Första kammaren. Nr 35 (Riksdagens protokoll 1943:35)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943.

Första kammaren. Nr 35.

Måndagen den 13 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; ock dess förhandlingar leddes av
herr andre vice talmannen.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 17,
statsutskottets utlåtanden nr 267—271 och memorial nr 272, bevillningsutskottets
betänkanden nr 57 och 58 samt bankoutskottets utlåtande nr 77.

På framställning av herr andre vice talmannen beslöts att bevillningsutskottets
betänkanden nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379), m. m. jämte i ämnet väckta motioner, och nr 58,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående
ändring i vissa delar av förordningen den 13 december 1940 (nr 1000)
örn allmän omsättningsskatt, m. m., jämte en i ämnet väckt motion, skulle
uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes

bankoutskottets memorial:

nr 78, angående ersättning till vaktmästaren hos riksdagens andra kammare
E.’ W. Älvenstrand vid inkallelse till militärtjänstgöring;

nr 79, angående arvode för utarbetande av register till riksdagens protokoll
med bihang m. m. för höstsessionen 1943; och

nr 80, angående utredning rörande beredande av fastare anställningsform
för den hos riksdagen tillfälligt anställda vaktpersonalen m. m.; samt

tredje särskilda utskottets utlåtande nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14
juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 4.07 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Första kammarens protokoll 1948. Nr 85.

[

Nr 35.

Tisdagen den 14 december 1943.

Äng. byggnadsjrågans

nuvarande
läge.

Tisdagen den 14 december.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Justerades protokollen för den 8 och den 11 innevarande månad.

Herr statsrådet Rosander, som tillkännagivit, att lian hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Holmbäcks interpellation angående byggnadsfrågans
nuvarande läge, erhöll ordet och anförde: I en med kammarens tillstånd
framställd interpellation har ledamoten av denna kammare herr Holmbäck
till mig riktat en fråga, örn jag ville giva kammaren en redogörelse -— i den
mån så vore möjligt — för byggnads frågans nuvarande läge.

I anledning härav får jag meddela följande.

Innan jag ingår på ett direkt besvarande av interpellationen, har jag ansett
det lämpligt att lämna en kortfattad redogörelse för huvuddragen av organisationen
för den centrala handläggningen av ärenden rörande byggnadstillstånd.

Från och med den 8 juli 1942 intill den 1 augusti 1943 reglerades byggnadsverksamheten
i riket genom vissa bestämmelser om arbetsförmedlingstvång och
företrädesrätt till arbetskraft. Denna reglering visade sig emellertid i praktiken
medföra allvarliga brister och ersattes därför fr. o. m. sistnämnda dag av ett
nytt system. Detta system innebär i princip, att byggnadsarbete från och med
den 1 augusti i år icke får bedrivas utan av Kungl. Majit eller statens arbetsmarknadskommission
meddelat tillstånd (byggnadstillstånd). Den nya lagstiftningen
utgör ett led i statsmakternas strävan att upprätthålla ett fast penningvärde
och främja en ändamålsenlig användning av materialier och arbetskraft.
Under lagstiftningen faller ej blott egentlig byggnadsverksamhet utan även
anläggningsarbeten av alla slag.

Prövningen av ansökningar örn byggnadstillstånd är uppdelad mellan Kungl.
Majit och arbetsmarknadskommissionen på det sätt, att Kungl. Majit förbehållit
sig avgörandet av ärenden rörande dels arbeten å statens byggnader och
anläggningar, dels arbeten, för vilkas utförande ansökan hos Kungl. Maj :t om
bidrag eller lån gjorts eller är avsedd att göras, dels ock arbeten, vilkas kostnader
äro avsedda att täckas med lån, som kommun med Kungl. Maj :ts tillstånd
upptager eller för vilket kommun med sådant tillstånd ingår borgen, övriga
ärenden angående byggnadstillstånd har arbetsmarknadskommissionen befogenhet
att själv avgöra. Men örn kommissionen finner beslut i ärende inom denna
grupp böra med hänsyn till arbetets omfattning eller andra särskilda omständigheter
meddelas av Kungl. Majit, äger kommissionen underställa ärendet
Kungl. Maj :ts prövning. Sådan underställning sker regelmässigt i sådana fall,
i vilka byggnadskostnaderna beräknas till 500,000 kronor eller däröver. Även
i övrigt använder kommissionen i stor utsträckning underställningsförfarandet.
Slutligen må, i detta sammanhang framhållas, att kommissionens egna beslut i
ärenden, örn byggnadstillstånd kunna och i ej obetydlig utsträckning besvärsvägen
bringas under Kungl. Maj :ts prövning.

Tisdagen den 14 december 1943.

Nr 35.

Ang. byggnads frågans nuvarande läge. (Forts.)

Om sålunda principiellt Kungl. Maj :ts eller arbetsmarknadskommissionens
tillstånd fordras för bedrivande av byggnads- och anläggningsarbeten, gälla
emellertid många undantag från delina huvudregel.

Till en början ina sålunda framhållas, att annat byggnadsarbete än rivning
av hus får bedrivas utan byggnadstillstånd, örn för arbetets utförande erfordras
endast plåtslagare, elektriker, rörarbetare, glasmästeriarbetare och måleriarbetare
samt högst tre andra arbetstagare. I fråga örn de fyra förstnämnda grupperna
specialarbetare har detta gällt ända sedan lagstiftningens tillkomst. Gruppen
målare däremot har likställts med de andra grupperna först för någon vecka
sedan. Anledningen härtill har varit, att under sista tiden åtminstone på sina
håll ett tämligen stort arbetskraftsöverskott inom måleriarbetarfacket uppstått.
Målarnas hänförande till ifrågavarande specialarbetargrupper torde komma att
medföra bl. a., att husreparationer i avsevärt större utsträckning, än hittills
varit fallet, stanna utanför byggnadsregleringen.

Vidare få på grund av övergångsbestämmelserna till lagstiftningen åtskilliga
arbeten alltjämt bedrivas utan byggnadstillstånd. Detta är t. ex. intill den 1 januari
1944 fallet med sådana statliga och kommunala underhålls- och reparationsarbeten,
vilka bedrivas med hos vederbörande fast anställda arbetare. Avsikten
är att jämväl i fortsättningen undantaga såväl dylika arbeten som vissa
andra mindre kommunala arbeten från regleringen.

Förutom att ett flertal arbeten sålunda få bedrivas utan särskilt byggnadstillstånd^
gäller emellertid också, att generellt byggnadstillstånd, innebärande
att någon prövning i de särskilda fallen ej behöver ske, meddelats för arbeten
av en stor mängd olika slag. Som exempel härå kan jag nämna alla arbeten med
elektriska distributionsanläggningar, åtskilliga av domänstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
enskilda järnvägar och spårvägsförvaltningar, telegrafstyrelsen och
vattenfallsstyrelsen eller för deras räkning bedrivna arbeten samt statliga och
stat.skommunala beredskapsarbeten.

Genom särskilda beslut ha därjämte tillstånd lämnats för viss tid att utföra
industriella underhålls- och reparationsarbeten.

Jag önskar understryka, att de bestämmelser, som sålunda finnas därom
att vissa arbeten få bedrivas utan byggnadstillstånd och andra på grund av generellt
dylikt tillstånd, medföra, att förhållandevis stora områden inom byggnadsverksamheten
äro undantagna från tillståndsregleringen.

De byggnadstillståndsärenden, som prövas av Kungl. Maj :t, förberedas inom
socialdepartementet av en för ändamålet tillsatt särskild delegation, kallad byggnadsberedningen.
Föredragningen av desamma i konsel.; omhänderhaves allt efter
ärendets beskaffenhet antingen av chefen för vederbörande fackdepartement
eller av mig i egenskap av särskilt förordnad föredragande. Övriga ledamöter
i denna äro statssekreterarna i social- och finansdepartementen, ordföranden
i arbetsmarknadskommissionen, vice ordföranden i statens industrikommission,
ordföranden i statens byggnads]:!nebyrå eller i de fall, denne så bestämmer, byråns
kanslichef samt, vid handläggning av ärenden av särskild betydelse ur
transportsynpunkt, vice ordföranden i statens trafikkommission. Som ledamot
i byggnadsberedningen har i dagarna inträtt jämväl statssekreteraren i folkhushållningsdepartementet.
Vad angår föredragningen i byggnadsberedningen vill
jag särskilt framhålla, att som föredragande av bostadsbyggnadsärenden
tjänstgör byggnadslånebyråns ordförande eller kanslichef, i regel numera den
sena re.

Den totala omfattningen av byggnads- och anläggningsverksamheten nådde
efter en betydande avmattning under världskrigets första år under hösten

1942 upp mot högsta förkrigsnivån. Under tiden därefter fram till oktober

1943 torde byggnadsverksamheten, såvitt inom byggnadsberedningen och ar -

Nr 35.

Tisdagen den 14 december 1943.

Ani/, byygnadsfrågans nuvarande läge. (Forts.)
betsmarknadskommissionen kunnat bedömas, hava än ytterligare ökat. Likväl
har under denna tid två faktorer verkat begränsande på byggnadsverksamheten,
nämligen tillgången på arbetskraft och tillgången på byggnadsmaterial.
Härvid bör emellertid märkas, att det inbördes förhållandet mellan dessa två
faktorer under senare tid undergått en förskjutning. Medan man torde kunna
säga, att materialsituationen för närvarande är i stort sett oförändrad, har tillgången
på arbetskraft på vissa håll ökat.

I augusti och september rådde fortfarande på flertalet orter brist på byggnadsarbetare,
varför det då även ur arbetsmarknadssynpunkt var nödvändigt
att förfara restriktivt vid meddelandet av byggnadstillstånd, så att tillgänglig
arbetskraft kunde förbehållas angelägna arbeten. Vidare var det alltjämt
nödvändigt att i viss utsträckning kunna överföra arbetskraft till andra näringsområden.

Härefter har emellertid läget successivt ändrats. Härvid bör dock till en
början beaktas, att byggnadsverksamheten under vintern visserligen fått en
större omfattning nu än tidigare, men att den likväl fortfarande är av betydligt
mindre omfattning än under sommarhalvåret. Sedvanlig säsongvariation
i fråga örn sysselsättning av byggnadsarbetare bär alltså medfört, att en del
byggnads- och anläggningsarbetare friställts. Härtill kommer, att det icke
längre förefinnes något behov att överföra byggnads- och anläggningsarbetare
till andra arbetsområden. Sålunda har jordbrukets behov av arbetskraft vid
denna tid på året givetvis avsevärt nedgått. Vidare har skogsbrukets arbetskraftsbehov
i stort sett kunnat tillgodoses utan särskilda åtgärder. En bidragande
orsak härtill har varit att pappers- och massaindustrierna i viss utsträckning
måst permittera arbetare. Hå dessa endast delvis kunnat anvisas arbete
på den öppna marknaden, ha permitteringarna även medfört behovet av särskilt
anordnade anläggningsarbeten, till vilka vid behov byggnadstillstånd lämnats
eller statsbidrag beviljats för deras utförande som beredskapsarbeten.

Även inom vissa andra industrier torde under den senaste tiden en viss friställning
av arbetskraft ha skett.

Återverkan av dessa förhållanden på arbetsmarknaden har dock hittills varit
av begränsad omfattning.

Antalet ansökningar om arbete på 100 lediga platser vid de offentliga arbetsförmedlingarna
uppgick sålunda vid utgången av oktober till 109 mot 102
vid samma tidpunkt föregående år.

Antalet hjälpsökande arbetslösa, varom uppgifter föreligga intill utgången
av november, utgjorde vid nämnda tidpunkt i hela riket 7,358 mot 6,671 vid
samma tidpunkt föregående år. I storstäderna var antalet hjälpsökande något
lägre än föregående år, medan Västernorrlands län hade 1,504 arbetslösa
mot 706 i fjol.

Arbetslösheten i byggnadsfackföreningarna, som här närmast torde vara av
intresse, uppgick vid utgången av oktober till 13 % av medlemsantalet. Denna
siffra var visserligen obetydligt högre än oktobersiffran 1942, som var 12.4 %,
men betydligt lägre än oktobersiffrorna åren 1938 och 1939, då sysselsättningsförhållandena
inom byggnadsindustrien som bekant voro synnerligen
gynnsamma. Nämnda siffror utgjorde 19.1 och 19.2^. Beträffande vissa större
städer föreligga uppgifter örn arbetslösheten i byggnadsfacken vid tidpunkten
omkring den 1 december 1943. Dessa utvisa, att antalet arbetslösa byggnadsarbetare
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg uppgick till omkring
20 % av medlemsantalet, medan arbetslöshetsprocenten för Norrköping, örebro
Borås. Linköping och Gävle var lägre. På grundval av dessa uppgifter
torde man kunna beräkna^ att antalet arbetslösa byggnadsarbetare i hela riket
vid november månads utgång icke i någon väsentlig grad översteg antalet vid

Tisdagen den 14 december 1943.

Nr 35.

Ang. byggnadsfrågans nuvarande läge. (Forts.)
samma tidpunkt föregående år, då arbetslösheten uppgick till 16.6 % av medlemsantalet.
För fullständighetens skull vill jag framhålla, att jag väl är
medveten örn att antalet i byggnadsverksamheten anställda å vissa orter nu är
lägre än 1938 och 1939.

Den i och för sig måttliga förskjutning, som skett i sysselsättningsgraden
inom byggnadsfacket, .medför att det ur arbetsmarknadssynpunkt icke finnes
anledning att för närvarande å flertalet orter upprätthålla tidigare restriktivitet
vid tillståndsgivandet, åtminstone vad angår arbeten, som äro avsedda att
slutföras före våren, då en ny åtstramning av läget måhända kan inträda.

Omsvängning i arbetsmarknadsläget har föranlett arbetsmarknadskommissionen,
som är tillsynsmyndighet enligt lagen örn tillståndstvång för byggnadsarbete,
att lämna följande föreskrifter för länsarbetsnämnderna, till vilka
ansökningarna örn byggnadstillstånd skola ingivas och som ha att däröver
avgiva utlåtande.

I sina yttranden över sådana ansökningar skola länsarbetsnämnderna beträffande
arbeten belägna å större orter i förekommande fall angiva, i vad mån
byggnadsarbetare av de olika yrkeskategorierna äro arbetslösa samt hur utvecklingen
på ifrågavarande del av arbetsmarknaden beräknas bliva under
vintern.

Har en mera betydande arbetslöshet uppstått eller väntas sådan uppstå å
en viss ort, må länsarbetsnämnderna sätta sig i förbindelse med personer och
företag, som fått ''ansökningar örn byggnadstillstånd avslagna eller som icke
ingivit ansökningar, och därvid framhålla för vederbörande, att de kunna
räkna med en välvillig behandling av sina ansökningar, därest arbetena skola
komma till utförande under vintern. Dylika uppmaningar skola dock icke
riktas till personer och företag, som ämna utföra antingen arbeten, som i förhållande
till möjligheterna att sysselsätta arbetskraft kräva jämförelsevis
mycket material, å vilken brist råder, eller också arbeten, som icke beräknas
vara i huvudsak färdigställda senast den 1 april 1944.

I anledning härav har omprövning begärts av ett icke obetydligt antal ansökningar,
som tidigare avslagits.

Efter denna redogörelse för tillgången å arbetskraft och därav föranledda
åtgärder vill jag även lämna några upgifter om material tillgången.

Såsom framgår av de detaljuppgifter, som jag i fortsättningen skall lämna,
är materialtillgången i hög grad beroende av möjligheterna för importen särskilt
från Tyskland. Vi måste givetvis räkna med möjligheten av att pågående
förhandlingar örn avtal med Tyskland rörande handelsutbytet under 1944 icke
leda till positivt resultat.

För att närmare belysa läget för de materialgrupper, som här äro av betydelse.
vill jag nämna följande.

Vad först tegel beträffar uppkom i början av innevarande år en viss knapphet,
som nödvändiggjorde beslag å tegel. Därjämte vidtogos vissa åtgärder ägnade
att stimulera tillverkningen. Genom sistnämnda åtgärder hävdes knappheten
ganska snart och omkring halvårsskiftet kunde svårigheterna i stort sett
anses övervunna. I fråga örn storleken av nu tillgängliga lager för byggnadsverksamheten
under vinterhalvåret möta svårigheter att få fullt exakta och
tillförlitliga siffror oell gjorda uppskattningar skilja sig rätt avsevärt från
varandra. Är den lägsta uppskattningen riktig, skulle möjligen en viss mindre
brist uppkomma fram i vår. Är den gynnsammaste uppskattningen mera tillförlitlig,
skulle i vår, när sommarbränningen kan komma igång, åtminstone
intet underskott uppstå. Efter överläggningar med representanter för industrikommissionen
och byggnadslånebyrån har bygg lia d sberedningen ansett sig

Nr 35.

Tisdagen den 14 december 1943.

Äng. byggnads frågans nuvarande läge. (Forts.)
kunna åtminstone tills vidare räkna med att lagersituationen är tillfredsställande.

Befintliga lager av cement äro nu något större än tidigare under året. Cementproduktionen
hitintills har emellertid bl. a. varit beroende av importen av
gipssten. Då förutsättningarna för denna import förefallit ovissa, ha genom
industrikommissionens försorg undersökningar skett örn möjligheterna att ersätta
gipssten med annan och svensk råvara. Dessa torde nu kunna anses hava
lett till resultat så tillvida, att en del av importen kan ersättas.

Behovet av fönsterglas har under året tillgodosetts dels till en mindre del
genom import och dels genom inhemsk produktion. Beträffande försörjning
under första hälften av nästa år såg det till för kort tid sedan ut som örn man
här finge räkna med ett underskott å mellan 700,000 å 900,000 kvm. De svårigheter,
som här mötte för försörjningen under denna tid, torde nu till största
delen vara övervunna. För 1944 års senare del torde man genom tillkomsten av
en ny vanna i augusti 1944 kunna räkna med att industriell kapacitet för erforderlig
produktion kommer att stå till förfogande. Möjligheterna för fönsterglasproduktion
äro dock beroende av importen av vissa råvaror. Nu befintliga
lager av dylika varor täcka icke fullt produktionen av glas under nästa år. Undersökningar
pågå örn möjligheterna att övergå till annat material vid glasframställningen.

Den under innevarande år bedrivna omfattande b j^ggn ads verksamheten har
beträffande armeringsjärn möjliggjorts genom inhemsk produktion och import.
Importen har täckt omkring V4 och den svenska produktionen omkring 3/4
av behovet. Den svenska produktionen är icke i den utsträckning, som vore
önskligt, inställd på framställning av järn av de numera begärligare klenare
dimensionerna.

Beträffande balkar har den inhemska produktionen hitintills i år varit något
större än importen. För vissa slag av balkar är man helt hänvisad till import.

Importen av avloppsrör s. k. normalrör beräknas under året täcka knappt
hälften av behovet. Behovet i övrigt har under året tillgodosetts genom inhemsk
tillverkning. Särskilda åtgärder lia under året vidtagits för att öka den
inhemska produktionen och ytterligare sådana åtgärder övervägas.

I fråga örn smidda rör har den inhemska tillverkningen under året motsvarat
knappt 2/a av behovet. I övrigt har behovet tillgodosetts genom import. Det
är troligt, att ett av de tre svenska företag, som nu tillverka dylika rör, kan
komma att något öka sin produktion under nästa år. Även beträffande smidda
rör vore det önskligt, att den inhemska produktionen i större utsträckning än
som är fallet vore inriktad på rör av mindre dimensioner, som komma till användning
bl. a. i bostadsproduktionen.

Raka heltjocka gjutjärnsrör s. k. tryckrör tillverkas icke inom landet. Behovet
har därför helt tillgodosetts genom import. Viss ersättningsmaterial kan i
begränsad omfattning åstadkommas. En inhemsk produktion torde endast kunna
komma till stånd genom uppförande av en anläggning härför. Denna
kommer att tarva avsevärd tid för uppförande, varjämte Tören komma att ställa
sig dyra i prisavseende.

Beträffande värmeledning sradiatorer Ilar tillgången härå under året varit
knapp och nödvändiggjort beslag samt handelsreglering. För 1944 räknar industrikommissionen
nied att kunna ställa samma kvantitet plåt till förfogande
för radiatortillverkningen som för innevarande år.

Jag vill därjämte framhålla, att den inhemska produktionen av material
självfallet är beroende av i vilken omfattning inkallelser till beredskapstjänst

Tisdagen den 14 december 1943.

Nr 35.

Äng. byggnadsfrågans nuvarande läge. (Forts.)
bliva erforderliga under nästa år. Även tillgången av fossilt bränsle är här av
betydelse.

Genomgången av de olika mera betydelsefulla materialgrupperna för byggnads-
och anläggningsverksamheten torde ha lämnat det resultatet, att örn importen
under nästa år kan fortgå som hitintills det icke möter alltför stora
svårigheter att hålla igång en byggnadsverksamhet av nuvarande omfattning.
Skulle importen upphöra och vi för någon längre tid bliva helt hänvisade till
egen produktion, kommer däremot byggnadsverksamheten att få inskränkas
betydligt på grund av brist särskilt på glas, vissa slag av armeringsjärn, s. k.
normalrör, smidda rör, och framför allt heltjocka gjutjärnsrör. Även beträffande
vissa slag av balkar torde en brist uppkomma, åtminstone vid en längre
avspärrning, och detsamma gäller även vissa andra materialslag, vilka här
av tidsskäl må förbigås.

Det är uppenbart, att byggnadsberedningen icke kan och får underlåta att
med särskild uppmärksamhet följa de materialförsörjningsproblem, som här
äro och måhända bliva än mer aktuella.

Därjämte måste byggnadsberedningen och statens arbetsmarknadskommission
självfallet taga särskild hänsyn till de förut berörda materialsynpunkterna
vid behandlingen av ansökningar örn och beviljandet av byggnadstillstånd.
Byggnadsberedningen och statens arbetsmarknadskommissions strävanden
måste här även i fortsättningen gå ut på att dels söka hindra sådana byggnadsföretag,
som kräva mera betydande mängder av svåranskaffbar material
och ej äro nödvändiga, dels för övriga byggnadsföretag, som sålunda erhålla
byggnadstillstånd, söka tillse att sparsamhet iakttages med det svåranskaffbara
materialet. För att framtvinga en sådan besparing underkastas flertalet
byggnadsföretag oavsett örn desamma behandlas av byggnadsberedningen eller
statens arbetsmarknadskommission en sakkunnig granskning och vid behov
fogas till byggnadstillståndet villkor i fråga om användningen och förbrukningen
av vissa materialslag. Härigenom ha redan betydande besparingar kunnat
vinnas till förmån för den totala byggnadsvolymens omfattning. För att
söka åstadkomma en ännu längre gående besparing av gjutna rör, nämligen
normalrör för avloppsledningar och heltjocka rör för samhällenas distributionsnät
för vatten och gas, kommer inom de närmaste dagarna en cirkulärskrivelse
att tillställas de kommunala myndigheterna i de orter, där man
har att räkna med ej alltför obetydlig bostadsbs^ggnadsverksamhet. I denna
kommer att framhållas angelägenheten av att bostadsbyggnadsverksamhet
örn möjligt dirigeras till sådana områden, där erforderliga huvudledningsarbeten
redan äro utförda. Skulle detta icke låta sig göra och behöva sålunda
helt nya områden tagas i anspråk, måste i första hand sådana områden väljas,
där rörkonsumtionen blir den minsta möjliga.

Vid sidan av de nu nämnda två vägarna, på vilka man söker minska förbrukningen
av svåranskaffbar material, pågå, som redan antytts, utredningar
örn möjligheten att öka den inhemska produktionen. På vissa områden har
resultat redan uppnåtts, på andra kunna sådana förväntas, under det att på
vissa områden stora svårigheter mött och komma att möta.

Efter dessa knapphändiga uppgifter om materialsituationen torde det vara
klart, att byggnadsverksamhetens omfattning i dagens situation bestämmes
i allt väsentligt av materialfaktorn och kan komma att än kraftigare bestämmas
av denna.

I anledning av interpellantens önskemål att erhålla upplysning örn i vilken
utsträckning byggnadstillstånd lämnats under senaste tiden vill jag meddela
följande.

Nr 35.

Tisdagen den 14 december 1943.

Äng. bygg nada frågan s nuvarande läge. (Forts.)

Från och med den 1 augusti till och med den 30 november 1943 lia 5,252
ansökningar örn byggnadstillstånd bifallits, därav 570 av Kungl. Maj :t och
4,682 av arbetsmarknadskommissionen. Under samma tid lia 559 ansökningar
avslagits, varav 208 av Kungl. Majit och 351 av arbetsmarknadskommissionen.
Av de bifallna ansökningarna avsågo 2,257 bostadshus samt 20 sjukhus,
medan återstående 2,975 voro arbeten av annat slag. Av de avslagna ansökningarna
avsågo 85 bostadshus, 4 sjukhus och 470 andra arbeten. Avslagen
av vissa ansökningar örn bostadshus hava grundat sig antingen därå,
att husen inrymt jämväl icke nödvändiga affärslokaler, eller ock å den omständigheten,
att fråga varit örn lägenheter av sådan större typ, som med
hänsyn till bristen på material under nuvarande förhållanden ej ansetts böra
utföras. De bifallna ansökningarna representerade 7,401,993 dagsverken, medan
de avslagna ansökningarna beräknas draga 862,141 dagsverken.

Byggnadstillstånden äro i ett stort antal fall förbundna med villkor i avseende
å användningen av material och arbetskraft.

De avslagna ansökningarnas antal utgör en ringa del av det totala antalet
ansökningar eller icke fullt 10 %. Det torde därför knappast kunna göras
gällande, att de tillståndsgivande statsorganen visat en opåkallad restriktivitet.

Antalet beviljade ansökningar torde fördela sig tämligen jämnt under hela
den angivna perioden.

Mot bakgrunden av tidigare lämnade uppgifter i fråga om arbetskraft och
materialtillgången ha byggnadsberedningen och statens arbetsmarknadskommission
haft att taga ställning till bostadsbyggnadsverksamhetens omfattning
Till grund för detta ställningstagande lia nu liksom förra året legat av byggnadslånebyrån
gjorda prognoser för behovet av bostäder. För 1943 räknade
därvid byggnadslånebyrån med ett behov av 27,000 nya lägenheter i rikets
tätorter för att en försämring i försörjningsläget icke skulle uppkomma. Dessa
prognoser ha av byggnadsberedningen godtagits. Då emellertid tillgången av
byggnadsmaterial medgivit ett överskridande av denna siffra, har företrädesrätt
till arbetskraft lämnats i sådan utsträckning, att bostadsmarknaden i år
i dessa orter kommer att tillföras icke mindre än omkring 32,000 lägenheter.
För 1944 har byggnadslånebyrån i sina preliminära prognoser räknat med en
motsvarande behovssiffra av 33,500 lägenheter. Byggnadslånebyrån har därvid
bl. a. upplyst örn att i dessa orter färdigställts omkring 1939 45,000, 1940
20,000, 1941 10,000 och 1942 23,000 lägenheter. För 1943 beräknas siffran
som förut nämnts till 32,000 lägenheter. För fullständighetens skull vill jag
omnämna, att motsvarande medeltalssiffror för tioårsperioden 1930/39 voro
omkring 28,000 lägenheter. Örn jag utgår från byggnadslånebyråns nämnda
siffra för 1944, kan sålunda konstateras, att produktionen under såväl 1943
som 1944 kommer att överstiga medeltalsproduktionen under 1930/39, men att
produktionen under femårsperioden 1940/44 kommer att per år utvisa ett underskott
i förhållande till förutnämnda medeltalssiffra av 4,300 lägenheter
per år eller sålunda för hela femårsperioden 21,500 lägenheter. Det är emellertid
icke uteslutet och jag är själv övertygad om att denna siffermässiga jämförelse,
28,000 per år för 1930/39 och 23,700 per år för 1940/44, icke ger ett
riktigt uttryck för verkliga förhållandet. Konsumtionen av och efterfrågan
å lägenheter torde nämligen ha varit oell kommer måhända att bliva större
än under tioårsperioden 1930/39. Två faktorer äro här av särskild betydelse,
nämligen ökat giftermålstal och inflyttningsöverskott under de senare åren
och den beslutade försvarsplanens genomförande, som på ett antal orter i hög
grad ökat efterfrågan å bostäder. Den n3rss angivna siffran 21,500 representerande
eftersatt bostadsbyggande under tiden 1940/44 torde därför böra höjas.

Tisdagen den 14 december 1943.

Nr 35.

Ang. byggnads frågans nuvarande läge. (Forts.)
Att så är fallet torde framgå även därav, att tidigare befintliga bostadsreserver
i stort sett konsumerats och efterträtts av en alltmer markerad bostadsbrist.
Det råder sålunda intet tvivel om att det av byggnadslånebyrån föreslagna
antalet lägenheter för 1944, 33,500, är i hög grad önskvärt och att, örn materialåtgången
det tillåter, ett överskridande liksom i år bör ske.

Vid sådant förhållande har byggnadsberedningen intet haft att erinra mot
byggnadslånebyråns preliminära prognoser. Byggnadsberedningen har därför
föreslagit, att dessa prognoser skulle tills vidare läggas till grund för beviljandet
i byggnadsberedningen och statens arbetsmarknadskommission av byggnadstillstånd
för bostadsbyggnader under de närmaste månaderna. Därvid borde
byggnadstillstånd beviljas i sådan utsträckning, att dessa tillsammans med redan
beviljade företag motsvarade en vinterproduktion av hälften av det för
vederbörande ort föreslagna lägenhetsantalet. Skulle på grund av lokal större
arbetslöshet bland arbetare, som mera stadigvarande sysselsättas i byggnadsverksamhet,
eller av andra särskilda skäl det visa sig önskvärt eller lämpligt
att härutöver igångsätta ytterligare bostadsbyggnadsföretag, borde liksom hitintills
ytterligare byggnadstillstånd beviljas, dock icke över en högsta gräns
av 75 % av för vederbörande ort beräknat lägenhetsantal. Igångsättandet av resterande
25 % av antalet borde tills vidare anstå. Tillstånd till dessa lägenheter
borde örn möjligt senare beviljas å sådan tid, att dessa lägenheter kunde utföras
å bostadsmarknaden under senare delen av nästa år. Sådant tillstånd
borde emellertid göras beroende av ett närmare bedömande av tillgången å byggnadsmaterial
vid den tidpunkt, då dessa byggnadsföretag borde igångsättas,
ävensom av resultatet av den överarbetning av de nu lämnade preliminära
prognoserna, som byggnadslånebyrån har för avsikt att senare verkställa, när
sådan i början av nästa år blir möjlig och den justering av behovssiffrorna för
respektive orter, vartill överarbetningen kan föranleda.

Denna ståndpunkt fann byggnadsberedningen motiverad även av önskemålet
att likformigt och rättvist fördela den möjliga kvantiteten bostäder på samtliga
tätorter, att hålla en någorlunda jämn sysselsättning inom bostadsbyggnadsverksamheten
och att söka få ut lämpligt antal lägenheter å bostadsmarknaden
även under årets senare del.

Sedan byggnadsberedningens ståndpunkt godtagits av statens arbetsmarknadskommission
och byggnadslånebyrån, har densamma godkänts av regeringens
ledamöter vid allmän statsrådsberedning. Vad sålunda förevarit har
därefter bringats till byggnadslånebyråns förmedlingsorgans och länsarbetsnämndernas
kännedom.

Det är måhända här av intresse att meddela, att i dag 50 ^-kvoten är överskriden
för 46 orter, att i 7 orter jämväl 75 ^-gränsen på grund av exceptionella
förhållanden överskridits.

Beträffande sjukhusbyggnader vill jag, eftersom desamma särskilt omnämnts
i interpellationer erinra om, att under den tid den nu gällande lagstiftningen
varit i tillämpning intill denna dag av 30 ansökningar hos byggnadsberedningen
och statens arbetsmarknadskommission endast 4 avslagits.
Vid behandling av sjukvårdsbyggnadsföretag har i angelägenhetsprövningen
deltagit representant för medicinalstyrelsen, och dennas bedömande av angelägenlietsgraden
har, såvitt jag kan erinra mig, godtagits i byggnadsberedningen.
Beträffande tre av de företag, som icke erhållit tillstånd, vill jag omnämna,
att desamma icke under nuvarande förhållanden ansetts oundgängligen
nödvändiga av medicinalstyrelsens representant samt åtminstone i ett fall
synts ur organisatorisk synpunkt olämpligt. I den mån bostäder flir gift, eller
ogift personal varit nödvändiga för anläggningens drift, ha byggnadsberedningen
oell statens arbetsmarknadskommission sökt tillgodose även dylika
behov.

Nr 35.

Tisdagen den 14 december 1943.

Äng. byggnadsfrågans nuvarande läge. (Forts.)

Till sådana byggnadsföretag, som varit nödvändiga för folkförsörjningen
oell försvaret, torde byggnadstillstånd undantagslöst hava lämnats.

Byggnadsföretag, avseende nöjeslokaler såsom danssalonger och biografer
ävensom hotellbyggnader och spritrestauranger, hava så gott som undantagslöst
avvisats, bl. a. på den grund att desamma tagit i anspråk svåranskaffbar
material, som bör komma till användning för byggnader av större angelägenhetsgrad.
Även beträffande kontors- och affärslokaler har av liknande skäl en
restriktiv politik förts, men när särskilda skäl förelegat, har byggnadstillstånd
undantagsvis meddelats. Örn tvenne företag ansetts likvärdiga ur angelägenhets
synpunkt, har visst företräde givits det företag, som varit mindre
materialkräyande. Vid beviljandet av byggnadstillstånd har särskilt under de
senaste månaderna, i den mån så varit möjligt, hänsyn tagits till om å orten
i fråga arbetslöshet rått bland stadigvarande arbetare inom byggnadsfacket.
Å sådana orter har byggnadstillstånd örn så kunnat ske lämnats till företag,
som å andra orter icke kunnat ifrågakomma, och detta har särskilt gällt örn
företagen icke tagit i anspråk mera betydande mängder svåranskaffbar material.

Bland företag, beträffande vilka tillstånd ej lämnats, utgöres en ej obetydlig
del av företag, som skolat igångsättas först i framtiden. Då det icke
låter sig göra att nu överblicka tillgången å arbetskraft och material vid den
tidpunkt, då företagen skola igångsättas, ha tillstånd till desamma nu ej
kunnat ifrågakomma.

Beträffande byggnadsföretag av annan beskaffenhet än här förut omnämnda
ha några klart utformade normer för angelägenhetsprövningen
varken ansetts erforderliga eller ens lämpliga, då avgörandet i sista hand
alltid bör ske. med hänsyn till angelägenhetsgraden i det särskilda fallet. För
att komma till ett så riktigt resultat som möjligt vid prövning av dylika
ärenden har byggnadsberedningen, där så kunnat ske, sökt erhålla eller uppgöra
sammanställningar å sådana företag, som äro eller inom den närmaste
framtiden kunna förväntas bliva aktuella inom olika områden. Därjämte har
tillfälle i stor utsträckning beretts vederbörande att inför byggnadsberedningen
och arbetsmarknadskommissionen även muntligen framföra sina synpunkter.
varjämte i stor utsträckning representanter för sådana statliga myndigheter
och organ, som beröras av eller kunna ha intresse för visst företag,
kallats till beredningen.

Interpellanten har även hemställt, att jag ville yttra mig om i vilken omfattning
byggnadstillstånd . kan komma att givas under den tid, som kan
med någon säkerhet överblickas. Även detta spörsmål torde hava blivit belyst
genom bär förut lämnade uppgifter. Härutöver ser jag mig icke i stånd
att nu yttra mig örn framtida förhållanden. Det är självklart, att såväl byggnadsberedningen
som statens arbetsmarknadskommission även i fortsättningen
vill medverka till byggnadstillstånd i all den utsträckning, som är möjlig.

Till sist vill jag framhålla, att det torde vara oundvikligt att en reglering
på det område, som här är i fråga, understundom åstadkommer irritation och
friktion. Att döma av vad som framkommit vid det otal besök, som jag och
statens arbetsmarknadskommissions ordförande fått emottaga, synas svårigheterna
dock lia varit mindre än vad vi från början haft anledning räkna med.
Vi hysa den uppfattningen att av regleringen berörda parter i stort sett lojalt
lämnat sin medverkan till regleringens genomförande, att de inse nödvändigheten
av densamma under nu rådande förhållanden och att de även inse, att
den i allt väsentligt är i deras eget intresse, då genom densamma byggnadsverksamheten
erhåller den största omfattning, som nu är möjlig, och, så långt

Tisdagen den 14 december 1943.

Nr 35.

Ang. byggnadsväg ans nuvarande läge. (Forts)
detta låter sig göra, bereder jämn sysselsättning för i verksamheten stadigvarande
anställda.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag tillåter mig till en början att framföra
jolin stora tacksamhet till statsrådet Rosander för det utförliga och intressanta
svar, som han lämnat på min interpellation. Jag kanske särskilt bör framhålla,
att detta svar lämnats en knapp vecka efter det jag interpellerade och dock
innehåller en mängd detaljuppgifter. Jag har framställt interpellationen för
att, sedan tillgången på arbetskraft nu blivit något bättre, försöka få en redogörelse
för det nuvarande läget på byggnadsmarknaden. Detta syfte med
interpellationen har jag även nått, då vi ha fått uppgifter, som jag tror komma
att bli av stor betydelse för diskussionen både bland företagarna och
byggnadsindustriens arbetare — jag talar då om byggnadsindustrien i detta
ords vidaste bemärkelse — liksom även för den stora allmänheten, för vilken
särskilt bostadsfrågan är av den mest brännande betydelse.

Jag har icke anledning att rikta någon kritik mot det svar som lämnats.
Jag skall endast tillåta mig att göra några korta reflexioner.

Det var en mycket värdefull upplysning, att måleriarbetarna numera ställts
utanför byggnadsregleringen. Det betyder med andra ord att vi få större
möjligheter till reparationsarbeten än tidigare.

Det material, på vilket det tycks vara mest brist, är enligt vad interpellationssvaret
anger s. k. heltjocka gjutjärnsrör. Sådana rör användas icke i
byggnaderna, utan för ledningar till byggnader. Detta måste betyda, att byggnadsverksamheten
för den närmaste framtiden, såsom statsrådet Rosander
även framhöll, så mycket som möjligt måste koncentreras till områden, där
stadsplan redan börjat genomföras, således till områden, där man redan hunnit
lägga ner rör i gatorna. Det betyder också efter vad jag kan finna, att
byggnadsverksamheten under den närmaste framtiden kommer att koncentreras
mera på uppförande av stora byggnader, till vilka det behövs ett jämförelsevis
mindre antal sådana rör, än på en mera spridd bebyggelse, av villaoch
småstugetyp, till vilken det åtgår mera rör.

Statsrådet Rosander angav, att det numera var relativt god tillgång på
glas, en uppgift, som jag redan tidigare haft tillfälle att få från företagarhåll.
Det förefaller emellertid, som örn en katastrof för helt kort tid sedan
var nära förestående, då man fruktade, att det skulle uppstå ett underskott
på 700,000 ä 900,000 kvadratmeter fönsterglas. En sak, som statsrådet icke
berörde, var om och i vad mån man försökt koncentrera glastillverkningen till
fönsterglas och således inskränkt tillverkningen av buteljglas och örn man
vunnit något genom en dylik koncentration resp. örn man icke eventuellt kan
vinna något på en sådan koncentration för framtiden.

Statsrådet var även inne på frågan örn byggnadskvoterna. För varje samhälle
beräknas ju ett visst antal lägenheter, vilka få uppföras under en viss
tid, och sedan gives det byggnadstillstånd till en viss kvot av detta antal,
exempelvis till 50 procent. Detta kvotsystem har på sina håll åstadkommit
oro, då det innebär, att byggnadsverksamheten under sommaren lätt kan bli
mera forcerad än som kanske varit nödvändigt. De byggnadsföretag, som beviljas
för vintersäsongen, bli ju icke färdigställda då. utan arbetet på dem
kommer att fortgå även under sommaren, varför det då dels blir dessa byggnader
och dels byggnader, till vilka givits tillstånd för sommarsäsongen, som
komma att bli föremål för arbete. Beviljades en större kvot redan under vintern,
bleve byggenskapen jämnare fördelad. Därför är det glädjande att höra,
att numera 50-procentskvoten äi'' överskriden på många orter och att på åt -

Nr 35.

Tisdagen den 14 december 1943.

Äng. byggnadsfrågans nuvarande läge. (Forts.)
skilliga ställen 75-procentsgränsen uppnåtts och i några fall till och med
överskridits.

Ett byggande av 33,500 bostäder, som ställts i utsikt för år 1944, måste
anses vara mycket tillfredsställande. Det innebär givetvis ändock, att det
stora underskott på bostäder kommer att bestå, som vi haft att dragas med
under det sista året såsom en följd av att byggnadsverksamheten under de
två närmast föregående åren varit så dålig. Siffrorna visa väl snarast, att
det först under fredsförhållanden blir möjligt att råda bot på den stora bostadsbrist,
som för närvarande föreligger. Örn man nu kan hoppas att det
ens blir möjligt under de första åren efter freden, ty så mycket kan man
kanske våga spå, att efter fredsslutet konkurrensen utifrån om byggnadsmaterial
kommer att bli mycket stor, då ju så oändligt många bostäder måste
byggas upp i Europa.

Till slut berörde statsrådet Rosander även frågan örn sjukhusbyggnader.
Det var glädjande att höra, att av ett rätt stort antal ansökningar örn sjukhusbyggnadsföretag
endast fyra avslagits. Jag skulle vilja uttrycka det önskemålet,
att för framtiden sjukhusen så vitt möjligt få företräde då det gäller
byggnadstillstånd. Jag vill i detta sammanhang nämna örn ett fall, som jag
tror just nu ligger under beredning för beslut hos Kungl. Majit, nämligen
sjukhusbygget i Enköping. En kommitté, som uppvaktade socialministern för
ett par månader sedan, ingav därvid en skrivelse, i vilken den framhöll, att
åtskilliga förlossningar skett i bilar på väg in till sjukhuset i Uppsala. Det
är mycket allvarliga förhållanden, som en sådan upplysning blottar. Därför
tillåter jag mig att framhålla den stora betydelsen av att just dessa byggnadsföretag
omhuldas och givas företräde i så stor utsträckning som möjligt.

Jag ber ännu en gång att få tacka för svaret å min interpellation.

Herr Lindblom: Herr talman! Det är säkerligen av mycket stor betydelse,
att denna utförliga redogörelse har lämnats vid den nuvarande tidpunkten.
När bostadsbrist råder och det dessutom finns arbetslösa på byggnadsmarknadens
område, kan självfallet en viss irritation lätt uppstå. Därför är det nödvändigt
att vi i så stor utsträckning som möjligt få insikt i orsakssammanhanget.

Det avgörande är väl emellertid inte bara materialfrågan och tillgången på
arbetskraft, utan även kostnadsfrågan spelar en rätt väsentlig roll. Åtminstone
när det gäller hyreshus måste svårigheterna att fortsätta byggnadsverksamheten
bli avsevärda till följd av de höga kostnader, som nu äro rådande. Ur
synpunkten att ej i alltför hög grad försvåra den övergång, som blir nödvändig
när freden kommer, synes det mig därför tacknämligt, att man nu genomför
en så stark begränsning som möjligt. Oundgängligen nödvändiga byggen
måste naturligtvis tillåtas, men när man tänker på den situation, som nu är
rådande på hyresmarknaden, kan man inte undgå att hysa viss oro för hur
avvecklingen efter fredsslutet skall ske.

I praktiken ha vi för närvarande, skulle man kunna säga, tre olika hyressättningar.
Först och främst är det den hyressättning, som enligt bestämmelserna
i hyresregleringslagen utgår från förhållandena den 1 januari 1942. Örn
den skall jag i detta sammanhang ej säga något. En annan hyressättning förekommer
i fråga örn den byggnation, som sker med statssubventioner, särskilt
med hjälp av de s. k. tilläggslånen. Det är visserligen meningen, att denna
skall kunna ske med en hyressättning vid 1939 års nivå, men praktiken har ju
visat, att det på grund av en hel råd samverkande omständigheter icke är
möjligt att strikt hålla denna nivå.

Nr 35.

Tisdagen den 14 december 1943.

Äng. byggnads frågans nuvarande läge. (Forts.)

En tredje hyresnivå upstår, när en byggherre uppför ett hus utan att söka
någon subvention till företaget. Sådana byggen torde för närvarande oftast
utföras åt bostadsrättsföreningar. Detta tillgår på det sättet, att medlemmarna
lösa sina lägenheter mot en viss insats, och därefter ha de att erlägga en
årlig hyra. Men för att täcka dagens byggnadskostnader måste givetvis dessa
hyror jämte insatsen komma upp i ett väsentligt högre läge än både de hyror,
som äro fastlåsta vid 1942 års nivå, och de som framträda genom subventionen
i form av tilläggslån.

Då frågar man sig, hur det kommer att bli, när allt detta, såsom vi hoppas,
en dag skall kunna avvecklas. Jag hyser en viss oro för, att man då måste
räkna med en icke ringa irritation på bostadsmarknaden. Det kan befaras att
hyresläget för dem, som ha köpt sina lägenheter, blir väsentligt högre än beträffande
övriga i marknaden förefintliga bostäder och att det insatta kapitalet
till följd härav får offras. Detta beror givetvis på hurudan bostadstillgången
blir, men vi hoppas ju att den snart skall vara normal igen, och det är
då som påfrestningarna komma att bli ganska stora. Jag tror därför det är
riktigt, och jag vill i det stycket understryka vad som har framhållits i statsrådets
redogörelse, att man håller ett vakande öga över vad som sker på detta
område, så att endast absolut nödvändiga byggen komma till stånd.

En annan sak är också att beakta i detta sammanhang. En mycket stor inflyttning
har under krigsåren skett till vissa platser på grund av inkallelser
och andra militära dispositioner, men det är val inte så alldeles säkert att den
personal, som nu flyttar in till sådana orter, kommer att bli kvar i fortsättningen.
Härvidlag torde man böra räkna med en rätt avsevärd reducering,
och ur den synpunkten måste det givetvis vara av största betydelse, att beräkningen
av kvottilldelningen för dessa orter göres med den yttersta försiktighet
och omsorg, så att icke svårigheter vållas för de fastighetsägare och bostadsrättsföreningar,
som uppfört byggnader under denna dyrtid.

Jag har, herr talman, med varmt erkännande för den redogörelse som lämnats,
dock velat framföra dessa synpunkter på byggnadsverksamheten.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Såsom statsrådet Rosander nämnde, vålla
avslag på framställningar örn byggnadstillstånd ofta ganska stor irritation^ En
av orsakerna till denna irritation är nog jämförelsen med hur andra ansökningar
behandlas. Jag tror att den byggande svenska allmänheten av olika kategorier
hyser den lojaliteten, att man fogar sig i nödvändiga inskränkningar och
nödtvungna fördelningar, men det är när vissa arbeten lämnas företräde framför
andra, som jämförelser ibland göras.

En av dessa jämförelser, som jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på, när
denna mycket viktiga fråga nu debatteras här i riksdagen, vilket ju inte sker
så ofta, är att man på vissa håll anser, att en del statliga byggen bedrivas i
alltför forcerad takt och att vissa byggen med fördel både ur finansiell och byggnadsteknisk
synpunkt och med hänsyn till arbetsmarknaden skulle kunna anstå
till efter kriget. Särskilt här i Stockholm men även på andra håll ha stora
byggen under krigets lopp blivit beslutade och utförda, trots att de varit mycket
materialkrävande och slukat många arbetstimmar; på den tiden var läget
kanske mest kritiskt i fråga om arbetskraften, men dessa byggen kommo ändå
till stånd. Jag tror det skulle vara lättare att få den byggande allmänheten att
godtaga de avslag, som kunna bli nödvändiga, örn staten själv föreginge med
ett mycket gott exempel och inte på något sätt gynnade de arbeten den själv vill
ha utförda — detta gäller delvis också örn kommunerna — i sådana fall, där
ett inhibera lide av bygget för staten respektive kommunerna inte på långt när

Nr 35.

Tisdagen den 14 december 1943.

Äng. byggnads frågans nuvarande läge. (Forts.)
skulle bli lika olägligt som det många gånger kan vara för enskilda eller företag,
som nekas byggnadstillstånd. Detta är ett påpekande som jag nog anser
berättigat i detta sammanhang.

Man har ibland förvånat sig över att inte heller sådana byggen ha fått komma
till stånd, som ej kräva något nämnvärt eller kanske ingenting alls av sådana
materialier, varpå brist varit rådande, alltså gjutna rör och dylikt. I fjol
avslogos ansökningar örn tillstånd till vissa byggnadsarbeten på grund av att
det, som man sade, var så ont örn arbetskraft. Ansökningar beträffande samma
byggen avslås i år, på grund av att det är så ont om material. I några jäv
mig kända fall var det emellertid inte alls ont örn arbetskraft på orten vid tiden
för det första avslaget. Precis det antal arbetare, som behövdes, gingo lediga
under hela den tid bygget skulle ha varat.

Jag förstår mycket väl, att sådana beslut inte alltid kunna undvikas, men
för att så mycket som möjligt slippa dem tycker jag, att det vore synnerligen
önskvärt och tacknämligt, om man, särskilt när man är tveksam, gjorde noggranna
undersökningar på orten eller gåve den sökande ytterligare en möjlighet
att framföra sina synpunkter på saken. Det vore bra, om han, utan att behöva
ta ett eget initiativ, finge ytterligare belysa frågan, innan det slutliga
avgörandet föll. Då skulle en del irritationsmoment kanske kunna undvikas.
Man vill ju inte springa i trapporna varje gång man har något ärende. Det
kunde vara lika trevligt för myndigheterna att ge tillfälle till slutpåminnelser
eller vad man skall kalla det.

Statsrådet Rosander sade, att några ansökningar blivit avslagna på grund av
att det i dessa byggen beräknats för mycket affärslokaler. Jag vet, att det förekommit,
att en ansökan avslagits, men att rekommendation lämnats, att man
skulle bygga på ett annat sätt eller med ett annat material. Byggen måste
emellertid ses på ganska lång sikt, särskilt när de äro dyra, och då kan man
inte begära, att vederbörande skall välja en byggnadstyp, som, när man kommer
till andra tider, visar sig oräntabel eller felaktigt planerad. Då är det bättrel
att inte ge någon rekommendation, tycker jag. Byggherrarna tänka nog rätt
mycket de också. Visserligen säger statsrådet, att det på detta sätt har åstadkommits
stora besparingar, men jag är inte säker på, att dessa besparingar alltid
äro av godo. Det har dessutom många gånger rekommenderats, att man
skulle minska på utrymmena — det gäller bland annat i stor utsträckning sjukhusbyggnader
—- och därvid tycker jag, att man ibland har gått för långt och
åstadkommit byggnader, som vår generation kommer att få skämmas för i
framtiden.

Jag erinrar mig i detta sammanhang också några små förlossningshem, som
landstingen begärt att få bygga men fått avslag på, därför att det har beräknats
så mycket andra lokaler i samina hus. Man har därvid rekommenderat att
i stället bygga särskilda hus enbart för förlossningshemmen. Ja, den frågan
har övervägts många gånger, men det är inte säkert, att det är så lätt att effektuera
en. sådan önskan. Och när det gäller förlossningshem i avlägsna bygder
tycker jag, att det är så pass viktigt, att dessa komma till stånd, att man
inte bör alltför mycket kalfatra sådana byggen, som ofta äro av mycket liten
storleksordning.

Herr talman! Jag har med dessa ord inte1 velat helt kassera herr statsrådets
system för bedömande av ansökningar, utan jag har endast velat framföra några
synpunkter, som jag tycker, att man skulle kunna förena med de förut anförda
för att i någon män minska de olägenheter, som jag förstår alltid måste uppstå
under sådana tider som de nuvarande.

Tisdagen deli 14 december 1943.

Nr 35.

Äng. byggnadsfrågans nuvarande läge. (Forth.)

Herr statsrådet Rosander: Herr talman! I anledning'' av vad som yttrats under
debatten ber jag att få säga ett par ord.

Frågan örn fönsterglas bär man försökt lösa efter de tre vägar, som jag tidigare
redogjort för. Man har försökt minska på konsumtionen, man har undersökt
möjligheten att övergå till annan råvara, och man har undersökt möjligheten
att påskynda importen, så att man skulle få en tillfredsställande lagerhållning.

Konsumtionsminskningen har, tror jag, drivits så långt det över huvud taget
är möjligt. I regel licenseras nu inte glas för icke nödvändiga ändamål såsom
mellandörrar och dylikt. Örn möjligheterna att övergå till annan råvara
kan jag inte yttra mig i detta sammanhang. Jag har emellertid av vad som
uppgivits för mig av dem. som hålla på med dessa undersökningar, bibragts
den uppfattningen, att det torde vara lättare att övergå till annan råvara i fråga
örn buteljer itp beträffande fönsterglas. Hur problemet slutligen kan komma
att lösas, kan jag inte säga här. Vi få väl hoppas, att det i varje fall skall
finnas någon utsikt att lösa även detta problem. Örn importen kan jag inte
nämna några uppgifter utöver deni, jag tidigare lämnat i dag.

_ Het av herr Holmbäck berörda sjukhusbygget var ett förlossningshem i Epköping.
Örn jag minns rätt — jag måste göra en reservation för minnesfel —
prövades detta företag i början av sommaren, alltså under en period, då det
var ont örn både arbetskraft och material. Det ansågs då, att detta bygge skulle
kunna anstå någon tid. Sedan avslaget meddelats, kom det in framställning
från visst håll — icke från landstinget — att detta byggnadsföretag skulle
omprövas. Skrivelsen därom överlämnades av byggnadsberedningen till landstinget,
som det borde tillkomma att ta ett nytt initiativ. Ett sådant har också,
efter vad jag har mig bekant, nu tagits av landstinget, och frågan kommer därför
att bli föremål för en nyprövning. Denna sker i viss mån i en annan situation,
då det ju finns tillgång på arbetskraft, medan däremot materialknappheten
fortfarande lägger vissa hinder i vägen. Resultatet av denna prövning
kan jag självfallet icke här föregripa.

Vad som har sagts örn kvoterna föranleder inte något yttrande från min sida.
Vi äro beredda inom både byggnadsberedningen och arbetsmarknadskommissionen.
att, örn och i den utsträckning sådant kan ske, överskrida 50-procentskvoten
och, örn alldeles exceptionella förhållanden föreligga, såsom hänt i något fall,
möjligen också 75-procentskvoten, det sista dock självfallet inte annat än i rena
undantagsfall innap de preliminära prognoser, som byggnadslånebyrån uppgjort,
blivit föremal för ett nytt bedömande. Jag delar herr Lindholms uppfattning,
att man vid denna utredning bör undersöka, huruvida inte kvoterna de
olika orterna emellan böra justeras i anledning av den förskjutning i angelägenhetsgrad,
som under mellantiden kan lia inträtt i fråga om bostadsbyggandet
pa de olika orterna.

Den av herr Mannerskantz framförda kritiken tror jag hämtade sitt material
tran en tidpunkt, då även bristen på arbetskraft verkade i hög grad begränsande
Det var då ett önskemål framför allt ur jordbrukets egen synpunkt, att
arbetskraftproblemet skulle fa åtminstone en dräglig lösning. Vad han där har
sagt tror jag emellertid icke är riktigt i dagens situation. Ifall något av de
foretag, som herr Mannerskantz här Ilar antytt, hör lill dem. som man har läkt
mod mig örn, är jag beredd att lämna en närmare redogörelse. Då lian emellertid
icke Ilar nämnt något särskilt företag utom en förlossningsinrättning,
kan jag inskränka'' mig till att bemöta vad han därom har sagt. Örn jag inte
mmns fel, avsågs i detta fall en byggnad för (dika ändamål, inrymmande både
slakteri, förlossningsavdelning och bostäder. Ärendet har icke avgjorts av byggnadsboredningen,
inea skulle det lia avg joris där. skulle vi självfallet ha ställt

Nr 35.

Tisdagen den 14 december 1943.

Äng. byggnadsfrågans nuvarande läge. (Forts.)
oss minst lika tveksamma mot en sådan anläggning som arbetsmarknadskommissionen.

Herr Mannerskantz: Om detta sista uttalande skulle återge herr statsrådets
verkliga uppfattning, bevisar det, att handläggningen inte sker med tillräcklig
omsorg. Det har inte alls varit fråga örn att inrymma någon slakterianläggning
i denna byggnad, utan endast en vanlig affärslokal, och barnmorska och
distriktssköterska kunna väl få bo i samma hus som ett förlossningsrum.

Herr statsrådet Rosander: Jag vill bara meddela, att jag självfallet inte kan
säga någonting annat än vad som upplysts för mig. Jag har ju själv inte handlagt
detta ärende.

Jag begagnar emellertid tillfället att ta upp ett önskemål, som herr Mannerskantz
framställde, nämligen att vi skulle ta initiativet till komplettering
av ansökningarna. Jag kan meddela, att sådant initiativ efter vad en preliminär
undersökning givit vid handen tas i ungefär 70—80 procent av samtliga ärenden,
som inkomma till byggnadsberedningen.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets memorial nr 78—80 och
tredje särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 3.12 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Onsdagen den 15 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Nordenson till herr Äng. omstatsrådet
och chefen för finansdepartementet framställt följande fråga: »Har arbetning av
herr statsrådet i anledning av åtskilliga till finansdepartementet ingivna fram- laH‘t>-lfnmgen
ställningar om omarbetning av lagstiftningen rörande investeringsfonder, av- r^teringsseende
bl. a. en förenkling av de nuvarande bestämmelserna och att möjliggöra tönder.
vid taxering avdragsgilla avsättningar i erforderlig omfattning till investeringsfonder
för uppförande av arbetarebostäder och för skogsvårdsarbeten, för avsikt
att framlägga förslag till sadan lagstiftning i så god tid, att den kan tillämpas
vid taxeringen nästkommande år?»

Ordet lämnades till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet Wigforss,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara
herr Nordensons berörda fråga, och nu yttrade: Herr talman! Herr Nordenson
har till mig riktat följande fråga: Har herr statsrådet i anledning av
åtskilliga till finansdepartementet ingivna framställningar örn omarbetning
av lagstiftningen rörande investeringsfonder, avseende bl. a. en förenkling
av de nuvarande bestämmelserna och att möjliggöra vid taxering avdragsgilla
avsättningar i erforderlig omfattning till investeringsfonder för uppförande
av arbetarebostäder och för skogsvårdsarbeten, för avsikt att framlägga förslag
till sådan lagstiftning i så god tid, att den kan tillämpas vid taxeringen
nästkommande år?

