FÖRSTA KAMMAREN Nr 21 (Riksdagens protokoll 1954:21)

RIKSDAGENS

1954

PROTOKOLL

FÖRSTA KAMMAREN Nr 21

18—19 maj.

Debatter m. in.

Tisdagen den 18 maj. Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Elfving ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber
m. m........................................... 3

av herr Johansson, Anders, ang. lagringsförhållandena för viss

brödspannmål .......................................... 25

av herr Bengtson ang. riktlinjer för rundradioverksamheten . . 29

av herr Pålsson om ändrade grunder för regleringsavgift enligt
vattenlagen ........................................ 34

Onsdagen den 19 maj.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m............. 40

Anslag till sinnesslövården m. m............................. 90

Utbyggnad av fångvårdsanstalten på Hall ...................... 106

Anslag till tillfälliga fångvårdsförläggningar .................... 107

Avräkningen av anslag mot automobilskattemedlen ............ 111

Redovisningen av de statliga väganslagen ...................... 113

Beräkningen av väganslagen för nästa budgetår .............. 131

Anslag till vägunderhållet .................................... 135

Anslag till underhåll av enskilda vägar m. m................... 138

Förordningsförslag om fondskatt .............................. 140

Beskattningen av allmännyttiga bostadsföretag ................ 144

Förhöjd tjänsteställning åt riksdagens postvaktmästare .......... 154

Småföretagens kreditfrågor m. m............................. 155

Valperioderna för nämndemän ................................ 157

1 Första kammarens protokoll 195i. Nr 21.

Nr 21.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 18 maj. Sid.

Statsutskottets memorial nr 132, ang. gemensam votering i fråga
om anslag till statens biografbyrå m. m..................... 37

Onsdagen den 19 maj.

Gemensam omröstning ang. anslag till statens biografbyrå ...... 39

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, om ratifikation av Förenta Nationernas
konvention ang. flyktingars rättsliga ställning ...... 40

— nr 4, ang. den nordiska penningpolitikens utformande ...... 40

— nr 5, ang. ändring i lagen om särskilda förmåner för vissa internationella
organisationer .............................. 40

— nr 6, ang. vissa av Europarådets rådgivande församling fattade

beslut .................................................... 40

Jordbruksutskottets utlåtande nr 32, ang. åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område m. m......................... 40

Statsutskottets utlåtande nr 126, ang. svensk medverkan i ett skandinaviskt
undervisningssjukhus i Korea .................... 89

— nr 127, ang. anslag till sinnesslövården m. m................. 90

— nr 128, ang. anslag till utbyggnad av fångvårdsanstalten på Hall

in. m..................................................... 106

— nr 129, ang. principerna för avräkning av vissa anslag mot au tomobilskattemedlen

...................................... 111

— nr 130, ang. vissa anslag till vägväsendet .................. 113

— nr 131, ang. anslag till bidrag till upprättande av byggnadspla ner

m. m................................................. 140

Bevillningsutskottets betänkande nr 53, ang. beskattningen av vissa
kapitalförsäkringar ...................................... 140

— nr 54, ang. förslag till förordning om fondskatt ............ 140

— nr 55, ang. översyn av beskattningsbestämmelserna för organisationer,
som tillhandahåller allmänna samlingslokaler ...... 144

— nr 56, ang. ändring i kommunalskattelagen ................ 144

Bankoutskottets utlåtande nr 25, ang. förhöjd tjänsteställning åt
riksdagens postvaktmästare ................................ 154

— nr 26, ang. riksbankens sedelutgivning m. m............... 155

—- nr 29, ang. statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag
m. m............................................. 155

— nr 31, ang. pension till extra tjänstemannen i riksgäldskontoret

N. O. E. Wigren m. m..................................... 157

Första lagutskottets utlåtande nr 26, ang. personundersökning i
brottmål m. m........................................... 157

—- nr 27, ang. valperioderna för nämndemän .................. 157

— nr 28, ang. besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut
m. m............................................... 159

—- nr 29, ang. ändrad lydelse av 2 § 8:o), 14:o) och 17:o) lagen om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt ................................ 159

Tisdagen den 18 maj 1954.

Nr 21.

Tistlagen den 18 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 11 och
den 12 innevarande månad.

Upplästes eu till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
undertecknad vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet för tiden intill
utgången av innevarande maj månad.

Sjuntorp den 18 maj 1954.

Otto Niklasson.

Att riksdagsmannen Otto Niklasson,
Båda, Sjuntorp, på grund av hjärtsjukdom
är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
fr. o. m. den 13 maj t. o. m. den
31 maj 1954 intygas härmed.

Vänersborg den 17 maj 1954.

Albert Grönberg,
lasarettsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. åtgärder i anledning av försöken
med vätebomber m. m.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER,
som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Elfvings interpellation
angående åtgärder i anledning av försöken
med vätebomber m. in., erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har ledamoten av denna kammare herr
Elfving frågat mig, om jag är i tillfälle
att inför första kammaren och därigenom
Sveriges folk lämna en redogörelse
för regeringens syn på det läge, som
uppkommit genom den senaste utveck -

lingen på förstörelseteknikens område.
Som svar härpå vill jag meddela följande.

Interpellanten citerar i sin framställning
ett uttalande av en internationellt
känd vetenskapsman och författare, vilket
går ut på att människan är förlorad,
om hon i atomåldern inte förmår
att åstadkomma fred och samarbete.

Det är icke något överord. När människor
anser för dem väsentliga värden
hotade, ligger det nära till hands
att de finner hela civilisationen vara i
allvarlig fara. Vi har hört detta talesätt
så ofta och i så många sammanhang, att
vår känsla för dess innebörd måhända
blivit avtrubbad. Men när det sägs i
dag, har uttalandet en mycket konkret
bakgrund.

De moderna förstörelsemedlen har nu
nått sådana proportioner, att man börjat
frukta, att deras användande i en
världsomspännande konflikt skulle medföra,
att befolkningen inom stora områden
utplånades och att delar av jorden
gjordes obeboeliga. Dessa vapens
utveckling har uppfattats som ett hot
mot själva grundvalarna för mänsklig
tillvaro. Resultatet är en fruktan, osäkerhet
och förvirring, som jag tror råder
bland alla folk, i alla länder. Ty
det är en fruktan, som berör varje enskild
människa i hennes vardagliga tillvaro.
Världen har krympt samman. Det
finns icke längre någonstans, och inte
för någon, en fullkomlig säkerhet.

Det är fruktansvärda perspektiv, som
mänskligheten härigenom ställes inför.
Det gäller att se verkligheten i ögonen,
att söka finna vägar att avvärja faran
men även att vara beredd för den eventualitet
att ett atomkrig skulle drabba
oss. Interpellanten har med rätta framhållit
de oerhörda möjligheter till framsteg
och välståndshöjning, som utvecklingen
av atomenergien för med sig. Men
det är naturligt och mänskligt, om vi i
första hand ser till de omedelbara fa -

Nr 23.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber m. m.

ror som liotar. För att möta dessa faror
behöver vi kunskap och realism.
Onödigt hemlighetsmakeri och överdrivna
förespeglingar som retuscherar
bilden av riskerna vore en mycket dålig
förberedelse. Det kunde leda till att vi
invaggades i en falsk säkerhet eller fölle
offer för ogrundat ryktessmideri. En
demokrati lever genom de enskilda medborgarnas
kunskap, insikt och förtroende
och på deras möjlighet att på
grundval av fritt tillgängliga fakta öppet
kunna diskutera väsentliga frågor.
Det är därför min avsikt att så klart
som möjligt redogöra för den situation,
som vårt land i dag befinner sig i på
atomområdet, och att belysa de åtgärder,
som vidtagits och planeras för det
fall att ett atomkrig skulle drabba oss.

Jag vill först i korthet beröra principerna
för atom- och vätebombens konstruktion
och verkningssätt. I atombomberna
sker energiutvecklingen — explosionen
— genom att tunga atomkärnor
av uran eller plutonium klyvs i två delar.
Klyvningen framkallas av att kärnan
träffas av en neutron — d. v. s. en
oladdad elementarpartikel. Vid varje
klyvning bildas två till tre nya neutroner,
som kan klyva nya kärnor, och en
häftig kedje-reaktion uppkommer. I en
vätebomb frigöres energi däremot genom
hopslagning av lätta kärnor, i första
hand de tyngre väteisotoperna deuterium
och tritium. Förutsättningen för
denna reaktionstyp är en snabb rörelse
hos de lätta atomkärnorna själva, d.
v. s. en mycket hög temperatur av miljontals
grader. Såvitt känt är kan den
erforderliga temperaturen icke uppnås
på annat sätt än genom en atombombsexplosion.
Fn vanlig atombomb tjänstgör
alltså som tändhatt i väteladdningen.

Medan en atombombs storlek endast
kan varieras inom en ganska snäv ram,
begränsas storleken hos en vätebomb
endast av praktiska hänsynstaganden.
Den frigjorda energimängden kan vara
hundra till tusen gånger så stor som hos
den typ av bomber, som fälldes över
Japan. Emellertid ökar inte skadeverkan
i proportion till de frigjorda energimängderna.

Vätebombens verkningar är av tre
siag: sprängverkan, värmestrålning och
radioaktiv strålning. Detta är i princip
samma verkningar som när det gäller
atombomben. Skillnaden ligger i storleken
av effekten. Verkningarnas omfattning
beror, förutom på storleken av den
frigjorda energimängden, på vilken höjd
bomben bringas att detonera och på atmosfäriska
förhållanden.

Det bör understrykas, att atombomben
och i än högre grad vätebomben
främst är en stor sprängbomb. Vid en
atom- eller vätebombsexplosion uppstår
momentant en mycket hög temperatur.
Omgivande luftlager utvidgas häftigt
med en våldsam trvckvåg till följd,
vilken välter omkull hinder i dess väg,
såsom hus, träd etc. Av en atombomb av
den typ, som fälldes över Japan, totalraseras
exempelvis tegelhus med träbjälklag
och trähus upp till 1,6 km från
nollpunkten. Verkan från en hundra eller
tusen gånger kraftigare bomb sträcker
sig omkring 5 resp. 10 gånger längre
från punkten rakt under explosionscentrum.
Sålunda totalraseras tegelhus
och trähus 8 resp. 16 km från nollpunkten,
vilket dock förutsätter att bomberna
användes på optimalt sätt, d. v. s.
bringas att detonera på åtminstone ett
par tusen meters höjd. Detta innebär
att om en atombomb av den större typ,
som numera framställts, fälles mot
exempelvis Stockholms centrum, skulle
hela staden inom tullarna troligen utsättas
för svår förstörelse. Om den mycket
kraftigare vätebomben fälldes på
motsvarande sätt, skulle även Stockholms
förorter troligen drabbas svårt.

Det heta gasklot, som uppstår vid explosionen,
utsänder även en intensiv
värmestrålning. Värmestrålningen från
en atombomb av Japan-typ förmår att
antända trä, tyg och andra föremål upp
till 1,7 km från nollpunkten och framkallar
svåra brännskador på oskyddad
hud på 2,3 km avstånd. För en hundra
eller tusen gånger starkare bomb ökas
vid ordinär sikt dessa avstånd ungefär
4 resp. 6 gånger. Verkningsområdet för
värmeverkan ökas alltså inte i samma
proportion som sprängverkan, beroende

Tisdagen den 18 mai 1954.

Nr 21.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber m. m.

på att värmestrålningen absorberas av
luften. Brännskadorna från vätebombens
värmestrålning torde dock vara
mindre allvarliga, jämfört med de mekaniska
skadorna och skador från bränder
inom den träffade bebyggelsen. I
tät stadsbebyggelse inom det centrala
målområdet finns risk för att en eldstorm
uppstår.

Än snabbare än värmestrålningen absorberas
i luften den radioaktiva strålning,
som utsändes i detonationsögonblicket.
Den torde endast nå farlig nivå
inom området för total förstörelse. Är
en oskyddad person på ett farligt sätt
utsatt för denna strålning, är han i allmänhet
i avsevärt mycket högre grad
utsatt för de tidigare nämnda bombverkningarna.
En vätebomb, som användes
på optimalt sätt, d. v. s. detonerar
på hög höjd, torde icke ge någon allvarligare
kvarliggande aktivitet. Om den
däremot med uppoffrande av sprängoch
brandeffekt bringas att detonera
exempelvis vid markytan, kan en kraftig
radioaktiv nedsmittning uppstå i det
kringliggande området, framför allt i
vindriktningen. Denna kvarvarande aktivitet
kan framkalla betydande radioaktiva
skadeverkningar och avsevärt
försvåra räddningsarbetet. Huvuddelen
av de radioaktiva bombresterna följer
emellertid med det heta gasklotet upp i
stratosfären och föres bort med vindarna.
De atombombsexplosioner, som hittills
ägt rum, ger därigenom en temporär
höjning av radioaktivitetsnivån praktiskt
taget jorden runt, vilken dock är
av så liten storlek att det fordras ytterligt
känsliga instrument för att över
huvud kunna påvisa den. Genom fortlöpande
mätningar av radioaktiviteten i
luften kan man dels fastställa enskilda
bombexplosioner, dels hålla strålningsnivån
under fortlöpande kontroll. Sådana
mätningar har sedan flera år tillbaka
gjorts även i vårt land. I allmänhet
behöver man icke befara skador
från radioaktiv strålning på större avstånd
från explosionen. Såsom framgår
av skildringarna från vätebombsförsöket
i Stilla havet den 1 mars, kan emellertid
radioaktivt stoft på ett oberäkne -

ligt sätt regna ned ställvis på betydande
avstånd från explosionen. Koncentrationen
och därmed skadeverkan är dock
liten jämfört med området närmast explosionen.
Händelserna i Stilla havet
har upprört världsopinionen. Det finns
dock ingen anledning att av dem dra
den slutsatsen att bombexplosionerna på
något sätt skulle kunna råka »ur kontroll».
Ur allmänna principer anser sig
vetenskapsmännen med säkerhet kunna
beräkna, hur stor explosionen maximalt
kan bli.

Vad skall vi då göra inför de fruktansvärda
realiteter, som atomkrigföringen
ställer oss inför? Naturligtvis
riktar vi i första hand våra förhoppningar
mot möjligheterna att inom Förena
Nationernas ram uppnå en överenskommelse
om allmän nedrustning, förbud
mot användande av atomvapen och
kontroll av framställning av atomenergi.

Utvecklingen av atomvapnet var själv
resultatet av ett internationellt samarbete
av tidigare okänd omfattning på
det vetenskapliga området. Men vetenskapsmännen
greps av oro inför de konsekvenser,
som kunde följa, om detta nya
förstörelsemedel icke hölls under effektiv
kontroll. En av världens mest kända
atomforskare, den danske vetenskapsmannen
professor Niels Bohr, skrev redan
den 3 juli 1944, således innan den
första atombomben släppts ned över Hiroshima,
i ett memorandum till presidens
Roosevelt, att »de förfärande möjligheterna
av en framtida kapplöpning
mellan nationerna om ett vapen av så
fruktansvärd karaktär kan endast undgås
genom en allmän överenskommelse,
baserad på verkligt förtroende». Men
samtidigt framhävde Bohr, att själva
nödvändigheten av gemensamma ansträngningar
för att avvärja detta ödesdigra
hot mot civilisationen erbjöd enastående
möjligheter att slå en bro mellan
nationerna. Han framhöll vidare, att
den öppenhet om vetenskapliga, industriella
och militära förhållanden i olika
länder, som en effektiv kontroll förutsatte,
kunde bidraga till en ökad internationell
förståelse på alla områden. Det
gemensamma intresset av att skydda oss

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber m. m.

mot förstörelsemedlen erbjöd oss därigenom
oanade möjligheter att skapa en
öppnare värld.

Frågan om massförstörelsevapnen
togs även upp på ett tidigt skede inom
Förenta Nationerna. Den 14 december
1946 rekommenderade generalförsamlingen
enhälligt säkerhetsrådet att snarast
utarbeta en eller flera konventioner
om internationell kontroll och inspektion
av atomenergiproduktionen, innefattande
förbud mot massförstörelsevapen
och kontroll av atomenergien för
att säkra dess användning endast för
fredliga ändamål.

Senare överläggningar har icke lett
till några som helst praktiska åtgärder.
Den centrala svårigheten har varit samordningen
av kontrollen och förbudet.

Sovjetunionens grundinställning var
till en början, att tillverkning och användning
av massförstörelsevapen först
borde förbjudas, innan kontrollen trädde
i funktion. Senare bär de sovjetiska
förslagen gått ut på förbud och kontroll
samtidigt.

Västmakterna har städse krävt garantier
för en effektiv kontroll innan ett
förbud införes.

Vid olika omröstningar i FN de senaste
fem åren har proportionen som
regel varit 50:5 till förmån för västmaktsförslagen.
Generalförsamlingens
senaste resolution, en appell till medlemsstaterna
och särskilt till stormakterna,
antogs den 28 november 1953 med
54 röster. De fem öststaterna nedlade
sina röster.

FN:s överläggningar i frågan har under
de gångna åren ägt rum i generalförsamlingen,
atomenergikommissionen,
nedrustningskommissionen och i underutskottet
till dessa organ och i säkerhetsrådet.
Kommissionernas medlemmar
har varit säkerhetsrådets elva stater plus
Canada. För dagen bedrivs arbetet i ett
underutskott till nedrustningskommissionen,
bestående av Canada, Frankrike,
Förenta staterna, Sovjetunionen och
Storbritannien.

Sverige har som medlem av generalförsamlingen
haft tillfälle att deltaga i
överläggningarna om atomvapnet under

de gångna åren. Vid förra årets möte
framhöll Sveriges representant, ledamoten
av denna kammare herr Sandler, att
de problem, som atomkraften uppställer,
omedelbart ger sig till känna vid varje
allvarligt försök till en helhetslösning
av nedrustningsfrågan. Utan ett påtagligt
resultat på atomkraftens område
kunde icke något nedrustningsavtal komma
till stånd. Den snabba utveckling
som försiggick på atomkraftens område
medförde att svårigheterna i fråga om
kontrollen växte år från år. Redan funnes
konventionella vapen, nämligen artilleripjäser,
som använde atomprojektiler,
och man kunde nu tillverka vätebomber.
Beträffande atomvapnen gällde
det att inte alltför mycket förlita sig på
kvantitativ överlägsenhet. Herr Sandler
betonade vidare, att vi på svenskt håli
med största intresse funnit, att man beslutat
sig för förhandlingar mellan en
begränsad krets av stater. En överenskommelse
skulle säkert icke komma till
stånd annat än efter ett initiativ från
högsta håll och sannolikt icke annat än
i samband med andra åtgärder i syfte
att lätta den rådande spänningen. Nådde
man icke fram till en överenskommelse
på atomområdet, komme ansträngningarna
för en avtalsmässigt genomförd
nedrustning att bli fåfänga. Så långt herr
Sandler.

Våra förhoppningar om en allmän
överenskommelse har hittills svikits.
Produktionen av allt större lager av
atombomber och numera även vätebomber
har blivit ett väsentligt led i den pågående
kapprustningen. Den amerikanske
fysikern Oppenheimer har liknat de
båda ledande stormakterna vid två skorpioner
instängda i en flaska, var och en
med möjlighet att döda den andre, men
endast genom att riskera sitt eget liv.
Trots den förbättrade atmosfären på det
internationella området, som man kunnat
konstatera under det senaste året,
kan någon väsentlig avmattning i rustningstempot
icke skönjas. Och jag tror
det är en farlig illusion att förlita sig på
att medvetandet om förstörelsemedlens
oerhörda verkan skall kunna förhindra
krig. En angripare kan sätta sin lit till

Tisdagen den 18 maj 1954.

Nr 21.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber m. m.

att motparten icke vågar använda dem.
Eller han kan frestas av de fördelar dessa
vapen erbjuder den sida som — plötsligt
och oväntat — utdelar det första
slaget. Ingen möda får därför lämnas
ospard för att genom internationella förhandlingar
få till stånd en nedrustning
eller åtminstone en kraftig begränsning
av rustningarna. Naturligtvis är detta en
fråga, som i första hand måste lösas av
stormakterna. Vi hälsar därför med tillfredsställelse
tillsättandet av en underkommitté
inom FN:s avrustningskommission,
bestående av de främst berörda
makterna, vilken genom enskilda
överläggningar skall söka finna en antagbar
lösning på avrustningsproblemet.
Vi hoppas att dessa förhandlingar icke
endast utgör ett led i ett taktiskt spel
utan är ett tecken på att de ledande stormakterna
besinnar sitt oerhörda ansvar
inför världens folk.

Men även små nationer, vilkas krigsmakter
icke kan mäta sig med stormakternas
och som icke är inbegripna i
framställningen av atomvapen, har all
anledning att ge verksamt uttryck åt sin
oro inför utvecklingen och en självklar
skyldighet att efter måttet av sin förmåga
söka bidra till avrustningsfrågans lösning.
Vårt land skulle illa förvalta sina
långa fredstraditioner, om vi icke vore
beredda att aktivt medverka i försöken
att åstadkomma en allmän nedrustning
och en realistisk och effektiv kontroll
av atomenergien.

Våra möjligheter att påverka världsutvecklingen
är dock ytterst begränsade.
Vi kommer att fortsätta att arbeta för
fred och folkförsoning och för en utjämning
av motsättningarna i världen.
De senaste åren har givit många exempel
på att vår hållning respekteras och
att Sverige och svenskar kan göra konkreta
och allmänt erkända insatser för
fredens sak. Vår alliansfria utrikespolitik
ligger fast. Men vi måste vara beredda
att försvara vår självständighet. Om
ett storkrig utbryter, förefaller det sannolikt
att atomvapen kommer att användas.
Detta betyder att vi måste vara beredda
att försvara oss i ett framtida
krig även mot en fiende, som mot oss

använder atomvapen. Vi hör icke göra
oss några illusioner om vad ett sådant
försvar kan komma att innebära. Men jag
är förvissad om att jag tolkar uppfattningen
hos alla demokratiska medlemmar
av denna riksdag och hos den alldeles
övervägande delen av vårt folk,
om jag säger, att icke ens hotet om ett
atomkrig kan minska vår fasta beslutsamhet
att till det yttersta försvara vår
frihet och vårt oberoende mot varje angrepp.
Ju bättre vi är rustade att möta
ett sådant angrepp, desto mindre är riskerna
för att en fiende genom ultimata
och utpressningshot skall söka tilltvinga
sig eftergifter av oss. Det är nu min avsikt
att redogöra för de åtgärder, som
vidtagits eller planeras för att skydda
oss mot anfall med atomvapen.

Åtgärderna blir beroende av vad vi genom
kontinuerligt forskningsarbete vet
om atomvapnens natur, deras verkningar,
de olika vapnens uppbyggnad, deras
sannolika energiinnehåll, medicinska
skyddsåtgärder o. s. v. Ett antal betydelsefulla
fakta kan beräknas ur kända
fysikaliska principer. Försvarets forskningsanstalt
bedriver en mångsidig
forskning för att utröna atomvapnens
utveckling samt skyddet däremot, och
inom militära staber och förvaltningar
samt i civilförsvaret omsättes dessa kunskaper
i åtgärder och reglementariska
bestämmelser för att öka skyddet och
minska förlusterna. En fortlöpande
forsknings- och konstruktionsverksamhet
äger rum vid fortifikationsförvaltningen
för att utveckla skyddsrum och
berganläggningar i takt med anfallsvapnen.
Även den medicinska sidan av skyddet
mot atomstridsmedel ägnas omfattande
forskning under ledning av den
försvarsmedicinska nämnden.

Vi måste naturligtvis anpassa vår försvarsmakt
efter de krav, som en atomkrigföring
ställer. Vi får främst inrikta
oss på att, om vårt land indrages i krig
och utsättes för anfall med atomvapen,
söka hindra atomladdningar att föras
fram till målet, d. v. s. att nedkämpa
härarna härav. Våra aktiva försvarsmedel
mot atombombbärande flygplan och
robotar, vare sig dessa insattes i samband

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber m. in.

med invasion eller i en mera självständig
luftkrigföring, beslår av jaktflyg,
luftvärn och teletekniska motmedel. Modernast
möjliga jaktflyg, luftvärn och resurser
för teleteknisk störning är därför
av väsentlig betydelse, även om jaktflygets
och luftvärnets användbarhet blir
mindre i samma mån som de atombombbärande
flygplanen blir reaktionsdrivna.
Modernisering erfordras också i fråga
om materiel för luftbevakningen, som
är en förutsättning för luftförsvarets ledning
och för all alarmering av både civilbefolkning
och stridskrafter. Då robotvapen
användbara i luftförsvaret hunnit
tillräckligt långt i utvecklingen, kommer
de sannolikt att möjliggöra en väsentlig
förstärkning. Försök och forskning
pågår inom dessa områden i den
utsträckning våra resurser medger.

De snabbt växande lagren av atomvapen
ökar riskerna för att de kommer
till militär användning i taktiska sammanhang.
Detta måste vi ta hänsyn till
vid den fortsatta utbyggnaden av vårt
försvar. Fältarbeten liksom skyddsrumsarbeten
i allmänhet får större betydelse
än tidigare. Modern fältarbetsmateriel
kan underlätta anordnandet av befästningar
och skyddsrum och bidra till att
öka uthålligheten i försvaret. Inom
många gräns- och kustområden har vi
i ganska stor utsträckning byggt befästningar,
som i avsevärd grad bidrager
till att minska förlusterna vid anfall med
atombomber. Men vi måste också eftersträva
minskad grupperingstäthet utan
att kravet på ett hållfast försvar och möjligheter
till effektiva motanfall eftersättes.
Betingelserna härför är bl. a. stor
eldkraft samt långskjutande vapen, med
vilka man från skilda platser kan samla
eld mot aktuella mål. De försvarsgrupperade
förbanden måste dessutom ha
starka rörliga reserver, som utan tidsutdräkt
kan sättas in mot sådana fientliga
styrkor, som stöter fram i anslutning till
ett atomanfall.

Men vi måste även göra allt som står
i vår makt för att skydda hemorten —
civilbefolkningen, näringslivet och administrationen
— mot konsekvenserna av
ett atomanfall. Vidtas inga motåtgärder,

kan en atombomb av den typ, som fälldes
över Japan 1945, om den bringades
att explodera över exempelvis Gustav
Adolfs torg i Stockholm och under förutsättning
att befolkningen hunnit få tillräcklig
förvarningstid, antagas döda cirka
60 000 och skada ungefär lika många.
Utan förvarning kan antalet döda bli
cirka 95 000. Vid daganfall skulle förlusterna
bli större. Vätebombens verkningar
är, som jag tidigare berört, ännu
större. I detta sammanhang må vidare
erinras om de starkt ökade flyghastigheterna,
varigenom förvarningstiderna
kraftigt minskas.

De huvudsakliga åtgärder, med vilka
civilförsvaret kan möta hemortsbekämpning,
är utrymning, skyddsrumsbygge
och direkt skadeavhjälpande verksamhet.

En utspridning av människorna minskar
riskerna för ödeläggande förluster i
människoliv. Därför ingår utrymning
av befolkningen åtminstone inom sådan
tätbebyggelse, där skyddsrum ej finnes,
som ett viktigt led i civilförsvarsåtgärderna.
Naturligtvis ger även noggranna
förberedelser för en utrymning icke någon
garanti för att en sådan kan verkställas.
Tidsfaktorn spelar en avgörande
roll för möjligheterna att i ordnade
former genomföra en utrymning. I fullt
medvetande om svårigheterna har emellertid
en teknisk planläggning för utrymning
skett för 100 orter med en sammanlagd
befolkning av cirka tre miljoner
människor. Planläggningen bär givits
en sådan omfattning, att tekniskt
sett en total utrymning av orterna skall
kunna genomföras. I första hand beräknas
dock utrymningen komma att avse
gamla, sjuka och barn samt vårdare
till dessa, allt som allt cirka en miljon
människor. Förberedelse för inkvartering
av de evakuerade har vidtagits
inom praktiskt taget alla landsbygdsområden.
En särskild tjänstegren, vars personal
avses uppgå till cirka 130 000
människor, skall handha utrymningsoch
inkvarteringsproblemen. Stora övningar
i utrymning och inkvartering har
ägt rum och givit goda resultat.

Tekniken på skyddsrumsbyggenas om -

Tisdagen den 18 maj 1954.

Nr 21.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber in. m.

råde har kommit långt. Utan större kostnader
kan i samband med växande bebyggelse
anordnas normalskyddsrum,
som ger ett relativt gott skydd, även om
de inte skyddar mot direktträff. Normalskyddsrum
i nybebyggelse ger skydd
för närträff av vanliga sprängbomber,
rasmassor från byggnad, vari rummet är
anordnat, samt gas. Normalskyddsrummen
bedöms i regel kunna motstå vätebombens
luftstötvåg på ett avstånd av
några kilometer från nollpunkten för detonationen.
Riskerna för instängning av
eld är relativt små. Mot den radioaktiva
strålningen slutligen utgör t. ex. betongmurar
med en sammanlagd tjocklek på
en meter tillräckligt skydd på ett avstånd
av 2 500 meter från explosionspunkten
i luften.

Emellertid är vanligen den inre bebyggelsen
i våra städer av ålderdomlig
karaktär, varför normalskyddsrum i regel
ej kan anordnas. Inom dessa områden
anläggs numera fullträffsäkra bergoch
betongskyddsrum. I bergskyddsrummen
finns det ingen risk för radioaktiva
skadeverkningar. Bergrummet ger även
skydd mot vätebombens stötvåg, om den
icke exploderar omedelbart ovanför
skyddsrummet. En sådan prickbombning
av ett skyddsrum är dock osannolik. Befolkningsskyddsrummen
är vidare utrustade
med tekniska hjälpmedel, som gör
det möjligt att även vid full beläggning
luftisolera rummen från yttervärlden under
större delen av ett dygn, när detta
på grund av s. k. eldstormar, radioaktiva
stridsämnen eller eljest är nödvändigt.

All erfarenhet från andra världskriget
visar, att en effektivt arbetande ska(leavhjälpande
organisation kan rädda
många liv och mycken egendom. Även
mot nutida stridsmedel såsom väte- och
atomvapen, napalm och nervgas kan betydande
insatser göras.

Vi har byggt upp en omfattande organisation
för civilförsvaret, uppdelad
på allmänt civilförsvar, avsett för samhället
i dess helhet, och särskilt civilförsvar,
avsett för skydd av viss anläggning
eller byggnad. Det allmänna civilförsvaret
är organiserat på tjänstegre -

nar och baserat på personalkadrar, vilka
på grund av sin tjänstgöring och särskilda
utbildning under fred utgör en fast,
välkvalificerad stamkår om cirka 28 000
man. Rekryteringen av personal till civilförsvarets
verksamhet i krig bygger
på civilförsvarsplikten, som åvilar varje
svensk medborgare i åldern 16—65 år.
Antalet inskrivna och uttagna för det allmänna
civilförsvaret utgjorde den 1 juli
1953 430 000 personer, i hemskyddet
103 000 personer och i verkskyddet
205 000 personer.

Även om sålunda civilförsvaret är tekniskt
krävande och till stor del baserat
på specialutbildad personal, har
även hemskyddet sin stora betydelse för
att släcka eld och förhindra eldspridning
samt för att ge första hjälp åt skadade.
Skadegörelsen omedelbart efter ett
anfall kommer att uppvisa variationer
från total skadegörelse till ingen skadegörelse
alls. Ganska snart därefter kan
— om inget ingripande sker — små
eldsvådor förstoras och förenas med
andra samt ytterligare hus antändas av
strålningshetta och skadeområdet utvidgas.
Ett lokalt orienterat hemskydd, som
är berett att snabbt ingripa i alla delar
av området, är därför av stort värde.

Vi har lagt ned betydande resurser på
att bygga upp ett effektivt civilförsvar.
Normalskyddsrum i tätorternas ytterområden
har utbyggts för att rymma omking
1 100 000 människor. 11 större bergskyddsrum
för sammanlagt 85 000 personer
står i det närmaste färdiga, och
planer föreligger för ytterligare kraftig
utbyggnad. 542 000 medborgare har utbildats
för olika uppgifter inom det allmänna
civilförsvaret, verkskydd och
hemskydd. Värdet av den vid årsskiftet
1953/54 förrådshållna materielen var
cirka 140 miljoner kronor, vartill kommer
materiel under leverans till ett värde
av 30 å 40 miljoner kronor. Men givetvis
gör förstörelseteknikens utveckling
det nödvändigt att noga ompröva
vår civilförsvarsplanläggning''. Vi måste
sträva efter att ständigt anpassa tillgängliga
resurser efter de uppgifter som
växer fram ur den vidgade kunskapen
om vad en atomkrigföring kan föra med

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber m. m.

sig. Enligt min mening bör denna uppgift
åvila den statliga utredning, som under
landshövding Löfgrens ordförandeskap
för närvarande företar en allsidig
granskning av vårt civilförsvar. De moderna
förstörelsemedlen ställer vårt civilförsvar
inför mycket stora svårigheter.
Men det finns inte skäl att därav
dra den slutsatsen att ett civilförsvar
skulle vara meningslöst. Det finns all
anledning att förmoda, att effektiva civilförsvarsåtgärder
är ägnade att kraftigt
begränsa även skadeverkningarna
av den med nuvarande medel och metoder
möjliga hemortsbekämpningen.

Men trots vår fruktan och oro inför
hotet om ett förödande atomkrig bör vi
inte förglömma den positiva och livsbejakande
sidan av atomproblemet: möjligheten
till ett fredligt utnyttjande av
kärnfysikens landvinningar. Det är inte
bara fråga om stolta framtidsvyer av ett
fredligt framåtskridande. Utvecklingen
har redan börjat och går framåt med
raska steg. I samma slags reaktorer som
de som tillverkar plutonium för atombomber
eller tritium för vätebomberna
framställs också radioisotoper, som nu
är ett helt oumbärligt verktyg inom alla
naturvetenskaper och deras tillämpningar
inom medicin, teknik och jordbruk.
Samma strålning, som hotar oss från
vätebombens radioaktiva stoftmoln, hjälper
till att hela oss från cancer. Isotoper
har blivit en avgörande hjälp för att utforska
sjukdomar, särskilt ämnesomsättningssjukdomar.
Samma slag av ärftliga
biverkningar på kommande generationer,
som förskräcker oss som en av den
radioaktiva krigföringens möjliga följder,
bär redan givit jordbrukarna utsäde
av nytt slag med förbättrade egenskaper.
Och ännu står vi bara i portgången.
Det kan inte råda något tvivel om att
elektriska kraftverk drivna med atomenergi
skulle varit i gång jorden runt
både i öst och väst, om bara 10 procent
av alla atomvapenutgifter använts till
fredlig atomenergiforskning.

På dessa fält har vi sökt göra den insats
man kan begära av ett land av Sveriges
storlek. Utvecklingen på kärnfysikens
områden följs i Sverige inom ra -

men för våra resurser. Atomkommittén
spelar härvid eu ledande roll. På dess
förslag utdelas årligen omkring 2,5 miljoner
kronor för olika slag av kärnfysikalisk
och kärnkemisk verksamhet.
Genom dessa medel har vår forskning
vid universitet och högskolor kunnat stimuleras
så att ett yttrande i en nyutkommen
bok av den amerikanska atomenergikominissionens
förre ordförande,
Gordon Dean, kanske har en viss sanning
— låt vara att det är ett övergående
förhållande, som delvis beror på att
vi undgick att indragas i det senaste kriget.
Dean säger i sin bok »Pieport on
the Atom», att »det är rimligt att påstå,
att Sverige har de mest fullständigt utrusade
kärnfysiklaboratorierna i Västeuropa,
bortsett från Storbritannien».
Vad den tillämpade forskningen beträffar,
så vill jag erinra om att för detta
ändamål ett halvstatlig bolag, Aktiebolaget
Atomenergi, upprättats, som nu i
sommar kommer att sätta i drift vår
första reaktor. Denna är visserligen endast
en experimentreaktor, främst avsedd
att vinna ökad kunskap om hur
större reaktorer skall byggas och drivas,
men bolaget ha redan påbörjat planeringen
av en avsevärt mycket större
reaktor avsedd att sättas i drift omkring
1959. Även denna reaktor får betraktas
som en experimentanläggning. Man har
emellertid anledning antaga, att den därpå
följande skall bilda den verkliga upptakten
till byggandet av energiproducerande
reaktorer, så att när vår vattenkraft
börjar bli fullständigt utbyggd, vi
har atomenergien som supplement av alltmera
ökad betydelse. Det förtjänar omnämnas
som illustration till den betydelse
atomenergien kan få för vårt land,
att det enligt gjorda utredningar finns
4,7 miljarder ton skiffer i Närke och
Västergötland. Även om man bara räknar
med att kunna bearbeta en tredjedel
härav och i medeltal endast utvinner
100 gram per ton, motsvarar detta
en kvantitet av 150 000 ton uran. Frågan
om till hur stor del uranet skall kunna
utnyttjas för energiframställning är ännu
icke slutgiltigt besvarad, men om man
räknar med de värden, som i dag anses

Tisdagen den 18 mai 1954.

Nr 21.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber m. m.

sannolika, kommer man fram till att
denna urankvantitet skulle förslå för
landets hela nuvarande energiförbrukning
under flera tusen år. Uranet i de
mellansvenska skiffrarna utgör därför,
såvitt man kan bedöma, landets största
energireserv.

Den engelske filosofen och nobelpristagaren
Bertrand Russell har en gång skrivit
följande: »Människan har hittills hindrats
att förverkliga sina förhoppningar
av okunnighet om medlen. I samma mån
som denna okunnighet försvinner blir
hon mer och mer i stånd att förändra
sin fysiska omgivning, sin sociala miljö
och sig själv i enlighet med de former
som hon finner vara bäst. Om hon är
klok, blir denna nya makt till välsignelse.
Om hon är dåraktig, blir fallet det
rakt motsatta. Om en vetenskaplig kultur
skall bli en god kultur, är det alltså
nödvändigt att de ökade kunskaperna
följes av ett ökat förstånd.»

Där ligger, i ett nötskal, atomålderns
dilemma. Vår kunskap om omvärlden
ökar med explosionsartad hastighet. Men
besitter vi tillräcklig mognad och förstånd
att använda oss av denna kunskap
till mänsklighetens bästa? Medvetandet
om de hotande riskerna bör ge anledning
till eftertanke och besinning över
vår situation i vätebombens tidevarv.
Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen
kan väl knappast hejdas. Men
vi har ännu möjlighet att leda denna
utveckling på sundare och mänskligare
banor. Den kan medföra förödelse
och förintelse, kanske vår civilisations
undergång. Men den kan också medföra
en tidigare oanad förbättring av människornas
livsbetingelser.

Den tekniska utvecklingen bär knutit
alla nationers öden oupplösligen samman.
Den har, för att åter citera professor
Bohr, »gett oss möjlighet att göra hela
mänskligheten till en samverkande enhet».
»Den kris, som civilisationen står
inför», säger Bohr, »borde erbjuda ett
unikt tillfälle a-tt riva ned hindren för
en fredlig samverkan mellan nationerna
och att skapa ett ömsesidigt förtroende,
som kan ge oss möjlighet att gemensamt
dra nytta av de stora löften för

mänsklig välfärd, som de vetenskapliga
framstegen för med sig.» Kanske det låter
som en utopisk framtidsvision. Men
det är denna framtidsvision, som det är
vår oavvisliga skyldighet men också vårt
privilegium att efter måttet av vår förmåga
sträva efter att förverkliga.

Herr ELFVING (s):

Herr talman! Jag är övertygad om att
kammaren och allmänheten delar min
tacksamhet mot statsministern för den
utförliga och öppna redogörelse, som
han nyss lämnat som svar på min interpellation.
Denna kom till under det
omedelbara intrycket av mars månads
händelser och den upprörda diskussion
dessa framkallade runt om i världen.

Yätebombsproven har nu förklarats
avslutade — för denna gång — men oron
inför framtiden finns kvar, och klockan
kan aldrig mera vridas tillbaka till den
tid då förstörelsetekniken ännu befann
sig på vad man i dag är frestad kalla
ett idylliskt stadium. Vi har, som statsministern
nyss uttryckt det, att se verkligheten
i ögonen. Det är med tillfredsställelse
man konstaterar, att regering
och myndigheter i sin handläggning av
de olika spörsmål, som berörs av den
nya utvecklingen, synes beslutna både
att ompröva uppdragna linjer och träffade
åtgärder och att på ett realistiskt
sätt låta vårt folk utan skygglappar ta
del av kommande rön och erfarenheter.
Endast därigenom kan förtroendet mellan
ledning och folk bibehållas och panik
undvikas, om ett akut krisläge skulle
inträffa.

Till de fakta statsministern anförde
skall här endast på ett par punkter fogas
några randanmärkningar. Det som
icke minst upprörde världsopinionen i
fråga om förstamarsförsöket var den
plötsliga upptäckten att explosionerna
nått en långt högre styrka är den avsedda.
Senare har från vetenskapligt
håll anförts — och statsministern återger
det i sitt svar i dag — att anledning
icke finns att därav dra slutsatsen
att bombexplosionerna på något sätt
skulle kunna råka »ur kontroll». Ur all -

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber m. m.

männa principer, säger statsministern,
anser sig vetenskapsmännen med säkerhet
kunna beräkna, hur stor explosionen
maximalt kan bli. Givetvis hav lekmannen
ingen möjlighet att diskutera
denna från vetenskapligt håll framförda
mening. Men i den amerikanska kommunikén
om de avslutade försöken sades
det likväl just att styrkan i förstamarsexplosionen
blev större än väntat,
och även om den förmodligen inte översteg
vad den mest initierade sakkunskapen
räknade med som möjligt, om
också inte troligt, synes likväl marginalen
mellan det avsedda och det inträffade
ha varit så bred, att inte bara
en värld av lekmän utan också ett betydande
antal specialister för ett ögonblick
kände kinderna blekna. Frågan
vad som kan ske längre fram i utvecklingskedjan
står ännu stor och skrämmande.
Efterverkningarna av försöken
har ju också betytt lidande för många
människor.

Statsministerns uppfattning att det
fredliga Sverige även i atomåldern måste
vara berett att värna sin frihet, så
länge en hållbar mellanfolklig rättsordning
icke vuxit fram, delas säkerligen
av de flesta bland oss. Det betyder fortsatta
stora ekonomiska insatser och en
ständigt pågående anpassning till det
nya militärtekniska läget. Billigare blir
ett försvar i atomåldern inte. Men det
vore orimligt att längre iin nödvändigt
behålla och lita till försvarsmedel och
försvarsorganisationer, som genom den
pågående utvecklingen mister praktisk
betydelse. Här ligger vikt på att tradition
inte får bli slentrian och fiende till
effektivitet och vaken anpassning. Detta
gäller även om civilförsvaret. På denna
punkt finns orsak att fråga, om utbildningen
av personalen tar tillräcklig hänsyn
till det nya läget. Jag vill för min
del inte bli talesman för någon coventrydefaitism
av det slag, som anser alla
försök till civilskydd hädanefter lönlösa.
Men nog kan det frågas, om inte
vissa delar av utbildningen numera måste
anses föråldrade och om inte också
vissa delar av skyddsrumsproblemet förtjänar
att tas upp från nya utgångs -

punkter. Kanske har kammarens byggexperter
något att säga i den senare frågan.

Intet folk kan mäla sig ut ur sammanhanget.
Vi lever alla på ett krympande
klot, vars öde intimt sammankopplats
med kärnsprängningen, denna
den yppersta och mest tjusande men
också mest skrämmande av alla mänskliga
upptäckter. Därför är det också naturligt,
att de små folken vill ha rätt
att blanda sin stämma med de storas i
meningsyttringar om vad läget kräver.
Statsministerns deklaration, att Sverige
kommer att fortsätta att arbeta för fred
och folkförsoning och för en utjämning
av motsatserna i världen, utgör ett naturligt
uttryck för denna uppfattning.

Den understrykes genom att svaret
återgiver det uttalande som Sveriges delegation
genom sin ordförande, ledamoten
av denna kammare herr Sandler,
gjort i FN i de nära sammanknippade
atom- och nedrustningsfrågorna. Det är
också naturligt, att Svenska röda korset
i dagarna lägger fram ett förslag till
uttalande inför rödakorsföreningarnas
stora internationella konferens i Oslo
och där — om jag är rätt underrättad,
med stöd av Röda korset i övriga nordiska
länder —• manar till kontroll av atomvapnet.
Jag tror att det kan intressera
kammaren att höra resolutionsutkastet.
Detta erinrar inledningsvis om tidigare
fredsmaningar från Röda korset och fortsätter:
»Mot bakgrund av dessa beslut,
och eftersom de sista årens händelser
visat hur långt mänskligheten ännu står
från de ideal av broderskap som inspirerat
de tidigare resolutionerna, och då
den tekniska utvecklingen skapat vapen
med sådan förstörelsekraft att de snabbt
kunna utplåna den mänskliga civilisationen,
och då slutligen på alla håll i
världen människor av olika nationalitet
och politisk åskådning uttryckt sin djupa
oro över faran för ett totalt krig och
dess konsekvenser för mänsklighetens
framtid, beslutar guvernörsrådet, i medvetande
om Röda korsets ansvar som
den största och mest universella av de
organisationer som förenar människor
av god vilja i alla länder till arbete för

Tisdagen den 18 maj 1954.

Nr 21.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber m. m.

mänsklighetens bästa, att vädja till alla
rödakorsföreningar att i sitt handlande
och sin upplysningsverksamhet ledas av
tanken att freden är rödakorsarbetets
vttersta mål, att anhålla hos rödakorsföreningarna
dels att vädja till sina regeringar
att deltaga i de ansträngningar
som göras för att lösa internationella
konflikter med fredliga medel, dels att
vädja till regeringarna att sluta det kalla
kriget och i stället söka skapa en atmosfär,
grundad på respekten för de
mänskliga värdena, och att inom ramen
av ett allmänt nedrustningsprogram, som
är ett huvudvillkor för en permanent
fred, göra allt vad de kunna för att
organisera kontrollen av atomkraften
och för att förbjuda användandet av
»blinda vapen», däri inberäknat atomvapen,
samt att inför världsopinionen
deklarera rödakorsrörelsens allvarliga
vilja att befrämja alla åtgärder som kunna
bidraga till att främja ett bestående
och rättvist fredstillstånd.»

Albert Schweitzer, den nära 80-årige
nobelpristagaren, bär från sitt arbetsrum
på sjukhuset där nere i Franska Ekvatorialafrika
sänt ett brev till Daily
Herald, det brittiska arbetarpartiets tidning,
som i vår fört en energisk kamp
för att öppna mänsklighetens ögon för
vätebombens risker. Han manar däri vetenskapsmännen
att tala. Om de alla höjde
sina röster, säger han, var och en av
dem i känslan av plikt att säga den fruktansvärda
sanningen, skulle världen lyssna,
ty då skulle mänskligheten förstå att
det gäller allvar.

Statsministern har med några citat
från den nordiske forskaren Niels Bohr
visat, att ansvarskännande vetenskapsmän
redan på ett tidigt stadium höjde
varningens röst. Denna deras verksamhet
får icke förtröttas, och det är en plikt
för alla folk inte endast att lyssna till
forskningens företrädare utan att handla
i den anda som besjälar dem. Niels Bohrs
hänvändelse till Roosevelt — han gjorde
energiska framställningar inte endast
hos Förenta staternas president utan också
hos Storbritanniens premierminister
och försvarsledare, Winston Churchill —
avsåg att medan vapenbrödraskapet mel -

lan Amerika, Storbritannien och Sovjetunionen
varade förebygga de risker som
den skarpsinnige vetenskapsmannen såg
komma i framtiden. Det blev inte som
Bohr ville. Därmed gick ett av de stora
— kanske ett av de största — tillfällena
i mänsklighetens historia till spillo. Roosevelt
avträdde från världspolitikens arena,
alliansen sprack och atombomben
förblev USA:s hemlighet precis de 5 år
Bohr förutspått — och så kom världen
dit där den nu är.

Ännu är det inte för sent, även om
det stundom kan se så ut, för världen att
lyssna till männen med vetenskapens
trollstav. Bärarna av de stora namnen
inom kärnfysikforskningen drömmer inte
om att få spränga städer i luften och
lägga kontinenter öde. Drömmer de, så
är det säkerligen om att få vända sin
vetenskaps rön till alla folks fredliga
nytta. Den vision statsministern givit oss i
avslutningen på sitt svar står som en lockande
och löftesrik kontrast till de dödsmörka
moln som nu skuggar mänsklighetens
väg.

Herr talman! Jag är medveten om att
praktiska värv pockar på uppmärksamhet
och att kammarens tid är dyrbar.
Men till sist utgör en framgång för strävandena
till avspänning och fred i atomåldern
förutsättningen för vårt arbete i
detta hus liksom i alla boningar och på
alla arbetsplatser i detta land.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Herr Elfvings anförande
föranleder endast ett par reflexioner från
min sida.

Det är givetvis vanskligt för varje person,
som inte är fysiker till professionen,
att yttra sig om dessa ting. Det
vetande, som man försöker skaffa sig.
blir ju ingenting annat än andrahandskunskaper,
som kan innehålla missförstånd.
Med den reservationen vill jag
emellertid säga ett par ord om det ena
av de problem, som herr Elfving tog
upp, nämligen reaktionen efter bombexplosionen
den 1 mars.

Det finns väl ingen i vårt land, som

Nr 2T.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber in. in.

inte delar den upprördhet, som man
kände över hela världen över att åtskilliga
oskyldiga fiskare och andra kom
att drabbas av högst betydande lidanden
genom experimentet. Jag har också sett
att man från amerikanskt håll har sagt,
att explosionen blev starkare än vad man
hade räknat med. Men vad jag har försökt
ge uttryck för i mitt svar är, att
den oro, som grep många människor,
sedan man hade fått kännedom om hur
långt det radioaktiva stoffet kan drivas
med vinden, är överdriven. Då greps vi
alla av en oro, att experiment av denna
art kunde sätta i gång en kedjereaktion,
som aldrig stoppade. Man befarade, att
den olyckan kunde inträffa, att det hela
kom ur vetenskapsmännens kontroll och
att vätebombsproven därför kunde leda
till fullkomligt oöverskådbara konsekvenser,
om experimenten fortsattes. För
att få klarhet om de riskerna har jag,
i den mån det varit mig möjligt, diskuterat
dessa problem med våra vetenskapsmän.
De har då sagt, att en explosin
kan bli större eller mindre. Den kan
framför allt genom att inträffa på låg
höjd över markytan riva upp mycket
materiellt stoft, som kan spridas av vinden.
Detta materiella stoft kan vara bärare
av radioaktivitet, som sprids mycket
längre än om inte detta stoft fanns
där som bärare av radioaktiviteten. Detta
kan alltså inträffa. Men däremot kan
det icke, har man sagt mig, bli en evig
kedjereaktion, som kan komma att förstöra
världen. Om denna uppfattning är
riktig eller ej, kan jag givetvis inte bedöma,
men det är innebörden i den av
interpellanten påtalade satsen i interpellationssvaret.

Den andra reflexion, herr talman, som
jag vill göra, är att interpellanten framhöll
med rätta, att vårt försvar, både det
militära och det civila, måste noggrant
följa utvecklingen. Det tror jag nog också
att myndigheterna försöker att göra,
både de militära myndigheterna och civilförsvarsstyrelsen
samt den sittande
civilförsvarskommittén.

Även utbildningsfrågorna, som interpellanten
fäste uppmärksamheten på, är
föremål för granskning sedan den 9 ok -

tober 1953, då ledamoten av andra kammaren
herr Lindholm tillkallades att såsom
sakkunnig ta upp frågorna om civilförsvarets
utbildningsproblem till
granskning.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Självfallet delar jag interpellantens
mening, då han framför ett
tack till herr statsministern för de i dagens
läge nödvändiga upplysningar, som
delgetts oss genom detta interpellationssvar.
Mycket mer kunde vara att säga i
denna fråga än vad som ryms i en interpellationsdebatt.
Jag avstår dock nu
helt från att gå in på nedrustningsfrågans
allmänna läge.

Till en början en frågeställning. Förstamarsdetonationen
i Stilla havet blev
ju en kraftig väckarklocka. Människorna
vaknade. Men varför vaknade de icke
förr? Man kan fråga: Varför gick det
inte samma våg av förfäran jordklotet
runt i augusti år 1953 efter det att den
sovjetryska vätebomben hade exploderat
någonstans österut? För oss på det här
halvklotet borde det ju ha åtminstone
lika stort intresse som en explosion i
Stilla oceanen. Men här föreligger en
viss skillnad. Det är så att all sekretess
till trots blir det alltid publicitet kring
vad amerikanerna företar sig. Den skillnad,
som man här står inför, är följaktligen
skillnaden mellan vad som utspelats
framför publik och vad som utspelas
bakom en järnridå.

Nu har man i alla fall vaknat, och det
är sannerligen inte för tidigt, nu då människan
har trätt över gränsen till en
dödsfarezon. Innebörden i den utvecklingen
har blivit tillräckligt uppenbarad,
om man tar bort alla överdrifter
och feltolkningar som kan förekomma.
I det avseendet var statsministerns anförande
fritt från varje sådan överdrift
eller feltolkning. Men, som han också
framhöll, reaktioner i panikens tecken
kan i det här fallet inte föda förnuftiga
handlingar.

Statsministern står också på säker
grund, då han har avvisat den vanföreställningen,
att vetenskapsmännen skulle
ha förlorat kontrollen över de förstörel -

Tisdagen den 18 maj 1954.

Nr 21.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber m. m.

seredskap, som vetenskapen nu kan sätta
i funktion. Vad statsministern har sagt
står i bästa överensstämmelse både med
vad som meddelats i amiralen Strauss’
kommuniké och i Churchills tal inför
underhuset. Den hemska och till sin art
ännu icke utredda olycka, som träffade
de japanska fiskefartygen, har förklarats
bero på en oförutsedd vindkantring i
de högre luftlagren. Hur oberäkneliga tillfälligheter
här kan spela in framgår därav,
att ett tjog amerikanare och ett ännu
större antal infödingar på en atoll i
vindriktningen och relativt nära förblev
helt oskadda. Men — den oberäkneliga
väderleksfaktorn inför här ett allvarligt
memento utöver den direkta förstörelseverkan.
Meteorologien bemästrar ännu
inte sådana problem, än mindre förfogar
generaler, amiraler eller statsmän över
makten i vädret. Det gäller i allra högsta
grad om den koboltbomb, som ingen
vågar sig på att testa. Förunderligt nog
har man, av skäl som undandrager sig
min bedömning, börjat i Sovjetpressen
att bagatellisera det slags bomber.

Kvar står emellertid uppgiften, att
även vetenskapsmännen blev förvånade
över effekten den 1 mars. Men kanske är
förklaringen inte så långt borta. Strauss
har meddelat, att marginalen för beräkningarna
var flera gånger större, då den
första försöksbomben detonerade i
Adamgondo 1945 än den nu var vid 1
mars-experimentet. Om det nu var fråga
om en helt ny typ som prövades, är
det inte så märkligt att effekten blev
dubbel emot den väntade. Det har undan
för undan bekräftats, att den ryska
vätebomben i augusti 1953 dels var kraftidigare
än någon tidigare detonation
genom atomenergi, dels också var av
ett nytt slag. Det är mycket som talar för
att Sovjet vid den tidpunkten tekniskt
hade uppnått ett försprång i förhållande
till Förenta Staterna. Det meddelas i
Strauss’ kommuniké, att det finns goda
skäl för uppfattningen att Sovjet började
arbeta med vätebomben väsentligt tidigare
än amerikanarna. Det är kanske inte
så särskilt märkvärdigt, då Klas Fuchs
deltog i Las Alomas i de första teoretiska
resonemang, vilka grundläde teo -

rien för vätebomben. Det nya, som det
här var fråga om, var begagnandet av en
ny kemisk substans, en förening av
lithium och deuterium, som bl. a. har
fördelen att bli väsentligt billigare än
det utomordentligt dyrbara, i atomreaktor
tillverkade ämnet tritium, som den
amerikanska produktionen från början
varit inställd på.

Det måste för amerikanarna ha varit
ett synnerligen starkt intresse att inhämta
detta försprång. Med förstamarsprovet
torde nu vara ådagalagt, att amerikanarna
fullt ut behärskar den nya tekniken.
Att de har velat övertyga Sovjet
därom genom den stora publiciteten, kan
endast vara gagneligt för freden i världen.

De spontant framkomna kraven på inställande
av ytterligare experiment med
vätebomber har varit helt verklighetsfrämmande,
och därav finns intet i
statsministerns anförande. Vätebombens
strategiska — och därmed dess avskräckande
— betydelse är väsentligen
beroende på om den kan fällas från
flygplan. Att förstöra Moskva eller New
\ork med en vätebomb, anbringad i ett
ståltorn, betyder ju, att först skall man
erövra staden för att kunna där anbringa
den erforderliga apparaturen.
Har det därjämte varit så att man ingenting
bestämt vetat om hur Sovjetdetonationen
effektuerades, var det föga
relalistiskt att föreställa sig att de amerikanska
testningarna skulle avbrytas
förrän en vätebomb fällts från amerikanskt
flyg. Nu har officiellt meddelande
ingått, vilket också nyss erinrades
om, att vätebombsproven i Stilla havet
är avslutade »med framgång», såsom det
heter i meddelandet. Jag drar därav den
slutsatsen, att nu har man även fällt en
vätebomb från flygplan.

Den konventionella atombomben har
kommit i bakgrunden av diskussionen
genom den senaste utvecklingen. Men
det bör erinras, att varje sådan vanlig
atombomb är med den nya tekniken att
betrakta jämväl såsom embryot till en
vätebomb. Och därtill kommer att den
synes kunna produceras i typer, som
lämpar sig för sabotagebruk. På annat

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber m. m.

sätt kan inte förklaras, att i Förenta
staterna den 1 januari utfärdats ett officiellt
varningscirkulär till polis- och
tullmyndigheter, publicerat bl. a. i New
"Vork Times den 22 mars, att se noga
upp med vissa tingestar. Cirkuläret beskriver
utförligt två typer av atomvapen
för sabotagebruk. Det ena verkar
genom explosion, det andra genom implosion
— en för atomåldern alldeles ny
term — och bägge är inte större än att
de kan medföras av en person; den ena
är t. ex. av en fotbolls storlek med en
vikt av 25 kg.

Märkligt nog har publicerandet ej
framkallat någon allmän uppståndelse
bland den amerikanska publiken.

Till bilden av nutidsläget bör fogas
ytterligare en information ur den amerikanska
litteraturen. Vad flygburna
atomvapen — av den ena eller andra
typen — kan betyda, hänger givetvis
på hur många flygplan som kommer
fram respektive hur många som nedkämpas.
Amerikansk källa upplyser, att
man för närvarade bedömer procenten
nedskjutna plan — the kill ratio — till
om dagen 15—20 procent och om natten
1 procent. Dessa siffror, som naturligtvis
kan bli högre framdeles, talar ju ett
fruktansvärt språk.

Vi för vår del kan ha än större anledning
att vara i beredskap gentemot moderna
robotvapen och atomartilleri. Att
svensk försvarsforskning, såsom antytts
i statsministerns anförande, nu sysslar
med att få fram robotar som försvarsmedel
var ett både högintressant och
välkommet meddelande.

Men i fråga om de egentliga, flygburna
atomvapnen är det ju försvarsmöjUgheterna
som bör intressera våra militära
myndigheter. Att de följer utvecklingen
med största omsorg är i sin ordning.
Men, herr talman, låt oss slippa
att det bär i landet leks med tanken på
.svenska offensiva atombomber!

Fn punkt i statsministerns anförande,
som i detta sammanhang bör med
all kraft understrykas, är hans försäkran
att hotet om ett atomangrepp icke
skall till eftergifter böja vår beslutsamhet
att försvara frihet och oberoende.

Det är lätt att av nutidsläget inspireras
till en tavla med ragnaröksstämning.
Men sann blir inte den tavlan, om
inte dess andra sida just ger en vision
av den nya tidsålder atomenergiens
fredliga utnyttjande inleder, som också
presenterades i statsministerns anförande.

Till denna andra sida hör president
Eisenhowers idé om ett internationellt
upplag av klyvbart material för fredlig
användning. Det förslaget får sin egentliga
praktiska betydelse, om det är en
i iktig uppgift att man i Amerika nu
verkligen lyckats finna vad man sökt
alltsedan 1945, nämligen en metod att
denaturera den farliga råvaran på sådant
sött att det praktiskt inte lönar sig att
använda den till militärt bruk. Stora
förhoppningar har väckts om att dödläget
i hela nedrustningsfrågan därmed
skulle kunna vändas till ett framsteg.

Men här inträffar nu för dagen en
jobspost. I New York Times för den 16
maj läses: »Sovjetunionen har meddelat
USA att den icke kommer att medverka
i den internationella atomenergipool,
som föreslagits av Eisenhower, med
mindre överenskommelse först träffats
att förbjuda atomvapen.» Därmed har
Sovjetunionens ansvarsbelastning blivit
tyngre än tidigare.

Men ändå kan nog positiva konsekvenser
väntas av Eisenhowers idéprogram.
Sannolikt står man vid en en vändpunkt
i den amerikanska atomproduktionen.
Detta kommer fram i slutorden av
Strauss’ kommuniké, där det heter: »Ett
viktigt resultat av våra framsteg i fråga
om vätebomben har varit stegringen
av våra militära resurser till den punkt,
då vi snart skall känna oss mera fria att
lägga ökad vikt vid atomkraftens fredliga
bruk — hemma och ute i världen.»
Det är inte utan anledning kommmunikén
använder uttrycket »hemma och ute
i världen». I Amerika har försports en
viss oro, att Sovjet måhända skulle kunna
få ett försprång i fråga om det fredliga
utnyttjandet av atomkraften, ett försprång
som politiskt kunde utnyttjas i
förhållande till de mångmiljonfolk i
Asien, som ställer stora förväntningar

Tisdagen den 18 maj 1954.

Nr 21.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber m. m.

för framtiden på atomkraftens bruk. Det
är på detta område Sverige — såsom
också framhållits av statsministern —
har förutsättningar att göra någon insats.

Till sist vill jag inte underlåta att som
en efterlängtad strimma av hopp notera
en aktuell företeelse inom sovjetvärlden.
För första gången börjar nu sovjetfolken
få upplysningar om vad atomenergi och
atomvapen innebär. I pressen har t. ex.
nyligen lämnats korrekta informationer
om vätebombens teoretiska underlag.
Man får väl alltid ha ett frågetecken
till hands, då det gäller tolkningen av de
verkliga intentionerna, men det är en
icke helt orimlig tolkning, att denna fullständigt
nya frihet att tala om saken i
sovjetpressen kanske ändå betyder att
man önskar utbreda insikten om att
även sovjetfolken befinner sig inför en
dödsfarozon.

Ifall insikten slår igenom på ömse sidor,
att den tidpunkten är nära, om inte
redan uppnådd, då kvantitativ överlägsenhet
i atomvapen ingen verklig säkerhet
ger och då även deras avskräckningseffekt
är tämligen avbalanserad och därtill
ett internationellt samarbete för
atomkraftens mångahanda fredliga användningar
är med god vilja inom nära
räckhåll, då föreligger förutsättningar,
som bör kunna göra en ur dödsfaroperspektivet
befriande uppgörelse både
nödvändig och möjlig.

Ännu, herr talman, är inte den övertygelsen
bliven bara bedräglig illusion,
att för mänsklig civilisation efter nutid
skall, trots allt, komma en framtid.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Herr Sandler har ju
utomordentliga kunskaper på detta område,
både vetenskapligt, tekniskt och
politiskt. Jag tycker ändå att vi andra,
som följt dessa frågor men inte ägnat
dem ett systematiskt studium, har anledning
att ta till orda för att från olika
partiers sida ge vår ståndpunkt till känna
och även för att till statsministern
rikta ett tack för det klargörande interpellationssvaret.

2 Första kammarens protokoll 195b. Nr 21.

Själv kom jag i kontakt med dessa
frågor i någon mån redan för trettio år
sedan som ung student. Jag kommer så
väl ihåg, hur vi med ungdomlig entusiasm
anammade resultaten på atomfysikens
område. Vi trodde inte att det
skulle vara möjligt att inom överskådlig
tid frigöra atomkraften mer än rent laboratoriemässigt.
Men vi intresserade
oss för den teoretiskt naturvetenskapliga
sidan av dessa frågor. Vi fann i
elektronernas miniatyrvärld en helt annan
kausalitet, än den vi dittills hade
varit vana vid, och vi såg i resultaten
på atomfysikens område början till en
ny världsbild. Vi trodde inte då att vi
mycket snart skulle komma därhän, att
atomkraften skulle bli en sådan praktisk
realitet, att den sekundsnabbt skulle
kunna lägga miljonstäder i spillror. Vi
trodde inte heller att atomkraften så
snabbt skulle bli av sådan politisk betydelse,
att den skulle komma att allvarligt
diskuteras i parlamenten jorden
runt. Det är intressant att ta del av dessa
diskussioner, i protokoll och referat.
Man kan karakterisera dem på det sättet,
som statsministern gjorde i början
av sitt anförande: fruktan, osäkerhet
och förvirring.

Åsikterna går isär när det gäller dessa
frågor. Det finns en del folk — det
är inte många — som faktiskt menar
att vätebomben utgör en fredsfaktor.
Man säger att det är precis som med
guldmyntfoten: att guldet i riksbankernas
kassavalv bara genom sin existens
är tillräckligt för att säkerställa lugn
på penningmarknaden. Man menar som
sagt att det är på samma sätt med vätebomben:
bara genom sin existens åstadkommer
den, om inte lugn så dock en
viss återhållsamhet inom världspolitiken
och skapar en rädsla för krigiska
förvecklingar. Men jag anser, i likhet
med statsministern, att det är en farlig
illusion att förlita sig på att folk är
medvetna om dessa förstörelsemedels
oerhörda verkan och därför vill undvika
krig.

De flesta betraktar väl vätebomben
såsom ett offensivt vapen. Man pekar på
de ting, som herr Sandler nyss varit

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber m. m.

inne på; hur till en början Sovjet låg
efter Förenta staterna i fråga om atombomben,
men bur Sovjet beträffande
vätebomben kanske till och med legat
före. Man pekar också på en annan faktor,
som även herr Sandler snuddade
vid, nämligen att den part, som först
använder dessa bomber, har ett försteg
framför den andra parten. Helt allmänt
menar man att det är mycket troligt att
vätebomben, även »vanliga» atombomber,
kommer att användas i början av
ett krig, ett krig av överraskningsnatur
av typen Pearl Harbor.

Det är andra som säger — och jag
tror med rätta — att så förnuftiga skall
väl ändå statsmännen vara, att de förstår,
att ett vätebombkrig kommer att gå
ut över båda parterna, att den som börjar
använda vätembomber kan vänta sig
motsvarande vedergällning, och att det
kommer att bli ett katastrofalt bakslag
för båda de krigförande. Man anser det
därför vara troligast, att bomberna kommer
att användas i slutet av ett krig, då
den ena av de krigförande parterna står
inför ett nederlag. Vi påminner oss boken
om Hitlers sista dagar; var och en
måste inför vad som där står att läsa få
fullt klart för sig, att om Hitler haft
atombomben eller vätebomben, han skulle
ha använt den i största möjliga utsträckning.
Hitler var paranoiker, men
även mera normala statsmän kanske inför
faran av ett krigsnederlag tar till så
drastiska medel som det bär är frågan
om.

Det är här som så ofta inom utrikespolitiken
svårt att säga någonting absolut
bestämd. Men en sak kvarstår under
alla förhållanden, nämligen att vetenskapen
går framåt men statskonsten står
stilla. Vetenskapen går framåt: vi hade
för några år sedan atombomber, nu har
vi fått vätebomben, och det talas om koboltbomber,
som ingen hittills har vågat
laborera med. Vi frågar: Var kommer
det hela att sluta? Och vi konstaterar
med statsministern, att här har vetenskapsmännen
i statsmännens händer satt
medel, som statsmännen ännu inte kan
behärska.

Hur skall då vi svenskar ställa oss i

en sådan här situation? Statsministern
redogjorde för en rad av praktiska åtgärder.
De gällde först forskningen på
området, därvidlag han med all rätt
kunde konstatera, att det är mycket väl
beställt. Han nämnde försvarets forskningsanstalt,
Aktiebolaget Atomenergi
och atomkommittén, som varje år får
2,5 miljoner kronor till sitt förfogande
för kärnfysikalisk och kärnkemisk verksamhet.
I det sammanhanget citeras ett
yttrande av den amerikanska atomenergikommissionens
förre ordförande, Gordon
Dean, att »det är rimligt att påstå,
att Sverige har de mest fullständigt utrustade
kärnfysiklaboratorierna i Västeuropa,
bortsett från Storbritannien».
Måhända är det där en vänlig överdrift,
men så mycket står klart, att det är välbeställt
på hithörande forskningsområde
i vårt land.

Statsministern talade också om civilförsvaret.
Jag har samma åsikt som interpellanten,
att det nog är skäl att civilförsvaret
göres till föremål för en översyn
i den nya situationen. Men åtskilligt
är här gjort, såsom i fråga om planering
av utrymning av folk från orter,
där det inte finns skyddsrum, skyddsrumsbyggnation
och skadeavhjälpande
åtgärder av olika slag.

Vi bär vidare det egentliga försvaret.
Vi har här att inrätta oss efter de
krav som en atomkrigföring ställer. Vad
jag i den delen kan säga måste av tidsskäl
inskränkas till att ge en katalog
över försvarsanstalter: förstärkning av
jaktflyget, luftvärnet, teletekniska motmedel,
befästningar o. s. v.

En mycket intressant del av statsministerns
redogörelse var hans konstaterande,
att vi i vårt land har mycket betydande
urantillgångar.

Vi frågar oss vad vi skall kunna göra
politiskt. Jag skulle vilja i det här sammanhanget
först tala något om den debatt,
som man för en dryg månad sedan
hade i det engelska parlamentet och då
man kom till den ståndpunkten, att det
borde anordnas diskussioner mellan preminärministrarna
i England, Förenta
staterna och Sovjet mot bakgrunden av
den situation, som har uppkommit ef -

Tisdagen den 18 maj 1954.

Nr 21.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber m. m.

ter vätebombens tillkomst. En sådan
diskussion skulle även gälla de ordinära
vapnen och alltså omfatta avrustningsproblemet
i sin helhet inklusive den
kontroll, som kan åvägabringas beträffande
avrustningen.

Jag påminner om Eisenhowers kända
förslag om en atombank, som herr Sandler
nyss nämnde med den intressanta
kompletteringen angående Sovjets reaktion.
Vi som var närvarande vid det tillfälle,
då Eisenhower framlade sitt förslag,
sade oss nog, att det här gäller problem,
som i första hand måste diskuteras
mellan Förenta staterna och Sovjet
och i andra hand mellan samtliga
stormakter och där Sverige inte kan bidraga
så mycket vid rådslagen. Vad vi
kan göra är ju att deklarera vår ståndpunkt
i frågan och att, såsom statsministern
sade, ge uttryck för vår oro inför
utvecklingen och vår önskan att, så
långt vi kan, söka bidraga till avrustningsfrågans
lösning. Vi kan också här
med statsministern deklarera, att inte
ens hotet om ett atomkrig kan minska
vårt folks fasta beslutsamhet att till det
yttersta försvara vår frihet och vårt oberoende.

En viktig sak — något som i hög grad
motiverar denna debatt — är också att
här i dag har framlagts material i
frågan, så att det svenska folket har
kunnat informeras om läget. Man bör
inte härvidlag på något sätt undanhålla
allvarliga fakta, utan folket bör
få veta hur allvarlig situationen i
själva verket är. Men man bör också
tala om att det finns några ljuspunkter,
speciellt när det gäller Sverige.
Vi kan nog konstatera — även efter vätebombens
tillkomst — att Sverige är
mindre utsatt för atombombsfaran än
många andra länder. Jag tänker härvidlag
naturligtvis i första hand på Förenta
staterna, som har en synnerligen besvärlig
situation med sin agglomererade befolkning,
sammangyttrad i jättestora städer
och industridistrikt. En amerikan sade
till mig att det behövdes bara ett dussin
atombomber för att lamslå Förenta staterna.
Jag vill inte gå i god för den
uppgiften — jag nämner den ändå där -

för att den är signifikativ. Vi kan tänka
oss en atombomb på Manhattan med dess
flermiljonbefolkning, en atombomb i
New Yorks industridistrikt, en i Chicago,
en i Detroit, en i Washington, där en
atombomb skulle lamslå hela den federala
förvaltningsapparaten. Amerika vet
att dess ställning i detta hänseende är
utsatt och kanske besvärligare än något
annat lands i världen.

Jag vill sluta med att understryka vad
statsministern uttalat, att det är synnerligen
viktigt att i dessa frågor ge det
svenska folket en objektiv kunskap. »För
att möta dessa faror behöver vi kunskap
och realism», säger statsministern. Han
fortsätter: »Onödigt hemlighetsmakeri

och överdrivna förespeglingar som retuscherar
bilden av riskerna vore en
mycket dålig förberedelse.»

Jag stannar här, herr talman, med det
konstaterandet, att om så illa kommer
att ske, att vi blir angripna med dessa
vapen, är kunskap och vederhäftig kunskap
hos det svenska folket den bästa
medicinen mot panik.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på några populärvetenskapliga diskussioner
om atomfysiken eller på några
spekulationer om hur ett atomkrig kommer
att gestalta sig. För att belysa vetenskapens
roll i detta sammanhang vill
jag bara nämna att atombombens existens
förelåg implicerad i Einsteins ekvation
1905, där han dekreterade ekvivalensen
mellan massa och energi, och
detta var bara en biprodukt av hans då
formulerade allmänna relativitetsteori.

Jag har begärt ordet, herr talman, därför
att jag känner behov att för min partigrupps
räkning till hans excellens herr
statsministern få framföra ett tack för
den redogörelse, som han här lämnat,
och för den deklaration, som han i
samband därmed avgett. Jag vill särskilt
understryka hans bestämda förklaring
om att vårt folk böra vara berett, så långt
det förmår, att medverka till en realistisk
och effektiv kontroll av atomenergien.
Men vi måste också vara beredda

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber m. in.

