FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:10)

RIKSDAGENS

....

Nr 10

PROTOKOLL

FÖRSTA KAMMAREN 1967

28 februari—1 aiars

Debatter m. in.

Tisdagen den 28 februari Sid.

Interpellationer:

av herr Lundström ang. förenklat förfarande vid handläggning

av trafikmål .......................................... 5

av herr Lundström ang. snatterier.......................... 8

Onsdagen den 1 mars

Om offentliga förhör i riksdagens utskott...................... 10

Måltidsraster vid arbetsplenum i riksdagen.................... 12

Vissa ändringar i kammarens ordningsstadga.................. 14

Anslag under andra huvudtiteln:

Lokala polisorganisationen ................................ 15

Om upprustning av kriminalvården ........................ 31

Fångvårdsanstalterna ...................................... 38

Skyddskonsulentorganisationen ............................ 40

Bidrag till politiska partier ................................ 40

Polishus .................................................. 42

Anslag under åttonde huvudtiteln:

Länsskolnämnderna ...................................... 46

Bidrag till Sveriges elevers centralorganisation .............. 62

Om statsbidrag till kommun för transport av rörelsehindrade

elever .................................................. 63

Om inrättande av ett gymnasium i Simrishamn .............. 65

Om statsbidrag till Göteborgs högre samskola................ 66

Om statsbidrag till Solviks folkhögskola .................... 67

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m. . . 71

Om översyn av lagstiftningen angående förtal.................. 72

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 10

Nr 10

Innehåll

Sid.

Om liöjning av de allmänna barnbidragen .................... 80

Om det inkomstprövade tillägget till studiebidrag.............. 88

Om indexreglering av studiestödet............................ 93

Om frivillig försäkring för tilläggssjukpenning vid barnsbörd i
vissa fall ................................................ 98

Sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande
fastighet........................................ 99

Om särskild styrelse för lappfonden .......................... 101

Interpellation av herr Kilsmo ang. författningsreformen ........ 103

Meddelande ang. enkel fråga av herr Wirtén ang. slutförandet av
utredning inom skolöverstyrelsen rörande rätt till besvär över
betygsättning ............................................ 103

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 1 mars

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, om ändrad ordning för
väckande av motioner .................................... 10

—• nr 15, ang. riksdagsledamöternas möjligheter att vinna tillträde
till utskottens sammanträden .............................. 10

— nr 16, om möjlighet för statsråd att deltaga i sammanträden

med riksdagens utskott .................................. 10

—- nr 17, om offentliga förhör i riksdagens utskott.............. 10

— nr 18, om särskilda åtgärder för tillkännagivande av yrkanden
som framställs först under överläggning i kammare...... 12

— nr 19, ang. besvarandet av interpellationer.................. 12

— nr 20, ang. anförandenas längd i frågedebatter.............. 12

—• nr 21, ang. måltidsraster vid arbetsplenum i riksdagen...... 12

Motion nr 707, ang. vissa ändringar i kammarens ordningsstadga 14

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifterna inom justitiedepartementets
verksamhetsområde ............................ 15

— nr 3, ang. utgifterna inom utrikesdepartementets verksamhetsområde
................................................ 40

— nr 8, ang. utgifterna inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
.............................................. 40

— nr 35, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond.......... 72

— nr 36, ang. försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna

fastigheter .............................................. 72

Första lagutskottets utlåtande nr 5, om gemensam beteckning för
chefsdomare i underrätt .................................. 72

— nr 7, om sänkning av myndighetsåldern.................... 72

— nr 8, om översändande av pass genom postverket............ 72

— nr 10, om översyn av lagstiftningen om förtal .............. 72

Innehåll

Nr 10

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3, om höjning av de allmänna
barnbidragen, m. m....................................... SO

— nr 4, om det inkomstprövade tillägget till studiebidrag, m. in. 88

—- nr 5, om höjning av studiebidrag, m. m................... 93

— nr 6, om frivillig försäkring för tilläggssjukpenning vid barnsbörd
i vissa fall.......................................... 98

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5, om skydd för enskild markägare
mot skadeverkningar av långvarigt provisoriskt byggnadsförbud
.............................................. 99

— nr 6, om viss ändring i lagen om sammanföring av samfälld
vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet in. in. 99

— nr 7, om särskild styrelse för lappfonden .................. 101

— nr 8, om höjning av maximihastigheten för fordon med släpvagn
.................................................... 102

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 3, om fria lördagar
för värnpliktiga .......................................... 102

Tisdagen den 28 februari 1967

Nr 10

Tisdagen den 28 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet för att såsom
ordförande leda EFTArs ministerrådsmöte
i Stockholm under tiden den
1—den 3 mars 1967.

Stockholm den 24 februari 1967

Gunnar Lange

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes, och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom civildepartementets
verksamhetsområde; och

nr 81, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1967/
68.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 80, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
16 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om
sparbanker.

Föredrogs Kungl. Maj ds skrivelse nr
29, angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, att första kammaren
ville besluta att vid sammanträde onsdagen
den 8 mars företaga val av tre
ombud i Europarådets rådgivande församling
jämte tre suppleanter för dem.

Detta förslag antogs.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 37, angående utbyggnad av systemet
med växtförädlingsavgifter, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 14—
21, statsutskottets utlåtanden nr 2, 3, 8,
35 och 36, första lagutskottets utlåtanden
nr 5, 7, 8 och 10, andra lagutskottets
utlåtanden nr 3—6, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 5—8 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 3.

Interpellation ang. förenklat förfarande
vid handläggning av trafikmål

Herr LUNDSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Undersökningar av
trafikbrottsligheten har visat att andelen
bagatellmål är mycket stor. Av
465 000 förseelser 1964 bestraffades
252 000 med parkeringsbot. Också inom
grupperna grövre trafikförseelser
var det egentligen nästan bara rattfyl -

Nr 10

Tisdagen den 28 februari 1967

Interpellation ang. förenklat förfarande vid handläggning av trafikmål

leribrotten som renderade frihetsstraff.
På utredningssidan inom polisen åstadkommer
bagatellbrotten stor arbetsbelastning.
Enligt uppgift kan i en del
storstäder dröjsmål med förhör på nästan
1 år av anmälda personer i vissa
fall inträffa. Också på åklagar- och
dömstolssidan medför anhopningen av
smärre trafikmål en kraftig belastning.
Redan i nuvarande situation torde åtgärder
därför böra vidtas i syfte att
förenkla förfarandet vid trafikförseelser,
särskilt om påföljden inte blir
strängare än böter. Med stor tillfredsställelse
har noterats de friska grepp
som tagits i detta syfte på senare år,
men det är otvivelaktigt ett stort allmänintresse
och en ur ekonomisk synpunkt
viktig angelägenhet att man går
vidare på den redan inslagna vägen.

Vid 1958 års B-riksdag väcktes motioner
från folkpartihåll om förenkling
av handläggning och utredning av bagatellbrott
och ringare förseelser för
att nå en större koncentration av de
rättsvårdande resurserna på den grövre
brottsligheten. I direktiven till den
sittande trafikmålskommittén hänvisades
bl. a. till dessa motioner. En rationalisering
ansågs enligt direktiven vara
nödvändig beträffande trafikmålen.
Också en rad andra utredningar sysslar
f. n. med frågor som gränsar till
problemet om ett enklare förfaringssätt
vid trafikmål.

Trafikmålskommittén framlade en
hel del förslag till förbättrade åtgärder
i sitt första betänkande (SOU 1963:
27). Ett av de förslag, som ännu inte
blivit genomfört, utgjordes av s. k.
stämningsf öreläggande. Tanken med
denna reform var att erkända mål av
lindrigare beskaffenhet skulle handläggas
enklare. Flertalet av dessa medförde
erfarenhetsmässigt blott dagsböter.
Meningen var, att en tilltalad
som erkänt förseelse, som straffas med
högst 6 månaders fängelse, skulle kunna
teckna godkännande på åklagarens
stämning till rätten, s. k. stämningsföreläggande,
när förseelsen i prakti -

ken endast renderade böter. Den påtecknade
stämningen skulle därefter
överprövas av ensamdomare, som fastställde
straffet, om åtalet befanns grundat
och påföljden motsvarade praxis.
Förenklingen skulle således ligga i en
utsträckning av ensamdomarkompetensen
vid erkända mål samt vissa rationaliseringsvinster
på åklagarsidan.
Man skulle vidare slippa det nu ganska
diskutabla systemet med s. k. massfullmakter,
då tjänstgörande vaktmästare
på rättens kansli fungerar som
»företrädare» för den tilltalade, vilken
erkänt gärningen. Vid Stockholms rådhusrätt
lär 19 000 åtal ha behandlats
på detta sätt under år 1966.

Den intensivare trafikövervakningen,
bilismens fortsatta expansion,
strängare trafikregler för gående, regelbundna
hastighetsbegränsningsperioder
samt inte minst övergången till
högertrafik hösten 1967 medför tillsammans,
att man på goda grunder
kan vänta en fortsatt ökning av belastningen
inom polisens utredningsavdelningar
och inom åklagar- och domstolsväsendet.
Enligt företagna undersökningar
var antalet trafikmål 1964 6 å
7 gånger så stort som 1950, vilket vittnar
om intensiteten i ökningstakten.
Förenklingar vid förfarandet i samband
med trafikmål är därför inte tillräckliga
åtgärder för att förhindra en
fortsatt ökning av arbetsbelastningen
inom berörda organ. Också möjligheter
till snabbehandling av trafikförseelser
bör föreligga.

Det bör bl. a. övervägas, om man
skulle kunna rationalisera den rättsliga
behandlingen ytterligare, t. ex. så
att man som i vissa länder hade rättsinstanser,
som följde med vid trafikövervakningen
och dömde på platsen.
En annan möjlighet vore att upprätta
jourhavande åklagare och jourhavande
domstolar, som dömde utan dröjsmål.
Vinsten skulle bestå i snabbare förfarande.
Skrivna protokoll kunde bytas
ut mot bandupptagningar etc. Frågan
om införskaffande av straffregisterut -

Tisdagen den 28 februari 1967

Nr 10

Interpellation ang. förenklat förfarande vid handläggning av trafikmål

drag skulle kunna lösas genom att det
lämnades åt åklagaren att pröva, om
upplysningar från registren skulle behövas
i de särskilda fallen. Dagsbotsproblemen
kan lösas på två sätt. Dels
kan man under expeditionstid få uppgifter
direkt från skattemyndigheter
och folkbokföring till bedömning av
inkomst- och försörjningsbörda, så att
boten kunde bestämmas. Dels kan man
tänka sig, att blott antalet dagsböter
bestämdes, medan botens belopp —-med klagomöjlighet endast mot beloppet
sedan antalet dagsböter godkänts
— expedierades och delgavs den bötfällde
senare. Även ett system med s. k.
fasta böter kan man tänka sig.

I detta sammanhang bör även en råd
följdfrågor tas upp till behandling.
Möjlighet kan övervägas att justera
strafflatituderna inom särskilt trafikbrottslagen,
så att en eventuell reform
om stämningsföreläggande m. m. kan
utnyttjas till fullo. Vårdslöshetsbrottet
borde delas upp ytterligare, t. ex. så
att »grov vårdslöshet» hamnade inom
6-månadersmarginalen och ett strängare
straff reserverades för »uppenbar
likgiltighet för andra människors liv».
Detsamma kan tänkas beträffande smitningsfallen.

Som en väg att i enklare mål underlätta
arbetet inom domstolen kan även
tänkas införandet av det i tvistemål
använda systemet med vadeanmälan.
Om tidsfristen härför sattes t. ex. till
3 dagar skulle, där sådan anmälan ej
inkom, domen stå fast. Detta skulle
medföra en betydande lättnad och tidsvinst
i fråga om domskrivningen.

Det förenklade bagatellmålsförfarande
som jag här pekat på, behöver givetvis
icke avse endast trafikmål utan
kan verka över hela linjen, t. ex. i fråga
om snatterierna, butiksstölder i varuhus
etc. Enklare checkbedrägerier
hör också hit. Otvivelaktigt är dock
trafikmålsbelastningen det fält, där de
största behandlingsvinsterna är att
hämta.

Bland ansvariga myndigheter torde
allmänt den uppfattningen råda, att något
nu måste göras för att minska arbetsbelastningen
till följd av det ökande
antalet trafikmål. En reform får inte
låta vänta på sig länge. Det som
snabbast torde leda till resultat är införandet
av s. k. stämningsföreläggande,
som även ur rättssäkerhetssynpunkt
har den fördelen att en överprövning
av straffmätning sker från domares
sida.

Med hänvisning till vad här anförts
hemställer jag om första kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framställa
följande frågor:

1. Vill statsrådet medverka till alt
trafikmålskommitténs förslag om s. k.
stämningsföreläggande införs i syfte
att förenkla förfarandet vid trafikmål?

2. Är statsrådet beredd pröva förslaget
om en snabbehandling av trafikmål,
exempelvis genom införandet av
rättsinstanser som följde med vid trafikövervakningen
och dömde på platsen
eller genom att upprätta jourhavande
åklagare och domstolar?

3. Vill statsrådet medverka till att
strafflatituderna inom särskilt trafikbrottslagen
justeras så att en eventuell
reform om stämningsföreläggande
m. m. kan utnyttjas till fullo?

4. Om statsrådet inte anser sig kunna
vidta omedelbara förenklande åtgärder
i enlighet med förslagen i frågorna
1—3, vill statsrådet då medverka
till att förslagen blir föremål för
närmare granskning inom ramen för
sittande utredningar?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Nr 10

Tisdagen den 28 februari 1967

Interpellation ang. snatterier

Herr LUNDSTRÖM (fp) fick ånyo
ordet och yttrade:

Herr talman! ökningen av de grövre
våldsbrotten under senare år utgör ett
så allvarligt rättssäkerhetsproblem, att
det av naturliga skäl ägnats största
uppmärksamhet i den offentliga debatten.
Mindre uppmärksamhet har ökningen
av de små förmögenhetsbrotten
väckt. Småstölder och snatterier rapporteras
i sådan omfattning, att polisens
resurser ofta blir mycket hårt ansträngda.

En speciell typ av dylika förseelser
är en direkt följd av utvecklingen med
kedjor av varuhus och dessa affärers
moderna och lättåtkomliga exposition
av begärliga varor. Varuhustillgreppen
uppvisar en vid variation beträffande
såväl de skyldigas ålder som förseelsens
omfång, från tonåringar till folkpensionärer,
från den i pressen nyligen
omskrivna förbjudna frukten i
form av ett äpple till mannen som promenerade
ut ur varuhuset iförd en stulen
överrock, där prislappen alltjämt
hängde kvar på ryggen. Till polismyndigheten
anmäldes under 1965 3 854 sådana
butikstillgrepp. Antalet tillgrepp
är avsevärt större, beroende på att endast
en del av brotten blir polisanmälda.
AB Butikskontroll, ett privat företag,
redovisade 1965 8 504 ingripanden
mot varuhustjuvar m. fl. År 1966 var
antalet ingripanden 10 093; hur många
av dessa som polisanmälts är ännu ej
statistiskt klart. De kostnader, som
samhället årligen måste lägga ned på
polis och domstol för dessa brott, måste
uppgå till mycket stora belopp. Alla
skäl, sociala som ekonomiska, torde
föreligga att närmare undersöka vad
som kan göras för att åtminstone i någon
mån komma till rätta med problemet.

Frågan berör både affärsföretagen
och samhället. Visserligen håller sig
företagen med kontrollanter, som skall
vaka över varorna. Men bevakningens
biverkan, att också avhålla den even -

tuellt frestade från brott, är tydligen
icke så stor som önskvärt är. Man kunde
t. ex. tänka sig att varuhuskontrollanten,
då denne befinner sig vid kassan,
när kunden betalar, kunde påminna
om betalning även för paket i fickan
eller i handväskan. Skedde detta,
skulle sannolikt ett stort antal brott
förbli ofullbordade och polis och domstolar
besparas några tusen bagatellmål.

Från samhällets sida borde i första
hand rekommendationer ges för varuhusens
egen bevakning av varorna. Det
kan tänkas i fråga om varornas exposition,
särskilt när det gäller de begärligaste,
men också genom en effektiv
och för kunden helt öppen bevakning.
På sina håll i utlandet ser man TYkamerorna
oavbrutet svepa över lokalen,
och varje kund är därigenom och
genom tydliga anslag vid entréerna
medveten om en ständig och noggrann
övervakning av varorna.

Vad rättsväsendet beträffar kan man
f. ö. ifrågasätta dels huruvida vilken
struntsak som helst skall behöva bli
föremål för domstolsprövning, när förseelsen
erkänns, dels om inte sådana
bagatellmål skulle kunna handläggas
enklare vid polis- och åklagarutredning.
I varje fall synes den besparingen
kunna göras, att småtillgrepp för
några få kronors värde handläggs utan
nämnd vid domstol, om målet är sådant
att annan påföljd än böter ej bör
ifrågasättas. Rättssäkerheten torde kunna
uthärda en sådan förenkling.

I en interpellation tidigare denna dag
(en kopia fogas här som bilaga) har
jag riktat vissa frågor till justitieministern
rörande behandlingen av brott mot
trafikbestämmelserna. Därvid har berörts
möjligheten att på olika sätt förenkla
förfarandet vid trafikmål. Vad
i detta hänseende anförts, borde i tilllämpliga
delar kunna övervägas även
för andra bagatellförseelser än vissa
trafikförseelser, t. ex. för snatterier
och småstölder från varuhusen, enklare
checkbedrägerier o. d. En inventering
och justering av strafflatituder -

Tisdagen den 28 februari 1907

Nr 10

na så att förenklingar av bagatellmålsförfarandet
till fullo kan utnyttjas, bör
också ingå som ett led i reformarbetet.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få rikta följande
fråga:

Har statsrådet för avsikt att vidtaga
några åtgärder varigenom problemen
rörande kundsnatterier och småstölder
från varuhus o. d. göres till föremål
för utredning, syftande dels till att
överväga rekommendationer för varuhus
att under affärstid upprätta effektiv
och synlig övervakning av exponerade
varor, dels också till att utreda
möjligheterna till ett så långt som möjligt
förenklat förfarande vid polisutredning
och bestraffning, i synnerhet
vid erkända bagatellmål av nyssnämnda
slag?

Även denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 707, av herr Pettersson, Georg,
m. fl., angående vissa ändringar i kammarens
ordningsstadga;

nr 708, av herr Brundin in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
30, med förslag om kapitaltillskott till
Uddevallavarvet aktiebolag;

Interpellation ang. snatterier
nr 709, av herr Stefanson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
30, med förslag om kapitaltillskott till
Uddevallavarvet aktiebolag;

nr 710, av herr Sundin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
30, med förslag om kapitaltillskott till
Uddevallavarvet aktiebolag;

nr 711, av herrar Brundin och
Strandberg, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 31, med förslag
till förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623); samt

nr 712, av herr Sundin, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 31, med
förslag till förordning om ändring i
taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623).

På framställning av herr talmannen
beslöts att den i dag bordlagda motionen
nr 707 skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
uppföras näst efter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.07.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Onsdagen den 1 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 21 nästlidne
februari.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 708—710 till statsutskottet
samt

motionerna nr 711 och 712 till bevillningsutskottet.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av motioner om
ändrad ordning för väckande av motioner; nr

15, i anledning av motioner angående
riksdagsledamöternas möjligheter
att vinna tillträde till utskottens sammanträden;
och

nr 16, i anledning av motion om möjlighet
för statsråd att deltaga i sammanträden
med riksdagens utskott.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Om offentliga förhör i riksdagens
utskott

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av motioner
om offentliga förhör i riksdagens
utskott.

I de likalydande motionerna nr 186 i
första kammaren av herrar Ahlmark och
Fålldin samt nr 243 i andra kammaren
av herr Ullsten och herr Gustavsson
i Alvesta hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa
om sådana åtgärder, att den nu
arbetande grundlagberedningen komme
att utreda förutsättningarna för regler

om rätt till offentliga utskottsförhör
(»hearings») i riksdagen.

Samma önskemål bade även framförts
i motionen nr 476 i andra kammaren
av herr Krönmark.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna

1) I: 186 och II: 243; samt

2) II: 476, i vad den icke behandlats
i utskottets utlåtande nr 16,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det är i varje demokrati
viktigt att vara beredd att se över
parlamentets arbetsformer. Gör man
inte det, så riskerar man att otidsenliga
principer bevaras alltför länge och
att angelägna reformer skjuts upp till
en oviss framtid.

Jag tror att den ständiga slutenheten
vid den svenska riksdagens utskottssammanträden
kan vara en sådan princip
som börjar bli förlegad och att
rätt till offentliga utskottssammanträden
kan visa sig vara en reform med
betydande positiva värden. Det innebär
inte att jag tror att utskottssammanträdena
som regel bör vara öppna
—- tvärtom kommer säkert alltid det
övervägande antalet överläggningar att
ske innanför stängda dörrar. Det betyder
därför inte heller att de nuvarande
möjligheterna att få information av
mer konfidentiell natur skulle beskäras
— utfrågningar vid slutna sammanträden
blir självfallet också i framtiden
en del av utskottens arbete. Vidare
tror jag inte alls att rätten till
offentliga utfrågningar är problemfri
— tvärtom tar vår motion upp flera
svårigheter som måste belysas och lösas
innan man kan ta ställning till en

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

eventuell reform i den här riktningen.
Och vi kräver slutligen inte på något
sätt att riksdagen nu skall ha en bestämd
mening i saken —■ men däremot
uppdra till regeringen att låta grundlagberedningen
se över frågan i samband
med den stora författningsrevisionen.

Däremot tror vi som står bakom motion
I: 186 och II: 243 att möjligheten
till offentliga s. k. hearings av amerikansk
eller annan modell skulle kunna
stärka utskottens och riksdagens ställning
i framtiden. För några av de stora
konstitutionella frågorna är ju: Hur
skall riksdagsmännen kunna effektivt
kontrollera regeringens arbete? Hur
skall man kunna få insyn i statsförvaltningens
uppgifter och svårigheter? Hur
skall man kunna få ytterligare belyst
de fria organisationernas och vissa enskildas
synpunkter på regeringsförslagen?
Och framför allt: Hur skall det
man finner i det arbetet snabbt föras ut
till allmänheten och berika den offentliga
debatten?

Jag tror inte ett ögonblick att offentliga
utskottsförhör — jag är ledsen
att det inte finns något bättre svenskt
ord för engelskans »hearing» —• är någon
patentlösning som klarar alla problem.
Men jag tror att det skulle vara
ett komplement till andra kontrollvägar
och därmed öka riksdagens handlingsmöjligheter.

Låt mig ta ett exempel ur den politiska
verkligheten i Sverige i dag för
att skissartat visa hur det skulle kunna
fungera.

Om någon månad skall riksdagen börja
behandla en proposition om inrättandet
av en statlig investeringsbank.
Det är en mycket viktig fråga med
stora konsekvenser för framtiden. Man
kan tänka sig att det utskott, till vilket
propositionen remitteras, säger sig att
ett antal offentliga utfrågningar vore
ett utmärkt medel att höja intresset för
riksdagens behandling av förslaget och
därmed för den ekonomiska debatten i
stort.

Om offentliga förhör i riksdagens utskott

Man skulle t. ex. kunna inkalla det
ansvariga statsrådet för att ge honom
tillfälle att besvara kompletterande frågor
om hur banken är tänkt att arbeta,
hur den skall konkurrera med andra
kreditinstitut, hur räntabilitetsbedömningarna
skall göras, var regeringens
inflytande kommer in i bankens verksamhet,
hur och när idén till banken
föddes, på vilket sätt affärsbankerna
misslyckats med delar av sin kreditgivning,
hur mycket av AP-fonderna
som skall slussas vidare till näringslivet
via banken, o. s. v. Man skulle sedan
på liknande sätt kunna be ledande
företrädare för affärsbankerna och näringslivet
att infinna sig för att precisera
sin syn på hur kapitalmarknaden
bör fungera i framtiden.

Man ger alltså riksdagsmännen från
både oppositionen och regeringspartiet
i det här utskottet chansen att ta
upp oklarheter i propositionen, motionerna
och remissyttrandena och kan
tvinga fram argument och fakta bakom
vissa mera lösa påståenden —- och
kanske ibland finna att sådana fakta
saknas. Och allt detta skulle ske i en
sådan utfrågningsform inför offentligheten
där det är mycket svårare än i
t. ex. en vanlig riksdagsdebatt att
slingra sig undan en besvärlig fråga eller
med debattgrepp täcka över luckor
i resonemanget. Offentliga utskottsförhör
som komplement till utskottets vanliga
slutna överläggningar skulle alltså
i det här fallet kunna få den effekten
att debatten om den statliga investeringsbanken
fördjupades och att vissa
problem blev mycket bättre belysta.

Det är därför ledsamt att konstitutionsutskottet
i sin extremt korta motivering
inte tror att sådana här utfrågningar
skulle kunna vara till fördel
för riksdagens arbete. Det borde ju
i stället finnas anledning att låta grundlagberedningen
pröva förslaget och se
hur man kan klara svårigheterna. Det
vill inte konstitutionsutskottet i år —
men, herr talman, jag skulle tro att utskottet
kanske redan nästa år kommer

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Ang. måltidsraster vid arbetsplenum i riksdagen

att ges chansen att ompröva sin nuva- och middagsraster under arbetsplena i
rande negativa hållning. kamrarna.

Häri instämde herr Fålldin (ep).

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av motioner om
särskilda åtgärder för tillkännagivande
av yrkanden som framställs först under
överläggning i kammare;

nr 19, i anledning av motion angående
besvarandet av interpellationer; och
nr 20, i anledning av motion om intagande
i riksdagsstadgan av föreskrifter
om anförandenas längd i frågedebatter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. måltidsraster vid arbetsplenum
i riksdagen

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av motioner
angående måltidsraster vid arbetsplenum
i riksdagen.

Till gemensam behandling hade konstitutionsutskottet
förehaft:

1) de likalydande motionerna nr 261
i första kammaren av herrar Iijorth och
Paul Jansson, samt nr 336 i andra kammaren
av fru Thunvall och herr Lundmark,
vari hemställts, att riksdagen
måtte uppdraga till talmanskonferensen
att utreda frågan om lunchrast vid arbetsplenum;
ävensom

2) motionen nr 473 i första kammaren
av fru Segerstedt Wiberg och herr
Ernulf, vari anhållits, att i riksdagsstadgan
måtte intagas regler om lunch -

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna

1) 1:261 och 11:336; samt

2) I: 473

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av fru Segerstedt
Wiberg och fru Thunvall, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Ofta framhålls det i
denna kammare, att vi lever i förändringens
värld och tid. Vi får inte tveka
att fatta beslut som på ett ganska avgörande
sätt ingriper i människornas
vanor och bruk. Vi gör det efter större
eller längre debatter även om vi
understundom är medvetna om att det
är nödvändigt att inte debattera för
mycket. En alltför yvig debatt skulle
i stället för att stimulera kunna ta död
på det politiska intresset.

Men när vi kommer till våra egna
vardagsvanor, från debatterna om de
stora förändringarna, herr talman, då
blir svårigheterna att åstadkomma ändringar
minst sagt påfallande. År 1933
försökte några ledamöter att få infört
en ordning som skulle medföra en
lunchpaus i riksdagen, eftersom man
på andra håll hade genomfört denna
reform. Ingen förvånas väl över att det
första försöket misslyckades. Men kanske
hade man väntat sig, att då en representant
för högern, och ingalunda
någon av de mera radikala inom detta
parti, nämligen herr Nils Herlitz, år
1943 talade för införande av en lunchpaus,
förslaget skulle vinna ett visst
gehör. Herr Herlitz sade att han hade
tyckt sig observera, att »den gällande
ordningen var hinderlig för kamrarnas
arbete och att det skadade riksdagens
anseende» att man höll fast vid »arbetsvanor,
som helt visst i äldre tid

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

Ang. måltidsraster vid arbetsplenum i riksdagen

voro lämpliga, men som numera avsevärt
förringa riksdagsarbetets effektivitet».

Konstitutionsutskottet avslog denna
djärva begäran, men beslöt samtidigt
att en översyn skulle företagas av riksdagens
arbetsformer. Tillkallade sakkunniga
hade tydligen en viss sympati
för förslaget och hade allvarliga överläggningar
i ämnet med talmännen.
Men under överläggningarna framkom
att gemensamma lunchraster -—• om än
vid olika tider för de båda kamrarna
— »ingav starka betänkligheter» och
detta trots att de sakkunniga fann att
en lunchrast skulle innebära »en beaktansvärd
rationaliseringsåtgärd».

År 1946 lade de sakkunniga fram ett
förslag om arbetsformerna, som var så
djärvt att om den ändringen infördes
skulle automatiskt en lunchpaus följa.
Givetvis förstår man hur det gick med
det förslaget. År 1948, när ett särskilt
utskott tog ställning till riksdagens arbetsformer,
förbigick man också förslaget
med en talande tystnad.

Författningsutredningen, som hade
många djärva uppslag, hyste också
sympatier för tanken på en lunchpaus
men fann att det praktiska genomförandet
vållade svårigheter.

Ingen förvånas väl efter denna hastiga
återblick över att konstitutionsutskottet
nu tvekar. Utskottet säger, att
oavsett vilken åsikt man kan ha i själva
sakfrågan, finner utskottet att då en
ändring av kammarsystemet kan komma
att genomföras om några få år bör
inte nu en sådan ändring som motionärerna
förordar införas. Man får nästan
det intrycket, att utskottets majoritet
fruktar för att om man tillmötesgår
kraven i motionerna om en lunchpaus
—- för att inte tala om den motion
som har på sitt program barservering
— skulle kanske hela författningsreformen
komma i farozonen.

För att inte vålla ett alltför stort rabalder
har vi skamsna motionärer i utskottet
nöjt oss med blanka reservationer,
väl medvetna om att våra för -

slag ännu inte kan vinna gehör och att
tiden inte är mogen. Vi får trösta oss
med att motionerna avslås tidigt på
dagen och hoppas att vårt förslag inte
kommer att verka störande, när en
eventuell TV-kamera sveper över tomma
bänkar, medan ledamöterna om en
stund sysslar med det som andra brukar
kalla »intagande av lunch».

Herr HJORTH (s):

Herr talman! I min enfald trodde jag
att denna lilla praktiska fråga om arbetsordningen
för kamrarnas sammanträden
skulle vara tämligen enkel att
lösa. Nu säger i stället det mäktiga konstitutionsutskottet
i sitt utlåtande, att
den tillhör de vanskligaste frågorna.
Man hängiver sig i övrigt inte åt något
direkt tyckande på de få raderna,
utan vill invänta författningsreformen.
Det är klart att det går att vänta några
år till. Frågan aktualiserades första
gången år 1930, och det kunde ju vara
ett värdigt 40-årsjubileum att 1970 besluta
i den av motionärerna önskade
riktningen.

Av reciten framgår också att professor
Herlitz i sin motion år 1943, som
fru Segerstedt Wiberg redan erinrat
om, ansåg det vara »till men för riksdagens
anseende, att den bibehåller arbetsvanor,
som helt visst i äldre tid
voro lämpliga, men som numera avsevärt
förringa riksdagsarbetets effektivitet».
Hans uppfattning har stått sig
genom åren och ytterligare markerats
av den nyhetsbevakning av riksdagsarbetet
som numera sker i massmedia.

Jag tillät mig kritisera kritiken mot
frånvarofrekvensen i kamrarna i årets
remissdebatt och ansåg den vara betydligt
överdriven. Samtidigt framhöll
jag dock, att riksdagen genom införande
av lunchuppehåll kunde bidra till
en ökad närvaro under vanlig lunchtid.
Av utskottsutlåtandet framgår att
ett avbrott för lunch anses medföra
stora praktiska svårigheter. Dessa svårigheter
kan väl inte vara värre än i

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Ang. vissa ändringar i kammarens ordningsstadga

fråga om middagsuppehållet och några
direkta svårigheter har detta, efter vad
jag kan förstå, inte erbjudit.

.lag har svårt att förstå att det varken
nu eller tidigare funnits någon
mera allmän vilja att försöka lösa den
här frågan. Tänk om vid kommunala
sammanträden eller vid olika slag av
konferenser och debatter ledamöterna
och mötesdeltagarna skulle gå ut och
äta lunch, medan den stackars talaren
skulle fortsätta sitt anförande inför
tomma bänkar. Det vore otänkbart,
men här i riksdagen, där för landet
viktiga lag- och anslagsfrågor avhandlas,
anses det vara på sin plats
med en sådan ordning. Det är naturligtvis
orimligt att ledamöterna hela
dagen, från klockan 10.00 till 17.00,
troget skall sitta och lyssna i bänkarna.
Dels blir det tröttsamt och dels är
det nödvändigt med litet mat ibland.
Men att mitt under pågående arbete slå
sig ner vid lunchborden i riksdagsrestaurangen
och troget invänta beställning,
servering och slutligen betalning,
är i mitt tycke nonchalant mot
riksdagsarbetet som sådant. Det borde
kunna ordnas på ett bättre, snabbare
och mindre stötande sätt.

Våra motioner, 1:261 och 11:336, är
integrerade med motionerna 1:340 och
II: 428, där vi föreslår utredning om införande
av barservering i riksdagsrestaurangen.
Enligt vad jag från säker källa
erfarit har bankoutskottet avslagit
motionen i fråga, vilket tyder på att någon
reformering av riksdagens arbetsformer
inte är att emotse vid denna
riksdag. Annars skulle en självservering
kunna förkorta lunchrasten, vilket ju
vore ett framsteg. Det bästa vore en
kombination av de båda förslagen, men
motståndet är märkligt nog ganska
kompakt.

De rådande förhållandena torde nog
i alla fall ganska snart tvinga fram en
lösning i endera riktningen. Med litet
god vilja kunde kanske båda kamrarna
och även utskotten under hand
komma överens om skilda mattider.

Men det är kanske, herr talman, ett
önsketänkande.

I detta anförande instämde herr Jansson,
Paul, (s).

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Riksdagens arbetstider
har varit föremål för stor uppmärksamhet
under år som gått. Jag kan också
nämna att i den grundlagberedning
som nu arbetar har man också uppfattat
frågan om riksdagens arbetstider
som ett problem. Att inför det som man
nu hoppas förestår företa några ändringar,
har utskottet ansett vara att
föregripa grundlagberedningens arbete.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Ang. vissa ändringar i kammarens
ordningsstadga

Föredrogs den av herr Pettersson,
Georg, m. fl. väckta motionen, nr 707,
angående vissa ändringar i kammarens
ordningsstadga.

I denna motion hade hemställts, att
kammaren måtte besluta de ändringar i
sin ordningsstadga, vartill förslag framlagts
i bilagor till konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 14, nr 18 och nr 20
vid innevarande riksdag.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Jag hemställer, att denna
motion måtte tas upp till avgörande
vid detta plenum utan att först remitteras
till utskott. Om kammaren bifaller
detta, hemställer jag om bifall till
det yrkande som motionen innehåller.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, anförde herr talmannen,
att med anledning av herr Georg Pet -

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

terssons yrkande propositioner komme
att framställas först beträffande frågan
om ärendet nu skulle företagas till avgörande
samt därefter, om kammaren
ville behandla ärendet vid detta sammanträde
i sakfrågan.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att frågan nu skulle upptagas till
behandling.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad i motionen hemställts.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Anslag till lokala polisorganisationen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lokala polisorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 456,2 miljoner
kronor, därav 105 miljoner kronor att
avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlén m. fl. (I: 206) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:265), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära,
att rikspolisstyrelsen måtte få i uppdrag
att uppgöra en treårsplan för personalupprustning
av polisen och att förslag
på grundval av denna plan måtte
föreläggas nästa års riksdag;

Anslag till lokala polisorganisationen

b) anvisa medel för inrättande av 50
polistjänster utöver vad som föreslagits
av Kungl. Maj:t att fördelas mellan trafiksektionerna,
övervakningssektionerna
och utredningssektionerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö och i anledning
därav till Lokala polisorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1967/68
anvisa ett i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag med 1,3 miljon kronor
förhöjt förslagsanslag av 457,5 miljoner
kronor, varav 105 miljoner kronor att
avräknas mot automobilskattemedlen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hiibinette in. fl. (1:282) och den
andra inom andra kammaren av herr
Wennerfors in. fl. (11:371);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Holmberg m. fl. (I: 402) och
den andra inom andra kammaren av
herr Bohman m. fl. (11:504), i vilka
motioner, såvitt nu vore i fråga, föreslagits
att riksdagen skulle besluta att
till Lokala polisorganisationen: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
förslagsanslag av 460,2 miljoner kronor,
varav 90 miljoner kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till

Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 206 och II: 265
samt I: 402 och II: 504, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Lokala
polisorganisationen: Avlöningar för

budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 456 200 000 kronor, varav
105 000 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen;

II. att motionerna 1:206 och 11:265,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 282 och II: 371
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Anslag till lokala polisorganisationen

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser, Ottosson, Per
Jacobsson, Edström, Strandberg, NilsEric
Gustafsson, Harald Pettersson,
Bohman, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå, Nilsson i Tvärålund
och Mundebo samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom motionerna I:
206 och II: 265 samt I: 402 och II: 504,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Lokala polisorganisationen: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 458 800 000 kronor,
varav 105 000 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen;

b) av herrar Kaijser, Ottosson, Per
Jacobsson, Edström, Strandberg, NilsEric
Gustafsson, Harald Pettersson,
Bohman, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå, Nilsson i Tvärålund
och Mundebo samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
I: 206 och II: 265, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att rikspolisstyrelsen måtte få i uppdrag
att uppgöra en treårsplan för personalupprustning
av polisen och att förslag
på grundval av denna plan måtte
föreläggas nästa års riksdag.

Herr talmannen yttrade, att överläggningen
vid denna punkt jämväl finge
omfatta punkten 22 i utlåtandet. Eventuella
yrkanden i anledning av sistnämnda
punkt skulle dock, fortsatte
herr talmannen, framställas först efter
det jämväl denna punkt föredragits.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Vid denna punkt finns
fogade två reservationer. Den ena avser
en personalökning och den andra

planeringen av personalökningen på
lång sikt.

I den första reservationen begär man
en ökning av antalet polistjänster med
100 och därtill en ökning av biträdespersonalen
med 25 utöver den ökning
departementschefen begär. Han begär
sammanlagt 250 tjänster, varav 197
egentliga polismannatjänster. Det kan
förefalla ganska mycket, men svarar
endast mot arbetstidsförkortningen under
ett halvt år. För helt år beräknas
arbetstidsförkortningen svara mot 390
tjänster. Departementschefens förslag
innebär sålunda i själva verket inte någon
reell ökning.

Man kan på olika sätt få en uppfattning
om hur den av departementschefen
begärda ökningen står i relation till
behovet. 1965—1966 fullgjordes inom
polisverket cirka 2 miljoner övertidstimmar.
Bara det svarar mot ungefär
1 000 tjänster och kostade ungefär 25
miljoner kronor. Den lokala polisorganisationen
har begärt en ökning av antalet
tjänster med 2 864. Länsstyrelserna
reducerade det antalet till 2 785.
Rikspolisstyrelsen föreslog 969, därav
708 egentliga polismannatjänster. Departementschefen
har, som redan sagts
föreslagit 250, därav 197 egentliga polismannatjänster.

