Första kammaren. Nr 43 (Riksdagens protokoll 1924:43)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

Första kammaren. Nr 43.

Lördagen den 31 maj e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning av en
utav Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statskontoret, kammarrätten,
riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens lönenämnd föranledd
motion; och

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 11, i anledning av
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om vidtagande i visst syfte
av reformer i avseende å landets häradsrätter.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 30, i anledning av Kungl. Förslag tilllag
Maj :ts proposition med förslag till lag om landsting m. m. jämte sex i ämnet om landsting
väckta motioner. m■ m Till

konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna hänvisat en av
Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 188, vari Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

lag om landsting och

lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 20 maj 1921 med vissa föreskrifter
i fråga om val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän.

I samband med nämnda proposition hade utskottet till behandling förehaft
sex i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

motionen 1:282 av herrar Lyberg och Walles,

» 1:283 av herr Pers,

» 1:284 av herr Almkvist,

» II: 437 av herr Hage och
» 11:438 av herr Karlsson i Vadstena.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen med förklaring, att de i ifrågavarande kungl. proposition
framlagda lagförslagen icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas,
samt i anledning av motionerna I: 282, I: 283, I: 284 och 11:437 måtte antaga
följande förslag till lagar, nämligen

1) förslag till lag om landsting;

2) förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 20 maj 1921 med
vissa föreskrifter i fråga om val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige
samt av landstingsmän (nr 252) ;

Första kammarens protokoll 1924. Nr 43. 1

1:285 av herr Bärg,

Nr 43. 2

Lördagen den 31 maj e. m.

Förslag tilllag B) att motionerna I: 285 och II: 438 icke måtte till någon riksdagens åtgärd

om landsting föranleda_
m. m.

(Forts.) Vidkommande utskottets hemställan i dess helhet hade reservation avgivits av
herr Reuterskiöld, som ansett, att utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen utvisade.

Dessutom hade åtskilliga reservationer anförts beträffande särskilda paragrafer
i utskottets förslag till lag om landsting.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr von Geijer: I avseende å föredragningen av ifrågavarande utlåtande
hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att till en början
föredragas vart för sig de av utskottet tillstyrkta lagförslagen, förslaget till
lag om landsting, där så erfordras, paragrafvis och momentvis med ingress och
rubrik sist;

att sedan lagförslagen blivit genomgångna, utskottets hemställanden i punkterna
A och B föredragas i ett sammanhang;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;

att för den händelse något av lagförslagen kommer att helt eller delvis återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling,
i avseende å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå
sådana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar; samt

att utskottet bemyndigas att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer
och moment vidtaga sådana ändringar, som framkallas av kamrarnas beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Utskottets förslag till lag om landsting.

1-7 §§.

Godkändes.

8 §.

Denna paragraf innehöll åtta moment, av vilka de fem första hade följande
lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

1 mom. För val av landstingsmän
indelas landstingsområdet i valkretsar.
För varje valkrets utses, oavsett dess
folkmängd, en landstingsman och därutöver
efter folkmängden en landstingsman
för varje fullt tal av 5,000.

2 mom. Vid landstingsområdes indelning
i valkretsar skall med undantag,
varom nedan i denna paragraf
förmäles, iakttagas, att för varje val -

(i utskottets förslag:)

1 mom. För val av landstingsmän
indelas landstingsområdet i valkretsar
särskilt för landsbygden och särskilt
för städerna. För varje valkrets utses,
oavsett dess folkmängd, en landstingsman
och därutöver efter folkmängden
en landstingsman för varje
fullt tal av 5,000.

2 mom. Vid landstingsområdes indelning
i valkretsar för landsbygden
skall med undantag, varom nedan i
detta moment förmäles, iakttagas, att

Lördagen den 31 maj e. m.

3 Nr 4:i.

(i Kungl. Maj:ts förslag:)
krets komma att utses minst fem, högst
nio landstingsman.

Siad, vars folkmängd utgör minst
20,000, bildar en valkrets, även om
flera än nio landstingsman skola för
staden utses.

Stad med mindre folkmängd än

20,000 förenas med annan stad eller
andra städer eller med angränsande
landsbygd till en valkrets. Delar av
samma stad må icke ingå i olika valkretsar.

Vid valkretsindelningen iakttages i
övrigt, att området för annan valkrets
än den, i vilken två eller flera städer
ingå, skall kunna omslutas med en
sammanhängande gränslinje, samt att
delningen i vad angår landsbygden
verkställes, där så lämpligen kan ske,
efter domsaga, tingslag eller härad,
men eljest efter kommuner. Med tingslag
förstås sådan del av domsaga, som
utgör egen domkrets.

3 mom. Där iakttagande av ovan
givna bestämmelser angående minsta
invånarantal för valkrets medför synnerlig
olägenhet, må område med minst

10,000 invånare utgöra egen valkrets.
Sådan valkrets skall dock på landet
utgöras av domsaga eller av ett eller
flera tingslag eller härad.

(i utskottets förslag:)
för varje valkrets komma att utses
minst fem, högst nio landstingsmän.

Vid valkretsindelningen för landsbygden
iakttages i övrigt, att området
för valkrets skall kunna omslutas med
en sammanhängande gränslinje, samt
att delningen verkställes, där så lämpligen
kan ske, efter domsaga, tingslag
eller härad, men eljest efter kommuner.
Med tingslag förstås sådan del
av domsaga, som utgör egen domkrets.

Där iakttagande av ovan givna bestämmelser
angående minsta invånarantal
för valkrets medför synnerlig
olägenhet, må område med minst

10,000 invånare utgöra egen valkrets.
Sådan valkrets skall dock utgöras av
domsaga eller av ett eller flera tingslag
eller härad.

3 mom. Stad, vars folkmängd utgör
minst 10,000, bildar egen valkrets.
Stad med mindre folkmängd än 10,000
skall förenas med annan eller andra
sådana städer till en valkrets med minst
10,000, högst 20,000 invånare. Kan
förening ej sålunda ske, eller skulle den

medföra synnerlig olägenhet, må stad
eller städer bilda en valkrets, ändå att
folkmängden däri ej uppgår till 10,000.

4 mom. Därest det antal landstingsmän, som med tillämpning av nu meddelade
föreskrifter bör utses inom ett landstingsområde, icke uppgår till tjugu, skall
såsom grund för rättigheten att efter folkmängden välja landstingsmän bestämmas
lägre tal än det uti 1 mom. angivna, på det att lanclstingsmännens antal
för hela landstingsområdet må uppgå till minst tjugu; och skall, med tillämpning
av häremot svarande reduktion av folkmängdssiffrorna, i övrigt gälla vad
ovan i 2 och 3 mom. är stadgat.

5 mom. Indelningen i valkretsar
jämte det antal landstingsmän, som
skall för varje valkrets utses, fastställes
efter ovan angivna grunder av
landstinget. Förslag till omförmälda
indelning skall till landstinget avgivas
av länsstyrelsen.

Förslag till lag
om tandfil ing
m. in.
(Forts.''

Nr 43. 4

Lördagen den 31 maj c. m.

Förslag till lag Kung!. Maj:ts förslag:)

om landsting -i-,.. i i r* .* , ^ o j

m. m. .bor landsting, som enligt 1 $ andra

(Forts.l stycket nybildats, skall efter förslag
av länsstyrelsen indelning, varom i detta
moment förmäles, fastställas av det
äldre landstinget vid dess sista lagtima
möte.

(i utskottets förslag:)

För landsting, som enligt 2 § första
stycket nybildats, skall efter förslag
av länsstyrelsen indelning, varom i detta
moment förmäles, fastställas av det
äldre landstinget vid dess sista lagtima
möte.

I den av herr Reuterskiöld avgivna reservationen hade för ifrågavarande moment
förordats följande avfattning:

1—A mom. (= utskottet).

5 mom. Indelningen i valkretsar jämte det antal landstingsman, som skall
för varje valkrets utses, fastställes efter ovan angivna grunder av landstinget.
Förslag till omförmälda indelning så ock meddelande om erforderlig ändring i
fastställt antal landstingsmän skall till landstinget avgivas av länsstyrelsen.

För ----(= utskottet)---möte.

Därjämte hade herrar Larsson i Västerås, G. TF. Hansson, Lyberg, C. G.
Eriksson, Borg, Andersson i Igelboda, Sjöström och Fast enligt en vid förevarande
paragraf avgiven reservation j^rkat, att utskottet skulle hemställa, att
lagrummet måtte erhålla följande lydelse:

1 mom. Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

2 mom. Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

3 mom. Där iakttagande av ovan givna bestämmelser angående minsta invånarantal
för valkrets medför synnerlig olägenhet, må område med minst

10,000 invånare utgöra egen valkrets. Sådan valkrets skall dock i vad angår
landsbygden utgöras av domsaga eller av ett eller flera tingslag eller härad.

A mom. Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

5 mom. Lika med utskottets förslag.

6 mom. Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

7 mom. Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

8 mom. Lika med Kungl. Maj :ts förslag.

Herr statsrådet Malm: Herr greve och talman! Vid denna paragraf har

utskottet avvikit från Kungl. Maj :ts förslag. Kungl. Maj :t hade i denna punkt
stött sig på de sakkunniga och föreslagit, att stad med mindre folkmängd
än 20,000 invånare skulle förenas med annan stad eller andra städer eller med
angränsande landsbygd till en valkrets. När de sakkunniga avgå vo detta förslag,
hade de anslutit sig till en skrivelse av 1920 års riksdag, vari anhölls
om utredning och sådan ändring i samband med omarbetande av landstingsförordningen,
att stad, som icke utgjorde egen landstingsvalkrets och som icke
utan olägenhet kunde förenas med andra städer, skulle kunna förenas med
kringliggande landsbygd till en valkrets. Emellertid hade man uttryckligen
angivit, att om städerna i en landstingsvalkrets fortfarande önskade utgöra
gemensam valkrets, så borde detta kunna ske. De sakkunnigas förslag innebar
således, att stad skulle kunna antingen, där detta var lämpligt, förenas
med andra städer till en valkrets eller också förenas med angränsande landsbygd
till en valkrets.

Huvudmotivet för de sakkunnigas förslag var uppenbarligen att söka få till
stånd landstingsvalkretsar av tillräcklig storlek, så att man kunde nå upp till
ett visst mandatminimum, som var tänkt att utgöra för landsbygden fem landstingsmän
och i en stadsvalkrets tre. Förslaget är en given konsekvens av tilllämpningen
av det proportionella valsättet, vilket ju för att göra avsedd verkan
förutsätter valkretsar av tillräcklig storlek.

Lördagen deu dl maj e. m.

5 Nr «.

Emellertid ha de sakkunniga även uppletat eu del andra motiv, som voro Förslag Mila,/
nog så bärande. Man kunde peka på, att vissa etter den nuvarande ord- om “lu*‘"''J
ningen bildade stadsvalkretsar hade en rätt egendomlig sammansättning, lutt (i''orts.)

ganska nära till hands liggande exempel är Stockholms län, där man måsc
slå ihop alla de små städerna till en valkrets, givetvis med mycket heterogena
intressen. Man har ett motsvarande exempel, som för mig varit talande, från
Norrbottens län, där det finnes en valkrets, som består av städerna Piteå, Boden
och Haparanda, med ungefär 25 mil från den ena staden till den längst
bort belägna. Det är ju klart, att dessa städer icke ha mycket gemensamt.

Man förmenar också, och det finns väl synnerligt fog för det påståendet, att
i de frågor, som behandlas i landstinget, råder egentligen icke någon större
friktion mellan landsbygdsintressen och stadsintressen. Den kommer i varje
fall icke till uttryck i landstingets förhandlingar. Däremot sker uppgruppering
gärna efter lokala synpunkter för att tillvarataga en bygds intressen.

Man har också påpekat, att det vore litet egendomligt, om municipalsamhällen
av sådan storlek som t. ex. Malmberget och Kiruna i Norrbottens län — de •
ha ungefär 9,000 invånare vardera — skulle välja tillsammans med den omgivande
landsbygden, medan en liten stad som Haparanda med 2,500 invånare
skulle välja tillsammans med andra städer. Man menade också, att det skulle
bliva rätt egendomligt på grund av den ganska snabba stadsbildning, som äger
rum, när municipalsamhällen av viss storlek övergå till att bli stad, att de genast
skulle överflyttas till en annan krets av väljare.

Jag för min del ansåg, att de motiv, som framförts, voro av sådan styrka,
att jag ej kunde motsätta mig det förslag, som hade avgivits av de sakkunniga,
utan ansåg mig böra följa det. Jag skall ärligt erkänna, att jag själv icke är
alltför ivrig anhängare av proportionalismen, men då man en gång gått in för
den, så är det klart, att man konsekvent skall söka tillämpa den och se, hur
systemet rätt utvecklat ter sig.

Jag var också för min del ingalunda blind för det, som framförts från andra
håll, nämligen att man genom den föreslagna lydelsen av § 8 skulle kunna riskera,
att även under förhållanden, då särskilda stadsvalkretsar bort bildas, det
kunde frampressas bildande av valkretsar, bestående av stad och landsbygd.

Det skulle nämligen vara landstingen, som enligt den föreslagna lagen skulle ha
att fatta beslut om valkretsindelningen, och man kunde tänka sig, att den där
alltid existerande majoriteten av representanter från landsbygden skulle i alla
förekommande fall söka åstadkomma blandade valkretsar. Under dylika förhållanden
skulle man kunna riskera, att antalet landstingsmän från städerna bleve
väsentligt reducerat. Detta vore ju till given skada för arbetet, ty det måste
vi väl alla erkänna, att städernas representanter inom landstingen presterat ett
utomordentligt gott arbete. Det måste därför enligt min mening skaffas garanti
för, att den anpassning av valkretsindelningen efter de olika förhållandena, för
vilken Kungl. Maj:t genom sitt förslag givit möjlighet, också skulle kunna i
verkligheten vinnas. Jag har sökt skaffa sådan garanti genom bestämmelsen,
att frågoi av detta slag skulle underställas Kungl. Maj :ts prövning. Nu har
man förmenat, att detta icke innebure någon garanti, ty Kungl. Maj :t skulle
icke våga gå emot en stark landstingsmajoritet. Jag har ej sett frågan på det
sättet, ty jag skulle, om jag hade en dylik fråga till avgörande, icke räkna rösterna
utan att väga skäl mot skäl och följa de starkare skälen.

Nu har emellertid utskottet följt en annan väg än Kungl. Maj :t._ Det har
behållit de nuvarande bestämmelserna; detta givetvis av den anledningen, att''
man i möjligaste mån velat bevara städernas representanter åt arbetet inom
landstingen, vilket, efter vad jag förut sagt, jag också funnit vara ett verkligt
intresse. Men då är det klart, att man får ge betydligt avkall på pretentionerna

Nr 43. 6

Lördagen den 31 maj e. m.

1 .fråga om valkretsarnas storlek. För dem, som hålla på proportionalismen,

m m J maste detta verka ganska betänkligt.

(Forts.) ''fr®'' håller emellertid före, att det förslag, som här framlagts av Kungl. Maj:t,
är att rekommendera, och jag anser också, att den garanti jag sökt skapa, är
en verklig garanti.

Herr Almkvist: Herr greve och talman, mina herrar! Såsom motionär i

fråga om denna paragraf i landstingslagen och då jag tillika deltagit i utskottets
behandling av ärendet, skall jag be att få yttra några ord.

Städerna hade före år 1918 en rätt stark representation i landstingen i förhållande
till folkmängden. De hade nämligen dubbelt så, stark representation som
landsbygden. Genom de bestämmelser, som genomfördes vid 1918 års urtima
riksdag, borttogs emellertid denna regel, för att proportionalismen skulle kunna
komma till större rätt vid val av landstingsman.

Nu föreslår Kungl. Maj :t. såsom herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
nyss nämnde, sådana åtgärder beträffande valkretsindelningen, som säkerligen
skulle komma att ytterligare försvaga städernas representation inom
landstingen.__ Det är visserligen sant, att 1920 års riksdag uttalade det önskemålet,
att frågan om blandade valkretsar skulle tagas upp till utredning, men samtidigt
betonades också önskvärdheten av att, där önskemål uttalades från småstäderna
att fortfarande få bilda egna valkretsar, hänsyn skulle tagas därtill.

Det föreliggande lagförslaget går i denna del utöver riksdagens skrivelse, ty i
den bestämmelse, som Kungl. Maj:t här föreslagit, föreskrives, att frågan, huruvida
en stad skall läggas till den kringliggande landsbygden eller till en annan
stad för att bilda egen stadsvalkrets, skall avgöras av landstinget efter förslag av
länsstyrelsen. Däremot finns det ingen som helst bestämmelse eller någon anvisning
om att eventuellt uttalade önskemål från städerna skola leda till något resultat
eller bliva föremal för något hänsynstagande. Vilka bedömningsgrunder har
man då anledning antaga, att länsstyrelserna vid sitt förslagsställande till landstingen
skola gå ut ifrån då det gäller att avgöra, huruvida förslaget skall innehålla,
att stad skall läggas till kringliggande landsbygd eller förenas med annan
stad? Därom finnas alls ingå direktiv givna. Det är emellertid sannolikt, att
om stad anför ett sadant skäl, att staden, om den blir lagd till kringliggande landsbygd,
kommer att förlora ett eller annat mandat, detta icke kommer att hava någon
inverkan pa länsstyrelsens förslagsställande. I stället kommer länsstyrelsen
säkerligen att taga hänsyn endast till, huruvida sådan valkretsindelning medför
fördelar eller nackdelar ur proportionalistisk synpunkt. Det förslag, som länsstyrelsen
upprättat, blir därefter föremål för behandling av landstinget, och om
det är riktigt, vilket jag icke har anledning att betvivla, att intressemotsättningarna
mellan stad och land där de finnas, för närvarande endast sällan komma till
uttryck i land sfi n g s ar b e te t, sa kan man vara alldeles övertygad om att det härigenom
införes ett irritationsmoment vid landstingets förhandlingar av den beskaffenhet,
. att det dels kommer att taga en betydande del av landstingets korta
arbetstid i anspråk och dels kommer att i nianga fall föranleda en skärpning i de
intressemotsättningar, som faktiskt förefinnas mellan land och stad. Om jag skall
taga ett konkret exempel för att visa verkningarna av de av Kungl. Maj:t föreslagna
bestämmelserna, är det givet, afl jag tager ett från mitt eget län. Om de
av Kungl. Maj .t nu förslagna bestämmelserna bleve lag, skulle det sannolikt
lända därhän, att Skellefteå stad, som för närvarande är representerad i landstinget,
förlorade sin enda representant, och att Umeå stad. som nu har två representanter,
finge sin representation försvagad till en, och att således, i stället Klätt
av 42 landstingsman nu tre äro stadsrepresentanter, det säkert icke skulle
återkomma mer än två.

Nu kan man visserligen säga, att detta är ort ssynpunkter, och att förhållandena

Lördagen den 31 maj o. in.

Nr 4SS.

skifta i olika delar av landet på detta område liksom på alla andra, men under *
den behandling, som frågan fått inom utskottet, har det framgått, att liknande
erfarenheter föreligga inom många andra trakter av landet.

Det har redan av herr statsrådet och chefen för socialdepartementet påpekats,
att en sådan minskning av städernas representation i landstingen även skulle innebära
ett visst försvagande av arbetskraften inom landstingen och leda därhän,
att det sekreterararbete, som nu till stor del, olika i olika delar av landet, utlöres
av landstingets egna ledamöter, skulle komma att överflyttas på anställda sekreterare,
och att sekreterarväldet därigenom skulle i icke önskvärd utsträckning
hålla sitt intåg även i landstingen.

Såvitt jag förstår, skulle man genom att godtaga Kungl. Maj ds förslag i denna
punkt icke vinna något annat än att tillgodose ett visst proportionalistisk intresse,
nämligen därigenom, att en hel del överskottsröster, som nu finnas inom olika städer,
som bilda valkretsar antingen ensamma eller tillsammans med andra städer,
skulle komma att tillvaratagas. Det är visserligen sant, att så skulle komma att
ske, men förlusten genom den nuvarande ordningen är icke så särdeles stor, ty om
överskottsröster i en valkrets förloras för ett parti, så förloras sådana i en annan
för ett annat parti. Följaktligen kan det icke heller ur partisynpunkt anses vara
något särskilt intresse att på detta sätt för endast en mindre betydande vinst ur
proportionalistisk synpunkt godkänna Kungl .Maj ds förslag beträffande valkretsindelningen.

Jag ber att få på nu anförda grunder tillstyrka bifall till utskottets förslag beträffande
§ 8.

Herr Lyberg: Det är ju så, att åtta av utskottets ledamöter reserverat sig
mot utskottets hemställan på denna punkt och, med en liten jämkning i förtydligande
syfte, biträtt Kungl. Maj ds förslag angående bestämmelser för valkretsindelningen.

Som socialministern anmärkte, innebär Kungl. Maj ds förslag för det första,
att stad, vars folkmängd uppgår till 10,000, icke med nödvändighet skall bilda
egen valkrets, och att först folkmängdssiffran 20,000 därvidlag skall vara avgörande.
Man vill följaktligen ge en tvingande bestämmelse endast för det fallet,
att staden har rätt att välja minst fem landstingsmän, vilket antal redan stadgats
såsom regelmässigt minimum, vad landsbygden beträffar. Man frågar sig,
varför det icke skulle vara ens tillåtet för stad mellan dessa två folkmängdssiffror
att genom förening med annan stad bilda valkrets med rätt att välja
landstingsmän till detta minimiantal, som ju ansetts vara ett minimum för tillgodoseende
av det proportionella valsystemets idé. Man frågar sig, varför man
sålunda skall tvinga fram stadsvalkretsar med högst tre å fyra landstingsmän.
Utskottet har i denna del icke anfört ett ord till motivering för sitt avvisande
av Kungl. Maj:ts förslag.

Kung!. Maj :ts förslag innebär för det andra, såsom också nämndes, att stad
med mindre folkmängd än 20,000 efter länsstyrelsens förslag och enligt landstingets
beslut skall kunna förenas antingen med annan stad eller med angränsande
landsbygd till valkretsar med minst fem och högst nio landstingsmän.

Skälet för denna bestämmelse är ju till en början detsamma, som föranlett
det förslag som nyss av mig blivit omförmält, nämligen tillgodoseendet _ av
proportionalismens syfte. Men därjämte har också det skälet anförts, som socialministern
nyss omnämnde, nämligen att det i själva verket måste anses uppenbart,
att dessa mindre städer ofta, för att icke säga i regel, hava mera gemensamt med
den angränsande landsbygden än med en annan stad, kanske belägen i en helt
annan del av det län, som det är fråga om.

Kan det vara rimligt att hava en sådan lagstiftning, som i själva verket ger en
parodi på det åsyftade idealet, proportionellt valresultat, en lagstiftning, som

''örslag till In g
landsting
m. in.

(Korta.)

Nr 43. g

Lördagen den 31 maj e. m.

oÄSSf ''“a lilja stadsvalkretseri efter den andra välja en, två och tre landstings m.

m. m^n* -Endast 10 av de 06 stadsvalkretsarna hade vid förra landstingsmanna (Forts.

) ^aiet att utse minst fem landstingsman, 46 av dessa 56 utsågo således ett antal

landstingsman, som är mindre än det, som ansetts vara ett lämpligt minimum
År det rimligt, att en nybliven stad. en stad under landsrätt, skall tvingas att
välja med en annan del av länet än den angränsande landsbygd, med vilken den
sedan gammalt kanske sedan valkretsindelningens tillkomst, varit van att gå
iram till val. År det verkligen någon fara att ge landstingen rätt att efter länsstyrelsens
förslag besluta antingen — eller: antingen städernas förening till valkretsar
eller stadsförenmg med kringliggande landsbygd till valkrets? Ligger
(e ej i sakens natur, att såväl landsbygdens representanter som stadsrepresentanterna
helst, da förliallandena icke anses påkalla något annat, söka få rena
stadsvalkretsar (bestående uteslutande av städer) och rena landsbygdsvalkretsar?
Uet förefaller mig vara alldeles påtagligt, att så är händelsen.

Ilen lösgående a ra de talaren yttrade något om att det bleve mycket svårt för
lansstyrelsen och landstinget att avgöra, vilken väg som skulle väljas. Det är
Mil icke sa svart för länsstyrelsen att se, om två städer ligga långt ifrån varandra,
om en stad hor under landsrätt eller icke, eller om en stad sedan decennier
kanske sedan sextio ar tillbaka har valt tillsammans med landsbygden. Det iir
alldeles uppenbart att det i dessa fall föreligger tydliga skid för ett sammanförande
av stad och landsbygd.- Eller ser länsstyrelsen icke, om, som i Skåne, stäc
ernå ligga relativt nära varandra, och man alltså utan svårighet kan sammanföra
mindre städer i valkretsar för sig?

Nu föreligger visserligen det egendomliga förhållandet, att Västerbottens läns
representanter tyckas anse det var högst angeläget, att detta läns långt från varandra
liggande tva städer skola få^ tillfälle att välja landstingsmän tillsammans.

. ag föreställer mig att eftersom Umeå och Skellefteå av gammalt bildat en valkrets
och det enligt lagförslaget ges möjlighet för landstinget att besluta att de
fortfarande skola gorå detta, detta också blir fallet. Ä andra sidan har jag litet
svart att forsta, att Umea och Skellefteå verkligen ha så många gemensamma
intressen. År nu detta emellertid förhållandet, så undrar jag, om herrar Almkvist
och Rosen verkligen behöva frukta för att deras landsting skall ställa doi
opposition till dem och skilja Umeå och Skellefteå åt. Jag tror ej. alt man
inom Västerbottens läns landsting har så liten respekt för sin energiske och
viijekraftige ordförande.

Det enda skäl för utskottets ståndpunkt, som anförts i utskottets utlåtande, är,
Vt staderna skulle gentemot landsbygden i allmänhet hava avsevärt stridande
intressent vad landstings frågor angår. Jag kan undra, om det skälet är hållbart.

. ag vill icke närmare ingå på det utan endast erinra om vad socialministern i
hetta avseende anfört och vad för resten de s. k. kommunalförfattningssakkunmga
ganska utförligt sökt- utveckla. Utskottet säger, att riktigheten av utskottets
uppfatta!ng framgår därav, att ett landsting understundom beslutar
olika uttaxeringar for stad och landsbygd. Ja. det är ju riktigt, men mina
herrar det förekommer också, att ett landsting beslutar olika uttaxeringar för
olika de ar av landsbygden. Men icke har jag för den skull hört ialas om att
det skulle vara uteslutet lör landstinget alt till valkretsar sammanföra sådana
olika delar av landsbygden.

Jag vill till sist erinra, att förslaget i ämnet tillkommit icke blott i anledning
av den rikdagsskrivelse år 1920, som socialministern refererade till utan även
1 an edning av ett enhälligt uttalande av 1918 års särskilda utskott, på vars hemställan
tillkommo de nya bestämmelserna angående kommunal rösträtt och i
sammanhang därmed även nya bestämmelser angående valkretsindelningen på
mndsbygden för landstmgsmannaval, samt vidare erinra, att de s. k. kommunal1
orlattningssakkunniga vant eniga på den punkt, varom jag nu talar, och slut -

Lord ngen don 31 maj o. in.

9 K r

ligen att av allt
endast fyra av

förbundets styre
satts.

t hörts, endast två uttalat sig mot förslaget, “Sk?

uttalat sig mot det, och svenska landstings- m_

j gt uttalat sig för vad i hithörande avseende ifraga- (Forts.)

Jag tillåter mig, herr greve

herr greve och talman, yrka bifall till den vid utlåtandet

fogade reservationen.

Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman, mina herrar! Den siste ärade

talaren framhöll, att endast fyra av landstingen hava uttalat sig mot den anordning,
som här av Kungl. Maj it föreslagits, och att landstingsförbundet bär uttalat
sig för den. Nu är det ju så — jag tillåter mig erinra darom — att till
landstingen synnerligen ofta inkomma remisser lör yttrande över varjehanda
lagförslag, och man kan tycka, att landstingen, särskilt då det gäller något sadant
som detta, skulle ägna frågan synnerlig uppmärksamhet. Men da kommer
just detta landstingsförbund, som bereder frågan i förväg i en mindre konklav,
som avger ett förslag till yttrande — jag vore nästan frestad att säga ett
normalreglemente — för landstingen. Då landstingen få detta förslag, är det
den vanliga tröghetens lag, som gör, att de säga: »Landstingsförbundet bär

behandlat denna sak; det är icke skäl att avvika från dess yttrande, utan det
är enklast att taga det», och så taga de, vad landstingsförbundet yttrat, ba
går det till i de allra flesta fall. Jag tror därför, att man, sedan landstingsförbundet
kommit till, icke har alltför stor anledning att fästa mindre avseende
vid vad de landsting ha sagt; som avgivit ett motsatt yttrande mot landstingsförbundet,
utan jag skulle snarare vilja hålla före, att detta fatal betecknar det
antal landsting, som särskilt sökt att självständigt sätta sig in i fragan, i arföl
man bör tillmäta deras yttranden alldeles särskild vikt och betydelse. _ -

Yad den föreliggande frågan beträffar, erinrar debatten hittills mig om det
bekanta ordet, att man skall frukta danaerna, även då de komma med skänker.
Departementschefen förklarade, att han inte var någon vän av proportionaiismen,
och den siste ärade talaren är ju känd som en mycket stark fiende till proportionalismen,
men det enda väsentliga skällde båda^talarna anförde, var proportionalismens
befrämjande. Denna synnerliga omvårdnad om proportionaiism’en,
som från dessa håll visats, borde ju från proportionalisternas synpunkt
vara lovvärd och med nöje accepteras. Jag tillhör emellertid olyckligtvis samma
kategori som de båda talarna, i det jag icke är någon vän av proportionalismen.
Men jag är konsekvent och kan därför för Himmel icke mottaga denna gåva
utan måste på det bestämdaste refusera den såsom innebärande för stora

Tillåt mig emellertid, herr talman, för det första påpeka, att redan i l § av
landstingsförordningen liksom i förslaget till landstingslag står, att landstinget
består av representanter för länets landsbygd och städer. Därmed är en ivppdelning
i städer och landsbygd given, och jag har i min allmänna reservation filt
utskottsbetänkandet också tillåtit mig framhålla, att landstinget i själva verket
utgör en för länets olika kommuner gemensam representation med hänsyn till
deras gemensamma intressen såsom kommuner. Det förefaller mig da vara
mycket rimligt, att, då man bygger hela landstingsinstitutionen pa förutsättningen
om städer och landsbygd såsom kommuner med delvis motsatta och ganska
olika intressen, delvis samstämmiga, man med hänsyn till avvägandet av
vad som är gemensamt eller icke också bör sörja för att dessa kommuner fa självständig
representation var för sig.

Det är ju mycket riktigt, att man, då man bär proportionella val, soker gorå
valkretsarna så lämpliga som möjligt för proportionalismen. Men j''ag bär litet
svårt att förstå, att när det gäller anordnandet av dessa valkretsar for land och
för stad och då man går ut ifrån att dessa två iiro skilda, man av proportiona -

Lördagen den 31 maj e. in.

