FÖRSTA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

FÖRSTA KAMMAREN 1966

24 februari—2 mars

Debatter m. m.

Torsdagen den 24 februari

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Isacson ang. förstörande av och ersättning för bekämpningsmedel
som förbjudits av statens giftnämnd ..........

av herr Lundström ang. tull å materiel för gränsbro över Torne
älv ..................................................

Fredagen den 25 februari

Meddelande ang. enkla frågor:

av fru Hamrin-Thorell om ratificering av den av UNESCO den
14 december 1960 antagna konventionen mot diskriminering

inom undervisningsväsendet ............................

av herr Schött ang. avsaknaden av en terminal i Stockholms
centrum för inrikesflyget ..............................

Tisdagen den 1 mars

Svar på interpellation av herr Kaijser ang. avvecklingen av hjälpen
till det skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea ....

Interpellationer:

av herr Sundin ang. den västeuropeiska handelspolitikens återverkningar
på det svenska näringslivet, m. m.............

av herr Nilsson, Yngve, ang. viss ifrågasatt minskning av antalet
sysselsatta inom jordbruket ..........................

1 Första kammarens protokoll 1966. Nr 9

Nr 9

Innehåll

Onsdagen den 2 mars Sid.

Om redovisningsskyldighet för bidrag till politiska partier...... 17

Kollektivanslutning till politiskt parti ........................ 19

Om visst statsbidrag till föreläsningsverksamhet................ 20

Tidpunkten för ikraftträdandet av vissa tullättnader............ 21

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m................... 22

Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga
ändamål .......................................

Om rätt till avdrag vid beskattningen för vissa kostnader för vat -

ten- och luftvård .......................................... 33

Riksbankens penning- och valutapolitik, m. m................. 36

Planeringsråden i länen .................................... 57

Om främjande av de mindre företagens exportmöjligheter...... 61

Om angivande å motion av motionärs partitillhörighet.......... 62

Om befrielse från skyldigheten att ingiva bouppteckning i vissa

fal1 ...................................................... 63

Om inkomstprövningen vid kommunalt bostadstillägg.......... 69

Om frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall...... 69

Motverkande av konkurrensbegränsning inom näringslivet...... 72

Användande av halvljus å motorfordon........................ 76

Om folkpensionärsrabatter på statens järnvägars och postverkets
bussar ...................................

Om reserabatt åt handikappade ..............................

Meddelande ang. enkel fråga av lierr Nilsson, Ferdinand, ang. likalönsprincipen
...............................

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 2 mars

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, om utredning angående

utformningen av ett partistöd ............................

- nr 15, om utredning angående partiernas inkomster och utgif -

ter in. in.......................................... 17

nr 16, om ändrad ordning för väckande av motioner........ 19

— nr 17, ang. formerna för anslutning till religiöst samfund och

till politiskt parti eller politisk organisation ................ 19

Statsutskottets utlåtande nr 30, om visst statsbidrag till föreläsningsverksamhet
................................... 20

— nr 31, ang. försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna

fastigheter .......................................... 21

Innehåll

Nr 9

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3, ang. ändring i tulltaxan .. 21

— nr 4, ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar, in. m..... 22

— nr 5, om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till all männyttiga

ändamål och om andra åtgärder för att stimulera
sådana gåvor ............................................ 30

— nr 7, om rätt till avdrag vid beskattningen för vissa kostnader

för vatten- och luftvård .................................. 33

Bankoutskottets utlåtande nr 8, ang. granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning ............ 36

— nr 9, ang. planeringsråden i länen ........................ 57

— nr 10, om främjande av de mindre företagens exportmöjligheter
.................................................... Öl

— nr 11, om angivande å motion av motionärs partitillhörighet . . 62

Första lagutskottets utlåtande nr 7, om sänkning av myndighetsåldern
.................................................. 03

— nr 8, om ökning av möjligheterna att adoptera utländska barn 63

— nr 9, om befrielse från skyldigheten att inge bouppteckning i

vissa fall ................................................ 03

— nr 10, om ersättning ur dödsbo för viss vård................ 08

Andra lagutskottets utlåtande nr 6, om rätt till änkepension för
vissa sammanboende .................................... 69

— nr 7, om inkomstprövningen vid kommunalt bostadstillägg .. 69

— nr 8, om viss partiell kalenderreform...................... 69

— nr 9, ang. sjukförsäkringsavgifter för värnpliktig............ 69

— nr 10, om undantagande av skrivbyråernas serviceverksamhet

från arbetsförmedlingslagens tillämpningsområde .......... 69

— nr 11, om frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall 69

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4, ang. ändrad lydelse av 21 och
29 §§ lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet .................................. 72

— nr 5, om skyldighet att i vissa fall använda halvljus å motorfordon
.................................................... 76

— nr 6, om skyldighet för gående att i mörker bära reflexanordning
eller tänd lykta .................................... 77

— nr 7, ang. stopplikten vid huvudled........................ 77

— nr 8, om höjning av maximihastigheten för bil med släpvagn 77

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, ang. försäljning av viss staten
tillhörig mark .......................................... 78

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 3, ang. användningen
av engångsförpackningar samt angående åtgärder mot nedskräpning
.............................................. 78

—• nr 4, om folkpensionärsrabatter på statens järnvägars och postverkets
bussar .......................................... 78

— nr 5, om reserabatt åt handikappade ...................... 82

— nr 6, ang. statens järnvägars rabattresor för värnpliktiga .... 86

Torsdagen den 24 februari 1966

Nr 9

Torsdagen den 24 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter har i dag
utdelats en preliminär plan för behandling
i kamrarna av utskottsutlåtanden
under mars—maj 1966. Planen har uppgjorts
på grundval av uppgifter som av
talmanskonferensen infordrats från utskotten
och har i dag av talmanskonferensen
godkänts att ligga till grund för
det fortsatta utskottsarbetet under våren.
Planens genomförande är beroende
av bl. a. om aviserade propositioner avlämnas
å tid som preliminärt uppgivits
från departementen. För maj månad
är planen ofullständig och torde få
kompletteras senare.

Såsom framgår av planen har utskotten
planerat sitt arbete så att det såvitt
på utskotten ankommer skall finnas goda
möjligheter att hålla arbetsbelastningen
under senare delen av maj månad
under kontroll bättre än tidigare
år. Det är min förhoppning att det arbete
utskotten genom sina presidier och
sekreterare i samråd med talmanskonferensen
nedlagt på planeringen av arbetet
till fullföljande av organisationsutredningens
intentioner skall medföra
det av oss alla önskade resultatet, d. v. s.
färre och kortare kvällsplena i maj.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad ledamot av riksdagens
första kammare anhåller härmed om
tjänstledighet från riksdagsarbetet un -

der tiden den 1—den 10 mars 1966 på
grund av utlandsvistelse.

Stockholm den 23 februari 1966

Einar Dahl

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
mars 1952 (nr 98) med .särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa
brottmål;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 13
maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade bestämmelser
om ersättning av allmänna medel
till vittnen, m. m.; och

nr 76, i anledning av Kungl Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 274 § lagen den
17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse,
m. m.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor framställts, nämligen

den 23 februari av herr Isacson (li)
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet:
»När avser Kungl.
Maj:t att ta ställning till frågan om sättet
för förstörande av de bekämpningsmedel
som av statens giftnämnd blivit
förbjudna för vidare användning samt

Nr 9

Torsdagen den 24 februari 1966

Meddelande ang. enkla frågor

fråga om ekonomisk gottgörelse till de
näringsutövare som drabbas av sådant
förbud beträffande lager av sådana bekämpningsmedel?»;
samt

den 24 februari av herr Lundström
(fp) till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet: »Vilka åtgärder
avser svenska regeringen att vidtaga
för att förhindra att, då gränsbro bygges
över Torne älv mellan Finland och
Sverige, tull utkräves för materiel, som

levereras från det ena landet men som
ingår i den del av bron vilken formellt
står på det andra landets territorium?»

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 25 februari 1966

Nr 9

Fredagen den 25 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 77, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
2 § lagen den 30 juni 1948 (nr 495) om
avgifter till välfärdsanordningar för
sjöfolk.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

34, angående bidrag till de svenska
utlandsförsamlingarna m. m.; och
nr 37, med förslag till godkännande
av 1965 års europeiska överenskommelse
till förhindrande av rundradiosändningar
från stationer utanför nationella
territorier, m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av motion om utredning
angående utformningen av ett
partistöd;

nr 15, i anledning av motioner om utredning
angående partiernas inkomster
och utgifter m. m.;

nr 16, i anledning av motion om ändrad
ordning för väckande av motioner;
samt

nr 17, i anledning av motion angående
formerna för anslutning till religiöst
samfund och till politiskt parti eller
politisk organisation;

statsutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av väckta motioner
om visst statsbidrag till föreläsningsverksamhet;
samt

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av

vissa allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475) jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 4, i anledning av väckta motioner
angående avskrivningsunderlaget för
skogsvägar, m. m.;

nr 5, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till allmännyttiga ändamål
och om andra åtgärder för att stimulera
sådana gåvor; samt

nr 7, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för vissa kostnader för vatten- och luftvård; bankoutskottets

utlåtanden:

nr 8, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning;

nr 9, i anledning av motioner angående
planeringsråden i länen;

nr 10, i anledning av motioner om
främjande av de mindre företagens exportmöjligheter;
samt

nr 11, i anledning av motioner om
angivande å motion av motionärs partitillhörighet; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion om
sänkning av myndighetsåldern;

nr 8, i anledning av väckt motion om
ökning av möjligheterna att adoptera
utländska barn;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om befrielse från skyldigheten att inge
bouppteckning i vissa fall; samt

nr 10, i anledning av väckta motioner
om ersättning ur dödsbo för viss vård;

Nr 9

Fredagen den 25 februari 1966

Meddelande ang. enkla frågor

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion om
rätt till änkepension för vissa sammanboende; nr

7, i anledning av väckta motioner
om inkomstprövningen vid kommunalt
bostadstillägg;

nr 8, i anledning av väckt motion om
viss partiell kalenderreform;

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående sjukförsäkringsavgifter för
värnpliktig;

nr 10, i anledning av väckta motioner
om undantagande av skrivbyråernas
serviceverksamhet från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde; samt
nr 11, i anledning av väckta motioner
om frivillig tilläggssjukpenning vid
barnsbörd i vissa fall;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen
den 25 september 1953 (nr 603) om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet;

nr 5, i anledning av väckta motioner
om skyldighet att i vissa fall använda
halvljus å motorfordon;

nr 6, i anledning av väckt motion om
skyldighet för gående att i mörker bära
reflexanordning eller tänd lykta;

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående stopplikten vid huvudled;
samt

nr 8, i anledning av väckta motioner
om höjning av maximihastigheten för
bil med släpvagn;

jordbruksutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av viss staten tillhörig
mark; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: -

nr 3, i anledning av väckta motioner
angående användningen av engångsförpackningar
samt angående åtgärder mot
nedskräpning;

nr 4, i anledning av väckta motioner
om folkpensionärsrabatter på statens
järnvägars och postverkets bussar;

nr 5, i anledning av väckta motioner
om reserabatt åt handikappade; samt
nr 6, i anledning av väckt motion angående
statens järnvägars rabattresor
för värnpliktiga.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen
av fru Hamrin-Thorell (fp) till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet:
»Ämnar Herr Statsrådet
framlägga förslag för riksdagen om
ratificering av den konvention mot diskriminering
inom undervisningsväsendet,
som antagits av UNESCO den 14
december 1960 och som har ratificerats
av bl. a. Norge och Danmark?»; samt

av herr Schött (h) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Har Statsrådet uppmärksammat
den brist i våra kommunikationer
som avsaknaden i Stockholms
centrum av en terminal för inrikesflyget
utgör och vilka åtgärder avser i så
fall Statsrådet vidtaga för att avhjälpa
denna brist?»

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.06.

In fidem
W. Stenwall

Tisdagen den 1 mars 1960

Nr 9

Tisdagen den 1 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 22 och
den 23 nästlidne februari.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom civildepartementets
verksamhetsområde; och

nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående inrättande av
tjänster samt anvisande av anslag till
avlöningar.

Ang. avvecklingen av hjälpen till det
skandinaviska undervisningssjukhuset i
Korea

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som tillkännagivit,
att hon hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Kaijsers interpellation angående avvecklingen
av hjälpen till det skandinaviska
undervisningssjukhuset i Korea,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammaren herr Kaijser har i en interpellation
bett mig redogöra för den

plan enligt vilken avvecklingen av den
skandinaviska hjälpen till undervisningssjukhuset
i Korea kommer att ske.
Till besvarande av interpellationen får
jag anföra följande:

Det avtal mellan de tre skandinaviska
länderna och republiken Korea
om ett skandinaviskt undervisningssjukhus
i Seoul, Korea, — National Medical
Center — (N. M. C.), som utgick
den 30 september 1963, är förlängt på
fem år, d. v. s. till den 1 oktober 1968.
Det förlängda avtalet skiljer sig från
det ursprungliga huvudsakligen i två
avseenden. Dels stipuleras att en successiv
avveckling av den skandinaviska
verksamheten skall ske, dels utfäster
sig de skandinaviska länderna att medverka
till uppförande och drift av ett
provinssjukhus om ca 100 sängar, vilket
skulle förläggas till Taejon i provinsen
Chum Chum Namndo ca 180
kilometer söder om Seoul. Detta sjukhus
har i dagarna invigts för sin uppgift.

Den överenskomna avvecklingen har
pågått och pågår planenligt. Allt fler
tjänster bland personalen — läkare,
sjuksköterskor m. fl. — besättes med
koreanska innehavare, i allmänhet utbildade
vid N. M. C. När den skandinaviska
personalen var som störst omfattade
den 93 personer, av vilka 24 läkare
och 44 sjuksköterskor. Vid årsskiftet
1965—66 var det reducerade antalet
43 personer, varav 11 läkare och
14 sjuksköterskor, vartill kommer 8
personer (2 läkare och 3 sjuksköterskor)
i Taejon. Avvecklingen underlättas
genom att såväl läkare och sjuksköterskor
som administrativ koreansk
personal beretts och beredes tillfälle
genom stipendier att komplettera sin
utbildning i Europa, främst i Skandinavien.

Nr 9

Tisdagen den 1 mars 1966

Ang. avvecklingen av hjälpen till det skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea

Sjukhusets skandinaviska styrelse undersöker
f. n. möjligheterna av att låta
de besparingar, som väntas uppkomma
inom budgeten, ställas till sjukhusets
förfogande för att detta vid överlämnandet
skall vara i förstklassigt skick
och för att säkerställa dess underhåll
under den närmaste tiden efter det koreanska
övertagandet.

Till specialister utbildade koreanska
läkare och sjuksköterskor, som kan successivt
överta återstående verksamhet,
finnes. Skulle det på någon punkt anses
lämpligt att vid övergången förlänga
förordnandet av skandinavisk personal
torde den skandinaviska styrelsen kunna
avgöra behovet härav. Det ankommer
i så fall på styrelsen att göra erforderlig
framställning till de tre skandinaviska
regeringarna.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
fru Lindström framföra ett tack för det
svar som jag fått, och jag vill särskilt
tacka för statsrådets älskvärdhet att anpassa
tiden för svarets avgivande efter
mina förhållanden.

Jag hade inte någon som helst polemisk
avsikt när jag framställde interpellationen.
Den byggde enbart på det
intresse som jag har för detta koreanska
sjukhus sedan den tid då jag själv
var verksam därute. Jag hade tillfälle
att se sjukhusvården inte bara inom
vårt sjukhus utan även inom både flyktingsjukhus
och de reguljära sjukhus
som fanns på platsen. Det må kanske
tillåtas mig att med några få ord belysa
bakgrunden till mitt intresse för
saken.

På ett av flyktingsjukhusen alldeles
utanför Pusan deltog utsända från vårt
sjukhus i arbetet. Det var ett intressant
arbete. Man var rätt uppskärrad över
hur det såg ut där, men ännu värre var
det vid ett flyktingsjukhus utanför
Seoul, där sjuka låg i långa rader på
halmmattor tvärs över golvet i en lada.
På en skylt vid de tre raderna till hö -

ger stod det: »Contagious diseases»,
och på en skylt vid de fem eller sju
raderna till vänster stod det »General
diseases», och där låg alltså de som inte
hade smittsamma sjukdomar.

Bland de ordinarie sjukhusen fanns
det ett i själva Pusan som vi också arbetade
på, men alldeles särskilt hade
jag intryck från ett sjukhus i Masan,
en stad inte långt därifrån. Jag har fortfarande
en fotografisk bild av en patient
liggande på sin vårdplats i sjukhuset.
Den skulle kunna sättas upp som
en verkligt skrämmande bild.

Nå, det var ju krig i Korea på den
tiden, och det har kanske hänt mycket
sedan dess, men det var naturligt att
jag under vistelsen där deltog i det arbete
som redan hade börjats av mina
företrädare på att planera för en mera
varaktig skandinavisk hjälp åt sjukvården
i Korea. s

Jag var också gärna med i det arbetet
när jag kom tillbaka hit till Sverige
— det var långt innan fru Lindström
blev statsråd, och ärendet hörde
på den tiden under försvarsdepartementet.
Jag var med på ett sammanträde,
men sedan fick jag en rätt tydlig
vink om att jag inte längre var behövlig.
Jag har ju också fått annat att göra,
så jag har inte själv kunnat fara ut, men
jag har med fortsatt intresse följt verksamheten
på avstånd.

I våras hade vi besök här i riksdagen
av en koreansk parlamentarisk delegation.
I delegationen ingick såsom
läkare en dr Kim, som hade vistats här
i Sverige i ungefär ett halvår för fortsatt
utbildning. Han frågade mig om
jag inte på något sätt kunde åstadkomma
att den skandinaviska hjälpen till
sjukhuset i Korea kunde fortsätta längre
än avtalet angav. När jag i samband
med remissdebatten talade något om
u-landshjälpen, påpekade jag också att
när man hade startat någon verksamhet
av någon art gällde det att se till att det
fanns medel att driva den verksamheten
i fortsättningen, om den svenska eller
skandinaviska hjälpen upphörde. Även

Tisdagen den I mars 1900

Nr 9

Ang. avvecklingen av hjälpen till det skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea
här borde den principen kunna gälla.

Det borde vara angeläget att se till att

det finns medel att bedriva verksamheten
vid sjukhuset i Korea. Ur den synpunkten
var det för mig mycket intressant
och mycket glädjande att läsa och
böra det sista stycket i statsrådets svar
som lyder på följande sätt: »Skulle det
på någon punkt anses lämpligt att vid
övergången förlänga förordnandet av
skandinavisk personal torde den skandinaviska
styrelsen kunna avgöra behovet
härav.» Inte minst glädjande är
det att läsa vad som säges i den allra
sista meningen: »Det ankommer i så
fall på styrelsen att göra erforderlig
framställning till de tre skandinaviska
regeringarna.» Jag tycker att detta är
ett mycket tillfredsställande svar.

Under den senaste tiden är det emellertid
en annan fråga som har uppmärksammats
beträffande sjukvården i
Korea. Den gäller exporten från Korea
och importen till Sverige av utbildade
sjuksköterskor. Mot bakgrunden av mina
erfarenheter av verksamheten där
ute — och det är av den anledningen
jag har velat omnämna detta — verkar
det inte precis så särskilt ändamålsenligt
att utbilda sjuksköterskor i Korea,
avsedda för Korea, och att sedan importera
dem till Sverige för att klara vår
situation här i landet. Vi har det ju
mycket bättre här än vad man har i
Korea. Det har också kommit till min
kännedom att det varit fråga om att
exportera ytterligare sköterskor till
Tyskland. Det skulle vara mycket intressant
att få höra vad statsrådet har
att anföra i denna fråga och vilka upplysningar
statsrådet kan ge oss om hur
det förhåller sig i detta avseende. Detta
har naturligtvis en viss betydelse för
hur man skall ställa sig till frågan om
fortsatt hjälp. Emellertid är det ju inte
bara sköterskor som utbildas vid sjukhuset
i Korea, utan även läkare. Det har
sagts att det har varit mycket svårt att
rekrytera svenska läkare till sjukhuset.
Jag skulle också bra gärna vilja höra
vilka ytterligare upplysningar statsrå -

det kan ge oss beträffande den frågan
— det skulle som sagt vara mycket intressant
att få böra dem.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Med anledning av vad
dr Kim från Korea yttrade till herr
Kaijser och herr Kims fråga om möjligheten
av en förlängning av avtalet beträffande
sjukhuset — som herr Kaijser
vidarebefordrade — vill jag säga att
jag i mitt interpellationssvar framhållit
att en förlängning redan skett och att
två och ett halvt år nu återstår av den
period som är avsedd att bli den sista.
Jag kan alltså inte ställa i utsikt för
herr Kim — jag förstår att herr Kaijser
inte väntar sig det av mig — någon
ytterligare förlängning, men jag kan
upprepa vad jag säger i slutet av interpellationssvaret,
nämligen att det
finns möjligheter till en jämkning i avvecklingsskedet
av anställningstiderna
för en och annan bland den skandinaviska
personalen, om koreanska ersättare
inte skulle vara på plats just i
skarven.

Jag tror inte heller att det skulle vara
lämpligt och i linje med det skandinaviska
sjukhusets syfte att hjälpa
den koreanska sjukvården att uppnå en
god standard och att vidmakthålla den
på eget ansvar, om de nordiska länderna
skulle ta ansvar för verksamheten
länge till. Sydkoreas regering måste
själv bedöma utbildningsbehovet av
läkare och av sjuksköterskor i förhållande
till vad den vill och kan investera
i sjukvårdens rent lokalmässiga utbyggnad
och utrustning. Nu har man redan,
och det är den andra frågan herr Keijser
kom in på, ett överskott på sjuksköterskor,
av vilka de bäst utbildade
dras till utlandet, till västerlandet, i
stället för att användas i Koreas utvecklingsplaner
eller alternativt för
andra u-länders behov. Jag kan liksom
herr Kaijser ifrågasätta det ändamålsenliga
i en utbildning av sjuksköterskor
som resulterar i en sådan avtappning,
ett sådant utflöde av arbetskraften.

Nr 9

Tisdagen den 1 mars 1966

Ang. avvecklingen av hjälpen till det skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea

Jag påpekade i interpellationssvaret
att stipendier utdelas för vidareutbildning
i utlandet. Det är klart, att när det
är fråga om fortbildning utomlands under
begränsad tid och sedan återvändo
till hemlandet för att där göra kunskaperna
fruktbärande, då har vi ingenting
att invända. Men om det är fråga
om ren arbetskraftsexport respektive
arbetskraftsimport, förfelas ju meningen
med u-hjälpen.

Det är riktigt, som herr Kaijser säger,
att det har förekommit en rekrytering,
ett inflöde av koreanska sjuksköterskor
både till Norden och till Västtyskland
— till Västtyskland i betydligt större
utsträckning. Stockholms stad har prövat
på att ta hit några dussin koreanska
sjuksköterskor och har haft eller
har ytterligare ett antal i åtanke. Även
Oslo stad har rekryterat koreanska
sjuksköterskor. Jag tror dock att myndigheterna
i Stockholm är medvetna om
problematiken och lojalt beredda att
lägga utbildningsaspekter på en eventuellt
fortsatt rekrytering. De nordiska
länderna har genom ett beslut i Oslo
den 7 februari i en gemensam framställning
informerat Koreas regering om
sin syn på denna sak.

Till sist frågade herr Kaijser om det
har varit svårt att rekrytera svenska
läkare till sjukhuset i Korea. Jag skulle
vilja vända på frågan och säga att det
har varit lättare att rekrytera norska
och danska läkare till detta sjukhus, eftersom
lönesättningen i nivå med den
för FN-experter gällande inte är lika
attraktiv för den svenska läkarkåren i
förhållande till vad den lönemässigt
får ut här hemma. Men det är ju ett
skandinaviskt sjukhus, och vi ser inte
på om läkarna är svenska, danska eller
norska. Vi är glada att vi alltid haft en
mycket god uppsättning läkare i Korea.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
de ytterligare svar som jag fått av stats -

rådet och som jag också tycker var intressanta.
Låt mig bara säga att jag har
väldigt svårt att förstå hur man kan få
överskott på sjuksköterskor i Korea.
Detta hänger naturligtvis samman med
hur sjukvården är organiserad där. När
man sett förhållandena och funnit att
det inte finns några möjligheter över
huvud taget att fylla behovet, kan man
tycka att det är egendomligt att det
skall föreligga ett överskott. Jag kan
dock förstå att detta är de uppgifter
statsrådet har fått. Det var intressant att
höra om den hänvändelse som gjorts i
denna fråga i de olika huvudstäderna i
Norden för att minska borttagandet av
väl utbildad arbetskraft från det land
som så väl behöver behålla den.

Jag vill också säga att jag tycker att
sista stycket av interpellationssvaret innefattar
för mig så pass mycket att jag
gärna skall säga att jag är tillfredsställd
med svaret. Jag hade kanske inte
tänkt mig så mycket mera. Jag är
dock alltid litet orolig över hur det blir
när verksamheten lämnas ut att skötas
på egen hand och man inte har något
vakande öga över den längre. Det kan
hända att den ramlar ned ifrån den
standard som man skulle önska att den
fick behålla. Måhända är förhållandena
i Korea nu ändrade så pass mycket sedan
den tid då jag var där, att man
inte behöver riskera att standarden
sjunker.

Att jag sedan sade några ord om
svårigheterna att rekrytera läkare beror
på att jag har en viss erfarenhet av
att det enligt min mening inte har
skötts alldeles lyckligt ifrån NIB:s eller
SIDArs sida när man har fått hand
om läkare som har önskat komma i
tjänst i ett u-land. .lag har här en korrespondens
mellan en kollega, som hade
skaffat sig utbildning i tropisk medicin,
och SIDA eller kanske det var NIB. Han
skrev att han från hösten 1966 gärna
skulle kunna tänka sig att under en
tioårsperiod vara anställd i u-landshjälp.
Han hade alltså förberett sig genom
att i England genomgå en kurs i

Nr !)

Tisdagen den 1 mars 19(5(5

Ang. avvecklingen av hjälpen till det skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea
tropiska sjukdomar. Han skrev till SIDA
ocli fick svar efter två månader där

man talade om sitt stora intresse för
saken och bad honom säga om han
hade lust att vara med i Världshälsoorganisationens
arbete. Det påpekades
att man hade överlämnat ärendet till
den befattningshavare inom byrån som
närmast svarade för rekryteringen av
personal. Ja, sedan hörde han ingenting
av detta på tio månader, och så
kom det ett stencilerat papper med uppräkning
av de befattningar som var
tänkbara, sådana där det var omedelbart
tillträde och sådana där det var
tillträde om två månader. Han hade alltså
ställt frågan ett och ett halvt år i
förväg för att kunna få tillfälle att i tid
planera för sig.

Jag tycker inte riktigt att det är på
detta sätt som man skall ta vara på den
som söker till denna verksamhet. Denne
unge man, som faktiskt är mycket
duktig, fann visserligen godtagbara förklaringar.
Han hade kanske inte så
mycket utbildning som han skulle ha,
men han hörde ingenting av SIDA på
dessa tio månader, och sedan kom
det inte ett personligt brev utan bara
en stencilerad uppgift. Jag tycker inte
att detta förfaringssätt är riktigt personalvårdande.

Jag kan kanske också säga att när vi
skulle resa ut med första avdelningen av
statsutskottet till Östafrika, fick vi instruktioner
av en medicinsk expert i
hur man skulle bete sig för att skydda
sig mot tropiska sjukdomar. Denne expert
var 73 år gammal, alltså betydligt
äldre än de som över huvud taget anses
få inneha förtroendeuppdrag. Han var
nu expert åt SIDA inom ett helt annat
område än där han hade fungerat under
sin aktiva verksamhet, då han hade
varit kirurg och som sådan uträttat ett
mycket framstående arbete.

Jag måste säga att jag då fick den
känslan att om experterna i SIDA är
av den karaktären så är de kanske inte
så mycket att hänga i julgranen.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Kaijser var förundrad
över att det fanns ett överskott
på sjuksköterskor i Korea, och det
kan man naturligtvis vara. Jag förmodar
emellertid att han redan på sin tid
därute iakttog förekomsten av många
sorters sjuksköterskeskolor, en del som
ger en mycket elementär, kanske rudimentär
utbildning som inte är jämförlig
med utbildningen vid de sjuksköterskeskolor
där personal utbildas för
National Medical Centre, och vi kan väl
säga att det föreligger ett underskott i
fråga om sjuksköterskor som utbildats
enligt den standard vi eftersträvar, medan
det finns ett överskott på sjuksköterskor
för övrigt.

Den fråga herr Kaijser sist tog upp
ligger ett bra stycke vid sidan av den
interpellation vi behandlar, och jag kan
inte ge någon förklaring till det enskilda
fall inom biståndsverksamheten
som herr Kaijser talade om. Beskrivningen
tyder på att det rör sig om ett
försök som SIDA gjort att rekrytera
denna läkarkraft för Världshälsoorganisationens
räkning, och vår erfarenhet
säger oss att FN:s specialorgan använder
vid pass ett år eller mera vid uttagning
av sina experter. Det kan därför
gå så till att det blir en lång tids
tystnad, medan olika experter prövas,
innan det kommer ett besked. Detta är
inte tillfredsställande, och det brukar
vi påpeka i de FN-organ där vi är representerade,
men det är faktiskt inte
fråga om någon dålig personalpolitik
från det svenska biståndsorganet. Det
kan tyckas att det svenska biståndsorganet
borde lägga beslag på en sådan
kraft, som den herr Kaijser talat
om. Om jag får uppgift om namnet på
honom efteråt, skall jag undersöka hur
det kommer sig att man inte tagit vara
på honom. För övrigt går man ut och
talangscoutar överallt i det svenska samhället.

Nr 9

Tisdagen den 1 mars 1966

Interpellation ang. den västeuropeiska handelspolitikens återverkningar på det svenska
näringslivet, m. m.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber bara att ytterligare
få tacka för de uppgifter jag fått
av statsrådet. Jag har intet mer att tilllägga.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 34, angående bidrag till
de svenska utlandsförsamlingarna m. m.,
hänvisades propositionen, såvitt den
avsåge anslag under åttonde huvudtiteln,
till statsutskottet och i övrigt till
lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 37,
med förslag till godkännande av 1965
års europeiska överenskommelse till förhindrande
av rundradiosändningar från
stationer utanför nationella territorier,
in. in.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 14—
17, statsutskottets utlåtanden nr 30 och
31, bevillningsutskottets betänkanden nr
3—5 och 7, bankoutskottets utlåtanden
nr 8—11, första lagutskottets utlåtanden
nr 7—10, andra lagutskottets utlåtanden
nr 6—11, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 4—8, jordbruksutskottets
utlåtande nr 4 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 3—6.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 36, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att besluta om vissa postavgifter.

Interpellation ang. den västeuropeiska
handelspolitikens återverkningar på det
svenska näringslivet, m. in.

Herr SUNDIN (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Den allmänna ekonomiska
politiken och de handelspolitiska
förändringarna i Västeuropa under det
senaste decenniet har givetvis påverkat
förutsättningarna för olika delar av det
svenska näringslivet. För näringsgrenar,
som kunnat tillgodogöra sig tullättnader
inom EFTA, har förändringarna
till övervägande del varit positiva medan
vissa hemmamarknadsnäringar av
motsvarande skäl fått sämre förutsättningar
relativt sett. En sådan utveckling
kan ses som en naturlig följd av
en handelspolitik, vilken bl. a. syftar
till att genom raserande av handelshinder
befrämja konkurrensen och till
att olika länder främst skall inrikta sig
på sådan produktion, som de är bäst
lämpade för. Det är emellertid av största
vikt att olika länders näringsliv och
företag härvidlag arbetar under i stort
sett likartade förutsättningar. Om så
inte sker kan avsevärda snedvridningar
uppkomma.

Flera svenska näringar är för närvarande
utsatta för en besvärande konkurrens
utifrån. Så är bl. a. fallet för
läder- och skoindustrien, textilindustrien
och glasindustrien. För dessa
branscher har konkurrensen lett till en
situation som måste betecknas som synnerligen
allvarlig. Även andra branscher,
som visserligen inte hamnat i
någon direkt katastrofsituation, har
stark känning av den internationella
konkurrensen. I och för sig är internationell
konkurrens eftersträvansvärd
och bör i största möjliga utsträckning
befrämjas. Det vill emellertid synas som
om den konkurrens, som förekommer,
inte är grundad på sådan likhet i förutsättningar
som är önskvärd. I fråga
om storlek på företag, branschstruktur
och graden av teknisk utveckling torde
de svenska industribranscher, som nu
är hårt drabbade, inte vara mindre ändamålsenliga
än vad som allmänt gäller
i Västeuropa. Tvärtom torde många
av branscherna vara bättre rustade i
dylika avseenden än motsvarande

Tisdagen den 1 mars 1906

Nr 9

Interpellation ang. viss ifrågasatt minskning av antalet sysselsatta inom jordbruket

branscher i de länder, som nu utövar
en hård priskonkurrens på den svenska
marknaden.