För dem som har att svara för ordningen
och för medborgarnas trygghet,
för trafikövervakningen och för utredningar
av brott måste det vara föga stimulerande
att se sina önskemål tillgodosedda
i så ringa utsträckning —
inte ens en tiondel av vad de lokala
myndigheterna begärt har bifallits.

Departementschefen gör i propositionen
inte någon lokal fördelning av
tjänsterna. Han anser att Kungl. Maj:t
bör få bestämma var de nya tjänsterna
skall placeras. Vi tycker det är riktigt.
Vi menar att så skall ske även med de
ytterligare tjänster som vi föreslår inrättade,
varvid vi naturligtvis räknar
med att de bör placeras där behovet är
störst.

Jag vill anföra ytterligare några siff -

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

ror. I Stockholm har man begärt 398
nya tjänster. Rikspolisstyrelsen föreslog
184, varav 169 egentliga polismannatjänster.
I Göteborg begärde man 223
nya tjänster. Rikspolisen föreslog 123,
varav 66 egentliga polismannatjänster.

1 Malmö begärde man 99 nya tjänster.
Rikspolisstyrelsen tillstyrkte 43, varav
30 egentliga polismannatjänster. I landet
i övrigt har man begärt sammanlagt

2 144 nya tjänster. Länsstyrelserna tillstyrkte
2 065. Rikspolisstyrelsen begärde
619, varav 443 egentliga polismannatjänster.

Allt detta belyser hur kraftigt redan
rikspolisstyrelsen beskar vad som lokalt
hade begärts. Mot dessa siffror verkar
ju departementschefens ökning närmast
ynklig: 60 för övervakningsverksamhet,
17 för skyddsverksamhet, 40
för trafikövervakning, 60 för utredningsverksamhet
och 20 för vikariatsoch
förstärkningsverksamhet över hela
landet.

Det är klart att vissa rationaliseringar
har gjorts och att viss utrustning
medfört, att man på skilda områden
har kunnat minska behovet av personal.
En sådan anordning är ju den helikopterutrustning
som har begärts. Såvitt
jag kan förstå är det dock i alla fall
bara en del av vad rikspolisstyrelsen
har önskat som har föreslagits i statsverkspropositionen.

TV-övervakning av vissa trafikleder
kan reducera behovet av polispersonal
där. Utskottsavdelningen har haft tillfälle
att studera TY-övervakningen på
centralstationen, och vi förstår att en
sådan övervakning i hög grad kan
minska personalbehovet på denna plats.

1 vår motion framhålles också att
arbetskraften bör utnyttjas så rationellt
som möjligt och att polisens arbetskraft
— det gäller naturligtvis alldeles
särskilt dess kvalificerade arbetskraft
— bör inriktas på väsentliga frågor. Vi
har ett intryck av att en del av arbetstiden
för närvarande åtgår till utredning
av bagatellbrott, där tidsåtgång 2

Första kammarens protokoll 1967. Nr 10

Anslag till lokala polisorganisationen
en för utredningen inte står i proportion
till det som tillgripits eller skadats.
Man bör enligt vår mening syfta till att
polisen får möjligheter att förenkla utredningsförfarandet
i vissa fall.

Alla sådana åtgärder räcker emellertid
inte i nuvarande läge. Brottslighetens
utveckling visar enligt propositionen
inte samma stegringstendens under
de allra senaste åren som tidigare. Det
är ju möjligt att så är fallet, om man
ser över hela landet, men det tycks inte
gälla i Stockholm. Om man ser på siffrorna
i propositionen, finner man att
inte heller uppklaringsprocenten visar
någon som helst förbättring. Jag har
fullt klart för mig, att siffrorna rörande
uppklaringsprocenten bör tolkas
med försiktighet, men kan man följa
dem år efter år, borde man ju kunna
dra vissa slutsatser. Av de siffror som
lämnas i statsverkspropositionen kan
man inte utläsa någon trend, som visar
en förbättring.

Herr talman! Det är tre omständigheter
som är aktuella nu och som för
mig är av den största betydelse vid bedömandet
av denna fråga. En av dem
är brottslighetens utveckling. Den belyses
inte enbart av de siffror som jag
nyss har antytt. Den framgår även —
och kanske än mer — av de kriminella
elementens ändrade attityd gentemot
polismakten. På den senaste tiden har
det skett flera polismord, vilka har
upprört oss alla, men även om det inte
går så långt som till mord, är polismisshandel
inte någon ovanlighet. Allt detta
gör att man måste sätta in mycket större
polisstyrkor än tidigare för att komma
till rätta med problemen. Hänsynslösheten
gentemot polisen har omvittnats
inför utskottsavdelningen av rikspolischefen
och polismästaren i Stockholm
liksom även av representanter för
den lokala polisorganisationen i huvudstaden.

Jag har i min hand en promemoria
från polismästaren i Stockholm från
november månad förra året. Den bely -

Onsdagen den 1 mars 1967

18 Nr 10

Anslag till lokala polisorganisationen
ser förhållandena i huvudstaden. Det
skulle egentligen vara av intresse att
läsa in en del av den i kammarens protokoll.
Jag skall dock inte göra det.
Promemorian belyser de bekymmer som
den har som skall svara för ordningen
och den personliga tryggheten i huvudstaden.
Utskottsavdelningen, som
har försökt skaffa sig en så god information
som möjligt, har med stor uppskattning
studerat det intensiva arbete
som utförs av polispersonalen i Stockholm
och har tagit del av de positiva
resultat som har nåtts. Man vet emellertid,
att om man lyckas sanera ett område
och kan komma åt träsket inom
rivningsfastigheter i en del av staden,
flyttar klientelet till ett annat område,
på vilket saneringsarbetet då måste
riktas. Inslaget av utlänningar, inte sällan
bestående av varandra bekämpande
element komna från olika partier
inom det egna landet med starka motsättningar,
är ett problem som ökar.

Jag vill också erinra om de förhållanden
som har gällt vissa utländska
ambassader. Bara den ökade bevakning
som har krävts vid den amerikanska
ambassaden har inneburit en betydande
personalåtgång under avsevärd tid.

Jag är övertygad om att alla inom
utskottsavdelningen innerst inne skulle
vilja ge polisen bättre personella resurser
för att fullfölja sitt arbete. Jag kan
förstå att det statsekonomiska läget har
varit av betydelse vid avdelningens
överväganden. Vi tror emellertid att det
här är ett område där det finns anledning
att satsa ytterligare utöver vad
som föreslås i statsverkspropositionen.

Den andra aktuella omständigheten,
som jag skulle vilja beröra bara med
några ord, är narkotikaproblemet. Vi
kommer tillbaka till det senare i år. Att
polisens uppspårande verksamhet inom
det området har den allra största betydelse
vet vi alla, liksom också att
man på den senaste tiden lyckats vinna
vissa positiva resultat genom avslöjande
av importörer och leverantörer.
Jag föreställer mig att vi, som sagt,

kommer tillbaka till den här frågan i
andra sammanhang. Vi får väl också
höra något om den i morgon vid den
informationskonferens som är anordnad
här i riksdagshuset.

Den tredje omständigheten slutligen
är omläggningen till högertrafik i höst.
Vi vet av erfarenheter både härifrån
landet och utifrån att en ökad övervakning
av trafiken ger lägre olycksfallsfrekvens.
Det är angeläget att kunna
öka insatserna av trafikövervakare i
samband med omläggningen till högertrafik.
Jag vill erinra om att man tror
att den farligaste tiden kommer först
när högertrafiken pågått någon tid. I
början är förarna skärpta. Senare
kanske uppmärksamheten slappnar, så
att en förare kanske omedvetet faller in
i den rutinmässiga vänstertrafik som
han tillämpat tidigare. Det behövs alltså
flera övervakare under den tiden, således
inte bara i samband med själva
omläggningen utan även en viss tid
framåt.

I den andra reservationen vid den
här punkten begärs en fast planering''
av personalökningen under de närmaste
åren. Jag vet att rikspolisstyrelsen
kommer med en sådan planering. För
året 1968/69 skulle man begära 620
tjänster, för året 1969/70 660, 1970/71
680 och 1971/72 725 tjänster. Här föreligger
sålunda en viss plan, men om
den planeringen behandlas i statsverkspropositionen
på samma sätt som de
nuvarande äskandena av nya tjänster
har behandlats, då har dessa siffror inte
så stor betydelse. Det vore därför av
intresse att till nästa år få ett av departementschefen
uppgjort förslag till
personalplanering under de närmaste
åren.

Detta var, herr talman, de två reservationerna
vid punkten 21. I punkten
22, som herr talmannen meddelat att vi
kan diskutera redan i detta sammanhang,
gäller det ett ökat anslag till omkostnader
för den lokala polisorganisationen,
vilket skulle betingas av ett bifall
till det förslag som framställts i

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

reservationen a vid punkten 22. Jag ber
att få yrka bifall till reservationerna vid
punkten 21.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det finns många reservationer
fogade till detta utskottsutlåtande,
men jag skall endast uppta tiden
med att något beröra punkten 21,
som gäller antalet nya polistjänster.
Helt naturligt har jag inget att invända
mot vad herr Kaijser nyss har uttalat,
men detta är ju en så viktig och betydelsefull
fråga att det kanske kan vara
berättigat att anföra några ytterligare
synpunkter.

Det har redan vid många tidigare
tillfällen vid årets riksdag talats om
polisens ställning. Det finns en stark
opinion för att denna yrkesgrupp, som
har att svara för ordningens upprätthållande,
behöver en starkare ställning,
ett bättre skydd och större rättigheter
att skydda sig själv, så att den lättare
och med större kraft kan hävda sig och
tillvarata samhällets intressen mot
krigsutrustade, råa, hänsynslösa och
desperata gangstertyper.

När vi nu på nytt har tillfälle att
diskutera polisen och därtill hörande
frågor gör vi detta mot en ännu mörkare
bakgrund än tidigare. Jag åsyftar
helt naturligt de nyligen inträffade
polismorden, polisöverfallen och den
stora stöldligans härjningar.

Till denna mörka bakgrund hör även
de demonstrationer som förekommit
speciellt mot en stormakt, Förenta staterna,
något som också herr Kaijser
har berört. Man har bränt och på olika
sätt vanhedrat denna stormakts flagga,
och en person bär slagit sönder glasrutor
för 50 000 kronor på den amerikanska
ambassaden. Detta är företeelser
som rent politiskt avsevärt bidrar
till att förstöra vårt anseende och som
skadar de svenska intressena i USA.
Även mot sådana händelser måste ordningsmakten
vara rustad att med kraft
ingripa.

Det är enligt min mening i dag lät -

Anslag till lokala polisorganisationen
tare än någonsin att hävda uppfattningen
att resurserna att ingripa mot
brottslingarna, fienden i vårt eget land,
behöver förstärkas. Det behövs en kraftigare
förstärkning på detta område än
vad regeringen och utskottsmajoriteten
föreslår.

Utskottets uttalande att den totala ökningen
av brottsligheten under 1966
inte varit lika markant som tidigare
under 1960-talet får man säkerligen
liksom den bakomliggande statistiken
betrakta med stor försiktighet. Det
finns helt säkert en betydande dold
brottslighet, som inte blir känd därför
att uppklaringsprocenten är så låg.
Vad som är verkligt oroande är förhållandet
att uppklaringsprocenten är
sjunkande samtidigt som brottens antal
ökar. Stockholmspolisen hade den
1 september 1966 en arbetsbalans på
13 000 brott, vilket talar sitt tydliga
språk.

Det verkligt allvarliga i brottsutvecklingen
är enligt min mening, såsom jag
redan framhållit, inte bara brottens antal
och frekvensen av de grova våldsbrotten,
utan det är att polisen inte
kan hålla takten med brottsligheten.
Samtidigt som brottens antal ökat allvarligt
under de senaste tio åren har
alltså uppklaringsprocenten sjunkit, och
den är när det gäller egendomsbrotten
mycket låg, framför allt i Stockholm.

Det råder i år, liksom förra året,
inte fullständig enighet om hur stora
anslag som skall ställas till polisens
förfogande. När dessa anslag förra året
diskuterades uttalade jag att högerpartiet
inte brukar lägga fram förslag som
leder till direkt ökade statsutgifter när
dessa är så stora som de nu är och när
det statsfinansiella läget är så allvarligt.
Bortsett från vårt yrkande om försvarsanslagen
är vårt förslag om 200
nya polistjänster i år det enda yrkande
i våra partimotioner som leder till direkt
utgiftsökning. Detta bör dock säga
en del om vilken betydelse vi tillmäter
en förstärkning av polisen.

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Anslag till lokala polisorganisationen

Nu har utskottsreservanterna träffat
en kompromiss som innebär att medan
vi föreslog sammanlagt 200 tjänster utöver
regeringens förslag så omfattar reservationen
bara 100 polistjänster och
25 kontorstjänster. Men så mycket mer
kan man då tycka att utskottet kunde
ha blivit enigt om detta förslag.

Säkert kan det frågas: Vad betyder
100 eller 200 ytterligare tjänster, då
polisdistrikten och länsstyrelserna begärde
nära 3 000 och rikspolisstyrelsen
969 nya tjänster? Ja, det kan vara
riktigt att reservanternas förslag inte
betyder så mycket i det stora sammanhanget.
Men i förhållande till regeringens
och utskottsmajoritetens förslag
om 250 nya tjänster är det ändå en förbättring.
Och de partier som står bakom
reservationen har därmed visat sitt
stora intresse för ökning av antalet polistjänster
och en bättre ordning än det
nu är i vårt samhälle.

När det ändå har hänt så mycket sedan
vi sist diskuterade antalet polistjänster,
måste man vara förvånad över
att inte enighet har kunnat uppnås omkring
motionärernas och reservanternas
mycket måttliga krav.

Jag har redan framhållit att det verkligt
allvarliga med brottsligheten är
den låga uppklaringsprocenten och att
denna är i sjunkande. Jag vill också
nu ha sagt vad jag uttalat vid tidigare
tillfällen, att just den omständigheten
att egendomsbrotten och mindre allvarliga
brott inte kan klaras upp föder nya
brott och nya brottslingar rent automatiskt.
Det har, som en tidning skrev
för någon vecka sedan, på senare tid
varit en god marknad för brottslingarna.

Men därmed har jag inte riktat och
vill inte på minsta sätt rikta någon kritik
mot polisen, som sammanlagt fått
finna sig i en övertidstjänstgöring under
1966 på 2 miljoner timmar, såsom
här redan har nämnts. Detta övertidsarbete
svarar mot 1 000 tjänster. Vilken
annan yrkesgrupp får arbeta på övertid
i sådan utsträckning?

Om det skall fortsätta som nu och
ordningsmakten i landet inte får det
tillskott på personal siom den behöver
— så länge rikspolischefen och rikspolisstyrelsen
vill ha 969 nya tjänster
men regeringen och utskottsmajoriteten
bara föreslår 250, vilket inte helt
och fullt svarar mot den förkortade arbetstiden,
och så länge riksdagen bifaller
utskottsmajoritetens förslag —
måste ansvaret för den låga uppklaringsprocenten
läggas på regering och
riksdag, som inte varit beredda att ställa
tillräckligt med arbetskraft till förfogande
för den uppgift som det här
gäller att klara av.

Vad som på ett alldeles särskilt sätt
har upprört sinnena under de senaste
månaderna är Handen-morden och den
stora stöldligans härjningar. Att en
psykiskt sjuk människa, som spårat ur
och blivit en rå och hänsynslös gangstertyp,
kan skjuta ihjäl en eller flera
människor när han blir desperat är
kanske någonting som det inte går att
hindra. Men i vårt välordnade samhälle
är det någonting fullständigt oförklarligt,
att denna stöldliga har kunnat
operera under två års tid med uppsamlingslokaler
i olika delar av landet. Vad
stöldligans grosshandelsrörelse har omsatt
blir troligen aldrig helt klarlagt.
Det varulager ligan samlat ihop, och
som polisen har svårt att finna lokaler
till, har enligt uppgifter i tidningarna
ett värde av 1 miljon kronor. Den hade
för avsikt att med stulna bildelar och
stulna verktyg starta bilverkstad och
börja sälja av stöldgodset, även på export,
och främst då stulna vapen.

Ingen behöver undra på att människor
överallt ute i landet frågar hur
detta kunnat inträffa. Här ser vi enligt
min mening följderna av den låga uppklaringsprocenten.
Hade polisen varit
bättre bemannad och haft mera tid
att arbeta med att klara ut egendomsbrotten,
de många och stora stölderna,
hade med stor sannolikhet Handenligan
blivit spräng långt tidigare och
det stora morddramat i detta fall aldrig

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

inträffat. När till varje pris polisens
möjligheter till den förstärkning den
behöver skall bromsas, anser jag att
en betydande del av ansvaret skall läggas
på regering och riksdag för händelser
av detta slag som inträffar.

Till sist, herr talman, en annan sak.
Narkotikamissbruket, som också berördes
av herr Kaijser, sveper med allt
större fart över landet. Det gäller inte
bara Stockholm och de större städerna.
De senaste veckorna har vi fått rapporter
genom radio, TV och press hur lätt
det är att köpa dessa farliga gifter. I
regel finns det, har det sagts, i de större
städerna försäljare i skolgårdarnas
omedelbara närhet.

Är det denna ordning vi skall ha i
vårt land att individer skall få tillhandahålla
dessa farliga, nedbrytande
gifter i skolans omedelbara närhet, gifter
som är lätta att få tag i och som
kanske förstör och gör hela livet meningslöst
för vissa ungdomar?

Här har polisen en jätteuppgift: att
försöka få bort narkotikaagenterna av
olika grader. Narkotikaproblemet må
diskuteras hur mycket som helst, det
må dröja aldrig så länge innan något
positivt och effektivt händer, men kan
man inte få tillgången på dessa hemska
gifter under kontroll, kommer narkotikaolyckorna
bara att öka och bli allt
större för varje månad och år som går.

När polisen gör ett stort pådrag —
det må gälla en tillfällig effektiv och
stark trafikkontroll, det må gälla infångande
av avancerade bovar — har
det konstaterats att den hittar en hel
del annat, som man egentligen inte är
ute och söker efter. Från ledande polishåll
har det sagts att man mera måste
kunna anordna stora razzior, ty de
ger goda resultat. Detta är säkert riktigt.

Jag tror dock inte att det är tillräckligt
med ett eller annat stort pådrag
vid den eller den tidpunkten. Vi måste
ha en bättre och starkare bevakning,
så att de som är ute i otillåtna och
brottsliga ärenden får den behandling,

Anslag till lokala polisorganisationen
som regering och riksdag beslutat. Vad
är det för mening att stifta lagar, om
inte lagarna skall följas. Ännu bär vårt
land inte blivit så fattigt, att vi inte
har råd att hålla oss med ett starkare
försvar för den enskilde individen och
för samhällets gemensamma intressen.

Herr talman! .lag ber att få instämma
i det yrkande som redan har framställts
av herr Kaijser.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Först ber jag att i
stort sett få instämma i vad herr Kaijser
här anfört. Plan har ju framför allt lagt
fram det statistiska underlaget för det
mycket stora behovet av en utökning
av vår polispersonals stat, något som
vi anser vara erforderligt. Den personalstab
som vi här diskuterar, bör bedömas
med hänsyn till dess arbetsuppgifter.
De består främst dels av övervakningsverksamhet,
särskilt av trafiken,
och dels av utredningsverksamhet,
särskilt av den omfattande brottsligheten
inom landet.

Såväl trafiken som brottsligheten har
under senare år höggradigt ökat. Det
är därför som också personalen på
denna stat behöver ökas i relation till
detta.

Vi skall komma ihåg att den totala
brottsligheten visserligen inte ökade
lika markant 1966, jämfört med 1965,
som tidigare under 1960-talet, och det
är glädjande. Men antalet svåra våldsbrott
har fortsatt att öka med över
1 000 brott om året, och det innebär ju
närmast en accelererande ökning.
Brottsligheten har också inriktats på
grövre och mera svårutredda brott,
och det tråkiga är, att uppklaringsprocenten
sjunker. År 1965 var man nere
i 19,5 procent i genomsnitt för hela
landet. I storstäderna är emellertid
uppklaringsprocenten lägre, och ännu
lägre är den när det gäller de s. k. tillgreppsbrotten.
Beträffande dessa brott
var uppklaringsprocenten i Stockholm
endast 9 procent.

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Anslag till lokala polisorganisationen

Detta ter sig särskilt allvarligt eftersom
biltillgreppen är en mycket stor
grupp, och de är ju ofta inkörsporten
till annan kriminalitet för många ungdomar.
Dessutom utgör den som stjäl
bilar ofta en trafikfara. Trafikolyckorna
visar samma stegringskurva som
brottsligheten, och antalet personskador
under det sista statistiskt undersökta
året passerade 25 000.

Det är detta, brottslighetens ökning
och den sjunkande uppklaringsprocenten
liksom det växande antalet trafikolyckor,
som gör att polisväsendet är i
behov av en snabb utbyggnad.

Som herr Kaijser anförde är det ju
så att av de från början begärda närmare
3 000 tjänsterna —- noga taget
hade de lokala polismyndigheterna,
som herr Kaijser nämnde, begärt 2 864

— ansåg länsstyrelserna det motiverat
med 2 785. Trots att rikspolisstyrelsen
sedan prutat väsentligt, har departementschefen
prutat ner ända till
250 tjänster, därav 197 egentliga polistjänster.

Inte någon annan personalstat har
behandlats så hårt beträffande begärd
upprustning. Därtill kommer att anslaget
för den extra personalen och den
tillfälliga arbetskraften också väsentligt
reducerats. Från av rikspolisstyrelsen
begärda 380 tjänster har departementschefen
tagit med bara 50, detta
trots att — som herr Kaijser anförde

— vi har över 2 miljoner arbetstimmar
i övertid om året.

Som försvar för nedprutningen har
anförts det statsfinansiella läget och
den allmänna restriktiviteten inom
hela statsförvaltningen beträffande inrättandet
av nya tjänster i år. Mot dessa
principiella synpunkter kan anföras,
att behovet inom olika sektorer av
statsförvaltningen är mycket olika och
att alla dessa sektorer måste bedömas
med hänsyn till utvecklingen och det
föreliggande behovet inom varje sektor.

Nu har restriktiviteten beträffande
polisväsendet och nedprutningarna va -

rit mycket större än beträffande någon
annan statlig personalkader. Resultatet
är naturligtvis, att vi fortfarande
får dras med mängder av ouppklarade
brott och att trafikövervakningen fortfarande
är bristfällig med ett mycket
stort antal trafikolyckor som följd. Försummelser
på ett håll får ju alltid samhället
och dess invånare betala på ett
annat, och någon nationalekonomisk
vinst av besparingarna av sådan art
som denna uppstår aldrig.

Polisväsendet har länge av ekonomiska
skäl varit satt på sparlåga, som
det kallas. Snålheten på rättsvårdens
område har dock ekonomiskt på lång
sikt varit synnerligen missriktad, ty
om vi hade haft så god ordning här i
landet att alla visste att utsikten för en
brottsling att ungå lagföring och påföljd
var ringa, så skulle vi ha haft
mindre brottslighet. Detta skulle betyda
både lägre kostnader för rättsväsendet
och mindre förlust av effektivt
arbete. I båda avseendena är det fråga
om väldiga belopp.

Den nuvarande eftersläpningen i
brottsutredningar gör också dessa mycket
besvärligare och dyrare för samhället
i alla avseenden. Den paradoxala
sanningen är att om statsmakterna
i tid hade offrat mera på polisväsendet,
hade vi i dag inte behövt
så många poliser, ty brottsligheten i
Sverige skulle ha varit mycket lägre,
och nationalekonomiskt skulle det vara
en kolossal vinning. Det är på samma
sätt som när vi bygger ut vår sjukvård.
Då får vi mindre sjuklighet i landet;
det vinner vi nationalekonomiskt
på. Vi får färre invalider, färre antal
arbetsoföra, även om vi inte tänker på
den humanitära sidan av saken, nämligen
att lidandet minskar. Det är precis
parallella saker här också. Sparar
vi på ett område på ett oklokt sätt, kostar
det samhället desto mer på ett annat.

Herr talman! Jag ber också att få
yrka bifall till reservationerna a och
b till punkt 21.

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Med stort intresse har
jag lyssnat till de tre talare som haft
ordet. Det har varit något av brottets
filosofi, som de har lagt ut här. Särskilt
herr Sveningsson var ju mycket
angelägen att påminna om hur brottsligheten
har förgrovats, hur uppklaringsprocenten
har minskats, hur svårt
och besvärligt det är för polisen och
hur allvarligt det är för samhället, och
herr Edström för in även nationalekonomi
i resonemanget.

Det är alltså ett rikt fält att diskutera,
men jag skall söka att begränsa
mig och inte alltför vidlyftigt ge mig
ut på de områden som företrädarna
här i talarstolen har varit ute och promenerat
på.

Jag vill emellertid gentemot herr
Sveningsson säga, att när det gäller
exempelvis uppklaringsprocenten kan
man visserligen av de siffror som finns
konstatera att polisen blivit mer och
mer efter -—• brottslingarna ligger avsevärt
före, men faktiskt är det så att
en hel del av de brott som rapporteras
är av den beskaffenheten, att till och
med polisen anser att det finns viktigare
saker att syssla med.

Det har redan sagts — jag tror det
var av herr Kaijser — att statsutskottets
tredje avdelning har gjort vissa
studiebesök hos polisen. Vi fick då
bl. a. det intrycket att eu del av de
källarinbrott, cykelstölder och annat
som begås är av den beskaffenheten att
de svårligen kan klaras upp, om det
inte även blir en medverkan från allmänheten.
Det är tråkigt att den gamla
aversionen mellan allmänhet och
polis på många håll har börjat att
ånyo breda ut sig, vilket gör det svårare
för polisen att klara sitt arbete.

När det gäller de grövre brotten
måste vi erkänna, att polisen har lyckats
mycket bra. En rad av de synnerligen
svåra och upprörande brotten på
sistone har polisen lyckats klara upp
på ett mycket förnämligt sätt; till all
heder för polisen. Här är väl alla

Anslag till lokala polisorganisationen
överens om att en del åtgärder, varigenom
nya möjligheter har ställts till
förfogande, har varit bidragande. Polisen
har undan för undan fått nya
verktyg, så att säga, i sin tjänst. Genom
att man på olika sätt bevakar vissa områden
här i Stockholm, har det blivit
lättare för polisen att klara ut en del
saker. Herr Kaijser framhöll att om man
rensar innerstaden, så flyttar de kriminella
elementen längre ut i environgerna.
Det är riktigt, men det har
varit en ständig klappjakt på de ligor
som har härjat i rivningshus, som har
hållit till omkring centralstationen och
som har förekommit i tunnelbanestationerna,
och de åtgärder som har vidtagits
för att rensa upp dessa områden
bär givit resultat.

Det är klart att man kan ha olika uppfattningar
om vad som är riktigt beträffande
antalet poliser, men här har
år efter år skett en ökning, samtidigt
som polisen fått större resurser än tidigare.
En gång i världen var det ju
angelägnast att en polis var stor och
stark, nu skall han kunna behärska en
del instrument, en del motordrivna åkdon
och annat, och genom denna utrustning
har hans arbetskapacitet avsevärt
ökat.

I det förslag vi nu behandlar angående
den lokala polisorganisationen
föreslår Kungl. Maj:t en ökning med
250 tjänster, varav 200 polismannatjänster.
Detta förslag har utskottsmajoriteten
godtagit. Reservanterna vill ha
ytterligare 125 tjänster, varav 100 polismannatjänster.

Arbetstidsförkortningen, som inträder
den 1 januari 1968, innebär, som
reservanterna mycket riktigt anfört, ett
arbetstidsbortfall motsvarande cirka
400 tjänster. Totalt sett i tid räknat för
hela budgetåret uppvägs detta av det
tillskott på cirka 200 polistjänster, som
Kungl. Maj:t har föreslagit. Men under
den del av nästa budgetår då arbetstidsförkortningen
verkar är givetvis
förstärkningen inte så stor att tidsbortfallet
kompenseras. Det är önsk -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Anslag till lokala polisorganisationen
värt att en sådan kompensation kommer
i nästa års statsverksproposition.

Som framgår av utlåtandet har utskottsmajoriteten
kunnat godta Kungl.
Maj :ts förslag på grund av att betydande
förbättringar möjliggörs på materialsidan,
vilka både ger standardförbättringar
och möjligheter att nå rationaliseringsvinster.
Bland annat sker
en förstärkning av anslaget till inköp
av motorfordon m. m., och medel beräknas
till en komplettering av datamaskinanläggningen.
Vidare påbörjas
en utbildningsreform som spänner över
hela fältet och som medför att utbildningskostnaderna
för nästa budgetår
mer än fördubblas.

Det kanske kan inskjutas här — fast
det kommer i en senare punkt — att
nästan alla de utskottsledamöter som
har undertecknat de reservationer, som
är knutna till det förslag vi nu behandlar,
vill minska anslagen till uppförande
av polishus med 20 miljoner
kronor. Eu del av reservanterna vill alltså
inte ställa resurser i lokalavseende
till polisens förfogande.

Någon talare nämnde här om utvecklingen
i Stockholm för polisväsendet.
Under de två senaste åren har ökningen
av polispersonalen varit 70 respektive
100 tjänster. Antalet för nästa
år är ännu inte bestämt.

Det har under senare år kommit motioner
med begäran om ytterligare ökning
av polispersonalen i Stockholm.
Utskottet har därvid varje gång påvisat,
att tillgång på färdigutbildad personal
inte har funnits. Vid utgången av
budgetåret 1966/67 beräknas det i bästa
fall i stort sett bli balans mellan befintliga
tjänster och färdigutbildad personal,
något som utskottet förutspådde
i sitt yttrande förra året. Stockholm har
haft en god rekrytering under 1966,
och läget är avsevärt förbättrat.

Även om rekryteringsläget är gott,
torde det emellertid fortfarande förhålla
sig så, att om ej färdigutbildade
från landsorten söker sig hit, möjligheten
att få nya tjänster besatta är re -

lativt begränsade under nästa budgetår.
Denna bedömning har gjorts med
utgångspunkt från att det antal polisaspiranter
i Stockholm som blir färdigutbildade
till mars månad nästa år
kan komma i tjänst. Men de finns inte
tillgängliga nu, när, som en del menar
på, de skulle behöva sättas in. Här är
det tillgången av sökande som har försvårat
situationen i fråga om de tjänster
som finns men icke besatts. Det gäller
för Stockholms del att i första hand besätta
dessa tjänster. När det är gjort,
kan i varje fall den organisation som
finns för Stockholm fullgöra sitt arbete
på ett mer tillfredsställande sätt än vad
den i dag kan. Beträffande de två övriga
storstäderna, Göteborg och Malmö,
har rekryteringsmöjligheterna varit
bättre.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
har sagt att opponenterna har talat om
»brottets filosofi». Vi bär nog i dag
mera talat om brottets ekonomi.

Däremot kan jag hålla med honom
om att det vore mycket tacknämligt,
om vi här i riksdagen och där vi verkar
i det offentliga kunde hjälpa till att
minska aversionen mot polisen. Det är
också viktigt att det klankande på polisen,
som sker i en del av vår press,
bleve litet mindre uttalat. Det allra
minsta polisen gör, som kan synas något
tveksamt, skrives upp med stora
bokstäver och göres stora rubriker om,
även om realiteten bakom, när sedan
dementien kommer med fin stil på sista
sidan några dagar senare visar att
det inte var något att tala om.

Däremot kan jag inte hålla med herr
Birger Andersson om att det skulle kunna
uppstå brist på kompetent personal,
om alla dessa lediga tjänster tillsattes,
och att det är därför man hesiterar.
Skulle tjänsterna ej kunna tillsättas,
kostar det ju ej samhället något. Men

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

jag rädes för att vi inte skalle få kompetent
personal, även om ytterligare ett
hundratal tjänster inrättades.

Det väsentliga problemet är att vi
har så dålig uppklaringsprocent när
det gäller grövre brott. Det är kanske
mindre betydelsefullt när det gäller
tillgreppsbrotten, mer väsentligt är att
även för de grova brotten uppklaringsprocenten
är låg. Det är fortfarande en
lång rad mord och andra svåra brott,
som är ouppklarade. Handenmorden
visade väl om något detta, då denna liga
kunnat verka i två år utan att upptäckas.

Det är inte bra, att vi har det på sådant
sätt i vårt land. Och det värsta är,
att det blir sämre och sämre — och då
skall man samtidigt enligt regeringens
förslag reellt minska poliskåren. Den
utökning vi nu får innebär ju, med
hänsyn till arbetstidsförkortningen,
icke någon utökning utan tvärtom en
minskning.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Birger Andersson
sade, att det framför allt var jag som
talade om »brottets filosofi». Jag känner
mig på intet sätt skickad att göra
några filosofiska utläggningar, med
tanke på den utbildning som jag har
före riksdagsmannauppdraget. Nej, jag
tyckte det var mycket vardagliga händelser,
som jag berörde. Uppgifterna
om att brotten har förgrovats och att
uppklaringsprocenten bär sjunkit har
jag hämtat ur justitieministerns proposition,
och de tarvar inte några filosofiska
utläggningar.

Utskottets representant uppgav att
man har varit hos polisen och fått vissa
uppgifter och att man undersökt
vad det är för brottslig'' verksamhet,
som av brist på arbetskraft inte på lång
tid blir föremål för utredning. Resonemanget
att detta inte har så stor betydelse,
tycker jag är litet riskfyllt. Jag
försökte i mitt första anförande belysa,

Anslag till lokala polisorganisationen
vart det leder hän om man inte har
arbetskraft tillräckligt för att klara upp
egendomsbrotten i större omfattning än
som nu sker.

Man har svårt att fylla polistjänsterna
här i Stockholm — rekryteringen
går inte bra, heter det. Jag har fått
andra informationer. Man säger att det
är inga särskilda bekymmer med detta.
I en så stor kår som denna måste det
vara en viss avgång och vissa vakanser,
men om man får tillåtelse att utbilda
mer personal, tror man att man
kan klara uppgiften att få tjänsterna
tillsatta.

Även utskottet kan anses ha en välvillig
inställning och en uppfattning,
som åtminstone i ord väl sammanfaller
med reservanternas, då utskottet skriver:
»Antalet svåra våldsbrott har emellertid
fortsatt att öka, och brottsligheten
har dessutom inriktats på mera
svårutredda brott. Utskottet anser det
synnerligen angeläget att polisen har
resurser för att med kraft möta denna
utveckling och för att även i övrigt
kunna fullgöra sina uppgifter.»

Men utskottets majoritet vill ju inte
dra konsekvenserna av detta uttalande!
Ökningen av de personella resurserna
med 250 tjänster betyder i verkligheten
ingen ökning alls — på grund
av den arbetstidsförkortning som bär
genomförts, Om det är en viss avgång
från polisen därför att vederbörande
söker sig till andra uppgifter, så kan
ju den hårda övertidstjänstgöring som
förekommer också inverka en del, och
det vore betydelsefullt att det blev en
ändring i detta hänseende.

Vidare tycker jag att man från både
regeringens och utskottets sida borde
ta litet mer hänsyn till rikspolischefens
och rikspolisstyrelsens förslag, som är
något helt annat än vad utskottet här
föreslår.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var bara en liten
detalj i herr Birger Anderssons uttalande
jag skulle vilja invända mot.

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Anslag till lokala polisorganisationen

Han påpekade att uppklaringsprocenten
var god när det gällde de grova
brotten. Det är riktigt i fråga om
polismorden och en del andra mord,
som upprört oss alldeles särskilt. Men
i statistiken från 1965 finner man också
23 fall av misshandel med dödlig
utgång med en uppklaringsprocent av
endast 43. I en annan rubrik finner
man övrig misshandel med dödlig utgång,
91 fall och en uppklaringsprocent
av 62.

Jag tycker inte det är så bra siffror.
De visar tvärtom att man behöver anstränga
sig ytterligare, och det är för
mig ytterligare motiv till att understryka
behovet av mera personal än
vad som föreslås i propositionen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Herr Edström framhöll att
det inte kostar någonting att inrätta
tjänster, om de inte blir besatta. Det
är ju riktigt, men en obesatt tjänst klarar
heller inte upp några brott.

Jag kan tillfredsställa herr Sveningsson
genom att hålla med honom om
att han inte är någon filosof i brott, så
kanske han blir nöjd — man skall ju
tillmötesgå människors önskemål. Men
varför uttalar herr Sveningsson en viss
förvåning över att utskottsmajoriteten
ställer sig förstående till önskemål om
att polisen skall få tillräckliga resurser?
Varför skulle vi inte göra det? Det
är väl ingen som helst skillnad mellan
reservanterna och oss i fråga om att
önska polisen inte bara resurser, utan
även allt stöd.

Däremot har vi skilda meningar i
fråga om vad vi inom ramen för samhällsekonomien
har möjligheter att öka
utgifterna med, på detta område liksom
på andra områden. Vi har trott,
att med det förslag som här föreligger
skall polisen i varje fall kunna klara
sina uppgifter bättre än förut, inte
minst beroende på större materiella

resurser, förbättrad utbildning och därmed
en kvalitativt sett bättre rustad
poliskår.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Bara ett par ord! Det
måste föreligga något missförstånd mellan
mig och herr Andersson — sådant
inträffar ju så ofta här i debatterna.

Det jag citerade från utskottet är en
välvillig och trevlig skrivning, men det
är endast när det gäller att i ord uttrycka
sin mening i utskottsutlåtandet.
Utskottsmajoriteten har inte samma
ståndpunkt i handling, och det är där
det skiljer sig mellan utskottet och reservanterna.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Som flera talare tidigare
framhållit, är det en mycket väsentlig
fråga som riksdagen har att ta
ställning till under denna punkt på
andra huvudtiteln. Det gäller i vilken
utsträckning vi bör och kan bygga ut
den lokala polisorganisationen från och
med nästa budgetår. Det är självklart,
att man kan ha olika meningar om denna
sak, även om jag tycker att man
inte behöver tillgripa sådana brösttoner
som herr Sveningsson gjorde.

En sak får man dock inte glömma,
när man diskuterar förstärkning av
polisorganisationen: antalet tjänster

som poliser och biträden är inte ensamt
avgörande. De åtgärder som erfordras
för att förstärka polisen får
inte ses isolerade.

I statsverkspropositionen föreslår regeringen
i punkt efter punkt en hel
rad av åtgärder, som tillsammantagna
innebär en kraftig förstärkning och effektivisering
av polisorganisationen.
För några minuter sedan har kammaren
på regeringens förslag beslutat en
väsentlig omläggning av polisutbildningen.
Förbättringen av denna utbildning
bör ses som ett väsentligt led i ef -

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

fektiviseringen av polisverksamheten.
När man skall bedöma de insatser som
har gjorts för att stärka polisen i dess
kamp mot brottsligheten, skall man
inte bara räkna antalet tjänster utan
också se på de åtgärder som i övrigt
har vidtagits. Polisutbildningsreformen
spelar bär en stor roll. Det gäller att
så effektivt som möjligt utnyttja den
arbetskraft, som står till förfogande,
vilket i väsentlig grad sker genom en
förbättrad utbildning av personalen.

Jag vill även framhålla att ett intensivt
rationaliseringsarbete pågår inom
olika områden av polisväsendet, men
att detta arbete delvis är av sådan art
att det inte ger utslag i arbetskraftsbesparingar
omgående utan först på
något längre sikt. Jag tänker främst på
den omläggning av registerverksamheten
och vissa andra rutiner för databehandling,
som har redovisats i statsverkspropositionen
och som kammaren
redan har anvisat medel till. Redan
nu har effektiviteten kunnat ökas och
en arbetskraftsvinst kunnat ske, men
de största vinsterna i detta avseende
kommer att inträffa längre fram.

