FÖRSTA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:17)

RIKSDAGENS

Nr 17

“ 5 1

PROTOKOLL

FÖRSTA KAMMAREN 1962

27 april

Debatter in. in.

Fredagen den 27 april Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. ersättning för skador å 1961

års skörd ..............................................

av herr Sörlin ang. tidpunkten för upptagande av gruvdrift i
Stekenjokk i Vilhelminafjällen ..........................

Beivrande i annan ordning än tryckfrihetsförordningen stadgar

av innehållet i tryckt skrift ................................

Jäv för kommunala förtroendemän ............................

Anslag under femte huvudtiteln:

Socialattachéer, m. m.....................................

Försöksverksamhet rörande daghem m. m...................

Ungdomsvårdsskolornas avlöningsanslag ....................

Arbetsmarknadsstyrelsens avlöningsanslag ..................

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag ........................

Arbetsförmedlingens omkostnadsanslag ......................

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder ........................

Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade ......

Bidrag till driften av verkstäder för handikappade............

Statens bosättningslånefond ................................

Lånefonden för allmänna samlingslokaler ....................

Anslag under tionde huvudtiteln:

Bidrag till kursverksamheten vid statens hantverksinstitut ....

Utrustning och inredning vid statens hantverksinstitut ........

Bidrag till företagareföreningar m. fl.........................

Avlöningsanslaget till statens pris- och kartellnämnd ..........

Omkostnadsanslaget till statens pris- och kartellnämnd ........

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning .......... 65

Stöd åt boxningssporten .................................... 66

Avsättning till lotterimedelsfonden .......................... 71

Interpellation av herr Andersson, Axel Johannes, om åtgärder i anledning
av det ökade fritidsfisket............................

Anslag under tionde huvudtiteln (forts.):

Statens hantverks- och industrilånefond ...................... 76

Den mindre skeppsfartens kapitalförsörjning ................ 76

1 Första kammarens protokoll 1962. Nr 17

36
39
42

52
62

Nr 17

Innehåll

Sid.

Om sänkning av minimiåldern för rätt att erhålla körkort för bil. . 80

Omorganisation av de fiskesakkunniga organen i vattenmål...... 82

Vallokals öppethållande ...................................... 85

Förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra
försöksdistriktet ........................................ 87

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 27 april

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11, ang. beivrande i annan
ordning än tryckfrihetsförordningen stadgar av innehållet i
tryckt skrift .............................................. 11

— nr 12, ang. jäv för kommunala förtroendemän................ 16

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde .............................. 20

— nr 10, ang. utgifterna inom handelsdepartementets verksamhetsområde
.................................................. 45

— nr 63, om utredning rörande säkerhetskontrollen på atomenergiområdet
.................................................. 80

Bevillningsutskottets memorial nr 42, ang. kamrarnas skiljaktiga

beslut i fråga om gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m........... 80

Bankoutskottets utlåtande nr 16, ang. godkännande av beslut inom
Internationella valutafonden rörande generella lånearrange mang,

m. m............................................... 80

Första lagutskottets memorial nr 31, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om viss ändring av 6 kap. 7 § föräldrabalken...... 80

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21, om minderårigs rätt att framföra
traktor å allmän väg.................................. 80

— nr 22, ang. vägtrafikförordningens bestämmelse om hastighet

vid passerande av järnvägskorsning ........................ 80

— nr 23, om sänkning av minimiåldern för rätt att erhålla körkort

för bil.................................................... 80

Jordbruksutskottets utlåtande nr 11, ang. omorganisation av de fiskesakkunniga
organen i vattenmål, m. m................... 82

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, om utredningar berörande
vallagarna, m. m........................................... 85

— nr 14, ang. förfarandet vid omröstningar i kamrarna ........ 86

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, om restitution av bensinskatt
för jordbrukstraktorer och skördetröskor .............. 86

Bankoutskottets utlåtande nr 14, om installerande av tidsenliga voteringsapparater
i riksdagens kamrar ...................... 86

— nr 15, ang. bestridandet av semesterkostnaderna för riksdagens

personal ................................................ 86

Första lagutskottets utlåtande nr 32, ang. ändrad lydelse av 1 §
lagen om tillfällig ökning av regeringsrådens antal .......... 87

— nr 33, om ändrad lydelse av 8 § förordningen angående patent,
m. m...............-................................ 87

— nr 34, ang. ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen om höjning av

vissa underhållsbidrag .................................... 87

— nr 35, ang. ändring i lagen om förlängning av tid för preskription
av rätt till arv eller testamente ........................ 87

Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. anslag till Byggnadsarbeten
m. m. vid vissa för lantbrukshögskolans försöksverksamhet
disponerade jordbruksegendomar .......................... 87

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Fredagen den 27 april förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med andra kammarens talman får
jag föreslå att första kammaren ville besluta
att vid sammanträde onsdagen den
9 maj företaga val av valmän och suppleanter
för utseende av ej mindre fullmäktige
i riksbanken och i riksgäldskontoret
än även suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank och
kontor.

Detta förslag antogs.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! I anslutning till det av
kammaren fattade beslutet får jag föreslå
att kammaren måtte besluta att antalet
suppleanter för de valmän, som
skall utse fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret jämte suppleanter för
dem, bestämmes till tio.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Ang. ersättning för skador å 1961 års
skörd

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQYIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Ferdinand Nilssons interpellation angående
ersättning för skador å 1961 års
skörd, erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har i interpellation frågat mig dels
om jag uppmärksammat att de vid prövningen
av 1961 års skördeskador tilllämpade
normerna fört till ett ej tillfredsställande
resultat och att de belopp
som avsetts för bidrag i individuella
fall är fullständigt otillräckliga, dels
vilka åtgärder jag avser att vidta för att
snarast åstadkomma ett bättre läge i dessa
avseenden.

Jag vill först erinra om att 1961 års

skörd var klart bättre än medelgod, om
man ser till genomsnittet för hela landet
och för alla slag av grödor. Det samlade
skördeutfallet var ett av de bästa
under de senaste årtiondena inom samtliga
regionala produktionsområden. Likväl
har det lokalt förekommit skördeskador
av kännbar omfattning för enskilda
odlare. Inkomna skadeanmälningar
har lett till att 478 jordbrukare
erhållit ersättningar enligt det nya systemet
för permanent skördeskadeskydd.
Ersättningsberäkningar pågår
beträffande ytterligare ett 60-tal anmälningar.

De av riksdagen i fjol beslutade normerna
för beräkning av skördeskadeersättningar
kan hittills inte anses ha
medfört resultat som är otillfredsställande.
I varje fall har varken statens
jordbruksnämnd, statistiska centralbyrån
eller experterna inom den skördestatistiska
nämnden anmält sådan mening.
I anledning av framställningar
från vissa lokalavdelningar av Riksförbundet
Landsbygdens folk inom Uppsala
och Stockholms län har skördestatistiska
nämnden tagit upp frågan om
en tillfällig ändring av indelningen av
ersättningsområden i dessa län. Efter
undersökningar av skördeskadorna där
har nämnden kommit till att sådan
ändring inte borde ske.

Huruvida de belopp som avsetts för
behovsprövade skördeskadebidrag — i
år 100 000 kronor — kommer att visa
sig otillräckliga eller ej, går det inte nu
att uttala sig om då ansökningstiden utgick
den 14 april och prövningen av
ansökningarna knappt hunnit påbörjas.
Jag vill dock erinra om riksdagens uttalande
att bidragsgivningen skall vara
strängt restriktiv.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört
finner jag ingen anledning att nu överväga
några åtgärder i det syfte herr
Nilsson avsett.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. ersättning för skador å 1961 års skörd

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för
att jag fick tillfälle att ta del av svaret
redan i går afton.

Beträffande själva saken vill jag för
min del säga att svaret gjort ett något
förvirrande intryck på mig. Vi visste
redan i höstas att det förelåg ansökningar
från ungefär 4 500 jordbrukare som
anmälde skördeskador. Jag tog upp saken
i en enkel fråga vid riksdagens början
och fick av den dåvarande jordbruksministern
det helt naturliga beskedet
att han då inte kunde överblicka beloppen.
När det nya statsrådet nu säger
något liknande vill jag inte på något vis
påstå att jag överraskas av denna synpunkt.
Vad jag fäst mig vid är uttalandet
i svaret »att de redan av riksdagen i fjol
beslutade normerna för beräkning av
skördeskadeersättning hittills inte kan
anses ha medfört resultat som är otillfredsställande».
I varje fall har, förklarade
statsrådet, varken statens jordbruksnämnd,
statistiska centralbyrån eller
experterna inom den skördestatisiiska
nämnden anmält sådan mening.

Jordbrukarna i de bygder som drabbats
av skördeskador har kanske en annan
mening, men deras åsikt har tydligen
inte nått upp till det plan varifrån
herr statsrådet hämtat sina synpunkter
i detta fall. Ganska tidigt klargjordes att
av de 10 miljoner kronor som inbetalats
från statens sida och de 20 miljoner som
jordbrukarna inbetalat skulle det denna
gång bli en utbetalning av cirka 200 000
kronor. I och för sig skulle detta vara
ett glädjande förhållande, och det är
riktigt, som herr statsrådet säger, att
skörderesultatet på många håll i genomsnitt
varit i huvudsak gott. Men det är
lika riktigt när han säger att det likväl
lokalt förekommit skördeskador av
kännbar omfattning för enskilda odlare.

Ja, det har förekommit —- och förekommit
i ganska stor omfattning. Jag
kan konstatera att av de 4 500 ansökningarna
enbart i Uppsala län i höstas
förelåg ansökningar från cirka 900 jordbrukare
om att erhålla bidrag. För Stock -

holms län var det, vill jag minnas, mellan
600 och 700 ansökningar. Dessa jordbrukare
har en något annan uppfattning
än de höga ämbetsmän som här
stått till förfogande för att lämna uppgifter
om hur väl det hela fungerat.

Jag finner det helt naturligt att när en
så stor och så ny sak som skördeskadeförsäkringen
skall prövas, kan det vara
rätt naturligt att man från början inte
kommit på just de rätta normerna, att
man inte genast kunde vara färdig med
det hela. Det antyddes, vill jag minnas,
av den dåvarande jordbruksministern
vid propositionens avgivande, att han
tänkte sig att man skulle bygga vidare
och utveckla systemet på grundval av
erfarenheterna. Jag vill minnas att han i
debatten om propositionen var inne på
samma sak.

.lag delar helt denna uppfattningen.
Ingenting så nytt kan vara fullkomligt
utan vidare. Därför överraskade det mig
att höra att resultatet nu inte är otillfredsställande.
Det skulle ha varit en
otrolig tur, om så skulle ha varit fallet.

Jag konstaterar emellertid att när jag
framförde min interpellation i detta
ärende förelåg inom Mälarlänen betydande
skördeskador. Det var inte bara
de 900 i Uppsala och de 700 i Stockholms
län. Även från Örebro län hade
anmälts ett avsevärt antal skördeskadefall,
jag vill minnas att det var 700,
o. s. v.

Vid den tid när den här interpellationen
framfördes hade man klart för
sig att försäljningen inom Uppsala län
skulle ge resultat i kanske 13 fall till ett
angivet belopp av 16100 kronor av alla
de ansökningar som förelåg. För Stockholms
län angavs på samma sätt resultatet
till fem fall och 4 300 kronor.

När möjlighet öppnades att komma
med extra framställningar om individuell
prövning av ett antal fall förelåg i
slutet av mars inom Uppsala län framställningar
från 113 jordbrukare och i
Stockholms län från 132. Då inträffade
någonting som är värt en viss uppmärksamhet:
I en skrivelse den 29 mars meddelade
lantbruksstyrelsen att ansökningstiden
förlängdes till 14 april, och

Fredagen den 27 april 1902 fm.

Nr 17

Ang. ersättning för skador å 1961 års skörd

i en bifogad skrivelse som tillställdes de
många enskilda jordbrukarna som ansökt
om bidrag men ingenting fått meddelades
att för dem som hade drabbats
av allvarlig skördeskada kunde fortfarande
i begränsad utsträckning föreligga
möjlighet att erhålla behovsprövat
skördeskadebidrag, om de komme in med
ytterligare ansökningar. Det är klart att
detta väckte glada förhoppningar hos
människor som hårt drabbats av skördeskador.

Denna åtgärd vidtogs då man var på
det klara med att 113 fall hade anmälts
i Uppsala län och att skördeskadorna
approximativt uppskattades till 1,4 miljoner
kronor — proportionerna var väl
ungefär desamma i Stockholms län. Resultatet
är att för närvarande räknar
man med att inom Uppsala län 351 jordbrukare
har ingivit diarieförda ansökningar
om bidrag, och enligt vad jag har
mig bekant föreligger inom Stockholms
län 211 ansökningar, av vilka dock 18
inkommit senare än den tid före vilken
de skulle ha ingivits.

Det har angivits att man — naturligtvis
ganska överslagsmässigt •— nu kan
beräkna det totala skördeskadebeloppet
i ansökningarna inom Stockholms län
till åtskilligt över 2 miljoner kronor, och
det har sagts att man — likaledes
approximativt — kan räkna med skördeskador
i de anmälda fallen för de 351
jordbrukarna i Uppsala län på omkring
4 miljoner kronor.

Om herr statsrådet nu hade sagt att
han inte kunde precisera beloppen, då
skulle jag ha förstått honom. Men han
säger inte så utan han säger: »Huruvida
de belopp som avsetts för behovsprövade
skördeskadebidrag — i år 100 000
kronor — kommer att visa sig otillräckliga
eller ej, går det inte nu att uttala sig
om . . .» Herr statsråd, jag skulle våga
säga att det rimligen inte kan räcka med
dessa 100 000 kronor, om det skall vara
möjligt att fördela pengarna på ett någorlunda
skäligt sätt. — Det är den anmärkning
som jag anser mig böra göra.

Jag fann det helt naturligt att ett sådant
system som det här föreliggande
behöver jämkas, och från vår sida har

yrkats att det under jämkningstiden
skall kompletteras med möjligheten att
ge bidrag och lån, i vart fall under prövotiden.
Om man någon gång kommer
fram till ett så perfekt system att det
kan fungera utan sådana extra prövningar,
vet vi ännu inte. Det förefaller
alltså rimligt att man räknar med bidrag
i individuella fall.

Herr talman! Beträffande principerna
betonar herr statsrådet den stränga
restriktivitet som här skall iakttas. Jag
är övertygad om att de prövande myndigheterna
lyhört kommer att observera
detta och att det kommer att vara ett
hårt gallrat, verkligt kvalificerat behov
som skall föreligga när siffrorna fastställes
i länen. Och det synes mig uppenbart
att de belopp det här är fråga om ändå
inte räcker till. Det har gjorts en framställning
från statens jordbruksnämnd
om ett något förhöjt belopp. Detta emanerade
i sin tur från en framställning
från jordbrukets prisförhandlare, och
jag hade tillfälle att i något sammanhang
resonera med prisförhandlare inom jordbruket
om denna sak. Jag frågade hur
de kunde tänka sig att ett belopp på
200 000 kronor — som det då var fråga
om — skulle kunna passa in i detta sammanhang.
»Ja», svarades det, »det är alldeles
klart att vi inte hade den uppfattningen,
men vi kom inte längre när vi
resonerade med statens jordbruksnämnd.
»

Väsentligt är emellertid att jordbrukets
prisförhandlare och även statens
jordbruksnämnd anser att detta belopp
på 100 000 kronor icke är tillräckligt.
Jag menar att det kanske hade varit
glädjande för de människor som trots
att det förelåg så många ansökningar
fick en så vänlig uppmaning att i förekommande
fall komma in och begära
det behovsprövade bidraget, om de nu
fått ett mera positivt besked än som har
lämnats i detta fall. Det är väl ute bland
jordbrukarna en mycket bestämd uppfattning
att vi måste, under den tid, då
detta system utvecklas till att bli vad vi
hade hoppats att det skulle kunna bli,
försöka förbättra resultatet i överensstämmelse
med de extra möjligheter som

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. ersättning för skador å 1961 års skörd

dock i princip är godtagna i samband
med riksdagens beslut så att det blir tillräckligt.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! När herr Ferdinand
Nilsson säger att mitt svar gör ett förvirrande
intryck på honom, kan det
finnas två anledningar till detta, dels att
svaret har gjorts så att det är förvirrande,
dels att herr Nilsson haft en felaktig
utgångspunkt när han skall bedöma detta
svar.

När jag lyssnat till herr Ferdinand
Nilsson och kanske i ännu högre grad
när jag läst referaten från de möten, där
herr Nilsson deltagit i diskussionen om
det permanenta skördeskadeskyddet,
vill jag sätta i fråga om inte herr Ferdinand
Nilsson ställer alltför stora förväntningar
på det skydd som åstadkoms
när riksdagen fattade beslut om
det permanenta skördeskadeskyddet.
Vad man närmast siktade till var att
åstadkomma ett system som skulle ge
jordbrukarna ett visst mått av trygghet
vid verkliga katastrofer, d. v. s. då det
verkligen inträffat allvarliga skördeskador.
Jag vill framhålla att när man skall
diskutera detta system får man ingalunda
jämföra resultatet med ett försäkringsmässigt
ordnat system, som kan ge
var och en enskild trygghet i förhållande
till de insatser som presterats i form
av avgifter. Man kan inte ställa så stora
anspråk på det skydd det här gäller.
Jag vill dock framhålla att hade vi haft
kvar det gamla systemet med fyraprocentregeln,
hade över huvud taget ingen
som helst ersättning kommit att utgå,
eftersom skörderesultatet ändå varit så
gott att det aldrig hade blivit tal om
att den regeln skulle ha utlösts.

Eftersom herr Nilsson i sitt anförande
bland annat uttryckte förvåning över
att man förlängde ansökningstiden för
de individuella bidragen, vill jag framhålla
att anledningen till att myndigheterna
vidtog denna åtgärd helt enkelt
var den att man ville bereda tillfälle för
dem som inte fått ut någonting från det
permanenta skyddet att också få sin

sak prövad. Jag tycker att det egentligen
är tacknämligt att man öppnade den
möjligheten — om jag tolkade herr Nilssons
anförande rätt, menade han däremot
att det var mindre lämpligt att
möjligheten tillskapades. Inte heller anser
jag att man i likhet med herr Nilsson
kan göra gällande att myndigheternas
åtgärd utlöste särskilda förväntningar.

Vi har alldeles för kort tids erfarenhet,
herr Nilsson, av det nu gällande
skyddssystemet. Skall vi bedöma systemet,
bör vi inte göra det under ett år
då vi har haft sällsynt gynnsamma betingelser
för jordbruket. Jag hoppas
också, att vi skall ha förmånen av goda
skördar och att det skall dröja länge innan
det permanenta skördeskadeskyddet
kommer att sättas på allvarligt prov.