I anledning härav far jag endast meddela, att jag med hänsyn till den berörda
lagstiftningsfrågans beskaffenhet och särskilt de långtgående verkningar,
som den^ ifrågasätta utvidgningen av lagstiftningen skulle medföra
icke ser mig i stånd att för närvarande göra något uttalande i ämnet.

Ya<l.S0Y1 föranlett min fråga är angelägenheten att under en instundande
lågkonjunktur örn möjligt upprätthålla, näringslivets investeringsverksamhet
och darmed medverka till det av alla eftersträvade målet: full sysselsättning.

--v invesf®nnS underlättas självfallet i mycket hög grad, örn företagen ha
möjlighet att under gynnsamma år göra skattefria avsättningar till fonder
som sedan kunna tagas i anspråk under en lågkonjunktur. Den tanken har
•!u 1 PrinclP godtagits genom lagen örn konjunkturinvesteringsfonder av

ar Udo, men lagen har blivit så snävt utformad att den inte har kommit
att i sa hog grad sorn varit önskvärt friimja sitt ändamål. Näringslivet
har vid upprepade tillfällen gjort framställningar örn en revidering och särskilt
pekat pa önskvärdheten av att underlätta avsättning för bostadsbyggande
och skogsvardsatgärder. Bada dessa ändamål äro i och för sig mycket önsk Så80m

liimpliSa fiir sysselsättning av arbets -

Herr Nordenson: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
lör linansdepartementet fa framföra mitt tack för det lämnade svaret.

kraften under en lågkonjunktur.

Första hammarens protoholl 19^8. Nr 85.

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Ang. de
utländska
intressena i
vår gruvindustri.

Äng. omarbetning av lagstiftningen rörande investeringsfonder. (Forts.)

För att företagen emellertid skola lia möjlighet att av innevarande verksamhetsårs
vinster göra sådana avsättningar är det angeläget att de i så
god tid som möjligt få klarhet örn de bestämmelser, som komma att tillämpas
vid nästa års taxering. Jag måste därför livligt beklaga, att herr statsrådet
inte har funnit det möjligt att lämna eller ställa i utsikt något meddelande
på denna punkt. Jag vill göra en allvarlig hemställan, att han måtte
överväga möjliga åtgärder till instundande riksdag. Frågan är nämligen inte
bara av betydelse för näringslivet, den har betydelse för hela vårt samhälle
med tanke på de problem och svårigheter, som vi ha att vänta vid en fredskris
på arbetsmarknaden.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet Bergguist, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde besvara herr Holmbäcks interpellation
angående de utländska intressena i vår gruvindustri, fick nu ordet och
anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Holmbäck till mig
framställt följande fråga: Vilka äro och vilken omfattning lia de utländska
intressena i vår gruvindustri?

Mitt svar härpå är följande.

Genom lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag infördes långt gående
restriktioner i fråga örn utlänningars rätt att förvärva svenska naturtillgångar.
Sålunda få utländska medborgare och utländska juridiska personer, t. ex. aktiebolag,
icke utan Kungl. Maj:ts för särskilt fall givna tillstånd förvärva
eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift här i riket. Därjämte
gäller ett absolut förbud för utländska rättssubjekt att inmuta mineralfyndighet
härstädes.

För att dessa förbudsbestämmelser ej skola kringgås genom att utlänningar
förvärva aktier eller andra andelsrättigheter i svenska företag, innehåller lagen
vidare en ingående reglering beträffande svenska juridiska personer. I huvudsak
går denna reglering ut pa, att dessa jämställas med utländska företag,
såvida ej en betryggande majoritet i företaget är på svenska händer. Sålunda
gäller beträffande svenska aktiebolag den huvudregeln, att endast en mindre
andel än 1U av aktierna direkt eller indirekt får tillhöra utlänningar eller utländska
företag. I vilken utsträckning dylika minoritetsposter av aktier^
svenska gruvbolag befinna sig pa utländska händer är icke bekant. Men sådana
aktieinnehav kunna icke vara av betydelse i detta sammanhang.

Då 1916 års lag infördes, kunde den emellertid, jämlikt allmänna rättsprinciper,
icke göras tillämplig på sådana förvärv av svenska naturtillgångar,
som ägt rum i tiden före lagens ikraftträdande. Till följd härav, finnas fran
denna tid vissa företag inom grovhan ter ingen, i vilka utländska intressen dominera.
Dessa företag ha med ett undantag formen av svenska aktiebolag, sorn
alltså — trots att utlänningar inneha större aktieposter däri — äro berättigade
att oberoende av lagens bestämmelser idka gruvdrift i de gruvor, som de
förvärvat före lagens ikraftträdande. X vissa fall lia även framställningar örn
tillstånd att förvärva ytterligare gruvor eller gruvander bifallits av Kungl.
Maj:t, bl. a. för att överföra en gruva från ett bolag till ett annat av samma
kategori eller där det gällt förvärv av en mindre andel i gruvan för att samla
äganderätten på en hand.

Såsom nyss nämnts ha de nu ifrågavarande företagen med ett undantag torinen
av svenska aktiebolag. Undantaget utgöres av La Société des mines et
fonderies de Zino de la Yieille Montague, vilket belgiska bolag sedan 1857

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Ang. de utländska intressena i vår gruvindustri. (Forts.)
bearbetar Åmmebergs zinkgruvor, övriga företag av detta slag i mellersta och
södra Sverige äro: leksbergs Nya Gruv A.B., Ickorrbottens Gruv A.B., Ludvika
Gruv A.B. Hemgruvan, Gruv A.B. Lekomberg, A.B. Nya Noragruvorna,
Gruv A.B. Stark (i likv.), A.B. Stollbergs gruvor och anrikningsverk,
Bergverks A.B. Vulcanus samt Stora Långviks Gruv A.B. I samtliga dessa
bolag torde tyska intressen dominera.

I norra Sverige bearbetar Bergverksaktiebolaget Freja fyndigheten Koskullskulle
i Gällivare socken sedan 1897. Aktiemajoriteten innehades tidigare av
österrikiska intressenter, men tvist om äganderätten till aktierna lär f. n. pågå.

Till belysande av omfattningen av de nämnda bolagens gruvinnehav kan
anföras, att de i mellersta och södra Sverige år 1939 helt eller delvis innehade

följande antal utmål:

i Södermanlands län.............. 9

» Östergötlands » 2

» Örebro > 19

* Västmanlands » 17

» Kopparbergs » 1*5

eller tillhopa 232

utmål av där befintliga 2,274 järngruveutmål eller ungefär 10 %.

Da antalet utmål icke giver en tydlig bild av omfattningen av de utländska
intressena i svenska gruvor, vill jag nämna, att vid ifrågavarande gruvor år
1942 utvunnos ungefär 17.2 % av hela den inom södra och mellersta Sverige utvunna
kvantiteten styckemalm och 17''9 % av den där producerade kvantiteten
stig.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag får till herr statsrådet Bergquist framföra
min tacksamhet för det snabba svar, som han har lämnat på min interpellation.

Svaret är ägnat att väcka tillfredsställelse, då det visar, att i varje fall i
huvudsaklig mån de utländska intressena i våra gruvor bero på förvärv av gruvorna
innan 1916 års lag trätt i kraft. Kungl. Majit har tydligen under de
gangna årtiondena endast i obetydlig utsträckning begagnat sig av sm dispensrätt
och utan att det därigenom skett en principiell utvidgning av de utländska
gruvintressena.

. Jag tillåter mig även att ur svaret utläsa, att utländska iptressen icke göra
sigfallande i form av kreditgivning till företag, som äro i svensk ägo.

Att cirka 10 procent av järngruveutmålen inom södra och mellersta Sverige
betinna sig i utländska händer säger mahända i och för sig icke så mycket
Ktt utmål är ju icke ekvivalent till ett annat utmål i ekonomiskt hänseende!
och vid ett bedömande kommer det således an på värdet av det särskilda utmaiet.
Att 17 a 18 procent av den inom södra och mellersta Sverige utvunna
styckemalmen och av de där producerade kvantiteterna slig komma från gruvor,
som befinna sig i utländska händer, var dock mer än jag hade väntat mig
Gm man tar hänsyn till gruvbrytningen i hela Sverige, torde det måhända
bil ungefär 5 procent av de producerade kvantiteterna som komma från gruvor
i utländska händer. De av utlänningar ägda gruvorna äro emellertid å andra
sidan i varje fall i rätt stor omfattning, av lågt brytningsvärde. I fredstid
torde åtskilliga av dem överhuvud taget inte anses brytningsvärda.

Um de lem största bolagen av dem som statsrådet Bergquist uppräknade,
vilka ha gruvor i mellersta Sverige, föreligga i publikationen Svenska aktiebolag
vissa finansiella uppgifter. Det sammanlagda aktiekapitalet låg år 1941
något under 10 miljoner kronor, och den sammanlagda balansen synes vara nå -

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Ang. principerna
för
atalande av
vissa bag atell -förseelser.

Äng. de utländska intressena i vår gruvindustri. (Forts.)
got under 30 miljoner kronor. Ett av bolagen redovisar betydande tillskott —
för år 1941 ej mindre än 4,800,000 kronor.

Som sammanfattning torde jag kunna säga, att det inte är fråga örn några
verkligt stora finansintressen, men å andra sidan heller icke obetydliga. Det
mest viktiga i fråga örn de av utlänningar ägda gruvorna är emellertid, att de
fyndigheter, som de avse, icke exploateras i alltför stor omfattning till nackdel
för framtiden. Detta problem kommer upp till behandling vid den utredning,
som av regeringen igångsattes någon dag efter det att interpellationen
väcktes. Jag har därför icke någon anledning att i detta sammanhang ingå
därpå.

Ordet gavs härefter ånyo till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
Wigforss, som förklarat sig ämna vid detta sammanträde besvara herr
Mannerskantz interpellation angående principerna för åtalande av vissa bagatellförseelser,
och nu yttrade: Herr talman! I en med första kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr Mannerskantz till mig riktat följande
frågor:

1) Gillar statsrådet principen att oavsiktliga bagatellförseelser mot priskontrollbestämmelserna
icke böra dragas inför domstol?

2) Vill statsrådet medverka till att denna praxis kommer att tillämpas
bättre än som hittills skett?

Den första frågan besvarar jag jakande.

Vad angår den andra frågan torde jag till en början få erinra örn att brott
mot prisregleringslagen icke få åtalas av allmän åklagare annat än efter
anmälan eller medgivande av myndighet som Konungen bestämmer; denna
regel gäller dock icke beträffande överträdelser av sådana ordningsföreskrifter,
som meddelats enligt 10 §. I den mån Konungen ej annorlunda förordnar,
ankommer prövningen av åtalsfrågorna på statens priskontrollnämnd.

På min anmodan har priskontrollnämnden avgivit en redogörelse över sin
verksamhet i nu förevarande hänseende. Priskontrollnämnden har därvid anfört,
att nämnden sedan april månad innevarande år överlåtit åt priskontoren
vid kristidsstyrelserna att i enlighet med av priskontrollnämnden angivna direktiv
handlägga vissa ärenden avseende mera bagatellartade prisöverträdelser.
Priskontoren ägde sålunda att i vissa fall besluta antingen att en uppdagad
prisöverträdelse icke skulle föranleda någon åtgärd eller att den icke
skulle föranleda någon annan åtgärd än en erinran till vederbörande örn hans
skyldighet att iakttaga gällande prisbestämmelser. Därest en prisöverträdelse
icke vore att anse såsom bagatellartad skulle rapport därom ingivas till priskontrollnämnden.
Endast en ringa procent av de till priskontrollnämnden inrapporterade
prisöverträdelserna föranleder emellertid anmälan till åtal. I det
vida övervägande antalet fall tillskreve priskontrollnämnden allenast vederbörande
och varnade honom för att i fortsättningen överskrida fastställda
priser.

Priskontrollnämnden bär vidare anfört, att det givetvis ofta vore förenat
med betydande svårigheter att i varje fall vid denna prövning träffa det ur
olika synpunkter lämpligaste avgörandet. Priskontrollnämnden hade att å ena
sidan tillse att utfärdade prisbestämmelser erhölle den respekt, som vore nödvändig
för ernående av det med prisregleringen åsyftade resultatet. Å andra
sidan vore det givetvis angeläget att därvid ej tillgrepes mera våld än nöden
krävde och att man eftersträvade att i görligaste mån undvika att genom åtal
i bagatellartade mål skapa irritation inom näringslivet. Vid prövningen av

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Äng. principerna för åtalande av vissa bagatellförseelser. (Forts.)
dessa ärenden fäste priskontrollnämnden i första hand avseende vid i vilken
omfattning prisöverträdelse skett. Vidare toges hänsyn, bland annat, till den
kvantitet, som försålts till överpris, den ifrågavarande varans betydelse ur
försörjningssynpunkt, de krav man med hänsyn till företagets art borde kunna
ställa på säljarens förmåga att rätt tillämpa utfärdade föreskrifter samt
säljarens inköpspris och eventuella särskilda kostnader, ställda i relation till
fastställt försäljningspris. Utredning angående vederbörande företags omsättning
hade i regel saknats vid priskontrollnämndens prövning av ärendena,
varför priskontrollnämnden endast kunnat tillmäta denna omständighet en
begränsad betydelse. De särskilda förhållanden som kunde föreligga beträffande
vissa branscher eller varugrupper medförde givetvis även att det kunde
vara befogat att å vissa områden handha prövningen med mera mild hand
under det att det kunde vara nödvändigt att å andra områden gå fram med
betydligt större stränghet. Några fasta och enhetliga normer hade därför ej
kunnat uppdragas. Det bleve sålunda i varje enskilt fall fråga örn en prövning
av skäligheten av ett åtal och åtalets betydelse med hänsyn till de funktioner
priskontrollnämnden hade att fullgöra.

Vidare har priskontrollnämnden anfört, att nämnden vid sin prövning av
åtalsfrågorna i regel icke hade annan utredning till sitt förfogande än som
framlagts av vederbörande priskontor och priskontrollanter. Endast i vissa
fall hade priskontrollnämnden därjämte anlitat polismyndighet för utredningen.
Med hänsyn till det stora antalet ärenden det vore fråga örn hade det ansetts
uteslutet att man skulle kunna i större omfattning betunga polismyndigheterna
därmed. Detta hade dock å andra sidan medfört den nackdelen att priskontrollnämnden
icke alltid finge en så uttömmande och fyllig bild av de i de
särskilda fallen relevanta omständigheterna, som skulle varit fallet därest
polismyndighet handhaft utredningen. Priskontoren och priskontrollanterna
hade emellertid från priskontrollnämnden erhållit noggranna direktiv angående
de olika förhållanden som vid utredningen borde närmare undersökas. Där
emellertid priskontorets berättelse förefölle priskontrollnämnden alltför knapphändig
brukade priskontrollnämnden — därest polisutredning ej begärdes —
infordra skriftlig förklaring från vederbörande handlande innan ärendet avgjordes.
Det kunde givetvis inträffa att, sedan priskontrollnämnden anmält
en person till åtal, vid polisutredningen eller eventuellt vid rätten framkomme
nya, för priskontrollnämnden tidigare icke kända omständigheter, vilka
kunde giva vid handen att åtal skäligen icke bort komma till stånd. Priskontrollnämnden
hade med hänsyn därtill i cirkulärskrivelse till samtliga distriktsåklagare
erinrat dessa örn att den utredning sorn av priskontrollnämnden åberopades
vid anmälan till åtal ofta kunde behöva kompletteras. Priskontrollnämnden
hade därför hemställt att vederbörande åklagare — därest vid den
fortsatta utredningen skulle framkomma omständigheter, som icke tidigare
varit för priskontrollnämnden kända och som kunde vara av avgörande betydelse
vid bedömande av frågan huruvida åtal skäligen borde komma till
stånd eller ej — måtte innan åtal anhängiggjordes lämna priskontrollnämnden
tillfälle taga del av utredningen.

Priskontrollnämnden har vidare till mig överlämnat bl. a. en sammanställning
över det antal ärenden angående prisöverträdelser, som nämnden slutbehandlat
under de tre första kvartalen innevarande år. Enligt denna sammanställning
handlade nämnden under ifrågavarande tid 9,364 sådana ärenden.
I 1,534 fall föranledde den gjorda anmälan icke någon åtgärd från nämndens
sida. 1 6,419 fall vidtogs endast den åtgärden, att vederbörande varnades
för att låta ytterligare prisöverträdelser komma sig till last. Endast i

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Äng. principerna för åtalande av vissa bagatellförseelser. (Forts.)

1,411 fall -—• motsvarande cirka 15 % av samtliga under ifrågavarande tid avnämnden
prövade ärenden — Ilar nämnden anmält vederbörande till åtal.

Under samma tid ha priskonloren slutbehandlat nära 5,000 ärenden angående
prisöverträdelser; i dessa fall har sålunda redan vederbörande priskontor
meddelat beslut örn att de begångna prisöverträdelserna icke skola föranleds
åtal.

Efter denna redogörelse för priskontrollnämndens yttrande vill jag för egen
del endast tillägga, att — även örn nämnden i något fall föranstaltat om åtal,
ehuru omständigheterna i målet varit sådana att åtal icke skäligen bort komma till
stånd — de av nämnden följda principerna i stort sett icke torde giva anledning
till erinran. Jag saknar sålunda anledning att ingripa i syfte att vinna
ändring i nämnda principer.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det finns anledning för mig att framföra
ett tack till herr statsrådet, dels därför att jag har fått taga del av svaret
i förväg, dels för innehållet i detsamma. Det andas nämligen en positiv
inställning till de synpunkter, som jag har framhållit.

Det enda som jag skulle vilja vända mig mot är att herr statsrådet anser,
att det inte behövs några extra åtgärder utöver vad som redan företagits. Jag
håller med örn att själva principerna, örn de hundraprocentigt tillämpas, äro
fullt tillfredsställande. Men det kan inte hjälpas, att de fall, som kommit till
allmänhetens kännedom, där ingripandena varit mer eller mindre misslyckade,
varit så pass uppseendeväckande, att de tilldragit sig stor uppmärksamhet. Jag
har hört mig för hos olika sammanslutningar inom handeln och måste medge,
att man där har den erfarenheten att antalet åtal, som icke hade bort komma
till stånd, minskat betydligt. Å andra sidan har det dock efter den tidpunkt
i våras, då priskontrollnämndens ordförande gjorde vissa uttalanden i andra
kammaren, anhängiggjorts åtal, som varit av en sådan art, att domstolarna
antingen lia förklarat, att felen icke alls kunnat medföra något straff, eller uppenbarligen
ansett, att det varit oriktigt att de skulle komma under domstolarnas
prövning. Rätt många sådana fall ha bl. a. förekommit i min hembygd, och
jag trodde därför, att det hade blivit någon ändring i direktiven. Jag förstår
nu av den redogörelse, som herr statsrådet här har lämnat, att så icke är fallet,
utan att det är meningen att tillämpa förståndiga bestämmelser gentemot allmänheten,
som ju ändå har så mycket besvär att följa alla bestämmelser på
detta område. Under sådana förhållanden har jag inte någon anledning att
opponera mig mot det sätt, på vilket herr statsrådet har tagit ställning till
denna fråga. Jag skulle endast vilja framhålla lämpligheten av att man i alla
de fall, då minsta tvekan råder örn huruvida åtal bör anställas eller icke, bereder
vederbörande tillfälle att ingå i svaromål och belysa sin ställning så
fullständigt, att något nytt senare icke behöver framkomma, t. ex. vid rätten.

Det har funnits fall, då man måste anse det ganska upprörande, a*t det
blivit åtal. Jag skall tillåta mig att anföra ytterligare ett exempel utöver vad
jag nämnt i interpellationen. Det gäller en åttioårig man, som i fjol ^överlämnade
sin firma till annan person. Efter någon tid blev det kontroll på ett helt
års omsättning, och man upptäckte små fel på sammanlagt 40 ä 50 kronor.
Denne åttioårige man, som aldrig i hela sitt liv varit inför rätta, blev nu på
sin ålders höst åtalad för dessa fel. Det tog honom mycket hårt, och människorna
i trakten ha blivit ganska upprörda över myndigheternas tillvägagångssätt.

Det har varit över 14,000 fall som behandlats av priskontrollmyndigheterna.
Detta tyder på att många bestämmelser kanske på ett otydligt sätt delgivits
vederbörande, och ofta är det fråga örn för sent utkomna cirkulär. Det borde

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Ang. ‘principerna för åtalande av vissa bagatellförseelser. (Forts.)
överhuvud taget inte förekomma så många fall att upptaga till behandling.
Man borde enligt mitt förmenande taga under övervägande att överallt där det
är möjligt avveckla de bestämmelser som inte äro nödvändiga. Jag tänker då
närmast på prisbestämmelserna för rundvirke. För närvarande är det nästan
omöjligt att sälja sågat virke, då priserna åtminstone i stora delar av landet
ligga avsevärt under de fastställda normalpriserna, vilket väl torde komma att
fortsätta så länge exporten är stängd. Man har då ganska svårt att kunna
förstå meningen med att ha särskilda prisbestämmelser för råvaran, rundvirkét.
Jag tycker för min del att dessa prisbestämmelser snarast borde upphävas.

Herr Nisser: Herr talman! I anslutning till de här påtalade fallen av åtal
för vissa bagatellartade förseelser skulle jag vilja fästa upmärksamheten på
liknande fall, ehuru inom ett annat område, som också äro ägnade att väcka
irritation och samtidigt motverka ett i övrigt gott ändamål.

Vad jag syftar på är de åtal som bruka drabba arbetsgivare för att de icke
i tid anmält att de ha utländsk arbetskraft anställd. Det finns fall i min
hemtrakt där bönder, som fått norska arbetare sända till sig genom arbetsförmedlingsanstalten,
ha tagit dessa i sin tjänst utan att anmäla saken, då de
togo för avgjort att detta redan var ordnat genom arbetsförmedlingens försorg.
Dessa anstalter ha emellertid inte någon skyldighet att göra detta, och
så följde åtal till vederbörandes stora förvåning och även förargelse, med ty
åtföljande dagsböter. Det förefaller som om det vöre onödigt att genast skrida
till åtal. Man kunde ju tänka sig att vederbörande, som ha utlänningar anställda,
till att börja med finge en anmaning att lämna nödvändiga uppgifter
till polismyndigheten. Först sedan en sådan anmaning blivit resultatlös kunde
åtal följa.

Nuvarande förhållande verkar naturligtvis därhän att folk drar sig för att
anställa utländsk arbetskraft. Man kan inte begära att små arbetsgivare, hemmansägare
och andra, skola ha fullt klart för sig vad alla förordningar innehålla,
och det är inte märkvärdigt örn de anse att denna detalj redan borde
vara klar då de få arbetskraften genom statens arbetsförmedling. Detsamma
kan även gälla större företagare, exempelvis sådana som få utländsk arbetskraft
till någon skogsförvaltning, som ligger långt avsides. De ha ingen möjlighet
att kontrollera örn vederbörande skogvaktare har gjort anmälan, och så
drabbar plötsligt ett åtal någon ledamot av företagets styrelse eller eventuellt
verkställande direktören, som faktiskt inte haft någonting direkt med saken
att skaffa.

Jag skulle därför vilja framställa den frågan till dem det vederbör, om man
inte kunde tänka sig en uppmjukning av här ifrågavarande bestämmelser
därhän, att åtal icke skulle följa förrän en anmodan från polismyndighetens
sida att lämna begärda upplysningar lämnats utan svar.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 57, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379), m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 8 oktober 1943 dagtecknad proposition, nr 345, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

Äng. vissa
ändringar i
taxeringslörordningen.

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Äng. vissa ändringar i taxeringsförordningen. (Forts.)

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379),

2) lag örn ändrad lydelse av 3 och 62 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),

3) förordning angående ändrad lydelse av 21 § förordningen den 28 september
1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

4) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 14 juni
1933 (nr 357) örn åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet,

5) lag angående ändrad lydelse av 67 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn
kommunalstyrelse på landet,

6) lag angående ändrad lydelse av 62 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om
kommunalstyrelse i stad,

7) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om
kommunalstyrelse i Stockholm,

8) lag angående ändrad lydelse av 46 § 1 mom. lagen den 20 juni 1924
(nr 349) om landsting samt

9) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 12 februari
1943 (nr 44) om kupongskatt,

dels ock godkänna i propositionen föreslagen förstärkning av personalen vid
länsstyrelserna och Överståthållarämbetet.

Propositionen hade hänvisats, såvitt angick förslagen till ändring i kommunallagarna,
till konstitutionsutskottet, beträffande förslaget till förstärkning
av personalen vid länsstyrelserna och Överståthållarämbetet, till statsutskottet
samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Till behandling i samband med propositionen, i vad densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, hade utskottet förehaft följande motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 327 i första kammaren av herr Lindblom
m. fl. och nr 457 i andra kammaren av herr Skagerlund m. fl.;

2) de likalydande motionerna nr 336 i första kammaren av herr Gustaf
Elofsson m. fl. och nr 470 i andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg m. fl.;

3) de likalydande motionerna nr 353 i första kammaren av herr Nordenson
m. fl. och nr 491 i andra kammaren av herr Lundberg i Hälsingborg
m. fl.;

4) de likalydande motionerna nr 355 i första kammaren av herr Velander
m. fl. och nr 492 i andra kammaren av herr Lundberg i Hälsingborg m. fl.;

5) motionen nr 335 i första kammaren av herrar Linnér och Albert Andersson; 6)

motionen nr 352 i första kammaren av herrar Franson och Anderberg;

7) motionen nr 354 i första kammaren av herr Holmström m. fl.;

8) motionen nr 458 i andra kammaren av herrar Sundström i Skövde och
Nilsson i Kristinehamn;

9) motionen nr 468 i andra kammaren av herr Jacobson m. fl.; samt

10) motionen nr 490 i andra kammaren av herr Persson i Falla och Janson
i Frändesta.

De under punkterna 5 och 9 nämnda motionerna hade, i vad de voro föranledda
av förslaget till förstärkning av personalen vid länsstyrelserna och
Överståthållarämbetet, hänvisats till statsutskottet, medan motionerna i övrigt
hänvisats till bevillningsutskottet.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt,

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 85.

Ang. vissa ändringar i taxeringsförordningen. (Forts.)

A) att riksdagen måtte, med förklarande av Kungl. Maj:ts proposition nr
345, i vad densamma hänvisats till bevillningsutskottet, icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) med bifall till de likalydande motionerna I: 353 av herr Nordenson m. fl.
och 11:491 av herr Lundberg i Hälsingborg m. fl. samt motionen 11:490 av
herrar Persson i Falla och Janson i Frändesta, den sistnämnda motionen i vad
den avsåge deklarationstiden för bokföringspliktiga, för sin del antaga under
punkten infört förslag till förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379);

2) för sin del antaga under punkten infört förslag till lag örn ändrad lydelse
av 3 och 62 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

3) antaga under punkten infört förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 21 § förordningen den 28 september 1928 (nr 373) örn statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt;

4) för sin del antaga under punkten infört förslag till förordning angående
ändring i vissa delar av förordningen den 14 juni 1933 (nr 357) örn åsättande
i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet;

_ 5) antaga under punkten infört förslag till förordning angående ändring i
vissa delar av förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) örn kupongskatt;

B) att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna 1:355
av herr Velander m. fl. och 11:492 av herr Lundberg i Hälsingborg m. fl., i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville snarast möjligt för
riksdagen framlägga förslag om inrättande av en central nämnd med uppgift
att verka för enhetlighet i taxeringen;

C) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna I: 327 av herr Lindblom m. fl. och II: 457 av herr
Skagerlund m. fl.,

de likalydande motionerna I: 336 av herr Gustaf Elofsson m. fl. och II: 470
av herr Nilsson i Göteborg m. fl.,

de likalydande motionerna I: 355 av herr Velander m. fl. och II: 492 av herr
Lundberg i Hälsingborg m. fl.,

motionen 1: 335 av herrar Linnér och Albert Andersson, i vad densamma
hänvisats till bevillningsutskottet,

motionen I: 352 av herrar Franzon och Anderberg,
motionen 1:354 av herr Holmström m. fl.,

motionen II: 458 av herrar Sundström i Skövde och Nilsson i Kristinehamn,
motionen H:468 av herr Jacobson m. fl., i vad densamma hänvisats till
bevillningsutskottet, samt

motionen II: 490 av herrar Persson i Falla och Janson i Frändesta,
måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av friherre Lagerfelt samt herrar Velander, Ljungdahl, Hagberg i Malmö,
Jonsson i Skedsbygd och Karlsson i Granebo, vilka ansett, dels att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse, reservationen visade,

dels att utskottets hemställan under A 1 bort i vissa angivna delar hava
den avfattning, som i reservationen angivits,

dels ock att i den i utskottets hemställan under A 1, A 4 och A 5 intagna författningstexten
vissa i reservationen angivna ändringar bort vidtagas;

II) av herrar Elon Andersson, Sandberg och Jonsson i Skedsbygd, vilka
ansett,

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Äng. vissa ändringar i taxeringsförordningen. (Forts.)

dels att utskottets yttrande beträffande tiden för avlämnande av löneuppgifter
och uppgifter angående utdelning m. m. bort hava den lydelse, reservationen
visade,

dels ock att utskottet bort med anförda motivering hemställa, att riksdagen
måtte besluta att avslå Kungl. Maj:ts förslag, såvitt avsåge ändrad lydelse av
36 § 3 mom. taxeringsförordningen samt att vidtaga därav föranledd ändring
i förordningens ingress;

III) av herr Sandberg, som ansett,

dels att utskottets yttrande i fråga om ersättning till ledamöter i fastighetsprövningsnämnd
och prövningsnämnd bort hava i reservationen angiven ändrad
lydelse,

dels ock att utskottet bort med angivna motivering hemställa, att riksdagen
måtte besluta, att 145 § 8 och 11 mom. förslaget till förordning örn ändring i
vissa delar av taxeringsförordningen skulle hava den ändrade avfattning, som
i reservationen angivits.

I förslaget till förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379) var 9 § så lydande:

(enligt friherre hagerf eils m. fl. reservation:) Länsprövningsnämnd

skall bestå av
ordförande samt minst fyra, högst
åtta ledamöter. Ordförande och ledamöter
av prövningsnämnden utses av
Kungl. Maj :t. En av ledamöterna skall
förordnas till vice ordförande att vid
förfall för ordföranden tjänstgöra i
hans ställe. För varje ledamot utser
Kungl. Majit en suppleant. Ordförande
samt ledamöter och suppleanter
skola utses för en tid av fyra år bland
personer, som äro valbara till ledamöter
i taxeringsnämnd inom prövningsdistriktet.
Högst halva antalet ledamöter
och suppleanter må vara medlemmar
i taxeringsnämnd inom distriktet.

Där på grund av förhållandena i
visst län för vinnande av nödig tillgång
till lokal- och personkännedom
beträffande länets olika delar så prövas
erforderligt, äger Kungl. Majit,
efter förslag av länsstyrelsen, fastställa
antalet ledamöter till högst tolv med
motsvarande antal suppleanter för
dem.

Enligt 36 § 3 mom. i utskottets berörda förordningsförslag, som i denna del
överensstämde med Kungl. Maj :ts förslag i ämnet, skulle tidpunkten för avlämnande
till taxeringsmyndighet av i 33 § angivna uppgifter av arbetsgivare
in. fl. till ledning vid annans taxering, vilken tidpunkt för närvarande vore
bestämd till senast den 15 februari under taxeringsåret, bestämmas till senast
den 31 januari under taxeringsåret.

(enligt utskottets förslag:)

Länsprövningsnämnd skall bestå
av landskamreraren såsom ordförande
samt minst fyra, högst åtta ledamöter
jämte suppleanter för dem, en för varje
ledamot. Ledamöter och suppleanter
utses av Kungl. Majit för en tid
av fyra år bland personer, som äro
valbara till ledamöter i taxeringsnämnd
inom prövningsdistriktet.
Högst halva antalet ledamöter och
suppleanter må vara medlemmar i
taxeringsnämnd inom distriktet.

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Äng. vissa ändringar i taxering sförordningen. (Forts.)

Det i herr Sandbergs reservation framlagda förslaget till ändrad lydelse av
145 § 8 oell 11 mom. taxeringsförordningen innebar bland annat, att ersättningen
till ledamöter i fastighetsprövningsnämnd och prövningsnämnd skulle
bestämmas till 18 respektive 24 kronor för dag samt att resekostnads- och
traktamentsersättning skulle utgå enligt rese- och traktamentsklass II C i allmänna
resereglementet. Kungl. Maj :ts av utskottets tillstyrkta förslag innebar
i detta hänseende, att ersättning till nämnda ledamöter skulle utgå med 24
respektive 32 kronor örn dagen samt att ledamöterna skulle åtnjuta resekostnads-
och traktamentsersättning enligt rese- och traktamentsklass I B i allmänna
resereglementet.

Angående sättet för betänkandets föredragning yttrade

Herr Bärg, Johan: Herr talman! I avseende å föredragningen av bevillningsutskottets
betänkande nr 57 får jag hemställa, att detsamma må företagas
till avgörande punktvis och punkten A 1 på det sätt, att till en början
föredrages det av utskottet däri framställda förordningsförslaget paragrafvis
och, där så erfordras, momentvis, varvid början göres med 9 § samt övergångsbestämmelser,
ingress och rubrik förekomma sist, varefter utskottets hemställan
föredrages; att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet i dess helhet; samt att författningstext
ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens ledamot
begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A 1.

Det av utskottet framställda förordningsförslaget.

9 §.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Då jag föreställer mig att åtskilliga kammarledamöter
kanske inte haft tillfälle att så noga sätta sig in i vad den omfattande
propositionen örn taxeringsväsendet innebär, har jag ansett mig böra
med några ord försöka klargöra innebörden i de nu framlagda förslagen. I
propositionen föreslås åtskilliga ändringar angående taxeringsförfarandet. Nu
kan jag naturligtvis inte lämna en uttömmande redogörelse för alla dessa ändringar,
utan måste inskränka mig till de viktigaste nyheterna i den föreslagna
lagstiftningen. Om debatten sedan skulle ge anledning till att närmare ingå på
de många detaljspörsmål, som avhandlas i propositionen, hoppas jag att få återkomma
till dessa.

Som vi alla veta utföres taxeringsarbetet i första instans av taxeringsnämnderna.
över taxeringsnämndernas beslut kan besvär anföras hos prövningsnämnderna.
Dessa nämnder skola även — oberoende av örn besvär anföres eller
ej ■— granska och pröva de av taxeringsnämnderna åsätta taxeringarna. Det
förberedande arbetet hos prövningsnämnden utföres av landskamreraren med
biträde av personal på landskontoret. Landskamreraren bevakar det allmännas
intresse hos prövningsnämnden och för talan mot de skattskyldiga.

Det är en känd sak, att den nuvarande taxeringsorganisationen är behäftad
med avsevärda brister. Dessa brister finnas såväl beträffande taxerings- och
prövningsnämnderna som i fråga om det sätt, på vilket taxeringsarbetet är
organiserat och bedrives på landskontoren.

Beträffande taxeringsnämndema bestå bristerna framför allt däri att samtliga
skattskyldiga, som äro hemmahörande inom ett visst geografiskt område,
i regel taxeras av taxeringsnämnden för detta område. Då flertalet taxerings -

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Äng. vissa ändringar i taxeringsförordningen. (Forts.)
nämnder naturligtvis inte besitter någon större sakkunskap för behandling av
de svårare deklarationerna — exempelvis deklarationer för rörelseidkare och
aktiebolag — medför detta, att dessa deklarationer inte bli granskade med den
noggrannhet och omsorg som är erforderlig. Taxeringsnämnderna ha även alltför
kort tid till sitt förfogande för taxeringen av rörelseidkare och aktiebolag.
Dessa skattskyldiga äga åtnjuta anstånd med deklarationens avlämnande till
den 31 mars, och taxerings arbetet skall — utom i Stockholm — vara avslutat
den 15 maj och beträffande virkestaxering den 31 maj. Taxeringsnämnderna
ha alltså endast en och en halv månad till sitt förfogande för taxeringen av
dessa skattskyldiga.

I propositionen föreslås nu inrättande av särskilda taxeringsnämnder för
taxering av vissa grupper av skattskyldiga, beträffande vilka det kräves större
sakkunskap vid verkställande av taxeringen. Som bekant har det för de senaste
årens taxeringar, nämligen vid 1942 och 1943 års taxeringar, utfärdats provisoriska
föreskrifter, varigenom inrättats särskilda taxeringsnämnder, en eller
flera inom varje län. Enligt dessa provisoriska föreskrifter skulle de särskilda
nämnderna handhava taxeringen av juridiska personer, utom dödsbon och familjestiftelser.
I propositionen föreslås, att dessa provisoriska bestämmelser
skola införas i taxeringsförordningen och alltså nu bli definitiva. För vinnande
av en klarare terminologi föreslås att övriga taxeringsnämnder skola kallas
lokala taxering snämnder. I syfte att höja de särskilda nämndernas kompetens
föreslås, att såsom kronoombud hos de särskilda nämnderna skola tjänstgöra en
tjänsteman hos landskontoret, en häradsskrivare eller annan väl kvalificerad
person. Givetvis är meningen att till ordförande och ledamöter i särskild nämnd
skola utses personer med större sakkunskap än som i allmänhet är erforderlig
i de lokala nämnderna.

Enligt det sakkunnigförslag, som ligger till grund för propositionen, skulle
de särskilda nämnderna även handha taxeringen av sådana rörelseidkare, som
äro fysiska personer och deklarera på rörelsebilagan enligt formulär 8 a. I propositionen
ha emellertid dessa rörelseidkare, som sagt, inte hänförts till de särskilda
nämnderna, utan de skola fortfarande taxeras av de lokala nämnderna.
Anledningen till den i propositionen intagna stådpunkten är att det visat sig
möta svårigheter att göra en tillfredsställande uppdelning av rörelseidkarna
mellan de olika slagen av nämnder. Samtliga rörelseidkare, som äro fysiska
personer, lia därför ansetts böra bibehållas hos de lokala nämnderna. För att
även sådana rörelseidkares deklarationer skola bli föremål för en mera sakkunnig
behandling föreslås, att särskilda taxering skonsulenter skola granska
och i den lokala nämnden föredraga dessa deklarationer. Varje konsulent skall
tjänstgöra i ett flertal taxeringsdistrikt. Det har beräknats att sammanlagda
antalet konsulenter i hela landet skulle bli omkring 150.

Bevillningsutskottet har tillstyrkt förslaget örn inrättande av särskilda taxeringsnämnder
och därvid framhållit, att den genom de provisoriska bestämmelserna
införda anordningen med sådana nämnder utfallit väl. Utskottet har också
anslutit sig till propositionens förslag att endast aktiebolag och andra juridiska
personer, med undantag av oskifta dödsbon och familjestiftelser, skola
taxeras av de särskilda nämnderna.

Som jag nyss nämnde är den tid, som taxeringsnämnderna ha till sitt förfogande
för taxeringsarbetet, alltför kort i fråga örn framför allt deklarationer
av rörelseidkare och aktiebolag, vilka deklarationer ju äro av besvärligare natur.
För vinnande av förbättring i detta hänseende föreslås, att tiden för taxeringsarbetets
avslutande i de särskilda nämnderna skall framflyttas från den
15 maj till den 31 maj. I de lokala nämnderna bibehålies däremot tiden för
taxeringsarbetets avslutande till den 15 maj. På särskild framställning kan

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Äng. vissa ändringar i taxering sförordningen. (Forts.)
emellertid utsträckning ske av denna tid beträffande såväl lokal som särskild
nämnd till den 15 juni. Bevillningsutskottet har tillstyrkt propositionen i detta
hänseende.

För vinnande av ökad tid för taxeringsnämnderna har i propositionen även
föreslagits ändring av den tid, inom vilken aktiebolag och bokföringspliktiga
skola avlämna sina deklarationer. Beträffande skattskyldiga i allmänhet gäller
ju att dessa skola avlämna sina deklarationer senast den 15 februari. Aktiebolag
och bokföringspliktiga äga emellertid åtnjuta anstånd med deklarationens
avlämnande till den 31 mars. I propositionen har nu föreslagits, att denna tid
skulle sättas till den 15 mars. Motionsvis har framställts yrkande örn att anståndstiden
skulle bibehållas oförändrad till den 31 mars. Under utskottsbehandlingen
lia till utskottet inkommit skrivelser från ett flertal näringsorganisationer,
vilka instämt i detta yrkande och därjämte förklarat sig villiga att,
örn den hittillsvarande deklarationsfristen lämnades oförändrad, tillställa sina
medlemmar en enträgen uppmaning att avlämna deklarationen snarast möjligt
och endast då så befinnes oundgängligen nödvändigt senare än den 15 mars.

På denna punkt har utskottet avvikit från propositionen. Utskottet har visserligen
funnit goda skäl tala för den i propositionen föreslagna begränsningen
av anståndstiden, men med hänsyn till de av näringsorganisationerna gjorda
utfästelserna har utskottet funnit sig kunna förorda att den nuvarande anståndstiden
— den 31 mars — tills vidare lämnas oförändrad. Utskottet tillstyrker
således bifall till motionerna på denna punkt, men framhåller, att örn
det skulle visa sig att ett tidigare avlämnande av deklarationerna icke kan
i erforderlig omfattning uppnås på frivillighetens väg, så bör enligt utskottets
mening frågan om en begränsning av anståndstiden för ifrågavarande skattskyldiga
tagas under förnyad omprövning.

För att taxeringsnämndsordförandena skola erhålla lättnad i sitt arbete föreslås
även i propositionen, att viss längdföring skall överflyttas från ordförandena
till häradsskrivarna, och detta propositionens förslag har tillstyrkts av utskottet.

Bristerna hos de nuvarande prövning snämnderna bestå framför allt däri att
arbetsformerna äro alltför lösliga och prövningsnämndernas arbetstid alltför
kort. Ordförande i prövningsnämnden är enligt nuvarande bestämmelser landshövdingen,
i Stockholm överståthållaren eller underståthållaren. Landshövdingen
har såsom ordförande rätt att deltaga i överläggningarna men inte i besluten.
Han har sålunda ingen rösträtt vid voteringarna i prövningsnämnden. Enligt
vad som framgår av propositionen har landshövdingen dock i regel inte
tagit någon befattning med prövningsnämndens egentliga arbete. Den som utövar
det största inflytandet på prövningsnämndens arbete är såsom känt i stället
landskamreraren, som emellertid inte är ledamot av prövningsnämnden och alltså
inte ansvarig för de meddelade besluten. Som jag förut nämnde är landskamreraren
den, som för talan hos prövningsnämnden och bevakar det allmännas intresse.
Prövningsnämndsarbetet är även behäftat med den olägenheten, att taxerings
frågor kunna genom besvär dragas under kammarrättens prövning utan att
först ha varit föremål för saklig behandling hos prövningsnämnden. Detta är
fallet exempelvis med besvär av kommun eller besvär av landskamreraren, örn
denne ej framställt något yrkande i saken hos prövningsnämnden. Prövningsnämndens
arbete skall vara avslutat den 10 oktober, vilket innebär att den tid
prövningsnämnderna lia till sill förfogande regelmässigt understiger två månader.

I propositionen föreslås nu ett flertal ändringar beträffande prövningsnämndens
organisation och arbetssätt, vilka ändringar alla ha till syfte att göra prövningsnämnden
till en verklig instans i taxeringsprocessen. Den viktigaste änd -

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Äng. vissa ändringar i taxeringsförordningen. (Forts.)
ringen gäller ordförandeskapet i prövningsnämnden. Därvid föreslås att landskamreraren
skall vara ordförande i prövningsnämnden och även lia rätt att deltaga
i nämndens beslut. Landskamrerare^ fiskaliska uppgifter skola i stället
övertagas av en ny befattningshavare -— taxeringsintendenten ■— som skall föra
talan hos prövningsnämnden och därjämte ha till uppgift att leda och övervaka
taxeringsarbetet i länet.

Beträffande ordförandeskapet i taxeringsnämnden är det närmast två olika
utvägar som kunna diskuteras. Den ena är möjligheten att, såsom i propositionen
föreslagits, låta landskamreraren bli ordförande. Till stöd härför talar att ordföranden
inte bör besitta lägre, utan helst högre kvalifikationer än den befattningshavare
som för talan hos prövningsnämnden. Den andra tänkbara lösningen
är att till ordförande i prövningsnämnd alltid utses en länsstyrelsen helt
utomstående person med erfarenhet av allmänna angelägenheter. Såsom skäl
för en sådan anordning kan anföras, att ordföranden, som skall vara opartisk,
får taga ställning till yrkanden som framställts och utredningar som verkställts
av landskontorets personal och att det för den skull är mindre lämpligt att låta
landskamreraren fungera såsom opartisk ordförande. I propositionen har emellertid
ansetts, att såsom ordförande bör fungera en i beskattningsförfattningarna
väl insatt person, och den i detta hänseende lämpligaste är dock landskamreraren.
Även utskottet finner övervägande skäl tala för att landskamreraren blir
ordförande i prövningsnämnden och förordar detta. Utskottet framhåller därvid
bl. a. att örn ordföranden skall kunna hävda sig gentemot den befattningshavare,
som bevakar det fiskaliska intresset hos prövningsnämnden, bör ordföranden
besitta minst samma kompetens som denne befattningshavare. Är
detta icke fallet säger utskottet — lärer någon förbättring i fråga örn prövnmgsnämndernas
arbetssätt knappast kunna påräknas genom omorganisationen.
Utskottet framhåller också att svårigheter säkerligen skulle möta att finna
lämpliga personer, som äro villiga att för den långa tid det här gäller stå till
förfogande för uppdraget såsom ordförande i prövningsnämnden. Det är nämligen
sa att. efter omorganisationen kommer prövningsnämndens arbetsperiod
att omfatta i det närmaste ett helt år.

Andra nu föreslagna ändringar i fråga örn prövningsnämndernas organisation
brö hl, a., att ledamöter och suppleanter i prövningsnämnd skola utses av Kungl.
Maj :t och ej av länsstyrelsen, som nu är fallet, att mandattiden för ledamöter
och suppleanter i prövningsnämnd utsträckes från nuvarande ett till fyra år,
samt att antalet ledamöter minskas och ersättningen till ledamöterna för deras
inställelse höjes. Utskottet har tillstyrkt dessa förslag till ändringar.

. I samband med de i propositionen föreslagna ändringarna angående beskattmngsnämnderna
föreslås en personalförstärkning på länsstyrelserna. På varje
landskontor inrättas salunda en taxeringsavdelning med taxeringsintendenten
såsom chef. Detta ärende har bevillningsutskottet inte varit i tillfälle att syssla
med, emedan propositionen i denna del är av sådan beskaffenhet att den hänvisats
till statsutskottet.

Enligt sakkunnigförslaget skulle inrättas en för hela riket gemensam s. k.
riksskattenämnd med uppgift att främja likformighet i taxeringen mellan de
olika länen och därjämte utöva en rådgivande verksamhet för beskattningsmyndigheterna.
I propositionen har emellertid detta förslag icke upptagits Departementschefen
har nämligen ansett lämpligt att innan denna fråga upptages
htl slutlig prövning avvakta erfarenheterna av de nu föreslagna reformerna.

ragan.om inrättande av ett auktoritativt organ med befogenhet att göra uttalanden
i beskattningsfrågor till ledning för taxeringsmyndigheterna och de
skattskyldiga behandlades i anledning av väckta motioner vid 1941 års riksdag
som också beslöt skrivelse till Kungl. Majit med anhållan örn utredning och

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Äng. vissa ändringar i taxering sförordningen. (Forts.)
förslag rörande inrättande av en sådan riksskattenämnd. Utskottet Ilar nu under
hänvisning till denna riksdagsskrivelse ånyo föreslagit skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan örn framläggande för riksdagen snarast möjligt av förslag
örn inrättande av ett sådant organ. Utskottet har därvid framhållit bl. a. att
den nya taxeringsorganisationen inte kunde avhjälpa avsaknaden av ett centralt
organ med uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen genom en rådgivande,
ledande och övervakande verksamhet.

Bevillningsutskottet har vidare i det föreliggande betänkandet behandlat
frågan om arvodena till ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd. Detta
kan kanske synas egendomligt, då ju denna fråga sakligt sett hör hemma bland
de ärenden som skola behandlas av statsutskottet. Saken är emellertid den, att
det nu inte är fråga örn anslag till bestridande av dessa kostnader. Anslagsfrågan
torde väl komma att föreläggas nästa års riksdag. Det ligger i stället
så till att departementschefen i den nu föreliggande propositionen gjort vissa
uttalanden angående storleken av ifrågavarande arvoden, och propositionen har
i denna del hänvisats till bevillningsutskottet.

Taxeringsarvodena stå i visst förhållande till omfattningen av det i varje
taxeringsnämnd genomgångna arbetsmaterialet. Enligt fastställd taxa beräknas
ett visst pris för olika arbetsenheter, t. ex. för varje i inkomstlängden uppförd
skattskyldig, för varje deklaration, för varje bilaga till deklarationen etc.
Till det sammanräknade beloppet som därvid erhålles beräknas ett tillägg av
50 kronor för varje taxeringsdistrikt. Länsstyrelserna ha emellertid rätt att
vidtaga jämkningar i arvodena för de olika ordförandena och följa således
inte strikt taxan. Vid denna fördelning tar man väl i allmänhet hänsyn till
distriktens storlek, den skicklighet varmed arbetet utförts och andra dylika
omständigheter.

De sakkunniga föreslogo höjning av arvodena till ordförandena och kronoombuden
med ett belopp av omkring 666,000 kronor. Däri ingick bl. a. ett dyrtidstillägg
av 20 procent på arvodesbeloppen, och detta uppgick till inte mindre
än 470,000 kronor.

Departementschefen har med hänsyn till det statsfinansiella läget samt den
nu förda pris- och lönestoppspolitiken funnit en allmän höjning av taxeringsarvodena
icke nu kunna ifrågakomma. Den enda höjning, som i propositionen
föreslås, gäller ersättningsbeloppet för jordbruksbilaga, varigenom beräknas
uppkomma en kostnadsökning av cirka 80,000 kronor. Å andra sidan föreslås
en sänkning av arvodena så till vida, att ersättningen till taxeringskonsulenterna
i huvudsak anses böra utgå av de samlade belopp, som beräknas för hela
taxeringsarbetet. Detta skulle sålunda innebära en sänkning av arvodena till
ordförande och kronoombud med cirka 210,000 kronor, vilket belopp skulle
motsvara ungefärligen vad som nu utgår i ersättning för rörelseidkardeklarationer.
Om man emellertid tar hänsyn till den nyss nämnda kostnadsökningen
på 80,000 kronor, skulle den reella sammanlagda minskningen av nuvarande
belopp inte uppgå till mer än 130,000 kronor, men en minskning är det ju i
varje fall.

Utskottet har ansett den i propositionen föreslagna beräkningen av ifrågavarande
arvoden vara väl låg. Även om en taxeringskonsulent granskat och
inför taxeringsnämnden föredragit en rörelseidkardeklaration, så åvilar dock
ansvaret för taxeringen taxeringsnämnden och icke konsulenten, och därvid är
det närmast ordföranden i taxeringsnämnden som får bära detta ansvar. Ordföranden
får ju även fortfarande ombesörja visst tekniskt arbete med taxeringen
av rörelseidkare, exempelvis längdföring och dylikt. Syftet med de nu
föreslagna lättnaderna i ordförandenas arbete är inte att bereda dem frihet
från arbete utan att ge dem mera tid att ägna åt sina kvarvarande arbets -

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Äng. vissa ändringar i taxering sförordningen. (Forts.)
uppgifter. Och detta är en mycket viktig sak. Utskottet Ilar därför föreslagit
en arvodeshöjning till ordförandena med 200.000 kroner utöver vad som enligt
propositionen skulle tillkomma dem.

Genom den nu föreslagna omorganisationen av taxeringsväsendet torde man
ha rätt att vänta, att de väsentliga bristerna däri bli avhjälpta. Alla de föreslagna
reformerna tjäna ett och samma syfte, nämligen att erhålla en rättvis
beskattning. Det ankommer nu på taxeringsmyndigheterna att tillse att detta
syfte också kommer att uppnås.

Jag skall, herr talman, i detta sammanhang inte yttra mig över de reservationer,
som äro fogade till bevillningsutskottets betänkande, utan låter därmed
anstå till dess att reservanterna närmare ha utvecklat sin syn på dessa spörsmål
inför kammaren. Detta kan måhända ge mig anledning att ännu en gång
besvära kammaren med ett anförande.

I den föredragna punkten, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Velander: Herr talman! Det föreliggande förslaget till taxeringsreform
utgör ett efterlängtat led i strävandena att åstadkomma en effektiv och
behörig taxering. I samma syfte ha vi under de senaste åren varit med om en
del ting, som dock inte fört oss så värst långt. Man kan erinra örn försöken att
åstadkomma en bokförings- och deklarationskontroll genom särskilda tjänstemännen
taxering av de juridiska personerna genom särskilda taxeringsnämnder,
som ju utgjort ett provisorium, och den skärpning av kriminaliseringen av brott
och förseelser på ifrågavarande områden som vi voro med örn att godtaga
vid riksdagens vintersession.

Det föreliggande förslaget har självfallet många förtjänster. Det lämnar
dock på skilda punkter utrymme för olika meningar, vilket även utskottets
ärade ordförande nyss antydde. En fråga, där meningarna gått isär och där
tveksamheten varit mycket stor, avseende ordförandeskapet i prövningsnämnden,
beröres just i det avsnitt av utskottsförslaget, som tagits såsom utgångspunkt
för denna diskussion.

Utskottsmajoriteten är själv mycket tveksam, vilket framgår av uttalandena
i betänkandet. Utskottet anför t. o. m. självt vissa skäl och synpunkter, som
direkt tala emot landskamreram.as självskrivenhet såsom ordförande i prövningsnämnd.
Utskottet har emellertid i det läge, vari denna fråga kommit, inte
ansett sig kunna ingå på en närmare prövning av någon annan linje än propositionens.
Från dem, som inom utskottet främst varit talesmän för denna
resignerade hållning, ha dock sådana yttranden förekommit som att vederbörande
inte »hyste den bittersta sympati för propositionen».

Reservanterna avse självfallet icke att ifrågasätta landskamrerarens förmåga
eller kompetens att fullgöra sina uppgifter, hur han än placeras inom den
nya organisationen. Reservanterna våga sålunda förutsätta ett fullgott resultat
av landskamrerarens arbete och bemödanden även för det fall att hans
ställning inom prövningsnämnden skulle bli föredragandens och han alltså i
den egenskapen skulle ha att samverka med nämnden för att åvägabringa en
skälig och rättvis taxering. Reservanterna äro icke heller så förmätna, att
de tilltro sig äga patent pa den enda riktiga lösningen av detta komplicerade
organisatoriska spörsmål. Det har dock synts dem föga tillfredsställande, eller
kanske rättare sagt konstlat, det resonemang, som här föres, örn de olika
funktionerna hos landskamreraren såsom den opartiske domaren och taxeringsmtendenten
såsom den fiskaliskt inställde åklagaren och örn motsättningarna
i deras uppgifter; dessa båda befattningshavare skola väl ändå ha att söka

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Äng. vissa ändringar i taxeringsförordningen. (Forts.)
befordra eller främja precis samma syften och att tillämpa precis samma författningsbestämmelser.
Och hur bygger man upp organisationen med denna utgångspunkt?
Jo, man inrättar inom landskontoret, för vilket landskamrerare!!
alltjämt är chef, en taxeringsavdelning med, såsom man väl menar, fiskaliskt
inställda befattningshavare av olika grader: taxeringsintendenten såsom föreståndare
och under honom taxeringsinspektörer, taxeringsrevisorer och taxeringsassistenter
till ett antal av cirka 230 förutom ett stort antal andra befattningshavare
samt dessutom ute hos taxeringsnämnderna ett 150-tal taxeringskonsulenter.
Landskamreraren intar såsom chef för landskontoret förmansställning
till samtliga nu antydda befattningshavare. I sin verksamhet
såsom opartisk domare i prövningsnämnden skall han samverka med dem. Han
liksom prövningsnämnden i övrigt skall matas med föredragningspromemorior,
upprättade av taxeringsintendenten eller denne underställda befattningshavare.
På grund av besvärs- och granskningsmålens antal men även av andra
skäl är det sannolikt att landskamreraren åtminstone i de allra flesta fall
kommer att begränsa sitt studium av de olika akterna eller målen för sin
föredragning inom prövningsnämnden just till dessa promemorior. De mera invecklade
målen bliva, efter allt att döma, föremål för muntliga överläggningar
mellan honom och taxeringsintendenten, därunder som regel full kongruens
i uppfattningen dem emellan åvägabringas. Föredragningen i prövningsnämnden
lägges givetvis upp i anslutning härtill. Skulle landskamreraren behöva
något biträde med föredragningen inom prövningsnämnden, och detta kommer
säkerligen att i mycket stor utsträckning bli fallet, rycker taxeringsintendentens
närmaste man, taxeringsinspektören, in. Härmed har jag blott
velat antyda, hurusom enligt min mening landskamrerare^ och taxeringsintendentens
verksamhet och uppgifter löpa samman, att skiljaktigheter i uppfattningen
dem emellan beträffande visst mål komma att utjämnas icke inom
prövningsnämnden utan utanför densamma samt att utrymmet för lekmannaelementet
inom prövningsnämnden och detta elements möjligheter till inflytande
begränsas till ett minimum. Den avsedda samverkan mellan landskamreraren
och taxeringsintendenten understrykes genom att landskamrerarmötena
bli ett kollegium, där landskamrerarna — de opartiska domarna alltså
— och taxeringsintendenterna — de fiskaliskt inställda åklagarna — bilda en
i förhållande till de skattskyldiga solid enhet.

Att nian under sådana förhållanden icke gör sig skyldig till någon större
överdrift, örn man säger, att vi äro på väg fram till något, som vanligen benämnes
ämbets- eller tjänstemannataxering, torde ligga i sakens natur. Örn en
sådan taxering, med hänsyn till beskattningens allt mer komplicerade art och
taxeringsmaterialets omfattning är ofrånkomlig, skall här icke diskuteras.
Det är inte det frågan gäller, eftersom de sakkunniga och väl även departementschefen
avvisat tanken på införandet av en sådan taxering, åtminstone
i första instans. Det gäller däremot huruvida vi böra så att säga på en omväg,
utan att göra klart för oss innebörden av vad som faktiskt sker, dock
besluta därom.