När det gäller tekniska hjälpmedel
har en kraftig upprustning skett i samband
med förstatligandet och under tiden
närmast därefter. Herr Kaijser pekade
på några av de åtgärder som har
föreslagits. Jag skall be att få fullständiga
hans uppräkning. Jag vill där
näinna inköp av femtio bilar för enmanspatrullering,
två helikoptrar i
första hand för trafikövervakning, en
komplettering av det täckande radionät,
som ju är en förutsättning för ett
rationellt användande av tillgänglig
personal, samt inköp av TY-kameror
för trafikövervakning i Stockholms
stad; bara den detaljen innebär att
minst tjugo polismän kan frigöras för
andra arbetsuppgifter. Det har vidare
begärts medel för anskaffande av bandspelare
och andra maskinella hjälpmedel,
och man har begärt väsentliga anslag
för en upprustning av polisens lokaler.

Anslag till lokala polisorganisationen

Den personalförstärkning som har
föreslagits av regeringen skall ses mot
bakgrunden av de rationaliseringsåtgärder,
som redan har vidtagits och
som har föreslagits i årets huvudtitel.
Herr Edström säger, att inte någon personalstat
har behandlats så illa i detta
avseende som den lokala polisorganisationen
har behandlats i årets huvudtitel.
Låt mig då nämna, att förslaget
emellertid innebär en ökning av antalet
tjänster med i det närmaste 300
stycken. Det innebär i sin tur, att en
femtedel av de tjänster som innefattas
i den utvidgning av samhällsverksamheten,
som föreslås i årets statsverksproposition,
tillfaller polisväsendet.
Den ökning som reservanterna föreslår
under detta anslag är för övrigt
inte större än de extra kostnader, som
per år räknat åsamkas polisväsendet
genom den förstärkning av bevakningen
vid en ambassad som vi efter ett
attentat för någon tid sedan har nödgats
sätta in.

Med anledning av vad som i reservationen
har sagts om planeringen av upprustningen
av polisen vill jag framhålla,
att rikspolisstyrelsen för närvarande
håller på att samla in de erfarenheter
som har vunnits av den nya
organisationen och av polisverksamheten
över huvud taget efter förstatligandet.
Härigenom kommer underlag att
skapas för det fortsatta arbetet. Förbättringar
kan säkerligen ske på åtskilliga
punkter, men man måste ha
klart för sig att polisorganisationen
och dess verksamhet alltid måste anpassas
till de krav samhället ställer på
den. Samhället är föränderligt och i
samma mån måste polisverksamhetens
former kunna förändras.

Såsom flera talare har framhållit här
förut, har brottsligheten visat märkbara
tendenser till att bli allt grövre och
mera hänsynslös. Användning av vapen
i samband med brott har blivit
allt vanligare. Vi har alla de upprörande
morden i Handen i friskt minne.
Sådana brott kräver kraftfulla och kon -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Anslag till lokala polisorganisationen
centrerade ingripanden från polisens
sida.

Ett annat område där koncentrerade
insatser är av stort värde är trafikövervakningen.
Den s. k. Mälardalsundersökningen
och de återkommande samlade
trafikövervakningsaktionerna ger
belägg för det. Det är självfallet att erfarenheterna
från utredningen av Handenmorden
och av andra brott som har
förgreningar över stora delar av landet
och från de koncentrerade trafikövervakningsinsatserna
måste tillvaratas i
de fortsatta strävandena att helt anpassa
polisorganisationen till de nya
krav som i dag ställs på den.

Av särskilt intresse är frågan om
man, med hänsyn till att brotten tenderar
att bli allt svårare och förgrenar
sig över större delar av landet, bör
mera inrikta sig på centralt ledda aktioner
med deltagande av specialiserad
och särskilt utbildad personal. Skall vi
kunna komma till rätta med dagens
grova, rörliga brottslighet, får inte formella
gränser eller formella kompetensfrågor
lägga hinder i vägen för den
nödvändiga samverkan. Jag räknar med
att resultatet av rikspolisstyrelsens uppföljning
i väsentliga delar skall föreligga
i sådan tid att det kan bedömas
och föranleda förslag till nästa års riksväg.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var intressant att
höra justitieministerns framställning av
sina synpunkter. Jag ifrågasätter emellertid,
om inte rikspolisstyrelsen, när
den kom med sina äskanden, hade reda
på de ändringar som skulle föreslås i
fråga om utbildningen. Inte heller kunde
väl styrelsen vara okunnig om de
tekniska förbättringar som hade begärts.
Ändå bad rikspolisstyrelsen om
969 nya tjänster, varav något över 700
polistjänster.

Justitieministern sade också, att det
lilla vi hade begärt i reservationen var
bara den ökning som krävs för att be -

vakningen av den amerikanska ambassaden
skulle kunna ske på ett riktigt
sätt. Det visar enligt min mening att
det skulle vara större fog för den ökning,
som vi hade begärt motionsvis,
än den som vi stannat vid i reservationen
— motionsvis föreslog vi ju en ökning
med 150 polistjänster utöver vad
departementschefen hade föreslagit.

Om justitieministern på den punkten
ville komma med något slags argumentering,
så var det väl en argumentering
som talade för reservationen snarare
än motsatsen.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber också få tacka
justitieministern för hans analys av läget,
men jag vill i likhet med herr Kaijser
påpeka, att allt det som anförts
om upprustningen visste väl rikspolisstyrelsen
när den lade fram sitt förslag.
Jag vill också erinra om att den
upprustning, soni riksdagen nu behandlat
i enlighet med departementschefens
förslag, innebär en höggradig
prutning på vad rikspolisstyrelsen begärt
i fråga om denna upprustning.

Vad beträffar punkten rikspolisstyrelsens
omkostnader hade ju styrelsen
begärt över 3 miljoner kronor. Departementschefen
föreslog och riksdagen
beviljade bara 2,1 miljoner. Under
punkten polisverkets inköp av motorfordon
m. m. räknade rikspolisstyrelsen
med att det erfordrades 54,4 miljoner
kronor för budgetåret. Riksdagen
beslöt i enlighet med departementschefens
förslag 25,6 miljoner, och därvid
finnes en mängd strukna saker som hade
ännu mera effektiviserat polisverksamheten,
om rikspolisstyrelsen hade
fått vad den önskat. Styrelsen hade
t. ex. begärt 44 snöscooters, av vilka
inte en enda beviljats. För underhåll
och drift av motorfordon hade rikspolisstyrelsen
begärt en ökning av anslaget
med över 17 miljoner kronor. Vi
har beslutat bara 4,9 miljoner, enligt
departementschefens förslag.

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

Upprustningen var självfallet höggradigt
behövlig och välkommen, men vi
har inte alls genomfört den upprustning
som rikspolisstyrelsen ansett nödvändig.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Både herr Kaijser och
herr Edström har hävdat, att rikspolisstyrelsen
redan när den avgav sina
petita skulle ha känt till att det skulle
genomföras en kraftig upprustning på
den tekniska sidan och en omläggning
av utbildningen, vilket skulle effektivisera
polisverksamheten. Nej, det kan
den inte gärna ha vetat, eftersom den
inte kunde känna till hurudan utgången
av budgetbehandlingen skulle bli.
Det var nog endast en ganska liten
krets, som vid denna tidpunkt hade en
känsla av hur hårt och stramt budgetarbetet
skulle bli.

Detta är alltså inte något skäl för att
man inte skall ta hänsyn till de åtgärder
som har föreslagits vid sidan om
ökningen av antalet tjänster.

Herr Edström räknade vidare upp
en hel del anslag, som han påvisade
inte hade höjts lika mycket som rikspolisstyrelsen
begärt. Nej, detta är en
alldeles följdriktig åtgärd. Anslaget för
inköp av motorfordon står t. ex. helt
i relation till antalet tjänster: blir det
ett mindre antal tjänster blir det också
ett mindre antal fordon. Vi har ingen
anledning att lägga oss till med något
stort lager av bilar bara därför att
bilhandeln haft dåliga konjunkturer en
tid.

Herr Kaijsers resonemang beträffande
kostnaderna för ambassadbevakningen
torde i viss mån grunda sig på
en missuppfattning. Jag gjorde endast
en jämförelse med de extra kostnader
som vi får betala för denna bevakning.
Jag sade inte att vi saknade personal
till den.

Anslag till lokala polisorganisationen

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Justitieministern menade
att jag hade använt väl starka
brösttoner i mitt anförande.

Jag tycker att det inte fanns någon
anledning för honom att använda detta
uttryck, mina uttalanden var bara en
följd av verkligheten. Man kan lika väl
som man diskuterar innehållet i rikspolisstyrelsens
petita peka på de framställningar
som gjorts från polisdistrikten
och från länsstyrelserna. De är väl
inte heller några ovederhäftiga instanser,
men man måste i så fall göra gällande
att även deras krav på ett kraftigt
utökat antal tjänster skulle innebära
»brösttoner».

Vi har i dag fått löfte av justitieministern
att vi skall få kännedom om
de vinster, som kommer att inkasseras
av de beslut vilka kommer att fattas
med anledningen av utskottets utlåtande
och detta låter ju hoppingivande.

Justitieministern uttalade vidare i
sitt senaste anförande att rikspolisstyrelsen
inte visste om hur kärvt och
bekymmersamt budgetläget skulle vara
när regeringen skulle framlägga sitt
förslag. Jag vill för min del framhålla,
såsom jag säkerligen understrukit vid
tidigare tillfällen, att ordningens upprätthållande
i vårt land är en så viktig
angelägenhet, att det allmänna budgetläget
inte kan få spela så stor roll i
detta sammanhang. Vi har alltjämt råd
att upprätthålla en bättre ordning och
en större grad av säkerhet för de enskilda
medborgarna än vad som nu
förekommer.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Justitieministern torde
väl ändå känna till att de petita som
rikspolisstyrelsen framlade beträffande
anslag till personal, omkostnader och
utrustning kom ungefär samtidigt. Att
våldsamma nedprutningar beträffande
utrustning och omkostnader skulle företas
kände man då inte till, men att

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Anslag till lokala polisorganisationen
sådana föreslagits är väl inte något
motiv för att också inskränka personalen.
Tvärtom måste den minskade
förbättringen av utrustningsstandarden
medföra behov av mera personal.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

I fråga om mom. I, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till utskottets
hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl. vid
punkten avgivna, med a betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
21 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej —61.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande mom. II förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Kaijser m. fl.
vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
21 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 59.

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
utskottets i mom. III gjorda hemställan.

Punkterna 22—48

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49

Om upprustning av kriminalvården

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kriminalvårdsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 6 377 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlén in. fl. (1:203) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 263), hade anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om vissa åtgärder, som huvudsakligen
syftade till att öka takten
för kriminalvårdens upprustning och
modernisering.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte till Kriminalvårdsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 6 377 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört om viss försöksverksamhet
vid Tillbergaanstalten;

III. att motionerna I: 203 och II: 263
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Per Jacobsson, Edström, Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå och Mundebo, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i vissa
angivna delar hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under III hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: 203 och
11:263 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag syftande till uppförande
av den av kriminalvårdsstyrelsen

Om upprustning av kriminalvården

föreslagna kriminalvårdsskolan ävensom
om utredning i syfte att undersöka
fångvårdsanstalternas behov av psykiatrisk
personal och förslag om personalförstärkningar
i enlighet med utredningens
resultat samt om en snabbutredning
om inrättandet av ett behandlingsforskningsorgan
vid kriminalvårdsstyrelsen.

Herr talmannen yttrade, att överläggningen
vid denna punkt jämväl finge
omfatta punkterna 51 och 59 i utlåtandet.
Eventuella yrkanden i anledning
av sistnämnda punkter skulle dock, fortsatte
herr talmannen, framställas först
efter det respektive punkt föredragits.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! I de reservationer, som
har avgivits till statsutskottets utlåtande
nr 2 i vad gäller fångvården, betecknas
den som »ett eftersatt vårdområde».
Till stöd för detta påstående anförs
att 70—75 procent av de anstaltsintagna
återfaller i brott efter anstaltstiden.

Jag vet inte vad reservanterna grundar
dessa sifferuppgifter på. Det finns
nämligen tyvärr inte någon återfallsstatistik
här i landet. Uppläggningen
av en sådan statistik förberedes, men
det omfattande arbete som sådana undersökningar
innefattar bär ännu inte
kommit i gång. Varken reservanterna
eller någon annan kan alltså nu ha en
säker uppfattning om hur stor del av
anstaltsklientelet som recidiverar efter
frigivningen.

Även om det skulle vara så, att den
faktiska återfallsprocenten är hög, behöver
detta inte vara något belägg för
att kriminalvården fungerar dåligt. Frivårdsklientelet
är för närvarande fyra
gånger så stort som antalet intagna på
fångvårdsanstalt. Det finns anledning
anta, att dessa proportioner kommer
att ytterligare förskjutas till frivårdens
förmån.

När antalet frivårdsfall sålunda ökar
i förhållande till antalet anstaltsintag -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om upprustning av kriminalvården
na, blir det, generellt sett, det farligaste,
mest rymningsbenägna och mest
svåranpassade klientelet som tas om
hand på anstalterna. Endast om man
ställer alldeles orimliga effektivitetskrav
på anstaltsvården, bör man under
sådana omständigheter kunna se återfallssiffrorna
för de frigivna som ett
mått på denna vårds effektivitet.

Hur förhåller det sig då med vården
på fångvårdsanstalterna? Det finns anledning
ställa den frågan inför de kritiska
synpunkter, som kommit till uttryck
i utskottsreservationen, och i den
allmänna debatt om kriminalvårdsfrågor,
som har pågått under någon tid.

De intagnas förhållanden på anstalt
är reglerade framför allt i den s. k. behandlingslagen
som trädde i kraft den
1 januari 1965. Bestämmelserna i denna
lag är med vissa jämkningar, huvudsakligast
av redaktionell art, desamma
som i en tidigare lag om verkställighet
av frihetsstraff. Denna verkställighetslag
byggde på ett betänkande av
strafflagberedningen. När verkställighetslagen
trädde i kraft den 1 juli 1946,
var dess regler om fångars rättsställning
och behandling på anstalt de humanaste
och generösaste som fanns i
världen.

De faktiska förhållanden som verkställighetslagen
reglerade har i mycket
förändrats på de tjugo år som har gått
sedan lagens tillkomst. Utvecklingen
inom kriminalvården har verkligen inte
— som dess kritiker gärna vill göra
gällande — stått stilla. De allmänna
attityderna mot lagöverträdare och anstaltsintagna
är väl också andra i dag
än för tjugo år sedan. Tiden har därför
ansetts mogen för en översyn och
modernisering av behandlingsreglerna.
En särskild utredning har som bekant
tillsatts för detta ändamål. Det skall
emellertid framhållas att det rättsskydd
för de intagna och de garantier mot
personalövergrepp och myndighetsmissbruk
som redan vår nuvarande
lagstiftning innefattar alltjämt saknar
motsvarighet i de flesta andra länder.

Förnyelsen av anstaltsbeståndet pågår
sedan flera år tillbaka. I den mån
nya anstalter blir färdiga är det meningen
att de gamla fängelserna och
jordbrukskolonierna skall läggas ner.
De mest nedslitna platserna på Långholmen
har avvecklats i dagarna och
de intagna har förts över till nya avdelningar
på anstalten i Kumla. Kritik
har både nu och tidigare riktats mot
denna anstalt och av den vård som där
ges. Jag vill därför något uppehålla
mig vid förhållandena på Kumlaanstalten.

De gamla slutna fängelserna byggdes
på sin tid med tanke på att de intagna
skulle avtjäna straffet ensamma för sig
själva i sina celler. När detta verkställighetssystem
så småningom avskaffades
och gemenskap infördes mellan de
intagna, först under arbetstid och senare
även under viss fritid, saknades
på de gamla anstalterna de byggnadsmässiga
förutsättningarna för att differentiera
de intagna och dela upp dem
på mindre grupper. Alla fick därför umgås
med alla. Olägenheterna av denna
mycket vidsträckta gemenskap är
framträdande. Hänsynslösa och aktiva
intagna med ledaregenskaper — »kungar»
som det kallas på vedertaget anstaltsspråk
— får lätt ett stort och inte
önskat inflytande över sina medintagna.
Detta försvårar eller omöjliggör
vårdarbetet på anstalten. Företeelsen,
som i den internationella litteraturen
på området kallas »the terror of the
inmates», är inte okänd i svenska fängelser.

Kumlaanstalten är avsiktligt utformad
så att den skall förhindra uppkomsten
av sådana bindningar. Anstalten
är stor. Den har 435 platser. Men
den är uppdelad i ett flertal mindre
arbetsställen och bostadsavdelningar.
Både under arbete och under fritid
lever de intagna tillsammans i en betydligt
mer avgränsad gemenskap än
vad som är fallet t. ex. på Långholmen.
Detta ger en lugnare atmosfär över anstaltstillvaron
och utgör den första för -

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

utsättningen för positiv påverkan på
de intagna från anstaltspersonalens
sida. Det ingår också i systemet att enheterna
skall vara så strängt isolerade
från varandra som över huvud taget är
möjligt. Den oinitierade besökaren, som
inte känner bakgrunden till de anordningar
som sålunda har vidtagits på
Kumlaanstalten, förleds gärna att uppfatta
de tekniska hindren för en mer
obegränsad gemenskap mellan de intagna
som meningslösa straffskärpningar
eller trakasserier.

Kritik har vidare riktats mot arten
och omfattningen av de rymningshindrande
säkerhetsanordningar som Kumlaanstalten
har utrustats med, bl. a.
den sju meter höga muren. Detta inslag
i kritiken mot anstalten är kanske det
som jag har svårast att förstå. Jag har
tidigare under åren vid flera tillfällen
— även i denna kammare — haft att
besvara frågor om vilka åtgärder som
kan vidtas för att förhindra rymningar
från slutna fångvårdsanstalter. Allmänhetens
oro på denna punkt har varit
förklarlig och berättigad. När vi nu
fått en modern anstalt som förefaller
rymningssäker — så långt någon säkerhet
i det avseendet är möjlig -— invänds
det att muren och de övriga
rymningshindrande åtgärderna stör det
terapeutiska klimatet på anstalten. Vi
känner inte någon annan metod att
skydda samhället mot gravt belastade,
rymningsbenägna och ibland farliga
människor som har begått brott än att
ta hand om dem på en sluten anstalt.
Det är möjligt att metoden kan anses
primitiv. Men så länge något acceptabelt
alternativ inte presenterats, lär vi
vara tvungna att tillämpa den. Detta
förefaller mig lika klart som att slutenheten
på en sådan anstalt måste vara
så effektiv att rymningar förhindras.
Inte alla på Kumlaanstalten är presumtiva
rymmare. Många vistas där av
andra orsaker. Men för de intagna på
anstalten som inte har några rymningsavsikter
borde fixeringen till muren
inte vara omöjlig att övervinna.

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 10

Om upprustning av kriminalvården

Frågan om de personella vårdresurserna
inom kriminalvården tas upp av
reservanterna vid behandlingen av de
olika avlöningsanslagen vid utskottsutlåtandet.
Bl. a. begär reservanterna att
man skyndsamt skall utreda om inte
undersökningskapaciteten på de rättspsykiatriska
klinikerna kan ökas genom
att ytterligare psykiatrer anställs
för att ta hand om vårdfallen.

Såväl på anstalterna som inom frivården
har behandlingspersonalen successivt
förstärkts under senare år. Antalet
assistenter har under den senaste
femårsperioden ungefär fördubblats
och är nu totalt 185. Ändå är det klart
att vårdresurserna inte täcker de växande
anspråken. Ett större antal läkare,
pedagoger och socialarbetare skulle
behöva engageras i vårdarbetet. Förstärkningarna
av dessa personalgrupper
måste därför fortsätta. Anslagen
inom kriminalvården för nästa budgetår
präglas av stark återhållsamhet. Kriminalvården
fick i höstens strama budgetbehandling
i någon mån stå tillbaka
för andra samhällsbehov som bedömdes
vara angelägnare. Avvägningen kan
bli en annan för ett kommande budgetår.

Det är emellertid, när det gäller de
personella resurserna, inte bara en fråga
om ökade anslag. Problemet är mer
komplicerat än så och belyses bäst om
jag nämner att av Kumlaanstaltens två
läkartjänster och tre psykologtjänster
ingen är besatt men att en av psykologtjänsterna
uppehålls på förordnande.
Kumlaanstalten har nyligen tilldelats
en extra överläkartjänst. Det är
min förhoppning att det skall bli möjligt
att till anstalten knyta den psykiatriska
sakkunskap som den, så väl
behöver. Men tillgången på psykiatrer,
psykologer och i viss utsträckning även
socionomer räcker inte till för att täcka
de ökade samhällsbehoven. Det är
oftast inte heller möjligt att göra någon
objektiv angelägenhetsgradering de
olika vårdområdena emellan. Förslaget
om att ytterligare psykiatertjänster

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om upprustning av kriminalvården

skall inrättas vid fångvårdsanstalterna
för att friställa läkararbetskraft för det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet
förefaller därför knappast vara en
framkomlig väg. Problemet med att
öka den rättspsykiatriska undersökningskapaciteten
lär få angripas från
andra utgångspunkter — kanhända genom
en kombination av olika åtgärder.

Reservanterna har framhållit behovet
av ökad kriminologisk forskning
och föreslagit en snabbutredning om
ett särskilt behandlingsforskningsorgan,
knutet till kriminalvårdsstyrelsen. Jag
vill gärna vitsorda betydelsen av att
den kriminologiska forskningen får tillfälle
att ytterligare utvecklas här i landet.
Jag tänker då både på vikten av
grundforskning och på angelägenheten
av att resultaten av olika påföljder och
behandlingsmetoder blir föremål för
särskilda undersökningar. Jag vill emellertid
erinra om att en professur i kriminologi
för några år sedan inrättades
vid Stockholms universitet, att en brett
upplagd klientelundersökning om ungdomsbrottslingar
sedan flera år tillbaka
utförs av ett team vetenskapsmän
på det kriminologisk-sociologiska området
samt att ett flertal smärre undersökningar
av mer kortsiktig natur
på senare tid bedrivits i kriminalvårdsstyrelsens
regi, delvis med utnyttjande
av utomstående expertis. Jag är
beredd att stödja ytterligare forskningsinsatser
på detta område men är inte
övertygad om att dessa bör låsas fast
i de former som reservanterna föreslår.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Det är möjligt att det
inte föreligger någon officiell statistik
över återfallen vid våra fångvårdsanstalter,
men även om det inte finns någon
sådan officiellt utarbetad statistik
så torde väl alla som arbetar inom
fångvården ändå vara överens om och
kunna vitsorda att återfallsprocenten
är oroväckande hög. Det är klart att
vi alltid måste räkna med återfall, men

vi bör målmedvetet sträva efter att våra
»gäster» vid fångvårdsanstalterna inte
skall komma tillbaka. Detta måste vara
ett av huvudsyftena i den målinriktade
kriminalvård och fångvård som vi väl
alla är överens om.

Där kommer självfallet personalfrågorna
in och framför allt behovet av
ökad psykologisk expertis men också
behovet av förbättrad utbildning över
huvud taget av den personal som skall
ha hand om detta känsliga och i många
avseenden svårbeliandlade klientel. Det
är ett arbete som kräver mycket tålamod
och där vi måste räkna med ständiga
misslyckanden, men där jag tror
att vi ändå aldrig får förtröttas och
aldrig upphöra att försöka inrikta oss
på en verksamhet inom kriminalvården
som i sista hand måste syfta till att
återfallsprocenten blir lägre och att vi
därmed inte behöver uppleva —- vilket
i dag är den återkommande företeelsen
inom svensk kriminalvård och fångvård
— att samma klientel ständigt
återkommer till våra fångvårdsanstalter.

För övrigt skulle jag vilja säga att
det torde vara få områden inom den
allmänna vårdsektorn som under senare
år varit föremål för så mycken
debatt som kriminal- och anstalsvården
i vårt land. Den debatten kan väl sägas
ha varit i viss mån yrvaken och något
förvirrad. Den enda säkra slutsats man
kan dra av dessa meningsyttringar är
att det råder en betydande oenighet
om hur våra fångvårdsanstalter bör
vara utformade, vad de skall tjäna för
syfte och vilka behandlingsmetoder
som bör tillämpas.

På den materiella sidan — det är
jag överens med departementschefen
om — när det gäller byggande och utrustning
av anstaltsbeståndet inom
fångvården, har det skett och sker alltjämt
en betydande utveckling. Detta
hindrar inte att vi fortfarande har anstalter
som är dåliga och olämpliga för
sitt ändamål. Långholmen utgör i det
avseendet ett exempel som vi alla väl

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

känner till, men vi måste komma ihåg
att en fullständig sanering av hela detta
område är ett gigantiskt företag som
kräver stora kostnader och som också
tar tid att genomföra. När det gäller
den materiella upprustningen föreligger
planer utarbetade som kriminalvårdsstyrelsen
och fångvårdens byggnadskommitté
i samarbete avser att genomföra.
Det är organ som är väl bevakade
och föremål för glada tillrop
från representanter för de mest skilda
meningsriktningar om hur dessa uppgifter
i olika avseenden bör lösas.

När det gäller frågan om anstalternas
utformning och funktion lika väl
som i fråga om behandlingsformer, anstaltsrutiner
och metodik finns det förvisso
plats för olika uppfattningar. Diskussionen
är här trevande och osäker
på många punkter, vilket också har
sina givna förklaringar.

Den kriminologiska forskningen i
vårt land har inte de resurser som
skulle behövas för en fullständig genomlysning
av denna invecklade problematik.
Vi har därför i vår reservation
tagit upp frågan om ett särskilt
organ för behandlingsforskning inom
kriminalvårdsstyrelsen. Av samma skäl
anser vi oss också böra biträda kriminalvårdsstyrelsens
förslag om inrättande
av en kriminalvårdsskola för att
kunna samordna och effektivisera utbildning
av personal på olika nivåer
inom kriminalvården, vilket vi betraktar
som ett av huvudvillkoren för att
kunna nå bättre behandlingsresultat
och mera tillfredsställande vårdformer.

Även om det råder tveksandiet och
olika meningar om åtskilligt som rör
kriminalvården, kan man väl vara tämligen
ense på en punkt, att eftervård
och omhändertagande efter frigivningen
är i hög grad försummade och att
den höga återfallsfrekvensen delvis beror
på att det saknas resurser att ge
det frigivna klientelet den hjälp som
det är i så hög grad i behov av när
det gäller återpassningen i samhället
och arbetslivet.

Om upprustning av kriminalvården

Inte heller på detta område kan man
nå omedelbara resultat, men vi måste
ha målsättningen någorlunda klar för
oss och vidta åtgärder för att anpassa;
de personella resurserna i olika behandlingsled
så, att förutsättningar skapas
för bättre resultat. I svensk kriminalvård
i dag talar vi inte i första hand
om internering och straff, vi talar om
rehabilitering och vård. Därför gäller
det också att söka ge levande innehåll
åt denna målsättning i vårt praktiska
handlande. I annat fall blir talet om
vård ett tomt prat utan reellt innehåll.

Som i hög grad otillfredsställande
måste också påtalas de långa väntetiderna
för genomgående av rättspsykiatriska
undersökningar. En förstärkning
av resurserna på den psykiatriska
sidan är angelägen, inte minst för att
lätta trycket på detta område, men också
för att möjliggöra moderna behandlingsmetoder
i form av samtalsterapi
och andra former av psykiatrisk behandling
inom anstalternas ram.

Det är mot bakgrunden av dessa allmänna
synpunkter som vi i våra reservationer
vid punkterna 49, 51 och
59 bl. a. föreslagit utredningar i syfte
att undersöka personalbehovet på olika
nivåer inom kriminalvården, men även
direkta förslag till omedelbara personalförstärkningar
i enlighet med kriminalvårdsstyrelsens
förslag. För att
möjliggöra en effektivisering av frivården,
som vi betraktar som ett utomordentligt
viktigt komplement i dessa
sammanhang, föreslår vi även en ytterligare
förstärkning av skyddskonsulentorganisationen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av mig m. fl. vid
punkten 49. Beträffande yrkanden vid
övriga punkter ber jag att få återkomma.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Sedan justitieministern
inlett debatten och på punkt efter
punkt bemött de synpunkter som re -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om upprustning av kriminalvården
servanterna har framfört och som har
motiverats av herr Per Jacobsson, är
det inte mycket att tillägga. Jag kan
helt ansluta mig till de synpunkter som
justitieministern framförde, ty de överensstämmer
med vad utskottets majoritet
har tillstyrkt. Jag kan emellertid
inte underlåta att säga något om den
förändrade kriminalvårdsdebatt som vi
nu har.

Det är inte så förfärligt många år
sedan man här i kammaren fick försöka
förklara svårigheterna att förhindra
rymningar. Det krävdes nya
fängelser, rymningssäkra fängelser.
Man ansåg att de kriminella element
som omhändertagits skulle vara så inburade
— som man uttryckte det —- att
samhället kunde känna sig lugnt.

Nu har ju debatten ändrats. Nu hör
man då och då, under glada utrop som
herr Jacobsson framhöll, att man skall
riva fängelserna, släppa människorna
fria. Man skall över huvud taget endast
ha frivård. Det är en ny aspekt som
har kommit in i det resonemang som
förts om kriminalvården, och den har
väl sitt upphov i den s. k. tjuvriksdagen
i Jämtland förra året. Det är klart att
de som nu anser att man inte skall ha
några fängelser möjligen kan ha motiveringar
för sina uppfattningar, men
samhället måste ju på något sätt skydda
sig mot kriminella element. Det har
ju i en tidigare debatt här i dag talats
om att brotten blir allt grövre, vilket
logiskt måste innebära att de kriminella
blir allt farligare. Fördenskull
är det nödvändigt att de interneras för
att de inte skall ha möjligheter att begå
ytterligare brott. De krav som tidigare
rests om att man i görligaste mån skulle
förhindra rymningar har i stor utsträckning
uppfyllts. Rymningarna har
blivit färre. Som justitieministern förut
påpekade har de höga murarna försvårat
rymningar. Det finns dessutom numera
ett antal anstalter av olika säkerhetsgrad.
Man internerar de farligaste
i mera säkra anstalter. Sedan tillämpar

man en gradering ända fram till öppna
anstalter.

Talet om att de internerade exempelvis
i Kumla bryts ned genom vissa där
vidtagna anordningar är en betydande
överdrift. De som i en sluten anstalt
uppför sig hyggligt får ju efter någon
tid komma ut på mindre väl bevakade
anstalter; de hamnar så småningom
kanske på en koloni innan de blir frigivna.
Vissa av de för brott dömda är
det emellertid nödvändigt att hålla så
strängt bevakade att de icke har en
möjlighet att rymma. Men ibland måste
man även se till att skydda de intagna
mot varandra. Liksom det i samhället
finns olika ligor som bekämpar varandra
så finns det också inom vissa
anstalter olika grupper vilka, om de
kommer ihop, söker skada varandra.

De som i blåögd idealism ville riva
fängelserna och släppa de kriminella
lösa har otillräcklig insikt om hur
fångvårdsklientelet egentligen är beskaffat.
För några år sedan uttalades
mörka spådomar. Man visade en brant
stigande kurva över behovet av anstaltsplatser.
Brottsligheten skulle öka
och därmed även antalet som skulle interneras.
Den kurvan har dess bättre
inte blivit så brant, som man befarade.
Medelbeläggningen vid anstalterna var
år 1964 i runt tal 5 400. 1965 var den
i runt tal 5 000, och 1966 något trettiotal
mer än 1965. Däremot har antalet
frivårdsklienter ökat. Det var 1966
15 763 mot exempelvis 1961 inte fullt
14 000. Det visar att man söker i den
mån det är möjligt bruka frivård, som
en del anser vara det enda saliggörande.
Det är klart att frivård är att föredra
i den mån det är möjligt att låta
för brott dömda vistas utanför fångvårdsanstalterna.

Men antalet som det inte går att ha
i frivård är tillräckligt stort för att
fylla de anstalter vi har. Dessa anstalter
har, som herr Jacobsson sagt, undan
för undan förnyats. Man bygger
nya anstalter och försöker slå ut de

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

gamla och ålderdomliga som byggdes
på 1850-talet. Man försöker även nedlägga
jordbrukskolonierna som är allt
annat än moderna.

•lag skulle kunna fortsätta på detta
sätt en lång stund, men jag tror det är
onödigt. Vi är nu överens om att den
form av fångvård vi har är nödvändig
så länge vi bar brottslighet, att den
upprustning av anstalterna som skett
också varit nödvändig och att en fortsatt
upprustning måste ske. Den kommer
väl även att ske i den takt som de
ekonomiska resurserna tillåter. Det är
säkert också nödvändigt att göra dessa
anstalter lika säkra som exempelvis
anstalten i Kumla. Sedan må man på
tjuvriksdagar och annorstädes larma
hur man vill.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Till att börja med vill
jag instämma i vad herr Jacobsson anfört.
Jag skall begränsa mig till att på
några punkter understryka vad han
bär sagt.

I fråga om behandlingsforskningen
var det väl med tillfredsställelse vi
hörde justitieministern här nämna de
initiativ han har tagit på området,
även om vi, som framgår av motionen,
skulle önska något mera omfattande
åtgärder och snabbare reformtakt.

Vi som arbetat med folkpartiets kriminalvårdsmotion
har kommit till den
slutsatsen att en något fastare organisation
av behandlingsforskningen skulle
vara en fördel. Men detta är trots allt
underordnade frågor som jag inte just
nu skall uppehålla mig närmare vid.
Vad jag i stället vill särskilt framhålla
är behovet av fortsatt upprustning inom
frivården och då särskilt skyddskonsulentorganisationen.

Enligt brottsbalken bildar skyddskonsulentorganisationen
jämte de lokala
övervakningsnämnderna grundstommen
i organisationen för kriminalvård

Om upprustning av kriminalvården
i frihet. Även om vi alla, som herr Birger
Andersson framhöll, har klart för
oss att det behövs både kriminalvård
i frihet och anstaltsvård, har ju utvecklingen
i överensstämmelse med
statsmakternas och brottsbalkens intentioner
gått i riktning mot en ökning
av frivården och en viss minskning av
anstaltsvården. Detta gör att frivården
får ett inte bara något större klientel
än tidigare utan också ett något svårare
belastat. Det ställer med andra ord
ökade krav på frivårdsorganisationen.

När man efter första verksamhetsåret
för kriminalvård i frihet enligt
den nya organisationen, alltså efter år
1965, summerade erfarenheterna, kunde
man konstatera, att organisationen
var klart underdimensionerad. Med de
få tjänstemän inom skyddskonsulentorganisationen
som då fanns gick det
inte att bedriva någon effektiv kriminalvård
i frihet. Tjänstemännen blev
till stor del upptagna med det som de
först och främst måste göra, nämligen
skriva yttranden till domstolar, en i
och för sig vällovlig verksamhet men
inte av omedelbar terapeutisk effekt.
I andra hand fick de koncentrera sig
på att behandla de mest akuta fallen av
misskötsamhet. Men det verkligt värdefulla,
nämligen att på ett tidigt stadium
ingripa mot begynnande missskötsamhet,
blev eftersatt. En viss upprustning
gjordes den 1 juli förra året.
Även den begränsade upprustning som
då kom till stånd har inom övervakningsnämnderna
visat sig ha haft, jag
kanske kan säga, förvånansvärt god effekt.
Det har börjat bli möjligt att bedriva
kriminalvård i frihet så som den
är avsedd att bedrivas.

Emellertid har alla eller åtminstone
de flesta lokala övervakningsnämnderna
jämte de mera lättbehandlade också
ett mycket svårt klientel att dras med.
Det är gravt belastade alkoholister,
som i vissa fall nykterhetsvården inte
längre anser sig kunna handskas med
utan som får tas om hand av övervakningsnämnderna.
Ibland är det perso -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Anslag till fångvårdsanstalterna
ner som blivit utskrivna från interneringsanstalt
för vård utom anstalt. I en
del andra fall är det fråga om grovt
belastade återfallsförbrytare. Det är ett
så pass stort klientel att det i många
nämnder skulle behövas en särskild
tjänsteman för detta, ty även om det
finns intresserade och ambitiösa frivilliga
övervakare, så klarar de inte sådana
fall, åtminstone inte utan en nära
kontakt med en skyddsassistent eller
skyddskonsulent, och därvidlag är resurserna
ännu otillräckliga.

•Tåg tror att det skulle vara mycket
väl använda pengar att satsa litet mer
än vad Kungl. Maj :t föreslår — och
helst inte alltför litet. De krav som
framförts från oppositionen om en viss
utökning utöver vad departementschefen
föreslår vill jag beteckna som ett
mycket moderat önskemål. Jag beklagar
att det ju är utsiktslöst att här i
kammaren få någon ändring till stånd,
men jag vill vädja till justitieministern
att fortsätta den utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen
som är påbörjad
och ha den i alldeles särskilt gott
minne. Jag tror att det skulle löna sig.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande mom. I och II av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan samt därefter särskilt i fråga
om mom. III.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I och II hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. III framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
49 mom. III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 24.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 50

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 51

Anslag till fångvårdsanstalterna

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
förslagsanslag av 97 344 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlén m. fl. (1:205) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:264), hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
anvisa medel för inrättande av två

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

tjänster som förste assistent och en
tjänst som assistent för förberedande av
intagnas frigivning, psykologisk expertis
enligt kriminalvårdsstyrelsens förslag,
tre extra ordinarie konsulenttjänster
för fritids- och kontaktverksamhet,
en assistenttjänst vid Tillbergaanstalten
och dessutom anvisa medel för en förändring
av de tre underläkartjänsterna
vid Härianda, Härnösand och Malmö
till biträdande överläkartjänster och
därför till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
i förhållande till Kungl. Maj :ts förslag
med 516 000 kronor förhöjt förslagsanslag
av 97 860 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:205 och 11:264,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Fångvårdsanstalterna: Avlö ningar

för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 97 344 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Edström, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Eliasson i
Sundborn, Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund och Mundebo,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna I:
205 och II: 264, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar för budgetåret 1967/68
anvisa ett förslagsanslag av 97 860 000
kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Anslag till fångvårdsanstalterna

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej — 35.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 52—58

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Ang. bidrag till politiska partier

Punkten 59

Anslag till skyddskonsulentorganisationen I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
205, av herr Dahlén in. fl., och 11:264,
av herr Ohlin m. fl., nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 7 193 000 kronor.

I motionerna I: 205 och II: 264 hade,
såvitt nu vore i fråga, anhållits, att riksdagen
måtte anvisa medel för inrättande
av fem sky dd sa ss ist e n 11 j ä n st e r och i
anledning därav till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag med 150 000 kronor
förhöjt anslag av 7 343 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Per Jacobsson, Edström,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå och
Mundebo, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 205 och II: 264, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 7 343 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan under
denna punkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder fram -

komna yrkanden propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 60—68

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 69

Ang. bidrag till politiska partier

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 53, av herr Holmberg m. fl., och II:
73, av herr Bohman in. fl., samt II:
232, av herrar Rubin och Sjöholm,
sistnämnda motion såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till politiska partier för
budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 23 000 000 kronor.

