Första kammaren. Nr 17 (Riksdagens protokoll 1946:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1946.

Första kammaren. Nr 17.

Fredagen den 3 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Vi ''GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes
Konung, tillbjuda Eder, ledamöter av riksdagens första kammare, Vår
ynnest och nådiga benägenhet med Gud Allsmäktig!

Med djup tacksamhet för Försynens nåd meddela Vi Eder härigenom den
glädjande underrättelsen, att Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av Västerbotten
denna dag klockan 10.20 lyckligen blivit förlöst med en prins, som kommer
att i det heliga dopet erhålla namnen Carl Gustaf Folke Hubertus och
bära titel Hertig av Jämtland samt kallas Carl Gustaf.

Förvissade, att I med Oss och Vårt Kungl. Hus delen glädjen över denna
lyckliga tilldragelse, förbliva Vi Eder med all Kungl, nåd och ynnest städse
välbevågne. Stockholms slott den 30 april 1946.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren i anledning av detta meddelande
behagade uppdraga åt kammarens talman att till Hans Maj :t Konungen,
Deras Kungliga Högheter Kronprinsen och Kronprinsessan samt de höga
föräldrarna framföra kammarens vördnadsfulla lyckönskningar med anledning
av den för konungahuset och fäderneslandet så glädjande tilldragelsen.

Härtill lämnade kammaren sitt enhälliga bifall.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 249, angående
försäljning av viss under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående tomtmark
i Trollhättan.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 25 och den 30 nästlidne april.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Första hammarens protoholl 1946. Nr 17. i

GUSTAF.

/ Herman Zetterberg.

Uppläsningen av denna skrivelse åhördes av kammarens ledamöter stående.

Nr 17.

Fredagen den 3 maj 1946.

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av bilagda läkarintyg får jag härmed anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet fr. o. m. den 29 april t. o. m. den 14 maj 1946.

Uddevalla den 30 april 1946.

Karl H. Andersson,

led. av riksdagens första kammare.

Härmed intygas, att riksdagsmannen Karl H. Andersson från Brastad, på
grund av sjukdom är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet från den 29 april
ca 2 veckor.

Centrallasarettet, Uddevalla den 30 april 1946.

Louis Andersson,

Överläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till understöd åt inhemska
skönlitterära författare av utmärkt förtjänst;

nr 191, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående statsbidrag till
kostnaderna för tillhandahållande av fri undervisningsmateriel åt folkskolebarn
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj ris i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1946/47 å kapitalbudgeten, i vad avser
justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 193, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1946/47 å kapitalbudgeten, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 194, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1946/47 å kapitalbudgeten, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 195, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 196, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 198, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till arbetsrådet och yrkesinspektionen;

nr 199, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till barnavdelningar vid lasarett m. m.;

nr 200, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till förlossningsvården; samt

nr 201, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående rörlig kredit för
försvarets fabriksstyrelse.

Fredagen den 3 maj 1946.

Nr 17.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 239, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken m. m.;

nr 240, angående vissa löneställnings- och ersättningsspörsmål vid Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut, m. m.;

nr 241, angående anslag till utbildning av tandläkare m. m.; samt
nr 242, angående anslag för budgetåret 1946/47 till folkskoleseminarierna
m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maurts proposition nr 243, angående reglering
av sockernäringen i riket m. m., hänvisades propositionen, såvitt angick anslag
till kostnader i samband med sockerregleringen, till jordbruksutskottet och i
övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
244, angående omorganisation av de tekniska högskolorna m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

245, angående anslag till uppförande av kontorsbyggnader för domänverket;
och

nr 246, angående anslag till Skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser
för visst biträde vid virkesavverkning m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 314, av herr Nilsson, Bror, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyggnad av reumatikervården; och

nr 315, av fru Svenson m. fl., i anledning av Kungl. Majds proposition angående
åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn.

. Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner: nr

316, av herr Eiicsson, Cael Evie, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) örn
semester, m. m.; och

nr 317, av herr Hage, i samma ämne.

■ Föredrogos och hänvisades till särskilda utskottet nedannämnda motioner:
nr 318, av herr Bärg, Johan, m. fl.,
nr 319, av fru Svenson m. fl.,
nr 320, av herr Petersson m. fl.,
nr 321, av herrar Petersson och Annér,
nr 322, av herrar Matisson och Andersson, Karl,
nr 323, av herr Näsgård m. fl.,
nr 324, av herr von Heland, samt
nr 325, av herr Hage,

alla i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag örn folkpensionering,
m. m.

Nr 17.

Fredagen den 3 maj 1946.

Föredrog-os och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, statsutskottets
utlåtanden nr 96—107, första lagutskottets utlåtanden nr 28—31 och
andra lagutskottets utlåtande nr 26.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nT 249.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 326, av herr Näsgård m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m. ;

nr 327, av herrar Ekströmer och Arrhén, i anledning av Kungl. Majlis proposition
med förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner
m. m.;

nr 328, av herr Schlyter m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till fångvården m. m.;

nr 329, av herr Wagnsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa anslag till fångvården m. m.;

nr 330, av herrar Arrhén och Löthner, i anledning av Kungl. Majlis proposition
angående åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och
barn;

nr 331, av herr Bondeson m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
prisutjämningsavgifter m. m.;

nr 332, av herr Sjödahl m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47;

nr 333, av herr Domö m. fb, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
anhållan örn riksdagens yttrande angående avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten
; samt

nr 334, av herr Andersson, Elon, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med anhållan örn riksdagens yttrande angående avvecklingen av den allmänna
omsättningsskatten.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.14 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 17.

Lördagen den 4 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Moller avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 248, med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § mom. lagen den 18 juni
1987 (nr 382) om barnbidrag m. m.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till bifogade läkarintyg får jag härmed vördsamt anhålla
om befrielse från riksdagsarbetet under tiden 4—31 maj 1946.

Harg den 3 maj 1946.

Carl Beck-Friis.

Att baron Carl Beck-Friis på grund av Asthenia + Vertigo är oförmögen
till riksdagsarbete fr. o. m. den 4 maj 1946 t. o. m. den 31 maj 1946, intygas.

Stockholm den 3 maj 1946.

Lennart Holmgren,
leg. läk.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 189, till Konungen angående användande av riksbankens vinst för år
1945.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
249, angående försäljning av viss under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående
tomtmark i Trollhättan.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet nedannämnda motioner: nr

326, av herr Näsgård m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.;
och

nr 327, av herrar Ekströmer och Arrhén, i samma ämne.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämda motioner:
nr 328, av herr Schlyter m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till fångvården m. m.;

nr 329, av herr Wagnsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till fångvården m. m.; samt

Nr 17.

Lördagen den 4 maj 1946.

Ang. vissa
byggnadsarbeten
m. m.
för marinen.

nr 330, av herrar Arrhén och Löthner, i anledning av Kungl. Majlis proposition
angående åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar
och barn.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Bondeson
m. fl. väckta motionen, nr 331, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
prisutjämningsavgifter, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Sjödahl m. fl.
väckta motionen, nr 332, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
allmän heredskapsstat för budgetåret 1946/47.

Föredrogos och hänvisades till särskilda utskottet nedannämnda motioner:
nr 333, av herr Domö m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
anhållan örn riksdagens yttrande angående avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten
; och

nr 334, av herr Andersson, Elon, i samma ämne.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av väckta motioner angående utredning av frågan örn omläggning av
riksdagens budgetarbete, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1946/47 till vissa byggnadsarbeten m. m.

Punkterna 1—1.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

I innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t under kapitalbudgeten
(bilaga 3 punkt 8 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 4 januari 1946) föreslagit riksdagen att dels till Vissa
byggnadsarbeten m. m. för budgetåret 1946/47 anvisa ett investeringsanslag
av 950 000 kronor, dels ock medgiva, att i nämnda statsrådsprotokoll angivna
byggnadsföretag finge komma till utförande med anlitande av berörda anslag,
i den mån kostnaderna icke kunde bestridas från av riksdagen tidigare
anvisade anslag till inom försvarsbeslutets kostnadsram ingående byggnadsarbeten
m. m.

Sedermera hade Kungl. Majit i proposition nr 121 (punkt 5 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 1 mars 1946) föreslagit
riksdagen medgiva, att i sistnämnda statsrådsprotokoll angivna byggnadsföretag
finge komma till utförande samt att kostnaderna härför finge
bestridas med anlitande av förenämnda i årets statsverksproposition under
försvarets fastighetsfond, marinens delfond, för budgetåret 1946/47 äskade
investeringsanslag till Vissa byggnadsarbeten m. m.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft riksdagens år
1945 församlade revisorers berättelse, såvitt avsåg § 8 i berättelsen angående
förläggningen av Stockholms örlogsbas.

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 17.

Ang. vissa byggnadsarbeten m. nu. för marinen. (Forts.)

Utskottet haele i elen nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) till Vissa byggnadsarbeten m. m. för budgetåret 1946/47 anvisa ett investeringsanslag
av 950 000 kronor;

b) medgiva, att i statsverkspropositionen (kapitalbudgeten bil. 3) och i
propositionen nr 121 angivna byggnadsföretag finge komma till utförande
med anlitande av berörda anslag, i den mån kostnaderna icke kunde bestridas
från av riksdagen tidigare anvisade anslag till inom försvarsbeslutets kostnadsram
ingående byggnadsarbeten m. m.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»Under förevarande punkt har föredragande statsrådet anmält vissa marinen
berörande byggnadsarbeten för tiden intill utgången av budgetåret 1946/47,
vilka avses komma till utförande inom ramen för 1942 års försvarsbeslut. Till
bedömande föreligger däribland ett flertal förslag till ombyggnads- och förbättringsarbeten
å Skeppsholmen. Utskottet har till följd härav funnit lämpligt
att i detta sammanhang behandla riksdagens år 1945 församlade revisorers
under § 8 i revisionsberättelsen framställda erinringar rörande förläggningen
av Stockholms örlogsbas. Revisorerna hava därvid, bland annat, uttalat vissa
farhågor för att utförandet av ny- och ombyggnadsarbeten vid Stockholms
örlogsbas skulle vara ägnat att föregripa eventuellt framtida beslut örn örlogsbasens
förflyttning. Med anledning härav vill utskottet vad beträffar de nu
till utförande föreslagna arbetena vid örlogsbasen framhålla, att utskottet vid
sin ingående prövning av ett vart av ifrågavarande medelsbehov funnit, att de
föreslagna åtgärderna få anses vara av förhållandena påkallade. Vid besök
å Skeppsholmen har utskottet ytterligare kunnat övertyga sig härom. Utskottet
kan med hänsyn till arbetenas art och omfattning ej denna gång finna
några som helst betänkligheter ur de av revisorerna angivna synpunkterna
böra möta mot att dessa arbeten nu komma till utförande. Utskottet förutsätter
emellertid, att Kungl. Majit i fråga örn Skeppsholmens framtida bebyggelse
noga beaktar de synpunkter, som framförts av statsrevisorerna.

^Vad revisorerna i. övrigt under nu omhandlade paragraf anfört synes icke
påkalla något särskilt yttrande från utskottets sida.

I fråga om övriga under marinens anslag till vissa byggnadsarbeten m. m.
anmälda byggnadsbehov har utskottet funnit sig böra giva sin anslutning till
vad statsrådet därvid föreslagit. De av statsrådet verkställda kostnadsberäkningarna
torde böra godtagas. I enlighet härmed böra kostnaderna för de av
statsrådet föreslagna byggnadsarbetena beräknas — med utgångspunkt i prisläget
den 1 juli 1941 — till sammanlagt 5 083 400 kronor.»

Reservation hade anmälts av herrar Heiding och Mannerskantz, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr Heiding: Herr talman! Vid denna punkt har jag antecknat en blank
reservation. Jag har för mili del inte något emot de föreslagna ombyggnadsoeli
förbättringsarbetena på Skeppsholmen; dessa äro eller vad jag erfarit nödvändiga.
En förflyttning av örlogsbasen tar ju en viss tid, ja, flera år i anspråk,
och att låta byggnaderna förfalla vill jag för min del inte vara med örn, i
synnerhet som en hel del av dessa byggnader ha ett historiskt värde och böra
bevaras för framtiden. Vad jag däremot ej kan vara tillfredsställd med, det
är utskottets knapphändiga uttalande på s. 60—61: »Utskottet förutsätter emellertid,
att Kungl. Majit i fråga örn Skeppsholmens framtida bebyggelse noga
beaktar de synpunkter, som framförts av statsrevisorerna.» Detta är det enda,
utskottet säger om den saken. Statsrevisorerna ha behandlat den på tio sidor
i sitt utlåtande, och som svar blir det två rader ifrån statsutskottet.

Nr 17.

Lördagen den 4 maj 1946.

