FÖRSTA KAMMAREN Nr 14 (Riksdagens protokoll 1959:14)

RIKSDAGENS

1959

LMJ

haH

PROTOKOLL

FÖRSTA KAMMAREN Nr 14

24-29 april

Debatter m. m.

Fredagen den 24 april Sid.

Svar på interpellation av herr Lundström ang. systemet för uppbörd
av bilskatt .......................................... 6

Anslag under åttonde huvudtiteln:

Ecklesiastikdepartementet: omkostnader .................... 8

Universitetskanslersämbetet: omkostnader .................. 9

Garantilånenämnden: omkostnader.......................... 10

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna: omkostnader..... 10

Skolöverstyrelsens avlöningsanslag.......................... 11

Skolöverstyrelsen: omkostnader ............................ 12

Bidrag till skolbibliotek.................................... 12

Bidrag till anordnande av skolmåltider .................... 14

Bidrag till anordnande av skolskjutsar ...................... 23

Bidrag till bergsskolan i Filipstad .......................... 24

Statsbidrag till utbildning av sjukvårdsbiträden .............. 27

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare........ 30

Ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom bibliotek
.................................................. 35

Stödåtgärder till statens konstfrämjande verksamhet .......... 3G

Om Sveriges medverkan i Unescos östern-Västernprojekt...... 38

Interpellation av herr Sundin ang. utbildningen av yrkeslärare . . 40

Tisdagen den 28 april

Interpellation av herr Palme ang. universitetens och högskolornas
organisation .............................................. 44

Onsdagen den 29 april

Svar på interpellation av herr Anderberg ang. kostnadsfördelningen
mellan kommuner, som samverka på skolväsendets område 40

Om enskildas aktieförvärv i statsägda bolag .................... 47

Avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd m. m......... 53

Förordningsförslag om handel med preventivmedel 59

1 Första kammarens protokoll 1959. Nr 14

Xr 14

Innehåll

Sid.

Om dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastik
behandling .................................... 82

Granskning av statsrådsprotokollen:

Viss avvikelse från regeringsformens föreskrifter vid framläggandet
av årets statsverksproposition .................... 84

Förseningar vid kungörandet av allmänna författningar ...... 93

Åsidosättande av riksdagens medverkan vid slutande av handelsavtal
med främmande makt .............................. 9(i

Anslag under tionde huvudtiteln:

Om utbyggnad av valsverksanläggningen vid Norrbottens järnverk
.................................................. 97

Handelsdepartementet: omkostnader 105

Kommerskollegium: omkostnader .......................... 106

Bergsstaten: omkostnader .................................. 106

Sprängämnesinspektionen: omkostnader 107

Näringsfrihetsrådet, m. m................................... 107

Statens pris- och kartellnämnd: omkostnader 110

Konsumentupplysning .................................... HO

Bidrag till företagareföreningar m. fl....................... 113

Sjöfartsstyrelsen: omkostnader.............................. 116

Lots- och fyrstaten: omkostnader............................ 117

Fartygsinspektionen: omkostnader .......................... 117

Statens isbrytarverksamhet ................................ 118

Byggande av fiskehamnar .................................. 119

Patent- och registreringsverkets avlöningsanslag 121

Patent- och registreringsverket: omkostnader ................ 122

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap: omkostnader . 122

Statens handelslicensnämnd: omkostnader .................. 123

Avsättning till fonden för idrottens främjande................ 128

Om ökad avsättning till lotterimedelsfonden.................. 141

Om uppförande av reaktoranläggning i Göteborg 142

Ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren i anledning av obefogat
åtal ................................................ 145

Utvidgning av rätten till skattebefrielse för invalidfordon 156

Skärpta åtgärder mot skattefusk................................ 159

Vidgad avdragsrätt för avsättning till pensionsstiftelse i familje bolag

.................................................... 1511

Om slopande av utskänkningsskatten å spritdrycker, m. m....... 161

Om svensk anslutning till ett planerat västeuropeiskt frihandelsområde
.................................................. 168

Viss ändring i lagen om moderskapshjälp 163

Sjukpenningförsäkring för ogifta mödrar 164

Anslag till fiskerilånefonden, m. m............................. 167

Innehåll

Nr 14

Samtliga avgjorda ärenden m. in.

Fredagen den 24 april Std.

Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifterna under åttonde huvudtiteln
(ecklesiastikdepartementet) .......................... g

Tisdagen den 28 april

Protokoll från justitiedepartementet angående fullmaktsgranskning 43
Onsdagen den 29 april

Statsutskottets utlåtande nr 59, ang. ytterligare utgifter å tillägsstat
II: utrikesdepartementet..............................'' 47

— nr 60, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: försvarsdepartementet
............................................. 47

— nr 61, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet
.............................................. 47

— - nr 62, ang. fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igång sätta

vissa arbeten, m. m..............................'' 47

nr 63, ang. anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m............................................ 47

— nr 64, ang. pension åt förre tjänstemannen vid Shanghai Munici pal

Council A. Th. Dahl.........................'' 47

— nr 65, ang. anställningsformen för vissa assistenter vid lantbruks-,
veterinär- och skogshögskolorna...................... 47

— nr 66, om enskildas aktieförvärv i statsägda bolag ............ 47

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, ang. avdragsrätt vid beskattningen
för studieunderstöd samt amortering av studieskuld .... 53

nr 36, ang. ändrad lydelse av 12 § 4 mom. och 86 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen,
m. m....................... 58

— nr 43, ang. ändring i kommunalskattelagen, in. m............. 58

Bankoutskottets utlåtande nr 21, om utgivande av en riksdagens författningssamling
....................................... 58

Första lagutskottets utlåtande nr 22, ang. förslag till lag om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge ni. in. . . 5!)

Andra lagutskottets utlåtande nr 14, ang. förslag till förordning om
handel med preventivmedel ............................... 59

— nr 21, ang. dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad
för sjukgymnastik behandling................. 82

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, om bemyndigande för Kungl. Maj:t
att till Europarådet avgiva viss förklaring rörande den europeiska
domstolen för de mänskliga rättigheterna................ 83

nr 3, om godkännande av en överenskommelse angående flyktingar
som äro sjömän .................................... 83

nr 4, ang. överförande till Finland av visst gränsområde i
Muonio älv .......................................... g 3

Konstitutionsutskottets menu
statsrådet förda protokoll

Nr 14

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 10, ang. utgifterna under tionde huvudtiteln
(handelsdepartementet) .............................. 97

— nr 67, ang. anslag å kapitalbudgeten: handelsdepartementet 142

— nr 68, ang. överlåtelse av viss kronan tillhörig mark m. m..... 142

— nr 69, ang. anslag å kapitalbudgeten: ecklesiastikdepartementet 142

— nr 70, om ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren i anledning
av obefogat åtal .................................. 145

— memorial nr 71, ang. gemensam votering i fråga om anslag till

Allmänna läroverken: Avlöningar .......................... 156

Bevillningsutskottets betänkande nr 28, ang. ändrad lydelse av 2 §
förordningen om automobilskatt, m. m....................... 156

— nr 31, om skärpta åtgärder mot skattefusk .................. 159

— nr 33, ang. tillverkning och försäljning av ciderdrycker med

viss alkoholhalt .......................................... 160

— nr 34, om upphävande av fjärde stycket punkt 2 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen 100

— nr 38, ang. utskänkningsskatten å spritdrycker m. m........... 161

Bankoutskottets utlåtande nr 22, ang. särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m. m......................... 163

_ nr 24, om åtgärder i syfte att stödja den mindre företagsamhetens
kontakter med den internationella marknaden.......... 103

— nr 25, ang. svensk anslutning till ett planerat västeuropeiskt fri handelsområde

............................................ 103

Andra lagutskottets utlåtande nr 15, om viss ändring av 7 § lagen
om moderskapshjälp ...................................... 163

— nr 16, om visst tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen............ 164

— nr 20, om ändrad lydelse av 42 § vägtrafikförordningen 167

— nr 22, ang. ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen ........ 167

__nr 23, om införande i körkort av uppgift om innehavarens

blodgrupp ................... 107

Jordbruksutskottets utlåtande nr 22, ang. anslag till Fiskerilånefonden,
m. .............................................. 167

— nr 25, ang. försäljning av vissa kronoegemdomar, m. m....... 173

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 21, ang. generell hyreshöjning
i saneringsmogna eller utdömda fastigheter 173

— nr 22, om utredning angående näringsforskningen 173

_ nr 23, ang. riktlinjer för ungdomens etiska, moraliska och sociala
fostran, m. ........................................ 173

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Fredagen den 24 april

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Upplästes tre till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1959 den 24 april sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1959—1962 efter herrar N. G.
Svärd och K. E. Ahlkvist, vilka voro i
tur att avgå, jämte två suppleanter; och
befunnos efter valens slut ha blivit utsedda
till

fullmäktige

för valperioden 1959—1962:
herr Svärd, Nils Gunnar,
ledamot av första
kammaren, med 46 röster;

herr Ahlkvist, Karl Emil,
ledamot av första
kammaren, » 46 » ;

suppleant för herr Svärd, A7. G.:
herr Sundén, Otto Ragnar,
f. d. .statssekreterare,
med 46 röster;

suppleant för herr Ahlkvist, K. E.:
herr Bengtsson, Gösta Tore Edvin,
ledamot av andra
kammaren, med 46 röster.

Olof Nilsson Gust. Elofsson

E. A. Lindblom Birger Gezelius

År 1959 den 24 april sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgiildskontoret för
valperioden 1959—1962 efter herrar W.
Svensson och G. V. Nilsson, vilka voro i
tur att avgå, jämte två suppleanter; och
befunnos efter valens slut hava blivit utsedda
till

fullmäktige

för valperioden 1959—1962:
herr Svensson, Waldemar,
ledamot av andra
kammaren, med 48 röster;

herr Andersson, Axel Gustav Birger,
ledamot av första
kammaren, med 48 röster;

suppleant för herr Svensson, Waldemar:
herr Widén, Lars Arthur,
f. d. ledamot av
andra kammaren, med 48 röster;

suppleant för herr Andersson, A. G. B.:
herr Gustafsson, Hans Lennart,
ledamot av andra
kammaren, med 48 röster.

Olof Nilsson Gust. Elofsson

E. A. Lindblom Birger Gezelius

År 1959 den 24 april sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, för anställande
av val av en suppleant i styrelsen för
riksdagsbiblioteket under återstående
delen av valperioden 1957—1961 för
herr S. .1. E. Ohlon, vars förut av riksdagen
valde suppleant herr T. H. Wolgast
avlidit; och utsågs härvid till

suppleant:

herr Larsson, Sigfrid,
ledamot av första
kammaren, med 47 röster.

Olof Nilsson Gust. Elofsson

E. A. Lindblom Birger Gezelius

På framställning av herr talmannen
beslöts att de upplästa protokollen skulle
läggas till handlingarna ävensom all
riksdagens kanslideputerade skulle genom
utdrag av protokollet underrättas
om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och Ii 11 kamrarna ingiva förslag
dels lill förordnanden för de valda, dels

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

ock till skrivelser till Konungen med anmälan
om de förrättade valen.

Justerades protokollsutdrag.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1959/60 till utbyggnad av
tekniska högskolan i Stockholm m. m.;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m.;
samt

nr 173, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 174, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, in. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 175, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om makars
gemensamma bostad, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 177, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
I nternationella arbetsorganisationens
konferens år 1958 vid dess fyrtioförsta
sammanträde (sjunde sjöfartskonferensen)
fattade beslut, dels ock i ämnet
väckt motion; samt

nr 178, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring
för företagare.

Ang. systemet för uppbörd av bilskatt

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Lundströms
interpellation angående systemet
för uppbörd av bilskatt, erhöll ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Lundström har i en
interpellation frågat, om jag har uppmärksammat
vissa brister i det nuvarande
systemet för uppbörd av fordonsskatt.
Dessa brister medför enligt interpellantens
uppfattning bl. a. att varje år avsevärda
skattebelopp måste infordras genom
indrivning. Herr Lundström har vidare
frågat, om jag är villig att överväga
lämpliga åtgärder för att få till stånd en
översyn av nuvarande uppbördssystem
och de organisatoriska förändringar
som efter en sådan översyn kan bedömas
nödvändiga.

Som bekant är länsstyrelserna uppbördsmyndigheter
för fordonsskatten.
Uppbörden sker genom postförskott, och
skatten erlägges normalt under tiden
den 10—24 februari.

Herr Lundström vänder sig emot att
skatten kan betalas först sedan uppbördsterminen
börjat och inte omedelbart
efter det avin har kommit. Han anser
vidare att postverket bör skicka en
påminnelseavi, om postförskottet kvarligger
outlöst mot slutet av inbetalningsperioden.
Enligt herr Lundströms uppfattning
skulle hans förslag minska skatterestantierna.

För egen del måste jag ställa mig frågande
till de slutsatser herr Lundström
drar. Det är inte något för fordonsskatten
särskilt utmärkande att skatten förfaller
till betalning under bestämda uppbördsterminer.
Denna ordning är tvärtom
den normala. I fråga om fordonsskatten
får dessutom den skattskyldige
genom postförskottet en särskild påminnelse
kort innan skatten skall betalas.
Fordonsskatten är en betydande utgift,
varför en bilägare ej gärna på grund av
glömska kan tänkas underlåta att betala
densamma.

Det nuvarande uppbördssystemet har
i sina huvuddrag kvarstått oförändrat

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

sedan 1924 och kan därför möta en viss
kritik. En omläggning av uppbördssystemet
är emellertid förbunden med åtskilliga
problem. Statens organisationsnämnd
framlade för några år sedan ett
förslag som innebar, att debiteringen
och uppbörden av fordonsskatt skulle
samlas hos en central myndighet. Det
ansågs emellertid, att denna fråga borde
lösas i samband med den större frågan
om rationalisering och mekanisering av
inkomstskatteuppbörden. Organisationsnämnden
fick därför i uppdrag att utarbeta
ett nytt förslag under hänsynstagande
till den försöksverksamhet som
nämnden bedrev på sistnämnda område.
Resultaten av försöksverksamheten har
nu redovisats och en kommitté har tillsatts
för att fullfölja nämndens arbete.
Måhända kan förutsättningar härigenom
skapas för att rationalisera uppbörden
av fordonsskatt.

Herr talman! Härmed anser jag, att
jag har besvarat interpellationen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack för finansministerns svar på
min interpellation.

i stort sett finner jag svaret positivt till
det syfte jag haft med interpellationen.
Man kan naurligtvis ha delade meningar
om vilka förändringar i uppbördssystemet
som skulle ge den allra största förbättringen.
Det är alltså möjligt att man
efter åratal av utredningar och försöksverksamhet
kan finna effektivare vägar
än dem jag har pekat på. Men utredningar
tar ju lång tid — även i denna fråga,
vilket inte minst framgår av finansministerns
svar. Trots statsrådets tveksamhet
tror jag alltjämt, att man genom relativt
enkla åtgärder i avvaktan på utredningens
slutresultat skulle kunna nå en
inte oväsentlig förbättring av uppbördsresultatet
när det gäller fordonsskatten.

Av uttryckssättet i interpellationssvaret
att döma får den skattskyldige ett
»postförskott» på fordonsskatten. Det
kanske heter så. Men det är väsentliga
olikheter mellan den sortens postförskott,
som används när det gäller bilskatteupp -

Ang. systemet för uppbörd av bilskaU
börd, och vanliga postförskott. I det senare
fallet får man först postförskottsavin,
och om man sedan inte löser postförskottet
innan liggetiden närmar sig
sitt slut, sänder posten ut en påminnelse.
Men så sker inte vid uppbörden av
fordonsskatt. Det är olikheterna mot de
vanliga postförskotten som jag ifrågasatt,
om man inte kunde undanröja genom
en relativt enkel åtgärd. Jag är fullständigt
övertygad om att uppbördsresultatet
beträffande fordonsskatten skulle
bli mycket bättre än vad det är nu,
om fordonsägaren fick en vanlig postförskottsavi
och kunde gå till posten inom
fjorton dagar, som är det normala, i
stället för att avvakta en viss bestämd
tidpunkt, och om han dessutom kunde få
den påminnelse, som utgår när det gäller
vanliga postförskott några dagar innan
liggetiden är ute. Finansministern tycks
inte tro det. Men försök, herr finansminister! Fordonsskatten

är en så betydande utgift,
säger finansministern, att den glömmer
man inte bort. Ack, herr finansminister,
tyvärr är glömskan av postförskott
på en eller ett par hundralappar
när det gäller bilskatten för många människor
rätt vanlig, och jag höll på att
säga även förståelig. Om finansministern
själv alltid kommer ihåg viktiga saker, är
han att gratulera, men tyvärr har inte
alla människor det så väl ställt. Restantierna
på bilskatteuppbörden uppgick i
alla fall förra året till den betydande
summan av 22,4 miljoner kronor. Det är
alltså inte fråga om några små belopp.
Jag tror att detta inte bara vittnar om
oförmåga eller ovilja från de skattskyldigas
sida utan att det i stor utsträckning
ligger glömska bakom — man kommer
inte ihåg bilskatten när perioden väl börjar,
och sedan kommer indrivningskravet
så småningom. Vore det inte idé att försöka
lätta indrivningsverkets arbete genom
att få en del — personligen tror jag
en ganska stor del — av dessa miljoner
inbetalda utan indrivning? Samtidigt
skulle ju de skattskyldiga fa obestridliga
fördelar.

Jag hade faktiskt väntat mig den invändning
som finansministern också gör,

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Anslag till ecklesiastikdepartementet: omkostnader

att eftersom det finns bestämda uppbördsterminer
för inkomstskatten, skulle
det vara naturligt med samma arrangemang
beträffande fordonsskatten. Enligt
min mening föreligger emellertid betydande
skillnader mellan dessa två skatteuppbörder.
Fordonsskatten avser en
alldeles speciell sak med i regel bara en
uppbörd årligen; inkomstskatten uppbäres
däremot under flera olika terminer
per år. Jag finner det naturligt att man
för den enstaka uppbörden skulle med
fördel kunna använda ett något annat
system än för den andra, reguljära skatteuppbörden.

Men därtill kommer ett annat väsentligt
förhållande som gör att de flesta
människor numera inte har någon direkt
kontakt med de reguljära uppbördsterminerna,
vare sig för den vanliga skatten
eller för kvarskatten. Skatten dras av
från lönen. Och eftersom systemet med
skatt vid källan har tillämpats under
ganska lång tid, finns det en tämligen
stor grupp av människor, som under hela
sitt skattepliktiga liv aldrig haft någonting
direkt med uppbördsterminerna
att göra. Arbetsgivare och annat folk
med B-skatt eller med skatt i annan
kommun befinner sig i det avseendet i en
annan situation. Men de flesta människor
torde vara löntagare och har därför inte
haft erfarenhet av uppbördsterminerna
på samma sätt som de nyss nämnda kategorierna.

Uppbörden av inkomstskatt har ju alltså
en gång reformerats, medan uppbörden
av fordonsskatt sker på samma sätt
som för 35 år sedan. När det nuvarande
systemet för uppbörd av fordonsskatt
tillkom år 1924, fanns det här i landet
70 000—80 000 bilar och motorcyklar. I
dag lär siffran vara upp i 1 350 000 eller
något sådant. Situationen har därigenom
blivit totalt förändrad. Nog tycker jag att
det finns anledning att rationalisera även
uppbörden av bilskattemedel — och det
låter ju som om finansministern vore av
samma mening.

För min del ställer jag mig visserligen
frågande till nödvändigheten av att
samordna en reform av bilskatteuppbörden
med en rationalisering av upp -

börden av inkomstskatten. I vilket fall
som helst hoppas jag dock att statsrådet i
enlighet med sin uppfattning, att en reform
kan vara påkallad, vill göra vad
han kan för att medverka till att den nuvarande
kommittén framlägger positiva
förslag utan någon större tövan.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1959/60 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Punkten i

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslag till ecklesiastikdepartementet:
omkostnader

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Ecklesiastikdepartementet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 100 500 kronor.

1 samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundelin (I: 237) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ståhl in. fl. (II: 298), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen under
förevarande punkt måtte anvisa ett
förslagsanslag av 90 500 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:237 och 11:298, såvitt nu
vore i fråga, till Ecklesiastikdepartementet:
Omkostnader för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 100 500
kronor.

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Anslag till universitetskanslersämbetet: omkostnader

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin, Axel Johannes Andersson, Jacobsson,
Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, fröken Elmén, fröken
Karlsson, herr Nihlfors samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:237 och
II: 298, såvitt nu vore i fråga, till Ecklesiastikdepartementet:
Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 90 500 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Frågan om att genom
generella besparingar söka nedbringa
statens utgifter är redan väl känd avkammaren,
och jag kan därför inskränka
mig till att med sedvanlig motivering
yrka bifall till reservationen vid denna
punkt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Med hänsyn till den berömvärda
kortheten i herr Anderssons
anförande har väl inte heller jag någon
anledning att bli mångordig. Jag ber alltså,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av del förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 83;

Nej — 42.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Anslag till universitetskanslersämbetet:
omkostnader

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 237, av
herr Sundelin, och II: 298, av herr Ståhl
in. fl., såvitt nu vore i fråga, till Universitetskanslersämbetet:
Omkostnader

för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 44 000 kronor.

I motionerna 1:237 och 11:298 hade
hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
under förevarande punkt måtte
anvisa ett förslagsanslag av 39 600 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Sundelin, Axel Johannes An -

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Anslag till garantilanenämnden: omkostnader — Anslag till överstyrelsen för de

tekniska högskolorna: omkostnader

dersson, Jacobsson, Kaijser, Skoglund i
lloverstorp och Staxäng, fröken Elmén,
fröken Karlsson, herr Nihlfors samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:237 och 11:298, såvitt nu
vore i fråga, till Universitetskanslersämbetet:
Omkostnader för budgetåret 1959/
CO anvisa ett förslagsanslag av 40 000
kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten avgivna reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 6—68

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 69

Anslag till garantilånenämnden:
omkostnader

1 förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning samt med avslag å motionerna
I: 237, av herr Sundelin, och
11:298, av herr Stöld in. fl., såvitt nu
vore i fråga, till Garantilånenämnden:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 20 000 kronor.

I motionerna 1:237 och 11:298 hade,
såvitt nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
under denna punkt måtte anvisa
ett förslagsanslag av 18 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Jacobsson, Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, fröken Elmén, fröken
Karlsson, herr Nihlfors samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:237 och 11:298,
såvitt nu vore i fråga, till Garantilånenämnden:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
18 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen under denna punkt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder
framkomna yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av del
förslag, som innefattades i den vid punkten
anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 70—73

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten Ti

Anslag till överstyrelsen för de tekniska
högskolorna: omkostnader

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1: 237 och
11:298, såvitt nu vore i fråga, till Överstyrelsen
för de tekniska högskolorna:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 14 000 kronor.

I de tidigare nämnda likalydande motionerna
I: 237, av herr Sundelin, och
11:298, av herr Stöld in. fl., hade såvitt

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte under förevarande punkt anvisa
ett förslagsanslag av 12 (iOO kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Sundelin, Axel Johannes Andersson, Jacobsson,
Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, fröken Elmén, fröken
Karlsson, herr Nihlfors samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:237 och 11:298,
såvitt nu vore i fråga, till Överstyrelsen
för de tekniska högskolorna: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 12 600 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten avgivna reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 75—Sfi

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten SO

Ang. skolöverstyrelsens avlöningsanslag

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för skolöverstyrelsen,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna
av departementschefen angiven avlö -

Ang. skolöverstyrelsens avlöningsanslag
ningsstat för skolöverstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60, dels ock till Skolöverstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av 5 554 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundelin (I: 236) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ståhl in. fl. (11:297), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen under
förevarande punkt för budgetåret 1959/
60 måtte anvisa ett förslagsanslag av
5 527 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall til]
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag å
motionerna 1:236 ocli 11:297, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för skolöverstyrelsen,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för skolöverstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959760 anvisa ett förslagsanslag
av 5 554 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin, Axel Johannes Andersson, Jacobsson,
Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, fröken Elmén, fröken
Karlsson samt fröken Vinge, vilka ansett,
alt utskottet bort tillstyrka den i
motionerna 1:236 och 11:297 förordade
indragningen av eu byrådirektörstjänst
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1: 236 och II: 297, såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Anslag till skolöverstyrelsen: omkostnader — Ang. bidrag till skolbibliotek

budgetåret 1959/00, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för skolöverstyrelsen,
som föranleddes av vad departementschefen
och reservanterna anfört; b)

godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för skolöverstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 5 527 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som avgivits under
denna punkt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att fä yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 90

Anslag till skolöverstyrelsen:
omkostnader

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Ivungl. Maj ds i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:237
och 11:298, såvitt nu vore i fråga, till
Skolöverstyrelsen: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 891 000 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
1:237, av herr Sundelin, och
11:298, av herr Ståhl in. fl., hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
punkt måtte anvisa ett förslagsanslag
av 801 900 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Sundelin, Axel Johannes
Andersson, Jacobsson, Kaijser, Skoglund
i Doverstorp och Staxäng, fröken
Elmén, fröken Karlsson samt herr
Nihlfors, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med
bifall till motionerna 1:237 och 11:298,
såvitt nu vore i fråga, till Skolöverstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
801 900 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen under denna punkt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innehölles i den vid punkten anförda
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 91—10G

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 101

Ang. bidrag till skolbibliotek

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till skolbibliotek för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 4 091 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet til!
behandling föreliaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sveningsson (I: 134) och
den andra inom andra kammaren av
herr Edlund (II: 168), i vilka, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte dels besluta att ändra grunderna

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

för bidrag till skolbibliotek i enlighet
med vad i motionerna föreslagits, dels
ock till Bidrag till skolbibliotek för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 3 591 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 134 och II: 168, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till skolbibliotek
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 4 091 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Kaijser, Skoglund i Do verstorp och
Staxäng samt fröken Karlsson, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 134 och II: 168, såvitt nu vore
i fråga,

a) besluta att ändra grunderna för bidrag
till skolbibliotek i enlighet med
vad i motionerna föreslagits;

b) till Bidrag till skolbibliotek för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 3 591 000 kronor.

Herr KAIJSER (h) :

Herr talman! De motioner som ligget
till grund för reservationen nr 7 vid denna
punkt är ett led i den allmänna sparsamhetspolitik,
som det parti som jag
representerar anser vara nödvändig i
nuvarande statsfinansiella läge. Det finns
ingen anledning att nu gå in på en utförlig
ekonomisk diskussion. Den skall
komma och måste komma senare. Det
må vara nog att påpeka, att det statsfinansiella
läget som bekant inte förbättrats,
sedan den tid då motionerna framlades.

Statsbidraget utgår för närvarande efter
en viss fallande skala, allt efter antalet
barn i varje skoldistrikt. Reservationen
går ut på att sänka den skalan.
Naturligtvis är det i och för sig inte roligt
att minska anslagen till bibliotek.
Emellertid kan man om skolbiblioteken
säga, att de vanligen inte är tillgängliga
under tre å fyra månader om året. 1
många fall — jag vet inte om det är i

Ang. bidrag till skolbibliotek
flertalet fall eller mera i undantagsfall
— är de inte heller öppna på eftermiddagarna,
då skolorna eventuellt används
för fritidsverksamhet. De investeringar
som göres i skolbiblioteken får därför
ett på visst sätt begränsat värde.

Jag vill bara med detta be att få yrka
bifall till den vid punkten avgivna reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Den motion som herr
Kaijser talar om är ju ett led i hans partis
strävan att sänka de statliga utgifterna,
och så långt är det väl ingen som
har något att invända. Men när följden
blir enbart att statliga utgifter övervältras
på kommunerna, så har ingen inom
de andra partierna ansett sig kunna vara
med. Vill man inte övervältra utgifterna
på kommunerna, så finns det ingen annan
lösning än att man återigen inför
avgifter vid biblioteken, och alla som
sysslat med detta vet hur det verkar. Enbart
administrationen blir så pass omständlig
och dyrbar, att det inte blir
mycket kvar i nettobehållning. I avdelningen
och i utskottet har vi från de
andra partierna varit överens om att
detta icke är en framkomlig väg.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
167, röstar

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Ang. bidrag- till anordnande av skolmåltider

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja -- 117;

Nej — 14.

Punkten 10S

Ang. bidrag till anordnande av
skolmåltider

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad förlängning av giltighetstiden
för övergångsbestämmelserna
till gällande kungörelse om statsbidragtill
anordnande av skolmåltider, dels
godkänna av departementschefen förordade
grunder för utformningen av tillsynen
vid skolmåltider, dels ock till Bidrag
till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 21 000 000 kronor.

1 samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergli (1:125) och den andra
inom andra kammaren av herrar Bengtsson
i Göteborg och Bärlin (II: 163), vari
hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
vid behandling av förevarande
punkt måtte dels besluta att från och
med redovisningsåret 1959/60 statsbidrag
till anordnande av skolmåltider
icke längre skulle utgå, dels uttala, att
kommun som tillhandahölle skolmåltid

borde för i måltid deltagande barn uttaga
avgift motsvarande kommunens verkliga
kostnader, dels ock till Bidrag till
anordnande av skolmåltider för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
15 000 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
fröken Karlsson in. fl. väckt motion (II:
184), vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala,
att, där så visade sig möjligt, i första
hand annan personal än lärare borde
engageras att utöva tillsyn vid skolmåltider.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionen II: 184 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att motionerna 1:125 och 11:163,
såvitt de avsåge avskaffande av statsbidrag
till skolmåltider och medgivande
för kommunerna att uttaga avgift för
skolmåltid, icke måtte av riksdagen bifallas; III.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:125 och 11:163, såvitt de
avsåge medelsanvisning för budgetåret
1959/60,

a) godkänna av departementschefen
förordad förlängning av giltighetstiden
för övergångsbestämmelserna till gällande
kungörelse om statsbidrag till anordnande
av skolmåltider;

b) godkänna av departementschefen
förordade grunder för utformningen av
tillsynen vid skolmåltider;

c) till Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 21 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Staxång, fröken Elmén
samt fröken Karlsson, vilka ansett, att
utskottet bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen
11:184, i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att, där så visade sig möjligt, i första
hand annan personal än lärare bor -

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

de engageras att utöva tillsyn vid skolmåltider; b)

av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng samt fröken
Karlsson, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under II och III hemställa,

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:125 och 11:163, såvitt de
avsåge statsbidrag till skolmåltider, besluta,
att fr. o. in. redovisningsåret 1959/
60 statsbidrag till anordnande av skolmåltider
ej längre skulle utgå ävensom
i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala, att
kommun, som tillhandahölle skolmåltid,
borde för i måltid deltagande barn
uttaga avgift motsvarande högst kommunens
verkliga kostnader;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:125 och 11:163, såvitt
de avsåge medelsanvisningen, till
Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 15 000 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Vid denna punkt finns
fogade två reservationer, nr 8 a och 8 b.
Den första reservationen, som framställts
av högerledamöterna i statsutskottet med
biträde av fröken Elmén, bygger på en
motion av fröken Karlsson i andra kammaren,
och den går ut på att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skall uttala, att
annan personal än läraren, där så visar
sig möjligt, skall engageras för att utöva
tillsyn vid skolmåltider. Denna motion
har två syften, av vilka det ena har med
lärarna att göra och det andra med hemmen.
Det framhålles i motionen, att det
inte torde råda delade meningar om att
vakthållningen vid måltiderna för lärarna
i de flesta fall är mycket ansträngande.
Den avkoppling som läraren för sitt
fortsatta arbete så väl behöver under frukostrasten,
går han sålunda miste om.
Visserligen föreskrives det, att »för att
bereda tillsynsutövande lärare tillfälle
till avkoppling under skoldagens arbete

bör tillsynen om möjligt anordnas så att
läraren kommer i åtnjutande av en halv
timmes sammanhängande fritid». Enligt
motionärernas och reservanternas mening
är emellertid denna fritid -— om
den över huvud taget går att ordna — inte
tillräcklig för att bereda den avkoppling
och samling för eftermiddagens lektioner,
som han så väl behöver för att kunna
fullgöra sin uppgift på ett tillfredsställande
sätt.

Det andra syftet med motionen är att
bidraga till närmandet mellan skola och
hem i samarbetet för ungdomens fostran.
Det är säkerligen så att det kan stöta på
vissa svårigheter att få tillräckligt antal
frivilliga krafter till detta övervakningsarbete.
Vi hoppas dock, att det skall kunna
lösas så, att barnens föräldrar beredes
möjlighet att vakta vid måltiderna. Det
ofta omvittnade intresset från målsmännens
sida borde kunna göra det möjligt
att genom samverkan mellan skolan och
målsmännens organisationer övervinna
svårigheterna att få tag i erforderligt antal
personer, som är villiga att delta i
övervakningsarbetet. Kännedomen om livet
och förhållandena i skolan och förståelsen
för åtminstone en del av skolans
problem —- bland annat disciplinsvårigheterna
— borde härigenom kunna
öka hos föräldrar och målsmän till fromma
för skolans arbete och till utjämnande
av de friktioner som av och till kan
uppstå mellan hem och skola.

Reservationen innebär ingen förändring
i den principiella skyldighet som
åvilar lärarna att delta i övervakningen,
och den är icke avsedd att medföra någon
kostnadsökning. I själva verket innebär
den endast en viss men ändå icke
betydelselös skärpning i departementschefens
uttalande, att det bör stå kommunerna
fullt fritt att för dessa övervakningsuppgifter
anlita den personal de
kan finna för gott.

Den andra reservationen, 8 b, bygger
på eu av vårt partis besparingsmotioner,
och den är inte ny för i år. Den
bör ses mot bakgrunden av det statsfinansiella
läget. Motionen har diskuterats
under de två senaste åren. Någol mera
väsentligt nytt har väl inte tillförts dis -

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

kussionen under det sista året. Det kan
dock vara skäl att konstatera, att det icke
råder någon skillnad mellan reservanterna
och utskottet i fråga om önskvärdheten
av att ordna skolmåltider, framför
allt för lärjungar med lång skolväg, för
klena och sjuka lärjungar, för lärjungar
från hem med svag ekonomi och för lärjungar,
som eljest icke kan erhålla en
från näringssynpunkt fullgod måltid i
sina hem. Men det är av ett visst intresse
att konstatera, att 21 procent av eleverna
i folkskolorna och 53 procant av eleverna
i de högre skolorna icke åtnjöt förmånen
av fria skolmåltider under läsåret 1957/
58. Deras föräldrar får ändå vara med
om att via skatterna betala skolmåltiderna
för de barn, som har möjlighet att utnyttja
förmånen.

Reservationen innebär, att kommunen
må för i skolmåltid deltagande barn uttaga
avgift, motsvarande högst kommunens
verkliga kostnader, men det förutsättes
att kommunen i förekommande fall
medger nedsättning eller befrielse från
avgiften.

Det har mot reservanternas förslag invänts,
att det skulle medföra administrativt
krångel att upptaga avgifterna. I
Vadstena har man emellertid genomfört
detta system, och det lär, enligt vad det
sagts, löpa ganska friktionsfritt. I Hälsingborg
visade det sig, att deltagandet
på lördagarna — sedan man i princip
genomfört ett schema med läsning dessa
dagar enbart före frukostrasten —• blev
så ringa och framför allt så oregelbundet,
att man helt plötsligt beslöt indraga skolmåltiderna
den veckodagen. Det betydde
en besparing på 130 000 kronor för staden.
Indragningen skedde utan protester.
Ingen klagade över den ekonomiska påfrestning
som indragningen innebar för
hemmen. Liknande förhållanden har anförts
från Malmö. Där har man genomfört
bindande förliandsanmälan till skolfrukosten
på lördagarna.

Utan att nu ge mig in på en mera omfattande
ekonomisk diskussion, som alltså
är grunden för yrkandet i reservationen,
ber jag att få påpeka, hur väsentligt
det är att nedbringa statsutgifterna. Det
förefaller vara en primär uppgift att

göra en översyn av de generella subventionerna.
Reservanterna motsätter sig
ju inte subventioner till de hem, som
verkligen behöver hjälp, även om det
måste erkännas att kostnaden för subventionen
då faller på kommunerna. Jag
vet att det är en impopulär uppgift att
angripa sådana förmåner som samhället
ger utan motprestationer, men jag tror,
att det här gäller en sak, där sparsamhetssträvandena
kan sätta in utan att
medföra några allvarliga vådor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de vid denna punkt avgivna reservationerna
8 a och 8 b.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vad gäller den första reservationen,
nr 8 a, vill jag erinra om
att det har varit överläggningar mellan
vederbörande parter flera gånger på denna
punkt. Nu förefaller det, som om man
funnit en god lösning av denna fråga,
som i vissa fall har varit en stridsfråga.
Men när herr Kaijser gör gällande, att
vad han i den delen anförde skulle vara
ett led i närmandet mellan skola och
hem, måste jag nog erkänna, att jag har
en avvikande mening. Det finns ju här
i kammaren flera skolledare, ordförande
och ledamöter i skolstyrelser och
andra, som vet hur systemet skulle komma
att verka. Vid en något så när stor
skola med låt oss säga 200 läsdagar skulle
man alltså försöka att få en ordning,
som innebär att mödrarna skulle avbyta
varandra. Denna ordning skulle sedan
fortgå år för år. Det är väl knappast någon
som tror på att det kan bli ordning
och reda med ett sådant system. Dessutom
tror jag, att det är värdefullt också
för barnen, om de i regel kan få ha
med sig sin lärare eller i varje fall en lärare,
som är van att handskas med barn.
Jag är inte alls övertygad om att vilken
mamma som helst klarar tillsynen, framför
allt när det gäller de äldre barnen.
Om man på något ställe vill gå in för
detta system, så föreligger det ju inte
något hinder att göra det, men jag tror
att man på de flesta platser är betänksam
när det gäller att gå in för ett system
av det slag, som här har avsetts.

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

Vad sedan gäller den andra reservationen
i detta sammanhang, så har vi
så ofta diskuterat den fråga den berör,
att jag egentligen inte har något ytterligare
att tillägga. Jag skall bara ta upp
ett par yttranden av herr Kaijser. Han
nämnde några siffror om hur många
skoldistrikt det finns, som ännu inte har
infört barnbespisning i sina skolor. Föräldrarna
där får vara med att betala för
andra genom sin statsskatt. Ja, det är
riktigt, men om man närmare undersöker
vad det beror på att många av skoldistrikten
inte har infört barnbespisning,
finner man en mängd olika orsaker.
Det är inte bara lokalbrist det är
fråga om, utan man bar på många håll
den gamla inställningen att »när jag gick
i skolan, då fick jag klara mig med en
torr smörgås, och då bör det gå att göra
det nu också».

Det är väl knappast något ämne, som
den s. k. sakkunskapen har välsignat så
mycket som just dessa skolmåltider. I
olikhet med herr Kaijser brukar ju skolöverstyrelsens
verksläkare ofta framhålla
fördelarna och nyttan av denna anordning,
och jag tror på vad han säger
när det gäller dessa ting.

Herr Kaijser nämnde vidare något om
lördagarna. Jag vet att det finns flera
skoldistrikt, som inte har skollunch på
lördagarna. Och varför det? Jo, barnen
får gå eller åka hem efter tre eller fyra
lektioner vid den tidpunkt då de skulle
ha haft skollunch. Man liar därför ansett
skollunch på lördagarna vara mindre
nödvändig än andra dagar.

Herr Kaijser yttrade slutligen något
om att det är impopulärt att framföra de
synpunkter, som han anlade. Jag måste
säga att jag är glad för det, och jag hoppas
att herr Kaijsers tongångar alltid
skall bli impopulära, ty de avser enbart
ett överförande av utgifter från stat till
kommunerna eller till föräldrarna. Det
tror jag att de flesta ledamöter av denna
kammare inte vill vara med på.

Vi har diskuterat denna detalj under
en följd av år. Jag tror inte att vi behöver
någon längre utläggning om den, och
jag her därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

2 Första kammarens protokoll 1999. Nr 14

I detta anförande instämde herr Källqvist
(fp), fröken Ranmark (s) samt
herrar Dahl (s) och Erik Olsson (s).

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först och främst
konstatera att det, som jag påpekade,
inte finns någon skillnad mellan reservanternas
uppfattning och utskottets
uppfattning om värdet av skolmåltiderna.
Jag måste på den punkten ha blivit
missuppfattad av utskottsavdelningens
ordförande.

Jag vill också konstatera, att den ledande
princip, som ligger till grund för
de sparsamhetssynpunkter det här gäller,
är att man skall företa en översyn
av de generella subventioner som finns,
så att man inte skall subventionera dem,
som inte har något behov därav. Vad jag
sade om lördagarna, då skolfrukosten
kunde indras utan protester, visar att
det kanske är fler än man tror som kan
klara sig utan denna allmänna subvention.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord angående den ena av de frågor
som diskuteras i den föreliggande reservationen,
nämligen om skolmåltiderna.

Statsutskottet avstyrker högerförslaget
i denna fråga med hänvisning dels till
familjepolitiska skäl, dels till de betydande
praktiska olägenheter, som skulle
vara förenade med ett avgiftssystem.
Detta är också de vanligaste sakliga skälen
mot avgiftssystemet, som anförts i
den allmänna debatten. Man bär vid detta
resonemang emellertid inte haft erfarenhet
av hur systemet skulle verka i
praktiken, utan mest fått röra sig med
antaganden. Jag hör själv till dem, som
befarat att olägenheterna med ett avgiftssystem
skulle bli betydande. Jag
har dock ändrat mening, sedan jag sett,
hur ett system med avgiftsbelagda skolmåltider
utformats och även börjat tilllämpas
i en kommun i Östergötland, näm -

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

ligen i Vadstena, något som herr Kaijser
nämnde om i sitt anförande. Jag skall be
att få ta kammarens tid i anspråk med att
redogöra för hur man har utformat systemet
i denna stad.

Stadsfullmäktige i Vadstena beslöt på
våren 1958 att staden skulle ta ut avgifter
för skolmåltider som lämnades till
eleverna vid folkskolan och samrealskolan.
Bakgrunden till beslutet var bl. a.
stadens ständigt stigande utgifter för
verksamheten samt den omständigheten,
att ungefär hälften av eleverna i samrealskolan
kommer från kringliggande kommuner
och inte kunde få fria måltider.
Beslutet fattades efter långa utredningar
och under bestämt motstånd från den
socialdemokratiska minoriteten i stadsfullmäktige.
Detta spelade, inom parentes
sagt, även en mycket betydande roll i
den lokala valrörelsen vid 1958 års båda
val.

Beslutet innebar i princip att skolmåltiderna
skulle betalas med en avgift, som
svarade mot driftkostnaderna per person
under nästföregående år. Undantag
gjordes emellertid för elever från staden,
som hade lång skolväg eller av sociala
skäl borde erhålla fria skolmåltider. Ansökan
om fria måltider prövas av en
särskild kommitté inom skolstyrelsen.
Prövningen sker alltså utan inblandning
av de sociala nämnderna och utan någon
vidlyftig administrativ apparat. Kommittén
har i huvudsak haft att ta ställning
till vad som skall anses vara lång
skolväg och vad som är sociala skäl för
fria måltider.

När det gäller skolvägen har man löst
frågan genom att bestämma, att endast
elever som kommer med skolskjuts eller
är bosatta inom stadens ytterområden
skall få fria måltider av denna anledning.
För elever som är bosatta inom stadens
tätbebyggda områden, får föräldrarna
välja, om barnen skall komma hem och
äta eller om man vill betala för måltiderna.
Beträffande de sociala skälen har
man bland annat tagit hänsyn till barnens
hälsotillstånd och till föräldrarnas
ekonomi. Vid bedömningen av ekonomien
har man tillämpat samma normer
som gäller för erhållande av förhöjt fa -

miljebostadsbidrag. Inkasseringen av avgifterna
skötes av drätselkammaren efter
ganska enkla regler. En del av avgiften
betalas i mitten av varje termin och resten
efter terminens slut. Därvid fixeras
avgiften för varje elev med ledning av
antalet närvarodagar under terminen.

Verksamheten har endast bedrivits sedan
höstterminen 1958, och erfarenheterna
är därför ännu relativt begränsade.
Men hittills har systemet kunnat genomföras
utan större friktioner, och resultaten
stämmer i stort sett med de uppgjorda
prognoserna. Det förefaller för
närvarande, som om man håller på att
tänka om även bland förslagets motståndare.

Anslutningen till skolmåltiderna är givetvis
mindre nu än förut, när de var avgiftsfria.
Ett stort antal barn begagnar
sig hellre av möjligheten att gå hem och
äta än att betala för skolmåltiden. Detta
är väl i och för sig ingen förlust, eftersom
det ökar möjligheten till kontakt
mellan barnen och hemmet. Ungefär 50
procent av eleverna i folkskolan och realskolan
har emellertid begagnat sig av
skolmåltiderna, och därav har ungefär
hälften av folkskolebarnen fria måltider.

Den ekonomiska effekten av det nya
systemet är inte lätt att ange efter så kort
verksamhet. I Vadstena räknar man dock
med att de minskade utgifterna motsvarar
en besparing av 20 å 25 öre per skattekrona.

Herr talman! Jag har uppehållit mig
vid denna fråga så utförligt av två skäl:
dels utgör försöket i Vadstena ett exempel
på hur man kan lösa frågan om avgifter
för skolmåltiderna efter relativt
enkla regler och utan de omfattande
uppbörds- och kontrollanordningar, som
statsutskottet befarar, dels är kostnaden
för skolmåltiderna ute i många kommuner
så stora, att man mera allmänt behöver
pröva om formerna för denna verksamhet.
Det hör inte till ovanligheten, att
de fria skolmåltiderna i mindre kommuner
drar en kostnad av mellan 70 och 80
öre per skattekrona.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få ansluta mig till förslaget om bifall
till reservation nr 8 b.

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Med den erfarenhet jag
har som ordförande i en skolstyrelse
sedan många år, känner jag mig föranlåten
att begära ordet i denna debatt.

Jag skulle först vilja säga ett par ord
om reservation 8 a, där man diskuterar
frågan om tillsynen vid skolmåltiderna.
Det har sagts att reservationens förslag
skulle innebära, att man kunde stärka
samarbetet mellan skola och hem. Detta
samarbete stärker man emellertid genom
kontakter mellan lärare och föräldrar,
och där bör också skolstyrelsen
kopplas in. Jag tror däremot knappast
att man stärker samarbetet mellan skola
och hem genom att, såsom reservanterna
vill, ha föräldrar som övervakare
vid skolmåltiderna för att läraren skall
kunna frikopplas från denna del av sin
uppgift.

Jag måste säga att reservationens förslag
på många håll rent praktiskt icke
är genomförbart. Hur skall man klara
en sådan sak i glesbygder, där kanske
över hälften av barnen kommer med
skolskjutsar? Hur skall elevernas föräldrar
kunna komma till skolan och utöva
denna tillsynsverksamhet? Och vilka
föräldrar skall ha möjlighet att delta
i denna tillsyn? Folk i allmänhet har
ju en viss bestämd arbetstid och kan
inte gå ifrån sitt arbete för att åka till
skolan och se efter när barnen äter. Det
förslaget verkar nog ganska orealistiskt.

I reservationen sägs, att det ur disciplinsynpunkt
skulle vara värdefullt, om
föräldrarna fick inblick i denna verksamhet.
.Tåg tror tvärtom att det skulle
uppstå disciplinsvårigheter, ty eleverna
skulle fråga sig: Vilka friheter kan
vi ta oss i dag när den pappan eller den
mamman kommer?

På denna punkt om att föräldrarna
skulle utöva tillsyn betraktar jag reservationen
närmast som eu pappersprodukt.

I reservation 8 b har man som ett led
i högerns sparsamhetsprogram velat
pruta på anslaget till skolmåltiderna.
Sådana prutningar har högern velat företa
på flera poster i skolverksamheten;
del bär giillt bidrag till bibliotek och

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider
kommer att gälla skolskjutsarna i nästa
punkt, och man säger sig göra denna
prutning med hänsyn till det statsfinansiella
läget.

När det gäller statsbidragsformen till
skolmåltidsverksainheten föreslås, att
bidragen måtte upphöra och att kommunerna
som kompensation för det uteblivna
statsbidraget skall få ta ut avgifter
från eleverna. Där föräldrarna är
ekonomiskt svaga, borde nedsättning eller
befrielse från avgiften kunna medges
och kommunerna ta på sig den kostnaden
i stället. Utskottet har avstyrkt
detta förslag, dels av familjepolitiska
skäl och dels under hänvisning till de
betydande praktiska olägenheterna och
de för skolarbetet hindrande kontrollanordningar,
som skulle behöva införas.

Först skulle jag vilja säga, att det har
skett en sänkning av anslaget från utskottets
sida med 5,2 miljoner i jämförelse
med anslaget i fjol. Detta är en
följd av det ökade antal skattekronor
som kommunerna fått. Med de regler
man har för bidragen sjunker då statens
bidrag till kommunerna. Nu vill högern
pruta ytterligare sex miljoner. Ur
kommunal synpunkt måste jag säga, att
jag är betänksam redan mot den reducering
med 5,2 miljoner kronor som redan
skett. Detta innebär att samtidigt
som man får ökat antal elever och därmed
ökade kostnader för skolmåltiderna,
får man minskat statsbidrag. Därmed
flyttas en del av kostnaderna för
skolmåltidsverksainheten från staten till
kommunerna. Att då gå ännu längre är
det svårt att vara med om.

Utöver de familjepolitiska skälen
finns också skolsociala skäl att ta hänsyn
till. Herr Kaijser påminde om de
långa skolvägarna och den därav följande
bortovaron från hemmet, som gjort
det nödvändigt att barnen får ett mål
lagad mat i skolan under skoldagen.
Jag tycker nog att det är en riktig synpunkt,
som anförts från utskottets talesman
i detta hänseende, och jag tycker
att doktor Kaijser som läkare borde ta
sig en funderare på hur det skulle verka,
om vi skulle ta bort det nuvarande
skolmåltidssystcmet. Lärare och föräld -

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

rar vill absolut inte släppa skolmåltiderna,
när man sett hur mycket de betyder
för barnens hälsa och arbetsförmåga.

Man använder det statsfinansiella läget
som motivering, men jag har frågat
mig: Skall man utnyttja det statsfinansiella
läget på det sättet, att man minskar
barnens möjligheter och försämrar
barnfamiljernas ekonomi? Det är inte
rimligt att man på detta sätt belastar den
kategori som har den minsta bärkraften
och de sämsta inkomstförhållandena.

Nu sägs det, att man kan bevilja nedsättning
eller befrielse från avgifterna.
Från min egen skoltid har jag ett minne,
som jag inte kan låta bli att nämna.
Ad fick betala våra böcker och vår skolmateriel,
och vi fick allt emellanåt räkningar
av läraren att ta hem och få betalt
för. I ett fall var det en flicka, vars
far icke betalat på länge. Läraren sade
till, att nu borde nog far betala den
räkningen. Jag kan än i dag se den flickan
framför mig när hon rodnade och
sade: Far har hört med kommunen, om
inte de kan betala den här räkningen,
eftersom vi har så svårt för närvarande.
Detta var på 1920-talet. Jag är förvånad
över att man år 1959 skall få höra en
diskussion om den saken igen, i vilken
man säger att om vi inte har råd att
betala, skall vi begära att kommunen betalar
för oss. Sådana besparingar har
jag svårt att diskutera. Reservationen
innebär ju att man skall övervältra kostnaderna
på barnfamiljerna och på kommunerna,
övervältra kostnaderna på dem
som har de minsta möjligheterna att
bära nya kostnader.

Det är ingen ny fråga vi diskuterar,
det sade också herr Eskilsson. Det var
emellertid en stor fråga i valrörelsen i
någon kommun i Östergötland, i Vadstena
bland annat.

När vi upprättade vår budget i höstas
hemma i den kommun jag tillhör, lät jag
skolstyrelsen pröva den frågan, om vi
skulle ha någon skolmåltidsverksamhet
i fortsättningen och om vi skulle ta ut
avgifter för skolmåltiderna. På den
punkten var skolstyrelsen fullständigt
enhällig. Den förklarade att vi skulle ha

skolmåltidsverksamheten kvar, utan att
eleverna skulle behöva betala några avgifter
för skolmåltiderna. Det var en
skolstyrelse med praktisk erfarenhet och
med ansvar för sitt arbete, för sin skola
och sin kommun.

Den fråga vi här måste ställa är den:
Hur skulle reservanternas förslag verka,
om det skulle omsättas i praktiken hemma
i våra kommuner? Jag tror, herr talman,
att om vi anlägger den synpunkten,
finns det all anledning att följa utskottet
i dag, och jag skall be att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag skulle vilja rikta en
fråga till herr Kaijser. Vad är det egentligen
för skillnad mellan den reservation
som högern här har beträffande
måltidsvakten i skolorna och det förslag
som utskottet ansluter sig till, d. v. s.
departementschefens förslag, som ju är
ett förhandlingsresultat? Departementschefen
säger att det enligt hans mening
sålunda bör stå kommunerna fullständigt
fritt att för dessa uppgifter anlita den
personal de kan finna för gott, alltså den
personal som man kan engagera. I reservationen
säger man att riksdagen skall
uttala, att där så visar sig möjligt i första
hand annan personal än lärare bör
engageras att utöva tillsyn vid skolmåltider.

Såvitt jag kan begripa är det alldeles
samma sak. Förr hade vi en hård strid
här om lärarnas skyldighet att tjänstgöra,
och man höll så strängt på den
principen, att de skoldistrikt som anlitade
annan personal än lärare riskerade
att inte få några statsbidrag. Detta är nu
fullständigt borta i sammanhanget som
en följd av förhandlingarna mellan lärarorganisationerna
och motparten. Jag
förstår då inte vad den här reservationen
egentligen fyller för ändamål.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag vill först svara på
herr Axel Johannes Anderssons yttran -

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

de. Som herr Andersson kanske observerade
läste även jag i mitt första anförande
npp denna passus ur departementschefens
yttrande, och jag påpekade
att reservationens yrkande endast innebar
en viss men icke alldeles betydelselös
skärpning av vad departementschefen
hade skrivit. Reservationen innebär
att man i första hand skall försöka
få tag i någon annan.

Till herr Eric Carlsson vill jag säga,
att reservationen icke på något sätt innebär
någon förändring i lärarnas principiella
skyldighet att deltaga i övervakningen,
men reservationen innehåller
det önskemålet att man först skall
se, om det går att få någon annan, och
då har man tänkt sig att det skulle vara
listigt att få någon av föräldrarna. Jag
skulle också vilja påpeka, alt detta förslag
inte är uppfunnet vid ett skrivbord,
utan det är en i praktisk undervisningsverksamhet
varande riksdagsledamot
som väckt motionen. Hon har faktiskt
erfarenhet icke endast från en skolstyrelse
utan även från en skola, och det
innebär kanske någon liten skillnad.

Anledningen till att föräldrarna skulle
anlitas för denna uppgift är inte att de
på något sätt skulle bidraga till att vidmakthålla
disciplinen inom skolan, utan
det är bara meningen att de skall kunna
fä en viss uppfattning om vilka svårigheter
lärarna har på den punkten. Det
tror jag ändå skulle vara av ett visst
värde, tv det händer inte så sällan att
det uppstår friktioner mellan skola och
hem, och det visar sig ofta att dessa
friktioner bottnar i att man har olika
uppfattningar om vilka disciplinsvårigheterna
kan vara i skolan.

Slutligen vill jag för andra gången
upprepa att jag inte på något sätt syftar
till att borttaga skolmåltiderna. Jag vill
för tredje gången bestyrka att dessa är
av värde, men jag tror att det är berättigat
att i ett prekärt statsfinansiellt läge
göra eu översyn över de generella
subventioner som finns.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det kanske har resonerats
tillräckligt mycket om delta. Jag

skall bara be att få vända mig till min
vän herr Eskilsson. Han nämnde Vadstena,
och det fallet är ju bekant och
har diskuterats på olika håll här i landet.
Herr Eskilsson nämnde att halva
elevantalet i stadens realskola där kom
från landsbygden och att de då alltså
inte kunde få någon skolmåltid. Detta
är väl inte riktigt. De kan få skolmåltid
lika bra för det, även om de inte tillhör
den egna kommunen. Det behövs
bara att man gör upp med den kommun
som eleverna kommer ifrån, så får
de sin skolmåltid på precis samma sätt
som eleverna från Vadstena. Det bör
kunna ordnas med litet god vilja, men
jag tror det är där, det brister.

Jag skulle bara vilja sluta med alt fråga
min vän herr Eskilsson: Kommer
detta system att fortsätta i Vadstena eller
är det bara ett hugskott?

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Doktor Kaijser säger nu,
att det skulle vara »listigt» att anlita någon
av föräldrarna för tillsynen vid skolmåltiderna.
Men då kan det väl inte vara
allvarligt menat vad man skriver i reservationen
om hur man skall klara
disciplinfrågan.

Doktor Kaijser säger vidare, att man i
ett prekärt läge kan bli tvungen att pruta
överallt, således också på skolmåltidsverksamheten.
Jag vill vända på resonemanget
och säga på följande sätt: I goda
tider har vi råd med skolmåltidsverksamheten,
och det har vi utan tvekan haft
under de år som gått. Under dåliga tider
har vi helt enkelt inte råd att avvara
skolmåltidsverksamheten, ty då
kommer sociala synpunkter in i bilden.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag är fullt medveten om
att det, som herr Näsström påpekade,
mycket väl går att ordna fria skolmåltider
även för sådana elever vid en realskola
som kommer från en annan kommun.
Förutsättningen iir dock att barnets
hemortskommun bidrar till kostnaden.
Den frågan liar ännu inte lösts överallt
och i varje fall inte i Vadstena.

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

\ng. bidrag till anordnande av skolmåltider

Herr Näsström frågade sedan, huruvida
detta bara är ett hugskott från Vadstenas
sida eller ett system som kommer
att tillämpas även i fortsättningen. På
den frågan kan man naturligtvis inte
svara för mer än ett år i taget. .Tåg påpekade
redan i mitt första anförande, att
erfarenheterna ännu inte är så omfattande,
eftersom man inte började förrän
höstterminen 1958. Enligt de uppgifter
jag fått anser man dock att systemet
slagit väl ut. Man har inte mött några av
de olägenheter eller vådor som i agitationen
påstods skulle uppstå. Ordningen
tillämpas faktiskt numera i relativt god
enighet mellan dem som är satta att utforma
och leda verksamheten. Det finns,
enligt vad det meddelats mig, all anledning
att räkna med att man även i fortsättningen
kommer att tillämpa detta
system i Vadstena.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående mom. I av utskottets
i den nu förevarande punkten gjorda
hemställan och särskilt beträffande
mom. II och III.

I fråga om mom. I, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
i nämnda moment hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid
punkten avgivna, med a betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
108 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna,
med a betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositioncn
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 111;

Nej — 18.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. II och III förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda moment
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna, med h betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
108 mom. II och III, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna,
med b betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Ang. bidrag till anordnande av skolskjutsar

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 118;

Nej — 14.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 109—115

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 115

Ang. bidrag till anordnande av
skolskjutsar

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 125 och
II: 163, såvitt nu vore i fråga, till Folkskolor
m. m.: Bidrag till anordnande av
skolskjutsar för skolpliktiga barn m. m.
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 45 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 125, av
herr Ragnar Bergh, samt II: 163, av herrar
Bengtsson i Göteborg ocli Darlin, hade
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen vid behandlingen av förevarande
punkt måtte dels besluta, att statsbidrag
till anordnande av skolskjutsar
skulle utgå med 70 procent av de verkliga
kostnaderna från och med budgetåret
1959/60, dels ock att till Folkskolor
m. in.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar
för skolpliktiga barn in. m. för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 39 500 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng samt fröken Karlsson, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1: 125 och II: 163, såvitt nu vore
i fråga,

a) besluta att statsbidrag till anordnande
av skolskjutsar skulle utgå med
70 procent av de verkliga kostnaderna
från och med redovisningsåret 1959/60;

b) till Folkskolor m. in.: Bidrag till
anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga
barn in. in. för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 39 500 000
kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Vid denna punkt finns
en reservation fogad, betecknad med nr
9. Under hänvisning till samma förhållanden
som har omnämnts i samband
med de tidigare reservationerna får jag
yrka bifall till denna.

Statsbidragsprocenten för skolskjutsar
begränsas ju enligt nuvarande bestämmelser
till 80. I reservationen föreslås att
procentsiffran skall sänkas till 70.

Det kan i detta sammanhang vara av
intresse att påpeka, att såväl statens sakrevision
i skrivelse år 1952 som statskontoret
vid den remissbehandling som
föregick den proposition år 1957, vilken
låg till grund för den nuvarande statsbidragsgivningen,
föreslog en bidragsprocent
av 66 2/3. Statskontoret underströk
därvid att bidragsprocenten ursprungligen
var begränsad till 50. Båda myndigheterna
anförde att det härigenom skulle
skapas betingelser för en ökad ekonomisering
vid handläggning av dessa ärenden.

Herr talman! Jag är övertygad om att
det i statsverkspropositionen anförda yttrandet
av skolskjutsutredningen är riktigt,
att, även om kostnaderna för skolskjutsarna
varierar — jag vill fästa uppmärksamheten
på denna lilla reservation
— medelpriserna beträffande samtliga
för skolskjutsverksamheten utnyttjade
fordon dock ligger på en fullt godtagbar
nivå. I nuvarande statsfinansiella läge
är emellertid alla ytterligare försök
till sparande och rationalisering önskvärda,
och om de nyss anförda båda myndigheternas
motivering för den av dem
på sin tid föreslagna procentsatsen är
riktig — vilket jag tror att den är — så
utesluter skolskjutsutredningens yttran -

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Ang. bidrag till bergsskolan i Filipstad
de inte helt, att ytterligare försök från
kommunernas sida skall kunna leda till
sådana fortsatta resultat att sänkningen
av statsbidragsprocenten i enlighet med
reservationens förslag inte skall bli alltför
kännbar för kommunerna.

Herr talman! Jag ber att med detta få
yrka bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Man får höra klagomål
från kommunerna över att de får bära
en enligt deras mening för stor andel av
kostnaderna, och det är ett faktum att
det har skett en utveckling i den riktningen.

I sakfrågan skulle jag vilja framhålla
följande. Om jag fattade herr Kaijser rätt
menade han, att om vi sänker bidraget
skulle detta vara en sporre för kommunerna
att ordna skolskjutsarna så billigt
som möjligt. Jag kan försäkra herr Kaijser
att den sporren redan finns. Det åligger
närmast högre myndighet att se till
att skolskjutsarna ordnas på bästa och
billigast möjliga sätt. Ofta utannonseras
anbud på dessa skolskjutsar. Man måste
ha en viss kvalitet på bussarna, men det
är en hård konkurrens mellan olika fordonsägare
för att få dessa skjutsar, och
man har ibland kommit ned till belopp
som är otroligt låga. Om syftet varit att
man skulle förbilliga kostnaderna på detta
område, tror jag man kan säga, att vi
redan nått ganska långt, för att inte säga
att vi kanske nått så långt som det över
huvud taget är möjligt att nå.

Kostnaderna för skolskjutsar är en
mycket stor post för många kommuner,
och som alla förstår gäller det ju här närmast
landskommunerna, som praktiskt
taget alla har skolskjutsar. Detta är för
landskommunerna en mycket kännbar
utgift, och jag skulle tro att det blir ett
mycket hårt slag för dem, om man genom
vissa förändringar skulle åstadkomma
att deras andel av kostnaderna blir
större, statsbidragsmöjligheterna sämre
o. s. v.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 116—156

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 157

Ang. bidrag till bergsskolan i Filipstad

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till bergsskolan i Filipstad
m. in. för budgetåret 1959/60 anvisa ett
anslag av 92 300 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Källqvist m. fl. (I: 136)
och den andra inom andra kammaren av
herr Cassel in. fl. (II: 167), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
statsbidraget för upprätthållande av
bergsskolan i Filipstad skulle för nästa
budgetår utgå med sammanlagt 197 510
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 136 och II: 167, till Bidrag till
bergsskolan i Filipstad in. in. för budgetåret
1959/60 anvisa ett anslag av
92 300 kronor.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Under punkten 157 i
statsutskottets utlåtande nr 8, som nu behandlas,
upptages statsbidrag till bergsskolan
i Filipstad. Utskottet har därvid
följt Kungl. Maj :ts förslag om oförändrat
statsbidrag under nästa budgetår.

I denna fråga har väckts två likalydande
motioner, en i första kammaren och
en i andra kammaren. Motionerna har
undertecknats huvudsakligen av repre -

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

sentanter för Värmland eller av riksdagsledamöter,
som har intresse för bergsskolan
och för Värmlands näringar. Motionerna
går ut på att statsbidraget till
bergsskolan i Filipstad skall ökas, så att
det blir jämförligt med statsbidragen till
andra skolor av samma karaktär, t. ex.
textilskolorna i Borås och Lenningska
vävskolan i Norrköping. Då jag förmodar
att många av denna kammares ärade
ledamöter kanske inte känner till så
mycket om förhållandena vid skolan i
Filipstad, vill jag med några ord beröra
den saken.

Undervisningen vid bergsskolan i Filipstad
är fullt jämförbar med undervisningen
vid teknisk fackskola vid högre
tekniskt läroverk. Den ger alltså en specialiserad
utbildning inom ett visst tekniskt
område. Skillnaden är dock att kurserna
vid bergsskolan är tvååriga. Denna
begränsade tid gör, att språkundervisning
inte förekommer vid skolan — det
undervisas alltså icke i svenska och inte
heller i engelska eller tyska. Dessa båda
viktiga språk, engelska och tyska, saknas
alltså på skolans schema.

Denna skola, som alltså är ett tekniskt
läroverk, erhåller som jag nyss nämnde
helt andra statsbidrag än övriga sådana
skolor. Det beror på att skolan får bidrag
från annat håll. Den får nämligen
mycket stora bidrag från Jernkontoret.

Skolans ledning vill nu göra en omorganisation
på så sätt, att de nyss nämnda
ämnena, alltså språkundervisningen,
införes på skolschemat. Och man måste
väl säga att det är rimligt, att en tekniker
åtminstone behärskar något av språken
engelska eller tyska. Såväl departementschefen
som utskottet har också uttalat,
att denna omorganisation i och för
sig kan anses rimlig och skälig. Även
yrkesundervisningens företrädare, överstyrelsen
för denna undervisning, har
varmt tillstyrkt en sådan omorganisation.
Skolans verksamhet måste då utökas
med ännu ett läsår, och i detta läsår
skulle bl. a. ingå en termin med praktisk
undervisning.

Departementschefen konstaterar att
den föreslagna omorganisationen av undervisningen
vid bergsskolan i Filip -

Ang. bidrag till bergsskolan i Filipstad
stad kommer att medföra en väsentlig
förbättring av undervisningen, och han
liar ingenting att erinra däremot. Men
sedan kommer vi till den punkt, dit vi
så ofta kommer i dessa sammanhang,
nämligen anskaffandet av pengarna. På
den punkten har departementschefen
gått emot förslaget, liksom även utskottet.

Jag vill beträffande den ekonomiska
sidan av saken säga, att denna skola —
även om det förefaller litet underligt —
dock är en rätt god affär för staten. Andra
skolor får staten underhålla på ett
helt annat sätt genom bidrag, men till
denna skola lämnar Jernkontoret betydande
bidrag; bl. a. har Jernkontoret under
de sista åren lämnat 750 000 kronor
för upprustning av lokaler. Statsbidraget,
som på 1870-talet — skolan är mycket
gammal — utgjorde 75 procent, är
nu nere i 35 procent. Jernkontoret satsade
föregående år omkring 150 000 kronor
mot 31 000 kronor år 1936. Det visar
att Jernkontoret har stort intresse
för skolan och även vill offra något för
den. Jernkontoret önskar att skolan
skall finnas kvar, men röster har också
höjts för att verksamheten skulle begränsas
och arbetet vid skolan nedläggas,
om man inte kunde få bättre statsbidrag.
En sådan inställning är ganska
förståelig, eftersom skolan ju inte representerar
någon för Jernkontoret primär
verksamhet. Man har också framhållit
att kostnaderna stiger starkt, och man
har, enligt min mening med rätta, gjort
gällande att denna undervisning liksom
annan teknisk undervisning dock är en
statens uppgift.

Skolans framställning innebär, ocli
även motionen går på den linjen, att
bergsskolan skall få samma villkor för
statsbidrag till lärarna som övriga tekniska
skolor, alltså statsbidrag med 78
procent. Bergsskolan erhåller för närvarande
omkring 40 procent i statsbidrag,
medan textilskolorna i Borås och Norrköping
erhåller 78 procent. Motionärerna
instämmer i alt det vore lämpligt alt
bergsskolan finge samma statsbidrag
som dessa jämförliga skolor.

Vi anser alt bergsskolan borde ses med

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Ang. bidrag till bergsskolan i Filipstad
osedvanligt blida ögon inte minst från
statsmakternas sida. Skulle verksamheten
vid skolan läggas ned, betyder det
att vi mister en betydelsefull utbildningsmöjlighet;
det finns ingen jämförlig
skola i hela landet, åtminstone inte
då det gäller den centrala delen av skolans
undervisning. Det är alldeles riktigt
att vi skall spara på statens utgifter,
men från motionärernas sida anser
vi faktiskt att bergsskolan i och för sig
innebär ett statligt sparande, även om
det kan verka motsägande när vi begär
höjt statsbidrag till skolan. De betydande
bidragen till skolan från Jernkontoret
måste ju hälsas med tillfredställelse,
och jag tror att knappast någon annan
skola i landet får så betydande ekonomiska
tillskott från andra än staten.

När vi för någon tid sedan diskuterade
förstärkningen av matematikundervisningen,
sades det att vi måste utbilda
flera tekniker och att den uppgiften är
brådskande. En förstärkning av bergsskolans
undervisning kan ge resultat
ganska snart, kanske redan om ett eller
två år. Ur den synpunkten borde de ledamöter
av kammaren, som stödde önskemålet
om matematikundervisningens
stärkande, även kunna biträda den föreliggande
motionen. Man tycker också att
departementschefen kunde ha tillstyrkt
.skolans framställning, men så har ju inte
blivit fallet.