Vissa industrigrenar tycks iia fått
enbart nackdelar genom de handelspolitiska
förändringarna. De fördelar, som
förändringarna skulle ha medfört på
exportmarknaden, synes till övervägande
del ha gått om intet. Till detta bidrager
omständigheter som det inte varit
möjligt för svenska företagare att råda
över. Utan att Sverige vidtagit effektiva
motåtgärder har handelsavtal brutits,
så att avtalsbrytande land kunnat
införa 15-procentiga tullhöjningar, som
drabbat svenska varor. Dessutom synes
det som om subventionering av exportindustrier
förekommer i vissa länder.
Omfattningen av sådan subventionering
bör på ett klargörande sätt redovisas
för den svenska opinionen så att den
handelspolitiska situationen blir allsidigt
belyst. Det mest tydliga exempel
på sådan subventionering torde finnas
inom varvsindustrien. Även om den för
närvarande inte befinner sig i någon
krissituation har lönsamheten minskat.
Vilka ytterligare branscher som har avsätlningsproblem
av samma orsak har
inte redovisats.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
ställa följande frågor.

1. Vill statsrådet lämna en redogörelse
för hur de handelspolitiska förändringarna
påverkat konkurrensförhållandena
för olika delar av det svenska
näringslivet?

2. Vill statsrådet lämna en redogörelse
för de åtgärder som vidtagits eller
planeras i anledning av att andra länder
vidtagit tullhöjningar som på ett
kännbart sätt drabbat svenskt näringsliv? 3.

Vill statsrådet redogöra för i vilken
omfattning, genom exportpremier
eller på annat sätt, subventionerade varor
införes i vårt land?

4. Vilka åtgärder avser statsrådet vidtaga
i syfte att förbättra förutsättning -

arna för de svenska näringsgrenar som
särskilt hårt drabbats av utländsk konkurrens
av ovan nämnt slag?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. viss ifrågasatt minskning
av antalet sysselsatta inom jordbruket Ordet

lämnades på begäran till herr
NILSSON, YNGVE, (h), som yttrade:

Herr talman! Utformningen av den
svenska jordbrukspolitiken har sedan
mycket lång tid varit föremål för utredning
inom 1960 års jordbruksutredning.
Enligt utredningsdirektiven skulle
utredningen varit klar under 1963, men
av skilda anledningar har den avsevärt
försenats. Då man nu från utredningens
sida signalerat, att slutbetänkandet
kan beräknas komma under försommaren
1966 samt att utredningens ordförande,
landshövding Netzén, redan 14
mars i ett anförande kommer att presentera
huvudlinjerna i utredningsbetänkandet
är det naturligt att intresset
är särskilt stort för jordbruksfrågorna
just nu. Med hänsyn till jordbrukets
ekonomiska situation är det fullt naturligt,
att jordbrukarna med största intresse
följer dessa frågors behandling
inom utredningen samt att man känner
en viss oro för antydningar från regeringspartiet
om att jordbruket anses
som den stora syndabocken när det gäller
prisstegringen.

Sveriges kommunikationsminister,
statsrådet Olof Palme, har i en intervju
i den välkända franska tidningen Le
Monde Diplomatique gjort uttalanden,
som inom jordbrukarkretsar väckt den
största uppmärksamhet. I översättning
lyder statsrådet Palmes uttalande enligt
följande:

»För 70 år sedan uppgick Sveriges
jordbrukarbefolkning ännu, liksom på
medeltiden, till 80 %. I dag återstår
9 %. Detta är fyra procent för mycket.

16 Nr 9 Tisdagen den 1 mars 1966

Interpellation ang. viss ifrågasatt minskning av antalet sysselsatta inom jordbruket

Vi är anhängare av fritt handelsutbyte.
Vi vill inte uppresa några tullmurar
under förevändning av att skydda
vår ekonomi. De företag som inte är
räntabla bör försvinna eller inrikta sig
på annan verksamhet.

På samma sätt förhåller det sig med
jordbruket. Just nu är våra jordbruksprodukter
inte konkurrenskraftiga. Vi
måste alltså uppmuntra jordbrukarna
att lämna sina jordbruk dels för att
minska arbetskraften, dels för att minska
den odlade arealen. Om vi endast behåller
de verkligt rika jordarna med
en reducerad arbetsstyrka, som disponerar
de allra modernaste tekniska
hjälpmedel så att avkastningen blir
maximal, har vi ändå vad som behövs
för att föda våra städer, och den utländska
konkurrensen kommer icke att
besvära våra jordbrukare.»

Det framstår som synnerligen angeläget
att klarlägga huruvida ett uttalande
av detta slag är att betrakta såsom
uttryck för regeringens uppfatt -

ning i jordbruksfrågan eller om det är
enskilda statsrådsspekulationer.

Med anledning härav får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
ställa följande frågor.

1. Delar herr statsrådet statsrådet
Palmes uppfattning om nödvändigheten
av att med nära 50 % minska antalet i
jordbruk sysselsatta?

2. Är dessa av herr statsrådet Palme
framförda synpunkter i överensstämmelse
med regeringens linje i jordbruksfrågan? Det

sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.37.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 2 mars 1900

Nr 9

Onsdagen den 2 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 24
nästlidne februari.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 30, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att besluta om vissa postavgifter.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av motion om utredning angående
utformningen av ett partistöd, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om redovisningsskyldighet för bidrag
till politiska partier

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av motioner
om utredning angående partiernas
inkomster och utgifter m. m.

Till gemensam behandling hade konstitutionsutskottet
förehaft

1) de likalydande motionerna nr 145
i första kammaren av herrar Adolfsson
och Werner samt nr 198 i andra kammaren
av herr Hermansson m. fl., ävensom 2)

motionen nr 325 i andra kammaren
av herrar Haglund och Hammarberg.

1 motionerna I: 145 och II: 198 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära förslag till
lagstiftning angående redovisningsskyldighet
för penningbidrag till de politiska
partierna.

2 Första kammarens protokoll 1966. Nr 9

I motionen 11:325 hade yrkats, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en allsidig utredning
beträffande partiernas inkomster och
utgifter i den del, som icke täcktes av
det statliga bidraget.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna

1) I: 145 och II: 198 samt

2) II: 325

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Utskottet säger i sitt utlåtande
att förslag om att politiska partier
skall åläggas att offentligt redovisa
sina inkomster och utgifter har prövats
vid ett flertal tillfällen under de senaste
decennierna. De motioner som
väcktes åren 1934, 1935, 1945 och 1946
och i vilka begärdes utredning huruvida
och under vilka förutsättningar
politiska partier borde åläggas att bokföra
sina inkomster och utgifter samt
att offentligen redovisa sina räkenskaper
avslogs samtliga.

Vid 1949 års riksdag återupptogs frågan
på nytt efter det att spörsmålet
om partiernas inkomster och finansiering
diskuterats mycket livligt under
1948 års valrörelse. De socialdemokratiska
motionärerna ville den gången ha
en utredning som skulle gälla partiernas
intäkter och möjligheten att göra
bidragen offentligt kända. Folkpartiet
förordade en utredning om eventuell
lagstiftning om valpropagandans kostnader.
Det dåvarande bondeförbundet
accepterade att frågorna skulle utredas,
medan högern röstade emot. Denna
gång beslöt emellertid riksdagen att begära
utredning av frågan om att poli -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Om redovisningsskyldighet för bidrag till

tiska partier borde åläggas bokföringsplikt
och skyldighet att offentligt avge
redovisning. Men sällan har val en utredning,
som anser att statsmakterna
ingenting skall göra, varit så framgångsrik
som partifinansieringssakkunniga
som i december 1951 nära nog satte
stopp för vidare diskussioner i detta
ämne. Man sade visserligen att principiellt
kunde det vara värdefullt att få
veta vem som stödjer viss propaganda
men drog samtidigt fram mängder av
invändningar mot lagstiftning om offentlig
redovisning av partiernas inkomster.
Utredningen sade sig ha »vissa
förhoppningar» om att partierna
också för framtiden skulle komma överens
om en frivillig offentlig redovisning.
För första gången hade nämligen
alla partier offentliggjort sina inkomster
och utgifter efter ett gemensamt
schema.

Emellertid har det inte blivit mycket
av dessa förhoppningar. När motioner
ånyo väcktes i frågan vid 1964 års riksdag
var det endast kommunistiska partiet
som tillstyrkte utredning. Socialdemokratiska
partiet ansåg att ansträngningar
borde göras för att finna vägar
till en effektiv insyn, och LO ansåg att
lagstiftning endast borde övervägas om
frivillighetens väg visade sig oframkomlig.
De borgerliga partierna och
övriga remissinstanser avstyrkte uttryckligen
motionerna.

I den motion som väckts i medkammaren
vid årets riksdag av socialdemokraterna
herrar Haglund och Hammarberg
om viss utredning beträffande
partiernas inkomster och utgifter säger
man: »Självklart försöker de olika partierna
lösa sina ekonomiska bekymmer
på olika sätt. Hur detta sker, från vilka
bidragen kommer genom enskilda givare
eller genom anslag, är det fortfarande
ett demokratiskt renlighetskrav att
få ett begrepp om.»

Jag är helt överens med denna motivering,
men det vore klädsamt om även
de borgerliga partierna ville instämma
och medverka till att partiernas in -

politiska partier

komster redovisades offentligt. Varför
är man på borgerligt håll så rädd att
redovisa varifrån man får sina pengar?

När utskottet i sitt utlåtande säger att
en av de grundprinciper, på vilka beslutet
om statsbidrag till politiska partier
byggde, var att någon som helst
statlig kontroll av medelsanvändningen
inte skulle få förekomma och använder
detta som motivering för att avstyrka
motionerna i denna fråga, då slår man
in öppna dörrar. I motion 11:325 talas
nämligen om partiernas inkomster
och utgifter som icke täcks av det statliga
bidraget. Man vet varifrån de pengarna
kommer. Det är de andra inkomsterna
som man vill ha offentlig insyn i.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till motionsparet I: 145 och II:
198.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Denna fråga behandlades
senast 1964, och då ansåg riksdagen
att det vore betänkligt att åstadkomma
en lagstiftning i detta ämne. Riksdagen
ansåg att man i första hand skulle
försöka få till stånd frivilliga överenskommelser
om redovisningen. Sedan
år 1964 har partistödet tillkommit.
Såsom framgår av utskottets utlåtande
är en av grundprinciperna för detta
stöd att det inte skall vara någon statlig
kontroll av medelsanvändningen.

Med hänsyn till detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
I: 145 och II: 198; och förklarades
den förra propositionen, som

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Härpå bifölls på gjord proposition utskottets
i punkten 2 gjorda hemställan.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr lö, i anledning
av motion om ändrad ordning
för väckande av motioner, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. kollektivanslutning till politiskt
parti

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av motion
angående formerna för anslutning
till religiöst samfund och till politiskt
parti eller politisk organisation.

I den till konstitutionsutskottet hänvisade
motionen nr 62 i andra kammaren
av herr Sjöholm hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning och förslag
beträffande intagande i kommande
grundlag av stadgande av innebörd, att
anslutning till religiöst samfund och
till politiskt parti eller politisk organisation
kunde ske endast genom egenhändigt
undertecknad personlig ansökan
och med bestämmelse tillika, att
minderårig under 15 år i religiöst avseende
skulle följa vårdnadshavaren.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen 11:62 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Sveningsson, Svenungsson
och Werner.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Frågan om kollektivanslutning
till politiskt parti har varit
föremål för en intensiv och livlig debatt.
I detta utskottsutlåtande redovisas
behandlingen av en motion av herr Sjöholm
i andra kammaren med förslag att

Ang. kollektivanslutning till politiskt parti
i grundlagen införa förbud för kollektivanslutning
av medlemmar till politiskt
parti.

Utskottet har enhälligt föreslagit att
motionen inte skall föranleda någon
riksdagens åtgärd, och jag har inte
tänkt framställa något annat yrkande.
Högerledamöterna i utskottet har till
detta utlåtande fogat ett särskilt yttrande,
och det har vi gjort av den anledningen
att även om vi är mycket pålitliga
motståndare till politisk kollektivanslutning
av fackföreningsmedlemmar
kan vi inte vara med om att nu
tillstyrka att det skall lagstiftas och
som i motionen föreslagits i grundlagen
intagas förbud för fackföreningarna att
i vissa fall fatta beslut om dessa förhållanden.

Jag skall inte gå igenom de många
argument som finns emot kollektivanslutning
utan vill bara ha sagt att här
bör den enskilde individen respekteras,
så att han ensam har att bestämma vilket
politiskt parti han skall vara medlem
i. Fn annan ordning är, anser vi,
ett allvarligt och kränkande intrång i
medborgarnas frihet.

Så sent som förra året var det stor
debatt här i riksdagens båda kamrar
med anledning av den motion som då
framförts från centerpartiet med begäran
om utredning för att få fram ett
förbättrat skydd för medborgarnas politiska
integritet. Motionen blev utskottsbehandlad
av allmänna beredningsutskottet.
Vad som hände den gången,
alltså förra året, var att den borgerliga
oppositionen enhälligt slöt upp bakom
kravet på utredning. Oppositionen höll
samman kring den uppfattningen att de
former för organisationsarbete som tar
sig sådana uttryck att medlemskap i en
fackförening också ger medlemskap i
ett politiskt parti är något som vi ogillar
och som inte borde förekomma.

När nu från olika håll starka röster
höjs mot denna ordning skall nog så
småningom alla bli övertygade om hur
angelägen en ändring på denna punkt
är.

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Om visst statsbidrag till föreläsningsverksamhet

Jag vill ytterligare understryka vad
vi sagt i vårt särskilda yttrande, och
även om vi i år yrkat avslag på motionen
har vi på intet sätt ändrat uppfattning
om kollektivanslutningen. Vi
har också från högerpartiet i en partimotion,
som skall bli föremål för behandling
senare i år, påtalat det oriktiga
i de förhållanden som här förekommer.
För min personliga del har
jag goda förhoppningar om att en ändring
skall kunna komma till stånd utan
lagstiftning.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om visst statsbidrag till föreläsningsverksamhet Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av väckta motioner
om visst statsbidrag till föreläsningsverksamhet.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Stenberrj in. fl. (1:196) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nordstrandh (11:253) hade hemställts,
att riksdagen måtte till Bidrag till föreläsningsverksamheten
m. m. på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett anslag av
50 000 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 196 och II: 253
icke måtte bifallas av riksdagen.

Reservation hade anmälts av herr
Nordstrandh, som dock ej antytt sin mening.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Som en av tre motionärer
i detta ärende borde jag väl

egentligen avstå ifrån den föga avundsvärda
uppgiften att på en blank andrakammarreservation
— herr Nordstrandhs
— argumentera för bifall till
en av statsutskottet avstyrkt motion.
Min kommentar skall också bli kort.

Det är som statsutskottet säger glädjande
med föreläsningsverksamhetens
expansion från 1963 års 20 000 föreläsningstimmar
till 30 576 timmar budgetåret
1964/65 — det betyder en femtioprocentig
ökning. Det är glädjande att
folk strömmar till och kommer i sådana
skaror att 16 000 föreläsningstimmar
hade förbrukats efter de fem första
månaderna av budgetåret 1965/66,
då det återstod ekonomiskt utrvmme
för 8 000.

I januari i år var statsbidraget —
som stått oförändrat på 1,7 miljon sedan
1963 — praktiskt taget slut. Motionärerna
tycker nog att det hade varit
ännu mer glädjande om den fjärdedel
av skolöverstyrelsens tillstyrkta höjning
för nästa budgetår — alltså 50 000
kronor — som vi hade begärt på tillläggsstat
hade funnit nåd inför statsutskottet.
Vi tycker nog att det var en
ganska blygsam begäran, bl. a. mot bakgrunden
av det faktum att sedan 1963
arvodena och rese- och traktamentsersättningarna
för föreläsningarna höjts
betydligt. Det är helt realistiskt att hävda
att sambandet mellan statsbidrag
och föreläsningsverksamhet är så påtagligt,
att man kan tala om lagen om
orsak och verkan.

Den här motionen är avstyrkt, men
vi har ännu en motion på lager för
budgetåret 1966/67, så det finns ännu
en chans för statsutskottet att under våren
följa upp den påbörjade framsynta
ekonomiska satsningen för föreläsningsverksamheten,
och därför har jag
i dag intet yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Onsdagen den 2 mars 1966

Nr 9

Ang. tidpunkten för ikraftträdandet av vissa tullättnader

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 31, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden
tillfallna fastigheter, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. tidpunkten för ikraftträdandet av
vissa tullättnader

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 3, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12
september 1958 (nr 475) jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 3 januari 1966 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 14, hade Kungl. Majd föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475).

I propositionen hade föreslagits tulllättnader
för vissa varor av intresse för
u-ländernas export. Sålunda hade föreslagits,
att tullen skulle slopas på bland
annat dadlar, bananer, tropiska frukter,
kryddor och kakaobönor samt sänkas
kraftigt på bland annat kaffe och kakaopulver.

Tullättnaderna voro avsedda att träda
i kraft den 1 juli 1966.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta, likalydande
motionerna I: 507, av herr Enarsson,
och II: 647, av herr Oskarson, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att det vid propositionen fogade författningsförslaget
skulle träda i kraft den
1 juli 1967.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen — med bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 14
och med avslag på de likalydande motionerna
1:507, av herr Enarsson, och
11:647, av herr Oskarson — måtte an -

taga vid propositionen fogat förslag till
förordning om ändring i tulltaxan den
12 september 1958 (nr 475).

Reservation hade avgivits av herrar
Enarsson, Ottosson och Björkman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med förklarande
att propositionen nr 14 icke kunnat
av riksdagen oförändrad antagas, måtte
med bifall till de likalydande motionerna
I: 507, av herr Enarsson, och II: 647,
av herr Oskarson, antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475) med den ändringen, att
övergångsbestämmelserna erhölle i reservationen
angiven lydelse.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 3 har fogats en reservation
av utskottets högerledamöter.
Jag vill understryka att reservationen
inte vänder sig mot den uppfattningen
att lättnader i tullhänseende för
varor från u-länder inte skulle vara en
viktig del av vår hjälpverksamhet för
dessa länder, men som framgår av utskottets
skrivning räknar man inte med
att de i propositionen föreslagna åtgärderna
skall medföra någon ökad import
av de varuslag det här är fråga
om. Jag vill citera vad utskottet har
skrivit: »Enligt utskottets mening föreligger
inte anledning anta att de ifrågavarande
tullättnaderna kommer att i
nämnvärd omfattning bidra till att öka
importen. Än mindre kan det anses troligt
att importen av de tropiska varorna
skulle minska om tullarna bibehålies
oförändrade.»

Åtgärden kommer alltså inte att medföra
någon praktisk verkan för ifrågavarande
länder. Resultatet blir närmast
att de svenska konsumenterna får en
prissänkning på kaffe med cirka 25 öre
per kilo, vilket kostar finansministern
cirka 30 miljoner kronor i minskade

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

inkomster. Med hänsyn till den anbefallda
ekonomiska politiken har reservanterna
därför yrkat att ikraftträdandet
av de föreslagna tullättnaderna
skulle anstå till den 1/7 1967. Vi kan
inte finna att detta strider mot någon
tidigare här i kammaren beslutad tidtabell
för realiserande av tullsänkningar
på tropiska produkter.

På dessa grunder, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den till bevillningsutskottets
betänkande nr 3 fogade
reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! I sak är utskottsmajoriteten
och reservanterna ense; det är
bara fråga om vid vilken tidpunkt åtgärderna
skall träda i kraft.

Utskottet framhåller att förslaget får
ses som ett led i det arbete som pågår
inom GATT-organisationen på att rasera
de hinder som nu finns för handeln
med u-länderna. Det är klart att denna
åtgärd är av begränsad räckvidd,
men den är på så sätt viktig, att vi håller
ett löfte som vi har lämnat i förhandlingar.
Detta kan bli en anvisning
åt andra länder, som har helt andra pålagor
än vi har, att fundera på sin ställning.

Det är med hänsyn till detta som
majoriteten i utskottet har tillstyrkt det
förslag som framlagts i propositionen,
och jag hemställer om bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
förevarande betänkande hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 4, i anledning av väckta
motioner angående avskrivningsunderlaget
för skogsvägar, in. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:84,
av herr Isacson m. fl., och II: 123, av
herr Jonasson in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370), vilket förslag avsåg, att
avskrivningsunderlaget för skogsvägar
skulle bestämmas till två tredjedelar av
anläggningskostnaden;

2) de likaly dande motionerna 1:307,
av herrar Yngve Nilsson och Enarsson,
samt II: 375, av herrar Nilsson i Bästekille
och Ringaby, vari föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla om sådan ändring av kommunalskattelagen,
att avdragsrätt kunde

Onsdagen den 2 mars 1 !)(>(>

Nr !»

Ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

beviljas för nyanläggning genom skogsplantering;
ävensom

3) de likalydande motionerna 1:520,
av herrar Yngve Nilsson och Eskilsson,
samt 11:641, av herr Nilsson i Bästekille
och fru Heurlin, vari anhållits, att
riksdagen måtte besluta, att kostnaderna
för yrkesfruktodlarnas omplantering av
fruktträd skulle vara avdragsgilla vid
beskattning även i de fall, då omplanteringen
skedde på mark, som icke tidigare
utnyttjats för fruktodling.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder hemställt.

A) beträffande avskrivningsunderlaget
för skogsvägar

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 84, av herr Isacson
in. fl., och II: 123, av herr Jonasson
m. fl„ måtte antaga i reservationen infört
förslag till lag om ändrad lydelse
av punkt 2 av anvisningarna till 22 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

B) beträffande avdragsrätt för kostnader
för nyanlagd skogsplantering

att de likalydande motionerna 1:307,
av herrar Yngve Nilsson och Enarsson,
samt II: 375, av herrar Nilsson i Bästekille
och Ringaby, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C) beträffande avdragsrätt för omplantering''
av fruktträd

att de likalydande motionerna I: 520,
av herrar Yngve Nilsson och Eskilsson,
samt 11:641, av herr Nilsson i Bästekille
och fru Heurlin, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

beträffande avskrivningsunderlaget
för skogsvägar

I) av herrar John Ericsson, Einar
Eriksson, Tage Johansson, Paul Jansson,
Arne Pettersson, Brandt, Kärrlander,
Engkvist, Asp och Hammarsten, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reserva -

tionen angivits, samt att utskottet bort
under A hemställa, att de likalydande
motionerna 1: 84, av herr Isacson m. fl.,
och II: 123, av herr Jonasson in. fl.,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

beträffande avdragsrätt för omplantering
av fruktträd

II) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Lothigius, vilka likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Det här är en gammal
bekant motion som återkommer. Vid
bevillningsutskottets lottdragning har
motionärerna kommit att bilda utskottsmajoritet.
Principen i fråga om all skattelagstiftning
på detta område är ju
att grundförbättringar inte är avdragsgilla,
medan däremot sådana saker som
hör till underhåll över huvud taget och
i det här fallet till underhåll av vägar
är avdragsgilla. Frågan är alltså i vad
mån byggandet av skogsbilvägar är
grundförbättringar och därmed värdehöjande
eller inte — det är det som är
pudelns kärna. Att här med bestämdhet
säga vad som är rätt och vad som
är fel är naturligtvis besvärligt.

Före 1962 hade man hos taxeringsnämnderna
en praxis att låta en del av
nyanläggningskostnaderna för skogsbilvägar
vara avdragsgill. Men efter utslag
i högsta skattedomstolen kom man
fram till att så var det inte. I det läget
kom den nya ordning till som vi i dag
har fått och där en tredjedel av nyanläggningskostnaden
för skogsbilväg är
avdragsgill under en tioårsperiod, alltså
med en tioårig avskrivningsperiod.
Det är den regeln som gäller i dag. Det
är utan tvekan så att en varaktig skogsbilväg
höjer fastighetens värde. Det är
ett värde som således vid fastighetens
avyttring inte beskattas och därför är
att betrakta som en grundförbättring
som alltså inte bör vara avdragsgill.
Detta har gjort att reservanterna i det
här fallet håller på den gamla regeln,

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

dvs. den som antogs 1962, att en tredjedel
av kostnaden skall vara avdragsgill
men inte mera.

Dessutom skall här omtalas att det
utgår rätt stora statsbidrag till byggande
av skogsbilvägar. Statsbidraget är
i dag 13,5 miljoner kronor, men samtidigt
skall understrykas att dessa 13,5
miljoner kronor inte på långa vägar förslår
till utbyggnad av vårt skogsbilvägnät.

Det bör också sägas att hela frågan
om skogsbrukets beskattning är föremål
för utredning och översyn. När det
gäller skogsplantering har den borgerliga
hälften av bevillningsutskottet sagt
att man skall avvakta vad den utredningen
kommer till för resultat, och vi
reservanter tycker att man på samma
sätt bör avvakta när det gäller skogsbilvägar
och att det inte finns någon anledning
till ändring nu.

Man kan nu bara säga att hela denna
fråga är ett rätt besvärligt komplex.
I princip skall man beskatta tillväxten
av skog varje år — det är alltså
den årliga tillväxten som är beskattningsbar
inkomst — men att avgöra
när någon avyttrar en gård, om han
har avverkat hela tillväxten, om han avverkat
mindre eller mera, det är rätt
komplicerat, och det måste bli någon
form av schablonisering. Och vi hävdar
som sagt att när det gäller avdragsrätten
för skogsbilvägar är den schablonisering
som reservanterna föreslagit
mera riktig än den som utskottsmajoriteten
föreslagit.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservanternas förslag.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Det bör väl vara bekant
för envar att om skogsprodukterna
skall kunna tas ut i tillräcklig omfattning
och på ett rationellt sätt så är
det absolut nödvändigt att man bär ett
gott vägbestånd i våra skogar. Anläggningskostnaderna
för dessa vägar är avsevärt
högre nu än för några år sedan,

och större krav ställs över huvud taget
på vägnätets beskaffenhet. Tunga
lastfordon skall kunna ta sig fram, och
därigenom blir både anläggningskostnaden
och underhållskostnaden större
än de varit tidigare.

Man kan inte utan vidare påstå att
en skogsväg höjer fastighetens värde.
En skogsväg anläggs i regel då en större
avverkning skall företas. När avverkningen
sedan är verkställd kan det ta
åtskilliga år innan vägen på nytt kommer
till användning i synnerhet inom
de områden där man begagnar allt modernare
avverkningsmetoder med maskindrift.
Vi får väl förvänta att den
utvecklingen kommer att gå ganska
snabbt.

Det avskrivningsunderlag som nu tillerkännes
skogsvägarna är helt godtyckligt
valt och svarar inte alls mot vad
vi anser borde vara rätt och rimligt.
Jag hävdar därför i likhet med utskottsmajoriteten
att avskrivningsunderlaget
bör höjas till två tredjedelar av anläggningskostnaden.
Ett ytterligare motiv
härför är att -skogsvägarna på många
håll användes vid militära övningar, av
brandskyddet samt även i ganska stor
utsträckning av turisterna. Skogsägarna
har naturligtvis i princip ingenting
emot detta, men kravet på ett mer realistiskt
avskrivningsunderlag vidhåller
vi därför med än större skärpa.

Jag ber med detta, herr talman, att
på denna punkt få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Högerrepresentanterna har dessutom
avlämnat en blank reservation i anledning
av en motion av mig in. fl. angående
omplantering av fruktträd. Jag
vill gärna säga några ord i anslutning
till motionen, eftersom vi inte har kunnat
få gehör för våra synpunkter i utskottet.

Vi känner alla till att det inom växtodlingen
förekommer någonting som
kallas jordtrötthet. Orsakerna till dessa
jordtrötthetsfenomen är inte klarlagda.
Man vet t. ex. att vissa nematoder åstadkommer
jordtrötthet. I plantskolorna

Onsdagen den 2 mars 1966

Nr 9

Ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

har jordtröttheten kunnat upphävas genom
behandling av jorden med t. ex.
formalin. I utlandet har andra preparat
använts. Om man nödgas plantera
på samma jord förordas jordbyte i området
närmast rötterna. Dessutom förordas
åtgärder som ökar markens humushalt;
inblandning av torvströ eller
dylikt i planteringsjorden samt täckgrödor
som plöjs ned för att öka mulloch
humushalten. Det finns exempel på
att nyplantering i mark som under
många år burit fruktträd av samma slag
kan gå för sig. Men det finns även otaliga
exempel på motsatsen. Nyplantering
på samma område är alltså ett lotterispel
med ganska höga insatser. Tillväxten
under de första åren är mycket
betydelsefull. En tillbakasättning genom
jordtrötthet får varaktiga följder.

Att kunna skifta mark vid en omplantering
har många fördelar. Jag kan
t. ex. plantera den nya arealen före
röjningen av den som skall ersättas och
därmed få ökade möjligheter att planera
för ett sunt skiftesbruk med en
rimlig omloppstid. Inkomstnivån och
arbetsfördelningen kan på detta sätt
också regleras i viss mån. Efter omplantering
på röjd mark tar det minst sju
år innan avkastningen täcker såväl
årets kostnader som förräntningen av
anläggningskapitalet. Dessa våldsamma
kastningar kan överbryggas genom god
planläggning och tillgång på ny jord.
Det är därför önskvärt att få även denna
planteringskostnad avdragsgill vid
deklarationen.

Jag skall, herr talman, inte ställa något
yrkande på denna punkt, men jag
har velat foga mina synpunkter till
kammarens protokoll.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande punkten A av
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan samt därefter särskilt
avseende utskottets hemställan i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
godkännande av den av herr John
Ericsson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wärnberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 4
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
John Ericsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 75.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta betänkande.

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Om rätt till avdrag vid beskattningen för

gåvor till allmännyttiga ändamål

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 5, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till allmännyttiga ändamål
och om andra åtgärder för att stimulera
sådana gåvor.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalvdande motionerna I: 58,
av herr Schött in. fl., och II: 95, av herr
Gustafsson i Borås in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
rörande införande av rätt för fysiska
personer till avdrag vid beskattningen
för gåvor upp till viss maximigräns till
humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål;

2) de likalydande motionerna 1:514,
av herr Thorsten Larsson in. fl., och
II: 624, av herr Johansson i Skärstad
in. fl., vari föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om utredning av behovet och möjligheterna
att stimulera enskilda personer att
lämna bidrag och gåvor till religiösa
och ideella organisationer m. fl. insatser
till förmån för allmännyttiga, humanitära
och vetenskapliga ändamål,
undervisning och kulturminnesvård
in. in. i enlighet med vad i motionerna
anförts; ävensom

3) motionen 11:73, av herrar Fridolfsson
i Stockholm och Oskarson,
vari yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande införande av avdrag vid
taxering till statlig inkomstskatt för belopp,
som den skattskyldige skänkt till
religiösa, humanitära, kulturella, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av de

likalydande motionerna 1:58, av herr
Schött in. fl., och II: 95, av herr Gustafsson
i Borås m. fl., de likalydande motionerna
I: 514, av herr Thorsten Larsson
m. fl., och II: 624, av herr Johansson i
Skärstad in. fl., samt motionen 11:73,
av herrar Fridolfsson i Stockholm och
Oskarson, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning rörande införande
av viss rätt till avdrag vid den
statliga inkomstbeskattningen för belopp,
som den skattskyldige skänkt till
humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson och Einar Eriksson, fröken
Ranmark samt herrar Wärnberg,
Tage Johansson, Brandt, Kärrlander,
Asp, Andersson i Essvik och Hammarsten,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:58,
av herr Schött m. fl., och II: 95, av herr
Gustafsson i Borås in. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:514,
av herr Thorsten Larsson m. fl., och
11:624, av herr Johansson i Skärstad
in. fl., samt

3) motionen 11:73, av herrar Fridolfsson
i Stockholm och Oskarson,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! De frågor som nu föreligger
till behandling har varit föremål
för debatt i riksdagen under ett betydande
antal år, och därför skulle jag
kunna inskränka mig till att utan motivering
yrka bifall till reservationen.
Denna innebär att man yrkar avslag på
motionsyrkanden om skattefria avdrag
för bidrag till religiösa, kulturella och
allmännyttiga ändamål. Ett så enkelt
förfaringssätt skulle troligen uppfattas
som en nonchalans mot motionärerna
och mot de frågor som de aktualiserat.

Onsdagen den 2 mars 19(i(>

Nr 9

Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål

Därför vill jag anföra några motiv, ehuru
jag är medveten om att alla de argument
som kan mobiliseras i dessa
frågor har framförts åtskilliga gånger
bär i kammaren.