Äng. vissa byggnadsarbeten m. m. för marinen. (Forts.)

Då statsrevisorernas berättelse behandlades på fjärde avdelningen och det
framfördes förslag om att denna punkt skulle överlåtas till första avdelningen,
motsatte jag mig en utbrytning av detta ärende, enär jag kunde förutse det resultat
som skulle uppkomma. Det ser nämligen ut som örn första avdelningen
tagit alldeles för lätt på denna sak. och utskottet har i det fallet följt första
avdelningen. Det måste vara olämpligt att ha örlogsbasen förlagd till Skeppsholmen
för all framtid. Efter vad jag kan förstå och efter vad jag har hört är
också överbefälhavaren av den åsikten, att det vore bättre med en. förflyttning,
och en del andra högre militärer äro av samma åsikt. Enligt mitt sätt att se
borde det vara. förenat med en viss fara. både för flottstationen och staden,
att ha örlogsbasen förlagd dit, och jag kan därför inte finna den anordningen
lämplig i fortsättningen.

Skeppsholmsområdet behövs ju också för andra ändamål. 1945 års markkommission
har i skrivelse den 13 december 1945 varit inne på samma linje som
statsrevisorerna och uttalat sig för att man borde vänta med att göra några
stora anordningar på Skeppsholmen, så att man icke därigenom skulle slå fast
för framtiden, att örlogsstationen skall kvarligga där. Den utgick ifrån att
örlogsstationen skulle förflyttas, så att marken kunde frigöras för användning
till andra allmänna ändamål. Allmänna byggnader i utkanterna av staden måste
väl vara olämpliga. Som det nu är, få de nytillkommande allmänna byggnaderna
förläggas långt ut, antingen till Ladugårdsgärde eller till Mariebergs—
Konradsbergsområdet. Det finns ju egentligen inga lämpliga byggnadsplatser
i centrum av Stockholm, och nog skulle det vara möjligt att förlägga en del
allmänna byggnader till Skeppsholmen. En del av de byggnader som finnas
där kunna användas för framtida allmänna ändamål, men man kan också
uppföra lämpliga nybyggnader där. Det kan inte vara bra att i fortsättningen
förlägga nya allmänna byggnader i utkanterna av en storstad som Stockholm,
och jag vet inte heller örn det kan vara så lämpligt att riva en del byggnader
här i gamla staden. Jag tror nog att riksdagen får en viss erfarenhet av detta,
när vi inom den närmaste framtiden kanske bli tvungna att bevilja tilläggsanslag
för uppförande av det nya kanslihusannexet. Jag uttalade farhågor i
den riktningen redan när det fattades beslut örn denna byggnad, och jag
undrar örn man inte har att motse en begäran om högre anslag.

1945 års försvarskommitté borde lia fått taga hand örn denna fråga eller
möjligen någon annan utredning, men nog anser jag, att när det finns en försvarsutredning,
borde den taga hand även örn frågan örn örlogsstationen. Jag
undrar om vederbörande inte tro på försvarsutredningen, eftersom det nu planeneras
så pass stora byggen på andra håll. Jag får säga, att när det pågår
en utredning, är det litet förvånande att det sätts i gång med olika byggnader
och att man reparerar och planerar och gör anordningar än på det ena sättet,
än på det andra. Såsom jag förut framhållit, har jag inte det minsta emot
de reparationer vid örlogsstationen som nu yrkas, men jag är av den åsikten,
att när man har en försvarsutredning, skall den också taga hand örn allt som
gäller försvaret. Förr hade vi här i landet en krigsminister och en sjöminister
— cheferna för lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen — men nu ha vi en
försvarsminister och en byggnadsminister för det militära. Jag vet inte örn det
kan vara bra i längden att lia det ordnat på detta sätt, ty det kan då inte bli
den enhetlighet som erfordras. Jag förstår ju mycket väl. att den föregående
försvarsministern har större erfarenhet i fråga örn byggnadsarbeten och dylikt
och att han är mera kompetent att taga hand örn dessa, men jag tycker i alla
fall att det inte är bra ordnat som det är, då utförandet icke sker under en
och samma ledning.

Jag har här i min hand propositionen nr 91 angående nybyggnad för vissa

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 17.

Äng. vissa byggnadsarbeten m. m. för marinen. (Forts.)
militära institutioner i Stockholm. Dessa byggnader skola förläggas till Svea
livgardes nuvarande kasernområde. Det är fråga om nybyggnader för 4 250 000
kronor, och den propositionen är undertecknad av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet.
Sålunda förstå vi, att förutvarande försvarsministern i
fortsättningen kommer att handlägga alla frågor som gälla byggnader vid försvaret.
.

Jag finner det egendomligt, att man, när man har en försvarsutrednmg, skall
gå fram på det sätt som man gör här. Man borde kunna ordna det på annat
vis. Vad särskilt örlogsstationen beträffar, hoppas jag att man tar hänsyn
till vad statsrevisorerna sagt, trots att det inte är mer än två rader skrivet örn
det från statsutskottets sida.

Att här framställa något yrkande är naturligtvis fullkomligt lönlöst, men
jag vill inte låta denna punkt gå förbi utan att uttala min mening, och vare
sig det nu är försvarsministern eller byggnadsministern, som skall ha hand
örn dessa frågor, hoppas jag att det kommer att bli en utredning i denna fråga
och att den utredningen kommer till stånd så pass fort, att man icke låser fast
en hel del på Skeppsholmen, så att nian icke sedan kan flytta örlogsstationen
därifrån.

Herr talman! Jag har för min del för närvarande intet yrkande.

Herr Lindström: Herr talman! Med anledning av herr Heidings anförande
ber jag att få säga, att det här inte finns några verkligt skiljaktiga meningar i
sjäilva huvudspörsmålet. Riksdagens revisorer ha talat örn den långa lidandets
väg, som flottstationsfrågan i Stockholm passerat utan att man har kommit till
något resultat, och understrukit angelägenheten av att man nu antti gerskulle
få en utredning. I sina förklaringar till revisionens utlåtande lia också både
chefen för marinen och marinförvaltningen i klara ordalag understrukit, att
denna utredning är av behovet påkallad, och statsutskottet har i sitt utlåtande
mycket kraftigt betonat just detta nied anledning av riksdagens revisorers uttalande.
Utskottet säger nämligen, som herr Heiding också har påpekat, att
det förutsätter, att Kungl. Majit i fråga örn Skeppsholmens framtida bebyggelse
noga beaktar de synpunkter som framförts av statsrevisorerna.

Kan man, herr talman, uttrycka sig tydligare och klarare? Är det inte alldeles
uppenbart, att statsutskottet har accepterat de synpunkter, som även äro
herr Heidings? Vidare fastslår utskottet, att de byggnadsarbeten på Skeppsholmen,
som det nu gäller, äro ofrånkomliga i vilket fall som helst, vilket också
herr Heiding har meddelat. Statsutskottets första avdelning har gjort besök
på Skeppsholmen och därvid konstaterat, att de byggnads- och omändringsarbeten,
som det här är fråga örn, helt enkelt måste utföras så fort som möjligt,
och även om utredningen kominer till stånd, dröjer det en avsevärd tidrymd,
innan man kan komma dithän att örlogsstationen flyttas; till dess måste den
användas, och då är det orimligt att detta skall ske under sådana förhållanden
som i många avseenden nu råda.

Det tycks vara på det sättet, att herr Heiding icke i första rummet betraktar
denna fråga som sammanhörande med försvarets angelägenheter, utan på grund
av sitt medlemskap i markkommissionen lägger huvudvikten vid dessa synpunkter
på frågan. Jag vill inte förneka, att även de synpunkterna måste beaktas och
att de ha ett mycket stort värde, men än så länge måste man, när man resonerar
örn frågan, gå ut ifrån det faktum, att så länge vi icke lia fått en ny örlogsstation,
måste man ur försvarets synpunkt sörja för att förhållandena på
Skeppsholmen äro drägliga.

Då således, herr talman, statsutskottet klart och tydligt understrukit vad
som är väsentligt här, anser jag mig vara på den trygga sidan, när jag yrkar
bifall till vad statsutskottet i denna punkt har hemställt.

Nr 17.

Lördagen den 4 maj 1946.

Äng. vissa byggnadsarbeten m. m. för marinen. (Forts.)

Herr Mannerskantz: Herr talman! Då jag också är reservant, skulle jag vilja
deklarera varför detta är fallet. Men jag vill också säga till den föregående
talaren, utskottets talesman här, att det är nog gott och väl, att ni skrivit
dessa två rader, men man ser ju ofta, att det ändå inte blir så stor effekt av
vad utskottet skrivit i ett stort utlåtande som detta. Även om utlåtandet
granskas noga inom departementet, så anser man, att när riksdagen inte kostat
på sig någon särskild skrivelse, är det inte så allvarligt menat. Herr Heiding
och jag lia inom utskottet försökt få till stånd en särskild skrivelse till Kungl.
Majit för att därigenom understryka, att denna utredning inte får göras när
det passar någon gång i en avlägsen framtid utan att det är ganska stor
brådska med saken. Detta ville utskottet icke gå med på, och därför lia vi
velat anmäla, att vi anse att denna sak är brådskande.

Nu äro mina motiv kanske icke helt och hållet desamma som min medreservants.
För mig är det väsentliga, att det blir avgjort, örn det skall finnas någon
flottstation här i Stockholm eller icke. Jag kan mycket väl tänka mig,
att resultatet blir, att den skall ligga kvar — i det fallet har jag inte bundit
mig, och jag vill inte säga något därom, men det måste bli ett avgörande. Det
är väl inget tvivel örn att man i marinkretsar har en ständig känsla av otrygghet
över sig genom att vi nu ha något, som faktiskt måste betraktas som ett
provisorium. En hel del saker, som skulle behöva göras, kunna icke komma
till stånd, därför att man icke vet hur länge örlogsstationen skall ligga där.
Denna otrygghet anser jag vara en så stor nackdel, att den för mig varit ett
av motiven. Sedan vill jag gärna erkänna, att herr Heidings motiv också
kunna vara bärande, fast det inte är säkert, att resultatet av utredningen blir,
att stationen kommer att flyttas.

Jag har deltagit i statsrevisorernas arbete, men jag har icke reserverat mig
för att få en litet utförligare och mera aktningsfull behandling av statsrevisorernas
berättelse, utan därför att jag bär den uppfattningen att det är oförsvarligt
att låta denna fråga ligga längre i ett så flytande läge. Jag skulle
helst Ira sett, att det hade blivit en särskild skrivelse i anledning av statsrevisorernas
berättelse om denna sak, och den skrivelsen borde då lia innehållit,
att antingen försvarsutredningen eller någon särskild utredning skulle få taga
saken örn hand, så att vi komme ur det läge, där vi nu äro.

Beträffande själva byggnadsanslagen här sägs det ju att de ovillkorligen
behövas, men örn man visste att flottstationen skulle flyttas, är det ju möjligt,
att något av dem icke skulle lia kommit till. Jag tycker inte detta är så
hundraprocentigt säkert som utskottet säger.

Jag bär emellertid, herr talman, intet yrkande nu.

Herr Lindström: När herr Mannerskantz säger, att det hade varit önskvärt
med en särskild skrivelse, som då skulle lia varit angiven i utskottets förslag
till kläm, så förstår jag honom på det sättet, att han här skulle göra en distinktion
mellan motivering och kläm, som inte alls är berättigad. Jag erinrar kammarens
ledamöter örn en diskussion i denna kammare, som berörde just detta.
Det var när viden 13 mars i år överläde om rationaliseringen av riksdagstrycket.
Herr Andrén, som ju är alldeles särskilt kompetent att yttra sig i en sådan
här fråga, anförde då med anledning av ett uttalande av herr Herlitz följande:
»Vad herr Herlitz’ anförande beträffar kan jag långa stycken följa
både hans resonemang och hans slutsatser. På en punkt måste jag emellertid
anmäla en avvikande mening, och det är när han gör en distinktion mellan motiveringen
å ena sidan och klämmen å den andra och vill göra gällande, att motiveringen
icke skall vara bindande, medan klämmarna i stället skola bli så
mycket mer utförliga, Jag vill då först och främst erinra om att våra grund -

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 17.

Ang. vissa byggnadsarbeten m. m. för marinen. (Forts.)
lagar icke känna denna distinktion mellan motivering och kläm. Grundlagarna
tala uteslutande örn utskottens utlåtanden oell örn riksdagens beslut, och jag
tror att vi ha god anledning att fasthålla vid denna terminologi.»

Det tror jag också är alldeles riktigt. Vad statsutskottet har sagt i den av
både herr Heiding och mig citerade punkten i motiveringen, kommer att ingå
i riksdagens skrivelse till Kungl. Maj :t och få således1 samma kraft som om
man skulle ha gått den av herr Mannerskantz förordade vägen och tagit in någonting
särskilt i klämmen örn en skrivelse.