Nu gör jag mig inga större förhoppningar
om att få kammarens ledamöter
i något större antal med på motionens
linje, men jag har ändå velat förklara
hur saken ligger till. Utskottet har »skrivit
välvilligt», som det heter. Jag är tämligen
ny i riksdagen och vet inte riktigt
vad det betyder, när man säger att en
skrivning är välvillig. Men det innebär
kanske att man avstyrker med ett litet
leende, medan man i andra fall avstyrker
med ett litet hot bakom; och då kan
jag ju säga att det alltid är roligt att ha
fått utskottets nej serverat med ett leende.
Jag vågar uttrycka förhoppningen,
att det där leendet åtminstone i någon
mån skall förplikta nästa gång — jag är
nämligen ganska säker på att vi kommer
tillbaka med vår motion. Och allra helst

skulle vi se att departementschefen tar
upp det förbättrade statsbidraget till
bergsskolan redan i nästa års statsverksproposition.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
den föreliggande motionen, som i första
kammaren har nr 136, där vi hemställer
att riksdagen ville besluta att statsbidraget
för upprätthållande av bergsskolan i
Filipstad måtte för nästa budgetår utgå
med sammanlagt 197 510 kronor.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Källqvist yttrade
sig en smula ironiskt om uttrycket »välvillig
skrivning». Jag är övertygad om
att han, när han suttit ett antal år i
riksdagen, själv kommer att förstå skillnaden
mellan en välvillig skrivning och
ett blankt nej.

Jag kan försäkra att utskottet i stora
stycken är överens med herr Källqvist.
Vi har inte på något sätt velat bestrida,
att det här gäller en viktig undervisning.
Det är bara det att vi inte har kunnat
visa varifrån pengarna skulle tas, och
det är ett ganska stort hinder för oss vid
behandlingen av motioner som denna.
Herr Källqvist vet nog att vi i vår avdelning
har att behandla flera hundra
motioner, som alla går ut på ökade anslag;
och i år har vi måst vara ännu
mer restriktiva än någonsin. Om jag fattade
herr Källqvist rätt, förstod han också
den situationen.

Jag har inte mer att tillägga än att
utskottet har skrivit så välvilligt som man
över huvud taget kan göra. I utskottsutlåtandet
heter det: »Ehuru onekligen
vissa skäl tala för en höjning» o. s. v. I
den här situationen har departementschefen
emellertid inte kunnat villfara
framställningarna, men jag för min del
hoppas att det framdeles skall kunna
bli så, att även denna skola kan få det
statsbidrag som vi numera anser vara
normerande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag noterar med tacksamhet
välviljan från herr Näsströms

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Om statsbidrag till utbildning av sjukvårdsbiträden

sida och jag är övertygad om att ärendet
snart kommer att behandlas ännu
välvilligare än denna gång.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen I: 136; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 158—160

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 161

Om statsbidrag till utbildning av
sjukvårdsbiträden

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till driften av lokala
yrkesskolor för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 55 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Aastrup in. fl. (I: 77) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:110), i vilka, såvitt nu var i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
bemyndiga Kungl. Maj:t att från och
med den 1 juli 1959 bevilja inbyggda
skolor inom det husliga arbetets område
statsbidrag efter samma grunder som
gällde för inbyggda skolor inom industri
och hantverk;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Boman in. fl. (1:248) och den andra
inom andra kammaren av herrar Thapper
och Kärrlander (II: 306), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
alt statsbidrag skulle utgå såsom till inbyggd
skola för av yrkesskola anordnade,
i motionerna avsedda kurser för utbildning
av vårdpersonal, samt att statsbidraget
skulle fastställas i enlighet med

av överstyrelsen för yrkesutbildning
framlagt förslag;

dels ock en inom andra kammaren av
fru Lewén-Eliasson m. fl. väckt motion
(II: 344), vari hemställts, att riksdagen
vid besvarande av Kungl. Maj:ts förslag
under förevarande anslagspunkt måtte
beakta vad i motionen anförts angående
statsbidrag till utbildning av sjukvårdsbiträden.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att motionerna I: 77 och II: 110.
såvitt nu vore i fråga, icke måtte av
riksdagen bifallas;

b) att motionerna 1:248 och 11:306
icke måtte av riksdagen bifallas;

c) att motionen II: 344 icke måtte av
riksdagen bifallas;

d) att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av lokala yrkesskolor för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 55 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr
Sundelin, fru Wallentheim, herr Jacobsson,
fröken Elmén, herr Nihlfors, fru
Lewén-Eliasson, herr Lassinantti och
fröken Vinge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under a, b och c
hemställa,

a) att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 77 och II: 110, såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t
att från och med den 1 juli 1959 bevilja
statsbidrag till inbyggda skolor inom
det husliga arbetets område med av
överstyrelsen för yrkesutbildning föreslagna
belopp per år och avdelning;

b) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 248 och II: 306, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

c) att riksdagen måtte, i anledning av
motionen 11:344, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva Ull känna vad utskottet i det
av reservanterna förordade yttrandet
anfört.

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Om statsbidrag till utbildning av sjukvårdsbiträden

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! I anslutning till denna
punkt har ett flertal motioner väckts
med hemställan om att statsbidrag måtte
utgå till utbildning av sjukvårdsbiträden.
Motionärerna har även i detta fall
fått en välvillig skrivning och vi är ju
glada för det, men enbart välvillig skrivning
är tyvärr inte så matnyttigt.

Jag skall inte säga många ord om behovet
av denna utbildning. Den är klart
verifierad. I motionerna har anförts att
vi också måste ta hänsyn till det sysselsättningsläge,
som vi nu har, och ur vår
synpunkt är det angeläget att man kan
stimulera de unga flickorna så tidigt
som möjligt att söka sig till det här området.
Det är särdeles viktigt under ett
sådant arbetsmarknadsläge som dagens
att man inte uraktlåter några möjligheter
i den vägen.

Det säger sig självt att när man är i
färd med att intensifiera sjukvården,
så hjälper det inte bara att bygga sjukhus,
utan vi måste också ha folk och
helst utbildat folk. Detta gäller i icke
ringa grad även sjukvårdsbiträden. Det
är väl så, att det nu pågår en ganska
markant förskjutning av arbetsuppgifterna
inom sjukvården i så måtto, att biträdena
får ta på sig allt fler och alltmer
kvalificerade uppgifter än tidigare,
och det är, som jag ser det, i högsta
grad ett statligt intresse att man kan
fortsätta pa den vägen och få ut största
möjliga effektivitet av sjuksköterskorna
i de arbetsuppgifter som de nödvändigtvis
måste sättas på.

Landstingsförbundet gjorde, som framgår
av handlingarna, 1953 en utredning
om behovet och lade också upp programplanen
för utbildningsverksamheten.
Trots att statsbidrag saknades påbörjade
åtminstone ett par landsting tidigt
denna utbildningsverksamhet. I
Stockholms län har vi sådan kursverksamhet
i gång för femte gången nu, och
de resultat vi har nått är mycket goda.
Emellertid utgår statsbidrag endast till
den teoretiska undervisningen, men vi
anser alldeles bestämt att det är mycket
angeläget att det finns handledare

även när det gäller den praktiska delen
av utbildningen. Så hård som arbetstakten
nu är på våra sjukhus, hinner faktiskt
inte sjuksköterskorna med att ge
denna handledning, och det kan ju inte
vara mycket mening med en utbildning
om den inte fullföljes i det praktiska
arbetet i syfte att ge de nykomna sjukvårdsbiträdena
goda arbetsvanor och
insikter, liksom de redan anställda sjukvårdsbiträdena
bättre insikter, där så
erfordras. Det är oerhörda ekonomiska
värden, som dessa människor har att
handskas med, och det är ur den synpunkten
angeläget att man kan utvidga
utbildningsverksamheten.

Vi har alltså ansett att det är obilligt
att, som nu sker, lasta en så stor del av
kosnaderna för denna utbildning på
landstingen. Vi styrks i denna uppfattning
av överstyrelsen för yrkesutbildning,
som ansetts att statsbidrag borde
utgå till denna utbildning på samma sätt
som för inbyggda skolor inom industri
och hantverk.

Departementschefen och även utskottets
majoritet är mycket positiva i själva
sakfrågan. Det framhålles att goda skäl
finns för att kurserna för utbildning av
sjukvårdsbiträden så snart ske kan inrangeras
bland de statsbidragsberättigade
kurserna.

Reservanterna kan emellertid inte vara
nöjda med detta. Vi tycker att det är
obilligt att staten i ett läge, då det är angeläget
att ta hand om dessa ungdomar,
lastar kostnaderna i så hög grad på
landstingen. Vi anser också att det är
viktigt att utbildningsverksamheten vidgas
och att den får en så enhetlig uppläggning
som möjligt. Vi är rädda för att
om inte landstingen har litet bättre garantier
i fråga om premisserna för utbildningsverksamheten,
så kommer denna
undervisning inte att få den omfattning
och spridning som man anser vara
angeläget.

Detta är, herr talman, i huvudsak de
skäl som ligger till grund för reservationen
under denna punkt, till vilken jag
ber att få yrka bifall.

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Om statsbidrag till utbildning av sjukvårdsbiträden

Herr EDSTRÖM (fp):

Det förhåller sig så, lierr talman, att
denna fråga är mycket aktuell. .lag kan
t. ex. erinra om att det i går hölls en
stor konferens här i riksdagshuset just
angående hur vi skall kunna effektivisera
utbildningen av sjukvårdsbiträden och
olika andra former av underordnad sjukvårdspersonal.
Denna konferens var anordnad
av överstyrelsen för yrkesutbildning,
och representanter för myndigheter
och berörda sjukvårdshuvudmän
var ditkallade. Vi fick där klart för. oss
hur verkligt angelägen denna sak är. Det
råder för närvarande en betydande brist
framför allt på sjuksköterskor, och det
finns en hel del av sjuksköterskornas
uppgifter som skulle kunna övertagas av
underordnad personal under förutsättning
att denna får en bättre teoretisk utbildning.
Jag tror att alla konferensdeltagarna
i går var överens om den saken.
Det ligger stor vikt uppå att en sådan
utbildning av sjukvårdsbiträden kommer
till stånd så fort som möjligt och i så stor
omfattning som möjligt.

Under hänvisning till frågans aktualitet
ber även jag att få yrka bifall till
reservationen. Det är visserligen sant att
utskottet har skrivit mycket positivt på
denna punkt, och även departementschefen
har uttalat sig mycket välvilligt.
Jag skulle emellertid tro att om riksdagen
nu fattade ett beslut i enlighet med
reservanternas förslag skulle det ge departementschefen
ännu en anledning att
verkligen söka lösa den här mycket aktuella
frågan med det snaraste.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror att jag med hänvisning
till utskottets välvilliga skrivning
kan inskränka mig till att yrka bifall till
utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående mom. a—c av utskottets
i den nu förevarande punkten
gjorda hemställan och särskilt beträffande
mom. d.

I fråga om mom. a—c, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i nämnda moment hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Wallentheim begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
Kil mom. a—c, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Wallentheim begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej 43.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fru Wallentheim anmälde, att hon vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta nej men av misstag nedtryckt båda
voteringsknapparna. Å omröstningstavlan
hade följaktligen angivits att hon
avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. d hemställt.

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Anslag till främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare

Punkterna 162—167

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16S

Anslag till främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare

Kungl. Maj:t liade föreslagit dels att
det i gällande riksstat uppförda anslaget
till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare måtte för nästa
budgetår uppföras under rubriken Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m., dels att riksdagen
måtte till sistnämnda ändamål för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 690 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Aastrup in. fl. (I: 77) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (Il: 110), i vilka, såvitt nu var i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, efter
framställning härom från överstyrelsen
för yrkesutbildning, för varje budgetår
fastställa antalet bidragsrum vid lärlingsutbildning
hos hantverksmästare,
dels till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 730 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ebbe Ohlsson (I: 137) och den andra
inom andra kammaren av herrar NordUren
och Magnusson i Borås (11:171),
i vilka hland annat hemställts, att riksdagen
måtte dels fastställa, att hantverksmästare,
som åtoge sig utbildning
av lärlingar, måtte erhålla ett statsbidrag
å 2 000 kronor för en fullständig
utbildning om minst tre år samt ett
kurstillägg å 1 200 kronor, därest lärlingen
erhölle ledighet för att å betald
arbetstid genomgå teoretisk utbildning,
dels ock besluta, med hänsyn till den
rådande arbetslösheten bland ungdomarna,
att antalet bidragsrum till främ -

jande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m. skulle fastställas till
2 000;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. (1:263) och
clen andra inom andra kammaren av
herr Svensson i Stenkyrka m. fl. (II:
326), i vilka, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
till Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. m. för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
1 900 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Rydén väckt motion (II: 1).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 77 och II: 110 samt
I: 263 och II: 326, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, till Främjande av
lärlingsutbildning hos hantverksmästare
in. m. för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 1 690 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 77 och II: 110 ävensom 1:
263 och II: 326, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, 1:137 och 11:171 samt
II: 1 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Sundelin, Pålsson, Axel
Johannes Andersson, Jacobsson, Kaijser,
Skoglund i Doverstorp, Rnbbestad och
Staxäng, fröken Elmén, fröken Karlsson,
herr Nihlfors, fröken Vinge samt herr
Gustafsson i Kurby, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag ävensom motionerna
I: 77 och II: 110 samt 1: 263 och
II: 326, nämnda motioner såvitt nu vore
i fråga, till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare in. in. för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 750 000 kronor;

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Anslag till främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare

II. att riksdagen måtte

a) i anledning av motionerna I: 137
och II: 171, såvitt nu vore i fråga, besluta
att höja bidragsbeloppen för den
lärlingsutbildning, som påbörjades från
och med den 1 maj 1959, grundbidraget
till 2 000 kronor och kurstillägget till
1 200 kronor;

b) i anledning av motionerna I: 77
och 11:110, 1:137 och 11:171 ävensom
I: 263 och II: 326, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, samt II: 1 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Vid denna punkt är fogad
en reservation som gäller bidragsgrunderna
för främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare, vilken
alltsedan 1917 har åtnjutit anslag av
statsmakterna.

Reservanterna föreslår en höjning av
grundbidragen för treårig utbildning
med 500 kronor till 2 000 kronor och en
höjning av det s. k. kurstillägget från
1 000 till 1 200 kronor, allt i enlighet med
överstyrelsens för yrkesutbildning förslag,
och föreslår för detta ändamål en
anslagsökning med 60 000 kronor utöver
Kungl. Maj:ts förslag.

Reservanterna erinrar därjämte om att
riksdagen som ett led i en effektiv arbetslöshetspolitik
givit Kungl. Maj :t vidsträckta
möjligheter att anpassa åtgärderna
efter förhållandena i varje särskilt
fall. Reservanterna utgår ifrån att antalet
bidragsrum efter nyssnämnda förstärkning
av bidragens storlek bättre kan
anpassas efter behovet och förutsätter att
samråd sker med arbetsmarknadsstyrelsen
så att man kan nå ett effektivt utnyttjande
av denna utbildningsväg med det
dubbla syftet att ge utbildning och att
bekämpa ungdomsarbetslösheten.

Detta är en billig väg att skaffa ungdomen
en yrkesutbildning. En motsvarande
yrkesskolutbildning kostar cirka
5 000 kronor om året, och den kräver en
investering av cirka 25 000 kronor per
elevplats. Med de stora ungdomskullar
som nu går ut i arbetslivet, med de svå -

righeter som finns på arbetsmarknaden
och med den ännu så länge ofullständiga
utbyggnaden av våra yrkesskolor är det
väsentligt att ta till vara alla möjligheter.
Reservanternas förslag ökar möjligheterna.

Jag ber att få yrka bifall till den vid
denna punkt fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Vi bar inom avdelningen
varit överens om att vi måste försöka
göra allt som är möjligt för att bemästra
den svåra situation, i vilken ungdomen
bar kommit genom den sysselsättningskris,
som vi har råkat in i och som ju i
särskilt hög grad drabbar just ungdomen.
Vi har också varit överens om att
man inte såsom tidigare skall bestämma
ett visst antal bidragsrum, utan att man
skall lämna åt Kungl. Maj:t att avgöra
den frågan. Man skall kunna öka antalet
bidragsrum, om det visar sig, att behovet
är så stort som vi tror att det är.
På den punkten råder alltså fullständig
enighet.

Vad som skiljer oss reservanter från
utskottet i övrigt är att vi inte tror, att
det skall leda till verkligt resultat, om
man inte samtidigt höjer bidraget till
hantverksmästarna. Situationen har ju
förändrats högst väsentligt. Det var inte
så länge sedan inte minst hantverkarna
hade ett stort bekymmer när det gällde
att skaffa lärlingar och därmed sörja för
rekryteringen. Men det är inte på det
sättet nu, utan här liksom på så många
andra områden slåss ungdomarna om
möjligheterna att få arbete, och då är
det klart, att de oskolade ungdomarna
kommer i sista hand.

Härtill kommer också, att det kostar
mycket pengar för eu mästare att utbilda
eu lärling. Man skall inte tro, att han
får arbetskraften gratis, utan särskilt under
de första månaderna är både mästaren
själv och lians anställda i stor utsträckning
upptagna av att ge lärlingen
de anvisningar och råd denne behöver
för att kunna lära sig yrket. Del kostar
som sagt en hel del pengar alt ta emot

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Anslag till främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare

ungdomar och utbilda dem på det sättet.
Det nuvarande bidraget kan inte vara
en tillräcklig stimulans för mästarna att
verkligen försöka ta hand om flera ungdomar.
Visserligen är det bra, att vi nu
har ett obegränsat antal bidragsrum till
förfogande, men det är inte stor glädje
med det, om det inte finns några som
är intresserade av att ta hand om ungdomarna.
För att vi skall få en verklig
effekt måste vi höja bidraget.

Det är också så, att en sådan höjning
är en av de allra billigaste möjligheter
som samhället har att ge ungdomen yrkesutbildning.
Det har hänt mycket på
yrkesutbildningens område på sista tiden,
och det går fortfarande framåt i
rask takt, men vi måste ändå konstatera,
att utbildningsmöjligheterna tyvärr inte
räcker till och att vi därför måste försöka
fylla bristerna. Då är ju detta eu
alldeles utomordentlig utväg. Det erfordras
inte några nybyggnader. Vi behöver
inte anskaffa lärare och ha andra bekymmer,
utan vi kan placera ut dessa
ungdomar direkt i näringslivet. Vi förstår
också alla vad det betyder, att vi
kan göra det snabbt. Om ungdomarna
tvingas att gå sysslolösa eu längre tid är
det inte bara synd om dem, utan det
händer tyvärr så lätt, att sysslolösa ungdomar
halkar på sned, och då får vi ta
hand om dem på ett annat sätt, på ett
sätt som vi alla vet kostar mycket
pengar.

Från vilken sida man än ser denna
sak framstår det alltså inte bara som en
nödvändighet, utan också som en ekonomiskt
mycket klok åtgärd att försöka få
in så många ungdomar som det över huvud
taget är möjligt i denna lärlingsutbildning.
Men vi kan som sagt inte räkna
med någon effekt, om vi inte stimulerar
hantverkarna att ta hand om ungdomarna.

Nu vet jag, att det kommer att sägas,
att man har ökat detta bidrag flera gånger
och att man därför inte skulle kunna
gå längre nu. Men det är ändå ett faktum,
att man på liantverkarhåll inte anser
sig kunna ta emot ungdomarna för
den ersättning som bjuds för närvarande.
Då hjälper det inte att vi försöker

trösta oss med att vi har höjt bidraget
flera gånger, utan vi måste vara realistiska
och se till att den här möjligheten
verkligen tas till vara.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att också jag få yrka bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Alla som följt med dessa
frågor vet, att inget annat anslag på
utbildningens område höjts så mycket
under de senaste åren som just detta.
För budgetåret 1954/55 var anslaget
310 000 kronor, och nu begär man det
stora beloppet 1 690 000 kronor. Man
måste nog erkänna att detta anslag procentuellt
sett fått en mycket stor andel
av de samlade tillgångar som vi har på
detta område.

Alla som följt med denna verksamhet
vet att vi varje år haft samma diskussion
om den här frågan i riksdagen.
Kungl. Maj:t har höjt antalet bidragsrum,
man har höjt anslagspengarna, men
varje år liar det väckts motioner om ytterligare
höjning. Det är egendomligt
att se, hur motionärerna varje år lyckats
hålla avståndet från Kungl. Maj :t, och
jag skulle tro att så kommer att bli förhållandet
även i framtiden. Hur än
Kungl. Maj:t höjer detta anslag, kommer
det alltid att finnas önskemål om att det
skall vara ännu högre.

Det är riktigt, som herr Andersson
här säger, att vi i utskottet har varit
överens om själva saken, om betydelsen
av denna utbildning. Jag vill dock ännu
en gång framhålla, att om man skall se
realistiskt på tingen, så har denna utbildning
visserligen vissa fördelar, men
den har också vissa nackdelar. Fördelarna
är att eleverna får sin utbildning
på arbetsplatserna i en naturtrogen miljö.
Nackdelarna är att de flesta av dessa
ungdomar icke får någon yrkesteoretisk
utbildning. Detta beror på att mästarna
själva många gånger inte har fått
någon yrkesteoretisk utbildning, och då
är det ju svårt för dem att lämna en sådan.

Vi skall inte glömma just nu, när vi

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Anslag till främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare

har så stora årskullar att ta hänsyn till,
att det krävs stora insatser på alla områden.
Det är därför som Kungl. Maj:t
dels har höjt detta anslag avsevärt, dels
också höjt anslaget till yrkesskolorna
med mycket betydande belopp. Därutöver
har man av arbetsmarknadspolitiska
skäl anvisat pengar till denna verksamhet
i en omfattning som tidigare
knappast ansågs möjlig.

Det är ingen skillnad i uppfattningarna
om betydelsen av utbildningen, oavsett
om den sker i skola eller lios en
hantverksmästare — men är det ändå
inte nödvändigt att vi här håller en viss
linje? Nu ökas de s. k. anslagsrummen.
Med detta menas ju att man har möjlighet
att i förväg säga hur många elever
som kan tas emot av hantverkare. Man
höjer siffran från 900 i år till 1 200, inklusive
dem som kommer att utbildas
inom byggnadsindustrien. Detta är ett
mycket gott steg framåt. Och vad pengarna
beträffar ökar man med nära
300 000 kronor. När vi vet att anslaget
var 310 000 kronor för fem år sedan och
nu kommer itp]) i 1 090 000 kronor, så är
ju detta ganska bra marscherat. Det måste
vi väl ändå vara överens om?

Vi är också överens om att man skall
göra en god insats här för att kunna
ta emot så många som möjligt, men
även på denna punkt måste departementschefen
se till vad vi har och vad
vi inte har. Det är ju oerhört många
punkter i detta utlåtande, som kammarens
ärade ledamöter har observerat,
och på praktiskt taget varenda punkt
förekommer avsevärda anslagshöjningar.
Fn ansvarig departementschef, som skall
ta ställning till och väga mellan de olika
punkterna, måste också ta hänsyn till
dessa förhållanden även när det gäller
punkter, där han kanske själv ytterst
gärna skulle ha önskat att han kunnat
gå ännu längre.

På sidan 90 i utskottsutlåtandet har vi
framhållit hur läget utvecklats, och jag
skall tillåta mig att citera följande: »Utskottet
anser med hänsyn härtill att motionärernas
förslag, som innefatta vissa
enligt utskottets mening ändamålsenliga
åtgärder för motverkande av ung !t

Förslå kammarens protokoll !!)!>!). Nr 14

doinsarbetslösheten, i första hand böra
prövas av Kungl. Maj:t.»

Det är kanske på det avsnittet som
vi skiljer oss från reservanterna. Vi anser
att Kungl. Maj :t ingående bör få pröva
även sådana här angelägenheter lika
väl som man ingående prövar andra anslagsärenden.
Vi tror också att det för
framtiden blir den lyckligaste lösningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Herr Näsström konstaterade
att anslaget har höjts ganska väsentligt,
och han förmodade att det varje
år skulle komma att finnas ett avstånd
mellan vad Kungl. Maj:t föreslår och
vad motionärer skulle komma att kräva.
Men i detta fall är det ju inte på det
sättet, att det är motionärerna och reservanterna,
som har föreslagit höjningen,
utan det är överstyrelsen för yrkesutbildning.
Jag skulle tro, att styrelsen
har en ganska god insikt om hur man
inom hantverkskretsar ser på detta problem.
Jag har en känsla av att överstyrelsen
förstår, att om man står fast vid
det lägre anslaget, då är det inte heller
någon mening med att öka antalet bidragsrum,
ty bidragsrummen kommer
inte att utnyttjas. Det vi vill är väl ändå,
att så många lärlingar som möjligt skall
antas i hantverket, och för att nå fram
till detta mål finns det enligt överstyrelsens
och vår uppfattning ingen annan
möjlighet än att foga sig efter verklighetens
krav och höja detta bidrag.

Herr Näsström pekade vidare på den
nackdel, som lärlingsutbildningen hos
mästarna i allmänhet för med sig, nämligen
att ganska många lärlingar inte
samtidigt får den teoretiska undervisning,
som de så väl kan behöva. Det är
alldeles riktigt, att det är på det sättet.
Men å andra sidan har denna utbildningsform
onekligen också sina fördelar.
De ungdomar det gäller kommer direkt
in i den arbetsmiljö, som de i allmänhet
kommer att rnöta under sitt

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Anslag till främjande av lärlingsutbildning
fortsatta liv. Det anförs ju också från en
del håll kritik mot t. ex. verkstadsskolorna
just därför att man där har en
viss miljö, men när ungdomarna sedan
kommer ut i arbetslivet, möter de en helt
annan och ofta betydligt enklare och
torftigare miljö, och det kan vålla dem
vissa besvärligheter.

Det är klart, att det här på båda sidor
finns både fördelar och nackdelar,
men jag tycker inte att vi behöver väga
dessa fördelar och nackdelar mot varandra
just i dag. Vi är väl alla överens
om att vi bör fortsätta arbetet på att
förbättra yrkesutbildningen genom att
få till stånd flera yrkesskolor och verkstadsskolor
och andra utbildningsmöjligheter
för ungdomarna. Men det viktiga
i dag är ju, att vi skaffar sysselsättning
för de ungdomar, som nu inte har sådan,
och de utgör tyvärr ett mycket stort
antal. Om då en utbildningsform har en
viss nackdel, får man nog lov att finna
sig i den. Att ungdomarna över huvud
taget kommer in i näringslivet är i varje
fall en så avgörande fördel, att man
inte behöver ta hänsyn till någon nackdel,
som eventuellt kan följa med.

Det är ju inte heller så särskilt mycket
i ekonomiskt hänseende, som skiljer
majoriteten och reservanterna åt. Det
är fråga om en uppräkning av anslaget
med 60 000 kronor. Jag tror jag vågar
säga, att aldrig har 60 000 kronor använts
på ett så förnuftigt sätt som om vi,
tack vare dessa 60 000 kronor, åt åtskilliga
ungdomar lyckas bereda arbete i
stället för sysslolöshet.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Axel Andersson
nämnde att det här inte var fråga om
några motionärers förslag, utan att det
var fråga om ett yrkesöverstyrelsens förslag.
Med anledning härav måste jag påpeka
vad de ärade ledamöterna i denna
kammare nog redan vet, att vi på varje
punkt får pruta på ämbetsverkens anslagsäskanden
— det finns inte en petitaframställning
som har godkänts utan
vidare — och vi får pruta även med stora
belopp. Jag vill erinra om att på en

hos hantverksmästare
punkt, som vi nyss här behandlade och
som gällde bidragen till de lokala yrkesskolorna,
fick vi pruta en hel miljon
kronor på vad yrkesöverstyrelsen hade
begärt. Det är väl ändå på det sättet, att
ett ämbetsverk gör en beräkning — jag
hoppas att den är gjord på goda grunder
-— men inom departementet måste
man ändå göra den sammanställning och
den prutning, som är nödvändig vid behandlingen
av petita för riksdagens arbete.
Jag tror därför inte att man kan
komma ifrån detta, och samma förfarande
kommer nog också att tillämpas
i fortsättningen.

Vidare kan det skilja något mellan de
olika ämbetsverken — ibland kan man
ju bli frestad att tro att en del av dem
beräknar anslagen med prutmån, under
det att kanske andra varit mera blygsamma.
Men departementschefen kommer
i varje fall inte ifrån, när han skall
fördela de pengar som är tillgängliga,
att pruta på samtliga äskanden, och detta
gäller inte bara de ämbetsverk, som
lyder under ecklesiastikdepartementet,
utan det gäller myndigheterna under alla
andra departement.

Jag tror, herr talman, att om riksdagen
bifaller det förslag, som departementschefen
och majoriteten inom statsutskottet
här framlagt, innebär detta ett
mycket stort steg framåt. Om vi får behålla
takten här en tid framöver, tror
jag att vi skall komma i ett sådant läge,
att även de nuvarande reservanterna
skall säga, att det här har skett en god
och sund utveckling, liksom på andra
områden.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Då herr Näsström tidigare
sade, att vi måste hålla en viss linje
och att vi också måste hålla en bestämd
takt i utvecklingen på detta område, vill
jag säga, att detta är i princip alldeles
riktigt. Men förhållandena nu med besvärligheterna
på arbetsmarknaden gör,
att man får gå ifrån den linje, som man
annars principiellt skulle hålla. Och för
att nå så långt som möjligt förefaller det
att vara ändamålsenligt att höja bidra -

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Ang. ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom bibliotek

gen till de hantverksmästare, hos vilka
den utbildning det här gäller skall bedrivas.

I övrigt ber jag att få instämma i vad
herr Axel Andersson här har sagt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Kaijser sade vill jag erinra om att
en ökning av antalet bidragsrum med
ett par hundra ju inte kan bli avgörande
för att komma till rätta med den ungdomsarbetslöshet,
som vi nu har. Där
gäller frågan om vi kan sätta i gång nya
centrala verkstadsskolor och nya lokala
yrkesskolor och utöka de redan befintliga
yrkesskolorna. Det är i detta avseende
vi måste göra den stora insatsen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
168, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt lians uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 53.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 169—1S9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 190

Ang. ersättning åt författare för utlåning
av deras verk genom bibliotek

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 74, av
herr Åman, och II: 108, av herr Arvidson,
till Ersättning åt författare för utlåning
av deras verk genom bibliotek
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 015 000 kronor;

b) att motionerna I: 75, av herr Äman,
och II: 109, av herr Arvidson m. fl., icke
måtte av riksdagen bifallas.

I motionerna I: 74 och II: 108 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att ersättningen till författare för utlåningen
av deras verk genom biblioteken
skulle höjas från tre till fyra öre per
boklån och att anslaget på grund härav
skulle uppräknas med 300 000 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av fröken Etmén, fröken Olsson, herrar
Nihifors och Arvidson samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under a hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 74 och
11:108, till Ersättning åt författare för
utlåning av deras verk genom bibliotek
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 315 000 kronor.

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Om stödåtgärder till statens konstfrämjande verksamhet

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid denna punkt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vartdera momentet av
utskottets i den nu ifrågavarande punkten
gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de beträffande
mom. a förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkterna 191—193

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19 b

Om stödåtgärder till statens konstfrämjande
verksamhet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
-att till Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström m. fl. (I: 54) och den andra inom
andra kammaren av fru Lewén-Eliasson
m. fl. (II: 74), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta — med bifall till
Kungl. Maj ds förslag att till Konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor — i skri -

velse till Kungl. Majd anhålla om en
skyndsam prövning av de åtgärder, som
kunde vara möjliga i enlighet med motionernas
syfte, avseende stödåtgärder
för att säkerställa en sund och kulturbefrämjande
utveckling inom statens
konstfrämjande verksamhet, samt om
framläggande av de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Johansson i Stockholm väckt motion
(11:315).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag ävensom med avslag
å motionen II: 315, till Konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor;

b) att motionerna I: 54 och II: 74 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av fröken
Olsson, fru Lewén-Eliasson och herr
Lassinantti, vilka ansett, att utskottet
bort under b hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:54
och II: 74, i skrivelse till Kungl. Maj d anhålla
om en skyndsam prövning av de
åtgärder som kunde vara möjliga i enlighet
med motionernas syfte, avseende
stödåtgärder för att säkerställa en sund
och kulturbefrämjande utveckling inom
statens konstfrämjande verksamhet, samt
om framläggande av de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
denna fråga därför att statsutskottet mot
all förmodan direkt har yrkat avslag på
motionerna nr 54 i denna kammare och
nr 74 i vår medkammare. I dessa har
det hemställts om en skyndsam prövning
av de åtgärder som kan vara möjliga för
att säkerställa en sund och kulturbefrämjande
utveckling inom statens konstfrämjande
verksamhet. Vi har vetskap

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Om stödåtgärder till statens konstfrämjande verksamhet

om att endast ett ytterst fåtal motioner
vinner gehör i respektive utskott och
här i kamrarna, men anledningen till att
jag säger »mot all förmodan» är den att
jag verkligen hade väntat mig ett bifall
till motionerna ifrån statsutskottets sida,
speciellt som det här inte är någon
statsfinansiell fråga.

Då nu statsutskottets majoritet i sin
skrivning, som tacksamt nog är välvilligt
hållen, bestämt förutsätter att Kungl.
Maj:t skall ha sin uppmärksamhet riktad
på spörsmålet om ytterligare statliga
stödåtgärder till ifrågavarande ändamål
och därvid ånyo understrukit sin mening
av år 1957, tycker man att utskottet
denna gång hade kunnat löpa linan
ut och tillstyrka motionen, allra helst
som det mellan statsutskottet å ena sidan
och motionärerna och reservanterna
å andra sidan inte råder delade meningar
om reservationsanslagets storlek.

I fråga om anslagets storlek hade det
varit mer än väl motiverat med en uppräkning
med 150 000 kronor, så att
350 000 kronor hade kunnat ställas till
statens konstråds disposition i enlighet
med vad konstrådet förordat. Bara den
allmänna prisstegringen och den inkomstökning
som skett sedan statens
konstråd såg dagens ljus för elva år sedan
borde särskilt med tanke på utvecklingen
av statens byggnadsverksamhet
motsvara minst det dubbla beloppet. Sålunda
tycker jag att alla skäl talar för
att anslaget för kommande budgetår borde
vara minst 350 000 kronor.

Motionärerna har emellertid tagit hänsyn
till det i många sammanhang påtalade
statsfinansiella läget och föreslagit
bifall till Kungl. Maj:ts förslag om
200 000 kronor för ändamålet. Därutöver
liar vi ansett att riksdagen snarast bör
få ta ställning till de åtgärder som erfordras
för att säkerställa en sund och
kulturbefrämjande utveckling inom det
här aktuella området, bland annat för
att tillförsäkra våra konstnärer rimliga
levnadsvillkor.

Man måste framhålla att samhällets insatser
i detta syfte hittills har varit alltför
blygsamma. Det torde inte vara obekant
att de svenska konstnärernas ut -

gångsläge synes vara bra mycket sämre
än vad som gäller för konstnärerna i
våra nordiska grannländer. Inom många
områden är vårt land ett föredöme men
inte vad beträffar konstnärernas villkor
och arbetsförhållanden.

För närvarande lägger staten ut stora
belopp för att trygga och skapa sysselsättning
åt olika medborgargrupper.
Man kan fråga sig huruvida det då kan
vara rimligt att stödet åt vårt lands
konstnärer hålls nere. I en tid av dämpad
konjunktur utgör konstnärerna en
grupp som drabbas synnerligen hårt,
och därför tycker man att motionärernas
hemställan om en skyndsam prövning
av de åtgärder som kan vara möjliga att
företaga för att förbättra konstnärernas
villkor och arbetsförhållanden borde
kunna anses som rimlig.

Det är egentligen synd att det aldrig
har blivit tillfälle att ta ställning till huvudfrågan,
som på sin tid fanns i Arthur
Engbergs klassiska plan för beredande
av vidgade arbetsuppgifter för
svenska konstnärer. Den s. k. treprocentsregeln
har rekommenderats av
konstnärernas egen organisation KRO
och har av statens konstråd ansetts vara
en acceptabel lösning.

Under alla förhållanden anser jag att
det inte finns någon annan väg att följa
just nu, herr talman, än att riksdagen i
dag bifaller statsutskottets förslag att
till konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 200 000 kronor,
vilket förslag återfinnes i statsutskottets
hemställan på denna punkt under mom.
a) och som ligger helt i linje med motionärernas
och reservanternas mening.
Däremot yrkar jag avslag på utskottets
hemställan under mom. b) och bifall till
den vid punkten fogade reservationen
av fröken Olsson in. fl. Denna utmynnar
i eu anhållan om en skyndsam prövning
av de åtgärder som kan vara möjliga i
enlighet med motionernas syfle, avseende
stödåtgärder för att säkerställa eu
sund och kulturbefrämjande utveckling
inom statens konstfrämjande verksamhet,
samt om framläggande av de förslag
vartill utredningen kan föranleda.

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
liärmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående vartdera momentet av
utskottets i den nu förevarande punkten
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. b förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nyström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
194 mom. b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 195—205

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 206

Om Sveriges medverkan i Unescos
Östern-Västernprojekt

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kostnader för Sveriges medlemskap
i Unesco för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 1 003 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Möller m. fl. (I: 139) och
den andra inom andra kammaren av
herr Kellgren in. fl. (II: 174), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte dels uttala
sig för medverkan i Unescos ÖsternVästernprojekt,
dels ock till täckande av
kostnader härför för budgetåret 1959/60
anvisa ett belopp å 35 000 kronor inom
förslagsanslaget Kostnader för Sveriges
medlemskap i Unesco eller i vart fall
uttala sig för medverkan i projektet i enlighet
med i motionerna i övrigt ifrågasatta
möjligheter.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 139 och II: 174 i vad de
avsåge medelsanvisning under förevarande
anslag, till Kostnader för Sveriges
medlemskap i Unesco för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
1 003 000 kronor;

b) att motionerna I: 139 och II: 174
i vad de avsåge uttalande om Sveriges
medverkan i Unescos Östern-Västernprojekt
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Denna punkt gäller Sveriges
kostnader för deltagande i Unesco.
Det föreligger ingen reservation, och jag
skall försöka fatta mig så kort som möjligt.

Huvudmotionärerna är utomlands på
internationellt uppdrag, och därför tar

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Om Sveriges medverkan i Unescos östern-Västernprojekt

jag mig friheten att framlägga några synpunkter
på och motivera den framlagda
motionen.

Bland Unescos stora projekt är det
nyaste det s. k. Östern—Västern-projektet.
Det är en tioårsplan, som skisserades
på generalkonferensen år 1956. I den
planen ingår framför allt ett utbyte mellan
österns och Västerns länder i fråga
om forskare, föreläsare och stipendiater
samt ett utbyte av klassisk och modern
skönlitteratur, som skulle göras tillgänglig
i dessa två olika kulturkretsar. Det
anses också viktigt att vi reviderar våra
läroböcker —• våra kunskaper om Östern
är nämligen mycket begränsade. Emellertid
måste man nog säga att österns kunskaper
om Västern är ännu mindre. De
är så präglade av forna tiders kolonialmakter,
att Österns länder fått en fullständigt
oriktig uppfattning i många och
långa stycken, om de över huvud taget
vet något alls.

Det berättas att när Västberlins borgmästare
på sin Asien-resa kom till Japan
fann han att japanerna inte hade några
som helst begrepp om Berlin. De trodde
att det var en stad vilken som helst någonstans
i Fjärran västern, som en korrespondent
i Die Welt uttryckte det efter
vad jag läste i en tidning. Under sådana
förhållanden förstår vi nog att det
behövs ett upplysningsarbete.

Stor vikt har dock lagts vid det ömsesidiga
utbytet. Det är inte fråga om att
bara bibringa Östern våra kunskaper,
utan vi har också åtskilligt att hämta
därifrån.

.Sverige har anslutit sig till detta kulturutbyte
mellan Östern och Västern genom
Unesco efter samråd med statsmakterna;
men till det arbetet fordras pengar,
och till vår besvikelse togs i statsverkspropositionen
inte upp några medel
till denna verksamhet. Det var därför vi
väckte eu motion.

Jag tar till orda i detta ärende därför
att jag som medlem i Unescos arbetsutskott
fått en viss inblick i dessa saker,
och inom arbetsutskottet ansåg vi oss
icke kunna åstadkomma någonting av
detta projekt utan pengar. Den kommitté,

som tillsattes med regeringens medgivande
och som nu har suttit ett år och dragit
upp riktlinjerna, står faktiskt inför
att lägga ned verksamheten. Det skulle
egentligen, om det vore ärligt, sägas ifrån
både till de nordiska länderna, som bedriver
ett samarbete på denna linje, och
till högkvarteret i Paris, att det är mycket
litet Sverige förmår göra med de små
resurser som vi har. Det är, tycker vi,
ganska beklagligt för Sveriges räkning.

Det framstår åtminstone som en utväg
att rädda kommittéarbetet över till tider
när statsfinanserna tillåter mera av pekuniärt
understöd till detta arbete.

Hälften av de 81 medlemsstaterna har
gått in för detta projekt och arbetar mycket
positivt efter dess linjer. Det är emellertid
ett nästan hopplöst företag att
pressa in detta projekt i Unescos ordinarie
arbete.

Utom de pengar vi har begärt hade vi
också hoppats — och det är kanske det
mest beklagliga att vi inte har fått detta
— att riksdagen skulle uttala sig för Sveriges
medverkan i Östern—Västern-projektet.
Att inte detta har kunnat ske förefaller
mig mycket beklagligt. Ett sådant
uttalande skulle ha inneburit ett stöd
för Unescos arbete här i landet. Jag tror
att ett dylikt instämmande skulle ha betytt
en hel del och stärkt tillförsikten
inte bara inom den lilla krets som aktivt
arbetar med detta, utan också inom den
vidare opinionen. Jag är övertygad om
att de flesta av oss är fullt medvetna om
det viktiga i att Sverige deltar i detta
arbete. Det är ju ett led i arbetet för fred
och internationell utjämning, vilket Sverige
såsom ett av världens rikaste länder
och såsom den stat, som har den högsta
levnadsstandarden på jordklotet, ändå
borde vara bland de främsta att utföra.
Men då måste vi ha ekonomiska resurser
härtill, och även om statsfinanserna nu
beklagligtvis är sådana, att vi inte anser
oss kunna yrka på några större anslag,
hade vi hoppats på riksdagens stöd. Jag
tycker det är beklagligt, att utskottets
skrivning på denna punkt inte blivit mera
positiv.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

Interpellation ang. utbildningen av yrkeslärare

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 207—209
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 210 och 211
Lades till handlingarna.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 176, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 30 juni 1943 (nr 444)
om tillståndstvång för byggnadsarbete,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

145, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 148, angående statligt stöd till jordbrukets
rationalisering, m. in.;

nr 151, angående vissa pensionsfrågor
för statsanställda m. fl.;

nr 152, angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. m.; och

nr 153, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Interpellation ang. utbildningen av
yrkeslärare

Herr SUNDIN (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Staten, landstingen och
kommunerna har gjort betydande investeringar
i verkstads- och yrkesskolor för
att industriens ökande behov av utbildad
arbetskraft skall kunna tillgodoses. Dess -

värre har utbildningen av lärare för yrkesundervisningen
inte kunnat hålla
samma utvecklingstakt, och en besvärande
eftersläpning föreligger. Brist på kvalificerade
lärare finns sålunda på många
håll. För att fylla luckorna har i stor utsträckning
skickliga yrkesarbetare tagits
i anspråk för läraruppgifter. Detta är givetvis
inte något fel, tvärtom, men erfarenheterna
ger vid handen att undervisningsresultaten
i alltför många fall inte
blivit vad man hade önskat och i nivå
med de krav som ställes från industrihåll.
Orsakerna härtill torde vara brister
i förmågan att undervisa. Man kan heller
inte begära att en i och för sig duktig
och erfaren yrkesman skall ha möjligheter
att utan tillfredsställande pedagogisk
utbildning kunna göra en fullgod insats
som lärare.

Svårigheterna på detta för näringslivet
så viktiga område är givetvis, att yrkeslärarutbildningsfrågan
inte lösts. Den.
befinner sig fortfarande på utredningsstadiet.
Enligt vad ecklesistikministern
nyligen upplyst riksdagen är ett delbetänkande
med förslag till utbildning av
lärare i yrkesämnena för industri och
hantverk att emotse inom en snar framtid.
Man får hoppas att betänkandet
framlägges i så god tid att proposition
i ärendet kan komma till nästa års riksdag.
Men även om så sker och en reform
på området träder i kraft med minsta
möjliga dröjsmål kommer åtskilliga år att
förflyta innan dess praktiska verkningar
når ut till de lokala yrkesskolorna och
påverkar undervisningens kvalitet. Med
hänsyn tagen härtill synes det vara angeläget
att provisoriska åtgärder skyndsamt
vidtages med syfte att öka möjligheterna
för yrkeslärare med bristfällig pedagogisk
utbildning att genomgå kompletterande
kurser i undervisningsteknik.

Det är enligt min uppfattning så mycket
mer angeläget att kursverksamhet av
detta slag intensifieras som man kunnat
iaktta en tilltagande tendens hos industriledare
att hysa misstro mot yrkesoch
Verkstadsskolornas yrkesutbildande
verksamhet. På sina håll ifrågasättes
t. o. m. lämpligheten av att ta industriens
bästa arbetare från den omedelbara pro -

Fredagen den 24 april 1959

Nr 14

Interpellation ang. utbildningen av yrkeslärare

duktionen för att ge dem läraruppgifter,
för vilka de saknar tillfredsställande
pedagogisk kompetens och som kan leda
till att deras elever inte får det mått av
utbildning som är önskvärd och behövlig
med hänsyn till den hårda konkurrensen
på världsmarknaden.

Det finns å andra sidan ingen anledning
att undervärdera den kursverksamhet
som pågår i kungl. yrkesöverstyrelsens
regi, men man kan ställa frågan,
om vi i vårt land inte kan mobilisera
än mer kraft på uppgiften att förbättra
yrkesutbildningens kvalitet. Har verkligen
alla tillgängliga såväl personella
som tekniska resurser tagits i anspråk
för fortbildning av yrkeslärare? Kan
t. ex. inte hantverksinstitutet utnyttjas
bättre? Där finns ju en utomordentligt
god maskinutrustning och ändamålsenliga
lektionssalar.

Med hänvisning till vad här anförts
anhålles om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande frågor: 1)

Har herr statsrådet uppmärksammat
att bristerna på yrkesutbildningens område
utgör ett akut problem för industrien? 2)

Är herr statsrådet beredd att, i avvaktan
på förutsättningar för en långsiktig
lösning av yrkeslärarnas utbildningsproblem,
vidtaga åtgärder med syfte att
intensifiera den kursverksamhet som bedrives
för fortbildning av lärare inom
yrkes- och verkstadsskolor?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av motioner om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att till
Europarådet avgiva viss förklaring rörande
den europeiska domstolen för de
mänskliga rättigheterna;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om godkännande av en över -

enskommelse angående flyktingar som
äro sjömän; samt

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående överförande till Finland
av visst gränsområde i Muonio älv;

konstitutionsutskottets memorial nr
17, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/00 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

68, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 70, i anledning av väckta motioner
om ersättning till distriktsläkaren
Sigrid Nygren i anledning av obefogat
åtal; samt

nr 71, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1959/60 till Allmänna läroverken:
Avlöningar;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 31, i anledning av väckta motioner
om skärpta åtgärder mot skattefusk; -

Nr 14

Fredagen den 24 april 1959

nr 33, i anledning av väckta motioner
angående tillverkning och försäljning av
ciderdrycker med viss alkoholhalt;

nr 34, i anledning av väckta motioner
om upphävande av fjärde stycket punkt
2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
(avsättning till pensionsstiftelse
i familjebolag); samt

nr 38, i anledning av väckta motioner
angående utskänkningsskatten å
spritdrycker m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.;

nr 24, i anledning av väckta motioner
om åtgärder i syfte att stödja den
mindre företagsamhetens kontakter med
den internationella marknaden; samt
nr 25, i anledning av väckta motioner
angående svensk anslutning till ett planerat
västeuropeiskt frihandelsområde;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av 7 § lagen om moderskapshjälp; nr

16, i anledning av väckta motioner
om visst tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen; nr

20, i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av 42 § vägtrafikförordningen; nr

22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207); samt
nr 23, i anledning av väckta motioner
om införande i körkort av uppgift om
innehavarens blodgrupp;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande anslag till Fis -

kerilånefonden, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar, m. m.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

21, i anledning av väckta motioner
angående generell hyreshöjning i saneringsmogna
eller utdömda fastigheter;

nr 22, i anledning av väckta motioner
om utredning angående näringsforskningen;
samt

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående riktlinjer för ungdomens etiska,
moraliska och sociala fostran, m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 470, av herr Strand m. fl., om pension
till avlidne, förre förste stenografen
Albert Lundmans änka;

nr 471, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
m. m.; samt

nr 472, av herrar Sveningsson och
Alexanderson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 22 juni
1939 (nr 314) om villkorlig dom.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 17.56.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 28 april 1959

Nr 14

Tisdagen den 28 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 20, 21
och 22 innevarande månad.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 27 april 1959.

Till justitiedepartementet hade den 24
april 1959 från länsstyrelsen i Kristianstads
län inkommit fullmakt för landstingsmannen
Ernst W. Olsson, Leråkra,
Edestad, vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av
riksdagens första kammare i stället för
avliden ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs
inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Det antecknades, att herr Olsson,
Ernst, utsetts att inträda såsom ledamot
av kammaren i stället för herr Wolgast,
vilken avlidit.

Herr Olsson, Ernst, infann sig nu och
intog sin plats i kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
8, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under

åttonde huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 145,
angående vissa tjänster vid kommunikationsverken.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 148, angående statligt stöd till jordbrukets
rationalisering, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 151, angående vissa pensionsfrågor
för statsanställda m. fl.; och
nr 152, angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 153, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr 470, av herr
Strand m. fl.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

471, av herr Bengtson m. fl., samt
nr 472, av herrar Sveningsson och
Alexanderson.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 2—4, konstitutionsutskottets
memorial nr 17,
statsutskottets utlåtanden nr 10 och 67
—70 samt memorial nr 71, bcvillnings -

Nr 14

Tisdagen den 28 april 1959

Interpellation ang. universitetens och högskolornas organisation

utskottets betänkanden nr 28, 31, 33, 34
och 38, bankoutskottets utlåtanden nr 22,
24 och 25, andra lagutskottets utlåtanden
nr 15, 16, 20, 22 och 23, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 22 och 25 ävensom
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 21—23.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslagsbehovet för
budgetåret 1959/60 till sjöbefälsskolorna
m. m.;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av svenska träforskningsinstitutet
m. in.;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade riktlinjer
för den statliga exportkreditgarantiverksamheten
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare ersättningar
till förutvarande ombordanställda
m. fl. å motorfartyget Ningpo jämte
i ämnet väckt motion;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
lärarhögskola i södra Sverige jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 78, i anledning av väckta motioner
angående uppräkning av den under Inkomster
av statens kapitalfonder upptagna
inkomsttiteln Statens bosättningslånefond; nr

79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; nr

80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående införlivande med
statens järnvägar av Stockholm-Roslagens
järnvägar; samt

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängning av det
skandinaviska luftfartssamarbetet inom
SAS m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 37, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
om särskilda investeringsfonder för förlorade
inventarier och lagertillgångar,
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av väckta motioner
angående utredning av näringslivets betingelser
i Bohuslän, m. m.;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 4 mars 1955 (nr 110) om
Sveriges allmänna hypoteksbank och
om landshypoteksföreningar, m. m.;

nr 27, i anledning av väckta motioner
om sådana riktlinjer för finans- och
kreditpolitiken att småföretagsamlietens
intressen tillgodoses; samt

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående utredning om näringslivets lokalisering;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att skydda
Djurgårdens mark från exploatering.

Interpellation ang. universitetens och
högskolornas organisation

Herr PALME (s) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I sitt den 10 december
1957 avgivna remissvar å universitetsutredningens
första betänkande framhöll
Sverges Socialdemokratiska Ungdomsförbund
(SSU) bl. a. följande:

»Universitetsreformens genomförande
bygger på utredningens förslag om en
automatisk avpassning av undervisningens
resurser till studentantalets växlingar.
Detta förslag förefaller så nödvändigt
och så självklart, att det snarast är

Tisdagen den 28 april 1959

Nr 14

Interpellation ang. universitetens och högskolornas organisation

överraskande att det inte genomförts
för åtskilliga decennier sedan.

Detta system förutsätter emellertid att
de organisationsplaner, som de akademiska
myndigheterna skall utarbeta,
fyller de anspråk som utredningen uppställer.
Hittillsvarande erfarenheter ger
icke anledning till överdriven optimism
härvidlag. SSU tillåter sig allvarligt betvivla
att — även om de föreslagna expertgrupperna
inrättas och undervisningsnämnderna
erhåller erforderlig
förstärkning — de svenska universiteten
och högskolorna är organisatoriskt
rustade att företa en så pass genomgripande
omläggning av sitt arbete som utarbetandet
och genomförandet av effektiva
undervisningsplaner av föreslagen
typ innebär.

Universitetens styrelseskick är föråldrat
och föga anpassat till de stora
uppgifter som förestår i dagens och
framtidens samhälle. Bland annat beror
detta på att såväl den beredande uppgiften
som den reella beslutanderätten
i flertalet frågor av betydelse ligger hos
professorerna. Dessa befattningshavare
utses enbart på grundval av vetenskapliga
meriter. Det faller ingen skugga på
deras eminenta skicklighet på sitt specialområde
om man konstaterar, att det
mera är en slump om de besitter de pedagogiska
och organisatoriska insikter
som krävs bl. a. för en reformering av
undervisningen.

Dessa förhållanden understryker den
avgörande betydelsen av den djupgående
omstöpning av universitetens och
högskolornas organisation som ännu
kvarstår på universitetsutredningens arbetsprogram.
»

Förbundet framhöll vidare, att »den
positiva effekten av åtgärderna synes
vara i hög grad beroende av de förslag
som utredningen kommer att framlägga

som resultat av sitt fortsatta arbete. Förslaget
om organisationsplaner och en
automatisk anpassning av anslagen efter
studentantalets växlingar torde exempelvis
bli något av ett slag i luften om
inte universitetens organisation blir föremål
för en genomgripande omstöpning».

De ovannämnda expertgrupperna har
icke tillsatts. De farhågor som kom till
uttryck i remissvaret synes sedermera
i icke ringa utsträckning ha besannats.

Med hänvisning till vad här anförts
anhåller jag om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få rikta följande
fråga:

Har herr statsrådet sig bekant om
universitetsutredningen ämnar ta upp
frågan om universitetens och högskolornas
administration och organisation till
behandling eller ämnar statsrådet i annan
ordning ta upp denna fråga till allsidig
prövning?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Hanson, Per-Olof, och herr Bergh,
Hagnar, undertecknad motion, nr 473, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i valutalagen
den 22 juni 1939 (nr 350) så
ock om fortsatt giltighet av samma lag,
in. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.10.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Onsdagen den 29 april förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. kostnadsfördelningen mellan kommuner,
som samverka på skolväsendets
område

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
Edenman hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Anderbergs
interpellation angående kostnadsfördelningen
mellan kommuner,
som samverka på skolväsendets område.
Svaret, vilket omedelbart före sammanträdet
i stencilerad form utdelats till
kammarens ledamöter, finnes såsom bilaga
fogat vid detta protokoll. Herr statsrådet
EDENMAN erhöll nu ordet och
lämnade en kort sammanfattning av
svaret.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det upplysande, utförliga och rejäla
svaret på min interpellation.

Kommunalfolket runt om i detta land
kommer att med intresse taga del av
den redogörelse som här lämnats. Så
länge normerna för den kommunala
samverkan ej är utfärdade, är det mycket
svårt att få till stånd överenskommelser
om samverkan på enhetsskolans högstadium.
De kommunala organen vill ha
möjlighet att något så när kunna bedöma
de ekonomiska konsekvenserna av ett
samgående. Därför hälsas med tillfredsställelse
att det aviserade förslaget till
anvisningar kan påräknas under vårens
lopp.

Jag är väl medveten om att utarbetandet
av anvisningarna är ett verkligt
besvärligt problem, men det måste lösas
om skolreformen skall kunna genomföras
på det sätt som tänkts. Statsrådets
understrykande av att befogenheten att
föreskriva samverkan tvångsvis bör an -

vändas återhållsamt och i regel endast
som en sista utväg för att få till stånd
en förnuftig skolorganisation gladde
mig. Anvisningarna kommer att få stor
betydelse vid de frivilliga uppgörelserna,
antingen dessa sker enligt avtalseller
kommunalförbundsformen. Det anses
att svårigheterna vid beräkningen,
vilken metod man än använder, ligger i
att kommunernas kapitalredovisning inte
är ordnad efter enhetliga normer. Jag
vill i anslutning till detta säga att kommunförbunden
för ett par år sedan beslöt
att medverka till att kommunerna
skulle gå in för en enhetlig kapitalredovisning,
och i största utsträckning har
en sådan övergång skett. Detta behöver
därför inte bidraga till att öka svårigheterna
med uppgörande av anvisningarna.
Det framgår också av svaret att samarbete
ägt och äger rum mellan ecklesiastikdepartementet
och kommunförbunden
för att snarast komma fram till
ett bärande förslag. För att komma till
rätta med dessa svåra problem behövs
ett samarbete, och för det redan igångsatta
samarbetet mellan berörda parter
ber jag att på kommunförbundens vägnar
få tacka.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till bankoatskottet
motionen nr 473, av herr Hanson,
Per-Olof, och herr Bergh, Ragnar.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 72—81, bevillningsutskottets
betänkanden nr 37 och
44, bankoutskottets utlåtanden nr 23 och
26—28 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 24.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: -

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Om enskildas aktieförvärv i statsägda bolag

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöslietsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/
57, m. m.;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus in. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt förre
tjänstemannen vid Shanghai Municipal
Council A. Th. Dahl; samt

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anställningsformen
för vissa assistenter vid lantbruks-,
veterinär- och skogshögskolorna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om enskildas aktieförvärv i statsägda
bolag

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 66, i anledning av väckta motioner
om enskildas aktieförvärv i statsägda
bolag.

1 två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Euterlöf in. Jl. (1:124) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjaltnar -

son m. fl. (II: 143), hade hemställts, att
riksdagen måtte 1) besluta, att aktierna
i AB Statens skogsindustrier skulle —
med beaktande av önskemålet om största
möjliga spridning — under budgetåret
1959/60 utbjudas till försäljning till ett
pris som fastställdes av en därtill utsedd
värderingsnämnd, 2) besluta, att de av
staten från Trafik AB Grängesberg-Oxelösund
förvärvade aktierna i Luossavaara-Kiirunavaara
AB skulle — jämväl
med beaktande av önskemålet om största
möjliga spridning — under budgetåret
1959/60 utbjudas till försäljning till ett
pris som fastställdes av en därtill utsedd
värderingsnämnd, 3) i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte utse ovannämnda värderingsnämnder
samt underställa 1959 års höstriksdag
de av värderingsnämnderna fastställda
försäljningspriserna för godkännande.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Per-Olof Hanson (1:235)
och den andra inom andra kammaren av
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå
(11:296), hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om en skyndsam utredning rörande
frågan i vilken utsträckning och under
vilka former det kunde vara lämpligt
att försälja aktier i statsägda företag till
enskilda köpare.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:124 och 11:143 samt I:
235 och II: 296 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

1) av herrar Birke, Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Bohman, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 124 och II: 143 samt med avslag
å motionerna I: 235 och II: 296,

1. besluta, att aktierna i AB Statens
skogsindustrier skulle — med beaktande

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Om enskildas aktieförvärv i statsägda bolag

av önskemålet om största möjliga spridning
— under budgetåret 1959/60 utbjudas
till försäljning till ett pris, som fastställdes
av en därtill utsedd värderingsnämnd,

2. besluta, att de av staten från Trafik
AB Grängesberg-Oxelösund förvärvade
aktierna i Luossavaara-Kiirunavaara AB
skulle — jämväl med beaktande av önskemålet
om största möjliga spridning —
under budgetåret 1959/60 utbjudas till
försäljning till ett pris som fastställdes
av en därtill utsedd värderingsnämnd,

3. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kung], Maj :t måtte utse nämnda
värderingsnämnder samt underställa
1959 års höstriksdag de av värderingsnämnderna
fastställda försäljningspriserna
för godkännande;

2) av herrar Ivar Johansson, Sundelin,
Pälsson, Axel Johannes Andersson och
Jacobsson, fröken Elmén, herr Nihlfors,
fröken Vinge samt herr Gustafsson i
Kårby, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del lyda så, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 235 och II:
296 samt med avslag å motionerna I: 124
och 11:143, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning av frågan om
försäljning till enskilda av aktier i statsägda
företag.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Frågan om försäljning
till enskilda personer av aktier i statsägda
bolag har för varje år fått allt
större aktualitet. Det är ur allmänna
synpunkter angeläget att sparandet i
vårt land ökar och att möjligheter till
värdebeständiga sparformer skapas. Därvid
bör även aktieförvärv kunna komma
i fråga, inte minst därför att sparandet
därigenom direkt kommer produktionen
till godo. Aktieförvärv möjliggör
en ur allmänna demokratiska synpunkter
betydelsefull breddning av det
personliga ägandet.

Åtgärder bör därför snarast vidtas i
syfte att i lämpliga former utbjuda statsägda
företags aktier. Vissa problem kan

givetvis aktualiseras i samband därmed
och kan därför vara förtjänta av en
utredning. I motionerna I: 124 och II:
143 åsyftas emellertid allenast försäljning
av aktierna i LKAB och AB Statens
skogsindustrier. Såsom anföres i nämndda
motioner har liknande försäljningsåtgärder
företagits i andra länder i Europa.

För två år sedan beslöt t. ex. den
österrikiska koalitionsregeringen på initiativ
av Volkspartei men med samtycke
även av socialdemokraterna att delprivatisera
två bankföretag i statens ägo,
nämligen Credit-Anstalt-Bankverein och
Österreichische Länderbank. För ändamålet
emitterades i det sammanhanget
345 000 folkaktier, representerande ett
nominalvärde av 300 miljoner Schilling
eller ca 40 procent av aktiekapitalet i
de båda företagen.

Emissionerna mottogs med enormt intresse
av allmänheten och övertecknades
på kort tid, varför begränsning måste
genomföras. Detta starka intresse för
denna nya sparform blev en stor överraskning
för socialdemokraterna.

Nu senast har i Västtyskland beslutats
att emittera 300 000 folkaktier å nominellt
100 DM i Preussag, ett företag med
cirka 22 000 anställda och med intressen
i metall-, stenkols- och oljeutvinning.
Genom emissionen skulle företagets aktiekapital
höjas från 75 till 105 miljoner
I)M. Berättigade att inköpa de nya aktierna
vore företagens anställda samt
personer med mindre än 16 000 DM i deklarerad
inkomst. Varje person skulle få
köpa högst 5 aktier. Emissionen öppnades
för teckning den 24 mars i år och
blev en enorm succés — köbildning uppstod
tidvis i banklokalerna. Emissionen
fulltecknades mycket snabbt. Intresset
för aktieförvärv överträffade de djärvaste
förväntningar.

Även i USA har aktiesparandet fått
vidsträckt omfattning.

När aktieförsäljningen har haft sådana
framgångar i andra länder finns all anledning
antaga att motsvarande intresse
även skall finnas här i Sverige.

Reservanterna anser därför att de av
staten förvärvade aktierna i LKAB samt

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Om enskildas aktieförvärv i statsägda bolag

aktierna i AB Statens skogsindustrier
bör utbjudas till försäljning redan nästa
budgetår till pris, som kan fastställas av
en särskild värderingsnämnd. Detta förslag
— som vi redan förra året väckte
—• har enligt vår uppfattning, i synnerhet
vad gäller ASSI, vunnit i styrka med
hänsyn till den statsfinansiella situationen
och de krav på ytterligare skattefinansierade
investeringar i företaget,
som framlagts i årets budget.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till reservationen nr 1.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
finns fogad en reservation, betecknad
som nr 2, och vi som står för den
reservationen liar ansett att de i motionerna
framförda synpunkterna kan vara
värda att beaktas och att man i varje
fall bör försöka utreda den här frågan.
Det är en ståndpunkt som har intagits
från vårt håll tidigare. Vi anser
nämligen att detta är en så pass invecklad
fråga att det är litet för djärvt att
gå med på ett förslag om att redan nu
besluta att försälja aktierna i LKAB och
ASSI. Vi som står för reservation nr 2
har alltså ansett att utskottet bort föreslå
en utredning för att få denna fråga
klargjord.

Jag skall inte ta upp tiden längre med
att utveckla vår ståndpunkt. Av vad jag
sagt torde klart framgå, att vi inte biträder
förslaget om försäljning nu utan
vill ha en utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den med 2 betecknade reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Vi hade så sent som i
december månad i fjol en mycket lång
debatt i denna fråga, och därför finner
jag inte anledning att nu upprepa vad
som vid det tillfället blev sagt från utskottets
sida. .lag vill bara konstatera att
det inte har inträffat någonting nytt som
kan ge anledning för riksdagen att inta
en annan ståndpunkt i (lag än riksdagen
intog den gången.

4 Första kammarens protokoll 1959. Nr 14

När man bedömer motionerna kvarstår
det huvudintrycket, att högerns
åstundan inte främst är en spridning av
aktierna för att så att säga vidga det
personliga ägandet, utan det primära är
att åstadkomma en privatisering av ASSI
och LKAB.

Det var en av talarna i decemberdebatten
som framhöll att statens dominans
i Norrbotten inte var till fördel för
länets invånare. Jag tror emellertid att
uppfattningen hos flertalet av invånarna
i Norrbotten snarast är den motsatta.

Reservationen nr 2, som herr Sundelin
har talat för, går ut på att frågan
skall bli föremål för ytterligare utredning.
Såvitt jag förstår föreligger emellertid
intet hinder för att man inom den
redan arbetande utredningen om de statliga
företagsformerna skulle kunna ta
upp just sådana saker som i vilken män
man kan ge enskilda möjlighet att äga
aktier i dessa bolag och andra frågor
som sammanhänger med äganderätten
till de statliga bolagen. Jag tycker därför
inte att det finns anledning att sätta
i gång en särskild utredning i denna
fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Låt mig först och främst
konstatera att herr Holmqvist har bekräftat
att ingenting hindrar utredningen
om de statliga företagsformerna att
ta upp denna fråga. Det är väl möjligt
att ingenting hindrar detta, men man
vet inte om utredningen gör det. De
upplysningar vi införskaffat hittills tyder
på att utredningen inte ämnar uttala
sig i denna sak, om inte riksdagen
tar ett initiativ. Får man fatta herr
Holmqvist så, att han vill ge utredningen
eller departementet en körare, så att
utredningen verkligen tar upp denna
sak?

Den fråga det här gäller har av olika
anledningar fått allt större aktualitet.
Jag erinrar också om att det finns ett
femtiotal olika statliga aktiebolag. Det
är följaktligen en rad olika typer, som

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Om enskildas aktieförvärv i statsägda bolag

det väl finns anledning alt granska ur
dessa synpunkter.

Folkpartimotionerna i denna sak har
tillkommit mot bakgrunden av att det
ändå är en ganska komplicerad fråga
man ger sig in på. Det finns många skäl
för och emot försäljning av aktierna.
Jag skall inte försöka någon inventering
här. Låt mig bara säga, att jag finner
det motiverat att man, innan man ger
sig in på att försälja aktier i statliga bolag,
bör pröva både vilka aktier det kan
vara fråga om att sälja och i vilken omfattning
det skall ske.

Vi har ju i utlandet — en föregående
talare var inne på den frågan —
sett många exempel på hur man här försökt
gå fram, och hittills har man uppnått
ganska lyckade resultat. Det är inte
bara i Tyskland som man har gett sig in
på den här linjen. Från mina utgångspunkter
måste jag säga att jag inte kan
se något skäl varför utvecklingen i detta
avseende bara skulle gå i en riktning,
d. v. s. att tillföra staten fler och fler
företag. Ofta är det ju anledningar av
rent tillfällig natur, som har lett till att
ett företag har tagits om hand av staten.
Jag kan inte se något skäl varför
man inte skulle kunna gå den andra
vägen och sålunda sälja statliga företag
helt eller delvis. Det finns en del allmänna
skäl att göra det. Vi vet alla att
den svenska aktiemarknaden lider en
markant brist på material. Om man kunde
få flera papper på börsen skulle det
vara en hälsosam utveckling. Detta är av
intresse även ur den synpunkten att
bland annat ett stort livförsäkringsbolag
har anmält intresse för att skapa en ny
försäkringsform, som bygger på att företaget
finge möjlighet att placera fonder
i aktier, vilket skulle ge större möjlighet
än man nu har att få en någorlunda
värdesäker placering. Jag vet ju
att statsmakterna har intagit en ytterligt
restriktiv hållning, när det gäller att
ge försäkringsbolagen möjlighet att placera
fonder i aktier. Jag kan inte inse
att detta skulle behöva fortsätta. Vad
som har inträffat genom det sätt på vilket
man har fört denna politik, vilken
tvingat försäkringsföretagen att placera

fonder i .statliga obligationer och sådant,
är faktiskt att försäkringstagarna
fått subventionera denna statliga upplåning.
Det finns enligt min mening inte
någon anledning att fortsätta med en
sådan politik. Jag finner alltså mycket
goda skäl tala för en utredning i denna
riktning och ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till reservation nr 2.