För det första ber jag att få hänvisa
till vad som refererats i reciten beträffande
frågornas tidigare behandling av
skattelagssakkunniga. Det är nu visserligen
tio år sedan de behandlade dessa
frågor, men eftersom det mig veterligt
inte har förekommit någonting under
mellantiden som kan förändra ställningstagandena,
torde skattelagssakkunnigas
värderingar alltjämt äga sitt berättigande.

Jag skall därför tillåta mig, herr talman,
att citera vad skattelagssakkunniga
har anfört i dessa frågor. På sid. 3
i utskottets betänkande refereras detta:
»Understödjande av allmännyttiga ändamål
genom avdragsrätt för bidrag
därtill skulle medföra, att det stöd som
lämnades skulle bli svårbedömligt och
ojämnt. Sådana ändamål, vartill högre
inkomsttagare lämnade bidrag, kunde
tänkas bli gynnade på grund av att sådan
inkomsttagare till följd av den höga
marginalskatten hade möjlighet att
med mindre personlig uppoffring stödja
ändamål, som de ansåge behjärtansvärda.
Omfattningen av de bidrag, som
skulle erhållas till de olika ändamålen,
bleve i icke ringa mån beroende av den
energi och måhända även fördomsfrihet,
varmed bidragsinsamlingen handhades.
Att bidragens antal och storlek
icke alltid skulle rätta sig efter ändamålets
angelägenhetsgrad och behovets
storlek är uppenbart.»

Skattelagssakkunniga fortsätter: »Avgränsningen
av de ändamål, vars främjande
genom bidrag skulle ge avdragsrätt,
skulle möta betydande svårigheter.
Med den utökning av de kollektiva
verksamhetsformerna i samhället, som
under de senaste årtiondena skett, tillgodoses
genom sådan verksamhet en
mängd ytterst skiftande ändamål, som
icke kan frånkännas egenskapen av allmännyttighet
men beträffande vilka det

kan diskuteras, om det allmänna bör
lämna stöd genom skattenedsättning.»

Ja, herr talman, det blev ett långt citat,
men jag har velat anföra detta,
eftersom det till sina väsentliga delar
avspeglar de synpunkter och de värderingar
som ligger till grund för reservationen.

Reservanterna vill dessutom anföra
att vi i vårt skattesystem redan har så
många typer av avdrag — både inkomstprövade
och schablonmässiga —
att man bör vara ytterst försiktig med
införandet av ytterligare avdrag. Detta
gäller i särskilt hög grad därför att vi
i varje fall avser att försöka komma
fram till en definitiv källskatt —- en
skattereform som är föremål för beredning
och som ytterligare försvåras av
de avdragsrätter som redan finns i
skattesystemet.

Utskottsmajoriteten däremot synes
inte hysa några som helst betänkligheter
när det gäller att införa nya avdrag,
vare sig ur principiella eller skattetekniska
synpunkter. Utskottet finner allting
så oändligt behjärtansvärt och understryker
allt vad som framförts i motionerna,
både sådant som är av det
mer eller mindre gråtmilda slaget och
övrigt.

Jag skulle gärna vilja att kammarens
ledamöter toge del av de synpunkter
som utskottsmajoriteten anför på sidan
7 i betänkandet. Utskottet säger där att
det stundom har gjorts gällande att
samhällets stöd åt de ideella organisationerna
bör ges uteslutande i form av
bidrag och inte genom beredande av
förmåner vid beskattningen. »Häremot
kan den invändningen göras», säger utskottet,
»att det knappast kan vara ett
allmänintresse att samhällets hela ekonomiska
stöd åt ideell verksamhet ges
i form av anslag.» Man säger vidare att
skattefrihet för enskilda bidrag intill
visst belopp torde kunna vara en smidigare
och bättre väg att tillgodose organisationernas
intressen.

Skattefrihet för enskilda bidrag är ju
ingenting mer eller mindre än indirek -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål

ta anslag från samhällets sida. Det kan
inte bli på något annat sätt. Genom att
införa avdragsrätt för enskilda bidrag,
skulle man ge de enskilda bidragsgivarna
förmånen av att vara så att säga generösa
och spendersamma med samhällets
och de övriga skattebetalarnas
pengar. Det torde väl inte vara en princip
som bör uppmuntras och understödjas,
och därför, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! De ändamål, som här
skulle tillgodoses genom att man beviljar
avdrag vid beskattningen för gåvor
till dem, fyller en mycket stor uppgift
i vårt samhälle. Jag tror inte man kan
resonera bort den saken. Det är uppenbart
att dessa organisationer uträttar
ett stort arbete som kommer hela samhället
till godo. Om organisationerna
inte funnes och motsvarande verksamhet
ändå skulle uträttas, skulle det i
betydande grad ställa anspråk på anslag
från statens sida för verksamhetens
upprätthållande.

Man kan väl säga att i vår tid behöver
idealiteten verkligen fungera i samhället.
Det går inte att bedöma samhällsuppgifterna
enbart utifrån ekonomiska
och krasst materialistiska synpunkter,
och jag är övertygad om att
det skattebortfall som skulle inträffa
vid ett bifall till utskottets förslag skulle
kompenseras mer än väl genom de
funktioner som dessa organisationer av
olika slag utför.

Nu har det sagts att man i stället för
att medge skatteavdrag bör uppmuntra
denna verksamhet genom direkta gåvor
från staten. Vi har väl dock alla den
erfarenheten att statsmakterna när det
gäller anslag just till humanitära, kulturella,
religiösa, vetenskapliga och
andra ändamål är mycket sparsamma.
Det har ju visat sig, exempelvis när det
gäller anslag till idrottsrörelsen och
näraliggande organisationer, att man är

ytterst återhållsam med att genom direkta
anslag uppmuntra deras verksamhet.

Nu sägs det att ett bifall till utskottets
förslag skulle innebära en avvikelse
från våra grundläggande beskattningsprinciper.
Dock är det väl så att
en reform över huvud taget på skatteväsendets
område måste innebära en
ny princip, och vi får väl inte vara så
pass konservativa att vi inte någon gång
vågar avvika från gamla principer. Vi
liar ju gjort det tidigare, och jag hoppas
att man har en öppen och vaken
blick för vad som behövs i tiden då
det gäller sådana här ting. Dessutom
har det, såsom omnämnes i utskottets
handlingar, för cirka 20 år sedan
förekommit avvikelser i nu berörda
frågor. Dessutom vill jag hänvisa
till att en hel rad länder har slagit in
på denna väg, nämligen Danmark, Finland,
USA, Tyskland, Frankrike, Belgien,
Holland, Italien och Grekland. I
dessa länder tillämpas en anordning
liknande den som utskottet här föreslår.
Ingen vill väl påstå att dessa länder
skulle vara vårdslösa i sin skattelagstiftning
eller att de inte skulle ha
noggrant prövat denna reform. De har
säkert erfarenheter som kan komma oss
till godo, därest vi ville undersöka hur
reformen fungerar där.

Med hänsyn till den stora betydelse
som ett bifall till utskottets förslag
kommer att innebära för det kulturella
och ideella livet i vårt land, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SCHÖTT (li):

Herr talman! Inledningsvis ber jag
att helt få instämma i vad herr Erik
Filip Petersson här har anfört. Jag vill
dessutom understryka att bakom motionerna
I: 58 och II: 95 står inte mindre
än ett 40-tal riksdagsmän från skilda
partier. I motionerna har vi erinrat
om det mycket värdefulla arbete som
utföres av de organisationer varom här
är fråga. Dess bättre råder en allmän

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 9

Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål

enighet om att dessa organisationer bör
stödjas. Det man diskuterar är formen
för detta stöd. Eu del anser, såsom bär
har framhållits, att organisationerna endast
skall kunna få bidrag från det allmänna,
medan vi förmenar att man bör
stödja dem också genom att vid beskattningen
medge avdragsrätt åt enskilda,
som vill skänka gåvor till organisationerna.
Liksom herr Petersson vill jag
här understryka att det otvivelaktigt,
om man slår in på denna väg, skulle innebära
ett effektivt, ökat stöd åt dessa
organisationer, vilka ju utför ett ur
samhällets synvinkel utomordentligt
värdefullt arbete.

Det har gjorts upprepade framstötar
i riksdagen. År efter år har man motionerat
i denna sak, och motionärernas
antal har för varje gång blivit allt
större. När detta förslag har avvisats
tidigare, har det liksom nu skett av
principiella skäl. Herr Einar Eriksson
har här särskilt åberopat det yttrande
som år 1956 avgavs av de skattelagssakkunniga
— men han nämnde inte att
skattelagssakkunniga dock har uttalat
att man kunde tänka sig en sådan lösning
som finns närmare refererad på
sid. 4 i bevillningsutskottets betänkande.
Det heter där: »De sakkunniga har
emellertid även framkastat tanken att
— om det skulle befinnas angeläget att
vid beskattningen hänsyn i någon form
tas till skattskyldigs utgifter av den
beskaffenhet, varom här är fråga — en
annan utväg än att tillskapa en särskild
avdragsform skulle tillgripas. Enklast
kunde detta ske genom att bestämmelserna
om det nuvarande avdraget för
försäkringspremier o. d. ändrades så,
att avdragsrätten omfattade även avgifter
eller bidrag till vissa andra ändamål
än försäkringar.»

Det är just på denna tanke vi har
byggt vår motion. Vi förordar alltså att
man nu går in för en utredning av denna
fråga. Vi har också framhållit att
andra länder har denna möjlighet till
avdragsrätt vid beskattningen och att
den där praktiserats med framgång.

Det lät på herr Eriksson i Uppsala
som om han var rädd för att ifrågavarande
organisationer, om utskottets
hemställan bifalles, skulle få alltför stor
hjälp. Jag tycker inte att man skall se
saken så. Det arbete som dessa organisationer
utför är så värdefullt att vi
bör vara tacksamma för allt stöd de
kan få.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det måste bero antingen
på ett missförstånd eller på att jag
uttryckte mig illa, om herr Schött har
fått den uppfattningen att jag skulle
misstänka att införandet av en avdragsrätt
skulle medföra att alltför stora penningströmmar
skulle ledas just till organisationer
som ger bidrag till allmännyttiga
ändamål. Så har jag aldrig
uttryckt mig.

Vi reservanter har ingenting emot att
verksamheter av detta slag stöds. Vi
kan helt instämma i herr Erik Filip Peterssons
uttalande att de organisationer
varom här är fråga uträttar ett mycket
beundransvärt arbete. Det råder ingen
tvekan om detta. Men vad frågan här
gäller är ju huruvida samhället genom
införandet av en skattefri avdragsrätt
skall ge anslag till organisationer på
det sätt som här föreslås. Nog bör väl
det allmänna — på samma sätt som vi
skattebetalare •—• få avgöra till vilka
ändamål de pengar skall gå som anslås
för olika ändamål. Som skattebetalare
kan jag inte vara med om att skatteavdrag
görs för bidrag till t. ex. vissa former
av religiös verksamhet. Därest en
avdragsrätt införs för sådana bidrag, får
jag emellertid som skattebetalare vara
med och betala. Detta kan väl inte vara
riktigt ur vare sig principiella eller
andra synpunkter.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag skall förlänga denna
debatt bara med några ord.

Onsdagen den 2 mars 1966

för gåvor till allmännyttiga ändamål

30 Nr 9

Om rätt till avdrag vid beskattningen
Det var närmast ett uttryck av herr
Einar Eriksson som liksom upprörde
mig — han talade om »det gråtmilda».
Jag undrade om inte motsatsen till det
gråtmilda måste vara det kallsinniga,
och när jag tänkte på detta fann jag
mig föranledd att ställa en fråga till
reservanterna. De säger på ett ställe:
»Därvid har från riksdagens sida uttalats
att — — — främjandet av allmännyttiga
eller liknande ändamål bör
ske, inte genom beredande av lättnader
vid beskattningen, utan genom direkta
statliga bidrag.» Om man läser detta
bokstavligt och kallsinnigt — som herr
Einar Eriksson tydligen vill i det här
sammanhanget — kan man ju lätt få
den uppfattningen att det måste vara
om inte direkt brottsligt så i varje fall
felaktigt att stödja allmännyttiga eller
liknande ändamål på annat sätt än genom
direkta statliga bidrag.

Sådana stora insamlingar som exempelvis
»Den röda fjädern», vilken ju
ledde till att rätt stora belopp kunde
lämnas till ett ändamål som väl måste
betraktas såsom allmännyttigt, skulle
alltså enligt reservanternas mening nästan
innebära någonting felaktigt. Alla
organisationer som är speciellt inriktade
på att hjälpa t. ex. de handikappade
skulle också bedriva en alldeles
felaktig verksamhet — de bör i stället
helt och hållet lita till direkta statliga
bidrag. Nu vet vi emellertid alla att de
statliga bidragen inte på långa vägar
räcker till för att hjälpa de många människor
som på grund av olyckliga omständigheter
har ett stort hjälpbehov.

Direkta statliga bidrag finner herr Einar
Eriksson och de övriga reservanterna
fullt riktiga, men indirekta bidrag
från samhällets sida anser han felaktiga.
Jag undrar i alla fall om inte samhället
i längden tjänar mera — även
herr Einar Eriksson som skattebetalare
— på att man i detta fall stöder allmännyttiga
och liknande ändamål genom
indirekta bidrag än genom direkta.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Tydligen förtjänar inte
detta ämnesområde ett anförande på
hexameter av herr Axel Andersson -—
han var väl litet oförberedd. Jag vet nu
inte vad hans inryckning i den här debatten
egentligen skulle tjäna till —
svaret på de frågor han ställde till mig
gav jag nämligen i ett inlägg omedelbart
innan han fick ordet. Jag menar att reservanterna
väl inte på något sätt har
varit diskriminerande i sina uttalanden
när det gäller att lämna bidrag till och
stödja ideell verksamhet. Den bör uppmuntras
så mycket som möjligt. Men att
ge särskilda skattepreferenser till dem
som medverkar i en sådan bidragsrörelse
är principvidrigt, anser jag.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! I sitt genmäle till herr
Schött förmodade herr Einar Eriksson
att han hade uttryckt sig illa. Anledningen
till mitt ingripande, som herr
Eriksson kallade det, var också att jag
undrade om reservanterna har menat så
illa som de uttryckt sig i sin skrivning.
Läser man reservationen måste man
nämligen få den uppfattningen att ingenting
annat än direkta statliga bidrag
bör vara tillåtet.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Det har väl knappast i
någon tidsepok varit lika stort behov
av hjälp till nödlidande människor som
i vår tid. Den diskussion som nu har
förts gäller ju också detta hjälpbehov,
som även jag gärna vill understryka.
Hjälp har gått över statsgränserna i riklig
mängd, men många anser ändå att
hjälpen är för knapp. Även inom vårt
land har människor behov av hjälp och
stöd. Enskilda personer, religiösa och
ideella organisationer ställer medel till
förfogande, men även inom vetenskap
och kultur har man engagerat sig i
hjälpverksamhet.

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 9

Om rätt till avdrag vid bcskattn

Det bär nämnts i denna diskussion
att vi bör lämna dessa bidrag via den
statliga vägen. Jag gjorde då samma notering
om detta som herr Axel Andersson
för en stund sedan: Det biter väl
höra sig, det låter bra. Men vi som
sitter här i riksdagen har många gånger
erfarit hur mycket angelägna och behjärtanvärda
framställningar avvisas.
Varför gör man då detta, när man är
så positiv och uttalar att staten skall
sköta om hjälpverksamheten. Orsakerna
kan givetvis skifta, och jag behöver
inte här ingå på någon uppräkning.
Uppenbart är dock att statsverksamheten
är stel och tungrodd och aldrig kan
fungera så smidigt som exempelvis en
ideell organisation kan göra i de speciella
fallen. Statens hjälpverksamhet
kan därför aldrig ersätta annan hjälpverksamhet.

Frågan är då: Vore det inte lämpligare
att staten i någon form stimulerade
till en hjälpverksamhet som vi alla
erkänner är så väl behövlig? Det blir
säkerligen inte heller administrativt dyrare
på det sättet. Det vädjas oupphörligen
till enskildas givmildhet, men
möjligheterna för dem att ge är starkt
begränsade. Vi har ett högt skattetryck
här i landet, och av det som blir över
sedan skatten betalats kan det ibland
vara besvärligt att undvara något.
Många lämnar gåvor ändå, men hjälpbehovet
är så stort att det inte räcker.
Givetvis kunde staten här medverka
till att stimulera hjälpverksamheten genom
skatteavdrag. Jag vill erinra om
att i motionen I: 514 har framhållits
— vilket också påpekats tidigare — att
riksdagen förr har beviljat avdrag i sådant
syfte.

Vi motionärer är väl medvetna om att
progressiviteten i skattetrycket medför
att en skänkt penningsumma betyder
olika för olika personer. En mera rättvis
väg är kanske att medge avdrag
med visst högsta belopp direkt från
den statliga skatten. Det tror vi vore
en framkomlig väg. Då blir gåvan given
i förhållande till den konstaterade skat -

ngen för gåvor till allmännyttiga ändamål
tekraften och det givna beloppet sålunda
lika värt för alla. Men det finns säkerligen
andra vägar att söka sig fram
på. Detta bör utredningen pröva.

Angeläget är i varje fall, herr talman,
att den av utskottet förordade utredningen
kommer till stånd. Därför
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Herr Einar Eriksson påstod
att herr Anderssons inlägg var
överflödigt och onödigt. Jag vill bestämt
reagera mot detta påstående. Jag
tyckte att vad herr Andersson anförde
var fullt riktigt, och jag vill instämma
med honom, när han framhåller att
statens bidrag är otillräckliga och att vi
bör vara utomordentligt tacksamma för
det arbete som utförs av olika ideella
organisationer.

Dessutom vill jag framhålla att i den
motion, under vilken jag står, har vi
understrukit att den kommande utredningen
bör pröva olika möjligheter til!
lösning av den aktuella frågan. Det bör
alltså vara en fri prövning, så att man
här inte skall vara låst.

Herr talman! Jag vill än en gång
yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag är övertygad om att ett beslut enligt
denna i hela vårt land skulle kommat
att hälsas med stor tillfredsställelse
och bli till stor välsignelse för samhället.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Har herr Larsson möjligen
tänkt på att om man inför denna
avdragsrätt blir det ändå stat och kommun
som till huvudsaklig del får bestrida
den enskildes bidrag? Det är ju
att införa anslag på en indirekt och annan
väg som är fullständigt okontrollerbar
från samhällets sida.

När herr Schött säger att många aktiviteter
lider brist på samhällets generositet
i form av anslag, så frågar man
sig vad det beror på. Herr Schött repre -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål

senterar ju ett parti som anser att statsutgifterna
är mycket höga. Den aktivitet
som vi enligt hans uppfattning borde
utöva skulle rätteligen gå ut på att begränsa
samhällsutgifterna. Jag kan instämma
med herr Schött många gånger
i det avseendet. Men då skall vi väl inte
på andra vägar öka samhällets engagemang
genom att införa anordningar som
vi själva inte kan kontrollera!

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga att
staten har uppträtt stimulerande på detta
sätt tidigare, och detta innebär ömsesidighet
från både de enskildas och
statens sida. Jag skulle tro att detta inte
tidigare medfört några nackdelar.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag har den uppfattningen
att det ur statens synpunkt är
en god affär om man slår in på denna
väg.

Sedan kan jag inte underlåta att säga
att man i herr Erikssons anförande inte
spårar någon verklig uppskattning av
de organisationer det här gäller. Även
jag stötte mig på uttrycket »gråtmilda»,
liksom när herr Eriksson talade om den
»fördomsfrihet» som man kan räkna
med i organisationens verksamhet. Också
detta var stötande.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Får jag bara när det
gäller mina uttryckssätt hänvisa till att
när jag talade om »fördomsfrihet» hämtade
jag detta uttryck ur det yttrande
som skattelagsakkunniga har avgivit.
Följaktligen var det inte ur min egen
fatabur som jag hämtade detta uttryck.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag har också uppmärksammat
detta uttalande, men jag
uppmärksammade också med vilken
förtjusning herr Eriksson citerade det.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har med stort intresse
hört hur herr Einar Eriksson
lagt upp ett principresonemang, ty som
ett sådant bör man bedöma det. Han
vill inte vara med om några okontrollerbara
saker som kan resultera i
att det, t. ex. i fall då 80—90 procent
av inkomsten går åt till skatt, egentligen
blir, menar han, stat och kommun som
får betala den välgörenhet som vissa
enskilda personer behagar besluta om.
Det ligger väl något i detta. — Men hur
konsekvent är herr Einar Eriksson?
För en liten stund sedan behandlade vi
åtgärder för ett annat behjärtansvärt
ändamål, nämligen stöd åt u-länderna.
Det skall ske på det viset att man reducerar
tullarna. Men hur kontrollerar
herr Eriksson, som i bevillningsutskottet
tillstyrkte detta, att dessa medel kommer
nödlidande människor i u-länderna
till godo och inte hamnar t. ex. hos
svenska kaffedrickare eller plantageägare
i Brasilien?

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det tillhör inte mitt
ämnesområde.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på godkännande av den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson, Einar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 5,
röstar

Onsdagen den

Om rätt till avdra»? vid beskattninj?en för

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Petersson, Erik
Filip, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda;

Ja — 57;

Nej — 75.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Om rätt till avdrag vid beskattningen för
vissa kostnader för vatten- och luftvård

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 7, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för vissa kostnader för vatten-
och luftvård.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:206,
av herr Isacson in. fl., och II: 272, av
herr Nilsson i Bästekille m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t föreslå sådan ändring
av kommunalskattelagen, att varaktiga
investeringar i vattenvårdande
syfte finge avdragas vid taxeringen;
samt

2) de likalydande motionerna 1:528,
av herr Harald Pettersson m. fl., och
11:609, av herr Carbell m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte besluta, att

3 Första kammarens protokoll 1966. Nr

2 mars 1966 Nr 9 33

vissa kostnader för vatten- och luftvård
värdeminskningsavdrag å anordningar
för vatten- och luftvård vid inkomsttaxeringen
skulle medgivas med 20 procent
per år.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av de
likalydande motionerna I: 206, av herr
Isacson in. fl., och II: 272, av herr Nilsson
i Bästekille in. fl., samt 1:528, av
herr Harald Pettersson m. fl., och II:
609, av herr Carbell m. fl., i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag till förbättrade avskrivningsmöjligheter
i fråga om anordningar
avsedda för vatten- och luftvård.

Reservation hade anförts av herrar
John Ericsson, Einar Eriksson, Tage
Johansson, Paul Jansson, Arne Pettersson,
Brandt, Kärrlander, Engkvist, Asp
och Hammarsten, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:206,
av herr Isacson m. fl., och II: 272, av
herr Nilsson i Bästekille m. fl., samt

2) de likalydande motionerna 1:528,
av herr Harald Pettersson m. fl., och II
609, av herr Carbell m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det råder inga delade
meningar beträffande angelägenheten
av att vidta anordningar som förbättrar
vatten- och luftvården. Men vad det här
gäller är om man skall särbehandla dylika
investeringar i förhållande till andra
genom att hemställa om en särskild
utredning om att avskrivningsmöjligheterna
skulle få avvika från vad som
gäller för andra investeringar.

Vi reservanter hävdar den meningen
att avskrivningsreglerna beträffande
maskiner och inventarier som ingåi i
sådana anläggningar är tämligen till -

44 Nr 9 Onsdagen den 2 mars 1966

Om ratt till avdrag vid beskattningen för vissa kostnader för vatten- och luftvård
fredsställande. Men vi medger att det
alltid kan diskuteras i vilken omfatt -

ning avskrivningar på byggnader bör
få göras.

Nu har emellertid företagsskatteutredningen
till uppgift att utreda dessa
ting. Såvitt jag kan bedöma kommer
frågan om avskrivningsreglerna för
byggnader att inta en central plats i
dess arbete. Man kan som sagt diskutera
skäligheten i nuvarande avdragsregler
på detta område, och utredningen
kommer säkerligen att föreslå ändringar
i dessa.

När jag har sagt detta vill jag framhålla
att det skulle vara egendomligt
att bryta ut ett enda område och lägga
det under en separat utredning när en
utredning sedan flera år arbetar med
just detta spörsmål. Det är därför som
vi reservanter yrkar avslag på föreliggande
motioner, inte därför att vi tycker
att de avhandlar ett ämne som inte
skulle vara viktigt nog, utan därför att
vi menar att det bör behandlas i den
ordning som är vanlig inom svensk förvaltning
— det är ju sörjt för att frågorna
kommer under prövning.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till reservationen.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (li):

Herr talman! För utskottets lottmajoritet
framstår frågan om vidgade insatser
i vatten- och luftvårdande syfte som
en sak av allra största angelägenhetsgrad,
inte minst ur samhällssynpunkt.
Det är därför med stor tillfredsställelse
som jag konstaterar att herr John
Ericsson är ense med majoriteten i denna
del.

Åtgärder på detta område bör snarast
vidtagas, menar majoriteten. Det brådskar,
om vi skall kunna stoppa och förhindra
de tilltagande vatten- och luftföroreningarna.
Samhället måste här
göra sin insats, och det är rimligt att
samhället lämnar industrien och jordbruket
sitt stöd för åtgärder på detta
område. Det bästa sättet är här att ska -

pa förbättrade avskrivningsregler vid
beskattningen.

Angelägenheten av frågans lösning
gör att den bör brytas ut och utredas
särskilt utan att man avvaktar den långsiktiga
utredning som för närvarande
ligger djupt begravd i företagsskatteutredningen.
Det är ingen ovanlighet, herr
John Ericsson, att statsmakterna separat
löser ett problem som tränger sig på.

Reservanterna grundar sitt avslagsyrkande
på motionen på två skäl, som
jag tycker inte hänger riktigt bra samman:
man säger för det första att saken
är under utredning och för det
andra att det är bra som det är. Närmare
bestämt säger man att den redan
gällande lagstiftningen har så förmånliga
avskrivningsmöjligheter att en högre
initialavskrivning knappast kan anses
motiverad. Man erkänner emellertid
i andra hand att när det gäller byggnader
en högre initialavskrivning kan
komma i fråga, men här har man vissa
betänkligheter och hänvisar i den delen
till företagsskatteutredningen.

För byggnader är avskrivningsmöjligheterna
som bekant minimala, och
det skulle därför vara glädjande om en
allmän förbättring på detta område
skulle kunna komma till stånd. Det är
just på detta område beträffande byggnaderna
som åtgärder för vatten- och
luftvården kanske först och främst måste
sättas in. Här skulle avskrivningsmöjligheterna
göra bäst nytta.

Det andra motivet i reservationen
går ut på att svenska aktiebolag och
ekonomiska föreningar genom att utnyttja
lagen om konjunkturinvesteringsfonder
redan har möjlighet att avskriva
ifrågavarande tillgångar på en gång.
Skälet är något överraskande. Det torde
inte vara obekant för reservanterna att
möjligheterna att använda konjunkturinvesteringsfonderna
i rådande konjunkturläge
är ytterst begränsade och
att det krävs individuella tillstånd i varje
särskilt fall. Knappast några andra
företag än sådana i norra stödområdet
kan komma i fråga. Men även i södra

Nr 9

Onsdagen den

Om rätt till avdrag vid beskattningen för
Sverige, herr John Ericsson, har vi våra
vatten- och luftföroreningsproblem,
som kan kräva sin lösning. Även i södra
Sverige förorenas luft och vatten. Vad
som behövs är utvidgade generella avskrivningsmöjligheter.

Herr talman, jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
betänkande nr 7.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Jacobsson fällde
ett yttrande som var överraskande.

Han sade att frågan beträffande avskrivning
på byggnader ligger djupt begravd
i företagsskatteutredningen. Det
är ju högst märkligt att påstå nagot sådant.
Om man skulle fråga herr Jacobsson
vad han i första hand anser bör
ändras i fråga om företagsbeskattningen
så svarar han säkert att det är just
avdragen för byggnader. Men om han
anser att detta är sa viktigt hur kan han
då påstå att dessa frågor är begravda
genom den utredning som pågår? Jag
kan aldrig gå med på att det påståendet
är riktigt.

Sedan säger herr Jacobsson att jag
borde ha reda på att konjunkturinvesteringsfonderna
inte får användas just
nu. Ja, det är riktigt. På flertalet platser
får man inte använda dessa investeringsfonder,
men när vi redovisar att
det finns en möjlighet att använda dem
så är det i avskrivningssammanhanget.
Då får ju vederbörande på en gång avskriva
hela det belopp som investeras
genom investeringsfonderna.

Om man skall kunna begära separat
utredning av en sådan här speciell fråga
måste, anser jag, alldeles särskilda
skäl föreligga. Det kan heller inte sägas
att jag är ointresserad av detta ämnesområde,
det förhåller sig alldeles tvärtom.
Men som vi alla vet är det många
omständigheter som gör att vi har kommit
i nuvarande läge. Det är absolut
inte skatternas konstruktion som har
gjort att vi har det besvärligt, utan det
är säkert många andra ting som bidra -

vissa kostnader för vatten- och luftvård

git till denna utveckling.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, <h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är mycket ledsen
om jag sårade herr John Ericsson genom
att säga atl dessa frågor om avskrivningar
på byggnader var djupt begravda
i företagsskatteutredningen. Jag
åsyftade härmed ingenting annat, herr
John Ericsson, än att jag misstänker att
det kan dröja åtskilliga år innan företagsskatteutredningen
kommer att lämna
ifrån sig sitt betänkande. Jag hoppas
att trots den begravning som jag
talade om betänkandet skall komma till
liv före den yttersta dagen.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag blev uppriktigt glad
när jag konstaterade att jag inte var
ensam motionär i denna fråga, utan att
det också förelåg en socialdemokratisk
motion i andra kammaren. Jag var optimistisk
och tänkte att nu skall det
äntligen hända någonting på detta område.
Det är emellertid tydligt att bevillningsutskottet
lyckats förhindra ett
socialdemokratiskt säryrkande, disciplinen
höll, och därför uppstod en klar
delning som alltid brukar ske. Frågan
står med andra ord lika olöst. När vi
annars är på väg mot de nya djärva målen,
oavsett vilket parti vi tillhör, borde
vi kunna vidta åtgärder för att åtminstone
försöka hålla rent omkring oss.

Det finns en lagstiftning på vattenvårdens
område. När det sen gäller att
vidta åtgärder som många gånger har
betydande ekonomiska konsekvenser
vill dock inte staten vara med om att
underlätta sådana. Bevillningsutskottets
ordförande säger att det snart kommer
att ske något, men vi har inte fått besked
om hur många år det dröjer. Herr
Jacobsson nämnde att frågan ligger
djupt begraven, medan herr Ericsson
säger att så ingalunda är fallet. Hur
många år skall smutsvattnet få rinna

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966
Ang. riksbankens penning- och valutapolitik, m. m.

fram, innan man tar itu med att lösa
problemen? Jag tycker det hade funnits
anledning till specialbehandling på
detta område. Vi kan inte stå till svars
för vad som nu sker.

Den teknik vi använder inom en rad
områden i vår produktion förvärrar
problemet med vatten- och luftföroreningar
för varje år som går. Riksdagen
tillämpar som vanligt den kungliga tågordningen
och vill inte göra någonting.
Jag tycker uppriktigt sagt det är närmast
upprörande. Vore det inte möjligt
att specialbehandla frågan, komma med
förslag om dess lösning i stället för att
stoppa undan den någonstans längst
ner?

Frågan om byggnadsavskrivningen
har varit föremål för utredning tidigare,
men den har hamnat i en byrålåda
hos finansministern och därefter överlämnats,
åtminstone i någon mån, till
företagsskatteutredningen. Hur länge
skall man hålla på att skifta utredningar? Beträffande

byggnadssidan finns beskattningsregler
som är minst sagt
1800-taIsmässiga, och vi kommer att få
ha dem kvar länge än efter vad jag
förstår. Då det är ett mycket stort samhällsintresse
att få en ändring till stånd,
vore det åtminstone på detta område
önskvärt att få någonting gjort som
kunde bidra till att stimulera till ökade
investeringar på luft- och vattenvårdens
områden.

Jag vill med detta, herr talman, beklaga
att ingenting kommer att ske då
vi nu går till röstning. Jag hoppas emellertid
att majoriteten skall ha tänkt om
till nästa år, om inte företagsskatteutredningen
till dess har lagt fram sitt
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande betänkande hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
betänkandet avgivna reservationen; och

förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
angivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —56;

Nej — 74.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 8, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkten 1

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik,
m. m.

I denna punkt hade utskottet lämnat
en redogörelse för den ekonomiska utvecklingen
i Sverige under år 1965 samt

Onsdagen den 2 mars 19(i(i

Nr 9

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik, in. in.

den under nämnda år förda finans- och gående år och väsentligt mer än under
kreditpolitiken, in. in. de första åren av 1960-talet.»

