FÖRSTA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:4)

RIKSDAGENS

Nr 4

aEZESGBEJQSB

■Jy-x

hs^y

PROTOKOLL

FÖRSTA KAMMAREN 1962

24: januari

Debatter in. m.

Onsdagen den 24 januari Sid.

Meddelande ang. sammanträdestider .............................. 3

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m. (Forts.) .......... 3

1 Första kammarens protokoll 1962. Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

Onsdagen den 24 januari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr andre vice talmannen IVAiR JOHANSSON
(ep) erhöll på begäran ordet
och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i Kungl.
Maj:ts proposition nr 10, med förslag
till brottsbalk, hemställer jag, att kammaren
måtte medgiva, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av
nämnda kungl. proposition utsträckes
till det sammanträde, som infaller näst
efter femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Härefter yttrade herr TALMANNEN:

Efter samråd med andra kammarens
talman har uppgjorts en plan för kammarens
sammanträden under februari
månad. Den har i stencilerat skick delats
ut bland ledamöterna. Det är, innan
den allmänna motionstiden utgått, givetvis
ej möjligt att närmare planera för
sammanträdena och ange vilka ärenden
som kan väntas föreligga till behandling
vid olika arbetsplena. Det är emellertid
min avsikt att så snart det låter sig
göra återkomma med en sådan plan.

Jag vill i anslutning till den utdelade
planen påpeka, att något plenum icke
hålles fredagen den 9 februari. Det medför
bl. a. att tiden för avlämnande av
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 10, med förslag till brottsbalk,
efter den av kammaren nyss beslutade
förlängningen av motionstiden,
utgår vid plenum tisdagen den 13 februari
kl. 16.00.

Statsverkspropositionen m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1962/63, samt nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1961/62.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Sedan de stora kämparna
och de stora kamparna under gårdagen
ivrigt tumlat om på den politiska
ängen, lär det inte finnas många gröna
strån kvar, och jag tänker för min del
inte heller försöka leta rätt på några
utan skall i stället nöja mig med att göra
några stilstudier av det sätt på vilket
de här kämparna hanterade sina huggare.

Men innan jag gör det skulle jag först
vilja säga några ord om ett uttalande,
som här gjordes av kammarens värderade
förste vice talman Strand. Han var
utomordentligt tillfredsställd med statsverkspropositionen
i alla stycken, men
han uttalade dessutom, att han omöjligen
kunde vänta sig att oppositionen
skulle uttala sin tillfredsställelse över
den frikostighet, som hade kommit till
uttryck i statsverkspropositionen, t. ex.
beträffande folkpensionärerna, utbildningen,
forskningen, vägarna m. m. Såvitt
jag kunde följa med debatten hade
det redan innan herr Strand gjorde detta
uttalande kommit flera erkännanden
från oppositionens sida beträffande åtskilligt
i statsverkspropositionen. Och
det skulle vara underligt, om inte så
skedde. Från folkpartiets sida bör det
inte kännas på något sätt obehagligt att
uttala sin tillfredsställelse över att en
hel del förslag, som folkpartiet lagt fram
och som tidigare icke kunnat bifallas,

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Statsverkspropositionen in. in. (Forts.)
nu mer eller mindre helt har tillgodosetts
i statsverkspropositionen.

För egen del har jag för övrigt redan
i annat sammanhang bl. a. gratulerat
kommunikationsministern till det förslag
han framlagt beträffande vägarna
och framför allt beträffande vägarna i
Norrland.

Sådana erkännanden betyder naturligtvis
inte att man i allt gillar det som
finns i statsverkspropositionen, utan det
finns också utrymme för kritik. Visserligen
andades herr förste vice talmannens
och kanske i ännu högre grad statsministerns
anföranden en självbelåtenhetens
ofelbarhetskänsla, men det är väl
ändå så att ännu i dag består det gamla
uttrycket som säger att inte allt inom
Ilions murar är ofelbart och allting utanför
dess murar klandervärt. Bevisen på
den saken kommer också undan för undan
att redovisas i en lång rad av motioner.
De flesta av dem kommer säkerligen
att undergå ett öde, som ju inte
är okänt här i kammaren: de kommer
att slås ihjäl. Lika säkert kommer emellertid
en hel del av dem att så småningom
återkomma som kungl. propositioner,
när finansminisern återigen någon
gång blir på frikostigt humör.

En del av motionerna kommer säkert
att röra sig om kommunernas bekymmer.
Statsministern uttalade i går sin
glädje över det ökade intresset för kommunernas
finanser. För egen del presenterade
han en enda insats, nämligen att
mera lånemedel ställes till kommunernas
förfogande. »Låt kommunerna låna
mera, så hjälper vi dem», var de ord,
som statsministern fällde.

De som arbetar ute i kommunerna vet
säkert, att det är mycket angeläget för
kommunerna att få låna för att klara
sina närmast liggande uppgifter. Emellertid
ordnar man inte på den vägen
kommunernas finanser på längre sikt.
En annan auktoritet, som både statsministern
och kanske än mer finansministern
gärna brukar rådgöra med och hos
vilken man också brukar finna stor förståelse,
nämligen centerpartiets ledare
herr Hedlund, uttalade förra året i sitt
eget landsting en annan mening, då han

åberopade den gamla satsen att »ju mer
man lånar, desto mer blir man skyldig».

Kommunernas verkliga svårigheter
gäller helt andra problem. Statsministern
nämnde skolmåltiderna och menade,
att när det gällde dem så intog kommunerna
en gynnsam ställning. I verkligheten
har det ju skett en förändring
till kommunernas nackdel. När man på
sin tid satte i gång med skolmåltidsverksamheten,
ville man stimulera kommunerna
till sådana åtgärder. Då utgjorde
statsbidraget 70—80 procent av kostnaderna,
och kommunernas insats rörde
sig om 20—30 procent. I dag råder ett
rakt motsatt förhållande; bidraget från
staten inskränker sig till 20 å 30 procent,
medan kommunerna får betala huvudparten.

Man förstår också bitterheten i de
kommuner, där man för skoländamål får
ta i anspråk upp till 11 kronor av utdebiteringen,
medan man i andra kommuner
kanske kommer undan med ett par
kronor, eller i de kommuner, där kostnaderna
för folkpensioneringen överstiger
3 kronor, medan mera gynnade
kommuner slipper undan med ett par
tioöringar. Situationen för dessa kommuner
förbättras inte av att de i allmänhet
tillhör de s. 1c. utflyttningskommunerna,
där det pågår en befolkningsuttunning
med en minskning av just de
arbetsföra åldrarna. Nog finns det sålunda
helt andra ting, som är långt viktigare
för kommunerna än att få lånefrågan
ordnad.

Statsministern nämnde i sitt första
anförande i går i en målande vändning
ett problem, som under de allra sista
veckorna flitigt debatterats i pressen,
varvid man på socialdemokratiskt och
framför allt på centerpartistiskt håll
dragit mycket märkliga slutledningar.
Statsministern talade om »den folkpartistiska
dräkt högern nu iklätt sig», men
i den nämnda pressen har man menat,
att det har rått ett rakt motsatt förhållande,
nämligen att det har varit folkpartiet
som har iklätt sig högerns rustning.
Centerpartipressen har tydligen
stimulerats till sina märkliga ansträngningar
av herr Hedlunds mycket upp -

Onsdagen den 24 januari 19G2

Nr 4

märksammade grisklippningssketch i
andra kammaren och, som sagt, nått
fram till förbluffande resultat.

På de tecken, som tilldelas nobelpristagare,
lär det stå: »Glädje ger det att
livet förädlas genom uppfinnarkonsten.»
Jag vill inte göra gällande, att livet förädlas
genom den uppfinningsrikedom,
som centerpartiet har ådagalagt i detta
stycke. Vore emellertid de slutledningar,
som man har kommit fram till, riktiga,
skulle vi onekligen ha tillförts en mycket
stor upptäckt på det matematiska
området.

Man kan kanske enklast illustrera denna
genom att ta ett exempel från den
centerpartistiska räknebok, som vi väl så
småningom har att emotse. Där skulle
man kunna finna ett exempel av ungefär
följande lydelse: Herr A bor i A och
herr B bor i B. Avståndet mellan A och
B är 20 km. B köper en villa 1 km från
A och flyttar in i den. Frågan är då:
Hur långt har A flyttat sig? Ja, vi skulle
naturligtvis räkna efter den gamla metoden,
men om man slår upp centerpartiets
facit finner man det svaret, att A
har flyttat 19 km och nu befinner sig
på samma plats som herr B.

Det är, herr talman, onekligen en
fantastisk matematisk lag, och den centerpartist
som har uppfunnit den borde
ha nobelpriset säkert som i en ask.

Ur folkpartiets synpunkt kan det inte
vara något att förfasa sig över att, som
statsministern uttryckte det, »högern har
iklätt sig folkpartiets dräkt». Snarare
bör det vara cn anledning till glädje och
tillfredsställelse, och man skulle till det
bara vilja lägga en from önskan att
många andra gick och handlade sammaledes.

Är det för övrigt ett så stort brott att
flytta på sig? Har högern gjort sig skyldig
till ett så stort brott? Eller har, som
centerpartipressen menat, folkpartiet
gjort sig skyldigt till ett så stort brott?
Är det inte fler som under årens lopp
har gjort sig skyldiga till detsamma?

Är det ändå inte ett ganska långt steg
från den tiden, då Per Albin Hansson
delade ut sin broschyr till de värnpliktiga,
vari man slog fast: »inte en man,

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)*
inte ett öre till försvaret», och till i dag,
då man på samma håll har den bekanta
debatten med fru Inga Thorsson?

Gjorde inte herr Per Edvin Sköld en
gång en strålande språngmarsch till
bordet med inmalningslimpa och accismargarin?
Det torde vara svenskt rekord
i fråga om snabb förflyttning.

Har inte också centerpartiet något att
erinra sig i fråga om förflyttningar? Säger
inte detta med namnförändringen
från bondeförbundet över landsbygdspartiet
till dagens centerparti något? Säger
inte det en hel del om förändringar
och förflyttningar, alldeles bortsett ifrån
de mer eller mindre långvariga utflykter
som man har gjort i kända sammanhang? I

går talade statsministern så vackert
om omsättningsskatten, att man trodde
att han hade upptäckt en mycket rikt
givande och välgörande källa, som tidigare
den stygga oppositionen hade omgivit
med ett sådant tätt staket att man
inte hade kunnat se den. Men nog var
det väl ändå ganska anmärkningsvärt
att handelsministern, strax efter det att
statsministern hade gjort detta uttalande,
steg upp här och med minst lika
mycket darr på stämman erinrade om
hur socialdemokraterna eller, som han
själv kallade det, »den demokratiska arbetarrörelsen»
ända från detta sekels
början hade kämpat emot tullar och allsköns
annat indirekt beskattningsotyg.
Nog har det som sagt skett förändringar
förr, och nog kommer det att ske förändringar
i framtiden.

Den andra omgången i den stora debatten,
den som vi fick uppleva på
kvällskvisten, borde man egentligen dra
en tystnadens täta slöja över. Man kunde
ju ana något när statsministern i sina
första ord i den första debatten framhöll
att han bara skulle ta upp några
punkter, som gruppledarna, oppositionsledarna,
här i kammaren hade
framfört och spara resten till valrörelsen.
Det var väl ändå ingen av oss som
anade, att valrörelsen skulle börja så
snabbt att den skulle vara i gång bara
några timmar senare, nämligen när TVtittarna
kopplades in!

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1982

Statsverkspropositionen in. m. (Forts.)

Jag skall inte ge mig in på många
invändningar mot det som sades, det
skötte gruppledarna ganska grundligt
om, men när statsministern framhöll det
utmärkta skick, i vilket vår utbildning
nu befinner sig, finns det anledning att
protestera något. Han sade att vi nu
hade kommit fram till att en på tre fick
ägna sig åt högre studier och att han
snart väntade den dag, då siffrorna
skulle vara en på två.

Men är det så alldeles välbeställt ändå
på detta område? Finns det inte stora
brister, som statsministern inte vill låtsas
om? Förekommer det inte en våldsam
trängsel då det gäller den högre utbildningen,
i varje fall inom många områden?
Är det inte så, att många ungdomar
måste ägna en orimligt lång tid åt
att komplettera sina betyg för att över
huvud taget ha chans att komma in och
få den högre utbildningen? Är det inte
vidare så, att vi har en mycket besvärande
brist, inte bara i fråga om skollokaler
utan framför allt på dem som
skall ta hand om ungdomarna och ge
dem denna fina utbildning?

I förra veckan läste jag i tidningarna
att det hade tagit slut på en skolstrejk
som hade pågått i ett samhälle. Strejken
hade startats därför att föräldrarna var
missnöjda över att deras barn inte fick
undervisning av kompetenta lärare ■—
undervisningen sköttes av en person med
realskolexamen och en med studentexamen
men utan någon som helst pedagogisk
erfarenhet. Några dagar senare fick
vi, som sagt, veta att strejken hade upphört,
men anledningen till att den liade
upphört var inte den, att man hade fått
kompetenta lärare till skolan, utan helt
enkelt den, att man hade hotat föräldrarna
med att flytta barnen till en ganska
avlägset belägen skola. Föräldrarna
fann sig då i att låta barnen fortsätta
med den — får man väl förutsätta —
tämligen bristfälliga utbildningen i den
egna skolan.

Samma dag som man kunde läsa detta,
såg man också en rapport från skolstyrelsen
i Råneå, som pekade på den situation
skolan där uppe befann sig i, att av

32 lärare bara 5 hade formell kompetens
och de andra 27 var utan.

Jag menar alltså att bilden av vårt
skolväsen när man ser på verkligheten
inte är så vacker som man kunde få för
sig av statsministerns skildring.

Eller låt oss se på yrkesutbildningen.
Nog är det ändå, tycker jag, rätt besvärande
med den här dragkampen mellan
arbetsmarknadsstyrelsen och det organ
som egentligen skulle svara för yrkesutbildningen,
nämligen kungl. överstyrelsen
för yrkesutbildning. Det kan vi se i
årets statsverksproposition, där man liksom
i fjol svältföder styrelsen på ett rätt
upprörande sätt, så att den inte har möjligheter
att göra vad som borde göras på
detta område.

Jag tror till sist, herr talman, att jag
har många i den här kammaren med mig
när jag uttalar den förhoppningen, att ett
sådant spektakel, en sådan parodi på
första kammarens arbete, som vi fick
uppleva under gårdagens TV-utsändning
här i kammaren, skall vi inte behöva
vara med om en gång till.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! På debattens andra dag
har de flesta frukterna plockats från det
kunskapens träd på gott och ont, som
statsverkspropositionen utgör. Icke desto
mindre skall jag försöka mig på att
framföra några synpunkter, närmast på
frågan om budgeten och stabiliseringspolitiken.

Finansministern har fått beröm från
utlandets sida för lyckosamma insatser
för att stabilisera det svenska penningvärdet.
I ett avseende förtjänar finansministern
otvivelaktigt detta beröm —
det är beklagligt att han inte är här, så
att han kan höra det. Berömmet gäller
penningpolitiken, där han åren 1960 till
1961 på olika vägar lyckades torka upp
det strida likviditetsflöde i affärsbankerna,
som regeringens egen tidigare politik
skapat. Hade den ansats till monetär
deflation som då gjordes inte kommit
till stånd, hade troligen vårt penning -

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

värde de båda åren rutschat utför i än
snabbare fart än som varit fallet.

De penningpolitiska åtgärderna har
understötts av en ganska hård finanspolitik,
där skattebetalaren fått lämna
sin växande tribut till totalbalanseringen
av budgeten. Finansministerns uppgift
har förvisso underlättats därigenom
att han haft förmånen av en uppåtgående
konjunktur och gynnsam export med
åtföljande rikligt flödande skatteinkomster.
Att nämnvärda offer på utgiftssidan
inte behövt lämnas på den fulla sysselsättningens
altare har också bidragit
till att göra uppgiften lättare. Man kan
ha olika meningar om en eller annan nog
så viktig detalj, men resultatet av de
penningpolitiska åtgärderna har blivit
gott.

I dag står vi, herr talman, inför ett
nytt läge, där de känsligare punkterna
i vår ekonomi framträder med en helt
annan skärpa än hittills. Vi har en konjunkturbild
med stora variationer. Medan
vi alltjämt har en gynnsam konjunktur
på betydelsefulla avsnitt, framför allt
inom den övervägande delen av verkstadsindustrien,
föreligger tydliga tecken
på avmattning på andra avsnitt,
bl. a. inom viktiga områden av exporten
av skogsprodukter samt järn och stål.

Att — som finansministern gör — förklara
svårigheterna för exporten på vissa
områden främst med hänvisning till
lageranpassning i köparländerna, ger
troligtvis inte den rätta bilden av situationen.
Snarare bör man här skjuta den
kapacitetsökning som skett i förgrunden
— den är farligare; det brukar dröja
längre innan konsumtionen vuxit i fatt
en sådan kapacitetsökning. Det är därför
fara värt att de nuvarande exportsvårigheterna
för vissa produkter inte
enbart är av tillfällig natur, utan till
och med kan växa.

Jag skall inte gå närmare in på konjunkturläget
— jag behandlade det i ett
debattinlägg i höstas strax före riksdagens
slut. Jag är dock rädd för att finansministerns
prognos för 1962 är något
för optimistisk, även om han säger
sig vara beredd på bådadera möjlighe -

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
terna. En fortsatt avmattningstendens är
sannolik, även om den inte bör överdrivas.
Jag vill endast peka på en sak
i detta sammanhang, nämligen den omständigheten,
att konkurrensen redan nu
pressat exportpriserna över snart sagt
hela linjen. Men jag måste ge finansministern
rätt däri, att trots avmattningstendenserna
inflationstrycket kvarstår.
Finansministern poängterade denna sak
starkare i sitt tal i Nationalekonomiska
föreningen i förra veckan än han har
gjort i finansplanen.

Såvitt jag kan förstå kommer riskerna
för penningvärdet under nästa budgetår
inte att bli nämnvärt mindre än tidigare.
Jag är emellertid rädd för att finansministern
och jag är av något olika meningar
om de inflationsfaktorer som för
den närmaste framtiden är de förhärskande.

Enligt min mening är den fortgående
expansionen av den offentliga sektorn,
stat och kommun, vilken slukar en allt
större del av den årliga nationalprodukten,
på sikt en allt allvarligare inflationsfaktor.
I statsverkspropositionen
anges utgiftsökningen för nästa budgetår
till 1 250 miljoner i förhållande till
gällande riksstat, vartill kommer högst
betydande utgiftsökningar för kommunerna.
De statliga reala investeringarna
väntas öka med 5 procent. Den planerade
investeringsökningen för primärkommuner
och landsting uppges till 17
procent och ökningen av det kommunala
bostadsbyggandet till 20 procent.
I varje fall räknar man med att den faktiska
investeringsökningen för kommunerna
inte kommer att understiga 10 procent.

Att den statliga budgeten är mer eller
mindre totalbalanserad betyder i
detta sammanhang inte allt. Enbart den
fortskridande expansionen som sådan
måste verka inflationsdrivande. Jag är
medveten om att det vid en konjunkturavmattning
kan ha sina sidor att minska
på denna. Det stora felet har varit att
något allvarligt försök tidigare inte gjorts
att balansera budgeten genom besparingar.
Inte ens de måttliga förslag till

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
besparingar som på sin tid framlades
av besparingsutredningen vann nämnvärt
gehör hos finansministern, och ur
balanssynpunkt måste väl besparingar
vara likvärdiga med skattehöjningar eller
till och med bättre.

Automatiken på utgiftssidan gör, att
om icke besparingsåtgärder vidtas kan
finansministern inom två eller tre år
komma att bli nödsakad att återigen begära
nya omfattande skattehöjningar. En
fortlöpande statlig expansion i mera fasta
utgiftsengagemang är särskilt farlig.
Och omsen bär påtagligt verkat i inflatorisk
riktning genom sin inverkan på
varupriserna. Omsen avspeglar sig ju direkt
i konsumtionsindex.

När finansministern i finansplanen
talar om att i fall av behov utfylla minskade
investeringar på den privata sektorn
med ökade statliga och kommunala
investeringar, vill jag peka på att, såvitt
jag kan bedöma, byggnadsverksamheten
på sina håll varit ganska mycket
överansträngd, vilket lett till att byggnadstiden
för enskilda byggnadsföretag
på grund av bristen på byggnadsarbetare
förlängts, med ty åtföljande fördyring.
Jag tror att det enbart skulle vara
till fördel om den överhettade temperaturen
inom byggnadsindustrien på en
del håll — jag understryker orden på
en del håll — fick något svalna. En ökning
av den offentliga byggnadsverksamheten
bör därför inte ske med mindre
man noga förvissat sig om att det
finns byggnadsarbetare som räcker till
för en byggnadsverksamhet i normalt
tempo och för färdigställande av byggnaderna
inom sedvanlig tid.

Ett andra stort inflationshot finns på
kostnadssidan —lönesidan; finansministern
kallar det visst försiktigtvis konsumtionssidan.
Hur stort detta inflationshot
är vet man ingenting om, men
de krav från löntagarsidan på betydande
löneökningar som offentliggjorts ger anledning
till bekymmer. Från förra året
fanns magasinerade kostnadsstegringar,
bl. a. lönestegringar, vilka först nu slår
ut i stigande priser. Och värre kan det
bli. Risken är den, att en lönehöjning
på ett känsligt område, där det kanske

finns utrymme för viss lönehöjning, fortplantar
sig till andra områden och alltså
sprider sig till områden där konkurrensläget
redan är ansträngt och där alls
inget utrymme finns, med ty åtföljande
höjning av vårt lands redan nu internationellt
sett höga kostnadsnivå.

En allmän lönehöjning som går längre
än vad det samhällsekonomiska läget
medger blir dubbelverkande på så sätt,
att den å ena sidan försämrar vårt konkurrensläge
och minskar efterfrågan på
våra produkter och å andra sidan medför
ett skärpt inflationstryck på konsumtionssidan.
Det finns något som ekonomerna
visst brukar kalla autonom löneinflation.
Vi måste akta oss för att
komma in i en sådan. Den kan i fortsättningen
inte bemästras med höjningar
av omsättningsskatten och än mindre
med finanspolitiska och penningpolitiska
åtgärder.

Med tanke liärpå undrar jag om det
inte så småningom utan risk skulle låta
sig göra att släppa något på bromsen på
penningpolitikens område för att därmed
skapa lättnader på de områden av
näringslivet där man kämpar med svårigheter.
Någon liten minskning av kravet
på totalbalansering torde väl också
vara försvarlig?

Jag frågar mig vidare huruvida inte
utvecklingen gått dithän, att det vore
bäst för vår export, för vår samhällsekonomi
och för vår sysselsättning på
längre sikt om en allmän återhållsamhet
inleddes på löneområdet, hur impopulär
en sådan än kommer att bli på många
håll där förväntningarna spänts mycket
högt. På längre sikt, kanske även på
kortare, måste en dylik återhållsamhet
just nu även ligga i löntagarpartens intresse.