— vilket statsministern betonade — att
under alla omständigheter och med alla
för oss tillgängliga medel försvara vår
självständighet, även under atomåldern.
Inte ens atomvapnets användning från
en angripares sida får avskräcka oss att
göra allt vad som står i vår makt för att
bevara friheten.

Hans excellens herr statsministern kan
vara förvissad om att han rätt tolkade
uppfattningen hos alla demokratiska
medlemmar av Sveriges riksdag och hos
den alldeles överväldigande delen av folket,
när han förklarade att ej heller hotet
om ett atomkrig får minska vår beslutsamhet
att till det yttersta försvara vår
frihet och självständighet gentemot varje
angripare. Säkerligen har också hans
excellens herr statsministern givit uttryck
för det svenska folkets mening,
när han säger att vi bör sträva efter
att vara så väl rustade, att inga ultimata
eller utpressningshot skall tvinga oss till
eftergifter.

Våra under mer än ett sekel grundfästade
fredstraditioner förpliktar oss samtidigt
att främja alla uppriktiga internationella
fredssträvanden — därom är
också alla demokratiskt sinnade grupper
av vårt folk ense.

Herr PERSSON, HELMER, (kl:

Herr talman! Att behärska kärnenergien
som ett medel att bemästra naturkrafterna
har ju i långa tider sysselsatt
människornas och framför allt vetenskapsmännens
fantasi. När världen för
första gången fick reda på att detta lyckats,
blev det emellertid inte något glädjens
budskap, ty behärskandet av kärnenergien
förvandlades omedelbart till
historiens största och mest fruktansvärda
förstörelsevapen mot människorna.
För snart nio år sedan hände detta fruktansvärda,
när USA fällde atombomber
mot två japanska städer, Hiroshima och
Nagasaki.

Statsministern har i sitt svar på herr
Elfvings interpellation tecknat de fruktansvärda
konsekvenserna av ett krig, i
vilket atom- och vätebomber skulle komma
till användning. Därom är säkerligen

alla eniga. Därtill varnade statsministern
för illusionen att atom- och vätebombernas
oerhörda verkningar skulle
kunna förhindra krig. Detta är också ett
riktigt konstaterande och ett realistiskt
betraktelsesätt. Vätebombsexperimentet i
Stilla havet kom att utlösa en väldig indignation
överallt i världen. Man kan
inte säga att folken blev hysteriska av
skräck, att det uppstod förvirring och
panik. Ingenting av detta var fallet. I
stället har vi fått bevittna hurusom folken
mer än tidigare slutit sina led för
aktiv kamp mot de krafter, vilka hotar
civilisationen med undergång. Denna
medvetna vilja till handling har också
kommit till glädjande uttryck i vårt
land, och det är därför med särskild
tillfredsställelse jag noterar det förhoppningsfulla
i statsministerns svar. Han
frågade: Vad skall vi göra inför de
fruktansvärda realiteter som atom- och
vätebombhotet ställer oss inför? Vad
som bör göras sammanfattade statsministern
i följande: »Naturligtvis riktar
vi i första hand våra förhoppningar mot
möjligheterna att inom Förenta Nationernas
ram uppnå en överenskommelse
om allmän nedrustning, förbud mot användande
av atomvapen och kontroll
av framställning av atomenergi.» I anledning
av detta betydelsefulla uttalande
av statsministern önskar jag göra
några reflexioner.

För det första måste just detta uttalande
om förbud mot användande av
atomvapen betecknas såsom en påtaglig
framgång. Hur har inte detta problem
klarnat, om man jämför den inställning
många hade vid den tidpunkt då den
s. k. Baruchplanen diskuterades i Förenta
Nationerna! Över 500 miljoner
människor skrev på sin tid under Stockholmsappellen
med krav på förbud mot
atombomben. I samband med vätebombsexperimenten
har detta krav ytterligare
stegrats. Att dessa stämningar
även hos breda folklager i vårt land också
funnit sin återspegling i statsministerns
svar, noterar jag med särskild tillfredsställelse.

Den andra reflexion jag vill göra är
denna: Det har många gånger framträtt

Tisdagen den 18 mai 1954.

Nr 21.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber m. m.

en benägenhet att göra ett förbud mot
atomvapen avhängigt av en allmän nedrustning.
Uppenbart är emellertid att
om förbud mot användande av atomvapen
och kontroll av att detta förbud
efterlevs genomföres, blir detta ett avgörande
steg mot allmän nedrustning.
Det banar faktiskt vägen för en efterlängtad
allmän nedrustning.

Sverige har, som statsministern sade,
fredstraditioner att bygga på. Att i nuvarande
allvarsmättade situation hedra
dessa traditioner, bygga vidare på dem
genom att medverka till förbud mot
atomvapen och införandet av en sträng
internationell kontroll av förbudets efterlevnad
är den stora uppgiften för
den svenska representationen bl. a. i
Förenta Nationerna. Det svar, som statsministern
här lämnade interpellanten,
tolkar jag som ett löfte att den svenska
regeringen skall verka för allmän nedrustning,
för förbud mot användande av
atomvapen och internationell kontroll
av förbudets efterlevnad. Detta vill de
fredsälskande folkmassorna i vårt land,
och detta har vi under många år framfört
såsom den betydelsefullaste insats
vårt land för närvarande kan göra i den
internationella politiken.

Till sist vill jag göra en kort kommentar
till vad herr Sandler här framförde.
Han ställde frågan: »Varför vaknade
inte människorna förrän den 1
mars 1954, när de amerikanska vätebombsexperimenten
ägde rum i Stilla
havet? Varför vaknade de inte, frågade
herr Sandler, när Sovjetunionen utförde
sina experiment? Det tendentiösa i herr
Sandlers anförande var ju uppenbart.
Men nog borde man kunna vänta sig av
herr Sandler att han skulle ha vetskap
om att människorna vaknat före den
1 mars 1954 och insett faran för civilisationen
av ett användande av atomvapen.
Det torde väl stå klart för herr
Sandler att människorna i världen var
på det klara med vad som kunde inträffa,
redan när de första amerikanska
atombomberna fälldes över Japan i augusti
1945. Därtill bör det väl inte vara
honom obekant att över 500 miljoner
människor har satt sina namnunder -

skrifter under den s. k. Stockholmsappellen
med krav på förbud mot atombomben
och på kontroll över förbudets
efterlevnad. Detta tycker man borde
vara bekant för bl. a. herr Sandler.

Sedan sade herr Sandler att det har
bekräftats att Sovjets vätebomber var
kraftigare än de amerikanska. Ja, jag
vet inte på vad sätt den saken har bekräftats.
Men så fortsatte herr Sandler
och sade att det är gagneligt för freden
i världen att Sovjetunionen övertygas
om att även Amerikas förenta stater
har vätebomber. Därmed vill herr Sandler
säga att vätebomsexperimenten i
Stilla havet var en fredsgagnelig gärning,
och därmed framförde han också
en direkt polemik mot vad statsministern
i sitt interpellationssvar formulerade
på följande sätt: »Och jag tror det
är en farlig illusion att förlita sig på
att medvetandet om förstörelsemedlens
oerhörda verkan skulle kunna förhindra
krig.» Herr Sandlers argumentation utgjorde
realiter en polemik mot detta
statsministerns uttalande.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Det har såväl i interpellationen
som i det svar hans excellens herr
statsministern nu lämnat tagits upp praktiska
frågor i vad det gäller att rusta landet
och dess civilbefolkning för vad som
möjligen skulle kunna hända, därest olyckan
kommer över oss. Jag vill därför,
herr talman, passa på tillfället att säga
några ord en en sådan praktisk fråga. Jag
är fullt medveten om att jag därmed kommer
bort från de storpolitiska perspektiv
som kan anläggas på atombombsfrågan,
men jag anser det ifrågavarande spörsmålet
vara ganska betydelsefullt, och jag
kan heller inte räkna med att ta upp det
till diskussion i något annat sammanhang.
Jag avser skyddsrumsfrågan.

För något år sedan hade jag nöjet att
interpellera inrikesministern i den frågan.
Interpellationen baserades på några
uppgifter som en svensk studiedelegation
hade lämnat pressen efter ett besök
i krigshärjade länder, av vilka uppgifter
framgick att man i länder med

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber m. m.

krigserfarenhet vid byggandet av nya
bostadsområden inte iordningställde
några skyddsrum där. I sitt interpellationssvar
meddelade inrikesministern
att det för statsmakterna inte syntes ha
hänt något som kunde ge anledning till
att den frågan borde tas under ny omprövning.
I dagens interpellationssvar
.synes mig ungefär samma uppfattning
;göra sig gällande.

Men när man tar del av dagens interpellationsdebatt
och därmed ganska
handgripligen ställs inför den fruktansvärda
utveckling som har ägt rum på
sprängbomfaernas område, så måste man
ändå fråga sig, om inte spörsmålet om
beredskapen och skyddet för civilbefolkningen
borde göras till föremål för
.åtminstone en viss omprövning. Man
måste väl ändå beakta att det är ganska
betydande kostnader som läggs ned på
uppförande av skyddsrum, inrymda i
bostadshus. Jag gissar att dessa kostnader
uppgår till 70 ä 75 miljoner kronor
årligen. Om den siffran är riktig, skulle
det med andra ord innebära att skyddsrumskostnaderna
faktiskt försvagar de
generella subventionerna till bostadsbyggandet
med inte mindre än en tredjedel.
Jag tror inte att någon drar sig
för själva kostnaden, om vi bara hade
verkliga garantier för att de normalskyddsrum,
som tillkommer, kunde
skänka människorna ett acceptabelt
skydd i händelse olyckan vore framme.
Men, herr talman, jag överdriver ingalunda,
om jag påstår att flertalet av
dem som ritar, som konstruerar, som
bygger och inte minst som bebor våra
bostadshus i hög grad tvivlar på att de
skyddsrum, som tillskapas med så dryga
kostnader, kan skänka ens ett minimum
av skydd. För alla dessa som ju
dock står problemet mycket nära förefaller
en omprövning av vårt skyddsrumsbyggande
vara både aktuell och
nödvändig.

Detta intryck förstärkes av vissa uppgifter
från krigshärjade länder som då
och då publiceras i hemmapressen. Helt
nyligen har det stått att läsa i våra egna
tidningar, att stadsfullmäktige i den
engelska staden Coventrv har beslutat

att upplösa den lokala civilförsvarsorganisationen
med hänvisning till att utvecklingen
har gjort arbetet inom civilförsvaret
till slöseri med både tid och
pengar. Denna engelska stad hade en
mycket framträdande plats i de svenska
tidningarnas rubriker under det senaste
världskriget. Staden jämnades med marken
av Hitlertyska sprängbomber —
den bokstavligen pulvriserades. Nu har
man återuppbyggt staden, och med färska
krigserfarenheter i minnet har man
som sagt beslutat sig för att på grund
av bombkrigets utveckling helt enkelt
lägga ned sin lokala civilförsvarsorganisation.

Det är klart, herr talman, att man ej
skali dra alltför hastiga slutsatser av en
sådan händelse, men själv kan jag inte
undgå att bli mera stärkt i min tidigare
deklarerade uppfattning, att en översyn
av civilförsvarsorganisationen — och
då främst i fråga om skyddsrumsbyggande!
— är både försvarlig och i hög
grad motiverad. Därför slutar jag, herr
talman, med att uttrycka den förhoppningen,
att den pågående utredning,
som herr statsministern åberopat i sitt
interpellationssvar, skall finna det dels
ligga inom sitt kompetensområde och
dels vara förenligt med givna direktiv
att ta upp denna fråga till översyn.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Mitt ärende är endast
att i likhet med företrädarna för de övriga
demokratiska partierna i denna
kammare å min grupps vägnar till statsministern
framföra vår tacksamhet för
det uttryck för vår ställning i denna
mänsklighetens livsfråga, som han har
givit i sitt interpellationssvar. Jag ber
att få särskilt understryka min glädje
över statsministerns ord då han säger,
att inte ens hotet om ett atomkrig kan
minska vår fasta beslutsamhet att till det
yttersta försvara vår frihet och vårt oberoende
mot varje angrepp. Likaså är jag
glad åt att han framhållit konsekvenserna
av denna inställning med avseende
på våra rustningar och försvaret över
huvud taget. Det känns upplyftande och

Tisdagen den 18 maj 1954.

Nr 21.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber m. m.

befriande att i denna fråga få vara med
om en sådan samling som interpellationen
och interpellationssvaret har givit
anledning till.

Herr ELFVING (s) :

Herr talman! Tillåt mig att för min
del som slutvinjett på denna intressanta
debatt som statsministern har föranlett
med sitt utomordentligt klarläggande interpellationssvar
få sätta ett påpekande
om den enighet som här har visats från
de olika demokratiska partiernas representanter.
Denna enighet gäller beslutsamheten
att inte låta den fruktansvärda
utvecklingen minska Sveriges avsikt att
av alla krafter försvara sig vid ett eventuellt
angrepp som utförs även med
atomvapen. Den gäller de svenska insatserna
att efter måttet av våra krafter
bidra till en internationell avspänning
och eu överenskommelse om kontroll
över de av vetenskapen lössläppta atomkrafterna.
Och den gäller till slut också
avsikten att ge den fredliga forskningen
här hemma tillräckligt svängrum att lösa
sina stora uppgifter i fråga om atomenergiens
användning för en fredlig välståndshöjning.
På dessa olika fält kan
individen göra så litet. Tillsammans förmår
vi ändå åstadkomma en insats, om
vi alla gör vad vi kan. Herr Persson för
sin del har ett stort arbetsfält för att i
den Stockholmsappells anda som han här
har åberopat verka bland sina internationella
fränder.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Allenast ett par randanmärkningar
till denna debatt!

Jag förstår mycket väl herr Erikssons
i Uppsala tvivel på att det skyddsrumsbyggande
som drives i våra bostadshus
har samma funktion att fylla nu som det
hade, innan atom- och vätebomberna
var aktuella. Jag kan inte här göra annat
än att hänvisa till den tekniska expertis
som vi har till vårt förfogande och
som likväl tror att, i varje fall i städernas
ytterområden, dessa relativt enkla

skyddsrum alltjämt har en funktion att
fylla. Jag vill emellertid fästa herr Erikssons
uppmärksamhet på att dessa frågor
för närvarande är under omprövning.
Jag har förvissat mig hos inrikesministern
om att även enligt hans mening bölden
Löfgrenska kommittén känna sig
oförhindrad att ställa precis de frågor
som herr Eriksson i Uppsala här ställde
och även försöka att besvara dem utan
att vara bunden vare sig av några doktriner
eller av några förutfattade meningar.

Till herr Helmer Persson vill jag bara
säga att min deklaration inte innebär någon
ändring i den svenska regeringens
inställning. Den svenska regeringen har
i fullt samförstånd med de representanter
som har företrätt Sverige i Förenta
Nationerna alltid hävdat att förbud mot
atomvapnet skall föregås av enighet om
hur den kontroll skall se ut som skall
utövas över efterlevnaden av förbudet.
På denna punkt har det ju tyvärr hittills
visat sig vara omöjligt att uppnå
enighet emellan västmakterna, som företräder
samma uppfattning som vi, och
Sovjetunionen. I det ögonblick det finns
en chans till uppbyggande av en kontrollorganisation
har ju de ord som jag
citerade från Niels Bohrs framtidsvision
blivit en verklighet. För att det inte skulle
finnas ens skymten av möjligheter till
missförstånd på denna punkt tillät jag
mig att komplettera mitt interpellationssvar
med det relativt långa citatet av
herr Sandlers deklaration, vari han
ju mycket kraftigt framhåller, hurusom
diskussionen om förbudet mot atomvapnet
ingår som ett led, inte bara i kontrollen
över atomenergiframställningen
utan också i hela nedrustningsdiskussionen.
Att jag åberopar det citatet borde
ju klarlägga, hur felaktigt det är att påstå
att mitt interpellationssvar skulle på
någon punkt innebära en rubbning i den
svenska regeringens förut deklarerade
avsikter.

Herr talman! Det har varit en upplyftande
debatt, förklarar herr Ewerlöf.
Jag vill gärna säga att vi här några
minuter har snuddat vid vad jag tror
är ödesfrågor för vår generation och för

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Ang. åtgärder i anledning av försöken med vätebomber m. m.

våra efterlevande; det gäller att inte politikerna
sköter sig så illa att civilisationen
står inför en katastrof. Dessa frågor
diskuteras inte bara i den svenska riksdagens
första kammare; de diskuteras
med iver i alla parlament där det finns
frihet och möjligheter för folkrepresentalionen
att framföra sina synpunkter
och sin oro inför tidsutvecklingen. De
svar som här har getts på dessa frågor,
som jag har kallat ödesfrågor, är väl
i och för sig inte så märkvärdiga. De
kan kanske te sig ganska svävande och
vaga, men man lär inte kunna undgå
att känna allvaret både hos frågeställarna
och hos dem som deltar i debatten.
Det har väl heller inte varit möjligt att
undgå att känna hur stark den gemensamma
grund i själva verket är som de
demokratiska partierna står på. Det är
givet att det för landets statsminister har
varit en stor tillfredsställelse att få konstatera
den enigheten.

Herr BRANTING (s):

Herr talman! Jag har självfallet inte
på något sätt för avsikt att störa den
allmänna enigheten, men vissa frågor
har här inte kommit att beröras, frågor
av — som jag ser saken — den allra
största och djupaste innebörd när det
gäller de nu framträdande farorna. Jag
begärde ordet närmast för att säga något
om detta.

I Morgon-Tidningen för den 7 april
fanns det en notis med ett uttalande
av chefen för den japanska havsforskningen,
vari han speciellt berörde den
radioaktiva strålningens verkan i havsvattnet
och konstaterade att av denna
strålning träffas rommen i fiskarna och
det plankton som massor av havsdjur
lever av. Rubriken på den där notisen i
Morgon-Tidningen var ungefär denna:
Fara föreligger för att Stilla havet blir
ett dött hav. Det må ju vara överdrivet,
men jag vet inte riktigt vilka som här
vågar framträda och tala om överdrifter
med anspråk på absolut tillförlitlighet.
Ett faktum, som jag ser saken, är
emellertid att bland det mest ohyggliga
i hela denna sak är just verkningarna i

vattnet, ty där har vi liksom själva livets
urkälla, och det finns ingen möjlighet
att överblicka konsekvenserna av ett
fortsättande av dessa företag när det
gäller havet.

Jag kan därför inte, såsom t. ex. herr
Sandler, lovorda de experiment, som
företogs i Stilla havet. Jag tror heller
inte, mina damer och herrar, att vi här
skulle ha givit några uttryck för tillfredsställelse
beträffande dylika experiment,
ifall den förut omnämnda, andra
stormakten på detta område hade företagit
liknande experiment i vatten som
berört oss nära — om svenska sjömän
hade drabbats av död och undergång
såsom en följd av dessa företag.

Vad beträffar särskilt de politiska huvudfrågorna,
de mångomtalade problemen
om kontroll och förbud, vill jag
rog för min del i ärlighetens namn klart
säga ifrån, att enligt mitt sätt att se har
vi kommit därhän, att vi måste ta upp
på allvar frågan om förbud utan att
först kräva, som det heter, »garantier»
och kontroll, precis lika avvägda och
lika tillförlitliga på bägge sidor. Jag
tror att ett direkt och klart förbud utan
föregående mer eller mindre invecklade
kontrollbestämmelser motsvarar vad
människor i allmänhet känner och önskar.
Saken låg naturligtvis annorlunda
till i ett tidigare skede, då man ännu
föreställde sig att utnyttjandet av atomkraften
var ett privilegium bara för den
ena sidan och man inte riktigt visste
hur det förhöll sig på den andra sidan.
Nu vet man att här finns, om inte ett
jämviktsförhållande så ändå ett ömsesidigt
förhållande, som ytterligare —
såvitt man objektivt kan se — har ökat
möjligheterna för katastrof. Jag kan
därför inte finna annat än att det ord,
som man vill få fram i det här sammanhanget,
helt enkelt är ordet förbud —
konstruerat på samma sätt, mina damer
och herrar, som det förbud vi har haft
t. ex. mot giftgasers användning, utan
en vidlyftig kontrollapparat.

Nu kan man ju kanske till detta säga,
utt både resonemanget om kontroll och
förbud synes vara relativt ofruktbara,
så länge som hela detta spörsmål ligger

Tisdagen den 18 mai 1954.

Nr 21.

Ang. lagringsförhållandena för viss brödspannmål.

under politiseringens förbannelse, så
länge som problemet uppfattas som en
faktor av betydelse i kampen om herraväldet
och frågan gäller jämvikt eller
övervikt för den ena eller andra stormakten.
Det synes i varje fall mig
ofruktbart att ta upp dessa resonemang
om kontroll, förbud och avrustning så
länge den politiska spänningen består.
Det är därför för mig det primära att
söka få till stånd en avspänning. Jag
hälsar därför också med största glädje
den deklaration, som statsministern gav,
när han förklarade det såsom en uppgift
för vårt lilla neutrala land mellan
öst och väst att försöka i möjligaste
mån bidra till en allmän avspänning.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Jag bär ingen som helst
erinran mot slutorden i herr Brantings
anförande, och jag vill inte heller ta upp
en ny diskussion om sambandet mellan
kontroll av atomenergien och förbud
mot atombomber. De sakerna har vi tidigare
haft anledning att utveckla våra
synpunkter på. Men den första delen av
herr Brantings anförande borde kanske
ändå föranleda en kort replik från min
sida.

Jag betonar än en gång att jag inte
är någon fackman. Jag får hela tiden
vara beroende av vad andra män, som
kan de här tingen, har sagt. Det har
emellertid förekommit en diskussion i
engelska parlamentet där en labourrepresentant
ställde just samma fråga som
herr Branting har ställt här om effekten
av experimenten i Stilla havet och
deras eventuella skadegörelse på mycket
väsentliga områden.

Den minister som svarade sade ungefär
följande: Effekten av radioaktivitet
på fisk undersöks för närvarande av en
rad vetenskapliga institutioner — och så
räknar han upp dem och tillägger att
det inte finns någon anledning att göra
några ytterligare undersökningar, eftersom
sådana redan pågår. Men så fortsätter
han: Det är känt att en stor del av
den radioaktivitet, som produceras un -

der explosionen, försvinner mycket
snabbt, och att radioaktiviteten också
utspädes undan för undan i havet när
avståndet från explosionspunkten ökar.
Tänkbar allvarlig effekt på fisk kan därför
inträffa endast ytterst få engelska mil
runt explosionspunkten. För att samla
en tillräckligt stor kvantitet radioaktivitet
i sin kropp för att den skulle skada
honom, skulle en person vara tvungen
att dagligen under många månader eller
till och med år äta stora mål av fisk,
som tagits just inom några få engelska
mil ifrån den punkt, där vätebomben
exploderat, och under några få dagar
efter explosionen.

Om denne engelske minister har rätt
eller ej, kan jag givetvis inte svara på,
men jag bär ändå velat säga, att såvitt
den engelska regeringen bedömer saken,
skulle det icke finnas anledning till den
djupa oro som de första meddelandena
gav vid handen. Men, som sagt, jag är
inte fackman när det gäller vare sig
atomforskning eller fisk.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. lagringsförhållandena för viss
brödspannmål.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
NORUP, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Anders Johanssons interpellation
angående lagringsförhållandena för viss
brödspannmål, och nu yttrade:

Herr talman! I en med första kammarens
Itillstånd framställd interpellation
har herr Anders Johansson frågat
mig dels hur stor den kvantitet brödspannmål
beräknas vara, som för närvarande
ligger lagrad i lokaler, vilka
provisoriskt iordningställts för ändamålet
och ej kan betecknas som fullt betryggande
ur förvaringssynpunkt, dels
vilka åtgärder jag ämnar vidtaga till förhindrande
av att dessa kvantiteter brödspannmål
genom en fortsatt otjänlig lagring
ytterligare försämras och därigenom
blir olämpliga som människoföda

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Ang. lagringsförhållandena för viss brödspannmål.

med de ekonomiska förluster, vartill detta
måste föranleda även för statsverket.

Med anledning av dessa frågor får jag
till en början erinra om att landets skörd
av brödspannmål ökat betydligt under
de senaste åren. Saluöverskottet av sådan
spannmål har blivit stort och anspråken
på lagringsutrymmen har till följd
därav ökat. Vidare har skörde- och direkttröskningen
numera vunnit betydande
utbredning, vilket medfört, att tillförseln
är mycket stor under en relativt
kort tid under hösten. Härtill kommer,
att vi för närvarande håller ett beredskapslager
av brödsäd om cirka 300 000
ton, som måste upplagras. Lagerutrymmena
bär visserligen under senare år
rätt avsevärt utökats — bland annat har
uppförts ett flertal moderna silobyggnader
— men att bygga silon i sådan omfattning,
att hela saluöverskottet kan
överföras till sådana lagringslokaler efter
hand som det kommer fram, är dock
knappast möjligt. Det är också att märka,
att beredskapslagret med hänsyn till de
speciella synpunkter, som måste läggas
på detta, endast undantagsvis förvaras i
silomagasin. Andra utrymmen har tagits
i anspråk för denna reserv. Dessa utrymmen
utgöres emellertid i alldeles
övervägande grad av planmagasin av
mer eller mindre permanent karaktär,
vilka hav uppbyggts eller iordningställts
för spannmålslagring. Härutöver har i
växlande omfattning och tidvis i icke
ringa grad mera tillfälliga utrymmen fått
tagas i anspråk. Det är väl närmast sådana
utrymmen, som interpellanten avser.
De tillfälliga utrymmena utgöres i
stor utsträckning av ekonomibyggnader
på lantgårder och ej använda fabrikslokaler
m. m. Byggnaderna är enligt de
uppgifter, som finns tillgängliga för mig,
av sådan beskaffenhet, att de väl fyller
sitt ändamål. Övervakningen av lagringen
åvilar den spannmålsfirma (centralförening
eller privat spannmålshandlare),
med vilken spannmålsbolaget träffat
avtal om lagringen. I vissa fall omhänderhar
spannmålsbolaget dock självt
lagring. När lagring sker enligt avtal
med spannmålsfirma, svarar lagerhållaren
för varans kvantitet, kvalitet och

kondition. En eventuell skada drabbar
alltså lagerhållaren och icke spannmålsbolaget.
Det oaktat är det givetvis av
vikt att så vitt möjligt undvika att skada
uppstår. För lagringen bär därför utfärdats
vissa föreskrifter. Så skall t. ex. utrymmena
besiktigas av lokal brandmyndighet.
Vidare skall spannmål, som inlagras,
vara nedtorkad till högst 13 %
vattenhalt, och fasta temperaturkontrollrör
skall finnas anbragta i lagret. Stuvningen
skall ske på anvisat sätt. Regelbundet
återkommande tillsyn och i samband
därmed kontroll av temperaturen
skall företagas. Härutöver verkställer
spannmålsbolaget kontroll genom sina
resande kontrollanter.

Interpellanten uppger, att en väsentlig
del av den nu lagrade brödspannmålen
utgöres av överskott, som ej kan konsumeras
i det egna folkhushållet och ej
heller med fördel kan avsättas genom export.
För att undvika missförstånd vill
jag framhålla, att praktiskt taget all
brödsäd, som nu finns i lager, utgöres
av kvarnvara. Enligt uppgift av spannmålsbolaget
är det endast 2 500 ton, som
på grund av kvalitetsskada måste användas
till foder. Under innevarande
regleringsår har emellertid spannmålsbolaget
försålt omkring 40 000 ton fodervete
på export. Detta vete tillhörde 1951
och 1952 års skördar och var skadat
redan när det övertogs av spanmålsbolaget.
Skadorna hänförde sig helt till rostangrepp
och groddbildning. Anledningen
till att vetet klassades ner till fodervara
var alltså icke, att det lidit skada
under lagringstiden. Som jag nyss nämnt
återstår numera endast 2 500 ton av dessa
rost- och groddskadade partier.

Vad härefter angår skaderiskerna för
spannmål, som förvaras i lokaler av annat
slag än speciella spannmålslagerhus,
har jag inhämtat bland annat följande
upplysningar.

I mitten av april 1954 lagrades ca
130 000 ton brödsäd i dylika lokaler. En
betydande del av denna spannmål har sedermera
försålts såsom kvarnvara till utlandet.
Lagring i sådana utrymmen, som
här avses, har skett under så lång tid,
att man av erfarenhet bestämt kan säga,

Tisdagen den 18 mai 1954.

Nr 21.

Ang. lagringsförhållandena för viss brödspannmål.

.att skaderisken för spannmålen är ringa.
Långvariga lagringsförsök har klart visat,
att spannmål, nedtorkad till 13 å
14 % vattenhalt, kan ligga orörd mycket
lång tid utan konditionsförsämring. Att
lielt förhindra skada vid lagring av en
produkt som spannmål låter sig emellertid
näppeligen göra, oavsett arten av det
magasin, i vilket lagringen sker. Skulle
skada, d. v. s. konditionsförsämring, inträffa,
är det givet, att åtgärder för att
häva skadan och återställa spannmålen
i fullgott skick blir mer kostnadskrävande
i fråga om spannmål, som lagras i
utrymmen utan tillgång på maskinell utrustning
för skötsel o. d., än i lokaler,
som är försedda med sådan utrustning.
Denna fördyring uppväges dock av den
lägre kostnad, lagring i dylika utrymmen
betingar.

Interpeilanten bär särskilt påpekat,
att råttor och ohyra kan förorena lagrad
spannmål. Det har visat sig, att de största
skadorna på spannmål, som lagrats
eller lagras av spannmålsbolaget, icke
uppstått genom råttor utan genom insektsangrepp
(spanmålsvivel, baggar).
Särskilt den importerade spannmålen är
ofta mer eller mindre angripen av sådana
skadedjur, som emellertid härjar
väl så mycket i ordinarie lagerhus och
silomagasin som i här avsedda extra utrymmen.
Spannmålsbolaget har sålunda
konstaterat, att lagringssvinnet vid lagring
i »extra utrymmen» icke är större
än svinnet vid lagring i »ordinarie» lagringsmagasin.

För att få frågan om lagringssvinnet
siffermässigt belyst bär spannmålsbolaget
gått igenom resultatet av all sådan
lagring i »extramagasin», som avser
svensk brödsäd, inlagrad från och med
år 1948 och utlastad före den 31 december
1953. I fråga om de lagerutrymmen,
som blivit helt tömda, visar undersökningen
att på en sammanlagd inlagrad
kvantitet av ca 118 500 ton förelegat en
undervikt vid utlastningen av ca 480 ton
eller 0,40 c/o. För ca 48 000 ton importerad
spannmål, som under samma tid inlagrats
och utlastats, har svinnprocenten
genomsnittligt varit 0,45 %. I vissa fall
har i fråga om importerad spannmål be -

tydligt högre svinnprocenttal förekommit,
men dessa har icke varit att tillskriva
råttangrepp utan har förorsakats
av insekter, bildade av ägg och larmer,
som funnits redan då spannmålen anlänt
till landet.

Det konstaterade svinnet anses vara
anmärkningsvärt litet. För övrigt är att
märka, att undervikten ej enbart kan
hänföras till lagringssvinn. Eftersom
ifrågavarande extrautrymmen i de flesta
fall ej är försedda med anordningar för
vägning av spannmålen vid in- och uttagning,
har vikten som regel konstaterats
först vid inlämnande i ordinarie
magasin, när det gällt inlastning, och hos
mottagaren eller i utlastningshamn, när
det gällt uttagning från extramagasin.
Undervikterna omfattar alltså även sådant
svinn, som normalt uppkommer
vid transporter. Dessutom har i många
fali luftning (aspirering) av spannmålen
ägt rum i samband med leveranserna
från lagren. Även därvid uppkommer
normalt ett svinn. Detta är också inräknat
i de här nämnda undervikterna.

Av vad jag sagt torde framgå, att även
den lagring av brödsäd, som äger rum
i provisoriska lokaler, synes vara fullt
betryggande ordnad och att de misstankar,
interpeilanten framfört, är ogrundade.
I vart fall har jag mig icke bekant
några förhållanden, som föranleder mig
att vidtaga särskilda åtgärder.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för det
utförliga svar, som han här har lämnat
på min interpellation. Jag har för övrigt
en stark känsla av att det är många med
mig, som med intresse kommer att ta
del av den här lämnade redogörelsen
för brödsädeslagringen här i landet och
därmed förknippade omständigheter.

Statsrådet medger att en betydande
del av den omnämnda brödspannmålen
ligger lagrad i lokaler, som provisoriskt
iordningställts för ändamålet och i vilka
en fullt normal och önskvärd skötsel
av densamma svårligen kan upprätt -

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Ang. lagringsförhållandena för viss brödspannmål.

hållas. Likvisst förmenar statsrådet att
mina i interpellationen uttalade farhågor
är ogrundade. Fullt så optimistisk
kan jag emellertid inte vara.

All lagring av livsmedel, även i fråga
om spannmål, är nämnligen förenad
med vissa risker, och alldeles speciellt
är så fallet, om lagringens betingelser
och förutsättningar ■— liksom i detta
fall — icke är fullt betryggande. Vi har
tidigare gjort dyrköpta erfarenheter i
dylika avseenden inom livsmedelsområdet.
Jordbruksministern förlitar sig
emellertid på den föreskrivna inspektionen
och kontrollen av de omnämnda
spannmålslagren, vilka sistnämnda i
inånga fall är belägna långt åtskilda ute
i landets olika bygder. Även om säkerheten
genom denna kontroll rent teoretiskt
kan sägas vara tryggad, så hänger
det emellertid mycket på hur denna kontroll
utföres och — vågar jag säga —
av vem den utföres. Av de berättelser,
som från olika håll kommit mig till del
och som närmast föranlett min interpellation,
framgår emellertid att denna
kontroll inte är fullt tillfredsställande.

Jordbruksministern uppger vidare, att
den kvantitet brödspannmål, som i mitten
av april innevarande år fanns lagrad
i lokaliteter av annan natur än speciella
lagerhus, uppgick till ca 130 000
ton. Sedan dess har betydande kvantiteter
försålts genom export. Detta sistnämnda
är en för oss alla hugnesam
upplysning. Jag vill dock i samband
därmed erinra om att när jag den 7
april framställde min interpellation till
jordbruksministern, låg alltså alltjämt
hela detta parti lagrat här i landet på
omnämnt sätt.

På samma gång som jag till jordbruksministern
ytterligare betygar min tacksamhet
för den utförlighet, varmed han
bär besvarat mina frågor, måste jag
dock till sist säga, att mina farhågor
trots svaret inte är helt eliminerade. De
blir det ännu mindre om vi även i år
skulle få goda skördebetingelser och en
relativt god brödsädesskörd med ytterligare
lagringssvårigheter på detta område
när hösten kommer.

Ingen kan rimligen begära, att jord -

bruksministern själv skall ha möjlighet
att i alla detaljer övervaka ett sådant
område som detta. Men jag vill uttala
den förhoppningen, att herr jordbruksministern
i sina direktiv till de övervakande
och kontrollerande instanserna
skall påkalla skärpt uppmärksamhet inför
de såväl ekonomiskt som i övrigt
obehagliga konsekvenser som annars
kan bli en given följd av begången underlåtenhet
och gjorda förbiseenden.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! När jag gjorde mitt svar
så pass utförligt, gjorde jag det därför
att jag i varje fall misstänkte, att herr
Johansson hade starka bevis för att det
faktiskt förekom förstöring av spannmål
någonstans. Det har nu klart och
tydligt framkommit att någon sådan inte
förekommer. Det är ju oerhört ogrundade
misstankar, som här framkastas
mot en statlig myndighet, vilken under
många år och i synnerhet under krigstidens
allvarstyngda dagar försökte att
ta till vara de födoämnen, som legat under
dess kontroll. Herr Johansson säger,
att »det har berättats» från olika håll,
att allt inte är bra. Ja, sådana berättelser
hör man då och då. Häromdagen
fick jag en skriftlig anmälan, att det förelåg
vissa missförhållanden beträffande
en del livsmedel, och att det handlades
ansvarslöst från statens sida, då det kunde
försiggå på det sättet. Jag igångsatte
omedelbart en undersökning, därvid vederbörande
myndighet för staden samt
lagerhållaren och statens jordbruksnämnd
var representerade. Resultatet av
denna undersökning föranledde ett officiellt
uttalande, att lagerhållningen i
fråga var absolut förstklassig och att det
inte fanns någonting att anmärka mot
densamma; det konstaterades att varan
till alla delar var lagrad under betryggande
omständigheter. När vi sedan undersökte
anledningen till att denna anmärkning
gjorts, visade det sig att det låg
ett privatintresse bakom, som jag inte
här skall beröra, men som fanns långt
utanför lagringen av dessa livsmedel.

Jag får därför säga, att man har all

Tisdagen den 18 maj 1954.

Nr 21.

anledning att misstänka, att denna interpellation
i viss utsträckning är ett led i
det misstänkliggörande av jordbruksnäringen,
som i dag bedrives från visst
håll. Man bör dock ha litet mera bevis
för att en lagring har misskötts, innan
man framställer så pass grava anmärkningar
som här gjorts.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! När jordbruksministern
gör gällande, att min interpellation skulle
vara grundad på någon särskild önskan
att komma vissa intressen till livs,
her jag att bestämt få tillbakavisa det
påståendet. Min interpellation har tvärtom
tillkommit i syfte att ge jordbruksministern
tillfälle att officiellt klarlägga
denna fråga och i viss mån även för
att han skulle kunna tillbakavisa det ryktessmideri
som jag mycket väl vet i stor
utsträckning florerar på detta område.
Men å andra sidan kan jag inte underlåta
att betona, att jag har fullt tillräckliga
upplysningar, som ger vid handen,
att det inte alltid är så väl beställt som
det borde vara. Då jordbruksministern
nu genom skärpt kontroll fått tillfälle
att förebygga alla missförhållanden, tycker
jag att han i stället borde vara tacksam
för att jag har gjort dessa påpekanden.
Jag har alltså icke på något sätt
velat komma vare sig jordbruksministern
eller jordbruksnäringen till livs.
Jag är ju själv jordbrukare och är mycket
intresserad av denna sak.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. riktlinjer för rundradioverksamheten.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON och
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG hade tillkännagivit,
att de ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Bengtsons interpellation
angående riktlinjer för rundradioverksamheten.

Ordet lämnades nu till herr statsrådet
ANDERSSON, som anförde:

Ang. riktlinjer för rundradioverksamheten.
Herr talman! Justitieministern har
anmodat mig att besvara herr Bengtsons
interpellation i den del den rör rundradions
administration. Hithörande
spörsmål faller ju inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.
Jag har alltså att svara på frågan
om jag uppmärksammat den oklarhet,
som för närvarande råder i fråga om
liandhavandet av administrativa ärenden
rörande rundradions verksamhet.

I sin interpellation pekar herr Bengtson
på de stora möjligheter, som i motsats
till tidigare numera föreligger att
samtidigt sända flera radioprogram,
framför allt genom att taga i anspråk
ultrakortvågsområdet. Herr Bengtson
anför, att som en konsekvens härav bör
de bestämmelser, som reglerar radiosändningarna,
anpassas efter den ändrade
situationen. De bestämmelser, som
utfärdades i radions barndom, motsvarar
enligt interpellanten icke nutida
krav.

Herr Bengtson hänvisar till telestyrelsens
framställning av den 18 februari
1954 och berör vissa där behandlade
spörsmål.

Styrelsen anhåller i sin skrivelse, att
Kungl. Maj:t dels måtte reglera frågan
om överföring av tal och musik etc.
över televerkets ledningsnät, dels måtte
fastställa riktlinjer för upplåtelse av
sändningstid på rundradionätet åt utomstående
samt villkor för meddelande av
tillstånd att inneha och nyttja radioanläggning
med utnyttjande av tillgängliga
våglängder inom rundradions våglängdsband.
Den oklarhet, som enligt
telestyrelsens och även interpellantens
mening föreligger, avser bl. a. definitionen
av begreppet rundradioverksamhet
och rundradions programverksamhet och
över huvud taget villkoren för radioutsändningar.

Telestyrelsens framställning, som ju
bl. a. innebär en aktualisering av frågan
att skapa förutsättningar för kommersiella
radioprogram vid sidan av radiotjänsts
verksamhet, har varit föremål
för remissbehandling och beredes nu
inom kommunikationsdepartementet.
Vilka åtgärder den skall föranleda vill

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Ang. riktlinjer för rundradioverksamheten
jag för den skull inte no uttala mig om.
Jag vill dock erinra om att riksdagen
år 1947 i sin skrivelse i anledning av
propositionen nr 41 angående rundradion
i Sverige uttalat att den var ense
med föredragande departementschefen
om att försäljning av programtid för
kommersiell reklam icke borde ifrågakomma.

Herr statsrådet ZETTERBERG erhöll
härefter ordet och yttrade:

Herr talman! Sedan kommunikationsministern
besvarat herr Bengtsons interpellation,
såvitt den avser handhavandet
av administrativa ärenden rörande
rundradions verksamhet, skall jag för
min del upptaga frågan om det rättsliga
ansvaret.

Såsom berördes i de interpellationssvar
beträffande radioprogrammen, som
kommunikationsministern förra året
lämnade i kamrarna, är de allmänna
riklinjerna för AB Radiotjänsts verksamhet
angivna i en överenskommelse
den 14 juni 1947 mellan Kungl. Maj:t
och bolaget. I överenskommelsen stadgas
bl. a., att radioprogrammen skall
vara präglade av vederhäftighet, saklighet
och opartiskhet. Bolaget är enligt
överenskommelsen ansvarigt för att programmen
ej kränker enskild rätt. För
övervakningen av programverksamheten
är sörjt genom den av Kungl. Maj:t tillsatta
radionämnden. Denna tar emellertid
ej någon direkt befattning med det
löpande arbetet för programmens anordnande
och sammansättning och utövar
över huvud taget ej någon förhandskontroll.
Nämnden kan sägas för
rundradioverksamheten fylla ungefär
samma funktion som pressens opinionsnämnd
för tidningspressen.

Radiotjänst har alltså vid utövandet
av sin verksamhet en fri och oberoende
ställning, och det synes ej råda meningsskiljaktighet
om att detta är en riktig
ordning. Med friheten följer emellertid
även ansvar. Kommunikatiosministern
underströk vid besvarandet av de förra
året väckta interpellationerna vikten av
att programledningen icke glömmer bort

detta ansvar, och han framhöll även att
det är en av bolagsstyrelsens viktigaste
uppgifter att i mån av behov fastställa
sådana särskilda bestämmelser samt att
tillse att programledningen får en sådan
sammansättning, att garantier skapas för
att villkoren i den nyss berörda överenskommelsen
till fullo iakttages av bolaget.
Interpellanten efterlyser emellertid
nu närmare grunder för den juridiska
ansvarigheten. Detta spörsmål kan
bli aktuellt exempelvis om i en utsändning
förekommer uttalanden av ärekränkande
natur. Något straffrättsligt
ansvar kan ju ej utkrävas hos bolaget
som sådant, utan talan måste riktas mot
viss eller vissa personer. Vem blir —
om vi nu håller oss till det anförda exemplet
— ansvarig för ett ärekränkande
uttalande, som ingår i ett radioprogram?
Är det den person som tagit yttrandet i
sin mun eller, om uttalandet förelegat
i ett i förväg iordningställt manuskript,
den som skrivit manuskriptet? Är det
vederbörande radiotjänsteman, som producerat
programmet och kanske i förväg
granskat manuskriptet? Man kan gå
ytterligare ett steg vidare, till chefen för
den avdelning som svarar för programmet,
och slutligen kan även radiochefen
och Radiotjänsts styrelseledamöter komma
i fråga. Alla dessa personer har i
större eller mindre grad medverkat till
programmet i fråga. De allmänna straffrättsliga
ansvarighetsreglerna innebär
att, då flera personer medverkat till
brott, ansvar kan inträda ej blott för
den som åstadkommit det brottsliga resultatet
såsom direkt gärningsman utan
även för andra som anstiftat brottet eller
på annat sätt medverkat till detta.
Frågan om ansvarigheten i det aktuella
exemplet får med ledning av dessa allmänna
ansvarighetsregler bedömas allt
efter arten av den medverkan som de
olika personerna lämnat. Har ärekränkningen
begåtts genom uttalande av en
deltagare i en direktutsänd diskussion,
torde endast den som fäller yttrandet
bli ansvarig. Däremot kan läget bli ett
annat, om ärekränkningen ingår i ett på
förhand iordningställt program; då får
en vidare krets av personer taga på sig

Tisdagen den 18 mai 1954.

Nr 21.

ansvaret. Med hänsyn till radioprogrammens
i hög grad skiftande beskaffenhet
och de olikartade förhållanden under
vilka de tillkommer kan man här tänka
sig många varianter. Radiochefen och
Radiotjänst styrelse, vilka givetvis ej i
detalj kan följa alla programpunkter,
torde emellertid endast i mycket ovanliga
fall kunna ställas till ansvar.

Det ligger nära till hands att i detta
sammanhang göra en jämförelse med de
ansvarighetsregler som finns beträffande
tryckta skrifter. I vår tryckfrihetsrätt
har sedan länge förekommit särskilda,
från de allmänna grunderna avvikande
ansvarighetsregler, enligt vilka
straffet för tryckfrihetsbrott i princip
drabbar endast en person. Beträffande
periodisk skrift svarar sålunda alltid
den som blivit anmäld såsom skriftens
utgivare, och även för annan tryckt
skrift kan författaren i vissa fall fritagas
från ansvar. Motiven för dessa särskilda
ansvarighetsregler inom tryckfrihetsrätten
behöver jag inte här närmare
utveckla, då de är väl bekanta för kammarens
ledamöter. Bl. a. har reglerna
sin grund i det anonymitetsskydd, som
av ålder upprätthållits inom den svenska
tryckfrihetsrätten. Måhända skulle
det ur vissa synpunkter vara fördelaktigt
med sådana fasta regler även för
rundradion. Det kunde t. ex. i lag fastslås,
att chefen för respektive programavdelning
och ingen annan är ansvarig
för det som sändes från avdelningen.
Rundradions verksamhet är emellertid
av sådan karaktär, att det av både principiella
och praktiska skäl möter betänkligheter
mot att på detta sätt avgränsa
ansvaret. En sådan ordning skulle
sannolikt på ett olyckligt sätt klavbinda
programverksamheten. Diskussioner
och andra fritt upplagda program
skulle ej kunna sändas utan att först
upptagas med ljudapparat och kontrolleras,
och över huvud taget skulle hela
verksamheten komma att utövas i stelare
former än nu är fallet.

Det är emellertid givet, att det skulle
vara av värde både för allmänheten och
för Radiotjänsts verksamhet att få närmare
utrett och klarlagt, hur tillämp -

Ang. riktlinjer för rundradioverksamheten,
ningen av de allmänna ansvariglietsreglerna
kan komma att utfalla i olika typiska
fall. Någon ledning från rättspraxis
kan ej erhållas, då det hittills ej
torde ha förekommit att ett radioprogram
givit anledning till rättsligt förfarande.
När radions programverksamhet
förra året diskuterades i riksdagen, gav
kommunikationsministern uttryck åt den
uppfattningen, att det närmast ankomme
på Radiotjänst att taga ett initiativ i
detta avseende. Enligt vad jag inhämtat
har också inom Radiotjänst för någon
tid sedan tillsatts en kommitté med uppdrag
att gå igenom frågan.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
framför jag ett tack för svaret på min interpellation
i den del det avser rundradions
administration. Jag tackar också
justitieministern för hans svar på interpellationen
i vad gäller det rättsliga
ansvaret.

I svaret angående rundradions rättsliga
ansvar bär justitieministern hänvisat
till ett svar, som gavs av kommunikationsministern
vid förra årets riksdag.
Kommunikationsministern uttalade därvid,
att de allmänna riktlinjerna för AB
Radiotjänsts verksamhet är angivna i en
överenskommelse den 14 juni 1947 mellan
Kungl. Maj:t och bolaget. I överenskommelsen
stadgas bland annat, att radioprogrammen
skall vara präglade av
vederhäftighet, saklighet och opartiskhet.
Bolaget är enligt överenskommelsen
ansvarigt för att programmen ej kränker
enskild rätt.

Vid den tiden, när dessa riktlinjer
fastställdes, och även tidigare fanns ju
inte de tekniska möjligheter, som står
till vårt förfogande i dag. Det fanns
egentligen bara ett våglängdsområde,
som vi kunde utnyttja. I övrigt var det
inte möjligt att ställa något våglängdsområde
till förfogande för ytterligare
sändningar. I och med att Radiotjänst
fick detta tillstånd blev det faktiskt fråga
om ett monopol för bolaget. Det bör
dock observeras, att det knappast kan

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Ang. riktlinjer för rundradioverksamheten,
sägas, att man vid det tillfället tog direkt
ställning till huruvida det skulle existera
ett statligt eller på något annat sätt
utformat monopol. Sedan dess har Radiotjänst
helt och hållet skött verksamheten
på detta område. Kritik har ju
förekommit vid åtskilliga tillfällen, berättigad
och oberättigad, skulle jag tänka
mig. I ett demokratiskt land är det
naturligtvis en stor vinst att kritik får
lov att framföras. Jag hoppas att det blir
så också i fortsättningen. I annat fall
kommer det inte att finnas något intresse
längre för radion, och det skulle
vara beklagligt.

Genom att Radiotjänst de facto har
denna ensamrätt vilar ett stort ansvar
på företaget, såsom också anfördes i ena
interpellationssvaret. Det finns ingen
konkurrens, till skillnad från tidningspressen
med det stora antalet olika tidningsföretag.
Vissa radioprogram har
också föranlett debatter; bl. a. förekom
vid förra årets riksdag en livlig debatt,
varvid t. ex. jag själv kritiserade ett program,
där frågor rörande rattfylleriet
behandlats på ett sätt som jag inte ansåg
riktigt.

Man får väl anse att Radiotjänst med
hänsyn till detta ansvar bör i viss mån
beakta kritiken. Därmed avser jag inte
att kritik från en enskild person skulle
beaktas, men förhållandet blir ett annat,
när stora folkrörelser står bakom kritiken
och den bygger på en allmän uppfattning,
att ett program varit olämpligt.

I detta sammanhang skulle jag kanske
säga, att man förvånades något över ett
liknande program i »Dagens Eko» i år,
då en lönnbränningshistoria hade förekommit
i vårt land, alltså ett klart brott
mot svensk lag. I detta radioeko skapades
faktiskt ett visst intresse för och en
viss stämning omkring detta brott.

Dock är jag angelägen att framhålla,
att detta endast är enstaka exempel. Om
man tänker på den långa tid Radiotjänst
varit i verksamhet, måste man säga
att utsändningarna i stort sett skötts
tillfredsställande.

Kanske är det också detta som gjort
att inte heller kraven på flera program

varit så starka. Åtskilliga skäl talar dock
för att Sverige nu bör ta ett steg framåt
på radions område och lämna det dödläge
vi faktiskt under flera år befunnit
oss i. Sverige hör till de få länder, som
nöjer sig med bara ett program och
som inte heller infört televisionen.

Den andra omständigheten är, att det
nu också finns tekniska möjligheter att
sända flera program. Den möjligheten
öppnades egentligen först i och med
den konferens som hölls här i Stockholm
1952, då ett våglängdsområde på ultrakortvågen
tilldelades Sverige.

Från och med förra året har vi alltså
fått mycket större ekonomiska resurser,
och då är frågan, i vilken form dessa
resurser skall utnyttjas. Vi har ju fått
besked om att det skall bli dubbelprogram
— jag skulle bara i förbigående
vilja säga, att jag tror att svenska folket
är mera angeläget att få television, Innan
vi sätter i gång med dubbelprogram
i radio.

Vad beträffar radio och television är
det stora debattämnet, om verksamheten
skall drivas kommersiellt eller om, såsom
nu är fallet, reklam inte skall få
förekomma i radion. Kommunikationsministern
hänvisar i sitt svar till att
riksdagen år 1947 i sin skrivelse i anledning
av propositionen nr 41 angående
rundradion i Sverige uttalat, att riksdagen
var ense med föredragande departementschefen
om att försäljning av programtid
för kommersiell reklam icke
borde ifrågakomma. Jag vill dock ifrågasätta,
om riksdagen direkt tog ställning
på det sättet, att man inte skulle tänka
sig någon reklam i radion eller att sända
på annat sätt. Av telestyrelsens yttrande
framgår ju, att det inte är så klart
på detta område.

Dessutom är att observera den synnerligen
stora skillnad, som nu råder på
grund av ultrakortvågssändningarna. Ett
av skälen till att man ville ha större
kontroll över radion var tidigare, att radiosändningarna
sträckte sig långt över
landets gränser. Men ultrakortvågssändningarna,
som inte har större aktionsradie
än 5—6 mil, kan inte sträcka sig
nämnvärt över landets gränser. Genom

Tisdagen den 18 maj 1954.

Nr 21.

ultralcortvåg går det inte att sända radioprogram,
som når ut till hela landet,
utan man får sända över begränsade områden.
Ultrakortvågsändarna är dessutom
relativt billiga.

Jag skall inte ta ställning till huruvida
vi skali ha reklam i radion eller
inte. Jag har bara velat visa på frågans
stora betydelse och att den faktiskt
bör tas upp till allvarligt bedömande.
Radion kan få ett mycket starkt
inflytande över folket •— det känner vi
ju alla till. Jag kan belysa detta med
ett par enklare exempel, såsom när man
kunde få massor av äkta män att syssla
med hemarbete under frufridagen eller
när man förmådde 5 000 å 6 000 människor
i två städer att helt hastigt en vinterkväll
rusa ut och ha dragkamp mellan
orterna eller när man fick människor
att springa ner till en park i Stockholm
för att byta slipsar med varandra.

Om flera skulle få lov att sända radioprogram,
blir ju den fråga ännu mer
aktuell, som justitieministern har besvarat
i sitt interpellationssvar på ett så utförligt
och klarläggande sätt som över
huvud taget i nuvarande situation är
möjligt. Av den anledningen har jag inte
mycket mer att tillägga på denna punkt.
Justitieministern har hänvisat till att det
ligger nära till hands att i detta sammanhang
göra en jämförelse med de ansvarighetsregler,
som finns beträffande
tryckta skrifter. Det finns ju mycket som
i detta fall kanske kan vara tillämpligt,
men å andra sidan föreligger det väsentliga
olikheter. För ett i förväg utformat
program skulle man kunna tänka sig,
att det fanns en ansvarig utgivare på
samma sätt som i fråga om tidningar.
Men det är riktigt, som påpekas, att det
t. ex. i en diskussion inte alls skulle
vara lämpligt eller möjligt att ha någon
direkt ansvarig utgivare.

Justitieministern säger vidare, att det
måhända ur vissa synpunkter skulle vara
fördelaktigt med sådana fasta regler även
för rundradion. Det kan tänkas att det
på detta sätt skulle vara möjligt att skapa
en ansvarighet för redan färdigställda
program — detta skulle faktiskt inte mö 3

Första kammarens protokoll 195b. Nr 21.

Ang. riktlinjer för rundradioverksamheten,
ta några hinder. Jag har inte mera att
tillägga på denna punkt.

I interpellationssvaret säges vidare,
att enligt vad justitieministern inhämtat
har också inom Radiotjänst för någon
tid sedan tillsatts en kommitté med uppdrag
att gå igenom frågan. Jag har bara
att tillägga, att jag inte är alldeles övertygad
om att Radiotjänst är absolut rätt
forum för att utreda en sådan fråga —
Radiotjänst är ju part i målet och frågan
rör ansvaret för de sändningar som
bolaget står för.

Med detta, herr talman, vill jag konstatera
att det råder oklarhet på detta
område, att det är önskvärt att ett klarläggande
och ett ställningstagande kommer
till stånd och att dessa frågor håller
på att utredas.

Jag vill sluta med att säga att jag
hoppas att dessa utredningar sker med
största möjliga skyndsamhet och att riksdagen
får tillfälle att ta ställning till
frågan om hur detta mycket betydelsefulla
kommunikationsmedel skall utformas
i framtiden.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr andre vice talmannen.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det är bara en sak som
jag skall ta upp. Herr Bengtson söker
tolka 1947 års riksdagsbeslut så, att det
uteslutande byggde på att vi då hade
begränsade tekniska resurser i fråga
om sändningar. Det är en tolkning, som
jag inte kan biträda, och jag skulle nog
tro att inte heller någon av de rikdagsledamöter,
som var med om beslutet,
delar herr Bengtsons uppfattning.

Riksdagen har vid alla tillfällen,
då den har tagit ställning till frågan om
rundradioverksamheten här i landet,
ansett, att de affärsmässiga synpunkterna
och intressena skall få stå tillbaka för
de låt oss säga kulturella och folkuppfostrande.
Därför har statsmakterna varken
vid beslutet 1935 eller 1947 ens

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Om ändrade grunder för regleringsavgift
tänkt sig tanken, att man skulle vid
sidan av Aktiebolaget Radiotjänst ha
några konkurrerande företag. På den
punkten är riksdagens beslut enligt min
mening fullständigt klart, och jag vet
inte om min vän herr Torsten Bengtson
möjligen har den uppfattningen, att vi
nu skall kasta loss och av den anledningen,
att vi har bättre tekniska möjligheter,
släppa fram enskilda intressenter
på det här området. Det sade nu inte
herr Bengtson, och jag hoppas att
han inte har den uppfattningen, men
hans anförande tydde på att han i varje
fall inte var så alldeles på det klara
med att den nuvarande ordningen är
den riktigaste.

Visst kritiseras en del radioprogram.
Kritiserar gör vi kanske alla, men tror
herr Bengtson att vi får mindre anledning
till kritik, om vi överlämnar åt
enskilda företag att sända ut program?
Det tror jag nog inte. I varje fall har
jag tolkat riksdagsbesluten hittills så,
att vi skall ha kvar det monopol —
om vi skall kalla det så — som vi har
givit Aktiebolaget Radiotjänst. Jag kan
gärna förutskicka, att vid den prövning
av hela detta ärende, som jag nu håller
på med, har jag detta i botten. Det är
den självklara utgångspunkten, till dess
riksdagen intar en annan ståndpunkt.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! I detta sammanhang vill
jag bara påvisa, vad telestyrelsen slutar
sin framställning till Kungl. Maj:t
med. Telestyrelsen anhåller, att Kungl.
Maj:t måtte »fastställa riktlinjer för
upplåtelse av sändningstid på rundradionätet
åt utomstående samt villkor för
meddelande av tillstånd att inneha och
nyttja radioanläggning med utnyttjande
av tillgängliga våglängder inom rundradions
våglängdsband».

Denna framställning ansåg jag tyda på
att telestyrelsen inte har så klar uppfattning
om hur man bör tilldela våglängder
och därför vill ha större klarhet
i den delen. Vi får hoppas att den
nu pågående behandlingen av ärendet
skall ge sådan klarhet.

enligt vattenlagen.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om ändrade grunder för regleringsavgift
enligt vattenlagen.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara även herr Pålssons interpellation
om ändrade grunder för regleringsavgift
enligt vattenlagen, fick nu åter
ordet och anförde:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Pålsson frågat mig, om jag har
för avsikt att inom den närmaste tiden
framlägga förslag om ändrade grunder
för regleringsavgift enligt vattenlagen
och särskilt om höjning av avgiftslatitudens
övre gräns.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Såsom interpellanten påpekat har
riksdagen i skrivelse den 10 december
1953 hemställt om utredning rörande
grunderna för utgörande av vattenregleringsavgift.
Önskemål i denna riktning
bar även tidigare framförts från riksdagen.
De frågor som det här gäller är
icke lättlösta. Bl. a. vore det önskvärt
att först komma fram till en ändamålsenlig
lösning av den komplicerade frågan
om fördelningen mellan olika kommuner
av det skatteunderlag, som skapas
av vattenregleringsföretag och kraftanläggningar.
Det torde därför ej vara
möjligt att slutföra den begärda utredningen
inom den närmaste tiden. Emellertid
har riksdagen i sin av interpellanten
berörda framställning antytt möjligheten
av att utan avvaktan på slutförande
av utredningen i övrigt upptaga
frågan om en höjning av avgiftslatitudens
övre gräns. Det kan i detta sammanhang
erinras om att den försämring
av penningvärdet som under senare år
ägt rum föranlett ändringar i fråga om
storleken av vissa andra avgifter enligt
vattenlagstiftningen. Sålunda har maximibeloppet
för regleringsavgift vid tillfällig
vattenreglering vid 1952 års riksdag
höjts från 15 000 kronor till 30 000
kronor, och årets riksdag har bifallit en

Tisdagen den 18 maj 1954.

Nr 21.

Om ändrade grunder för regleringsavgift enligt vattenlagen.

proposition, som bl. a. avsett höjning
av fiskeavgiften vid byggande i vatten
och vattenregleringar. Det synes ej möta
hinder att till särskild behandling
utbryta frågan om den höjning
av maximum för regleringsavgift
enligt vattenlagen, som kan vara påkallad
med anledning av penningvärdeförändringen.
Någon vidlyftigare utredning
torde icke vara behövlig för lösande av
detta begränsade spörsmål, och jag räknar
med att det skall vara möjligt att
framlägga förslag härom vid nästa års
riksdag.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet för det svar, som
jag bär erhållit på min interpellation.
Jag framför detta tack med så mycket
större tillfredsställelse, som justitieministern
ställde i utsikt, att behandlingen
av den av mig påtalade frågan, som i
och för sig inte kräver någon vidlyftigare
utredning, rätt snart skall kunna utmynna
i ett förslag, avsett att framläggas
för nästa års riksdag.

Även om jag i likhet med justitieministern
anser frågan om regleringsavgifterna
vara relativt avgränsad och det
enligt min mening med hänsyn därtill
skulle varit möjligt att redan vid innevarande
års riksdag avlämna förslag i
ämnet, skall jag likväl inte uppehålla
mig vid den delen av frågan. Med tanke
på det till nästa år utlovade förslaget
vill jag emellertid understryka en del
synpunkter, som jag tror är värda ett beaktande
vid förslagets utarbetande.

Jag har ju anknutit min interpellation
till tredje lagutskottets utlåtande nr 33
vid 1953 års riksdag, och det är särskilt
en passus i det utlåtandet, som jag nu
vill litet närmare vidröra. Utskottet säger
bland annat följande: »Emellertid
bär, såsom motionärerna, kammarkollegium
och länsstyrelsen i Norrbottens län
funnit, domstolarna naturligen kommit
att reservera översta delen av latituden
för mera exceptionella fall. En mera väsentlig
höjning kan enligt utskottets mening
icke åvägabringas utan lagändring.

Det synes utskottet kunna tas för visst,
att en dylik skulle få en avsevärd inverkan
på domstolarnas praxis i fråga
om fastställande av regleringsavgifter.»

Jag vill vid detta tillfälle anföra ett
belägg för det av utskottet i slutet av
det nyss anförda citatet gjorda antagandet
om inverkan på domstolarnas praxis.
Jag kan i det avseendet citera några avsnitt
ur motiveringen till en så nyligen
som i slutet av förra året meddelad dom.
Den avkunnades av Mellanbygdens vattendomstol
den 22 december 1953 och
avsåg regleringen av Ströms Vattudal.
Det hade alldeles uppenbart varit av intresse
att citera vattendomstolens motivering
i dess helhet, men då jag inte vill
tynga protokollet mer än nödvändigt,
skall jag nöja mig med att citera allenast
vad jag bedömer vara kärnpunkten i motiveringen
och direkt relevant i den fråga
som nu diskuteras.

Efter att ha klarlagt sökandenas skyldigheter
enligt 4 kap. 14 § vattenlagen
och närmare penetrerat kammaradvokatfiskalsämbetets
uppfattning i ärendet
skriver vattendomstolen följande.

»Emellertid är det uppenbart, att vad
nu sagts» — detta hänför sig till kammaradvokatfiskalsämbetets
resonemang
— »icke får vara huvudsynpunkten vid
avgörandet. Huvudprincipen måste vara,
att avgiften skall passas in på den i lagen
fastställda skalan på en punkt, där
den bör ligga med hänsyn till regleringens
omfattning och övriga omständigheter
och med hänsyn till att på skalan
skola kunna passas in regleringar av
växlande storleksordningar — från regleringar
med ytterligt obetydliga skadeverkningar
till regleringar, som utgöra
djupgående och kännbara ingrepp i de
naturliga förhållandena. Av det nu anförda
följer, att avgiften principiellt bör
inplaceras på skalan med ledning av de
i ovannämnda lagrum angivna omständigheterna
men att man därvid icke kan
undgå att taga en viss hänsyn till penningvärdets
förändring. Det sistnämnda
bör skäligen inverka på så sätt att vid
tveksamhet om var avgiften bör inplaceras
inom ett visst register på skalan avgörandet
bör kunna träffas med hänsyn

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Om ändrade grunder för regleringsavgift enligt vattenlagen.

till penningvärdets läge. Det nu förda
resonemanget framstår såsom fullt naturligt
om man gör det tankeexperimentet
att en katastrofal sänkning av penningvärdet
skulle inträffa. Skulle man i
en sådan situation taga hänsyn till penningvärdet
såsom till en huvudfaktor,
skulle ju följden bli den, att regleringsavgifterna
för alla regleringar, oberoende
av deras omfattning, skulle ligga vid
maximum på skalan.» Domstolen menar
alltså att det i ett sådant läge inte funnes
några variationsmöjligheter.

Jag skall nu inte ge mig in på några
reflexioner om huruvida penningvärdeförsämringen
för närvarande är att bedöma
såsom katastrofal eller inte. Vad
beträffar domstolens principresonemang
och dess betydelse för tolkningen av bestämmelserna
om regleringsavgifter, varom
närmare stadgas i det förut åberopade
lagrummet, vill jag citera vad domstolen
anfört om dessa bestämmelser.
Domstolen säger bland annat att »i
nämnda lagrum stadgas att hänsyn bör
tagas dels till den större eller mindre
förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållandena,
som genom företaget
förorsakas, och den olägenhet eller
fördel, vilken härigenom uppkommer för
den kringliggande bygden dels ock till
den större eller mindre kostnad, som är
förenad med företaget, samt företagets
ekonomiska betydelse för varje särskilt
strömfall.»

Om man ställer detta domstolens uttalande
vid sidan av ett senare avsnitt
av domstexten, blir saken måhända ännu
tydligare. Sedan domstolen fastställt regleringsavgiften
till 2 kronor per turbinhästkraft
för utbyggda strömfall och till
1 krona per turbinliästkraft för outbyggda
strömfall, skriver domstolen: »Härigenom
kommer avgiften att bli lika hög
som avgiften för Kvarnbergsvattnets reglering,
där regleringshöjden är vida större.
Detta kan emellertid vara motiverat
dels på grund av att avgifterna för
Kvarnbergsvattnet bestämdes år 1949
vid ett högre penningvärde, dels enär
dessa avgifter enligt vad vattendomstolen
numera funnit få anses ligga i underkant.
»

Jag tror att dessa exempel ger en god
belysning av förhållandet, att domstolarna
i dessa mål ingalunda har möjligheter
att göra den avvägning, som rätteligen
borde göras. De hindras av den
omständigheten, att den övre gränsen är
satt alldeles för låg, vilket framgår ganska
tydligt av de citat jag här anfört. Det
är väl också på det sättet, att detta inte
är något unikt förhållande, vilke justitieministern
tycks ha observerat, då lian
här erinrat om höjningar av en del andra
avgifter.

Jag skulle inte heller tro, att vattenkraftsbyggarna
är så främmande för tanken
på en höjning av dessa avgifter. För
att ge belägg på det vill jag nämna hur
olaka dessa spörsmål bedöms vid Kvarnbergsvattnet
näraliggande sjöar och vattensystem.
1 omedelbar närhet av Kvarnbergsvattnet
men på andra sidan om
norska gränsen ligger sjön Limingen.
Kvarnbergsvattnet bär ett vattenmagasin
på 625 miljoner kubikmeter och Limingen
ett på 560 miljoner kubikmeter; jag
nämnder detta för att ge underlag för
ytterligare ett par jämförande siffror,
som jag skall nämna. För Kvarnbergsvattnets
reglering utgår en årlig regleringsavgift
av 56 000 kronor, vilket belopp
vattendomstolen själv nu några år
senare säger vara för litet. Även i Norge,
där frågor av denna art handläggs mera
på administrativ väg i stället för som
här med domstolsförfarande, utgår årliga
avgifter för sådana här ändamål,
ehuru, de inte kallas regleringsavgifter.
När svenska intressen fick tillstånd att
reglera sjön Limingen fastställdes den
årliga avgiften till norska staten till
110 000 norska kronor, vilket motsvarar
ungefär 79 200 svenska kronor, och den
årliga avgiften till vissa norska kommuner
fastställdes till 250 000 norska
kronor eller ungefär .180 000 svenska
kronor. I Norge finns dessutom en rad
andra avgifter, av vilka åtminstone någon
del kan tänkas vara likvärdig med
våra regleringsavgifter, men jag skall inte
pressa jämförelsen härvidlag alltför
hårt. Om man emellertid nöjer sig med
de två avgifter jag tidigare nämnt, så
finner vi, att regleringsintresset har ac -

Tisdagen den 18 ma] 1954.

Nr 21.

Om ändrade grunder för regleringsavgift enligt vattenlagen.

cepterat en årlig avgift på 259 200 svenska
kronor för ett vattenmagasin på 560
miljoner kubikmeter, medan det för
Kvanbergsvattnets 625 miljoner kubikmeter
utgår en avgift på endast 56 000
kronor. Jag tror att den omständigheten
säger, att även kraftverks- och regleringsintressena
finner att det är rimligt
med en viss höjning. Jag skall dock i
det här sammanhanget icke plädera vidare
för den saken.

Det är emellertid så, att jag i justitieministerns
svar tyckt mig finna en sak
till. Bland de utredningsfrågor, som i
övrigt finns på detta område, nämnde
herr statsrådet särskilt den komplicerade
frågan om fördelningen mellan olika
kommuner av det skatteunderlag, som
skapas genom vattenregleringsföretagoch
kraftanläggningar. Jag är tillfredsställd
med att redovisningen av den frågan
fått en sådan -form, att man tydligen så
småningom kan förvänta ett utredningsresultat
även i det fallet. Jag vill uttala
den meningen, att utredningen inte enbart
bör syssla med frågan om skatteunderlaget.
Det finns ett flertal andra problem.
Jag skall bara nämna ett, nämligen
bygdekraftsinstitutet. Det är angeläget,
att det i detta sammanhang också
blir en utredning beträffande detta institut.
Institutet bör ges en utformning, som
gör det möjligt för de berörda bygderna
att utnyttja den förmån som det var meningen
att bygdekraftsinstitutet skulle
ge. För närvarande är det så komplicerat,
att det måhända inte ger de resultat
för bygdernas vidkommande, som
man en gång i tiden hade hoppats.

lag ber, herr talman, att än en gång
få framföra mitt tack för svaret. Jag
har tillåtit mig att erinra om dessa ting,
då jag tror att det kan vara av värde att
de beaktas vid kommande omprövningar,
utredningar och förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 3—6, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16 och
statsutskottets utlåtanden nr 126—131.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
132, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1954/55 till statens biografbyrå
m. in.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter endast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

På sedermera gjord proposition godkändes
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Herr andre vice talmannen yttrade,
att enligt överenskommelse med andra
kammarens talman gemensam omröstning
över den nu godkända voteringspropositionen
komme att anställas vid
kamrarnas sammanträden under morgondagen.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 53—56,
bankoutskottets utlåtanden nr 25—31,
första lagutskottets utlåtanden nr 26—
29, andra lagutskottets utlåtanden nr 36
—38, tredje lagutskottets utlåtande nr 27
och jordbruksutskottets utlåtande nr 32.

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
jordbruksutskottets utlåtande nr 32 skulle
uppföras näst efter utrikesutskottets
utlåtande nr 6 samt bankoutskottets utlåtanden
nr 27, 28 och 30 ävensom konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16 i angiven
ordning sättas sist.

Anmäldes och bordlädes särskilda utskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjerna för den
framtida nykterhetspolitiken m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till aktieteckning
i ett för riket gemensamt detaljhandelsbolag
för rusdrycker jämte i ämnet
väckta motioner;

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till en upplysningskampanj
i samband med övergången
till en friare försäljning av rusdrycker
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i vissa delar av förordningen
den 15 december 1939 (nr 887) angående
tillverkning och beskattning av
maltdrycker, m. in., jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 5, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående alkoholforskning
samt undervisning och upplysning i alkoholfrågan
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 6, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till främjande
av ungdomens föreningsliv och

fritidsverksamhet in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 7, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om nykterhetsvård
in. in., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 8, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
nykterhetsvården för budgetåret 1954/
55 m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 19.35.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Fröken Ranmark anmälde, att hon
åter infunnit sig vid riksdagen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 132
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag

I. förklara, att riksdagen vid granskning
av de i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 12 februari
1954 förordade ändrade grunderna för
filmgranskningsverksamhetens utövande,
att tillämpas från och med den 1 juli
1954, icke funnit anledning till annan
erinran än vad i utskottets utlåtande angivits; II.

godkänna följande avlöningsstat för
statens biografbyrå, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1954/55:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis..... 59 100

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl.

Maj:t, förslagsvis ......... 43 200

3. Avlöningar till övrig icke-or dinarie

personal .......... 500

4. Rörligt tillägg, förslagsvis . . 31 300

Summa kronor 134 100

III. till Statens biografbyrå: Avlö ningar

för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 134 100 kronor, röstar
Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag

I. godkänna de i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 12 februari
1954 förordade ändrade grunderna
för filmgranskningsverksamhetens
utövande, att tillämpas från och med den
1 juli 1954;

II. godkänna följande avlöningsstat för
statens biografbyrå, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1954/55:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis .... 59100

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl.