Herr Mannerskantz: Vi få väl se, om det blir något snabbt resultat av
detta. Örn så icke blir fallet, skall jag be att få återkomma till herr Lindström.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag vill bara här uttrycka en högst
privat mening i flottstationsfrågan. Jag anser att det är ganska naturligt, att
1945 års försvarsutredning får taga upp den frågan som en del av sin stora
uppgift. Skulle det mot förmodan bli så att kommittén icke anser sig böra
taga upp frågan, bör utredning verkställas därefter. Det är emellertid enligt
mitt sätt att se omöjligt att taga upp frågan örn flottstationens förflyttning
förrän man får klarhet över hur flottan kommer att se ut enligt den nya ordning,
som väl skall komma till stånd, sedan 1945 års försvars kommitté kommit
till ett resultat.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 6—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till småskoleseminarierna;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa byggnadsifrågar
m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i anledning
av förgiftningsfaran vid gengasdrift;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till Medicinalstyrelsen: Avlöningar m. m.;

nr 101, i anledning av väckta motioner angående upphörande av den »erkänsla»,
som vid försäljning av vissa fastigheter betalas till Lunds domkyrka;

nr 102, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde ;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till landsfogdarna m. fl.;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till driften
av anstalter för bildbara sinnesslöa m. m.; samt

Nr 17.

Lördagen den 4 maj 1946.

nr 107, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till Krigsrätterna: Avlöningar, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogös ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) örn förlängd giltighetstid
för ränte- och utdelningskuponger, m. m.; samt

nr 29, i anledning av väckt motion om utredning angående sänkning av emeritiåldern
för ordinarie präster.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Äng. ändring Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning av dels
1 hi S'' !c'' Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 17

(‘ m. m''. ''1 lunl 1938 (nr 318) örn avbrytande av havandeskap, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1946 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 156, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) örn avbrytande
av havandeskap; och

2) lag örn ändrad lydelse av 14 kap. 26 § strafflagen.

I det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget till ändring i lagen örn avbrytande
av havandeskap hade 1 § första stycket erhållit följande lydelse:

Havandeskap må enligt denna lag avbrytas:

1) när på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan barnets tillkomst
skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa;

2) när med hänsyn till kvinnans levnadsförhållanden och omständigheterna i
övrigt kan antagas, att hennes kroppsliga eller själsliga krafter skulle allvarligt
nedsättas genom barnets tillkomst och vården örn barnet;

3) när kvinnan hävdats under förhållande varom förmäles i 15 kap. 12, 13,
15 eller 15 a § eller 18 kap. 1, 2, 3, 7, 8, 8 a eller 9 §. så ock då hävdandet ägt
rum under omständigheter som omförmälas i 18 kap. 6 § strafflagen samt inneburit
ett grovt åsidosättande av kvinnans handlingsfrihet;

4) när med skäl kan antagas att kvinnan eller det väntade barnets fader genom
arvsanlag kommer att på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet
eller ock svårartad sjukdom eller svårt lyte av annat slag.

Det under 2) upptagna stadgandet saknade motsvarighet i nu gällande lag.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i anledning
av densamma inom riksdagen väckta motioner, ni 283 i första kammaren
av fröken Andersson och herr Velander samt nr 441 i andra kammaren av
fru Ewerlöf m. fl. I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte beakta vissa i motionerna framförda synpunkter i fråga örn
utformningen av de genom propositionen framlagda lagförslagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte — med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i de genom förevarande proposition framlagda lagförslagen —
för sin del antaga två under punkten införda, med 1) och 2) betecknade förslag
till lagar i nu ifrågavarande ämnen;

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 17.

Ang. ändring i den s. k. abortlagen m. m. (Forts.)

B) att de i ämnet väckta motionerna, I: 283 och II: 441, i vad de icke blivit
besvarade genom utskottets hemställan under A), icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

I utskottets förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr
318) örn avbrytande av havandeskap var 1 § första stycket likalydande med
motsvarande del av Kungl. Maj :ts förslag i ämnet. För 14 kap. 26 § strafflagen
hade föreslagits följande ändrade lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Havande kvinna, som genom att
nyttja invärtes eller utvärtes medel
uppsåtligen dödar sitt foster, straffes
för fosterfördrivning med fängelse.
Äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må hon från straff frias.

I fråga om brott som i första stycket
sägs har landsfogden eller, i Stockholm,
förste stadsf iskalen att pröva huruvida
åtal bör ske. Finner han skäl till åtal,
skall frågan underställas justitiekanslerns
prövning.

Vid utlåtandet hade reservation anförts av herr Löthner, som dock ej antytt
sin mening.

Herr Löthner: Herr talman! Jag skall vid början av debatten endast säga
några ord som förklaring till min reservation. Den hänför sig allenast till den
föreslagna nya indikationen för abort och gäller endast själva lagtextens avfattning.

Jag uttalade under ärendets behandling i utskottet den uppfattningen, att
man även i själva lagen borde ha en sådan utformning av texten, att av denna
framginge den begränsning av den nya indikationens tillämplighetsområde,
som utskottet och även departementschefen åsyftade. Av förbiseende från min
sida kom emellertid denna min tanke icke till uttryck förrän på ett så sent stadium,
att jag inte kunde påkalla dess intagande i utskottets utlåtande.

JJag har för närvarande intet yrkande, utan vill endast uttala den förhoppningen,
att de lojala handhavarna av denna abortlag skola beakta de synpunkter,
som ha kommit till synes i utskottets utlåtande. Vad de illojala handhavarna
beträffar, fruktar jag, att de oavsett lagstadgandets avfattning komma
att fortsätta sitt hantverk som hittills.

Fröken Andersson: Herr talman! Jag skall be att med anledning av den
motion, som jag väckt i denna kammare tillsammans med herr Velander, få
anlägga några synpunkter på denna fråga.

Samhället har ju vidtagit en hel råd sociala åtgärder till mödrars och blivande
mödrars hjälp. Det är da sa mycket mera anmärkningsvärt att man
nu kommer fram med detta ändringsförslag i fråga örn lagen örn avbrytande
av havandeskap, ty man tycker ju att utvecklingen snarare borde gå
i motsatt riktning.

I motionen föreslå vi bland annat ändring av 14 kap. 26 § strafflagen.
Utskottet bär såvitt jag kan se i viss man tillmötesgått motionärerna, men
det har till denna paragraf tillagt ett andra stycke, som lyder på följande
sätt: »I fråga örn brott som i första stycket siigs har landsfogden eller, i

Nr 17.

Lördagen den 4 maj 1940.

Äng. ändring i den s. k. abortlagen m. m. (Forts.)

Stockholm, förste stadsfiskalen att pröva huruvida åtal bör ske. Finner han
skäl till åtal, skall frågan underställas justitiekanslerns prövning.»

Såvitt jag kan förstå kommer detta de facto att innebära, att åtal endast
i undantagsfall kommer till stånd och att den straffrihet, mot vilken befolkningsutredningen
m. fl. uttalat sig, i praktiken kommer att inträda i ganska
anmärkningsvärd utsträckning. Jag skall emellertid, herr talman, icke på denna
punkt ställa något yrkande, utan jag skall begränsa mig till att gå litet
närmare in på den enligt mitt sätt att se kanske större frågan, den som
rör själva indikationerna,

Först departementschefen och sedan utskottet tala örn att man inte vill ha
sociala indikationer. Jag är inte kapabel att fatta, vad man nu menar med
sociala indikationer. Det talas i olika sammanhang örn att de medicinska indikationerna
skola avtrubbas och örn att de sociala indikationerna skola
utvidgas, men man vill ändå inte direkt kalla detta för sociala indikationer.
Jag förstår inte att det är någonting annat, men om den saken kanske de
herrar, som stå bakom detta förslag, kunna upplysa.

Beträffande utvidgningen av indikationerna föreslog abortkommittén år 1935,
att abort skulle få företagas även på sociala indikationer. En hel mängd remissinstanser
gingo emot detta. Lagrådet sade i det sammanhanget, att det
saknades »fasta och objektiva hållpunkter såväl för indikationernas beskrivande
i lag som för deras beaktande vid rättstillämpningen», och lagrådet betonade,
att utvecklingen vid en sådan utvidgning komme att glida ut i en allt
större efterlåtenhet, Befolkningskommissionen avstyrkte år 1937 abort- på sociala
indikationer och betonade — vad jag tycker att varje socialt kännande
människa kan understryka, och kraftigt understryka — att samhället i stället
bör vidtaga sociala åtgärder för att ingen kvinna i detta land av det
skälet skall behöva vidtaga abort. I befolkningsutredningens betänkande 1944
föreslogs ingen annan ändring i den nuvarande lagen än ett införande av en
viss klagorätt, alltså en liten utvidgning men ingen ändring i själva indikationsbeskrivningen.

Det klagas över, eller betonas — vilket jag kanske hellre bör säga för att
icke använda så starka uttryck — från både departementschefens och utskottets
sida, att man vid tillämpningen inte har tagit tillräcklig hänsyn till
de tankegångar, som varit ledande för lagstiftarna, då lagen kom till. Man
gör en beskrivning, där man talar örn, vilka orsakerna till aborterna äro, och
man pekar där på de ekonomiska faktorerna såsom de vanligaste. Detta får
man väl ändå såvitt jag förstår ta med en liten, för att inte säga stor nypa
salt, ty då en kvinna begär abort, pekar hon naturligtvis på sina ekonomiska
svårigheter. Jag vill då ställa en direkt fråga: är vårt samhälle så organiserat,
att en abort skall behöva tillåtas på sådana indikationer? Jag anser det
i varje fall inte.

För de ogifta, säger man vidare, spela de konventionella synpunkterna en
viss roll — jag återkommer till den saken sedermera. Men en av de viktigaste
anledningarna är kanske vad befolkningsutredningen pekar på, nämligen att
de ogifta, kvinnorna under intryck av den skräckbetonade affekt, som griper
dessa kvinnor särskilt under de första månaderna av havandeskapet, ofta drivas
att se sitt läge i mörkare dager än som kanske vore av omständigheterna
betingat.

Antalet legala aborter har stigit på senare år, vilket också understrykes i
de föreliggande handlingarna, Befolkningsutredningen förordar ett effektivare
utnyttjande av de socialmedicinska indikationer, som redan finnas. Befolkningsutredningen
anser, vilket jag också ber att få understryka, att de indikationer,
som nu finnas, fuller val räcka för de syften, man här vill nå.

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 17.

Ane/, ändring i den s. k. abortlagen m. m. (Forts.)

Som jag tidigare nämnde, vill man emellertid nu avtrubba de medicinska
kraven och utvidga de sociala. I en hel råd yttranden betonas just att man
bör gå den motsatta vägen -— hjälpa, då det gäller den sociala sidan, och
hålla sig alltmer till den medicinska. Det är rätt intressant att ta del av Sveriges
läkarförbunds uttalande, där förbundet bemöter klagomålen över att lagen
inte har utnyttjats så som vederbörande hade tänkt sig. Förbundet talar
örn uttrycket »utsläpade mödrar», och jag blev personligen mycket glad, när
jag såg detta uttalande. Jag har nämligen alltid resonerat på det sättet, att
de utsläpade mödrarna befinna sig i det läget, att antingen äro de så svaga
att det är en verklig fara för dem, örn de skola framföda barnen — i så fall
är det fråga örn medicinska indikationer — eller också är det den sociala,
ekonomiska pressen som gör dem nedtyngda. Och förhåller det sig så, frågar
jag ännu en gång örn inte samhället har möjligheter att vidtaga åtgärder för
att lätta detta tryck. Har samhället nu inte sådana möjligheter, är det sannerligen
inte för tidigt att vi se till att dessa möjligheter framskapas med det
snaraste. Detta är enligt min mening kanske viktigare än många andra åtgärder,
som vi nu lägga ned miljoner på, ty här gäller det dock i grund och
botten människoliv.

Utskottet utgår som sagt ifrån att abort inte bör medges på rent sociala
indikationer. Det är i detta sammanhang intressant att läsa den lilla översikt
över förhållandena i främmande länder, som utskottet lämnar i sitt utlåtande.
Där konstateras, såvitt jag kunnat läsa rätt, att man inte i något
främmande land har gått så långt som nu här avses. Inställningen till abortmedgivande
har visserligen i Ryssland och Lettland mellan åren 1920 och
1936 varit mera låt mig säga generös, men man har sedan gått ifrån denna
ståndpunkt, därför att det i realiteten visat sig att det syfte inte nåddes, som
man trodde sig kunna nå. Man trodde att man härigenom skulle kunna få
fram en minskning av antalet illegala aborter, men vad fann man? Jo, ej
mindre att. de legala aborterna ökades än även att antalet illegala aborter samtidigt
ökades Även örn man inte på alla punkter kan jämföra Sverige och
Ryssland, tycker jag dock, att det är en fattigdomsförklaring för Sveriges
del att nu behöva vidtaga en sådan ändring.