Hur en sådan återhållsamhet skall
kunna åstadkommas överlämnar jag välvilligt
till finansministern, som torde
vara den lämpligaste personen att här
ta något initiativ. Jag är bara rädd för
att finansministern bagatelliserar hithörande
risker. Det kan visserligen sägas
att lönestegringarna det senaste året
inte varit större än motsvarande företeelser
i våra konkurrentländer. Men det

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

är lättsinnigt att tro att konkurrentländerna
alltid skall springa fatt oss; vi
ligger ju framme i täten. Anledning torde
snarare vara att inställa sig på motsatsen.
Icke minst i Västtyskland gör
man allt för att undvika en fortsatt inflation,
även om detta givetvis kan vara
förenat med vissa svårigheter. Likaså i
England.

En allvarlig anmärkning som kan riktas
mot budgeten är att den saknar flerårsperspektiv
i egentlig mening. Det
finns en inkomstberäkning av statsinkomsternas
utveckling efter budgetåret
1962/63. Någon motsvarande beräkning
av statsutgifterna har jag emellertid inte
kunnat hitta. Ute i de större kommunerna
har man alltmera börjat lägga upp
långtidsprognoser i form av flerårsbudget
eller på annat sätt. Jag är medveten
om att en sådan uppläggning av problemen
tidigare varit på tal i riksdagen.
Den har bl. a. påyrkats av högern. Jag
vill gärna uttrycka den förhoppningen,
att denna fråga snarast finner en lösning
inom finansdepartementet.

Handelsministern lämnade i går en
intressant redogörelse för förhandlingsläget
på den europeiska marknadsfronten.
Att regeringen har allas vårt stöd
vid de förhandlingar som snart skall
börja är utan vidare klart. I dagens läge
skulle det säkerligen vara till gagn
om förhandlingarna stöttades upp av en
allmän goodwilloffensiv i utlandet med
hjälp av näringslivet. Det behövs en utvidgad
public relation-verksamhet, såsom
tidigare påpekats. Jag vill ytterligare
här endast göra den kommentaren,
att det vid en sannolik fortsatt konjunkturavmattning
blir dubbelt angeläget för
exportindustrien att den svenska associeringen
kommer till stånd utan dröjsmål.
I och med att tulldiskrimineringen
för vårt land kommer att ökas till 40
procent kommer den att bli alltmer besvärande
för exportindustrien med dess
pressade marginaler.

Herr John Ericsson gjorde i går en
häftig attack — genom sina tonfall något
överraskande för den som är van
vid hans kyliga och lugna bedömning —
i anledning av utarrenderingen av Lim -

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mareds glasbruk till Plåtmanufaktur och
begärde t. o. m. regeringens ingripande
för att få till stånd en ny lagstiftning,
innebärande, om jag fattade rätt, någon
form av förhandstillstånd av statlig
myndighet till dylika avtal.

Jag vill då erinra om att den lagstiftning
mot konkurrensbegränsande företeelser
som herr Ericsson som handelsminister
på sin tid själv var med om
att införa innebär en särskild förhandlingsordning
för undanröjande av skadlig
verkan av en konkurrensbegränsning. Med*
skadlig verkan av konkurrensbegränsning
förstås enligt lagen, att konkurrensbegränsningen
på ett ur allmän synpunkt
otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,
hämmar verkningsförmågan inom
näringslivet eller försvårar eller
hindrar annans näringsutövning. Lagen
innehåller också en bestämmelse av innebörd
att om förhandling avslutats utan
att skadlig verkan kunnat undanröjas,
åligger det näringsfrihetsrådet att anmäla
saken för Kungl. Maj:t, som då har
att överväga åtgärder i ärendet. Kungl.
Maj:t kan då bl. a. eventuellt förordna
om maximipriser.

Med all respekt för den förutvarande
handelsministern — lagstiftningens fader
— tycker jag att det är en smula anmärkningsvärt
att herr Ericsson nu ropar
på lagstiftningsåtgärder innan man
på något sätt undersökt huruvida i Limmaredsfallet
skadlig verkan är för handen
eller inte.

Jag skall inte föregripa en eventuell
förhandling i ärendet och är givetvis
inte närmare insatt i frågan. Men jag har
inhämtat några upplysningar i saken,
som kanske kan vara av visst intresse
för kammaren.

Det har sagts mig att det finns en
överkapacitet på mellan 20 och 25 procent
inom den svenska glasemballageindustrien
redan innan eventuella nya
investeringar i Limmared tagits i bruk.

Det kan ju då diskuteras om det kan
vara vare sig företagsekonomiskt eller
samhällsekonomiskt riktigt att ytterligare
bygga ut kapaciteten. Jag har dock
inte fäst mig så mycket vid den frågan.
Det har vidare sagts mig att glasembal -

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
lageindustricn icke är lönsam, något som
även vitsordats av ledningen för Limmaredsbruket.

Planen inom den nya företagskonstellationen
lär vara den att genom en rationell
produktfördelning mellan de tre
glasbruk, som nu är marknadsmässigt
under samma hatt, åstadkomma sådana
besparingar att de låga priserna kan bibehållas
men en rimlig lönsamhet ändå
uppnås.

När det gäller plåtemballaget har Plåtmanufaktur
redan genomfört en liknande
rationaliseringsprocess, veterligen
utan att något missnöje anmälts från
kundernas sida. Dessa har t. o. in. fått
förmånen av ett billigt och högklassigt
emballage, har det sagts mig, som är väl
anpassat efter kundernas behov. Det har
veterligen icke gjorts gällande att någon
skadlig verkan skulle vara för handen
genom den koncentrationsprocess, som
där har kommit till stånd.

Ett monopol, herr Ericsson, är givetvis
inte i och för sig något önskvärt —
på intet sätt; jag är inte förtjust i sådana
— men det kan ibland möjliggöra en de
långa seriernas ekonomi som i en liten
marknad är värdefull. Frågan är blott
om det missbrukas eller ej. I det konkreta
fallet vet man ingenting därom. Jag
tror och hoppas att något missbruk icke
skall förekomma. Inom parentes kan
tilläggas, att avnämarna av glasemballage
lär vara stora kapitalstarka företag,
varför de kanske utan större uppoffringar
skulle kunna bryta ett monopol
som eventuellt missbrukades.

Vad Limmareds kommun beträffar så
tror jag att den har anledning att ta det
inträffade med ganska stort lugn. Det är
ju varken fråga om nedläggande eller om
minskad sysselsättning. Jag hoppas att
den nya ledningen skall på allt sätt tillgodose
kommunens berättigade önskemål.

Herr John Ericssons tanke på något
slags tillståndsförfarande kan jag inte
ansluta mig till. Ett sådant förfarande är
varken behövligt eller tillrådligt. Det
skulle endast vara ägnat att stoppa upp
eller försvåra den strukturrationalisering,
som eljest kan anses önskvärd även

ur samhällets synpunkt. Inte minst har
man ju talat om den sidan av saken i
de programskrifter som utgivits av arbetarrörelsen.
Jag tror inte heller att det
skulle bli så angenämt för staten att vara
med och ta ansvaret för alla de åtgärder
som vid en strukturrationalisering inom
näringslivet kan befinnas önskvärda.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Med anledning av herr
Jacobssons anförande i vad avser Limmaredsaffären
vill jag säga, att kammarens
ledamöter sinsemellan rätt ofta säger:
»Det är anmärkningsvärt att man så
ofta ropar på lagstiftning.» Det hela bottnar
i hur man bedömer det för tillfället
aktuella ärendet.

Från början ansågs en lagstiftning om
konkurrensbegränsning onödig, men numera
säger man att det får anses ändamålsenligt
att samhället har inflytande
och kan kontrollera prisbildningen. Jag
har fattat den aktuella situationen så, att
vår nuvarande lagstiftning inte kunde
förhindra den transaktion som ledde
fram till en monopolbildning, och eftersom
jag anser det felaktigt att sådana här
monopol kommer till stånd och eftersom
man från allmän synpunkt kan säga, att
transaktionen inte borde ha skett, blir
min slutsats att man skall undersöka om
lagstiftningen behöver kompletteras.

Jag vet mycket väl att man invänder,
att monopol kan vara bra därigenom att
man tack vare dem får ut de långa seriernas
effekt. Jag skulle vilja tillägga,
att om den synpunkten på effektiviteten
strider vi inte. Vad jag vill är bara att
det allmänna skall kunna följa en sådan
här transaktion från början och, om man
finner den uppenbart olämplig, kunna
ingripa och förhindra den.

Detaljerna i affären skall jag inte syssla
ytterligare med. Man talar om strukturrationalisering
av verksamheter som
nått så pass långt, att vi vågar säga att
de företagsenheter, som nu finns inom
glasemballageindustrien, är moderna och
effektiva. När det gäller Limmared hade
ju verksamheten blivit ännu mer effek -

Onsdagen den 24 januari 19C2

Nr 4

tiv om man utnyttjat den investering
som redan i huvudsak är genomförd, och
det var därför jag i går tillät mig säga,
att företaget inte fick pröva sina krafter
i fri konkurrens.

Jag instämmer i förhoppningarna om
ätt man skall undvika sociala bekymmer
i vederbörande kommun, men det betänkliga,
herr Jacobsson, är att man litar
till att enskilda människor skall kunna
motstå frestelsen att ta ut överpriser
trots att det inte finns korrektiv. Jag vill
se den person som kan säga, att de priser
som kommer att tas ut är skäliga. Vi
har redan förut privata monopol här i
landet, och skäligheten i prissättningen
kan inte bedömas enbart med hänsyn
till den synliga vinst som redovisas — det
finns ju olika sätt att placera överskott
inom en verksamhet.

Jag kan inte förstå att herr Jacobsson
är så förfärligt rädd för den undersökning
jag påyrkat. Han slutade ju med att
säga, att han i princip inte tycker om
karteller och monopol, men att en långtgående
sammanslagning av industrier
kan tolereras om man har insyn över
verksamheten. Under sådana förhållanden
bör det väl inte vara någon fara —
då borde man också kunna tåla en
granskning innan själva transaktionen
sker.

Detta är enligt min mening den väsentliga
punkten, och det är där min och
herr Jacobssons uppfattning skiljer sig.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ericsson var inte
inne när jag började mitt anförande rörande
denna fråga. Jag strök där särskilt
under att vi ju har en särskild förhandlingsordning,
som tar sikte på undanröjande
av den skadliga verkan som kan
följa av konkurrensbegränsning. Det är
först när en viss verksamhet har fått
fungera som man kan bedöma, huruvida
en sådan skadlig verkan föreligger eller
ej — först då har man ju möjlighet att
göra en undersökning. Tanken att göra
en förhandsundersökning, om möjligen
ett nytillkommet monojjol i fram -

Statsverkspropositionen in. m. (Forts.)
tiden skall kunna göra sig skyldigt till
skadlig verkan på detta område, tycker
jag är ganska orealistisk.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Det finns ett gammalt
ordspråk som säger, att om man inte
har bekymmer så skaffar man sig sådana.
Jag kommer att tänka på det när
herr Andersson i Örnsköldsvik i sitt anförande
hade väldiga bekymmer för centerpartiet.
Jag tycker att det är direkt
tråkigt att herr Andersson skall behöva
gå omkring med sådana känslor! Jag
beklagar också att herr Andersson fick
så dåligt utbyte av TV-timmen i går
kväll här i kammaren. Jag kan inte hjälpa
honom på den punkten heller; hjälpen
torde i det fallet ligga mycket närmare
herr Andersson själv.

Herr Andersson talade också om en
del flyttningsrörelser mellan de politiska
partierna; hur de politiska partierna
flyttar sig än hit och än dit. Jag skall
emellertid inte beröra den saken — jag
skall i stället, herr talman, be att få ta
upp en annan omflyttningsfråga, som
för mig ter sig bra mycket väsentligare.

Norrland har som turistmål under de
senaste åren utsträckt sin dragningskraft
ända till Mellan- och Sydeuropa.
Det är inte bara ett allt större antal
svenskar som faller offer för längtan
norrut, det har de senaste åren av bilturismens
decennium visat. Kontinentens
folkmyllrande semesterplatser har
numera inte så mycket att erbjuda storstädernas
stressbesmittade människor.
Man vill längre bort, bort från människor
och jäkt, ut till fria vidder.

Men Norrland är inte bara norrskenets
och de ljusa sommarnätternas land.
Intresset för Norrland får inte bara
grundas på föreställningar med sagoskimmer
i kanten. För att en landsdel
skall kunna leva och utvecklas är den
självfallet beroende av inte bara turister
utan framför allt av bofasta människor.
Dessa i sin tur är beroende av
sysselsättning.

Utifrån dessa synpunkter ter sig den
befolkningsomflyttning, som skett från

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
Norrland under de senaste åren, mycket
skrämmande. Nettoutflyttningen från de
fem nordligaste länen var under år 1960
cirka 9 100, och för det sistförflutna året
1961 har denna siffra stigit till i runt
tal 9 400. Trots att Norrland inom sina
gränser har en så stor del av vårt lands
naturtillgångar har arbetslöshetssiffrorna
under en lång följd av år relativt sett
varit oerhört mycket större för Norrlands
vidkommande än för landet i övrigt.

Den norrländska arbetskraften har på
grund av eftersläpningen i fråga om näringslivets
utveckling inte kunnat tillvaratagas
och utnyttjas i tillräcklig grad
inom Norrlands egna gränser. Arbetsmarknadsstyrelsen,
statens organ på detta
område, har i rätt stor utsträckning
fått tjäna som resebyrå. Naturtillgångarna
— skogen, malmen och vattenkraften
för att nämna de viktigaste — ger
tillsammans med det betydande överskottet
av arbetskraft väsentliga förutsättningar
för ett utvecklat näringsliv.
Trots detta måste emellertid en betydande
eftersläpning i fråga om det norrländska
näringslivets utbyggnad konstateras.
Exporten till landet i övrigt och
omvärlden är betydande. Från de fem
nordligaste länen exporteras i förhållande
till folkmängden två och en halv
gånger så mycket som för landet i övrigt.
Exporten utgöres dock till stor del
av råvaror och endast i mindre omfattning
av högförädlade produkter.

Möjligheten att tillfredsställande lösa
de sysselsättnings- och försörjningsproblem
som förefinns i stora delar av
Norrland är intimt beroende av de åtgärder
som vidtages för utvecklandet av
landsdelens näringsliv. Tillvaratagandet
av de norrländska naturtillgångarna är
för det samlade folkhushållet av största
betydelse. Därför måste det också vara
ett hela landets intresse att industriutvecklingen
inom Norrlands gränser
sker så, att en katastrofal befolkningsavtappning
förhindras. Den i vissa fall
svaga viljan från det enskilda näringslivets
sida att förlägga industriproduktion
till Norrland sammanhänger helt
säkert med det i många avseenden

ogynnsamma kostnadsläget. Den för speciellt
norrlandskommunerna ogynnsamma
kostnadsfördelningen stat kontra
kommun kan ha en hämmande inverkan
på viljan att förlägga industri till Norrland.

En verkligt effektiv skatteutjämning
skulle förvisso vara ett medel att avhjälpa
den folkomflyttning som nu sker.

Orättvisor, t. ex. dyrare motorbränsle
med allt vad detta för med sig av högre
kostnader, måste äntligen komma bort.
Klimat och stora avstånd kan inte få
vara skäl för vad som på det här sättet
faktiskt utgör en diskriminering av vår
landsdel. Kommunikationernas utbyggnad
bär sin stora betydelse, och jag vill
önska min länskamrat statsrådet Skoglund
all möjlig framgång i strävandena
att här göra förbättringar. Inte minst
mellanriksvägarna är av mycket stor
betydelse ur näringslivets synpunkt.

Men utöver allt detta är det också alldeles
nödvändigt att norrländsk industriverksamhet
får en verklig stimulans.
Någon form av låt oss kalla det stimulansbidrag
från statens sida borde i detta
hänseende vara möjlig, överväganden
rörande möjligheterna till viss skattelättnad
under begränsad tid vore befogade
— sådana lättnader är säkerligen
möjliga — det skulle då gälla nystartade
företag. Länens företagareföreningar gör
säkerligen ett gott arbete, men tyvärr är
deras rörelsefrihet alltför kringgärdad
och resurserna rent ekonomiskt ytterst
begränsade. Större medelsanvisning och
vidgade möjligheter till radikalt handlande
är här av nöden. Mot bakgrunden
av den situation som råder och den utveckling
som sker med skrämmande
hastighet är det angeläget — jag vill
understryka detta — att åtgärder snarast
genomföres utan inväntande av pågående
lokaliseringsutredning.

Jag har, herr talman, främst uppehållit
mig vid det norrländska näringslivets
industrisida. Det finns emellertid mycket
annat som jag skulle vilja beröra,
och det är speciellt en sak som jag vill
ägna några ord åt. Det norrländska jordbrukets
struktur är i stor utsträckning
präglad av de små brukningsdelarna.

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

lag tror att det vore olyckligt om man
lät de i och för sig måhända riktiga ralionaliseringstankegångarna
slå igenom
fullt ut i Norrland. Enligt min mening
inåste vi alltjämt tänka oss ett norrländskt
småbruk som också får det stöd
som faktiskt är berättigat. Befolkningsutvecklingen
är intimt beroende av de
åtgärder samhället i detta hänseende
vidtar.

Om inte vår statsledning söker lösa
norrlandsproblem av den här arten
mycket snabbt, kommer så småningom
—och troligen ganska snabbt — utvecklingen
att tvinga fram åtgärder. Enskilda
människor och enskilda kommuner får
under tiden bära en allt tyngre börda
som rättsvisligen borde ha lyfts av det
gemensamma folkhushållet. Så är det i
riss utsträckning redan i dag.

Herr talman! Jag har vid denna debatt
i den svenska riksdagens första
kammare velat vädja: Låt oss göra vårt
allra bästa för att bevara och utveckla
en provins i vårt land som för oss alla
betyder så mycket!

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! I statsverkspropositionen
finansplan meddelar finansministern
bl. a. att de privata investeringarna
för år 1962 kan beräknas komma att
stanna vid ungefär samma volym som
för fjolåret. I fråga om investeringarna
inom den egentliga industrien kan man
däremot förutse en viss minskning, eftersom
det beräknas att endast samma
belopp skall uppnås, medan priserna
som vanligt kommer att stiga. Vad man
däremot saknar i finansplanen är något
slags analys av förhållandet, som skulle
kunna möjliggöra en bedömning av hur
denna stagnation kan tänkas inverka på
den ekonomiska utvecklingen — med
andra ord: om stillaståendet kan accepteras
eller om några åtgärder i stimulerande
riktning skulle vara erforderliga.
Visserligen visar sig följder av uteblivna
investeringar inte genast i en sjunkande
produktivitetskurva, men å andra sidan
liar heller inte stimulerande åtgärder
alltid omedelbar effekt, i varje fall

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
inte åtgärder av den art som jag närmast
skulle vilja förorda.

Finansministern begränsar sig emellertid
till att konstatera att de negativa
effekter, som skulle kunna uppstå i form
av arbetslöshet till följd av att de privata
investeringarna minskas, kommer
att undanröjas genom en betydande ökning
av de offentliga. Han berör alltså
över huvud taget inte den viktiga frågan
om hur begränsningen av investeringarna
inom näringslivet kan inverka
på produktivitetens utveckling.

Detta är en brist som jag finner beklaglig,
i synnerhet därför att vi befinner
oss i en situation, där många tecken
tyder på att vi måste spänna våra krafter
och kanske också underkasta oss
uppoffringar för att kunna hävda oss i
en alltmera hårdnande internationell
konkurrens.

Det har sagts förut, men det tål att
upprepas, att vårt kostnadsläge är högt.
Det beror främst på vårt höga löneläge,
och skall vi kunna behålla det, så måste
vi fortlöpande och starkt rationalisera
produktionen. Därför måste man med
oro betrakta ett avtagande av investeringslusten
inom näringslivet och överväga
åtgärder som åtminstone på sikt
kan verka i stimulerande riktning. Jag
tänker då främst på en kraftig uppmuntran
av det enskilda sparandet. Det skulle
bidraga till att skapa det samhällsekonomiska
utrymmet för ökad investering
inom produktionen. Herr Lundström var
inne på detta i går och jag vill gärna instämma
i vad han då anförde.

Ett enskilt sparande har emellertid
också andra fördelar. I det moderna,
starkt tekniska samhället sker ständigt
ett väldigt skapande av nya värden. Samtidigt
sker också ett urholkande av gamla
värden, åtminstone relativt sett. Det
blir mer och mer så, att naturtillgångarna
som sådana avtar i värde, medan anordningarna
för deras utnyttjande i
form av maskiner, byggnader, kunnighet
och annat blir allt väsentligare. Den dynamik
och rörlighet som numera också
är typisk för näringslivet förstärker
ytterligare dessa förhållanden. Man skulle
kanske något förenklat kunna säga, att

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Statsverkspropositionen in. in. (Forts.)
de värden som samhället nu rymmer och
i framtiden kan förväntas rymma i stort
sett är skapade och undan för undan
kommer att vara skapade under en ganska
begränsad tidrymd bakåt.

Det är därför inte så mycket sysslandet
med nu befintliga förmögenhetsförhållanden,
som påverkar förmögenhetsfördelningen
i samhället, utan snarare
frågan om vart det ständiga nyskapandet
kanaliseras. Det är ingalunda nödvändigt,
och enligt min mening inte heller
fördelaktigt eller ens önskvärt, att
dessa nyskapade värden i så dominerande
grad som nu är fallet läggs hos det
allmänna. De borde i stället i långt större
utsträckning komma i händerna på
enskilda människor. Det borde vara naturligt
för var och en att avstå en del
av den löpande inkomsten för att skaffa
sig en egen och bestående andel i landets
tillgångar, det må sedan vara i form av
ett eget hem, i form av aktier i något företag
eller i form av andra värden. I varje
fall borde samhället mer än nu uppmuntra
och underlätta ett sparande som
syftar till att i större utsträckning ge
den enskilde ett direkt delägarskap och
delägaransvar i näringslivet.

Ett sådant ökat delägande kräver emellertid
en ökad tillgång på delägarbevis,
d. v. s. i första hand aktier, och här lägger
bl. a. skattepolitiken hinder i vägen.
Genom dubbelbeskattningen av aktiebolags
vinster blir det för bolagen fördelaktigare
att skaffa kapital till utvidgningar
och rationaliseringar i form av
lån än genom den i och för sig ofta naturligare
och riktigare vägen att öka
aktiekapitalet. För småspararen är därför
nu bankinsättning eller obligationsköp
den placeringsmöjlighet som i första
hand står till buds. Härigenom blir
det också han som får bära hela den
kostnad som den ständigt pågående inflationen
innebär, och ett mera långsiktigt
sparande kan för honom knappast
te sig lockande. Skulle han i stället
i större utsträckning kunna erbjudas att
placera sparmedel direkt i företag, skulle
han visserligen få dela de risker och
bekymmer som all företagsamhet innebär,
men han skulle i gengäld kunna få

del av de vinster och det värdeskapande
som en framgångsrik produktion och
gynnsamma förhållanden kan skänka.
Han skulle väl också få ett ökat intresse
för ekonomiska sammanhang och för
funktionen av den produktionsapparat
som han är verksam i. Ur allmän demokratisk
synpunkt måste det vara synnerligen
angeläget att åstadkomma detta.