Efter att hava redovisat de svårigheter,
som på grund av rådande knapphet
på krediter på vissa håll uppstått att
helt anpassa kreditivgivningen till av
statsmakterna fastställd bostadsbyggnadsplan,
och hur dessa svårigheter reducerats
genom att under riksbankens
medverkan avlyften av äldre kreditiv
fått komma de banker till godo, som
voro beredda att lämna nya kreditiv,
hade utskottet å sid. 6 och 7 i det tryckta
utlåtandet anfört bland annat följande: »För

utskottets bedömning av de sålunda
vidtagna åtgärderna måste utgångspunkten
vara, att den samhällsekonomiska
utvecklingen utan tvivel
nödvändiggjorde en betydande kreditpolitisk
stramhet. Att inom ramen för
en begränsning av kreditexpansionen i
förhållande till de totala anspråken i
första hand tillgodose de kreditbehov
som motsvarade det av statsmakterna
uppställda investeringsprogrammet måste
därvid betraktas som en huvuduppgift
för kreditpolitiken. En eftersträvad
ökning av industriens maskininvesteringar
hade kunnat förverkligas, medan
däremot bostadsbyggnadsprogrammet
löpte risk att inte kunna fullföljas. Att
riksbanken, under beaktande av sin primära
uppgift att verka för penningvärdets
stabilisering, i ett sådant läge medverkar
till att brister i anpassningen
mellan samhällets bostadsbyggnadsplaner
och tillgången på krediter i görligaste
mån reduceras, finner utskottet
nödvändigt. De redovisade åtgärderna
framstår som ett naturligt uttryck för
denna princip.

Valutapolitiken har under året fungerat
som ett stöd för den ytterligare skärpta
kreditpolitiken. Vid tillämpningen av
valutaregleringen har dock liksom tidigare
lämnats tillstånd till en betydande
finansiell upplåning utomlands. Det
sammanlagda beloppet uppgick till ca
1 miljard kr. eller något mer än före -

Punktcn avslutades med en förklaring,
att utskottet velat för riksdagen
omförmäla vad i detla ärende förekommit.

Reservationer hade avgivits

1. a) av herrar Hilding, Nils Theodor
Larsson, Berglund, Löfgren och Sjönell,
vilka ansett, att det nyss återgivna
stycket, som började på sid. 6 i det
tryckta utlåtandet med orden »För utskottets
bedömning» och slutade på sid.
7 med »för denna princip», bort ha följande
lydelse:

»Med hänsyn till vikten av att de fastställda
bostadsbyggnadsplanerna fullföljs
kan det enligt utskottets mening i
ett ansträngt samhällsekonomiskt läge
stundom inte undvikas att riksbanken
medverkar till att uppkommande brister
i anpassningen mellan bostadsbyggnadsplanerna
och tillgången på krediter
i görlig män avlijälpes. Det är emellertid
angeläget att detta sker utan att vissa
företagsformer gynnas på andras bekostnad.
»;

b) av herrar Gustaf Henry Hansson,
Åkerlund och Regnéll, vilka ansett, att
ifrågavarande stycke bort utbytas mot
ett avsnitt av följande lydelse:

»Bostadsproduktionsplanerna måste
enligt utskottets mening så utformas och
avvägas att deras genomförande icke
påverkar penningvärdet i negativ riktning.

Bostadsproduktionen är den mest kapitalkrävande
av alla investeringar, varför
dess volym måste avvägas så att finansieringen
av andra, lika angelägna
investeringar inte minst inom näringslivet
ej förhindras.

Anpassas bostadsproduktionen inom
ramen för tillgängliga resurser behöver
riksbanken på sedvanligt sätt vid beviljandet
av emissionstillstånd endast bestämma
vilka kreditinstitut som får
emittera. Då undvikes vad som inträffade
hösten 1965, när riksbanken även

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik, m. m.

bestämde vilka som skulle ha krediterna.
Ett sådant förfaringssätt ligger helt
utanför vad riksbanken har att syssla
med.»;

2. av herr Gustaf Henry Hansson och
herr Åkerlund, vilka ansett, att det stycke
på sid. 7 i det tryckta utlåtandet,
som började med orden »Valutapolitiken
har under året» och slutade med
»av 19G0-talet», bort ha följande lydelse: »Den

valutapolitiska målsättningen
att upprätthålla kronans yttre värde har
under året fullföljts. Valutakurserna har
varit stabila, ehuru utvecklingen på den
svenska valutamarknaden under större
delen av året kännetecknats av en svagare
tendens för den svenska kronan än
under 1964. De för riksbanken och affärsbankerna
sammanlagda guld- och
valutatillgångarna ökade under året
med Öl milj. kr. mot en ökning av 944
milj. kr. 1964 och uppgick vid årsskiftet
till 5 604 milj. kr. Enligt § 4 i den
för bankoutskottet gällande instruktionen
bör utskottet med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder
som avser metalliska kassans upprätthållande.
Utskottet har därför vid
sin granskning noterat, att guldkassan
utgör endast 25 procent av riksbankens
guld och valutor och 17 procent av de
sammanlagda tillgångarna trots en ökning
under året med 68 milj. kr. Vid en
internationell jämförelse får den svenska
guldkassan betraktas som låg och
fördelningen mellan guld och valutor
som ogynnsam från likviditetssynpunkt.
Valutaregleringen har varit i kraft under
året. Vid dess tillämpning har dock
liksom tidigare lämnats tillstånd till
en betydande finansiell upplåning utomlands.
Det sammanlagda beloppet--

— (utskottet)---av 1960-talet.»

Herr LARSSON, NILS THEODOR,

(ep):

Herr talman! Vid bankoutskottets
granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning

har i stort sett rått enighet, vilket framgår
av utskottets utlåtande nr 8. På en
punkt har emellertid meningarna gått i
sär. Det gäller vad som inträffade under
den gångna hösten, då riksbanken
på ett uppmärksammat sätt ingrep direkt
vid tilldelning av krediter till bostadsbyggandet.

I reservationen 1 a till detta utskotts
yttrande har mittenpartiernas representanter
uttalat den meningen, att man i
ett ansträngt samhällsekonomiskt läge
måste acceptera att situationer ibland
kan uppkomma, då riksbanken måste
medverka till »att uppkommande brister
i anpassningen mellan bostadsbyggnadsplanerna
och tillgången på krediter
i görlig mån avhjälpes». Vi kan alltså
från vårt håll tänka oss, att sådana situationer
kan uppstå och att riksbankens
medverkan i problemlösningen
kan godtagas som enstaka undantag,
men ej som regel. Helst bör man söka
klara av bostadsbyggandets kreditsvårigheter
utan dylikt direktingripande
från riksbankens sida. Min högst personliga
förmodan är, att detta också
mest skulle kunna sammanfalla med
riksbanksledningens egna önskemål och
intentioner. Men i sammanhanget har
man givetvis också mycket kommit att
fästa sig vid att vissa företagsformer
kommit att bli gynnade på andras bekostnad.
Detta har vi från denna reservantgrupps
sida velat vända oss emot.
Skall vi för vår del acceptera att ett ingripande
vid enstaka situationer är
ofrånkomligt, så bör emellertid största
vikt läggas på att inte vissa företagsformer
speciellt blir gynnade.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservation 1 a men
på ett sådant sätt att riksdagen måtte
med gillande av det uttalande som innefattas
i reservation nr 1 a lägga utskottets
omförmälan till handlingarna.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Reservation nr 1 b har
avgivits av bankoutskottets högerleda -

Onsdagen den 2 mars 19(S(i

Nr 9

.''59

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik, m. m.

möter, som däri klart angiver varför de
icke kan helt instämma i utskottets utlåtande
om den verkställda granskningen
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Jag skulle kunna inskränka mig till
att endast hänvisa till vad som anföres i
reservationen och ställa ett yrkande i
anslutning till denna. Frågan är emellertid
enligt min uppfattning så allvarlig,
att man inte kan ta så lätt på den.
Först vill jag därför erinra om vad
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
i årets statsverksproposition
anför. Där lämnar statsrådet en ingående
redogörelse för det förslag som
bostadsbyggnadsutredningen förra året
avlämnade, ett förslag som innebär att
det under åren 1960—1975 behöver produceras
drygt 1,5 miljon lägenheter,
och det är lägenheter som skall vara
både rymligare och bättre inredda än
de lägenheter vi hittills har byggt. Men
statsrådet konstaterar också på sidan
195 att tillgången på kapital under denna
tid kommer att präglas av knapphet.

Trots detta gör emellertid statsrådet
på sidan 205 ett uttalande som visar att
sådana åtgärder skall vidtagas som »i
varje särskild situation kan medverka
till att kreditförsörjningen för det av
statsmakterna avsedda bostadsbvggnadsprogrammet
tryggas». Detta uttalande
har av utskottets majoritet accepterats,
och det har förstärkts på det
sättet att utskottet uttalar att genomförandet
av det uppställda programmet
måste betraktas såsom en huvuduppgift
för kreditpolitiken.

Mot denna inställning genmäler vi i
reservation 1 b att bostadsproduktionens
volym måste avvägas så att andra
lika angelägna investeringar, inte minst
inom näringslivet, ej hindras. Om det
sker en riktig avvägning så finns det
krediter till förfogande och då behöver
inte riksbanken göra en sådan »brandkårsutryckning»
som skedde förra hösten.

Hur angeläget det än är att bostäder
byggs så får det ändå inte ske på sådant

siitt, alt ekonomien i övrigt bringas i
olag. I det fallet tror jag att jag kan
hänvisa till det närvarande statsrådet
Sträng, som vid något tillfälle har fällt
det yttrandet att vi inte kan leva på alt
bygga bostäder åt varandra lika litet
som infödingarna borta i Söderhavet
kan leva på att tvätta åt varandra — det
sista har dock veterligen inte statsrådet
sagt.

Med detta, herr talman, ber jag att få
hemställa att riksdagen måtte med gillande
av det uttalande som innefattas i
reservationen 1 b lägga utskottets omförmälan
till handlingarna.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Att riksbanken har ett
ansvar för kreditförsörjningen för det
bostadsbyggande som statsmakterna har
beslutat, den saken är alla ense om.
Men att bankoutskottet, när det behandlar
denna princip inte ens kan vara
med om den sista meningen i herr Hildings
m. fl. reservation tycker jag drar
upp en ganska viktig principfråga. I
den sista meningen står det: »Det är
emellertid angeläget att detta sker utan
att vissa företagsformer gynnas på andras
bekostnad.»

Låt mig understryka att den meningen
givetvis inte skall tolkas så att den
innebär något slags godkännande av en
detaljreglering över huvud taget i riksbankens
kreditgivning. Vi har i folkpartiets
bostadsmotion i år ganska klart
givit uttryck åt vår synpunkt härpå,
när vi säger: »Riksbankens åtgärder
bör självklart inriktas på att möjliggöra
genomförandet av det av statsmakterna
fastställda bostadsbyggnadsprogrammets
totala omfattning men icke
syfta till en detaljreglering av krediter
olika byggnadsföretag emellan.»

När nu bankofullmäktige inte bara
har lämnat riksbankschefens åtgärd
utan erinran utan därtill förklarat att
denne skulle vara oförhindrad att vid
behov använda samma eller liknande
teknik som den kritiserade, godtas det -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik, m. m.

ta yttrande av bankoutskottet. Det innebär
dock, såvitt jag kan förstå, en
alldeles ny princip i riksbankens förfarande
och betyder alltså att riksdagen,
om den bifaller bankoutskottets
förslag, skulle godkänna en detaljreglering
som ger riksbankschefen rätt att
gynna vissa byggformer framför andra.
Det tycker jag inte är att, som utskottet
säger, medverka till »att brister i anpassningen
mellan samhällets bostadsbyggnadsplaner
och tillgången på krediter
i görligaste mån reduceras». Det
är något vida därutöver.

Jag undrar om bankoutskottets majoritet
verkligen menar att det är riksbankens
uppgift att fördela byggnadskreditiv
med hänsyn till vem det är
som bygger, ty det är, såvitt jag kan
förstå, vad detta uttalande innebär. Det
vore av stort värde att få klart besked
om vad det är man avser, så att inte
dimmiga talesätt kan skymma undan
vad som menas och vad den socialdemokratiska
majoriteten i utskottet verkligen
åsyftar.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Larssons yrkande.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Herr Gustaf Henry
Hansson har redogjort för den syn som
vi har på riksbankens ingripande på
bostadslånemarknaden och de konsekvenser
detta ledde till för kreditvolymen
och för fördelningen av bostadskrediter
på olika objekt. Jag har ingenting
att tillägga därutöver annat än att
hänvisa till den diskussion vi hade i
bostadsdebatten den 7 april förra året
om bostadskrediterna och om statsutskottets
enligt min mening olycksaliga
inblandning i bankoutskottets affärer.
Det var inte svårt att redan då förutse
att vi skulle hamna i en situation senare
under år 1965 sådan som den vi
också hamnat uti och nu i efterhand
kritiserar. Kanske blir det tillfälle att
återkomma till denna frågeställning i
annat sammanhang, men för dagen be -

gränsar jag mig till att ansluta mig till
herr Hanssons synpunkter.

Jag skall i stället säga några ord om
reservation nr 2, som har avgivits av
herr Gustaf Henry Hansson och mig
själv och som gäller valutapolitiken.
I mitt tycke är utskottets skrivning i
denna del utomordentligt torftig. Det
sägs att valutapolitiken har varit ett
stöd för kreditpolitiken, och av texten
att döma förmodligen inte i annan mening
än att vi med valutaregleringens
benägna bistånd har lånat upp en miljard
kronor utomlands. Majoriteten menar
synbarligen att vi, om inte valutaregleringen
hade funnits, hade lånat
upp två miljarder kronor eller i varje
fall mer än en miljard kronor utomlands.
Det tror jag nu är alldeles fel
att pådyvla valutaregleringen sådana
egenskaper. Regleringen gör nog varken
till eller från i sådana sammanhang.
Dess skadegörelse ligger på ett annat
plan, men det skall jag inte gå in på
i dag.

Jag tycker att utskottet, som så pretentiöst
har betitlat hela denna skrivning
»Penning- och valutapolitiken»,
borde ha haft något att säga om exempelvis
den valutapolitiska målsättningen,
hur denna uppföljts under året och
resultatet för guld- och valutatillgångarnas
del. Utskottsmajoritetens försagdhet
på denna punkt har inom parentes
sagt sin motsvarighet när det gäller penningpolitiken.
Det ordet förekommer
nämligen bara på ett enda ställe i hela
skrivningen, nämligen i rubriken, men
det talas ju om så mycket annat i stället
än om
sådant.

Vi har i reservationen fyllt i de brister
som enligt vår mening vidlåder utskottsmajoritetens
skrivning om valutapolitiken.
Av självklara skäl har vi då
följt den anvisning som ges bankoutskottet
i den för utskottet fastställda
och gällande instruktionen att, som det
heter, »med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder som avser
metalliska kassans upprätthållande

Onsdagen den 2 mars 1966

Nr 9

Ane. riksbankens penning- och valutapolitik, m. m.

samt myntväxlingens fortgång och bestånd».
Vi har därvid noterat att guldkassan
endast utgör 25 procent av riksbankens
och 17 procent av landets sammanlagda
guld- och valutatillgångar. Vi
har också konstaterat, att den svenska
guldkassan vid en internationell jämförelse
får betraktas såsom låg absolut
sett och lägre än den behöver vara. Enligt
vår mening är fördelningen mellan
guld och valutor i våra sammanlagda
utlandstillgångar ogynnsam från likviditetssynpunkt.
Därmed har vi följt
upp den linje i valutapolitiken som vi
tidigare har förordat i denna kammare,
senast i fjol vår vid behandlingen
av frågan om riksbankens sedelutgivning
m. in.

Jag kan hänvisa till vad som där anfördes
och i dag begränsa mig till att
framhålla, att Förenta staterna praktiskt
taget helt placerar sina likvida utlandstiilgångar
i guld, medan Storbritannien,
Sclrweiz, Frankrike, Västtyskland,
Belgien, Holland, Italien, Spanien,
Portugal eller nästan alla våra viktigaste
handelspartners, t. o. m. Sovjetunionen
inte undantagen, huvudsakligen
håller guld eller i varje fall mer än
hälften av sina utlandstillgångar i denna
form. Det är egentligen endast de
nordiska länderna och Japan som företräder
en i detta hänseende avvikande
hållning. Vi har för närvarande
valutatillgångar som åtminstone delvis
borde kunna användas för ombyte i
guld. Jag vill i varje fall inte tro att
de valutor vi har redan är eller börjar
bli av den karaktär som för något decennium
sedan gick under den gemensamma
beteckningen mjukvalutor och
inte var omväxlingsbara i guld. I så
fall vore det illa ställt och sämre än
jag någonsin har trott.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
att riksdagen måtte med gillande av
det uttalande som innefattas i reservation
nr 2 lägga utskottets omförmälande
till handlingarna.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag skall också be att
få säga några ord betriiffande reservationerna
1 a och 1 b om bostadskrediterna,
de frågor som herrar Nils Theodor
Larsson och Lundström nyss har
något sysslat med.

Det talas ju i ena fallet om att riksbanken
inte bör bestämma vilka som
skall ha krediterna, i andra fallet om
att vissa företagsformer inte bör gynnas
på andras bekostnad. Nu frågar
jag: Kan reservanterna ge en hållbar
förklaring över orsakerna till att exempelvis
HSB av och till skall ha så
svårt att få behövliga byggnadskreaitiv
på den vanliga vägen? Fastän inte direkt
engagerad har jag lokalt haft en
smula inblick i dessa svårigheter och
börjat undra, om man inte borde vända
på reservanternas frågeställning. Det
förefaller nämligen som om tvärtom de
privata kreditinstituten gärna vill bestämma,
vilka som skall ha krediterna,
och inte drar sig för att gynna vissa
företagsformer på andras bekostnad.
Hur vill reservanterna annars förklara
de svårigheter som bl. a. HSB haft och
som tvingat riksbanken till en mellankomst,
svårigheter som inom parentes
sagt inte är övervunna ännu utan fortfarande
är mycket markanta? Tidigare
kunde man få kreditiv när beslut om
statligt lån förelåg; nu har man vänt på
kakan: löfte om kreditiv måste finnas
innan statligt lån beviljas. På mig verkar
det i varje fall som om de privata
kreditinstituten har nyttjat denna ändring
till att gynna de enskilda företagen.
Vi bör kanske titta litet grand på
den saken också. Och i så fall drog ju
riksbanken egentligen bara konsekvenserna
av ett förfaringssätt som de privata
kreditinstituten hade börjat tilllämpa.

Detta om detta. Jag ber också, herr
talman, att få yttra mig litet beträffande
ännu någon punkt i samband med
bankoutskottets föreliggande utlåtande.

Herr Hagnell har ju i ett särskilt yttrande
påpekat en ofullständighet i ban -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik, m. m.

koutskottets redovisning, men innan
jag knyter en liten kommentar till det
vill jag framhålla att det är i flera avseenden
som uppgifterna visst inte
stämmer riktigt överens, varför vi bör
granska dem ytterligare. Vi som väl får
kallas fotfolket råkar i tvivelsmål om
vilka samhällsekonomiska auktoriteter
vi skall stödja oss på vid våra egna bedömningar
eftersom auktoriteternas utsagor
inte överensstämmer med varandra.

I finansplanen hittade vi exempelvis
det kategoriska uttalandet att huvudorsaken
till den minskade exportökningen
och försämrade bytesbalansen
var det alltför höga inhemska efterfrågetrycket.
I riksbanksfullmäktiges
.skrivelse till bankoutskottet redovisas
andra huvudorsaker, varefter det sägs
att sannolikt kan också en stark inhemsk
efterfrågan ha bidragit till balansrubbningen.
Här är det alltså inte
längre fråga om någon huvudorsak utan
på sin böjd en bidragande orsak, och
detta är därtill osäkert. Sedan har vi
att gå vidare till det tredje aktstycket
i ärendet, bankoutskottets nu föreliggande
utlåtande nr 8. Ingen behöver
säga att man märker ord så särskilt
mycket om man hävdar att där förekommer
ytterligare en glidning i bedömningen.
Efter att ha redovisat yttre
omständigheters negativa inverkan på
exportmöjligheterna och handelsbalansen
säger utskottet: »En ytterligare orsak
till att exportens ökningstakt avtog
under 1965 torde emellertid vara det
alltför höga interna efterfrågetrycket.»

Jag konstaterar således, herr talman,
att till ledning för våra bedömningar
finns tre auktoritativa uttalanden av
sinsemellan tämligen olikartad innebörd.
Därför är det nog säkrast att inte
alltför krampaktigt hålla någon av auktoriteterna
i rockskörten utan försöka
bilda sig ett omdöme själv.

En sak är väl i vart fall säker, nämligen
att det inte är de s. k. vanliga
människorna som trasslat till ritningarna
genom att konsumera till övermått.

Detta hävdade vi i remissdebatten, och
nu har herr Hagnell tagit upp samma
frågeställning i sitt särskilda yttrande
till det föreliggande utlåtandet. Det alltför
höga efterfrågetryck i samhällsekonomien,
som man talar om, kan icke
ha sin rot i någon stark stegring av
de reella timförtjänsterna för de vanliga
löntagarna, eftersom reallönehöjningen
under år 1965 var bara 0,7 procent
för vuxna manliga arbetare inom
industrien. Då är förstås den ökade skattetungan
inräknad, och det tycker jag
är riktigt. Att rensa levnadskostnadsindex
från effekten av skatteökningar
är ett slags illusionistkonst som, såvitt
jag kan se, inte ens har ett konstnärligt
värde och icke heller några andra
värden.

Med hänsyn till den skrala reallöneförbättringen
och vidare med tanke på
de ytterligare höjningar av priser, hyror
och skatter, som dels har beslutats
och dels förebådats, är det verkligen
förståeligt att löntagarna inte är villiga
att pruta på de relativt blygsamma krav
som sedan en tid manglas här uppe i
Stockholm. Att mitt under en stark ökning
av produktion och produktivitet
tvingas att nöja sig med en till ytterlighet
blygsam ökning av reallönerna, eller
ingen reallöneökning alls, är verkligen
att begära alltför mycket, särskilt
som ju den ökade produktiviteten delvis
är ett resultat av en ökad arbetshets.

I denna fråga skall jag, herr talman,
inte yttra mig mera — detta är kanske
inte heller det lämpliga stället att göra
det — utan vill bara tillfoga, att det
alltför höga efterfrågetrycket inte kan
lokaliseras till de stora löntagargrupperna,
oavsett vilken av dessa tre olika
bedömningar vi tar som utgångspunkt
för vårt tänkande i dessa frågor.

Rimligtvis måste motåtgärderna sättas
in någon annanstans. Inte minst är
eu effektiv kontroll av privatinvesteringarnas
omfattning och angelägenhetsgrad
en nödvändighet. Där förekommer
nämligen ett efterfrågetryck,

Onsdagen den 2 mars 1900

Nr 9

4.''5

Ant?, riksbankens penning- och valutapolitik, ni. in.

som i många fall avsevärt mera är motiverat
av privat vinstjakt än av samhällsnytta.
.lag lindrar i vilken utsträckning
som regeringen och underordnade
organ verkligen kan säga att de har
en kontroll och en reglering av investeringsverksamheten
ute i landet.

Nu hade jag egentligen tänkt sluta
mitt anförande, men eftersom jag ser
att statsrådet Sträng befinner sig i kammaren
skulle jag vilja ta mig friheten
att också dra en liten lans för kommunernas
lånerätt, en fråge som också
behandlas i detta utskottsutlåtande.
.lag skall inte bli mångordig, även om
det är en stor och svår fråga.

Vi har i vår skatlemotion sagt, att
vi kan godta en totalbalansering av
statsbudgeten under förutsättning att
statens frånvaro på lånemarknaden leder
till en sådan omdisponering att bostadsbyggandet
får en större andel och
kommunerna ges större lånemöjligheter
än som har signalerats i statsverkspropositionen
och i finansplanen. Det
skulle alltså vara förutsättningen för ett
godtagande.

Bankoutskottet nöjer sig med att redovisa
utvecklingen beträffande kommunernas
nettoupplåning och har inga
kommentarer till den åtstramning av
kommunernas lånemöjligheter som finansplanen
förebådar; utskottet säger
icke ett ord därom.

Tillåt mig säga, att för många kommuner
och särskilt för de starkt expanderande
kommunerna på vilka mycket
stora krav ställs, i synnerhet från statsmakternas
sida, blir det helt enkelt
ogörligt att tillgodose dessa krav, om
inte möjlighet bereds dem att låna i
normal omfattning för investeringar av
generalplanekaraktär. Jag hävdar bestämt
att det helt enkelt inte går att
fortsätta längre, när sådana starkt expanderande
kommuner finansierar de
ständigt stigande investeringsbehoven
över kommunal skattestat. Att jag här
talar av egen både bister och bitter erfarenhet
behöver jag väl inte tillägga.

Jag vill rikta en vädjan om att kom -

munernas lånefråga i fortsättningen behandlas
så gynnsamt som över huvud
taget är möjligt, särskilt då beträffande
de kommuner på vilka statsmakterna
själva ställer så stora krav.

Herr STÄHLE (s):

Herr talman! Utskottsmajoritetens bedömning
av den förda kreditpolitiken
har skett mot bakgrunden av att den
samhällsekonomiska utvecklingen under
det gångna året nödvändiggjorde en
avsevärd ekonomisk-politisk stramhet.
Skärpningen av finanspolitiken var i
och för sig betydande och bidrog väsentligt
till en omsvängning i budgetutvecklingen
från ett underskott 1964 på
en kvarts miljard kronor till ett ungefär
lika stort överskott 1965. Trots detta
kvarstod i ekonomien ett övertryck,
vars mest drastiska uttryck var att den
tidigare balansen i utrikeshandeln rubbades.

Det är självklart att kreditpolitikens
uppgift i ett sådant läge måste vara att
jämsides med finanspolitiken söka bidra
till att dämpa den interna efterfrågans
tillväxttakt, så att utrymme skapas
för en exportökning samtidigt som
importens ökningstakt reduceras.

Kreditpolitikens uppgift var emellertid
mera komplicerad än så. Det gällde
nämligen inte bara att hålla tillbaka den
totala kreditexpansionen i förhållande
till de totala anspråken, utan också att
inom ramen för en begränsad möjlig
total ökning avväga kreditexpansionen
så, att det av statsmakterna uppställda
investeringsprogrammet kunde förverkligas.
Ambitionen i fråga om investeringsutvecklingen
var att söka få till
stånd en ökning av industriens investeringar,
vilket bland annat förutsatte en
dämpning av bostadsinvesteringarnas
ökningstakt.

Enligt utskottsmajoritetens mening
var den förda kreditpolitiken väl ägnad
att tjäna dessa syften. Kreditexpansionen
begränsades i förhållande till
de totala anspråken, samtidigt som de

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik, m. m.

kreditanspråk som motsvarade det av
statsmakterna uppställda investeringsprogrammet
i stort kunde tillgodoses.
Den eftersträvande ökningen av industriens
maskininvesteringar kunde
komma till stånd samtidigt som bostadsbyggnadsprogrammet
i varje fall inte
underskreds.

Fullföljandet av bostadsbyggnadsprogrammet
kom under året att tarva vissa
åtgärder för att anpassa tillgången på
byggnadskreditiv till det fastställda bostadsbyggnadsprogrammet.
Under tredje
kvartalet nådde igångsättningen inte
fullt den avsedda siffran, och flera tecken
tydde på att förseningen i byggenskapen
berodde på svårigheten att erhålla
byggnadskreditiv. Det rapporterades
att utfästelser om kreditiv saknades
för drygt 18 000 lägenheter, som ingick
i statsmakternas bostadsprogram,
och som hade fördelats på byggherrar
av de kommunala bostadsorganen. Utvecklingen
hade synbarligen lett till att
vissa brister uppkommit i anpassningen
mellan byggnadsplanerna och kreditivgivningen.

En möjlighet för riksbanken hade i
detta läge givetvis kunnat vara att låta
utvecklingen ha sin gång utan försök
att korrigera den. Detta skulle för det
första ha inneburit, att bostadsbyggnadsprogrammet
inte hade kunnat fullföljas
och för det andra att byggnadsprojekt,
som inte ingick i det officiella
programmet, hade kunnat komma till
stånd, medan många av myndigheterna
sanktionerade projekt inte skulle ha
kunnat komma i gång.

Enligt utskottsmajoritetens mening
hade en sådan passivitet från riksbankens
sida uppenbarligen inte varit försvarlig.
Den skulle bl. a. ha inneburit,
att de olika kreditinstituten skulle ha
haft sista ordet när det gällde att avgöra,
vilka projekt som skulle sättas
i gång, och att i laga ordning fattade beslut
av ansvariga myndigheter sattes ur
spel. Aktiva åtgärder måste följaktligen
vidtagas av riksbanken för att trygga
bostadsbyggnadsprogrammet.

Riksbankens ställningstagande till
vilka åtgärder som borde vidtagas måste
göras med den aktuella situationen
på kreditmarknaden som bakgrund.
Kreditinstituten var hårdare engagerade
i utestående kreditiv än tidigare.
Uppgången i industriens investeringar
ställde samtidigt större krav på affärsbankernas
kreditkapacitet än tidigare,
och likviditetsläget var ytterst stramt.
Det framstod i detta läge som nödvändigt
att bereda de banker, som var beredda
att bevilja nya kreditiv, möjligheter
till avlyft av motsvarande belopp.
Då någon uppmjukning av kreditpolitiken
inte gärna kunde komma i fråga,
var det nödvändigt att direkt kanalisera
de erforderliga beloppen till de företag
för vilka bristsituationen var
akut.

Till ledning härför ställdes av bostadsmyndigheterna
till riksbankens
förfogande vissa förteckningar över bostadsbyggnadsföretag,
som ingick i det
officiella bostadsbyggnadsprogrammet
och som var klara att sätta i gång, men
för vilka kreditiv saknades. De genom
höstens bostadsemissioner möjliggjorda
avlyften av byggnadskreditiv kanaliserades
därför till de kreditinstitut, som
förklarade sig villiga att bevilja nya
kreditiv till företag som ingick i bostadsmyndigheternas
förteckningar över
bostadsbyggnadsföretag utan kreditiv.

För utskottets majoritet framstår de
redovisade åtgärderna som riktiga och
välmotiverade. Att riksbanken ingriper
för att korrigera en utveckling i bostadskreditivgivningen
som inte överensstämmer
med myndigheternas planering
är förvisso ingen nyhet. Detta
har skett flera gånger under efterkrigstiden.
Möjligen var de åtgärder som
vidtogs i höstas större till sin omfattning
än tidigare, vilket är naturligt
med tanke på den stigande ambitionsgraden
både vad gäller kreditpolitikens
allmänna utformning och när det gäller
bostadsbyggandets omfattning.

Det vore i och för sig önskvärt att
kreditgivningen till olika sektorer i

Onsdagen den 2 mars 19(i(i

Nr 9

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik, in. m.

■samhällsekonomien kunde ske utan direkta
ingripanden från riksbankens sida
i stil med vad som skedde i höstas.
Det är emellertid orealistiskt att föreställa
sig, att kreditgivningen alltid och
smärtfritt skulle helt komma att anpassas
till samhällets investeringsplaner.
Utskottsmajoriteten förutsätter att riksbanken
även i fortsättningen aktivt
kommer att ingripa för att avhjälpa
uppkommande brister i samordningen
mellan kreditgivning och officiellt sanktionerade
investeringsprogram.

I reservationer från folkpartiet och
centerpartiet påpekas det förhållandet,
att största delen av de kreditiv som
kunde beviljas genom riksbankens ingripande
tillföll de allmännyttiga och
kooperativa företagen. Jag vill i det
sammanhanget inte gå så långt att jag
påstår, att dessa företagsformer tidigare
under året på något sätt hade missgynnats,
men det är uppenbart att det
framför allt var dessa företag som led
brist på kreditiv. Enligt uppgifter hänförde
sig inte mindre än 91 procent av
de företag, som saknade kreditiv, till
kategorien allmännyttiga och kooperativa
byggherrar. Alla dessa ingick i det
beslutade bostadsbyggnadsprogrammet.

Ingen har hävdat att bostadsbyggnadsprogrammet
var för stort. Reservanterna
har heller inte ifrågasatt den
strama kreditpolitiken, och de har inte
kritiserat de kommunala myndigheternas
kvoteringar av bostadsbyggnadsprogrammet
på olika byggherrar. De sträcker
sig t. o. m. så långt att de medger
att riksbanken i ett ansträngt samhällsekonomiskt
läge bör medverka till
att anpassa kredittillgången till bostadsbyggnadsplanerna.

De har alltså accepterat alla förutsättningar
för de vidtagna åtgärderna,
men trots detta vill de påstå att ovidkommande
omständigheter beaktats av
riksbanken. Enligt vår uppfattning har
icke några särskilda företagsformer
gynnats på andras bekostnad.