Nr 43

(Forts.)

rf skä/ SfkaU fÖra iko? deV Sim fran beffynnelsen förutsattes vara skilt åt.
m. m. , g llrde bmna annat> an att detta är att driva proportionalismen in absur.
,?Van “an “om en naturligt given valkrets tillämpa proportionalismen ge--iom att utvidga den pa sa satt, att man sammanslår landsbygd med landsbygd
och stader med stader, sa bär man gorå det, men att för proportionalisniens
skull, som skulle vara ett medel att tillgodose valkretsens behov av proportionell
representation, sammanslå en valkrets med en valkrets av annan typ och
“?.an. “^ur synes nng vara att helt och hållet missförstå, vad denna proportio Jag

kan und^Sf ” reren atf VaTa+ °?.h upphöJa deu tiJ1 ett självändamål.
riPtirrf ; i! ana förhållanden inte finna annat, än att det naturliga och
ktiga ar, att man, såsom utskottet gjort, låter städerna fortfarande välja för
sig och landsbygden för sig. J

det dragas då: varför skall man ha detta tvång; varför inte medge frihet
att, om kommunerna, d. v s. städerna och landsbygden, skulle vilja gå till.
.ammans, antingen stader med stader eller städer med landsbygd, varför då inte
ta detta ske. Överhuvud taget tror jag inte, det är någon särskilt stor lycka
om man sa att saga skapar konflikttillfällen, såsom den andre ärade talaren hÄ
i dag framhalt. .Ännu mindre lyckligt tror jag det är, om man överlämnar åf
k”eTlernicke bestamma’ om de skoIa tillsammans med andra bilda val :p£l"f?r

Öv^..att1 marka- att den frihet, som här är ifrågasatt för städerna
icke ar itiagasatt för landsbygden, utan man tänker sig. att städerna skulle få
saga nej till föreningen med landsbygden men icke tvärtom. Detha"frän

flwiearmraitÄ 0m atgdetnar f?ra f°^ att landsbygdsrepresentanterna skulle överf
Jgla staoernas. Emellertid har det från landsbygdens representanter i utskot
tet framhållits den rent motsatta synpunkten, att det är lika stor fara för att i
eu förenad valkrets av stad och landsbygd det blir städernas invånare smil kom

ma attl2dPoasättaseP^resentanterna och att landsbygdens intressen sålunda komma
att åsidosattas. Och fanns det icke någon motsättning förut lär den dop maTchinin™1

C r t''1 tlllfallen'' 1)en naturliga konsekvensen blir då, att om
en t! t / agga staderna vetorätt, maste denna rätt också tilläggas landsbyo-.
£+ a,dfg nu inte- det bill- någon vinning, om man ordnar saken på det Uit

\rt:’.att iandstrnget skall besluta och Konungens befallningshavande eller Kungl
i.aj: aststaHa och att man, vilket också ifrågasatts inom utskottet skall in lam

a stadernas resp. stadernas och landskommunernas samtycke till" Krngava
randning. Det är då rimligare och riktigare att låta

Men, säger man, de nyblivna städerna, de som alldeles nyss o~°,h t »
nuidsbygd till stad varför förena dem med de gamla städerna? De ha ju vuxit

och rhnlUareSb jf''det''k ^ S™1" Td (lenua landsbygd mycket naturligare
eu rimligare. Ja det kan erkannas och maste erkännas vara förhållandet då

dessa stader tråda fram, men i och med övergången till stad börjar för alln l’

nyblivna städer eu lång utvecklingskedja, en lång uJvetkTiiSfd micfer vilken

Töpf ■> °ch ™er.utyeckJas eller åtminstone äro avsedda att utvecklas som städer

dcn kriSr 01'' 8Tf a tuf°r Tarje år- 80111 går> avlägsna de sig mer och mer från
en knn liggande landsbygden, om nämligen stadsprivilegierna äro givna i rättögonblicket
och under nödiga förutsättningar. Under eu dylik Ktl
kommer det- naturligtvis att bil en smula tvivelaktigt, men ju längre tiden lidm
valkretsarna6!1 ''eikhBen bhr stad’ dess naturligare är det, att deirehör till städs-''

Då man säger, att det är orimligt, att städer på långa avstånd från varandra
Dtola sammanföras darfor att de icke ha gemensamma intressen utan ha stor
kåre intressegemenskap med den kringliggande landsbygden, undrar Eg om dD
mte i SJ nivå verket förhåller sig så, att om man går utifrån alt Dhdmna ha eu

Lördagen den Öl maj <•. in.

11 Nr 43.

gemensai
stadsrepi
ut ifrån
som villjf

.jliglmlcn :iit fåi Förthy till t<i9

e olika städerna konkurs

i In!, blir från

ningssätlet.
i ‘ografiskt b

om la mlt<tin]

it det bara skall vara ett visst antal,

(Forts.)

odt,vekligt,

•M /11 i VcllJI tr* i , r-v -i

då är det klart, att landsbygden kan 1m elt intresse gemensamt med staden Och
då man säger, att motsatsen mellan land och stad icke framträder inom landstingen,
tror jag, att det är en sanning med modifikation. Jag erinrar om att du
den nya epidemilagen kom till, som gjorde att städerna, som i allmänhet både
epidemivården ordnnd, i stor utsträckning sammanfördes med landsbygden till
epidemidistrikt, både detta till följd, att en förut icke uppenbarad spänning mellan
stad och landsbygd trädde i dagen, och denna spänning blev åtminstone pa
åtskilliga båll så pass stark, att det var fara för misstämning mellan de två delarna.
Och jag tillåter mig ännu i dag att betvivla, att detta sammanförande av
städer och landsbygd till ett epidemidistrikt verkligen var sa synnerligen välbetänkt.
. .. .

Det visar sig, att motsättningen är latent. Den kommer inte fram, da det inte
föreligger särskild anledning, men den kommer fram, om man skapar sådana
anledningar. Och da utskottsmajoriteten, de tolv mot de åtta-, ansett, att sadana
skapas genom Kungl. Maj ds förslag, men däremot icke funnit, att den langa
erfarenhet, vi ha av landstingsförordningen, givit vid handen, att densamma bidragit
att skapa några dylika motsättningar, har utskottet funnit, att fett kvarstående
på den nuvarande ståndpunkten i detta avseende är att föredraga, bitter
mitt sätt att se borde det därför icke finnas^ något tvivel om att utskottets

förslag här är att föredraga framför Kungl. Maj ds.

Nu säger herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, att man kan ju
få en nödig garanti i Kungl. Maj ds kontrollrätt. Jag kan inte hjälpa, att jag
inte är riktigt förtjust i den kontrollrätt och garanti, som ligger i att Kungl.
Majd skall pröva saken. Det är ju ofta så, att Kungl. Maj d härvidlag följer
underordnade myndigheters yttranden, och denna garanti torde således bli i stort
sett av mera formell natur. Men den bidrager i hög grad att begränsa den
självstyrelse, som här finnes och bör finnas. Att själva grundpelaren för landstingsrepresentationen
skall vara beroende på Kungl. Maj ds prövning så att säga
rent normalt, förefaller mig inte tilltalande, och med stöd av vad jag sålunda anfört
ber jag, herr greve och talman, att få yrka bifall till utskottets förslag i dess
helhet beträffande denna paragraf.

Jag vill tillägga, att i en punkt av denna paragraf har jag en särskild reservation,
som av utskottets betänkande framgår. Denna speciella reservation avser
ett förhållande, som jag anser vara av en viss betydelse, men då det gäller
en detaljfråga, skall jag utan yrkande endast rikta uppmärksamheten på saken.
Förhållandet är nämligen, att indelningen i valkretsar och antalet landstingsmän
för varje valkrets enligt såväl Kungl. Maj ds som utskottets förslag skulle
fastställas av landstinget. Fastställandet av landstingsmännens antal sker emellertid
icke efter godtycklig prövning, utan antalet är fixerat i viss lagbestämd
relation till invånarantalet. Under sådana förhållanden innebär fastställandet
således endast ett konstaterande. Men om man säger, att landstingen skola
konstatera bägge delarna, synes det mig rimligt och naturligt, att man anvisar
den ordning, som gäller för det ena fallet, också för det andra, d. v. s. att då
Konungens befallningshavande skall lämna förslag till indelning i valkretsar,
bör Konungens befallningshavande också, när så är. erforderligt, lämna ett
meddelande om det antal landstingsmän, som för de givna kretsarna bör fastställas.
_ _ .

Detta har utskottet icke funnit behövligt, och det finns inte heller stadgat i
Kungl. Majrts förslag. Jag har tillåtit mig påpeka, att det finns ett behov av
•en sådan bestämmelse, ty såvitt jag känner, är det åtminstone två fall, där det

Nr 43.

Lördagen den 31 maj e. m.

Imlåndliing ,tve,ka.n ™ saken- Jag har därför ansett det önskvärt, att man finge ett
m. m. adant stadgande. Da detta yrkande emellertid icke i utskottet vunnit nå°-on
(Forts.) anslutning, har jag endast velat påpeka förhållandet och skall som sa°l i deri
punkten icke göra något yrkande. "

Herr Hansson, Gustav: Herr greve och talman! .Tåg skall inte upptaga
kammarens tid med något längre anförande, då herr Lyberg redan framför?
leservanternas synpunkter och jag kan instämma med honom. Men då jag nu
lätt ordet, vill jag säga, att jag finner det vara något egendomligt att utskotts
major: eten har motsatt sig eu förstoring av landstingfvalkretsfrna Ä

2l ! n fn 0m i^re hänsyn till att en del av dem voro med om att år
1J21 genomfora en utökning av valkretsarna för val till riksdagens andra kammare,
wh jag anser, att de i konsekvens härmed även borde varit med om en
utökning av landstingsvalkretsarna.

Täd sedan briräffM städernas sammanförande med den omkringliggande
andsbygden till valkretsar far jag säga, att jag finner Kungl. Maj:ts förslag

■ -om aetTnrT^ter t1l tfknde- De* är J’u fullkomligt avvita,'' att städer"

i et,t1 tl0taI mi1 ,lfra,n varandra skola sammanföras till en val krets.

''lag vill som exempel peka på Göteborgs och Bohus län. Där skola stä te

iar ite’ S“,eilVch —»ttn. rnå St.Såa'',1

norr t11,1 en valkrets. För mm del tror jag, att dessa städer ha mera
gemensamma intressen med den kringliggande landsbygden än med varandra

i dtnn!ra™ammafren v3-1 redan bl]ratt Kunsk Majrts och reservanternas förslag
i denna paragraf och jag anser för min del, att första kammaren handlar väl bifall^tiirrese“

ä''Ut V“rf" ia" herr »“ ti jrd»

■i •?,e,rr Kvarnzelius: Herr greve och talman! När jag hörde professor Reutcrskiold
nyss, erinrade jag mig livligt den tid under min tidigare riksdao-sverksamhet,
da striden stod hög om den politiska rösträttens utsträckande. Det var
da en annan professor, en lika stor vältalare som professor Reuterskiöld nämligen
professor ICjellén, som gjorde sig till målsman för eu renodling av lantvalkretsarna.
Det gick under benämningen Mossebolinjen. När jag nu hörde
professor Reuterskiölds anförande, tyckte jag mig förnimma en återklang av
en tankegång, som fullständigt sammanföll med den, som professor Kjellén på
?pn.,^lc^ iförde sig till målsman för. Och det skulle därför inte förvånat mig,
i ii r®sultatet av »et resonemang, professor Reuterskiöld här förde, direkt
skulle lett honom fram till att vilja avskilja inte allenast städerna utan även
de st ods liknande samhallena. i övrigt ifrån landsbygdsvalkretsarna och sammanslå
dem med städerna, vilket ju var kärnpunkten i den s. k. Mossebolinien
pa dess tid.

„ -Ta;g har begärt ordet, därför att jag har ju haft tillfälle att under åtskilliga
ar följa arbetet inom ett landsting. Västernorrlands läns landsting, och jag
maste konstatera för mm del, att hela det resonemang, som professor Reuterskiold
har förde, är uteslutande av teoretisk beskaffenhet. Det bärs icke upp
av någon praktiskt erfarenhet, åtminstone är det fullständigt stridande emot
min erfarenhet från min landstingsmannaverksamhet. Jag kan aldrig erinra
mig’. ott inom det landstinget förekom någon egentlig partimotsättning eller
meningsskiljaktighet i sa måtto, att man kunde räkna med ett stadsintresse
(-ch ett däremot stående landsbygdsmtresse. Däremot kunde man och kan man
ofta och val varje landsting konstatera vissa motsättningar emellan olika delar av
lanet. Men da samarbetade de, som voro från städerna och kringliggande
..andsbygd, för att söka befrämja den länsdelens intressen och gjorde sitt bästa
i detta avseende Dar fanns sålunda ett fullständigt samförstånd mellan dem
*om ,0(‘c*e 1 staderna, och dem, som bodde på landsbygden, och jag tror, att det

Lördagen den 31 maj e. in.

1 3 Nr 43.

inte finns någon anledning att i detta avseende rakna med att utvecklingen s a ^
gå i någon annan riktning. Om man skulle räkna med nagot^ sadant, skulle
det just vara på grund av att man sökt inplanta hos folk den åskådning, som
jag "tyckte uppbar professor Reuterskiölds hela anförande.

Jag vill fästa uppmärksamheten på de abnorma förhållande^ soin föreligga
på grund av att man bär städerna för sig och landsbygden för sig. Inom
Västernorrlands län finnas fyra-städer. Två av dessa utgöra var för sig eu
valkrets, men de andra två städerna äro inte tillräckligt störa for att la utgöra
eu valkrets var för sig utan sammanslås till eu valkrets. Det ar Örnsköldsvik
och Sollefteå. De välja två representanter, men naturligtvis, eftersom Örnsköldsvik
är större än Sollefteå, bär Örnsköldsvik fått bägge representanterna.
De politiska partierna gå nämligen fram var för sig, och da Örnsköldsvik ar
större stad än Sollefteå och där finnas flera högermän, far staden hogermandatet.
Eftersom där också finnas flera vänstermän, får den vänstermandatet också,
och Sollefteå blir utan. Det faller dem aldrig in att de skulle välja pa annat
sätt än efter politiska linjer, och det är för övrigt självklart, att med den utveckling,
som politiken fått här i landet, är det otänkbart, att inte landstmgsmannavalen
komma att ske efter strängt politiska linjer. Men da ar det ju
orimligt, att man skall ha att räkna med valkretsar, som endast ha att utse
ett par representanter. För tillfället kanske det kan vara en forman for Västerbottens
län att städerna där få.välja under nuvarande förhållanden, men utvecklingen
kan ju gå i den riktningen, att de, som nu tycka, det är bra, sedermera
kunna en vacker dag finna sig inte bil representerade alls genom en sådan anordning
och då är det sannolikt, att de inte skulle bli lika belåtna.

Om jag går till det län, jag nu bor i, ha vi där en stad, som heter böter, then
bär inte fullt 2,000 invånare och skall välja tillsammans med andra stader,
under det att Domnarvet med över 10,000 industriarbetare skall välja tillsammans
med kringliggande landsbygd. ^ . i

Det finns ju egentligen intet sunt förnuft i att forsokauppratthalla en sådan
skillnad emellan iand och stad, när man ser, att det praktiska livet visar pa helt

andra förhållanden. . , . , ...

För min del måste jag såga. att sedan städerna icke längre ha större representationsrätt
i förhållande till invånarantalet, så föreligger inte längre det skal.
som tidigare förelåg för att städerna skulle välja för sig själva.^ blår de tmgo
sätta in ett större antal landstingsman i förhållande till invanarantalet än
landsbygden, då var det naturligt, att de skulle välja för sig själva, men sedan
man infört den lika representationsrätten för land och stad, föreligger, sa vitt
jag förstår, icke något skäl till att längre bibehålla detta. Och när det nu ar
så att landstingsmannavalen ske efter strängt politisk åskådning, vad finns
det då för anledning att motsätta sig. att det blir möjligt för de olika politiska
schatteringarna att göra sig gällande även vid landstingsmannavalen, vilket
icke är möjligt, om man går på det förslag, som utskottet här förordar. ^

Jag finner därför för min del, att det är övervägande och alldeles övervägande
skal, som tala för bifall till Kungl. Maj ds förslag i denna del, och jag ber alltså
att få yrka bifall till detsamma.

Herr I)ahl: Herr talman! Här har tidigare erinrats därom, att Kungl.

Maj ds föreliggande förslag till valkretsindelning anknyter till en riksdagsskrivelse
av år 1920. Herr Almkvist har redan anmärkt, att denna riksdagsskrivelse
avsåg att ernå en sammanslagning med landsbygden av sådana städer,
som icke bildade egen valkrets eller icke utan olägenhet kunde sammanslas med
andra städer. Det är således en avsevärd begränsning i riksdagens då uttalade
önskemål. Denna begränsning har alldeles bortfallit. Nu är det icke fråga
om huruvida någon olägenhet skulle förefinna^ för bildande av särskilda stads -

‘slag t iII lag
i landsting
m. in.
(Forts.)

Nr 43, 14

Lördagen den 31 maj e. m.

Fom landsting alt1®r,nf ive.t blandade valkretsar och alternativet av stads rn.

rn. valaratsar stallas alldeles jämsides bredvid varandra. Redan på denna punkt
(Forts.) &ar således Kungl. Maj:t och reservanterna utöver vad riksdagen år 1920 ut
K l .^/"“ärker detta, därför att det ju antytts, att reservanternas och
Kung]. Ila,]ds f°rslag i sjalva verket endast vore eu effektuering av riksdagens
redan uttalade önskan. Sa är alltså ingalunda fallet. .Vidare har Kungl. Mai:ts
proposition i anslutning till. de s. k. författnipgssakkunniga också upptagit en

ÄÄ *V stadsvaJ.kratsa™a sälanda’ att minimum höjts från
to 000 tdl 20.000 invånare for sfadsvalkrets liksom för blandade valkretsar
Ketta ar ett väsentligt ''.steg utöver vad riksdagen skrev år 1920, tv nå°ra önskemal
i den riktningen ha icke av riksdagen uttalats.

Herr Lyberg. efterlyste, varför utskottet icke med ett enda ord bemött Kungl
Majds förslag i denna punkt. Utskottet har endast utgått från den nuvarande
» andpunkten och därför icke ansett, att det behövdes någon särskild motivering
pa denna punkt.

Till stöd för förslaget ha nu anförts väsentligen två skid. Det första är

niVSrgiern tett^ satt förstoracle valkretsar skulle man kunna ernå
ett tillbörligt tillgodoseende av proportionaiismens idé. Jag kan icke underkanna
betydelsen av detta skål. Det är alldeles givet, att ju större man gör
\ alkretsarna, desto bättre kommer man att kunna tillgodose de olika partiernas

nd^tR lT r®pref ntatl10a'' -?Ien Ja". får, På denna punkt i viss mån ansluta
min v ° ^10-i Jaf ar visserligen anhängare av proportionalismen

men icke pa det sattet, att den för mig är något självändamål. Om den. såsom
i detta fallet endast skulle vara ett instrument för att ernå en representativ
församling, dar dock politiken icke lör mig är huvudsaken, kan jag icke god■VnlT
f * aaordnaiKe av hela valkretsindelningen endast för proportionaiismens
skull utan för landstingets främsta uppgift, nämligen dess vård om länets angeagenheter
Aven ur s^tna.mnda synpunkt har man förmenat, att skäl kunna

hör,Vh t” Vp* ‘ ^aJ ds förslag När man anser, att eu stad har större samhörighet
med kringliggande landsbygd än med andra, längre bort belägna städer,
skulle jag vilja saga att detta skäl endast i enstaka fall och mera övergående
bär sin giltighet. Det kan ju vid sådana tillfällen som vid inrättandet
av nya sjukvardsbyggnader och dylikt förekomma, att den ena staden konkur fSSÄ

1 andra! 1me“jap: Vågar påstå- att städerna i de mera bestående
Jorhallandena hava vida större gemenskap med varandra än städer med kring lSSir

rfdSby?t Liksom herr Kvarnzehus har jag en tämligen omfattande
landstmgserfarenhet, och jag kan liksom han vitsorda, att några egentliga friktioner
mellan städs- och landsbygdsrepresentanter icke förekomma i det personlef-
Men nof kan man saga att motsättningar rätt ofta förekomma
mellan stader och landsbygd. Detta måtte väl allra bäst belysas av — såsom
det erinras om i utskottsutlatandet — att det ju är olika taxering för städer och
landsbygd, om jag icke missminner mig. i ej mindre än 9 av Sveriges lär,.
Herr Dyberg anmarkte, att det förekommer olika taxering även för landstingsområden.
Ja, men det. är sådana absolut, betydelselösa undantagsfall att det
verkligen icke binär sig att åberopa dem som eu exemplifiering härvidlaoDäremot
ar det regel att om man differerar beskattningen, linjen då går meb
an ^adef.och landsbygd. Jag skall endast taga såsom exempel de''två län
i''.!111 rf?. aannt;r närmast till, nämligen Malmöhus och Blekinge län Där aller
åtskilliga beskattningsområden differentiering för stad och landsbygd genomford.
Det torde sålunda vara alldeles uppenbart, att här går en gränslinje
med hänsyn till intressemotsatser. Jag ber vidare att. få hänvisa, till Kungl.
Majrts proposition angående vägväsendets ordnande, som förelädes 1922 års
liksdag. Dan stadgades uttryckligen, att landstingen skulle omhänderhava
vagvasendet, men i ärenden angående vägväsendet skulle städernas represen -

Lördagen den 31 maj e. in.

Kr 4d.

tation icke äga deltaga. Jag undrar, huru den motsatsen med en sådan anordning,
som här ifrågasatts, skulle kunna avvecklas. Det finge val ordnas pa
,let sättet, att man vidtoge en annan anordning för vägväsendets handhavande,

än man då tänkte sig. .

Jao- förmenar således, att redan på denna punkt av intressemotsatser mellan
stad och land möter man ett mycket väsentligt hinder eller åtminstone en olägenhet
med sammanslagning av städer och landsbygd.

Men jag kommer nu till det andra skälet, varför .tåg vill av bo,, a denna anordning,
och det är den synnerligen oändamålsenliga avknappning i stadernas
representation, som härav skulle vållas. Redan nu hava städerna i förhållande
till den anpart, de hava i landstingens skattebörda, en mycket ringa representation
i landstinget. De hava i någon mån försökt att åtminstone motverka
den kvantitativa ringheten genom att sätta in krafter, som kunna verkningsfullt
fora deras talan, men genom den nu ifrågasatta beskärning^ komma
svårigheterna i detta avseende att ytterligare ökas. Genom ett av de förslag,
,oir finnas fogade vid kommunalförfattningssakkunmgas betänkande, angående
verkan av den tilltänkta nya indelningen — jag fäster mig då vid det förslag,
som är gynnsammast för städerna, eller alternativ II — skulle minskningen
av representanterna i landstingen uppgå, om jag icke missminner mig, till
personer, och det kan utan vidare tagas för visst, att denna minskning kommer
att i huvudsak drabba städernas representation. Då jag vidare betänker, att
småstäder föras tillsammans med landsbygdsområden med en talrik befolkning
och en stor väljarkår, och om man vidare särskilt beaktar, att dessa småstäders
väljarkårer delas upp på flera partier, såsom herr Kvarnzelius framhöll och
uppslukas av samma partier på landsbygden, så ar det alldeles självklart, att
städerna komma att få en minimal representation i landstingen. Jag tror verkligen
icke — jag säger detta utan att underskatta den erfarenhet och duglighet,
som landsbygdens representanter i landstinget äga — _ att det är nyttigt för
landstingens arbete, att man pa det sättet till ett minimum beskär städernas
representation, tv det kan icke emotsägas, att stadsrepresentanterna visat sig
hava en insikt och erfarenhet på olika områden, som landsbygdens representanter
i allmänhet icke besitta. Särskilt har detta varit till stor nytta vid forceringen
av arbetet under en tidrymd av 4 eller 5 dagar, under vilka ett sa omfattande
arbetsprogram skall genomarbetas. Resultatet av stadsrepresentanternas
minskning blir, såsom herr Almkvist erinrade, i större utsträckning än
hittills ett sekreterarvälde i stället för en självständigt arbetande representativ

församling. . . ,

Herr Lyberg erinrade om att av de landsting, som yttrat sig i saken, endast
fyra hade avstyrkt. Herr Reuterskiöld har redan på denna punkt framhållit,
att man har all anledning att fästa betydligt större avseende vid dem som avgivit
ett positivt uttalande, än vid dem, som bara instämt i den schablon, som
framlagts av landstingsförbundet. Jag skulle kunna kvalificera Kristianstads
läns landstings uttalande med den upplysningen, att detta uttalande, i vilket
landstinget avstyrkt författningssakkunnigas med Kungl. Maj :ts alldeles likalydande
förslag, var uttryck för en enhällig opinion, i vilken både hogerman,
liberaler och socialdemokrater enat sig om att finna den föreslagna anordningen
oändamålsenlig. ,

Det har vidare av herr Lyberg erinrats om att detta förslag ytterst bottnar
i ett enhälligt uttalande av 1918 års urtima riksdags författningsutskott. Ja,
formellt är detta riktigt, men jag tvekar icke att såsom medlem av detta utskott
säga, att den omständigheten, att det icke fanns några reservationer vid denna
punkt, uteslutande hade sin grund däri, att detta utskott ju hade att syssla
med oändligt mycket viktigare saker än denna, och att man knappt kunde
belasta utlåtandet, när man i övrigt nått enighet, med några små reservationer

Förtlaglilllag
om lanilMim/

(Forte/

Nr 43. 16

Lördagen den 31 maj e. m.

^miaidlting L^ga om ™ol/venngen Den ärade talare å västernorrlandsbänken, som
m. m. orut uppträtt pa andra sidan, skall säkert icke bestrida riktigheten av mina
(Forte.) °rd> da jag säger, att det var på grund av hans mycket kraftiga yrkande nå
denna punkt, som uttalandet inflöt, ty det rådde mycket stor tveksamhet i denna
, . JaÄ kan för mm del icke inse, att jag, som har varit med om att underS
- tf utsk°ttsutlatande, skall finna mig vara på något sätt bunden av
vad dan utsagts, savida herr Lyberg ville med antydda uttalande göra någon
adress till min ringa person.

Herr Gustav Hansson har erinrat om att andra kammaren redan antagit förevarande
paragraf i den av Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen, och han syntes
förmena, att han dan kunde söka ett skäl för denna kammare att följa medkammarens
föredöme För min del kan jag icke finna, att andra kammarens
beslut har någon betydelse såsom normerande för denna kammares omdöme
hor den händelse denna kammare skulle, såsom jag hoppas och hemställer,''
följa utskottet i denna punkt, förefinnes det utan tvivel möjlighet för sammanjämkning,
och jag anser mig vara oförhindrad att säga, att jag tror, det kan finnas
en väg, pa vilken man kan komma tillmötes de herrar från motsatta sidan, som
särskilt gjort sig till malsmän för ett bättre tillgodoseende av proportionalismen.
nämligen den vägen att, utan att gå in för blandade valkretsar, genom en jämkning
av bestämmelserna rörande stadsvalkretsar bättre tillgodose proportionalrsmens
mojligheter. Att detta icke tidigare kommit upp i utskottet, har sin
punkter n’ man mast *aga ^nsyn till sammanjämkningstekniska syn Jag

har, herr talman, icke funnit något av vad som under diskussionen från
motsidan anförts kunna rubba mig i min övertygelse om att utskottets förslag
ar välgrundat, och anhaller förty att få yrka bifall till detsamma.

T..Hf1rr ®e*lterskl«ld: Då den ärade representanten för Västernorrlands och
.) amf lands lan tyckte sig i mitt yttrande finna en återklang från Mossebolinjens
dagar, ger det mig anledning till två korta erinringar.

Den ena är den att Mossebolinjens tanke med avseende å municipalsamhällen
och stadsliknande samhällen, på landsbygden utan tvivel skulle kunna tagas även
i detta sammanhang Men jag har inom utskottet uttalat och ber för min del att
fa stryka under även här, att dessa samhällen dock stå, så att säga, på tillväxt till
stader, och att man ännu icke vet, huruvida utvecklingen går därhän eller ej.

lider-sadana förhållanden finns det åtminstone för närvarande ingen anledninoatt
betrakta dem som städer, innan de fått inseglet på stadsvärdigheten genom
stadspnvilegier. ö

, P,en 1andra erinran är den, att när den ärade talaren i detta sammanhang kom
a,tti,ta“a'',pf Mossebolmjen, förundrade det mig, att icke samme ärade talare i
stallet tankte pa något, som ligger denna fråga mycket närmare, nämligen den
indelning av valkretsar till andra kammaren, som riksdagen för några år sedan
beslöt. Da förelag nämligen ett bestämt yrkande från bondeförbundshåll därom,
att de lyra spanska städerna skulle vara en självständig valkrets och ej vara
sammanblandade med landsbygden, och detta blev också riksdagens beslut. Det
ar ett uttryck för samma tanke, som låg bakom Mjossebolinjen, men endast i en
htet mera moderniserad form. Det är en tanke, som rör sig framåt, och det är
darlor icke skal att nu alldeles avvisa densamma.

.Vidare skulle jag med anledning av den ärade talarens yttrande vilja säga, att
nar han förklarade sig anse, att Damkorn mitt yttrande egentligen läge teori och;
ott teori, ar det kanske, tvärtom så, att det är den erfarenhet, som jag har fått
rån Uppsala läns landsting, som gjort att jag i denna fråga ser som jag ser. Det
lar icke kunna bestridas, att inom Uppsala läns landsting särskilt epidemisjukvarden
vant en anledning till rätt så skarpa motsättningar. Men även i vissa

Lördagen den 31 maj e. m.

17 Nr 4S.

andra fall hava dylika motsättningar kommit till synes. Detta är måhändalokalt.
Den lokala karaktären kan emellertid icke inverka på möjligheten, att
samma lokala egenheter kunna linnas på andra hall och till och med där, varest
de hittills icke framträtt.

Slutligen skulle jag vilja säga, att samma ärade talare förde in ett nytt moment
i diskussionen, nämligen den politiska karaktären av landstingsmannavalen.
Jag måste erkänna, att det är riktigt, att däri ligger ett moment, som man bön
beakta. Proportionalismen i och för sig har hittills fram!statt såsom vägledande.
Här kommer proportionalismen såsom tjänande de politiska valen. Nu är det val
emellertid så, att man i stort sett beklagar, att landstingsmannavalen fått en politisk
karaktär. Att man då särskilt skall — för att gorå denna politiska karaktär
så konsekvent som möjligt — få en gemensam uniform på alltsammans, förefaller
mig icke särdeles tilltalande. Snarare skulle jag vilja säga, att detta lilla moment,
som1 finnes till ytterligare karaktärsskillnad mellan kamrarna, icke är värdelöst
utan bör väl bevaras.

Vad till sist beträffar frågan om städernas och landsbygdens lika representation
såsom en grund för att nu förena dem med landsbygden, ber jag i anledningav
den siste ärade talarens yttrande få säga och stryka under, att just denna omständighet
bidrager till att man gärna vill bevara åt städerna tillfället till större
representation. Det förhåller sig nog icke så, att landsbygdens män ogärna se,
att det finns stadsrepresentanter. Tvärtom ; men de se icke gärna, att representanterna
från städerna också med lagens tvang skola vara direkta representanter
för dem själva med uteslutande av deras egna män. Det är ur denna synpunkt
och kanske också med stöd av erfarenheterna från Uppsala läns landsting, i vilket
Enköpings stad skulle förlora åtminstone sin ena representant och kanske även
den andra, om staden förlädes i en valkrets gemensamt med den omkringliggande
landsbygden, som jag har ansett, att förhållandena verkligen icke kräva en dylik
uniformitet.

Till sist ber jag endast att få säga, att om man vidhåller, att frihet att besluta
skall finnas, skulle, såsom; den ärade representanten på Kopparbergslänsbänken
sade, Umeå och Skellefteå således kunna fritt besluta att fortfarande gå tillsammans.
Ja, men om den ärade Kopparbergslänsrepresentantens ofria anda
skulle behärska landstinget i övrigt, så blir det ganska skralt med friheten.