Det går mycket väl att få till stånd ett
ökat allmänt ägande. Vi har ett exempel
härpå i jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse.
Där har jordbrukare med
i genomsnitt visst inte större inkomster
eller bättre möjligheter än exempelvis
den normale industriarbetaren byggt
upp väldiga tillgångar genom ett personligt
sparande. Ingen som känner till förhållandena
torde heller vilja förneka,
att detta utöver de rent ekonomiska värdena
har skapat betydande tillgångar i
form av ökad solidaritet och ökat intresse
för ekonomiska problem.

Alternativet till ett ökat allmänt personligt
ägande är ett ökat statligt ägande,
och det måste då åstadkommas genom
tvångssparande medelst beskattning
eller på annat sätt. Förkärleken för detta
alternativ kan klart spåras i finansplanens
tankegångar och statsverkspropositionens
siffror. Det kan kanske vara
belysande att observera, att under de senaste
femton åren har de allmänna investeringarnas
andel i de totala investeringarna
här i landet ökat med nära 50
procent. Enligt min uppfattning är detta
alternativ klart sämre. Det vore högeligen
önskvärt att vid sidan av den politiska
demokratien försöka skapa en
ekonomisk självägande demokrati uppbyggd
på ett direkt personligt delägande
i samhällets väldiga förmögenhetsbildning.

Herr ASPLING (s):

Herr talman! Det är svårt att säga vilket
eftermäle årets remissdebatt kommer
att få. Det har sagts i denna kammare,
att under remissdebatten är det regeringen
som är svarande och oppositionen
som är kärande. Själv har jag en

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

stark känsla av att oppositionens kritik
icke förmått att på någon punkt rubba
de mycket starka positioner, som regeringens
statsverksproposition vilar på.

Jag skall också medge att uppgiften
för oppositionen inte varit lätt. Den
statsverksproposition vi behandlar inger
respekt. Den utgör en redovisning av
den förda ekonomiska politiken, vilken
varit mycket framgångsrik. Den registrerar
ett budgetläge som vi knappast tidigare
haft, en fortsatt produktionsstegring
med en omfattande investeringsverksamhet,
en prisstabilitet som varit
anmärkningsvärt stor, en stigande konsumtionsstandard,
samt en kraftfull ökning
av exporten med en förstärkning av
valutareserven, som är av stor betydelse
vid eventuella framtida påfrestningar.
Därtill kommer ett sparande, som varit
det högsta som hittills registrerats.

Den förda finans- och kreditpolitiken
har utan tvekan kännetecknats av stor
smidighet, vilket bidragit till den snabba
utbyggnadstakten men också till stabiliteten
i samhällsekonomien. Det är
inte så egendomligt om oppositionen har
svårt att finna angreppspunkter och kanske
helst velat söka sig ut på andra områden
för att finna fotfäste för sina kritiska
kommentarer. Jag skall inte här
ta upp någon diskussion om vad som
förevarit. Kvar står emellertid det faktum,
att det beslut om omsättningsskattens
införande som trots oppositionens
motstånd fattades hösten 1959, varit av
utomordentligt stor betydelse för denna
gynnsamma utveckling.

Vad som emellertid icke ger mindre
anledning till tillfredsställelse är statsverkspropositionens
riktlinjer för framtiden.
Vi står inför en reformbudget av
en omfattning och inriktning som kanske
aldrig tidigare. På de flesta områden
noterar vi förslag och reformer av
grundläggande betydelse för såväl den
enskilde som samhället i dess helhet. Det
är nästan frestande att från huvudtitel
till huvudtitel ta fram de ting vi utan
tvekan måste registrera som grundläggande
och betydelsefulla för utvecklingen
av vårt samhälle. De vidgade resurserna
har gjort det möjligt att på många

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
viktiga områden ta krafttag för att snabbare
komma till rätta med brister och
eftersläpningar. I många avseenden kommer
därför denna session — det är min
övertygelse — att kunna gå till historien
som en reformernas och framstegens
riksdag.

För de enskilda människorna kommer
dessa reformer vi nu går att besluta om
att betyda mycket. Till dem hör naturligtvis
den kraftiga höjningen av folkpensionerna,
förbättringen av invalidpensioneringen,
de ökade resurser som
ställs till förfogande för att ge utbildning
och stöd åt de handikappade, förbättringarna
inom socialförsäkringarna
vid sjukdom och barnsbörd, de ökade anslagen
för hälso- och sjukvården med
första steget taget mot en mera allmän
hälsokontroll samt självfallet också ökningen
av bostadsbyggandet. Därtill
kommer ökade väganslag, upprustningen
av arbetsförmedlingen och yrkesutbildningens
fortsatta utbyggnad samt — till
slut men icke minst viktigt — det väntade
ökade stödet till kommunerna. Allt
detta har grundläggande betydelse för
sysselsättningen och för den enskildes
möjligheter till en personlig valfrihet i
ett samhälle, som nu karakteriseras av
snabba strukturella förändringar. Och
ändå kanske en av denna vårriksdags
allra största frågor är den väntade propositionen
om den slutliga reformeringen
av skolan. Låt mig också med glädje
notera den från 50 till 130 miljoner kronor
vidgade hjälpen till internationellt
bistånd. Med stort intresse motser vi
den väntade propositionen i denna mycket
viktiga fråga.

På område efter område skall man finna
att det stora utbyggnads- och uppbyggnadsarbete
som ägde rum under
1950-talet inom utbildningen, forskningen,
sjuk- och hälsovården, vägväsendet
och kommunikationerna — för att ta
några exempel — nu mognar fram i färdiga
reformer. Därmed inte sagt att vi
skulle stå inför något fullbordande av
reformpolitiken. I ett expanderande samhälle
kommer behoven och förväntningarna
tvärtom att öka. På flera områden
blir de av växande och betydande om -

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
fattning. Låt mig endast nämna den åldersfördelning
vi har att räkna med under
1960-talet, den stora ökningen av
åldringar och samtidigt de stora ungdomskullar
som nu träder in i produktion
och samhällsliv med helt naturligt
stora krav på bostäder och mycket annat.

Man skall emellertid finna att, trots
att det alltjämt finns köer och brister i
samhället, nu och ännu mera i framtiden
sker en snabb utveckling av våra
resurser. Inför den ovisshet som i viss
mån präglar bedömningen av den kommande
konjunkturutvecklingen planeras
en ökning av de offentliga investeringarna.
Efter de osedvanligt höga årliga
investeringarna inom industrien räknar
man med en något lugnare utbyggnadstakt.
Det måste därför ur alla synpunkter,
icke minst ur sysselsättningssynpunkt,
vara riktigt och betydelsefullt att
staten såväl som komunerna söker genomföra
utbyggnadsplaner, som under
senare år hållits tillbaka på grund av
bristen på arbetskraft. Härigenom ges
också möjligheter att inom den offentliga
sektorns ram ta itu med uppgifter
som tidigare fått stå tillbaka.

Detta ger oss, herr talman, återigen
cn erinran om det viktiga samband
som i vårt samhälle föreligger mellan
den enskildes standard och samhällets
vidgade uppgifter då det gäller att lösa
dessa. Naturligtvis kan denna fråga
aldrig vara helt avhängig av konjunkturbedömningarna,
men inom ett samhälle
med full sysselsättning och stark ekonomisk
expansion måste alltid avvägningen
ta hänsyn till den faktiska ekonomiska
situation vi befinner oss i. Vi
finner emellertid lätt hur den enskildes
krav på standard och bättre levnadsbetingelser
alltmer blir en fråga om samhällets
möjligheter till insatser på skiftande
områden. Naturligtvis är förutsättningarna
för att kunna avhjälpa bristerna
intimt sammankopplade med stegringstakten
inom produktionen. Även
på detta område finns det anledning att
förmoda att de stora och betydelsefulla
investeringar som ägt rum under 1950-talet nu skall mogna fram i form av en

effektivare produktionsapparat med en
ökad produktion som följd.

En känd nationalekonom noterade på
LO-kongressen i fjol sommar, att det
mest påfallande är att det sker en koncentration
av den industriella utvecklingen
till vad som kallas basindustrier.
Han gjorde vidare det viktiga påpekandet,
att man har anledning förvänta att
produktionen inom betydelsefulla områden
kommer att kunna fördubblas inom
loppet av 5 å 12 år, fördubblingstakten
självfallet växlande från det ena
området till det andra.

Ingen skall dölja att vårt beroende av
utlandsmarknaderna i framtiden är av
utomordentligt stor betydelse. Naturligtvis
knyter vi förhoppningar till att
de kommande förhandlingarna med EEC
skall leda till ett för oss tillfredsställande
resultat, men oavsett detta kanske det
finns anledning att påpeka, att vi sannerligen
inte befinner oss i något underläge.
Våra positioner i handelspolitiskt
avseende är icke svaga.

Herr talman! Låt mig söka göra en
summering. Vårt land befinner sig mitt
uppe i en stor industriell och strukturell
omdaningsprocess. Det är då tillfredsställande
att veta, att vi inom den offentliga
sektorn kan möta denna nya utveckling
med färdiga planer på reformer
och insatser, som tar sikte på de
viktiga utbildningsfrågorna för att tillmötesgå
samhällets och näringslivets
ständigt ökade krav på utbildad arbetskraft;
vidare att forskningens krav och
betydelse får allt större utrymme i statsverkspropositionen,
att hälso- och sjukvårdsfrågorna
ges större prioritet under
1960-talet, att vägar och kommunikationer
byggs ut, att arbetsmarknadens organ
ges större resurser för att främja
näringslivets omställning i produktivitetshöjande
riktning, att bostadsbyggandet
ökar och att nu planer också föreligger
utarbetade för en mera tidsenlig
anpassning av kommunindelningen till
denna utveckling.

Naturligtvis kommer icke påfrestningar
att saknas. Såväl den befolkningsmässiga
som den näringspolitiska kartan
förändras i snabb takt i vårt land. Helt

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

naturligt kommer denna process att beröra
våra kommuner såväl som de enskilda
människorna. På litet längre sikt
kommer ur denna omdaning nya samhällen
att växa upp, nya industrier att
skapas och nya utkomstmöjligheter att
bjudas. Någon pessimism finns det icke
anledning till. Sannolikt kommer våra
resurser och tillgångar att bättre kunna
tillvaratas och utnyttjas och därmed
också förutsättningarna för en fortsatt
tillväxt av produktionen att öka. Viktigt
är emellertid att människornas
trygghet garanteras under denna omdaningsprocess
och att standard och service
så långt som möjligt blir likartad,
oavsett var orterna är placerade i detta
land.

Årets statsverksproposition präglas i
många avseenden av denna tillförsikt
för framtiden. Den framstegspolitik som
kännetecknar utvecklingen i vårt land
finns det sannerligen ingen anledning
att förändra. Tvärtom måste den nu med
kraft fullföljas på samhällslivets olika
områden. Därigenom skapar vi garantier
för att en i så många avseenden
gynnsam och lyckosam utveckling inte
brytes.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Årets statsverksproposition,
som vi nu debatterat i två dagar,
är ett grundligt bevis på det stora nederlag,
som den extrema högerlinjen led
i 1960 års val. Kravet på en social nedskrotning,
som högern krävde, har fått
ett gensvar, som för de berörda människorna
är ytterst glädjande. I stället
för den nedrustning som högern önskade
har vi fått en social upprustning, som
bl. a. ger de handikappade bättre livsbetingelser.
Ledaren för attacken mot
välfärdssamhället har också dragit de
politiska konsekvenserna av läget och
gått till en betydligt tryggare anställning
hos Arbetsgivareföreningen på Blasieholmen
och meddrabanten har kommit att
inta en lugnare politisk position i jordbruksutskottet,
alltmedan det stora flertalet
av landets befolkning gläder sig åt
den gynnsamma ekonomiska utveckling 2

Förslå kammarens protokoll 1962. Nr 4

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
en, som ger oss en stark tro på framtiden
och på våra möjligheter att bereda trygghet
och välstånd för allt flera invånare
i vårt land.

De förslag, som framlagts eller aviserats
i statsverkspropositionen, avser
bl. a. att ge ökat stöd och hjälp åt dem,
som drabbats av sjukdomar och andra
olyckor. Detta är i full överensstämmelse
med den moderna syn som utvecklas
i vårt land, nämligen att de människor,
som lider av handikapp, inte skall sättas
i strykklass utan få del av de förmåner
som en ökad produktivitet kan ge.

Som talesman för de handikappade är
det ett nöje för mig att rikta några tacksamhetens
ord till socialministern och
till inrikesministern. Jag gör det till socialministern
därför att han förebådar
en stor proposition om lättnader för de
invalidiserade i den nya lagstiftning om
förtidspensionering, som kommer att
bli resultatet av den Strandska kommitténs
arbete, vidare för en upprustning av
arbetsmarknadspolitiken, innefattande
bl. a. förslag om utbyggnad av de skyddade
verkstäderna och för en välvillig
inställning till De vanföras riksförbunds
framställning om höjt bidrag till tekniska
hjälpmedel åt handikappade husmödrar,
för att bereda dem lättnader
i deras många gånger besvärliga arbete.

Inrikesministern vill jag ge ett erkännande
för att han nu står i begrepp att
förverkliga De vanföras riksförbunds
gamla krav på fria ortopediska hjälpmedel.
De 75 procent av kostnaderna,
som staten för närvarande betalar, är
inte tillräckliga. Inom De vanföras riksförbund
har vi gång på gång fått erfara,
hur svårt det varit för många handikappade
att klara den egna avgiften. För
föräldrar med handikappade barn har
kostnaderna inneburit en ekonomisk belastning
förutom den psykologiska de
haft för barnen. Jag vågar försäkra, att
landets handikappade medborgare med
glädje kommer att ta emot den bebådade
propositionen i ämnet.

Men jag vill inte enbart nöja mig med
att rosa de båda statsråd, som har det
direkta ansvaret för socialpolitiken och
för sjukvården i vårt land. Det finns

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
också anledning att räcka en liten blyg
Inva-ros, de vanföras egen blomma, till
finansminister Gunnar Sträng. Utan hans
skickliga och framgångsrika budgetpolitik
skulle vi i dag inte haft möjlighet att
ge de handtag till de handikappade människorna,
som nu föreslås. För dessa
människor är inte en skattesänkning den
högsta önskan. För dem är det betydelsefullare
att man har en framstegsvänlig
regering och riksdag, som är beredda att
fullborda reformverket och ge dem den
plats i solen som de har rätt att erhålla
i vårt samhälle. Då fordras emellertid
de ekonomiska förutsättningar, som finansministern
med sin politik har skapat.

Om jag är nöjd med de förslag jag nu
berört, innebär detta inte att alla svårigheter
på dessa områden skulle vara
lösta. När man tränger dessa problem
in på livet, får man tvärtom klart för sig,
att vi fortfarande bara befinner oss i
början av omdaningsarbetet på vissa områden.
Yi behöver exempelvis betydligt
fler skyddade verkstäder i vårt land för
de människor, som på grund av invaliditet
eller annan orsak måste omskolas och
byta yrke. Vi har f. n. 3 000 platser, men
behovet utgör 15 000. På denna punkt
finns således onekligen mycket att göra.

Det viktigaste för de handikappade
människorna är att de får möjlighet till
arbete och sysselsättning. Då arbetsmarknadsstyrelsen
nu får ökade resurser,
har man anledning att hoppas att arbetsvårdsexpeditionerna
skall kunna arbeta
snabbare och effektivare än som
f. n. sker och ge de handikappade den
arbetsförmedlingsservice, som de så väl
behöver. Några bortglömda fall får i fortsättningen
inte tolereras. Det räcker
nämligen inte med att man utbildar människor.
Man måste också omplacera dem
och ge dem arbete och sysselsättning.
Kan detta inte ske, har man ju inte vunnit
någonting med omskolningen. Då
har de investeringar, som samhället
gjort på detta område, inte gett den avkastning
man önskar. Den eftersläpning
som råder på sina håll drabbar givetvis
i första hand de handikappade men

också samhället, enär många, som borde
ha kunnat beredas arbete, nödgas söka
invalidpension eller socialhjälp.

De omskolningskurser och beredskapsarbeten,
som nu anordnas för att ge utbildning
och sysselsättning åt vissa kategorier,
bör planeras på ett grundligare
sätt än som nu i en del fall sker. Omskolningskurser,
som jag har haft tillfälle
att följa, har haft vissa drag av improvisation.
Genom att omskolningsverksamheten
numera är en permanent anordning,
bör det finnas möjlighet att
långtidsplanera verksamheten och ge
den större stabilitet.

Tolkningen av bestämmelserna kan
vålla vissa besvärligheter. Vid en omskolningskurs
för höggradigt vanföra
hade exempelvis arbetsvärdens representant
utlovat, att arbetsmarknadsorganet
skulle betala kostnaderna för läkarundersökning
av eleverna. När sedan räkningen
presenterades, hölls inte det löftet
med påföljd att den organisation, som
var medarrangör, fick stå för kostnaderna
för undersökningen. Detta är ett
orimligt förfarande. Klarare direktiv bör
lämnas av arbetsmarknadsstyrelsen. Bestämmelserna
skall inte vara sådana att
de kan misstolkas av vederbörande
tjänstemän.

Detta gäller också bidragen till invalidfordonen.
Under de senaste åren bär
t. ex. bidragsverksamheten när det gäller
invalidbilar successivt överflyttats
från pensionsstyrelsen, numera riksförsäkringsverket,
till arbetsmarknadsstyrelsen.
Denna har å sin sida delegerat
beslutanderätten till länsarbetsnämnderna,
vilket medfört en ökad restriktivitet
i denna bidragsgivning. Enligt statsmakternas
beslut skall bidragen utgå med
högst 5 000 kronor, och detta belopp
har också från pensionsstyrelsens resp.
riksförsäkringsverkets sida lämnats under
senare år. Länsarbetsnämnderna har
emellertid lämnat väsentligt lägre belopp,
vilket bär medfört ökade svårigheter
för den rörelsehandikappade att
lösa sin förflyttningsfråga och därmed
också sina arbetsproblem. Storleken av
dessa belopp får inte vara beroende av

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

vilken myndighet som skall fördela bidragen.

I ett annat avseende har emellertid
riksförsäkringsverket tilldragit sig en
mindre smickrande uppmärksamhet i
fråga om byråkrati. I och med att verket
övertagit tillsynsverksamheten över
de allmänna sjukkassorna har man också
bestämt att alla tjänster över lönegrad
21 skall tillsättas av verket, precis
som om det i sjukkassornas styrelser
inte skulle finnas personer som skulle
vara kapabla att sköta en sådan syssla
lika bra som herrarna i verket. Och ännu
värre tycker jag att de byråkratiska
tendenserna är, då man föreskriver att
ansökningshandlingarna när det gäller
dessa tjänster skall av länskassorna dupliceras
och i 25 exemplar översändas
till försäkringsverket. Det är ju inte nödvändigt
att ett nystartat statligt ämbetsverk
skall överträffa de privata storföretagen
i fråga om pappersexercis!

När riksdagen om några månader
skall gå att fatta beslut om nya regler
för förtidspensionering och samordning
av sjukförsäkringen och pensionen, är
det en fråga som tränger på med stor
kraft, nämligen rehabiliteringen. Denna
är nu ganska försummad i vårt land,
och en kraftig uppbyggnad av rehabiliteringsmöjligheterna
måste ske. Tyvärr
måste jag säga att skråanda och andra
negativa faktorer lagt hinder i vägen
för denna verksamhet. Vi har i vårt land
rehabiliteringskliniker, som stått tomma
i över ett år bl. a. på grund av blockad
av Sveriges läkarförbund. I andra fall
har det förelegat dispensansökningar,
som inte varit klara, och andra liknande
ting har gjort att rehabiliteringsverksamheten
över huvud taget ligger illa
till i Sverige. Det är alldeles för stora
investeringar som samhället här har
gjort för att denna verksamhet skall
hindras av dessa ting.

I detta sammanhang vill jag också uttrycka
en viss förvåning över att den
rehabiliteringsberedning, som nyligen
tillsatts av socialministern, inte fått någon
företrädare för de handikappades
organisationer. Det är ett misstag som

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
jag hoppas skall kunna rättas till. Nog
bör de, som rehabiliteringen skall gälla,
ha rätt att komma med i utredningen
och få göra sin röst hörd där.

Vid förra årets riksdag beslöts att en
ändring skulle genomföras i folkskolestadgan,
varigenom vanföra elever blev
garanterade en grundskoleutbildning.
Det är därför nödvändigt att man vid
utbyggande av den nya skolan tar hänsyn
till de handikappade. Vid Norrbackainstitutet
i Stookholm har från och
med i år inrättats ett högstadium, men
redan vid starten var detta underdimensionerat,
varför en del elever fick avvisas.
Det är angeläget att man tar tillräcklig
hänsyn till de handikappade
eleverna och bereder dem möjlighet att
delta i undervisningen, gärna i provisoriska
lokaler i avvaktan på en mera
permanent lösning av lokalfrågan.

I detta sammanhang vill jag understryka
att man måste ägna uppmärksamhet
åt inriktningen av de rörelsehindrades
studier. För närvarande är
dessa mest inriktade på praktiska yrken.
Men det har visat sig att ett mycket
stort antal handikappade ungdomar med
studiebegåvning på ett bättre sätt skulle
kunna hävda sig på arbetsmarknaden,
om de erhölle en högre utbildning. Det
är därför nödvändigt att man skapar
bättre möjligheter för de handikappade
att studera vid universitet och högskolor.
De praktiska betingelserna härför
bör snarast skapas.

Det finns många andra frågor på de
handikappades önskelista, bland annat
invalidlägenheterna. I detta fall bör
kommunerna träda till och fullfölja de
linjer som statsmakterna har beträtt när
de gett bidrag till dessa lägenheter. I
detta sammanhang vill jag också understryka
vikten av att man ordnar parkeringsutrymmen
för de handikappades
fordon, så att man inte upprepar de
misstag som gjorts, nämligen att man
byggt lägenheter men inte gett möjlighet
för invaliderna att ta sig till dem, då
det saknats parkeringsutrymmen för deras
fordon.

För de yngre vanföra, som måste vis -

Första kammarens protokoll 1962. Nr 4

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Statsverkspropositionen in. m. (Forts.)
tas på vårdhem, är det önskvärt att det
skapas hem med sysselsättningsmöjligheter
samt förutsättningar för kontakter
med jämnåriga och omvärlden. Och för
dem som vårdas i hemmen är det nödvändigt
att vi får fram bidragsformer,
som ger skälig ersättning åt dem, som i
hemmen lämnar vården och som härigenom
avlastar samhället en vårduppgift.
Familjer med handikappade barn
måste få ett bättre stöd än för närvarande.
De betungas nu ekonomiskt och
personligt av vårduppgiften. Beslut i
många av dessa frågor dröjer i avvaktan
på pågående utredningar. Socialpolitiska
kommittén, rehabiliteringsberedningen,
barnanstaltsutredningen och 1953 års
trafikutredning utreder olika delar av
hjälpbehovet för de handikappade. Det
är angeläget att detta utredningsarbete
sker så skyndsamt som möjligt så att
hjälpen kan ges utan alltför stort dröjsmål.