I motionerna 1:53 och 11:73 hade
anhållits, att riksdagen måtte avslå det
till Bidrag till politiska partier för budgetåret
1967/68 äskade förslagsanslaget
av 23 miljoner kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Kaijser, Ottosson, Strandberg och Bohman
samt fröken Ljungberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:53 och 11:73 samt 11:232,
sistnämnda motion såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj ds förslag om anslag
för budgetåret 1967/68 till bidrag
till politiska partier.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Vi har under denna
punkt bifogat en reservation, i vilken
vi avstyrker förslaget om ett anslag på
23 miljoner kronor som bidrag till politiska
partier.

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

Denna fråga var föremål för en utförlig
diskussion när partistödet första
gången beslöts i december 1965. I denna
diskussion ventilerades alla argument
av betydelse, och det finns ingen
anledning att nu ta upp dem igen.

Vi vidhåller vår uppfattning att ett
sådant stöd inte bör utgå. Vi vill inte
bestrida att finansieringen av partiernas
verksamhet kan inrymma svåra
problem. I den män de ekonomiska bidragen
för deras verksamhet skulle
komma från ett enda håll eller om en
finansieringskälla klart dominerade
över de andra skulle detta vara fallet.
Under sådana förhållanden vore risken
för obehörig påverkan stor.

Så har aldrig varit fallet med de demokratiska
partierna i Sverige. En eller
några få bidragsgivare har aldrig
dominerat, och därmed har heller aldrig
några politiska villkor kunnat förknippas
med bidragen.

I fortsättningen kommer det statliga
bidraget att bli den dominerande inkomstkällan
om det fortsätter att utgå.
I år utgör det kanske ungefär hälften
av partiernas inkomster, men av allt att
döma skulle denna andel så småningom
öka. Redan nu kan man notera
en viss nedgång i de frivilliga bidragen
under motivering av partistödets
existens. Partierna blir på så sätt något
av halvstatliga institutioner, och vi tror
att de kan mista en del av sin folkliga
förankring — en utveckling rakt motsatt
den som vi skulle önska. Vi menar
också att partistödet innebär en konservering
av den nuvarande partistrukturen,
vilket väl inte heller kan vara
riktigt.

Herr talman! Jag skall inte utveckla
ämnet vidaire nu utan ber endast att
få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Denna fråga har ju,
som herr Kaijser sade, diskuterats så
grundligt att det inte finns mycket att
tillägga.

Uppfattningarna är klara. Högern är

Ang. bidrag till politiska partier
emot partistödet. Liksom vi andra tar
högern dock emot partistödet, och allt
är frid och fröjd. Om nu kammaren
skulle följa högerns reservation, är det
ju möjligt att högerns partikassör skulle
bli minst lika ledsen som de andra
partikassörerna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, jämlikt
föreliggande yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
69, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarensi ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning,, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej — 21.

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Anslag till polishus

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 70

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 71

Anslag till polishus

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
köpekontrakt avseende förvärv
av polishus, enligt vilka erläggandet av
köpeskillingen fördelades på tre budgetår,
dels till Polishus m. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 40 miljoner kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Dahlén och Bengtson (I: 509) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Hedlund och Ohlin (II: 646),
hade hemställts, att riksdagen måtte
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att godkänna
köpekontrakt avseende förvärv
av polishus, enligt vilka erläggandet av
köpeskillingen fördelades på fyra budgetår
i stället för tre, som departementschefen
föreslagit, dels till Polishus
m. m. för budgetåret 1967/68 anvisa ett
i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
med 20 miljoner kronor minskat investeringsanslag
av 20 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:509 och 11:646

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
köpekontrakt avseende förvärv
av polishus, enligt vilka erläggandet av
köpeskillingen fördelades på tre budgetår; b)

till Polishus m. in. för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 40 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ottosson, Per Jacobsson, Edström,
Strandberg, Nils-Eric Gustafsson, Ha -

rald Pettersson, Bohman, Eliasson i
Sundborn, Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund och Mundebo,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds proposition
samt med bifall till motionerna
I: 509 och II: 646

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att godkänna
köpekontrakt avseende förvärv
av polishus, enligt vilka erläggandet av
köpeskillingen fördelades på fyra budgetår; b)

till Polishus m. m, för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag av
20 000 000 kronor.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det gäller här en budgetteknisk
fråga. Med hänsyn till det
ansträngda budgetläget föreslås i motionerna
I: 509 och II: 646 liksom i reservationen
vid denna punkt, att erläggandet
av köpeskillingen vid inlösen
av polishus skall fördelas på fyra budgetår
i stället för tre, som departementschefen
föreslår. Därigenom minskas
ju det årliga behovet av anslag på
denna punkt.

Det är med den motiveringen som jag
yrkar bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Edström försöker
fortsätta sina ekonomiska resonemang.
Så värst hållbara är de inte, lika litet
vid denna punkt som när han var uppe
tidigare.

När det gäller byggande av polishus
är det inte så enkelt som herr Edström
föreställer sig nämligen att bara kapa
bort 20 miljoner kronor och tro att
därmed ingenting inträffar. I utlåtandet
redovisas att byggnadsstyrelsen för
de närmaste tre åren efter 1967/68 har
planer på inlösen av polishus till ett
värde av 180 miljoner kronor. För samma
tid har byggnadsstyrelsen planer på

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

att bygga i statlig regi för över 100
miljoner kronor. Departementschefens
förslag för nästa budgetår, 40 miljoner
kronor, samt bemyndigande att
sluta avtal som medför kostnader på 20
miljoner kronor för vart och ett av de
efterföljande budgetåren, ligger sålunda
i förhållande till de totala anspråken
på relativt låg nivå.

Om reservanternas förslag godtas,
kommer man väsentligt lägre, och det
skulle innebära att 20 miljoner kronor
anvisas år 1967/68 och att samma belopp,
20 miljoner kronor, skulle få intecknas
för inköp under vart och ett
av de tre följande åren. De negativa
verkningarna av reservanternas förslag
kan bli flera.

För det första kommer kommunernas
intresse av att bygga polishus att
dämpas, om det visar sig att möjligheterna
till inlösen minskar, ty kommunerna
har i och för sig inga skyldigheter
när det gäller polishusbyggande.

För det andra blir det inte utrymme
för statligt byggande åren 1967—1968.
Dessutom måste, om något statligt byggande
skall bli möjligt under de närmaste
åren efter utgången av budgetåret
1967/68, anslaget åter räknas upp.
Annars blir bemyndigandet att godkänna
kontrakt år 1967/68, som medför
kostnader för 20 miljoner kronor
de närmaste åren, fullständigt illusoriskt.

Det är inget sparande som herr Edström
vill. Det är ett försenande, ett
fördröjande, det är en försämring för
de polisiära myndigheterna.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Vi har på grund av regeringens
politik kommit i ett ansträngt
läge. Därför har regeringen fått lov att
dröja med en hel del önskvärda förbättringar.
Jag erinrar bara om hur
kolossala eftersläpningarna är när det
gäller skolbyggnaderna. Hela stadsde -

Anslag till polishus
lar på 10 000 invånare har inte fått
bygga skolor. Det är eftersläpningar
som verkligen betyder någonting. Om
kommunerna skulle få betalt litet långsammare
för inlösningen av sina polishus,
är detta ingen stor statsfinansiell
fråga. Ett sådant uppskov är med
hänsyn till den statsfinansiella situationen
mera motiverat än då regeringen
skjuter många andra saker på framtiden.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag sade redan förut att
även regeringens förslag innebär ett
byggande på vad man brukar kalla låg
nivå. Men skall man över huvud taget
tillfredsställa de minimalaste anspråken
i fråga om att skaffa polisen nya
lokaler, är det nödvändigt att gå den
väg som här har föreslagits. Annars
blir det ännu svårare. Att göra jämförelser
med skolbyggnader och annat är
rätt ofruktbar, därför att på detta område,
liksom på andra byggnadsområden
som staten har att göra med, har
en nedskärning skett.

Om herr Edström skulle tala med
polismyndigheterna och kommunalmännen
ute i landet, skulle han finna
att de är mycket missnöjda med det
förslag som herr Edström tycker är
alldeles för generöst.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig föreslagit
en försämring av polishusbyggandet.
Vad jag har föreslagit är en ekonomisk
transaktion så att inlösen av
polishusen skall fördelas på flera år.
Det blir inte sämre polishus för det.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är kanske onödigt
att springa upp i talarstolen gång på
gång, men jag måste ge herr Edström
en liten lektion.

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Anslag till polishus

Den föreslagna anordningen innebär
att kommunerna bygger polishus och
staten löser in dem enligt beslut som
riksdagen har fattat. Det är alls inte
gamla, uttjänta polishus, utan i regel
är det fråga om nya polishus. Anslår
man 20 miljoner kronor mindre, blir
det ett minskat intresse från kommunernas
sida att bygga nya polishus.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bara en kort replik. Låt
mig återgå till min tidigare liknelse
med att staten försinkar skolbyggnaderna
så kolossalt. Det tycker jag är en
mycket betydelsefullare sak. Att det
händelsevis skulle kunna bli någon försinkning
av byggandet i detta fall, är
närmast teoretisk spekulation.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag blandar mig i denna
diskussion av den anledningen —•
och den är rätt viktig — att denna besparing
ingår som ett led i mittenpartiernas
strävan att spara något över 100
miljoner kronor mer än vad regeringen
har föreslagit. Den viktigaste anledningen
till denna vår önskan är att vi
vill öka hjälpen till u-länderna med
cirka 67 miljoner kronor mer än vad
regeringen föreslagit. För att vi skall
kunna göra detta i denna trängda ekonomiska
situation är det, som herr Edström
sagt, nödvändigt att skjuta på
vissa åtaganden några år framåt i tiden.

Herr talman! Utöver detta tycker jag
att herr Birger Andersson skulle ta i
beaktande den statsverksproposition
som vi nu kontinuerligt behandlar vid
varje plenum. Den handlar nämligen
om en nedprutning på de allra flesta
områden, därför att vår ekonomi över
huvud taget inte tillåter det som skulle
vara en naturlig följd av vad riksdagen
har beslutat, bl. a. på skolans område
— jag tar samma exempel som herr
Edström.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Nu fick vi ju veta den
verkliga anledningen till reservationen.
Men att man när man ville försöka
skaffa fram pengar till ett speciellt ändamål
skulle så hoppa i galen tunna
att man valde just detta anslag förvånar
mig något. Här är det fråga om en överföring
av medel från staten till kommunerna.
Det är inte fråga om någon
samhällsekonomisk vinst, totalt sett, såvida
man inte vill försätta sig i ett läge
som är diametralt motsatt mot vad man
tidigare har yrkat under debatten här
i dag.

Det är ett mycket stort behov av nya
lokaler för polisen på många håll i landet.
Det sammanhänger med att den
nya polisorganisationen vid förstatligandet
betydligt koncentrerades i förhållande
till tidigare. Lokalförhållandena
är på många håll sådana att ett
effektivt arbete avsevärt försvåras antingen
genom att lokalerna inte är tillräckliga
eller för att de ligger spridda
på olika platser. Jag var i går och invigde
ett nytt polishus i Borås, där
polisen nu har samlats under ett tak.
Tidigare hade den sina lokaler på sju
olika ställen. Det innebär en effektivisering
som motsvarar ett betydande antal
polistjänster. Det råder ingen som
helst tvekan om att 20 miljoner kronor
till polishus på sikt gör mycket större
nytta än de 125 tjänster som de borgerliga
reservanterna hade föreslagit under
anslaget till den lokala polisorganisationen.

Denna besparingsaktion är mot bakgrunden
av vad som i övrigt sagts från
reservanternas håll om behovet av upprustning
av polisen både omotiverad
och inkonsekvent.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Till statsrådet Kling
vill jag säga att jag hoppas att statsrådet
lyssnade på vad jag sade tidigare.

Jag är fullständigt medveten om att
detta är ett uppskjutande i tiden. Jag

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

-är också medveten om att det måhända
många gånger kommer att bli så att
kommunerna ekonomiskt får sitta emellan
i detta sammanhang. Men icke förty
har det från mittenpartiernas sida
ansetts nödvändigt för att man skall
kunna klara något som vi anser vara
ännu mera angeläget, nämligen u-hjälpen,
att skjuta på vissa utgifter in i en
framtid. Det kanske är på det sättet att
statsrådet Kling inte har samma känsla
för u-länderna som vi från mittenpartiernas
sida har visat prov på när vi
framlagt detta låt mig säga drastiska
förslag, som i viss mån kommer att
drabba kommunerna, för att klara de
mest nödställda i vår värld, nämligen
människorna i utvecklingsländerna.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Justitieministern talar
som om en fördelning av köpeskillingen
på tre budgetår skulle vara något
sakrosant och det enda möjliga. De tre
åren har väl justitieministern föreslagit
på grundval av att finansministern
varit restriktiv. Annars hade det
varit bättre att köpa husen kontant.
Det kan inte vara något sakrosant att
köpeskillingen skall fördelas på tre
budgetår. I dagens läge kan det vara
väl motiverat att tänka sig fyra budgetår
för betalningen för att spara pengar
budgetmässigt i den besvärliga ekonomiska
situation som regeringen försatt
landet i.

Vi hoppas att situationen inte är
värre än att det kan ljusna om några
år. Jag hoppas verkligen att regeringen
tänkt på framtiden när det gäller ekonomien.
Då bör läget vara bättre om
några år, och då kanske vi framdeles
kan öka anslagen.

Jag anser, liksom den föregående talaren,
att det är mycket viktigt att få
ökade medel till u-hjälpen.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det hade varit konsekvent
handlat av herr Edström, om

Anslag till polishus
han i reservationen hade yrkat att de
medel det här gäller skulle fördelas på
två budgetår i stället. Detta skulle mera
ha överensstämt med den anda i vilken
herr Edström och hans partikamrater
tidigare har talat i dag när det
gällde anslaget till den lokala polisorganisationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
71, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 52.

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Anslag till länsskolnämnderna

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 72

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kung]. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckt motion.

Punkterna 1—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Anslag till länsskolnämnderna

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Länsskolnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
förslagsanslag av 11 625 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Strandberg (I: 200) och den andra inom
andra kammaren av herr Nilsson i Agnäs
m. fl. (11:254), i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att den nuvarande tjänsten
som nomadskolinspektör beliölles
oförändrad;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bengtson och Dahlén (1:211) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Ohlin och Hedlund (11:276), i
vilka yrkats, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen skulle anslå medel för inrättande
av tre tjänster som regionkonsulenter
för rörelsehindrade och därför
till Länsskolnämnderna: Avlöningar för
budgetåret 1967/68 anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med
115 000 kronor förhöjt förslagsanslag av
11 740 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Dahlén in. fl. (1:393) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (11:498), i vilka föreslagits,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
skulle besluta, att halvtidsbefattningarna
som föreståndare för länsskolnämndernas
hjälpmedelscentraler skulle
förändras till heltidsbefattningar enligt
skolöverstyrelsens förslag samt till
Länsskolnämnderna: Avlöningar för

budgetåret 1967/68 anvisa ett med
324 000 kronor förhöjt förslagsanslag av
11 949 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:211 och 11:276,
i vad de avsåge tre tjänster som regionkonsulenter
för rörelsehindrade, icke
måtte bifallas av riksdagen;

II. att motionerna 1:393 och 11:498,
i vad de avsåge befattningarna som föreståndare
för länsskolnämndernas
hjälpmedelscentraler, icke måtte bifallas
av riksdagen;

III. att motionerna I: 200 och II: 254
icke måtte bifallas av riksdagen;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:211 och 11:276
samt I: 393 och II: 498, samtliga motioner
såvitt de avsåge medelsanvisningen,
till Länsskolnämnderna: Avlöningar för
budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 11 625 000 kronor.

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

Reservationer hade avgivits

1) beträffande tre tjänster som regionkonsulenter
för rörelsehindrade, av herrar
Axel Andersson, Thorsten Larsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman, Nihlfors,
Mattsson, Nelander, Källstad och Elmstedt,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 211 och II: 276, såvitt nu vore i fråga,
uttala att tre tjänster som regionkonsulenter
för rörelsehindrade borde inrättas; 2)

beträffande befattningarna som föreståndare
för länsskolnämndernas
hjälpmedelscentraler, av herrar Axel
Andersson, Nyman, Nihlfors, Nelander
och Källstad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 393 och II: 498, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att halvtidsbefattningarna
som föreståndare för länsskolnämndernas
hjälpmedelscentraler
skulle förändras till heltidsbefattningar
enligt skolöverstyrelsens förslag;

3) beträffande tjänsten som nomadskolinspektör,
av herrar Virgin, Axel
Andersson, Kaijser, Wallmark, Thorsten
Larsson, Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Bohman, Nihlfors, Mattsson, Turesson,
Nelander, Källstad och Elmstedt, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del lyda så, som denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under III hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna I: 200 och
II: 254, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört angående
inrättande av en tjänst med vilken
skulle vara förenade vissa av den
nuvarande nomadskolinspektörens arbetsuppgifter; 4)

beträffande medelsanvisningen

a) av herrar Axel Andersson, Thorsten
Larsson, Nils-Eric Gustafsson, »Vy -

Anslag till länsskolnämnderna
man, Nihlfors, Mattsson, Nelander, Källstad
och Elmstedt, vilka, under förutsättning
av bifall till reservationen 1,
ansett, att utskottet bort under IV hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:393 och 11:498 ävensom med
bifall till motionerna I: 211 och II: 276,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Länsskolnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 11 740 000 kronor;

b) av herrar Axel Andersson, Nyman,
Nihlfors, Nelander och Källstad, vilka,
under förutsättning av bifall till reservationen
2, ansett, att utskottet bort under
IV hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 211 och II: 276 ävensom
med bifall till motionerna 1:393
II: 498, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Länsskolnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 11 949 000 kronor;

c) av herrar Axel Andersson, Nyman,
Nihlfors, Nelander och Källstad, vilka,
under förutsättning av bifall till reservationerna
1 och 2, ansett, att utskottet
bort under IV hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
ävensom med bifall till motionerna
1:211 och 11:276 samt 1:393 och II:
498, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Länsskolnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
förslagsanslag av 12 064 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Det utlåtande som kammaren
nu skall behandla rör sig om
anslag på miljarder kronor. Det kan
kanske, med hänsyn till de reservationer
som tidigare har brukat föreligga
till andra avdelningens utlåtande, då
reservationerna har varit ganska många
och gällt betydande belopp, te sig litet
egendomligt att avdelningen denna
gång praktiskt taget har varit enig i
sin uppfattning. Det beror naturligtvis
inte på att vi har varit tillfredsställda
med vad Kungl. Maj:t har föreslagit.

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Anslag till länsskolnämnderna
Jag tror att inte bara vi som i några
reservationer står som opponenter,
utan att man även från den andra sidan
gärna skulle ha sett att betydligt
större belopp hade kunnat ställas till
skolans förfogande än vad som har varit
möjligt. Vi har emellertid ålagt oss
en stor återhållsamhet. Det har inte
bara gällt då vi har ställts inför frågan
om att reservera oss eller inte,
utan återhållsamheten har också varit
stor från motionärernas sida då det
gällt att komma med förslag som skulle
kräva större belopp, hur angelägna
man än kan ha ansett att ärendena har
varit. Det är väl ändå så, att det råder
en allvarlig bristsituation på skolans
område. Det gäller lärare, det gäller
hjälpmedel och det gäller inte minst
den fråga som nyligen tagits upp i ett
annat sammanhang, nämligen skolbyggnader.

Beträffande bristen på lärare så har
ju avdelningen just nu börjat behandla
lärarutbildningspropositionen, som
avser att så småningom lösa bristsituationen
i det avseendet. Men när det
gäller skolbyggnaderna är det självklart
att det förslag som departementschefen
har lagt fram inte är tillfredsställande.

Enligt vad skolöverstyrelsen har rapporterat
föreligger planerade och av
länsskolnämnderna angelägenhetsgraderade
skolbyggen för 1,6 miljard kronor.
Det sammanlagda investeringsbehovet
enbart för grundskolan är under
en treårsperiod 510 miljoner per
år. Detta skulle alltså vara det belopp
som skolöverstyrelsen anser att man
borde ha satsat på. Styrelsen uttalar
nämligen i en av sina skrifter: »Det är
enligt skolöverstyrelsens mening ofrånkomligt
att räkna med en skolbyggnadsverksamhet
av denna storleksordning»
— alltså 510 miljoner om året
under en treårsperiod — »om grundskolan
skall kunna genomföras och läroplanen
tillämpas på ett något så när
tillfredsställande sätt.»

När vi nu på grund av det trängda

ekonomiska läget inte kan komma upp
till det anslag som skolöverstyrelsen
begärt, så innebär det ju ett erkännande
av att grundskolan inte kan arbeta
på det sätt som vi alla innerst inne önskar
att den borde få göra. Jag vill här
begagna tillfället att i varje fall uttala
en stillsam förhoppning att situationen
framdeles skall bli bättre.

Från folkpartiets sida har beträffande
skolbyggnaderna lagts fram ett förslag
om att man skulle satsa mer på de
s. k. provisoriska skolbyggnaderna än
man har gjort tidigare. Man skulle alltså
ändra på de ramar som var uppdragna.
Nu har det skett — vilket jag
tycker är alldeles riktigt — att man
slopat dessa ramar, och det skall stå
skolöverstyrelsen fritt att i mån av behov
satsa på permanenta och icke permanenta
lokaler.

Vad jag i detta sammanhang skulle
vilja säga är emellertid att hela idén
med det s. k. paviljongbyggandet har
förfuskats, när man hör att vinsten på
att bygga paviljonger i stället för permanenta
skollokaler inte är större än
10—12 procent —- i allra bästa fall lär
det röra sig om 20 procent. Tydligen
har man vid byggandet av paviljongskolor
varit överambitiös. Man har satsat
så mycket på sådana skolor att jag
skulle tro att en fackman, som går igenom
en paviljongskola utan att veta
vilket slag av skolbyggnad det rör sig
om, skulle ha mycket svårt att avgöra
vilken typ det egentligen var. Därför
menar jag att det bör göras någonting
också på detta område. Man bör sträva
efter att få fram enklare prefabricerade
paviljongskolor, så att man verkligen
gör några vinster. Skolöverstyrelsen
håller ju på med sin »bygglåda»
för s. k. permanenta lokaler, och jag
tycker att skolöverstyrelsen också borde
ägna sig åt energiskt tänkande hur
man skall få fram paviljonger av en
billigare typ än dem som byggts de senaste
åren. Detta är desto mer nödvändigt,
eftersom vi råkat in i en ny och
besvärlig situation på grund av att sam -

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

hällen, särskilt omkring storstäderna,
växer upp med stor fart. Dit flyttar
unga familjer. De har barn, och det
krävs mycket snabbt att man får en
skola i området. På grund av bostadssituationen
kommer de familjer som
flyttar in i dessa nya områden att bli
kvar där länge. Deras barn växer upp,
går ut skolan och flyttar hemifrån. Behovet
av skollokaler försvinner väl inte
helt, men det minskar högst väsentligt.

1 stället uppstår behov av skolor inom
något annat och nytt sovstadsområde.

Man bör då inte bygga så permanent,
att man står där med en dyrbar skola,
som inte helt utnyttjas.

Efter dessa utflykter, herr talman,
skulle jag helt kort vilja säga några ord
om ett par av de få reservationer som
finns till detta utskottsutlåtande.

Den första gäller tjänster som regionkonsulenter
för rörelsehindrade. Samhället
har ju dess bättre börjat visa ett
allt större intresse för de handikappades
problem. Det har också vidtagits
åtgärder för att kunna bygga ut skolgången
för de rörelsehindrade. När så
är, anser vi det ofrånkomligt att man
vidtar sådana åtgärder att rörelsehindrade
elever verkligen får möjlighet att
komma till skolan. Nu beror mycket på
vilket intresse som finns hos kommunalmännen
ute i landet. Jag skulle tro
att det nog på de flesta håll finns en
verkligt god vilja att hjälpa de rörelsehindrade
barnen inom området att
komma till och från skolan, men många
gånger är det dyrt och besvärligt att
ordna, och man vet inte hur man skall
hantera problemet. Därför anser vi att
det skulle vara synnerligen lyckligt om
det fanns några konsulenter, som kunde
biträda kommunalmännen och skolstyrelserna
med råd och dåd om hur
man skall förfara för att hjälpa de rörelsehindrade
barnen till skolan, så att
de får en lika god utbildning som sina
mer lyckligt lottade kamrater.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 1 vid
punkten 20.

4 Första kammarens protokoll 1967. Nr 10

Anslag till länsskolnämnderna

Den andra reservationen gäller länsskolnämndernas
hjälpmedelscentraler.
Då jag vet att den frågan kommer att
behandlas utförligare av en annan talare,
skall jag bara helt kort peka på
att det för närvarande finns tio tjänster
vid dessa centraler, men det är halvtidstjänster.
Visserligen är det inget
överflöd på hjälpmedel vid skolorna,
men desto nödvändigare är det ju att
de hjälpmedel som verkligen finns också
kommer till användning. Det har visat
sig att man på många håll inte kan
hantera de hjälpmedel som finns, utan
de står och samlar damm, vilket väl
inte är meningen. Därför har vi reservanter
ansett det ytterst nödvändigt att
åtminstone förvandla de tio halvtidstjänsterna
till heltidstjänster. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall också till
reservationen nr 2.

Slutligen vill jag ta upp frågan om
nomadskolinspektörstjänsten. Det föreligger
därvidlag två alternativ, och företrädarna
för båda dessa är överens
om att en särskild nomadskolinspektörstjänst
inte längre erfordras. Jag vet
inte hur många barn som går i nomadskola,
men det torde röra sig om ungefär
300, och det kan inte vara rimligt
att det finns en särskild inspektörstjänst
för ett så litet antal elever.

Emellertid har nomadskolinspektören
vid sidan om tjänsten — man kan
säga nästan huvudsakligen — kommit
att få till uppgift att företräda samerna
i kulturellt avseende. Han har helt enkelt
blivit en kontaktman mellan samerna
och olika myndigheter, och han
är de svenska samernas kontaktman
med samerna i Finland och Norge. Därför
är vi reservanter visserligen med
på att nomadskolinspektörstjänsten som
sådan slopas, men vi anser att det i
stället bör tillskapas en tjänst, vars innehavare
skall ha hand om de övriga
uppgifter som nomadskolinspektören
sörjt för. Reservanterna anser att vi är
skyldiga den gamla sameska kulturen
detta. Det vore ju en verklig förlust för
oss alla om den liksom spårlöst för -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Anslag till länsskolnämnderna
svann. Jag tycker också att vi är skyldiga
denna folkminoritet att ge den ett
handtag som den så väl behöver.

Av en ödets skickelse var min första
större uppgift som tidningsman att göra
ett reportage just om nomadskolorna.
Jag kom då i en mycket lång och livlig
debatt med dåvarande nomadskolinspektören
Bergström, och jag framförde
den uppfattningen att de s. k. kåtaskolorna,
där samernas barn tvingades att
gå, var som ett slag i ansiktet på denna
folkminoritet. Jag fann t. ex. att samebarnen
satt på golvet i en kåta med
korslagda ben och skrev på griffeltavlor,
medan det 200 eller 300 meter därifrån
fanns ett relativt fint skolhus för
de andra barnen. Dessbättre har samerna
nu fått rätt att om de så vill — nomadskolan
är nu inte längre någon
kåtaskola — välja mellan den vanliga
skolan och nomadskolan. Liksom jag
tidigare ansåg det vara en orättvisa mot
samerna då de tvingades in i kåtaskolor,
anser jag det nu vara en orättvisa,
om vi berövade samerna det stöd som
de har haft av den person som har
kallats för nomadskoleinspektör.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
även till reservation nr 3.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Med hänsyn till att
herr Axel Andersson under denna
punkt även har berört en del andra
punkter, kanske jag kan följa hans höga
exempel. Detta lilla häfte på 30 sidor
innehåller förslag till utgifter på
omkring 3,7 miljarder kronor, och det
kan då, såsom herr Axel Andersson
också påpekade, förefalla något egendomligt
att samstämmigheten synes vara
så stor.

Det är riktigt att skolväsendet har
fått en i förhållande till andra områden
rätt stor andel av anslagen; en
16—17-procentig ökning av sin tidigare
mycket omfattande budget. Det
råder alltså ingen tvekan om att skolväsendet
i relation till andra områden

— vi hörde nyss hur läget är inom
polisväsendet — har blivit väl tillgodosett,
men i relation till de skolpolitiska
beslut vi fattat i riksdagen och
som nu skall förverkligas, är det givetvis
alldeles för litet. Emellertid är ju
samhällsekonomien så hårt ansträngd,
att det utrymme som vi har att verka
inom är utomordentligt trångt. Därför
har några reservationer av betydenhet
kanske inte kunnat komma till synes.

På själva byggnadsområdet har i
fråga om grundskolan föreslagits en
höjning med ungefär 60 miljoner kronor.
Trots detta har departementschefen
ansett sig nödsakad att i statsverkspropositionen
tillägga, att »Kungl.
Maj:t, om det nu skulle visa sig att
denna ökning av grundskoleramen är
otillräcklig för att absolut oundgängliga
skolbyggnadsprojekt skall kunna
komma till utförande, bör äga medge
den omfördelning mellan ramen för de
gymnasiala skolorna och grundskoleramen
som bedömes erforderlig». Detta
publicerades den It januari. Samma
dag skriver skolöverstyrelsen till
Kungl. Maj:t och begär en omfördelning.
Sedermera har ju också Kungl.
Maj:t i år tagit från gymnasieskolorna
50 miljoner kronor och lagt på grundskolan.
Jag har velat nämna detta, därför
att det visar i vilket utomordentligt
trängt läge vi nu befinner oss. Det
framgår mycket klart av skolöverstyrelsens
argumentering, att beloppet är
ett absolut minimibelopp för att klara
oundgängligt nödvändiga behov, så att
inte reformen i vissa kommuner måste
skjutas på framtiden. Skolöverstyrelsen
konstaterar samtidigt, att redan
de 180 miljoner kronor som gymnasierna
har fått är för litet och att det
kommer att behövas mera pengar. En
tillfällig förskjutning kan inträda på
grund av att kommunerna varit något
sena i sin planering, men spörsmålet
kommer tillbaka så snart planeringen
är färdig.

Jag har, herr talman, velat nämna
detta för att visa att våra tillgängliga

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

resurser, såsom vi nu kan se dem för
det kommande budgetåret och kanske
även för de därefter allra närmast liggande
budgetåren, inte står i proportion
till de behov som föreligger när
det gäller att gå i land med våra skolpolitiska
beslut.

Vi har från högerns sida ånyo väckt
en motion, där vi begär en genomlysning
av tidsprogrammet. Behandlingen
av denna motion är uppskjuten till
hösten. Meningen är att vi till dess
skall försöka få fram ytterligare material
för att ge riksdagen ett mera sakligt
underlag för ett ställningstagande
i frågan.

Trots läget har vi velat peka på några
mindre detaljer. En sådan är frågan
om nomadskolinspektören. Detta kan
synas vara en bagatell, som man inte
skall ta upp i samband med en budget
på 3,7 miljarder kronor. Men detta är
en fråga som tidigare förekommit i
denna kammare och som ligger oss
inom högerpartiet speciellt om hjärtat.

•lag kan dela den uppfattning som
framkommit i utskottsutlåtandet, nämligen
att gruppen nomadskolebarn i
och för sig är ganska ringa och att det
kanske inte vore erforderligt att ha en
inspektör speciellt för detta ändamål.
Men detta har i stället inneburit att
den person, som innehaft denna tjänst,
haft tillfälle att ägna sig åt de övriga
aktiviteterna bland samerna, framför
allt den kulturella verksamheten.

Jag vill erinra om den diskussion vi
hade beträffande anslaget till samernas
tidning. Det fanns därvid inom
riksdagen förståelse för behovet av en
sådan, och det anslag som reservanterna
den gången begärde blev beviljat.

Det är i viss mån samma förhållande
i dag. Det gäller ytterst att trygga möjligheterna
för samerna att få behålla
sin egenart och sin kulturella aktivitet.
Jag tror inte det är korrekt att man
vid länsskolnämnden i Norrbottens län
skulle ha en man över, vilket utskottsmajoritetens
hemställan tycks innebä -

Anslag till länsskolnämnderna
ra. Man föreslår nämligen att nomadskolefrågorna
skulle överföras till en
av dessa tjänster, vilket skulle ta en
ringa del av tjänstemannens tid. Men
vederbörande skall också överta hela
den kulturella sidan, och jag befarar
att denna verksamhet i det praktiska
arbetet i så fall mer och mer skulle
komma att falla bort.

Det är denna omständighet som gör
att vi velat stödja motionen om bibehållande
av nomadskolinspektören och
att en ny befattningshavare skall få ta
hand om dessa frågor.

Även om vårt ekonomiska läge just
nu är besvärligt, tycker jag att det är
en ganska självklar skyldighet att tillse
att denna minoritet får behålla och
vårda sin kulturella egenart och föra
den vidare. Det är fråga om en så relativt
ringa utgift att man bör kunna
bortse från de direkt rationella synpunkterna
och tillgodose detta mycket
starka önskemål.

Herr talman! Detta är faktiskt det
enda av reservanternas förslag som vi
ansett att vi vill stödja. Med detta har
vi markerat att vi tillmäter denna fråga
en särskild vikt.

I övrigt innebär vårt ställningstagande
inte att vi när vi t. ex. går emot
reservation nr 1 skulle vara mindre
intresserade av de rörelsehindrades
problem. Det är ingalunda på det sättet,
men det finns ett ganska stort antal
konsulenter som biträder i olika
sammanhang. Det får bli en angelägenhetsgradering
från skolöverstyrelsens
sida beträffande användningen av dessa
konsulenter, och vi anser att frågorna
om de rörelsehindrade givetvis bör
ligga bland de absolut främsta i den
graderingen. I en knapphetssituation
tvingas man alltså att avstå från aktiviteter
på andra områden, som i och
för sig kan vara önskvärda men som
vid en angelägenhetsgradering får stå
tillbaka.

Herr talman! Med detta vill jag alltså
yrka bifall till reservation 3 under
denna punkt.

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Anslag till länsskolnämnderna

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Herr Axel Johannes
Andersson har redan framfört en del
synpunkter från folkpartiets sida i anknytning
till statsutskottets utlåtande
nr 8 som jag vill instämma i. Jag vill
säga några ord beträffande reservation
2 vid punkten 20.

Den framtidsvision beträffande 1980-talets skola, som chefen för skolverket
vid tillfälle har presenterat, är bl. a. sålunda:
»Varje skola har då ett välförsett
hjälpmedelscentrum i stället för
vad vi nu kallar för skolbibliotek. I
detta centrum finns det både pedagogiskt
och tekniskt utbildad och heltidsanställd
personal, som kan hjälpa eleverna
att under den arbetstid, då de
inte har lärarledd undervisning, utnyttja
alla de möjligheter till studier
på egen hand, som detta hjälpmedelscentrum
erbjuder i form av inlärningsstudios,
där man kan kombinera bild,
text och ljud.»

Detta är som sagt en framtidsvision,
men vi har i alla fall kommit en god
bit på väg. Frågan om hjälpmedel i undervisningen
diskuteras nu nästan varje
dag, ibland kanske med en viss överdrift
— man tror att de nya hjälpmedlen
skall lösa flera problem i vår
skola än det finns grund att räkna med.
Inte sällan talar man om dataundervisning
och andra intressanta uppslag
precis som om de skulle kunna tillämpas
i dagens skola. Men vi som känner
förhållandena vet att det är fråga om
framtidsvisioner. Kostnaderna blir
enorma, och det behövs forsknings- och
utvecklingsarbete för att de nya metoderna
skall kunna tillämpas.

I vårt skolväsen finns hjälpmedelscentraler
som är knutna till länsskolnämnderna
och som skall verka för utnyttjandet
av de moderna hjälpmedlen
i undervisningen. Det gäller att intressera
skolfolket för att verkligen utnyttja
de hjälpmedel som redan finns.
Skolöverstyrelsen har under flera år
ansett det behövligt att halvtidsbefattningarna
som föreståndare för dessa

hjälpmedelscentraler ändras till heltidstjänster.
Vi har för vår del också
ansett detta mycket befogat, om man
vill få den effekt av de tekniska hjälpmedlen
som i dagens läge är önskvärd.
Därför har vi från folkpartiets sida
också i år yrkat, att tio halvtidsanställda
föreståndare för länsskolnämndernas
hjälpmedelscentraler skall få
heltidsanställning. Därmed blir det
större möjligheter för dem att hjälpa
lärarna sköta den tekniska utrustningen
så att säga utan att kallsvettas. Var
och en som själv försökt utnyttja sådana
hjälpmedel vet hur besvärligt det
kan vara när filmapparaten krånglar
eller när bandet går av, o. s. v. Jag tror
att detta är förklaringen till att de tekniska
hjälpmedlen många gånger inte
utnyttjas i skolväsendet. Men om vi genom
denna insats får heltidsanställda
föreståndare som instruerar lärarna,
tror jag att utrustningen kommer att
bli bättre utnyttjad. Det är fråga om
en relativt blygsam summa, som skulle
kunna ge god effekt.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
yrka bifall till reservation 2 vid punkten
20 och, beträffande medelsanvisningen,
även till reservation 4 b.

Jag får kanske också, herr talman,
säga några ord beträffande punkten
18 — vi har inte ställt något yrkande
där, men jag tycker att frågan är värd
en viss uppmärksamhet.

Det gäller hjälpklasseleverna. Det är
en gammal fråga här i huset. Jag tror
den sträcker sig 20 år tillbaka då man
första gången behandlade just hjälpklassungdomen
och dess svårigheter att
få en anpassad yrkesutbildning. De har
att konkurrera med normalklassernas
ungdomar, och alla förstår att det kan
vara svårt för många av dem att få en
anpassad utbildning. Visst har det
gjorts en hel del av skolöverstyrelsen.
Det har kommit ut eu promemoria för
några år sedan, och riktlinjer har gått
ut till länsskolnämnderna att bevaka
denna fråga. Men jag har, herr talman,
tagit upp denna fråga för att jag för -

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

stått att det nog har hänt alltför litet
inom en hel del länsskolnämnder på
denna punkt. Jag vet att skolöverstyrelsen
i sina petita har omnämnt frågan;
man känner tydligen att här borde
göras mera. Därför har vi i en motion
tagit upp frågan. Min förhoppning
är att konsulenterna inom skolöverstyrelsen
skall intressera länsskolnämnder
och skolstyrelser för att göra allt vad
de kan för dessa ungdomar. Detta var
alltså närmast tänkt som en liten erinran
om ett problem som jag tror att
många brottas med ute i våra skolor
i dag.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Som redan har nämnts
från denna talarstol har ecklesiastikdepartementet
i år fått en uppryckning
av medelstilldelningen som vi
knappast hade väntat oss.

Vad gäller driftbudgeten kommer
663 nya miljoner till i år, och lägger
man så till kapitalbudgeten gör det
766 miljoner kronor. Det är en större
summa än vad hela budgeten för ecklesiastikdepartementet
omfattade för ett
antal år sedan. För detta är vi verkligen
glada.