Herr Bergqvist: Herr greve och talman! I debatten har professor Kjelléns
namn nämnts, och då erinrade jag mig ett yttrande, som han en gång fällde i
konstitutionsutskottet. Han sade: »Det förhåller sig med proportionalismen alldeles
som med en räv, som kommer in i ett hönshus. Han äter upp allt levande.»
— Det förefaller mig, som om proportionalismen skulle spela in i alla möjliga
förhållanden, där det är fråga om val på det ena eller andra området. Även
i fråga om valkretsindelningen för val till landstingsmän synes nu proportionalismen
komma att spela en betydande roll. Jag är ingen motståndare till detta
valsätt, men jag anser, att man icke bör låta det inverka alltför kraftigt på
bedömande av frågor, som av andra hänsyn kunna bedömas utan hänsynstagande
till proportionalismen. Efter den långvariga erfarenhet, som jag har utav
landstingsförhållanden, får jag för min del säga, att det enligt min uppfattning
icke vore någon lycklig reform, om man skulle sammanföra städerna med
landsbygden i fråga om landstingsmannavalen.

Herr Dahl har redan påpekat, att det kan komma en sådan lagstiftning, att
det blir ogörligt att kunna ordna frågor om stadsrepresentanternas och landstingsrepresentanternas
inbördes rösträtt inom landstingen. Jag anser, att denna
omständighet talar för att iakttaga stor varsamhet i fråga om denna reform.

Första kammarens protokoll 192Jf. AV 43. 2

F örslagtilltag
om landsting
m. rn.
(Forts.)

Nr 43. ig

Lördagen den 31 maj e. m.

^om^landst''^ • ^et också andra skäl, varför man måste ställa sig ganska tveksam

m. m.ing til1 densamma. Herr Kvarnzelius har nyss framhållit, att hans erfarenhet från
(Forte.) Västernorrlands läns landsting varit den, att det bästa samförstånd mellan

representanterna för landsbygd och representanterna för städer varit rådande.
Jag vill också från min 30-åriga erfarenhet från Norrbottens läns landsting betyga,
att detsamma varit förhållandet däruppe. Men jag undrar, huru det
skulle bliva, om man skulle sammanföra städerna med landsbygden i fråga om
landstingsmannaval. Jag undrar, om man inte redan vid uppsättandet av vallistor
för landstingsmannaval skulle komma till mycket skarpa konflikter. Det
behöver icke vara någon fientlig motsättning mellan stad och land, men det kan
icke hjälpas, att det finns olika intressen inom städerna och på landsbygden.
Inom städerna måste man vara angelägen om att i länets representation få in
representanter för handel, näringar och industri. På landsbygden måste man
vara angelägen om att få in representanter för jordbruket. Nu skall man sätta
sig. och göra upp listor för gemensamma valkretsar. Då komma slitningar och
strider utan tvivel att göja sig gällande, och kanske dessa komma att sedermera
menligt inverka även på arbetet inom landstingen. Någon bestämd olägenhet
av att städer och landsbygd varit skilda åt har man icke kunna förspörja. Om
någon skulle finna denna reform praktisk och lämplig vore det väl jag, som är
representant för Norrbottens län, där de små städerna ligga på stora avstånd
från varandra. Men, så vitt jag kunnat finna, har det aldrig mött några
svårigheter för till exempel städerna Piteå, Haparanda och Boden att välja tillsaminans.

Jag anser, att denna reform icke är av något trängande behov påkallad, samt
att den kan komma att medföra många olägenheter, och jag ber därför, herr
greve och talman, att få yrka bifall till utskottets förslag i fråga om valkretsindelningen.

Herr Kvarnzelius: Herr grove och talman! Jag her först att få återtaga
mitt tidigare gjorda yrkande om bifall till Kung! Maj :ts förslag och anhåller
i stället att tå instämma i det yrkande, som gjorts av herr Lyberg.

Jag begärde emellertid ordet med anledning av vad professor Reuterskiöld
yttrade, då han, med åberopande av sin erfarenhet från Uppsala läns landsting,
konstaterade den motsättning, som där gjort sig gällande mellan land och stad!
Häri angav därvid såsom exempel särskilt epidemisjukvårdsfrågans ordnande. I
det fallet skall jag be att få vitsorda riktigheten av vad professor Reuterskiöld
anförde. Men jag ber också att få tillägga, att detta enligt min uppfattning är
ytterligare ett. skäl, varför städerna icke skola välja för sig och landsbygden
för sig. Även jag har i några fall kunnat konstatera, att vissa städer begärt att
få bilda särskilda epidemidistrikt, vilket skulle hava till följd att man finge
ett epidemidistrikt, bestående av en stad, och ett epidemidistrikt, som vore beläget
t. ex. runt omkring staden. Detta anser jag för min del skulle vara att
få epidemi sjukvårdsfrågan ordnad på det allra sämsta sätt. Det är det enda
område, på vilket jag konstaterat någon motsättning mellan landsbygd och stad
inom landstinget, och på detta enda område är enligt min uppfattning en åtskillnad
av ondo. Även ur denna synpunkt är det önskvärt, att man icke upprätthåller
skillnaden mellan land och stad.

Herr Lyberg: Endast några ord särskilt med anledning av herr Reuterskiölds
anförande.

. Herr Reuterskiöld och även herr Dahl, tror jag, sade, att man inte skall fästa
sig.så synnerligen mycket vid vad de landsting sagt, som instämt med Kungl.
Maj :t och detta särskilt med hänsyn till att landstingsförbundet tidigare hade
avgivit ett yttrande, vilket yttrande landstingen i allmänhet följt. Jag får då

Lördagen den Öl maj e. in.

1 9 Nr 4!i.

saga, att dessa herrar hava en märkvärdig uppfattning om landstingens intresse Förlag tilltag
för sina egna angelägenheter. Några andra iin dessa fyra landsting, som av- om landshruJ
styrkt, skulle alltså icke hava bildat sig en egen självständig uppfattning om /ports)
vad som här är det lämpligaste. Det avstyrkande Kristianstads läns landsting °r
har följt herr Dahl; men jag undrar om herr Reuterskiöld har rätt att ge ett
dylikt underbetyg åt t. ex. sitt eget läns landsting, i vilket han själv sitter. Detta
landsting har också instämt i Kungl. Maj ds förslag, trots borr Reuterskiölds
ivriga ansträngningar för ett avstyrkande av hela lagen. Vad Kristianstads
läns landsting beträffar, förefaller det mig, som om herr Dahl är mera rädd för
vad som här föreslås, iin som kan vara motiverat, då man enligt hans uppgift inom
detta landsting har en så enstämmig uppfattning om att städerna böra bilda valkretsar
för sig och landsbygden för sig. Då iir det ju ingen fara! Jag upprepar,
att det överhuvud taget nog är riktigt, vad herr Dahl säger, eller att varken
landsbygdens representanter eller städernas representanter äro synnerligen
livade för att bilda blandade valkretsar. Det är detta, som är den bästa garantien
för att det icke i onödan blir sådana. Nu bagatelliserar herr Reuterskiöld
det faktum, att det är alldeles orimligt att låta en stad, som lyder under landsrätt
— en nybliven stad — skiljas från den landsbygd, som den förut valt tillsammans
med, och välja med en stad, som ligger i en annan del av länet. Herr
Reuterskiöld medger att det är olämpligt att i första hand göra så, men han menar,
att staden skall gå igenom en skärseld för att så småningom, liksom de gamla
städerna, få speciella intressen gentemot landsbygden, alltså för att en gång i
tiden, om 10, 20, 30 eller 40 år kanske, utveckla sig till motsatsställning mot den
kringliggande landsbygden. Ja, resonerar man på det sättet, så kan man komma
till vilka resultat som helst. Det förhåller sig ju så, att herr Reuterskiöld har en
alldeles speciell liten hobby, nämligen att ideligen söka få fram motsättningar
mellan olika klasser och stånd, då det gäller val. Han gör gällande, att »landstingsområde»
får man överhuvud taget inte tala om, sådant finns inte, utan i
själva verket äro landstingen en sammansättning av å ena sidan en representation
för landsbygden och å den andra en representation för städerna; och dessa
skola ovillkorligen slåss med varandra. Det är nu en gång hans lärda uppfattning
i denna sak och påminner mig för övrigt om en episod. Jag hade liggande
hemma på mitt bord ett litet häfte i kommunal förvaltningsrätt. Så kom en besökande,
som, medan han väntade på mig, satte sig att läsa i detta häfte. Om
en stund yttrade han: »Hör du, det är alldeles märkvärdigt, vilket invecklat begrepp
kommun måtte vara!» — »Hur så?» sade jag. — »Jo, jag har läst en definition
av begreppet i det här häftet.» Det befanns vara professor Reuterskiölds
tryckta föreläsningar i kommunal förvaltningsrätt, som han hade läst!

Och så är det i regel,''när denne ärade föreläsare i kommunal förvaltningsrätt uppträder,
det är ett övermått av invecklad vetenskaplighet. Och då han inte kan
finna sakskäl, får han fram ett slagord med något vetenskapligt underlag,
såsom nu, då han har hittat på, att över detta lagförslag vilar en ofrihetens ande,
»representantens på Kopparbergslänsbänkens» osaliga ande, höll jag på att säga,
men i varje fall för friheten mycket litet intresserad ande. Så ungefär är hans
lilla resonemang. Han säger, att vi skola frukta danaerna, även om de komma
med skänker, och han utmålar mig som en stark fiende till proportionalismen.

Det är jag för det första inte. Jag är inte någon stark fiende till proportionalismen,
men jag ifrågasätter liksom herr Reuterskiöld, huruvida proportionalismen
verkligen varit så lycklig för oss. Och i likhet med honom eller kanske i
motsats till honom anser jag, att, då vi fått proportionalismen, måste vi låta den
löpa linan ut och göra det bästa möjliga därav, så länge vi ha den. Jag menar
alltså, att herrarna lika msmket kunna ha anledning att frukta herr Reuterskiöld
såsom en av dapaerna som att frukta mig.

Det hade varit värdefullt, om herr Bergqvist på ett tidigare stadium hade rea -

Nr 43.

Lördagen den 31 maj e. in.

Förslag till lag gerat mot proportionalismen, hade reagerat mot riksdagens ståndpunkt 1918 som
om m r^ing 1920 i denna fråga och inte först nu i elfte timmen. Han säger, att det nu är
(Forte.) fråga om att göra någonting sådant som att låta räven äta upp hela hönshuset,
sedan man förut släppt in den. Jag vet inte, om herr Bergqvist icke varit med
om det senare. I varje fall har jag inte varit med därom. Nu skulle räven alltså
vilja äta upp hela hönshuset. Ja, detta är mycket starka och målande slagord,
men jag tycker, att även herr Bergqvist skulle kunna lita på sitt landsting, ty
det är enligt förslaget på landstingen, som det ytterst beror, om räven skall äta
upp hönsen. Det är inte frågan om annat än att ge landstingen möjlighet att
besluta sammanslagning av städer och landsbygd till en valkrets.

Jag måste säga, att då man talar om att man här går för långt med hänsyn till
tillämpningen av proportionalismens idé, så låt så vara; men sentera åtminstone
det skäl, som är åberopat, nämligen att det i vissa fall är olämpligt att sammanföra
städer med landsbygd! Jag vet inte, hur det kommer sig, att herr Bergqvist
tycker, att valkretsen Piteå—Boden—Haparanda i Norrbottens län är så
trevlig och bra. Landshövdingen i länet har tydligen en helt annan uppfattning,
och det vore intressant att veta, vad man tycker i Piteå. Kanske tycker man i
Boden att allt är bra, men jag misstänker, att man inte tycker så i Piteå och
kanske ännu mindre i Haparanda.

Det har anmärkts mot Kungl. Maj:t, att den icke följt direktiven, samtidigt
som man sagt, att de antydningar till direktiv, som givits, äro omöjliga att följa.
Nu har herr Almkvist särskilt tryckt på — jag vill minnas, att det var herr
Almkvist — att i förslaget inte finns upptaget vad som står i direktiven, nämligen
att stad skall förenas med landsbygd endast i det fall, då den icke utan olägenhet
kan förenas med stad. Ja, tror inte herr Almkvist, att det är tämligen
likgiltigt, om man tar in en sådan bestämmelse eller inte? Det blir i alla fall
landstingen, som få avgöra, om sådana olägenheter finnas. För resten har jag
sagt i utskottet: För in en sådan bestämmelse, om den anses behövlig! Nej, det
passade inte och inte heller passade det att föra in den utan motivering avvisade
bestämmelsen, att stad skall bilda egen valkrets först då den kommit upp till

20.000 invånare. Och varför inte? Jo. det framgår av herr Dahls anförande
nyss. Utan ett ord till motivering har denna strukits för att man skulle ha ett
bytesobjekt vid eventuell sammanjämkning. Jag hemställer, huruvida det verkligen
kan vara riktigt att ta hänsyn till frågan om sammanjämkning på ett så
pass tidigt stadium, som konstitutionsutskottet sålunda har gjort.

Herr Dahl: Herr talman! Endast ett par ord såsom replik till herr Lyberg.

För att börja mied det, varmed han slutade, så ber jag att få understryka ytterligare
vad jag förut sagt, nämligen att det efter mitt sätt att se var fullkomligt
befogat av utskottet att inte gå närmare in på någon motivering för det förslag i
fråga om stadsvalkretsar, som utskottet upptog, eftersom'' det inte var något annat
än ett vidhållande av nuvarande ordning. Att jag ansåg mig böra ytterligare
hämna, att en jämkning härvidlag mycket väl kunde befinnas befogad, men att
den borde reserveras för en sammanjämkning, var endast en akt av ärlighet, som
jag tycker, att herr Lyberg skulle vara mig erkännsam för och inte motsatsen.

Jag begärde emellertid närmast ordet för att säga herr Lyberg, att om jag haft
glädjen att kunna konstatera, att Kristianstads läns landsting var pratiskt taget
enhälligt om, att den av författningssakkunniga föreslagna anordningen var
olämplig, så är därmed ingalunda sagt, att det inte kan finnas andra landsting,
som kunna finna den lämplig, eller att den därför överhuvud taget inte bör godkännas,
ty en rikslagstiftning skall inte ordnas med hänsyn till Kristianstads
läns landsting utan med hänsyn till hela riket.

Herr Lyberg framhöll med särskilt eftertryck, att här ju finnas alternativa
möjligheter. Det finns möjlighet för städerna att öva inflytande för att reglera

Lördagen den 31 maj c. m.

21 Nr 48.

valkretsindelning efter sin önskan. Men jag undrar, om en sådan fakultativ
utväg verkligen städse är för handen. Finns det inte åtskilliga lan, dar tolk- m m

mängdsförhållandena i städerna äro sa beskaffade, att med de föreslagna, bestäm)- (Forte.)
melserna en sådan möjlighet inte finns? Hur skulle det exempelvis förhålla sig
med Kronobergs län? Såvitt jag förstår, maste Växjö stad ovillkorligen sammanföras
med landsbygden. Jag kan för ögonblicket inte överblicka, hur det
skulle förhålla sig i Uppsala län, men jag föreställer mig, att Enköping också
komme att sammanföras med landsbygden, och jag tror, att om man undersöker
förhållandena i andra län, så skall man finna, att valfriheten i fråga om valkretsarna
flerstädes inte praktiskt taget låter sig genomföras, ehuru den teoretiskt

finns möjliggjord. .

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än fortfarande bifall till utskotts förslaget.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först på godkännande
av den nu föredragna paragrafen samt vidare därpa att paragrafen skulle
godkännas med den lydelse, som förordats i den av herr Larsson i Västerås m. fl.
därom avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på paragrafens godkännande, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Gustav, begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 8 § av konstitutionsutskottets i utlåtandet nr 30 framställda
förslag till lag om landsting, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den lydelse, som förordats i den av
herr Larsson i Västerås m. fl. därom avgivna reservationen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda: Ja—51.

Nej — 46.

9 §.

Godkändes.

JO § och i sammanhang därmed utskottets förslag till det i paragrafen omförmalda
formuläret.

Godkändes.

11—16 §§■

Godkändes.

17 §■

Denna paragraf var så lydande:

1 mom. Rättighet att vid lagtima möte väcka torsdag tillkommer länsstyrelsen
samt medlem av landstinget och landstingets i 39 § omförmälda förvaltningsutskott.

Nr 43. 22

Lördagen den 31 maj e. m.

Förslag till lag
om landsting
m. m.
(Forts.)

11 ordlag bor, för att kunna komma under behandling, innefatta ett ämne inom
landstingets befogenhet, vara skriftligen uppsatt och senast den 1 augusti avlamnat
till landstingets expedition; dock må förvaltningsutskott, jämväl efter
namnda tid men ej senare än fjorton dagar före början av landstingets möte
vacka dylikt förslag.

1}u..är stadgat angående tiden för förslags avlämnande utgör icke hinder
tor landstinget att, da synnerligen viktiga skäl därtill föranleda, genom särskilt
beslut medgiva upptagande till behandling av förslag, som blivit väckt
senare, dock sist första dagen av landstingets möte.

... på i annan ordning än nu nämnts förslag komma under landstingets överläggning,
savida. icke förslaget av Konungen hänskjuta till landstinget eller
först ^ *ran °C^ * sammanhang med förut i behörig ordning väckt

. ^ mom. Till landstinget i behörig ordning inkomna förslag skola tryckas och,
såvitt ske kan, minst åtta dagar före mötets början översändas till länsstyrelsen
ävensom till samtliga landstingsmän.

Över de ärenden, som skola förekomma å mötet, skall av förvaltningsutskottet
upprattas en föredragningslista, som skall tryckas och utdelas på sätt nyss
ar sagt.

I herr Reuterskiölds reservation hade förslagits, att paragrafen skulle erhålla
följande lydelse:

1 mom. Rättighet att vid lagtima möte väcka förslag tillkommer länsstyrelse
av landstinget och landstingets i § 39 omförmälda förvaltnings utskott

av ms om Övriga av landstinget tillsatta styrelser och nämnder.

... -omslag bör - - expedition; dock må länsstyrelse och förvaltningsutskott

jamval —--förslag.

Vad (= utskottet)-----— förslag.

2 mom. = utskottet.

Herr Reuterskiold: Herr greve och talman! Vid denna paragraf är det två
saker, som jag tillåter mig att fästa kammarens uppmärksamhet på. Den ena
ar Iragan om initiativrätten rörande förslag till landsting, och den andra är frågan
om den tid, som skall stå vederbörande till buds.

Så som förhållandena nu utvecklat sig, synes det ha blivit så, att landstingens
egna kommittéer och nämnder understundom och kanske i mycket stor utsträckning
anses äga omedelbar rätt att vända sig direkt till landstingen utan att passera
Konungens befallningshavande. Vid det landsting, därifrån jag har min
erfarenhet, är förhållandet det, att landstingets kommittéer alltid vända sig direkt
till landstinget och pa det sättet ha ett slags förslagsrätt. Jag tror inte, att det
vore lyckligt, om man beslutar att förhindra all vidare utveckling av densamma

Men även om man i den punkten skulle vilja göra detta, synes det mig. som om
man borde tveka i den andra punkten, där det gäller tiden för initiativrättens
begagnande. Dar har man tillagt förvaltningsutskottet rätt att jämväl efter den
1 augusti men inte senare än 14 dagar före landstingets möte väcka förslag men
därvid bär man uteslutit Konungens befallningshavande från samma rätt. Konungens
beiallnmgshavande skall alltså före den 1 augusti komma in med sina
förslag. Om man som jag anser, att Konungens befallningshavandes befattning
med landstingens arbete och förberedelserna till detsamma är av allra största
betydelse och värde både för landstingen själva och länen i sin helhet ävensom för
Konungens befallningshavande. synes det mig. som om denna begränsning är
synnerligen obefogad. Om nu Konungens befallningshavande icke kan vara inne
med förslag till den 1 augusti, skulle upptagandet av dess förslag bero på om
förvaltningsutskottet kunde förmås därtill frivilligt, och det kan inte, synes det

Lördagen den Öl maj e. in.

Nr 43.

mit?, vara rimligt och rikligt alt pa det sättet sätta Konungens, befallningshavande
i en sämre ställning än eller i beroende av förvaltningsutskottet.

överhuvud taget förhåller det sig sä, att hela detta förslag till landstingslag
domineras av förvaltningsutskottet. Detta kommer med den ordning, som bär
föreslagits, att bli det centrala i hela landstingsförvaltningen. Det kommer å ena
sidan att skjuta undan landstinget och å andra sidan att skjuta undan Konungens
befallningshavande. Någon verklig fördel härav står inte att vinna, utan tvärtom
ju mer man håller fast intimiteten mellan Konungens befallningshavande och
landstinget, det nära sambandet i bådas arbete, och låter Konungens befallningshavande
ha kvar den ställning, som hittills hävdvunnet tillkonimit denna myndighet,
dess mera tror jag det är till både landstingets och ämbetsverkets ogen nytta.

Jag skall i denna punkt inte gina något yrkande i fråga om motionsrätten för
landstingens nämnder och kommittéer. Den är av mindre betydenhet och jag
tror, att den möjligen kan komma att göra sig gällande ändå, åtminstone vad
kommittéerna beträffar. Den frågan kan komma att lösas genom praxis. Men
däremot ber jag att få yrka bifall till min reservation i vad den avser andra
stycket av moment 1 i § 17.

Förslag till lag
om landsting
m. m.
(Forts.)

Herr statsrådet Malm: Herr greve och talman! Jag^ uppskattar de skäl,

som ligga bakom herr lieuterskiölds yrkande, men just på grund av desamma
tror jag, att det iir riktigt att taga utskottets förslag. Just för att länsstyrelsen
skall få möjlighet att i vidsträcktaste mån granska och pröva de förslag, som
skola in till landstinget, är det nödvändigt, att ifrågavarande olika styrelser icke
få någon motionsrätt, utan att deras förslag måste gå genom länsstyrelsen. För
att för den stora mängden av frågor få tillräcklig beredelsetid i förvaltningsutskottet,
har det emellertid då varit nödvändigt att i lagen sätta en viss gräns för
den tid, inom vilken länsstyrelse har rätt att avge förslag. Men för min del har
jag inte hyst den ringaste tvekan om, att i händelse länsstyrelsen även efter den
i lagen utsatta tiden kommer med ett förslag, så tar landstinget upp det till
prövning. Tvärtom är det bestyrkt av den erfarenhet jag har, att landsting tar
den största hänsyn till så inkomna förslag.

Herr Hammarskjöld: Herr greve och talman! I § 17 moment I, första

stycket, omtalas, vilka som ha initiativrätt, rättighet att väcka förslag vid lagtima
landstingsmöte, och där säges, att denna initiativrätt tillkommer länsstyrelse,
medlem av landsting och förvaltningsutskott. När man sedan kommer till
andra stycket, som handlar om den tid, inom vilken förslag bör väckas, finner
man, att förvaltningsutskottet har fått en privilegierad ställning och får avlämna
förslag intill 14 dagar före början av landstingsmöte, under det däremot länsstyrelsen
blivit likställd med enskilda medlemmar av landstinget. Anledningen
till att enskild medlem av landsting måste lämna sina förslag i så god tid, som
är föreskriven, senast den 1 augusti, är säkerligen den, att man inte av enskild
motionär under alla förhållanden kan förvänta den grundliga och mångsidiga utredning,
som erfordras för att landstinget skall kunna fatta beslut med full kännedom
om saken. Det torde kunna förväntas, att länsstyrelsen skall vara lika
angelägen som förvaltningsutskottet och ha samma möjlighet eller till och med i
vissa fall större möjlighet än förvaltningsutskottet att åstadkomma en sådan utredning,
och det synes mig verkligen icke ha funnits något skäl att ställa länsstyrelsen
i detta avseende i samma ställning som en enskild motionär och i sämre
ställning än landstingets förvaltningsutskott. De förslag, som kunna komma i
fråga att väckas från länsstyrelses sida under dessa, så att säga, kritiska fjorton
dagar, kunna antingen vara föranledda av länsstyrelsens uppfattning om ett
uppkommet behov inom länet eller också framkallade genom en framställning
från annat håll, från en enskild person eller från någon av de styrelser, som

Nr 43. 24

Lördagen den 31 maj e. m.

FomUmdMin9 ^^stinget ^ar tillsatt. I bådadera fallen är det ju angeläget, att länsstyrelsen
°m m. m.mg kan lägga fram sitt förslag självständigt, och naturligtvis förutsattes, att läns(Ports.
) styrelsen låter sig angeläget vara att därvid åstadkomma tillbörlig beredning.
Det vore väl icke precis lämpligt, att länsstyrelsen skulle vända sig till förvaltningsutskottet
och anhålla hos detta att det vill framlägga ett förslag. Då blir
det ju förvaltningsutskottets förslag och inte länsstyrelsens förslag och det kommer
då att sakna den auktoritet, som åtminstone i efterblivna landsändar tillkommer
ett förslag, som emanerar från länsstyrelsen.

En annan följd av det föreslagna stadgandet är, att om ett förslag kan kastas
fram av länsstyrelsen före den 1 augusti, men skulle vinna på en ytterligare beredning,
kan ju länsstyrelsen bli starkt frestad att lägga fram det i det skick,
vari det är, i stället för att underkasta det en utförlig beredning. Jag vet mycket
väl, att det står i kommunalsakkunnigas betänkande, att det i alla fall inte
är mycket bevänt med länsstyrelsens utredningar, emedan länsstyrelserna ofta
tjänstgöra blott såsom postkontor. Detta stämmer dock inte med min erfarenhet.
Min erfarenhet är, att även då det varit fråga om anslag, som äskats av
stora institutioner, länsstyrelserna många gånger funnit anledning att inhämta
närmare upplysningar och genom att granska de föreliggande detaljerna kommit
att föreslå landstingen beviljandet av mindre belopp, än som från annan sida
var ifrågasatt, och även på andra dylika sätt berett ärendena.

På dessa skäl delar jag sålunda i avseende å andra stycket i moment 1 den
mening, som kommit till uttryck i herr Eeuterskiölds reservation, och då herr
Reuterskiöld nu, om jag fattade honom rätt, icke yrkat bifall till sin reservation
vid § 17 i annan mån än vad den avser detta andra stycke, ber jag att få förena
mig i herr Eeuterskiölds yrkande.

Herr Lyberg: Herr greve och talman! Då denna bestämmelse ursprung ligen

föreslogs av de sakkunniga, var det visst inte därför att dessa på något sätt
ville underkänna betydelsen för landstingen av länsstyrelsernas initiativ. Men
det är ju så och kommer fortfarande att bli på det sättet — särskilt om man inte
ger direktioner eller styrelser rätt till initiativ — att framställningar i mycket
stor utsträckning komma från länsstyrelserna till landstingen, och att sålunda i
själva verket de framställningar, som komma därifrån, äro de flesta och kanske
derest omfattande av alla dem, som från budgetberedningssyiipunkt måste särskilt
beaktas. Om man nu skulle låta länsstyrelserna komma i en särställning,
så att de skulle få väcka förslag senare än vad eljest i allmänhet skulle gälla,
skulle man löpa risken att alldeles omintetgöra vad man sökt vinna genom före-''
skriften att framställningar i allmänhet skola komma in till landstingen i sä
god tid, att budgetberedningen kan hinna av förvaltningsutskottet verkställas.
Det är uteslutande med hänsyn härtill, som det ansetts alldeles nödvändigt att
låta länsstyrelsernas initiativrätt inskränkas av samma tidsbestämmelse^ som
skulle gälla för alla, som ha framställningsrätt med undantag för förvaltningsutskottet.
Vad det senare angår är det ju givet, att det inte kan genom att göra
en framställning förrycka sin egen budgetberäkning; och man har förutsatt, som
den ärade representanten på Uppsalabänken sade, att om det skulle vara så, att
länsstyrelsen undantagsvis inte hunne in med en viktig framställning till landstinget
inom föreskriven tid, förvaltningsutskottet icke skulle underlåta att med
begagnande av den för detsamma gällande, mindre begränsande tidsbestämmelsen
låta denna framställning från länsstyrelsen komma in till landstinget som
förvaltningsutskottets egen.

Jag hemställer därför, herr talman, om bifall till utskottets hemställan.

Herr Hammarskjöld: Jag vill endast säga, att när den föregående talaren
anser, att länsstyrelserna genom den föreslagna bestämmelsen endast skulle bli

Lördagen den 31 maj e. m.

25 Nr 43.

underkastade vad som i allmänhet gäller, är det val anda att stalla de praktiska
förhållandena bra mycket på huvudet. Länsstyrelserna aro enligt forsla- m m
get likställda med enskilda motionärer, men enskilda motioner vid landstingen (Forte.)
spela ju en försvinnande liten roll i jämförelse med de framställningar, som komma
dels från länsstyrelserna, dels från förvaltningsutskotten.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr von Sneidcrn: Det var ett yttrande av herr Lyberg, som föranledde

mig att begära ordet, och det var när han sade, att de förslag, som från budgetsynpunkt
äro de förnämsta, i framtiden såsom hittills komma att ga genom
länsstyrelserna, Jag tror verkligen att det föreliggande förslaget till oJ $ ar
så avfattat, att man icke har anledning att befara, att den väg herr Lyberg pekade
på skulle bli den vanliga. Här liksom i 39 § när vi komma till den, ta
vi tala om denna sak — är sörjt för att allt viktigt i budgethänseende kommer
inför förvaltningsutskottet, och jag tror icke det är anledning att bet ara, att det
kommer att gå till länsstyrelsen. Jag kan icke finna annat, än att det är en val
befogad framställning, som föreligger i det yrkande, som gjorts av herr fteuterskiöld,
varför jag ber att fa hemställa om bifall till detsamma.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende å
den nu ifrågavarande paragrafen yrkats dels att densamma skulle godkannas,
dels ock, av herr Reuterskiöld, att paragrafen skulle godkännas med den ändring,
att de i 1 mom. andra stycket förekommande orden »dock ma förvaltningsutskott»
utbyttes mot »dock må länsstyrelse och förvaltningsutskott».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på paragrafens godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Reuterskiöld begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 17 § av konstitutionsutskottets i utlåtandet nr 30 framställda
förslag till lag om landsting, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den ändring, som under överläggningen
förordats av herr Reuterskiöld.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 61;

Nej — 33.

78—32 §§.

Godkändes.

33 §.

1 mom.

Detta moment lydde:

Där fråga icke är om val, som enligt 32 § skall verkställas proportionellt,
framställer ordföranden, sedan överläggningen förklarats avslutad, i varje ärende
proposition, så avfattad, att den ma kunna med ja eller nej besvaras.

Nr 43. 26

Lördagen den 31 maj e. m.

O^fömrKlcn tinkänrmgiver därfer> huru enligt hans uppfattning beslutet
m■ m- \ ÄT '' °\h befäster detsamma dar omröstning ej begäres, med klubbslag.

(Forts.) Af kas omröstning, skall den verkställas öppet, utom vid val, då den skall ske

med slutna sedlar. Eosterna avlämnas efter upprop; och äger varje landsting“
"»''• •».«<• »teKlda fall, som avses i 18 § hfr ovan eller „ed™ i

tesSÄÄteÄS

bestämmes f5reMdei

. Yfgrar ordföranden att framställa proposition å gjort yrkande skall lian

omvrkande? det-äskar’ tiU landstingets avgörande hänskjuta frågan,’

om yrkandet ma till provning* upptagas.