Häri instämde herr Aastrup (fp).

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag åsyftade med mitt
föregående anförande inte att ge utredningen
någon körare att ta hand om de
här frågorna. Jag måste erkänna att jag
inte har så särskilt stora sympatier för
motionen. När herr Hanson här talar
om en utveckling som lett till att staten
har tagit hand om allt fler och fler företag
och att vi därför också borde gå
den motsatta vägen, så vill jag be herr
Hanson ge oss några exempel på företag
som staten har förvärvat för att vidga
sitt inflytande över näringslivet. När
vi här talar om ASST, vill jag erinra om
att det ju helt enkelt förhöll sig så att
staten var nödsakad att överta företaget
för att hålla det hela i gång. Om man
ser tillbaka på utvecklingen förhåller
det sig ingalunda på det sättet att staten
med stor aptit sett sig om efter företag
att ta hand om. I verkligheten har
det varit så, att statens insatser snarast
fått bli räddningsaktioner på områden,
där den enskilda företagsamheten inte
kunnat göra sig gällande när de verkligt
stora svårigheterna uppstått.

Som jag ser saken har statens engagemang
varit starkt motiverade och det
borde vi alla kunna erkänna, men jag
tycker det är felaktigt att framställa saken
på det sättet att staten önskat slå
under sig så stora delar av näringslivet
som möjligt.

Herr talman! Jag har ingenting ytterligare
att tillägga.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Nu måste jag medge att
herr Holmqvist gjorde mig litet besvi -

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Om enskildas aktieförvärv i statsägda bolag

ken. Jag läste in i hans första yttrande
en förhoppning att utredningen om de
statliga företagsformerna skulle kunna
titta på de här frågorna. Men nu låter det
helt annorlunda. Nu tycker herr Holmqvist
inte alls att den skall göra det. Han
vill inte förbjuda det men inte heller
uppmana utredningen att göra det. Det
tycker jag är en beklaglig reträtt, om
man får använda ett så starkt uttryck.

Jag sade i mitt anförande att det otvivelaktigt
förhåller sig så, att det ofta
varit tillfälliga omständigheter som
gjort att man från tid till annan funnit
anledning att överföra ett företag i
statlig ägo. Jag skall inte diskutera huruvida
det vid respektive tidpunkt var
berättigat eller inte. Jag föreställer mig
att det som regel funnits mycket goda
skäl, men vad jag velat inprägla var att
det inte är säkert att det råder samma
förhållande nu så att det finns samma
anledning att kvarhålla dessa företag
under statlig regi. Därför finns det anledning
att titta på det här.

Vidare finns det ett motiv till, som
jag inte berörde i mitt första anförande,
och det är statens stora upplåningsbehov,
som man skulle kunna minska
avsevärt om man fick sälja aktier i statliga
företag. Detta är en aspekt som jag
tycker man bör ha med i bilden.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Jag blev litet förvånad,
när jag hörde herr Holmqvist först säga
att det fanns en utredning, som kunde
ta hand om detta ärende och pröva
det, och sedan i det andra anförandet
säga att han inte var angelägen om att
detta ärende blev utrett. Jag tycker inte
att det skulle finnas något hinder mot
att låta enskilda få köpa aktier, om de
vill, även i statsägda företag. Vi har
ju sådana företag som AB Svenska tobaksmonopolet
och AB Vin- och spritcentralen,
som inte är helt statsägda
företag. Det är väl ingen olycka som
sker, om enskilda har aktier i dessa företag.

Jag tror alt de som vill spara har ett
mycket stort intresse av att köpa ak -

tier i statliga företag; varför inte då låta
dem få göra detta? Om man skall införa
en sådan möjlighet, är det kanske
angeläget att man gör en utredning om
detta problem, och det tycker jag är
lämpligt att göra. Men man bör inte
försöka att på alla sätt mota en sådan
utredning. Det visar bara att man på
vissa håll är ytterst rädd för att låta
den enskilde få en insyn i statens affärer.
Jag tror att det finns all anledning
att låta allmänheten se, hur denna
verksamhet bedrivs. Jag tänker mig inte
heller att staten skall avhända sig
aktiemajoriteten. I så fall kan det inte
bli några större skador, om den enskilde
medborgaren får skaffa sig en aktie i ett
statligt företag.

Jag skall, herr talman, biträda den
reservation, som går ut på en utredning
av denna fråga, ty en sådan anser jag
vara nödvändig.

Jag yrkar därför bifall till den med
2 betecknade reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Hade jag så varmt
åstundat att denna fråga skulle utredas,
är det klart att jag kunde ha befunnit
mig bland motionärerna. Men det gör
jag inte. Vad jag sagt är att vi har en
utredning, där frågorna kan prövas i
den mån det föreligger intresse för dem.

Sedan vill jag helt kort säga till herr
Elofsson att det väl ändå är att ta litet
för enkelt på frågan, när man föreställer
sig att medborgarna skulle kunna
skaffa sig insyn i statens företagsamhet,
om de ägde en och annan aktie i ett
statligt företag. Jag tror att vi knappast
när det gäller dessa stora företag
kan räkna med att innehavet av en
aktie skulle ge någon slags fribiljett till
insyn i den statliga företagsamheten.
Jag tror att det är att ställa alltför stora
krav i detta avseende. Men jag menar
att i och för sig skall detta skäl
naturligtvis inte vara avgörande. Redan
nu finnes ju möjligheter för människor
att förvärva aktier. Vi bör inte bortse
från de väldiga svårigheter, som uppstår
när man rätt skall uppskatta viir -

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Om enskildas aktieförvärv i statsägda bolag

det av aktierna i exempelvis LKAB — fortsättning på denna väg. Men jag ber
det är ingen som vill förneka att det att få särskilt understryka vilken utoruär
synnerligen problematiskt hur man ordentligt lättande effekt som en åtgärd
skall uppskatta värdet av dessa aktier, av denna karaktär skulle få i det synDet
är även många andra saker som nerligen beträngda läge i vilket vi nu
gör att man sannerligen borde vara mer befinner oss.

tveksam än man tycks vara från motio- Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
närernas sida. till reservation 1.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Holmqvist säga att det inte är någonting
som hindrar att man köper mer än en
aktie — man kan ju köpa fler aktier.
Jag tycker att det skulle vara ett mycket
stort intresse från allmänhetens sida
i vårt land att köpa aktier även i statens
företag; man får ju köpa aktier i enskilda
företag och kunde då jämföra
vilka företag som ger mest i utdelning.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag kan instämma i allt
vad herr Birke anförde till stöd för reservation
1. Nu har diskussionen i hög
grad kommit att gälla frågan om utredning
eller inte utredning. Jag erkänner
gärna att om det rådde normala förhållanden
och vi hade tiden för oss, så vore
det mycket naturligt, om man menade
att frågan borde göras till föremål för
särskild utredning, innan man ens tar
ett första steg. Men jag ber att få anknyta
till vad herr Per-Olof Hanson yttrade
i sitt senaste anförande, då han
framhöll att statens stora upplåningsbehov
är ett ytterligare skäl för att vidta
åtgärder i denna riktning. Det är icke
minst detta skäl som har förestavat den
motion vilken jag har varit med om att
bära fram i denna kammare. Just i det
läge vi nu befinner oss måste vi tillvarataga
alla möjligheter vi har för att
lätta behovet av statlig upplåning. Därför
menar vi att man redan nu bör ta
det första steg som vi här föreslår beträffande
LKAB och ASSI med den avlastning
av den statliga lånebudgeten
som därav följer. Sedan kan gärna tänkas
en utredning av problemet om en

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Låt mig bara fastslå att
herr Holmqvist först sökte ge kammaren
intryck av att det vore nära nog
troligt att utredningen om de statliga
företagsformerna skulle ta upp denna
fråga. Sedan gled han över till att hoppas
att utredningen inte skulle komma
att ta upp den. I sitt tredje anförande
slutligen konstaterade herr Holmqvist
en rad svårigheter. Jag är väl medveten
om alla dessa svårigheter; det är därför
saken behöver utredas.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Det är kanske inte stor
idé att fortsätta denna debatt med herr
Hanson. Jag har ganska bestämt för mig
att jag har uttryckt saken på det sättet
att jag inte ansåg det föreligga anledning
att biträda reservation 2, eftersom
det redan finns en utredning som har
möjligheter att ta upp dessa spörsmål.
Jag kan inte inse att detta konstaterande
står i strid med vad jag senare
har yttrat om vad jag själv har för personlig
mening om önskvärdheten av en
sådan utredning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende å det nu föredragna utlåtandet
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Birke m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen.

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Ang. avdragsrätt vid

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Birke begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
godkännande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Herr Birke äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i
huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 66 antager godkännande
av det förslag, som innefattas i den
av herr Ivar Johansson in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den
reservation, som vid utlåtandet avgivits
av herr Birke in. fl.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Birke begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

beskattningen för studieunderstöd m. m.

Ja — 57;

Nej — 34.

Därjämte hade 48 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 66, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 66.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. avdragsrätt vid beskattningen för
studieunderstöd m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 32, i anledning av väckta
motioner angående avdragsrätt vid beskattningen
för studieunderstöd samt
amortering av studieskuld.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 152, av herr Per-OIof Hanson,
och II: 206, av herr Helén, hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om proposition senast till 1960 års riksdag
rörande avdragsrätt vid beskattning -

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Ang. avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd m. m.

en för studieunderstöd och amortering
av studieskulder.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
152, av herr Per-Olof Hanson, och II:
206, av herr Helén, angående avdragsrätt
vid beskattningen för studieunderstöd
samt amortering av studieskuld, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Hagberg, Söderquist, Nilsson i Svalöv,
Kollberg, Stenberg och Stiernstedt, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 152, av herr Per-Olof Hanson,
och II: 206, av herr Helén, måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om proposition rörande avdragsrätt
vid beskattningen för studieunderstöd
och amorteringar av studieskulder
senast till 1960 års riksdag.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Denna fråga är en gammal
bekant för kammarens ledamöter.
Jag har därför knappast någon anledning
att vid detta tillfälle fördjupa mig
i problemet såsom sådant. Jag kan, anser
jag, inskränka mig till några helt
korta konstateranden, som kanske skulle
kunna intressera eller i varje fall
bidra till att uppfriska minnet hos kammarens
ledamöter i denna angelägenhet.

Alltså, herr talman! År 1951 föreslog
1944 års allmänna skattekommitté införandet
av rätt till avdrag under vissa
förutsättningar för amortering av studieskulder.
Vid 1952 års riksdag föreslog
bevillningsutskottet riksdagen att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
förslag, om möjligt till 1953 års riksdag,
till ändrade bestämmelser i fråga
om den skatterättsliga behandlingen av
periodiskt understöd och studiekostnader.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Intet vidare hände.

Vid 1953 års riksdag, året därpå alltså,
uttalade bevillningsutskottet att det
ansåg det önskvärt att ett förslag till

lösning av detta spörsmål så snart som
möjligt förelädes riksdagen. Riksdagen
gav till känna samma mening. Intet vidare
hände.

Vid 1955 års riksdag föreslog bevillningsutskottet
riksdagen att i förnyad
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
förslag, om möjligt till 1956 års riksdag,
om ändrade regler i dessa hänseenden.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Intet vidare hände.

Vid 1956 års riksdag uttryckte bevillningsutskottet
den förhoppningen att
det skulle bli möjligt för skattelagssakkunniga
att slutföra sin utredning på sådan
tid, att proposition kunde föreläggas
1957 års riksdag. Intet vidare hände.

Någon mera utpräglad lyhördhet från
regeringens sida inför de gång på gång,
år efter år av bevillningsutskottet och
riksdagen uttalade önskemålen kan man
således även med den mest välvilliga
inställning till vår nådiga regering knappast
tala om i detta sammanhang, vilket
torde framgå av den redogörelse jag
här har lämnat.

Vid 1958 års riksdag uppenbarade sig
omsider finansministern på arenan. Han
interpellerades nämligen då i saken. Finansministern
anförde att det statsfinansiella
läget och kommunernas hårt
ansträngda ekonomi inte medgav en så
pass kostnadskrävande reform som det
här skulle bli fråga om. Frågan fick
tagas upp längre fram, sade statsrådet,
när de ekonomiska förutsättningarna
för en lösning kunde föreligga.

Vid 1959 års riksdag, i år alltså, har
bevillningsutskottet, som naturligtvis inte
kunnat rygga sin tidigare upprepade
gånger tillkännagivna positiva inställning
i själva sakfrågan, hakat fast vid
finansministerns resonemang i interpellationssvaret
i fjol. Man hänvisar liksom
finansministern gjorde förra året
till det statsfinansiella läget och finner
häri motiv för ett avstyrkande av
motionärernas förslag om en ny riksdagsskrivelse.

Utskottet erinrar för sin del om att
ett genomförande av skattelagssakkunnigas
förslag rörande periodiska under -

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Ang. avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd m. m.

stöd och studieunderstöd beräknas medföra
ett skattebortfall för staten och
kommunerna på närmare 40 miljoner
kronor. Men, herr talman, är verkligen
detta, som bevillningsutskottet sålunda,
i anslutning till vad finansministern deklarerade
i fjol, nu anför, en motivering
som kan anses hållbar? För egen del får
jag nog säga, att jag förmenar att motionärerna
har ganska rätt då de framhåller
att kravet på avdragsrätt för studieunderstöd
är en rättvisefråga som
gäller hur de samlade skattebördorna
skall fördelas. Principiellt kan kravet
således inte avvisas med hänvisning till
otillräckliga statsfinansiella resurser.

Att de nuvarande bestämmelserna om
periodiska understöd är orättvisa bestrids
— åtminstone såvitt jag vet •—
inte från något håll, och detta har, vilket
jag ännu en gång vill understryka, bevillningsutskottet
och riksdagen under
en lång följd av år givit till känna utan
att Kungl. Maj:t synes ha skänkt dessa
meningsyttringar någon uppmärksamhet.
Jag kan inte underlåta, herr
talman, att finna detta tillvägagångssätt
från Kungl. Maj:ts sida anmärkningsvärt.

Med dessa få ord, herr talman, yrkar
jag bifall till den reservation som är
fogad till bevillningsutskottets betänkande
och i vilken föreslås att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om proposition
rörande avdragsrätt vid beskattningen
för studieunderstöd och amorteringar
av studieskulder senast till 1960 års
riksdag.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Det är riktigt, som utskottets
värderade vice ordförande här
framhöll, att riksdagen vid många tillfällen
har fört både långa och intressanta
överläggningar i detta ämne. Det
är också riktigt att bevillningsutskottet
i tidigare betänkanden ganska utförligt
har behandlat dessa frågor. Emellertid
inskränker sig inotionsyrkandet i år till
att hemställa hos regeringen om ett förslag
till 1960 års riksdag, och därför har

utskottet kunnat fatta sig mycket kort.
Utskottet har därför ansett sig inte ha
någon anledning att gå in på en sakbehandling
av ämnet och endast tagit
hänsyn till det konkreta motionsyrkandet.

När det gäller den första delen av detta
ämne, nämligen de periodiska understöden,
är utskottet, liksom för övrigt
också riksdagen, väl medvetet om att i
finansdepartementet nu finns det utredningsmaterial
som departementschefen
behöver för att grunda en proposition
på. Herr Hagberg erinrade om att finansministern
i ett interpellationssvar i
medkammaren har medgivit detta men
ansett sig vara förhindrad att lägga fram
ett förslag med hänsyn till det stalsfinansiella
läget, som uttrycket heter.

Utskottsmajoriteten har inte ansett sig
ha bättre möjligheter än finansministern
att bedöma huruvida det ekonomiska
läget är lämpligt för att lägga fram ett
förslag vare sig nu eller ett kommande
år. Därför bär vi sagt att det må vara
departementschefens sak att bedöma
den frågan.

Nu säger herr Hagberg i likhet med
motionärerna att detta inte kan vara en
statsfinansiell fråga, eftersom man enligt
motionärernas motivering för deras
yrkande och enligt vad riksdagen tidigare
har uttalat skall betrakta frågan
mera som en fråga om skatterättvisa än
som en budgetfråga. Men därom kan nog
råda delade meningar. Jag skall i varje
fall inte gå in på någon diskussion beträffande
denna värdering, ehuruväl jag
har en viss personlig syn på den. Eftersom
utskottet inte har redovisat någon
sådan i år kan det knappast för reservanterna
och än mindre för kammarens
ledamöter i övrigt vara av något
intresse att höra vad jag kan ha för
personlig uppfattning om dessa ting. Av
den anledningen tycker jag att jag som
utskottets talesman kan strikt hålla mig
till vad utskottet anfört.

För att det skall komma till protokollet
kan det sägas att det ändå är fråga
om 40 miljoner kronor, som den här reformen
skulle komma att kosta. Det kan
måhända av många inte anses vara så

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Ang. avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd m. m.

mycket med hänsyn till de tal vi rör oss
med när vi diskuterar de statsfinansiella
spörsmålen. Om man emellertid befinner
sig i ett läge, där man allvarligt
diskuterar införandet av nya skatter eller
att höja redan väl så höga skatter,
får man väl hålla finansministern räkning
för att han ändå prövar en sådan
reform som betyder så pass mycket i
fråga om kostnaderna.

När det gäller frågan om skattefria
amorteringar av studielån är förhållandet
inte detsamma som när det gäller
de periodiska understöden. I det förra
fallet finns inte det material som finansministern
behöver för att ta ställning
till frågan. Frågan om amorteringen
av studielånen utreds alltjämt av
skattelagssakkunniga, och följaktligen
har utskottet hänvisat till detta och sagt
att så länge frågan inte utredningsmässigt
är klar kan man inte begära att finansministern
skall vara beredd att lägga
fram ett förslag.

Men denna korta motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Herr Hagberg har redan
dragit detta problems långa lidandes
historia i den svenska riksdagen,
och jag skall inte upprepa den. Det finns
heller inte stor anledning att diskutera
själva sakfrågan, men vad man verkligen
skulle vilja säga ett från hjärtat gående
ord om är hur det kan vara möjligt
att riksdagen, som flera gånger otvetydigt
har begärt förslag om en bestämd
reform från regeringshåll, inte har fått
det. Det är något otillfredsställande att
inte ens en så enträgen begäran från
riksdagens sida får någon effekt på regeringens
göranden. Det verkar snarast
som om regeringen hårdnat i sin attityd
och blivit allt mindre intresserad av
att göra någonting åt, den här saken.

Riksdagen har flera gånger begärt
förslag i den här riktningen, men årets
bevillningsutskott orkar inte ens gå med
på att begära att få ett förslag, vilket utskottet
varit med om tidigare. Nu skyl -

ler man på den statsfinansiella situationen,
och den går det givetvis att använda
i alla möjliga lägen. Är detta ett
verkligt skäl? Jag skall tillåta mig att
läsa upp några rader ur en ledare som
stod i TCO-tidningen för inte så länge
sedan. Tidningen skrev följande:

»Rättelser av rena oformligheler i
skattelagstiftningen får inte uppskjutas
på grund av ett trängt statsfinansiellt
läge. Tvärtom är det så, att ju hårdare
den totala skattebelastningen på medborgarna
är desto angelägnare är det att
fördelningen av skatterna blir så rättvis
som möjligt. Finansministerns sammankoppling
av studiekostnadernas beskattning
och statens inkomstbehov blir
därför en bumerang.»

Detta uttalande är alldeles riktigt. Jag
vill för egen del helt instämma i det.
Man kan inte skylla på det statsfinansiella
läget när det gäller att operera bort
rena oformligheter i den svenska beskattningsrätten.
Det borde alla kunna
erkänna och ta konsekvenserna av. Här
gäller det att få bort en skönhetsfläck i
skattelagstiftningen. Alla har ju varit ense
om att den borde komma bort. Men
så kommer det statsfinansiella läget. Det
har man praktiskt taget alltid till sitt
förfogande, och det lär inte bli så mycket
av med goda och sunda skattereformer,
om man skall skylla på det statsfinansiella
läget.

I detta anförande instämde herr Söderquist
(fp).

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag kan instämma med
herr Hanson i att det t. ex. beträffande
avdragsrätten för periodiskt understöd
finns vissa oformligheter i den nuvarande
lagstiftningen. Däremot är jag inte
säker på att vi är på samma linje när
det gäller att ta bort dessa oformligheter.
Jag erkänner villigt att det förefaller
som om vi skulle kunna tänka oss att
följa den linjen att man tar bort en de!
av nu bestående rätt till avdrag vid taxering
för periodiskt understöd. Det finns
emellertid ingen anledning för mig att
nu ta upp en sakdiskussion om den frå -

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Ang. avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd m. m.

gan innan det problemet är utrett i dess
helhet. Utredningsmaterialet väntas ju
föreligga inom kort, och det finns då
enligt min uppfattning ingen anledning
för utskottet att varje år skriva till
Kungl. Maj:t.

Det är, herr talman, detta som föranlett
mig att gå på utskottets linje.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Bara en kort replik till
herr Per-Olof Hanson.

I år har, sade herr Hanson, bevillningsutskottet
inte ens orkat med att gå
motionärerna till mötes. Men, herr talman,
det är väl här inte fråga om någon
fysisk prestation, och herr Per-Olof
Hanson är väl för övrigt inte rätte mannen,
i så fall, att bedöma de fysiska kvalifikationerna
hos bevillningsutskottets
majoritet.

Sedan gäller det frågan om skatterättvisan,
som man så ofta talar om i detta
sammanhang. Ja, det kan råda delade
meningar om vad som här är skatterättvisa
eller inte. Jag delar i varje fall
herr Spetz’ uppfattning att innan vi har
materialet på riksdagens bord har vi
inte möjlighet att diskutera den frågeställningen.

Sedan har jag under de gångna månaderna
ofta haft anledning att ställa
mig den frågan, vilka i detta land som
till slut egentligen skulle betala skatten
om bevillningsutskottet och riksdagens
majoritet skulle tillmötesgå alla motionärer
som framställer yrkanden om avdragsrätt
i olika avseenden. Om riksdagen
godtog alla de förslagen skulle
det ju nästan bara bli fråga om avdrag
och ingen skattskyldighet alls.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag nödgas konstatera
att herr Eriksson har en betydligt kyligare
inställning än vad riksdagen tidigare
gett uttryck åt i själva sakfrågan
om det berättigade och riktiga i att avskaffa
dessa oformligheter i beskattningsreglerna.

Jag vill sedan ställa en direkt fråga

till herr Eriksson. Anser herr Eriksson
det vara tillfredsställande att regeringen
inte effektuerar av riksdagen flera gånger
eftertryckligt begärda förslag?

Herr ERIKSSON (s):

På den frågan vill jag, herr talman,
bara svara att det väl ändå får ankomma
på departementschefen att avvakta
den lämpliga tidpunkten för beredning
av ett sådant här ärende. Vi kan ju inte
veta vilket sakmaterial som där kan
föreligga. Jag misstänker att detta material
inte är så entydigt att det är lätt
att skriva ihop en proposition.

Herr Per-Olof Hanson har såvitt jag
kan se härifrån i sin bänk en skrift som
har kastat in nya synpunkter i den här
gamla debatten, nämligen professor
Carsten Welinders uppsats i tidskriften
Balans. Den artikeln säger en hel del
om de svårigheter som här föreligger att
få fram ett förslag som kan tillgodose
de verkliga skatterättvisesynpunkterna.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Tillåt mig bara först att
konstatera att få artiklar har blivit så
grundligt sönderplockade som professor
Carsten Welinders artikel i Balans.

För det andra vill jag slå fast att
när det gäller beskattningsrätten har
riksdagen enligt svensk grundlag vissa
speciella befogenheter. Herr Eriksson
säger att det väl må ankomma på finansministern
att bestämma dag, stund och
år när han vill lägga fram ett förslag i
denna fråga. Då riksdagen flera gånger
har begärt att få ett förslag i en
nära framtid och finansministern helt
enkelt struntat i detta så innebär herr
Erikssons sätt att se på saken ingenting
annat än en ren kapitulation från
riksdagens sida inför Hans Majestäts regering.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att uttrycka min överraskning över att
utskottets ärade talesman i denna fråga
inte haft ett ord till övers för de påpe -

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Ang. avdragsrätt vid beskattningen för studieunderstöd m. m.

kanden, jag gjorde i fråga om regeringens
sätt att behandla upprepade, år efter
år framförda föreställningar från
bevillningsutskottet och från riksdagen.
Herr Eriksson i Uppsala har ju liksom
jag ända sedan 1952 varit med om dessa
hemställanden från bevillningsutskottet
till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte
komma med förslag. År efter år har detta
upprepats, år efter år har riksdagen
givit oss rätt, och år efter år har regeringen
underlåtit att effektuera denna
beställning, som riksdagen i vanlig ordning
har utfärdat.

Jag tycker, att det sätt varpå regeringen
i detta avseende har behandlat
riksdagen utan någon större överdrift
skulle kunna karakteriseras såsom nonchalant.

Jag kan inte heller underlåta att påpeka
att riksdagens första kammare har
att behandla denna ingalunda oviktiga
fråga liksom så många andra betydelsefulla
ekonomiska spörsmål inför en tom
statsrådsbänk. När det gäller ett ärende
av denna beskaffenhet, när det gäller
ett otvivelaktigt motsatsförhållande
mellan riksdagen och Kungl. Maj:ts regering,
vore det önskvärt att åtminstone
någon ledamot av statsrådet kunde
finna angeläget att vara här närvarande.
Det är möjligt, att vissa lyssnarposter
här är utsatta, och de kan väl i så fall
rapportera vidare vad som förevarit.
Jag tror dock, att riksdagens första
kammare skulle satt värde på att ha
kunnat komma till tals med någon representant
för regeringen, då denna angelägenhet
nu ånyo varit före.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag har inte bestritt
riktigheten av den korta historieskrivning
som herr Hagberg gjorde i sitt
första anförande, och jag hade ingen
anledning att rikta någon som helst
kritik mot den, utan jag instämmer till
alla delar.

I frågan om regeringen här har nonchalerat
en riksdagens uttalade önskan
att få det ifrågavarande förslaget lagt
på riksdagens bord vill jag påpeka att
det inte är särskilt länge sedan det ma -

terial, som gäller den första delen av
frågeställningen, nämligen de periodiska
understöden, presenterades i departementet.
När det gäller den andra delen
av frågeställningen, nämligen avdrag
för amortering av studielån, är materialet
ännu inte framme. Jag hyser nog
den uppfattningen, att dessa båda ting
är två sidor av samma fråga. Man kan
väl inte lösa den ena frågan utan att
ta hänsyn till den andra. Jag tror att
detta kan vara ett av de skäl som har
föranlett regeringen att vänta.

Herr Hagberg sade att jag inte hade
ett enda ord till övers för hans kritik
av regeringen. Nej, det har jag aldrig.
Jag är regeringen trogen, den regering
som sitter nu.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna betänkandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 12 § 4 inom. och
86 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521)
m. m. jämte i ämnet väckt motion; samt
nr 43, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av
väckta motioner om utgivande av en
riksdagens författningssamling, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Förordningsförslag om handel med
preventivmedel

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om handel med preventivmedel,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 februari 1959 dagtecknad
proposition, nr 76, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
inhämtat riksdagens yttrande över vid
propositionen fogat förslag till förordning
om handel med preventivmedel.

I propositionen hade föreslagits att
preventivmedel skulle få försäljas även
från automatapparat. Utomhus skulle
dock sådan försäljning få äga rum endast
från automat, vari samtidigt tillhandahölles
jämväl andra sjukvårds- eller
sanitetsartiklar.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen motionen

11:486, av herr Svenungsson
m. fl.,

motionen 11:487, av herr Nelander
m. fl.,

de likalydandc motionerna I: 406, av
herr Lindblom och herr Andersson,
Axel Johannes, samt II: 495, av herr
Gustafsson i Borås rn. fl.,

motionen 11:496, av herr Svensson i
Kungälv rn. fl., ävensom

de likalydandc motionerna 1:409, av
fröken Mattson och fri! Nilsson, samt II:
197, av fru Sjövall in. fl.

I motionerna 11:486, 11:487 samt I:
406 och II: 495 hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå propositionen.

Utskottet, som tillstyrkt Kungl. Maj:ts
förevarande förordningsförslag, hade i
det nu föreliggande utlåtandet på åberopade
grunder hemställt,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande
proposition, nr 76, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört;

B. att motionerna 11:486 och 487, I:
406 och 11:495, 11:496 samt 1:409 och
II: 497 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Ä s. 18 i det tryckta utlåtandet hade
utskottet yttrat bland annat:

»Utskottet är emellertid benäget att
fästa något större vikt vid behovssynpunkten
än vad departementschefen
gjort. Detta får betydelse främst i fråga
om dansrestauranger, folkparker och
andra nöjesetablissemang. Enligt utskottets
mening bör tillstånd att sätta upp
preventivmedelsautomater på toaletter
inom etablissemang av detta slag beviljas
inte endast i undantagsfall.»

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Svensson, Sunne, Thorsten Larsson
och Ringaby, fröken Wetterström samt
herr Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande
proposition, nr 76, ävensom
motionerna 11:486 och 487 samt 1:406
och 11:495, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t som sin mening giva till känna
vad reservanterna anfört;

B. att motionerna 11:496 samt 1:409
och II: 497 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservanterna hade, i enlighet med
det önskemål, som framförts i motionerna
II: 486 och II: 487 samt T: 406 och
11: 495, uttalat sig mot att automathandel
med preventivmedel skulle tillåtas.

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Innan jag går in på själva
sakfrågan vill jag gärna referera vad
som har förevarit i frågan om preventivmedel
och riksdagens ställningstaganden
till denna fråga.

Jag erinrar om att handeln med preventivmedel
i främsta rummet är reglerad
genom förordningen den 9 september
1938 med däri, genom förordning
den 4 mars 1949, vidtagna ändringar. Enligt
dessa förordningar är all preventivmedelförsäljning
med undantag för sådan
från apotek underkastad tillståndstvång.
Försäljningen får ske endast under
två former, nämligen butiksförsäljning
och postorderförsäljning. Det är
alltså den principiella ställning som
riksdagen har intagit när det gäller frågan
om handeln med preventivmedel.

Medicinalstyrelsen hemställde år 1946
att hinder inte skulle möta mot automatförsäljning
inom vissa för allmänheten
tillgängliga inomhuslokaler. Härmed avsåg
man offentliga lokaler, där allmänheten
i större utsträckning samlas. Vid
behandlingen av 1948 års butiksstängningslag
uttalade dåvarande departementschefen
att det inte fanns någon
anledning att föreslå någon ändring i
det rådande förbudet att försälja preventivmedel
utomhus. Även vid detta
tillfälle var riksdagen överens om att
försäljning av preventivmedel utomhus
icke skulle tillåtas.

Frågan väcktes på nytt år 1956 då
ändringar i butikslagstiftningen föreslogs.
Dåvarande departementschefen,
statsrådet Ulla Lindström, »fann det vara
tveksamt om automatförsäljning av
preventivmedel skulle tillåtas med hänsyn
till de mycket delade meningar som
varit rådande i denna detaljfråga». Det
var så sent som år 1956. Nu föreligger
en proposition, där förslag framlägges
att försäljning av preventivmedel skall
få äga rum utomhus från automat, vari
samtidigt tillhandahålles jämväl andra
sjukvårds- och sanitetsartiklar. Automatförsäljningen
skulle nu alltså utvidgas
till att omfatta även försäljning av
preventivmedel. Vad som inträffat under
tiden mellan åren 1956 och 1959 är

att en utredningsman har sysslat med
detta ärende. Av propositionen framgår
att utredningsmannen anser, att frågan
om försäljning genom automat av preventivmedel
numera har klassats ned till
att bli en rent praktiskt angelägenhet
och att frågan inte längre är av principiell
natur. Att tolka riksdagens tidigare
beslut i denna fråga ur den synvinkeln
är enligt mitt sätt att se en alltför
snäv tolkning. Jag erinrar om att
vid de båda tillfällen då riksdager- behandlat
frågan om automathandel har
starka meningsskiljaktigheter rått, och
vid det senaste tillfället innebar beslutet
en sammanjämkning av kamrarnas
olika meningar. Av detta borde utredningsmannen
enligt min mening ha blivit
mera vis än vad föreliggande förslag
till utvidgning utvisar.

Det finns emellertid en sak, som jag
förstår har varit betydelsefull för utredningsmannen
och hans ställningstagande,
nämligen att polismyndigheterna
i detta land sedan år 1956 givit tillstånd
till försäljning av preventivmedel genom
automater, vilket är fullständigt
olagligt enligt nuvarande lag. Vi ser här
vådan av riksdagens ändrade ståndpunkt
i tillståndsgivningsfrågan. Från
att tillståndsgivningen tidigare har varit
en länsstyrelsernas sak har riksdagen
under senare år fattat beslut om att
i stället överlämna tillståndsgivningen
till polismyndigheterna. Vi ser i dag
konsekvenserna av denna ändrade inställning.
Sådan tillståndsgivning genom
polismyndigheternas försorg har medgivits
för cirka 150 automater, och jag
betraktar denna olaglighet som en högst
allvarlig sak, när den iskett från en
rättsvårdande myndighets sida. Det länder
emellertid Kungl. Maj :t till heder
att olagligheten stoppats, men därmed
har vi icke fått bort automaterna, utan
de finns fortfarande kvar, trots riksdagens
uttalade mening att preventivmedel
icke får försäljas utomhus. Riktigast
hade naturligtvis varit att automaterna
nedtagits. Det är ju konsekvensen av en
olaglig handling, som varje svensk medborgare
blir utsatt för i andra liknande
sammanhang. Om man har hängt upp en

Onsdagen den 29 april 1959 fin.

Nr 14

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

skylt eller något annat på en vägg, och
myndigheterna finner den på något sätt
olaglig, får man ett åläggande att ta bort
den. Jag har ingen anledning att göra
någon åtskillnad i detta sammanhang
mellan den vanliga medborgarens olagliga
åtgärd och polismyndighetens i detta
fall vidtagna åtgärd.

Utskottets majoritet framhåller emellertid
såsom ett skäl för utskottets ställningstagande,
att den illegala handeln
med preventivmedel visar, att det finns
ett behov som ej kan tillfredsställas genom
den legala handeln i butikerna.
Hur kan nu majoriteten vara så tvärsäker
på den saken? Jag är mycket förvånad
över denna majoritetens inställning.
Jag är förvånad också av det skälet,
att bland majoriteten befinner sig
nykterlietsmän, som har dragit sådana
konsekvenser för oss vuxna medborgare,
att de inte vill tillåta oss att köpa
en starköl med mindre vi skall göra det
i systembolagens butiker. Där har man
satt upp sådana moraliska regler för oss
vuxna, att vi inte ens en gång är värdiga
att köpa starköl i en vanlig speceributik.
Däremot går man med på att
preventivmedel skall placeras ut hur
som helst, nästan var som helst och på
vilken plats som helst, till den ungdom
som samhället alltid har slagit vakt om.

Jag tror inte att någon förändring
sker i den illegala handeln med preventivmedel
därför att vi får en automathandel
på detta område, ty vi kan ju
konstatera att vi fortfarande, trots motbokens
borttagande och spritens frigivande,
har en illegal handel med sprit i
eu utsträckning, som vi inte har kunnat
komma till rätta med. Konsekvenserna
av denna erfarenhet borde ju bli,
att vi icke på något område kommer åt
den illegala handeln. Därför har vi inte
någon anledning att ta den illegala handeln
till intäkt för en utvidgning på
detta område på det sätt majoriteten
har gjort.

Vidare säger majoriteten att »det synes
osannolikt, att preventivmedelsautomater
kommer att uppfattas som
eu sanktion av lösa förbindelser». Vi
vet myckel litet om detta. Vad vi vet

är emellertid att det existerar lösa förbindelser,
att vi har en prostitution
som vi inte kan komma till rätta med
och att ungdomen har en syn på dessa
ting som vi inte heller kan komma till
rätta med. Vi kan i tidningarna se hur
den unga flickan vid 16 år blir moder
i ett stort antal fall. Detta är någonting
som vi väl inte kan förhindra genom
att tillåta automatförsäljning av
preventivmedel. Jag vågar icke tro på en
sådan effekt. Trots utskottets skrivning
i denna del blir det nog ungdomen som
får den största möjligheten att förskaffa
sig dessa skyddsmedel, och kvinnojägaren
kommer att härja lika hårt
och vilt även om automatförsäljningen
icke kommer till stånd.

Som reservant står jag sålunda kvar
vid riksdagens beslut att endast tillåta
försäljning av preventivmedel inomhus.
Detta skyddsmedel är nämligen inte vilken
vara som helst, som man bjuder ut
var som helst, utan den bör enligt min
mening försäljas under mera diskreta
former på det sätt riksdagen hittills har
föreskrivit, d. v. s. inomhus.

Jag erinrar om att riksdagens tidigare
beslut att sanktionera preventivmedelsförsäljning
grundar sig först
och främst på att samhället vill förhindra
ovälkomna havandeskap, och här har
skyddsmedlet fyllt en mycket stor uppgift
under de gångna åren. En annan sak
är om man skali acceptera det tillstånd,
som i dag råder i fråga om de sexuella
umgängesvanorna, genom att reservationslöst
konstatera att det inte finns
någon annan utväg än att släppa preventivmedlen
lösa. För mig innebär det
att förneka den livsuppgift som jag har
tagit på mig, nämligen att i allt mitt
handlande medverka till att släktet förbättras
moraliskt, kvalitativt och karaktärsmässigt.

Jag anser att på de platser, där nu
enligt propositionens förslag preventivmedelsautomater
skall placeras, samhället
i stället borde placera mycket
upplysande anslag om de veneriska
sjukdomarnas förödande verkningar. I
stället placerar man preventivmedelsautomater
kamouflerade på det sättet att

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

i ena facket skall finnas Allcock’s plåster
eller någon annan sanitetsvara och
i andra facket preventivmedel. Jag anser
det inte värdigt vårt samhälle att
förfara på detta sätt. Enligt min mening
bör vi i stället åstadkomma bättre upplysning
om de allvarliga ting som det
här gäller. Ty det är en allvarlig fråga
vi nu behandlar —- den gäller ungdomens
första steg på ett av livets viktigaste
områden, och man bör ständigt
och i olika sammanhang påpeka, att detta
är det allvarligaste steg ungdomen tar
när den träder ut i de vuxnas liv. Samhället
har genom ett stort antal åtgärder
av olika art slagit vakt om de unga. Vi
vill att de materiellt skall ha det hyggligt
och att de kulturellt skall få en
god utbildning för att kunna slå sig
fram i livet. I den nu aktuella frågan
anser jag att vi går motsatta vägen, en
väg där vi inte vet vilken skada vi tillfogar
den ungdom, som vi på andra områden
har gett ökade resurser att skapa
sig en bättre framtid.

Herr talman! Det är ett mycket ömtåligt
och svårbemästrat ämne vi nu
behandlar. Orden får lätt en annan valör,
en annan klang och en annan innebörd
— inte på något annat område har
det grovkorniga skämtet firat sådana
triumfer som just i dessa sammanhang.
Vad det kommer an på är den enskildes
syn på de sexuella problemen. Jag har
medvetet förbigått alla etiska värderingar
som grundar sig på en kristen
livssyn, allt som sammanhänger med
våldtäkt, unga mödrar under 16 år, föräldrarnas
möjlighet att fostra sina barn;
annat att förtiga. Jag har gjort det därför
att jag inte vill att något skall skymma
sikten i detta allvarliga problem
och för att det inte skall bli någonting
av skämt över den fråga vi behandlar.
För mig personligen är preventivmedlet
ingenting förkastligt, när det brukas under
ansvar, och jag anser att de beslut,
som riksdagen tidigare fattat i dessa
frågor, har tagit sikte just på detta ansvar.
En utvidgning av det beslut som
tidigare har legat till grund för denna
försäljning rubbar emellertid ansvarsmedvetandet
hos den enskilde, och jag

vill icke vara med om eller tolerera att
vi genom ett beslut i Sveriges riksdag
skall medverka till att preventivmedlen
mister den allvarliga roll som vi
har avsett för dem och i stället blir ett
instrument för ett lekfullt handlande
med det bästa som naturen har skänkt
oss människor. Vi har att vårda och
ta hand om det unga släktet, och detta
är för mig det avgörande i denna fråga.

Det skulle vara mycket att tillägga,
herr talman, men jag tror att jag har
dokumenterat den uppfattning jag har
i denna fråga, och jag ber med det anförda
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Den argumentering som
vi nyss har hört från herr Svenssons sida
var den argumentering som de förde
till torgs, som var emot att preventivmedel
över huvud taget fick lagligen försäljas.
När den svenska riksdagen 1938
ändå tog den principiella ståndpunkten
att en sådan försäljning borde få äga
rum, var det tre skäl som vägde alldeles
särskilt tungt i vågskålen. Det ena
var det som herr Svensson talade om,
nämligen att man skulle försöka att åtminstone
i viss utsträckning förhindra
icke önskade havandeskap, det andra
var att man skulle begränsa verkningarna
av de veneriska sjukdomarna och
det tredje var att man skulle minska antalet
aborter. Dessa tre skäl är, såvitt
jag finner, lika tungt vägande i dag som
de var för nu något över 20 år sedan,
och den tid som har gått har visat att
det steg, som riksdagen vid det tillfället
tog, inte var tillräckligt långt. Hade
det varit det, skulle inte den smyghandel
med dessa medel som nu äger rum
behövt försiggå i den väldiga omfattning
som sker. Det är ju nämligen allmänt
bekant att endast en mycket ringa del
av dessa varor säljs på apoteken. Det
säljs naturligtvis mycket mer i sjukvårdsaffärerna,
och utan att ha någon
närmare kännedom om förhållandena
skulle jag hålla för troligt att det mesta
av dessa medel säljs under hand genom

Onsdagen (lön 29 april 1959 fm.

Nr 14

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

olika slags servicepersonal och andra
personer som håller sådana medel tillgängliga.
Detta visar att man borde ha
gått längre 1938.

Anledningen till att man nu från inrikesdepartementets
sida har velat göra
någonting på det här området har närmast
varit att man önskat få till stånd
en sanering, dels av hygieniska skäl,
dels också av trygghets- och ekonomiska
skäl. I det lagförslag som vi nu behandlar
ingår ju också, att när en utvidgning
av försäljningen sker, skall denna
ske under sådana former att man dels
tillgodoser de hygieniska kraven, dels
ser till att allmänheten kan lita på de
medel som säljs, dels också möjliggör att
dessa medel kan tillhandahållas till ett
rimligt pris. Jag kan inte finna någon
som helst anledning att göra några invändningar
mot detta förslag, och det
har inte heller utskottsmajoriteten kunnat
göra.

Om det nu är så att riksdagen inte
vill frångå den princip som man knäsatte
1938, måste det väl ändå vara logik i
att man fullföljer den lagstiftning som
man då påbörjade på det sättet, att man
vidgar möjligheten att köpa preventivmedel,
ty därigenom — och endast därigenom
— vinner man ju de syften som
man från början avsåg att vinna, och
samtidigt uppnår man också de syften
som avses i den nu föreliggande propositionen.
Jag kan inte såsom herr Svensson
finna något som helst klandervärt i
detta, och jag kan inte heller finna annat
än att vidgade möjligheter till inköp
av preventivmedel måste utgöra ett
skydd för den ungdom som herr Svensson
talade så varmt för. Det råder inte
det minsta tvivel om att vi inte skulle
behöva ha så många mödrar under 10
år, mödrar som själva uppbär barnbidrag
samtidigt som de har barn, som
också får barnbidrag, om en allmännare
kännedom om de förebyggande medlen
vore spridd. Man hjälper inte ungdomen
genom att inte tala om dessa ting, och
man hjälper den heller inte genom att
undanhålla den sådana medel. Ungdomen
har i alla tider, liksom andra åldersgrupper,
lytt under vad man i det

här sammanhanget kan kalla för en naturlag.

Man tror vanligtvis att lössläpptheten
nu är större än vad den var förr, men
det är ingen som kan avgöra, huruvida
det är så eller ej. Det är bara en sak vi
vet, och det är att det inte är lika mycken
förljugenhet kring den här saken
nu som det varit förut. En princip var
ju tidigare alltid att man skulle tala så
litet som möjligt om dessa ting, tv om
man inte talade om dem så hände det
heller ingenting, inbillade man sig. Det
resonemanget slog som bekant slint. Vi
vet ju att på den tiden använde flickorna
svavel för att förebygga havandeskap,
vilket mycket ofta ledde till döden. Förr
var det mycket vanligare med barnamord
än det är för närvarande och har
varit de senare åren. Barnamord hör
numera till sällsyntheterna, och att flickor
går och tar livet av sig därför att
de har blivit i grossess hör också till
undantagen. Den lagstiftning, som vi på
olika områden har genomfört i fråga om
dessa saker, och den allmänna syn på
dem, som vi tillägnat oss, har ju lett till
att man inte med samma skam betraktar
ett icke önskat havandeskap som
man gjorde förr. Vi har blivit mera
mänskliga på detta område än vi var
förr, och det tycker jag att man skall
inregistrera med tacksamhet.

Den utvecklingen hör ju emellertid
samman med den större öppenheten rörande
dessa ting. Vi vågar numera tala
om dem och diskutera dem på ett annat
sätt än man gjorde förr i världen.
Alltjämt förekommer en del mycket tråkigt
smussel i dessa sammanhang, men
jag är alldeles övertygad om att i samma
mån som vetenskapen på olika områden
tränger fram och skingrar de
dimmor, som omger än den ena och än
den andra företeelsen, kommer man
också att betrakta födandet som ett biologiskt
fenomen, som kan diskuteras
också av gemene man lika fritt och
otvunget som man gör exempelvis på en
utbildningsanstalt för barnmorskor eller
för läkare. Det är den där inställningen
att dessa ting till varje pris bör tigas
ihjäl som har skapat den osunda atmos -

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

fär omkring dem, som lett och ännu leder
till svårigheter och bekymmer för
föräldrar, för lärare och naturligtvis
framför allt för ungdomen. Det är ju
dock ungdomen som först och sist får
lida för den okunnighet, som ännu råder
i dessa sammanhang och som leder till
att de unga råkar i situationer som varken
de eller vi önskar.

Det är för att främja ökad kunskap
och skapa ökade möjligheter att undvika
icke önskad befruktning som denna
proposition framlagts, och jag kan inte
tänka mig att den svenska riksdagen i
dag kan säga nej till ett sådant förslag.
Detta skulle innebära att vi tog ett steg
tillhaka, det skulle vidmakthålla, för att
inte säga skapa ytterligare skumrask
omkring denna sak, och det vore inte
tillbörligt.

Jag vet att flera andra kammarledamöter
kommer att göra inlägg i debatten,
och jag skall därför, herr talman,
nu nöja mig med dessa ord och ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Såsom en föregående talare
påpekade, uttalades redan i en proposition
år 1956 att spörsmålet, om man
över huvud taget mer allmänt borde tilllåta
automatförsäljning av preventivmedel
var tveksamt och föremål för delade
meningar. Såvitt man kan utläsa av
de föreliggande remissyttrandena och
av utskottets utlåtande är meningarna
alltjämt delade i fråga om automatförsäljning
av preventivmedel. I de flesta
av de föreliggande motionerna yrkas
också avslag på Kungl. Maj:ts proposition.

Det heter bl. a. i motion nr 406 i denna
kammare och 495 i andra kammaren:
»Vi har svårt att föreställa oss att
det skulle finnas någon stark och utbredd
folkopinion bakom utredningsförslaget
om preventivmedelsautomater.
Det är fastmer troligt att ännu större
grupper av medborgare skulle anse, att
en i princip frisläppt automathandel
med preventivmedel icke är önskvärd
och att den otvivelaktigt skulle vålla

stor skada men nytta till intet. Något
verkligt samhällsintresse kan ett sådant
radikalt underlättande av denna handel
icke anses innebära.»

Automathandel med preventivmedel
utomhus är, såsom framgår av propositionen,
icke tillåten i något av de övriga
nordiska länderna. Sverige skulle
alltså bli det första land i Norden som
införde en sådan handel. Utredningsmannen
har på frågan, huruvida automatförsäljning
av preventivmedel bör
få äga rum i bekvämlighetsinrättningar
vid dansrestauranger, folkparksanläggningar
och andra nöjesetablissemang,
svarat att automatförsäljning skall få förekomma
på dessa platser endast om
synnerliga skäl talar härför. Departementschefen
anser att återhållsamhet
bör iakttagas i fråga om tillstånd till
automatförsäljning av preventivmedel
vid nöjesinrättningar. Jag måste säga
att det förefaller betänkligt att utskottsmajoriteten
icke ens har kunnat följa
departementschefen på denna punkt.
Utskottet yttrar: »Utskottet är emellertid
benäget att fästa något större vikt
vid behovssynpunkten än vad departementschefen
gjort. Detta får betydelse
främst i fråga om dansrestauranger, folkparker
och andra nöjesetablissemang.
Enligt utskottets mening bör tillstånd att
sätta upp preventivmedelsautomater på
toaletter inom etablissemang av detta
slag beviljas inte endast i undantagsfall»
— det är en något egendomlig formulering,
som väl innebär att sådant
tillstånd i regel skall medges. Det förefaller
som om utskottet härvid mer hade
tänkt på nöjesetablissemangens ekonomi
än på ungdomens välfärd.

Den automatförsäljning, som försiggått
utan stöd av författning och som
herr Svensson omnämnde i sitt anförande,
kan väl i efterhand bedömas som
ett slags försöksverksamhet. Under förarbetena
till Kungl. Maj:ts förslag har
också gjorts en undersökning av erfarenheterna
från denna försäljning. Åtskilliga
av de hörda myndigheterna förordade,
att automathandeln skulle tilllåtas,
men många, däribland flera länsstyrelser,
ställde sig kritiska.

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

Av särskilt intresse är yttrandet från
förste provinsialläkaren i Kopparbergs
län. I yttrandet lämnades uppgifter som
visar, att antalet fall av gonorré i
Borlänge stad och provinsialläkardistrikt
stigit avsevärt under år 1952 eller
ungefär samtidigt med att preventivmedel
började säljas genom automat
i Borlänge och att antalet sådana fall
därefter hållit sig i stort sett oförändrat.
Någon liknande stegring tycks inte
ha förekommit i vissa övriga delar av
länet, för vilka uppgifter lämnats. I
yttrandet anföres, att den procentuella
stegringen av antalet gonorréfall i
Borlänge kanske kunde tyda på ett lösaktigare
liv än tidigare och att det inte
föreföll otroligt, att detta kunde ha sin
grund i automatförsäljningen av preventivmedel.

Yttrandet från förste provinsialläkaren
i Kopparbergs län ger stöd åt antagandet
att, om preventivmedel blir
lättare tillgängliga, detta kommer att
avlägsna många ungdomars hämningar
när det gäller intima förbindelser och
alltså bidraga till att sedeslösheten utbredes.
Eftersom preventivmedlen inte
utgör något säkert skydd mot vare sig
könssjukdomar eller havandeskap, kan
därför följden av att preventivmedel
får säljas genom automat bli en ökning
i stället för en minskning av antalet
könssjukdomar och ovälkomna havandeskap.
Även den redan stora mängden
av aborter — legala och illegala — kan
komma att öka ytterligare.

Tillfälliga sexuella förbindelser har
emellertid inte bara de nu beskrivna
omedelbara skadeverkningarna för kontrahenterna.
De måste också antagas verka
avtrubbande på känslan av personligt
ansvar och på lång sikt upplösande på
familjebanden och samliällsmoralen. För
alla personer med ansvarskänsla måste
för övrigt de nuvarande inköpsmöjligheterna
anses vara tillräckliga. Det kan
på goda grunder antas, att de som under
nuvarande förhållanden inleder tillfälliga
sexuella förbindelser utan att
bekymra sig om följderna inte skulle
visa större ansvar, om preventivmedel
fanns att köpa i automater.

5 Första kammarens protokoll 1959. Nr 14

Herr talman! Jag skall inte för tillfället
uppehålla mig mera vid detta ämne.
Med stöd av vad jag här anfört ber
jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen, som undertecknats
av representanter för samtliga
demokratiska partier i riksdagen och
som innebär avslag på Kungl. Maj:ts
proposition.

Häri instämde herr Söderquist (fp).

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Sistlidne söndag deltog
jag i högmässan i en av stadens större
kyrkor. Det var en mycket imponerande
syn, när man skådade ut över den tusenhövdade
skaran, i vilken det fanns
ett mycket starkt ungdomligt inslag. Inte
mindre imponerande blev det, när
i kyrkan intågade en mycket stor skara
unga flickor och pojkar i vita och
blå dräkter. Jag satt där och reflekterade
över denna publik, och reflexionerna
kom osökt att i någon mån knytas
till det ämne som vi för dagen behandlar.

Den första reflexionen var den här:
Hur många tusen är det, som en förmiddag
samlas på detta sätt ute i landets
olika kyrkliga och frikyrkliga lokaler?
Jag undrade vad dessa människor
•— jag kan inte säga om antalet
är en miljon eller två miljoner, men
jag är ganska övertygad om att det är
ett betydande antal — skulle säga, om
de ställdes inför det problem som vi
riksdagsmän står inför i dag.

Den andra reflexionen var denna:
Hur mycket vet vi som sitter i riksdagen
om den allmänna opinionen i de frågor
som föreligger? Jag fick en känsla av
att det diskuteras och argumenteras på
olika sätt, och det är inte alldeles säkert,
att denna argumentation över huvud
taget har något större inflytande
hos de människor som ändå — jag vågar
säga det — i mycket stor utsträckning
bär upp det moraliska ansvaret i
vårt samhälle. Ja, nu gick tanken ännu
längre, och jag tillåter mig att anföra
den också. Jag reflekterade: Om Kristus
slode här, om Paulus slode här —

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

deltagarna har kanske läst Paulus’ skrifter,
så att ni vet lians inställning, och
den är mycket sträng — vilken ståndpunkt
skulle de inta?

Nu kan ju någon säga: Ja, men det
där är floskler. Ja, säg det! Vi är satta
här som folkets representanter, och jag
menar att vi måste ha för ögonen som
synmärke: Har vi folket bakom oss?
Jag blir därför ganska betänksam, när
jag i departementschefens motivering
för den här utvidgningen finner att det
är två saker — ja, flera, men jag skall
bara anföra två — som är av särskild
betydelse. Den ena är att man mot bakgrunden
av en viss angiven utveckling
går att ta detta viktiga steg, och den
andra är att det »endast genom en ändamålsenligt
utformad automathandel
synes bli möjligt att på ett effektivt sätt
motverka den illegala handeln på området».
Jag måste säga, att jag tycker
att det är ett svaghetstecken, när man
på det sättet känner sig nödgad att falla
undan för en dylik utveckling. Låt
vara att det har inträffat åtskilligt under
den senare tiden, när polismyndigheterna,
såsom anförts av herr Svensson, på
olagligt sätt tillåtit uppsättandet av dessa
automater. Men skall man falla undan
för detta? Är det riktigt? Om det
begås olagligheter så skall man väl rätta
till dem och skärpa bestämmelserna,
så att sådant inte mera kan förekomma.
Inte skall man falla undan och säga, att
för att olagligheten föreligger, skall man
vidga systemet. Kan detta vara en vettig
synpunkt?

Ja, här kunde naturligtvis resoneras
mycket i detta sammanhang, men jag
tror inte att det är nödvändigt. Jag ville
bara betona att det ur kristen etisk synpunkt
är ett förslag, som av tusen och
åter tusen människor betraktas som ett
slag i ansiktet. Departementschefen borde
inte ha framlagt denna proposition.

Utskottet har också i sitt utlåtande
framhållit vissa synpunkter, som är värda
att observeras. Enligt utskottets mening
bör tillstånd att sätta upp preventivmedelsautomater
på toaletter inom
angivna etablissemang — dansrestauranger,
folkparker o. s. v. — beviljas

icke endast i undantagsfall. Utskottet
har alltså därvidlag föreslagit en ytterligare
vidgning. Sedan säger utskottet
i nästa sats, att i likhet med departementschefen
anser utskottet att återhållsamhet
bör iakttas beträffande tillstånd
att sätta upp preventivmedelsautomater
på fristående offentliga toaletter, men
något förbud vill man inte vara med om.
Detta är en sådan där kautschukbestämmelse,
som inte kommer att få någon
betydelse i praktiken. Den ene tycker
att man skall vara alldeles oerhört återhållsam,
och en annan tycker: Ja, visserligen
skall vi vara återhållsamma,
men så återhållsamma skall vi inte vara
att vi inte kan tillåta detta o. s. v.,
o. s. v., o. s. v. Jag tycker att man i en
så ömtålig fråga som denna inte skall
stipulera bestämmelser som är så kautschukartade,
att varje tolkning blir möjlig
och att det praktiskt taget blir beroende
på den enskilda människans
godtycke hur bestämmelsen tillämpas.

Det kan hända, herr talman, att jag
är gammalmodig och omodern, men jag
hoppas vid Gud, att jag aldrig skall bli
så modern, att jag försöker anpassa
min livsåskådning efter den ökning av
sedeslösheten som har ägt rum i vårt
land. Därför vill jag också beträffande
det yttrande som Kungl. Maj:t begärt
instämma i vad som förut anförts här i
enlighet med den reservation som är fogad
till utlåtandet.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är ett känt faktum,
att våra hälsovårdsnämnder ofta inte är
så populära. Åtgärder och föreskrifter
för att befrämja hygien och bekämpa
ohälsa och sjukdom stöter ej sällan människors
ekonomiska och egoistiska intressen
för huvudet eller är störande för
nedärvda tabuföreställningar. De väcker
därför ofta olust, och det fordras en
verklig eftertanke för att förstå, att de
är mer till välsignelse än till ohägn.

Herr talman! Så är det även med
detta förslag till förordning, som nu ligger
på riksdagens bord. Preventivmedlen
är erforderliga för att hjälpa män -

Onsdagen den 29 april 1959 fin.

Nr 14

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

niskan i tvenne av hennes stora problem.
Det ena är överbefolkningen, och
det andra är de veneriska sjukdomarna.
Överbefolkningen i de underutvecklade
länderna har lärt oss att bättre än tidigare
förstå nödvändigheten i vår tid
av födelsekontroll, om man vill undvika
svält, undernäring och elände för de
stora folkmassorna. Jag tror att ingen
människa med förnuft och hjärta ivekar
därom, om hon blott låter sitt eget
samvete tala. Det är väl tio gånger bättre
att ha tillgång till preventivmedel för
att hindra att liv kommer till stånd än
att släcka redan spirande liv genom
abort. Även ur den mest stränga etiska
synvinkel måste väl ändå det mindre
onda vara att föredra framför det mera
onda.

Det andra problemet är de veneriska
sjukdomarna. De veneriska sjukdomarna
har i alla tider hört till mänsklighetens
värsta plågoris. Under århundradenas
lopp har de släckt fler liv och skapat
mer ohälsa och plågor än de värsta
pester och farsoter. De härjar fortfarande
i en oerhörd utsträckning i de underutvecklade
länderna. Att vi i vårt land
liksom i de flesta andra kulturländer
under de sista årtiondena lyckats få ned
deras frekvens till en liten bråkdel av
den tidigare får tillskrivas ett flertal
medicinska och hygieniska åtgärder.
Men vi bör komma ihåg att utbredd användning
av preventivmedel därvid
medverkat. Deras skyddseffekt mot venerisk
smitta är avsevärd, vilket inte
minst framgår av den utredning, som
ligger till grund för dagens proposition.

Herr Sunne refererade vad förste provinsialläkaren
i Kopparbergs län hade
yttrat. Vi bör emellertid komma ihåg,
att det är 24 förste provinsialläkare i
vårt land, att vi har utlåtanden från
medicinalstyrelsen, Sveriges läkarförbund
och andra medicinska auktorer,
vilka samtliga — utom just denne förste
provinsialläkare i Kopparbergs län —
har tillstyrkt förslaget. Det iir väl det
väsentliga.

Med anledning av vad herr Lindblom
yttrade vill jag säga, att viktigt i kristen
åskådning är att bekämpa lidande

och nöd. När det gäller den nöd, det här
är fråga om, vill jag säga till herr Lindblom,
att den kristna religionen just
skiljer sig från vissa andra religioner
däri, att den har visat sig mer humanitär
i detta hänseende. Den kristna religionen
tillåter användning av preventivmedel,
under det att det i många underutvecklade
länder finns religiösa tabuföreställningar,
som för närvarande utgör
det värsta hindret för att där motverka
överbefolkning.

Vi vet ju, att det från Sverige genom
\VHO:s förmedling skickats speciella
emissarier till Indien för att verka för
bättre hygieniska förhållanden, men vi
har samtidigt måst skicka dit folk för
att bistå dem i preventivmedelsfrågan
och hindra överbefolkning. Det har då
visat sig svårt att bekämpa de nämnda
religiösa tabuföreställningarna. Till
skillnad mot dessa religioner ingår i
den kristna åskådningen kampen mot
sjukdom och nöd som en religiös uppgift.
Det är på den punkten, som den
sanna kristendomen kommer fram.

I preventivmedelsliandeln finns emellertid
en ful fläck. Det är den illegala
skumraskhandeln med ofta underhaltiga
och okontrollerade varor, varigenom
människorna ofta påluras ett falskt
skydd. Denna handel är ur hälsosynpunkt
farlig och ur etisk synpunkt ovärdig,
och det är just den som gör den
föreslagna förordningen så oerhört angelägen.
Även här, tycker jag, måste det
ur etisk synpunkt vara självklart, att
man väljer det mindre onda i stället för
det som är värre.

Detta är motiven till den föreslagna
förordningen. Jag har svårt att förstå,
att en upplyst människa inte kan förstå
och acceptera den, även om man kan
diskutera vissa detaljer. Här träder den
tekniska utvecklingen till. Det är svårbegripligt,
att man inte kan acceptera
automater även i denna handel och därigenom
underlätta den och minska kostnaderna.
Jag har även svårt att inse,
varför apotek och sjukvårdsaffärer efter
stängning inte skall få sätta upp automater
utanför dörren för saluförandet
av preventivmedel tillsammans med

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

andra sjukvårdsartiklar i s. k. sanitetsautomater.
Den föreslagna förordningen
är ju till ytterlighet restriktiv i fråga om
annan placering av utomhusautomater.
Vår tidningsläsande ungdom kan väl
knappast frestas mer av detta än av
all den snuskannonsering och alla de
erotiska artiklar, som dagligen trycks i
tidningar och böcker.

Gentemot herr Sunne vill jag ytterligare
säga, att i Danmark är en lagstiftning
av här föreslagen art genomförd
sedan några år. Finns det någon som
vill göra det påståendet, att den danska
ungdomen därigenom blivit moraliskt
sämre? Jag har upprepade gånger varit
i Danmark och har därvid kunnat finna
sådana automater utanför apotek och på
andra ställen. Automaterna är så diskret
placerade, att jag tror att ytterst få
svenskar har observerat dem. De är
nämligen svåra att upptäcka. Motionärerna
är vidare upprörda över att sådana
automater som det här gäller sedan
några år har funnits på våra militärförläggningar,
utan att de haft reda
på det. Det är väl om något ett bevis
på att automaternas demoraliserande effekt
varit minimal.

Enligt min mening talar detta ärende
till både vårt hjärta och vårt förstånd,
men på annat sätt än reservanterna vill
framställa saken.

Det är emellertid på en punkt — som
herr Sunne och herr Lindblom varit inne
på — där jag instämmer i deras uppfattning.
Det gäller den skärpning, som
utskottets skrivning fått vid justeringen.
Utskottet intar där en mera extrem
ståndpunkt än Kungl. Maj:t gör. Det gäller
det stycke ur motiveringen, som både
herr Sunne och herr Lindblom talade
om och som börjar med meningen: »Utskottet
är emellertid benäget att fästa
något större vikt vid behovssynpunkten
än vad departementschefen gjort», och
slutar med meningen: »Enligt utskottets
mening bör tillstånd att sätta upp preventivmedelsautomater
på toaletter inom
etablissemang av detta slag beviljas
inte endast i undantagsfall.»

Skillnaden mellan Kungl. Maj:ts förslag
och utskottets förslag är att Kungl.

Maj:t vill att tillstånd i dylikt fall skall
beviljas endast i undantagsfall. Härvid
har enligt min mening departementschefen
rätt. Den välbalanserade inställning
till frågan, som är genomgående i propositionen,
är lycklig. Vi bör inte i onödan
skärpa motiveringen.

Jag har därför det yrkande, att det
stycke i motiveringen som börjar med
orden »Utskottet är emellertid benäget
. . .» och som slutar med orden »endast
i undantagsfall» måtte utgå. I realiteten
innebär detta, att vi godkänner
Kungl. Maj:ts proposition. I övrigt yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON, AXEL, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag kan mycket väl instämma
i docenten Edströms påstående
att preventivmedlen är till stor nytta för
att hindra överbefolkning. Men vi befinner
oss inte i den situationen i vårt
land. Vi kan i stället konstatera att födelsetalet
är så lågt som 14 promille. Vi
liar en nedåtgående kurva i fråga om
nativiteten, och vi kan således inte argumentera
för en utvidgad preventivmedelsförsäljning
med den motiveringen,
att det gäller att begränsa överbefolkningen.

Sedan vill jag säga till min vän herr
Elowsson, att han var en mycket försynt
talesman för utskottet i dag. Förra
veckan var tonen något skärpt, när vi
behandlade problem, som också gällde
ungdomen. Jag skall be att i all korthet
få citera vad herr Elowsson då sade och
som jag tyckte var riktigt. Han sade följande:
»Det är miljoner människor i
detta land, som inte gillar den utveckling
som vi nu är inne på och som tycker
att det är oerhört att vi lurar ut
den svenska ungdomen — som vi faktiskt
gör — i det ena eländet efter det
andra därför att vi inte tar hand om den
med fast hand redan från början.»

Det var alltså ord och inga visor. Det
var ett konstaterande av någonting, som
vi även snuddar vid här i dag; det är
bara områdena som är olika. Jag tycker
att det hade varit riktigt, om herr

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

Elowsson hade fortsatt med den fasta
handen och stött ungdomen på ett något
bättre sätt än med att komma och
erbjuda dem preventivmedel i automater.
Det finns värdigare sätt för det
svenska samhället att hjälpa den svenska
ungdomen på än att räcka dem detta
intetsägande söm preventivmedlen utgör.

Vidare säger herr Elowsson att vi har
mindre barnamord än vi hade tidigare.
Ja, med statistik kan man tydligen bevisa
allt. Vi har inte heller i dag den
oerhörda mängd av födelser som vi hade
för 25 eller 50 år sedan. Då rådde
det fattigdom, och det fanns stora barnskaror,
något som tvingade människor
till handlingar som barnamord, eftersom
de inte kunde försörja den barnskara
de hade satt till världen och eftersom
det rådde nöd och elände. Vi får vara
tacksamma för att vi fått ett bättre sakernas
tillstånd, men hela äran av att vi
statistiskt sett fått ett mindre antal barnamord
får inte tillskrivas förekomsten
av preventivmedel — det är en överdrift.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.
2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av
talaren överskriden.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Till en början vill jag
säga att jag förmodar att de talare, som
här talat för reservationen och således
mot propositionen, begär att vi skall
hysa respekt för deras uppfattning och
att vi skall ha förståelse för att bakom
den ståndpunkt som de har intagit ligger
ett allvarligt övervägande, som har
lett fram till denna deras uppfattning.
Men är det då inte rimligt att av dem
begära, att de också skall ha respekt för
en uppfattning, som grundar sig på
ett övervägande som lett fram till ett
annat resultat än de kommit till? Är
det riktigt att här stiga fram och söka
utmåla dem, som står bakom propositionen
såsom saknande ansvar för ung -

domen och känsla för en värdig målinriktning
av utvecklingen i vårt samhälle?
Är det riktigt att söka framställa
dem såsom ansvarslösa i detta sammanhang?
Man får närmast det intrycket
att man så vill göra sedan man lyssnat
till ett par av inläggen här. Även vi
har anledning och rätt att kräva respekt
för de åsikter och uppfattningar, som
vi har i detta spörsmål.

Jag skall först erinra om att denna
fråga, som också herr Axel Svensson
nämnde, har varit föremål för årtiondens
överväganden. Vi har 1938 års lagstiftning
om handel med preventivmedel,
beslutad av en riksdag där meningarna
var mycket litet delade. Man kan
säga att denna förordning innefattade en
slutgiltig lösning så till vida, som preventivmedlens
berättigande därigenom
erkändes, d. v. s. att tillhandahållande
av tekniska medel för förhindrande av
konception blev godtaget och är godtaget
av samhället.

1938 års förordning gäller alltjämt.
Den har under de senaste 20 åren inte
ändrats annat än på ett par punkter,
som i detta sammanhang saknar betydelse.
En väsentlig lagstiftningsåtgärd
på detta område var däremot införande
av skyldighet för apoteksinrättning
att tillhandahålla preventivmedel, vilket
skedde genom kungörelse 1946.

Så kommer vi fram till de ändringar
i butikstängningslagstiftningen, som genomfördes
1948 och 1956 och som innebar
att automathandeln i princip frigavs.
När det sista steget mot automathandelns
frigivande togs 1956, gjordes
det undantag för försäljning av preventivmedel.
I en övergångsbestämmelse föreskrevs
nämligen, att ändringen i butikstängningslagen
intill dess Konungen
annorlunda förordnade inte skulle medföra
någon ändring i tillämpningen av
dittills gällande bestämmelser. Anledningen
härtill var att frågan, om automathandeln
med preventivmedel kunde
tillåtas enligt preventivmedelsförordningen,
var tveksam och föremål för delade
meningar. Vid förordningens tillkomst
saknade automatförsäljningen aktualitet,
varför någon reglering av den -

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

na handel inte medtogs i förordningen.
Där stadgades endast att preventivmedel
inte fick säljas utomhus eller genom
kringföring.