I det avsnitt som statsutskottet behandlat
och som gäller det allmänna
skolväsendet och dithörande saker har
det skett en uppräkning med inte mindre
än 463 miljoner kronor. Detta till
trots är vi alla medvetna om att skolöverstyrelsen
och många motionärer
har ansett, att det som i år serverats
ändå inte är tillräckligt. I likhet med
herr Andersson och herr Wallmark vill
jag intyga att enigheten inom statsutskottets
andra avdelning i år har varit
ovanligt stor. Vad det gäller de stora,
betydelsefulla frågorna har det inte
funnits några delade meningar. De ärade
lyssnarna kanske nyss hörde herr
Wallmark säga att det inte finns några
reservationer av betydenhet. Jag vet
inte om jag vågar använda det uttrycket,
men det kanske i viss mån är rik -

Ånslag till länsskolnämnderna
tigt, om man tar hänsyn till storleksordningen
av de belopp det gäller. Jag
tror att alla som över huvud taget är
intresserade av undervisning är glada
och tacksamma över att vi i år trots
allt, trots den trängda ekonomiska situationen,
har kunnat få vara med om
en sådan ansiktslyftning på detta område,
om jag får använda ett sådant uttryck.

Vid denna punkt, nr 20, förekommer
det ett par tre reservationer, som det
har talats om alldeles nyss. Det är alldeles
klart att dessa detaljer, om vi vill
kalla dem så, har en viss betydelse, det
skall ingen försöka förneka.

Men jag tror inte att vi skall förstora
de här detaljerna, och vi skall se hur
det hela fungerar i praktiken.

Första reservationen avser regionkonsulenterna
för rörelsehindrade. Med
all respekt för våra centrala konsulenter
måste jag säga att vi, som direkt
arbetar ute på fältet, ändå har den
uppfattningen, att om ett effektivt arbete
här skall kunna utföras beror det
i högsta grad på hur de lokala myndigheterna
lägger upp sin undervisning
på detta område. Vi har våra rektorer,
vi har våra studierektorer o. s. v.,
som jag vet ägnar stor uppmärksamhet
åt detta avsnitt. Det utesluter naturligtvis
inte, att dessa i sin tur kan få impulser
från centralt håll — det är vi
väl alla överens om. Men jag tror att
de lokala styrelserna och de lokala lärarna
redan nu ägnar mycket stor uppmärksamhet
åt de rörelsehindrade. En
detalj i det sammanhanget har varit
våra skolhusbyggnaders lämplighet för
de rörelsehindrade, men där kommer
det nu förslag om att man skall få skolor
som passar även för dessa handikappade.

Reservationen nr 2 gäller de hjälpmedel
som bör och skall stå till lärarnas
förfogande i våra skolor. Dess bättre
har det skett en ofantlig utveckling
på detta område. Men jag tror att vi
även där i högsta grad måste förlita
oss på de lokala företrädarna för sko -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Anslag till länsskolnämnderna
lorna — rektorer, studierektorer o. s. v.
— ty vi kan inte få fram så många konsulenter
att de kan rycka in när t. ex.
en filmapparat krånglar, utan detta
måste rättas till lokalt på platsen. På
området har det skett en enorm utveckling
under de senaste åren, och för
det är vi väl gemensamt glada och tacksamma.

Den tredje reservationen, som gäller
nomadskolinspektören, har behandlats
av herrar Andersson och Wallmark. De
har talat om både majoritetens uppfattning
och reservanternas, men jag tror
att det är en viktig sak att komma ihåg
där. Våra folkskolinspektörer i Norrbottens
län känner området mycket bra.
De har under många år arbetat just
inom dessa regioner, och jag vill försäkra
att de känner samernas förhållanden
minst lika bra som någon heleller
halvtidskonsulent, som skulle tillsättas
från annat håll.

Nu frågades det här — kanske med
viss rätt — om inspektörerna där uppe
får tid att ägna sig åt framför allt samernas
kulturella verksamhet. Det råkar
ju vara så, att Norrbottens län i
viss mån har varit gynnat när det gäller
antalet inspektörer. Såvitt jag förstår
bör någon av de fyra inspektörerna
ha stora möjligheter att ägna en del
av sin tid just åt dessa förhållanden.

Inspektionen av skolorna går mycket
bra att göra när det gäller de vanliga
svenskskolorna inom respektive kommuner.
Det bör inte bli betungande för
inspektörerna.

I fråga om den kulturella delen tror
jag också, att vi när det gått några år
och vi kan överblicka utvecklingen på
detta område skall finna, att det gått
minst lika bra med detta nya system
som det gick med det gamla systemet.

Det kommer här en annan sak in i
bilden. Jag tror vi allesammans är överens
om att vi bör ägna den folkminoritet
det här gäller det intresse som den
verkligen förtjänar, och jag tror att det
kommer att ske med denna nya anordning,
men nu kommer vi också att få

andra minoriteter inom landet genom
den inflyttning av utländsk arbetskraft,
som sker. Det kanske blir svårare att
ordna undervisningsförhållanden och
kulturförhållanden för dessa många olika
nationaliteter. Det är väl en sak som
vi får försöka lösa så småningom.

Sedan, herr talman, vill jag säga att
trots att vi i alla de stora sakerna har
varit överens, så har vi haft delade meningar
på denna punkt, men jag är
övertygad om att om riksdagen — som
jag hoppas — bifaller utskottets förslag,
så skall det visa sig att det kommer
att gå bra även i fortsättningen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag
under denna punkt.

Herr NYMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till andra avdelningens
högt värderade ordförande ber jag
få framföra följande.

Det kan synas som om det skett en
enorm utveckling när det gäller hjälpmedel
inom skolan. Jag ser det så att
det här finns ett oerhört stort intresse,
och man försöker inom skolstyrelserna
överallt skaffa utrustning; gärna så att
det finns bandspelare, kanske rent av
en arbetsprojektor — helst i varje skolrum,
så att lärarna skall slippa gå omkring
och söka utrustningen på ett centralt
ställe för att ofta finna att den är
borta!

Det finns alltså ett oerhört intresse
för hjälpmedel, och som jag anförde i
mitt första anförande talas det framför
allt om hjälpmedel. Men även om det
finns ett stort intresse har jag den uppfattningen,
att man ännu inte i tillräcklig
grad lyckats underrätta lärarna om
hur man skall sköta dessa apparater och
hur man skall utnyttja dem. Det är inte
meningen att vi skall ha konsulenter
som skall stå till hands och hjälpa lärarna,
om det börjar hacka i bildrutan
i filmen, utan tanken är att dessa konsulenter
på länsskolplanet skall instruera
i samband med kurser och dess -

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

utom demonstrera andra hjälpmedel,
göra undervisningen illustrativ o. s. v.
De har en omfattande uppgift. De skall
resa runt i hela länet och i samband
med utställningar och s. k. dagar tala
om dessa hjälpmedel och instruera folk,
kanske också rekommendera lämplig
utrustning; i en framtid kanske också
försöka få fram underlag för att utnyttja
dessa apparaturer.

Nu har vi på tio länsskolnämnder
halvtidsanställda konsulenter, som skall
svara för dessa uppgifter. Jag tror att
om man talar med dessa konsulenter så
förstår man att de inte hinner med vad
de önskar. Det är en diskrepans mellan
intresset för hjälpmedel och svårigheten
att hinna med att få lärarna att
kunna utnyttja dem. Det är därför som
vi tror att det är motiverat med heltidstjänster
just på dessa länscentraler.
Vidare behövs det givetvis att studierektorer
och andra lärare hjälper till,
ty detta är ett stort område.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! I praktiken är det så,
att man i de olika skolorna löser dessa
problem på olika sätt. Jag har varit
med om att man i en rätt stor skola
löst det hela på det sättet, att det helt
enkelt är en kunnig vaktmästare som
sköter denna apparatur, och han gör
det på ett alldeles utmärkt sätt. Här
finns det olika möjligheter. Det kanske
inte är lätt att komma med något patentförslag
på detta område, utan man
måste ta hänsyn till de faktiska förhållandena
på de olika orterna.

Därmed vill jag inte på något sätt
förneka, att det kan komma uppslag
från olika håll, men jag är alldeles övertygad
om att ansvariga studierektorer
och rektorer tar vara på de upplysningar
som lämnas från centralt håll, inte
bara genom personliga besök därifrån
utan också genom cirkulär och på annat
sätt. Jag tror att vi kommer att kunna
lösa dessa problem på ett utmärkt
sätt.

Anslag till länsskolnämnderna

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att vi kan
nå enighet när det gäller samerna och
nomadskolinspektören. Vi har, tycks
det, alltför olika syn på dessa frågor.
Jag nämnde tidigare att detta kom till
uttryck när vi diskuterade frågan om
bidraget till samernas tidning, och litet
grand av den argumentering, som herr
Näsström då framförde, finns med också
i detta ärende. Jag vill bara konstatera
att vi inte har samma syn när det
gäller den generositet gentemot samerna,
som enligt min mening är befogad.

När herr Näsström erinrar om enigheten
i avdelningen vill jag ännu en
gång erinra om att den är påtvingad på
grund av det faktiska ekonomiska läge,
som vi befinner oss i. När herr Näsström
nu karakteriserar denna i och
för sig aktningsvärda anslagsökning
som en »ansiktslyftning» vill jag säga,
att det beror helt på vilka anspråk herr
Näsström ställer på en ansiktslyftning.
Om skönhetsfläckarna finns kvar efter
ansiktslyftningen, så kan man ju inte
anse att denna skönhetsoperation är så
värst lyckad.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Efter den synnerligen
välvilliga behandling som åttonde huvudtitelns
skolavsnitt varit föremål för
vill jag nu inte ta upp någon allmän
debatt — jag vill bara göra ett mycket
kort inlägg just i den fråga som gäller
samerna.

Jag har personligen ägnat mycket
stort intresse åt denna fråga. Jag anser
att den i själva verket är viktig, även
om den ekonomiskt naturligtvis är en
struntfråga. Jag har haft direkta kontakter
med representanter för samerna
och även andra intressenter i denna
fråga.

Jag vill då stryka under, att vad vi
nu gör är att vi avskaffar nomadskolinspektionen,
alltså en särskild nomadskolinspektör.
Men det kommer att vid
länsskolnämnden i Norrbotten finnas

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Anslag till länsskolnämnderna
en inspektör som är nomadskolinspektör
och som har att svara för dessa
uppgifter. Det kommer inte att gå till
på det sättet, att dessa nya uppgifter
läggs på de fyra nu verksamma inspektörerna
vid länsskolnämnden, utan en
ny fjärde man skall svara för dessa
speciella uppgifter. På honom eller
henne måste man bl. a. ställa det kravet,
att vederbörande talar lapska. Det
är mycket viktigt att det blir en person,
som kan svara för just den allmänna
bildningsverksamheten bland
samerna och som dessutom kan vara
kontaktman inte bara för samerna i
vårt land utan även för sådana organisationer
i andra länder, som på ett
eller annat sätt vill ha en fast adress
— om det uttrycket tillåtes — för
samekulturen här i landet. Det ligger
alltså betydligt mer i mitt förslag än
vad de ärade opponenterna har velat
lägga in i det.

Jag vill också säga att vi vid flera
tillfällen har haft uppe den fråga, som
herr Näsström berörde, nämligen den
som gäller minskning av antalet inspektörer
vid länsskolnämnden i Norrbotten.
Det är nog riktigt uttryckt, som
herr Näsström sade, att länsskolnämnden
är väl försedd med arbetskraft
jämfört med många andra stora nämnder.
Det är också en sak att ta med
i bilden när man nu vill bedöma, om
denna nya »nomadskolinspektör» skall
hinna med de allmänkulturella uppgifterna,
som här verkligen är av betydelse.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Ecklesiastikministerns
senaste inlägg innehöll en verkligt intressant
upplysning.

Yi har bara haft att hålla oss till
statsverkspropositionen, där ecklesiastikministern
uttrycker sig så här:
». .. vid vilken en av vid nämnden befintliga
fyra skolinspektörstjänster bör
vara en nomadskolinspektörstjänst.»

Enligt vanlig svensk terminologi
måste det, i och med att ordet befintlig

finns med, innebära att dessa fyra
tjänster finns på nämnden. Jag har
inte ensam tolkat det så, utan hela utskottet,
och så har det också framgått
i de föredragningar från departementet
som vi har haft i avdelningen.

Om jag förstår ecklesiastikministern
rätt, innebär det alltså att det skulle
inrättas en ny, fjärde tjänst. I så fall
är vi ju överens. Då har den som skrivit
om detta i statsverkspropositionen
skrivit fel, informationen från departementet
har varit felaktig, och samtliga
i avdelningen har blivit felaktigt
informerade.

Jag skulle mycket gärna vilja få en
bekräftelse från ecklesiastikministern,
vilken tolkning som är den riktiga.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror liksom herr
Wallmark att vi här behöver ytterligare
en förklaring från departementschefen.
Man kan dels få den uppfattningen,
som tydligen herr Wallmark nu
hade fått, att det är fråga om inrättande
av en ny inspektörstjänst i Norrbotten.
Man kan dels få den uppfattningen
att det redan finns fyra tjänster
där, men att det egentligen inte är
nödvändigt med mer än tre stycken,
varför en utav de fyra skulle tjänstgöra
som nomadskolinspektör, med det
vidgade arbetsområde som ligger i bevakningen
av samernas kulturella och
andra intressen.

Alldeles oavsett hur det är med den
saken, har inte jag, med den skrivning
som reservationen har, sagt att denna
tjänst skall vara knuten till länsskolnämnden
i Norrbotten eller ens till
skolöverstyrelsen. Jag skulle tro att det
vid en granskning av den tjänst, som
vi har tänkt oss skapa, skulle kunna
framgå att den bör vara knuten till
t. ex. Nordiska museet. Detta är ingenting
som har något med länsskolnämndernas
arbete att göra, utan det är en
helt fristående sak.

Onsdagen den 1 mars 1967

Herr statsrådet ED ENMAN:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Wallmark, att den tolkning jag har gett
är den riktiga. Jag har inte levat i den
föreställningen att en —- vem som helst
•—- av de fyra inspektörerna vid länsskolnämnden
i Norrbotten skulle utan
vidare, ex officio så att säga, kunna
överta detta nya arbete. Jag har betraktat
det som fullkomligt självklart,
även vid kontakterna med samerepresentanterna,
att den inspektör inom
länsskolnämnden, som får sig ålagt att
sköta detta arbete, måste bl. a. ha den
kvalifikationen att han kan tala lappska.

Jag är inte så byråkratiskt inställd,
att jag inte tror att man skall kunna
klara de personkonstellationerna i
Norrbottens länsskolnämnder. Men någon
ny tjänst är det alltså inte fråga
om. Det finns fyra inspektörstjänster
där. En av dem skall besättas med en
person som — hoppas jag — med ära
och framgång kan bära upp titeln som
nomadskolinspektör.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Ecklesistikministern
använde -—■ om min anteckning är riktig
■— uttrycket »en ny fjärde inspektör»,
och det var det som föranledde
min fråga. Det betyder alltså att vad
som står i statsverkspropositionen är
korrekt. Där finns fyra tjänster upptagna.

Då är jag tillbaka till det resonemang
som jag tidigare fört beträffande
reservation 3, nämligen att det här
behöver avdelas en särskild person.
Och eftersom — som ecklesiastikministern
själv säger —- det här är en ekonomisk
struntfråga och mer en fråga
om en känsla för att ge samerna detta
stöd och denna hjälp, så borde vi kunna
vara så generösa att vi gör det.

Därför tror jag det vore klokt om
kammaren trots allt ville stödja reservation
3.

Nr 10 57

Anslag till länsskolnämnderna

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Sedan jag begärde ordet
har utgångspunkterna och förutsättningarna
för diskussionen här i
viss mån förändrats genom den tolkning,
som ecklesiastikministern har givit
av skrivningen i statsverkspropositionen.

Ecklesiastikministern hoppades och
trodde att man för den lediga inspektörsbefattningen
i Norrbottens län
skulle kunna finna någon person med
de kvalifikationer som man önskade.
Han skulle tala samiska, och han skulle
ha sådana kontaktpunkter som erfordras
för de kulturella aktiviteter
som han förutsätts skola bedriva.

Får jag till det säga, att jag är övertygad
om att reservanternas linje är
vägen till den lösningen.

Visserligen kan man som utskottets
talesman här säga, att man kommer
att kunna klara skolsidan — det tvivlar
jag inte på. Men skall man kunna
klara de kulturella aktiviteter, som det
här är fråga om, måste man ställa mycket
stora krav på den person som skall
sköta denna uppgift. Vill man ha en
person med samma kvalifikationer som
den nuvarande nomadskolinspektören
har — han skall pensioneras den 1 juli
i år — får man nog söka i en mycket
begränsad krets.

Utskottets ärade talesman yttrade att
det — med all respekt för samerna och
deras särställning — också kommer
att finnas andra minoriteter i vårt land
som man har att ta hänsyn till. Det är
riktigt. Får jag dock peka på en väsentlig
skillnad här, nämligen att ifrågavarande
minoriteter utgöres av människor
som flyttar hit och gör en insats
här, som i regel har en förankring
i ett hemland, i en kulturtradition.
Samerna har ingen annan förankring
än den miljö och den kultur som de
själva har utvecklat inom vårt land.

Samerna och samernas egna organisationer
tillmäter ju också denna fråga
utomordentligt stor betydelse. Jag
vill påminna om att landsmötena 1965

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Anslag till länsskolnämnderna
i Karesuando och 1966 i Lycksele i
samband med resolutioner just tog upp
diskussionen omkring frågan om hur
det skulle bli med nomadskoleinspektörstjänsten
och vem som skulle kunna
fortsätta den kulturella aktivitet som
den avgående inspektören har utövat.

Det är mot den bakgrunden man får
se den skrivning som utskottet gjort
här, där man säger att en ny tjänst bör
inrättas, så inriktad att dess innehavare
kan överta de betydelsefulla uppgifter
som har ombesörjts av nomadskolinspektören.
Reservationen är ett
förslag i linje med vad Svenska samernas
riksförbund har uttalat sig för.

Det sades här av herr Axel Johannes
Andersson, att det var en kulturaktivitet
som skulle utövas bland samerna.
Det är också en aktivitet som skall utövas
utåt, för de många intressenter
här som finns. Det finns underlag för
vetenskapliga insatser, som också tillmäts
stort internationellt intresse —
ecklesiastikministern känner väl till
detta och är mycket intresserad av vad
som förevarit på det området. Det är
värdefullt och nödvändigt att man också
kan följa upp dessa insatser.

På få områden när det gäller en kultur
har litteraturen varit så omfattande
som just om samerna, alltifrån Tacitus,
som var den förste som nämnde
om detta folk långt uppe i norr, och
fram till våra dagar — alltifrån den
mera populära litteratur som här finns
och till de vetenskapliga avhandlingar
jag nyss nämnde om.

En kulturaktivitet innebär också omvårdnad
om språket och litteraturen.
Dessa två är ju gemensamma, och här
görs insatser för en aktiv språkvård.
Detta är ett oavvisligt krav om det
samiska språket skall kunna fortleva
och utvecklas. Insatser för att kunna
utveckla språket görs genom den ordbok
som de nordiska länderna tillsammans
söker få fram över det samiska
språket i vilket arbete docent Ruong
har gjort insatser av mycket stor betydelse.

Får jag också peka på nomadskolinspektörens
insatser i övrigt. Vi är
mycket tacksamma för att man genom
skolöverstyrelsens medverkan fick en
utgivning av Johan Turis Mui'' talus
sdmiid birra. Jag tror att det bidragit
mycket till att inte minst bland samerna
öka intresset för egen historia och
kultur.

Får jag också påminna om de läseböcker
som utgivits och mött stort intresse
— genom sin uppläggning är de
också av intresse för dem som inte behärskar
det samiska språket. Det finns
också en radiokurs, där man gör en
insats för det samiska språket, en sak
som också har betydelse genom de nyhetsutsändningar,
som varje dag förekommer
över Nordkalotten från
Tromsö. Detta är också ett bidrag till
den samverkan som finns över gränserna
och som är av värde ur kulturell
synpunkt.

Herr talman! Jag skulle kunna fortsätta
uppräkningen på dessa aktiviteter.
Får jag sluta med att påminna om
att nomadskolinspektören också är redaktör
för tidskriften Samefolket, organ
för Svenska samernas riksförbund,
som riksdagen häromåret välvilligt
anslog 50 000 kronor till. Jag
kan också peka på den föreläsningsverksamhet,
som nomadskolinspektören
bedrivit.

Nomadskolinspektören har haft att
ägna sig åt de nordiska kontakterna.
Det är också en kulturell insats av
utomordentligt stor betydelse som har
skett i viss omfattning i hägnet av Nordiska
rådet. Dessutom har vi här en
praktisk nordism. På grund av sitt gemensamma
ursprung och det gemensamma
språket har samerna kunnat
söka sig till varandra över gränserna.

Detta är herr talman en del av de arbetsuppgifter
som innehavaren av den
tjänst — vilken reservationen syftar
till — skulle ha att ägna sig åt. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservation
nr 3.

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Eric Carlsson
nämnde att jag hade framhållit, att det
finns andra minoriteter, och det vill
jag upprepa. Han sade vidare, att det
dock var en skillnad mellan dem och
samerna. Visst är det så, bl. a. den
skillnaden att de andra minoriteterna
är 25 gånger så många som samerna.

Frågan är då: Skall vi lämna samerna
och deras kultur alldeles åt sitt
öde? Jag har inte den uppfattningen.

Jag tror emellertid att vi kan säga,
att vi är överens i sak. Problemet är
bara hur vi på ett lämpligt sätt skall
kunna ordna deras förhållanden. Vi
kan nu inom länsskolnämnden i Norrbotten
få placera en tjänsteinnehavare,
som är intresserad, som alldeles säkert
kommer att sköta sina åligganden
på ett utmärkt sätt och som därtill kan
sköta andra uppgifter, som hör ihop
med verksamheten där uppe. När vi
nu har fått tillfälle att för en lägre
kostnad lösa detta problem på ett effektivt
sätt — ty jag utgår ifrån att en
inspektör, som är bosatt i Luleå, bör
kunna sköta denna uppgift på ett minst
lika bra sätt som en inspektör, som
tidigare har varit bosatt i Uppsala —
tycker jag för min del att vi skulle
kunna vara nöjda.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag vill göra en bestämd
invändning mot herr Näsströms
sätt att anställa jämförelser mellan olika
minoriteter, t. ex. mellan samerna
och den finsktalande befolkning som
har flyttat in i Sverige framför allt under
de senaste åren. Han konstaterade
att denna befolkning är 25 gånger så
stor som antalet samer. Men det är inte
alls det som vi talar om.

Samerna fanns där de nu finns och
även litet längre söder ut — i de trakter
där jag och herr Näsström nu dväljes
— redan när herr Näsströms och
mina förfäder slog på bronssköldarna.
Samerna är sannerligen inte en befolk -

Anslag till länsskolnämnderna
ning, som har flyttat till Sverige under
senare år. Samerna fanns där långt innan
de svenska nybyggarna började
tränga dem upp mot fjällgränserna.

Samerna har alltså skapat en kultur
med årtusenden bakom sig inom vårt
lands gränser. De har inte flyttat hit
såsom de finska invandrarna har gjort
mest beroende på arbetsförhållandena.
Vi är glada över att de finska invandrarna
har kommit hit och hjälpt oss
i en svår situation, men jag skulle tro
att åtminstone den första, andra och
tredje generationen kommer att känna
sig såsom finnar och betrakta Finland
åtminstone såsom hem för sin kultur.
Man kan alltså inte jämföra dessa två
minoriteter.

Sedan sade herr Näsström, att det
måste vara bättre att ha en person, som
är bosatt i Luleå, att sköta detta arbete
än en person, som har varit bosatt i
Uppsala. Det beror väl mycket på vem
som blir bosatt i Luleå. Jag har redan
sagt, att jag inte alls är övertygad om
att den tjänst, som vi vill ha, skall vara
anknuten till länsskolnämnden eller
skolöverstyrelsen. Vi har bara begärt
att man skall inrätta en tjänst och att
man skall söka få fram någon, som har
förutsättningar för att sköta de uppgifter
som nomadskolinspektören nu sköter
vid sidan om nomadskolorna. Jag
är inte säker på att man finner den
bäste mannen bland landets skolfolk eller
bland dem som är lämpade att bli
skolinspektörer, utan jag tror att man
finner honom på ett helt annat håll. Jag
nämnde att denna tjänst kanske lämpligen
borde ha anknytning till nordiska
museet.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Andersson vidgar
begreppen åtskilligt och kommer in på
områden, som jag hade tänkt undvika
att beröra, nämligen samernas förhållande
till svenskar i allmänhet.

Det finns kanske i dag olika uppfattningar
om hur våra olika minoriteter

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Anslag till länsskolnämnderna
skall smälta in i det svenska samhället,
men jag vet att det finns sakkunniga
som anser att man bör så fort som möjligt
se till att alla olika minoriteter inordnas
i svenska förhållanden på ett
sådant sätt att de sammansmälter med
landets befolkning i övrigt.

Den saken har länge varit aktuell i
fråga om samerna. Vart tar samernas
ungdom vägen? Hur många är det som
blir renskötare och vart går de andra?
Jo, de önskar smälta in i det svenska
samhället; den saken bör vi göra klar
för oss.

Det är ju uppenbart att den samekultur
som finns bör tillvaratas, och det
har också skett. Svenska staten har under
årens lopp satsat mycket pengar
på den detaljen; jag tycker att vi kan
vara överens om det.

Jag har ingenting emot att man ägnar
nödig uppmärksamhet åt samernas
förhållanden ur olika synpunkter, men
jag tror också att vi så småningom kommer
att ställas inför ännu större problem,
nämligen de som gäller de andra
minoriteterna. Herr Andersson sade, att
det inte är samma förhållande som med
samerna. Nej, inte helt, det medger jag,
men i vissa avseenden är förhållandena
ganska likartade. Man tycks nu vara
överens om att låta de inflyttade minoriteterna
få viss undervisning i sitt eget
modersmål. Det kommer att bereda
ganska stora svårigheter, men är vi
överens om att det bör ske, så tror jag
att vi skall kunna finna utvägar att klara
det problemet. Självfallet blir det
dock krångligt att få in detta i det redan
förut överansträngda schemat.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Herr Näsström sade, att
vi skall låta minoritetsgrupperna smälta
in i det svenska samhället så snart
som möjligt. Samerna kan numera inte
få sin utkomst av renskötsel, sade herr
Näsström vidare. Det är delvis riktigt.

Emellertid måste vi också se till att
de samer som söker sig nya utkomst -

möjligheter icke blir diskriminerade
därför att de tillhör en minoritetsgrupp.

Jag har nyligen läst en norsk avhandling:
»Polmak och Manndalen, två samebygder
i Norge», i vilken behandlas
den problematik som människorna möter
i en sådan situation. När man har
läst den avhandlingen, förstår man litet
mera av vad det innebär att smälta in
i ett nytt samhälle. Det är klart att envar
skall ha en utbildning, så att han
kan få sin utkomst inom det näringsfång
han vill söka sig till. Samerna har
ändock sina rötter kvar i en kultur, som
det finns anledning att värna om.

Det skulle vara beklagligt och beklämmande,
om vi skulle vara den generation,
om vilken man sade att vi genom
brist på insatser lät den samiska
kulturen gå förlorad så att den i fortsättningen
bara funnes bevarad i skrifterna.

Jag kan hålla med herr Näsström om
att en inspektör i Luleå säkerligen kan
klara en uppgift, som är begränsad till
skolans område, men vi diskuterar inte
enbart den detaljen, utan vi diskuterar
hur man skall kunna fullfölja den kulturinsats
som den avgående nomadskolinspektören
har fullgjort. Hur det arbetet
skall kunna fördjupas är den stora
frågan i sammanhanget.

Hur och var denna tjänst skall placeras
lämnar jag därhän. Jag vill bara påminna
om att man på den femte nordkalottkonferensen
i Narvik i slutet av
augusti föregående år bl. a. diskuterade
tanken, att Umeå universitet eventuellt
skulle kunna bli ett lärosäte för forskning
och vetenskap beträffande samisk
kultur.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
under överläggningen yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

I fråga om mom. I, fortsatte herr förste
vice talmannen, hade yrkats dels bifall

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid punkten avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
20 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid punkten avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej —37.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende mom. II
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
.samt vidare på antagande av det för -

Anslag till länsskolnämnderna
slag, som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid punkten avgivna,
med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
20 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —105;

Nej — 25.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande
mom. III förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Virgin m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskot -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Ang. bidrag till Sveriges elevers centralorganisation

tets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
20 mom. III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej —61.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets i mom. IV gjorda hemställan.

Punkterna 21 och 22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Ang. bidrag till Sveriges elevers
centralorganisation

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Sveriges elevers
centralorganisation för budgetåret
1967/68 anvisa ett anslag av 120 000
kronor, vilket innebar en ökning av
anslaget med 60 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Werner (I: 10) och den andra
inom andra kammaren av fru Ryding
in. fl. (II: 14), i vilka anhållits, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen till Bidrag
till Sveriges elevers centralorganisation
för budgetåret 1967/68 måtte anvisa ett
anslag av 165 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:10 och 11:14, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till Sveriges
elevers centralorganisation för
budgetåret 1967/68 anvisa ett anslag av
120 000 kronor.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Under lärarkonflikten
förra hösten lovordade alla parter på
arbetsmarknaden liksom även massmedia
SECO:s insatser. Elevorganisationen
utförde ett arbete, som en del kanske
hade hoppats på men inte vågat
räkna med. SECO utförde ett arbete
som hela samhället hade nytta av.

SECO:s målsättning är att skapa
självständiga och medvetna individer,
som kritiskt men ändå positivt skall
kunna granska och ifrågasätta förhållanden
i skolan och i samhället. Man
utbildar vidare funktionärer i skolfrågor
och i vanlig föreningsteknik. Verksamheten
bidrar till att stimulera eleverna
att ta egna initiativ och bedriva
självverksamhet via elevråden, och jag
anser att en sådan verksamhet förtjänar
allt stöd.

EU hinder för SECO, ett hinder som
man för övrigt delar med de flesta andra
ungdomsorganisationer när det gälatt
expandera och utbilda sin verksamhet,
är bristen på pengar, den dåliga
ekonomien.

SECO har cirka 400 000 medlemmar
men ingen moderorganisation att falla
tillbaka på. För att SECO skall kunna

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

Om statsbidrag till kommun för transport av rörelsehindrade elever

bedriva en självständig verksamhet
måste anslagen från statsmakterna vara
så stora, att organisationen kan komma
med nya initiativ och avsluta gamla.
Jag vill erinra om de i dag gamla initiativen,
t. ex. frågan om skoldemokratien.
Man måste ha pengar för att kunna
fortsätta att ta sådana initiativ utan
fruktan för att ekonomien skall rasera
det mesta av vad man föreslår.

SECO har för budgetåret 1967/68 begärt
165 000 kronor, vilket är en upprepning
av tidigare krav. Departementschefen
föreslår 120 000 kronor.
Det är en fördubbling av tidigare anslag.
Det är en höjning som jag vill
hålla departementschefen räkning för.

Att jag ändå vidhåller kravet att organisationen
bör erhålla de begärda
165 000 kronorna, vill jag motivera med
det andra yrkandet i vår motion, nämligen
att SECO i bidragshänseeiule måtte
behandlas som andra organisationer,
vilket skulle berättiga SECO till ett bidrag
på drygt 200 000 kronor årligen.
Visserligen kan man inte på alla punkter
jämställa SECO med andra ungdomsorganisationer,
men det är ändå
angeläget att man i bidragshänseende
jämställer SECO med övriga med tanke
på att SECO saknar andra inkomstmöjligheter.
Detta yrkande om jämställdhet
tycks för övrigt utskottet ha
förbigått helt. I varje fall framgår inte
någonting om detta av utskottsutlåtandet.
Jag vet inte, om utskottet avser att
i annat sammanhang ta upp denna fråga.
Det vore i så fall tacknämligt om
detta redovisades.

Ställes SECO utanför principbehandlingen
av bidragsgivningen till ungdomsorganisationerna
så innebär det
att bidragen kommer att omprövas varje
år, eventuellt med blick på vad organisationen
fattar för beslut under
året. Detta kan leda till en godtycklig
och ryckig behandling av anslagen.

Det är med den motiveringen och
mot den bakgrunden, som vi tillmäter
det andra yrkandet i vår motion så stor
betydelse.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till motionsparet 1:10 och II: 14.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Detta är kanske det
enda anslag som höjts mer än vederbörande
ämbetsverk förordat. Skolöverstyrelsen
har föreslagit en höjning till
100 000 kronor under det att departementschefen
har äskat 120 000 kronor,
och i statsutskottet har vi varit alldeles
överens om det senare beloppet.

•lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 24—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28

Om statsbidrag till kommun för transport
av rörelsehindrade elever

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
utfärda särskilda bestämmelser om
statsbidrag för redovisningsåret 1966/67
till driftkostnader för det allmänna
skolväsendet m. m. i enlighet med vad
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1967 förordats,
dels till Bidrag till driften av
grundskolor m. m. för budgetåret 1967/
68 anvisa ett förslagsanslag av
1 890 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Johan Olsson m. fl. (1:136)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Ehnstedt och Johansson i
Skärstad (11:170), i vilka anhållits, att

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om statsbidrag till kommun för transport av rörelsehindrade elever

riksdagen måtte anslå medel för statsbidrag
till kommuner för transport av rörelsehindrade
elever och därför till Bidrag
till driften av grundskolor m. m.
anvisa ett i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag med 100 000 kronor förhöjt
anslag av 1 890 100 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda särskilda bestämmelser
om statsbidrag för redovisningsåret
1966/67 till driftkostnader för
det allmänna skolväsendet m. m. i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1967 förordats;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 136 och II: 170, till Bidrag
till driften av grundskolor m. m.
för budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 1 890 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Thorsten Larsson, Nils-Eric Gustafsson,
Mattsson och Elmstedt, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
II hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt
med bifall till motionerna I: 136 och
II: 170, till Bidrag till driften av grundskolor
m. m. för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 1 890 100 000
kronor.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Vid punkt 28, Bidrag till
driften av grundskolor m. m., har
väckts ett par motioner med hemställan
om anslag för transport av rörelsehindrade
elever. Bakgrunden till motionen
är att skolöverstyrelsen på uppdrag
av Kungl. Maj:t har företagit en
utredning om vissa frågor rörande undervisningen
av rörelsehindrade elever.
Däri framläggs förslag bl. a. om åtgärder
för handikappvänliga skollokaler,

medel för forskning och utvecklingsarbete
på området, speciella hjälpmedelscentraler,
bättre personella resurser
för handikappades undervisning
samt om bidrag till kommunerna för
vissa kostnader för ifrågavarande elever.

Det är värdefullt att dessa förslag
har framlagts, och de har accepterats
av ett stort antal remissinstanser och
i huvudsak även av departementschefen.
Dock har utredningens förslag om
bidrag till kommunerna för transport
av de rörelsehindrade eleverna inte
godtagits. Skolöverstyrelsen föreslog att
kostnader över 20 kronor per elev och
barn skulle ersättas av statsmedel. De
båda kommunförbunden hävdade att
kostnader över 10 kronor per dag borde
ersättas av staten.

Vi finner det vara i hög grad angeläget
att de rörelsehindrade eleverna
kan få bo kvar i sina hem så långt det
är möjligt i stället för att inackorderas.
Detta kan dock komma att medföra
stora kostnader för vissa kommuner;
vilket kan leda till att erforderligt antal
skjutsar inte kommer till stånd.

I reservationen vid punkten 28 har
föreslagits att riksdagen med bifall till
de i ärendet väckta motionerna må anvisa
till driften av grundskolor m. m.
ett anslag som med 100 000 kronor
överstiger vad utskottet föreslagit. Detta
anslag skulle då möjliggöra att statsmedel
skulle utgå för täckande av resekostnader
överstigande 10 kronor per
elev och dag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att
vi år 1965 här i kammaren var ganska
överens om att vi skulle avveckla en
rad mindre bidrag och i stället ge ett
större bidrag till kommunerna för skolväsendet.
Utskottets majoritet har inte
ansett sig kunna vara med om att riva
upp detta beslut nu och på nytt börja
med små bidrag på olika punkter.

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

Om inrättande av ett gymnasium i Simrishamn

När det gäller byggnader tror jag att
vi alla är överens i sak. Skolöverstyrelsen
har där gått in för att tillvarata
alla möjligheter att transportera de
handikappade in i skolorna.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Kommunerna kommer
att drabbas av en del av denna kostnad
även enligt reservationens förslag.
Kostnaderna drabbar emellertid kommunerna
ojämnt. Vissa kommuner kanske
inte har några utgifter alls för detta
ändamål, medan andra får större
utgifter. Det skulle kunna leda till att
kommunerna kommer att behandla
denna fråga på olika sätt, och detta
skulle i sista hand drabba eleverna.
Det tycker vi inte är lämpligt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Frågan om hur det
drabbar kommunerna skall man inte
se på kort sikt. Ser man den på lång
sikt tror jag man skall finna att förhållandena
är ungefär desamma. De
är likartade i alla landets kommuner.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. II framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,

5 Första kammarens protokoll 1967. Nr 10

sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
28 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —112;

Nej— 13.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 29—35

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36

Om inrättande av ett gymnasium
i Simrishamn

I denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
till Bidrag till driften av kommunala
gymnasiala skolor för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
764 000 000 kronor;

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om statsbidrag till Göteborgs högre samskola

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majd giva till känna vad utskottet
i punkten anfört i anledning av motionerna
I: 487, av herr Torsten Andersson,
och 11:628, av herr Mattsson
m. fl.;

III. att motionerna I: 275, av herr
Åkesson och herr Yngve Nilsson, samt
11:349, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl., icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna 1:494, av herr
Thorsten Larsson m. fl., samt 11:627,
av herr Mattsson och herr Nilsson i
Tvärålund, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I motionerna I: 275 och II: 349 hade
yrkats, att riksdagen med beaktande av
de i motionerna redovisade synpunkterna
hos Kungl. Maj :t skulle hemställa,
att frågan om inrättande av gymnasieskola
i Simrishamns stad måtte bliva
föremål för allsidig prövning med sikte
på att åstadkomma en för regionen positiv
lösning.

Herr ÅKESSON (fp):

Herr talman! Jag har i detta ärende
en motion angående placering av ett
gymnasium i Österlen, närmare bestämt
i Simrishamn. För Österlens
framtida utveckling har ett gymnasium
i Simrishamn en mycket stor betydelse.
En placering av ett gymnasium här
skulle bidra till att industrier förläggs
till detta område. De ungas utbildning
har i dag stor betydelse, och om näringslivet
skall komma att utvecklas
på ett normalt sätt, måste hänsyn tas
til! att utbildningsmöjligheter för de
unga förefinnes.

Statsutskottet har under hänvisning
till en pågående utredning inom skolöverstyrelsen
— som skett på Kungl.
Maj:ts uppdrag — avvisat denna motion.
Enligt min mening borde motionen
ha hänvisats till den pågående utredningen
så att denna kunnat ta hänsyn
till de i motionen anförda syn -

punkterna. Jag förutsätter att utredningen
trots detta tar hänsyn till de
inom detta område föreliggande behoven
av ett gymnasium inom Österlen.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 37—39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40

Om statsbidrag till Göteborgs högre
samskola

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt motionerna I: 507, av
herr Wirtén m. fl., och II: 626, av herr
Lothigius m. fl., ävensom med avslag å
motionerna I: 272, av fru Segerstedt Wiberg,
och II: 343, av herr Nordstrandh,
samt I: 489, av herr Dahlén m. fl., och
II: 616, av herr Björkman m. fl., till
Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
förslagsanslag av 18 050 000 kronor.