Herr talman! Jag har i mitt anförande
velat understryka den glädje, som de
handikappade känner för de betydelsefulla
förslag, som regeringen lagt fram
till årets riksdag och som jag hoppas
kommer att få stöd av en stor riksdagsmajoritet.
Förslagen visar i handling,
att samhället är berett att ge de handikappade
ökade möjligheter och ge dem
en större andel av den välfärdssol som
lyser över det svenska folkhemmet. Men
jag har också genom att ta upp praktiska
ting velat påvisa, hur angeläget
det är att inte nitiska och byråkratiska
uttolkare av regeringens intentioner och
riksdagens beslut skall vålla besvärligheter
när det gäller tillämpningen av
en förbättrad lagstiftning och en ökad
medelsanvisning.

Det är i förhoppning om en generös
tolkning och tillämpning av de förslag,
som nu ligger på riksdagens bord, och
en välvillig utskottsbehandling som jag
instämmer i yrkandet om remiss av
statsverkspropositionen.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Jag avser att i mitt anförande
i denna remissdebatt huvudsakli -

gen uppehålla mig vid två problem men
ett par mycket brännande sådana och
på vars lösande hela vår samhällslivskraft
beror. Jag syftar på ungdomsfrågan
och frågan om hemmet och familjen.
Årligen lägger vi ned stora summor
på ungdomen, inte minst när det
gäller omhändertagandet och vården av
missanpassad ungdom. Man kan inte fritaga
sig från den tanken, att om vi alla
både i hem och familj kunde hjälpas åt
att redan från början leda ungdomen in
på rätta vägar, ge den mål och riktning
för ett liv och uppfostra den i en sund
och god anda, skulle säkerligen dessa
kostnader i väsentlig grad kunna nedbringas.

Meningarna går emellertid så ofta isär
när det gäller ungdomsproblemet. Man
säger att ungdomen inte är värre nu än
förr, ungdomsfylleri har alltid funnits
och därför behöver man inte oroa sig för
detta. En annan uppfattning är att läget
är sådant, att det inte lönar sig att försöka
hejda utvecklingen; ungdomen måste
få rasa ut. Jag tror nu att detta tal är
både en vit- och en svartmålning av det
hela och att sanningen som vanligt ligger
någonstans mittemellan.

För min del anser jag ingalunda att läget
på något sätt är hopplöst, men fördenskull
skall man inte bortse från vad
som är allvarligt. Den allmänna nedbusningen
har på ett ödesdigert sätt gripit
omkring sig, och ungdomsfylleriet ökar
oroväckande. Våra lärare i de högre
klasserna, inte bara i tätorter utan också
på rena landsbygden, står inför mycket
svårlösta problem. Disciplinfrågan
blir där allt mer och mer problematisk.
Den hyggliga ungdomen får ofta sitta
emellan, och inte så sällan klagar föräldrar
på förhållanden, som ibland tenderar
till rena pennalismen. Ja, detta är
allvarligt.

Vad skall man då göra? Inte räcker
det med att bygga ungdomsgårdar och
ordna fritidsverksamhet. Unga människor
måste också få en ledning att komma
fram till en livssyn, som inte bara
räknar med materiella värden utan också
med andliga. De måste hjälpas fram
till att se sin uppgift som människa och

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

meningen med livet. Den medverkan som
vår kyrka kan ge oss i dessa frågor är av
omistligt värde, en medverkan som vi
inte har råd att undvara. Lönar det sig
att satsa på kyrkan, kanske någon undrar.
Har inte de senaste årens inomkyrkliga
strider kommit mången att tveka
om detta? Jag är övertygad om att
dessa stridigheter på ett oriktigt sätt
kommit att undanskymma det målmedvetna
och trogna arbete, som lokalt utförts
och utföres i kyrkan till ungdomens
och hemmens bästa.

Vi har också något som heter fysisk
fostran. Låt oss för all del inte underskatta
gymnastiken och idrottsrörelsens
fostrande betydelse. Jag hade förmånen
att få deltaga i den utlandsresa, som första
lagutskottet företog i höstas bl. a. till
London, där jag av en föreståndare på
en ungdomsanstalt, vars interner bestod
av några hundra korttidsstraffade pojkar
i 16-årsåldern, just fick höra vilken förunderlig
inverkan gymnastik och idrott
hade på vilsekommen ungdom. Gymnastik
och idrott dominerade nästan på deras
schema, men så hade man också som
målsättning att fysiskt stärka ungdomarna,
så att den dag frihetens timme slog
ingen skulle vara en förslöad och hållningslös
pojke utan en vältränad och uthållig
individ som kunde klara sig i vilket
arbetslag som helst.

Nu skall man naturligtvis inte jämföra
interner på en ungdomsanstalt i London
med ostraffade skolpojkar här hemma,
och det tänker jag inte heller göra,
men jag kan inte komma ifrån att många
pojkar i t. ex. 8:e klass, som angripits av
vad man kallar skolleda och för vilka en
lektion i somliga ämnen blir något av en
plåga, skulle trivas på ett helt annat sätt
om man kunde lägga in mera gymnastik
och idrott på deras schema.

Nu saknar vi naturligtvis ledare för
dylikt, men jag är övertygad om att
bland de många exemplariska och skötsamma
idrottsmän, som svensk idrott inrymmer,
skulle många bli utomordentliga
ledare för just sådana ungdomar. Jag
tror över huvud taget att utbildning av
ungdomsledare är något som ekonomiskt
lönar sig, och därför måste vi vara gene -

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
rösare med anslag härtill. Jag vågar utslunga
det påståendet, att ju fler ungdomsledare
vi kan skapa fram, desto
mindre antal fångvaktare skulle vi behöva,
och ju fler idrottshallar och gymnastiksalar
vi kan skaffa, desto färre ungdomsanstalter
skulle vi behöva.

Ungdomsproblemet är också i mångt
och mycket ett föräldraproblem. Många
föräldrar vet inte hur de skall bemästra
den fostrande uppgiften, och lärarna blir
ofta utan det stöd, som de skulle behöva
från föräldrahåll. Barnen uppfostras
»fritt», d. v. s. inga normer och regler
ställs upp. Föräldrarnas svårigheter att
lösa den fostrande gärningen går ofta
tillbaka på svårigheterna att lösa hemmets
problematik. Det disharmoniska
och trasiga hemmet har mycket små möjligheter
att komma till rätta med uppfostrans
problem, som kräver enhet, fasthet
och konsekvens. Antalet skilsmässor
har under senaste åren ökat i betänklig
grad. Det finns faktiskt församlingar,
som har inrapporterat fler skilsmässor
än antalet ingångna äktenskap. Här måste
positiva åtgärder sättas in. Blivande
makar och unga hem måste engageras.
Här är en alla goda krafters medverkan
nödvändig, men ingen organisation eller
riktning får här anse sig besitta monopol.

Jag tror att de många församlingar,
som tagit initiativ till anordnandet av
s. k. äktenskapsskolor, där hemlivets
problem belyses ut ifrån olika förutsättningar,
har anvisat en väg som är värd
att följa, och jag såg häromdagen att i en
av våra storstäder nyligen gjorts en aktion
för hemmen, där unga familjer inbjudits
till gudstjänst och efterföljande
rådplägning, helt säkert också något som
i högsta grad är efterföljansvärt.

Men skall kyrkan kunna utföra denna
uppgift i vårt samhällsliv, krävs rimliga
yttre arbetsbetingelser. År församlingarna
för stora, omöjliggöres den personliga
kontakt som är en grundförutsättning. I
och med att den stora pastoratsindelning,
som under flera år diskuterats, nu
förverkligats, har en kyrkogeografisk
omgestaltning av stora mått ägt rum. För
egen del representerar jag en av de;

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mindre församlingar, där lösandet av
seklers band och gemenskap icke skett
utan smärta. Men vi vill lojalt gå in under
de nya arbetsvillkoren och förvänta
att de offer de små församlingarna har
bringat inte skall ha varit förgäves. Men
man måste också komma ihåg, att när en
församling växer får den nya organisationen
inte vara låst. Vi har i den landsända
jag kommer ifrån en befolkningsomflyttning
redan i gång, och just i min
hemort förväntar man en mycket stark
befolkningsökning. Statsmakterna bör
snabbt och generöst behandla frågor,
som sådana omflyttningar kan föranleda,
så att inte mammutförsamlingar uppstår,
där man saknar möjlighet att hålla
kontakt med ungdom och hem. Det är
inte alls frågan om stärkandet av några
kyrkliga positioner, inte heller hävdandet
av kyrkans inflytande. Det gäller om
den svenska kyrkan skall vara funktionsduglig
och kunna utföra den tjänst,
som vårt folk inte kan undvara.

Herr talman! Jag har med det sagda
framfört några synpunkter på ett par allvarliga
frågor. Här skulle vara mycket
mer att säga. Jag tänker på brottslighetsorsakerna:
den sedes- och moralupplösande
propagandan, den dåliga litteraturen
där den råa människotypen förhärligas,
gangsterfilmen, pornografien in. m.,
men det får anstå. Låt mig bara till sist
säga: Vi måste med gemensamma ansträngningar
söka komma till rätta med
de problem jag här dragit upp. Det gäller
här våra största tillgångar, det gäller
vår ungdom och våra hem.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! I vanliga fall och långt
innan jag kom in i riksdagen har jag
av lättförklarliga skäl dagarna omkring
10 januari alltid först tagit del av femte
huvudtiteln. I år var jag minst lika
spänd på ett par avsnitt av åttonde huvudtiteln,
som endels innebar en stor besvikelse,
endels en stor glädje.

Efter alla diskussioner, som ägt rum
om det femte husliga seminariet, var det
nämligen en besvikelse att arbetsmark -

nadsstyrelsens prognossektion först
hösten 1961 kunnat påbörja arbetet med
lärarprognosen. Det lär för övrigt inte
ha skett förrän i december månad.

Det vare mig fullständigt fjärran att
försöka dra ecklesiastikministern ut på
hal is eller på några våghalsigheter —
det skulle jag väl för övrigt inte ha några
större utsikter att lyckas med — men
nog tycker man att den nuvarande situationen
på det husliga lärarområdet
med eller utan prognosmaterial är så
uppenbar att det inte behöver råda
någon tvekan om behovet av det femte
seminariet och om att åtminstone provisoriska
åtgärder bör vidtagas.

Provisoriska åtgärder på det här området
är inte något alldeles okänt arrangemang.
Vackstanäs lanthushållsskola
var t. ex. under en period annexseminarium
till Brogård, och det gick
mycket bra. Vi har Rimforsa seminarium,
som vi visserligen inte tycker är
bra beläget men som har bra lokaler.
Där skulle man säkerligen provisoriskt
kunna fortsätta lärarinneutbildning,
tills vi fick frågan definitivt löst.

Jag har just nu fått en del uppgifter
från arbetsmarknadsstyrelsen om hur
det ligger till i de sydligaste länen med
tillgången på hushållslärarinnor. Tyvärr
hade inte länsarbetsnämnden i Malmö
någon statistik färdig i dag, som jag hade
glädje av, men i Kronobergs län redovisades
förra året 41 lediga platser för
hushållslärarinnor. 31 av dem kunde
tillsättas, av vilka 12 med examinerade
lärarinnor och 19 med outbildad personal.
Kristianstads läns länsarbetsnämnd
hade 42 lediga platser, av vilka 26 tillsattes.
Bara 8 av lärarinnorna var utbildade,
medan 18 inte var så. I Halland
tillsattes 21 platser, av vilka 11 med examinerade
lärarinnor och 10 med oexaminerade.

Dessa siffror ger naturligtvis inte en
fullständig bild av läget ens i dessa län.
Det är inte säkert och knappast ens troligt
att alla platser blivit anmälda till
arbetsförmedlingen. I det praktiska livet
går det nog vanligtvis till så, att
man, om man inte får tåg i någon examinerad
lärarinna, gärna tar någon som

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

man känner på orten utan att vända sig
till arbetsförmedlingen.

Jag har i mitt arbete som ansvarig för
kurser för hemvårdarinnor en skolkökseller
lanthushållslärarinna anställd vid
varje kurs. Det utbildas 200—250 hemvårdarinnor
om året i grupper om 12,
så det är en rätt omfattande verksamhet.
Det tillhör mina allra värsta mardrömmar,
att någon av hushållslärarinnorna
skulle bli sjuk, för jag vet att det
är fullkomligt omöjligt att skaffa en vikarie.

På en av kurserna måste vår hushållslärarinna
ta ledigt från den kurs
som skulle börja i mars månad i år eftersom
hon väntade barn. Vi har vetat
av det ett halvt år, annonserat ut befattningen
och anlitat alla våra kontakter
med seminarier och skolor, men det var
fullkomligt omöjligt att skaffa en vikarie.

Vi kunde naturligtvis inte lova en vikarie
guld — det kan man inte i statsförvaltningen
— men vi kunde däremot
lova henne gröna skogar i både verklig
och överförd bemärkelse. Skolan är underbart
belägen, och lärarinnan kunde
ta med sig sin man — han kunde vara
sjuk eller studerande — hon kunde ta
med sig sina barn, hon kunde få en lägenhet
på ett eller fyra rum. Arbetet är
självständigt och mycket uppskattat av
hushållslärarinnorna, då det är så tacksamt
att undervisa våra elever. Men alla
försök var fullkomligt lönlösa. Vad hade
vi att göra? Vi fick ge återbud till eleverna
och flytta över dem till senare
kurser. Det betyder att vi har 12 hemvårdarinnor
mindre för all framtid, eftersom
det blir en förskjutning av hela
undervisningsprogrammet, och detta för
en enda felande vikarie. Detta betyder i
sin tur ca 360 nödställda ohjälpta hem
om året.

Hemhjälpen är inte det enda vårdområde,
till vilket vi behöver hushållslärarinnor.
Vi behöver dem för utbildning
av sjukvårdsbiträden — i deras utbildning
ingår hemvård och kostlära — vi
behöver dem för utbildning av ålderdomshemsföreståndarinnor
och annan
åldringsvårdspersonal och inom den

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
omfattande hemsamaritverksamheten,
där vi redan har tiotusentals kvinnor i
arbete men förmodligen kommer att behöva
ytterligare tiotusentals; därmed
ingalunda sagt att alla behöver kurser.
Vi har barnsköterskeutbildningen, ja,
jag skulle här kunna räkna upp praktiskt
taget varje vårdyrke. Skolkökslärarinnorna
behövs också som bekant alltmer
inom livsmedelsindustrien och inom
konsumentupplysningen.

Inte skall vi länge behöva finna oss i
att ha alla hushållslärarinnor outbildade.
Accepterar man tesen att ekonomiskt
välskötta hem är en förutsättning för
ett välskött samhälle och vet man att
enbart livsmedelskonsumtionen i vårt
land har ett värde av 10 miljarder kronor
per år, önskar man naturligtvis att
ungdomarna skall få en gedigen undervisning
i hemmets ekonomi, såväl i
grundskolan som på yrkesskolestadiet.
Vi vill inte som nu är fallet att dessa
kunskaper skall meddelas av unga flickor,
som håller på att söka in på seminarium
eller av unga töser som genomgått
en halvårig lanthushållsskolekurs
eller av aldrig så duktiga husmödrar —
de har ju inte fått den pedagogiska utbildningen
och har inte haft möjlighet
att följa med i forskningen.

Skolberedningen har på ett enligt min
mening utomordentligt förnämligt sätt
skisserat upp vad hemkunskap är. Om
jag återger litet av vad skolberedningen
har sagt, tror jag att jag kan ge damer
och herrar ledamöter av kammaren ett
begrepp om vad en hushållslärarinna
måste kunna. Det är inte bara fråga om
att lära eleverna att laga mat och haka,
såsom folk i allmänhet tror. Man skall
också förmedla kännedom om kostens
betydelse, om ekonomiskt tänkande och
rationellt arbetssätt. Det skall läggas in
samlevnadsfrågor i hemkunskapen, hur
man skapar fest och tradition, personlig
hygien, livsmedelshygien, riktiga arbetsställningar
och tusen och en andra
saker.

Jag såg liksom fru Hamrin-Thorell
häromdagen i tidningen, att de politiska
partiernas representanter i skolberedningen
uppnått enighet med ecklesia -

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
stikministern om att hemkunskapen
skall ökas från föreslagna tre till fyra
timmar, obligatorisk för alla pojkar och
flickor. Detta kommer naturligtvis att
kräva en stor hushållslärarinnekår.

Uppriktigt sagt och sagt ännu en gång
tror jag inte, att det behövs någon utredning
för att vi skall få klarhet om
hur läget är på den husliga lärarinneutbildningens
område. Alla vi som har
praktiska erfarenheter från detta område
vet tillräckligt mycket om hur svårt
läget är. Jag står själv i ständig kontakt
med kolleger som sysslar med huslig
utbildning, kolleger i arbetsmarknadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning och lantbruksstyrelsen.
Alla är eniga om att den nuvarande
seminarieutbildningen inte alls
räcker till för att fylla behovet. Jag tilllåter
mig därför ännu en gång fråga,
om det inte vore möjligt att åtminstone
söka få till stånd provisoriska åtgärder
till dess att det nya femte seminariet är
färdigt, vilket ju under alla förhållanden
måste ta ett par år.

Ett verkligt glädjeämne i åttonde huvudtiteln
var att Stockholms, Uppsala,
Lunds, Göteborgs och Värsta hemsysterskolor
av Kungl. Maj :t äntligen har
föreslagits att bli jämställda med centrala
yrkesskolor. I själva verket har de ju
alltid fungerat som sådana. Det nu
framlagda förslaget innebär, att de kommer
att få ett högst utökat statsbidrag.

Den som haft tillfälle att följa hemsysterskolornas
stora insatser och som vet
att det är från dem som idén om den
sociala hemhjälpen har utgått, har med
stor oro sett hur deras ekonomiska bekymmer
har ökat år från år. Jag vet, att
det hade varit stor risk för att åtminstone
ett par av dessa skolor hade måst
upphöra, om de inte nu i elfte timmen
hade fått det ökade statsbidrag, som de
i så många år har ansökt om och kämpat
för.

Uppsala hemsysterskola föreslås dessutom
få bidrag till ett stort och välbehövligt
bygge. Ytterligare en institution,
som jag i högsta grad har mitt hjärta i,
nämligen Frälsningsarméns yrkesskola,

är föreslagen att få hjälp till en ombyggnad.

Jag ser i dessa förslag, herr talman,
ett bevis på uppskattning av varje skola
för sig men också på en ökad förståelse
för värdet av stiftelsers och organisationers
insatser på utbildningens och
socialvårdens område. Det är inte mer
än femton år sedan som en framstående
departementstjänsteman, en känd politiker,
kom till mig och sade: »Fröken
Nordström! Är det inte på tiden att vi
lägger ned de privata hemsysterskolorna?»
Nu börjar man inte bara förstå
utan också erkänna, att vi inte kan klara
oss utan de privata organisationernas
hjälp. Detta gäller på många områden.

Inom parentes hoppas jag att få vara
med om den dag, då statsbidrag kommer
att utgå även till av enskilda organisationer
bedrivna ålderdomshem och
sjukhem, till ombyggnader och utbyggnader
av dylika hem.

Låt mig, herr talman, medan jag talar
om utbildning, efterlysa utredningen av
terapeututbildningen, som ligger inom
inrikesministerns landamären. För två
år sedan motionerade fröken Elmén i
andra kammaren och jag i denna i januari
månad om en utredning av terapeututbildningen.
Mot slutet av vårriksdagen
tillsattes den s. k. Sönnerlindska
utredningen, och det utlovades att den
snart skulle presentera sitt resultat. I
november avslogs vår motion under motivering
att en utredning redan var tillsatt
— men det är en annan historia.

Slöjdföreningens skola i Göteborg och
landstingets i Örebro utbildar ett 50-ta!
elever om året. Jönköpings läns landsting
har också startat terapeututbildning.
Det fattas dock alltjämt hundratals
och åter hundratals terapeuter i detta
land. Hur stor bristen är vet man inte.
Det behövs terapeuter inom åldringsvården,
och det skall snart byggas upp
en organisation för rehabilitering av
sjuka och handikappade, där terapeuter
bland många andra har en stor uppgift
att fylla.

I Stockholm har vi satt i gång en kompletteringskurs
för sådana terapeuter,

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

som länge varit i arbete men som inte
kunnat komma in vid utbildningsanstalterna
på grund av att så många har
trängts i dörrarna. I Stockholm ligger vi
nu i startgroparna för att också sätta i
gång en reguljär utbildning, bara vi får
besked om hur terapeututbildningen
skall se ut.

Det allra mest betänkliga är att vi år
efter år håller på att ge ungdomarna en
terapeututbildning, som inte motsvarar
vad deras kommande yrke kräver. Deras
handaskicklighet och goda vilja lämnar
inte något övrigt att önska, men det
brister i deras medicinska kunskaper,
och de får otillräcklig psykologisk undervisning.
De är själva mest medvetna
om detta.

Folkpartiet har i år väckt en motion
i riksdagen om vårdyrkesutbildningen.
Det blir säkert skäl att återkomma till
den senare i vår.

Jag låg för femton år sedan på ett fint
sjukhus i Stockholm med en icke kunnig,
oengagerad och alldeles för fåtalig
personal. Efter några år hamnade jag
på det gamla ruffiga S:t Eriks sjukhus,
då ruffiga måste jag tillägga, ty det har
ju blivit fint upprustat sedan dess, och
där hade jag det bara bra — så bra som
man kan lia det, endast när man känner
tryggheten av att vara i händerna på
kunnig personal, som genomgående har
tid och intresse för sina sysslor. Jag behöver
väl inte säga vilket av dessa sjukhus
jag skulle vilja komina tillbaka till,
om jag i framtiden åter skulle bli i behov
av sjukhusvård.

Denna lilla personliga upplevelse,
som nu ligger rätt långt tillbaka i tiden,
har blivit en tankeställare för mig och
betytt mycket mer än alla mina tidigare
och senare teoretiska spekulationer
kring människovärd.

Vi är mycket framstående när det gäller
att planera och bygga fina sjukhus,
fina ålderdomshem o. s. v. Vi planerar
så fint för folktandvården, skolväsendet
och tusen andra goda ting. Men saknar vi
människor som kan utföra det arbete
som krävs i alla våra institutioner, så

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
blir det hela i långa stycken bara utanverk.

När herr Göran Karlsson berörde omskolningsproblemen,
kom jag att tänka
på att jag i dessa sammanhang borde
efterlysa utbildning av de människor
som skall leda omskolningsverksamheten.
För att vara lärare och handledare
vid en omskolningskurs räcker det inte
med att man är en skicklig hantverkare
och har ett gott hjärta; man kommer
långt med det men inte hela vägen.
Handledaren måste veta någonting om
hur de handikappade upplever sin situation,
vilka praktiska svårigheter de
har på grund av sitt handikapp och vilka
psykologiska upplevelser och reaktioner
som är typiska för dem. Herr Karlsson
talade också om läkarblockaden vid
vissa arbetsvårdsinstitutioner. Jag törs
ingenting säga om dithörande problem
av rädsla för att förgå mig —• dock inte
mot herr Göran Karlsson!