Lagrådet säde år 1935, att det var svårt att precisera indikationsanledningama
i lagtexten, och det är tydligt att så fortfarande är fallet. Departementschefen
föreslår nu införande av en andra, punkt i 1 §. I punkten 1) sägs,
att abort skall kunna företagas, om det för kvinnan föreligger »allvarlig fara
för hennes liv eller hälsa». Enligt punkten 2) skulle abort få företagas »när
med hänsyn till kvinnans levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt
kan antagas, att hennes kroppsliga eller själsliga krafter skulle allvarligt
nedsättas genom barnets tillkomst och vården örn barnet».

Denna formulering tycker jag klart ger vid handen hur svårt det är att här
precisera vad det är man vill komma åt. I första punkten talas om allvarlig
fara för kvinnan, i andra punkten örn allvarlig nedsättning. Det är dock,
såvitt jag förstår, en ganska väsentlig skillnad.

Men det rör sig inte bara örn nedsättning av krafterna eller allvarlig fara i
nuet, utan man skall också enligt den motivering, sorn givits till lagtexten,
ta hänsyn till, för att citera departementschefen, att »uppmärksamheten har i
stället riktats mera på den framtida utvecklingen». Man har nog klart för sig,
att läkarna ofta ha svårt att ställa diagnosen i fråga om patienters ställning
och reaktion i nutiden, men nu menar man, att läkarna också skola kunna se
in i framtiden och ta ställning till hurudan! läget då kommer att hli. Bland
annat av det skäl, som jag nyss nämnde, är det alldeles uppenbart, att
kvinnorna, särskilt de ogifta, som väl främst stå i abortsituationen, befinna

Nr 17.

Lördagen den 4 maj 1946.

Äng. ändring i den s. k. abortlagen m. m. (Forts.)
sig under intrycket av den skräckbetonade affekt, om vilken läkarförbundet

Man understryker vidare en annan kvalifikation, i det nian säger, att större
hänsyn skall tas till »kvinnans levnadsomständigheter». Jag vöre mycket
tacksam, om herr statsrådet eller någon ledamot av^ utskottet ville närmare
precisera vad nian menar nied detta, feavitt jag förstår kan. detta mycket väl
leda dithän, att det kail gälla praktiskt taget alla ogifta kvinnor..

Men det är inte bara dessa, preciseringar, som man bär har tagit upp. Den
enligt min mening värsta kvalifikationen är, att man inte enbart skall ta hänsyn
till förhållandena vid födseln »utan, minst lika mycket, även till de omsorger
och den arbetsbörda, som barnet för framtiden kan antagas vålla henne»,
d. v. s. kvinnan. Departementschefen säger själv på s. 47 i propositionen,
när det talas örn debila och asociala kvinnor, att abort på dessa indikationer
icke bör företagas annat än i nödfall. Därefter säger han: »Samhället
saknar icke möjlighet att omhändertaga barnet.» Saknar då samhället möjlighet
att omhändertaga de låt mig säga fullgoda kvinnornas barn? Jag skulle
icke tro det, och jag måste säga, att örn man har den kvalifikationen att man
skall ta hänsyn till den framtida vården och omsorgen örn barnet och till den
press, som detta lägger på kvinnorna, kan jag inte hjälpa, att jag, även med
risk att bli beskylld för att använda starka ord, måste säga, att jag tycker att
detta är helt enkelt fruktansvärt.

Vidare skall man ta hänsyn icke till läget i nuet, utan till den långsamma
nedslitningen av kvinnans krafter. Ja, långsamt nedslitna bli vi väl litet var
och alltså även mödrarna. Jag skall inte ett ögonblick förneka, att det särskilt
för de ogifta kvinnorna blir en tyngande omsorg, men örn man talar med
dem litet längre fram i tiden, får man höra, att det är en omsorg som gläder
deni och som ofta ger innehåll åt deras liv.

Jag är fullt på det klara med, och jag skall i sanningens namn inte sticka
under stol med det, att hela detta problem är dubbelbottnat. Det framgår
både av vad departementschefen och av vad utskottet sagt, att den tanke, som
här ligger bakom, är att kvinnorna i möjligaste mån skola få kontakt, med
samhällets organ och nied kuratorerna. Detta är ju önskvärt. Jag vill minnas
att det var i höstas som riksdagen antog en lag rörande abortförebyggande
verksamhet. Ehuru, herr talman, deli saken inte direkt hör hit, kan jag dock
inte låta bil att i detta sammanhang få ställa en fråga örn hur det förhåller
sig med alla dessa vackra försäkringar örn att samhället skall ha organ, som
ta hand örn dessa människor. Jag påtalade sålunda redan i höstas i andra
kammaren, att »abortkuratorerna» — som de tyvärr populärt kallas — lia på
tok för låga löner; för sådana löner kan man inte få kvalificerat folk. Jag
skall erkänna — fortfarande i sanningens intresse — att statsrådet Erlander
gav mig rätt på den punkten. Men det statsråd, som hade saken örn hand,
gjorde såvitt jag kan minnas •—• jag reserverar mig för minnesfel — inte
några uttalanden i den riktningen. Detta faktum, att dessa kuratorers löner
ligga så lågt som de göra, har nu resulterat i att man inte har kunnat få till
stånd de tänkta utbildtiingskurserna.

Docenten Sam Clason säger örn denna sak följande i ett uttalande, som jag
skall tillåta mig att citera: »Vill man försäkra sig örn kvalificerade krafter
får man också betala därefter — den enkla satsen tycks ännu inte riktigt ha
gått upp för våra statliga och kommunala myndigheter. Ett belysande exempel
utgör det snöpliga resultatet av medicinalstyrelsens utbildningskurs för
kuratorer i abortförebyggande syfte. Av de sex kvalificerade som anmälde
sig återtog fem sin anmälan, då de fick höra villkoren. Då man inte gärna
kunde anordna en kurs för en person fingo kursplanerna t. v. skrinläggas.» Jag

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 17.

Ane;, ändring i den s. k. abortlagen m. m. (Forts.)
ber herr statsrådet lägga den sidan av saken på hjärtat, för att det skall bli
någon mening med detta.

u Vad som emellertid vid sidan av det jag redan har sagt är ägnat att förvåna,
är att man resonerar som örn alla svårigheter för kvinnan vore borta i
och med att aborten har skett. Jag kan inte gå in på verkningarna av ett avbrytande
av den biologiska process, som det här rör sig örn. Jag skall bara
påpeka, att svårigheter kanske främst uppstå på det själsliga planet, och dessa
äro säkerligen väsentlig*t större än de svårigheter, som barnets framfödande och
uppfostran skulle medföra. I utskottet har man emellertid glädjande nog beaktat
den sidan av saken, i det man har betonat, att många kvinnor ha ångrat
sig och beklagat, att de ej burit fram barnen. Läkare och andra ha precis samma
erfarenheter. Jag tillåter mig att åter citera docenten Sam Clason. Han säger:
>''Ingenting kan vara farligare än att göra dörrarna för vida för abortingripande.
Min erfarenhet är den att de flesta kvinnor förr eller senare ångrar ett
ingripande.»

Jag kan inte frigöra mig från den känslan, att det inte är med någon större
glädje som utskottet har gått med på denna förändring. Åtminstone tycker jag
mig kunna läsa detta mellan raderna. Det är möjligt, att jag misstar mig. Man
tyder ju ofta saker i den riktning man själv vill. Men en sak, som utskottet understryker
och som jag också vill betona, är, att medicinalstyrelsen med uppmärksamhet
bör följa utvecklingen, så att inte lagen i sin nya lydelse kommer
att missbrukas, vare sig åt det ena eller åt det andra hållet.

Vidare skulle jag vilja understryka en synpunkt, som utskottet också betonar,
och jag tror, att den även förekommer i propositionen. Det rör inställningen
överhuvud taget till de ogifta mödrarna. Jag begränsar mig till dem här. Det
är alldeles riktigt, och det vill jag understryka, att det håller på att ske en
omställning i samhällets och individernas syn på de ogifta mödrarna. Även ur
den synpunkten anser jag en sådan utvidgning beklaglig. Örn man litet närmare
analyserar denna utvidgning, finner man nämligen, att den innebär ett
hänsynstagande till, en eftergift för den enligt mitt sätt att se förvridna inställning,
som ofta gör sig bred i samhället. För undvikande av missförstånd
får jag kanske säga — örn det skall behövas — att det är klart, att ett hem i
detta ords egentliga mening är det mest eftersträvansvärda, när det gäller barnets
födsel och uppfostran. Men jag kan inte låta bli att säga, att de människor,
som bidraga till att göra det svårt för de ogifta mödrarna, inte kunna betecknas
annat än som verkliga mönstra. Man må glädjas över eller beklaga det stora
antalet utomäktcnskapliga barn, men när de nu finnas, anser jag, att ingen
människa har rätt att i onödan göra det svårare för de människor det här gäller.
Men samhället har inte heller rätt att under hänsynstagande till dessa —
jag upprepar ordet än en gång — mönstra lagstifta så, att antalet fostermord
ökas i detta land.

Herr talman! Jag har kanske redan hållit på för länge. Jag slutar med att
yrka, att utskottets hemställan måtte bifallas med den ändring, att i 1 § av det
med 1) betecknade lagförslaget punkten 2) uteslutes samt att därav föranledda
ändringar vidtagas i lagförslaget i övrigt.

Herr statsrådet Zetterberg: Det är ett mycket allvarligt problem, som vi nu
diskutera.^ Man vet av naturliga skäl inte, hur många illegala aborter som komma
till stand här i landet, men pa grundval bland annat av rapporter från sjukhus°
har man, som det står i propositionen, ansett sig kunna beräkna, att antalet
är åtskilligt högre än 10 000 per år, kanske upp emot 20 000.

De flesta av dessa aborter utföras av mycket okunniga kvacksalvare. Dessa
utsätta kvinnorna för stora risker. I många fall — nian har inte heller här nå Forsta

kammarens protokoll IDAG. Nr 77. 2

Nr 17.

Lördagen den 4 maj 1946.

Äng. ändring i den s. k. abortlagen m. m. (Forts.)
gon statistik — få de allvarliga sjukdomar. I en förvånande hög procent av
fallen kunna de aldrig mer få några barn, även örn de gärna skulle vilja. Inte
så få av kvinnorna dö under svåra plågor.

När man har ett sådant sambällsont, som fortsätter år efter år, är det enligt
min mening klart, att man skall försöka att fördomsfritt pröva alla utvägar,
som kunna tänkas för att komma till rätta med det. Jag tror egentligen också,
att alla eller åtminstone de allra flesta människor äro tämligen ense om att
man skall göra så, och jag tror också, att olikheterna i uppfattning örn hur man
skall bära sig åt härmed inte äro så stora som det kanske kan framgå bland
annat av den sista ärade talarens yttrande. Jag tror, att alla äro ense till att
börja med därom, att om man kan komma till rätta med problemet genom sociala
hjälpåtgärder och genom upplysningar av olika slag — det sista är det
inte minst viktiga — så är det självklart, att detta är det rätta sättet.

Men man har ju redan under en hel del år försökt gå dessa vägar, och man
har inte märkt någon förbättring. Nu är det alldeles klart, att man först och
främst skall fortsätta sådana vägar, och riksdagen beslöt ju i höstas att vidta
ytterligare åtgärder för att försöka komma till rätta med problemet genom sociala
hjälpåtgärder och genom upplysning. Inte minst viktig är den kuratorsinstitution,
som fröken Andersson nyss talade örn.

Jag har haft anledning att tänka över detta problem i rätt många år, ty
jag har varit biträde både åt den gamla befolkningskommissionen och åt den
nya befolkningsutredningen. Jag minns, hur vi i den senare en dag fingo besök
av en av de få kvinnliga kuratorer, som nu finnas på detta område. Hon
gjorde ett mycket djupt intryck på oss allesamman, när hon berättade örn sina
upplevelser. Hon tog emot dessa kvinnor, som hade ganska klart för sig, hur
illa det kunde gå för dem. De visste, att de kunde bli livsfarligt sjuka och
dö, och ändå ville de söka abort. De voro i en mycket förtvivlad situation, och
kuratorn försökte hjälpa dem till rätta, hon försökte tala med dem och anvisa
de hjälpåtgärder, som samhället har. Hon lyckades väl ibland, men hon sade,
att hon misslyckades ganska ofta.