Jag vill erinra om att vi redan i regleringsbrevet
beträffande skördeskadeskyddet
föreskrev att myndigheterna före
årets slut skulle inkomma med redovisning
över gjorda erfarenheter. Sådan
föreskrift bör lämnas även i fortsättningen.
Vi får därigenom i departementet
en fortlöpande redovisning av de bedömningar
som de ansvariga instanserna
gör. Om det visar sig med ledning
av dessa erfarenheter att det finns anledning
till ändringar, får väl sådana
företagas. Jag vill i sammanhanget
framhålla att det är myndigheternas
uppgift att vid behov föreslå sådana
ändringar. Det är dock ännu alldeles
för tidigt att ta upp en diskussion härom
i dag, herr Nilsson.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag rätta till
ett litet missförstånd. Jag gjorde inte
någon erinran mot att ansökningstiden
förlängdes. Jag konstaterade bara att
det i de län som jag råkar känna till
redan förelåg ett mycket stort antal ansökningar.
De som ingivit ansökningar
om skördeskadeersättning i det läget fick
en skrivelse från lantbruksstyrelsen, enligt
vilken de hade viss möjlighet att
erhålla behovsprövade skördeskadetill -

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Ang. ersättning för skador å 1961 års skörd

lägg. Det är väl klart att de människor
det här gäller blev glada och sade sig
att det kanske fanns hopp för dem också.

Statsrådet invänder att jag ställt för
stora anspråk på försäkringen. För säkerhets
skull använde emellertid även
han just uttrycket »försäkring» när han
längre fram i sitt anförande talade om
systemet. Jordbrukarna har ju också att
erlägga premier härför. Gör man en jämförelse
med arbetslöshetsförsäkringen,
så finner man att jordbrukarnas insatser
jämfört med statens bidrag icke är
procentuellt sett mindre än i denna försäkring.
Socialministern skulle säkerligen
ingalunda förklara att om det ej
föreligger verkliga katastrofer och om
läget på arbetsmarknaden i övrigt är
mycket gott, behöver man inte göra någonting
för dem som råkat illa ut. I
detta avseende borde han vara förebildlig
för sin kollega i jordbruksdepartementet.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det var en passus i jordbruksministerns
svar på herr Ferdinand
Nilssons interpellation, som ger mig anledning
att också komma med några reflexioner.
Vad jag åsyftar är jordbruksministerns
förklaring att han inte finner
anledning att nu överväga några åtgärder
i anledning av 1961 års resultat.

Jag har en annan uppfattning och
menar att det redan nu borde finnas anledning
att överväga de förbättringar
som man kan göra i skördeskadeskyddet.
Jag skall be att som motivering
härför få ange några erfarenheter från
min egen hembygd.

Det är inte bara i Stockholms och Uppsala
län som man haft besvärliga skördeförhållanden
— oavsett det för hela
landet goda skörderesultatet. Även inom
andra områden har förhållandena lokalt
varit besvärliga. Jag råkar bo i ett
sådant område, där man under fjolåret
drabbades av svåra skördeskador. Vissa
grödor blev mycket hårt åtgångna av
regnet, och olika omständigheter medverkade
till att skördeutbytet för vissa

sädesslag blev mycket svagt i vår bygd.
Det var så pass stora områden som
drabbades av dåligt skörderesultat, att
jag i höstas faktiskt trodde att skördeskadeskyddet
skulle kunna utlösas. Men
prövningen i jordbruksnämnden gav till
resultat att ingen jordbrukare i min
hembygd var berättigad till ersättning
enligt det nya skyddet. Detta bär onekligen
utlöst en mycket stor besvikelse
bland jordbrukare som trodde att vi
nu har fått ett bättre och mer utslagsgivande
skyddssystem än vi hade tidigare.
Nu hör jag minsann inte till dem
som vill bryta staven över det nya skördeskadeskyddet.
Jag har ju haft tillfälle
att delta i förarbetena för detta skydd,
och det skulle vara oriktigt av mig att
försöka undandra mig det medansvar
som alla måste ha som medverkat vid
tillkomsten. Men jag menar att erfarenheterna
från 1961 borde motivera överväganden
om möjliga förbättringar.

Jag skall be att få peka på ett par
omständigheter som jag tror bidragit till
resultatet under 1961. Först och främst
har vi naturligtvis den omständigheten,
att de normskördar som vi räknar med
icke är representativa i dagens situation.
De bygger på en statistik som är
för gammal och som vi hoppas skall bli
förbättrad i den mån vi får resultaten
av de nya skördestatistiska beräkningarna.
Sedan har vi givetvis också frågan
om de ofullständiga metoderna när
det gäller att uppskatta skadorna. Hemma
på min gård hade vi under fjolåret
provytor utlagda. Det fanns givetvis tekniska
möjligheter att skörda dessa provytor.
Det kan man göra när det är fråga
om en så liten yta som det här gäller.
Men på stora fält, där man skördat
provytorna, kunde vi inte skörda huvuddelen
av grödan. Vi fick ge oss ut
med slaghack i stället för skördetröska
för att ta reda på säden.

Jag tror alltså att metoderna för att
beräkna skördens storlek behöver ses
över både när det gäller skördens storlek
och när det gäller beräkning av spill
och andra omständigheter som inverkar
på storleken av de aktuella skördarna.

Jag vill också vädja till jordbruks -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. ersättning för skador å 1961 års skörd

ministern att verkligen överväga om inte
det finns anledning att redan efter
1961 års erfarenhet ta upp till förnyat
övervägande t. ex. frågan om områdesindelningen,
så att man finge mera enhetliga
områden med hänsyn till de naturliga
förutsättningarna.

En annan detalj, som jag också tror
man har anledning överväga, gäller ansökningsförfarandet
— jag tänker på
det allmänna ansökningsförfarandet på
hösten. Det var bestämt att ansökningarna
skulle vara inne före den 1 september,
och både myndigheter och organisationer
gjorde ganska stor propaganda
för att jordbrukarna skulle observera
detta. Jag är ändå inte övertygad
om att alla observerade den föreskrivna
ansökningstiden, utan en del
ansökningar kom in för sent. Jag undrar
därför om det inte finns anledning
överväga det förslag som skördeskadeutredningen
en gång i tiden gjorde,
nämligen att alla som var berättigade
till skördeskadeskydd skulle lämna en
uppgift på våren om den areal de hade
besått. Då finge man ett grundmaterial
för bedömning av skördeskadorna, om
sådana uppstår, och då vore man inte
beroende av speciella ansökningar från
varje enskild jordbrukare.

Om man inte vill tillämpa detta förfaringssätt,
tror jag man bör överväga
en senare tidpunkt för ansökningarnas
inlämnande än den som tillämpades under
1961.

Detta var, herr talman, några synpunkter,
som jag skulle hemställa att
jordbruksministern ville överväga, när
det gäller att dra lärdom av 1961 års
erfarenheter på detta område.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! I anslutning till vad herr
Eskilsson säger vill jag erinra honom
om — vilket han alldeles säkert känner
till — att det system vi har ingalunda
är fixt och färdigt när det gäller
mätningsmetoder och regler. Här pågår
alltjämt försök för att finslipa instrumentet
så mycket som möjligt och för
att åstadkomma förbättringar. Det ligger

ju i riksdagsbeslutet att man regelbundet
skall följa utvecklingen, och därför
har jag självfallet minst av allt anledning
motsätta mig att man försöker förbättra
metoderna. Vad jag menar är, att
jag inte vill vara med om att utifrån
de nuvarande erfarenheterna göra något
bestämt uttalande om nödvändigheten
att ändra på ett eller annat.

Till herr Eskilsson vill jag säga att
det nämndes i svaret att ett 60-tal ansökningar
fortfarande är föremål för
behandling. Det är just sådana ansökningar
som kom för sent, men så att
säga inom rimlig tid. Man har inte varit
benhård när det gällt ansökningstidens
utgång, även om man ju måste
sätta en gräns någonstans.

Slutligen vill jag erinra herr Ferdinand
Nilsson som här gör jämförelser
med socialförsäkringar, om att han tagit
upp den frågan i en motion och att
riksdagen har underkänt hans resonemang
när han jämför med arbetslöshetsförsäkringen.
Herr Nilsson är alltså ensam
om den meningen, och därför vore
det klokt att frångå den uppfattningen
att man här kan jämställa de olika trygghetssystemen
med varandra.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Först vill jag konstatera
att statsrådet tidigare i interpellationssvaret
sade att de av riksdagen beslutade
normerna för beräkningarna hittills
icke ansetts medföra otillfredsställande
resultat. Med så mycket större
glädje hör jag numera herr statsrådet
säga, att han delar sin företrädares uppfattning
att systemet bör utvecklas, därför
att det är ofullständigt och försett
med brister. Det är här de supplerande
åtgärder vi påyrkat i form av bidrag efter
individuell prövning och eventuellt
också av skördeskadelån borde kunna
sättas in under övergångstiden, medan
herr statsrådet och hans expertis rättar
till systemet. Det är icke nöjaktigt att
om en person råkar bo i ett område där
försäkringen utfaller, så skall han få ersättning
men — ehuru han är med och
betalar till försäkringen lika val som

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Ang. tidpunkten för upptagande av gruvdrift i Stekenjokk i Vilheminafjällen

sina kolleger —• icke erhålla ersättning
i de fall då hans grannar inte har råkat
lika illa ut. Det är rimligt att utjämna åtminstone
de värsta bristerna i ett sådant
system. Propositionen angående skördeskadeskyddet
har därför också räknat
med principen att medel skall ställas till
förfogande för detta ändamål.

Jag har haft betänkligheter och hyser
fortfarande betänkligheter mot att man
skall behöva underkasta dessa missgynnade
en särskild, ingående behovsprövning.
Så länge anslagen härför är så
ynkligt små, är det dock enligt min mening
rimligt att tillämpa behovsprövning
vid fördelningen. Vore beloppen
tillräckliga, skulle det naturligtvis inte
komma i fråga. Ty varför skall man pröva
en person strängare därför att hans
granne råkat få det bättre? Systemet
klaffar inte där, eftersom alla betalar
kollektivt försäkringspremien för skyddet.

Nu menar visst herr statsrådet att
riksdagen har beslutat att detta inte
skall vara någon skördeskadeförsäkring.
Det har jag inte sett på något ställe.
Detta skydd med premiebetalning och
statsbidrag infördes för att klara oförvållad
förlust av arbetsförtjänst på grund
av skördeskador på samma sätt som
staten socialt går in för att klara de
anställdas inkomstbortfall på grund av
oförvållad arbetslöshet. Det är samma
princip som ligger bakom båda formerna.
Enda skillnaden är att detta är ett
förstadium, som är under utveckling
och som behöver justeras.

Jag har ingen annan mening än statsrådet
när han säger att man inte kan
ange några belopp innan saken blir
prövad. Med hänsyn till alla de hundratals
fall, som faktiskt nu väntar på bidrag,
borde man kunna säga sig att
100 000 kronor inte räcker. Om det skall
bli någon rimlig och riktig lösning, räcker
inte heller en liten ökning med ett
par hundra tusen. Jag vet att jordbrukare
på sina håll har uppfattningen att
hela systemet är orimligt och att man
inte vill vara med om denna försäkring.
Jag har inte den uppfattningen utan
anser att systemet bör förbättras och

kompletteras. Jag har aktualiserat frågan
för att få syftet bättre tillgodosett
även under övergångstiden, ty som det
nu är, är det inte bra. Bland de ansökningar
som föreligger utgör en mycket
stor del klara fall människor som behöver
ett handtag. Jag menar att även
jordbrukarna i detta fall bör kunna få
samma trygghet som staten ger andra
samhällsgrupper.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. tidpunkten för upptagande av gruvdrift
i Stekenjokk i Vilhelminafjällen

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet LANGE,
som meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara herr Sörlins interpellation
angående tidpunkten för
upptagande av gruvdrift i Stekenjokk i
Vilhelminafjällen, och nu anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Sörlin frågat om jag är i tillfälle
att angiva en tidsplan för de förberedande
arbetena och den beräknade tidpunkten
för att igångsätta kommersiell brytning
av malmen i Stekenjokk.

Med anledning av interpellationen kan
först erinras om att kommerskollegium
i remissyttrande över den framställning
från länsstyrelsen, som inferpellanten
berört, lämnat vissa ungefärliga tidsangivelser
för de förberedande arbetena
vid Stekenjokk. Kollegium har därvid
utgått från den tidpunkt, då arbetet med
vägförbindelsen mellan Klimpfjälls by
och malmfältet kan påbörjas. Denna vägförbindelse
utgör en första förutsättning
för att anläggningsarbeten och
gruvdrift skall kunna komma till stånd
i Stekenjokk. Projekteringen av vägen
är i det närmaste slutförd, och vägbygget
är avsett att påbörjas i sommar, om
medel anvisas enligt förslag i årets statsverksproposition.
Kommerskollegium
har beräknat, att gruvdrift i Stekenjokk
kan igångsättas tidigast fem år efter det
vägarbetet påbörjats, alltså i bästa fall
år 1967.

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. tidpunkten för upptagande av gruvdrift i Stekenjokk i Vilheminafjällen

I anslutning härtill vill jag framhålla
att ett omfattande undersöknings-, utrednings-
och planeringsarbete återstår
att utföra innan närmare ställning kan
tagas till frågan om Stekenjokkmalmens
exploatering. Ytterligare geologiska undersökningar
bör genomföras beträffande
främst fyndigheten i Stekenjokk men
även i fråga om vissa ännu blott delvis
kända malmtillgångar i angränsande
områden. För att närmare planera
gruvdriften kan viss försöksbrytning bli
nödvändig. Frågorna rörande utformningen
och förläggningen av ett anrikningsverk
kräver också ingående övervägande
av teknisk-ekonomisk natur.
Härtill kommer en rad spörsmål om
bl. a. de transportekonomiska betingelserna
för malmprodukternas bortfraktande
vid olika tänkbara alternativ. De
sålunda erforderliga förberedelserna
måste, med hänsyn till de betydande
investeringar som här ifrågasättes, göras
med stor omsorg och kan därför bli
ganska tidskrävande. Arbetet har emellertid
på viktiga punkter redan påbörjats,
och jag anser mig kunna utgå från
att det kan genomföras i sådan takt,
att gruvan skall kunna vara i full drift
mot slutet av 1960-talet. Det är f. n.
knappast möjligt att förutse när erforderligt
underlag för mera slutliga ställningstaganden
rörande gruvdriften kan
föreligga, men jag hoppas i vart fall
att ett relativt fylligt material till ytterligare
belysning av utbyggnadsfrågan
skall kunna framläggas till nästa års
riksdag.

Jag är ense med interpellanten om
önskvärdheten av att klarhet så snart
som möjligt skapas om förutsättningarna
för malmbrytning vid Stekenjokk och
vid vilken tidpunkt gruvdrift kan igångsättas.
Ett sådant klarläggande är som
interpellanten framhåller av värde inte
minst med hänsyn till att planeringen
och utbyggnaden av ett nytt gruvsamhälle
måste påbörjas i god tid.
Självfallet har även denna viktiga delfråga
beaktats vid de förberedande överväganden,
som redan ägt rum. Såvitt
jag på ärendets nuvarande stadium kan
bedöma finns gott utrymme för ifråga -

varande samhällsplanering samt bostadsbyggande
m. m. inom den tidsram jag
nyss angivit. Det ligger i sakens natur
att vederbörande centrala och lokala
myndigheter kommer att på ett tidigt
stadium beredas tillfälle att deltaga i
planläggningen.

Herr SöRLIN (s):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet ber jag att
få framföra mitt tack för interpellationssvaret.

Om jag i anslutning till vad handelsministern
anfört får knyta några reflexioner
till svaret, vill jag först uttala
min glädje över det positiva innehållet.
Befolkningen i Västerbottens inland har
fått besked om att gruvdrift i Stekenjokk
beräknas vara i full gång i slutet
av detta årtionde. Vad detta betyder är
lätt att förstå, när brist på utkomstmöjligheter
föranledde att nära 500 personer
år 1961 utflyttade från Vilhelmina
landskommun, inom vilken gruvfältet
ligger. Att det inte är möjligt att omedelbart
komma i gång med gruvdrift är
förståeligt med hänsyn till betydande
geografiska och andra problem i den
fjällvärd varom här är fråga. Nutida
maskinella och tekniska hjälpmedel bör
dock på ett helt annat sätt möjliggöra
en snabb exploatering i Stekenjokk än
vad dåtida förhållanden medgav när de
norrbottniska malmfälten på sin tid började
utbyggas.

Vårt lands behov av råvara för kopparproduktionen
gör det till ett stort
nationalekonomiskt intresse att arbeta
för att snabbt ställa denna malm till industriens
förfogande. Statsrådets besked
att ett mera fylligt material till belysning
av utbyggnadsfrågan beräknas kunna
underställas nästa års riksdag vill
jag därför understryka.

Löftet om att bl. a. de lokala myndigheterna
på ett tidigt stadium skall
beredas tillfälle att delta i planläggningen
noteras tacksamt.

Till sist vill jag uttala den förhoppningen
att den gruvdrift som här aktualiseras
genom statsrådets positiva in -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. beivrande i annan ordning än tryckfrihetsförordningen stadgar av innehållet

i tryckt skrift

ställning skall ge den ekonomiska stimulans
som denna glesbygd så väl behöver.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 721 till konstitutionsutskottet
och

motionen nr 722 till jordbruksutskottet.

Ang. beivrande i annan ordning än tryckfrihetsförordningen
stadgar av innehållet
i tryckt skrift

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av motion
angående beivrande i annan ordning än
tryckfrihetsförordningen stadgar av innehållet
i tryckt skrift.

I den till konstitutionsutskottet hänvisade
motionen nr 245 i första kammaren
av fru Segerstedt Wiberg hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående
sådan ändring av 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
att det av denna
klart framginge i vilka avseenden innehållet
i tryckt skrift kunde beivras i annan
ordning än tryckfrihetsförordningen
angåve.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen nr 1: 245 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Hamrin i Jönköping, vilken
dock ej antytt sin mening; samt

2) av fru Segerstedt Wiberg och herr
Braconier, vilka på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen, med bifall till
motionen nr I: 245, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående
sådan ändring av 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
att det av denna
klart framginge i vilka avseenden innehållet
i tryckt skrift kunde beivras i an -

nan ordning än tryckfrihetsförordningen
angåve.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Utan att på något sätt
vilja brista i respekt för majoriteten i
konstitutionsutskottet och den sakkunskap
som denna representerar tror jag
mig våga kunna konstatera, att dess utlåtande
nr It präglas av en till likgiltighet
gränsande lidelsefrihet gentemot
de problem som dragits fram i motionen.

Vad man konstaterar — och det inte
utan välbehag — är att allt är väl beställt
och att vad som inträffat står i
överensstämmelse med de principer för
vilka redogöres. Visserligen är redogörelsen
litet diffus, och utskottet konstaterar
samtidigt att det medför betydande
svårigheter att precisera de åberopade
principerna. Man gör med andra
ord, herr talman, en sväng runt problemet.
Då blir det helt naturligt inte
så svårt att finna att allt står väl till.
Det förefaller mig vara högst begripligt
om de som läser utlåtandet, reservationen
och den skrivelse som tillställts utskottet
från Pressens samarbetsnämnd
får det intrycket att här är en fråga som
endast angår pressens representanter.
Pressens folk är väl medvetna om att
under sådana förhållanden kan de inte
räkna med stort intresse, än mindre
sympati.