Den som dagligen konfronteras med
människor som har det svårt — äldre
människor, sjuka, människor med nevroser,
de som lider av alkoholism och
sviter av alkoholism — har svårt att
tycka att bilen eller TV:n, ja, till och
med ökade inkomster och större fritid
är det verkliga måttet på standard. I
mitt yrke och med mina intressen får
man kanske en viss benägenhet att se
litet ensidigt på sådana frågor, och den
tendensen förstärks helt naturligt ytterligare
när man som jag själv är handikappad.
När man är sjuk och beroende
av andra behöver man kunnig och personlig
hjälp och inte bara planer och
pengar. Vi måste veta att det finns några
som vill hjälpa oss när vi blir gamla.
Det är sådant jag uppfattar som hög
standard. Det är sant som herr Göran
Karlsson nyss sade, att mycket har
gjorts, men jag hoppas att vi alla skall
hjälpas åt att göra det ännu bättre för
de människor som har det svårt.

Jag tror, herr talman, att folkpartiet
är ute i angeläget ärende med sin vårdyrkesmotion,
även om den inte är fullständig
och även om mycket är på väg
inom de områden vi där har pekat på.

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag ber att få instämma i yrkandet om
remiss av årets statsverksproposition.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! När en remissdebatt
kommit in i detta framskridna skede,
känner man kanske i första hand behov
av att be om ursäkt. Det är väl också
rätt omöjligt att helt undvika upprepningar
av vad som redan yttrats på olika
områden — men ibland behöver nog en
sak sägas åtminstone ett par gånger.

Den industriella och handelspolitiska
utvecklingen i Europa — i viss mån kan
man väl även säga i Amerika — kännetecknas
av en alltjämt pågående strävan
att åstadkomma ett friare handelsutbyte
och att samordna de tekniska och
materiella resurserna på ett sätt som
kan antagas bli till gagn för alla berörda
länder. Jag skall inte fördjupa mig i
detta vidlyftiga skeende, vars verkningar
för Sveriges del ju alltjämt är svårbedömbara
och där man har anledning alt
sätta många frågetecken men vars innersta
syfte väl måste vara att bereda
varje nation inom gemenskapen möjlighet
att på bästa sätt utnyttja sina speciella
resurser.

Denna flyktiga utblick över ett större
internationellt område ger kanske anledning
att också kasta en blick på
förhållandena inom vårt eget land och
ställa den frågan, i vad mån våra strävanden
medvetet inriktas på att bereda
olika landsdelar möjlighet att på någorlunda
lika villkor ordna sina försörjningsmöjligheter.

För närvarande pågår i tysthet här i
landet en omflyttningsprocess, som är
betingad av många olika omständigheter
men som för stora områden måste te sig
djupt oroande. De senaste befolkningssiffrorna
visar inte endast en glädjande
nedgång av befolkningstalet i Stockholm
utan också en total minskning i hela övre
Norrland, bekymmersam framför allt
ur den synpunkten att utflyttningen
främst gäller folk i de yngre och arbetsföra
åldrarna. Vi har i Norrland en —
även vid jämförelse med landet i övrigt
— ganska omfattande yrkesutbildning,

som kostar landstingen och kommunerna
stora pengar, där kvalificerad arbetskraft
utbildas, som tyvärr i stor utsträckning
inte kan sysselsättas i den
egna bygden.

I den preliminära nationalbudget för
år 1962, som förelagts riksdagen, påpekas
att man på vissa områden får räkna
med fortsatt och bestående efterfrågeöverskott
och därmed följande knapphet
på arbetskraft, trots efterfrågeunderskott
och sysselsättningssvårigheter på
andra håll. Vidare understrykes att en
geografisk omskiftning av arbetskraftens
fördelning är nödvändig om man skall
kunna genomföra de stora kommunala
och statliga utbyggnadsprojekt som är
aktuella inom de expansiva områdena
i landet.

Den frågan inställer sig då omedelbart:
Vad menar man med uttrycket »de
expansiva områdena i landet»? Menar
man därmed de områden där man har de
stora naturtillgångarna, där man har
malmen, skogen, vattenkraften och —
framför allt — där man har arbetskraften,
en arbetskraft som endast motvilligt
lämnar den bygd där man är uppväxt,
där man trivs, är acklimatiserad och
traditionellt har sina rötter, eller menar
man de delar av landet där de stora industrierna
koncentrerats, där råvaran
exploaterats, förädlas och beskattas men
där man också har de stora, nästan
olösliga sanitära, bostadssociala problemen
att brottas med? Problemen inom
ungdomsvärlden inte att förglömma.

Oändligt mycket arbete och trycksvärta
har offrats från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida för att utreda och
belysa lokaliseringsproblemen här i landet,
aktningsvärda prestationer i och för
sig, även om det mesta är värdelöst prat.
Talet om att stimulera en frivillig spridning
av företagsamheten till olika delar
av landet kan knappast bli annat än välmenande
skrivbordsprodukter så länge
som man inte kan tala om en konkurrens
på någorlunda lika villkor mellan
olika delar av landet.

Då frågar man sig: Vad kan man göra
åt detta? Många har försökt att ge svar
på den frågan men gått bet på uppgiften.

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

Jag'' lär val inte heller lyckas, men det
kanske kan vara möjligt att peka på några
omständigheter i sammanhanget.

Det har här i landet under de senaste
årtiondena pågått en genomgripande
social omvandlingsprocess, en social utjämning
grupper och individer emellan
som omfattar hela landet, en process
som vi i stort sett varit rörande eniga
om. Det förefaller som om nästa steg på
detta område borde ligga mera på det
geografiska än på det individuella planet.
En väsentlig utjämning av den kommunala
skattebördan synes därför vara
en näraliggande och angelägen uppgift.
En av de första frågor en företagare
ställer är den: Hur stor är den kommunala
utdebiteringen? Det är en väsentlig
skillnad att etablera sig i en kommun
som har 20 kronor eller därutöver i
kommunal- och landstingsskatt eller i
en som har 12—13 kronor, ty sådan är
den faktiska spännvidden. Detta är olikheter
som säkerligen inte återspeglar en
motsvarande skillnad i kommunal standard
— det är inte den gamla historien
om slösa och spara som här går igen —
utan som beror på helt andra omständigheter,
höga kostnader för folkpensioneringen,
höga skolkostnader, kostnader
för samfärdsel och vägväsende och
många andra ting, som ter sig så helt
olika i våra glesbygdsområden mot vad
fallet är i mera tätbefolkade trakter.

Säkerligen skulle man också på andra
områden kunna göra åtskilligt för att
skapa någolunda jämbördiga konkurrensförhållanden,
och här vill jag upprepa
vad jag sagt från denna plats någon
gång tidigare: man skulle kunna ge
den norrländska företagsamheten en viss
prioritet när det gäller kapitalförsörjningen,
man skulle kunna medverka till
att kostnaderna för elektrisk kraft ej behöver
vara större i den del av landet
där kraftkällorna finns än i övriga delar,
man skulle kunna medverka till en
utjämning av frakt- och transportkostnader,
man skulle kunna ombesörja att
priset på olja och drivmedel vore i stort
sett lika inom hela landet, för att nu
anföra några näraliggande exempel.

Den gamla frågan, huruvida ny före -

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tagsamhet främst bör ledas till områden
där arbetskraften finns eller lokaliseras
till de trakter där det råder brist på arbetskraft
och där man redan är trångbodd,
är en principiellt intressant och
viktig fråga, som jag tror vore förtjänt av
mera uppmärksamhet än som är fallet.
Jag är övertygad om att om man angriper
dessa frågor på ett djärvt och fördomsfritt
sätt skulle det för de nuvarande
utflyttningsområdena komma att ge
överraskande och glädjande resultat.

Detta är inte endast frågor av ekonomisk
art, det är också frågor av samliällssocial-
och samhällshygienisk karaktär,
frågor om trivsel, arbetsmiljö
och mänskliga lyckobetingelser, även
detta väsentliga ting i sammanhanget.

Ja, herr talman, här kan kanske invändas
att jag ensidigt målar i svart och
vitt. Jag vill gärna medge att resonemanget
på många punkter är knapphändigt
och onyanserat, men vad jag skulle
vilka säga med stort eftertryck är, att
den befolkningsutveckling som nu pågår,
även om den inte kan sägas vara en
katastrof i dag, ändå måste te sig djupt
oroande för morgondagen, i sista hand
för hela vårt folk, och därför också värd
att ägnas större uppmärksamhet än som
för närvarande sker.

Den nådiga lunta, som vi i dag skall
remittera, säger kanske inte så mycket
om dessa ting direkt; där möter oss nog
ett mera kallhamrat resonemang om en
rationell ekonomisk samhällsplanering.
Jag tror, herr talman, att det inte är alldeles
ur vägen att här också föra in vissa
andra, tyvärr allt för lätt förbisedda
synpunkter.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Så här mot slutet av debatten
skall jag bara säga några ord om
ett par frågor som kan förefalla som obetydliga
detaljer i den stora miljardbudgeten
men som intimt sammanhänger
med effektiviteten i arbetet inom vissa
statliga institutioner.

Innan jag gör det, vill jag emellertid
begagna tillfället att uttala min tillfredsställelse
över den försatta, högst bety -

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dande upprustningen av forsknings- och
försöksverksamheten på jordbrukets område.
Den icke-automatiska ökningen av
anslagen för forskning och undervisning
samt viss service- och kontrollverksamhet
uppgår till 11,1 miljoner kronor.
Det är, för att nu ta ett exempel, mycket
glädjande att växtskyddsanstalten
har fått förstärkta resurser bl. a. för
arbeten med växtvirologiska problem
och för kampen mot potatisålen. Virussjukdomarna
har under senare år ökat
högst avsevärt, och det är därför mycket
angeläget med en ökad intensitet i
arbetet för att undanröja dem. Med tacksamhet
noteras också, att lantbrukshögskolans
arbetsmöjligheter blivit i hög
grad förbättrade.

För växtodlingen i Norrland är det
av stort värde att Röbäcksdalen föreslås
bli centrum även för de s. k. trädgårdsförsöken.
I fråga om dessa försök framhåller
departementschefen, att lokala
försök »även framgent bör med statsunderstöd
utläggas inom Norrbottens
län liksom inom de sydligare delarna
av försöksdistriktet». Frågan om trädgårdsförsök
i Norrbotten sammanhänger
enligt min mening i hög grad med frågan
om rationaliseringen av jordbruket
i Tornedalen, något som departementschefen
också med rätta är mycket positivt
inställd till.

I stora delar av Norrland och kanske
framför allt i Tornedalen med dess för
jordbruk mycket lämpliga jordar är betingelserna
för flera grenar av växtodlingen
mycket goda; inte minst gäller
detta grönsaker, frukt och bär samt potatis.
Orsaken härtill är, att denna de!
av vårt land äger en hittills alltför litet
beaktad naturtillgång, nämligen de ljusa
sommarnätterna. För alla kulturväxter,
som kan utnyttja ljuset dygnet runt, är
vegetationsperioden i nordligaste Sverige
lika lång som i Skåne. Den bör nämligen
räknas inte i dagar utan i ljusa timmar
under sommarmånaderna. Avkastningen
av t. ex. frukt, bär och grönsaker blir
inte bara hög utan också av mycket hög
kvalitet. Det skulle därför vara av största
värde, om försöksverksamheten i de
nordligaste delarna av vårt land inrikta -

des bl. a. på att främja sådana odlingar,
genom vilka ljuset i Norrland skulle kunna
utnyttjas i högsta möjliga grad.

Även potatisodlingen hör till de odlingar,
som bör utvidgas i Norrland, inte
bara därför att matpotatisens kvalitet
blir utmärkt utan också därför att vi i
norra Sverige har bättre möjligheter än
i någon annan del av Europa att producera
en frisk, virusfri sättpotatis. Det
borde därför finnas möjligheter, anser
jag, att i Norrland producera utsädespotatis
för export i större skala än nu.
Jag anser det följaktligen vara synnerligen
glädjande, att frågan om jordbruket
i Norrland har tilldragit sig så pass stort
intresse. Jag skulle vilja uttala den förhoppningen
att statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet ville ägna just
dessa växtodlingsfrågor ett löpande intresse.

Vid behandlingen av materielanslaget
till lantbrukshögskolan uttalar departementschefen
bl. a. följande: »För att
denna förstärkning av personalen vid
högskolan till fullo skall kunna utnyttjas
är det enligt min mening synnerligen
angeläget, att högskolan samtidigt ges
ökade möjligheter att anskaffa och underhålla
de för forsknings- och försöksverksamhetens
bedrivande erforderliga
materiella resurserna såsom apparater,
litteratur in. m.» Som en konsekvens härav
föreslås en mycket välkommen och
ytterst välbehövlig ökning av materielanslaget.
För bibliotekets del är det fråga
om en ökning av anslaget till bokinköp
och bokbindning. Men man skulle
också kunna vända på departementschefens
argumentering och säga att det, för
att materielanslag till fullo skall kunna
utnyttjas, är synnerligen angeläget att
det finns kompetent personal i tillräckligt
antal.

Detta resonemang kan tillämpas på
lantbrukshögskolans bibliotek, som har
fått anslaget för bokinköp och bokbindning,
som jag nyss nämnde, ökat med
50 000 kronor. För att detta anslag skall
kunna utnyttjas krävs åtminstone ytterligare
ett biblioteksbiträde, såvida inte
andra av bibliotekets viktiga arbetsuppgifter,
t. ex. låneverksamheten, skall bli

Onsdagen den 24 januari 19C2

Nr 4

eftersatta till förfång för både forskare
och studenter vid lantbrukshögskolan.
Det är därför angeläget, att en sådan personalförstärkning
snarast genomförs, att
det blir balans — om jag så får uttrycka
det —• mellan personaltillgången och det
utomordentligt nödvändiga materielanslaget
till biblioteket.

Vid behandlingen av lönestaten för
statens centrala frökontrollanstalt erinrar
departementschefen om den ökade
arbetsbelastning som införandet av den
obligatoriska statsplomberingen och den
därmed sammankopplade administrationen
av växtförädlingsavgifterna medförde
för anstalten. Inte desto mindre avvisar
departementschefen utan någon
motivering anstaltens äskanden om nya
ordinarie tjänster och lönereglering för
en del av personalen och föreslår i stället
en ökning av anslaget för icke-ordinarie
personal.

Redan tidigare begärda löneregleringar
har också lämnats utan avseende.
Följden har blivit att anstalten
nu har mycket svårt att få kompetenta
befattningshavare, och därmed
ä"ventyras effektiviteten av den verksamhet,
anstalten bedriver och är satt att
förvalta. Jag anser, att man genom att
skapa sådana svårigheter för en anstalt
av utomordentlig betydelse äventyrar en
verksamhet, som är nödvändig. Konsekvenserna
härav för svenskt jordbruk
torde inte särskilt behöva framhållas.

Anledningen till departementschefens
ställningstagande är uppenbarligen en
pågående utredning, även om det inte
direkt utsäges under den punkt, där lönerna
behandlas. Men vilket resultat
denna utredning, som närmast gäller lokalisering
av anstalten, än kan komma
till, måste det finnas kompetent personal
för den verksamhet som anstalten
bedriver och som genom 1961 års riksdagsbeslut
blivit mycket väsentligt utvidgad.

De här nämnda exemplen på hur effektiviteten
av statlig verksamhet kan
äventyras genom eftersläpning i fråga
om personaluppsättning och lönereglering
är inte enastående. Liknande exempel
kan väljas även från andra områden

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
av statlig verksamhet på forskningens
och den högre undervisningens arbetsfält.
Det är nödvändigt, menar jag, att
statsmakterna tillser, att den statliga
verksamheten av olika slag — jag tänker
nu närmast på det som jag har talat
om här, nämligen verksamheten i
fråga om forskning, högre undervisning
och viss vetenskaplig serviceverksamhet
—■ kan ombesörjas på bästa möjliga sätt.
I många fall kan man konstatera, att en
relativt liten ökning av anslagen skulle
kunna betyda en högst väsentlig ökning
av effektiviteten i det arbete, som vederbörande
institutioner är satta att utföra.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Det berättas att vid ett
sent skede av slaget vid Waterloo uppmanades
den franske rytterigeneralen
Cambronne, chefen för franska gardet,
att ge sig, men då svarade han helt enkelt:
»La garde meurt et ne se rend pas»
— gardet dör men det ger sig inte. Jag
uppfylls av samma tacksamhetens känsla
gentemot den rest av första kammaren
som har velat stanna kvar, även om det
inte är för att få höra vad jag har att
säga. Jag skall emellertid försöka fatta
mig så kort att det bittra öde som till
slut vederfors gardet inte skall behöva
drabba de här kvarvarande ledamöterna
på grund av långtråkighet eller dylikt.

Även om jag under ett år haft äran och
glädjen att tillhöra denna kammare, gör
jag icke anspråk på att vara politiker.
Däremot har jag som företagsledare —
med verksamhet huvudsakligen på det
internationella fältet — ofta i min dagliga
gärning kommit i kontakt med näringspolitiska
frågor både här i landet
och utomlands. Då jag vid flera tillfällen
med glädje märkt att kammarens ledamöter,
oavsett partifärg, har stort intresse
av näringslivets frågor, vill jag här
gärna framhålla några synpunkter, baserade
på erfarenheter från min verksamhet
som företagsledare.

Det gläder mig särskilt att jag tyckt
mig märka ett ökat intresse för sjöfarten,
till vilken näringsgren jag har sär -

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
skild anknytning. Det är också uppmuntrande
att konstatera att flera av de stora
dagstidningarna — även där oavsett
partifärg — på ledande plats framhållit
sjöfartens betydelse för folkhushållet och
behandlat dess problem.

Först och främst vill jag då peka på
den fara som ligger i att de senaste årens
produktionsökningar uppfattas som ett
automatiskt skeende, vilket vi kan påräkna
i framtiden, oavsett under vilka betingelser
näringslivet då arbetar. Såväl
statens som de enskilda medborgarnas
anspråk på företagen har stigit undan
för undan. För näringslivet har det hittills
varit möjligt att tillgodose dessa
stegrade anspråk, men detta endast på
grund av att företagen lyckats genomföra
produktionsökningar.

Man kan inte nog understryka nödvändigheten
av att kostnadsläget icke
tillätes stiga. Vad nyttar det till att vi
har en hög produktionskapacitet, om vi
sedan på grund av alltför höga priser
inte kan sälja varorna? Det brukar aldrig
vara populärt att påpeka avmattningstendenser
inom näringslivet, men
det går inte att bara lättvindigt bagatellisera
sådana tendenser inom vissa näringsgrenar
genom att påstå att de endast
är tillfälliga och har sin grund i lagerjusteringar
och dylikt. Våra »terms
of trade» kan näppeligen utvecklas så
gynnsamt som under de senaste åren,
och skulle vi inte komma med i Europamarknaden,
kan situationen bli nog så
allvarsam. Jag kan inte underlåta att varna
mot en alltför långt gående optimism
— även om man inte skall se pessimistiskt
på framtiden — och mot att i förskott
taga ut vinster som hägrar i framtiden.
Det är nödvändigt att nu konsolidera
de uppnådda resultaten. Att vi måste
hålla tillbaka den privata såväl som
den offentliga konsumtionen och skaffa
näringslivet möjligheter att öka sin produktivitet
torde vara uppenbart.

För att återvända till sjöfarten vill jag
nämna att den i flera avseenden är av
stor betydelse för vårt land. Trots att det
sedan flera år föreligger en internationell
sjöfartskris, utgjorde den svenska
handelsflottans nettoinsegling under

åren 1959, 1960 och 1961 respektive
1 240, 1 355 och 1 400 miljoner kronor.
Härigenom har underskottet i handelsbalansen
kunnat praktiskt taget täckas.

Ett gott samarbete mellan övrigt näringsliv
och sjöfarten har varit till stort
gagn för vårt land. Det heter ju att handeln
följer flaggan, men samtidigt måste
det erkännas att utan den stora export
av massgods som är utmärkande för vårt
lands näringsliv hade det icke varit möjligt
för svenska rederier att upprätthålla
en så omfattande trafik till olika delar av
världen. Denna trafik har i sin tur medfört
att högklassiga industrivaror snabbt
och billigt kunnat transporteras till andra
länder utan omlastning i främmande
hamnar. Härigenom har både tid och
pengar inbesparats. Vad har t. ex. icke
det ändamålsenliga svenska malmtonnaget
betytt för vår export av järnmalm
och övrigt tonnage vid politiskt kritiska
situationer då det gällt att snabbt öka
livsviktig import?

Växelverkan mellan den svenska sjöfartsnäringen
och varvsindustrien har
även varit av utomordentligt stor betydelse.
Icke mindre än 80 procent av den
svenska handelsflottan utgöres av svenskbyggt
tonnage, och till övervägande del
torde reparationer av svenska fartyg företagas
vid svenska varv. Å andra sidan
är en modern konkurrenskraftig svensk
varvsindustri av stor vikt för den svenska
handelsflottan. Att vi så snabbt efter
kriget kunde disponera över en ändamålsenlig
flotta var till stor del den
svenska varvsindustriens förtjänst. Det
var en oskattbar fördel för vår varvsindustri
att ostörd kunna arbeta under hela
kriget, och då det gällde att efter krigets
slut snabbt få i gång den internationella
transportapparaten gjorde såväl
den svenska varvsindustrien som den
svenska handelsflottan en insats som beklagligtvis
nog icke tillräckligt uppmärksammats.

Handelsflottans insats under andra
världskriget bör väl heller icke helt förbigås.
Flera av kammarens ledamöter
torde sålunda erinra sig vilket utomordentligt
trumfkort den svenska handelsflottan
utgjorde vid handelsförhand -

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

lingarna med de krigförande. Särskilt
stor betydelse fick den efter den tyska
invasionen av Danmark och Norge, då
ju flottans prestationer var den enda
fördel vi kunde erbjuda de allierade. Genom
ett befraktningsavtal med västmakterna
tillfördes landet valuta, och samtidigt
bereddes vägen så småningom för
den s. k. lejdtrafiken. De fartyg som befann
sig i våra hemmavatten möjliggjorde
handelsutbytet med kontinenten, varigenom
icke minst de för vår industri så
viktiga fossila bränslena tillfördes landet.

Främmande länders statsmakter har
också i allt högre grad börjat hysa intresse
för den egna flaggan. Om länderna
därvid saknar naturliga förutsättningar
för sjöfartens bedrivande har
ingen betydelse. Olika medel kommer till
användning för att uppmuntra den nationella
sjöfarten. Vissa länder söker att
säkerställa sin egen sjöfart genom att betala
ut subsidier av hart när astronomiska
mått eller genom att reservera viss
export och import för de egna kölarna
ävensom genom att föreskriva egna kölar
i krediterna. Ett annat sätt är att vid
handelsförhandlingarna föreskriva såväl
att den egna exporten sker på cifbasis
som att importen äger rum på
fob-villkor. Tidigare har icke sjöfartsproblemen
tarvat någon speciell behandling
vid de mellan länderna förekommande
handelsförhandlingarna, då sjöfarten
helt uppfattats som en fri näring.
Den svenska exporten och importen går
endast till cirka 35 procent på egna kölar,
ett exempel så gott som något på vår
liberala sjöfartspolitik. Om utvecklingen
emellertid fortsätter som hittills, kan vi
— även om vi icke fordrar någon preferens
i trafiken på vårt eget land — icke
stillatigande se hur vissa handelspartners
på allt sätt förbehåller sig att varuutbytet
skall ske med deras egna flottor.