Jici föra™rande paragraf avgiven reservation hade herrar v. Geijer,
Däld, Nils Antm Nilsson, Magnusson i Tumhult och Gustafson i Kasenberg

ÄSSÄ*'' U‘,deI ™ reservation

iifV kanna ,e,j QQ11^1 Ya 0SS ^dl anordningen av öppen omröstning
alltså yrkat, att 33 § 1 mom. skulle erhålla denna lydelse:

och hav

»ra

33 §.

1 mom. Där fråga---besvaras.

sprpfdföpnden---klubbslag. Äskas omröstning, skall den ske med slutna

sedlar. Rosterna---röstpluralitet. Genom lottning____röster

Vagrar---upptagas.»

Herr von Geijer: Beträffande ifrågavarande paragraf har jag jämte fyra
andra ledamöter avgryit en reservation. Stadgandet här avser att! landstingen
Hora öppen omröstning; såsom bekant är där nu sluten omröstning. Det är

dett?nvndlT>SOff V1 rf6riVefat °SS °nh yrkat> att nu filande bestämmelse
detta avseende fortfarande skola aga tillämpning. Det kan icke falla mig in

^Jld dTf orelsevis sena timme, då vi se framför oss en så mäktig föredragningslista,
ingå i någon som helst debatt angående skälen för eller mot den
öppna omröstningen Det ar en principiell fråga, om vilken var och eu torde ha
sm mening alldeles klar. Jag vill endast saga, att då Kungl. Maj:t och utskote.
egentligen endast åberopa, att de s. k. primärkommunerna icke ha sluten omröstning
utan öppen och fråga, varför man då icke skulle införa öppen omröstInlTl
1 la?.dstlngen’ sa förefaller det mig vara alldeles för litet såsom arfnT.
eni'' Ja? vdl,S0“ safft lcke 111P 1 nag°n analys av sakförhållandena, utan

Synn,s paSl* «h Xi stulle ll“na

av mTJ SbTf0riralmani J^ed deSSa ord ber jag att fa J’rka bifall till den

av mig och atskilhga andra avgivna, vid detta betänkande fogade reservationen.

Herr Lyber». Icke heller jag skall giva mig in på någon närmare diskussion
SdeÄ liggande ämne utan skall blott yrka bifall till utskottets *hemstallan
Jag vill endast därtill lagga, att det synes, som om det icke vore hållbart
att upprätthålla bestämmelsen om sluten omröstning i landstingen då man
har öppen omröstning genomförd inom kommunalfullmäktige och stadsfullmäk•
, i hava bestämmelse om öppen omröstning inom t. ex. stadsfullmäktige

Dndän Y * * S°Y °rff’ m-edan det fortfarande skulle vara sluten omröstning
i landstingen, förefaller mig icke ga väl ihop.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 31 maj e. m.

Nr 43.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt före- ^^landsting
liggande yrkanden gjorde propositioner, först på godkännande av det nu före ra. ra.

dragna momentet samt vidare på momentets godkännande med den lydelse, (Forts.)

som förordats i den av herr von Geijer m. fl. vid ifrågavarande paragraf avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på momentets godkännande, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr von Geijer begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 33 § 1 mom. av konstitutionsutskottets i utlåtandet nr 30
framställda förslag till lag om landsting, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes momentet med den lydelse, som förordats i den av herr
von Geijer m. fl. vid ifrågavarande paragraf avgivna reservationen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 54.

Nej — 41.

2 mom.

Godkändes.

34—38 §§.

Godkändes.

39 §.

Denna paragraf var så lydande:

Landstinget skall å lagtima möte för tiden intill slutet av nästa lagtima
möte utse ett förvaltningsutskott.

Förvaltningsutskottet tillkommer:

att handhava landstingets penningväsende;

att hava överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr utsedda styrelsers
eller personers ekonomiska förvaltning och därjämte utöva den befattning
med förvaltningen av landstingets anstalter och inrättningar, som enligt
lag eller författning ankommer å förvaltningsutskottet;

samt att avgiva förslag till utgifts- och inkomststat för landstinget.

I den man annorlunda icke genom lag eller författning eller landstingets beslut
föreskrives, tillkommer vidare förvaltningsutskottet:

att verkställa beredning av övriga på landstingets handläggning ankommande
ärenden;

att ombesörja verkställigheten av landstingets beslut;

att, där skäl därtill föreligga, anföra besvär över länsstyrelsens vägran att
godkänna av landstinget fattat beslut;

att avgiva förklaring i anledning av besvär över landstingets beslut;

samt att i andra hänseenden företräda landstinget mellan dess möten.

Herr Reuterskiöld hade i den av honom avgivna reservationen förordat följande
avfattning av nu ifrågavarande paragraf:

Nr 43. 28

Lördagen den 31 maj e. m.

x Landstinget skall å lagtima möte för tiden intill slutet av nästa lagtima möte
m m utse ett förvaltningsutskott.

(Forts.) Förvaltningsutskottet tillkommer:

att handhava landstingets penningväsende;

att utöva den befattning med förvaltningen av landstingets anstalter och inrättningar,
som enligt lag eller författning ankommer å förvaltningsutskottet;
samt

att avgiva förslag till utgifts- och inkomststat för landstinget.

I den man landstinget genom särskilt beslut överlämnat beredningen eller,
verkställigheten av särskilda ärenden åt förvaltningsutskottet, åligger det detta
att inkomma med yttrande och förslag, ävensom att handhava de därmed förenade
verkställighetsbestyr.

h örvaltningsutskottet äger ock att, där skäl därtill föreligga, anföra besvär
över länsstyrelsens vägran att godkänna av landstinget fattat beslut, och att
avgiva förklaring i anledning av besvär över landstingets beslut.

Enligt en vid paragrafen avgiven reservation hade herrar v. Geijer, Magnusson
!,Tun''hult och Svensson i Grönvik, med instämmande i huvudsak och under
hänvisning till sin allmänna reservation av herr Reuterskiöld, på anförda skäl
hemställt, att paragrafen måtte erhålla följande lydelse:

Landstinget---förvaltningsutskott.

Förvaltningsutskottet tillkommer:

att handhava landstingets penningväsende;

att utöva den befattning med förvaltningen av landstingets anstalter och inrättningar,
som enligt lag eller författning ankommer å förvaltningsutskottet;
samt

att avgiva förslag till utgifts- och inkomststat för landstinget.
r.. ^ ulan annorlunda icke genom lag eller författning eller landstingets beslut
föreskrives, tillkommer vidare förvaltningsutskottet:

att verkställa beredning---ärenden ;

att ombesörja -— --beslut;

att hava överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr utsedda styrelsers
eller personers ekonomiska förvaltning;

att, där skäl---beslut;

att avgiva---beslut; samt

att i andra---möten.

Herr von Geijer: Även vid denna punkt har jag jämte några andra ledamöter
avgivit en reservation och ber nu att få säga några ord till försvar för min
från utskottsmajoriteten avvikande mening.

Det väsentligen nya i föreliggande lagförslag, om jag frånser vad vi för en
liten stund sedan behandlade, nämligen valkretsindelningen, torde vara förslaget
i nu föreliggande 39 § angående förvaltningsutskottet. Man återfinner nämligen
här bestämmelser om ramen och begränsningen för detta utskotts maktbefogenhet.

Om herrarna giva akt på ifrågavarande paragraf, är den uppdelad i två avdelningar,
av vilka den första stadgar vissa saker, som äro obligatoriska, som
skola gälla under alla förhållanden, oavsett vad landstinget därvidlag tycker
och önskar. Den andra delen återigen kan kallas fakultativ, ty tillämpningen
av densamma är till väsentlig del beroende på landstingets beslut i den delen. I
den första avdelningen, som innehaller stadganden, som landstinget icke har någon
bestämmanderätt över, heter det bland annat, att förvaltningsutskottet skall
hava överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr utsedda styrelsers
eller personers ekonomiska förvaltning. Det är mot detta stadgande vi reser -

Lördagen den Öl maj e. in.

99 Nr 43.

vanlcr vänt oss. Det är icke så, att vi önska, att detta stadgande skall utgå, onl lagnddi^
utan vi önska för vår del, att det icke skall stå bland de obligatoriska bestammel- m.

serna utan flyttas ned i den andra avdelningen, så att det far ankomma pa (Forts.)
landstinget självt att bestämma, huruvida det vill, att denna maktbefogenhet

skall lämnas i förvaltningsutskottets händer eller icke. ... ..

Vi kunna icke finna annat, än att all försiktighet och alla skal tala tor att
man vidtager denna lilla förändring. Varje möjlighet och varje fördel, som man
avser genom det nya stadgandet, skulle man även då kunna na. Men det iorefaller
oss uppenbart, att när det gäller en så väsentlig nyhet som detta, hoves
det bättre, att landstinget självt beslutar om saken, så att det åtminstone är me
full medvetenhet om vad man gör, som den ifrågavarande befogenheten överlämnas
till förvaltningsutskottet. .

Det är på denna grund, herr talman, som jag yrkar, att paragrafen matte fa
den lydelse, som föreslås i den av oss avgivna reservationen.

Herr Dahl: Herr talman! Då jag för min del icke funnit anledning till

annat än att ansluta mig till utskottsmajoritetens mening i denna punkt vill jag
i korthet yrka bifall till utskottets hemställan. Jag kan för min del icke finna
annat, än att det är en riktig och ändamålsenlig anordning att sammanföra landstingets
hela ekonomiska förvaltning till förvaltningsutskottet. Det bor beaktas,
att det obligatoriska överinseende, som det här talas om, avser den ekonomiska
förvaltningen och icke den tekniska. Jag kan således icke första, att reservanterna
ha rätt, när de i reservationen uttala, att »förvaltningsutskott och sjukvårdsnämnd
eller liknande församling skulle icke få existera bredvid varandra».
Såvitt jag förstår, kan en särskild sjukhusnämnd mycket val anordnas, ehuru
det ekonomiska överinseendet förlägges till förvaltningsutskottet.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan i

denna punkt.

Herr statsrådet Malm: Jag ber att få komplettera vad lierr Dahl sagt.

Jag tror, att reservanterna här begått ett misstag, ty det är uppenbart, att de_
icke är något som helst hinder för att ett landsting delar upp sin förvaltning i
olika avdelningar och således även utser en avdelning för sjukvardsväsendet, som
arbetar på detta särskilda område. Men vad däremot denna avdelning icke far
o-öra, det är att gå in med självständiga förslag till landstinget, utan dylika förslag
böra underställas förvaltningsutskottet, som har att i dess helhet granska
och göra upp staten.

Jag tror också, att när man har kritiserat denna paragraf, har man missuppfattat
betydelsen av ordet »överinseende». Det ordet innebar enligt min mening
icke något chefskap över de olika under landstinget lydande organen utan
ett kontrollantskap över dem. Det kan lämpligen gå till sa, att förvaltningsutskottet
infordrar rapporter från de olika, styrelserna samt med ledning av dessa
rapporter följer deras verksamhet och vid behov ger vissa anvisningar. Men
däremot kan utskottet icke utdela order, att det och det skall göras.

Jag har härmed velat helt kort angiva, vilken innebörd jag inlägger i det föreslagna
stadgandet.

Herr Keuterskiöld: Herr greve och talman! Denna paragraf är jämte 8 §
den viktigaste i hela landstingslagen. Det kan icke hjälpas, att i denna paragraf
framträder skarpast den hela förslaget behärskande tendensen att samla
allt vad landstinget har av betydelse och inflytande i förvaltningsutskottet.
Jag för min del kan icke vara av deras uppfattning, som anse, att en sådan
sakernas utveckling bör med all makt påtvingas landstingen, vare sig de vilja
ha den eller icke. För mig har det stått klart, att det borde vara sa, att lands -

Jfr 43.

Lördagen den 31

maj e. in.

(Forts.)

^ landsting ^ ™ellan den nu föreslagna ordningen och den ordning

m. m. *om dittills forefunmts i detta hänseende, så att en del lamldl l f’
- '' '' fmge bibehålla densamma. Det uppstår

gar, att ett landsting må från förvaltningsutskottet överflytta en viss befogen''

styrelse dk/myShet^DeT^-^rd6 IT har’ t!11 en särskild kommitté,
yf e eller myndighet. Det ar överhuvud taget alltid odiöst att från »n

skdVh Tf”15’ Sfidrn SOm förvaltningsutskottet, till en annan dylik genom sär"kili
beslut överflytta en befogenhet, ty det kommer att fatta o -å *1

mot förvaltningsutskottet. D* ''Ä 35 KunS

Maj.ts formulering kommer endast att finnas på papperet- den kommer ieké
att inom något landsting bli en levande verklighet.

Jag bär i min speciella reservation vid denna punkt föresDo-if i

ring,_ som skulle gorå det nödvändigt, att landstinget fattade beslut om vilken

ordning i fraga om förvaltningsutskottet .skulle gälla under det Kung] Mai+

forshig gar ut från att utskottet borde bibehålla^ vid visa obKgaÄa So
»enheter, som skulle kunna frantagas detsamma blott genom ett uttryckligt
beslut Jag bär därmed givit uttryck åt min principiella uppfattning ne„ 5
att icke tillkrångla och inveckla frågan skall jag nu ansluta inb?’ tiTW
seTvatiomerS °mfattande men doek någorlunda tillfredsställande re He^r^statsrådet^ik-ned

f** ••Par1 °rd ^a beröra vad denna reservation innebär
hlerr statsrådet liksom den arade representanten för utskottet framhöll itt d,.f

ar skillnad mel an den ekonomiska och tekniska förvaltningen och att’ det hä
ar fråga om att skapa ett kontrollerande organ uti förvaltningsutskottet blott
over den ekonomiska förvaltningen. -Tåg tillåter mig fråga om r

5S.5 "*» ma" k?" *MU* ''»aa» a» tnknÄhTkotmTÄ”

Jemn tomma från sjukhusläkarnas loknÄnnprtk U ^ 5317 r o
UteteU dSnääd S)lhn”S “1 ,**“ sJre!“ ”>e» kontrolleras av nniver-''

verkligt konMleraadeVynd^M-är “ysta SK.

att sanktionera ekonom,ska beslå,, fast den anser dem om, ka bet Sl In

“

icke Äfit MÄM

-Ä*Ä ffi XÄMÄAffi

rfÄÄÄÄ Ä r st dfSSt

5ffirmä“st;Tava“denaTwl“'' *“ ** » **• a,t « fösning

Reservanterna ha anslutit sig till den uppfattning, som uttalas i herr Pers’
motion, och jag kan icke finna annat, än att den betänksamhet som framträder

-Ä&HSSSSÄS

Lördagen den 31 maj e. in.

31 Nr 43.

ångra. Då landstingen hade att yttra sig om den tilltänkta landstingslagen,
förelåg även sjukvårdsstadgan, och dessa två äro i så nära samband med varandra,
att man måste kunna överblicka dem båda på en gång. Här föreligger
förslag till landstingslag, men det andra förslaget föreligger icke. Jag har
icke anledning att ingå på vad i detta hänseende kan komma att göras. Det
synes mig, att riksdagen bör behålla fria bänder och icke fastställa sådana
ändringar i landstingslagen, som i detta avseende verka föregripande och hindrande
på utvecklingen.

Då den formulering, som reservanterna givit sin hemställan, i det närmaste
ansluter sig till Kung!. Maj ds förslag, men bevarar friheten på denna punkt,
utan att något av värde sättes i fara, vilket däremot är fallet med den andra
formuleringen, tillåter jag mig, herr greve och talman, att yrka bifall till herr
von Geijers med fleras reservation.

För slag till lag
om landsting
m. rn.

(Forts.)

Herr von Sneidern: Herr talman! Jag har tidigare i olika egenskaper varit
i tillfälle att taga ståndpunkt till den speciella del av lagförslaget, som innefattas
i denna paragraf. Jag vill då säga, att denna paragraf enligt min uppfattning
innehåller tyngdpunkten i hela lagförslaget, det är den som avgör,
huru organisationen av landstinget och det obligatoriska förvaltningsutskottet
skall vara och huru utskottets arbetsuppgifter skola fördelas. Jag har då varit
ytterst betänksam mot den här föreslagna anordningen, på grund av att jag
här ser en möjlighet eller sannolikhet till så stor maktkoncentration ho.s detta
förvaltningsutskott, att jag anser den farlig för landstinget självt.

Det är ju ofta så, när man reformerar, att frestelsen ligger nära till hands
att gå till överdrift. Tidigare ha vi i landstingsförordningen haft mycket otydliga
bestämmelser om hur landstinget skulle organisera sin förvaltning. När
nu det, som i praktiken utformats, skall lagfästas, förefaller det, såsom även
antyddes av den föregående talaren, klpkt, att man icke går längre än nödvändigt
är och fortfarande lämnar någon möjlighet för landstinget att ordna efter
eget tycke, så att man icke fastlåser det hela på ett givet sätt.

Med anledning av en motion, som väckts av herr Pers och som nästan omfattar
de synpunkter, jag själv hyser i denna fråga, har utskottet yttrat sig över
den tanken, att man har anledning frukta för en alltför stor makt hos förvaltningsutskottet
på sådant sätt, att det säges, att det förefaller utskottet osannolikt,
att en delegation, som är utsedd för så kort tid som ett år, skulle kunna
få någon stor makt i sina händer. Ja, mina herrar, är det icke så, som det säges,
att man ofta icke ser skogen för trädens skull. Ha vi icke någon gång
på vårt eget arbetsområde en känsla av att utskotten i riksdagen hava icke så
litet inflytande i förhållande till riksdagens kamrar, och i huru mycket svagare
ställning stå ändå icke riksdagens utskott i förhållande till riksdagen, än detta
förvaltningsutskott kommer att stå i förhållande till det samlade landstinget.
T riksdagen väljer man ett utskott för de 4 ä 5 månader, varunder riksdagen
är samlad, och riksdagen är samlad under hela den tiden. Landstingets utskott
är tillsatt för ett år, och landstinget självt är icke samlat mer än ungefär lika
inånga dagar, som riksdagen är samlad i månader. Antalet ledamöter i ett
riksdagsutskott är ungefär Vis, på sin höjd, av hela den samlade riksdagen,
under det att detta förvaltningsutskott, som kommer att tillsättas, kommer att
omfatta upp till eller t. o. m. mer än */4 av hela landstinget. Inom detta förvaltningsutskott
skall så hela den förberedande behandlingen av alla ekonomiska
angelägenheter, som beröra landstinget, samlas.

Det har gjorts en förbättring i det förslag, som kommit från Kungl. Maj:t,
nämligen därutinnan att det blir obligatoriskt, att det skall finnas beredande
utskott inom landstinget. Det hade man i ett landsting gått ifrån, så att det
för året tillsatta utskottet på förhand behandlade alla till landstinget inkomna

Nr 43. 32

Lördagen den 31 maj e. m.

Fomt9ndS fiir®!ag’ S1edan "tai1 ,vidare behandling föredrogos i landstinget. Detta

m. m. nu förhindras. Men även med dessa beredande utskott, kommer det en så

(Forts.) Pass. stark makt bakom de i förvaltningsutskottet förberedda förslagen, att
det icke blir så mycken kraft, som kan sättas in på en ståndpunkt, som’står
emot utskottsförslaget. Vidare vet man, att i regel vid utskottsbehandlingen i
landstinget det ej blir tid att få fram ett tryckt utskottsutlåtande, som ledamöterna
fa tid att taga del av, utan att utlatandena ofta bil föredragna direkt
vid sammanträdena.

Den enda punkt, det skulle jag vilja saga, där en opposition i landstinget
star i bättre situation än en opposition i riksdagen, är den, att oppositionstalarna
i landstinget hava alltid förmånen att få tala för ett samlat och uppmärksamt
landsting^ under det att en oppositionstalare i kamrarna ofta får tala för en
ringa bråkdel av kamrarnas ledamöter, medan den återstående delen av kammarens
ledamöter kommer inrusande, då det blir fråga om votering och sedan
röstar med utskottet. Det är dock den enda punkt, där oppositionen i landstinget
kommer i en gynnsammare situation, men i alla andra avseenden är det sämre
ställt inom landstinget. Jag tycker verkligen, att landstinget självt skulle
kunna avgöra, huruvida det vill ställa sig i den försvagade ställning, som förslaget
bär innebär.

Jag vet nu mycket väl, att^riksdagen i synnerhet på sista tiden haft en viss
benägenhet att ga med pa sadana här maktkoncentrationer i vissa ärenden.
Vi beslöto förra året en organisation för hushållningssällskapen, som utan tvivel
kan leda till att dess förvaltningsutskott kommer att få absolut avgörande
makt (iver dessa hushållningssällskaps församlingar, som skola väljas och sammankallas
med ganska stora kostnader. Men ett upprepande av detta förefaller
mig icke vara så särdeles klokt.

Utskottet säger här vidare, att det tycker, att det är olämpligt, att i lagen <nves
anvisning om fördelningen av de för utskottet avsedda åliggandena på två sidostallda.
centrala nämnder. Vem har sagt detta, vill jag fråga. Det finns icke något
darom i de utlåtanden, som kommit från ett par av länsstyrelserna, såvitt jag förstår,
och absolut icke i den motion av herr Pers, som det här hänvisas till. Där
har det visst icke fordrats, att det skall finnas två obligatoriska lika befogade
nämnder. Men det finns verkligen uttalat på ett ställe, och det är väl det som
antagligen går igen även i utskottsutlåtandet, och det är i det sakkunnigeförslag
som herr Reuterskiöld hänvisar till, nämligen lasarettskommitténs förslag
till ny lasarettsstadga. Där kommer man verkligen med förslag om obligatorisk
sjukhusnämnd av den beskaffenheten, att jag på inga villkor vill vara
med om något sådant, ty det skulle koncentrera all makt från alla olika sjukhusor®™01161’
i sjukhusnämnden och även bilda en särskild ekonomisk förvaltning
vid sidan av förvaltningsutskottet.

Jag har det intrycket av hela den föregående diskussionen på området, att så
lort man rör vid denna sak, tro kommunalsakkunnigas försvarare, att det gäller
ett upprepande av den ganska skarpa diskussion, som ägde rum mellan kommunalsakkunnigekommittén
och_ lasarettskommittén och som gällde kommunalsakkunnigas
enhetliga förvaltningsutskott mot lasarettssakkunnigas sjukhusnämnd.
I det förslag, som föreligger i herr von Geijers reservation, är det
emellertid icke meningen att ifrån förvaltningsutskottet taga möjligheten av
den sista sammanhållande behandlingen av hela budgeten, utan det är meningen
att giva landstinget tillfälle att åt en särskild för ändamålet tillsatt nämnd
gi\a. uppdraget att hava överinseendet, det tekniska överinseendet, över exempelvis
sjukhusärendena. Men de olika budgetsförslagen böra till sist gå in till
förvaltningsutskottet för att av detta inpassas i den stora budgeten.

Denna fråga har även en annan sida, som har berörts vid de föregående punkterna,
nämligen att förhållandet mellan länsstyrelsen och landstinget kommer

Lördagen den 31 maj e. m.

33 Nr 43.

.ytterligare att förskjutas. Om detta förhållande har utskottet sagt, att det
finner ett gott samarbete värdefullt och värt att uppmuntra. Och utskottet um
har vidare sagt att huvudsaken därvidlag icke är den förberedande behandlin- (Foru.)
_gen av ärendena i länsstyrelsen, icke heller länsstyrelsens befattning med landstingens
beslut, utan — och det vill jag giva utskottet rätt i, när det hänvisar
till vad det finner vara huvudsaken — huvudsaken är länsstyrelsens initiativrätt,
landshövdingens ordförandeskap i sjukvårdsstyrelserna och till sist landshövdingens
eller hans närmaste mans rättighet att vara närvarande vid landstingets
sammanträden och där giva sin mening tillkänna. Jag skulle vilja lägga
huvudvikten vid den första och den tredje punkten, ty beträffande den andra
punkten förhåller det sig så, att det i ett stort län med många sjukvårdsanstalter
blir omöjligt för landshövdingen att helt uppfylla ordförandeskapets förpliktelser.
När landshövdingen således skall hava rätt att yttra sig i församlingen,

''så är det av vikt, att församlingen beslutar om någonting, men det är det, som
icke kommer att ske i så värst stor utsträckning, därför att beslutet är träffat
redan under den förberedande behandlingen. Det hade varit mera logiskt, om
man här kommit med ett komplement, då man vill gå in på denna linje, nämligen
att lämna landshövdingen möjlighet att vara närvarande i förvaltningsutskottet.
Men det har icke funnits några sympatier härför. Det är emellertid
en naturlig konsekvens av den förändring, som nu gjorts.

Denna punkt berör, som sagt, såväl förhållandet mellan länsstyrelse, och
landsting, som förhållandet mellan förvaltningsutskottet och landstinget i övrigt.
Den, som verkligen gör till sin den uppfattning, som utskottet här har
givit uttryck åt, när det talar om värdet av ett gott samarbete mellan länsstyrelser
och landsting, tycker jag bör gå med på reservationen, och den, som till
äventyrs här i kammaren icke tillhör den krets av landstingspampar, som.med
säkerhet kommer in i förvaltningsutskottet, tycker jag borde gå på den linjen
också. Då det ju här i riksdagen finnes sluten omröstning, behöva de icke heller
yppa sin beklagliga ställning.

Jag ber att få yrka bifall till herr von Geijers reservation.

Herr Lyberg: Herr talman! Jag har svårt att förstå sambandet mellan

de synpunkter, som här i största allmänhet av några av de föregående talarna
framförts, och den föreliggande frågan. Den föreliggande frågan gäller, huruvida
bestämmelsen om förvaltningsutskottets överinseende över landstingets inrättningar
skall stå upptagen bland förvaltningsutskottets obligatoriska åligganden
eller bland de fakultativa. Vare sig man gör''det ena eller det . andra, så
kan landstinget, om jag läst rätt vad som föreslås, tillsätta en särskild nämnd
mellan landstingets möten för beredning av vissa ärenden, visserligen.då på ett
sådant sätt, att ärendena, i den mån de röra budgeten, sedan måste gå in till förvaltningsutskottet.
Jag kan icke se annat, än att denna sak ligger på samma
sätt, vare sig bestämmelsen återfinnes bland de obligatoriska eller fakultativa
åliggandena.

Man kan dock hava olika meningar om det lämpliga i att hava sådan särskild
sjukvårdsnämnd såsom förvaltningsled emellan lasarettsdirektionerna och förvaltningsutskottet.
Den ärade motionären, herr Pers (som jag kanske kan få
identifiera med herr von Sneidern), talar om överorganisation. Det förefaller
mig, som om det just skulle bliva en överorganisation, om man lägger in mellan
direktionerna och förvaltningsutskottet en dylik särskild nämnd, men jag kan
som sagt icke se annat, än att detta enligt förslaget går för sig, om ett landsting
nu vill hava en överorganisation.

Emellertid har utskottet ju riktat sig emot en passus i motioneji av innehåll,
att det vid sidan av förvaltningsutskottet borde få finnas en självständig sjukvårdsnämnd.
Herr von Sneidern säger, att utskottets uttalande icke skulle hän Första

kammarens protokoll 1924- Nr 43. 3

Nr 48. 34

Lördagen den 31 maj e. m.

ömtänd''Hinn föra sjg tiU motionen> clå utskottet säger, att det icke kan vara lämpligt att dela
m. m. upp aliggandena på två sidoställda, centrala nämnder. Jag kan dock icke finna

. (Forts.) allnat, än att så är fallet. Det står nämligen å sid. 8 i utskottsutlåtandet, där

motionen är citerad, följande: »Förvaltningsutskott och sjukvårdsnämnd eller
liknande församling böra enligt landstingets fria beprövande få existera vid sidan
av varandra.» Utskottet vänder sig emot tanken på två sidoordnade nämnder,
och denna tanke är ju framförd i motionen.

Varför man nu tagit upp bestämmelsen om överinseendet bland de obligatoriska
åliggandena för förvaltningsutskottet, det beror därpå, att man ansett det
vara alldeles nödvändigt för utskottet att hava denna befogenhet, om det skall
kunna fullgöra budgetberedningen. Men det är alldeles riktigt, vad man sagt,
eller att, ehuru överinseendet uttryckligen skall hänföras till den ekonomiska
förvaltningen, det är svårt att fastställa gränsen. Detta gäller ju emellertid
precis i lika stor omfattning, om man upptager denna bestämmelse bland de fakultativa
åliggandena. Det är snarare så, att man fruktar, att om lagen nämner
deribland de fakultativa, landstinget in casu — med anledning av en viss
tvistefråga — kan komma att meddela en bestämmelse om förvaltningsutskottets
rätt till överinseende på ett rigoröst eller eljest olämpligt sätt, och därmed skapar
konfliktanledningar, varför det måste anses vara bättre att hava en lagbestämmelse,
som en gång för alla, så långt det är möjligt, fixerar gränsen.

Jag tror för övrigt icke, att bestämmelsen har något att göra med den farliga
maktkoncentration,_ som en del av talarna vant rädd för, utan det beror
helt och hållet på landstinget, om fövaltningsutskottet skall få mera makt än som
är lämpligt. Dessutom menar jag, att ju mer omfattande beredningen inom förvaltningsutskottet
blir och ju mer meningarna där komma till uttryck, eventuellt
genom reservationer, desto större anledning är det att antaga, att även landstinget
kommer att uppmärksamma de olika synpunkter, som kunna läggas på en fråga.
Jag tror sålunda icke, att den fara, som man här velat utmåla, föreligger. Förvaltningsutskottet
har icke enligt lagförslaget fått i stort sett annan ställning
till landstinget, än en drätselkammare har i förhållande till stadsfullmäktige
eller en kommunalnämnd i förhållande till kommunalfullmäktige. Det måste väl
betecknas såsom en märklig brist, att vi icke hava haft uttrycklig föreskrift i
lag om sådan beredande och styrande nämnd, som gått landstinget tillhanda.
Det är i själva verket oriktigt att kalla den för förvaltningsutskott och att
jämföra den med vare sig landstingets utskott eller riksdagens utskott. Den
borde hava hetat förvaltningsnämnd, och den är icke alls något, som motsvarar
ett utskott i vanlig mening.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr von Sneidern: Jag ber att få erinra om, då herr Lyberg citerade herr
Pers’ motion, att omedelbart efter det, som han citerade, står uttryckligen, att
sådan nämnd skall till förvaltningsutskottet inlämna sitt budgetförslag till fortsatt
behandling av detta. Därigenom blir den sidoställning, varom han talar,
icke så framträdande som i utskottsutlåtandet, utan det blir något annat.

Vidare vill jag säga, att det är en skillnad om ett landsting, med öppen blick
för de faror, som kunna vara förenade med den organisation, som föreslås av
utskottet, går med på den eller om det har rättighet att välja något annat.

.Till sist vill jag endast påpeka, vad som även angives i motionen, att om det
blir två olika nämnder, som stå rivaliserande emot varandra, blir det gärna skiljaktigheter
i synpunkter, som då få göra sig gällande inför landstinget. Jag kan
även härvidlag taga ett exempel från riksdagen, nämligen då det talades om, att
riksdagens båda kamrar skulle bli absolut lika varandra, och det däremot invändes,
att bara. man har två församlingar, som sammanträda på olika rum, blir
det genast en skillnad. Det tror jag även kommer att besanna sig här.

Lördagen den 31 maj e. m.

35 Nr 43.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, jämlikt
föreliggande yrkanden propositioner, först på godkännande av den nu ifrågavarande
paragrafen samt vidare därpå att paragrafen skulle godkännas med den
lydelse, som förordats i den av herr von Geijer m. fl. därom avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på paragrafens godkännande, sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Förslag till lag
om landsting
m. m.
(Forts.)