I högerpartiets reservation sägs: »Om
bostadsproduktionen anpassas till de

tillgängliga resurserna behöver riksbanken
på sedvanligt sätt vid beviljande av
emissionstillstånd endast bestämma vilka
kreditinstitut som får emittera.» Och
det tillägges att en direkt kanalisering
av krediterna »ligger helt utanför vad
riksbanken skall syssla med».

Reservationen tycks förutsätta något
slags högre makt, som ställer allt till det
bästa och städse ser till att kreditgivningen
i alla detaljer helt anpassas till
investeringsplanerna.

Bostadsbyggnadsprogrammet fastställs
av statsmakterna just på grundval
av en bedömning av vad resurserna tilllåter.
Jag behöver inte här gå in på detaljer
i frågan, om bostadsbyggnadsprogrammet
för 1965 var för stort eller för
litet. Det åligger i varje fall inte riksbanken
att bestämma bostadsbyggnadsprogrammets
storlek. För riksbankens
handlande måste förutsättningen vara
det av statsmakterna fastställda programmet.
Man förbigår emellertid den
egentliga problematiken, nämligen hur
man inom ramen för en stram kreditpolitik
skall tillgodose just de kreditbehov,
som motsvarar det av Kungl.
Maj:t och riksdagen fastställda bostadsbyggnadsprogrammet.
Problemet var
mycket konkret: så och så många lägenheter
kunde inte igångsättas på grund
av brist på kreditiv; det gällde att se
till att bostadsbyggnadsprogrammet inte
äventyrades av denna brist. Någon
generell lättnad i kreditpolitiken var
otänkbar och har heller inte ifrågasatts
av någon. Enligt min uppfattning måste
därför reservationerna betraktas som
en spekulation och inte som någon allvarligt
menad kritik av riksbankens åtgärder.
Av det skälet ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag, att omförmälan läggs med gillande
till handlingarna vad gäller denna
del.

Vad gäller herr Åkerlunds reservation
om valutapolitiken vill jag i år
använda samma uttryck som jag använde
i fjol och säga, att jag är imponerad
av herr Åkerlunds kunskaper på detta

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik, m. m.

område. Herr Åkerlund är vetenskapsman,
och det kan uppstå skillnader i
bedömningen mellan riksbanken i dess
praktiska arbete och vetenskapsmannen.
Inom utskottet vill vi uttrycka vårt
förtroende för riksbankens ledning och
dess bedömning av hithörande frågor.

Herr Åkerlund var också inne på den
metalliska kassans upprätthållande. Han
bar själv i sitt anförande pekat på att
guldkassan ökade rätt väsentligt även
under år 1965. Då utskottet diskuterat
denna sak har jag hävdat den personliga
uppfattningen, att det bör vara en
bedömningsfråga för riksbanken, hur
stort belopp som bör ligga i guldreserver
och hur stort belopp riksbanken
måste ha till sitt förfogande för att kunna
sköta sina affärer. Det kan inte vara
förenligt med de intressen som riksbanken
har att vårda att alltför mycket av
riksbankens tillgångar placeras i guld
och ligger räntelösa i kassavalv. Det
måste ankomma på riksbankens ledning
att bedöma, hur stor del av kassan som
skall ligga i guld och hur mycket av
tillgångarna som skall användas till den
rent affärsmässiga delen av riksbankens
rörelse.

Utskottet vill uttrycka sitt förtroende
för riksbankens ledning i vad gäller
dessa saker. Jag ber därför, herr talman,
att även i denna del och beträffande
punkten i övrigt få yrka bifall till
utskottets förslag, att omförmälan läggs
till handlingarna med gillande.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! För tre eller fyra månader
sedan diskuterade inrikesministern
och jag under en interpellationsdebatt
i medkammaren mycket utförligt
riksbankens s. k. dirigerade kreditgivning.
Jag skall inte upprepa mig här,
särskilt som utskottets talesman herr
Ståhle väl sade ungefär vad som borde
sägas.

Låt mig emellertid draga den enkla
konklusionen, att då denna kammare
och medkammaren fastslagit ett bo -

stadsbyggnadsprogram och detta program
sedermera kvoteras ut på städer
och kommuner med klart angivande av
att dessa städer och kommuner är suveräna
att fördela sin kvot mellan olika
slag av byggherrar, måste det ligga i
tingens natur och vara logiskt att riksbanken
försöker realisera riksdagens
intentioner därest det brister i något avseende.
De som kritiserar denna s. k.
dirigerade kreditgivning har inte med
ett ord velat ifrågasätta kommunernas
suveränitet att var och en inom sitt område
fördela bostadskvoterna mellan
byggherrar på det sätt, som kommunerna
anser vara lämpligt. Om det sedan
kommunerna — vilkas suveränitet ingen
bestrider — har gjort denna fördelning
uppstår en sådan situation, att
man inte kan realisera programmet därför
att det inte flyter krediter dit kommunerna
hade tänkt sig, har regeringen
och riksbanken enligt mitt förmenande
ansvar att försöka medverka till
att programmet fullföljs på den punkten.

Det går inte rent allmänt att föra följande
resonemang: Det här är en detaljreglering,
som riksbanken inte bör
intressera sig för! Riksbanken skall tillse
att pengar står till förfogande för
programmet totalt sett, och sedan må
man på den fria marknaden slåss om
pengarna. De byggherrar som har de
bästa förbindelserna med bankerna kan
då bygga mer, och de byggherrar som
har sämre förbindelser kan bygga
mindre. Det väsentliga är att byggandet
till sin volym fullföljes.

Man kan inte föra det resonemanget,
om man menar att kommunerna skall
ha rättigheten att fördela bostadsbyggandet
på byggherrar.

Det vore därför ärligare, om reservanterna
klart och tydligt sade ifran
att de ogillade denna kommunala kompetens
och denna rättighet för kommunerna
att fördela så många kvoter på
HSB, så många kvoter på Riksbyggen
och så många kvoter på de allmännyttiga
företagen, och att de ogillade detta

Onsdagen den 2 mars 1966 Nr 9 47

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik, in. in.

därför att det var eu bundenhet som
de från sina utgångspunkter inte kunde
acceptera. Om reservanterna säger
detta, talar de klarspråk. Men om det är
så, att de ger sken av att vilja stå bakom
den kommunala självständigheten
och suveräniteten och samtidigt talar
om att de ogillar, att riksbanken har
medverkat i sin politik till att fullfölja
dessa kommunala intentioner, så försöker
de att sitta på två stolar på en
gång — och det går faktiskt inte. I ärlighetens
namn får reservanterna bekväma
sig till att säga ifrån att de inte
gillar den kommunala kompetensen och
rättigheten på detta område —- då är
det logik i deras reservation.

Det var väl kanske inte detta som
jag i huvudsak ville kommentera i denna
debatt, utan jag vill närmast säga
några ord med anledning av den med
2 betecknade reservationen av herr
Gustaf Henry Hansson och herr Åkerlund,
som talar om den svenska guldkassan
och säger att den vid en internationell
jämförelse kan betraktas som
låg och sedan framhåller — hör och
häpna! — att fördelningen mellan guld
och valutor för vår del är »ogynnsam
ur likviditetssynpunkt».

Efter den beskrivningen är jag ledsen
över att inte oreserverat kunna ställa
mig bakom herr Ståhles vänliga karakteristik
av herr Åkerlund som vetenskapsman
på detta område. Det sista
påståendet, som ju innebär att vi ur
likviditetssynpunkt skulle ha för litet
guld, måste vara alldeles obegripligt,
efter vad jag kan fatta.

I Sverige liksom i nästan hela den
övriga industrialiserade delen av världen
är ju framför allt dollarn den valuta,
med vilken det göres transfereringar
och transaktioner på det internationella
området och den valuta med
vilken centralbankerna således intervenerar
på valutamarknaderna. Om reservanterna
menar, att det föreligger risk
för att dollarn inte längre skall kunna
vara konvertibel i framtiden och att det
inte skall gå att på valutamarknaden

växla till sig andra valutor emot dollar,
kan jag begripa deras farhågor. Men
det är ju ett annat problem. Det bar inte
något med likviditeten att göra.
Riksbanksledningen har att se till att
riksbankens dollarbehållningar hålles
tillräckligt likvida för att alla behov,
som på den punkten kan anmäla sig,
också kan tillgodoses. Det är dollarn
som är den likvida faktorn i detta sammanhang;
det är med den man opererar.

Nu är det inte likviditetssynpunkter
som har gjort att en del centralbanker
och en del nationer under senare år har
köpt guld — herr Åkerlund framhöll
här från talarstolen denna sak med utgångspunkt
från att Sverige snart skulle
vara det enda landet bland de industrialiserade
länderna, som inte hade
bevakat denna möjlighet och växlat in
sina valutor i guld.

Det är inte här fråga om likviditetssynpunkter
och kan naturligtvis inte
vara fråga om likviditetssynpunkter, ty
det finns inte något underlag för detta,
utan det är andra bevekelsegrunder
som ligger bakom denna övergång till
guld. Jag kan ju nämna att statsledningen
i en av de stora staterna — alla känner
till vad det är för en stat, nämligen
Frankrike — har velat påverka Förenta
staternas ekonomiska politik genom att
låta sin centralbank växla in varje nytt
dollarinnehav i guld.

I mindre utpräglad form har kanske
samma tanke kommit till uttryck på
andra håll, men det får väl ändå anses
uteslutet att riksdagen i ett litet land
som Sverige skulle ge sin centralbank
direktiv att delta inte bara i ett ekonomiskt,
utan i ett storpolitiskt maktspel.
Det är i stort sett det som det är fråga
om, när jag tar den här situationen som
en jämförelse.

Den på senare år vanliga orsaken till
guldköp har motiverats av allmänpolitiska,
maktpolitiska bevekelsegrunder.
Den kan naturligtvis också delvis ha
motiverats av att man helt enkelt spekulerar
i en guldprishöjning och från

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik, m. in.

denna spekulativa uppfattning är intresserad
av — om jag får använda ett
ganska riktigt men kanske litet brutalt
uttryck — att hamstra guld för att således
kunna göra affärer i händelse av
en uppskrivning av guldpriset.

Det kanske fanns en del av dessa idéer
i svang för sex, sju år sedan i samband
med en, som man då kunde avläsa,
viss tveksamhet om dollarn. Men
den situationen är, som jag har kunnat
fatta det, icke för handen i dag. Riksbanken
har, enligt vad jag har erfarit,
ansett det riktigare att inte delta i några
valutaomläggningar på grund av befarade
eller förväntade guldprisändringar,
utan i stället inriktat sig på att bevara
utlandstillgångarnas reala köpkraft
genom att placera sina dollar i
kortfristiga men räntebärande placeringar.
Avkastningen har väl kompenserat
prishöjningarna både hemma och
utomlands.

I samband med denna frågeställning
kan jag nämna att jag i årets finansplan
har avgivit en deklaration, där jag har
tillåtit mig att säga att de guldrörelser
som av och till irriterar — och nu börjar
irritera även reservanterna i bankoutskottet
— inte skall tillmätas någon
överdriven betydelse. Jag tror över huvud
taget det vore olyckligt om man på
ett område, där förhållandena kan växla
och där läget fortlöpande bör följas,
skulle binda riksbanksfullmäktige och
riksbanksledningen med direktiv som
inskränker deras handlingsfrihet. Dessutom
är jag personligen av den uppfattningen
att i de pågående förhandlingarna
om den nödvändiga och ofrånkomliga
lösningen av den internationella
monetära situationen kommer alla spekulationer
om eventuella guldprishöjningar,
om jag har förstått det rätt, dessbättre
och lyckligtvis att få allt mindre
valör. Läget är ju det, att man måste
lyckas i de pågående monetära förhandlingarna,
och därför torde slutsatsen bli
denna.

Jag har, herr talman, velat säga detta
därför att jag har funnit vissa obegrip -

ligheter i uttryckssättet i reservationen,
som jag här har velat påtala.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Jag fäste mig särskilt
vid ett av de uttryck som herr Ståhle
fällde.

Han tryckte alldeles särskilt på att
när riksbanken gick ut på sin hjälpaktion
förra hösten var det för att lämna
hjälp till de affärsbanker, som var beredda
att lämna kreditiv. Så långt jag
jag bär mig bekant är alla affärsbanker
beredda att lämna kreditiv. Det är
bara det lilla kruxet, att de vid vissa
tillfällen inte kan det. Vid detta tillfälle
låg affärsbankerna inne med byggnadskreditiv
till ett belopp av över 4 000
miljoner kronor. Av dessa hänförde sig
mer än 1 000 miljoner kronor — sannolikt
bortåt 1 500 miljoner — till sådana
byggnadskreditiv som var avlyftbara.
Den del av kapitalmarknaden som skall
sköta om långtidsupplåningen kunde
emellertid inte ta upp detta, därför att
marknaden var dränerad. Riksbanken
har ju bedrivit en stram penningpolitik,
så stram att affärsbankerna titt
och tätt kommer i den situationen att
de får betala inte mindre än 11 procents
ränta när de lånar pengar i riksbanken.
Det är ju litet svårt att driva ett
resonemang så, att man först skär hälsenorna
på löparen och sedan uttrycker
sin förvåning över att han inte kan
springa.

Jag har fått det intrycket av herr
Ståhles anförande, att bostadsprogrammet
skall genomföras hända vad som
hända vill i övrigt.

Till herr Adolfsson skulle jag vilja
säga, att det nog inte har förekommit
någon diskriminering i detta fall. I det
företag jag känner till är HSB den
största låntagaren och Riksbyggen en
mycket stor låntagare. Men deras möjligheter
att få låna pengar är helt beroende
av om riksbanken vill lämna
emissionstillstånd. Den utredning som

Onsdagen den 2 mars 1966 Nr 9 4.

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik, m. m

Bankföreningen gjorde visade ju också
att påstående om diskriminering var
,felaktigt.

Det är naturligtvis farligt för en enkel
ledamot av denna kammare att ge
sig i diskussion med statsrådet Sträng.
Men om jag inte missminner mig var
bostadsprogrammet för förra året
88 000 lägenheter, medan statistiken nu
visar att man liar kommit till 92 399
lägenheter. Det är 4 000 lägenheter mer
än vad som var avsett. Av detta överskott
föll ringefär tredjedelen på det
fjärde kvartalet, då över 32 000 lägenheter
registrerades. År det då så underligt
att det blir svårt att skaffa krediter
på slutet?

Valutapolitiken får herr Åkerlund behandla,
men jag vill gärna säga att jag
inte är alldeles säker på att amerikanerna
hela tiden kommer att gå in för
att lösa in guldet efter den gällande
kursen. Man frågar sig då: Vad händer
sedan?

Om det nu är så fördelaktigt att ha
valutareserver i statsobligationer, kanske
man skulle kunna rikta den anmärkningen
mot riksbanken, att den
dock har 1 000 miljoner i guld och
valutor.

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! Som ett svar till herr
Hansson i Göteborg vill jag säga, att jag
i mitt första anförande pekade på att
förutsättningen för att kunna lämna
nya kreditiv var att de gamla kreditiven
avlastades.

Huvudfrågan var att man Skulle kunna
hålla bostadsproduktionen i gång,
och förutsättningen var då att de pengar
som gavs från riksbanken skulle ge
kreditföretagen möjligheter till avlyft
av gamla kreditiv och till att lämna
nya.

Det är detta som skiljer herr Hanssons
och min uppfattning från varandra.

4 Första kammarens protokoll 1966. Nr

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h) kort genmäle:

Herr talman! Detta ändrar inte ett
dugg på vad jag sade. Alla banker, som
har pengar, är beredda att lämna byggnadskreditiv.

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! I detta sammanhang
var det inte så, herr Hansson! Här var
frågeställningen sådan, att de kreditföretag
som var villiga att lämna några
kreditiv, hade möjligheter att få del av
det kapital, som riksbanken ställde till
förfogande.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! I den här diskussionen
är det två saker som är involverade.
Det är fråga dels om vårt lands utrikesbalans,
dels ock om den inhemska
kreditpolitik som har förts och om sambandet
mellan den inhemska kreditpolitiken
och resultatet för utrikesbalansens
del.

I denna diskussion har från utskottets
sida förts in ett resonemang om
ett efterfrågetryck som orsak till att
utrikesbalansen utvecklat sig oförmånligt.
Det är ett resonemang som även
finansministern har biträtt.

För min del vill jag komplettera denna
bild med att hänvisa till att om man i
förhållandet mellan ett land som vårt
och omvärlden, särskilt en av våra viktigaste
handelspartner, i detta fall
nämnt med namn, Storbritannien —
går in för att lägga importrestriktioner,
som särskilt riktas mot exporten av
svenska produkter, så kan resultatet inte
bli annat än att det blir ett bortfall
av exportinkomster för Sveriges vidkommande.
Det är mycket karakteristiskt
att exportutvecklingen för vårt
lands vidkommande vänder just i april
månad i fjol, när den engelska importavgiften
på allvar började att göra sig
gällande och också i någon mån har bi -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik, m. m.

dragit till förbättring av den brittiska
valutasituationen. Att denna då blir
försämrad för Sveriges vidkommande
är ju intet i och för sig förvånande.

Den synpunkten har över huvud taget
inte diskuterats i det här landet därför
att svensk handelspolitik i så hög
grad är inriktad som den är på vårt
EFTA-engagemang.

Vad som har inträffat under det
gångna året på bostadsfronten är, såsom
jag har sett det, att här har skett
en omfördelning i tiden av investeringar
för bostadsändamål och för industriändamål.
Med hjälp av riksbankens
ingripande på kreditmarknaden i slutet
av fjolåret, såsom här nyss har diskuterats,
har resultatet i stort sett bara
blivit det, att en förtur har lämnats åt
bostadsinvesteringarna och att industriinvesteringarna
skjutits framåt i tiden
några månader, kanske ett kvartal, kanske
ett halvår. På den punkten är det
för tidigt i dag att säga med bestämdhet
vad som tidsmässigt har inträffat.
Det är emellertid alldeles påtagligt att
de industrilån, som nu emitteras, har
mycket svårt att få fäste på den svenska
marknaden därför att platsen här
intagits av bostadslånen.

Det sägs nu från herr Ståhles sida, och
finansministern biträder också detta,
att det inte är någon nyhet att riksbanken
ingripit till förmån för bostadsproduktionen.
Det sägs också, oroväckande
nog, att riksbanken även i fortsättningen
kommer att ingripa för att säkra
kreditutrymme åt bostadsproduktionen.
Herr Sträng var utomordentligt
tydlig på denna punkt.

Jag vill då erinra om att det är alldeles
riktigt att vid tidigare tillfällen
ingripanden med riksbankens hjälp
har vidtagits för att hålla bostadsproduktionen
under armarna med ogynnsamt
resultat för industriinvesteringarna
och då även för vår exportproduktion.

Ett sådant läge, herr finansminister,
glöm inte det, hade vi åren 1947—1948,
då vi hade ett bostadsbyggnadsprogram

av mycket ambitiös karaktär. Man sköt
åt sidan industriinvesteringarna och
skadade den svenska exporten. Man
uppmuntrade importen och vi kom i
en för vår valuta och för riksbanken
utomordentligt besvärlig situation. I
det läget var det nödvändigt att göra en
drastisk nedskärning av hela bostadsproduktionen
och det gjordes också.
Det är ingenting som säger att man inte
kan råka i en sådan situation också i
dag, även om situationen i så måtto nu
är något gynnsammare och vår valutaställning
åtminstone på papperet är något
bättre än den var då.

Herr Sträng gick sedan in på frågan
om herr Gustaf Henry Hanssons och
mitt agerande i fråga om valutapolitiken
och frågan om guldköp. Herr
Ståhle hade älskvärdheten — den kanske
alltför stora älskvärdheten — att
harangera mig för vetenskapliga förtjänster.
Jag vill på intet sätt ta åt
mig alltför mycket av detta! Herr
Sträng var också mycket angelägen att
få mig ned på jorden igen, och det är
en sak som jag självfallet är tacksam
för. Man bör aldrig tro att man är
märkvärdigare än man är — inte ens
om man är finansminister!

Jag måste säga att det var utomordentligt
svårt för mig att i det något
högröstade anförande, som finansministern
höll, få något riktigt fast grepp
om vad han verkligen ansåg om hur
man skall bedöma guldet från likviditetssynpunkt.
Det fanns så många reservationer
av typen »såvitt jag bär
förstått», »såvitt jag har fattat det rätt»
etc., att det var väldigt svårt att klart
få en uppfattning om finansministerns
inställning.

Trots detta måste jag säga att det allmänna
intryck som jag tidigare har
haft, nämligen att kunskaperna i frågor
rörande valutorna, likviditetsställningen
i förhållande till andra länder
o. s. v. inte bar varit överväldigande
stora inom finansdepartementet, har
bekräftats genom finansministerns inhigg
här nu. Det var från många syn -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 19(5(5

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik, in. m.

punkter sett en fasaväckande okunnighet
som blottades!

Finansministern sade sådana saker
som att man från Frankrikes sida velat
påverka Förenta staternas ekonomiska
politik och att det härvidlag är fråga
om »ett storpolitiskt maktspel». Nej,
herr finansminister, det är alldeles
felaktigt! Det är verkligen olyckligt att
ta upp till diskussion Frankrikes ekonomiska
politik och Frankrikes åtgärder
i detta sammanhang i dag. Några
sådana ambitioner som att påverka
amerikansk ekonomisk politik från ett
i förhållande till USA ändå relativt litet
land som Frankrike, torde det vara
fullkomligt klart att Frankrike inte har,
och då förstår jag inte att det fyller någon
funktion att med hänvisning till
påstådda amerikansk-franska motsättningar
blanda in vårt lilla land i en sådan
diskussion.

Däremot kan det finnas alla skäl för
vårt land att i alla situationer se om
vårt eget hus, så att vi får den bästa
möjliga användningen av våra resurser.
I detta fall är påståendet att dollarn
i alla sammanhang är det likvida
medlet direkt felaktigt. Vad som har
inträffat under det förflutna året ger
klara och tydliga anvisningar om att
man på hela den europeiska kontinenten
— inte bara i Frankrike — ställer
sig i harnesk mot en politik som innebär
att Europa översköljes av amerikanska
dollar, vilket i realiteten inte
är annat än en euroepisk kreditgivning
till Förenta staterna. Den diskussionen
finns det inget skäl för Sverige att blanda
sig i.

Om det är på det sättet, att det spekuleras
i en försvagning av dollarns
likvida position inom hela EEC-området
och många andra länder, är redan
det tillräckligt skäl för vårt vidkommande
att försöka gardera oss så långt
det över huvud taget är möjligt.

Om det skulle bli en guldprishöjning
generellt, eller om det rent av skulle
bli en guldprishöjning partiellt för
USA:s vidkommande — vilket senare

jag inte ett ögonblick tror på — skulle
det innebära eu devalvering av dollarn.
I så fall kommer vi, därest vi har
stora förråd av dollar, i en utomordentligt
besvärlig situation och riksbanken
måste göra stora förluster. För att kunna
gardera sig på den punkten har
man ingen annan möjlighet än att hålla
sig med guld. Och om det blir en generell
guldprishöjning, kan det heller
aldrig vara något fel att hålla sig med
guld.

Under sådana förhållanden och med
den bedömning jag har gjort kan det
inte vara annat än riktigt att ta upp
denna fråga, så mycket mer som bankoutskottets
egen instruktion ju klart
utsäger, att vi skall granska den metalliska
kassan och söka bedöma dess
lämpliga storlek.

På denna punkt har jag inga som
helst svårigheter att ange vilken min
uppfattning när det gäller guldet är.
Jag har sagt att enligt min mening är
17 procent, respektive 25 procent för
riksbanken, en för låg proportion. Det
vore rimligare om vi i grova drag följde
det mönster man har i andra länder
ute i världen, nämligen en fördelning
på ungefär 50 procent, alltså fiftyfifty.
Det skulle betyda en ökning av
guldhållningen från en miljard till
ungefär två och en halv miljarder kronor.
Det är de önskemål som jag har,
och i fjol vår uttalade jag den meningen,
att vi borde slå in på en sådan politik;
300 miljoner kronor ansåg jag vara
ett lämpligt köp under det år som då
låg framför oss. Riksbanken har köpt
för 08 miljoner kronor under det gångna
året, vilket i princip inte är något
underkännande av min ståndpunkt
utan snarare ett erkännande. Köpet
kunde mycket väl ha varit större, exempelvis
såsom jag sade någonting på
300 miljoner kronor.

I detta sammanhang tar finansministern
— och det gjorde herr Ståhle
också — upp frågan om inte detta är
räntelösa pengar. Jo, visst är det det!
Men centralbankens uppgift är inte att

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 196G

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik, m. m.

vara ett vanligt affärsdrivande verk.
Centralbankens uppgift är av ren centralbankspolitisk
natur, varför frågor
sådana som om riksbanken tjänar pengar
eller inte är totalt ointressanta.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Hansson förbluffar
mig litet med att ifrågasätta om
han inte över huvud taget skulle ställa
sig kritisk mot riksbanken för att den
håller för mycket guld med hänsyn till
argumentationen om att det är kostsamt
att hålla guld därför att det inte ger
någon avkastning. Skulle herr Hansson
vara beredd att göra den radikala
vändningen från att ha varit med om en
reservation, där han anser att riksbanken
håller för litet guld, till att ifrågasätta
om inte riksbanken håller för
mycket guld, är det klart att vi kan ta
upp en diskussion även om det. Nu tog
jag det mera såsom en retorisk utflykt,
när herr Hansson gjorde det litet kuriösa
uttalandet.

Intressant var det att avlyssna dels
herr Hansson och dels herr Åkerlund.
Herr Hansson var kanske litet mera
oförsiktig. Båda står ju på samma reservation,
men herr Hansson säger: man
kan inte vara alldeles säker på att USA
i framtiden kommer att lösa in sitt guld
till nuvarande pris, och därför kan det
vara klokt att ha sett om huset och ha
en relativt större guldhållning i den
svenska valutareserven. Det är för alla
och envar klart, att en guldprisstegring
också kan uttryckas med ett annat
ord, nämligen som en dollardevalvering.
En sådan devalvering måste ju
få verkningar även på vår ekonomi. Jag

föreställer mig att en dylik åtgärd _

om jag diskuterar den rent hypotetiskt
— skulle medföra så allvarliga störningar
på hela den monetära marknaden, att
vi har all anledning be Gud bevara oss
för någonting sådant. Det finns alltså
ett internationellt intresse att slå vakt
om dollarn för att slippa den eventualitet,
som herr Hansson uttryckte med
ordet guldprisstegring men som lika väl

kan uttryckas med ordet dollardevalvering.

Den enda nation som löser in dollar
mot guld är naturligtvis Förenta staterna,
som ju har skyldighet att göra
detta. Och det är allom bekant att Förenta
staternas guldförråd har gått ned
rätt kraftigt, från cirka 20 miljarder
dollar till i dag omkring 13 miljarder;
där ligger man nu stilla. Det är en allvarlig
strävan, och måste så vara internationellt
sett, att få bort misstroendet
mot dollarn, som är den gångbara och
likvida världsvalutan.

När jag i mitt förra inlägg använde
orden »såvitt jag kan begripa» var det
inget uttryck för någon slags tveksamhet,
möjligen ett uttryck för vad herr
Åkerlund efterlyste, alltså att även en
finansminister känner ett visst behov att
moderera sitt tal för att inte framstå
som alltför sakkunnig på alla områden!
Men så mycket kan jag väl ändå säga
utan någon som helst reservation, att
när herr Åkerlund och herr Hansson
talar om att man behöver stärka guldhållningen
i den svenska valutareserven
»med hänsyn till likviditetssynpunkterna»,
så anser jag att det bakom ett
sådant resonemang inte finns någon
vettig tanke, om man dessutom som herr
Åkerlund inte vill ge uttryck för att
man spekulerar i en guldprishöjning eller
en dollardevalvering.

Sedan fäste jag mig vid att herr Åkerlund
tog upp frågan om hur Europa har
översköljts av amerikanska dollar, eller
med andra ord om en europeisk kreditgivning
till USA. Detta förhållande har
varit ett faktum under åtskilliga år och
föranledde kanske tidigare viss tveksamhet.
Men så mycket vet ju också
herr Åkerlund, att Lyndon Johnsons
administration för närvarande är starkt
medveten om denna problematik och
konsekvent arbetar för att begränsa
denna likvidisering av omvärlden via
dollarn, något som ser ut att lyckas
ganska bra — så bra att det bland annat
har börjat bli nödvändigt att få
fram någon supplerande världsvaluta,

Onsdagen den 2 mars 1966

Nr 9

r>:s

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik, in. ni.

vad den nu än skall heta; det är ju därom
diskussionerna rör sig bland experterna
i de tios klubb. Den likvidisering
som det amerikanska dollarutflödet tidigare
har inneburit är numera på upphällningen,
och med hänsyn till den
allmänna progressiva ekonomien måste
man då ha en ersättare. Jag hoppas att
den ersättaren kommer. Utvecklingen är
på väg. Men utvecklingen talar inte för
att man i dag skall ta upp en debatt om
styrkan i den amerikanska dollarn och
från den utgångspunkten uttrycka ett
intresse för att, som herr Hansson sade,
relativt stärka den svenska valutareserven
genom en större dollarhållning.
Det har tidigare sagts: Om nu riksbanken
har stärkt sin guldhållning med
drygt 50 miljoner kronor, är inte det
ett uttryck för samma uppfattning? Det
är det naturligtvis inte; sådana här
små variationer ligger i de löpande affärerna.
Jag kan försäkra att om vårt
land skulle välja den väg som reservanterna
föreslagit, nämligen att mobilisera
dollartillgångarna och omsätta
dem i guld till proportionen 50—50 —
jag uppfattade att det var herr Åkerlunds
målsättning — kommer det att
betraktas om inte som en direkt ovänlig
handling så i varje fall som en internationellt
sett onödig åtgärd i nuvarande
situation. Under de senaste åren
har växlingen till guld i centralbankerna
varit relativt obetydlig — jag kan
måhända göra undantag för den nation
vi har talat om. Dessa stora guldväxlingar
har varit motiverade av andra
bevekelsegrunder; det vidhåller jag
eftersom jag har haft tillfälle att följa
dessa diskussioner i deras internationella
sammanhang. Det finns en stor
stat i Europa som har ett nationellt behov
av att på olika områden mäta sig
med den stora nationen på andra sidan
Atlanten, och det behovet kommer till
uttryck även när det gäller guldhållningen
i de olika centralbankerna.

Herr Åkerlund gör gällande att vårt
nuvarande bostadsbyggande tränger undan
ett i andra avseenden önskvärt in -

dustribyggande. Jag vill framhålla att
jag personligen iir mycket intresserad
av det senare, och det har jag givit uttryck
för vid åtskilliga tillfällen. Den
diskussionen skall väl emellertid föras
när denna kammare och medkammaren
bestämmer sig för bostadsbyggandets
omfattning i vårt land. Det är då
dessa avvägningar får göras. Jag skall
vid det tillfället vara beredd att lyssna
på herr Åkerlund och även beredd att
respektera honom, om han argumenterar
tillräckligt övertygande för den linje
han nu gör sig till talesman för. Men
jag kan inte finna någon som helst mening
i att man, sedan riksdagen med
stor majoritet har bestämt ett bostadsprogram,
icke fullföljer detta program
med motivering att det kan finnas andra
områden och andra sektorer som
bättre behöver pengarna. Jag kan icke
acceptera en sådan uppfattning, som
jag i viss mån betraktar som ett sabotage
mot riksdagens klart uttalade mening
i dessa frågor. Man må ha vilken
som helst uppfattning om fördelningen,
men om riksdagen har fastställt fördelningen
så är både regeringen och riksbanken
skyldiga att medverka till att
denna målsättning också kan realiseras.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste tyvärr rätta
statsrådet på en punkt. Jag bär inte
sagt att riksbanken skall sälja dessa
1 000 miljoner kronor. Det skulle vara
höjden av all inkonsekvens att motionera
om och reservera sig för en
högre guldkassa och sedan här i kammaren
säga att vi skall sälja. Jag har
uttryckt min förvåning över att de som
anser att det är så dyrt att ha guldtillgångar
dock finner sig i att vi skall ha
1 000 miljoner kronor liggande i guld,
ty det kostar ju stora pengar. Med en
avkastning på 3 å 4 procent för riksbanken
på de pengar den har i Amerika
blir det i alla fall en kostnad på 30
å 40 miljoner kronor om året.

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik, m. m.