Reservanterna förmena emellertid, att åtminstone en viss kontinuitet i utvecklingen
bör bevaras, att det måste vara av synnerlig vikt att de skattskyldiga
hysa förtroende för beskattningsnämnderna och att de, såsom det
uttryckes i en av de föreliggande motionerna, kunna känna sig övertygade örn
att taxeringen verkställes icke blott tekniskt riktigt utan också med insikt
örn deras levnadsförhållanden och därmed sammanhängande skatteförmåga.
Av dessa och andra skäl hävda reservanterna den meningen, att ordförandeskapet
i prövningsnämnden bör, då landshövdingen på grund av bl. a. arbetersta
hammarens protoholl 19Jt3. Nr .35. ;>,

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Äng. vissa ändringar i taxeringsförordningen. (Forts.)
tets omfattning icke gärna kan uppbära detsamma, anförtros en länsstyrelsen
utomstående person.

I övrigt tillåter jag mig, herr talman, att på denna punkt hänvisa till den
vid utskottets betänkande fogade, med nr 1 betecknade reservationen.

I fråga om antalet ledamöter i prövningsnämnden ges självfallet utrymme
för olika meningar; det följer redan därav att de sakkunniga stannat för ett
ledamotsantal av fyra under det att propositionen medger en fördubbling av
detta antal. Skäl och goda skäl kunna emellertid säkerligen anföras även för
den meningen, att antalet åtta åtminstone i särskilda fall kan komma att
framstå såsom för lågt. Denna uppfattning bygger då på den förutsättningen,
att det är lämpligt och värdefullt att inom prövningsnämnden äga tillgång
till en viss kännedom örn lokala och personliga förhållanden och jämväl beträffande
andra omständigheter, som kunna vara karakteristiska för ett läns
olika delar. I de vidsträckta norrlandslänen exempelvis torde det icke vara
så lätt att mobilisera erforderlig lokal- och personkännedom, om ledamotsantalet
bestämmes alltför snävt. Detsamma kan också anses gälla för andra län,
t. ex. för ett sådant som Kalmar län, där den norra och den södra länsdelen
samt Öland på grund av i skilda hänseenden olika struktur framträda såsom
tre var för sig särpräglade enheter. Skulle därtill komma att prövningsnämnderna
befunnes böra arbeta på avdelningar, synes det nästan ofrånkomligt att
möjlighet till utseende av ett något större antal ledamöter i prövningsnämnd
bör beredas. Reservanterna ha velat lägga prövningen därav hos Kungl. Maj :t,
som på framställning av vederbörande länsstyrelse skulle lia befogenhet att
bestämma ledamotsantalet till högst tolv nied motsvarande antal suppleanter.

Det är säkerligen åtskilliga spörsmål, sammanhängande med den föreslagna
taxeringsorganisationen, som framstå såsom mer eller mindre dunkla. Jag
skall emellertid i detta sammanhang icke närmare ingå på dessa spörsmål. Det
är dock ett av dem, som är av den betydelsen, att ett närmare klarläggande
måste vara på sin plats; jag återvänder därför till prövningsnämnderna och
landskamrerarnas ställning inom dessa och landskontoren enligt utskottsmajoritetens
förslag. Jag frågar alltså: i vilken utsträckning kommer landskamreraren
att bibehållas vid sin för närvarande betydelsefullaste och ur allmän
synpunkt viktigaste uppgift: ledningen av taxeringsarbetet?

Utskottet förklarar visserligen, att landskamreraren, »trots ordförandeskapet
i prövningsnämnden, komma att intaga en ledande ställning i fråga örn
taxeringsarbetet inom länet». Men är nu detta riktigt? Departementschefen
synes i varje fall inte vilja vara med därom. Han anför sålunda, jag citerar
från sid. 190 i propositionen: »I anledning av vad i ett par remissyttranden
anförts vill jag understryka, att taxeringsintendenten såsom föredragande vid
länsstyrelsen har att närmast under landshövdingen tillse, att taxeringsarbetet
ordnas och bedrives på ett ändamålsenligt sätt. Denna uppgift, som för närvarande
åvilar landskamreraren, är icke av den art, att den bör förenas med
uppdraget att vara opartisk ordförande i prövningsnämnden. Vid fullgörande
av sina uppgifter beträffande taxeringsarbetet bör taxeringsintendenten intaga
en fullt självständig ställning gentemot landskamreraren. Denne bör
alltså icke i sådant avseende intaga någon chefsställning i förhållande till
taxeringsintendenten.»

De sakkunniga åter äro av en i förhållande till departementschefens tillsynes
bestämt motsatt mening. De äro angelägna att uttala, att med deras förslag
»icke åsyftas någon ändring av landskamrerarens ledande ställning i fråga
örn taxeringsarbetet». De åsyfta tvärtom, förklara de vidare, en konsolidering
och förstärkning av landskamrerarens ledande ställning beträffande detta
arbete. Det är ju ett mycket centralt spörsmål detta om landskamrerarens

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Äng. vissa ändringar i taxeringsförordningen. (Forts.)
ställning, och då även reservanterna tillåtit sig vissa antydningar om hur de
uppfattat detta spörsmål, ehuru de äro något osäkra på den punkten, måste
ett klarläggande, så auktoritativt som möjligt, vara på sin plats. Jag tänker
att i det hänseendet budet väl närmast går till utskottets ärade ordförande!
Kan man i det sammanhanget månne säga, att meningen bl. a. är att landskamreraren
skall utöva chefskapet över personalen å taxeringsavdelningen,
medan föreståndaren för denna avdelning, alltså taxeringsintendenten, skall i
vad avser göromålen svara därför och stå direkt under landshövdingens chefsskap?
Jag endast frågar.

Utskottets^ ärade ordförande antydde i sitt inledningsanförande, att utskottet
hade inlåtit sig på en avvikelse från den kungl, propositionen beträffande
deklarationstiden för de juridiska personerna och andra bokföringspliktiga
skattskyldiga. Denna avvikelse är nu enligt min mening att hälsa med tillfredsställelse
— man är ju inte heller så bortskämd med att bevillningsutskottet
gör avvikelser från kungl, propositioner. Utskottet plägar som regel vara
ganska »kungatroget», om man så får uttrycka sig. Ställningstagandet i
detta fall är säkerligen väl grundat. Örn jag för min del skulle andas något
missnöje på denna punkt, skulle jag bekänna, att jag icke är riktigt nöjd med
de uttalanden, varmed detta ställningstagande beledsagas. Utskottet hade
sålunda gärna kunnat underlåta att hota med att, under viss förutsättning,
frågan bör tas upp till förnyad omprövning. Det har synts åtminstone mig,
och det är en reflexion som jag ofta gör, att det icke är lämpligt att i alla
sammanhang, så snart minsta tillfälle därtill yppas, erinra de skattskyldiga
örn vad deras frid tillhörer; deras förtroende bör vinnas på andra vägar, och
det är med mitt sätt att se nödvändigt att i det långa loppet förvärva även
de skattskyldigas förtroende. Det är ju klart, att ett sådant spörsmål som det
förevarande kan tagas upp till omprövning precis när som helst. Om detta
kan ingen vara i okunnighet. Utskottets ställningstagande har visserligen motiverats
med av näringsorganisationerna gjorda utfästelser örn att verka för
ett tidigare avlämnande av här avsedda deklarationer, men utskottet har säkerligen
icke undgått att påverkas även av en annan synpunkt och då en tungt
vägande sådan. Förslaget om förkortningen av deklarationstiden har ju av
de sakkunniga, och jag förmodar att departementschefen är på samma linje,
motiverats med att taxeringsnämnderna behöva längre tid på sig med hänsyn
till taxeringens och taxeringsmaterialets undan för undan allt mer invecklade
och komplicerade natur. Men det måste väl då också framstå såsom uppenbart,
att denna komplicering försvårar arbetet även för dem, som ha att
leverera det material, som taxeringsnämnderna ha att bemästra. Härtill kommer,
att, örn de skattskyldiga därvid låta något förbiseende komma sig till
last, kan till och med en så föga uppmuntrande påföljd som frihetsstraff vänta
demi Det är sålunda icke riktigt att på en sådan punkt som den förevarande
gå alltför snävt eller^ restriktivt fram. De skattskyldiga ha säkerligen en
smula svart att förstå, att de äro till allenast för beskattningsnämndernas
skull. Den där pekpinnementaliteten bör hållas inom så trånga gränser som
möjligt. Detta är åtminstone min mening. Jag har tillåtit mig yttra detta
icke bara med hänsyn till detta speciella fall utan även med hänsyn till att
på andra punkter i utskottets betänkande förekommer något som jag vill karakterisera
på samma sätt, vilka punkter jag dock i detta sammanhang inte
skall närmare inlåta mig på.

o Det var ytterligare en fråga, örn vilken jag till slut skall be att få säga
några ord; det är frågan om den institution eller det organ, sorn1 börjat betecknas
såsom riksskattenämnd.

Departementschefen har i princip intet att erinra emot inrättandet ,av en

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Äng. vissa ändringar i taxering sförordningen. (Forts.)
sådan nämnd. Han finner det tvärtom kunna ''betecknas som en brist i taxeringsorganisationen
att intet centralt organ funnes, som hade till uppgift att
verka för enhetlighet i taxeringen eller i, kanske jag får säga, rättstillämpningen
genom en rådgivande, ledande och övervakande verksamhet, en verksamhet,
skulle jag vilja betona, som inte bör lämna ur sikte skatteförfattningarnas
fortgående anpassning efter den ekonomiska utvecklingen. Departementschefen
säger sig dock vilja avvakta erfarenheterna av de i övrigt nu föreslagna
reformerna. Härtill skulle man kunna erinra att, huru optimistisk man
än må vara beträffande resultatet eller verkningarna av den nya taxeringsorganisationen.
mycket av vad som härutinnan ur både allmänna och enskilda
synpunkter måste framstå såsom önskvärt, icke kan uppnås. Förhållandena
på hithörande områden äro alltför komplicerade och därmed svårbemästrade
för att icke betydande olägenheter och brister alltjämt skola vara att räkna
med.

De avsedda erfarenheterna komma därjämte sannolikt att länge låta vänta
på sig. För den personalorganisation, som reformens genomförande förutsätter.
komma näppeligen under avsevärd tid framåt att kunna uppbringas ur
kvalitativ synpunkt fullt tillfredsställande arbetskrafter. 380 nya effektiva
befattningshavare från taxeringskonsulenterna upp till taxeringsintendenterna
skaffas icke fram i en handvändning. Jag hoppas nu, att det inte är något
dåligt omen, att talet 380, som jag här kommit fram till, överensstämmer med
antalet ledamöter i riksdagens båda kamrar!

Det kan också sägas, att just under den tid, då organisationen bygges upp
och undan för undan prövas, det vöre av alldeles särskild betydelse, att ett
auktoritativt och centralt ledande och reglerande organ med i stort sett de
uppgifter, som av de sakkunniga tillämnats riksskattenämnden, vore i verksamhet
för att länka utvecklingen in på lämpliga och sunda vägar.

Såsom tämligen självfallet måste det ock enligt mitt förmenande betraktas,
att i samband med inrättandet av ett sådant organ ett allvarligt försök skall
göras att effektuera 1941 års riksdagsskrivelse, avseende bl. a. möjlighet för
de skattskyldiga att erhålla förhandsuttalanden i för dem mera betydelsefulla
beskattningsfrågor. Efter den inom finansdepartementets skatteberedning
numera verkställda utredningen borde inte heller större svårigheter möta för
att realisera önskemålen härutinnan.

Beträffande själva organisationen av det sålunda ifrågasatta organet skulle
jag för min del vara benägen att godtaga det förslag därtill eller den skiss
därav, som skatteberedningen presterat och som finnes redovisad i propositionen.
Jag skulle till och med våga ifrågasätta, huruvida icke det föreslagna
ledamotsantalet nio är en sinia i överkant. Jag* tycker, att det kan vara påkallat
att man börjar med en personalorganisation, som icke är alltför vid.

På denna punkt skulle jag alltså vilja rikta en enträgen vädjan till herr
finansministern, att han, i anledning av riksdagsskrivelsen av år 1941 och det
beslut i huvudsakligen samma ämne, som jag utgår ifrån kommer att fattas
^anledning av det föreliggande utskottsbetänkandet, måtte se till att proposition
snarast möjligt förelägges riksdagen. Att vissa skattskyldiga och då närmast
genom näringslivets organisationer i olika sammanhang markerat sitt
stora intresse för att en positiv lösning av det här berörda spörsmålet, skall
utan dröjsmål komma till stånd, behöver jag här icke särskilt understryka,
c arn i , Jr dalman, tillåta mig att på den föreliggande punkten yrka bita!1
till den utformning av 9 § 1 stycket, som föreslagits av friherre Lagertelt
och hans medreservanter.

Jag vill påpeka, att 9 § enligt reservanternas förslag behandlar spörsmål
som kunna avgöras var för sig: det förra stycket avser främst ordförande -

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Äng. vissa ändringar i taxering sfär ordning en. (Forts.)
skåpet i prövningsnämnd och det andra stycket det utökade antal ledamöter,
som reservanterna ha avsett att Kungl. Maj :t skulle äga att bestämma efter
särskild prövning på framställning av vederbörande länsstyrelse. Därest reservationen
beträffande paragrafens första stycke blir utslagen, är det, såvitt
jag förstått, icke något hinder för att det andra stycket fogas till 9 § med
den enligt utskottets förslag förordade lydelsen. Därom skall jag eventuellt
tillåta mig att sedermera framställa yrkande.

Herr Addersson, Elon: Herr talman! Det torde icke vara nödvändigt att
spilla många ord för att motivera behövligheten av de föreslagna förändringar
i taxeringsorganisationen, som nu föreligga till behandling.

Den har dokumenterats i förnämligast två skilda avseenden. Skattelagstiftningens
utbyggnad har gjort det högeligen önskvärt, att den lekmannataxering,
som man hoppas alltjämt skall få utgöra grundvalen till det svenska taxeringsväsendet,
får den förstärkning av sakkunniga krafter, som den behöver för att
kunna fungera väl och tillfredsställande, vartill nu också kan läggas den synpunkten,
att det ökade skattetrycket gör det än mera nödvändigt än tidigare
att få en taxering, som, såvitt möjligt är, blir rättvis och fullkomlig. Det andra
huvudskälet är den länge omvittnade bristen på arbetskraft för taxeringsarbetet
inom länsstyrelserna, som har gjort arbetsbördan där hart när övermänsklig
att bära. I båda dessa avseenden lär det nu föreliggande förslaget komma
att möjliggöra så avsevärda förbättringar att det utan tvekan kan i sina huvudgrunder
rekommenderas till antagande.

Jag vill inte förneka, att jag i några avseenden har känt någon tveksamhet.
Jag har haft en känsla av att det lekmannaelement i taxeringen, varom jag
nyss erinrade och som enligt min mening är av utomordentligt stor betydelse
såsom representant för vad nian brukar kalla det sunda förnuftet, måhända
löper risken att bli rätt hårt beträngt. Men det är svårt att här vinna något utan
att förlora något, och till sist måste jag dock säga mig, att lekmannaelementet
dock har kvar stora möjligheter att göra sig gällande och att finansministern
här lyckats göra en avvägning, som är i det stora hela god.

Några reservanter i utskottet lia emellertid i detta avseende velat gå längre
och i fråga örn prövningsnämndernas ledning förordat en organisation, som i
större utsträckning än den av Kungl. Maj :t föreslagna skulle tillgodose lekmannasynpunkterna.
Jag bekänner gärna, att jag ingalunda saknat sj^mpatier
, för en dylik linje. Det finns en viss fara för att den av Kungl. Maj :t föreslagna
organisationen av prövningsnämnderna med landskamrerare!! såsom självskriven
ordförande inte överallt kommer att av den skattedragande menigheten
mötas med det förtroende, som den bör äga. Jag medger gärna, att skälet är
svagt, och jag hoppas livligt att utvecklingen skall alldeles slå ihjäl det. Men
det har dessutom förefallit mig som om Kungl. Maj :ts förslag lider av någon
oklarhet i fråga örn landskamrerarens framtida ställning i taxeringsarbetet och
hans förhållande till taxeringsintendenten, och jag har ibland frestats till det
upproriska antagandet att Kungl. Maj :1s förslag, trots det mycket erkännansvärda
arbete, som nedlagts i frågan, inte varit alldeles väl genomtänkt i detta
avseende. Men detta lär i ännu högre grad kunna sägas örn reservanternas förslag.
Visserligen torde den av dem rekommenderade vägen vara fullt framkomlig,
när det gäller landskontorens organisation, men den viktiga frågan om ordförandeskapet
i prövningsnämnderna — och den är ju dock i detta sammanhang
huvudfrågan — har inte alls kunnat ägnas den uppmärksamhet både ur administrativa.
och finansiella synpunkter, som hade varit nödvändigt. Man halkar
ganska, lätt förbi det svåra resonemanget örn ordförandens kapacitet, örn möjligheten
att erhålla ordförande med de kvalifikationer, som en sådan bör äga för

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Äng. vissa ändringar i taxering sförordning en. (Forts.)
att kunna mötas med förtroende, och om den ersättning som för ett sådant
tidsödande och arbetskrävande uppdrag måste beräknas såsom skälig. Reservanterna
ha enligt mitt förmenande inte förebragt någon på undersökning grundad
bevisning att dessa viktiga frågor kunna få en tillfredsställande lösning. I
detta avseende måste jag betrakta reservanternas förslag såsom en improvisation,
och jag har inte vågat mig på att i denna viktiga fråga ansluta mig till
några improvisationer. Även om jag således måste anse Kungl. Maj:ts förslag
såsom tveksamt och måhända förtjänt av ytterligare klarläggande, så framstår
det dock såsom det som i dagens läge måste föredragas.

Jag skulle kanske våga uttala den meningen, att det måhända skulle ha
varit till gagn för taxeringsreformen, örn tiden hade medgivit en grundligare
prövning av de uppslag, sorn reservanterna ha kommit till. Även örn denna
prövning inte hade föranlett något annat resultat än det, utskottet nu har kommit
till, så skulle man i alla händelser ha känt sig stå på fastare mark. Under nu
föreliggande förhållanden, herr talman, ansluter jag mig till utskottets mening
och till de skäl, som utskottet har förebragt för sin ståndpunkt. Jag har inte
någon anledning att förslösa kammarens tid genom att ytterligare argumentera
för den.

I en liten men enligt mitt förmenande viktig detalj har jag sett mig nödsakad
att anmäla avvikande mening. Det gäller tidpunkten för löneuppgifternas insändande.
Kungl. Maj :t har som bekant föreslagit, och utskottet har tillstyrkt,
att tiden därför skall ändras från den 15 februari till den 31 januari. Motivet
är att taxeringsarbetet därigenom skulle påskyndas, bland annat genom att löntagarna
skulle få möjlighet att tidigare än nu avlämna sina deklarationer. Jag
hyser emellertid en alldeles bestämd uppfattning örn att denna ändring av tiden
är till mycket liten nytta för taxeringsarbetet, men kan vålla avsevärda olägenheter.
Jag betvivlar ingalunda, att vissa skattskyldiga, som ha för vana att
inte lämna sin deklaration förr än de erhållit sin löneuppgift, därigenom skulle
kunna lämna deklarationerna tidigare. Men jag misstänker starkt, att vanan
— eller låt mig gärna säga ovanan — skall visa sig vara starkare än de nyöppnade
möjligheterna; det blir nog i varje fall inte förrän sista veckan som
deklarationen lämnas. Även örn deklarationerna skulle komma tidigare, lär
detta dock inte komma att medföra några särskilt stora förbättringar för taxeringsarbetet.
I regel är det väl så, att det egentliga arbetet i taxeringsnämnderna
inte påbörjas förrän matalslängden föreligger, och den är inte färdigställd
förrän i slutet av februari. Det bör dessutom bemärkas, att de deklarationer,
som det här är fråga om och som man skulle få längre tid på sig att
behandla i taxeringsnämnden, äro sådana, som äro grundade på löneuppgifter,
d. v. s. sådana som inte kräva någon särskilt lång tid för sin granskning och
sin kontroll.

Den vinst, som man skulle göra för taxeringsarbetet, är således enligt min
mening mycket ringa. Däremot kunna olägenheterna bli betydande. Man har i
förslaget inte vågat sig på någon framflyttning av deklarationstiden utan behåller
den vid den 15 februari. Man förutsätter således att de skattskyldiga
böra ha denna tid till sitt förfogande. För jordbrukare och mindre företagare,
som sakna ordnad bokföring, är emellertid uträknandet av löneuppgiflerna en
mycket betydande del av själva deklarationsarbetet, och det sker i allmänhet i
samband med deklarationens uppgörande. Nu ha de rätt att vänta till den 15
februari med deklarations avlämnande, men löneuppgift måste lämnas redan
den 31 januari. Jag säger inte, att inte detta kan ske, men det kommer att
vålla särskilt besvär för stora grupper av skattskyldiga, och nog är jag rädd
att det av dem kommer att betraktas såsom en nyhet, vars värde man har mycket,
mycket svårt att begripa. Svårare äro emellertid följderna på ett annat område.

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Ang. vissa ändringar i taxerings förordningen. (Forts.)

I allmänhet går det nu så till att när deklarationen avlämnas — detta
gäller således deklarationer från jordbrukare och småföretagare -— ligga i deklarationen
alla de löneuppgifter, som deklaranten vill åberopa såsom stöd för
i deklarationen gjorda avdrag. När taxeringsnämndens ordförande börjar granskningen
och kontrollen av dessa deklarationer, så avstämmer han först de inneliggande
löneuppgifterna mot de yrkanden örn avdrag för löne- och arbetskostnader,
som deklaranten gör. Det är det enda sätt, på vilket han kan kontrollera
vederbörandes avdragsyrkande, eftersom deklaranten saknar ordnad bokföring.
Först sedan denna kontroll är gjord, plockas löneuppgifterna ut och sorteras.
Örn det nu skulle bli på det sättet, att löneuppgifterna skulle lämnas för sig
och deklarationen för sig, så skulle denna möjlighet till kontroll försvinna.
Sedan löneuppgifterna ha kommit in och sorterats ut, kan man inte gärna plocka
ihop dem igen för att avstämma dem mot deklarationerna. Detta är en mycket
viktig del av taxeringskontrollen, och denna viktiga detalj spolieras genom det
förslag till ändring av tiden för löneuppgifternas insändande, som den kungl,
propositionen innehåller. Detta måste ju anses vara ett högst tragiskt resultat
av en reform, som avser att möjliggöra bättre kontroll i taxerings arbetet.

När jag således för min del har vägt mot varandra de fördelar, som denna
ändring påstås medföra, och de olägenheter, som bli en ovillkorlig följd av
den: ökat besvär för stora grupper skattskyldiga och minskade möjligheter till
kontroll över deklarationsuppgifterna, har jag ansett olägenheterna så mycket
större än fördelarna, att jag inte har kunnat ansluta mig till Kungl. Maj :ts
förslag i denna punkt.

Jag kommer därför, herr talman, att vid vederbörande paragraf i enlighet
med den av mig och några ledamöter av andra kammaren avgivna reservationen
yrka avslag på Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

I övrigt, herr talman, ger jag min anslutning till Kungl. Maj :ts av utskottet
tillstyrkta förslag.

Herr Ljungdahl: Herr talman! Som medreservant till friherre Lagerfelt
och herr Velander kunde jag nöja mig med att deklarera, att jag till alla
delar instämmer i det anförande, som herr Velander här hållit, men jag bör
kanske göra en liten personlig deklaration örn anledningen till att jag biträtt
reservationen.

Jag vill då börja med att ge herr finansministern mitt uppriktiga och tacksamma
erkännande för att han så väl har stoppat luckorna i vår taxeringsordning
och klarat av de värsta och väsentligaste svagheter, som nu vidlåda
densamma. Men det finns dock i detta i och för sig så värdefulla förslag en
skönhetsfläck, som har berört mig mycket illa, och det är just den paragraf,
vi nu tala örn, där man vill för prövningsnämnderna åstadkomma en ny organisationsform,
som enligt min mening innebär ett alltför kraftigt beskärande
av lekmannainf lytander. Jag reagerar mot detta därför att jag personligen
bekänner mig till en demokratisk samhällsåskådning. Denna kräver folklig
självstyrelse, och detta innebär krav på medborgerlig kontroll över statslivets
skilda yttringar. Jag är ny i riksdagen, men jag har länge med intresse följt
riksdagens arbete och med tillfredsställelse noterat riksdagens kamp för utvidgad
folklig självstyrelse i alla dess former. Den medborgerliga kontroll,
som bär eftersträvats på militärväsendets område, på polisväsendets område
och på många andra områden inom vårt samhällsliv, går enligt min mening
i rätt riktning, och när man dispensvägen har berett möjlighet för förtjänta
medborgare, som icke äro jurister, att bekläda ett så påfrestande ämbete som
kommunalborgmästareämbetet, så tycker jag att även det är ett steg i rätt

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Äng. vissa ändringar i taxering sförordningen. (Forts.)
riktning, även om jag tycker att man kanske ibland går litet för långt ock
att det inte får bli regel, att man utestänger juristerna.

Här har man däremot i ett fall, då det synes vara alldeles onödigt, kommit
med ett förslag, som innebär en beskärning av lekmannaelementet i en
institution, som är av så väsentlig betydelse för medborgarna som prövningsnämnden,
och det förvånar mig, att man inte livligare slagit vakt örn det demokratiska
drag, som man här redan har. Jag får erkänna, att den oförfärade
redaktören för tidningen Socialdemokraten i en ledare i sin tidning öppet
uttalat, att han på denna punkt icke kan gilla den föreliggande propositionen,
men för övrigt har det varit anmärkningsvärt tyst på den socialdemokratiska
sidan, och det ser ut som örn man med resignation ville svälja detta något
beska piller. Från folkpartiet ha vi inte fått höra något väsentligt förr än
nu herr Elon Andersson deklarerar, att han icke har några sympatier för
Kungl. Maj:ts förslag men att han icke vågar gå med reservanterna därför
att han finner reservanternas alternativ vara en improvisation. Ja, det må
jag säga, att är detta en improvisation, då är hela prövningsnämnden i dess
hittillsvarande form en improvisation, ty vårt förslag innebär på denna punkt
ingenting annat än en kodifiering av redan bestående förhållanden. Hittills
skulle ju landshövdingen vara självskriven ordförande i prövningsnämnden,
men det är bestyrkt, att det bara varit ett fåtal landshövdingar, som ha förmått
och velat fylla denna funktion, oell att i allmänhet ledningen av prövningsnämndens
arbete har uppdragits åt en av prövningsnämnden själv inom
sig utsedd ordförande. Man har lyckats finna kompetent folk, och systemet
har gått relativt bra — ty jag kan icke medge, att de hittillsvarande prövningsnämnderna
lia varit så ineffektiva som man här understundom vill göra
gällande. Vi ha just i dagarna fått besked örn vad innevarande års prövningsnämnders
arbete har åstadkommit, nämligen en nettohöjning på 28 miljoner
kronor. För den som känner prövningsnämndernas arbetsformer är det klart,
att den verkliga höjningen är avsevärt mycket högre, ty de 28 miljonerna utgöra
ett netto, som framkommer sedan man medgivit en mängd sänkningar
och undanröjt en hel del taxeringar. Det är givet, att man mäste sträva efter
att få även denna instans så effektiv som möjligt, men jag tror i olikhet mot
herr Andersson, att det skall vara möjligt att i varje län finna en i allmänna
värv väl förfaren man med sådan kompetens, att man med förtroende kan
sätta honom till ordförande i en prövningsnämnd.

Jag kan ju nämna, att jag i bevillningsutskottet sände ut en liten trevare
för att höra, örn man skulle kunna vara med örn att göra landshövdingarna
valbara till dessa poster, men landshövdingarnas aktier stodo så lågt i bevillningsutskottet,
att det visade sig vara omöjligt att komma fram på den linjen.

Jag beklagar alltså, att man här funnit sig föranlåten att lägga fram ett
förslag, som i mina ögon är fullkomlig odemokratiskt. Det var någon tidning,
som redogjorde för detta utskottsbetänkande med därtill fogade reservationer
och som därvid sade, att det förelåg reservationer i ett fåtal oväsentliga frågor.
Ja, det är ju en bedömningsfråga, vad som är väsentligt och oväsentligt,
men med den inställning, som jag har försökt klargöra, ser jag i lekmannainflytandet
en så väsentlig sak, att det för mig blir en principfråga, och jag
måste därför i detta fall ansluta mig till reservationen.

En annan sak som har nödvändiggjort detta ställningstagande är att man
för att komma fram till den här föreslagna ordningen har nödgats föreslå
en organisation, som medför vissa oformligheter och i mina ögon är ganska
betänklig. Herr Velander vidrörde saken, men mycket försiktigt. Då jag inte
är lika inslipad i de parlamentariska formerna som han, törs jag väl våga
mig på att tillspetsa saken en smula.

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Äng. vissa ändringar i taxering sfär ordning en. (Forts.)

Här tillskapas en ny tjänst: taxeringsintendenten. Taxeringsintendenten
skall vara underordnad landskamreraren men likväl i vissa betydelsefulla fall
vara fullt självständig. Detta kan medföra åtskilliga komplikationer. Yi ha
också en annan möjlighet till komplikationer. Utskottsbetänkandet upptar
lika litet som Kungl. Maj:ts förslag någon möjlighet för landskamreraren att
bli fri från sitt arbete i prövningsnämnden. Det finns ingen ersättare för honom,
utan landskamreraren skall leda varje prövningsnämndens sammanträde,
och detta skall vara en borgen för en enhetlig handläggning. Det förstår jag.
Men även en landskamrerare kan bli sjuk. Nu är det ju så att örn en avdelningschef
får tjänstledighet, brukar hans närmaste man tillförordnas att uppehålla
tjänsten. Det skulle i detta fall bli taxeringsintendenten. Då få vi det
ganska märkliga förhållandet, att den man som den ena dagen har till uppgift
att vara den nitiske fiskalen, han skall nästa dag kunna placeras i prövningsnämnden
för att som opartisk ordförande där handlägga och döma i de mål
som han själv har förberett såsom fiskal.

Jag gjorde den invändningen i bevillningsutskottet, och den fördes vidare.
Det kom svar, att detta kunde bli oformligt, men att man kunde tänka sig den
möjligheten, att man endast då det vore fråga örn längre tids tjänsledighet
förordnade intendenten, men örn det vore fråga örn kortare tids tjänstledighet,
kunde man förordna en länsassessor. Men då inträffar det underliga, att en intendenten
underordnad person skall sitta som ordförande i prövningsnämnden
och döma över honom i hans mål.

Då säger man: det är inte så farligt — det kan nog klaras. Det är jag den
förste att erkänna, ty vi kunna lyckligtvis i vår ämbetsmannavärld konstatera
så mycken plikttrohet, sunt förnuft och taktkänsla, att man kan beräkna
att sådana situationer kunna byggas över. Men vi få ändå ha i sikte, att även
dessa tjänstemän äro människor, och vi ha å andra sidan också belägg för en
hel del småsint gräl i sådana kompetenskonflikter, som det här kan bli fråga
örn. Jag menar därför, att när det inte är nödvändigt, skall man inte tillskapa
sådana situationer och att det hade varit mycket bättre att nöja sig med den
linje, som landshövding Linnér påpekat i sin motion och som reservanterna
göra till sin: att inte taga detta mycket stora steg på en gång för att tvinga
landsorten att arbeta under samma förhållanden som passa Stockholm. Det
är ju nämligen uppenbart, att det är stockholmsförhållandena, som för utredningsmännen
ha varit utslagsgivande.

Jag menar alltså, herr talman, att denna i och för sig så förträffliga proposition
vidlådes av ett skönhetsfel i odemokratisk riktning, som man bör
taga bort. När man då genom att ordna prövningsnämnden efter den av reservanterna
föreslagna linjen kan få fram den bästa överensstämmelsen med
principerna för folklig självstyrelse och när man genom bifall till reservationen
skulle eliminera de organisatoriska svagheter, som vidlåda propositionen
och utskottets förslag, ber jag att få yrka bifall till den av friherre Lagerfelt
m. fl. avgivna reservationen.

Häri instämde herr Nilsson, Bror, och herr Andersson, Albert.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Efter vad som sagts av utskottets
ärade ordförande och herr Elon Andersson har jag inte mycket att tillägga.

Jag skall tacka utskottet för att det har väsentligen godkänt Kungl. Maj :ts
proposition. Denna proposition är ju resultatet av en ganska långvarig och
ingående utredning, och den rör sig på ett område, där man på vissa punkter
med allt skäl kan ha olika meningar, men där nian måste bestämma sig för
den ena linjen eller den andra. För att gå till själva kärnpunkten, den enda

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Äng. vissa ändringar i taxering sförordning en. (Forts.)
som här är föremål för diskussion, nämligen frågan örn landskamrerarens och
taxeringsintendentens ställning och överhuvud taget om denna metod att
ändra örn våra prövningsnämnder, så är det väl till en början tydligt, att det
blir praxis, som får visa, hur landskamreraren och taxeringsintendenten komma
att förhålla sig till varandra i det dagliga arbetet. Intendentens uppgifter
äro ju ganska klara: på en punkt har han en självständig ställning: hur det i
övrigt kommer att ordnas med förhållandena på landskontoren, får väl bli föremål
för Kungl. Maj :ts prövning, när det gäller instruktionen. Men när särskilt
herr Ljungdahl talar om de svårigheter, som kunna inträda, om landskamreraren
för tillfället blir förhindrad att tjänstgöra, så bör det påpekas, att det är
uttryckligen sagt i propositionen, att i sådana fall skall icke intendenten inträda.
Örn det blir fråga örn att för längre tid ersätta landskamreraren eller
någon annan, blir det ju en annan sak, och om man överhuvud taget vill upprätthålla
möjligheten för intendenten att bli landskamrerare, så är det ju klart
att man får finna sig i att han då kan bli förordnad. Men riskerna på den punkten
förefalla att vara så obetydliga, att jag inte tror att det är på den punkten,
som man kan sätta in någon kritik.

Däremot är det klart, att den ändring som genomföres genom att landskamreraren
blir ordförande i prövningsnämnden, är en väsentlig förändring. Det
betyder emellertid, att man försöker till ordförande få en person, som kan utöva
en sorts domarefunktion. Man får väl komma ihåg, att tillämpningen av
skattelagarna torde få anses vara lika viktig som tillämpningen av andra lagar
och att man därför har anledning att kräva lika stor kompetens hos den som
här skall utöva domareämbetet som i andra fall. Man får inte låta förleda sig
av det läge som hittills förelegat, då landskamreraren varit så att säga advokat
för statens fiskaliska intressen. Avsikten är ju att genomföra en annan organisation,
där han får en helt annan ställning.

Hedan de praktiska skäl, som äro anförda emot den av reservanterna föreslagna
lösningen, äro enligt min mening så starka, att jag inte tror att någon,
som verkligen tänker igenom, hur prövningsnämnden skulle bli sammansatt, örn
man följde reservanternas förslag, till sist skulle våga vidhålla det. Varifrån
skall man få en lekman, som har de kvalifikationer, som man måste kräva av
en ordförande eller domare i prövningsnämnden? Och hur skulle man kunna
rycka bort honom från hans vanliga borgerliga näring under en stor del av året
och samtidigt kunna vidmakthålla föreställningen, att han är en lekman och
icke blir en ämbetsman fastän med en annan utbildning och befordringsväg än
den vanliga Jag tror att de praktiska skälen säga, att det åtminstone för
ögonblicket inte finns någon annan lösning än den som är föreslagen i propositionen,
och de skälen tror jag äro avgörande.

Herr Ljungdahl försökte koppla ihop denna fråga med helt nya synpunkter.
Jag tänker då icke på frågan örn lekmannaelementet, ty man kan mycket väl
diskutera örn i vilken utsträckning det skall kunna göra sig gällande. Men då
herr Ljungdahl kopplar samman detta med frågan örn demokrati i samhället
eller icke, då undrar jag om inte han och andra äro inne på farliga vägar. Det
är inte alls samma sak att hävda lekmannaintresset och att hävda demokratien.
Diskussionen om lekmannainflytandet är gammal, och det finns på många
håll den uppfattningen, att även när det gäller domstolar, skall det vara lekmännen,
som skola döma efter — som det heter på vissa håll i världen — folkets
allmänna rättsmedvetande. Men jag tror att vi i vårt land ha kommit till
den uppfattningen, att det kanske inte är den säkraste grunden för en riktig
tillämpning av lagarna att på detta sätt bygga rättskipningen på de mindre
informerade lekmännens inflytande. Vi ha nog funnit, att man myckgt väl
kan bevara ett demokratiskt domstols skick med utbildade jurister som domare,

Onsdagen den t5 december 1943.

Nr 35.

Äng. vissa ändringar i taxerings förordningen. (Forts.)
och att huvudsaken är att de som äro domare liksom ämbetsmännen överhuvud
taget ha sådan kontakt med det allmänna rättsmedvetandet, att deras domslut
stå i överensstämmelse med detta.

Jag tror således, att det är oriktigt att likställa lekmannainflytande med
demokrati. Under sådana förhållanden kan jag inte underlåta att erinra om
att den uppgift, som landskamreraren här skall fylla som domare, är att försöka
komma fram till en rättvis beskattning. Örn förhållandena i vårt land
visade, att beskattningen vore orättvis på det sättet, att folk beskattades hårdare
än lagarna egentligen avse, då kanske det kunde ligga någonting i den
psykologiska reaktionen emot vad man kallar de fiskaliska intressena. Men
när man i stället vet, att svagheterna i vår nuvarande skattelagstiftnings tilllämpning
ligga däri, att uppenbarligen de skattskyldiga i stor utsträckning
komma undan med för lindrig beskattning, så förefaller det mig som örn det
funnes ett starkt intresse av att säga, att vi måste ha tillräcklig sakkunskap
för att komma fram till en sådan tolkning av skattelagarna, att beskattningen
verkligen blir rättvis, d. v. s. att icke vissa delar av befolkningen få bära en
del av skattebördan, som är avsedd för alla. Denna punkt synes mig så pass
viktig, att jag icke kan underlåta att säga, att jag tror att Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag i denna del är det som bäst motsvarar vad vi önska, när det
gäller att genomföra rättvisa i beskattningen.

Jag skall sluta med att ännu en gång uttala min tillfredsställelse med att
denna mycket väsentliga reform väl nu kommer att kunna föras ut i praktiken.

Herr Ljungdahl erhöll nu ordet för kort genmäle oell anförde: Herr talman!
Jag vill betyga, att jag är lika angelägen som finansministern örn att det
skapas ett effektivt beskattningsorgan, så att alla de luckor, som finnas, stoppas
igen och all inkomst beskattas så som den skall beskattas enligt skattelagarna.
Men jag måste tyvärr säga, att jag bar personlig erfarenhet av att
det fiskaliska intresset hos tjänstemännen understundom har tagit sig sådana
uttryck, att det varit synnerligen behövligt- att få en justering under lekmännens
medverkan.

Vi skulle försöka tillämpa stockholmsmetoder på ett område och läte sålunda
en viss kategori skattskyldiga sortera under en särskild nämnd i ett
stadssamhälle. Den nämnden presterade ett utomordentligt arbete: det gav
mycket goda siffror, och man gladdes åt att en hel del skatteskolkare blivit
upptäckta och åt att man hade kommit fram till en effektiv beskattning av
dem. Men när besvären kommo, visade det sig att dessa uppgingo till en oerhört
stor procent i just det distriktet. Landskontoret ville nog i görligaste mån
hålla på taxeringarna, men lekmännen, som hade sin personliga kännedom örn
dessa skattskyldiga och örn deras levnadsförhållanden, kunde, där det var
fråga örn- en bedömning, ge sådan vägledning, att prövningsnämndens protokoll
— i och för sig ett mycket tråkigt protokoll — kom att sida upp och
sida ned upptaga orden »bifall till besvären».

Sådant får inte förekomma vid taxeringen, och jag hoppas i likhet med
herr finansministern livligt att den nya organisationen skall arbeta inte blott
för en effektiv, utan även för en rättvis och jämn beskattning.

Friherre Lagerfelt: Herr talman! T anslutning till vad min medreservant
herr Velander nyss yttrade i denna debatt ber jag att få yrka bifall till den
av oss jämte några andra avgivna reservationen. Jag ber emellertid att få tilllägga
några ord.

Den springande punkten i reservationen torde gälla 9 §, närmare bestämt
frågan örn landskamrerarens självskrivenhet som ordförande i prövningsnämn -

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Ang. vissa ändringar i taxering sförordning en. (Forts.)
den. Herr statsrådet yttrade nyss att ordföranden i prövningsnämnden bör
vara den rättvise ordföranden, och herr statsrådet jämställde honom med domaren
i en rätt. Han jämställde landskamreraren enligt den nu gällande ordningen
med advokaten. För mig och jag tror för flertalet, som har praktik
i taxeringsfrågor, framstår landskamreraren såsom åklagare vid rätten. Enligt
propositionen och utskottsmajoritetens förslag skulle således åklagaren nu
byta natur och bli opartisk ordförande. Detta finner jag vara svårt att tänka
sig i tillämpningen. I utredningen till den kungl, propositionen återges bland
annat ett yttrande av den länsstj^relse jag känner bäst till, den under vilken
jag sorterar, nämligen Östergötlands länsstyrelse. Den avstyrker förslaget att
landskamreraren skall bli självskriven ordförande i prövningsnämnden. Det
avstyrkandet fäster jag ett mycket stort avseende vid. Denna länsstyrelse har
nämligen förmånen av att äga en landskamrerare som i många år med synnerlig
oväld och rättvisa förvaltat sitt ömtåliga uppdrag i prövningsnämnden. Skulle
någon länsstyrelse tillstyrka att landskamreraren skulle bli ordförande, borde
det vara denna, men till och med den avstyrker förslaget.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Ström: Herr talman! I allmänhet äro vi väl ense örn att här föreligga
en bra utformad proposition och ett gott utskottsutlåtande. Man tvingas likväl
att vid detta tillfälle taga upp till belysning ett par frågor som sammanhänga
med denna sak och som äro föremål för kritik i mycket stor utsträckning,
såsom besök från allmänhetens sida hos riksdagsledamöter givit vid
handen.

Vi veta ju att i vårt land börjar uppstå en allt allmännare olust och oro
på grund av den ökade byråkratiska maktfullkomligheten. Varje riksdagsman
känner säkert till, hur allmänheten allt mer reagerar emot vad den anser
vara ett tilltagande ämbetsmannavälde. Detta missnöje går tyvärr ut över
demokratien; det kommer demokratien säkerligen att få kännas vid, efter det
att denna reaktion mot byråkratien har blivit så stark, att den kan taga sig
uttryck vid de allmänna valen. En del av denna olust beror faktiskt på de
allt större bördor, icke blott av ekonomisk, utan särskilt av byråkratisk natur
som lagts på allmänheten, inte blott i fråga örn skatteväsendet utan överhuvud
taget. Jag syftar på vad allmänheten och tidningspressen kalla för
formulärraseriet, skyldigheten att lämna oerhört växande massor av statistiska
uppgifter av olika slag. Dessa byråkratiens krav på allmänheten stjäla
människors fritid och sömn i mycket stor utsträckning. Jag träffade nyligen
en man som sade till mig att näst efter lungsoten fanns det ingen värre folksjukdom
än den elefantiasis som pappersbyråkratien och pappersexercisen utgöra.
Det var väl en överdrift, men det ligger något i denna kritik från allmänhetens
sida.

Vi ha i dagarna sett att de anställdas förbund har måst vidtaga särskilda
åtgärder för att möjliggöra fritid och avkoppling under vintern för de butiksoch
kontorsanställda av hänsyn till denna personals oerhörda överansträngning
till följd av krisinstitutionernas pappersexercis med alla de formulär
som skola ifyllas. Och för några dagar sedan kom en affärsinnehaverska, som
driver en ganska obetydlig rörelse, till mig och sade, att hade hon under de senaste
åren haft i genomsnitt fem timmars sömn per natt, så var det det mesta; resten
av sin fritid hade hon måst ägna åt att uppfylla alla de skyldigheter
som staten med sin papperskvarn ålägger en affärsidkerska. Jag tror att
det är skäl i att lagstiftarna lyssna till dessa röster ur folkdjupet och inte
alldeles gå förbi dem.

Jag har kommit att tänka på detta, när jag läst utskottets utlåtande och

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Äng. vissa ändringar i taxering sförordningen. (Forts.)
propositionen, då ju just självdeklarationerna vålla allmänheten med varje
år allt större besvär. Folk måste i allt större utsträckning anlita advokater
eller deklarationsbyråer för att överhuvud taget kunna skriva sina deklarationer.
Likväl kunna icke misstag och fel undvikas. Detta beror särskilt på
den oklarhet som vidlåder det moderna lagskrivandet. Jag har många gånger
tänkt på vilken oerhörd försämring i fråga örn att skriva lagar som har inträtt
under de senare åren. Yi ha faktiskt ingen lagkarl som kan skriva
klar och koncis svenska. Om vi hade det, skulle det sannolikt gå lättare för
gemene man att tolka de olika lagarna och reglementena. Det vore mycket
lyckligt, örn man kunde finna en utväg att åstadkomma klarare, koncisare
och bestämdare lagspråk än det som nu vanligen användes. Om bristerna härvidlag
bero på att Kungl. Majit och utskotten och riksdagen ha så stor arbetsbörda,
att de inte hinna ägna tillräckligt stor omsorg åt att skriva en
klar och förståelig svenska, så borde dessa brister, herr talman, avhjälpas
genom att man lät särskilt kunniga män granska lagtexterna även med hänsyn
till språkets klarhet och begriplighet.

Det är även ett par andra synpunkter som jag vill framföra, och jag talar
härvid med ledning av vad som sagts mig vid besök av allmänheten.

Allmänheten kräver en rättvis beskattning och vill inte att det begås
någon mannamån. Men däremot reagerar den, när det lägges ned ett alltför
dyrbart arbete på petitesser och småsaker som inte kunna ge staten någon större
inkomst skattevägen men som åsamka allmänheten en väldig massa besvär
och mödor. I somras förklarades t. ex. i radio och i pressen, att nu skulle
man taga ut sista skatteskärven hos skurgummorna. Resultatet av denna
aktion är, talar en skurfru örn för mig, att hon och flera hennes medsystrar
helt enkelt slutat med sådant arbete, ty den ringa förtjänst det ger är inte
värd så mycken möda och så stora risker som de frukta i detta sammanhang,
eftersom de inte förstå eller ha närmare reda på skattelagarna och vilka påföljder
de kunna råka ut för, om de skola deklarera. De rygga tillbaka för
detta helt enkelt. På samma sätt resonerade en student som frågade mig, örn
han, som hade givit några lektioner åt en skolgosse, skulle deklarera den
inkomsten. Jag svarade att han nog borde göra det, och då förklarade han:
»Jo, men då avstår jag hellre från de lektionerna, för det där förstår jag mig
inte på, och då kan jag ju få obehag.»

Jag tror därför att det finns skäl att ställa den frågan: betalar det sig
för staten att gå så strängt till väga i detta avseende att det liksom skrämmer
bort människorna från arbete? Har staten någon behållning av detta
ivriga sökande efter småinkomster? Nu tror jag ju att allmänheten ofta
i onödan hyser fruktan för skattemyndigheterna, men man har dock fått ett
slags fruktan för att begå något fel, därför att man inte förstår sig på lagarna,
och då vill man inte utsätta sig för risken att bli lagbrytare, med all rätt
naturligtvis.

Jag hade också, herr talman, begärt ordet för att säga att det nog vore
klokt, örn man inte lät alltför unga personer fungera som kronombud, utan
såg lill, att kronoombudcn ha betryggande ålder och erfarenhet. Man bör
undvika, att det blir för mycket av ungdomlig lust att bedriva formlig jakt
efter småskatteobjekt ute i markerna, och se till, att ifrågavarande myndigheters
handlande kommer att präglas mera av visdom och av en på allsidig
erfarenhet grundad rättvis syn på dessa ting än av kärlek till pappersexercis.
Därför bör ordförandenas ställning stärkas. Det är märkligt vilken utomordentligt
stor auktoritet och vilket anseende ordförandena både i taxeringsnämnder
och i prövningsnä,Hinder lia lins gemene man, till skillnad från kronoombuden,
som kanske med orätt ofta betraktas som småkitsliga. Varpå detta be -

-!6 Nr 35. Onsdagen den 15 december 1943.

Äng. vissa ändringar i taxeringsförordningen. (Forts.)
ror, det kan jag inte bestämt uttala mig örn, men sannolikt sammanhänger
det med att ordförandena ha gått till väga på ett psykologiskt mera klokt
och faderligt sätt och lämnat upplysningar och råd på ett sådant sätt, att
de ha vunnit allmänhetens odelade förtroende. Ehuru jag måste erkänna att
det finns utomordentliga kronoombud och landskamrerare liksom deras motsvarigheter
i Stockholm, är jag ändå böjd att av principiella skäl följa reservanternas
linje. Allmänheten har den uppfattningen att ordföranden, vare
sig det är i en taxeringsnämnd eller i en prövningsnämnd, måste vara absolut
fri från fiskaliska intressen och synpunkter, under det att kronoombuden anses
liksom ha till uppgift att företräda uteslutande dessa intressen. Jag tror
därför att det vore klokt att fortfarande hämta ordförandena ur lekmannaelementens
krets i stället för att göra landskamreraren till självskriven ordförande.

Jag vill också hemställa till dem, som ha att utföra det förberedande arbetet
på detta område, att väsentligt utvidga upplysnings- och rådgivningsarbetet
rörande hela skatteväsendets natur — beskattningen, deklarationsförfarandet,
prövningen och allt vad därmed sammanhänger — ty det råder alltjämt
en mycket stor okunnighet bland allmänheten i dessa frågor. Jag vill nu
inte precis hänvisa till skolorna, ty de äro ju redan betungade av arbetsuppgifter,
men inom det frivilliga bildnings arbetet och folkorganisationerna kan
säkerligen åtskilligt åstadkommas för att skapa en större insikt och en bättre
kunskap i dessa ting än det finns för närvarande.

Vidare håller jag före att det allmänna borde väsentligen utvidga sina egna
deklarationsbyråer. Jag tror att det skulle vara till mycket .stor fördel att allmänheten
hade en betydligt ökad tillgång till sådan hjälp.

Det allra viktigaste härvidlag kommer jag emellertid till, när jag påminner
örn det gamla reformkravet på skatt vid själva inkomstkällan. Förrän vi halmst
det problemet, få vi varken genom byråkratiska eller genom fiskaliska åtgärder
det resultat av beskattningen som denna borde ge stat och kommun. Vi
mäste någon gång komma fram till en god lösning av detta, jag erkänner det,
svåra problem. Eljest tror jag att vi reformera utan någon större behållning.

Med denna kritik vill jag inte rikta något som helst klander mot de svenska
ämbetsmän som. handha och betjäna våra skatteverk. De äro säkerligen utomordentligt
opartiska, rättvisa, nitiska och kunniga, men det kap inte hjälpas att
i själva systemet insmugit sig en viss byråkratism som stöter allmänheten och
som man såvitt möjligt bör bortarbeta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall såväl till den av friherre Lagerfelt
som till den av herr Elon Andersson, avgivna reservationen.

Herr Bårg, Johan: Herr talman! Jag nödgas säga några ord kanske främst
med anledning av herr Velanders fråga till mig, hur man skulle kunna klara
den dunkla punkt i propositionen som handlar örn arbetsfördelningen mellan
landskamreraren och taxeringsintendenten. Jag har intet annat svar, herr Velander,
att ge på den frågan än att utskottet icke varit i tillfälle att sitta och
?ra? i ^ landshövdingeinstruktionen som innehåller bestämmelser örn arbetsfördelningen
inom länsstyrelsen. I propositionen är ju endast i grova drag anytt,
hur man har tänkt sif? fördelningen i detta avseende. Jas: föreställer mig
emellertid att den fråsan icke blir konstigare att lösa än, att Kun^-l. Majit vid
fastställandet av ändringar i den nu gällande landshövdingeinstruktionen kommer
att klara den saken.

Rörande erinringarna mot propositionens och bevillningsutskottets förslag
tili bestämmelser om ordförandeskapet i prövningsnämnd har jag inte mycket
att utlägga till vad statsrådet själv anförde. Jag vill bara fästa kammarens

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Äng. vissa ändringar i taxeringsförordningen. (Forts.)
uppmärksamhet på att reservanterna, sådana de framträda i sin reservation —
sid. 82 i betänkandet — önska att utskottet skulle göra följande uttalande:
»Utskottet har därvid funnit tveksamt, örn den i propositionen liksom även av
de sakkunniga valda lösningen med landskamreraren såsom ordförande i prövningsnämnden
ur alla synpunkter vore den bästa. Någon anledning till farhågor
för att landskamreraren, därest han bleve ordförande i prövningsnämnden,
ej skulle handha sina nya arbetsuppgifter på ett i regel opartiskt och jämväl
i övrigt tillfredsställande sätt har utskottet visserligen icke ansett vara för
handen. Dock torde det icke kunna undgås, att landskamreraren på grund av
befattningens hittillsvarande ställning och blivande rekrytering kommer att av
de skattskyldiga betraktas såsom representant för statens fiskaliska intresse.»
Reservanterna anse att allmänhetens uppfattning om den saken skulle ha en
mycket stor betydelse. Jag frånkänner den inte betydelse. Även utskottet har
i sitt uttalande, som herr Velander citerade, förklarat sig vara tveksamt, örn
den föreslagna, lösningen är den bästa, men i valet mellan, tänkta utvägar har
utskottet funnit tyngdpunkten ligga på den linje som Kungl. Maj :t företräder,
och reservanterna ha, såsom det synes mig, nästan med tvekan anslutit sig till
den andra tanken. Någon alldeles bestämd uppfattning om vad som är det
absolut riktiga kan man näppeligen utläsa ur vare sig utskottets betänkande
eller reservationen.

När det nu talas om den psykologiska betydelsen av ifrågavarande arrangemang
innebär det väl att man menar att den skattskyldiga allmänheten skulle
tro att landskamreraren icke kan på ett fullt tillfredsställande sätt fullgöra sitt
uppdrag såsom opartisk ordförande, därför att han förut har varit den som
tillvaratagit de fiskaliska intressena. Men när reservanterna sedan tala örn
taxeringsintendenten såsom den som skall övertaga landskamrerarens uppgift
som fiskal, så säga de — och det tycker jag är riktigt — följande: »Det
fiskaliska intresset, vare sig det nu företrädes av landskamreraren, såsom
för närvarande, eller av taxeringsintendenten, såsom enligt propositionen, får

nämligen---icke förutsättas sträcka sig längre eller gå vid sidan örn

vad som inom ramen för gällande skattelagstiftning enligt objektiva grunder är
att anse såsom en behörig och rättvis taxering med utrymme jämväl för billighet
och skälighet.» Örn man, nu anser att landskamreraren i sin uppgift som
fiskal har hållit sig inom ramen av vad som här uttryckes, har man väl inte
skäl att befara att den rättrådighet, som man här tillskriver honom, skulle
minskas, örn han bleve ordförande i prövningsnämnd.

Jag säger detta, herr talman, för att ge uttryck åt den uppfattningen, att det
förefaller, som örn reservanterna tyckte att det visserligen kunde vara något,
bättre med den ordning de här förorda, men att någon väsentlig risk att gå
Pf Maj:ts och utskottets förslag knappast lär föreligga. Under sådana

förhallanden förefaller det mig, som om man hade anledning att vänta ett lika
gott resultat, örn man följer utskottet, som örn man följer reservanterna. Erfarenheten
får väl sedan ge vid handen, örn en opposition fiån allmänhetens sida
tar sig uttryck pa ett sadant sätt, att den bör föranleda någon ändring, eller
~7 vllket förefaller mig vara antagligast — örn man låter sig nöja med den ordning
som införts. Att man däremot inte är till freds med skattetungan är en
helt annan sak som man inte bör blanda in i detta sammanhang. Med den tungan
väJ knappast en enda människa belåten, och det är ju förklarligt.

Med anledning av den av herr Elon Andersson m. fl. avgivna reservationen
vill jag lör mm del säga att jag inte tror att det är någon stor reform som
innes Jutes i propositionens förslag att löneuppgifter skola insändas till taxeringsmyndigheterna
fjorton dagar tidigare än nu är fallet. Jag har å andra sidan
svart att tro att det kan vålla de olägenheter som reservanterna här befara.

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Äng. vissa ändringar i taxeringsförordningen. (Forts.)

Det är ett allmänt känt förhållande att med den. knappa tid som står till taxeringsnämndernas
förfogande blir arbetet så forcerat, att det icke ger nödigt
utrymme för en god och omsorgsfull granskning. Genom den avlastning propositionen
i andra avseenden har sökt bereda taxeringsnämnderna, har man velat
råda bot för detta i görligaste man. Att man dock alltjämt håller på att taxeringsnämnderna,
enkannerligen ordförandena, skola ha en stor arbetsbörda,
framgår redan av det resonemang som föres här angående ersättningarna till de
sistnämnda. Man menar sålunda inte att denna avlastning skulle medföra någon
lättnad i deras arbete, utan endast att den .skulle ge utrymme för ett intensivt
granskningsarbete, vilket nu ofta har fått åsidosättas. Under sådana förhållanden
bör man väl också i görligaste mån se till, att arbetsmaterialet kommer
in till nämnderna så fort som möjligt. Jag har rådgjort med förfarna taxeringsman,
och de anse nog för sin del att den ansträngning som de skattskyldiga
få göra för att litet tidigare kunna lämna in löneuppgifterna, han medföra
en lättnad i arbetet för nämnderna som har så pass stor betydelse, att den nog
måste anses motivera det besvär för de skattskyldiga som därav följer. Jag tror
egentligen inte, herr talman, att man vållar någon skada genom ett sådant förfarande,
men att man därigenom underlättar taxeringsarbetet i någon mån.

Jag tillåter mig därför att redan nu yrka bifall till utskottets hemställan i
här berört avseende.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr Sandström: Herr talman! Herr Ljungdahl synes vara huvudtalaren
för reservanterna såvitt fråga är om ordförandeskapet i prövningsnämnderna.
Jag torde därför kunna begränsa mig till att säga några ord i anledning
av vad herr Ljungdahl här har yttrat.

Han talade bland annat om hur konstigt förhållandet skulle bli på landskontoren-
med landskamrerare och taxeringsintendenten, örn taxeringsintendenten
ena dagen — så tror jag orden folio — skulle vara åklagare och den
andra dagen kanske vara domare. — Om herr Ljungdahl tagit del av de sakkunnigas
förslag till ändring i landshövdinginstruktionen, skulle herr Ljungdahl
ha funnit, att där föreslagits uttryckligt förbud mot att förordna taxeringsintendenten
såsom vikarie för landskamreraren annat än vid längre ledighet,
då Kungl. Maj:t skall avgöra frågan. Jag säger detta bara för att påpeka
att spörsmålet inte har förbisetts, utan har varit föremål för rätt mycket
övervägande.