Bara för att kammarens ärade ledamöter skola få en liten bild av det
intryck, som vi fingo av henne, vill jag säga, att hon bland annat sade, att det
inte går att göra dessa kuratorsbefattningar till heltidstjänster. Yi frågade varför
detta inte gick, och hon sade, att när man i ett par timmars tid har försökt
att allvarligt sätta sig in i dessa olyckliga kvinnors problem, är man så
utsliten och förstörd, att då orkar man inte mera.

Om man alltså nu är ense om att man i första hand skall försöka komma
till rätta med problemet genom upplysning och sociala hjälpåtgärder, så har
jag dock för min del inte trott, att man för närvarande vågar hoppas, att det
skall räcka. Samma tanke fanns ju redan tidigare. Dessa blandade social-medicinska
indikationer äro inte någon nyhet. De kommo till på grundval av den
gamla befolkningskommissionens betänkande, och jag tror, att jag inte minns
fel, när jag säger, att den ursprunglige upphovsmannen var en mycket känd
medicine professor. Han och sedan kommissionen framhöllo, att det inte går
någon riktigt skarp gräns mellan de medicinska indikationerna och de sociala.
Det är alldeles klart, att de gå över i varandra. Man har då redan tidigare
trott, att man skulle kunna försöka komma till rätta med en del ömmande
fall genom att införa detta mellanstadium, som kallas för social-medicinska
indikationer. Det inte minst viktiga med dem skulle vara, att man kunde få
kvinnan att vända sig till en läkare, en kurator eller någon annan, som skulle
kunna hjälpa henne. Örn hon från början vet, att det är utsiktslöst att gå till
samhällets organ, därför att de inte hjälpa henne, om hon inte har en verklig
sjukdom, då går hon naturligtvis inte till dem utan direkt till abortören.

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 17.

Ane/, ändring i den s. k. abortlagen m. m. (Forts.)
Meri har man en blandad social-medicinsk indikation, kan man hysa den förhoppningen,
att kvinnorna skola i större utsträckning vända sig till dem som
kunna ge hjälp. Jag menar också, att det är riktigt, att kvinnan i vissa fall
skall kunna få hjälp på det sättet, att en läkare under betryggande medicinska
former ger henne abort. I andra fall skall kuratorn eller läkaren kunna hänvisa
henne till de ekonomiska hjälpåtgärder, som kunna ges.

Den blandade social-medicinska indikationen är alltså redan nu lagfäst.
Skillnaden i förhållande till nuvarande lag är sålunda inte så principiell, som
man kanske skulle kunna tro av fröken Anderssons uttalande, utan det nya
består i en viss utvidgning, en förskjutning av detta gränsområde med en
starkare betoning av det sociala momentet, men någon principiell nyhet är det
ju inte. Eftersom fröken Andersson själv yrkade, att man skulle ta bort punkt
2) i förslaget men behålla punkt 1), där också de blandade indikationerna
finnas, är det väl även för hennes del mera en fråga örn var man lämpligen
skall draga gränsen, kanske också örn hur man skall uttrycka den blandade
indikationen, än örn en rent principiell motsättning.

Vad då formuleringen angår, har det anmärkts, jag tror från motionärerna,
på att det nya förslaget inte bara skulle gå ett stycke längre på vägen till de
sociala indikationerna, utan också skulle ha en väg formulering. Fröken Andersson
efterlyste även, hur man skulle tolka förslaget och vilka fall som skulle
gå in under det. Det är klart, att det inte är så lätt att exakt ange fallen,
men vi ha försökt i viss mån att göra det i propositionen, och jag ber i första
hand att få hänvisa till vad som står där. Jag vill emellertid vidare säga, att
när man uttrycker den social-medicinska indikationen så pass utförligt som här
sker — det står, att havandeskap må avbrytas, »när med hänsyn till kvinnans
levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt kan antagas, att hennes
kroppsliga eller själsliga krafter skulle allvarligt nedsättas genom barnets tillkomst
och vården örn barnet» — så tycker jag nog för min del, att det innebär
en bättre ledtråd för tillämpningen än när man rör sig med det vaga begreppet
svaghet. Det har ju också faktiskt visat sig i tillämpningen, att den nuvarande
social-medicinska indikationen inte är tillräckligt klart uttryckt. Den är i själva
verket så vag, att den knappast har tillämpats. Antalet legala aborter på blandade
social-medicinska indikationer har under en tid av fem år bara varit 55,
alltså ett tiotal örn året i genomsnitt. Det är ju alldeles uppenbart ■— även örn
läkarna inte skulle se särskilt välvilligt på denna indikation •— att ett tiotal
fall örn året måste vara färre än lagstiftaren hade tänkt sig, när den nuvarande
blandade indikationen infördes, detta med tanke på att de illegala aborternas
antal som sagt är beräknat till mellan 10 000 och 20 000.

_ Beträffande de fall. som sedan skulle komma in under det nya förslaget,
vill jag bara utöver vad jag nyss sade tillägga, att man redan från början, när
den blandade indikationen infördes, tänkte ganska mycket på de fall, som
bruka betecknas med orden »utsläpade mödrar», men det är klart, att också
andra fall kunna komma in härunder. Däremot är det å andra sidan, för att
svara på en fråga från fröken Andersson, uppenbart, att inle alla ogifta mödrar
skola kunna komma in under indikationen. Jag vill i det sammanhanget till
slut gärna instämma i ett yttrande av fröken Andersson på den punkten. Jag
tror, att det skulle vara en stor vinning för samhället, örn man försökte att tillägna
sig en ny syn på de tappra kvinnor, som verkligen ta sig an sitt barn, även
om de äro ensamma, och ge barnet ett hem. De kunna därigenom, som fröken
Andersson sade, få ett nytt och rikt innehåll i sitt liv, men det sker för
närvarande ofta under mycket stor oförståelse från omgivningens sida. Jag tror
verkligen, att det skulle vara en stor vinst, örn man lärde sig att hedra dessa
tappra kvinnor i stället för att, som nu sker, behandla dem illa.

Nr 17.

Lördagen den 4 maj 1940.

Äng. ändring i den s. k. abortlagen m. m. (Forts.)

Fru Alm: Herr talman! Fastän jag tänker anstränga mig att tala kort i
denna fråga, som annars inbjuder till djupgående diskussioner, ställer jag
mig i talarstolen för att få ett välbehövligt avstånd mellan mig och fröken
Andersson, när jag nu skall framföra min mening örn de ståndpunkter hon gör
sig till tolk för i sin motion. Att jag inte delar dessa ståndpunkter vill jag
genast och uttryckligt säga. Inte heller är jag nöjd med utskottets förslag att
skärpa vissa formuleringar och därrned göra Kungl. Maj :ts lagtext ännu försiktigare.
Ty även Kungl. Maj :ts förslag till mildring och humanisering av
gällande lagstiftning på området är enligt min mening inte tillräckligt vittgående.

I likhet med vad första lagutskottets ordförande yttrade år 1938 — det är
citerat på sidan 5 i föreliggande utskottsutlåtande — skulle jag vilja säga,
att i fråga örn indikationerna för rätt att avbryta havandeskap står jag principiellt
på den ståndpunkt, som representerades av det till lagrådet den 31
maj 1935 remitterade kommittébetänkandet, vari jämväl den sociala indikationen
för abort var upptagen. Vidare anser jag övervägande skäl av olika
art tala för att kvinna icke straffas för avbrytande av eget havandeskap eller
att i varje fall möjlighet till åtalseftergift införes efter prövning av kvalificerad
överåklagare.

Av samma skäl, som utskottets ordförande den gången var med örn att tillstyrka
en kungl, proposition med betydligt mindre räckvidd än han själv ansåg
erforderlig, vill jag i dag rösta för Kungl. Majlis proposition nr 156, såvitt
något yrkande därom kommer att ställas från tongivande håll här i kammaren.
Jag gör detta med den förträffliga motivering, som utskottets ordförande
förebragte år 1938: Jag accepterar detta »såsom en efter det nuvarande
tidsläget avpassad sammanjämkning under hänsynstagande till skiftande synpunkter
i den svårbedömbara frågan».

^ Hock kan jag inte underlåta att säga, att det är betänkligt att i lag bibehålla
kriminaliseringen av en gärning, som de flesta medborgare icke anse
brottslig. För kvacksalvarabortören, denne motbjudande figur, som erbjuder
sina tjänster för ekonomisk vinning åt förtvivlade kvinnor, för vilka ett utomäktenskapligt
barn innebär en personlig, ekonomisk och social katastrof, bör
straffpåföljden stå kvar. Men icke för abortörens kunder, som äro nog hårt
straffade — om vi skola använda det ordet — i och med att de måst uthärda
hans vedervärdiga behandling.

Det är mycket riktigt, vad minoriteten inom socialstyrelsen anförde vid remissbehandlingen
av abortfrågan, nämligen att en normal, socialt välanpassad
svensk kvinna innerst inne anser sig lia rätt att befria sig från en icke önskad
grossess, rätt att råda över sin egen kropp. Men det är lika visst och säkert,
att ingen normalt funtad kvinna avstår från lyckan att framföda ett eget barn
och i stället underkastar sig abortens sterilitetsrisker och smärtor, örn hon
inte har starka skäl för detta. Och som starka skäl räknar jag inte bara ekonomiskt
nödläge, en outhärdlig situation i yrket — t. ex. för sjuksköterskor
och lärarinnor -— och den psykiska tortyren av en oförstående omgivning, utan
även det emotionella skälet att en kvinna inte vill föda barn, när dess far
blir en man, som har svikit henne.

De här uppräknade skälen äro alla sociala indikationer och borde enligt min
och tusende andras mening vara giltiga skäl för avbrytande av havandeskap,
naturligtvis under förutsättning att de noga prövas i varje individuellt fall
av samhällets representanter, dessa må finnas i en central nämnd i eller i anslutning
till medicinalstyrelsen, av två läkare av föreskrivet slag eller annorledes.

I propositionen säges, att aborterna främst böra motverkas genom att indi -

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 17.

Ane/, ändring i den s. k. abortlagen m. m. (Forts.)
vidernas ansvarskänsla starkes med sexuell upplysning. Ja, visst är det till
detta vi skola sikta, men hur lång tid tar inte en sådan folkuppfostran? Vidare
säges det, att man först hör se, hur, de sociala och ekonomiska hjälpåtgärderna
verka ur abortprofyiaktisk synpunkt, innan man överväger införande
av rätt till abort på sociala indikationer. Vi veta dock, att de samhälleliga
och ekonomiska åtgärder, som hittills vidtagits eller i princip beslutats, äro
otillräckliga och inte i någon högre grad kunna bidraga till att minska de
illegala aborterna.. Detta har ju också nyss anförts av statsrådet, och här har
pekats på en av dessa bristfälliga åtgärder, när det talats om abortkuratorernas
lönesättning. Med nuvarande lönesättning få vi inga abortkuratorer.

Det är, som landsorganisationen framhållit i sitt utomordentliga yttrande
i frågan, en samhällets inkompetensförklaring att inte med stödåtgärder kunna
verksamt hjälpa de ogifta mödrarna men samtidigt kriminalisera den gärning,
varmed dessa kvinnor ofta i en omöjlig situation söka hjälpa sig själva.

Herr talman! Örn man medger abort på sociala, indikationer, efter noggrann
prövning av de individuella fallen och helt tar bort straffpåföljden för de
kvinnor, som avbryta ett havandeskap på sig själva, kort sagt örn man lockar
fram i dagsljuset tusentals fall, som nu avhjälpas i det tysta med hjälp av illegala
abortörer, så står detta i samklang med rättsuppfattningen hos breda
lager av vårt folk. En kvinna skulle då våga vad hon nu knappast vågar:
uppsöka sjukhus och få sjukhusvård efter en kvacksalvarabort. Och kvacksalvarna
själva skulle då inte längre kunna lita på kvinnornas lojala tystnad,
utan skulle kanske i inte så liten grad stävjas i sin framfart.

Då här emellertid inte föreligger något förslag i linje med denna min ståndpunkt,
har jag, herr talman, intet yrkande — tyvärr.

Fru Sjöström-Bengtsson: Herr talman! Jag har inte så mycket nytt ^att
tillägga. Jag vill bara deklarera, att mitt ståndpunktstagande i denna fråga
till stor del har förestavats av det yttrande, som kuratorsföreningen har avgivit
över detta betänkande. Jag vet, att denna institution jämte riksförbundet
för sexuell upplysning kommer i direkt personlig kontakt med det klientel
det här är fråga örn. Kuratorsföreningen säger i sitt yttrande örn detta
lagförslag: »Sin största betydelse skulle emellertid en sådan lagändring få
därigenom att man på detta sätt möjliggjorde för samhället att komma i
kontakt med abortklientelet. Ty detta sistnämnda är ju dock och förblir hela
abortproblemets kärna.» Jag tror också, att medvetandet om att kvinnan skulle
kunna få sin ansökan örn abort beviljad på de i den nu föreslagna lagen
tänkta grunderna skulle göra kontakten mycket lättare mellan den abortsökande
kvinnan, läkaren och kuratorn än nu.