Man kan självfallet ha vilken uppfattning
som helst om säkerheten av dollarn,
men jag, som ju kommit rätt högt
upp i åldern, har dock varit med om
bl. a. den tyska markens saliga ändalykt
en gång i världen. Krig brukar ju
inte bidra till att ett lands affärer
stärks, och det krig som för närvarande
pågår är inte av så ringa omfattning.
När man då ser att guldkassan
har gått ned, inte från 20 000 miljoner,
utan från 24 000 miljoner, till någonting
mellan 13 000 och 14 000 miljoner,
får statsrådet förlåta mig om jag
börjar bli litet betänksam. I den situationen
har jag, som inte begriper så
mycket av nationalekonomi, ansett mig
kunna följa herr Åkerlund som betraktas
som sakkunnig på detta område.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag vill börja med att
göra den lilla personliga deklarationen
att jag tyckte mycket bättre om finansministerns
andra inlägg i denna debatt
än det första, kanske därför att
tonfallen nu var mera modererade. Jag
skulle heller inte ha tagit till så starka
ord själv, om jag inte hade känt mig
provocerad. Jag hoppas att vi i fortsättningen
skall få tillfälle till många
intressanta debatter på saklig grund,
och jag skall själv i möjligaste mån bidra
till att finansministern blir nöjd
med mig på denna punkt.

I sakfrågan bär jag ett par påpekanden
att göra.

Finansministern säger att det inte
skulle vara »vettigt» att med hänsyn
till likviditetssynpunkten påyrka en ökning
av guldkassan. På den punkten
vill jag säga att det enligt min uppfattning
är vettigt, och jag har sökt motivera
detta med hänvisning just till att
guldet i internationella sammanhang är
det främsta medlet från likviditetssynpunkt.
Av finansministerns ytterligare
argumentation framgick också att man
exempelvis i Förenta staterna anser
detta, när man är så angelägen att för -

söka klara sitt guldbekymmer. Jag hoppas
att den nuvarande amerikanska administrationen
klarar detta problem.
Men vi skall inte helt blunda för det
förhållandet att enligt de senaste för
mig tillgängliga siffrorna — de är tagna
ur Federal Reserve Bulletin — var
den amerikanska guldkassan vid utgången
av december månad 1964 15 388
miljoner, men hade i november 1965
gått ned till 13 845 miljoner, och jag
vet att den har sjunkit ytterligare sedan
dess. Men finansministern och
jag kan vara helt överens om att vi
önskar att Amerika skall klara detta
problem.

Sedan kom finansministern in på
frågan om Frankrikes agerande. Han
säger att om vi i detta läge skulle inta
en ståndpunkt som har en bismak eller
lukt av att vi biträder den franska
ståndpunkten, skulle det uppfattas om
inte som en ovänlig, så dock som en
onödig handling. Jag tror inte det, herr
Sträng.

När herr Hansson och jag i våras
fattade vår ståndpunkt i denna fråga,
manifesterade vi vår värdering på det
sättet att vi sade, att cirka 60 miljoner
dollar var vad Sverige rimligen
kunde göra anspråk på. Det är alltså
300 miljoner kronor. Om vi skulle
öka en och en halv miljard kronor,
skulle det avse ett femårsprogram och
i dollar bli 300 miljoner. Dessa 60
miljoner dollar behöver inte, som vi
bedömt det, vara mer än vad som är
rimligt med hänsyn till den årliga guldproduktionen
och det tillskott som kommer
från denna. Under fjolåret uppgick
tillskottet från produktionen till
1,4 miljarder dollar. Om vi för vårt land
begär 60 miljoner av dessa 1 400 miljoner
med hänsyn till att vi är i en något
ogynnsam situation som jag ser det,
menar jag att det inte är något orimligt
önskemål. Det ligger således helt inom
ramen för vad som är praktiskt möjligt.
Jag vill alltså vidhålla att detta inte
behöver uppfattas som en onödig
handling, utan om det göres i samför -

Onsdagen den 2 mars 1966

Nr 9

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik, m. m.

stånd med de intressen som sköter dessa
angelägenheter i den s. k. guldpoolen
i London torde det säkerligen
kunna accepteras även från deras synpunkt.

Dessutom vill jag avslutningsvis säga
att jag inte tror att det är en riktig bedömning
av Frankrike att säga att landet
har ett behov av att mäta sig med
Förenta staterna. I)et är inte sådana
utgångspunkter som legat till grund för
dess ekonomiska ställningstaganden.
Jag tror, om jag får säga det bär, att
man snarare skall söka förklaringen
däri att Frankrike under ett par generationer
haft en ständig urholkning av
penningvärdet, och situationen på detta
område har blivit sådan att folket
under många decennier inte haft förtroende
för myndigheternas förmåga att
förvalta och försvara penningvärdet.
Där ligger numera framför allt anledningen
till att man i Frankrike tenderar
att söka ett stöd i metallen guld.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara en enda kommentar.
En nations likviditet, så som vi talar
om den i detta sammanhang, är förmågan
att betala för sig på den internationella
valutamarknaden. En relativt
större guldhållning i den svenska riksbanken
ger oss inte ett uns bättre likviditet
i detta ords egentliga bemärkelse.
När man därför från reservanternas
sida bygger upp sin argumentation
just på begreppet att stärka likviditeten,
känner jag ett behov att kanske
t. o. m. i något starka ordalag tala
om för herr Åkerlund att här var han
ute på felaktiga vägar. Jag förmenar
att herr Åkerlund har naturliga möjligheter
att skilja ut dessa begrepp, både
när han talar och när han skriver reservationer.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Bara ett tillägg med anledning
av det sist sagda. Om vi öns -

kar och behöver likvidera vissa skulder
i exempelvis ett land som Schweiz
och Schweiz skulle kunna tänkas icke
vilja ta emot dollar men är berett att
ta emot guld, då är guldet det likvidare
av de båda medlen.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Detta är ett inlägg med
långtgående perspektiv. Schweiz är inte
i en situation där det vägrar ta emot
dollar, och dollarn är inte i den situationen
att något industriland vägrar ta
den heller, eftersom landet har möjligheter
att vilken dag det önskar växla
om dollarn i guld i Förenta staterna.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Bara en replik! I fallet
Schweiz torde finansministern kunna
inhämta den uppgiften att amerikanerna
i själva verket gör speciella s. k.
swap-avtal för att förmå schweizarna
att acceptera dollar till fixerade belopp.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande det stycke, som å
sid. 6 i det tryckta utlåtandet började
med orden »För utskottets bedömning»
och å sid. 7 slutade med »för denna
princip», därefter särskilt angående det
stycke å sid. 7 i det tryckta utlåtandet,
som började med orden »Valutapolitiken
har under året» och slutade med
»av 1960-talet», samt slutligen särskilt
rörande utskottets yttrande i punkten i
övrigt.

Det stycke, som å sid. 6 i det tryckta
utlåtandet började med orden »För utskottets
bedömning» och å sid. 7 slutade
med »för denna princip»

I fråga om detta stycke, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats

l:o), av herr Ståhle, att detsamma
skulle läggas till handlingarna med gillande; -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik, m. m.

2:o), av herr Larsson, Nils Theodor,
att kammaren skulle besluta lägga utskottets
omförmälan i förevarande del
till handlingarna med gillande av det
utalande, som innefattades i den av herr
Hilding m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt

3:o), av herr Hansson, Gustaf Henry,
att utskottets omförmälan i denna del
skulle läggas till handlingarna med gillande
av det uttalande, som innehölles
i den av honom m. fl. vid utlåtandet anförda
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till herr Ståhles yrkande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville
till kontraproposition antaga bifall till
herr Nils Theodor Larssons yrkande.

Herr Åkerlund äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som i huvudvoteringen angående
bankoutskottets utlåtande nr 8 punkten
1, såvitt avser det stycke i utlåtandet,
som börjar på sid. 6 med orden
»För utskottets bedömning» och slutar
på sid. 7 med orden »för denna princip»,
till kontraproposition antager, att
det uttalande lägges till handlingarna
med gillande, som innefattas i den av
herr Hilding m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits, att det
uttalande, som innefattas i reservationen
av herr Gustaf Henry Hansson
m. fl., lägges till handlingarna med gillande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sin platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 30;

Nej — 25.

Därjämte hade 73 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen eu omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som vill lägga det stycke i bankoutskottets
utlåtande nr 8 punkten 1,
som börjar på sid. 6 med orden »För
utskottets bedömning» och slutar på
sid. 7 med orden »för denna princip»,
till handlingarna med gillande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutat
lägga utskottets omförmälan i förevarande
del till handlingarna med gillande
av det uttalande, som innefattas i
den av herr Hilding in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

Onsdagen den 2 mars 1966

Nr 9

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid harr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —73;

Nej —34.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Det stycke å sid. 7 i det tryckta utlåtandet,
som började med orden »Valutapolitiken
har under året» och slutade
med »av 1960-talet»

I vad gällde detta stycke, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
detsamma skulle läggas till handlingarna
med gillande, dels ock att kammaren
skulle besluta lägga utskottets omförmälan
i denna del till handlingarna
med gillande av det uttalande, som innefattades
i den av herr Gustaf Henry
Hansson och herr Åkerlund vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på styckets läggande till handlingarna
med gillande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som vill lägga det stycke i bankoutskottets
utlåtande nr 8 punkten 1,
som på sid. 7 börjar med orden »Valutapolitiken
har under året» och slutar
med orden »av 1960-talet», till handlingarna
med gillande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutat
lägga utskottets omförmälan i föreva -

Ang. planeringsråden i länen
rande del till handlingarna med gillande
av det uttalande, som innefattas i den
av herr Gustaf Henry Hansson och herr
Åkerlund vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —93;

Nej — 24.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utskottets yttrande i punkten i övrigt

Lades till handlingarna med gillande
av vad utskottet anfört.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. planeringsråden i länen

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner angående
planeringsråden i länen.

Till bankoutskottet hade hänvisats
följande motioner angående planeringsråden
i länen, nämligen

dels de likalydande motionerna nr
249 i första kammaren av herr Ferdinand
Nilsson m. fl. och nr 285 i andra
kammaren av herr Svensson i Vä
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle göra
framställning om en klarare, ur principiell
demokratisk synpunkt acceptabel

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Ang. planeringsråden i länen

och med hänsyn till lokaliseringssträvandena
lämplig avvägning av uppgifterna
för länens lokaliseringsråd,

dels ock de likalydande motionerna
nr 541 i första kammaren av herrar
Nils-Eric Gustafsson och Axel Kristiansson
samt nr 673 i andra kammaren av
herr Nilsson i Tvärålund m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om prövning,
eventuellt genom en parlamentarisk
utredning, av möjligheterna att
göra planeringsråden under ordförandeskap
av landshövdingen till kollektivt
beslutande regionalorgan i fråga om
lokaliseringspolitik och samhällsplanering.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att motionerna 1:249 och 11:285
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2. att motionerna 1:541 och 11:673
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Kanske kan man säga
att det utlåtande som nu är uppe till
behandling inte har samma gyllene
skimmer som det vi nyss voterat om,
men de frågor som tas upp i det föreliggande
utlåtandet har i alla fall sin
stora betydelse.

I ett par likalydande motioner av mig
och herr Nilsson i Tvärålund m. fl. centerpartister
har vi tagit upp en enligt
vår mening mycket betydelsefull detalj
inom lokaliseringspolitiken. De planeringsråd
som på grundval av 1964 års
beslut tillkom ute i länen kan inte —
det vågar jag påstå — med sin nuvarande
status sägas vara särskilt effektiva.
I pressen har stundom fällts mycket
hårda omdömen, och man har där
t. o. m. sagt att planeringsråden skulle
kunna betecknas som »syjuntor».

Enligt den nuvarande ordningen är
på det regionala planet landshövdingen

ensam beslutande i lokaliseringsärendena
efter föredragning av planeringsdirektören.
I praktiken blir det på det
sättet, att en eller ett par tjänstemän
framför sina åsikter, vilka väl i huvudsak
godtas av landshövdingen. Givetvis
har planeringsråden möjlighet att lämna
råd, men alla ärenden som går till
det centrala lokaliseringsorganet, arbetsmarknadsstyrelsen
eller departement
behandlas inte av planeringsrådet.
Där är det arbetsgruppen, bestående
av planeringsdirektören jämte länsarbetsdirektören
och företagarföreningens
direktör som handlägger de flesta
ärendena. Vi har från det län som jag
representerar, Västerbottens län, i dessa
dagar ett alldeles färskt exempel på
just det förhållandet att man med förbigående
av planeringsrådet försöker få
en industri, som ligger i Burträsk kommun,
att flytta till en plats i närheten
av Skellefteå, centralorten i det tilltänkta
kommunblocket.

Jag tar inte ställning till sakfrågan på
denna punkt, men jag menar att det hade
varit önskvärt om planeringsrådet
hade kunnat ge sina synpunkter på en
sådan här fråga, som vad jag kan förstå
innebär en alldeles ny giv t. o. m.
i arbetsmarknadsstyrelsens program.

En effektivare lokaliseringspolitik
skulle med all säkerhet garanteras om
planeringsrådets ledamöter regelbundet
blev informerade och fick möjligheter
att avge sina synpunkter redan i förberedelsestadiet.
Ingenting hindrar ju att
en sådan ordning tillämpas redan nu.
Den är dock inte garanterad, och den
torde förekomma endast i ringa utsträckning.
Det är måhända olika i olika
län, men jag vågar ändå säga att den
inte är vanlig.

Den bästa lösningen i fråga om den
regionala organisationen skulle enligt
vår mening vara att planeringsråden
omändrades till kollektivt beslutande
instanser. Med en sådan status bör planeringsråden
också ha viktiga uppgifter
som remissorgan. Det bör sägas att
den här skisserade utformningen beträf -

Onsdagen den 2 mars 1 966

Nr 9

fande planeringsråden står i god överensstämmelse
med intentionerna till en
vidgad länsdemokrati.

Glädjande nog synes bankoutskottet,
som jag tolkar den föreliggande skrivningen,
vara av samma mening som vi
motionärer i detta avseende. Jag vill
därför uttrycka dels tacksamhet mot utskottet,
dels också den förhoppningen
att man efter länsförvaltningsutredningens
väntade förslag snarast möjligt kan
ta upp denna fråga och, som jag hoppas,
ge den en positiv lösning.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Häri instämde herr Svedberg, Lage,
(s).

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Redan vid behandlingen
av lokaliseringspropositionen uppmärksammade
jag hur rudimentärt
detta planeringsråd var utformat. Jag
avlämnade en motion, 1:880, där jag
konstaterade hur oklart det var angivet
hur detta planeringsråd skulle fungera.
Kompetensen i förhållande till centrala
myndigheter anges mycket vagt. Däremot
sades det att det torde kunna förutsättas
att rådets uppfattning kommer
att tillmätas särskild tyngd vid de olika
frågornas fortsatta behandling i
kommuner, landsting och andra länsorgan.

Utskottet citerar detta uttalande men
sätter punkt efter uttrycket »särskild
tyngd». Man skall väl citera satsen ut,
ty det gäller ju enbart rådets tyngd vid
olika frågors behandling i kommuner,
landsting och andra länsorgan. I utskottets
utlåtande sägs inte heller någonting
om vilken tyngd planeringsrådet har i
förhållande till det statliga lokaliseringsstödet.
Där visade det sig att man bedömde
saken på ett annat sätt.

Vid behandlingen av lokaliseringspropositionen
yrkade jag på att de i
propositionen avsedda lokaliseringsråden
i länen måtte utrustas med klart
angiven kompetens att inverka på användningen
av de medel som ställs till

Ang. planeringsråden i länen

förfogande för aktiv lokalisering och
upprustning av länens näringsliv och
kulturliv i enlighet med innebörden
av begreppet länsdemokrati.

Jag har inget minne av att denna sak
påtalades från något annat håll så pass
starkt, och jag vågar således i viss mån
betrakta vad riksdagen i det fallet uttalade
som ett svar på den kritik som
här utövades.

Emellertid har vi sedan dess fått
svensk författningssamling nr 10 av år
1965 om planeringsråd i länen, och vi
har fått en promemoria från inrikesdepartementet,
som talar om hur långt
skinnfällen räcker, som råden har att
hålla sig inom. Jag kan inte underlåta att
konstatera att man har en alldeles särskild
inställning till dessa råd, till skillnad
från de nämnder som redan finns
inom länsförvaltningen. De är en del
av länsstyrelsen, och det finns en hel
del rätt påtagliga lustigheter i beskrivningen
av deras kompetens.

Man säger att de skall delta i handläggningen
av till länsstyrelsen inkommande
ärenden om så av länsstyrelsen
anses erforderligt på grund av ärendenas
betydelse. Det beror således helt
ocli hållet på länsstyrelsen. Vidare skall
råden delta i sådan initiativverksamhet
som har sin grund i länsstyrelsens
beslut. Råden har icke beslutanderätt
själva och är ingen voterande institution.

Karakteristiskt är enligt min uppfattning
uttryckssättet »de uppgifter
som inom lokaliseringsverksamheten
ankommer på länsstyrelse och därmed
på planeringsråden». Det är fråga om
organ som hör till administrationen.
När de sammanträder går det så till,
att vederbörande chef för länsstyrelsen
beslutar. Ordinarie ledamöter och suppleanter
kallas till sammanträde, där de
alla har yttranderätt. Det finns dock en
skillnad mellan ordinarie ledamöter
och suppleanter. Det är att den ordinarie
ledamoten, för den händelse hans
uppfattning avviker från länsstyrelsens
beslut, har rätt att få detta antecknat.

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Ang. planeringsråden i länen

Om han instämmer, händer ingenting.
Tycker han ingenting händer heller
ingenting. Men om han har en avvikande
uppfattning har han rätt att få detta
antecknat. Det är en ofantligt svag kompetens,
och det kan inte vara rimligt
och riktigt.

Jag förstår att med den nuvarande
konstruktionen kan man inte alltför
starkt trycka på de intentioner som
jag hade i motionen 1964, där jag menade
att man borde utvidga organet
till ett demokratiskt organ. Det bär jag
inte vågat ifrågasätta förrän utredningen
angående länsförvaltningen är
klar. Men tills vidare har jag menat att
det vore rimligt att man i alla fall
skulle kunna gå så långt att man begär
en klarare, ur principiell demokratisk
synpunkt acceptabel och med hänsyn
till lokaliseringssträvandena lämpligt
avvägd uppgift för länens planeringsråd.

Den motion vi har framfört syftar till
en avvägning inom ramen för de nuvarande
normerna. Detta är i hög grad
nödvändigt. Det är inte rimligt att
landstingen skall utse majoriteten i en
församling som inte fungerar med majoritet
utan som fungerar endast så att
den får framföra uppfattningar för den
händelse dessa avviker från länsstyrelsens.
Det är särskilt viktigt att planeringsråden
inom de rena lokaliseringslänen
får en mycket stark ställning.
Vad vi, som inte annat än på
grund av särskilda skäl kan komma i
fråga när det gäller lokaliseringspengar,
skulle kunna önska är att planeringsråden
får möjlighet att ta initiativ,
att de skall kunna sätta i gång undersökningar
och utredningar så att
man kan få fram de särskilda skäl som
skall motivera att även dessa glömda
landsdelar skall få möjlighet att få bidrag
från det statliga lokaliseringsstödet.
Detta borde man rimligen nå fram
till redan nu.

I likhet med herr Nils-Eric Gustafsson
vill jag inte nu, i vart fall inte i
den här vändan, ställa något yrkande.

Jag vill nämligen be utskottets talesmän
att för mig klargöra vad man egentligen
syftar till på en inte oviktig punkt.
Det ansågs när propositionen om lokaliseringsverksamheten
lades fram att
organen borde omprövas när länsförvaltningsutredningen
framlagt sina förslag.
Det står i 1964 års proposition,
och det understrykes i utskottet 1964
att det »borde» omprövas. Jag skulle
vilja ha ett klarläggande besked om utskottets
skrivning här bara är en redaktionell
suddighet eller om bankoutskottet
vidhåller den uppfattning som utskottet
hade 1964. Bankoutskottet skriver
i år på s. 7: »Sammanfattningsvis vill
utskottet sålunda anföra, att planeringsrådets
ställning och funktion inom en
nära framtid kan komma att omprövas,
sedan frågan om lekmäns deltagande i
länsstyrelsen blivit grundligt belyst.»

Jag är för min del litet bekymrad
över tillägget att hela frågan om lekmännens
deltagande i länsstyrelsen
skall behöva bli grundligt belyst och
föranleda förslag. Det är emellertid
inte detta som är mitt stora bekymmer,
utan det är formuleringen »kan komma
att omprövas». År 1964 ansåg dock
både Kungl. Maj:t och bankoutskottet
att det borde omprövas, och på den
punkten är jag tacksam att få klarhet.
Innan jag det har fått vill jag lämna
öppet om det är nödvändigt att ställa
något yrkande.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag delar i långa stycken
den uppfattning som här har framförts
av herrar Ferdinand Nilsson och
Gustafsson angående planeringsrådens
ställning. Vi har i bankoutskottets utlåtande
hänvisat till att rådens ställning
och funktion inom en nära framtid
kommer att omprövas i samband med
att länsförvaltningsutredningen avlämnar
sitt betänkande.

Att jag stryker under denna uppfattning
är baserat på inte minst det uttryck
som departementschefen använ -

Onsdagen den 2 mars 1966

Nr 9

(il

Om främjande
de i sin proposition nr 185 vid 1964
ars riksdag. Han underströk då mycket
kraftigt att alla dessa frågor har ett behov
av en omprövning då man kommit
fram till den tidpunkt då länsförvaltningsutredningen
kommer att avlämna
sitt betänkande.

Personligen har jag den uppfattningen,
att dessa frågor måste bli föremål
för en omprövning, och under sådana
omständigheter ber jag, herr talman,
helt kort att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
utskottets talesman för hans uttalande,
som bättre än utskottsutlåtandet klarlägger
vad man syftar till. Under sådana
förhållanden har jag intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om främjande av de mindre företagens
exportmöjligheter

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av motioner
om främjande av de mindre företagens
exportmöjligheter.

I de till bankoutskottet hänvisade likalydande
motionerna nr 546 i första
kammaren av herr Mattsson m. fl. och
nr 678 i andra kammaren av herr Sjönell
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om utredning angående de
mindre företagens möjligheter att tillgodose
behovet av exportkrediter samt beträffande
möjligheterna att främja en
aktiv försäljning på exportmarknaderna
för småföretag i enlighet med vad
i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hem -

av de mindre företagens exportmöjligheter
ställt, att motionerna 1:546 och 11:678
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Nils Theodor Larsson och herr Börjesson
i Glömminge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:546 och
II: 678 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning angående de
mindre företagens möjligheter att tillgodose
behovet av exportkrediter samt
beträffande möjligheterna att främja
en aktiv försäljning på exportmarknaderna
för småföretag.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! I det motionspar som
behandlas i bankoutskottets utlåtande
nr 10 yrkas det på en utredning om
småföretagens möjligheter att täcka behovet
av exportkrediter. Utredningen
borde enligt motionärernas mening också
avse möjligheterna att främja småföretagens
aktivitet på exportmarknaden.

Motionärerna har liksom vi reservanter
givetvis uppmärksammat den försämring
som vår handelsbalans undergått
under senare tid. Vi är väl alla
oroade av bytesbalansens utveckling,
och vi är alla säkert också överens om
att åtgärder är önskvärda som kan stimulera
exporten. Vi reservanter är av
den uppfattningen att just bland de
mindre företagen finns det ännu outnyttjade
resurser som skulle kunna hjälpa
till att förbättra utrikeshandelns situation,
förutsatt att småindustrien får
all nödig och möjlig stimulans från det
allmännas sida.

Vi medger självfallet att det redan nu
finns organ som är verksamma med att
hjälpa företag som söker exportkrediter,
men tyngdpunkten har legat och
ligger på de större företagen, och vi
säger ingenting om det, ty vi anser att

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Om angivande å motion av motionärs partitillhörighet

det är naturligt. Men just därför anser
vi också att särskilda åtgärder behöver
vidtagas för att stimulera småföretagen
till exportansträngningar, och reservanterna
finner det lämpligt att just nu göra
en översyn av de försäljnings- och
reklamvägar som står öppna eller kunde
öppnas för småindustriens exportaffärer.

Av denna anledning, herr talman, yrkar
jag bifall till reservationen.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Motioner i samma syfte
som de nu förevarande, nämligen om
främjande av de mindre företagens exportmöjligheter,
väcktes även vid 1965
års riksdag och blev då föremål för en
mycket omfattande remissbehandling.
Av den mängd remissinstanser som då
yttrade sig var det endast en som helt
och helhjärtat tillstyrkte motionärernas
förslag, nämligen Svensk industriförening.
Övriga remissinstanser avstyrkte
helt förslaget.

I fråga om exportfinansieringen påpekades
från flera håll, att den verksamhet
som bedrivs av exportkreditnämnden
och av AB Svensk exportkredit
i lika mån står alla kreditsökande
företag till buds, oavsett deras storlek.
Här torde även förtjänas påpekas den
verksamhet som utövas av Småindustriens
exportbyrå, vars uppgift är att
främja hantverkets och småindustriens
export. Till byrån, som arbetar inom
Sveriges allmänna exportförenings ram,
utgår bidrag av statsmedel.

Då, enligt utskottets uppfattning, ingenting
har inträffat, som har försämrat
småföretagens möjligheter att få krediter
för sina exportaffärer, sedan frågan
behandlades vid fjolårets riksdag, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, jämlikt
föreliggande yrkanden gjorde proposi -

tioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

—105;

Nej— 18.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om angivande å motion av motionärs
partitillhörighet

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av motioner
om angivande å motion av motionärs
partitillhörighet.

Onsdagen den 2 mars 19(5(5

Nr 9

Om befrielse från skyldigheten att ingiva boappteckning i vissa fall

1 de till bankoutskottet hänvisade motionerna
nr 88 i första kammaren av
herr Hjorth in. fl. och nr 125 i andra
kammaren av fru Thunvall in. fl. hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,
att motioner till riksdagen skulle kompletteras
med utsättande i riksdagstrycket
av respektive motionärs partitillhörighet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av motionerna
1:88 och 11:125 måtte uppdraga åt
kanslideputerade att föranstalta om att
motionärernas partitillhörighet angåves
i riksdagstrycket i enlighet med
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Det brukar höra till
god ton här i huset att en motionär som
fått en positiv skrivning eller rent av
fått sin motion tillstyrkt inte går upp i
talarstolen vid ärendets behandling i
kammaren. När jag nu ändå bryter mot
denna goda sedvänja är det för att anlägga
ytterligare några synpunkter och
något vidga den problemställning det
här gäller.

Utskottet tar för givet att förslaget om
utsättande av partibeteckning i motion
endast avser underskriften. Jag vill vitsorda
att det också varit motionärernas
mening. Vår motion avsåg endast motionerna,
men efter det vår motion lämnats
har man från flera olika håll påpekat
att det är minst lika viktigt vad
gäller utskottsutlåtanden, i all synnerhet
när det finns reservationer att
snabbt få veta såväl motionärers som
reservanters partitillhörighet. Det är
faktiskt synd att inte vår motion omfattade
även den saken, men är det formellt
möjligt tror jag att alla skulle
vara tacksamma om kanslideputerade
även tog med den saken.

Likaså har önskemål framförts om att
utskotten i sina utlåtanden skall ange
vilket departement som avlämnat en viss
proposition. Ibland kan det nämligen

vara svårt att utröna en propositions
departementstillhörighet.

Ett annat önskemål är att utskotten
skulle ha lika utformade register över
sina betänkanden, med uppgift om när
dessa behandlats och hur behandlingen
utfallit.

Då dessa visserligen små men ändå
betydelsefulla förbättringar skulle i hög
grad underlätta studiet av riksdagstrycket,
vågar jag uttala den förhoppningen
att dessa praktiskt betonade frågor kunde
ordnas genom kanslideputerades försorg
utan ytterligare motioner. Det är
ett fromt önskemål från både riksdagsledamöter,
press och den personal som
har att dagligen syssla med detta material.

Jag ber, herr talman, om ursäkt för
att jag gått utanför motionen och utskottets
utlåtande, men de spörsmål jag
nu berört hör intimt ihop med detta
ärende.

När jag nu ändå har yttrat mig i frågan,
vill jag passa på att tacka utskottet
för den välvilliga inställningen och behandlingen
av föreliggande motioner.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion
om sänkning av myndighetsåldern; och
nr 8, i anledning av väckt motion
om ökning av möjligheterna att adoptera
utländska barn.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om befrielse från skyldigheten att ingiva
bouppteckning i vissa fall

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av väckta

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Om befrielse från skyldigheten att ingiva

motioner om befrielse från skyldigheten
att inge bouppteckning i vissa fall.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 140 i första
kammaren av herr Ferdinand Nilsson
samt nr 187 i andra kammaren av
herr Börjesson i Falköping. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning i
syfte att giva domstol rätt att under
vissa omständigheter medgiva befrielse
från skyldighet att upprätta och ingiva
bouppteckning.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:140
och II: 187, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Ernulf, Ferdinand Nilsson och Schött,
fru Kristensson samt herrar Gustafsson
i Borås och Larsson i Norderön, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 140 och II: 187,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning rörande viss uppmjukning
av bouppteckningsplikten i enlighet
med vad i reservationen anförts.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! I de motioner som behandlas
i utskottsutlåtandet yrkas utredning
om rätt för domstol att under
vissa omständigheter befria från skyldigheten
att upprätta och inge bouppteckning
efter avlidna personer.

Reservanterna går på en något annorlunda
linje. De framhåller bl. a. att
motionernas syfte tycks kunna tillgodoses
utan att man behöver gå fullt så
långt som att helt efterge bouppteckningsplikten
i de fall motionärerna avser.
I stället föreslås ett förenklat bouppteckningsförfarande
för dessa fall.
Om t. ex. ett litet barn avlider, finns ju

bouppteckning i vissa fall
i regel inga egentliga tillgångar att uppteckna
och värdera. Men trots detta är
föräldrarna eller andra efterlevande
skyldiga att tillkalla två personer, s. k.
gode män, som har till uppgift att förrätta
bouppteckning och värdera tillgångarna
— den enda tillgången kanske
är den bankbok med 5 kronor som
sparbanken på orten ofta brukar skänka
den nyfödde.

Nu är det emellertid förenat med både
besvär och kostnader att få tag på
sådana gode män, och därför blir det
ofta inte av att någon bouppteckning
görs i sådana fall. Domstolen skall då
skicka ut en anmaning till föräldrarna
eller andra anhöriga att föranstalta
om bouppteckning. För att framtvinga
efterlevnad av anmaningen kan vitesföreläggande
utfärdas.

Föräldrarna tycker, kanske inte utan
en viss rätt, att det är onödigt byråkratiskt
att fordra att de skall skaffa
dessa gode män, som skall värdera tillgångar
som inte finns. Men domstolen
kan lagligen inte dispensera härifrån.
Man kanslke inte heller helt bör bortse
från den mänskliga sidan i sammanhanget,
nämligen att det många gånger
innebär en plåga för föräldrarna att sätta
i gång en bouppteckningsförrättning
när de har förlorat sitt lilla barn och
när bouppteckningen inte fyller något
egentligt syfte.

Motsvarande problem med anskaffande
av gode män kan uppkomma när
en vuxen person avlider utan att efterlämna
några egentliga tillgångar.

Jag är medveten om att, såsom
framgår av utskottsutlåtandet, det finns
vissa skäl att alltid och obönhörligen
upprätthålla kravet på bouppteckning
även i sådana fall som jag här angivit.
Men däremot borde det enligt min mening
vara möjligt att i dessa fall ge
domstolen rätt att efterge kravet på gode
män. Bouppteckningen skulle då
kunna ordnas så enkelt att vederbörande
från domstolen får en blankett att
fylla i med vederbörliga uppgifter om
den avlidne och de efterlevande. Vid

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966 Nr 9 65

Om befrielse från skyldigheten att ingiva bouppteckning i vissa fall

behov skulle domstolens tjänstemän
kunna lämna erforderliga anvisningar
för ifyllandet av blanketten. Med en
underskrift på blanketten under edlig
förpliktelse liksom vid en vanlig bouppteckning
tror jag att en sådan förenklad
bouppteckning skulle vara tillräcklig
i de fall där inga egentliga tillgångar
finns. För domstolen skulle det
vara en lättnad att i sådana fall inte
behöva utfärda vitesföreläggande för
att framtvinga bouppteckning med gode
män.

Mot vad jag här har sagt kan naturligtvis
invändas att det procentuellt
sett är fråga om ett ganska litet antal
fall och att man inte gärna kan lagstifta
för en så begränsad grupp av samhällsmedborgare.
Jag ser emellertid inte
saken riktigt på det sättet. För de
människor det gäller är det ingen
småsak. Och jag anser det angeläget
att man inte från myndigheternas sida
besvärar människorna mer än nödvändigt
med förrättningar av olika slag;
det är faktiskt ändå ganska mycket
som medborgarna skall iaktta i det avseendet.
Dessutom kan en undantagsregel
utformas ganska enkelt, eftersom
den ju endast avser att i uppenbara
fall ge domstol rätt att låta de efterlevande
slippa besväret och kostnaderna
med gode män.