I övrigt förefaller det, som om herr Ljungdahl stödde sin avvikande mening
— och jag antar att han i det fallet talar å samtliga reservanternas vägnar —
därå, att Kungl. Maj:ts och utskottets förslag skulle innebära en beskärning
av lekmannaelementets inflytande. — Om så vore fallet, hade man, herr talman.
säkerligen anledning att vara betänksam.

För egen del håller jag mycket starkt och har alltid hållit mycket starkt
på lekmannainflytandet vid taxeringen, och jag tror, att jag håller mycket
starkare därpå än vad herr Ljungdahl gör.

Det är sant, att örn man bara tar fram taxeringsförordningen, herr talman,
och slår upp ifrågakomna, nu gällande paragrafer, får man en idealisk bild
av hur lekmän behärska taxeringen. Prövningsnämnden består nu i regel av
15 personer, alla lekmän. Landshövdingen är visserligen ordförande till namnet
men utan rätt att deltaga i besluten. Landskamreraren är icke ledamot men
såsom föredragande skyldig att muntligen i varje ärende framlägga sin uppfattning
och klargöra frågan i hela dess vidd för lekmännen. — Kan man,
herr talman, tänka sig någon bättre organisation för att lekmannainflytandet

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Äng. vissa ändringar i taxering sfär ordning en. (Forts.)
helt skall göra sig gällande och ämbets- och tjänstemannainflytandet skjutas
i bakgrunden?

Ja, det kan ju förefalla så, herr Ljungdahl, men örn man försöker se vad
som är bakom det som synes vara, blir bilden en helt annan än den som författningen
utvisar, och detta är nog inte obekant för herr Ljungdahl. Prövningsnämnden
med sina 15 ledamöter eller vad det kan vara fungerar till ytterlighet
sällan såsom sådan — det veta vi ju alla. Det hålles ett första sammanträde
och ett avslutande »klubbningssammanträde», men under mellantiden
är prövningsnämnden delad på sektioner med ett antal ledamöter som
varierar mellan tre och fem. Här sitta under vissa dagar dessa herrar med
en bunt handlingar, som de fått av landskamreraren och varå dennes yrkanden
äro antecknade. Det är klart att landskamreraren kommer dit, när helst man
önskar, men han kan inte vara på fem ställen på en gång — det säger sig
självt.

Vad blir, herr talman, i praktiken resultatet av det nuvarande lekmannainflytandet
vid taxeringen? Jo, det torde till fullo vara bestyrkt av utredningen,
att landskamrerarens yrkanden i huvudparten av målen bli bifallna, oftast
därför, att lekmännen inte ha möjlighet att på den korta tiden och i saknad
av erforderlig ledning sätta sig in i målen. Jag säger därför utan minsta
tvekan, att när man nu talar örn lekmannainflytandet i prövningsnämnden, så
talar nian i det stora hela om något, som inte existerar och som är ett sken
men inte en verklighet. Tag bara såsom exempel avslutningssammanträdet,
när de 15 ledamöterna skola gå igenom alla av delegationerna fattade beslut!
Då är det oftast så, att det bara är tre, som något så när känna till de ärenden,
som ledamöterna nu äro med örn att slutligen handlägga.

Vad är detta, för ett inflytande? — För mig är det intet inflytande alls,
och inom kommittén, där man hade samma önskan som jag har och, jag upprepar
det, alltid har haft, nämligen att stärka lekmannainflytandet, var man
fullkomligt enig örn att enda sättet att skapa ett verkligt lekmannainflytande
var att tillsätta en ordförande, som behärskade ärendena och författningarna
och som kunde ge lekmännen en opartisk och klargörande redogörelse för vad
som i målet förekommit och vad som därvidlag var gällande rätt. Det är
därför förslaget har fått den utformning, som här är fallet, och jag kan försäkra
herr Ljungdahl, att det varit efter många överväganden och många,
långa och .ingående diskussioner, som förslaget så utformats. —

Herr Ljungdahl vände sig mot herr .Elon Andersson, som hade betecknat
reservanternas förslag såsom en improvisation, och herr Ljungdahl sade, något
förtörnad,. att. örn detta förslag är en improvisation, så var hela den nuvarande
organisationen en improvisation. — Ja, herr Ljungdahl, hela den nuvarande
organisationen är en improvisation! Den är ett 130-årigt provisorium,
som till skada för beskattningen och för en rättvis taxering i vårt land bär
fått fortbestå långt efter den tid, då detta provisorium borde lia avskaffats.

Det är på tiden, herr talman, att vi efter dessa 130 år verkligen komma fram
till en ordentlig och något så när fast organisation, och det är på tiden att
vi komma fram till en sådan ordning som Kungl. Maj :ts förslag innebär, nämligen
att lekmannainflytandet vid taxeringen blir en verklighet och inte endast
ett tomt sken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Ordet 1 ämnades ånyo för kort genmäle till herr Ljungdahl, som nu yttrade:
Herr talman! Det.var ju en gruvlig salva herr Sandström avlossade mot reservanterna,
men jag undrar, om elen ändå inte skall kunna besvaras i en
kort replik.

Första hammar ens protokoll 19^3. Nr 35.

,^0 Nr 35. Onsdagen den 15 december 1943.

Äng. vissa ändringar i taxering sförordning en. (Forts.)

Han betygar sitt intresse för att lekmannainflytandet bevaras, men lian påpekar
att för närvarande är detta mycket litet värt. Jag är av en annan mening.
'' Det är rätt förklarligt, att vi äro av skilda meningar på den punkten.
Herr Sandström har sysslat med storstadsförhållanden, och det går inte att
i en storstad få en prövningsnämnd så sammansatt, att ledamöterna känna till
de klagande och deras levnadsförhållanden. Det gör nian däremot i småstäder
och på landsbygden. Jag kan betyga från den prövningsnämnd, vars sammanträden
jag deltagit i, att landskamrerarens yrkanden ingalunda till övervägande
delen ha blivit bifallna, utan där lia livaktiga lekmän i ganska stor
utsträckning justerat yrkandena.

Man får inte, som man här har gjort, skära tili en mall efter stockholmsförhållanden
och tro att man kan med tillfredsställande resultat tillämpa den
överallt i landet utan hänsyn till landets skilda förhållanden. Det är klart att
herr Sandström måste vara mycket nöjd med det här förslaget, ty den, som
har haft tillfälle att granska propositionen, finner att herr Sandströms ande
i mycket hög grad har svävat över vattnen i alla instanser. Han är en av de
sakkunniga, och jag har anledning förmoda, att när propositionen utarbetades
i Kungl. Maj :ts kansli, var herr Sandström inte långt borta. Han har i bevillningsutskottet
med all bravur fört Kungl. Maj :ts talan, och han gör det även
här i kammaren. Och han gör det med ali rätt, ty det passar utmärkt för
Stockholm, vilket icke betyder att det är lika bra för landsorten. Jag skulle
här kunna citera den gamla latinska satsen: »Quod licet Jovi, non licet bovi.»

Jag finner, herr talman, ingen anledning att ändra mitt ståndpunktstagande.

Herr Linnér: Herr talman! När man ser på dessa glest besatta bänkar vid
behandlingen av en fråga, som berör snart sagt varje svensk medborgare, måste
man verkligen dra den slutsatsen, att den gamla tanken att införa en lunchrast
är oerhört starkt befogad. Tydligen är det så, att lunchintresset överväger
även intresset för beskattningens organisation.

Jag skall, herr talman, trots detta, här yttra några ord angående propositionen
och begränsar mig närmast till de yrkanden, som lia kommit fram i den
av friherre Lagerfelt avgivna reservationen, fastän jag för min del skulle ha hafi
även några personliga önskemål.

Såvitt jag kunnat finna, har debatten bär kristalliserat ut sig på två med
varandra sammanhängande principiella punkter, nämligen frågan örn lekmannaelementets
inflytande och frågan, huruvida prövningsnämnden skall
övergå till att vara en apparat för ämbetstaxering eller icke.

Finansministern framhöll att han ingalunda önskade försvaga lekmannaelementet,
men han betraktade prövningsnämnden såsom en skattedomstol och
betonade, att det är synnerligen viktigt att i denna domstol finns en ordförande,
som äger tillräcklig sakkunnskap lika väl, framhöll lian, som man enligt
svensk uppfattning fordrar en verkligt kompetent domare i en vanlig civil
domstol. Han drog därav den slutsatsen, att man inte kunde finna någon
annan ordförande i prövningsnämnden än den som föreslås i propositionen,
nämligen landskamreraren.

Efter min uppfattning är denna slutledning alldeles förhastad. Enligt min
20-åriga erfarenhet från olika prövningsnämnder vågar jag säga, att
det inom de flesta nu befintliga prövningsnämnder torde finnas åtminstone
en person, som är kompetent att övertaga ordförandeskapet med fullt tillräcklig
sakkunskap. Vi skola erinra oss, att prövningsnämnden inte i någon mån
är en domstol, som är jämförlig med en vanlig svensk underdomstol. Här gäller
det ett mycket begränsat lagstiftningsområde. Det är visserligen ett arn -

Onsdagen deli 15 december 1943.

Nr 35.

Äng. vissa ändringar i taxeringsförordningen. (Forts.)
råde, sorn genom den senare lagstiftningen blivit nog så tekniskt invecklat,
rilen det är ett område som även den, som icke avlagt juris kandidatexamen,
dock efter några års erfarenhet och studium kan till fullo behärska. Det har
erfarenheten visat i de prövningsnämnder som finnas, och jag hyser för mili
del icke någon tvekan örn litt det finns att tillgå kompetenta lekmän, såväl
egentliga lekmän som jurister, ty ofta finns det också mycket skickliga jurister
inom prövningsnämnderna. Att dessa icke skulle stå till förfogande,
såsom finansministern antydde, tror jag är felaktigt, eftersom de hittills kunnat
stå till förfogande och deras funktion blir mera tillfredsställande enligt den
nya organisationen än efter den gamla.

Om man väljer denna reservanternas linje, försvagar man den anmärkningen
mot propositionen, att den inför en prövningsnämnd, som blir en apparat
för en ämbetstaxering. Ty det kan icke undgås och knappast heller bestridas,
att ämbetsmannaelementet, d. v. s. det taxeringsutbildade ämbetsmannaelementet,
enligt propositionen skulle få en mycket ökad styrka, därigenom att å ena
sidan yrkandena framställas av taxeringsexperter, taxeringsintendenterna och
a andra sidan ordföranden är en ämbetsman, som hittills inför allmänheten har
Iramstatt såsom representant för statens skatteintresse.

Nu betygar man såväl från finansministerns som senast från herr Sand.
ströms sida, att man är ytterst angelägen örn att bevara eller, såsom herr Sandström
säde, i. realiteten få ett lekmannanelement i prövningsnämnden »som
kunde göra sig gällande» — i motsats till det nuvarande. Jag tillåter mig
att saga att enligt mm erfarenhet av arbetet i prövningsnämnder måste jag
beteckna herr Sandströms beskrivning såsom en ren karikatyr. Ja^ beklagar.
örn den svarar mot verkligheten i Stockholm. Den svarar i varje fall inte mot
den erfarenhet jag har, herr talman. Det är tvärtom så, att jag många gånger
hatt precis samma erfarenhet som herr Ljungdahl, nämligen att lekmannaelementet
Ilar kunnat pa grund av den erfarenhet, som det representerar, få en
ändring till stand, alitsa en avvikelse från landskamrerarens yrkande och efter
mm uppfattning en avvikelse i den rätta riktningen.

Hur är då detta, möjligt? Jo, det beror självfallet därpå, att det inte är
möjligt att inom ett landskontor få all den kännedom örn de olika förhållanena
inom ett län som i stället den samlade prövningsnämnden äger. Märk
val nnna herrar, att det är icke endast fråga örn en tolkning av taxeringsföra
tningarna utan också fråga, om att man har så stor kännedom om männiSaaDVetrkrevnads,
fö,rlJall^den, att man kan bedöma deras skatteför av

unirSö,^ f VS°m df gillcr'' b®står om inte missminner mig.
L.. nngisfiar 2.5 miljoner skattskyldiga eller något liknande, och utgöres till

storsta delen av personer, som inte lia. någon vana att forma processinlagor
förnammo-"flta pf ett mycket bristfälligt sätt kunna utreda sin ställning. Frami
? er jordbrukarna. Jordbrukstaxeringarna äro en ytterst svår
och ömtålig punkt 1 taxeringsnämndernas och prövningsnämndernas arbete och
nan kan inte begära att en jordbrukare skall för att få sin rätt eller för att
kunna utveckla vad lian själv anser vara sin rätt gå till en advokat och betala
honom några tior för att han skall skriva en inlaga till prövningsnLnlen
''!ir° £fia. inlagorna till prövningsnämnden bristfälliga, men de kunna

ente a7hl kan bättra« ~ Källom den sakkunskap som är repre

senterad bland lekmannen i prövningsnämnden. P

Jr:irdStrÖm SadC ali1 lekmfanainflyiandet inte existerar i verkligheten

heten ntttlr"r0VngnSn-amnjdernar de a upp S1K på sektioner, varigenom möiligheten
att kanna till arendela försvagas eller omintetgöres. Det är inte heller

riktigt i fråga örn forhallandena i landsorten. Det är tvärtom så, att man försöka
sammansätta dessa olika sektioner med hänsyn till de olika grupperna av

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Äng. vissa ändringar i taxering sförordning en. (Forts.)
besvär. En sektion, som skall ta hand örn rörelseidkarnas besvär, sammansättes
med hänsyn till just dessa besvär o. s. v.

Vad som således efter min uppfattning är önskvärt, för att återgå till finansministerns
tankegång, är en domstol nied sakkunskap och med ett effektivt
lekmannaelement, och det tror jag inte man får med utskottets förslag eller
enligt propositionens organisation. Man kan ju också ta någon hänsyn till vilken
uppfattning de skattedragande sannolikt komma att få örn prövningsnämnden.
Det kan väl knappast vara möjligt annat än att de skattedragande måste uppfatta
en nämnd, i vilken ordföranden är statens hittillsvarande högste fiskaliske
representant inom länet och där yrkandena framställas av den nye skatteexperten,
såsom en skärpning av skatteapparaten och icke en organisation som är avsedd
att i första rummet gagna det rättvisa och riktiga avgörandet.

Jag skall också säga några ord om länsstyrelsernas organisation. Det är
enligt propositionen alldeles så som herr Ljungdahl nämnde, att landskamreraren
icke skall få någon befattning med ledningen av taxeringsarbetet. Han
skall enligt departementschefens uttryckliga uttalande icke i avseende å taxeringsarbetet
ha annan funktion än att, förutom att han skall sitta såsom ordförande
vid ett möte mellan representanter för taxeringsnämnderna, vara föredragande
och ordförande i prövningsnämnden. Hela det förberedande arbetet
skall däremot vila på taxeringsintendenten. Det är han som skall ge anvisningar
till taxeringsnämnderna och som skall besöka dem, och det är han som skall
leda sina underordnade tjänstemäns arbete, när de granska taxeringsnämndernas
resultat och de inkomna besvären. När detta arbete är färdigt, inträder landskamrerare!!
s funktion såsom ordförande och föredragande i prövningsnämnden.

Denna organisation har efter min uppfattning två mycket bestämda svagheter.
De sakkunniga ha uttalat, örn jag inte missminner mig, att taxeringsarbetets
rätta bedrivande har en oerhörd betydelse, och de säga att uppsikten
över och ledningen av taxeringsarbetet är den viktigaste och mest arbetskrävande
uppgift som är anförtrodd åt landskontoren. Ja, detta är fullkomligt
riktigt, men är det inte då egendomligt, att nian i den nya organisationen tar
bort den, som för närvarande är den mest sakkunnige inom länsstyrelsen, från
ledningen av detta arbete? Jag måste tyvärr betvivla möjligheterna att sedan
till ledare av taxeringsarbetet inom de olika länen få fullt kompetenta krafter.
Sådana finnas nu, nämligen landskamrerarna, men de kopplas av, och i stället
skall man hämta fram nya krafter bland de underordnade tjänstemännen på
landskontoren eller möjligen bland taxeringsassistenterna eller några av de
unga män, som man på sista åren försökt utbilda för dessa ändamål. De komma
icke att ha vare sig den auktoritet, den tekniska erfarenhet eller den allmänna
sakkunskap, som för närvarande representeras av landskamrerarna.

När man sedan kommer längre fram i tiden, är det meningen att landskamrerarna
i regel skola rekryteras från taxeringsintendenterna. Kan nu detta
vara lämpligt? Här riktas återigen ett hugg mot den opartiska ställning prövningsnämnden
såsom instans skall intaga. Inför de skattedragande komma
taxeringsintendenterna att framstå såsom speciella representanter för statens
fiskalisk^ intresse. När en landskamrerarebefattning blir ledig, kommer taxeringsintendenten
att rycka upp till landskamrerare och övergår därmed enligt
propositionens förslag till att vara ordförande i prövningsnämnden. Här i Sverige
ha vi inte varit vana att rekrytera våra domarebefattningar bland åklagarna,
utan ansett att detta skulle vara olämpligt; principen har i själva verket
varit att hålla dessa båda funktioner skilda från varandra. Jag tror det är
skäl att hålla på den principen även när det gäller dessa prövningsnämnder,
men det blir ej möjligt med den i propositionen föreslagna anordningen.

Onsdagen den 15 december 1943. Nl'' 35. 53

Äng. vissa ändringar i taxeringsförordningen. (Forts.)

Jag kommer således, för att ej alltför länge upptaga kammarens tid, till den
slutsatsen, att propositionens och utskottsmajoritetens förslag på dessa mycket
viktiga punkter beträffande prövningsnämndens organisation lider av bestämda
svagheter, men att dessa i huvudsak avhjälpas genom reservanternas
förslag. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av friherre
Lagerfelt m. fl. avgivna reservationen i vad den avser den nu föredragna
punkten.

I detta anförande instämde herrar Friggeråker. Albert Andersson och Lennart
Johansson.

Herr Sandström erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag förstår icke rätt min ärade vän, herr linnér, när han reagerade på detta
sätt mot mitt föregående yttrande. Jag gav däri en mycket kortfattad skildring
av prövningsnämndernas arbetsformer, sådana de vid verkställd utredning
befunnits vara och sådana desamma äro skildrade såväl i de sakkunnigas betänkande
som i Kungl. Maj:ts proposition. Jag sade, att nämnderna dela upp
sig på olika underavdelningar, att dessa arbeta var för sig med mål, där landskamrerarens
yrkanden äro skrivna på respektive handlingar, och att landskamreraren
icke har möjlighet att närvara vid alla sammanträdena på en gång,
utan kommer, när han tillkallas. Allt detta beskrev ju också herr Linnér själv
i fortsättningen av sitt anförande -— örn jag inte uppfattade det fel — när han
talade örn de olika sektionernas arbete i Uppsala län.

Jag finner alltså, att min framställning icke var en karikatyr av nämndernas
arbetsformer, utan en visserligen mycket kort men fullt korrekt skildring
av hur arbetet verkligen går till. Örn motsatsen vore fallet, skulle det betyda
att länsstyrelsernas yttranden i denna fråga varit felaktiga, och det har jag
verkligen aldrig förutsatt.

Måhända reagerade herr Linnér icke så mycket mot min skildring som mot
det sista, jag i sammanhang därmed sade, nämligen att resultatet blir. att prövningsnämnderna
i huvudparten av målen komma att följa landskamrerarens
yrkande. Även detta torde emellertid av erfarenheterna från flera län att döma
vara ett obestridligt faktum.

Jag vill slutligen tillfoga, att Stockholms stads prövningsnämnd har arbetat
under helt andra förhållanden; det kunna här närvarande ledamöter i denna
nämnd bekräfta. Det är alltså icke örn den jag har talat.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Linnér, som yttrade:
Herr talman! Jag avsåg inte alls, som också framgick av mitt yttrande, att
göra någon invändning mot sektionsuppdelningen, utan jag ville framhålla
att prövningsnämnden icke, såsom herr Sandström med sin karikatyrteckning
ville göra gällande, saknar ett lekmannaelement av reell betydelse. Det är detta
frågan gäller. Lekmannaelementet har gjort och kan göra sig gällande, även
om arbetet uppdelas på sektioner.

Att man sedan numeriskt kan komma till det resultatet, att landskamrerarens
yrkande i de flesta fall bifalles, är alldeles självfallet, eftersom de flesta
målen äro enkla. Det skulle ju vara en högst beklaglig ordning på landskontoren,
örn sådana mål icke vore rätt handlagda, utan prövningsnämnden i flertalet
av sina beslut skulle ändra landskamrerarens yrkanden. Så kan det naturligtvis
inte vara. Däremot har prövningsnämnden faktiskt kunnat göra sig
gällande i många viktiga mål, där sakkunskap och särskild insiki i vederbörandes
levnadsförhållanden behövts.

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Äng. vissa ändringar i taxering sförordningen. (Forts.)

Hörr Sjödahl: Herr talman! Debatten synes ju väsentligen komma att röra
sig om prövningsnämndens organisation och därmed sammanhängande spörsmål,
och jag skall därför begränsa även mitt inlägg till denna fråga.

Här har sagts bl. a. av herr Linnér, som i sitt anförande återupprepade vad
han anfört i sin motion, att den organisation av prövningsnämnden, som här
föreslås, leder fram till en skärpt beskattningsapparat. Frågan är vad som
ligger i detta uttryck. Innebörden kan naturligtvis inte vara, att det nu gäller
att utkräva andra eller högre skatter än deni, som av riksdagen i laga ordning
beslutits. Meningen kan blott vara att de. som hittills obehörigen lia kunnat
slippa undan att fullgöra sill lagliga skattskyldighet, efterhållas på sådant
sätt, att de i större utsträckning än förr fullgöra sin medborgerliga skyldighet
i detta hänseende. En skärpt beskattningsapparat i denna mening, som
alltså leder till en mera rättvis beskattning för alla, borde enligt min mening
överhuvud taget knappast kunna bli föremål för några delade meningar inom
den svenska riksdagen.

Då uppstår frågan, örn förslaget till organisation av prövningsnämnder är
ägnat att främja en sådan riktig beskattning eller icke. Jag kan inte finna
annat än att detta är och bör vara den avgörande punkten i denna diskussion.
För att få prövningsnämnderna att bättre än nu fullgöra sina skyldigheter har
propositionen föreslagit och utskottet tillstyrkt, att de olika befogenheterna
skola fördelas mellan å ena sidan en mera utbyggd fiskalisk organisation och
å andra sidan en förstärkt dömande institution.

Den fiskaliska organisationen, d-, v. s. den nya taxeringsbyrån som kommer
att finnas vid länsstyrelserna och fungera under ledning av taxeringsintendenten,
är ju i dag icke föremål för skilda meningar. Denna institution är nödvändig
och tillbörlig; den bör få den organisation, som Kungl. Majit har föreslagit
och utskottet tillstyrkt. På denna punkt i mitt anförande skulle jag gärna
vilja understryka ett uttalande av huvudreservanterna, där de säga att det
fiskaliska intresset, här närmast företrätt av taxeringsintendenten, icke bör
»sträcka sig längre eller gå vid sidan örn vad som inom ramen för gällande
skattelagstiftning enligt objektiva grunder är att anse såsom en behörig och
rättvis taxering med utrymme jämväl för billighet och skälighet». Det finns
ingenting vare sig i propositionen eller utskottsförslaget som strider mot denna
tankegång. Meningen har varit, att det fiskaliska intresset endast skall eftersträva
en skälig och rättvis taxering och en efter objektiva grunder riktig beskattning.

Men så kommer man till organisationen av prövningsnämnden. Dess nuvarande
organisation har redan beskrivits av flera talare, och jag skall endast
erinra örn att ordföranden under nuvarande förhållanden ej är medlem av
nämnden, ej har rätt att deltaga i voteringarna och i allmänhet ej heller känner
till ärendena, utan endast infinner sig vid ett och annat sammanträde i
början eller slutet av nämndens arbetsperiod. Man kan med ett måhända något
vitsigt uttryck säga, att de nuvarande prövningsnämnderna äro »huvudlösa».
Nu vill man ge dem en verklig ledande kraft, ett huvud, och man har då två
alternativ att välja mellan. Det ena är att låta landskamreraren, med all den
sakkunskap han representerar, bli ordförande i prövningsnämnden. Det andra
är att försöka med en lekmannaordförande. Det sistnämnda alternativet har
naturligtvis en söt lukt för alla bland oss, som ha vuxit upp inom den kommunala
demokratien och sedan kommit in här i riksdagen. Vi veta vad lekmannainslaget
i svensk stats- och kommunalförvaltning betyder, och vi vilja ej se
detta inflytande undanskjutet ens när det gäller detta judiciella område.

Men jag vill ifrågasätta, örn en lekman såsom ordförande verkligen kommer
att-vara en »lekman». För att få en person, som skall vara sysselsatt fyra k

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Äng. vissa ändringar i taxerings förordningen. (Forts.)
sex månader av året med intensivt arbete i en prövningsnämnd och sedermera
delvis vara i funktion även under återstoden av året, tror jag att man måste
falla tillbaka på ämbetsmannakretsarna. Enligt min mening skulle skillnaden
i verkligheten bli mycket hårfin mellan en lekmannaordförande, som finge
arbeta under halva året eller mera, och å andra sidan en ren ämbetsmannadomare.
Med hänsyn till de kvalifikationer som krävas och den tid som ordföranden
i prövningsnämnden måste släppa till tror jag inte det blir möjligt
att från lekmannahåll få fram en så kvalificerad kraft att han kan bli vad vi
alla önska: en motvikt mot taxeringsintendenten vid dennes hävdande a.v statens
fiskaliska intressen.

Yad vi vilja åstadkomma med den nya prövningsnämnden är ju dock en
opartisk skattedomstol, vars verksamhet skall kunna leda till -att färre mål
behöva gå till högre instans; vi veta, hur lång tid sådana ärenden hittills i
allmänhet ha krävt. Prövningsnämndens viktigaste uppgift är att snabbare,
riktigare och effektivare lösa skattespörsmålen för det svenska folket. Man invänder
nu, att örn en landskamrerare, vilken förut såsom sådan varit åklagare
inom prövningsnämnden och de facto lett dess arbete, i stället blir domare,
kommer han inte att frigöra sig från sina fiskaliska intressen. Men, mina herrar,
jag erinrar örn vad reservanterna själva ha anfört beträffande det fiskaliska
intresset, vilket jag nyss återgav, nämligen att utslagen skola fällas enligt
objektiva grunder, så att en behörig och rättvis taxering åstadkommes med
utrymme för billighet och skälighet. Jag understryker detta och anser, att det
då inte kan vara alltför stor anledning till farhågor.

Landskamreraren, som skulle bli ordförande i prövningsnämnden, tillhör
våra högst utbildade tjänstemannagrupper. Genom sin nuvarande verksamhet
är han mycket kunnig på området, och örn han såsom nyutnämnd landskamrerare
blir ordförande i nämnden, kommer han att förskaffa sig en utomordentlig
kunskap örn svensk skattelagstiftning och dess praxis. Är det någon som
tror, alf han i sin verksamhet såsom domare, till skillnad från alla andra domare
inom den svenska förvaltningen, helt och hållet skall förgäta, att hans
uppgift är att leta ut sanningen och fastslå, vad som är det objektivt riktiga
i de olika mål, som föredragas inför honom? Ingen torde ha någon egentlig
reservation att anföra när det gäller den svenska ämbetsmannakårens förnämliga
prestationer på rättsskipningens område, och jag kan, mina herrar, inte
gärna tänka mig någon plötslig omvandling i detta förhållande, när det gäller
landskamrerarnas verksamhet såsom domare i dessa skattefrågor. Yi få komma
ihåg, att en domare oftast har såsom sitt rättesnöre, att hans utslag, när
de bli överklagade i högre instans, örn möjligt skola stå sig. Denna önskan att
få sina utslag fastställda blir givetvis för honom en sporre att döma så opartiskt
och objektivt som det överhuvud taget är möjligt. Landskamreraren har
naturligtvis i tveksamma fall på grund av sin nuvarande ställning såsom åklagare
haft en benägenhet att göra sina uppskattningar i överkant, men hans nya
ställning kommer efter vad jag kan förstå närmast att verka återhållande. Den
vanliga domarregeln är ju att i tveksamma fall hellre fria än fälla, och den
regeln måste givetvis vara rättesnöret siven härvidlag.

Man har sagt, att lekmännen genom Kungl. Majlis och utskottets förslag
skulle undanskjutas. Mot detta skulle jag vilja säga, att lekmännens inflytande
icke tillgodoses bättre enligt leservanternas förslag. Den siste talaren,
herr Linnér, har i sitt anförande sagt, att lekmännen redan nu kunna utöva
ett avsevärt inflytande. Varför skulle det då försvagas genom den nya organisationen?
Lekmännen lia förut utsetts av länsstyrelserna, men komma
nu att utses av Kungl. Maj:! efter förslag av kommunala myndigheter — av
landsting och av stadsfullmäktige i de sex icke-landstingsstiiderna — samt ytt -

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Äng. vissa ändringar i taxering sförordning en. (Forts.)
rande av länsstyrelsen. .Tåg- tror för min del, att dessa länsprövningsnämnder
därigenom kunna förutsättas bliva präglade av ett så gott urval, som det överhuvud
taget är oss möjligt att åstadkomma i detta land.

Lekmännen i en domstol eller annorstädes äro oftast hänvisade till den debatt,
som föres mellan de sakkunnigaste inom domstolen eller dess sfär. Vilka
äro i detta fall de sakkunnigaste? Det är å ena sidan taxeringsintendenten,
som framför sina synpunkter, och å andra sidan ordföranden, domstolens ledare,
alltså landskamreraren. Lekmännen få således bilda sig en uppfattning vid
debatten mellan taxeringsintendenten å den ena sidan och landskamreraren
såsom ordförande i nämnden å den andra. Jag tror att det blir lättare för lekmännen
att skapa sig en mening, örn det är två sakkunniga som föra debatten,
än örn de, såsom under nuvarande förhållanden, äro helt utlämnade till en enda
sakkunnig, nämligen landskamreraren i hans nuvarande funktion.

Jag har därför den bestämda meningen, herr talman, att om denna organisation
skall leda till avsett resultat, måste man ta den sammansättning av prövningsnämnden,
som Kungl. Maj :t och utskottet föreslagit. Vi skola komma ihåg.
att den övervägande majoriteten av de skattskyldiga här i landet utgöres av
löntagarna, vilkas taxering ju oftast blir så klart utredd i de lokala taxeringsnämnderna,
att något vidare skjutsande av dessa ärenden icke erfordras. Denna
majoritet av landets skattskyldiga har ett intresse av att den relativt stora
grupp i samhället, som man på grund av diverse omständigheter befarat icke
blivit tillbörligt beskattad enligt gällande skattelag, blir riktigt beskattad.
Vill man ha den demokratiska ordningen, att man har skattelagar, måste man
även i den demokratiska ordningens intresse kräva, att dessa skattelagar riktigt
och rättvist tillämpas på alla, vare sig de äro löntagare eller näringsidkare av
olika kategorier, vare sig det är en enskild person eller ett bolag. Det är att
hävda demokratien, att man åstadkommer en riktig och rättvis beskattning, och
jag betraktar det som nödvändigt för att åstadkomma detta, att man i denna
mycket viktiga punkt följer Kungl. Maj :ts och utskottets gemensamma förslag.

Herr Velander: Herr talman! Då jag begärde ordet, var det för att framföra
några reflexioner beträffande angelägenheten av att lekmannainflytandet
bereddes visst utrymme inom prövningsnämnden, och jag tänkte även säga
några ord örn prövningsnämndernas organisation enligt utskottsmajoritetens
förslag och enligt reservanternas förslag. Landshövding Linnér har emellertid
på dessa punkter haft ett synnerligen klarläggande anförande, och jag kan
därför begränsa mig till att instämma i vad han yttrade.

I mitt förra anförande efterlyste jag genom en bestämd fråga innebörden av
den föreslagna organisationen av landskontoren, närmast fördelningen av olika
åligganden mellan landskamreraren och taxeringsintendenten. Jag konstaterar,
att herr finansministern och utskottets ärade ordförande visserligen tangerat
dessa spörsmål men att båda blott sagt, att saken väl får ordnas instruktionsmässigt.
Ingen av dem har sålunda velat närmare inlåta sig på denna fråga.
Jag kan således icke till deras anföranden knyta andra reflexioner än att kvar
stå de uttalanden, som på denna punkt äro gjorda dels av beskattningsorganisationssakkunniga,
dels av utskottsmajoriteten och dels av finansministern i
propositionen, samt att dessa uttalanden äro sinsemellan absolut oförenliga.

Därutöver må det tillåtas mig en reflexion i anledning av det anförande,
som hölls av utskottets vice ordförande. Han yttrade något om att reservanternas
förslag ingenting annat var än en improvisation och att han icke var någon
vän av improvisationer, varför han icke utan vidare kunde anamma reservanternas
ståndpunkt. Det ligger måhända åtskilligt i detta. Det är klart, att örn

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Äng. vissa ändringar i taxerings för ordning en. (Forts.)
ledamöter i ett utskott framföra en ståndpunkt, som avviker från den, som
intagits i en proposition, kan deras förslag icke stödjas av samma fullständiga
utredning som propositionens.

Frågan örn ordförandeskapet i prövningsnämnden togs upp till behandling i
utskottet redan vid det andra sammanträde, som utskottet höll för behandling
av föreliggande proposition. Därvid uttalades från vissa håll, att det skulle
vara av intresse att erfara, hur organisationen av arbetet inom landskontoren
skulle komma att te sig, örn man utginge från de synpunkter, som reservanterna
framfört. Det antyddes också, att reservanterna på denna punkt borde framlägga
någon klarläggande promemoria. Vid utskottets därpå följande sammanträde
förelåg en sådan promemoria, och hävdade reservanterna att med de riktlinjer,
som i promemorian uppdragits, det kunde förutsättas, att organisationen
av arbetet inom landskontoren skulle bli rationellt ordnad. Det visade sig emellertid
då, att det icke förefanns något större intresse inom utskottet för en
snabbremiss av promemorian till länsstyrelserna och vissa centrala verk för
inhämtande av deras mening därom; det skulle fördröja riksdagen hette det.
Med den vetskap vi nu ha örn tidpunkten för riksdagens åtskiljande, förefaller
det dock, som om det mycket väl hade låtit sig göra att remittera promemorian
och därmed erhålla besked på vissa punkter, vilket kanske hade kunnat medföra,
att t. o. m. vice ordföranden i utskottet hade blivit litet mindre betänksam.
Jag vill dock säga, att den improvisation, som enligt utskottets vice ordförande
föreslås av reservanterna, icke kan vara så äventyrlig, eftersom reservationen
ligger mera i linje med nu gällande ordning än den kungl, propositionen.

Det skulle måhända vara åtskilligt att säga i anledning av den siste ärade
talarens uttalanden, men jag skall icke taga upp tiden därmed. Han yttrade
emellertid, att det här gällde att få ett »huvud» för prövningsnämnden, vilket
skulle åstadkommas genom att landskamreraren blev dess ordförande. Denne
skulle därigenom få ett behörigt inflytande inom prövningsnämnden; han skulle
få rätt att deltaga i prövningsnämndens avgöranden. Jag vill härtill blott
säga, att en av de synpunkter, som alltid framföres, när man vill motivera
angelägenheten av en reform på detta område, just är att landskamreraren har
ett alltför stort inflytande i prövningsnämnden, en ståndpunkt som förmodligen
sammanfaller med herr Sandströms, som här i kammaren och även i andra
sammanhang bestämt deklarerat, att lekmannainflytandet för närvarande icke
har det allra minsta utrymme när det gäller prövningsnämndernas verksamhet.

Jag har trott mig förstå, att herr talmannen kommer att följa den propositionsordningen,
att den ståndpunkt, som reservanterna givit uttryck åt i 9 §
första stycket, kommer att ställas mot 9 § enligt utskottets förslag. Om vid
voteringen reservanternas förslag då blir utslaget, finns emellertid intet hinder
för att andra stycket av 9 § enligt reservanternas förslag tillfogas 9 § enligt
utskottsmajoritetens förslag. Jag skall således, herr talman, be att få framställa
yrkande härom.

Herr Harg, Johan; Herr talman! Av herr Veländers senaste inlägg kan
kammaren lätt få det intrycket, att det var ovilja hos utskottet som dikterade
beslutet att icke sända den uppgjorda promemorian på remiss. Jag bestrider
detta. Personligen hade jag den meningen, att om tiden det medgivit, skulle
en remiss lia gjorts, och jag tror, att man enhälligt var av den uppfattningen
inom utskottet. Men när herr Velander försöker göra troligt, att detta skulle
kunnat ske utan riksdagsarbetets förlängning, vill jag bestrida det. Om utskottet
hade fattat beslut örn en remiss, skulle det inneburit, att ärendet först

58 Nr 35. Onsdagen den 15 december 1943.

Äng. vissa ändringar i taxering sförordningen. (Forts.)
gått till vederbörande regeringsledamot för att sedan komma upp i konselj.
Man kan väl icke räkna med att länsstyrelserna och de övriga myndigheter,
som skulle höras, kunnat inkomma med sina yttranden inom kortare tid än
8 ä 10 dagar. Denna tid, således ungefär en vecka, hade man såvitt jag förstår
fått beräkna ytterligare efter den tidpunkt, där vi nu befinna oss, om vi
skulle ha kunnat tillgodogöra oss dessa yttranden. Jag har velat säga detta
för att icke det påståendet skulle stå oemotsagt, att det var avogliet från utskottets
sida som gjorde att man icke gick med på att sända ut promemorian
till yttrande.

Nu ha reservanterna haft modet att lösa hela detta problem utan att höra
några myndigheter, och de lia snickrat ihop en instruktion för landskamrerare
och länsassessorer, som jag föreställer mig örn den antages, att Konungen
icke kan jämka på genom ändring i landshövdinginstruktionerna.

Vad beträffar den ändring i Kungl. Maj :ts proposition, som rör Överståthållarämbetet,
förklara reservanterna, att denna ändring icke föranleder problem
eller spörsmål, som påkalla särskilda överväganden. När herr Velander
talar örn att det är dunkla punkter i utskottets betänkande och att inga klara
besked lämnats på dessa dunkla punkter, ber jag herrarna studera reservationen
och se efter, huruvida icke även där finnas dunkla punkter, över vilka icke
ens myndigheter beretts tillfälle att yttra sig, men vilka ändå presenteras såsom
utan vidare godtagbara såsom lag.

Detta skulle jag icke ha sagt, om icke herr Velanders anförande präglats
av en så klandrande ton gentemot utskottets förslag, vilket syftat till att i
görligaste mån sprida klarhet över såväl innehållet i propositionen som de
punkter i propositionen, på vilka utskottet vidtagit ändringar.

Herr Velander: Herr talman! Jag står ganska främmande inför den mening,
som framfördes av utskottets ärade ordförande, att jag skulle lia riktat
klander mot utskottet för att utskottet visat särskild ovilja vid behandlingen
av reservanternas yrkanden. Jag har utgått från att det icke behöver tolkas
som ovilja att man ogillar ett yrkande, och jag har icke talat örn någon ovilja
från utskottets sida i detta sammanhang.

Utskottets ordförande säger, att, örn utskottet inlåtit sig på en remiss av
den promemoria, som upprättades genom reservanternas försorg, skulle man
haft att räkna med en remisstid av 8 å 10 dagar, och på den punkten kan jag
instämma med honom. Jag tänker mig också, att 8 k 10 dagar skulle varit
tillräckligt för en sådan remiss, vid vilken det huvudsakligen gällt för remissinstanserna
att besvara en enda fråga, en fråga förresten, som remissinstanserna
måste förutsättas ha haft både erfarenhet och kännedom om i sådan
omfattning, att det icke skulle behövts några tidsödande överväganden
från deras sida. Promemorian förelåg vid utskottets sammanträde den 18 november
— utskottet började behandlingen av propositionen den 10 november
— och skulle således remissvaren ha kunnat föreligga vid månadsskiftet. Det
hade heller icke förelegat något hinder att behandla propositionen på övriga
punkter i avvaktan på remissvaren. Jag förmenar alltså, att det icke förelegat
något som helst hinder för att hela denna taxeringsorganisation kommit upp
till behandling i kamrarna så tidigt som nu skett, således i dag, även örn promemorian
utsänts på remiss.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Herr Velander fäste mycket stor vikt
vid att den remiss, som han ifrågasatt i utskottet, icke skulle haft större omfattning
än att det gällde att lämna svar på en enda fråga, och jag förmodar,

Onsdagen den 15 december 1943. Nr 35. 59

Äng. vissa ändringar i taxerings förordningen. (Forts.)
att hail därmed avser frågan, huruvida den av reservanterna föreslagna organisationen
av landskontoren skulle kunna genomföras.

Jag tror att herr Velander har rätt i att en sådan remiss skulle kunnat lämnas
med mycket kort tidsfrist och att svaren hade kunnat komma in relativt
snabbt. Enligt min mening gäller emellertid frågan icke endast huruvida den
av reservanterna föreslagna organisationen är tillämplig. Jag har tidigare tilllåtit
mig säga, att jag tror, att den av reservanterna föreslagna vägen är fullt
framkomlig örn det endast gällde landskontorens organisation, men här gäller
det även frågan örn ordförandeskapet i prövningsnämnden. Herr Velander
anser för sin del, att det icke är nödvändigt att av prövningsnämndens ordförande
fordra så stora kvalifikationer som i propositionen förutsatts. För min
personliga del tillåter jag mig lia den uppfattningen, att ordförandena böra ha
sådana kvalifikationer, att de med någon utsikt till framgång böra kunna
föra en diskussion med taxeringsintendenterna.

Herr Velander anser vidare, att uppdraget såsom ordförande i prövningsnämnden
icke skall bli mera tidskrävande än att det kan avlönas med ett relativt
lågt belopp. Jag anser däremot, att ordförandeskapet blir så tidskrävande,
att det kommer att nödvändiggöra för den, som skall ha det, att i betydande
utsträckning avstå från annan tjänst. Jag påstår icke att jag har
rätt, men jag vill icke heller medgiva, att herr Velander har rätt. Innan man
kan ta ställning till det av reservanterna framförda förslaget i det avseendet,
anser jag att nian behövt en utredning, som emellertid icke kunnat slutföras
på den korta remisstid som herr Velander förmenar varit tillräcklig för att
pröva reservanternas förslag. För övrigt vill jag påpeka, att den fråga det
här gäller dock intog en så central plats i propositionen, att utskottet näppeligen
hade kunnat fortsätta behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition, förrän
besked ingått, hur vederbörande remissmyndigheter bedömt denna fråga.

Jag skall tillåta mig ytterligare några ord till herr Velander. Han förklarade
sig anse, att min tveksamhet borde ha varit mindre, örn jag anslutit mig
till reservanternas linje, eftersom denna linje är mera i stil med nuvarande ordning
än den av Kungl. Maj :t •föreslagna, Jag tillåter mig, herr talman, lia
den uppfattningen, att detta är en mycket dålig rekommendation för reservanternas
förslag, eftersom de nuvarande förhållandena i olika avseenden äro
så bristfälliga, att det har ansetts nödvändigt genomföra en ny ordning.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på godkännande av den
nu föredragna paragrafen samt vidare därpå att kammaren skulle godkänna
första stycket av 9 § i det förslag, som förordats i den av friherre Lagerfelt
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 9 § i det av bevillningsutskottet i betänkande nr 57
punkten A 1 framställda förordningsförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes första stycket av 9 § i det förslag, som förordats i
den av friherre Lagerfelt m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Äng. vissa ändringar i taxering sförordningen. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde rösträkning, verkställdes nu voteringmedelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 46.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Med avseende på den nu godkända paragrafen hade vidare, anförde herr
talmannen, av herr Velander yrkats, att till densamma skulle fogas ett nytt
stycke av det innehåll, som angivits i den av friherre Lagerfelt m. fl. vid betänkandet
anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till herr Veländers
berörda yrkande samt vidare på avslag därå; och förklarade herr talmannen
sig anse den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som avslår herr Velanders yrkande örn tillägg till den nyss godkända
9 § av ett nytt stycke med visst innehåll, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att
flertalet röstade för ja-propositionen.

2 § 3 moni., 3 § 2 morn., 4 §, 5 § 2 morn., 6 § 1 morn., 7 §, 8 § 2, 3, 5 och
6 morn., 10 §, 12—14 §§, 15 § 2 morn., 16 §, 28 §, 29 §, 32 § 2 och 3 moni.,
33 §, 34 §, 35 § 2 och 3 mom. samt 36 § 1 mom.

Godkändes.

36 § 3 mom.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på Kungl.
Maj :ts förslag i avseende å 36 § 3 mom.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på godkännande av det nu ifrågavarande momentet
samt vidare därpå att kammaren skulle med godkännande av herr
Elon Anderssons m. fl. vid betänkandet anförda reservation avslå förslaget i

Onsdagen den 16 december 1943.

Nr 36.

Äng. vissa ändringar i taxeringsförordningen. (Forts.)
denna del; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

38 § 3 moni., 39 § 4 morn., 41 §, 42 § 3 och 4 morn., 46 §, 49 § 4 morn., 51 §,
52 §, 55 § 1 moni., 56 § 1 moni., 57 §, 58 § 1 morn., 59 §, 62 § 1 morn., 64 a §,
65 §,66 § 2 morn., 68 §,69 §1 och 3 moni., 70 §, 72 §, 73 §, 75—78 §§, 79 §1 och 2
morn., 80 §, 80 a §, 83 § 1 morn., 85—88 §§, 90 § 2 morn., 91 § 1 och 2 morn., 92 §
1 morn., 93—95 §§, 96 § 1 moni., 97 §, 97 a §, 98—101 §§, 104 §, 104 a §, 105 §,
106 § 1 och 3 morn., 107 §, 109—113 §§, 115 §, 117—119 §§, 121—124 §§,
124 a §, 125 §, 127 §, 128 § 2 morn., 129 §, 134 §, 135 §, 139 §, 140 §, 141 §
5 morn., 143 § 2 morn., 144 § 2 och 3 morn. samt 145 § 1—5 och 7 mom.

Godkändes.

145 § 8 moni.

Herr Lindblom: Herr talman! Beträffande 145 § 8 mom. ber jag att få yrka
bifall till den reservation, som är fogad till utskottets betänkande av herr
Sandberg.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande av
det under behandling varande momentet samt vidare på momentets godkännande
med den lydelse, som förordats i den av herr Sandberg vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande f förordning s för slag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkterna A 2—5 samt B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande
nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 13 december 1940
(nr 1000) örn allmän omsättningsskatt, m. m., jämte en i ämnet väckt motion,
bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379), m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Aiig. förstärk- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 267, i anledning av Kungl.
n™anal inom ¥aj'':ts framställningar angående förstärkning av den inom taxeringsorganisataxerkngsorga-
tronen _ sysselsatta personalen hos länsstyrelserna och Överståthållarämbetet
nisationen. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 345, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den
8 oktober 1943, föreslagit riksdagen att dels antaga vissa vid propositionen
fogade förslag till lagar och förordningar, dels ock godkänna av chefen för
finansdepartementet i nämnda statsrådsprotokoll förordat förslag till förstärkning
av personalen vid länsstyrelserna och Överståthållarämbetet.

Vidare hade Kungl. Maj :t i proposition nr 344, under åberopande av vid propositionen
såsom bilaga 3 fogat utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 8 oktober 1943, föreslagit riksdagen att

I. godkänna i sistnämnda statsrådsprotokoll intaget tillägg till personalförteckningen
för länsstyrelserna, att tillämpas från och med den 1 januari
1944;

II. medgiva

att en i den för tiden 1 januari—30 juni 1944 fastställda avlöningsstaten för
länsstyrelserna under anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal upptagen delpost till bokföringsgranskare finge användas för avlönande
av taxeringsassistenter,

samt att den i samma avlöningsstat under nämnda anslagspost upptagna
delposten till annan personal än bokföringsgranskare finge överskridas med
högst 640,000 kronor.

Propositionen nr 345 hade, i vad densamma avsåg ovannämnda personalförstärkning,
hänvisats till statsutskottet. Propositionen nr 344 hade i här ifrågavarande
del likaledes hänvisats till statsutskottet.

I samband med Kungl. Maj :ts berörda förslag hade statsutskottet till behandling
förehaft 12 i ämnet väckta motioner.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majits ifrågavarande framställningar
angående förstärkning av den inom taxeringsorganisationen sysselsatta
personalen,

a) godkänna av utskottet förordade förslag till förstärkning av personalen
vid länsstyrelserna och Överståthållarämbetet;

b) godkänna under punkten infört tillägg till personalförteckningen för
länsstyrelserna, att tillämpas under tiden den 1 januari—den 30 juni 1944;

c) medgiva, att den i den för tiden 1 januari—30 juni 1944 fastställda avlöningsstaten
för länsstyrelserna under anslagsposten till avlöningar till övrig
icke-ordinarie personal upptagna delposten till bokföringsgranskare finge användas
för avlönande av taxeringsassistenter;

d) medgiva, att den i samma avlöningsstat under nämnda anslagspost upptagna
delposten till annan personal än bokföringsgranskare finge överskridas
med högst 640,000 kronor;

II. att följande motioner, såvitt desamma hänvisats till statsutskottet, nämligen
motionerna 1:328, 335 och 347—351 samt 11:467—469, 485 och 486,
i den mån de icke kunde anses besvarade med vad utskottet anfört, ej måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

(53

Äng. förstärkning av viss personal inom taxering sorganisationen. (Forts.)

Herr Linnér: Herr talman! Den personalorganisation, som statsutskottet
här föreslår, är enligt utskottets uttryckliga uttalande avsedd att vara ett provisorium,
och utskottet har uttalat, att vid den nya prövning, som således kommer
att äga rum, synes jämväl frågan örn befattningarnas placering i lönegrad
böra upptas till övervägande. Detta sammanhänger med ett uttalande av bevillningsutskottet,
som har framhållit vikten av att befattningshavarna inom
den nya organisationen komma att äga sådan kompetens och få sådan tjänsteställning,
att denna organisation kan fungera tillfredsställande. Jag tror, att
det är skäl att i sammanhang med det viktiga beslut, som riksdagen nu har
fattat, understryka, vad utskotten här ha uttalat. Örn den organisation, som
riksdagen nu har bestämt sig för, skall kunna fungera, är det oundgängligen
nödvändigt, att den besättes med fullt kompetenta personer, som lia erfarenhet
och teknisk sakkunskap. Den nedprutning av lönerna, som departementschefen
har gjort för vissa befattningshavare, har redan visat sig utöva ett skadligt inflytande
på den blivande rekryteringen.

Jag skulle därför vilja framhålla, att stats- och bevillningsutskottens uttalanden
böra av Kungl. Majit ägnas en mycket ingående uppmärksamhet. Det
finns säkerligen ur beskattningssynpunkt mycket starka skäl för dessa uttalanden,
och för att den blivande organisationen skall kunna tillämpa de skattetekniska
synpunkterna rättvist är det mycket viktigt, att befattningshavarna
bli fullt kvalificerade.

Detta gäller befattningshavarna på landskontoren. Emellertid är det ju oundvikligt,
att den ställning, som beredes dem, inverkar på befattningshavarna på
landskansliet. I en av herr Albert Andersson och mig avgiven motion har uppmärksamheten
riktats på detta förhållande. Statsutskottet har emellertid inte
ansett sig behöva ägna något ord åt denna framställning. Jag skall därför be
att få säga något om vad detta innebär.

Icke endast landskontoren utan även landskanslierna ha på senare år fått en
alltmera stigande arbetsbelastning, och uppgifterna ha ökat mycket starkt inte
endast kvantitativt utan även kvalitativt. Dessa uppgifter måste till stor del
besörjas av jurister. Man försöker därför att dra till sig duktiga sådana. Men
befordringsutsikterna för dem äro synnerligen ogynnsamma. Det finns ju inte
fler avdelningschefer i länsstyrelserna nu än år 1877. Sedan dess har tillkommit
en ny grad, nämligen länsassessorsgraden. Bortsett frän en liten ökning på
ett par länsstyrelser finns det lika många inom den graden som den fick
1917. I övrigt utgöras de enda nyinrättade befordringstjänsterna av några
e. o. assessorsbefattningar.

Örn man tänker litet framåt i tiden, innebär detta, att ett mycket stort antal
jurister vid länsstyrelserna komma att fastna i den lönegrad, som motsvarar
nuvarande länsnotariegrad. De komma inte ens upp till samma ställning
sorn sekreteraren i ett centralt ämbetsverk. Deras uppgifter äro dock fullt jämförliga
med’ eller i många fall mera kvalificerade lin dessa sekreterares. Detta
kan inte gå bra i längden. Det är därför inte bara ur befattningshavarnas
utan även ur statstjänstens synpunkt — för att den på detta område skall fungera
riktigt i framtiden — ytterst viktigt, att denna fråga blir föremål för
uppmärksamhet.

Jag har, herr talman, inte kunnat göra annat än att som en ropandes röst i
Öknen —• det kan, jag väl^ säga, eftersom kammaren är så glest besatt — försöka
att få åtminstone någon att behjärta denna sak.

I herr Linnérs yttrande instämde herrar Engberg och Sandler.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående finansstatistikens
effektivisering;

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till lokaler för taxerings avdelningar
vid vissa länsstyrelser;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till ökade lokaler för länsstyrelsen i
Örebro län;

nr 27.1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar; samt

nr 272, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 77, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar i den till allmänna
tjänstepensionsreglementet hörande pensionsåldersförteckningen m. m.
jämte en i ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial:

nr 78, angående ersättning till vaktmästaren hos riksdagens andra kammare
E. W. Älvenstrand vid inkallelse till militärtjänstgöring;

nr 79, angående arvode för utarbetande av register till riksdagens protokoll
med bihang m. m. för höstsessionen 1943; och

nr 80, angående utredning rörande beredande av fastare anställningsform för
den hos riksdagen tillfälligt anställda vaktpersonalen m. m.

Vad utskottet i dessa memorial hemställt bifölls.

Herr ^talmannen hemställde nu, att behandlingen av tredje särskilda utskottets
utlåtande nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
örn nyttjanderätt till fast egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner,
måtte få uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 518, till Konungen angående val av en
fullmäktig i riksgäldskontoret samt en suppleant för fullmäktige i samma
kontor;

dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 519, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Axel W. Strand
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret; och

nr 520, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr David E. Hall
att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Onsdagen den 15 december 1943. Nr 35. 65

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 525, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr
379), m. m., jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 526,^ i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 13 december 1940
(nr 1000) örn allmän omsättningsskatt, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes, nr 525 under förutsättning att andra kammaren
beträffande utskottets betänkande nr 57 fattade samma beslut som första
kammaren samt nr 526 under förutsättning att utskottets hemställanden i
betänkande nr 58 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och bordlädes tredje särskilda utskottets memorial nr 3, angående
arvode till föredraganden hos tredje särskilda utskottet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag.

På framställning av herr talmannen medgav kammaren, att de anslag, som
utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 3.13 e. m.

lii fidem

G. H. Berggren.

Första kammarens protokoll 194$

Nr $5.

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Torsdagen den 16 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Maj:ts skrivelse nr 367, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av nämnda kungl, skrivelse, som nu föredrogs, inhämtades

att Kungl. Majit prövat lämpligt, att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordning till riksdagen muntligen gjordes meddelande av sådan beskaffenhet,
som i sagda paragraf avsåges, att Kungl. Majit förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren av statsministern och i andra kammaren
av ministern för utrikes ärendena, samt att Kungl. Majit bestämt, att
kamrarnas sammanträden i här avsedda fall skulle hållas inom lyckta dörrar.

Herr talmannen yttrade: I anslutning till den nu föredragna skrivelsen
får jag tillkännagiva, att plenum för mottagande av angivna meddelande kommer
att hållas i morgon fredag kl. 11.30 f. m.

På sedermera gjord proposition beslöts att ifrågavarande kungl, skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 521, i anledning av Kungl. Majits framställning örn anslag å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1943/44 till lokaler för taxeringsavdelningar vid
vissa länsstyrelser;

nr 522, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1943/44 till ökade lokaler för länsstyrelsen i
örebro län;

nr 523, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 524, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44;

nr 528, i anledning av Kungl. Majits framställningar angående förstärkning
av den inom taxeringsorganisationen sysselsatta personalen hos länsstyrelserna
och Överståthållarämbetet jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 529, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående finansstatistikens
effektivisering.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 527, till Konungen i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379), m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.

Torsdagen deli 16 december 1943. Nr 35. 67

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
dels till Konungen:

nr 530, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i den till allmänna tjänstepensionsreglementet hörande pensionsåldersförteckningen
m. m. jämte en i ämnet väckt motion; samt

nr 531, angående reglementet för riksbankens styrelse och förvaltning;
dels ock, nr 532, till fullmäktige i riksbanken, med överlämnande av reglemente
för riksbankens styrelse och förvaltning.

Föredrogs tredje särskilda utskottets memorial nr 3, angående arvode till
föredraganden hos tredje särskilda utskottet.

På framställning av herr talmannen beslöts att förevarande, endast en gång
bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

På sedermera gjord proposition bifölls vad utskottet i det nu föredragna
memorialet hemställt.

Föredrogs ånyo tredje särskilda utskottets utlåtande nr 2, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa
delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 oktober 1943 dagtecknad proposition, nr 346, vilken hänvisats
till tredje särskilda utskottet, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
örn nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående
uppsikt å vissa jordbruk; samt

3) lag örn förköpsrätt.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

337 av herr Mannerskantz m. fl.,

338 » herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl.,

339 » herr Harje,

340 » herr Andersson, Alfred,

341 » herr Elofsson, Gustaf, och herr Persson,

342 » herr Tjällgren,

343 » herr Persson och herr Elofsson, Gustaf,

358 » herr Holmström m. fl.,

359 » herr Persson och herr Elofsson, Gustaf,

360 » herr Johanson, Karl Emil, m. fl. samt

361 » herr Johanson, Karl Emil, m. fl. ävensom

inom andra kammaren:

nr 459 av herr Barnekoiv m. fl.,

» 473 » herr Hansson i Skediga,

» 474 » herr Jonsson i Alsen,

» 475 » herr Andersson i Vigelsbo m. fl., likalydande med motionen
nr 343 i första kammaren,

Äng.

ändringar t
arrenddagfti
jlningen.