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och'' anslogs en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 39 § av konstitutionsutskottets i utlåtande nr 30 framställda
förslag till lag om landsting, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den lydelse, som förordats i den av
herr von Geijer m. fl. därom avgivna reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 52;

Nej — 47.

40—50 §§.

Godkändes.

51 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Landstingsmedel, som uppbäras i
sammanhang med kronoskatterna, skola
av länsstyrelsen på skriftlig rekvisition
av förvaltningsutskottet ofördröjligen
utanordnas till utskottet.

(i utskottets förslag:)

Till länsstyrelsen inflytande laridstingsmédel
skola ofördröjligen utanordnas
till landstingets förvaltningsutskott.

Herr statsrådet Malm: Här har av utskottet föreslagits en liten ändring i
Kungl. Maj :ts proposition av innebörd, att man skulle stryka orden »på skriftlig
rekvisition av förvaltningsutskottet». Enligt ordalydelsen i utskottets förslag
skulle länsstyrelsen ofördröjligen utanordna inflytande landstingsmedel.
Jag ville ha till protokollet antecknat, att detta uttryck »ofördröjligen» måste
tolkas förnuftigt; eljest kommer det att förorsaka alltför stort besvär för länsstyrelserna.
Ifrågavarande medel kunna inflyta i mindre poster för varje dag,
och det är icke rimligt, att småbelopp inremitteras varje dag, utan få de ju samlas
och skickas i relativt stora poster. Det bästa hade varit, om sändningarna
hade fått ske efter rekvisition eller i samband med månadsredovisningen.

Efter härmed slutad överläggning godkändes ifrågavarande paragraf.

52—54 §§.

Godkändes.

Nr 43. 36

Lördagen den 31 maj e. m.

Förslaglilllag 55 §.
om landsting

m. m. Denna paragraf var sa lydande:

Forts'') (i Kungl. Maj:ts förslag:)

Länsstyrelsens godkännande erfordras
för att giva bindande kraft åt
landstingets beslut i alla övriga ämnen,
med undantag likväl för följande,
som ankomma ensamt på landstingets
avgörande, nämligen:

a) tillämpning av de i 23 § stadgade
bötesbestämmelser;

b) fråga om medgivande, varom i
17 § 1 mom. tredje stycket sägs;

c) arbetsordning för landstinget och
ordningsregler till efterrättelse vid
landstingets sammankomster ävensom
reglemente för landstingets förvaltningsutskott; d)

till- och avsättning av landstingets
befattningshavare samt instruktioner
för deras tjänstgöring;

e) framställningar till Konungen;
och

f) beslut om sådan på landstinget
beroende verkställighetsåtgärd, som är
en ovillkorlig följd av landstingets förut
fattade, fastställda beslut.

Vid förevarande paragraf hade reservation avgivits av herrar v. Geijer, Dahl,
Nils Anton Nilsson, Magnusson i Tumhult och Gustafson i Kasenberg, vilka,
med instämmande i huvudsak och under hänvisning till sin allmänna reservation
av herr Reuterskiöld, anfört:

>''På de av föredragande departementschefen anförda skäl hava vi ansett landstingets
beslut böra underställas länsstyrelsens godkännande i den omfattning
Kungl. Maj:ts förslag upptager och hava alltså yrkat, att 55 § skulle i överensstämmelse
med den kungl. propositionen erhålla denna lydelse:

55 §.

Länsstyrelsens---(= Kungl. Maj :ts förslag)---fastställda be slut.

Herr statsrådet Malm: Denna paragraf gäller ju frågan om underställning
av landstingets beslut under länsstyrelsens prövning. För närvarande är det så,
att så gott som alla landstingets beslut skola underställas länsstyrelsens prövning.
Utskottet har nu föreslagit, att denna underställningsskyldighet skall tagas
bort och endast kvarstå beträffande beslut i fråga om territoriell skattedifferentiering.

Utskottet har motiverat detta därmed, att, när bestämmelse om underställning
infördes, berodde det på, att gränsen för landstingets verksamhetsområde var så
pass flytande, att det var nödvändigt att anordna en sådan prövning. Vidare har
man såsom motivering anfört, att det under tidernas lopp visat sig, att länsstyrelsernas
prövning blivit av mera expeditionell karaktär. Jag vill emellertid
säga, att detta nog endast är delvis riktigt. Vidare har man erinrat om, att

(i utskottets förslag:)

Länsstyrelsens godkännande erfordras
för att giva bindande kraft åt
beslut enligt 46 § 2 mom. om befrielse
från eller lindring i skyldighet att till
visst företag bidraga och om beviljande
av anslag för dylikt företag.

Lördagen den 31 maj e. m.

37 Nr 43.

primärkommunernas beslut icke underställas Konungens befallningshavande an- gm Undalirig
nät än efter besvär av någon av kommunens medlemmar. m. m.

Jag har emellertid ansett, att det är riktigt att behålla underställnmgsskyldig- (Forts.)
heten, och det av åtskilliga skäl. Jag har i den provning, som länsstyrelserna
skulle verkställa, sett en hjälp och ett stöd åt landstinget, ett stöd, som lör övrigt
många gånger kan vara synnerligen behövligt, då ju icke på långt när alla
landsting disponera fullt förvaltnings kunnig arbetskraft. J ag bär också i befintligheten
av denna bestämmelse sett en viss garanti. Det är ju nämligen uppenbart,
att endast förefintligheten av en sådan bestämmelse gör, att landstingen
mycket noga måste ge akt på att deras beslut stå i full överensstämmelse med
vad lagen säger. Detta motiv har särskilt understrukits av länsstyrelsen i Uppsala
län, och jag förmodar, att detta skäl kommer att ytterligare utvecklas av en
annan talare här i afton. Det är ju dessutom så, att den bästa översikten över
vad författningarna på detta område bjuda väl otvivelaktigt förefinnes hos länsstyrelsen,
liksom också den bästa översikten över förhållandena i länet och behoven
i olika delar av detsamma.

Jag skulle vidare vilja säga, att sedan bestämmelserna i det föreliggande lagförslaget
blivit genomförda, finnes ett ytterligare skal för bibehållande av länsstyrelsernas
prövning. Det är ju nämligen så, att i och med att man ger förvaltningsutskottet
motionsrätt, komma en hel del frågor att undandragas länsstyrelsens
förprövning, och då är det ju givetvis av större vikt, att dessa frågor
på ett senare stadium bliva föremål för länsstyrelsens prövning.

Nu invänder man, att när landshövdingen sitter i landstinget och där har yttranderätt,
är han ju i tillfälle att verkställa den nödiga prövningen. Men det är
ju dock så, att landshövdingen endast har yttranderätt i landstinget. [Vidare är
det så, att i många fall är det ju icke landshövdingen, som representerar författningskunskapen
i länsstyrelsen, utan denna är kanske oftast att finna hos

avdelningscheferna. o

Om jag sedan går till en jämförelse mellan förhållandena i landstingen och i
primärkommunerna, är det ju dock så, att landstingens beslut äro av större betydelse
och ha en väsentligt större räcktvidd än de primära kommunernas
beslut ofta nog ha. [Vidare är det väl så, att kritiken från de enskilda kommunmedlemmarna
gentemot primärkommunens beslut är mycket vaknare; varenda en
är ju intresserad av vad de kommunala myndigheterna syssla med och besluta.

I en stor landstingskommun däremot lita medlemmarna på varandra i fråga om
granskning av landstingets beslut, och jag skulle knappast tro, att man hos var
och en kan räkna på samma intresse för granskning av landstingets beslut som
beträffande primärkommunens.

Jag har för min del ansett det ligga en garanti i länsstyrelsens provning och
därför föreslagit dess bibehållande.

Herr von Geijer: Jag har i denna del yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet har, sedan jag begärde
ordet, yttrat sig i ärendet och så uttömmande angivit de skäl, som kunna åberopas
till försvar för denna mening, att jag skulle i detta sammanhang närmast
kunna inskränka mig till att instämma i vad han sagt. Jag skall emellertid
begagna tillfället till att åtminstone understryka ett par av de synpunkter, som
han framhållit. _ .

Jag har liksom herr statsrådet fäst mig vid att de sakkunniga och efter dem
utskottet i väsentlig mån egentligen åberopat den omständigheten, att ifrågavarande
stadgande enligt deras mening vore antikverat. Det har haft berättigande,
menar man, på den tid, då lagbestämmelserna icke voro utvecklade och
praxis var osäker. Som stöd för denna sin mening har man anfört, att det icke
under senare år åtminstone annat än ytterst sällan skulle ha förekommit, att

Nr 43. 38

Lördagen den 31 maj e. m.

ImlåndS ^styrelser vägrat att fastställa landstingens beslut. Vidare har framhålm.
m. ^lts ~ °cl1 det skall
(Forts.) fattade honom rätt, icke i sitt anförande berörde denna omständighet — att om
det skulle behövas någon garanti på denna punkt, skulle denna kunna vinnas
besvärsvägen. Jag vågar i den delen ha en avvikande mening. Besvärsrätten
är någonting annat, någonting personligt. Det är i allmänhet icke så lätt att
åstadkomma; det är ej alltid så roligt att gå anfallsvis tillväga, folk drar sig
för att anföra besvär. Den myndighet, hos vilken underställningen skall ske,
har däremot skyldighet att ex officio pröva beslutet. Jag finner emellertid,
såsom herr statsrådet också framhöll, att en ganska säker garanti ligger just i
blotta tillvaron av underställningsskyldighet. Det är givet, att denna ovillkorligen
skall mana till varsamhet och försiktighet.

Sakkunniga och utskottet hänvisa också till att i fråga om primärkommunerna
en dylik underställningsskyldighet icke föreligger. Ja, det är ju riktigt,
men därvidlag finnes dock någonting, som kan sägas vara jämförligt. Det är
icke alldeles fullt riktigt att säga, att underställningsskyldighet saknas, när det
gäller städerna. Magistraterna ha ju dock rätt att, som det heter, vägra handräckning.
^ Tillämpningen av maktbefogenheten avser givetvis samma förhållanden,
på grund varav, länsstyrelsen här skulle vägra sin sanktion, icke lämplighets
skäl utan legala skål. Jag kan icke finna annat än att dessa institut
äro rätt så analoga, och jag vågar verkligen uttala den satsen, att erfarenheten
visar, att detta kan vara rätt så bekvämt just för vederbörande korporation själv,
i detta fall stadsfullmäktige, att stadgandet finnes. Att därvidlag icke besvärsrätten
skulle kunna ersätta denna anordning, förmenar jag vara ganska
tydligt, om man har någon erfarenhet på detta område. Jag vill också i detta
sammanhang erinra om att för några år sedan väcktes i riksdagen förslag om
att denna magistraternas befogenhet skulle borttagas, men riksdagen fann sig
löranlåten att avslå detta yrkande.

. Det är emellertid icke dessa omständigheter, som för mig varit de allra viktigaste,
utan det är vad som kom fram för eu liten stund sedan i någon av de
föregående talarnas anförande. Ser man på hela detta lagverk, kan det väl
icke förnekas, att man far det intrycket, att härvidlag syftas det i icke oväsentlig
mån mer eller mindre medvetet till att skjuta undan länsstyrelserna. Detta
korn fram under debatten om 17 §. Det är väl ingen, som har någon erfarenhet
på° området, som icke anser, att det intima samarbete, som rått mellan dessa
två myndigheter, länsstyrelsen och landstinget, har vant synnerligen lyckligt.
Jäg tycker, att det vore ganska beklagligt, om detta förhållande skulle störas
pa ett eller annat sätt. Här är en av de allra viktigaste punkterna därvidlag,
vilken man nu vill helt enkelt sopa undan. Jag vill dock påpeka, att genom.
39 § hava med tillkomsten av förvaltningsutskottet och dess motionsrätt
länsstyrelserna redan blivit högst avsevärt skjutna åt sidan. Någon anledning
att i denna punkt avvika från vad Kungl. Maj :t här har föreslagit, som är
den gamla ordningen, har jag icke funnit vara anförd vare sig av de sakkunniga
eller av utskottet, och jag finner mig därför, herr talman, med bestämdhet böra
yrka bifall till reservationen i denna del, vilken till alla delar sammanfaller
med vad Kungl. Maj:t har föreslagit.

. Herr Isberg: Herr talman! Det förhåller sig ju i själva verket på det
sättet, att initiativet till borttagandet av denna bestämmelse om underställningsskyldighet
tagits av en länsstyrelse. Denna länsstyrelse har framfört initiativet
tva gånger, första gången, tror jag, 1903 och sedan 1921. Det var länsstyrelsen
i Södermanlands län, som i skrivelse till Kungl. Maj :t anfört, bland annat,
följande mot bibehållande av ifrågavarande bestämmelse: »Därest Eders Kungl’.
Maj:ts befallningshavande vägrar godkännande å ett landstingsbeslut, kan en

Lördagen den 31 maj e. m.

39 Nr 43.

sådan vägran, åtminstone i sådana fall, där större enighet rått om landstingets
beslut, komma att av åtskilliga landstingsledamöter missuppfattas, såsom om m m

beslut, Komma au av aisn-miga . v.

Eders Ivungl. Maj ds befallningshavande sökte utova något släp förmynderskap
över landstinget. Å andra sidan kan Eders Ivungl. Mai ds bet allmngshavande
försättas i den situationen att behöva formligen godkänna ett beslut,
varigenom en av Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande pa eget initiativ hos
landstinget gjord framställning blivit i väsentliga delar av landstinget av -

(Forts.)

Länsstyrelsen anmärkte ytterligare mot bestämmelsen i fråga, att det hela
blivit en ren expeditionssak, att länsstyrelserna icke hade tid att inom föreskriven
tid vidtaga den granskning, som vore nödvändig, om prövningen skulle bil
något annat än en ren expeditionssak. Jag bär emellertid läst upp en del av
länsstyrelsens framställning, därför att den på ett ratt tydligt satt motsäger
den uppfattning, som egendomligt nog gjorts gällande, eller att ett bibehållande
av denna underställningsbestämmelse skulle vara ett moment
i den samverkan mellan länsstyrelsen och landstinget, som är önskvärd.
Jag måste uppriktigt säga, att jag icke förstår, att denna samverkan
som väl avser ärendenas materiella behandling, pa något vis kan vinnas
genom att länsstyrelserna på detta sätt ha rätt att pröva landstmgsbes utens
formella laglighet. Ty någonting annat är det ju här icke fråga om. Jag kan
under sådana förhållanden icke riktigt följa herr socialministerns motivering,
då han säger, att det är önskligt, att landstingen ha tillgång till den fack- och
författningskunskap, som finnes inom länsstyrelserna. Jag tror icke, att landstingen
behöva vara i avsaknad av denna tillgång även om det sker under andra;
former än vid underställning av besluten, som ju blir en tillgång sa att saga i
efterhand. Icke heller kan jag riktigt inse, varför länsstyrelserna bättre skulle
få tillfälle att sätta sig in i ärendena, därigenom att man later lansstyrelserna
pröva den formella lagligheten av besluten. Själva besluten komma ju under
alla'' förhållanden likväl till länsstyrelsens kännedom, varför kunskapen om
deras innebörd icke undanhålles länsstyrelsen. Och vad överhuvud taget angar
denna önskvärda samverkan mellan länsstyrelse och landsting, ar det val anda
sä _ som en landshövding, herr von Sneidern, för en stund sedan medgav —
att denna samverkan på ett mera reellt sätt åstadkommes genom andra bestämmelser
i landstingslagen, vilka det är meningen att bibehålla, men iramior allt
genom bestämmelsen, att landshövdingarna äro självskrivna ledamöter och ordförande
i ett flertal av de viktigaste landstinget underlydande anstaltsdirektio -

Man kan ju möjligen säga, att det egentligen är tämligen likgiltigt, om denna
föråldrade underställningsbestämmelse finnes kvar eller icke. Men det_ har
nog sina sidor även för länsstyrelserna att ha den kvar. Jag vet, att det inom
Kopparbergs län åtminstone icke under de sista 20 åren, om ens någonsin, har
förekommit, att länsstyrelsen vägrat godkänna ett beslut, som fattats av landstinget,
utan länsstyrelsen har låtit besluten passera. Men det har lntraiiat
två o-ånger, att beslut överklagats, därför att en formell brist vidlått besluten.
Man hade icke kommit att bestämma, varifrån anslagna medel skulle tagas — om
av upplånade eller av uttaxerade medel — eller dylikt. Da länsstyrelsen hatt
att yttra sig över besvären, har länsstyrelsen i bägge dessa fall mast hemställa
om bifall till besvären. Alltså om upphävande av ett beslut, som länsstyrelsen
tidigare godkänt såsom lagligt. Detta är ju icke riktigt bra med hänsyn till
länsstyrelsens egen prestige, fastän det är mycket ursäktligt, att saclana situationer
kunna uppkomma — man kan icke begära, att länsstyrelsen skall sitta och
granska den mångfald av beslut, som underställas länsstyrelsens provning.

Om man vill ha garanti för att landstinget icke överskrider sm befogenhet
genom att fatta något i sak mera betydelsefullt olagligt beslut, har man ju den

Nr 43. 40

Lördagen den 31 maj e. m.

a? tsftpaest»* **iommer o!“"Iigtvis att *■«»■* -

(Forte.) J&S måste erkänna, att jag icke inser, varför landstingen skola stå under
detta, jag medger mycket lindriga förmynderskap, då man icke anser något
sadant behöva ifrågakomma exempelvis beträffande kommunalfullmäktige. Bestämmelsen
är i och för sig onödig. Den ger anledning till onödigt skriveri och efp(?„lt-°1nSarbete

°cb har också sina rent Praktika olägenheter bland annat
sa tillvida, som den medför, att landstingen måste söka, så skyndsamt som möjrotera
sina protokoll och skicka in besluten till länsstyrelsen för att om
möjligt, medan tinget är samlat, få svar från länsstyrelsen, att beslutet icke''
godkannes, för att sedan eventuellt kunna fatta ett annat beslut i det ifrågavarande
ärendet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Hammarskjöld: Då herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
hatt älskvärdheten att åberopa länsstyrelsens i Uppsala utlåtande i detta ärende,
skall jag be att något fa erinra om innehållet i detsamma. Däri erkännes att
länsstyrelsen sällan har haft anledning att vägra fastställelse på underställda
beslut, men det tillägg^:, att därav ingalunda följer, att bestämmelsen om underställning''
är betydelselös. I följd av vetskapen om att besluten skola underställas,,
förekommer det nämligen icke så alldeles sällan, att man från landstingets sida
i tvivelaktiga fall på förhand gör sig underrättad om huruvida ett beslut anses
vara av beskaffenhet att kunna av länsstyrelsen fastställas. Härigenom blir det
således under själva behandlingen ett samarbete mellan länsstyrelsen och landstinget,
som utan tvivel länder till fördel för alla parter. Det är verkligen, såsom
redan har påpekats, icke alldeles likgiltigt att bara av rent teoretiska skäl taga
bort ett stadgande, varom man icke från något håll har påstått, att det missbrukats.
Det är verkligen icke. likgiltigt att minska sambandet mellan länsstyrelsen
och landstinget, då det ju i alla händelser är oundvikligt, att detta Samband
minskas dels genom inrättandet av förvaltningsutskott med vidsträckt befogenhet,
dels också genom utskottsbehandlingen under landstinget. Dessa saker
ma vara nödvändiga att införa i större eller mindre man, men en oundviklig följd
^Y deras införande är, att det inflytande en landshövding eller hans ställföreträdare
kan utöva genom ingripande i debatterna i landstinget minskas, då han
kanske vid behandlingen står emot ett enhälligt utskottsutlåtande från ett utskott,
sammansatt av representanter från de olika partierna. Något ont har, såvitt jag
aan förstå, icke ens påståtts, att denna bestämmelse har gjort.

Herr Lyberg sade, att det minskade länsstyrelsernas prestige, om en länsstyrelse
fastställde ett beslut och det sedan visade sig, att detta fastställande varit
oriktigt, sa att samma länsstyrelse därefter måste tillstyrka bifall till besvär
över beslutet. Ja, ett sadant minskande av prestigen är enligt mitt förmenande
endast rättvist.. Gör man ett fel, bör man enligt min mening taga följderna
därav. . Det är inte ett smul värre, än om en länsstyrelse har, låt oss säga, ogillat
besvär över kommunala beslut och dessa besvär sedan efter klagan över länsstyrelsens
beslut bifallas i högre rätt. Värre är det inte med den saken.

v ad dröjsmålet med protokollsjusteringen angår, är det ingalunda ohjälpligt,
allra minst om landstingens förvaltningsutskott, som tillbörligt är, ha befogenliet
att hos Kungl. Maj:t överklaga ett eventuellt beslut om vägrad fastställelse.

bumman av saken är, att det här är en bestämmelse, om vilken det icke ens
har påståtts, att den har gjort något ont, utan som skall tagas bort endast av
rent teoretiska skäl. Det är en bestämmelse, som tillika, efter vad lag och
säkert många med mig anse. kan göra och har gjort rätt stor nytta. Jag anser
darfor, att det är det riktigaste, att i denna del reservationen, d. v. s. KungL
!laj:ts proposition, bifalles.

Lördagen den 31 maj e. m.

41 Nr 4:5.

Herr Isberg: Herr talman! Jag vill ytterligare en gång upprepa att det
är praktiska skäl, som föranlett, att denna fråga bragts a bane. JJet ar va. m, m.

kanske ändå icke så riktigt att säga, att den togs upp t. ex. av länsstyrelsen i (Forte.)

Södermanlands län av »teoretiska skäl». Ty av framställningen iramgar, att
den anfört en hel del sakliga synpunkter för sin uppfattning, att stadgandet om

underställning borde borttagas. . . ...

Jag senterar fullt den föregående ärade talarens mening, att det ar nyttigt lor
landstingen och särskilt landstingens ordförande att kunna få överlägga med
vederbörande i länsstyrelsen i ett föreliggande fall rörande frågan huruvida
landstinget är befogat att fatta ett beslut i den eller den riktningen. Men jag
kan inte inse, att ett sådant resonemang mindre ofta skulle behöva förekomma,
därför att man tar bort underställelsebestämmelsen. Ty angelägenheten a.tt
fatta ett lagligt beslut är ju i allt fall lika stor, framför allt av hänsyn till
eventuella besvär. Och jag kan icke föreställa mig, att vederbörande landshövdingar
skulle visa sig mindre tillmötesgående och villiga att härom resonera
med vederbörande landstings ordförande, endast därför att underställningsbe stämmelsen

borttagits. . .

Jag kan inte heller riktigt se, att det förhållandet, att en lansstyrelses beslut
av en överordnad myndighet npphäves, är likartat med det, da länsstyrelsen
först som formellt lagligt godkänner ett beslut och sedermera, då ärendet tages
upp i annat sammanhang, förklarar sig själv. finna, att beslutet är olagligt,
alltså nödgas frånträda den uppfattning den tidigare, uttalat. Det är sålunda
en prestigeminskning, som länsstyrelserna onödigtvis utsättas för, om man
bibehåller en bestämmelse om underställning, som av andra skål icke borde
finnas kvar i lagen.

Herr Hammarskjöld: Det är mig okärt att taga till orda vid denna sena

timme, om också bara för en kort replik. Men jag kan icke. underlåta att påpeka,
att det är en väsentlig skillnad mellan den ovissa utsikten, att. det kan
komma att anföras besvär, å ena sidan, och å andra sidan den vissa utsikten, att
ett beslut vid länsstyrelsens prövning kommer att underkännas. Däruti. ligger
också förklaringen till, att man från landstingets sida har större anledning, att
rådgöra med länsstyrelsen om ett besluts laglighet, än man t. ex. kan ha i en
kommun, därför att det skulle kunna anföras besvär. När det är fråga om
besvär, vill man icke heller gärna ge något förhandsbesked, men däremot kan
man lättare giva ett sådant, då det är fråga om.fastställelse.

För övrigt kan jag icke annat än uttrycka min tillfredsställelse över, att det
åtminstone finns en länsstyrelse, som till den grad åtnjuter förtroende hos de
s. k. kommunalförfattningssakkunniga, att man tillmätt så stor betydelse åt ett
initiativ, som denna länsstyrelse tagit av en särskild anledning, på grund av
ledsamma erfarenheter, som den i något särskilt mål gjort.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad,, gjorde herr förste vice
talmannen enligt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande
av den nu föredragna paragrafen enligt utskottets förslag samt vidare
därpå att paragrafen skulle godkännas med den lydelse, Kungl. Maj :t föreslagit;
och förklarade herr förste vice talmannen, sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande enligt utskottets förslag, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 55 § av konstitutionsutskottets i utlåtandet nr 30 framställda
förslag till lag om landsting, röstar

Ja;

Nr 43. 42

Lördagen den 31 maj e. m.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen, med den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 49;

Nej — 36.

Övriga delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Det under 2:o) upptagna lagförslaget.

Godkändes.

Utslcoitets hemställanden i punkterna A och B.

Biföllos, i vad de ej kunde anses besvarade genom kammarens föregående be -

Förslag till lag
om landsting
m. m.
(Forts.)

ö,S,t”i¥Mredl0gS å^° konstitutionsutskottets utlåtande nr 31, i anledning av Kungl.
ÄZ Maj;ts Proposition med förslag till ändrad lydelse av § 2 4 :o tryckfrihetsförord vissa

hand■ mngen.

truster m. m.

^u-hw-n^de kade utskottet på åberopade grunder hemställt, att riksdagen
med bifall till Kungl Maj :ts proposition nr 219 ville såsom vilande till vidare
grundlagsenlig behandling antaga i utlåtandet infört förslag till ändrad lydelse
av g 2 4:o tryckfrihetsförordningen.

Ifrågavarande förslag innebar, att i förevarande moment skulle införas ett
nytt stycke av fofjande lydelse:

Att handlingar, inkomna till myndighet, vilken har att i enlighet med bestämmelser
i lag, stiftad i den ordning, § 87 regeringsformen stadgar, verkställa
undersökning rörande monopolistiska företag och sammanslutningar inom näringslivet,
ävensom från sådan myndighet utgångna skrivelser eller där förda
protokoll och anteckningar ej må utlämnas i andra fall än allmän lag eller författning
stadgar. Den, som obehörigen utlämnar handling eller i tryck offentlio--gor handling som han vet vara obehörigen utlämnad, så ock den, som bryter
emot förbehåll, varunder utlämnande skett, straffes med böter från och med
femtio tifl och med tiotusen riksdaler eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvarande, med fängelse i högst sex månader. Innefattar gärningen jämväl
förbrytelse i ämbete eller tjänst, gånge som i 4 kap. 2 § strafflagen stadgas. I
fall, som nu sagda äro, skall ock skriften konfiskeras

Reservation hade anmälts av herr Ljunggren, som ansett, att Kungl. Mai ds
proposition bort av utskottet avstyrkas.

Herr Ljunggren: Jag vill endast förklara, varför jag vid detta betänkande
±oga,t en reservation, van jäg uttalat min mening, att propositionen måtte avstyrkas.

För det första vill jag fästa uppmärksamheten på, att det här icke är angivet
vad som menas med »monopolistiska företag och sammanslutningar», och det
synes mig, som om klarhet borde hava funnits på den punkten, innan man går

Lördagen den 31 maj e. m.

43 Nr 43.

att införa detta moment i tryckfrihetsförordningen. Dessutom är det fara vart, Jrrentiig.
att åtskilliga av de företag, som redan finnas och som stå under det allmännas göran(ie av
kontroll och för vilkas skötsel allmänheten har det största intresse, möjligen viasa handkomma
att falla under denna bestämmelse, så att det kan bliva ännu svårare än Unnar rörande
för närvarande är fallet att kunna utöva någon kontroll över desamma. Dess- duster m. m.
utom vill jag erinra om att trustlagstiftningskommittén ju har uttalat sig för or
en lagstiftning på området och menat; att den mycket väl kunde företagas utan
att eu sådan här restriktion infördes i tryckfrihetsförordningen.

Det är bland annat dessa synpunkter, som gjort mig betänksam gentemot
detta förslag, men som ärendet nu ligger har jag icke något yrkande att göra.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning av dels Kungl. Om utsträckt
Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20
maj 192f angående förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att för- norriändsha
värva fast egendom dels ock i ämnet väckta motioner. förbudslagen.

Genom en den 1 februari 1924 dagtecknad proposition, nr 23, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kung!. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921 (nr 247) angående förbud
i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att forvarva fast

egendom.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 maj 1921 angående förbud i vissa fall
för bolap- och ekonomisk förening att förvärva fast egendom, vilken lag galler
tills vidare intill den 1 juli 1924, skall äga fortsatt tillämpning tills vidare intill
den 1 juli 1925.

1 sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft dels

en inom första kammaren av herr Bondeson väckt motion, nr 207,

dels en inom samma kammare av herr Lindhagen in. fl. väckt motion, nr 89,

dels ock en inom andra kammaren av herr Johansson i Uppmälby m. fl. väckt
motion, nr 170.

I herr Bondesons motion hade yrkats, att riksdagen måtte avslå förenämnda
proposition.

I de båda övriga, sinsemellan lika lydande motionerna, vilka väckts före propositionens
avlämnande, hade yrkats, att riksdagen ville för sin del antaga ett
i motionen intaget förslag till lag om fortsatt tillämpning av 1921 ars ifrågavarande
lag. Berörda lagförslag var, med allenast en mindre redaktionell olikhet,
av samma lydelse som det i propositionen framlagda förslaget.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet under hänvisning till vad däri
anförts hemställt,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;

, B) att motionerna nr 89 och 207 i första kammaren samt nr 170 i andra kammaren
måtte anses besvarade genom vad utskottet under A) hemställt.

Nr 43. 44

Lördagen den 31 maj e. m.

Om utsträckt
tillämpning
av den s. k.
norrländska
förbudslagen.

(Forts.)

Reservation hade avgivits av, utom andra,

1.0) greve Spens och herr Martin Svensson, vilka likväl ej antytt sin åsikt;

2.0) av herr Lindhagen beträffande viss del av utskottets motivering.

Herr Svensson, Martin: Vid förevarande betänkande har jag låtit anteckna
en reservation och skall be att med några ord få redogöra för min ståndpunkt.
f«ll foreslagit förlängning av lagen angående förbud i vissa

iall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom. I en motion

V heABOn?eST he™.stallts.°m avslag å Kungl. Maj:ts proposition. Under
den förberedande behandlingen inom regeringen ha bl. a. länsstyrelserna hörts
over förslaget, och sex av länsstyrelserna hava tillstyrkt prolongationen, medan
de Övriga lansstyrelserna icke ansett det nödigt, att lagen förlängdes.

lioSvT1 V u1nfer„ an(1lrai förhållanden än de som nu råda, näm ligen

under den tid, da det radde en livlig spekulation på fastighetsmarknaden,
medan det nu ar ganska trögt med hemmansförsäljningar och bolagen icke synas
spekulera i jordegendomar, sa bär icke heller jag ansett, att det är nödigt att
i oi langa lagen i avvaktan pa eu permanent lagstiftning om viss inskränkning
idol agens jordförvärv, som riksdagen en gång kan komma att besluta. Jag
i ores taller mig, att den blivande lagstiftningen icke kommer att se ut som denna
provisoriska lag, och inom de delar av landet, där en förbudslagstiftning finns
har det visat^sig, att det ar ganska svårt att upprätthålla dess effektivitet varior
det också i ett senare betänkande föreslås en skrivelse till Kungl. Makt
kncTeffekUv^6 &V nya ^agar ^Ör att g’öra ifrågavarande lagstiftning för Norr o

Pefsa förhållanden ha föranlett mig till den meningen, att man på detta omrade
bor ga ganska varsamt fram och endast lagstifta, därest synnerligen starka
f- af finnas. I förevarande fall har jag icke ansett, att sådana starka skäl föreJigga.
Jag har därför ansett, att riksdagen borde avslå Kungl. Maj:ts proposition,
och jag ber, herr talman, att få yrka avslag på såväl Kungl. Maj:ts pro fvliT-nT

cfe motioner, som äro väckta av herr Lindhagen in. fl., och således
bil all till herr Bondesons motion.