Redan nu lia de sociala kuratorerna för abortsökande kvinnor i Stockholm
kunnat förmå 58 procent av dem att avstå från abort. Att man med detta
lagförslag får möjlighet att genom läkare och kuratorer påverka ännu flera
kvinnor av denna art än hittills torde ligga i ganska öppen dag.

Ofta. händer det ju, som fröken Andersson påpekade och som jag kan instämma
i, att kvinnor vid upptäckten av graviditet i ren panik söka erhålla
abort utan att egentligen lia gjort klart för sig, vilka möjligheter att klara
situationen, som stå dem till buds. Detta gäller väl i de flesta fall ogifta
kvinnor. Ofta råka de väl då i det tillstånd av depression av mera övergående
art, som omnämnes på sidan 31 i utskottets utlåtande, där det säges, att
man vid lagens tillämpning inte skall ta hänsyn till de där ti lisl anden av
iner övergående art. Kvinnan kan ju inte så ofta bedöma, huruvida ett. sådant
tillstånd är av övergående art eller inte. Däremot anser jag i motsats till fröken
Andersson, att en psykologiskt skolad läkare mycket väl kan avgöra,

Nr 17.

Lördagen deli 4 maj 1946.

Äng. ändring i den s. Jc. abortlagen m. m. (Forts.)
av vilken art detta psykiska tillstånd är, övergående eller längre kvarstående.

Under en sådan nedgångsperiod anse kvinnorna också i allmänhet, att deras
situation är fullkomligt ohållbar och att deras problem äro fullkomligt oövervinneliga.
Men så är det ju inte. Svårigheterna äro i de flesta fall inte oövervinneliga.
Utskottet föreslår inte heller, att abort skall få tillgripas på grund
av ett sådant häftigt påkommet och ganska snabbt övergående depressionstillstånd.
Men just i sådana fall tror jag, att en läkare och en kurator skola
söka inverka på klienterna, så att de åtminstone i många fall komma att avstå
från abort, vare sig denna kan anses vara illegal eller legal enligt det
framlagda förslaget.

Inte heller den s. k. vanäran har utskottet ansett som laglig orsak till
abort, och det tycker jag i likhet med fröken Andersson är ett mycket lyckligt
drag, ty örn vanära skulle bli en laglig orsak till abortering, hade ju
samhället helt accepterat, att det alltjämt under alla förhållanden är en skam
att vara en ogift mor. Jag inkasserar med tillfredsställelse justitieministerns
yttrande i detta fall. Jag skulle bara vilja tillägga, att enligt min uppfattning
är en ogift mor, som föder sitt barn och uppfostrar det, värd all heder i stället
för den fördömelse och de svårigheter som nu ofta möta henne. När hon trots
allt detta fostrar sitt barn till en nyttig och duglig samhällsmedlem, är delen
gärning som borde betraktas som en för samhället välbehaglig gärning. Jag
har ofta sett exempel på att en mor, som så att säga tagit den första stöten,
sedan haft mycken glädje av ett sådant barn — såsom fröken Andersson här
framhöll — och jag vet också, att barn, även örn de vuxit upp i en sådan
ofullständig familj, lia blivit lyckliga och harmoniska människor. Därför anser
jag i likhet med fröken Andersson att det är lyckligt, att man nu som
förut inte vill acceptera vanäreproblemet ensamt såsom en orsak till legal
abort.

Jag vill till sist påpeka, att det för alla utskottets medlemmar stått klart,
att abort är en högst saraha]lsvådlig sak. Utskottet har därför tillstyrkt denna
lagändring först och främst för att minska de illegala, aborterna. Utskottet
hyser nämligen i motsats till fröken Andersson den meningen — av skäl som
jag här har påpekat — att den föreslagna lagändringen skulle minska aborterna,
både de legala och de illegala, i stället för att öka dem.

Innan jag slutar skulle jag vilja säga något örn den av utskottet föreslagna
ändringen av lagtexten. Såvitt jag förstår, ger utskottets förslag möjlighet
att icke väcka åtal mot kvinnan på grund av abort, och jag skulle för min
personliga del tro, att sådana åtal komma att väckas mycket sällan. Detta
medför, att kvinnan slipper pressande polisförhör och att hon slipper inställa
sig inför domstol med den publicitet, som alltid uppstår kring en sådan sak.
Jag tror, att detta utskottets förslag är lyckligt.

Jag skall inte vidare uppehålla mig vid den saken, som jag förmodar, att
de juridiska experterna komma att tala örn. Jag vill bara inskränka mig till
att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Linnér: Herr talman! I likhet med justitieministern anser jag, att det
problem, som här behandlas, är mycket allvarligt.

Jag instämmer också helt med justitieministern därutinnan, att frågans lösning
måste sökas genom de positiva åtgärderna. Man kommer i själva verket
inte till rätta med detta samhällsproblem genom lagstiftning i den ena
eller andra formen. Man måste hoppas, att man genom en utveckling av de
hjälpåtgärder, som nu äro beslutade, skall komma fram till att utplåna de
illegala aborternas fula fläck på vår samhällsstruktur.

Men när man nu har att behandla detta lagförslag, frågar man sig: i vil -

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 17.

Ang. ändring i den s. k. abortlagen m. m. (Forts.)
ken riktning kommer förslaget att verka just med avseende på abortering?
Jag tror, att man där har anledning att fästa sig vid läkarnas uppfattning.
En mycket erfaren förlossningsläkare säger härom följande: »Örn de nu kriminella
aborterna — genom ett riksdagsbeslut — bli legala i läkarens hand,
så kommer också i allmänhetens ögon aborteringen överhuvud ^ taget att betraktas
som en av myndigheterna sanktionerad väg att bli fri från ett för tillfället
icke önskat havandeskap.» Jag tror, att det föreligger en alldeles bestämd
risk för att den föreslagna lagstiftningen får denna verkan. Den risken
tar man givetvis med mycket lätt sinne, örn man intar den ståndpunkt, som
fru Alm här har deklarerat. Jag har inte i handlingarna sett, att någon av
dem som behandlat lagförslaget haft denna ståndpunkt, möjligen^med undantag
av ett yttrande från landsorganisationen. Annars är det ju- så, som också
utskottet har erinrat örn, att det för närvarande icke finnes någon lagstiftning
som godkänner abort på rent social indikation. Jag kan tillägga,- att den lagstiftning
i Ryssland, som hade detta innehåll, upphävdes år 1936 ^efter en
experimenttid på ungefär — örn jag inte missminner mig — 13 år. Man
ansåg, att den hade givit ett mycket olyckligt resultat, bland annat med hänsyn
till de aborterade kvinnornas hälsa.

Man har också anledning att fråga sig, hur lagstiftningen kommer att
verka med hänsyn till erfarenheten från den nuvarande lagens tillämpning.
Därom finnas också uttalanden av läkare. En, jag skulle nästan tro vår mest
erfarne, obstetriker har uttalat, att medicinalstyrelsens tillämpning har gått i
följande riktning: »En del eugeniska och ett flertal psykiatriska (indikationer)
ha däremot verkat i viss mån utgöra en täckmantel för mer eller mindre
starka sociala indikationer.» Han drar efter åtskilliga resonemang den slutsatsen,
att medicinalstyrelsen i sin praxis gått utöver sin i lagen givna uppgift.

Jag frågar mig då: örn man stiftar en lag med ett så utomordentligt svävande
innehåll som den ifrågavarande paragrafen i propositionen, kommer inte
detta nya innehåll i lagen att leda till just det som man icke vill åstadkomma,
nämligen att tillämpningen blir en legal abortering på sociala^ indikationer?
Jag tror, att risken där är uppenbar. Men då måste man också ta i betraktande
hur detta ställer sig ur medicinsk synpunkt.

Jag nämnde nyss, att man i Ryssland motiverade avskaffandet av den föregående
lagstiftningen med att den hade visat sig medföra allvarliga farhågor
för kvinnans hälsa. Den av mig förut åberopade obstetrikern, en professor
vid karolinska institutet, säger, att han vill understryka ett resultat från
en undersökning, som en av hans biträdande läkare utfört. Denna undersökning
visar, att »morbiditeten i samband med abortprovokationema icke är alldeles
betydelselös och att det icke ens saknas en viss mortalitet. Detta är en
sak, som vi» — d. v. s. läkarna — »alltid ha vetat, men det synes mig angeläget,
att det blir ordentligt utsagt och bevisat med ‘siffror, så att vi kanske
en gång äntligen skola kunna komma ifrån den vanliga lekmannauppfattningen
att en abortprovokation, örn den bara utföres av sakkunnig hand, är ett ofarligt
ingrepp».

Det är förvisso en sak att uppmärksamma, att man genom att införa en
legal abort inför hälsorisker i förut icke befintlig omfattning. Man inför givetvis
också do personliga följder, kanske i hög grad tragiska följder, som fröken
Andersson berörde i sitt anförande.

Principiellt förefaller det mig, som örn man här måste ta hänsyn också °till
det blivande barnets räll och in1e bara till kvinnans situation. Man mäste
tänka på att det gäller ett människoliv. En av de läkare, som jag nyss citerade,
säger härom, att »den opererande läkaren inte lätt blir fri från tankarna
att ett foster skall dödas, ett blivande barn, fröet till ett människoliv skall

Nr 17.

Lördagen den 4 maj 1946.

Äng. ändring i den s. k. abortlagen m. m. (Forts.)
förintas». Den synpunkten är knappast berörd, men den är värd att besinna,
när man behandlar detta lag-förslag.

Slutligen vill jag säga ett par ord om förslaget till ändring av 14 kap. 26 §
strafflagen i den utformning paragrafen har fått i utskottets förslag. Detta
förslag från utskottet är i högsta grad överraskande. Jag hade trott, att man
vidhöll den principen i .svensk straff process, att legalitetsregeln skulle gälla
för åklagarna, d. v. s. att dessa lia skyldighet att åtala. Man vill icke lägga
till åklagarna avgörandet av en principiellt så viktig sträffrättslig fråga. I
de fall, där man hittills i lagstiftningen har upptagit åtalseftergift, handlar
det om helt andra, förhållanden. Det gäller antingen bagatellmål eller också
personer med en viss objektivt mycket lätt bedömbar kvalitet, d. v. s. det är
ungdomsbrottslingar. Här däremot föreslår man i motsats till vad justitieministern.
gjort, att bedömandet av åtalseftergiften skall överlämnas till åklagarna
i dessa brottmål, i vilka enligt strafflagen icke kan straffas med lägre
an urbota straff. ° Man har satt in den säkerhetsventilen, att när det är fråga
örn att anställa åtal, skall prövning ske- av högste åklagaren i riket men i
fråga örn underlåtenhet att åtala ha åklagarna — d. v. s. alla landsfogdar
jamte, förste stadsfiskal^! i Stockholm — full frihet att handla efter eget skön
idet förefaller mig vara ganska överraskande, och för min del kan jag inte
acceptera en sadan lagstiftning.

I det läge, vari saken nu befinner sig, herr talman, kan jag inte se annat än
att lagstiftningen har blivit så bristfällig, att örn man skall kunna komma fram
pa lagstiftningsvägen, mäste man göra ett nytt försök. Jag har därför ingen
annan utväg, herr talman, än att yrka avslag på utskottets förslag.

Häri instämde herr Ewerlöf.

Fröken Andersson: Herr talman! Bara ett par ord! Jag skall inte närmare
gå in på herr slatsrådets resonemang. Men när det hänvisas till att man vill
minska de illegala aborterna, mäste man väl hålla i minnet, vad som sagts örn
att det inte är så mycket nytt ----- samma indikationer finnas redan. Men analyserar
man saken, som jag gjorde förut, finner man, att resultatet faktiskt
bf*r väsentlig utvidgning. Antingen måste lagen tillämpas mycket snävt,
och då komma de illegala aborterna icke att minskas nämnvärt, eller också
kommer den att utnyttjas mycket generöst, och då kommer det att ske en uppluckring
på detta område, såsom herr Linnér här har sagt och sorn Svenska
läkarförbundet har understrukit.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman, huvudsakligen för att säga några
ord i anslutning till fru Alms uttalande. Nu lönar det sig inte mycket att
diskutera. Hela uppfattningen i denna fråga bottnar i grunden i vilken livsåskådning
man har, och det är utomordentligt svårt att på några minuter
diskutera sådana saker. Fru Alm var ju inte ens nöjd med den enligt mitt
sätt att se mycket vida utformning som lagen här har fått. Hon hänvisade
till vad landsorganisationen uttalat örn att det var en inkompetensförklaring
från samhällets sida, att vi skulle behöva lagstifta örn aborter även av sociala
skäl. Jag vill kraftigt understryka, att detta är en inkompétensförklaring,
men att landsorganisationen och fru Alm och andra här verkligen skola nöja
sig med att. konstatera detta, när de själva ha i sin makt att ändra förhållandena,
kan jag icke begripa.