Maj:t, förslagsvis ......... 59 200

3. Avlöningar till övrig icke-or dinarie

personal .......... 500

4. llörligt tillägg, förslagsvis . . 31 300

Summa kronor 150 100

III. till Statens biografbyrå: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 150 100 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja -— 93;

Nej — 37.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 473, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 108 ja och 86 nej
samt att båda kamrarnas sammanräkna -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

de röster befunnits utgöra 201 ja och 123
nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen
fattat i överensstämmelse med japropositionen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående vissa anslag för
budgetåret 1954/55 under åttonde huvudtiteln; nr

292, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1954/55 till statens priskontrollnämnd;

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statligt borgensåtagande
för viss skuldförbindelse av
Svenska skifferoljeaktiebolaget;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1954/55 till driftkostnadsersättning för
psykiatriska klinikerna i Lund och Uppsala;
samt

nr 29C, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Föredrogos och bordlädes ånyo särskilda
utskottets utlåtanden nr 1—8.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden
:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
rörande ratifikation av Förenta
Nationernas konvention angående flyktingars
rättsliga ställning;

nr 4, i anledning av motion angående
spörsmålet om den nordiska penningpolitikens
utformande;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
10 juli 1947 (nr 511) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer;
och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling vid dess femte ordinarie
möte år 1953 fattade beslut.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 32, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr
180, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av protokollet
över jordbruksärenden för samma dag,
framlagt förslag till åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1. 1:14 av herr Weiland samt II: 19, likalydande,
av herr Gustafsson i Borås,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att förmalningsavgift enligt Kungl.
Maj:ts förordning av den 5 juni 1953 icke
skulle utgå vid sådan förmalning av
brödsäd, som verkställdes mot lön för
tillgodoseende av odlarens och i hans
tjänst anställda personers husbehov;

2. I: 78 av herr Persson, Karl, m. fl.
samt II: 104, likalydande, av herr Jansson
i Benestad m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära utredning och förslag till
riksdagen om samordning av producentbidraget
och leveranstillägget på mjölk
till ett förenklat bidrag jämte justering
av kontantbidraget;

Onsdagen den 19 mai 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. in.

3. II: 165 av herr Hseggblom och herr
Nilsson i Bästekille, vari hemställts, att
riksdagen ville besluta, att skälig ersättning
skulle utgå till rörelseidkare, som
vore ålagd redovisa upptagande av förmalningsavgifter
för råg och vete, och
att medel härför skulle tagas av reservationsanslaget
till prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område;

4. 1:266 av herr Johansson, Theodor,
m. fl. samt 11:338 av herr Pettersson i
Norregård m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
med erinran om sitt tidigare uttalande i
frågan måtte anhålla, att Kungl. Maj:t,
därest så befunnes möjligt, måtte undantaga
sådan förmalning av brödsäd, som
verkställdes mot lön för tillgodoseende
av odlarens och i hans tjänst anställda
personers husbehov, från skyldighet till
förmalningsavgift;

5. 1:547 av herr Persson, Ola, m. fl.
samt II: 693, likalydande, av herr Holmberg
m. fl., vari hemställts att riksdagen
med bifall i övrigt till förevarande proposition
måtte besluta

a) att avslå förslaget till förordning
med vissa bestämmelser angående prisregleringen
för råg'' och vete;

b) att upphäva kungörelsen den 6
mars 1942 (nr 91) med vissa bestämmelser
angående handeln med mjölk; samt

c) att vid bifall till yrkandet under
punkt b i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa

dels om upptagande av förhandlingar
med berörda jordbruksorganisationer
om att konsumtionsmjölk, som från mejerierna
distribuerades i allmänna handeln,
skulle ha en fetthalt av minst 3,5
procent;

dels om förslag till anslag av statsmedel
för täckande av de kostnader, som
vore förbundna med övergång till högre
fetthalt;

6. I: 548 av herr Persson, Karl, samt
II: 694, likalydande, av herr Jansson i
Benestad, vari hemställts,

att äggpriset för produktionsåret 19541
55 måtte beräknas till 3 kronor 10 öre
per kilogram; samt

att behövliga clearingmedel måtte ställas
till förfogande för Sveriges exportoch
importförening för ägg, så att det
beräknade medelpriset för ägg kunde genomföras; 7.

I: 549 av herr Eskilsson m. fl. samt
11:692, likalydande, av herr Hseggblom
m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid
behandling av förevarande proposition
måtte dels beakta vad som framhållits i
motionerna, dels avslå Kungl. Maj :ts förslag
i viss i motionerna närmare angiven
del;

8. I: 550 av herr O hlon m. fl. samt II:
696, likalydande, av herr Ohlin m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta a)

att förbehålla sig fri prövningsrätt
i fråga om kompensation åt jordbruket
under löpande regleringsår med anledning
av nya löneavtal eller andra eventuella
omkostnadsökningar;

b) att uppdraga åt Kungl. Maj:t att före
det nya regleringsårets början förhandlingsvägen
söka träffa överenskommelse
om en sänkning av priset på brödsäd
med i genomsnitt 4 kronor per deciton;

c) att bygdekvarnarna skulle från och
med nästa regleringsår befrias från förmalningsavgift
vid s. k. löneförmalning;

d) att importavgift på spannmål och
oljekraftfoder respektive avgift på
inom landet tillverkat oljekraftfoder icke
borde utnyttjas till att höja detaljpriset
på oljekraftfoder över 43 kronor per deciton,
ej heller för importerad foderspannmål
över 40 kronor per deciton;

e) att i stället för det nu till en del
jordbrukare utgående kontanta producentbidraget
samt det av Kungl. Maj:t
föreslagna leveranstillägget införa ett enhetligt
leveranstillägg å mjölk att utgå
med 6 öre per kilogram för en mejerileverans
upp till 10 000 kilogram per år,
vilket skulle avvecklas med 6 öre per
kilogram i den mån årsleveransen överstege
20 000 kilogram per år;

f) att regleringsavgifterna på margarinråvaror
skulle sänkas med belopp,
som möjliggjorde en sänkning av marga -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

rinpriset med 35 öre per kilogram, vilket
för närvarande skulle ge ett pris av 3
kronor 59 öre per kilogram;

g) att bestämmelserna om konsumtionsmjölkens
fetthalt skulle uppmjukas
i enlighet med ett av jordbruksnämnden
framställt förslag;

9. II: 690 av herr Svensson i Stenkyrka
in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
uttala sig för att styrelse och arbetsutskott
i den ekonomiska förening, som
förutsattes skola handha brödsädsregleringen,
skulle utses enligt i motionen angivna
grunder;

10. 11:695 av herrar Johnsson i
Kastanjegården och Antby, vari hemställts,
att riksdagen måtte uppdraga åt
Kungl. Maj:t att fastställa skyldighet för
potatisbrännerierna att till hösten inköpa
viss del av sitt potatisbehov från sådana
odlare, som icke vore delägare i bränneri
eller stärkelsefabrik;

11. 11:697 av herr Ohlin m. fl., vari
hemställts,

att riksdagen ville avslå av Kungl.
Maj:t framlagt förslag att i förordningen
den 5 juni 1953 (nr 395) införa en paragraf
angående skyldighet att använda
fettämne ur svenskt oljeväxtfrö (9 a §);
samt

att riksdagen vid behandling av förevarande
proposition ville taga hänsyn till
av motionärerna framförda synpunkter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
I: 549 och II: 692 ävensom II: 690
— förstnämnda två motioner såvitt nu
vore i fråga — godkänna vad utskottet
anfört beträffande omläggning av organisationen
av de prisreglerande åtgärna
på spannmåls- och oljeväxtmarknadens
område;

B. att riksdagen måtte medgiva Kungl.
Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder
för reglering under nästkommande regleringsår
av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets om -

råde i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i det följande angivits samt således 1)

beträffande allmänna synpunkter
på prisregleringen, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
motionerna 1:550 och 11:696, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet anfört; 2)

i fråga om brödsädsregleringen,
med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
och i anledning av motionen II:
165 samt med avslag å motionerna 1:14
och II: 19, I: 266 och II: 338, I: 547 och
11:693, 1:550 och 11:696, sistnämnda fyra
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

3) i vad anginge regleringen av fodersäd
och andra fodermedel, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 550 och
II: 696, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

4) i fråga om potatisregleringen, med
bifall till Kungl. Maj :ts framställning
och med avslag å motionen II: 695, godkänna
vad utskottet anfört;

5) beträffande oljeväxtregleringen bifalla
Kungl. Maj:ts framställning;

6) i vad anginge stödet åt lin- och
hampodlingen bifalla Kungl. Maj:ts
framställning;

7) beträffande äggregleringen, med bifall
till Kungl. Maj :ts framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 548 och
II: 694, godkänna vad utskottet anfört;

8) i fråga om köttvaruregleringen
m. m. bifalla Kungl. Maj :ts framställning; 9)

beträffande regleringen av handeln
med mjölk och mejeriprodukter, med
bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna I:
78 och II: 104 samt — såvitt nu vore
i fråga —- motionerna I: 547 och II: 693,
I: 549 och II: 692 samt I: 550 och II:
696, godkänna vad utskottet anfört;

10) i vad angår konstgödselregleringen
bifalla Kungl. Maj:ts framställning;

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

11) i fråga om fettvaruregleringen,
med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 550 och II: 096 samt II: 697 — såvitt
nu vore i fråga — godkänna vad utskottet
anfört;

C. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
bemyndiga Kungl. Maj: t att,
såvitt anginge försäljning för inhemsk
förbrukning, fastställa riktpriser på
brödsäd och oljeväxter av 1955 års skörd
i enlighet med förut angivna grunder;

2) med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
bemyndiga Kungl. Maj:t att för
fettvara, som inginge i exporterade
produkter, medgiva återbäring av accis,
som erlagts enligt förordningen den 7
juni 1935 (nr 259) om accis å margarin
och vissa andra fettvaror;

D. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, å riksstaten
för budgetåret 1954/55 under nionde
huvudtiteln anvisa

1) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 200 000 000 kronor;

2) till Kostnader i samband med Svenska
spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av 8 000 000 kronor; 3)

till Statlig lagerhållning: Omkostnader
för statlig inköps- och försäljningsverksamhet
ett förslagsanslag av
16 000 000 kronor;

E. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning, bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att tillhandahålla
en i propositionen föreslagen
förening för handhavande av brödsädsregleringen
m. m. en rörlig kredit
av 190 000 000 kronor samt ställa säkerhet
för kredit åt föreningen å checkräkning
i riksbanken eller affärsbank
intill ett belopp av 35 000 000 kronor;

F. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, lämna utan
erinran vad som anförts i fråga om jordbruksnämndens
clearingkassor;

G. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändring i förordningen
den 8 juni 1951 (nr 379) angående
reglering av införseln av vissa
levande djur och jordbruksprodukter
m. m.;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändring i förordningen
den 6 juni 1952 (nr 365) angående
reglering av utförseln av vissa
levande djur och jordbruksprodukter
m. m.;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna I:
547 och II: 693, såvitt nu vore i fråga,
antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning om ändrad lydelse av 2,
10, 11 och 12 §§ förordningen den 5
juni 1953 (nr 375) med vissa bestämmelser
angående prisregleringen för råg
och vete;

4) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om avgift å oljekraftfoder; 5)

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionen
II: 697, såvitt nu vore i fråga, antaga vid
propositionen fogat förslag till förordning
om ändring i förordningen den 5
juni 1953 (nr 395) angående reglering
av införseln av fettråvaror och fettvaror,
m. m.;

6) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 5 juni 1953
(nr 397) angående avgift för fettvaror
som användas för framställning av fettemulsion
m. m.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Näslund, Nord, Johnsson
i Kastanjegården, Svensson i Ljungskile
och Widén, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under punkten B 1 hemställa,

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

att riksdagen måtte beträffande allmänna
synpunkter på prisregleringen, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna I: 550
och II: 096, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

2) av herrar Näslund, Nord, Svensson
i Ljungskile och Widén, vilka ansett, att
utskottets utlåtande rörande prissättningen
på brödsäd m. m. bort lyda så,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under punkten B 2
hemställa, att riksdagen måtte i fråga
om brödsädsregleringen, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning och motionerna
I: 550 och II: 696, såvitt nu vore
i fråga, samt med bifall till motionerna
1:14 och 11:19 samt 1:266 och 11:338
ävensom med avslag å motionerna I:
547 och II: 693, såvitt nu vore i fråga,
samt II: 165, godkänna vad reservanterna
anfört;

3) av herrar Näslund, Nord, Johnsson
i Kastanjegården, Svensson i Ljungskile
och Widén, vilka ansett, att utskottets
utlåtande rörande motionsvis framställda
förslag om befrielse från förmalningsavgift
vid löneförmalning m. m.
bort hava den ändrade avfattning, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under punkten B 2 hemställa,
att riksdagen måtte i fråga om brödsädsregleringen,
i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning och motionerna I: 550 och
II: 696, såvitt nu vore i fråga, samt med
bifall till motionerna I: 14 och II: 19, I:
266 ocli II: 338 ävensom med avslag å
motionerna 1:547 och 11:693, såvitt nu
vore i fråga, samt II: 165, godkänna vad
reservanterna anfört;

4) av herr Franzén, vilken ansett, att
utskottets utlåtande i nyss angivna del
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
punkten B 2 hemställa, att riksdagen
måtte i fråga om brödsädsregleringen,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
och motionerna I: 14 och II:
19, I: 550 och II: 696 —- såvitt nu vore
i fråga — samt med bifall till motionerna
1:266 och 11:338 ävensom med avslag
å motionerna I: 547 och II: 693, så -

vitt nu vore i fråga, samt 11:165, godkänna
vad reservanterna anfört;

5) av herrar Näslund, Nord, Johnsson
i Kastanjegården, Svensson i Ljungskile
och Widén, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort i viss angiven del lyda så,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under punkten B 3
hemställa, att riksdagen måtte i vad anginge
regleringen av fodersäd och andra
fodermedel, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 550 och II: 696, såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

6) av herrar Näslund, Nord, Johnsson
i Kastanjegården, Svensson i Ljungskile
och Widén, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under punkten B 4
hemställa, att riksdagen måtte i fråga
om potatisregleringen, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning och med bifall
till motionen II: 695, godkänna vad
reservanterna anfört;

7) herrar Tjällgren, Bror Nilsson och
Svensson i Va, vilka ansett, att utskottets
utlåtande angående leveranstillägget
å mjölk in. m. bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under punkten B 9 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande regleringen
av handeln med mjölk och mejeriprodukter,
med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt motionerna I:
78 och II: 104 ävensom med avslag å —
såvitt nu vore i fråga —• motionerna I:
547 och 11:693, 1:549 och 11:692 samt
I: 550 och II: 696, godkänna vad reservanterna
anfört;

8) av herrar Näslund, Nord, Johnsson
i Kastanjegården, Svensson i Ljungskile
och Widén, vilka ansett, att utskottets
utlåtande rörande leveranstillägget å
mjölk m. m. och angående fetthalten i
konsumtionsmjölk bort lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under punkten B 9 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande regleringen
av handeln med mjölk och meje -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.
riprodukter, i anledning av Kungl. På framställning av herr talmannen
Maj:ts framställning samt med bifall till beslöts att utlåtandet skulle företagas till
— såvitt nu vore i fråga — motionerna avgörande punktvis, dock att vid den
I: 549 och II: 692 samt I: 550 och II: punkt, varom först uppstode överlägg696
ävensom med avslag å motionerna ning, denna finge omfatta utlåtandet i
I: 78 och II: 104 samt — såvitt nu vore i dess helhet,
fråga — I: 547 och II: 693, godkänna vad
reservanterna anfört; Punkten A.

9) av herrar Eskilsson och Eliasson,
vilka ansett, att utskottets utlåtande angående
fetthalten i konsumtionsmjölk
bort hava den ändrade avfattning, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under punkten B 9 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande regleringen
av handeln med mjölk och mejeriprodukter,
i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning och med bifall till motionerna
I: 549 och II: 692, såvitt nu vore i
fråga, samt i anledning av motionerna
I: 550 och II: 696, såvitt nu vore i fråga,
ävensom med avslag å motionerna I: 78
och II: 104 samt motionerna I: 547 och
II: 693, de två sistnämnda såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad reservanterna anfört; 10)

av herrar Näslund, Nord, Johnsson
i Kastanjegården, Svensson i Ljungskile
och Widén, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under punkterna B 11 och
G 5 hemställa, att riksdagen måtte

B 11) i fråga om fettvaruregleringen,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
ocli med bifall till motionerna I:
550 och II: 696 samt II: 697 — såvitt nu
vore i fråga —- godkänna vad reservanterna
anfört;

G 5) i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionen
II: 697, såvitt nu vore i fråga,
antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i förordningen
den 5 juni 1953 (nr 395) angående
reglering av införseln av fettråvaror
och fettvaror, m. m., dock med
dels den ändringen, att 9 a och 15 a §§
utginge, dels de ändringar av inledningen
till förordningen och 10 §, som framginge
av ett i reservationen infört förslag
till förordning i ämnet.

Herr TJÄLLGREN (hf):

Herr talman! Då jag var med om detta
ärendes behandling i jordbruksutskottet
och sålunda på visst sätt är medansvarig
för det föreliggande utskottsutlåtandet,
skall jag be att redan nu i början
av diskussionen få säga några ord.

Under rubriken Brödsädsregleringen
har utskottet haft att behandla ett flertal
motioner. I ett par av dessa har
hemställts, att riksdagen skulle ge Kungl.
Maj :t i uppdrag att före det nya regleringsårets
början förhandlingsvägen söka
träffa överenskommelse om en ytterligare
sänkning av priset på brödsäden
med i genomsnitt 4 kronor per deciton.
Motionerna är föranledda av att
motionärerna anser, att man med de i
prisöverenskommelsen avtalade priserna
stöder en för hög prisnivå för
brödsäd i förhållande till brödsädens
värde i animalieproduktionen. Utskottet
har ansett, att den i propositionen föreslagna
prisavvägningen är godtagbar,
och förordar därför Kungl. Maj:ts förslag.
Mot bakgrunden av vad som försports
om förhandlingarnas gång och
hårdhet i vintras, förefaller dessutom yrkandet
i motionerna orealistiskt.

I inte mindre än sex motioner har
hemställts, att förmalningsavgift inte
måtte utgå vid löneförmalning. Bland
motiven för dessa yrkanden kan jag
nämna att det anförts, att löneförmalningen
går ned, enär det skulle finnas
jordbrukare som har svårt att förstå det
berättigade i att avgifter tas ut även av
dem och inte bara på den brödsäd, som
används för mjöl som säljs till konsumenterna.
Följden härav skulle bli, anser
motionärerna, att lönsamheten minskas
för bygdekvarnarna, och att en del
av dem måste upphöra. Härigenom skulle
landsbygden förlora en mindre industri.

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Häremot har bland annat invänts, att
löneförmalningen sedan lång tid går tillbaka
oberoende av förmalningsavgiften
i och med att jordbrukarna själva alltmer
går över till att köpa sitt mjöl och
bröd. Härtill kommer så svårigheten att
fastställa vad som är löncförmalning,
då det finns många svårtolkade gränsfall
mellan löne- och handelsförmalning.
Kontrollen skulle på grund härav inte
kunna reduceras, även om man befriade
löneförmalningen från avgift. Så kommer
också in i bilden rättvisesynpunkterna
gentemot dem som är hänvisade
till att inköpa mjöl av avgiftsbelagd
brödsäd.

Den här frågan behandlades också vid
förra årets riksdag. I sitt då avgivna utlåtande
uttalade utskottet, att det ansåg,
att vissa anförda skäl för befrielse var
så vägande, att det borde uppdras åt
Kungl. Maj:t att undersöka, vilka förutsättningar
som förelåg att befria löneförmalningen
från avgift och — om sådana
förutsättningar visade sig finnas •— vidta
erforderliga åtgärder. Frågan har sedan
dess flera gånger ingående behandlats
bl. a. inom jordbruksnämnden och
vid förhandlingar mellan jordbruksnämnden
och representanter för såväl handels-
som lönekvarnarna. Med hänsyn till
att departementschefen har föreslagit
viss gottgörelse till kvarnarna vid löneförmalning
för de extra besvären med
att utta och redovisa avgifterna och ränteförlusterna
har utskottet på den här
punkten biträtt förslaget i propositionen
om förmalningsavgift även på löneförmalningen.
Utskottet har då naturligtvis
också godtagit förslaget om ersättningen
till kvarnarna vid löncförmalning.

Utskottet har emellertid ansett, att vissa
av skälen för befrielse är så vägande,
att utskottet föreslagit att riksdagen
skall uppdra åt Kungl. Maj:t att ha sin
uppmärksamhet riktad på att söka tillvarata
de möjligheter, som kan uppkomma,
att mildra verkningarna för bygdekvarnarna
av systemet med förmalningsavgifter.

Beträffande regleringen av handeln
med fodersäd och andra fodermedel har
utskottet inte heller föreslagit några änd -

ringar i Kungl. Maj:ts förslag. I ett par
motioner har yrkats, att införselavgifterna
på spannmål och oljekraftfoder
samt tillverkningsavgiften på oljekraftfoder
inte bör utnyttjas att höja detaljpriset
på oljekraftfoder över 43 kronor
per deciton och detaljpriset på importerad
foderspannmål över 40 kronor per
deciton. Utskottet har här erinrat om att
en sådan rekommendation skulle medföra
en minskning av det avsedda stödet
åt den inhemska foderproduktionen
och dessutom orsaka en icke oväsentlig
reduktion av de avgiftsmedel, som står
till förfogande för stöd åt exporten av
animalieprodukter.

Sedan skall jag, herr talman, med några
ord beröra mjölkregleringen. I fråga
om leveranstillägget och producentbidraget
har vi här några motioner. I eif
par av dem yrkas i enlighet med ett
preciserat förslag sammanläggning till
ett enhetligt leveranstillägg på mjölk. Utskottet
har emellertid funnit det av
Kungl. Maj :t i enlighet med prisöverenskommelsen
framlagda förslaget till justering
av leveranstillägget vara för närvarande
godtagbart. Producentbidraget
skall alltså bibehållas oförändrat nästa
år.

Vad beträffar förslaget i de åsyftade
motionerna kan jag inte underlåta att
påpeka, att ett genomförande av detsamma
skulle, jämfört med Kungl. Maj:ts
förslag, innebära en avsevärd försämring
för de jordbrukare, som nu har
producentbidrag och dessutom har de
mindre årsleveranserna av mjölk till
mejeri. Särskilt kännbart skulle det bli
för de många jordbrukare, som har en
årsleverans av 4 000—6 000 kilogram.
Samtidigt skulle bidragen öka för de
jordbrukare, som har större leveranser
än 12 000 kilogram per år, särskilt för
dem med omkring hela 20 000 kilograms
årsleverans. I ett par andra motioner
har emellertid hemställts om utredning
och förslag till riksdagen om samordning
av leveranstillägget och producentbidraget.
Utskottsmajoriteten har avstyrkt
bifall till detta yrkande. Jag har
emellertid för min personliga del på den
punkten reserverat mig för att Kungl.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Maj:t, i samband med den pågående jordbruksprisutredningens
arbete, skall överväga
i vad mån ändringar i nu gällande
bestämmelser rörande leveranstillägg och
producentbidrag bör komma i fråga.
Som bekant har ju från jordbrukarhåll
åtskilliga erinringar förekommit beträffande
den nuvarande utformningen av de
båda bidragen. Det torde enligt min mening
inte kunna bestridas, att en del
av dessa erinringar är av sådant art, att
de bör utredas. Sålunda torde producentbidragets
betydelse vid den fortgående
jordbruksrationaliseringen ha
minskats väsentligt.

Sedan är vi i är tillbaka igen vid frågan
om bestämmelserna om viss högsta
fetthalt i den standardiserade mjölken.
Fortfarande gäller, att sådan mjölk inte
får saluhållas eller överlåtas med mindre
den standardiserats till en fetthalt av
3 procent, dock med undantag för skumoch
kärnmjölk. Efter bemyndigande av
Kungl. Maj:t har jordbruksnämnden
dessutom medgivit försäljning i kapsylförsedd
glasflaska av mjölk, som standardiserats
till en fetthalt av 3,5 procent.
Jordbruksnämnden har erinrat, att
den förra året i anslutning till en framställning
av lantbruksstyrelsen förklarade
sig dela styrelsens uppfattning att
tillräckliga skäl icke förelåg att bibehålla
bestämmelserna om viss högsta fetthalt i
konsumtionsmjölken. Departementschefen
fann sig emellertid icke kunna biträda
förslaget i fråga om annan mjölk
än, såsom jag nyss nämnde, skum- och
kärnmjölk. Utskottet, som för sin del
anser vissa skäl tala för bifall till lantbruksstyrelsens
och jordbruksnämndens
förslag samt i ämnet väckta motioner,
ansåg sig emellertid icke berett att tillstyrka
ett slopande av bestämmelserna
om viss högsta fetthalt i standardiserad
mjölk men uttalade ett önskemål att frågan
måtte tagas upp till behandling vid
innevarande års prisförhandlingar, därvid
även de prisfrågor, som sammanhänger
med ett upphävande av standardiseringsbestämmelserna,
borde bli
föremål för överväganden.

Jordbruksnämnden anser alltjämt att
tillräckliga skäl saknas för ett bibehål -

lande av ifrågavarande föreskrifter. Departementschefen
är emellertid ej heller
nu på i propositionen anförda skäl beredd
att förorda att föreskrifterna helt
avskaffas.

Nu har vi inte mindre än fyra motioner
till årets riksdag, i vilka under hänvisning
till jordbruksnämndens förslag
yrkas upphävande av bestämmelserna
om viss högsta fetthalt i standardiserad
mjölk. Utskottet, som för sin del anser
vissa skäl föreligga för bifall till motionerna,
finner sig emellertid inte böra
biträda dem med hänsyn till dels att
man nu skall ta steget att slopa normalpriserna
på mjölk, dels att det tillkallats
sakkunniga, som skall utreda frågan
om åtgärder för att förbättra konsumtionsmjölkens
beskaffenhet och därmed
sammanhängande spörsmål och att
därvid bland annat torde komma att beröras
den nuvarande ordningen med
kvalitetsbetalning av mjölk. Det är huvudsakligen
på dessa skäl, som utskottet
inte ansett sig kunna tillstyrka yrkandena
i de av mig åsyftade motionerna.

I fråga om fettvaruregleringen har utskottet
inte heller förslagit några ändringar
i Kungl. Maj :ts förslag. I ett par
motioner har emellertid yrkats, att regleringsavgifterna
på margarinråvaror
skall sänkas med belopp, som möjliggör
en sänkning av margarinpriset med 35
öre per kilogram. Som motiv har motionärerna
åberopat hänsynen till konsumenterna
och till behovet av en prisanpassning
till friare marknadsförhållanden,
såsom det heter i motionerna.

Utskottet framhåller, att en sådan
prissänkning skulle innebära en förhållandevis
kraftig förskjutning av prisrelationen
mellan smör och margarin, och
har vidare erinrat om att utskottet förra
året uttalade, att man bör iaktta en viss
försiktighet i fråga om ändring av prisrelationen
mellan smör och margarin.
Prissänkningen skulle enligt min mening
leda till minskad smörkonsumtion
och därmed större exportöverskott och
följaktligen minskade mjölkinkomster
för jordbrukarna. Utskottet har, med
hänsyn till den träffade prisöverens -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

kommelsen och då utskottet inte finner
skäl att ändra den nuvarande prisrelationen,
inte kunnat ansluta sig till motionerna
eller förorda bifall till desamma.

På (ien här punkten har också i en
motion yrkats avslag på Kungl. Maj:ts
förslag att i författningarna införa skyldighet
att använda fettämne ur svenskt
oljeväxtfrö vid tillverkning av margarin
m. in. Utskottet avstyrker motionen med
hänvisning till alt Kungl. Maj:ts förslag
utgör en naturlig följd av det av riksdagen
förra året antagna regleringssystemet
för oljeväxter. Jag får kanske
härvid erinra om att beslutet innebar,
att staten skulle garantera en avsättning
av inhemska vegetabiliska matnyttiga oljor
motsvarande 50 procent av oljorna i
margarinkonsumtionen samt hela behovet
av olja för vissa andra ändamål. För
avsättningen av en större inhemsk produktion
av vegetabiliska matnyttiga oljor
skulle oljeväxtodlarna själva bära
ansvaret. En större eller mindre del av
den avsättningsgaranterade kvantiteten
avsågs emellertid bli exporterad. Någon
fullmakt för Kungl. Maj:t att, om så
skulle erfordras, meddela föreskrifter
om minimianvändning av avsättningsgaranterad
olja bär emellertid inte funnits,
vilket givetvis är en brist med
hänsyn till de åtaganden, som statsmakterna
gjort på detta område.

Det kunde, herr talman, finnas anledning
att i detta sammanhang även beröra
en hel del andra spörsmål, men då
jag tror mig veta att rätt många talare
kommer efter mig skall jag inte gå in på
några vidare detaljer.

Herr talman! Med vad jag här anfört
har jag försökt att i all korthet beröra
några av alla de spörsmål, som innefattas
i föreliggande utskottsutlåtande. Det
kanske blir anledning för mig att återkomma,
vilket jag i så fall skall be att
få göra. Tills vidare ber jag alltså, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
föreliggande utlåtande, dock med den
ändring beträffande regleringen av handeln
med mjölk och mejeriprodukter,
som innefattas i reservationen 7), avgiven
av mig själv, Bror Nilsson och

Svensson i Yä. Samtidigt ber jag att få
yrka avslag på alla övriga reservationer.

Herr NÄSLUND (fp):

Herr talman! Jag skall bemöda mig
om att följa den ärade utskottsordförandens
exempel och inte uppta tiden alltför
länge; det är nog riktigt, som han
antydde, att ganska många har ett ord
att säga i den nu föreliggande frågan.

Det ganska stora antalet reservationer
betingas av de många punkterna i
utskottsutlåtandet, men jag tror knappast
att antalet är så avskräckande som
en första blick kan ge vid handen. I
stort sett är nämligen reservanterna
överens med utskottet, t. ex. i fråga om
anslagsbeloppen. Det är inom den givna
ramen som delade meningar på vissa
punkter kommit till uttryck, och jag
skall be att här få upptaga några av dem
till närmare granskning.

Beträffande de allmänna synpunkterna
på prisregleringen under prouuktionsåret
1954/55 har vi en något avvikande
mening. Departementschefen har
av lätt insedda skäl accepterat det förbehåll,
som vid prisförhandlingarna
gjorts av jordbrukets förhandlingsdelegerade
om rätt att på nytt få upptaga
till behandling spörsmål som kunde föranledas
av höjda lantarbetarlöner etc.
I och för sig kan detta vara riktigt. Men
om förhandlingar sker enligt den hittills
tillämpade metoden och en överenskommelse
träffas mellan jordbruksnämnden
och förhandlingsdelegationerna,
är den tabu sedan Kungl. Maj :t accepterat
den; då står riksdagen praktiskt
taget inför ett fait accompli. Detta
kunde vara fullt försvarbart och förklarligt,
så länge man kunde redovisa
en betydande löneklyfta mellan jordbrukets
utövare och andra yrkesgrupper.
Nu har inkomstutvecklingen blivit
sådan, att det behövs mycket noggranna
undersökningar för att kunna påvisa en
större löneklyfta, och det är därför vi
anser att eventuella förhandlingar i anslutning
till ändrade lantarbetarlöner
bör presenteras för riksdagen i sådant
skick och på sådant sätt, att riksdagen
har möjlighet att obundet pröva frågan.

Onsdagen den 19 mai 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Brödsädesregleringen kan mycket väl,
det medger jag, diskuteras och ses från
olika synpunkter. Utskottets ordförande
har redan berört våra erinringar på
denna punkt. Vi anser att man här eftersträvar
en prissättning som inte korresponderar
med innehållet i 1947 års
principbeslut. Enligt föreliggande förslag
söker man stödja ett nettopris till
odlarna av i genomsnitt 43: 91 för höstvete,
45:36 för vårvete samt 37:83 för
råg, och härtill kommer en förmalningsavgift
av 5 kronor per deciton. Enligt
vår mening innebär detta att man söker
stödja ett högre bottenpris för brödsäd
än som svarar mot dess förädlingsvärde
i animalieproduktionen; detta senare
var ju riktlinjen i 1947 års beslut. Även
om en fullständig anpassning till detta
värde inte kan ske på en gång, något
som vi är medvetna om, anser vi att
riksdagen bör uppdraga åt Kungl. Maj :t
att före det nya prisregleringsårets början
förhandlingsvägen söka träffa överenskommelse
om en sänkning av det
svenska priset på brödsäd med i genomsnitt
4 kronor per deciton. Då en dylik
anpassning minskar spänningen mellan
priset i vårt land och priset på världsmarknaden,
torde förmalningsavgiften
kunna bibehållas vid 3 kronor per deciton.

Detta är den tankegång som ligger
bakom vårt yrkande. Jag medger att den
mycket väl kan diskuteras, herr talman,
men vi har ansett att förhållandet är så
pass markant att man inte kan stillatigande
förbigå det.

Vad beträffar fodersäd och andra fodermedel
är motiveringen i vår reservation
så pass utförlig, att det kanske inte
är nödvändigt att i detta ögonblick och
från denna plats redovisa den.

.lag skall övergå till att något beröra
mjölkregleringen och producentbidraget.
Jag skall då först och främst be att få
erinra om att vi från vårt håll redan i
samband med 1948 års riksdagsbeslut
om jordbruksrationaliseringen motsatte
oss den karaktär, som producentbidraget
på mjölk då fick, nämligen en särskilt
betonad social karaktär. Inom pa 4

Första kammarens protokoll 1954. Nr 21.

rentes vill jag säga, att det väl är obestridligt
att man kan beteckna hela stödet
åt det svenska jordbruket såsom en
social hjälp. Vi reagerade emellertid redan
vid den tidpunkten starkt mot den
förändrade karaktär, som man då gav
producentbidraget, och utvecklingen har
ju också visat att erinringarna inte var
ogrundade. Grunderna för producentbidraget
ändrades också vid 1952 års riksdag
och fördes ut i tillämpning år 1953.
Verkningarna av beslutet kom först i
början av år 1954. Jag måste säga, herr
talman, att någon mer misslyckad reform
på jordbrukets område än denna
omläggning av producentbidraget knappast
har ägt rum. Den som varit i tillfälle
att på mejeriföreningarnas årsmöte
höra alla de anmärkningar och allt det
klander, som riktats mot den nuvarande
formen för producentbidraget på grund
av de mycket grova orättvisor, som det
har lett till, har blivit styrkt i den uppfattningen,
att det är högst angeläget att
snarast möjligt lägga om detta system
och göra det, jag skall inte säga mera
rättvist — ty det är väl alldeles omöjligt
att komma fram till någonting som
representerar den hundraprocentiga
rättvisan — men jag skulle vilja använda
uttrycket mindre iögonenfallande
orättvist än den nuvarande ordningen.
Det har gång efter annan inträffat att
småbrukare, som har ett par, tre kor
och som är duktiga och driftiga människor,
med hjälp av familjen genom
skogsarbete och annat under högkonjunkturen
har kommit upp till årsinkomster,
som har gjort att de förlorat
producentbidraget, under det att andra
med betydligt högre årsinkomster än
skogsarbetaren, vilka haft tillfälle att
sälja större eller mindre partier skog,
har fått behålla producentbidraget. Jag
tror inte det var meningen att effekten
av omläggningen skulle bli denna, men
verkligheten själv verifierar att det är
så, och det måste man säga är synnerligen
olyckligt.

Ett ytterligare stöd för att vår tidigare
uppfattning i denna fråga är riktig har
vi ju nyss fått genom det anförande, som

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

utskottets ärade ordförande höll, i vilket
han rekommenderade att riksdagen
skall bifalla den reservation, som han
och hans partikamrater avgivit på denna
punkt. I reservationen föreslås, att
detta spörsmål skall utredas. Yi anser
för vår de! att man mycket väl utan
vidare utredning skulle kunna ta det
förenklade system, som vi här föreslår.
■lag är övertygad om att det icke skulle
leda till några större olyckor. I varje
fall skulle det inte förorsaka ett sådant
klander, som man med rätta riktar mot
det nuvarande systemet.

Jag skall inte säga mer om fettvaruregleringen.
Andra talare kommer väl
att beröra den frågan, då vi har i huvudsak
samma synpunkter, som anförts
i en motion från högerhåll.

Jag vill även, herr talman, säga ett par
ord om potatisregleringen. I en motion
har yrkats att brännerierna vad beträffar
den potatis, som går till dessa,
skulle åläggas inköpsskyldighet från odlare,
som icke är delägare i brännerier,
i analogi med vad som gäller beträffande
stärkelsefabrikerna. Jag anser, herr
talman, att det är goda skäl som talar
för att man bör tillmötesgå motionärerna
i detta avseende. Utskottet anför, att
det inte kan biträda yrkandet i motionen
med hänsyn till att en genomgripande
omläggning av hela regleringssystemet
för fabrikspotatis redan från och
med hösten 1955 är under övervägande.
Ja, precis samma motivering kunde väl
ha anförts i fråga om stärkelsefabrikerna!
Men även ett års tid har ju ändå cn
viss betydelse. Jag vet inte, om de uppgifter,
som jag har fått beträffande förhållandet
på potatismarknaden, för närvarande
är riktiga, men det har sagts
att under det att bränneriägarna bränner
sin potatis och i stort sett får ut ett
pris av nio kronor per hektoliter, har
småodlarna nödgats sälja sin potatis till
utlandet, närmast Tyskland, för knappt
fem kronor per hektoliter. Jag vet alltså
inte, om dessa siffror är riktiga, men jag
tror att de är ganska belysande för situationen.
I varje fall har ju under hela
den senare delen av vintern hörts klagomål
från Sydsverige från dem, som

inte är delägare i brännerier och som
därför inte kunnat sälja sin potatis till
det högre priset. Vi anser därför att det
skulle vara rätt och rimligt att potatisbrännerierna
likställdes med stärkelsefabrikerna
i detta hänseende.

Till sist ett par ord om fettvaruregleringen.
Föredragande departementschefen
föreslår på denna punkt, att de
fabriker, som förädlar oljeväxtfröer,
skall åläggas att ta emot en viss mängd
av årets skörd. Tidigare har emellertid
departementschefen gjort det principiella
uttalandet, att man såvitt möjligt bör
övergå från kvantitativa regleringar till
importavgifter. Det är ju betydligt enklare
att ta ut importavgifter. Men i detta
fall går han ändå den motsatta vägen.
Nu lär det väl vara på det sättet, att det
för närvarande går att med fördel sälja
de svenska oljeväxtfröerna på utlandsmarknaden
och köpa valolja till väsentligt
lägre pris. Det kan sålunda inte
vara annat än rent nationalekonomiskt
riktigt att sälja en vara, som passar utlandsmarknaden,
för högre pris och samtidigt
importera varor, som för det ändamål,
för vilket de är avsedda, passar
minst lika bra som de exporterade.

Herr talman, jag skall i första hand
nöja mig med det här anförda och kommer
senare att på varje punkt yrka bifall
till de vid utlåtandet fogade folkpartireservationerna.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Som vanligt har prisuppgörelsen
på jordbrukets produkter
ackompanjerats av en mycket livlig diskussion,
som har pågått inte bara under
de månader, som förslaget härom varit
framlagt för offentligheten, utan även
tidigare under den gångna vintern. Det
har inte saknats överord i denna diskussion.
Man har på vissa håll inte väjt
för att tillgripa mycket kraftiga omdömen
när det gällt att karakterisera den
jordbrukspolitik, som förts i vårt land
under de senaste åren.

Om man jämför den diskussion, som
på det viset förts i tidningar och den
offentliga debatten i övrigt under de se -

Onsdagen den 19 mai 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

naste månaderna, med den kritik, som
har framkommit under frågans behandiing
här i riksdagen, behöver man inte
vara särskilt klarsynt för att kunna konstatera,
att det föreligger en betydande
skillnad. Kritiken har varit betydligt
mera dämpad här i riksdagen. Herr Näslunds
anförande nyss är väl ett vittnesbörd
om den saken, och det vittnar ju
om ett gott omdöme hos riksdagens representanter,
som inte vill solidarisera
sig med den överdrivna, hatfulla kritik,
som i vissa tidningar riktats mot jordbruket
och jordbrukspolitiken.

Det är ingen anledning för mig att gå
in i någon detaljgranskning av det förslag,
som vi behandlar i dag, allra minst
efter den noggranna genomgång av utskottsutlåtandet
och reservationerna,
som jordbruksutskottets ordförande nyss
gjorde. Inom högerpartiet har vi i stort
sett accepterat det förslag, som jordbruksministern
framlagt såsom resultat
av överläggningar mellan de berörda
parterna, och därför finns det ingen anledning
för mig att direkt opponera mig
mot förslaget i allmänhet. Jag skall i
stället ta tillfället i akt att peka på några
omständigheter, som har skapat underlaget
för och möjliggjort den överenskommelse,
som träffats beträffande
prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område för nästa år.

Både fjolårets överenskommelse och
årets bär träffats under andra omständigheter
än tidigare. Bristsituationen i
fråga om viktiga livsmedel har förbytts
i överskott, och därmed har också statsmakternas
utfästelse blivit aktuell om en
prissättning på jordbrukets produkter,
som ger jordbrukarna en likvärdig inkomststandard
med andra befolkningsgrupper.
Det är med tillfredsställelse
som man på jordbrukarhåll kan konstatera,
att denna målsättning inte har ifrågasatts
vid årets förhandlingar. För konsumenterna,
å andra sidan, kan det också
vara tillfredsställande att konstatera,
att detta likställighetskrav inte behöver
betyda höjda livsmedelspriser utan i
stället kan tillgodoses genom rationalisering
och effektivisering av driften.

Både årets och fjolårets prisuppgörel -

ser innebär i själva verket en sänkning
av jordbrukspriserna. I år redovisas en
sammanlagd prissänkning av 127 miljoner
kronor, som fördelar sig med 65 miljoner
på brödsäden, 1,5 miljoner på fabrikspotatis,
3 miljoner på sockerbetor,
15 miljoner på oljeväxter, 17 miljoner på
mejerimjölk och 45 miljoner på kött och
lläsk. Visserligen får nu inte konsumenterna
del av denna prissänkning i sin
helhet. För dem skulle sänkningen bli
85 miljoner kronor.

1 fjol var motsvarande sänkning 150
miljoner kronor i producentpriserna och
70 miljoner för konsumenterna. Det är
alltså en betydande skillnad mellan de
sänkningar, som kommer konsumenterna
till del, och de sänkningar, som producenterna
får vidkännas. En del av
prissänkningen för producenterna beror
på förluster vid exporten av överskottsproduktionen.
Fn annan del av sänkningen
beror på bortfallet av subventioner,
särskilt i fjol. Tillsammans
innebär emellertid årets och fjolårets
uppgörelse en prissänkning för konsumenterna
på sammanlagt 150—160 miljoner
kronor, och detta är alltså jordbrukets
bidrag till en sänkning av kostnadsnivån
inom landet.

Förutsättningen för denna sänkning
av jordbrukets priser har skapats genom
den storartade utveckling, som jordbruksproduktionen
undergått under de
senaste decennierna. Driftsrationaliseringen
framför allt genom en långt driven
mekanisering har fört oss ett stort
steg framåt. Produktionsvolymen vid
jordbruket bär ökat, så att man beräknar
att den nästa år skall överstiga förkrigstidens
produktionsvolym med 16
procent. Det är främst vegetabilieproduktionen:
produktionen av spannmål
och oljeväxter o. d. som har ökat. För
nästa år beräknas stegringen i jämförelse
med förkrigstiden till cirka 34 procent
för den vegetabiliska produktionen,
medan animalieproduktionen kommer
att öka med 11 procent.

Trots folkökningen sedan förkrigstiden,
som givetvis medfört ökad konsumtion,
räcker vår jordbruksproduktion
numera inte bara till för vår självför -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1951 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

sörjning'' utan medger även en betydande
export. Denna produktionsökning har
skett samtidigt som antalet arbetstimmar
i jordbruket minskat med inte
mindre än 30 procent i förhållande till
förkrigstiden. Produktionsvolymen per
arbetstimme har på det viset ökat med
50 procent inom jordbruket sedan
1938/39. I stället för den mänskliga arbetskraften
och i stället för hästar har
vi fått traktorer och andra maskiner. De
kostar naturligtvis också pengar, men
förändringen har ändå medfört stora
fördelar för folkhushållet.

Inom Jordbrukets utredningsinstitut
har man beräknat, att jordbrukets kostnader
tack vare effektivisering i olika
hänseenden minskat med nära 600 miljoner
kronor sedan förkrigstiden. Det
är denna utveckling, som möjliggjort
förbättrade villkor för jordbruket, höjda
löner för lantarbetarna och bättre inkomster
för jordbrukarna själva, samtidigt
som livsmedelspriserna i vårt land
hållits på en i jämförelse med andra
länder låg nivå.

Jag sade nyss, att jordbruksproduktionen
inte bara räcker till för konsumtionen
inom landet utan även möjliggör
en ganska betydande export. Man beräknar,
att värdet av denna export under
1954 kommer att stiga till ungefär
500 miljoner kronor. Detta är värdet av
exporten av egentliga jordbruksprodukter,
och det motsvarar ungefär G procent
av landets sammanlagda export. Det innebär,
att värdet av vår export av jordbruksprodukter
kommer att uppgå till
ungefär samma belopp som importen av
sådana produkter. Till för bara ett par
år sedan hade vi däremot ett stort importöverskott
på jordbruksprodukter,
som uppgick till ungefär 400 miljoner
kronor om året. Tack vare den ökade
produktionen kan vi numera under ett
gott skördeår i stort sett få balans mellan
export och import av egentliga jordbruksprodukter.
Samtidigt har även importen
av förnödenheter av olika slag,
såsom konstgödsel, fodermedel, maskiner
och drivmedel till jordbruket, nedgått
med ungefär en tredjedel i förhållande
till förkrigstiden. Produktionsfor -

merna och verksamheten inom jordbruket
har sannerligen inte stått stilla under
det senaste decenniet, och här har
jordbruksbefolkningen utfört ett arbete,
som givit hela vårt folkhushåll stora fördelar.

Ja, herr talman, detta var några reflexioner
i ett ämne, som kanske inte hör
till dagens överläggningar, men som ändå,
som jag tidigare sade, utgör underlaget
för det här föreliggande förslaget
och som har skapat förutsättningarna
för jordbrukspolitiken i vårt land.

Tillit mig till sist bara med några ord
motivera den reservation, som jag tillsamman
med en kamrat har fogat till utskottets
utlåtande. Det gäller en gammal
bekant fråga, som vi diskuterade i utskottet
i fjol. Utskottet framställde då
vissa önskemål, som inte blivit hörsammade
i år. Det är frågan om mjölkens
standardisering. Vår reservation, där vi
yrkar på att bestämmelserna om viss
högsta fetthalt i konsumtionsmjölken
skall upphöra från och med nästa prisregleringsårs
ingång och att Kungl. Maj:t
skall utfärda härför erforderliga författningar,
grundar sig på den skrivelse,
som jordbruksnämnden i år liksom i
fjol ställt till regeringen i detta ärende.
Där säger jordbruksnämnden, att den
alltjämt anser att tillräckliga skäl saknas
för bibehållande av ifrågavarande
föreskrifter, som tillkom i ett bristläge i
fråga om fettvaror. Då numera stort exportöverskott
på mjölkfett föreligger, bör
enligt nämndens mening föreskrifterna
om fetthaltens begränsning beträffande
mjölken slopas.

Jordbruksministern skjuter på frågan
under hänvisning till den utredning om
förbättring av mjölkens kvalitet, som pågår.
Det är något egendomligt, tycker jag,
att man skall behöva häkta den här frågan
på en sådan utredning, ty här gäller
det ju en ågtärd, som i sig själv medför
förbättrad kvalitet på mjölken i jämförelse
med vad som för närvarande är
fallet.

Man säljer numera 3,5-procentig mjölk
under vissa former i olika delar av landet,
och utvecklingen har visat, att trots
det högre priset och trots den särskilda

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

distributionsformen har förbrukningen
av denna mjölk stigit under det sista
året. För närvarande uppgår försäljningen
av 3,5-procentig mjölk i Stockholm
till ungefär 25 procent av den totala
försäljningen. Detta visar alltså, att det
finns ett önskemål hos konsumenterna
att ha möjligheter att köpa en mjölk med
högre fetthalt.

En höjning av fetthalten i konsumtionsmjölken
skulle betyda en minskning
av smörproduktionen. Varje tiondels procent
fett i konsumtionsmjölken motsvarar
ungefär 1 100 ton smör. Det är
kanske inte så imponerande siffror i
och för sig, men eftersom smörexporten
faktiskt har vållat besvärligheter skulle
den föreslagna höjningen av fetthalten
vara ett litet steg i riktning mot en
minskning av överskottet.

Framför allt är emellertid motivet för
vårt förslag det förhållandet, att man
inte skall behålla en bestämmelse längre,
som tillkom under helt andra förhållanden
än de som nu råder. Vi bör
även på detta område tillmötesgå konsumenternas
berättigade krav på att själva
få välja den mjölk de vill ha.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation,
som är betecknad med nr 9) och som jag
och herr Eliasson i andra kammaren har
avgivit. Det innebär en hemställan om
bifall till utskottets förslag med den
ändring som innefattas i denna reservation.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Det frågekomplex vi nu
har att behandla, nämligen jordbrukets
prisfrågor, har — som redan påpekats
av den föregående talaren — föregåtts
av en månadslång debatt både i pressen
och på annat sätt. Detta visar vilken
central betydelse som tillmätes dessa frågor.
Detta är helt naturligt, ty de angår
oss alla.

Om man följt med debatten, har man
inte kunnat undgå att se och iakttaga de
överdrifter och den ensidighet som i vissa
huvudstadstidningar, främst Dagens
Nyheter och Expressen, kommit till synes.

Det är både naturligt och riktigt, att
man söker få fram produkterna — det
må nu gälla jordbrukets, industriens eller
hantverkets — så billigt som möjligt, så
att konsumenterna inte behöver betala
onödiga överpriser. Det är en strävan
som är både lovvärd och nödvändig. Men
om man avser att nå praktiska resultat,
iir det väl ändå nödvändigt att föra
fram sakligt bärande argument och att
föra diskussionen i en anda av samförståndsvilja
samt att vara mottaglig för
fakta. Så har emellertid inte alltid varit
fallet i den hittills förda debatten. De!
är främst Dagens Nyheter och Expressen,
som skruvat upp sin indignation
mot den hittills förda jordbrukspolitiken
och som i sina skriverier i dessa frågor
ådagalagt en häftighet och en ensidighet,
som inneburit en politisk krigföring, vilken
man bestämt måste ta avstånd ifrån.
Sådant är icke förenligt med demokratisk
samhällsanda, i vars natur och mening
ligger att man lugnt och sansat
skall ge skäl och ta skäl och sedan på
sakliga grunder söka förhandla sig fram
till praktiskt framkomliga resultat. Detta
försvåras givetvis, om de olika parterna
uppträder så mot varandra, att en
atmosfär av hets framkallas och misstänksamheten
göres till ett huvudtema i
argumenteringen.

För min del är jag inte övertygad om
att de, som mest högröstat och ohämmat
går till storms mot jordbruket och
dess prisuppgörelser, är de som i det
långa loppet bäst tillvaratager konsumenternas
intressen. Jag håller före att
de sakliga argumenten, framförda i en
förtroendefull anda och i en ärlig strävan
att komma fram till acceptabla, om
än icke helt tillfredsställande lösningar,
ändå har den största genomslagskraften
och ger de bästa resultaten. Nu får
man dock komma ihåg att bakom både
Dagens Nyheters och Expressens framfart
i dessa frågor ligger också partipolitiska
spekulationer och en nervös
trängtan att spränga koalitionen. På den
punkten kan de tala å hela folkpartiets
vägnar, och för den skull bör förmodligen
mycket vara dem förlåtet.

Jordbrukskalkylen bär också blivit fö -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

remål för kritik, särskilt tidigare, och
alla äro vi nog överens om att dess
bristfälligheter är rätt betydande, även
om den kanske är bättre än sitt rykte.
Vi får hoppas att den år 1952 tillsatta
jordbruksprisutredningen i sommar
framlägger sitt förslag och att vi då
kan få ett säkrare bedömningsunderlag
när det gäller de prisreglerande åtgärderna.

Vid remissdebatten år 1952 sade herr
Waldemar Svensson i medkammaren —
av den följande pressdebatten att döma
å folkpartiets vägnar — upp jordbrukskalkylen
tro och loven. En honom närstående
tidning, Bohusläningen, ansåg
att denna herr Svenssons deklaration
var att likna vid en bomb mot kalkylen
och var det betydelsefullaste som hände
under 1952 års remissdebatt. Och Bohusläningen
fortsatte: »Svenssons de klaration

innebar ingenting mindre än
en uppsägning av den överenskommelse
om jordbruket, som hittills huvudsakligen
omfattats av alla demokratiska partier.
» Tidningen förutsade att det skulle
bli »en lång serie av explosioner, som
sprider sig allt vidare. Många till synes
stabila konstruktioner får efter hand göra
sällskap med åtskilliga luftslott som
rasar».

Det var således eu icke obetydlig effekt
som tidningen Bohusläningen väntade
sig av »Waldemars bomb». Men Bohusläningen
blev föga sannspådd. Några
allvarliga kedjereaktioner har icke
förmärkts. Och folkpartiets intresse har
de båda senaste åren samlat sig omkring
inre fördelningsfrågor. Några försök att
bryta sönder jordbrukskalkylen har inte
förmärkts i årets motion. Om detta är
ett tecken på en förändring i uppfattning
och således ett erkännande av att
framstöten år 1952 var en överilad handling,
eller om det ingår som ett led i en
delvis ny taktik, är svårt för utomstående
att avgöra.

Då överenskommelsen om prissättningen
för det kommande regleringsåret
träffades i februari mellan jordbruksnämnden
och jordbrukarnas förhandlingsdelegation,
utlöste detta ett ramaskri
i vissa folkpartiorgan. Expressen

skrev den 26 februari att »konsumenterna
återigen efter den träffade uppgörelsen
får finna sig i att betala oskäliga
överpriser för sina livsmedel» och
att jordbrukarna tillförsäkras nya favörer,
nya extra privilegier för livsmedelsproducenterna
på konsumenternas bekostnad.
Och Expressen fortsätter: »I ett
tillstånd som det nuvarande när den
första statsmakten domineras av ensidiga
och ängsligt jordbruksbetonade synpunkter»
förmår inte jordbruksnämnden
driva annars naturliga rättvisekrav. Och
Dagens Nyheter sjöng samma melodi.

Sedan man tagit del av dessa hårda
utfall mot prisuppgörelsen från två av
folkpartiets största tidningsorgan, var det
med stort intresse man motsåg det alternativ
till den träffade uppgörelsen som
det »ledande oppositionspartiet», vilket
inte har behövt ta ställning till prisfrågorna
på förberedande stadium och endast
har att som vanligt beakta partitaktiska
synpunkter, skulle framföra då
frågan blev aktuell i riksdagen.

Nu föreligger motionen. Låt oss först
se, hur den tillgodoser konsumenternas
intressen, dessa som enligt Expressen
genom uppgörelsen berövats stora delar
av billiga livsmedel. Det enda förslag
som för konsumenternas vidkommande
kan ha någon reell betydelse är förslaget
att sänka margarinpriset med 35 öre
per kilogram och ytterligare underhandlingar
angående 4 öres ytterligare sänkning
av brödsädespriset.

Vad först angår sänkningen av priset
på margarin med 35 öre per kilogram
så skulle denna sänkning medföra
ett inkomstbortfall på regleringsavgifterna
av drygt 30 miljoner kronor, och
denna summa skulle enligt motionen
överföras från clearingkassan för fettråvaror.
Med andra ord: prissänkningen
skulle subventioneras med allmänna
medel. För folkhushållet innebär förslaget
ingen utgiftsminskning.

Vi är väl litet var intresserade av att
kunna tillmötesgå konsumenternas intresse
att sänka priset på matfett, inte
minst på margarinet. Men bland annat
med hänsyn till avsättningssvårigheterna
för vår stora smörproduktion har

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

man hittills inte kunnat gå längre i prishänseende
än vad som skett. Föregående
år föreslog folkpartiet även en sänkning
av smörpriset, varvid också då inkomstbortfallet
delvis skulle subventioneras
med allmänna medel. T år har det förslaget
kommit bort.

Yrkandet om att uppdra åt Kungl.
Maj:t att före regleringsårets början förhandlingsvägen
söka träffa överenskommelse
om en sänkning av priset på brödsäd
med i genomsnitt 4 öre per kilogram
är så orealistiskt och optimistiskt,
att det knappast kan tas på allvar.
Jag tvivlar på att ens förslagsställarna
själva tror på möjligheten att de priser
på brödsäd, som fastställdes av regeringen
i höstas och som i februariöverenskommelsen
räknades in i kalkylen och
som utgjort utgångspunkten för sådden
av brödsäd, skulle kunna sänkas genom
förhandlingar vid den tidpunkt, då skörden
står för dörren. Till detta kommer,
att ett sådant förfaringssätt som folkpartiet
rekommenderar är ägnat att rubba
den grund, på vilken resultatgivande förhandlingar
måste bygga. Därtill må erinras
om att årets förhandlingar varit
särskilt hårda och att förhandlarna, enligt
vad som berättas, i dagar pressade
varandra i fråga om några få miljoner
kronor. Därav framgår det hopplösa i
att nu, så långt efter uppgörelsen, uppnå
de resultat som folkpartiet begär.
Folkpartiförslaget är nog att betrakta
mera som en tom gest än som ett förslag
med reellt praktiskt underlag.

Detta är, herr talman, det »ledande
oppositionspartiets» förslag till förhindrande
av att »konsumenterna berövas
stora delar av billiga livsmedel». Jag förmodar
att både partiet självt och dess
vapendragare i Klarakvarteret är belåtna
och känner sig imponerade av resultatet.

Så kommer jag till frågan om hur folkpartimotionen
ställer sig till de nya favörer
och nya extra privilegier som producenterna
enligt Expressen genom
uppgörelsen vunnit på konsumenternas
bekostnad. Såvitt jag kan finna — och
därom vittnade också her Näslunds tidigare
anförande här — innebär folkpar -

timotionen ett accepterande av regeringens
förslag i fråga om jordbrukets inkomstvolym.
Den enda nämnvärda attack
som görs är framläggandet av det
enligt mitt förmenande orealiserbara förslaget
angående underhandlingar om
sänkning av brödsädspriserna med fyra
öre per kg. Det skulle, om det genomfördes,
leda till en inkomstminskning
på cirka 28 miljoner kronor. Till detta
kommer, att folkpartimotionen i fråga
om stödet till mjölkproduktionen innebär
en inkomstökning för jordbruket
med cirka 8 miljoner kronor, såvitt man
nu kan beräkna. Om folkpartiförslaget
kunde genomföras, skulle det röra sig
om cirka 20 miljoner kronor i inkomstminskning
för landets jordbrukare. För
att man rätt skall fatta storleksordningen
av det underbud som folkpartiet presenterat
när det gäller jordbrukets inkomstvolym
får jag erinra om att jordbrukskalkylen
har en omslutning av 4
miljarder kronor.

Vid denna genomgång av folkpartiets
motionsledes framförda alternativ till
propositionen kommer jag fram till att
det som skiljer både när det gäller tillgodoseendet
av konsumenternas intresse
av billigare livsmedel och när det gäller
jordbrukets inkomster rör sig om endast
mindre marginalbelopp. På det hela
taget har således folkpartiet ingenting
väsentligt att erinra emot propositionens
ekonomiska omslutning eller de beräkningsgrunder
som kalkylen bygger på.
Det är betydelsefullt att kunna konstatera
detta.

Den under senare tid förda jordbrukspolitiska
debatten har i stor utsträckning
rört sig omkring jordbrukets rationalisering.
Det är från deras sida, som
företrätt mera renodlade konsumentintressen,
som man framfört kritiken att
jordbruksrationaliseringen gått för sakta,
främst då den yttre rationaliseringen.
Klagomålen gäller i första hand att
antalet brukningsdelar i de minsta storleksgrupperna
inte försvinner tillräckligt
hastigt. Man anser, att de små jordbruken
utgör ett allvarligt hinder för en
sådan rationalisering av jordbruksproduktionen,
att arbetskraften blir helt och

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

effektivt utnyttjad, och för en önskvärd
sänkning av jordbrukets produktpriser.
Det ligger ett mycket realistiskt betraktelsesätt
bakom detta. Därför är också
strukturrationaliseringen en av de stora
och grundläggande uppgifterna när det
gäller all tillförsäkra dem som arbetar i
jordbruket möjligheter att följa med i
inkomstutvecklingen och få fram produkterna
till skäliga priser.

Sedan skall jag säga några ord om de
reservationer som är fogade till utskottsutlåtandet.
Då kommer jag först fram till
den som gäller småbrukarbidraget, producentbidraget.
Detta producentbidrag
har varit föremål för flera utredningar,
och 1952 års riksdag har beslutat om
nya behovsprövade grunder. Nu har lantbruksnämnderna
utfört ett omfattande
arbete för att söka förverkliga detta behovsprövade
producentbidrag och
bringa det ut i vardagslivet. Jag medger,
att behovsprövningen har åstadkommit
mycket missnöje, och det har också visat
sig, att det inte är lätt att komma till
rättvisa grunder. Men gentemot förslaget
att vi nu omedelbart skulle avskaffa
producentbidraget eller, såsom folkpartiet
föreslår, inbaka det i det allmänna
mjölkbidraget, vill jag säga, att vi nog
ännu inte är mogna härför. För min
del kan jag villigt erkänna, att vi kanske
om ett eller annat år kan vara beredda
att göra detta och kanske också
anser det nödvändigt att undersöka, om
producentbidraget bör avvecklas, men i
varje fall från mina utgångspunkter är
det inte riktigt att såsom föreslås i motioner
från folkpartiet och andra håll
inbaka producentbidraget i det allmänna
mjölkbidraget och på det sättet ge det
permanent karaktär.

De förslag som kommit fram från
folkpartihåll när det gäller producentbidraget
har under årens lopp sett ut på
olika sätt. Man bär kommit från den
ena klarheten till den andra. Nu föreslår
folkpartiet beträffande hjälpen till mjölkproduktionen,
att man skall sammanslå
leveransbidraget och producentbidraget
till ett gemensamt bidrag. År 1952 förelåg
också ett förslag av ungefär samma
principiella innebörd, men då stannade

man vid att föreslå, att det högsta belopp
som detta bidrag skulle ge skulle
vara 800 kronor vid 10 000 kilograms leverans.
alltså att det skulle utgå 8 öre
per kilogram för mjölkleveranser upp
till 10 000 kilogram. De 800 kronor som
därvid uppnåddes skulle utgå oavkortade,
om mjölkleveranserna ej översteg
15 000 kilogram. För överskjutande leveranser
skulle göras avdrag med fyra öre
per kilogram.

I år har man gått ned från 8 öre till
6 öre, men man föreslår i stället ett
högsta bidrag på 600 kronor, vilket skall
utgå vid leveranser från 10 000 upp till
20 000 kilogram. Det förefaller mig som
om man bär satt gränsen alltför högt
när det gäller produktionen. Man har
höjt den från vad som svarar mot jordbruk
med 5 å 6 kor till vad som svarar
mot jordbruk med 7 å 8 kor. Frågan gäller,
om det i nuvarande läge, när det är
överskott på mjölkprodukter, är förståndigt
att gå så långt i denna form av bidrag
som upp till 20 000 levererade kg
per år. Jag tillåter mig att framföra
den uppfattningen, att man kanske bör
tänka sig för, innan man går så långt.
Producentbidraget förvandlas på sätt
och vis från ett småbrukarbidrag till ett
bidrag, som kanske mera är avsett för
de ofullständiga jordbruken.

Sedan vill jag beröra en annan fråga,
som har tagits upp i folkpartireservationen.
Det gäller priserna på fodersäden.
Folkpartiet föreslår, att riksdagen skall
göra ett uttalande om en sänkning av
priserna genom balansering med importavgifterna.
Jag tror för min del att det
är riktigt, att man låter det finnas en
viss rörlighet när det gäller reglering av
brödsädespriserna och icke sätter det tak,
som folkpartireservationen innebär. Ty
om man nu skulle tillämpa den principen
på de priser som gäller vid inköp
av majs och oljekraftfoder, skulle det
betyda, att man inte kunde ta ut några
avgifter. Priset på majs är nämligen så
högt — 50 kronor per deciton — att
man ändå kommer högre än vad folkpartiet
här föreslår. Jag vill därför fråga
folkpartiet, hur man skall klara exporten,
framför allt av ägg, om man skulle

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

följa reservationen på denna punkt och
man sedan kanske under långa tider icke
får in tillräckligt i form av införselavgifter.
Både fläsket och mejeriprodukterna
får del av andra avgiftsmedel, men denna
möjlighet föreligger knappast för äggen.
Det kommer därför att uppstå betydande
svårigheter för äggproduktionen, om det
på grund av minskade införselavgifter
icke går att få till stånd den export som
man har tänkt sig med hjälp av dessa
avgifter.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till jordbruksutskottets
förslag.

Herr NÄSLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det vore synnerligen
frestande att ingå i svaromål på herr
Jon N. Jonssons anklagelse mot folkpartiet,
men jag tror att det vore ganska
fruktlöst. Däremot är det nog hälsosammare
för både min vän herr Jon N.
Jonsson och hans uppdragsgivare, om
de behagade studera utvecklingen mot
bakgrunden av de förslag som folkpartiet
tidigare år har framfört och för vilka
folkpartiet har blivit kritiserat minst
lika hårt som i dag. Livet självt verifierar
mycket bättre än vi här framme från
talarstolen kan göra vad som är rätt och
riktigt och vad som är orätt. Det är anledningen,
herr talman, till att jag inte
går in i något svaromål.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Näslund sade i sitt
anförande, att det strängt taget inte var
så stor skillnad mellan de synpunkter
som var till finnandes i utskottets skrivning
och i vad reservanterna hade anfört.
Man var, säger han, överens om
anslagens storlek, men representanterna
för hans parti hade dock anledning
att framföra en del synpunkter i fråga
om vissa detaljer. Det är glädjande, att
den jordbrukspolitik som nu föres är av
sådan utformning, att den kan accepteras
på olika håll. Efter att ha studerat
den motion som inlämnats från folkpartiet
i år, tror jag dock att jag har

anledning att i någon mån uttala en avvikande
mening i fråga om den samlingsappell
som herr Näslund ville ge
här.

Glädjande nog kan det konstateras, att
bland undertecknarna av motionen
finns en professor, en direktör för en
köpmannaförening, en agronom — som
dock mycket litet sysslat med praktiskt
jordbruk — och därtill en jordbrukare.
När vi går att diskutera dessa ting, har
vi kanske anledning att i någon mån
undersöka, vad man från folkpartihåll
egentligen vill föra fram.

Beträffande vår jordbrukspolitik har
vi varit överens om att man skall försöka
åstadkomma lika ekonomiska möjligheter
för jordbrukets utövare som för
dem som har sysselsättning på landsbygden
i grovarbete. Jag medger gärna, att
den politik som har förts faktiskt i mycket
hög grad har utjämnat klyftan dem
emellan, och man kan givetvis i dag
ställa sig frågan: Har inte många av
jordbrukarna verkligen fått sina önskemål
tillgodosedda?

Men hur har det skett? Folkpartiet
framhåller sig då och då, såväl i uttalanden
som i pressen, som det parti
som företräder det största antalet jordbrukare.
Men är det med folkpartiets
medverkan, som den jordbrukspolitik vi
haft har förts i hamn? Enligt min mening
inte. Varje år har från folkpartiets
sida framförts kritik. Ibland talar man
om detaljer, annars talar man om huvudsaker,
men i olika sammanhang har
man försökt misstänkliggöra det instrument,
som skall redovisa vad jordbruket
haft i inkomster och utgifter och
med vars hjälp man bör kunna finna en
skälig avvägning och en prissättning
som kan gagna det hela.

Med det hela menar jag inte enbart
jordbruksintresset utan hela landets intresse.
Vi söker på olika områden hålla
beredskap för den händelse vi återigen
skulle komma i en allvarlig situation. Vi
ger ut stora pengar på beredskap och
försvar; jag tror att vi också har anledning
att se till att vi har ett jordbruk
som är produktionskraftigt.

Låt oss återgå till frågan, hur klyftan

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets
har utfyllts. I motionen II: 696 har folkpartiets
representanter redovisat några
siffror. Man påstår, att de jordbruk, som
det annars talas så varmt om, har fått
en orättvist ringa del vid fördelningen
av jordbrukets inkomster. I hektargrupp
I, 2—5 hektar, var inkomsten per jordbrukarfamilj
enligt motionen år 1949/50
5 594 kronor men hade år 1951/52 stigit
till 10 138 kronor. I grupp III, som
omfattar enheter om 10—20 hektar, var
inkomsten 1949/50 9 249 kronor och
hade 1951/52 stigit till 13 128. Den högsta
gruppen, 30—50 hektar, hade 1949/50
15 357 kronor i årlig inkomst och 1951/

52 18 464. Det är ganska goda inkomster
som jordbruket har enligt dessa siffror.
Men från folkpartihåll säger man vidare:
»Till ovanstående nettoinkomst

kommer mindre summor i form av barnbidrag,
pensioner etc.» Är det nu något
särskilt för jordbrukarna? Månne det
inte finns fler samhällsgrupper som får
del av både barnbidrag och folkpensioner?
Jag har mycket svårt att förstå, varför
man talar om sådant i detta sammanhang.

Så har man som jämförelse industriarbetarna.
Man talar om att industriarbetaren
1949 i lägsta dyrortsgruppen
hade en inkomst av 5 124 kronor och år
1951 6 405. I högsta dyrortsgruppen är
siffrorna något högre. Nu har det märkliga
inträffat, att när det gäller jordbrukare
redovisas familjeinkomsten; då talar
man inte bara om den inkomst som
jordbrukaren själv hade utan även om
vad hans hustru och barn har kunnat
förtjäna. När det gäller industriarbetaren
däremot, talar man inte om huruvida
också familjemedlemmarna möjligen
har haft några inkomster. I folkpartimotionen
säger man vidare att »det
inte är vår mening att med stöd av här
anförda siffror dra några bestämda slutsatser».
Ja, det är ett verkligt folkpartistiskt
uttalande att inte göra några bestämda
slutsatser och uttalanden därför
att situationen givetvis kan ändra sig om
någon månad och man då kanske har
anledning att göra ett annat uttalande.

Jag har emellertid bär siffror från en
utredning som talar ett annat språk. En

område m. m.
jordbrukare i gruppen 2—5 hektar hade
år 1949 — familjemedlemmarnas eventuella
inkomst oräknad — en årsinkomst
på 1877 kronor. År 1951/52 hade hans
inkomst stigit till 4 455 kronor. En jordbrukare
i gruppen 10—20 hektar hade
1949/50 en inkomst på 4 247 kronor och
1951/52 en inkomst på 7 288 kronor, i
den högsta gruppen, 30—50 hektar, hade
han 1949/50 en inkomst på 8 612 kronor
och 1951/52 en inkomst på 11 50 6 kronor.
Detta är följaktligen inkomster som
jordbrukaren själv har haft. Det är i
och för sig själv ingen föraktlig inkomst.
Av dessa siffror framgår, att vi har kommit
ett gott stycke på väg när det gäller
inkomstutjämning mellan lantbrukare
och industriarbetare. Man frågar sig då:
Varför försöker motionärerna att göra en
uppläggning, ägnad att i så oerhört hög
grad misstänkliggöra vad som åstadkommits? Jag

tycker nog att det borde finnas
en något mera positiv inställning för att
försöka skapa förståelse mellan olika
samhällsgrupper. Det har ofta från folkpartihåll
sagts: I jordbrukspolitiken har
alltid småbruket blivit efter. Att döma
av de siffror som finns redovisade i motionen
har en jordbrukare i den lägsta
arealgruppen från 1949/51 fått sin inkomst
ökad med nära 100 procent, medan
däremot en jordbrukare med en
areal mellan 30 och 50 hektar har fått sin
inkomst ökad med endast 20 procent.
■lag tycker nog att vi här ändå försökt
att åstadkomma största möjliga förbättring.
Om det finns eu klyfta att fylla
igen i inkomstförhållandena — och det
finns det — är det enligt min mening
nödvändigt att se till att åstadkomma
en politik, som ger de mindre jordbrukarna
något större inkomst än tidigare.
Men vi vet alla vilka svårigheter som
uppstår därigenom att de mindre jordbrukarna
får sin huvudinkomst från
mjölkproduktionen. Att åstadkomma ett
högre mjölkpris i detta land utan ökade
statssubventioner anser jag vara ganska
omöjligt. Följaktligen har vi att välja,
vilken väg vi skall gå, om vi skall
subventionera småbrukarna eller om
vi skall försöka att i möjligaste mån

Onsdagen den 19 mai 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

åstadkomma en förbättring för dem på
något annat sätt. För min personliga de!
vill jag deklarera, att jag inte står främmande
för den tanken att för den tid
som kommer verka för en utjämning
mellan del större och det mindre jordbruket.

För att återkomma till misstänkliggörandet
av jordbruket vill jag säga, att
folkpartiet därvidlag under de senaste
åren haft en mycket god medhjälpare i
vissa tidningsorgan, inte minst i Stockholm
och Göteborg. Det har ännu inte
gått så lång tid sedan jordbruket gjorde
en storartad insats beträffande vårt
lands försörjning under en tid då vi i
hög grad var beroende av jordbruket.
Man blir då så förvånad över att det nu,
sedan inte ens tio år har gått sedan
dess, har satts i gång en smutskastning
av jordbruket, att man måste fråga sig
vad meningen är. Jag skulle för min de!
tro att den, som känner ansvar inför utvecklingen,
i fortsättningen kommer att
vara av den meningen, att det är nödvändigt
att föra en sådan politik i vårt
land, att vi kan upprätthålla ett produktionskraftigt
jordbruk.

Jag trodde att kritiken från folkpartiets
sida i dag inte skulle röra sig om
vissa detaljspörsmål utan att vi här skulle
få höra det program, som folkpartiet
har uttalat att det tänker lägga fram.
Det kan ju hända att folkpartiets huvudtalare
i jordbruksfrågor i andra kammaren
kommer att göra det, så att vi
senare på dagen kan få höra vad framtiden
bär i sitt sköte.