Nu har justitieministern i olika sammanhang
framhållit att vårt utredningsväsende
är hårt ansträngt. Och
naturligtvis är det bär inte fråga om
något av de mest trängande samhällsproblemen.
Men å andra sidan kan det
väl knappast behövas någon mera omfattande
utredning för att lösa detta
begränsade problem. Någon särskild
kommitté erfordras uppenbarligen inte.
Om inte heller någon tjänsteman i
justitiedepartementet har tid att göra
den erforderliga utredningen, finns ju
den möjligheten att justitieministern
omber t. ex. någon domare med erfarenhet
av dessa frågor att vid sidan av
domartjänsten göra en utredning, eller
också kan han be någon annan tjäns 5

Första kammarens protokoll 1966. Nr

teman som kan vara lämplig. Då behöver
utredningen inte förorsaka att någon
domare eller annan tjänsteman
rycks bort från sin vanliga verksamhet.

.lag tycker, herr talman, att frågan
ändå har en viss betydelse och att den
inte är större än att den skulle kunna
lösas utan nämnvärda svårigheter. Jag
yrkar därför bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Nilsson,
Ferdinand, (ep) :

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Ernulf sade att
frågan om att ge domstol rätt att i vissa
fall medge befrielse från skyldighet
att upprätta och inge bouppteckning
inte tillhör de mera trängande samhällsproblemen.
Men vi kan i varje
fall konstatera att det är en sak som
har diskuterats i olika sammanhang
tidigare — det framgår även av utskottets
skrivning.

Redan lagberedningen anförde att
det hör till god ordning — även när
varken gäld eller tillgångar fanns i
boet — att det konstaterades vilka som
var dödsbodelägare och att övriga uppgifter
lämnades som skulle förekomma
i en bouppteckning. Beredningen
framhöll att ny gäld liksom nya tillgångar
senare skulle bli kända och att
det då var till gagn att redan från början
ha dessa uppgifter fastslagna i
samband med dödsfallet. En regel som
avsåg befrielse från bouppteckningsplikt
skulle även ge ovisshet om i vilka
fall dvlilk befrielse förelåg.

Även ärvdabalkssakkunniga anförde,
att det var av värde att den obligatoriska
bouppteckningsplikten upprätthölls.

Föreningen Sveriges häradshövdingar
— vars medlemmar har mycket att
göra med denna fråga — yttrade sig
över ett liknande motionsyrkande i
riksdagen år 1961. Föreningen sade
bl. a. att hur än en sådan ordning som
den av motionärerna skisserade blev
utformad, var det uppenbart, att svår -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Om befrielse från skyldigheten att ingiva
bedömbara gränsfall måste uppstå. Vidare
framhölls att de ifrågavarande
bouppteckningarna var enkla att upprätta
och att de även underlättades av
att blankettformulär stod till förfogande.

Häradshövdingarna ansåg också att
en skriftlig anmälan icke skulle förorsaka
mindre arbete, ty även den måste
innehålla åtminstone uppgifter för
att rätten skulle kunna bedöma om
en fullständig bouppteckning var erforderlig.
De konstaterade vidare att
för domstolarna skulle bouppteckningsbestyren
inte förenklas, utan snarare
tyngas och försvåras genom en ordning
såsom den föreslagna. Häradshövdingarna
ansåg också att ett förenklat
förfarande skulle medföra ökade möjligheter
att undandraga egendom eller
i varje fall lätt ge anledning till misstankar
från arvingars sida att egendom
undandragits av den som handhaft
dödsboet.

De anförda synpunkterna har varit
vägledande när det första lagutskottet
tidigare avstyrkt liknande motionsyrkanden,
och utskottet anser inte att
det i år tillkommit något nytt som motiverar
ett annat ställningstagande.

Jag kan nämna att utskottet även har
fått titta på den blankett som användes
vid de enkla bouppteckningar som
det här är fråga om och kunnat konstatera
att den inte alls är komplicerad.
Även för lekmän är det lätt att fylla
i blanketten. Den anmälan om boet till
rätten som herr Ernulf talar om torde
inte bli nämnvärt enklare. Det skulle
kräva så gott som samma arbete att
fylla i den. Det måste nämligen även
här finnas vissa uppgifter för att rätten
skall kunna ta ställning till om det erfordras
en fullständig bouppteckning.

Det är dessa synpunkter som varit
vägledande för utskottet när utskottet
yrkade avslag på motionen även denna
gång. Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Arvidson (h).

bouppteckning i vissa fall

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det som herr Svedberg
har talat om och som utskottet tidigare
yttrat sig om är ett önskemål att kravet
på bouppteckning skall kunna efterges.
Jag respekterar i viss mån dessa
skäl, och därför har jag tillsammans
med övriga reservanter inte föreslagit
att man skall efterge kravet på bouppteckning.
Reservationen innehåller ett
förslag att man skall förenkla bouppteckningen
genom att låta de efterlevande
slippa kostnader och besvär med att
skaffa gode män. Det är en förenkling
som såvitt jag vet ingen av de instanser
som här tidigare citerats över huvud
taget uttalat sig om.

När herr Svedberg säger att detta
kanske skulle ge domstolarna mer arbete
eller i varje fall lika mycket får jag
anmäla en annan uppfattning. Om bouppteckningen
ifylles utan gode män,
slipper domstolarna utfärda vitesförelägganden
och delge dessa förelägganden,
och de behöver inte heller som
sista utväg förordna god man att föranstalta
om bouppteckning.

Jag tror att vad som här föreslås
skulle innebära en förenkling i de avsedda
fallen både för domstolen och
för de berörda enskilda människorna.
Det är därför jag har anslutit mig till
reservationen.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! För min del är jag principiellt
mycket positivt inställd till varje
åtgärd som innebär en förenkling av
vår administration, om den kan vidtagas
utan att rättssäkerhet och god ordning
äventyras. Därför gillar jag syftet
med de motioner som nu behandlas.
De syftar ju till att åstadkomma en lättnad
för allmänheten. Jag tycker icke att
man bör motsätta sig önskemålet om
eu utredning i ärendet.

Enligt reservanternas uppfattning
skulle dessutom här möjligen kunna
åstadkommas en viss arbetslättnad för
domstolarna genom att antalet vites -

Nr 9

(»7

Onsdagen den 2 mars 1900
Om befrielse från skyldigheten att ingiva bouppteckning i vissa fall

förelägganden och förordnanden av gode
män att föranstalta om bouppteckningar
skulle nedgå. Varje sådan lättnad
i domstolarnas arbete är synnerligen
välkommen.

Slutligen är det som herr Ernulf bär
framhållit inte fråga om någon stor utredning
utan om en relativt enkel sådan,
vilken med fördel kan skötas inom
departementet eller av en man utanför
detsamma. Det bör således icke tillsättas
någon särskild kommitté.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har redan instämt
i herr Ernulfs första anförande — hans
andra anförande innehöll några nyanser
som gjorde att jag kanske skulle
ha varit litet tveksam, om det hade hållits
först.

Utskottets ärade vice ordförande har
stött sin argumentering på den ställning
som första lagutskottet tidigare intagit.
Jag vill konstatera att det har
skett en avsevärd förskjutning inom utskottet.
Reservanternas antal har ökat
väsentligt sedan förra gången, och även
om herr vice ordföranden kommer att
kunna konstatera att en säker majoritet
ser till att utskottets yrkande bifalles i
år, kommer han kanske ett annat år att
finna att det är ännu fler reservanter.

I sitt utlåtande år 1963 var utskottet
skeptiskt. Det yrkade visserligen avslag
men sade inte att ett bifall till motionärernas
yrkande inte skulle innebära
någon förenkling, utan att det inte
skulle innebära någon egentlig förenkling
och att den föreslagna ordningen
inte skulle väsentligen skilja sig från
den ordning som för närvarande gäller.
Det erkände med orden egentligen
och väsentligen att det dock innebär
en förbättring. Jag skattar den förbättringen
högre än utskottets majoritet
gör, och det är därför jag envisas om
denna sak.

Jag har eu känsla av att en departe -

mentsutredning som försöker göra en
med hänsyn till frågans inte alltför stora
räckvidd lagom omfattande utredning
kommer att kunna granska såväl
motionärernas förslag som möjligheterna
att subsidiärt tillämpa ett sådant
enklare förfarande som herr Ernulf
skisserade. Med hänsyn till att denna
undersökning kan ge svar på vad som
praktiskt är möjligt att uträtta ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
avgivna reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Ernulf sade vill jag påpeka, att vi
i utskottet har observerat att reservanterna
har menat att en sådan anmälan
som skulle inges i stället för bouppteckning
inte skulle behöva bevittnas,
utan bara undertecknas av den som
skall ge upp boet. Det är en skillnad i
förhållande till motionen, där det föreslås
att till en sådan anmälan skulle
fogas ett bevittnande av kommunal förtroendeman
eller liknande.

Jag har också en känsla av att medan
motionärerna ser detta ärende mera ur
medborgarens synpunkt vill reservanterna
främst att domstolarna skall få
en viss arbetslättnad. Det är kanske inte
så enkelt att förklara denna skillnad,
men en förklaring sknlle kanske vara att
herr Ferdinand Nilsson har varit med
om att skriva motionen, medan herr
Ernulf kanske mera har dominerat när
det gällt att utforma reservationen.

I övrigt tycker vi nog att en sadan
här anmälan, icke bevittnad och icke
bestyrkt av någon, kan vara svår för
domstolen att bedöma, även om reservanterna
skriver att en tjänsteman vid
domstolen kan bjälpa till vid utformningen.
Jag tror att det i och med detta
inte blir mindre arbete för domstolen.
Det uppstår snarare ökade svårigheter,
särskilt i gränsfallen, när det inte är så
lätt att bedöma hur det förhåller sig
och det inte heller klarläggs riktigt i
anmälan hur saken ligger till. Det är

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Om befrielse från skyldigheten att ingiva
dessa svårigheter att bedöma när det
måste bli fråga om fullständig bouppteckning
som i första hand varit avgörande
när utskottet yrkat avslag på motionen
även denna gång.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Bara en kort replik!

Herr vice ordföranden i första lagutskottet
tycker sig finna en viss differens
mellan reservationen och motionen.
Jag kan konstatera en viss differens
mellan uttalandet av utskottets vice
ordförande och utskottets utlåtande.
Såsom jag påpekade säger utskottet att
det inte rör sig om en viss egentlig eller
väsentlig rationalisering — det är alltså
ändå en viss rationalisering. Jag konstaterar
således att även herr vice ordföranden
befinner sig på något avstånd
från sitt utskott.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Svedbergs resonemang om bevittnande
av namnteckning och andra sådana detaljer
vill jag säga att den föreslagna
lilla utredningen väl kan klara upp de
sakerna.

När herr Svedberg ömmar för domstolen
och säger att det kan uppstå
gränsfall vill jag säga att reservationen
avser en rätt att i uppenbara fall efterge
kravet på gode män. Ett gränsfall är
inte ett uppenbart fall.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Svårigheten ligger väl
just i att avgöra om det är ett gränsfall.

Till herr Ferdinand Nilsson vill jag
säga att utskottet inte tycker att vare
sig motionens eller reservationens motiveringar
är bäriga. Vi anser att det
finns anledning för riksdagen att ansluta
sig till de synpunkter som framgår
av vad utskottet skriver.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice

bouppteckning i vissa fall
talmannen enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ernulf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 47.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av väckta motioner om ersättning
ur dödsbo för viss vård, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 2 mars 1966

Nr 9

<><)

Om inkomstprövningen vid kommunalt bostadstillägg. — Om frivillig tilläggs sjukpenning

vid barnsbörd i vissa fall

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av väckt motion om rätt till änkepension
för vissa sammanboende, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om inkomstprövningen vid kommunalt
bostadstillägg

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av väckta
motioner om inkomstprövningen vid
kommunalt bostadstillägg.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nr 91 i första kammaren av herr
Johansson, Tage, m. fl. samt nr 128
i andra kammaren av fru Ekroth m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till regeringen måtte anhålla om
att nuvarande bestämmelser angående
rätten att erhålla kommunala bostadstillägg
måtte bliva föremål för förutsättningslös
utredning och att de förslag,
som utredningen kunde giva anledning
till, snarast måtte föreläggas
riksdagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:91 och II:
128, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Bara en kort kommentar! I

en motion, som utskottet här har behandlat,
har föreslagits en utredning
beträffande de kommunala bostadstillläggen,
i första hand av frågan om reglerna
för inkomstprövning. Utskottet
har avstyrkt motionen med hänvisning
till att den nu arbetande pensionsförsäkringskommittén
bör ta upp de i motionen
behandlade frågorna. Innan jag

skrev motionen, läste jag direktiven för
denna utredning men kunde inte där
finna att något var klart utsagt om att
utredningen skulle ta upp den fråga som
behandlas i motionen. Jag kan gärna
säga att jag befann mig i gott sällskap
när jag inte kunde läsa ut detta ur direktiven.

När utskottet nu avstyrker min motion
just med hänvisning till att pensionsförsäkringskommittén
skall ta upp
den saken, utgår jag ifrån att detta är
ett tillräckligt klart besked och att vi
alltså har att emotse ett förslag från
denna kommitté också när det gäller
frågan om inkomstberäkningen beträffande
de kommunala bostadstilläggen.

Under sådana förhållanden anser jag
mig inte ha anledning att yrka annat
än bifall till utskottets hemställan och
avvaktar alltså ett förslag i denna fråga.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckt motion om
viss partiell kalenderreform;

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående sjukförsäkringsavgiften för
värnpliktig; och

nr 10, i anledning av väckta motioner
om undantagande av skrivbyråernas
serviceverksamhet från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om frivillig tilläggssjukpenning vid
barnsbörd i vissa fall

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av väckta
motioner om frivillig tilläggssjukpenning
vid barnsbörd i vissa fall.

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Om frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 142 i första kammaren av herr Gustafsson,
Nils-Eric, samt nr 189 i andra
kammaren av herrar Gustavsson i Alvesta
och Johansson i Växjö.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsam utredning av frågan om frivillig
tilläggssjukpenning vid nedkomst
för hemarbetande kvinnor och kvinnor
arbetande i familjens eget företag, i enlighet
med i vad motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 142 och II:
189, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Eric Carlsson, Wiklund,
Johansson i Skärstad och Jonsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna I: 142 och II: 189 i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam utredning av frågan om
frivillig tilläggssjukpenning vid nedkomst
för hemarbetande kvinnor och
kvinnor arbetande i familjens eget företag.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! I de motioner, på vilka
det föreliggande utskottsutlåtandet
grundar sig, har vi från centerpartiets
sida begärt en utredning av frågan om
frivillig tilläggssjukpenning vid nedkomst
för hemarbetande kvinnor och
kvinnor arbetande i familjens eget företag.

Vi tar här upp ett problem som under
de senaste åren varit föremål för
motioner av liknande innehåll. Det
föreligger i dag en skillnad mellan å
ena sidan kvinnor som är obligatoriskt
försäkrade till följd av anställning och
å andra sidan sådana som på grund av

att de antingen är hemarbetande eller
sysselsatta i makens företag har frivillig
försäkring. Vid barnsbörd utfaller
sjukpenning för den förra gruppen, medan
den senare blir helt utan. Den skillnaden
mellan de som är obligatoriskt
försäkrade och de som har frivillig sådan
är enligt vår mening omotiverad.
Den frivilliga tilläggssjukpenningen är
avsedd att ge hemarbetande kvinnor
och kvinnor sysselsatta i familjens företag
ekonomisk ersättning då de på
grund av sjukdom inte kan fullgöra sin
arbetsinsats. Det är obegripligt att en
sådan ekonomisk ersättning inte också
skall utgå vid barnsbörd.

För att inte belastningen på den enskilde
när det gäller avgiftsuttaget skall
bli för tung, har vi i motionerna föreslagit
att staten skulle kunna tänkas
svara för hälften av den försäkringspremie
som skulle uttas.

Utskottet säger i sitt avstyrkande av
motionerna bl. a., att en sådan tanke,
om den förverkligades, skulle bli alltför
betungande samhällsekonomiskt.
Jag är medveten om detta, liksom jag är
medveten om att det kan föreligga svårigheter
av de mest skilda slag vid genomförandet
av en sådan reform.

Vi motionärer tycker emellertid att
dessa svårigheter inte får vara avgörande
för riksdagens inställning till hemmafruarnas
och i det aktuella avseendet
jämförbara gruppers rätt att erhålla
samma ekonomiska ersättning som förvärvsarbetande
kvinnor vid inkomstbortfall
i samband med barnsbörd. Hur
de redovisade svårigheterna skall övervinnas
bör enligt vår mening bli föremål
för skyndsam utredning.

Då således starka skäl talar för ett
bifall till motionsförslaget, i vilket hemställs
om en utredning av dessa spörsmål,
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen av herr Eric Carlsson
in. fl.

I detta yttrande instämde herr Svanström
(ep).

Onsdagen den 2 mars 1 !)(>(>

Nr 9

Om frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbiird i vissa fall

Fru CARLQVIST (s):

Herr talman! Vi kiinner igen denna
motion, då motioner av samma innehåll
har väckts vid flera tidigare riksdagar.
Redan då riktlinjerna för den
nuvarande moderskapshjälpen drogs
upp undersökte socialförsäkringsutredningen
ingående möjligheten att låta
den frivilliga sjukpenningförsäkringen
utfalla även i samband med barnsbörd.
Men utredningen avvisade helt den
tanken liksom sedermera även riksdagen
med hänsyn till de stora avgiftshöjningar
som en sådan ordning skulle
medföra och med hänsyn till att den
skulle hämma anslutningen till den frivilliga
sjukförsäkringen av alla dem som
endast var intresserade av sjukförmånerna.

I samband med införandet av lagen
om allmän sjukförsäkring år 1962 väcktes
också motioner av ungefär samma
innebörd som den som behandlas i dag.
Andra lagutskottet avstyrkte motionerna
år 1962 med ihänsyn till att det varken
av principiella eller av statsfinansiella
skäl var motiverat att för en sådan
frivillig försäkring anlita statsmedel i
den omfattning som motionärerna hade
förordat.

Även vid föregående års riksdag behandlade
andra lagutskottet motioner i
den nu åter aktualiserade frågan. De
motionerna gick på remiss till riksförsäkringsverket
och till Försäkringskasseförbundet.
Remissinstanserna ansåg
att de skäl som tidigare anförts mot att
sammanföra en frivillig moderskapsförsäkring
med den frivilliga sjukpenningen
alltjämt var mycket bärande.

Utskottet kan inte finna att någon
omständighet har inträffat sedan i fjol
som kan leda till en ändrad bedömning
av förevarande fråga. Jag ber därför,
herr talman att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):
Herr talman! Det är möjligt att fru
Carlqvist och jag åtminstone i detta fall

har olika bedömning av vilken respekt
man skall hysa mot ett tidigare fattat
beslut. Jag menar nog att det bör vara
tillåtet att motionera även om motionen
avslagits under ett flertal år. Det bör
också vara möjligt att tänka sig att det
så småningom kan bli ett annat beslut.
Sådant liar ju faktiskt inträffat.

Men jag begärde egentligen ordet
därför att fru Carlqvist antydde, om
jag fattade henne rätt, att det endast
är en mycket liten del av de hemarbetande
kvinnorna som tecknat frivillig
sjukförsäkring. Ja, siffran är 20 procent,
men det kan ju hända att många
kvinnor avstår från att teckna frivillig
sjukförsäkring just därför att den inte
samtidigt innehåller sjukhjälp vid inträffad
barnsbörd. Därom vet jag ingenting,
men man kan tänka sig att det
kan vara så.

Fru Carlqvist talade om de svårigheter
som föreligger. Hon refererade
till de tidigare utredningarna, som jag
väl känner till och som har resignerat
inför möjligheten att lösa problemen.
Men svårigheter är till för att övervinnas,
och det är därför vi har föreslagit
att man i alla fall skall titta på saken
på nytt. Det nuvarande systemet innebär
enligt min uppfattning en orättvisa
mot de kvinnor som inte har förvärvsarbete.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Ang. motverkande av konkurrensbegränsning inom näringslivet

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr It,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej— 16.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. motverkande av konkurrensbegränsning
inom näringslivet

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 21 och
29 §§ lagen den 25 september 1953 (nr
603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Genom en den 30 december 1965 dagtecknad
proposition, nr 13, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga ett vid
propositionen fogat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 21 och 29 §§
lagen den 25 september 1953 (nr 603)
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet.

I propositionen hade föreslagits en
skärpning av konkurrensbegränsningslagen
riktad mot leveransvägran och
liknande diskriminering av återförsäljare.
Förslaget gav näringsfrihetsrådet
befogenhet att förelägga företagare vid
vite att leverera varor i fall då rådet
funnit den ifrågavarande konkurrensbegränsningen
medföra skadlig verkan
enligt lagen och denna verkan icke
kunnat undanröjas genom förhandling.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner:

a) nr 594 i första kammaren av herr
Stefanson m. fl. samt nr 731 i andra
kammaren av herrar Nordgren och Magnusson
i Borås, i vilka likalydande motioner
hemställts, att riksdagen måtte
besluta att avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 13; ävensom

b) nr 790 i andra kammaren av herr
Fridolfsson i Stockholm.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen med avslag å motionerna
I: 594 och II: 731 samt med avslag
å motionen II: 790, såvitt däri yrkats
ändring i det genom förevarande
proposition, nr 13, framlagda lagförslaget,
måtte antaga nämnda förslag;

B. att motionen II: 790, i vad den ej
kunde anses besvarad genom vad utskottet
i utlåtandet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Beservation hade anmälts av herr
Ohlsson, Ebbe, och herr Hedin, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag har anmält en blank
reservation till utskottets utlåtande nr
4 och vill endast framhålla att jag har
hyst en viss tveksamhet om nödvändigheten
av skärpta bestämmelser i 21 och
29 §§ i lagen av den 25 september 1953
om konkurrensbegränsning inom nä -

Onsdagen den 2 mars 1%(>

Nr 9

Ang. motverkande av konkurrensbegränsning inom näringslivet

ringslivet, i synnerhet som man endast
kunnat åberopa ett enda fall där förhandlingar
misslyckats under lagens
tolvåriga tillämpningstid.

I åtskilliga fall bär det visat sig möjligt
att genom förhandlingar inför näringsfrihetsombudsmannen
och i samarbete
med näringslivets konkurrensnämnd
avveckla eller modifiera konkurrensbegränsningar
som ansetts skadliga
utan att talan behövt föras inför
näringsfrihetsrådet.

Även om utskottet yrkar avslag på
motionerna och bifall till propositionen,
så är skrivningen dock så pass
modest att det inte förorsakat mig några
större svårigheter att godtaga utskottsulåtandet.
Domstolen är ju också
oförhindrad att, om så bedömes erforderligt,
inhämta yttrande från näringsfrihetsrådet.
Den som vitesföreläggandet
avser har ju också ett klart intresse
av att lämna domstolen uppgifter om
sådana eventuella omständigheter som
kan utgöra skäl för jämkning eller föranleda
domstolen att kanske inte alls
utdöma vite. Det finns dock enligt mitt
förmenande anledning att framhålla
nödvändigheten av att största möjliga
varsamhet iakttas av de myndigheter
som har att handlägga dessa grannlaga
frågor.

Herr talman, jag har inget yrkande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Det är som motionär
jag tar till orda.

Konkurrensbegränsningslagen tillkom
på sin tid efter överläggningar mellan
statsmakterna och näringslivets organisationer
och var resultatet av en kompromiss.
Den tillkom i enighetens tecken
och fick den utformning som den
nu har. I det avsnitt, varom nu är fråga,
bygger lagen på förhandlingar mellan
näringsfrihetsombudsmannen och
det företag som vidtagit åtgärder vilka
innebär konkurrensbegränsning med
skadlig verkan. Dessa förhandlingar förs
inför näringsfrihetsrådet.

Systemet har hittills fungerat mycket
bra, kan man vid säga, under aktiv
medverkan från näringslivets organisationer.
Vi har också haft förmånen att
på posten som näringsfrihetsombudsman
ha personer med gott omdöme och
gott handlag. Om näringsfrihetsrådet
kan samma gynnsamma omdöme lämnas.
Hithörande organ har städat upp
en del bråte på konlcurrensbegränsningsområdet
och skapat friskare luft.
Inte minst betydelsefullt är att vi har
sluppit ifrån olika former av organiserad
bojkott.

Propositionen åsyftar att i fall av leveransvägran
skall i förhandlingssystemet
införas vad jag skulle vilja kalla
en främmande beståndsdel genom att
man skapar möjlighet för näringsfrihetsrådet
att tillgripa vitessanktioner —
ekonomiska sanktioner alltså — för att
på så sätt framtvinga att rådets uppmaning
länder till efterrättelse. Motionärerna
anser att den omständigheten att
hittills endast ett enda fall av leveransvägran
inträffat, där vederbörande vägrat
att ställa sig näringsfrihetsrådets
uppmaning till efterrättelse, inte kan
utgöra tillräckliga skäl för att utrusta
näringsfrihetsrådet med vitesbefogenheter.
Man kan verkligen fråga sig: Är
det en så stor riksolycka om i ett enda
fall en möbelhandlare i Stockholm, som
i övrigt inte lider brist på leveransvilliga
leverantörer, blir nekad leverans?
Jag tycker inte att motivet varit tillräckligt
starkt. Det ligger — ursäkta, herr
statsråd, att jag säger det — något av
»quel bruit pour une omelette» över
propositionen.

Dessutom anser jag att det är risk för
att vitesinstitutet genom sin blotta existens
kommer att medföra ett försämrat
förhandlingsklimat. Det måste för
den näringsidkare som blir kallad till
förhandlingar i fortsättningen onekligen
uppstå en ny situation när han sätter
sig vid förhandlingsbordet, om han
vet att hans motpart — näringsfrihetsombudsmannen
— som en annan James
Bond har revolvern i bakfickan. Jag

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Ang. motverkande av konkurrensbegränsning inom näringslivet

undrar vilka känslor vår kamrat i kammaren
herr Arne Geijer skulle ha haft,
om han vid avtalsförhandlingarna mött
en statlig förlikningskommission med
möjlighet till vitesföreläggande i portföljen.
Det är visserligen sant att enligt
propositionen vitesföreläggande endast
avses såsom en yttersta nödfallsutväg
och att förhandlingslinjen skall användas
på samma sätt som hittills. Allt detta
är gott och väl. Jag noterar det med
stor tillfredsställelse och hoppas att det
även blir så i praktiken.

Det som enligt min mening framför
allt talar mot den föreslagna ändringen
i lagstiftningen är de rent principiella
betänkligheterna, i synnerhet med hänsyn
till konsekvenserna för avtalsfriheten
genom den reella innebörden att i
lagstiftningen införes ett moment av legalt
leveranstvång under vissa förutsättningar.
Det är nämligen en väsentlig
skillnad mellan en lagstiftning som uteslutande
bygger på förhandlingar och
en lagstiftning som är förknippad med
tvångsmedel såsom sista resurs.

Här måste jag inflika att det för varje
näringsidkare ligger så att säga i blodet
att sälja så mycket som möjligt. Det
är ju ändamålet med hela hans verksamhet.
Han synar i regel inte sina kunder
alltför noggrant i sömmarna utom
när det är fråga om krediter. Han önskar
inte något hellre än att sälja och leverera
för glatta livet inom måttet för
sina resurser. Om han vidtar en sådan
exceptionell åtgärd som att vägra att leverera
måste detta ha alldeles speciella
orsaker. Det kan finnas andra sådana
orsaker än påtryckningar från kundkretsen.
Det kan finnas lojala och legitima
skäl för leveransvägran. Vederbörande
kan ha sin speciella försäljningspolitik
med krav på att detaljistkunderna
skall kunna upprätthålla en viss service.

Då utskottet säger sig fästa stor vikt
vid att möjligheten av ett vitesföreläggande
utgör ett stöd för leverantörerna
att i fall av påtryckningar från den övriga
kundkretsen kunna avbryta leve -

ranserna till lågpriskanaler, vill jag
framhålla att redan näringsfrihetsrådets
uttalande utgör ett tillräckligt stöd
i denna del. Det har erfarenheten visat.
Det kräves av detta skäl inga vitessanktioncr.

Den oro för avtalsfriheten, till vilken
den föreslagna lagändringen kan ge anledning,
behöver i praktiken kanske
inte bli så stor. Jag medger detta. Mina
betänkligheter ligger som sagt främst
på det principiella planet. Jag noterar
det i propositionen återgivna uttalandet,
varav framgår, att konkurrensbegränsningslagen
i fråga om säljarens val
av kunder förutsätter att det i princip
bör stå en säljare fritt att själv välja
sina försäljningsmetoder och därmed
även i viss mån sin kundkrets.

Mot utskottets skrivning skall jag inte
rikta några andra invändningar än de
som framgår av min allmänna argumentering.
Det är, som herr Ebbe Ohlsson
sade nyss, modest och visar en viss förståelse
för problemställningarna. Trots
detta innebär lagändringen i alla fall
att en säljare kan vid vite förpliktigas
att leverera till en kund med vilken
han av ett eller annat skäl inte skulle
vilja upprätthålla affärsförbindelse. Det
är detta som jag finner betänkligt i ett
demokratiskt samhälle. Därtill kommer
att lagen ger stort utrymme för subjektiva
bedömningar hos myndigheterna.

Utifrån mina egna erfarenheter i min
civila gärning skulle jag vilja fästa kammarens
uppmärksamhet på vissa sannolika
praktiska konsekvenser för företagen
i samband med den föreslagna
skärpningen av konkurrensbegränsningslagen.
Det har sagts att man inte
känner till något enda fall då ett företag
lidit skada av att leverera till lågpriskanaler.
Jag vill emellertid framhålla
att detta är ett ytterst vanskligt problem
för leverantörerna. Förhållandena
kan givetvis skifta från bransch till
bransch. Inom branscher där den fortgående
strukturomvandlingen inom
handeln har kommit långt minskar naturligtvis
riskerna för att ta upp låg -

Onsdagen den 2 mars 19(»(»

Nr 9

Ang. motverkande av konkurrensbegränsning inom näringslivet

priskanaler såsom kunder, men i andra
branscher kan sådana leveranser
medföra vissa skador för det levererande
företaget. Man kan inte bortse från
detta. Det är en erfarenhet som väl alla
företagare gjort vilka i sin dagliga gärning
sysslar med denna problematik.

Nu är det naturligtvis omöjligt att bevisa
sådana skador med någon form av
statistik. Om ett företags omsättning
går ned eller en omsättningsökning uteblir
kan detta ha sin grund i en rad
olika faktorer. Det kan bero på att vederbörande
leverantörs produkter helt
allmänt inte är tillräckligt attraktiva eller
att konkurrenterna har en mera
framgångsrik marknadsföring. Men ofta
har det sin grund i att försäljningen till
en lågpriskanal medför att leverantörens
övriga kunder inom handeln —
med högre kostnader för dyrbara lokaler
i centrum eller dyrbar service —
tappar intresset för den ena eller andra
varan, som kanske rent av blivit förlustbringande,
och minskar sina inköp av
densamma. Till en del kan bortfallet av
sådana gamla kunder kanske kompenseras
av leveranserna till lågpriskanalen,
men som regel är denna kompensation
otillräcklig. Dessutom kan ju lågpriskanalen
inte ikläda sig några garantier
att köpa för all framtid — nästa
år kanske lågpriskanalen inte vill ha
några varor alls från leverantören, och
då är ju de gamla kunderna till en del
också borta. Detta leder i sin tur till att
leverantören för att klara avsättningen
av sin produktion nödgas bearbeta och
ta upp nya kunder, ofta kanske sämre
betalare än de gamla. Utöver riskerna
för minskad försäljning och/eller utebliven
försäljningsökning får leverantören
på det sättet många gånger en
mera splittrad produktion och försäljning,
med härav följande ökade kostnader.
Att detta i sin tur ogynnsamt påverkar
företagets lönsamhet är uppenbart.

Man kan möjligen invända att den
föreslagna lagändringen i detta avseende
inte innebär någon försämring i för -

hållande till vad som nu gäller, då det
trots avsaknaden av tvångsmedel förutsättes
i lagen att leverantören skall sälja
till en lågpriskanal om näringsfrihetsrådet
rekommenderat honom att göra
det. Emellertid är det tydligt att propositionen
innebär en viss reell skärpning
i jämförelse med vad som nu gäller,
särskilt om inte lagstiftningen i sådana
fall även i fortsättningen hanteras
med mycket, mycket stor försiktighet.
Tvånget för leverantören att sälja
motsvaras ju inte av något som helst
tvång för kunden att köpa.