Den omständigheten att frågan om
lagligheten av automathandel med preventivmedel
inomhus lämnades öppen
i lagstiftningen har medfört ett besvärande
osäkerhetstillstånd på området.
En del länsstyrelser har sålunda beviljat
tillstånd till sådan försäljning, medan
andra vägrat.

Här vill jag ta upp det påstående, som
har förts fram från denna talarstol av
två av dem som har deltagit i debatten
här, nämligen att det skulle ha begåtts
olagligheter. Så är inte förhållandet. Regeringsrätten
har haft att pröva frågan.
År 1956 fick regeringsrätten yttra sig i
anledning av att några länsstyrelsebeslut
överklagades. Den förklarade då att
beviljande av tillstånd till automatförsäljning
av preventivmedel inte syntes
vara stridande mot förordningen men
mot de faktiska förutsättningarna vid
förordningens tillkomst samt att på
grund härav och med hänsyn till denna
lagstiftnings särskilda karaktär rättspraxis
inte borde utvidga tillståndsgivningen
till automatförsäljning, utan att
lagstiftarna tagit ställning till frågan.

Jag skulle vilja fråga herr Svensson:
Efter vilka grunder skulle Kungl. Maj:t
ha tagit bort de ca 150 automater som
finns och som herr Svensson påstår
vara olagliga? De finns nämligen inomhus,
och förbudet mot försäljning av
preventivmedel gäller försäljning utomhus
eller genom kringföring. Det är således
inte möjligt att vara så säker på
sin sak som herr Svensson här har varit.

Jag vill gärna erinra om oklarheten,
tv denna osäkerhet hos de tillämpande
myndigheterna har varit så stor, att
man med fog kunnat säga att någon
likhet inför lagen på detta område inte
existerat och att situationen därför blivit
ohållbar. Någonting måste göras för
att bringa klarhet i förhållandet. Det
var i det läget den utredning, som ligger
bakom propositionen, tillkom. Det
var i mars 1956 som dåvarande inrikes -

minister Hedlund fick bemyndigande
att igångsätta översynen av gällande
lagstiftning.

I direktiven för denna utredning
framhölls att en särskild utredning borde
göras, som närmare upptog och redovisade
skälen för och emot en försäljning
av preventivmedel genom automat
och, om den i princip borde tilllåtas,
framlägga förslag angående hur
försäljningen borde få ske. Statsrådet
Hedlund sade vidare, att det ifrågasatta
utredningsuppdraget var av grannlaga
natur — därom är vi väl överens — och
att utredningsmannen syntes böra samråda
med företrädare för de olika intressen
som här gör sig gällande.

Utredningen fick en mycket allsidig
sammansättning med särskild tonvikt
lagd på företrädare för ungdomsvården.
Det blev en särskild utredningsman, byråchefen
Ryman från socialstyrelsen.
Som experter tillkallades skolöverläkaren,
professor Herlitz, sekreteraren i
Målsmännens riksförbund, fru HellströmOlsson,
dåvarande studentprästen, sedermera
biträdande föreståndaren vid
stadsmissionen i Stockholm, pastor Ludvig
Jönsson, föredraganden i medicinalstyrelsen
i ärenden rörande könssjukvård,
medicine licentiaten Tottie samt
advokaten Widlund i Riksförbundet för
sexuell upplysning.

Jag har velat nämna om detta, därför
att man här talar om och liksom vill
göra gällande, att uterdningen och det
förslag till vilket den kommit saknar
stöd hos opinionen och att den inte
haft kontakter med dem som har någonting
att göra med detta spörsmål.
Jag kan inte finna att detta är riktigt.
Det har funnits sådana kontakter redan
i utredningen, och vidare har ju,
sedan utredningen framlagt sitt förslag,
(letta gått ut för yttranden av en mångfald
remissorgan.

Innan jag kommer in på remissorganen
vill jag säga, att utredningen enhälligt
var av den uppfattningen, att samhället
inte rimligen bör ställa sig avvisande
till automathandeln om det visar
sig möjligt att utforma den så, att
den inte medför allvarliga olägenheter,

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Förordningsförslag- om handel med preventivmedel

samt att det låter sig göra att reglera
automathandeln på ett sätt, som bör
kunna godtagas från de skilda synpunkter
samhället har att beakta.

Låt mig sedan även redovisa ett par
av remissyttrandena. Målsmännens riksförbund
har visserligen i sitt svar inledningsvis
sagt, att man företräder
300 000 målsmän och att självfallet inom
en grupp av denna storleksordning
inställningen till en så ömtålig fråga
som automathandeln med preventivmedel
måste uppvisa stora differenser.
»MR:s styrelse anser sig därför inte med
anspråk på att företräda en något så
när enhetlig föräldraopinion kunna taga
ställning till det föreliggande förslaget.
Denna omständighet får inte tolkas
som något principiellt avståndstagande
från användningen av preventivmedel.
Det är styrelsens övertygelse, att majoriteten
av förbundets medlemmar anser,
att preventivmedlen har en viktig uppgift
att fylla inom ramen för ett ansvarsfyllt
sexualliv. Åtgärder som är ägnade
att få bort det ovärdiga smussel
och hemlighetsmakeri, som ännu i alltför
stor utsträckning omger dessa medel,
måste därför hälsas med tillfredsställelse.
»

•lag tycker att herr Svensson i Malmö
skall lyssna särskilt noga till den mening
som Målsmännens riksförbund här
har fört fram, eftersom herr Svensson talat
om tillräckligheten av att automater
finns undangömda på offentliga toaletter.

Styrelsen fortsätter: »Ungdomsvårdande
synpunkter måste dock härvidlag tillmätas
avgörande betydelse. Det är enligt
styrelsens mening en väsentlig uppgift
för hemmen och skolorna att i samarbete
ge de unga en fördjupad sexualundervisning,
där de etiska synpunkterna får tillfredsställande
belysning. Först härigenom
kan en naturlig och ansvarsfull syn
på preventivmedlens användning bibringas
de unga.»

Finns det inte anledning att instämma
i ett sådant uttalande? Präglas det ändå
inte av det ansvar och den känsla för
ungdomen och vårt släktes framtid, om
vilket det här talats tidigare?

I yttrandet går styrelsen vidare in på

frågan om automathandeln med preventivmedel
enligt förslaget, och vill där
framlägga några synpunkter, bakom vilka
kan förutsättas stå en vidsträckt föräldraopinion
inom förbundet. Man kommer
då in på frågan i utredningens förslag
om s. k. blandade automater, i vilka
förutom preventivmedel även tillhandahålles
andra slag av sjukvårds- och sanitetsartiklar.
Detta förslag finner Målsmännens
riksförbund väl motiverat. »Sådana
blandade automater synes vara ägnade
att ingiva allmänheten en syn på
preventivmedlen som en sanitctsvara
bland andra. MR vill därför understryka
vikten av att — såsom utredningen föreslagit
— i den planerade förordningen
om handel med preventivmedel en tvingande
bestämmelse intages om blandade
automater.»

Det är alltså inte för att gömma undan,
för att camouflera innehållet i automaterna,
som vi har velat föreslå sådana
blandade automater, där andra sanitetsartiklar
också finns med.

De motiv som i betänkandet anförs för
automatförsäljning av preventivmedel är
dels att underlätta tillgången till preventivmedel
för att förhindra en icke önskvärd
konception i fråga om fasta sexuella
förbindelser, dels att stimulera till ökad
användning av preventivmedel när det
gäller tillfälliga sexuella förbindelser och
slutligen att motverka illegal handel med
preventivmedel, varigenom även kvalitetskontroll
skulle åstadkommas, fortsätter
man, och så kommer man fram
till att ifrågasätta »om icke automatförsäljning
av preventivmedel---en dast

i direkt anslutning till apotek, sjukvårdsaffär
eller annan affär, som tillhandahåller
sjukvårds- och sanitetsartiklar,
i tillräcklig utsträckning och på ett naturligare
sätt än fristående automater
kunde tillgodose ovan angivna syften».

»Preventivmcdelsautomater hör enligt
MR:s mening icke i någon form tillåtas
inom nöjesetablissemang.»

Jag har så utförligt velat citera ur detta
yttrande, därför att jag anser att
det finns anledning att hysa respekt för
dem som står bakom yttrandet.

Jag vill gärna också nämna, att bland

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

remissmyndigheterna har varit två domkapitel,
av vilka det ena var domkapitlet
i Uppsala. Jag skall också, herr talman,
redovisa några synpunkter ur dess yttrande.
Domkapitlet anför: »Ehuru starka
invändningar av både principiell och
praktisk art måste göras mot det i betänkandet
framlagda förslaget och dess motivering,
äro de rådande missförhållandena
så allvarliga, att domkapitlet icke
anser sig kunna helt avstyrka åtgärder i
den av utredningsmannen angivna riktningen.
För att i möjligaste mån undvika
skenet av att medgivande av automathandel
med preventivmedel skulle innebära
ett sanktionerande från samhällets sida
av tillfälliga sexuella förbindelser, bör
emellertid enligt domkapitlets mening
dylik handel endast få förekomma i sådana
sammanhang, att det medicinska
syftet tydligt framhäves. Tillstånd till
försäljning av preventivmedel skulle sålunda
begränsas till att avse automater,
uppsatta i eller i omedelbar anslutning
till nattpolikliniker, apotek och sjukvårdsaffärer
men icke annorstädes.»

Sedan jag citerat ur detta yttrande,
underskrivet av landets ärkebiskop, för
vilken jag hyser en stor aktning, inte
minst med hänsyn till hans ställningstagande
här, vågar jag ställa den frågan
till herr Lindblom, om det är riktigt att
säga, att propositionen är ett slag i ansiktet
på den kristna opinionen. Är det
inte att låta känslorna springa ifrån förståndet
och bortse från elementära fakta?

Jag vill sedan göra ett citat från socialstyrelsens
yttrande. En minoritet
inom socialstyrelsen har velat gå längre
än vad utredningsmannen gjort och vad
vi stannat för i propositionen. Denna
minoritet säger: »Betänkligheterna mot
en friare försäljning måste enligt vår mening
vika för en friare syn som bringar
i sikte de olyckor som venerisk smitta,
aborter och ovälkomna havandeskap har
i följe.»

Socialstyrelsen måste väl ändå anses
ha kontakt med de faktiska förhållandena,
med vår ungdom och vad som rör
sig i tiden.

När därtill kommer att andra myndig -

heter, såsom medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen
m. fl. har tillstyrkt förslaget,
har vi ansett att det bakom det
av utredningsmannen presenterade förslaget
finns en mycket stark opinion i
landet.

Yi har dock i propositionen sökt lägga
till rätta förslaget med hänsyn till vad
som framkommit i remissyttrandena, där
vi tagit starkt intryck av de synpunkter
som framförts bl. a. av Målsmännens
riksförbund och domkapitlen. I fråga om
automathandeln föreslår vi sålunda, att
det skall vara blandade automater, sanitetsautomater,
som i huvudsak skall uppsättas
vid sjukvårdsaffärer, apotek och
könspolikliniker. Det är väl då ändå inte
en riktig bild av läget som målats från
denna talarstol när man påstår att det
»överallt» skulle komma att finnas preventivmedelsautomater,
tydligt utmålade
och annonserande de varor som där förekommer.
Vi har ju i propositionen sagt
raka motsatsen. Vi fastslår att reklam
icke får förekomma i detta sammanhang,
att det skall vara blandade automater, således
sanitetsautomater, och att varorna
där inte får utbjudas på ett framträdande
sätt.

Vi har varit tveksamma om huruvida
dessa automater skulle få uppsättas vid
nöjesetablissemang och motsvarande och
har där velat gå en försiktigare väg genom
att säga, att detta skall få ske endast
i undantagsfall. Jag beklagar att utskottet
här har gått längre än regeringen. Jag
hyser förståelse för utskottets uppfattning,
men jag tror att det med hänsyn
till den ömtåliga situationen och de opinioner,
som här väger mot varandra, är
angeläget att gå försiktigt fram. Man bör
därför, anser jag, inte sträcka sig längre
än vad regeringen gjort i propositionen.
Jag rekommenderar, herr talman, gärna
kammaren att följa det yrkande som herr
Edström nyss framställt om en uppslutning
bakom propositionen i detta stycke.

Sedan har man velat göra gällande, att
vi inte kan lämna några garantier för att
en sådan automathandel, som här föreslås
i propositionen, verkligen kommer
att medföra att den illegala handeln med

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

preventivmedel minskar i omfattning och
betydelse. Vi kan naturligtvis därvidlag
inte lämna några garantier, men vi håller
det inte för otänkbart att man genom
denna friare handel kommer att kunna
få bukt med den handel med okontrollerade
varor som nu förekommer och som
bedrives bl. a. av en del mindre postorderföretag
och med de annonser som
översvämmar pressen. Det är möjligt att
automathandeln härvidlag kommer att få
en sanerande effekt på så sätt att dessa
postorderföretag inte kommer att kunna
hävda sig i konkurrensen med de mera
medicinskt betonade försäljningsställena
och till dem anslutna automater.

Mot det obestyrkta påståendet, att
automaterna kommer att verka förledande
på ungdomen, står alltså möjligheten
att genom denna handel minska de olyckor,
som ovälkomna havandskap och veneriska
sjukdomar obestridligen kan
medföra.

Jag tror således att man med denna
automathandel får ett effektivt medel
att bekämpa den illegala handeln, där
ofta mycket undermåliga varor säljs till
oskäligt höga priser och ibland under
rent anstötliga former.

Jag vill, herr talman, ytterligare understryka,
att vid utformningen av automathandeln
har vår huvudlinje varit att
framhäva preventivmedlens medicinska
betydelse; de skall i första hand placeras
i anslutning till könspolikliniker, apotek
och sjukvårdsaffärer.

Innan jag slutar, vill jag, herr talman,
tillägga, att vi i propositionen har fastslagit,
att inga automater skall få sättas
upp med mindre än att tillstånd därtill
lämnas av vederbörande lokala polismyndighet.
Polismyndigheten skall regelmässigt
höra barnavårdsnämnden.
Detta bör, anser jag, innebära tillräcklig
garanti för att de ungdomsskyddande
synpunkterna blir beaktade, en sak som
man helt har förbigått i den hittills förda
diskussionen i denna angelägenhet.

Herr LINDBLOM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet ifrågasatte
om man inte hade rätt att kräva

respekt för den slutsats, till vilken han
och utredningsmannen hade kommit.

Ja, herr statsråd, det beror på vilken
innebörd man låter ordet respekt få.
Menar men med respekt att man inte
får ha eller får ge uttryck för någon
avvikande mening, då vet jag inte var
vi skulle hamna. I så fall skulle man
kunna säga, att det inte heller är lönt
att ha någon riksdag.

Vi är väl här för att ge uttryck åt de
avvikande uppfattningar, som vi eventuellt
har i frågor som berör de områden,
där vi arbetar och verkar. Sådana
avvikande meningar förekommer ju
ofta, och jag kan inte förstå, att man
skulle behöva hysa någon alldeles speciell
respekt i detta fall.

Sedan undrade statsrådet, om jag inte
hade låtit känslan springa ifrån förståndet.
Jag vill till detta säga, att jag inte
är ensam om min uppfattning på denna
punkt. Statsrådet har citerat en hel del
yttranden. Jag kanske också får göra
det.

Länsstyrelsen i Uppsala skriver: »Det
kan enligt länsstyrelsen icke bestridas,
att möjligheten att när som helst skaffa
preventivmedel kommer att bidraga till
att öka antalet tillfälliga könsförbindelser,
särskilt bland ungdomen. En öppen
försäljning genom automat kommer att
av många uppfattas som en samhällets
sanktion av lösa förbindelser.»

Det är just på denna punkt, som jag
tycker att vårt ställningstagande är så
allvarligt.

Länsstyrelsen fortsätter: »Länsstyrelsen
har svårt att föreställa sig att det
skulle stå någon starkare och mera utbredd
folkopinion bakom utredningsförslaget
om preventivmedelsautomaler.
» Vidare heter det: »Man måste även
taga hänsyn till att en lagfäst fri handel
med preventivmedel i den utmanande
öppna form, som utomhusautomater
innebär, skulle för stora grupper av
samhällsmedborgare innebära eu allvarlig
kränkning av hela deras livsåskådning.
»

Jag är sålunda icke alldeles ensam om
den uppfattning, som jag tidigare hävdat.

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Forordningsförslag om handel med preventivmedel

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Det har uppstått en
ganska lång och stundom ganska känslomässig
debatt i denna fråga. Det är
kanske inte heller så underligt med hänsyn
till frågans ömtåliga natur. För egen
del har jag dock strukit bort det mesta
av vad jag från början tänkt säga här.
Det har jag gjort efter herr Svenssons
inlägg, som på ett alldeles utomordentligt
sätt tillkännagav reservanternas
ståndpunkt.

Jag skall bara i korthet anföra några
synpunkter på detta problem. Jag kanske
också bör tala om, att jag inte är
särskilt moraliskt lättsår ad; tvärtom är
jag nog ganska tolerant på detta område.
Men man får inte gå riktigt hur långt
som helst och inte tolerera vad som
helst. Jag har försökt att se praktiskt
på detta problem och på de konsekvenser
det kan få, och jag har ställt mig
själv den frågan: Vad kan man över
huvud taget tjäna på en utvidgning av
denna handel?

Jag kan inte finna, att man över huvud
taget kan tjäna någonting. Man
hindrar inte den illegala handeln med
preventivmedel; i varje fall kan inte
jag inse att man gör det. Man hindrar
inte de lösa förbindelserna; tvärtom
uppammar man intresset för sådana.
Man hindrar inte sjukdom och ovälkomna
havandeskap, ty ansvarslösa och
moraliskt slappa individer blir inte på
något sätt bättre bara för att man sätter
upp ett antal automater av detta slag.
Jag tror inte att dessa människor är så
lättpåverkade, att man kan få dem bättre
på det sättet.

Jag tror ju inte heller, att man skall
förstora upp vådorna som uppkommer,
om man nu skulle sätta upp flera automater.
Det finns emellertid mycket stora
risker för att man därigenom skulle
öka de lösa förbindelserna, inte minst
bland ungdomen. De vuxna klarar sig
väl alltid; det har jag inget större bekymmer
för. Men ungdomen är nu en
gång vetgirig, nyfiken och klåfingrig.
Det skulle väl ändå vara mycket beklagligt)
om denna ungdoms upptäckarlust
skulle väckas bara av den anledningen,

att ungdomen får sådana varor i sin
hand.

Det är möjligt, att automater av detta
slag när det gäller Stockholm skulle
drunkna i mängden av övriga automater
och kanske inte märkas så mycket.
Men hur blir det ute på landsbygden,
i de inre tätorterna, där apoteken ofta
ligger centralt i anslutning till järnvägsstation,
kafé och dylikt, och där ungdom
samlas om kvällarna? Jag bara
ställer den frågan. Det är ingen som har
talat om, hur detta problem skulle ställa
sig ute på landsbygden.

Vi skall inte tiga ihjäl det här, har
herr Elowsson sagt. Nej, det gör vi sannerligen
inte heller. Det bedrives tvärtom
en mycket intensiv upplysning på
detta område via TV, radio och film
— och inte minst i skolorna. Man har
sagt, att ett bifall till reservationen skulle
innebära att man skapar mörker på
denna punkt. Jag tror att det ljus, som
man skapar över detta problem genom
att hänga upp automater, är av synnerligen
tvivelaktigt värde.

Jag var redan från början skeptiskt
inställd mot propositionen, och när utskottet
i vissa punkter faktiskt har gått
längre än vad Kungl. Maj :t har gjort, har
jag inte alls kunnat vara med i svängarna.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till reservationen.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ringaby säger att
man inte skulle vinna så mycket i kampen
mot den illegala handeln och mot
sjukdom och nöd, om man moderniserade
handeln och införde automatförsäljning,
huvudsakligen vid sjukvårdsaffärer,
apotek och sjukvårdsinrättningar.
Jag vill på det bestämdaste bestrida detta.
Förordningen syftar just till att vi
skall få en bättre kontroll över handeln
med preventivmedel. Nu förekommer
det i stor utsträckning en skumraskhandel,
okontrollerade varor utbjudes
och folk får mindervärdigt skydd.
Möjligheterna blir större att få handeln
under kontroll, när det finns automater

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

som kan betjäna allmänheten då apoteken
är stängda.

Denna sak är betydelsefull just när det
gäller att bekämpa sjukdom, ohälsa och
inte minst abort. Det är, understryker
jag, tio gånger bättre att se till att folk
får tillgång till preventivmedel och undvika
ovälkommen graviditet än att behöva
kämpa mot aborterna på ännu bredare
front. Just kampen mot aborterna
är viktigt i detta sammanhang, och jag
förstår inte motståndarna mot förordningen,
som ju också ofta är i främsta
ledet när det gäller kampen mot aborterna.
Talar ni inte mot era egna intressen
här? Är det inte ologiskt att ni på
samma gång vill kämpa mot aborterna
och mot preventivmedlen? Bästa sättet
att bekämpa aborterna måste ju vara att
ha tillgång till preventivmedel.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Sunne nämnde i sitt
anförande att det alltjämt råder mycket
delade meningar i denna sak. Det känner
vi väl till, men vi vet också att det alltid
tar lång tid att skingra fördomar, ändra
på invanda uppfattningar och meningar.
Jag är för min del tämligen övertygad om
att det kommer att ta rätt lång tid innan
vi får en enligt min mening förnuftig syn
på hela det sexuella problemet.

En mycket stor grupp människor håller
alltjämt fast vid den meningen, att
det sexuella skall betraktas som någonting
skamligt, som man inte får tala om.
Man vill skydda ungdomen mot tråkigheter
genom att förtiga sanningen för
den. Men jag undrar om det är någon på
den sidan, som verkligen tror att man i
det långa loppet skall kunna vidhålla
den uppfattningen och att utvecklingen
skall gå i den riktningen. Enligt min mening
kommer människorna i stället att
tillägna sig större och större kunskaper
på detta område, och därigenom kommer
de även att bli i tillfälle att lägga i dagen
ett allt större ansvar när det gäller dessa
ting.

Herr Sunne menade också, att när utskottet
skrivit att man inte borde vara
lika restriktiv beträffande nöjesetablissc -

mangen, som Kungl. Maj:t hade tänkt sig,
så skulle utskottet mera ha tänkt på dessa
etablissemangs ekonomi än på ansvaret
för ungdomen. Jag kan inte erinra
mig något enda yttrande under utskottets
behandling av frågan, som skulle
kunnat ge herr Sunne den allra minsta
anledning att låta tankarna gå i en sådan
riktning. Aldrig ett ögonblick var
det tal om huruvida den ene eller den
andre försäljaren skulle tjäna på detta
eller inte, utan vi diskuterade enbart
från den utgångspunkten att vi skulle
hjälpa ungdomen i det bryderi, som den
här befinner sig i och alltid har befunnit
sig i.

Herr Sunne trodde slutligen att sjukdom
och aborter skulle öka och ansvarskänslan
minska. Hur kan han komma
till en sådan slutsats är jag alldeles
oförmögen att fatta. Just användandet av
preventivmedel vittnar ju om en ansvarskänsla,
som man inte i samma utsträckning
har lagt i dagen under tidigare generationer.
Det är ett uttryck för ansvarskänsla
att använda preventivmedel och
eftersom användningen av dessa medel
faktiskt leder till att sjukdomar och aborter
förebygges, är det orimligt att tänka
sig att användningen skulle kunna få en
motsatt verkan.

Herr Lindblom manade för kammarens
ögon fram någonting som jag uppfattade
såsom en konfirmationshögtid i
en kyrka — han talade om pojkarna och
flickorna i sina nya fina kläder och om
den stämningsmättade högtiden. Också
jag har mer än en gång varit med vid
sådana högtider — men hur blir det när
högtiden är över, herr Lindblom? Hur
blir det när pojkarna och flickorna går
ut i livet? Ja, herr Lindblom vet lika väl
som jag, att de unga inte sällan råkar uiför
icke önskade havandeskap. Vad har
herr Lindblom då att erbjuda som hjälp
åt de unga. Jag är övertygad om att lian
under hela sin gärning i missionsrörelsens
tjänst har gjort sitt allra yttersta
för att väcka ungdomens ansvarskänsla
även i detta avseende, och jag känner
många, många andra både präster och
missionspastorer som har gjort precis
på samma sätt. Har ni lyckats?

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

(Herr Lindblom: Ja, i större utsträckning
än man kommer att lyckas på detta
sätt!)

Nej, käre herr Lindblom, låt oss nu
vara ärliga och inte sprida flera dimridåer
utan säga som sanningen är, att
den kristna kyrkan, för vilken sexualproblemet
har stått i centrum så långt
tillbaka som vi kan följa dess verksamhet,
aldrig har lyckats med detta. Den
kristna etiken fick på detta område
från början en inriktning, som det aldrig
varit möjligt att få att slå igenom,
tv här har man kämpat mot en naturlag,
som helt enkelt har gått en annan
väg. Man har kunnat klandra den, men
faktum har man aldrig rubbat på. Man
liar alltid haft bekymmer med dessa
ting, generation efter generation, och
man kommer alltid att få det. Det är
detta faktum som vi från vårt håll
accepterat. Om vi vill undvika de tråkiga
följderna av detta, måste vi göra
sådana anordningar, att vi kan hjälpa
människorna från dem.

Jag kommer så över till en fråga, som
inte har varit på tal förut här i dag
men som jag tycker är rätt allvarlig i
detta sammanhang.

Vi har talat om de unga föräldrarna
och mödrarna, men vi har inte talat om
de barn som blivit resultatet av dessa
förbindelser. Hur ställer det sig för dessa
barn, som kommer till livet och som
inte är önskade? Ja, deras start i livet
är inte lika god, åtminstone inte i de
flesta fall, som starten för de barn, som
redan från början får en mor och en
far och får känna deras omvårdnad. De
barn, som kommer till på detta sätt,
är i regel sämre ställda. Frågan är: Skall
vi inte tänka också litet på dem när
vi diskuterar denna fråga? Skall vi inte
se efter, om det finns någon möjlighet
att begränsa deras antal? Jo, det
tycker jag att vi skall göra.

Det är också en annan sak i detta
sammanhang, som jag tycker att herr
Lindblom skulle tänka på, eftersom han
naturligtvis också är engagerad i vad
man brukar kalla för hednamissionen.
Vi vet att det framför allt borta i Östasien
vimlar av människor, och det vim -

lar också av barn. Där är barnadödlig--heten oerhört stor, och vi kan utan
minsta överdrift säga, att barnalstringen
där borta i stor utsträckning ingenting
annat är än den första förberedelsen
till barnamord, genom vanskötsel
och genom brist på föda. Nu ställes man
också på kristet håll inför frågan, om vi
skall göra slut på detta barnamördande
genom att lära dessa människor att använda
preventivmedel. Det finns kristna
människor som svarar ja på den frågan.
Då är det kristen etik. Det finns
människor som svarar nej på denna
fråga och säger att detta barnamördande
kan fortsätta. Då är också det kristen
etik.

Jag tror inte det är lätt att ta ståndpunkt
till denna etik, men man kan väl
inte heller inta den ståndpunkten att
man säger, att här i vårt land kan vi
inte tänka oss att gå med på användning
av preventivmedlen men borta i
Östasien kan vi tillåta det. Jag undrar
hur dessa tankegångar egentligen håller
ihop när det gäller den praktiska utformningen?
Jag tror inte att det blir
lätt att ordna en sådan praktisk utformning.

Herr Lindblom nämnde, att den kristna
etiken genom den föreliggande propositionen
»fick ett slag i ansiktet». Det
skulle, förmodar jag, vara därför att
man inte tillräckligt skulle väcka ansvaret
hos ungdomen, om man tillät uppsättandet
av sådana här automater. Hur
det kan få en sådan verkan, är mig
lika omöjligt att förstå som en hel del
av det resonemang som herr Sunne förde.

Slutligen har jag ett par ord att säga
till herr Svensson, som refererade ett
yttrande av mig för några dagar sedan
rörande ansvarat gentemot ungdomen.
Han vill göra gällande, att mitt ställningstagande
nu i denna fråga skulle
stå i motsats till den mening, som jag
gav uttryck för häromdagen. Det gör
det absolut inte, ty lika väl som jag
anser att vi har ansvar gentemot ungdomen,
när vi visar slapphet emot den,
lika väl anser jag att vi har ansvar gentemot
ungdomen när vi skall försök hjäl -

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

pa den i det sexuella bryderi, som praktiskt
taget varje ungdom befinner sig
i. Därför finns det inte någon motsats
mellan de båda uppfattningarna.

Han tycker att utskottet skulle ha stött
ungdomen bättre. Jag har förgäves i såväl
herr Svenssons som i herr Lindbloms
och herr Sunnes resonemang spanat
efter några positiva åtgärder för
stöd åt ungdomen i dessa sammanhang.
Man säger att man inte vill ha denna
försäljning, men man säger inte ett ord
om vad man vill ha i stället. Vi kan väl
ändå inte, när nutidens ungdom kommer
och frågar oss om det ena och det
andra rörande dessa saker, bara stå som
statyer och säga de unga det som man
alltid har sagt dem, eftersom vi ju vet
att det inte hjälper. Nej, vi måste göra
någonting annat.

När utskottet har gått längre än Kungl.
beträffande uppsättandet av automater
på nöjesetalissemangen har det skett
därför att vi också tänkt på landsbygdens
ungdom. Man tänker, när man resonerar
om dessa frågor, vanligtvis bara
på städernas ungdom och tror att det
inte förekommer någonting av allt detta
ute på landsbygden. Vi går emellertid
ut ifrån att ungdomen på landsbygden
i det avseendet är jämställd med
städernas och tätorternas ungdom.

Det är klart att för utskottets majoritet
är inte detta en avgörande sak. Om
kammaren skulle vilja stryka den del
av utskottsmajoritetens motivering, som
bär tagit sikte på just denna detalj, så
gör nog inte utskottets majoritet några
invändningar — i varje fall skall inte
jag göra det. Givetvis kan ungdomen
skaffa sig preventivmedel ändå och gör
det också —- den får bara mycket mer
besvär för att göra det, och det tycker
vi inte det är någon mening i, när vi
en gång för alla har knäsatt principen
och nu trätt in för att vidga dess tilllämpningsområde.

Herr SUNNE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade i samband med
att jag citerade ett stycke i utskottsutlåtandet,
att det föreföll som om ut -

skottsmajoriteten mer hade tänkt på nöjesetablissemangens
ekonomi än på ungdomens
välfärd. När det nu invändes,
att denna fråga inte diskuterats i utskottet,
så är detta riktigt. Det var min egen
reflexion, som jag gjorde efter att ha
läst utredningens betänkande. Där står
nämligen att det i Borlänge finns 8 automater,
och av dessa säljer en enda för
cirka 15 000 kronor årligen. Multiplicerar
man den siffran med 8, kommer
man bara i det samhället upp till en betydande
suinma om året. För att få
sätta upp dessa automater är nog grosshandlarna
i branschen villiga att betala
en ordentlig slant, och jag anser, att
man kan tala om att dessa hyror kan
bli av betydelse för nöjesetablissemangens
ekonomi.

Jag skulle i det här sammanhanget
också vilja säga några ord i anledning
av herr statsrådets yttrande. Han nämnde
vilka som suttit med i utredningen
och underströk vilka framstående personer
de är. Ja, det betvivlar jag inte.
Men av dem, som är verksamma ute i
landet och väl i högre grad har en direkt
känning av förhållandena där, är
det kanske inte egendomligt att finna,
att av barnavårdsnämnder, barnavårdskonsulenter
och skolrepresentanter är
ungefär lika många emot som för automathandeln.

Jag vill i sammanhanget återge vad
barnavårdsnämnden i Borås har yttrat
— jag citerar naturligtvis deras yttranden,
vilkas uppfattning närmast sammanfaller
med min, medan herr statsrådet
citerar dem som har en annan
uppfattning. Barnavårdsnämnden i Borås
säger, att lättåtkomligheten av
skyddsmedel kombinerad med nyfikenhet
kan komma att inbjuda till användning
av medlen. Vidare synes det nämnden,
som om det gradvis ökade ungdomsfylleriet
i detta sammanhang borde
föranleda stor försiktighet. En tillvänjning
till från samhällets synpunkt
icke önskvärda samlagsvanor kan medföra
att ungdomen under alkoholpåverkan
uraktlåter att använda preventivmedel,
och då kommer automathandeln
enligt nämndens uppfattning att ha ver -

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

kat i rakt motsatt riktning mot vad som
avsetts.

Det går alltså att få fram en stor provkarta
på olika uppfattningar från de
myndigheters sida, som har yttrat sig.

Herr LINDBLOM (fp) kort genmäle:

Herr talman! I ett inpass direkt till
herr Elowsson svarade jag ja på frågan,
huruvida vi hade lyckats i den kristna
verksamheten att höja moralen. Herr
Elowsson menade att det var ett mycket
djärvt påstående. Jag kan bara tilllägga,
att jag är fullkomligt övertygad
om att den kristna verksamhet, som bedrivs
överallt i landet, nog måste anses
ha större betydelse i fråga om att
höja ungdomens moral än utplantering
av preventivmedelsautomater på allmän
plats. Jag tycker att herr Elowsson borde
kunna hålla med om det.

Herr Elowrsson frågade sedan vad jag
kan ge i stället. Men kära någon —- det
är inte fråga om det! Herr Elowsson
framställer saken nästan som om vi
skulle vilja ha ett förbud mot all handel
med preventivmedel. Jag har inte
varit inne på den linjen, utan jag har
varit inne på frågan huruvida dessa automater
är nödvändiga och på frågan
om den inverkan de kan ha på ungdomen.

Vad vi skall ge i stället? Vi har ju
1938 års lag, trots dess bristfälligheter.

Herr Elowsson har sedan också utvidgat
frågan till att gälla den yttre
missionen. Hans argumentering efter
den linjen faller på samma grepp. Här
är det ju fråga om att ta ställning för
eller emot preventivmedelsautomater på
allmän plats — sedan kan man ha olika
meningar om betydelsen av barnbegränsning;
det är en helt annan fråga
som inte behöver tas upp i det här sammanhanget.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Herr Elowsson efterlyste,
om inte reservanterna hade något
förslag att komma med i stället för det
som vi nu inte vill vara med om. Jag

vill erinra om att vi anser, att vad vi
skall hjälpa ungdomen med är en ny utformning
av barnavårdslagen. När vi
kommer i kontakt med den frågan i höst
är tidpunkten inne att med fast hand
utforma paragrafer, som kan ge ungdomen
ett stöd i de bekymmer som herr
Elowsson anser att den har.

Jag har hittills, herr statsråd, kunnat
lyfta på hatten för varje proposition
som kommit från inrikesdepartementet
—■ det har jag inte alltid gjort när det
gällt propositioner från andra departement
•— men i fråga om denna proposition
kan jag inte göra det. Jag förstår
inte vad det är för mening med att utvidga
en affärsverksamhet, som allaredan
finns och genom vilken allmänheten
kan tillfredsställa sitt behov på det
område vi diskuterar i dag. Nu säger
man att detta behov inte kan tillfredsställas
utan att preventivmedelsautomater
får sättas upp i underjordiska toaletter.
Jag kan inte finna att detta är
riktigt. Om det är så, att varan inte kan
säljas inför öppen ridå, tycker jag att
man måste vänta med att utvidga handeln
och vidta sådana åtgärder först
sedan vi har kommit så långt att vi inte
behöver göra inköpen i underjordiska
toaletter.

Herr statsrådet förklarade att tillståndsgivningen
skulle bli mycket restriktiv.
Ja, men det är inte herr statsrådet
som sitter och prövar ansökningarna
om preventivmedelsautomattillstånd
i vårt avlånga lands alla skrymslen,
utan det är landsfiskal Andersson
eller Pettersson och polismästare den
och den. Vi vet ju också var vi hamnat
redan med nuvarande lagstiftning: det
finns 150 preventivmedelsautomater
som står i strid mot den lag som riksdagen
har antagit.

Herr statsrådet ifrågasatte nu, om inte
dessa automater i alla fall är lagliga.
Ja, efter prövning av regeringsrätten
och Kungl. Maj :t har automater förklarats
vara lagliga. Jag frågar mig, om
det skall vara nödvändigt att så hårfint
reda ut de juridiska begreppen, och
för övrigt sade ju herr statsrådet, om
jag inte hörde fel, att det avgivits en re -

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

servation i regeringsrätten där tveksamhet
uttalades huruvida regeringsrätten
hade bort medge så stor avvikelse från
riksdagens beslut som i ifrågavarande
fall hade förekommit. Det är det jag reagerar
så kraftigt emot. Jag anser det inte
vara lämpligt att i fortsättningen
överlåta åt polismyndigheten att bevilja
tillstånd av det här slaget, då polismyndigheterna
med dessa 150 olagliga automater
dokumenterat sin inställning till
problemet. Jag tror att vi handlade
oklokt när vi ändrade lagen och flyttade
bestämmanderätten från länsstyrelsen.
Vid ett annat tillfälle borde riksdagen
kanske rätta till den saken.

Det påstås att man genom den föreslagna
utvidgningen av den här handeln
skulle få möjlighet att kontrollera priser
och kvaliteter på den försålda varan.
På vilket sätt skall man kunna göra det?
Priskontrollagen existerar ju inte längre
i sin gamla form. Jag noterar emellertid
med tacksamhet utskottsmajoritetens uttalande
om priskontroll och hoppas att
utskottet vidhåller denna sin ståndpunkt
då det skall behandla min motion om
utsträckt priskontroll och möjlighet för
näringsfrihetsrådet att ingripa i sådana
frågor som det här gäller. Jag kan nämna
att alla preventivmedelshandlare har
legat i startgroparna, och då propositionen
lades på bordet började man lämna
in anbud land och rike runt att få
placera preventivmedelsautomater. Jag
vet att sådana framställningar i vissa
fall har avslagits. Jag vet också att den
hyra som i dag utgår för de automater,
som redan är uppsatta, varierar mellan
1 500 och 3 000 kronor per år. Det innebär
en betydande hyra för en kvadratmeter
mark, och de som sysslar med
att få till stånd all tänkbar hygien i
tidsenliga butiker, skulle vara tacksamma,
om de kunde räkna med att affärsmännen
ville betala hyresersättningar
av sådan storlek. Men på det området
uppstår det alltid krångel och diskussioner
om hyressättningen.

.lag är fullt överens med herr statsrådet
om vad han här har anfört beträffande
samhällets inställning till
möjligheterna att få tillgång till pre -

ventivmedel. Men vad han har sagt därom
är i lika hög grad tillämpligt på de
åtgärder som redan nu är vidtagna,
nämligen att handeln med preventivmedel
släppts fri inom butiksväsendet. Vi
som reserverat oss mot utskottets förslag
anser att det finns fullt tillräckliga
möjligheter att tillfredsställa ifrågavarande
behov med nuvarande ordning,
och vi vill inte vara med om att tillåta
försäljning av dylika varor under de betingelser
som gäller för automathandel.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill något beröra
den rent formella sidan av saken, eftersom
herr Svensson vidhåller att det
finns 150 olagliga automater. Jag försökte
tidigare klargöra att det inte förhåller
sig på det sättet, och jag har
frågat herr Svensson, om han skulle
kunna ge Kungl. Maj:t anvisning om på
vilka grunder vi skulle kunna ta bort
de befintliga automaterna. Herr Svensson
svarade inte på det. Då tycker jag
inte heller att det är riktigt att förbigå
vad som tidigare sagts, då jag citerat
regeringsrättens yttrande av år 1956, där
det hette att uppsättandet av preventivmedelsautomater
på sätt som skett
inte synts vara stridande mot förordningen,
men väl mot de faktiska förutsättningarna
vid förordningens tillkomst.
Det är där som en tveksamhet
uppstått, vilken var så bekymmersam
att Kungl. Maj:t 1956 fann sig föranlåten
att begära föranstaltande av en utredning.
Denna utredning har företagits,
och dess resultat har framlagts, varpå
regeringen på grundval av denna- utredning
lagt fram sin proposition för att
därmed skapa den klarhet som här är
nödvändig.

Vi kan inte hindra en polisiär myndighet
att i dag lämna ett tillstånd till
uppsättandet av en automat inomhus,
men det liar skickats ut anvisningar om
att man inte bör göra det, eftersom regeringsrätten
har sagt att rättspraxis
inte borde utvidga tillståndsgivningen
till automatuppsättning. Regeringsrätten
har emellertid också hemställt om att

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

här bör skapas klarhet, när den säger
att »lagstiftaren måste ta ställning till
frågan».

Men vad gör man från reservanternas
sida, när man yrkar avslag på Kungl.
Maj:ts proposition? Man skapar inte alls
någon klarhet. Man låter det bli vid det
gamla. Detta är att söka komma förbi
hela den formella problematiken, och
jag förmenar att detta är att sticka huvudet
i busken samt vägra se saker och
ting sådana de i verkligheten är. Jag
hade hyst större respekt för klarheten
bakom avslagsyrkandet, om detta hade
gått emot den gällande lagstiftningen.
Men det är inte detta man vill; det har
man vid åtskilliga tillfällen deklarerat.
Man vill gömma undan och bevara ett
hemlighetsmakeri, i stället för att söka
lyfta upp den här frågan i dagsljuset
och, som vi skrivit på flera ställen i
propositionen, sätta in den i dess medicinska
sammanhang samt därmed också
ge en renare och klarare karaktär åt
de tekniska hjälpmedel, som samhället
gett sin sanktion åt genom 1938 års
lagstiftning. Därför borde man inte heller
behöva känna sig besvärad om preventivmedlen
tillhandahålles genom de
sanitetsautomater, som vi här föreslagit Herr

Svensson var vänlig nog att säga,
att han brukar lyfta på hatten för
propositioner från inrikesdepartementets
sida. Det behöver han ju inte alls
göra — vi framlägger våra förslag efter
moget övervägande, och känner oss
tacksamma när riksdagen följer dem
och därmed visar sig dela vår mening.
Jag försäkrar att samma strävan till
moget övervägande ligger bakom det
förslag vi nu diskuterar.

Sedan sade herr Svensson, att inrikesministern
inte har någon möjlighet
att påverka tillämpningen. Jo, i viss
mån, emedan det finns besvärsrätt också
på detta område. Om tillstånd inte
beviljas, kan besvär anföras först i länsstyrelsen
och vidare till inrikesdepartementet.
Det är klart, att en praxis här så
småningom kommer att utbildas, som i
inrikesdepartementet kan förväntas bygga
på vad departementschefen anfört i

propositionen, där det heter: »Jag vill
emellertid understryka betydelsen av att
de tillståndsgivande myndigheterna med
tillbörlig varsamhet prövar framställningar
om tillstånd till automatförsäljning.
Särskild hänsyn måste här tagas,
förutom till barna- och ungdomsskyddande
synpunkter, även till pieteten, så
att inte tillstånd lämnas till sådan försäljning
på plats, där det av särskild
anledning kan befaras, att automaten
kommer att väcka anstöt.»

Det är en ledande princip redan i det
uttalande som här har gjorts, en princip
som vi självfallet också kommer att
tillämpa i samband med besvärsmål.

Jag skulle slutligen vilja säga några
ord till herr Lindblom. Denne frågar,
vad jag lägger in i ordet »respekt». Jag
började mitt första anförande med att
säga att jag förmodar, att de som har
en annan uppfattning än som kommer
till uttryck i propositionen, kräver respekt
för sin åsikt och sin uppfattning.
Jag tilläde, att också vi har rätt att begära
respekt för den uppfattning som
vi har, även om den inte är densamma
som andra har. Därmed menar jag, att
när jag erkänner, att bakom ett ståndpunktstagande
emot propositionen finns
ett övervägande under ansvar, så har
jag anledning att samtidigt göra gällande,
att det är för dem som stöder propositionen
rimligt att begära respekt för
sin mening, tillkommen under samma
ansvar och med samma känsla för ungdomen
och dess framtid.

Det var det som jag lade in i uttrycket
»respekt för åsikter». Därmed menade
jag inte, att herr Lindblom skulle
finna sig nödsakad att följa den mening,
som jag och andra hyser. Det tror
jag inte att han kommer att göra —
det har han för övrigt deklarerat klart
och tydligt. Men vi har velat säga ifrån,
att vi med vårt förslag varit beredda
att ta ett ansvar och att ett moget övervägande
ligger bakom förslaget.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, yttrade, att

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Förordningsförslag om handel med preventivmedel

därunder yrkats l:o) att vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr
Svensson, Axel, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt
3:o), av herr Edström, att kammaren
skulle godkänna utskottets förslag med
den ändring i vad utskottet anfört, att
det stycke å sid. 18 i utskottets utlåtande,
som började med orden »Utskottet
är» och slutade med »i undantagsfall»,
skulle utgå.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svensson, Axel, och herr Lindblom
begärde votering, i anledning varav
herr förste vice talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr förste vice
talmannen sig finna de liärå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Axel
Svenssons yrkande.

Herr Edström äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets
utlåtande nr 14 antager godkännande
av det förslag, som innefattas i
den vid utlåtandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av utskottets förslag med den änd (!

Första kammarens protokoll 1959. Nr 14

ring i vad utskottet anfört som under
överläggningen föreslagits av herr Edström.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Svensson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —44;

Nej — 74.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets förslag
med den ändring i vad utskottet
anfört som under överläggningen föreslagits
av herr Edström.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Elowsson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —42;

Nej — 87.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Om dispens för sjukkassa att utgiva ersättning
för kostnad för sjukgymnastisk
behandling

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av väckta
motioner angående dispens för sjukkassa
att utgiva ersättning för kostnad för
sjukgymnastisk behandling.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
166 i första kammaren av herr Nestrup
m. fl. samt nr 217 i andra kammaren
av herr Munktell m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära en
skyndsam utredning i fråga om möjligheten
för riksförsäkringsanstalten att vid
tillämpning av 18 § sjukförsäkringslagen
lämna dispens för sjukkassa att under
vissa i motionerna angivna förutsättningar
utgiva ersättning för försäkrads
kostnad för sjukgymnastisk eller därmed
jämförlig behandling, även om behandlingen
icke utförts av legitimerad sjukgymnast
eller av person, som vore upptagen
i en av riksförsäkringsanstalten
fastställd förteckning över personer med
sjukgymnastisk utbildning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 166 och II: 217,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! I motionerna I: 166 och
II: 217 har jag och andra motionärer
från alla partier begärt utredning av frågan
om möjligheterna för riksförsäkringsanstalten
att vid tillämpning av 18 §
sjukförsäkringslagen lämna dispens för
sjukkassa att under vissa i motionerna
angivna förutsättningar utge ersättning
för försäkrads kostnad för sjukgymnastik
eller därmed jämförlig behandling.

Detta är ingen stor fråga, men för
dem det berör är den synnerligen viktig.
Vi har här i landet en del olyckliga människor,
som invalidiserats genom cerebral
pares, polio eller reumatism. För

många kan man nu ingenting göra, men
för en del kan man göra så mycket att
de skulle kunna utföra sin dagliga gärning
i familjen eller i produktionslivet,
om de kunde få gymnastisk hjälp hemma
hos sig.

Nu är det tyvärr så, att vi har stor
brist på legitimerade sjukgymnaster liksom
också på av riksförsäkringsanstalten
dispenserade sjukgymnaster. Naturligtvis
skulle vi motionärer helst se, att det
fanns tillräckligt med legitimerade sjukgymnaster.
Men då så icke är fallet bär
vi i motionen pekat på möjligheten att
lösa svårigheten att ge de hjälpbehövande
den rätta hjälpen. Som det nu är
kan dessa, särskilt på landsbygden, inte
få hjälp. Vi menar att i vissa fall skulle
behandling kunna få ges, om den person,
som skall utföra behandlingen, har
av sakkunnig läkare förklarats lämplig
att ge denna behandling. För att förhindra
missbruk av ersättningsbestämmelserna
bör medgivandet enligt vår mening
endast omfatta behandling av en viss eller
några vissa bestämda personer. Dispensen
skulle också kunna göras tidsbegränsad
och behandlingen skulle fortlöpande
stå under sakkunnig läkarkontroll.

Vid 1958 års riksdag förelåg en motion,
som behandlade ett ärende liknande
detta. Detta ärende remitterades till allmänna
beredningsutskottet, och beredningsutskottet
— vars utlåtande delvis
återgivits i lagutskottets utlåtande på
s. 3 — skrev så här: »Det råder för närvarande
stor brist på legitimerade sjukgymnaster
i landet, och det finns anledning
antaga att bristen kommer att tilltaga
under de närmaste åren till följd av
sjukgymnastikens och liknande behandlingsmetoders
alltmer ökade användning
inom sjukvårdens olika områden, inte
minst inom rehabiliteringen.»

Litet längre ned fortsätter utskottet:
»Utskottet finner dock sannolikt, att begränsade
uppgifter som fullgöras under
fortlöpande kontroll av läkare skulle
kunna anförtros sjukgymnaster utan fullständig
utbildning. Det är heller icke uteslutet
att det skulle vara till fördel med
en särskild form av legitimation, avseende
begränsade, i vart särskilt fall angivna
behandlingsmetoder. Som kompetens -

Onsdagen den 29 april 1959 fm. Nr 14

Om dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastisk

behandling

krav för eu sådan begränsad legitimation
skulle kunna tänkas exempelvis genomgång
av vissa kurser vid utbildningsinstituten
jämte på lämpligt sätt styrkt
praktisk kunnighet ocli erfarenhet eller
ock särskild prövning i de enskilda fallen
av vederbörandes, på valfritt sätt
inhämtade, teoretiska kunskaper och
praktiska utbildning. För åtgärder av här
antydd art krävdes emellertid omfattande
utredningar, vilket icke förutsatts i
motionen.»

På så sätt blev motionen i fjol avslagen.

Nu har vi motionärer kommit med en
sådan motion och begärt en utredning av
den art, som här är antydd. Vi skriver
t. ex. om den person, som skall kunna
få lov att ge sjukgymnastisk behandling
av en eller några vissa bestämda personer,
att den personen skall också av läkare
ha förklarats lämplig att ge ifrågavarande
behandlingar. För att förhindra
missbruk av ersättningsbestämmelserna
bör medgivandet endast omfatta behandling
av en viss eller vissa personer.

I de remissvar, som kommit in till lagutskottet,
förnekar man inte, att det föreligger
behov av en sådan rent personlig
behandling, men i vissa remissyttranden
avstyrker man det oaktat motionens utredningsyrkande.

Medicinalstyrelsen är inte övertygad
om lämpligheten av att införa en dispensmöjlighet
på sätt motionärerna föreslagit.
Man känner sig alltså inte övertygad
inom styrelsen — då hade väl styrelsen
kunnat lägga fram något annat förslag,
men det har styrelsen tyvärr inte
gjort. I det stora hela betonar man riskerna
för felbehandling, och de finns ju
alltid. Vi har starkt tryckt på att behandlingen
skall vara riktig.

De vanföras riksförbund liksom lliksföreningen
mot polio och Riksföreningen
mot reumatism tillstyrker utredning. Den
sistnämnda organisationen säger bl. a.,
att för de sjuka, vilka för sin arbetsförmåga
och motarbetande av invaliditet i
hög grad är beroende av sjukgymnastisk
behandling, vilken under nuvarande förhållanden
i stor utsträckning icke kan

erhållas, skulle en sådan reform vara av
stor betydelse.

För egen del skriver utskottet bl. a.:
»Bristsituationen» — det gäller antalet
sjukgymnaster ■— »torde dock komma
att bestå under flera år. Under sådana
förhållanden», fortsätter utskottet, »är
det önskvärt att allmänheten i största
möjliga utsträckning kan få ersättningsgrundande
behandling även hos andra
än legitimerade sjukgymnaster.»

Så skriver alltså utskottet, och nog tycker
man, att när utskottet har skrivit på
det sättet, så borde inte utskottet ha
kommit fram till en hemställan om avslag
utan till ett tillstyrkande av vad motionärerna
har begärt. Så har lagutskottet
icke gjort, men, herr talman, vad lagutskottet
inte har gjort, det skall jag be
att få göra här. Jag yrkar därför bifall
till motionen I: 166 i denna kammare.

Fru CARLQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att i all korthet
få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen
1:166; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

2, i anledning av motioner om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att till
Europarådet avgiva viss förklaring rörande
den europeiska domstolen för de
mänskliga rättigheterna;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om godkännande av en överenskommelse
angående flyktingar som äro
sjömän; och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överförande till
Finland av visst gränsområde i Muonio
älv.

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Ang. viss avvikelse från regeringsformens föreskrifter vid framläggandet av årets
statsverksproposition

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 17, angående granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hade på
därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under
tiden från och med den 18 juni 1958 till
och med den 9 januari 1959 i statsrådet
förda protokoll.

Till utskottet hade jämlikt 57 § riksdagsordningen
från andra kammaren remitterats
en av herr Hjalmarson gjord
anmälan om anledning till anmärkning
mot chefen för finansdepartementet,
statsrådet Sträng.

Utskottets nu föreliggande memorial
upptog tre särskilda, med A—C betecknade
avdelningar.

I avdelningen A hade utskottet anmält,
att vid den granskning av nyss omförmälda
protokoll, som i överensstämmelse
med grundlagens föreskrift av utskottet
företagits, utskottet ej funnit anledning
att mot någon ledamot av statsrådet
tillämpa § 106 regeringsformen.

I avdelningen B hade utskottet anmält,
att granskningen vidare ej givit utskottet
anledning att framställa någon anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen
mot ledamot av statsrådet.

Utskottet hade under avdelningen B
redovisat de skiljaktiga meningar, som
inom utskottet förekommit vid bedömande
av herr Hjalmarsons nyssnämnda
anmärkningsanledning.

I avdelningen C hade utskottet vidare
anmält, att utskottet vid granskningen
ej uppmärksammat något förhållande av
beskaffenhet att föranleda utskottet till
någon anmälan utan åberopande av §
107 regeringsformen.

Härutinnan hade dock skiljaktiga meningar,
som utskottet velat för riksdagen
redovisa, förekommit vid bedömande
av vissa i tre särskilda, med I—III

betecknade punkter närmare angivna
spörsmål.

Vid avdelningsvis skedd föredragning
av förevarande memorial lades detsamma
till handlingarna.

Vid memorialet funnos fogade fem reservationer,
av vilka en avsåg avdelningen
B i utskottets memorial och fyra
avdelningen C.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att enär åtskilliga av kammarens ledamöter
begärt ordet i fråga om vissa av
de vid memorialet fogade reservationerna,
han ville framhålla som ett önskemål,
att de anföranden, som komme
att hållas angående reservationerna, anknötes
till dessa gruppvis, så att varje
reservation diskuterades särskilt för sig
och, sedan den slutbehandlats, icke vidare
återupptoges i den fortsatta debatten.

Ang. viss avvikelse från regeringsformens
föreskrifter vid framläggandet av
årets statsverksproposition

1 den reservation, som anförts avseende
avdelningen B i utskottets memorial,
hade herrar Sveningsson, Braconier
och Heckscher ansett, att utskottets
yttrande beträffande den av herr Hjalmarson
väckta anmärkningsanledningen
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits. Det av reservanterna förordade
yttrandet utmynnade i en anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen,
statsrådet Sträng.

Härom anförde nu:

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Andra kammaren har
redan behandlat detta ärende. Om man
var inne där en stund och lyssnade på
debatten, så fick man höra, att debatten
ena stunden rörde sig uppe i stratosfären,
den andra stunden var den nere
och mätte temperaturen hos mörkrets
makter. Jag förmodar att vid debatten
här i kammaren de lokaliteterna inte
skall behöva användas.

Onsdagen den 29 april 1959 fm. Nr 14

Ang. viss avvikelse från regeringsformens föreskrifter vid framläggandet av årets

statsverksproposition

När riksdagen i år började sitt arbete
och när statsverkspropositionen var avlämnad,
riktade ganska snart herr Hjalmarson
i andra kammaren en anmärkning
enligt § 107 regeringsformen mot
finansminister Sträng för att denne icke
följt vad som är stadgat i § 59 regeringsformen.
I denna grnndlagsparagraf heter
det: »I sammanhang med uppvisandet
av statsverkets tillstånd och behov
låte Konungen för riksdagen framställa
förslag rörande sättet att genom bevillningar
fylla vad staten kan utöver de
ordinarie inkomsterna erfordra.»

Denna anmärkningsfråga har i konstitutionsutskottet
varit föremål för en
omfattande och ingående behandling.
Den har varit den stora frågan i konstitutionsutskottet
vid årets riksdag, och
den har fångat en betydande uppmärksamhet
både inom och utom utskottet.
Allteftersom behandlingen dragit ut på
tiden har vi reservanter blivit mer och
mer övertygade om att anmärkningen
är befogad.

Från deras sida soin i utskottet haft
en annan mening har man många gånger
sagt att grundlagsparagraferna är
gammalmodiga och föråldrade och att
de bör revideras. Det har under årens
lopp utvecklats en annan praxis, en
glidande praxis har man ibland kallat
det för. Man har från det hållet menat
att grundlagarna icke kan tillämpas nu
på samma sätt som för 150 år sedan, då
vår alltjämt gällande författning blev
antagen.

Nog måste det för konstitutionsutskottet
vara en stor uppgift att så långt som
möjligt tillse att grundlagens paragrafer
efterlevs och tillämpas så länge de icke
iir ändrade.

Ingen vill påstå något annat än att
riksdagen vid många tillfällen fattat
skattebeslut, vartill förslag icke har
lämnats i samband med statsverksproposition
den 10 januari. Visst har det
under årens lopp förekommit många sådana
beslut som icke varit angivna eller
förutskickade vid riksdagens början,
men vid alla dessa tillfällen, då förslag
vid eu senare tidpunkt under året bar

lagts fram i syfte att öka statens inkomster,
har man ur åtminstone regeringens
synpunkt haft en godtagbar motivering
härtill.

Att vi reservanter anser denna anmärkning
vara berättigad beror på det
förhållandet, att finansministern i år
har handlat på annat sätt än tidigare.
Man gör här försök att föra in en ny
princip. Han har ur grundlagssynpunkt
och även ur andra synpunkter lagt fram
ett ofullständigt budgetförslag. Friheten
och avsteget från grundlagens bestämmelser
har i år varit större än någonsin
tidigare. Hos finansministern fanns
det enligt hans uttalande i statsverkspropositionen
ingen tveksamhet om att
här måste till en del nya skatteinkomster
till statskassan, och det belopp som
måste skaffas enligt regeringens uppfattning
i form av lån och skatteinkomster
under nästa finansår har inte sedan dess
minskat. I den redovisning av det ekonomiska
läget, som skedde för de andra
partierna för någon vecka sedan, var
beloppet betydligt större än det var den
10 januari i år. Således har icke anledningen
till den gjorda anmärkningen
minskat utan anmärkningen är mer berättigad
i dag än någonsin tidigare.

Redan när statsverkspropositionen i
år avlämnades tvekade inte finansministern
ett enda ögonblick att framhålla
nödvändigheten av ökade skatteinkomster.
Han sade så här i finansplanen
till årets riksdag: »Jag vill emellertid
redan nu förutskicka, att enligt min bedömning
en inkomstförstärkning av storleken
en halv eller en miljard kronor
sannolikt kommer att visa sig ofrånkomlig.
» Detta skulle innebära, fortsatte
statsrådet, att totalbudgetens underskott
kunde hållas inom en ram av omkring
två miljarder kronor, inberäknat under
budgetåret erfarenhetsmässigt tillkomna
utgifter. Inom parentes sagt är det
siffror som föga stämmer med dem som
senare bar lämnats.

Man kan inte heller påstå att statsrådet
Sträng vid denna tidpunkt saknade
uppslag och möjligheter att öka
statens inkomster skattevägen. Samti -

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

86 Nr 14

Ang. viss avvikelse från regeringsformens

statsverksproposition
digt som lian ansåg att ett uppskov till
våren med hans skatteförslag borde ske
— ett uppskov som nu blivit ett uppskov
till hösten — redovisade statsrådet
en lång katalog på användbara möjligheter.
»Man kunde», sade han, »öka
uttagningsprocenten för den statliga inkomstbeskattningen.
» En annan väg som
anvisades var att skärpa inkomst- och
förmögenhetsbeskattningen med tyngdpunkten
lagd på de större inkomsttagarna
och förmögenhetsägarna, i kombination
med skärpningar punktvis av den
indirekta beskattningen. Statsrådet kom
i sin redovisning av de förslag, som var
länkbara för att stärka inkomstsidan,
till det resultatet att inkomstbehovet
torde ge alternativet med en generell
varubeskattning företräde framför de
andra och ansåg att en allmän omsättningsskatt
var att föredraga. Således var
möjligheternas katalog rätt fullständig,
men det ansvariga statsrådet ville inte
göra något val i denna de många möjligheternas
katalog.

Den direkta orsaken till vår anmärkning
är den, att finansministern efter
regeringens förslag till utgifter under
nästa finansår var väl medveten om behovet,
ett aktuellt behov av 500 miljoner
i nya skattepengar, men hans uttalanden
slutade med ett uppskov med ett definitivt
ställningstagande till en betydligt
senare tidpunkt angående hur dessa utgifter
skulle täckas.

Detta förhållande, att för kommande
finansår felas så mycket inkomster till
att täcka de ständigt ökade utgifterna,
för med sig vissa konsekvenser i riksdagsarbetet.
Hade vi i början av året, så
klart som man då kunde överblicka situationen,
enligt finansministerns uttalanden
fått reda på vilka skatteförslag
regeringen ansåg vara nödvändiga, skulle
vi säkert mera ha vägt utgifterna emot
möjligheterna att slippa ifrån nya och
höjda skatter. Sett ur denna synpunkt
har grundlagsbestämmelserna sin stora
betydelse.

Man kan vidare framhålla att det är en
svag motivering utskottets majoritet har
åstadkommit för sitt avslag på den gjor -

föreskrifter vid framläggandet av årets

da anmärkningen. Utskottet redovisar
vissa uttalanden i en motion år 1943 av
herr Herlitz och herr Andrén i denna
kammare, man redovisar att vissa utredningar
har förekommit och att utredningar
i grundlagsfrågorna alltjämt pågår.
Men nog måste man tycka, att en
ny lagstiftning på detta område om
grundlagarnas bestämmelser rörande
budgeten inte kan tillämpas i förskott.
Man får vänta tills beslut föreligger i
vanlig ordning.

När jag framhåller att utskottets majoritet
inte har kunnat åstadkomma någon
stark motivering för sitt avslag på herr
Hjalmarsons anmärkning, finns anledning
att citera utskottets uttalande, att
»även om det sålunda är vanskligt att i
nuvarande läge fastställa den närmare
innebörden av 59 § regeringsformen är
dock den tanke, som ligger bakom stadgandet,
att riksdagen skall få en så långt
möjligt samlad överblick över rikets finanser,
i allt väsentligt fortfarande bärande».

Detta uttalande är, tycker jag, ett så
långt gående bifall till den gjorda anmärkningen,
att utskottets majoritet med
stöd av detta kunde ha kommit till samma
resultat som reservanterna. När man
tänker på de toner som ibland förekom
under utskottsbehandlingen måste man
säga att detta uttalande är en angenäm
överraskning. Det är en angenäm överraskning
att majoriteten har skrivit en
motivering, som mycket bra passar för
reservanternas ställningstagande, även
om man inte dragit konsekvenserna härav
och kommit fram till ett bifall till anmärkningen.

Man kan med tillfredsställelse konstatera,
att majoriteten icke vill avstå från
§ 59 och tillämpningen av den. Även om
man inte helt vill biträda den av herr
Hjalmarson gjorda anmärkningen, tycker
man att grundlagens bud skall tilllämpas.

I vår reservation har sagts ut, att eu
överbalansering eller en underbalansering
av budgeten — även om en underbalansering
finansieras genom upplåning
— icke står i strid med eller avviker från

Onsdagen den 29 april 1959 fm. Nr 14

Ang. viss avvikelse från regeringsformens föreskrifter vid framläggandet av årets

statsverksproposition

§ 59 regeringsformen enligt reservanternas
mening. Även om det råder enighet i
denna sak inom utskottet bör det kanske
särskilt framhållas.

Skäl föreligger enligt reservanternas
mening till en anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot statsrådet Sträng, när
han förfar på detta anmärkningsvärda
sätt att mycket bestämt uttala sig i statsverkspropositionen
för ett väsentligt
ökat skatteuttag men först vid en mycket
senare tidpunkt vill bestämma sig
för hur detta nya skatteuttag skall verkställas,
om det skall bli en allmän omsättningsskatt
eller något annat.

Man har anledning att beklaga att
det inte finns möjlighet att här framställa
något yrkande om bifall till reservationen.
Jag måste därför avstå därifrån,
herr talman, och nöja mig med
vad jag har anfört.

I detta yttrande instämde herr Ewerlöf
(h), fröken Andersson (li) samt herrar
Birke (h), Eskilsson (h), Mannerskantz
(h), Yngve Nilsson (h), Ebbe
Ohlsson (h), Hagberg (h), Arvidson
(h), Gustaf Henry Hansson (li), Domö
(h), B agnar Bergh (h) och Kaijser (h).

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! Då herr Hjalmarsons anmärkningsyrkande
mot finansministern
väckt viss uppmärksamhet både i pressen
och ute i landet, kan det kännas som
ett behov för oss inom utskottet att deklarera
vårt ställningstagande.

Att riksdagen av regeringen erhåller
en så god överblick som möjligt av budgeten
såväl beträffande inkomster som
utgifter är givetvis allmänt taget av
utomordentlig vikt. Rena försummelser
härutinnan i detaljerna eller i stort måste
enligt min mening allvarligt påtalas.
Utskottet betonar också betydelsen av att
riksdagen »i ett tidigt skede får en samlad
överblick av budgeten». Det finns
all anledning att starkt understryka denna
utskottets uttalade mening. Den gäller
som allmän regel och har givetvis
också accepterats av skilda finansministrar.
När avvikelser gjorts tidigare, lik -

som också av nuvarande finansminister,
har speciella skäl anförts. När finansministern
framhåller svårigheten att i
slutet på förra året bedöma konjunkturutvecklingen
för det budgetår som börjar
den 1 juli i år, kan detta dock enligt
mitt förmenande icke karakteriseras som
svepskäl, vilka utan vidare kan viftas
bort.

När fem ledande nationalekonomer på
nyåret i Dagens Nyheter uttalade sig om
det ekonomiska läget var uttalandena
utomordentligt försiktiga beträffande
den kommande konjunkturutvecklingen.
Professor Erik Lundberg yttrade exempelvis:
»Det synes som om den nu förda
ekonomiska politiken närmast bygger på
en bedömning att vi ganska snart, säg
från hösten 1959, står inför ett nytt konjunkturuppsving,
som liksom tidigare
under efterkrigstiden lätt kan föra oss in
i en ny inflationsspiral. Det är från denna
synpunkt rimligt att under en relativt
kort tid hålla fast vid en allmänt restriktiv
ekonomisk politik för att se till att
vi inte åter får en flygande start in i en
ny högkonjunktur.»

Han fortsätter — och det är speciellt
detta avsnitt jag vill fästa uppmärksamheten
vid: »Det finns emellertid enligt
min mening anledning att befara att konjunkturåterhämtningen
i USA och Västeuropa
inte blir så allmän och därmed så
snabb och kraftig som vid tidigare tillfällen.
Vi kan få uppleva ett mera haltande
konjunkturuppsving; jag tänker
på allvarliga strukturomläggningsproblem
inom viktiga näringsområden i
Europa och USA, på den betydande överkapacitet
inom olika västeuropeiska ocli
amerikanska produktionsgrenar som var
besvärande redan under högkonjunkturens
topp och på att den reserv av sedan
kriget eftersatta behov som så att säga
höjde botten på efterkrigstidens konjunkturutveckling
nu i huvudsak eliminerats.
»

Det är mycket möjligt att denna utomordentligt
försiktiga bedömning kommer
att visa sig riktig men, herr talman,
vem vågar komma med tvärsäkra påståenden
härom?

88 Nr 14 Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Ang. viss avvikelse från regeringsformens föreskrifter vid framläggandet av årets
statsverksproposition

Professor Hansen är så försiktig, att
han talar om en »eventuell konjunkturuppgång
från hösten 1959» o. s. v.

När våra mest sakkunniga nationalekonomer
uttalar sig med denna anmärkningsvärda
försiktighet, måste det
anses försvarbart att också finansministern
velat ha ökad tid på sig för en säkrare
bedömning än den som stod honom
till buds vid höstens budgetarbete. En
felaktig bedömning av konjunkturutvecklingen
medför givetvis även den
allvarliga risker. Utskottet framhåller
också för sin del att det av regeringen
framlagda förslaget »bör grundas på en
så aktuell och säker framtidsbedömning
som möjligt».

Hade emellertid den offentliga debatten
fått röra sig kring detta praktiskpolitiska
spörsmål, hade det kanske varit
möjligt att komma fram till vissa
gemensamma synpunkter beträffande
budgetarbetet på både kortare och längre
sikt. Men herr Hjalmarson irriterade,
enligt min mening i onödan, genom
att dra frågan inför konstitutionsutskottet.
Därigenom fördes debatten över
från det praktisk-politiska till det konstitutionell-rättsliga
området, och därpå
fanns inte mycket att vinna vare sig
för herr Hjalmarson eller andra. Följer
man g 59 genom tiderna, skall man nämligen
finna att den varit den av våra
grundlagar, som redan från början överträddes
både beträffande bokstav och
anda. Herr Herlitz anför i sitt arbete
Riksdagens finansmakt ett ganska drastiskt
exempel på denna respektlöshet inför
paragrafen i fråga. På 1880-talet brukade
det heta att Konungen äskade allmän
bevillning »att utgå efter de grunder
riksdagen kan finna erforderliga för
ernående av den därav beräknade inkomsten».
Man måste, herr talman, hålla
med herr Herlitz om att detta yrkande
näppeligen står i god överensstämmelse
med § 59.