Herr Potrén, Bror: Herr vice talman! Jag ber att få yttra några ord med
anledning av den siste ärade talarens anförande.

Denna provisoriska lag har gällt för södra och mellersta Sverige sedan 1921
Kiksdagen har de tva senaste åren varit med om att förnya den ett år åt gången’
givetvis i syfte att man skulle hinna fatta ståndpunkt till frågan om definitiv
lagstiftning a området, innan provisoriet hördes.

.. 1)6 rö/tn<?? omfattningen av den provisoriska lagens tillämplighet, som

aro anförda i utskottets betänkande, häntyda på att Kungl. Maj :t tillämpat lagen
utan stränghet. Det har sålunda under det sista året förekommit 31 ansökningar
av vilka endast 3 lämnats utan bifall. ’

Debatterna i denna fråga vid de två sista riksdagarna utvisa, att det låder
starkt delade meningar i fråga om en permanent lagstiftning å området. Utskottet
ar uttalat, att vid standpunktstagande till nämnda fråga givetvis kommer under
overvagancle, i vilken utsträckning koncessionsbestämmelser av förevarande slag
aro behövliga även för södra och mellersta Sverige och vilket annat innehåll med
hänsyn till dar radande^förhallanden möjligen kan behöva givas åt lagstiftningen.

, et här under de föregående årens debatter i ämnet påvisats, att medan vissa delar
av södra och mellersta Sverige förete i nu förevarande hänseende förhållanden
ar° anal°8''a med de norrländska, äro förhållandena åter icke sådana å andra
hall i dessa delar av landet. Huruvida det vid en definitiv lagstiftning i ämnet
skall visa sig lagligt med en geografisk gräns för lagens tillämplighetsområlde,

Lördagen den 3 i maj e. m.

45 Nr 43.

galler det bl. a. att få klarlagt. Vad innehållet i hithörande lagbestämmelser an- Om utsträckt
går kan det ifrågasättas, om det är lägligt bibehålla den nuvarande generella ^YenT''1.
avfattningen av huvudbestämmelsen, att ilär »särskilda omständigheter» det med- norriändska
giva, Kungl. Maj:t äger lämna vederbörande tillstånd till itrågasatt fastighets- förbudslagen.
förvärv. Det synes mig mycket möjligt, att när man skall gå till en definitiv lag- (Forts.)
stiftning för andra delar av landet än de norrländska det kan befinnas lämpligt
att mera detaljerat angiva förutsättningarna för depenserande från lagen.

Jag tror emellertid, herr talman, att det är i överensstämmelse med riksdagens
och således även denna kammares ståndpunkt vid detta ärendes behandling^de två
sista åren, att man nu ytterligare förnyar denna lagstiftning provisoriskt å ännu
ett år i den förhoppningen, att man nästa år skall frän statsmakternas sida. kunna
förvänta ett ståndpunktstagande till frågan om en permanent lagstiftning i ämnet
på grundval bl. a. av den mycket vidlyftiga utredning, som av jordkommissionen
har publicerats, sedan denna provisoriska lag första gången antogs.

Herr talman, jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Till detta betänkande är även av mig fogad en reservation
beträffande motiveringen, och jag ber att få hänvisa till mitt uttalande i denna
reservation. Jag vänder mig där mot utskottets åberopande av vissa synpunkter,
som framförts i en motion av herr Bondeson, vilken ställae sig avvisande mot lagens
ytterligare prolongering, vilket uttalande av utskottet synes mig något oklart,
då herr Bondesons synpunkter givetvis är o inriktade på att komma till det slut,
som motionären önskat. Vidare har utskottet i det sammanhanget förklarat sig
särskilt vilja framhålla önskvärdheten, att ståndpunkt till den norrländska förbudslagens
utsträckande snarast må kunna tagas. I ett annat. betänkande, det
nästa i ordningen, är den frågan också upptagen, huruvida man i denna sak, som
utskottet gjort, bör inskränka sig till att begära, att det blir ett ständpunktstagande,
vare sig för eller emot, eller som reservanterna ansett, att riksdagen i denna
fråga liksom i andra bör taga ståndpunkt. Då nu utskottet i detta betänkande i
viss mån har uttalat sig om detta ställningstagande på samma sätt''som i ett följande
betänkande, har jag ansett mig höra göra en erinran däremot.

Emellertid är utskottets motivering i denna punkt så pass oklar, att den varken
förpliktar eller berättigar till någonting, och jag skall under åberopande av vad
nu anförts och av min vid betänkandet fogade reservation tillåta mig att icke göra
något yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle
avslå såväl Kungl. Haj ds förevarande proposition som motionerna nr 89 i för
sta kammaren och nr 170 i andra kammaren; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning av väckta
motioner om skrivelse till Kungl. Maj :t angående lagstiftning för beredande
av större trygghet att vid övergång av äganderätt till jordbruksfastighet samhällets
bästa och den jordbrukande befolkningens intressen måtte tillgodoses.

åtgärder till
förekommande
av jordspekulation.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott
hänvisade motionen nr 88 i första kammaren av herr Lindhagen m. fl. samt
motionen nr 169 i andra kammaren av herr Johansson i Bppmälby m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t ville för riksdagen skynd -

Nr 48. 46

Lördagen den 31 maj e. m.

åU]ärlkr till S^mt framläSSa förslag till lag, varigenom större trygghet vunnes, att vid överårekommande
g''dnS. äganderätt till jordbruksfastighet tillgodosåges samhällets bästa och
av jord- den jordbrukande befolkningens intressen.
spekulation. .

(Forts.) Utskottet både i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Lindhagen, Hage,
Svensson i Skönsberg, Johansson i Sollefteå och Olovson i Västerås, vilka
hemställt, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsammast
framlägga förslag till definitiv lag rörande omfattningen och villkoren för bolags
och ekonomiska föreningars rätt till förvärv av jordbruksfastighet i riket
samt jämväl taga i övervägande, i vad mån åtgärder på lagstiftningens väg
kunde erfordras och åvägabringas för reglering av enskilda spekulanters föi>
värv av dylik egendom.

Till stöd för detta yrkande, med hänsyn särskilt till utskottets motivering,
hade herr Lindhagen avgivit ett vid reservationen fogat yttrande.

Herr Linder: Herr talman! Den nyss behandlade frågan var en gammal
bekant. Den hade åtskilliga gånger förut förelegat till kammarens behandling
och år från år resulterat i en prolongation av den s. k. förbudslagen.

Denna fråga återigen, som framförts genom de nu föreliggande motionerna, kan
i viss mån sägas vara en utgångspunkt, då det gäller frågan om jordlagstiftningen.

\id bedömandet av de° föreliggande likalydande motionerna börjar utskottet med
att omnämna, att redan ar 1847 föreslogs det av den da sittande lagberedningen ett
generellt förbud för aktiebolag att utan Konungens tillstånd förvärva fast egendom.
— Utskottet talar också sedermera om de upprepade motioner, som på 1890-ialet och början av 1900-talet väckts rörande undersökning av omfattningen av
bolags förvärv av jordbruksfastigheter i Norrland och Dalarna, motioner, vilka vi
alla veta utmynnade till sist i den s. k. Norrlandslagstiftningen, vars huvuddrag
ju äro oss sedan länge bekanta. — Utskottet omtalar också, att det tid efter annan
sedermera har uttalats önskningar om kontroll över bolags jordförvärv och att det
vid upprepade riksdagar 1907—1910 väckts motioner, i vilka det påkallats utredning
angående omfattningen av bolags jordförvärv i mellersta och södra delarna av
riket. Sedermera erinras också om den ar 1911 tillsätta jordundersökningen och
om jordkommissionen, som tillsattes 1918, och vilken sistnämnda ju fick ett synnerligen
vittgående och betydelsefullt uppdrag. — Ett betydelsefullt steg i avseende
å jordfrågan togs 1921, då den norrländska förbudslagen utsträcktes att äga
tillämpning jämväl å de delar av landet, där denna lag förut ej gällde. Att lagen
med denna sin utsträckning antogs som ett provisorium, får väl anses ådagalägga,
att riksdagen fann fara i dröjsmål att meddela bestämmelser, som ansågos högst
nödiga och nyttiga. Provisoriet har emellertid som sagts sedermera år efter år
prolongera^, och för ett ögonblick sedan är förbudslagen på nytt åter utsträckt
att gälla för nästa. ar. Härtill kan också vidare läggas, att i dag på riksdagens
bord ligger en hemställan från utskottet om skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan
om en bulvanlag, till på köpet med begäran om bestämmelser avseende att
avveckla redan bestående bulvanförhallanden, och om nagra dagar kommer det
också. att ligga på riksdagens bord en begäran om'' en vanhävdslagstiftning, och
ytterligare jordfrågor, som varit hänskjuta till andra lagutskottets behandling.

I utskottets utlåtande paminnes det tillika om att nästa år hava vi att vänta
en ny skifteslagstiftning, varjämte det också framhålles. hurusom man kan tänka
sig åtgärder till förbättrande och utnyttjande av egnahemslånerörelsen.

Eör omkring en månad sedan ägde ju här i kammaren rum en ganska lång dis -

Lördagen den Öl maj e. m.

Nr 43.

kussion i jordfrågan. Del var da åtskilliga spörsmål, som ventilerades p;^ jord- ^mirfar till
frågans område mellan interpellanten, herr Keuterskiöld, och justitieministern, ^ej-ommande
Justitieministern både då tillfälle att tala om hurusom inom justitiedepartemente t av jordeu
hel del arbete för dessa frågor pågick. Även jordbruksministern deltog, efter spekulation.
vad jag vill minnas, i debatten. _ _ (Forte.)

Om man sålunda gör sig en överblick över situationen, kan man omöjligen undgå
att säga sig, att det sedan lång tid tillbaka i varf land råder oro på jordfrågans
område, och att denna oro har varit i stigande samt att man nu står inför en massa
spörsmål angående jorden, spörsmål, som ej låta sig nedtystas med mindre än att
det blir en verklig, positiv lösning av desamma.

Vad gäller nu denna oro ytterst? Jo, såsom ett slags rubrik över utskottets
förevarande utlåtande står det, att motionerna äro ett led i strävandena att bevara
jorden i den verkligt jordbruksidkande befolkningens hand. Motionärerna hava
yrkat, att riksdagen måtte hemställa, att Kungl. Maj:t ville lör riksdagen skyndsamt
framlägga "förslag till lag, varigenom större frihet vinnes, att vid övergångav
äganderätt till jordbruksfastighet tillgodoses samhällets bästa och den jordbrukande
befolkningens intresse. Nu förmenar utskottet, att detta yrkande är så allmänt
avfattat, att en skrivelse av det innehåll man hemställt om utan angivande
av närmare direktiv skulle bliva av föga eller intet gagn för Kungl. Maj :t, då,

Kungl. Maj:t skall försöka att vidtaga några åtgärder i det begärda avseendet/

Emellertid bär utskottet av motiveringen dragit den slutsatsen, att man i motionerna
syftar till en lagstiftning liknande den, som föreligger i jordkommissionens
betänkande, del I, angående rätt att förvärva och besitta fast egendom, det vill
med andra ord säga en koncessionslagstiftning.

Denna av jordkommissionen föreslagna koncessionslagstiftning har blivit mycket
angripen. Det har förekommit mycket häftiga angrepp från olika, mycket
betydande sammanslutningar, och man kan nästan säga, att jordkommissionens
förslag har fått över sig en prägel av någonting, som nästan rakt inte kan komma
i fråga vid jordfrågans vidare behandling. Jag skulle emellertid för min del
vilja hålla före, att så småningom, när stormen har lagt sig, ooh man mera lugnt
kommer att läsa igenom och- tänka efter, vad detta förslag i sig innebär, kommer
man att finna det mycket mindre skrämmande än vad man vid den första anblicken
har funnit. Frågan är ju, om man på allvar vill, att jorden skall stanna il
deras händer, som verkligen vilja bruka den. Vill man icke det, då är naturligtvis
detta förslag, som kommit fram om koncessionslagstiftning, av ringa betydelse
och kan vandra i papperskorgen. Men har man en annan uppfattning, den motsatta,
och vill jordens bevarande för åkerbruket, då finns enligt mitt förmenande
ingen lagstiftning i världen, som kan skapa garantier därför utan att ^ också påbjuda
mer eller mindre tvingande bestämmelser. Det är givet, att mången kan
känna sig illa berörd av dylika tvångsbestämmelser, men allting beror på, vad
betydelse man vill tillmäta jorden. År det så, att man anser, att jorden för samhället
har en utomordentlig betydelse, då kommer också lagstiftaren utan tvivel
att slå vakt omkring dess tillgänglighet, om jag så får uttrycka mig.

Hur ställer sig nu utskottet till frågan om en eventuell koncessionslagstiftning1?
Jo, såvitt det är fråga om bolags och ekonomiska föreningars jordförvärv,
så ligger redan i dag på riksdagens bord utskottets utlåtande angående
utsträckning av den norrländska förbudslagen att gälla för hela riket,
samt hemställan om en bulvanlag. Av dessa båda lagförslag kan åtminstone
frågan om antagandet av den norrländska förbudslagens utsträckande över hela
riket anses falla helt och hållet inom koncessionslagstiftningens område, och
beträffande det andra förslaget får det också anses i viss mån kunna upp-«
tagas i detta sammanhang. Nu har emellertid utskottet i fråga om förbudslagen
icke velat giva någon egentlig rekommendation åt en koncessionslagstiftning
utan yttrat sig endast helt neutralt och blott uttalat sig om önskvärd -

Nr 43. 48

Lördagen den 31 maj e. m.

"åt årder till snart standpunktstagande med särskilt övervägande, huruvida de

förekommande \ «öd^a °ch mellersta delarna av riket rådande förhållanden påkalla annat inneav
jord- hall an lagen for närvarande har. Jag för min del förmodar, att utskottet hade
spekulation, kunnat och bort på något sätt giva sitt erkännande åt en koncessionslagstift(Forte.
) ning just på förevarande område, eftersom förbudslagen — låt vara provisoriskt
i flera ar har gällt för hela riket. Det har emellertid icke varit möjligt
att ernå detta, utan det har blivit en mera neutral hållning. -— När det
åter är fråga om koncessionslagstiftningens tillämpning i fråga om enskildas
jordförvärv, vill utskottet icke alls vara med om något dylikt. Denna sena
timma är ingen tid att nu granska skälen för och emot. Det uppräknas av
utskottet inånga skäl, som tala till förmån för dess uppfattning, men det kan
också sägas, att man icke bör glömma, att det finnes många skäl, som> tala
till förmån för en annan uppfattning och som verka synnerligen övertygande.
Man kan inhämta detta genom att läsa jordkommissionens betänkande. Jämväl
herr lundhagen har i sin reservation upptagit de flesta eller åtminstone en
hel del av skälen, som tala för koncessionslagstiftningen. Jag medgiver naturligtvis,
att skäl kunna tala för och emot, men jag håller före, att det är oriktigt
att skjuta åt sidan denna koncessionslagstiftnings bestämmelser, då det
gäller enskildas jordförvärv.

Nu är det emellertid noga att märka, då man skall bedöma dessa motioner,
att motionärerna icke alls påyrkat någon lösning i viss riktning av de frågor,
som avses i jordkommissionens förslag, utan endast yrkat på en förnyad°utredning.
För motionärerna är det sålunda icke alls av någon speciell betydelse,
om koncessionssystemet kommer till användning. Frågan för dem är
allenast, att det blir en utredning. Kan man komma på ett bättre system
genom att utreda frågan, synes ingenting vara att däremot erinra. I den av
mig m. fl. avgivna reservationen hava reservanterna velat göra ett förtydligande
av motionerna, ochjvi ha för vår del yrkat, att riksdagen måtte anhålla
hos Kung].. Maj:t, »att Kungl. Maj.''t ville skyndsammast framlägga förslagtill
definitiv lag rörande omfattningen och villkoren för bolags och ekonomiska
föreningars rätt till förvärv av jordbruksfastighet i riket samt jämväl taga
i övervägande, _ i vad mån åtgärder på lagstiftningens väg må erfordras och
kunna åvägabringas för reglering av enskilda spekulanters förvärv av dylik
egendom».

Jag tillåter mig med vad jag nu anfört yrka bifall till denna reservation.

Herr Pctrén, Bror: Jag ber att få säga några ord med anledning av vad

den siste ärade talaren anförde. Han återgav innehållet i motionärernas hemställan,
som ju gar ut på, att större trygghet må kunna vinnas att vid övergång
av äganderätt till jordbruksfastighet samhällets bästa och den jordbrukande
befolkningens intressen tillgodoses. Det är ju ganska självfallet, att en kläm
med sa vid avfattning icke har sa mycket av realitet i sig. Den kan ju, för att
gripa några exempel i högen, tillämpas exempelvis på frågan, om storbruk eller
småbruk äro mest till gagn för det allmänna, om lägligaste sättet att vid frånsäljningar
stycka ut jorden, om det bör vidtagas statliga åtgärder för att få
jordvärdena sänkta etc. etc. Den innehåller in. a. o. med sin allmänna avfattning
ingenting, som man kan ta på. Man måste ej minst med hänsyn härtill
vid prövningen av motionärernas hemställan se till vad som ligger bakom motionerna.
, och därvidlag är det ju riktigt, vad den föregående talaren erinrade,
att motiveringen visar hän på, att det är det i jordkommissionens betänkande,
del I innefattade lagförslaget, om bestämmelser angående rätt att förvärva och
besitta fast egendom, som skrivelseförslaget åsyftar. Enligt detta förslag skulle
-koncessionsbestämmelser i fråga om fastighetsförvärv gälla för utlänningar,
bolag och föreningar samt enskilda. Nu var huvudanmärkningen i den före -

Lördagen den 31 maj e. m.

49 Nr 43.

gående talarens anförande det, att majoriteten inom utskottet hade bort giva Om
något på hand angående behovet av koneessionsbestämmelser, försåvitt angår förekommande
bolag och föreningars fastighetsförvärv även för mellersta och södra Sverige. av jordHärpå
vill jag för min personliga del svara, att det ej är nödigt, att riksdagen spekulation.
nu särskilt skriver något om denna sak, därför att vi ju år för år alltsedan 11)21 (Forts.)
antagit en provisorisk lag på detta område; och på så sätt även i år redan tydligt
sagt ifrån, att riksdagen finner, att förhållandena på detta område påkalla lagstiftningsåtgärder.
Det kali då icke, menar jag, vara till något praktiskt gagn
att till ytterligare framhållande härav nu göra en framställning till Kungl.

Maj :t i enlighet med innehållet i reservanternas kläm. Denna angiver ju nämligen
inga som helst riktlinjer för frågan. Den går bara ut på att få till stånd
lagförslag angående omfattningen och villkoren för rätt till förviirv av jordbruksfastighet,
försåvitt angår bolag och ekonomiska föreningar, men den uttalar
ingenting om riktlinjerna för denna lagstiftning, varken beträffande omfattningen
av eller villkoren för rätten till dylika fastighetsförvärv. Jag menar
därför, att ingenting vinnes med en sådan skrivelse, ty Kungl. Maj:t måste på
grundval av den nyss beslutade provisoriska lagen och de uttalanden, som i samband
med dess tillkomst gjorts av riksdagen, pröva dessa ting, oavsett om riksdagen
skriver något i enlighet med reservanternas hemställan eller icke. En
annan sak hade varit, om den föregående talaren ställt sig på den ståndpunkten,
att man från riksdagens sida nu skulle angivit något till ledning för Kungl.

Maj :t vid uppgörandet av ett förslag om permanent lagstiftning i frågan. Jag
tror mig härmed hava bemött talarens anmärkningar mot utskottets utlåtande
i denna del.

Vad sedan angår koneessionsbestämmelser i fråga om enskildas fastighetsförvärv,
så uttalade den föregående talaren sin anslutning till den uppfattningen,
att man därutinnan nu borde skriva till Kungl. Maj :t med en hemställan, att
det måtte övervägas, i vad mån åtgärder i det hänseendet vore behövliga. Nu
är ju förhållandet det, att jordkommissionens betänkande härom ligger hos
Kungl. Maj :t för övervägande och ståndpunktstagande. Det förefaller mig då,
att en så vag kläm som den nu föreslagna om ett övervägande icke ger något
nytt till ledning för Kungl. Maj:t, och syftet i år för utskottets behandling av
jordfrågorna har varit just att söka skilja ut. de spörsmål, däri det synts kunna
vara till särskilt gagn för Kungl. Maj :t — ''likgiltigt vilken färg den sittande
regeringen hade — att få någon ledning för bedömandet av huru riksdagsmajoriteten
kan ligga till, för at.t så i de delarna av detta stora komplex av jordfrågor
göra framställningar till Kungl. Maj:t. Ur denna av mig i utskottet
hävdade synpunkt är det, som utskottet stannat vid att föreslå särskilda
skrivelseförslag angående social arrendelag, allmän vanhävdslag samt bulvanlagstiftning.

Jag tror mig med dessa ord, herr talman, hava påvisat, att det är en riktig
ståndpunkt, som utskottet intagit i båda de av den föregående talaren berörda
hänseendena, och ber jag alltså, herr talman, att nu få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Jordfrågorna hade förtjänat ett bättre öde än att så här
komma fram vid riksdagens upphällning såsom något, vilket man ofta spår till
sist, därför att det icke förtjänar samma uppmärksamhet som de stora riksdagsfrågorna
i allmänhet. Yi befinna oss även i nattens sena timmar och skola nu
inför tomma bänkar behandla dessa frågor, som ha legat på statsmakternas
bord snart sagt eu generation och aldrig tyckas kunna komma till någon lösning.

Det skrives och utredes, skrives och utredes, men någon tillräcklig kraftig handling
förspörjes ej. Nu har frågan blivit utredd, stöpt och blött på många
sött. Det finns väl ingen sida av jordfrågan, som icke är belyst ur

Första kammarens protokoll 192F Nr-iS. 4

Nr 43. 50

Lördagen den 31 maj e. in.

.°"1 ... olika synpunkter, och där de olika intressena ha gjort sig gällande med sina
förekommande ^sni^S^r. Man skulle därför äntligen kunna vänta sig, att Kungl. Maj:t tog
av jord- ett stort och befriande initiativ genom att lägga fram hela denna sak för riksspekulation.
dagen. Nu har emellertid den nuvarande regeringen upptagits av så många
(Forts.) olika göromål. Dessutom hava olika regeringar så olika synpunkter på jordfrågan.
Slutligen är lagrådet särskilt på jordfrågornas område en ständig
spärrfästning mot de mänskliga behoven. Yi befinna oss således i den situationen,
att riksdagen återigen bör påminna och begära en utredning om det,
som visserligen är utrett. Men i alla fall är det naturligtvis en glimt av förhoppning,
om riksdagen verkligen skulle förmås att skriva igen om ett och annat
beträffande jordfrågorna. På samma gång föreligger det emellertid en fara, ty
riksdagen får nu tillfälle, innan jordkommissionens hela betänkande är prövat,
att giva vissa direktiv, som kunna anses innebära en tillsägelse till Kungl.
Maj :t att icke fästa alltför stort avseende vid de direktiv, som framföras i jordkommissionens
betänkande. En sådan framställning kan ur riksdagens synpunkt
lätt vara byggd på oöverlagda stämningar.

Ja, nu ha emellertid av de 13 motioner, som här är fråga om, behandlande
13 olika ämnen, 5 stycken kommit fram i kväll på kammarens bord. I lagutskottet
har man tillstyrkt skrivelser med påminnelser och delvis med direktiv i fråga
om den sociala arrendelagen, vanhävdslagen, bulvanlagen och ensittarlagen.
Men uti denna fråga om koncessionslagstiftning för att bevara jordbruksfastigheterna
åt jordbrukarna och icke åt främmande har utskottet icke föreslagit
någon .skrivelse. Ämnet uppdelar sig då, som lagutskottet anfört, och som ordföranden
också nyss betonade, först i frågan om bolags jordförvärv och sedan
om enskilda spekulanters jordförvärv. Bägge dessa kategorier representera de
främmande, som på grund av förhållandenas makt lägga sig till med jordbruk till
skada för jordbruket.

Beträffande bolagen har utskottet icke ens i sin motivering sagt ifrån, att
det anser, att det bör bli en definitiv lagstiftning även för södra och mellersta
Sverige, som begränsar bolags jordförvärv. Nu först i kväll fingo vi veta av
utskottets ordförande, att riksdagen får anses hava uttryckligen sagt ifrån detta
genom att antaga den provisoriska lagen, men det har icke kommit till något
uttryck i utskottets motivering, att en sådan betydelse kan inläggas i denna
provisoriska lag. Ehuru ett ståndpunktstagande i denna del är en grundläggande
fråga har utskottet som sagt ej sagt något därom i motiveringen och
än mindre, i likhet med vad skett i några andra jordfrågor, föreslagit någon
skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t. Det kan betyda, att utskottet satt ett
frågetecken för den definitiva lagstiftningen, som icke kan vara nyttigt i fortsättningen.

Nu anmärkte utskottets ordförande, att i den reservation, som här föreligger,
finns inga riktlinjer till ledning för Kungl. Maj :t. Däremot vill jag säga, att
det föreligger i alla fall den riktlinjen, som utskottet icke har, nämligen att
det nu måste skrida till en definitiv lagstiftning för södra och mellersta Sverige.
Varför dessa riktlinjer icke hunnit utformas i detalj, vet nog ordföranden själv,
vad det beror på. Orsaken är den. att detta betänkande framlades inom utskottet
för justering de senaste dagarna, och reservationstiden inskränkte sig till
en obetydlighet. Man kan icke heller begära vidlyftiga reservationer i det nödläge.
vari frågan nu försatts.

Vad slutligen angår enskilda spekulanters jordförvärv, har utskottet däremot
i detalj inlåtit sig på sakfrågan och kommit till det bestämda resultatet,
att någon lagstiftning i det syfte, som vi föreslå, icke behövs. Utskottet har
visserligen varit i sin goda rätt, men man ser dock, att utskottet här ansett
angeläget att taga parti i motsats till föregående ännu viktigare och ännu mera
självklara fråga. Detta sitt partitagande har utskottet byggt på utlåtanden,

Lördagen dun 31 maj e. m.

Öl Nr 43.

som avgivits av länsstyrelser, industrisaminanslutningar, banker och andra organisationer,
som representera den sociala jordfrågans naturliga motståndare, j^rekominande
Men det finns även andra synpunkter på frågan, och jag har tillåtit mig att av jortlutveckla
dem i ett särskilt yttrande, riktat mot utskottets motivering. Att spekulation.
de andra reservanterna icke formligen instämt i detta yttrande, beror, som sagt (Forts.)
därpå, att tiden var så kort, att man hann icke meddela sig med varandra tillräckligt.

Egentligen borde jag tala i denna fråga ett par timmar, herr talman, för
så vidlyftig är saken. Det förtjänar den, men det lönar sig icke, och därför
får jag fatta mig kortare.

Utskottet har i denna fråga på grunder, som jag nyss nämnt och för min
del finner särdeles ensidiga, tagit parti mot alla åtgärder, medan det i andra
frågor önskat, att de borde övervägas något. Utskottet bär därvid ansett sig
böra dela den bekanta åskådning, som de stora industrisammanslutningarna,
bankinrättningar, högre ämbetsmän och vederlikar hysa.

I all synnerhet synes man befara, att fastighetskrediten skulle stå på spel,
om man ålägger några herremän huvudsakligen från storstäderna, som skola
köpa jordbruksfastighet — det är egentligen frågans innebörd — att de lika
väl som bolagen skola söka koncession. Fastighetskreditens • spöke känna vi
till. Det har uppträtt sedan 1901 nästan varje gång jordfrågan framlagts.

»Rätten», representerad av juristerna, har klamrat sig fast vid detta halmstrå
gentemot tidens enligt dessas åsikt omöjliga strömningar för »rättvisans»
förverkligande. Samtidigt finner man sig emellertid val till rätta i de nuvarande
förhållandena, under vilka, jordbruket ständigt är hotat genom de
tvångsförsäljningar, som äga rum för intecknad gäld. Nu gör sig även ett
strävande gällande att genom s. k. sekundärkredit kunna inteckna fastigheterna
över skorstenarna och trädtopparna. Endast för en utebliven ränteinbetalning
har inteckningshavare redan nu rättighet att sätta fastigheten på exekutiv
auktion. De tvångsförsäljningar, som enligt vårt förslag skulle komma i
fråga, bli en droppe i havet mot de tvångsförsäljningar, som nu äga rum i
landet på inteckningshavares och utmätningssökandes framställningar. Men
ändå existerar fastighetskrediten. Tänk vidare på konjunkturerna, denna mäktiga
naturkraft, som leker fritt och ohejdat med fastighetsvärdena på ett högst
äventyrligt sätt. Men ändå existerar fastighetskrediten. För övrigt är icke
en sådan lagstiftning, som avser att se till, att jordbruksfastigheterna komma
i de rätta besittningstagarnas händer, varigenom utsikt kan vinnas, att fastigheterna
bli bättre vårdade och icke komma i händerna på dem, som vilja utsuga
och utplundra dem, också högeligen värd att uppmuntras just ur fastighetskreditens
synpunkt. Härigenom veta ju de, som belåna fastigheterna, tryggare,
att fastigheterna hållas vid makt.

Ur dylika synpunkter finner man dock, att irtskottet ensidigt följt förenämnda
intressegrupper. Utskottets utlåtande behöver verkligen, såvitt jag
förstår, prövas ur andra synpunkter än de nu av utskottet hävdade. Även
detta är en tillräcklig anledning för att skriva till Kungl. Maj:t om denna
sak.

Utskottet har vidare sagt, i vilket jag instämmer, att bolags jordförvärv äro
mycket farligare än den enskilda spekulationen. Den ståndpunkten har jag
intagit från första början, ty spekulanternas jord återgår genom avyttring förr
eller senare till bönderna, och om detta icke sker så snart, sönderbrytas förvärven.
av arvslagarna. Men i alla fall kan det dröja en tid, varunder jorden blir försämrad.
Dessutom finns det vanvårdade jordbruksfastigheter, som förvärvas
från spekulanten av någon hans vederlike. Historien brukar upprepa sig, och
spekulantförvärv av jord komma också att upprepa sig, föreställer jag mig.

Det är således icke, som utskottet säger, att jordkommissionen har handlat

Nr 43. 52

Lördagen den 31 maj e. m.

åtgärder till e^er Altför stort intryck av kristidsföreteelserna, och att dessa skulle ha framkallat
de enskilda spekulanternas jordförvärv. Denna fråga är lika gammal
av jord- som frågan om bolagens jordförvärv.
spekulation. Alla de, som1 nu upphäva härskri mot förslaget och påstå, att det skulle
(Forts.) drabba fastighetshandeln på ett kännbart sätt, böra erinra sig, att det icke alls
drabbar den lojala handeln. Hela jordbrukareklassen är befriad från allt besvär,
och förslaget ålägger endast en del personer, särskilt stockholmare, skulle
jag tro, besväret att söka koncession. Därför ha, vid sidan av dem, vilkas yttranden
infordrats, åtskilliga dignitärer just i huvudstaden gått i spetsen för oviljan
mot lagförslaget. Vid de tillfällen, då bolags jordförvärv varit före till behandling,
har man åter med styrka invänt, att de enskilda spekulanterna äro
mycket farligare och mera osympatiska, varför det icke borde komma i fråga
att ingripa mot bolagen utan att ock i all synnerhet taga de enskilda spekulanterna
i kragen. När sedan regeringen anbefallde jordkommissionen att söka
infria dessa krav, och den nu kommer med förslag, vill man ej vara med
om någonting alls. Riksdagen åtminstone borde väl vara något mera betänksam
och ej avvisa ett övervägande på så lösliga grunder, som skett.