Den uppgörelse som i år har träffats
liar ju varit föremål för kritik, men denna
har kanske i stort sett endast rört
detaljer. Man har i pressen och i vissa
andra uttalanden sagt, att den överenskommelse
som är träffad i år bygger på
helt andra premisser än tidigare. Man
påstår att det införts nya principer, att
lantarbetarlönerna inte längre skulle
räknas in i jordbrukets omkostnader.
Detta påstående är felaktigt. De lantarbetarlöner,
som varit kända vid det tillfälle
då underhandlingarna fördes i
hamn, har räknats in i kalkylen. Vad sedan
gäller påståendet, att jordbrukarna

inte fått täckning för hela denna utgiftspost,
därigenom att de jordbrukare som
själva arbetar i jordbruket inte har fått
samma löneförhöjning för den egna arbetskraften
som lantarbetarna, vill jas
erinra om att samma principer tillämpats
även under tidigare år.

Såsom tidigare har sagts här i debatten
har priserna på jordbrukets produkter
kunnat sänkas. Därvidlag har inverkat
icke minst den rationalisering
som jordbruket genomgår, varigenom arbetsvolymen
årligen minskas med 3 procent,
vilket motsvarar en summa av 70
miljoner kronor, som alltså jordbruket
får minska sina utgifter med varje år.
Fyraprocentsregeln har ju också bibehållits
oförändrad. Jag bär en känsla av
att den överenskommelse som i år och
även tidigare har träffats är resultatet
av en kompromiss, där inte någon av
respektive motpoler, konsumenter och
producenter, har fått sina synpunkter
helt tillgodosedda, utan där man i samarbete
försökt att komma till resultat.

Man har i folkpartimotioner redovisat
ett uttalande, som jag skulle ha gjort
och som jag också har gjort och fortfarande
står för. Det är att jag anser, att
det ur alla synpunkter skulle vara
olämpligt, om livsmedelspriserna skulle
stiga. Jag tror för min del att livsmedelspriserna
— även om de inte betyder
på långt när så mycket när det gäller
indexberäkningen, som man från en
del håll vill göra gällande — dock är incitament
till en höjning eller sänkning
av levnadskostnaderna.

I fråga om det resultat, som utskottet
här redovisar, kan man konstatera att
utskottet har godkänt Kungl. Maj :ts förslag
nästan hundraprocentigt. Det innebär
en effektuering av de resultat, som
man kom från! till vid underhandlingarna.
Förslaget innebär utöver den prissättning,
som skall gälla under kommande
år, någonting nytt: jordbruket skall
självt övertaga ansvaret för eventuell
överskottsproduktion och lyfta den ur
landet. Detta kommer givetvis att kräva
en ökad sammanhållning hos jordbrukarna,
där det gäller för dem att se till
att det blir en sådan avvägning av pri -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

serna de olika produkterna emellan, att
det överskott som uppstår kommer att
avse produkter, vilka är gynnsamma ur
exportsynpunkt. Jordbrukarna får väl
i detta sammanhang använda visst hjälpmedel:
man får disponera de eventuella
import- och exportavgifter som kan inflyta,
men om de inte räcker till, får
givetvis jordbruket självt genom utjämningsavgifter
klara de förluster, som eljest
skulle uppstå. Jag skall återkomma
till den saken något senare.

Man har också gått in för att den importreglering
genom kvotering, som hittills
varit gällande, efter hand skall försvinna.
Man skulle i stället söka åstadkomma
en reglering, som bygger på fri
handel, men där eventuell import skulle
beläggas med avgift, varigenom det
gränsskydd, som jordbruket är utlovat
i 1947 års överenskommelse, verkligen
får reell kraft. En dylik liberalisering av
utrikeshandeln med jordbruksprodukter
kan givetvis införas i vårt land endast
under förutsättning att samma regler
kommer att tillämpas i andra länder.

Det nya systemet, att jordbruket självt
skall överta ansvaret för uppkommande
överproduktion, bar givetvis aktualiserat
frågan om rörelsemedel för jordbruket.
Därest riksdagen tar det nu framlagda
förslaget, kommer staten i fortsättningen
att ställa rörelsemedel till förfogande
för lagringsverksamheten. I fråga om
spannmålen rör det sig om ganska betydande
belopp, nämligen 190 miljoner
kronor i form av en rörlig kredit, som
skulle ställas till förfogande av riksgäldskontoret.
Dessutom skulle 35 miljoner
kronor ställas till förfogande på
checkräkning i antingen riksbanken eller
i någon affärsbank, för vilken kredit
riksgäldskontoret ställer säkerhet. Man
har ju också den möjligheten i en överskottssituation,
att det bildas föreningar,
som tar hand om exporten och importen
inom olika produktionsgrenar. I fråga
om importen och exporten av spannmål
kommer, så snart riksdagen fattat sitt
beslut, en ekonomisk förening att konstitueras,
däri jordbruket, handeln, kvarnarna
och staten kommer att inträda
som intressenter. Staten kommer att till -

sätta två representanter i styrelsen, och
respektive organisationer kommer att
tillsätta sina styrelseledamöter. Den ene
av de av staten utsedda representanterna
i styrelsen kommer att vara ordförande
såväl i denna som i arbetsutskottet.

Den avtalade brödsädesregleringen
kommer att medföra sänkta priser, vilka
kommer att slå igenom vid prissättningen
den 1 april 1955 på 1954 års skörd.
Vetet kommer, om vi slår ihop både
höst- och vårvetet, att betinga 44 kronor
55 öre och rågen 39 kronor 75 öre. Inom
det prisläget blir det mer eller mindre
fri prisbildning. Prissättningens höjd
blir givetvis beroende på i vilken utsträckning
jordbrukarna kan visa någon
återhållsamhet i marknadsförandet av
sina produkter. Det är givetvis min förhoppning,
att jordbruksorganisationerna
skall kunna föra en sådan uppköpspolitik,
att jordbruket skall kunna få ut ganska
skäliga priser för spannmålen. Utöver
de belopp, som här talas om, får
konsumenterna för spannmålen betala 5
öre med hänsyn till att förmalningsavgiften
tillkommer.

Det har från folkpartihåll framförts
kritik mot de spannmålspriser, som varit
rådande under de senaste åren, och
man har gjort gällande, att brödsädespriserna
varit alltför höga. Man kan naturligtvis
nu efteråt medge, att brödsädespriserna
varit tillräckligt höga. Vi
bör dock komma ihåg, att även när brödsädespriset
här i landet var som högst,
låg det dock tio kronor under brödsädespriset
på världsmarknaden. Följaktligen
kan man lugnt påstå, att vi inte
har gjort oss skyldiga till några överdrifter
i fråga om brödsädespriset i vårt
land.

När man skall avgöra, vilket brödsädespris
som det är nödvändigt att ta
ut, måste man även komma ihåg, att de
olika produktionsgrenarna, vegetabilieoch
animaliproduktionen, är oerhört beroende
av varandra. År 1951 hade vi
här i landet ett mycket stort överskott
på animalier, som beredde oss stora bekymmer.
Det kostade statsmakterna
ganska många miljoner att genom ex -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. in.

port bli av med detta överskott. Man
blev då på det klara med att det var
nödvändigt att i ökad utsträckning övergå
från animalie- till vegetabilieproduktion.
Både jordbrukarnas egna organisationer
och jordbruksnämnden utfärdade
även en rekommendation härom
till jordbrukarna. För att åstadkomma
den nödvändiga övergången genomfördes
en ökning av spannmålspriset.

När man bedömer de priser, som tagits
ut på brödspannmålen, finns det
även anledning att ha i minnet, att vi
i Sverige under så gott som hela 1940-talet hade ett oerhört lågt pris på brödspannmålen.
Man kan, om man renodlar
saken, konstatera, att jordbruket som
sådant under denna tid årligen fick ut
ungefär 220 miljoner kronor mindre för
brödspannmålen än om man fått exportera
produktionen och kunnat sälja den
på världsmarknaden.

För att säkerställa avsättningen av
brödspannmålen har vi på jordbrukarhåll,
förutom import- och eventuella exportavgifter,
möjlighet att tillgripa en
utjämningsavgift. I det sammanhanget
har förslaget om en förmalningsavgift
kommit fram. .Tåg tycker att det var
ganska märkligt att herr Näslund, om
jag inte hörde fel, i sitt anförande inte
alls berörde kravet på förmalningsavgiftens
slopande, vilket yrkande ju ingår
som ett viktigt led i en av de reservationer
som herr Näslund underskrivit
som förste man.

Det har från olika håll riktats kritik
mot förmalningsavgiften. Enligt den
prognos, som jordbruksnämnden uppgjort,
räknar man med att vi här i Sverige
för nästa år skall få ett exportöverskott
av spannmål på omkring 300 000
ton. Enligt den beräkning, som uppgjorts,
kommer vi alltså att få ett ganska
stort överskott inom jordbruket. I det
läget måste vi söka exportera de produkter
som i det avseendet ligger gynnsammast
till, och det är otvivelaktigt
brödsäd och oljeväxter.

I fråga om smörexporten bär stora
svårigheter yppat sig att finna avsättning
för svenskt smör. Vi hade från början
räknat med att Västtyskland skulle

kunna ta emot stora kvantiteter. Tyvärr
har Västtyskland ökat sin egen smörproduktion
så kraftigt att man i stor utsträckning
avvisar import av smör. För
de kvantiteter, som man trots allt vill
köpa, erbjuder man priser som de svenska
jordbrukarna icke kan acceptera. På
senare tid har vi gjort vissa provsändningar
till England. Glädjande nog har
det visat sig, att Sverige kunnat komma
in på den engelska marknaden och få
ut samma priser för smöret som Danmark,
som ju är en stor exportör av
smör till England.

I fråga om fläskexporten har det också
lyckats oss att åter komma in på den
engelska marknaden och där få ut ganska
bra priser. Årets handelsavtal medger
en export av bacon på 8 000 ton. Vi
har kanske haft vissa svårigheter att fylla
den kvoten, men enligt rapporter
från Slakteriförbundet torde den saken
komma att ordna sig längre fram på året.

För att återgå till förmalningsavgiften
vill jag erinra om att dess uttagande icke
är beroende av en lagstiftningsåtgärd
utan av en frivillig överenskommelse
mellan kvarnarna och statens jordbruksnämnd.
Man har från kvarnarnas sida
förklarat sig villig att redovisa denna
förmalningsavgift under förutsättning
att den uttages vid alla kvarnar, således
även vid de små bygdekvarnarna och
de s. k. hemmaförmalningskvarnarna.
En hel del jordbrukare har undrat, om
det verkligen kan vara rättvist, att de
skall betala förmalningsavgift för den
spannmål, som de själva äter upp. Jag
förstår att ett dylikt resonemang kan
te sig bestickande och att många jordbrukare
kan ställa sig den frågan. Men
man måste då komma ihåg, att förmalningsavgiften
som sådan icke får ryckas
ut som en separat detalj, utan den ingår
ju i det stora sammanhanget. När dessa
jordbrukare får betala förmalningsavgift,
det må vara för det mjöl de köper eller
på så sätt att de får betala för den egna
produktionen, är det för att möjliggöra
en så rättvis avvägning som kan åstadkommas
mellan de olika produktionsgrenarna.
Förmalningsavgiften får i detta
fall enligt min mening betraktas så -

(12

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

som en hjälp till självhjälp, och jordbrukarna
får för den sakens skull inte
resa så stora hinder, som från en del
håll har gjorts. Det är ju klart att det
blir eu viss pålaga för dessa småkvarnar,
som är satta att uppbära denna avgift.
Om man kunde ha fått en överenskommelse
till stånd med storkvarnarna,
att man inte skulle behöva ta ut avgift
för de allra minsta lönekvarnarna, skulle
det givetvis ha betytt en lättnad och inneburit
en utjämning. Men när det nu
inte går — jag vill inte säga, att man
här har att välja på två onda ting — är
enligt min mening jordbruket mest betjänt
av att denna avgift uttages vid alla
kvarnar. Sedan kan man givetvis föra
bygdernas talan, och det lär kunna gå
att i en del bygder få majoritet för att
man inte skall ha förmalningsavgift. När
det gäller småkvarnarna har det dock i
år ordnats så, att de får en ersättning av
50 öre per deciton. Det innebär ett belopp
av 250 000 kronor. Det bär från
folkpartihåll sagts att denna anordning
skulle åstadkomma så stora omkostnader
genom att jordbruksnämnden skulle
få lov att anställda särskild personal för
kontrollen av dessa många kvarnar. Ja,
men även om de hade varit befriade från
avgift, skulle det ha blivit en hel del
utgifter för kontrollen. Man får komma
ihåg, att det är fråga om en frivillig
överenskommelse. Jag kan väl inte tänka
mig, att riksdagen anno 1954 skulle
vara beredd att gå med på ett förslag om
att man lagstiftningsvägen skulle ålägga
vissa kvarnar i detta land att uttaga en
förmalningsavgift men inte andra. Det
gick under kristiden, men det går säkerligen
inte nu.

Från folkpartihåll har gjorts gällande,
att man skulle kunna gå en annan väg
för att utjämna dessa förhållanden. Det
sägs att priserna på spannmål fortfarande
är alltför höga. Man anser att priset
på brödspannmål skulle kunna sänkas
med 4 kronor per deciton och att man
därigenom skulle kunna få en mindre förlust
på de partier, som skall exporteras.
Ja, det är mycket riktigt, men hur skulle
det gå för dem, som skal! odla spannmål''?
Man säger visserligen att de har

kunnat rationalisera i mycket hög grad.
Men var säker på att dessa rationaliseringar
kostat åtskilligt med pengar.
Många jordbrukare har säkerligen tvingats
att rationalisera på ett sådant sätt,
att de säkerligen inte kan sägas ha kommit
på någon grön kvist, när det gäller
de ekonomiska betingelserna. Man kan
därför enligt min mening, om man vill
åstadkomma en rättvis avvägning mellan
de olika produktionsgrenarna, inte gå
den väg, som folkpartiet här bär föreslagit,
nämligen att brödsädespriset skulle
sänkas med 4 kronor och därmed också
förmalningsavgiften kunna sänkas till
3 kronor. Jag tror att det resultat, som
framkommit vid underhandlingarna och
som också jordbruksutskottets majoritet
ställt sig bakom, är det bäst avvägda.

Jag övergår härefter till den fråga,
som betyder allra mest för jordbrukarna,
nämligen mjölkregleringen och
mjölkpriset. Härvidlag har i år inte föreslagits
någon större förändring. En
omprövning har emellertid företagits beträffande
utormningen av producentbidraget.
Det har ansetts att jordbrukare
med en inkomst över 6 000 kronor utanför
jordbruket inte skulle vara i behov
av producentbidrag. Från folkpartihåll
har framlagts ett annat förslag. I reservationen
gör man gällande, att det skulle
vara rättvisare att låta producentbidraget
ligga i botten och att göra en sammanslagning
av producentbidrag och leveranstillägg.
En undersökning beträffande
dessa jordbrukare, som enligt min
mening har fått det sämsta utfallet, visar
följande resultat. Om man går på
propositionens förslag skulle en jordbrukare,
som levererar 1 000 kg mjölk per
år, få 10 öre i producentbidrag, om han
har ett jordbruk av en sådan storlek,
att han kan få producentbidrag. Han
skulle få tre öre i leveranstillägg och
13 öre i mjölktillägg. Enligt folkpartiförslaget
skulle han få 6 öre, följaktligen
7 öre mindre per liter. Jordbrukare, som
levererar 6 000 kg per år, skulle enligt
utskottsförslaget få 9,33 öre per kg och
enligt folkpartiförslaget fortfarande 6
öre, alltså ett mindrepris på 3,33 öre.
Om jag går till en jordbrukare, som le -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

vererar 12 000 kg per år, skulle lian enligt
utskottsförslaget få 5,17 öre och enligt
folkpartiförslaget 5 öre. Om vi tar
de något större jordbrukarna, visar det
sig emellertid att folkpartiförslaget skulle
ge ett något högre mjölkpris än när det
gäller de mindre jordbrukarna. Folkpartiet
menar väl inte, att det vill hjälpa
godsägare Liedberg och mig att få ett
högre pris. Man ställer sig nästan den
frågan. Vi har ju ibland blivit utsatta
för kritik, som gått ut på att vi velat
gynna de större jordbrukarna. Här visar
det sig dock klart och tydligt, att man
från det hållet faktiskt inte gynnar de
små jordbrukarna utan lämnar dem åt
sitt öde, eftersom de som har inkomster
på äver 6 000 kronor — om de har s. k.
producentbidragsjordbruk — är berättigade
till ett producentbidrag i botten.
Nu säger herr Näslund, att det
varit en så stor opposition mot detta
inom de olika mejeriföreningarna.
Jag är emellertid inte övertygad om
det. Den opposition, som för 3 å 4
år sedan från praktiskt taget alla
R.L.F.-föreningar i landet från norr till
söder riktades mot att producentbidraget
skulle ligga i botten, var av ett helt
annat slag.

När det sedan gäller producentbidraget
som sådant, bär man nog eniigt min
mening avsevärt överskattat dess betydelse
för rationaliseringsprocessen. Det
förändrade penningvärdet och ökade inkomster
för jordbruket har mer eller
mindre eliminerat betydelsen av producentbidraget
som sådant. Dessutom försiggår
ju tyvärr ett slags rationalisering
på det sättet att särskilt ungdomar men
även andra hellre drar sig till städer
och tätorter än stannar kvar på landsbygden.
Denna flykt från landsbygden
tycks det tyvärr inte vara så mycket
att göra åt. Visserligen sade herr Hjalmarson
i lördagens debatt, att man för
närvarande kan konstatera en ström i
motsatt riktning, från storstaden ut mot
landsbygden. Ja, den gick tydligen ända
ut till Stockholms förstäder — men
där stannade den. Jag tror att man från
det allmännas och statsmakternas sida
måste föra en sådan politik, att unga

människor i större utsträckning än nu
bindes vid jorden och stannar kvar på
landsbygden. Hur det skall tillgå, är en
sak som jag inte nu tänker ta upp något
resonemang om.

När det gäller mjölkprodukterna har
en reservation förts fram från högerhåll.
Herr Eskilsson sade, att frågan inte
är ny utan har behandlats tidigare, och
han ville nästan betrakta mig som den
ståndaktige tennsoldaten, som inte ändrar
sig. Ja, om det skulle vara förenligt
med praktisk politik att i dag höja fetthalten
i konsumtionsmjölken och ta ut
ett högre pris än det nuvarande normalpriset,
då skulle man givetvis kunna
reflektera på saken. Men jag tror inte
att en sådan linje skulle gagna jordbruket
i dag utan tvärtom åstadkomma
mycket stora svårigheter. Dessutom vågar
jag sätta ett frågetecken för huruvida
en högre fetthalt i mjölken skulle
medföra någon nämnvärt större avsättning.
Om mjölken göres mycket fetare
än för närvarande, skulle jag tro att den
konsumerade kvantiteten kommer att gå
ned. Framför allt skulle väl gräddförsäljningen
i någon mån minskas. Svårigheterna
skulle då kanske bli ungefär desamma
som nu. Jag tror för min del att
mjölken, så som den nu är standardiserad,
ger möjlighet till en mycket stor
avsättning; särskilt glädjande finner jag
det att mjölken blivit en dryck som konsumeras
inte minst på våra arbetsplatser.

Jag har tidigare varit inne på svårigheterna
att finna avsättning för smöret.
Tyvärr har de sista dagarna gett besked
om, ehuru vi för dagen inte har något
överskott att avsätta, att svårigheterna
blir större och större, när vi eventuellt
skulle ha något smör att exportera.

Då det gäller fettvaruregleringen anser
jag att vi har all anledning att slå
vakt om förslaget att svenska oljeväxter
skall användas till 50 procent vid margarintillverkningen.
Visserligen går det
i dag att få ut högre priser på export
än man betalar för importerade oljor,
men jag är inte övertygad om att man
genom export tillgodoser önskemålet om
en riktig avvägning mellan produktions -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

grenarna inom jordbruket. Man har nu
till och med från folkpartihåll börjat i
mycket större utsträckning än tidigare
erkänna oljeväxtodlingens berättigande.
Därför är det enligt min mening all anledning
att acceptera det föreliggande
förslaget.

Jag har synnerligen svårt att förstå
vad som här föreslås i eu vid utskottets
utlåtande fogad reservation, nämligen
att margarinpriset skulle sänkas med 35
öre per kilogram. Vad innebär detta förslag?
Jo, det innebär alldeles säkert en
minskad smörproduktion, det kommer
att medföra större svårigheter när det
gäller avsättning av mjölkprodukter och
det kommer att medföra ett lägre mjölkpris,
som i första rummet kommer att
drabba de mindre jordbrukare, som man
från folkpartihåll slår vakt om. Visserligen
säger man, att medel för detta ändamål
skulle kunna tas från clearingkassan
för fettvaror, men då blir det
mycket mindre pengar över i denna kassa,
i fall medel skulle behöva användas
för att stödja exporten av smör.

När det gäller produktionen av ägg
var det högsta priset i fjol 4 kronor 25
öre per kilogram. Detta pris är nu sänkt
till 4 kronor per kilogram, och det har
räknats med ett medelpris av 2 kronor
95 öre. I en motion av herr Karl Persson
har föreslagits att äggpriset för
produktionsåret för 1954/55 måtte beräknas
till 3 kronor 10 öre per kilogram.
Ja, är det nu något önskemål ur jordbrukets
synpunkt, att i kalkylen beräknas
ett högre pris än vad det är möjligt
att få ut? Då blir det ju fråga om luftsiffror,
och jag skulle inte tro att jordbruket
har någon som helst glädje av att
räkna med luftsiffror. Den efterkontroll
av jordbrukskalkylen, som kommer att
ske, kanske visar att det var möjligt att
ta ut ett högre pris än 2 kronor 95 öre,
och då är ju detta glädjande, men man
får sedan avgöra, om det är anledning
att ta en del pengar från jordbruket för
att åstadkomma någon större prissänkning,
eller hur det skall bli.

De avgifter, som har uttagits på de
produkter, som ingår i hönsfodermjölet,
har tillfört äggproducenterna betydande

summor. Visserligen har foderpriserna
höjts, men det har blivit möjligt att exportera
inte så litet ägg, så att överskottet
försvunnit ur landet. Man har kunnat
hålla ett högre pris, som bär givit äggproducenterna
betydligt mer i pengar
än om de inte hade behövt betala importavgift
för de fodermedel, som användes
till äggproduktionen, och därmed
skaffa medel till export av ägg.

Med dessa ord, herr talman, har jag
gått igenom det mesta av vad som kan
sägas om jordbruksregleringen. Kvar
står dock en fråga, som ofta återkommer
när det gäller jordbruket och dess priser,
och det är spörsmålet om jordbrukets
rationalisering. Jag menar då i detta
sammanhang strukturrationaliseringen.
Det beslut, som fattades år 1947, innebar
att det skulle finnais bärkraftiga
jordbruk på vissa hektar, men detta beror
enligt min mening inte enbart på
antalet hektar utan beror också i mycket
hög grad på de personer, som bedriver
jordbruket, var gården är belägen
och vilka produktionsbetingelser
som föreligger. Det går inte att ta upp
något större resonemang om den saken
nu, ty frågan är avsedd att prövas av en
ny utredning, jordbruksprisutredningen,
soin jag hoppas inom kort skall framlägga
förslag inför riksdagen. Det är
klart att man kan anföra klander över
att utredningens resultat ännu inte redovisats,
men anledning till dröjsmålet
är att den varit så överhopad med arbete,
att de sakkunniga, som varit sysselsatta
med utredningen, inte bär hunnit
framlägga något förslag.

lag hoppas nu att jordbruksutskottets
förslag när det gäller jordbrukets priser
skall vinna riksdagens gehör och att
denna prisreglering är en rättvis fördelning
både mellan jordbrukets utövare
och andra samhällsgrupper och därmed
också en så rättvis fördelning inom jordbruket
som möjligt. Visst kan man anlägga
olika synpunkter på dessa problem,
men — såsom någon talare tidigare
sade — det går inte att åstadkomma
hundraprocentig rättvisa. Att det
framföres kritik är väl bara bra, tv därigenom
tvingas man att inte se alltför

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

ensidigt på dessa spörsmål. Enligt min
mening bär årets förslag om prissättning
på jordbrukets produkter vittnesbörd
om att man försökt åstadkomma en
så allsidig avvägning som möjligt.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Min medreservant, herr
Näslund, uppehöll sig rätt utförligt vid
reservationerna, varför jag för min del
inte har så stor anledning att uppta tiden
därmed. Jag skall emellertid beröra
några frågor i detta sammanhang.

När herr Jonsson för en stund sedan
hade ordet, uppehöll han sig till största
delen vid tidningspressen. Han omnämnde
Dagens Nyheter och Expressen
som om dessa tidningar skulle vara något
språkrör för folkpartiet. Detta har
inte varit någon nyhet; utan detta har
kommit upp nästan i varenda debatt angående
jordbrukspriserna och jordbruket
för övrigt. Man har där citerat och
läst Dagens Nyheter och Expressen. Det
liar lika ofta förnekats av folkpartiets
representanter här i riksdagen, att dessa
tidningsorgan är något språkrör för
riksdagsgruppens åsikter i jordbruksfrågan.
Jag tycker att det börjar bli rätt
slitet att oupphörligt säga att dessa tidningar
är folkpartiets språkrör.

Jordbruksministern sade för en stund
sedan att man kan ha olika uppfattning
om jordbruksfrågorna, och han erkände
att man också kan utöva kritik
i detta fall. Vi från folkpartiet har riktat
kritik emot den förda jordbrukspolitiken.
Denna kritik har inte rört politiken
i det stora hela, utan den har rört
detaljer. I årets remissdebatt vill jag
minnas att statsrådet Norup sade att de
fyra stora partierna i det stora hela
vidhöll 1947 års beslut och att det förelåg
skiljaktigheter endast beträffande detaljer.

I det anförande, som har hållits, har berörts
dels sänkningen av margarinpriset,
dels sänkningen av brödspannmålens
priser. När det gäller margarinpriset
har sänkningen föreslagits med hänsyn
till att beskattningen av margarin har
förefallit väl hög. I de andra länderna

•5 Första kammarens protokoll 195b. Nr 21.

och särskilt i våra nordiska grannländer
har man inte denna beskattning av margarin
och följaktligen bör det anses berättigat
att något sänka denna skatt. Det
har uttalats farhågor för att det skulle
kunna inverka på smörkonsumtionen,
men en måttlig sänkning av margarinskatten
tror jag inte skulle ha någon menlig
inverkan i det hänseendet. I vintras
sänktes margarinpriset med 15 öre per
kilogram, men det visade sig att smörkonsumtionen
då steg. Följaktligen förefaller
det inte vara någon överhängande
fara för att smörkonsumtionen skulle
sjunka vid en måttlig sänkning av margarinpriset.

När det gäller prissänkning på brödspannmål
har vi från folkpartihåll tidigare
kritiserat det förhållandet, att det
sker två prissättningar per år, dels en
på höstsidan, då man bestämmer brödspannmålspriset,
och dels en på våren.
Härigenom låses priset på brödspannmål
fast, och eventuella prissänkningar
på jordbruksprodukter vid våruppgörelsen
kommer därför att gå ut över de
animaliska produkterna. Nu är det väl
så, att spannmålsodlingen torde vara
den mest lönande inom landet, och den
är i första hand av betydelse för de större
jordbruken i södra och mellersta
Sveriges slättbygder. Jag tror att denna
spannmålsodling mycket väl lönar sig
även med en sänkning av det pris som
vi nu har.

De veteskördar, som frambringas på
den svenska jorden, är per hektar räknat
bland de största i världen. Det är
bara Danmark, Belgien och Holland, som
kan redovisa högre hektarskördar.

Vårt jordbruk är numera så mekaniserat
och rationaliserat, att jag knappast
tror att något annat land ligger så väl
framme. Följaktligen bör vårt jordbruk
kunna producera spannmål till priser,
som även om de inte fullständigt kan
konkurrera med världsmarknadspriset
dock utan olägenhet bör kunna sänkas.
Jag är övertygad om att även efter en
sänkning av vetepriset enligt folkpartiets
förslag denna prissänkning ändock
skulle ge en tillfredsställande lönsamhet
åt de spannmålsproducerande slätt -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

bygderna, som mycket väl skulle räcka
till.

Jordbruksministern efterlyste en redogörelse
från reservanternas sida angående
förmalningsavgiften. Det ger
mig anledning att ta upp frågan ur olika
synpunkter.

Det är alldeles tydligt, att förmalningsavgiften
har fört med sig svåra
konsekvenser för bygdekvarnarna. Det
är känt och omvittnat. Sedan avgiften
infördes, har förmalningen av brödsäd
minskat på ett sätt som är ägnat att inge
bekymmer för kvarnägarna. Jag har
haft tillgång till uppgifter i det hänseendet
från kvarnskolan i Mariestad. Där
har man ordnad bokföring, och det
finns ingen anledning att misstänka, att
det är något fel på uppgifterna härvidlag.
De visar, att förmalningen av brödsäd
under de sju månader, som förmalningsavgiften
har funnits, har nedgått
med 30 procent. Det förorsakar kvarnen
en inkomstminskning av cirka 300 kronor
i månaden. Kommer därtill den förlust,
som oundvikligen uppslår vid dessa
kvarnar genom att en eller annan
jordbrukare försummar att betala in
förmalningsavgiften, något som drabbar
kvarnägaren, så blir förlusten ännu större.
Nu bar det sagts — senast av jordbruksministern
— att kvarnarna vid löneförmalningen
får ersättning för sitt
besvär. Ja, men det är inte det som de
vill ha. Vad de opponerar sig emot är
att de mister förmalningen. Förhållandena
vid kvarnen i Mariestad går igen
vid de andra löneförmalnings- och bygdekvarnarna
ute i landet. Om förmalningsavgiften,
såsom nu föreslagits, höjes till
fem kronor per deciton — den var tidigare
tre kronor — så torde detta medföra
nära nog en katastrof för bygdekvarnarna.

Avfolkningen av landsbygden har tagit
sådan omfattning att den på många
håll ses med oro. Man söker därför på
olika sätt uppmuntra förläggandet av
småindustri och hantverk till landsbygden.
När det gäller bygdekvarnarna verkar
förmalningsavgiften i rakt motsatt
riktning. Då många sådana bygdekvarnar
säkerligen tvingas att slå igen på

grund av förmalningsavgiftens ödesdigra
effekt, medför detta en ytterligare utarmning
av landsbygdens näringsliv, något
som är att beklaga inte minst ur
lantbrukarnas synpunkt.

Även ur försvarsberedskapens synpunkt
torde det vara betänkligt, om bygdekvarnarna
i större utsträckning skulle
försvinna. Vi hörde i gårdagens interpellationsdebatt
hans excellens herr
statsministern redogöra för de förödande
verkningar som nutida förstörelsemedel
har. I den händelse vårt land skulle
bli utsatt för ett anfall, kan man med
tämligen stor säkerhet utgå ifrån att
krigshandlingarna i första hand kommer
att riktas också mot livsmedelscentra och
då även mot våra stora liandelskvarnar,
som i regel är förlagda till städerna. Vi
kunde under sådana förhållanden råka
i en mycket svår situation i fråga om
brödförsörjningen, om inga bygdekvarnar
då funnes som kunde ta hand om
brödsädesförmalningen.

Om man sedan ser frågan ur framför
allt det mindre jordbrukets synpunkt,
bör enligt reservanternas mening det
mindre jordbruket inte belastas med att
erlägga förmalningsavgift. Som småbrukare
tycker jag det är orimligt att småbrukarna
dels skall vara med om att genom
importavgifter på fodervaror skydda
priset på fodersäd och därigenom
höja detsamma, dels att de genom förmalningsavgiften
får vara med att betala
förluster på export av brödsäd trots
att de som regel inte producerar någon
brödsäd till avsalu — småbrukarna odlar
i regel inte mer brödsäd än som går
åt till husbehov. För den särskilda regleringskassan
kan den förmalningsavgift
som erläggs för löneförmalning, såsom
tidigare påpekats, icke betyda så
mycket, eftersom den, sedan omkostnaderna
för dess uttagande frånräknas,
inte torde överstiga två miljoner kronor.

Här har också talats om producentbidraget.
Jag skall inte uppta tiden med
att redogöra för vad som tidigare skett
i det avseendet; jag tror att herr Jon
Jonsson i sitt anförande kom in på
frågan om dess uppkomst. Av jordbruks -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

ministerns anförande syntes emellertid
framgå att folkpartiets förslag mest skulle
gynna storj or dbrukarna. Jag kan inte
inse att så skulle vara fallet. Det är visserligen
sant, såsom det sades, att folkpartiets
förslag ger något mindre åt de
allra minsta jordbrukarna. Men det förhåller
sig ju å andra sidan på det sättet
att de, som innehar ofullständiga
jordbruk, har arbete vid sidan av sitt
jordbruk och därför inte är så beroende
av mjölkpristillägget. När man kommer
till en grupp något större jordbruk, vilkas
innehavare är mera beroende av
mjölkpriset, tror jag däremot att det förslag,
som folkpartiet här har framlagt,
värderas ganska högt, särskilt som det
skulle utgå till alla jordbrukare.

I detta sammanhang talades också om
fodermedelspriserna. Från folkpartihåll
har vi yrkat att foderpriserna skulle regleras
så, att de inte bleve fullt så höga
som för närvarande. Jag tror det var
herr Näslund som påpekade att priset
på foderspannmål enligt 1947 års plan
skulle hållas jämförelsevis måttligt, under
det att priset på animalierna skulle
sättas relativt högt. Enligt mitt förmenande
överensstämmer således folkpartiets
motion i detta fall med 1947 års
plan.

Det har också sagts att man genom
att ta ut importavgifter på fodersäd bidrar
till att stödja exporten av t. ex.
ägg. Det må vara riktigt att så är förhållandet
— jag tvivlar inte på det —■
men jag tror, att om man får lägre produktionskostnader
så skall det också
vara möjligt att producera till lägre priser.
Vore det inte så, skulle det betyda,
att höga foderpriser vore till gagn för
småbruket. Jag tror inte, att den uppfattningen
kommer att slå igenom i småbrukarnas
led.

Statsrådet Norup sade, att visst kan
man tala om olika åsikter och visst är
det berättigat med kritik. Men har det
inte varit så i de flesta fall, att varje kritik
från folkpartiets sida har tolkats som
ett angrepp mot jordbruket? För att få
exempel därpå behöver man bara läsa
bondeförbundets press och föreningsorgan,
som innehåller ständiga angrepp

och misstänkliggöranden av folkpartiets
uppsåt.

Jag har här berört några punkter i
den fråga, som nu är under behandling
i riksdagen, och jag skall i likhet med
herr Näslund be att få yrka bifall till
alla de reservationer, vilka som första
namn har herr Näslund.

Herr JONSSON, JON, (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nord sade inledningsvis,
att han tyckte att det var
oegentligt av mig att komma och tala om
särskilt vissa folkpartitidningars sätt att
uppträda i jordbruksdebatten. Herr Nord
tyckte, att det var slitet att undan för
undan återkomma till denna sak. Det
kan hända, att herr Nord har den uppfattningen,
men jag vill för min del säga,
att det blir även slitet, när dessa tidningar
vecka efter vecka och ibland dag
efter dag behandlar dessa problem med
denna vassa och hårda kritik och ensidiga
uppläggning. Jag har ingenting emot
att man diskuterar dessa frågor, och jag
har heller ingenting emot att man har
kritiska inställningar. Det är något helt
naturligt, och det är värdefullt för frågans
behandling. Men det är det överlägsna
i tonen och ensidigheten, som jag
tycker börjar gå litet väl långt.

Från folkpartiet har framhållits -—
även från herr Nords sida — att mcningsskiljaktigheterna
i dessa frågor endast
rör detaljer. När det gäller det väsentliga,
inkomstramen för jordbruket
o. s. v., föreligger inga meningsmotsättningar.
Det vore därför riktigt, om dessa
tidningar, när de nästa gång går till
storms mot regeringspartierna och koalitionen,
också vände sig mot folkpartiet,
vars åsikter beträffande jordbruksuppgörelsen
ju överensstämmer med regeringspartiernas
så när som på vissa
detaljer.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Av herr Nords anförande
kan man få den uppfattningen, att
utvecklingen, när det gäller löneförmalningen
skulle ha varit katastrofalt ned -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

åtgående, beroende på att förmalningsavgift
införts. Jag vill att några siffror
beträffande denna utveckling skall komma
in i kammarens protokoll.

Åren 1920—1929 hade man vid dessa
kvarnar en genomsnittlig årlig löneförmalning
av 270 000 ton, 1930—1939 var
den 155 000 ton — året 1938/39 utgjorde
förmalningen 149 000 ton. Under åren
1945/46—1947/48, d. v. s. ransoneringsåren,
var förmalningen 64 000 ton per
år, 1948/49 var den 97 000 ton, 1949/50
88 000 ton, 1950/51 75 000 ton, 1951/52
66 000 ton och 1952/53 58 000 ton.

Det har alltså varit en ständigt nedåtgående
kurva, vilket beror på att folk
på olika håll i vårt land mer och mer
börjar köpa antingen mjöl eller bröd.
Följaktligen är denna utveckling inte enbart
beroende på förmalningsavgifterna,
utan den sammanfaller med det förändrade
levnadssättet.

Vad sedan beträffar herr Nords uttalande
att det kan vara tjatigt att återkomma
till vissa tidningars inställning
till jordbruket vill jag säga att visst är
det tjatigt, men det är ännu tjatigare av
tidningarna att hålla på därmed jämt
och samt. Jag tror att så sent som i förgår
hade Dagens Nyheter en ledare, vari
tidningen försökte misstänkliggöra jordbruket.
Det finns ju en del folkpartitidningar
som har en annan inställning.
Det är som jag sade i början av mitt
anförande, så att man kommer med ett
uttalande i landsorten och ett annat i
städerna.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Varje år när jordbruksregleringen
behandlas i kammaren framförs
mycket olika synpunkter om vilka
vägar man bör beträda. Jag blev litet
förvånad, när jag nyss hörde herr Nord
säga att folkpartiet inte har några andra
synpunkter än att det vill åstadkomma
det bästa möjliga för jordbruket.
Detta verkar ganska egendomligt, tycker
jag, när jag ser på jordbruksutskottets
utlåtande och alla de reservationer som
där är avgivna, de flesta av folkpartiet.
Skulle inte alla de, som tillhör utskotts -

majoriteten, kunna ha några kloka förslag
att komma med? Jag tycker att på
både herr Näslund och herr Nord verkade
det, som om de förslag som upptas i
reservationerna, skulle vara de enda riktiga.

Jag tror, att man om man ser kallt på
frågan, kan man inte finna annat än att
det görs försök att spränga sönder jordbrukets
organisationer, försök att åstadkomma
en splittring mellan större och
mindre jordbrukare, försök att ställa
konsumenter mot producenter. Den ena
tidningsartikeln efter den andra publiceras
med ganska ovederhäftiga uppgifter.
Detta kan inte bidraga till några förbättrade
relationer mellan den större delen
av jordbruksbefolkningen och den
del som folkpartiet säger sig representera.

Herr Näslund sade här att folkpartiets
förslag inte innebär någon försämring
för jordbruket. Jag skulle vilja fråga honom:
innebär det inte en försämring,
om man sänker spannmålspriset med
fyra kronor? Innebär det inte en försämring,
om man sänker priset på margarin
med 35 öre kg, ty då måste väl
smöret följa efter? Jag tror att om man
tänker närmare efter, finner man snart
vilken väg man här bör gå. Jag tror
inte att man når målet, om man försöker
gå den väg som folkpartiets reservanter
bär föreslagit. Om den reglering
som under många år har funnits till
inom jordbruket vill jag inte säga annat
än att det kan riktas kritik mot den,
men ännu bär man inte kunnat framlägga
något bättre förslag. Vi skall ju nu
gå över till friare prisbildning för kommande
år, och man får se vad detta
kommer att innebära.

Jag tror inte att det finns någon risk
för att jordbrukarna skall få ut oskäliga
priser. Den prissättning på jordbrukets
produkter, som nu föreslås, innebär i
runt tal en sänkning av inkomsterna för
jordbruket med 160 miljoner kronor.
Man har knappat in i båda ändar. Man
har höjt arbetslönerna, vilket innebär
ökade utgifter, och man har sänkt priserna
på vissa produkter, vilket innebär
minskade inkomster. Allt detta har skett

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

utan att det tillkännagivits i ortspressen
i samma omfattning som meddelandena
om de särskilda förslag till sänkning
av priser på jordbrukets produkter
som oppositionen kommit med.

Här har sagts att den förmalningsersättning
som skulle uttas av bygdekvarnarna
är ruinerande för dessa. Jordbruksministern
bär nyss lämnat uppgifter
härom, varav framgår att det inte
är så farligt som folkpartiet vill göra
gällande. Jag tror inte att man kan säga
att det är någon stor orättvisa att låta
även bygdekvarnarna betala förmalningsersättning.
Om iså inte sker, skulle
det ha varit tänkbart att dessa kunnat
sälja billigare. Detta var väl åtminstone
den synpunkt som de största kvarnarna
anlade när de begärde att alla
skulle vara med. Det är väl också allom
känt att konsumenterna allt mer och
mer övergår till att köpa bröd i stället
för mjöl. Det är ju nästan omöjligt för
en husmor att få hjälp i hemmen, och
därför går familjerna i stället över till
att köpa färdiga varor.

Jag begärde egentligen ordet för att
bemöta en reservation som avgivits beträffande
potatisregleringen. Från folkpartiets
sida har gjorts gällande att man
måste ålägga brännerierna — liksom redan
skett med stärkelsefabrikerna ■— att
inköpa en viss del av de råvaror som de
förädlar. Under hela kriget bär brännerierna
inte fått disponera råvara annat
än efter regeringens anvisningar.
För stärkelsefabrikationen har inte denna
begränsning gällt, utan där har man
fått tillverka sin vara i så stor utsträckning
som det varit möjligt. Jordbruksnämnden
har ansett att inte motsvarande
skyldighet borde införas för brännerierna,
förrän man kom fram till den
nya organisationen av potatisregleringen
i landet. Jag vill bara säga att brännerierna
bär köpt in lika mycket i råvaror
från utomstående som de skulle
ha blivit skyldiga att göra, om här hade
rått inköpstvång.

Herr Näslund säger att brännerierna
har fått nio kronor per hektoliter för
sin potatis, medan småbrukarna får sälja
sin för fem kronor, om de vill bli av

med den. Jag tror att detta yttrande är
missvisande. Föregående års produktion
av potatis var mycket stor inom vissa
delar av landet — inte där det var mycket
torrt ■— men man hade också ett
stort överskott av potatisstärkelse som
man inte kunde få avsättning för. Därför
fick man införa en reglering på det
området, varigenom tillverkningen minskades
med cirka sju procent. Bränneriindustrien
däremot har fått arbeta utan
begränsning. Till allt detta har gått åt
en mycket stor mängd potatis, men det
har ändå blivit ett överskott. Det hade
varit bra om herr Näslund, när han var
inne på denna sak, hade talat om att
man i vissa delar av vårt land producerat
potatis på en areal som vida överstiger
den normala. Det är detta som gjort
att man fått den mycket stora skörd
som det i början av detta år visade sig
vara synnerligen svårt att finna avsättning
för. Nu har emellertid situationen
ändrats. Det är riktigt, isom herr Näslund
säger, att för den potatis som exporterades
fick man inte ut mer än fem
kronor per hektoliter. Däremot har för
all den potatis som levererats till brännerierna
fullt pris betalats, vem som än
sålt den. Detsamma har gällt stärkelsefabrikerna.

Inte minst från folkpartiets sida har
oppositionen varit mycket aggressiv och
frågat, varför inte jordbruksministern
vidtagit åtgärder för att få avsättning
för potatisen. Efter många uppvaktningar
och mycket ordande på alla håll bestämde
han att vi skulle tillverka ytterligare
en miljon liter brännvin för att
man på det sättet skulle finna avsättning
för potatisöverskottet. När man nu
har satt i gång med detta, visar det sig
att det inte går att genomföra, ty det
finns inte tillräckligt med potatis i landet.
Det är inte alls ovanligt att man får
höra att nu har konsumenterna i Stockholm
ingen annan potatis att tillgå än
fabrikspotatis, och den är mycket dålig,
säger man. Vi har, mina damer och herrar,
nu kommit i den situationen att i
dag finns det uppköpare från Stockholm
nere i Skåne vilka vill köpa vilken sorts
potatis som helst. Nu går alla slag av po -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. in.

tatis att äta, men det gick inte, så länge
det var gott om den. Då sade man att
fabrikspotatisen borde ges åt svin i stället
för åt människor.

Jag vill bara poängtera att man inte
bör rusa i väg och uppvigla folket på
det sätt som man många gånger gör.
Hade man inte varit så entusiastisk för
att skicka potatisen ur landet, är jag säker
på att det med tiden hade gått att
få ut det fastställda priset för all den
potatis som fanns att leverera.

Jag har velat säga detta för att påvisa,
hur svårt det är att reglera. Man har
svårt att bedöma åtgången, man har svårt
att bedöma hållbarheten och svinnet. Jag
tror att när man tillverkar 225 000 deciton
potatisstärkelse och 30 miljoner liter
brännvin och dessutom räknar med
att folket skall få konsumera så mycket
potatis det vill, så finns plats för en
rätt stor potatisodling i landet. Hade inte
nervositeten varit så stor bland dem som
hade överskott, då hade inte den förlust
behövt uppstå som många har fått lida
i år. Man vet ju aldrig hur utvecklingen
kommer att gestalta sig, men vi får hoppas
att den situation som rått i år på
potatismarknaden inte skall behöva uppstå
mera, så att man inte får en sådan
irritation bland jordbrukarna som har
förekommit på den senaste tiden.

Sedan skulle jag vilja tillägga några
ord om inköpsskyldigheten för brännerierna.
Ingen har velat undandraga sig
ansvaret, om en sådan skulle införas,
men vi anser att man först bör avvakta
de förslag som kan komma från den
utredning som första gången sammanträder
— jag tror det är den 3 juni. När
den har framlagt sina förslag, får de,
som driver dessa näringar, rätta sig därefter.

Herr Nord uttalar att man från jordbrukets
och från bondeförbundspressens
sida, inte minst i vårt föreningsblad, vill
misstänkliggöra folkpartiets ärliga vilja
att verka för jordbrukets bästa. När han
och andra säger detta, så påpekar de att
vi alltid åberopar Dagens Nyheter och
Expressen men att dessa tidningar inte
representerar riksdagsgruppen. Då
skulle jag vilja fråga herr Nord: Varför

kan inte folkpartiet ange sin ståndpunkt
offentligt, då folkpartisterna kan tala
om allt annat offentligt, och sålunda visa
att det tar avstånd från vissa tidningar?
Men då tiger de samvetsgrant, ty kommer
det en notis som passar dem, begagnar
de sig av den, och då är det folkpartiets
tidning, men är det en notis,
som inte passar, så är det inte folkpartiets
tidning.

Man bör inte försöka sprida missämja
mellan större och mindre jordbrukare.
Jag tror inte att den politik, som Waldemar
Svensson för, delas av så värst
många jordbrukare i vårt land. De flesta
har nog kommit underfund med att det
kanske inte ligger så mycket allvar bakom
Waldemar Svenssons argumentation
i en hel del fall.

Herr Nord säger att vete- och spannmålsodlingen
i vårt land är det mest lönande.
Förra året var svinuppfödningen
det mest lönande. Nu har det ändrat sig;
nu är alltså vete- och spannmålsodlingen
det mest lönande. Om jordbruket skall
äga bestånd i framtiden tror jag nog
att jordbrukarna får vara på sin vakt och
inte ägna sig åt ett slags produktion ett
år, då den ger bättre priser, utan de får
nog hålla en ganska jämn produktion av
olika varuslag, om de skall kunna klara
sig i fortsättningen. Jag har velat framhålla
detta för att det inte skall kunna
sägas, att bondeförbundet inte skulle
vilja vara med om att ge såväl små som
större och medelstora jordbrukare sin
andel i den inkomst som tillförsäkras
dem genom priskalkylen.

Jag tycker att vi bör klara upp dessa
motsättningar så att det inte, som jag
förmodar, i valrörelserna kommer att
höras ett ramaskri från folkpartiets sida
om sättet att åstadkomma bättre förmåner
för de mindre jordbrukarna. Folkpartiet
kan inte vinna så mycket genom
att jämt framhålla sådant, som inte har
någon motsvarighet i verkligheten. Den
svenska jordbrukarkåren kommer nog
att inse vilka som mest slår vakt om
jordbrukets framtid.

Jag har med dessa ord, herr talman,
velat redogöra för min inställning till
den förda jordbrukspolitiken.

Onsdagen den 19 mai 1951 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Herr PERSSON, KARL, (bf):

Herr talman! Jag skall börja med att
ge ett erkännande åt dem det vederbör,
främst jordbruksministern och förhandlingsdelegerade,
för den förbättring som
bar skett i årets prisreglering därigenom
att leveranstillägget skall utgå även till
dem som levererar mindre än 4 000 kilo
mjölk per år, varigenom orättvisan för
denna grupp har avlägsnats. Det blir
även förbättring för dem, som levererade
mellan 4 000 och 10 000 kilo per år.

Jag har emellertid tillsammans med
några andra ledamöter väckt en motion
om sammanslagning av leveranstillägget
och producentbidraget till ett bidrag,
som skulle utgå till samtliga leverantörer
för en så stor kvantitet mjölk som
bidraget kan räcka till. I det producentbidrag,
som numera utgår, är så många
både gamla och nya orättvisor förenade,
afl det säkerligen är hög tid att genomföra
en omreglering.

För ett par år sedan infördes behovsprövning.
Det blev inte någon behovsprövning
i vanlig ordning, utan blev på
det sättet, att de söm hade en viss högsta
inkomst från jordbruket skulle få bidraget,
medan de, som hade motsvarande
inkomst men från förvärvskälla utanför
jordbruket, inte skulle få detsamma.
Fortfarande står den gamla orättvisan
kvar, åtminstone i väsentlig grad, att nytillkomna
jordbrukare inte kan få producentbidrag.
Det motiv, som möjligen
fanns från början för denna bestämmelse
att nya jordbrukare inte skulle få
bidraget, nämligen att man därigenom
skulle påskynda rationaliseringen av
jordbruket d. v. s. bortrationaliseringen
av det mindre jordbruket, finns ju faktiskt
inte längre. Det mindre jordbruket
försvinner i alla fall tillräckligt fort —
enligt mångas utsago från olika partier
och olika samhällsgrupper försvinner
det t. o. m. fortare än vad som är förenligt
med allmänna samhällsintressen, och
under sådana förhållanden finns inte
längre det ringaste motiv för att behålla
en sådan utformning av producentbidraget,
att den skall hjälpa till att rationalisera
bort småbruket.

Det må inte förundra, om det väcker

ganska mycket irritation ute i bygderna
att vissa jordbrukare kan få producentbidraget
och andra inte kan få det. Bidraget
har ingen lycklig utformning,
långt därifrån. Det är säkerligen behövligt
med en omjustering.

Jag kan gärna säga, att jag sympatiserar
med folkpartiets förslag. Folkpartiet
har utformat i detalj hur man skulle gå
till väga. Jag tror dock att det behövs
en utredning om hur man lämpligen
skall förena detta bidrag med leveranstillägget
för att allt skulle bli så avvägt,
att det skulle ge den största delen åt dem
som mest behöver det. I botten bör det
nog vara större bidrag än högre upp,
t. ex. 8 öre per kilogram för de första
4 000 eller 6 000 kilogrammen och litet
mindre för de därpå följande upp till
10 000 kilogram.

Det har de sista åren talats så mycket
om att detta bidrag är ett socialt bidrag.
Det har fått den stämpeln på sig
den sista tiden. Jag kan inte låta bli att
tycka, att det faktiskt är kränkande för
det mindre jordbruket att just detta bidrag
skall kallas ett socialt bidrag. När
jordbruksregleringen började i den nuvarande
formen i början av 1930-talet,
kunde man väl med lika stort fog säga
att samtliga de åtgärder, som vidtogs för
att förbättra jordbruket i gemen, hade
socialkaraktär på samma sätt som just
detta bidrag säges ha numera. Det är
ett bidrag som bör utgå för att göra det
mindre jordbruket något så när jämställt
med övriga jordbruk i inkomsthänseende,
ty det mindre jordbruket kan inte
tillgodogöra sig de andra prisregleringarna
i så stor utsträckning som vad det
större jordbruket faktiskt kan göra.

Jordbruksministern sade någonting
om att jordbruket under hela 1940-talet
producerade spannmål till lägre priser
än världsmarknadspriset och att det därför
nu var berättigat till litet högre priser.
Jag vill inte bestrida riktigheten av
detta, det är nog alldeles korrekt återgivet,
men även animaliska livsmedel
producerades under hela 1940-talet till
lägre priser än världsmarknadspriset.
Detta gällde både smör, kött, fläsk och
ägg. Vi hade kunnat få mycket mer, om

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

vi hade exporterat till främmande länder,
än vi nu fick i det svenska folkhushållet.
Under dåvarande förhållanden
var det givetvis riktigt att göra en prisreglering,
men då är det också riktigt
att denna prisreglering fortsätter — däri
ger jag jordbruksministern fullständigt
rätt. Jag vill bara göra det tillägget, att
den prisregleringen inte får bli försämrad
mer för animalieproduktionen, som
kanske nu är något mer i farozonen än
vad spannmålsproduktionen har varit
åtminstone till den allra sista tiden.

Innan jag går vidare ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
angående utredning av producentbidraget,
som är avgiven av herr Tjällgren
m. fl.

Sedan skall jag säga några ord om
äggpriset. Jordbruksministern sade, att
det är oriktigt att sätta ett så högt pris
på äggen att det inte kan tas ut under
årets lopp. På det sättet får man nämligen
ett underskott i jordbrukskalkylen.
Men det är ju precis vad jag har påpekat
i min motion. Jag har sagt, att äggpriset,
som det har beräknats under de
två senaste åren, inte har kunnat tagas
ut. 1952—1953 beräknades priset till
3:30 per kilogram, men medelpriset blev
3: 16 per kilogram. För det nu löpande
regleringsåret beräknades det till 3: 10
per kilogram med hänsyn till att det
inte hade gått att taga ut det beräknade
priset året före. Men man har nu räknat
ut att inte heller detta pris, 3:10, kommer
att kunna hållas utan även i år
kommer att understigas med 15 öre per
kilogram.

Jordbruksministern säger, att de införselavgifter
som tagits ut visserligen
fördyrat priset på fodervarorna för äggproducenterna,
men att äggpriset har
kunnat hållas på en högre nivå på grund
av att regleringsavgifterna har använts
för att exportera äggöverskottet.

Det är väl lika nödvändigt att hålla
uppe äggpriset vid den beräknade nivån
som det är att hålla uppe priserna
för jordbrukets övriga produkter. Faktum
är ju att äggproduktionen är av stor
betydelse i varje fall för det mindre
jordbruket. Vi tar ju ut spannmålsav -

gifter för att stödja prissättningen på
spannmål, och vi har infört slaktdjursavgifter
för att hålla uppe exportpriserna
på kött och fläsk. Vi tar visserligen
inte direkt ut några liknande avgifter
på mjölken, men den prisreglering, som
sker genom Svenska mejeriernas riksförening,
kan i alla fall användas för
att via den clearing, som där äger rum,
stödja mjölkpriset för att få till stånd
erforderlig export av smöröverskottet.
Smörexporten har ju för övrigt hittills
i stor utsträckning bedrivits med direkt
statligt stöd.

I fråga om äggproduktionen finns
emellertid inga motsvarande stödåtgärder.
Äggmarknaden är mycket decentraliserad
därigenom att många små producenter
själva säljer sina ägg på torgen
eller via lanthandlare. Det är därför
omöjligt att ifråga om äggen tänka sig
en motsvarande ordning som för övriga
jordbruksprodukter.

När emellertid priserna en gång beräknats
för de olika jordbruksprodukterna
sinsemellan, anser jag, att det bör
vara möjligt att överföra clearingmedel
från den ena produktionsgrenen till den
andra. Målet måste ju vara att inte bara
hålla uppe priset på de produkter som
kanske spelar den största rollen för det
svenska jordbruket, utan man måste
även söka hålla det beräknade priset på
äggproduktionen, som trots allt är av stor
betydelse för många jordbrukare.

Enligt mitt förmenande skulle det inte
innebära någon som helst orättvisa, om
en eller annan miljon kronor överfördes
från spannmålsavgifterna till att
stödja exporten av ägg för att därigenom
stödja äggproduktion. Faktum är att äggproducenterna
stöder spannmålsodlarna
genom införselavgifter på fodermedel
och ändå är det svenska äggpriset lägst
i Europa, Danmark undantaget. Konsumenterna
skulle inte på minsta sätt bli
uppskörtade, om statsmakterna tillsåge
att äggproducenterna kunde få ut åtminstone
det pris som förutsatts i jordbrukskalkylen.

Man kan naturligtvis åstadkomma en
reglering, så att det blir balans på detta
område, genom att, som jordbruksmi -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

nistern nyss sade, liöja foderavgifterna
och samtidigt sänka priset på ägg, men
det bleve väl ingen rättvis balans.

Jag skall, herr talman, inte framställa
något yrkande i denna fråga. Jag har endast
velat anföra dessa synpunkter för
att ge en tankeställare. Det bör inte få
försätta på samma sätt som hittills, nämligen
att, därför att man det ena året
efter det andra inte kunnat hålla det
beräknade priset på ägg, äggpriset varje
efterföljande år skall ytterligare sänkas.
Äggproducenterna måste i fråga om prissättningen
behandlas på ett fullt rättvist
sätt jämfört med övriga jordbrukare.
Då bör äggpriset åtminstone hållas
uppe vid de kronor 3: 10 som beräknades
i fjolårets prisuppgörelse.

Jag ber sedan, herr talman, att få säga
ett par ord om förmalningsavgiften. Jag
tror nog att det är nödvändigt att ta ut
en förmalningsavgift för den spannmål
som förmales vid storkvarnarna och som
sedan skall saluföras. Jag vet dock inte,
om jag missförstod jordbruksministern.
Han yttrade, att förmalningsavgift kan
uttas tack vare en frivillig överenskommelse
med storkvarnarna, som gått med
på att uppbära förmalningsavgift under
förutsättning att även de mindre kvarnarna,
således löneförmalningskvarnarna
tar ut samma avgift. I jordbrukspropositionen
kan vi ju läsa, att det finns ett
riksdagsbeslut och en kunglig förordning
om att förmalningsavgift skall uttas.
Det kan mycket väl hända att detta
beslut i sin tur grundas på en frivillig
överenskommelse med storkvarnarna.
Det torde dock inte finnas något som
helst hinder för riksdagen att helt enkelt
besluta, att förmalningsavgift icke
skall uttas vid småkvarnarna. Det är enligt
min mening orättvist att sådana jordbrukare,
som bara odlar litet brödsäd
för husbehov, skall behöva betala förmalningsavgift,
när de kommer till kvarnen.
Detta innebär i varje fall ett onödigt
krångel, som inte kan tillföra staten
några större inkomster. Jag tycker
inte att det är rättvist att dessa små
jordbrukare, som inte har så stor fördel
av spannmålsregleringen, skall behöva
betala förmalningsavgift. Jag kom -

mer därför att i denna del ansluta mig
till den av herr Franzén avgivna reservationen,
till vilken jag, herr talman, ber
att få yrka bifall.

Med vad jag nu anfört har jag, herr
talman, velat framföra några synpunkter
från småbrukarhåll på jordbruksregleringen.
Det är i varje fall mycket
starka önskemål bland de mindre jordbrukarna
ute i bygderna att de synpunkter,
som jag här tillåtit mig framföra,
blir beaktade.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Jag vill ansluta till vad
herr Karl Persson sade beträffande en
del detaljspörsmål. Det kunde kanske
vara frestande att gå in på frågan om
äggpriset. Men vi fick av statsrådet Norup
en uttömmande och klar skildring
av hur det ligger till på den punkten.
Det är ju faktiskt på det sättet, att det för
produktionsåret 1954—1955 inte kommer
att behöva bli något lägre äggpris än
det, som de facto har utbetalats under
det nu löpande regleringsåret.

Jag har också i fråga om den avgift,
som lönekvarnarna skall ta ut, en annan
mening. Jag kan väl förstå synpunkterna
hos de motionärer, som vill att
kvarnarna skall befrias från att ta ut denna
avgift. Det kan finnas vissa skäl
härför. Man tycker det är egendomligt
att jordbrukarna — utöver ersättningen
till kvarnägaren, för att denne mal och
siktar det vete och den råg, som jordbrukaren
producerar, kanske enbart för
det egna hushållet — skall erlägga en
förmalningsavgift på fem kronor per
dton. Men om man skulle slopa denna
avgift, skapades en rad ganska svårlösta
problem. Man måste ju ha kontroll över
att endast den vete och den råg blev
befriad från förmalningsavgift som användes
i det egna hushållet, man fick
hålla reda på hur många av familjens
medlemmar som var sysselsatta i jordbruket
o. s. v. Man kommer inte heller
ifrån, att om lönekvarnarna skulle slopa
förmalningsavgiften, så skulle de jordbrukare,
som lämnade brödsäd till lönekvarnarna,
komma i ett gynnsammare lä -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

ge än de jordbrukare som sålde sin brödsäd
och köpte mjöl. Avgiftens storlek är
ju ganska ringa, och den har därför
inte så stor ekonomisk betydelse för den
enskilde. Det kan väl röra sig om högst
tio kronor per familjemedlem och år.
Att sedan kvarnarna vill ha gottgörelse
för sitt besvär med förmalningsavgiftens
indrivande, kan jag förstå. Det har ju
också föreslagits i propositionen och
tillstyrkts av utskottet.

Jag ber, herr talman, att på den nu av
mig berörda punkten få yrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan bara en fråga som jag skall bc
att helt kort få beröra. Den gäller det
allmänna mjölkpristillägget. Där har i
Kungl. Maj:ts proposition gjorts en förändring
i förhållande till i fjol. Tilllägget
har nu konstruerats om och skall
i stället börja i botten. Det tycker jag
är bara bra. Men sedan har några motionärer
velat att man skall ta bort producentbidraget
och inkludera det i det allmänna
mjölkpristillägget. Det är klart att
det finns en hel del skäl som talar härför.
Man har sagt att det nuvarande
systemet medför stora orättvisor. Herr
Näslund var inne på det, men jag tycker
nog att han överdrev en hel del. Även
herr Karl Persson framhöll att det nuvarande
systemet drabbar orättvist. Men
jag har såsom ortsombud för lantbruksnämnden
att göra med dessa frågor inom
vår kommun, och jag tycker inte att de
har medfört några stora svårigheter, åtminstone
inte i det området. Vi får inte
glömma bort att producentbidraget är
ett bidrag av alldeles speciell natur. Det
framgår bl. a. av att det inte finns med
i prisregleringspropositionen. Det behandlas
i stället i statsverkspropositionen,
nionde huvudtiteln. Det visar väl
bäst att bidraget är av en särskild karaktär.

Nu har jag för min del ingenting att
invända emot om vi kan finna en ännu
enklare form än för närvarande för att
klara av detta problem. Herr Karl Persson
sade att bidraget är ett socialt bidrag.
Ja, man kan också kalla det för
ett rationaliseringsbidrag. Det var väl
det som var meningen med det, när det

tillkom och som sådant har det väl fortfarande
en del att betyda. Jag har ingenting
emot om Kungl. Maj:t skulle finna
det lämpligt att tillsätta en utredning för
att ytterligare förenkla handhavandet av
detta pristillägg. Jag kan därför ansluta
mig til! den reservation, som avgivits av
herrar Tjällgren, Bror Nilsson samt
Svensson i Vä. Jag kan således inte ansluta
mig till att vi redan nu skall slopa
producentbidragen och samtidigt höja
det allmänna pristillägget på mjölk, något
som föreslås i några motioner, däribland
i folkpartimotionen.

I denna motion, där det även föreslås
en del andra åtgärder, behandlas också
i ingressen en annan fråga, nämligen löneklyftan
mellan jordbrukarna och jämförliga
befolkningsgrupper. Herr Näslund
var också inne på den frågan i sitt
anförande. För att belysa problemet angående
löneklyftan har man i motionen
intagit ett par tabeller över inkomstutvecklingen
för jordbrukare och jämförliga
befolkningsgrupper. För den som
något sysslar med dessa frågor är de anförda
siffrorna minst sagt överraskande.
Statsrådet Norup bär ju också i sitt anförande
berört denna jämförelse och
visat på en del felaktigheter i den sammanställning
som här gjorts. Det är dels
en tabell, som utvisar hur inkomsterna
ökat för brukare av olika stora jordbruk
under åren 1949—1951 och dels en
tabell över lönestegringen för industriarbetare
under samma tid. Enligt texten
är de båda tabellerna avsedda att jämföras
med varandra.

Det första intrycket man får vid studiet
av tabellerna är att sammanställningen
knappast kan uppfattas såsom en
allvarligt menad strävan att belysa ett
existerande sakförhållande utan mera
såsom ett medvetet tendentiöst sammanförande
av siffror för att uppnå något
annat syftemål. Den nationalekonomiska
och jordbruksekonomiska expertis, som
är representerad bland motionens undertecknare,
måste emellertid göra ett
sådant antagande orimligt. I stället får
man väl förutsätta, att motionärerna genom
något tillfälligheternas olyckliga
spel från olika källor har råkat samman -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område in. m.

föra siffermaterial, som en någorlunda
kritisk bedömare inte skulle drömma
om att jämföra med varandra, om han
ville ha ut något vettigt ur jämförelsen.
Det kan måhända ha varit brådskan att
få ihop en motion, som orsakat att man
inte kommit att tänka på att det finns
både färskare och mera omfattande statistik,
om man i stora drag vilt belysa inkomstförhållandena
för olika kategorier,
än den statistik, som motionärerna använt.
Såsom exempel på en för ändamålet
lämplig publikation kan nämnas
den av statistiska centralbyrån utgivna
Statistisk Tidskrift, häfte nr 1 för i år.
Där finns utförliga tabeller, som visar
antalet inkomsttagare i olika yrkesgrupper,
fördelade efter inkomstens storlek
år 1952. Det är således siffror av färskare
datum än de siffror, som är angivna
i motionen. Man har också i denna
.statistik skilt mellan inkomsttagare från
städer och från landsbygd, vilket även,
när det gäller att belysa detta problem,
bör vara betydelsefullt. Den senare avdelningen,
alltså den som gäller inkomster
från landsbygden, bör lämpa sig bra
för att belysa föreliggande problem.

Jag skall, herr talman, tillåta mig att
anföra några siffror beträffande inkomsterna
år 1952 dels för 302 000 företagare
inom jordbruk, dels för 117 000 anställda
vid byggnadsverksamhet och dels för
395 000 anställda inom övrig industri
och hantverk. Jag har roat mig med att
räkna ut medianinkomsten för dessa fyra
kategorier. Resultatet har blivit, att
medianinkomsten för anställda inom
byggnadsverksamhet för år 1952 uppgår
till 7 600 kronor och för anställda
i övrig industri och hantverk till 6 868
kronor. Dessa siffror stämmer ganska
bra överens med uppgifterna i motionen.
De av mig angivna siffrorna gäller
visserligen ett år senare än det sista år,
som är angivet i motionen, nämligen
år 1951. I motionens siffror har emellertid,
såvitt jag förstår, tagits med genomsnittet
för industriarbetare i både
städer och landsbygd, och inkomsterna
i städer ligger ju högre. Om man beaktar
detta, tycker jag att siffrorna stämmer
rätt bra med de av motionärerna

angivna siffrorna. Jag erinrar om att de
av mig uträknade inkomsttalen utgjorde
7 600 respektive 6 868. Motionärerna har
för år 1951 angivit 6 405 kronor i dyrortsgrupp
1, 6 827 kronor i dyrortsgrupp
2 och 7 301 kronor i dyrortsgrupp 3. Om
jag övergår till jordbrukarnas inkomster,
var enligt motionens tabell inkomsten
för den minsta storleksgruppen 2—•
5 hektar 10 138 kronor. Sedan stiger inkomsten
undan för undan, och i storleksgruppen
30—50 hektar var den
18 464 kronor. Var ligger då medianinkomsten
för 302 000 företagare inom
jordbruk enligt Statistisk Tidskrift? Jo
den ligger vid 6 205 kronor och är alltså
lägre än för anställda både i byggnadsverksamhet
och i övrig industri och
hantverk på landsbygden.

Nu vill jag i rättvisans namn erkänna,
att det i motionen står: »det är inte vår
mening att med stöd av här anförda siffror
dra några bestämda slutsatser.»
Denna sats citerade ju också statsrådet
Norup. Detta är givetvis ett påpekande,
som man är tacksam för, men man kan
inte underlåta att fråga sig, varför dessa
siffror anförs i motionen, om det inte
kan dras några slutsatser av dem. Det
föreligger ju alltid en risk för att en
slarvig läsare bara ser på siffrorna och
glömmer att läsa den kommentar, som
har gjorts i motionen. Vilken uppfattning
får då vederbörande läsare?

Herr FRANZÉN (bf):

Herr talman! Det är redan många talare
som haft ordet i fråga om den jordbruksuppgörelse
som riksdagen i dag
behandlar. Jag kan i stort sett dela den
uppfattning, som de flesta talarna givit
uttryck åt, att uppgörelsen bär varit någorlunda
god, men jag vill instämma
med den siste talaren, h;err Larsson,
när han säger att inkomstklyftan mellan
jordbruket och övriga näringar inte är
utjämnad. Herr Eskilsson hade den uppfattningen
att vi nu kommit dithän, men
jag vill protestera mot det. I stort sett
kan jag dock godkänna den uppgörelse
som ligger till grund för utlåtandet.

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. ni.

Men det kan ändå inte hjälpas att jag
på några punkter har avvikande mening.
Först och främst gäller det förmätning,
savgiften, som redan har diskuterats.
Jag vill inte lägga en så väldig
vikt vid den frågan som herr Nord, då
han i sitt resonemang till och med var
inne på problemet om atombomben,
men jag delar den uppfattning som även
jordbruksministern bär givit uttryck åt,
att det är oerhört svårt att skilja på löneförmalningen
och handelsförmalningen.
Man kan inte komma ifrån att småkvarnarna
bär en väldig massa trassel
och besvär med att inkassera förmalningsavgifterna.
Handelskvarnarna har
inte det arbete med inkasseringen som
småkvarnarna får. Det finns många jordbrukare
som inte odlar mer brödsäd än
de förbrukar i det egna hushållet; de
kommer kanske till kvarnen med 100
eller 150 kilo vete, och då skall de betala
denna extra avgift, som kvarnägaren
har svårt att få kunden att förstå
det berättigade i. Förmalningen vid
småkvarnarna bär faktiskt minskats i
jämförelse med förmalningen vid handelskvarnarna
under den tid avgiften tagits
ut.

Nu säger man att det skulle bli orättvist,
om inte förmalningsavgift tas ut på
den spannmål som förmales vid bygdekvarnarna.
lag tror att vi inte bör lägga
sådana synpunkter på frågan. Mjölet
från bygdekvarnarna är faktiskt redan
nu betydligt billigare än det mjöl man
köper över disken i livsmedelsbutikerna.
Vid bygdekvarnarna får man ut betydligt
mera mjöl ur 100 kilo vete än vid
handelskvarnarna, låt vara att kvaliteten
kanske blir något sämre på grund av att
man tar ut större procent mjöl, men detta
mjöl kostar nu omkring 74 öre per
kilo, medan priset i detaljhandeln är
ca 1 krona varierande i olika delar av
landet.

Man talar om att det skulle vara orättvist
om jordbruket får billigare mjöl,
men jordbrukarnas pris på mjölet inräknas
i de naturaförmåner som uppskattas
av prövningsnämnden, varefter jordbrukarna
får erlägga skatt för dem;
detsamma gäller ju animalierna. Det

ligger alltså inte principiellt till på samma
sätt som när man köper mjölet i
handeln.

Inkomsten på förmalningsavgifterna
från småkvarnarna beräknas till ungefär
2,5 miljoner kronor. Till kvarnägarna
skall utgå ersättning med 250 000
kronor, och kostnaderna för kontrollen
är kanske lika stora; jag har inte sett
någon uppgift i det senare fallet. Det
blir då inte så mycket pengar över på
förmalningsavgiften från bygdekvarnarna.

Principiellt ligger det det till på liknande
sätt med den slaktavgift, som för
närvarande tas ut på fläsket. För att hålla
uppe priset på fläsk tas också ut en
avgift på de svin som slaktas vid slakterierna
men det är att märka att den
avgiften inte tas ut på de hemmaslaktade
svinen, och jag skulle tro att många
småslaktare inte heller tar ut avgiften.

Vid utskottets utlåtande har jag avgivit
en reservation, som en föregående
talare här yrkat bifall till. Denna reservation
innebär inte att förmalningsavgiften
utan vidare skall slopas, utan går
ut på att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhåller, att Kungl. Maj:t skulle
undersöka möjligheterna för ett slopande
av denna avgift. Jag tror att utskottets
majoritet även delar denna uppfattning.
Utskottet åberopar fjolårets beslut:
»Frågan om befrielse av löneförinainingen
från förmalningsavgift behandlades
vid föregående års riksdag.
I sitt då avgivna utlåtande nr 38 uttalade
utskottet, att det ansåg, att vissa anförda
skäl för befrielse var så vägande,,
att det borde uppdragas åt Kungl. Maj:t
att undersöka vilka förutsättningar, som
förelåge att befria lön eför mal ningen
från avgift, samt — om sådana förutsättningar
visade sig vara för handen —
vidtaga erforderliga åtgärder härför.»