Vad jag vill understryka är att de
rättstillämpande myndigheterna, näringsfrihetsombudsmannen
och näringsfrihetsrådet,
inte får framtvinga en konkurrens
till döds i sådana hör situationer.
På sikt skulle en sådan inte leda
till några fördelar för konsumenterna.
Man måste vid bedömningen av om
skadlig verkan föreligger och av eventuellt
vitesförläggande beakta att man
inte får äventyra leverantörens lönsamhet,
så att produktionen, sysselsättningen
och de anställdas trygghet kommer
i fara.

Herr talman! Det är från de nyss anförda
principiella utgångspunkterna jag
yrkar bifall till de likalydande motionerna
I: 594 och II: 731 med avslag på
propositionen.

Herr KRISTIANSSON, SVANTE, (s):

Herr talman! Innan man reagerar
mot en skärpning av konkurrensbegränsningslagen
bör man väl göra klart
för sig varför propositionen tillkommit.

Den metod som nu användes innebär
uppgörelse genom förhandling. Nu har
det emellertid visat sig att detta system
icke respekteras, och det har gjort att
man tvingats föreslå en skärpning av
lagstiftningen. Om leveransvägran som
kan betecknas som skadlig skulle få
passera opåtalad, riskerar man att förhandlingsmetoden
sätts ur funktion.

I såväl propositionen som tredje lag -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Ang. användande av halvljus å motorfordon

utskottets utlåtande understryks vikten
av hittillsvarande förhandlingssystem.
Departementschefen uttalar att införandet
av en vitesmöjlighet inte bör
ändra de nuvarande principerna för bedömning
av när skadlig verkan av konkurrensbegränsning
skall anses föreligga.
Det är således endast då det saknas
förutsättning för rättelse genom förhandling
som vitesföreläggande bör
komma i fråga.

De farhågor, som framför allt herr
Gösta Jacobsson gör gällande skulle inträffa
genom den föreslagna skärpningen,
anser jag vara i hög grad ogrundade.
I såväl departementspromemorian
som lagutskottets utlåtande framhålles
på samtliga punkter, att samma
bedömningsgrund som hittills bör gälla.

Med det sagda ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komrne att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
därpå att kammaren skulle bifalla
motionerna I: 594 och II: 731 och alltså
avslå Kungl. Maj :ts förevarande proposition;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles motionerna I:
594 och II: 731 och avslås alltså Kungl.
Maj:ts förevarande proposition.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten B hemställt.

Ang. användande av halvljus å motorfordon Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av väckta
motioner om skyldighet att i vissa fall
använda halvljus å motorfordon.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagens väckta motioner,
nr 588 i första kammaren av herr Isacson
och nr 724 i andra kammaren av
herr Hedin, i vilka likalydande motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslå
utredning och förslag om sådan
ändring av 51 § vägtrafikförordningen,
att däri stadgades, att minst halvljus
skulle vara tänt på fordon vid färd under
icke fullt tillfredsställande ljusförhållanden.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 588 och II:
724, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Såsom motionär i denna
fråga skulle jag bara vilja knyta
några synpunkter till utskottsutlåtandet.

Utskottet har, som man säger, gjort en
välvillig skrivning. Min motion har dock
inte tillstyrkts med hänvisning till att

Onsdagen den 2 mars 1900

Nr 9

Ang. användande av halvljus å motorfordon

denna fråga ligger under utredning i
den nordiska vägtrafikkommittén. Jag
vill emellertid understryka hur viktigt
det är att frågan mycket snabbt blir
löst.

Jag har denna vinter upplevt en rad
situationer, där det blivit uppenbart
för mig att vi inte kan fortsätta med
den ordning som nu gäller beträffande
belysning av fordon. Det står ju i 51 §
vägtrafikförordningen, att man skall ha
strålkastare tänd i mörker och tät dimma.
Det finns emellertid många situationer,
där man inte kan säga att det
är mörker eller tät dimma, men där
man ur trafiksäkerhetssynpunkt måste
ha ljuset tänt.

Från NTF har riktats upprepade uppmaningar
i radio och TV om denna sak,
och många har väl efterföljt dem. Men
jag har just i vinter under de resor jag
gjort konstaterat, att inte hälften av bilförarna
bryr sig om uppmaningarna.
De tycker att när de själva ser något så
när bra, så finns det ingen anledning
att ha ljuset tänt. För övrigt är det ofta
så, att man när det är kallt är rädd om
bilbatteriet och vill att det skall laddas
så mycket som möjligt. Vi har det
ju fortfarande förfärligt dåligt ställt då
det gäller bilbatterier med hög kapacitet.

Låt oss ta den situationen där man
kör bil och ligger efter en långtradare.
Det virvlar upp snö. Man gör allvarliga
försök att komma förbi långtradaren
någonstans, och så tycker man att det
är ett lämpligt tillfälle. Men bara några
hundra meter längre fram kommer en
smutsvit bil i ett vitt vinterlandskap utan
att ha lyset tänt. Man märker bilen för
sent, och en olycka kan inträffa. Det
finns många sådana situationer, där det
råder dimma eller andra besvärliga förhållanden
och man inte upptäcker den
mötande bilen tillräckligt snabbt. År halvljuset
eller helljuset tänt — inte parkeringsljuset,
ty det är meningslöst — då
kan man se den mötande bilen på tillräckligt
avstånd för att hinna göra den
manöver som man skall göra.

Jag tror att denna fråga inte uppmärksammats
tillräckligt. Jag tog kontakt
med trafiksäkerhetsrådet innan jag
skrev min motion. Då fick jag i min
hand en hel del material, som ytterligare
stärkte mig i min uppfattning att
denna fråga är utomordentligt viktig ur
trafiksäkerhetssynpunkt. Jag tror att
många olyckor har inträffat just därför
att man inte förstått vad detta innebär.
Man skulle faktiskt vilja ha bilfärger
som kontrasterade mot landskapet och
vägen. Det är väl omöjligt att få något
sådant, ty landskapet skiftar alltid. Men
vad man kan göra är att ha strålkastarna
tända, och det vore bra att ha en
regel som föreskrev att man alltid skall
ha halvljuset tänt — oavsett ljusförhållandena
— när bilen rör sig framåt. Jag
tror att det ur trafiksäkerhetssynpunkt
skulle vara en betydande åtgärd till förbättring.

Jag vill, herr talman, med detta bara
säga att jag väntar att vägtrafikkommittén
skall komma med ett förslag i denna
riktning. Det får inte pågå som nu,
att man många gånger förorsakar olyckor
som skulle varit ogjorda, om det
funnits ett annat stadgande i vägtrafikförordningen
och detta efterlevts.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion om
skyldighet för gående att i mörker bära
reflexanordning eller tänd lykta;

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående stopplikten vid huvudled; och
nr 8, i anledning av väckta motioner
om höjning av maximihastigheten för
bil med släpvagn.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställts
bifölls.

Onsdagen den 2 mars 1966

78 Nr 9

Om folkpensionärsrabatter på statens järnvägars och postverkets bussar

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av viss staten tillhörig
mark, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
angående användningen av engångsförpaekningar
samt angående åtgärder mot
nedskräpning, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om folkpensionärsrabatter på statens

järnvägars och postverkets bussar

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av
väckta motioner om folkpensionärsrabatter
på statens järnvägars och postverkets
bussar.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:21,
av herr Siindin och herr Carlsson, Harry,
samt II: 36, av herr Jonsson in. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa, att
frågan om utvidgning av folkpensionärsrabatterna
på SJ samt införande av
dylika rabatter på SJ :s busslinjer och
av postverket trafikerade linjer måtte
bliva föremål för utredning; ävensom

2) motionen II: 772, av herr Eriksson
i Bäckmora, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam utredning och
förslag till utsträckt tid för folkpensionär
att genom 67-kortet åtnjuta rabattresor
å statens järnvägar i enlighet med
vad i motionen framhållits.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna 1:21 och
II: 36 samt motionen II: 772 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson, Enarsson och Nyman,
fru Elvy Olsson samt herrar Blomquist,
Johan Olsson, Rimås, Larsson i
Borrby, Nilsson i Bästekille, Nilsson i
Agnäs, Andersson i Örebro och Josefson
i Arrie, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
med anledning av motionerna I: 21 och
II: 36 samt motionen 11:772 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning av frågan om utvidgning av
folkpensionärsrabatterna på statens
järnvägar samt införande av dylika rabatter
på av statens järnvägar och postverket
drivna busslinjer.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Frågan om utvidgning
av SJ-rabatterna till folkpensionärerna
är en gammal och för oss alla välkänd
fråga. Många motionärer från olika partier
har sysslat med denna fråga, och
man kan väl säga att deras författarmöda
inte varit utan framgång. SJ har
i stor utsträckning tillmötesgått motionärernas
önskemål.

Om rabattresornas betydelse för folkpensionärerna
behöver här inte ordas.
Vi har väl alla sett och erfarit vad detta
kan ha för betydelse, och man kan
väl säga att det är en mycket god form
av sysselsättningsterapi.

Frågan har också rönt stort intresse i
riksdagen under årens lopp. Om jag
inte är fel underrättad är det trettonde
gången den behandlas nu. Utskottet har
sagt att goda skäl kan anföras för vissa
förbättringar av rabattvillkoren och att
detta inte minst gäller en utvidgning av
rabatterna till resor på busslinjer och
en utvidgning till att avse även de förtidspensionerade,
som så långt som
möjligt bör jämställas med övriga pensionärer.

När frågan behandlades i riksdagen
förra året avslog denna kammare motionerna
med röstsiffrorna 65—61, och i

Onsdagen den 2 mars !!)(>(!

Nr 9

Om folkpensionärsrabatter på
andra kammaren var siffrorna 95—89. I
utskottet fanns förra året tio reservanter,
och i år är det tolv. Man kan alltså
säga att det finns en trend som gör att
vi i dag borde få omvända siffror.

Enligt gällande regler avgör trafikföretagen
uppenbarligen själva vilka rabatter
som skall gälla. Dessa avgöranden
måste vara kommersiellt betingade
eller förutsätta anslag från staten.

Det måste väl vara riktigt som motionärerna
i år framhåller, att denna
fråga bör bli föremål för en utredning.
Det s. k. G7-kortet har funnits i några
år, och tiden kan väl nu anses mogen
för ytterligare överväganden. Ett utredningsresultat
i denna fråga skulle göra
det lättare för oss att ta ställning och
skulle ge oss fastare mark under fotterna.
Givetvis bör den begärda utredningen
bedrivas i nära kontakt med trafikföretagen.
Med tanke särskilt på järnvägsnedläggningarna
bör man i första
hand ta upp frågan om att låta (57-kortet
gälla vid resor med buss. Många som
har haft ett kort, som har gällt på järnvägen,
tycker det är litet underligt att
kortet inte längre gäller i den stund
då järnvägen läggs ner och ersätts
med en busslinje.

Till kravet på att rabatterna skall utvidgas
till att även gälla busslinjerna
har SJ hittills ställt sig avvisande. Vilken
uppfattning postverket har känner
vi inte till.

Givetvis skulle det vara en lättnad
för oss alla att ha ett utredningsresultat
som utgångspunkt när vi i fortsättningen
skall behandla denna fråga, och
därför, herr talman, vill jag yrka bifall
till reservationen.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag vill i stort instämma
med den föregående talaren. Jag
vill gärna betyga den stora popularitet
som SJ:s reserabattering har rönt ute
i landet. Att det finns stort intresse
för frågan framgår också av, att den
återkommer här i riksdagen år efter år.

statens järnväKars och postverkets bussar
Rabatteringen har säkerligen medverkat
till att det gamla slagordet om att
statens järnvägar är hela folkets järnväg
har blivit något av en realitet.

Det har klargjorts att den reserabattering
som hittills genomförts har varit
lönsam för statens järnvägar. Det är
alltså inle fråga om en direkt subvenlionering.
Genom att ge rabatter till
folkpensionärer under tider då statens
järnvägars tåg inte är alltför fyllda har
man fått bidrag till täckande av de fasta
kostnaderna. Den åsikten har heller
inte vederlagts, att man kan gå ännu
ett stycke för att så att säga få större
bidrag till täckningen av SJ :s fasta kostnader
genom att utöka de perioder under
vilka reserabatterna gäller.

Jag tror att SJ har anledning att särskilt
uppmärksamma den grupp som
det här är fråga om. Folkpensionärerna
är en grupp som man -bör satsa på. De
kommer säkerligen att resa i allt större
utsträckning framöver, i den mån
deras ekonomiska situation förbättras.
Er ren företagsekonomisk synpunkt synes
skäl finnas för SJ att arbeta in sig
på dessa områden, och det gäller nog
inte bara järnvägarna som sådana, utan
också busslinjerna. Det primära för en
busslinje är väl att det finns folk som
reser med den. Har man en busslinje
i gång, har man tagit på sig vissa fasta
kostnader, som blir lättare att bära ju
fler resande man har.

Även om personalkostnaderna för SJ
alltså tillfälligt kan öka och även om,
som det har sagts, restiderna kan något
förlängas, tror jag att det på sikt är av
värde att arbeta in sig på den stora
grupp som det här är fråga om och som
alldeles säkert i framtiden kan bidra
till att förbättra SJ:s ekonomi.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Det är riktigt som det
har påpekats att detta ärende håller på
att bli en av riksdagens eviga följesla -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Om folkpensionärsrabatter på statens järnvägars och postverkets bussar

gare. Det är nu trettonde gången frågan
behandlas, och den behandlades senast
under fjolåret.

Motionärerna begär nu liksom tidigare
en utvidgning av SJ-rabatterna dels
i tiden, dels till omfattningen. Man vill
att rabatterna sikall gälla dels SJ :s, dels
postens bussar, vidare att 67-kortet skall
gälla under en månad i sommarens högtrafik
och att det skall gälla för nya
grupper, såsom förtidspensionärer, pensionärer
med hustrutillägg, blinda och
andra handikappade.

Utskottet och riksdagen har ofta upprepat,
att man behjärtar önskemålet om
förbättrade rabattförmåner inom ramen
för SJ :s trafikpolitik. Statens järnvägar
har också tillmötesgått önskemål härom
i ökad omfattning. Senast har giltighetstiden
för 67-kortet utsträckts till några
dagar kring jul och nyår, alltså under
en trafiktopp, och erfarenheterna härav
bearbetas för närvarande inom statens
järnvägar.

När riksdagen har behjärtat dessa
önskemål bär det dock funnits ett bestämt
förbehåll. Riksdagen har nämligen
ständigt betonat, att rabatterna
skall hållas inom ramen för vad som
är trafikpolitiskt och affärsmässigt motiverat.
Det är alltså inte meningen att
bedriva socialpolitik via dessa rabatter
— det har varken SJ eller riksdagen
avsett.

Riksdagen har upprepade gånger fastslagit
sin principiella inställning till
SJ:s trafikpolitik — det skedde senast,
och då närmast i skärpande riktning,
år 1963. Att pålägga SJ åtaganden som
inte är affärsmässigt och trafikpolitiskt
godtagbara och motiverade kan inte
vara lämpligt och skulle direkt strida
mot tidigare riksdagsbeslut. Detta är
ett huvudmotiv för den hållning utskottet
har intagit till rabattfrågorna och
som ligger bakom utskottets utlåtande
i dag.

Vidare bör förbättringen av pensionärernas
ekonomiska villkor ske genom
generella förmåner, d. v. s. genom bättre
pensioner, som ger en rimlig stan -

dard och som ger möjlighet till utgifter
av den karaktär som resor innebär. Det
sker också numera genom årliga förbättringar
av pensionsförmånerna. Detta
är ett andra huvudmotiv för utskottets
hållning. Jag vill upprepa, att det
inte kan vara rationellt att bedriva ett
socialpolitiskt plotter via rabatter. Det
är en irrationell och godtycklig linje,
som därtill slår mycket olika för olika
pensionärer. Jag vill nämna att det för
närvarande finns 140 000 67-kort, innebärande
en 50-procentig rabatt. Det
är en förmån för pensionärerna och
det har hittills varit en hygglig affär
för SJ —- till en viss gräns.

En undersökning visar, att resorna
med 67-kort fördelar sig ungefär så här:
hälften av dem går till släkten, 25 procent
är rekreationsresor och 25 procent
är affärsresor eller liknande resor. De
senare resorna skulle ha företagits ändå,
alldeles oavsett om rabatt getts eller
ej. Detta utvisar alltså SJ :s undersökningar.
Den sistnämnda delen av
rabattresorna är stigande. Det säger sig
självt att ju mer denna grupp reser,
desto mindre blir rabattrafiken företagsmässigt
sett en god affär för SJ.

Det skulle innebära en klar avvikelse
från hittills tillämpad trafikpolitik av
riksdagen och SJ att låta rabattkorten
gälla även under en månad under trafikens
högsäsong, d. v. s. under sommaren,
så som motionärerna önskar. Förpliktelser
av denna karaktär bör riksdagen
inte ålägga SJ — särskilt som
förpliktelserna går stick i stäv mot tidigare
fattade riksdagsbeslut.

En väsentlig faktor, som bör uppmärksammas,
är att SJ för närvarande
håller på att utarbeta ett delvis nytt
persontaxesystem, som avses träda i
kraft om något år. Man siktar till att
stegvis få en bättre överensstämmelse
mellan järnvägs- och busstaxor. SJ:s föredragande
gästade utskottet och berättade
hur man såg på frågorna och sade
sig hoppas att de problem, som motionärerna
berör, skall i rimlig mån kunna
lösas genom detta nya taxesystem.

Onsdagen den 2 mars 1960

Nr 9

Om folkpensionärsrabatter på statens järnvägars och postverkets bussar

Jag vill gärna uttala den förhoppningen,
att man när detta taxesystem utformas
särskilt skall uppmärksamma de
problem, som uppstår när järnvägar
läggs ned och därmed vissa rabattförmåner
kan försvinna.

Vad jag här har sagt gäller även i
tillämpliga delar för förtidspensionärer
och de andra grupper som motionärerna
vill föra in under rabattvillkoren.

Vad gäller resor med postens bussar
och bussar över huvud taget kan om
67-kortet sägas följande. 67-kortet på
järnväg användes i genomsnitt för resor
om 200 kilometer och har således
en stor ekonomisk betydelse. När det
gäller bussresor däremot understiger
90—95 procent ett avstånd av 50 km.
Det är alltså fråga om ganska små resor,
och det rör sig om ringa belopp,
som inte har någon större ekonomisk
räckvidd. Däremot skulle det innebära
ett stort administrativt kineseri att hålla
på med otaliga poster småbelopp, om
man införde en rabattflora även för
dessa resor.

Vad gäller en senare motion, som jag
tillåter mig att beröra i detta sammanhang,
nämligen den om rabattresor för
värnpliktiga, har den frågan hänskjutits
till 1965 års försvarsutredning. Där
kommer alltså motionärernas önskemål
att prövas.

Jag vill allmänt säga, att SJ ägnar
dessa frågor en ständig uppmärksamhet
och beaktar de möjligheter till rabatt
som finns — vilket alltså är helt i överensstämmelse
med riksdagens upprepade
uttalanden.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan i dess utlåtande nr 4
och återkommer senare med yrkanden
beträffande utskottets utlåtande nr 5.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! För att denna fråga inte
skall bli en riksdagens eviga följeslagare
vore det ju lämpligt att nu bifalla
kravet på en utredning. En sådan skul 6

Första kammarens protokoll 1966. Nr

le ge oss möjlighet att se hur vid ram
vi har att hålla oss inom. Innan vi får
den utredningen, är det inte lätt att
veta vilka krav man kan ställa och
ändå hålla sig inom den ram som vi
alla är överens om.

Beträffande herr Möllers riktiga påpekande,
att folkpensionärernas ställning
skall tryggas genom ökade generella
förmåner, så måste det i alla fall
sägas alt detta är en mycket stor sak
ur ekonomisk synpunkt, medan frågan
om dessa rabatter är en liten fråga.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Mej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Peterson, Eric
Gustaf, begärde rösträkning, verkställ -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Om reserabatt åt handikappade

des nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —69;

Nej — 51.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om reserabatt åt handikappade

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning
av väckta motioner om reserabatt åt
handikappade.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade, likalydande motionerna
I: 126, av herr Strandberg m. fl., samt
II: 171, av fru Sundberg och herr Nordstrandh,
hade anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa,
att anvisningar måtte utfärdas,
innebärande att SJ :s 67-kortsystem även
innefattade handikappade personer, vilka
tillerkänts förtidspension och icke
uppnått 67 års ålder.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 126 och II: 171 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om utfärdande av anvisningar i syfte
att göra det s. k. 67-kortsystemet tilllämpligt
på förtidspensionärer, vilka
icke uppnått 67 års ålder.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av fru Eriksson i Stockholm, herrar
Möller, Sörlin, Hellebladh, Hedlund,
Helge Karlsson och Wååg, fru Jäderberg
samt herrar Svensson i Kungälv,
Haglund, Wikner och Gustafsson i Uddevalla,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att de likalydande motionerna
I: 126 och II: 171 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Med hänvisning till mitt
nyss hållna anförande ber jag att få
yrka bifall till reservationen under detta
utlåtande.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 5, som vi nu går
att behandla, gäller frågan om en utvidgning
av giltigheten för det s. k. 67-kortet att även omfatta de personer som
har förtidspension.

Det torde vara så, att det stora flertalet
av denna kategori lever under
samma betingelser som ålderpensionärerna.
Många av dem kanske har det
mera bekymmersamt med ekonomien än
de övriga pensionärsgrupperna. Till
detta kommer den press som ett handikapp
av större eller mindre grad alltid
medför. Det är naturligt att förtidspensionärerna
känner sig orättvist
behandlade i jämförelse med de vanliga
folkpensionärerna som, i och med
att 67 års ålder uppnås, får den förmån
som gällande rabattsystem ger. Utskottets
majoritet anser, att starka skäl talar
för att de, som inte uppnått 67 års
ålder men av hälsoskäl prövats vara i
behov av folkpension för sitt uppehälle,
även bör komma i åtnjutande av de
reserabatter som gäller folkpensionärer
över åldersstrecket.

Det har i det föregående talats om
att 67-korten för SJ varit en ganska god
affär. Utskottet hyser den uppfattningen,
att en utvidgning av 67-kortet till
att omfatta förtidspensionärer inte behöver
rubba de av riksdagen antagna
riktlinjerna för trafikpolitiken.

Jag ber med detta kortfattade inlägg,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Antalet ålderspensionärer
här i landet ökar som bekant år -

Onsdagen den 2 mars 1906

Nr 9

ligen. Nettoökningen är nu uppe i över
20 000 per år, och totalantalet närmar
sig siffran en miljon. Antalet förtidspensionerade
har i flera år varit i stort
sett oförändrat, och denna kategori utgör
antalsmiissigt endast omkring
150 000 personer, således cirka 18 procent
av totala antalet ålderspensionärer.

I den motion som vi här har att behandla,
har endast föreslagits — och
jag vill be kammaren lägga märke till
detta — att dessa 150 000 förtidspensionärer
skall komma i åtnjutande av
samma rabattsystem, som gäller för de
närmare en miljon ålderspensionärerna.
Det är också klart och tydligt sagt
ifrån, att alltsammans sker inom den
ram och de bestämmelser som nu gäller
för SJ:s 67-kort.

Jag kan inte föreställa mig att ett bifall
till denna motion på något sätt
skulle påverka SJ:s ekonomi eller stå
i strid mot de principer om trafikföretagens
lönsamhet, varom riksdagen tidigare
fattat beslut. Jag kan inte finna
att det skall vara nödvändigt att göra
skillnad på ålderspensionärer och förtidspensionärer.

Herr Möller nämnde att det för närvarande
finns cirka 140 000 67-kort,
vilket skulle innebära att i runt tal något
under 20 procent av folkpensionärerna
har utnyttjat denna möjlighet.
Med samma kalkyl beträffande förtidspensionärerna,
om man bedömer att de
i samma grad kan utnyttja denna förmån,
skulle det innebära i runt tal
25 000 personer till. Nog kan dessa
25 000 personer rymmas inom SJ:s trafikpolitik
med de bestämmelser som i
dag gäller! Det behöver man inte göra
någon utredning om. Riksdagen har
nyss avslagit det utredningskravet, men
ett bifall till denna motion i likhet med
utskottets hemställan här tycker jag i
sanning kan vara på sin plats.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Om reserabatt åt handikappade

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag nödgas återkomma
ännu en gång till dessa ärenden, men
jag skall fatta mig mycket kort.

Jag konstaterar att herr Strandberg
och herr Enarsson inte vill ta någon
som helst hänsyn till vad riksdagen tidigare
har beslutat om sin principiella
inställning till SJ:s taxepolitik. Man tar
inte heller någon som helst hänsyn till
den huvudlinje som riksdagen följer,
nämligen att ålderspensionärernas liksom
förtidspensionärernas villkor skall
förbättras genom generellt ökade förmåner,
vilket sker årligen. Jag tycker
det är graverande att ni inte vill ta någon
hänsyn till dessa väsentliga faktorer
för att belysa problemen.

Herr Strandberg säger, att det ligger
helt inom ramen för SJ:s taxepolitik
om vi här bestämmer i dag att alla förtidspensionärer
skall ha 67-kortet. Det
är herr Strandbergs uppfattning. Den
delas inte alls av statens järnvägar, vilket
framgick av föredragningen i utskottet.
Detta tyckande kan vi bedriva,
men det har inte tillräckligt värde för
att vi skall följa herr Strandbergs förslag.

Jag konstaterar också att herr Strandberg
och herr Enarsson i detta fall inte
ens vill ha en utredning för att få förutsättningarna
klargjorda, utan de vill
att riksdagen utan vidare i dag skall
beställa hos Kungl. Maj:t att få anvisningar
hur systemet skall fungera. Jag
tycker att detta är ganska svagt både
formellt och i sak, och jag hemställer
om bifall till reservationen.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Herr Möller sade nyss
att jag inte tog någon som helst hänsyn
till de beslut som fattats angående SJ:s
trafikpolitik. Jag sade, herr Möller, att
det är vår uppfattning att om vi för in
denna kategori under 67-kortet så behöver
det inte rubba de beslut, som föreligger
om SJ:s trafikpolitik och dess
taxepolitik.

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Om reserabatt åt handikappade

Jag vill göra herr Möller och även
kammaren uppmärksam på att jag
framförde detta i mitt första anförande.
Jag har anledning att på goda skäl
vidhålla mitt krav såsom varande en
rimlig begäran, och jag vet också att
det finns ett mycket stort intresse bland
människorna ute i landet att få en rättvisare
fördelning på detta område av
gällande rabattsystem.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande och hemställer om bifall
till utskottets utlåtande.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag delar inte herr
Enarssons uppfattning att detta ligger
inom ramen för den taxepolitik som
riksdagen har manat SJ till. De rabatter
som beviljas av SJ dikteras av trafikekonomiska
och affärsmässiga skäl.

Herr Enarsson vill, anser jag, av rent
socialpolitiska skäl klumpvis föra in
en stor grupp under detta rabattsystem.
Det är alltså fråga om en socialpolitisk
motivering, som tidigare har varit
främmande för rabattfrågan.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! För det första ber jag
beträffande vad jag har sagt bara att få
hänvisa till vad som kommer att stå i
protokollet.

För det andra vill jag säga: Menar
herr Möller att SJ gör förlust på 67-kortet, så säg ut detta inför kammaren!

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag har i och för sig
ingenting att tillägga till herr Möllers
utomordentliga anförande, men jag tycker
att frågan principiellt är så pass
viktig att jag vill slå fast följande: Riksdagen
har antagit de allmänna riktlinjerna
för SJ:s verksamhet. Enligt dessa
skall SJ:s taxepolitik bestämmas av SJ
och icke av riksdagen.

Det är klart att man kunde ändra på
det förhållandet och gå på den linjen,

att järnvägstaxorna skall fastställas av
riksdagen, men jag tror att det är mycket
få som skulle vilja det. Har man
tagit ställning för principen, att SJ skall
sköta taxepolitiken, bör man hålla fast
vid den och inte försöka skjuta sönder
den underifrån, när man kan hitta något
ömmande skäl.

Är det så att motionärerna vill ha rabatter
för olika grupper, så vill jag uppmana
dem — och även de ledamöter
som står för utskottsutlåtandet — att
väcka motion om bidrag över socialhuvudtiteln
för att statens järnvägar skall
kunna ge billigare biljetter till olika
grupper av människor. Det är den enda
väg man kan gå, om man inte vill uppge
de principer för statens järnvägars
verksamhet varom så gott som total
enighet rådde här för ett par år sedan.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Efter att ha hört statsrådet
Palmes resonemang utgår jag
ifrån att han kommer att påverka järnvägsstyrelsen
att i petita till nästa år
lägga fram förslag om någon slags socialpenningdel,
med hänsyn till att det
automatiskt blir 25 000 nya pensionärer
som är berättigade till SJ :s 67-kort.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Strandbergs senaste
anförande ger mig anledning till
ytterligare ett inlägg.

Jag tänker inte under hand söka påverka
järnvägsstyrelsen. Ingripanden
av det slaget är något som skulle väcka
mycken ond blod i riksdagen. SJ får
sköta sin taxepolitik efter bästa förmåga,
och inom ramen för sin verksamhet
har SJ funnit utrymme för 67-kortet. SJ
skall inte anvisa socialbidrag inom ramen
för sin verksamhet. Däremot kan
naturligtvis riksdagen anslå medel till
SJ för vissa sociala ändamål.

Detta, herr Strandberg, är -— vilket
herr Strandberg inte har upptäckt —
grundläggande för den trafikpolitik
som riksdagen har enats om.

Onsdagen den 2 mars 1966

Nr 9

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Jag noterar att herr Möller
i sitt senaste anförande sade, att han
inte delar min uppfattning, och ett sådant
uttalande accepterar jag helt, men
det var det tidigare uttalandet som jag
reagerade mot och som jag ville bemöta
i mitt förra inlägg.

Jag vill också påpeka, att jag inte
önskat införa någon i och för sig ny
princip, eftersom SJ i flera år har tilllämpat
folkpensionärsrabatter. Det s. k.
67-kortet gäller för en viss kategori och
är knutet till åldern — åldersgränsen
sammanfaller med tidpunkten för folkpensionsålderns
inträde. Nu begärs att
en grupp människor, som är pensionärer
och som lever under likartade eller
kanske sämre förhållanden, skall få
komma in under samma princip.

Frågan är här om det för SJ blir en
dålig eller en bra affär. Det torde väl
inte vara någon som med säkerhet kan
säga detta i dag. Utskottets majoritet
hyser den uppfattningen, att de handikappade
kan inrymmas i den transportkapacitet
som SJ har till sitt förfogande.
Det behöver i varje fall inte i nämnvärd
grad försämra SJ:s ekonomiska resultat.
Jag vidhåller den uppfattningen.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag nödgas fortsätta denna
pedagogiska verksamhet, och jag är
villig att upprepa den hur många gånger
som helst.

Huruvida förslaget bör genomföras
eller inte skall avgöras av järnvägsstyrelsen,
så länge ärendet ligger inom ramen
för taxepolitiken, och inte av riksdagen.
Det har riksdagen bestämt och
inte järnvägsstyrelsen. Vill riksdagen
påverka dessa rabatter, får det ske via
bidrag. Jag går in på detta gång på
gång, eftersom det är grundläggande för
hela trafikpolitiken.

Det talas så mycket i andra sammanhang
om att statens företag och verk
skall skötas företagsekonomiskt och af -

Om reserabatt åt handikappade
färsmässigt, att man inte skall lassa på
dem uppgifter som inte är deras, att de
skall konkurrera på lika villkor och allt
sådant. Ingen drömmer om att väcka
sådana här motioner när det gäller privatägda
företag. Vill staten likväl införa
rabatter får det ske bidragsvägen, om
inte järnvägsföretaget självt anser att
det bör ändra sina taxor.

Detta är absolut A och O i trafikpolitiken
när det gäller SJ:s taxor och det
är ytterligt värdefullt att en majoritet i
riksdagen har slagit vakt om den principen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt samt
vidare på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Möller begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Meddelande ang. enkel fråga

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —49;

Nej — 66.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Stadling anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta nej men markerats såsom frånvarande.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 6,
i anledning av väckt motion angående
statens järnvägars rabattresor för värnpliktiga,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 80, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående
statschefens ställning.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

33, om förklaring enligt artikel 46
i Europarådets konvention angående

skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna; samt
nr 35, angående förlängning av giltighetstiden
för 1962 års internationella
veteavtal.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Nilsson, Ferdinand, (ep) till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet:
»Vilka konsekvenser ur rättslig
synpunkt får ett bifall till proposition
nr 33 till innevarande riksdag angående
skydd för de mänskliga rättigheterna,
artikel 23 punkt 2, i fråga
om den svenska dyrortsgraderingen, då
därigenom tillförsäkras ''envar utan åtskillnad
rätt till lika lön för lika arbete’?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.57.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTK. STHLM I1H