För den, som vill ha frågan allsidigt bedömd, blir enligt min mening reservanternas
förslag en bättre vägledning än den lagutskottet består. Reservationen
innehåller ett positivt yrkande om bolags jordförvärv och en mera neutral
begäran, att alla synpunkter skola bli övervägda i fråga om den enskilda spekulationen.
Vi hemställa nämligen, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl.
Maj:t ville skyndsammast framlägga förslag till definitiv lag rörande omfattning
och villkoren för bolags och ekonomiska föreningars rätt till förvärv
av jordbruksfastighet i riket samt jämväl taga i övervägande, i vad mån åtgärder
på lagstiftningens väg må erfordras och kunna åvägabringas för reglering
av enskilda spekulanters förvärv av dylik egendom.

Denna reservation har andra kammaren för sin del antagit, och jag yrkar, att
första kammaren måtte göra detsamma.

Herr Petrcn, Bror: Endast ett par ord med anledning av den siste ärade

talarens anförande. Jag vidhåller den av mig förut angivna uppfattningen, att
då den provisoriska lagen även i år av utskottet oförbehållsamt tillstyrkts för
ännu ett år, utskottet icke haft anledning att där bredvid göra en särskild framställning
i fråga om bolags jordförvärv'' av det innehåll reservanternas skrivelseförslag
innehåller. Gentemot den föregående talarens uppgift, att sambandet med
den provisoriska lagens förlängande ej skulle hava av utskottet framhävts, vill
jag hänvisa till sidan 9 i utlåtandet, varav framgår, att utskottet har åberopat
och hänvisat till sin redan gjorda tillstyrkan, att den provisoriska lagen måtte
förlängas på ytterligare ett år. Varför utskottet icke funnit anledning att nu särskilt
skriva angående bolags jordförvärv, bör således anses klart framgå av utskottets
betänkande.

Vad sedan beträffar de ord, som herr Lindhagen fällde i frågan angående koncessionsiagstiftning
för enskildas fastighetsförvärv, så vill jag hava sagt, att det
syfte, som den härutinnan av honom påyrkade lagstiftningen avser att tjäna, nämligen
att försöka komma åt de enskilda spekulanterna, delas givetvis även iav
dem, som stå på en annan sida än herr Lindhagen i fråga om medlen för det syftets
vinnande. Vad är det, som skiljer oss åt? Jo, det är det, att vi ha den uppfattningen,
att det förslag, som jordkommissionen i denna del burit fram, griper
för det ändamål, det skall tjäna, alldeles för djupt in i den enskildes rörelsefrihet.
Vi ha den uppfattningen att detta mål kan ernås med för den enskildes rörelsefrihet
mindre betungande former än de som innefattas i dessa tilltänkta bestämmelser.
Ty vad innebär desamma? Jo, de innebära, att varje enskild man i detta land,
som köper en jordbruksfastighet, skall vara skyldig att inom 3 månader efter till -

Lördiigeu don 31 maj o. in.

Nr 43.

■,, „ , . • åtgärder till

lllstand att slip- ffrekommande

..° i____j 7 . j

av joraspekulation.

(Forts.)

än förvärvet av desamma ocli till skyddande av i fastigheter placerade inteckningar
in. in., tro vi, att menige man i landet bedöma på ett annat sätt än jordkommissionen
under trycket endels av kristidens onormala förhallanden har gjort, och
det är från denna utgångspunkt, som vi lia kommit till den uppfattningen, att
detta förslag icke är att förorda oeli icke kommer att godtagas av varf folk såsom
medlet för att förhindra de risker, som kunna förorsakas av enskilda spekulanters
fastighetsförvärv. A''i hålla för vår del också före. att man redan genom
bl. a. de nya skogsvårdslagarna, den tillämnade nya skifteslagstiftningen
samt den i utsikt ställda allmänna vanhävdslagen m. rit. har anledning hoppas
att redan hava fått eller skola få vagnen i händerna till förebyggande av det värsta
onda på detta område.

Irädcsdagen bosätta sig därå och att sedan under loppet av de närmaste f» åren
även bo kvar där. Om han icke det gör, måste han hava särskilt til° o

pa det, och det skall krävas »särskilda omständigheter» för att sådant tillstånd
skall få meddelas. Detta ingrepp i rörelsefriheten pa detta område, vilket exempelvis
skulle försvåra inköp av fastigheter för avsedd disposition något år senare

Herr Lindhagen: Den omständigheten, som utskottet talar om. betyder en

förlängning av den provisoriska lagen, men den innefattar icke det påståendet
att den skall efterföljas av en definitiv lagstiftning, och det är det, som utskottet
fullkomligt har underlåtit. Utskottet har bara sagt, att det måste bli ett övervägande
för eller mot, medan utskottet däremot i fråga om^de enskilda spekulanterna
givit sig in på sakfrågan i högsta grad och även pa åtskilliga andra områden.
vilket framgår av det betänkande, som skall behandlas i nästa vecka,

Vad angår frågan om enskilda spekulanter, kan det verkligen sägas, att utskottet
icke kommit till några egentliga anvisningar för huru det skall gå till. i fall
man icke tager med dem1 i en koncessionslag. Norrmännen ha denna lag, och där
har jag icke hört annat än, att den gått i lås, ty de, som från början förstå;, att
de icke kunna få koncession och icke tro. att de för förvärv av jordbruk kunna
påvisa något lojalt ändamål, avhålla sig från att köpa. Två uppsättningar högjurister
ha för en mycket stor kostnad för statsverket förgäves sökt att bienn
jordkommissionen uppfinna en rimlig metod för att hindra de enskilda spekulanternas
förvärv. Ett bolag är något annat att taga pa. Afen för att kunna sålla
enskildes förvärv vid själva förvärvstillfället måste man rannsaka alla svenska
förvärvares hjärtan och njurar. Detta kräver en sa. gott som omöjlig apparat och
förutsätter i varje fall kontroll och tvångsbestämmelser mot alla enskilda köpare
av fast egendom. Inom jordkommissionen har män, såsom av mig redan inom
norrlandskommittén ifrågasattes äntligen gått ifrån en så ofruktbar uppgift, Det
ifrågasattes enligt det tidigare systemet bland annat att varje köpare skulle avgiva
ett intyg på heder och samvete om'' sina innersta bevekelsegrunder i och för
köpet. Det var ett orimligt och omöjligt system.

Då fanns det icke annat än att falla tillbaka på det lagstiftningssystem, som
redan är antaget, nämligen i norrländska vanhävdslagen och arrendelagen. Det
gäller även mot enskilda och mot spekulanter, som icke äro jordbrukare och icke
bosätta sig på jorden. Där har man lyckats att väsentligen träffa de obehöriga
spekulanterna just genom denna bestämmelse om bosättningsskyldighet. . Varför
skulle man icke kunna göra det även här? Det blir en smidig^lagstiftning, och
det är det enda sätt, varpå frågan kan lösas, och det har en gång begärts från;
alla håll. att den skall lösas. Det ställer sig då. så. att den, som köper en fastighet,
måste tänka sig för. huruvida verkligen det köpet kan komma att äga bestånd.
Det är då han själv, som får pröva vid det tillfället, om det går att köpa
fastigheten, och icke en ämbetsman. Han själv måste kunna, rannsaka sitt hjärta
och sina njurar, men det kan ingen utomstående göra. Den allra största mängden
av obehöriga köpare kommer på detta sätt att falla, bort genom sina egna
överväganden.

Nr 43. 54

Lördagen den 31 maj e. m.

■åtgärder till
förekommande
av jordspekulation.

(Forts.)

l et återstår kanske nagra fall, då man ger sig in på ett köp utan avsikt att
bosätta sig pa egendomen. Men då får man söka koncession före eller efter det definitiva
köpet, helst före. Det kommer att bli övervägande sådana fall. där
sannolik anledning till erhållande av koncession föreligger. Varför skola de sålunda
utgallrade enskilda spekulanterna icke lika väl som bolagen få underkasta
sig att söka, koncession.'''' Varför skall man vara så om om dem? . Man får väll
bär liksom t Norge bevittna, att 85 % av ansökningarna från enskilda, som ha besJutit
sig för att hopa och tro sig vara ute i lovliga ärenden, bliva bifallna och
att det ar bara ett fatal som få avslag. Detta fåtal får då inom laga tid sälja sin
fastighet, och göra de det icke, så säljes den offentligt, precis som det påbjudits
redan nu enligt norrlandslagen om banklagarna. Det är det hela.

Vill man nu mera icke hava någon kontroll å enskildas förvärv, vilken även
enligt min mening är mindre viktig än kontrollen å bolags förvärv, så må det
vara kant. Av jordkommissionen har emellertid på beställning framlao-ts det
enklaste förslag, som kan åstadkommas. -

V i, simla dock icke inbilla oss, att de enskilda spekulanterna äro avskaffade
ur historien. De hava fortfarande sin rot i den svenska jorden lika bra som
förut. Nar gynnsamma konjunkturer komma, blir det fler, och när konjunkturerna
icke aro det, blir det^ färre, men alltid några. De finnas och ha.va alltid
tunnits, sa länge man kan minnas tillbaka.

Skall man nu avhålla sig ifrån en jordlagstiftning i denna punkt, till följd
av att skarpta skogslagar kommit till? De äro ett medel, säger man, för att
avhalla en spekulant från att skövla skogen. Men skogslagstiftningen är ännu
icke fulländad. Eu spekulant kan mångenstädes skövla skogskapitalet ganska
fullständigt. Det niaste också, säger man vidare, bli bra beställt, när en vanhavdslag
kommer till. Det blir nog strider om den lagen. Och vilken omgang.
Huvudsaken är ju att få jorden i sådana besittningshavares händer att
jorden icke blir vanhävdad. Den blir det därigenom, att enskilda spekulanter
fa kupa jorden. Inget hinder möter heller för enskilda, att kumulera fastigheter
och lagga gård vid gård, så att ibland, som profeten Esaias sade det
icke linns rum för andra att bo i landet. Den företeelsen äger fortfarande
ruin i större eller mindre män alltefter konjunkturerna. I en socken i nät
heten av Kalmar var det för några år sedan åtminstone en enskild man. som
hade fatt mani att köpa upp bondehemman. Han köpte upp mer än halva
socknen. Ltskottet har icke givit någon anvisning, huru man skall kunna undvika
en sådan företeelse. För övrigt, när kristid kommer igen vilket den
val gor, såsom man ser utav historien, så finns då ingen lagstiftning till hands
att möta dessa knstidsföreteelser med. Det är väl förhastat av riksdagen att
redan nu utan vidare lämna denna sak å sido. Reservanterna vilja hemställa
att riksdagen icke fattar överlagda beslut i detta ämne, utan ansluter sig till
det beslut, andra kammaren fattat i dag.

+ -llH+" iP 1 1 f’T,: ?eP lindhagen har sagt, att detta föreslagna sätt med

tillstånd i vissa fall att besitta fastighet, är det mildaste sätt, varpå nödig
kontroll^ tran det allmännas sida över enskilda spekulanters fastighetsförvärv
kan ernas^men jag vågar tro, att kammaren har ganska klart för sig, att förslaget
i fråga med däri innefattat bosättningstvång icke verkar så milt i verk
ligheten. Jag tror icke, att första kammaren är mogen att gå in för en skrivelse,
som siktar åt en lagstiftning enligt dylika linjer.

. Herr Lindhagen: Jag tror icke, att första kammaren har något klart för

s!.f 1 de,1“a sak> det åi min uppfattning, och det skall icke herr Petrén försöka
inbilla oss, men nu är han rädd för, afl om det skall bli ett verkligt
overvagande, syftar det till, att saken icke är så självklar som utskottet

Lördagen den 31 maj e. m.

55 Nr 43.

sagt. Det har i reservationen skrivits, såsom det står här, att Kungl. Maj:t åtgä^r tiU
måtte jämväl »taga i övervägande i vad man åtgärder pa lagstiftningens väg joY^oinmande
må erfordras och kunna åvägabringas, för reglering av enskilda spekulanters av jordförvärv
av dylik egendom». ^(F^rtf)0”

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på
godkännande av den av herr Linder m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 30,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Linder in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 49;

Nej — 27.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning av väckta
motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning rörande förbud
att i fråga om äganderätt till fastighet vara bulvan för annan.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 32, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag angående förbud i vissa fall för enskild person att
förvärva fast egendom.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott
hänvisade motionen nr 101 i första kammaren av herr Lindhagen m. fl.
samt motionen nr 182 i andra kammaren av herr Johansson i Uppmälby m. fl.

Om förbud för
enskild person
att förvärva
fast egendom.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen ville för
sin del antaga i motionerna infört förslag till lag angående förbud i vissa fall
för enskild person att förvärva fast egendom.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

''Reservation hade avgivits av, utom andra, herr Lindhagen, som av angivna orsaker
hemställt, att riksdagen ville för sin del antaga det i motionen framlagda
lagförslag, dock med vissa i reservationen angivna ändringar.

Herr Lindhagen: I jordfrågan ha vi fått vänja oss vid, att provisorisk lagstiftning
på denna punkt bör komma till stånd, så att den definitiva lagstift -

Nr 43. 56

Lördagen den 31 maj e. m.

eruption jinsen ieke ska11, 1 avvaktan på sin tillkomst bliva iller eller mindre förfelad.
att förvärva ^ samma sätt kan. ju också ifragasättas, huruvida dien ständiga avvaktan
fast egendom, Pa en bulvanlagstiftning icke bör föranleda antagandet av en provisorisk lag.

(Forts.) Den utredning, som ägt rum, särskilt genom landshövding Widén, har ådagalågt,
att de bul vaner, som användas, äro så gott som samtliga anställda i trävarubolags
tjänst eller intressenter hos bolagen, d. v. s. personer, vilka bolagen
ha i sin hand. Det ligger då nära till hands, att man till en början kräver,
att när personer, som intaga en sådan ställning, köpa. en fastighet och söka
koncession, så skota de styrka, att det ändamål, som de köpa fastigheten för,
är ett lojalt och tillåtet ändamål och icke avser tillskapandet av något bulvanskap.
^ Norrmännen ha antagit en sådan lagstiftning. Där har man ett exempel
pa, act det kan gå för sig, och att man kan råda bot på missförhållanden.
Här är ett förslag i samma syfte, och jag ber att få yrka bifall till detsamma.

i ??e5r ®ror: Herr talman! Utskottet har ju redan i det föregående

betänkandet klart utsagt, att utskottet är med om att åtgärder vidtagas för bekampande
av bulvanskap och för avveckling av redan bestående sådant.

Jag tror, att man vid närmare granskning av detta lagförslag skall finna, att
motionärerna vilka här liksom i de andra jordmotionerna representera heta det
socialdemokratiska partiet — säkerligen hava kommit att gå in för en lagstiftning
vida utöver vad de i själva verket rätt gärna kunna hava avsett, ty vad
ar innebörden av det lagförslag, som i dessa motioner är förelagt riksdagen för
antagande. Jo, att alla personer, som hava anställning hos trävarubolag, således
alla deras många 10,000 tal av arbetare och befattningshavare i övrigt,
skota vara skyldiga att för köp och besittning av fastigheter underkasta sina
tång prövning och eventuellt utverka sig tillstånd till desamma, De få gå med
sina lång till vederbörande länsstyrelser, när. fastigheten är av tomtnatur, och till
Kungl Maj :t, när den är av större omfattning. För varje arbetare hos ett trävarubolag
således, som besitter en jordbit på landet, inträder en sådan prövl.
ings- och eventuellt tillståndsprocedur. Varje person, som är med i ett dylikt
bolags styrelse, skall även vara skyldig att undergå samma procedur i fråga
om förvärv och besittning av fastighet var som helst i landet. Dessutom har
åt lagförslaget givits sadant innehåll, att det skall verka retroaktivt å alla
hithörande fastighetsförvärv allt sedan 1906 års förbudslag trädde i kraft
Alla personer i arbetar- eller annan anställning vid trävarubolag måste således
ingiva ansökningar av förut angivet stag för att få sitta kvar på en
fastighet, som de kanske ha innehaft i ett 15-tal år eller än mera. Detta är
det i motionerna framburna lagförslagets innebörd, och beträffande ett i sig
sa. orimligt förslag kunde det ju icke tänkas, att det skulle vinna något understöd.
Man har ock funnit sig böra skära bort från förslaget bestämmelsen
om den föreslagna tagens återverkande kraft, men samtidigt har man ock skurit
bort förbudet för fastighetsförvärv utan prövning och tillstånd för maka till
personer i förut^ angiven ställning till trävarubolag. Det är för mig uppenbart,
att lagen såmedelst kan kringgås på ett nära till hands liggande sätt och
det är överhuvud taget självfallet enligt mitt förmenande, att om en sådan tag
som denna komme till stånd, så skulle trävarubolagen med den största lätthet
kunna finna andra köpare till bulvanfång än sådana personer, som äro hos
dem anställda i en eller annan form.

Jag ber därför, herr talman, med stöd av det nu anförda, att få yrka bifall
ful utskottets förslag.

Her0r ki,1<t»r: ..Jas beklagar’ att.en Provisorisk bulvanlag icke kan. komma
till stånd. Det är ett ganska allmänt känt förhållande, att denna norrländska

Lördagen den 31 maj e. m.

57 Nr 43.

förbudslag har i ganska hög grad blivit kringgången, och man vet icke alls reda ^nJud person
på alla bulvanförhållanden. Emellertid har ju erfarenheten visat, att det ar aU f6rvärm
mycket svårt att få en bulvanlag utformad. Uet möter mycket stora vansklig-/^ egendom.
heter Mot det förslag, som föreligger i utskottet, har riktats en ganska stor (Forts.)
kritik Jag har för min del ansett, att de förslag, som framkommit, icke hava
varit tillräckligt oantastliga fiir att kunna rekommenderas, och därför har jag
ansett, att man bör åtnöjas med det skrivelseförslag, vari utskottet har begär .
alt nu bestående bulvanförhållanden skulle kunna avvecklas.

norr Lindhagen: Det bleve för vidlyftigt att genomgå herr Petréns överdrifter
i denna framställning, och uti den reservation, som finnes bilaga utsko
tets utlåtande, återgivas prov på skäl, som utskottet lämnat och som ,]ag anser
vara minst lika orimliga som det lagförslag, som herr Petrén anser vara orimligt.
Det är, synes mig, ett sökande efter _ förevändningar, som motiveringen
innehåller, men denna sak har en allvarlig innebörd, och det är följande.

Utskottet har i annat betänkande övertygat förordat en bulvanlag, och det
är ett kraftigt uttryck av målmedvetenhet, som utskottet tillåtit sig i den
skrivelse, som vi nyss anfört. Men för att få en effektiv formulering av lagen,
torde många juristgenerationer förbrukas, det befarar jag. Det antydes nämligen
i jordkommissionens betänkande, att. det är två stödjepunkter, som finnas
för att uppbära en sådan lag och för möjligheten att få fram en sådan lagstiftning
i fråga om enskilda spekulanter, men båda två dessa fasta stödjepunkter
har utskottet slagit undan. Man vill icke vara med om att skriva om bulvanlagstiftningen.
Jag gratulerar utskottet! Det borde självt^utses att formulera
en lag med undanröjande av de tva huvudpelarna, varpå den maste vila.
om den någonsin i verkligheten skall kunna komma fram.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först pa bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare pa antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr Lindhagen vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning av väckta
motioner med förslag till dels lag om utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni
1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning, dels ock lag om viss inskränkning
i rätten till jordavsöndring.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 100 i första
kammaren av herr Lindhagen m. fl. samt nr 181 i andra kammaren av herr Johansson
i Uppmälby m. fl.

Om utsträckt
tillämpning
av den s. k.
norrländska
ägostyckningslagen
m. m.

I motionerna, vilka voro lika lydande, både hemställts, att riksdagen ville
för sin del antaga följande förslag till

1) L a g

om utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i
rätten att erhålla ägostyckning.

Vad i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning
stadgas beträffande Norrland och Värmlands län skall tillsvidare äga
tillämpning även å övriga delar av riket.

Är 43.

Lördagen den 31 maj e. m.

°mämpS laf trfdf ^raft da?eS efte1r den då lagen, enlig! därå meddelad uppåt;
s. k. trycket utkommit, i Svensk författningssamling; dock skall den ej

norrländska a&a tillämpning a ägostyckning, till vilken tillstånd lämnats före dagen för laägostycknings-
gens ikraftträdande.
lagen in. m.

(Forts'') 2) L a g

om viss inskränkning i rätten till jordavsöndring.

Vad i 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning
agostyckmng och jordavsöndring i fråga om begränsning av avsöndring stadgas
för Norrland och Värmlands län, skall tillsvidare äga tillämpning jämväl
a Övriga delar av riket.

• Pe^na träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad uppgift,
från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Utskottet hade i det nu föreliggande .utlåtandet med stöd av vad däri anförts
hemställt,

A) att riksdagen på grund av motionerna nr 1: 100 och II: 181 måtte för sin
del antaga följande

.. \) k*ag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i
ratten att erhålla ägostyckning.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten
att erhålla agostyckmng skall erhålla följande ändrade lydelse:

I Stockholms, Uppsala, Värmlands, Örebro, "V ästmanlands, Gävleborgs Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt i de delar av
Kopparbergs län, som icke blivit på bekostnad eller med understöd av staten
storskittade, ma ej ägostyckning ske eller förordnande för lantmätare att verkställa
agostyckmng meddelas, med mindre tillstånd till ägostyckningen lämnats
pa sätt nedan sägs.

• Peiina trfdfr 1 kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå medelad uppgiit,
tran trycket utkommit i Svensk författningssamling; dock skall den ej
aga tillämpning med avseende å ägostyckning, som dessförinnan blivit sökt eller
som sökes pa grund av avhandling, upprättad före nämnda dag.

2) Lag om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den 27 juni 1896
om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring.

Härigenom förordnas, att 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den 27 juni 1896 om
hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring skola erhålla följande ändrade
lydelse:

20 §.

1 mom. Ägare av hemman, vilket får klyvas, have rätt att av hemmanets
ägovälde för alltid avsöndra till och med en femtedel av ägovidden i en eller
flera delar; dock att inom Stockholms, Uppsala,. Värmlands, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län ej må avsöndras inägojord till den omfattning att hemmanets
jordbruk därigenom märkligen försvagas.

22 §.

Åstundar innehavare av hemman, varifrån avsöndring får ske, att därifrån
for alltid avsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med vad redan kan vara

Lördagen den 31 maj e. m.

50 Nr 4:5.

från hemmanet för alltid avsöndrat, utgör mera än vad i 20 § 1 inom sägs ankomme
på Konungens befallningshavande att, där omständigheterna därtill t av den s. k.
anleda, sådant tillåta. Särskilt må vad i nämnda lagrum stadgas beträffande norrländska
Stockholms, Uppsala, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävle- ägostyckmngsborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län icke ut- J

göra binder för sådant tillstånd, där avsöndringen erfordras för egnahemsan- 1 or
läggningar eller industriella anläggningar eller annat dylikt ändamål.

Tillstånd, som i denna § sägs, må ej vägras i fråga om avsöndring av sådant
område, som omförmäles i 3 § första stycket i lagen angående förbud i vissa
fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad uppgift,
från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

B) att förevarande motioner, i den mån de icke blivit besvarade genom vad
utskottet under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Linder, Franzén, Hagman, Holmström i Stockholm och Johansson
i Sollefteå, vilka dock ej antytt sin åsikt;

2) av greve Spens och herr Martin Svensson utan angiven mening; samt

3) av herr Lindhagen, som på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte
bifalla de i motionerna framlagda lagförslagen.

Herr Petrén, Bror: Jag ber få nämna, att i samråd med mig en ledamot av
andra kammaren tidigare i afton där yrkat en liten jämkning i fråga om
texten till lagen om ägostyckning. Det står där nu: »de delar av Kopparbergs
län, som icke blivit på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade». —
Jag hemställer i överensstämmelse med det inom andra kammaren framställda
yrkandet, att orden i stället måtte lyda: »de delar av Kopparbergs län, varå
lagen om ägastyckning inom vissa delar av nämnda län den 25 april 1924 icke
äger tillämpning» -—.

Den senare formuleringen ger ett riktigare uttryck för vad som med bestämmelsen
avses.

Herr Svensson, Martin: Jag har här anmält en reservation. Betänkandet
grundar sig på en motion av herr Dindhagen m. fl., vari yrkats, att den norrländska
ägostyckningslagen skall tillämpas för hela riket. Genom denna anordning
vid ägostyckningen får man göra ansökan om ägostyckning hos länsstyrelserna.
Vid prövningen skall tillses, att hemmanslott, som vid ägostyckningen
erhåller inägojord, med hänsyn såväl till denna jords omfattning som ock
till den myckenhet husbehovsskog, odlings- och mulbetesmark, som tilldelas lotten.
varder tjänlig för jordbruk. En motion med samma yrkande behandlades
av riksdagen föregående år och blev då av första kammaren avslagen med 72
röster mot 27 och av andra kammaren utan votering. Jordkommissionen har
utarbetat förslag, som är ute hos myndigheterna. Av länsstyrelserna ha allenast
ett fätal yttrat sig, och flertalet av dessa ha avstyrkt lagens utsträckning
till de södra och mellersta delarna av riket. Lantmäteristyrelsen har som sm
mening uttalat, att det borde ligga i sakens natur att ifrågavarande lagbestämmelser
i oförändrat skick icke kunna vara lämpliga för orter med andra förhållanden
än Norrland. . „ , „ . ., ,

Nu har lagförslaget blivit i så måtto välvilligt behandlat, att majoriteten tillstyrkt
utsträckning av lagen till Stockholms län, Uppsala län, Västmanlands län
och Örebro län samt vissa delar av Kopparbergs län. Av överlantmätarna i

Nr 48.

Om utsträckt
tillämpning
av den s. k.
norrländska
ägostyckningslagen
in. in.
(Forts.)

Lördagen den 31 maj e. m.

dessa lan har overlantmätaren i Stockholms län yttrat sig något i den riktning
som lagförslaget innebar. Däremot har överlantmätaren i Uppsala län bl a’
sagt: »Betingelserna för ett jordbruk i Norrland med dess rika tillgång på
skogsmark mulbete och odlingsmark ställde sig så betydligt annorlunda än i
mellersta och södra delarna av riket, där ofta nog ingendera av förenämnda för“VT
tlU finnandes men där jordbruket i anseende till den odlade jordens
större omfång och bättre beskaIfenhet likväl torde i allmänhet bära sig åtminstone
val sa bra som i Norrland.»

Överlantmätaren i Kopparbergs län säger: »Inom de delar av länet, som blivit
aga skiitade och varinom ägostyckningslagen sålunda kommit att tillämpas
både någon avsevärdare olägenhet icke förmärkts därav, att den ifrågasatta inS
nrrlng^iaV r^tten ^ ägostyekmng icke gällt för dessa delar av länet.»

Det iorefaller mig, som om de, som haft att yttra sig över förslaget, i flertaet
tall avstyrkt en utsträckning av ägostyckningslagen. För dem som lagen
beror kommer den att verka synnerligen hämmande mot att kunna förvärva egna
"m''f..!ar fe11 0 länsstyrelserna, och dessa skola verkställa prövning
bill- förlorande! både langsammare och dyrare än vad det annars blir. Vi ha
såsom det framhår av yttranden på andra ställen i betänkandet, att vänta en
nj skit 11, slags Lutning ganska snart, och såvitt jag kunnat Jäsa mig till de grunder
som aro lagda för denna skiftesstadga, ha vi icke att vänta, att denna nya
skit tesstadga blir lagd efter sa snäva mått som den norrländska ägostyckningslagen.
Jag har för mm del den uppfattningen, att lagförslaget kommer att
verka synnerligen hämmande på egnahemsrörelsen inom de län. som drabbas av
denna utbrytning och att det icke är lämpligt att hämma egnahemsrörelsen. Då
man sa mycket talar om jordhungern, bör man ej lägga stenar i vägen för egnaem
sr or elsen, och det synes, som om i de ifrågavarande landskapen det skulle
finnas möjlighet för dem som så önska att förvärva jord till sådana priser som
aro rimliga.

d-T Sliänh;lr ^serverat mig och yrkat avslag på motionärernas
förslag i dess helhet och jag ber därför, herr greve och talman, att få yrka avslag
pa motionen.

i ^n?1Tn: rDet är för motionärerna ganska tillfredsställande att utskottet
iikstyrM eu frammarsch för den norrländska ägostyckningslagen ned
till Ma la ren. Nästa gång galler det väl att bygga broar över Mälaren för att
komma till det Övriga landet! I alla fall är åtskilligt vunnet både i realavseende
och i angivandet av framtidsutsikterna för denna lagstiftning.

Kmellertid bär jag i reservationen icke kunnat underlåta att påpeka, att det
utlåtande! ar en kompromiss utan sakliga grunder bakom. Befallningshavande
i Blekinge lan har sagt, att lagen där är bra att ha, och även i något annat sydländskt
lan har samma uppfattning gjorts gällande. Och varför skall man stan•
Malaren? Utskottet har också bara fäst sig vid betydelsen av skoo-stilldelmng,
men däremot icke vid den norrländska ägostyckningslagens bestämmelser
om att det också skall vara tillräckligt med åker och odlingsmark och
aven mulbete, således härligheter, som finnas i det Övriga Sverige ända ned till
Skane, dar det val också är avsikten, att jordbruket skall bli fullständigt.

Den siste talaren nämnde något om att förslaget skulle lägga stenar i va o-en
,or egnahemsrörelsen. _ Icke gör man väl det genom att se till. att jordbruket
tar tillräckligt med ägor. Mycket omgång och kostnader ha icke försports
tran den norrländska ägostyckningslagens tillämpning. Jag har hört «ägas.
att det inte är något särskilt besvärligt eller kostsamt. När den nya lw-ii
kommer för hela landet i vilken det också är meningen att införa bestämmelser
om att alla jordbruk skola ha tillräckligt med ägor. komma kostnaderna och
omgången val att bliva åtminstone lika stora. Jag vet ej, hur den siste talaren

Lördagen den 31 maj e. m.

Öl Nr 43.

tänker komma till rätta med dessa missförhållanden, som den av honom åbero- ^**|J*J
pade, blivande skifteslagstift ni ngen också skulle föra med sig som eu naturlig av dJ, |

f (j] j (]. norrländska

jag får i alla fall framställa ett yrkande om bifall till motionerna. ägostyckninqs •

lagen m. rn.

(Forts.)

Herr Petrén, Bror: Anledningen till framläggandet av förevarande förslag
är ju den, att det visat sig, att med nuvarande lag, då vederbörande jordägare
hava full frihet att genom ägostyckning lägga ut delar av sin jord till försäljning,
huru de vilja, olägligheter understundom blivit följden, i synnerhet när
bolag styckat ut jordbruksområden, då nämligen icke nödig skog alltid kommit
med. Enligt denna speciella s. k. norrländska ägostyckningslag är det föreskrivet
en föransökning till vederbörande länsstyrelse, som skall pröva, huruvida
ägostyckningsplanen är sådan, att de till utstickning avsedda inägoomradena
äro tjänliga till jordbruk. Jag stod i fjol emot en utvidgning av denna lags tilllämplighetsområde,
men jag har i år, om ock ej utan tvekan, gatt med på att den
skulle utsträckas till vissa län, där förhållandena ur nu föreliggande synpunkter
förefalla att till en del likna de norrländska.