Jag skall, herr talman, som jag sade, inte gå in vidare på detta. Jag vill
bara anknyta till vad fru Alm nämnde örn att kvinnan råder över sin egen
kropp.. Herr Linnér har på ett, jag skulle vilja säga gripande sätt deklarerat
sin inställning till denna fråga. Jag vill blott understryka, att det rör

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 17.

Ang. ändring i den s. k. abortlagen m. m. (Forts.)
sig-örn inte bara kvinnans kropp, utan också det växande liv, som befinner sig
i kvinnans kropp. Vi kvinnor tala annars så gärna om att vi lia känsla för
liv, vi vilja skydda liv. Jag bara frågar: hur kunna vi då samtidigt accepterna
de resonemang som här lia förts?

o Herr Bergquist: Herr talman! Efter det anförande, som justitieministern har
hållit, har jag knappast anledning att för utskottets del gå närmare in på de
synpunkter som fröken Andersson framfört. Jag vill bara för fröken Andersson
framhålla, att utskottet i ganska stor utsträckning försökt att tillgodose de
önskemål som uttalats i motionen.

Huvudsynpunkten i motionen har varit, att man bör undvika att på något
sätt tillåta abort på rent social indikation. Utskottet har liksom justitieministern
starkt strukit under, att utskottet icke anser att abort på enbart social indikation
bör förekomma och att det nu föreslagna stadgandet innebär en rätt att
abortera, icke på social grund, utan på en medicinsk-social indikation. I detta
hänsende har alltså utskottet — även örn vi ej ändrat lagtexten — givit sin
anslutning till motionens syfte. Vad man från motionärernas sida — och som
vi nyss hörde även från herr Linnérs sida — är ängslig för är, att den nya lagbestämmelsen
här skall leda till att man liksom på en bakväg kommer in på
de sociala indikationerna. Jag hyser inte de farhågor, som särskilt framhöllos
av herr Linnér, utan jag är övertygad örn att tillämpningen av denna lagstiftning
kommer att ske efter de riktlinjer, som lia uppdragits av justitieministern
och som nu också understrukits av första lagutskottet.

Det andra i motionen framförda önskemålet var ett yrkande örn avslag på
bestämmelsen örn att abort skall kunna ske senare än efter den tjugonde veckan.
Också i detta hänseende har första lagutskottet tillgodosett motionärernas synpunkt,
även örn det inte skett fullt på det sätt som motionärerna hade tänkt sig.

Jag skall alltså inte gå närmare in på de bestämmelser, som nu äro föreslagna
i fråga örn den ökade möjligheten till legala aborter. Jag vill endast med
anledning av vad herr Linnér sade i denna fråga framhålla, att den risk, som inträder
för kvinnan genom en abort — den är ju väl känd för alla som ha sysslat
med denna sak — inte blir större genom att man ger möjlighet till en legal
abort i stället för att, såsom nu sker, det blir en illegal abort. Tvärtom har
man ju all anledning att räkna med att risken för kvinnan i detta fall skall bli
mindre.

Den ändring av strafflagen, som första lagutskottet har föreslagit, fann herr
Linnér överraskande och orimlig, örn jag fattat hans ståndpunkt rätt. Herr
Linnér konstruerade det så som örn här skulle föreligga ett bestämt motsatsförhållande
mellan det förslag som framlagts av justitieministern och det förslag
som första lagutskottet har framlagt. Något sådant motsatsförhållande
finns egentligen inte. Vi äro, örn jag har fattat saken rätt, ense i huvudsak.
Justitieministern hade i sitt ursprungliga förslag tagit upp bestämmelsen, att
örn det föreligger synnerligen mildrande omständigheter, må kvinnan frias från
straff, och han hade uttalat, att med en sådan lagstiftning måste åklagaren ha
rätt att underlåta att åtala, örn han finner synnerligen mildrande omständigheter
föreligga. Det skulle alltså ligga en prövningsrätt hos åklagaren. Nu ställde
sig lagrådet något tveksamt till den lagtolkning, som justitieministern hade
givit uttryck at. Lagrådet framhöll, att man enligt gällande rättsprinciper
knappast kan säga, att åklagaren har rätt att underlåta åtal i ett sådant fall,
och för att möjliggöra, att åklagaren skulle kunna underlåta åtal, genomförde
justitieministern enligt lagrådets förslag en ändring av bestämmelsen. Ändringen
innebar, att kvinnan skall vara fri från straff, om omständigheterna äro
synnerligen mildrande. Därmed skulle enligt både lagrådets och justitieminis -

Nr 17.

Lördagen den 4 maj 1946.

Äng. ändring i den s. k. abortlagen m. m. (Forts.)
terns uppfattning följa, att åklagare har inte bara rätt utan väl till och med
skyldighet att underlåta att åtala, om han finner omständigheterna vara synnerligen
mildrande.

Vad är det för ändring som första lagutskottet föreslår? Jo, vi införa direkt
i lagen en bestämmelse, som säger, att åklagaren har en prövningsrätt, och vi
återgå i samband med detta till det ursprungliga förslaget, som justitieministern
hade framlagt, nämligen att kvinnan må befrias från straff, örn omständigheterna
äro synnerligen mildrande. Jag kan inte finna något motsatsförhållande
mellan justitieministerns ståndpunkt och första lagutskottets ståndpunkt
i detta hänseende; i sak överensstämma dessa.

Anledningen till att vi gjort denna ändring och uttryckligen sagt ifrån, att
åklagaren äger prövningsrätt, är den, att vi fruktade inom första lagutskottet,
att örn man följde det kungl, förslaget, skulle det leda till att det anställdes en
hel del åtal och resultatet av åtalen blev, att domstolen förklarade: här skall
straff icke ådömas. Man måste räkna med att åklagarna ha en mycket olika
inställning i dessa frågor och att det säkerligen skulle bli en hel del åtal, utan
något annat praktiskt resultat än att kvinnan släpats inför domstol och underkastats
den chikan, som detta dock alltid medför. Vi tyckte därför, att det var
bättre att uttryckligen säga ifrån att åklagaren har en prövningsrätt här, och
med hänsyn till angelägenheten av att förhållandena i hela landet inte bli olika
ville vi lägga prövningen, inte hos underåklagarna — vilka uppgå till ungefär
600 — utan hos ett mera begränsat antal av åklagare. Vi lade prövningsrätten
hos landsfogdarna, men för att undvika ojämnheten med en sådan begränsning
ville vi, att i sista hand justitiekanslern skulle pröva denna fråga och avgöra,
örn åtal skall komma till stånd.

Såvitt jag kan finna är detta inte något anmärkningsvärt. Det är alldeles
självklart, att åklagarna inte få pröva precis hur de vilja. Åklagarna skola
naturligtvis följa gällande lags bestämmelser, och det är alltså i de fall, då
åklagarna finna synnerligen mildrande omständigheter föreligga, som de skola
underlåta åtal.

Örn man ser på hur förhållandena äro för närvarande, finner man, att det är
ett stort antal kvinnor som åtalas för illegal abort. Men vad blir i allmänhet
resultatet av åtalen? Det blir en eller två månaders fängelse, villkorlig dom —•
i de allra flesta fall villkorlig dom utan övervakning. Under år 1942 — det
är tyvärr det sista år, för vilket jag har någon statistik — åtalades här i landet
169 kvinnor för illegal abort. Av dessa 169 kvinnor finga 165 villkorlig
dom, och 4 stycken dömdes till straff, som de fingo avtjäna. Detta säger ju
en hel del örn hur domstolarna se på hela denna fråga och hur man faktiskt
tillämpar den gällande lagstiftningen. Man måste ju fråga sig: är det någon
mening att dra dessa 165 kvinnor inför domstol, att sätta i gång hela apparaten
med förundersökning och allt som följer med, för att sedan konstatera, att
domen blir en månads fängelse, villkorlig dom utan övervakning? Är det inte
ur alla synpunkter mycket riktigare och mycket klokare, att man i sådana fall
underlåter att anställa åtal? Och när man nu har lagt prövningen av åtalsfrågan
hos våra mest kvalificerade åklagare, tror jag inte, att det är någon risk
för att man skall komma in på några farliga vägar.

Jag vill till slut bara understryka, att denna fråga örn rätt för åklagare att
underlåta åtal inte är något så enastående i vår lagstiftning. Yi ha visserligen
legalitetsprincipen, som innebär, att åklagaren i regel måste åtala, då han finner
ett brott vara begånget, men vi lia under de senaste åren mjukat upp den.
Vi genomförde för ett par år sedan en lagstiftning om rätt till åtalseftergift,
då det gäller minderåriga, som gjort sig skyldiga till brottsliga gärningar, och
för närvarande pågår en utredning örn införande av åtalseföergiftsinstitutet även

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 17.

Äng. ändring i den s. k. abortlagen m. m. (Forts.)
då det gäller fullmyndiga medborgare här i landet. Det nu framlagda förslaget
är alltså inte någon enastående händelse, även örn man här på grund av de
alldeles särskilda omständigheter, som föreligga beträffande fosterfördrivningsbrotten,
har gått lagstiftningen i övrigt något i förväg.

Jag tror inte, att vad som här har föreslagits är någon fara för vare sig
rättsskipningen eller rättssäkerheten här i landet, utan att den väg, som första
lagutskottet har anvisat och som i princip överensstämmer med det kungl, förslaget,
är en väg, som man utan risk kan slå in på. Jag vill för min del, herr
talman, yrka bifall till första lagutskottets förslag.

Herr Linnér: Herr talman! Med anledning av vad herr Bergquist yttrade örn
14 kap. 26 § strafflagen vill jag göra några erinringar.

För det första vill jag framhålla, att herr Bergquists plädering egentligen
gick ut på att kvinnans straffbarhet vid fosterfördrivning skulle upphävas.
Detta står ju uttryckligen i strid med vad första lagutskottet självt har sagt,
när utskottet framhåller, att även utskottet anser övervägande skäl tala för
propositionens ståndpunkt, att fosterfördrivning alltjämt i princip skall vara
kriminaliserad.

För det andra vill jag säga, att lagrådet i sitt yttrande angående denna paragraf
bestämt avrått från att man skall göra dessa fall straffria — i motsats
till vad justitieministerns proposition sedan innehöll ■— och likaledes avrått
från att avgörandet av åtalseftergift skulle överlämnas till åklagarens prövning.

För det tredje kommer åtalseftergift — och det är mycket egendomligt, att
herr Bergquist inte i någon mån har berört denna väsentliga punkt •— att tilllämpas
icke endast i fall, där synnerligen mildrande omständigheter föreligga,
utan i fråga örn fosterfördrivning överhuvud taget. Utskottet har inte offrat
ett ord på denna utomordentligt viktiga principiella utvidgning av åtalseftergiften.
Det är det som jag anser mig med skäl kunna beteckna såsom överraskande.

Herr Bergquist: Herr talman! Herr Linnér ansåg, att jag i tre olika hänseenden
hade gjort mig skyldig till försummelser, då jag yttrade mig i denna
fråga.

I första hand gjorde herr Linnér gällande, att jag pläderat för att fosterfördrivning
överhuvud taget skulle vara straffri och att konsekvensen av vad jag
sagt skulle vara. att man tar bort straffet för fosterfördrivning. Mitt resonemang
låg inte på det planet. Jag framhöll, att sträf frihet för detta brott bör
ifrågakomma, då synnerligen mildrande omständigheter föreligga. Det är dessa
fall, vilka otvivelaktigt äro mycket talrika, som jag anser att man bör undvika
att dra inför domstol. I de fall, då det inte föreligger synnerligen mildrande
omständigheter, har jag den uppfattning som första lagutskottet gett uttryck
åt. nämligen att straffbarhet alltjämt bör föreligga.

Sedan framhöll herr Linnér, att jag underlåtit att påpeka, att lagrådet bestämt
hade avstyrkt den väg, som första lagutskottet här förordar. Detta bör
kanske kompletteras med en upplysning om på vilket skäl lagrådet har avstyrkt.
Lagrådet säger nämligen: »Mot det senare alternativet kunna, såsom departementschefen
framhållit, resas sådana betänkligheter, att cj heller denna lösning
synes böra förordas.» Detta alternativ var just, att fråga örn åtal skulle underställas
justitiekanslerns prövning, och det enda skäl departementschefen åberopat
mot denna lösning var, att den enligt hans mening skulle medföra praktiska
olägenheter. Vi ha i första lagutskottet funnit, att det säkerligen inte
blir så många ärenden av detta slag, som komma att gå upp till justitiekanslern,
att de praktiska olägenheterna skulle ha någon betydelse. Därmed är

Nr 17.