Det är också angeläget att de svenska
myndigheterna icke ålägger oss hårdare
bestämmelser än som gäller i andra europeiska
sjöfartsnationer. Säkerhetskraven
skall respekteras, men nog synes det
märkligt att vi ofta i vårt land anser att

Statsverkspropositionen in. m. (Forts.)
andra sjöfartsländers bestämmelser är
otillräckliga. Att man vid köp av ett vid
svenskt varv för norsk räkning nästan
nybyggt fartyg måste kosta på tusentals
kronor för att bringa det i överensstämmelse
med de svenska fordringarna synes
märkligt. Man får väl ändå förutsätta
att erfarenheter icke helt saknas på
norsk sida.

Här som på så många andra områden
i vårt land råder det stor brist på kompetent
folk. Hittills har vi kunnat erhålla
sjöfolk från andra länder, och för dagen
består på svenska fartyg ej mindre
än 40 procent av manskapet och 30
procent av befälet av utlänningar. Detta
är emellertid en utveckling som icke är
önskvärd. Det är oundgängligen nödvändigt
att en för landet så viktig näringsgren
som sjöfarten icke blir bortglömd
vid fastställande av de regler som skall
gälla för den förberedande yrkesutbildningen
inom den s. 1c. grundskolans ram.
Denna yrkesutbildning är avsedd att underlätta
elevens övergång från skola till
arbetsliv, och detta är speciellt värdefullt
och nödvändigt för den ungdom
som efter skolans slut söker sig till sjömansyrket.
Den som går till sjöss byter
inte enbart skola mot arbetsliv, utan
han bryter samtidigt upp från hem, kamrater
och annat, övergången är således
mera markerad än inom andra områden,
och det är i linje med grundskolans allmänna
principer att allt göres för att nybörjaren
lättare skall finna sig till rätta
i den nya miljön. En lämpligt upplagd
förberedande yrkesutbildning för sjömansyrket
skulle med all säkerhet öka
möjligheterna att behålla en större del
av de cirka 6 000 ungdomar som trots
allt söker sig till sjöss varje år men som
slutar för att de ej varit tillräckligt förberedda
och haft svårt finna sig till
rätta. Om inget göres tvingas näringen i
än större utsträckning anlita utlänningar,
en långt ifrån önskvärd utveckling.

Den svenska handelsflottan genomgår
i dag en omfattande strukturförändring.
Mer och mer söker vi oss ut p>å de vida
haven, och fartygens storlek tenderar att
öka avsevärt. Men för dessa stora fartygsbyggen
fordras pengar och åter pengar.

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Statsverkspropositionen in. in. (Forts.)
Utan att underskatta självfinansieringens
betydelse måste jag säga att man inte i
framtiden kan undgå att söka krediter
till fartygsbyggandet. Det finns kassor
och institutioner, även sådana där fonderna
kommer från pensionsavgifter
från rederierna. Hittills har utlåning
från sådana kassor för sjöfartsändamål
varit förbjuden. Man har motiverat det
med sjöfartens riskfyllda natur. Men med
den omfattning det nationella och internationella
försäkringsväsendet fått i dag
och med möjligheten till försäkringar av
hart när alla slag ser jag för min del
ingen skillnad mellan att placera lån
mot säkerhet i fartyg och att ge lån mot
säkerhet i fastigheter. Tvärtom, på den
internationella marknaden tvekar icke
institutioner av alla slag att till exempel
bevilja lån i fartyg, som genom tidsbefraktningsavtal
med stora internationella
koncerner är säkrade lönsam sysselsättning
under flera år framåt, och sådana
säkerheter föredrages ofta framför
säkerheter mot inteckning i fastighet. På
grund av sjöfartens internationella karaktär
och då det gäller fartyg som kanske
under åratal icke besöker sitt hemland,
vore det väl heller icke oskäligt att
begära en mera liberal inställning till
yrkandet på att få taga upp lån på den
internationella marknaden.

Herr talman! Jag har velat framhålla
dessa synpunkter, då jag anser dem ha
den allra största betydelse för att vår
sjöfart skall kunna göra sig gällande. Jag
hoppas innerligt att våra statsmakter
skall hålla i minnet Gustav II Adolfs ord
år 1619: »Rikets välfärd beståår näst
Gudh på seglatz och skeppzfarten.» De
ägde giltighet då, och de äger i hög grad
giltighet fortfarande.

Ilcrr KAIJSER (h):

Herr talman! Det har liksom hört till
rutinen här i dag att var och en som
begärt ordet skall göra några vemodiga
reflexioner om hur det är att tala i slutet
av en debatt som denna med det
ringa antal ledamöter som är inne i
kammaren. Herr talman! Jag har en
annan syn på denna sak. Statsminister

Erlander har en gång berättat att han
finner att läsningen av riksdagsprotokollen
är något synnerligen stimulerande,
särskilt då första kammarens protokoll.
Om så verkligen är fallet och han händelsevis
får syn på det som jag säger,
når ju mina synpunkter fram just till
det ställe, dit jag önskar att de skall
komma. Jag fortsätter därför.

När jag hörde herr Nils-Eric Gustafsson
i dag tala om avflyttningen från
Norrland, gjorde jag den reflexionen att
det ju faktiskt ibland göres en som jag
förmodar omedveten propaganda för en
sådan avflyttning. Jag vet att jag inte
var ensam om det intrycket, när jag hörde
TV-reportagen från Norrlands ödebygder.
Vi har fått tillfälle att beundra
många som levat som pionjärer långt
borta från allt det som vi i tätorterna
är vana vid. De har levat där hela sitt
liv, de har förefallit att trivas där, och
de har förefallit att vara lyckliga. Men
hur skall de kunna fortsätta att leva
lyckliga, när TV-reportern frågar: Är
det inte svårt att bo så här? Vill ni att
edra barn skall leva så här? och så vidare.

Det är liksom att så ut ett missnöje
där det inte finns. Det kan väl inte vara
vare sig riktigt eller lämpligt eller
lyckligt? Jag kom att tänka på detta när
herr Gustafsson i Byske talade om avflyttningarna
och om avfolkningen av
Norrland.

I övrigt skulle jag i dag vilja beröra
två andra frågor. Den ena är sjuksköterskebristen.
Där vill jag anknyta till
debatten i december förra året. Jag talade
då framför allt om ett höjt förvärvsavdrag,
ett avdrag som fullt skulle
täcka de ökade extra utgifter som åsamkas
en familj om hustrun går ut i yrkesarbete
i stället för att sköta sitt hem.
Jag sade att ett höjt förvärvsavdrag är
nödvändigt för att man skall kunna få
tillräckligt många av de gifta sjuksköterskorna
i arbete. Jag vill i dag anknyta
till den diskussion som då fördes och
tillföra den några nya fakta från det
sjukhus, där jag arbetar.

I debatten förra året anförde inrikesministern
några siffror från en enkät

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

som gjorts bland gifta sjuksköterskor
vid ett mellansvenskt lasarett. Jag kan
anföra några nya siffror från en liknande
undersökning vid mitt lasarett.
Svaren hade inte fullständigt kommit
in i december och hade alltså inte hunnit
bearbetas då.

87 sjuksköterskor tillfrågades, och 29
lämnade svar. 2 hade andra tjänster
mer eller mindre tillfälligt i öppen vård,
4 kunde inte tänka sig att nu åta sig
något arbete med hänsyn till sina barn,
och flertalet av de återstående 23 kunde
tänka sig deltidsarbete, några få heltidsarbete.
Det är svårt att ge exakta siffror
då alla svaren inte var alldeles
klart utformade. För många är familjen,
barnen, det största hindret. Barnpassning
i barndaghem, som enligt vissa
önskemål bör vara öppna hela dygnet,
men allra helst i hemmen med hjälp
av kompetenta hembiträden hör till de
önskemål som uttalades. Flertalet vill ha
arbetstiden mitt på dagen under vardagar.
De besvärligare tiderna bör förbehållas
de ogifta, givetvis mot höjd ersättning,
säger en, medan en bland de
många som helst inte vill arbeta på söndagar
erkänner att någon måste ju arbeta
då också.

Många klagar över de dåliga lönerna,
jämför sjuksköterskornas löner och arbetstider
med folkskollärarinnornas och
småskollärarinnornas. En anger direkt
att en sjuksköterskas timpenning bör
vara något högre än en sopares vid en
mekanisk verkstad.

Sambeskattningsreglerna är ett hinder
för många. En anger koncist att lönen
skall höjas så att arbetet blir lönsamt
trots kvalificerad heltidsanställd hemhjälp
och sambeskattning. Att de ekonomiska
villkoren har betydelse för
många är sålunda obestridligt.

Enligt min mening hjälper det dock
inte enbart med en höjd lön. Beskattningens
progressivitet gör att en lönehöjning
inte får samma effekt som ett
höjt förvärvsavdrag.

Ett exempel: en gift sjuksköterska har
kunnat konstatera att hennes kvarvarande
inkomst blir ungefär densamma
vid halvtidsarbete som vid heltidsarbe -

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
te. Vid halvtidsarbete, men inte vid heltidsarbete,
täcker förvärvsavdraget någorlunda
de extra kostnaderna för inkomsternas
förvärvande, hembiträdeshjälpen,
och dessutom ligger inkomsten
inom ett område med lägre marginalskatt.
År det någon som tror att hon under
dessa förhållanden vill arbeta heltid? Det

bär sagts från olika håll att det är
fel med förvärvsavdrag. Man drar husmödrarna
bort från deras verkliga uppgift
som är att sköta hem och barn, och
det är till skada för barnen. Barnen får
inte växa upp i känslan av att ha ett
hem, att ha en mamma till vilken de när
som helst kan komma med sina bekymmer
och som ger dem en känsla av
trygghet, något som helt visst är av betydelse
för barnen. Ingen vill väl bestrida
att det ligger mycket i detta. Det
framhöll jag också i debatten i december,
men jag tillfogade att man med
vår arbetskraftssituation och med anledning
av att kvinnor som gifter sig i allt
större omfattning erhållit en mer eller
mindre högt kvalificerad yrkesutbildning
knappast längre kan betrakta detta
som norm. Jag vidhåller denna uppfattning.

Frågan huruvida de förvärvsarbetande
mödrarnas barn visat några beteendemönster,
som skulle tyda på att de
tagit skada av mödrarnas frånvaro från
hemmet, har varit föremål för omfattande
undersökningar både här i landet
och på många håll ute i världen. I stort
sett kan man väl anse att större farhågor
i detta avseende visat sig vara
ogrundade. Här i Sverige bär framför
allt dr Blume-Westerberg ägnat sig åt
ett ingående studium av dessa spörsmål.
Jag skall inte närmare gå in på
vad som kan göras för de förvärvsarbetande
mödrarnas barn, på frågan om
daghem och familjedaghem och eftermiddagshem
och andra eventuella åtgärder.
Jag har emellertid klart för mig
att förvärvsavdraget har sin största betydelse
för kvinnor med kvalificerad
utbildning dels därför att det är samhällets
behov av denna kvalificerade arbetskraft
som motiverar den annars i

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
och för sig naturligtvis inte önskvärda
strävan att dra mödrarna från hemmet,
dels därför att en organisation med
barndaghem och dylikt ingalunda är billig.
Det kan kända att daghem subventioneras
och förvärvsavdrag medges för
att stimulera en lågavlönad produktionsinsats,
som är mindre värd än moderns
insats, om hon fått sköta sina egna barn.
Det är redan i och för sig en dålig affär
för samhället rent ekonomiskt sett.
Jag kan likväl förstå att det ibland kan
vara en nödvändig utväg i en besvärlig
familjesituation. Detsamma gäller dock
inte för gifta kvinnor som erhållit en
kvalificerad utbildning — det må gälla
sjuksköterskor, lärare eller läkare för
att nu ta några exempel från områden
där det råder brist på arbetskraft och
där de gifta kvinnornas insatser inom
yrkesarbetet är särskilt behövlig. Svårigheterna
är särskilt stora inom den
slutna sjukvården med hänsyn till arbetstiderna
och de många gånger mycket
stora påfrestningar som är förbundna
med det arbetet.

Jag har tidigare här i kammaren uttalat
att det gäller att ordna förhållandena
så att så många som möjligt av de
sjuksköterskor som blir gifta i största
möjliga mån behåller kontakten med
sitt yrke. Under de första åren de är
gifta är det helt naturligt och ur samhällets
synpunkt även önskvärt att de
ägnar familjen och barnen så mycken
tid som möjligt. Det är å andra sidan
ett önskemål att de inte helt släpper
kontakten med sitt yrke, att de i möjligaste
mån följer den ständigt fortgående
utvecklingen inom yrket, så att de
längre fram, när familjen inte längre
liar behov av allt det arbete de vill utföra,
skall kunna återgå till sitt arbete
inte som nybörjare utan som fullvärdig
och erfaren arbetskraft. Detta kan möjliggöras
genom deltidstjänster eller genom
kortare vikariat någon eller några
gånger under året eller genom rent tillfälliga
arbetsinsatser då och då o. s. v.
De anförda synpunkterna är naturligtvis
riktiga även i dag. Men då bristen
nu är ännu större än den var då yttrandet
fälldes, får man nu trycka ännu

mera på försöken att få ut de gifta kvinnorna
på arbetsmarknaden. Det är för
övrigt svårare nu än det var tidigare
bland annat därför att de i den goda
konjunktur som vi ännu har i mindre
grad anser sig behöva delta i yrkesarbetet
för att bidraga till familjens försörjning.
Man måste därför göra arbetet
inte bara ekonomiskt lönande utan även
lockande. En mycket betydelsefull åtgärd
i det syftet är att lyfta förvärvsavdraget
till en rimlig höjd. »Nog är
det synd att ängslan för missbruk skall
leda till att förvärvsavdraget ofta inte
står i rimlig relation till den faktiska
kostnaden», yttrade den politiskt obundne
nye professorn i finansrätt i Uppsala
Mutén i sin installationsföreläsning i
höstas.

Liksom man försöker dirigera det ekonomiska
livet med bl. a. olika finanspolitiska
åtgärder delvis av skatteteknisk
natur vid svängningar i den ekonomiska
konjunkturen, bör man även i det nu
aktuella avseendet kunna handla efter
situationen på arbetsmarknaden. Förvärvsavdragets
historia visar i själva
verket, att man redan gjort detta. Man
kan i detta fall hysa den förhoppningen,
att den skattetekniska åtgärd, som består
i en höjning av förvärvsavdraget,
till skillnad från många andra sådana
åtgärder skall leda till en ganska snabb
effekt, märkbar redan inom en kort tid
efter det att de ändrade bestämmelserna
trätt i kraft och bragts till allmän kännedom.

Herr talman! Det är även en punkt i
statsverkspropositionen, som jag skulle
vilja beröra. Det gäller den allmänna
hälsokontroll som har föreslagits försöksvis
äga rum i Värmland. Den är
mycket kortfattat relaterad i statsverkspropositionen,
och jag har först för ett
par dagar sedan fått närmare kännedom
om hur den kommer att läggas upp. Departementschefen
påpekar den stora betydelsen
av förebyggande åtgärder och
tidigdiagnostik när det gäller de stora
folksjukdomarna. Detta är givetvis riktigt,
framför allt i den mån det gäller
sjukdomar om vilka man har en klar
uppfattning om orsaken och mot vilka

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

man kan vidtaga logiskt motiverade profylaktiska
åtgärder eller i de fall där
man kan dra slutsatser av klart angivna
symtom av entydig art och där man
slutligen kan ge en behandling som är effektiv,
och effektiv särskilt om den kan
sättas in i ett tidigt skede av sjukdomen.
En hälsokontroll kan emellertid ha en
allt annat än gynnsam effekt, om den
nämligen inger en falsk trygghetskänsla
eller —- en icke motiverad oro.

En fullt genomförd effektiv hälsokontroll,
som kan uppdaga många sjukdomssymtom
men som ändå aldrig helt kan
garantera frånvaron av allvarliga eller
livshotande sjukdomar, kräver en betydande
insats av läkare och annan sjukvårdspersonal
och är naturligtvis svår
att genomföra i en tid när det föreligger
en bristsituation beträffande just sådan
personal.

Vissa undersökningar, som är enkla
till sitt utförande och kräver föga insats
av skolad personal men som ändå kan
ge klart besked rörande vissa bestämda
sjukdomar, kan dock göra stor nytta.

Ingen torde i dagens läge vilka bestrida
värdet och betydelsen av skärmbildsundersökningarna
av bröstorganen. De
har naturligtvis varit en av de viktigaste
av de många olika faktorer som bidragit
till att minska-tuberkulosens härjningar.
Men det är en bra metod —- lätt och
snabb att utföra, vilket är av betydelse
både för undersökaren och den undersökte
— och den ger besked som är i
hög grad tillförlitliga så till vida som få
— om också inte alla — sjukliga förändringar
förbises och få av de undersökta
misstänkes för att vara sjuka utan
att vara det. Den uppdagar också vissa
andra förändringar som det kan vara
av betydelse att få veta om.

Någonting av samma säkerhetsgrad
torde man också kunna nå vid en gynekologisk
kontroll för efterforskning av
livmoderkräfta, ehuru den metoden kräver
mycket större insats av läkare och
säkerligen är besvärligare för patienterna.
Den undersökningen är dock inte
aktuell nu annat än som efterundersökning
efter anamnestiska uppgifter om
förefintliga symtom.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Liknande är också förhållandet vid
sockerprovet. De positiva prov som saknar
betydelse är förhållandevis få, och
det torde helt säkert vara av betydelse
att reglera dieten för de huvudsakligen
lindriga fall av sockersjuka som
utan denna hälsokontroll inte skulle ha
kommit under läkaruppsikt.

Men redan när man kommer till den
tredje av de undersökningar som är avsedda
att utföras vid den föreslagna kontrollen,
nämligen blodtrycksundersökningen,
är situationen svårare, ty det är
lätt att vid en hastig undersökning få
ett för högt värde, Vederbörande har
kanske skyndat till undersökningen,
han är kanske orolig inför undersökningen,
och så blir värdet för högt. I det
stora hela spelar väl inte detta så stor
roll; det blir bara en till som i onödan
får offra av sin arbetstid för att bege
sig till den mera fullständiga och under
lugnare förhållanden utförda undersökning
som medicinalstyrelsen skall ordna
vid lasarettet — och där blir han
frikänd. Men det är inte bara alldeles
så enkelt. Högt blodtryck spelar en stor
roll i lekmannens medicinska fantasi,
och han får kanske den misstanken att
han i alla fall har en tendens till ett
högt blodtryck av oroande natur. Detta
kan betyda en objektivt oberättigad oro
med vad som därav följer, skapad av
den gjorda undersökningen. Det är klart
att detta kan undvikas, om undersökaren
inte uppger de funna värdena —-men det kanske inte heller skulle uppskattas.

Ännu mera problematiskt blir det
emellertid med den kemiska hälsokontroll
som departementschefen föreslår på
basis av medicinalstyrelsens yttrande
och som olyckligtvis blivit föremål för
en sådan onödig publicitet i press och
radio. Det gäller här en allmän undersökning
av en serie blodfaktorer som
kan visa att någon patologisk process
i största allmänhet kan föreligga. Det
kan gälla sjukdomstillstånd som man i
våra dagar inte kan göra någonting åt
ur profylaktisk synpunkt, som t. ex.
arterioscleros. Den sjukdomen har sitt
förlopp ganska oberoende av våra tera -

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
peutiska och profylaktiska försök —
vi vet ännu för litet därom, och om det
redan finns tecken på att en sådan sjukdom
finns, kan man knappast göra någonting
för att få bort den.

Vad tumörsjukdomar beträffar torde
de prov det här gäller vanligen ge
patologiskt utslag först sedan tumörsjukdomen
passerat det stadium då den
är tillgänglig för terapi. Någon tidig
diagnostik av tumören blir det i varje
fall, såvitt jag kan förstå, inte.

I andra fall kan patologiska värden
erhållas av rent tillfälliga orsaker, t. ex.
om den undersökte ätit före undersökningen,
i synnerhet om han ätit en äggviterik
måltid. Då får han kanske sådana
värden alt man skulle kunna misstänka
en tendens till åderförkalkning.
Och om han varit ute och supit kvällen
förut är det tänkbart att det kan finnas
tecken på en leversjukdom utan att det
finns någon sådan av allvarlig art.

Visst kan det ändå vara av värde med
en massundersökning av här angivet
slag, men man bör inte tillmäta den
större värde som hälsokontroll än den
har. ISetyder det förhållandet, att den
undersökte har normala prov vid denna
undersökning, att han är frisk? Det vet
man inte ännu, och det förefaller osäkert,
men det är givetvis av värde att
få kunskap om detta.

Jag har som sagt varken här eller i
Värmlands läns landstings förvaltningsutskott
motsatt mig denna hälsokontrolls
genomförande. Jag anser det berättigat
att den blir utförd försöksvis.
Det kan hända att den kommer att ge
oss upplysningar av betydande värde.
Det kan emellertid också hända att den
kommer att betyda en mycket stor belastning
på de sjukvårdsinrättningar —
enligt propositionen snarast den sjukvårdsinrättning
-— som skall ta hand
om de fall beträffande vilka undersökningsresultaten
från hälsokontrollen motiverar
en närmare undersökning. Vem
skall för övrigt betala för de åtgärder
som efterutredningarna kräver — det
kan bli fråga om ingående röntgenundersökningar
och fortsatta laboratorieundersökningar
med mera direkt inrikt -

ning? Vem skall betala resekostnader,
och vem skall betala för förlorad arbetsförtjänst
—- det gäller ju här förebyggande
av sjukdom, och för detta betalar
sjukkassorna inte någonting — i
varje fall inte hittills. Klarar sjukvårdsinrättningarna
den extra belastningen?

Den hälsokontroll som nu föreslås bli
försöksvis utförd — jag understryker ordet
försöksvis — i samband med skärmbildskontrollen
i Värmland inrymmer
många obekanta faktorer. Den bör prövas,
men det är ännu ovisst vad den kan
komma att ge. Det är omöjligt att nu spå
om den kan genomföras i den takt som
föreslås. Och det är viktigt att den inte
genom olika propagandistiska uttalanden
kommer att tillmätas ett större värde än
den har — om det värdet kan man inte
uttala sig förrän man fått tillfälle att gå
igenom ett betydande material.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Ringaby svarade i
går kväll för vad man kan kalla ett förspel
till televisionsprogrammet. Det var
inte precis ett förspel i den muntra stilen,
utan det var egentligen, tyckte jag,
ett ganska dystert panorama, som han
tecknade över jordbrukets och skogens
förhållanden. Det var många kritiska
synpunkter han kom med och, när jag
så småningom studerade anförandet,
fann jag, att kanske det mesta av vad
herr Ringaby sade inte hade så omedelbar
anknytning till nionde huvudtiteln
i årets statsverksproposition.