Men är tryckfriheten verkligen något
som angår endast dem som kommer i
kontakt med den på yrkets vägnar? Jag
tror inte det, herr talman. Tryckfriheten
berör alla, dess uppgift är att värna
den fria kritiken och den fria nyhetsförmedlingen.
Om man ser på den
plats i diskussionen som tryckfriheten
givits då centrala samhällsintressen stått
på spel, framgår klart att tryckfriheten
är en för alla omistlig tillgång. Det är
därför vi har en särskild tryckfrihetsförordning
som alltsedan 1809 varit föremål
för omsorg och bekymmer i konstitutionsutskottet,
även om man sällan
har tassat fram så försiktigt som i dag.

Dagens ärende gäller i vad mån man

Nr 17

12 Nr 17 Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. beivrande i annan ordning än tryckfrihetsförordningen stadgar av innehållet

i tryckt skrift

skall tillåta att tryckfrihetsförordningen
kringgås lagstiftningsvägen. I det aktuella
fallet hade kvällstidningarna i
Stockholm infört ett meddelande om
dragningsresultaten i ett utländskt lotteri.
Samma meddelande hade i ungefär
samma notisform införts även i andra
tidningar, främst då i Skåne, och
där utan påföljd. Tidningarna i Stockholm
blev åtalade och dömda, icke med
stöd av tryckfrihetsförordningen utan
med stöd av lotteriförordningen, i det
att de sades ha främjat utländska lotterier.

Det är detta åtalsförfarande som vi
reservanter finner diskutabelt, särskilt
som man på senare tid ofta diskuterat
möjligheten av att kriminalisera även
andra offentliggöranden genom att gå
vid sidan om tryckfrihetsförordningen.
Man kan då också bli tvungen att kriminalisera
upplysningar och nyheter om
hund- och hästkapplöpningar och andra
vanliga meddelandena om tipsresultat.
Man kan, om man fortsätter på den
vägen, komma att kriminalisera allehanda
upplysningar och då tillmötesgå
intressen av mycket skiftande värde.

Herr talman! Jag tror inte att man på
den vägen uppnår ett skydd mot missbruk
av tryckfriheten. I själva verket är
det mycket enkelt att omformulera den
notis som föranlett det aktuella åtalet
och som utsänts från en internationell
byrå inte endast till Sverige utan till en
rad länder såsom ett led i en normal
nyhetsförmedling. Det är enkelt att omformulera
notisen så att den ger läsaren
lika god vägledning utan att det alls
kommer i beröring med lotteriförordningen.
Man skyddar alltså inte genom
en sådan kriminalisering, men man uppmuntrar
dem som är mindre måna om
att följa tryckfrihetsförordningens bud
eller hyser mindre respekt för det fria
ordet.

För andra, som önskar vara lojala,
uppstår däremot en rad svårigheter om
inte klarhet har skapats när tryckfrihetsförordningens
skydd skall gälla och
när straff skall utdömas i vanlig ordning.
Behovet av ett klarläggande har

genom det aktuella fallet också fått en
ny aspekt, nämligen genom vårt ökade
internationella umgänge som gör det ännu
svårare att bemästra nyhetsmaterialet,
särskilt då om det inte skall bedömas
i enlighet med tryckfrihetsförordningens
bud. Osäkerheten leder till att
nyhetsförmedlingen försämras, detta
trots att 1944 års sakkunniga sade att
tryckfrihetens innebörd är att den skall
säkerställa en fri nyhetsförmedling och
en obeskuren politisk debatt. Det är
denna uppgift som har föranlett att
tryckfriheten såsom en förutsättning för
ett fritt samhällsskick har reglerats i
grundlagen.

Herr talman! Det kan inte vara en likgiltig
sak om en sådan rättighet skjuts
åt sidan genom att en farlig tendens inte
stävjas i tid. Här föreligger ett behov
av klarläggande, som inte blir
mindre genom att man negligerar det.
Jag tror därför, herr talman, att det är
nödvändigt med det klarläggande som
begärts och ber att få yrka bifall till
den reservation som fogats till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 11.

Häri instämde herr Hilding ffp).

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag har den allra största
respekt för de ambitioner som driver
fru Segerstedt Wiberg, och det är också
ganska naturligt att hon är särskilt
brinnande i anden när det gäller att
kämpa för tryckfriheten. Jag vill emellertid
försäkra att utskottets ledamöter
i gemen är oändligt mycket mer intresserade
av tryckfriheten än vad fru Segerstedt
Wiberg tycks tro.

Det förefaller som om fru Segerstedt
Wiberg i någon mån har råkat ut för
samma misstag som 1881 års konstitutionsutskott
— det är således ett misstag
med mycket gamla anor och begånget
i det allra förnämligaste sällskap.
1881 års konstitutionsutskott hade
kommit till den uppfattningen att
man inte skulle kunna komma åt ett
brott, som begåtts genom tryckt skrift,
annat än med tryckfrihetsförordning -

Fredagen den 27 april 1962 fm. Nr 17

ordning än tryckfrihetsförordningen stadgar av innehållet

i tryckt skrift

Ang. beivrande i annan

en, och till den ändan satte man in ett
stadgande i tryckfrihetsförordningen enligt
vilket inbjudningar till deltagande i
otillåtna lotteriföretag belädes med böter.

Emellertid har sedermera en klar distinktion
gjorts mellan egentliga tryckfrihetsbrott
och förseelser begångna
med användande av tryckt skrift. Det
var Alexanderson som i sina 1907 utgivna
föreläsningar över den svenska
tryckfrihetsprocessen först gjorde den
distinktionen, och rättsutvecklingen i
vårt land har sedan dess följt denna linje.
Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att i utskottets utlåtande inte mindre
än fem olika lagar anges, enligt vilka
utan hinder av tryckfrihetsförordningen
straff kan utmätas för brott vid vilket
tryckt skrift kommit till användning. I
1944 års tryckfrihetssakkunnigas förslag
klargjordes det också alldeles bestämt
att man måste skilja mellan de
egentliga tryckfrihetsbrotten och förseelser
som utgör brott mot allmän lag
och begås med användande av tryckt
skrift. Dessa sakkunniga hävdade med
all rätt att om man skall ytterligare kriminalisera
tryckfrihetsbrott, så kan det
inte ske på annat sätt än genom att
man inför ett ytterligare straffbud, att
man alltså utökar brottskatalogen, och
att en inskränkning i tryckfriheten allenast
kan ske genom en ändring av grundlagen.
Vad nu beträffar denna särskilda
lotterihistoria så är den också berörd
i dessa sakkunnigas förarbeten.

Utskottets majoritet menar således att
rättsutvecklingen i förevarande avseende
har varit tillfredsställande och att
man fått en viss stadga i tillämpningen.

Med anledning av fru Segerstedt Wibergs
yttrande om utskottsmajoritetens
till likgiltighet gränsande lidelsefrihet
i denna fråga vill jag emellertid klart
säga ifrån att utskottsmajoriteten självfallet
slår vakt om tryckfriheten och den
fria nyhetsförmedlingen. Vi anser inte
att den rättsutveckling som skett är otillfredsställande,
men vi håller lika starkt
på dessa värden och principer som fru
Segerstedt Wiberg, och skulle det verk -

ligen visa sig att några vådor för tryckfriheten
föreligger, kommer inte fru
Segerstedt Wiberg att vara så ensam på
skansen som i den här frågan. Utskottets
majoritet har samma lidelse som
hon för tryckfriheten och för den fria
nyhetsförmedlingen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Det är med glädje man
tar del av den deklaration som utskottets
ärade ordförande gjorde i slutet
av sitt yttrande.

Naturligtvis får tryckfrihetsförordningens
huvudregel •— att ingen skall
straffas för innehållet i tryckt skrift i
annan ordning än tryckfrihetsförordningen
stadgar — icke drivas in absurdum.
Därför var Alexandersons utredning
på sin tid klarläggande, och jag
ansluter mig till hans linje från år 1907
och år 1912. Det är uppenbart felaktigt
om en person, som begått ett bedrägeri
genom en annons i tidningspressen, icke
skall kunna straffas för detta bedrägeri
i annan ordning än tryckfrihetsförordningen
stadgar.

Men jag tror att skillnaden mellan utskottets
ärade talesman och några av
oss andra närmast ligger däri att utskottet
anser att utslaget i det mål vilket
givit anledning till motionen stod
i överensstämmelse med hittills tillämpade
principer, medan vi andra anser
att utslaget innebar en vidgning av
straffbarhetsområdet. Det nya i detta
domstolsavgörande var enligt min mening
att man fällde en tidnings ansvarige
utgivare för ett vanligt nyhetsmeddelande,
spritt genom en internationell telegrambyrå.
Detta kan ge upphov till
åtskilliga betänkligheter.

Fru Segerstedt Wiberg anförde att man
kan tänka sig en kriminalisering av t. ex.
meddelanden om resultat vid hästkapplöpningar
utomlands, därest spel i samband
med sådana kapplöpningar blir
kriminaliserat. Liknande exempel skulle
kunna anföras från ett mera populärt
område, nämligen fotbollens.

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. beivrande i annan ordning än

i tryckt skrift

Emellertid finns det också, herr talman,
exempel på att man vid sidan av
tryckfrihetsförordningen velat angripa
innehållet i tryckt skrift på annat sätt
än genom användande av lag. Låt mig
återkalla i minnet en interpellationsdebatt
som ägde rum här i kammaren i
maj 1955, då man hade beslutat att reklam
för alkoholhaltiga drycker ej skulle
få förekomma, alltså inte heller reklam
för vin och Öl. Man ansåg att sådan
reklam inte kunde beivras enligt
tryckfrihetsförordningen utan valde en
annan väg och sade, att om ett vinmärke
nämnes i en annons så skall vederbörande
importör i fortsättningen inte
få importera det. Detta var alltså ett
straff vid sidan av gällande lag och
framför allt vid sidan av tryckfrihetsförordningen.

Man tillsatte en särskild nämnd under
ledning av ett aktat justitieråd, och de
många lärda männen i nämnden ödslade
flera sammanträdesdagar på frågan
om ordet vermouth skulle få förekomma
på en tändsticksask, och andra lika
viktiga ting. Nåja, vi skall kanske inte
tala så mycket om vad som hände då,
eftersom föreskrifterna var så löjliga
att de försvann av sig själva. Jag tror
att nämnden upplöstes efter några månader;
kanske finns den kvar på papperet
—• det vet möjligen finansministern,
eftersom nämnden i varje fall tillkom
som ett resultat av propositionen
på sin tid. Denna nämnd lade alltså ned
sin verksamhet, och Nya systembolaget
övergick i stället till att självt driva
reklam för vin och Öl i den enligt min
mening riktiga insikten om att spritmissbruket
i detta land främst sammanhänger
med brännvinskonsumtionen och
icke med vin- och ölkonsumtion.

Nu har pressens samarbetsnämnd pekat
på att man kan tänka sig liknande
ingrepp utanför tryckfrihetsförordningen,
t. ex. när det gäller tobak, och det
är en av anledningarna till att en utredning
enligt min mening vore befogad i
detta sammanhang.

För att återgå till utskottsutlåtandet
vill jag, herr talman, ta fasta på ut -

tryckfrihetsförordningen stadgar av innehållet

skottsmajoritetens skrivning, där det heter:
»Härtill kommer att det sätt varpå
gränsdragningen mellan tryckfrihetsbrott
och brott som bedömes enligt vanliga
regler skett i praxis icke visat sig
medföra vådor för tryckfriheten.» Jag
vill ta fasta på detta uttalande så till
vida att jag därav drar den slutsatsen
att utskottsmajoriteten, om det skulle
uppstå någon våda för tryckfriheten,
också vill vara med om att se till att
en annan ordning kommer till stånd.

Trots det ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag tyckte nog att fru
Segerstedt Wiberg i någon mån slog in
öppna dörrar när hon argumenterade i
denna fråga. Jag blev illa berörd av påståendet
att konstitutionsutskottet skulle
ha nonchalerat tryckfrihetsförordningen.
Det måste anses vara en mycket
grav anmärkning mot övriga journalister
i utskottet, som icke har anslutit sig
till reservationen. Jag vill gärna erinra
om att en av fru Segerstedt Wibergs partivänner
har nöjt sig med en blank reservation
och således inte har accepterat
de tankegångar som hon här har pläderat
för.

Jag vill gärna ha sagt ifrån att jag till
alla delar ansluter mig till den uppfattning
som utskottets ärade ordförande
gav uttryck åt när han betygade utskottets
utomordentliga intresse att slå vakt
om tryckfrihetsförordningens principer.
Det kan, såsom jag ser det, på den
punkten aldrig förekomma några kompromisser.
I detta fall gäller det dock en
alldeles specifik sak, nämligen publicering
av en dragningslista. Jag vill försäkra
kammarens ledamöter att konstitutionsutskottet,
i den mån det kan ankomma
på min ringa förmåga, med
största uppmärksamhet kommer att följa
utvecklingen i fortsättningen på detta
område och se till att man inte träder
tryckfrihetsförordningens principer för
nära.

Fredagen den 27 april 1962 fm. Nr 17

Ang. beivrande i annan ordning än tryckfrihetsförordningen stadgar av innehållet

i tryckt skrift

Jag har för min egen del blivit helt
övertygad av den juristföredragning som
ägde rum i utskottet i denna speciella
fråga, och jag har tagit starkt intryck av
vad som då anfördes, nämligen att om
vi så att säga skulle börja pilla på tryckfrihetsförordningen
med anledning av
just detta fall, skulle vi kunna riskera att
mycket av det som vi under gångna år
har slagits för när det gäller tryckfriheten
åter skulle komma i blickpunkten.
Vi skulle kunna riskera större ändringar
och kanske försämringar än man eventuellt
tror att det som nu har skett skulle
innebära.

Jag är, herr talman, helt övertygad om
att vi i denna fråga följer den riktiga
vägen genom att följa utskottets förslag.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Det är mig en glädje att
konstatera att mina ord om att utskottsutlåtandet
var lidelsefritt formulerat har
kommit utskottets ärade ordförande och
vice ordförande att så klart och tydligt
deklarera sin känsla för tryckfrihetsförordningen
och för det värde den innebär.

Jag skulle dock gentemot utskottets
ordförande vilja göra ett påpekande.
Även om han sade att jag befann mig i
gott sällskap genom att jag enligt hans
åsikt begick misstag som gjorts även
under 1800-talet, vill jag erinra om att
vad som nu har inträffat är en följd av
den moderna tidens nyhetsförmedling,
och det är den omständigheten som gör
att förhållandena behöver klarläggas.
Det är därför som vi i dag har en konflikt
mellan de förordningar som tillämpas
och kravet på en fri nyhetsförmedling.

Till herr Andersson skulle jag vilja
säga att det är alldeles riktigt att en av
mina kolleger och partikamrater inte
är med om reservationen, men jag tror
att herr Andersson lika väl som jag vet
att det beror på ett s. k. tekniskt missöde.
Jag kan dessutom intyga att han i dag i
andra kammaren har yrkat bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av fru
Segerstedt Wiberg och herr Braconier
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmanen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fru Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Segerstedt Wiberg
och herr Braconier vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Segerstedt Wiberg
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —-86;

Nej — 41.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. jäv för kommunala förtroendemän

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av väckta
motioner angående jäv för kommunala
förtroendemän.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 199 i
första kammaren av herr Bergh, Ragnar,
samt nr 301 i andra kammaren av herrar
Palm och Bohman hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om en utredning av de för
kommunala förtroendemän gällande
jävsbestämmelserna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:199 och 11:301 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Sveningsson, Enarsson, Magnusson i
Tumliult och Braconier, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
riksdagen, med bifall till förevarande motioner,
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om en utredning av de för de
kommunala förtroendemännen gällande
jävsbetämmelserna.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Vi är alla medvetna om
hur den kommunala verksamheten växer
ut år efter år och blir av allt större omfattning.
Huruvida denna enorma kommunala
utveckling är lycklig eller inte
kan man ha delade meningar om, men
här räcker det med att konstatera ett
faktiskt förhållande med denna stora
kommunala expansion. Men i och med
att omfattningen av och omsättningen i
den kommunala verksamheten har blivit
så mycket större än vad man kunde
räkna med för 10 år sedan och genom
att de kommunala problemen har blivit
både många och stora, kan man nog säga
att inte alla bestämmelser i kommunallagen
är anpassade efter dessa nya
förhållanden. I nästa vecka kommer
riksdagen säkert att besluta om en betydande
ändring i kommunallagen.

Ledamoten av denna kammare herr

Ragnar Bergh och herrar Palm och Bohman
i andra kammaren har i en motion
tagit upp frågan om gällande kommunala
jävsregler och begärt att riksdagen
hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om en
utredning av de för kommunala förtroendemän
gällande jävsbestämmelserna.
Konstitutionsutskottet har visserligen i
sitt uttalande i viss mån givit sitt stöd
åt de tankar som finns i denna motion
men har därutöver inte visat något intresse
för utredningsyrkandet utan avstyrker
förslaget i sitt utlåtande nr 12.
Utskottet anser att allt är väl beställt som
det är och att någon utredning inte behövs.
Denna uppfattning kan dock inte
biträdas av högerns ledamöter i utskottet.
Vi biträder i stället i vår reservation
motionärernas mening, nämligen att erfarenheten
visar att jävsbestämmelserna
inte har fått en tillfredsställande utformning
i detta fall.

Såsom motionärerna anfört kan det
inte vara en lämplig anordning att jävsreglerna
är desamma för fullmäktigeledamot
som för ledamot av kommunal
nämnd eller styrelse. I kommunala styrelser
och nämnder borde strängare
jävsregler gälla, då de beslut som fattas
i styrelse eller nämnd i de flesta fall är
helt utslagsgivande för fullmäktiges beslut.
Av denna orsak är det motiverat att
kräva strängare jävsbestämmelser för
ledamöter i kommunala styrelser och
nämnder än för kommunalfullmäktigeledamöter.
Det möter inga svårigheter,
ty när det gäller styrelser och nämnder
finns det alltid suppleanter att kalla in
till tjänstgöring. Man anser också alltmer
att även suppleanterna bör vara närvarande
vid sammanträdena. Att fullmäktiges
förhandlingar är offentliga i
motsats till sammanträden i styrelser och
nämnder måste också ha sin betydelse.

Det kan inte vara riktigt att samma
person i flera instanser skall inta en ledande
och stark ställning och på så sätt
vara med och påverka ett ärende när det
behandlas i flera olika förberedande
kommunala instanser. Under sådana förhållanden
blir det inte alltid den sakbehandling
av ett ärende som det borde
bli. Ganska lätt skulle kunna redovisas
beslut, som med stor sannolikhet skulle

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

ha blivit annorlunda utformade än de
nu blivit, om vad man kan kalla normala
jävsregler hade tillämpats. Just en del
av de rättsfall som är refererade i utskottets
utlåtande tycker jag talar för en
annan avvägning av de kommunala jävsreglerna
än den som nu förekommer.
Det är inte bara egna personliga intressen
och släktintressen som här har betydelse.
Det kan i kommunala frågor vara
många andra intressen som kan inverka
så att en fråga inte blir sakligt
riktigt behandlad. Detta förhållande, att
jävsreglerna i det kommunala livet är,
kan man gott säga, så milt utformade
som de är, verkar inte förtroendeingivande
från allmänhetens synpunkt.