Sedan dess har praxis utformats i
andra riktningar. Herlitz fäller det generella
omdömet: »Vad beträffar bevillningsfrågor
har föreskriften i RF § 59
icke bokstavligen efterlevts.» Hans

granskning sträcker sig från 1809 till
1934. Ingen vågar väl påstå att vi under
de senaste decennierna återgett paragrafen
dess makt och betydelse. Tvärtom
förhåller det sig så att 1950 års budgetkommitté,
av vilken herr Herlitz var
medlem, riktade en enligt min mening
fullkomligt tillintetgörande kritik mot
§ 59 och de övriga paragrafer som berör
budgetarbetet. Vad utskottet citerar
härom på sidorna 4 och 5 i sitt utlåtande
utgör ett läsvärt aktstycke.

För att rättvisa domar skall fällas
kräves enligt min mening på alla rättsliga
områden i första hand lagar som
lever, som står i samklang med verkligheten
och motsvarar de förhållanden
som rör sig i tiden. Dit hör icke § 59.
Därför rör man sig också beträffande
denna paragraf med subjektiva omdömen
som föga lämpar sig för ett rättsligt
domslut.

I högerreservationen godtas utan vidare
den över- och underbalansering av
budgeten som vi rört oss med sedan
1938. Det heter i reservationen: »Ett
klart uttalat och motiverat förslag om
överbalansering respektive underbalansering
kan icke heller anses innebära
någon avvikelse från föreskriften i 59 §
regeringsformen.» Det menar herrar
Sveningsson, Braconier och Heckscher,
och förmodligen också herr Hjalmarson.
Men går man återigen till professorerna
Fahlbecks och Sundbergs kommentarer
i Malmgrens Sveriges grundlagar finner
man att dessa grundlagstolkare med
utomordentlig skärpa reagerar häremot.
De anser att metoden med över- och underbalansering
står »i uppenbar strid
med regeringsformens både lydelse och
mening». Vad som nu godtas av högerreservanterna
förkastas alltså med största
skärpa av dessa grundlagstolkare.
Exemplet visar med utomordentlig klarhet
hur man här laborerar med subjektiva
omdömen utan fast förankring i lagen
och nuläget. Att under sådana förhållanden
åberopa § 59 som underlag
för en mot finansministern riktad anmärkning
kan icke vara riktigt.

Jag skall icke här, herr talman, ingå

Onsdagen den 29 april 1959 fm. Nr 14

Ang. viss avvikelse från regeringsformens föreskrifter vid framläggandet av årets

statsverksproposition

på ett mer detaljerat bemötande av herr
Sveningssons synpunkter då de i allt
väsentligt återfinns i reservationen, som
jag redan i några punkter berört. Jag
förmodar att talare efter mig kommer
att ytterligare kritiskt granska både reservationen
och dess försvarare här i
kammaren. Jag kan dock icke underlåta
att allvarligt beklaga att högerledarens
»livvakt» i utskottet — herr Hjalmarson
själv använder med förkärlek uttrycket
änglavakt, men det kanske beror på att
att han gärna svävar ut i de högre rymderna
— dragit ett brett streck över de
reformsträvanden som tog sig sådana
förnämliga uttryck i den motion som
redan 1943 väcktes av tvenne förutvarande
framstående högerrepresentanter
i denna kammare, herrar Herlitz och
Andrén. Det hade varit bättre att fortsätta
och påskynda deras reformsträvanden
än att som nu söka blåsa nytt liv
i en grundlagsparagraf som sedan länge
förlorat sin betydelse och spelat ut sin
roll.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Det var intressant att
höra herr Ollén försvara finansminister
Strängs handlande.

Herr Ollén erinrade om den utredning
som verkställts av 1950 års budgetsrättskommitté.
Jag konstaterar för
min del att kommitténs arbete inte resulterat
i att något förslag framlagts
här i riksdagen — ett öde som den delar
med många andra utredningar ■—
och man bör väl ha detta i minne när
man bedömer värdet av kommitténs förslag.
Både herr Ollén och utskottsmajoriteten
gör i utskottets utlåtande gällande,
att § 59 regeringsformen alltjämt
skall i allt väsentligt fortfarande vara
bärande.

Herr Ollén erinrade vidare om vad
olika sakkunniga skrivit och vad som
anförts i artiklar i Dagens Nyheter men,
herr Ollén, Dagens Nyheter har väl ändå
ingen skyldighet att följa grundlagens
bestämmelser i detta avseende. Inte

heller har konstitutionsutskottet någon
anledning eller någon skyldighet att
kontrollera och granska vad Dagens Nyheter
skriver.

Enligt min och reservanternas uppfattning
var inte finansminister Sträng
tveksam på grund av ett ändrat konjunkturläge,
utan hans uppfattning — att döma
av vad som är skrivet i statsverkspropositionen
— var ju att hur än konjunkturerna
kom att utvecklas behövdes
minst 500 miljoner kronor i nya skattepengar.
Det är anledningen till vår anmärkning.

Herr Ollén beklagade till slut att herr
Hjalmarson i andra kammaren gjort
denna anmärkning och att reservanterna
har tagit den ståndpunkt som de har.
Jag vill bara beklaga att herr Ollén inte
är med bland reservanterna.

Herr OLLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara i största
korthet framhålla att jag inte citerade
Dagens Nyheter, utan jag citerade uttalanden
av fem framstående nationalekonomer,
professor Lundberg, professor
Hansen och några andra. Deras uttalanden
har, förmodar jag, betydelse inte bara
för Dagens Nyheter utan även för denna
riksdag, ja till och med för herr Sveningsson.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Efter licrr Olléns utomordentligt
sakkunniga anförande är jag
befriad från att säga åtskilligt av vad
jag tänkt yttra i föreliggande fråga. Jag
skall inskränka mig till några kommentarer
med anledning av vad herr Sveningsson
sagt.

Herr Sveningsson hävdade först afl
finansminister Sträng hade genomfört
en ny princip i fråga om redovisningen
av stadsbudgeten. Strax efter sade emellertid
herr Sveningsson att avstegen i år
från vad som har varit skick och bruk
är större än tidigare. Det strider ju mot
vartannat. Det sista konstaterandet torde
vara det riktiga, alltså att det inga -

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Ang. viss avvikelse från regeringsformens föreskrifter vid framläggandet av årets
statsverksproposition

lunda är någon ny princip som här har
stadfästs, utan det är en av naturliga
historiska förhållanden framkallad glidning
i fråga om tolkningen av grundlagens
bestämmelser som ägt rum. Det har
således kommit till stånd, om jag så får
kalla det, en sedvanerätt på detta område.

Herr Sveningsson sade att utskottets
skrivning var en angenäm överraskning
för honom, och han åsyftade väl då närmast
första delen av den mening, som
herr Ollén citerade. Detta yttrande återfinns
längst ned på s. 5 i utskottets memorial
och lyder på följande sätt: »Vid
bedömningen härav måste, enligt vad utskottet
anser sig böra understryka, beaktas
betydelsen såväl av att riksdagen i ett
tidigt skede får en samlad överblick av
budgeten ...» Denna första del av yttrandet
är väl den som framkallar herr
Sveningssons belåtenhet, men låt mig
säga, att jag tycker att detta är ett ganska
självklart konstaterande. Det måste vara
ett intresse för riksdagsmännen över lag
att riksdagen får en samlad överblick
över budgeten, men samma intresse har
naturligtvis också regeringen, och jag
skulle tro att regeringen inte ett ögonblick
protesterar mot den formulering,
som väckt herr Sveningssons förtjusning.
Herr Sveningsson fullföljde emellertid
inte citatet. Utskottet fortsätter nämligen
— och det återgav herr Ollén — med
att säga att alla förslag bör grundas på
en så aktuell och säker framtidsbedömning
som möjligt. Det är just detta som
utskottsmajoriteten anser vara anledning
att avvisa den väckta anmärkningen mot
statsrådet Sträng.

Herr Sveningsson uttryckte den förhoppningen
att debatten i denna kammare
inte skulle röra sig vare sig i stratosfären
eller i underjorden. Det har
den ju inte heller gjort, utan den har hållit
sig på marken. När jag nu skall försöka
belysa hur det har gått med denna
propagandaframstöt från högerns sida,
skall jag också hålla mig på marken. Jag
skall inte ge mig in på den moderna krigföringen
i stratosfären eller under vattnet,
utan jag skall hålla mig till den

gamla klassiska krigföringen. När herr
Hjalmarson i andra kammaren tågade
fram till talmannen med krigsförklaringen
mot herr Sträng i näven, låg det väl
något av slaget vid Narva i luften. Man
väntade sig att få en allmän anstormning
mot finansministern, och man väntade
sig ett samlat angrepp. Men nu, herr
talman, liknar det hela mera kalabaliken
i Bender. Som kammarens ärade ledamöter
kan finna deltog i den slutliga anstormningen
mot finansministern allenast
tre tappra landssoldater med herr
Sveningsson i spetsen, och det var väl i
alla fall inte vad som från början var
avsett från högerns sida.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Vid behandlingen av herr
Hjalmarsons anmärkningsanledning har
jag biträtt utskottsmajoritetens beslut att
avslå det framställda anmärkningsyrkandet.
Jag är emellertid angelägen om att
här i kammaren betona, liksom jag gjort
i utskottet, att jag därmed långt ifrån
har solidariserat mig med finansministerns
här ifrågavarande handlingssätt.

Även med den synpunkten finner jag
dock utskottets yttrande vara av utomordentligt
värde just för den principiella
ståndpunkt som, efter vad jag förmodar,
ligger till grund för reservanternas ställningstagande.
Att utskottet i den redan
citerade meningen klart sagt ifrån att
det förstår värdet av att inte bara utgifterna
utan också inkomsterna ordentligt
och samtidigt redovisas i statsverkspropositionen,
det är nämligen en mycket
stor fördel. För egen del finner jag att
det inte bara hör till god ordning utan,
såvitt jag förstår, måste vara en förutsättning
för ett sunt riksdagsarbete på
demokratisk bas att regeringen i ett
sammanhang lägger korten på bordet
och inte bara talar om vilka utgifter den
ämnar föreslå utan även redovisar hur
inkomsterna skall anskaffas.

Jag kan på sätt och vis förstå om regeringsunderlaget
i riksdagen inte känner
sig särskilt lidande, därest detta inte
sker — man har ju så småningom lärt

Onsdagen den 29 april 1959 fm. Nr 14

Ang. viss avvikelse från regeringsformens föreskrifter vid framläggandet av årets

statsverksproposition

sig, kanske inte minst i KU, att regeringens
handlingar inte blott skall vara för
allt åtal utan även för varje anmärkning
från riksdagsmajoriteten fredade. Partier
i oppositionsställning däremot måste naturligtvis
känna stor olust över att regeringen
inte klargör hur inkomsterna
skall anskaffas. Att redovisa utgifterna
men hålla alla vägar beträffande finansieringen
öppna, det skapar inte bara
stor ovisshet i riksdagsarbetet utan det
medför också att man på sätt och vis arbetar
i blindo. Besluten måste fattas med
förbundna ögon. Det kan bli en ganska
väsentlig skillnad i ställningstagandet till
en viss fråga, om man vet huruvida regeringen
avser att skaffa de erforderliga
pengarna genom en allmän omsättningsskatt,
genom nya punktskatter, genom en
höjning av den vanliga inkomstskatten
eller genom lån.

Regeringens skyldighet är ju att framlägga
förslag — oppositionen har att pröva
dem och eventuellt finna alternativ.
Skulle man framdeles i princip gå in för
ett system av årets modell, tycker jag nog
att förhållandet snarast blir det motsatta.

Fastän jag således närmast delar den
principiella uppfattning som uppenbarligen
legat bakom anmärkningsyrkandet
mot finansministern, har jag som sagt
inte kunnat ansluta mig till reservanternas
krav på en konstitutionell anmärkning.
Jag har ansett det viktigare att
få utskottet med på en skrivning som
klart ger uttryck för samma grundsyn
som jag och förmodligen även reservanterna
hyser, än att med hänvisning till
bokstavstolkningen av en nu ganska gamT
mal lag skriva under en konstitutionell
anmärkning. Vid utskottets genomgång
av praxis rörande tillämpningen av
grundlagens bestämmelser om budgetens
presentation för riksdagen har jag kommit
till den bestämda övertygelsen, att
bärande skäl för en konstitutionell anmärkning
saknas. Här har redan från
talarstolen anförts olika motiv för den
uppfattningen, och jag kan i stort sett
ansluta mig till dem. Jag har personligen
fått klart för mig att praxis varit så skif -

tande och tveksamheten så stor om innebörden
i regeringsformen § 59 att en
verklig grund att stå på vid en anmärkning
icke finns. Detta har dikterat mitt
ståndpunktstagande, hur mycket jag än
å andra sidan i och för sig ogillar det
förfaringssätt som har tillämpats. Jag
kan kanske ha en viss förståelse för finansministerns
besvärligheter, men jag
anser inte att det är någonting som försvarar
förfaringssättet.

Till sist vill jag uttrycka den förhoppningen,
herr talman, att debatten omkring
denna fråga måtte ha det goda med
sig att kommande finansministrar, och
för all del även den nuvarande finansministern,
verkligen anstränger sig att ge
klara besked redan vid riksdagens början
både om utgifter och inkomster; och
jag hoppas att så blir fallet antingen
grundlagen föreskriver det eller inte.
Därtill är jag övertygad om att författningsutredningen
har fått ytterligare anledning
att mycket noga penetrera det
problem som här har uppställts, när den
går att utarbeta den nya författning som
skall reglera hithörande frågor i framtiden.
Jag tror att debatten redan därigenom
har haft sitt mycket stora värde.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! I själva sakfrågan är inte
mycket att tillägga utöver det som här
har sagts förut, framför allt av herr Ollen
som har lämnat en, som jag ser det,
mycket elegant översikt över problemet.
Det bör emellertid kanske sägas, eftersom
det görs gällande från reservanternas
sida att utskottet tagit lätt på uppgiften,
att varje granskning som konstitutionsutskottet
gör på grund av den
ena eller andra framställningen, bör ske
med all tillbörlig aktning för den synpunkt
som framförts av dem som yrkar
på en anmärkning. Jag tror mig kunna
försäkra att så har skett i alldeles särskild
grad på den här punkten. Till
detta har bidragit några saker som jag
skall be att få stanna vid i förbigående:
för det första den ganska uppseendeväc -

92 Nr 14 Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Ang. viss avvikelse från regeringsformens föreskrifter vid framläggandet av årets
statsverksproposition

kande form som anmärkningsyrkandet i
och för sig gavs av den anmärkningsställande
parten, och för det andra det
sätt varpå anmärkningen har behandlats
offentligt i pressen under förmodanden
att den skulle innehålla det och det, förmodanden
som var ganska klart underbyggda.
Vidare bör det kanske också pekas
på en sak som för mig i sammanhanget
har varit rätt betydelsefull: man
har inte kunnat undgå att i den ekonomiska
debatten under senare år alltmer
få klart för sig att det alldeles särskilt
från liögerhåll har klagats på finansministern
och regeringen för att icke i tid
vilja ta de kontakter och inleda de diskussioner
som skulle varit nödvändiga
för att klara upp de föreliggande problemen.
Man har inte kunnat invända något
i sak mot dessa påpekanden, de torde
ha varit riktiga i många fall. Debatten
förefaller emellertid litet underlig
när man i samma ögonblick som finansministern
öppnar en möjlighet till förhandlingar
riktar en anmärkning mot
honom för en förment konstitutionell
felaktighet. Jag tycker att det är särskilt
intressant med hänsyn till vad som
av herr Hjalmarson själv i debatten i
andra kammaren i dag upplystes, en i
och för sig intressant upplysning, nämligen
att det under de nu avslutade fyrpartiförhandlingarna
om den ekonomiska
situationen från folkpartihåll hade
ställts ett yrkande om att man skulle
i god tid med regeringen få diskutera
budgetuppläggningen för budgetåret
19G0/61, ett förslag som högern enligt
herr Hjalmarsons uppgift hade accepterat
såsom varande riktigt. Då är det
fråga om hur man skall se på bakgrunden
till en anmärkning sådan som den
nu ställda.

Jag tror att det för konstitutionsutskottet
alltid är det väsentliga att pröva,
som jag sade, med stort allvar varje anmärkningsyrkande,
och det är lika viktigt
att vid denna prövning alltid försöka,
såvitt det nu över huvud taget är
möjligt vid en subjektiv bedömning,
pröva anmärkningen endast med utgångspunkt
från grundlagens bud. Det

är emellertid på det sättet, herr talman,
att man i sammanhanget inte helt
kan frigöra sig från att ovidkommande
intressen har dikterat denna framställning,
och det som sedan hänt och det
som sagts här har i någon mån styrkt
detta. Då det för mig är väsentligt att
konstitutionsutskottet skall sköta sin
mycket viktiga och mycket grannlaga
uppgift med utgångspunkt från sakliga
bedömningar, måste jag liksom herr 01-lén beklaga att man sålunda under trycket
av en önskan att åstadkomma något
ovidkommande på detta sätt har använt
en väg som måste framkalla misstänksamhet
mot det arbete som vi har att
utföra. Varje politiskt inslag måste verka
i den riktningen.

Det har för utskottet varit väsentligt
att understryka att reglerna om att riksdagen
i god tid bör ha en översikt över
inkomster och utgifter skall gälla, men
när herr Sveningsson tar detta till utgångspunkt
för att förvåna sig över att
inte alla utskottets medlemmar accepterat
en anmärkning, finns det anledning
att i lika hög grad rikta en förebråelse
mot reservanterna. Om man endast haft
till ögonsikte att uppnå den erinran från
utskottets sida som faktiskt har skett,
så tycker jag liksom herr Lundström,
vars utgångspunkter jag till fullo respekterar,
att man också kunde ha enats.
Man hade nått det väsentliga, nämligen
den erinran som man ville uppnå, men
reservanterna har inte ansett sig kunna
nöja sig med detta.

Herr talman! Jag tycker att den demonstration
som här ägde rum efter
reservanternas talesmans anförande i
någon mån underströk att det låg alldeles
speciella intressen bakom. Från
mina utgångspunkter liksom från mina
partikamraters har det varit väsentligt
att söka se denna fråga ur konstitutionell
synpunkt, och jag tycker att utskottet
har funnit den riktiga lösningen,
att erinra om vikten av att riksdagen
verkligen föreläggs budgetförslag som
bär i alla avseenden men att dessa förslag
skall vara såvitt möjligt relevanta
i den situation de presenteras.

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Herr SVENINGSSON (h):

Herr Elmgren uttalade i sitt anförande
sin stora tillfredsställelse med det sätt
varpå herr Ollén försvarade finansministern,
ocli jag kan förstå en del av
hans tillfredsställelse. Jag vill för min
del uttala min tillfredsställelse över att
herr Lundström och nu senast herr Andersson
har anslutit sig till den principiella
uppfattning som ligger bakom reservationen.
Jag vill än en gång stryka
under vad jag redan har sagt, nämligen
att man inte kan komma ifrån att utskottsmajoritetens
motivering är en
mycket bra motivering även för reservanterna.

Sedan sade herr Elmgren någonting
om att det gällde att göra en så aktuell
och framtidssäker bedömning som möjligt.
Det verkar nästan som om han då
skulle vilja sträcka sig litet längre än
finansministern, som såvitt jag känner
till inte talar om någon sådan aktuell
och säker framtidsbedömning. Finansministern
var, såsom jag sagt, alldeles
säker på att det behövdes flera hundratals
miljoner kronor av nya skattepengar.

Herr Elmgren förklarade vidare att
det fanns bara tre tappra soldater kvar
i herr Hjalmarsons härskara. Det är ju
möjligt att herr Elmgren har en viss
uppfattning om representanten här i
första kammaren i det avseendet, men
jag får lov att säga att jag är mycket
glad över det sällskap jag här befinner
mig i: båda representanterna i andra
kammaren har ju stor kunnighet när det
gäller statsrättsliga och statsvetenskapliga
frågor.

Till sist vill jag bara uttala en stilla
undran, som framfördes också i debatten
i andra kammaren och som jag
tycker inte bör saknas i denna, när man
nu bara uppskjutit skattebeslutet till
hösten. Hur skall det under sådana förhållanden
vara möjligt att framlägga ett
alternativ till regeringspolitiken, ett alternativ
där utgifterna och inkomsterna
kan vägas mot varandra? Det skulle vara
intressant att få ett svar på den frågan.

Ang. förseningar vid kungörandet avallmänna
författningar

Enligt en beträffande punkten I vid
avdelningen C avgiven reservation hade
herrar Sveningsson, Nils-Eric Gustafsson,
Magnusson i Tumhult, Bruconier
och Hammar av angivna orsaker ansett
att utskottet bort — i likhet med vad
som tidigare skett — i form av en anmälan
utan åberopande av § 107 regeringsformen
understryka betydelsen av
att författningar kungöras i Svensk författningssamling
i god tid före ikraftträdandet.

I denna fråga yttrade nu:

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Under avdelningen C
punkt I i konstitutionsutskottets memorial
redovisas behandlingen av ett yrkande
om anmälan rörande ett gammalt
känt och i konstitutionsutskottet ofta
uppmärksammat förhållande, nämligen
det att av riksdagen antagna lagar och
förordningar icke i tid kommer ut i
Svensk författningsamling och blir utsända
till myndigheterna.

Denna fråga var så sent som vid 1956
års riksdag föremål för en omförmälan,
bakom vilken stod ett enhälligt konstitutionsutskott.
Man hade då, 1956, kontrollerat
när författningarna under år
1955 kommit ut från trycket, och det
hade därvid visat sig att många författningar
blivit tryckta och kommit myndigheterna
till handa först någon månad
efter den dag, då förordningen i
fråga trätt i kraft.

I år redovisar utskottet att det alltjämt
förhåller sig på samma sätt. Det
dröjde betydligt mer än en månad efter
ikraftträdandet den 1 juli förra året,
innan en rad viktiga skolförfattningar
blev tillgängliga för myndigheterna och
allmänheten.

År 1956 höll konstitutionsutskottets
dåvarande ordförande, herr Hallén, i
andra kammaren ett uppmärksammat
anförande med anledning av vad utskottet
uttalat. Han framhöll att det nu var
fjärde gången i följd som utskottet fäst

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Ang. förseningar vid kungörandet av allmänna författningar

riksdagens och Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på dessa missförhållanden, att
vad som här förekom inte befrämjade
respekten hos allmänheten för lagar
som antagits, att det vållade både enskilda
och myndigheter ohägn samt att det
även innebar ett nonchalerande av riksdagens
klart uttalade vilja. Utskottets
ordförande förmenade den gången också
att i den händelse det inte blev någon
ändring skulle utskottet en annan gång
tillgripa andra former och andra paragrafer
för att uttrycka sitt ogillande.

Detta uttalande har icke blivit fullföljt,
och man avser tydligen inte heller
att fullfölja det. Bara några reservanter
har i år ansett en anmälan vara berättigad.
Men även utskottets majoritet
medger att ett betydande antal författningar,
som skulle tillämpas från den
1 juli förra året, utkom först fram i
augusti månad. Den motivering som utskottet
här använder kan dock inte godtagas.
Man framhåller nämligen att riksdagsupplösningen
och 1958 års B-riksdag
skulle vara orsaken till denna försening.
Inte ens när man angiver brist
på personal som en orsak härtill kan
detta försvar godtagas. Riksdagsupplösningen
och sommarriksdagen har ju inte
kunnat användas som argument under
alla tidigare år, då liknande förseningar
förekommit, och detta skäl förefaller
alltså vara uppfunnet för att gälla
endast år 1958. Man kan inte heller godta
den synpunkten, att det på något
sätt varit riksdagen som haft ansvaret
för riksdagsupplösningen. Det var regeringen
och ingen annan som hade
ansvaret härför.

Nu kan man också anse, att när regeringen
tar upp stora lagstiftningsfrågor
till avgörande, bör regeringen ha
garderat sig genom att skaffa kunnig
personal, som inom rimlig tid kan slutföra
arbetsuppgifterna.

I debatten år 1956 erkände hans excellens
herr statsministern att förseningarna
vid utgivandet av Svensk författningssamling
var ett missförhållande
och att det icke rådde en tillfredsställande
ordning. Han lovade att regeringen
skulle ägna denna fråga stor

uppmärksamhet och att man, som han
sade, skulle i Kanslihuset försöka pressa
fram en bättre sakernas ordning. Så
har icke skett, utan de redovisade missförhållandena
lever vidare även i år.
Då måste man framhålla att det hade
funnits all anledning för utskottet att
enhälligt i detta avseende göra en anmälan
i syfte att författningarna i
Svensk författningssamling skall utgivas
och tillställas myndigheterna i god
tid före ikraftträdandet.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Tillåt mig till en början
att säga beträffande denna reservation
att det tidigare har hänt att konstitutionsutskottet
har redovisat avslagna
anmärkningsanledningar med motivering.
Det nya i årets dechargebetänkande
är att utskottet även i fråga om
sådana förslag som är väckta allenast
i utskottet och där blivit avslagna motiverar
avslaget. För egen del skulle
jag på den här punkten vilja säga att
jag anser det riktigast att man förfar
på detta sätt, ty för den allmänna opinionen
och för pressen måste det ju
vara en fördel att på en gång få skälen
både för ett avslag och för ett bifall
till ett förslag redovisade. Det måste
bidra till att materialet kan redovisas
utförligare. Det är detta som ligger bakom
de förändringar som genomförts i
utskottsskrivningen den här gången.

Vad den sak som nu närmast diskuteras
beträffar trodde herr Sveningsson
att riksdagsupplösningen förra sommaren
var ett skäl som hade uppfunnits för
att man skulle slippa göra anmärkning.
Jag måste personligen deklarera att jag
tidigare varit med om att rikta förebråelser
för att inte författningarna kommit
fram i tid, men jag tog mycket stor
hänsyn till det merarbete som uppstod
i Kanslihuset på grund av riksdagsupplösningen.
Detta skäl är därför inte
»uppfunnet», utan det är de faktiska
förhållandena som gjort att jag för min
del inte ansett att man skall biträda en
sådan anmärkning i år.

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Ang. förseningar vid kungörandet av allmänna författningar

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
ta till orda i detta ärende, eftersom jag
kanske i viss mån skulle kunna betraktas
såsom ett av offren för förseningen
av författningarna.

Skillnaden mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna är till arten ingen,
efter vad jag kan förstå. Herr Elmgren
bär här framhållit, att utskottet har
lämnat en egen motivering, och jag tycker
att det är en given förbättring av
utskottets arbetsformer. Jag har inte deltagit
så länge i utskottsarbetet, men jag
liar märkt en ändring av arbetsformerna
just under denna riksdag. Jag finner
detta mycket tillfredsställande.

Om jag sedan ser på graden, tycker
jag att det är en mycket liten skillnad
mellan utskottsmajoriteten och reservanterna.
Utskottet framhåller dock betydelsen
av att författningarna kommer
ut i tid. På den punkten är meningarna
inte delade. Jag kan också försäkra
att jag har det intrycket att utskottets
ordförande och sekretariatet
har gjort allt för att man skulle kunna
vinna klarhet i denna fråga och få anledningarna
till förseningen utredda. Utskottet
har haft tillfälle att få en redogörelse
från departementet, och ledamöterna
har haft möjlighet att ställa frågor
för att få saken ytterligare belyst.

Som skäl för förseningen har nämnts
sommarriksdagen. Jag skulle tro, att det
skälet är fullgott, men det finns ett annat
skäl, som jag har erfarenhet av,
nämligen att det inom departementet
inte har funnits folk som besitter tillräcklig
sakkunskap på detta område. Jag
tror att det har inverkat mycket. Jag
har träffat folk som sysslat med detta
arbete och haft personlig erfarenhet av
denna brist.

Jag vill tillägga, att de sakkunniga
från början var inställda på att skapa
en enda stadga för dessa skolor. Denna
inriktning bibehöll de sakkunniga ganska
länge, men de fann slutligen, att det
inte gick att lösa frågan på det sättet.
Därför fick de helt svänga om. De måste

utarbeta flera stadgor, och detta har naturligtvis
haft betydelse när det gällt att
få arbetet klart i rätt tid.

Därutöver skulle jag vilja anföra några
erfarenheter som jag haft som skolledare.
Man har försökt eliminera de skador,
som uppkommit på grund av förseningarna.
Man har sökt hjälpa skolledarna,
man har besökt skolstyrelserna,
man har hela tiden strävat efter att
bistå oss med informationer, som varit
av den arten att skadeverkningarna nästan
helt eliminerats. I många fall har
vi på det sättet kommit in i författningarna
betydligt bättre än vad som skulle
ha skett om vi bara fått läsa dem. Detta
är inget försvar, men det är en viss
förklaring, och jag vill ge en eloge
åt dem som arbetat med detta och offrat
tid och krafter för att undanröja en
del olägenheter. Jag har anledning att
vitsorda den beredvillighet att ordna
upp det hela som på ett berömvärt sätt
visats från alla ansvarigas sida.

Dessutom skulle man också kunna tillfoga
att det inte alltid är säkert att en
stadga är färdig när den kommer ut,
långt därifrån. Man kommer snart underfund
med att en hel del bearbetningar
måste göras, och redan nu vet vi
att det bör ske.

Till sist, herr talman, skulle jag också
vilja uttala den meningen att genomförandet
av den stora reformen beträffande
skolans ledning vid den
fastställda tidpunkten var betydligt viktigare
än dröjsmålet med författningarna.
Annars hade vi fått uppskjuta reformen
ett helt år, det hade riksdagen inte
velat vara med om, och det hade blivit
till skada, tror jag. Formellt kan man
finna anledning till en omförmälan, men
med hänsyn till de redovisade skälen
tycker jag inte att det i detta sammanhang
finns någon anledning till en sådan.
Såvitt jag vet har ingen skada uppkommit
genom dröjsmålen, och därför
tror jag inte att en anmälan var nödvändig,
när utskottet så väl redovisat
sina skäl på sätt som det gjort i detta
utlåtande.

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Ang. åsidosättande av riksdagens medverkan
vid slutande av handelsavtal
med främmande makt

Enligt den reservation, som anförts
beträffande punkten II vid avdelningen
C i memorialet, hade herrar Sveningsson,
Lundström, Magnusson i Tumhult,
Braconier och Hammar på åberopade
grunder ansett, att utskottet, med hänsyn
till betydelsen av att bestämmelserna
om riksdagens eller dess organs medverkan
vid slutande av handelsavtal
med främmande makt icke bleve åsidosatta,
bort för riksdagen göra en anmälan
utan åberopande av § 107 regeringsformen.

Härom anförde nu:

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Då mitt namn råkat stå
först även på denna reservation — jag
är ju inte själv direkt orsak till det,
utan det är den princip som tillämpas
av utskottet som varit avgörande -— så
kanske det kan tillåtas mig att säga ett
par ord om denna punkt II. Under avdelning
G punkt II finns redovisat ett
yrkande om en anmälan enligt § 107 regeringsformen,
där man påtalat förhållandet
att regeringen icke uppfyllt bestämmelserna
enligt regeringsformens
§ 12 att vid avslutandet av handelsavtal
dessa skall underställas riksdagen eller
riksdagens organ — då riksdagen är
samlad i utrikesutskottet och då riksdagen
icke är samlad i utrikesnämnden.

Detta ärende är också ett ärende av
det slag som vid många tidigare tillfällen
varit under behandling i konstitutionsutskottet,
och även i andra sammanhang
har här rådande förhållanden
varit påtalade. Från de statsråd som är
ansvariga för dessa ärenden har även
vid flera tillfällen uttalats att man ämnar
tillse att en ändring kommer till
stånd samt att man bättre än tidigare
skall uppfylla grundlagens bestämmelser
och hålla den kontakt med riksdagen
och dess organ, som är föreskriven
i handelspolitiska frågor. Att ge löften
är alltid lätt men att hålla dem är betydligt
svårare. Nu har under granskningstiden
den 18 juni 1958—9 januari 1959

träffats femton handelsavtal med andra
länder, men bara ett av dessa avtal har
underställts riksdagen. Bland de femtoii
avtalen kan nämnas ett treårigt avtal,
som slutits med Sovjetunionen.

Vi har även i utskottet fått den uppgiften
att inget av dessa under granskningsåret
ingångna fjorton avtal varit
under behandling i utrikesutskottet eller
utrikesnämnden, innan avtal träffades.
Förmodligen har man trots tidigare
uttalanden inom regeringen den
uppfattningen att det är onödigt att besvära
riksdagen och dess organ med
dessa ärenden. Nu är det kanske litet
svårt att fastslå om de träffade avtalen
är, som det heter i § 12 regeringsformen,
av större vikt, så att de av den
anledningen skulle ha framlagts för riksdagen.
Om en fråga eller ett ärende är
av större vikt eller inte är en bedömningsfråga.
Men om så inte är, så skulle
enligt grundlagen dessa ärenden ha
behandlats av utrikesutskottet eller utrikesnämnden,
och även utskottet anser
det vara viktigt att de handelspolitiska
frågorna får en grundlagsenlig
behandling. Det är säkert inte stor skillnad
mellan reservanternas och utskottsmajoritetens
uppfattning i dessa frågor,
och när här ånyo konstaterats, att det
brustit en del i behandlingen av dessa
frågor, vill jag bara framhålla att jag
anser att reservationsanmärkningen är
berättigad även i detta fall.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Herr Sveningsson sade
att det var fråga om en anmärkning enligt
§ 107 regeringsformen. Jag förmodar
det var en ren felsägning från hans
sida, ty det rör sig om en omförmälan,
utan åberopande av § 107 regeringsformen.
Så framställdes det i varje fall
inom utskottet. Det väsentliga för utskottsmajoriteten
har varit att konstatera,
som man gjort efter att ha gått igenom
ärendena, att den handelsöverenskommelse
som innebar en väsentlig avvikelse
från de föregående underställdes
riksdagen, medan de övriga var uteslutande
att betrakta som förlängningar av
de tidigare handelsavtalen. Därför har

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Om utbyggnad av valsverksanläggningen vid Norrbottens järnverk

utskottet kommit till den uppfattningen,
att föreskrifterna i § 12 regeringsformen
om samverkan mellan regering
och riksdag i utrikespolitiska frågor icke
blivit åsidosatta.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Det är tydligen inte någon
lätt uppgift att avgöra, huruvida en
kontingentöverenskommelse inom ett
ramavtal är av större vikt eller inte. Jag
skulle bara här vilja påpeka, att det avtal
som träffades med Sovjetunionen för
tre år framåt i och för sig väl hade varit
av den vikt, att det hade bort underställas
utrikesutskottet eller utrikesnämnden.
Att så icke skedde, berodde
väl i detta fall på tidsnöd. Det är emellertid
så, att dessa kontingentöverenskommelser,
som ryms inom ett ramavtal,
ofta kan bli av en mycket vittgående
betydelse för den handelspolitiska
utvecklingen, inte minst när det rör sig
om en ökning av handeln med vissa bestämda
länder, som är politiskt ömtåliga.

Jag skulle här bara vilja uttala den
förhoppningen, att regeringen, därest
det i framtiden träffas en kontingentöverenskommelse,
som ryms inom ramen
för ett avtal som redan är av riksdagen
godkänt, måtte beakta att riksdagens
organ säkerligen är intresserade av
att om möjligt på förhand få reda på i
vilken riktning dessa kontingentavtal utvecklar
sig.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag vill bara säga ett
enda ord.

Utskottets ärade ordförande uttalade,
att jag hade gjort mig skyldig till eu felsägning.
Det kan man göra, men när det
gäller uttrycken »omförmälan» eller »anmälan»
har uttrycket »omförmälan» i år
efter utskottsbeslut i samtliga fall bytts
ut mot uttrycket »anmälan». Någon felsägning
var det väl därför inte, herr
ordförande.

7 Första kammarens protokoll 1959. Nr 14

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Det var möjligt att jag
tog fel, men jag uppfattade herr Sveningssons
yttrande så, att det rörde sig
om en anmälan under åberopande av
§ 107 regeringsformen. Jag menade att
detta var felaktigt, ty i själva verket var
det här fråga om en anmälan utan åberopande
av § 107 regeringsformen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Om utbyggnad av valsverksanläggningen
vid Norrbottens järnverk

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under tionde huvudtiteln föreslagit
riksdagen att godkänna i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 3
januari 1959 angivna riktlinjer för utbyggnad
av Norrbottens järnverk aktiebolag.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Ewerlöf m. fl. (I:
142) och den andra inom andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl. (II:
188), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte vid behandlingen av tionde huvudtiteln
avslå departementschefens
hemställan om godkännande av planerad
utbyggnad av Norrbottens järnverk
i avvaktan på en grundligare analys av
de ekonomiska förutsättningarna för
ifrågavarande utbyggnad.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:142 och 11:188, godkänna
de i statsrådsprotokollet över

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Om utbyggnad av valsverksanläggningen vid Norrbottens järnverk

handelsärenden för den 3 januari 1959
angivna riktlinjerna för utbyggnad av
Norrbottens järnverk aktiebolag.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp, Nilsson
i Göingegården och Hjalmarson, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka, att
utbyggnaden av järnverket komme till
stånd under förutsättning av att den
kunde finansieras utan ytterligare tillskott
av statsmedel, och att därför utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, och avslutas med
en hemställan, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Majrts förslag samt
motionerna 1:142 och 11:188, godkänna
de i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 3 januari 1959 och
av reservanterna angivna riktlinjerna
för utbyggnad av Norrbottens järnverk
aktiebolag.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att störa kammarens upphöjda, nästan
filosofiska lugn med att aktualisera den
gamla och kära stridsfrågan om Norrbottens
järnverk, sett ur principiell synpunkt.
Jag anmäler endast, till den verkan
det hava kan, till protokollet att jag
därvidlag fortfarande har den mening,
åt vilken jag så många gånger har givit
uttryck.

Man är mycket angelägen om att företagsledningarna
i de statliga företagen
skall få hela den rörelsefrihet, som företagsledningar
i enskilda företag har, och
i den mån man har statliga företag tror
jag att detta är något av det mest väsentliga
vi kan göra för att få en förnuftig
tingens ordning till stånd. Men
om man ena dagen talar om nödvändigheten
att ge ledningen i företag sådana
som Norrbottens järnverk all rörelsefrihet
och all möjlighet till företagsekonomiska
bedömningar, kan man inte nästa
dag begränsa det som är förutsättningen
för denna frihet — företagsledningarnas
direkta och omedelbara ansvar för sin
företagsenhet. Det är i själva verket
någonting av detta som departementschefen
här har försökt sig på och det är
någonting av detta som utskottets majo -

ritet, ehuru med en viss väl dold stamning,
också försöker sig på.

Om ledningen för Norrbottens järnverk
skall bära företagaransvaret där
uppe, skall den naturligtvis inte få något
slags allmän fullmakt att, för den
händelse pengarna tar slut, bara ta natttåg
till Stockholm och till herr Lange,
allas vår vän och någras vän och hjälpare
i all nöd. Om företagsledningen där
uppe skall kunna sköta sig — som jag
förmodar att den har objektiva förutsättningar
för att göra — skall man alltså
inte ställa ut några blancoväxlar, och
man skall i all synnerhet inte göra det,
när möjligheterna att infria dessa blancoväxlar
är så diskutabla som de i nuvarande
stund är.

I motsats till utskottets majoritet tilltror
jag mig inte någon förmåga att avgöra,
huruvida den expansion, som nu
föreslås i Norrbottens järnverk, är företagsekonomiskt
eller marknadsmässigt
riktig. Jag gör inte den sortens bedömningar
med ledning av tämligen lösliga
kalkyler. Jag säger, att den saken får
ledningen för Norrbottens järnverk svara
för, men den skall svara för den i
fullt medvetande om det ansvar detta
innebär, och den skall svara för detta
utan att ha några underhandsgarantier
om en hjälpande hand från handelsdepartementet
och riksdagen.

Detta är, herr talman, den korta meningen
i den förhållandevis långa reservation,
nämligen den med 1 betecknade
reservationen, till vilken jag nu
yrkar bifall.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Det tycks vara ganska
stora bekymmer, som reservanterna hyser
i fråga om utbyggnadsplanerna för
Norrbottens järnverk aktiebolag. Man
uppmärksammar att reservanterna i
princip delar den av motionärerna, herrar
Ewerlöf och Hjalmarson m. fl., hävdade
uppfattningen, att beslut om utbyggnad
av Norrbottens järnverk icke
bör fattas, förrän marknadsförutsättningarna
och produktionsbetingelserna
fullständigt klarlagts och finansierings -

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

Om utbyggnad av valsverksanläggningen vid Norrbottens järnverk

frågan i sin helhet redovisats. Man manar
vidare till största försiktighet då det
gäller ytterligare statliga investeringar i
Norrbottens järnverk. Dock föreligger
det eu liten skillnad mellan motionärernas
hemställan och reservanternas
förslag. Herrar Ewerlöf och Hjalmarson
m. fl. föreslår i sina motioner direkt avslag
på departementschefens hemställan
om godkännande av planerad utbyggnad
av Norrbottens järnverk i avvaktan på
en grundligare analys av de ekonomiska
förutsättningarna för ifrågavarande utbyggnad.
Reservanterna däremot föreslår
ett godkännande av departementschefens
förslag om utbyggnad av verket,
dock efter av reservanterna angivna
riktlinjer. Dessa senare riktlinjer betyder
bl. a., att reservanterna känner sig
osäkra om utbyggnadsplanernas berättigande
och att de anser, att företagsledningen
ytterligare bör överväga de företagsekonomiska
bedömningarna. Däremot
är reservanterna inte emot en utbyggnad
av Norrbottens järnverk under
förutsättning dels att utbyggnadsplanerna
kan anses vara motiverade, och dels
att utbyggnadsplanerna kan finansieras
utan ytterligare tillskott av statsmedel.

Kontentan av reservanternas tankegång
är alltså, att utbyggnad inte bör
ske genom investeringar, som inte är
företagsekonomiskt motiverade. Till
detta vill jag bara framhålla, att när styrelsen
för Norrbottens järnverk i början
av november 1958 presenterade utbyggnadsplanerna,
som avsåg tillkomsten av
ett valsverk för tunnplåt, så fick förslaget
ett positivt mottagande från praktiskt
taget alla håll. Förslaget ansågs vara
väl underbyggt. Efter ingående utredningar
och kalkyler påvisades behovet
av tunnplåt. Även från industrihåll
gav man Norrbottens järnverk erkännandet
att ha upptäckt ett bristområde,
som skulle kunna tillgodoses. Det ansågs
från många håll, att de ansvariga för
Norrbottens järnverks utveckling funnit
en tidigare förbisedd lucka i produktionen.
Man utgick från att tack vare
tillkomsten av tunnplåtvalsverket kunde
tillgodoses ett behov på hemmamarknaden,
som tidigare fått fyllas genom im -

port. Samtidigt kunde Norrbottens järnverk
få en för förhållandena på världsmarknaden
mindre känslig produktion.

Det måste här alltså föreligga ett
starkt intresse för hela samhället och
för Norrbotten, att utbyggnaden snarast
kommer till stånd. Men jag kan inte
undgå att framhålla, att reservanterna
liksom herr Svärd i sitt inlägg i debatten
går väl långt i sitt förringande av
den ansvariga företagsledningens omdömesförmåga,
då man direkt synes underkänna
de teknisk-branscliekonomiska
och produktionsmässiga bedömningar,
som presenteras av ett statligt bolags
styrelse och företagsledning. För min
del förutsätter jag — och jag utgår därvid
från att byggnadsprojekten är
grundligt prövade — att ytterligare
överväganden av företagsledningen inte
är nödvändiga för att riksdagen skall
kunna fatta beslut här i dag.

Jag vill ha sagt, herr talman, att det
inte bara är ett lokalt intresse, att utbyggnaden
av Norrbottens järnverk
kommer till stånd, utan att denna även
måste vara en angelägenhet av första
ordningen. Jag tycker att reservanterna
bör erkänna, att Norrbotten utgör en
betydande del av vårt land och att åtgärder
för tryggandet av norrbottningarnas
försörjning är något mer än allenast
ett isolerat lokalproblem. Dessa åtgärder
betyder mycket för hela vårt
land.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det finns ganska många
människor i södra och mellersta Sverige,
som undrar varför industriella frågor i
Norrbotten så ofta blir föremål för riksdagens
prövning i stället för att företagsamheten
där, som regel är i andra delar
av landet, själv sköter dessa ting utan
riksdagens hörande.

.lag har förut haft tillfälle att säga,
att grundförutsättningarna mellan Norrbotten
och det övriga landet är vitt skilda,
nämligen så till vida att den enskilda
företagsamheten på grund av äganderättsförhållandena
i Norrbottens län inte

100

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Om utbyggnad av valsverksanläggningen
har tillnärmelsevis samma förutsättningar
som i andra landsdelar, därför att staten
behärskar tillgången på både råvaror
och elektrisk energi. Detta har gjort att
vi från norrbottniskt håll oavsett partiställning
har hävdat, att staten har speciella
äganderättsförpliktelser att sörja
för att denna landsända inte skall bli
lagd öde. Här träder in i bilden inte
minst den försvarspolitiska aspekten. Staten
har också fyllt dessa förpliktelser
i rätt vid mån. Vi har statliga industrier
såsom ASSI, Norrbottens järnverk och
LKAB. LKAB fanns det för övrigt ingen
anledning för staten att lägga sig till med
i den omfattning som skedde häromåret.

Men när nu denna statliga företagarverksamhet
kommit i gång genom bildandet
av statliga bolag, är det en ny fråga
man också gör sig och inte utan skäl.
Man frågar sig: Varför skall just de statliga
bolagen i motsats till enskilda företag
då och då behöva tillskott av statsmedel,
inte bara i form av ökning av aktiekapitalet,
som en ägare har rätt att ta initiativ
till, utan också i fråga om direkta
kapitaltillskott av skattemedel eller statliga
lånemedel och statliga lånegarantier?
Jag måste erkänna att jag som norrbottning
är rädd för en fortsättning på
den vägen, ty det kommer att bli ytterst
svårt för oss norrbottningar att kunna
hävda statens ägareförpliktelsser i Norrbotten,
om vi inte kan visa att en industri
däruppe är lönsam i och för sig och
att den alltså är både nationalekonomiskt
och i det enskilda fallet företagsekonomiskt
motiverad. Jag tror nämligen inte
att vi i längden kan hävda den ståndpunkten,
att det måste sättas till pengar
även i icke lönsamma företag, utan här
måste vi kunna visa, vi som skall hävda
Norrbottens intressen, att företagsamheten
bär sig. Kommer vi gång på gång
och vill ha tillskott av statsmedel, undanrycker
vi möjligheterna för oss att
kunna väcka det förtroende som vi skulle
kunna erhålla, om vi kunde visa att
den av äganderättsförhållandena motiverade
statliga företagsverksamheten ekonomiskt
och över huvud affärsmässigt är
väl motiverad ur länets och landets synpunkt.

vid Norrbottens järnverk

Slutsatsen av detta resonemang blir,
att sedan staten väl har fyllt sina äganderättsförpliktelser
genom att sätta företagsamheten
i gång, bör denna företagsamhet
drives på samma sätt som enskilda
företag, konkurrera på kapitalmarknaden
med andra enskilda företag
och anlägga lönsamhetssynpunkten som
den huvudsakliga riktpunkten liksom
andra företag. Det betyder bl. a. att
verksledningarna skall vara befriade från
spring i kanslihuset och att dessa bolagsstyrelser
skall sköta sina företag precis
som varje annan bolagsstyrelse. De
skall ha en större frihet och ett större
ansvar.

Vi kommer då till baksidan av detta
krav, och den är, att om man av andra
skäl — sociala, försvarspolitiska eller
vad det nu kan vara — menar att vi i
denna landsända bör uppehålla en sysselsättning
även där det inte strängt företagsekonomiskt
kan vara motiverat, är
det orimligt att begära av dessa statliga
bolag, att de skall driva företagsamheten
utan att, som t. ex. SJ, begära och
också få ett tillskott i den mån en verksamhet
av antydda skäl uppehälles, som
icke är företagsekonomiskt motiverad.

I det nu aktuella fallet blir slutsatsen
av detta resonemang, att riksdagen icke
bör lägga sig i frågan om Norrbottens
järnverks verksamhet och utvidgning.
Det är en sak som styrelsen, eventuellt
efter bolagsstämmans — d. v. s. i detta
fall regeringens — hörande, får avgöra.
Det betyder vidare, att bolaget i fråga
om kapitalförsörjning skall handla precis
som andra företag. Detta är en ovillkorlig
förutsättning för att vi från Norrbotten
i längden skall kunna hävda statens
speciella skyldigheter i denna landsända.

Det är med den motiveringen, herr
talman, som min röst kommer att tillfalla
reservationen.

Skillnaden mellan utskottsmajoritens
ståndpunkt och reservanternas är den,
att utskottsmajoriteten menar, att ytterst
riksdagen skall dirigera detta företag och
emellanåt ge kapitaltillskott, medan reservanterna
menar att riksdagen inte
skall lägga sig i skötseln av företaget,

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

101

Om utbyggnad av valsverksanläggningen vid Norrbottens järnverk

utan att man skall låta verksledningen på
eget ansvar bedöma hithörande frågor
och skaffa pengar i fri konkurrens med
andra. Bakgrunden till den ståndpunkten
är, som jag redan sagt, att vi icke i längden
från Norrbottens sida kan hävda
statens specifika skyldighet för denna
landsända, ifall icke lönsamhetsprincipen
får ett ökat utrymme i de statliga
bolagen där uppe.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! De två representanter
för Norrbotten som redan yttrat sig har
på var sitt sätt berört de förhållanden i
Norrbotten, som ytterst utgör motiv för
riksdagen att vidta åtgärder till en bättre
försörjning i landsdelen. I dag föreligger
framställning om en utbyggnad av järnverket,
en utbyggnad som såvitt utskottet
kunnat bedöma — och utskottet har ganska
omsorgsfullt prövat frågan — är företagsekonomiskt
motiverad. Den kan betyda
en konsolidering av företaget, i
den mån en sådan behövs, och den kommer
att betyda en förbättring, en stöt
framåt för de strävanden, som avser att
lätta svårigheterna på Norrbottens arbetsmarknad.
Den kommer utan tvivel
att betyda även en förbättring av försörjningsläget
i denna av naturen rika
men i många avseenden ändock fattiga
landsända. Det är detta som gör att utskottet
för sin del med betydande majoritet
tillstyrker Kungl. Maj :ts förslag.

Det förslag, som nu är utskottets, innebär
till skillnad från reservationen,
att riksdagen påtar sig ansvaret för det
i framtiden fortsatta fullföljandet av utbyggnaden,
om inte järnverket självt då
kan skaffa kapitalet genom egna ansträngningar.
1 denna utbyggnad, som
skall kosta (58 miljoner kronor, har järnverket
självt möjlighet att satsa 40 miljoner
kronor egna likvida medel eller
sådana medel som kan upplånas mot
bolagets egna säkerheter. Detta belopp
räcker för byggnationen under nästa
budgetår. Om man därutöver kan av
egna medel finansiera fortsättningen,
den mindre delen av beloppet, alltså
omkring 30 miljoner, vet man inte i

dag. Utskottet föreslår, att riksdagen
tillråder att man börjar denna utbyggnad,
och förutsätter att riksdagen nästa
år får pröva, om det då är nödvändigt
med några stödåtgärder alls.

Reservanterna menar, att vi inte bör
ha någonting emot utbyggnaden, under
förutsättning att bolaget redan nu är
berett att garantera hela beloppet av
egna medel. Det är utan tvivel så, att ett
bifall till reservationen skulle omintetgöra
hela tanken på denna ekonomiskt
förnuftiga utbyggnad. Den måste vid
ett bifall till reservationen förfalla eller
i varje fall förskjutas på framtiden ett
eller annat år. Utskottets förslag innebär
däremot, att staten skall garantera
att utbyggnaden kan fullföljas.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Naturligtvis skulle man
kunna fråga sig, hur en ekonomiskt förnuftig
utbyggnad av ett företag ser ut,
som för att kunna igångsättas kräver en
blanco-garanti ifrån statens sida, men
med hänsyn till herr Gillströms och
mitt paktum att inte ta upp hela stridsfrågan
om Norrbottens järnverk, skall
jag avstå från att ta upp denna fråga.

Herr Nyströms sätt att argumentera,
hans tal om att man här skulle fylla en
brist genom att skapa ett valsverk, knutet
till Norrbottens järnverk, förde mina
tankar till en svunnen tid, närmare
bestämt till år 1887. Då gick den tidens
vänner av ett skyddat näringsliv till
anfall med ungefär samma argumentation,
som herr Nyström i dag finner vara
ny och inspirerande, och krävde i
anslutning därtill en serie ingripanden
från statsverket. Vill herr Nyström medverka
till att skapa en ny typ av protektionism,
en provinsiell protektionism,
geografiskt lokaliserad i första hand till
Norrbotten? Jag beklagar i så fall verkligen
handelsministern, som skall syssla
med den nordiska marknadens och det
europeiska frihandelsområdets problematik
mot bakgrunden inte bara av påtagligt
protektionistiska strömningar,

102

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Om utbyggnad av valsverksanläggningen
som gäller konungariket Sverige, utan
också mot bakgrunden av en protektionism
som begränsas till Norrbottens
län.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag finner det angeläget
att notera, att högern när det gäller
ställningstagandet till Norrbottens järnverk
nu tvingats till större försiktighet
åtminstone i ordvalet. I realiteten fullföljer
dock högern i dag sin gamla linje
att så mycket som möjligt söka hindra
utvecklingen av Norrbottens järnverk.

Herrar Svärd och Bergh har här hållit
en palaver om företagsledningar i
allmänhet och ledningen för NJA i synnerhet
och om vilket ansvar och vilken
frihet som måste känneteckna olika företagsledningar.
Herr Bergh förklarade
bl. a., att vi skulle komma i en mycket
dålig situation, om vi inte kunde visa
att de statliga företagen i Norrbotten är
ekonomiskt bärkraftiga. Men, herr
Bergh, exempelvis Statens skogsindustrier
har ju visat sig vara ett bärkraftigt
och ekonomiskt mycket starkt företag.
Ingen av högerns representanter eller
för övrigt någon annan heller kan i dag
bestrida detta faktum. Men ändå har
framför allt högern år efter år sökt
hindra att Norrbottens järnverk får utbyggas
på sådant sätt att det verkligen
blir ekonomiskt bärande. Den reservation
som föreligger här i dag är endast
ett konsekvent fullföljande av denna
gamla linje.

Herr Nyström har här visat, hurusom
företagsledningen vid NJA lagt fram
fakta, som klart ådagalägger hur ekonomiskt
gynnsamt ur alla synpunkter det
är att i dag bygga ut anläggningen med
ett tunnplåtsvalsverk. Även i den borgerliga
pressen har man gett NJA:s ledning
sitt erkännande för att företagsledningen
verkligen lyckats med sin
uppgift. I dag vill man nu ha ytterligare
andrum med utbyggnaden och påstår att
saken inte är tillräckligt utredd. Ja, man
kan naturligtvis hålla på med att utreda
en sak i all evighet, men det skulle ju
innebära att man i detta fall under -

vid Norrbottens järnverk
känner kapaciteten hos NJA:s ledning,
vilket absolut är malplacerat.

Hur är det för övrigt med företagsledningarna
inom de privata företagen?
Kan verkligen en privat företagsledning
utarbeta planer och ekonomiska kalkyler
för en betydande utbyggnad av sitt
företag utan att fråga ägarna? Jag vill
som exempel ta den senast beslutade utbyggnaden
inom Cellulosakoncernen.
Det definitiva beslutet fattades vid Cellulosabolagets
årsstämma i Stockholm.
Jag förutsätter att årsstämman representerade
majoriteten av aktieägarna inom
koncernen, och den fick således fatta
det definitiva beslutet om hur man ekonomiskt
skall klara utbyggnaden. Riksdagen
representerar nu ägarna av Norrbottens
järnverk. Det är då bara naturligt
att NJA först vänder sig till regeringen
och att regeringen i sin tur går
till riksdagen för ett beslut i saken. Nu
vill man emellertid från oppositionens
sida isolera Norrbottens järnverk från
yttervärlden. Men, herr Svärd, kan
exempelvis Cellulosakoncernen på lik
nande sätt isolera sina industriföretag
från omvärlden? Nej, det finns ju en
intim förbindelse mellan Cellulosakoncernen
och exempelvis Svenska Handelsbanken.
Cellulosakoncernen kan naturligtvis
icke med »egna» medel helt finansiera
alla sina utbyggnader, utan den
vänder sig till Svenska Handelsbanken
för att få loss de medel som behövs
bland annat för att genomföra de planerade
investeringarna i anläggningen
vid Piteå i Norrbotten.

Jag vill också erinra om att för fyra—
fem år sedan hade NJA:s ledning nästan
fullt färdiga planer på att bygga ett
grovplåtvalsverk. NJA fick emellertid
inte göra denna utbyggnad. Jag har tidigare
dragit upp den frågan i riksdagen
och skall därför inte nu närmare
relatera bakgrunden härtill. Det blev en
annan koncern som fick bygga ett grovplåtvalsverk,
nämligen Grängesbergskoncernen.
Inte vill väl herr Svärd stiga
upp här i dag och säga, att Grängesbergsbolaget
inte tillräckligt utrett frågan
om byggande av ett grovplåtvalsverk,
men hade NJA:s planer i fråga

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14 103

Om utbyggnad av valsverksanläggningen vid Norrbottens järnverk

om grovplåtvalsverket avancerat ytterligare,
är jag säker på att herr Svärd
och herr Bergli skulle ha stigit upp här
och förklarat, att frågan inte var tillräckligt
utredd, trots att den i realiteten
hade utretts i lika stor utsträckning
som Grängesbergskoncernen utrett frågan
om sitt grovplåtvalsverk.

Sedan måste jag till sist fråga: Vein
här i riksdagen kan exempelvis garantera,
att Grängesbergskoncernens stora
industri i Oxelösund är planerad på ett
riktigt ekonomiskt sätt, och vad vet den
.svenska riksdagen om liur det ligger till
på det området? Jag föreställer mig, att
någon kanske kommer att säga: Men om
det visar sig, att man inte har gjort eu
ekonomiskt riktig planering, får aktieägarna
ta ansvaret för detta. Det stämmer
inte helt med verkligheten. Jag vill
erinra om att vi i detta land i början
på 1930-talet hade en stor koncern, ledd
av en stor finansman, som i högerns
propaganda egentligen framställdes som
det stora idealet. Så kom kraschen, och
denna var inte minst orsakad av en dålig
ekonomisk planering. Inte visste
svenska folket och inte heller riksdagen
något om hur saken låg till, men vid det
tillfället kom bland annat högern och
folkpartiet och sade, att nu har denna
krasch kommit; nu måste staten träda in
och satsa miljoner på grund av den dåliga
planeringen etc.

Det har också funnits tillfällen, då
Grängesbergskoncernen har planerat
ekonomiskt felaktigt, så att staten har
fått träda emellan och satsa många miljoner.
Så skedde bland annat på 1930-talet.

Med detta, herr talman, ber jag att få
ansluta mig till yrkandet om bifall till
utskottets förslag.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har inte någon större
anledning att blanda mig i denna debatt;
min mening i denna fråga är känd
och redovisad i Kungl. Maj:ts proposition
men jag vill ändå begagna tillfället
att uttrycka min stora tillfredsställelse
över det resultat, vartill utskottsbehand -

lingen av propositionen lett. Utskottets
majoritet har uttalat sin förståelse för
riktigheten och nödvändigheten av att
planerna på en utvidgning och en nyanläggning
vid Norrbottens järnverk kommer
att realiseras utan dröjsmål.

När liknande planer tillkännages från
den enskilda sektorn av näringslivet,
brukar detta i allmänhet hälsas med
stor tillfredsställelse och allmänt anses
vara ett uttryck för framsynta och kloka
dispositioner av företagsledningarna.
Denna tillfredsställelse begränsar sig i
sådana fall ingalunda till projekt, som
kan finansieras med inom företagen tillgängliga
medel och resurser, utan har
även uttalats i de fall, där det enskilda
företaget kan ha varit beroende av att
pengar för projektets genomförande tillförts
utifrån, exempelvis genom bankkrediter
eller i några fall genom upptagande
av obligationslån. Om det är riktigt
för det enskilda näringslivet att i
en vikande konjunktur utnyttja friställd
arbetskraft och produktionskapacitet för
utbyggnads- och rationaliseringsändamål,
måste detta även gälla den offentliga
sektorn av näringslivet. Jag har
därför svårt att förstå dem som säger,
att man i detta läge bör vänta med uppförandet
av ett valsverk och skjuta genomförandet
av denna plan på framtiden.
Det har tvärtom varit ett sådant
konjunkturläge i landet, att man haft all
anledning att med tillfredsställelse hälsa
varje nytt arbetstillfälle som tillkommit.
Jag får erinra om att utbyggnaden
av valsverket beräknas skapa — om jag
minns rätt — 100 000 dagsverken och
bereda sysselsättning av mera stadigvarande
natur, sedan valsverket kommit i
drift, för 175 årsanställda arbetare. Detta
har sin betydelse inte minst i denna del
av vårt land.

Herr talman! Min tillfredsställelse
sträcker sig något längre. Jag anser nog
i alla fall, att högerns ståndpunkt förskjutits
i klart realistisk riktning, och
det är jag också glad över. Men, som påpekats
under debatten, skulle ett bifall
till reservationen likväl innebära, att
järnverkets utbyggnad kom att skjutas
ytterligare på framtiden och att det nu

104

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Om utbyggnad av valsverksanläggningen
föreliggande konjunkturläget inte användes
för utnyttjande av den arbetskraft
som finns tillgänglig.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill inte förlänga debatten,
men jag skulle ändå vilja säga
ett par ord till herr Svärd och herr
Bergh.

Att gå till nya företagsekonomiska
överväganden i anslutning till de aktuella
utbyggnadsplanerna för Norrbottens
järnverk är väl, herr Svärd, att väl mycket
misstro departementschefen och för
övrigt även bolagsstyrelsen och företagsledningen.
Man har inte alls något
utslag av tro då det gäller den rekommendation,
som har lämnats från industriellt
håll här i landet. Jag tror att
alla, som har haft att brottas med de
förberedande åtgärderna då det gäller
det ekonomiska och produktionsmässiga
för att åstadkomma denna utbyggnad av
Norrbottens järnverk, har gjort sitt.

Herr Bergh sade i sitt inlägg, att han
är rädd för en fortsättning när det gäller
att ge Norrbotten — hans egen landsända
—• statligt stöd till vissa företag.
Det är väl rätt hårt att herr Bergh måste
gå emot en utbyggnad av industrien i
Norrland och inte minst i Norrbotten.
Det betydelsefulla i en sådan utbyggnad
tror jag med all säkerhet att herr Bergh
mycket väl förstår. Vi har ju i Norrbotten
vår malm, som världen hungrar efter,
och vi har vår skog och vår vattenkraft,
som Sverige i övrigt utnyttjar. Det
statliga stödet till Norrbotten är på det
sättet inte enbart ett stöd för Norrbottens
vidkommande utan även en verkligt
god investering för landet i dess
helhet.

Jag tycker nästan att herr Bergh går
litet för långt i sina försök att här argumentera
för sin åsikt.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Nyström har nog
inte återgivit mina ord rätt, då han talar
om att jag över huvud taget skulle

vid Norrbottens järnverk

sätta mig emot statligt stöd till Norrbotten.
Jag sade att det i längden inte kommer
att gagna oss, som skall arbeta för
att staten skall fylla sina ägareförpliktelser
i Norrbotten, att de statliga bolagen
undan för undan, för att uppehålla
sin drift och för att kunna utvecklas, i
motsats till enskilda företag då och då
skall behöva statliga tillskott. Det är,
herr Nyström, någonting helt annat.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Naturligtvis hyser jag
ingen misstro mot departementschefen.
Jag hyser aldrig misstro mot departementschefer
— det bör man inte göra,
eller hur, herr Nyström?

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
1, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

105

Anslag till handelsdepartementet: omkostnader

Då emellertid herr Svärd begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 122;

Nej — 16.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen tillkännagav, alt anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Anslag till handelsdepartementet:
omkostnader

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Handelsdepartementet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 70 500 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundelin (I: 257) och den andra inom
andra kammaren av herr Ståhl m. fl.
(11:317), hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte till Handelsdepartementet:
Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 63 500 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 257 och II: 317, såvitt
nu vore i fråga, till Handelsdepartementet:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
70 500 kronor.

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:257 och 11:317, såvitt
nu vore i fråga, till Handelsdepartementet:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
63 500 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Med hänvisning till de
debatter, som tidigare hållits här i kammaren
i liknande ärenden, ber jag att
få yrka bifall till den vid denna punkt
fogade reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Med samma hänvisning
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

106

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Anslag till kommerskollegium: omkostnader—-Anslag till bergsstaten: omkostnader

Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 46.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Anslag till kommerskollegium:
omkostnader

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 257, av
herr Sundelin, och II: 317, av herr Stöld
m. fl., såvitt nu vore i fråga, till Kommerskollegium:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 578 400 kronor.

I de likalydande motionerna I: 257
och 11:317 hade hemställts, såvitt nu
var i fråga, att förevarande omkostnadsanslag
måtte uppföras med 520 600 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Kaijser, Skoglund i Do verstorp,
Malmborg, Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:257 och 11:317, såvitt nu
vore i fråga, till Kommerskollegium:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 520 600 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 7

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8

Anslag till bergsstaten: omkostnader

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning samt med avslag å motionerna
1:257 och 11:317, såvitt nu vore
i fråga, till Bergsstaten: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 40 500 kronor.

I de likalydande motionerna I: 257,
av herr Sundelin, och II: 317, av herr
Ståhl m. fl., hade hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte till nu
förevarande ändamål anvisa ett förslagsanslag
av 36 500 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Boman, Sundelin, Axel Johannes
Andersson, Kaijser, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg, Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors och Hjalmarson,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 257 och II: 317, såvitt
nu vore i fråga, till Bergsstaten: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 36 500 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

107

Onsdagen den 29 april 1959 fm. Nr 14

Anslag till sprängämnesinspektionen: omkostnader — Anslag till näringsfrihetsrå det,

m. m.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
därunder framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 9

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 10

Anslag till sprängämnesinspektionen:
omkostnader

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna
1:257 och 11:317, såvitt nu vore i fråga,
till Sprängämnesinspektionen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 36 100 kronor.

I de likalydandc motionerna I: 257, av
herr Sundeiin, och II: 317, av herr Ståhl
in. fl., hade hemställts, såvitt nu var i
fråga, att riksdagen måtte till Sprängämnesinspektionen:
Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 32 500 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
lioman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Kaijser, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg, Ståhl, Nilsson i Göingcgården,
Nihlfors ocli Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:257 och II: 317, såvitt nu vore
i fråga, till Sprängämnesinspektionen:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 32 500 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid denna punkt fogade reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten anförda
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 11

Anslag till näringsfrihetsrådet, m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för näringsfrihetsrådet,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1959/60,
dels ock till Näringsfrihetsrådet: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 108 600 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Svärd (1:140) och den
andra inom andra kammaren av herr
Magnusson i Borås m. fl. (II: 189), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte dels
för budgetåret 1959/60 anvisa under näringsfrihetsrådets,
ombudsmannaämbetets
för näringsfrihetsfrågor och statens
pris- och kartellnämnds avlöningsanslag
tillhopa 1 444 200 kronor samt under
samma myndigheters omkostnadsanslag
tillhopa 232 700 kronor, dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte instundande höstriksdag
framlägga förslag om sådan organisation
av nämnda myndigheter, att verksamheten
under tiden 1 januari—30 juni
1960 kunde enligt i motionerna angivna
riktlinjer bedrivas inom en kostnadsram
av omkring 838 000 kronor.

108

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Anslag till näringsfrihetsrådet, m. m.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:140 och 11:189, såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för näringsfrihetsrådet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

b) till Näringsfrihetsrådet: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 108 600 kronor;

II. att motionerna 1:140 och 11:189,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar
Kaijser, Skoglund i Doverstorp, Nilsson
i Göingegården och Hjalmarson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

I, att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:140 och 11:189, såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för näringsfrihetsrådet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

b) till Näringsfrihetsrådet: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 76 900 kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 140 och II: 189, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte vid innevarande riksdags
höstsession framlägga förslag till sådan
organisation av näringsfrihetsrådet, ombudsmannaämbete!
för näringsfrihetsfrågor
samt statens pris- och kartellnämnd,
att verksamheten inom dessa under
andra hälften av budgetåret 1959/
60 kunde bedrivas inom en kostnadsram
av omkring 838 000 kronor.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Vi hade delade meningar
vid tillkomsten av den lagstiftning,

som är avsedd att skapa förutsättningar
för en pris- och kartellövervakning. Vi
hade delade meningar när de organisatoriska
konsekvenserna av den lagstiftningen
drogs. Det kan väl utan vidare
sägas att vi fortfarande har delade
meningar i båda dessa avseenden,
men det är ju i och för sig inget skäl
att i all utförlighet och vältalighet demonstrera
dem här i dag en gång till.
Därför avstår jag från att försöka bedöma
effekten av denna lagstiftning på
gott och ont; jag lämnar det till ett senare
tillfälle som bättre lämpar sig för
det.

Vad jag emellertid tror att man kan,
för att tala departementalspråk, invändningsfritt
konstatera, är att konkurrensen
under senare år har blivit hårdare
och hårdare, att kundens, konsumentens,
inflytande har blivit större och större.
Den verkliga eller i viss utsträckning
inbillade kartellfara, om vilken vi alla
så mycket talade för några år sedan, är
alltså mindre — inte därför att företagsledningarna
enligt min uppfattning skulle
ha blivit ädlare och bättre människor,
utan helt enkelt därför att de har blivit
tvungna att slåss om kunderna på ett
annat sätt än bara för några år sedan.
Det förefaller mig vara rätt naturligt att
man drar konsekvenserna av denna utveckling,
att man följaktligen omprövar
hela det system för kontroll och
övervakning, som en gång kom till, och
att man omprövade organisationen för
denna kontrolls utövande. Jag är övertygad
om att en sådan omprövning skulle
leda till att påtagliga möjligheter till
begränsningar i organisationen bleve uppenbara.
Det är av det skälet vi har föreslagit
att man skall minska statsutgifterna
för denna kontroll. Vi har sagt oss
att det bör kunna ske från början av
nästa år, och vi har med accepterande
av Kungl. Maj:ts beräkningar i övrigt
föreslagit en successiv nedskärning från
detta datum.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 7, som avgivits vid denna
punkt.