68 Nr 35. Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)

nr 476 av herrar Gezelius och Håstad, i huvudsak likalydande med motionen
nr 358 i första kammaren,

nr 477 av herrar Andersson i Surahammar och Eriksson i Sandby,

nr 478 av herr förste vice talmannen Magnusson,

nr 479 av herrar Norup och Persson i Norrby, likalydande med motionen
nr 341 i första kammaren,

nr 480 av herrar Jansson i Hällefors och Jonsson i Fjäle, likalydande med
motionen nr 340 i första kammaren,

nr 496 av herr Norup, likalydande med motionen nr 359 i första kammaren,

nr 497 av herr Hagberg i Luleå,

nr 498 av herr Stattin m. fl., likalydande med motionen nr 360 i första
kammaren,

nr 499 av herr Stattin m. fl., i huvudsak likalydande med motionen nr 361
i första kammaren, samt

nr 500 av herr Janson i Frändesta m. fl., likalydande med motionen nr
337 i första kammaren.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande, att de genom propositionen framlagda
förslagen till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom och till lag örn förköpsrätt icke
kunnat i oförändrat skick antagas, matte för sin del antaga under punkten införda
förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s, 1)
örn nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn förköpsrätt;

B. att riksdagen ej måtte bifalla det genom propositionen framlagda förslaget
till lag örn ändring i vissa delar a-v lagen den 27 juni 1927 (nr 287)
angående uppsikt å vissa jordbruk;

C. att motionerna 1:337—1:343, 1:358—1:361, 11:459, 11:473^11:480
och II: 496—II: 500, i den mån de icke kunde anses hesvarade genom vad utskottet
under A. och B. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet funnos fogade särskilda yttranden av, utom annan,

1) herr Linder;

2) herr Holmbäck;

3) herr Mäler med instämmande av herrar Hage, Alfred Andersson, Svedberg,
Hermansson och Jansson i Hällefors,

Desutom hade vid utlåtandet avgivits ett flertal reservationer.

Rörande sättet iför utlåtandets föredragning yttrade

Herr Norman: Herr talman! I avseende på föredragningen av tredje särskilda
utskottets utlåtande nr 2 får jag hemställa, att detsamma må företagas
till avgörande punktvis och punkten A på det sätt, att de däri tillstyrkta
lagförslagen föredragas vart för sig, paragrafvis och, i den mån så erfordras,
styckevis med övergångs- och promulgationsbestämffielser samt ingresser och
rubriker sist, varefter, och sedan båda lagförslagen blivit genomgångna, utskottets
hemställan i punkten A föredrages; att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna må omfatta utlåtandet i dess
helhet; att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon

Torsdagen den 16 december 1943. Ni'' 35. ,69

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
kammarens ledamot begäres; att för elen händelse något av lagförslagen kommer
att helt eller delvis återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att, vid
ärendets förnyade behandling, i avseende å de delar, som blivit med eller utan
ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta
ändringar i återförvisade delar; samt att utskottet bemyndigas att i avseende
å nummerbeteckning av paragrafer vidtaga sådana ändringar, som påkallas
av kamrarnas beslut.

Vad herr Norman sålunda hemställt bifölls.

Punkten A.

Det av utskottet under 1) framlagda lagförslaget.

1 kap. 9 §.

Denna paragraf lydde:

Har arrende- eller hyresavtal slutits beträffande sådan fideikommissfastighet,
som ej är att anse såsom huvudgård till fideikommiss, vare avtalet gällande
jämväl iför annan innehavare av (fideikommisset än upplåtaren; dock
vare, där de avtalade villkoren med hänsyn till förhållandena vid tiden för
avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig mån
stridande mot nye innehavarens berättigade anspråk, honom öppet att uppsäga
avtalet. Sker ej uppsägning inom sex månader efter det nye innehavaren
tillträdde fideikommisset, vare han sin rätt därtill förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare nye innehavaren, där
han ej åtnöjes med det i avtalet tingade vederlaget, berättigad att av nyttjanderättshavaren
bekomma skälig ersättning för den tid denne efter nye innehavarens
tillträde av fideikommisset utövat nyttjanderätten.

Har i avtalet intagits villkor, som strider mot vad i denna paragraf är stadgat,
vare det villkor utan verkan mot nyttjanderättshavaren.

Herr Norman: Herr talman! Av samma skäl, som bevillningsutskottets ärade
ordförande i går anförde vid behandlingen av den då föreliggande stora frågan,
torde det måhända vara lämpligt att jag börjar med att ge en mycket
kort sammanfattning av de ändringsförslag i fråga örn arrendelagstiftningen,
som föreligga i den kungl, propositionen, och utskottets ställningstagande
till desamma.

Det rättsliga förhållandet mellan jordägare och arrendator regleras för
närvarande dels i 2 kap. lagen den 1-1 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast
egendom, dels, vad beträffar vissa kategorier av arrenden, i den s. k. norrländska
arrendelagen av den 25 juni 1909. Därutöver gälla vissa särbestämmelser
i fråga örn arrendering av ecklesiastik jord samt en administrativ förordning
rörande kronoarrenden.

Den föreliggande kungl, propositionen innehåller förslag örn den norrländska
arrendelagens upphävande, sedan de viktigaste bestämmelserna i densamma
inarbetats i nyttjanderättslagen, varjämte förutsättes att specialregleringarna
rörande ecklesiastika och kronoarrenden skola efter utredning utformas
i nära anslutning till de nya bestämmelserna i nyttjanderättslagen. I
denna lag bibehålies den nuvarande uppdelningen i en del med allmänna bestämmelser
örn jordbruksarrende, en del med mera socialt betonade bestämmelser
för vissa arrenden samt en del med specialbestämmelser för s. k. lägenhetsa
minden.

De sakliga ändringarna i den s. k. allmänna arrendelagen, som i stort sett
förutsätter avtalsfrihet mellan parterna, äro i huvudsak följande: Arrende -

70 Nr 35. Torsdagen den 18 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
avtalet skall för att vara gällande upprättas skriftligt. En bestämmelse att
brukaren under vissa villkor skall äga rätt till ersättning .syftar till att garantera,
att den skriftliga formen iakttages. Reglerna, örn arrendatorns rätt att
efter hembud till jordägaren sätta annan i sitt ställe samt örn hans rätt att
låta annan disponera någon del av arrendeobjektet äro jämkade till arrendatorns
förmån. Underlåtenhet att hålla syn skall icke principiellt betaga part möjlighet
att föra bevisning rörande fastighetens skick vid tillträdandet och avträdet,
synemän få tagas från ort även utom tingslaget, de instruktionella
föreskrifterna rörande tillvägagångssättet vid syn ha kompletterats. Vissa
regler rörande jordägarens nybyggnadsskyldighet och arrendatorns rätt att
få tillgodoräkna sig husrötebelopp lia erhållit tvingande karaktär. Ersättningsreglerna
rörande av arrendator utförda förbättringar lia något utökats. Det
stadgas förbud för jordägaren att genom förbehåll i arrendekontraktet förplikta
arrendatorn att erlägga fastighetsskatt, som författningsenligt åligger
jordägaren. Ett stadgande inskränker användningen av skiljedomsförfarande
i tvist örn arrendatorns rätt att vidbliva arrendet. Legal! får ej längre utsättas
i arbete, och avtalad arbetsskyldighet skall betalas efter ortens gängse pris.
Tillhandaliålles ej arrendatorn avtalat arbete äger han rätt att bryta arrendeavtalet.

Inom den sociala arrendelagstiftningens ram, där bestämmelserna äro
tvingande, föreslås betydelsefulla ändringar. Tillämpningsområdet är avsevärt
vidgat, nedre arealgränsen är helt borttagen och den övre höjd till 50 hektar,
varjämte nya jordägarkategorier införas under denna lagstiftning. Syftemålet
har framförallt varit att skänka större trygghet åt arrendatorer, som inneha
mera permanenta arrenden, till stöd .för denna stora kategori av jordbrukare
och till gagn för jordbruksnäringen. Det föreslås femårig minimitid för arrenden
av denna kategori, förenad nied optionsrätt och regler örn skiljedomsförfarande
beträffande arrendevillkoren vid förlängt arrende, om parterna ej
komma överens. Optionsrätten erhåller i vissa fall retroaktiv tillämpning
på avtal, slutna före lagens ikraftträdande. Denna rätt kompletteras med förköpsrätt
för arrendatorn enligt särskilda regler vid fall av fastighetens försäljning.
Jordägarens byggnadsskyldighet har i viss mån modifierats till
följd av utvidgningen av tillämpningsområdet, varjämte dispensreglerna undergått.
viss omarbetning. För att lagstiftningen mera smidigt skall kunna
tillämpas särskilt beträffande byggnadsskyldigheten föreslås en speciell dispensregel
i övergångsbestämmelserna. Slutligen har vanhävdsbegreppet i den
s. k. uppsiktslagen mildrats i samband med förslag örn utvidgning av denna
lags tillämpningsområde att sammanfalla med tillämpningsområdet för den
sociala arrendelagen. Jordbrukskommissionerna få enligt förslaget betydligt
vidgade befogenheter som kontrollanter, skiljemän och dispensgivare.

Utskottet tillstyrker i huvudsak den kungl, propositionen. I vissa fall förordar
dock utskottet ändringar i Kungl. Maj :ts förslag. Reglerna i 53 § örn
förutsättningarna för optionsrättens brytande föreslår utskottet något modifierade
i syfte att göra dem mer distinkta till förebyggande av onödiga tvister
och risken för att de skola frammana en viss osäkerhetskänsla hos arrendatorn.
Beträffande förköpsrätten har utskottet i princip godtagit departementschefens
förslag, ehuru starka sympatier nog förefunnits inom utskottet
för arrendeutredningens förslag i detta fall. Utskottet tillstyrker alltså bestämmelsen
örn att ett av arrendatorn avslaget hembud betager honom rätten
till förköp under viss tid och under förutsättning att ej fastigheten försäljes
under villkor, som för jordägaren äro mindre fördelaktiga än de som gällt för
hembudet. Utskottet anser dock att hembudet bör stå för arrendatorns räkning
i tre månader mot i propositionen föreslagna två månader. Under tider av

Torsdagen den 16 december 194.1.

Nr 35.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
stigande fastighetsvärden kanske också arrendatorn under de två år han enligt
förslaget skulle vara betagen förköpsrätten kan komma till insikl. örn att
det avslagna hembudet vore för honom antagbart. Utskottet föreslår därför
att denna tid sänkes till ett år.

Under utredningen om ändrade regler i arrendelagstiftningen har spörsmålet
uppkommit om till vilken part hälsovårdsnämnd har att vända sig vid_ ingripande
rörande till utarrenderad jord hörande bostäder. På grund av riksdagsskrivelse
i ärendet har arrendeutredningen haft denna fråga till beaktande
och föreslagit att den måtte lösas genom ändrad bestämmelse i hälsovårdsstadgan.
Frågan lär lia varit föremål för Kungl. Maj:ts övervägande, vilket dock
ej lett till det resultat arrendeutredningen föreslagit. Utskottet har nu med
anledning av en motion haft denna fråga under omprövning. I stark känsla för
behovet av att till utarrenderad jord hörande lantarbetarbostäder hållas i ett
skick, som överensstämmer med hälsovårdsstadgans krav på bostad, förordar
utskottet att 14 § i nyttjanderättslagen, som ej varit föremål för ändringsförslag
från Kungl. Maj:ts sida, så ändras, att jordägaren ålägges att verkställa
nybyggnad eller ombyggnad som erfordras för tillgodoseende av detta behov.

Utskottet förordar också den ändringen i Kungl. Maj :ts förslag, att legan
alltid skall utsättas i penningar, samt beträffande syneinstitutet att tiden för
synens hållande begränsas till tre månader efter respektive tillträdes- och avträdesdag.
Enär ändringarna i uppsiktslagen ej skola träda i kraft under nu
gällande vanhävdslags giltighetstid, har utskottet ansett, att prövningen av
dessa ändringar lämpligen kan bero. och avstyrker därför i denna del propositionsförslaget.

Utöver dessa ändringar, varom utskottet varit enigt, förordar utskottsmajoriteten
långt gående ändringar i 17 § och 49 §.

Keglerna i 17 §, som gälla arrendators rätt till ersättning för gjorda förbättringar,
ha vidgats till att omfatta snart sagt varje förbättring av mera varaktig
karaktär, dag har inte kunnat följa utskottet i denna käcka reformiver.
Utskottet har inte enligt min mening kunnat på den korta tid, som stått till
förfogande, ägna denna fråga den grundliga prövning, som brukar föregå ett
lagförslag av mera omfattande verkningar. Inom andra lagutskottet, där jag lärt
mig att i sådana fall gå försiktigt fram, bruka vi när det gäller ett uppslag som
vi anse beaktansvärt förorda riksdagen att bedja Kungl. Majit att utreda frågan
och komma med förslag. Jag tror att försiktigheten bjuder att riksdagen
handlar så även i nu föreliggande fall. Väl kan det synas mindre lämpligt att
vid antagande av reviderade rättsregler omedelbart ifrågasätta utredning örn
utvidgningar. Hade nu föreliggande lagförslag handlagts under en vårsession i
riksdagen skulle jag från denna utgångspunkt cj varit obenägen att medverka
till ett positivt resultat efter hörande av olika sakkunniga, vartill tid då funnits.

En reservation inom arrendeutredningen har visserligen bringat denna fråga
till aktualitet, men under remissen har den inte så beaktats som ett förslag från
utredningens majoritet. Departementschefen har också varit synnerligen betänksam.
Jag citerar ur propositionen: »Tillräckliga skäl ha ej synts föreligga
att -— såsom i vissa yttranden förordats ■— utvidga ersättningsrätten till att
omfatta ytterligare kategorier av förbättringsarbeten, såsom anläggande av
vattenledning och inrättande av silos. Än mindre har det ansetts tillrådligt att
i nyttjanderättslagen upptaga en sådan generell ersättningsregel, som för närvarande
finnes stadgad i norrländska arrendelagen.»

Jag kommer därför, herr talman, att vid handläggningen av 17 § yrka bifall
till den reservation, som avgivits jämte mig av utskottets ärade vice ordförande
och herr Linder.

Eli. bifall lill u Iskol lois förslag i denna del vore sfi mycket betänkligare, som

Nr 35.

Torsdagen deli 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
ersättningsreglerna bli tvingande inom den sociala arrendelagstiftningens område,
vilket nu utvidgats att omfatta ett flertal arrenden, där avtalsfrihet mellan
parterna hittills gällt. I Kungl. Maj :ts förslag bibehålies vid denna utvidgning
principen att tillämplighetsområdet .skall omfatta mera permanenta arrenden.
Utskottets förslag beträffande 49 § bryter mot denna princip. I den mån
förslaget omfattar dylika permanenta arrenden finner jag det riktigt, men redan
uppräkningen i motiveringen av de nya jordägarkategorier, sorn utskottet
avser att fånga med den nya lagtexten, visar att rent tillfälliga arrenden genom
denna föras in under de socialt betonade reglerna. Här örn någonsin borde
en allsidig utredning föregå lagstadgandet. Lagrådet har ju varit synnerligen
betänksamt beträffande den utvidgning, som Kungl. Majit har föreslagit i
fråga om arealgränsens höjning på grund av att detta förslag enligt lagrådets
mening inte har blivit så prövat av sakkunniga, som lagrådet skulle lia önskat
för att lättare kunna taga ståndpunkt till spörsmålet.

Vad angår bestämmelserna örn vilka jordägarkategorier, som skola falla under
lagen, har lagrådet också ifrågasatt om dessa bestämmelser äro nog distinkta
och bestämda. Lagrådet har därvid pekat på att begreppet förening och
begreppet stiftelse äro obestämda och att man därför inte får den fasta och
bestämda regel, som direkt utvisar vilka arrenden som skola falla under den
sociala lagstiftningen.

Utskottets lagtext lider av en ännu större oklarhet, efter vad jag kan förstå,
och ger inte den bestämda avgränsning, som torde vara ganska betydelsefull i
detta fall. Samma reservanter som beträffande 17 § hemställa också beträffande
49 § örn bifall till Kungl. Maj :ts förslag, men begära att en utredning
måtte upptagas örn spörsmålet huruvida och på vad sätt nu icke medtagna mera
permanenta arrenden skola kunna föras in under den sociala lagstiftningen.

Herr talman! Jag återkommer senare till de punkter, där jag haft en mot
utskottsmajoriteten avvikande mening, och hemställer nu örn bifall till den föredragna
paragrafen.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Det nu föreliggande förslaget till
arrendelag har en djupgående betydelse i många hänseenden. Vid ett studium
av lagens innehåll få säkerligen alla det intrycket, att lagen är tillskapad
huvudsakligen för att trygga arrendatorernas ställning. Det är uppenbart
att en sådan tanke är befogad. Jag tror också att örn den nya lagen tillämpas
på ett förståndigt .sätt — jag tänker då särskilt på optionsrätten och förköpsrätten
— skola dess bestämmelser icke visa sig ha den riskfyllda verkan beträffande
jordägarna, som man på många håll kanske är böjd att förutsätta.

Bestämmelserna angående optionsrätten och förköpsrätten gälla ju de permanenta
arrendena, och det är uppenbart att den tanke, som ligger bakom förslaget
i denna del, också är mycket legitim och givetvis bör förverkligas. Men
det förutsätter också att jordägarens legitima intressen tillgodoses i vissa fall,
exempelvis när en anförvant vill övertaga arrendet eller köpa egendomen. Det
finns ett par reservationer på denna punkt. Vi reservanter påyrka i det ena
fallet, då det gäller rätten att återtaga arrendet, att syskon och syskonbarn
skola få samma rätt som make, barn och adoptivbarn, och vidare att även i
fråga om förköiisrätten synskonbarn skola ryckas in under lagens bestämmelser.
Det är nämligen och kanske rätt ofta på det sättet, att i en familj med
många barn ett av dem övertar egendomen, medan de andra ge sig ut på andra
håll. Efteråt kan en sådan situation inträda, att ett syskon eller syskonbarn
skulle vilja övertaga antingen arrendet eller äganderätten till en egendom,
som jordägaren har arrenderat ut och sorn lyder under den sociala delen av
arrendelagen. Det måste anses vara ett utomordentligt starkt legitimt krav att

Torsdagen den IG december 1943.

Nr 35.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
eli sådan möjlighet förefinnes och att under sådana förhållanden arrenderätten
eller förköpsrätten skall kunna brytas.

Herr Linder och herr Carlström ha i särskilda utlåtanden till betänkandet
uttalat, att man kan frukta att den nya arrendelagen skall föranleda att arrenden
i stor utsträckning komma att avvecklas. Örn emellertid en tendens till
avveckling av arrenden, vilket är sannolikt, kommer att visa sig, torde den
emellertid till största delen vara beroende på bj^ggnadskostnaderna. Det förhåller
sig så, som alla som syssla med jordbrukets byggnadsfrågor väl veta,
att byggnadskostnaderna för närvarande äro så oproportionerligt höga i förhållande
till jordbrukets avkastning och bärighet, att man inte kan hålla små
lägenheter bebyggda på ett sådant sätt som vore önskvärt. Det är uppenbart
att när en jordägare skall göra en kalkyl huruvida han kan bibehålla ett jordbruk
och utarrendera detsamma eller nedlägga det, så måste han räkna med
byggnadskostnaderna och i vad mån ett blivande arrende kan förränta och
amortera dessa kostnader. För närvarande är situationen sådan att detta icke
låter sig göra.

Jag sysslar för närvarande med en utredning angående räntabiliteten av de
ecklesiastika boställena i riket, och det visar sig av den statistik, som ingår
i detta material, att på slättbygden, där man inte kan tillgripa skogen såsom
inkomstkälla för dylika ändamål, finns det ingen möjlighet att finansiera nybyggnaderna
-— icke ens när det gäller stora egendomar och icke heller i de
mest bördiga delarna av riket. Örn man inte vill ställas inför utsikten att ett
massnedläggande av jordbruk skall ske, måste det ske en förändring beträffande
relationen mellan arrendevärdena och byggnadskostnaderna, d. v. s. mellan
jordbrukets räntabilitet och byggnadskostnaderna.

Utskottets majoritet gör ett. uttalande örn att jordbrukskommissionerna, som
skola utgöra en instans för avgörande av en mängd olika frågor, som röra arrendena
och mellanhavanden mellan jordägarna och arrendatorerna, måste få
en annan sammansättning än vad som för närvarande är fallet, d. v. s. de
måste bli tillsatta i en annan ordning än nu. Det har naturligen en utomordentlig
betydelse när det gäller respekten för jordbrukskommissionerna s arbete,
att de ha en sådan sammansättning att både jordägaren och arrendatorn
ha förtroende för de beslut som komma att fattas. Är det så att jordbrukskommissionerna
inte lia en sådan sammansättning, att de kunna vinna förtroende,
blir följden givetvis att en mängd av deras beslut inte komma att respekteras
utan att rättegångar bli anhängiggjorda parterna emellan. Detta vore från
mångå synpunkter förkastligt; en rättegång skärper ju endast motsättningarna
och föranleder ett sämre samarbete mellan jordägaren och arrendatorn.

Jag övergår nu till att med några ord beröra 8 § i lagförslaget, beträffande
vilken undertecknad lii. fl. avgivit en reservation. Enligt det förslag som
Kungl. Maj :t framlagt skulle arrendatorn, i händelse ett arrende löper under
minst tio år och han under arrendetiden av en eller annan anledning vill överlämna
arrendet, i första hand hembjuda jordägaren att övertaga egendomen,
varvid arrendatorn skulle vara berättigad att erhålla ersättning för arrenderättens
värde. Departementschefen använder i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
ordet »handelsvärde». Nåväl, vad betyder då »arrenderättens värde»
eller »handelsvärde»? Jag har en ganska ingående erfarenhet av hur man resonerar
i detta avseende beträffande kronoarrendena, som lyda under den allmänna
arrendelagen. Staten försöker ju genom sina myndigheter, domänstyrelsen,
domänintendenterna och jägmästarna, att såsom målsman flir jordägaren
åstadkomma sådana arrendevillkor, att å ena sidan kronan kan anse sig
till freds i sina berättigade krav på inkomst från egendomarna, men å andra
sidan också att arrendatorn får en sådan ställning, alt han inte behöver dra -

Nr 35.

Torsdagen dea 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
gas med alltför stora ekonomiska bekymmer utan med arbetsamhet och sparsamhet
kan dra sig fram på sitt jordbruk. Meningen är då naturligen också,
att örn en arrendator lämnar arrendet skall den som tillträder det efter honom
få det på samma villkor som voro bestämda vid uppgörandet av arrendeavtalet.
Därigenom blir alltjämt arrendatorns ställning tryggad, han behöver inte ekonomiskt
kämpa med alltför stora svårigheter, och därav följer också att han har
tillräckliga resurser - för att kunna dels sköta jordbruket rationellt och dels
också fullgöra de prestationer, som åligga honom beträffande underhåll av
byggnader och dylikt.

Men ifall nu en sådan ordning skall tillämpas, som legaliseras genom lagtextens
formulering, så skall arrendatorn, när han av någon anledning vill överlämna
arrendet, ha rättighet att göra detta, men därvid få betalt för »arrenderättens
värde». Detta kan inte tolkas på annat sätt än att det blir fråga
örn kapialvärdet av det arrende, som han på grund av gällande kontrakt har.
Anses arrendet fördelaktigt kan arrendatorn göra gällande, att det har ett
högre värde än vad som framgår av arrendekontraktet. Avkastningen kan måhända
under en högkonjunktur ökas så att arrendet skulle kunna bära en
betydligt större arrendeavgift än den som är fastställd i arrendekontraktet. Ardendet
kan följaktligen anses ha ett kapitalvärde, som är betydligt högre än
det som svarar mot arrendebeloppets storlek. Örn vi anta att jordägaren av
någon .anledning måste vägra att taga emot hembudet och arrendatorn låter
en annan person i sitt ställe övertaga arrendet, kan arrendatorn av tillträdaren
betinga sig ett belopp, som särskilt under ett vikande konjunkturläge blir så
betungande för denne att hans ekonomiska ställning undergräves för hela arrendetiden.

Det finns många som när det gäller allmänna arrenden anse, att själva optionsrätten
har ett värde — jag tänker nu närmast på kronoarrenden och
hemmanen under Uppsala universitet, ty det anses faktiskt vara ett väsentligt
värde att få ett sådant arrende. Följden är ,att man är villig att betala ett
visst belopp för själva optionsrätten, som en arrendator får när han har innehaft
arrendet under fem år. Detta system som tillskapas genom 8 § enligt
utskottets formulering skulle naturligtvis bryta sönder allt intresse hos jordägaren
att skapa en god ställning för arrendatorerna. Det föranleder också
att jordägaren, örn han själv övertar arrendet och får betala ett förhöjt pris
som anses motsvara arrenderättens värde, måste sträva efter att få tillbaka
dessa pengar på något sätt, och då höjer han arrendet för den blivande arrendatorn
och ställer honom kanske därmed i den svåra ställning, som jag nyss
talade örn.

Inom utskottet hade vi en uppvaktning av arrendatorer från Uppsala universitetshemman
och dessa blevo tillfrågade huruvida det förekommer någon
efterfrågan på deras arrenden. Svaret blev att »det står folk i kö» örn ett
sådant hemman blir ledigt. Därav skulle följden kunna bli, ifall den föreslagna
lagen skall tillämpas, att en arrendator som överlåter arrendet kan
auktionera bort det mellan olika spekulanter och överlåta det till den högstbjudande.
Han har ju nämligen legitim rätt att få betalt för »arrenderättens
värde».

Detta är en bestämmelse som är så orimlig, att jag hoppas att inte riksdagen
med öppna ögon skall godtaga den.

Jag skall ta ett annat exempel från ett enskilt fall, som jag känner till. En
person i Jönköpings län hade köpt en huvudgård, som var ganska stor och
omfattade flera tusen tunnland skogsmark och en hel del arrendetorp. Jag
besökte tillsammans med honom ett av dessa torp för ett par år sedan, och lian
demonstrerade då vad han gjort på detta torp sedan han övertagit egendomen:

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

Ang. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
lian hade byggt ladugård, hönshus och brygghus, restaurerat boningshuset, utvidgat
köket och installerat centraluppvärmning och badrum. På torpet föddes
en häst, tre kor och ett par ungkreatur. Jag frågade honom hur stort arrendet
var för detta torp. Jag tror att han svarade 250 kronor, i varje fall är jag säker
på att det inte var mer än 350 kronor.

Jag undrade då örn hail inte skulle höja arrendet.

Nej, svarade han. Det är utomordentligt präktigt folk som bor här, och
jag behöver arrendatorn och hans söner till att köra och hugga i skogen. Det
är värdefullt för mig, sade han, att ha så duktigt folk till hands, och därför
höjer jag inte arrendet. Torparen och hans maka kunde inte heller nog prisa
sin utomordentlige husbonde.

Men antag, att arrendatorn skulle dö och ett av barnen skulle övertaga torpet.
Då kunna de andra barnen uppskörta honom och kräva en kapitalutgift
av honom för denna värdefulla arrenderätt, som jordägaren ansett skäligt att
säkerställa åt sin arrendator.

Jag kommer, herr talman, att yrka bifall till reservationen på denna punkt,
och jag hoppas att jag skall kunna få anslutning för denna ståndpunkt i kammaren.

Vad sedan beträffar 17 §, uttalade utskottets ordförande sina betänkligheter
mot de ändringar i denna paragraf, som utskottsmajoriteten emot lagrådet och
Kungl. Majit har gjort. Och uppenbart är ju, att det är fråga om en väsentlig
utvidgning. Majoriteten inom utskottet har emellertid ansett, att en sådan
utvidgning av bestämmelsen vore befogad, och det finns vissa icke oväsentliga
garantier emot att detta förslag skulle kunna- föranleda till missbruk från arrendatorernas
sida. Det gäller ju här ersättning för förbättringar, som arrendatorn
verkställt utöver dem som Kungl. Maj :ts förslag innehåller. Kungl.
Maj :ts förslag gällde gödselstadsanläggningar, täckdikning och sådant, men
utskottsmajoriteten har utvidgat detta till att omfatta också betesanläggningar,
siloanläggningar, väganläggningar, vattenintag och sådana ting, som arrendatorn
inte skulle få betalning för enligt Kungl. Maj:ts förslag, men för vilka utskottsmajoriteten
föreslår att han skulle ha ersättning.

Vi lia uppställt följande garantier för att bestämmelsen inte skall kunna
missbrukas: för det första att anläggningen skall vara av varaktig natur och
för jordbruket nyttig, för det andra att anläggningen utförts med jordägarens
samtycke eller efter godkännande av lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent
samt två andra personer, som äro behöriga att vara synemän, samt för
det tredje att ersättningen inte får vara större än som svarar mot kostnaden
för anläggningen.

Majoriteten i utskottet menar att man genom dessa besämmelser har skapat
en så stark garanti för jordägaren, att inte risken skall vara alltför stor för
orimliga krav från arrendatorns sida. Men å andra sidan lia vi velat säkerställa
en skälig esättning till anendatorerna för vad de göra. Ifall Kungl.
Maj:ts förslag bifalles oförändrat, såsom vissa reservanter föreslå, blir följden
givetvis att en arrendator inte kan vara säker på att få ersättning för de förbättringar
han gör i dessa avseenden. Därigenom förlorar han intresset för att
göra sådana förbättringar, som eljest skulle vara önskvärda. Örn däremot utskottets
förslag bifalles har han säkerhet för att ersättning skall utgå, och
det skapas därigenom större förutsättningar för att inte stagnation skall uppstå
när det gäller sådana nödiga och lämpliga förbättringar, som tidsförhållandena
och en modern jordbruksskötsel kräva.

Jag kommer för min del att yrka bifall lill utskottets förlag på denna
punkt.

Beträffande 23 $ bär jag tillsammans med några andra ledamöter avgivit

N r 35.

Torsdagen (leii 16 december 1943.

Atty. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
en reservation i fråga om rätten att överenskomma mellan jordägaren oell arrendatorn,
att arrendatorn skall erlägga skatterna för den arrenderade fastigheten.
Utskottets förslag innehåller en tvingande bestämmelse örn att en dylik överenskommelse
icke får träffas, utan att jordägaren ovillkorligen skall betala
skatterna för egendomen. Denna ståndpunkt har förmodligen uppkommit därigenom
att det förr i tiden, låt mig säga för tjugo år sedan, i arrendekontrakten,
även i domänstyrelsens kontrakt, ofta förekom en bestämmelse om att
arrendatorn skulle betala de skatter och onera som belöpte på egendomen. Då
inräknades också i vissa fall skogsvärdet, och följden blev att arrendatorn fick
erlägga skatt för skogen, som han ju inte hade någon avkastning av. Arrendekontraktet
löpte i regel på tjugo år. Under denna tid förrättades jordbrukstaxering
fyra gånger och taxeringsvärdena kanske höjdes den ena gången efter
den andra med påföljd att arrendatorns skatt för fastigheten också höjdes.
Det blev så småningom en stark reaktion mot denna bestämmelse som man
ansåg orimlig. Senare har man ju övergått till att i arrendet icke skall ingå
mer än inägorna och att arrendatorn skall betala skatt för det arrenderade
området med rätt att åtnjuta procentavdrag. Detta har emellertid, vilket också
framhölls av arrendatorerna från Uppsala universitetshemman, lett till att
jordägaren i vissa fall icke kan tillgodogöra sig procentavdraget, emedan hans
inkomst av fastigheten icke uppgår till fem procent av fastighetens taxeringsvärde,
medan arrendatorn mycket väl kan tillgodogöra sig procentavdraget,
därför att hans inkomst utgör mer än fem procent av fastighetens taxeringsvärde.
Garantiskatten, som utgör underlaget för procentavdraget, avser ju endast
att åt kommunen säkerställa ett visst skatteunderlag på fastigheten
som svarar mot fem procent av taxeringsvärdet. Det är således icke fråga örn
en skatt som skall utgå vid sidan av inkomstskatten, utan det är endast en
garantiskatt. Det kan icke vara i det allmännas intresse att fastigheterna skola
dubbelbeskattas. Det blir emellertid en dubbelbeskattning, örn man inte kan
tillgodogöra sig procentavdraget. Därför är det både berättigat och lämpligt,
att det finns möjlighet att fritt avtala, vem som skall betala skatten för fastigheten,
givetvis under förutsättning att icke annan jord än inägor ingår i arrendet.
Vi ha därför, som herrarna finna, i vår reservation föreslagit att det i
23 § skall tilläggas en bestämmelse örn att annan mark än den arrenderade
icke får ingå i ett eventuellt åtagande från arrendatorns sida angående skattskyldigheten.

Jag skall i detta sammanhang inte närmare ingå på frågan örn jordägarens
rätt att bryta optionsrätten, som behandlas i 53 §, och förköpsrätten, som avhandlas
i 70 §. Reservanternas förslag innebär endast, att bestämmelserna i
dessa paragrafer skola utvidgas till att även omfatta syskon och syskonbarn.
Jag tror att man med fog kan hävda att en dylik utvidgning är befogad.

I 54 § stadgas att örn någondera parten vill påkalla ändring i arrendevillkoren
skall han giva detta den andre till känna, enligt utskottets förslag senast
åtta månader och enligt reservanternas förslag senast ett år före arrendetidens
utgång. Motiveringen för vår ståndpunkt är att vi anse att det
även i detta fall bör stipuleras samma tidsfrist som i 52 §, som stadgar skyldighet
för arrendatorn att senast ett år före arrendetidens utgång giva jordägaren
till känna, huruvida han vill tillgodonjuta arrendet i fortsättningen.
Reservanterna anse, att frågan örn arrendets förlängning och arrendevillkorens
storlek skall avgöras på en gång och i ett sammanhang. Frågan huruvida arrendatorn
skall fortsätta arrendet skall ju avgöras ett år i förväg, och man bör
enligt vårt förmenande inte kunna vänta ytterligare två månader med att avgöra
arrendevillkoren, sedan tiden är försutten för rätten att bryta arrendeavtalet.
Vi ha därför yrkat motsvarande ändring i 54 §.

Torsdagen den 10 december 1943.

Nr 35.

Ånej. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)

Jag skall, herr talman, inte upptaga tiden ytterligare, utan ber att få yrka
bifall till den nu föredragna paragrafen.

Herr Hage: Herr talman! Jag har liksom en del av de övriga ledamöterna
i tredje särskilda utskottet i cirka tjugo år suttit och sysslat i utskott med
dessa spörsmål. De lia under denna tid upptagits till behandling, främst med
anledning av motioner av borgmästare Lindhagen, som förr var ledamot av
denna kammare. Jag vill därför, när denna fråga i dag avgöres, passa på tillfället
att — som en honnör till den gamle borgmästaren — framhålla, att
även om Lindhagen hade en inställning till dessa frågor, som jag inte på
alla punkter kunde ansluta mig till, har han nedlagt ett oerhört värdefullt
arbete på detta område.

Frågorna om arrendelagstiftningen lia under årens lopp behandlats dels i
andra lagutskottet och dels i sammansatt andra lag- oell jordbruksutskott. När
jag då tagit ståndpunkt till de olika spörsmålen på arrendelagstiftningens
område, har jag till grund för mitt ställningstagande lagt vissa synpunkter,
som jag här skall be att få anföra.

Deli första av dessa synpunkter är — för att uttrycka den så koncist som
möjligt — att från nationalekonomiska och näringspolitiska utgångspunkter
bör man. kunna fastslå, att av de två parter, som beröras av arrendelagstiftningen,
jordägaren och arrendatorn, är den som för produktionen är den mest
betydelsefull arrendatorn, brukaren av jorden, som frambringar nyttigheterna
på det arrenderade jordstycket. Alltså icke -ägaren av jorden, som icke Ilar
någon produktiv funktion i detta avseende, då han överlämnat åt arrendatorn
att bruka jorden och frambringa nyttigheterna. Från denna utgångspunkt Ilar
jag kommit till den uppfattningen, att även örn man bör ordna denna lagstiftning
på ett sadant sätt, att också jordägarens intressen i rimlig utsträckning
tillgodoses, bör man vid lagstiftningens utformande ge ett stort företräde åt
arrendatorn. Det är ju också ett historiskt faktum, att det är brukandet av
jorden som i gamla, tider grundlagt äganderätten till jorden.

Sedan är det ytterligare en synpunkt, som har spelat en roll för mig, nämligen
att i intressekampen mellan jordägaren och arrendatorn är generellt sett
arrendatorn-brukaren i allmänhet den svagare parten. Slutligen kan män säga,
att en stor del av arrendatorerna tillhör ett proletärskikt i samhället, sorn
inom den övriga sociala lagstiftningen i allmänhet fått sina intressen tillgodosedda
genom särskilda skyddsbestämmelser.

Detta är således utgångspunkten för mig i denna fråga. Jag måste dock
erkänna, att en sådan uppfattning som denna har haft mycket litet Understöd
under gångna tider. Det har ansetts nästan utopiskt och verklighetsfrämmande
att föra fram en sådan .uppfattning. Jag måste med glädje konstatera, att
dessa synpunkter nu. åtminstone i viss utsträckning, slagit igenom. Det förslag
till ny arrendelagstiftning, som nu föreligger bär, bär nämligen i någon mån
grundats på de synpunkter, som jag nyss Ilar redogjort för. Man har från
regeringens och utskottets sida kommit fram till den uppfattningen, att arrendatorerna
böra beredas optionsrätt, d. v. s. rätt att under vissa förutsättningar
förnya arrendet. Den nya lagstiftningen medför också en del andra fördelar
för arrendatorerna. Man har bl. a. infört minimitid för arrende och tvingande
bestämmelser, så att jordägaren icke kan sätta ur kraft de överenskommelser,
som i lagen finnas till skydd för arrendatorn. Vidare kommer genom den lagstiftning
—- som jag nu hoppas kommer att bli riksdagens beslut — den sociala
delen av arrendelagstiftningen att omfatta en större krets av arrendatorer än
hittills.

Såsom framgår av reservationerna, finns det emellertid också en del svaga

Xr 35.

Torsdagen deli 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
punkter. Det är beklagligt, att man, när man nu intagit denna ståndpunkt t. ex.
i fråga örn optionsrätten, inte Ilar tagit steget fullt ut. Alla de undantag, som
finnas i fråga örn optionsrätten och även förköpsrätten, åstadkomma, att det
nålsöga, genom vilket arrendatorerna bildligt talat skola krångla sig fram,
blir ganska smalt.

Jag har särskilt fäst mig vid, att man — åtminstone enligt mitt förmenande
— icke har på ett tillfredsställande sätt tillgodosett de gamla arrendesläkterna.
dag har därför också väckt en motion på denna punkt. Det finns här i landet
gamla arrendesläkter, inom vilka den nuvarande arrendatorn, hans föräldrar
och deras föräldrar lia suttit på ett och samma arrende ett femtiotal år och
kanske ännu längre. De ha där bildat ett hem, barnen ha vuxit upp där, delia
trivts där och betraktat det som sitt hem. I det allmänna medvetandet har
ett dylikt jordbruk också betraktats som en särskild jordbruksenhet för_ sig.
Så kommer en dag en okänd herre eller dam, som aldrig sett egendomen och
knappast vetat örn att den existerar, och säger, att han eller hon är avkomling
eller adoptivbarn till jordägaren eller avkomling till adoptivbarn och kräver
därför att få taga egendomen i besittning. Då kan arrendatorn under vissa
förutsättningar avhysas från detta gamla arrende, som han och hans föräldrar
och deras föräldrar suttit vid i så många år. Detta är enligt mitt förmenande
ett avvita förhållande, och det är beklagligt, att jag inte bär så många år kvar
här i riksdagen, ty skulle jag vara kvar i riksdagen, skulle jag inte kunna vila,
förrän jag fått igenom en bestämmelse, som gav bättre skydd åt de gamla
arrendesläkterna att sitta kvar på sina arrendehemman.

Nu vill ju högern t. o. m. gå ännu ett steg längre än vad som här föreslås.
Högermännen vilja ge jordägaren rätt att före arrendatorn lämna ett sådant
arrende t. o. m. åt bryllingar, vilket jag tycker är ännu mindre motiverat. Jag
skulle för min elei vilja lia det så, att endast jordägaren och eventuellt hans
bröstarvingar — såsom arrendeutredningen föreslagit — skulle lia rätt att
taga jorden från arrendatorn. Jag har dock inte velat reservera mig på denna
punkt, ty jag vet, att det i dag inte finns några utsikter att få igenom detta
längre gående förslag till skydd för arrendatorerna. Som det nu är, måste
jag säga, att hyreslagstiftningen är utformad på ett sådant sätt, att den ger
bättre skydd åt hyresgästerna än vad arrendelagen skyddar arrendatorerna.
Jag håller för min del styvt på, att hyreslagstiftningen skall vara socialt betonad,
men örn man skulle fråga mig, vilken det är mest motiverat att skydda,
en hyresgäst eller en arrendator, särskilt en gammal sådan, som suttit mycket
länge vid sitt arrende, då skulle jag svara: arrendatorn.

Jag har, som sagt, väckt en motion, på den punkt. Jag Ilar inte gjort
det från norrländska utgångspunkter, ty såsom bekant inneha i allmänhet de
arrendesläkter, som finnas i Norrland, sina arrendegårdar under bolagen. De
äro därigenom mera skyddade i detta avseende, främst på grund av att, när
det är fråga örn ett bolag, så kan ju inte någon person komma och säga, att han
är släkting till bolaget, ty ett bolag föder ju som bekant inga levande ungar.

Även om jag alltså inte fullföljt min uppfattning på denna punkt genom att
avgiva en reservation, så har jag däremot tillsammans med några andra
ledamöter av utskottet utnyttjat reservationsrätten på en del andra punkter. Jag
vill särskilt framhålla, att jag tycker, att det hade varit rimligt., örn man här
hade lagt fram ett förslag, som i stort sett hade gått fram efter samma linjer,
som arrendeutredningen på sin tid drog upp. Arrendeutredningen bestod ju av
på detta område mycket kunniga och praktiskt erfarna män. En av ledamöterna
var den gamle, numera avlidne Johansson i Uppmälby, som under en lång följd
av år var ordförande i jordbruksutskottet. Trots att det fanns en reservation
till arrendeutredningens betänkande och detta således inte var enhälligt, anser

Torsdagen den 10 december 1943.

Nr 35.

Ang. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
jag, att det hade varit rimligt att man hade lagt arrendeutredningens förslag
till grund för den nu framlagda propositionen. Så har nu icke skett. Såsom
framgår av utskottets utlåtande, lia jag och mina medreservanter ansett, att
det även med utskottets ändringsförslag finns kvar en del skönhetsfläckar,
som man borde söka få bort. Jag erkänner visserligen, att utskottet på tre
å fyra punkter i någon mån har förbättrat regeringens förslag. Även herr
Norman var ju inne på dessa ändringar, som han dock •— då det gällde vissa
punkter — inte ansåg vara några förbättringar. Men trots dessa ändringar finns
det dock alltjämt kvar en del punkter, där man enligt vår uppfattning borde
lia åstadkommit en justering av propositionens förslag. Nu för tiden brukar
det visst vara vanligt i kamrarna, att man redan i den stora principdebatten
framför sin uppfattning om de olika punkterna och inte väntar därmed, tills
att det blir fråga örn att fatta beslut på varje punkt. Jag skall därför försöka
att kortfattat redogöra för några avvikelser från propositionen, som vi reservanter
föreslagit.

Jag vill då först och främst framhålla, att det i 49 §, andra stycket, förekommer
en bestämmelse, enligt vilken de allra minsta arrendatorerna kunna ställas
utanför de fördelar, som arrendelagens sociala bestämmelser avse att medföra.
Med andra ord sagt, det kan- tänkas, att t. ex. optionsrätten icke kommer att tillfalla
dem, eftersom dessa arrendatorer inte ha »sin huvudsakliga bärgning av
jordbruket». Vi norrlandsrepresentanter i utskottet ha på den punkten sagt —
och det upprepas nu ■—• att lagtexten åtminstone skulle kunna komma att tolkas
på det sättet, att en hel del arrendatorer i Norrland, som förut varit skyddade
genom dessa sociala bestämmelser, n,u kunna komma att ställas utanför
detta skydd, beroende därpå att lagen stadgar att ifrågavarande bestämmelser
inte skola äga tillämpning, om en sådan arrendator fullgör en viss arbetsplikt
åt jordägaren. Det förhåller sig nämligen på det sättet i Norrland, att en, stor
del småarrendatorer, samtidigt som de äro jordbrukare, även syssla med skogsoch
flottningsarbeten åt jordägaren, d. v. s. det stora bolaget. Då det ofta gäller
mycket små arrendeområden, blir följden den, att huvuddelen av sådana
arrendatorers inkomst kommer ifrån skagen och inte från jordbruket. Den av utskottet
föreslagna lydelsen av 49 § andra stycket kan, som sagt. enligt reservanternas
mening leda till, att en orättvisa begås emot dessa mindre arrendatorer,
och det vilja vi förhindra, om vi kunna. Skulle det nu eventuellt kunna
från herr statsrådet göras ett auktoritativt uttalande örn att denna orättvisa
inte skall ske, vore jag mycket tacksam därför. Men intill dess att det har gjorts
ett sådant uttalande, vågar jag vidhålla det i vår reservation framställda yrkandet.

I samma 49 § förekommer det ett tredje stycke, som handlar örn fisket. I
fråga örn fisket är det nu så ordnat, att arrendator under bolag har fiskerätt,
men så fort en arrendator lyder under en enskild jordägare, d. v. s. bär brukningsdel,
som lyder under en huvudgård, tillhörande en enskild person, då
bär han — enligt utskottets och propositionens förslag — inte rätt till fiske.
Det tycker jag är en synnerligen beklaglig bestämmelse. Den är motiverad —
säger utskottet •—• ur fiskeskyddssynpunkter.

Nu vill jag emellertid framhålla, vilket också sagts i reservationen, att det
inte finns någon anledning att anta, att en arrendator är mindre rädd örn fiskbeståndet
i sjöarna än en jordägare. Och för (ivrigt är det så, att örn på något
ställe en utfiskning av fiskbeståndet kan befaras, så är det ett spörsmål, som
rör alla medborgare. Lagstiftningen för att förhindra sådan utfiskning skall
inte bli en klasslagstiftning, som innebär, att jordägaren skall få fiska, trots
sitt det är ont om fisk i sjön, men inte arrendatorn. Nu är det för övrigt ett
faktum, att när det gäller Norrland, är fiske i stor utsträckning tillåtet för

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

S-0

Ang. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
arrendatorerna. Jag- tycker därför, att det vöre1 rimligt att detsamma skulle
gälla även på andra håll i landet. Det är i detta sammanhang att märka, att del
nu bara är fråga örn husbehovsfiske. Den reservation, som jag har gått in för,
har mycket starkt stöd åtminstone i andra kammaren, det har jag hört, och det
kan hända, att beslutet där går i den riktning, som reservanterna tänkt sig.
Från denna utgångspunkt tycker jag att det vore rimligt att även första kammaren
bifölle reservationen.

Det finns även en del andra bestämmelser i den föreslagna lagen, som jagskulle
vilja säga något örn. Bl. a. lia vi. några stycken socialdemokrater, reserverat
oss nied avseende på 53 §. Denna paragraf anger, hur det skall gå till.
när en arrendator skall kunna förhindras att få optionsrätt, d. v. s. rätt till
förnyat arrende. Då skall enligt utskottets förslag arrendatorn instämma inför
domstol. Vi reservanter lia — i likhet med arrendeutredningen — föreslagit, att
jordägaren i så fall skall stämma arrendatorn. Vi betrakta det nämligen såsom
det normala, att arrendatorn i sådant fall skall få behålla arrenderätten, och
förfallandet av arrenderätten såsom det icke normala, I detta sammanhang
skulle vi nog helst lia från denna 53 § lia velat ta bort bestämmelsen örn att en
del av jordägarens släktingar skall kunna före arrendatorn tilldömas arrenderätten.
Men det ha vi inte föreslagit. Vi lia bitit i det sura äpplet på den punkten.
Men när det gäller fisket, ha vi i alla fall reserverat oss och komma att
yrka bifall till vår reservation i den delen.

Vi ha också en reservation beträffande 66 §. Denna paragraf handlar örn hur
man skall övervaka-, att icke jordägaren med arrendatorn skriver kontrakt, som
strider emot lagen. Därvidlag hade arrendeutredningen tänkt sig den utvägen,
att jordägarna skulle obligatoriskt vara skyldiga att insända alla ingångna arrendekontrakt
till en jordbrukskommission, som skulle granska dessa kontrakt
mellan jordägare och arrendatorer. Nu säger man på en, del håll, att detta skulle
åstadkomma en oerhörd överbelastning av jordbrukskommissionerna, så att de
inte skulle orka med det ökade arbetet genom denna granskning, ja, under
själva övergångstiden, är det mycket troligt, att jordbrukskommissionerna —
örn en sådan bestämmelse, som arrendeutredningen har föreslagit, skulle gå
igenom — skulle komma att få ett betydande arbete. Men jag tror. att så endast
skulle bli fallet under själva övergångstiden. Sedan man kommit in i normala
gängor och sedan denna lagstiftning existerat under en viss tid. skulle jag tro,
att jordbrukskommissionerna inte skulle bli så överbelastade av detta grapskningsarbete
som utskottet befarar. I de fall, då lagstiftningar sådana som
denna kommit till, brukar det ju — det känna vi väl alla till — utgivas uppslagsböcker
eller handböcker i ämnet, och så kommer väl troligen att ske även
i detta fall. För övrigt kan jag hänvisa till, att man inom ett annat område,
nämligen det som rör förhållandet mellan husägare och hyresgäster, försökt sig
på att få till stånd s. k. normalkontrakt, och örn liknande normalkontrakt avseende
arrendeavtal hölles tillgängliga för vederbörande parter, skulle troligen antalet
sådana fall, då det i kontrakten infördes olämpliga bestämmelser, bli
mindre, och därigenom skulle alltså jordbrukskommissionerna få mindre arbete
med kontraktsgranskningen. Vi vidhålla alltså från dessa utgångspunkter
den uppfattningen att lagen icke bör utformas så, att resultatet blir,
endast Pc^ nnnat kontrakt skall inkomma till jordbrukskommissionerna
för granskning, utan att alla arrendekontrakt böra insändas till jordbrukskommissionerna
för att kontrolleras. Då jag för övrigt tror, att en hel del sådana
arrendekontrakt utskrivas efter en viss norm, torde det inte bli nödvänihgt
för jordbrukskommissionerna att granska vartenda sådant kontrakt, utan
kontrakten kunna behandlas — sedan man rätt snart kommit underfund med
att de äro utskrivna efter en viss mall — med hänsyn härtill.

Torsdagen den IG december 1943.

Nr 35.

Ang. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)

Jag skall också be att få säga några ord rörande förköp sr ätten. I fråga om
2 § förslaget till lag om förköpsrätt lia vi också avgivit en reservation. Arrendeutredningen
hade tänkt sig, att ett erbjudande till arrendator att förvärva
den arrenderade fastigheten skulle tillgå på följande sätt. Örn t. ex. arrendatorn
av jordägaren hade erbjudits att få köpa arrendegården, så kunde han
neka att göra det på de av jordägaren uppställda villkoren. Finge jordägaren
därefter tag på en köpare, som ville betala så mycket, som jordägaren helst
ville ha, skulle arrendatorn få meddelande därom, och skulle han då inte vilja
vara med på att för samma belopp köpa arrendegården, skulle givetvis jordägaren
lia rätt att sälja arrendegården till den köpare, som hade anmält sig.
Nu är emellertid lagtexten enligt utskottets förslag så utformad, att örn inte
arrendatorn vid första hembud, som göres till honom av jordägaren, finner sig
i att betala den summa, som jordägaren begär, så har arrendatorn förlorat —
med vissa undantag — sin förköpsrätt. Enligt detta senare förslag kan givetvis
jordägaren, när han första gången erbjuder arrendatorn att köpa gården,
klämma till med ett mycket högt belopp, och arrendatorn, som kanske suttit
på gården i många år, som har sitt hem där och som är bunden vid detta med
tusen fina trådar, skrämmes då kanske att betala ett mycket högre belopp för
gården, än han skulle ha behövt göra, örn han inte riskerat att icke vidare bli
erbjuden att köpa den, för den händelse han vägrat att betala ett så oerhört
högt belopp vid första erbjudandet. Vi ha med hänsyn till detta sagt, att det
är rimligt att arrendeutredningens förslag på denna punkt blir gällande.

Slutligen ber jag att få säga några ord örn vårt ställningstagande till en
speciell fråga, som berör norrlandslagstiftningen. Som vi ju alla här veta,
existerar det en särskild norrlandslagstiftning, som omfattar dels Norrland
och dels vissa delar av mellersta Sverige. Med avseende å denna norrlandslagstiftning
föreslås det nu både i propositionen och i utskottets utlåtande att norrlandslagstiftningen
skall inarbetas i den sociala delen av den nya arrendelagstiftningen,
och detta motiveras med att man på det sättet skulle få en bättre
överblick över hela den sociala lagstiftningen på detta område. Det kanske inte
är så mycket att säga örn det argumentet, men vi, som representera Norrland,
ha i någon mån murrat inom utskottet mot detta förslag. Vi norrlänningar ha
nämligen under alla de år norrlandslagstiftningen existerat betraktat den som
vår ögonsten, och vi ha nu hyst en viss fruktan för att denna sammanslagning
skall leda till att förhållandena för de norrländska arrendatorerna bli sämre.
Men nu får jag för min del verkligen erkänna, att jag så småningom — sedan
jag gjort en jämförelse mellan texterna i norrlandslagen och den nu föreslagna
nyttjanderättslagen — verkligen kommit till den uppfattningen, att norrlandssynpunkterna
nog äro väl tillgodosedda i den lagstiftning, som väl nu kommer
att antagas. Från samma utgångspunkter ha vi norrlänningar i utskottet,
som först stöde på oppositionslinjen, gjort en »elastisk reträtt», om man så får
uttrycka sig, och funnit oss i det föreliggande förslaget. Eftersom det ju kan
tänkas, att en och annan norrlänning tycker, att vi ha svikit dem på denna
punkt, skall jag be att med några ord få redogöra för varför vi gjort detta.

I norrlandslagstiftningen finns det en bestämmelse, enligt vilken de norrländska
arrendatorerna lia rätt till femtonårig arrendetid, men efter de femton
årens förlopp skulle de kunna behandlas hur som helst och kunna tvingas till
hur korta arrendetider som helst. Enligt det föreliggande förslaget skall det
även för norrlandsdelen av vårt land inte längre bli femtonårig utan femårig
arrendetid men nied rätt till option. Detta kan alltså innebära, att det inte längre
kommer att finnas någon gräns för hur länge en arrendator med ett sådant
femårigt arrendeavtal får fortfara att bruka sin arrendegård, under förutsätt Forsta

kammarens protokoll lOJfS. Nr 3,5. g

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
ning att han uppfyller villkoren för optionsrätten. Inom utskottet framkastade
vi först den tanken, att de norrländska arrendatorerna skulle få behålla den
femtonåriga arrendetiden, men att de, sedan denna arrendetid utlupit, skulle
liksom andra arrendatorer få femårig arrendetid med optionsrätt. Detta vann
inte gehör i utskottet, och även örn det hade gått så, att vi hade kunnat få
igenom vårt förslag örn femtonårig arrendetid för norrlandsarrendatorerna, var
risken — det vill jag erkänna — att dessa arrendatorer därigenom skulle kunna
råka illa ut ganska stor. Det kan nämligen inträffa, och inträffar väl, att
penningvärdet förändras, och då komma troligen arrendatorerna under vissa
förutsättningar att kräva nedsättning i arrendeavgiften. Om en norrländsk
arrendator då skulle vilja ha sådan nedsättning i arrendet men han hade femtonårig
arrendetid, skulle han inte ha någon annan möjlighet att få sådan
nedsättning än att säga upp arrendeavtalet. Han riskerade då att jordägaren
skulle passa på att säga: »All right, vi säga upp arrendet och sätta dit en
annan arrendator i stället.» I så fall skulle arrendatorn kunna förlora både
arrenderätten, optionsrätten och förköpsrätten, och risken med en lagstiftning,
som kunde leda till något sådant, ansågo vi vara alltför stor, och därför
lia vi gett med oss i vårt krav på den punkten.

I den norrländska arrendelagen finns det ju också bestämmelser örn ersättningen
för förbättringar, som arrendatorn gjort på egendomen. Det finns
också redan förut en del bestämmelser i arrendelagstiftningen, som åtminstone
skydda arrendatorerna på visst sätt. Här har emellertid nu utskottet — det
har för övrigt berörts av föregående talare — utvidgat innehållet i 17 § på
sådant sätt, att det enligt den nya arrendelagen till och med skall komma att
bli ersättning för flera saker och ting, som arrendatorn förbättrat, än enligt
norrlandslagstiftningen. Skulle vi då beträffande Norrland fortfarande tilllämpa
norrlandslagstiftningen, skulle vi alltså bli distanserade, och det skulle
kunna inträffa, örn vi höllö på norrlandslagstiftningen oförändrad, att norrlandsarrendatorerna
bleve sämre ställda i detta avseende än arrendatorer i
andra delar av landet. Alltså ha vi gett med oss även på denna punkt.

Jag skall också säga något om 59 §. Enligt denna skall samma bestämmelse
gälla, som länge funnits i norrlandslagstiftningen. När en arrendator övertar
ett arrende i Norrland, skola jorden och byggnaderna, ekonomihus m. m. vara i
sådant skick som föreskrives i norrlandslagstiftningen. Denna bestämmelse i
norrlandslagstiftningen är inte utformad i samma ordalag som i den här föreslagna
59 §. Utskottet har dock i sitt utlåtande påpekat, att örn enligt norrlandslagstiftningen
jordägare underlåter att fullgöra nämnda förpliktelse, berättigas
arrendatorn att själv bota bristerna med rätt att längre fram ta betalt
därför av jordägaren. Då emellertid sådan rätt till gottgörelse även tillkommer
arrendator enligt den nya nyttjanderattsl agen, ha vi inte velat reservera
oss på den punkten för någon särställning i fråga örn norrlandslagstiftningen.
Jag tror alltså, att man kan komma till den uppfattningen, att
på dessa tre av mig nu omnämnda punkter den nya lagstiftningen i stort sett
är sådan, att den i vissa fall till innehållet överträffar norrlandslagstiftningen
och i andra fall är ungefärligen lika tillfredsställande som norrlandslagstiftningen.
Från dessa utgångspunkter lia vi inskränkt oss till de reservationer,
som vi lia avgivit till detta utskottsutlåtande.

När vi sedan under föredragningen komma fram till dessa reservationer,
komma vi givetvis att yrka bifall till dem, och därvidlag skulle jag vilja särskilt
framhålla, att vi hålla mycket styvt på vår reservation örn fisket och att
vi komma att slåss för den så mycket vi kunna, även om det inte är ett direkt
norrlandsintresse. Men det gäller andra delar av landet, och det är rimligt,
att arrendatorerna i andra delar av landet få denna fiskerätt. Skall den be -

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 85.

Ang. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
rövas dem, skall det vara en lagstiftning därom, som träffar alla och inte
endast arrendatorerna.