Vad var det egentligen herr Ringaby
attackerade? Jo, det var själva konstruktionen
av sexårsavtalet för jordbruket.
Han fann på punkt efter punkt att
verkningarna hade blivit helt orimliga
för jordbrukets vidkommande. Jag fick
en känsla av att herr Ringaby ville underkänna
hela jordbruksregleringen över
huvud taget och att han ville ha bort
den. Man frågade sig vad han då ville
sätta i stället. Jag föreställde mig, att
herr Ringaby hade den fria marknaden
i tankarna, men så småningom kom han
ju också fram till skogens förhållanden,
och när det gäller skogen har vi inte

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

något sexårsavtal. Vi har inte heller
reglering i någon annan form, utan det
är ett område där världsmarknadspriserna
blir utslagsgivande, och sannerligen
föreföll det som om det inte var
så mycket bättre ställt på detta område
när man fick del av herr Ringabys beskrivning.

Till sist stod det emellertid klart, att
herr Ringaby liksom Hindenburg fann,
att det egentligen var experterna, som
var orsaken till att man hade kommit
på avvägar och fått svårbemästrade problem.

Jag är absolut ingen expert vare sig
på åker eller skog —• det tror jag ingen
i denna kammare vill beskylla mig för.
Ur den synpunkten skulle jag mycket väl
kunnat ansluta mig till vad herr Ringaby
säger, om det inte varit så att jag
tror, att det helt enkelt är nödvändigt
att anlita expertis för att finna lösningar
på de komplicerade samhällsfrågorna.
Jag tror nämligen inte, att vi i det
moderna samhället kan undvara expertisen
och dennas många gånger invecklade
och svårbemästrade formler när
det gäller att mäta och reglera förhållandena
medborgarna emellan. Detta rent
allmänt sagt.

Vidare vill jag be att få peka på några
punkter i herr Ringabys anförande, som
jag anser vara direkt felaktiga. Det kan
vara angeläget att framhålla detta, eftersom
jag förmodar att en mycket stor
del av det svenska folket satt vid TVrutorna
och tog del av hans anförande.

Herr Ringaby nämnde bl. a. att när
det gällde ökningarna å nionde huvudtiteln
för 1962/63 30 miljoner hänförde
sig till automatiska lönestegringar
och omkostnader för nya tjänster i förvaltningsapparaten.
Det förhåller sig
ingalunda på det viset, utan man kan
redan i översikten läsa att vad som där
omtalas som automatiska ökningar inte
är begränsat till lönekostnader. Där
finns också mycket annat. Jag kan nämna
t. ex. det minskade ianspråkstagandet
av reservationsmedel under anslag
till bidrag till jordbrukets rationalisering
och befrämjande av landsbygdens elektrifiering.
Det fylls ut med 5 miljoner

3 Första kammarens protokoll 1962. Nr 4

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kronor respektive 2,5 miljoner kronor
inom ramen av de angivna 30 miljonerna.
Jag kan vidare nämna, att prisregleringsanslagen
ökas med 5 miljoner kronor
för att klara prisutjämningen på
råvaror för livsmedelsindustrien. Trots
vad herr Ringaby säger har nämligen
jordbrukets införselavgifter stigit ganska
avsevärt under senare år, och det
får bl. a. denna konsekvens.

Det skulle kunna nämnas flera exempel,
och jag skulle kunna göra en fortsatt
uppräkning, som visar, att de 30
miljonerna ingalunda är att i huvudsak
hänföra till de egentliga pris- och
lönestegringar som herr Ringaby så
mycket förargade sig över i sitt inlägg.

Låt mig sedan ta upp en annan sak.
De siffror som herr Ringaby anför om
indexutvecklingen för priser och kostnader
är sannolikt inte hämtade, som
han uppgav, ur Jordbruksekonomiska
Meddelanden. De finns inte där. Däremot
är de återgivna i en artikel i gödsel- och
kalkindustriernas tidskrift Växtnäringsnytt.
Där finns ett par indexserier,
som herr Ringaby möjligen kan ha haft
tillgång till i detta sammanhang. Beräkningarna
av de indextal som har använts
är ingalunda invändningsfria. Indexserien
börjar, för att bara peka på en sak,
år 1945 och baseras på vikter som hämtats
från förkrigsförhållanden och som
således inte har mycket att göra med utvecklingen
under denna period. Herr
Ringaby har tydligen sedan också helt
enkelt läst fel på en rad. Det är riktigt
att dessa indexserier visar en nedgång
när det gäller vegetabilier från 186 till
159 enheter, men när det gäller animalier
föreligger det en uppgång från 178 till
187 enheter. Först när man lägger ihop
dessa båda saker kommer man fram till
att index för alla produkter ligger kvar
vid 180 oförändrat. Denna siffra använde
herr Ringaby för att beskriva utvecklingen
när det gällde animalier. Herr
Ringabys framställning gav närmast besked
om att det för produkterna sammantaget
skulle föreligga en nedgång,
vilket inte är fallet.

I den inledande redogörelsen i nionde
huvudtiteln saknar herr Ringaby en be -

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skrivning över jordbrukets lönsamhet,
och så talar han om vad som i motsvarande
sammanhang sägs i kommunikationsdepartementets
huvudtitel.

Dessa båda områden kan inte jämföras
utan vidare. SJ är ett företag, men
jordbruket är inte ett enhetligt företag.
Förhållandena är mycket olika. En jordbrukare
var uppe hos mig häromdagen.
Han visade hur hans förhållanden gestaltade
sig de senaste åren. Han hade drabbats
av skördeskador under tre år. Han
visade en hel massa obetalade räkningar
och redogjorde för liur stora lån han
hade fått. Det behövdes sannerligen inte
lång stund för mig att inse att den karlen
satt verkligt illa till. Orsaken till det
tycktes vara de skördeskador han fått
vidkännas. Han hade fått det besvärligt
som egen företagare. Men det finns andra
som har haft en helt annan utveckling
och som med rätta tjänat pengar under
dessa år.

Det är därför inte möjligt att se jordbruket
som ett enhetligt företag och begära
en mera exakt redovisning. Vi får
hålla oss till de beräkningar i stort som
man kan göra så långt det nu är möjligt.

Det är tänkbart att man i översikten
kan gå vidare och säga mer ett annat år,
samt då ge utförligare besked.

Beträffande det korta konstaterande
som nu görs i översikten och som herr
Ringaby vänder sig emot, vill jag hänvisa
till, att statens jordbruksnämnd
verkställt en undersökning av jordbrukets
producentprisindex och spärregler.
Den har publicerats i nr 11 år 1961 av
Jordbruksekonomiska Meddelanden. Den
visar, att spärreglerna har verkat exakt
så, som man förutsatte vid prisavtalets
ingående. Om man tar hänsyn till inverkan
av producentprisnivån och de
ändrade importavgifternas beroende av
inkomstregeln och treprocentregeln och
löpande världsmarknadspriser, skulle
man teoretiskt ha haft ett indextal som
legat vid i medeltal 102,4 under de första
26 månaderna av avtalstiden. Den faktiska
prisnivån är enligt denna redovisning
102,1 i genomsnitt. Det är således
en mycket obetydlig skillnad, som före -

ligger, om man jämför med de föreställningar
man gjorde sig när avtalet träffades.

Men också denna mycket obetydliga
skillnad kan förklaras, den är inte oväntad.
Inga spärregler verkar nämligen
utan att det sker en viss eftersläpning.
Det vet vi allesammans. Under dessa 26
månader har vi haft fallande världsmarknadspriser.
Och man bör ge akt
på — något som också Sveriges lantbruksförbunds
ordförande mycket riktigt
påpekade i en nyårshälsning i Jordbrukarnas
Föreningsblad nyligen — att
treprocentregeln utlöses också på grund
av stigande världsmarknadspriser. Det
kan innebära att en eftersläpning ibland
kan vara till fördel för jordbruket. Vi
befinner oss således i en period, där det
burit nedåt. Men när vi kommer till ett
läge där det ånyo bär uppåt, kommer
eftersläpningen att vara en fördel. Därför
får man se det hela på litet längre
sikt.

Herr Ringaby sade att prisindex för
produkter som säljs till mejeriföreningar
och slakteriföreningar legat oförändrat
under de tre senaste åren och att
prisindex för produkter som jordbrukarna
säljer till centralföreningarna,
d. v. s. vegetabilier, skulle ha sjunkit.
Enligt det nominella producentprisindex,
som statens jordbruksnämnd upprättar,
har sedan den 1 september 1959
priserna på animalier stigit 4,6 procent
och priset på vegetabilier stigit 3,6 procent,
d. v. s. en genomsnittlig stigning
med 4,4 procent.

Vidare har herr Ringaby funnit att
kostnadssidan stigit avsevärt mera. Så
är inte heller fallet. Enligt jordbruksnämndens
kostnadsindex för en 15-hektarsgård
har kostnaderna sedan 1959
stigit med 3,9 procent.

Ja, detta var några siffror, som naturligtvis
experterna åstadkommit och som
departementets experter har hämtat fram
åt mig. Jag vågar dock påstå att vi får
lov att hålla oss till den redovisning
som här är lämnad.

Sedan är det en sak som kanske också
skall läggas till. Man kan nämligen
inte utan vidare jämföra priset för en

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

vara från en tid till en annan. Herr
Ringaby sade att en maskin, som han
för några år sedan betalat 3 000 kr för,
nu kostar 3 800 kronor. Ja, det är mycket
möjligt, men hurdan är den maskinen?
Knappast en enda maskin blir
oförändrad genom åren. Det sker ständigt
tekniska förbättringar, man förändrar
arbetsbredden eller ökar effektiviteten
på annat sätt, och det är klart
att vi måste ta hänsyn till sådant. Maskinen
har måhända blivit bättre, och när
herr Ringaby fått betala en smula mer,
ligger en del av orsaken i att han fått
ett bättre redskap.

Jag har velat anföra dessa synpunkter
för att inte det herr Ringaby anförde
i går i denna kammare och som också
gick ut i TV skulle stå helt oemotsagt i
denna remissdebatt.

Och så några ord till herr Osvald som
i dag också behandlade jordbruksfrågor.
Jag konstaterar med glädje att han var
positiv i det mesta av sitt anförande.
Han uttalade sin glädje över att det nu
blir upprustning uppe i Röbäcksdalen,
och han var glad över vad som föreslås
beträffande Tornedalen. Vidare
framhöll han, att vad som göres för att
bekämpa potatisålen även är välkommet.

Han hade dock också några kritiska
synpunkter med, även om de framfördes
i mycket modest form, när han pekade
på biblioteket på lantbrukshögskolan.
Jag tycker dock att han inte valt
det allra bästa området för kritik. Där
görs faktiskt en uppräkning med inte
mindre än 50 000 kronor för anskaffning
av litteratur, och på personalsidan
tillkommer en expeditionsvakt, således
en ny tjänst, samt 3 500 kronor för tillfällig
arbetskraft.

Det är mycket möjligt, herr Osvald,
att det blir behov av mer kvalificerad
bibliotekspersonal så småningom, men
nog finns det en viss elasticitet i detta
system. Om vi redovisar mer pengar till
litteraturköp, behöver man väl inte omedelbart
öka bibliotekspersonalen, de två
sakerna är väl inte så slaviskt bundna
vid varandra.

.lag ville alltså bara göra den invänd -

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ningen att jag tyckte att det område som
herr Osvald valde att vara missnöjd
med kanske inte var så väl funnet.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Först vill jag rikta ett
tack till statsrådet Holmqvist för att han
har velat berika denna remissdebatt med
några synpunkter på jordbrukets problem.
Jag vill också säga att jag med alldeles
speciell uppmärksamhet och skärpa
bär lyssnat till herr Holmqvist, eftersom
det vad jag vet är statsrådets jungfrutal
som statsråd — åtminstone för mig
är det i alla fall det.

Jag vill också säga att när jag i går
vände mig till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet, var jag väl medveten
om att nionde huvudtiteln i statsverkspropositionen
formellt bär statsrådet
Holmqvists namn, men att det, eftersom
statsrådsskiftet skedde så sent i höstas,
måste vara statsrådets företrädare
som bär huvudansvaret för denna huvudtitel.

Statsrådet Holmqvist gör några invändningar
mot mitt inlägg i går. Jag
vill då slå fast att jag icke vill ha bort
jordbruksregleringen och ersätta den
med en alldeles fri marknad. Det framgick
väl inte heller av mitt anförande att
jag skulle önska något sådant. Statsrådet
konstaterade också längre fram i sitt anförande
att jag inte ville det. Yi har ju
gjort ett försök med fri prisbildning på
foderspannmål, men vi kan naturligtvis
inte i ett tag avskaffa jordbruksregleringen.
Det har aldrig varit min avsikt.

Jag har inte heller velat framföra någon
kritik mot experter, vetenskapsmän
och professorer. Vad jag sade var mera
en skämtsam formulering med det där
citatet från Hindenburg, som inte bör
tas alltför allvarligt. Vad jag menade var
att man kanske inte kan släppa fram
experter och vetenskapsmän helt och
hållet i den beslutande församlingen.
Däremot behövs de, det vet vi alla, på
det rådgivande planet. Vi kan helt enkelt
inte klara oss utan experter på det rådgivande
planet.

Beträffande de 30 miljonerna har jag

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
hämtat uppgiften om dem ur nionde huvudtiteln.
Där står att de automatiska
ökningarna till följd av löne- och andra
kostnadsstegringar samt minskat ianspråktagande
av reservationsmedel uppgår
till 30,2 miljoner kronor. Löne- och
omkostnadsstegringar svarar för den
övervägande parten.

Statsrådet riktade sedan vissa erinringar
mot de indexsiffror som jag
nämnde. Det är riktigt att jag tagit år
1945 som bas med siffran 100 och sedan
byggt på serien fram till 1960. Det
kan slå litet olika med hänsyn till viktskillnaden
från 1945, men den skillnaden
är synnerligen obetydlig. Dessutom har
jag faktiskt så färska siffror att jag inte
tror att de ännu är publicerade ens i
Jordbruksekonomiska Meddelanden. De
lär kanske komma redan i nästa nummer
av Jordbruksekonomiska Meddelanden.
Inte heller jag är utbildad expert på
dessa siffror, utan jag har själv hämtat
dem på jordbrukets utredningsinstitut.

Vad sedan gäller den maskin som jag
tog som exempel råkar det vara fråga
om en vid båda tidpunkterna exakt likadan
maskin, varken större eller mindre,
med ändrat antal hästkrafter eller dylikt.

Jag skall tillåta mig att anföra ytterligare
ett exempel, eftersom jag nu är i
farten.

I dagarna har jag fått veta att priset på
pilsner har stigit med 7 öre per liter.
Därav går 1,5 öre per flaska till den
höjda omsättningsskatten, och 0,5 öre
går för att täcka den med 5 öre höjda
bensinskatten. Jag gjorde omedelbart
den reflexionen, att då skulle naturligtvis
också mjölken stiga eftersom prisbildningen
även för mjölkens vidkommande
i stor utsträckning är en transportfråga,
liksom det är för pilsner. Det
torde väl dock inte vara möjligt att få
till stånd en så hög ökning av mjölkpriset
som med 7 öre. Svenska folket skulle
säkerligen protestera betydligt hårdare
om mjölkpriset höjdes med 7 öre än man
gör om pilsnern stiger med samma belopp.

Herr talman! Jag har velat anföra dessa
synpunkter och vill bara tillägga att

vi har problem i dag på jordbrukets område.
Det var de problemen som jag tog
fram i mitt anförande i går. Jag tror att
jag har en överväldigande majoritet av
jordbruksbefolkningen bakom mig när
jag tar upp dessa problem. Jag tror också
att vi på litet längre sikt kommer att få
mindre problem inom jordbruket. Här
försiggår nämligen, såsom vi ser av
nionde huvudtiteln, en ständig reduktion
av den odlade arealen. Varje år ökar den
nedlagda arealen, således jord som inte
producerar något, med 22 000 hektar. Sedan
år 1920 då den odlade arealen här
i landet var som störst har en sammanlagd
areal motsvarande den odlade jorden
inom hela landskapet Blekinge försvunnit
ur produktionen. Samtidigt har
befolkningen ökat med cirka 2 miljoner
människor. En sådan utveckling måste
på sikt leda fram till att det blir lättare
att resonera om jordbrukspriserna. Det
är dock en annan sak. För dagen är ju
situationen den att det finns vissa besvärligheter
som vi inte kan komma
ifrån. Det var de problemen som jag
fäste uppmärksamheten vid i går.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill göra ett par tilllägg
till vad herr Ringaby sade.

Herr Ringaby säger att han är medveten
om att jag inte har huvudansvaret
för nionde huvudtiteln i år eftersom jag
tillträdde så sent. Nu tror jag att det är
fel att beskriva situationen på det sättet.
Jag vill gärna uttrycka saken så att min
företrädare skall ha hedern och äran av
allt det goda förberedelsarbete som
gjorts för att kunna presentera huvudtiteln.
Men även om jag tillträdde min post
relativt sent hade jag möjlighet att gå
igenom varje punkt i huvudtiteln. Ingenting
var bundet vid det tillfället. Därför
får jag också vara beredd att ta klander
i den mån något inte blivit tillräckligt
tillgodosett.

Herr Ringaby har genom sitt inlägg
här själv givit besked om att de 30
miljoner som redovisas för automatiska
förändringar inte bara är att hänföra
till prisstegringar och lönestegringar.

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

Han konstaterade detta genom att läsa
upp vad det står i statsverkspropositionen
om att det också gäller andra ting,
bl. a. ianspråktagande av reservationer
— det står till och med ett »m. m.»,
som inte kom med i herr Ringabys redogörelse.
På den punkten är vi alltså
överens, och därmed kan den saken vara
ur världen.

Sedan medgav herr Ringaby att den
sifferserie han använde härledde sig
från 1945 och förhållanden som kanske
inte är så intressanta att diskutera i det
här sammanhanget. Har han fått uppgifterna
från utredningsinstitutet, beklagar
jag bara att det inte hade möjlighet
att ge ytterligare material till herr Ringaby
som skulle ha givit en mera värdefull
belysning av förhållandena.

Jag vill instämma i förhoppningen att
avtalet på lång sikt skall bli tillfredsställande
för jordbrukarna och även för
konsumenterna — jag tror nämligen att
en sådan långsiktig uppgörelse är värdefull.
Vi konstaterar nu att man inom EEC
har försökt lösa jordbruksproblemen efter
ungefär samma modell som vi redan
tillämpar här i Sverige. Om man dessutom
kan se saken mera långsiktigt och
låta tillfälliga besvikelser balansera mot
förväntningar om framtida förändringar,
bör vi kunna vara överens om att huvudsaken
är att totalresultatet på lång sikt
ger den trygghet som jordbruket har rätt
att kräva.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jordbruksministern sade
att jag hade valt ett dåligt exempel när
jag framförde några kritiska anmärkningar
angående biblioteket vid lantbrukshögskolan,
och han nämnde att biblioteket
fått en ökning av anslaget för inköp
av böcker och bokbindning på
50 000 kronor. Det sade jag också, och
jag tilläde att denna ökning med 50 procent
var välkommen och välbehövlig.

Men jag tillät mig vända på det resonemang
som jordbruksministern hade fört
i anslutning till behandlingen av materielanslagen,
nämligen att det behövs
ökade materielanslag för att den perso -

Statsverkspropositionen in. m. (Forts.)''
nal som högskolan nu får verkligen skall,
kunna göra sitt bästa. På samma sätt säger
jag, att när man har fått ett anslag
som är ytterligt välbehövligt, måste man
också ha personal som kan ta hand om
alla de böcker man kan köpa och binda
för 50 000 kronor.

Jag vill erinra om att statens organisationsnämnd
redan 1958 gjorde en utredning
som visade att det behövdes två
nya extra biblioteksbiträden. Det kravet
togs upp av utredningen om högre undervisning
och forskning vid högskolan
och behandlades i en mycket positiv anda
av förutvarande chefen för jordbruksdepartementet.
Av vilken anledning det
inte kom med bland anslagsäskandena
vågar jag faktiskt inte uttala mig om. Om
man läser de mycket positiva uttalanden
som gjordes av dåvarande chefen för
jordbruksdepartementet, får man snarast
det intrycket att anledningen till att kravet
inte kom med var olycksfall i arbetet.

Sedan beviljade riksdagen ändå på
förslag av jordbruksutskottet efter motion
medel för ett biblioteksbiträde.
Alltjämt är det emellertid på det viset,
att biblioteket måste hålla sin låneexpedition
stängd en dag i veckan därför
att man icke har tillräcklig personal.

Det kan tänkas att läget kan bli ännu
besvärligare. Från 1958 till dags dato har
nämligen accessionen till biblioteket
ökat högst väsentligt, men arbetskraften
har inte ökat i motsvarande mån. Det var
detta jag syftade på när jag sade att
det måste vara balans mellan tillgången
på arbetskraft och materielanslag. För
att nå en sådan balans efter den — jag
säger det ännu en gång — mycket välkomna
höjningen av anslaget för bokinköp
och bindning behöver man ytterligare
ett biblioteksbiträde för att man
skall kunna ta hand om böckerna utan
att eftersätta andra angelägna arbetsuppgifter.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag har kanske ingen
anledning att lägga mig i denna experternas
jordbruksdebatt. Remissdebatten

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Statsverkspropositionen in. m. (Forts.)
i denna kammare håller emellertid på
att lida mot sitt slut, och vi vet att det
är många talare kvar i medkammaren.
Kanske finns det därför anledning att
fortsätta en stund med hänsyn till att
arbetsbelastningen då blir jämnare. Det
ifrågasattes ju ofta —• kanske mera på
skämt — i den andra kammaren, om ledamöterna
här på grund av den korta arbetstiden
verkligen gör skäl för arvodet.

Jag erinrar mig att man när riksdagen
1948 beslutade om jordbrukets rationalisering
gav det löftet att det skulle bli
likställdhet och jämställdhet mellan de
mindre jordbrukarna och de grupper
med vilka de närmast kunde jämföras.
Jag har fattat det så att herr Ringaby
med sitt anförande i går ville bevisa att
det löftet inte blivit infriat och att klyftan
vidgar sig i stället för att minska.

Den rationalisering i lantbruksnämndernas
regi, som igångsattes i slutet på
1940-talet, har väl aldrig kommit att få
den betydelse för vårt svenska jordbruk,
som man den gången hade stora förhoppningar
om att den skulle få. Jag
vill särskilt peka på det bekymmersamma
läget i skogsbygderna med hänsyn
till den allt lägre prissättningen på
skogsprodukter och de på detta område
liksom på alla andra allt högre arbetskostnaderna.

ER bekymmer, som vi säkert ganska
snart kommer att få i skogsbygderna,
är att det inte kommer att finnas arbetskraft
för skogsarbete. Skogsarbetarna
övergår till annan sysselsättning på
grund av att skogsarbetet är så tungt och
hårt som det är.