I motionerna 1:272 och 11:343 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta
anvisa ett anslag av 114 000 kronor till
Göteborgs högre samskola.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Utskottet har avvisat
en motion, som väckts i andra kammaren
av fru Frsenkel och herr Nordstrandh
och i denna kammare av mig,
om statsbidrag till Göteborgs samskolas
lägre avdelning. Dess högre stadier
har, men den lägre avdelningen har
inte statsbidrag.

Vi har motionerat med tanke framför
allt på den försöksverksamhet som
på lågstadiet bedrivs vid Göteborgs
högre samskola och som vi finner vara
synnerligen värdefull. Man prövar där
Montessori-metoden mot bakgrunden av
en gammal tradition man har att be -

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

driva själ v verksamhet och försöksverksamhet.
I detta avseende kan man
gå mycket långt tillbaka i tiden, och
samskolan visar att den har gått i täten
när det gäller denna försöksverksamhet.
Jag kan nämna att Ellen Key en
gång intresserade sig för denna verksamhet,
och jag kan bland dem som
verkat där nämna rektorerna Bendixon
och Lönnborg.

Man har alltså i skolan en tradition
att bygga på när man nu prövar Montessori-metoden.
Detta sker i samverkan
med den pedagogiska institutionen
vid Göteborgs universitet, och man har
också samarbete med den ungdomspsykiatriska
kliniken i Göteborg. Jag
tror att alla göteborgare vet vilken betydelse
samskolan har som pionjär på
området. Det råder ingen tvekan om
att många av de metoder som numera
tillämpas i grundskolan en gång har
prövats vid samskolan. Det råder inte
heller någon tvekan om att den jämställdhet
mellan könen som numera
finns tidigt grundlädes bland eleverna
där.

Jag förstår, herr talman, att utskottet
i år avstyrkt vårt yrkande — den ekonomiska
situationen tillåter väl inte
ens att samskolan får det bidrag på
något över 100 000 kronor som vi har
begärt — även om vi samtidigt noterar
att man givetvis sparar mycket genom
att föräldrarna står för större delen av
kostnaderna för eleverna. Men jag hoppas
att statsutskottet en gång då det
ekonomiska läget blir bättre skall visa
större välvilja mot den verksamhet som
bedrivs på samskolans lågstadium.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 47—51

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 52

Om statsbidrag till Solviks folkhögskola Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
meddela beslut om extra statsbidrag för
utbildning av laboratorieassistenter,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
grunderna för statsbidrag till yrkesskolor
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 3 januari 1967 förordats, dels ock
till Bidrag till driften av enskilda yrkesskolor
in. m. för budgetåret 1967/68
anvisa ett förslagsanslag av 24 800 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Nils-Eric Gustafsson in. fl. (I:
268) och den andra inom andra kammaren
av herr Nilsson i Agnäs m. fl.
(II: 348), i vilka anhållits att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om Solviks folkhögskolas inplacering
i kategorien centrala yrkesskolor
med därav följande statsbidrag till lärarlönerna.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela
beslut om extra statsbidrag för utbildning
av laboratorieassistenter;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
grunderna för statsbidrag till yrkesskolor
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den
3 januari 1967 förordats;

c) till Bidrag till driften av enskilda
yrkesskolor m. in. för budgetåret 1967/
68 anvisa ett förslagsanslag'' av 24 800 000
kronor;

II. att motionerna 1:268 och 11:348
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om statsbidrag till Solviks folkhögskola

Vid punkten liade reservation avgivits
av herrar Thorsten Larsson, NilsEric
Gustafsson, Mattsson, Nelander och
Elmstedt, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 268 och II: 348, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört angående statsbidrag
till utbildning vid Solviks folkhögskola
av medicinskt-tekniska assistenter.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):

Herr talman! Med en, även för ett
riksdagsutskott, osedvanlig ordknapphet
har majoriteten i statsutskottet under
den förevarande punkten avstyrkt
ett motionspar med begäran att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om Solviks folkhögskolas inplacering
i kategorien centrala yrkesskolor
med därav följande statsbidrag
till lärarlönerna. Utskottsmajoriteten säger
att det enligt gällande statsbidragsbestämmelser
ankommer på Kungl.
Maj:t att besluta om statsbidrag till enskilda
yrkesskolor och anser därför att
tillräcklig anledning saknas att föreslå
en riksdagens skrivelse. Jag vill tillägga
att motionärer och reservanter har detta
alldeles klart för sig.

Centerns ledamöter i utskottet jämte
en folkpartist har avgivit en reservation
till denna punkt med förslag om
riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t i
anledning av motionerna. Jag vill gärna
tillägga att representanter för fyra riksdagspartier
står bakom motionen.

Låt mig framhålla att Solviks folkhögskola,
som ligger inom förutvarande
Byske kommun, under ett trettiotal år
gjort en mycket stor insats, dels som
på kristen grund arbetande folkhögskola,
dels också genom den möjlighet
den gett många ungdomar att förvärva
realskolekompetens i ett skede där någon
sådan möjlighet inte fanns på närmare
håll än vid samskolan i Skellefteå

stad. Av kända skäl har realskoleverksamheten
nu efter grundskolans inträde
upphört.

Det initiativ som skolans ledning i
denna situation tagit och som är den
yttersta orsaken till motionsframstöten,
nämligen utbildning av medicinskt-tekniska
assistenter med sikte på verksamhet
i u-länderna, är enligt reservanternas
mening värt all uppmuntran.

Klyftan mellan de fattiga och rika
länderna vidgas alltmer, och det är därför
nödvändigt att få en så snabb och
effektiv hjälp som möjligt. Detta gäller
inte minst sjukvårdens område. Enligt
sakkunnig bedömning blir det allt svårare
att direkt tillämpa den moderna
svenska utbildningen på de många
gånger primitiva förhållandena i ett
u-land. En förutsättning för effektiv uhjälp
är att den personal som sändes ut
liar lämplig och gedigen utbildning, väl
anpassad till de förhållanden som möter
ute på fältet. Detta gäller i missionsoch
fredskårssammanhang, och det gäller
också sjukvårdstjänsten inom FN:s
fredsbevarande styrkor.

Vid Solvik planeras f. n. en utbildning
som kan motsvara de av mig
nämnda kraven. De lokaler som här
finns borde, tycker man, få nyttjas i
det syfte som skolledningen tänkt sig.
Kursplanen har upprättats i samråd
med svenske arméöverläkaren och med
svenska missionsläkare med erfarenhet
från Etiopien, Tanzania och Indien.
Kursen planeras bli treårig och omfattar
utbildning av i första hand operations-
och röntgenassistenter samt assistenter
för kirurgisk poliklinik.

Den teoretiska utbildningen förlägges
enligt dessa tankegångar till Solvik,
medan den praktiska sker vid allmänna
sjukhus. Förutom direkt sjukvårdsundervisning
skulle i den teoretiska utbildningen
stor vikt läggas vid kunskaper
om tropiska sjukdomar och i språk
samt vid insikt i u-landsproblem i allmänhet.

När det gäller utbildningen vid Solvik
för tjänst i u-länderna, kommer

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

Etiopien på ett särskilt sätt i blickpunkten,
och detta är väsentligt. Där började
EFS sitt missionsarbete för hundra år
sedan, och stiftelsen har i dag sitt
främsta sjukhusarbete där. Många ledamöter
av denna kammare ända upp till
talmansnivå har besökt Evangeliska
fosterlandsstiftelsens missionssjukhus i
Nakamte och många av de små sjukstugor
och polikliniker som finns i anslutning
till denna plats. Av Fosterlandsstiftelsens
125 missionärer i aktiv
tjänst har icke mindre än 50 läkareeller
sjuksköterskeexamen med tjänstgöring
vid 17 sjukhus och polikliniker

1 Etiopien, Tanzania och Indien. Genom
Solvikspr oj ektet hoppas man kunna rekrytera
ny sjukvårdspersonal inte bara
för Evangeliska fosterlandsstiftelsens
sjukhus utan också för de andra missionsorganisationernas
sjukhusarbete.

Enligt Svenska missionsrådets statistik
över kyrkor, stödda av svenska
missionen, består för 1965 alla svenska
missionsorganisationers gemensamma
sjukvård i u-länderna av 52 sjukhus och
sjukstugor, där under året 85 723 patienter
tagits emot; 171 polikliniker,
där under året 618 232 patienter fått

2 163 358 behandlingar; 62 barnbördsavdelningar,
vid vilka 16 265 födslar
ägt rum; 61 barnhem, där 3 070 gossar
och 782 flickor haft möjlighet att vistas;
12 specialanstalter som tagit emot
77 611 patienter. — I förhållande till
behovet är detta alldeles otillräckligt.

Inom Fosterlandsstiftelsen söker man
utbilda inhemsk sjukvårdspersonal i
Nakamte, och det är för att hjälpa till
med denna utbildning som man behöver
timlärare från Sverige utbildade
vid t. ex. Solvik. Det anges som mycket
väsentligt att alla som utbildas i
Sverige får grundlig kännedom om tropiska
sjukdomar och förhållanden. Doktor
Fride Hylander, känd utlandsexpert
på sjukvårdsområdet, framhåller bl. a.
att 90 procent av de sjukdomar som
förekommer i Etiopien är av den art
att de endast »till en liten del existerar

Om statsbidrag till Solviks folkhögskola
i vårt land och i varje fall inte som
något väsentligt problem».

Det har sagts att 80—90 procent av
befolkningen i Etiopien föds, lever och
dör utan rejäl tillgång till modern sjukvård.
Det lilla som finns ligger till stor
del fortfarande på utländska missioner.
På grund av de stora kostnader
som varit förenade med att bedriva arbete
vid dessa sjukhus och svårigheterna
att få personal som är villig att arbeta
under mycket primitiva förhållanden
har det bland unga kyrkor i u-länderna
på allvar börjat diskuteras om
man skall göra en betydlig nedskärning
av missionens sjukvårdsengagemang,
och det är inte minst för att stimulera
sjukvårdsarbetet där ute som man nu
vid Solvik önskar få utbilda svensk
sjukvårdspersonal för bl. a. missionssjukhusen.

På grund av sina många uppgifter
har missionsläkarna aldrig kunnat ägna
tid åt forskning, vilken är nödvändig
för att kunna visa vägen för den framtida
sjukvården i u-länderna. Att ge
chefsläkarna vid missionssjukhusen och
andra sjukhus tillgång till assistenter
skulle även kunna innebära en avlastning
just till förmån för forskningsuppgifter.

I remissdebatten för några veckor sedan
berörde jag u-landsfrågorna och
framhöll att man säkerligen genom att
gå vägar som anvisats av missionen kan
närma sig lösningar av dessa gigantiska
problem på ett snabbare sätt än annars.

Hundraårig erfarenhet måste i det
fallet betyda ofantligt mycket. Vi har
nu här ett tillfälle att i praktisk handling
visa att vi uppskattar också andra
former för u-landshjälp än dem som vi
till äventyrs hittar på alldeles själva.

Det är angeläget — och jag vill understryka:
mycket angeläget — med anslag
till SIDA, men det är inte bara sådana
anslag som innebär bistånd till
u-länderna. När man här inom undervisningsväsendets
ram fått ett projekt
som inte kostar mycket men som kan

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om statsbidrag till Solviks folkhögskola
betyda mycket, vore det väl ett förspillt
tillfälle att inte så snabbt som möjligt
ta vara på det här aktuella projektet.

Solviksprojektet skulle kunna betyda
en utbildningskapacitet för 150 elever,
därav 75 i praktikanttjänst vid civila
sjukhus. 50 sjukvårdare per år skulle
kunna erbjudas för tjänst i FN:s fredsbevarande
styrkor, i missions- och
fredskårssammanhang eller för tjänst
vid civila sjukhus i Sverige. Förstklassiga
lokaler finns. Det är här fråga om
garantier från statens sida för lärarlönernas
finansiering. Reservationen föreslår
en skrivelse härom till Kungl.
Maj :t. De av kammarens ledamöter som
vill göra ett sådant positivt uttalande
kan rösta för reservationen, till vilken
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

I herr Nils-Eric Gustafssons yttrande
instämde herrar Lage Svedberg (s) och
Åkesson (fp), fröken Stenberg (h) samt
herrar Sörenson (fp), Per Jacobsson
(fp) och Thorsten Larsson (ep).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Enighet föreligger glädjande
nog i vårt land om att Sverige
bör göra sitt bästa för u-hjälpen. Meningsskiljaktigheter
finns i fråga om
anslagsbeloppen; men u-hjälp behöver
inte nödvändigtvis ske bara genom att
man direkt ger pengar på olika sätt. I
det sammanhang som vi nu diskuterar
finns en möjlighet att medverka i en
u-hjälp som inte kostar alltför mycket
men som ändå kan få stor verkan.

Herr Nils-Eric Gustafsson har så vältaligt
motiverat reservationen, att jag
helt kan instämma i vad han sagt. Jag
vill dock påpeka att denna hjälp också
har viss betydelse för svenska förhållanden.
Vid Solvik utbildade kommer
också att kunna medverka i den sjukvård
som måste finnas för svenskar i
FN:s tjänst. Sedan vi började u-hjälpen
och fram till den 10 februari i år har
31 svenskar omkommit i sådan tjänst,
och ett stort antal har sårats. Det hade
varit anledning att i detta avseende

ställa mera utbildad personal till förfogande.
Det kommer att behövas i
framtiden också.

Det finns alltså all anledning att på
denna punkt ge denna hjälp, som inte
kostar så mycket men ändå har stor
effekt. Vi vet ju så väl att i u-länderna
är det inte alltid jättelika insatser som
ger bäst utdelning, utan sådan kan uppnås
med ganska enkla åtgärder. Detta
är just en sådan, där det är synnerligen
välmotiverat att ge anslag. De många
instämmanden som gjordes understryker
detta ytterligare. Solviksskolan borde
kunna få sitt bidrag.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i det yrkande som framställts av herr
Nils-Eric Gustafsson.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Med hänvisning till
statsutskottets skrivning på denna
punkt ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. II förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

Ang. främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
52 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 42.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avsto de från att rösta.

Punkten 53

Ang. främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :.ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
504, av herr Stefanson m. fl., och II:
632, av herr Nordgren m. fl. till Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
3 964 000 kronor.

I motionerna I: 504 och II: 632 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
inrätta ytterligare 800 bidragsrum och
att till främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m. anvisa ett
förslagsanslag av 4 364 000 kronor.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! I denna fråga, lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m.,
har jag onekligen ett förflutet i denna
kammare. De motioner som jag och
herr Nordgren i andra kammaren inlämnade
till riksdagen förra året betecknades
av herr Näsström skämtsamt
som den Stefansonska följetongen.
Samtidigt var han positivt inställd till
motionerna, och därför gladde mig debatten
den gången. Tyvärr har motionerna
emellertid inte heller denna
gång vunnit vare sig herr Näsströms
eller utskottets bifall, och jag vill därför
säga några få ord om dem.

Först vill jag som en bakgrund till
vad jag kommer att säga konstatera att
yrkeskolväsendets reformering inte går
så snabbt som man hade hoppats. Till
vårriksdagen kommer en principproposition
om yrkesskolans framtida utformning,
men det har också annonserats
att förverkligandet kommer att
skjutas på framtiden, kanske till i början
av 1970-talet. Enligt min mening
är det därför alldeles nödvändigt att
de resurser som finns inom yrkesutbildningsväsendet
tillvaratas. Även om
man skjuter upp reformens genomförande
får man ju inte uraktlåta att anpassa
yrkesutbildningen till dagens behov,
såväl kvantitativt som kvalitativt,
och till förändringarna inom arbetslivet.

Det gäller att göra det bästa möjliga
av den yrkesskola vi har men också att
tillvarata de resurser som finns i yrkeslivet,
inom företagsskolorna, i de
inbyggda yrkesskolorna och hos de yrkesmän
som åtar sig att utbilda enstaka
elever i sitt yrke. Av den anledningen
tycker jag nog att det hade varit
motiverat att skolöverstyrelsen även i
år hade föreslagit en uppräkning av
statsbidraget till dessa utbildningsformer,
vilken hade anknutits till kostnadsutvecklingen.
Bidraget har stått
stilla om jag inte missminner mig ända
sedan 1958 och det skulle krävas en
minst trettioprocentig uppräkning av

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om översyn av lagstiftningen angående förtal

bidraget till dessa utbildningsformer
för att följa med automatiken i löneoch
kostnadsutvecklingen. En sådan
uppräkning skulle kosta mycket pengar.
Vi har därför med tanke på det
statsfinansiella läget inte äskat någon
uppräkning av statsbidraget. Vi menar
dock att man i varje fall bör sörja för
att de företagare som vill åtaga sig att
utbilda elever skall få det statsbidrag
som nu utgår. Det råder en mycket stor
brist på bidragsrum för utbildning hos
hantverksmästare. Det av riksdagen
beviljade antalet är 2 200. Redan vid
årsskiftet 1966—1967 var för innevarande
år 1 415 beviljade och 2 368 under
behandling. Jag anser att man skall tillvarata
de resurser som finns inom näringslivet
när det gäller yrkesutbildningen,
vilket man i detta fall hade
kunnat göra genom att vidga antalet
bidragsrum. Vi har föreslagit en ökning
med 800 nya bidragsrum. Denna
ökning av anslaget på denna punkt har
av oss för nästa budgetår beräknats till
400 000 kr., men det är en fördelaktig
ekonomisk insats för att kunna placera
800 nya elever i planmässig utbildning.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till motion nr 504 i denna kammaren
och motion nr 632 i andra kammaren.
Yrkandet avser alltså en ökning av antalet
bidragsrum med 800 från 2 200
till 3 000 per år. Samtidigt vill jag med
tillfredsställelse konstatera att antalet
kurstillägg för teoretisk utbildning har
ökats med 200.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
skrivning ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 5''i—80

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 81

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1967/68; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckta motioner
om gemensam beteckning för chefsdomare
i underrätt;

nr 7, i anledning av väckt motion om
sänkning av myndighetsåldern; och

nr 8, i anledning av väckta motioner
om översändande av pass genom postverket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Om översyn av lagstiftningen angående
förtal

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av väckta
motioner om dels översyn av lagstiftningen
om förtal, dels om översyn av
lagstadgandet om förtal av avliden.

Första lagutskottet hade behandlat tre
vid 1966 års riksdag väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen nr
219 i första kammaren av fru Segerstedt
Wiberg samt nr 287 i andra kammaren
av fru Sjövall och herr Ståhl även -

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

Om översyn av lagstiftningen angående förtal

som nr 79 i andra kammaren av herr
Sjöholm.

I motionerna I: 219 och II: 287, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t ville utvidga
det uppdrag, som givits kommittén
för lagstiftning om yttrande- och
tryckfrihet att överse lagstiftningen på
detta område i vissa hänseenden, till
att omfatta även förtalsbestämmelserna,
i den mån dessa innefattade med hänsyn
till nyhetsförmedling och opinionsbildning
otillbörliga inskränkningar av
yttrandefriheten.

I motionen II: 79 hade yrkats, att
riksdagen skulle besluta att hos Kungl.
Maj :t begära översyn av stadgandet i
5 kap. 4 § brottsbalken utmynnande i
förslag till ändrad lydelse med beaktande
av att tryckfrihetens principer
respekterades.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte i anledning av förevarande
motioner,

a) I: 219 och II: 287 samt

b) II: 79,

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om översyn i lämpligt sammanhang av
förtalsbrotten i enlighet med vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Arvidson, Svanström, Lidgard, Svensson
i Vä och Fridolfsson i Stockholm,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i vissa angivna delar hava den lydelse,
reservationen visade.

Enligt den av reservanterna förordade
motiveringen borde frågan om skadeståndsansvaret
i anslutning till förtalsbestämmelserna
bliva föremål för
översyn.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Man kan kanske något
förenklat karakterisera detta ärende,
som gäller lagstiftningen om förtal och

det särskilda lagstadgandet om förtal
av avliden, så att det sönderfaller i två
delar. Vi har under utskottsbehandlingen
varit helt ense om att den ena
av dessa, vilken skulle kunna kallas
skadeståndsdelen, behöver bli föremål
för utredning.

Målsägande i ett sådant ärekränkningsmål
kan vara den avlidnes make,
föräldrar, barn och syskon. Det förefaller
som om lagstiftningen fungerar
på det sättet att var och en av dessa
släktingar till den avlidne skulle kunna
etablera sin egen process och utkräva
sitt eget skadestånd. Jag tycker
att det ter sig en smula otillfredsställande
från allmän rättssynpunkt att
den som gjort sig skyldig till ett sådant
brott skall riskera att ideligen
dras inför domstol. Han bör rimligtvis
kunna få lov att räkna med att när dom
en gång har fallit i ett sådant mål skall
det också vara slut för hans del. Därför
har vi alla kommit fram till att
denna fråga bör utredas. Vi har också
sagt oss att om flera tidningar efter
varandra återger en och samma ärekränkande
uppgift är det kanske inte
heller alldeles riktigt att de skall dras
in i en lång serie av processer.

Den reservation till utskottsutlåtandet
som jag har varit med om anknyter
till ärendets andra del, det som skulle
kunna kallas själva förtalsbrottet. Den
erfarenhet vi har av lagstiftningen är
hitintills mycket begränsad; i själva
verket rör det sig om en enda dom av
högsta domstolen och några underrättsdomar.
Dessa domar bekräftar vad alla
lagstiftare genom tiderna har tyckt,
nämligen att ärekränkningsbrotten är
ett mycket »lurvigt» kapitel, men jag
kan i varje fall för min del inte finna
att vad som har förekommit ger någon
som helst anledning till oro för att den
fria opinionsbildningen och nyhetsförmedlingen
obehörigt begränsas eller
att man, som det har sagts, klavbinder
den historiska forskningen.

Inte heller tycker jag att man i de
motioner som ligger till grund för ut -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om översyn av lagstiftningen angående förtal

skottsbehandlingen har framfört några
praktiska exempel på att sådana kalamiteter
skulle kunna inträffa. I en av
motionerna säger man: »Det torde också
förhålla sig så att tidning som blott
återgivit att den eller den publikationen
blivit vid domstol fälld för förtal
av avliden och därvid återgiver vari
det brottsliga förfarandet bestått därmed
själv begått samma brott och skulle
vara förfallen till ansvar enligt stadgandet
i 5 kap. 4 § brottsbalken.»

Jag tror att det uttalandet bygger på
ett missförstånd. Man behöver inte gå
längre än till det föreliggande utlåtandet
för att kunna konstatera att utskottet
under rubriken »Intressekollisioner
m. m.» säger, att »det måste vara strafffritt
att omtala domar som fällts så nyligen,
att ett omtalande därav hör till
den legitima nyhetsförmedlingen».

Går man till lagstiftningens förarbeten
finner man också upprepade uttryck
för lagstiftarens uppfattning att
de aktuella lagrummen har fått sin avfattning
just för att ge erforderligt
skydd mot obehöriga kränkningar utan
att innebära någon hämsko på den
historiska forskningen och den fria
yttrande- och kritikrätten i övrigt. Uttalandena
i det avseendet är så klara
och otvetydiga att domstolarna knappast
kan bortse från dem i sin tillämpning
av lagstiftningen.

Utskottsmajoriteten har nu uttalat sig
för att man skall undersöka i vad mån
det är möjligt att i lagstiftningen ange
de viktigaste typerna av intressekollisioner
och andra situationer där det
inte skulle vara straffbart att lämna en
kränkande eller nedsättande uppgift
om en annan person. För min del tror
jag inte att detta skulle vara en enbart
lycklig lösning. En sådan katalog måste
visserligen förses med kompletterande,
mera allmänna bestämmelser men
skulle ändå kunna leda till en hårdare
bedömning av enskilda fall, som inte
direkt kan passas in under katalogens
rubriker. Jag vill också erinra om att
det finns yttranden som visar att man

vid brottsbalkens tillkomst alldeles uppenbart
funderade på att i lagstiftningen
ange de krav, som i skilda fall av
privilegierade situationer bör ställas
på svaranden i ett förtalsmål, och därvid
fann att detta icke var möjligt. De
krav som får ställas på svaranden i ett
förtalsmål måste, såsom departementschefen
förutsatt i direktiven, anpassas
efter omständigheterna.

Vad utskottet nu föreslår riksdagen
är att besluta hemställa om utredning
i en fråga som man bara för ett par år
sedan har betecknat som omöjlig att
klara upp. I det läget har vi inte kunnat
följa utskottsmajoriteten, utan jag
hemställer, herr talman, om bifall till
reservationen, som innebär att man
skall utreda skadeståndsfrågan men avvakta
ytterligare erfarenheter när det
gäller själva straffansvarigheten.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Lidgard om att det hör till undantagen
att riksdagen antar ett stort lagkomplex
för att några år efteråt ta ställning
till ändring på olika punkter.

När vi i första lagutskottets majoritet
—- som framgår av utskottsutlåtandet
nr 10 — ändå har enats om att med
bifall till motionerna I: 219 och II: 287
samt motion II: 79 yrka på en utredning
beträffande det område som hör
till förtal av avliden, har vi gjort det
därför att vi har funnit att detta mycket
komplicerade område knappast har
blivit klarare belyst av de domstolsutslag''
som hitintills har förekommit. Som
herr Lidgard påpekade är de inte
många. Det är ett par underrättsdomar
och en dom i högsta domstolen, som
enligt vår mening visar svårigheterna
att rätt tolka det ifrågavarande lagrummet.

Redan när brottsbalken tillkom och
i de förarbeten som låg till grund för
brottsbalken var utformningen av ärekränkningsbrotten
föremål för delade

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

Om översyn av lagstiftningen angående förtal

meningar. Rörande avvägningen mellan
skyddet för medborgarna mot kränkande
yttranden och kravet på yttrandefrihet
uttalade departementschefen
att det knappast torde vara möjligt att
låta denna avvägning komma till fullständigt
uttryck i lagen. Det måste, ansåg
han — och till den åsikten anslöt
sig riksdagen sedermera ■—- bli beroende
av värderingar som kunde komma
att förskjutas med samhällsutvecklingen.
Därför ansågs det av riksdagen
att ärekränkningsbrotten i högre grad
än andra brott skulle till sin omfattning
bli beroende av domstolens bedömande
i varje särskilt fall. Det är ett
uttalande som utskottet anser fortfarande
äga sin giltighet.

När nu utskottet mycket ingående
har prövat de motioner som har lagts
fram och den problematik — mycket
krånglig och invecklad, det vill jag
särskilt understryka — som är förenad
med frågan, har det visat sig att bestämmelserna
om det straffria området
i 5 §, andra stycket, som i huvudsak
anknyter till rättsutvecklingen före
brottsbalken, har medfört avsevärda
tolkningssvårigheter.

Man kan peka på den dom i högsta
domstolen i vilken en rad justitieråd
kom till delvis olika ståndpunkter, vilka
ändå förde fram till en fällande
dom, i vilken man beträffande ett mycket
omtalat och mycket flagrant fall av
ärekränkning av en avliden svensk tolkade
intressekollisionen och uppsåtet
på olika sätt.

Vi har därför ansett att ett klargörande
skulle vara av värde för rättstillämpningen
och skulle underlätta arbetet
för den yrkesmässiga nyhetsförmedlingen.
När vi i utskottet stannat
för den skrivningen har vi sagt oss att,
när vi bara har en enda dom, högsta
domstolens, som annars kanske kan bli
prejudicerande och som — om man frånser
den prejudicerande karaktären —
ändå med full klarhet visar hur olika
man kan tolka lagen, kan det vara värdefullt
att ta inte bara detta åtals -

avsnitt under övervägande utan också
försöka undersöka de intressekollisioner
som kan uppstå i andra situationer,
då det inte skulle vara straffbart att
lämna en kränkande eller nedsättande
uppgift om en annan person. Vi anser
särskilt att det när det gäller bestämmelser
om förtal av avliden ånyo bör
övervägas om dessa kan anses vara tillräckliga
garantier för att den historiska
forskningen inte hindras och att
den fria yttrande- och kritikrätten inte
begränsas. Det är därför som utskottets
majoritet har begärt att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skall hemställa
om eu översyn i lämpligt sammanhang
av förtalsbrotten i enlighet
med de synpunkter som lagts fram i betänkandet
nr 10. Det innefattar med
andra ord icke endast skadeståndsansvaret
utan hela det mycket viktiga avsnitt
som handlar om intressekollisioner.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till första lagutskottets utlåtande
nr 10.

Herr ARV1DSON (h):

Herr talman! Utöver de synpunkter
som herr Lidgard framfört här, i vilka
jag helt kan instämma, vill jag bara
erinra om att utskottet i vanlig ordning
remitterat dessa motioner. De har
gått till justitiekanslern, som uttalar
att eventuell reform av ärekränkningsbestämmelserna
bör anstå tills vidare
och upptagas till övervägande i samband
med den större frågan beträffande
utredning om yttrandefrihetens
gränser. Justitiekanslern anser att frågan
nog uppmärksammas av Kungl.
Maj:t ändå, utan att riksdagen behöver
skriva till Kungl. Maj :t.

Det är praxis i första lagutskottet att
inte bifalla en motion när den fråga
det gäller är under utredning. Jag tycker
att det också är ett bärande skäl för
den reservation som även jag har undertecknat.

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om översyn av lagstiftningen angående förtal

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att justitiekanslern
yttrat sig på det sätt som
herr Arvidson nämnde, men det var
för rätt lång tid sedan. Justitiekanslern
var när han avgav det yttrandet i den
tron att justitieministern skulle tillsätta
en större allsidig utredning om yttrandefrihetens
gränser. Helt nyligen
omtalade justitieministern emellertid
här i riksdagen att han inte har för
avsikt att tillsätta en sådan utredning.
Det är av den anledningen som vi har
tyckt att vi inte behövde tillmäta justitiekanslerns
yttrande fullt den betydelse
i dag som det hade då det avgavs.

Därför har vi i utskottet ansett att
när någon sådan stor utredning nu icke
planeras är det ganska befogat att
justitieministern i lämpligt sammanhang
ser till att hithörande avsnitt om
ärekränkning av avliden blir föremål
för utredning.

Herr ARVIDSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar fröken
Mattson för upplysningen. Jag tycker
bara det är underligt att detta inte
upplystes vid lagutskottets sammanträde,
som ägde rum för endast en
vecka sedan.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Herr Lidgard påpekade
att det är ovanligt att man begär översyn
av en lag som är antagen så pass
nyligen som brottsbalken. Men i själva
verket har man redan begärt översyn
av delar därav. Frågan om uppvigling
och om brott mot trosfriden är under
behandling i em kommitté.

Enligt herr Lidgard skulle den nuvarande
ordningen egentligen inte vålla
några svårigheter för den fria opinionsbildningen
och nyhetsförmedlingen.
Jag tror att man där rör sig på ett
mycket besvärligt område — det är
svårt att med bestämdhet säga det ena

eller det andra. Jag skulle tro att pressen
känner sig plågad av den nuvarande
situationen, inte så att man vill kunna
sprida förtal av avliden, men med
tanke på den fria diskussion som måste
få fortgå kring vissa offentliga
personer. Om inte pressen hade känt
ovisshet i nuvarande situation:, skulle
givetvis inte Pressens samarbetsnämnd,
representerande Journalistförbundet,
Publicistklubben och tidningsutgivarna,
ha uttalat så starka betänkligheter mot
den ordning som nu gäller.

Jag vill också påpeka för herr Lidgard
att det nyligen kom ut en bok i
Amerika som översattes till svenska och
som innehöll stoff av diskutabelt värde.
Här fanns skäl till en diskussion.
I boken fanns, uttalanden som kunde
ha bemötts i svensk press när boken
recenserades, men man var mycket försiktig
vid behandlingen av den. Ingen
tog upp de problem som har anslutning
till högsta domstolens dom. Man ansåg
det vara säkrast att förbigå det. Man
gick alltså på linjen att det är säkrast
att endast tala snällt om människor eller
att tiga. I det aktuella fallet kan det
diskuteras om det var en nyhet i sak
som tidningen kom med, men det var
en nyhet att uppgifter som tidigare
hade spritts främst i Amerika nu togs
upp av en stor tysk tidning. Det kunde
ha sitt intresse att man där brydde sig
om att ta upp frågan. Det fanns alltså
skäl för svenska pressen att påpeka
det och föra en debatt därom.

Som det nu är vet man att man inte
bör göra det, även om högsta domstolen
var oenig och även om ett av justitieråden
förklarade att jordmånen för rykten
inte var gynnsam här i landet och
att visst fog kan anses ha förelegat för
att en tidning i tillbörlig form och med
angivande av källan omtalade för sin
läsekrets att uttalanden av denna art
förekom.

Låt oss anta att den svenska pressen
inte vågar nämna en sådan sak som
denna. Den utländska pressen, om den
kommer in i landet, riskerar att dömas

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

på samma sätt som den svenska. Den
internationella pressen går inte fri i
Sverige utan den kan också i nuvarande
läge hotas med åtal. Blir då inte resultatet
att man utomlands får en helt
skev bild av situationen. Man tror att
vi inte vågar ha en fri opinionsbildning,
och man kan därav dra felaktiga
slutsatser.

Låt oss antaga att en tidning återger
ett uttalande om en av dem som dömdes
av Niirnberg-domstolen vari säges
att det var alldeles riktigt att han
dömdes. Men man tillägger att när de
i Niirnberg dömda begick sina handlingar,
gjorde de det med stor glädje —
alltså någon synpunkt som tidigare inte
framförts —• och att någon av deras
anhöriga i Sverige på grund därav
skulle vilja väcka åtal. Det är tydligt
— som fröken Mattson här framhöll —
att det är svårt att i detta fall tolka
lagen. I annat fall hade inte den prejudicerande
dom som högsta domstolen
fällde varit så, skall vi säga, splittrad
—• det rådde ju mycket stor oenighet
inom själva domstolen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LIDGARD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in
på hela Spiegeldebatten och vad som
förekom i detta sammanhang. Men jag
måste nog säga att jag tycker att fru
Segerstedt Wiberg drar alltför långtgående
slutsatser av den dom som fälldes,
när fru Segerstedt Wiberg säger
att tidningarna nu inte vet om de vågar
sig på att ta upp denna fråga. Jag
tycker att vi inte kan säga mer än
att de vet att man inte kan ta upp frågan
på det sätt som skett. I själva diskussionen
spelade frågan om den åtalade
tidningens egna reservationer i
sammanhanget — tidningens påpekanden
om att uppgiftslämnaren måhända
varit ovederhäftig •— stor roll. Det sades
i domen att de reservationer tid -

översyn av lagstiftningen angående förtal
ningen gjort var alltför svaga för att
ha den erforderliga effekten. Den enda
slutsats som kan dras av detta är att
frågan inte kan tas upp på det sätt som
skett i detta speciella fall. Och då kommer
vi ju tillbaka till att hela denna
diskussion kommer att röra sig om
enskilda fall, som får prövas vid varje
särskilt tillfälle.

Jag skall gärna säga att det inte råder
så stor skillnad mellan våra uppfattningar.
Hade det varit eu fråga som
bara gällde en något så när vederhäftig
historieforskning och som gällde den
legala nyhetsförmedlingen genom normala
publikationer, skulle jag inte ha
känt några större bekymmer i sammanhanget.
Yi vet ju att den legala nyhetsförmedlingens
organ själva gör sitt bästa
för att hålla rent på egen gård och
att man försöker att skapa etiska publiceringsregler
så att man skall undvika
övertramp — i stort sett kan vi
också säga att man har lyckats. Men
då vi nyligen fått veta att man håller
på med att planera eu sorts skandaltidskrift
här i landet som skall gå in på
personliga förhållanden och folks enskilda
livsföring och annat, tycker jag
att man bör vara mycket försiktig på
detta område.

När fröken Mattson kommer upp
efter mig i talarstolen, skulle jag vara
tacksam om hon ville bekräfta att majoriteten
med sitt förslag inte vill åstadkomma
några sakliga förändringar i
lagstiftningen — att den inte vill ha
några uppmjukningar eller någonting i
den stilen — utan att den åsyftar vissa
preciseringar och i stort sett ingenting
annat.

Trots att jag är medveten om detta,
är jag just nu mot bakgrunden av vad
jag sade om planerade skandaltidskrifter
och sådant utomordentligt rädd för
att man kan släppa loss en publicistisk
verksamhet som för oss tillbaka till
den situation som rådde när tidskriften
Fäderneslandet gavs ut. Jag tycker att
alla har ett mycket stort intresse att
motverka detta.

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om översyn av lagstiftningen angående förtal

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att det i och
för sig är olyckligt att de domar som
har åberopats i denna debatt har varit
av den art de har varit. Jag menar således
själva den nyhetsförmedling —
om man så får kalla det — om skandalartiklar,
som publicerats på annat håll
ute i världen. Det har gjort att det
kanske har varit litet svårt att se principerna
bakom det hela, liksom det uppenbarligen
också är mycket svårt att
ordentligt klargöra detta för justitieråd,
utskottsledamöter, motionärer eller för
den svenska pressen, som i de nya publiceringsreglerna
har infört en passus
om att förtal av avliden icke är tillåten.

Vid ett studium av HD:s dom finner
man, att det också råder en viss skiljaktighet
mellan de olika justitieråden
när det gäller nyhetsförmedlingen. Justitierådet
Hedfeldt antar t. ex. att den
åtalade artikeln inte var riktad mot
Dag Hammarskjöld, utan att den endast
syftade till att lämna information om
Spiegel-artikeln. »Den omständigheten
kan dock ej i och för sig fritaga från
ansvar för förtal», säger han. Därmed
tycks hans uppfattning gå stick i stäv
med departementschefens och brottsbalken
och dess förarbeten, som hävdar
att en legitim nyhetsförmedling och
en legitim historieforskning skulle kunna
äga rum även med de nya lagbestämmelser
som antogs.

Det gäller med andra ord att på något
sätt försöka få en form av uppräkning
eller undersökning av de intressekollisioner
som kan förekomma, i syfte
att mer kunna klargöra i vilka fall det
icke är straffbart att uttala sig enligt
ifrågavarande lagrum.

Detta är enligt min och utskottsmajoritetens
uppfattning en av anledningarna
till att vi har yrkat bifall till motionerna
och anhållit om en skrivelse
med begäran om en utredning, inte
bara om åtalet utan även om de rent
principiella frågorna kring intressekollision.
Jag tror det är ganska nödvän -

digt, med ett så stort lagverk som detta,
att även om det är kort tid sedan
det trädde i kraft, ändå se över det, i
all synnerhet som den aktuella domen
har visat hur olika själva lagparagraferna
tolkas. Det är lagparagrafer som
med vett och vilja har gjorts vaga, enligt
justitieministern för att domstolarna
genom sin praxis skulle kunna ge
anvisning om hur de skall tolkas. När
denna enda dom i HD har visat hur
svårt detta är, tror jag det är ganska
befogat att i lämpligt sammanhang be
justitieministern att tillsätta en dylik
utredning.