Utskottet säger ungefär på samma sätt
i år. Det anför följande: »Utskottet anser
dock vissa av de skäl, som anförts i
nämnda sex motioner, vara så vägande,
att det torde böra uppdragas åt Kungl.
Maj:t att ha sin uppmärksamhet riktad
på att söka tillvarataga de möjligheter,
som kan uppkomma, att mildra verk -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

ningarna för bygdekvarnarna av systemet
med förmalningsavgifter.»

Utskottsmajoriteten är alltså på det
klara med att detta är en besvärlig fråga,
och man kan mellan raderna läsa, att
det anser att denna avgift bör avvecklas.
Min reservation går endast ut på att
riksdagen skall uppdra åt Kungl. Maj :t
att undersöka möjligheterna att avveckla
denna förmalningsavgift.

Vidare har jag jämte några av kammarens
ledamöter väckt en motion angående
samordning av producentbidrag
och leveranstillägg på mjölk. Vid utskottets
utlåtande har också fogats en reservation,
som upptagit det i motionen
framställda yrkandet, nämligen att det
skulle göras en undersökning angående
möjligheterna att slopa producentbidraget,
som skapar mycken irritation ute i
bygderna. 1952 års riksdagsbeslut innebar
ju, att lantbruksnämnderna skulle
ompröva producentbidragen. Enligt de
upplysningar jag fått föreligger det över
3 000 överklagningar i lantbruksstyrelsen
från sådana, som inte åtnöjt sig med
lantbruksnämndens beslut. Vi anser att
detta bidrag skapat onödig irritation,
och i såväl motionen som i reservationen
har yrkats att i stället för producentbidraget
och leveranstillägget skulle
införas ett enhetligt leveranstillägg.
Jag skall emellertid inte uppehålla mig
längre vid denna sak.

Det är en annan fråga som har givit
mig anledning att säga några ord. När
herr Nord var uppe i talarstolen — jag
ser honom förresten här i kammaren —
nämnde han någonting om att det talas
så ofta om de tidningar, som har en
avog inställning mot jordbruket. Han
menade •— och detta har sagts många
gånger tidigare — att folkpartiet inte
kan ansvara för vad deras egna tidningar
skriver.

Herr Nord nämnde särskilt Expressen.
Jag har här ett urklipp från ett
exemplar av Expressen från en av de
senaste 14 dagarna. Det har ju varit
mycket skriverier i denna tidning för
att komma jordbruket till livs. Här är
det i alla fall en artikel, för vilken folkpartiet
har synnerligen svårt att komma

ifrån ansvaret för. Det är en av folkpartiets
ledande män, partiets expert i
jordbruksfrågor —• om jag inte misstar
mig är han vice ordförande i partiet,
men han tillhör inte denna kammare —
som själv skrivit under denna artikel.
Den går ut på att uppgörelsen när det
gäller livsmedelspriserna inneburit ett
oförskämt uppskörtande av andra samhällsgrupper.
För att bilden skall bli
tydligare har man fört in två stora fotografier
vid artikeln. Under det ena fotografiet
har skrivits: »De höga livsmedelspriserna
framtvingar en sträng återhållsamhet
i vardagskosten. Ett återkommande
bekymmer för husmödrarna
blir vad som skall sättas på bordet —
särskilt när flera hungriga barnamunnar
väntar på att bli mättade.» Fotografiet
visar en familj i en ganska stor
misär.

Det andra fotografiet föreställer en
husmoder, som grubblar över en olöslig
gåta. Där frågas det: »Varför måste hon
ur sin portmonnä betala för koalitionen
genom t. ex. ett evigt överpris på
margarinet?»

Hur går nu detta, herrar folkpartister,
ihop med resonemanget om att man
skall ge småbrukarna mer ersättning för
deras arbete? Det är närmast mjölk, som
småbrukarna producerar, och skulle
man sänka magarinpriset enligt det förslag,
som folkpartiet här lagt fram, skulle
det innebära att vi fick svårare att
sälja vårt smör. Jag anser att det är
rent orimligt att föra en sådan propaganda,
som man här gör. Men här i riksdagen
vill man inte ta ansvar för vad
som skrives i tidningarna! Denna artikel,
herr Nord, går det emellertid inte
att komma ifrån.

Vidare har man sammanfattningsvis
sagt, att man vill ha billigare bröd. Folkpartiets
motion innebär, att brödsädespriserna
skulle sänkas med 4 öre per
kilogram. Jag tror att denna sänkning
skulle få ytterst obetydliga verkningar i
fråga om kostnaderna för en smörgås,
ty om jag räknar ut vad mjölet kostar,
blir beloppet, som jag tidigare sagt, ungefär
1 krona 5 öre per kilogram. Även
om jordbrukarna skänker bort sin bröd -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

säd, kommer mjölet ändå att kosta cirka
35 öre per kilogram. När man talar
om priserna på jordbrukets produkter
får man nog inte enbart taga hänsyn till
det första ledet i produktionen, det direkta
jordbruksarbetet, utan även till
det andra ledet som består i förädling
av produkterna och framförandet av
dem till konsumenterna.

Jag skall inte uppehålla tiden längre,
herr talman. Jag hoppas i alla fall att
det system, som i princip har använts
vid jordbrukets underhandlingar om
priserna de senaste 10—12 åren, blir
melodien även för framtiden, med det
målet i sikte, att de i jordbruket sysselsatta
får samma ersättning för sitt
arbete som andra jämförbara grupper.

Herr NORD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Franzén vände sig
direkt till mig med anledning av en artikel
i tidningen Expressen. Jag är inte
ansvarig för denna artikel och har inte
ens läst den! Men det gläder mig ju,
att herr Franzén läser tidningarna. Det
är tydligt, att den grupp han tillhör läser
dessa tidningar mer än vi själva gör.
Jag har ingen anledning att ingå i svaromål
angående denna artikel och jag
antar, att dess författare själv kan göra
så när den kommer på tal inför det forum
där han kan svara.

Sedan skall jag begagna tillfället att
rikta mig till en talare, som hade ordet
tidigare och vid vilket tillfälle jag
försummade att begära replik. Det var
herr Gustaf Elofsson. Han sade, att jag
här i kammaren tagit avstånd från Dagens
Nyheter och Expressen, men att
man inte vill göra detta offentligt. Jag
undrar om det inte kan betecknas som
offentligt, när detta säges här i kammaren
och tages till protokollet. Mera
offentligt kan det väl inte bli!

Herr FRANZÉN (bf) kort genmäle:

Herr talman! Det är värdefullt att
från herr Nord få ett erkännande för
att vi läser tidningarna bättre än vad
folkpartiets ledamöter i kammaren gör.

Men det är en sak. En annan sak är att
sambandet mellan den artikelförfattare,,
som jag nämnt, och herr Nord väl är
sådant, att herr Nord i alla fall känner
till de resonemang som nu tagits upp.
Jag tror till och med att det är artikelförfattaren
som är upphovsman till de
synpunkter på jordbrukspolitiken, vilka
folkpartiet med herr Nord och herr Näslund
i spetsen fört fram i dag. Detta kan
man väl inte gärna komma ifrån, herr
Nord?

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Den jordbrukspolitiska
diskussionen har ju under den senaste
tiden varit rätt så intensiv. Jag vill inte
påstå att den varit onödig, utan tvärtom
har den nog varit mycket befogad med
hänsyn till de stora problem, som tornat
upp sig vid det svenska jordbrukets
horisont.

Emellertid har denna diskussion om
jordbrukspolitikens framtida utformning
mest förts i pressen och inte i så stor
utsträckning i riksdagen. Man måste
nog säga att det är en brist när det gäller
den framtida utformningen av jordbrukspolitiken,
att inte de stora linjerna
mera diskuterats här i riksdagen.

Vilka frågor har stått i förgrunden i
den jordbrukspolitiska diskussionen,
som mera ägt rum i pressen än i riksdagen?
Jo, bland annat frågan om det
svenska jordbrukets framtida struktur,
vilken roll storjordbruket respektive
småjordbruket skall spela i framtiden. I
samband därmed har man diskuterat
jordbruksproduktionens inriktning, om
den skall inriktas även på export eller
i stort begränsas till den inhemska marknadens
behov. Därtill har vissa kretsar
krävt en radikal förändring i den statliga
jordbrukspolitiken med vidtagande
av drastiska åtgärder för att i hastigt
tempo minska antalet småbrukare.

Man måste nog säga att många av dem,
vilka framfört sina synpunkter i fråga
om jordbrukspolitikens utformning, uppträtt
med diverse förmyndarlater. Det
är nog inte utan att de har rätt, som här
kritiserat främst folkpartiets tidningar,

Onsdagen den 19 mai 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Dagens Nyheter, som väl får betraktas
som partiets huvudorgan, och Expressen.
Det är emellertid uppenbart för
vem som helst, att den nuvarande utformningen
av jordbrukspolitiken på
ett mycket markerat sätt gynnar storbönder
och godsägare, viika utgör en
minoritet bland jordbrukarna. När man
nu, för att ta ett exempel, vid prisuppgörelsen
för jordbruket fastställer, att
arbetsvolymens minskning inom jordbruket
nästa år kommer att bli tre procent,
så är redan detta en orättvisa mot
de små jordbrukarna och ett favoriserande
av storjordbrukarna. Metoden att
slå ihop hela det svenska jordbruket till
en enhet har också här tillämpats med
resultat att storbönderna, som framför
allt framställer vegetabiliska produkter,
gynnas, -medan småjordbrukarna, som
främst framställer aniinaliska produkter,
missgynnas. Möjligheterna att genom
mekanisering minska arbetsvolymen är
naturligtvis flerfaldigt större inom den
vegetabiliska odlingen än inom den animaliska
produktionen.

Frågan om avsättningen av överskottsprodukter
från det svenska jordbruket
har spelat en stor roll i den jordbrukspolitiska
debatten. Men är det överskott
på vissa jordbruksprodukter, som hittills
uppstått, så mycket att förfasa sig
över? Enligt min mening finns det ännu
inte skäl härför. Om vi exempelvis tar
överskotten på vete och råg, så är det
ju på det sättet, att priserna på den inhemska
marknaden är så pass höga, att
exporten av överskotten kan ske utan
att konsumenterna via förmalningsavgifterna
behöver betala skillnaden mellan
exportpriserna och priserna på den
inhemska marknaden. Vi har därför
bl. a. föreslagit att förmalningsavgifterna,
vilka utskottet föreslår skall höjas
till 5 kronor per deciton, skall slopas
och att verkningarna härav skall slås ut
i konsumentledet. Av formella skäl är
jag emellertid förhindrad att i dag ställa
något yrkande på denna punkt.

Så kommer jag till avsättningsproblemet
beträffande de animaliska produkterna,
främst smöret och fläsket. Vi anser,
att höjningen av den inhemska kon -

sumtionen kan ske bl. a. genom en höjning
av fetthalten i mjölken och genom
att man använder en del av subventionerna
för smörexporten för att stimulera
den inhemska konsumtionen. Vi
har motionerat i denna fråga, och beträffande
utskottets utlåtande i punkten
B 9) vill jag med anledning härav yrka,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att kungörelsen den 6
mars 1942 med vissa bestämmelser angående
handeln med mjölk måtte upphävas,
att förhandlingar måtte upptagas
med vederbörande jordbruksorganisationer
om att konsumtionsmjölk, som
från mejerierna distribueras i allmänna
handeln, skall ha en fetthalt av minst
3,5 procent samt att Kungl. Maj:t måtte
för riksdagen framlägga förslag till anslag
av statsmedel för täckande av de
kostnader, som är förbundna med övergång
till högre fetthalt.

Men även om vårt förslag om större
fetthalt i mjölken skulle bifallas, så kvarstår
dock i viss utsträckning problemet
med avsättning av bi. a. vårt smöröverskott.
Jag är av den meningen, att det
inte finns några skäl till panik över
det smöröverskott, som existerar och
som väl troligen kommer att bli ännu
större. Det går nämligen att som ett led
i utvecklingen av den svenska utrikeshandeln
medelst kraftiga åtgärder upparbeta
en fast och stabil marknad för de
svenska jordbruksprodukterna, främst
de animaliska produkterna. Jag syftar då
på en utveckling av handeln med öststaterna.
Dessa länder genomgår som bekant
en rask industrialisering, och även
en snabb utveckling av jordbruket äger
rum. Men konsumtionsbehoven är stora.
Konsumtionskraften stiger i snabb takt
och därmed uppkommer vissa behov av
import, främst av animaliska produkter.
Till och med Sovjetunionen har ju trätt
in på den svenska marknaden och köpt
en icke föraktlig del av vårt smöröverskott
under fjolåret.

Det skulle naturligtvis finnas mycket
mer att säga i denna fråga. Sålunda är
det väl klart, att mycket ännu återstår
att göra för att underlätta driftsrationaliseringen
och den inre rationalise -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

ringen av de små och medelstora jordbruken.
Med detta problem sammanhänger
intimt spörsmålet att nedbringa
dessa jordbruks omkostnader och därmed
få fram billigare produkter.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Sedan jag begärde ordet
har utskottets ärade ordförande såväl
som herr Jon Jonsson framfört ytterligare
synpunkter utöver dem som
återfinns i utskottsmajoritetens motivering,
och jag kan därför inskränka mig
till att ta upp endast några få frågor.

Under innevarande år liksom under
det föregående har det, såsom förut
framhållits här, i tidningspressen både
på landsbygden och i Stockholm,
trämst då i Dagens Nyheter och Expressen
— jag måste även tillägga Aftontidningen
— förekommit artiklar där den
uppfattningen framförts att det nu förekommer
en så avsevärd överproduktion
av jordbruksprodukter i detta land och
en så omfattande .statlig subvention, att
det var nödvändigt att bromsa denna utveckling.
.lag vill nu framför allt försöka
göra en liten analys av folkpartiets
motion, som bär varit vägledande för
de reservationer, som folkpartiets representanter
i utskottet har fogat till
dess utlåtande.

Om jag fattat motionen rätt, har folkpartiet
där presterat en balansgång mellan
å ena sidan konsument- och å andra
sidan producentintressena. Men om
om man tittar noggrant på motionens
motivering och det siffermaterial som
där anföres, finner man att det till övervägande
delen är konsumentintresset
som får en återspegling. När våra främsta
jordbruksexperter förklarar att vi här
i landet har en överproduktion på detta
område som motsvarar produktionen på
tn jordbruksareal av omkring 600 000
hektar, så är det emellertid klart att såväl
de, som har ansvaret för jordbrukspolitiken,
som näringens utövare har
enledning att begrunda detta problem.
Det är helt naturligt.

Men jag tror att de siffror som i folkpartimotionen
anger lönsamheten av det
mindre jordbruket inbegriper inkomster

även från andra områden än själva jordbruksproduktionen.
I fråga om gruppen
jordbruk på 2—5 hektar redovisas i motionen
en väsentlig höjning av lönsamheten
de senaste två åren, nämligen med
nära 100 procent. I gruppen 5—10 hektar
anges lönsamheten ha ökat från 7 000
till drygt 11 000 kronor. Dessa siffror
stämmer emellertid inte med konsumentkommitténs
uppgifter i dess broschyr,
som bygger på jordbruksnämndens
deklarationsundersökningar. Där
tas uteslutande hänsyn till själva jordbrukets
lönsamhet, och man inräknar
således inte inkomster av skogsförsäljning
och annat.

Enligt dessa uppgifter var medelinkomsten
vid jordbruk på 2—5 hektar i
södra och mellersta Sveriges slättbygder
3 518 kronor, i södra och mellersta Sveriges
skogs- och dalbygder 2 748 och i
Norrland 2 058 kronor. Vi tar därefter
storleken 5—10 hektar. Där blir beloppet
drygt 6 000 kronor för södra och
mellersta Sveriges slättbygder, drygt
5 000 för södra och mellersta Sveriges
skogs- och dalbygder och drygt 4 000
för Norrland. I storleken mellan 10 och
20 hektar är inkomsterna resp. 12 675
kronor, 10 335 kronor och 7 470 kronor.
För jordbruk i storleken 20—30 hektar
får vi i slättbygderna ett bruttoresultat
på 21 000 kronor, i skogs- och dalbygderna
15 750 kronor och i Norrland
12 075 kronor.

Det är klart att i debatten inom den
tidningspress, som har gjort sig till tolk
för konsumentintresset, har det svenska
småbruket framställts som den parasit
som tär mest inom det svenska folkhushållet.
Jag tror inte att den beskrivningen
är riktig. Det svenska småbruket hänför
sig mest till den animaliska produktionen.
Om vi ser på mjölkpriserna i
vårt land 1939 och jämför vad konsumenterna
betalar i dag med sitt förändrade
inkomstläge, tror jag att vi måste
enas om att mjölken är den billigaste
av de livsmedelsprodukter som konsumenterna
köper. Man får inte uppamma
en överproduktion som ställer jordbruksnäringen
inför ännu större svårighet.

Onsdagen den 19 mai 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Det har framhållits, att det förekom
en överproduktion som motsvarade produktionen
på en jordbruksareal om
600 000 hektar. Det är självklart att man
då som norrlänning frågar sig: Om det
blir nödvändigt med en reducering av
jordbruksproduktionen, kommer den då
att drabba Norrland främst? Man har
aniedning att säga sig detta inte minst
med tanke på det nyodlingsbidrag som
rsumera tilldelas den delen av landet.
Detta har varit nödvändigt, och vi anser
uppe i övre Norrland att det fortfarande
är nödvändigt med stöd till nyodlingar,
därför att detta medför en
omflyttning från sämre bärkraftiga jordbruksenheter
till bättre, samtidigt som
man storleksrationaliserar de bättre belägna
jordbruken.

Det är klart att lönsamheten i övre
Norrland icke kan jämföras med Sydsveriges.
De klimatiska förhållandena,
den längre betesgången i Sydsverige och
den kortare i Norrland, den kortare
stallfodringen i Sydsverige och den
längre i Norrland, gör att lönsamheten
är väsentligt lägre i Nord- än i Sydsverige.
Men jag kan aldrig tänka mig att
man löser denna svårighet med överproduktionen
genom att acceptera folkpartiets
förslag i dess motion om sänkning
av priset på margarin. Detta parti
rekommenderar således en ökad konsumtion
av den varan, vilket enligt utskottsmajoritetens
uppfattning skulle
medföra en minskad konsumtion av
smör, den vara som det svenska småbruket
framför allt producerar.

Man kan inte bortresonera att produktionsvolymen
har stigit väsentligt
sedan 1939. Den har enligt uppgifter i
den kungl. propositionen gått upp med

16 procent. Man har också sett statistiska
uppgifter på att samtidigt har den
mänskliga arbetskraften i jordbruket
minskat med inte mindre än 26 procent.
Det har varit en snabb mekanisering.
År 1939 fanns det över 600 000 draghästar
i jordbruket, och nu redovisar
man drygt 340 000, och däri ingår då
unghästar. Samtidigt finner vi att traktorsparken,
som 1939 rörde sig omkring

17 000—18 000 fordon, i dag enligt pro (i

Första kammarens protokoll 1954. Nr 21.

positionen är upp i 107 000 fordon. Inte
mindre än drygt 12 000 traktorer har
anskaffats till det svenska jordbruket
under föregående produktionsår.

Det är givet att man här kan diskutera
detta problem från flera olika synpunkter.
Men skulle slutsatsen bli den, som
konsumentintresset har gjort sig till tolk
för och som har framförts särskilt i de
nämnda tidningsdeklarationerna, skulle
man vara i färd med att rekommendera
en nedläggning av det norrländska småbruket.
Det vore nog den linje som vore
minst acceptabel även ur de svenska
konsumenternas synvinkel. Hur skall
man klara skogsproblemen och skaffa
den arbetskraft som erfordras i skogen?
Hur skall man klara förvaltningen i bygderna?
Folkströmmen från landsbygden
är beklämmande. Det finns statistik över
detta. Jag har läst i en artikel, att under
de senaste fem åren inte mindre än 28
procent av åldersgruppen 15—30 år har
flyttat från den svenska landsbygden.
Åldringsgrupperna och det fåtal i de arbetsföra
åldrarna som stannar kvar får
då en väsentlig ekonomisk belastning.

Vi har ingen ny statistik över brukningsdelarnas
omfattning. Den senaste
daterar sig från år 1944. Där finner vi,
att den grupp som är att hänföra till
det mindre jordbruket — således 2—10
hektar — innesluter över 200 000 brukningsdelar,
men denna grupp förvaltar
inte mer än 31 procent av hela jordbruksarealen.
Jag räknar här inte in
stödjordbruken, som uppgår till cirka
118 000 och som enligt tillgänglig statistik
omfattar endast 4 procent av den
sammanlagda jordbruksarealen.

När herr Näslund nämnde, att jordbrukets
subventionering var att betrakta
såsom ett led i en statlig socialpolitik,
har jag anledning att ställa frågan: Kan
vi inte tala om statlig subventionering
eller subventionering av konsumenterna
också inom andra näringsgrenar i vårt
samhälle? Vi kan titta på textilindustrien
och de priser som i andra länder noteras
på textilier. Vi kan räkna upp ofantligt
många näringsgrenar, där det svenska
självhushållet inte direkt, men indirekt
bedriver en subventionering.

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Skulle man öppna slussarna för en fri
handel, så tror jag sannerligen att det
skulle visa sig, att inte endast jordbruket
— och framför allt småbruket — här
har gynnats på ett sådant sätt att det
skulle vara den statliga belastningen.
Jag tror att näringslivet i stort kan anpassas,
och jag tror också att det finns
tillräckliga skäl för att stödja det mindre
jordbruket. Man behöver inte längre
fortsätta att diskutera producentbidragets
vara eller icke vara för att påskynda
rationaliseringen. Det i driftbyggnaderna
investerade kapitalet och andra
omständigheter inom det minsta jordbruket
utgör säkerligen en stark garanti
för att rationaliseringen kommer att
fortsätta. Men man bör även inom konsumentgrupperna
tänka sig något för, i
sin iver att stödja en onaturligt pådriven
bortrationalisering''. Jag tror att alla
näringar i vårt land har det största
gagnet av att man här parallellt analyserar
de olika näringarnas inkomstförhållanden
och försöker få till stånd ett
samarbete mellan å ena sidan konsumentintresset
och å andra sidan producentintresset
och därvid klipper bort de
oskäligt höga inkomstnivåerna. Då skapar
man ett jämviktsläge, och alla känner
att de grupper de tillhör är nödvändiga
i den allmänna samhällsproduktionen.

Jag ber till slut, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CARLSSON, GEORG, (bf):

Herr talman! Grundlinjerna för jordbrukspolitiken
är ju godkända av alla
demokratiska partier. Det instrument,
som man använder för att nå resultat, är
de underhandlingar, som varje år äger
rum inför jordbruksnämnden. Underhandlingsdelegationen
är sammansatt av
sakkunnigt folk från olika områden, och
produktion, konsumtion och handel i
dess olika företagsformer är företrädda.
Det förslag, som sedan kommer fram till
riksdagen, är givetvis under sådana omständigheter
byggt på en kompromiss.
Alldeles givet kan man peka på skönhetsfläckar,
beroende på hur man ser de

speciella frågorna. Diskussionen i dag
när det gäller de yrkanden som framställts
har dock i sak varit mycket hovsam.

Man har pekat på vissa detaljer. Framför
allt har förmalningsavgiften verkat
irriterande. Herr Nord nämnde, att förmalningarna
vid småkvarnarna visat en
betänklig minskning. Jag kan inte förstå
att förmalningsavgiften vad dem beträffar
skulle inverka på det sätt som
han gjorde gällande, då det inte finns
något billigare mjöl att köpa på annat
håll. Storkvarnarna har ju också förmalningsavgift.
Det måste därför vara
andra orsaker, som inverkar på den
minskade förmalningen hos småkvarnarna.
Det är givet att det är ett besvär
för småkvarnarna med dessa avgifter,
men det är något som man har fått finna
sig i för att få storkvarnarna med på
uppgörelsen.

Herr Nord nämnde vidare någonting
som var mycket sant, nämligen att om
man skulle kunna importera billigare
kraftfoder, så skulle man få en billigare
produktion framför allt på det animaliska
området. Det förstår vi allihop.
Men vi kan inte tveklöst tillåta oss något
sådant under alla förhållanden, t. ex.
när vi befinner oss i ett sådant läge
som för dagen, då det inhemska konsumtionsbehovet
är fyllt och vi skall exportera
till lägre priser. Jag tror att det
finns skäl att se även denna fråga ifrån
olika synpunkter.

Anledningen till att jag egentligen har
begärt ordet — och jag tänker inte bli
långrandig — är någonting som inte har
blivit berört här, men som ändå har ett
visst intresse. Så länge vi har den nuvarande
metoden för överenskommelsen
om prissättningen på jordbrukets produkter,
tror jag nämligen att det är klokt
att inte peta och ändra alltför mycket
på detaljerna i de resultat, som bär kommit
fram. Det förhåller sig så, alt sakkunskapen
på alla områden är väl representerad
i första instansen. De som
träffar överenskommelsen har att ta
hänsyn till alla olika synpunkter. De
skall försöka leda produktionen i rätt
riktning — åtminstone har det varit så

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

tidigare, nu kanske det börjar att bli en
tillräcklig produktion på alla områden.
De har att ta hänsyn till intressena hos
både större och mindre jordbrukare. De
har att ta hänsyn till förhållandena både
i södra och i norra Sverige. Detta gör,
att när de får ställa alla dessa intressen
mot varandra, får de söka komma fram
till eu kompromisslösning.

Det vore lyckligt om man kunde låta
ett dylikt förslag gå igenom här utan
alltför genomgripande ändringar. Om det
skulle bli det motsatta förhållandet och
riksdagen alltså skulle ändra på de förslag,
som man enats om, skulle de som
förhandlar bli mindre hågade att så att
säga gå till det sista budet då de försöker
att träffa en uppgörelse. De skulle
inte våga säga sista ordet, därför att
riksdagen kunde befaras ändra på resultatet.
Den kanske prutar och den kanske
höjer.

Med hänsyn till den sakkunskap och
de olika åsiktsriktningar, som är representerade
redan på det förberedande
stadiet, anser jag att det finns fullgoda
skäl att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det har sagts så mycket
i denna fråga att jag kan fatta mig myckort.
Det är endast en liten sak, som
jag har uppmärksammat. Av herrar Näslunds
och Nords anföranden framgick,
att de i stort sett var eniga med utskottsmajoriteten.
Ser man exempelvis på deras
reservation nr 1, så är där ju inte
så mycket som skiljer sig från vad utskottet
sagt.

Jag kan därför emellertid inte finna
att det var så nödvändigt att komma
fram med dessa reservationer. Det finns
dock i den första reservationen en sak
som borde uppmärksammas och som
ter sig litet märkvärdig ur en synpunkt,
ehuru den inte direkt är till folkpartiets
favör. Det står nämligen i denna reservation,
att folkpartiet »inte helt kan dela
departementschefens uppfattning».
Man frågar sig då, vad departementschefen
har sagt. Jo, han har bl. a. sagt
att det är ur allmän synpunkt olämp -

ligt att livsmedelspriserna stegras. Detta
uttalande från departementschefen
stöder utskottsmajoriteten, men folkpartisterna
vill tydligen inte vara med om
att stödja det.

Jag tycker att detta är ganska egendomligt.
Jag skulle vilja ställa den frågan
till folkpartiet: Vad menar folkpartiet
egentligen med detta? År det jordbrukets
intresse partiet här vill företräda,
eller är det konsumentintresset?

Jag vill nog för egen del tolka det
så, att det här inte gärna kan vara ett
konsumenternas intresse som skymtar
fram. Eftersom ni som är reservanter så
gärna vill giva sken av att vilja företräda
konsumenterna, borde ni i ärlighetens
namn säga ifrån att ni ändrat
er och skriva i Dagens Nyheter, att ni
anser det inte vara olämpligt med höjda
livsmedelspriser. Jag kan, herr talman,
inte frigöra mig från tanken att folkpartiets
reservationer, t. ex. nr 1, endast
är skrivna i politiskt syftemål för
att försöka vinna både jordbrukare och
konsumenter. Men reservationens skrivsätt
klarlägger direkt att folkpartiet inte
— som det gärna utåt vill ge sken av
— företräder konsumenternas intressen.

Folkpartiet bär emellertid en motion,
som är avsedd att tala om för konsumenterna
hur mycket en jordbrukare
tjänar och hur mycket en industriarbetare
tjänar. Det är påtalat tidigare i dag,
och jag skall villigt instämma i att skrivsättet
här är mycket förrädiskt. Det är
alldeles naturligt, att det kan finnas jordbrukare
som tjänar mer pengar än andra.
Sådana skillnader förekommer väl
praktiskt taget inom alla yrken och näringar.
Motionen är tydligen tillkommen
för att försöka vinna konsumenterna
här i Stockholm, och det skulle inte
förvåna mig det minsta om det en vacker
dag publiceras i Dagen Nyheter t. ex.
hur stor skillnad det är, enligt motionen,
mellan en jordbrukares inkomster
och en industriarbetarlön. Däremot får
man väl dra den slutsatsen, att de reservationer
som här är avgivna till utskottsutlåtandet,
speciellt kanske reservation
nr 1, är avsedda att åberopas av
tidningar ute i landsorten.

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Jag har, herr talman, bara med dessa
få ord velat påpeka en del meningar,
som man kan utläsa ur reservationerna
och motionerna. Jag förstår mycket väl
att det är mycket svårt att tjäna två herrar,
att tala två språk. Det är svårt att
företräda både städer och landsbygd om
det hela skall gå ihop!

Jag har, som sagt, inget annat yrkande
än vad utskottet föreslagit.

Herr NORD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Carlsson talade för
cn stund sedan om att överenskommelsen
om jordbrukets priser är byggd på
förhandlingar, i vilka alla läger är representerade.
Men man kan väl knappast
säga, att småbrukarna blivit representerade
vid dessa förhandlingar. Vi har
vid olika tillfällen gjort framställningar
angående detta men aldrig fått något
tillmötesgående av dessa krav.

Sedan sade han om förmalningsavgiften,
att det inte var någon särskild effekt
med den. Lantbrukarna får betala förmalningsavgiften
om de köper mjöl. Men
är det inte så, att förmalningsavgiften
fördyrar levnadskostnaderna för de
mindre jordbrukarna?

Herr Mossberger ställde den frågan
till mig, om folkpartiet ville gynna producenterna
eller konsumenterna. Han
undrade, vilkas talan vi för. Jag kan
med samma rätt ställa samma fråga till
herr Mossberger: Vill han gynna konsumenterna
eller producenterna, städerna
eller landsbygden? Jag tror att vi
inom folkpartiet söker att åstadkomma
rättvisa emellan olika samhällsgrupper.

Herr MOSSBERGER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Nord säga, att jag inte behöver svara
på den fråga han ställde till mig. Jag
har bara frågat honom vad folkpartiets
reservanter egentligen menar med vad
de skrivit i reservation nr 1. Ni har ju
tydligt skrivit, att ni inte kan dela departementschefens
uppfattning om det
olämpliga med höjda livsmedelspriser.

Herr CARLSSON, GEORG, (hf) kort
genmäle:

Herr talman! Man har här påstått, att
småbrukarna inte är representerade vid
underhandlingarna. Det måste vara fel.
Våra ekonomiska föreningars topporganisationer
utser nämligen underhandlare,
och i de ekonomiska föreningarna är
småbrukarna i majoritet — man har en
man och en röst i de flesta. Om de alltså
inte är representerade vid underhandlingarna
i förhållande till sitt mediemstal
i de ekonomiska föreningarna, så
måste felet ligga på annat håll.

När det gäller förmalningsavgiften har
jag'' inte sagt, att den inte fördyrar mjölet.
Det är klart att den fördyrar. Men
man kan inte köpa billigare mjöl någon
annanstans, ty det är samma avgifter vid
storkvarnarna. Jag bär också sagt att det
är ett visst besvär med avgiften, men
att det fanns andra omständigheter som
gjorde att man ändå fick ta den olägenheten.

Herr KARLSSON, FRITIOF, (bf):

Herr talman! Det är en detalj i den
fråga vi diskuterar, som jag skulle vilja
vidröra i detta sammanhang, nämligen
producentbidraget för mjölk.

Tillsammans med några andra kammarledamöter
har jag motionerat om en
utredning om en sammanläggning av
producentbidraget och leveranstillägget
till ett förenat bidrag. Det nuvarande
systemet är för småbrukets vidkommande
inte fullt tillfredsställande Bestämmelsen
om att nytillträdande jordbrukare
ej skall komma i åtnjutande av producentbidraget
verkar ingalunda rättvist.
Visserligen ingick bestämmelserna
som ett led i 1947 års beslut angående
jordbruket, men de tankar som då föranledde
dessa bestämmelser synes knappast
längre vara bärande. Den rationalisering,
som man genom detta bidrag då
ville påskynda, har sedan dess fortgått,
och utflyttningen från landsbygden har
tagit sådana former att man särskilt i
småbrukarbygderna börjat förskräckas.
Det behöver nu tillgripas sådana åtgär -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Ang. pnsreglerande åtgärder pa jordbrukets område m. ni.

der, som i stället för att stimulera motverkar
denna flykt.

Sedan denna bestämmelse tillkom, balett
stort antal mindre jordbruk bytt ägare.
Dessa nya ägare har enligt gällande
bestämmelser icke kunnat erhålla producentbidrag.
Då producentbidraget inräknas
i jordbrukskalkylen, innebär detta
förhållande, att dessa nytillträdda
jordbrukare, som i regel är högt skuldsatta,
får vara med om att betala de bidrag
som deras äldre och i flera fall
mer välsituerade yrkesbröder erhåller.
Eu sådan ordning kan inte i längden vara
hållbar.

Genom den omläggning, som skedde
förra året, varigenom en behovsprövning
för erhållande av producentbidrag
infördes, har detta bidrag övergått från
att vara ett rationaliseringsbidrag till att
bli ett behovsprövat bidrag. Såsom jag
redan tidigare framhållit, verkar den
nya ordningen i vissa fall inte rättvist
därigenom att mer välsituerade jordbrukare
får bidrag, medan deras skuldsatta
yrkesbröder blir utan. Enligt min uppfattning
är det nuvarande systemet
ohållbart i längden. En omläggning på
så sätt att producentbidrag och leveranstillägg
samarbetas bör därför ske.
En dylik omläggning skulle även kunna
medföra en förenkling av hela proceduren,
så att lantbruksnämnderna, som nu
har ett betydande arbete med producentbidragen
och deras fördelning, skulle
kunna avkopplas.

Vi anser emellertid att denna samordning
av bidragen icke kan ske utan
att saken först blir föremål för utredning.
Det kan knappast vara lämpligt att
som folkpartirepresentanterna här gjort
visserligen förorda en samordning av de
båda bidragen, men en samordning av
sådant slag, att den skulle ge de berörda
småbrukarna ett betydligt mindre bidrag
än vad som nu utgår.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till herr Tjällgrens
m. fl. reservation.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten B 1.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NÄSLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att under punkten
B 1 få yrka bifall till den med 1) betecknade
reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Näslund m. fl. beträffande nämnda punkt
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Näslund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32 punkten
B 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Näslund m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten B 2.

Herr NÄSLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de med 2) och 3) betecknade reservationerna.

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Herr FRANZÉN (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med 4) betecknade reservationen.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Jag ber att under punkten
B 2 få yrka bifall till utskottets hemställan
i dess helhet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
särskilda propositioner komme att
framställas dels beträffande utskottets i
förevarande punkt gjorda hemställan,
såvitt anginge den del av utlåtandet, som
å s. 48 i det tryckta utlåtandet började
med orden »Kungl. Maj:ts förslag» och
slutade med »personers behov», dels rörande
samma hemställan, i vad den avsåge
den del av utlåtandet, som å s. 48
började med orden »I motionerna» och
å s. 49 slutade med »jordbrukets område»,
dels ock angående utskottets
hemställan i övrigt.

I fråga om förstnämnda del av utskottets
hemställan, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att densamma
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Näslund m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Näslund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller jordbruksutskottets
i utlåtande nr 32 punkten B 2 gjorda
hemställan, såvitt angår den del av utlåtandet,
som å s. 48 börjar med orden
»Kungl. Maj:ts förslag» och slutar med
»personers behov», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Näslund m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Beträffande utskottets hemställan, i
vad den avsåge den del av utlåtandet,
som å s. 48 började med orden »I motionerna»
och å s. 49 slutade med »jordbrukets
område», yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas i angivna
del; 2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Näslund m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen; samt
3:o) att kammaren skulle antaga det
förslag, som innehölles i herr Franzéns
vid utlåtandet anförda reservation.

Vid härefter enligt berörda yrkanden
gjorda propositioner bifölls utskottets
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande punkt
i övrigt hemställt.

Punkten B 3.

Herr NÄSLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med 5) betecknade reservationen.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Näslund m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositio -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

nen, som upprepades,
gande ja besvarad.

Punkten B 4.

Herr NÄSLUND (fp):

Herr talman! .Tåg yrkar bifall till den
med 6) betecknade reservationen.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Näslund
m. fl. beträffande nämnda punkt
anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
var med övervägande ja besvarad.

Punkterna B 5—B 8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B 9.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Jag ber att i anslutning
till den nu föredragna punkten få yrka
bifall till den av mig m. fl. avgivna och
med 7) betecknade reservationen.

Herr NÄSLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med 8) betecknade reservationen.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med 9) betecknade reservationen.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till det yrkande, som jag läste upp i
samband med mitt anförande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av de därunder förekomna yrkandena
propositioner komme att göras
först särskilt beträffande utskottets hemställan
i förevarande punkt, såvitt anginge
den del av utlåtandet, som å s. 52
började med orden »I motionerna» och
å s. 53 slutade med »motionerna I: 78
och II: 104», vidare särskilt angående
utskottets hemställan, i vad den avsåge
den del av utlåtandet, som å s. 53 började
med orden »I motionerna» och å
s. 54 slutade med »motionerna I: 547 och
II: 693», samt slutligen särskilt rörande
utskottets hemställan i övrigt.

Med avseende på förstnämnda del av
utskottets hemställan, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats l:o) att densamma
skulle bifallas; 2:o), av herr Tjällgren,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o),
av herr Näslund, att kammaren skulle
godkänna det förslag, som innehölles i
motsvarande del av den av honom m. fl.
vid utlåtandet anförda, med 8 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Tjällgrens yrkande
i ämnet.

Herr Näslund äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. in.
vara med övervä -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående nu förevarande
del av jordbruksutskottets utlåtande nr
32 antager bifall till herr Tjällgrens yrkande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Näslunds yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller jordbruksutskottets i
utlåtande nr 32 punkten B 9 gjorda hemställan,
såvitt angår den del av utlåtandet,
som å s. 52 börjar med orden »I
motionerna» och å s. 53 slutar med »motionerna
I: 78 och II: 104», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tjällgren in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tjällgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 50.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om utskottets hemställan, i vad
den avsåge den del av utlåtandet, som

å sid. 53 började med orden »I motionerna»
och å s. 54 slutade med »motionerna
I: 547 och II: 693», yttrade nu
vidare herr talmannen, hade förekommit
följande yrkanden:

l:o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas;

2:o), av herr Näslund, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i motsvarande
del av den av honom m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 8 betecknade
reservationen;

3:o), av herr Eskilsson, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom och herr Eliasson
vid utlåtandet anförda reservationen;
samt

4:o), av herr Persson, Helmer, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att kungörelsen den 6
mars 1942 med vissa bestämmelser angående
handeln med mjölk måtte upphävas;
att förhandlingar måtte upptagas
med vederbörande jordbruksorganisationer
om att konsumtionsmjölk, som från
mejerierna distribuerades i allmänna
handeln, skulle ha en fetthalt av minst

3,5 %; samt att Kungl. Maj:t måtte för
riksdagen framlägga förslag till anslag
av statsmedel för täckande av de kostnader,
som vore förbundna med övergång
till högre fetthalt.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Näslund begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse
de härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras mening, som
ville till kontraproposition antaga bifall
till herr Näslunds yrkande i ämnet.

Herr Eskilsson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående nu förevarande
del av jordbruksutskottets utlåtande nr
32 antager bifall till herr Näslunds yrkande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Eskilssons yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 39;

Nej — 66.

Därjämte hade 31 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller jordbruksutskottets i
utlåtande nr 32 punkten B 9 gjorda hemställan,
såvitt angår den del av utlåtandet,
som å sid. 53 börjar med orden »I
motionerna» och å sid. 54 slutar med
»motionerna I: 547 och II: 693», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Eskilsson och
Eliasson vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i förevarande punkt i övrigt
hemställt.

Punkten B 10.

Utskottets hemställan bifölls.

Nu föredrogos i ett sammanhang

Punkterna B 11 och G 5.

Herr NÄSLUND (fp):

Jag ber att få yrka bifall till den
med 10) betecknade reservationen.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i de under behandling
varande punkterna hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Näslund
m. fl. beträffande nämnda punkter avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna C—F, G1—G ''i och GG.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 126, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående
svensk medverkan i ett skandinaviskt
undervisningssjukhus i Korea, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Anslag till sinnesslövården m. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till sinnesslövården
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten t.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 124, liade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
5 mars 1954, föreslagit riksdagen att
godkänna av departementschefen förordade
ändrade statsbidragsgrunder för
undervisning och vård av psykiskt efterblivna.

Enligt det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget skulle anläggningsbidrag utgå
med 7 000 kronor för tillkommen plats
vid särskola av internattyp och med
5 000 kronor för plats vid vårdanstalt.
Motsvarande statsbidragsbelopp hade
föreslagits skola utgå även för inköp och
i samband därmed ombyggnad av äldre
för ändamålet lämpad byggnad. Bidrag
till externatskolor hade föreslagits fastställt
till 50 procent av de verkliga kostnaderna
med maximering till 5 000 kronor
per elevplats.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Aastrup m. fl. (I: 490) och den andra
inom andra kammaren av herr Ståhl
m. fl. (11:614), hade hemställts, att riksdagen
med ändring av vad Kungl. Maj:t
föreslagit i propositionen nr 124 måtte
besluta, dels att statsbidraget för nybyggnader
inom sinnesslövården skulle
fastställas till 12 000 kronor per nytillkommen
plats vid särskola av internattyp
och till 9 000 kronor per sådan plats
vid vårdanstalt, att även statsbidragen
för inköp ocli i samband därmed ombyggnad
av äldre för ändamålet lämpad
byggnad skulle fastställas till de sålunda
angivna beloppen samt att maximibeloppen
för statsbidragen för dels omändring
och upprustning av i vederbörande
huvudmans ägo befintlig byggnad,

dels s. k. externat skulle anpassas härefter,
dels ock att förhöja vederbörande
anslag med erforderligt belopp.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:490
och 11:614, såvitt nu vore i fråga, godkänna
de förslag till ändrade statsbidragsgrunder
för undervisning och vård
av psykiskt efterblivna, som angivits av
departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 5 mars
1954;

II. avslå motionerna I: 490 och II: 614,
till den del de icke behandlats under I.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar O hlon, Iwar Anderson,
Alfred Nilsson, Pålsson, Bergh, Sunne,
Malmborg i Skövde, Ståhl och Rubhestad,
fröken Elmén, herr Onsjö samt fröken
Ager ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
I hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 490 och II:
614, såvitt nu vore i fråga, godkänna de
förslag till statsbidragsgrunder för undervisning
och vård av psykiskt efterblivna,
som i reservationen angivits.

Herr ANDERSON, IWAR, (s):

Herr talman! Jag skall be att få något
motivera den reservation, som är fogad
till detta utlåtande och som jag har biträtt
inom utskottet.

.lag ber då först att få fästa uppmärksamheten
vid att statsutskottet är enigt i
allt utom vad gäller det statliga anläggningsbidraget,
och jag tror mig kunna
utläsa att man är allmänt tillfreds över
att denna fråga nu står inför sin slutliga
lösning. Därigenom får man äntligen
klarare linjer att arbeta efter när det
gäller att förbättra denna eftersatta vårdform.
Då landstingen och de större städerna
otvivelaktigt har smidigare arbetsformer
än staten, är det i och för sig
intet att erinra mot att de får dessa
delvis nya arbetsuppgifter. Det förtjänar

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

också uppmärksammas, att skillnaden
mellan utskottets uppfattning och reservationen
— räknat i pengar — är den,
att staten enligt reservationen får betala
ca 800 000 kronor mera per år under
en beräknad uppbyggnadstid av 15
år, eller sammanlagt omkring 12 miljoner
kronor.

Låt oss emellertid se en smula på förhistorien
! Kommunalskatteberedningen
ansåg 1943, att denna vårdform borde
åvila staten, och 1946 års utredning om
sinnesslövården, i vilken den numera avlidne
riksdagsmannen Björklund i Hässleholm
var ordförande ■— en på detta
område mycket erfaren och kunnig man
— kom också till samma resultat men
förordade dock 80 procents statsbidrag
till anläggningskostnader. Detta förslag
sändes ut på remiss, men jag hoppar
över svarens innehåll. Jag konstaterar
endast att landstingsförbundets styrelse
då ansåg att 90 procents statsbidrag var
lämpligt, under det att stadsförbundets
styrelse påyrkade att kostnaderna helt
skulle bestridas av staten.

Så kom 1951 års utredning, vilken
leddes av riksdagsman Gösta Skoglund
i andra kammaren. Den föreslog anläggningsbidrag
med 50 procent. Här är
det närmare dagssituationen, och remisssvaren
bjuder på mycket av intresse.
Landstingsförbundets styrelse, som helst
skulle ha sett att statsbidraget bibehållits
vid nuvarande procentsats, ansåg sig
dock — om än med tvekan — kunna
godtaga förslaget om 50 procent. Stockholms
stadsfullmäktige krävde ett bidrag
på 100 procent, Malmöhus läns landstings
förvaltningsutskott påyrkade 90 procent,
Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus läns
landstings förvaltningsutskott stannade
för 80 procent, förvaltningsutskottet i
Södermanlands läns landsting gjorde enligt
mitt sätt att se ett klokt uttalande,
i det att det framhöll, att om finansiella
skäl skulle åberopas i förevarande
sammanhang, detta närmast borde föranleda
till att anläggningskostnaden i
dess helhet borde bestridas av staten.
Men utskottet godtog dock 80-procentslinjen.
Förvaltningsutskotten i Stockholms
län och Kronobergs län föreslog

Anslag till sinnesslövården m. m.
75 procent. Även flera förvaltningsutskott
förordade högre statsbidrag än vad
1951 års utredning föreslagit.

Jag har gjort dessa axplock bland remissvaren,
enär det här gäller synpunkter,
som framförts av de blivande huvudmännen,
vilka genom riksdagens beslut
pålägges nya uppgifter. Är man ense
om att det är lämpligt att landstingen
genom sina friare arbetsformer bör överta
arbetsuppgifter, som enligt många instansers
mening bör åvila staten, bör
man också ta stor hänsyn till vad de
blivande huvudmännen anser. Jag hävdar
mycket bestämt att Kungl. Maj:t
brustit i detta hänseende. I varje fall
hade Kungl. Maj :t bort kunna biträda
utredningens förslag att halvera kostnaden.
Vid överväganden av frågor av detta
slag synes man alldeles ha glömt bort
olikheten i skattesystemet mellan statlig
skatt och kommunal skatt, inklusive
landstingsskatt. Jag tror för min del att
det stora flertalet av skattebetalare hellre
betalar en hög statlig skatt än en på
grund av riksdagsbeslut framtvingad
höjd kommunalskatt.

Jag kommer så in på utskottets motivering.
Utskottet ifrågasätter starkt, huruvida
för de psykiskt efterblivna föreligger
ett platsbehov av högre angelägenhetsgrad
än för övriga bidragsberättigade
vårdgrenar. På denna punkt räcker
det för min del att hänvisa till resultatet
av de gjorda utredningarna. Hade
det inte varit naturligare att leda
tanken till den närbesläktade vårdformen
sinnessjukvården? Det har som bekant
höjts rätt kraftiga röster för att
landstingen skulle överta även denna
mycket eftersatta vård. Personligen hyser
jag den uppfattningen, att denna
fråga icke för närvarande bör aktualiseras.
Möjligen kan den lösas partiellt.
Men jag vill i detta sammanhang framhålla,
att första förutsättningen därvidlag
är att staten står för hela — märk väl:
— hela anläggningskostnaden.

Utskottet har en formulering, som jag
inte fattar riktigt men som förmodligen
går ut på att utskottet finner det angeläget,
att allmänna statsbidragsutredningen
skall titta även på det här bidra -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Anslag till sinnesslövården m. m.
get. Denna utredning har enligt en uppgift
i propositionen på tillfrågan förklarat,
att den avvisar tanken på atf
för närvarande pröva denna fråga, och
departementschefen har inte heller ansett
det vara behövligt. Om riksdagen
nu följer utskottet, är det väl självklart,
att utredningen måste uppta till prövning
även detta nya statsbidrag. Men kan
det verkligen vara behövligt? Nej, herr
talman, detta är nog endast en räddningsplanka,
som man använder för att
komma ifrån en litet besvärlig situation.
Jag medger gärna, att jag under min
riksdagstid ofta har deltagit i en dylik
balansgång, men jag kan inte erinra mig,
att jag varit med om att ånyo kasta en
fråga i utredningskvarnen, när den prövats
och utretts tre gånger tidigare och,
såsom synes i det här fallet, med sämre
resultat för landstingen för varje gång.
Törs man fråga utskottets blivande talesmän,
vilka förhoppningar som knytes
till denna fjärde omgång? Spåren förskräcker.

Till slut ber jag att få framhålla, att
de för ekonomien ansvariga landstingsmannen
landet runt med stor oro ser på
de ständigt ökade arbetsuppgifter, som
åvilar landstingen. Då Kungl. Maj:t icke
tagit vederbörlig hänsyn ens till utredningens
mycket moderata förslag i fråga
om dessa anläggningskostnader, ber jag,
herr talman, utan minsta tvekan att få
yrka bifall till den vid detta utlåtande
fogade reservationen. Jag kan också
nämna, att andra kammaren redan beslutat
att med 112 röster mot 87 antaga
ifrågavarande reservation.

I detta anförande instämde herrar
Strandler (s), Snnne (fp), Ohlon (fp),
Weiland (fp), Osvald (fp), Alfred Nilsson
(fp), Pålsson (bf) och Franzon (s),
herr andre vice talmannen (bf), herr
Söderquist (fp), fru Sjöslröm-Bengtsson
(s) samt herr Iiriigel (s).

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Jag kunde ha nöjt mig
med att instämma med herr Anderson,
men som deltagare i ett landstings förvaltning
sedan flera år tillbaka anser

jag mig böra ge uttryck åt några uppfattningar.

Det är en allt mer framträdande tendens
att på landstingen och landstingsstäderna
lägga inte bara nya uppgifter
utan även att från staten övervältra eu
allt större del av kostnaden för uppgifter
som staten och landstingen gemensamt
svarar för. Det är mot denna tendens,
som vi inom landstingens ansvariga
ledning måste resa en invändning,
ty även om det kan vara smickrande för
landstingen att vara ett så eftersökt och
användbart organ för olika uppgifter
inom vår socialvård och undervisning,
är det möjligt att vi är i ett läge, då vi
kan få för mycket.

Det är något betänkligt, då man till
och med från vissa landstingskretsar,
som tydligen lider av en sjukdom som
brukar kallas för elefantiasis, får höra
talesätt, som tyder på att man inte bär
fattat det allvarliga i läget just nu, och
som tycks anse, att landstingen kan ta
emot även nya förvaltningsuppgifter.
Jag tänker på det tal, som allt som oftast
höres om att landstingen skulle bli huvudmän
även för den statliga sinnessjukvården.
Ett förverkligande därav
skulle ytterligare öka lanstingens arbetsbelastning
och kostnader och kanske
försämra resultatet av landstingens
verksamhet.

Den föreliggande propositionen är eu
tydlig exponent för den tendens som
jag här har påtalat. Där föreslås en
sänkning av förut utgående statsbidrag
till anläggningskostnader, och i detta
hänseende vill man inte draga konsekvenserna
för statens vidkommande när
det gäller denna viktiga gren av en uppgift
som nu tydligen helt och hållet ålägges
landstingen.

En liten detalj som jag önskar påtala
är att det, såvitt jag har läst propositionen
rätt, inte kommer att utgå statsbidrag
till utbyggnad av äldre anstaltsanläggningar
på detta område. Jag tycker
det är ganska egendomligt, att det
inte skulle vara av intresse ur allmänna
ekonomiska synpunkter, att äldre byggnader
utnyttjas för en rationalisering,
så att de kan användas i vidgad omfatt -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

ning. Såvitt jag förstår ställs landstingen
även i det hänseendet utan något
som helst statsbidrag. Om jag har fattat
propositionens på den punkten inte särskilt
tydliga skrivning fel, är jag tacksam
för ett förtydligande från departementschefens
sida.

Jag skall inte trötta kammaren med
att gå in på detaljer som förut har klarlagts
så utmärkt av herr Anderson. Jag
ber att få yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Alla socialt intresserade
känner säkert tillfredsställelse över att
riksdagen för någon tid sedan antog en
lag rörande vården av alla de psykiskt
efterblivna, en lag där man i första
hand klargjorde vem som skulle vara
huvudman för denna vård. Bland speciella
frågor, som i det sammanhanget
kom under omprövning, skulle jag särskilt
vilja framhålla den s. k. rättsskyddsfrågan,
frågan om garantier mot
intagande eller kvarhållande utan fullt
tillräckliga skäl. En annan detalj, mycket
viktig för vederbörande föräldrar,
var ju att kostnaderna för vården av
icke bildbara efterblivna till stor del
nu kommer att överflyttas på det allmänna.

Jag kan mycket väl förstå att meningarna
kan gå isär i fråga om storleken
av statsbidraget till landstingen för dessas
handhavande av denna uppgift. Detta
är naturligtvis alltid en avvägningsfråga.
Vid behandlingen av de olika förslag,
som i år har framställts och som
Kungl. Maj:t haft att taga ställning till,
har det ju dess värre varit nödvändigt
att iakttaga en ganska stor återhållsamhet.
Det har gällt att fördela tillgängliga
resurser någorlunda rimligt och rättvist
mellan olika ändamål.

Nu har man här sagt, att staten överflyttar
på landstingen uppgifter som för
dessa medför betydande kostnader. Jag
tror att det kan vara anledning att litet
närmare klargöra, hur det egentligen
ligger till i det avseendet.

Vad beträffar de bildbara efterblivna

Anslag till sinnesslövården m. m.
bär ju landstingen redan nu skyldighet
att sörja för dessa och gör det också.
Däremot föreligger ingen sådan skyldighet
för landstingen när det gäller de
obildbara, men i mycket stor utsträckning
får ju landstingen via kommunerna
bära kostnaden för även denna del
av klientelet. Det förhåller sig dock ingalunda
på det sätt, som somliga här har
velat göra gällande, nämligen att det
skulle vara fråga om någon sänkning av
tidigare bidrag. Jag tyckte mig förstå,
att man på något håll hade uppfattat situationen
på det sättet. Så är emellertid
ingalunda fallet, utan när det gäller det
förut utgående bidraget, nämligen för
de bildbara efterblivna, föreslår Kungl.
Maj:t en väsentlig höjning ■—- från 4 000
till 7 000 kronor för vårdplats. Det är
en höjning av en storlek som man knappast
återfinner på andra utgiftsposter i
statsverkspropositionen. Jag tycker att
det är en rätt betydande höjning, även
om jag skulle önska att man hade kunnat
gå ännu längre och ge landstingen
ytterligare bidrag.

Vad sedan beträffar de obildbara, för
vilkas vård landstingen redan förut i
mycket stor utsträckning via kommunerna
fått ikläda sig ansvaret, har nu
föreslagits införande av ett bidrag som
tidigare inte alls har funnits och beloppet
har satts till 5 000 kronor för vårdplats.
Härtill kommer att staten har
medgivit inte oväsentliga ökningar av
driftsanslagen i framtiden. Det är ökningar
som rör sig om inte mindre än

2,5 miljoner kronor per år. Det är alltså
fråga om väsentligt mycket mer än det
som utskottsmajoriteten och reservanterna
nu tvistar om. Tvisten gäller ju
belopp, som för staten och även för
landstingen inte är betydelselösa, men
jag tillåter mig ändå att ge en antydan
om vad det egentligen är för divergenser
mellan Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten
å ena sidan och reservanterna
å andra sidan.

Det gäller för en femtonårsperiod 13
miljoner kronor, alltså 900 000 om året,
vilket belopp fördelat på det antal landsting
vi har, blir ungefär 35 000 kronor
för varje landsting. Dessa rör sig med

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Anslag till sinnesslövården m. m.
stater på 20, 30, 50 miljoner kronor. De
siffrorna ger ju en antydan om att detta
ändå inte är någon förfärligt stor fråga.
Det har sagts, att det egentligen inte
betyder mer än ett halvt öre per år på
landstingens utdebitering. Det är klart
att man kan säga, att betyder det inte
mycket för landstingen, så betyder det
väl inte heller mycket för staten. Jag
har ändå velat sätta in frågan i sitt rätta
sammanhang när det gäller storleken,
och jag vill än en gång stryka under,
att Kungl. Maj:t här har föreslagit
betydande ökningar av förut utgående
anslag.

Herr ANDERSON, IWAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag har inte gjort mig
skyldig till den missuppfattning, som inrikesministern
talar om. Jag är fullt medveten
om de förbättringar som här föreslås,
och jag framhöll för övrigt i mitt
tidigare anförande, att vi är mycket tillfredsställda
med att denna fråga nu får
sin lösning. Men när inrikesministern
här talar om att det har skett en avvägning,
så kan det i varje fall inte gälla
för nästa år, ty jag tror inte, att det enligt
Kungl. Majrts förslag blir så stor
ökning vad det gäller anläggningsbidragen.

Jag brukar aldrig här i riksdagen delta
i skattedebatter. Jag har fått göra det
mer än tillräckligt i flera årtionden när
det har gällt kommunalskatten. Jag förstår
fuller väl regeringens och främst finansministerns
svårigheter att få det hela
att gå ihop ekonomiskt. Men tillåt mig,
en enkel riksdagsman, att — nu riktar jag
mig inte endast till regeringen •—• säga,
att när ni ledande politiker, skatteexperter,
nationalekonomer och allt vad
det är, tvistar om statsskattens storlek,
så glömmer ni, förefaller det mig, alldeles
bort den sammanlagda kommunalskattens
tyngd. Det är högeligen på tiden
att uppmärksamheten riktas på frågan
om en lämplig avvägning mellan
dessa skatter. I varje fall bör detta, herr
talman, ske vid behandlingen av frågor
liknande den vi nu debatterar.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! I anledning av det sista
uttalandet om att man bör ta hänsyn
även till den kommunala skatten, skulle
jag bara vilja säga, att jag fullt ut delar
den mening som utskottet ger till känna,
när det här förordar ett förslag till nya
statsbidragsbestämmelser för landstingens
vidkommande, där man tar hänsyn
inte bara till frågan om en förenkling
utan även till frågan om en rättvis avvägning
av kostnader och utgifter mellan
staten och sekundärkommunerna.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Såväl herr Anderson som
herr Werner åberopade sitt ansvar som
landstingsmän för sin ståndpunkt i denna
fråga, då de talade för ett bifall till
reservationen. Det föranleder mig att
framhålla, att även jag känner en liten
smula som landstingsman. Jag har tidigare
tillhört detta s. k. landstingsparti;
frågan är väl om jag efter detta kommer
att bli utesluten — det får framtiden utvisa.
Jag vill emellertid framhålla, medan
jag talar till dessa ansvariga landstingsman,
som inledning till vad jag
skulle vilja säga här, att utskottets huvudargument,
även när det gäller bidragen
till anläggningarna, för ett tillstyrkande
av Kungl. Majrts proposition är
att medlen inte har räckt till mer. Det
har varit en avvägningsfråga. De ansvariga
bär vid avvägningen sagt: Vi
kan inte få mer till detta.

Om jag nu för ut de ansvariga landstingsmännen
till sina landsting och ber
dem tänka på hur det brukar vara, när
den ene efter den andra kommer med
sina krav, skulle det inte då gå att få
litet större förståelse för dem som sitter
i ansvarig ställning och måste säga, att
resurserna inte räcker till mer än vi
föreslagit? Ni kommer själva om ett par
månader att få säga, att vi som sitter i
förvaltningsutskottet och är ansvariga
kan inte tillstyrka större bidrag än vi
gjort.

Jag menar att det skulle gå lättare att
diskutera saken, om man tänker på att
var och en får föra fram samma resonemang
i sitt landsting som här framförs.

Onsdagen den 19 mai 1954 fm.

Nr 21.

När regeringen säger, att detta är vad
vi kan utmäta, får ni föra fram samma
synpunkt i mindre skala var och en i
sin stad. Jag förstår inte riktigt de ansvariga
landstingsmannens resonemang,
att det gör detsamma vad regeringen anser
om medelsanvisningen; vi skall ha
detta; punkt och slut!

Det framgår av utskottsutlåtandet, att
majoriteten gärna skulle ha önskat att
ge dessa bidrag, men vi får finna oss i
situationen; om Kungl. Maj:t har prövat
detta ärende, så är det inte möjligt
att ge större anslag, om vi vill undvika
skattehöjningar. Detta är ett resonemang,
som man väl ändå inte kommer förbi,
man må ha hur stor känsla som helst
för dessa ting. Jag bär här i min hand
en liten uppställning över vilka statsbidrag
som utgår till många andra, mycket
viktiga vårdområden. Jag vill inte förringa
betydelsen av vården och omhändertagandet
av de sinnesslöa. Det är en
mycket viktig uppgift, men som väl är
så är det ändå en relativt liten del av
befolkningen, som vi på detta sätt behöver
ta hand om, och därför drar den
vården också bara en relativt liten del
av de kostnader som landstingen och
storstäderna har för alla dessa vårdområden.
Jag nämner t. ex. tuberkulosvården.
Där utgår ett maximalt bidrag per
vårdplats om 2 000 kronor — jag tar detta
summariskt — jag nämner vidare epidemivåruen
med ett bidrag om 2 500 kronor,
kronikervården med 2 000, 1500 och

1 000 kronor för olika fall, förlossningsvården
med 2 500 kronor och den medicinska
barnsjukvården med likaledes

2 500 kronor. Det högsta bidraget utgår
till psykiatriska lasarettsavdelningar med
6 000 kronor per vårdplats. Jag frågar:
Vilken vårdgren av dessa är icke lika
viktig som sinnesslövården? Man är ju
ändå från alla håll liksom överens om
att öva påtryckning på Kungl. Maj:t för
att få en reglering här, inte bara så att
det blir enklare utan också så att det
blir effektivare. Jag ställer här förhoppningar
på Kungl. Maj:t, och jag'' vill säga
min gamle vän herr Gustaf Iwar Anderson
att det inte är alldeles riktigt som
han säger, att detta skulle gå till utred -

Anslag till sinnesslövården m. m.
ning för fjärde gången. De andra gångerna
har man inte bara utrett dessa isolerade
bidrag, utan utredningen har också
gällt huvudmannaskapet, vårdformerna
och en hel massa andra ting. Här gäller
det ju bara bidragen, och här hyser
jag mina förhoppningar. Jag tillhör inte
dem som tror på en skattesänkning, jag
tror att vi får räkna med en utjämning
här och att staten får släppa till en del,
men, herr talman, då vill jag inte vara
med om att hugga till så där på en höft,
utan då vill jag att man skall ha ett
system i det hela och vänta en liten
smula, tills man får ett förslag och ser
vad det kan bli i dess helhet. Detta, herr
talman, är egentligen huvudmotivet till
att vi har ansett oss kunna stödja Kungl.
Maj:ts förslag med den skrivning som
nu föreligger.

Jag behöver inte säga så mycket mer,
men jag vill använda tillfället att understryka
en sak, som har skrivits och
som det väl inte råder några delade
meningar om. Kungl. Maj:t har inte ansett
sig kunna ta upp alla de propåer
som utredningen har kommit med, och
det är begripligt. Vad jag framför allt är
intresserad av rör undervisningen och
yrkesutbildningen för dessa efterblivna
människor. Det är enligt förslaget inte
möjligt att få något statsbidrag till detta.
Jag är alldeles övertygad om att
landstingen kommer att ta hand om
denna sak och göra vad de kan, men jag
skulle tro att detta är så viktigt att det
även vore värt ett statsbidrag. Därför
vill jag'' vädja till inrikesministern att så
snart som möjligt ta upp denna fråga.
Utskottet skriver att det hoppas att inrikesministern
skall följa denna verksamhet
med uppmärksamhet, och jag är
övertygad om att så sker, men jag hoppas
också att det kommer ett förslag som
kan uppmuntra landstingen att vidtaga
sina åtgärder på detta område. Det har
nämligen visat sig, att om de sinnesslöa
får litet att pyssla med, utvecklas deras
möjligheter att leva en liten smula. Detta
är av mycket stort värde. Jag vill som
sagt här understryka önskvärdheten av
att man får ett förslag i detta hänseende.

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Anslag till sinnesslövården m. m.

Jag åhörde debatten i andra kammaren.
Där sades av landstingsförbundets
ordförande, den aktade ledamoten av
andra kammaren herr Fast, att byggnadsbidragen
har landstingen och kommunerna
inte så stort intresse av. Egentligen
är de nu mest intresserade av
driftsbidragen. Det ligger i sakens natur,
att om man kunde eliminera de bidrag
som staten ger till byggnadsändamål,
skulle man utan vidare komma
ifrån en hel del svårigheter, kontroll av
en massa ting o. s. v. Det skulle också
i ekonomiskt hänseende vara effektivare,
om man kunde ordna det så att statens
bidrag till de vårdformer som
landstingen har hand om ginge via
driftsbidragen. Men då vill jag fästa
uppmärksamheten på en sak. Har man
denna linje tämligen klar för sig och
tänker växla in på den, då skulle jag tro
att det blir lättare, om man inte nu komplicerar
det hela. Jag menar därmed, att
ju mer man höjer byggnadsbidragen, de
tillfälliga bidragen, desto svårare blir
det att göra den där operationen. Också
därför anser jag mig här ha skäl för
att uppmana kammaren att betänka sig
eu liten smula och överväga, om det inte
också ur huvudmännens synpunkt på
längre sikt skulle vara lämpligare att
följa utskottets förslag, till vilket jag,
herr talman, yrkar bifall.

Herr ANDERSON, IWAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag var också inne i
andra kammaren och hörde på landstingsförbundets
ordförande herr Fast.
Han avgav en principförklaring av ungefär
det innehåll som herr Karlsson
här har skildrat, men jag tror mig på
rätt goda grunder kunna säga, att herr
Fast sedan röstade för reservationen.
Herr Fast framställde nämligen inte något
yrkande.

Min vän Gustaf Karlsson erinrade vidare
oss som varit och är landstingsmän
— jag är en fördetting — att det kan
inträffa fall, när vi har måst avvisa det
och det förslaget på grund av den ekonomiska
situationen. Men, herr Karls -

son, det är dock den lilla skillnaden,
att vi i dessa fall har haft möjligheter
att avslå yrkandena, medan det i detta
fall är riksdagen som ålägger landstinget
att göra det och det.

Herr WERNER (bf) kort genmäle:

Herr talman! Den diskussion rörande
avvägningen av olika anslag inom landstingsförvaltningarna
som herr Karlsson
efterlyser är för oss en levande realitet.
Jag kan nämna för kammaren, att den
våldsamma stegringen av landstingens
uppgifter och verksamhetsområden inger
landstingsförvaltningarna mycket
stora bekymmer för framtiden. Vi står
nu på toppen av en högkonjunktur, som
kanske vänder. Men vad blir följden då?
Jo, vi får enligt det nya uppbördssystemet
betala tillbaka till statskontoret för
mycket erhållna preliminärskattemedel,
samtidigt som vi har att möta en vikande
konjunktur. Det är alldeles förvånande
att en gammal erfaren landstingsman,
vilket herr Karlsson gör anspråk på att
vara, kan anse det riktigt att från det
progressiva statliga skatteunderlaget
övervältra stigande utgifter på landstingens
proportionella skatteunderlag, som
är så ytterligt känsligt. Detta måste givetvis
vålla landstingen ökade svårigheter.
Det är denna avvägning mellan statsbidrag
och kommunala bidrag som jag
måste vädja till kammaren att beakta.
Vi inom landstingen och kommunerna
har inte längre förmåga att ta på oss
dessa ständigt stegrade skyldigheter och
utgifter som staten ålägger oss.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Den debatt som nu föres
är en följd av det beslut som riksdagen
fattade när andra lagutskottets utlåtande
nr 27 bifölls. Det gäller här en
fördelning av kostnaderna mellan staten
och landstingen.

Den nu ifrågavarande arbetsuppgiften
har pålagts landstingen i större utsträckning
än tidigare, och det pågår
en ständig överföring av arbetsuppgifter
från staten till landstingen. På ansvarigt
landstingshåll är vi, såsom det

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

sagts här, många gånger bekymrade över
det sätt, på vilket statsmakterna går till
väga. Jag har här exempel på en lång
rad ärenden och kostnader, som har
överförts på landstingen under senare
tid. Jag kan nämna att statsbidragen till
landstingens sjukvårdande verksamhet

— det är ett driftbidrag, herr Karlsson

— har stått oförändrade trots den våldsamma
kostnadsstegringen. Hela denna
kostnadsökning, som betyder så oerhört
mycket för landstingen, har de fått bära
ensamma. Vi kan se på statsbidragen
till vården av kroniskt sjuka, som infördes
år 1927. Då fastställdes det statliga
driftbidraget till 90 öre per dag.
Under de år som gått sedan dess har
detta bidrag höjts till 1 krona 50 öre
per dag, d. v. s. med två tredjedelar, medan
dagkostnaden för landstingen stigit
från cirka 3 kronor till 18 kronor, d. v. s.
sexdubblats. Till medicinska barnavdelningar
beslöts statsbidrag år 1939, varvid
driftbidraget fastställdes till 2 kronor
per dag. Detta bidrag har sedan dess
stått oförändrat, trots att dagkostnaden
vid lasaretten femdubblats. Beträffande
de statliga byggnadsbidragens andel av
byggnadskostnaderna gäller i stort sett
samma relationer. Förhållandet är i huvudsak
detsamma även beträffande vissa
andra grenar av landstingens verksamhet.

Samtidigt härmed har, särskilt under
senare år, en strävan förmärkts att i
ökad omfattning överflytta kostnaden för
hälso- och sjukvård, som tidigare burits
av staten, på landstingen. Föregående år
höjdes sålunda avgifterna vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet väsentligt,
varigenom betydande kostnader
överflyttades från staten till de kommunala
huvudmännen. Enligt beslut av
årets riksdag kommer kostnaderna för
kustsanatoriernas drift att till väsentlig
del övertas av landstingen. Motsvarande
förslag lär vara att vänta beträffande
vanföreanstalterna. I samband med beslutet
i år om moderskapsförsäkring har
det statliga driftbidraget till förlossningsanstalterna
helt slonats, och motsvarande
fråga har aktualiserats även
beträffande kronikervården.

7 Förslå kammarens protokoll 195J. Nr 21.

Anslag till sinnesslövården m. m.

När landstingen genom beslut av årets
riksdag ålagts en väsentlig utökning i
sitt huvudmannaskap för sinnesslövården,
hade det mot den nyss skisserade
bakgrunden varit motiverat, att staten
lämnat bidrag i enlighet med sinnesslövårdutredningens
förslag, vilket enligt
samstämmig uppfattning bland landstingen
var tilltaget i underkant. Så har
emellerid ej skett, utan beloppen har ytterligare
nedprutats rätt väsentligt. Motiveringen
härför var statsfinansiella
skäl, men är inte de landstingsfinansiella
skälen lika viktiga? Vi har lika besvärligt
som någonsin staten att klara
upp vår budget. Det har lyckats oss bemästra
situationen tack vare det ändrade
värdet av pengarna och det därav följande
ökade skatteunderlaget, men av
allt att döma håller skatteunderlaget på
att stagnera, och då blir det synnerligen
bekymmersamt för landstingen.

Landstingens ekonomi är visst inte
strålande. Vi har de senaste åren kunnat
sätta undan något till byggnadsföretag
därför att vi inte fått byggnadstillstånd.
Det är oundgängligen behövligt att ordna
en hel del byggnadsfrågor, men vi
har inte haft möjligheter att sätta i gång,
och därför har vi för dagen vissa byggnadsfonder,
vilka vi dock inte kan använda
för annat ändamål än vi tänkt
oss.

Vi har också det senaste året fått höja
landstingsskatten med i medeltal 1 krona.
På Gotland är skatten högst med en
uttaxering av 5: 60 och i Västerbotten
4: 80. Ett medeltal för hela landet är 4
kronor. Skulle vi nu få ytterligare arbetsuppgifter,
exempelvis sinnessjukvården,
som har framskymtat vid olika tillfällen,
och skulle man då följa de principer
som man har följt beträffande sinnesslövården,
alltså att först besluta att
landstingen skall vara huvudman och sedan
att de till stor del skall få reda upp
upprustningskostnaderna själva, då blir
det såsom vi ser exempel på här beträffande
sinnesslövården.

De avsättningar som landstingen har
kunnat göra täcker inte de behov som
verkligen föreligger. Vi behöver göra ytterligare
stora utgifter under de år som

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Anslag till sinnesslövården m. m.
kommer för den slutna vården. Driftkostnaderna
för denna har ökats i mycket
stor omfattning. Man vet nu, att den
årliga driftkostnaden för en vårdplats på
ett lasarett är ca 15 000 kronor.

Vidare, som det sagts ett par gånger,
är det betydligt svårare för landstinget
att klara finansieringen, tv vi har att
täcka utgifterna genom den proportionella
uttaxeringen. Det är därför nödvändigt
att staten i sin bidragspolitik
medverkar till en lindring av skattebördan.

Utskottet säger också, att det bär skett
betydande utgiftsökningar för staten genom
detta förslag, men detsamma har
skett för landstingen. Vi kan bara ta som
exempel, att från 1952 till 1953 driftkostnaderna
ökats från 9,5 till 12,5 miljoner
för sinnesslövården. Nyanläggningarna
för sinnesslövården uppgick år 1952
till 1,8 miljoner kronor, men 1953 till
7,5. När de nya bestämmelserna tillkommer,
efter de grunder som statsutskottets
majoritet föreslagit beträffande bidrag
från staten, då kommer utgifterna att bli
betydligt större ändå.