Jag kan inte underlåta att framhålla
vad konstitutionsutskottet enhälligt uttalade
så sent som förra året i ett utlåtande
i annat sammanhang. Utskottet sade
då följande: ». . . vill utskottet likväl
uttala principiella betänkligheter mot en
ordning, som över huvud taget kan ge
upphov till misstankar om att behandlingen
av ärenden i olika instanser kan
röna inflytande av en och samma person.
» Den principen tycker man i viss
mån borde gälla även i det kommunala.

Det talas i dessa tider mycket om
kommunal demokrati. Det skulle från
vår synpunkt vara en bättre demokrati
om jävsbestämmelserna i kommunallagen
vore så utformade, att ärenden som behandlas
i flera kommunala instanser,
där bleve behandlade på ett dessa instanser
emellan helt oberoende sätt. Ett
framställt utredningsyrkande är berättigat,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det är alldeles givet att
den här frågan är ett viktigt spörsmål.
Jag håller helt med herr Sveningsson,
och jag understryker det uttalande som
konstitutionsutskottet gjorde i fjol i anledning
av att man hade sett över just
jävsförhållandena i andra sammanhang,
nämligen att ingen anledning till misstänksamhet
får finnas. Det finns väl ingen
inom konstitutionsutskottet som har

2 Första kammarens protokoll 1962. Nr 17

Ang. jäv för kommunala förtroendemän
en annan inställning till detta problem
än den att där jäv föreligger skall också
jävsbestämmelserna iakttagas. Men man
bör komma ihåg, när man diskuterar
detta, att man här rör sig på ett speciellt
område med alldeles speciella förhållanden.
Herr Sveningsson har själv
talat om kommunal demokrati. Där
finns det ju liksom inom den kommunala
självstyrelsen över huvud taget fall
där skärpta jävsregler endast med mycket
stor svårighet skulle kunna upprätthållas
och medföra olägenheter.

Herr Sveningsson nämnde inte att
frågan om jävsbestämmelserna i detta
fall var föremål för en mycket ingående
prövning av kommunallagskommittén
innan den lade fram sitt förslag till
nya kommunallagar. I sitt utlåtande år
1952 tog kommittén punkt för punkt upp
de olika jävsreglerna och prövade hur
de skulle komma att utfalla vid en applicering
på det kommunala livet. I utlåtandet
hette det bl. a.: »Om man därvid
börjar med de mera periferiska jävsgrunder,
som avses i punkterna 6—9 i
4 kap. 13 § rättegångsbalken, torde saknas
anledning att till kommunallagarna
överföra det jäv som föreligger, då domare
är parts vederdeloman, d. v. s. invecklad
i rättegång med part.» Vidare
säger man: »Mot att inom kommunalrätten
skapa en motsvarighet till det s. k.
tvåinstansjävet eller det som är för handen
om domaren i annan rätt såsom domare
eller befattningshavare fattat beslut,
som rör saken, eller hos annan
myndighet än domstol eller såsom skiljeman
tagit befattning därmed, tala direkta
positiva skäl. Ett kommunalt jäv
av detta slag skulle strängt taget innebära,
att fullmäktig ej ägde deltaga i behandling
av ärende, om han såsom ledamot
av kommunal nämnd eller såsom
kommunal befattningshavare medverkat
vid ärendets beredning.» Sedan tog man
upp jävet för domare, om han i saken
såsom rättegångsombud fört parts talan
eller biträtt part eller vittnat eller varit
sakkunnig, och kommittén uttalade att
detta jäv ej oundgängligen torde påkalla
en motsvarighet i kommunallagen.
»Givetvis kan det förefalla stötande»,

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. jäv för kommunala förtroendemän
anförde kommittén, »om till exempel
den, som för en fastighetsägares räkning
fört underhandlingar med en kommun
om försäljning av markområden
till kommunen, deltager i ärendets behandling
i de kommunala organen. Å
andra sidan synes det oskäligt att förbjuda
exempelvis den, som biträtt en
stipendiesökande med att uppsätta ansökningshandlingar,
att deltaga i prövningen
av ansökningen.»

På det sättet tog kommittén upp olika
punkter. Jag skall inte uppta kammarens
tid med att nämna flera exempel.

Kommunallagskommittén har sålunda
punkt för punkt tagit upp dessa saker
till granskning och kommit fram till
att vad kommittén föreslagit — och det
är vad vi nu har att följa — är tillräckligt
på det kommunala området. Departementschefen
förklarade i sin proposition
nr 210 år 1953 att han var tillfredsställd
med kommunallagskommitténs
förslag och antog att det skulle leda
till förhållanden som man hade anledning
att anse vara till fyllest. Det konstateras
också i konstitutionsutskottets
utlåtande att departementschefens antagande
i stort sett visat sig riktigt. Utskottet
säger: »Att, såsom i motionen
anförts och i viss mån framgått av redogörelsen
för rättspraxis, ''grannlagenlietsjäv’
i några kända fall icke iakttagits
i sålunda avsedda situationer, berättigar
naturligen icke till någon slutsats
i motsatt riktning.» Det är väl också
alldeles uppenbart, att även om man
skulle skärpa jävsreglerna för kommunala
förtroendemän i nämnder och styrelser,
skulle ändå alltid spörsmål uppstå,
eftersom man inte kan skriva regler
för varje situation.

Jag vill gärna referera till vad en av
huvudstadens morgontidningar säger i
en kommentar till den här frågan i dag.
Tidningen ifrågasätter om det inte vore
lämpligt att de båda kommunalförbunden,
Stadsförbundet och Landskommunernas
förbund, på den här punkten
skulle kunna åstadkomma någon sorts
»gentlemens agreement» — uttrycket är
inte tidningens, men låt mig kalla det
så — där man slår fast vissa normer för

det kommunalpolitiska handlandet på
de punkter det här är fråga om. Jag tror
inte, herr talman, att man löser den
här frågan genom att å ena sidan skärpa
reglerna när det gäller styrelser och
nämnder och å andra sidan släppa efter
på kraven när det gäller de beslutande
församlingarna, utan jag tror att man
ändå så småningom kommer fram til!
förhållanden som är tillfredsställande.

Herr Sveningsson säger att de kommunalpolitiska
problemen under hand
har blivit många och stora. Det är
uppenbart att så har blivit fallet. Att
allt inte har följt med i utvecklingen
är naturligtvis också riktigt, men en
sak, herr Sveningsson, har i alla fall
följt med: allteftersom den kommunalpolitiska
förvaltningen har blivit mer
komplicerad har vi också fått skickligare,
kunnigare och för problemen fullt
förstående kommunalmän, som jag tror
att man på den här punkten kan ha
mycket stort förtroende för. Från mina
egna utgångspunkter anser jag det skulle
vara ganska märkligt om man i en situation,
när man arbetar på att åstadkomma
större kommunala enheter m. m.
sådant — i nästa vecka får vi ta ställning
till förslag om full frihet för kommunerna
att bestämma om de kommunala
arvodena o. s. v. — i samma andetag
skulle förklara att man beträffande
jävsförhållandena har mist förtroendet
för kommunalmännen. Det är — i varje
fall som jag ser det — i högsta grad
inkonsekvent.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag kan hålla med utskottets
talesman om att det här gäller
ett speciellt område och att det skulle
stöta på vissa svårigheter att ha mycket
stränga jävsregler. Jag menar emellertid
att förhållandena här har ändrats
väsentligt. Som jag sade i mitt första
anförande har den kommunala verksamheten
vuxit ut sedan kommunallagen
antogs, så att man behöver se över dessa
bestämmelser. Jag tror inte att en

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

sådan översyn behöver tas som något
misstroende mot kommunalmännen i
allmänhet, utan det gäller bara att se
till att jävsbestämmelserna här blir någorlunda
lika dem som finns på många
andra områden.

Om man studerar den utredning av
dessa frågor som gjordes i början av
1950-talet, kan man finna stöd för den
uppfattning som herr Andersson här
har givit uttryck åt, men herr Andersson
har samtidigt talat om att vi är beredda
att redan i nästa vecka besluta om
betydande ändringar i kommunallagen.
Även de förhållandena var under utredning
i början av 1950-talet.

Sedan kan man väl säga, att det med
sannolikhet dröjer ganska länge innan
vi får de större kommunala enheter
som riksdagen har fattat principbeslut
om. Mina bekymmer gäller kanske inte
så mycket de större kommunerna, men
i rätt många mindre kommuner är det
ett mycket litet antal personer som har
ett betydande inflytande. Det är detta i
en del kommuner förekommande mångsyssleri
som borde regleras genom något
kärvare jävsbestämmelser. Man har
fäst uppmärksamheten på mångsyssleriet
i det kommunala arbetet, och det
har nyligen diskuterats i stockholmspressen.
Jag anser som sagt, att en utredning
här är berättigad.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
därför att jag är motionär i denna
fråga, utan jag blev närmast uppkallad
av herr Torsten Andersson, som refererade
vad kommunallagskommittén på sin
tid haft för funderingar. Det råkar vara
så, att jag tillhörde kommunallagskommittén
och var med om den diskussion
som han refererat. Då kanske
det kan ha sitt intresse att vittna om att
vi nog strävade efter att åstadkomma litet
andra regler än som så småningom
kommit in i kommunallagen, men vi fann
det tekniskt ytterst svårt att göra det.

I motiveringen för sin ståndpunkt kom
kommittén — och det refereras ju på
sid. 3 — till den uppfattningen att re -

Ang. jäv för kommunala förtroendemän
sultatet nog inte blev så gott som man
skulle ha önskat. Bl. a. skrev kommittén:
»Att jäv icke förefinnes för ställföreträdare
eller styrelseledamot då ett
kommunalt ärende angår den företrädde,
respektive den sammanslutning styrelseledamotskapet
avser, kan visserligen
stundom synas betänkligt.» Kommittén
fortsätter: »Värre är måhända, att
direktör, firmatecknare eller styrelseledamot
i bolag eller förening i allmänhet
icke blir jävig i vissa fall, då anledning
därtill kan synas föreligga. Sålunda kan
t. ex. verkställande direktören i ett industribolag
eller styrelseledamöter i kooperativ
förening deltaga i sammanträde
med kommunal nämnd eller fullmäktige,
då fråga om försäljning av mark till
bolaget eller föreningen behandlas.»

Vi fann inte detta tillfredsställande,
men när vi fann det svårt att åstadkomma
fixa regler, hade också vi den
förhoppningen — i varje fall hade jag
den — som utskottets majoritet nu tycks
ha. Utskottet säger att man förväntar
att det blir allt fåtaligare sådana fall,
då grannlagenhetsjäv borde ha iakttagits
men detta inte skett.

Att jag nu, trots vad jag var med om
att skriva för många år sedan, likväl
har motionerat, beror på alt de förhoppningar
jag den gången hade, uppenbarligen
inte har infriats. Ty fortfarande
förekommer det icke sällan att en
verkställande direktör, firmatecknare
etc., som företräder ett företag, sitter
som kommunal förtroendeman och förhandlar
med sig själv. Det fallet har
tyvärr blivit rätt allmänt, och det måste
vi anse stötande för rättskänslan. När
man alltså inte kan räkna med att grannlagenhetsjäv
beaktas i sådana fall, bör
man med hänsyn till det anseende som
kommunalförvaltningen bör äga ännu en
gång försöka åstadkomma bättre regler
på detta område, så att dessa avarter
inom kommunalförvaltningen inte upprepas.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):
Herr talman! Jag vill erinra om vad
som står på sid. 7 i utskottets utlåtande:

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. jäv för kommunala förtroendemän
»Medan utgången i av domare handlagda
mål och ärenden endast mycket sällan
kan medföra nytta eller skada för
domaren, medför de kommunala besluten
i regel nytta eller skada även för
de i beslutet deltagande.» Det är ju
detta förhållande som ligger bakom utskottets
ställningstagande. De som tillhör
organen för utövande av den kommunala
självstyrelsen handhar samtliga
kommunmedlemmars och därmed även
sina egna angelägenheter. Därför har
man inte gjort de kommunala jäven så
stränga.

Jag skall inte på något sätt polemisera
mot herr Bergh beträffande de avarter
som visats, men som jag sade tidigare
gäller det ytterst frågan, om man kommer
till rätta med avarterna genom att
skärpa jävsreglerna därhän, att man
så att säga sätter sig över själva underlaget,
den kommunala självstyrelsen, som
leder till att alla i kommunen är beroende
av de beslut som fattas. Jag tror
att man kommer längre, om man går den
vägen att man försöker kämpa för
grannlagenhetsjävet och tar upp till diskussion
i de kommunala församlingarna
hur viktigt det är att man på detta område
är försiktig och tar hänsyn till
vad som kan vara skäligt i sammanhanget,
så att man inte får de fläckar på
kommunalmännens anseende som herr
Bergh här har nämnt.

Herr Sveningsson säger att de kommunala
frågor som vi här talar om varit
föremål för utredning och diskussion
länge, men det är inte det som är avgörande.
Det avgörande är att både när
det gäller arvodessättningen och den
kommunala indelningen har prövningen
lett fram till att man satsar på ökat förtroende
för kommunalmännen i bygderna.
Om man skulle skärpa jävsreglerna,
skulle det innebära ett rakt motsatt ställningstagande
till förfång för förtroendet
för kommunalfolket.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet

hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifa,ll till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 12
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja-—109;

Nej — 21.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom socialdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Punkten 3

Anslag till socialattachéer, m. in.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Socialattachéer för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
223 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Ebbe Ohlsson (1:217)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hamilton m.fl. (11:267), hade,
såvitt avsåge förevarande anslag, hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1962/63
till Socialattachéer av 223 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:217 och 11:267, såvitt nu
vore i fråga, till Socialattachéer för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 223 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Bergh,
Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:217 och 11:267, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Med herr talmannens
tillåtelse skall jag be att i ett sammanhang
få i korthet motivera de reservationer
där mitt namn råkar förekomma.
Jag börjar då med den reservation, som
är fogad till punkten 3 om socialattachéerna.
På den punkten har jag endast
att säga, att den grupp jag tillhör nu
liksom förr anser, att de arbetsuppgifter
som socialattachéerna avses fullgöra,
fullt ut kan skötas av den ordinarie
utrikesrepresentationen. Medlen för socialattachéer
bör sålunda gott kunna
sparas.

Nästa reservation är knuten till punkten
24, som har rubriken Försöksverk -

samhet rörande daghem m. m. Anslaget,
som är upptaget med 100 000 kronor, har
nu förekommit i budgeten en hel del år.
Jag tillhör dem som ställer sig tveksamma
till huruvida anslaget behövs. Motiveringen
för anslagets tillkomst var för
all del ganska vagt skriven, men vi som
deltog i behandlingen av propositionen
i den delen fick väl ganska klart för
oss, att meningen var att man skulle
undersöka i vad mån man kunde byta
ut vanliga daghem mot mindre daghem i
bostadslägenheter. Man skulle kunna
tänka sig halva daghem m. m. Motsvarande
anordningar skulle även prövas
beträffande förskolor o. s. v. Jag var
en av dem som då var förvånad över att
det skulle behövas ett årligt anslag av
100 000 kronor för denna försöksverksamhet-
Sedan dess har emellertid inträffat
en del ting som gör frågan intressantare
än vad anslagsbeloppet i och för
sig skulle ge anledning till.

Jag råkade för ett par tre år sedan
deltaga i en konferens, där en ung student
återgav en bandspelarupptagning,
som åskådliggjorde tonsteg hos två- och
treåringar, jag vill minnas även fyraåringar.
När jag frågade hur arbetet hade
finansierats, fick jag den uppgiften
att detta hade skett med medel från
anslaget till försöksverksamhet rörande
daghem m. m. Jag hade svårt att tro på
den uppgiften, ty det skulle ju innebära
att anslaget kommit att gagna annat
än inredning av vissa daghem och lekstugelokaler.

Det har emellertid senare visat sig, att
av de 100 000 kronor, som anvisades under
förra budgetåret, användes inte
mindre än 78 000 kronor till någonting
som kallas för barnpsykologiska laboratoriet
i Stockholm. Med detta konstaterande
vill jag inte göra gällande, att
verksamheten vid laboratoriet inte kan
vara förtjänt av att stödjas, men däremot
påstår jag bestämt, att anslag för
ändamålet inte hör hemma under femte
huvudtiteln. Vidare hävdar jag bestämt,
att en sådan disposition av anslaget
är tämligen oväntad för oss, som
första gången deltog i behandlingen av
anslaget. Jag skulle tro, att föredragande
statsrådet delar den meningen, ty an -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Anslag till socialattachéer, m. m.
nars finns det väl inget skäl för att i
årets statsverksproposition motivera anslagets
bibehållande just med hänvisning
till detta barnpsykologiska laboratorium.
Hade föredragande statsrådet ansett
den saken vara självklar, skulle inte
punkten i statsverkspropositionen ha avfattats
på sätt som skett.

Med vad jag nu har anfört har jag,
som sagt, inte velat uttala mig om huruvida
det barnpsykologiska laboratoriet
bör stödjas eller ej. Jag anser att
verksamheten bör stödjas, men stödet
bör i så fall utgå i gängse ordning. Verksamheten
bör väl falla under de akademiska
myndigheterna, och anslagsframställning
till riksdagen bör göras av
ecklesiastikdepartementet, som ju har
hand om forskningsanslagen.

Vad jag nu anfört är, herr talman, i
korthet innebörden av det resonemang,
som utgör underlag för vår reservation
under punkten 24.

Nästa reservation hänför sig till punkten
54, som avser Arbetsförmedlingen:
Avlöningar. Arbetsmarknadsstyrelsen
har begärt inte mindre än 400 nya tjänster.
Kungl. Maj :t går med på 200 nya
tjänster men reserverar därutöver ett
belopp av 3,6 miljoner kronor, för den
händelse även övriga 200 tjänster helt
eller delvis skulle behövas. Vi anser att
en sä våldsam ansvällning av personalstocken
knappast kan anses underbyggd.
Vår reservation går ut på att en utökning
med 100 tjänster är tillräcklig. Ifall
det skulle behövas flera tjänster, får väl
Kungl. Maj:t komma tillbaka och såsom
sker när oförutsedda ting inträffar, lägga
fram proposition om anslag på tillläggsstat.

Av nu angiven motivering följer också,
att arbetsmarknadsverkets anslag till
omkostnader bör nedskrivas.

Sedan återstår endast två reservationer.
Den ena gäller statens bosättningslånefond.
Vi anser att maximibeloppet
inte behöver höjas, därför att det lägre
tak som nu gäller inte regelmässigt
uppnås.

Slutligen har vi upprepat en reservation
från fjolåret, som gäller lånefonden
för allmänna samlingslokaler. Vi me -

nar att även dessa lån bör bli amorteringspliktiga
och bör förräntas. Vi har
ställt ett häremot svarande yrkande i
reservationen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
till en början få yrka bifall till
den reservation, som är fogad till punkten
3 i utskottsutlåtandet.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Vad först gäller frågan
om socialattachéerna är det ett spörsmål
som är behandlat upprepade gånger. Det
kanske inte skadar att göra en mycket
kort återblick.