Jag kan inte dela herr Lidgards farhågor
att detta skulle vara riskabelt i
ett läge då vi har fått meddelande om,
som herr Lidgard säger, att ytterligare
en skandaltidning skall utges. Även jag
såg det TV-program, där ifrågavarande
tidning närmare omnämndes. Jag vill
betona att skandaltidningars vara eller
icke vara och det innehåll de har ingalunda
enbart är beroende av brottsbalken.
Sådana skandaltidningar kommer
inte att bli beroende enbart av lagen,
sådan den nu är utformad beträffande
förtal av avliden, eller av de
eventuella uppräkningar om intressekollisioner
som en utredning kan komma
fram till. Dylika tidningar kommer
som alla andra tidningar att vara beroende
av den svenska tryckfrihetslagstiftningen
och brottsbalken samt av de
publiceringsregler, som Publicistklubben
på den svenska pressens vägnar just
nu håller på att överarbeta och som,
efter vad jag har hört, på ett mycket
kraftfullt sätt kommer att sätta upp de
olika hedersregler som hela den svenska
pressen arbetar efter.

Jag tror att skandaltidningars vara
eller icke vara och deras sätt att arbeta
icke hör in i denna diskussion.
Med detta, herr talman, ber jag'' återigen
få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

Om översyn av lagstiftningen angående förtal

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr Lidgard
har rätt i att det här inte föreligger
någon större åsiktsskillnad. Jag
skulle emellertid vilja korrigera honom
på ett par punkter.

Det gällde i detta fall ett helt vanligt
telegram. Det kom till många tidningar.
Det anlände så sent att en del
tidningar inte hann publicera det;
andra tyckte inte att nyheten som sådan
var värdefull. Det var ett AP-telegram,
och det publicerades av tidningen
i fråga icke under uppseendeväckande
former och icke på framskjuten
plats. Det hör till bilden att tidningsnumret
innehöll ett flertal artiklar, i
vilka man beskrev hur Dag Hammarskjölds
minne hade firats. Av olika
skäl hade man kommit att införa två
eller tre hyllningsartiklar i samma
nummer. Den nu aktuella artikeln blev
införd som en nyhetsartikel, eftersom
den kom från AP. Professor Nelson
har förklarat att AP-telegrammet enligt
hans mening måste betecknas såsom
en nyhet, dels därför att frågan
ånyo tagits upp i en ansedd kritisk
tidskrift och dels därför att Lindbergs
intervju och dementi konfronterades
mot varandra. Jag tror alltså inte att
detta var någonting uppseendeväckande.

Det viktigaste är väl att komma till
rätta med flagranta brott. Pressens
samarbetsnämnd har i ett uttalande
hävdat att definitionen av brottet förtal
mot avliden borde på ett eller annat
sätt begränsas till att gälla mer
flagranta brott. Det är därvidlag som
jag tror att herr Lidgard gör sig skyldig
till en felbedömning. Såsom det nu
är kommer man inte till rätta med de
flagranta brotten, men man kan hindra
en helt legal nyhetsförmedling och historieskrivning.

Liksom fröken Mattson hoppas jag att
publiceringsreglerna skall visa sig effektiva
inte bara på grund av att de
finns och inte bara tack vare journa -

listers och tidningsutgivares inställning,
utan även därigenom att publiken
skall reagera mot aviserade skandaltidningar
och sådana som redan
finns. Jag tror att herr Lidgard helt
misstar sig om han räknar med att
dessa skulle hindras av nuvarande bestämmelser.
Det är inte de bestämmelser
vi diskuterar här som kan stoppa
skandaltidningar, som saknar värde
men möjligen kan åstadkomma skada.
Sådana pressorgan vill jag på intet sätt
försvara, utan hoppas mer på en självsanering.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Inledningsvis vill jag
erinra om att jag flera gånger, senast
i remissdebatten, har reagerat mot de
övertramp som förekommer i pressen.
Jag har varit mycket kritisk i dessa
stycken. Jag tillhör dem som känner
ett mycket starkt behov av att vi får
fram nya regler, och jag väntar med
stor spänning på vad Publicistklubben
här kan presentera.

Det behövs en självsanering på flera
håll. Jag är ytterligt kritisk också när
det gäller en del av sådant som förekommer
i televisionen, exempelvis när
man där gjorde reklam för denna nya
skandaltidskrift, som det talas om. Jag
tycker sådant är upprörande.

Denna min inställning hindrar mig
dock inte ifrån att ha den uppfattningen,
att den lagstiftning som vi har i den
nu aktuella frågan är i behov av en
översyn. Jag hade tillfälle för några
veckor sedan att övervara en diskussion
i Publicistklubben, där detta aktuella
ämne ingående behandlades. Inledare
vid det tillfället var hovrättspresident
Björn Kjellin och hovrättsrådet
Gustaf Petrén. I den följande diskussionen
deltog en rad framstående
experter.

Den som lyssnade på den diskussionen
kan bara ha en uppfattning, nämligen
att utskottsmajoriteten har rätt i
sin hemställan — och det är en mo -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om höjning av de allmänna barnbidragen

dest hemställan. Den gäller en skrivelse
till Kungl. Maj :t om översyn i lämpligt
sammanhang av förtalsbrotten i enlighet
med vad utskottet anfört.

Herr talman, jag ber för min del att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt
med godkännande av utskottets
motivering samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som förordats i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Lidgard begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10
med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Lidgard begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —98;

Nej — 25.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om höjning av de allmänna barnbidragen Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av väckta
motioner om höjning av de allmänna
barnbidragen, m. m.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:359,
av herr Werner, och 11:448, av fru
Ryding m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:617,
av herr Bengtson m. fl., och II: 788,
av herr Hedlund m. fl., såvitt nu vore
i fråga; samt

3) de likalydande motionerna 1:620,
av herr Dahlén m. fl., och II: 795, av
herr Ohlin m. fl., såvitt nu vore i fråga.

I motionerna I: 359 och II: 488 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att från den 1 juli 1967 höja de allmänna
barnbidragen med 100 kronor till
1 000 kronor per år och barn.

I motionerna I: 617 och II: 788 hade
yrkats, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t dels
skulle uttala sig för att de familjepolitiska
förmånerna borde göras värde- och
standardbeständiga samt tillkännagiva
vad i motionerna anförts angående familjepolitiskt
program, dels ock skulle
anhålla om förslag till 1968 års vårriksdag
om sådan höjning av barnbidraget,
att 1) effekten av prisstegringar och
skattehöjningar, som inträffat sedan 1
juli 1965, eliminerades och 2) barnfamiljerna
erhöll en reell standardförbättring.
I det familjepolitiska program,

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

som i motionerna beskrivits, inginge
höjningar av de allmänna barnbidragen,
införande av allmänt vårdnadsbidrag,
införande av extra barnbidragsförmåner
till barnfamiljer med lägre inkomster
samt värdebeständighet och
standardbeständighet för de familjepolitiska
förmånerna.

I motionerna I: 620 och II: 795 hade
föreslagits, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om förslag till 1968 års
riksdag om sådan höjning av de allmänna
barnbidragen, att barnfamiljerna
finge dels en kompensation för prisstegringar
och skattehöjningar, som inträffat
efter den 1 juli 1965, dels en reell
förbättring av standarden.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att motionerna 1:359 och 11:448
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att följande motioner, nämligen 1)
motionerna 1:617 och 11:788 samt 2)
motionerna I: 620 och II: 795, samtliga
motioner med undantag för yrkandet
angående familjebeskattningen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts, vid utskottets
hemställan under B, av fru HamrinThorell
samt herrar Eric Carlsson, Edström,
Anderson i Sundsvall, Rimmerfors
och Gomér, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte

dels med bifall till motionerna I: 617
och II: 788, såvitt nu vore i fråga, som
sin mening giva till känna vad reservanterna
anfört beträffande indexreglering
av de familjepolitiska förmånerna
och beträffande familjepolitiskt program,

6 Första kammarens protokoll 1967. Nr 10

Om höjning av de allmänna barnbidragen

dels med bifall till motionerna I: 617
och II: 788 samt I: 620 och II: 795, såvitt
nu vore i fråga, anhålla om förslag
till 1968 års riksdag om sådan höjning
av de allmänna barnbidragen, att barnfamiljerna
erhölle kompensation för
prisstegringar och skattehöjningar, som
inträffat efter den 1 juli 1965, samt erhölle
en reell standardförbättring.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Vårt samhälle ändras
ständigt, men familjen som en fast enhet
för trygghet och gemenskap har en
central plats i samhällslivet. Det är då
också av stor vikt att familjerna ges så
goda betingelser som möjligt. Denna
grundsyn delas numera av de flesta —-de flesta av oss säger i varje fall så.
Det är då förvånansvärt att den familjepolitiska
reformverksamheten så har
släpat efter. De åtgärder som vidtagits,
t. ex. höjningen av de allmänna barnbidragen,
har endast skett till följd av
penningvärdets försämring. Någon reell
standardhöjning har det under senare
år inte varit fråga om.

Centern har under flera år framfört
förslag om familjepolitiska åtgärder.
Nu arbetar också en utredning, kallad
familjepolitiska kommittén, med dessa
frågor. Men vi som motionerat i detta
ärende anser att riksdagen redan nu
bör uttala sig för vilka åtgärder som
bör sättas främst. Från centerns sida
anser vi att barnfamiljerna först måste
få kompensation för inflationen men
dessutom en reell standardförbättring.
Vi tillmäter dessa frågor så utomordentligt
stor betydelse att vi vill att
riksdagen skall uttala sig nu. Vi anser
inte att detta på något sätt är att förbigå
den sittande utredningen.

Just i dag börjar den höjda omsättningsskatten
tillämpas. Vilka är det
som drabbas hårdast av denna skattehöjning?
Jo, barnfamiljerna som måste
göra stora inköp för sin konsumtion.
När omsättningsskatten infördes
en gång i tiden och när den senare
har höjts, har barnfamiljerna fått kom -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om höjning av de allmänna barnbidragen
pensation, vilket ju är självklart. I år
kryper emellertid regeringen bakom
den pågående utredningen och gör
ingenting för att ge en sådan kompensation.
Barnfamiljerna får på det sättet
ett magert år. Och det är inte bara
omshöjningen som skulle behöva kompenseras
med ett större barnbidrag.
Bidragen är redan förut urholkade
av inflationen, som ju har varit kraftig
sedan barnbidragen höjdes i juli
1965. Vi vet också att hyrorna har höjts
väsentligt bl. a. på grund av det höga
ränteläget.

När nu den förda ekonomiska politiken
har lett till att det är omöjligt
att höja barnbidragen, anser motionärerna
att riksdagen bör uttala sig om
vilka utgiftsökningar som man anser
mest angelägna i framtiden. Vi bör
också eftersträva att göra barnbidragen
indexreglerade för att undvika att
deras värde urholkas på samma sätt
som hittills.

Familjepolitiska kommittén skall ju
även ta ställning till familjebostadsbidragen.
Tillåt mig, herr talman, uttala
den förhoppningen att kommittén
kommer att föreslå att dessa bidrag
avvecklas och att stödet till barnfamiljer
med små inkomster utgår på
annat sätt. Det finns två skäl härför:
För det första vet vi alla att vi inte
har bostäder av den storlek och med
den standard som är erforderlig för att
familjerna skall få detta bidrag. Det är
ju, kan jag säga, nästan genant att situationen
är sådan att barnfamiljerna
inte kan få lämplig bostad. För det
andra tror jag att tiden är mogen för att
slopa ett direkt konsumtionsinriktat
stöd. Det kan vara på tiden att vi förklarar
barnfamiljerna myndiga att själva
efter bästa förmåga ha hand om sina
pengar.

Utskottet tar också upp det direkta
sambandet mellan familjepolitiska förmåner
och familjebeskattningen. Jag
vill livligt understryka detta samband.
Jag uttalar dock min stora förvåning
över att den familjepolitiska kommittén

inte har fått hela uppdraget, utan att
skatteproblemen skall handhas av en
utredning på departementsnivå.

Jag vill även här uttala en förhoppning,
nämligen att de förslag vi kommer
att få se i framtiden skall utgöra
sådana lösningar på skatteproblemen
att vad vi betalar i skatt inte skall vara
beroende av om vi är gifta eller
ogifta, om vi har barn eller inte har
barn. Det direkta stödet till barnfamiljerna
bör utgå såsom direkta bidrag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation av fru Hamrin-Thorell
m. fl. som är fogad till andra lagutskottets
utlåtande nr 3.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag skulle ha kunnat inskränka
mig till att instämma i fru Elvy
Olssons anförande. Jag skall bara tillfoga
några korta reflexioner eller påpekanden,
nämligen att det familjepolitiska
program som folkpartiet har dragit
upp riktlinjerna för redan för åtskilliga
år sedan och lagt fram i motioner
vid flera riksdagar ju borde vara
kammaren så välkänt, att det inte tarvades
någon längre utläggning.

Senast i årets remissdebatt tillät jag
mig att diskutera denna fråga, och därför
ämnar jag nu inte upprepa de argument
som då framfördes. Vi är emellertid
väl medvetna om att regeringen förbereder
ett förslag, som bättre än vad
som har skett under senare år skall underlätta
den ekonomiska situationen för
barnfamiljerna. Inte desto mindre anser
dock reservanterna till andra lagutskottets
utlåtande, att det finns anledning
för riksdagen att göra ett positivt
uttalande i fråga om utformningen av
den framtida familjepolitiken. Vi beklagar
naturligtvis att det statsfinansiella
läge som regeringen har försatt oss i
inte tillåter en höjning av barnbidragen
redan detta år, så urholkade som de har
blivit under de senaste åren. Vi anser
dock att riksdagen borde uttala sig för
en höjning av barnbidragen fr. o. m.

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

nästa år, så att de inom tre år når en
storlek av minst 1 200 kronor per barn
och år.

Närmast föranlett av den utomordentligt
korta reservationstiden, ett förhållande
som över huvud taget måste betecknas
såsom direkt förkastligt, har reservanternas
uttalande på en punkt,
nämligen om vårdbidraget, fått en i
förhållande till vår uppfattning mindre
adekvat och kanske inte fullt lycklig
utformning. Vi anser att vårdnadsbidragen
bör ses i ett större sammanhang
och deras praktiska utformning
prövas. Meningen är alltså inte att binda
samman höjningen av barnbidragen
och införandet av vårdnadsbidrag till
tid och storlek.

Herr talman! Vår motion är i övrigt
ett direkt fullföljande av den familjepolitiska
linje som vi under ett flertal år
arbetat för. Jag ber därför att få yrka
bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten och
reservanterna är eniga om att den statsfinansiella
situationen icke medger en
höjning av de allmänna barnbidragen
från den 1 juli i år. I anslutning härtill
avstyrkes yrkandet härom i motionerna
1:359 och 11:448. Meningssldljaktigheterna
hänför sig till de båda övriga
i utskottsutlåtandet behandlade motionsparen.

I dessa hemställs om förslag till 1968
års riksdag om sådan höjning av de
allmänna barnbidragen att effekten av
prisstegringar och skattehöjningar som
inträffat efter den 1 juli 1965 elimineras
samt därutöver om en reell standardförbättring
för barnfamiljerna. Vidare
yrkas på en indexreglering av de familjepolitiska
förmånerna samt att riksdagen
redan nu i princip uttalar sig för
att barnbidragen höjs så att de inom
tre år uppgår till minst 1 200 kronor.
Också familjepolitikens framtida utformning
i övrigt är med i det skisserade
önskeprogrammet.

Om höjning av de allmänna barnbidragen

Utskottet avstyrker jämväl dessa motioner.
Reservanterna däremot har funnit
dem värda att genom riksdagsskrivelse
vidarebefordras till Kungl. Maj :t.
Såsom framgår av utskottets utlåtande
har familjepolitiska kommittén att pröva
i stort sett samtliga de i motionerna
berörda frågorna. Kommittén väntas
framlägga betänkande i ärendet någon
gång under innevarande år. Regeringen
har uttalat att förslag till familjepolitisk
reform därefter kommer att föreläggas
riksdagen. Att riksdagen under
dessa förhållanden skulle göra något
uttalande beträffande den framtida utformningen
av samhällets stöd åt barnfamiljerna
har utskottet icke funnit motiverat.

Jag har för egen del svårt att förstå
att barnfamiljerna skulle få ett uns mera
under det första året genom ett uttalande
i denna riktning, vilket reservanterna
vill att riksdagen skall göra. Vi
kan inte undgå att även nästkommande
år avväga de resurser, som skall avdelas
för de familjepolitiska åtgärderna, i
precis samma utsträckning som tidigare.
Den som följt debatterna i dag har
fått en uppfattning om vilka önskemål
som förekommer även på andra områden.
Polisväsendet måste byggas ut
ganska väsentligt, skolväsendet fordrar
större insatser, och även beträffande
u-landshjälpen, som nämnts i dag, är
önskemålen om höjningar under de
kommande åren ganska långtgående.

Jag kan inte inse att den statsverksproposition,
som skall framläggas år
1968, kan uppgöras med mindre än att
en avvägning sker mellan samtliga de
intressen som verkar för ytterligare
åtgärder i syfte att åstadkomma förbättringar
på olika områden.

De önskemål som har skisserats beträffande
höjning av barnbidragen belöper
sig till 500 miljoner kronor. Om
dessutom vårdnadsbidragen skall införas,
tillkommer minst 100 miljoner kronor.
Därvid har jag bara räknat med
höjningen på 300 kronor av barnbidragen
plus de vårdnadsbidrag som

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om höjning av de allmänna barnbidragen
skisseras i en av motionerna till motsvarande
belopp som det allmänna
barnbidraget, d. v. s. 1 200 kronor. Därutöver
innehåller motionerna långt gående
yrkanden om förbättringar för
barnfamiljerna.

Det finns ju ingen som har något att
invända mot själva önskelistan, men
vad utskottet förmenar är att de yrkandena
får lov att prövas på samma sätt
som andra önskemål och utgifter när vi
nästa år skall ta ställning till de resurser
som kan stå till förfogande under
det budgetår som börjar den 1 juli 1968.
Jag tror följaktligen inte att ett riksdagsbeslut
nu i den riktning reservanterna
önskar kommer att påverka den
bedömning som vi måste göra 1968, när
besluten definitivt skall fattas.

Det gör, herr talman, att jag yrkar
bifall till utskottets utlåtande.

Herr WERNER (k):

Herr talman! För ett bifall till motionerna
1:359 och 11:448 om höjning
av barnbidragen med 100 kronor till
1 000 kronor talar enligt vår mening
många och starka skäl.

Jag vill erinra om att kommunistiska
motionärer under flera riksdagar har
ställt förslag om indexreglering av
barnbidragen. Vi är glada över att
representanter för mittpartierna i dag
har klart för sig, att detta är en bra
väg att gå. Det är visserligen inte den
frågan det handlar om nu, men mot
bakgrunden av de upprepade avslagen
på våra yrkanden om indexreglering av
barnbidragen framstår ju en höjning
av beloppen som så mycket mer angelägen.
Vad indexreglering av bidragen
beträffar kan kort och gott sägas, att
det är märkligt att man velat göra undantag
för en så pass viktig social förmån
som barnbidragen, medan flera
andra bidragsformer är indexreglerade.
Utskottets hänvisning till pågående utredning
om det familjepolitiska stödet
är enligt min mening ett dåligt argument
för avslag på vår motion. Barn -

bidragen kommer allt framgent att bilda
grundstommen i det familjepolitiska
stödet enligt de direktiv som den familjepolitiska
kommittén har fått.

Jag vill emellertid upprepa att frånvaron
av indexreglering motiverar en
bidragshöjning, detta så mycket mera
som vi under senare år haft en följd av
hyreshöjningar samtidigt som även
familjebostadsbidragen varit oförändrade.
Att barnfamiljerna drabbas svårt
av de höjda hyrorna är väl helt klart
för alla.

Fru Olsson sade att i dag höjs omsen.
Ja, det är riktigt. Denna omshöjning
genomföres av både de partier
som bildar utskottsmajoriteten i dag
och de partier som reserverat sig. Höjningarna
kommer ovanpå en rad tidigare
prisstegringar.

Men fortfarande anser regeringen sig
inte böra föreslå en höjning av barnbidragen.
Låt mig säga att jag tycker
att regeringen därmed intar en ur arbetarrörelsens
synpunkt beklaglig
ståndpunkt. Man finner inget »utrymme»
för en kompensation till barnfamiljerna
— vare sig det gäller barnbidragen
eller familjebostadsbidragen.
Man har heller inte funnit anledning att
skärpa beskattningen av förmögenheterna.
Det ansågs nödvändigt att höja
omsen, bl. a. med hänvisning till den
näringspolitiska fonden. Men tanken att
bolagen skulle vidkännas en återgång
till en tidigare gällande storlek av bolagsskatten
är regeringen tyvärr främmande
för. Man anser att en ytterligare
prutning av de militära utgifterna
äventyrar försvaret och vill helt utesluta
en sådan. Kvar står sålunda regeringens
position att inte ge barnfamiljerna
ett ökat stöd. Jag vill än en
gång säga, att ur regeringens och regeringspartiets
synpunkt är den positionen
beklaglig med tanke på valåret
1968. Och den är beklaglig ur hela den
samlade arbetarrörelsens synpunkt.

Hur är det då med mittpartierna?
Dessa partier som varje år varit med
om att avslå kommunisternas förslag

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

om indexreglering av barnbidragen såväl
1965 som 1966. De skriver nu en reservation
där det bl. a. heter att en sådan
indexreglering bör eftersträvas.
Det är bra! Det hade varit bättre om
man hade kommit till den slutsatsen
för två år sedan. I reservationen erinras
helt riktigt om att inflationen sedan
den senaste bidragshöjningen den 1
juli 1965 varit betydande. Men slutsatsen
är att slå vakt om bidragens nuvarande
storlek. Jag måste fråga: Varför
skriver man över huvud taget denna
reservation?

Att som man gör i reservationen föreslå
riksdagen att hos regeringen anhålla
om förslag till nästa år är ett
dåligt camouflage av den nejsägarposition
som också mittpartierna intar
vid årets riksdag. Det är inte bara ett
dåligt utan också ett mycket genomskinligt
camouflage. Mittpartierna brukar
inte annars besväras av någon större
blygsamhet med hänsyn till det
statsfinansiella läget i sina motioner
med yrkanden om utgiftsökningar av
skilda slag. Det är verkligen belysande
för mittpartiernas politiska agerande
när de i år låter barnfamiljerna komma
på undantag och sätter dem i kläm
samtidigt som de talar om att det är
viktigt att vi i dag, redan nu, uttalar
att förmånerna bör höjas år 1968. Det
vore riktigare om vi redan nu uttalade
oss för att höja barnbidragen från 900
till 1 000 kronor. Det skulle jag betrakta
som utomordentligt viktigt.

Jag tycker inte att man från mittpartiernas
sida kan krypa bakom den
höjda omsen, som de har varit med
om att genomföra alla gånger den har
varit på tal. Man har också föreslagit
att mervärdeskatten skall komma, en
mervärdeskatt som i alla fall innebär
en omfördelning av skattebördan från
bolagen till konsumenterna. Vilken
ställning intog mittpartierna när det
gällde avvecklandet av räntebidragen?

Herr talman! Jag yrkar bifall till
motionsparet I: 359 och II: 448.

Om höjning av de allmänna barnbidragen

Fru OLSSON, ELVY, (ep) kort genmäle: Herr

talman! När jag talade om vår
motion och om en del av det som står
i programmet uttalade jag bara förhoppningar
om vad som skall komma i
förslaget från familjepolitiska kommittén.

Vad reservanterna vill att riksdagen
skall uttala sig om nu är inte åtgärderna
framöver utan ett återställande av
förmånernas värde —• det är visserligen
fattigt att ge barnfamiljerna bara
ett löfte om kompensation för den urholkning
som ändå har förekommit.
Jag kan hålla med herr Werner om att
det är mycket litet att ge dem detta
löfte. Men när vi har kommit i det läget
att vi inte kan skaffa fram pengarna
i år, vill vi på det här sättet markera
att vi sätter de familjepolitiska åtgärderna
i främsta rummet när vi en
gång får möjlighet att ta på oss några
ökade utgifter. Hade vi haft en indexreglering,
hade reglering skett automatiskt
och pengarna tvingats fram.

Herr Werner talar om att kommunisterna
haft motioner om indexreglering.
Det är inte enbart kommunisterna.
Centerpartiet har under flera år
haft förslag i vårt familjepolitiska program
både om indexreglering och om
att barnbidragen därjämte skulle göras
standardbeständiga.

Herr Werner sade också att det var
dåligt av mellanpartierna att nu inte
föreslå någon höjning av barnbidragen
— de brukar ju annars inte vara ängsliga
för att yrka på ökade utgifter.

Jag vill påminna herr Werner om att
vi i de fall vi föreslår ökade utgifter
också brukar ha täckning för dessa utgifter.
Men det var just i år, med det
besvärliga läge som vi kommit i, som
vi inte kunde skaka fram pengarna.
Det är med sorg i hjärtat som vi konstaterar
det, men det var tyvärr ingenting
annat att göra i år.

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om höjning av de allmänna barnbidragen

Herr WERNER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara genmäla,
att barnfamiljerna ändå inte kan leva
på förhoppningar och löften år 1967
om hur det skall bli 1968. Jag vill också
påpeka, att vi 1966 väckte en motion
om indexreglerade barnbidrag. Såvitt
jag kunnat se fick vi inte något
stöd från centerpartiet den gången.
Om man gör det föreslagna uttalandet
i år, vad har man då för garantier att
det år 1968 finns täckning för att öka
barnbidraget?

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är en sak i herr
förste vice talmannens anförande, som
jag inte tycker är fullt konsekvent. Det
är att en barnfamilj måste räkna med
en inkomstsida och en utgiftssida.

Statsmakterna är inte så nogräknade
när de lägger på en del på utgiftssidan
— man höjer omsättningsskatten och
man har höga räntor som föranleder
ökade hyror — och så får barnfamiljerna
större utgifter. Men när det sedan
gäller att kompensera på inkomstsidan
säger man, att det kan man inte göra
nu, utan man måste avvakta de utredningar
som pågår. Om det skall vara
logik när det gäller barnfamiljerna,
skulle man ju i båda fallen säga, att eftersom
man inte gör något åt inkomsterna,
så kan man inte heller våga sig på
utgifter som ökar barnfamiljernas kostnader.
Följden blir nu att barnfamiljerna
får bära utgifterna, men får vänta
på inkomsterna.

Jag menar att detta inte är riktigt
konsekvent när man diskuterar barnfamiljernas,
ekonomi. Därför har vi
från centern nu så kraftigt påyrkat att
man nästa år bereder utrymme för att
kompensera barnfamiljerna.

Vad sedan gäller det familjepolitiska
programmet är det säkerligen riktigt,
som herr förste vice talmannen anförde,
att det kostar mycket pengar. Men
vi kan glädja oss åt att vi har en produktionsökning''
som i varje fall inte va -

rit under tre procent om året, och
den skall ju disponeras på något sätt.
Om man då tycker att det är en mycket
angelägen uppgift att förbättra
barnfamiljernas situation och över huvud
taget hela familjepolitiken, anser
jag inte att man på något sätt skall dra
sig för att i bestämda punkter i ett program
framföra, hur man menar att det
skall bli — även om man ser att kostnaderna
förefaller stora i dag. Med
hänsyn till den tid som vi beräknar
skall åtgå innan programmet blir genomfört
tycker jag att programmet är
fullkomligt riktigt. Det bör ställas upp,
och man bör ha en riktlinje för hur
man skall arbeta. Jag tror att det mycket
väl blir möjligt att genomföra det
inom en inte alltför avlägsen framtid.

Jag ansluter mig till yrkandet om
bifall till reservationen.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Nej, herr Werner, sköts
finanserna på samma sätt i framtiden
som hittills, så har vi verkligen inga
garantier för att vi kan ge barnfamiljerna
det stöd som vi skulle vilja nästa
år! Men herr Werner brukar ju vara ett
utomordentligt stöd för den sittande regeringen.
Det kanske sviker i fortsättningen.

Till herr förste vice talmannen skulle
jag vilja säga, att de synpunkter som
han anlade på svårigheterna att fördela
den begränsade summa, som vi nu har,
på olika utgiftsposter ju inte är särskilt
originella. Varje dag får vi här i riksdagen
se effekten av detta. Det hindrar
väl inte att man får se det såsom
ett avvägningsproblem också inom vårt
sociala område och att man där vill
framhålla, att just barnfamiljerna bör
ha prioritet när vi avväger de olika
möjligheterna för olika familjetyper.
Man kan mycket väl tänka sig, att om
riksdagen uttalar sin bestämda uppfattning
kan detta återverka på det familjepolitiska
förslag som regeringen
säger sig ämna komma med 1968.

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag förstår inte var
herr Torsten Bengtson hade sin uppmärksamhet
när han på basis av vad
han hade uppfattat menade, att jag
skulle ha varit inkonsekvent i mitt anförande.
Jag har inte sagt något annat
än att både utskottet och reservanterna
är eniga om att det inte finns resurser
för en höjning av barnbidragen den 1
juli innevarande år, och jag har svårt
att förstå att barnfamiljerna kan ha någon
nytta av ett uttalande att man vill
göra något till den 1 juli 1968.

Jag har inte sagt något om att mittenpartierna
har ett behov att tala om
vilka planer de har för framtiden, och
jag har ingenting emot att det kommer
in i riksdagens protokoll, men jag tycker
att det kan stanna vid det. Ty det
ger absolut inte något större underlag
för att låt oss säga välvilligt fördela de
resurser som kan stå till förfogande
nästkommande år för de ändamål som
avser barnfamiljerna.

Till herr Werner vill jag säga, att utskottet
inte åberopat den sittande utredningen
när det avvisat det kommunistiska
förslaget om en höjning redan
innevarande år. Vi har konstaterat att
det inte finns resurser för en sådan
höjning den 1 juli 1967. Och vi har sålunda
inte knutit dessa motioner samman
med det yrkande som avser de
två andra motionsparen.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell säger
att jag — förmodligen avses det
parti jag representerar — brukar vara
ett pålitligt stöd för regeringen.

Ja, men inte var vi ett så pålitligt
stöd när det gällde att höja omsättningsskatten
förra veckan. Det var däremot
det parti som fru Hamrin-Thorell representerar.
Jag ställde frågan i mitt tidigare
inlägg. Jag tycker det är felaktigt
att mittenpartierna nu kryper bakom
vad de själva varit med om att ge -

Om höjning av de allmänna barnbidragen
nomföra när det gäller höjd oms och
försämrade räntebidrag förutom det att
man också kräver en mervärdeskatt.

Alltså, fru Hamrin-Thorell, var det
inte en alldeles korrekt värdering som
gavs av vårt handlande här i riksdagen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten A framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 359 och II: 448; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om det inkomstprövade tillägget till studiebidrag

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej —33.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om det inkomstprövade tillägget till
studiebidrag

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av väckta
motioner om det inkomstprövade tillägget
till studiebidrag.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nr I: 179, av herr Petersson, Erik
Filip, och herr Nyman, samt nr II: 219,
av herr Källstad.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
om sådan ändring av studiehjälpsreglementet,
att § 12 erhölle i motionerna
angiven lydelse, vilket förslag avsåg,
att förmögenhet, som ej överstege
40 000 konor, skulle lämnas obeaktad
vid bedömning av rätt till inkomstprövat
tillägg till studiebidrag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:179 och 11:219,
måtte för sin del antaga i utlåtandet infört
förslag till förordning om ändrad
lydelse av 12 § studiehjälpsreglementet
den 4 juni 1964 (nr 402).

Reservation hade avgivits av herr
Strand, fru Carlqvist, herrar Lars Lars -

son, Wanhainen och Lundberg, fru
Ekendahl samt herrar Bengtsson i Varberg
och Johansson i Södertälje, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den fydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att förevarande motioner, I:
179 och 11:219, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Det motionspar, som
behandlas i andra lagutskottets utlåtande
nr 4, berör ytterst det materiella innehållet
i studiehjälpsreglementets bestämmelser.
De ungdomar, som genomgår
utbildning på gymnasial nivå, erhåller
ett grundbidrag om 75 kronor
per studiemånad och har dessutom rätt
till tillägg till detta grundbidrag. Tilläggen
är i huvudsak av två slag. Resetillägg
eller inackorderingstillägg utgår
för att bidra till den merkostnad, som
uppstår vid resa mellan hemmet och
skolan eller vid inackordering på skolorten.
Resetilläggen är graderade efter
resvägens längd, vilken beräknas på
visst sätt. Storleken av resetilläggen bestäms
av regeringen. Beslut i övrigt beträffande
storleken av det utgående
studiestödet beslutas av riksdagen.

Den andra formen av tillägg som utgår
jämsides med de nu angivna är de
inkomst- och behovsprövade tilläggen,
och dessa utgår efter prövning av föräldrarnas
ekonomi, såvida eleven inte
är gift. Detta gäller de s. k. yngre eleverna,
d. v. s. de elever som har börjat
sin utbildning före 21 års ålder.

För elev, vars föräldrar sålunda har
en beskattningsbar inkomst under 8 000
kronor, utgår ett inkomstprövat tillägg
på 75 kronor per månad under vilken
han bedriver studier. Denne elev kan
också söka behovsprövat tillägg. Om
det beviljas, erhåller han ytterligare 75
kronor i bidrag per studiemånad. Det
inkomstprövade tillägget är å sin sida
uppdelat i tre klasser på 75, 50 respektive
25 kronor. Har föräldrarna beskattningsbar
inkomst mellan 12 100

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

Om det inkomstprövade tillägget till studiebidrag

och 20 000 kronor, erhåller eleven 25
kronor i inkomstprövat tillägg, överstiger
den beskattningsbara inkomsten
20 000 kronor utgår inget inkomstprövat
tillägg.

Vid beräkningen av inkomstunderlaget
för bedömning av storleken av det
inkomstprövade tillägget tas även hänsyn
till viss del av behållen förmögenhet.
Först har man dock rätt till ett
fribelopp på 30 000 kronor, och då den
behållna förmögenheten överstiger detta
belopp, räknas en femtedel därav
som inkomst.

Motionärerna anser nu, att förmögenhetens
fribelopp är för lågt och vill höja
det till 40 000 kronor. Efter lottdragning
i utskottet har utskottsutlåtandet
utformats i enlighet med motionen.

I den socialdemokratiska reservationen
pekar vi på att den speciella förmögenhetsökning,
som enligt motionerna
skulle vara huvudmotiv för en förändring,
nämligen 1965 års allmänna
fastighetstaxering, så var den både förberedd
och känd, då riksdagen under
våren 1964 fattade beslut om de nu gällande
reglerna.

I det sammanhanget bör påpekas att
riksdagen under behandlingen av regeringsförslaget
på denna punkt höjde
förmögenhetsgränsen med 50 procent,
från 20 000 till 30 000 kronor, sannolikt
orsakat just av bl. a. den förestående
uppräkningen av fastighetsvärdena. Motionsförslaget
innebär därför en fördubbling
av beloppet, sett mot det ursprungliga
regeringsförslaget, under en
tidrymd på tre år.

Inom studiemedelssystemet är fribeloppet
däremot indexreglerat genom anknytning
till basbeloppet. Det räknas
där, vilket jag vill betona, på egen eller
makes förmögenhet. En förmögenhet
understigande sex basbelopp är sålunda
undantagen från beräkning av reducering
av utgående studiemedel. Med nu
gällande basbelopp är det fria förmögenhetsbeloppet
inom studiemedelsförordningen
33 000 kronor, och det finns
därför en nära överensstämmelse mel -

lan de båda studiesociala systemen härvidlag.

Det måste anses ytterst tveksamt om
grunden för beräkning av bidrag, vilka
icke är återbetalningspliktiga, skall förändras
genom en automatik i förmögenhetsberäkningen.
Det är en skillnad
beträffande studiemedlen, där huvuddelen
av vad man erhåller är återbetalningspliktig
och där det gäller den
studerandes egen förmögenhet.

Den för mig mest bärande motiveringen
utöver de jag nu anfört för ett
avslag av motionerna är dock, att det
inte kan vara rimligt att gå in i ett regelsystem
och ändra på ett ställe utan
att ta hänsyn till övriga faktorer och
därmed skapa en snedvridning av studiehjälpens
verkningar.

Med detta vill jag inte motsätta mig
att det kan finnas anledning att efter
någon tids erfarenhet se över studiehjälpssystemets
verkningar, men den
erfarenheten har vi ännu icke. I en
sådan översyn kan självfallet frågan om
det fria förmögenhetsbeloppet komma
med i diskussionen. I dagens debatt kan
man dock icke bortse ifrån att den behållna
förmögenheten ändå utgör en
ganska god mätare på möjligheten att
svara för kostnader av det nu angivna
slaget, t. ex. utbildningskostnader för
barnen.

Nu är jag heller inte alls övertygad
om att ett bifall till motionen får den
goda effekt som man tänkt sig. Tvärtom,
skulle jag vilja säga. Det ökar bara
klyftan mellan de lägre och de högre
inkomsttagarnas möjligheter att hålla
sina barn i gymnasial utbildning. Med
de »högre inkomsttagarna» vill jag i
detta sammanhang räkna dem som ligger
nära den högsta inkomstgränsen
för att erhålla inkomstprövat tillägg. Om
någon har en behållen förmögenhet på
29 000 kronor och en beskattningsbar
inkomst på 19 000 kronor, d. v. s. en
reell inkomst på cirka 30 000 kronor, om
det gäller familjeinkomst, och motionen
bifalles, då kan denna familj öka
sin förmögenhet med 10 000 kronor och

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om det inkomstprövade tillägget till studiebidrag

ändå behålla det inkomstprövade tilllägget
på 25 kronor. Denna förmögenhetsökning
på 10 000 kronor motsvarar
en inkomstökning på 2 000 kronor,
eftersom endast en femtedel av förmögenheten
räknas i detta sammanhang.
Om den som har en beskattningsbar inkomst
på 7 000 kronor, d. v. s. 15 000—
16 000 kronors bruttoinkomst, ökar sin
inkomst med 2 000 kronor, förlorar han
dels 25 kronor i inlcomstprövat tillägg
och dessutom i regel ytterligare 75 kronor
i behovsprövat tillägg. Det betyder
att den som kan redovisa en behållen
förmögenhet på 40 000 kronor enligt
motionärerna får behålla det statliga
studiestödet, under det att den som i
inkomstläget 15 000—16 000 kronor
ökar sin årsinkomst med 2 000 kronor
förlorar 900 kronor i studiebidrag.

Att angripa det gällande studiehjälpsreglementet
med sådana reformförslag
som dem de borgerliga partierna har
samlat sig kring är egentligen ganska
avslöjande. Ocli sett mot bakgrund av
den debatt, som alldeles nyss fördes i
denna kammare och där man talade till
förmån för barnfamiljerna, vill jag påpeka
att man med sina förslag vänder
sig till de familjer som i detta sammanhang
befinner sig i de »högsta inkomstlägena».
Man lägger inte fram
några förslag — det har i varje fall inte
skett vid årets riksdag — om att höja
gränserna för beräkning av de inkomstprövade
studiebidragen för de lägsta
inkomstgrupperna. Jag kan förstå det,
ty i sådana motioner måste man ju redovisa
även de inkomstförstärkningar
som man behöver ta till för att motivera
ett sådant förslag.

Jag vill, herr talman, påpeka att även
det förslag som motionerna innehåller
kommer att kosta pengar, även om det
inte framgår av utskottsutlåtandet.

Herr talman! Detta anförande blev
kanske något längre än vad som borde
behövas, men jag tror inte det skadar
att man någon gång friskar upp minnet
i dessa frågor och försöker visa att det
finns ett sammanhang i studiehjälps -

systemet och att man inte kan ändra
en detalj i detta utan att åstadkomma
skadeverkningar på ett annat håll.