Jag ber nu få säga, att vad som särskilt bestämt mig härvidlag närmast varit
just det förhållandet, att denna nya lagstiftning om delning av jord å landet
står för dörren. Förslag om densamma är antagligen att införvänta till_ riksdagen
nästa år, och sedan tager det väl troligen ytterligare något år, innan
lagen träder i kraft. Det blir då en naturlig tendens hos trävarubolag, liggande
utanför lagens tillämplighetsområde, att under denna övergångsperiod, i den
män de syfta till att frånsälja inägoområden till jordbruk, begagna sig av den
frihet de hava att .stycka ut dem på sätt, som faller sig för dem ur skogssynpunkt
lägligast eller med skog till husbehov endast i knappaste lag. Jag
vet väl, att det finnes bolag, som icke så göra, men å andra sidan finnes det ock
erfarenhet av bolag med motsatta tendenser, och denna erfarenhet är det, som
giver ett stöd för att riksdagen bör vara lika försiktig härutinnan nu, som
den var, när norrlandskommittén på sin tid kom med sitt förslag för de norrländska
länen i denna fråga första gången. Då tog man provisoriskt en lag för
att efter några år utbyta den emot en permanent sådan.

Jag har, som sagt, kommit till den uppfattningen, att det är en tillrådlig
väg att gå här även nu, och jag ber därför för min del att fa yrka bifall till
den medlingslinje, som ligger i utskottets förslag.''

Herr Linder: Utskottet har föreslagit en utsträckning av inskränknings lagen

till att omfatta hela riket. Det skulle betyda införandet av ett omständligare
förfarande för dem, som vilja söka ägostyckning; följaktligen skulle det
för dem komma att medföra större kostnader. Erfarenheten har då sagt mig,
att det finnes åtskilliga trakter av landet, där utsträckningen av denna lag icke
är av behovet påkallad. Åtminstone finns det icke något allvarligare behov, som
gör sig gällande. Jag och mina medreservanter ha därför nöjt oss med att endast
taga med de nya län, som äro föreslagna i utskottsutlåtandet. Därmed ha vi
dock visst icke velat säga, att det ej kan föreligga ett behov av lagen även i
andra av landets provinser. Men vi ha icke velat, att lagen skulle utsträckas
att gälla så där bitvis, än här och än där ute i landet, utan nöjt oss med att
taga de län, som så att säga mer likna de län, där lagen redan nu gäller. Sedermera
bör det ankomma på riksdagen att vid ett senare tillfälle möjligen taga
med ett större sammanhängande komplex av län och då även dem, som eventuellt
skulle ha behov av lagen, men som nu så att säga ligga utanför den räjong, där
lagen även med tilltänkt utsträckning är avsedd att gälla.

Nr 43.

Lördagen den 31 maj e. m.

Om utsträckt
tillämpning
av den s. Jc.
norrländska
ägostyckningslagen
m. m.

(Forts.)

Herr Borell: Herr greve och talman, mina herrar! Jag har för min del intet
att erinra mot dem som förfäktat den meningen,, att en tillsyn över hur ägostycknmgen
verkställes bör komma till stånd. Men när man går in för att åstadkomma
ett ordnande av dessa angelägenheter, bör man enligt min mening se
i 1, att formerna bil sa tidsenliga, så lätta och förenade med så liten omgång
som möjligt. ö s

Mot de förmer som i detta hänseende förefinnas i den nu för Norrland och
Varmland gällande lagstiftningen, kan nog_ med fog invändas, att dessa former
icke aro sadana, att de fylla de anspråk i nyss nämnda hänseende, som böra
stailas pa en sådan lagstiftning. Att dessa frågor skola hänskjutas till Konungens
befallnmgshavande, som i sm ordning hava att höra korporationer och lokala
myndigheter, år förenat med såväl omgång som kostnader. Det kan då
i ragasattas, huruvida det kan vara lämpligt att genomföra denna mindre förmånliga
lagstiftning även i andra län. och detta så mycket mer, som vi ju så,
om utskottets arade ordförande erinrat om, redan nästa år ha att vänta en ny
för hela riket gällande lagstiftning på detta område. Det har förut under debatten
erinrats om att denna fråga avslogs av förra årets riksdag i bägge kamrarna
och jag kan för mm del ej finna, att det tillkommit några skäl, som tala
för att riksdagen denna gång skulle intaga en annan ståndpunkt. Snarare
tvärtom.. Den omständigheten att vi nu stå närmare den tidpunkt, då den nya
lagstiftningen sannolikt kommer att antagas och träda i kraft, gör ju, att man
har ännu mera skal i ar an i fjol att avslå ett provisoriskt ordnande av denna
angelägenhet. Jag ar övertygad, att vådorna därav icke kunna vara avsevärda,
dag tror åt, den afstyckning, soni gjorts exempelvis i Uppland, i stort sett
i„ tidsstadier de lokala behoven. Vid sådant förhållande anser jag icke. att
nagra särskilda lagstiftningsåtgärder äro erforderliga.

Jag tillåter mig därför instämma i det yrkande, som framställts av herr
ovensson.

Herr Petrén, Bror: Jag ber få nämna, att den av mig nyss föreslagna ändiingen
i lagen rörande af styckning redan har antagits av andra kammaren.

\ pelare vill jag med anledning av den siste ärade talarens yttrande omnämna
att jag haft förbindelse med lantmätenkontoret i Uppsala län och därifrån fått
det omdomet att det vant »i knappaste laget», såsom orden föllo, som vid ägo•ordbrnukSar
frUn bolagsllemraan skogsområden tilldelats respektive utstyckade

Jaf tli0npåi aV -förut a,nförda Kunder, att just med hänsyn till den kommande
skifteslagstiftningen det är skäl att nu i år vidtaga denna av utskottet
föreslagna utsträckning av norrländska ägostyckningslagen. avsedd som den
kraft 8alla bllS ^ nya lagPn °m delning av J°rcl a landet hinner träda i

Herr Lindhagen: Herr Borell berörde också och åberopade särskilt förhållandena
i Uppland och da har han väl tänkt på Gimo-Österby bruks ägostvekningar
av jordbruk, som pågått de sista tiderna. Utöver vad herr Petrén säde
om lantmatarnas intyg om dessa ägostyckningar vill jag nämna att jordkommissionen
besiktigat en del av dessa ägostyckningar och funnit dem. såvitt det
galkle odlingsmark och skogstilldelmng, vara uppenbart i strid med den anda
och mening, som den norrländska ägostyckningslagen vill inlägga i ett riktigt
agostyckningsforf arande. ”

Herr Svensson, Martin: Ja, men är icke detta ändå rätt mycket eu prisfråga,
en ekonomisk fråga, en fråga om hur stora ägor man skal! lägo-a ut
da man skall sälja egna hem, och det är väl en fråga, som berör både köpare

Lördagen den :S1 maj e. in.

Nr 43.

och säljare. Skall man lägga ut ett större eget hem med utmarker således
med betesmark och skogsmark, blir givetvis priset också anpassat däretter. av ^en s
Det blir då för en ekonomisk svag köpare svårt att finansiera ett sådant köp, norrländska
ty han måste ju låna pengar därtill. Han skall icke allenast förränta köpesumman
utan också amortera den, och då ger han sig kanske in pa en sa stor ''

affär, att den kan för honom bliva ruinerande. Det kan ju tänkas inträffa
ett sådant fall, att exempelvis en köpare är villig att nöja sig med ett mindre
jordområde. Han önskar kanske icke slå sig ut för sa störa områden, och
man skall väl då icke hindra honom från att få köpa ett litet jordområde.

Jag tror, att allteftersom man kommer längre in i de mera bebyggda kulturområdena,
det måste finnas egna hem av mycket skiftande typer. Det har visat sig
i mellersta och södra Sverige, även i skogsbygder, att det varit möjligt att reda
sig enbart på jordbruket, ty det finns tillfällen till andra förtjänster vid sidan
om detta. Det går således även för dem, som ha jordbruk utan skog, att reda

sig.

Ifrån min synpunkt sett är denna fråga i rätt hög grad en ekonomisk fråga,
en fråga om hur stora ägostycken, som skola läggas ut. då man skall stycka
för egna hem, och man bör då icke, anser jag, draga gränsen för snäv.

Herr Sederliolin: Herr talman! Jag vill icke här yttra mig om behovet lör
Norrland av sådana bestämmelser för ägostyckning,^ som nu där äro gällande.

Det är mycket möjligt, att de för norrländska förhållanden äro behövliga och
lämpliga. Jag begärde ordet närmast för att nämna något, om behövligheten
av dessa bestämmelser inom de orter jag närmast känner till, nämligen inom
Södermanland och även, till någon del, inom Uppland.

Förhållandena i södra delarna av Uppland äro nämligen mycket liknande
dem i Södermanland. Det finns där en del bondgårdar och mindre bruk, som
icke hava till sitt förfogande någon husbehovsskog. men som ändå reda sig och
finna sig ganska väl. Åtminstone i Södermanland finns det kronoparker, häradsallmänningar
och andra stora, under uthålligt skogsbruk, välskötta skogar,
varifrån dessa fastigheters ägare hava tillfälle att köpa det virke, som de behöva.
De kunna då också köpa just av det sortiment, som de behöva. De kunna
köpa ved för sitt bränslebehov och timmer för sitt timmerbehov, vilket de icke
alls hava samma möjlighet att göra, om de skola använda den^ husbehovsskog,
som finns på hemmanet. Man ser, hur det är, till exempel pa vara prästgårdar,
som hava sig husbehovsskog tilldelade; huru man där ofta får hugga ved av
sådant värdefullare virke, som kan användas till timmer eller till försågning.
och därigenom icke kan utnyttja virket på fördelaktigaste sätt. Om tilldelningen
av husbehovsskog sker av relativt grova sortiment, kan det lätt nog medföra
att dyrbarare virke användes till husbehov än som skulle^behövas.

Det är även en annan synpunkt, som jag skulle vilja påpeka och stryka under,
en synpunkt, som herr Svensson redan omnämnt, nämligen att förvärvandet
av en fastighet, ett småbruk eller bondbruk, i hög grad kan försvåras, om
ägaren skall vara nödsakad att även förvärva ett betydande virkeskapital, som
han icke kan och bör hava rättighet att avyttra, förrän det är moget. Han måste
köpa ungskog och medelålders skog, men han är genom nuvarande skogsvårdslagstiftning
hindrad att avverka denna skog. Därför är han nödsakad att binda
ett rätt stort kapital i denna fastighet, ett kapital som han icke kan realisera
och som han praktiskt taget icke heller kan belåna. Det är nämligen så, att
när man skall belåna en fastighet, taga hypotekslån eller inteckningslån, skogskapitalet
icke räknas in i den belåningsbara delen av fastigheten utan endast
skogsmarken. Under sådana förhållanden måste han tänka sig att hava ett
betydligt större kontant belopp tillgängligt för att förvärva fastigheten. Ko -

Nr 43.

tf 4

Lördagen den 31 maj e. m.

Om utsträckt paren blir med andra ord inskränkt i sina möjligheter att förvärva en så pass
av der?7.nl stor jordbruksfastighet, som han behöver för att kunna reda sig.
norrländska Alla dessa omständigheter tillsammans gorå, att åtminstone för de orter, som
ägostycknings- ligga omkring Mälaren, behovet av husbehovsskog till fastigheten är oerhört''
lagen m. m. växlande och i många fall icke alls förefinnes. En sådan generell bestämmelse
(Forte.) som den ifrågasatta kan i många fall verka hämmande på småbruksbildningen
och verka återhållande på mången, som skulle vilja köpa en jordbrukslägenhet
för att kunna själv föda sig på den. Jordbrukslägenheter av den storlek, som
kräves, om dessa bestämmelser skola uppfyllas, framkalla ett större behov av
kapital än en köpare av ett enbart jordbruk verkligen behöver. Allt detta tillsammans
gör, att jag ställer mig mycket tvivlande beträffande behovet av en
sådan lagstiftning för mellersta och södra Sverige. Därtill komma de skäl,
som herr Borell anfört, till vilka jag ansluter mig. Jag ber alltså få förena mig i
yrkandet om bifall till den reservation, som är avgiven av herr Martin Svensson
m. fl.

Herr Petrén, Bror: De synpunkter, som herr Martin Svensson framfört,

hava mycket i sig, som är tänkvärt. Med anledning av vad han anförde, anser
jag mig böra nämna, att denna lag icke gäller vad som kan vara att räkna till
egnahemsanläggningar. Lagen säger nämligen uttryckligen, att för egnahemsanläggningar
eller industriella anläggningar eller annat dylikt ändamål må
hemman styckas annorlunda än förut sagts.

Med anledning av herr Sederholms yttrande ber jag få erinra, att Södermanland
icke är med bland de län, som nu tänkas lagda in under förevarande lag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende å det nu ifrågavarande utlåtandet förekommit följande yrkanden:
l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas med den ändring i det under
punkten .A) 1) upptagna lagförslaget, att de däri förekommande orden »som
icke blivit på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade» utbyttes
mot »varå lagen om ägostyckning inom vissa delar av nämnda län den 25 april
1924 icke äger tillämpning»; 2:o) att de i ämnet väckta motionerna skulle bifallas;
samt 3:o) att kammaren skulle avslå såväl utskottets hemställan som de
i ämnet väckta motionerna.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till det under l:o) här ovan upptagna
yukandet vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav och sedan till kontraproposition därvid
antagits avslag, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet i sitt utlåtande nr 33 hemställt med
den av herr Bror Petrén under överläggningen föreslagna ändring, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås såväl utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda: J

a 53;

Nej — 27.

Lördagen den 31 maj e. in.

C 5 Nr 43.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 69, i anledning av Kungl. °;m ändringar
Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i vissa delar av antJ''

lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet ”^besvärets*''
jämte i ämnet väckta motioner. utgörande

ti „ Pä landet.

1 detta utlåtande hade utskottet pa aberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 213 samt
till motionerna I: 184, II: 294 och 295 ävensom till II: 285 i vad den sanimanfölle
med motionerna I: 184 och II: 294, för sin del antaga i utlåtandet infört
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 (nr 68)
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;

2) att motionerna I: 186 och II: 298 ävensom II: 285 i vad den ej sammanfölle
med motionerna I: 184 och II: 294 ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Beträffande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr förste vice talmannen: I avseende å föredragningen av jordbruks utskottets

utlåtande nr 69 hemställes, att detsamma må företagas till avgörande
på det sätt, att till en början föredrages det av utskottet tillstyrkta lagförslaget,
där så erfordras, paragrafvis och styckevis, med 60 § först samt promulgationsstadgande,
ingress och rubrik sist, att sedan lagförslaget blivit genomgånget,
utskottets hemställanden i punkterna 1 och 2 föredragas i ett sammanhang;
att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet; att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån, än sådant av någon kammarens ledamot begäres; samt att för den hän-,''
delse lagförslaget kommer att i en eller annan del återremitteras, utskottet lämnas
öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i avseende å de delar, som
blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som kunna
föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar.

Denna hemställan bifölls.

Det av utskottet tillstyrkta lagförslaget.

60 §.

Första stycket.

Detta stycke var så lydande:

Av uppskattade kostnaden för underhållet av allmän väg, bro och färja lämnas
tre tiondelar av statsmedel.

Vid förevarande stycke hade reservation avgivits av herrar Olsson i Broberg,

Elisson, Lundell, Andersson i Fältenborg, Andersson i Grimbo och Carlström,
vilka ansett, att utskottets utlåtande i denna del bort hava den lydelse reservationen
visade, samt att stycket borde erhålla följande lydelse:

Av uppskattade kostnaden för underhållet av allmän väg, bro och färja lämnas
fyra tiondelar av statsmedel.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Som kammarens ledamöter torde finna

föreligger vid denna paragraf en reservation inom jordbruksutskottet. Jag har
visserligen icke varit närvarande i utskottet, då detta beslut fattades, men jag
har varit med vid ärendets behandling på avdelningen om beslutet och jag ber
därför att få yttra några ord i denna fråga.

Första kammarens protokoll 1924- Nr 48. 5

Nr 43. 66

Lördagen den 31 maj e. m.

Om andringar Utskottet har uppenbarligen ställt sig avvisande till förslaget om en högre
väghållnings- skatteprocent i denna del, därför att riksdagen avlåtit en skrivelse till Kungl.
besvärets Maj :t med hemställan om ändrade bestämmelser i skatteberäkningsgrunderna för
utgörande vägskatten. Det är ju visserligen sant, att vi då uttalade den förhoppningen, att
pa landet. y- skyndsammast möjligt måtte få ändrade grunder för vägskatten, men det toror
■'' de kanske dröja i flera år, innan en sådan bestämmelse genomförts, och därför
hade det varit bra, om man kunnat i denna fråga redan nu få någon ändring.
Jag vill erinra om att riksdagen också nyligen beslutat, att de taxeringsvärden,
som åsatts jordbruksfastigheter, skola gälla under ytterligare tre år, och då vi
veta, att jordbruksfastigheterna taxerades under högkonjunkturen till de toppriser,
som då voro gällande, kan man första, att vägskatten, varom nu är fråga,
trycker särskilt hårt för jordbruket. Det är icke alls ovanligt att se, att ett litet
småbruk, som kan föda 6 ä 7 kor, kan vara taxerat till 20,000 kronor. Alltså
får denne småbrukare 200 vägfyrkar och med 50 öre per vägfyrk, som vi hava
i vår bygd, utgår vägskatten med 100 kronor. Man kan förstå, att det kännes
ganska tungt för en sådan jordbrukare, isynnerhet som han måste betala vägskatt
även om han icke haft någon nettoinkomst på jordbruket. Det är ju annars
så, att man icke betalar skatt för större inkomst än man haft, men för
fastigheter måste man betala vägskatt, även om man icke haft någon inkomst.

Jag skall, för att bevisa hur orättvist detta drabbar, bara taga ett exempel.
Det finns en fastighet intill Umeå stad, således i den bygd jag tillhör, som är
taxerad till 40,000 kronor, alltså 400 vägfyrkar. För den fastigheten blir vägskatten
200 kronor. I närheten av denna fastighet finnes det en industrianläggning,
en såg- och snickerifabrik, som deklarerat för en inkomst av 10,000 kronor.
Denna industri får sålunda, då en vägfyrk utgår för varje 30 kronors inkomst,
300 vägfyrkar och i vägskatt 150 kronor. Den industrianläggningen använder
sig av flera hästar, som dagligen transportera sågat virke och timmer
utefter landsvägen, då däremot hemmansägaren, som bor alldeles intill staden,
icke i någon större större utsträckning anlitar landsvägen mera än då han skall
ut och laga densamma. Även om han icke får någon inkomst alls ifrån jordbruket,
måste han betala dessa 200 kronor om året i vägskatt, medan industriidkaren
bara betalar 150 kronor. Man kan icke säga, att det ligger någon rättvisa.
bakom en sådan bestämmelse, och sålunda bör man söka rätta till den på
något sätt.

Nu hava motionärerna och reservanterna föreslagit, att denna skatteprocent.
som utgår här, skulle höjas ifrån 3/''io till 4A». Därigenom, anser man, hade man
i någon mån kunnat åtminstone lindra den skattebörda, somt nu åvilar jordbruket.

Jag vill. herr greve och talman, såga. att det är en allvarlig fara att beskatta
jordbruket så hårt, att jordbrukaren icke kan existera, och man riskerar
verkligen att komma därhän, om man fortsätter på det sätt, som här tillämpas.
Jag ber sålunda få yrka bifall till den av herr Olsson i Broberg m. fl. vid
denna paragraf avgivna reservationen.

Herr Hellström: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att i största
korthet yrka bifall till jordbruksutskottets hemställan.

Inom jordbruksutskottet har det uttalats stora sympatier för att någon ändring
skulle göras beträffande procenten av den ersättning, som skall utbetalas
för vägunderhållet. Men vi ha i jordbruksutskottet stannat vid att föreslå status
o.uo, huvudsakligen på den grund att dels en skrivelse blivit avlåten till Kungl.
Maj :t i frågan och dels på grund av de ekonomiska konsekvenser, som ett bifall
till motionen skulle innebära. Det har i utskottsbetänkandet på sidan 9 meddelats,
att det ordinarie förslagsanslaget till bidrag till vägunderhållet förra
året var upptaget till ett belopp av 3,200,000 kronor men att det med hänsyn

Lördagen den 31 maj e. m.

G 7 Nr 4!$.

till deri ökade belastningen föreslagits, att detta i krets stat skulle höjas ifrån **££*«£
o 200 000 kronor till 4,700,000 kronor. Ifall riksdagen nu skulle ga med pa väghmnings.

, ,, , . • 1 i-i .1------- 1.x-----besvärets

O.ZUU.UUU Krono!'' Ull i.iuu.rou jviuiiiix . ——-o— ''lu. . , '' n

ett bifall till reservationen, skulle det innebära, att denna höjning skulle uppgå
till 6 250 000 kronor. Det skulle sålunda bliva en höjning av anslaget till bidrag''till
vägunderhållet på mellan 1 1/2 och 2 miljoner kronor. Jordbruksutskottet
ansåg sig icke kunna vid behandlingen av en lagfråga framlägga ett
förslag som skulle hava sådana ekonomiska konsekvenser, och pa. grund liarav
bär utskottet hemställt, att denna del av lagen måtte lämnas olorandrad
Jag tror också, att det skulle vara lämpligt, att första kammaren tämligen
snart gick till beslut i denna fråga. Andra kammaren har med stor majoritet
bifallit utskottets förslag, och såvitt jag förstår kan ett annat beslut här i
första kammaren inte leda till något resultat. Vi kunna ju naturligtvis in e
gå på gemensam votering för en sådan fråga, då det ju är statsutskottet, som
sedan skall upptaga frågan till behandling, för den händelse kammaren mot ormodan
skulle bifalla den reservation, som blivit avgiven av åtskilliga av ut -

utgörande
på landet.
(Forte.)

skottets ledamöter. „„ ,

Med anledning härav ber jag, herr greve och talman, att la hemställa om

bifall till utskottets förslag i den nu föredragna punkten.

Herr von Sneidern: Jag vill först vitsorda vad den förste ärade talaren

yttrade om de svårigheter, som föreligga för den jordbruksidkande klassen med
anledning av den tunga, som vägunderhållet för närvarande innebär. J ag tror
emellertid icke, att den lösning av frågan, som reservanterna föreslagit, ar

den rätta. , ,

Reservanterna hava till stöd för sitt yrkande aberopat en reservation smil
avgavs av mig m. fl. till särskilda utskottets utlåtande år 1922 med anledning
av den kungl. propositionen om ny väglag. Emellertid innebar detta förslag,
som då omfattade 40 tf statsbidrag, att detta bidrag skulle lämnas till de nybildade,
stora vägdistriktskassorna, d. v. s. landstingsvägkassorna, men däremot
tog man bestämt avstånd ifrån att dessa medel skulle direkt fordelas
mellan naturaunderhållarna. Jag tror, att, i den mån staten lämnar ökat bidrag
och det tror jag är nödvändigt, dessa statsmedel på så sätt användas, att
man’även har full garanti för att det blir ett förbättrat vägunderhåll. Detta
syfte anser jag säkrast kan vinnas genom att vägkassorna^ övertaga vägarna,
varför det ökade statsbidraget bör överlämnas till dessa vägkassor. °

Om jordbruksutskottet hade gått den vägen, hade man pa samma gång kunnat
gynna vägväsendet och jordbrukarna, och man hade även åstadkommit en
utgift, som icke varit så omöjlig att överkomma som den^ utgift, som enligt
reservationen föreligger. Det skulle vara mycket lätt att fa i lagtexten msat
eu ändring i § 60, en ändring som skulle kunna möjliggöra det av mig nu omnämnda
syftets ernående, men i det läge, som frågan för närvarande fatt genom
andra kammarens beslut, skall jag icke göra något yrkande. Jag har endast
velat uttala den förhoppningen, att, då denna fråga, återkommer, vilket den
måste göra, man då måtte slå in pa den av mig nu angivna vägen.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med föreliggande yrkanden
propositioner, först på godkännande av det nu föredragna stycket samt vidare
på^godkännande av den av herr Olsson i Broberg m. fl. därom avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Övriga delar av ifrågavarande lagförslag.
Godkändes.

Nr 43. 68

Lördagen den 31 maj e. m.

Om ändringar
i lagen ang.
väghållningsbesvärets

utgörande
på landet.
(Forts.)

Utskottets hemställan i punkterna 1 och 2.

Biföllos, i vad de ej kunde anses besvarade genom kammarens föregående be -

slut.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 70, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition, nr 158, angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egena
omar; samt

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa
delar av Kackaskogs kungsgård i Kristianstads län.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj-t angaende
vis sänd ring i gällande stadga för fortsättningsskolan, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse
nr .42, till Konungen angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens sodala
nackdelar.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1,56 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 3 juni.

69 Nr 43.

Tisdagen den 3 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. in.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 34, i anledning av en inom andra kammaren
jämlikt § 57 riksdagsordningen gjord anmälan om anledning till anmärkning
mot statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande anslag till flottans
ersättningsbyggnad;

nr 135, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för
färdigställande av vissa utav Södra Sveriges Statsarbeten påbörjade arbetsföretag,
dels väckta motioner om anslag för arbetslöshetens bekämpande m. m.;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till bidrag
till vägunderhållet på landet; och

nr 137, i anledning av första kammarens återremiss av statsutskottets utlåtande
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
lönetillägg åt vissa befattningshavare vid statens bakteriologiska laboratorium
m. fl.;

sammansatta stats- och första lagutskottets memorial nr 11, angående ersättning
åt utskottets sekreterare m. fl.;

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande och memorial:

nr 5, i anledning av väckt motion om anslag till förhöjning av vissa livräntor
; och

nr 12, angående ersättning åt sammansatta stats- och andra lagutskottets
tjänstemän och vaktbetjäning;

bankoutskottets utlåtande nr 71, angående vissa ändringar i bankoreglementet
m. m.;

första lagutskottets memorial nr 45, angående arvode åt den, som inom första
lagutskottet biträtt vid behandlingen av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om återköpsrätt till fast egendom m. m. ävensom i anledning därav
väckta motioner, dels ock väckta motioner angående lagstiftning rörande^ upplåtelse
med åborätt av jord utav krono- eller ecklesiastik natur samt angående
ordnandet av kreditgivning åt innehavare av med åborätt upplåten jord;

andra lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 36, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj :t angående
social arrendelag;

nr 37, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj :t angående
framläggande för riksdagen av förslag till lag om tvångsavlösning av arrendejordbruk; -

Nr 43. 70

Tisdagen den 3 juni.

nr 39, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
lagstiftning om expropriation av jord såväl för bildande av nya jordbruk
som för bostadsändamål;

nr 40, i anledning av väckta motioner angående förslag till dels vanhävdslag
dels ock lag om skydd för åbyggnader å jordbruksfastighet;

nr i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
befrielse för vissa marinen tilldelade värnpliktiga från viss tjänstgöringsskyldighet
;

* anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhallan
om utarbetande av en lagstiftning om driftsnämnder;

nr 44, angående arvode åt t. f. revisionssekreteraren Seve Ekberg, vilken inom
andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor; och
nr 45, angående arvode åt revisionssekreteraren Ragnar von Koch, vilken inom
andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av viss fråga;

jordbruksutskottets utlåtande:

nr 76, i anledning av väckta motioner om användande av genom importavgifter
för vissa slag av frö inflytande medel till växtodlingens främjande;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1924—1925 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
i vad rör nionde huvudtiteln; och

. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt löne tillägg

åt vissa professorer m. fl., tillhörande under nionde huvudtiteln uppförda
verk och myndigheter, jämte i ämnet väckta motioner; samt

särskilda utskottets memorial nr 4, angående ersättning åt dess tjänstemän
m. fl.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg åt
viss nordiska museets och livrustkammarens personal;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg åt
svenska sjömanspräster i vissa utländska hamnstäder;

. nr 235, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidstillägg åt
vissa statsunderstödda anstalter för yrkesundervisning;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg åt
lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
vissa vintillverkare samt vissa medlemmar av vindragarlaget i Stockholm;

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder
för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1924—1925 åt dels kyrkoherdar och
komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa extra
ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga emeritilöner jämte en i
ämnet väckt motion;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av ^anslag till riksdags- och revisionskostnader;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag till räntor å statsskulden; samt

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden.

Tisdagen den 3 juni.

71 Nr 48.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Disponenten och riksdagsmannen Knut Hemman vårdas för närvarande å
Sophiahemmet för en hjärtsjukdom, varför han tills vidare är oförmögen deltaga
i riksdagsarbetet.

Stockholm den 1 juni 1924.

Birger Åkerblom,
leg. läkare.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 32 och 33 samt statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 122—132.

Föredrogs statsutskottets memorial nr 133, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om Kungl. Maj:ts proposition angående lån till främjande
av bostadsproduktionen m. m.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran sammansatta
stats- och bevillningsutskottets utlåtande nr 9.

Vid föredragning av sammansatta stats- och bankoutskottets memorial nr 8,
angående ersättning åt utskottets sekreterare och vaktbetjäning, bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran sammansatta
stats- och första lagutskottets utlåtande nr 10.

_ Vid föredragning av bevillningsutskottets memorial nr 54, angående ersättning
åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden anlitade biträden, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran sammansatta
bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 1. bankoutskottets utlåtanden
nr 63—65 och 70 samt första lagutskottets utlåtanden nr 40—43.

Föredrogs första lagutskottets memorial nr 44, angående arvode åt den, som
inom första lagutskottet biträtt vid behandlingen av Kung!. Maj:ts proposition
nr 53 med förslag till lag om förmynderskap m. m.

Vad utskottet i detta memorial hemställt bifölls.

Föredrogos, men bordlädes ånyo nå flera ledamöters begäran andra lagutskottets
utlåtanden nr 34, 35, 38 och 41.

Nr 43. 72

Tisdagen den 3 juni.

Vid föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 72, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande väckta motioner om anslag till upprätthållande
av den vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt bedrivna praktiskt
vetenskapliga verksamheten, godkändes den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran jordbruksutskottets
utlåtanden nr 73—75, särskilda utskottets memorial nr 3 samt första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 11.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag får
hemställa, att kammaren ville besluta, att andra lagutskottets utlåtanden nr 38
och nr 41 uppföras på föredragningslistan för torsdagens sammanträde, samt att
ordningsföljden mellan två gånger bordlagda ärenden på morgondagens föredragningslista
blir följande: konstitutionsutskottets utlåtanden nr 32 och nr 33,
sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 1, bankoutskottets
utlåtanden nr 63, 64, 65 och 70, särskilda utskottets memorial nr 3, statsutskottets
utlåtanden eller memorial nr 122, 123, 124, 125, 126, 127, 130, 131
och 132, sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande nr 9, statsutskottets
utlåtande nr 128, sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande
nr 10, statsutskottets utlåtande nr 129, första lagutskottets utlåtanden nr 41,
40, 42, och 43; övriga ärenden i vanlig ordning.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående införande av tull
å vissa frövaror m. m.;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker m. m.; samt

nr 277, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa inrikes
postavgifter, dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag till viss ändring i
postavgiften vid postabonnemang å tidning jämte en i ämnet väckt motion.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3,50 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 242001