En annan fråga, som berör jordbruket
och dess likställighet med andra
grupper i samhället, gäller fritiden. Det
har ju blivit så aktuellt med fria lördagar,
och den anordningen kommer väl
snart att vara genomförd på alla områden.
Men hur skall det vara möjligt
att införa fria lördagar för de mindre
jordbrukarna? Det finns för deras de!
ingen möjlighet att kunna vara hellediga
ens en och ännu mindre två dagar i
veckan. För åtskilliga år sedan gjordes
det en utredning rörande semesterfrå -

gan för landsbygdens husmödrar. Jag
tror att den aldrig ledde till något resultat.
Fritidsfrågan för de mindre jordbrukarna
är nära nog omöjlig att ordna.
Fritiden har för jordbrukarna över huvud
taget stor betydelse när det gäller
frågan varför folk byter jordbrukaryrket
mot annan sysselsättning.

Jordbruksministern tyckte att det var
ett dystert panorama som herr Ringaby
här presenterade, men jag tror att det
var ganska väl överensstämmande med
verkligheten. Jag skall emellertid inte
här närmare ingå på några sifferuppgifter.

Jag skulle för min del vilja fråga, om
det verkligen skall vara nödvändigt att
så oerhört mycken expertis skall syssla
med prissättningen på jordbrukets produkter.
Jag vill minnas att jag redan på
1940-talet i andra kammaren ställde frågan,
om det verkligen skall vara nödvändigt
att prissättningen på detta område
skall vara en så stor vetenskap, att
knappast någon praktisk jordbrukare
förstår vad denna vetenskap egentligen
innehåller.

När det gäller prissättningen på jordbruksproduktionen
skulle jag vilja säga,
att det säkert skulle hälsas med mycket
stor tillfredsställelse bland landets jordbrukare,
om den nye och i sitt sätt att
uppträda mycket trevlige jordbruksminister,
som vi har fått, skulle kunna
få till stånd ett något enklare system för
prissättningen på jordbrukets produkter,
ett system som är sådant att jordbrukarna
i allmänhet kan förstå vad det
i verkligheten innehåller.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vågar inte ge en sådan
utfästelse. Jag tror att det skulle
vara mycket obetänksamt att göra det,
ty vi får nog erkänna att överenskommelserna
på snart sagt alla avtalsområden
blir mer och mer komplicerade.
Det gäller inte bara jordbrukets prisavtal.
Jag kan påminna om arbetsmarknadens
löne- och anställningsavtal. De
är faktiskt på många områden så pass
knepiga, att den enskilde arbetaren eller

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

tjänstemannen ibland kan ha svårt att
för sig själv göra klart vad de egentligen
innebär. Man får rätt ofta anlita experter
för att tolka vad som egentligen avsetts
vid förhandlingarna.

Jag skulle föreställa mig att det när
det gäller det mycket stora område som
jordbruket utgör och där förhållandena
skall regleras för produktion av olika
slag och där det finns olika intressen,
blir mycket svårt att komma ifrån de
komplicerade beräkningssystem som experterna
bidrar med för att man skall
kunna få en så rättvis lösning som möjligt.
Det är ju ändå det man till sist eftersträvar
— att det hela blir så komplicerat
beror på att vi vill ha en millimeterrättvisa;
om den ena parten skall
få en utfästelse, vill också den andra
tillförsäkra sig någonting motsvarande.
Det leder till att det hela blir mycket
svårförståeligt, och det är en sak som
vi kan beklaga.

.lag tror emellertid, herr Sveningsson,
att vi inte har så stora utsikter att kunna
råda bot på den sjukan.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det är en synnerligen
stor fråga, som nu har dragits upp så
här i slutet av remissdebatten.

Jag vill till herr Sveningsson säga att
jag anser denna fråga vara långt större
och allvarligare än en sådan som kan
diskuteras på lediga stunder.

Man fick onekligen i går kväll när
man satt och lyssnade till herr Ringabys
anförande en tankeställare. Var det från
hans sida ett nyblommat jordbruksintresse
på detta område, eller var det
månne en syndabekännelse sedan i fjol?
Vi hade ju ändå förra året från centerpartiets
sida i en motion begärt en översyn
av jordbrukets läge. Vi ville inte
riva upp avtalet — det vill jag tydligt
och klart ha sagt ifrån, liksom vi gjorde
i debatten den gången. Vi resonerade på
följande sätt. Meningen har varit att den
eftersläpning på 2 400 kronor som basjordbrukaren
hade då avtalet ingicks,
skulle tas igen genom rationaliseringar
under den 6-åriga avtalsperioden. Hur

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
har det gått? Har jordbrukaren haft
möjligheter att ta igen någonting av de
2 400 kronorna? På den punkten ville vi
ha en undersökning.

Jag beklagar att alla övriga partier
inklusive högern gick emot vårt förslag,
och jag tycker nog att herr Ringabys intresse
är så nyvaknat att han inte borde
ha fört fram så kraftiga argument inför
TV-publiken i går för att sedan ta tillbaka
dem i dag när jordbruksministern
finns i kammaren. Det var synd att riksdagen
avvisade vårt förslag i fjol, och
kan denna diskussion leda till att våra
synpunkter vinner bättre gehör är jag
synnerligen tacksam.

Avtalet löper inte ut förrän 1965, och
vi kan inte göra mycket åt avtalet som
sådant. Men vi har en ny jordbruksminister,
och med god vilja och sammanhållning
från alla partier i riksdagen
borde det vara möjligt att göra det bästa
av situationen. Jag hoppas för min del
att så skall kunna bli fallet.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag vet inte om jag ser
särskilt »nyutslagen» ut, men mitt intresse
för jordbruksfrågor är faktiskt inte
nyblommat — jag har varit med ganska
länge i yrket, och jordbruk är
strängt taget det enda yrke jag har sysslat
med.

Jag vet att centerpartiet tidigare har
krävt en översyn av 6-årsavtalet, men
det skedde redan när avtalet var nyfött,
och då ansåg vi det inte finnas någon
särskild anledning att göra en översyn.
Nu har avtalet tillämpats under 2 1/2
år, och då kan det måhända vara önskvärt
att titta närmare på hur det fungerar.

Därmed har jag inte velat rikta någon
kritik mot avtalet som sådant. Jag är
angelägen att understryka, att denna debatt
inte skall uppfattas som en kritik
mot 6-årsavtalet. Vad man däremot kan
kritisera är att regelutlösningarna inte
vid alla tillfällen har fungerat som de
skall. Detta gör det befogat att efterforska
orsakerna och klarlägga förhållandena.
Men därmed har jag inte kri -

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tiserat själva avtalet — men det vore
bra med en översyn och se om det fungerar
så som från början var avsett.

Sedan yttrade herr Jonasson någonting
överraskande, då han talade om att
jag nu skulle ha tagit tillbaka vad jag
sade i går. Jag har inte tagit tillbaka
någonting utan står fortfarande för de
siffror jag då anförde. Inkomstutvecklingen
har varit sådan som jag sade i
går. Det kan slå olika i fråga om någon
enhet med hänsyn till vikterna därför
att dessa är från 1945, men bilden förändras
inte härigenom. Jordbrukets
kostnader har stigit hela tiden, medan
produktprisindex legat stilla sedan 1959.

1 nionde huvudtiteln står också på sid.

2 att producentprisindex ligger under
1959 års nivå.

Jag har alltså inte tagit tillbaka ett
enda ord av vad jag sade i går. Att statsrådet
Holmqvist och jag ändå i viss mån
har kommit överens är en annan sak.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag vill inte påstå att
herr Ringabys intresse för jordbruket i
allmänhet skulle vara nyblommat, utan
jag syftar på just denna fråga. Faktum
när det gäller den kan ingen i denna
kammare komma ifrån med hänsyn till
den diskussion som fördes i fjol.

Herr Ringaby säger att avtalet var så
nytt när vårt förslag behandlades. Det
var 1 1/2 år gammalt då och är nu 2 1/2
år gammalt. Det är klart att 2 1/2 år är
mer än 11/2 år, men redan i fjol såg
vi i centerpartiet hur utvecklingen gick,
och vi ville slå larm på ett tidigt stadium.

Men låt mig upprepa, herr talman, att
jag är synnerligen tacksam för den omsvängning
som har skett från högerns
sida.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte de
i nedan angivna delar remitterades till
följande utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskost -

nader ävensom kostnader för riksdagens
hus ocli riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen anginge
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1962 skulle utgå, till
bevillningsutskottet och, i vad propositionen
avsåge jordbruksärenden, till
jordbruksutskottet; samt

propositionen nr 2, såvitt den anginge
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna
yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 25,
angående fortsatt disposition av visst
äldre reservationsanslag inom handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 11—14 till statsutskottet,

motionen nr 15 till allmänna beredningsutskottet,

motionen nr 16 till behandling av lagutskott,

motionerna nr 17—19 till bevillningsutskottet,

motionen nr 20 till behandling av lagutskott,

motionerna nr 21—23 till bevillningsutskottet,

motionen nr 24 till bankoutskottet,

motionen nr 25 till allmänna beredningsutskottet,

motionerna nr 26—32 till behandling
av lagutskott,

motionen nr 33 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 34 och 35 till allmänna
beredningsutskottet,

motionen nr 36 till jordbruksutskottet
och

motionen nr 37 till allmänna beredningsutskottet.

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 10, med förslag till brottsbalk.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 12, med förslag till
brandlag och brandstadga m. in., hänvisades
propositionen, såvitt avsåge förslaget
till lag om ändrad lydelse av 79 §
kommunallagen den 18 december 1953,
till konstitutionsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Majtts proposition
nr 19, med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
22, angående godkännande för Sveriges
del av vissa ändringar i konventionen
angående upprättandet av Europeiska
frihandelssammanslutningen.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 23, angående statligt stöd vid skada
på eller förlust av fiskredskap.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 24, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen;
samt

nr 26, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 15 mars
1946 (nr 81) om bekämpande av smittsamma
sjukdomar hos bin.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 27,
angående godkännande av vissa avtal
om överlåtelse av fastigheter inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 28, angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 29, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) om särskild varuskatt.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 32,
angående bestridande av kostnader för
svenska FN-styrkor m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 33, med förslag till viss
ändring av lagen om rätt till fiske.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Majrts proposition nr 35,
angående teckning av aktier i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier, m, m.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 38 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 39—61 till statsutskottet,

motionerna nr 62—66 till bevillningsutskottet,

motionen nr 67 till bankoutskottet,
motionerna nr 68—72 till behandling
av lagutskott,

motionen nr 73 till statsutskottet,
motionerna nr 74 och 75 till behandling
av lagutskott,

motionerna nr 76—80 till jordbruksutskottet
och

motionerna nr 81—88 till allmänna
beredningsutskottet.

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren nu, kl. 14.07, att — för
att bereda kammarens ledamöter tillfälle
att ingiva motioner senare under dagen
— ajournera sina förhandlingar till
kl. 16.00, då desamma återupptogos.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 89, av fru Segerstedt Wiberg, om
reglering i riksdagsstadgan av riksdagstjänstemännens
avlöningsförhållanden;

nr 90, av herr Bengtson, angående befattningen
som stabspastor vid försvarsstabens
personalvår dsbyrå;

nr 91, av herr Berg, Gunnar, angående
sprängämnesinspektionens organisation; nr

92, av herr Jacobsson, Gösta, och
herr Gorthon, om anslag till fördjupning
av Flintrännan;

nr 93, av herr Sundin, angående kärnvapenfrågan; nr

94, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag för anordnande
av skolmåltider, m. in,;

nr 95, av herr Boheman in. fl., angående
en professur i internationell rätt
vid Uppsala universitet;

nr 96, av herr Boman m. fl., om visst
anslag till Religionspedagogiska institutet
i Uppsala;

nr 97, av herr Dahl in. fl., om anslag
till friplatser vid Restenässkolan;

nr 98, av herr Edström, angående
statsbidrag till handelsgymnasier;

nr 99, av herr Edström m. fl., om inordnande
av förskolorna i det allmänna
skolväsendet, m. m.;

nr 100, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag för studieförbund; nr

101, av herr Hanson, Per-Olof,
m. fl., om inrättande vid karolinska institutet
av en personlig professur för
professor G. Bertani;

nr 102, av herr Källqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till driften av folkhögskolor; nr

103, av herr Källqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bokinköp och bokbindning
vid statens psykologisk-pedagogiska
bibliotek;

nr 104, av herr Larsson, T hor sten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
driften av folkhögskolor;

nr 105, av herr Lundström m. fl., om
inrättande vid Stockholms universitet
av en professur i företagsekonomi, särskilt
företagsorganisation och administration; nr

106, av fröken Nordström m. fl.,
om visst anslag till Inomeuropeisk Mission; nr

107, av herr Nyström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
angående bidrag till ungdomens fritidsverksamhet; nr

108, av herr Nyström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationen; nr

109, av herr Nyström in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Utbildning av ungdomsledare; nr

110, av herr Nyström m. fl., om
statsbidrag för främjande av ungdomsorganisationernas
upplysningsverksamhet; nr

111, av herr Ohlsson, Ebbe, om
ökad upplåtelse av militära verkstäder
för civil yrkesskoleutbildning;

nr 112, av herr Olofsson in. fl., om
statsbidrag för TV-mottagare för skolbruk; nr

113, av herr Olsson, Erik, m. fl.,
om förläggning av en mätningsteknisk
fackskolelinje till tekniska läroverket i
Östersund;

nr 114, av herr Osvald, om inrättande
vid Uppsala universitet av en laboratur
i sedimentpetrografi;

nr 115, av herr Osvald in. fl., om inrättande
vid Uppsala universitet av en
personlig professur i allmän och jämfö -

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

rande etnografi för docenten R. S. Lagercrantz; nr

116, av herr Osvald m. fl., om inrättande
vid Svenska ortnamnsarkivet
av en befattning som förste arkivarie;

nr 117, av herr Peterson, Eric, om
statsbidrag till kommunala musikskolor; nr

118, av herr Schött m. fl., om statsbidrag
till uppförande av simanläggningar
vid skolor;

nr 119, av herr Stefanson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Resestipendier för yrkesutbildning; nr

120, av herr Strand m. fl., om anslag
till Sveriges Finlandsföreningars
Riksförbund — Fadderortsrörelsen;

nr 121, av herr Söderberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till bidrag till driften av folkhögskolor; nr

122, av herr Söderberg m. fl., om
höjning av statsbidraget till inbyggda
företagsskolor och enskilda företagsskolor; nr

123, av herr Söderberg m. fl., om
höjning av anslaget till vandringsbiblioteksverksamhet
m. m. vid stifts- och
landsbiblioteken;

nr 124, av herr Söderquist in. fl., om
statsbidrag till Ekebyholmsskolan i Rimbo; nr

125, av herr Sörlin in. fl., angående
översyn av bestämmelserna om statsbidrag
till skolskjutsar och inackordering
av skolelever;

nr 126, av herr Wikner in. fl., om inrättande
av ett korrespondensgymnasium
i Sveg;

nr 127, av herr Bergh, Ragnar, in. fl.,
om inrättande vid Stockholms universitet
av en laboratur i naturgeografi;

nr 128, av herr Dahlberg in. fl., angående
yrkesinspektionen inom Norrbottens
och Västerbottens län;

nr 129, av herrar Damström och Nyström,
angående åtgärder mot silikos;

nr 130, av herr Elowsson, Nils, in. fl.,
angående förläggningen av ett tekniskt
läroverk i Kristianstads län;

nr 131, av herr Geijer och herr Johansson,
Knut, om ytterligare åtgärder

för tillsyn av barn till förvärvsarbetande
mödrar;

nr 132, av herrar Kaijser och Källqvist,
om inrättande vid medicinalstyrelsen
av en befattning som föredragande
i trafiksäkerhetsfrågor;

nr 133, av herr Karlsson, Göran,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till verkstäder
för handikappade;

nr 134, av fru Segerstedt Wiberg, om
viss förstärkning av den dömande personalen
i göteborgsdomsagorna;

nr 135, av herr Söderberg m. fl., angående
statsbidrag till vanföra för inköp
av motorfordon;

nr 136, av herr Söderberg m. fl., angående
statsbidrag till icke statliga undervisningssjukhus; nr

137, av fru Wallentheim in. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Arbetsmarknadsstyrelsen
med dithörande verksamhet: Omskolning
m. m.;

nr 138, av fru Wallentheim m. fl., om
höjning av maximiinkomsten för erhållande
av familjebostadsbidrag;

nr 139, av herr Wärnberg, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om anslag
till Undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets område;

nr 140, av herr Andersson, Axel Johannes,
in. fl., om avslag å Kungl. Maj ds
framställning om anslag till Bidrag till
viss busstrafik m. m.;

nr 141, av herr Andersson, Torsten,
in. fl., om anslag till påbörjande av projekterat
flygfält vid Yiared i Borås;

nr 142, av herr Arvidson, om anslag
till vissa flygsäkerhetsfrämjande åtgärder; nr

143, av herr Bergh, Ragnar, och
herr Sveningsson, om utredning angående
kommersiell TV i Sverige;

nr 144, av herr Boman m. fl., angående
program för de tre närmaste budgetårens
statliga ordinarie vägbyggnadsarbeten; nr

145, av herr Ohlsson, Ebbe, angående
uppgiftsskyldighet beträffande motorredskap
m. m.;

nr 146, av herrar Sveningsson och
Enarsson, i anledning av Kungl. Maj ds

Nr 4

Onsdagen den 24 januari 1962

framställningar om anslag till statens
biltrafiknämnd;

nr 147, av herr Åkesson, angående
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens organisation; nr

148, av herr Schött in. fl., om pension
av statsmedel till förre kassören
Pontus Hanson;

nr 149, av herr Andersson, Axel Johannes,
m. fl., om restitution av fordonsskatt
för bussar;

nr 150, av herr Bergh, Ragnar, om en
utjämning av bensinpriset i olika delar
av landet genom differentiering av bensinskatten; nr

151, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
angående beskattningen av ensamstående
skattskyldig med hemmavarande
barn under 19 år;

nr 152, av herr Hanson, Per-Olof, om
utredning angående alkoholbeskattningens
betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende; nr

153, av herr Isacson m. fl., om undantag
från den allmänna varuskatten
för begagnade traktorer och lantbruksmaskiner; nr

154, av herr Källqvist m. fl., om
skattepremiering av enskilt sparande;

nr 155, av fröken Mattson m. fl., om
införande i skatteförfattningarna av beteckningen
grundavdrag;

nr 156, av herr Nilsson, Ferdinand,
in. fl., om sänkning av bensinskatten;

nr 157, av herr Ohlsson, Ebbe, om undantag
från den allmänna varuskatten
för vissa förbrukningsvaror m. m.;

nr 158, av herr Peterson, Eric, in. fl.,
om särskilda bottenavdrag vid beskattningen
för folkpensionär;

nr 159, av herr Schött in. fl., om undantag
från den allmänna varuskatten
för vissa periodiska publikationer;

nr 160, av herr Smidin, om betalning
av kvarskatten i fyra terminer;

nr 161, av herr Kaijser in. fl., om personalförstärkning
vid riksdagsbibliotekets
upplysningstjänst;

nr 162, av herr Persson, Fritz, in. fl.,
om vidgad rätt för sparbank att mottaga
inlåning å annan räkning än sparbanksrälcning; nr

163, av fru Segerstedt Wiberg, angående
underlättande av rekryteringen

av sekreterarpersonal till riksdagen och,
dess organ;

nr 164, av fru Segerstedt Wiberg, angående
bestridandet av semesterkostnader
för riksdagens personal;

nr 165, av herr Alexanderson, om
snabbare åtgärder mot ungdomsbrottslingar; nr

166, av herr Gorthon m. fl., om
jämställande i visst hänseende av fartygsinteckning
med inteckning i fast
egendom;

nr 167, av fru Wallentheim och herr
Möller, om förbud mot flerårsavtal vid
försäkring, m. m.;

nr 168, av herr Gorthon, om ersättning
av statsmedel vid ingripanden enligt
karantänskungörelsen;

nr 169, av herr Kaijser, angående pension
till änkling;

nr 170, av herr Karlsson, Göran,
m. fl., om ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för kostnad för sjukgymnastik
eller därmed jämförlig behandling; nr

171, av fröken Nordström och fruHamrin-Thorell,
om arbetstidslag för
hembiträden, m. m.;

nr 172, av herr Bergh, Ragnar, m. fl.,
om tjänstebil åt biskopen i Luleå stift;

nr 173, av herr Peterson, Eric, och
herr Åkesson, angående ersättning för
markintrång vid framdragande av telefonledning; nr

174, av herr Pettersson, Georg,
m. fl., om viss inskränkning i rätten att
arrendera strandområden;

nr 175, av herr Ringabg, om höjning
av maximihastigheten för tyngre lastbilar
och bussar;

nr 176, av herr Andersson, Torsten,
om anslag för arkivfotografering vid
länslantmäterikontoren;

nr 177, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Vägbyggnader å skogar i
enskild ägo;

nr 178, av herr Berg, Gunnar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Statlig garanti för
befrämjande av fiske på avlägsna fiskevatten,
m. m.;

nr 179, av herr Carlsson, Georg, och
herr Nilsson, Ferdinand, angående be -

Onsdagen den 24 januari 1962

Nr 4

redskaps- och utjämningslagring av fodersäd; nr

180, av herrar Eskilsson och Svärd,
angående brödsädesprisernas anpassning
till förskjutningar på utlandsmarknaden; nr

181, av herr Hedström m. fl., angående
förläggningen av husdjurs- och
trädgårdsförsöksstationerna för norra
försöksdistriktet;

nr 182, av herr Isacson m. fl., angående
hushållningssällskapens gillesverksamhet,
m. m.;

nr 183, av herr Jonasson m. fl., om
anslag till Värmlands och Örebro läns
skogsskola i Gammelkroppa;

nr 184, av fröken Ljungberg, angående
åtgärder till skydd för djurlivet i
samband med skogshyggesbränning;

nr 185, av herr Osvald, om personalförstärkningar
och lönereglering vid
statens centrala frökon trollanstalt;

nr 186, av herr Osvald, om inrättande
vid lantbrukshögskolan av en tjänst som
biblioteksbiträde;

nr 187, av herr Osvald, om viss vidgad
användning av anslag till naturskydd; nr

188, av herrar Ringaby och Arvidson,
om viss komplettering av fiskeristyrelsens
instruktion;

nr 189, av herr Widén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj.ds framställning om

anslag till Vägbyggnader å skogar i enskild
ägo;

nr 190, av herr Bengtson m. fl., om stimulerande
av gåvor till religiösa m. fl.
ändamål;

nr 191, av herr Carlsson, Georg, och
herr Nilsson, Ferdinand, angående tillfartslederna
till Mälaren;

nr 192, av herr Gei jer, Lennart, och
herr Berg, Gunnar, om utredning angående
bostadsförmedlingens organisation
och principer;

nr 193, av herr Johansson, Tage, och
herr Larsson, Lars, om formerna för en
intensifierad och planmässig social
forskning;

nr 194, av herr Larsson, Lars, m. fl.,
om underlättande av kvinnors återinträde
på arbetsmarknaden;

nr 195, av fru Svenson m. fl., om åtgärder
mot personalbristen inom sjukvården; nr

196, av herr Widén, angående
landsbygdens avfolkning; och

nr 197, av fru Segerstedt Wiberg
m. fl., om förbud mot professionella
boxningstävlingar, m. m.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.05.

In fidem

K.-G. Lindelöw.