Jag ber att få yrka bifall till den
reservation som är fogad till andra
lagutskottets utlåtande nr 4.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Hur mycket penningvärdet
har sjunkit sedan 1964, det kan
väl diskuteras. Vi upplever ju indexförskjutningarna
och andra statistiska
mått på penningvärdeförändringarna,
men de redovisar ju inte fulla sanningen,
ty penningvärdeförsämringen
verkar olika på olika områden. Men så
mycket kan vi väl vara överens om som
att penningvärdeförsämringen, i synnerhet
under åren efter 1964, har varit
väsentlig.

Vad det här gäller är de inkomstprövade
tilläggen enligt studiehjälpsreglementet.
Herr Lars Larsson har redogjort
för den icke behovsprövade
studiehjälpen, men utöver den kommer
ju det inkomstprövade tillägget på 75
kronor i månaden, som utgår om elevens
och hans föräldrars sammanlagda
beskattningsbara inkomst inte överstiger
8 000 kronor och sedan minskar
alltefter den högre inkomsten. Om elevens
och hans föräldrars sammanlagda
behållna förmögenhet överstiger 30 000
kronor, jämställs en femtedel av det
överskjutande beloppet med inkomst.
Det rör sig alltså inte om någon reell
inkomst utan det är en inkomst som
beräknas på grundval av att man har
pengar på banken eller en fastighet.

Nu har i motionerna I: 179 och
II: 219 yrkats en sådan ändring av studiehjälpsreglementet,
att en förmögenhet
som icke överstiger 40 000 kronor
skall lämnas obeaktad vid bedömning
av rätt till inkomstprövat tillägg. Jag
vill ytterligare understryka att det här
inte är fråga om inkomster, utan man
har beräknat inkomst på grund av
pengar som vederbörande har i en fas -

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

Om det inkomstprövade tillägget till studiebidrag

tigliet eller på banken. Framför allt genom
den senaste fastighetstaxeringen
1965 fick åtskilliga ägare av mindre
fastigheter sina förmögenheter uppräknade
till över 30 000 kronor. De blir ju
inte reellt mera förmögna, utan det är
rent formellt; man kan inte uppmäta
ett enda öres förbättrad ekonomi. Men
denna upptaxering inverkar just på sådana
problem som detta. Det räknas
plötsligt att de har så stor förmögenhet,
som skall jämställas med inkomst, och
så får man inte det inkomstprövade
tillägget.

Här är det inte fråga om några stora
förmögenheter. Att det skulle vara fråga
om högre inkomstlägen, som herr Lars
Larsson ville göra gällande, är ju absolut
inte korrekt. I sådana fall får
man ingen studiehjälp alls.

Utskottets majoritet anser, att det
med hänsyn till de förändringar i penningvärdet,
som inträffat sedan 1964,
finns anledning att räkna upp detta fribelopp
för förmögenhet vid prövning
av rätten till inkomstprövat tillägg enligt
studiemedelsförordningen, framför
allt därför att den senaste taxeringen
ökat fastighetsvärdena. Jag tycker det
är en åtgärd som är helt i nivå med
den tidigare familjepolitiska debatten.
Det är samma ställning vi här intar,
nämligen att vi vill hjälpa barnfamiljerna.

Med den motiveringen yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Herr Edström sade att
jag inte uttryckt mig korrekt då jag
angav att det här gällde högre inkomstlägen.
Jag vill betona att jag var myc -

ket noga med att säga, att det gällde
de högre inkomstlägena inom studiehjälpssystemet,
där gränsen för möjlighet
att erhålla inkomstprövat tillägg
ligger vid en familjeinkomst på omkring
30 000 kronor.

Jag kan inte hålla med om att man
utan vidare kan påstå, att förmögenheter
av den aktuella storleksordningen
inte skulle ge någon avkastning. Har
man, som herr Edström antyder, pengarna
på bank, har man ändå erhållit
en slant i ränta. Räntan har varit
ganska hög de senaste åren, och det har
givit pengar tillbaka. Då återstår höjningen
av fastighetstaxeringsvärdena
som ett argument. Jag vill hävda, herr
talman, dels att man tog hänsyn till de
förestående höjningarna vid särskilda
utskottets behandling av denna fråga
1964, då man gjorde en femtioprocentig
uppräkning av fribeloppet, dels att
vi i annat sammanhang sökt reducera
verkningarna av den höjda fastighetstaxeringen.
Vi har minskat repartitionstalet
vid inkomsttaxeringen, och dessutom
finns det schablonavdrag vid
taxering av en- och tvåfamiljsvillor.
Därtill kommer avdrag för räntor man
har att betala på sina bostadslån, vilket
oftast gör att dessa fastigheter lämnar
ett för statlig inkomstskatt negativt resultat,
sett ur samhällets synpunkt, och
ett plus för den enskilde.

Jag kan alltså inte komma ifrån att
man i detta sammanhang inte kan bortse
ifrån förmögenheterna. När herr Edström
säger, att han vill hjälpa barnfamiljerna
och hänvisar till de stigande
kostnader som dessa har haft,
vill jag tillägga att dessa stigande kostnader
också drabbat barnfamiljer med
inkomster på 15 000—16 000 kronor. De
blir inte hjälpta. Om de får en motsvarande
ökning av sina inkomster tar
man bort 900 kronor av studiebidragen
i förhållande till familjer med en motsvarande
förmögenhetsökning, om man
skulle tillåta den här föreslagna reduceringen.

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om det inkomstprövade tillägget till studiebidrag

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vet ju inte vad herr
Lars Larsson menar med »högre inkomstlägen».
Det gäller ju här barnfamiljer,
och ett inkomstläge under
8 000 kronor är väl inte så högt för
en barnfamilj. Då får de det fulla inkomstprövade
tillägget. Inkomsten är
ju där en summa av både elevens och
föräldrarnas inkomster. Inte heller en
inkomst mellan 8 000 och 12 000 kronor

— alltså 50 kronor i månaden i bidrag

— är väl ett så högt inkomstläge för en
barnfamilj. Vi kommer sedan upp till
inkomster mellan 12 000 och 20 000
kronor. Även en inkomst på 20 000 kronor
för en barnfamilj kan väl i dagens
läge ändå inte sägas utgöra någon högre
inkomst. I inkomstlägen mellan
12 000 och 20 000 kronor utgör bidraget
bara 25 kronor i månaden, därutöver
ingenting.

Jag tycker inte att det är rätt att här
tala om några högre inkomstlägen, då
det ju tvärtom gäller låga inkomstlagen.
Det är inga andra som får dessa inkomstprövade
tillägg.

Vi vill att barnfamiljerna skall få
något större förmåner. Man skall inte
räkna med de fiktiva inkomster, som
man kan få genom att lägga till del
av eventuella förmögenheter. Många
förmögenheter ger inte någon större
avkastning. Att bankräntorna för närvarande
är litet högre än tidigare är en
sak för sig; räntor räknas ju helt som
inkomst. Fastigheterna har emellertid
åsamkats högre skatt genom att fastigheternas
taxeringsvärden ökat, vilket
man också får tänka på.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag tror att herr Edström
fullständigt har missuppfattat
situationen. Det rör sig inte om inkomster
på 8 000 kronor, utan det gäller en
beskattningsbar inkomst vid taxering
till statlig inkomstskatt på 8 000 kronor,
efter det vi har genomfört det av
regeringen föreslagna schablonavdra -

get i stället för det gamla kommunalskatteavdraget.
Det blir alltså fråga
om bruttoinkomster på ungefär den
dubbla summan.

Jag har fortfarande inte sagt att det
i och för sig gäller högre inkomsttagare,
men det gäller dock de högre inkomsttagarskikten
inom det studiehjälpssystem
som vi nu diskuterar. Jag
vidhåller också fortfarande att höjningen
av fastigheternas taxeringsvärden
inte har lett till en generell ökning
av beskattningen, eftersom repartitionstalet
samtidigt bär .sänkts. Man
bör se dessa båda saker i ett sammanhang.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tror att inte heller
herr Lars Larsson förstår det här riktigt.
Det är ju inte fråga om enbart inkomsten,
utan också om en beräkning
av förmögenheten som läggs till inkomsten.
Dessutom gäller det ju en
sammanläggning av vad eleven kan ha
och vad föräldrarna har. För gifta
studerande inverkar makens ekonomi.
Det blir fråga om fiktiva tillägg på
båda hållen, och i flertalet fall rör det
sig sannerligen inte om några stora inkomster.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
godkännande av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Lars, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
liava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej —67.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om indexreglering av studiestödet

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av väckta
motioner om höjning av studiebidrag,
m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
I: 355, av herr Larsson, Thorsten, m. fl.,
samt nr II: 437, av herr Dahlgren m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning och förslag

dels beträffande frågan om höjning
av studiebidraget inom studiemedelsförordningen
till 0,5 ATP-basbelopp per år
och i anslutning därtill en motsvarande
höjning av det s. k. förhöjda studiebidraget
inom studiehjälpsreglementet
och

Om indexreglering av studiestödet

dels beträffande frågan om värdebeständighet
för alla förmåner inom studiehjälpsreglementet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:355 och II:
437, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Ilamrin-Thorell
samt herrar Eric Carlsson,
Edström, Anderson i Sundsvall, Rimmerfors
och Gomér, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:355 och 11:437,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning och förslag
beträffande frågan om värdebeständighet
av dels studiebidraget inom studiemedelsförordningen,
dels samtliga
förmåner inom studiehjälpsreglementet,
samt

2) att motionerna, i den mån de icke
besvarats genom vad reservanterna
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! I studiehjälpsreglementet
och studiemedelsförordningen har
vi mycket fina värdemätare på den allt
effektivare inflationen.

Jag ämnar här egentligen tala för en
motion, som jag första gången väckte
1964 och i vilken begärdes indexreglering
av studiebidragen. På grund av
min envishet och inflationens allt större
effektivitet har den motionen blivit
dyrbarare att genomföra för varje år.
I detta ligger också, att de studerande
som skall ha hjälp av dessa studiebidrag
— för närvarande 175 kronor i
månaden — får svårare i dag att klara
sig än 1964, när riksdagen inrättade
dessa bidrag. Prishöjningarna har medfört
en höjning av det basbelopp som
ligger till grund för de studerandes
lån. Lån beviljas nu med 1,4 gånger

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om indexreglering av studiestödet
basbeloppet, vilket innebär en ökning
med ungefär 600 kronor sedan förordningen
kom till, men studiebidragen
har förblivit oförändrade.

Vi motionärer har begärt en indexreglering
även av bidragssidan, vilket
ju vore rimligt, eftersom lånesidan är
indexreglerad. De lån som de studerande
skall betala igen följer sålunda
basbeloppets förändringar. Det vore en
gärd av rättvisa att införa samma förfarande
beträffande bidragsdelen.

Den motion som behandlas i föreliggande
utskottsutlåtande har föranlett
en reservation, vilken emellertid
inte precis till punkt och pricka tillmötesgår
motionärerna, som ville ha
en låsning till 0,5 ATP-basbelopp per
år. Reservanterna föreslår i stället, i
likhet med vad som gäller motionens
övriga delar, att denna fråga skall bli
föremål för en förutsättningslös utredning,
alltså inte en fastlåsning till ett
visst procenttal av basbeloppet.

Herr talman! Jag tycker att det är en
mycket rimlig begäran att denna fråga
utredes. Jag fäster den största betydelsen
vid att dessa studiebidrag blir
värdebeständiga och indexreglerade i
likhet med vad som gäller på lånesidan.
Jag tror det är synnerligen nödvändigt
att ta upp denna fråga till utredning.

Herr talman! Jag yrkar därför bifall
till den vid andra lagutskottets utlåtande
nr 5 fogade reservationen.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Thorsten Larsson framhåller att det
inte är mycket kvar av det ursprungliga
motionskravet. Kryddan i anrättningen
har offrats på mittensamverkans
altare. Jag kan medge att det är
fråga om en ganska dyrbar krydda —
det skulle nämligen kosta ytterligare
ungefär 100 miljoner kronor på driftbudgeten
att genomföra motionärernas
tankar. Detta betyder alltså, att man
på en enda gång skulle lyfta över de i

den långsiktiga prognosen under fem
år beräknade höjningarna på studiemedelsfonden
från kapital- till driftbudgeten,
vilken också under samma
tidrymd beräknas öka ungefär 100 miljoner
kronor.

Om detta är kanske inte så mycket
att säga när man nu har frångått sitt
förslag. Herr Thorsten Larsson har yrkat
bifall till en reservation, i vilken
man tagit avstånd från tanken på att
höja bidragsdelen i studiemedelssystemet
med 1 000 kronor per läsår.

Jag vill emellertid gärna peka på att
det kanske inte är helt nödvändigt att
ständigt framhålla att bidragsdelen behöver
byggas ut, eftersom det i själva
studiemedelssystemet finns en regel om
återbetalningsskyldigheten, en regel
som i och för sig är mycket liberal och
som innebär att man inte i alla situationer
till varje öre måste betala tillbaka
de pengar som man uppburit i
återbetalningspliktiga studiemedel.
Herr Thorsten Larsson talade på denna
punkt om lån — vi skall kanske inte
nu inveckla oss i en debatt på denna
punkt, men jag vill vidhålla att det är
fråga om återbetalningspliktiga studiemedel,
eftersom det är en liten skillnad
därvidlag.

För den som efter sin utbildning på
arbetsmarknaden möter en situation,
som kanske från början inte förutsågs,
och därmed inte erhåller de höga inkomster
han måhända hade räknat med
förfaller nämligen åtminstone till viss
del återbetalningsskyldigheten. Får han
däremot de höga inkomster han hade
räknat med, har han faktiskt råd att
återbetala vad han uppburit.

En utveckling i den i motionen antydda
riktningen innebär ett steg bort
från en inkomstutjämning, inte mot en
sådan, och detta är kanske skiljelinjen
i vårt tänkande på denna punkt.

Beträffande frågan om värdebeständigheten
för bidragsdelarna i det studiesociala
systemet begär man nu ånyo
utredning och förslag. Jag menar fortfarande
att mot en sådan låsning av

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

samhällskostnaderna inom ett område,
där utvecklingen går mycket snabbt,
talar det förhållandet att man därigenom
dels binder statsutgifter för framtiden,
dels också låser sig vid ett system,
där samhällsförändringarna vid
vissa tillfällen kan motivera djupa ingripanden
i den gällande ordningen.

Det talades familjepolitik för en
stund sedan. Ja, jag kan säga att direktiven
till den familjepolitiska kommittén
just innehåller ett exempel på att
förändringar har skett, som gör att det
finns anledning att ompröva vissa reformer
på det familjepolitiska fältet
och ersätta dem med andra lösningar
eller kanske andra reformer. Och enligt
min mening är det i så fall bättre
att vid de tillfällen, då förändringarna
är märkbara, översiktligt göra de justeringar
av beloppen som kan behövas.
Det ger fördelar åt alla och inte minst
åt riksdagen i den ekonomiska planeringen.

Därför ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag underströk ju nödvändigheten
av att man också fäster
dessa bidrag vid indexregleringen. Nu
sade herr Lars Larsson, att återbetalningsskyldigheten
i viss mån är reglerad.
Ja, det är riktigt — den är också
reglerad på det sättet att den löpande
räntan kan sätta ett tak när det
gäller återbetalning av lånen. Men i det
sammanhanget vill jag erinra om att
det var ett borgerligt förslag under
utskottsbehandlingen, som ledde till att
det blev en viss spärr här, annars hade
det blivit besvärligt för de studerande
vid återbetalningen. Vi behöver dock
kanske inte tvista så mycket om detta.

Herr Lars Larsson säger att vi inte
skall binda staten för utgifter i framtiden.
Nåja, men när man i alla fall är
inne på att de, som bindes vid sina lån,
skall finna sig i detta, så bör det kanske
vara den rätta vägen att genomföra
indexreglering.

Om indexreglering av studiestödet

År 1964 var man beredd att åstadkomma
den proportion som finns mellan
återbetalningspliktig och icke återbetalningspliktig
del. Läget har ju förändrats
mycket sedan den marginalen
spikades, och i och med detta tycker i
varje fall jag att det är på tiden att nu
ta upp frågan till omgående prövning.
Utvecklingen av basbeloppet visar ganska
klart på detta.

Vi är ju litet till mans vänner av reformer,
men det får inte vara så att reformerna
urholkas av den inflation
som regeringen helt enkelt inte tycks
ha någon förmåga att bemästra. Därför
anser jag att de studerandes krav om
indexreglering av studiebidragen är alldeles
på sin plats.

Jag ber än en gång att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Min namne herr Larsson,
Thorsten, sade i sitt första inlägg
ännu en sak som bör bemötas, nämligen
att de studerande får det sämre
genom den utveckling av priserna som
illustreras i förändringarna av basbeloppet.

Det får de inte alls. Basbeloppsberäkningen
av studiemedlen — det framgick
att herr Thorsten Larsson tänkte på studiemedlen
i sammanhanget — ger maximalt
1,4 basbelopp per läsår i studiemedel,
och basbeloppets förändring avspeglar
ju kostnadsökningarna. Därför
kan det inte vara tal om någon försämring.

Däremot är det riktigt att en större
andel av det högre beloppet faller under
återbetalningsplikten. Men återbetalningsskyldigheten
är inte enbart reglerad,
såsom herr Thorsten Larsson utgick
från, genom en jämförelse mot en
ränta i fast annuitet. Rent parentetiskt
måste jag säga att det finns de som nu
funderar på hur man skall räkna ut
detta. Det verkar vara svårlöst. Men
det är en annan sak.

Det regleras framför allt genom and -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om indexreglering av studiestödet
ra regler och spärrar i återbetalningssystemet.
Jag kan illustrera detta med
ett enda exempel. En ensamstående
med barn under tio år — det är en
grupp som vi med full rätt numera
anser ha det sämst ställt och ha svårast
att hävda sig i många sammanhang
•—- som har avslutat studier, för vilka
han uppburit studiemedel som han
skall börja återbetala och som har en
inkomst på 25 000 kronor i dagens penningvärde,
har ingen återbetalningsskyldighet
alls, oavsett hur mycket studiemedel
vederbörande har uppburit,
förrän inkomsten stiger. Då träder återbetalningsplikten
in.

När jag tillåter mig att säga att detta
är generösa regler, är det i vissheten
om att reglerna ger detta utslag. De
kan översättas på familjeinkomster också.
Då blir det självfallet annorlunda,
om familjeinkomsterna är högre, och
det är de oftast för makar med den
här tänkta utbildningen.

Därför kan man säga att den som
får en relativt låg inkomst eller en inkomst
som ligger vid den gräns jag angivit,
blir befriad från att betala avgifter
under de år inkomsterna är låga.
Jag tycker inte att det finns någon anledning
att låta dem som får höga inkomster
efter sin utbildning betala tillbaka
mindre del av sin studiekostnad
än vad låginkomsttagaren får göra. Detta
är det resonemang jag för i detta
sammanhang och som jag illustrerade
med att säga, att motionens inriktning
är en utveckling från inkomstutjämning,
inte mot det.

Jag vidhåller yrkandet om bifall till
utskottets förslag.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag skulle kanske inte
blanda mig i andra lagutskottets behandling
av detta ärende, men eftersom
det hör till de allmänna studiepolitiska
problemen är jag angelägen att
framhålla, att fastän högerpartiet inte
finns med på reservationen har vi inte

ändrat uppfattning i dessa frågor så
att vi delar regeringens uppfattning beträffande
studiefrågorna.

Vi hade som bekant år 1964 ett helt
annat system. Jag vill påminna om detta
när vi nu betraktar högre studier
som en investering för att få högre inkomster.
Vi har principiellt haft den
uppfattningen, att medel såsom sådana
skall ställas till de studerandes förfogande.
Men de skall också vara att
betrakta som eu investering, möjlig att
göra avskrivning på efter hand som
kunskaperna förbrukas. Det är den
principiella inställning vi har haft. Vidare
föreslog vi ett särskilt examensbidrag.

Den del, som icke är återbetalningspliktig
och som vi tidigare kallade för
ett steg på vägen mot studielön, har vi
vänt oss mot, och det gör vi i princip
fortfarande. Vi tror inte att detta system
är till gagn för de studerande. Därav
följer alltså, att vi inte har någon
anledning att speciellt måna om att den
delen skall höjas. Vi tror att det är att
sälja en del av sin frihet för en alltför
ringa penning.

Jag har velat, herr talman, göra denna
principiella deklaration, eftersom
högerpartiet inte uttryckt någon särskild
mening i anslutning till utlåtandet.
När det gäller indexregleringar
måste man över huvud taget vara litet
återhållsam, ty valet mellan olika aktiviteter
måste göras med hänsyn till angelägenhetsgraden.
I detta fall är det
faktiskt så att de studerande får medel
som bör bedömas vara någorlunda tillfredsställande.
I varje fall kan vi säga
att det inte finns något annat land i
världen som tillnärmelsevis ger ett så
stort stöd till de studerande som vi gör
i detta land. Slutsatsen är emellertid,
herr talman, att vi anser att utskottsmajoritetens
förslag skall bifallas.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Wallmarks kommentar vill jag bara an -

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

föra en sak. Herr Wallmark säger att
högern anser att det inte är till gagn
för de studerande att ha studiemedelssystemet,
men jag måste konstatera att
de studerande i allt större utsträckning
utnyttjar detta system och att utnyttjandegraden
i rask takt gått upp till 80
procent av de vid läroanstalterna inskrivna
som får del av systemet. Det
är deras svar på högerns syn på denna
fråga.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Det talades om att detta
studiebidrag tillkom 1964. Jag vill erinra
om att de naturastipendier som
utdelades jämte den 25-procentiga avskrivningen
för dem som fick del därav
var mycket gynnsammare i kronor räknat
än de studiebidrag som tillkom
1964. Det innebär ju helt enkelt, att
några, som vi sade då, fick det sämre,
men de flesta fick det bättre då. Det
är vi villiga att erkänna.

Jag kan därför inte hålla med dem
som menar att de studerande har fått
det så förfärligt mycket bättre, utan jag
anser helt enkelt att de där 175 kronorna,
som tillkom 1964, i dag har ett
mycket mindre värde, ty allting har stigit
i takt med det basbelopp som vi
har som en mycket fin värdemätare.
Därför menar jag att de studerande faktiskt
har möjlighet att klart och tydligt
se vad inflationen innebär.

När det gäller återbetalningsskyldigheten
finns det en massa regler som
jag inte behöver gå in på här. Ordföranden
i studiehjälpsnämnden, herr
Lars Larsson, åskådliggjorde en del av
dem. Men jag kan inte tro att det är
så många som slipper att betala tillbaka
dessa sina lån. De som måste följa
med i basbeloppshöjningarna har som
jag sade i huvudsak endast en garanti,
spärren på den löpande räntan, när
de en gång i tiden skall slutbetala lånen.

7 Första kammarens protokoll 1967. Nr 10

Om indexreglering av studiestödet

Herr LARSSON, LARS, (s):

Det är inte den enda garantien. Det
finns också andra regler som jag kan
beskriva, men herr Thorsten Larsson
vägrar att förstå dem. Därför vill jag
inte gå in på dessa.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 30.

Onsdagen den 1 mars 1967

98 Nr 10

Om frivillig försäkring för tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om frivillig försäkring för tilläggssjukpenning
vid barnsbörd i vissa fall

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av väckta
motioner om frivillig försäkring för
tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa
fall.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nr I: 29, av fru Olsson, Elvy, samt
nr II: 42, av herr Gustavsson i Alvesta
och herr Johansson i Växjö.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam utredning av frågan om frivillig
tilläggssjukpenning vid nedkomst
för hemarbetande kvinnor och kvinnor
arbetande i familjens eget företag i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:29
och II: 42, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av fru Hamrin-Thorell samt herrar
Eric Carlsson, Rimmerfors och Gomér,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna 1:29 och 11:42 i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam utredning av frågan om
frivillig tilläggssjukpenning vid nedkomst
för hemarbetande kvinnor och
kvinnor arbetande i familjens eget företag.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Inom vårt sjukförsäkringssystem
har vi dels obligatorisk för -

säkring och dels frivillig försäkring. I
den obligatoriska försäkringen kan jag
om jag har tillräckligt hög inkomst få
en sjukersättning av 52 kronor om dagen.
Om jag är frivilligt sjukförsäkrad
kan jag få 15 kronor om dagen. Jag
gör inte alls här några jämförelser om
dagsersättning utan jag vill i stället få
fram likheterna — att kvinnorna i båda
systemen kan få sjukersättning. Både
den anställda kvinnan som har sin obligatoriska
sjukförsäkring och den som
arbetar i det egna företaget eller arbetar
i hemmet kan få sjukersättning,
den senare genom sin frivilliga försäkring.
Men så får de båda kvinnorna
barn, och då är de lika på så sätt att
båda får lika moderskapspenning, vilken
numera är (3 kronor om dagen =
grundsjukpenningen gånger 180 dagar.
Men sedan är det slut med likheten. Den
obligatoriskt försäkrade får sin tilläggssjukpenning
under 180 dagar. Den som
har en frivillig tilläggssjukförsäkring
får ingenting, ty den gäller inte här.

Vi motionärer kan inte förstå att vi
kan ha en sådan orättvisa — eller rättare
sagt, vi kan inte förstå varför man
inte rättar till en sådan här orättvisa. Vi
är medvetna om att det kanske kan
medföra problem att rätta till den. Det
kan kanske också bli kostsamt, men
att utreda kostar inte så mycket och
är inte heller så svårt. Först när en
utredning gjorts kan man överblicka
det hela och ta ställning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
den av fru Hamrin-Thorell m. fl. avgivna
reservationen vid andra lagutskottets
utlåtande nr 6.

Fru CARLQVIST (s):

Herr talman! Jag kan fatta mig ganska
kort, ty det motionsförslag som här
föreligger har varit uppe vid flera tidigare
riksdagar. Redan 1962 väcktes motioner
i frågan, och dessa motioner avslogs
av riksdagen. 1965 års och 1966
års riksdagar har också avslagit en sådan
här motion.

Onsdagen den 1 mars 1967 Nr 10

Ang. sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande

fastighet

Den kategori kvinnor som fru Olsson
talar om, nämligen hemarbetande kvinnor
eller kvinnor som arbetar i eget företag,
är berättigad till grundsjukpenning
om sex kronor per dag. Därutöver
kan de genom den frivilliga sjukförsäkringen
försäkra sig så att den
sammanlagda sjukpenningen per dag
uppgår till högst 15 kronor. Men med
den kännedom man har om det ringa
intresse, som dessa kvinnor har visat
för den frivilliga sjukförsäkringen, förstår
man att det inte är många som har
en sådan försäkring. I fjol höjdes moderskapspenningen,
och även denna
kategori av kvinnor fick del därav.

De skäl, som tidigare åberopades när
först andra lagutskottet avstyrkte motionerna
och sedan riksdagen avslog
dem och som innebar att det ur principiella
och statsfinansiella synpunkter
var omöjligt att tillmötesgå motionsyrkandet,
anser andra lagutskottet vara
fullt giltiga även i dag och avstyrker
därför motionerna.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt de därunder framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, söm bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 22.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av väckta motioner om skydd för enskild
markägare mot skadeverkningar
av långvarigt provisoriskt byggnadsförbud,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. sammanföring av samfälld vägmark
och av järnvägsmark med angränsande
fastighet

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av väckta
motioner om viss ändring i lagen om
sammanföring av samfälld vägmark och
av järnvägsmark med angränsande fastighet
m. m.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 235 i
första kammaren av herr Skärman och
nr 299 i andra kammaren av herr Ant~

100 Nr 10 Onsdagen den 1 mars 1967

Ang. sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande
fastighet

by, i vilka likalydande motioner hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag
snarast möjligt till sådan ändring av
1 § lagen om sammanföring av samfälld
vägmark och av järnvägsmark med angränsande
fastighet m. m., att denna lag
ägde tillämpning jämväl på »annan
samfälld mark av uppenbarligen ringa
värde».

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:235
och 11:299, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Under hela efterkrigstiden
har lantmäteriet varit belastat av
en stor arbetsbörda och därjämte störts
av omgripande omorganisationer. Detta
har medfört att arbetsbalansen ständigt
ökats, allmänheten har fått vänta
på sina förrättningar, och irritationen
har varit och är stor.

En av orsakerna har varit otympliga
arbetsredskap i form av en otidsenlig
lagstiftning. Den motion som ligger bakom
tredje lagutskottets utlåtande nr 6
är ett försök att i ett litet men ej alltför
betydelselöst hänseende ge lantmäteriet
och vad jag sökt kalla fastighetsvärden
ett bättre redskap.

1952 års lag om sammanföring av
samfälld vägmark och av järnvägsmark
med angränsande fastighet m. m. har
nämligen visat sig vara ett mycket gott
redskap. Tyvärr har det varit onaturligt
snörpt genom att det begränsats enbart
till onyttig väg- och dikesmark. Genom
en enkel komplettering, bara med
några ord, skulle lagen ha blivit användbar
för det otal i juridiskt hänseende
absolut likställda samfälligheter
som finns runtom i landet.

Två gånger förut, 1959 och 1965, har
denna fråga aktualiserats men fått stå
tillbaka för den stora reformen av fastighetsbildningslagstiftningen.
Samma

skäl för avslag på motionen har nu
kommit till användning. Det bästa har
som ofta blivit det godas fiende. Sedan
utskottsbehandlingen har jag emellertid
som svar på en enkel fråga till justitieministern
fått beskedet att fastighetsbildningslagen
kan förväntas bli remitterad
till lagrådet år 1968 och därför
borde förväntas komma att träda i verkställighet
något av de första åren på
1970-talet. Man kan således skönja den
nya lagstiftningen, varför avslaget nu
kunde vara mer motiverat än tidigare.

Då man dock, trots beskedet, kan befara
ytterligare fördröjning och då jag
som lantmätare ingående sysslat med
dessa problem och väl vet att tillägget
till sammanföringslagen inte medför
några som helst formellt juridiska eller
praktiska problem, kan jag inte underlåta,
herr talman, att yrka bifall till
motionsparet I: 235 och II: 299.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Beträffande det förslag
som framförs i motionen har utskottet
sagt att i och för sig kan det
finnas behov av en sådan ändring, men
förhållandet är ju det, som även herr
Skärman nämnde, att det föreligger ett
kommittéförslag som löser denna fråga
men på ett något annorlunda sätt än
det som föreslås i motionen.

Det har från de håll som företräder
dessa synpunkter sagts att mot den lösning
som är angiven i fastighetsbildningskommitténs
förslag har man ingen
erinran. I utskottet har vi då ansett att
det inte kan vara tillräckliga skäl att
kanske för ett eller två år införa en
viss metod för att lösa de här frågorna
och sedan tänka sig att övergå till ytterligare
en annan metod, ett annat
slags uppräkning när den nya fastighetsbildningslagen
börjar tillämpas.
Det är ju inte heller nu framlagt något
förslag. Det fordras ett visst övervägande,
en viss utredning först. Sålunda
kan ett bifall till motionen inte gärna

Onsdagen den 1 mars 1987

Nr 19

101

leda till någon lagstiftningsåtgärd förrän
under 1968 års riksdag. Det blir då
inte mycket vunnet med ett sådant
framgångssätt. Utskottet anser därför
att man under de två år som återstår
till dess att vi räknar med att den nya
lagstiftningen träder i kraft får nöja
sig med det nuvarande systemet.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om särskild styrelse för lappfonden

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av väckta
motioner om särskild styrelse för lappfonden.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 456 i
första kammaren av herr Wanhainen
in. fl. och nr 820 i andra kammaren av
herr Jönsson i Ingemarsgården in. fl.,
i vilka motioner anhållits, att riksdagen
måtte besluta, att lappfonden skulle,
med benämningen samefonden, ställas
under en särskild styrelse på sätt i motionerna
angivits.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, I: 456 och II:
820, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Jag har tillsammans
med herr Jönsson i Ingemarsgården i
medkammaren m. fl. väckt motionerna
I: 456 och II: 820, vilka aktualiserat frågan
om lappfondens1 förvaltning.

Om särskild styrelse för lappfonden

Samernas rätt till lappfondens pengar
och de rättigheter som tillkommer
de renskötande samerna är i huvudsak
reglerade i lagen den 18 juli 1928. I
denna lag föreskrivs också hur lappfondens
medel skall förvaltas och till
vilka uppgifter de skall användas. Jag
skall inte i detalj gå in på denna fråga,
eftersom den i viss mån redovisas i
tredje lagutskottets utlåtande, men jag
vill erinra om att fonden för närvarande
förvaltas av statskontoret. Kungl.
Maj:t beslutar rörande fondmedlens
användning, vanligen efter förslag från
länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län. Under år
1966 har det emellertid inträtt en ändring
härvidlag i så måtto att lantbruksstyrelsen
erhållit bemyndigande att besluta
inom vissa av Kungl. Maj:t för
olika huvudändamål fastställda ramar.
Departementsutredningens decentraliseringsgrupp
har vidare i en den 18
november 1966 avgiven promemoria,
nummer 78, föreslagit att beslutanderätten
helt skall överflyttas till lantbruksstyrelsen.
Det må anmärkas att
förslaget inte syftar till någon ändring

1 sak utan endast till en rationalisering
i administrativt hänseende.

Av årets riksdagsberättelse framgår
att under budgetåret 1965/66 till lappfonden
inflöt drygt 2,4 miljoner kronor
och att därav har utdelats bidrag med
cirka 1,2 miljoner kronor. Av inkomsterna
har 850 000 kronor specialdestinerats
för att, i samband med att tillstånd
meddelas till vissa företag enligt
vattenlagen, användas för ändamål som
gagnar rennäringen.

Jag kan också erinra om att antalet
renskötande samer i vårt land med
familjemedlemmar uppgår till omkring

2 000 personer.

Det kan vidare nämnas att justitieombudsmannen
den 24 januari 1966
gjort framställning till Kungl. Maj:t
om åtgärder i syfte att ge de renskötande
samerna bättre möjligheter att
själva tillvarataga sina av lagen erkända
rättigheter och att hindra att

102

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967

Om särskild styrelse för lappfonden
intrång göres däri utan tillräckliga
skäl och utan rimlig ersättning. JO
erinrar vidare i sin skrivelse till Kungl.
Maj:t att det ur samernas rättsskyddsintresse
föreligger behov av en översyn
och revidering av gällande bestämmelser.
Han har därvid kommit till den
uppfattningen att lagstiftningen — med
hänsyn till den samhällsutveckling som
ägt rum efter renbeteslagens antagande
— företer flera, delvis mycket allvarliga
brister ur rättsskyddssynpunkt. JO
kommer i sammanhanget även in på
frågan om fördelningen av utgående
ersättningar för intrång i renskötseln,
och vad han anfört finns intaget i utskottets
utlåtande. Jag skall därför inte
ingå på detaljerna. Han har ju redan
talat om samerna i annat sammanhang,
och det skulle bli för långt att här upprepa
allt vad han anfört.

JO:s framställning har genom beslut
den 11 februari 1966 överlämnats till
1964 års rennäringssakkunniga för att
beaktas vid utredningsuppdragets fullgörande.

Huruvida rennäringsutredningen blir
klar under detta år vet vi inte. Vi motionärer
hoppas dock att denna fråga
skall avgöras, och vi anser också att
det från samehåll icke finns något
önskemål om någon överflyttning av
beslutanderätten över lappfonden eller
samefonden, som vi vill kalla den, till
lantbruksstyrelsen, utan rennäringsutredningen
bör ju få komma med sin
utredning, dit JO:s framställan är
överlämnad. Utredningen bör alltså
komma med förslag innan man fattar
beslut på departementsplanet om förvaltningens
överflyttande till lantbruksstyrelsen.
Det är ju samerna som äger
pengarna och som skall få dem för sin
näring.

Vi menar alltså att man här bör
ge samerna ett inflytande över hur
dessa pengar bör användas på samma
sätt som andra befolkningsgrupper har
möjlighet att ta ansvar för avgöranden
beträffande deras angelägenheter.

Med hänsyn till den mycket positiva

skrivning som tredje lagutskottet här
har presterat har det märkliga eller
ologiska inträffat att man ändå inte yrkar
på att motionerna överlämnas till
1964 års rennäringssakkunniga. Jag
hoppas ändå att motionerna blir överlämnade
till rennäringssakkunniga för
beaktande när dessa ändå har fått
uppdraget att komma med ett förslag
om lappfondens framtida förvaltning.

Jag hoppas alltså att den positiva
skrivning som kännetecknar utskottsutlåtandet
skall resultera i ett positivt
ställningstagande inom 1964 års rennäringssakkunniga,
och därför, herr
talman, vill jag icke framställa annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av väckta motioner om höjning av
maximihastigheten för fordon med
släpvagn, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 3, med anledning av väckt motion
om fria lördagar för värnpliktiga, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herrar Söderberg, Ottosson och
Harry Carlsson för utrikes resa under
tiden den 9—den 13 mars.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 84, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor om anslag till utredning
angående riksdagens hus m. m.

Onsdagen den 1 mars 1967

Nr 10

103

Interpellation ang. författningsreformen — Meddelande ang. enkel fråga

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

39, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 40, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 12 och 20 §§
förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt; samt

nr 42, angående försöksverksamhet
på det nykterhetspolitiska området.

Interpellation ang. författningsreformen

Herr KILSMO (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Många riksdagsmän har
fått den uppfattningen att en icke
önskvärd författningsreform håller på
att genomföras bakom deras rygg. Vi
har genom tidningsnotiser och oftast
ovissa och oklara meddelanden i partigrupperna
fått veta, att det är klart
med att ett en-kammarsystem med 350
medlemmar skall införas 1970, fastän
ingen kan ge upplysning om hur en sådan
kammare skall kunna arbeta efter
demokratiska principer, vidare att alla
mandatperioder skall bli treåriga både
för kommunerna, landstingen och riksdagen.
Det senare är en upplysning,
som skapat både bestörtning och oro
inom alla partier ute i bygderna.

Interpellanten har fått ett starkt intryck
av att partitaktiska och högst
egoistiska drag präglar författningsdiskussionen.
Hela författningsfrågan har
därför blivit ett verkligt spektakel. Kan
detta vara värdigt Sveriges riksdag?
Det förefaller dessutom interpellanten,
att författningsfrågan fick en olycklig
start, vars konsekvenser det ännu icke
har gått att övervinna.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om första kammarens till -

stånd att till hans excellens herr statsministern
få framställa följande interpellation.

1. Vill herr statsministern lämna
kammaren en redogörelse för de frågor,
som man kommit överens om i den
sittande författningsutredningen, vilka
lösningarna är och hur de motiverats?

2. Om de förslag som ovan nämnts
icke vinner tillfredsställande anslutning,
vill herr statsministern framlägga
ett provisoriskt förslag för att upphäva
en av de mest frånstötande bestämmelserna
i den nuvarande grundlagen,
som förorsakar den s. k. eftersläpningen? 3.

Vill herr statsministern medverka
till att samtliga grundlagar genomgås
och reformeras enligt vår tids demokratiska
synsätt och en ny grundlagsreform
framlägges på en gång så att
en ny konstitution kan antagas på en
gång och i dess helhet?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla fråga
denna dag framställts av herr Wirtén
(fp) till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet: »När
kan den inom skolöverstyrelsen tillsatta
enmansutredningen rörande besvärsrätt
beträffande betygssättningen väntas
avsluta sitt arbete?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.54.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967