Sedan vill jag passa på att säga några ord med anledning av ett anförande
av den. nästföregående talaren. Han var inne på byggnadsskyldigheten, och
såvitt jag förstod hans inställning, innebar den att utskottet kanske hade
gått för långt i sitt förslag. Han snuddade visst vid det förhållandet, att det
för närvarande är svårt och dyrt att bygga. Det må så vara. Men det finns
ju vissa undantags- och övergångsbestämmelser, som innebära, att denna byggnadsskyldighet
inte behöver fullgöras med detsamma. Utskottsmajoriteten och
Kungl. Maj :t lia alltså tagit hänsyn till den nuvarande situationen på detta
område och medgivit uppskjutande av byggnadsskyldigheten i viss utsträckning.

Samme talare var också inne på frågan örn handelsvärdet på en arrenderad
fastighet, vilken fråga behandlas i 8 §, och han sade, att örn man nu vid de
fall, som omnämnas i 8 §, skulle ta hänsyn till det liandelsvärde, som skall
betalas av jordägaren eller eventuellt av den blivande arrendatorn, så skulle
det medföra mycket stora ekonomiska konsekvenser för såväl jordägaren som
den arrendator, vilken sedan skulle övertaga arrendet. Nu är det emellertid
att märka, att detta uttryck, handelsvärde, inte återfinnes i lagtexten, men
däremot i motiveringen. Jag vill i det sammanhanget erinra örn att utskottet
dock i motiveringen har sagt, att jordbrukskommissionen bör vara mycket
försiktig i sitt sätt att bedöma detta värde för att undvika sådana konsekvenser
som den föregående ärade talaren här påpekat.

Till slut vill jag säga några ord med anledning av vad den föregående talaren
yttrade örn den obligatoriska skyldigheten för jordägaren att betala fastighetsskatten.
Där vill jag endast framhålla, att det väl ändå är en princip,
som i stort sett är den riktiga. Jordägaren äger ju jorden, fastän den utarrenderas,
och det är väl då ganska rimligt, att han skall betala skatten.
Släpper man den principen, kan man t. o. m. säga, att en hyresgäst, som hyr en
våning av en fastighetsägare, skall betala skatten åt fastighetsägaren. Jag
tycker det är rimligt att det är jordägaren och inte arrendatorn, som skall
betala skatten, och det har också blivit utskottsmajoritetens uppfattning i
denna fråga.

Herr talman! Jag ber att, med utgångspunkt från det jag nu anfört, på den
punkt, som det här är fråga om, få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Mannerskantz: Herr talman! När man skall utföra en handling, vilken
som helst, och alltså även då det är fråga om att stifta lag, har jag alltid
ansett, att det nästan viktigaste är att bedöma vad verkningarna bli >av det
som man går aJt göra. Den som kan riktigast bedöma verkningarna bär också
den största möjligheten att få en lagstiftning, verkande så gynnsamt som möjligt.
Det är inte tillräckligt nied att man är angelägen örn att ordna det så
väl som möjligt för t, ex. den ena parten, det är också nödvändigt att lagen
i praktiken kommer att verka på det sättet. Nu har på något ställe utskottet
i sin motivering ^sagt, att det inte vill ge sig in på ali spå, huruvida antalet
till arrende upplåtna fastigheter kommer att minskas. Jag tror för min del att
det under alla omständigheter på grund av den allmänna tidsutvecklingen
kommer att bli så, men det kan bero på vissa saker, örn det sker i en mer
eller mindre snabb takt. Örn vissa av lagens bestämmelser komma att tillämpas
hårt, opraktiskt och obönhörligt, och framför allt örn det hela skall drivas
fram i så jäktande takt som möjligt, tror jag att denna lagstiftning alldeles
säkert kommer att medföra, att tillgången pa arrenden blir inte bara

Nr 33.

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
knapp, utan alldeles för knapp. Jag har nog ungefär den uppfattning, som
herr Linder har uttalat i sitt särskilda yttrande, att det i många fall blir så,
att jordägarna komma att tröttna i längden.

Den sammanlagda arealen utarrenderad jord här i landet, som är ganska
stor, ger i genomsnitt en mycket dålig förräntning åt ägarna. Det är intet
tvivel örn att nästan alla andra sätt att använda pengar ränta sig bättre än
att arrendera ut jord. Så är det nu, och så har det varit länge.

De lagstiftningsbestämmelser, som man nu föreslår, medföra ju särskilt
på byggnadsområdet mycket betydande ytterligare kapitalinvesteringar, som
jordägarna få göra. Såsom framgår av utskottets utlåtande Ilar jag för min
del inte satt mig emot deni. Örn de skulle tillämpas så, att de ytterligare
skulle sänka den förräntning som det är möjligt att få av den utarrenderade
jorden, är det fullständigt naturligt att allt fler och fler upphöra med att
använda sin jord på ett så oerhört oräntabelt sätt. Jag tror inte heller att
jordbrukskommissionerna komma att vare sig lia anledning eller ens möjlighet
i de fall, där inte parterna vid optionsrättens bedömande kunna enas örn
arrendesummans storlek och alltså jordbrukskommissionens ledamöter skola
vara skiljemän och bestämma arrendets storlek, att underlåta att ta hänsyn
till de ökade kostnader, som läggas ned t. ex. på byggnation eller på de förbättringar,
som arrendatorn skall ha ersättning för. Jag tror därför att det i
praktiken kommer att bli så, att alla förbättringar på arrendegårdarna efter
tillräckligt lång tid komma att till hundra procent få betalas av arrendatorerna,
och inom utskottet tror jag samtliga ledamöter nog ha förstått, att det
skulle gå i den riktningen, även örn det kan vara olika uppfattning örn hur
långt det skall gå åt det hållet.

Nu är det inte bara byggnadsbestämmelserna, som ha inverkan på benägenheten
att arrendera ut jorden, utan också en mängd av de andra bestämmelser,
som inskränka möjligheten för jordägarna att disponera över sina
ägodelar. En annan sak är den ytterst naturliga utvecklingen, att åtminstone
många av de allra minsta jordbruksenheterna — det gäller nu både självägande
och arrendatorsboställen — komma att, vare sig man önskar det eller
inte, med naturnödvändighet läggas samman till bärkraftigare jordbruk. Även
därigenom kommer antalet arrenden att minska.

Då frågar jag mig, om det är bra att antalet arrenden minskar eller icke. Arrendeinstitutionen
är enligt min mening både nödvändig, nyttig och ur många
synpunkter önskvärd; det finns ett legitimt behov att arrendera jord, både mera
tillfälligt och på längre tid. Skulle beståndet av arrendegårdar krympa ihop
så mycket, att tillgången blir mindre än efterfrågan, tror jag inte någon makt
på jorden kan hindra, att detta undan för undan leder till en höjning av arrendesummor
och arrendevärden. Det är därför inte alldeles säkert till fördel
för arrendatorerna, att denna lagstiftning tillämpas alltför bryskt och snabbt.
Man bör i stället ge parterna möjlighet att komma överens på egen hand. När
myndigheterna skola uppträda som domare, böra de tänka på att det ur många
olika synpunkter är önskvärt, att arrendegårdar överhuvud taget skola finnas
kvar och att man ej bör påskynda avvecklingen av dem.

Utskottsutlåtandet innehåller på flera punkter utvidgningar och nyheter i
jämförelse med Kungl. Maj :ts förslag, och åtskilliga bland dessa äro av
ganska betydande storleksordning. Några av dem äro enligt mitt sätt att se i
viss mån av den naturen, att utskottet för närvarande borde ha stannat vid
vad som föreslagits i propositionen. Detta gäller exempelvis utvidgningen i
fråga örn vad en arrendator kan få ersättning för vid avträdessynen och utvidgningen
av den sociala arrendelagstiftningens tillämpningsområde samt
även arbetarbostädernas upptagande bland de byggnader, som jordägaren en -

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

Ang. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
ligt allmänna arrendelagen skall vara skyldig att underhålla respektive ombygga
eller nybygga.

Anledningen till att jag dock biträtt utskottets förslag i dessa tre hänseenden
är först och främst, att man allt mer och mer har börjat tillämpa dessa
principer i praktiken. För egen del har jag, så länge jag kan minnas, nästan
alltid kommit överens med arrendatorerna om en skälig ersättning till dem
för förbättringsarbeten, som de velat utföra på gårdarna; det måste ju ligga
både i ens eget och det allmännas intresse, att även arrendatorer förbättre de
gårdar de bruka.

Tillämpningen av bestämmelserna örn ersättningsrätt för förbättringar måste
dock, liksom jag redan framhållit örn den nya lagstiftningen i dess helhet, ske
med förstånd och oväld, så att icke den ena parten konsekvent gynnas på den
andras bekostnad. Örn icke så sker, kommer det att få den följden, att arrendeinstitutionen
avvecklas snabbare än som eljest skulle bli fallet.

Beträffande ersättningsrätten har utskottet förordat, att en uppskattning
skall ske av det ökade värde, som fastigheten har fått. Därmed menas dels
dess ökade försäljningsvärde och dels det ökade avkastningsvärdet, alltså möjligheten
att få ett högre arrende för fastigheten, således ej blott de kostnader
man kan visa ha blivit nedlagda på fastigheten. Utskottet har varit ganska
enigt om att förbättringar, som äro till verklig nytta, skola få uttryck i att
arrendatorn vid den nya arrendeperiodens början skall betala något högre arrende
än tidigare.

Utvidgningen av det område, som enligt 49 § skall falla under den sociala
arrendelagstiftningen, har jag anslutit mig till ur den synpunkten, att lagen
ej skall vara hårdare än att den kan tillämpas med så få undantag som möjligt.
Kunna bestämmelserna införas när det gäller godsägare, fideikommissarier
och andra, som arrendera ut jord, anser jag det för min del rimligt att
även andra, som köpa gårdar, skola åläggas samma skyldigheter som övriga
jordägare i fråga örn byggnadsbeståndet o. s. v. Naturligtvis kan det bli svårt
att draga gränsen för vilka som skola falla under lagen, men samma svårighet
föreligger i själva verket även i Kungl. Maj :ts förslag. Jag vet att man i juristkretsar
anser, att antalet tveksamma fall enligt propositionens förslag
skulle bli något mindre, men jag har ej lyckats bli riktigt övertygad örn den
saken.

Det viktigaste skälet till att jag för min del har kunnat biträda de nu nämnda
utvidgningarna i utskottets förslag är, att jag ansett att hela detta lagstiftmngsområde
härigenom! skulle få en så pass definitiv form, att man icke inom
en nära framtid skall behöva göra ytterligare ändringar och tillägg. Enligt
min mening fungerar en lagstiftning vilken som helst på bästa sätt, örn den
icke ändras sa ofta; framför allt är detta gynnsamt ur allmänhetens synpunkt.
Nu för tiden se vi jämt och ständigt exempel på att lagar måste förses med
tillägg, A-paragrafer eller helt nya paragrafer. Härigenom blir det större och
större svårigheter för människorna att veta, vad som verkligen är lag och vad
som .m te är det. Det måste anses vara till stor fördel, att en lag får orubbat
bestå, så länge som möjligt. Min tanke har alltså varit att dessa utvidgningar,
an.ser orimliga, skulle kunna leda till att lagen kommer att bestå i
oförändrat skick under en längre tid. Detta är en fördel, som man enligt min
mening bör uppskatta.

Herr Holmbäck har reserverat sig för naturaarrendenas bibehållande, och
i den fragan har aven jag varit betänkt på att reservera mig mot utskottets utlåtande.
Ja# tror det år litet för tidigt att nu nied ett slag ta bort naturaa.rrendena.
Bland såväl jordägare som arrendatorer finnas många, som anse att naturaarrendena
äro gynnsamma. Såsom framhållos i herr Tfolmbäcks reserva -

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
tion, Ilar man ju här ett slags indexförhållande, vilket möjliggör långa arrenden
på villkor som ej (behöva ändras, och detta är givetvis en fördel för bägge
parter. När jag icke desto mindre avstått från att biträda reservationen, har
det i första rummet berott på att denna sak faktiskt kan ordnas på ungefär
samma sätt genom tilläggsavtal, där vissa naturaleveranser avräknas på arrendesummorna.
Jag har också befarat, att krav på dessa naturaarrendens förbjudande
förr eller senare skulle framföras och föranleda en ny ändring av
lagen, och det har jag velat undvika. Nu har emellertid förbudet kanske kommit
väl tidigt.

Utöver detta tror jag knappast det finns så många verkligt stridiga punkter,
sorni skulle behöva föranleda krav på nya ändringar.

I fråga om 8 § hoppas jag dock det skall vara möjligt att få första kammaren
att ansluta sig till den reservation, som är avgiven av herr Bernhard
Nilsson m. fl. Det gäller här ersättningen vid överlåtelse av arrenderätt. Behandlingen
inom utskottet tillgick så, att vi först hade en allmän principdiskussion
och därefter genomgång paragraf för paragraf, varvid alla detaljer ingående
avhandlades. Föredragningsordningen var emellertid sådan, att inga
som helst beslut därvid fattades. Först fjorton dagar eller tre veckor senare
följde de preliminära besluten, men då hade intrycken från överläggningarna
örn respektive paragrafer redan hunnit blekna. Det är annars min bestämda
uppfattning, att de allra flesta inom utskottet när vi slutade diskussionen om
8 § voro på det klara med att lagtexten borde ändras, så att konjunkturspekulationer
kunde förebyggas; åtminstone höjdes ingen röst mot att betalning efter
arrenderättens värde icke borde få förekomma. Men när preliminära beslut sedermera
skulle fattas, blev det ganska hastigt bestämt, att man ej skulle ändra
lagtexten utan i stället göra vissa restriktiva uttalanden i motiveringen.

_ Så vitt jag förstår måste det vara alldeles felaktigt att lagfästa den ordningen,
att ju lägre en jordägare sätter arrendet, desto större spekulationsobjekt
blir detta. Jag tror inte herr Bernhard Nilsson i Landeryd i sitt anförande
omnämnde, att ett nästan skandalöst spekulerande med arrenderätten
tidigare har förekommit i fråga om kronodomänerna, men att man genom målmedvetna
ansträngningar i det närmaste har lyckats få bukt med denna företeelse.
Jag skulle vilja säga, att det är fullkomligt felaktigt och ologiskt, ja,
nästan orätt, att nu vilja stifta en lag, som skulle återinföra detta skoj, om
ordet tillåtes. Denna lag anses ju av många vara ensidigt inriktad till arrendatorernas
förmån, men i själva verket gynnar lagen endast den avträdande
arrendatorn, under det att den nästan kan försätta hans efterträdare i konkurs.
Det finns ingen logik i detta, och jag undrar örn det inte skulle vara möjligt
att första kammaren ville biträda den lagtekniskt mycket enkla ändring, som
föreslås i reservationen, nämligen att ersätta uttrycket »arrenderättens värde»
med »värdet av de förbättringar arrendatorn verkställt på fastigheten».

Det finns ju många andra osympatiska följdverkningar av den föreslagna
lagbestämmelsen,, och de ha inte tillfredsställande neutraliserats genom vad
utskottet skrivit i motiveringen. Jag vill därför särskilt i fråga örn denna paragraf
uppmana kammarens ledamöter att övertänka, örn man ej skulle kunna
bifalla reservationen. Naturligtvis håller jag mycket på även de övriga reservationer,
som jag anslutit mig till, men jag har ansett, att möjligheterna för
kammaren att göra en ändring äro störst just i fråga örn 8 §. Den gäller ju
en praktisk angelägenhet, som saknar varje politisk innebörd; avsikten är endast
att förhindra en osund spekulation, som vi tidigare haft dåliga erfarenheter
av.

Herr Hages anförande innehöll åtskilligt, som man skulle vilja polemisera
mot, men jag skall begränsa mig med hänsyn till kammarens tid. Jag har

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

Ang. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
både i utskottet och under dagens debatt kunnat konstatera, att herr Hages beröring
med dessa frågor synes vara av det teoretiska slaget. Jag skulle anse
det ganska troligt, att herr Hage ej har fullt lika omfattande praktiska erfarenheter
på området som flertalet av utskottets övriga ledamöter. Jag är tämligen
säker på att det skulle ''bli till nackdel för arrendatorerna, örn kammaren
skulle följa herr Hages förslag. Han har icke betraktat frågorna med tillräckligt
verklighetsbetonade ögon, och jag tror att både han och vårt lands
arrendatorer böra vara tacksamma, örn man ej genomför de förslag han framlagt
i sina reservationer. Så vitt jag förstår är det en chimär, att de skulle
vara till fördel för arrendatorerna.

Jag skall nu inte uppehålla mig vid de övriga reservationer jag har biträtt,
eftersom herr Bernhard Nilsson redan har utvecklat de synpunkter därvidlag,
som lämpligen böra framhållas i denna debatt. Jag ber därför, herr talman,
att beträffande 9 § av första kapitlet få ansluta mig till utskottets hemställan.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Hage, som anförde: Herr talman!
Med anledning av det sista anförandet ber jag endast få säga, att när jag
intagit min ståndpunkt under alla dessa år då jag sysslat med denna fråga,
så har det skett i samråd med personer, som äro verksamma på detta område,
med arrendatorer, torpare och representanter för deras organisationer. Dessa
instämma helt och fullt i de synpunkter, jag har framfört, och jag vågar därför
påstå, att mitt ställningstagande grundar sig på en god praktisk erfarenhet.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Detta så länge och i vida kretsar
efterlängtade förslag till ny arrendelag har nu kommit så långt, att riksdagen
har att fatta beslut örn detsamma. Trots de olika meningar, som reservationsvis
kommit till synes i åtskilliga detaljfrågor — visserligen mer eller mindre betydelsefulla
sådana — måste jag såsom min mening säga, att förslaget är bra.
Genomgripande och radikala förändringar ha blivit föreslagna, och denna nya
lag ger åt arrendatorerna det skydd, som saknats i nu gällande lag. Förslaget
kommer därför självfallet att hälsas med glädje och tillfredsställelse ute bland
vårt lands arrendatorer.

Jag skall här inte i detalj uppehålla mig vid de olika reservationer jag biträtt.
Herr Hage har så klart och redigt behandlat dessa spörsmål, att jag anser vidare
tillägg överflödiga.

De viktigaste nyheterna i denna arrendelag gälla optionsrätten, jordägarens
skyldigheter i byggnadsfrågan, förköpsrätten och den ersättning, som en arrendator
nu kan få för de förbättringsarbeten han har utfört på sin arrenderade
egendom och som äro av sådan natur, att egendomens värde därigenom kan
sägas ha blivit höjt. Enligt vårt sätt att se är det självklart, att en arrendator
bör ha ersättning för de kostnader han sålunda åtagit sig. Meningarna ha ju
varit delade örn hur långt man skulle gå, men under debatten synes mig den
frågan lia blivit tillräckligt klarlagd, och jag skall därför inte nu uppehålla mig
vid den.

När det gäller 8 §, som herr Bernhard Nilsson och nu .senast även herr Mannerskantz
talade örn, måste jag säga, att det nog ligger ganska mycket i den
uppfattning, som från deras håll har gjorts gällande. Denna paragraf avser
arrendatorer, som av en eller annan anledning önska bryta ett kontrakt innan
arrendetiden är utgången. Orsaken kan vara dödsfall eller sjukdom i familjen,
som gör att man inte längre anser sig med någon fördel kunna fortsätta att
arrendera gården. Då kan det tänkas, att en arrendator under första delen av
kontraktstiden har lagt ned pengar på förbättringar av ena eller andra slaget
i avsikt att skörda frukterna därav under återstoden av arrendetiden. Enligt

I\ r 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
min mening måste arrendatorn i sådana fall ha full ersättning för de kostnader
han nedlagt. Jag har dock inte velat gå så långt som departementschefen har
gjort i propositionen, där han uttalat att hänsyn till marknadsläget bör tagas.
Det är på denna punkt man Ilar varit litet grand orolig. Värderingen skall
emellertid inte göras av jordägaren oell arrendatorn, utan av en tredje part,
nämligen synemännen, som skola stipulera, vad som i varje fall kan anses
rätt och skäligt. Jag kan därför ej hysa någon så stor oro på denna punkt.

När det gäller fiskerätten för arrendatorerna skulle jag vilja säga ett par
ord i anslutning till reservationen. För den del av vårt land, som jag närmast
representerar, spelar denna sak måhända inte någon särskilt stor roll, men
jag förmodar att vad som är skrivet i det hänseendet kan få synnerligen stor
betydelse i andra trakter. I första hand gäller det ju rätten till husbehovsfiske.
Genom utskottets förslag berövas åtskilliga arrendatorer en gammal rättighet,
som de kanske haft i alla tider. Vi reservanter ha, såsom herr Hage redan utvecklat,
ansett att denna rätt fortfarande bör finnas kvar. Man har invänt,
att en sådan rättighet skulle kunna äventyra fiskevården här och var i landet,
och det är möjligt att så kan bli fallet. Jag vågar emellertid tro, att det skall
finnas möjligheter till en rationell fiskevård, även örn dessa arrendatorer få
behålla sin gamla rätt till husbehovsfiske.

Jag kan väl förstå de känslor, som utan tvivel skulle komma till synes,
därest arrendatorn vägrades fiskerätt, under det att jordägaren fortfarande
skulle ha rätt att fiska. Då skulle det kunna bli så, att söndagsfiskare mitt för
näsan på arrendatorn komme att bedriva det fiske, som han själv ej längre
ägde rätt till. Utan tvivel skulle han därigenom drivas till tjuvfiske. Men jag
anser det oriktigt att bringa människor till sådant; ge dem då hellre rätt att
fiska öppet, ty jag tror inte skadan kan bli särskilt stor. Jag önskar och
hoppas, att kammaren förstår detta och bifaller vår reservation på denna punkt.

Jag skulle också vilja beröra en annan sak. För inte så länge sedan har
jag i en interpellation tillkännagivit min oro och de bekymmer, som äro till finnandes
inom vissa arrendatorskretsar med anledning av åtskilliga uppsägningar
till avflyttning under motivering att jordägaren själv skall bruka sin egendom.
Min oro har i icke ringa mån skingrats efter det svar departementschefen
gav på interpellationen. Jag ansåg att detta svar gick utanför propositionens
ram, men det måste likväl bli synnerligen värdefullt, eftersom det
ännu icke på något håll har blivit emotsagt. Statsrådet menade nämligen, såsom
framgår av protokollet, att jordbrukskommissionerna skola undersöka
de fall, där en jordägare själv vill bruka sina gårdar. Blir det då konstaterat
att jordbruken äro bäriga, få husen enligt departementschefens utsagda mening
ej bortföras av jordägaren, utan skola underhållas på platsen. Ja, är
detta verkliga förhållandet, så har min oro på den punkten försvunnit. Det
betyder nämligen, att en jordägare mycket noga måste överväga, om det kan
vara förmånligt för honom att bruka sådana egendomar, när han är tvungen
att låta husen stå kvar och underhålla dem, så att de ej falla under vanhävdslagen.
Utskottet har ju också i meningen längst ned på sidan 49 i utlåtandet
sagt följande: »Utskottet, som förutsätter att jordbrukskommissionerna ägna
detta problem tillbörlig uppmärksamhet, förväntar att nämnda farhågor skola
visa sig ogrundade.» Detta anser jag är bra, och det bör ge jordägarna anledning
att betänka sig en aning.

Herr Mannerskantz talade i sitt anförande, naturligtvis mycket försiktigt, om
det nödvändiga i att slå ihop mindre egendomar; han avsåg väl här närmast
arrendegårdar, eftersom det nu gäller en arrendelag och praktiskt taget ingenting
annat. Det är klart att man måste söka skapa så många bäriga jordbruk
som möjligt av de små ställen, som nu icke äro bäriga. Men klart är också,

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

Ang. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
att man här får gå varsamt fram och omsorgsfullt bedöma de skiftande förhållandena
från fall till fall. Det blir jordbrukskommissionerna, som få detta
ansvar sig pålagt, och jag förutsätter — jag har åtminstone såsom ledamot
av jordbrukskommissionen i mitt län känt det så — att dessa kommissioners
främsta uppgift icke skall vara att helt enkelt konstatera, att ett jordbruk
är ofullständigt, och så utan vidare förorda att det sammanslås med en annan
egendom eller lägges till den stora huvudgården. Jag har i stället fattat jordbrukskommissionernas
uppgift så, att de från fall till fall skola pröva möjligheterna
att bibehålla småbruk, även om de ej äro fullt bäriga, ty mångå
gånger torde det vara möjligt att utan sammanslagning göra ofullständiga
jordbruk till fullständiga sådana.

Det är klart att man inte kan komma så långt, som man skulle önska,. på
detta område förrän man får den enligt min mening nödvändiga lag som riksdagen
år 1942 begärde förslag till av Kungl. Majit, nämligen en ny expropriationslag.
När vi en gång få den tror jag att vi skola ha möjligheter att
rädda ett mycket, mycket stort antal av dessa små jordbruk som i dag betraktas
såsom icke fullt bäriga. Lyckas vi med det, ha vi också lyckats bevara
icke endast försörjningsmöjligheter utan även bostäder åt många familjer.

På det sättet ser jag dessa kommissioners stora uppgift i vad det gäller denna
fråga.

Vid behandlingen av detta ärende i utskottet har gång på gång använts uttrycket
rationalisering. Ja, det är nödvändigt att man måste rationalisera, men
det jag nyss talade örn är också ett led i dessa rationaliseringssträvanden.
Jag har inte fått anledning av några anföranden här i dag, men väl av yttranden
som fällts tidigare, att ställa den frågan: hur långt tror man sig egentligen
kunna komma med en rationalisering här? Man kan komma ett stycke
på väg, men man löser inte därmed hela problemet. Det är alltför omfattande
för att kunna lösas på ett så enkelt sätt som man väl föreställer sig när man
säger att vi bara skola rationalisera. Jag vill inte gärna tro att man med
detta på sina håll ständigt återkommande tal örn rationalisering menar att vi
på den vägen så småningom skola komma fram till att på den svenska landsbygden
icke skall finnas annat än storbruk och lantarbetare. Jag vill inte gärna
tro att någon går med sådana spekulationer. Gör man det, har man spekulerat
fel, ty hur man än räknar, kalkylerar och rationaliserar, kommer det
alltid att finnas storbruk, bondejordbruk och småbruk. Det komma vi aldrig
ifrån.

De farhågor som här förts fram exempelvis i herr Linders reservation, nämligen
att jordägarna skulle tröttna på att ha arrendatorer, örn den föreslagna
lagen blev gällande, tror jag äro ganska obefogade. En och annan skulle kanske
göra det, men jag tror inte det blir så många. De äro nog på det klara med
att det är en fördel att ha arrendatorer, och med den nya lagen kommer det
att bli ännu fördelaktigare i fortsättningen även för jordägarna. Här ställas ju
jordägarna inför stora uppgifter. Jag tänker främst på byggnadsskyldigheten;
det är den som man menar skulle avskräcka en hel del. Jag har en gång
tidigare här i kammaren sagt att det nog inte är så farligt med den saken
som det låter. Det har nämligen visat sig att det finns jordägare, som långt
innan donna lag var aktuell löst denna mycket viktiga fråga och löst den på ett
mycket rationellt sätt. Här ha uttalats farhågor för att arrendatorerna inte
skulle kunna gälda de kostnader som förknippades med dessa stora uppgifter
för jordägarna. I de flesta fall kunna de emellertid säkert göra det. Det har
jag också sett bevis på. När man på det gods, som jag här närmast tänker
på och som jag väl känner till, gjorde en del genomgripande förbättringar av
byggnaderna, flöt det automatiskt in i kontrakten bestämmelser örn en högre

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
avgäld. Arrendatorerna knorrade litet grad och menade att det blev en börda
som de kanske inte skulle kunna bära. Men de lia burit den. Det har rent av
visat sig att deras ekonomiska läge förbättrades, sedan de fått tidsenligare
hus. De ha sålunda på ett bättre sätt kunnat tillvarataga grödan, de lia kunnat
utveckla djurskötseln på ett sätt som tidigare varit omöjligt med de gamla,
undermåliga busen. Detta har gjort att de kunna bära en större avgäld än
de tidigare kunde göra. Det är någonting som jordägarna säkerligen ha anledning
att räkna med. Jag tror att även om arrendatorerna här och var komma
att knorra över de ökade arrendeavgifterna, skall det ganska snart visa
sig att de klagat orättvist.

Jag skall sluta med att säga att jag för min del, trots de meningsskiljaktigheter
jag här givit uttryck åt, är tillfredsställd med det föreliggande lagförslaget.
-

Friherre De Geer: Herr talman! Jag ber att få anknyta till ett ord som
fälldes av herr Alfred Andersson. Han talade om rationalisering. Nu tror
jag att han och jag kanske i fråga örn vissa detaljer se litet olika på frågan om
rationaliseringen. Den huvudsakliga anledningen för mig att ansluta mig till
utskottsmajoriteten är i alla fall just att jag tror att dess förslag, som väl antagligen
kommer att antagas här i kamrarna, kommer att i inte oväsentlig
grad bidraga till en rationalisering sådan som jag uppfattar denna. Jag menar
med rationalisering av jordbruket i stort sett bland annat att man mer än som
hittills skett övergår till försäljning av mindre ställen och att man ökar antalet
självägande jordbrukare. Detta tror jag kommer att bli en följd av den
lagstiftning som nu är i fråga. Jag tror också att villkoren för dem som kvarstå
såsom arrendatorer — och det blir naturligtvis en stor mängd — komma
att bli i så lämplig mån förbättrade att man kan tala örn en rationalisering
även av arrendejordbruket.

Det var en talare här som för en liten stund sedan förklarade att man borde
se till att den lag, som nu skall stiftas, kan bli bestående under en längre
tid och att man framför allt inte skulle driva fram lagen på ett alltför jäktigt
sätt. För min del tror jag att den lagstiftning som nu kommer till stånd
kan bli bestående en ganska lång följd av år. Jag förstår inte, hur man
kan säga att det föreliggande förslaget har tillkommit på ett alltför jäktigt
och brådstörtat sätt, då det ju har föregåtts av mycket grundliga utredningar.
Vad beträffar frågan örn brådskan i behandlingssättet kan jag inte heller
riktigt följa den ärade ordföranden i tredje särskilda utskottet, då han bland
annat i fråga om ett par paragrafer yttrade att man på den mycket korta
tid som har stått till buds inte hunnit utforma dem så som hade varit önskvärt.
Jag tycker för min del — möjligen därför att jag är så oerfaren i fråga
örn arbete inom lagutskott — att man har haft ganska god tid på sig att fundera
över de speciella paragrafer som varit de huvudsakliga diskussionsämnena,
nämligen framför allt 14, 17 och 49 §§.

Jag skall tillåta mig att säga några ord angående 17 § som ju ingivit betänksamhet
på vissa håll.

Jag förstår inte riktigt varför man utan större tvekan kan gå med på
bestämmelserna angående ersättning för dräneringsarbeten och anläggande
av gödselstäder, men däremot är så tveksam, då det gäller ersättning för annat,
exempelvis siloanläggningar och markvägar. Jag inser inte att dessa äro
så väsensskilda att man behöver vara särskilt betänksam när det gäller vissa
av dem. Jag medger att jag för min del i början av utskottsarbetet kände
mig ganska tveksam, men det var innan man kommit fram till de garantier
som sedermera ha utformats i utskottets förslag. Ersättning för exempelvis

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
en silo utgår efter bedömning antingen av lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent
och dessutom — och det är enligt min mening ett mycket viktigt
tillägg — av två tillkallade synemän. Jag tror att med de synemän som i
allmänhet äro tillgängliga kan det inte vara så stor risk att jordägaren skall
dragas m i alldeles ovissa och farliga företag. Man borde därför utan större
betänkligheter kunna godkänna den utformning som 17 § nu har fått.

Vad beträffar 49 § som efter vad jag har hört sägas skall ha väckt så
stora bekymmer, vilket också framgår av reservationerna, ställer jag mig fullständigt
oförstående inför denna oro. Jag kan inte inse att det kan vara så
betänkligt att låta paragrafens bestämmelser gälla även sådana personer som
äro bosatta i städerna och som av en eller annan anledning köpt sig ett lantställe,
d. v. s. att arrenden på högst 50 hektar vid sådana gårdar komma under
den sociala arrendelagstiftningen. Jag finner det alldeles .särskilt lämpligt
att sådana jordägare som icke direkt äro jordbrukare skola få bära den lilla
börda som det nyssnämnda innebär. Det framstår för mig såsom fullkomligt
ofattbart att man skall särskilt ömma för denna kategori av jordägare. Det
är kanske inte heller detta som varit reservanternas huvudbekymmer, utan
det är väl att man, enligt reservanternas mening, icke på så kort tid som stått
tili buds kunnat utfundera sådana formuleringar att man har garantier för
att det hela inte skall kunna missuppfattas och sväva ut i det ovissa. Men
man får väl allfild räkna med när det gäller en lagstiftning av denna art
att det kommer att inträffa vissa tveksamma fall, som måste dragas inför
domstol. Jag tror dock inte att det på detta område kan bli fråga örn särskilt
stora tvistigheter. Jag hoppas därför att kammaren icke av rent formella
skäl skall draga sig för att bifalla den utformning som 49 § har fått
i utlåtandet.

Beträffande frågan örn fisket, som herr Alfred Andersson berörde, måste
jag säga att just när det gäller en sådan näringsgren som fisket bör man
väl tänka på, för att använda herr Alfred Anderssons egna ord, det rationella.
Jag har haft tillfälle att se hur irrationellt fisket, i varje fall i stora delar
av södra Sverige, bedrives och hur utomordentligt bedrövligt det är ställt
i fråga örn massor av småsjöar där fisket omöjliggöres av ganska allmänt
kända skäl, framför allt det att man inte kan enas örn hur fiskeförhållandena
skola ordnas. Det förefaller mig därför vara både klokt och önskvärt att
första kammaren på denna punkt godkänner dea formulering som utskottet
har stannat för. Det kan ju hända att örn ägaren till ett fiskevatten vidtager
verkligt rationella åtgärder till fiskets förbättrande, det kommer att kännas
hårt för en eller annan arrendator, som tidigare haft rätt att fritt bedriva
fiske, att förlora denna förmån. Med hänsyn till de ansatser till utveckling
på detta område som nu visat sig; bland annat i form av förslag i olika riktningar
angående fiskevårdsföreningar m. m., tror jag emellertid att man
kan komma fram till ett sadant tillstånd att herr Alfred Anderssons och
hans medreservanters farhågor inte komma att bli i någon nämnvärd grad besannade.

Herr Bernhard Nilsson var inne bland annat på frågan om att arrendena
kanske i betänklig utsträckning skulle komma att avvecklas till följd av
framför allt de stora byggnadskostnader som skulle komma att åvila jordägarna
enligt den nya lagstiftningen. För min del tror jag att man överdriver
farhågorna i detta avseende. Det stadgas ju betydande garantier rörande
tillkomsten av nybyggnader o. dyl. Sådana frågor skola avgöras vid syn,
och de skola bedömas på olika sätt som jag inte vill trötta kammaren med
att nu närmare ga in pa. Jag vill endast deklarera som min uppfattning att
byggnads frågan, med de garantier som skapats, inte kommer atl verka så

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Foris.)
kraftigt hindrande i fråga om fortsatt utarrendering av jord som man på
siria håll har befarat.

Det har också av en talare här — jag tror det var herr Mannerskantz —
sagts att man bör undvika en alltför brysk tillämpning av den nya lagstiftningen.
Jag tror att man inte heller därvidlag behöver hysa några allvarligare
farhågor.

Jag vill, herr förste vice talman, inte för närvarande upptaga kammarens
tid längre i denna sak, utan ber endast att få ytterligare framhålla att jag
tror att det vore ett klokt och välbetänkt steg av riksdagen att bifalla den
kungl, propositionen med de förändringar som ha föreslagits av utskottsmajoriteten,
och jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Holmbäck: Herr talman! Det föreliggande förslaget har nu belysts
från så många håll att det kanske inte är så mycket att tillägga. Jag skall
därför inte heller tillåta mig att hålla något längre anförande, utan vill endast
beröra några särskilda punkter.

Det viktigaste hänseende i vilket utskottets förslag skiljer sig från Kungl.
Maj:ts är beträffande utvidgningen av 49 §.

Beträffande 49 § visade det sig i utskottet att det fanns en stark önskan
att man skulle kunna få in även de personer, som spekulerade i höjda priser
på jordbruksjorden, under ifrågavarande bestämmelser. De personer som spekulera
i höjda priser på skogen har man redan för länge sedan fått in där.
Den opinionen kom till slut, såsom framgår av utskottsbetänkandet, att omfatta
hela andrakammarhalvan av utskottets ledamöter och hela högern och
av denna kammares ledamöter nio av tolv. Den var alltså mycket stark.
För min egen del står jag naturligtvis på den principiella ståndpunkt som
angivits av herr Norman m. fl., nämligen att man inte bör i ett utskott företaga
större ändringar i en proposition, som utgöres av lagtext. Men i denna
fråga ansåg jag mig kunna ansluta mig till majoriteten dels på grund av
den starka opinion som gjort sig gällande och dels med hänsyn till att man
lyckades utarbeta en lagtext som jag för min del tror kan anses hålla måttet.
Det fanns också en tredje synpunkt. Örn man lämnade denna fråga åsido
och i stället skrev till Kungl. Maj:t, löpte man faran att komma in i en
remisskvarn. Delvis har väl detta förhållande att personer köpa upp jordbruksjord
accentuerats av det nuvarande krisläget. Under förra världskriget
var det på samma sätt. Det var oro på jordbrukarhåll för att spekulationen
med egendomar skulle gripa omkring sig och jordstyckningar företagas som
voro olämpliga o. s. v. Och kammarens ledamöter kanske erinra sig att den
s. k. jordstyckningskommissionen på grund härav år 1920 framlade ett förslag
som innebar en ganska genomgripande omarbetning av jorddelningslagstiftningen.
Det dröjde sex år innan detta förslag sedermera kom att upphöjas
till lag.

Vad reservanterna nu säga beträffande 49 § skall jag inte gå närmare in
på. Jag vill endast påpeka att det finns mycket stora möjligheter till dispens
i de fall då de sociala arrendereglernas tillämpning skulle verka ogynnsamt.
Det blir jordbrukskommissionerna som komma att ge denna dispens.
Jag tror att vad utskottet har sagt om önskvärdheten att förstärka jordbrukskommissionerna
är av mycket stor betydelse.

När det gäller de särskilda paragraferna har jag reserverat mig beträffande
6 §. Utskottet föreslår att det även beträffande de allmänna arrendena
skall vara förbjudet att utsätta dessa annat än i pengar. Jag tillåter mig
framhålla att då det gäller bestämmandet av löner anser man att man bör till -

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

Ang. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
lämpa en index; det är ju det sätt på vilket löner numera i största omfattning
bestämmas. Varför skall man då inte kunna få tillämpa en index också
då det gäller arrendeavgifter? Jag kan inte finna något svar på den frågan.
Jag tror att örn man alltid måste tillämpa penningarrenden, blir följden att
jordägarna bli benägna att förkorta arrendetiden. Det kanske nu ingås arrendeavtal
på femton till tjugo år. Men om jordägaren vet att arrendeavgiften
inte kommer att följa prisutvecklingen, vill han nog inte att arrendet
skall löpa mer än så lång tid framåt som han kan överblicka.

Dessutom föreligger det beträffande 6 § en oklarhet i lagtexten. Det står beträffande
de sociala arrendena i 58 § att arrendeavgiften skall vara till sin storlek
bestämd. Eftersom detta står i 58 §, bör rimligen någonting annat gälla
beträffande de allmänna arrendena, d. v. s. enligt 6 §. Vad är det då för något
annat som gäller där? Det har jag inte kunnat få svar på. Kan 6 § innebära att
man har möjlighet att stadga t. ex. att arrendet skall utgå i pengar, men efter
det värde som vissa hektoliter spannmål representera i marknaden vid de tidpunkter,
då de särskilda arrendeavgifterna skola utgöras? Jag har inte kunnat
få något säkert svar på frågan, örn lagen inte kan tolkas i den riktningen, och
örn så är fallet, innebär utskottets ändring av Kungl. Maj :ts förslag ingenting,
efter vad jag kan finna.

Jag är inte med bland undertecknarna av den reservation beträffande 8 § som
herr Nilsson i Landeryd m. fl. avgivit. Det berodde på att jag inte närmare sett
ordalydelsen av reservationen, och därför tillät jag mig i stället att i ett
särskilt yttrande uttala min allmänna anslutning till densamma. Jag kommer
givetvis att rösta för denna reservation som jag tycker är alldeles riktig.

Jag skall sluta, herr talman, med att säga några ord om en annan''sak.

Första gången jag hade tillfälle att komma i kontakt med det politiska livet
var för 24 år sedan, då jag såsom ung docent var sekreterare i konstitutionsutskottet.
Då framlades av Kungl. Maj :t två propositioner. De gällde ett val som
skulle äga rum kort därefter på våren 1919, och det skulle utfärdas särskilda
bestämmelser för det valet. Man fann emellertid i konstitutionsutskottet att propositionernas
lagtext borde sammanslås och förändras. Det hade motionerats i
viktiga hänseenden, och jag fick då i uppdrag att skriva en ny lagtext. Det var
emellertid givetvis en mycket viktig fråga, och det beslöts att jag skulle föredra
förslaget i statsrådsberedningen, där två statsråd voro närvarande. Det var
statsrådet Petrén och dåvarande civilministern statsrådet Schotte. Jag föredrog
mina paragrafer och Petrén och jag diskuterade dem. Det blev en lång diskussion.
Men till slut slog Schotte, som setat tyst, plötsligt handen i bordet och
säde: »Tror docenten att det här förslaget skall kunna komma ut av trycket,
innan det måste tillämpas?»

Ungefär samma synpunkt kan man enligt min mening anlägga beträffande
det föreliggande förslaget. Det skall träda i kraft 1 januari 1944. Vi ha i dag
den 16 december. Det dröjer säkert flera dagar, innan lagen kan komma ut i
svensk författningssamling. Den kanske inte kommer ut förrän någon av dagarna
strax före den 1 januari, då den skall tillämpas. Jag tycker för min
del, herr talman, att det är principiellt oriktigt, att ett så stort civillagförslag
skall behandlas vid en höstriksdag och att det skall träda i kraft så få dagar
efter det att riksdagens definitiva beslut har fattats.

Herr Linder: Herr talman! Jag har avgivit ett särskilt yttrande till utskottets
utlåtande. Det har sagts, att detta förslag till arrendelag innefattar genomgripande
förändringar i förhållandena mellan jordägare och arrendator.
Jag får säga, att jag tycker inte precis, att det ser ut här i kammaren, som örn
det vore fråga om några så genomgripande förändringar. Jag tycker, det är rätt

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
glest besatt här. Men vederbörande ha kanske denna fråga klarare för sig än
vad jag har, som har suttit i utskottet och hört diskuteras alla de svårigheter,
som här möta. Man är kanske redan i förväg preparerad, för vilken ställning
man skall taga i frågan.

Jag har, såsom framgår av mitt särskilda yttrande, ställt mig ganska pessimistisk
till detta förslag. Jag har till och med sett så mörkt på saken, att
jag tänkt, att det kanske rent av inte vore lämpligt, att jag begärde ordet i
denna fråga. Men hur det nu är, så har det i alla fall kommit därhän. Det kanske
trots allt inte skadar, att de farhågor, som jag har burit fram i mitt särskilda
yttrande, också få komma till uttryck här i kammaren. Det blir nog
inte möjligt för mig att ändra min uppfattning i denna fråga. Jag får nog
hålla fast vid vad jag har kommit fram till, även örn det inte ligger i samma
plan som många andra talares tankegångar.

Jag har tyckt mig märka, att denna lagstiftning efter hand utvecklats från
någonting ganska blygsamt till att bli allt mer omfattande och betydelsefull.
Arrendelagstiftningen slog till att börja med in på den väg. som jag har ansett
vara den riktiga, nämligen att verka i vissa socialpolitiska syften,. Dessa
socialpolitiska syftemål ha emellertid vuxit allt kraftigare under årens lopp,
till och med under den tid då jag suttit bär i kammaren. Och det må ju så
vara -—• men för mycket och för litet fördärvar nu allt, det är en gammal erfarenhetssats,
som det inte går att bestrida. Jag har för min del tyckt, att när
arrendeutredningen framlade sitt förslag, efter att under flera år lia ägnat uppmärksamhet
åt denna sak, så kunde man ha nöjt sig med det. Men så drog
jordbruksministern åt skruven ett tag till, och sedan har slutligen utskottet gått
ännu längre, utanför propositionens ram, uti efter min uppfattning mycket betydelsefulla
delar.

Jag kan mycket väl förstå, att detta lagförslag, såsom herr Andersson i
Bussjö sade, hälsas med glädje av arrén datorerna. Jag har hört — och jag har
visst stöd för det i ett uttalande av jordbruksministern — att arrendatorerna
under tidernas lopp ha fått det allt bättre. Tiden har ingalunda stått stilla,
när det gäller dem. Det har till och med kommit dithän, att man inte så sällan
får höra, att de ha det nästan lika bra som jordägarna. Örn det nu är sant eller
inte, vet jag inte, men eftersom jordbruksministern i viss mån lutar åt den uppfattningen,
då han talar om arrendatorernas sammanslutning, och gör gällande,
att man inte skall bygga upp det nya lagförslaget på den synpunkten, att arrendatorerna
ha en särskilt underlägsen ställning, får jag väl tro, att det ligger
åtminstone något i det. Därför anser jag, att det inte hade skadat, örn man
hade gått något varligare fram i förslaget än man har gjort.

Jag har inte kunnat komma till någon annan, uppfattning än att med de bestämmelser,
som nu komma att inflyta i lagen, står man inför en avveckling av
arrendeväsendet. Det är flera talare som ha varit inne nå den bogen. Herr
Carlström har i sitt yttrande till utskottets utlåtande omnämnt de mindre jordbruken.
Även herr Mannerskantz talade örn en sådan avveckling. Enligt min mening
blir det en avveckling i vidsträckt omfattning, ty man, kan inte komma
ifrån, att enligt lagförslaget vila många förpliktelser på jordägarna. Jag förutser,
att mången jordägare kommer att säga: »Jag bryr mig inte om att fortsätta
med detta!», utan i den man, han har tillfälle att göra det, försöker han avveckla
sina arrenden. I stället brukar han själv den jord, som han Jean bruka antingen
själv eller med biträde av andra.

Jag uppskattar till fullo jordbruksministerns omtanke örn de obemedlade
jordbruksarbetarna. Jag är tacksam för att han har hjärta också för dem, fastän
det inte framgår så mycket av propositionen.

Jag tror inte, att det kommer att bereda dem, som vilja skaffa sig ett eget

Torsdagen den 10 december 1943.

Nr 35.

Ang. ändringar i arrendelag silf hången. (Forts.)
jordbruk, så stora svårigheter att uppbringa pengar, ty, om jag inte är fel underrättad,
finns det gott om pengar, även om det nu är kristid. Sparbankerna
ha mer pengar, än de kunna placera, och jordbrukskassorna ha också pengar,
som de kunna låna ut. Det blir därför inte svårt att skaffa pengar för en arrendator,
soln vill ha ett eget jordbruk. Jag delar den uppfattningen, att det vore
bäst, örn sa många som möjligt finge bli självägande bönder, ty jag anser i likhet
med jordbruksministern, att äganderätten är bäst. Det här även huvudreservanten
i arrendeutredningen, en man, som var välkänd för denna kammare,
sagt. Han har talat örn äganderätten såsom den ideala formen av besittning.
Jag kan förstå, att det kan vara skönt för en man att kunna slå en spik i en
vägg utan att behöva fråga någon örn den saken. Jag hälsar därför med tillfredsställelse
den utveckling mot flera självägande bönder som propositionen
bebådar.

Jag är inte rädd för herr Hages yttrande, att det endast är brukaren, som
är berättigad här i landet, ty, herr Hage, vi kunna inte komma ifrån jordägaren,
så länge lag finnes, enligt vilken äganderätten skall respekteras. Jag håller
på att det även kan finnas sympatier för jordägaren och hans ställning. Det
är dock sa, att med självägande bönder har detta land stått sig bra i många århundraden.

Jag kunde saklöst lia låtit bli att begära ordet, ty såsom framgår av mitt yttrande
till utlåtandet, yrkar jag bifall till Kungl. Maj:ts förslag. — Däremot ställer
jag mig mycket tveksam till den reformiver, som det utskott, som jag har äran
tillhöra,. visat, ty det har gått över stock och sten, såvitt jag kan förstå. Jag
har i mitt yttrande såsom exempel härpå anfört 17 och 49 §§, men det finns
flera.

Jag kan erinra örn 14 §. Jag vet inte varför man särskilt upptagit frågan
örn hållandet av arbetarbostäder såsom en jordägaren åliggande skyldighet. Redan
den politiska åskådning, som jag har, gör att jag naturligtvis är mån om,
att arbetarbostäderna skola vara bra. Men de arbetarbostäder, som utskottet
talar örn här i arrendelagen, äro inte ett dugg bättre än dem, som arbetarna äro
tillförsäkrade enligt hälsovårdsstadgan. I denna är det nämligen redan fastställt,
hur en bostad skall se ut. Därför, att man inte haft tillräckligt handlingskraftiga
hälsovårdsnämnder, har det emellertid uppstått en viss tveksamhet,
örn jordägaren eller arrendatorn skall betala kostnaden för nybyggnad,
ombyggnad eller reparation, Lisserligen gäller det nu, att nybyggnad och ombyggnad
skola bekostas av jordägaren, medan underhållet skall betalas av arrendatorn.
Det är dock kanske inte lätt att avgöra, örn det är fråga örn t. ex. en
större reparation eller en ombyggnad. Om det nu kommer att stå i arrendelagen,
att jordägaren skall betala kostnaderna, hur skall det då gå för hälsovårdsnämnderna,
eftersom det i hälsovårdsstadgan står, att nämnden kan
ålägga jordägaren eller arrendatorn att bekosta arbetet? Det måste bli ganska
svårt att bestämma den saken. Utan att göra någon ändring i hälsovårdsstadgan
inför man helt enkelt på måfå en paragraf, enligt vilken jordbrukaren skall
bekosta arbetarbostäder. Men härtill kommer att bestämmelsen i 14 § är oklar.

Jag kan gott påstå, att den.har tillkommit efter sju sorger och åtta bedrövelser.
Där har i utskottet fabricerats det ena förslaget efter det andra till ett
tillägg till paragrafen. Lekmän och jurister ha tävlat örn att lägga fram förslag,
men .värjo gång har man sagt: »Det går inte, ty det blir ilen och den
luckan.» Till slut har man enats örn ett förslag, men, inte annat än jag kan
första, kan man lura sig fram även enligt detta förslag. Det står i förslaget: »Ingår
arbetarbostad i arrendet etc.» Ingenting hindrar, att man sluter ett avtal,
enligt vilket det inte ingår arbetarbostäder i arrendet. Örn sådana bostäder händelsevis
inte ingå i arrendet, blir det inte jordägaren utan arrendatorn som får

•96

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
bekosta dem. I kontraktet står det vanligtvis, att det är arrendatorn som får
betala åbyggnader och underhåll av dem, och på så sätt blir det arrendatorn,
som får underhålla även arbetarbostäderna. Arbetaren får sin lott ändå, hurudan
den nu kan bli. Det är hälsovårdsnämnden, som skall tillse den saken. Gör
den inte det, har den försummat sina skyldigheter. Men jag har klart för mig,
att i åtskilliga av rikets nämnder finns det krukor.

I 17 § talas det örn varaktiga förbättringar, som jordägaren skall vara skyldig
att lämna ersättning för. Nog förstår jag, att det för t. ex. en arrendatorhustru
kan vara synnerligen värdefullt, örn hon får vattenledning till köket, eller för en
arrendator att få vattenledning till ladugården. Jag förstår också, att den moderna
uppfattningen örn siloanläggningar kan vara en helt annan än för tjugu år
sedan, örn de då överhuvud funnos. Men jag anser, att jordägaren skall kunna ha
en överblick över vad som kan hända under ett arrende. Man invänder då, att det
finns garantier, ty han skall ha lämnat sitt samtycke. Det är inte alls säkert,
att han kan göra det, ty han har kanske inte medel till ersättning åt arrendatorn.
Men, svarar man, det finns medel, ty fastigheten har stigit i värde. Jordägaren
kan dock inte gärna springa omkring med inteckningar för att få medel!
Vill jordägaren inte lämna sitt samtycke, är det en lantbruksingenjör och två
synemän, som avgöra saken. Men det kan dock inträffa, att en tilltagsen arrendator
verkställer förbättringarna utan vare sig samtycke eller godkännande, och
då tycker man, att han bör ha någon ersättning och att det är orimligt att ge
honom det beskedet, att han inte får någon ersättning, emedan han har gått till
väga på ett felaktigt sätt. Det tycker man inte skulle vara riktigt rättvist.

Vi komma så till 49 §. Jag tycker, trots vad friherre De Geer sagt, att det
är olämpliga ändringar, som utskottsmajoriteten vidtagit. Därigenom har i
den sociala arrendelagen inrymts vida mer än lagstiftarna någonsin tänkt sig.
Vi läto verkställa en undersökning i utskottet, vad det var för människor, som
efter ändringen skulle komma in under 49 §, och jag får säga, att det var en
vacker lista, som då framlades. Först och främst skulle dit hänföras alla jobbare.
Det har jag ingenting emot i och för sig. Vidare skulle däri inrymmas
ägare, som genom förvärvet av fastigheten velat erhålla en säkrare placering
av sina kapitataltillgångar eller som spekulera i stigande jordvärde på längre
sikt, ägare, som vilja nyttja fastigheten till sommarbostad eller eljest huvudsakligen
för rekreation, ägare, som för sitt hushåll eller för pensionatrörelse
eller liknande ändamål vilja säkra tillgången till jordbruksprodukter, ägare,
som vilja trygga tillgången till bostad i händelse av krig, ägare, som av ideella
skäl vilja bevara en släktgård eller som eljest känna en viss dragning till jorden
och jordbruket, ägare, som inropat en fastighet på exekutiv auktion för att
täcka en intecknad fordran, ägare, som tillfälligtvis besitter fastigheten i följd
av arv, samt ägare, som äro industriarbetare å främmande ort men vilja ha
jordbruket såsom reservyrke. Detta är ju inte någon uttömmande uppräkning,
ty det finns säkerligen flera kategorier. Man kan också tänka sig kombinationer
av dessa kategorier.

Det är ett brott mot själva lagens grundprinciper, att alla dessa kategorier
skola hänföras under 49 §. Paragrafen avser sociala arrenden, och den sociala
arrendelagen har tillkommit för att förbättra vissa svagare arrén datorers
ställning. Jag kan inte finna, att någon sådan synpunkt gör sig gällande i
fråga örn de nu uppräknade kategorierna. Örn man vill göra gällande, att det
är fråga örn en jordpolitisk åtgärd i syfte att hindra doktor A, tandläkare B,
advokaten C och grosshandlare D från att besitta jordbruk, som de inte förstå
sig på att sköta, så gör man sig skyldig till ett misstag, ty en sådan fråga
bör man inte lösa genom en kort sats i en arrendelag. Arrendelagen är inte platsen
för ett förbud för andra än verkliga brukare av jorden att besitta densamma.

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
Jag tycker, att utskottet skulle lia kunnat lugna sig på den punkten och i
stället föreslagit en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om en utredning.
Då hade Kungl. Maj :t kunnat göra någonting, som hade kunnat bli bestående.
Det är visst och sant, att jag har den uppfattningen, att inte vem som helst
bör besitta jord. Men bestämmelser härom skola komma på rätt ställe och inte
hur som helst inkastas i lagstiftningen och allra minst i en arrendelag, som inte
har någonting att göra därmed. — Vilja för övrigt dessa kategorier av jordägare
undvika arrendelagen, står det dem fritt att anställa en rättare, varigenom
de kunna äga stället utan olägenhet bäst de vilja. Dessutom fordras det
för en tillämpning av sociala arrendelagen, att jordägaren är mantalsskriven
på annan ort. Ett faktum är dock, att det på många håll förekommit, att vederbörande
för att känna sig säker mantalsskrivit sig på fastigheten.

Jag vet inte, varför jag inte kommit med på den reservation, som rör frågan
örn vem, som skall stämma, för den händelse jordägaren bestrider arrendatorns
krav på att få sitta kvar på fastigheten. Arrendeutredningen har såsom
den naturliga lösningen uttalat, att det skall den göra, som äger jorden.
Örn denne inte vill försätta med arrendet men möter motstånd, skall han stämma.
Statsrådet vände på det hela och sade, att arrendatorn skall stämma. Jag
kan inte förstå den synpunkten. Till på köpet tilläde statsrådet, liksom örn
han hade haft dåligt samvete, att bevisskyldigheten i alla fall blir densamma.
Hur vet statsrådet det? Statsrådet är ju inte jurist. Han kan ju inte veta, hur
bevisbördan kommer att ligga i en viss rättegång. -—- Det fordras ingenting
annat från jordägarens sida än en ren uppsägning. Arrendatorn kanske invänder,
att han suttit på fastigheten så länge, att han har optionsrätt. Då kanske
jordägaren gör gällande, att arrendatorn inte skött egendomen såsom han skolat
eller åberopar något annat skäl. Han säger exempelvis, att han själv vill
bruka den. Detta skall då bevisas. Det, menar man, är den riktiga formen
för en process. Det kan ju hända, att det är det, men jag tror det inte. I varje
fall tror jag, att arrendeutredningens förslag, att jordägaren skall stämma,
är den rätta lösningen.

Jag skall sluta mitt anförande med detta, herr talman, men jag tänker i
i ortsättningen fullfölja min talan beträffande en och annan paragraf. Jag
yrkar i alla händelser bifall till Kungl. Majlis förslag — inte till utskottets.

Friherre De Geer erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Herr Linder ansåg, att de föreslagna bestämmelserna örn arbetarbostäder enligt
14 § tillkommit rent på måfå, och gjorde gällande, att juristerna i utskottet
hade tävlat örn att få fram en lämplig formulering. För min del kunde jag
aldrig marka, att denna tävlan inom utskottet var särskilt ivrig, utan jag
.saknade just den tävlan, som jag hade hoppats på. Beträffande själva saken
ber jag att få säga, att det ju inte är fråga om att endast fastställa, huruvida
bostäderna äro hälsovådliga eller ej utan framförallt att ålägga jordägaren
att hålla lämpliga arbetarbostäder. Detta anser jag vara riktigt. Jag kan inte
finna någon svårighet i att skilja nybyggnad och ombyggnad från det underhåll,
som arrendatorn skall ombesörja.