När dessa tjänster inrättades, var det
ju på framställning av arbeismarknadsparterna,
alltså Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen, som begärde
att det i skilda huvudstädar skulle tillsättas
fyra socialattachéer. Regeringen
stannade för två, och riksdagen beslöt
att två tjänster som socialattachéer •—■
en med placering i England och en i
Förenta staterna — skulle inrättas. Det
har sedan visat sig att dessa socialattachéer
har utfört ett mycket betydelsefullt
arbete. Om vi nu skulle följa högern
och överlasta deras arbete på andra
inom beskickningarna tjänstgörande
personer, finge vi väl sannolikt utöka
antalet attachéer och man skulle inte
vinna någonting på detta i pengar räknat.
Av den anledningen har vi ansett
att man inte bör ändra det förhållande
som nu råder. Jag ber för den skull,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag på denna punkt.

Om jag liksom herr Bergh skulle stanna
litet vid de olika punkter, där högern
har avgivit reservationer och där
man i korthet har motiverat högerns
inställning, vill jag först något litet
beröra punkten 24, som gäller försöksverksamhet
rörande daghem m. in. Herr
Bergh har ondgjort sig över att medel
till ett barnpsykologiskt laboratorium i
Stockholm skulle anvisas under femte
huvudtiteln. Han ansåg att pengarna i
stället borde gå över åttonde huvudtiteln.
Men detta har inte högern föreslagit,
utan man har i stället föreslagit att

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

anslaget skulle upphöra och att inga
pengar över huvud taget skulle ges till
denna verksamhet. Detta innebär ju att
man skulle lägga ned en verksamhet,
som herr Bergh nyss stod och prisade
såsom bra, bara pengarna kom från
rätt departement. Jag tycker att det är
att gå litet väl långt i byråkratiskt nit,
att bara angripa det sätt på vilket pengarna
anvisas. De kommer ju från samma
kassa och redovisas under olika huvudtitlar,
men är vi överens om att
pengarna användes till ett förnuftigt ändamål,
finns ju alltid den möjligheten
att flytta över anslaget till en annan huvudtitel.

När det sedan gäller punkten 54, som
gäller avlöningar till arbetsförmedlingen,
har herr Bergh förmenat att man
har velat utöka antalet tjänster för mycket,
att det skulle räcka med ett mindre
antal och att man sedan, om det visar
sig nödvändigt, kan förstärka personalen
när konjunkturerna det kräver. Detta
låter ju säga sig, men det förhåller
sig tyvärr inte på det sättet. Vi vet att
arbetsmarknadsläget är mycket labilt.
Arbetsmarknadsstyrelsen har på ett mycket
aktivt sätt medverkat till att den
fulla sysselsättningen har kunnat upprätthållas.
Tack vare de verkligt ambitiösa
insatser på olika områden, som arbetsmarknadsstyrelsen
gjort, har vi undsluppit
en del katastrofer som kanske
annars hade varit oundvikliga. Skulle vi
nu inte utöka antalet tjänster på sätt
regeringen föreslagit och utskottsmajoriteten
tillstyrkt utan följa högern, skulle
vi vänta med att tillsätta tjänsterna
till dess de absolut nödvändigt behövs.
Men då är det för sent. Man tar inte en
brandförsäkring när huset brinner, utan
man ser till att man har detta ordnat
i förväg. Det är vad vi här vill; vi vill
att arbetsmarknadsstyrelsen skall ha tillräckligt
med personal för att kunna ingripa
i alla situationer. Vad jag här sagt
är väl tillräckligt beträffande denna
punkt. Herr Bergh var ju inte heller så
mångordig, och det har ju pratats tillräckligt
förut i dag.

Det var två punkter ytterligare, där
herr Bergh motiverade sin inställning,

Anslag till socialattachéer, m. m.
och det gällde punkterna 94 och 95,
som avser statens bosättningslånefond
och lånefonden för allmänna samlingslokaler.
Detta är gamla bekanta som går
igen år efter år. Högern är emot och
de övriga partierna är för förslaget på
denna punkt. De som är för förslaget är
flera och har vunnit vid riksdagarna tidigare,
och jag förmodar att de gör det
även i år, ty de förslag högern här kommer
med är icke acceptabla. Statens bosättningslånefond
fyller ju, som alla vet,
en betydelsefull uppgift. De ändringar
av grunderna, som högern föreslagit, anser
vi inte vara tillräckligt motiverade.

Lånefonden för allmänna samlingslokaler
har också en mycket stor uppgift
i vårt demokratiska Sverige. Den innebär
en hjälp för föreningarna att få de
lokaler, som behövs för att hålla föreningslivet
levande.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag på samtliga de
punkter, som här har vidrörts.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på
godkännande av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen

24 Nr 17 Fredagen den 27 april 1962 fm.

Anslag till försöksverksamhet rörande daghem m. m. — Ungdomsvårdsskolornas
avlöningsanslag

genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 4—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Anslag till försöksverksamhet rörande
daghem m. m.

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda förslag samt med avslag å motionerna
I: 217 och II: 267, såvitt nu vore
i fråga, till Försöksverksamhet rörande
daghem m. in. för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 100 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1:217,
av herr Sveningsson och herr Ohlsson,
Ebbe, samt 11:267, av herr Hamilton
m. fl., hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1962/63
till Försöksverksamhet rörande daghem
m. m. av 100 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av fröken Andersson samt herrar
Ragnar Bcrgh, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:217 och 11:267, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Under hänvisning till
den motivering jag redan anfört, ber jag
få yrka bifall till den reservation, som
är fogad till denna punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber endast att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bi -

fall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på
godkännande av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 25

Ungdomsvårdsskolornas avlöningsanslag

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för ungdomsvårdsskolorna, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1962 förordat, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1962/63, dels ock till
Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar för
samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 11 333 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hjalmar Nilsson m. fl. (1:266) och den
andra inom andra kammaren av herr
Kcirrlanderm.fi.

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson och fru Segerstedt Wiberg
(I: 431) samt den andra inom andra
kammaren av fröken Elmén m. fl.
(11:505),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Lindkvist och fru Torbrink väckt
motion (11:601).

I motionerna 1:431 och 11:505 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att utöver departementschefens förslag
tio vårdartjänster och en assistenttjänst
skulle inrättas samt att vederbörande
avlöningsanslag skulle förstärkas med
erforderligt belopp.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:431 och II: 505

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för ungdomsvårdsskolorna, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1962 förordat;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1962/63;

c) till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 11 333 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 266 och II: 172 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört om lokaliseringen
av mottagningsavdelningar vid ungdomsvårdsskolorna
;

III. att motionen II: 601 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson, herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Edström,
fröken Elmén samt herrar Svensson i
Ljungskile och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall til! motionerna
I: 431 och II: 505

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1962/63;

c) till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 11 471 000 kronor.

Ungdomsvårdsskolornas avlöningsanslag

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Vi har på denna punkt
en reservation, och jag ber att med ett
par ord få motivera densamma.

Det är alldeles riktigt, som framhållits
i utskottets utlåtande, att ungdomsvårdsskoleorganisationen
numera har
utbyggts på ett sådant sätt, att den tidigare
besvärande platsbristen i stort
sett har eliminerats. Vad som i dag är
angeläget är att åstadkomma en sådan
kvalitativ upprustning, att skolorna kan
på ett ändamålsenligt sätt fylla sin ursprungligen
avsedda uppgift. Såvitt vi
kan förstå sker detta främst genom en
förstärkning av de personella resurserna,
och vi anser det angeläget att man
kan något utöka de resurserna i jämförelse
med vad Kungl. Maj :t föreslagit.

I reservationen föreslås dels en ytterligare
assistenttjänst och dels tio vårdartjänster
utöver vad i propositionen
har föreslagits. Socialstyrelsen har här
gått väsentligt längre, men vi har ansett
oss kunna begränsa oss till det förslag,
som vi här gjort i reservationen.

Frågan om personalbehovet är egentligen
i långa stycken ren matematik,
det blir en utökning motiverad av beslutad
arbetstidsförkortning m. m., men
det är också en fråga om krav på vårdpersonalens
säkerhet. Det har ju förekommit
intermezzon som gör, att man
har anledning förstärka personalresurserna
och ge möjlighet till den ytterligare
säkerhet, som man på det sättet
kan åstadkomma. Vad vi här föreslagit
anser vi vara ett minimum. När det gäller
den utökning av assistenttjänsterna
som vi föreslagit vill vi erinra om att
även statskontoret ansett sig kunna biträda
förslaget på den punkten.

Med dessa korta motiveringar ber jag,
herr talman, få yrka bifall till reservationen
vid denna punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! När det gäller personalfrågor
är det alltid litet besvärligt att
avgöra vad som är rätt och riktigt. Reservanterna
har ansett att ungdoms -

Nr 17

Fredagen den 27 april 19G2 fm.

Ungdomsvårdsskolornas avlöningsanslag
vårdsskolornas personalorganisation
bör förstärkas med en assistent och tio
vårdare utöver vad Kungl. Maj :t och utskottsmajoriteten
har föreslagit.

Det råder inga delade meningar mellan
majoriteten och reservanterna om
betydelsen av att ungdomsvårdsskolorna
äger tillgång till erforderlig personal.
När det gäller assistentpersonalen har
utskottet föreslagit två tjänster, och reservanterna
har föreslagit tre. Som utskottet
påpekat i sitt utlåtande, pågår
för närvarande utredningar rörande
behandlingsmetoderna och eftervården
vid ungdomsvårdsskolorna. Yi inom
majoriteten har därför velat vänta med
att inrätta ytterligare assistenttjänster
för att se vart utredningarna leder och
vad man bör sätta för antal för dessa
tjänster.

När det gäller de andra tjänsterna
sker en utökning med 38 stycken, därav
7 vår dart jänster som tillkommit till följd
av arbetstidsförkortningen. Som herr
Jacobsson sade, har socialstyrelsen och
departementschefen kommit till olika
uppfattningar när det gäller personalbehovet.
Herr Jacobsson poängterade särskilt,
att statskontoret har varit med om
den större ökningen, men vi har inte i
detta fall ansett, att man bör slaviskt
följa vad statskontoret har ansett, utan
vi har menat att vi i detta avseende
kunnat nöja oss med att tillstyrka departementschefens
förslag. Budgetåret
1959/60 uppräknades medelsanvisningen
till vikarier för att möjliggöra anlitande
av extra personal vid specialavdelningar,
särskilt då för svårbehandlade,
och statens organisationsnämnd, som
gjorde en undersökning om skolornas
personalbehov för 1960, kom fram till
att ungefär en dubblering av tillsynen
vid mottagnings- och specialavdelningarna
skulle kunna vara lämplig; den
dubbleringen skedde också. Mot denna
bakgrund, som rullats upp, har vi ansett
oss kunna stanna för vad departementschefen
föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr DAHL (s):

Herr talman! För den som i egenskap
av ledamot i styrelsen för en ungdomsvårdsskola
tar del av de olika problem,
som förekommer vid en sådan anstalt,
står det ju klart, att man med glädje hälsar
den utbyggnad, som vi har fått vara
med om de senaste åren. Men även om
vi får fina lokaler och möjligheter till
lämplig sysselsättning av eleverna i övrigt,
kommer man inte ifrån, att en av
de allra väsentligaste delarna i anstaltsvården
är personalfrågan. Om man har
en njugg tilldelning på den fronten,
finns det inte möjligheter att nöjaktigt
följa upp eleverna i olika sammanhang.
Det finns inte möjligheter att se till, att
de blir erforderligt sysselsatta och inte
rymmer. De öppna avdelningarna står
nattetid utan permanent bevakning. På
Gräskärr t. ex., där vi ändå har tio pojkar
i varje stuga, kommer det en
vandrande nattvakt då och då och ser
efter om allting är lugnt. Det är klart, att
det går med ett sådant system, även om
det går med vissa komplikationer, såsom
vi har sett av händelser, som inträffat
t. ex. på Gräskärr och Forsane,
men det är nödvändigt, att man ägnar
personalfrågan en mer vidsynt behandling,
om man skall nå de resultat vid
dessa anstalter, som man vill nå.

Det är självklart, att man kan ha olika
synpunkter på den här frågan, och jag
förstår, att departementschefen måste ta
hänsyn både till det ena och till det andra
önskemålet när det gäller att anslå
pengar och tilldela personal, men jag
tror i alla fall, att ungdomsvårdsskolorna
har så stor betydelse, när det gäller
att ta hand om ett svårhanterligt klientel,
att man här måste offra litet mer och
visa större tillmötesgående, om resultatet
av vistelsen för elevernas vidkommande
skall bil det, som man önskar. Det
är klart, att det går även med nuvarande
resurser, med den nuvarande ordningen
och med nuvarande tillgång på personal
att sköta verksamheiten, och det går
tämligen bra — det är inte tu tal om den
saken — men om man hade större tillgång
på personal och möjlighet att mera

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

personlig! följa upp vården av pojkarna
och flickorna, skulle man nå ännu bättre
resultat, än man nu kan redovisa.

Med hänsyn till detta, anser jag, att
det förslag angående personalen, som
här föreligger i reservationen är väl motiverat.
Även om det inte nu vinner kammarens
bifall, vill jag ändå på det kraftigaste
understryka, att de krav på en
personalförstärkning som här ställes är
berättigade.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Givetvis har ingen någonting emot att
det sker en personalförstärkning, och
jag vill understryka att alla är medvetna
om nödvändigheten härav. Som jag
tidigare sagt skedde emellertid på
grundval av en utredning som gjordes
1960 en fördubbling av den personal
som arbetar på mottagnings- och specialavdelningar,
och nu föreslås en ytterligare
ökning med 38 personer. Man
ökar sålunda personalen undan för undan,
och vi får väl hoppas att alla berättigade
anspråk på personaltillgång slutligen
skall bli tillgodosedda.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i den nu föredragna punkten
gjorda hemställan.

I fråga om mom. I, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övergående ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Arbetsmarknadsstyrelsens aviöningsanslag

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten 25
mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej —• 46.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls härefter
vad utskottet i mom. II och III
hemställt.

Punkterna 26—51

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 52

Arbetsmarknadsstyrelsens aviöningsanslag Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsen, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1962 förordat, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1962/63, dels ock
till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 9 021 000 kronor.

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Arbetsmarknadsstyrelsens avlöningsanslag

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:513) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:587), hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte till
Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar för
budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 9 100 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motionerna
1:513 och 11:587, såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1962 förordat;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1962/63;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 9 021 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Nils-Eric Gustafsson, Eliasson
i Sundborn och Andersson i Knäred,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:513 och 11:587, såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1962 samt reservanterna
förordat;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1962/63;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 9 100 000 kronor.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Reservationen av herr
Bengtson m. fl. vid punkten 52 sammanhänger
med andra yrkanden av samma
reservanter. Det gäller således en förstärkning
av arbetsvärdens resurser.
Större delen av den förstärkningen måste
givetvis komma på fältorganisationen.
Särskilt under det uppbyggnadsskede
som nu förestår är det emellertid angeläget
att även den centrala instansen får
tillräckliga resurser, så att uppbyggnaden
kan ske planmässigt och med enhetlig
ledning.

Den personalförstärkning vi begärt
gäller arbetsvårdsbyråns allmänna sektion.
Vid denna handlägges frågor rörande
arbetsplacering, yrkesutbildning,
arbetsprövning, arbetsträning, skyddad
verksamhet, näringshjälp och hemarbete,
allt beträffande handikappade. Vi
har i andra reservationer föreslagit en
utökning och intensifiering av dessa aktiviteter,
bl. a. med hänsyn till den ökade
arbetsbelastning på arbetsvårdsorganen
som följer av vissa förändringar inom
socialförsäkringsväsendet. Vårt yrkande
på denna punkt får alltså ses som
ett led i den utbyggnad av verksamheten
för de handikappade som vi vill ha till
stånd.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen under
denna punkt av herr Bengtson m. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Efter herr Gustafssons
sympatiskt korta inlägg skall inte heller
jag bli mångordig.

Herr Gustafsson knöt an till den stora
motion som det parti han tillhör
väckt vid årets riksdag angående den
svenska socialpolitikens inriktning m. m.
Jag höll på att säga att det är en valbroschyr,
men i varje fall är det en
skrift på 36 sidor, där man rör sig över
vida sociala fält. Vi har haft en del av
dessa förslag till behandling i statsutskottet
men har inte ansett oss kunna
tillstyrka de olika mycket kostnadskrävande
utökningar som föreslagits i motionen.
Utskottet anser att den förstärkning
av arbetsmarknadsstyrelsen som

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

departementschefen föreslagit rid årets
riksdag bör räcka tills vidare.

Med den motiveringen, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
därunder framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —102;

Nej —19.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag

Punkten 53

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5b

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1962/63, dels
ock till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 41 416 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyman m. fl. (1:215) och den andra
inom andra kammaren av herr Boija
m. fl. (11:325), i vilka hemställts, att
riksdagen i samband med behandlingen
av anslaget till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
måtte uttala, att möjligheterna
att lösa de handikappades sysselsättningsproblem,
bland annat genom en intensifierad
ömsesidig utväxling av partiellt
arbetsföra mellan näringslivet och
statsunderstödda verkstäder för arbetsträning
och skyddad sysselsättning, borde
prövas i något eller några län med
för sådan verksamhet gynnsamma betingelser
samt att arbetsvärdens personal
måtte ytterligare förstärkas efter de
erfarenheter, som vunnes av sådan intensifierad
verksamhet,

dels de likalydande motionerna I: 217,
av herrar Sveningsson och Ebbe Ohlsson,
samt 11:267, av herr Hamilton m. fl., i
vilka, såvitt nu vore i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte

a) fastställa i motionerna införd avlöningsstat
för arbetsförmedlingen att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1962/63;

b) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 36 016 000 kronor;

c) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att direktiven för arbetsmarknadsutred -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag
ningen måtte kompletteras med uttrycklig
föreskrift om att utredningen skulle
företaga en organisationsundersökning
av arbetsmarknadsverket;

dels de likalydande motionerna I: 513,
av herr Bengtson m.fl., och 11:587, av
herr Hedlund m. fl., i vilka, såvitt nu
vore i fråga, föreslagits, att riksdagen
skulle för budgetåret 1962/63 till Arbetsförmedlingen:
Avlöningar anvisa ett förslagsanslag
av 43 500 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Wiklund i Stockholm och Rimmerfors
väckt motion (II: 174).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Majt:s förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 217 och II: 267 samt
I: 513 och II: 587, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för arbetsförmedlingen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1962/63;

b) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 41 416 000 kronor;

II. att motionerna 1:215 och 11:325
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionen II: 174 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

IV. att motionerna 1:217 och 11:267,
såvitt desamma avsåge förslag om komplettering
av direktiven för arbetsmarknadsutredningen,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts, utom av
annan,

a) fröken Andersson samt herrar Ragnar
Bergh, Staxång och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I och IV hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med bifall
till motionerna 1:217 och 11:267

samt med avslag å motionerna I: 513 och
II: 587, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för arbetsförmedlingen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1962/63;

b) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 36 016 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:217 och 11:267, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att direktiven för arbetsmarknadsutredningen
måtte kompletteras
med uttrycklig föreskrift om att utredningen
skulle företaga en organisationsundersökning
av arbetsmarknadsverket;

b) av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Eliasson i Sundborn och Andersson
i Knäred, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med bifall till
motionerna I: 513 och II: 587 samt med
avslag å motionerna I: 217 och II: 267,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för arbetsförmedlingen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1962/63;

b) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 43 500 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Med hänvisning till de
motiveringar jag redan anfört ber jag att
få yrka bifall till reservationen a vid
denna punkt.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Reservationen b av herr
Bengtson m. fl. grundar sig på framställningen
i motionerna nr 513 i denna
kammare och nr 587 i andra kammaren.