Nu är det på det viset att reservationerna
nr 8, 9, 10, 11 och 12 a är, för

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

109

att begagna det riksdagsspråk som användes
förr i världen, följdkonsekvenser
av reservation nr 7. För den händelse
kammarens majoritet mot alla
prognoser skulle avslå reservationen nr
7 och sålunda visa bristande flexibilitet
i sitt omdöme, så blir jag urståndsatt
att yrka bifall till reservationerna nr 8,
9, 10, 11 och 12 a. Detta innebär emellertid
icke att jag är en syndare, som
mig omvänt och bättrat, utan endast att
jag naturligtvis accepterar sedvanliga
regler för riksdagens arbetsformer.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har bara att vitsorda
vad herr Svärd sagt om att det från
begynnelsen rått meningsskiljaktigheter
i denna fråga. Högern fullföljer dessa
meningsskiljaktigheter i sin motion, till
vilken reservationen ansluter sig.

Utskottets majoritet har inte ansett att
de bedömningar, som gjordes när ifrågavarande
organ skapades, behöver korrigeras
på något sätt. Det som gällde
då, det gäller alltjämt på prisutvecklingens
område. Det är angeläget att följa
denna utveckling, och det är nödvändigt
att samhället har något organ
som kan ingripa mot de samhällsskadliga
konkurrensbegränsande företeelser,
som då och då förekommer i affärslivet.
Yi har ganska många gånger sett
exempel på hur nödvändigt det är att
det finns kontroll och möjligheter att
gripa in på det området. Jag tror att
man finner ett alldeles färskt exempel,
om man läser den av dagens middagstidningar
som skildrar hur skopriserna
hölls uppe i ett aktuellt sammanhang.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan,
liksom jag kommer att yrka bifall
till utskottets hemställan under de
följande punkter som herr Svärd berörde.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Bara en notis. Jag läser
aldrig kvällstidningar, och framför

Anslag till näringsfrihetsrådet, m. m.
allt använder jag dem inte som argument
för ett yrkande i riksdagens första
kammare.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Endast ett par ord för
ett tillrättaläggande i anledning av herr
Svärds anförande.

Herr Svärd framhöll i sitt första anförande
på denna punkt, att det råder
delade meningar om det lagstiftningskomplex
som ger samhället möjlighet
att inskrida och skydda medborgarna
mot former av skadlig konkurrensbegränsning.
Jag tror att man härav lätt
kan få intrycket att det endast finns två
meningar om detta lagstiftningskomplex.
Herr talman! Jag tror att det är lätt att
visa att det föreligger tre. Det finns de
som anser att den nuvarande lagstiftningen
är bra som den är och att erfarenheterna
hittills inte ger anledning
till någon ändring. Det finns en annan
uppfattning, enligt vilken denna lagstiftning
— och det är väl närmast herr
Svärds uppfattning— egentligen är ganska
överflödig och det inte behövs några
korrektiva möjligheter i samhällets hand.
Det finns också, herr talman, en tredje
uppfattning, som framkymtat inte i denna
debatt men vid tidigare diskussioner
i frågan både inom och utom riksdagen,
nämligen den att den nuvarande
lagstiftningen ingalunda är tillräckligt
skarp och att de instrument som samhället
har i sin hand inte är tillräckliga
för att skydda medborgarna mot skadlig
konkurrensbegränsning. I och för
sig kan jag väl tänka mig att hela detta
komplex får bli föremål för en utredning
mot bakgrunden både av våra egna
erfarenheter och av erfarenheterna
utomlands. Det finns mycket som talar
för att en sådan utredning i varje fall
förr eller senare bör komma till stånd,
men jag är inte alls övertygad om att
en sådan utredning, herr Svärd, kommer
till den slutsats som herr Svärd
velat dra. Den kan komma fram till den
rakt motsatta.

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Anslag till statens pris- och kartellnämnd: omkostnader — Anslag till konsument -

upplysning

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det var ju ett besked
att få, ett glädjande besked, att statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
överväger att överse den lagstiftning
mot s. k. skadlig konkurrensbegränsning
som vi har. Vi lär väl få
tillfälle att återkomma till den saken
senare, och jag skall vid det tillfället be
att få bedriva propedeutisk undervisning
för herr handelsministern om innebörden
av min ståndpunkt i denna fråga.
Det torde inte vara nödvändigt att
besvära kammaren med denna enskilda
andakt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den förevarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 12—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Anslag till statens pris- och kartellnämnd:
omkostnader

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionerna I: 140,
av herr Svärd, och II: 189, av herr
Magnusson i Borås m. fl., samt 1:257,
av herr Sundelin, och II: 317, av herr
Stähl in. fl., samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Statens pris- och kartellnämnd:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
266 300 kronor.

I de likalydande motionerna I: 257
och II: 317 hade hemstälts, såvitt nu var
i fråga, att förevarande omkostnadsanslag
måtte uppföras med 239 700 kronor.

Reservation hade anförts, utom av
andra, av herrar Boman, Sundelin, Axel
Johannes Andersson, Malmborg, Ståhl
och Nihlfors, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj ds förslag och
motionerna I: 140 och II: 189 samt med
bifall till motionerna 1:257 och 11:317,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Statens pris- och kartellnämnd:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 239 700 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Boman m. fl. avgivna reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Boman in. fl. vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 17—35

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36

Anslag till konsumentupplysning

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 3
januari 1959 förordad ändring i personalförteckningen
för statens institut för
konsumentfrågor, dels godkänna av
statsrådet förordad avlöningsstat för
statens institut för konsumentfrågor, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60, dels ock till Statens

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

111

institut för konsumentfrågor: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 672 900 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Ragnar Bergh (1:262)
och den andra inom andra kammaren
av herr Setterberg i Vilske-Kleva m. fl.
(11:325), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte dels för budgetåret 1959/60
anvisa till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar 504 000 kronor,
till Statens institut för konsumentfrågor
och Statens konsumentråd: Omkostnader
179 600 kronor samt till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning
400 000 kronor, dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att frågan om ny
organisation för konsumentvaruforskningens
och konsumentupplysningens
bedrivande måtte utarbetas i enlighet
med i motionerna angivna riktlinjer att
framläggas för höstriksdagen 1959.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:262 och 11:325, i vad de
avsåge medelsanvisningen,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändringen i personalförteckningen
för statens institut för konsumentfrågor,
som angivits i statsrådsprotokollet
över bandelsärenden för den 3 januari
1959;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för statens institut för konsumentfrågor,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1959/60;

c) till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av 672 900
kronor;

II. att motionerna 1:262 och 11:325,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Kaijser, Skoglund i Dovers -

Anslag till konsumentupplysning
torp, Nilsson i Göingegården och Hjalmarson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
I b och c samt II hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:262 och 11:325, i vad
de avsåge medelsanvisningen,

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för statens institut för konsumentfrågor,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1959/60;

c) till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av 504 000
kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:262 och 11:325, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att förslag
till ny organisation för konsumentvaruforskningens
och konsumentupplysningens
bedrivande måtte utarbetas i enlighet
med i motionerna angivna riktlinjer
och föreläggas innevarande riksdags
höstsession.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Vi har nu kommit till
ett område, där mycken vältaglighet och
många önskemål har kommit till uttryck,
till det gamla kapitlet om den s. k. konsumentupplysningen.

Också på denna punkt är det ju på
det sättet, att vi värderar en i statlig
regi bedriven konsumentupplysning litet
olika. Det finns de som hävdar, att
en offentlig rådgivning om kastrullbottnarnas
tjocklek är icke endast önskvärd,
utan nödvändig. Det finns de -—
och till dem hör jag — som har den
uppfattningen, att denna statliga verksamhet
med fördel skulle kunna begränsas
och koncentreras och att man följaktligen
skulle kunna minska de utgifter
den föranleder.

Det lär väl inte vara möjligt för den
ena parten att övertyga den andra, och
därför har jag ingen avsikt att ge mig
in i något mera omfattande eller djupgående
resonemang. .lag bara konstaterar
utan vidare, att jag tror mycket mera

112

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

.inslag till konsumentupplysning
på den konsumentupplysning som bedrives
utan statsunderstöd och följaktligen
utan bidrag från skattebetalarna.
Jag tror mycket mera på den konsumentupplysning
som bedrives i fria och
frivilliga former, och jag är ganska
säker på att den snabbt skulle kunna
utveckla sig till en verklig faktor i samhället,
om man inte komplicerade saken
med dessa offentligt auktoriserade upplysningsinstitutioner.

Detta är helt enkelt bakgrunden till
den reservation som jag nu yrkar bifall
till, reservationen nr 13. I detta fall
liksom i närmast föregående är det på
det viset att reservationen hänger samman
med andra reservationer, här reservationerna
14 och 15. För den händelse
reservationen nr 13 avslås är det
alltså inte möjligt att återkomma med
yrkanden angående reservationerna 14
och 15. Vi vidhåller emellertid den uppfattning,
åt vilken reservationerna ger
uttryck.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! År 1956 fick konsumentvaruforskningen
och konsumentupplysningen
ökade resurser med stöd av yttranden
från bl. a. näringsliåll. Det var
då inga delade meningar i riksdagen om
att detta var behövligt. I motionen nr
325 i andra kammaren erinrar man oss
om att det var en entydig mening i
riksdagen den gången om att det gällde
en viktig fråga. I årets motion framför
man den åsikten, att verksamheten fick
för stor omfattning och egentligen borde
begränsas.

Vi kan alla konstatera, att varumarknaden
i dag är större, bjuder oss allt
mer invecklade ting och att reklamens
uttrycksmedel är mera raffinerade nu
än för två år sedan. Utvecklingen och
en massiv erfarenhet av att reklamen
många gånger är vilseledande och osaklig
har således enligt majoritetens mening
ökat konsumenternas behov av en
på objektiv forskning stödd konsumentupplysning
— inte tvärtom, som reservanterna
vill göra gällande. Utskottsmajoriteten
kan då inte gärna ge reservanterna
rätt i att verksamheten vid sta -

tens institut för konsumentfrågor fick
för stor omfattning år 1956, och följaktligen
kan vi inte heller acceptera den
anslagsminskning som reservanterna föreslår
i fråga om löner och omkostnader.

Reservanterna åberopar den skärpta
priskonkurrensen som skäl för sin
ståndpunkt och menar —■ det hörde vi
alldeles nyss — att konsumenterna tack
vare den nu klarar sig bättre och kan
göra fördelaktigare köp än tidigare. Den
ökade priskonkurrensen omfattar emellertid
inte alla varuområden. Det är ett
allmänt känt faktum, att det förekommer
en hel del konkurrensbegränsande
metoder.

Reservanterna har också bortsett från,
att inte enbart en varas pris kan leda
konsumenten rätt i varudjungeln. Härför
fordras också, att man vet något
om varans kvalitet, funktionsduglighet,
hållbarhet o. s. v. De kunskaperna, bäste
herr Svärd, kan vi många gånger inte
skaffa oss själva, utan vi måste ha hjälp
av objektiva och kompetenta bedömare
av varans beskaffenhet i relation till priset.

Två års erfarenhet är en bra kort tid
att bygga ett omdöme på, när det gäller
den nuvarande organisationsformen för
institutets lämplighet eller inte. Naturligtvis
kan erfarenheten efter hand ge anledning
till översyn och förändringar,
men någon sådan anledning föreligger
enligt utskottets uppfattning icke nu. Vi
kan inte finna något skäl till att be
Kungl. Maj:t fundera på några nya riktlinjer
eller fixera några kostnadsramar.
Det tryck från institutets sida, som motionärerna
med oro pekar på och som
grundar sig på farhågor för att institutet
kommer att begära ytterligare betydande
penningmedel från riksdagens sida,
kan endast tydas på det sättet, att
det finns viktiga arbetsuppgifter, som
man nu inte kan ta itu med.

Att departementschefen i propositionen
inte är kallsinnig till tanken att man
framdeles kan gå med på en utvidgning
och breddning av institutets arbetsuppgifter,
tror jag hälsas med glädje av en
stor och utbredd konsumentopinion.

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14 113

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

Departementschefen lika litet som reservanterna
eller utskottsmajoriteten kan
komma förbi det statsfinansiella läget,
institutet har ju inte heller fått de begärda
pengarna. Det får ca 40 000 kronor,
i stort sett automatiska uppräkningar.

Det är klart att det är viktigt — det är
alltid viktigt men naturligtvis viktigare
under sådana tider som de nuvarande
— att man utnyttjar sina resurser så effektivt
som möjligt. Rent allmänt vågar
jag säga, att de pengar som man lägger
ner på forskning och på bredast möjliga
upplysning av de resultat, som forskningen
leder till, är lika väl använda på
detta område som på alla andra forskningsområden
som är aktuella under
denna riksdag. Det är räntabla pengar,
som kan få en ömsesidig effekt — en
effekt inte bara för den enskilda familjens
ekonomi utan även för den gemensamma
hushållningen.

Genom sakkunnig och vederhäftig
konsumentupplysning kan vi få fram en
vettig efterfrågan och därmed större utsikter
till en produktionssanering av
stor nationalekonomisk betydelse.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag på denna
punkt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med de därunder framkomna yrkandena
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av ett godkännande
av den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan oförändrad,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
36, röstar

8 Första kammarens protokoll 1959. Nr 14

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av ett godkännande av den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 37—49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50

Ang. bidrag till företagareföreningar
m. fl.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 263 och II: 326, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till företagareföreningar m. fl.
för budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 700 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 263, avherr
Torsten Andersson m. fl., och II:
326, av herr Svensson i Stenkyrka in. fl.,
hade hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret 1959/
60 anvisa ett reservationsanslag av
1 800 000 kronor.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag ber att redan från
början få förutskicka, att jag inte kommer
att ställa något yrkande i den här
frågan. Men det är en rent principiell
sak som jag skulle vilja ta upp och som
jag har fått herr talmannens benägna tillstånd
att diskutera under denna punkt.

Det förhåller sig så, att utskottsutlåtandet
på en punkt, som jag betecknar
som rätt väsentlig, har tagit avstånd från
den uppfattning som framförts i Kungl.
Maj ds proposition, nämligen när det gäl -

114 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
ler administrationsanslaget till företagareföreningarna.
Kungl. Maj :t menar att
man skulle kunna dra in detta anslag från
och med nästa budgetår under hänvisning
till att föreningarna har vissa vid
första påseendet betydande tillgångar i
egen regi. Utskottet har emellertid konstaterat,
att med hänsyn till ränteläget,
med hänsyn till omkastningar i konjunkturen
och andra förhållanden är företagareföreningarnas
resurser i detta
avseende ytterst labila, och det säger
klart och tydligt ifrån att man, innan
man tar ett sådant steg, bör företa en
översyn av föreningarnas behov av pengar
i denna del.

Jag skall såsom motionär be att få uttala
min glädje över att utskottet har
intagit den ståndpunkten.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
ta upp ett par ting, som jag tror är av
betydelse. Det är nämligen så, att man
inom företagareföreningarna och bland
dem, som är intresserade av föreningarnas
verksamhet, inte anser att föreningarna
bör — som de flesta hittills
gjort — i huvudsak bara vara förmedlare
av lånepengar från statens fonder
eller kritiska granskare av ansökningar
om kreditgaranti. Vi menar nog, att föreningarnas
huvudsakliga uppgift ändock
borde vara att dels tjäna som kontaktorgan
åt kommuner och städer när det
gäller lokalisering av företag, dels —
och i huvudsak — vara vägledande, rådgivande
och stödjande för den enskilda
företagsamheten, i första hand småföretagen.

På den senare punkten brister det
högst väsentligt. Företagareföreningarna
har tillgång till sakkunnig personal, men
den är alldeles otillräcklig. I dag föreligger
det emellertid inom småföretagsamheten
alldeles speciellt ett mycket
stort behov av att få tillgång till rådgivning
genom expertis på olika områden,
det må gälla tillverkningsprocesser, det
må gälla rationalisering inom företagen,
det må gälla administrativa uppgifter,
skattefrågor, bokföringsproblem och
mycket annat, där den lille företagaren
oftast är slagen till slant därför att han

av naturliga skäl inte kan behärska alla
dessa former av företagsdrift.

Vi menar, att man har all anledning
att från statens sida kraftigt stödja en
utveckling, som syftar till att man inom
företagareföreningarnas ram skulle kunna
anställa fler, som besitter den sakkunskap
som det ropas efter. Vi kan ta
ett närliggande exempel. Inom jordbruksnäringen
har man en konsulentverksamhet,
som är i hög grad utbyggd
och som spelar en mycket betydelsefull
roll. Jämfört härmed är företagareföreningarnas
motsvarande verksamhet ytterligt
liten eller nära nog obefintlig.
Det är med hänsyn härtill som jag är
glad över att utskottet har slagit fast
att man — innan man tar upp till diskussion
det administrativa anslagets
storlek eller existens — bör ta dessa
frågor under omprövning.

Jag tror att det är alldeles särskilt
angeläget i dag, att frågan diskuteras
med hänsyn till att det på riksdagens
bord lagts en proposition, vari man avser
att jordbruksnäringens rationalisering
skall drivas efter delvis nya principer,
som syftar till en ganska långtgående
rationalisering och sammanläggning.
Det medför att frågan aktualiseras
ytterligare och att man bör tänka på att
upprustningen av i första hand småföretagsamheten
måste vara ett primärt intresse.

I denna upprustning tror jag det är
angeläget, att konsulentverksamheten
inom företagareföreningarna får inta en
första rangens plats. Det skulle ge väsentligt
förbättrade konkurrensmöjligheter
för småföretagsamheten — något som
ju är ytterligt aktuellt med tanke på diskussionerna
om europamarknaden och
över huvud taget den internationella
konkurrensen. Tack vare den sakkunskap,
som skulle komma att finnas inom
företagareföreningarna, skulle det ges
möjligheter till marknadsundersökningar
och förbättrad organisation av försäljningen.

Jag menar alltså, herr talman, att det
finns anledning att alldeles särskilt stanna
inför utskottets hållning på denna

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14 115

punkt, som enligt min mening ger vid
handen, att man kommer att ägna denna
fråga ett allvarligt intresse.

Det var närmast de synpunkter som
jag nu har framfört som jag, herr talman,
ville ha antecknade till protokollet.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
som herr Andersson här yttrade, att utskottet
— framför allt första avdelningen
— tagit mycket allvarligt på denna
fråga om administrationsbidraget till
företagareföreningarna. Det är alldeles
obestridligt, att företagareföreningarna
för närvarande har tillräckliga medel
tack vare huvudsakligen ränteinkomster
och en del andra inkomster. Men det är
nog också, som herr Andersson påpekade,
tyvärr så, att det gäller inkomster,
om vilka man över huvud taget inte vet
om de kommer att finnas tillgängliga inom
den närmaste tiden; de beror helt
och hållet på ränteläge och en hel del
andra liknande ting.

Herr Andersson gjorde gällande, att
företagareföreningarnas personal är
otillräcklig, och det vill jag hålla med
om. Det beror i hög grad på just den
omständigheten, att föreningarnas styrelser
ju inte har möjlighet att anställa
den personal, som kan vara nödvändig,
eftersom man inte med säkerhet vet om
man kommer att ha tillräckliga inkomster
i framtiden.

Jag skulle här också vilja skjuta in en
liten reservation. Det måste väl ändå
vara synnerligen viktigt att företagareföreningarna
också är återhållsamma på
vissa punkter, så att det inte uppstår en
konkurrens med hantverksinstitutet, ty
hantverksinstitutet står ju också hantverkare
och småföretagare till tjänst. Det
är givetvis inte någon mening med att
här få till stånd en dubbelorganisation.

I samband med frågan om företagareföreningarnas
administrationsapparat
skulle jag vilja ta upp en annan fråga,
som i någon mån tangerar de i nästa
punkt, nr 51, behandlade garantilånen.
Det är så, att riksdagen redan har beslutat
eu viss förstärkning av persona -

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
len i kommerskollegium för handhävandet
av ärendena med garantilånen. Detta
är ett provisorium i avvaktan på ett resultat
av den s. k. Söderlundska utredningen,
som nu har hållit på i snart tre
år men ännu inte redovisat något resultat
— vi hoppas att den skall göra
det under den närmaste tiden. Men det
är nog mycket viktigt att man från departementets
sida undersöker, om det
över huvud taget är nödvändigt med en
sådan här centralisering av garantilåneärendena
och om man i stället inte bör
ge företagareföreningarna och deras styrelser
möjligheter att pröva en hel del
av dessa frågor. Nu är det på det sättet,
att föreningarna har möjligheter när det
gäller belopp på upp till 40 000 kronor
att låna ut av de medel, som ställts till
förfogande av riksdagen, men så snart
det gäller belopp på över 40 000 kronor
blir det fråga om garantilån.

Vi har i dag enligt uppgifter jag fått
ansökningar inne hos föreningarna och
kommerskollegium på i runt tal 25 miljoner
kronor när det gäller sådana här
lånegarantier. Det är sammanlagt 113
ärenden, men det är en orimligt lång tid
man tar på sig i kommerskollegium för
behandling av dessa ärenden. Den längsta
tid ett ärende under det gångna året
har tagit är 230 dagar, och den kortaste
tid man klarat av ett låneärende på är
24 dagar. Medelsiffran är 74 dagar för
behandling av dessa låneärenden.

Jag måste påstå att det helt enkelt är
orimligt, att det skall vara på detta sätt,
särskilt i nuvarande arbetsmarknadsläge.
Det har visat sig, att våra företagareföreningar
och deras styrelser i nuvarande
situation har fått betydligt fler
låneansökningar än tidigare, och det är
oftast fråga om lån som är av brådskande
karaktär, som måste beviljas omedelbart
för att det inte skall uppstå så
svåra ekonomiska konsekvenser för företagen
att de kan få upphöra med sin
verksamhet med resultat att arbetslöshet
uppstår. Att det under sådana förhållanden
i kommerskollegium skall behöva
ta ända upp till 230 dagar för att behandla
etl låneärende är, som alla förslår,
fullkomligt orimligt. En ändring

116

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Anslag till sjöfartsstyrelsen: omkostnader

bör därför ske på denna punkt, och jag
hoppas, att man inom departementet
tittar på dessa frågor.

Jag skulle vilja säga att det kunde
vara ganska enkelt att lösa detta problem,
enligt min personliga mening.
Skulle man våga hysa så pass stort förtroende
för företagareföreningarna och
deras styrelser, att man tillåter dem att
avgöra ärenden som gäller garantilån på
upp till 100 000 kronor, så innebär detta
att 70 procent av dessa låneärenden
skulle klaras utan central handläggning.
Då skulle det finnas möjligheter att inom
kommerskollegium klara de återstående
30 procenten på en betydligt snabbare
tid än som för närvarande sker.

Jag förstår inte, varför man inte skulle
kunna ge företagareföreningarna detta
förtroende. Det är oftast så att det är
länschefen, alltså landshövdingen — det
finns vissa undantag — som sitter som
ordförande i företagareföreningens styrelse,
och det finns också där en hel del
andra förtroendemän som har en god
inblick i hantverkarnas och företagarnas
verksamhet ute på olika områden
och som har betydligt större möjligheter
än man har centralt att bedöma dessa
saker. Jag förstår därför inte, varför
man inte skulle kunna ge dem detta förtroende,
när man t. ex. kunnat ge lantbruksnämnderna
ett vidsträckt förtroende
att lämna ut lån.

Nu säges det också att lånegarantien
är tillräcklig enligt det förslag, som här
har framlagts. Jag har för min del inte
ansett, att jag för detta år bör komma
med någon avvikande mening på den
punkten, men jag vill ändå säga att det
förhållandet, att låneramen på 25 miljoner
kronor för närvarande räcker till,
beror i mycket hög grad på att lånegarantien
inte kan utnyttjas, vilket just
beror på den flaskhals, som här finns
vid handläggningen av låneärendena.
Som jag redan sagt tar det orimligt lång
tid med denna behandling, och därför
drar sig många hantverkare och företagare
för att över huvud taget söka sådana
här lån — de har inte tid att
vänta.

Jag skulle, herr talman, för min del

önska att man när resultatet av den Söderlundska
utredningen inom kort redovisas
— det har lovats att det skulle
ske under april; det är nu inte mer än
en dag kvar av månaden och förhoppningen
är kanske därför litet sangvinisk
— också tar upp frågan om en decentralisering
när det gäller behandlingen
av lånegarantiärendena. Jag hoppas
att man också i detta sammanhang tar
upp den fråga, som statsutskottet här
så starkt strukit under, nämligen hur
frågan om företagareföreningarnas administrationsbidrag
i fortsättningen bör
lösas.

Jag ber därmed, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 51—55

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56

Anslag till sjöfartsstyrelsen: omkostnader

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna I:
257, av herr Sundelin, och II: 317, av
herr Ståhl m. fl., såvitt nu vore i fråga,
till Sjöfartsstyrelsen: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 064 700 kronor.

I motionerna 1:257 och 11:317 hade,
såvitt nu var i fråga, hemställts, att detta
omkostnadsanslag måtte uppföras med
958 200 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Roman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Kaijser, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg, Slåhl, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors och Hjalmarson, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
mätte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
257 och II: 317, såvitt nu vore i fråga,
till Sjöfartsstyrelsen: Omkostnader för

117

Onsdagen den 29 april 1959 fm. Nr 14

Anslag till lots- och fyrstaten: omkostnader — Anslag till fartygsinspektionen:

omkostnader

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 958 200 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten anförda reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 57

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 58

Anslag till lots- och fyrstaten:
omkostnader

Kungl. \Iaj:ts framställning i denna
punkt innefattade bland annat förslag
till riksdagen att till Lots- och fyrstaten:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 5 880 000 kronor.

I de tidigare nämnda likalydande motionerna
I: 257, av herr Sundelin, och II:
317, av herr Ståhl m. fl., hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
till Lots- och fyrstaten: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 5 292 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten avfattat sin hemställan i två
särskilda, med a och b betecknade moment.
I mom. a hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:257 och 11:317, såvitt nu vore
i fråga, till Lots- och fyrstaten: Omkost -

nader för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 5 880 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Kaijser, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg, Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottet bort under a hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 257 och II: 317, såvitt nu vore
i fråga, till Lots- och fyrstaten: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 5 292 000 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående vartdera momentet
av utskottets i den nu ifrågavarande
punkten gjorda hemställan.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
mom. a förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkten 59

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 60

Anslag till fartygsinspektionen:
omkostnader

I denna punkt hade utskottet hem ställt,

att riksdagen måtte, med bifall till

118

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Anslag till statens isbrytarverksamhet
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 257, av
herr Sundelin, och II: 317, av herr Ståhl
in. fl., såvitt nu vore i fråga, till Fartygsinspektionen:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
192 800 kronor.

I motionerna 1:257 och 11:317 hade,
såvitt nu var i fråga, hemställts, att detta
omkostnadsanslag måtte uppföras
med 173 500 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Boman, Sundelin, Axel Johannes
Andersson, Kaijser, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg, Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors och Hjalmarson,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:257 och 11:317, såvitt nu
vore i fråga, till Fartygsinspektionen:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 173 500 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 61—65

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66

Anslag till statens isbrytarverksamhet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens isbrytarverksamhet för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 6 000 000 kronor.

I förberörda båda likalydande motioner
I: 256, av herr Sundelin, och II: 316,
av herr Ståhl m. fl., hade, såvitt nu var
i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
till Statens isbrytarverksamhet för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 5 012 600 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:256 och 11:316, såvitt nu
vore i fråga, till Statens isbrytarverksamhet
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 6 000 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Malmborg, Ståhl och Nihlfors,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1: 256 och 11:316, såvitt nu
vore i fråga, till Statens isbrytarverksamhet
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 5 012 600 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Vid denna punkt är det
inte de vanliga omkostnadsanslagen som
behandlas utan anslagen till statens isbrytarverksamhet.
De anslagsbegärande
myndigheterna, nämligen sjöfartsstyrelsen
och marinförvaltningen, har hemställt
om ett visst anslag, som departementschefen
har funnit sig böra öka
med närmare en miljon kronor. Motiveringen
för departementschefens förslag
om ökning är den anslagsförbrukning
som skedde under senaste budgetåret.

Nu undrar man om de ansvariga myndigheterna,
sjöfartsstyrelsen och marinförvaltningen,
inte skulle ha möjlighet
att själva överblicka behovet. När deras
petita inlämnades, antar jag att de
hade kännedom om anslagsförbrukningen
under det budgetår som här avsågs.
Jag tycker att man här kunde ha följt
sjöfartsstyrelsen och marinförvaltning -

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14 119

en. Det är inte så säkert att i framtiden
anslagsförbrukningen blir densamma
som under senaste budgetåret.

Detta resonemang ligger till grund
för motionen och reservationen, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
den vid denna punkt fogade reservation.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag skall med några ord
försöka redovisa hur utskottsmajoriteten
sett på denna fråga. Det är riktigt,
som herr Sundelin anförde, att de anslagsäskande
myndigheterna begärt endast
5 012 600 kronor, medan Kungl.
Maj:t räknat upp det till 6 miljoner. Den
huvudsakliga motiveringen har varit belastningen
under senaste budgetåret,
C 811 500 kronor. Det rör sig här om
ett förslagsanslag, och eftersom anslagsbelastningen
har visat en så pass hög
siffra, har vi inom avdelningen och utskottet
ansett det riktigt att ta upp detta
förslagsanslag med det belopp som
departementschefen angivit.

Det är klart att här finns utrymme för
bedömningar. Kostnadernas storlek är
väl strängt taget beroende på hur vintern
blir. Blir det en hård vinter lär det
krävas mera pengar, blir det en mild
och behaglig vinter går det kanske åt
mindre. Jag vill inte därmed påstå, att
reservanterna skulle ha byggt sina propåer
på en spekulation som skulle grunda
sig på väderleksprognoser. Jag tror
det är mera sakligt riktigt att vi här har
gått ut ifrån själva anslagsbelastningen
som normgivande.

I reservationen sägs bl. a., att reservanterna
menar, att redan det av dem
förordade beloppet skulle möjliggöra en
avsevärd upprustning av statens isbrytarverksamhet.

Ja, i detaljsiffrorna bakom de C miljoner,
som utskottet föreslår, har ju redovisats
till moderniserings- och inredningsarbeten
på statsisbrytarna ett belopp
på sammanlagt 150 000 kronor.
Kanske man kan säga att det är en avsevärd
upprustning; å andra sidan brukar
man inte komina så särdeles långt

Anslag till byggande av fiskehamnar
med 150 000 kronor när det gäller att
rusta upp så stora och på mångahanda
sätt komplicerade båtar som dessa statsisbrytare
är.

Jag skall, herr talman, inte utbreda
mig längre i detta ärende. Jag ber med
det sagda att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 67—71

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72

Anslag till byggande av fiskehamnar

I denna punkt hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda förslag och med avslag å
motionen II: 319, till Byggande av fiskehamnar
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 2 000 000 kronor.

I motionen II: 319, av herr Nihlfors
och fru Eriksson i Stockholm, hade
hemställts, att riksdagen måtte till Byggande
av fiskehamnar anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Kaijser,
Skoglund i Doverstorp, Ståhl och
Nihlfors, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionen 11:319, till Byggande
av fiskehamnar för budgetåret 1959/60
anvisa ett reservationsanslag av
1 500 000 kronor.

120

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Anslag till byggande av fiskehamnar

Herr SVÄRD (h):

Herr talman Jag skall be att få yrka
bifall till reservationen nr 20, men då
det kanske sker i viss motsättning till
den motivering, som har använts för
denna reservation, skall jag gå rakt på
sak och helt enkelt säga att i nuvarande
— som det brukar heta — »statsfinansiella
och samhällsekonomiska läge»
får vi inskränka oss i många avseenden.
Det förefaller därför rätt naturligt
att vi drar konsekvenserna av detta och
därför även begränsar våra fiskehamnsbyggen
i all den mån detta över huvud
taget är möjligt. Jag tror att man desto
hellre bör göra det, som hela frågan
om huru denna verksamhet skall utformas
och planeras väl inte är alldeles
riktigt klar. Det sker på detta område
liksom på de flesta andra en teknisk utveckling,
till vilken man får ta hänsyn.

Herr talman! Med dessa, som jag hoppas,
korta argument som stöd ber jag
alltså att få yrka bifall till reservationen.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Det är givet att man
även i denna fråga kan ha delade meningar
om vad som är riktigt att göra.
Jag vill erinra om att anslaget för innevarande
budgetår är uppfört med 3
miljoner kronor. Reservanternas förslag
innebär en nedprutning till jämnt hälften
av årets anslag.

Departementschefen har föreslagit 2
miljoner. Vi har ansett oss kunna gå på
departementschefens förslag. Vi är medvetna
om att det är mycket angeläget
med utbyggnaden av dessa fiskehamnar,
men vi är också på det klara med att
vi får lov att ha en viss neddämpning.
Frågan är emellertid om det är riktigt
att sätta in alltför hårda neddämpningsåtgärder
på ett område som gäller vårt
näringsliv. Fisket är väl av en ganska
stor betydelse för vårt land och då får
man gå något försiktigt fram. Det gäller
ju ett stöd till en viktig gren av
näringslivet.

Departementschefen har själv sagt att
han är medveten om det stora behov
av nya fiskehamnsbyggnader men hål -

ler för osannolikt att hela det tillgängliga
beloppet, som ändå sammanräknat
är 8 miljoner kronor, kommer att med
hänsyn till arbetenas gång behöva utbetalas
före den 1 juli 1959. Det skulle
då bli en viss summa över på detta reservationsanslag.

Det hela slutar väl i en bedömningsfråga,
och det gäller ju ett reservationsanslag.
Utskottet har för sin del velat
tillstyrka 2 miljoner, vilket är detsamma
som propositionens förslag.

Jag ber att med dessa korta ord få
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
72, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Svärd begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

121

Patentnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 37.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 73—90

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 91

Patent- och registreringsverkets
avlöningsanslag

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 3 januari 1959 förordade
ändringar i personalförteckningen
för patent- och registreringsverket,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för patentoch
registreringsverket, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60, dels ock till Patent- och registreringsverket:
Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
7 415 000 kronor.

I tidigare nämnda likalydande motioner
1:256, av herr Sundelin, och II:
316, av herr Ståhl m. fl., hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte till Patent- och registreringsverket:
Avlöningar för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 7 395 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 256 och II: 316, såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för patent- och registreringsverket
vidtaga de ändringar,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört i statsrådsprotokollet över
handelsärenden för den 3 januari 1959;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för patent- och registre -

och registreringsverkets avlöningsanslag
ringsverket, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1959/60;

c) till Patent- och registreringsverket:
Avlöningar för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 7 415 000
kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Boman, Sundelin, Axel Johannes
Andersson, Malmborg och Ståhl, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 256 och II: 316,
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för patent- och registreringsverket
vidtaga de ändringar,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 3 januari 1959 och
reservanterna förordat;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för patent- och registreringsverket,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1959/60;

c) till Patent- och registreringsverket:
Avlöningar för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 7 395 000
kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

122

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Punkten 98

Punkten 92

Anslag till patent- och registreringsverket:
omkostnader

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 257, av herr Sundelin, och II: 317, av
herr Ståhl m. fl., såvitt nu vore i fråga,
till Patent- och registreringsverket: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 1 211 500 kronor.

I motionerna I: 257 och II: 317 hade,
såvitt nu var i fråga, hemställts, att detta
omkostnadsanslag måtte uppföras med
1 090 400 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Roman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Kaijser, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg, Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 257 och II: 317, såvitt nu vore i fråga,
till Patent- och registreringsverket: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 1 090 400 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten anförda reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innehölles i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 93—97

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap: omkostnader

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna
I: 257, av herr Sundelin, och II: 317, av
herr Ståhl m. fl., såvitt nu vore i fråga,
till Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 182 000 kronor.

I motionerna 1:257 och 11:317 hade,
såvitt nu var i fråga, hemställts, att förevarande
omkostnadsanslag måtte uppföras
med ett belopp av 163 800 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Kaijser, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg, Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 257 och II: 317, såvitt nu vore i fråga,
till Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 163 800 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 99 och 100

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

123

Punkten 101

Anslag till statens handelslicensnämnd:
omkostnader

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 257,
av herr Sundelin, och II: 317, av herr
Ståhl m. fl., såvitt nu vore i fråga, till
Statens handelslicensnämnd: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 97 000 kronor.

I motionerna 1:257 och 11:317 hade,
såvitt nu var i fråga, hemställts, att förevarande
omkostnadsanslag måtte uppföras
med 87 300 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Kaijser, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg, Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 257 och II: 317, såvitt nu vore
i fråga, till Statens handelslicensnämnd:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
87 300 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder
framkomna yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 102—107

Vad utskottet hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta föredragningen
av ifrågavarande utlåtande ävensom
handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde
;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte ingångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å
allmän beredskapsstat för budgetåret
1956/57, m. m.;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt förre
tjänstemannen vid Shanghai Municipal
Couneil A. Tli. Dahl; samt

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anställningsformen
för vissa assistenter vid lantbruks-,
veterinär- och skogshögskolorna.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

124

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 186, med anledning av motioner om
bemyndigande för Kungl. Maj:t att till
Europarådet avgiva viss förklaring rörande
den europeiska domstolen för de
mänskliga rättigheterna;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av en överenskommelse
angående flyktingar som
äro sjömän; och

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överförande till
Finland av visst gränsområde i Muonio
älv.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 12 § 4 mom. och
86 § 1 mom. rusdrvcksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521),
in. m.; samt

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande förslagen nr
205 och 206, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande
fattade samma beslut som första
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

154, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319) m. m.;

nr 155, med förslag till förordning
med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar;
och

nr 156, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475).

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed vördsamt
om ledighet tills vidare från riksdagsgöromålen
enligt bifogade läkarintyg Stockholm

den 29 april 1959
Rickard Sandler

Att f. d. landshövding Rickard Sandler
vårdas på Södersjukhuset sedan 27
april för lunginflammation och tills vidare
är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet,
intygas härmed.

Södersjukhuset, Stockholm, den 28
april 1959

Eric Jonsson
Överläkare, docent

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, den i åberopade läkarintyget
omförmälda sjukdomen varade.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Jonasson under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom m. fl.
undertecknad mation, nr 474, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.13.

In fidem
K.-G. Lindelöut

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Nr 14

125

Bilaga till Första kammarens protokoll den 29 april 1959 förmiddagen (s. ''di)

Interpellationssvar

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Anderberg frågat, om
jag vill lämna riksdagen en redogörelse
för hur långt arbetet har fortskridit med
anvisningarna rörande fördelning av
kostnader mellan kommuner, som samverkar
på skolväsendets område, eller
vilka åtgärder regeringen i annan ordning
ämnar vidtaga för att lämna kommunerna
ledning vid överenskommelse
om fördelning av sådana kostnader.

Det är ett mycket stort och betydelsefullt
problemkomplex som herr Anderberg
här riktar uppmärksamheten på,
och jag vill gärna lämna riksdagen den
i interpellationen begärda redogörelsen.
Men då måste jag först något beröra hela
bakgrunden till frågan.

De grundläggande bestämmelserna om
interkommunal samverkan på skolväsendets
område finns i den skolstyrelselag
som riksdagen antog i december 1956
och som trädde i kraft den 1 juli 1958.
Där stadgas — i 2 § 1 mom. —• att om
samverkan mellan två eller flera kommuner
erfordras för att i kommunerna
eller någon av dem åstadkomma en ändamålsenlig
organisation av skolväsendet,
så åligger det kommun att ta del
i sådan samverkan, försåvitt inte därav
skulle följa påtagligt men för skolväsendet
i kommunen. Lagen innehåller vidare
en rekommendation till kommunerna
att klara upp dessa frågor på frivillighetens
väg: om samverkan och om
fördelning av kostnader bör kommunerna
träffa erforderliga överenskommelser.

Den samverkan som det här gäller,
kan avse de mest skilda ting inom ramen
för eu ändamålsenlig skolorganisation.
Redan i den gamla folkskolestadgan
fanns det bestämmelser om skyldighet
för skoldistrikt att ta emot barn från

annat skoldistrikt för undervisning i
folkskola. De skyldigheter till samverkan
som nu ålägges kommunerna går i flera
hänseenden väsentligt längre. Särskilt
planeringen för enhetsskolans högstadium
måste i mycket stor utsträckning
bygga på interkommunial samverkan. Ett
betydande antal kommuner torde vara
för små för att på egen hand utgöra underlag
för ett högstadium. Skyldigheten
att samverka har emellertid inte begränsats
till det obligatoriska skolväsendet
utan omfattar i princip också andra
skolformer, t. ex. de högre kommunala
skolorna, gymnasierna och yrkesskolorna.
övergången till systemet med avgiftsfri
undervisning vid de högre allmänbildande
skolorna har i många fall
aktualiserat frågan om fördelning av
kostnader mellan kommuner inom en sådan
skolas elevområde. Och vid den omfattande
utbyggnad av gymnasie- och yrkesskolorganisationerna
som nu pågår
uppkommer i så gott som varje fall frågor
om interkommunal samverkan. Jag
vill i detta sammanhang till slut endast
anmärka, att sådan samverkan också
kan avse mera speciella saker, såsom anställande
av gemensam personal —■ t. ex.
konsulenter, skolpsykologer, reservvikarier
—- anskaffande av särskilt kostnadskrävande
lokaler och anordnande av
skolskjutsar, skolmåltider, skolfilm etc.

De frivilliga överenskommelser som
lagen rekommenderar kan ha formen antingen
av ett avtal om att en av kommunerna
skall ha hand om den gemensamma
uppgiften för den eller de andra
kommunernas räkning eller av en kommunalförbundsordning,
innebärande att
de berörda kommunerna sluter sig samman
till ett särskilt rättssubjekt med ändamål
att sköta angelägenheten i fråga.
Principiellt är det vid frivillig samver -

126

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 fm.

Ang. kostnadsfördelningen mellan kommuner, som samverka pa skolväsendets
område

kan parternas ensak att välja den samarbetsform
som de själva finner lämplig
och att fördela kostnaderna så som de
själva finner skäligt. Uppenbarligen har
länsskolnämnderna här en stor uppgift
som rådgivande, upplysande och stimulerande
organ.

Hur går det då, om kommunerna inte
kommer överens? Det fallet regleras i
2 § 2 mom. skolstyrelselagen. Kan kommunerna
inte enas om samverkan, äger
länsskolnämnden efter överläggning med
kommunerna besluta i saken. Nämnden
kan då förordna, att viss kommun skall
för undervisning mottaga elever från annan
kommun eller eljest handha uppgift
för annan kommuns räkning. Om särskilda
skäl föreligger, kan nämnden i
stället förordna att kommunerna skall
samverka i kommunalförbundets form.
Råder oenighet om kostnadsfördelningen
i det fallet att en kommun skall handha
uppgift för annan kommuns räkning,
ankommer det på länsskolnämnden alt
besluta i frågan, med iakttagande av de
allmänna anvisningar som regeringen
utfärdar. I förarbetena till skolstyrelselagen
framhålles det, att befogenheten
att föreskriva tvångsvis samverkan bör
användas återhållsamt och i regel endast
som en sista utväg för att få till
stånd eu förnuftig skolorganisation.

Formellt kommer alltså de av interpellanten
efterlysta anvisningarna att bli
direkt tillämpliga endast i de — som vi
skall hoppas — mycket sällsynta fall,
då kommuner inte kan enas, trots länsskolnämndens
medlingsverksamhet. Men
i praktiken kan anvisningarna väntas få
mycket stor betydelse för hur kommunerna
kommer att utforma sina frivilliga
uppgörelser, för kommunernas val
mellan avtals- och kommunalförbundsformerna
och över huvud taget för kommunernas
benägenhet att samverka på
skolväsendets område. Det är främst detta
som gör utarbetandet av anvisningarna
till ett verkligt besvärligt problem.

Under förarbetena till skolstyrelselagen
föreslog skolstyrelseutredningen att
anvisningarna skulle utarbetas efter den
principen att den mottagande kommu -

nen skulle få ersättning för sina verkliga
merkostnader. Till denna mening anslöt
sig både skolöverstyrelsen och föredragande
departementschefen. Riksdagen
ville emellertid inte utan vidare binda
sig för beräkningsgrunden verkliga merkostnader.
Som interpellanten framhåller
i motiveringen för sina frågor anförde
sammansatta konstitutions- och
statsutskottet bl. a. följande.

»Utskottet har i princip intet att erinra
mot en dylik beräkningsgrund, men
förutsätter att om så skulle befinnas
lämpligare det bör vara Kung], Maj:t
obetaget att tillämpa annan beräkningsgrund,
t. ex. medeltalsberäkningen eller

andra schablonmässiga metoder.--—

Utskottet vill — — — framhålla önskvärdheten
av att dessa anvisningar göres
enkla och lättillämpade i avseende
å beräkningsmetoderna.»

Till dessa uttalanden anslöt sig riksdagen.

Redan i propositionen hade uttalats
att anvisningarna borde utarbetas under
medverkan från kommunförbundens sida.
Ett samarbete på tjänstemannaplanet
mellan ecklesiastikdepartementet och
kommunförbunden inleddes också under
hösten 1956, före ärendets riksdagsbehandling.
Jag vill inte fördölja, att detta
samarbete var av stor betydelse för tillkomsten
av det modifierande utskottsuttalande
som jag nyss refererade. Man
kom nämligen vid överläggningarna
fram till att beräkningsgrunden verkliga
merkostnader kanske inte var så
lämplig som genomgående princip.

Jag kan givetvis inte här gå närmare
in på de överväganden och beräkningar
som har förekommit inom departementet.
Så mycket anser jag mig emellertid
kunna säga som att en beräkning
av de verkliga merkostnaderna i åtskilliga
fall knappast låter sig göra och att
en sådan beräkning under alla omständigheter
ofta är förenad med stora svårigheter
och lätt kan ge anledning til!
tvister. Vad är t. ex. verkliga merkostnader
i det fallet att ingen av de berörda
kommunerna skulle rå med att
på egen hand ha en viss skola eller an -

127

Onsdagen den 29 april 1959 fm. Nr 14

Ang. kostnadsfördelningen mellan kommuner, som samverka på skolväsendets

område

nan anordning, utan kommunerna helt
enkelt måste samverka för att det skall
bli något av? Så är ju ofta fallet just
med försöksskolans högstadium. Av stor
betydelse är också, att en kostnadsfördelning
efter principen verkliga merkostnader
kan leda till helt annat resultat
än det som skulle ha inträtt om
kommunerna haft kommunalförbund
som form för sin samverkan. Detta vore
särskilt betänkligt, eftersom det uppenbarligen
är ägnat att väcka strid om
själva samverkansformerna.

Överväganden av bl. a. nyss angivet
slag har lett till att inom ecklesiastikdepartementet
utarbetats ett förslag till
anvisningar, som i väsentliga delar avviker
från principen om ersättning för
verkliga merkostnader. I det fall att
skolorganisationen i de berörda kommunerna
verkligen bygger på samverkan
och en av kommunerna alltså regelbundet
mottar ett större antal elever från
den eller de andra, bör — enligt detta
förslag — ersättningen för varje elev i
princip motsvara det belopp vartill
kommunens nettokostnader för driften
av skolan skäligen kan uppskattas, för
elev och redovisningsår räknat. Nettokostnadsberäkningen
kan som regel göras
skäligen enkel. I flera fall har kommuner
redan ingått helt frivilliga avtal,
som grundats på nettokostnadsprincipen.
En svårighet vid beräkningen, vilken
metod man än väljer, är att kommunernas
kapitalredovisning inte är ordnad
efter enhetliga normer, överläggningarna
med kommunförbunden har bl. a.
också avsett att få deras medverkan till

att åstadkomma ökad enhetlighet på detta
område.

Enligt förslaget skulle ersättningen beräknas
efter verkliga merkostnaderna endast
för det fallet, att antalet elever från
annan kommun är så litet att det ej alls
eller endast obetydligt inverkar på skolorganisationen.
När det gäller andra
gemensamma uppgifter än att ta emot
elever för undervisning bygger förslaget
till anvisningar på den ganska självklara
principen att kostnaderna bör fördelas
i förhållande till den nytta varje
kommun kan anses ha av anordningen.

Det är nu meningen att det förslag
till anvisningar, som jag här har berört,
inom den närmaste tiden skall läggas till
grund för fortsatta överläggningar med
kommunförbunden och vissa andra instanser.
Om det går som jag hoppas,
skall anvisningarna sedan kunna utfärdas
under vårens lopp.

Herr Anderberg frågar också vilka
andra åtgärder regeringen ämnar vidtaga
för att lämna kommunerna ledning
vid överenskommelser om kostnadsfördelning.
De åtgärder som här kan ifrågakomma
är, såvitt jag förstår, sådana som
kan syfta till att sprida upplysning i
ämnet. Jag har försökt utforma detta
interpellationssvar så att det i någon
mån skulle kunna fylla en sådan funktion.
Men i huvudsak måste det bli en
angelägen uppgift för länsskolnämnderna
och — inte minst — för kommunernas
egna organisationer att lämna de
enskilda kommunerna den ledning, som
här säkerligen erfordras.

128

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Onsdagen den 29 april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga
statsutgifter för budgetåret 1959/60 under
tionde huvudtiteln, avseende anslagen
inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 108

Ang. avsättning till fonden för idrottens
främjande

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1959/60
anvisa ett anslag av 11 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Per-Olof Hanson m. fl. (I: 30) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hamrin m. fl. (II: 44), i vilka hemställts,
att riksdagen i anslutning till behandlingen
av anslaget till fonden för
idrottens främjande måtte besluta, att
ingen del av detta anslag skulle få disponeras
för stöd åt boxningssporten,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Nils Hansson och Åke Larsson
(I: 259) och den andra inom andra kammaren
av herr Allard m. fl. (II: 321), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte till
Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1959/60 anvisa
ett anslag av 12 000 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Johansson i Stockholm och Nilsson
i Gävle väckt motion (II: 75), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till Avsättning till fonden för idrot -

tens främjande för budgetåret 1959/60
anvisa ett belopp av 17 563 150 kronor
samt att därutöver ett belopp, som motsvarade
ett anslag av 10 kronor per år
och aktiv medlem, skulle ställas till de
lokala idrottsorganisationernas förfogande.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:259 och II: 321 samt
II: 75, till Avsättning till fonden för
idrottens främjande för budgetåret 1959/
60 anvisa ett anslag av 11 000 000 kronor; b)

att motionerna 1:30 och 11:44
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Söderberg och Andreasson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under a hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen II: 75 samt med bifall till
motionerna 1:259 och 11:321, till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
anslag av 12 000 000 kronor;

b) av herrar Åkerström, Rubbestad
och Gustafsson i Kårby, vilka ansett, att
utskottet bort under b hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 30 och II: 44, besluta, att icke
någon del av anslaget skulle få disponeras
för stöd åt boxningssporten.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag förstår att de ärade
ledamöterna åstundar att snart få övergå
till valborgsmäss- och förstamajfirandet,
och därför skall jag söka fatta mig
kort.

Yi hade ju i fredags en lång debatt

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

129

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande

om ungdomsvården, där vi alla var överens
om behovet av åtgärder för att ta
hand om ungdomen. Det enda vi inte
kunde bli överens om var väl hur detta
skulle gå till. Jag vill i det sammanhanget
erinra om att varje elev på en
ungdomsvårdsskola kostar 23 000 kronor
per år, och därför är det av yttersta
vikt att vi får till stånd åtgärder som
gör att vi kan ge de kraftigt ökade ungdomskullarna
goda fritidsvanor och över
huvud taget får möjligheter att komma
till rätta med ungdomsproblemen. Här
har jag den mycket bestämda uppfattningen,
att idrotten har stora möjligheter
att göra betydelsefulla insatser. Därför
är det nödvändigt att vi ger dem,
som nu handhar idrotten, de ekonomiska
resurser som behövs dels för att skaffa
ungdomsledare men dels också för att
anlägga allt fler idrottsplatser. Under de
senaste åren har ju de idrottsplatsanslag,
som stått till förfogande, i mycket stor
utsträckning använts till att förbättra
Stockholms stadion inför europamästerskapen
i fri idrott, som ägde rum där
förra året.

Nu föreslår handelsministern att radpriset
vid tippning skall höjas, vilket beräknas
tillföra statskassan mellan 12 och
12,5 miljoner kronor om året, och då anser
vi reservanter att det kan vara rimligt
att idrotten får ytterligare en miljon
kronor av de pengarna. Jag vill också
erinra om att statens inkomster av
tipsmedel har stigit oerhört starkt. Dessa
tipsmedel används ju inte till idrottens
främjande, på det sätt som från
början var avsett, utan pumpas numera
in på helt andra områden. Och det sker
samtidigt som våra kommuner och
landsting — som väl också är livligt
övertygade om idrottens stora betydelse
när det giiller att ta hand om ungdomen
— får utdebitera kommunal skatt för
dessa ändamål. Det kan inte gärna vara
riktigt att man får lov att förfara på
det sättet samtidigt som statsmakterna
underlåter att ge idrotten de pengar,
som nu finns tillgängliga av tipsmedel.

Därför har vi reservanter den uppfattningen
att det bör finnas möjligheter
att öka anslaget till idrotten med vt 9

Första hammarens protokoll 1959. Nr 14

terligare en miljon kronor, varvid vi
förutsätter att ungefär 500 000 kronor
skall avses för ledarutbildning och
500 000 kronor till anläggningsändamål.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till min och
herr Andreassons reservation under
denna punkt.

Häri instämde herr Bengtson (ep).

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Eftersom jag är en av
dem som undertecknat en motion vilken
går ut på att ingenting av anslaget
till idrottens främjande skulle avdelas
för boxningssporten, vill jag litet närmare
motivera vad som ligger bakom
motionen.

Nu har ju tillfälligheternas spel gjort
att denna debatt till tiden någorlunda
sammanfaller med vad som närmar sig
på den marknad som av expressiva
sportjournalister brukar kallas »blomkålsmarknaden».
I vad mån det förhållandet
kan påverka riksdagens ställningstagande
vet jag inte — jag hoppas
att man behåller sitt förnuft, även om
geschäftet är stort och högljutt.

Den principiella bakgrunden till motionen
och till uppfattningen att man
bör ge boxningen en särställning är helt
enkelt att denna idrottsgren — om man
får använda den vackra beteckningen —
till skillnad från alla andra idrottsgrenar
syflar till att skada och helst slå
motståndaren medvetslös. Nu har jag
erfarit att utskottsavdelningen lär ha
gjort ett besök i någon träningslokal
uppe på Söder och att man blivit djupt
rörd över de anslående övningar man
där fått se. .lag tror visst att t. ex. hoppning
över rep, boxning mot en säck som
iir upphängd i taket ocli andra övningar
inte kan vara skadliga. Men det gäller
ju här ändå i själva verket och till slut
eii sport som visat sig ha mycket allvarliga
medicinska skadeverkningar —
den saken kan inte resoneras bort. Betecknande
iir att då medicinalstyrelsen i
februari 1958 avgav ett remissutlåtande
över 1955 års idrotts- och friluftsutred -

130

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Ang. avsättning till fonden för idrottens
nings betänkande, så avrådde styrelsen
bestämt statsmakterna från att hålla boxningssporten
under armarna. Och styrelsen
gjorde det på mycket goda skäl.

Utskottet har gjort sig till tolk för en
mycket blygsam uppfattning i detta
sammanhang •— man anser nämligen att
riksdagen lämpligen inte skall lägga sig
i vilka idrottsgrenar som får del av
idrottsanslaget. Jag frågar mig bara varför
man har blivit så blygsam just i detta
sammanhang — i en rad andra fall
har ju inte riksdagen ådagalagt någon
liknande blygsamhet när det gäller att
föreskriva vartill beviljade medel skall
användas.

Så heter det vidare i utskottsutlåtandet
att det har tillkallats ett par sakkunniga,
i varje fall har chefen för inrikesdepartementet
fått bemyndagande att
tillkalla dem. Dessa sakkunniga skall
emellertid, såvitt jag förstår, inte göra
någon utredning om dessa frågor, utan
vad de har att göra är att följa frågan
om boxningssportens skadeverkningar,
fastän man ju trodde att de verkligen
skulle ta itu med att utreda den här saken.
Det kan dölja sig mycket bakom
denna kautschukformulering om att de
skall följa frågan om boxningssportens
skadeverkningar. Det kan ju, i bästa fall,
dölja sig en utredning bakom detta, men
det kan lika gärna begränsa sig till blott
och bart ett registrerande.

Men, herr talman, bara det faktum
att man har ansett det befogat att tillsätta
särskilda sakkunniga med medicinsk
utbildning för att se på denna
fråga borde rimligen göra riksdagen
misstänksam. Om man inte vet det förut,
borde man här få en vink om vad det
gäller.

Med hänsyn till att vi har en lång
föredragningslista här i kväll skall jag,
herr talman, tills vidare begränsa mig
till vad jag nu har sagt och med hänvisning
därtill be att få yrka bifall till
den vid punkten 108 fogade med b) betecknade
reservationen av herr Åkerström
m. fl.

I detta anförande instämde herrar Arvidsort
(li) och Edström (fp).

främjande

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror inte att det är
nödvändigt att här diskutera idrottsrörelsens
betydelse i samhället. Vi är
nog ganska allmänt överens om dess betydelse,
och vi är väl också tämligen
överens om att den bör ha ett hyggligt
stöd från statens sida. Jag antar att 11
miljoner eller 12 miljoner kronor inte
behöver mer än till en ringa grad skilja
oss åt i fråga om vad vi anser vara ett
hyggligt stöd från statens sida. Diskussionen
om betydelsen av en god idrottsrörelse
kan vi därför avstå ifrån.

Den första reservationen syftar till
att öka bidraget till idrottsrörelsen i förhållande
till vad handelsministern föreslagit.
När detta ärende behandlades i
statsutskottets första avdelning inträffade
det förhållandet, att de som då satt
på ärendet kanske var mera välvilligt
inställda i fråga om anslagsgivning än
de som till slut justerade ärendet. Det
var delade meningar, om det skulle vara
It eller 12 miljoner kronor. Jag tror
att den avvägning, som utskottet till
sist stannade för, nämligen 11 miljoner
kronor, får anses vara rimlig. En miljon
kronor är ändå inga småslantar. Finansministern
söker efter miljoner — det
saknas rätt många för honom — och jag
tror att varje miljon som vi kan spara,
även om det sker på bekostnad av anslag
till idrottsrörelsen, är åtskilligt
värd. Vi skall inte glömma bort det i
all vår välvilja just i detta ögonblick.

Utskottet yrkar alltså bifall till Kungl.
Maj ds förslag, och vi har nog i någon
mån litat på att handelsministern med
den ställning han har inom idrottsrörelsen
har tagit till så mycket som han
över huvud taget ansett vara möjligt.
Detta om det ena spörsmålet under denna
punkt.

Herr P.-O. Hanson har berört den
andra frågan, som utskottet haft att ta
ställning till, nämligen huruvida boxningen
skall få någon del av anslaget.
Utskottet har vid något tidigare tillfälle
uttryckt den meningen att fördelningen
av dessa miljoner inte lämpligen bör
verkställas av riksdagen utan att den
saken med förtroende kan överlåtas till

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

131

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande

idrottsrörelsens ledning. Den uppfattningen
vidhåller utskottet i sitt nu framlagda
utlåtande. Dessutom framhåller utskottet,
såsom herr Hanson också antydde,
att en undersökning skall igångsättas
rörande de fysiska och andra
skadeverkningar som kan uppstå genom
boxningen. Denna undersökning har ännu
inte kommit i gång, men den bör ge
resultat som skall kunna fullföljas genom
framställningar om åtgärder inom
en nära framtid. Utskottet har ansett
det riktigt att i dagens läge avvakta denna
utredning innan man går in på någon
sorts diskriminering av boxningssporten.

Med dessa ord her jag, herr talman,
att få yrka bifall till vad utskottet förordat
i nu nämnda båda avseenden.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag vill först uttala ett
beklagande över att jag i dag inte är
fullt så samstämmig med statsrådet och
chefen för handelsdepartementet som vi
trodde oss vara när vi sist bytte ord här
i kammaren. Jag måste tyvärr beklaga
att han inte har varit litet mer generös
gentemot idrottsrörelsen när ett tillfälle
nu bjöds. Jag vill också säga att det länge
har förvånat mig att riksdagen i stort
sett inte har visat den förståelse för
idrotten som man har rätt att hoppas
på med hänsyn till idrottens betydelse
särskilt för ungdomens fysiska men även
dess allmänna fostran samt givetvis också
med hänsyn till idrottens roll i samhällslivet.

Måhända är det så att kammarens ledamöter
i allmänhet inte har varit i
tillfälle att se idrotten så att säga inifrån
utan bedömer den främst efter de
stora evenemang som publikintresset har
drivit fram som en gren av nöjesindustrien,
en utveckling som ingalunda är
utan skuggsidor och följaktligen inte går
helt fri från kritik. Det egentliga idrottslivet
med sina förgreningar över hela
landet ut till de minsta byarna är emellertid
något annat än det som avspeglas
på dagspressens förstasidor och sportspalter.
Denna folkrörelse röjer kanske
i förslå hand ungdomens behov av och

längtan efter fysisk träning, som vårt
industrialiserade samhälle med dess tätorter
inte längre ger på naturlig väg.
Idrotten har också i sina skiftande former
under en alltmer ansvarsmedveten
ledning blivit allt bättre avvägd och
planerad, jag vågar säga fått allt sundare
former.

Vad som egentligen är det märkligaste
med idrotten är nog att det hitintills
har lyckats den att på frivillighetens väg
skaffa de tiotusentals ledare som behövs
för rörelsens ledning. För det är
inte bara så att man av dessa ledare kräver
att de offrar tid och pengar, utan
man ställer numera därtill allt större
krav på dem i fråga om allsidig erfarenhet
och utbildning för att de verkligen
skall fylla sina uppgifter vid ledning
av idrottslig verksamhet. Det är till stor
del för denna nödvändiga utbildning
av de frivilliga ungdomsledarna som
idrotten behöver ökade medel och som
Riksidrottsförbundet också begär sådana.
Jag vill särskilt framhålla att det
inte endast är fråga om idrottslig utbildning
för instruktion utan en allroundskolning
i fråga om ledarskap. De
skall kunna leda diskussioner och sammanträden,
besitta en viss pedagogisk
skicklighet, en insikt i ungdomspsykologi,
vissa medicinska grundkunskaper
o. s. v.

.lag skulle härvidlag gärna vilja nämna
några exempel, men det vågar jag
inte göra med hänsyn till tiden. Jag
tror emellertid, som sagt, att riksdagens
ledamöter i gemen inte riktigt har klart
för sig idrottens betydelse för ungdomens
fostran. Det skulle enligt min mening
otvivelaktigt råda kaos på ungdomsfronten
i dagens samhälle om inte idrotten
fanns. I varje fall skulle ungdomsproblemet
vara oerhört mycket större.
Kostnaderna för staten ocli kommunerna
skulle säkerligen också ökas avsevärt om
vi inte kunde räkna med alla dessa tiotusentals
ledares frivilliga insatser utan
måste ersätta dem med avlönade krafter.
.lag vet av egen erfarenhet att vi har
skäl att vara tacksamma för att idrotten
finns och att de frivilliga krafterna
ännu räcker till. Det börjar emellertid

132

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande

bli svårigheter med rekryteringen, och
jag kan inte undgå att göra den reflexionen
att det är det bristande stödet från
det allmännas sida — inte så mycket
från kommunernas som från statens —
som gör att vi kan riskera ett bakslag.

Nu kan man ju tycka att anslaget är
ganska vackert. Det är fråga om It miljoner
kronor, men vi får väl ändå se
detta belopp mot bakgrunden av de medel
som via idrotten, för all del inte
direkt men i alla fall genom idrottsintresset
och via tippningen, tillföres statskassan.
Där är det fråga om, tror jag,
rätt mycket över 100 miljoner kronor.
Det var dessa pengar som en gång i tiden
skulle delas lika mellan statskassan
och idrotten. Det har inte blivit så, utan
det är i runt tal bara 10 procent som
går till idrotten, de övriga 90 tar staten
hand om.

Nu vill handelsministern skaffa staten
ökade inkomster genom tippningen.
Ökningen beräknas till 12 å 12,5 miljoner
kronor, och jag tycker att det ligger
nära till hands att även av dessa medel
ge idrotten den tioprocentsats som den
hittills har fått. Då skulle vi ju vara uppe
ungefär i de 12 miljoner som reservanterna
har uttalat sig för och som motionärerna
har yrkat. Jag tror att detta
vore en förnuftig lösning, tv idrotten
behöver dessa pengar, den är i trångmål
på grund av automatiska utgiftsstegringar
av olika slag, som den själv
inte råder över. Med hänsyn till den
roll som idrotten ändå spelar i samhället
tror jag att snålheten skulle bedra
visheten om man prutade ned anslaget
1 ill mindre än 12 miljoner

Jag vill vidare säga att idrottens arbete
är så socialt värdefullt att den
som inte har fått inblick så att säga bakom
kulisserna knappast kan förstå detta.
Jag vill också understryka att idrotten
i dag räcker samhället handen till
ett fördjupat samarbete just på den sociala
fronten. Den handen bör samhället
ta. Den är ärligt framräckt, och jag
tror att ett utökat samarbete kan ge
resultat på ungdomsvårdens område,
som vi näppeligen har utsikter att uppnå
på något annat sätt.

Efter vad jag nu sagt hoppas jag kammaren
förstår att det för mig är ett
mycket allvarligt och djupt intresse att
idrotten ges ett ökat stöd, och jag ber
att i likhet med herr Söderberg få yrka
bifall till reservation nr 25 a.

Det vore kanske litet att säga om min
namnes på stockholmsbänken yttrande
om boxningen. Jag skall inte gå närmare
in på den frågan. Jag är bara rädd för att
han sammanblandar vår landsman i New
York med amatörboxningen här hemma.
Jag har från denna talarstol tidigare sagt
att jag inte har ett ord till försvar för
den professionella boxningen. Det tror
jag inte heller att Ingemar Johansson innerst
inne har. För honom är den ett
stort äventyr och har gett honom eu
chans i livet, som han enligt min mening
har tagit på ett storartat sätt.

Men amatörboxningen är ett mycket
svårbedömt problem. Jag vill gärna medge
att den kan ha sina risker, men å andra
sidan har man från idrottsledningens
håll allt mera skärpt kontrollen över
denna idrottsgren för att kunna se till,
att den leds in på sunda banor. Vi får
ändå fatta att här finns ungdomar så
funtade att boxningen för dem är ett
naturligt sätt att avreagera sig, eller hur
vi vill uttrycka det. Denna nävsport är
för dem en naturlig idrottsform. Det är
ingen som kommenderar dem att utöva
boxningssporten, utan de gör det av fri
vilja och med stora uppoffringar. Jag
kan nämna att bara kostnaden för de lokaler
som amatörboxarna disponerar
uppgår till 150 000 kronor per år. Det
är inte enbart boxning, som idkas där,
tv grunden för all idrott är gymnastik
och annan grundläggande träning, först
därefter kommer träningsboxningen med
väl vadderade handskar. Denna träning
medför ingen risk, utan risken torde
uppkomma först i samband med tävlingarna.
Att det då finns en möjlighet för
att boxarna utsättes för risker vill jag
inte förneka. Men i det fallet utövar läkarna
nu en ytterligare skärpt observation.
Alla deltagare i svensk boxning står
under läkarkontroll och man försöker
att leda den på bästa sätt.

Jag kan därför inte dela herr Per-Olof

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

133

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande

Hansons åsikt om boxningen. Vi skall
från riksdagens sida inte ställa några
bestämda krav, utan jag anser att det bör
vara idrottens egen sak att bedöma frågan
och fördela medlen med hänsyn härtill.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Tillåt mig bara att till
den debatt som förts på denna punkt
knyta några korta reflexioner.

Det anslag, som föreslagits i propositionen,
innebär en höjning med 700 000
kronor. Det har utskottet i nuvarande
läge ansett sig för sin del kunna tillstyrka.
Det är ju i och för sig ingen liten
anslagshöjning det här gäller. Jag
vill självklart ingalunda förneka att det
kan anföras skäl för en ytterligare höjning.
Utskottsreservanterna har ansett
att höjningen bör uppgå till 1 700 000
kronor i stället för den av utskottsmajoriteten
förordade 700 000-kronorshöjningen.
Visst kan många starka skäl anföras
för det. Jag är den förste att i och
för sig erkänna den saken, men jag tycker
att de skäl som herr Hanson åberopade
inte hör till de starkaste. Han hänvisade
till att inkomsterna av tipsmedel
i så betydande utsträckning tillföres
statskassan att det inte borde vara omöjligt
att av den anledningen öka anslaget
till idrotten med av honom förordade
1 000 000 utöver de 700 000 kronorna.
Jag må ju säga att så lättvindig får väl
ändå inte argumenteringen vara på denna
punkt. Medlen måste ju tas någonstans.
Anslår man ytterligare 1 000 000
till idrotten, betyder det en utgift för
statskassan, var pengarna än inkomstmässigt
skall redovisas.

Jag undrar också om riksdagens lelamöter
observerat att detta anslag under
de senaste åren undergått en höjning
som är jämförelsevis stor, om den
sättes i relation till vad som skett med
andra anslag. Jämfört med budgetåret
1954/55, då anslaget utgjorde 8 000 000
kronor, har anslaget, därest riksdagen
nu bifaller utskottsmajoritetens förslag,
fram till i år ökat med inte mindre än
3 000 000 kronor.