Utskottets skrivning är inte stark.
»Ehuru utskottet helst sett, att statsbidraget
kunnat höjas till den av motionärerna
angivna nivån, är utskottet i rådande
finansiella läge icke berett att
tillstyrka yrkandet i motionerna.» Denna
motivering använder utskotten vid alla
tillfällen, när man vill avslå någonting.
Den går igen överallt. Men i landstingen
kan vi inte säga, att på grund av det
landstingsfinansiella läget kan vi inte göra
någonting för sinnesslövården.

Detta är ett ömmande område. Den
som aldrig så litet varit i förbindelse
med de hem där man har detta klientel,
förstår att det måste göras någonting.
Det går inte bara att fatta beslut och
sedan inte se till att det ekonomiska underlaget
finns, så att de blir genomförda.
Jag är inte alldeles övertygad om att
det är ekonomiskt möjligt för alla landstingen
att genomföra besluten med de
stora krav än på det ena och än på
det andra som jag exemplifierat här och
med de överföringar av utgifter från staten
till landstingen som sker. Det är inte

möjligt att bygga ut så som vi ville på
detta område. Jag kan inte finna det riktigt
att riksdagen, trots att flera utredningar
gått in för väsentligt höjda belopp,
skall besluta att dessa belopp beskärs
på sätt utskottet föreslår.

Herr Karlsson säger att vi hugger till
på en höft, när vi i vår motion framställer
förslag om höjningar. Nej, vi har
i det fallet stött oss på tre tidigare utredningar,
bl. a. den av Gösta Skoglund och
den av Lars Björklund i Hässleholm. Det
är mot bakgrund av dessa utredningar,
som vi har väckt motionen, och vi har
inte väckt den på en höft som herr Karlsson
säger, utan landstingen har själva i
remissyttranden givit till känna, vad de
funnit vara erforderligt och behövligt.

Jag vill också liksom herr Iwar Anderson
säga, att även om vi har mest intresse
för driftbidragen, kan vi inte
bortse från att byggnadsbidragen är nödvändiga,
om det skall bli något gjort
på detta område.

Jag kan inte finna att här är någon
annan väg för riksdagen än den vi rekommenderar,
om man vill att denna fråga
skall lösas på ett tillfredsställande
sätt. Var och en som känner till, hur
tråkiga förhållandena är på detta område,
måste medverka till att allt som
kan göras också görs, så att vi kan få
hjälp för dem som verkligen har hamnat
på livets skuggsida. Jag vill därför
vädja till kammarens ledamöter att här
följa reservationen. Dels är det av rent
sociala skäl betingat att någonting görs,
och dels kan landstingen inte ta på sig
hur mycket som helst.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Häri instämde herr Svedberg, Lage,
(s).

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Först måste jag säga, att
utskottsmajoriteten är minst lika intresserad
av att denna fråga löses som reservanterna.
I fråga om intresset finns
det säkerligen ingen skillnad.

Jag vill också instämma med herr

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Anderberg i långa stycken, då han säger
att driftbidragen bör revideras för
att bringas i bättre relation till de verkliga
kostnaderna. Detta sade jag i mitt
första anförande, och det stora värdet
för huvudmännen ligger enligt min mening
i att detta blir gjort. Ställer man
byggnadsbidraget på detta isolerade område
i sitt sammanhang med övriga bidrag,
kanske man ändå kan acceptera
den tanken, att det här är taget på en
höft, ty det är inte säkert att det kan
bli just det belopp som motionärerna
yrkar på och reservationen syftar till.
Jag tror att en avvägning över hela linjen
skulle ge mera i det långa loppet,
men då får vi också lugna oss en liten
smula, så att man hinner få fram denna
avvägning och väcka det intresse som
vill till för att det skall bli någonting av.

Jag vill också säga ett ord, om jag
hinner, för att åtminstone försöka åstadkomma
någon nyans i begreppen »vräka
över» och att »ålägga» landstingen. På
detta område, alltså när det gäller sinnesslövården
och omhändertagandet av
sinnesslöa, liksom på en hel del andra
områden, där landstingen inte enligt lag
varit ålagda att göra någonting, har
landstingen ändå gjort betydande insatser
till ovansklig förtjänst för både
staten, landstingen och hela vårt land.
Det länder landstingen till heder, att de
har gjort detta. Med den inställningen
av de ansvariga i landstingen, att de har
gjort en insats därför att den behövs,
tycker jag nog att vi kan få en något
annan innebörd i orden »vräka över»
och »ålägga». Utan tvingande lagstiftning
har landstingen således på skilda
håll gjort mycket. De har löst in enskilda
hem. Detta område har varit föremål
för enskild, jag höll på att säga, exploatering.
De sinnesslöa, barnen och andra,
har fått inackorderas in i enskilda anstalter.
Dessa har landstingen övertagit
undan för undan och sanerat åtskilligt,
och detta har landstingen gjort utan
tanke på att få statsbidrag. Jag har velat
nämna detta för att få någon nyans i
dessa uttryck.

Jag undrar om inte också kammaren,
som alltid har satt en heder i att vara

Anslag till sinnesslövården m. m.
självständig, ändå bör handla självständigt
och följa utskottets förslag.

Herr ANDERSON, IWAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Det är alldeles riktigt,
som herr Karlsson i Munkedal erinrar
om, att det har gjorts en hel del på
detta område av landstingen. De har inte
ansett sig kunna stå overksamma inför
de beklagansvärda varelser som det här
gäller. Men, min vän herr Karlsson, är
detta något skäl för att gå in för det
lägre statsbidraget? För mig synes det
vara en något egendomlig och alldeles
ny form för premier, avsedda till uppmuntran
och belöning för välförhållande.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag är i stort sett förekommen
av herr Karlsson i Munkedal.
Man har talat här som om det skulle
gälla att överföra en del uppgifter från
staten till landstingen och flytta över
kostnader på landstingen, som tidigare
har drabbat staten. Så är, som väl har
framgått av propositionen, inte alls förhållandet.
Det är tvärtom på det sättet,
att staten nu står i begrepp att åta sig
ökade utgifter, nya kostnader, ökade
statsbidrag för uppgifter, som tidigare
har omhänderhafts av landstingen, primärkommuner
och enskilda men som
nu kommer att omhänderbas av landstingen
ensamma. Det är alltså här fråga
om ökade bidrag från statens sida, och
tvisten gäller hur stora de skall vara i
ett enda hänseende, nämligen i fråga om
hyggnads- och reparationsbidragen -—
jag har förut nämnt vad det gäller för
summa.

Herr THUN, FRITIOF, (s):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma i vad herr
Anderberg här har sagt. Jag vill emellertid
stryka under den allmänna tendens,
som gör oss kommunalmän ängsliga
för hur det skall komma att sluta,

100 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Anslag till sinnesslövården m. m.
om denna skatteövervältring fortsätter.
Jag tror att det är på tiden att landstingspartiet
börjar att rista i sina bojor
och liksom någon gång tidigare säga
ifrån, var skåpet skall stå.

Om vi ser på primärkommunerna, gör
sig precis samma förhållande gällande.
Jag behöver bara erinra om utvecklingen
beträffande den behovsprövade delen
av folkpensionerna, bostadstilläggen,
skolmåltiderna etc., där kostnaderna
alltmer överförts från staten till kommunerna.
Det är på samma sätt hela
vägen. Herr Anderberg nämnde ett
mycket belysande exempel, nämligen
vården av kroniskt sjuka. Det exemplet
ställer faktiskt läget i blixtbelysning.
När statsbidragen för vården av kroniskt
sjuka infördes år 1927, fixerades de till
90 öre. Bidragsbeloppet höjdes sedan till
kronor 1: 50, vilket innebar en stegring
med 60 procent. Samtidigt har emellertid
dagkostnaderna ökat till 18 kronor,
vilket betyder en stegring med 600 procent.

Utvecklingen har hela tiden gått i
samma riktning, d. v. s. landstingen har
undan för undan fått ta på sig allt större
bördor. Det är inte underligt, att man
börjar fråga sig, hur det hela skall sluta.

Vi förstår ju alla, att det kan vara
besvärligt för staten att få inkomster
och utgifter att täcka varandra. Men,
som herr Anderberg mycket riktigt påpekade,
vi har samma svårigheter i primärkommunerna
och landstingen. Jag
vill erinra om hur besvärligt vi kommunalmän
hade det i höstas, när det gällde
att klara landstingsskatten. Vi möttes då
av bestämda krav, att landstingsskatten
måste sänkas för att få lättnad i det
samlade skattetrycket. Faktum är ju att
landstingens samlade utgifter med hastig
takt närmar sig en miljard kronor.
Dessa pengar måste i huvudsak tas in
skattevägen. Om man då betänker, att
kommunalskatten är proportionell, har
man verkligen anledning att ställa sig
tveksam. Denna övervältring av utgifterna
på kommunerna medför nämligen
också en orättvis fördelning av bördan
mellan olika inkomsttagargrupper. Det
blir faktiskt så, att de mindre inkomst -

tagarna tvingas bära en väsentligt större
del av bördan än de större inkomsttagarna.

Herr Anderberg har utförligt motiverat
varför vi stöder reservationen. Jag
kan därför, herr talman, fatta mig kort
och slutar med att yrka bifall till reservationen.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Man anlägger nog en
alltför snäv synvinkel på detta problem,
om man, såsom här antytts, betraktar det
såsom ett spörsmål, där medlemmarna
av det s. k. landstingspartiet skulle ha
att försvara intressen, som skulle stå i
motsättning till statens samfällda intressen
på detta område. Jag tror heller
inte, att det är särskilt lämpligt att i
denna diskussion dra in frågan om skatteprogressionen
på den statliga sidan
och den proportionella beskattningen på
den kommunala sidan. Jag vill i det
sammanhanget endast erinra om att
1949 års skattekommitté enhälligt uttalade,
att progressionen i statsbeskattningen
var driven så långt, att man inte
kunde fortsätta längre. Det förefaller
mig, herr talman, som om man nog bör
söka se hela denna fråga ur en annan
synvinkel. Jag återkommer härtill sedan.

Jag vill först hävda, att det argument,
som utskottsmajoriteten har anfört mot
reservanterna, nämligen att reservanterna
går över maximibidraget för en
annan vårdform, knappast kan anses vara
hållbart. Såsom en uppräkning av
olika bidragsformer ger vid handen, befinner
vi oss ju här i en formlig snårskog.
På det ena området har man en
viss form för statsbidragen och ett visst
maximibelopp, medan man på ett annat
område har en annan form för bidragen
och ett helt annat maximibelopp.
Bidragsgrunderna växlar faktiskt så oerhört,
att det är svårt att förstå, hur det
hela kunnat trasslas till på sätt som
skett. Det verkar nästan, som om man
från fall till fall yxat till bestämmelserna
efter vad som passat för tillfället.

Det har vidare i debatten gjorts gäl -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21. 101

lande, att ett bidrag med 50 procent
skulle vara orimligt när det gäller en
uppgift, som ålagts landstingen såsom
huvudmän. Jag vill då erinra om att
statsbidragen till uppförande av centrala
verkstadsskolor utgår med 50 procent
av anläggningskostnaderna och att statsbidrag
till utrustningen i vissa fall utgår
med 90 procent. De olika procenttal,
som fastställts för bidragen, växlar
alltså ganska kraftigt.

Det förefaller mig, som om den väsentliga
synpunkten man har att anlägga
på denna fråga är en helt annan.

Vi har en kommunallag, där meningen
är att kommunerna — jag tänker närmast
på primärkommunerna — skall få
handla efter sitt fria skön och ha en
ganska vidsträckt handlingsfrihet. Vid
sidan av den allmänna kommunallagen
finns emellertid ett antal speciallagar,
enligt vilka såväl primär- som sekundärkommunerna
anförtros eller rättare sagt
åläggs att sköta vissa uppgifter som
riksdagen beslutar. När 1943 års kommunalskatteberedning
var inne på frågan
om kostnadsfördelningen fattade
jag dess tankegång så, att man visserligen
tänkte sig att kommunerna skulle
svara för en del av kostnaderna när det
gällde utgifter och uppgifter som riksdagen
beslutade och som var av den
beskaffenheten, att uppgifterna i fråga
skulle anförtros åt kommunerna. Men
motivet för att kommunerna skulle täcka
en del av kostnaderna var att man
därigenom ville göra kommunerna intresserade
av att kostnaderna för uppgiften
i fråga inte skulle bli för höga.

Längre än så förefaller det mig inte
rimligt att gå när det gäller utgifter, som
riksdagen i realiteten har beslutat. Nu
är det dock uppenbart att man sedan
flera år, såsom redan har antytts, gått
vida längre. När det gäller skolväsendet
har man utgått från vissa fördelningsgrunder
och har sedan evalverat resultatet
i fixa värden, men i samband med
penningvärdeförsämringen bär man
övergett grunderna och låtit beloppen
vara oförändrade. Detta har i realiteten
inneburit en överflyttning från staten
till kommunerna.

Anslag till sinnesslövården m. m.

Jag tycker nog att man när det gäller
de olika statsbidragen både i kanslihuset
och för den delen även i riksdagen
bedriver någonting, som jag skulle vilja
kalla för strutspolitik. Man finner ibland
icke minst hos finansdepartementet en
lovvärd strävan att pruta på en hel del
anspråk, för att den samlade skattebördan
inte skall bli så betungande, som
den annars skulle bli. Den är tung nog
som den är. Men man sparar ofta på
det viset, att utgifter, som med hänsyn
till att riksdagen beslutat dem i realiteten
borde finansieras över den statliga
budgeten, i stället lägges på primärkommunerna
och på landstingen. Detta är
en strutspolitik, ty när vi över huvud
taget har att centralt försöka bedöma
skattetrycket och skatternas verkningar,
så borde vi ha rätt att begära att de som
sitter och pysslar med dessa saker i
kanslihuset betraktar hela de direkta
skatternas fält som en totalitet. Om skattetrycket
är tyngre på den statliga sidan
än på den kommunala eller om det
är jämnt fördelat, spelar ur denna synpunkt
och i detta sammanhang mindre
roll. Vad som här är väsentligt är att
man skaffar sig en bild av det totala
skattetrycket och dess verkningar.

Det är mot den bakgrunden, som jag
betraktar det som strutspolitik från regeringens
sida att gång efter annan försöka
spara, icke genom att minska utgifterna
totalt utan genom att låta en del
av dem gå över på kommunerna. Att
verkligen söka nedbringa utgifterna
skulle stå bättre i överensstämmelse med
den omsorg om samhällsekonomien, som
man annars så gärna demonstrerar. Det
förefaller mig vara den väsentliga synpunkten,
som man bör anlägga även när
denna fråga diskuteras.

Vad angår det specialfall, som vi här
har att göra med, tycker jag att när staten
förut betalat 75 procent av bidragsunderlaget
i statsbidrag, bör inte någon
försämring ske av den kvoten, i all
synnerhet som, sedan procenttalet 75 en
gång bestämdes, det har gjorts ett auktoritativt
uttalande, att de arbetsuppgifter,
varom här är fråga, till sin natur
är statliga. När då reservanterna för sin

102 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fin.

Anslag till sinnesslövården m. m.
del icke vidhåller de 75 procenten utan
i likhet med motionärerna stannar vid
50 procent, förefaller det mig som om
anspråken inte är för högt ställda.

Jag vet mycket väl, herr talman, att ett
bifall till reservationen indirekt innebär
en ökad belastning på statsverket. Men
skall man, vilket jag anser rimligt, när
dessa frågor bedömes, so till hela det
samlade skattetrycket, får man, om man
vill hålla den statliga budgeten nere,
pruta på något annat ställe. Jag anser
alltså att mycket starka skäl talar för
reservationen.

Jag vill härtill lägga, att när utskottsmajoriteten
säger att den önskar en annan
fördelning av kostnaderna mellan
statsverket och kommunerna, i detta fall
landstingen, så är detta en from önskan,
som vi har uttalat många gånger. Här
har vi nu ett tillfälle att ge eftertryck
åt denna önskan. Har bidragsprocenten
varit 75 tidigare och vi nu nöjer oss med
50, så tycker jag inte att det är för mycket
begärt. Jag kommer därför att stödja
reservationen.

Herr OH LON (fp):

Herr talman! Jag hade kunnat nöja
mig med att instämma i det utmärkta
anförande, med vilket herr Iwar Anderson
började denna debatt. Men när sedan
inrikesministern instämt med herr
Gustaf Karlsson, tvingas jag att tillägga
något ytterligare. Herr Gustaf Karlsson
bevisade nämligen alltför mycket, och
ändå påstod han sig vara nyanserad.

Herr Gustaf Karlsson kom två gånger
tillbaka till uttrycket, att reservanterna
här har tagit till på en höft, trots att
det ju faktiskt förhåller sig så, att reservanterna
har en sakkunnigutredning
att falla tillbaka på och icke ens har begärt
så mycket som de sakkunniga själva
hemställt om. Nu lovade herr Gustaf
Karlsson att i stället för byggnadsbidrag
skulle landstingen och kommunerna i
framtiden kunna påräkna driftbidrag
för denna verksamhet. Men, herr Gustaf
Karlsson, är ändå inte detta att ställa
växlar på framtiden, vilka i varje fall
herr Gustaf Karlsson icke kan infria?

Jag vet inte, om det är någon i debatten
— såsom herr Gustaf Karlsson gör gällande
— som talat om att staten vräker
över utgifter på landstingen eller ålägger
landstingen olika skyldigheter utan
att bedöma de ekonomiska konsekvenserna
härav. Men faktiskt befinner sig
ju staten på grund av sin makt i den
förmånliga situationen att kunna flytta
över utgifter på landstingen. Landstingen
med sin proportionella skatt har
emellertid å sin sida ingen möjlighet att
kunna skjuta över utgifter på någon annan
institution. Det är landstingen, som
till sist får betala räkningen.

Herr Gustaf Karlsson säger vidare, att
han är lika intresserad som reservanterna
av att landstingen skall få den
hjälp, som otvivelaktigt är av behovet
påkallad för att denna sociala vårdform
skall kunna föras ut i verkligheten. Men
borde herr Gustaf Karlsson inte då kunna
ställa sig på samma linje som reservanterna
och ta konsekvenserna av sin
deklarerade inställning?

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Jag tycker det är mycket
intressant att här uppstått en debatt
om fördelningen av utgifter för det allmänna
mellan staten, kommunerna och
landstingen.

Jag vill bekänna att jag har stor sympati
för den mening, som herr Iwar Anderson
gav uttryck för, nämligen att
man skall se upp med tendenserna till
en övervältring av kostnaderna från den
progressiva statliga beskattningen till
den proportionella kommunalbeskattningen.
Jag måste emellertid fråga, om
det finns någon anledning att här i dag
riva upp denna diskussion. Jag kan för
min del inte finna att det är någon särskild
anledning att i detta sammanhang
ta upp detta principproblem till debatt.
De som är intresserade av detta spörsmål
har under årens lopp haft rika tillfällen
att på punkter, som betyder mera
i fråga om statens och kommunernas utgifter,
taga till orda. Jag konstaterar
emellertid, att man tycks ha intresserat
sig för problemet i detta speciella sam -

Onsdagen den 19 maj 1951 fm.

Nr 21.

103

manhang, då vi diskuterar frågan om
anslag till vården och undervisningen
av de psykiskt efterblivna, .lag håller således
med herr Iwar Anderson om att
utvecklingen rymmer risker för en beklaglig
övervältring av utgifter från staten
till kommunerna och landstingen,
men jag upprepar: Vilka särskilda skäl
är det som gör att man med så stor
kraft tar upp spörsmålet just i detta
sammanhang? Det är väl ändå inte så,
att här föreslås en reform, som innebär
att man försämrar de bidrag, som nu utgår.
Det förefaller mig ha varit mera
motiverat att aktualisera denna fråga i
annat sammanhang. Möjlighet härtill har
funnits vid flera tillfällen tidigare utan
att man utnyttjat dem.

Det är, såvitt jag förstår, inte här fråga
om någon övervältring av utgifter
från staten på landstingen. För närvarande
utgår ett driftsbidrag av 900 kronor
per år. Departementschefen föreslår,
att detta skall höjas till 1 200 kronor.
Det innebär en höjning med 33
procent. Anläggningsbidraget till skolor
föreslås höjt från 4 000 till 7 000 kronor
per plats. Det är en höjning med 75 procent,
som i runt tal motsvarar byggnadskostnadernas
stegring. Beträffande
vårdanstalterna utgår för närvarande
inget statsbidrag, men nu föreslås ett bidrag
av högst 5 000 kronor.

Propositionen innebär, såsom inrikesministern
nyss uttalade, att staten tar
på sig en ökad driftskostnad på ungefär

2,5 miljoner kronor per år. Därtill kommer
för statens del den ökning, som ligger
på de ökade anläggningsbidragen.

Enligt min mening var det ett välmotiverat
uttalande, som för en stund sedan
gjordes av herr Iwar Anderson, då
lian konstaterade, att det var fråga om
en förbättring av bidragen. Jag tycker
att det bör understrykas i denna diskussion.
Om man ser på vilka som i realiteten
bär kostnaderna och vilka kostnader
som landstingen i dag bär — även
om de nu icke har huvudmannaskapet
för hela det vårdområde, som de får genom
den nya lagen — kan man icke
tala om en övervältring. Man kan diskutera,
huruvida bidragen från statens si -

Anslag till sinnesslövården in. m.
da är tillräckligt stora. Därvidlag kan
man ha delade meningar, det erkänner
jag, men jag reagerar mot att man i detta
sammanhang talar om en övervältring
av kostnaderna.

Det är inte någon hemlighet att man
på landstingshåll — och det förstår jag
— anser att anläggningsbidragen bör avvecklas.
Det blir enklare och redigare,
och man vill i samband med en sådan
omläggning justera upp driftsbidragen.
Jag fäster emellertid uppmärksamheten
på att det i reservationen icke är fråga
om en höjning av driftsbidraget utan av
anläggningsbidraget.

I propositionen föreslås en höjning av
anläggningsbidraget från 4 000 till 7 000
kronor. Detta anläggningsbidrag blir betydligt
större än något annat sådant bidrag
på sjukvårdens område. Det är inte
så ofta man i en pressad budget hittar
?n så betydande höjning av ett anslag,
iven om man kan ha olika meningar om
fördelningsfrågan när det gäller kostnaderna
för stat och kommun, tycker jagändå
att man i likhet med herr Iwar Anderson
måste konstatera, att det är en
betydande förbättring som här föreslås.

Jag vill slutligen, herr talman, ännu
en gång understryka att man här inte
har rätt att tala om någon övervältring
av kostnaderna från staten till landstingen
med hänsyn till de kostnader, som
landstingen i realiteten bär.

Herr ANDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Eliasson, att bakom vårt önskemål om
större statsbidrag ligger utredningens
förslag med angiven motivering, att statsbidraget
för nybyggnader borde bestämmas
till 12 000 kronor per plats vid särskola
av internattyp och till 9 000 kronor
per plats vid vårdanstalt. Nu sättes
ju denna verksamhet i gång, och det blir
frågan om att bygga. Det är därför vi
har aktualiserat saken på detta sätt.

Herr Eliasson säger vidare, att staten
påtar sig ökade kostnader. Ja, får inte
också landstingen ikläda sig större utgifter
än tidigare? En för mig mycket
väsentlig sak är att landstingen har myc -

104

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Anslag till sinnesslövården m. m.

ket skiftande ekonomisk bärkraft. Exempelvis
det län, som jag representerar,
har ganska säkert större möjlighet att
hära ökade utgifter än, låt mig säga,
Gotlands län eller vissa av norrlandslänen.

Man vinner framför allt en mera rationell
fördelning genom det förslag motionärerna
förordar.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (sj:

Herr talman! I fråga om statsbidragen
finns kanske inte så mycket att tillägga
från någotdera hållet, men det är en detalj
som jag gärna skulle vilja säga
några ord om.

Målet för arbetet vid dessa institutioner
— som, i förbigående sagt, numera
officiellt kallas särskolor —- är ju att
i görligaste mån söka eliminera skillnaden
mellan dessa barn och ungdomar
och normala barn och ungdomar samt
framför allt att söka göra dem skickade
för ett arbete, så att de kan inordnas
i vårt vanliga samhälle. En utomordentligt
viktig del i denna strävan är den
yrkesutbildning, som man numera söker
ge dessa ungdomar när de slutat skolan.
Det rör sig inte bara om att sysselsätta
dem, utan meningen är att man genom
en sådan utbildning skall ge dem möjligheter
att själva försörja sig. Vid en del
av dessa institutioner har man börjat sådan
utbildning, och man har då frågat
sig vilken art av utbildning denna kategori
av ungdom kan ha största nytta av
i framtiden. I de allra flesta fall blir
det väl fråga om ett enkelt tempoarbete,
jordbruksarbete eller arbete i ett
och annat hantverk. Därför har här och
var satts i gång med en yrkesutbildning,
som jag kanske helst skulle kunna kallas
arbetsträning, genom vilken man söker
göra eleverna förtrogna med maskinellt
arbete. Här i Stockholm finns en
sådan yrkesskola, där eleverna tillverkar
olika delar av vissa snickeriarbeten,
och man har även börjat med konfektionssömnad
för flickor.

Det är dessa yrkesavdelningar som inrikesministern
nu ansett sig inte kunna
ge några statsbidrag till. Om inrikesministern
hade varit inne i kammaren,

skulle jag ha velat lägga honom på hjärtat,
liksom herr Gustaf Karlsson gjorde,
att vi till ett kommande år får möjlighet
att i riksdagen bevilja anslag även till
denna del av utbildningen, som kanske
är den allra viktigaste.

Det är på grund av dessa synpunkter
och erfarenheter av verksamheten som
jag än en gång skulle vilja vädja till inrikesministern,
att han till ett kommande
år i sin huvudtitel också upptar ett bidrag
till denna verksamhet.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! För några dagar sedan
tittade jag i gamla riksdagsprotokoll för
att friska upp minnet rörande den bostadsdebatt
som fördes här i kammaren
för några år sedan, då herr Ohlon och
jag hade en liten uppgörelse. Herr Ohlon
yttrade, att han genom att ändra ståndpunkt
hade visat att han var bildbar,
och jag uttryckte min tillfredsställelse
över att detta var fallet med dåvarande
rektorn för ett av rikets största läroverk.
Efter herr Ohlons anförande nyss
vill jag, som det heter på riksdagsspråket,
ta denna min ståndpunkt då under
övervägande. Herr Ohlon har nämligen
lyckats feltolka praktiskt taget allt jag
sade i mitt anförande.

Vad först beträffar driftbidragen, har
jag inte ställt ut någon växel utan åberopat
vad landstingsförbundets ordförande
sagt och vad jag vet att förbundets
ledning i olika sammanhang skrivit
om värdet av att lägga över statens
bidrag från de nu på skilda områden
utgående byggnadsbidragen till driftbidrag.
Det är detta jag åberopar och
säger, att denna omväxling av bidrag
blir svårare och svårare, ju mer vi bygger
på byggnadsbidraget, och nu är man
beredd att ta ännu ett steg i det hänseendet.
Det är sammanhanget, och jag
tycker att det borde vara rätt lätt att
förstå det. Jag har således alls inte utställt
någon växel.

Herr Ohlon sade vidare, att jag har
förklarat, att jag har lika stort intresse
av att landstingen får bidrag till denna
vård som reservanterna har, och därför
ansåg herr Ohlon, att min stånd -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21. 105

punkt var inkonsekvent. Jag liar åberopat
utskottets allmänna uttalande men
framhållit, att det gäller fördelning av

statsmedel.

Vad beträffar intresset för sinnesslövården
fällde herr Ohlon några yttranden,
som kunde tolkas så, att vi som
tillhör majoriteten skulle vara mindre
intresserade för den än reservanterna.
I den delen förklarade jag, att vi inom
majoriteten ingalunda är mindre intresserade.

Vidare vill jag påpeka en sak, som är
väl känd av samtliga, som har avlyssnat
debatten, nämligen att dessa kostnader,
som nu uppgår till ett så relativt stort
belopp som kanske 13, 14 miljoner kronor,
skall fördelas på ett femtontal år
framåt. Det blir sålunda endast en mindre
del av beloppet, kanske 900 000 kronor,
som faller på varje år. Jag förmenar
nu, att hur vi än beslutar, är det
att hoppas att med hänsyn till vad utskottet
skrivit om andra statsbidragsgrunder
det inom eu relativt kort tidsperiod
blir en ändring på denna punkt.
Det är således inte fråga om ett beslut,
varigenom man oomkullrunkeligen slår
fast, att så och så skall det vara och
inte på något annat sätt. Jag är i själva
verket övertygad om att landstingen och
för övrigt även kommunerna ■—• i varje
fall hoppas jag det — inom en relativt
kort tidrymd kan motse både enklare
och effektivare regler för beräkning av
statsbidragen.

Till slut skulle jag vilja i debattens
elfte timme ge min gode vän herr Ohlon
en möjlighet till en kompromiss. Skulle
herr Ohlon, eftersom han kommer att
medverka till ökade kostnader för staten,
vilja för det första skrinlägga resonemanget
om en skattesänkning och för
det andra ta upp till allvarlig prövning
frågan om en skattehöjning med anledning
av statens ökade utgifter? I så fall
skall jag lägga min röst för reservationen.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Med anledning av herr
Anderbergs anförande vill jag säga, att
jag inte har förnekat, att man kan ha

Anslag till sinnesslövården m. m.
olika meningar om kostnadsfördelningen
mellan staten och landstingen. Anledningen
till att jag tog till orda var,
att jag vill reagera mot det myckna talet
om att det här var fråga om en övervältring
från staten till landstingen. Det
var också anledningen till att jag lämnade
vissa sifferuppgifter. Jag vill, herr
talman, bara slå fast — och det tror jag
inte man kan bestrida här — att det är
fråga om ett högre statsbidrag och inte
om ett lägre. Dessutom bevivlar jag att
någon på allvar kan göra gällande, att
det här är en övervältring från staten
till landstingen med hänsyn till den
kostnadsfördelning som i realiteten finns
i dag mellan stat och landsting i fråga
om vården av de psykiskt efterblivna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda moment hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Anderson, Iwar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 127 punkten
1 mom. I, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

100

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Anslag till utbyggnad av fångvårdsanstalten på Hall.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkterna 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1954/55 till utbyggnad av fångvårdsanstalten
på Hall m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1.

Anslag till utbyggnad av fångvårdsanstalten
på Hall.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 170, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att till Utbyggnad av fångvårdsanstalten
på Hall för budgetåret 1954/55
anvisa ett investeringsanslag av 1 200 000
kronor.

I två likaiydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Göransson m. fl. (1:508) och den andra
inom andra kammaren av herr Helén
in. fl. (II: 658), hade hemställts, att riksdagen
— med avslag å det i propositionen
nr 170 framförda förslaget om anvisande
av ett investeringsanslag å
1 200 000 kronor till utbyggnad av fångvårdsanstalten
å Hall — måtte

1) till anskaffning och utrustning av
tillfällig förläggning vid fångvårdsanstalten
å Hall för budgetåret 1954/55 anvisa
ett reservationsanslag av 511 000 kronor; 2)

bemyndiga Kungl. Maj:t att till förstärkning
av personalen vid anstalten å
Hall i anledning av inrättande av nämnda
förläggning medgiva anställandet av
erforderligt antal befattningshavare;
samt

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning angående uppförande av
nya anstalter för förvarade och internerade,
nämligen fristående kolonier och,
i stället för ytterligare en sluten avdelning
å Hall, en anstalt i Mellansverige
med 75—100 platser, samt angående utbyggande
av Håga sjukhus med omkring
50 platser och dess förseende med fullt
tillfredsställande medicinsk utrustning
(röntgen och kliniskt laboratorium)
ävensom angående behovet av anordningar
för omskolning och arbetsträning
m. in. av här ifrågavarande klientel.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna I: 508 och II: 658, i
vad de avsåge utredning angående uppförande
av nya anstalter för förvarade
och internerade m. m., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 508
och II: 658, såvitt de icke behandlats under
I), till Utbyggnad av fångvårdsanstalten
på Hall för budgetåret 1954/55 anvisa
ett investeringsanslag av 1 200 000
kronor;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört rörande
förläggningen av den av Kungl. Maj:t
föreslagna byggnaden.

Herr GÖRANSSON (fp):

Herr talman! I den proposition, som
har behandlats av statsutskottet i det
föreliggande utlåtandet, hade Kungl.
Maj:t föreslagit en utbyggnad av fångvårdsanstalten
på Hall med en ny fast
avdelning, beräknad för 72 personer.
Med hänsyn till den ovisshet, som råder
rörande anstaltens framtida storlek
och den utredning därom, som har pågått
och alltjämt pågår, har jag tillsammans
med några medmotionärer föreslagit
att man inte nu skulle taga definitiv
ställning till denna utbyggnad,
utan i stället provisoriskt öka platsan -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21. 107

Anslag till tillfälliga fångvårdsförläggningar.

talet där ute genom barackbyggnader,
avsedda för 50 intagna.

Statsutskottet bar för sin del inte velat
gå med på att lösa frågan på detta
provisoriska sätt, utan har i princip godkänt
Kungl. Maj :ts förslag att uppföra
eu nybyggnad för 72 intagna. Emellertid
har statsutskottet gjort vissa uttalanden,
som i detta sammanhang förtjänar
särskild uppmärksamhet. Anstalten ser
för närvarande ut på det sättet, att där
ute finns en paviljong med 66 intagna,
och den paviljongen är belägen inom en
mur. På området innanför muren har
(ie intagna rätt stora möjligheter till fritidssysselsättning
och idrott. Kungl.
Maj:ts förslag innebär att den nya avdelningen
för 72 intagna skulle förläggas
inom samma mur och att alltså det
område, som hittills under 14 år varit
reserverat för 66 personer, efter denna
avdelnings uppförande skulle disponeras
av 134 personer.

Statsutskottet har besökt anstalten och
giort vissa reflexioner i samband med
besöket. Utskottet, som har blivit betänksamt
mot att förlägga den nya avdelningen
på det område, vilket nu disponeras
för den redan uppförda avdelningen,
har föreslagit att det skall tagas
under förnyat och skyndsamt övervägande,
om avdelningen skulle kunna läggas
någon annanstans. Utskottet har
därvid antytt, att man skulle kunna tänka
sig att lägga den nya avdelningen
utanför muren men inom ett särskilt
.stängsel. På det sättet skulle alltså den
nuvarande avdelningens interner och internerna
på den tillstyrkta avdelningen
hållas åtskilda genom muren. Jag finner
som nämnt detta uttalande av statsutskottet
mycket beaktansvärt. Om den nu
tillstyrkta byggnaden förlägges för sig,
vinner man inte bara — vad utskottet
bär framhållit såsom särskilt betydelsefullt
— att det nuvarande anstaltsområdet
för fritidssysselsättning blir ograverat
och förbehållet de 66, som redan finnes
där, utan man vinner också att dessa
intagna över huvud, som i allmänhet
är dömda till ganska långa frihetsberövanden
— ett år är för närvarande den
kortaste tiden, och det kan bli två år i

framtiden — inte klumpas ihop på ett
enda område.

Till vinsterna av en sådan placering,
som statsutskottet alltså antytt, räknar
jag också den omständigheten, att ett
dylikt åskiljande av de intagna skulle
bidraga till att minska det riskablaste av
allt vid anstaltsvård, nämligen att de intagna
påverkar varandra i skadlig riktning.
Om vi håller dem åtskilda här, är
riskerna för en sådan påverkan mindre
— anstalten blir lugnare och uppfostringsarbetet
underlättas. Om den nya
förläggningsbyggnaden i enlighet med
statsutskottets försiktiga rekommendation
placeras för sig på ett särskilt område,
som förses med ett stängsel, innebär
ökningen av anstaltens platsantal
inte den risk, som det skulle betyda, om
man lade avdelningen på ett område,
som redan disponeras av andra.

I känsla av att anstaltsväsendets stora
crux är dess andliga och moraliska
smittofaror, hoppas jag livligt att dessa
av statsutskottet anförda synpunkter
måtte bli beaktade vid den fortsatta
skyndsamma utredningen, och i den förhoppningen,
herr talman, ber jag få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten 2.

Anslag till tillfälliga fångvårdsförläggningar.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Fångvårdsanstalterna: Anskaffning
och utrustning av tillfälliga förläggningar
för budgetåret 1954 55 anvisa ett
reservationsanslag av 1 015 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Göransson
in. fl. (I: 509) och den andra
inom andra kammaren av herr Helén
in. fl. (II: 659), hade hemställts, att riksdagen
måtte med bifall till anslagsäskandena
under förevarande och nästföljande
punkt besluta, att anslagen efter Kungl.
Maj:ts närmare beprövande skulle få användas
till tillfälliga förläggningar även

108 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Anslag till tillfälliga fångvårdsförläggningar.

av andra typer och till annan kostnad
per förläggning än Kungl. Maj:t föreslagit.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) till Fångvårdsanstalterna: Anskaffning
och utrustning av tillfälliga förläggningar
för budgetåret 1954/55 anvisa ett
reservationsanslag av 1 015 000 kronor;

b) beträffande dispositionen av anslaget
i anledning av motionerna I: 509 och
11:659 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet under punkten
anfört.

Herr GÖRANSSON (fp):

Herr talman! Den åtgärd, som föreslagits
i Kungl. Maj :ts proposition, avser
att lätta på den starka överbeläggning,
som sedan lång tid råder på de
slutna fångvårdsanstalterna. Förslaget
innebär en provisorisk lösning i den meningen,
att man skall uppföra sju barackanläggningar,
som inköpes från arbetsmarknadsstyrelsen.
Varje barackanläggning
skulle ge plats för trettio intagna,
och man skulle alltså få en utvidgning
av den öppna vården med 210 platser.
Kostnaderna för iordningställande
av en provisorisk barackanläggning
skulle bli 120 000 kronor, vartill kommer
vissa kostnader för utrustning in. in.

Jag har tillsammans med andra ledamöter
av kammaren väckt en motion,
där vi föreslagit att anslaget till de tillfälliga
förläggningarna skulle få användas
även till förläggningar av andra typer
än som finns angivna i propositionen
och att Kungl. Maj :t över huvud
taget på ett smidigare sätt skulle få hantera
anslaget.

Utskottet har visat sig tillmötesgående
mot motionärerna och för sin del förordat
större smidighet. Utskottet säger,
att det exempelvis skulle vara tillåtet att
för dessa pengar inköpa baracker och
placera dem vid redan befintliga fångvårdsanstalter
och att man skulle kunna
tänka sig en viss variation beträffande
antalet intagna i förläggningarna.
Utskottet säger, att man skall kunna an -

vända »ifrågavarande båda anslag till
anordnande av öppna förläggningar jämväl
av annan typ och storlek än som i
propositionen förutsatts».

Emellertid är det en punkt i motionen,
som utskottet har förbigått utan
något omnämnande. I motionen hade
nämligen föreslagits, att dessa pengar
även skulle kunna få användas till inköp
av fastigheter, lämpliga för kolonier,
om dessa inköp kunde ske till gynnsamma
priser. Jag vet nu inte, om den uppräkning,
som utskottet gjort för att
exemplifiera smidigheten när det gäller
användandet av detta anslag, skall anses
vara fullständig eller om utskottet
möjligen har tänkt sig att även inköp
skulle kunna komma i fråga.

Jag vill påpeka, att förslaget i motionen
inte har kommit till i blindo, utan
att det vilade på vissa realiteter, som
sedermera har kommit att ytterligare
förstärkas. Vi har för närvarande, tycks
det, en möjlighet att inköpa en fastighet
för ett pris som rätt väsentligt understiger
vad en barackanläggning skulle kosta,
Fastigheten är väl utrustad; det är
ett ordentligt hus med värmeledning och
goda utrymmen, alltså ett hus av helt
annan kvalitet än vad en barackanläggning
kan erbjuda när det gäller förläggningsförhållanden.
Det förefaller mig,
som om det vore en god affär för staten
att förvärva en fast egendom, om köpesumman
är lägre än den som åtgår för
att köpa tio baracker, som sedan måste
flyttas om några år. Jag vill också nämna
att det på den plats, där fastigheten
ligger, finns tämligen obegränsade arbetstillfällen.

Jag kan inte närmare gå in på detaljerna,
men det vore intressant att få
veta, om det kan resas några principiella
invändningar mot att man använder anslaget
på detta sätt, som måste betecknas
som det för stalen gynnsammaste.
Jag vet att det kan göras en formell anmärkning
från utskottets sida. Det är
nämligen så, att staten inte förvärvar
fast egendom på driftbudgeten utan på
kapitalbudgeten, men denna formella
omständighet synes inte böra lägga hinder
i vägen för en affär som kan be -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21. 109

Anslag till tillfälliga fångvårdsförläggningar.

tecknas såsom gynnsam för staten. Jag
tror, att man i enlighet med en praxis,
som många gånger tillämpas här i riksdagen,
skulle kunna tänka sig, att om vi
fick köpa denna fastighet på förevarande
anslag, så skulle väl den transaktionen
sedermera kunna anmälas för riksdagen
och där bli godkänd.

.lag vill framhålla, att det inte är fråga
om att överskrida det anslag på 1 015 000
kronor, som anvisats, utan här gäller
frågan, huruvida ett visst belopp — låt
oss säga 75 000 kronor — får användas
för att köpa en fastighet i stället för att
köpa baracker.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! När statsutskottets tredje
avdelning behandlade denna punkt i propositionen,
tog den också ställning till
den motion som herr Göransson nu har
hänvisat till. Utskottet gick inte heller
förbi motionärernas förslag om att staten
för de nu förordade medlen skulle
få köpa fasta kolonier, utan utskottet
överläde nog också om detta. Men då
det finns ett särskilt anslag för sådana
inköp, ville vi inte lämna något generellt
medgivande att man utan vidare skulle
få använda ifrågavarande anslag för det
ändamålet. Därför skrev vi ingenting om
det, men förordade ändå en viss smidighet
så att Kungl. Maj:t liksom skulle
kunna laga efter lägligheten då det gällde
att nå bästa möjliga resultat såväl
ur vårdsynpunkt som ur ekonomisk synpunkt.

Jag har ju formellt ingen fullmakt att
uttala mig å utskottets vägnar, men jag
kan alltid tala för egen del. Jag måste
då säga att skulle det föreligga eller
uppstå en sådan situation som den herr
Göransson nu här har redogjort för, där
man för en lägre kostnad än en barackanläggning
drar kan förvärva en fast koloni,
i vilken man under en längre tid
kan inhysa ifrågavarande klientel, anser
jag nog att såvitt det inte finns några
formella eller bokföringstekniska hinder
som jag inte känner till, bör man utifrån
riksdagens och statsutskottets synpunkter
väl ändå inte lägga några hinder
i vägen för ett sådant förfaringssätt. Ty

vad statsutskottet och riksdagen i främsta
rummet önskar är väl att myndigheterna
ser till att de medel, som anvisas, blir
använda på ett förnuftigt sätt, och i så
fall bör den möjlighet, som herr Göransson
här talade om, lämnas öppen. Så ser
jag på den frågan.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! I propositionen har traditionsenligt
ändamålet med det föreslagna
anslaget ganska noga angivits. När
nu utskottet har tillstyrkt att beloppet
anvisas, har utskottet också i enlighet
med den motion, som vi nyss hörde talas
om, tillstyrkt att Kungl. Maj:t därutöver
får en ganska vidsträckt frihet att
använda detta anslag även för andra
likartade ändamål. Jag har begärt ordet
endast därför att jag har känt ett behov
att uttrycka min tacksamhet för det förtroende
som sålunda har visats.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 273, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. in., såvitt avser
kronoegendomen Kolstad 1\ 21 och 31 i
Mjölby stad; samt

nr 297, med anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo jämte i
ämnet väckta motioner.

110 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
298, till Konungen angående regleringen
för budgetåret 1954/55 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
in. m. jämte i ämnet väckt motion.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
försvarets centrala tyg-, intendentur- och
civilförvaltning m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående löneoch
pensionsförmåner för personal å
försvarets reservstater;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1954/
55 till driftkostnader för mät- och avmagnetiseringsstationer; nr

137, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1954/55 till universitetet
i Göteborg och Stockholms högskola
m. in. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1954/55 till folk- och småskoleseminarierna
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vidareutbildning
av folkskollärare för tjänstgöring på
högre skolstadier m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående inrättande av
ordinarie lärartjänster på försöksskolans
högstadium m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1954/55 till främjande
av praktisk lärlingsutbildning hos
hantverksmästare jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1954/55 under femte huvudtiteln
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
in. in.;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt in. in., i vad propositionen
avser avräkning av vissa belopp
mot automobilskattemedlen och överskridande
av viss anslagspost;

nr 148, i anledning av Kungl.Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande vissa under tolfte huvudtiteln
uppförda anslag avseende det statliga
pensionsväsendet;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anläggning av ett
ångkraftverk på västkusten jämte i ämnet
väckta motioner; och
nr 150, angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1953/54;

bankoutskottets utlåtande nr 32, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
framställning om godkännande av träffade
avtal om försäljning av vissa fastigheter;
samt

första lagutskottets utlåtande nr 25, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

På framställning av herr talmannen
beslöts att särskilda utskottets utlåtanden
nr 1—8 skulle uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för kammarens sammanträde
fredagen den 21 innevarande månad.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.12.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 111

Onsdagen den 19 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1954/55 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1954/55 under
fjärde huvudtiteln m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående folk- och småskollärares
avlöningsförhållanden in. in. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåret
1954/55 till inrikesdepartementets
avlöningar och omkostnader samt
angående psykologiskt försvar in. m.
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
in. in.

Ang. avräkningen av anslag mot automobilskattemedlen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt, m. m., i vad propositionen
avser principerna för avräkning
av vissa anslag mot automobilskattemedlen.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 112 därom framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlå -

tande hemställt, att riksdagen måtte godkänna
i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 26 februari 1954 angivna
principer för avräkning av vissa anslag
å driftbudgeten helt eller delvis mot
automobilskattemedel.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundqvist, Skoglund i Doverstorp och
Staxäng, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte besluta,
att vid avräkning av vissa anslag
å driftbudgeten helt eller delvis mot
automobilskattemedel de hittillsvarande
principerna skulle tillämpas.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Såsom kammarens närvarande
ledamöter redan torde ha kunnat
konstatera har vederbörande departementschef
förklarat, att han inte i detta
sammanhang har velat föreslå några
principiella ändringar i fråga om dessa
anslags avräkning mot bilskattemedlen.
Inte desto mindre har en del smärre avvikelser
vidtagits. Jag skall inte närmare
uppehålla mig vid dem; det gäller en
del avlöningsbelopp, pensionsbelopp och
skadebelopp etc. som man nu utan vidare
har fört över på bilskattemedlens
konto. Vid bifall till det förslag som nu
är framlagt skulle ett ytterligare belopp
av sammanlagt 8,6 miljoner kronor komma
att till nästa budgetår belasta bilskattemedlens
specialbudget.

Statsutskottets majoritet har förklarat
sig inte ha någonting att erinra emot
detta Kungl. Maj:ts förslag, men jag kan
inte se att utskottet har anfört några
särskilda skäl för sin ståndpunkt. För
min del kan jag inte ansluta mig till den
uppfattning som majoriteten här har gett
uttryck åt. Jag tar i stället fasta på departementschefens
uttalande, att hela avräkningsförfarandet
enligt hans förmenande
bör upptagas till prövning. Den

112 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Ang. avräkningen av anslag mot automobilskattemedlen.

uppfattningen delar jag helt och hållet.
Men detta, herr talman, bör väl då också,
såvitt jag förstår, medföra att man i varje
fall inte i dag kan säga, om resultatet av
en sådan omprövning blir att bilskattemedlen
skall belastas mera eller mindre
än som för närvarande är fallet. Under
sådana förhållanden har jag kommit till
den naturliga slutsatsen, att man i avvaktan
på resultatet av denna omprövning
icke bör göra några som helst avvikelser
från de grunder som hittills har
tillämpats. Denna uppfattning delas också
av mina medreservanter, och därför
har vi i den till detta utlåtande fogade
reservationen yrkat »att riksdagen må
besluta, att vid avräkning av vissa anslag
å driftbudgeten helt eller delvis
mot automobilskattemedel de hittillsvarande
principerna skall tillämpas».

Med dessa få ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservanternas hemställan.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Herr Lundqvist sade sig
inte ha kunnat finna, att utskottet anfört
några särskilda skäl för sitt ståndpunktstagande
i denna fråga. Men utskottets
skäl är ju redovisade i och med att utskottet
ansluter sig till vad departementschefen
har anfört. Vi har funnit
hans argumentering i denna sak vara
mycket stark. Han säger nämligen, att
man på grundval av den faktiska kostnadsfördelningen
i fråga om avlöningsanslagen
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och vägförvaltningarna har
kommit fram till att vägverksamheten
utgör ungefär nio tiondelar av den totala
verksamheten, och man har då ansett
att dessa nio tiondelar bör bestridas
med bilskattemedel.

Jag vill göra kammaren uppmärksam
på att ändringen jämfört med nuvarande
förhållanden — då hälften av avlöningsanslagen
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
avräknas mot bilskattemedel
och hela kostnaden för vägförvaltningarna
avräknas mot dessa medel —-innebär en ökning med 1,2 miljoner
kronor. Resten av de 8,6 miljonerna,

alltså 7,4 miljoner, har uppkommit på
grund av att man här föreslagit, att pensionskostnaderna
för bl. a. vägarbetarna
skall bestridas med bilskattemedel,
och i det fallet kan man ju konstatera
att till och med motororganisationerna
har funnit en sådan ordning vara rimlig Högerns

motion på denna punkt fattar
jag närmast som en komplettering
till dess förslag att bilskatten inte skulle
höjas så mycket som Kungl. Maj :t föreslagit.
Nu har emellertid riksdagen bifallit
de nya bilskatterna, och då kan ju
inte reservationen här hjälpa bilisterna
i det avseendet. Konsekvensen av ett bifall
till reservationen komme endast att
bli, att vi finge en ytterligare belastning
på den allmänna budgeten med 8,6 miljoner
kronor. Då jag tycker det skall bli
spännande att se, hur högern skall få
underlag för sitt krav om skattesänkning,
tycker jag det är synd om vi inte
här hjälper högern att slippa en utgift
på 8,6 miljoner kronor, och därmed ger
högern en bättre chans att klara sitt
skattesänkningsprogram. Då jag som sagt
är mycket spänd på att se hur högerpartiet
skall kunna förena sina äskanden
om utgiftsanslag och sitt krav på
skattesänkning förefaller det mig som
om man borde hjälpa högern med åtminstone
dessa 8,6 miljoner kronor.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Jag käner mig nästan
överväldigad av tacksamhet mot statsutskottets
ärade talesman, som så här
öppet erkänner att han av omtanke om
högern och för att öka dess möjligheter
att åstadkomma önskvärd skattesänkning
tycker att det skulle vara synd att
bifalla det förslag som jag här har framställt.
Jag tackar för detta, och jag kanske
i annat sammanhang kan få utnyttja
herr Hesselboms hjälpsamhet i samma
syfte.

Han yttrade, att motororganisationerna
själva förklarat att de inte hade någonting
emot att vara med och betala

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 113

Ang. redovisningen av de statliga väganslagen.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

till dessa olika kostnader. Detta är riktigt.
Men, herr talman, herr Hesselbom
glömde att tala om att organisationerna
säkerligen inte hade tänkt sig att
bilskatten skulle komma att höjas på
det sätt riksdagen i lördags beslöt i enlighet
med Kungl. Maj :ts förslag. Hade
de vetat det hade de kanske också haft
en annan mening på denna punkt.

Det rubbar i varje fall inte min mening.
Jag vidhåller mitt yrkande, herr
talman, även om jag förstår att det är
utsiktslöst. Saken är i alla fall värd att
inte släppas utan vidare.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 130, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag till
vägväsendet för budgetåret 1954/55 jämte
i ämnet väckta motioner m. m.

På framställning av herr talmannen
beslöts att detta utlåtande skulle företagas
till avgörande punktvis och, i den
mån så erfordrades, momentvis.

Punkten 1.

Ang. redovisningen av de statliga väganslagen.

I innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Majd under sjätte huvudtiteln
lämnat en redogörelse för vissa
anslagstekniska frågor. I samband härmed
hade föreslagits, alt medel för den
statliga väg- och brobyggnadsverksamheten
i fortsättningen skulle anvisas under
fyra särskilda anslag, nämligen Byggande
av riksvägar, Nyanläggning av länsvägar,
Nyanläggning av ödebygdsvägar
samt Ombyggnad av länsvägar och ödebygdsvägar.

8 Första kammarens protokoll 195i. Nr 21.

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundqvist (1:87) och den andra inom
andra kammaren av herr Staxäng in. fl.
(II: 109), i vilka hemställts, att riksdagen,
då den enligt förslag under sjätte
huvudtiteln yttrade sig över möjligheterna
till förenklad anslagsteknik beträffande
väginvesteringarna på driftbudgeten,
måtte uttala sig för ett av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen framlagt förslag
med den ändringen, att det gemensamma
vägbyggnadsanslaget borde uppdelas
på byggande av riksvägar, av länsvägar,
av ödebygdsvägar och av storbroar;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Pålsson m. fl. (I: 296) och den andra
inom andra kammaren av herr Ericsson
i Näs (11:405), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av förevarande
punkt måtte besluta, att de i propositionen
föreslagna fyra särskilda anslagsgrupperna
för den statliga väg- och
brobyggnadsverksamheten skulle kompletteras
med en rubrik för redovisning
av större brobyggnadsföretag;

dels ock en inom första kammaren av
herr Karl Andersson väckt motion
(1:464), vari, såvitt nu var i fråga, yrkats
att utöver de av Kungl. Maj:t förordade
väganslagen skulle uppföras ett
anslag för vägbeläggningar och ett anslag
till storbroar.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionerna
I: 296 och II: 405 samt I: 464, sistnämnda
motion såvitt nu vore i fråga, och
med avslag å motionerna 1:87 och II:
109, besluta, att medel för den statliga
väg- och brobyggnadsverksamheten
fr. o. m. budgetåret 1954/55 skulle anvisas
under följande fyra reservationsanslag,
nämligen Byggande av riksvägar,
Byggande av länsvägar, Byggande av
ödebygdsvägar samt Byggande av storbroar.

114 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Ang. redovisningen av de statliga vaganslagen.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Karl Andersson, Näsgård,
Alfred Nilsson, Näsström, Pålsson, Rubbestad,
Åkerström och Onsjö, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionen 1:464, såvitt
nu vore i fråga, och med bifall till
motionerna I: 296 och II: 405 samt med
avslag å motionerna I: 87 och II: 109, besluta,
att medel för den statliga väg- och
brobyggnadsverksamheten fr. o. m. budgetåret
1954/55 skulle anvisas under följande
fem reservationsanslag, nämligen
Byggande av riksvägar, Nyanläggning av
länsvägar, Nyanläggning av ödebygdsvägar,
Ombyggnad av länsvägar och ödebygdsvägar
samt Byggande av storbroar;

b) av herrar Lundqvist och Staxäng,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Väganslagen har i år
varit föremål för ett mycket stort intresse,
och här föreligger en mängd olika
förslag, avseende dels själva anslagsformerna
och anslagsberäkningarna, dels
anslagens storlek.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
i sina petita föreslagit, att medel till vägbyggnader
skulle utgå över ett enda anslag
benämnt vägbyggnader. Detta anslag
skulle sedan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fördelas på tvenne
väggrupper, riksvägar och länsvägar.
Därjämte hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tänkt sig att man skulle uppgöra
flerårsplaner för vissa stora broar.
Man skulle alltså inskränka väggruppernas
antal från det nuvarande antalet till
endast två.

Kungl. Maj:t har emellertid inte följt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag
utan har i sin proposition föreslagit
ett ökat antal grupper och hemställer att
riksdagen måtte bevilja vägbyggnadsmedel
över fyra olika anslag. Kungl.
Maj:t har accepterat väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag rörande gruppering
i riksvägar och länsvägar men

bär därutöver föreslagit att bibehålla de
nuvarande ödebygdsvägarna samt ytterligare
ett särskilt anslag för ombyggnad
av länsvägar och ödebygdsvägar.

I det utskottsförslag som här föreligger
finner kammarens ledamöter att inte
någon vare sig inom utskottsmajoriteten
eller bland reservanterna har kunnat
förorda väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
linje och inte heller Kungl. Maj:ts
förslag oförändrat. Statsutskottet har inte
kunnat ena sig om någon gemensam lösning,
utan här föreligger ju ett utskottsförslag
och en reservation.

Om man endast ville se frågan om
väganslagen ur anslagsteknisk och kameral
synpunkt torde det vara uppenbart,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag är det mest tillfredsställande.
Det är det mest radikala, det går
längst i förenkling. Det är alltså ett förslag
som skulle medföra mindre besvär
med bokföring och dylikt, det skulle vara
latt att tillämpa i praktiken o. s. v. Ur
rent anslagstekniska och kamerala synpunkter
torde väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag i det närmaste vara
fulländat. Det anmäler sig emellertid
också andra synpunkter, inte minst på
vägfrågorna. När man väger dessa andra
synpunkter mot de anslagstekniska och
kamerala, så blir det här en omdömesfråga
vilka som väger tyngst.

Bland de instanser som haft tillfälle
att yttra sig över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag befinner sig också
riksräkenskapsverket. Detta verk har
givetvis alldeles speciell anledning att
yttra sig över de kamerala synpunkterna,
som av verket kunde anses vara en mycket
väsentlig sak och kanske rent av
borde utgöra tyngdpunkten. Det oaktat
har riksräkenskapsverket i sitt yttrande
över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag gjort en del anmärkningar, som
jag tycker är ganska intressanta, eftersom
de kommer från just detta verk.
Vad riksräkenskapsverket har anmärkt
och påtalat är, att med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag skulle riksdagens
inflytande på vägfrågorna i mycket
hög grad försvinna. Riksräkenskapsverket
säger att riksdagens inflytande är så

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

115

Ang.

väsentligt att det inte på detta sätt får
elimineras och uttalar, att det vid vägväsendets
förstatligande säkerligen inte
var riksdagens avsikt, att riksdagen på
detta sätt skulle sättas åt sidan när det
gällde väganslagens fördelning. Kungl.
Maj :t har inte heller accepterat väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förslag utan
har, kan man säga, sökt gå en medelväg.

Det är uppenbart att det på detta område
behöver göras en sanering. För
närvarande har det funnits inte mindre
än fjorton olika anslagstyper för vägbyggandet,
och även om tre av dessa
anslagstyper allaredan är på avskrivning
och automatiskt bortfaller, så återstår
likväl elva olika anslagstyper, över
vilka vägkostnaderna skall föras. Att detta
medför en onödig belastning och i
vissa fall kan vålla svårigheter torde vid
det här laget alla vara eniga om. Men
då är frågan var man skall finna en
rimlig och riktig gräns, en avvägning,
som tillgodoser både de anslagstekniska
och de kamerala synpunkterna och även
ger riksdagen och de lokala vägorganen
möjligheter att i fortsättningen utöva ett
inflytande på anslagsfrågorna.

Utskottsmajoriteten har så till vida avvikit
från Kungl. Maj:ts förslag, att den
har velat reducera väganslagen till tre
typer förutom ett broanslag. Det skulle
alltså bli sammanlagt fyra anslagstyper.
Det största anslaget, anslaget till ombyggnader,
har utskottets majoritet inte
velat tillstyrka. Det betyder i realiteten
en centralisering och en koncentration
i fråga om anslagsbelopp, som utgör
sextio procent av hela den samlade vägbyggnadskostnaden.
Det är således en
mycket betydande koncentration, som
ligger i utskottsmajoritetens förslag när
den med frångående av Kungl. Maj:ts
förslag inte förordar ett särskilt anslag
för ombyggnad.

Reservanterna har på denna punkt
helt velat tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag
beträffande väganslagen. Vi har
emellertid därutöver i likhet med majoriteten
velat förorda ett särskilt anslag
för speciella storbroar. Skillnaden
beträffande broanslaget rör endast frå -

redovisningen av de statliga väganslagen.
gan om gränsdragningen, var detta broanslag
skulle börja utgå. Utskottsmajoriteten
har stannat vid en kostnadssumma
av tre miljoner kronor, under det att
reservanterna förordar att storbroar, som
kan räknas som fristående brobyggnadsföretag,
skulle upptas i särskilda flerårsplaner
redan vid en kostnad av en
miljon kronor. Här är således bara fråga
om en gränsdragning, och det är uppenbart
att om en gränsdragning kan
man diskutera. Var man än drar gränsen
uppstår det alltid gränsfall. Det kan
därför vara svårt att finna den riktiga
gränsen.

När vi har velat gå så långt ned som
till en miljon kronor är det närmast därför
att vi har funnit, att om det skall
vara någon mening med ett särskilt
broanslag och med upprättandet av flerårsplaner
för brobyggnader, bör det röra
sig om ett relativt stort antal broar.
För att få ett sådant antal måste man
gå ned till gränsen en miljon kronor.
Följer man utskottsförslaget med gränsen
vid tre miljoner kronor, blir det ett
jämförelsevis ringa antal verkliga storbroar
som kan komma upp i flerårsplanerna.
Av broar, som kostar mer än tre
miljoner kronor, har vi i varje fall under
den gångna tiden som regel inte
haft mer en tre eller högst fyra i arbete
samtidigt. Det skulle således bli en flerårsplan
som får så liten omfattning, att
det inte blir mycket mening med den.
Det är alltså bara i fråga om gränsdragningen
som vi på denna punkt skiljer
oss.

Den väsentligaste skillnaden mellan
utskottsförslaget och reservationen är
emellertid, att utskottsförslaget förordar
en starkare koncentration, en ökad centralisation
och således ett ökat inflytande
hos de centrala myndigheterna och
därmed, som vi reservanter vill göra
gällande, ett minskat inflytande hos de
lokala vägorganen.

För närvarande skall det enligt vägstadgan
upprättas flerårsplaner. Dessa
flerårsplaner upprättas som bekant för
en tid av fem år men revideras vart
tredje år. Enligt min och mångas erfarenhet
som sysslat något litet med ar -

116 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Ang. redovisningen av de statliga väganslagen.

betet i vägnämnderna, är det i huvudsak
vid upprättandet av flerårsplaner
och vid justering av dessa, som lokala
vägnämnder och länsvägsnämnder kan
öva inflytande på väganslagens fördelning.
Då bär nämligen nämnderna möjlighet
att framföra förslag, och då får de
också yttra sig över uppgjorda förslag.
Nämnderna har som bekant ingen beslutanderätt.
De är organ som endast tillfrågas.
Men de får dock vara med, de
kan framföra bygdens intressen och begära
att få den eller den vägen placerad
på flerårsplan, och stundom kan de
givetvis också lyckas få igenom sina förslag.
Jag vill inte göra gällande att de
lokala vägnämndernas inflytande är så
särdeles stort, men jag vill ändå ha
sagt, att med de hittillsvarande förhållandena
har nog nämnderna, om de
verkligen sökt att tillvarataga sina intressen,
haft ett visst inflytande just vid
upprättandet av flerårsplanerna. Ju mer
antalet flerårsplaner krymper samman
— enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag skulle de i fortsättningen
endast vara tre, enligt utskottsmajoriteten
fyra och enligt reservanternas förslag
fem — desto mindre antal flerårsplaner
som upprättas, desto mindre inflytande
får, enligt reservanternas mening,
de lokala vägnämnderna över fördelningen
av de anslag, som följer med
flerårsplanerna och som skall tillföras
vägarbetena samtidigt som dessa upprättas.

Det råder således en skillnad emellan
utskottets förslag och reservanternas,
som kanske i själva verket är större än
vad man kan läsa ut ur själva trycket,
där det bara talas om ett större eller
mindre antal väganslag. Det rör sig här
om pengarnas fördelning på olika vägfyper
och inom olika områden. När nu
utskottet genom att vilja stryka Kungl.
Maj :ts största väganslag, det på 195 miljoner
kronor, och införa det automatiskt
på de två kvarvarande anslagen, innebär
det en koncentration, som jag nyss
nämnde, beträffande inte mindre än CO
procent av hela totalbeloppet. Under sådana
förhållanden är det uppenbart att
det också blir en motsvarande inskränk -

ning när det gäller att kunna fördela
vägbyggnadsmedlen på bästa sätt för
olika behov.

Sedan vill jag fästa uppmärksamheten
på ytterligare en sida av denna fråga.
Såsom vi alla vet, har vägbyggandet under
en period av 12—15 år fått stå tillbaka,
och man har för vägbyggnadsändamål
fått nöja sig med enligt mångas
mening alltför små belopp. Vägbyggandet
har inte kunnat bedrivas i samma
takt som trafiken utvecklats. En grupp
av vägar, som kanske drabbats särskilt
hårt under denna period, har varit de
stora vägarna, de s. k. rikshuvudvägarna.
Anslagen för byggande av huvudvägar
har ju varit mycket blygsamma.
Nu har det emellertid inträtt en ändring
i fråga om väganslagen. Det har
blivit en lättnad i läget, anslagen har
kunnat ökas, och man har fått upp inkomsterna
på vägbudgeten. Man ser sig
nu åter ha möjlighet att öka byggnadsverksamheten.
Vi går, hoppas jag, mot
en period, då vi kan ta igen en hel del
av vad som har försummats under den
gångna tiden. Detta är nog också nödvändigt
med tanke på motorismens snabba
utveckling. Om vi skall kunna hålla
jämn takt med den utvecklingen, fordras
det säkerligen en kraftig ökning av
vägbyggnaderna.

Men med den starka utveckling, som
bilismen nu har fått, och med de starka
intressen, som gör sin röst hörd från det
hållet, får vi inte blunda för att det
kanske kommer att resas starka krav
på att nu skall här byggas motorvägar.
Man nöjer sig alltså bland bilisterna inte
längre med vanliga landsvägar utan
kräver byggandet av särskilda motorvägar.
Bilisterna resonerar ofta som så,
att det är de som betalar bilskatterna
och vägkostnaderna, varför det för dessa
pengar bör byggas sådana vägar att
bilisterna kommer fort och obehindrat
fram. Vi bilister vill ha ordentliga vägar,
säger man på det hållet.

Det resonemanget är naturligtvis till
en del riktigt. Men det skadar kanske
inte att erinra om att vägarna och vägväsendet
ju ändå är till för hela befolkningen.
Bilägarna utgör, trots den

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 117

Ang. redovisningen av de statliga väganslagen.

väldiga ökning som har skett under senare
år, alltjämt endast 7 procent av befolkningen
i vårt land •—• det är faktiskt
inte fler som har bilar. Uppenbarligen
är det mer än 7 procent av Sveriges
befolkning som vill ha vägar. Dessutom
finns det säkerligen stort behov
av vägar i trakter, där bilismen inte är
särskilt intresserad av att bygga vägar,
men där den fast boende befolkningen
måste ha vägar för att kunna ha sin
tillvaro.

Jag vill med detta ha sagt, att när vi
nu har att vänta oss starka påtryckningar
från motorfolket för att vi skall bygga
dessa kostsamma motorvägar, måste
vi göra en avvägning, så att även andra
vägintressen blir tillgodosedda. Vi
får inte riskera att hamna i en motsatt
epok, där all vår strävan bara går ut
på att bygga stora motorvägar och där
andra vägintressen åsidosättes. Vi måste
tvärtom få till stånd en avvägning
mellan de olika intressena, så att det
blir en rättvis fördelning av väganslagen.

Just för att det skall kunna ske en
sådan avvägning de olika intressena
emellan, anser vi reservanter det vara
viktigt och värdefullt —• ja, kanske det
mest väsentliga •— att vi får behålla riksdagens
inflytande över vägmedlens fördelning
samt att vi likaledes får behålla
de lokala organens inflytande över uppgörandet
av flerårsplaner. Det är detta
som är det väsentliga för reservanterna,
när vi har skilt oss från utskottsmajoriteten
och yrkar på ett något utökat antal
poster för väganslagen och en annan
fördelning.

Jag såg för några dagar sedan i en
kvällstidning — det var för övrigt samma
dag som utskottet justerade sitt utlåtande
— en artikel, vari man just lade
fram planer på byggande av motorvägar
här i landet inom en tidrymd av några
få år. Det talades där om motorvägar för
en sammanlagd kostnad av 2 miljarder
kronor. Det föreslogs i denna artikel att
man skulle bygga sådana motorvägar
från Malmö — vi har ju redan en dylik
väg till Lund ■— som sedan skulle fortsätta
till Stockholm och Gävle. Norr om

Gävle skulle det inte byggas några motorvägar.
I södra Sverige skulle man
bygga ut ett nät av motorvägar för så
stora belopp, att det säkerligen inte
skulle bli något över av automobilskattemedlen
för andra vägföretag. Det skulle
bli en mycket lugn period norr om
Dalälven. Befolkningen där skulle inte
störas av några vägbyggen. Jag är emellertid
inte övertygad om att befolkningen
i denna del av vårt land skulle vara
till freds med en dylik ordning.

Men, säger kanske någon, vad som
skrevs i denna artikel är kanske bara att
betrakta som ett uppslag, såsom fromma
önskningar. Jag vill då fästa uppmärksamheten
på att det är en ganska
högt uppsatt tjänsteman i väg- och vattenbyggnadsstvrelsen,
som står bakom
dessa funderingar. Vi får nog också
räkna med, att om bilismens folk skulle
få sina önskemål tillgodosedda, så har
vi att motse en dylik utveckling.

Jag skall inte nu längre uppehålla mig
vid reservanternas förslag. Jag har försökt
påvisa skillnaden mellan detta och
utskottets förslag. Den är formellt inte
större än att vi har biträtt Kung]. Maj:ts
förslag med ett tillägg rörande storbroar.
Men vårt förslag skiljer sig från utskottsmajoritetens
därigenom, att vi vill
i högre grad bibehålla riksdagens och
de lokala organens inflytande på vägmedlens
fördelning. Det är kontentan av
vår reservation.

Herr talman! Jag ber sålunda att få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
avgivna reservationen, vilken sammanfaller
med Kungl. Maj:ts förslag
med tillägg av ett anslag för storbroar.

I detta anförande instämde herrar
Näsström (s), Karl August Johanson (s),
Erik Olsson (s), Olofsson (s), Olsén (s),
Grym (s) och Gustaf Karlsson (s).

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Utöver den reservation,
för vilken herr Andersson i Rixö har
talat, finns under den punkt, som nu behandlas,
en av mig avgiven blank reservation.
Den anknyter till en motion,
som i denna kammare är framburen av

118 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Ang. redovisningen av de statliga väganslagen.

mig och i andra kammaren av herr Staxäng.
Motionen går ut på att riksdagen
skall praktiskt taget 100-procentigt acceptera
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag, som ju avser ett enda gemensamt
vägbyggnadsanslag. Vi skiljer
oss från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
endast så till vida, att vi vill ha ytterligare
en delpost under detta gemensamma
anslag.

Utskottet har ju, såsom framgått även
av vad herr Andersson i Rixö bär sagt,
självt föreslagit en uppdelning av vägmedlen
på fyra anslag. Det skulle ske
efter samma system, som vi tänkt oss,
fastän vi vill ha ett gemensamt anslag,
som sedan skulle vara uppdelat på fyra
olika poster. Skillnaden är sålunda inte
så stor mellan utskottsmajoritetens och
motionärernas förslag.

Nu säger utskottsmajoriteten — och
det har ännu starkare understrukits av
herr Andersson i Rixö nyss — att går
man in för motionärernas förslag, berövar
man riksdagen det inflytande på
vägmedlens disposition, som man anser
att riksdagen bör ha. Jag är litet förvånad
över att man dragit så vittgående
konklusioner av vårt förslag. Jag vill
erinra om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i motiveringen för sitt förslag
säger, att styrelsen tänkt sig, att när
den skickade in sina petita, däri man
alltså skulle ha en slutsumma för hela
anslaget, skulle man samtidigt redovisa
den tänkta uppdelningen av anslagsmedlen
på byggande av riksvägar, av länsväg^
och av storbroar. Detta är alltså
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag,
och vi motionärer skiljer oss från
detta endast så till vida, att vi tänkt oss
att man skulle lägga till ytterligare en
delpost, nämligen för ödebygdsvägar.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen säger
sedan, att genom en uppdelning av
anslaget på sätt styrelsen föreslagit skulle
riksdagen få tillfälle att på grundval
av de av Kungl. Maj :t i proposition
framlagda förslagen om medelsanvisning
pröva anslagets disposition i huvudsak
på de angivna olika ändamålen.
Men inte nog därmed, utan i samband
med efterföljande anslagsäskanden skul -

le väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till
riksdagen lämna en redogörelse för anslagets
slutliga disposition under det
gångna arbetsåret, innefattande jämväl
eu uppdelning av delposten till byggande
av länsvägar på respektive nyanläggning
och ombyggnad. Enligt styrelsen
skulle riksdagen därmed få möjlighet att
lämna de direktiv för den fortsatta verksamheten,
som kunde befinnas påkallade.

Jag tycker ju, att när man vet vilken
vikt som tillägges varje ord, som ett utskott
skriver i ett utskottsutlåtande till
ledning för underordnad myndighet eller
för Kungl. Maj:t, så är det märkvärdigt
att utskottet i det här fallet inte
tror att utskottet skall få något att säga
till om eller att det inte med god verkan
skulle kunna ge uttryck för bestämda
önskemål i den ena eller andra riktningen
vid sitt godkännande eller avstyrkande
eller vid ändring av de förslag,
som Kungl. Maj :t med stöd av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens petita lägger
fram. Jag tycker att statsutskottet
därmed gjort gällande, att utskottets ord
skulle väga alltför lätt — ja, mycket lättare
än vad man annars vill ge sken av
och mycket lättare också än vad jag
tror att utskottets ord verkligen väger,
oavsett om de nu står i klämmen eller i
motiveringen till ett utlåtande. Jag bär
alltså väldigt svårt att förstå denna tveksamhet.