Beträffande 49 §, som herr Linder också berörde, vill jag bara be att få
säga, att meningen med den tillkomna ändringen i paragrafen inte är, att man
skall hindra vissa tandläkare eller andra, som herr Linder omnämnde, från
att besitta jord, utan meningen är väl endast att man skall hindra dem från
att få den extra förmånen vid utarrendering av jorden att de sociala arrendebestämmelserna
inte skola tillämpas för dem. Jag finner det .synnerligen
rimligt och lämpligt att de få tåla detta lilla tillägg vid utarrenderingen.

Första kammarens protokoll Nr 35. 7

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Linder, som anförde:
Herr talman! Friherre De Geer har varit frånvarande vid åtskilliga sammanträden,
så han kanske inte har märkt, hur ivrigt det har tävlats i utskottet.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr Norman: Herr talman! Sedan talesmän för samtliga reservationer lia
haft ordet, skulle det kanske vara lämpligt att utskottets synpunkter på de
berörda spörsmålen framfördes. Då debatten tycktes utveckla sig allt iner
i den riktningen, att det ena korta genmälet följde på det andra, uttalades till
mig från flera ledamöter i kammaren det önskemålet, att debatten skulle begränsas
till vissa bestämda frågor. Jag tror att vi kunna nå det önskemålet,
örn vi nu begränsa debatten till mera principiella inlägg och ta upp detaljdiskussionen
vid varje särskild paragraf. Jag ämnar i varje fall göra på det
sättet och skall således inte nu taga till orda i anledning av vad som här har
yttrats gentemot utskottets förslag.

Herr Svedberg: Herr talman! Jag kunde inskränkt mig till att instämma
i det anförande, som herr Hage tidigare i dag har hållit i denna debatt. Men
jag har nu närmast begärt ordet för att framföra några synpunkter, som vi
representanter för Norrland ha att anföra särskilt beträffande lagtexten i 49 §
andra stycket.

Utskottet skriver i sin motivering på sid. 49 i utlåtandet bl. a., att genom
att den norrländska arrendelagen har sammanarbetats med det nu föreliggande
lagförslaget ha en del jämkningar måst vidtagas, som framför allt ur de norrländska
arrendatorernas synpunkt kunna visa sig vara en uppoffring. Jag
måste säga, att när det gäller 49 § andra stycket, särskilt slutet därav, så resas
faktiskt betänkligheter från de norrländska arrendatorernas sida. Man
måste först och främst tänka på, att det är en väsentlig skillnad mellan de
arrendatorer, som sortera under skogsbolagen i Norrland, och dem, som utöva
sin verksamhet i det sydländska jordbruket, särskilt därigenom att de förstnämnda
komma i ett särskilt läge gentemot skogsbolagen. På grund av sin
beroende ställning till bolagen kan deras rätt försämras. Detta gäller inte
minst vid tolkningen av frågan, huruvida arrendatorerna ha sin huvudsakliga
bärgning av jordbruket. Jag tror, att det knappast kommer att finnas något
jordbruk i Norrland, som sorterar under skogsbolagen, som man inte kan
hänföra till undantagsbestämmelsen i 49 § andra stycket. Skulle så vara fallet,
har i lagen uppstått en fallucka, varigenom dessa norrländska arrendatorer
uteslutas från möjligheten att erhålla de förmåner, som återfinnas i 50—57 och
67 §§. De gå sålunda miste örn såväl förköpsrätten som andra sociala fördelar.
Det är möjligt, att ifrågavarande paragraf kan tolkas på ett helt annat sätt,
men för oss reservanter synes det vara uteslutet, och vi anse oss därför ha
skäl för vår uppfattning, att lagen kommer att innebära en försämring för
de norrländska arrendatorerna.

Örn chefen för jordbruksdepartementet hade varit närvarande i denna kammare,
skulle jag ha riktat den frågan till honom, hur regeringen tolkar ifrågakomna
lagtext. Det hade varit önskvärt, örn man hade fått ett uttalande, som
hade givit anvisning örn hur den skall tolkas.

Vid behandlingen av 49 § kommer jag att i likhet med herr Hage yrka
bifall till den reservation, som vi lia fogat till utskottets utlåtande, och jag
vädjar till kammaren att biträda vårt yrkande, vilket innebär, att i 49 § andra
stycket strykas orden »där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin
huvudsakliga bärgning».

Torsdagen den IG december 1943.

Nr 35.

Ang. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)

Herr Persson: Herr talman! Jag ber att få säga några ord angående en
detalj i det föreliggande lagförslaget, vilken utskottet tycks ka behandlat
som en mycket obetydlig sådan, men som jag anser vara värd att mera ingående
tänka på, då den enligt min mening dessutom har en viss principiell betydelse
vid jämförandet av de allmänna bestämmelserna med de sociala.

Jag bar tillåtit mig väcka en motion, nr 359 i denna kammare, vilken
utskottet, åtminstone att döma av utlåtandet, ägnat mycket litet intresse. Motionen
avser att bereda sådana arrendatorer, som falla under den allmänna arrendelagen,
en ökad trygghet genom bestämmelser, att en jordägare skall vara
skyldig att i god tid lämna besked till en arrendator, huruvida denne kan påräkna
att arrendet förnyas efter arrendetidens utgång och i så fall på vilka
villkor detta kan ske. Vi motionärer ha ansett, att det icke vore för mycket
begärt att därvidlag kräva en tid av ett halvt år. Så lång tid före bör jordägaren
veta, örn han själv vill bruka egendomen eller fortfarande arrendera
ut den och i senare fallet hur stort arrende eller vilka arrendevillkor i övrigt
lian önskar. Det vöre väl icke orimligt att begära, att arrendatorn finge besked
örn detta i god tid, så att han eventuellt kan söka sig annan egendom,
eller örn så skulle behövas realisera sitt lösöre, vilka saker ju båda ta en viss
tid i anspråk. Jag har uppgifter från min hemtrakt på att en jordägare
förklarat sig icke kunna eller vilja lämna ett dylikt besked förrän till jul, då
arrendetiden utlöpte nästkommande 14 mars, således knappa tre månader senare.
Jag anser ett dylikt sakernas tillstånd vara upprörande. Enligt det förslag
vi nu ha framför oss vill man emellertid icke göra någon ändring på denna
punkt. Det finns således, om utskottets förslag antages, intet hinder för en
jordägare att svara undvikande på en arrendators förfrågan örn förlängning
av arrendet ända till de sista dagarna före arrendetidens utgång.

Utskottet tycks emellertid anse, att ett dylikt otillfredsställande tillstånd
icke betyder något, då det blott gäller dem som lyda under den allmänna
arrendelagen. Jag vill då erinra örn att även i fortsättningen ganska många
komma att lyda under dessa s. k. allmänna bestämmelser i arrendelagen, först
och främst alla de större egendomarna över 50 hektar, vare sig de lyda under
gods eller stiftelser eller enskilda. Det är sannerligen icke alltid som dessa
större egendomars arrendatorer äro så ekonomiskt oberoende, att de icke skulle
behöva skyddas i ett sådant avseende som detta. Överhuvud taget vill jag passa
på att säga, att enligt min mening den arealgräns, som är bestämd,, är föga
motiverad. Det borde icke vara någon övre arealgräns. Vidare lyda under de
allmänna bestämmelserna alla arrenden under enskilda jordägare, som äro av
det slag, att de icke falla under de speciella sociala bestämmelserna. De arrendatorer,
som falla under de allmänna bestämmelserna, äro således ganska
många, och varför skulle då ej dessa kunna få det ringa skydd, som jag
begärt i min motion, när deras kolleger, som falla under de sociala bestämmelserna,
få ett verkligt fullgott skydd? Det är dock här ofta fråga örn arrendatorer
i svag ekonomisk ställning, och gränsen mellan de båda kategorierna
är enligt min mening ingalunda så skarp. Utskottets motivering för att avstyrka
motionen är, att åtgärder i enlighet med motionen skulle innebära, att
nian finge räkna med kortare arrendetider, men detta kari jag icke fullt förstå.
Jag tror för min del, att frågan, örn ett arrendekontrakt slutet; för en
längre eller kortare tid, beror på helt andra förhållanden. Denna speciella
motivering från utskott (ds sida tyder på att utskottet anser, att de arrendatorer
på egendomar under arealgränsen 50 hektar, vilka icke falla under de
sociala bestämmelserna, skulle utgöra en så liten kategori, att man icke behöver
ta hänsyn till (lern. Det förefaller mig som örn man räknat hit endast
sådana gårdar, som utarrenderas tillfälligt, exempelvis på några år i väntan på

100

Nr 35.

Torsdagen den 10 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
att ägarens son eller någon annan närstående, som skall tillträda egendomen
senare, skall bli myndig eller eljest bli i tillfälle att övertaga egendomen. Jag
tror icke att denna kategori är så liten som utskottet förmenar, men jag vore
enbart glad om så vore fallet, ty jag önskar givetvis för min del att de sociala
bestämmelserna skola bli tillämpliga för så många som möjligt. Jag anser
att det icke är en orimlig begäran, att motionens krav på att jordägaren
skall vara tvungen att lämna besked örn ett eventuellt fortsättande av arrendet
senast sex månader före arrendetidens utlöpande även tillämpas när det
gäller stärbhus eller äldre jordägare med minderåriga barn.

Jag har velat göra kammaren uppmärksam på denna fråga, men då ingen
inom utskottet reserverat sig för min motion, finner jag, att det icke lönar sig
att framställa något yrkande örn bifall till densamma. Jag vill i stället vädja
till jordbruksministern att vid tillämpningen av lagen lia intresse även för
denna fråga och örn så skulle visa sig behövligt vidtaga de åtgärder, som kunna
vara påkallade.

Herr Gärde: Herr talman! Det kan tyckas förmätet av en jurist att yttra
sig i denna lagstiftningsfråga, som ju tycks vara förbehållen dem som ^äga
mera lantmannamässig erfarenhet, lirén till mitt försvar vill jag framkalla,
att det även på detta område dock är av betydelse att vissa allmänna lagstiftningssynpunkter
följas. Dessutom kan jag i detta speciella fall åberopa, att
jag av milia föräldrar ärvt en viss anknytning till den svenska jorden. Denna
anknytning sätter jag mycket stort värde på, och den bär givit mig en viss
erfarenhet även på detta område.

En av de grundläggande frågorna i vår arrendelagstiftning är avtalsfrihetens
omfattning och betydelse. Man har från att tidigare ha ägt en obegränsad
avtalsfrihet på detta område så småningom begränsat denna allt mer och
mer. Den frågan har ju även varit under debatt inom utskottet, på vad sätt
dessa inskränkningar skulle göras. Innan jag går in på denna fråga, skall jag
dock be att få yttra något örn avtalsfrihetens betydelse i och för sig. _

Tydligen är det icke någon tillfällighet att avtalsfriheten har varit den allmänna
principen, då det gäller avtalsförhållanden. Att denna princip har tilllämpats
och vuxit sig stark beror uppenbarligen på en praktisk erfarenhet av
mycket djupgående betydelse, nämligen att örn två kontrahenter vilja komma
överens om ett köp, ett arrende eller något annat, båda sidorna få sina önskemål
bäst tillgodosedda, örn de kunnat träffa avtalet i frihet.

Tydligt är att ett ingrepp i denna avtalsfrihet för med sig åtskilliga olägenheter.
Parterna kanske icke vidkännas en inskränkning, som de anse icke motsvara
deras syften och som kanske ofta länder båda parterna till men. Dessutom
intar man ju alltid gentemot något som påtvingas en viss reserverad
ståndpunkt. Det leder lätt till tvister och rättegång. Man förstår ofta icke
innebörden av de villkor, som åläggas, varför det ofta blir anledning till ett
slags rättshaveri ur den ena eller andra synpunkten, när ett sådant villkor
skall omsättas i praktiken. Lika klart är det emellertid att avtalsfriheten,
örn den också är ett rättsgott av allra största betydelse, måste äga sina begränsningar.
Det är ju många fall, där parterna icke kunna anses vara likställda:
den ena parten är beroende på ett eller annat sätt och har icke samma frihet
att hävda sina intressen som den andra. I sådana fall har lagstiftningen velat
ingripa för att skydda, och med rätta, den svagare parten. Vidare kan det
tänkas fall, då ett starkt allmänt intresse i själva verket strider mot båda parternas
intresfeen och då detta allmänna intresse måste gå före såväl den ena
som den andra kontrahentens intressen. Även i sådana fall är det av stor be -

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

101

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
lydelse, att lagstiftningen griper in, ela ju allmän rätt alltid måste gå före
enskild rätt och enskildas intressen.

Örn man nu vill tillämpa dessa allmänna synpunkter på arrendelagstiftningen,
är det två moment som därvidlag komma in, nämligen dels det fallet,
då den ena parten, i detta fall arrendatorn, är den svagare parten och därför
måste skyddas genom en tvingande ''bestämmelse i lagstiftningen, och dels synpunkten,
att jordbrukets allmänna intressen kräva en viss kontroll över arrendeförhållandena
och arrendereglernas utformning. På detta sätt har den s. k.
sociala arrendelagstiftningen vuxit fram vid sidan av den allmänna lagstiftningen.
Uppenbart är då, att man måste vid den gränsdragning, som är nödvändig,
fasthålla vid dessa synpunkter och undersöka örn de äro berättigade.
Örn man vill utgå från att avtalsfriheten i avtalsförhållandet gagnar såväl
parternas intressen som det allmännas bästa, måste man, när man gör avvikelser
från denna princip, tillse att det finns en verklig grund därför. Skulle
man däremot vilja hävda att avtalsfriheten överhuvud taget icke är ett socialt
gott på detta speciella område, arrendelagstiftningens, kan man slopa den allmänna
arrendelagstiftningen och låta den sociala överta funktionen på hela
området. Därest man emellertid vill bibehålla en vissa gränsdragning mellan
dessa båda områden, måste man göra gränsdragningen efter såvitt möjligt förnuftiga
och ändamålsenliga principer.

Den sociala arrendelagstiftningen kom först till användning i sådana fall,
då äganderätten tillkom en juridisk person, och det var närmast norrlandsförhållandena
som därvid påkallade ingripande. Man kan säga, att båda de anförda
synpunkterna här talade sitt mycket tydliga och starka språk för att
den sociala arrendelagstiftningen skulle vinna tillämpning och att lagstiftaren
således måste ingripa med tvingande regler.

Därefter uppstod frågan örn de s. k. skogsspekulanterna. Härvidlag kan man
säga, att arrendatorns underordnade och beroende ställning knappast gjorde
sig gällande i samma omfattning som beträffande bolagsförhållandena. Ä andra
sidan kommo här just allmänna intressen in, när skogsspekulanten förvärvade
den ena gården efter den andra och skövlade skogen. Detta var ju ofta
möjligt på grund av att skogsvårdslagen icke var tillräckligt irtbyggd. Denne
skogsspekulant brydde sig överhuvud taget så litet som möjligt örn jordbruket
på gården; han avyttrade besättningen och skingrade allt sorn. hade betydelse
för jordbruket, varför det var en ganska värdelös gård han lämnade efter sig.
Aven här var det således av stor betydelse att lagstiftningen grep in.

En annan typ av socialt arrende, som även upptagits i Kungl. Majlis förslag,
hänför sig icke så att säga till ägaresubjektet utan till brukningsdelens
beskaffenhet. Det är sådana fall, då gård, torp eller annan jordbrukslägenhet
lyder under huvudgård, som tillhör enskild person eller fideikommiss. Huruvida
dessa fall äro av mera flagrant natur, vågar jag icke yttra mig örn, men
även härvidlag kan man åberopa sociala skäl med hänsyn till arrendatorns
beroende ställning och godsägarens ganska naturliga ekonomiska intresse av
att eventuellt lägga ned jordbruket på dessa mindre brukningsdelar och på
så sätt till nackdel för jordbrukets allmänna intressen minska den odlade
arealen inom landet, vilket ju även skulle ha menliga inverkningar ur befolkningspolitisk
synpunkt.

Jag har talat om skogsspekulanterna och anledningen till att man för deras
del kan anföra sociala skill för deras hänförande under den sociala lagen.
Jag kommer därefter (iver till den utvidgning, som utskottet förordat i förhållande
till Kungl. Majlis förslag. Utskottet har utsträckt de sociala arrendereglerna
till att omfatta alla .jordägare, sorn icke äro mantalsskrivna på
fastigheten och icke lia sin huvudsakliga bärgning av fastighetens jordbruk.

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

10-2

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)

Under denna bestämmelse falla således en hel del kategorier av jordägare. Dessa
frågor lia förut i dag diskuterats, och jag skall inte trötta med mer än att
nämna en av de kategorier, som genom denna formulering komma in under
lagens bestämmelser. Utskottet säger på sid. 59: »Sedan länge förekomma även
sådana fall, där förvärvaren av ideella skäl vill bevara fastigheten såsom släktgård
eller där en viss dragning till jorden och jordbruket utgör bevekelsegrunden
till förvärvet.» Örn man tillämpar dessa allmänna och såvitt jag
förstår fullkomligt ovedersägliga principer för en tvingande lagstiftnings införande,
frågar jag mig, om dessa arrendatorer skulle ha en mera beroende
ställning än vid någon annan form av arrende, eller örn det i dessa fall skulle
vara att befara, att jordägaren skulle göra sig skyldig till ett förfarande,
som skulle kunna sätta jordbrukets allmänna intressen i fara. När en lagregel
kan giva sådana missvisande resultat som i detta fall, är det uppenbart, att
det måste ligga något fel i denna formulering i och för sig.

Reservanterna lia i sitt yttrande påpekat en del andra konsekvenser av
denna bestämmelse, vilka jag icke skall trötta kammaren med att gå in på.
Jag vill emellertid ställa frågan, huruvida man, örn man verkligen vill utgå
från avtalsfriheten som en dominerande faktor inom avtalsförhållandena, kan
begränsa denna avtalsfrihet på sådana skäl som att en familj vill bibehålla
en släktgård på grund av den dragning och anknytning till jorden den känner?
Det förefaller mig som örn i ett sådant fall skäl snarare tala för att
denna släktgård kommer att skötas i hög grad efter sociala principer. Man
erkänner härvidlag, att det finns ett ideellt intresse av att bevara gården inom
släkten, men ändå skall i motsats till i många andra fall arrendeförhållandet
räknas under den sociala lagstiftningen och dess tvingande bestämmelser.
Man kan nu tycka, att det är relativt likgiltigt vilket man gör, då man anser,
att man icke skall frukta den sociala arrendelagstiftningen på något sätt.
Jag reagerar icke heller mot denna bestämmelse ur denna synpunkt. Jag
skulle gärna vara med örn att införa den sociala arrendelagstiftningen såsom
den enda lagstiftningen, men när man måste göra en gränsdragning mellan
den allmänna och den sociala lagen, måste man draga denna gräns efter förnuftiga
linjer.

Är det på något sätt bevisat, att dessa släktgårdars ägare för närvarande
skulle försumma jordbruket därstädes? Finns det ett enda uttalande i utskottsutlåtandet,
varigenom detta påståtts, eller finns det en rad, som tyder på att
arrendatorerna på dessa gårdar skulle ha en i socialt hänseende mera missgynnad
ställning än arrendatorer på andra arrendegårdar? Utskottet har på
denna punkt endast sagt följande: »Enligt utskottets mening är det från allmän
synpunkt önskvärt och med tanke på arrendatorernas ställning jämväl
påkallat, att jordägare av nu berörda slag» — alltså ägare av släktgårdar —
»inrymmas bland de ägarekategorier för vilka den sociala arrendelagstiftningen
är avsedd.» Det är den enda utredning som utskottet kostar på sig på
denna punkt.

Jag är fullt medveten örn att gränsdragningen mellan den sociala och allmänna
arrendelagen är mycket svår, men den får dock icke göras; på ett sådant
sätt, att den i det allmänna rättsmedvetandet fullkomligt utplånar grunden
till denna gränsdragning, vilket otvivelaktigt här sker. Skall man bibehålla
en gränsdragning, måste den dock göras efter linjer, som i någon mån
anknyta till vad det allmänna rättsmedvetandet fordrar i detta fall. Eljest
förefaller det fullkomligt meningslöst att upprätthålla denna skillnad mellan
allmänt arrende och socialt arrende. I så fall måste man enligt min mening
taga under allvarligt övervägande att utsträcka den sociala arrendelagstiftningen
till alla arrenden.

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

103

Ang. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)

Jag- opponerar mig mot dessa bestämmelser icke därför att jag anser, att
arrendatorerna genom dem på något sätt skulle få en alltför gynnad ställning.
Tvärtom anser jag, att det finns intet bättre för en jordägare än att
hans arrendator har en god ekonomisk ställning och kan sköta sin jord på
ett utmärkt sätt. Det måste emellertid vara någon konsekvens i all lagstiftning,
och det är ur den synpunkten som jag måste reagera mot den gränsdragning,
som utskottet här gjort.

När vi skola fatta beslut på denna punkt, skall be att få yrka bifall till
den av herr Norman m. fl. avgivna reservationen.

Herr Siljeström: Herr talman! Herr Hage lämnade i början av sitt anförande
en redogörelse för den sociala arrendelagstiftningens historia och de insatser,
som såväl han som borgmästaren Lindhagen gjort, när det gällde att
framdriva den lagstiftning på förevarande område, som nu står inför sin slutliga
lösning. Det är alldeles uppenbart, att det lagförslag, som nu ligger på
riksdagens bord, förefaller ytterligt radikalt, och herr Hage har all anledning
att uttrycka sin stora glädje och tillfredsställelse över det innehåll, lagen
erhållit. Jag förstår innerligt väl herr Hages känslor i detta fall. Visserligen
rider tiden fort i dessa dagar, men sällan örn någonsin har väl på något område
tiden ridit så fort som på detta. Vad ännu för kort tid sedan ansågs som
utopier och djärva framtidstankar ligger nu på kammarens bord för att snart
vara gällande lag. Ja, man har i utskottet gått ännu längre i radikalisering
än Kungl. Maj :t, och det märkliga är att den utvidgning av den sociala arrendelagstiftningens
område, som här föreslås, omfattas av representanter från alla
partier.

Den fråga, som härvidlag tilldrar sig den största uppmärksamheten, är onekligen
den, som berördes av den siste ärade talaren. Det är här fråga örn en
utvidgning av den sociala arrendelagstiftningens tillämplighet till att omfatta
arrenden jämväl under s. k. jordspekulanter och icke blott såsom enligt den
kungl, propositionen under s. k. skogsspekulanter. När jag tillfälligtvis kom
att sitta med i utskottet vid behandlingen av denna fråga och hörde de yrkanden,
som framställdes om förevarande utvidgning, ställde jag mig ytterst
tveksam till desamma, men jag blev verkligt förvånad, när jag hörde de skilda
uttalandena och därav förstod med vilken anklang denna tanke omfattades av
utskottets ledamöter. Här framträdde och vittnade sydsvenska godsägare och
norrländska småbrukare, mellansvenska torpare och bönder och lantarbetare.
Alla anslöto sig därtill. Det var, för att använda en liknelse, liksom hörde man
jordens pulsåder slå. Inför denna mäktiga opinion kunde man, såsom också
herr Holmbäck för sin del omvittnade, icke sätta sig till motstånd mot en utvidgning.
Det var omöjligt för mig såsom jurist att uppställa ett fion possumus
— jag kan icke. Jag kunde helt enkelt icke stå till svars med att av formella
och juridiska skäl motsätta mig en önskan, som omfattades av utskottets samtliga
jordbrukare. Jag innesluter i det fallet även herr Tjällgren, som i sin
reservation anslutit sig till den tanke, som här ligger bakom. Reservanternas
uttalande att en utredning är nödvändig på detta område och att man icke
bör lagstifta förrän man fått inhämta myndigheternas utlåtanden framstod
för mig såsom innebärande något ganska överflödigt, då jag tog hänsyn till den
samlade jordbruksekonomiska och jordbrukstekniska sakkunskap, som fanns
representerad inom utskottet.

Det har nu anmärkts, jag tror särskilt av herr Linder, att man genom utvidgningen
av den sociala arrendelagstiftningen frångått de ursprungliga
grunderna för denna lagstiftning. Den sociala lagens bestämmelser skulle vara
tillämpliga på s. k. permanenta arrenden, d. v. s. på gårdar, som äro föremål

104

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
för ständig utarrendering, och detta kan ju vara rätt, men man måste noga
hålla i minnet, att ett avsteg härifrån togs redan då man i den norrländska
lagstiftningen införde särskilda regler för skogsspekulanterna. När det nu gäller
att utsträcka denna norrländska lagstiftning till att omfatta hela Sverige,
kan det icke bestridas, att begreppet skogsspekulant har fått ett annat och
vidare innehåll än det tidigare hade, då det endast syftade på de norrländska
förhållandena. Det framstår även såsom ganska oegentligt att i södra och mellersta
Sverige giva särskilda regler för arrenden under skogsspekulanter och
för arrenden under jordspekulanter. Utvidgningen var här ganska naturlig.
Alla i utskottet hade också klart för sig, att det i detta fall ej var fråga örn
att tillgodose några arrendatorer, som voro i särskilt behov av skydd. Nej, här
gäller det något helt annat och något som åtminstone för mig framstår som
lika önskvärt, nämligen att tillse att jorden brukas på bästa och ändamålsenligaste
sätt. Man utgick nämligen från att i regel de ägarekategorier, det halvar
fråga örn, icke utgjordes av sådana personer, som hade någon närmare kunskap
örn att på bästa sätt sköta den jord de förvärvat. Det var då ett viktigt
intresse, ansåg man i utskottet, att inom arrendelagstiftningens ram se till
att man på dessa egendomar fick personer, som voro väl skickade och väl lämpade
att sköta jordbruket. Detta syftemål ansåg man sig icke kunna vinna på
annat sätt än att man gav åt dessa arrendatorer alla de rättigheter och alla
de förmåner, som den sociala lagstiftningen avser att ge. Det är denna tanke,
som legat bakom utvidgningsförslaget.

Herr Linder har försökt skrämma med att denna lag skulle komma att
omfatta ett så oerhört stort antal personer, ja, han har t. o. m. roat sig nied
att läsa upp hela den katalog över de olika kategorier det här kan vara fråga
örn. Herr Linder kunde ju lia utsträckt sin vänlighet litet längre och talat
om alla de smeknamn, som vi använda på dessa kategorier, alltifrån »jordromantiker»
till »murare». Visserligen äro kategorierna många, men jag tror
ändock icke att antalet personer under varje kategori är så stort, att man för den
skull behöver vara rädd för att taga lagen. Det är visserligen sant, att gränsdragningen
i förevarande fall kan bli svår, men så var förhållandet redan under den
gamla norrlandslagstiftningens tid, då man rörde sig med begreppet skogsspekulanter.
Nog förefaller det emellertid som örn reservanterna överdrivit, då de
säga: »Redan den i propositionen gjorda gränsdragningen lider av en viss obestämdhet,
som synes tangera gränsen av vad som kan anses försvarligt. Att gå
längre i detta hänseende kan synas äventyrligt. Härav skulle kunna följa en
svårartad rättsovisshet och oreda.» Jag kan ingalunda förstå den svartmålning,
som reservanterna här ritat upp. Lika litet som man, enligt vad som omvittnats,
mött några svårigheter, då det gällt att i de särskilda fallen avgöra örn vederbörande
föll under den gamla norrlandslagen eller icke, tror jag att man nu
behöver vara tveksam, när det gäller att avgöra, huruvida ett arrende faller
under den utvidgade sociala lagstiftningen eller icke. Jag vill emellertid i detta
sammanhang hänvisa till att det i lagen talas örn att någon uppenbarligen —
jag understyker ordet — besitter fastigheten av annan anledning än att bereda
sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket. I tvivelaktiga fall skall således
den sociala lagen icke tillämpas.

Herr Gärde har vänt sig mot den förevarande utvidgningen av lagstiftningen,
men han säger, att han icke gjort det på grund av att han icke uppskattar
den omvårdnad och den omtanke nian har örn arrendatorerna. Hans slutord
lödo ungefär så, men de rimma illa med vad han yttrade i början av
sitt anförande. Det var ingalunda någon omtanke örn1 arrendatorerna som där
kom till uttryck, utan det föreföll som örn hela hans omtanke rörde sig örn
dem, som vi i utskottet kallade för jordromantiker. Herr Gärde säde, att han

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

105

Ang. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
av sina föräldrar ärvt en viss anknytning till jorden. Man fick nästan den
uppfattningen att lian själv var en av dessa jordromantiker. Det är icke tu
tal om att icke dessa jordromantiker mången gång äro personer, som av de mest
hedervärda skäl drivas till jorden, ja det är ofta ytterst önskvärt, att dessa
personer av sin romantiska kärlek till jorden återvända dit för att, särskilt
örn de ha god ekonomi, förbättra mångå dåligt skötta jordbruk, sätta husen i
stånd och anskaffa erforderliga maskiner. Men det förefaller, som örn dessa
jordromantiker borde ta steget fullt ut och icke låta denna romantik komma
till uttryck endast under lördagar och söndagar. Romantiken kan förmå dem
att slå sig ned på gården, bosätta sig där och ägna sig åt jordens brukande
och icke låta annan i deras ställe sätta spaden i jorden. Jag tror, att dessa
jordromantiker skulle göra en verklig nytta, om de flyttade från städerna och
återvände till jorden. Vilja de icke göra detta, må de gärna vara underkastade
de strängare bestämmelser, som den sociala lagstiftningen avser att stadga.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den nu föredragna punkten.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Jag vill uttala min tillfredsställelse
över att ett förslag i en fråga av så vital betydelse som arrendelagstiftningen
i det väsentliga har vunnit enhällig anslutning av representanter
för olika grupper, som självfallet kunna anlägga ganska vitt skilda synpunkter
på detsamma.

Vid bearbetningen inom jordbruksdepartementet av arrenderrtredningens förslag
och yttrandena över detsamma gällde det att pröva skilda ståndpunkter.
Den sociala synpunkten spelade vid dessa överväganden självfallet en betydande
roll, även örn den ej ensam eller i första hand var avgörande. Det torde
vara ändamålsenligt att den svagare parten får en tryggare ställning än han
har under avtalsfrihet, som här framhölls av herr Gärde. Såsom herr Gärde
själv underströk, kan även den, som ända till det yttersta hyllar avtalsfriheten,
finna det nödvändigt att samhället ingriper. Så har för övrigt skett på
flera andra områden än det nu ifrågavarande.

Det var emellertid inte uteslutande detta som gjorde, att den föreslagna arrendelagstiftningen
ur min synpunkt föreföll .mycket, eftersträvansvärd; jag
anser nämligen att även en rent jordbruksekonomisk och nationalekonomisk
synpunkt bör läggas på denna lagstiftning. Arrendatorer som skött sig illa
äro självfallet olämpliga att bruka svensk jord, och de böra inte heller ha
rätt att sitta kvar på en gård, när arrendeperioden är slut. Men oavsett om arrendatorerna
ha skött sig bra eller illa såsom brukare av den svenska jorden,
ha de under avtalsfrihet riskerat att bli avkopplade från respektive fastigheter
vid arrendeperiodens slut.

Under senaste tiden har jag fått mottaga ett otal skrivelser från arrendatorer,
som med bifogade kontrakt ha visat, huru deras gårdar i vissa fall ända
från slutet av 1700-talet brukats av en och samma familj och gått i arv från
far till son. Jag fäste mig särskilt vid ett sådant fall. På denna gård var
arealen från början 6 tunnland, men uppgick nu till 40 tunnland. När jagföljde
kontrakten, visade det sig att arrendatorerna den ene efter den andre
hade utökat arealen genom nyodlingar och förbättrat jorden genom täckdikning.
I senare fallet hade arrendatorerna själva inte bara nedlagt arbetskostnaderna,
utan i vissa fall även rörkostnaderna. De hade också byggt hus till den växande
arealen och ibland erhållit material härtill, .men själva stått för arbetskostnaderna.
Under den tid arrendeperioden varat hade de sedan njutit frukterna
av dessa förbättringar, men så snart det gällt nya arrendeperioder hade de
självfallet fått betala högre arrende med hänsyn till det tillskott i fastighetens
värde, som betingades av dessa jord- respektive byggnadsförbättringar.

106

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)

Åtminstone i ett fall — det gällde ett större gods — hade flera av dessa arrendatorer
nu blivit uppsagda till avflyttning på grund av att vissa av fastigheterna
skulle avyttras; innehavarens ekonomiska intressen voro bäst betjänta
med en försäljning. När jag nämner detta exempel vill jag emellertid icke underlåta
att omedelbart tillägga, att sådana fall dess bättre ej äro många. Men
det är med hänsyn till de mot medmänniskor mindre akts amma som en lagstiftning
såväl på det ena som det andra området är påkallad.

A andra sidan råder på många stora gods och fideikommiss ett mycket gott
förhållande mellan parterna, och jag skulle vilja säga att det är en mycket
stor uppgift att inneha och på ett tillfredsställande sätt förvalta sådana egendomar.
Där tillämpas alltjämt det gamla patriarkaliska systemet; man utgår
inte från att det är den för året gällande högsta räntan som ger den bästa
inkomsten, utan vet, att ett måttligt arrende många gånger kan bidraga till
att jordvärdet ökas och därmed också gårdens kapitalvärde.

Det var även ur den synpunkten jag såg saken, när detta förslag framlades.
Ur rationell jordbrukssynpunkt och med hänsyn till samhällets intresse
av ett så högproducerande jordbruk som överhuvud taget är möjligt ansåg jag
det önskvärt att skapa ett större intresse hos arrendatorerna för att, örn det
blir någon inkomst över, placera den i grundförbättringar såsom ett tillskott
till de många gånger alltför små belopp jordägaren själv kan eller vill satsa.
Ur den synpunkten är det självfallet en fördel att arrendatorn genom den nya
lagen kan veta, att han efter fem- respektive tioårsperiodens slut har utsikter
att få arrendet förlängt och att hans barn, när han själv blir för gammal, ha
möjlighet att, örn de vilja stanna i jordbruket, överta arrendet och bruka jorden
på de villkor, som fastställas, därest inte överenskommelse kan träffas,
av en skiljenämnd eller en jordbrukskommission.

Jag vill i det sammanhanget livligt instämma i utskottets uttalande, att
jordbrukskommissionerna få en mycket delikat uppgift att fylla. Följaktligen
är det angeläget att skapa förutsättningar för att de skola kunna motsvara
de anspråk, som komma att ställas på dem och som bli av väsentligt annan
art än de skyldigheter, som tidigare åvilat dem. Örn jag undantager vissa norlandslän,
där jordbrukskommissionerna som bekant redan haft stora uppgifter
att fylla, ha de i allmänhet ej haft så många förrättningar och följaktligen inte
heller blivit insatta i de olika problemen.

Jag skulle alltså vilja säga, att den sociala synpunkten örn den svage gent
emot den mäktige för mig inte vägde över i jämförelse med den rent jordbruksekonomiska
och nationalekonomiska synpunkten, när det gällde att avgöra,
örn denna nya arrendelagstiftning var påkallad. Allteftersom tiden gatt,
ha emellertid många godsägare upphört med det i mina ögon kloka, gamla
systemet och tillämpat helt andra principer. Utvecklingen har blivit sådan,
att allt mindre hänsyn tages till arrendatorn såsom människa och till vad
som enligt min mening är det för jordbrukets framtid bästa. Enligt mitt sätt
att se har detta gjort en ny arrendelagstiftning påkallad.

Någon övre arealgräns för lagstiftningens tillämpningsområde borde, såsom
jag har uttalat i motiveringen, självfallet icke komma i fråga utifrån den
rent jordbruksekonomiska synpunkt jag bär anlagt. Med hänsyn till de insatser
man önskar att även brukaren av en större egendom skall göra för jordbruket,
borde det icke vara mindre angeläget att skapa ökad trygghet även
för honom. Å andra sidan kan naturligtvis en begränsning uppåt försvaras,
om man utgår från synpunkten, att jordbruksfastigheter äro en handelsvara
och att köp och försäljningar böra vara tillåtna. Allt beror här på hur man
betraktar jorden, men med hänsyn till att meningarna varit delade har man
enats om en kompromiss och stannat vid 50-hektarsgränsen, som ju väsentligt

Torsdagen deli l(i december 1943.

Nr 35.

107

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
överstiger elen. äldre 25-hektarsgränsen. Jag förstår också att utskottets förslag
på de punkter, där reservationer saknas, kunna vara resultatet av att
representanterna för olika riktningar lia kompromissat mellan sina ursprungliga
ståndpunkter.

När jag nu ändå har ordet, kanske jag skall beröra några av de ändringar
utskottet har gjort. Örn jag börjar med 11 §, så bär utskottet där förkortat
syne tiden till tre månader. Jag har ingen invändning däremot. Tiden fräter,
och ju längre det dröjer mellan frånträde och syn, desto större bli förekommande
brister. Följaktligen kan det vara en nackdel för avträdaren att synen
fördröjes. Men jag går ju ut ifrån att vederbörande enas örn att förrätta syn
så fort som det överhuvud taget är möjligt. När det gäller de norra delarna
av Sverige, ifrågasätter jag om icke tre månader är en väl kort tid. Det är
ju önskvärt att en synenämnd har så stort område som möjligt, med hänsyn
till önskemålet örn kontinuitet och bästa möjliga överensstämmelse mellan olika
förrättningar. Därest skötseln av respektive egendomar skall bedömas, kan
nämndens verksamhet ej komma i gång förrän växtligheten börjar. Örn syn
skall ske inom tre månader från den 14 mars, d. v. s. före den 14 juni, måste
vissa svårigheter givetvis uppstå i de nordligaste delarna av landet.

Vad beträffar ändringen av 14 § ifrågasätter jag, örn den kommer att medföra
någon förbättring när det gäller lantarbetarnas bostäder. Enligt bestämmelsen
här skall hälsovårdsnämnden kunna vända sig till arrendatorn
men jag undrar — utan att vilja ingå på de juridiska problemen — huruvida
hälsovårdsnämnden har denna befogenhet enligt nu gällande hälsovårdsstadga.
Möjligen påkallar detta en följdändring av hälsovårdsstadgan, men därom
skall jag inte göra något bestämt uttalande. Däremot förefaller det mig en
smula egendomligt, att utskottet låter bestämmelserna gälla endast för gårdar
där arbetare äro anställda. I det stora flertalet fall lia ju arrendatorerna
inga anställda, utan sköta arbetet själva, men hur man skall få någon rätsida
på dessa arrendatorers bostadsfråga lämnar utskottet fortfarande i vida
fältet. För övrigt tror jag att svårigheterna för hälsovårdsnämnden bli desamma
som förut. Arrendatorn skall nämligen fortfarande underhålla arbetarbostäder
liksom övriga byggnader, under det att ägaren skall utföra nybygge,
och hälsovårdsnämnden blir därför tvungen att, när den gör ett åläggande
till både jordägare och arrendator, avgöra vilket som är nybyggnad och vilket
sorn är reparation.. Jag har bara velat påpeka den saken i detta sammanhang.

Utskottets ändring av 17 § anser jag för min del vara en av de betänkligaste.
Så vitt jag förstår kan jordägaren därigenom åläggas ganska avsevärda
utgifter,, oberoende av om han har pengar att ersätta arrendatorn för
gjorda förbättringar eller icke. I propositionen begränsas ersättningsrätten till
vissa angivna förbättringar, som man ungefärligen kan överblicka med hänsyn
till kostnaderna. Men jag.frågar mig om man inte är inne på farliga vägar
i utskottets utlåtande — jag vjll inte använda uttrycket att man lättvindigt
lagstiftar — när man föreslår ersättningsrätt för markvägar och åtskilliga
andra anläggningar, som i vissa fall kunna kräva betydande belopp. Arbetena
böra ske med jordägarens samtycke, men detta är ej nödvändigt, utan
de skola även kunna igångsättas efter godkännande av en lantbruksingenjör,
en jordbrukskonsulent och ett par synemän. Arrendatorn har sedan vid arrendetidens
slut rätt att av jordägaren utfå det mervärde för fastigheten, som
uppkommit till följd av dessa arbeten och som bestämmes av synemännen;
detta värde får dock ej överstiga själva anläggningskostnaderna.

Denna sak har under årens lopp haft sin egen utveckling. De ärade kammarledamöterna
erinra sig måhända den indignation oell dea starka opposition
arrendeutredningens förslag väckte, da det framlades. I manga resolutioner och

lös

Nr 35.

Torsdagen den IG december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
tal hette det då, att detta var jordbruksministerns förslag; arrendeutredningen
var det inte alls tal örn. När jag nu ser denna fråga i dess stora sammanhang,
konstaterar jag med tillfredsställelse, att alla politiska synpunkter lia försvunnit
och givit plats för överensstämmelse i åsikterna inom olika grupper.
Utskottets ledamöter lia ju velat göra det bästa möjliga, och det är ur min synpunkt
tacknämligt, meli när jag granskar de utvidgningar utskottet företagit,
kan jag ej underlåta att konstatera, huru väsentligt åsikterna ha ändrat strinder
de gångna åren.

49 § har ju varit föremål för mycken diskussion. Gent emot en av de sista
ärade talarna, herr Gärde, vill jag framhålla, att innehavaren av en släktgård
inte blir sämre ställd än någon annan, ty om han ej vill arrendera ut den kan
han själv bruka den. Den sociala arrendelagstiftningen skapar inga konflikter
för ägare av släktgårdar, som ej vilja skörta upp sina arrendatorer utan endast
önska bevara jordkapitalet.

Å andra sidan innehåller utskottets förslag enligt min mening en del obestämda
faktorer. Jag tänker särskilt på utvidgningen i fråga om vilka. jordägare
som skola falla under de sociala bestämmelserna. Jag har för min del
ingenting till övers för de söndagsjordbrukare, som herr Siljeström nu sist talade
örn och som fara ut på landet över lördagar och söndagar, men äro i staden
hela veckorna. Örn däremot en person ärver en gård, men ej har råd att
driva den själv, kommer den att falla under de sociala bestämmelserna, därför
att han står mantalsskriven på annat håll, under det att en person, som har
tillräckligt kapital, själv kan övertaga och driva släktgården och på så sätt
slippa underkasta sig den sociala arrendelagen. Gent emot den kapitalstarke
jordägaren kunna lagbestämmelserna alltså icke tillämpas, eftersom han själv
övertager och sköter gården, men däremot drabba de den mindre kapitalstarke
jordägaren. Vid uppdelningen av jordägarna enligt utskottets förslag framträda
alltså en hel del förhållanden, som jag finner orättvisa, och det är av den
anledningen som jag icke alls har reflekterat på någon utvidgning. Yttrandena
över arredeutredningens förslag byggde också i detta fall på de sakkunnigas
ståndpunkt.

Vad som ytterligare har ökat mina farhågor är ett uttalande i motiveringen,
där det heter att dispens från de sociala bestämmelserna under vissa förutsättningar
skall kunna medgivas i fråga örn fastigheter, som inropats å exekutiv
auktion eller som äro ärvda eller tillhöra stärbhus. Jag skulle nu vilja fråga
juristerna, om icke detta innebär att de övriga grupper, som äro uppräknade
i stycket före, ej skola kunna få dispens. När den saken skall avgöras, kommer
väl hänsyn att tagas till vad som är skrivet i utlåtandet.

När det gäller reservationen rörande 49 § andra stycket, framgick det av debatten
i andra kammaren att man befarade att sådana arrendatorer, som tidigare
hört under den norrländska sociala arrendelagstiftningen, skulle komma att
ställas utanför de sociala fördelarna i den nya lagstiftningen, därest satsen om
arrendatorns huvudsakliga bärgning icke strökes ur detta stycke. Så kan enligt
min mening icke bli fallet. I den norrländska arrendelagstiftningen hade man
den nedre arealgränsen på fyra hektar, och likaväl som den bar ansetts tillfredsställande
ur försörjningssynpunkt bör den kunna tjäna som utgångspunkt
vid bedömningen av örn dessa små arrendatorer skola ha optionsrätt eller ej. Om
arrendatorn eller jordägaren inte nöjer sig med jordbrukskommissionens beslut,
finns ju möjligheten att få frågan prövad vid domstol. Jag kan alltså icke
finna, att förhållandena bli bättre, örn man stryker den ifrågavarande satsen.

Beträffande sedan tredje stycket rörande fisket skall jag inte säga någonting
örn det. Jag kan inte bedöma det, men det är ju ändå på det sättet, att
örn det är flera, som fiska, och det inte är mer än en, som skall upprätthålla

Torsdagen elen 16 december 1943.

Nr 35.

10!»

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
fiskodlingen och fiskbeståndet, så kan nian befara, att det minskar. Sedan skola
vi vara klara på att örn husbehovsfiskerätten skall komma till, så kommer det
att för arrendatorerna medföra en ökning i arrendeavgiften, och då kan det ju
vara tveksamt vilket värde den fiskerätten har. Ty örn det kan påvisas, att en
fastighet har givit den och den inkomsten av fisket, så är det alldeles självfallet,
att jordägaren med åberopande av elen inkomsten av fisket naturligtvis
kan med starka skäl säga, att om fisket skall höra till skall också arrendeavgiften
bli så mycket högre.

Jag skall inte uppehålla mig längre vid detta. Det är ju med denna lagstiftning
som med andra, att mycket beror på tillämpningen. Jag har emellertid
elen förhoppningen, att såväl jordägarna som arrendatorerna skola försöka
göra sitt bästa för att följa lagens bestämmelser. I den mån de inte göra det
blir det ju ett processuellt förfarande, som är onödigt, och därför förefaller det
ung, med den utveckling samhället har nått och med den upplysning, som sker
på skilda områden, att man bör hoppas, att lagen skall bli till nytta såväl för
arrendatorskåren som för jordbrukets framåtskridande i produktionshänseende
och skall bli land och folk till båtnad.

Jag skall kanske säga ytterligare ett ord, därför -att det finnes en reservation
rörande obligatorisk prövning av arrendekontrakten. Vi ansågo, då vi diskuterade
i regeringen, att det skulle bli en onödigt stor apparat, därest man skulle
påkalla en obligatorisk prövning av arrendekontrakten. Och jag menar, att man
val i detta fall får räkna med att de olika bestämmelserna, var inom sitt område,
komma, att göra känt på vad sätt arrendatorn har möjlighet att få det rätta
eller orätta i föreliggande kontrakt prövat.

Herr Siljeström: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framställde den frågan, huruvida den omständigheten, atti motiven
till 49 § angivits vissa fall, då dispens skulle äga rum, innebär, att dispens
icke kunde äga rum i andra fall. På det kan jag genast svara, att motiv icke
äro lag. Det är endast lagens bestämmelser, som gälla, och där finnes en allmän
dispens för alla de förhållanden, då jordbrukskommissionerna kunna anse en
dispens vara riktig.

Man bär här i motiven påpekat några särskilda fall, som man så att säga
rekommenderat jordbrukskommissionerna att taga hänsyn till, men naturligtvis
inträffar i -sådant fall lätt den risken, då man ger sådana rekommendationer

något som just. statsrådet med all rätt påpekat — att vederbörande myndigheter,
som skola tillämpa bestämmelserna, utgå från att det skall givas dispens
endast i de fall, som i motiven särskilt angivits.

Jag är tacksam för att ha fått tillfälle att rätta detta missförstånd och påpeka,
..att den omständigheten, att man har upptagit vissa särskilt angivna fall
som lämpade för dispens ingalunda innebär, att jordbrukskommissionerna icke
skulle kunna giva dispens även i andra fall, där särskilda .skäl tala därför.

Häri instämde herr Holmbäck.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag skulle lia kunnat nöja mig med att i det
väsentliga instämma i det anförande, som i början av debatten hölls av utskottets
ärade ordförande, men i anledning av vad som förekommit under denna
har jag ansett mig böra begära ordet för att tillägga några ord.

Jag vill då först örn det föreliggande lagförslaget säga, att så vitt jag har
kunnat utröna torde örn detsamma åtminstone ute i landet råda en ganska allmänt
utbredd mening, att det väl motsvarar de anspråk, som man rimligen kan
ställa på en arrendelag. Detta tror jag gäller, antingen man ser förslaget ur

Ilo

Nr 35.

Torsdagen den lii december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
jordägarnas eller ur arrendatorernas synpunkt. Så vitt jag har kunnat finna,
är förslaget synnerligen väl avvägt mellan de båda intressen, som beröras därav
— d. v. s. de kategorier jag nyss nämnde — och på samma gång kan man
väl säga, att förslaget ganska väl fyller de krav, som man ur det allmännas
synpunkt har rätt att ställa på detsamma. Jag kan inte dela de farhågor, som
uttalades av en ärad talare här i dag, att lagen skulle komma att verka i den
riktningen, att jordägarna härefter komme att visa sig mindre benägna att upplåta
jord på arrende. Jag tror, att detta är en överdrift och att någonting sådant
inte kommer att inträffa.

Herr Hage uttalade sitt beklagande över att den s. k. norrländska arrendelagen
nu skulle komma att försvinna, i det att den komme att uppgå i den nya
arrendelagens s. k. sociala bestämmelser, och han säde bl. a., att denna norrländska
arrendelag vore en ögonsten för oss norrlänningar. Ja, det kan ju hända,
att det är herr Hages uppfattning, men jag måste se saken så, att det är en
stor fördel, att man nu får även de bestämmelser, som ha inrymts i den norrländska
arrendelagen, införda i den nya lagen, så att man hädanefter inte behöver
besväras av mer än en lag. Herr Hage medgav också längre fram i sitt
anförande, att han vid närmare studium av lagen funnit, att det i nämnda avseende
— d. v. s. i fråga örn slopandet av den norrländska arrendelagen — inte
är så illa funtat, som han först befarat. Det tror jag, att man kan ge herr Hage
rätt i.

När jag hörde den kritik, som från skilda utgångspunkter framfördes av dels
herr Hage och dels herr Mannerskantz mot lagförslaget, vågade jag draga den
slutsatsen, att man vid utformningen av lagen har lyckats på ett alldeles förträffligt
sätt gå ett slags medelväg mellan de ■— jag skulle nästan vilja säga
— ytterlighetsriktningar, som i detta avseende representeras av herr Hage och
herr Mannerskantz.

Jag kan instämma med herr Alfred Andersson i Bussjö däri, att lagen varit
länge efterlängtad från arrendatorernas sida, och min åsikt är också, enligt
vad jag har hört, att den på vissa håll varit efterlängtad även av jordägarna.
Det kan man inte komma ifrån. Jag hoppas och tror också, att båda dessa
kategorier skola komma att i stort sett bli belåtna med lagen.

Men det var inte för att säga detta, som jag begärde ordet, herr talman, utan
det var för att få tillfälle att närmare deklarera min ståndpunkt till § 49. Som
framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet, har jag jämte utskottets ärade
ordförande och herr Linder antecknat mig som reservant mot utskottets beslut
rörande nämnda paragraf, och jag skall som sagt be att få närmare klargöra
anledningen härtill.

Först vill jag då för undvikande av missförstånd deklarera och få till protokollet
antecknat, att jag är av samma uppfattning som utskottsmajoriteten
beträffande inlemmandet under de särskilda bestämmelserna i arrendelagen av
den kategori av enskilda jordägare, varom här är fråga, nämligen de s. k. »söndagsbönderna»,
vilket nu har blivit ett slags vedertagen benämning. Jag är
av den bestämda meningen, att det föreligger lika starka skäl för att dessa
jordägare hänföras under de s. k. sociala bestämmelserna som i fråga örn de
övriga jordägare, som enligt propositionen och utskottsförslaget skola hänföras
under samma bestämmelser. Det finnes enligt min mening många starka
skäl härför. Då utskottets ärade ordförande i sitt förra anförande närmare
berört dessa, skall jag nu icke upprepa dem.

Jag vill bara säga, såsom också framförts från flera håll här, att jag inte
kan anse det riktigt, att man under utskottsbehandlingen av ett lagförslag,
framför allt ett sådant som detta, vidtager en ändring aven betydelsefull punkt.
Ett lagförslag som det föreliggande skall ju, som jag förmodar de allra flesta

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

lil

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
av kammarens ledamöter lia sig bekant, underställas vissa myndigheter, innan
det framlägges för riksdagen, nämligen bl. a. lagrådet. Det har nu inte kunnat
ske, och inte heller har departementschefen varit i tillfälle att taga ställning till
den ändring, som har vidtagits inom utskottet. Jag har för min del ansett, i likhet
med mina medreservanter, att det var vanskligt att giva sig in på denna
ändring, och jag har då, genom att ansluta mig till denna reservation, inte velat
taga på mig det ansvar, som kan följa därav.

Jag skall bara tillåta mig att citera ett par rader av vad reservanterna säga
örn detta. De. säga: »Den av utskottet föreslagna definitionen omfattar icke
blott sådana jordägare, för vilkas skull lagändringen föreslås, utan därutöver
åtskilliga andra. Vi kunna nämna att definitionen även träffar vissa jordägare,
som i yrkeshänseende äro att betrakta som jordbrukare. En jordbrukare, som
av någon anledning äger två gårdar och måste utarrendera den ena, synes sålunda
komma under den sociala arrendelagstiftningen. Detsamma gäller om en
jordbrukare, som av någon anledning måst byta yrke och bosätta sig å annan
ort» o. s. v. Så nämner man också stärbhus. — Jag tror i likhet med vad herr
Linder här nämnde, att det nog kommer att bli många jordbrukare, som det
inte varit meningen att hänföra under de sociala bestämmelserna som dock
komma att följa med, och jag har inte velat taga på mig ansvaret för tillkomsten
av en sådan bestämmelse.

Jag skall för tillfället inte säga något mer, herr talman, utan instämmer i
yrkandet örn bifall till den nu föredragna paragrafen.

Herr Hage: Herr talman! Jag ber att få säga några ord med anledning av
vad som anförts av en del föregående talare, vilka ha berört det anförande jag
förut har hållit.

o då först rikta några ord till herr Siljeström. Jag fattade honom

så, att han tyckte, att vi reservanter, som vilja gå längre än utskottsutlåtandet.
vore ena ganska oförnöjsamma medlemmar av denna riksdag. Han sade, att
utvecklingen på detta område har gått oerhört fort, och det, som för ett tiotal
år sedan ansågs som en utopi, nu vore verklighet. Man går alltså in för en del
saker, som man förut inte hade någon möjlighet att få anslutning till här i
riksdagen.

Ja, den saken har jag själv i mitt anförande oförbehållsamt erkänt, och jag
gläder mig åt denna omvändelse i bägge kamrarna och inom partierna. Men
trots detta finnes det, såsom jag här påpekat, en del »skönhetsfläckar» i det
föreliggande förslaget, bestämmelser, som inte äro tillfredsställande för arrendator
erna.^ Det vet jag bestämt genom uttalanden från det hållet, och så länge
det återstår några sådana, ha vi anledning att peka på dessa och göra yrkanden,
och segra vi inte nu, då betraktar jag en sådan reservation som en antydan
om de riktlinjer, sorni vi kunna gå fram på under kommande riksdagar.
Det är mitt sätt att arbeta i sociala frågor sedan en massa år tillbaka, under
vilka jag bär sysslat med dessa frågor, att samtidigt som jag vinner en''reform
vill jag alltid i en reservation tala örn vad som eventuellt kan bli nästa steg
som vi skola taga. Jag tycker del är en mycket god politik för en riksdagsman
att handla pa det sättet.

Sedan vill jag också säga några ord med anledning av diskussionen örn de
s k. sondagsbönderna Jag vill i det avseendet framhålla, att när frågan örn
att utsträcka § 49 till dessa »söndagsbönder» Ironi före i utskottet var ian
mest inställd pa att begära en utredning. Ty en gammal »utskottshäst» är iu
värr vid att om det under behandlingen av en fråga fram föres en sak som
inte ens ar ferenia for en motion, så tycker man, att det är bekvämast och
lampi,gast alf, begära, att Kungl. Majit utreder saken innan inan fattar ett

112

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
beslut. Men då förklarades det från alla möjliga håll inom utskottet att man
kände till, hur det låg till inom detta område. Det behövdes ingen utredning
på den punkten. Man visste, att det förelåg ett bestämt behov av en sådan
lagstiftning m. m. sådant. Och då måste jag säga, att jag hade mycket svårt.
med den inställning, jag hade, att säga, att det där vill jag inte gå med på.
Hela min inställning är sådan, att när det kommer fram ett sådant krav, som
i alla fall innebär en fördel för arrén datorerna, så har jag ali anledning gå med
på detta, och det är att märka, att det intygas att just på sådana gårdar, som
det här är fråga om, ha arrendatorerna många gånger blivit illa behandlade
på ett alldeles särskilt sätt. Det fanns således bevis för att det förelåg anledning
att genomföra en sådan lagstiftning som denna.

Sedan vill jag i detta sammanhang säga, att det är en allmän klagan ute i
landet, att riksdagen inte hinner följa med utvecklingen. De reformer och de
lagändringar, som ske, genomföras långt efter den tidpunkt, då det egentliga
behovet har inställt sig, beroende på långdragna utredningar o. s. v. Örn man
nu kunde på denna punkt omedelbart vinna en rättelse och liksom jäva det
där påståendet örn riksdagen, så tycker jag det bara vore till fördel för riksdagens
anseende.

I övrigt vill jag påpeka, att den ökade bördan på dessa »söndagsjordbrukare»
inte är så stor. Det är nämligen så, att om en sådan har köpt en gård
med arrendatorer under huvudgården, då kommer redan enligt det förslag,
som också reservanterna herrar Norman m. fl. gå in för, den sociala lagstiftningen
att tillämpas beträffande de arrendatorer, som lyda under en sådan huvudgård.
Utskottsmajoritetens förslag innebär endast att därutöver för dessa
jordbruk även huvudgården, örn den brukas av en arrendator, faller under den
sociala delen av arrendelagen.

Detta är en upplysning, som jag tycker bör lämnas, därför att den klargör,
hur den här saken ligger till och att det inte är så farligt med denna ändring,
efter mitt sätt att se.

Sedan ber jag att få säga några ord även i en annan fråga, som särskilt
berör Norrland. Beträffande sista punkten i andra stycket av § 49 har jordbruksministern
förklarat, att den där bestämmelsen inte är så farlig för de
norrländska arrendatorerna. Kunde man verkligen lita på det uttalandet, skulle
jag kanske vara beredd på att inte göra något yrkande på den punkten. Men
jag får säga, att jag tycker, att uttalandet inte är sådant, att man på det kan
granda en bestämd uppfattning örn hur detta skall tolkas. Här finnes en bestämmelse,
som säger att om det gäller småbruk och örn arrendatorn har särskild
sysselsättning hos jordägaren, som t. ex. fallet är i fråga om skogsbolagen
i Norrland, och om det vidare befinnes, att han i stort sett har större inkomst
av skogsarbetet och flottningsarbetet än han har av det lilla arrendet,
då skall han ställas utanför de sociala bestämmelserna. Ja, detta passar alldeles
utmärkt bra in på en hel massa arrendatorer i Norrland. De ha i stor
utsträckning sin huvudsakliga inkomst av skogs- och flottningsarbete och ha
långa tider av året anställning hos ett bolag, antingen som skogsarbetare eller
som flottningsarbetare. Jag tror åtminstone, att från denna utgångspunkt kan
bestämmelsen tolkas på det sättet, att de falla utanför. Jag tror, att man inför
detta måste vidhålla sitt yrkande. Det är inte troligt, att man får majoritet
därför, men det kan ju inte hjälpas.