Härutöver har också idrotten fått tillgodogöra
sig inkomsten av två extra tipsomgångar
i fjol. Jag vill erinra om att
denna riksdag har fattat beslut om anslag
på ytterligare 800 000 kronor för
stadionbyggnaden. Man kan kanske säga
att de pengarna skulle ha kunnat användas
på ett bättre sätt. Men ingen lär
kunna förneka att det ändå är pengar
som kommer idrotten till godo.

Jag vill sluta, herr talman, med att
fästa kammarens uppmärksamhet på att
jag fått Kungl. Maj:ts tillstånd att tillsätta
en utredning, som bl. a. skall handlägga
frågor rörande idrottsanslagets användning.
Den av mig tillkallade utredningen
kommer att undersöka vilka möjligheter
som kan föreligga att åstadkomma
ett effektivare samarbete mellan
Korporationsidrottsförbundet och Riksidrottsförbundet.
Det är möjligt att man
den vägen kan få en bättre användning
för de medel, som nu anslås till idrotten.
Det är framför allt troligt att man
därigenom kan få en bättre överblick
beträffande vilka medelsbehov, som här
är mest angelägna.

Herr talman! Under sådana omständigheter
måste jag nog uttrycka den förhoppningen
att utskottsmajoritetens förslag
vinner kammarens bifall.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle.

Herr talman! Det ligger kanske något
i vad statsrådet säger om tipsmedlen
och deras användning. Men de är ju
ändå den källa från vilken idrotten får
sina pengar. När statsrådet säger att
anslaget till idrotten höjts är det riktigt.
Men hur är det? Fick vi inte 1940
— i dagens penningvärde — ungefär
samma anslag som nu? T det långa loppet
har det inte blivit någon höjning
att tala om, i varje fall inte i proportion
till idrottens utveckling.

•lag vill erinra om alt det blir en
olympiad nästa år. Det kan diskuteras,
om Sverige skall delta i olympiader.
Men det iir ju olympiaden som tar huvudparten
av årets tillskott. Den egentliga
idrotten får en mycket blygsam
summa.

134 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Ang. avsättning till fonden för idrottens

De extra tipsomgångarna i fjol gav
idrotten över 12 miljoner kronor, men
de pengarna togs från idrottsanslaget
för att bygga om statens egen idrottsplats,
Stadion. Därvidlag gjorde väl snarast
idrotten i övrigt en liten uppoffring.

Sedan får jag ännu en gång understryka
idrottens betydelse. Har kammaren
tänkt på att av alla fritidsgrupper som
startar i Sveriges land svarar idrotten
för mer än de övriga ungdomsrörelserna
tillsammans? Jag tror att det är nästan
dubbelt så många.

Till slut ett påpekande. Liksom jag
brukar säga om anslag till forskning
vill jag säga om idrottsrörelsen med
hänsyn till dess sociala betydelse, att vi
inte ens i ett bekymmersamt ekonomiskt
läge har råd att neka oss investeringar
till idrottens fromma.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Även om jag delar handelsministerns
uppfattning när det gäller
ekonomiska svårigheter i stort och
detta även sett i samband med anslagen
till idrottsrörelsen, tillhör jag ändock
dem som i denna fråga stöder den reservation
som har avlämnats. Jag har
gjort det av vissa skäl, som jag vill redovisa
för kammaren.

Först och främst tror jag inte att det
är alldeles riktigt när man frångår, såsom
handelsministern delvis gjorde, de
premisser som en gång gällt i fråga om
pengarna från Tipstjänst. När man dessutom
är medveten om att idrotten kommer
att få ökad omslutning borde det
väl vara ett faktum som talar för att
idrotten den här gången bör få mera
pengar än Kungl. Maj:t har föreslagit.

Härtill kommer att det exempelvis när
det gäller ansökningar för anläggning
av idrottsplatser i vårt land i dag råder
en eftersläpning med inte mindre än
15 miljoner kronor. Från Riksidrottsförbundet
säger man att om man skulle få
det högre anslaget på 12 miljoner kronor,
skulle detta innebära att man skulle
kunna klara av eftersläpningarna från
åren 1956 och 1957, men att man inte

främjande

skulle ha några pengar till ansökningar
under åren 1958 och 1959.

Vidare vill jag framföra en synpunkt,
som jag anser vara väsentlig i denna
fråga. Jag skulle vilja, herr talman, låta
tankarna gå tillbaka till en annan diskussion,
till den diskussion som nyligen
fördes i denna kammare om ungdomsvården
och ungdomsbrottsligheten och
hur dessa problem skulle lösas. Även
i det sammanhanget gällde det pengar.
Jag vill här bara ställa den frågan: Är
det inte, om man ser det krasst ekonomiskt,
billigare för samhället att satsa
på den förebyggande fostran i fråga om
det klientel det här gäller? Jag tror att
det blir billigare än att hålla dessa ungdomar
på Roxtuna och motsvarande anstalter.

För den ungdom i vårt samhälle, som
inte har kommit vid sidan om så att
säga, utgör idrotten inte bara en källa till
avkoppling under fritiden utan också
någonting som gör ungdomen bättre än
en gången tids ungdom på det sättet att
den präglas av fysisk och psykisk spänst.

Sedan vill jag, herr talman, säga några
ord om boxningen. Jag delar på intet
sätt deras uppfattning som har undertecknat
en reservation som innebär att
inte någon del av idrottsanslaget skall
få disponeras för stöd åt boxningen. Det
var någon här som sade att man har
stirrat sig blind på proffsboxningen.
Det är också min övertygelse. Betraktar
man vad den rena amatörboxningen
åstadkommit, när det gällt att ta hand
om de ungdomar som hamnat på tillvarons
skuggsida, och hur den gjort riktiga
människor av dem, tror jag att man
finner att det är lika befogat att ge
pengar till denna gren av idrotten.

Jag vill, herr talman, bara med dessa
få ord yrka bifall till den reservation
vid punkten 108, som betecknas med
nr 25 a.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag vill inte lägga mig
i frågan huruvida boxningen skall få
anslag eller inte. Jag delar den uppfattning
som uttryckts från utskottets

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

135

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande

sida, att vederbörande idrottsorganisationer
bör vara mest kompetenta att bedöma
denna sak.

Förra veckan hade vi senast här i
kammaren och i medkammaren en rätt
ingående diskussion om ungdomsproblemen
och om de ungdomsvårdande uppgifter
som vi väl alla är eniga om att
det åligger samhället att handha. Vi var
också eniga om att man här måste vidta
vissa åtgärder för att söka hos den unga
generationen få en sund och riktig utveckling.
Jag tror att ett av medlen för
ett sådant syfte är att visa större välvilja
från riksdagens sida gentemot
idrottsorganisationerna. Jag kanske får
bekänna att jag själv aldrig varit idrottsman,
men jag har kommit i kontakt med
idrottsungdomen på annat sätt genom en
medlem av min familj, som är aktiv
idrottsman sedan 10—12 år, mycket aktiv
för övrigt både som utövare av
idrott och som medlem av ledningen för
ett av våra idrottsförbund. Jag vet att
idrotten har en mycket god, fostrande
betydelse för den unga generationen.
Men det saknas idrottsplatser, det saknas
instruktörer och ledare. Man behöver
alltså från statens sida ge mera stöd
än tidigare och mera än vad utskottet
är berett att tillstyrka. Vi har från vår
sida väckt en motion, där vi tagit upp
just de förslag som Riksidrottsförbundet
och skolöverstyrelsen i sina petita har
ansett vara erforderliga, nämligen i runt
tal 17,5 miljoner kronor av de tipsmedel
som man tar in från idrottsrörelsen.
Man höjer nu med 700 000 kronor jämfört
med föregående år, men vi anser
detta vara mycket njuggt av utskottet.
Jag vill erinra om att 1939 års beslut beträffande
tipsmedel innebar att riksdagen
uttalade sig för att 50 procent av
tipsinkomsterna skulle anslås till idrottsändamål
och 20 procent till främjande
av friluftsliv. Vi har aldrig i riksdagen,
såvitt jag har mig bekant, upprätthållit
detta i och för sig mycket riktiga beslut,
och även om man här skulle bevilja vad
som föreslagits från idrottsförbundets
sida och från skolöverstyrelsens sida,
kommer vi i alla fall inte upp till den
summa, som enligt 1939 års beslut skulle

ge tillbaka till idrotten en del av de
pengar som faktiskt framskapats genom
de utövande idrottsmännens verksamhet.
Jag tycker därför det är mycket
rimligt begärt, om man av de inkomster
som kommer från de höjda tipsavgifterna
och som kommer att belöpa sig till
cirka 130 miljoner kronor nästa år fick
behålla för idrottens räkning de cirka
17 miljoner kronor som här begärts.

Herr talman, jag vill med dessa ord
bara ytterligare motivera motionen nr
75 i andra kammaren, som jag i första
hand yrkar bifall till. I andra omgången
kommer jag självfallet att stödja reservationen
nr 25 a vid punkten 108 som
betyder något mer än vad utskottet och
regeringen anser sig kunna gå med på.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har begärt ordet endast
för att göra ett par korta påpekanden.
Herr Hansson framhöll att den ökning
som detta anslag undergått sedan
början av 1940-talet egentligen knappast
svarade mot penningvärdeförsämringen.
Men detta är — det tillåter jag mig att
säga, herr talman — näppeligen riktigt.
År 1945/46 utgick det förevarande anslaget
med 1 800 000 kronor, och visst
har vi, ärade kammarledamöter, upplevt
en beklaglig försämring av penningvärdet,
men den har inte varit av sådan
storleksordning att 1,8 miljon år 1945/
46 måste höjas till 11 miljoner i år för
att man skall få ett motsvarande värde.
Ingen kan påstå någonting sådant.

Vidare skall man komma ihåg att det
allmänna stöder idrotten på många olika
sätt och i olika former. Detta anslag är
endast en av de vägar på vilka idrotten
kommer i åtnjutande av det allmännas
stöd. Härutöver anslås, herr Sundin,
.särskilt av kommunerna betydande belopp
för idrottsplatsanläggningar etc.
Det statliga bidraget är endast eu bråkdel
av vad kommunerna bidrar med för
samma ändamål. Därtill kommer ytterligare
eu omständighet. I den mån som
det finns fritidsgrupper — herr Hansson
talade särskilt varmt om vikten och
betydelsen av denna form av ungdoms -

136

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Ang. avsättning till fonden för idrottens

verksamhet, och jag instämmer gärna i
hans allmänna omdöme — så har denna
verksamhet också stöd av det allmänna
på ett annat sätt än via idrottsanslaget.
Anslag till fritidsgrnppsverksamheten
utgår nämligen över åttonde huvudtiteln,
och jag tror, herr talman, att det
härvid rör sig inte bara om en utan
kanske både om två och tre miljoner
kronor. Sålunda lämnas av statsmedel
stöd till idrottslig verksamhet som —
därest utskottets förslag skulle vinna
riksdagens bifall — skulle uppgå inle
till 11 miljoner kronor, utan härtill kommer
ytterligare två eller kanske tre miljoner
kronor på innevarande års budget.
Jag tror att det är av vikt att hålla
detta i minnet, när man går att fatta
beslut.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill bara påpeka att
när frågan om fördelning av tipsmedel
på sin tid först var uppe fick idrotten
mera pengar. Budgetåret 1939/40 —• det
var det år jag avsåg — hade idrotten ett
anslag på 7,5 miljoner kronor, och jag
menar att detta i dagens penningvärde
är snarast ett större anslag än den får i
år. Att sedan idrottsrörelsen frivilligt
under kriget gick med på att dess anslag
minskades, betraktar jag som en helt naturlig
sak.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till handelsministern
säga att när jag nämnde
dessa årtal och den eftersläpning som
skett var det just med tanke på kommunerna,
ty jag har under dagen gått igenom
den lista, som Riksidrottsförbundet
har över alla de ansökningar som inkommit
från kommunerna i landet, och
detta styrker mig ännu mer i min uppfattning
att vi måste höja anslaget, dels
för ungdomarna själva, dels för att man
inte på detta område som på så många
andra skall lasta över utgifterna från
staten på kommunerna. Detta blir nämligen
många gånger följden, eftersom de

främjande

flesta kommuner, åtminstone på landsbygden,
vill försöka behålla sin ungdom,
och detta innebär att man många gånger
sätter i gång att bygga en idrottsplats,
även om man är medveten om att man
får vänta två eller tre år och att man
kanske så småningom med den utveckling,
som nu synes ske, inte får den procentsats
som man förutsatte från första
början.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det är rätt anmärkningsvärt
att man från håll, där man tidigare
under riksdagen talat om sparsamhet i
olika sammanhang, nu med samma energi
talar för att ett anslag skall höjas.
Det har till och med i dag talats om
den svåra finansiella situation, som statens
finanser befinner sig i, och då tycker
jag att om vi tagit hänsyn till detta
i andra sammanhang tidigare, finns det
skäl i att göra det även i detta fall.

Jag vill emellertid inte ha sagt annat
än att detta är en sak som vi får ta hänsyn
till i dag. Jag är liksom många andra
här i kammaren på det klara med att
om vi skall komma till rätta med de ungdomsproblem
vi tidigare diskuterat här
i riksdagen, behöver vi för det ändamålet
i allra högsta grad lita till idrottsrörelsens
hjälp. Och det är väl inte tal
om annat än att vi, i den mån det tarvas
mer medel för idrottsverksamhet, är
nödsakade att bevilja dessa medel. Men
det är å andra sidan självklart att cn
sådan verksamhet då bör sättas in såsom
ett led i den uppfostrande verksamhet,
som det ju är alldeles uppenbart att vi
behöver bedriva bland den ungdom som
lämnar folkskolan.

När jag sagt detta, har jag sagt vad
jag velat säga beträffande den miljon
kronor det här gäller. Jag kommer följaktligen
att gå på utskottets linje beträffande
den saken, men jag kommer däremot
inte att göra det beträffande anslaget
till boxningen.

Herr Hansson på blekingelänsbänken
nämnde här att man är angelägen om att
inom idrottskretsar försöka länka in
boxningen på sunda banor. Jag undrar

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

137

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande

just vad som menas med att länka in
boxningen på sunda banor. Såvitt jag
har förstått av det lilla jag har gett akt
på boxning, har boxningen bara en enda
bana, och det är den raka högern —•
herr Mannerskantz säger här att man
kan tala också om den raka vänstern, ja,
gärna det. Det är alldeles självklart att
om man skall kunna bli en duktig boxare
räcker det inte med att bara ha en
stark högerarm eller en stark vänsterarm
eller styrka i bägge armarna, utan
det tarvas naturligtvis en betydande träning
av allt vad muskler över huvud taget
heter. Men avsikten är i alla fall att
man skall försöka slå motståndaren
knockout.

Som herr Hanson på stockholmsbänken
sade, skall man försöka slå motståndaren
medvetslös; det är detta som man
ytterst siktar till. Att man sedan lyckas
i så få fall är en sak för sig, men boxningen
är ändock inriktad på detta. Om
någon vill göra gällande att detta är sunda
vanor, bestrider jag det. Det finns
nämligen ingen sport som är så rå som
boxningen — den fria boxning som tilllämpas
på sina håll i Amerika är naturligtvis
råare än den som utövas i vårt
land — men när det talas så vackert om
den amatörboxning som finns och det
påstås att det över huvud taget inte finns
någonting att säga om den, är detta ändock
fel, tv de som blir proffsboxare
liar tidigare varit amatörboxare. Amatörboxningen
är ju skolan för proffsboxarc.
Men det är inte bara detta, att man misshandlar
varandras kroppar och kanske
främst varandras ansikten som jag för
min del tycker är otäckt. Jag undrar:
Är det någon egentlig konsekvens i detta?
Vi blir här i riksdagen upprörda in
i själen, om en fader eller moder agar
sitt barn eller en folkskollärare ger en
pojke en örfil. Men om man slår så att
ansiktet blir som en biff, då reagerar vi
inte, utan det skall staten till och med
betala pengar till.

Vi bedriver någonting som kallas för
kulturarbete i vårt land. Det kulturarbetet
bör sikta till att skapa bättre och finare
människor i detta land. Det kan väl
inte då vara lämpligt att använda stats -

medel för att förråa människorna, och
att förråa människorna det är boxningen
väl lämpad för.

Det bär sagts i debatten att de grabbar,
som man tar hand om i boxningsklubbarna,
skulle man inte på annat sätt
kunna få fason på. Dessa tuffa killar
skall man alltså träna upp i boxningsläger.
Tror ni det behövs? Jag tror det
inte. Jag måste säga att om vi skall arbeta
för en kulturell höjning av vårt
folk, då bör vi inte göra det med hjälp
av boxning, utan då bör vi göra slut på
boxningen så långt vi kan genom att
vägra allmänna medel åt varje idrottssammanslutning
som har boxning på sitt
program.

Därför skall jag be att få ansluta mig
till den reservation, som är betecknad
med b.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Tillåt mig först säga ett
par ord till herrar Hansson i Ronneby
och Sundin, som i varje fall på en punkt
riktade ungefär samma anmärkning mot
vad jag hade att säga i mitt förra anförande.
Anmärkningen gick ut på att
jag i detta anförande på ett mycket betänkligt
sätt skulle ha råkat sammanblanda
proffsboxning och amatörboxning.
Jag bestrider att jag har gjort en
sådan sammanblandning. Jag har fullt
klart för mig den principiella och praktiska
skiljelinjen, men jag vill också
tillfoga att ingen har bättre än herr
Hansson i Ronneby genom sitt anförande
klargjort hur svårt det är att dra en
riktig gräns mellan amatörboxning och
proffsboxning. Jag påpekade i mitt anförande
bland annat att åtskilliga träningsformer
i samband med boxning är
fullt all right ur sportsynpunkt. Men,
fortsatte jag, sedan kommer allvaret när
det blir en amatörmatch, och på den
punkten föreföll herrar Hansson i Ronneby
och Sundin vara någorlunda överens
med mig.

Det är betecknande att för att inte
råka alltför långt ut på isen så började
herr Hansson i Ronneby — och i någon
mån herr Sundin — att tala lugnande

138

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Ang. avsättning till fonden för idrottens
ord om att man undan för undan skärper
läkarkontrollen för att minska riskerna.
Ja, det är just det betecknande:
man måste ständigt öka läkarkontrollen
för att minska riskerna. Detta borde enligt
min mening utgöra ett skäl för att
man tar allvarligt på denna fråga och
inte bara binder ihop boxningssporten
med annan, hedervärd idrott.

Herr Gillström framhöll särskilt att vi
borde avvakta den utredning som skulle
komma. Är det nödvändigt att göra det?
Jag erkänner att det i en riksdagskammare
är ett förkrossande argument att
framhålla att man startat en utredning.
Då brukar alla nackar böja sig. Men jag
tror inte att vi behöver göra det i detta
sammanhang. Vi vet ändå vad det gäller.
Jag vill erinra om vad jag påpekade
i mitt förra anförande, nämligen att medicinalstyrelsen
bestämt avrått statsmakterna
från att hålla boxningssporten under
armarna. Styrelsen gjorde det på
grundval av en medicinsk undersökning.
Denna var ingalunda, som man
försökt ge intryck av, grundad på erfarenheter
från proffsboxningen, utan
det var en undersökning som helt och
hållet avsåg amatörboxare. Det var riskerna
vid amatörboxningen som föranledde
medicinalstyrelsen att bestämt avråda
statsmakterna från att stödja boxningen.
Jag ber kammarens ledamöter
lägga märke till det, så att det inte i
fortsättningen blir en sammanblandning
av det slag som här har skett.

Boxningen är alltså inte någon oskyldig
företeelse ur medicinsk synpunkt.
Jag skall inte ge mig ut på något vidlyftigt
resonemang om den förråande effekt
den eventuellt kan få på ungdomen.
Men jag vill säga så mycket att
jag har svårt att tänka mig att det skulle
ha en särskilt förädlande effekt att
ungdomar får lära sig hur man på ett
snyggt sätt kan klippa till en medmänniska,
så att hon blir medvetslös.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Handelsministern påpekade
att idrotten tack vare den extra
tipsomgången fått en hel del pengar. Jag

främjande

vill därför erinra om att det var sammanlagt
1,8 miljon, som därigenom tillfördes
idrottsfonden. Men samtidigt fick
Stockholms stadion under sammanlagt
tre års tid 4,4 miljoner kronor. Det innebar
att övriga orter i landet blev praktiskt
taget utan pengar till idrottsanläggningar,
vilket också herr Sundin har
påpekat. Det föreligger således en betydande
balans. Det fattas, som herr Sundin
framhöll, ungefär 15 miljoner kronor
av den anledningen. Det var således
närmast för att hjälpa Stadion som
den extra tipsomgången anordnades.

När handelsministern talade om att
han varit med om att öka idrottsanslaget
med 3 miljoner kronor och även om
detta belopp täcker mer än enbart kostnadsfördyringen,
så kan jag inte underlåta
framhålla att handelsministern bör
komma ihåg att ungdomskullarna också
ökat väsentligt. Det innebär att de som
har glädje och nytta av pengarna har
blivit betydligt fler, och slår man ut beloppet
på dem, så blir det inte mera
pengar per person utan kanske snarare
tvärtom.

Vad som är det viktigaste i detta sammanhang
är att under de närmaste fem,
sex åren kommer ungdomskullarna i
detta land att öka i ännu högre grad.
Därför finns all anledning för oss att
se till att vi tar vara på denna ungdom.

Jag vill också till såväl handelsministern
som herr Elowsson säga att det
måste vara dålig sparsamhet att få lov
att bygga ungdomsvårdsskolor och där
för var och en av de intagna betala
23 000 kronor om året för vården. Då
är det väl betydligt bättre att vi här
satsar ytterligare en miljon kronor för
att förebygga att ungdomar behöver
komma till ungdomsvårdsskolorna.

Handelsministern försöker komma undan
med att säga att det också anslås
betydande belopp av kommunerna. Jag
vill i likhet med herr Sundin fråga: Är
det riktigt att när statskassan tillförs
100 miljoner kronor av tipspengar skall
våra primärkommuner och landsting
tvingas att utdebitera proportionell kommunalskatt
för att klara de uppgifter
som rätteligen borde betalas av dessa

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

139

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande

tipsmedel? Jag kan för min del inte vara
med om ett sådant resonemang.

Ilerr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Att jag blandar mig i
denna diskussion beror närmast på att
jag reagerar mot de våldsamma överdrifter
herr Elowsson gjorde sig skyldig
till när han talade om boxningen.
Man får av hans anförande intrycket att
boxningen är någonting förfärligt förråande,
någonting som drar ned människorna.
Enligt honom går den ut på
att bulta biff av varandra.

Sådana uttalanden tyder på att herr
Nils Elowsson mycket litet känner till
amatörboxningen. Vi har tusentals ungdomar
i detta land som sysslar med
amatörboxning. Det är mycket fina pojkar,
men många av dessa har haft kontaktsvårigheter
och tyckt sig finna kontakt
i boxningsklubben och i det goda
kamratskapet under utövandet av den
gamla klassiska boxningen, där det inte
gäller den raka högern utan den raka
vänstern. Det gäller självförsvar och att
försöka träna sig till någonting som kan
kallas god fysisk kondition.

Det har sagts att syftet med boxningen
närmast är knockouten och att det gäller
att bli proffsboxare. Det är ytterst
få av dessa pojkar som blir proffsboxare.
De som blir det är lätt räknade, och vad
vi nu närmast diskuterar är om man
skall stödja amatörboxningen eller inte.

När man säger att boxningen skall vara
så förråande, kommer jag att tänka
på att den konstnär som nyligen dekorerade
denna lokal, sedermera Nationalmuseums
chef, Otte Sköld, i sin ungdom
var en mycket framstående boxare.
Ingen kan påstå att han var på något
sätt förråad. Eller tänk på den mycket
blide kåsören Hasse Z., som under sina
sista levnadsår skrev mycket filosofiska
kåserier i Svenska Dagbladet. Han var
en mycket stor beundrare av amatörboxning,
som han i yngre år flitigt deltog
i. Man kan inte säga att han var förråad
eller spred någon förråad anda i
sina artiklar i Svenska Dagbladet.

Man får försöka hålla litet måtta när

man som boxningskritikerna P.-O. Hanson
och Nils Elowsson här våldsamt far
upp och menar att boxning är någonting
förfärligt och ohyggligt. Det är den
inte! Den är en idrott som andra idrotter,
och alla idrotter har sina faromoment.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets framställning.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Söderberg gjorde sig skyldig till väsentliga
överdrifter. I mitt första anförande
har jag redan erkänt att starka
skäl visst kan anföras för ett högre anslagsbelopp
än det Kungl. Maj:t har föreslagit
och utskottet förordat — om man
nämligen ser detta anslag isolerat från
alla övriga i budgeten. Men det är ju det
man inte gärna kan göra. Med den argumentering
som herr Söderberg för borde
man logiskt komma till en helt annan
slutsats än den herr Söderberg dragit
ur sitt eget resonemang. Jag förstår inte
varför han stannar vid en ökning med
en miljon till tolv. Han skulle med precis
samma argumentation lika gärna kunna
förorda 15, 20 eller 25 miljoner.

Herr talman! Den fortsatta debatten
har i varje fall såvitt jag förstår inte
bjudit på några ytterligare starka sakskäl
för en höjning av anslaget utöver
vad utskottsmajoriteten förordat.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! Det har sagts många fina
saker om idrotten här i dag. Det sägs inte
för ofta, även om den också har sina
avigsidor. Det sägs att vi har ont om
pengar. Det vet vi att vi har, men så ont
om pengar kan vi väl aldrig ha att vi
inte kan kosta på oss någonting och
även ta ökade utgifter för sådana saker
som man absolut ser vara ren affär.

Det sades också här i debatten att riksdagen
inte annars beviljar anslag till
övningar av rått slag där människor kan
skadas, men om vi ser t. ex. på vårt
försvar tror jag nog att det där, om det
blir verklighet, kan bli fråga om sådana
saker. Jag vill inte alls ta upp någon
försvarsdebatt här, men den som gjort

140 Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Ang. avsättning till fonden för idrottens
sin värnplikt vet vilken oerhörd betydelse
idrotten har. De människor som kommer
från idrotten är tränade redan från
början. Om en värnpliktig kommer från
en kontorsstol eller annat stillasittande
arbete går nästan hela värnpliktstiden åt
för att få upp konditionen. Kommer han
sedan åter i samma belägenhet försvinner
snart konditionen. Om nu en pojke
börjar idrotta redan i skolåldern och
sedan fortsätter i idrottsföreningar får
han sin bästa kondition efter värnpliktsåldern
mellan 20 och 30 år och behåller
sin kondition upp till 35 och 40 år.
Vad detta betyder för vårt försvar kan
säkert inte överskattas.

Jag tycker att den rimliga begäran,
som reservanterna kommer med, skall
kammaren hjälpa dem att få igenom.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vartdera momentet av utskottets
i den nu föredragna punkten
gjorda hemställan.

I fråga om mom. a, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Söderberg, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom
och herr Andreasson vid punkten avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr
Öhman, att kammaren skulle bifalla den
i ämnet väckta motionen II: 75.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Söderberg begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
108 a, röstar

Ja;

främjande

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Söderberg och
Andreasson vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Söderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 107;

Nej — 26.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. b förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare pa
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Åkerström m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hanson, Per-Olof, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
108 b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerström m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

141

Då emellertid herr Hanson, Per-Olof,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 40.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 109

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 110

Om ökad avsättning till lotterimedelsfonden I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
264 och II: 320, till Avsättning till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1959/60
anvisa ett anslag av 21 800 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 264, av
herr Källqvist, och II: 320, av herr
Christenson i Malmö, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att öka avsättningen
till lotterimedelsfonden för
budgetåret 1959/60, så att socialt godtagbara
förhållanden kunde skapas vid
teatrarna.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag har vid denna punkt
väckt en motion. En liknande motion
liar väckts i andra kammaren. Motionerna
går ut på att riksdagen måtte besluta
att öka avsättningen till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1959/60, så
att socialt godtagbara förhållanden kan
skapas vid teatrarna. Genom en sådan
ökad avsättning till lotterimedelsfonden
skulle man alltså kunna bereda de anställda
vid våra teatrar en bättre an -

ökad avsättning till lotterimedelsfonden
ställningsform och bättre löner. Dessutom
skulle väl teatrarna genom en sådan
ökad avsättning få bättre möjligheter
att genomföra sina kulturella uppgifter.

Vi motionärer anser att det borde
finnas utrymme för en ökning av avsättningen
till lotterimedelsfonden. Från
början var det väl — liksom i fråga
om tipsmedlen, som vi nyss talade om
— avsett att 50 procent skulle gå till
denna kulturella verksamhet, medan resten
skulle gå in i budgeten. Det har
emellertid uppstått en stor disproportion
härvidlag, och jag tror att man för närvarande
av lotterimedelsfonden, som utgör
omkring 112 miljoner kronor, bara
avsätter 21 miljoner kronor. Enligt vårt
förmenande ger detta utrymme för en
ökning.

Att de anställda vid teatrarna behöver
bättre anställningsförhållanden och bättre
löner, tror jag alla är eniga om. I en
TCO-tidning gjordes det för en tid sedan
en jämförelse mellan lönerna för
vissa kategorier, bland annat för filmstjärnor.
Man fann därvid att Anita Ekberg
för en film får 100 000 dollar. Vi
har inte tänkt oss att de anställda vid
våra teatrar skulle få det fullt så bra,
men vi tycker nog att disproportionerna
är litet väl stora. Vid Hälsingborgs stadsteater
är genomsnittslönen 910 kronor
per månad för dem som är fast anställda.
Därtill kommer att många av dem
som verkar vid denna teater inte ens har
fast anställning. En annan sak är att
bättre förhållanden råder vid andra
teatrar, särskilt vid Dramatiska teatern,
där genomsnittslönen är 1 600 å 1 700
kronor i månaden.

Det är en punkt i utskottets motivering,
herr talman, som jag ställer mig
litet tveksam inför. Man säger där att
man inte kan gå in på denna fråga därför
att det är en arbetsmarknadsfråga
och att denna inte skulle höra riksdagen
till. Jag har nu den uppfattningen, att
en arbetsmarknadsfråga mycket väl kan
diskuteras i riksdagen. Det är ju i alla
fall inte någon lönefråga i egentlig mening.
Jag tror att utskottet har bedömt
saken fel och liksom vill krypa bakom

142

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Om uppförande av reaktoranlaggning i Goteborg

uttrycket arbetsmarknadsfråga. Vi kan
för övrigt finna, att man från lotterimedelsfonden
lämnar ett bidrag av mer
än 247 000 kronor till pensionering av
skådespelarna vid Dramatiska teatern.
Det är väl strängt taget också en lönefråga.
Alltså kan sådana frågor behandlas
av riksdagen, och man kan då också
bevilja medel för att ge bättre förhållanden
vid teatrarna.

Motionärerna hade föreställt sig, att
motionen skulle få en välvilligare bedömning
och behandling och att utskottet
skulle föreslå en höjning. Det har nu
inte skett. Det är därför meningslöst för
oss motionärer att ställa något yrkande,
men jag har i alla fall velat framföra
dessa synpunkter, herr talman, och jag
antar att det blir tillfälle att komma
igen. Jag vädjar också till handelsministern
■—• jag tror att han har gått ut ifrån
kammaren — att han måtte ställa sig
välvillig vid en förnyad behandling. Vi
tror i alla fall, att de anställda vid våra
teatrar behöver bättre villkor, och man
kan inte komma ifrån att detta är en
fråga om kultur.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Då den föregående talaren
inte har ställt något yrkande, kan
jag begränsa mig till att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 111—113

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 1H

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad avser
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—•13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Lades till handlingarna.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr
68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående överlåtelse av viss kronan
tillhörig mark m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Om uppförande av reaktoranläggning i
Göteborg

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt,

a) att riksdagen måtte till Nybyggnader
för Chalmers tekniska högskola för
budgetåret 1959/60 anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor;

b) att motionerna 1:244 och 11:150
icke måtte av riksdagen bifallas.

I de likalydande motionerna I: 244,
av herr Gustaf Henry Hansson m. fl., och
II: 150, av herr Andreasson m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte 1) besluta
att i enlighet med i motionerna
angivna riktlinjer i Göteborg uppföra en
reaktoranläggning till en beräknad kostnad
av 6 500 000 kronor, 2) till uppförande
av reaktoranläggning i Göteborg
anvisa ett reservationsanslag av 1 000 000
kronor.

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

143

Om uppförande av reaktoranläggning i Göteborg

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY, (h):

Herr talman! Jag har tillsammans med
representanter för socialdemokraterna,
folkpartiet och centerpartiet väckt en
motion, nr I: 244, i vilken vi har hemställt
att riksdagen måtte besluta att det
i Göteborg skall uppföras en reaktoranläggning
till en beräknad kostnad av 6,5
miljoner kronor och att till uppförandet
av anläggningen skall anvisas ett reservationsanslag
av 1 miljon kronor.

Nu har statsutskottet i sitt utlåtande
nr 69 anfört, att frågan om påbörjandet
av en sådan reaktoranläggning har upptagits
i direktiven för det uppdrag som
lämnats av Kungl. Maj:t till sakkunniga,
som tillsatts enligt bemyndigande den 7
mars 1958 för utredning av frågan om
civilingenjörsutbildning på atomenergiområdet.
När utskottet avgav sitt utlåtande,
synes det ha varit helt ovetande
om att de sakkunniga har avlämnat sitt
betänkande redan den 6 februari 1959,
medan statsutskottets utlåtande är daterat
den 21 april 1959. Jag tycker att det
iir en ganska anmärkningsvärd omständighet.

Även om statsutskottet hade haft kännedom
om utredningens resultat är det
dock naturligtvis inte säkert att utskottet
hade tillstyrkt vår framställning. De
sakkunniga förklarar nämligen, att de
vid sina överväganden, huruvida särskilda
lågeffektreaktorer bör ställas till
de tekniska högskolornas förfogande,
har funnit att utbytet är alltför litet i
förhållande till kostnaderna för dessa
typer av reaktorer.

Nu hör det emellertid till historien att
vi, när vi väckte vår motion, inte uteslutande
tänkt på en reaktor som skulle
användas vid undervisningen. Vi har
tvärtom ganska kraftigt tryckt på att
den av oss föreslagna reaktorn skulle
vara lämplig även för andra ändamål.
Vi har särskilt nämnt betydelsen i medicinskt
hänseende av att ha tillgång till
en reaktor. Radioisotoper används dagligen
på sjukhusen för diagnostik och
terapi liksom på universitetens tcoretisk-medicinska
institutioner för forskning.
Vi har vidare nämnt, att det även
finns goda möjligheter att använda re -

aktorn vid den forskning som bedrivs
inom strålningskemien och strålningsbiologien.
Vi har också framhållit att
atomkraften nu börjar användas för fartygsdrift.
Varvsindustrien på västkusten
koncentrerar nu sina ansträngningar på
att skapa en särskild arbetsgrupp för utveckling
på reaktorområdet.

De sakkunniga anför ytterligare: »Om
det däremot befinnes motiverat att med
hänsyn till andra omständigheter uppföra
en reaktor för forskning och exempelvis
isotopproduktion i Göteborg är
det enligt de sakkunnigas mening uppenbart,
att en reaktor skulle bli en utomordentligt
värdefull tillgång för i
första hand den högre utbildningen.
Därför vill de sakkunniga begränsa sig
till det uttalandet, att en reaktor ej är en
nödvändighet men givetvis i hög grad en
tillgång för utbildning på liögskolestadiet,
främst den kvalificerade utbildningen.
»

Enligt mitt förmenande har det i den
framställning som vi gjort till Kungl.
Maj :t och i motiveringen för motionen så
klart angivits, att reaktorn skall användas
även för andra ändamål än undervisning,
att det inte borde råda någon
tvekan om att riksdagen bör bevilja det
av oss begärda anslaget. Beloppet är ju
i och för sig ringa. Utan att jag själv på
något sätt är atomtekniker har jag vid
mitt arbete i göteborgskommittén kommit
till den övertygelsen, att de pengar,
som läggs ned på reaktorer, är mycket
välplacerade med tanke på atomkraftens
betydelse i framtiden.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till vår motion I: 244.

Häri instämde herr Schmidt (fp).

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag förstår att denna fråga
är en hjärteangelägenhet för herr
Hansson, som ju hor i Göteborg.

Såsom framgår av motionen finns det
redan eu reaktor vid tekniska högskolan
i Stockholm, som åtminstone tills vidare
även kan användas av universitetet
i Uppsala. Universitetet i Lund har, enligt
vad som också påpekas i motionen,

144

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Om uppförande av reaktoranläggning i Göteborg

möjlighet att använda de reaktorer som
finns i Danmark. Man tycks dock ha
glömt att vi också har en högskola i
Umeå, och det är alltså en öppen fråga
vart man tänker sig att studenterna där
skall hänvisas, om de vill utnyttja en
reaktor.

Vi är alla fullt medvetna om att det
är av stor betydelse för framtiden att
få till stånd sådana här reaktoranläggningar,
och det är åtminstone min förhoppning,
att man så småningom skall
kunna få en dylik anläggning också i
Göteborg. Härifrån är dock steget mycket
stort till att begära att riksdagen
nu skulle binda sig vid ett principbeslut,
som betyder att man på enskilda motionärers
hemställan skulle anslå sammanlagt
6,5 miljoner kronor, varav en miljon
kronor skulle utgå i reservationsanslag
redan för nästa budgetår. Även
om det här gäller en i och för sig behjärtansvärd
sak har statsutskottet särskilt
med tanke på det statsfinansiella
läget inte kunnat vara med om denna
stora utgift.

Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Jag är, herr Persson,
medveten om att den statsfinansiella
situationen just nu är ganska penibel,
och det är med en viss övervinnelse jag
för min del velat vara med om att begära
detta belopp. Men mot detta vill
jag sätta, att jag anser att anordnandet
av denna reaktor i Göteborg är av så
väsentlig betydelse både för undervisningen
och för annat, som jag nämnde i
mitt första anförande, att denna miljon
icke får spela alltför stor roll. Jag vill
erinra om de stora belopp, som i övrigt
äskats och som av alla tecken att döma
kommer att beviljas och har beviljats
i detta sammanhang. Det är ju då inte
fråga om bara en miljon utan om hundratals
miljoner kronor. Ur det perspektivet
är det således en mycket blygsam
begäran som vi har från göteborgshåll.

Chalmers tekniska högskola, som får
nytta av detta bidrag, är ju inte heller
något specifikt göteborgskt, utan där
samlas studenter från hela landet. Det
gör att det kanske borde vara litet lättare
att gå med på detta anslag än om
det vore fråga om enbart ett göteborgskt
intresse.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Herr Hansson säger att
det här rör sig om ett relativt ringa belopp,
1 miljon kronor i reservationsanslag.
Jag vill bara erinra om att riksdagen
tidigare har fått lov att avslå framställningar,
som gällt mycket behjärtansvärda
ändamål men mycket mindre
pengar än det här är fråga om. Jag kan
väl inte tro att det är så oerhört bråttom
med denna sak, när det finns en reaktoranläggning
här i Stockholm.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Det är riktigt att det
finns en reaktoranläggning i Stockholm
och en i Danmark. Det finns för övrigt
också en i Halden i Norge. Men är det
ändå inte ett fattigdomsbevis, att vi skall
behöva hänvisa studenter vid högskolorna
i Göteborg till angränsande länder? En

miljon kronor är i och för sig inte
något stort belopp. Sedan jag kommit hit
till riksdagen har jag kommit underfund
med att man här rör sig med mycket
höga tal. Sett i förhållande till totalbudgeten
på cirka 13 miljarder kronor
bör denna miljon, om ändamålet är
nyttigt, inte få stå i vägen för ett positivt
beslut.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på godkännande av utskottets
hemställan med den ändring, som
föranleddes av bifall till motionen I:
244; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

145

Om ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren i anledning av obefogat atal

Punkterna 7—13
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 14 och 15
Lades till handlingarna.

Om ersättning till distriktsläkaren Sigrid

Nygren i anledning av obefogat åtal

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 70, i anledning av väckta motioner
om ersättning till distriktsläkaren
Sigrid Nygren i anledning av obefogat
åtal.

I två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström (I: 79) och den andra inom
andra kammaren av herr Gustafsson i
Skellefteå (II: 102), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att 5 000 kronor
skulle utbetalas till doktor Sigrid
Nygren såsom en symbolisk ersättning
för vad hon fått utstå genom att hon
på myndigheternas tillskyndan blivit föremål
för ett i sak obefogat åtal för oriktig
självdeklaration.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 79 och II: 102 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade anförts

1) av herr Boman, fröken Andersson,
herrar Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Malmborg, Staxäng, Ståht, Nilsson
i Göingegården, Gustafsson i Skellefteå
och Bohman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 79 och II: 102,
(ill Ersättning åt distriktsläkaren Sigrid
Nygren i anledning av obefogat åtal å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1958/59 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 5 000 kronor;

2) av herrar Pälsson, Thorsten Larsson,
Bubbestad och Gustafsson i Kårby,
vilka ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort hava den avfattning reservationen
visade.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! I de motioner som behandlas
i förevarande statsutskottsutlåtande
har tagits upp ett deklarationsoch
taxeringsärende, som har låtit rätt
mycket tala om sig. Ärendet har också
utförligt behandlats i justitieombudsmannens
berättelse till riksdagen innevarande
år. Det gäller, som kammarens
ledamöter väl känner till, en anmälan
till allmänna åklagaren från taxeringstjiinsteman
och som följd härav åtal mot
en läkare, doktor Sigrid Nygren, Skellefteå,
för oriktig deklaration år 1952,
avseende hennes inkomster under år
1951.

Kontentan av vad som förekommit i
själva rättsförfarandet kan kanske bäst
uttryckas med ett par citat ur justitieombudsmannens
redogörelse för ärendet.
Det ena citatet lyder: »Genom dom
den 10 september 1954 dömde rådhusrätten
i Skellefteå med bifall till åklagarens
talan, Sigrid Nygren att för vårdslös
deklaration böta 4 000 kronor.» Det
andra citatet, också ur justitieombudsmannens
redogörelse, lyder: »Genom

dom den 23 februari 1955 beslöt hovrätten
— som icke fann styrkt, att Sigrid
Nygren underlåtit att i sin deklaration
upptaga någon inkomst för år 1951 —
med upphävande av rådhusrättens domslut
i ansvarsfrågan ogilla den mot henne
förda talan.»

Här kanske det nu kan sägas, att doktor
Nygren genom hovrättens friande
dom har fått full upprättelse. Ja, juridiskt
sett har hon väl fått upprättelse,
men till detta syns den myndighet,
nämligen taxeringsmyndigheten, på vars
uppgifter åtalet mot henne grundades,
ha lämnat mycket ringa medverkan. Hon
har själv i första hand fått ombesörja
framskaffandet av friande bevismaterial;
sedan har åklagaren verkställt vissa
kontrollåtgärder. Man får också en
mycket stark känsla av att varken taxeringsmyndigheten
eller allmänna åklagaren
lagt sig så särskilt mycket vinn
om att kontrollera det bevismaterial,
som företeddes för att få doktor Nygren
fälld för oriktig deklaration. Det av
taxeringsmyndigheten och åklagaren mot

10 Första kammarens protokoll 1959. Nr 14

146

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Om ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren i anledning av obefogat åtal

doktor Nygren åberopade bevismaterialet
utgjordes av från sjukkassor erhållet
siffermaterial, vars riktighet tydligen
inte alls eller i varje fall inte i någon
nämnvärd grad kontrollerats av vare
sig taxeringsmyndigheten eller åklagarmyndigheten
och vilket material senare
visade sig felaktigt. För att nämna ett
exempel framkom det vid senare företagen
kontroll, att i ett fall ett summabelopp
för sjukkassekvitton, som man
fått till 14 098 kronor, rätteligen skulle
vara 10151 kronor. Och felräkningar
förekom inte endast undantagsvis. Av
uppgifterna från elva sjukkassor visade
sig uppgifterna från fem kassor vara
felaktiga. I de sex övriga fallen understeg
slutsumman 100 kronor. Hur felräkningarna
uppstått förefaller inte ha
blivit helt klarlagt, men i ett fall har
man som möjlig förklaring angivit att
tvenne poster, den ena på 45 kronor,
den andra på 12 kronor, kan ha i räknemaskinen
inslagits som en post om 4 512
kronor.

Jag skall inte gå in på några ytterligare
detaljer i justitieombudsmannens
redogörelse utan nöjer mig med att erinra
om justitieombudsmannens förslag
om en symbolisk ersättning från det allmännas
sida till doktor Nygren. Justieombudsmannen
säger härom: »Det synes
mig vara av vikt för medborgarnas
förtroende för myndigheterna, att det
allmänna i ett fall som det förevarande
icke undandrager sig att erkänna, att
ett fel blivit begånget, ett fel som för
Sigrid Nygren uppenbarligen medfört
avsevärda personliga obehag. Vid sådant
förhållande synes det mig icke mer än
rimligt, att Sigrid Nygren av det allmänna
erhåller ersättning, låt vara en
mera symbolisk sådan, för det lidande
hon förorsakats. Jag anser följaktligen»,
fortsätter justitieombudsmannen, »att
Sigrid Nygren •— som i ärendet icke
själv rest krav på gottgörelse -—- bör genom
det allmännas försorg tillerkännas
en ersättning å förslagsvis 5 000 kronor.»

Till detta justitieombudsmannens förslag
har motionärerna anslutit sig, och
vi som står för den med 1) betecknade
reservationen till utskottets utlåtande

har biträtt motionärernas uppfattning.
Vi anser nämligen att samhället inte bör
dra sig för att även på det av justitieombudsmannen
föreslagna sättet erkänna
att en oförrätt blivit begången mot
en enskild medborgare, även om i det
sammanhanget ingen tjänsteman kan
åtalas för tjänstefel och även om den
enskilda medborgare det här gäller inte
har någon formell juridisk rätt till ersättning.

För undvikande av allt missförstånd
vill jag till slut klart ge till känna, att
jag hyser den bestämda uppfattningen
att samhället bör på effektivast möjliga
sätt hålla efter sådana medborgare, som
medvetet söker undandra sig sina lagliga
förpliktelser mot det allmänna. Men
jag hyser också lika bestämt den uppfattningen,
att samhället och dess organ
måste se till att exempelvis sådana fall,
som det vi nu talar om, inte behöver
inträffa. Och i detta avseende tycks glädjande
nog såväl utskottets majoritet som
reservanterna vara av i huvudsak samma
mening.

Herr talman! Jag ber få yrka bifall
till den med 1) betecknade reservationen.

Häri instämde herr Hansson, Nils,
(fp).

Herr IIOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag kan anknyta till vad
herr Sundelin sade alldeles innan han
lämnade talarstolen — också jag är angelägen
att redan från början framhålla,
att även utskottet beklagar att doktor
Nygren blivit utsatt för en oberättigad
misstanke om grovt vårdslös deklaration
och i en underordnad rättsinstans blivit
dömd härför. Det är beklagligt att så
har skett, och det är inte tillfredsställande
att det har kunnat passera.

Man kan emellertid inte av den samstämmigheten
dra slutsatsen, att riksdagen
därför skall vara beredd att med en
summa pengar gottgöra vad som kan anses
ha brustit i fråga om myndigheternas
handläggning av ärendet. Det är i
verkligheten en helt ny ansvarighetsregel
som reservanterna, bl. a. herr Sunde -

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

147

Om ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren i anledning av obefogat åtal

lin och fröken Andersson i denna kammare,
vill införa, en regel som hittills
inte förekommit vare sig i vår lagstiftning
eller i praxis för riksdagens arbete.
Reservanterna vill ge en medborgare,
som onekligen haft obehag av taxeringsmyndigheternas
sätt att arbeta, 5 000
kronor för att man därmed så att säga
eftertryckligt skulle ge ett erkännande
av alt ett fel blivit begånget.

Det kan ju då allra först finnas anledning
att fråga: Vet herr Sundelin eller
herr Lundström, som i denna kammare
har väckt motionen, om doktor Nygren
vill ha några pengar? Hon har inte rest
några anspråk och jag vet inte om hon
önskar någon gottgörelse i denna form
från statens sida.

Jag vill säga att vi inte hade behövt
bli oense i statsutskottet, om det inte
hade gällt frågan huruvida riksdagen
skulle besluta att ge ett visst belopp till
denna skattskyldiga. Jag menar —■ och
det har herr Sundelin redan gett till känna
— att doktor Nygren enligt utskottets
mening har fått den upprättelse som hon
kan få genom att en överordnad instans,
i detta fall hovrätten, har upphävt rådhusrättens
beslut och fritagit henne från
anklagelsen att ha begått någonting felaktigt
i detta sammanhang.

Jag vill erinra om vad åklagaren sade,
när han berörde fallet Nygren i hovrätten.
Även om Sigrid Nygren icke
finge anses ha deklarerat samtliga av
henne uppburna inkomster för år 1951,
gjorde åklagaren dock inte längre gällande
att den oaktsamliet som kunde läggas
henne till last vore grov, och så hemställde
han att hovrätten måtte frikänna
Sigrid Nygren från ansvar för vårdslös
deklaration. Utslaget i hovrätten innebar
också, att hovrätten inte fann styrkt
alt Sigrid Nygren underlåtit att i sin deklaration
upptaga någon del av sin inkomst
för den aktuella tiden. Hovrätten
upphävde, som jag tidigare sagt, rådhusrättens
dom. Därmed har ju Sigrid Nygren
fått upprättelse. Hon iir frikänd
från vad som hade lagts henne till last.

När vi skall bedöma den här frågan,
får vi inte se den isolerad, utan vi måste
vara uppmärksamma på att i eif rätts -

samhälle som vårt inträffar det då och
då, att oförvitliga medborgare utsätts
för misstankar att ha begått ett eller
annat brott, och det inträffar också tyvärr
att vederbörande i en underordnad
instans kan få en fällande dom och det
först efter vidare utredning kan klarläggas
att personen är oskyldig till det
brott som man har misstänkt honom
för. Detta förekommer även när det gäller
långt allvarligare brott än brott mot
skatteförordningarna. Att enskilda människor
kan komma att bli lidande i sådana
här sammanhang är någonting som
vi hittills inte har kunnat råda bot på,
och därför måsle vi vidhålla den tanken
— jag tycker att detta är mycket
viktigt — att den som har blivit friad
av domstol också har fått upprättelse
och att det inte skall behövas några extra
åtgärder från samhällets sida för att ge
till känna att vederbörande är fritagen
från de misstankar som tidigare kan ha
förelegat.

Jag vill erinra om att enligt nu gällande
rättsregler är staten inte ersättningsskyldig
för statstjänstemiinnens åtgöranden.
Detta har framhållits av statskontoret,
vilket kammarledamöterna
kanske har observerat. Det är värt att
tänka på i det här sammanhanget, att
vi väl i första hand bör lösa den frågan,
innan man aktualiserar ett sådant här
enstaka fall.

Man kan inte komma ifrån att i det
här fallet har en rad olyckliga omständigheter
spelat in, vilket JO också har
angivit i sin berättelse. JO kommer till
den uppfattningen, att tjänstemännen inte
kan ställas till ansvar för att ha begått
tjänstefel. De olyckliga omständigheter
som har förelegat, säger JO också, kan
inte enbart hänföras till felaktigheter och
förbiseenden från tjänstemännens sida,
och han pekar på några saker, som
kanske i det här sammanhanget inte iir
så tilltalande för doklor Nygrens räkning.
Det framhålles sålunda det något
oturliga förhållandet, att de anteckningar
som hade funnits om inkomsterna
hade försvunnit. Doktor Nygren hade
givit dem till en annan person för att
denne skulle göra eu sammanräkning av

148

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Om ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren i anledning av obefogat åtal

vad hon tjänat under året. Det kan tillläggas
— även om detta inte liar framhållits
av JO — att hon dessutom undertecknat
sin deklarationsblankett in
blanco. Det är inget tvivel om att man
åtminstone i rådhusrätten fick ett intryck
av att doktor Nygren inte riktigt
hade klart för sig, hurudan hennes inkomstsituation
var. Jag tror man kan
säga att det här fallet — som också JO
uttrycker det — tillkommit mer av våda
än av vållande. I ett sådant sammanhang
tycker jag knappast att det finns
anledning för riksdagen att plocka ut
just den person som här har förts på
tal och göra henne så att säga till föremål
för en alldeles särskild behandling
genom att ge henne den av motionärerna
föreslagna gottgörelsen.

Jag vill till sist, herr talman, erinra
om att statskontoret har framhållit, att
det inte kan underlåta att fästa uppmärksamheten
på att ett bifall till denna motion
torde komma att föranleda konsekvenser
för behandling av andra deklarationsfall
där tvist kan ha uppstått.
Det är dessa konsekvenser som vi är
rädda för också från statsutskottets
sida, och därför anser vi för vår de],
att det i det här fallet inte föreligger
tillräckliga skäl för ett bifall till motionen.
Jag ber därför att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (li):

Herr talman! Om man blev beklämd,
när man läste de 30 sidor i JO:s ämbetsberättelse
som omspänner detta fall, blev
man inte mindre beklämd av herr Holmqvists
anförande här. Herr Holmqvist
konstaterar, att också utskottet beklagar
det som skett men att man inte kan plocka
ut någon speciell person och ställa
den i ett alldeles särskilt läge. Herr
Holmqvist konstaterar vidare, att det då
och då händer att medborgare misstänks
för det ena eller andra brottet.

Ja, men det ligger väl ändå någonting
i att JO har tagit detta, såvitt jag förstår,
unika steg och ansett fallet vara
av den karaktär, att det motiverar ett
alldeles speciellt hänsynstagande. JO,

alltså riksdagens egen ombudsman, har
sålunda föreslagit denna visserligen bara
symboliska men dock ersättning. JO
säger, att Sigrid Nygren på myndigheternas
tillskyndan blivit föremål för obefogat
åtal och därigenom åsamkats avsevärda
personliga obehag samt att rättssäkerhet
och förtroende för myndigheterna
hade krävt, att dessa förvissat sig
om materialets riktighet. Det har alltså
i detta fall inte skett.

Herr Holmqvist hänvisade till vad
statskontoret framhållit i detta fall. Men
vi kan ju också ta del av vad länsstyrelsen
i Västerbotten framfört. Denna
understryker att praxis synes gå emot
ett vidgat erkännande av skadeståndsskyldigheten.

Nu säger herr Holmqvist, att reservanterna
vill införa en ny praxis. Men jag
upprepar vad jag nyss sade, nämligen
att vi stöder oss på JO, som man väl
ändå inte får beskylla för att inte känna
till vad som är praxis, vad som är rimligt
eller vad som kan medföra risk för förändringar
i rättstillämpning etc. JO menar
alltså, att frikännandet bör ta sig
klart uttryck i denna symboliska ersättning.

Herr Holmqvist har också dragit fram
något, som jag tycker är ganska egendomligt
mot bakgrunden av själva sakförhållandet
enligt JO:s ämbetsberättelse.
Statskontoret säger, att den uppkomna
situationen inte enbart beror på felaktigheter
eller förbiseenden från tjänstemännens
sida, utan att det är omständigheterna,
som här har spelat in. Sedan
talas om att staten inte har någon skyldighet
att utge skadestånd och att sådan
skyldighet inte ens förelegat, om åtgärderna
hade bedömts såsom tjänstefel. Ja,
men det är ju därför, som man vänt sig
till riksdagen, som i ett sådant fall kan
ge ett symboliskt skadestånd. Länsstyrelsen
i Västerbotten, alltså i doktor Nygrens
eget län, har, ehuru även den
varit tveksam, ansett det rimligt med
ersättning just på grund av de speciella
förhållanden, som råder i detta
fall.

Sedan talade herr Holmqvist om Sigrid
Nygrens båda »fel». Dessa skulle be -

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

149

Om ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren i anledning av obefogat atal

stå i dels underskriften in blanco och
dels i att fickalmanackan, som innehöll
förteckningen över inkomsterna, hade
förkommit. En av medreservanterna har
hos högsta juridiska sakkunskap tagit
reda på hur bestämmelserna är i detta
fall. Det ligger så till, att det finns
inget som säger, när deklarationen skall
undertecknas eller vem som skall göra
den; huvudsaken är att deklarationen
är riktig, och deklarationen var i detta
fall riktig. Det har vi domstolarnas utslag
på.

Sedan lägger man Sigrid Nygren till
last, att fickalmanackan hade försvunnit.
Men hon hade överlämnat alla handlingar
och alla anteckningar till en annan
person, som skulle utföra deklarationen.
Det finns ingenting som säger,
att det är fel att gå till väga på detta
sätt. Man bär alltså full rätt till detta. Om
sedan vederbörande olyckligtvis förstör
anteckningarna eller om dessa råkar
komma bort, kan väl inte detta läggas
Sigrid Nygren till last. Det är väl att
märka — det framgår av handlingarna
— att den som utfört deklarationen bär
vitsordat, att anteckningarna överlämnats
till honom.

Herr Sundelin citerade bovrättens utslag.
Jag skall inte uppta tiden med det.
Likaså citerade herr Sundelin redogörelsen
för hur man på sjukkassan hade
gjort anteckningar, enligt vilka 45 kronor
plus 12 kronor blev 4 512 kronor.
Denna uträkning hade utförts av ett
tillfälligt anställt biträde, som inte kollat
nedräkningarna. På detta bygger
man ett åtal, som bar vållat en människa
— det vågar jag säga — fruktansvärda
lidanden. Jag kan parentetiskt
anmärka, att jag aldrig sett eller träffat
Sigrid Nygren, så att jag talar inte av
personliga skäl.

Sedan bar man gjort ett nummer av
att Sigrid Nygren i något sammanhang
bar medgivit, att det kanske var riktigt
och så där . .. Hon kunde inte bevisa
motsatsen. Vad skall en deklarant göra,
om man kommer och säger att det bär
är felaktigt? Ja, då Iror man inte att
man är fullkomlig, utan då tror man
kanhända att det hade blivit något fel.

Men väl att märka: bon försäkrade på
hedersord och bedyrade att hon med
omsorg fiirt upp sina inkomster, och
om den saken säger JO, att det därför
enligt hans mening icke i någon mån
kunde liiggas Sigrid Nygren till last att
hon vid förundersökningar och därefter
inför rådhusrätten ansåg sig böra
vitsorda de nämnda sifferuppgifterna.

Tyvärr kan jag inte gå in på problemet
djupare, vilket annars vore frestande.
De tjänstemän som vill försvara
sig säger, att om Sigrid Nygren med
något större energi och styrka framfört
sina invändningar, så skulle kontrollåtgärder
ha vidtagits. Hur skall man uppträda
med större styrka och energi för
att få rätt inför eu taxeringsmyndighet?
Beträffande själva överlämnandet till polisutredning
säger taxeringsmyndigheterna,
att det bottnade i en önskan att
få ett besvärligt och ömtåligt taxeringsfall
allsidigt utrett. Pin vanlig människa
tror ju att det ankommer på taxeringsmyndigheterna
att sköta om den saken.
Justitieombudsmannen konstaterar också,
att det är taxeringsmyndigheternas
skyldighet att förebringa utredning. Observera,
att dessa uppgifter från sjukkassan,
utförda av ett skrivbiträde, icke
hade kontrollerats av taxeringsmyndigheterna
i något sammanhang.

Nu säger herr Holmqvist: Pion har ju
fått upprättelse genom domen! Den upprättelsen
hade hon aldrig fått, om hon
inte på eget initiativ och på egen hand
— eller om hon hade andra till hjälp —
hade företagit dessa utredningar och
prövningar. Hade så icke skett, hade
hon haft en ständig fläck på sig. Ja,
fläcken är ju borttagen genom frikännandet,
kan man säga, men jag kan inte
hjälpa att jag tycker det är rimligt att
man i detta avseende går på JO:s linje.

Sedan talar man om konsekvenserna
för framtiden. Det har både utskottet
och reservanterna under nr 2 hängt upp
sig på. Det blir, menar man, konsekvenser
för behandlingen av liknande fall.
Då frågar man sig, om man tänker fortsätta
att behandla svenska medborgare
på det här sättet. Man säger att de åtgärder
som man här förordat i alla fall är eu

150

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Om ersättning till distriktsläkaren Sigrid
viss garanti mot upprepande av händelser
liknande den som påtalats i motionerna.
Ja, om man vidtar åtgärder, så att
sådana händelser icke upprepas, kan ju
inte konsekvenserna bli så förfärliga
heller, ty då hoppas man ju att sådana
fall inte skall inträffa i fortsättningen.
Skulle de inträffa, anser jag det är rimligt
av det allmänna att ta konsekvenserna
och på ett som JO uttrycker det
konkret sätt ge uttryck för sitt beklagande
av det som inträffat. Också jag
yrkar, herr talman, bifall till reservationen
nr 1.

Herr HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! I anslutning till vad fröken
Andersson sagt vill jag först framhålla,
att det är alldeles uppenbart att
det föreligger stora svårigheter för taxeringsmyndigheterna
att kunna kontrollera
primärmaterialet. Det är möjligt att
de i det här fallet kunde ha utgått ifrån
att det kunde ha begåtts ett fel vid sammanräkningen
och bett att få räkna om
alltsammans vid sjukkassan. Men vi skall
komma ihåg att vi har det här problemet
överallt. Taxeringsmyndigheterna har
exempelvis att lita till de uppgifter som
låt oss säga en mejeriförening lämnar
till taxeringsmyndigheten om vilka inkomster
en jordbrukare kan ha åtnjutit
från den föreningen. Det finns inte möjlighet
för taxeringsnämnden att undersöka
alla sådana här frågor.

Vi bör därjämte observera situationen.
Länsstyrelsen i Västerbotten undersökte
ju ett hundratal läkares inkomstförhållanden
vid det här tillfället. Inte mindre
än 38 av dessa fall föranledde anmärkning,
och i 18 fall blev det åtal. Det
är uppenbart att det i en sådan här bred
aktion kan vara förklarligt, att de som
sysslade med ärendena antog att doktor
Nygrens fall inte speciellt avvek från
de andra, som blev föremål för åtal och
vilka så småningom ledde till att man
fick en halv miljon kronor mera taxerade.

Nu kan man säga, att man inte skall
ställas till ansvar därför att andra
deklaranter begår fel, och det med -

Nygren i anledning av obefogat åtal
ger jag; jag vill endast säga detta som
en förklaring. Fröken Andersson sade,
att det är ju justitieombudsmannen som
föreslagit detta, och han förstår sig väl
på det. Jag kom då att tänka på ett
gammalt ordstäv, som säger: Även den
visaste höna kan råka värpa bland nässlorna.
Även en så framstående jurist som
JO kan naturligtvis ta fel i sådana här
frågor. Det är inte givet att vi skall utgå
ifrån att JO just på grund av sina
juridiska insikter i övrigt skulle besitta
alldeles speciella kvalifikationer för att
bedöma denna angelägenhet.

Så anklagar fröken Andersson mig för
att jag dragit fram saker, som inte talade
till doktor Nygrens förmån, men det
tycker jag nog att man bör göra. När någon
drar fram ett fall och säger att det
är speciellt och skall bli föremål för en
särskild behandling, så får man också
överväga de synpunkter som i övrigt
skall vara med vid bedömningen.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag tycker, att herr
Holmqvist bagatelliserar detta ärende
mer än lovligt. Man hade inga möjligheter
att kolla siffrorna, därför att anteckningarna
var försvunna. Men om myndigheterna
visste att ett skrivbiträde
utan något tjänsteansvar gjort sammanräkningen,
kunde de väl ändå ha haft
skyldighet att kontrollera den, särskilt
som — där lägger jag huvudvikten ■—
doktor Nygren på heder och samvete
försäkrat, att hon visste med sig att hon
fört upp sina inkomster ordentligt. Man
kan vifta bort saken genom att säga, att
sådant kan hända. Man kan också vifta
bort JO:s förslag med att även han kan
ta fel. JO kan ta fel, men taxeringsmyndigheterna
kan tydligen inte ta fel, och
tar de fel, skall de partout ursäktas på
tusen och ett sätt!

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Liksom fröken Andersson
fick jag vid läsningen av utskottsutlåtandet
en känsla av att utskottet har

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

151

Om ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren i anledning av obefogat åtal

ansträngt sig för att göra doktor Nygren
delaktig i ansvaret för den felaktiga
taxeringen och försökt motivera, varför
hon inte behövde få något frikännande
utöver det som domstolen gav. Utskottet
försöker tolka JO genom att återge några
saker som doktor Nygren skulle ha
gjort sig skyldig till: att hon inte själv
upprättat deklarationen, att hon skrivit
på den in blanco och att hon inte bevarat
sina anteckningar. Jag tycker nog,
att utskottet inte borde ha underlåtit att
också nämna de omständigheter som
föranlett just detta handlingssätt från
doktor Nygrens sida. Dit hör t. ex., att
hon på grund av resa var förhindrad
att själv göra nedsummeringen och måste
lämna den till en annan person. Hon
var tvungen att förlita sig på denna andra
person, och då hon själv inte var i
tillfälle att upprätta deklarationen, var
det klart, att mannen skulle ha hennes
anteckningsbok eller kassabok. Han har
ju också intygat, att det är mycket sannolikt
att han slarvat bort boken eller
bränt upp den. Men vilka skäl man än
åberopar eller försöker att åberopa
gentemot doktor Nygren, kan såvitt jag
förstår ingen av dessa omständigheter
i den allra minsta grad frita myndigheterna
från skyldigheten att tillse, att de
kontrolluppgifter, som de stöder sitt
åtal på, är riktiga. Detta är enligt min
uppfattning det väsentligaste i hela denna
fråga.

För övrigt ger detta ärende anledning
till en mängd noteringar alldeles vid sidan
av det i motionen angivna huvudspörsmålet:
om doktor Nygren skall ha
en ersättning eller inte. Jag tycker att
en tråkig fiskalisk mentalitet hos taxeringsmyndigheterna
talar ur hela affären.
När man läser igenom JO:s utförliga
redogörelse, frågar man sig hur det
kan vara möjligt, om det går till på
detta sätt, att det inte sker sådana misstag
i större utsträckning. Detta är såvitt
jag förstår ett ganska säreget fall. Eller
kanske säregenheten beror därpå, att
doktor Nygren var tillräckligt energisk
att själv skaffa fram bevis för sin oskuld.
Det tycks vara så att den medborgare,
som inte ständigt är beredd att bli miss -

tänkt för skattefusk och därför vinnlägger
sig om att skaffa en rejäl arsenal för
att försvara sig, kan råka illa ut.

Se t. ex. vad taxeringsintendenten säger.
Vad han anför —• det redovisas på
s. 394 i JO:s ämbetsberättelse — har
på sätt och vis styrkt mig i den uppfattning
jag gett uttryck åt. Taxeringsintendenten
bekräftar, att det siffermaterial
som han grundar sig på inte hade
varit till riktigheten bestyrkt av någon
tjänsteman vid centralsjukkassan. Men,
säger han, eftersom följebrevet varit undertecknat
av kassans verkställande
tjänsteman, hade han ansett att siffersammanställningen
borde »utan särskild
granskning eller kontrollräkning av listorna
tillmätas samma vitsord som de
kontrolluppgifter, vilka enligt taxeringsförordningens
föreskrifter ställts till
taxeringsmyndigheternas förfogande».
Taxeringsintendenten tillägger för att
riktigt förtydliga saken: »En mycket
stor del av dessa uppgifter torde för sin
tillkomst bygga på liknande arbetsmetoder.
Uppgifterna i sammanställningarna
finge med andra ord presumeras vara
riktiga så länge icke invändning
framställts rörande deras tillförlitlighet.
» Jag tycker att detta är ganska
märkligt.

Samma tema spelas sedan upp i olika
instanser. Åklagaren Moberg förklarar
att han, och troligen alla andra åklagare
i dylika mål, ansett den av taxeringsmyndigheten
uppgivna summan
sjukkasseverifikat utgöra sakkunnigbevis,
vars riktighet icke kunde ifrågasättas.
Och slutligen säger även den
myndighet, som har att leda det svenska
taxeringsförfarandet, nämligen riksskattenämnden,
att man visst inte behöver
vidta några kontrollåtgärder, såvida
inte offret självt protesterar. Riksskattenämnden
säger så här: »När taxeringsmyndighet
inhämtade uppgifter för
kontroll av skattskyldigas taxering, torde
taxeringsmyndigheten som regel icke
anse sig ha anledning att vidtaga särskilda
åtgärder för kontroll av riktigheten
av lämnade uppgifter.» Den skattskyld
ige kan alltid komma med förklaring,
och om det inte kommer någon

152

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Om ersättning till distriktsläkaren Sigrid
förklaring eller något bestridande av
att uppgifternas riktighet inte lämnas,
måste, säger riksskattenämnden, »taxeringsintendenten
anses äga att — om
icke särskilda förhållanden föranledde
till annat — utan särskild undersökning
av uppgiftens riktighet lägga densamma
till grund för sitt yrkande beträffande
den skattskyldiges taxering».

Det är enligt min mening något av
en absurditet, att taxeringsfrågor skall
kunna gå till rättslig prövning, utan att
det material, som man stöder sig på,
är ordentligt kontrollerat. Med anledning
av att herr Holmqvist här gör den
invändningen — det är samma invändning
som göres i vissa yttranden — att
det är ett så stort antal kontrolluppgifter
som infordras, att man inte kan kontrollera
uppgifterna ännu en gång, vill
jag säga honom, att undersökning är eu
sak men att åtala den skattskyldige är
en annan sak. I detta fall tycker jag
nog att det från såväl taxeringsmyndighetens
som åklagarens sida bör klart
fastställas, att det material, som man
stöder sig på, är kontrollerat. Naturligtvis
kan inte vanliga uppgifter, som infordras
så där rent rutinmässigt, jämföras
med sådana som skall grunda ett
åtal.