Jag vill också understryka, herr talman,
att flertalet av de i ärendet hörda
remissinstanserna har tillstyrkt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förslag. Och
man kan nog inte säga som den ärade
föregående talaren, att detta skulle vara
en fördel endast ur kameral synpunkt;
jag tycker för min del att det måste ha
stor praktisk betydelse för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att få en summa
som man i någon mån kan disponera på
ena eller andra sättet, beroende på omständigheterna
för tillfället. På det sättet
borde man i alla händelser få större
möjligheter än om anslagen är specificerade
och beviljade av statsmakterna
för vissa bestämda ändamål under visst
budgetår eller kalenderår.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 119

Ang. redovisningen av de statliga väganslagen.

Skillnaden mellan de önskemål vi båda
motionärer framfört och utskottsmajoritetens
ståndpunkt är som sagt inte
särskilt stor, herr talman. Jag betecknar
utskottsmajoritetens förslag såsom
ett steg i rätt riktning, och jag känner
mig ganska övertygad om att fortsättning
kommer att följa, även om takten
måhända blir litet långsammare. Med
denna min inställning och uppfattning
är det ganska naturligt att jag inte ställer
något annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag på den nu förevarande
punkten.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Det framgick av herr
Karl Anderssons anförande, att vad
som skiljer reservanterna och utskottet
är två frågor — för det första frågan om
antalet delanslag i det stora väganslaget
och för det andra frågan om broanslaget.
Först tänkte jag säga några ord om
skiljaktigheten beträffande antalet anslag.

Utskottets majoritet förordar i likhet
med Kungl. Maj:t ett anslag för byggandet
av riksvägar och ett för anläggning
av ödebygdsvägar. Om man i detta sammanhang
bortser från broanslagen, föreslår
utskottsmajoriteten vidare att det av
Kungl. Maj:t äskade anslaget på 183 miljoner
kronor till ombyggnad av länsvägar
skall sammanföras med det begärda
anslaget på 20 miljoner till nybyggnad
av länsvägar. Det är alltså inte på det
viset, som någon möjligen skulle kunna
tro efter herr Karl Anderssons anförande,
att utskottet skulle räkna bort ett
anslag på cirka 180 miljoner kronor; vi
vill bara till det stora anslaget lägga ytterligare
20 miljoner, som nu är särredovisade
för nybyggnad av länsvägar. Meningen
är att man med detta anslag på
ca 200 miljoner skall kunna dels bygga
nya och dels bygga om gamla länsvägar.

Vi har ansett att den ordningen skulle
bli mera rationell än den reservanterna
gått in för. Vid ombyggnad av en befintlig
väg är det nämligen sakligt sett ofta
fråga om en nybyggnad, då vägen i kanske
praktiskt taget hela sin sträckning

blir en ny väg. I varje fall är skillnaden
mindre mellan en sålunda ombyggd väg
och en helt nybyggd väg än mellan den
ombyggda vägen och exempelvis en förbättrad
väg eller en väg som fått ny beläggning.
Rent sakligt sett kan man därför
gott jämställa nybyggnadsarbeten
med ombyggnadsarbeten. När det gäller
riksvägarna har ju alla parter också accepterat
ett gemensamt anslag. Utskottets
förslag kommer att innebära en möjlighet
till smidigare anpassning av de
olika vägbyggnadsföretagen och en ytterligare
administrativ förenkling utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit. Man
kan ställa sig frågan, om det från riksdagens
sida finns något behov att bestämma,
att just 20 miljoner av dessa
drygt 200 miljoner skall användas för
nybyggnad av länsvägar och ungefär
180 miljoner för ombygnad.

Nu har herr Karl Andersson befarat,
att följden av ett bifall till utskottets förslag
skulle bli en minskning av de lokala
vägmyndigheternas inflytande på vägbyggandet
i vårt land. Utskottet har en
diametralt motsatt uppfattning om verkningarna.
Det är riktigt som herr Karl
Andersson påpekade, att vägnämnderna
och länsvägnämnderna kan utöva sitt
största inflytande på vägbyggandet vid
upprättandet av flerårsplanerna. Enligt
utskottets mening kommer detta vägnämndernas
inflytande att ökas i fråga
om nybyggande och ombyggande av länsvägarna,
därför att man mera än nu och
mera än enligt reservanternas förslag
kommer att lägga i de lokala vägmyndigheternas
hand att avgöra, vilka vägföretag
som skall igångsättas. Enligt vägstadgan
skall flerårsplaner omfattande
väggbyggnader upprättas inom ramen
av de medel som kan påräknas för olika
ändamål. Om en länsstyrelse kan påräkna
ett årligt anslag till länsvägar av
exempelvis 10 miljoner kronor inom de
närmaste åren, har länsstyrelsen enligt
utskottets förslag möjlighet att inom
denna ram upptaga vägarbeten, antingen
det är nybyggnader eller ombyggnader.
Men är det så, att riksdagen har låst
anslagen och sagt, att för nybyggnadsverksamhet
skall användas en tiondel,

120 Nr 21.

Onsdagen den 19 mai 1954 em.

Ang. redovisningen av de statliga väganslagen.
varken mer eller mindre, har man ju
beskurit länsstyrelsernas, länsvägnämn -

dernas och de övriga vägnämndernas
möjligheter att kunna välja mellan olika
slag av vägbyggnader. Om det län, som
jag här tagit som exempel, i stället för
ett gemensamt anslag på 10 miljoner
kronor får 9 miljoner kronor till ombyggnadsverksamhet
och 1 miljon kronor
till nybyggnadsverksamhet, är man
ju där låst av den beräknade medelsramen
under den kommande femårsperioden
och därmed låst vid de olika slagen
av vägarbeten.

Utskottet bär därför kommit till den
bestämda uppfattningen, att ett bifall
till utskottets förslag kommer att innebära
en väsentlig ökning av de lokala
vägmyndigheternas — länsstyrelsernas
och vägförvaltningarnas och därmed
också vägnämndernas — inflytande när
det gäller vägbyggnadsverksamheten.

Herr Karl Andersson talade om en
koncentration av anslagen, och det är
riktigt. Men jag bestrider att det är en
centralisering av beslutanderätten.

Herr Karl Anderssons mycket skrämmande
framtidsperspektiv i fråga om
vägbyggnadsverksamheten i vårt land —
han befarade att man från motorismens
sida skulle försöka pressa fram byggande
av motorvägar, vilket skulle få till
konsekvens att det inte skulle komma att
byggas några vägar norr om Gävle —
kan ju inte ha någon som helst relevans
i den nu diskuterade frågan. .lag förutsätter
nämligen att de motorvägar, som
i framtiden kommer att byggas, kommer
att bestå av riksvägar, och för dem
har vi ju ett särskilt anslag. Därvidlag
bibehåller riksdagen sin möjlighet att
avväga anslagen på ett rimligt sätt. Vad
det här gäller är byggande av länsvägar,
och man kommer väl härvidlag att förfara
på samma sätt som hittills, nämligen
att det anslag, som riksdagen ställer
till Kungl. Maj:ts och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förfogande, kommer
att fördelas på de olika länen. Vi bibehåller
ju också ödebygdsväganslaget, vilket
uteslutande går till de sju nordligaste
länen.

Jag tror därför att herr Kari Anders -

son när det gäller bedömandet av skiljaktigheten
mellan utskottets och reservanternas
förslag på denna punkt inte
behöver hysa några farhågor. Rent allmänt
instämmer jag helt med honom i
hans synpunkt, att utbyggandet av vårt
vägväsende inte kan vara enbart ett
motorismens intresse utan att det är ett
allmänt intresse av första ordningen.

Jag skulle i detta sammanhang också
vilja säga ett par ord med anledning av
herr Lundqvists anförande. Varken
Kungl. Maj:t, utskottet eller reservanterna
har velat ansluta sig till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förslag, och
inte ens herr Lundqvist bär ju nu yrkat
bifall till motionen på denna punkt. Därför
finns inte så stor anledning för mig
att ingå i en polemik när det gäller
anslagstekniken i detta avseende. Vi har
i varje fall inom statsutskottet ansett, att
det ännu så länge är rimligt, att riksdagen
har möjlighet att avväga anslagen
såvitt gäller exempelvis byggande av
riksvägar, av länsvägar och av ödebygdsvägar,
och att riksdagen verkligen
har möjlighet att besluta om anslagens
storlek.

Så, herr talman, några ord i brofrågan,
där ju utskottet och reservanterna
är ense om att det är lämpligt med ett
särskilt anslag för byggande, såsom det
heter i både utskottsutlåtandet och reservationen,
av speciella storbroar. Vad
som skiljer oss på denna punkt är vad
som skall räknas till speciella storbroar.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
för sin del med hänsyn till nuvarande
kostnader för brobyggandet och med
hänsyn till den omständigheten, att man
i brobyggnadsanslaget i fortsättningen
även ämnar medräkna erforderliga tillfartsvägar,
ansett att gränsen bör gå vid
3 miljoner kronor. För att i någon mån
illustrera vilka broar det här är fråga
om kan jag nämna, att av nu pågående
brobyggnader kommer fyra broar att
hänföras till speciella storbroar, nämligen
bron över Skurusundet, en bro över
Dalälven, en bro över Österdalälven och
eu bro vid Strömsund. Av de broföretag,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anser bör påbörjas inom den närmaste

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

121

Ang.

framtiden, är också fyra företag, nämligen
bron över Brevikssundet i Stockholms
skärgård, en bro över Mälaren vid
Nockeby, en bro över Mälaren vid
Drottningholm och en bro över Lule
älv. Dessutom kan man väl förvänta, att
något av broföretagen i Bohuslän tämligen
snart kommer att påbörjas. Bortsett
från broförbindelsen med Orust och
Tjörn representerar dessa åtta broar,
som samtliga kostar över 3 miljoner kronor,
en kostnad av cirka 40 miljoner
kronor.

Det är alltså broar av den storleksordningen,
som utskottet har tänkt sig skulle
hänföras till speciella storbroar. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har ansett,
att för nästa kalenderår erfordras för
dessa brobyggnadsföretags påbörjande
eller fullföljande ett anslag på 12 miljoner
kronor. Nu vill reservanterna till
denna kategori broar hänföra även alla
de broar, vilkas byggande kräver en
kostnad av mellan en och tre miljoner
kronor. De har i konsekvens härmed påyrkat
en höjning av broanslaget med 3
miljoner kronor.

Utskottet har vid sitt avvägande av
anslagen byggt på de förslag, som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har utarbetat,
och de planer, som föreligger. Vad
reservanterna har grundat sitt anslagsäskande
på vet jag däremot inte. Jag ber
bara att få konstatera, att om genomsnittskostnaden
för de broar, som kommer
att kosta mellan 1 och 3 miljoner
kronor, blir 2 miljoner kronor, skulle
reservanternas förslag om en anslagsförstärkning
på 3 miljoner kronor komma
att innebära, att i genomsnitt en och
en halv sådan bro kan byggas per år.
Jag vet inte om det är till fyllest med ett
sådant anslag för att under kalenderåret
1955 genomföra det aktuella brobyggnadsprogrammet.

Utskottet har efter mycket ingående
övervägande kommit fram till att det
skulle vara en rationell ordning, om man
får ett enda anslag till byggande av länsvägar,
innefattande både nybyggnad, ombyggnad,
förbättringar och beläggningar.
Utskottet har därför föreslagit ett gemensamt
anslag för dessa ändamål. Ut -

redovisningen av de statliga väganslagen.
skottet har vidare funnit, att det är ändamålsenligt
med ett särskilt broanslag.
Utskottet har därvid också funnit, att
den enda sakliga utgångspunkt, man därvid
har, är det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagda programmet,
som upptar broföretag med eu kostnad
av ca 3 miljoner kronor eller därutöver.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag
på förevarande punkt.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Herr Andersson i Rixö
har här redovisat reservationen och angivit
detaljskillnaderna mellan utskottets
och reservanternas förslag. Trots detta
har jag en önskan att understryka en del
motiv för vår ståndpunkt.

I det avseendet anser jag mig böra
börja med herr Hesselboms resonemang,
då han påstår, att utskottsmajoritetens
förslag skulle innebära, att de lokala vägmyndigheterna
får ett ökat inflytande,
såsom han uttryckte det. Med dessa myndigheter
avsåg han, förstår jag, vägnämnder
och länsvägnämnder.

Nu är det så att jag har en del erfarenhet
av arbetet i sådana nämnder, och
då jag förmodar att en och annan kan ha
kännedom om det, vill jag mycket noga
understryka, att vad jag här säger inte
grundar sig på den erfarenheten i och
för sig. Min erfarenhet är nämligen den
bästa, och det har inte varit några större
svårigheter för mig att ha ett gott samarbete
med vägförvaltningen och länsstyrelsen.
Men vi är väl å andra sidan
helt på det klara med att det bär rör
om ett samråd. Eftersom det finns olika
former av samråd, bör man också göra
klart för sig hur detta samråd i detta
fall är utformat. En typ av samråd är då
två eller eventuellt flera parter samråder
och beslutar gemensamt, och en annan
är då den ena parten höres och den andra
beslutar. I det senare fallet kan det
inte bli samma inflytande för den part,
som endast höres. Och då det gäller vägnämnder
och länsvägnämnder är inflytandet
på det sättet begränsat till den
rena rådgivningen. Säkerligen beaktas

122

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Ang. redovisningen av de statliga väganslagen.

dessa råd i flertalet fall, men i en del
fall följer man inte råden, och det kan
för all del måhända finnas skäl att inte
alltid beakta dem. Men om man är på
det klara med detta, är det mycket svårt
att förslå konsekvensen och logiken i
påståendet, att om den part, som har
beslutanderätten, får denna rätt utökad,
så skulle detta innebära även ett ökat
inflytande för den rådgivande parten.
Det synes mig vara en något för våldsam
akrobatik att komma fram till det slutresultatet.
Konsekvensen borde väl närmast
tala för en begränsning av beslutanderätten.

Herr Lundqvist var inne på frågan
om riksdagens inflytande på dessa spörsmål,
och han betonade särskilt hur noga
vartenda ord som riksdagen skriver noterades
och beaktades. Han underkände
därför resonemanget. Jag kan förstå varför
herr Lundqvist har den meningen.
Han kanske i det här avseendet har tagit
intryck av erfarenheterna från sitt eget
gamla verk. Men förhållandena är ju
inte alldeles desamma inom SJ som inom
väg- och vattenbyggnadsväsendet. SJ sköter
om både vägbyggandet och trafiken
men väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sköter bara om byggandet och underhållet
av vägar, under det att trafiken
skötes om av andra. Och dessa andra
börjar numera på att uppträda i mycket
betydande organisationer. Detta kan måhända
leda till att det vore lika klokt
att låta rätten att fördela anslagen ligga
kvar hos Sveriges riksdag som att delegera
denna rätt på ett centralt verk i
Stockholm. Jag hyser inga som helst tvivel
om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inte skulle ha möjligheter rent
tekniskt att sköta om denna fördelning,
men många saker och ting kan lätt påverka
denna fördelning och det är inte
så säkert att det alltid skulle bli en rättvis
fördelning, om denna rätt delegerades.

Vi är väl allesammans intresserade av
att det skall byggas vägar, så långt resurserna
räcker till, och vi är också intresserade
av att våra gamla och omoderna
vägar bygges om. Men vi har ju
alltid i detta land hållit på att vägan -

slagen skall fördelas på ett rättvist sätt,
både mellan landsdelarna och mellan de
olika vägtyper, som bygges. Jag är förvisso
ingen motståndare till de stora bilvägarna,
men jag anser att de skall vara
påkallade av ett verkligt behov. Jag blir
i likhet med herr Andersson i Rixö likväl
betänksam, då jag läser i Aftonbladet
om de stora vägbyggnadsplaner, som redan
finnes på detta område. Där förutsätter
man, att det på en mycket kort
tid skall byggas en autostrada mellan
Stockholm och Malmö med en förlängning
till Gävle. Den beräknas kosta ett
par miljarder kronor. Jag för min del
tror ju inte att det stannar vid detta
belopp. Autostradan mellan Malmö och
Lund kostade .redan en miljon kronor
per kilometer, och jag skulle misstänka
att kostnaderna äro åtskilligt högre när
det gäller det nya vägprojektet.

Det kan ju sägas att detta förslag är
ett hugskott. Men jag vill erinra om att
bakom denna tanke står — såsom herr
Andersson nämnde — en rätt framstående
tjänsteman i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
och jag skulle tro att någonstans
i bilden skymtar också Svenska
vägföreningen. I så fall lär det säkerligen
ligga något allvar i det hela •— det
har alltid visat sig, att det inneburit
något mera än hugskott, när intressen
av detta slag har förenats.

Herr Hesselbom har här redovisat de
förevarande anslagen. Jag är en smula
bekymrad, särskilt på en punkt. I en
vid utskottets utlåtande fogad reservation
har vi föreslagit ett särskilt anslag
till ombyggnad av länsvägar och ödebygdsvägar.
Utskottsmajoriteten har visserligen
föreslagit ett anslag till byggande
av ödebygdsvägar, men anslaget till
ombyggnad av sådana vägar har utgått
och bakats ihop under en annan anslagsbeteckning
och redovisas under
rubriken Byggande av länsvägar. Jag
tycker att det då finns anledning att fråga
sig, vart den del av anslaget, som
ändå avsåg ombyggnad av ödebygdsvägar,
tog vägen. Detta är ju ett spörsmål,
som åtminstone för oss norrlänningar
kan vara av ett stort intresse.

.lag vet mycket väl att det i debatten

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

123

Ang.

har sagts, att man helst såge att detta
anslag till ödebygdsvägar toges bort och
redovisades under ett annat anslag. Jag
förstår dessa synpunkter, ty utskottsmajoriteten
syftar väl ytterst till att gå vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen till mötes
och alltså sammanföra alla dessa ändamål
under ett enda anslag. Anslaget till
ödebygdsvägar är, som vi alla vet, av
största intresse för de sju nordligaste länen
och i diskussionen om detta anslag
resonerades som så, att om norrlänningarna
ville ha kvar anslaget, borde de
kunna få det. Någon var till och med så
välvillig i sina omsorger om oss att han
sade, att han tyckte det var tråkigt att
»vi skulle ha vägar som hade ett så fult
namn». På detta kunde jag inte replikera
något annat än att det inte var så
noga med namnet, bara det blev en smula
valuta bakom.

Jag håller på anslaget till ödebygdsvägarna.
Villkoren för byggandet av en
ödebygdsväg är ju något mildare än då
det gäller att bygga en bygdeväg, eller
— som det nu skall heta — länsväg. Om
detta anslag till ödebygdsvägar skulle
tas bort är jag rädd för att vi skulle få
ganska svårt att skapa vägförbindelser
till de mera avlägsna byarna — vi har
sådana alltjämt, som saknar vägförbindelser,
och det kan vara fråga om byar
som inte är så alldeles små heller för
den delen.

Hur jag har vänt på den här saken
har jag kommit till det resultatet, att om
man vill ha möilighet för riksdagen att
öva inflytande på hur tillgängliga medel
skall disponeras för olika ändamål och
om man vill behålla något av det inflytande
som vägnämnder och länsvägnämnder
till äventyrs har, då skall man
nog inte vara rädd för att göra en något
större uppdelning av anslaget än utskottsmajoriteten
föreslagit. Därmed
minskar man ju också antalet planer
och det är, som här sagts, vid planernas
upprättande som de lokala vägmyndigheterna
har möjlighet att påverka utgången.

Herr Hesselbom ansåg, att det skulle
bli större rörelsefrihet, om man fick 10
miljoner kronor till ett län i en enda

redovisningen av de statliga väganslagen.
post än om man fick 9 miljoner kronor
för ett ändamål och 1 miljon för ett annat.
Ja, det kan man kanske säga, men
det blir ju inte mer än 10 miljoner kronor
i någotdera fallet, inom den ramen
får man hålla sig, och då är det väl en
smakfråga hur man vill bedöma situationen.
Men det innebär väl til syvende
og sidst ingen ändring, ty även med den
metoden skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
liksom tidigare fastställa planerna.
Om en friare uppdelning skedde
ute i länen, kunde jag gå med på hans
resonemang, men det är ju inte sagt att
den lokala myndighetens inflytande vinner
på att justeringen skall ske i vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, sedan planerna
insänts dit. Det finns ju ändå den
möjligheten, att vederbörande där anser
att fördelningen mellan olika typer av
vägar har skett på ett oriktigt sätt.

Iderr Hesselbom var inne på frågan
om storbroar och redovisade de nu aktuella
storbrobyggena och även de byggen
som kan väntas under de närmaste
åren. Mot detta har jag ingenting att invända
i sak. Jag vill bara säga, att om
man vill göra en sådan begränsning,
blir det så få broar, att vi inte gärna
kan tänka oss att det skall upprättas
flerårsplaner. Men går man ned med
kostnadsgränsen till det belopp som reservanterna
föreslår, blir det ändå så
pass många broar, att det finns anledning
att upprätta flerårsplaner. Det kan
måhända mot det resonemanget likväl
anföras, att det blir så få broar, att det
inte är säkert att alla län får en bro enligt
det förslaget just den eller den gången.
Men jag anser, att dessa planer har
sin stora betydelse ändå i den omständigheten,
att t. ex. ett län, som nu inte
får in en bro, som det vill ha fram, i
planen, får en bild av hur läget är. De
får då möjlighet att göra sig påminda
och hävda den meningen, att då den
eller den bron blir färdig och kan avföras
från planen, bör den bro som vederbörande
vill ha i sitt län kunna matas
in. På det sättet kan de lokala myndigheterna
få en bild av de möjligheter
som framdeles är att påräkna när
det gäller brobyggen.

124 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Ang. redovisningen av de statliga väganslagen.

Jag skall, herr talman, tills vidare
nöja mig med det resonemanget och ber
att få yrka bifall till den av herr Karl
Andersson m. fl. avgivna reservationen.

Häri instämde herr Näsgård (bf).

Herr HESSELBOM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är en ganska ovanlig
situation som jag befinner mig i. Det
har nämligen aldrig varit på det sättet,
att vi i statsutskottets fjärde avdelning
haft svårt att förstå varandras synpunkter.
Men när det gäller just denna fråga
om sammanförandet av två olika väganslag
till ett enda, ser det ut att vara
ogörligt att komma in på samma våglängd.

Herr Karl Andersson förklarade — och
herr Pålsson underströk nyss detta uttalande
— att vägnämndernas största
inflytande ligger i upprättande av
flerårsplanerna. Jag hävdar därför, att
vägnämndernas inflytande måste bli
större, om de i enlighet med utskottsmajoritetens
förslag får möjlighet att
fritt upptaga olika slags vägarbeten än
om redan riksdagen låser fast anslagsmedlen.
Då säger herr Pålsson, att det
skulle bli den konsekvensen, att det
byggdes motorvägar i stället för att bygdevägnätet
utvidgades. Men motorvägarna
har ingen som helst betydelse i detta
sammanhang. Är reservanterna rädda för
att man kommer att bygga stora motorvägar
i stället för ett rimligt vägnät ute
i bygderna, då bör de ju framställa förslag
om anslagsminskning till byggande
av riksvägar, men det har ju inte skett
i detta sammanhang.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Det var med allra största
intresse jag i kväll liksom oftast lyssnade
till herr Anderssons i Rixö anförande.
Jag fick det intrycket, att han på ett
utomordentligt sätt klargjorde nödvändigheten
av att goda vägar åstadkoms.
Men jag tror att han fastnade i ett resonemang,
som jag ofta har hört här i
riksdagen, då det gäller frågan om uppdelningen
av väganslaget. Man har med
rätt eller orätt fått för sig, att riksda -

gens inflytande över vägbyggandet blir
större, om anslaget bara delas upp på
tillräckligt många poster, således om
riksdagen får säga ifrån, att till det och
det skall gå så och så mycket pengar
och till det och det så och så mycket.
Jag har själv i statsutskottet varit i tillfälle
att följa detta resonemang, och jag
förstår att man i princip är angelägen
om att riksdagen skall få vara med och
bestämma. Men jag undrar om man inte
gör sig skyldig till felslut, när man tror
att det målet nås just genom en mycket
stark uppdelning av anslaget. Det viktiga
är enligt min mening att riksdagen
ar fullt medveten om vad som görs på
detta område, att riksdagen bestämmer
i huvudsak vad som sker på olika avsnitt
men sedan överlåter på de myndigheter
och organ, som står för verkställigheten
härav, att, om det behövs, laga
efter lägligheten och se till att det hela
blir praktiskt utfört.

Vad riksdagen måste ha intresse för
är att det äger rum en ordentlig planering,
som skall utarbetas nedifrån och
till sist framläggas för riksdagen och
dess utskott och där granskas mycket
noggrant. Vidare har riksdagen intresse
av att ange huvudlinjerna och bestämma
de totala anslagsbeloppens storlek.
Men det får inte bli så, som det har
varit förr, att denna uppdelning i olika
anslag hindrar en nödvändig anpassning
ute på arbetsfältet, när beslutet
skall verkställas. Riksdagens detaljgranskning
och detaljbeslut får inte utgöra
hinder för ett effektivt och rationellt
vägbyggande. Jag har erfarenhet
av att riksdagens beslut har varit mycket
hindrande. För några år sedan skedde
ju en mycket kraftigare uppdelning
av väganslaget än den vi nu har. Resultatet
blev, att när tidsperioden närmade
sig sitt slut, fanns det överskott på ett
anslag, under det att ett annat var förbrukat.
Till följd av riksdagens uttalanden
hade man ingen möjlighet att flytta
över pengar från ett ändamål till ett annat,
även om det fanns stora behållningar
på ett anslag men man inte hade fått
göra det nödvändiga på ett annat område.
Nu har den ordningen luckrats upp,

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 125

Ang. redovisningen av de statliga väganslagen.

uppdelningen är mindre stark och detta
har varit till mycket stor fördel.

Jag vågar tro, att det förslag som vägcch
vattenbyggnadsstyrelsen har framlagt
inte är riskabelt, ty riksdagen skulle,
som jag nyss sade, kunna ge sina huvu
danvisningar och kräva redovisning
för att anslaget har använts i enlighet
med riksdagens direktiv. Nu har varken
Kungl. Maj :t eller utskottet vågat ansluta
sig till detta förslag, men utskottet har
gått ett steg längre än Kungl. Maj:t. Vad
som skiljer gäller egentligen två huvudgrupper:
byggande och ombyggnad av
länsvägar. Jag bortser helt och hållet
från riksvägarna, om vilka såväl Kungl.
Maj :t och utskottet som reservanterna är
ense. Det är alldeles riktigt som herr
Hesselbom sade, att man inte plötsligt
kan begagna ett väganslag till länsvägar
tör att bygga motorvägar å la vägen
Malmö—Lund. Jag blir emellertid inte
lika förskräckt som herr Andersson i
Rixö, när jag hör ordet motorväg. Jag
tror nämligen att vi här står inför en
utveckling, där vi inte får vara rädda
för att ta itu med både det ena och det
andra.

Men vad nu länsvägsanslaget angår låter
det så bestickande, att detta skall
delas upp i ett anslag för byggande av
länsvägar och i ett annat för ombyggnad
av länsvägar; dessutom vill somliga ha
ett särskilt broanslag. Om en väg skall
läggas om på en större sträcka, måste
den delvis nybyggas, delvis ombyggas,
och kanske också förses med en bro.
Varför i all rimlighets namn skall anslaget
till ett sådant vägföretag, som
kanske drar en kostnad av en halv miljon
kronor, uppdelas i flera anslag på
100 000 eller 200 000 kronor, som kanske
till på köpet ibland lämnas ut vid olika
tidpunkter? Man lägger ju därigenom
hinder i vägen för rationella arbetsformer.
Vill man t. ex. använda arbetsfolk,
som står inför arbetslöshet, och
förlägga ett vägföretag åt det håll, som
med hänsyn därtill vore lämpligt, kan
en sådan anslagsuppdelning omöjliggöra
detta.

Jag vill alltså, herr talman, såsom en
man som just nu praktiskt har att göra

med detta problem och som har ansvaret
för ett läns vägväsen, i den mån detta
vilar på länschefen, säga: Låt bli att
göra upp rigorösa förslag och att bestämma
i detalj! Låt de lokala myndigheterna
få ta sitt ansvar och få rörelsefrihet.
Säkerligen blir resultatet då
mycket bättre än det som nu uppnås.
En decentralisering skulle vara till fördel
på detta område lika väl som på
så många andra. Kontakten mellan de
olika organ som skall handlägga dessa
ärenden ute i orterna är god. Det råder
ett gott samarbete mellan länsvägnämnder,
länsstyrelser och vägförvaltningar.
Jag tror inte att man ökar vägnämndernas
inflytande genom att uppdela
anslagen. Jag tror att den enda möjligheten
är att alla dessa får känna sitt
ansvar, får litet att säga till om och får
hjälpas åt.

Jag har känt mig skyldig, herr talman,
att säga detta, därför att jag tror
att vi alla måste vara angelägna om att
komma fram till riktigt goda arbetsformer,
om vi skall klara de problem som
herr Andersson i Rixö så träffande ställde.
Jag kan inte komma ifrån att det
hade varit önskvärt, att Kungl. Maj:t
vågat sträcka sig så långt som till att föra
ihop dessa anslag till länsvägarna i vad
gäller byggande eller ombyggnad. Att
man som utskottet här har gjort för in
ett anslag för de större broarna må
vara hänt. Att bibehålla anslagsbeteckningen
byggande av ödebygdsvägar kan
det kanske också finnas skäl för. Men
jag har mycket svårt att se, vad det i ett
län, åtminstone i de mellersta delarna av
landet, är för skillnad mellan en bygdeväg
i allmänhet och en ödebygdsväg.
Vi försöker komma ifrån den där ödebygdsbeteckningen
i olika avseenden.
Inte får man flera vägar därför att det
råkar heta ödebygdsväg i stället för någonting
annat.

Alltså, herr talman, kommer jag till
den slutsatsen, att man gör klokt i att
här följa utskottets förslag.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Under de överväganden
som så småningom tog form i den pro -

12(3 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Ang. redovisningen av de statliga väganslagen.

position vi nu behandlar hade vi i departementet
att ta ställning till två för
oss avgörande problem. Det ena gällde
hur långt man skulle gå i sammanförande
av de olika väganslagen, som nu var
alltför många, för att få ett rationellt
antal väganslag. Det andra avsåg, hur
långt man kunde våga anta att riksdagen
skulle vilja ge efter i den strävan
till detaljplanering som tidigare dokumenterats
från riksdagens sida och som
har tagit sig uttryck i ett stort antal väganslag.
Vi försökte att göra en avvägning,
vilken utskottet inte helt har accepterat
och beträffande vilken också
reservanterna har en något annan uppfattning
än den som jmopositionen har
företrätt. Jag vill här säga, att jag inte
fäster alltför stor vikt vid om väganslagen
blir fyra eller fem och inte heller
alltför stor vikt vid huruvida den
ena eller den andra av de två linjer, som
här bryts mot varandra i det avseendet,
kommer att vinna riksdagens bifall.
Men jag vill ta upp en annan sak, som
har kommit fram i denna debatt mera
än vad det delproblemet eljest brukar
tas upp.

Här har från olika håll diskuterats
hur stort inflytande vägnämnderna har,
och det har nu hörts röster som antytt
både att inflytandet är stort och att det
är mindre, samt att inflytandet skulle
växa i och med denna nya anslagsfördelning.
Jag vill här säga, att jag inte
gärna vill använda det uttrycket, att
vägnämnderna får ett ökat inflytande i
och med att vi får ett mindre antal väganslag.
Jag skulle i stället vilja säga, att
vägnämnderna genom detta får ett ökat
ansvar. Jag gör den definitionen därför
att jag har den uppfattningen, att vägnämnderna
med mycket få undantag
inte har använt det inflytande de redan
har. Vägnämndernas inflytande är inte
begränsat till ett samråd vid planernas
uppgörande, vilket man kanske tror.
Vägnämnderna har rätt att ta egna initiativ
på vilket område som helst, som
ligger inom det allmänna vägbyggandets
och den allmänna väghållningens ram.
Vägnämnderna har rätt att föra fram
egna förslag till vägväsendets olika myn -

digheter, och om det inte får gehör där,
har de rätt att föra dessa egna förslag
vidare genom de olika instanser som
har att pröva vägärendena. Vägnämndernas
möjligheter att göra sig gällande
beror alltså i betydande omfattning på
vägnämnderna själva och efter vad jag
vet finns det i detta land ingen vägnämnd,
som ännu har sträckt sig över,
ja inte ens intill den gräns där dess inflytande
tar slut i strävandena att vinna
gehör för sin mening.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Endast några kommentarer
till vad som har yttrats här.

Herr Lundqvist nämnde, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen hade ställt i utsikt
att lämna riksdagen en redogörelse
för hur pengarna används. Det är naturligtvis
gott och väl. Vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
yttrat i detta avseende
finns ju återgivet i bilaga 8 till
statsverkspropositionen. Där heter det
i fråga om den nyordning som förordats:
»Riksdagen skulle i samband med anslagsbeviljandet
och på grundval av
Kungl. Maj:ts i proposition framlagda
förslag få tillfälle att pröva anslagets
disposition i huvudsak på de angivna
olika ändamålen.» Där är alltså sagt, att
prövningen skulle få ske på grundval
av Kungl. Maj :ts proposition, men denna
skulle givetvis vara avfattad i överensstämmelse
med den ordning som
riksdagen har beslutat rörande anslagstekniken
och anslagsformerna. Följaktligen
är riksdagens bestämmanderätt begränsad
till de anslag som här är fastställda.

Vidare heter det angående väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förslag: »I

samband med efterföljande anslagsäskanden
skulle till riksdagen lämnas en
redogörelse för investeringsanslagens
slutliga disposition under förflutna arbetsår,
innefattande fördelningen, förutom
på de angivna ändamålen, även av
delposten till Byggande av länsvägar på
nyanläggning resp. ombyggnad. Riksdagen
finge härigenom möjlighet att lämna
de direktiv för den fortsatta verksamten,
som kunde befinnas påkallade.»

Onsdagen den 19 mai 1954 em.

Nr 21. 127

Ang. redovisningen av de statliga väganslagen.

Riksdagen skulle alltså i efterhand få
en redovisning för hur medlen hade
använts. Ja, vill riksdagen nöja sig med
att ta emot en sådan redovisning i efterhand,
då är riksdagens anspråk inte stora.
Det var alltstå detta, som herr Lundqvist
framhöll såsom betydelsefullt för
riksdagen!

Sedan måste jag ännu en gång återkomma
till min gamle vän Hesselbom.
Jag har så många gånger diskuterat med
honom både i fjärde avdelningen och i
utskottets plenum, att jag inte på något
sätt avser att övertyga honom. Men när
han talar om sambandet mellan anslagen
och länsvägnämnderna, vill jag bara påpeka,
att om det är riktigt att de lokala
nämndernas största inflytande sammanfaller
med upprättandet av flerårsplaner,
varvid de kan ta initiativ, ställa förslag
och få fram olika företag, då måste det
också vara riktigt, att ju färre sådana
flerårsplaner som kommer att upprättas,
desto mindre blir nämndernas inflytande,
särskilt som det bakom varje flerårsplan
måste finnas ett anslag. Det skall
ju nämligen anvisas pengar för en flerårsplan
— så mycket skall det byggas
det året, så mycket nästa år o. s. v.

När riksdagen godtar utskottets förslag,
har därmed anslaget för ombyggnader
till ett belopp av 182 miljoner
kronor enligt utskottet försvunnit som
självständigt anslag, och flerårsplanerna
för detta belopp har också försvunnit.
Det finns inte heller anslag direkt bakom
för att upprätta dessa planer, utan
planerna upprättas för andra vägar, d.
v. s. länsvägar och ödebygdsvägar. Då
måste det enligt all logik bli ett minskat
område som länsvägnämnderna har att
arbeta på, och följaktligen måste deras
inflytande i det avseendet bli mindre.

Vägnämndernas inflytande i övrigt
skall vi inte uppehålla oss mycket vid.
Jag tror att vad statsrådet därvidlag anfört
är i huvudsak riktigt. Men vi är
väl överens om en sak: skall de lokala
nämnderna få ett verkligt inflytande,
fordras det nog en ändring i väglagen,
ty nu är dessa nämnder endast rådgivande
organ.

Till sist vill jag bara säga några ord

om broarna. Herr Domö var inne på att
reservanternas förslag skulle betyda en
avsevärd försämring och skulle göra det
hela så invecklat. Bygger man en väg,
behövs det broar, och skall man skilja
på vägen och broarna medför det svårigheter,
sade herr Domö. Han nämnde då
broar, som skulle kosta en halv miljon
kronor. Men här har vi ju sökt att dra
en gräns, så att man skulle låta alla småbroar,
som står i direkt samband med
vägbyggen, ingå i de allmänna väganslagen
och i flerårsplanerna för vägarbetena.
Endast sådana broar som utföres
såsom mera självständiga företag — broar
som byggs över en färdled, där det
t. ex. tidigare varit färja, där det finns
vägar på ömse sidor om vattnet och där
bron tillkommer såsom ett nytt företag
— skulle uppföras på en särskild flerårsplan.
Det är klart att det kommer
anslutningsvägar, men därom har vi sagt,
att anslutningsvägarna till bron skall
räknas in i brokostnaden och brobyggnadsplanerna.
Alla dessa småbroar, som
herr Domö talade om, bortfaller således
under alla förhållanden, oavsett om utskottsförslaget
eller reservationen går
igenom.

När vi drar en gräns, medger jag att
den naturligtvis kan bli godtycklig. Den
blir säkert godtycklig, var vi än drar
den, men jag tror att om vi drar den
vid en miljon, har vi något så när kommit
till den gräns, där bron blir ett
självständigt företag. När man bygger
en bro, som kostar mer än en miljon
kronor, finns där säkerligen redan tidigare
en trafikled, och där har funnits
ett trafikmedel, som skall ersättas med
en bro. Följaktligen finns det också vägar,
även om anslutningar måste tillbyggas.
Jag tror att det går att renodla
problemet, utan att på något sätt göra
det krångligt och besvärligt. Men om
gränserna kan man ju alltid diskutera,
och skulle det vara på det sättet, att priserna
fortsätter att stiga och det blir dyrare
och dyrare, skall också gränserna
förskjutas. I dag torde läget vara sådant,
att en miljon ungefärligen motsvarar
den gräns, där broar kan betraktas
som självständiga arbetsföretag.

128 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Ang. redovisningen av de statliga väganslagen.

Jag vill vidare till herr Hesselbom rörande
anslaget bara säga det, att när vi
talar om flerårsplaner för broarna, avser
vi att i en flerårsplan uppta alla broLyggnadskostnader.
Men dessa slås ut på
flera år, kanske fem år, under det att
det anslag, som vi här talar om, avser
ett år. Här får vi alltså göra en åtskillnad.
Därför är säkerligen ett anslag på
femton miljoner kronor för broar med
den gräns som reservanterna föreslår
lika riktig som tolv miljoner med den
gräns som utskottet föreslår. Inte ens
en bro, som kostar så mycket som en
miljon, kan som regel utföras på ett år.
Byggnadstiden omspänner en längre tidrymd,
och riksdagen får följaktligen tillfälle
att anslå medel mer än en gång för
samma bro. Därför kan man nog vara
fullkomligt trygg beträffande denna beräkning.
Skulle inte medlen räcka för
en brobyggnad, finns det två utvägar:
antingen får man begära ett tilläggsanslag
eller också får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
begära ett högre anslag
ett kommande år.

I övrigt är det endast en enda liten
sak som jag vill påpeka, nämligen angående
herrar Hesselbom och Domö,
som menade att beträffande riksvägarna
behöver vi inte ha några bekymmer, ty
till det ändamålet är anslaget fastslaget.
Det rör sig om 95 miljoner kronor i
båda fallen. Mera pengar får ju inte användas
för det ändamålet. Ja, detta gäller
för kommande budgetår, men vad
hindrar att anslaget kan höjas, kanske
fördubblas, om riksdagen så skulle finna
för gott ett annat år? Yad vi här fastställer
beträffande anslagsformerna på denna
punkt är ju, såvitt jag förstår, avsett att
gälla för en längre tidrymd framöver,
men anslagsbeloppen skall riksdagen behandla
och besluta om varje år. Ett anslag
kan således höjas eller sänkas under
samma beteckning men beteckningen för
ett anslag skall väl inte riksdagen årligen
ändra.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i sina petita lämnar en

specifikation på hur det gemensamma
anslaget avses att användas, kan jag inte
tänka mig att någon vägminister skulle
kunna komma på den idén, att inte låta
riksdagen få reda på dessa väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
planer. Jag betraktar
det som självfallet att riksdagen
framdeles liksom nu får del av vad olika
ämbetsverk har anfört som skäl och motivering
för sina äskanden. På det sättet
tror jag att riksdagen får en ganska god
möjlighet att följa med och sedan också
genom sitt ställningstagande verkligen
utöva det inflytande på frågornas behandling
som riksdagen vill ha. Riksdagen
får ju också året därpå en ännu
mera specificerad redogörelse för hur
pengarna i verkligheten använts. Jag tror
att det bör räcka ett långt stycke.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Jag vill bara med anledning
av herr Anderssons i Rixö sista
anförande, där han återigen berörde
vägnämnderna, säga, att det måste föreligga
en missuppfattning från hans sida
om vägnämndernas funktion och uppgift.
Yägnämnden inskränker sig icke
till att vara en remissinstans för vägförvaltningen
eller länsstyrelsen. Dess
funktion är också att vara ett samrådande
organ; åtminstone söker vi att i Skaraborgs
län förverkliga den tanken. Vid
de tillfällen, när det är fråga om förändring
av vägplanerna eller upptagande
av någon ny ordning eller dylikt, så
rådgörs det med vägnämnderna. Långt
ifrån att de skulle få sitt inflytande
minskat anser jag att det kommer att
ökas, om utskottets förslag går igenom,
ty det kommer att bli ett oundvikligt
behov för de lokala myndigheter, som
nu kanske får större rörelsefrihet vid
användandet av medel, att rådgöra med
länsvägnämnderna. Dessa får också större
möjlighet att komma med förslag som
passar just för ögonblicket. Jag hyser
därför ingen tvekan om att länsvägnämnderna
kan komma att, som vi hoppas,
få ett ökat inflytande i jämförelse
med vad de nu har. Det ligger också
mycket i vad herr statsrådet nyss sade,

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 129

Ang. redovisningen av de statliga väganslagen.

att vägnämnderna inte har nått till gränserna
för sin befogenhet eller för sina
uppgifter utan där är plats för en stark
och målmedveten verksamhet från länsvägnämndernas
sida.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag vill i anledning av
herr Karl Anderssons senaste anförande
bara säga, att konsekvensen av ett bifall
till utskottets förslag kommer att bli, att
man får vidtaga en ändring av vägstadgan
— den frågan ligger ju hos tredje
lagutskottet —■ och i stället för ett anslag
för byggande av länsvägar och ett
för ombyggnad av länsvägar får man då
ett gemensamt anslag för byggande av
länsvägar. Redan i väglagen har man
definierat begreppet byggande av väg.

I 4 § heter det: »Till byggande av väg
räknas förutom anläggning av ny väg
även omläggning och förbättring av väg.»

I dessa flerårsplaner för byggande av
länsvägar kommer i all rimlighets namn
att upptas inte bara nybyggnader utan
även ombyggnader, förbättringar, vägbeläggningar
och allt annat som nu förekommer
i de flerårsplaner som upprättas
för ombyggnad av länsvägar. Under
sådana förhållanden kan ju inte utskottets
förslag få de konsekvenser som herr
Karl Andersson har målat ut i fråga om
motorvägarna. Vi är ju fullt överens om
att bibehålla anslaget för byggande av
riksvägar. Därmed bibehåller också
riksdagen sitt inflytande över avvägningen
mellan byggande av riksvägar,
länsvägar och ödebygdsvägar.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Jag ställde förut en fråga
till herr Hesselbom angående anslaget
till ombyggnad av länsvägar och
ödebygdsvägar. Jag ville veta, vart den
del som avsåg ombyggnad av ödebygdsvägar
hade tagit vägen i utskottets förslag.
Det är, som jag då sade, för oss
norrlänningar av ett visst intresse att
vela var de pengarna är att hämta, ty
numera heter det enligt utskottsmajoritetens
förslag anslaget till byggande av
länsvägar.

9 Första kammarens protokoll 1954. Nr 21.

Jag får givetvis nöja mig även om jag
inte får någon förklaring, men jag tillåter
mig göra en liten sammanfattning
här i alla fall. Vi vet alla, att anslagen
till vägväsendet hittills har gått ut under
fjorton olika rubriker. Vad är det
som föreligger i dag? Jo, det är utskottsmajoritetens
förslag om fyra anslagsrubriker
och reservanternas om
fem. Det är ganska märkligt, att just den
magiska skillnaden kan skänka herr
Domö en så stor tillfredsställelse som
han alldeles nyss redovisade.

I övrigt har det ju inte hänt någonting.
Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som föreslagit en enda anslagsrubrik,
hade tänkt sig tre planer, och
planerna skall fortfarande fastställas av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Man kan för all del mena, att det är
bra att ha ett större utrymme, men i
fråga om decentralisering är det väl
ändå bra litet som hänt. Jag tror snarare
man måste konstatera, att det sker
en centralisering genom att alltihop lägges
ospecificerat under en central myndighets
avgörande.

Utskottsmajoriteten har i ett enda anslag
bakat in storparten av det hela -—
inte mindre än sextio procent av det investeringsbelopp
som det rör sig om
läggs i ett enda anslag. Jag tror att knappast
någon privatekonom eller företagsledare
skulle vara tillfredsställd med att
bara lägga ut en klumpsumma och säga:
Gör vad ni vill, bara ni redovisar vad
ni har gjort! Jag tror nog att vederbörande
skulle önska ha något större direktivmöjligheter
redan ifrån början.
Skulle riksdagen ta utskottsförslaget, är
vi nog inne på en helt annan linje än
vi bär varit på tidigare.

Till sist vill jag bara säga, att då man
här pratar om samarbetet emellan vägnämnder
och länsvägnämnder, vägförvaltningar
och länsstyrelser, får man
väl ändå ta det litet försiktigt. Jag tror
mig veta, att det finns län, där länsvägnämnden
inte haft något sammanträde
de två senaste åren, och då förstår
jag ju, att samarbetet måste bli i varje
fall friktionsfritt och tillfredsställande
ur den synpunkten.

130 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Ang. redovisningen av de statliga väganslagen.

Jag har ingen anledning att frångå
mitt tidigare ställda yrkande, som jag
vidhåller, och jag skulle vilja göra det
med samma motivering som tredje avdelningens
ordförande använde i ett annat
sammanhang här i förmiddags. Han
sade, att denna kammare brukar vara
självständig. Jag vill för min del hoppas,
att den är så självständig, att den röstar
för reservationen.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag får be herr Pålsson
om ursäkt för att jag glömde besvara
hans fråga angående ödebygdsvägarna.
Jag ställde nämligen vid föredragningen
på fjärde avdelningen samma fråga,
nämligen hur man •— därest man gick
in på den linje som utskottet nu gjort
—- ämnade bestrida medlen för ombyggnad
av ödebygdsvägarna. Det svarades
då att det inte förelåg någon specifikation
av det gemensamma anslag, som
man räknat med för ombyggnad av såväl
läns- som ödebygdsvägar. Men vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har för avsikt
att bestrida även dessa senare ombyggnadsföretag
ur anslaget för byggande
av länsvägar. Det är kanske litet inkonsekvent.
Då emellertid även ödebygdsvägarna
ligger inom länen, kan
man kanske godkänna detta arrangemang.
Avsikten är alltså att ombyggnader
av ödebygdsvägar, i den mån dylika
förekommer, skall bestridas ur anslaget
för byggande av länsvägar.

Herr DOMö (h):

Herr talman! Hem Pålsson sade nyss,
att det inte var så stor skillnad mellan
de olika förslagen — det var fyra anslag
i det ena fallet och fem i det andra. Jag
kan inte se någon magisk skillnad melland
dessa två förslag, sade herr Pålsson.
Samtidigt uttalade han en förhoppning
om att kammaren skulle vara självständig
och följa reservanternas förslag.
Men om det nu skulle vara eu så liten
skillnad mellan de olika förslagen, så
är det väl inte heller någon så stor skillnad
i fråga om självständighet, åt vilket
håll kammarens beslut än skulle gå.

Jag tror emellertid, herr talman, att
skillnaden mellan dessa förslag är större
än vad herr Pålsson förmenar. Det
är nämligen så, att i reservanternas förslag
är icke sammanförda två anslag av
mycket stor betydelse, där särskilda svårigheter
uppstår om de är uppdelade.
Det gäller byggande och ombyggnad av
länsvägar. Det är den grupp av vägar,
som kanske är mest svårbemästrad och
där svårigheterna är särskilt framträdande
vid en uppdelning. Därför ser jag
det, herr talman, som en betydande fördel,
om kammaren följer utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Karl Andersson
in. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 130 punkten

l, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Karl Andersson

m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 131

Ang. beräkningen av väganslagen för nästa budgetår.

Då emellertid herr Andersson, Karl,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 45.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 2.

Ang. beräkningen av väganslagen för
nästa budgetår.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 129, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 26 februari
1954, beräknat de egentliga väghållningsanslagen
för budgetåret 1954/55 till
ett sammanlagt belopp av 684 800 000
kronor samt dels föreslagit riksdagen
besluta, att de i riksstatsförslaget för
budgetåret 1954/55 uppförda anslagen
till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
Avlöningar och Omkostnader samt Vägförvaltningarna:
Avlöningar och Omkostnader
skulle till nio tiondelar avräknas
mot automobilskattemedlen och
att det i samma riksstatsförslag upptagna
anslaget till Reglering av vissa skador
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ämbetsområde skulle helt avräknas
mot nämnda medel, dels ock berett
riksdagen tillfälle att avgiva yttrande i
anledning av vad föredraganden i statsrådsprotokollet
under denna punkt anfört.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ola Persson och Helmer Persson (I:
61) och den andra inom andra kammaren
av herrar Holmberg och Hagberg i
Stockholm (11:90), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till väghållningen
anvisa 684 800 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av hem

Lindblom m. fl. (I: 505) och den andra
inom andra kammaren av fru Sandström
m. fl. (II: 638), i vilka hemställts, dels
att riksdagen till de ordinarie väg- och
brobyggnadsinvesteringarna för budgetåret
1954/55 måtte anvisa ett sammanlagt
belopp av 130 000 000 kronor, dels
ock att samtidigt Kungl. Maj:t måtte
lämnas bemyndigande att under kalenderåret
1955 låta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
verkställa vägbyggnader
för ett sammanlagt belopp av 320 000 000
kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bergh m. fl. (1:501) och den
andra inom andra kammaren av hem
Cassel m. fl. (II: 641), i vilka dels framställts
samma yrkanden som i motionerna
1:505 och 11:638, dels ock hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala, att enligt dess
mening väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
borde låta utföra mer omfattande
anläggningsarbeten väsentligen genom
anlitande av entreprenörer.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:501 och 11:641
samt I: 505 och II: 638, i vad de avsåge
förslag om återgång till budgetårsberäkning
av de statliga väg- och brobyggnadsanslagen,
icke måtte bifallas av riksdagen; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 61 och II: 90, besluta fastställa anslagsramen
för de egentliga väghållningsanslagen
under budgetåret 1954/55
till sammanlagt 684 800 000 kronor;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med ändring
av det beslut riksdagen härutinnan tidigare
fattat, besluta

a) att anslagen till "Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
Avlöningar och Omkostnader
samt Vägförvaltningarna: Avlöningar
och Omkostnader skulle
fr. o. m. budgetåret 1954/55 till nio
tiondelar avräknas mot automobilskatlemedlen; -

132 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Ang. beräkningen av väganslagen för nästa budgetår.

b) att anslaget till Reglering av vissa
skador inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ämbetsområde skulle fr. o. m.
budgetåret 1954/55 avräknas mot automobilskattemedlen; IV.

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:501 och 11:641, i vad de
avsåge frågan om entreprenadsystemets
omfattning inom vägväsendet, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet under punkten anfört:

V. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i övrigt anfört.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Alfred Nilsson, Sundelin,
Sunne, Lundqvist, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Ståhl,
Staxäng, Widen och Löfroth, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under mom. I och II
hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:501 och 11:641 samt I:
505 och II: 638, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta om återgång till
budgetårsberäkning av de statliga vägoch
brobyggnadsanslagen;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:61 och 11:90, besluta fastställa anslagsramen
för de egentliga väghållningsanslagen
under nästa budgetår till
sammanlagt 524 800 000 kronor;

b) beträffande avräkningen av vissa
anslag mot automobilskattemedlen av
herrar Lundqvist, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka likväl ej antytt
sin åsikt;

c) beträffande frågan om entreprenadsystemets
omfattning inom vägväsendet
av herrar Lundqvist och Staxäng,
vilka dock ej antytt sin mening.

Nu föredrogos i ett sammanhang

Mom. I och II.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Jag kanske allra först
kan få erinra om att —- såsom jag vid

debatten i lördags i förbigående nämnde
— vi på högerhåll inte gav vår anslutning
till den ordning som år 1952 genomfördes
med kalenderårsberäkning.
Den hållning, som vi sålunda då intog
och alltjämt intager, hindrar emellertid
inte att vi är väl medvetna om de fördelar
för väg- och vattenbyggnadsverket,
som en kalenderårsberäkning innebär.
Emellertid är det ju så, att denna ordning
med kalenderårsberäkningen obestridligen
också medför vissa bestämda
olägenheter av finansiell och budgetteknisk
natur. Det har vi i reservationen
liksom i de båda motioner, som ligger
till grund för denna, ingående redogjort
för. Jag skall därför i vart fall nu försöka
att inte ta någon längre tid i anspråk
med att redogöra för de synpunkterna.

Klart är emellertid, att med det nuvarande
systemet betydande reservationsmedelstillgångar
kvarstår på anslagen
vid budgetårsskiftena. Då dessa behållningar
enligt gällande bestämmelser
skall vara täckta av bilskattemedel, som
influtit redan under det budgetår, medelsanvisningen
avser, måste väl detta i
sin tur innebära, att en förskottsuttagning
av skattemedel sker. Därest vi nu
räknar med, vilket vi väl alla gör, att
väganslaget skall komma att ytterligare
successivt höjas, så kommer väl också
därmed de utestående reservationerna
att fortgående ökas. — I motionerna har
påpekats, att summan av dessa överskottsmedel
vid utgången av den femårsperiod,
med vilken man nu räknar,
kan ha stigit till cirka 300 miljoner.

Enligt den uppfattning som vi reservanter
hyser kan det inte anses riktigt
att enbart av redovisningstekniska skäl
pålägga motorfordonstrafiken en sådan
extra skattebörda. Reservanterna har utgått
ifrån att de obestridliga fördelar för
väg- och vattenbyggnadsverket, som kalenderårsanvisning
medför, skulle kunna
utvinnas även på annat sätt, nämligen
om för kalenderåret faställdes särskilda
investeringsramar och om man
sedan täckte kostnaderna i vanlig ordning
genom anslag för det budgetår då
utgifterna faktiskt skulle verkställas.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 133

Ang. beräkningen av väganslagen för nästa budgetår.

Vi har alltså i vår reservation förordat,
att för det närmaste budgetåret nu
skulle anslås ett så stort belopp som beräknas
räcka till den 1 juli 1955. I stället
för av Kungl. Maj :t föreslagna 320
miljoner kronor har vi därför räknat
med ICO miljoner kronor. Jag betonar,
att reservanterna således icke tänkt sig
någon minskning av den investeringsverksamhet
som man enligt propositionen
räknat med. Jag är angelägen att
framhålla detta för undvikande av varje
missförstånd.

Tillämpar man det av mig nu skisserade
tillvägagångssättet, skulle för budgetåret
1954/55 endast ett belopp av

558.8 miljoner kronor komma att behöva
avräknas mot bilskattemedel i stället för,
såsom statsutskottsmajoriteten föreslagit,

718.8 miljoner. Det är självfallet, vågar
jag väl säga, att en sådan minskning som
den vi tänkt oss, i hög grad skulle ha
kunnat återverka på den skatteförhöjning,
som bevillningsutskottet föreslog
och riksdagen beslöt förra lördagen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som återfinnes under beteckningen 2)
a) och som avgivits av herr Alfred
Nilsson m. fl.

Det har ju, herr talman, i år, såsom
redan framhållits, varit mycket stor
splittring inom fjärde avdelningen i fråga
om väganslagen. Under punkten 2 i
utskottets utlåtande står jag även som
ansvarig för två blanka reservationer.
Den ena av dessa blanka reservationer,
som betecknats med b), gäller avräkningen
av vissa anslag mot automobilskattemedel.
Den reservationen anknyter
till vår reservation under föregående
ärende, statsutskottets utlåtande nr
129. Då den reservationen avslagits av
kammaren, finns det nu ingen anledning
för mig att på denna punkt ställa
något som helst yrkande. Jag har endast
velat förklara vilket syfte denna blanka
reservation haft.

Under c) finns också en blank reservation
av herr Staxäng i andra kammaren
och mig. Den gäller frågan om entreprenadsystemets
omfattning inom
vägväsendet. Jag skall be att i detta sam -

manhang få säga några få ord även om
den reservationen för att, som jag hoppas,
sedan inte behöva ytterligare uppta
tiden.

Den motion, som ligger till grund för
sistnämnda blanka reservation utmynnar
i en hemställan, att riksdagen skulle
uttala sig för att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
när det gäller mer omfattande
arbeten, skulle begagna tillvägagångssättet
med entreprenadförfarande i
större utsträckning än vad man hittills
har gjort. På den punkten har utskottets
majoritet så till vida tillmötesgått
motionärerna, att ganska klara uttalanden
gjort om att man inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inte får underlåta
att ägna frågan särskild uppmärksamhet.
Jag hänvisar till översta stycket på
s. 26 i utlåtandet, där det säges: »Utskottet
förutsätter emellertid, att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen fortlöpande
har sin uppmärksamhet riktad på
de nu berörda förhållandena och särskilt
beaktar angelägenheten av att frågan
om den ekonomiska effektiviteten
visas vederbörlig hänsyn vid valet av
olika arbetsformer.» .Tåg är såsom motionär
och reservant tacksam för detta
bistånd från utskottsmajoritetens sida.
•Tåg lägger därtill också utskottets yttrande
strax efteråt, där det erinras om
de viktiga upplysningar, utskottet inhämtat
från arbetsmarknadsstyrelsen,
vilken genom sin representant ingående
redogjort för hur där förekommande beredskapsarbeten
bedrives. Vid det tillfället
lämnades ett mycket klart besked
om hur fördelaktigt man ansåg entreprenadförfarandet
vara, även när det
gäller rena beredskapsarbeten, allt under
förutsättning alt planeringen skett
på sådant sätt, att arbeten av rimlig
storleksordning kan utlämnas.

■Tåg har ansett dessa utskottets uttalanden
så tydliga och välvilliga, att jag
inte funnit det påkallat att avge någon
särskild, utförlig reservation, men jag
skulle i anslutning till dessa uttalanden
här vilja understryka, hur viktigt det
måste anses vara, att de många miljonerna
till vägändamål blir så effektivt
utnyttjade som möjligt, så att vi får

134

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Ang. beräkningen av väganslagen för nästa budgetår.

största möjliga valuta för pengarna. En
förutsättning härför är att projektering
och planering inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bedrives i sådan takt och
på sådant sätt, att möjligheter finnes
att sedan på en gång till entreprenad
utlämna stora, sammanhängande arbeten
eller att, om arbetena bör ske i egen
regi, planera och ordna med maskiner,
personal o. s. v. för större sammanhängande
arbeten i stället för att plottra
med många olika, små arbeten. En sådan
i tid verkställd planering spelar,
tror jag, mycket stor roll när det gäller
att söka få ut största möjliga effekt av
varje anslag. Jag skulle därför alldeles
särskilt vilja framhålla vikten av att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ser
som sin betydelsefullaste uppgift just att
handha projektering och planering, så
att arbetena sedan kan utföras på mest
effektiva och praktiska sätt, vare sig
det bör ske i egen regi eller genom någon
form av entreprenad.

Jag vill sluta med att uttala en vädjan
till herr vägministern, om jag får använda
den titeln, att verkligen söka se
till att arbetet så långt det över huvud
taget är möjligt lägges om just i denna
riktning. Jag skall avstå från att gå närmare
in på en jämförelse av fördelar
och nackdelar hos de olika systemen;
vi har ju fått material för den bedömningen
men jag skall inte upptaga tiden
med en närmare redogörelse — jag har
alltför stor respekt för herr talmannen
för att, med tanke på den långa föredragningslistan,
komma med någon sådan.
Utskottet har ju också betonat, hur
värdefull entreprenadformen är, och jag
hoppas att statsrådet Nilson skall vara
villig att söka i den riktningen driva
utvecklingen så långt som det kan anses
rimligt och ur saklig synpunkt fördelaktigt.

Jag ber, herr talman, att få upprepa
min hemställan om bifall till reservationen
nr 2 a).

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Då denna punkt blev föremål för behandling
i samband med frågan om automobilbeskattningen,
vill jag endast

med hänvisning till vad jag i det sammanhanget
sade yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag vill i anledning av
herr Lundqvists yttrande bara säga, att
vår strävan alltid gått ut på och även i
fortsättningen kommer att inriktas på
att de medel, som ställes till förfogande
för vägbyggnader, användes så effektivt
som möjligt. Huruvida man skall tillämpa
entreprenadsystem eller byggande i
egenregi kan nog lämpligast prövas och
avgöras från fall till fall. Jag tror att
det ansvariga verket har sådan överblick
av läget, att man väl kan bedöma
vad som vid varje särskilt tillfälle är
lämpligt och inte lämpligt. I verkets yttrande
över en av de avgivna motionerna
har påtalats, att motionen inte i allt
överensstämmer med faktiska förhållandet.
Fördelningen mellan arbeten på entreprenad
och i egen regi är annorlunda
än motionens siffror.

Sedan skulle jag bara i detta sammanhang
vilja säga några ord till herr Lundqvist
rörande en annan detalj. Herr
Lundqvist började sitt anförande med
att säga, att hans parti år 1952 icke hade
anslutit sig till uppfattningen om kalenderårsberäkningens
lämplighet. Til!
det vill jag säga, att jag läst herr Lundqvists
yttrande i den debatten, och jag
kan inte finna att herr Lundqvist åtminstone
den gången hade beslutat sig
för att underkänna kalenderårsberäkningen.
Vidare har jag läst den motion,
på vilken man från högerhåll stödde sig
i debatten 1952. I den motionen har
sagts — jag tror att jag skall citera riktigt:
»Betydelsen av den omläggning av
anslagsberäkningen till kalenderår i
stället för budgetår, som föreslås i årets
statsverksproposition, vilja vi starkt understryka.
» Man fortsätter på ett annat
ställe i samma motion: »Förutsättningar
för tidigare förberedelsearbeten och
större arbetsobjekt skapas genom utbyggnad
av planeringsavdelningarna
och, som föreslagits av statsrådet, genom
övergång till anlagsberäkning per
kalenderår.»

Onsdagen den 19 mai 1954 em.

Nr 21. 135

Jag har, lierr talman, svårt att fatta,
att det är ett avståndstagande från kalenderårsberäkningen,
som man redovisar
på detta sätt.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Om herr statsrådet får
tid att läsa den motion som jag talade
om till slut, torde herr statsrådet komma
underfund med att vi i slutet av
motionen lämnade anvisning om en annan
väg att nå fram till samma syfte,
vilken alltså skulle innebära samma fördelar
som kalenderårsreformen utan att
ha dess nackdelar.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Lundqvist att jag har läst motionen till
slut, och jag har även låtit personer,
som har både teknisk och ekonomisk
skolning på detta område, läsa den för
att få en uppfattning om vad den syftar
till. Ingen av dem har kunnat få den
uppfattning om motionens syfte, som
herr Lundqvist i dag vill lägga in i den.
Däremot är de ense om att motionen
syftade till vad herr Lundqvist lade in
i den, när herr Lundqvist hade ordet i
denna kammare år 1952.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i de nu föredragna momenten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Alfred Nilsson m. fl. vid förevarande
punkt avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Mom. III—V.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Anslag till vägunderhållet.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Vägunderhållet för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag av

Anslag till vägunderhållet.
230 000 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Alfred Nilsson m. fl. (I:
295) och den andra inom andra kammaren
av herr Johnsson i Kastanjegåruen
m. fl. (11:418), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att intagning av
enskilda vägar till allmänt underhåll
skulle ske i väsentligt ökad omfattning
och icke för något år mindre än 50 mil,
samt vidtaga härav påkallad förstärkning
av anslagen till det statliga vägväsendet.
Därest ökad anslagsgivning nu
icke ansåges böra ifrågakomma, hade
motionärerna hemställt, att utrymme för
de i motionerna föreslagna åtgärderna
måtte beredas genom jämkning av anslagen
till vägunderhåll och vägbyggnader.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:295 och II: 418
icke måtte bifallas av riksdagen;

II. att riksdagen måtte till Vägunderhållet
för budgetåret 1954/55 under sjätte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 230 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservation hade anförts av herrar
Alfred Nilsson och Widén, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr NILSSON, ALFRED, (fp):

Herr talman! När vi i fjol behandlade
frågan om de enskilda vägarna och underhållet
av dem, påyrkades en utredning
om vilka vägar som kunde vara av
den beskaffenheten, att de borde betecknas
såsom allmänna. Statsutskottets
fjärde avdelning ansåg då, att det var
mycket stora förutsättningar för att kunna
få in flera vägar under detta begrepp
utan den utredning, som vi hade begärt.
Man ansåg att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelserna skulle kunna
tolka bestämmelserna på ett annat sätt
än man dittills gjort. Det tror jag visst
att man kan göra. Men för att i någon

136

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Anslag till vägunderhållet.

mån stöta på myndigheterna om den saken
har några motionärer i år anhållit,
att vi skulle fastställa en minimigräns,
ett minimiantal vägar eller vägmil. Riksdagen
skulle på det sättet kunna skapa
rättvisa åt de enskilda väghållarna, som
nu får underhålla sina vägar själva. Det
kan inte vara riktigt att de enskilda väghållarna
skall ha ett dubbelt ansvar, nämligen
dels den vanliga vägskatten och
dels de stora kostnaderna för underhåll
av sina egna vägar. Jag vill bara erinra
om hur bilismen utvecklat sig. År 1923
hade vi 50 000 bilar och bussar i landet.
År 1952 hade vi 465 000 bilar och bussar.
Dessa fordon trafikerar ju inte bara
de allmänna vägarna utan också de enskilda,
och det blir alldeles för betungande.

Jag skulle nästan kunna helt instämma
i vad som sades tidigare i dag vid behandlingen
av statsutskottets utlåtande
nr 127, då det var fråga om att överföra
utgifter från statsverket till landstingen.
Här är förhållandet precis detsamma.
Det finns nämligen en kategori,
som får underhålla enskilda vägar, som
det allmänna borde svara för. I det här
fallet är det bara mycket värre, ty det
gäller ofta människor, som bor så att
säga i utkanterna av civilisationen och
som inte alltid har så stor ekonomisk
bärkraft.

Den som sysslar med dessa ting blir
beklämd, då det ständigt kommer ansökningar
om att den och den vägen
skall intagas till allmänt underhåll och
det därvid framhålles, att utgifterna för
vägen varit stora, men det trots vägnämndernas
tillstyrkande så gott som
alltid blir avslag på ansökningen. Som
jag sade, avslogs i fjol 90 procent av
samtliga ansökningar.

Jag skall nämna några uppgifter, som
jag hämtat från ett vägärende, som jag
var med om att handlägga för några dagar
sedan. Det gällde en väg, som var
ungefär en mil lång. Det bodde 202 människor
längs vägen, fördelade på 54
hushåll. Utgifterna för underhåll av vägen
var så stora, att de i vissa fall motsvarade
100 kronor årligen per hektar.
Underhållet uppgick till mer än 16 000

kronor om året, men statsbidraget utgör
endast 1 968 kronor, vilket motsvarar
ungefär 17 % av den verkliga kostnaden.

Det förhåller sig alltså inte på det sättet,
att väghållarna får ut de 60 procent
av kostnaderna, som riksdagen har beslutat,
utan de får ofta nöja sig med 10,
15, 20 eller 25 procent av verkliga kostnaden.

Jag skulle vilja be herr statsrådet Hjalmar
Nilson låta undersöka i vad mån
vägar, som är enskilda, är av sådan beskaffenhet,
att de bör kunna övertagas
till allmänt underhåll, och även överväga,
om det inte är riktigt och skäligt
att det av riksdagen beslutade underhållsbidraget
utbetalas till de enskilda
väghållarna. Det kan inte vara lämpligt
att den nuvarande uppdelningen av vägarna
får bestå hur länge som helst. Vi
har ju förstatligat vårt vägväsende inte
minst av den anledningen, att vägarna
därigenom skulle kunna kunna skötas
mera rationellt och mindre kostnadskrävande.

Jag har endast velat säga detta och
hoppas, att statsrådet gör vad han kan
för att till nästa år framlägga ett ordentligt
förslag till intagning av enskilda
vägar under allmänt underhåll.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det förhåller sig onekligen
på det sättet, att det är en alldeles
för liten del av det enskilda vägnätet,
som årligen intages till allmänt underhåll.
Det är därför alldeles riktigt som
det sägs i utskottets utlåtande under
denna punkt, att underhållsskyldigheten
för de enskilda vägarna i många fall
är betungande. Utskottet säger också
med rätta, att det skulle vara önskvärt,
om de enskilda vägarna i ökad omfattning
kunde intagas till allmänt underhåll.

Emellertid anser utskottet, att en sådan
åtgärd skulle komma att få allvarliga
ekonomiska konsekvenser, och utskottet
menar att motionärerna inte tillräckligt
bär beaktat detta. För min del
skulle jag vilja säga att man har att välja
mellan två alternativ, antingen att

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

137

vidga vägväsendets totala utgiftsram eller
reducera de anslagsmedel, som avses
för andra vägändamål. Även om
man nödgas välja det senare alternativet,
kan det vara berättigat att till allmänt
underhåll intaga sådana enskilda
vägar, som verkligen är av stor betydelse.
På så sätt skulle man åstadkomma
rättvisa genom att de som betungas av
alltför stora kostnader för sina vägar
finge ett större stöd än de för närvarande
får genom det bidrag, som lämnas
till underhållet.

Utskottet säger vidare, att det skulle
vara olämpligt att på förhand fastställa
det antal mil enskilda vägar, som årligen
anses böra intagas till allmänt underhåll.
Såvitt jag har kunnat finna har
det heller aldrig varit motionärernas
uppfattning, att man skulle fastställa någon
bestämd vägsträcka, utan de har endast
talat om en våglängd av inemot
100 mil. Det finns således med andra
ord enligt deras förslag ett icke oväsentligt
spelrum, och man kan mycket väl
förena detta krav med vad utskottet säger
därom, att man bör pröva föreliggande
omständigheter i varje särskilt
fall.

Då jag'' ansluter mig till den uppfattning,
som har framförts i motionerna,
är det emellertid också av den anledningen,
att jag tror att det skulle vara möjligt
att i vissa fall göra besparingar beträffande
de olika anslagen för vägbyggande
och vägunderhåll.

Det är inte så ovanligt att det bygges
eller förbättras en väg, som kanske ges
en delvis ny sträckning, och denna väg
användes sedan ett antal år för att efter
en relativt kort tid ersättas av en väg,
som ges en helt ny sträckning. Vi har
för närvarande ett sådant fall i Uppsala
län, där en väg byggdes om för några
år sedan och där man nu är sysselsatt
med att planlägga en helt ny sträckning
för att undvika ett par järnvägskorsningar.
Om planläggningen gjordes på ett
annat sätt, skulle man kanske i många
fall kunna göra sådana besparingar, att
det blev möjligt att intaga större sträcka
av enskilda vägar till allmänt underhåll
än för närvarande sker.

Anslag till vägunderhållet.

Såsom nyss framhölls av herr Alfred
Nilsson, är det ett rättvisekrav att de,
som har långa utfartsvägar och som
också måste bidra till de allmänna vägarna,
får en lättnad vid erläggandet av
den dubbla utgift, som faktiskt åvilar
dem. I många fall är ju vägarna också
av stort värde även för den allmänna
samfärdseln.

Jag ber därför, herr talman, att få instämma
i den vädjan, som herr Nilsson
nyss riktade till herr statsrådet Hjalmar
Nilson om att beakta de synpunkter,
som framförts i motionen rörande intagning
av enskilda vägar till allmänt underhåll.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag vill ingalunda bestrida
att det är angeläget att i större utsträckning
än hittills intaga enskilda
vägar till allmänt underhåll, men jag
vill i detta sammanhang understryka vad
utskottet på denna punkt sagt, nämligen
att det här i första hand är fråga om
ett iståndsättande av förevarande vägar,
så att de över huvud taget kan intas till
allmänt underhåll. Man kommer inte
ifrån att man måste göra en avvägning,
då medlen är begränsade och tillgången
på arbetskraft även är begränsad.

Jag känner inte närmare till förhållandena
i de landsändar, som representeras
av herr Alfred Nilsson och herr Osvald.
Men det kanske förhåller sig på det sättet,
att det där finns ett hyggligt allmänt
vägnät. Vad min landsända beträffar
vågar jag emellertid hävda att befolkningen
där skulle bli mycket tillfredsställd,
om det allmänna vägnätet sattes
i trafikdugligt skick. Man kan inte komma
ifrån att det här är en fråga om avvägning,
då man inte samtidigt kan få
både — och.