Lördagen den 4 maj 1946.

Örn förnyad
översyn av
frågan om
landsbygdens
brandväsen.

Äng. ändring i den s. k. abortlagen m. m. (Forts.)
enligt vår mening det skäl, som åberopats av departementschefen och lagrådet,
eliminerat.

Slutligen framhöll herr Linnér, att utskottets förslag innebär att åklagaren
överhuvud taget skall pröva, huruvida då fosterfördrivning har skett åtal skall
komma till stånd eller inte. Men jag sade i mitt första anförande och jag vill
ånyo understryka, att åklagaren inte har en fullkomligt fri prövningsrätt, utan
måste taga hänsyn till den lagstiftning som kommer att genomföras, därest
första lagutskottets förslag vinner riksdagens bifall. Det är alldeles självfallet,
att åklagaren vid sin prövning måste följa lagen och alltså underlåta åtal i de
fall, då det föreligger synnerligen mildrande omständigheter, men anbefalla
åtal i övriga fall. Åklagaren får inte handla hur han vill i sådana fall •— det
får ingen svensk ämbetsman ■— utan han skall följa svensk lag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det under behandling varande utlåtandet yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) av fröken Andersson, att utskottets hemställan
''skulle bifallas med den ändring, att i 1 § av det med 1) betecknade lagförslaget
punkten 2) uteslötes samt att därav föranledda ändringar vidtoges i lagförslaget
i övrigt; ävensom 3:o) att utskottets hemställan skulle avslås.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och förklarade
sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits avslag, uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 30,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 253, angående bidrag till kristidsnämndernas verksamhet; och
nr 254, angående anslag till åtgärder för främjande av tillverkningen av
tegelrör.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning av väckta
motioner örn förnyad översyn av frågan örn landsbygdens brandväsen.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 221 i första kammaren av herr Mannerskantz
m. fl. samt nr 352 i andra kammaren av herr Thorell m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t ville anhålla, att frågan örn landsbygdens brandväsen måtte tagas upp till
förnyad översyn i syfte att åvägabringa en mindre betungande organisation
samt att generellt uppskov med brandordningens antagande måtte ges åt alla
landskommuner tills riksdagen fattat nytt beslut i frågan.

Lördagen den 4 maj 1940.

Nr 17.

Om förnyad översyn av frågan om landsbygdens brandväsen. (Forts.)

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 221 och II: 352, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag har väckt en motion vari hemställes,
att frågan örn landsbygdens brandväsen måtte upptagas till förnyad översyn.

Man hör givetvis även på landsbygden ha ett välordnat brandväsen och en
därför lämpad brandordning, men jag kan inte komma ifrån att tillämpningen
av den nya brandlagen åtminstone i vissa avseenden har skett alltför brådstörtat
och byråkratiskt. Det har t. ex. inträffat, att kommuner ha blivit ålagda att
ordna sitt brandväsen tillsammans med andra kommuner, trots att de inte ha
velat ha ett dylikt samarbete. Det har vidare utarbetats ett förslag till normalbrandordning
som kommunerna så gott som ha tvingats att antaga under hot
örn att de annars inte skulle få statsbidrag. Det skulle säkerligen inte minst för
brandväsendets egen skull vara mycket lämpligt att göra vissa uppmjukningar i
tillämpningen av brandlagen. Örn kommunerna tvingas att vidtaga åtgärder, som
inte äro direkt påkallade av nödvändigheten, uppfylla de givetvis sina förpliktelser
på ett sämre sätt än örn de själva ha mera att säga till örn beträffande
utformningen av detaljerna. I en del län ha brandinspektörerna även farit fram
alltför autarkiskt och helt enkelt dekreterat olika åtgärder, varigenom kommunernas
representanter blivit förargade och ett onödigt tillspetsat förhållande
uppstått. Jag har tänkt mig, att riksdagen genom en skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle klargöra, att man bör gå fram med större känsla för kommunernas självbestämmanderätt
och att man inte utan vidare på landsbygden kan tillämpa
samma ordning som gäller för de stora städerna.

Jag anser också att man går för långt, då man vill att kommunerna skola
åtaga sig att svara för sotning och brandsyn, vilket säkerligen kan ordnas på
annat sätt. Kommunerna böra givetvis omhänderha brandväsendet i övrigt och
även lia en viss tillsyn över brandsyn och sotning, men det är enligt min uppfattning
oriktigt att direkt ålägga dem att svara för brandsyn och sotning.

Utskottet har icke velat tillstyrka motionens förslag örn en översyn av landsbygdens
brandväsen. Jag kan i viss mån förstå utskottets ståndpunkt, då vi så
nyligen ha fått en ny brandlag. Men 1944 års brandlag tillkom under trycket
av risken för krig och nödvändigheten att tillgodose luftskyddets krav. Då denna
risk nu inte längre är så överhängande, böra vi kunna gå fram litet varsammare
även på brandväsendets område.

Utskottet anför, att »normalbrandordningen givetvis icke oförändrad kan
passa för alla fall, då förhållandena inom kommunerna äro mycket skiftande»,
varför avvikelser böra kunna göras från densamma. Utskottet har även gjort en
del andra uttalanden, som säkerligen komma att visa sig vara nyttiga vid tilllämpningen
av brandlagen och brandstadgan. Med hänsyn härtill skall jag, herr
laiman, inte framställa något yrkande utan inskränker mig till att uttala den
förhoppningen, att första lagutskottets påpekanden måtte iakttagas vid lagens
tillämpning i praktiken, så att vi slippa ifrån de irritationsmoment som faktiskt
förekomma på många håll i landet.

I detta anförande instämde herr Löfvander.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning
av väckta motioner angående ändrad lydelse av 10 § i förordningen om uttag -

Nr 17.

Lördagen den 4 maj 1946.

ning under fredstid av vissa förnödenheter för krigsmaktens behov (uttagningsförordning),
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 248, 253 och 254.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till konstfackskolan;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr lil, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående samarbete med
Stockholms stad och Stockholms läns landsting för uppförande och drift av en
medicinsk tuberkulosklinik och en thoraxkirurgisk klinik vid karolinska sjukhuset; nr

112, i anledning av Kungl. Majit proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till omkostnader för lagring m. m. av gengaskol genom Svenska
gengasaktiebolaget ;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till tillverkning av syntetiskt gummi;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj lis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till ämbetsbyggnad för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och luftf
artsstyrelsen;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående anslag till
vissa byggnadsarbeten för länsstyrelserna m. m.;

nr 116, i anledning av väckt motion angående utredning örn byggande av väg
från Sädvaluspen till Graddis;

nr 117, i anledning av väckta motioner angående en omprövning av räntan å
vissa ur statens pensionsfonder beviljade äldre lån; och

nr 118, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande behovet av vissa
anslag, som beviljats under krigsåren men ännu icke tagits i anspråk;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 28, i anledning av väckta motioner om nedsättning av postportot för vissa
bokförsändelser; och

nr 29, i anledning av väckta motioner om viss ändring i och en allmän översyn
av förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter;
samt

jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:

nr 32, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande i utskottets
utlåtande nr 31 framlagt förslag rörande försäljning av Havstena nr 7 Grubbagården
och Havstena nr 9 Storegården i Skövde stad;

nr 33, i anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse av 5 § 2 mom. lagen
örn rätt till jakt;

nr 34, i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna i lagen
örn rätt till jakt m. m.;

Lördagen den 4 maj 1946.

Nr 17.

nr 35, i anledning av väckta motioner örn införande av enhetliga ordningsföreskrifter
vid slakterierna i samband med obligatoriskt köttbesiktningstvång;

nr 36, i anledning av väckt motion örn utfärdande av en förordning därom att
bästs ålder skall vara offentligt känd och angiven;

nr 37, i anledning av väckta motioner angående utredning örn effektivisering
och utvidgning av kontrollföreningsverksamheten;

nr 38, i anledning av väckta motioner örn anslag till anordnande i lantbruksstyrelsens
regi av försök med gödsling av salta fiskevatten;

nr 39, i anledning av väckta motioner örn statsbidrag till Svenska fiskarenas
studieförbund;

nr 40, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser rörande bidrag
till byggnadsarbeten vid anstalter för lägre lantbruksundervisning;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till understöd
åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 42, i anledning av väckt motion örn vissa ändringar i grunderna för statsbidrag
till jordbrukets yrkesskolor; och

nr 43, i anledning av väckt motion om gottgörelse åt jordägare i Kumla m. fl.
socknar för förluster, åsamkade av Sagåns översvämning år 1944.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen tillsätta
kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning, den 4 maj
1946.

På därom gjord ansökning beviljade herrar deputerade förste kanslisten hos
kammaren E. Carlén tjänstledighet på grund av sjukdom, räknat från och med
den 1 innevarande maj, tills vidare, så länge han av sjukdomen vore förhindrad
att uppehålla sin befattning hos kammaren. För samma tid förordnades till vikarie
för Carlén kanslisten hos kammaren T. Vide och till vikarie för denne
postkontrollören W. Stenwall.

År och dag som ovan.

Tn fidem
G. H. Berggren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.21 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 17.

Tisdagen den 7 maj 1946.

Tisdagen den 7 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr talmannen yttrade: Meddelande har ingått att ledamoten av denna kammare
Anton Eklund, Skultuna, avlidit. Som representant för Södermanlands
och Västmanlands län bevistade han i år sin 27 :e riksdag. En långvarig och
hedrande gärning i det allmännas tjänst bär avslutats, och vi mista här i kammaren
en god och gedigen kamrat, som jag tror tillvunnit sig allas vänskap och
sympati. Högt värderat var hans arbete här i riksdagen, präglat av lång, gedigen
erfarenhet, som av honom utnyttjades med samvetsgrannhet och sunt omdöme.
Vi tacka honom för medborgerlig pliktuppfyllelse och lysa frid över hans
minne.

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

Vidare anförde herr talmannen: Jag får för kammaren tillkännagiva, att jag
enligt kammarens uppdrag framfört kammarens lyckönskan i anledning av
Hertigens av Jämtland födelse till Hans Majit Konungen, Deras Kungl. Högheter
Kronprinsen och Kronprinsessan och Hertigparet av Västerbotten samt att
Hans Maj :t Konungen och Deras Kungl. Högheter anmodat mig att för kammaren
uttrycka deras tacksamhet härför.

Jämväl detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 247, angående vidtagande av vissa åtgärder inom sinnessjukvårdsorganisationen; nr

251, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den
17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m.;

nr 256, angående statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m.;
nr 257, angående pensionsreglering för vissa befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna; nr

258, angående ytterligare medel för budgetåret 1945/46 för kommittéer
och utredningar genom sakkunniga under femte huvudtiteln;

nr 259, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 934) örn tjänsteplikt; samt

nr 260, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) örn tillståndstvång för byggnadsarbete.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
11, till Konungen i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under
elfte huvudtiteln, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.

Tisdagen den 7 maj 1946.

Nr 17.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 202, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) om förlängd
giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger, m. m.; och

nr 203, i anledning av dels Kungl. Majlis proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) örn avbrytande av havandeskap,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 344, med^ delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 11, i anledning av väckt motion örn utredning av frågan
angående modernisering, större spridning och eventuellt förbilligande av de
statliga publikationerna, beslöt första kammaren hänvisa detta ärende till sitt
första tillfälliga utskott.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 248, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 5 § 2 mom. lagen den 18 juni 1937 (nr 382) om
barnbidrag, m. m., hänvisades denna proposition, såvitt angick vissa anslag
under femte huvudtiteln, till statsutskottet samt i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 253, angående bidrag till kristidsnämndernas verksamhet; och
nr 254, angående anslag till åtgärder för främjande av tillverkningen av
tegelrör.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 108—118, bevillningsutskottets
betänkanden nr 28 och 29 samt jordbruksutskottets memorial
nr 32 och utlåtanden nr 33—43.

På framställning av herr talmannen beslöts att statsutskottets utlåtande nr
118 skulle sättas sist pa föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 247, 251 och 256—260.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 335, av herr Bergh, Hagnar, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret 1946/47 till folkskoleseminarierna m. m.; och
nr 336, av herr Wahlund m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1946/ 47 till folkskoleseminarierna m. m.

Första Tcammarens protokoll 19A6. Nr 17.

Nr 17.

Tisdagen den 7 maj 1946.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets memorial nr 30, angående
remitterande till annat utskott äv en till bevillningsutskottet hänvisad motion
örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

462073