I motionerna framhålles, att det inga -

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

lunda är riktigt att endast lämna dem
som drabbats av långvarig sjukdom, invaliditet
eller annat handikapp ett ekonomiskt
stöd av större eller mindre omfattning.
Det väsentligaste måste vara
att så långt möjligt återställa människans
både psykiska och fysiska funktionsduglighet.
Målet måste vara att ge möjlighet
till ett normalt liv och normal livsföring.
Det bärande motivet måste givetvis
vara det humanitära, omtanken om
den enskilda människan. Men sannolikt
föreligger det inget motsatsförhållande
mellan ett sådant humanitärt motiv och
det samhällsekonomiska intresset — om
man nu får dra in också det i sammanhanget.

När det gäller de praktiska möjligheterna
att förverkliga dessa mål och syften
spelar den verksamhet som bedrivs
av arbetsvårdsorganen inom arbetsmarknadsorganisationen
en stor roll. Deras
uppgifter sammanhänger med arbetsplacering,
yrkesvägledning, skyddad verksamhet,
näringshjälp o. s. v. för de
handikappade. Arbetsvårdsorganen har
således en nyckelposition i sammanhanget.

Såsom vi framhållit i reservationen,
steg antalet arbetsvårdssökande per år
under 1950-talet från drygt 22 000 till
27 000. Under 1960, på ett enda år, ökade
emellertid antalet sökande med ytterligare
5 000. I allt väsentligt sammanhänger
detta med det samarbete som inletts
mellan sjukkassorna och arbetsvärden.
Det samarbetet har emellertid inte
kunnat utbyggas på ett tillfredsställande
sätt. Flertalet länsarbetsnämnder har på
grund av personalbrist tvingats begränsa
remisserna från sjukkassorna. I vissa
fall har hela sjukkasseområden undantagits.
I andra fall har vissa grupper, t. ex.
husmödrar och kommunalanställda, eller
vissa ålderskategorier, t. ex. personer
över 55 år, undantagits.

De möjligheter som arbetsvärden erbjuder
måste givetvis stå öppna för alla
medborgare. Varje slag av kategoriklyvning
bör undvikas. Det måste därför beklagas,
att man nu inte har tillräckliga
resurser utan tvingas göra sådana här
undantag.

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag

Man frågar sig också — inte utan en
viss oro — hur det skall bli under den
närmaste framtiden. Genom beslutet av
förra årets riksdag rörande socialförsäkringsadministrationen
ökades förutsättningarna
för ett samarbete mellan
arbetsvärden och socialförsäkringsorganen.
I proposition nr 90 till årets riksdag
föreslås skyldighet för försäkringskassorna
att vid en sjukdomsperiod, som
varar 90 dagar, regelmässigt utröna behovet
av rehabiliteringsåtgärder. Den
föreskriften blir till väsentliga delar meningslös,
om inte arbetsvårdsorganen har
resurser att göra vad på dem ankommer.
Men vad som framför allt kommer
att medföra ökad belastning och ökade
krav på arbetsvårdsorganen är de nya
grunder för förtidspensionering, som föreslås
i proposition nr 90. De innebär att
det nuvarande medicinska invaliditetsbegreppet
ersättes av begreppet arbetsinvaliditet,
som har sin grund i medicinska
faktorer.

Skall dessa socialpolitiska reformåtgärder,
som vi för vår del tillstyrkt, leda
till åsyftat resultat, så är det nödvändigt
att man tar konsekvenserna när det
gäller resurserna på arbetsvårdsområdet.
Det får inte bli så att ett allt större antal
arbetsvårdsbehövande undantages till
följd av vårdorganens bristande arbetskapacitet.
Mot den bakgrunden har vi
i reservationen, liksom i motionerna, anslutit
oss till arbetsmarknadsstyrelsens
framställning om erforderlig personell
förstärkning.

Vid länsarbetsnämnderna finns för
närvarande sammanlagt 24 läkare med
en genomsnittlig tjänstgöringstid av 2
timmar per vecka. Det samarbete som
inletts mellan sjukkassorna och arbetsvårdsorganen
kommer att öka arbetet för
dessa läkare. Antalet svårbedömbara fall
— det är ju främst sådana läkarna tar
ingående befattning med — kommer att
öka kraftigt till följd av det nya invaliditetsbegreppet.
Talar man med sakkunniga
om denna tjänstgöringstid av 2
timmar per vecka, blir svaret att det är
en illusion att tro att läkarna under så
kort tid skall kunna fylla ens de blygsammaste
minimikrav på behandling och

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag
konsultation. Arbetsmarknadsstyrelsen
har föreslagit en fördubbling av tjänstgöringstiden,
alltså till i genomsnitt 4
timmar per vecka, samt inrättande av
vissa nya tjänster för läkare, så att alla
arbetsvårdsexpeditioner skulle få tillgång
till medicinsk sakkunskap, och för
vår del har vi biträtt arbetsmarknadsstyrelsens
framställning även i detta avseende.

Det är med viss förvåning jag noterat
att varken departementschefen eller utskottsmajoriteten
med ett enda ord omnämnt
dessa förhållanden beträffande
läkarna. Denna fråga har ju väsentlig
betydelse för arbetsvårdsorganens möjligheter
att bedriva en kvalitativt god
verksamhet.

Med förhoppning att jag inte har förtagit
det sympatiska intryck, som jag
förut gjorde på herr Birger Andersson,
genom att nu hålla ett något längre anförande,
ber jag att under hänvisning
till det anförda få yrka bifall till reservationen
b av herr Bengtson m. fl.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I motionerna nr 215 i
första kammaren och nr 325 i andra
kammaren har frågan om de handikappades
sysselsättningsproblem tagits upp
mer ur näringslivets synpunkt än ur
samhällets, ehuru i medvetandet om att
den frågan endast kan lösas av samhället
och näringslivet i samverkan.

Innan samhället vidtar åtegärder i fråga
om de partiellt arbetsföras sysselsättning
och rehabilitering i utökad omfattning
är det av vikt, att näringslivets sysselsättningsmöjligheter
för framtiden
med hänsyn till den tekniska utvecklingen
prövas och följes upp. Den uppgiften
fullföljer givetvis de arbetsvårdande organen,
ehuru kanske inte tillräckligt av
brist på personalresurser.

Vad vi motionärer velat trycka på är
att arbetsvärden får tillräckligt med personal
för att kunna fullfölja sin svåra
uppgift att placera ut de handikappade
eller rehabiliterade i näringslivet. Skapandet
av sysselsättning måste ske i sam -

ma takt som rehabiliterings- och omskolningsverksamheten
utbygges.

Vilka möjligheter har nu och i framtiden
näringslivet att bereda partiellt
arbetsföra sysselsättning? Läget inom
tung och halvtung industri, som jag bäst
känner till, är ofta detta, att dessa industrier
har tillräckligt med problem
med att sysselsätta sina egna arbetstagare
med nedsatt arbetsförmåga, t. ex. genom
olycksfall, förslitning i arbete etc.
Många gånger kan dessa företag icke
annat än under speciella betingelser anställa
handikappade.

Dess bättre finns det dock en mängd
företag med lättare sysselsättning och
större möjligheter att placera partiellt
arbetsföra. Frågan är dock om utvecklingen
kommer att underlätta möjligheten
att i näringslivet sysselsätta berörda
arbetstagare än mer eller om icke kravet
på i allo fullgod arbetskraft kommer att
ytterligare öka. Jag tycker, herr talman,
att det är mycket i utvecklingen som
talar därför.

Utskottet anser det väsentligt att ökade
tillfällen beredes de handikappade
till en aktiv yrkesverksamhet och tror
att så ske kan genom ett tillskott av 40
tjänster inom arbetsvärden samt en ökning
av statsbidragen till enskilda företag
med halvskyddad sysselsättning i
egna verkstäder. För min del tror jag, att
det behövs kraftigare åtgärder, framför
allt på det personliga planet.

Med hänsyn till den viktiga fråga,
som det här gäller, borde motionärernas
praktiska förslag om att intensifierad
verksamhet på prov i något lämpligt län
med för sådan verksamhet gynnsamma
betingelser ha accepterats. Vi tror att
goda erfarenheter därigenom skulle kunna
vinnas och sättet att stimulera företagarna
till att ta emot rehabiliterade
kanske skulle kunna klarna efter en sådan
prövning.

Utan att ha något egentligt yrkande,
herr talman, har jag endast velat peka
på en praktisk väg, som vi motionärer
velat anvisa och som utskottet i sin
skrivning ej ansett påkallat att uttala
sig om.

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är många olika bekymmer
som har demonstrerats från
denna talarstol i dag, och när vi nu har
kommit in på frågan om arbetsförmedlingen
visar det sig, att å ena sidan
högern vill pruta ned antalet tjänster
rätt avsevärt, medan å andra sidan centerpartiet
vill öka antalet. Det är således
olika bud, och det gäller att finna
det rätta, i den mån det rätta nu kan utrönas.

Högerns förslag har jag redan tidigare
yttrat mig om vid den lilla fördebatt,
som herr Bergh och jag har haft.

Vad beträffar det förslag, som herr
Nils-Eric Gustafsson så mycket har lovprisat
och entusiastiskt förordat, är bara
att säga att åtskilliga av de synpunkter,
som han har framfört, inte alls är
främmande för statsutskottet och väl
inte heller för denna kammare. Här har
emellertid som alltid en avvägning måst
ske. Det går inte bara att plocka ut ett
enda fall av allt som förekommer i statsförvaltningen
och säga att här, och just
här, måste någonting sättas in därför att
det rör sig om ett alldeles speciellt fall.

I den motion, som herr Nils-Eric Gustafsson
har talat för, finns förslag av
sådan omfattning, att om vi skulle ha
accepterat allt vad som där föreslagits
hade vi fått bereda oss på att öka statens
utgifter med 50 miljoner kronor.
Det finns motioner på andra områden,
som också kräver mycket stora belopp,
och det gäller för statsutskottet, liksom
det har gällt för regeringen, att ta hänsyn
till vad samhället kan orka med. Vid
denna avvägning har vi funnit att
många, till och med behjärtansvärda saker
bör få ligga till sig.

En sak är emellertid säker, och del
är att en betydande upprustning av arbetsmarknadsverket
och arbetsförmedlingarna
har föreslagits och här i dag
kommer att beslutas. Upprustningen är
så pass stor, att högern vill bromsa upp
den, och det tyder i varje fall på att vi
andra skall kunna acceptera den.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

3 Första kammarens protokoll 1962. Nr 17

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Gustafsson sade om den medicinska
verksamheten på detta område skall
jag be att få säga några ord.

Jag tror inte att man kan säga, såsom
herr Gustafsson gjorde, att det är på
arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsavdelningar
som man skall förbättra den
medicinska verksamheten i detta avseende.
Denna utbyggnad bör istället ske
på de rehabiliteringsavdelningar, som
nu kommer till stånd vid varje centrallasarett.

Så sker också, men tyvärr är det mycket
svårt att kunna åstadkomma en utbyggnad
av den omfattning som man
önskar därför att vi saknar de personella
resurserna. Vi saknar läkare, vi
saknar kuratorer och psykologer, och
därför finns det inte möjligheter att få
denna verksamhet til! stånd, trots att
landstingen söker att på alla sätt förbättra
de handikappades möjligheter.

Från mitt eget län har vi dystra erfarenheter.
Vi har haft en rehabiliteringsavdelning
klar under ett års tid,
men läkartjänsten har inte kunnat tillsättas
och läkaren inte kunnat komma
i verksamhet förrän den 16 april i år.
När det gäller vilken utbildning och
framför allt när det gäller frågan om
vilka kvalifikationer, som de läkarna
bör ha är det tyvärr så att man ännu
inte har kommit till riktig klarhet på
den punkten.

Till herr Nyman skulle jag bara vilja
säga, eftersom han var inne på försöksverksamheten
på detta område, att sådan
verksamhet ju ändå pågår runt om
i landet. Landstingen försöker på allt
sätt att i sin arbetsträningsverksamhet
få fram bästa möjliga resultat och går
därvid ofta fram efter olika linjer.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Till herr Söderberg vill
jag säga att jag inte tror att det föreligger
några nämnvärda skillnader mellan
våra uppfattningar på denna punkt. Men
herr Söderberg vill väl i alla fall inte

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Arbetsförmedlingens avlöningsanslag
påstå att det förhållandet, att man gör
något på detta område, skulle vara ägnat
att förbjuda insatser på andra områden,
där man på annat sätt kan hjälpa
denna verksamhet. Jag kan inte finna
att det kan vara på det sättet. Det ena
bör inte utesluta det andra.

När herr Birger Andersson talade om
de 50 miljoner kronorna fick jag ett intryck
av att han ansåg det vara en mycket
stor summa pengar. Det är möjligt,
men jag vill dock erinra om att det just
i dessa dagar och under de senaste veckorna
har bollats med betydligt större
belopp, som man har velat framställa
som bra mycket mindre än vad de faktiska
siffrorna berättar. Detta är signifikativt
på ett ganska obehagligt sätt.
Jag tror att när det gäller en sådan här
verksamhet, som vi alla är ense om är
viktig och nödvändig, skall man inte
komma bara med argumentet pengar.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Gustafsson säga, att vad som än har
skett under den senaste veckan är 50
miljoner kronor fortfarande mycket
pengar för mig. För den centerpartist
som satt i statsutskottets tredje avdelning
före herr Gustafsson, den numera
bortgångne riksbekante Axel Rubbestad,
var 50 miljoner kronor en väldig summa,
och jag tror att om något av samma
realistiska sinne för pengar som
herr Rubbestad hade finns kvar inom
centerpartiet, kan vi nog gemensamt se
till att vi inte är alltför generösa med
pengar.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Gustafsson, att när vi har så oerhört
begränsade personella resurser på
detta område, finns det all anledning att
inte splittra dem alltför mycket.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
ltomme att framställas särskilt

beträffande varje moment av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

I fråga om mom. I, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats l:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas; 2:o), av herr
Bergh, Ragnar, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av fröken
Andersson m. fl. vid punkten avgivna reservationen,
såvitt nu vore i fråga; samt
3:o), av herr Gustafsson, Nils-Eric, att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av herr Bengtson
m. fl. vid punkten anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Ragnar Berghs yrkande.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
likväl votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 5 punkten 54 mom. I antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av fröken Andersson in. fl.
vid punkten avgivna reservationen, såvitt
nu är i fråga, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av herr
Bengtson m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda
Ja — 24;

Nej — 22.

Därjämte hade 84 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
54 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen,
såvitt nu är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På särskilda propositioner bifölls härpå
vad utskottet i mom. II och III hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. IV förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av fröken Andersson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen i förevarande
del; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter

Arbetsförmedlingens omkostnadsanslag
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten 54
mom. IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen,
i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 55

Arbetsförmedlingens omkostnadsanslag

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 217
och II: 267, såvitt nu vore i fråga, till
Arbetsförmedlingen: Omkostnader för

budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 11 302 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 217, av
herrar Sveningsson och Ebbe Ohlsson,
samt 11:267, av herr Hamilton m. fl.,
hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte till Arbetsförmedlingen:
Omkostnader för budgetåret 1962/63
anvisa ett förslagsanslag av 9 902 000
kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av fröken Andersson samt herrar Ragnar
Bergh, Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka, under förutsättning av bifall
till den med a betecknade reservationen
vid punkten 54, ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:217 och 11:267,
såvitt nu vore i fråga, till Arbetsförmedlingen:
Omkostnader för budgetåret

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
9 902 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Reservationen på denna
punkt är anförd under förutsättning av
bifall till reservationen a under punkt
54. Då den reservationen har fallit, har
jag här inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten 56

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 57

Ang. vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
reservationsanslag av 190 000 000 kronor,
därav förslagsvis 60 000 000 kronor att
avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderberg m. fl. (I: 135) och den andra
inom andra kammaren av herr Jacobsson
i Sala m. fl. (II: 169), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om översyn av bestämmelserna för
statsbidrag till vanföra för inköp av motorfordon
i det i motionerna angivna
syftet,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Eric Carlsson och Jonasson (I: 263)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Gustavsson i Alvesta och Gomér
(II: 327), i vilka anhållits, att riksdagen
till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder för budgetåret 1962/63 måtte
anvisa ett reservationsanslag av
191 700 000 kronor, varav 1 700 000 kronor
måtte disponeras till höjning av näringsbidraget
till handikappade enligt
arbetsmarknadsstyrelsens förslag,

dels ock de likalydande motionerna I:
513, av herr Bengtson in. fl., och II: 587,
av herr Hedlund m. fl., i vilka, såvitt nu
vore i fråga, föreslagits, att riksdagen
skulle till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 191 500 000 kronor,
därav förslagsvis 60 000 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 263 och II: 327 samt
I: 513 och II: 587, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, till Vissa
sysselsättningspolitiska åtgärder för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 190 000 000 kronor, därav förslagsvis
60 000 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen;

II. att motionerna I: 135 och II: 169
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits, utom av
andra,

a) av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Eliasson i Sundborn och Andersson
i Knäred, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del lyda så,
som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag ävensom motionerna 1:263 och
II: 327 samt I: 513 och II: 587, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore i fråga,
till Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
för budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 190 000 000 kronor,
därav förslagsvis 60 000 000 kronor att
avräknas mot automobilskattemedlen;
samt

b) av herr Söderberg, som ansett, att
utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:135 och 11:169 hos Kungl. Maj:t
hemställa om översyn av bestämmelserna
för statsbidrag till vanföra för inköp
av motorfordon i det i motionerna angivna
syftet.

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Vår reservation beträffande
anslaget till vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder gäller näringshjälpen.

Avsikten med detta stöd är att genom
bidrag till startande av rörelse, hantverks-
eller affärsbetonad, ge en handikappad
möjlighet till självständig försörjning.
Kostnaderna för startande av
sådana rörelser har givetvis stigit i likhet
med andra kostnader. I vissa fall
kommer man upp i kostnader på 20 000
—30 000 kronor. Det har därför blivit
omöjligt att upprätthålla den ursprungliga
målsättningen, att bidraget skall
täcka tre fjärdedelar av kostnaderna,
ens i de normala fallen. Bidraget täcker
numera genomsnittligt mindre än hälften.

För att inte värdet av och möjligheterna
med denna verksamhet för de handikappade
skall försämras, har i motioner
från centerhåll föreslagits att bidragets
maximibelopp skall höjas till
10 000 kronor. Förslaget sammanfaller
med vad arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit.
Med de ökade anspråk på rehabiliteringsåtgärder
av skilda slag som
är att vänta finns det enligt vår mening
inte anledning att utan motåtgärder åse
den successiva försämringen av bidraget
till näringshjälp.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till reservation a av herr Bengtson
m. fl.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag skall här närmast
yttra mig i fråga om statsbidrag till vanföra
för inköp av motorfordon.