_ Slutligen ber jag att få säga några ord till herr Linder. Han ville — så
vitt jag kunde höra här bortifrån min kant — göra gällande, att jag vore så
inställd, att jag inte toge någon hänsyn till jordägaren, när det gäller hela denna
arrendelagstiftning. Det är väl ändå en överdrift från herr Linders sida.
År 1936 skrevo vi en reservation — herr Linder stod också på den reservatio -

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

113

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
nen — och jag var den »skrivande slaven» vid det tillfället. Där skrev jag
bestämt och klart ut, att givetvis måste man även taga hänsyn till jordägarens
berättigade intressen, och det står jag för i dag också. Men jag vill upprepa,
att man med hänsyn bl. a. därtill, att arrendatorn på ett sådant jordbruk är
den, som framproducerar livsmedlen och nyttigheterna, bör vid utformningen
av lagstiftningen taga stor hänsyn till hans intresse, dock givetvis med ett
visst beaktande av jordägarens intressen. Det är min ståndpunkt. Den leder
till, att det på en del punkter är nödvändigt — efter mitt sätt att se — att
lagstiftningen får en något mera arrendatorvänlig inställning än den har enligt
utskottets förslag.

Herr Linderot: Herr talman! Örn jag varit tveksam in i det sista, huruvida
jag borde begära ordet i den här debatten, så är det inte av det skälet,
att jag skulle vilja godkänna herr Mannerskantz’, ståndpunkt, att lagstiftaren
i det här fallet bör som främsta kvalifikation besitta praktisk kunskap i jordbrukarespörsmål
och inte, som han sade gent emot herr Hage, i huvudsak
besitta teoretiska kunskaper. Jag tror, att herr Mannerskantz’ insikt om hur
den här lagen kommer att verka tills vidare kanske är tämligen inskränkt, därför
att verkningarna av den här lagen nog i praktiken komma att visa sig
först örn 10, 15 år, och de äro säkerligen även för den mera sakkunnige
ganska svåra att överblicka i dag. Nej, då jag tvekat att begära ordet, så
har det inte varit av det skälet, att jag'' skulle frånkänna mig kompetens i
frågan, utan därför, att hela denna fråga är den, örn jag så får säga, mest
»dubbelsidiga», som jag på länge har varit med örn att behandla här i riksdagen.
Nästan varje stycke i det här föreliggande förslaget kan innehålla
någonting ganska gott och samtidigt någonting ganska riskabelt och betänkligt,
och jag tror, att det är också därför, som man märker så ringa entusiasm
hos deni, som nu främst svara för tillkomsten av lagen. Det är, som örn
under anförandena läge en känsla av att förslaget egentligen inte kommer
att lösa så många av de .stora problem, som den här nya lagen handlar örn.

Jag hyser mycket stor respekt för utskottets prestationer. Jag tror, att utskottet
har arbetat utomordentligt bra och verkligen strävat att komma fram till
så goda resultat som möjligt. Då likväl inte någon större entusiasm är till finnandes,
tror jag, att det beror på att lagförslaget i dess helhet faktiskt icke
kommer att lösa de frågor, som man avser att lösa. Lagförslaget rör sig nämligen
om ett förhållande, som i och för sig icke borde finnas, och detta utgör
förslagets svaghet.

Det finns i filosofien sanningar, vilkas motsats också äro sanningar, och
detta kan man tillämpa pa åtskilligt av vad som föres fram i föreliggande
förslag. För att illustrera vad jag menar, skall jag tillåta mig att citera något
av vad herr Linder anfört i sitt särskilda yttrande. Han har den meningen,
att detta lagförslag kommer att medföra en avveckling av arrendeväsendet i
vidsträckt omfattning, och han tillägger: »Självfallet kan jag ej annat än
med tillfredsställelse hälsa en utveckling, varigenom arrendatorerna förvandlas
till självägande bönder.»

Jag är av den meningen, att den, som äger jordbruksjord, skall ha skyldighet
att själv bruka den. Jag skulle alitsa kunna ansluta mig till herr Linder,
som här uttalar en sanning, nion tyvärr är också motsatsen en sanning, den
nämligen, att de självägande bönderna mycket ofta befinna sig i sämre ställning
än arrendatorer. Orsaken är, att äganderätten till jorden, som från den
ena sidan sett är en fördel för jordbrukaren, å den andra sidan blir en nackdel,
bland annat därför att rätten att äga jorden också medför rätt att låna pengar

Första kammarens protokoll 19^3. Nr Sfi. 8

114

Nr 85.

Torsdagen den lfi december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
på den, och detta upphäver i sina verkningar i realiteten de fördelar, °som
jordbrukaren har av att äga jorden. Den som är skuldsatt över öronen pa ett
jordbruk, som han formellt äger och har lagfartsbevis på, är ofta sämre ställd
än den, som av en annan jordägare arrenderar ett jordbruk på för produktionen
skapliga betingelser. Alltså se vi här dubbelsidigheten — för att använda
det uttryck, som jag förut begagnade — i dessa problem,^vilken gör.
att så fort man upptäcker någonting bra, så upptäcker man också någonting
dåligt, om man vänder på saken.

Nu kan naturligtvis inte en arrendelagstiftning lösa äganderättsproblemen,
men den ingriper ändå i vissa fall på ett ganska uppseendeväckande sätt i
tidigare såsom oantastbara betraktade äganderättsförhållanden och bestämmanderättsförhållanden,
framför allt i fråga örn avtalsfriheten, när det gäller
upplåtande av egendom till annan.

Herr Siljeström menade visst till och med, att detta lagförslag går så långt
och ingriper så djupt i tidigare förhållanden, att han nästan betraktade det
såsom en liten revolution. Det måste vara ur rent juridiska synpunkter, som
herr Siljeström har kommit till den uppfattningen. Ty ser man saken från
jordbruksekonomiska synpunkter, kommer denna lag inte att medföra någon
som helst revolution. Jag tror heller inte ens att herr Linders förhoppning örn
att så småningom alla nuvarande arrendatorer skola bli självägande bönder
kommer att infrias.

Jag har velat anföra dessa allmänna synpunkter, herr talman, inte därför
att jag därmed skulle tillföra debatten örn denna lag i och för sig något nytt,
utan bara för att inte debatten skall avslutas utan att man också har hört en
tvivlandes mening örn de väntade verkningarna av denna lagstiftning.

Emellertid utgå de, som ha arbetat härmed, från det faktiska förhållande,
som råder, och inte från några teoretiska spekulationer. Det faktiska förhållandet
är, att det finns cirka 60,000 arrendatorer, som bruka ungefär en miljon
hektar åkerjord, och detta föranleder alltså statsmakterna att ingripa till
förmån för dem. Detta har man sökt göra i föreliggande lagförslag. Trots
min uppfattning örn det i mångt och mycket betydelselösa i alltihop, eftersom
förslaget inte löser några grundfrågor, måste jag ändå säga, att i den
situation, som vi befinna oss i, kommer jag i huvudsak att ge min anslutning
till vad utskottet föreslår, men i vissa stycken kommer jag att följa reservanterna,
där de ha sökt att nå ett steg längre. Detta gäller framför allt de
reservationer, som äro undertecknade av herr Hage m. fl.

Jag är alltså inte benägen att nu diskutera detaljer, och jag tror inte heller,
att det är till någon egentlig nytta. Det är så mycket sagt i detaljfrågorna,
att jag inte har så särskilt mycket nytt att komma med. Men det parti,
som jag representerar, har väckt en blygsam motion i denna fråga, och denna
motions synpunkter har utskottet verkligen till en del beaktat — även örn
det formellt inte kommer till uttryck. Man tycker sig åtminstone i utskottsförslaget
känna igen vissa av de synpunkter, som vi ha fört fram.

Då denna motion bland annat särskilt tar upp frågan örn optionsrätten,
skall jag tillåta mig att säga några få, ord örn den frågan. Som »juridisk revolution»
betraktad skulle väl optionsrätten vara det främsta i detta lagförslag.
Örn här infördes en faktisk optionsrätt, så som man förstår detta uttryck,
vore det verkligen ett mycket starkt skäl för att beteckna förslaget som så
revolutionerande, som herr Siljeström har gjort. I 51 § säges nämligen: »Vid
utgången av arrende som gäller för viss tid äge arrendatorn, där ej annat följer
av vad i 53 § stadgas, rätt till nytt arrende för en tid av fem år; och tillkommer
sådan rätt ånyo arrendatorn vid utgången av vart femte år (optionsrätt).
» Detta är naturligtvis ett mycket starkt ingrepp i den privata ägan -

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

115

Ang. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
derättens tidigare såsom synnerligen heliga ansedda principer. Det hade
varit sensationellt, om 53 § bara i detalj hade fastställt, vad optionsrätten i
51 § avser. Men 53 § upphäver i verkligheten vad som så sensationellt skrives
i 51 §. Jag ber att bara få citera ett par rader ur 53 § enligt utskottets förslag:
»Har arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet,
eller» — observera, att här inte står »och» utan »eller»! —- »avser
jordägaren, att han själv, hans make eller avkomling eller ock hans adoptivbarn
eller dess avkomling skall bruka fastigheten . . . skall rätten till nytt
arrende förfalla.» Där gick ju hela den sköna optionsrätten i verkligheten all
världens väg. För juristerna är detta ganska klart, och jag är övertygad örn
att herr Mannerskantz med sitt praktiska jordbrukskunnande mycket väl har
förstått också den juridiska innebörden i 53 §, då han har tagit ståndpunkt
till föreliggande förslag. Ty örn en jordägare uttalar sin avsikt att bruka
den jord han tidigare har arrenderat ut, skall rätten till nytt arrende förfalla.
Det är ju klart, att vilken jordbrukare som helst, som vill bli av med sin arrendator,
också har möjlighet att uttala sin avsikt att bruka jorden själv.
Därmed har han alla juridiska rekvisita för avhysning av arrendatorn, och
da blir ju det där talet örn att det fordras eftersättande av förpliktelser enligt
arrendeavtalet och annat dylikt, för rätt att avhysa en arrendator, bara
en garnering kring det faktiska förhållandet, att optionsrätten är upphävd
i 53 §.

Da man nrnste betrakta denna lag som ett visst framsteg i den svenska
jordbrukslagstiftningen -— med de reservationer jag tidigare har gjort —
hade det varit tacknämligt, örn utskottet hade kunnat stryka denna formulering.
Nu vet jag, att det inte är någon idé att yrka på en ändring, men jag
har i alla fall inte velat underlåta att påtala, att utskottet självt faktiskt
har upphävt i 53 . §, vad det generöst har givit i 51 §.

Herr talman! Jag avstar fran att granska andra detaljer i det föreliggande
förslaget. Jag kommer, som jag redan har sagt, då man ändå måste ta
ståndpunkt till vad som ligger pa bordet och inte till vad man önskar skulle
ha legat där, att i huvudsak följa den linje, som företrädes av herr Hage m. fl.

Herr Linder: Herr talman! Jag vill inte låta detta tilfälle gå förbi mig
utan att göra en deklaration. — Friherre De Geer har hos mig protesterat mot
mitt yttrande, att han inte skulle ha varit närvarande i utskottet, då man
tävlade örn att finna en lösning av formuleringen av det sista stycket i 14 §.

Därtill svarar jag, att självfallet skall friherre De Geers ord äga tilltro.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, godkändes den nu föredragna
paragrafen.

2 kap.

1-3 §§.

Godkändes.

6 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Logan ma ej utsättas i dagsverken Logan må ej utsättas annorledes än
efter annat arbete. Sker det ändock, i penningar. Sker det ändock, skall
skall legan, oavsett vad i avtalet före- logan, oavsett vad i avtalet föreskri -

116

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

skrivits, beräknas i penningar till belopp,
som med hänsyn till förhållandena
vid tiden för avtalets slutande
får anses utgöra skäligt arrende. Örn
förbehåll att arrendatorn skall utgöra
arbete stadgas i 45—48 §§.

Är ej tid utsatt för erläggande av
arrende, skall det, evad del utgår i
penningar eller naturalster, erläggas
sist tre månader före varje arrendeårs
utgång; saknas föreskrift om platsen
för avlämnande av naturalster, skola
dessa avlämnas å den arrenderade fastigheten
eller, örn jordägaren det begär,
vid utfartsväg från denna.

Beträffande förevarande paragraf hade reservation avgivits av herr Holmbäck,
som på åberopade grunder ansett, att Kungl. Maj :ts förslag bort tillstyrkas.

Herr Holmbäck: Med hänvisning till mitt anförande i den allmänna principdebatten
ber jag att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt.
Min motivering gick ut på dels att det var oriktigt att i fråga örn de allmänna
arrendeavtalen bestämma, att arrendeavgiften endast skall fastställas i penningar,
dels att paragrafen är oklar, sådan den utformats av utskottet.

Herr Norman: Utskottet förordar denna ändring i anledning av väckta motioner.
I dessa har som skäl för den påyrkade ändringen framhållits, att arrendatorn
vid avtalets ingående bör kunna överblicka de ekonomiska konsekvenserna
av de åtagna förpliktelserna, vidare att omläggning av jordbruksdriften
skulle försvåras genom sådana bestämmelser, även örn eljest förhållandena
gjorde en dylik omläggning lämplig, och för det tredje att det lätt kan
bli tvistigheter mellan jordägaren och arrendatorn om varans beskaffenhet,
örn arrendet skall kunna utgå helt eller delvis i form av naturaprodukter.

I sin reservation har herr Holmbäck påpekat vissa fördelar, som skulle följa
av rätten att välja det ena eller det andra. Utskottet har icke förbisett, att
denna fråga kan ses från två sidor. Den tillhör de där dubbelsidiga frågorna,
som herr Linderot nyss talade om, och det har gällt att väga skälen för och
emot och försöka komma till klarhet örn var de största fördelarna och var de
största nackdelarna ligga. Utskottsmajoriteten har efter prövning ur denna
avvägningssynpunkt kommit till föreliggande resultat. Sedan har minoriteten
inom utskottet med undantag av herr Holmbäck funnit sig däri. Meningarna
voro dock från början ganska delade.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Linnér: Herr talman! Under de senare åren, då jordbrukets läge har
växlat i mycket hög grad, har den formen av arrende utvecklat sig, att arrendet
delats i två delar. Den ena delen bestämmes till ett kontant belopp och
den andra till vissa naturaprestationer. Detta har befunnits vara synnerligen
lämpligt för såväl jordägare som arrendator. Man har därigenom vunnit fasthet
i arrendeavtalet. Man har undgått de svåra kastningarna för både ar -

fi utskottets förslag:)

vits, beräknas i penningar till belopp,
som med hänsyn till förhållandena vid
tiden för avtalets slutande får anses
utgöra skäligt arrende. Örn förbehåll
att arrendatorn skall utgöra arbete
stadgas i 45—48 §§.

Är ej tid utsatt för erläggande av
arrende, skall det erläggas sist tre månader
före varje arrendeårs utgång.

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

117

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
rendator och jordägare i prestationens summa, och båda veta, när arrende slutes
på en längre tid, vad detta ungefärligen innehåller. Detta system har speciellt
utvecklat sig i fråga örn de ecklesiastika boställsarrendena och andra institutioners
arrenden. Skulle man nu följa utskottets majoritet, finge det säkerligen
till konsekvens, att den praxis, som stiftsnämnderna på många håll ha
inlett och andra följt efter, bleve satt ur spel. Jag tror, att detta icke är en
önskvärd konsekvens, utan att propositionen här har valt den riktiga vägen.
Herr Holmbäck har följt denna väg, och jag ber att få tillstyrka bifall till
herr Holmbäcks reservation, som innebär bifall till propositionen.

I detta anförande instämde herr Ekströmer och friherre Lagerfelt.

Herr Linder: Herr talman! Jag tycker för min del, att herr Holmbäck har
rätt i sin uppfattning i detta stycke.

För närvarande lia vi i mångå år haft naturalstren med i denna paragraf.
Jag tycker, att så, som utskottet har avfattat sitt förslag, verkar det, som örn
man rättat sig efter krigs- och kristiden. Men trots allt skola vi väl ändå
en gång återvända till freden, och i fredens dagar passa naturalstren bättre
än något annat till lega vid arrende. Då bli naturalstren det, som arrendatorn
lättast kan leverera. Däremot har det sagts mig •—• örn det är riktigt eller
inte, det vet jag inte — att bönderna ofta ha ont örn penningar.

Örn man nu stiftar en lag, där man stryker naturalstren, som dock lia förordats
i den kungl, propositionen, så tycker jag, att man går för långt. Jag
tycker, att det riktigaste är att bibehålla naturalstren, såsom herr Holmbäck
har velat och som den kungl, propositionen föreslår, då de passa bäst under
fredliga förhållanden.

Herr Holmbäck: Varken i herr Normans anförande eller eljest har jag
kunnat få svar på den frågan, varför det vid de allmänna arrendena skall vara
förbjudet att försöka åstadkomma bestämmelser, varigenom arrendeavgiften
på något sätt skall kunna rätta sig efter penningvärdet, alltså efter ett slags
index, på samma sätt som fallet är med så många löner.

Herr Norman: Jag antecknade verkligen under den allmänna debatten den
fråga, som herr Holmbäck gjorde rörande olikheten i formulering bär och i
58 §, och jag hade tänkt ta upp saken senare under debatten som ett exempel
på vanskligheten av att göra några mera betydande ändringar i lagtexten.

Det förefaller mig,. som om vi kanske inte riktigt hade tänkt igenom detta
spörsmål. För mig ligger det närmast till hands att tänka, att skillnaden i
formulering betyder, att beträffande ett arrendeavtal enligt den allmänna arrendelagens
stadgande medges frihet att grunda överenskommelsen på hur prisläget
kommer att gestalta sig, alltså kanske efter något slags index. Jag vågar
inte påstå detta bestämt, men jag tycker, att det närmast ligger till så.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder iförekomna yrkanden propositioner, först på godkännande
av den nu ifrågavarande paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf
skulle godkännas med den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

118

Nr 35.

Torsdagen deri 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)

Den, som godkänner 2 kap. 6 § i det av tredje särskilda utskottet i utlåtande
nr 2 under punkten A 1) framlagda lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmbäck begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 42.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

7 §.

Godkändes.

8 §.

Denna paragraf var så lydande:

Ej må arrendatorn, i vidare mån än av andra stycket framgår, utan jordägarens
samtycke till annan överlåta arrenderätten.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid ej understigande tio år, och vill arrendatorn
lämna från sig arrendet, hjude då jordägaren att återtaga fastigheten
mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig ersättning för arrenderättens värde.
Är jordägaren därtill villig, men kan ej överenskommelse träffas örn ersättningens
belopp, varde arrenderättens värde fastställt vid avträdessyn, som
i 10 § avses. Vill jordägaren ej återtaga fastigheten, eller har han ej inom en
månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, vare arrendatorn
öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen kan
nöjas.

I en av herrar Bernhard Nilsson och Mannerskantz, friherre Beck-Friis samt
herr Hansson i Vännäsby avgiven reservation hade av angivna orsaker föreslagits,
att paragrafen skulle erhålla följande lydelse:

Ej må arrendatorn, i vidare mån än av andra stycket framgår, utan jordägarens
samtycke till annan överlåta arrenderätten.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid ej understigande tio år, och vill arrendatorn
lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten
mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig ersättning för värdet av de förbättringar
arrendatorn verkställt å fastigheten. Är jordägaren därtill villig,
men kan ej överenskommelse träffas örn ersättningens belopp^, varde värdet
fastställt vid avträdessyn, som i 10 § avses. Vill jordägaren ej återtaga fastigheten,
eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat
sig därtill villig, vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med
vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

119

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)

Herr Nilsson, Bernhard: Med hänvisning till vad jag tidigare under debatten
anfört om denna paragraf och med anledning av att man här påstått,
att motiveringen skulle kunna i lämplig omfattning tillgodose syftet med mitt
förslag, vill jag endast påpeka, att visserligen går motiveringen delvis i den
riktningen, men menige man läser inte motiveringen till lagparagrafer. För den,
som skall försöka tillämpa lagen i verkligheten, är det viktiga, att man i lagtexten
har formulerat vad man önskar.

Därför tala enligt min uppfattning alla skäl för bifall till reservationen på
denna punkt. Jag ber att få yrka bifall till densamma.

Herr Norman: Herr talman! Herr Mannerskantz anförde, då han yttrade
sig örn denna paragraf, att föredragningsordningen inom utskottet kanske skulle
ha föranlett, att utskottet kommit till ett annat beslut än vad som hade blivit
fallet med en annan föredragningsordning. Det är sant, att vi vid behandlingen
av detta ärende ha följt en ganska ovanlig föredragningsordning, i det
att vi ha först haft infe bara princip debatt, utan diskussion örn de olika sakfrågorna,
varvid det har varit tillfälle för ledamöterna att ställa yrkanden men
där det inte har fattats några preliminära beslut, utan dessa ha sedan fattats
vid paragrafgenomgången. Jag har för min del den uppfattpingen, att i denna
stora och svåra fråga, där det ena spörsmålet så nära sammanhänger med det
andra, som sedan kunnat komma under diskussion, var detta en, ganska lämplig
föredragningsordning, och jag tror inte, att den på något sätt kunnat snedvrida
utgången i det här fallet. Om jag inte minns alldeles fel, voro vi ganska överens,
när vi sakdiskuterade det spörsmål, det nu gäller, att vi skulle försöka
redovisa det i motiveringen.

Nu är inte herr Bernhard Nilsson nöjd med det försök, som utskottet där har
gjort. Jag är inte alls övertygad örn att den formulering, som reservanten föreslagit,
ger åsyftad hjälp åt den tillträdande arrendatorn. Dep bestämmelse,
som här finns, reglerar ju ett förhållande mellan jordägaren och arrendatorn.
Den senare är skyldig till hembud åt jordägaren, örn han av någon anledning
vill lämna arrendet före arrendetidens utgång och örn han eljest har uppfyllt
kvalifikationerna för att där få välja. Örn jordägaren går med på detta, skall
arrendatorn kunna få en viss ersättning, som utgår efter särskild prövning, örn
de inte äro överens. Detta uttryckes i nu gällande bestämmelser så, att arrendatorn
skall äga rätt till »skälig lösen». Nu har detta uttryck blivit ersatt med
orden »ersättning för arrenderättens värde». Men av motiven tycks det framgå,
att man därmed inte har åsyftat någon ändring i sak av nu gällande lag.
Herr Bernhard Nilssons m. fl. reservation syftar alldeles tydligt på en ändring
i sale; det framgår ju också av motiveringen och av debatten här, där man
erinrar om att ganska stora besvärligheter ha visat sig här och att gällande bestämmelse
har lett till inte önskvärda resultat.

Örn jordägaren aliså får lämna en viss ersättning, som kap anses skälig, vill
han givetvis lia tillbaka, vad han därvid lagt ut, och resultatet blir en höjning
av logan för näste arrendator. Det är väl inte just här, som de där särskilda
olägenheterna, vilka herr Bernhard Nilsson bär talat om, göra sig gällande,
utan det sker väl, när arrendatorn får tillfälle att spekulera i arrenderättens
värde — örn vi nu uttrycka det så — då han överlåter arrendet till
en annan, och depna möjlighet kommer ju alltid att föreligga. Den finns i varje
fall, när inte jordägaren är intresserad av att ta tillbaka fastigheten, utan
arrendatorn sätter annan i sitt ställe. Även med den lagtext, som reservanterna
ha föreslagit, finnas då samma möjligheter lill en osund spekulation.

Jag tror således inte, att reservanterna ha höst denna fråga på det sätt, som

120

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
de ha syftat till med sitt yrkande. Då förefaller det vara lämpligast, att vi
i princip stå kvar vid de bestämmelser, som nu gälla.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag i denna paragraf.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Utskottets ärade ordförande nämnde
nyss, när han slutade sitt anförande, att även med den formulering, som reservanterna
föreslå, skulle det finnas samma möjligheter till osund spekulation,
som örn lagtexten avfattades i enlighet med utskottets förslag. Det är riktigt,
att den möjligheten finns, .men den är då icke legaliserad i lagen, vilket är en
väsentlig skillnad.

Beträffande kronoarrendatorerna har det, såsom jag nämnde i mitt första anförande,
förekommit att man utkrävt dylik avträdesersättning som då utgjort
ersättning för arrenderättsvärdet. Detta har, vilket jag skulle kunna anföra
exempel på, ofta lett till att den tillträdande arrendatorn iråkat ekonomiska svårigheter
därigenom att han betalt allt för stort belopp för den favör, som han
ansåg låg i ett billigare eller i varje fall skäligt arrende. Under förra högkonjunkturen
inträffade det t. o. m. emellanåt att jordbruksarrenden upplätos efter
auktion, varvid man bedömde en arrenderätts värde med hänsyn till det konjunkturläge,
som rådde just vid det tillfället. Arrendena blevo därigenom orimligt
uppskruvade, och för att arrendatorerna inte skulle bli ruinerade måste
statsmakterna ge domänstyrelsen rätt att under löpande arrendeperiod göra nya
arrendevärderingar och sänka arrendebeloppen. Jag har själv utarbetat dylika
förslag till sänkning av arrendebeloppet med 40 procent på grund av att vederbörande
arrendator spekulerat fel beträffande arrenderättens värde. Domänstyrelsen
har därför varit mån örn att dylika avträdesersättningar icke skulle
få förekomma vid kronoarrendena, och man har i princip varit ovillig att medgiva
överlåtelse av arrende, där en sådan ersättning skolat utgå. Att då nu i
lagen legalisera en sådan utveckling i fel riktning skulle enligt mitt förmenande
vara något fullständigt orimligt. Det är givet att den konjunktur, som vi nu
genomleva, kan inbjuda till dylik spekulation. Det leder emellertid till att avträdaren
inkasserar arrenderättens värde och försätter tillträdaren i ekonomiska
svårigheter för lång framtid.

Nu kan givetvis, såsom jag nämnde nyss, en spekulation i alla fall ske på det
sättet, att avträdaren övervärderar inventarier, som han överlåter till tillträdaren,
eller på annat sätt skaffar sigen sådan favör. Men det är då i varje fall inte
legaliserat i lagen. Om nian läser utskottets motivering, finnér man, att det
där göres ett uttalande i samma riktning som jag föreslår i reservationen. Men
vem läser väl en motivering till en sådan lag som denna, annat än jurister som
skola tillämpa lagen? Arrendatorer och jordägare läsa absolut icke motiveringen,
utan nöja sig med att hålla sig till själva lagtexten i tron att de där kunna
hämta all den upplysning som de behöva.

_ Jag skall, herr talman, inte uppehålla mig längre vid detta, utan ber att få
vidhålla mitt yrkande om bifall till reservationen..

Herr Holmbäck: Herr talman! Med hänvisning till det yttrande som jag
hade i principdebatten ber jag för min del att få tillstyrka herr Nilssons i
Landeryd reservation.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på godkännade av
den under behandling varande paragrafen samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, som förordats i den av herr Bernhard
Niisson m. fl. därom anförda reservationen; och förklarade herr talmannen,

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

121

Ang. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
sedan han upprepat propositionen på godkännade av utskottets förslag till
paragrafens lydelse sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 2 kap. 8 § i det av tredje särskilda utskottet i utlåtande
nr 2 under punkten Al) framlagda lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, som förordats i
den av Bernhard Nilsson m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

J a — 78;

Nej — 39.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

9 och 10 §§.

Godkändes.

U §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Syn, som i 10 § avses, skall förrättas av minst två med ortens förhållanden
förtrogna män, vilka, uttagas bland nämndemän, ägodelningsnämndemän eller
de för lantmäteriförrättningar utsedda gode män eller ock bland dem, som
förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbara. Kunna jordägaren
och arrendatorn ej enas om valet, nämne, på begäran av endera, domaren i orten
eller, örn fastigheten hör till stad, där rådhusrätt finnes, rådhusrättens ordförande
synemän som nyss sagts. Mot synemän gälle de jäv, som enligt rättegångsbalken
gälla mot domare.

Yppas hos — ---är stadgat. Yppas hos----är stadgat.

Tillträdessyn må — — — efter av- Tillträdessyn må ej hållas tidigare
trädesdagen. än sex månader före eller senare än

tre månader efter tillträdesdagen, ej
heller avträdessyn tidigare än sex månader
före eller senare än tre månader
efter avträdesdagen.

I motiveringen till förevarande paragraf hade utskottet anfört bland annat:

122

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)

»Den i gällande lag förekommande bestämmelsen örn att syn ej får hållas
tidigare än sex månader före eller senare än sex månader efter tillträdes- respektive
avträdesdagen har i förslaget bibehållits. Emellertid har det förefallit
utskottet, som örn en tidsfrist av sex månader efter nyssnämnda dag vore
onödigt lång. Då det för synens pålitlighet givetvis är av betydelse, att den
icke förlägges till en tidpunkt, som är alltför avlägsen från den, vartill bedömningen
hänför sig, har utskottet ansett sig böra föreslå, att syn ej skall
hållas senare än tre månader efter tillträdes- respektive avträdesdagen.»

Herr Norman: Herr talman! Departementschefen ställde sig litet tveksam
till det förslag till ändring av den nu föredragna paragrafen, som utskottet
har förordat. Han undrade, hur det skulle ställa sig vid den praktiska tillämpningen
i de nordliga delarna av landet, om syn måste förrättas inom en så
begränsad tid som tre månader efter avträdesdagen. Inom utskottet ha vi även
uppmärksammat denna synpunkt, men norrlänningarna själva förklarade, att
det nog skulle gå för sig med denna kortare synetid. Att utskottet förordat
denna begränsning av tiden sammanhänger närmast med att det har visat sig
vara förenat med vissa olägenheter, när särskild avträdessyn hålles alltför
långt efter avträdesdagen. Under den långa mellantiden mellan avträdesdagen
och syneförrättningen bär det kunnat inträffa en hel del, t. ex. på grund av
naturförhållandenas inverkan — en storm bär kunnat riva sönder ett halmtak
o. s. v. — vilket gjort att det kanske inte alltid varit så lätt att vid synetillfället
fastställa, hur det verkligen såg ut då avträdet ägde rum.

Jag har med detta, herr talman, velat påpeka, att utskottet inte förbisett
frågan örn hur det kan te sig vid tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen
i de nordliga delarna av landet.

Herr Gärde: Herr talman! Såsom utskottets ärade ordförande erinrade,
framförde jordbruksministern sina betänkligheter i fråga örn hur det skulle
komma att ställa sig vid tillämpningen av den av utskottet föreslagna ändringen
av 11 §. Denna ändring består ju i att man förkortat synetiden från
sex till tre månader efter tillträdesdagen respektive avträdesdagen. Det kan
ifrågasättas, örn man verkligen kan ha en så kort synetid i de nordliga landsändarna.
Det skulle betyda, att örn tillträdet eller avträdet skett den 14 mars,
skulle synetiden utlöpa den 14 juni. Från min erfarenhet som vatten rätts domare
i Norrbygdens vattendomstol har jag det bestämda intrycket, att vegetationsperioden
ofta inte börjar förrän i slutet av maj i vissa delar av dessa
landamären. Därigenom blir den tid, som synemännen ha till sitt förfogande,
alltför kort, i all synnerhet som ofta samma synemän anlitas för flera förrättningar.

Jag hemställer därför, herr talman, på denna punkt örn bifall till Kungl.
Majlis förslag.

Herr Hage: Herr talman! Jag har inom utskottet ansett mig kunna ansluta
mig till utskottets förslag, eftersom vi redan i början av juni månad ha snön
borta även i övre Norrland. Det kan ju tänkas, att det möjligen kan ligga
litet annorlunda till i de allra översta lappbygderna. Men i stort sett säger
man från jordbrukarhåll — och det är också min uppfattning — att man tror,
att minskningen av den tid, inom vilken syn skall ske, till tre månader kan gå
för sig även för övre Norrlands vidkommande.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

123

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Eftersom jag är upphovet till ändringen
av denna paragraf, skall jag be att i korhet få motivera anledningen
härtill.

Jag grundar min uppfattning på min erfarenhet såsom gammal synemän.
Jag har nämligen vid åtskilliga tillfällen kunnat konstatera, att deli långa
tidsutdräkten med syneförrättningen, kanske ända upp till sex månader efter
avträdet, har varit till mycket stort obehag för den avträdande arrendatorn.
Denne är ju ansvarig för alla de brister, som finnas på byggnader och jord,
ända fram till den dag avträdessyn hålles. Det har visat sig på sina håll, att
örn en arrendator måst flytta, inte på grund av att han varit en dålig jordbrukare,
utan på grund av att han kanske genom sin opposition gjort sig
obehaglig för jordägaren eller att det uppstått ovänskap mellan jordägaren
och honom, har jordägaren, eller snarare dennes förvaltare, ofta ordnat det
så, att avträdessyn hållits så sent som möjligt för att därigenom få tillfälle
att komma åt arrendatorn, t. ex. genom att husrötan skulle bli så omfattande
som överhuvud taget har varit möjligt. Det är denna erfarenhet som gjort,
att jag är angelägen att få denna tidsutdräkt förkortad.

Det har visserligen här uttalats farhågor för att en förkortning av den tid,
inom vilken syn skall förrättas, skulle kunna vara till förfång för de norrländska
intressena. Jag kan dock knappast tänka mig detta, ty fram i juni
månad äro väl markerna bara, och då bör man kunna förrätta avträdessyn.
Skulle man på något sätt befara, att tiden skulle bli för knapp — det kan ju
vara många förrättningar som skola utföras av samma syningsmän — är det
ju ingenting som hindrar, att man tar avträdessynen före den 14 mars. Det är
då sex månader som man har att röra sig med.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Gärde: Herr talman! Jag tror knappast, att olägenheterna för
Norrlands del kunna avhjälpas genom att man skjuter fram syneförrättningen
till sex månader före avträdesdagen, då ju vid den tidpunkten, d. v. s. i mitten
av september, vegetationsperioden står inför sitt slut i stora delar av Norrland.
Man får också betänka, att då vegetationsperioden i dessa landsdelar börjar
kanske först i slutet av maj, inskränkes synetiden till mindre än en månad,
medan man söderut, där våren kommer väsentligt tidigare, har åtminstone en
och en halv å två månader på sig för synen. Det blir stora svårigheter att ordna
syneförrättningarna i Norrland på sådant sätt, att man hinner med dem på den
korta tiden av fjorton dagar.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande av
den nu föredragna paragrafen samt vidare på paragrafens godkännande med
den lydelse, Kungl. Maj :t föreslagit; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på paragrafens godkännande enligt utskottets förslag,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gärde begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 2 kap. 11 § i det av tredje särskilda utskottet i utlåtande
nr 2 under punkten Al) framlagda lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

124

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, Kungl. Maj :t föreslagit.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

12 och 13 §§.

Godkändes.

U §.

Denna paragraf, som saknade motsvarighet i det av Kungl. Maj :t framlagda
förslaget, lydde:

Har i — •—-—■ till skadestånd.

Har frågan--- -—■ stadgade grunder.

Ingår arbetarbostad i arrendet, åligge jordägaren, ändå ätt i avtalet annorlunda
blivit bestämt, att verkställa nybyggnad eller ombyggnad, som erfordras
för bostadens hållande i det skick som motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga
kräves. Försummar jordägaren det, vare lag som i första och
andra styckena sägs.

Herr Linder: Herr talman! Jag är tveksam, hur jag skall ställa mitt
yrkande. 14 § finns inte med i den kungl, propositionen, men utskottet har dragit
fram den och lagt till ett stycke, som börjar med orden »Ingår arbetarbostad
i arrendet, åligge jordägaren» etc. Jag har förut talat mot detta tillägg
till 14 § och framhållit, att jag anser det onödigt och därtill i sig självt oklart.
Dessutom har jordbruksministern här i kammaren deklarerat, att han inte förstår
nyttan med denna paragraf, då ju arbetaren i alla fall enligt hälsovårdsstadgan
får vad han vill ha.

Jag kan därför, herr talman, inte utan att göra något yrkande nöja mig med,
att paragrafen godkännes i föreslaget skick. Jag nödgas därför, även örn jag
inte vet, örn yrkandet kommer att stå sig, att yrka avslag på sista stycket i 14 §.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag undrar, örn inte herr Linder i
någon mån gör sig skyldig till en felbedömning på denna punkt. Vi ha här inte
direkt siktat på de intressen, som lantarbetarna kunna ha i detta fall, utan här
är det meningen att skapa klarhet örn vilken det är av arrendatorn och jordägaren,
som skall åtaga sig den skyldighet, som innehålles i bestämmelsen.

Nu ligger det väl till på det viset i det praktiska livet, att örn en jordbrukare
skall arrendera ett lantbruk av den storleksordningen, att det behövs en lantarbetarbostad
eller flera, så göres det upp mellan kontrahenterna, om det behövs
en sådan bostad eller inte. Örn det redan finns en sådan bostad, som emellertid
inte är av den kvalitet, som fordras enligt hälsovårdsstadgan, kan det
uppstå tvist mellan jordägaren och arrendatorn örn vem som skall vara skyldig
att utföra en större reparation på huset eller eventuellt bygga ett nytt hus. Det
blir i så fall synemännen som komma att få avgöra detta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på godkännande av den nu ifrågava -

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

125

Ang. ändringar i arr endelag stiftning en. (Forts.)
rande paragrafen samt vidare därpå att förslaget skulle avslås i denna del;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

16—20 §§.

Godkändes.

23 §.

Denna paragraf var så lydande:

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för sådan för fastigheten utgående
skatt eller allmän tunga, som enligt lag eller författning åligger jordägaren.
Förbehåll som strider häremot vare utan verkan.

Beträffande förevarande paragraf hade reservation avgivits av herrar Bernhard
Nilsson och Mannerskantz, friherre Beck-Friis samt herrar Liedberg och
Hansson i Vännäsby, vilka ansett, att utskottets motivering bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade, samt att paragrafen hort avfattas sålunda: Jordägaren

ansvare för all skatt och annan allmän tunga, som för fastigheten
utgår och ej enligt lag åligger arrendatorn.

Förbehåll, enligt vilket arrendatorn skall vara skyldig att gälda fastighetsskatt,
vare utan verkan, såvitt skyldigheten avser annan skatt än sådan som
belöper å det arrenderade området.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Det kanske bör påpekas att det yrkande, som herr Bernhard Nilsson nyss

gjorde, innebär bifall till en följdändring till en avslagen reservation. —-__

Nej, förlåt mig! Jag ser nu att det i denna paragraf är fråga örn betalning av
fastighetsskatten!

I en motion har yrkats att den saken skulle få bero på en fri överenskommelse
mellan parterna, men i motionen ställdes detta yrkande under den förutsättningen,
att i de fall, då arrendatorn skall betala skatten, så skall han också
kunna tillgodogöra sig det s. k. procentavdraget. Detta önskemål är emellertid
nJe uppfyllt genom det yrkande, som herr Bernhard Nilsson här framställt.
Jag vill alltså erinra om att arrendatorn, örn.det skall vara avtalsfrihet som
förut, kan få erlägga fastighetsskatten för den del av fastigheten, som han
arrenderar, men ända inte fa tillgodoräkna sig det s. k. procentavdraget vid
deklarationen.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag blev så överraskad då utskottets
orellorande tycktes tro, att det här skulle gälla en följdändring av beslutet under
8 §, att jag i hastigheten kom att begära ordet en gång till.

Jag har då bara att upprepa, med åberopande av vad jag yttrade i själva
principdebatten, mitt yrkande om bifall till reservationen.

Den svårighet, som utskottsordföranden nu påpekade, eller att det skulle behövas
ett särskilt avtal, kan säkerligen klaras upp utomordentligt lätt. Då ett
sådant avtal skall ingas, är det en sak, som icke är främmande vare sig för arrendatorn
eller jordägaren, hur det ställer sig med garantiskatten. Och är det
da pa det viset, att man fran bada hållen finner det lämpligast att ordna det

126

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
så, att jordägaren skall betala skatten, så bör han också kunna få göra det.
Anser man det fördelaktigast att arrendatorn betalar skatten, bör man också
kunna göra en sådan överenskommelse.

Jag anser det skäligt och riktigt att denna paragraf icke göres tvingande —
i annan mån än att arrendatorn naturligtvis inte skall betala skatt för annan
jord än den han arrenderar. Det syftet tillgodoser också reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande
av den under behandling varande paragrafen samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, som förordats i den av herr Bernhard Nilsson
m. fl. därom anförda reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

27—29, 32, 33, 36, 37 och 42—48 §§.

Godkändes.

49 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

Bestämmelserna i 50—69 §§ skola med de undantag nedan angivas äga tilllämpning
å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst femtio
hektar odlad jord, såvida densamma

tillhör bolag, förening eller stiftelse; eller

utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som lyder under huvudgård
och tillhör enskild person eller fideikommiss; eller

äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller
å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter
fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst
av jordbruket; skolande vid bedömande av frågan, av vilken anledning fastighet
besittes, i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning, jordavsöndring
eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet
betraktas såsom en fastighet.

Stadgandena i 50—57 och 67 §§ skola dock ej äga tillämpning, örn med
upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft
för jordbruk, skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen
avser sådan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt
arbetarboställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga
bärgning.

Vad i 58 § andra stycket och 63 § stadgas äge ej tillämpning med avseende
å brukningsdel, som lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller
fideikommiss.

Beträffande 49 § andra stycket hade reservation anmälts av herrar Hage,
Alfred Andersson, Svedberg, Hermansson, Falk, Mäler och Jansson i Hällefors,
vilka ansett, att den i detta stycke förekommande satsen »där arrendatorn
icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning» kunde komma
att giva anledning till en tolkning av paragrafen, som särskilt för Norrland
kunde leda till att en del skogsarbetare-arrendatorer komme att ställas
utanför de sociala fördelar, som avhandlades'' i de här nämnda paragraferna.
Under hänvisning härtill hade reservanterna hemställt, att förevarande stycke
måtte erhålla följande lydelse:

Stadgandena i 50—57 och 67 §§ skola dock ej äga tillämpning, örn med
upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande ar -

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

127

Ang. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
betskraft för jordbruk, skogsbruk eller industriell rörelse saint upplåtelsen
avser mindre brukningsdel (buggaretorp eller annat därmed jämförligt arbetarboställe)
.

Av de i 49 § tredje stycket omnämnda lagrummen innehöll 58 § andra
stycket bestämmelser örn rätt för arrendatorn att, örn i orten allmän svårare
missväxt inträffade, njuta skälig nedsättning i arrendeavgiften, medan 63 §
rörde frågan örn arrendatorns rätt att för husbehov nyttja det fiske, som hörde
till den arrenderade jorden.

Beträffande 49 § tredje stycket hade herrar Hage, Alfred Andersson, Svedberg,
Andersson i Tungelsta, Hermansson, Falk och Mäler reservationsvis anfört: »Enligt

vår mening är det orimligt att •— som sker genom detta styckes
formulering — utesluta arrendator, som innehar brukningsdel, som lyder under
huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss, från rätten till
fiske. Då som motiv för denna bestämmelse — som avviker från vad arrendeutredningen
föreslagit -—- bl. a. framförts fiskeskyddssynpunkter, vilja vi
framhålla, att det icke finnes någon anledning att förmoda, att en arrendator
skulle vara mindre förstående för bevarande av fiskebeståndet i en sjö än en
jordägare samt att det här endast gäller örn arrendatorn skall ha rätt till
husbehovsfiske. Slutligen bör i detta sammanhang kunna framhållas, att —
örn åtgärder för skyddande av fisket anses böra komma till stånd, antingen
lokalt inom ett visst område eller genom en för hela landet gällande lagstiftning
— så böra sådana utformas så, att de träffa medborgare i allmänhet,
utan hänsynstagande till vilken ställning i samhället vederbörande intager.

Yi hemställa därför att förevarande stycke måtte erhålla följande lydelse:

Vad i 58 § andra stycket stadgas åge ej tillämpning med avseende å brukningsdel,
som lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss.
»

Nu föredrogs

Första stycket.

Godkändes.

Andra stycket.

Herr Hage: Herr talman! Jag ber med den motivering, som jag förebragt
dels i reservationen och dels även i mina tidigare anföranden, att med avseende
pa 49 § andra stycket fa yrka bifall till den reservation, som återfinnes på sidan
103 i utskottsutlåtandet. Detta yrkande innebär, att i andra stycket skola
strykas de sista orden »där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin
huvudsakliga bärgning».

Jag har alltjämt den uppfattningen, att om dessa ord få stå kvar, kommer
det att verka till nackdel för arrendatorerna i Norrland. Det kan då inträffa
att de i viss utsträckning uteslutas från de fördelar, som följa med denna
nya sociala arrendelagstiftning.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till reservationen på denna punkt.

Herr Norman: Herr talman! Jag skall inte upptaga någon debatt örn denna
sak, men jag yrkar naturligtvis bifall till utskottets förslag.

Frågan ligger nu så till, att andra kammaren Ilar beslutat i överensstämmelse
med den reservation, vartill herr Hage har yrkat bifall. Skulle kamrarna

123

Nr 35,

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
stanna i olika beslut i denna fråga, så ligger kanske ärendet en smula besvärligt
till. Jag har bara velat förklara, hurudant läget är i denna sak.

Herr Hage: Herr talman! Jag vet inte, om jag hörde fel, men herr Norman
sade visst att andra kammaren i denna punkt tagit reservationen. Det är emellertid
inte i denna punkt, utan i nästa, det tredje stycket alltså, som handlar
örn fisket.

Egentligen har jag ju ingen anledning att upplysa örn detta, ty det går
emot mina intressen. Men man bör väl tala om vad som är sant och riktigt.

Herr Norman: Herr talman! Jag blev tydligen så perplex, när jag gjorde
mitt misstag i fråga örn herr Bernhard Nilssons reservation, att jag tycks
fortsätta vidare på den linjen.

Beträffande det nu föredragna andra stycket är jag emellertid inte alls övertygad
om att den formulering av lagtexten, som anföres i reservationen, ger
någonting mer eller bättre än vad utskottsförslaget ger, som tillstyrker den
kungl, propositionen. Här uppställas två villkor för att dessa små lägenheter
skola undantagas från de tvingande bestämmelserna i de följande paragraferna.
(Och det är tydligt och klart, och det har utskottet sagt i sin motivering, att
för att dessa lägenheter skola undantagas måste bägge villkoren bli uppfyllda.

Jag hemställer, herr talman, beträffande det andra stycket av 49 § örn bifall
till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på godkännande av
det nu föredragna stycket samt vidare därpå att nämnda stycke skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den av herr Hage m. fl. därom anförda
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på styckets godkännande, sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hage begärde votering, i anledning varav uppsatttes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 2 kap. 49 § andra stycket i det av tredje särskilda utskottet
i utlåtande nr 2 under punkten Al) framlagda lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke med den lydelse, som förordats i den
av herr Hage m. fl. därom anförda reservationen.

Tredje stycket.

Herr Hage: Herr talman! På denna punkt, som gäller fisket, har andra
kammaren funnit reservationens linje så bärande, att den med 101 röster mot 83
bifallit reservationen. Skulle nu första kammaren fatta ett annat beslut, måste

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

129

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
det komma till stånd en sammanjämkning med därmed följande förlängning
av riksdagen.

Jag utgår ju ifrån, att sådana synpunkter inte på något sätt kunna få vara
bestämmande, när man går att fatta ett beslut. Men jag har i alla fall velat
upplysa örn detta. Och jag tror, att den omständigheten, att andra kammaren
med så stor röstövervikt har tagit reservationen beträffande fisket, dock
kan utgöra ett motiv för första kammaren att också gå på samma linje.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen på denna punkt.

I herr Hages yttrande instämde herr andre vice talmannen.

Herr Norman: Det förhåller sig ju så, herr talman, att jag råkade hemställa
örn bifall till utskottets förslag pa denna punkt redan innan den var under
diskussion.

Jag hemställer nu återigen om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande av det nu ifrågavarande
stycket samt vidare, i enlighet med herr Hages yrkande, på styckets
godkännande med den lydelse, som förordats i den av honom m. fl. därom
anförda reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som beträffande 2 kap. 49 § tredje stycket i det av tredje särskilda
utskottet i utlåtande nr 2 under punkten Al) framlagda lagförslaget bifaller
herr Hages yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke med den lydelse, utskottet föreslagit.

50—52 §§.

Godkändes.

53 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

Har arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet,
eller avser jordägaren, att han själv, hans make eller avkomling eller ock hans
adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka fastigheten, eller måste det på
grund av särskilda förhallanden anses för jordägaren medföra påtagligt men,
att arrendatorn kvarsitter å fastigheten, skall rätten till nytt arrende förfalla,
så framt jordägaren senast ett år före arrendetidens utgång på sätt örn upp Första

kammarens protokoll 1943. Nr 35. 9

130

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
sägning är stadgat lämnar meddelande därom med uppgift tillika att arrendatorn
därest lian icke åtnöjes med att avflytta, Ilar att inom en månad instämma
talan örn bibehållande av rätten till nytt arrende. Där arrendatorn
ej inom nämnda tid instämt sådan talan, skall så anses, som om han medgivit
skyldighet att avflytta.

Beträffande förevarande paragraf hade reservationer avgivits

1) av herrar Hage, Alfred Andersson, Svedberg, Falk och Mäler, vilka ansett,
att det borde vara jordägaren, som hade att instämma arrendatorn, örn
han ville bestrida arrendatorns krav på att få sitta kvar pa fastigheten, och
därför hemställt, att paragrafen måtte erhålla följande lydelse:

Har arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet,
eller avser jordägaren, att han själv, hans make eller avkomlmg eller ^oc
hans adoptivbarn eller dess nykomling skall bruka fastigheten eller mäste
det på grund av särskilda förhållanden anses för jordägaren medföra påtagligt
men, att arrendatorn kvarsäter å fastigheten, skall rätten till nytt arrende
förfalla, så framt jordägaren instämmer talan därom senast atta manader
före arrendetidens utgång;

2) av herrar Bernhard Nilsson och Mannerskantz, friherre Beck-Friis samt

herrar Liedberg och Hansson i Yännäsby, vilka anfört: o

»Vi anse, att en ökning av närskyldas företrädesrätt bör ske, detta sa mycket
mer som den av utskottet föreslagna avfattningen av 49 § kommer att
föra ett icke oväsentligt ökat antal fastigheter under de sociala arrendebestämmelsernas
tillämpning, och föreslå därför i enlighet med i motionerna 1: .»bU
och II: 498 framställt förslag, att optionsrätten må kunna brytas järnvä leia
syskon eller syskons avkomling avses skola bruka fastigheten. Vi hemställa
alltså, att paragrafen måtte erhålla följande lydelse:

Har arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet
eller avser jordägaren, att han själv, hans make eller avkomling, hans
adoptivbarn eller dess avkomling eller ock hans syskon eller dess avkomling
skall bruka fastigheten, eller måste det på grund av särskilda förhållanden
anses för jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn kvarsitter a fastigheten,
skall rätten till nytt arrende förfalla, så framt jordägaren senast ett
år före arrendetidens utgång på sätt om uppsägning ä,r stadgat lamnar meddelande
därom med uppgift tillika att arrendatorn, därest han icke atnojes
med att avflytta, har att inom en månad instämma talan örn bibehållande av
rätten till nytt arrende. Där arrendatorn ej inom nämnda tid instämt sadan
talan, skall så anses, som om han medgivit skyldighet att avtlytta.»

Herr Hage: Herr talman! Beträffande 58 § skall jag be att fa yrka bifall
till den reservation, som är avgiven av mig och herrar Alfred Andersson,^vedberg
Falk och Mäler och som återfinnes i utskottsutlatandet pa sidan 104. Ilen
innebär, att det skall vara jordägaren, som skall instämma arrendatorn, om det
är fråga om att arrendatorn inte skall få optionsrätt pa sm arrendelagenhet.

Herr Norman: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den
av mig m. fl. avgivna reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på den under behandling varande paragrafen yrkats l:o) att den -

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

131

Ang. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
samma skulle godkännas enligt utskottets förslag; 2:o) att paragrafen skulle
godkännas med den lydelse, som förordats i den av herr Hage m. fl. därom
anförda reservationen; samt 3:o) att paragrafen skulle godkännas med den
avfattning, som föreslagits i herr Bernhard Nilssons m. fl. därom avgivna reservation.

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på godkännande av utskottets förslag till paragrafens lydelse vara
med övervägande ja besvarad.

54—65 §§.

Godkändes.

66 §.

Denna paragraf lydde:

När arrendeavtal slutits, må jordägaren eller arrendatorn påkalla jordbrukskommissionens
granskning av avtalet; skolande vid ansökan härom fogas bestyrkt
avskrift av avtalet ävensom uppgift örn arealen av den odlade jord arrendet
omfattar.

Finner jordbrukskommissionen att avtalet innehåller bestämmelse, som enligt
denna lag är utan verkan, skall kommissionen så snart ske kan i rekommenderat
brev lämna jordägaren och arrendatorn besked därom.

Vid förevarande paragraf hade reservation avgivits av herrar Hage, Alfred
Andersson, Svedberg, Falk, Mäler och Jansson i Hällefors, vilka hemställt,
att paragrafen måtte erhålla följande lydelse:

När arrendeavtal slutits, åligger det jordägaren att inom en månad därefter
till jordbrukskommissionen göra skriftlig anmälan med uppgift om arealen av
den odlade jord arrendet omfattar. Skev i samband med avtalet förlängning
eller eljest ändring i de överenskomna villkoren, skall ock sådan anmälan göras
inom sagda tid därefter. Vid anmälan skall fogas bestyrkt avskrift av
avtalet.

Finner jordbrukskommissionen vid granskning av avtalet, att detta innehåller
bestämmelse, som enligt denna lag är utan verkan, skall kommissionen så
snart ske kan i rekommenderat brev lämna jordägaren och arrendatorn besked
därom.

Undandrager sig jordägaren att fullgöra den i första stycket stadgade anmälningsskyldigheten,
straffes med dagsböter.

Herr Hage: Herr talman! I denna punkt hemställer jag örn bifall till den
reservation, som är avgiven av mig jämte herrar Alfred Andersson, Svedberg,
Falk, Mäler och Jansson i Hällefors. Det gäller huruvida — såsom arrendeutredningen
föreslagit — kontrakt obligatoriskt skall sändas in till-jordbrukskommissionema
för undersökning, örn det finns några olagliga bestämmelser
i kontraktet. Vi anse, att man med en sådan anordning vinner större effektivitet
vid övervakandet av lagstiftningen.

Från denna utgångspunkt, herr talman, yrkar jag bifall till reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Det är avsett att denna lag skall träda i kraft
redan den 1 januari nästa år. Skulle den bestämmelse örn kontrollen, som herr
Hage här påyrkar, bli beslutad, finns det i varje fall ingen möjlighet för jordbrukskommissionerna,
med den sammansättning och den arbetskraft, som. de
nu ha, att kunna klara upp denna sak.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

132

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande
av den nu föredragna paragrafen samt vidare därpå att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den av herr Hage m. fl. därom anförda
reservationen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

67—70 §§.

Godkändes.

3 kap. 2 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

Innefattar avtal, som avses i 1 §, tillika upplåtelse av jord att i förening
med lägenheten nyttjas, skall ändock å avtalet tillämpas vad om hyra är stadgat,
såvida jorden skall användas för trädgårdsodling i mindre omfattning
eller för annat ändamål än jordbruk.

Om upplåtelse---örn bostadsrättsföreningar.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag ber att i fråga örn denna paragraf
få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Jag är verkligen glad över att herr Bernhard
Nilsson nu har gjort samma fel som jag tidigare gjorde.

Jag hemställer i deri föredragna punkten örn bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Mitt yrkande skulle gälla nästa
punkt, och jag ber därför att få ta tillbaka det yrkande jag nyss framställde.

Efter härmed slutad överläggning godkändes den nu ifrågavarande paragrafen.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Det av utskottet under 2) framlagda lagförslaget.

1 §■

Godkändes.

2 §,

Denna paragraf var så lydande:

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling, adoptivbarn
eller dess avkomling eller ock säljarens syskon, ej heller där fastigheten
säljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder eller där viss lott
i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma.

Sker försäljningen i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt
ej utövas.

Har jordägaren bjudit arrendatorn att förvärva fastigheten och har arrendatorn
icke inom tre månader därefter antagit hembudet, må förköpsrätten ej
göras gällande under ett år efter hembudet, där ej försäljning sker på villkor,
som för jordägaren äro mindre fördelaktiga än de som gällt för hembudet.

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

133

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)

Enligt en vid förevarande paragraf avgiven reservation hade herrar Bernhard
Nilsson och Mannerskantz, friherre Beck-Friis samt herrar Liedberg och
Hansson i Vännäsby hemställt, att paragrafen måtte erhålla den lydelse, reservationen
visade. Den av reservanterna förordade lydelsen skilde sig från
den av utskottet föreslagna allenast därutinnan, att paragrafens första stycke
avfattats sålunda:

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling, adoptivbarn
eller dess avkomling eller ock säljarens syskon eller dess avkomling,
ej heller där fastigheten säljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder
eller där viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i
densamma.

Enligt en annan reservation hade herrar Hage, Alfred Andersson,, Svedberg,
Hermansson, Falk och Mäler hemställt, att paragrafens tredje stycke måtte
utgå.

Nu föredrogs

Första stycket.

Herr Norman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den
av mig m. fl. avgivna reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på godkännande av det under behandling
varande stycket samt vidare därpå att nämnda stycke skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den av herr Bernhard Nilsson m. fl. vid förevarande
paragraf anförda reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Andra stycket.

Godkändes.

Tredje stycket.

Herr Hage: Jag ber att i denna punkt få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av mig jämte ett flertal andra ledamöter i utskottet från båda
kamrarna.

Herr Norman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande av det nu
föredragna stycket samt vidare därpå att kammaren skulle besluta, att nämnda
stycke skulle utgå; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Bifölls i vad den ej besvarats genom kammarens beslut med avseende å lagförslagen.

134

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Äng. ändringar i arrendelagstiftningen. (Forts.)
Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen medgav kammaren, att de anslag, som
utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.45 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 17 december 1943.

Nr 35.

135

Fredagen den 17 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11.15 f. m.; och dess förhandlingar leddes av
herr förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes tredje särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 533, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.16 f. m.

In fidem
G. H. Berggren.