Herr talman! Då riksdagen så sent
som i november månad förra året behandlade
en motion av liknande innebörd,
skall jag inte längre uppta kammarens
tid, utan vill endast hänvisa till
vad statsutskottet då sade och vad statsutskottet
i dag säger. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

138 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Anslag till underhåll av enskilda vägar m. m.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag delar herr Hesselboms
uppfattning om att det här är fråga
om en avvägning mellan två olika
intressen, men jag vill särskilt framhålla
att denna avvägning bör göras på ett
sådant sätt, att en större del av de enskilda
vägarna intas till allmänt underhåll
än som hittills bär skett, med andra
ord att avvägningen i någon mån
förskjutes i den riktning, som motionen
anvisar.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 4—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Anslag till underhåll av enskilda vägar
in. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. m. för budgetåret 1954/
55 anvisa ett reservationsanslag av
10 500 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen,
dels ock medgiva,
att under budgetåret 1954/55 statlig lånegaranti
finge beviljas för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner för vissa
enskilda vägar intill ett totalbelopp av
2 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft en inom första kammaren
av herr Erik Svedberg väckt motion
(1:89), vari hemställts om en utvidgning
av bestämmelserna om statsbidrag
till underhåll av enskilda vägar på
så sätt, att bidragsprocenten höjdes med
5 % till respektive 65 % och 80 %, i det
fall att kommun lämnade bidrag med
minst 10 % till den uppskattade årliga
kostnaden.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. m. för budgetåret 1954/55 under

sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 10 500 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

b) medgiva, att under budgetåret 1954/
55 statlig lånegaranti finge beviljas för
lån avseende inköp av vägunderhållsmaskiner
för vissa enskilda vägar intill
ett totalbelopp av 2 000 000 kronor;

II. att motionen 1:89 icke måtte bifallas
av riksdagen.

Reservation hade avgivits av herr
Erik Svedberg, som ansett, att utskottet
bort under mom. II hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen I:
89, besluta en utvidgning av bestämmelserna
om statsbidrag till underhåll av
enskilda vägar på så sätt, att bidragsprocenten
höjdes med 5 procent till respektive
65 procent och 80 procent, i det
fall att kommun lämnade bidrag med
minst 10 procent till den uppskattade årliga
kostnaden.

Mom. I.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. It.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Under denna punkt har
väckts en motion, i vilken hemställes om
en utvidgning av bestämmelserna om
statsbidrag till underhåll av enskilda vägar
på så sätt, att bidragsprocenten höjes
med 5 procent till respektive 65 procent
och 80 procent, i det fall att kommun
lämnar bidrag med minst 10 procent
till den uppskattade årliga kostnaden.

Herr Hesselbom sade här nyss i en
tidigare debatt att man inom fjärde avdelningen
inom statsutskottet i allmänhet
inte hade svårt för att förstå varandra
och att komma till enighet. Den
inställning som fjärde avdelningen haft
till denna motion, jävar inte detta påstående,
ty avdelningen har varit synnerligen
enig när det gällt att avstyrka
densamma.

Utskottet hänvisar först och främst
till att nu gällande bestämmelser om
statsbidrag till underhåll av enskilda

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

139

Anslag till underhåll av enskilda vägar m. in.

vägar ändrades så sent som vid 1952 års
riksdag. Vidare säger utskottet att det
har starka principiella betänkligheter
mot att bevilja ytterligare statsbidrag till
enskilda väghållare, som även åtnjuter
kommunalt underhållsbidrag. Vad då
först gäller den ifrågasatta olämpligheten
av att nu ta detta statsbidrag under
omprövning, därför att det ändrades så
sent som vid 1952 års riksdag, vill jag
bara erinra om vad en talare här tidigare
sade. Det var herr Alfred Nilsson.
Han nämnde att trafiken under de senare
åren har ökat starkt på dessa enskilda
vägar och att många av dem har
karaktären av genomfartsvägar. Det är
ju ganska naturligt att de blir utsatta för
ökat slitage genom den ansvällning av
trafiken som ägt rum.

Gentemot de principiella betänkligheterna
vill jag framhålla att det måste
vara i statens intresse att stimulera kommunerna
till insatser när det gäller att
stödja underhållet av enskilda vägar. Vidare
förhåller det sig på det sättet att
vägunderhållet vid dessa vägar numera
måste ske maskinellt. Det får därför anses
vara rationellt att flera vägföretag
samsas om gemensamma maskiner. För
att statsbidrag skall utgå till inköp av
maskiner krävs också att dessa betjänar
vägar av en viss minimilängd, och det är
därför ganska naturligt att vägföretagen
inom en kommun samarbetar. På en del
håll förekommer också att kommunen
övertagit enskilda vägar, och detta anser
jag för min del vara en utveckling
som bör gynnas och stimuleras av staten.

Denna fråga bör emellertid även ses
i ett vidare perspektiv. Det talas i våra
dagar mycket om att mera bör göras för
landsbygdens utveckling och för att befrämja
de kulturella betingelserna för
dem som är bosatta ute på landsbygden.
Det är klart att kommunerna kan göra
en hel del i det avseendet. De kan t. ex.
genom en viss planering och genom att
ordna med vatten och avlopp etc. försöka
skapa ett bebyggelsecentrum inom
respektive kommun. Fn viss småindustriell
utveckling inom kommunen kan
befrämjas i syfte att därigenom hålla
kvar i kommunen de människor som

lämnar jordbruket. Jag anser att även
stödet till de enskilda vägarna bör kunna
inrangeras just i dessa större strävanden
att åstadkomma bättre betingelser
för människorna på landsbygden.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den föreliggande
motionen, som överensstämmer med den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Ett bifall till den av
herr Svedberg väckta motionen skulle
ju innebära att en helt ny princip infördes
i fråga om bidrag till underhåll av
enskilda vägar. Motionen går, som redan
framhållits, ut på att en enskild
väghållare, som får kommunalt bidrag,
dessutom skulle gynnas med högre statsbidrag.
Det är en ordning som statsutskottet
inte ansett vara rimlig, då den
ju skulle komma att medföra att de enskilda
väghållarnas möjligheter skulle
bli ännu mer vitt skilda än de för närvarande
är.

Det är riktigt, som herr Svedberg säger,
att statsutskottets fjärde avdelning
är fullständigt enig i detta ståndpunktstagande,
och denna enighet föreligger
ju för övrigt i hela statsutskottet, om
man undantar herr Svedberg.

Jag skall i detta sammanhang inte gå
vidare in på problemet om de enskilda
vägarna, utan ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan under
denna punkt.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Jag skulle bara vilja säga,
att ett bifall till den föreliggande motionen
skulle, såvitt jag kan förstå, gynna
alla här berörda parter. Det vore ur
statens synpunkt ett mycket billigt sätt
att ge, om man får yttra sig så, ett väsentligt
ökat stöd till de enskilda vägarna.

Det har ju här tidigare ordats om
lämpligheten av att i större utsträckning
ta med dessa vägar till allmänt underhåll,
men av statsfinansiella skäl kanske
detta inte går i den grad som vore önsk -

140 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Förordningsförslag om fondskatt.
värt. Här har man nu emellertid en möjlighet
att tills vidare nöjaktigt komma
till rätta med dessa ting. Även för kommunerna
skulle detta vara till en viss
fördel, nämligen på så sätt att det skulle
medföra bättre betingelser för människorna
ute i bygderna och byarna att
bo kvar där. För dessa människor —
och jag är för min del mest benägen att
se denna fråga ur deras synpunkt —■
skulle detta vara ett mycket gott stöd.
Jag kan därför inte förstå, att det skulle
vara något fel att gå in just för den här
motionen.

Herr NILSSON, ALFRED, (fp):

Herr talman! Herr Hesselbom påstod,
att hela utskottet stod bakom hans uttalande.
Det ligger i sakens natur, att
jag, som helst skulle vilja att alla enskilda
vägar toges in som allmänna, om
detta inte låter sig göra måste vara intresserad
av att detta statsbidrag till enskilda
vägar blir så stort som möjligt.
Jag måste därför säga, att herr Hesselboms
resonemang på denna punkt vad
mig beträffar inte håller streck.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna momentet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Erik Svedberg vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 130 punkten
9 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Erik Svedberg
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svedberg, Erik, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 24.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 10—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 131, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för budgetåret
1954/55 till bidrag till upprättande
av byggnadsplaner m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 53, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om beskattning
av vissa kapitalförsäkringar, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Förordningsförslag om fondskatt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 54 i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om skatt på fonderade vinstmedel
(fondskatt), jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 12 mars 1954 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposi -

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 141

tion, nr 187, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om skatt
på fonderade vinstmedel (fondskatt).

I det av Kungl. Maj :t framlagda lagförslaget
var 1 § sista stycket så lydande:

Riksskattenämnden må, om särskilda
skäl föranleda därtill, på ansökan medgiva
företag befrielse från taxering till
fondskatt.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:539
av herr Svärd och II: 681 av herr Edström,
vari hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av proposition nr 187 måtte
uttala, att bestämmelserna i 1 § sista
stycket av förslaget till förordning om
skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt)
skulle äga tillämpning beträffande
företag, som under eller efter kriget
förlorat eller avyttrat äldre tonnage men
ännu ej kunnat anskaffa ersättningstonnage
och vilket kunde visa eller göra
troligt, att ersättningstonnage skulle anskaffas
inom en ej alltför avlägsen tid;
samt

2) de likalydande motionerna 1:540
av herr Svärd samt II: 680 av herr Birke,
vari hemställts, att riksdagen måtte
antaga det till Kungl. Maj:ts proposition
nr 187 fogade förslaget till förordning
om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt)
med vissa i motionerna närmare
angivna ändringar av 1, 2 och 4—7 §§.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med förklarande,
att Kungl.Maj :ts förevarande proposition
nr 187 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, samt med avslag å
de likalydande motionerna I: 539 av herr
Svärd och II: 681 av herr Edström samt
de likalydande motionerna 1:540 av
herr Svärd och II: 680 av herr Birke, antaga
i betänkandet infört förslag till förordning
om skatt på fonderade vinstmedel
(fondskatt).

Förordningsförslag om fondskatt.

Reservation hade anförts av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv, vilka under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 540 av herr Svärd
och II: 680 av herr Birke ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 187 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
samt med bifall till sagda motioner, antaga
det vid utskottets hemställan fogade
förslaget till förordning om skatt på
fonderade vinstmedel (fondskatt) med
de ändringar av 1, 2 och 4 §§, 5 § 1)
samt 6 och 7 §§, som framginge av den
i motionerna intagna författningstexten.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det kan utan reservationer
sägas att vi alla är inställda på att
i den mån det över huvud taget är möjligt
hindra skatteflykt. Det är ett allmänintresse
av hög rang att detta sker
så effektivt som möjligt. Det är också
ett skattebetalarintresse i ordets egentliga
bemärkelse. Det finns alltså från
min sida ingenting att invända mot det
syfte man har velat nå med den lagstiftning
som bevillningsutskottet har tillstyrkt
i detta utlåtande. Mina betänkligheter
avser uteslutande valet av metoder
och de åtgärder man sett sig
tvungen att föreslå.

Jag vill först och främst säga att det
är ett mycket ömtåligt område man här
rör sig på, ett område där man naturligtvis
måste ta all hänsyn till det tyngst
vägande intresset, allmänintresset att
hindra skatteflykt, men där man också
bör vara beredd att vid avvägningen ta
med nödvändigheten att inte tillgripa
större våld än nöden kräver och nödvändigheten
att inte med ändringar i
skattelagstiftningen i realiteten ta ifrån
människorna rättigheter som de har enligt
gällande civillag. Jag tror att man
kan konstatera att de åtgärder av skatteteknisk
art som har föreslagits för att
tvinga fram en upplösning av de speciella
familjebolag, som det här rör sig
om, efter den utsatta respittiden är utomordentligt
kraftiga, så kraftiga att

142 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Förordningsförsiag om fondskatt.
man måhända borde ha övervägt den
sidan av saken något mera ingående än
bevillningsutskottet har gjort.

För att få fram denna upplösning räknar
man nu med att pålägga de tredskande,
om jag får använda det uttrycket,
dels vanlig inkomstskatt, dels fondskatten
och dels utskiftningsskatten.
Trots detta har man i själva verket inte
effektivt stoppat igen de hål man uppger
sig ha för avsikt att täppa till. Jag
är inte alldeles övertygad om att ens
dessa drastiska åtgärder kommer att visa
sig effektiva i praktiken. Därför förefaller
det mig att det hade varit klokt
att gå fram med större försiktighet och
något större hänsyn till de lagliga rättigheter
som dock fortfarande finns och
i vilka ingen har ifrågasatt någon förändring.

Det finns dessutom ytterligare en omständighet
som det hade varit skäl att
ta med i bedömningen, nämligen att enligt
den lagstiftning som bevillningsutskottets
majoritet har rekommenderat
ställer man i själva verket de medborgare,
som under åren 1952 och 1953
var lojalast av dem som lagstiftningen
över huvud taget kan drabba, i ett sämre
läge än dem som avvaktade den lagstiftning
om vars snara ankomst de flesta
var övertygade. De som under åren
1952 och 1953 löste ut sina fastigheter
till taxeringsvärdet kommer i ett sämre
läge än de som med användande av den
nu förutsatta lagen löser ut sina fastigheter
till deras inköpsvärde. Detta är,
såvitt jag förstår, inte ett riktigt sätt
att belöna lojalitet, att belöna ett försök
att undvika behov av en lagstiftning på
det område som vi i dag diskuterar.

Låt mig så till slut, herr talman, bara
tillägga att det specialfall som uppkommer,
om ett rederi hade krigsförluster
och i avvaktan på ett normalare prisläge
på tonnage sparade de medel rederiet
fick ut i försäkringsersättning, går
att lösa efter de dispensregler som lagstiftningen
förutsätter. Man kan därför
hoppas att all möjlig hänsyn skall tas
till detta fall. Jag kan då sluta med att
på den punkten bara uttala förhoppningen
att bevillningsutskottets, som det fö -

refaller mig, underförstådda rekommendation
till en generös lagtolkning i dispenshänseende
också skall bli iakttagen.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
av herr Velander avgivna reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Här gäller det ju, som
herr Svärd riktigt erinrade om, att
hindra skatteflykt i en del fall, och herr
Svärd är gärna med om att man hindrar
denna skatteflykt så effektivt som möjligt.
Men utskottet har bedömt läget så,
att skall man kunna effektivt stäcka
denna skatteflykt, måste man välja de
åtgärder som regeringen i propositionen
föreslagit och som utskottet i allt väsentligt
har tillstyrkt.

Nu säger herr Svärd att man inte på
denna väg får ta bort de rättigheter som
är erkända genom civillag. Ja, men här
tar man inte bort några rättigheter, här
bara vidtar man vissa åtgärder för att
hindra en del företag från skatteflykt.
Om de vill existera i fortsättningen, får
de göra det, men skatteflykten skall
hindras. Kom ihåg att de företag det
här gäller visserligen är familjeföretag,
och det är inte alls någonting ont i det,
men det är familjeföretag som tillika
inte har visat att vinstmedel i skälig
omfattning använts för utdelning till delägare.
Detta betyder att man har undvikit
den dubbelbeskattning som gäller
för våra bolag — beskattningen hos bolagen
och beskattningen sedermera vid
utdelning till aktieägarna -— genom att
man icke verkställt några utdelningar
från de förvaltningsbolag som har ägt
antingen en fastighet eller också aktier
och andelar. Det är ju ingen hemlighet
att man inom skattevärlden kallar dessa
familjebolag för svarta bolag till skillnad
från de rejäla familjebolagen. Det
gäller alltså inte de vita familjebolagen.
Visserligen skall vi vara mänskliga och
tänka på våra medmänniskor, men jag
tror inte att ens herr Svärd vill sträcka
sig så långt som till att vi skall skydda
de svarta fåren.

Nu pekar herr Svärd på att man driver
en del företag till upplösning. Vad man

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

143

bär genomför är en tvångsbeskattning
för att kunna komma åt de obeskattade
vinster som har samlats inom förvaltningsbolagen.
Men man vill samtidigt
gärna stimulera till en upplösning av
de svarta bolagen — de vita bolagen är
det inte alls någon press på. Detta vill
man vinna genom den bestämmelsen, att
om de upplöses inom tio år, skall de
inte beskattas för den del som har beskattats
genom den tvångsbeskattning
som nu genomföres. Eljest skulle de
drabbas av utskiftningsskatten i full utsträckning.

Kom ihåg, att eftersom detta är tvångsbeskattning,
så har man en låg skattesats!
Det kan tyckas, att utskiftningsskattens
skattesats — 40 procent — borde
ha använts, men det har föreslagits
bara 30 procent. Härtill kommer, att vederbörande
får utlösa fastigheter och
andra tillgångar för bolagets anskaffningsvärden,
vilket är en betydande fördel
som säkerligen kommer att utnyttjas
i stor utsträckning. Att det är ett
värde framgår ju även därav, att herr
Svärd har ansett att detta icke borde
gälla bara vid utköp av fastigheter år
1954, utan även de föregående åren. Nu
vore det ingenting att säga om denna
ömhet för bolagen, om de vore vita. I
förslaget har ju öppnats en möjlighet
också för dessa bolag att avvecklas, om
de vill det. Men utskottet har inte ansett
sig kunna tillstyrka, att för de svarta
bolagen öppnas möjligheter att — när
de efter myndigheternas uppfattning existerat
under åtskilliga år för att undandraga
skatter från samhället — på samma
sätt behandla redan verkställda utköp
för åren 1952 och 1953 och kanske
dessförinnan. Utskottet erinrar om att
när man år 1951 beslöt en liknande lagstiftning
för familjebolagen tillät man
där utköp av aktier och andelar bara
fram efter en viss, rätt sen tidpunkt.

Det skulle vara orimligt, om en riksdagsman
här steg upp och värnade om
någon skatteflykt — det gör inte heller
herr Svärd — men vill man få en effektiv
lagstiftning gentemot den tämligen
upprörande skatteflykt som här har förekommit,
måste man vidtaga de åtgär -

Förordningsförslag om fondskatt.
der som är föreslagna av regeringen och
tillstyrkta av utskottet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Herr Sjödahls ord om
de många svarta och vita fåren •— jag
hade svårt att räkna dem alla, trots att
man ju brukar räkna får vid denna tid
på kvällen — ger mig anledning till den
reflexionen, att det ju finns inte bara
svart och vitt, utan också nyanser mellan
svart och vitt.

Till sist vill jag bara konstatera, att
det faktiskt är på det viset att man här
i bästa avsikt — det är vi överens om
— genom bestämmelser i skattelagstiftningen
i realiteten sätter en civilrättslig
rättighet ur kraft. Det är denna konflikt
som jag har velat peka på, och det
är risker för en sådan konflikt som jag
i möjligaste mån har velat undvika.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! När herr Svärd talar om
nyanser vill jag blott säga, att det kan
finnas fall, då det är svårt att bestämt
påstå: detta är ett svart företag. Därför
har regeringen föreslagit och utskottet
har tillstyrkt att man skall kunna, då
det får betraktas som affärsmässigt naturligt
att rörelsen skötes genom ett förvaltningsbolag,
genom att gå till riksskattenämnden
bli fri från denna tvångsbeskattning.
Jag tror att man har tillvaratagit
de nyanser, som måste finnas i
all lagstiftning, då det ges möjligheter
att i en del fall hellre fria än fälla.

Jag skall inte uppehålla mig vid de
svarta och de vita fåren. Men nog framgick
det av min framställning, att jag
räknade herr Svärd som vit. Jag påstod
ingalunda att han var ett får.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgiv -

144 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Ang. beskattningen av allmännyttiga bostadsföretag.

na reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 55, i anledning
av väckt motion om en allmän
översyn av gällande beskattningsbestäininelser
för organisationer, som tillhandahåller
allmänna samlingslokaler, bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Ang. beskattningen av allmännyttiga
bostadsföretag.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 56, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 5 mars 1954 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 165, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370).

I propositionen hade föreslagits, att
inkomst av fastighet, tillhörig bolag, förening
eller stiftelse, som bildats den 1
juli 1945 eller senare och som av bostadsstyrelsen
(statens byggnadslånebyrå)
eller länsbostadsnämnd erkänts såsom
allmännyttigt bostadsföretag, skulle
beräknas enligt en förenklad schablonmetod.
Inkomsten skulle upptagas till
tre procent av det belopp, varmed fastighetens
taxeringsvärde överstege företagets
lånade, i fastigheten nedlagda kapital.
Avdrag skulle medges allenast för
tomträttsavgiild eller liknande avgäld, i
den mån sådan förekomme.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 496
av herr Axel Svensson och 11:648 av
herr Bengtsson i Halmstad m. fl., vari

hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av propositionen nr 165,
att jämväl allmännyttiga bostadsföretag,
som bildats före den 1 juli 1945, finge
rätt att använda den s. k. schablonmetoden; 2)

de likalydande motionerna 1:514
av herr Lindblom in. fl. och II: 656 av
herr Carlsson i Stockholm m. fl., vari
hemställts, att riksdagen vid behandling
av förevarande proposition nr 165 måtte
a) avslå propositionen samt b) hos
Kungl. Maj:t hemställa om en utredning
dels om storleken av avdrag för värdeminskning
å byggnader och dels om
möjlighet till jämnare fördelning i beskattningshänseende
av till längre tidsperiod
hänförliga kostnader för reparation
och underhåll av byggnader; samt

3) de likalydande motionerna 1:515
av herr Svärd och II: 655 av herr Munktell
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr
165 med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte —- med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 165 ävensom med avslag å följande
motioner, nämligen de likalydande
motionerna I: 496 av herr Axel Svensson
och 11:648 av herr Bengtsson i
Halmstad m. fl., de likalydande motionerna
1:514 av herr Lindblom m. fl.
och II: 656 av herr Carlsson i Stockholm
in. fl. i vad avsåge det under a) i motionerna
framställda yrkandet samt de
likalydande motionerna 1:515 av herr
Svärd och II: 655 av herr Munktell m. fl.
— för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget til lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) att de likalydande motionerna I:
514 av herr Lindblom m. fl. och II: 656
av herr Carlsson i Stockholm m. fl. i
vad avsåge det under b) i motionerna
framställda yrkandet måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 145

Ang. beskattningen av allmännyttiga bostadsföretag.

vad utskottet i betänkandet anfört, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Spetz, Velander, Söderquist,
Sjölin, Anderson i Sundsvall och
Nilsson i Svalöv, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en
hemställan,

1) att riksdagen måtte — med bifall
till de likalydande motionerna I: 514 av
herr Lindblom m. fl. och II: 656 av herr
Carlsson i Stockholm m. fl. i vad avsåge
det under a) i motionerna framställda
yrkandet ävensom till de likalydande
motionerna I: 515 av herr Svärd och II:
655 av herr Munktell m. fl. — avslå
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 165;

samt att de likalydande motionerna I:
496 av herr Axel Svensson och II: 648
av herr Bengtsson i Halmstad m. fl. icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 2)

att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 514 av herr
Lindblom m. fl. och II: 656 av herr
Carlsson i Stockholm m. fl. i vad avsåge
det under b) i motionerna framställda
yrkandet hos Kungl. Maj:t hemställa om
utredning angående dels storleken av
avdrag för värdeminskning å byggnader,
dels ock möjligheten till jämnare fördelning
i beskattningshänseende av till
längre tidsperiod hänförliga kostnader
för reparation och underhåll av byggnader; II)

av herr Werner, som dock ej antytt
sin mening.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! En grundläggande princip
för vår skattelagstiftning är kravet
på likformighet och rättvisa. Denna
princip bär ställts högt och inskärpes
genom taxeringsförordningens föreskrifter
att § 109 i taxeringsförordningen,
som just innehåller bestämmelser härom,
skall uppläsas på det första sammanträdet
för året för taxeringsnämn 10

Första kammarens protokoll 195i. Nr 21.

derna, d. v. s. taxeringsmyndigheten i
första instans.

Jag vågar också säga, att taxeringsmyndigheterna
försöker att upprätthålla
denna princip, även om lagtillämpningen
inte i alla avseenden kan bli 100-procentigt rättvis. Men det är en sak.
En annan sak är att i lagstiftningen
införa bestämmelser, som direkt gör
skillnad mellan skattskyldiga i fråga om
förvärvskälla, och det är enligt min mening
vad den föreliggande propositionen
innehåller. I denna föreslås ju att
ägarna av vissa hyresfastigheter skall
ställas i en särställning. De s. k. allmännyttiga
bostadsföretagen skall med
andra ord ställas i en särställning i förhållande
till ägare av andra hyresfastigheter.

Inom bevillningsutskottet har man vid
sitt ställningstagande vid många olika
tillfällen ställt upp som regel eller sagt,
att ett behjärtansvärt allmännyttigt ändamål
inte bör gynnas via skattelagarna.
Skall det gynnas, bör det i så fall
gynnas på annat sätt, via statsanslag eller
på annat dylikt sätt. Nu förhåller det
sig emellertid på det sättet, att de allmännyttiga
företagen redan åtnjuter en
särställning därigenom att de har en
lånefavör. Genom denna lånefavör har
de också en räntefavör. De står alltså
från början i en mera gynnad ställning
än ägare av andra hyresfastigheter, och
det finns enligt min mening ingen anledning
att nu ytterligare gynna dem
skattevägen.

Propositionen motiverar sitt förslag
även med att det skulle innebära en förenkling
av taxeringsarbetet. Nu är det
ju på det viset, att just dessa deklarationer
inte vållar några som helst svårigheter
i taxeringsnämnderna. Dessa
deklarationer utgör för övriga ett mycket
litet fåtal. De behandlas rent rutinmässigt,
varför motiveringen om förenkling
i taxeringsarbetet väger iså oändligt
lätt gentemot den, som jag tidigare
anfört, principiella invändningen, vilken
jag anser vara av sådan tyngd att
jag för min del icke kan ansluta mig till
propositionens förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bi -

146

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Ang. beskattningen av allmännyttiga bostadsföretag.

fall till den vid utskottets betänkande fogade
reservationen.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Jag kan till alla delar instämma
i de synpunkter som herr Spetz
har lagt på denna fråga. Jag tror för min
del att det är en mycket allvarlig sak
att man här frångår den princip som i
alla fall tidigare har varit hävdvunnen
i vår skattelagstiftning, nämligen att alla
behandlas lika. Herr Spetz har framhållit
bl. a. att dessa s. k. allmännyttiga
företag redan har ett privilegium genom
att de har vissa favörer i lånehänseende.

Jag tror att det är felaktigt att säga,
att det syfte som skulle vara förenat med
dessa företags verksamhet, nämligen att
de icke skulle ha något vinstsyfte, skulle
kunna vara ett motiv för att ge dem undantagsställning.
Även detta är ett avsteg
från de principer som tidigare har
varit gällande, alldenstund vederbörande
företags syfte ingalunda bär fått inverka
på beskattningen. Man kan i detta
fall inte säga annat än att den nuvarande
hyresregleringen gör att alla sådana
företag kommer att ur vinstsynpunkt behandlas
lika.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den här föreliggande reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Den princip, som både
herr Spetz och herr Magnusson anslutit
sig till, om jämlikhet i beskattningen, är
en riktig princip, och det måste finnas
starka motiv, om man skall frångå en
sådan.

Jag vill emellertid erinra om att riksdagen
föregående år antog ett förslag
om en- och tvåfamiljsfastigheter, som
gick ut på att man vid deras beskattning
skulle följa en schablonmetod. Man skulle
räkna vissa procent på taxeringsvärdet,
dra bort låneräntorna och så få
fram ett visst belopp. I år har vi fortsatt
på den vägen när det gällt bostadsföreningar
och andra bostadsbolag av

den typen. För sådana har man infört
en schablonmetod, snarlik den man hade
för en- och tvåfamiljsfastighet. Och vad
ligger bakom det? Man kunde göra vinster
i form av en förenklad taxering, men
den viktigaste orsaken var att varken enoch
tvåfamiljsfastigheten eller bostadsrättsföreningarna
hade något annat syfte
än att bereda vederbörande själva bostad.
Vinstsyftet var helt och hållet borta.

Vad beträffar de allmännyttiga bostadsbolagen,
som också är helt förbjudna
att göra vinst utöver vad det betyder
att man förräntar det nedlagda kapitalet,
vill jag erinra om att vad man egentligen
stod inför i de orter, där man bildade
dessa s. k. allmännyttiga bostadsbolag,
var alternativen att kommunen
skulle själv äga och förvalta fastigheterna
eller att kommunerna skulle driva
dem genom dessa bolag. Hade kommunen
själv ägt fastigheterna, då hade dessa
varit fria från den statliga inkomstskatten.
Nu valde man av vissa
skäl — närmast kanske på grund av
det sätt varpå statsmakterna hade beslutat
om lånegivning och sådant, och
kanhända också av förvaltningsmässiga
skäl — att i stället gå in för bolagstypen,
men i grund och botten är dessa bolag
ingenting annat än allmänna företag som
strängt taget kan kallas kommunala.

Jag vill erinra om att Sveriges fastighetsägareförening,
när den yttrat sig
över det föreliggande förslaget, opponerade
sig mot beteckningen »allmännyttig».
Man menade väl att Sveriges samlade
fastighetsägare och hyresvärdar
också var allmännyttiga, och det kan ju
sägas med tanke på att de har något så
viktigt att sälja som bostäder. Men de
säljer dem också, och naturligtvis då under
aktgivande på sina egna vinstintressen,
medan däremot dessa andra bolag
uthyr bostäderna så att kostnaderna täckes
och ingenting därutöver, de är t. o.
in. förbjudna att ta någonting därutöver.
Det innebär en som jag tycker kolossal
skillnad.

När Sveriges fastighetsägareförening
opponerade sig mot uttrycket »allmännyttig»
föreslog den i stället att det skulle
heta »av det allmänna förvaltade bo -

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 147

Ang. beskattningen av allmännyttiga bostadsföretag.

stadsföretag». Man kan väl inte tydligare
angiva, att det i det stora hela är fråga
om kommunala företag, och kommunala
företag är ju fria från beskattning. Dessa
företag kan alltså i grund och botten
jämställas med de från beskattning fritagna
kommunala företagen. Samtidigt
kan de jämställas med andra företag,
som har vinstintresset helt bortkopplat,
nämligen en- och tvåfamilj sfastigheter
samt bostadsrättsföreningar. Man har då
fullgoda skäl, anser jag, att gå fram på
en liknande linje för de företag som det
här gäller.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag, som jag tycker är
välgrundat.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gentemot herr
Sjödahl påpeka den skillnad, som föreligger
mellan en- och tvåfamilj svillor och
bostadsrättsföreningar å ena sidan och
s. k. allmännyttiga bostadsföretag å andra.
I det förra fallet är nämligen vederbörande
ägare av sin lägenhet. Här däremot
är det fråga om hyresfastigheter,
där hyran fastställs efter exakt samma
regler som hyran i privatägda hyresfastigheter.
Det finns alltså ingen skillnad
i fråga om fastställandet av hyresläget.

Herr MAGNUSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Sjödahl vill
jag rikta den repliken, att från högerns
sida har vi aldrig accepterat den princip,
som infördes i vår skattelagstiftning
i samband med att man genomförde schablontaxering.

Sedan vill jag bara säga, att skattebefrielsen
för dessa företag ju borde inne*
bära, att de skulle kunna tillämpa en
lägre hyressättning än andra bostadsföretag,
om de nu befrias från inkomstskatt.
Jag betvivlar emellertid att så
kommer att bli förhållandet.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr Spetz fäste sig vid att det här
skulle föreligga den skillnaden, att en -

och tvåfamilj svillor bebos av ägaren
själv, medan de fastigheter, som det nu
närmast gäller, äro upplåtna till olika
hyresgäster. Jag underströk ju redan i
mitt förra anförande, att villkoret i båda
fallen är att vinstintresset är bortkopplat.
För att ett bostadsföretag skall
kunna bli erkänt av bostadsstyrelsen eller
länsbostadsnämnden såsom ett allmännyttigt
bostadsföretag fordras, att det
icke finns något enskilt vinstintresse. De
allmännyttiga bostadsföretagen är dessutom
underkastade en sträng kommunal
och statlig kontroll. Jag betvivlar att de
enskilda ägarna av hyresfastigheter kan
uppfylla samma förutsättningar, d. v. s.
vara helt fria från eget vinstintresse.

Beträffande herr Magnussons deklaration
vill jag endast säga, att den är fullt
riktig. Det betyder bara att herr Magnusson
har fritagit sig från hela den lagstiftning
som genomförts gentemot både
en- och tvåfamiljsvillor samt bostadsrättsföreningar.
Jag hoppas, herr Magnusson,
att den bördan inte skall bli er
för stor.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag vill för min del säga,
att den invändning, som gjorts av herrar
Spetz och Magnusson, att det föreliggande
förslaget skulle strida mot principen
om likformighet och rättvisa i
skattelagstiftningen, väl ändå inte kan
vara befogad.

Herr Spetz motiverade sin uppfattning
genom att säga, att företag under
samma förvärvskälla här blir behandlade
på olika sätt. Men herr Spetz vet
som gammal taxeringsman mycket
väl att det i vår skattelagstiftning finns
många fall, där företag med samma förvärvskälla
beskattas på olika sätt. Jag
erinrar t. ex. om affärsbankerna, för
vilka statsskatten utgår med 40 procent,
medan sparbankerna endast behöver erlägga
32 procent i statsskatt. Det beror
helt på den struktur som dessa olika
företag har. Skattelagarna tar hänsyn till
i vilken grad företagen drivs med vinstintresse
så att säga.

Man kan inte förneka annat än att

148 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Ang. beskattningen av allmännyttiga bostadsföretag.

de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen
befinner sig i ett dilemma, särskilt i
början av sin verksamhet. Enligt gällande
bestämmelser är de förhindrade
att tillgodogöra sig vinst. Företagen får
inte drivas med vinst, utan hyrorna skal!
sättas så, att vinst inte uppkommer. Där
är en skillnad gentemot andra liknande
företag. De är visserligen liyresreglerade,
men i hyresregleringskalkylen ingår
också en viss företagarvinst. Någon
dylik vinst finns icke för de allmännyttiga
företagen.

Samtidigt är de allmännyttiga bostadsföretagen
ålagda att göra viss avsättning
till reparationskostnader. I början
av en förenings tillvaro blir det
inga reparationer. Avsättningar måste
emellertid göras för kommande reparationer,
och det beloppet blir enligt
skattelagarna beskattningsbar inkomst.
De allmännyttiga bostadsföretagen får
inte tillgodoräkna sig någon vinst, men
de blir likväl beskattade. De kan inte
ta ut pengar till att betala skatten med
på annat sätt än genom att minska hyres-
och reparationsfonderna, vilket de
icke får göra. Därigenom uppstår för
dessa företag ett dilemma. De är därför
icke alls jämställda med andra hyresfastigheter.

Man kan därför säga, att lika väl som
man kan beskatta sparbankerna lindrigare
än affärsbankerna, kan man göra
en skillnad här utan att därmed kränka
principen om likformighet och rättvisa
i skattelagstiftningen.

Jag erkänner för min del gärna, att
det föreliggande förslaget inte är formellt
tillfredsställande. Det är dock den
enda möjligheten som vi haft att lösa
denna fråga på kortare sikt så att säga,
och det fyller också denna uppgift ■—
annars skulle jag inte ha lagt fram förslaget
för riksdagen. Men det är klart
att detta förslag inte löser problemet på
längre sikt. Det hänger naturligtvis samman
med alt när de allmännyttiga bostadsföretagen
konstruerades, tog man
icke hänsyn till hur företagen skulle
komma att betraktas ur skattelagarnas
synpunkt. Skall man bär kunna komma
fram till en riktig avvägning, fordras det

nog att de allmännyttiga bostadsföretagen
civilrättsligt får en annan ställning
än de har för närvarande. Men i
avvaktan på en sådan naturlig lösning
av frågan tror jag att det föreliggande
förslaget duger såsom ett provisorium
och skapar den möjlighet til! utjämning,
som utan tvivel här är nödvändig.

Herr MAGNUSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle till herr finansministern
bara vilia säga, att riksskattenämnden,
när den yttrade sig över
detta förslag, synes ha haft en annan
uppfattning än herr finansministern har.
Riksskattenämnden har nämligen sagt:
»Att låta förekomsten respektive frånvaron
av vinstsyfte vara bestämmande
för utformningen av reglerna om nettointäktens
beräkning har hittills varit
främmande för skattelagstiftningen.»

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja påpeka
att det dilemma, som herr finansministern
talar om, när .det gäller de
första åren av dessa allmännyttiga bostadsföretags
verksamhet, på precis samma
sätt träffar enskilda ägare av hyresfastigheter,
som de första åren inte
har några reparationer men som måste
skatta för de belopp, som de rimligen
bort avsätta till en reparationsfond.

I övrigt vill jag säga att den formella
svaghet i förslaget, som finansministern
själv erkänner, för min del är, såsom
jag ser frågan, så pass avgörande, att
jag inte kan tillstyrka förslaget.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Herr Spetz ville tydligen
inte lyssna till mig, då jag sade att för
en vanlig hyresfastighet ingår det i hyresinkomsterna
en viss företagarvinst,
vilket ger större möjligheter för ägaren
till en sådan fastighet att bära beskattningen.
Därför menar jag att herr Spetz’
anmärkning icke är hållbar.

Sedan vill jag till herr Magnusson
säga, att det kan ju även tänkas att riks -

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 149

Ang. beskattningen av allmännyttiga bostadsföretag.

skattenämnden någon gång blundar med
ena ögat och inte tänker sig för. Ty det
är ju ett faktum vad jag här sagt, att
exempelvis sparbankerna blir lindrigare
beskattade än affärsbankerna just därför
att de är allmännyttiga företag utan
större vinstintresse.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! De ofta återkommande
ändringsförslagen i fråga om den kommunala
fastighetsskatten visar att vi här
rör oss med en skatteform, som har överlevt
sig själv. Det är väl ingen som tror
att fastigheterna, sedan de beskattats föi
den avkastning som de lämnar, har kvar
någon mystisk, inneboende skattekraft,
som skulle kunna garantera en kommunal
enhets utgifter i ett beträngt läge.
Det är alldeles uppenbart att vi här
snart måste komma fram till vad vi siktat
mot under många år, nämligen fastighetsskattesystemets
avskaffande. Vi har
kommit en bit på väg med finansministerns
medverkan. Jag hoppas att han
vill fortsätta detta reformarbete, så att
vi får bort denna föråldrade kvarleva i
vårt skattesystem. Det är uppenbart att
vissa kommuner vid ett dylikt avskaffande
kan drabbas av ett skatteunderlagsbortfall,
som kan bli besvärande.
Men det kommer nog att inträffa i så
enstaka fall, att det torde finnas möjligheter
att hjälpa dessa kommuner genom
att tillföra dem den skattekraft, som
de behöver för att kunna fylla sina kommunala
och sociala förpliktelser såsom
kommunal enhet.

Jag har velat med min blanka reservation
till utskottets utlåtande få tillfälle
att säga detta. I övrigt vill jag
gärna deklarera att jag känner mig tveksam,
huruvida icke principen om jämställdhet
i beskattningshänseende har i
någon mån rubbats genom det föreliggande
förslaget. Jag kommer därför vid
en eventuell kommande votering att nedlägga
min röst i denna fråga.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Bevekelsegrunden för
motionärerna och reservanterna synes

vara en helt annan än vad man här i
debatten vill göra gällande. I varje fall
torde detta gälla högern. I sin motion
motiverar högern nämligen inledningsvis
sitt avslagsyrkande på Kungl. Maj:ts
proposition med att säga, att man betraktar
propositionen som ett fortlöpande
led i den av den nuvarande regeringen
förda bostadspolitiken syftande
till att överföra hyreshusen i kommunal
ägo.

Jag är alldeles övertygad om att herr
finansministern, och det har även nu
bekräftats, haft helt andra bevekelsegrunder
när han framlagt detta förslag;
det bygger, såsom han själv vitsordat, på
de företagsekonomiska skillnader som
dock gör sig starkt gällande i fråga om
olika företagsformer.

Det ar riktigt som herr Spetz säger
och som anföres i reservationen, att alla
företagstyper — kooperativa, enskilda
och allmännyttiga — från början bygger
på en hyreskalkyl som under de
första underhållsfria åren ger ett överskott.
Här vill jag, eftersom jag praktiskt
sysslar med sådan verksamhet, starkt
understryka finansministerns uttalande
om att det ändock är en väsentlig skillnad
på hur dessa överskottsmedel under
de första åren disponeras. De allmännyttiga
företagen är bundna av sina statuter,
som reglerar verksamheten. Normalstadgarna,
som godkännes av boslaösstyrelsen,
och i de bolagsordningar, som
ligger till grund för verksamheten, föreskriver
avsättningar till fondbildning
för inre och yttre reparationer. När det
gäller enskilda företag får däremot överskottet
de underhållsfria åren disponeras
helt fritt utan fastställda regler.

Helt nyligen har jag kommit i kontakt
med ett fall som visar på vilket sätt
de enskilda kan disponera det sålunda
uppkomna överskottet, och jag tillåter
mig nämna saken som ett exempel. Det
företag, som jag har nöjet att vara verksam
i, fick erbjudande att köpa ett par
fastigheter, som för åtta år sedan uppfördes
med stöd av statliga lån. Erbjudandet
gick ut på att vi skulle få övertaga
fastigheterna för den av bostadsstyrelsen
vid färdigställandet godkända

150 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Ang. beskattningen av allmännyttiga bostadsföretag.

byggnadskostnaden. Erbjudandet var i
och för sig mycket bra, med hänsyn till
den kostnadsutveckling som ägt rum under
mellantiden. Man kunde alltså vara
intresserad, och vi bad att få titta närmare
på offerten. Av den framgick att
de enskilda ägarna hade haft, som de
själva sade, en förräntning på eget insatt
kapital av ungefär 15 procent. Eftersom
fastigheten var statligt belånad, med hyror
fastställda av bostadsstyrelsen och
vederbörande hyresnämnd, borde den
ju inte ha gett större bruttoavkastning
än 6,5 procent. Men hur hade man gjort?
Jo, man hade helt enkelt delat ut hela
överskottet på hyrorna, alltså även de
medel som vid hyressättningen beräknats
för reparationer. Efter dessa åtta
;år var det självfallet mycket tacknämligt
att få överlåta fastigheterna, när
man måste börja reparera; reparationspengarna
hade man förbrukat, och följaktligen
ville man låta någon annan klara
reparationerna.

Detta visar, mina damer och herrar,
■den väsentliga skillnaden mellan fastighetsförvaltningen
inom ett enskilt och
ett allmännyttigt företag.

När reservanterna nu riktar grava anklagelser
såväl mot finansministern som
mot utskottet för mannamån och för att
en viss företagsform skulle privilegieras,
är denna anklagelse inte bara en våldsam
överdrift, utan helt enkelt sakligt
felaktig.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WEHTJE (h) :

Herr talman! Vi snuddar här vid frågor
som diskuterades förra veckan, då vi
behandlade bostadspolitiken. Jag kan
inte underlåta att peka på några omständigheter
som synes mig svårförklarliga.

Det säges att de enskilda byggnadsföretagarna
får möjlighet att lägga in
en vinstmarginal, som de s. k. allmännyttiga
företagen inte har. Men om vi
utgår från att företagen har samma
byggnadskostnader, kan det inte bestridas
att de allmänna bostadsföretagen

har en mycket gynnad ställning, såsom
nämndes i debatten förra veckan, genom
att de får låna upp till 100 procent av
anskaffningsvärdet och på de sista 15
procenten åtnjuter en favörsränta genom
den statligt garanterade räntesatsen. De
enskilda byggnadsföretagarna får däremot
som bekant betala full marknadsränta,
som torde överstiga favörsräntan
med 1,5 eller 2 procent. Sedan göres
kalkylerna upp och resulterar i stort
sett i samma hyra.

Då frågar jag mig: Vad blir det för
utrymme för den enskildes vinstintresse?
Jag fick inte svar på den frågan i
debatten förra veckan, men jag hoppas
få det i kväll. Såvitt jag förstår finns
ingen sådan marginal, och om den bara
är en konstruktion finns ju inget skäl
som talar för att man nu skulle sätta
de s. k. allmännyttiga företagen i en
särställning i skattehänseende.

Efter finansministerns uttalande här
i kammaren gjorde jag den reflexionen,
att det borde vara rimligt att man i stället
sökte lösa den föreliggande frågan
i anslutning till företagsbeskattningskommitténs
förslag, som snart torde föreligga.
Det är ju meningen att genom
den kommitténs arbete få en lösning på
sådana frågor som den, hur man skall
kunna balansera över kostnader från ett
år till ett annat eller med andra ord
balansera inbesparade reparationsmedel
till det år, då reparationerna skall utföras,
utan att behöva betala skatt på
reparationsmedlen.

Det är väl detta det rör sig om, och
det tycker jag att man skulle kunna finna
en lösning på för samtliga företag,
när hela denna fråga läggs fram. Ty det
gäller ju lika väl de enskilda som de
s. k. allmännyttiga företagen.

Med stöd av vad jag nu anfört kommer
jag, herr talman, att rösta för den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:
Herr talman! Tiden är inte väl vald
för att nu fortsätta den bostadspolitiska
debatt, som upptog större delen av lör -

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 151

Ang. beskattningen av allmännyttiga bostadsföretag.

dagens förhandlingar. Jag vill emellertid
helt kort säga till herr Wehtje, att
det är enkelt att svara på frågan vart
dessa förmåner tar vägen. Herr Wehtje
utgår tydligen från att de värderande
organen, både den kommunala instansen
och bostadsstyrelsen, har några bestämda
kostnadsmallar, som man går efter
när man bedömer vad ett hus kostar,
och att man har lika rigorösa som
klumpigt tillyxade mallar för hyressättningen.

Så är emellertid inte fallet, herr
Wehtje. Byråchefen Bernhard har haft
föreläsningar om dessa ting, då jag vet
att herr Wehtje varit med. Den pedagogiska
förmåga, som byråchefen Bernhard
har, tycker jag skulle lia varit tillräcklig
för att göra klart för herr
Wehtje, hur denna värdering går till
och på vilket sätt dessa förmåner kommer
till uttryck både i byggnadskostnader
och i hyreskostnader.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Vid bedömningen av
denna fråga bör man inte, såsom herr
Eriksson tydligen gjorde, utgå från något
enskilt fall, då överlåtelse skett av
en fastighet efter ett visst antal år. Man
får väl försöka bedöma frågan efter allmänt
gällande förhållanden och se den
såsom en fråga i hela sammanhanget.

Jag måste säga, att jag är förvånad
över att man i de s. k. allmännyttiga
företagen inte har kommit fram till lägre
hyror än vad fallet är, eftersom ju
dessa företag, såsom tidigare anförts,
först och främst har billigare byggnadsvillkor
och dessutom också billigare
amorteringsvillkor än vad de enskilda
har. Såsom förut påpekats uppstår under
de första åren ett överskott på grund
av att vid fastställandet av hyran i hyrcskalkylen
tagits in vissa belopp, som
för framtiden avses för reparationer.
Dessa reparationer är i regel mindre under
de första åren. Men eftersom de då
blir beskattade, så blir det ett visst belopp,
som på det sättet tages undan
från detta överskott. Det är väl också
orsaken till att man i lagstiftningen inte

tagit med alla dessa företag utan stannat
för de företag, som bildats efter den 30
juni 1945.

Vi har i vår motion inte intagit någon
principiellt motsatt ståndpunkt till det
föreliggande förslaget i och för sig. Det
må kanske tillåtas mig att citera följande
ur motionen: »Då den nya principen
syftar till att undanröja ovan angivna
missförhållande» — d. v. s. det
förhållande att de! under den första tiden
uppstått ett överskott, som rätteligen
skall förbrukas senare, när reparationerna
börjar — »om än blott för vissa
fastigheter, torde den i och för sig få
anses vara riktig. Det måste emellertid
anses angeläget att alla fastighetsägarkategorier
vad gäller flerfamiljsfastigheter
i beskattningshänseende behandlas
lika.» Detta är samma synpunkt, som
även anförts av kammarrätten i dess
yttrande, där det heter på följande sätt:
»Kammarrätten bestrider icke att nu påtalade
svårigheter kunna uppkomma för
de allmännyttiga bostadsföretagen, men
jämväl för enskilda fastighetsägare torde
motsvarande svårigheter föreligga.»

Om man skall försöka åstadkomma en
fastighetsbildning på något så när lika
villkor, vilket ofta här har betonats, är
det väl uppenbart att man inte bör ha
en mängd olika metoder och sedan, efter
det att man använt dessa olika metoder
både när det gäller byggnadskostnaderna,
amorteringskostnaderna och
beskattningsfrågorna, utan vidare göra
jämförelser mellan dessa olika företag.
Det blir flera olika graderingar även i
beskattningshänseende.

Den stora frågan i den motion, som
nu behandlas, är vad vi har tillåtit oss
citera från 1951 års bostadsutredning,
som funnit anledning att »starkt framhålla
angelägenheten av en skyndsam
utredning syftande till att åstadkomma
en rimligare beskattning av inkomst av
flerfamiljsfastigheter, tillhörande ägare
av olika slag, främst i vad avser dels
storleken av avdrag för värdeminskning
å byggnader, dels ock möjligheten till
jämnare fördelning i beskattningshänseende
av de till längre tidsperiod hänförliga
kostnaderna för reparation och

152 Nr 21. Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Ang. beskattningen av allmännyttiga bostadsföretag.

underhåll av byggnader mellan de till bostadsstyrelsen räknar med schabloner
samma period hörande beskattnings- i mycket stor utsträckning. Hur skulle

den eljest kunna hinna med sin stora

åren».

Jag tycker ju förstås att vi härvidlag
befinner oss i gott sällskap, när det blir
fråga om att bedöma detta spörsmål. Jag
tror att det hade varit klokt, om man
hade gått på den linje, som vi i det
andra alternativet bar påyrkat, nämligen
att göra en sådan utredning och
sedan söka få fram en likställighet på
alla dessa områden, så att man inte har
ett helt lapptäcke, som man skall använda
som mall i fråga om både bostadsbyggandet
och bostadsbeskattningen.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Herr Eriksson nämnde
om att hyrorna skulle kalkyleras på
olika sätt. Jag känner inte i detalj hur
de kalkyleras, men det är uppenbart att
i dessa kalkyler måste ingå ett belopp
avseende reparationer, som slås ut på
en längre tidsperiod men upptas med
ett schablonbelopp för varje år. Hyran
är ju fastställd för en längre period, och
däri ingår även en post, som gäller
amortering. Båda dessa poster blir ju
beskattningsbar vinst. Om en enskild
husägare dessutom skulle tillgodoräkna
sig en ytterligare vinstmarginal — det
är en sak som jag inte känner till — får
han skatta även för denna vinst, eftersom
även denna vinstmarginal utgör
skattepliktig inkomst enligt skattelagarna.
De allmännyttiga företagen behöver
däremot betala skatt endast för de båda
poster, som avser reparationer och amortering.
Eftersom de inte räknar med
någon vinst, kan det inte heller bli tal
om någon beskattning av någon post,
motsvarande en enskild husägares vinstmarginal.
Det är alltså full likställighet
mellan de båda företagsformerna för
närvarande.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Jag kan nöja mig med
att med ett par ord bemöta herr Eriksson.
Det är väl ändå på det sättet, att

arbetsbörda? Och hur skulle den kunna
använda sig av några individuella beräkningsgrunder?
Att schablonerna måste
vara ganska kraftigt tilltagna framgår
av att man från de olika grunder för
beräkningarna, som jag angav i mitt förra
anförande, kan komma i stort sett till
samma resultat, med avseende å hyrorna.

Herr SJÖDAHL (s):

Skillnaden är väl ändå här, att vinstintresset
när det gäller hyreshusen ligger
som en princip inbäddad i hela
verksamheten. Det har — kanske inte
just nu, men i varje fall tidigare — ansetts
vara mycket eftersträvansvärt att
placera en förmögenhet i hyreshus. Vad
däremot beträffar de allmännyttiga företagen
är all vinst förbjuden. Det föreligger
alltså här en avsevärd skillnad.
Vidare är de av kommunen ägda företagen
icke statsbeskattade, och de allmännyttiga
bostadsföretagen är i realiteten
likställda med kommunala företag.

När det gäller företagsbeskattningskommittén
känner jag liksom herr Wehtje
till åtskilligt om vad som där är å
bane — ehuru jag officiellt inte vet någonting!
Jag måste dock säga att jag inte
är lika optimistisk som han, då jag inte
tror att kommittén skall kunna lämna
några större bidrag till lösandet av det
spörsmål, som vi bär diskuterar beträffande
de enskilda fastighetsägarna.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Den som är verksam i
ett förmedlingsorgan och har tillfälle att
se de mycket starka skiftningarna mellan
olika företagsformer i fråga om både
byggnadskostnader och hyror, blir inte
lika övertygad som herr Wehtje om att
man på bostadsstyrelsen bara arbetar
efter schabloner. I stället får den i ett
förmedlingsorgan verksamme det bebestämda
intrycket att bostadsstyrelsen
och de kommunala värderingsorganen
så långt som möjligt söker bearbeta de

Onsdagen den 19 mai 1954 em.

Nr 21. 153

Ang. beskattningen av allmännyttiga bostadsföretag.

olika byggnadsprojekten individuellt.
Därför blir det också så, att hyressättningarna
görs efter en i hög grad skiftande
skala. Och när det gäller det förmedlingsorgan,
som jag har nöjet att
deltaga i, kan jag trösta herr Wehtje med
att där leder åtminstone hittills det allmännyttiga
bostadsföretaget genom att
ha både lägre byggnadskostnader och
lägre hyror. Hur det sedan är ställt på
andra håll, vet jag inte.

När herr Spetz säger, att det här ändå
uppstår ett överskott i olika förvaltningsformer
har jag tidigare sagt att detta
är riktigt. Vad som emellertid skiljer
företagsformerna åt är att man när det
gäller allmännyttiga bostadsföretag är
bunden av stadgar om en viss deponering
av medlen, nämligen till fondavsättningar,
under det att man när det
gäller enskilda företag kan göra som
man vill och stoppa en del eller hela
överskottet i sin egen ficka. I så fall bör
vederbörande självfallet beskattas för
denna vinst.

Jag håller inte för uteslutet, herr
Lindblom, att det kan finnas fastighetsägare,
som vill behålla sin fastighet för
lång tid, åtminstone över några reparationsperioder,
och som därför finner
det med sina intressen förenligt att inte
stoppa hela överskottet från de första
åren i sin egen ficka. Han sparar följaktligen
en del av medlen för de kommande
reparationerna. Jag tror emellertid,
herr Lindblom, att fastighetsägare
av denna typ är lätt räknade.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Det skall bli mycket intressant
att få se herr Erikssons uträkningar
över de resultat, som uppnåtts
vid jämförelsen av hyrorna mellan de
s. k. allmännyttiga företagen och de enskilda
företagen. De allmännyttiga företagen
har ju, som jag nämnt, ränte- och
lånefavörerna, medan de enskilda företagarna
utöver de högre, ej subventionerade
räntekostnaderna måste räkna
med en viss vinst för att kunna bedriva
sin rörelse. Hur kan man då komma
fram till i stort sett samma resultat?

Herr talman! Jag skulle sedan vilja
säga till herr Sjödahl — och det hoppas
jag att jag får lov att göra såsom enkel
ledamot i företagsbeskattningskommittén
— att jag verkligen hoppas att vi
skall kunna lösa de frågor det här gäller
i kommittén och komma fram till
godtagbara resultat. Här gäller det inte
enskilda fastighetsägare, utan vad vi inom
kommittén behandlar är frågan om
aktiebolag, även sådana som äger fastigheter,
och om skattereglerna för aktiebolagen.
Däri måste också ingå ett sådant
spörsmål som överbalansering av
kostnader från ett år till ett annat. Jag
kan inte tänka mig att vi skall kunna
bortse därifrån, eftersom detta utgör en
sådan integrerande del av vårt utredningsarbete.
Det måste tas med i kommitténs
förslag.

Förslaget kommer att framläggas i
höst, och proposition i ämnet kan väntas
till nästa års riksdag. Då frågar jag,
varför man inte nu kan vänta med att
provisoriskt lösa denna fråga, som ändå
på olika håll ses med mycket olika
ögon. Varför kan man inte vänta med
att lösa denna fråga, då det ändå är så
många andra frågor av stor vikt, som
uppskjutits just under hänvisning till att
hela företagsbeskattningen nästa år skall
framläggas i ett sammanhang?

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Om det vore så, som
herr Eriksson säger, att den enskilde
fastighetsägaren hade möjlighet att stoppa
de pengar, som han får in under de
första sex å sju åren, i egen ficka, skulle
jag inte yttra mig här. Det är inte detta
problemet gäller, och det är inte heller
detta som är problemet beträffande de
allmännyttiga företagen. Utan vad det
här är fråga om är att när dessa år har
gått, har de influtna reparationsmedlen
på grund av skatter tagits ifrån fastighetsägarna
i sådan utsträckning att
medlen icke längre har samma värde
som från början.

Jag tycker vidare att det kan sägas,
att det ingenting annat är än en strid
om påvens skägg, när det här talas om
»vinstintresse» i nuvarande läge. Jag

154 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

tycker att det kan komma på ett åt, om
en enskild fastighetsägare får en mindre
ersättning för sin förvaltning av fastigheten
eller om ett s. k. allmännyttigt
företag låter ungefär samma ersättning
— eller kanske en ännu högre — gå till
en tjänsteman, som sköter förvaltningen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Spetz m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan lian upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 87;

Nej — 39.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om förhöjd tjänsteställning åt riksdagens
postvaktmästare.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckt motion
om förhöjd tjänsteställning åt riksdagens
postvaktmästare.

I en inom andra kammaren under nr
26 väckt motion, vilken hänvisats till
bankoutskottet, hade herr Nilsson i
Landskrona m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte besluta, att tjänstebenämningen
på postvaktmästare skulle ersättas
med postföreståndare och placeras i
15:e lönegraden och biträdande postvaktmästare
ändras till biträdande postföreståndare
i 13 :e lönegraden med retroaktiv
lönetillämpning fr. o. m. den 1
juli 1953.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 26 icke måtte till någon
riksdagens ågärd föranleda.

Reservationer hade avgivits av herrar
Nilsson i Landskrona och Gavelin, vilka
hemställt, att riksdagen, i anledning av
motionen II: 26, måtte besluta dels att
tjänstebenämningarna på riksdagens
postvaktmästare och biträdande postvaktmästare
skulle ersättas med postföreståndare
resp. biträdande postföreståndare,
dels ock att ifrågavarande tjänster
skulle placeras i 15 :e resp. 13 :e lönegraden,
med retroaktiv lönetillämpning från
och med den 1 juli 1953.

Herr NORLING (k):

Herr talman! I andra kammaren har
av herr Nilsson i Landskrona jämte 22
ledamöter väckts en motion, i vilken
hemställts att riksdagen måtte besluta
en ändrad tjänstebenämning på riksdagens
postvaktmästare och om uppflyttning
i löneklass för dessa tjänstemän.
I motionen har pekats på att dessa postvaktmästare
har flyttats upp och ned i
lönegradshänseende ett antal år och än
haft den ena och än den andra lönegraden
i förhållande till andra likartade
tjänster. År 1937 jämställdes postvaktmästarna
med förste vaktmästare och
placerades i samma lönegrad. År 1947 —
tio år senare — flyttades postvaktmästar -

Onsdagen den 19 mai 1954 em.

Nr 21.

155

na ned två lönegrader, vilket också skedde
beträffande biträdande postvaktmästarna.
År 1951 uppflyttades på nytt postvaktmästarna
till lönegrad 14 och biträdande
postvaktmästare till lönegrad

12. Sedan tjänsteförteckningskommittén
för riksdagens verk 1952 hade framlagt
sitt förslag, uppflyttades all övrig vaktpersonal
i kamrarna utom postpersonalen.
På så sätt har dessa tjänster ånyo
nedvärderats och kommit i en betydligt
sämre löneställning om man jämför med
utgångsläget år 1937.

Man får nog säga att postvaktmästarna
har ett mera kvalificerat arbete än
den övriga vaktpersonalen: dels har de
ju hand om postdistributionen, dels har
de hand om ganska avsevärda penningsummor.
Postvaktmästarna är på det sättet
en sorts förtroendemän för riksdagens
ledamöter. Dessa vaktmästare måste
vara både ärliga och redbara, om de
skall kunna sköta sin tjänst på ett ordentligt
sätt, vilket de ju också gör.

Tjänstebenämningen på dessa vaktmästare
är missvisande, och därför har
motionärerna föreslagit, att benämningarna
skall ändras från postvaktmästare
till postföreståndare och från biträdande
postvaktmästare till biträdande postföreståndare.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad vid utskottsutlåtandet i
detta ärende.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
endast yrkats, av herr Norling,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare enligt herr Norlings yrkande; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser rö -

Ang. småföretagens kreditfrågor in. m.
rande riksbankens sedelutgivning m. in.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. småföretagens kreditfrågor m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående statsgaranti
för lån till hantverks- och småindustriföretag
samt i ämnet väckta motioner,
dels ock väckta motioner angående småföretagens
kreditfrågor.

I en den 2 april 1954 dagtecknad proposition,
nr 210, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet
över handelsärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att medgiva,
att statsgaranti för lån till hantverksoch
småindustriföretag finge tills vidare
beviljas intill ett belopp av 10 000 000
kronor.

I samband med propositionen har utskottet
till behandling förehaft två i anledning
av densamma väckta likalydande
motioner, nämligen nr 541 i första
kammaren av herrar Spetz och Näslund
och nr 691 i andra kammaren av herrar
Gustafsson i Skellefteå och Carlsson i
Tibro. I motionerna hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 210 måtte beakta
vad som anförts i motionerna och därvid
i första hand uttala, dels att företagareförening
inom ramen för av
Kungl. Maj:t för varje förening medgivet
sammanlagt belopp borde erhålla
beslutanderätt i fråga om kreditgarantier,
där lånesumman understege gränsen
för föreningarnas underställningsfria
utlåningsrätt, dels att ett större antal
företagareföreningar än för närvarande
snarast möjligt borde erhålla utlåningsrätt
och godtas som lokalorgan samt att
gränsen för föreningarnas underställningsfria
utlåningsrätt borde höjas till
50 000 kronor.

Utskottet hade även ansett sig i förevarande
sammanhang böra behandla två

156 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Ang. småföretagens kreditfrågor m. m.
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nr 225 i första kammaren av herr
Björnberg m. fl. samt nr 289 i andra
kammaren av herr Nygren m. fl., i vilka
hemställts, dels att riksdagen måtte antaga
ett i motionerna framlagt förslag
till ändring av 46 § lagen den 22 juni
1911 (nr 74) om bankrörelse, dels att
riksdagen måtte uttala, att kreditrestriktionerna,
så länge desamma bestode, enligt
dess mening borde tillämpas på ett
sådant sätt, att nya och mindre företag
i kredithänseende icke försattes i mindre
gynnsamt läge än andra företag.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen

1) måtte bifalla Kung], Maj :ts förevarande
proposition;

2) måtte besluta, att motionerna I: 541
och II: 691, i den mån de icke finge anses
besvarade genom vad utskottet förut
i utlåtandet anfört, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

3) måtte besluta, att motionerna I: 225
och II: 289, i den mån de icke finge anses
besvarade genom vad utskottet förut
anfört, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Welitje, Svärd och Nygren,
vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen

1) måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition,

2) måtte med bifall till motionerna I:
225 och 11:289 antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändring av 46 §
lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse,

3) måtte uttala, att kreditrestriktionerna,
så länge desamma bestode, enligt
dess mening borde tillämpas på ett sådant
sätt, att nya och mindre företag i
kredithänseende icke försattes i mindre
gynnsamt läge än andra företag,

4) måtte anse motionerna 1:541 och
II: 691 besvarade med vad i reservationen
anförts;

2) av herrar De Geer, Carlsson i Tibro
och Löfgren, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i denna reservation angivits, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen

1) måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition,

2) med anledning av motionen I: 225
och II: 289 måtte antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändring av 46 §
lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse,

3) måtte anse motionerna 1:541 och
II: 691 besvarade med vad i reservationen
anförts.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Den fråga, som aktualiserats
genom Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till statsgaranti för lån till
hantverks- och småindustri och av de
motioner, som väcktes redan vid riksdagens
början — alltså innan propositionen
lades fram — om så kallade förtroendekrediter
åt hantverks- och småindustri,
är både stor och intressant.
Skall man ge sig in i den något så när
ordentligt, måste man emellertid ge sig
in i saker och ting, som kammaren får
anledning att ta ställning till när den
ekonomiska politiken kommer upp till
behandling.

Med hänsyn till, som det brukar heta,
den framskridna tiden och med hänsyn
till att de skäl, som kan anföras för
systemet med förtroendekrediter, i allt
väsentligt är redovisade i den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande
och som är avlämnad av herr Wehtje
m. fl., inskränker jag mig till att under
åberopande av vad som anförts i denna
reservation, vilken naturligtvis kammarens
samtliga ledamöter omsorgsfullt har
tagit del av, yrka bifall till reservationen.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! .lag har i denna fråga
väckt en motion, som i bankoutskottets

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 157

utlåtande återfinns i reservation nr II
av herr De Geer m. fl., och jag ber att
få yrka bifall till denna reservation.

Herr SUNDVIK (s):

Herr talman! Alla kammarens ledamöter
vet, att det länge förelegat önskemål
om att denna fråga skulle lösas. Nu
har frågan lösts genom det förslag, som
framlagts av Kungl. Maj:t. De bankkrediter,
som föreslås i reservationen, hoppas
vi att det skall komma förslag om
kommande år, när frågan om ny banklag
föreligger till behandling.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Wehtje m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i herr De Geers m. fl. vid utlåtandet
anförda reservation.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 31, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning
i fråga om pension till extra
tjänstemannen i riksgäldskontoret N. O.
E. Wigren och avskedsersättning till f. d.
extra tjänstemannen å riksdagens ekonomibyrå
G. W. R. Thorell, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om personundersökning i
brottmål, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. valperioderna för nämndemän.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckta motioner
angående ändring av rättegångsbalkens
bestämmelser om valperioder
för nämndemän.

Första lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen motionerna i
första kammaren nr 7 av herr Lundström
och nr 118 av herr Bergh samt motionen i
andra kammaren nr 12 av herr Löfgrcn
m. fl.

I motionerna I: 7 och II: 12, vilka voro
likalydande, hade hemställts, att riksdagen
måtte för sin del besluta om sådan
ändring av rättegångsbalkens bestämmelser
om valperioder för nämndemän,
att i första hand beträffande Stockholm,
Göteborg och Malmö stadgades
att för vid kompletteringsval utsedd
nämndeman valperioden skulle utgå vid
samma tidpunkt som för övriga nämndemän.

Motionen I: 118 utmynnade i en hemställan,
att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av 8 § i fjärde kapitlet rättegångsbalken,
att, när nämndeman avginge
under den tid för vilken han blivit
vald, fyllnadsval skulle anställas för
återstoden av denna tid.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:7 och II: 12
samt 1:118, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! De förevarande motionerna
är skrivna på ett sådant sätt att
det i nuvarande läge icke är möjligt att
yrka bifall till dem, då det inte föreligger
någon författningstext. Jag vill
under sådana förhållanden endast säga,
att jag knappast på någon punkt kan
dela utskottets uppfattning.

Det är ju så, att kloka erfarna människor
—• rättrådiga med för resten —
behövs till alla de olika uppdrag av
kommunal art och allmän art över hu -

158 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Ang. valperioderna för nämndemän,
vud taget, som förekommer. Det är naturligtvis
också angeläget att bevara en
sådan duktig och lämplig representant i
hans eller hennes ställning som nämndeman,
oavsett partitillhörigheten. Men
när är det lättare att göra det — om det
parti, som har tillsatt vederbörande, har
en plats att återbesätta, nämligen den
ifrågavarande personens, eller om det
har flera? Det finns dock tillfällen då
det av olika skäl anses icke vara möjligt
att gå ifrån den proportionalitet
som brukar tillämpas.

Rådhusrätterna i Hälsingborg och
Stockholm har båda förklarat, att det
nuvarande systemet medför åtskilliga
svårigheter åtminstone i de större städerna.
Trots detta säger utskottet att de
domstolar, som har att hålla reda på
när vederbörande nämndemän skall omväljas,
inte torde ha några svårigheter
därmed. Jag har svårt att förstå hur utskottet
kan göra ett sådant uttalande,
sedan dessa två stora rådhusrätter har
tillkännagivit en motsatt uppfattning.

Även om det finns åtskilliga bland de
hundra stadsfullmäktige i Stockholm som
anser att det nuvarande systemet är användbart
och inte medför några större
olägenheter, så finns det många andra
som anser att det medför betydande olägenheter.
Denna uppfattning bär också
framförts från andra större städers sida.
Tidningen Arbetet i Malmö har t. ex. i
en artikel givit uttryck åt samma erfarenheter
och anser att en lagändring
borde ske. De erfarenheter som vi gjort
här i Stockholm tyder enligt min mening
närmast på att det ur många synpunkter
varit bra, om man hade fått välja
nämndemännen på en gång i stället
för — som det nu kan bli —- nästan vid
varje sammanträde. Eftersom det i
Stockholm rör sig om sammanlagt 450
nämndemän, kan det hända att stadsfullmäktige
med tiden får välja 30, 40
stycken vid varje sammanträde. Detta
har sina olägenheter.

Jag tror därför att denna fråga får lov
att tas upp igen, och jag får se, om det
kan finnas någon annan form för att
återkomma till den. Jag har intet yrkande.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Jag vill inte låta herr
Lundströms anförande stå oemotsagt. .Tåg
har en hel del erfarenheter från den
stad som han åberopade, Stockholm, och
jag har gjort dessa erfarenheter under
ett snart fyraårigt ordförandeskap i stadens
valkommitté. Jag måste säga att det
är oändligt mycket bättre, om man får
förrätta dessa val successivt än om man
nödgas utse en mängd kandidater på en
gång. Det ligger ju i sakens natur att är
kandidaternas antal mindre, har man
möjligheter till en bättre prövning av
deras kvalifikationer än om man skall
utse ett stort antal nämndemän samtidigt.
Jag måste därför säga att hem
Lundströms tal om att det skulle vara lättare
att förrätta dessa val på en gång
strider mot den praktiska erfarenhet
som jag har. Den ordning som utskottet
här biträder är bättre.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Efter herr Andersons anförande
behöver jag inte tillägga så särskilt
mycket. Jag begärde ordet närmast
för att reducera herr Lundströms farhågor
angående svårigheterna med nu
gällande ordning. Det fordras inte så stor
sakkunskap på detta område för att räkna
ut hur stora svårigheterna kan vara.
Det är nämligen inte valkorporationerna
själva, som behöver hålla reda på när
mandattiderna utgår, utan meddelande
därom lämnas från domarkansliet, där
det finns förteckning över samtliga
nämndemän och när deras valperiod utgår.

Utöver vad herr Anderson här har anfört
vill jag säga, att det väsentliga skälet
för utskottet att avstyrka motionerna
har varit, att vi inom utskottet har
den uppfattningen, att om man skall ändra
en lag — i detta fall rättegångsbalken
— skall det vara en ändring till det bättre.
Och de motioner som här föreligger
innebär snarare en ändring till det sämre.
Utskottet understryker särskilt vad
rättegångskommittén har framhållit, att
nämndemannauppdraget bör vara ett
personligt uppdrag, och utskottet har
inte velat ge någon anslutning till den

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 159

politisering av nämndemannaval som
motionärerna tydligen åsyftar.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Carl Albert Andersons
mening skulle jag förstå, om det
gällde att välja för första gången. Men
i allmänhet är det ju så att vid omval
blir de flesta återvalda — åtminstone är
det så här i Stockholm — och antalet
platser som skall nybesättas blir därför
inte så stort. Jag har gjort en uträkning
av hur många platser som skulle nybesättas
vid det senaste nämndemansvalet
i Stockholm, om alla omvalts som skulle
kunnat komma i fråga därtill. Om jag
drar ifrån de förändringar som skedde
på grund av åtskilliga i detta sammanhang
ovidkommande omständigheter,
kommer jag fram till att de som avsagt
sig, som skulle flytta från staden eller
som av ålders- eller annat skäl ansågs icke
böra omväljas, inte utgjorde mer än en
sjättedel eller en sjundedel av alla. Jag
tror inte att det i en stad med över
700 000 invånare bör vara så svårt att
hitta 70 nya nämndemän. Jag kan därför
inte dela herr Carl Albert Andersons
uppfattning. Jag har nämligen också haft
en viss erfarenhet av hur detta har verkat.

Det är klart att nämndemannauppdraget
är ett personligt uppdrag och inte
skall vara ett politiskt uppdrag. Men det
är ju så — tyvärr, kan jag säga — att
de politiska partierna upprättar kandidatlistorna,
och i allmänhet fördelas
platserna efter gruppernas storlek —
dock inte alltid. Det blir nog i praktiken
så, att när man försöker åstadkomma
en viss proportionalitet och vill hålla
reda på den sidan av saken något så när,
vilket partierna i allmänhet försöker, så
medför det sina svårigheter om valen
sker successivt.

Sist vill jag än en gång understryka
att jag fattar rådhusrätternas i Hälsingborg
och Stockholm yttranden så, när
de säger att nuvarande system medför
svårigheter, att de därvid tänker på sina

Ang. valperioderna för nämndemän,
egna svårigheter att precis hålla reda
på när envar bland ett så stort antal
nämndemän, som det särskilt i storstäderna
gäller, skall väljas om.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Jag skall inte trötta kammaren
med något längre anförande nu.
Jag vill endast säga, att det väl ändå bör
ligga i sakens natur, att det är lättare
att pröva kandidaternas kvalifikationer,
om man har ett mindre antal att välja
mellan än om man har ett stort antal. I
den mån den ärade representanten för
folkpartiet anser förhållandet vara det
motsatta, beror det väl närmast därpå att
han vill illustrera tanken på ett folkparti! Herr

LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är klart, att om man
har få personer att utse, så kan man
ha något lättare finna dessa personer.
Men skall man rätta sig enbart efter den
principen, förvånar det mig att inte den
ärade representanten för det socialdemokratiska
partiet, herr Carl Albert Anderson,
förordar att vi skall införa successiva
val även på andra områden. Vi
har ju utöver nämndemannauppdragen
ett mycket stort antal kommunala förtroendeuppdrag
av stor vikt, som kräver
goda personliga kvalifikationer.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut m. m., dels ock i ämnet
väckt motion; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 8:o), 14:o) och
17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

160 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om beskattning av vissa kapitalförsäkringar; nr

300, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt)
; och

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 0.08.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

5 il 489