Utskottets majoritet säger, att det
inte finns några av regeringen eller riksdagen
utfärdade närmare föreskrifter
om bidragsgivningen. Det må vara riktigt.
Men riksförsäkringsverket, som
handhar bidragsgivningen, har antagit
bidragsbestämmelser, som innebär att
bidraget är behovsprövat och att maximiinkomsten
för ensamstående person
är 12 000 kronor och för makar 18 000
kronor.

Vi har i vår motion anfört ett par konkreta
exempel som klart och tydligt visar
hur det kan gå. Det är en inkomsttagare,
som vi kallar för herr A, med
12 000 kronor om året, och en annan inkomsttagare,
herr B, som har 15 000 kronor.
Herr A får bidrag, men herr B blir
utan. Efter skatteavdrag har herr A kvar
721 kronor i månaden och herr B 860
kronor. Eftersom herr A får bidrag till
sin bil, kostar den honom 167 kronor,
medan herr B:s kostnader för invalidfordon
blir 600 kronor. Herr B skulle då
få 260 kronor kvar att leva på, och därför
måste han avstå från att skaffa sig
detta nödvändiga invalidfordon.

Det är orimligt att ha sådana bestämmelser.
Jag tycker att det finns all anledning
att göra en översyn av bestämmelserna.

Jag skall, herr talman, kort och gott
yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Under denna punkt behandlar
utskottet två frågor.

Det gäller först den av herr Gustafsson
upptagna frågan angående näringshjälpen,
där utskottet har stannat i olika
uppfattningar. Majoriteten har ansett,
att man kan följa departementschefen,
eftersom det belopp som utgår till näringshjälp
uppräknats från 2,3 till 3,5
miljoner kronor, d. v. s. med 1,2 miljon
kronor. Genom denna ökning och
genom utvidgningen av arbetsvärdens
personalorganisation bör möjligheterna
att bereda handikappade försörjning genom
eget arbete ha väsentligt förbättrats.
I avvaktan på effekten av dessa åtgärder
har utskottet inte velat ändra
reglerna för näringshjälpen. Det har
gjort att vi inte heller ansett oss böra
tillstyrka den av centerpartiet föreslagna
höjningen av näringshjälpens maximibelopp
från 5 000 kronor till 10 000
kronor. Yi har ansett, att om man skall
hjälpa en handikappad med att öppna
en kiosk eller något liknande, bör det
kunna ske med 5 000 kronor som maximibelopp.
Vi har alltså inte velat till -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

styrka en höjning av maximibeloppet
till 10 000 kronor.

Vad sedan gäller den fråga, som herr
Söderberg har aktualiserat, är det som
nämnts så att bidragsgivningen till näringshjälp,
och dit räknas även bidrag
till motorfordon för vanföra, är maximerad
till 5 000 kronor. Varken Kungl.
Maj :t eller riksdagen har emellertid knäsatt
några detaljerade regler för hur fördelningen
av hjälpen skall ske. I praxis
gäller väl en viss behovsprövning, dar
riksförsäkringsverket — liksom tidigare
pensionsstyrelsen •—- har vissa normer
för behandlingen av inkommande ansökningar.
Herr Söderberg har här meddelat,
att maximiinkomsten för rätt till
bidrag brukar vara 12 000 kronor för
ensamstående och 18 000 kronor för makar.
Det är riktigt. Dessa gränser har,
som jag sade, inte satts på grund av beslut
av regering eller riksdag, utan det
har utbildats sådana normer inom den
myndighet som handhar utgivningen av
bidragen. I den promemoria angående
bidragsgivning till näringshjälp åt partiellt
arbetsföra, som upprättades 1958
och som med vissa justeringar gäller än
i dag, heter det dock: »Inkomster upp
till omkring 12 000 kronor för ensamstående
person och 18 000 kronor för
makar brukar i och för sig — under
förutsättning givetvis att sökanden icke
har kapital av viss storlek — icke utesluta
från rätt till bidrag. Vid högre inkomstlägen
blir frågan om bidrag beroende
av andra faktorer, såsom förhandenvaron
av barn, underhållsskyldighet
i övrigt, förmögenhet, skulder in. m.
Prövningen blir sålunda vid högre inkomster
beroende av omständigheterna
i det enskilda fallet.»

Högst 6 procent av ansökningarna har
hittills avslagits på grund av ekonomiska
förhållanden. Hur förhållandena varit
i de fall, där avslag förekommit, känner
jag inte till, men utskottet har i varje
fall inte ansett att man har skäl att
begära en prövning av bidragsreglerna,
alldenstund vi själva inte har fastställt
några sådana regler.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen
jämlikt de beträffande mom. 1 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bengtson m.
fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
57 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringsproposiitionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —■ 108;

Nej — 16.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Ang. bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade

Därefter gjordes enligt de rörande
inom. II förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innehölles i den av herr
Söderberg vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 58 och 59

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 60

Ang. bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag av
5 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 513,
av herr Bengtson in. fl., och 11:587, av
herr Hedlund m. fl., i vilka, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte till Bidrag till anordnande av
verkstäder för handikappade för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 9 375 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Göran Karlsson in. fl. (1:133)
och den andra inom andra kammaren
av herr Johansson i Västervik in. fl. (II:
171), i vilka anhållits, att riksdagen
måtte besluta 1) att statsbidrag skulle
utgå till verkstäder för handikappade till
anskaffande av en första uppsättning
maskiner eller likvärdig utrustning och
att härtill skulle anvisas 2 600 000 kronor
samt 2) att nu utgående statsbidrag
till anordnande av verkstäder för handikappade,
325 kronor per m2 nettogolvyta,
skulle utgå med det högre belopp,
som kunde komma att beslutas för provisoriska
skollokaler vid lokal yrkesskola,
och att hyresbidragets maximibelopp
skulle höjas så, att de nuvarande relationerna
mellan anordningsbidrag och
hyresbidrag bibehölles.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med avslag å
motionerna I: 133 och II: 171 samt I: 513
och 11:587, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till anordnande
av verkstäder för handikappade
för budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor.

Reservationer hade anförts, utom av
andra,

a) av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Eliasson i Sundborn och Andersson
i Knäred, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
1:133 och II: 171 ävensom med
bifall till motionerna I: 513 och II: 587,
sistnämnda bägge motioner såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till anordnande av
verkstäder för handikappade för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 9 375 000 kronor;

b) av herr Söderberg och herr Johansson
i Norrköping, vilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka det i motionerna
1:133 och 11:171 framförda förslaget
om att statsbidrag skulle utgå till verkstäder
för handikappade till anskaffande
av en första uppsättning maskiner eller
likvärdig utrustning och att därför
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds f örslag ävensom
motionerna 1:133 och 11:171 samt I:
513 och II: 587, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till anordnande av verkstäder för handikappade
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 7 600 000 kronor.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Studerar man utskottets
utlåtande får man intrycket, att alla är
ense om att verkstäderna för handikappade
utgör en synnerligen viktig del av
rehabiliteringsorganisationen. Man tor -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade

de också vara ense om att behovet av
sådana verkstäder ännu inte är täckt —
och att ett stegrat behov kan vara att
vänta för framtiden.

Från centerhåll har vi därför i reservation
föreslagit förbättrade villkor vid
inrättandet av sådana verkstäder. Förbättringarna
har två syften, nämligen
dels att genom bidrag till maskinanskaffning
ekonomiskt underlätta inrättandet
av verkstäderna och dels genoin
bidrag till speciell utrustning förbättra
de kvalitativa förutsättningarna. Med
den speciella utrustningen avses apparatur
såsom ergometercykel, EKG-apparat
m. m. för funktionsbedömning. Vi föreslår
att bidrag till sådan utrustning skall
utgå med hälften av kostnaden, dock
högst 6 000 kronor per avdelning. Bidraget
till maskinanskaffning föreslås
utgå med 50 procent av kostnaden.

Härmed yrkar jag bifall till reservation
a av herr Bengtson m. fl.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag kan i viss mån instämma
med herr Gustafsson angående
behovet av en förbättring på detta område.
Men i den upprustning av vår socialförsäkring,
som kammaren kommer
att få ta ställning till inom kort, ingår
ju rehabiliteringsverksamhet som en
viktig de!. Det är alldeles givet att de
skyddade verkstäderna och arbetsverkstäderna
kommer att få en synnerligen
stor betydelse där. Det är också klart
att alla de investeringar som sker på
detta område kommer att ge god återbäring
mycket snart. I rehabiliteringsverksamheten
i vårt län har vi gjort vissa
undersökningar, där man kunnat påvisa,
hur invalider som varit oförmögna
att klara sina arbetsuppgifter och
fått lov att åtnjuta socialhjälp genom
denna verksamhet kunnat återinpassas
i arbetslivet. Därmed har man naturligtvis
framför allt gett denna grupp god
hjälp, och samtidigt har också kostnaderna
för det allmänna kunnat bringas
ned. Jag tror därför att det är viktigt att
denna nya bidragsgivning kommer till
stånd för att stimulera till anläggande
av sådana här verkstäder.

Vi reservanter under reservationen b,
herr Johansson i Norrköping och jag,
har dock inte velat gå så långt som centerpartireservationen.
Vi yrkar en uppskrivning
av anslaget med 2 600 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation b.

Häri instämde fru Wallentheim (s).

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag kan i stort sett instämma
med herr Söderberg. Vi har ett
mycket stort behov av skyddade verkstäder
i vårt land. Det finns för närvarande
omkring 3 000 platser, men behovet
beräknas till omkring 15 000. Var
och en kan inse, hur långt vi har kvar
innan vi tillnärmelsevis får det antal
platser vi behöver.

Herr Söderbergs reservation, som innebär
en tillstyrkan av motionerna
1:133 och II: 171, är sakligt motiverad
och värd kammarens stöd. Den skyddade
verksamheten är någonting som det
från samhällets sida är värt att satsa
mycket på.

Det är dessutom inte bara kommuner,
som driver denna verksamhet. Det finns
åtminstone en organisation som gör det.
För något år sedan startade De vanföras
riksförbund en verkstad vid Tranåsbaden.
Den var från början avsedd att
bli en skyddad verkstad. På grund av
att man inte kunde täcka kostnaderna
för maskinköp ordnades i stället omskolningsverksamhet
där. När kursen är
slut, måste verksamheten ges den ena
eller andra inriktningen. Skulle man låta
en del av eleverna stanna kvar, får
man emellertid inte använda de maskiner,
som nu är lånade från överstyrelsen
för yrkesutbildning, utan dessa måste
återställas. Man får nämligen inte driva
både omskolningsverksamhet och skyddad
verksamhet med de maskiner man
får låna.

Detta är enligt min mening orimligt,
ty det är alldeles uppenbart en samhällets
uppgift att se till att inte bara lokaler
utan även maskiner kan ställas
till förfogande för samtidigt bedriven
omskolnings- och skyddad verksamhet.

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Ang. bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade

Det är klart att om motionerna i dag
inte vinner bifall, så finns det andra
vägar att gå. Man kan göra uppvaktningar
hos arbetsmarknadsstyrelsen och hos
socialministern för att få medel till maskinköp.
Jag har emellertid velat peka
på att det finns ett starkt behov av att
frågan kan lösas redan nu.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen b.

I detta anförande instämde herrar
Elmgren (s), Åke Larsson (s), Dahl (s)
och Dahlberg (s).

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) :

Herr talman! Det förefaller nästan
som om jag tecknat ett dagsabonnemang
att tala från denna talarstol. Omständigheterna
har emellertid föranlett att jag
ideligen har att tala för utskottet.

Även på denna punkt föreligger ett par
olika förslag. De är inte bara olika utformade
utan innebär också betydande
avvikelser när det gäller kostnaderna.
Den reservation som herr Gustafsson talade
för skulle vid ett bifall kosta
9 375 000 kronor. Den reservation som
herr Söderberg talade för är billigare
— den stannar vid 7 600 000 kronor.
Mot detta kan ställas utskottets kanske
blygsamma 5 miljoner kronor, vilket innebär
en tillstyrkan av vad departementschefen
föreslagit.

Att utskottet stannat för det förslag,
som departementschefen har lagt fram,
har närmast föranletts av att bestämmelserna
om bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade tillkom så sent
som år 1960. Det är högst angeläget att
en utbyggnad av dessa verkstäder kan
ske, och så har ju skett i betydande omfattning,
något som också framgår av
den kraftiga anslagsökning, som i år
har föreslagits av Kungl. Maj:t och som
utskottet tillstyrker.

Nu har, som jag redan sagt, reservanterna
velat avsevärt öka bidraget. Det
är klart att det är behjärtansvärt att öka
anslaget till denna verksamhet. När det
gäller anslag till verksamheten i och för
sig är det inte någon som har en avvikande
mening — vi är ju alla medvet -

na om hur värdefullt det är med dessa
verkstäder för handikappade och hur
värdefullt det är med all den hjälp som
de handikappade kan få. Men när vi tagit
ställning till frågan har vi också
sett på de förbättringar, som i andra avseenden
föreslagits när det gäller bl. a.
de handikappades utbildning och inplacering
i arbetslivet.

Förra året hade statsutskottet anledning
att särskilt uppmärksamma kommunernas
andel i kostnaderna för utbildningsbidrag
och timpenning till personer,
som deltar i omskolningskurser.
Det har föreslagits, att dessa kostnader
helt skulle överföras på statsverket, och
det betyder en avlastning för kommunerna.
Förra året uppgick dessa kostnader
till närmare 7 miljoner kronor,
som nu flyttats över från kommunerna
till statsverket. Vi har också att ta hänsyn
till den ökning av statsbidragsgivningen,
som skett till verkstäder för
s. k. halvskyddad sysselsättning vid enskilda
företag, någonting som är en förbättring
och som tillgodoser de handikappades
berättigade krav.

Det är alltså en hel del ytterligare
kostnader för omskolning och liknande
verksamhet som staten nu skall påtaga
sig. Vi har ansett, att när dessa anslag
inte har förekommit under mer än ett
par år, bör man se resultaten och nöja
sig med de etappvisa förbättringar, som
nu sker.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen att därunder
yrkats 1 :o) att utskottets hemställan
skulle bifallas; 2:o), av herr Gustafsson,
Nils-Eric, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Bengtson in. fl. vid punkten avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Söderberg,
att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i den av honom
och herr Johansson i Norrköping vid
punkten anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. bidrag till driften av verkstäder för handikappade

bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
talmannen sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Nils-Eric
Gustafssons yrkande.

Herr Söderberg äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 5 punkten 60 antager godkännande
av det förslag, som innefattas i
åen av herr Bengtson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av herr
Söderberg och herr Johansson i Norrköping
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 20;

Nej -— 56.

Därjämte hade 52 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
60, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderberg och
herr Johansson i Norrköping vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Birger,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej —66.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 61

Ang. bidrag till driften av verkstäder
för handikappade

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag samt med avslag å motionerna
I: 513 och II: 587, såvitt nu vore
i fråga,

a) godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1962 förordade
ändringarna av grunderna för statsbidrag
till verkstäder inom arbetsvärden,
att tillämpas från och med den 1
juli 1962;

b) till Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade för budgetåret 1962/
63 anvisa ett förslagsanslag av 3 100 000
kronor.

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Ang. bidrag till driften av verkstäder för handikappade

I de likalydande motionerna I: 513, av
herr Bengtson m. fl., och II: 587, av herr
Hedlund m. fl., hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte till
Bidrag till driften av verkstäder för handikappade
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 4 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Nils-Eric Gustafsson, Eliasson
i Sundborn och Andersson i Knäred, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:513 och II:
587, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1962 samt av reservanterna
förordade ändringar av grunderna
för statsbidrag till verkstäder inom
arbetsvärden, att tillämpas från och
med den 1 juli 1962;

b) till Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
4 200 000 kronor.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Reservationen vid denna
punkt av herr Bengtson m. fl. gäller också
verkstäderna för de handikappade,
närmare bestämt bidraget till driften.
Jag vill erinra om vad jag anförde under
föregående punkt om angelägenheten av
att denna verksamhet i verkstäder främjas.
Självfallet spelar driftkostnaderna
stor roll därvidlag. Arbetsmarknadsstyrelsen
har föreslagit, att statsbidragsandelen
för lönekostnader skall vidgas från
högst 40 eller i vissa fall 45 procent till
50 procent. För vår del anser vi detta
vara ett rimligt förslag i jämförelse med
t. ex. statsbidragen till lönekostnader på
andra områden.

Vi hälsar med tillfredsställelse den föreslagna
förbättringen i fråga om bidraget
till halvskyddad sysselsättning vid
företag i öppna marknaden. Vi har i vår
reservation dock gjort en liten erinran
utan att ställa något yrkande.

Departementschefen har nämligen förutsatt
att avdelning för halvskyddad sysselsättning
skall bereda plats åt minst
tio handikappade. Det kan finnas risker
för att tillkomsten av sådana avdelningar
hämmas av en sådan bestämmelse. Vissa
mindre eller medelstora företag — eller
företag med bristande utrymme —
som i och för sig har möjligheter att bereda
halvskyddad sysselsättning kan
komma att utestängas. I reservationen
har vi därför framhållit att tiotalsregeln
inte skall tillämpas kategoriskt och restriktivt.
Visar det sig likväl, att regeln
har en hämmande inverkan, bör den tas
upp till omprövning.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen av herr
Bengtson m. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag skall inte bli mångordig;
jag kan i stort sett hänvisa till
vad jag sagt under den föregående punkten.
Här är skillnaden i yrkandena 1,1
miljon kronor, och de som har något
sinne för pengar och pengars1 värde
hoppas jag skall stödja statsutskottet. Jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
61, röstar

Ja;

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. statens bosättningslånefond

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 102;

Nej — 19.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 62—93

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 94

Ang. statens bosättningslånefond

I förevarande punkt hade utskottet på
åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Eungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 57,
av herrar Ringaby och Virgin, och II:
93, av fröken Wetterström och herr Magnusson
i Borås, samt I: 133, av herr
Lundström m. fl., och 11:406, av herr
Ohlin m. fl., sistnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 januari
1962 förordade ändringar i bestämmelserna
om statens bosättningslån;

II. att riksdagen måtte till Statens bosättningslånefond
för budgetåret 1962/
63 anvisa ett investeringsanslag av 1 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 57 och
II: 93 hade hemställts, att riksdagen måt -

te avslå Kungl. Maj ds förslag om höjning
av maximibeloppet för statliga bosättningslån
från 3 000 kronor till 4 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av fröken Andersson samt herrar Ragnar
Bergh, Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna I: 57
och 11:93 ävensom med avslag å motionerna
I: 333 och II: 406, sistnämnda bägge
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
av reservanterna förordade ändringar
i bestämmelserna om statens bosättningslån.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen
och hänvisar till den motivering
jag tidigare anfört.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de beträffande
mom. I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i mom. II hemställt.