Jag tycker på sätt och vis att det resonemang,
som förts i denna fråga när det
gäller kontrollen, påminner om ett yttrande,
som vi kanske emellanåt hört i
mindre taxeringsnämnder i fråga om
skönstaxering och som lyder: »Är det
fel, får de väl klaga.» Men jag tycker inte
att detta bör vara den riktlinje man går
efter, när det gäller en så allvarlig sak.

Men ännu allvarligare blir inställningen,
när statsmakterna inte heller är beredda
att ta ansvaret, då det uppenbart
framgår, att ett flagrant fel har begåtts.
Nu säger herr Holmqvist liksom utskottet
och centerpartiets reservanter, att
fröken Nygren sannolikt inte skulle ha
fått någon ersättning, om hon processat,
inte ens i det fall att tjänstemännen
gjort sig skyldiga till straffbart tjänstefel
— detta tycks nämligen framgå av
de utredningar som skett. Jag läste häromdagen
en tidningskommentar till det -

Nygren i anledning av obefogat åtal
ta utskottsuttalande, där det konstaterades
— enligt min uppfattning med
verklig rätt — att innebörden av utskottsmajoritetens
förklaring måste vara
att staten icke tar något ansvar gentemot
medborgarna för sina tjänstemäns
felaktiga förfarande. Tjänstemännen kan
ju kanske bli ansvariga för tjänstefel,
men den medborgare, som blivit offer
för tjänstefelen, har ingen talan och ingen
rätt till ersättning för liden skada.
Tidningen tilläde: »Staten har alltid rätt
—■ även när den gör fel.» Jag tycker att
det ligger något i den reflexionen.

Nu är det en stor principfråga, om en
lagändring i hithörande hänseende skall
ske, men jag skall inte gå in på den. Jag
är medveten om att detta är ett komplicerat
problem, men såsom länsstyrelsen
i Västerbottens län framhållit i sitt yttrande
är frågan på god väg att lösas.
Det finns redan en viss skadeståndsskvidighet
när det gäller vissa dömda personer,
som berövats friheten men sedan
har blivit frikända. Det avgavs, som
också påpekades i något yttrande till utskottet,
i fjol ett betänkande rörande
skadestånd i offentlig verksamhet. Det
är inte utan ett visst intresse att läsa
detta betänkande och det utkast till lag,
som där redovisades. Det gällde alltså
att gå vidare i fråga om statens och
kommunens ansvarighet, och om vi ser
på de föreslagna bestämmelserna där,
finner vi att man är inne på sådana tankegångar
som att det skall finnas möjlighet
till skadestånd även i sådana fall,
där det inte är alldeles klart att vederbörande
tjänsteman har gjort sig skyldig
till ett åtalbart tjänstefel. Det finns vissa
uttalanden, enligt vilka rätt till ersättning
skall kunna utgå, ändå att åtgärden
berott på ursäktligt misstag eller annan
därmed jämförlig omständighet. Detta
gäller dock inte ett fall som det föreliggande,
utan det avser vissa andra fall
av felaktiga åtgärder.

Jag medger att problemet rörande skadestånd
för s. k. ideell skada är ytterligt
komplicerat. Det problemet har man
inte heller knäckt i den nämnda utredningen.
Jag tror emellertid i motsats till
herr Holmqvist, att man inte behöver in -

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

153

Om ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren i anledning av obefogat åtal

föra en dylik ansvarighetsregel, om man
i ett fall som detta, som är ganska unikt,
gör ett undantag från gällande, generella
lagbestämmelse. Lag och förordning
skall följas av dem, som har till
uppgift att handhava de uppgifter, som
regleras av lag, men riksdagen befinner
sig i en särställning. Om man inte på
vanlig väg har någon möjlighet att få
ordentlig upprättelse, så bör man kunna
vända sig till riksdagen. Det är vad jag
har gjort genom min motion. Riksdagen
är suverän i det avseendet. Den kan
bortse från den bokstavstolkning, som
andra kanske är tvungna att följa, den
kan anlägga skälighetssynpunkter och ta
hänsyn till det praktiskt rimliga, vilket
kanske inte är möjligt för andra instanser.

Detta fall är ju inte något partipolitiskt
spörsmål i den vanliga bemärkelsen.
Jag hade därför en viss förhoppning
om att det i riksdagen skulle finnas
folk ur alla läger, som kunde anlägga
en friare syn än de som måste gå
efter lagens bestämmelse i detta fall varit
tvungna att göra. Jag trodde inte, att
partilinjerna skulle behöva avgöra, hur
hjärta, förnuft och rättskänsla skulle
reagera i ett fall av detta slag. Jag hoppas
alltjämt, att det i denna fråga skall
finnas riksdagsmän, som kan pröva saken
fritt och förmå att se över och igenom
det paragrafstängsel, som reglerar
vanliga skadeståndsbestämmelser.

Det är ju klart, att den skada, som en
person kan lida för ett fel av det slag
det här gäller, kan gestalta sig olika. För
en person i doktor Nygrens ställning
med hennes mycket starka engagemang
i det kommunala livet i stad och i landsting
innebar den felaktiga taxeringen
med åtföljande åtal och dom en katastrof.
Även om man känner en person
aldrig så väl och själv är övertygad om
att medveten falskdeklaration inte förekommit,
så är det alltjämt ett anständiglietskrav
att inte nominera en person,
som har dömts för falskdeklaration en
vecka före valet, på en officiell valsedel.
För Sigrid Nygren blev det en dubbel
prickning. När hon inte nominerats och
inte heller återvalts till landstinget, var

det för sent, när den friande domen äntligen
kom, att göra någonting åt den skada,
som redan hade skett.

Herr Holmqvist frågade, om man visste
om doktor Nygren över huvud taget
ville ha några pengar. Han riktade en
direkt fråga härom till mig och noterade,
att hon ju inte hade begärt någonting.
Jag vet inte. Jag har inte kontaktat
henne och frågat henne om den saken.
Jag förmodar att inte heller JO,
riksdagens egen ombudsman, gjort det.
Jag tycker inte, att det spelar någon roll
om hon begärt pengar eller ej. Vill hon
donera pengarna till välgörande ändamål,
skulle jag inte ha något emot det.
Jag tror att den symboliska penningsumman
betyder mycket litet för henne,
men den manifestation från riksdagens
sida, som ett beslut om ersättning
skulle innebära, skulle på ett utomordentligt
sätt inte bara för henne utan
för alla vittna om att samhällets goda
vilja alltjämt är levande när det gäller
att korrigera ett sådant av samhället begånget
fel som här har skett.

I förhoppning att denna uppfattning
delas av många kamrater i denna kammare
tillåter jag mig därför, herr talman,
att yrka bifall till reservation 1.

Herrr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Det är ju givetvis en utomordentligt
beklaglig händelse, när en
person i likhet med doktor Nygren blir
föremål för ett i sak obefogat åtal. Att
så skett är ju i varje fall klarlagt, och
det får på intet sätt bagatelliseras. Det
är ju fråga om man inte här genom att
anföra vissa siffror om hur många det
är, som har varit åtalade i detta sammanhang,
på något sätt vill liksom skyla
över det faktum, att Sigrid Nygren blev
obefogat åtalad. Det måste vara av stor
vikt för bibehållandet av allmänhetens
förtroende för myndigheterna, att dylika
misstag inte blir begångna eller i varje
fall med största möjliga effektivitet förhindras.
Det måste i riksdagen i dag
klart understrykas, att åt detta vill också
vi genom den reservation nr 2, som
är fogad till detta utlåtande, ge uttryck.

154

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Om ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren i anledning av obefogat åtal

Den fråga som motionärerna har tagit
upp om en ekonomisk gottgörelse åt
doktor Sigrid Nygren är av en annan
och mera komplicerad natur. Vi hör
till dem som förmenar, att någon ekonomisk
skadeståndsskyldighet inte föreligger
vid skada av den natur det här
är fråga om. Det skulle måhända också
få för vittgående konsekvenser med ett
riksdagsbeslut om ett sådant skadestånd.
Vi vill först se vilka konsekvenser det
får. Hon har ju, som redan sagts, blivit
frikänd och i och med detta fått moralisk
upprättelse.

En angelägen sak i denna fråga vore
att vid ett annat tillfälle ta upp frågan
om statens ekonomiska ansvarighet när
en skada av detta slag träffat en person.
Enligt vårt förmenande vore det
mycket angeläget att få dessa förhållanden
klarlagda och utredda, och den frågan
borde också kunna tas upp i ett annat
sammanhang.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 2 av herr
Pålsson m. fl.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Det har ofta sagts, att
den svenska administrationen är mycket
hederlig och effektiv, och det är väl också
riktigt. Jag skulle tro, att även den del
av vår offentliga förvaltning, som har
att syssla med beskattningsgöromål, är
rättskaffens. Så mycket mera angeläget
är det då att i fall av uppenbar rättskränkning
av en enskild medborgare,
kanske gjord av misstag, en upprättelse
verkligen sker.

När riksdagens egen övervakare av
den enskilde medborgarens rättssäkerhet
varmt förordat denna särskilda manifestation
åt doktor Nygren, synes det mig
vara mycket egendomligt om riksdagen
för sin del skulle vägra att ansluta sig
härtill.

Det har talats om konsekvenserna. Men
de har ingen betydelse när det gäller en
så dyrbar sak som den enskilde medborgarens
rättssäkerhet och okränkbarhet.
Om det kostar 5 000 kronor eller mera
betyder ingenting emot det förhållan -

det, att den enskilde gent emot den allsmäktiga
staten skall kunna vara viss om
att han eller hon dock kan få upprättelse
för begångna misstag av allmän myndighet.

Det är därför jag ber att få ansluta
mig till reservationen nr 1 i detta ärende.

I herr Mogårds yttrande instämde herrar
Ragnar Bergh (h), Jacobsson (fp),
Sanne (fp), Osvald (fp), Johan Persson
(fp), Nestrup (fp), Söderquist (fp) och
Aastrup (fp), fru Segerstedt-Wiberg
(fp) samt herrar Anders Johansson (fp),
Eric Carlsson (ep) och Per-Olof Hanson
(fp).

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Det finns anledning att
erinra om att i detta fall kompliceras
ersättningsfrågan av att det är en s. k.
ideell skada, som doktor Nygren har lidit.
Det är således mycket svårt att taxera
den i pengar. Jag vet egentligen inte
vad som utgör så att säga det väsentliga
inslaget i den skada, som fröken Nygren
kan ha lidit utöver det andra människor,
som jag har talat om, kan ha varit utsatta
för.

Det har sagts att man skulle ta hänsyn
till det förhållandet, att hon spelat en
framträdande politisk roll i landsting och
stadsfullmäktige, och det har sagts att
hon inte blivit nominerad på den officiella
listan med anledning av det inträffade.
Jag tror nog att herr Lundström
missminde sig när han sade att
detta skedde en vecka före valet. Jag vill
erinra om att fröken Nygren ströks från
folkpartiets lista långt innan dom fallit
i målet. Ur den synpunkten är detta inte
ett skäl som kan åberopas här i riksdagen.
Jag kan förstå att det fanns goda
motiv för detta handlande och jag vill
inte klandra dem som stod bakom det,
men nu skall vi hålla oss till vad som i
verkligheten skedde. Doktor Nygren lanserades
ju på en spränglista och invaldes
i stadsfullmäktige och sitter i dag som
vice ordförande i stadsfullmäktige. Det
betyder att hon, om man skall se till

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

155

Om ersättning till distriktsläkaren Sigrid Nygren i anledning av obefogat atal

hennes offentliga ställning, har kommit
ganska oskadd ifrån det skedda.

Jag vill till herr Mogård säga, att det
är alldeles uppenbart att vi här inte skall
se till pengar; om det kostar 3 000 eller
5 000 kronor får inte ha någon betydelse
om en människa lider orätt. Men, herr
Mogård, är det inte viktigare att vi ser
till att det skapas en sådan ordning, att
inte människor behöver lida orätt? Det
förhållandet, att enstaka människor har
goda kontakter med riksdagsmän eller
på annat sätt kan få sin fråga prövad
här i riksdagen bör enligt min mening
inte föranleda, att vi utan vidare skall
bedöma sådana fall på ett speciellt salt.

Jag tror därför att vi når det bästa resultatet
om detta ärende, med den
grundliga penetrering det fått, kan leda
till att vederbörande myndigheter utfärdar
sådana anvisningar som kan vara
till nytta i detta sammanhang för att
undvika ett upprepande. När Kungl.
Maj:t vid sin prövning av detta ärende
avslog ersättningsfrågan, vidarebefordrades
frågan till riksskattenämnden med
anmodan att beakta vad som här förevarit.
Det är av större värde att kunna
hoppas att man genom dessa åtgärder
kan komma fram till en bättre ordning.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Holmqvist säger
att man inte kan taxera ideella skador.
Det är nog riktigt. Det har också justitieombudsmannen
förutsatt när han förordar
en »symbolisk» ersättning av »förslagsvis»
5 000 kronor. Men finns det
några andra förslag? Skall man taxera
till 1 krona eller till 1 000 kronor? Den
frågan kan man ju dryfta. Här förelåg
emellertid från riksdagens ombudsman
ett direkt förslag om en viss summa,
även om den i och för sig var godtyckligt
vald. Den summan har jag i min
motion hållit mig till utan att ens göra
anspråk på att den skulle motsvara någon
verklig värdering av den ideella
skadans omfattning.

Jag vill tillägga, att domen föll en vecka
före valet. Man visste att den skulle
falla före valet, och man hade följt rättegången
och hade all anledning att för -

moda att det skulle bli en fällande dom,
vilket det också blev på de premisser
som då förelåg från taxeringsmyndighetens
sida. Det är nog uppenbart att det
från vederbörande valorganisations sida
var fullt naturligt att man tvekade inför
denna nominering och att den uteblivna
nomineringen var en direkt följd av ett
åtal på falska grunder.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att,
utom beträffande motiveringen, till vilken
han ville återkomma efteråt, om anledning
därtill gåves, hade i avseende på
det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Boman m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Simdelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 70, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antagcs det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 73;

Nej — 47.

156

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Ang. utvidgning av rätten till skattebefrielse för invalidfordon

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, yttrade
nu vidare herr talmannan, hade yrkats
dels att densamma skulle godkännas
oförändrad, dels ock att utskottets motivering
skulle godkännas med den ändring,
som föreslagits i reservationen nr
2 av herr Pålsson m. fl.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets motivering
oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner motiveringen i
statsutskottets utlåtande nr 70 oförändrad,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
med den ändring, som föreslagits
i reservationen nr 2 av herr Pålsson
m. fl.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej —36.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 71, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag för budgetåret 1959/60 till All -

männa läroverken: Avlöningar, godkändes
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Ang. utvidgning av rätten till skattebefrielse
för invalidfordon

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 28, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 §
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 27 februari 1959 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 77, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt; samt

2) förordning om ändrad lydelse av
6 § förordningen den 23 november 1956
(nr 545) angående omsättningsskatt å
motorfordon i vissa fall.

I de av Kungl. Maj:t framlagda förordningsförslagen
hade föreslagits viss
utvidgning av möjligheterna till skattebefrielse
för invalidernas fordon.

Sålunda hade föreslagits, att det nuvarande
kravet på att fordonet skulle vara
utrustat med s. k. invalidaggregat skulle
slopas. Vidare skulle förutom personbilar
även bilar av skåpvagnstyp kunna
bli skattefria.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta likalvdande
motionernas 1:423, av herr
Bengtson m. fl., och 11:505, av herr
Eliasson i Sundborn m. fl., vari hemställts
att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 måtte besluta dels

att envar, som företedde invaliditet
av den art och den grad, som enligt
propositionen skulle erfordras för skattebefrielse
avseende att bereda invalida
personer kombinerad närings- och för -

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

157

Ang. utvidgning av rätten till skattebefrielse för invalidfordon

flyttningshjälp, skulle erhålla skattebefrielse
för s. k. minibil, vars tjänstevikt
icke överskrede 550 kilogram;

dels att vad som i propositionen anförts
beträffande skattebefrielse för med
skåp, stationsvagns- eller personbilskarosseri
utrustade lastbilar jämväl skulle
gälla annan lastbil, vars totalvikt ej
överskrede 2 500 kilogram.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 77 samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 423, av herr Bengtson
m. fl., och II: 505, av herr Eliasson

1 Sundborn in. fl., antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt; samt

2) förordning om ändrad lydelse av
6 § förordningen den 23 november 1956
(nr 545) angående omsättningsskatt å
motorfordon i vissa fall.

Reservation hade avgivits av, utom
annan, herrar Mattsson och Eriksson i
Bäckmora, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 77 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas samt med bifall
till de likalvdande motionerna I: 423
och II: 505,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den

2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt
med den ändring, som framginge av i reservationen
infört förslag;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad lydelse
av 6 § förordningen den 23 november
1956 (nr 545) angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Enligt gällande lydelse
av förordningen om automobilskatt är
motorcykel, som är inrättad såsom inva -

lidfordon och vars maximihastighet inte
överstiger 30 kilometer i timmen, frikallad
från skatteplikt. Befrielse från
skatteplikt kan även medges för personbil,
om denna är inrättad såsom invalidfordon
och äges av invalid. Vid prövningen
härför skall hänsyn dock tagas
till invaliditetens art och grad samt behovet
av bil för förvärvsverksamhet eller
utbildning.

Kungl. Maj:t har i propositionen föreslagit
vissa uppmjukningar av dessa bestämmelser.
Kvar står dock villkoret att
det skall vara fråga om höggradig invaliditet
och att vederbörande för sin förvärvsverksamhet
eller utbildning är beroende
av fordonet.

Emellertid är det så, att automatisk
skattebefrielse redan finns och fortfarande
skall gälla för invalidmotorcyklar.
Vi motionärer anser, såsom också framhålles
i reservationen, att det vore mera
tidsenligt att man hjälpte invaliderna att
kunna använda så kallade minibilar och
att den automatiska skattebefrielsen därför
bör utsträckas även till dessa bilar.
Med tanke på klimatet här i landet är
motorcyklar kanske inte alltid det bästa
invalidfordonet, utan de så kallade minibilarna
är avsevärt bättre även ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Den automatiska
skattebefrielsen bör därför enligt vår
uppfattning utsträckas att gälla även minibilar.

Vi yrkar vidare, att invalider jämväl
skall kunna erhålla skattebefrielse för
lastbil vars totalvikt ej överstiger 2 500
kg. Detta förslag sammanfaller med vad
invalidfordonsutredningen begärt.

Utan att förlänga debatten vill jag,
herr talman, blott understryka, att vi
anser det i motionerna och reservationen
framställda yrkandet så berättigat
att det bör bifallas av riksdagen. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till
den av herrar Mattsson och Eriksson i
Bäckmora avgivna reservationen.

Herr JANSSON (s):

Herr talman! Som herr Bengtson redan
framhållit innebär det av Kungl.
Maj:t framlagda förslaget en väsentlig

158

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Ang. utvidgning av rätten till skattebefrielse för invalidfordon

förbättring jämfört med nu gällande bestämmelser.
Bland annat knytes förutsättningarna
för skattebefrielse till person
i stället för till bil, i den mån bilen
nu är under 1 800 kg. I övrigt gäller att
det skall vara fråga om en höggradigt
vanför person, som för sin huvudsaklig
förvärvsverksamhet eller utbildning
är beroende av fordonet som fortskaffningsmedel.

Då motionärerna nu vill gå längre än
vad Kungl. Maj :t föreslagit kan det vara
skäl att erinra om att både utredningen
och statsrådet understrukit, att vad som
här föreslås blott är ett provisorium och
att förslag till slutlig lösning av problemet
i vederbörlig ordning kommer att
framläggas. I avvaktan på detta slutliga
förslag från 1953 års trafikutredning
har riksdagen ingen anledning att
gå längre än vad Kungl. Maj:t nu föreslår
som ett provisorium. Det är mot
bakgrunden härav som man får se utskottets
ställningstagande till motionärernas
yrkande.

Jag vill vidare peka på att reservanterna
med sina båda förslag vill rucka
på två grundläggande principer i fråga
om skattebefrielse. När det gäller minibilarna
vill reservanterna gå ifrån
den ena principen. Då de för lastbilar
vill utsträcka skattebefrielsen från lastbilar
med en totalvikt av 1 800 kg till
lastbil vars totalvikt ej överstiger 2 500
kg vill reservanterna knäsätta en annan
princip, som hittills aldrig har accepterats
av riksdagen, nämligen att man
skall medge skattebefrielse för bilar,
vilkas främsta användningsområde är i
yrkesmässig trafik. Det är nämligen där
som man använder lastbilar av den storlek
som reservanterna här sätter som
övre gräns för skattebefrielse.

Till sist vill jag peka på en sak som
kanske är ännu viktigare och som även
utredningen talar om. Riksdagen har
vid flera tillfällen sagt ifrån, att om man
skall ge någon subvention till ett belijärtansvärt
ändamål, så skall detta inte ges
i form av skattebefrielse. Utredningen
säger härom, att en mera omfattande
subvention till invalider med motorfordon,
om den anses böra komma till

stånd, synes böra övervägas i form av
ett direkt statsbidrag för ändamålet utan
samband med särregler i beskattningsbestämmelserna
för motorfordonstrafiken.

Detta sistnämnda är, såvitt jag förstår,
mycket viktigt, och jag tror att riksdagen
gör klokt i att låta 1953 års trafikutredning
knäcka både den frågan och
andra som står i samband därmed.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag kan inte undgå att
göra den kommentaren, att herr Jansson
i första fallet menar att vi bör vänta
på 1953 års trafikutredning men att han
i det andra fallet, där det redan finns
en färdig utredning, invalidfordonsutredningen,
som har föreslagit en framställning
om åtgärd, trots detta inte vill
att vi skall företa oss någonting.

Vad sedan beträffar principen att inte
lämna subvention genom skattefrihet
vill jag påpeka, att denna redan är bruten
genom Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag, som herr Jansson förordar, om
att invaliders lastbilar upp till 1 800 kg
skall åtnjuta skattefrihet.

Jag kan verkligen inte finna mycket
av konsekvens i herr Janssons inställning,
och det han har sagt ändrar inte
min uppfattning, att reservationen har
fog för sig.

Herr JANSSON (s):

Herr talman! I fråga om det sist anförda,
att man redan har gått ifrån den
angivna principen, vill jag erinra om
vad utredningen säger, att den skattefrihet,
som för närvarande gäller, relativt
sett är så liten —- den rör sig om
högst ett par hundra tusen kronor, under
det att hela bilskattebeloppet uppgår
till 300 miljoner kronor — att den
inte har någon avgörande betydelse.
Men om den skulle utökas i enlighet med
motionärernas önskemål skulle man därigenom
allvarligt rucka på den princip
som jag här har nämnt.

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

159

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herrar Mattsson och
Eriksson i Bäckmora vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om skärpta åtgärder mot skattefusk

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 31, i anledning av väckta
motioner om skärpta åtgärder mot
skattefusk.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 83, av herr Öhman, och
II: 114, av herr Johansson i Stockholm
in. fl., hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa,
att regeringen måtte ombesörja en
snabb och grundlig översyn i syfte att
åstadkomma en skärpning av gällande
skatte- och avdragsbestämmelser för bolag
och enskilda företagare jämte effektiva
kontrollåtgärder mot skattefusk, kompletterade
med skärpta straffbestämmelser
även för undanhållande och förstörande
av uppgifter, som vore nödvändiga
för taxeringskontrollen, och skyndsamt
förelägga riksdagen denna utredning
jämte förslag, samt att den pågående utbyggnaden
av taxeringsorganisationerna
i sin helhet måtte slutföras till nyåret
1960 och kompletteras genom att till taxeringsmyndigheternas
förfogande ställdes
en stab av bokföringstekniska experter
med speciell uppgift att granska storbolagens
och storföretagens uppgifter om
inkomster och utgifter, avsättningar och
avdrag, för jämförelse med de avgivna
deklarationerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet
på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 83, av herr
Öhman, och 11:114, av herr Johansson i
Stockholm in fl., om skärpta åtgärder

Om skärpta åtgärder mot skattefusk
mot skattefusk icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi har i en motion hemställt
om skärpta åtgärder mot skattefusk.
Det är ju väldiga belopp som årligen
undandras från beskattning, det är
ett mycket känt faktum. Jag vill i det
sammanhanget erinra om att dagens tidningar
publicerar en utredning, som en
taxeringsrevisor har gjort om en yrkesgrupp
på 3 500 personer. Han har kommit
till det resultatet, att denna yrkesgrupp
undandrar staten en skatt på 100
miljoner kronor årligen.

Om inte skattefusk skulle förekomma
i denna stora utsträckning skulle ju statens
inkomster vara betydligt större, och
då behövde man inte i dagens läge diskutera
på vilket sätt man skall skaffa
pengar för att klara av de statliga finanserna.
Då behövde man inte heller
lansera tanken på den nya, impopulära
omsättningsskatten.

Utskottet har inte kunnat komma ifrån
att motionärerna har rätt, att de har berört
en fråga som är av utomordentlig
betydelse och av stort intresse för staten
och för vårt folk. Utskottet säger
bl. a. följande: »Årligen undandras stora
belopp taxering och ett betydande antal
skattskyldiga kan år efter år opåtalt
undgå att betala skatt för sin verkliga
inkomst och förmögenhet. De som fullt
ut erlagt skatt för sina inkomster känner
helt naturligt detta som en orättvisa. Att
ett effektivt taxeringsresultat åstadkommes
är således inte bara ett ekonomiskt
intresse för stat och kommun utan även
ett rättvisekrav från stora medborgargrupper.
»

Utskottet har avstyrkt vår motion, och
det må nu vara, men jag tycker nog atl
utskottet borde ha dragit de rätta konsekvenserna
av vad jag här citerat ur dess
utlåtande och åstadkommit en klarare,
skarpare skrivning. Den skulle utan
tvivel ha varit på sin plats. Den skulle
ha varit ägnad att få bukt med detta stora
problem, så alt det inte skulle dröja
årtionde efter årtionde innan man kunde
komma till rätta med denna fråga,

ICO

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Om vidgad avdragsrätt för avsättning till pensionsstiftelse i familjebolag

som upprör stora delar av det svenska
folket.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motionen nr 83 i
första kammaren.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Då herr Helmer Persson
citerade utskottet, framgick det ju
att utskottet i viss mån delar motionärernas
syn på denna fråga. Utskottet bar
klart för sig att belopp undandras från
beskattning, men det har varit alldeles
omöjligt för utskottet att få några konkreta
uppgifter om beloppens storleksordning.
Otvivelaktigt är dock att stora
belopp undandras från beskattning, och
därför är det — som utskottet säger och
som herr Persson citerade — ett behov
för beskattningens egen skull att man
söker få en rättelse till stånd. Det bör
också vara en strävan att försöka likställa
alla inkomsttagare, så att de behandlas
lika ur beskattningssynpunkt.

Riksdagen har också tagit ställning i
den riktningen, eftersom sådana synpunkter
var den väsentligaste motiveringen
då man 1956 beslöt en utbyggnad
av vår taxeringsorganisation. Det behövs
ett ganska stort antal väl skolade och utbildade
tjänstemän i denna taxeringsorganisation,
och därför är det av naturliga
skäl uteslutet att tänka sig en omedelbar
utbyggnad av organisationen. Det säger
i alla fall någonting om angelägenhetsgraden
av denna sak, att man redan har
inrättat 100 av de 275 taxeringsassistenttjänster,
som skall tillföras den nya organisationen,
och att man i år beslutat
sig för att tillsätta ytterligare 50 assistenttjänster
från den 1 januari 1960.
Dessutom har riksdagen i år inbjudits att
anta ett förslag till ny taxeringsförordning
för Stockholms stad, som också
innebär en förstärkning av taxeringsorganisationen.

Jag har ingen avvikande uppfattning
mot herr Helmer Persson när det gäller
angelägenhetsgraden av att få fram de
belopp, som nu undandras från beskattning,
men jag tror att den redan beslutade
taxeringsorganisationen kommer att

i utbyggt skick verka snabbare än om
vi skulle gå motionärerna till mötes och
begära en utredning, som förmodligen
inte kunde komma till något annat resultat
än att föreslå en förstärkning av
de beskattningsnämnder vi har.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
därunder framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet hemställt
samt vidare på bifall till motionen
1:83; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 33, i anledning
av väckta motioner angående
tillverkning och försäljning av ciderdrycker
med viss alkoholhalt, bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Om vidgad avdragsrätt för avsättning till
pensionsstiftelse i familjebolag

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 34, i anledning av väckta
motioner om upphävande av fjärde
stycket punkt 2 av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen (avsättningtill
pensionsstiftelse i familjebolag).

1 de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 158, av herrar Gustaf Henri]
Hansson och Kronstrand, samt II:
201, av herrar Stenberg och Magnusson

1 Borås, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att fjärde stycket av punkt

2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
skulle utgå.

Berörda stycke innebar, att vid beräkning
av det belopp, vartill avdragsgill
avsättning till pensionsstiftelse högst
finge uppgå, hänsyn i fråga om s. k.
familjebolag icke finge tagas till pensionsutfästelse
avseende någon, som genom
eget eller anhörigs innehav av ak -

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

161

Om slopande av utskänkningsskatten å spritdrycker, m. m.

tier hade ett avgörande inflytande i bolaget,
eller ock efterlevande till någon
varom sålunda vore fråga.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
158, av herrar Gustaf Henry Hansson
och Kronstrand, samt II: 201, av herrar
Stenberg och Magnusson i Borås, om
upphävande av fjärde stycket andra
punkten i anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Söderquist, Nilsson i
Svalöv, Kollberg, Stenberg, Eriksson i
Bäckmora och Stiernstedt, vilka under
hänvisning till innehållet i de likalydande
motionerna I: 158 och II: 201 ansett,
att utskottet bort tillstyrka det i
motionerna framlagda förslaget om upphävande
av fjärde stycket punkt 2 av
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
i syfte att medgiva rätt till avdrag
för medel, som huvuddelägare i familjebolag
avsatte i företaget för egen pensionering,
och att utskottet således bort
hemställa, att riksdagen måtte antaga i
reservationen infört förslag till lag om
ändrad lydelse av punkt 2 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Denna fråga är ju en
gammal bekant, för att använda ett uttryck
som förekommit tidigare här i dag.
Den diskuterades ingående vid 1956 och
1957 års riksdagar, och jag tillåter mig
att rekommendera de ledamöter, som
är intresserade av frågan men kanske
inte då satt i kammaren, att i riksdagstrycket
ta del av vad som då sades.

Jag skall alltså inte, herr talman, ingå
i någon som helst diskussion av sakfrågan
utan inskränker mig till att yrka
bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Med samma hänvisning
som herr Spetz nu gjorde till vad bevill 11

Första kammarens protokoll 195!). Nr 14

ningsutskottet tidigare har anfört och
riksdagen beslutat i frågan ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet fogade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om slopande av utskänkningsskatten
å spritdrycker, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 38, i anledning av väckta
motioner angående utskänkningsskatten
å spritdrycker m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 161,
av herr Sveningsson, och II: 210, av herr
Bengtsson i Göteborg; samt

2) motionen 1:9, av herr Axel Svensson.

I motionen 1:9 hade hemställts, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
dels om förslag till sådan ändring
i rusdrvcksförsäljningsförordningen, att
bland annat folketshus och bygdegårdar
icke komme att falla under förtäringsoch
förvaringsförbuden, dels ock om
förslag till sådana ändringar i förordningen
angående skatt å spritdrycker
och vin, att utskänkningsskatten slopades
samt omsättningsskatten höjdes så
mycket som motsvarade inkomstbortfallet
av utskänkningsskatten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:
161, av herr Sveningsson, och 11:210,
av herr Bengtsson i Göteborg, om viss

162

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Om slopande av utskänkningsskatten å spritdrycker, m. ni.

sänkning av utskänkningsskatten å spritdrycker,
samt

2) att motionen 1:9, av herr Axel
Svensson, om slopande av utskänkningsskatten
m. in.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag har väckt en motion
i denna fråga, nr 1:9, och anledningen
har närmast varit att få en tolkning av
ett beslut, som riksdagen fattade år 1954
och som gällde vissa ting i rusdrycksförordningen.
Detta beslut avsåg att folketshus
och bygdegårdar icke skulle
falla under förtärings- och förvaringsförbuden.
Det har emellertid senare visat
sig att kontrollstyrelsen tolkat riksdagens
beslut på ett annat sätt, och våra
folketshus har av denna anledning fått
vidkännas förtärings- och förvaringsförbuden
så snart servering till någon del
utförts, antingen det varit fråga om servering
av vanliga läskedrycker eller kaffeservering
genom den restaurangrörelse,
som vi merendels har i våra folketshus,
och det har medfört betydande
komplikationer i verksamheten.

För att få klarhet i denna fråga har
jag i motionen påyrkat att folketshus
och bygdegårdar icke skulle falla under
dessa två förbud. Vidare har jag yrkat
att utskänkningsskatten, om så är möjligt,
skulle slopas för att vi skulle komma
ifrån alla de besvärligheter och allt
det kineseri, som mer eller mindre vidlåder
rusdrycksförordningen i denna
del.

Utskottet har i sitt betänkande i vad
det gäller frågan om utskänkningsskatten
gjort en skrivning, som jag känner
mig mycket tillfredsställd med. Utskottet
har konstaterat att det allmänt sett förbättrade
nykterhetstillståndet tyder på
att den kris, som uppstod i samband
med motbokssystemets slopande, håller
på att övervinnas. Man konstaterar att
utskänkningskattens betydelse ur nykterhetssynpunkt,
såvitt utskottet kan bedöma,
snarast torde ha minskat sedan
år 1957, och utskottet är inte främmande

för att utskänkningsskatten i framtiden
kan sänkas eller rent av avvecklas.

I den delen känner jag mig således
ganska nöjd, och jag är överens med utskottet
när det säger, att ett slopande av
prisskillnaden mellan den utskänkta
spriten och den övriga spriten skulle
förbättra konkurrensläget inom hela restaurangnäringen.
Jag tycker att det är
riktigt att vi här får konkurrera på lika
premisser, att utskänkningsskatten således
försvinner och att vi slipper allt det
som vi fått uppleva från restaurangrörelsens
sida — vad man brukar kalla
de »svarta festvåningarna».

När det gäller frågan om våra folketshus
och den tolkning, som jag har efterlyst,
konstaterar utskottet att det självfallet
finns en del människor, som av
ekonomiska eller andra skäl inte anser
sig kunna utnyttja restauranger för
anordnande av privata fester utan vill
hålla dem i andra lokaler. Man anser att
den gällande lagstiftningen i stort seit
torde ge tillräckliga möjligheter härtill,
men man säger sig icke kunna göra något
uttalande om de av kontrollstyrelsen
utfärdade anvisningarna.

Om jag tolkar utskottets skrivning i
denna del rätt, vill jag lägga den meningen
i skrivningen att den uppfattning,
som jag har företrätt i min motion,
nämligen att riksdagens tidigare beslut
icke omfattade folketshus och bygdegårdarna,
är riktig. I så fall känner jag mig
nöjd. Eftersom emellertid den saken icke
utskrivits i så klara och otvetydiga ordalag,
att jag kan känna mig säker på
den punkten, skulle jag vilja fråga utskottets
talesman, om han vill bekräfta
att jag har läst skrivningen på ett rätt
sätt, så att jag inte efter detta kommer
i samma svårighete när det gäller folketshusverksamheten
som jag har gjort
under det sista året. Jag hoppas att jag
får ett nöjaktigt svar i detta avseende,
och i så fall kanske vi kan låta frågan
vara utagerad för denna gång.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag är villig att bekräfta,
att herr Axel Svensson har läst ut -

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

163

Om svensk anslutning till ett planerat västeuropeiskt frihandelsområde — Om viss

ändring i lagen om moderskapshjälp

skottets betänkande rätt, och jag kan till
yttermera visso nämna, att en representant
för kontrollstyrelsen vid behandlingen
av detta ärende inför utskottet
vitsordade att denna tolkning var riktig
och att folketshus och bygdegårdar inte
skulle falla under förtärings- och förvaringsförbuden.

Jag hoppas att herr Axel Svensson
kan känna sig nöjd'' med denna förklaring.

Eftersom intet yrkande är ställt ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan,
herr talman!

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, in. in.; och

nr 24, i anledning av väckta motioner
om åtgärder i syfte att stödja den mindre
företagsamhetens kontakter med den internationella
marknaden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om svensk anslutning till ett planerat
västeuropeiskt frihandelsområde

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
angående svensk anslutning till
ett planerat västeuropeiskt frihan delsområde.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 308 i första kammaren av
herr Mattsson samt nr 374 i andra kammaren
av herrar Brandt i Sätila och
Hansson i Skegrie, hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära tillsättande av en allsidig
utredning för prövning av alla de problem,
som sammanhängde med svensk
anslutning till ett planerat västeuropeiskt
frihandelsområde.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:308 och 11:374 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Mattsson och Johnsson i Skoglösa, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna I:
308 och 11:374 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om allsidig utredning
av de problem, som sammanhängde
med svensk anslutning till ett
vidgat ekonomiskt samarbete i Västeuropa
i enlighet med vad utskottet i det av
reservanterna förordade yttrandet anfört.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Med hänsyn till den
sena tidpunkten ber jag bara att få
yrka bifall till reservationen under
bankoutskottets utlåtande nr 25 av mig
och herr Johnsson i Skoglösa.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber att få kvittera
detta korta anförande med att yrka bifall
till bankoutskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet anförda
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om viss ändring i lagen om moderskapshjälp Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av väckta
motioner om viss ändring av 7 § lagen
om moderskapshjälp.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,

164

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Om sjukpenningförsäkring för ogifta mödrar

till lagutskott hänvisade motioner, nr
320 i första kammaren av herr Lindahl
m. fl. samt nr 392 i andra kammaren
av fru Lindberg m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära en
utredning rörande sådan ändring av
7 § i lagen om moderskapshjälp att även
nämnda kategori barnaföderskor kan
erhålla tilläggspenning under förutsättning
att de tillfredsställande kan styrka
att de under minst 270 dagar före nedkomsten
eller den beräknade tidpunkten
därför haft sådan förvärvsinkomst som
skulle berättigat dem att erhålla tilläggssjukpenning
samt att Kungl. Maj:t efter
verkställd utredning lämnar förslag till
riksdagen med denna innebörd».

Med »nämnda kategori barnaföderskor»
torde motionärerna avse de
barnaföderskor, som vid nedkomsten eller
den beräknade tidpunkten för denna
voro försäkrade för tilläggssjukpenning
men som — trots att de haft inkomst
av tjänst om minst 1 800 kronor
för år under minst 270 dagar — på
grund av att de nyligen uppnått 16 års
ålder icke kunnat vara försäkrade för
tilläggssjukpenning under så lång tid.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:320 och II:
392, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Eriksson
i Ängelholm och fru Svensson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:320 och 11:392, måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådan
ändring i lagen om moderskapshjälp,
att kvinna, som vore försäkrad
för tilläggssjukpenning, skulle vara berättigad
till tilläggspenning, under förutsättning
att hon omedelbart före nedkomsten
eller den beräknade tidpunkten
därför under minst 270 dagar i följd varit
försäkrad för tilläggssjukpenning el -

ler haft inkomst, som i och för sig skulle
ha berättigat henne att vara försäkrad
för tilläggssjukpenning.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag har väckt en motion
på denna punkt, som vore värd att
hålla ett längre tal för; det är ingen
tvekan om det.

Nu har emellertid utskottet uppträtt
så pass utpräglat kallsinnigt, att jag inte
väntar mig något resultat vare sig jag
håller ett långt eller ett kort tal.

Därför ber jag, herr talman, endast
att få yrka bifall till reservationen.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag ber kort och gott
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Lindahl är säkert på det klara
med vad som är anledningen till utskottets
ställningstagande, varför jag
inte närmare behöver förklara det.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder
framkomna yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Om sjukpenningförsäkring för ogifta
mödrar

Föredrogs ånyo andra lagutskotiets
utlåtande nr 16, i anledning av väckta
motioner om visst tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 318 i första kammaren av herrar Lindahl
och Wirmark samt nr 390 i andra
kammaren av fru Lindberg m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivel -

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

165

se till Kungl. Maj:t måtte begära en utredning
rörande sådant tillägg i 7 §
sjukförsäkringslagen, att ogift kvinna,
som sammanlevde med barn under 16 år
utan att hava förvärvsinkomst uppgående
till 1 200 kronor per år, likväl skulle
vara sjukpenningförsäkrad och erhålla
grundsjukpenning och att Kungl. Maj:t
efter verkställd utredning måtte lämna
förslag till riksdagen med denna innebörd.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 318 och
II: 390, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Carlqvist,
herrar Jacobsson i Tobo och
Fredriksson, fru Eriksson i Ängelholm,
fru Svensson samt herr Svensson i Kungälv,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med
bifall till förevarande motioner, I: 318
och 11:390, måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till sådan ändring i lagen
om allmän sjukförsäkring, att ogift
moder, som sammanlevde med barn under
16 år, skulle vara sjukpenningförsäkrad,
även om hennes inkomst av förvärvsarbete
ej uppginge till 1 200 kronor
för år.

Fru CARLQVIST (s):

Herr talman! I motionerna nr 318 i
denna kammare och 390 i andra kammaren
har hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till sådan ändring i lagen om den allmänna
sjukförsäkringen, att ogift moder,
som sammanlever med barn under
16 år, skulle vara sjukpenningförsäkrad,
iiven om hennes inkomst av förvärvsarbete
icke uppgick till 1 200 kronor
per år.

Vid sjukförsäkringslagens ikraftträdande
1954 var enligt lagen av de icke
förvärvsarbetande kvinnorna endast sådana
sjukpenningförsäkrade, som var
gifta och sammanlevde med sin man.
Men redan året därpå föreslogs sådana

sjukpenningförsäkring för ogifta mödrar
ändringar i sjukförsäkringslagen, alt
även hemmakvinnorna med barn under
16 år, i de fall mannen av en eller annan
orsak hade försvunnit ur familjebilden,
skulle få behålla sin rätt till
grundsjukpenning utan att erlägga avgift.

När propositionen med detta förslag
till ändring av 7 § i sjukförsäkringslagen
upptogs till behandling i andra lagutskottet
1955, förelåg det motioner med
liknande innebörd som de har som framlämnats
i vår. Utskottet avslog visserligen
motionerna då, men utskottet ville
inte bestrida, att behov av hjälp kunde
föreligga även för de ogifta mödrarna
med barn under 16 år. Utskottet förklarade
sig förutsätta, att frågan skulle följas
med uppmärksamhet.

Så har några år åter förflutit och
ingenting har framkommit, som tyder
på att en lagändring är att vänta.

De argument, som 1955 anfördes för
utsträckning av lagen till den grupp av
mödrar, som då fick en förmån, är lika
aktuella i dag, inte minst när det gäller
den grupp av mödrar, som motionärerna
ömmar för.

Jag skall be, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma i vad föregående
talare har sagt, men eftersom jag
står som motionär, skall jag ändå be att
få säga några ord.

I den motion som här föreligger återfinnes
förslaget om att en ogift kvinna,
som sammanlever med små barn och
som inte har stipulerad årsinkomst,
ändå måtte erhålla grundsjukpenningen
på 3 kronor per dag. Jag tycker förstås
att motionens yrkande borde ha blivit
litet mera välvilligt behandlat av utskottet,
att det skulle ha funnits litet mer
gehör för tankegången om en viss utjämning
i fråga om sjukpenningen för
ogifta mödrar. Jag tycker sålunda att
det är orättvist att ogifta mödrar skall
siittas i särklass och få falla tillbaka på
hjälp från föräldrar eller från social -

166

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Om sjukpenningförsäkring- för ogifta mödrar

vården. Flera sjukkassetjänstemän har
sagt till mig, att de finner denna anordning
inte bara orättvis utan hjärtlös —
ja, i vissa fall kan man tala om rena
tragiken.

Nu tycker man litet var — eller borde
tycka i vart fall — att den nuvarande
ordningen är ohållbar. Skillnaden i
behandlingen från samhällets sida av en
frånskild och en ogift mor är avsevärd.
Om båda sålunda har minderåriga barn
att sköta och ingen av dem har föreskriven
inkomst och båda blir sjuka, så
erhåller den frånskilda modern väsentligt
bättre förmåner än vad den ogifta
modern kan få. Den frånskilda modern
erhåller för sig själv 3 kronor i grundsjukpenning
och dessutom för barnet 2
kronor per dag mot uppvisande av sjukintyg.
Den ogifta modern däremot erhåller
visserligen kostnaderna för sjukhusvistelse
från sjukkassan, men därutöver
får hon ingenting. Har hon gått och
inbillat sig att hon skulle få någonting
och skaffat sig ett sjukintyg, har hon
bara ådragit sig en utgift på det belopp
som läkaren betingar sig för intyget.

Vi brukar tala om raserandet av klassskrankor.
Jag tycker för min del att här
finns det faktiskt en möjlighet för riksdagen
att för rimliga kostnader borttaga
klasskrankorna mellan frånskild och
ogift mor.

Det har anförts att ett genomförande
av vad som yrkats i motionen skulle betyda
ett stort merarbete för sjukkassorna.
Sjukkasseförbundet, som väl måste
anses vara eu sakkunnig och omdömesgill
organisation, delar inte den uppfattningen.
Förbundet tror inte att det
administrativa arbetet skulle särskilt betungas
om den lilla reformen genomfördes.

Ja, herr talman, jag tycker verkligen
att utskottet borde iia intagit en mera
positiv ståndpunkt, då såväl socialstyrelsen
som sjukkasseförbundet har välsignat
motionärernas uppsåt och ansett
att det är fullkomligt riktigt. Jag anser
också att utskottet borde ha känt sig en
smula bundet av vad det sade vid behandlingen
av ungefär samma motion
1955, då utskottet intog en ståndpunkt

som lovade någonting för framtiden. Nu
har det gått fyra år sedan dess, och det
vore på tiden, tycker jag, att utskottet
skulle börja infria de förhoppningar
som ställts på det och som utskottet i
någon mån har bidragit till att väcka.

Herr talman! Jag skall inte bli mångordig
vid denna tidpunkt. Jag ber endast
att som avslutning få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Man kan anföra de synpunkter
på denna fråga som herr Lindahl
och fru Carlqvist här har lagt fram.
Man kan åberopa sociala skäl och likställighetsskäl
och annat i en sådan detalj
som denna. Men vi får inte glömma
bort, att vår sociala lagstiftning är uppbyggd
på ett sådant sätt, att vi alltid
måste träffa på gränsfall. Här har vi ett
gränsfall. Vi har tidigare haft sådana,
och de har klarats upp inom ramen för
sjukpenningförsäkringen. Det gäller dels
med mannen sammanlevande gift kvinna,
dels med mannen icke sammanlevande
gift kvinna, frånskild kvinna och
änka, om hon sammanlever med barn
under 16 år. Familjen har då varit sjukvårdsförsäkrad
på grund av mannens
inkomst.

Nu vill man att de ogifta mödrarna
också skall föras till denna grupp, som
är berättigad till sjukpenning. Det finns
dock i alla fall en viss skillnad mellan
de ogifta mödrarna och den nyssnämnda
gruppen. I båda fallen finns det barn,
men när det gäller de ogifta mödrarna
iir det vanligen fråga om betydligt yngre
kvinnor. Utskottet har också anfört,
att situationen för de ogifta mödrarna
med barn ofta är en annan än för t. ex.
änkorna och de frånskilda kvinnorna
med barn, eftersom den unga kvinnan
har större förutsättningar att gå ut i
förvärvslivet och då kommer att bli
sjukpenningförsäkrad enligt lagen. Det
är ett av de skäl som utskottet tidigare
har anfört och som anföres även i dag.

Vi har mycket svårt att frångå principen.
att för rätt till grundsjukpenning
fordras en inkomst av minst 1 200 kro -

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

167

nor. Även därvidlag måste vi ha en gräns
och ett belopp som är sammankopplat
med medlemskapet i sjukpenningförsäkringen.
Vi ömmar lika mycket för de
ogifta mödrarna som för andra kvinnor,
som också kan ha det bekymmersamt.
Men det är inte alltid möjligt att undanröja
vad man anser vara ett hinder, tv
då kommer man i större eller mindre
utsträckning i konflikt med de principer
som gäller i vår lagstiftning på
det sociala området. Jag tycker att vi
har anledning att se till att vi inte frångår
principerna och bryter sönder det
som vi anser vara väsentligt.

Detta är i korthet, herr talman, vad
jag vill anföra för utskottets vidkommande.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindahl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,

Ang. anslag till fiskerilånefonden, m. m.
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 65;

Nej — 40.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av 42 § vägtrafikförordningen; nr

22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207); och

nr 23, i anledning av väckta motioner
om införande i körkort av uppgift om
innehavarens blodgrupp.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. anslag till fiskerilånefonden, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar rörande anslag
till Fiskerilånefonden m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
föreslagit riksdagen att dels
till Fiskerilånefonden för budgetåret
1959/60 anvisa ett investeringsanslag
av 800 000 kronor, dels godkänna vad i
propositionen föreslagits beträffande
räntan å lån ur fiskerilånefonden.

Vidare hade Kungl. Maj:t i den till
riksdagen den 13 mars 1959 avlåtna
propositionen nr 125 föreslagit riksdagen
att till Fiskerilånefonden å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1958/
59 anvisa ett investeringsanslag av
5 000 000 kronor.

I ''detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen -

168

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Ang. anslag till fiskerilånefonden, m. m.

1) de likalydande motionerna I: 173,
av herr Berg, Gunnar, m. fl., och II: 441,
av herr Johansson i öckerö m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag, att fiskerilånefonden
skulle överföras från räntetyp
III c till räntetyp I;

2) de likalydande motionerna I: 181,
av herr Franzén och herr Nilsson, Ferdinand,
samt II: 228, av herrar Grebäck
och Eriksson i Bäckmora, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag
till införande av statliga garantilån
till fiskets utövare i syfte att tillgodose
det kreditbehov, som icke kunde täckas
med lån ur fiskerilånefonden; samt

3) II: 440, av herr Hedin, vari hemställts,
att riksdagen måtte uttala, att
Kungl. Maj:t borde vidtaga de ändringar
i författningar eller tillämpningsföreskrifter
som vore påkallade för att fiskerilån
måtte kunna beviljas på de villkor,
som föreslagits i motionen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
till Fiskerilånefonden å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1958/59 anvisa
ett investeringsanslag av 5 000 000
kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Fiskerilånefonden å riksstaten för
budgetåret 1959/60 anvisa ett investeringsanslag
av 800 000 kronor;

3) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 173 och
11:441 godkänna, att fiskerilånefonden
måtte överföras från räntetyp III c till
räntetyp I;

B. att motionerna 1:181 och 11:228
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionen II: 440 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Nord, Sigfrid Larsson,
Eskilsson, Franzén, Uno Olofsson, Arive -

son, Nilsson i Lönsboda, Nilsson i Bästekille,
Johansson i öckerö och Hedin,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under A 3
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:173 och 11:441
avslå Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag, att fiskerilånefonden
skulle överföras från räntetyp
III c till räntetyp I;

2) av herrar Eskilsson, Nilsson i Bästekille
och Hedin, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
C hemställa, att riksdagen i anledning
av motionen II: 440 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t såsom sin mening giva
till känna vad reservanterna i ärendet
anfört.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! I sitt utlåtande om de
motioner det här gäller säger utskottsmajoriteten
att utskottet finner det angeläget
att man försöker motverka befarad
arbetslöshet vid småvarven genom
att man förstärker fiskerilånefonden så
att nybeställningar och beställningar på
ombyggnad av fiskebåtar kan läggas ut
vid dessa varv. Det är en mycket vällovlig
inställning, men samtidigt som utskottet
alltså på detta sätt intar en positiv
hållning, rekommenderar man åtgärder
som verkar i direkt motsatt riktning,
i det att utskottet accepterar regeringens
förslag om en höjning av räntan
på fiskerilånen från nuvarande 3
procent till 4,25 procent. En sådan höjning
av räntesatsen på fiskerilånen kommer
ofelbart att, som jag nämnde, verka
på det sättet, att fiskarna får svårighet
att i den utsträckning som eljest skulle
bli fallet lägga ut beställningar vid småvarven.

Det finns emellertid också en annan
synpunkt att anföra i detta sammanhang,
och det är den iögonenfallande
skillnad, som råder mellan förhållandena
för fiskerinäringens utövare i vårt
land och t. ex. i Norge. Betingelserna
för näringsutövare i Norge är avsevärl

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

169

mycket gynnsammare än för de svenska
fiskarna, men de svenska fiskarna måste
ju i sitt näringsfång konkurrera med
norrmännen. Här i vår land utgår, för
att ta ett exempel, för år 1959 ett samlat
anslagsbelopp till fisket på knappa
5 miljoner svenska kronor. I Norge uppgår
det samlade anslaget till fisket till
inte mindre än 127 miljoner kronor —
norska kronor visserligen, men skillnaden
är ju, som kammarens ärade leda.
möter finner, högst avsevärd.

Det svenska fisket är i förhållande
till det norska värdemässigt bara tredjedelen
av detta. Avståndet är alltså
mycket mindre än vad man skulle förledas
att tro, om man tänker på den
stora skillnaden i fråga om det statliga
stödet till fisket.

Tittar vi å andra sidan på hur norska
staten vårdar sig om fiskets näringsutövare
i förhållande till vad svenska staten
gör, så finner vi, om vi tar fiskerilånen
som exempel, att de svenska fiskarna
endast har möjlighet att låna ungefär
en tiondel av vad deras norska kolleger
kan göra. Jag skulle gärna vilja
anföra ett par exempel; jag tycker att
de är så belysande att det finns anledning
för kammarens ledamöter att fästa
avseende vid dessa ting, när de skall
ta ställning i den här frågan, som för
fiskarna är så betydelsefull. Håll därvid
i minnet, att det här i Sverige är
fråga om att höja räntesatsen från 3 till
4,25 procent! I Norge kan fiskarna genom
Statens fiskerbank mot säkerhet i
fiskebåtarna få lån med en räntesats på
31/2 procent. Räntan ligger visserligen
1 /2 procent över den ränta som utgår i
Sverige, men den ligger 3/4 procnt under
den räntesats som regeringen och
utskottets majoritet nu föreslår.

I Norge finns ett s. k. prioritetslån —
vi har ingen motsvarighet här i Sverige,
men jag nämner det i alla fall -— och
detta prioritetslån beviljas mot panträtt
i fiskebåtar. Räntan är i detta fall inte
mer än 2 procent. Det finns ett annat
prioritetslån som man kan få mot en
toppinteckning och som är amorteringsfritt
i fem år, också med en riinta av 2
procent.

Ang. anslag till fiskerilånefonden, m. m.

Detta är jämförelser som jag tycker är
ganska talande. Det finns andra låneformer
i Norge; man kan låna pengar
för inköp av nylonnät — sådana lån
finns inte i Sverige — och det finns särskilda
lån för utrustning av Lofotenfiske
o. s. v., o. s. v.; jag skulle kunna
fortsätta uppräkningen, men jag skall
avstå därifrån.

Vad jag med dessa exempel velat visa
är bara detta att när regeringen nu vill
höja räntesatsen för dessa fiskerilån
från 3 till 41/4 procent, förefaller det
fiskets utövare som om det är att litet
grand i onödan pressa denna yrkeskategori,
som redan förut arbetar under
svåra förhållanden i ett hårdnande konkurrensläge
och under sådana besvärligheter,
som gör det berättigat att staten
intar en mera positiv ställning än regeringen
och utskottets majoritet gör.

Det är mot bakgrunden av detta, herr
talman, som jag såsom motionär vågar
hemställa om bifall till motionerna,
d. v. s. om bifall till den vid utskottets
utlåtande avgivna reservationen nr 1.

I detta anförande instämde herrar
Spetz (fp), AJord (fp), Yngve Nilsson
(h), Eskilsson (h) och Ringaby (h).

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Vid behandlingen av
denna fråga inom utskottet ställde sig
hälften av utskottets ledamöter bakom
det förslag, som framfördes i motionen
av herr Gunnar Berg m. fl. och som innebar
krav på att räntesatsen för lån ur
fiskerilånefonden skulle bibehållas vid 3
procent. Det är klart att en så låg räntesats
i våra dagar innebär en subvention,
men det finns många andra områden i
samhället där liknande förhållanden råder,
och man kan ju fråga sig varför vi
just skulle beröva fiskarna denna förmån.

Det kan till en början erinras om att
denna räntesats på 3 procent har gällt
sedan år 1937, alltså i 22 år. En sak som
ännu mer talar emot att man nu skall
göra en ändring beträffande räntesatsen
är det förhållandet att det antagligen bara
kommer att dröja något år tills fiske -

170

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Ang. anslag till fiskerilånefonden, m. m.
rilånefonden upphör och ersätts med
statliga garantilån, d. v. s. lån med borgen
av staten. Det finns en fiskeriutredning,
nämligen 1954 års fiskeriutredning,
och den har efter vad som är bekant
och vad som framhållits i dess remissyttrande
övervägt möjligheten att
ersätta fonden med ett system med statlig
kreditgaranti. Då är det kanske någon
som invänder: »Ja, men i så fall får
man väl betala mycket högre ränta än
3 procent för de statliga garantilånen,
ty då får man ju vända sig till den allmänna
kreditmarknaden.» Man bör då
emellertid komma ihåg att på grund av
att lånefondens medel är relativt begränsade
räcker inte medlen för att tillgodose
anspråken på lån ur fonden. För närvarande
får vi nog räkna med att en
fiskare eller en grupp av fiskare, som
begär att få lån ur fonden för att köpa
en båt, inte kan få mer än cirka 40 eller
högst 50 procent av sitt lånebehov täckt
med medel ur fonden. Om de inte själva
har de pengar som därutöver behövs —
och det är nog ofta förhållandet, särskilt
när det gäller yngre fiskare som
börjar med egen verksamhet — måste
de låna resten på annat håll, och då får
de gå ut på den allmänna lånemarknaden.
Vilken typ av lån blir det då fråga
om? I regel lån mot personlig borgen,
och räntan blir därefter.

Om vi får ett system med statlig lånegaranti,
och det är sannolikt att vi får
ett sådant system, blir det väl antagligen
på det sättet — liksom det är på många
andra områden — att man kan få gagaranti
på upp till 80, 90 procent av vad
investeringen kostar. Då gäller det räntan
på hela lånet, den gällande bottenlåneräntan,
för närvarande väl 5,75 procent.
Jag har fått reda på ett fall, som
förekommit i verkligheten i elt hushållningssällskap
— det är nämligen hushållningssällskapen
som i regel liar hand
om fördelningen av dessa lån —■ och
som belyser det hela. Det var några unga
fiskare, som slog sig ihop för att köpa
en båt som kostade 150 000 kronor. De
fick ur fiskerilånefonden låna 40 000
kronor. De hade själva 20 000 kronor att
placera i båten och måste således låna

upp 90 000 kronor. Det lyckades de
verkligen med, men till vilken ränta! Eu
ränta av 7,75 procent, enligt de upplysningar
jag fått. Det innebär en genomsnittlig
ränta på det lånade kapitalet av
6,3 procent!

Jag tycker att när det nu bara är fråga
om några år innan man ersätter lånen
—- det är åtminstone sannolikt ätt
man kommer att förfara på det sättet ■—
med statliga kreditgarantier, så behöver
vi inte ändra på denna räntesats, som
naturligtvis är låg i förhållande till det
allmänna ränteläget. Men det blir ju i
alla fall, som jag nyss nämnde, lika höga
räntekostnader för dem, som nu får lån,
som det blir när den statliga lånegarantien
tillkommer.

Vi står, herr talman, som reservanter.
Att vi gör det beror på att vi hade otur
vid lottningen. Annars hade det varit vi
som stått för utskottets utlåtande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid detta utlåtande fogade reservationen
nr 1.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det finns vid utskottets
utlåtande fogad ytterligare en reservation,
betecknad som nr 2, och jag skall
be att få säga några ord om denna reservation.
Den hänför sig till en motion
som väckts i andra kammaren av herr
Hedin, vari denne hemställt om ändrade
villkor för beviljande av lån ur fiskerilånefonden.
Motionären anför att lånevillkoren
innebär stora krav på säkerhet,
särskilt i jämförelse med vad som
gäller vid långivning av liknande karaktär
till lantbrukare för driftrationalisering.
Även fiskerilånefonden är ju avsedd
för driftrationalisering.

Flera remissinstanser, med god kännedom
om förhållandena på detta område,
har uttalat sig välvilligt om motionen
och framhållit att de föreslagna
ändringarna förefaller att vara rättvisa.
Med hänvisning till arbetet inom 1954
års fiskeriutredning, vilken redan
nämnts i debatten och vilken skall utreda
frågan om kapitalbehovet för fisket,
avstyrker emellertid jordbruksutskottet

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

171

yrkandena i motionen. Jag har dock liksom
motionären den uppfattningen att
man åtminstone hade kunnat skicka motionen
till fiskeriutredningen, så att
denna kunnat beakta den under sitt arbete.

Det är, herr talman, innebörden i reservation
nr 2, till vilken jag ber att få
yrka bifall.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Med hänsyn till den sena
timmen skall jag inte fördjupa mig
i denna debatt. Jag vill först till herr
Berg säga att vi alla förstår att fiskarna
också lever under knapphetens kalla
stjärna och har besvärligheter till följd
av den brist på kapital som råder. Men
jag vill ändå framhålla att jag inte tror
att fiskarna i lånehänseende nu kommer
i ett sämre läge, trots att vi höjer räntan
till 4 1/4 procent, med hänsyn till
de höga räntor som för närvarande gäller,
än de befann sig i under lågräntetiden,
då de fick betala 3 procent, medan
den allmänt gällande räntan bara
var 3,5 procent. Även om man nu höjer
räntesatsen från 3 till 4 1/4 procent, får
fiskarna större subvention från det allmännas
sida än under lågräntetiden.

Herr Berg berörde vidare förhållandena
i Norge, och det framgick, att man
där har bättre villkor. Men det är ju så
att varje land måste handla utifrån sina
egna förhållanden och måste jämföra en
medborgargrupp med andra grupper i
samma land. Om man nu jämför med
småindustrien och dess lånefonder så
finner man att det förslag som utskottsmajoriteten
här har stannat för, nämligen
bifall till Kungl. Maj:ts förslag, inte
ställer fiskarna i ett sämre läge än andra
medborgargrupper, som är i behov
av statligt stöd i olika hänseenden. Jag
vill även i sammanhanget säga att sedan
de lånegarantier, som herr Sigfrid Larsson
pekade på, har införts, tror jag att
man kommer att över lag få en högre
ränta, och det betyder givetvis en nackdel,
i varje fall ur vissa synpunkter.

Till herr Eskilsson vill jag säga beträffande
den med 2 betecknade rescr -

Ang. anslag till fiskerilånefonden, m. m.
vationen att vi har ansett alt om man
gör eftergifter när det gäller borgensförbindelserna,
så kommer det för hushållningssällskapen,
som huvudsakligen
har att svara för lånen, att uppstå större
risker. Hushållningssällskapen har ju
inga medel att täcka eventuella förluster.

Jag ser alltså saken så, att jag inte
tror att den föreslagna räntejusteringen
behöver uppfattas på det sättet att man
behandlar fiskarna illa eller vill ställa
dem i en särställning. Det gäller här
bara en följd av den väsentliga höjning
av räntesatserna som har skett under
den sista tiden.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! I motionerna I: 181 och
II: 228 har vi framhållit behovet av vidgade
kreditmöjligheter för fisket. Personligen
känner jag läget bäst vid upplandskusten.
Där ligger det så till att
fisket mer och mer måste räkna med att
flytta ut i djupare vatten. Det behövs
därför större farkoster och därmed ökat
kreditbehov.

Nu sägs det här att det finns två skäl
som talar emot det förslag vi har framfört.
Detta går ju ut på att vid sidan av
lånefonden även anlita garantilån som
en komplettering. Man säger för det
första att det är en besvärlig sak att ha
två låneformer. Vi motionärer drog oss
för alt begära ökning av fonden då vi
trodde att svårigheterna på den punkten
var större ur budgetsynpunkt. Vi ansåg
att eftersom pengarna behövdes kunde
vi försöka med garantilån.

För det andra hänvisar man till att
1954 års fiskeriutredning arbetar med
dessa spörsmål och att vi därför bör
vänta. Vi känner till delta, men vi menar
att just därför att denna utredning
arbetar vore det bra att vinna erfarenheter
av båda utvägarna. Man finge betrakta
det som ett provisorium, en försöksverksamhet
tills utredningen blev
klar.

Den första invändningen när man sä -

172

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Ang. anslag till fiskerilånefonden, m. m.
ger att det är besvärligt att använda två
system tycker jag för resten är märklig.
Det erinrar mig om historien om den
gamle ryttmästaren vid »de skånske»
som råkade ut för ett kvistigt problem,
när han skulle föra befäl över två man,
nämligen att hålla reda på flyglarna. Jag
tror att även detta problem för fiskets
del hade kunnat lösas med litet god
vilja.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de i motionerna I: 181 och II: 228
framställda yrkandena. Samtidigt ber
jag att få instämma i det yrkande om
bifall till reservationen nr 1 med avslag
på regeringens förslag om räntehöjning
som här har framställts.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord i korthet till herr Jonsson,
som såvitt jag fattade hans anförande
ville konstituera en så betydande skillnad
mellan de förhållanden som råder
för fisket i Sverige och i Norge, att det
var berättigat att norrmännen på det
sätt jag försökte skildra här ger så förhållandevis
mycket bättre stöd åt fisket
och dess utövare. Herr Jonsson säger,
att varje land måste bedöma dessa ting
efter sina speciella förhållanden, men
det är ju just detta jag ville påvisa genom
de exempel jag anförde.

För norrmännen betyder fisket mycket.
Det förstår de, och därför stöder
de fisket och försöker på allt sätt underlätta
verksamheten för näringens utövare.
Här i Sverige upptäcker man fiskets
betydelse för folkförsörjningen företrädesvis
under tider av krig och avspärrning.
Då om inte förr förstår man
att det är viktigt, att havets arbetare
tillför folkhushållet de fångster som man
kan ta ute på havet. När det sedan inträder
fredliga förhållanden och man
kan få sitt lystmäte på andra livsmedel,
då förgäter man fiskeflottornas och deras
besättningars insatser på samma sätt
som det finns en benägenhet att under
djupaste fredstid förgäta sjöfartens insatser.

Det var detta jag ville illustrera ge -

nom att anföra de i mitt tycke ganska
talande exemplen på hur förhållandevis
mycket generösare norska staten är.

Jag medger naturligtvis gärna — om
man nu skall gradera och värdera — att
fisket rent kvantitativt är av större betydelse
i Norge än i Sverige. Det är
självfallet, och jag har anfört siffror på
den saken också. Men realiter behöver
också vi fisket, och då skall vi mäta
med ungefär samma mått eller åtminstone
något så när försöka uppskatta vad
fiskarna gör på samma sätt i Sverige
som sker exempelvis i Norge.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag måste reagera en
smula mot herr Bergs sätt att dela upp
utskottsmajoriteten och reservanterna i
två läger och säga att vi i majoriteten
skulle vara på något sätt avogt inställda
emot fiskarna och inte vilja hjälpa dem.
Skillnaden mellan oss är ändå bara en
mindre sak.

Vilken annan medborgargrupp med
så litet antal medlemmar har ett särskilt
statligt verk inrättat för att tillvarataga
sina intressen? Vi försöker på
olika sätt, när det gäller prisregleringar
och sådant, att stödja fiskerinäringen
och fiskarna efter bästa förstånd. Att
säga att de är särskilt vanlottade i landet,
tror jag är felaktigt. Att vi skulle
upptäcka fiskarnas betydelse för folkhushållet
hara när det blir krig och sådant,
tycker jag är överord med hänsyn
till de faktiska förhållandena.

Jag vill fästa uppmärksamheten på en
sak, som jag glömde att säga förut. Om
vi nu antar reservanternas förslag måste
vi anvisa 240 000 kronor för att täcka
minskningen av räntan. Detta är alltså
även en ekonomisk sak, en anslagsfråga.

.lag vill, herr talman, alltjämt yrka bifall
till utskottets förslag, och jag vill
ännu en gång starkt understryka att
även vi i utskottsmajoriteten har sinne
för fiskarnas besvärligheter och vill
komma dem till hjälp. Jag tror att det
bara är en nyansskillnad mellan oss, om
det är någon skillnad alls i det hänseendet.
I varje fall är det inte den skillnad
som herr Berg sökt göra gällande.

Onsdagen den 29 april 1959 em.

Nr 14

173

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade lierr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående varje punkt av utskottets
i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan.

På särskilda propositioner bifölls till
en början vad utskottet i punkterna A 1
och A 2 hemställt.

I fråga om punkten A 3, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i nämnda punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att kammaren skulle
godkänna den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nord m. fl. begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22
punkten A 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Nord m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Nord och herr
Larsson, Sigfrid, begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst omröstningsapp-arat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 60;

Nej — 44.

Ang. anslag till fiskerilånefonden, m. m.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter gjordes i enlighet med de beträffande
punkten B förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:181 och 11:228;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen gjordes enligt de med avseende
å punkten C förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Eskilsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande nr
25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar,
m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckta motioner
angående generell hyreshöjning i saneringsmogna
eller utdömda fastigheter;

nr 22, i anledning av väckta motioner
om utredning angående näringsforskningen;
samt

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående riktlinjer för ungdomens etiska,
moraliska och sociala fostran, m. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens .skrivelser till Konungen:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde; -

174

Nr 14

Onsdagen den 29 april 1959 em.

nr 189 i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.; och

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 475, av herr Bergh, Ragnar, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa pensionsfrågor för statsanställda
m. fl.; samt

nr 476, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Jonasson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.48.

In fidem
K.-G. Lindelöiv

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

590753