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Ang. bidrag till kursverksamheten vid statens hantverksinstitut

Punkten 95

Ang. lånefonden för allmänna samlingslokaler Kungl,

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Lånefonden för allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett investeringsanslag av 9 000 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Sveningsson
(I: 216) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Björkman
och Nordgren (11:265), hade, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att statslån för anordnande
av allmänna samlingslokaler m. m.,
som beviljats från och med den 1 juli
1962, skulle vara amorteringspliktigt och
förräntas efter en räntesats av 5,5 procent.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:216 och 11:265,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att riksdagen måtte till Lånefonden
för allmänna samlingslokaler för budgetåret
1962/63 anvisa ett investeringsanslag
av 9 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Bergh,
Staxäng och Nilsson i Göingegården, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del erhålla den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:216
och 11:265, såvitt nu vore i fråga, godkänna
av reservanterna förordad ändring
av grunderna för lån till anordnande
av allmänna samlingslokaler.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

Därefter gjordes i enlighet med de
rörande mom. I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innehölles i
den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkten 96

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 97 och 98

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Ang. bidrag till kursverksamheten vid
statens hantverksinstitut

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens hantverksinstitut: Bidrag
till kursverksamheten m. m. för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 435 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Stefanson m.fl. (1:397) och den andra

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. bidrag till kursverksamheten vid statens hantverksinstitut

inom andra kammaren av herr Nordgren
m.fl. (11:477), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte till Statens hantverksinstitut:
Bidrag till kursverksamheten
m. m. för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 575 000
kronor,

dels ock en inom första kammaren av
herrar Mattsson och Wärnberg väckt
motion (I: 392), vari anhållits att riksdagen
måtte till Statens hantverksinstitut
: Bidrag till kursverksamheten m. m.
för budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 397 och II: 477 samt I: 392, till
Statens hantverksinstitut: Bidrag till

kursverksamheten in. m. för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag av
435 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Ragnar Bergh, Per
Jacobsson, Edström, Sundin, Per-Olof
Hanson, Nils-Eric Gustafsson och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén samt herrar
Nilsson i Göingegården, Eliasson i
Sundborn, Svensson i Ljungskile, Bohman
och Nelander, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 397 och II: 477
samt 1:392, till Statens hantverksinstitut:
Bidrag till kursverksamheten m. m.
för budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsutslag
av 475 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (li):

Herr talman! Jag befinner mig i den
ovanliga situationen att argumentera till
förmån för en höjning av ett anslag i
förhållande till vad Kungl. Maj :t begärt,
och redan det ovanliga i denna situation
borde väl kunna övertyga damerna
och herrarna om att det finns mycket
starka skäl att inta samma ståndpunkt
som jag.

Det gäller, som vi hörde vid föredragningen,
anslag till den kursverksamhet
som bedrivs vid statens hantverksinstitut.
Det är kurser, som pågår där kontinuerligt,
för hantverkare, för yrkeslärare
och för andra yrkesutövare i rätt
betydande omfattning. Lika väl som vi
i vissa fall anser det angeläget att omskola
folk från ett yrke till ett annat,
måste vi anse det ganska angeläget då
det gäller hantverket att hantverkarna
får hjälp att följa med i utvecklingen.
Det är nya arbetsmaterial som kommer
fram, nya förfaranden, ny teknik och
sådant, och detta har hantverksinstitutet
avsett att hjälpa till med att lära ut.

När det gäller yrkesundervisningen i
landet är situationen enahanda. Jag har
inte minst på den sidan haft anledning
de senaste 25 åren att intressera mig en
smula för vad som sker, och jag anser
det ytterst värdefullt att vi kan få
skicka våra yrkeslärare ned till hantverksinstitutet
emellanåt, så att de bättre
skall kunna följa med.

Nu hade hantverksinstitutet begärt ett
från 400 000 till 575 000 kronor höjt bidrag
för den verksamheten. Kungl.
Maj :t har föreslagit en höjning med bara
35 000 kronor till 435 000 kronor. Yi
är 14 reservanter i statsutskottet som
har velat höja anslaget med 75 000 kronor,
så att anslaget skulle bli 475 000.
Institutet hade själv begärt 575 000, och
vi föreslår alltså 100 000 kronor mindre.

Motiveringen är kort sagt den, att de
lönehöjningar som beslutats är så stora
att den nuvarande kursverksamheten såvitt
vi reservanter kan bedöma icke kan
upprätthållas i samma omfattning om
icke anslaget höjs utöver vad Kungl.
Maj:t föreslagit eller om man inte avsevärt
höjer kursavgifterna. För närvarande
betalas 150—160 kronor i kursavgifter
för en veckas kurs, och redan
detta är ju ganska mycket.

Med hänsyn till både hantverkets och
yrkesundervisningens behov vore det
ganska beklagligt om kursverksamheten
skulle minska. Snarare borde man väl
få räkna med någon möjlighet till ökning,
men i så fall går det ännu mindre,
såvitt vi har kunnat bedöma det, att

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Ang. bidrag till kursverksamheten vid statens hantverksinstitut

hålla sig vid det anslag som Kungl.
Maj:t har föreslagit.

Detta är i korthet, herr talman, den
motivering som ligger bakom reservationen
vid punkt 12 till vilken jag nu
ber att få yrka bifall.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Enligt Kungl. Maj ris instruktion
för institutet har institutet till
uppgift att verka för höjande av yrkesskickligheten
och lönsamheten inom
hantverket och den mindre industrien.

För fullgörande av sin uppgift skall
institutet enligt instruktionen »anordna
kurser och föreläsningar i praktiska
och teoretiska ämnen för yrkesmän
inom hantverket och den mindre industrien;
såsom tekniskt rådgivande institution
utöva konsulterande verksamhet
(teknisk informationsverksamhet) beträffande
material, arbetsmetoder och
arbetsredskap å olika yrkesområden och
därvid till behandling upptaga yrkesmännens
olika praktiska problem av teknisk
eller teknisk-ekonomisk natur; utöva
försöksverksamhet för främjande av
hantverkets och den mindre industriens
utveckling; anordna och vidmakthålla
ett centralt yrkesbibliotek och en aktuell
yrkesutställning samt i övrigt skapa
möjligheter för yrkesmännen att följa
utvecklingen inom sina yrkesområden;
ävensom stödja hantverkets och
den mindre industriens tekniska och
konstnärliga utveckling samt i övrigt
verka för höjande av kvaliteten av dessa
alster».

I vår tid är de i instruktionen fastställda
arbetsuppgifterna av större betydelse
än någonsin för företagen inom den
sektor av näringslivet som institutet har
att främja. Den dynamiska utvecklingen
på teknikens alla områden förändrar
snabbt produktionsmetoderna, skapar
nya material och nya maskiner och verktyg
inom alla yrkesområden. Det har
visat sig att de mindre företagen inom
hantverket och industrien har haft god
förmåga att följa med denna utveckling.
De har anpassat sina arbetsmetoder till
den nya tekniken, de har rationaliserat

och effektiviserat sin verksamhet — både
de som arbetar för produktion och
de som har sin verksamhet inom servicebranscherna.
Härvidlag har institutet
spelat en mycket stor roll genom de fortbildningskurser
och specialkurser som
anordnas i modern arbetsteknik och genom
sin rådgivande och konsulterande
verksamhet.

För institutet, som har till uppgift
att hålla företagen och deras anställda
å jour med utvecklingen inom yrkena,
är det nödvändigt att ha erforderliga
resurser vad gäller både personal och
utrustning. Institutet måste ha tillgång
till konsulenter och instruktörer som har
god kännedom om utvecklingen inom
sina respektive branscher, och utrustningen
måste vara helt i takt med och
helst ligga före de krav som modern
teknik ställer på produktionsutrustningen.

Tyvärr måste man konstatera att institutets
verksamhet har blivit föremål
för en mycket restriktiv behandling i
årets statsverksproposition — det gäller
främst bidraget för kursverksamheten
men även anslaget till löner för den av
staten betalade delen av institutets verksamhet
samt anslaget till institutets utrustning.
Det föreligger risk för att institutet
inte har möjlighet att fylla de
krav som den starka expansionen ställer
på verksamheten, och det alltför knappa
bidraget till kursverksamheten verkar
alldeles särskilt hämmande på instiutets
förmåga att fullgöra sin uppgift.

Styrelsen för statens hantverksinstitut
hemställer i sin petitaframställning till
årets riksdag att bidraget till kursverksamheten
måtte höjas med 175 000 kronor
från 400 000 för innevarande år till
575 000 för det kommande budgetåret.
Framställningen motiveras med att löneoch
pensionskostnaderna för verksamhetens
nuvarande omfattning beräknas öka
med 50 000 kronor, en uppräkning av anslaget
i proportion till den stegrade verksamheten
skulle kräva en ökning med
75 000 kronor, och utvidgade verksamhetsuppgifter
skulle kräva en uppräkning
med 50 000 kronor.

Departementschefen föreslår i stats -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. bidrag till kursverksamheten vid statens hantverksinstitut

verkspropositioncn en uppräkning av bidraget
med 35 000 kronor från 400 000
till 435 000 kronor. Man kan utan tvekan
konstatera att denna ökning av ifrågavarande
bidrag är alldeles för knappt
tilltagen, om institutet skall kunna upprätthålla
sin nuvarande verksamhet. Den
täcker t. ex. endast en liten del av den
löneökning som betingas av det nya avtalet
för statstjänstemännen för budgetåret
1962/63.

Lönestaten för den kursverksamhet
som delvis täcks med nu diskuterade bidrag
uppgår till cirka 1,3 miljon kronor.
Lönerna för ifrågavarande tjänstemän
inom institutet följer statstjänstemannens
löner. Den generella löneökningen
enligt den nyligen träffade överenskommelsen
uppgår för ifrågavarande
kursverksamhet till cirka 107 000 kronor
för budgetåret 1962/63. Bidragets ökning
täcker således endast en tredjedel
av denna löneökning. Men även för de
medarbetare inom institutet som har med
kursverksamheten att göra kommer vissa
lönegradsflyttningar att vara erforderliga.
Vid statstjänstemannaförhandlingarna
har man värderat dessa för statens
vidkommande till ett par procent.
Detta skulle innebära en ytterligare ökning
av löneutgiften för kursverksamheten
med omkring 26 000 kronor. För institutet
är det av väsentlig betydelse att
följa med löneutvecklingen inom den
statliga sektorn men även inom näringslivet.
Kursverksamheten behöver en högt
kvalificerad expertis, och sådan kan endast
erhållas om lönesättningen är sådan
att institutets tjänster är attraktiva
i konkurrens med befattningarna inom
näringslivet.

Det resonemang jag hittills fört har endast
gällt den kostnadsökning som motiveras
av löneökningar på den verksamhet
som nu bedrives. Statens hantverksinstituts
verksamhet kan emellertid inte
hållas konstant, utan den måste utvecklas
i takt med utvecklingen inom näringslivet.
Utvecklingen har också gått mycket
starkt framåt under de senaste åren.
Som exempel kan nämnas att antalet
kursdeltagare år 1958/59 var 9 378, och
motsvarande siffra för budgetåret 1960/

61 var 13 488. Antalet kursdeltagartimmar
var budgetåret 1958/59 307 713 och
föregående budgetår 405 650. Detta måste
man också ta hänsyn till vid beräkning
av statens bidrag till denna kursverksamhet.
Staten bör även ta sin andel
av denna utveckling.

Statsbidragets relativa andel i kostnaderna
för denna verksamhet har sjunkit
rätt betydligt under de senaste åren.
Fn procentuell beräkning ger vid handen
att t. ex. under budgetåret 1953/54
anslaget svarade för 31 procent av kostnaderna
och att denna siffra i stort sett
uppehållits till år 1956, varefter den alltjämt
fortgående verksamhetsstegringen
vid institutet varit särskilt framträdande.
Resultatet har blivit att relationen
mellan statens bidrag och institutets
kostnader alltmer försämrats. Relationssiffran
var budgetåret 1957/58 23,5 procent,
1958/59 20,2 procent, 1959/60 17,7
procent och 1960/61 16,7 procent — sålunda
en kontinuerlig minskning.

Tar man i betraktande det totala anslagsstödet
för institutets verksamhet,
alltså med beaktande även av avlöningsoch
vissa omkostnadsanslag under punkterna
10 och 11 i utlåtandet, gör sig samma
fallande tendens gällande. Under de
senaste fyra åren har procentsiffrorna
för totala kostnader och anslag utgjort:
1957/58 48 procent, 1958/59 42 procent,
1959/60 40,2 procent och 1960/61 37,6
procent. I början av 1950-talet uppgick
motsvarande procentsiffra till 50 och
däromkring, en siffra som styrelsen för
institutet ansett vara lämpligt avvägd
med hänsyn till att en nödvändig stabilitet
i institutets ekonomi skall kunna
upprätthållas.

Nu kanske någon säger att kostnadsökningen
väl kan täckas av bl. a. högre
kursavgifter. Men häremot kan invändas
att kursavgifterna redan är mycket höga.
I genomsnitt ligger de på 150—175 kronor
per vecka, och man frågar sig varför
småföretagarna i detta avseende skall stå
i en särklass när det gäller utbildning
och fortbildning.

Man kan ju konstatera att fortbildning
och vidareutbildning i dagens läge tillmäts
mycket stor betydelse. På andra

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Ang. bidrag till kursverksamheten vid statens hantverksinstitut

områden ges också ett betydande stöd
för sådan utbildning, ett stöd som gör
att kostnaderna för den enskilde blir
mycket små. Den högt kvalificerade fortbildning
och specialutbildning som institutet
bedriver är av minst lika stor
betydelse för de yrkesutövande, och den
är synnerligen aktuell och betydelsefull
för produktionsutvecklingen. Det är då
icke rimligt att deltagarna i denna fortbildning,
varken de anställda eller företagarna,
skall belastas med så höga avgifter
som det här är fråga om.

Jag vill slutligen peka på att de mycket
begränsade anslagen under de senaste
åren till den under punkt 10 upptagna
anslagsposten »Avlöningar till viss
personal» även medfört att lönekostnader
för tjänster som rätteligen borde utgå
från detta anslag nu måste bekostas av
bidraget till kursverksamheten. Enligt
fastställda bestämmelser skall staten utan
kostnad för hantverket tillhandahålla erforderliga
lokaler samt helt svara för de
allmänna administrationskostnaderna,
innefattande bl. a. löneutgifter för i huvudsak
den personal som är att betrakta
som gemensam för olika verksamhetsgrenar
vid institutet. Det är de löneutgifterna
som skall täckas av anslaget »Avlöningar
till viss personal» under punkt
10. Till följd av den kraftigt stegrade utvecklingen
inom institutet och statens
alltför ringa medverkan att inrätta dylika
tjänster inom den statliga löneplanen
har institutet tvingats att bekosta
sådana tjänster med inkomster på kursverksamheten.
Det gäller kontors- och
kanslibiträden, vaktmästare, laboratoriebiträden
m. fl. Det beräknas att kostnaderna
för dessa tjänster belastar institutets
driftbudget med bortåt 200 000 kronor,
således nära hälften av bidraget till
kursverksamheten för innevarande år,
som uppgår till 400 000 kronor.

I denna punkt föreligger en reservation.
Reservanterna föreslår ett reservationsanslag
på 475 000 kronor.

Ehuru jag, herr talman, med åberopande
av vad jag tidigare anfört även anser
att detta anslag är i knappaste laget,
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Med anledning av de till
detta utskottsutlåtande fogade reservationerna
vid punkterna 12, 14, 111, 117
och 118 vill jag inledningsvis framföra
några synpunkter om företagsamhet i
allmänhet och om den mindre företagsamhetens
betydelse i synnerhet.

Möjligheterna för att samhället till den
enskilde skall kunna ge service i form
av grundtrygghet beror i mycket stor
utsträckning på företagens möjligheter
till expansion samt på det ekonomiska
klimat som regering och riksdag med
sina ställningstaganden finans- och
penningpolitiskt skapar, och i den bilden
kommer också helt naturligt de kreditpolitiska
åtgärderna in. För att en
god utveckling skall kunna åstadkommas
måste det vara ett förtroendefullt
samspel mellan de beslutande samhälleliga
institutionerna och företagarna.
De mindre företagens verksamhet, om
man räknar med företag med upp till
50 anställda, ger bevis för att de i
fråga om sysselsättningsmöjligheter
mycket väl kan hävda sig gentemot de
större företagen.

För de sysselsättningssvaga områdena
bör i en aktiv arbetsmarknadspolitik
helt naturligt ingå en aktiv medverkan
från samhällets sida när det gäller kapital-
och kreditfrågor. Vi får med andra
ord vid en rörlig arbetsmarknadspolitik
inte stirra oss blinda på åtgärder
för att finna vägen från bygden. Det
måste vara en mera viktig uppgift att
skapa förutsättningar för att folk skall
stanna kvar i bygden och om möjligt
finna vägen tillbaka.

Utöver samhällets medverkan på kapital-
och kreditmarknaden måste även
medverkan ske i fråga om företagslokaliseringen:
en lokalisering som inte tendentiöst
baseras på de stora regionerna
utan är länsvis planerad, fri från såväl
romantiska som naivistiska aspekter,
detta som grund för en stabil utveckling.
Kravet på en sådan planering
måste i dag med tanke på en framtida
Europamarknad med dess verkningar
vara en av de mest angelägna uppgifter
som vi har att lösa.

4 Första kammarens protokoll 1962. Nr 17

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. bidrag till kursverksamheten vid statens hantverksinstitut

Bland de institutioner, som i dag står
till förfogande med sina tjänster och
som enligt reservationen vid punkten 12
bör förstärkas, ingår hantverksinstitutet.
Med sin utbildningsverksamhet kan institutet
medverka till att skapa förutsättningar
för ett fortsatt framåtskridande.

Med den bakgrund som jag här mycket
summariskt har angivit är det en
oundgänglig nödvändighet att företagarföreningarnas
möjligheter, speciellt när
det gäller den mindre företagsamheten,
förstärkes och utbygges. Detta gäller inte
minst hantverks- och industrilånefonden,
som vi reservanter har ansett
bör ökas med 10 miljoner kronor utöver
Kungl. Maj ds förslag. I fråga om kreditgarantiramen
föreslås en höjning
med 5 miljoner kronor. I övrigt vill jag
framhålla nödvändigheten av en snabbare
behandling av ärendena i kommerskollegium
än som varit fallet under
de år vi har bakom oss.

Administrations- och subventionsbidragen
bör ökas i enlighet med vad som
anförts i reservationen vid punkten 14.
Dessutom bör dessa bidrag fördelas betydligt
fortare än vad som hittills skett.

I den huvudtitel som vi nu behandlar
ingår inte bara de materiella utan även
något av de kulturella förutsättningarna.
Avsättningen till lotterimedelsfonden
föreslås av utskottsmajoriteten till
28 miljoner kronor. Inte minst för att
möjliggöra att kulturens rikedomar i
större utsträckning skall komma landsbygden
till del föreslår reservanterna en
höjning med 2 miljoner kronor. Utöver
detta hoppas reservanterna i likhet med
utskottsmajoriteten att fördelning och
administration skall överföras till det
departement där den uppgiften vederbörligen
hör hemma.

Slutligen, herr talman, har en utredning
om den mindre skeppsfartens kapitalbehov
föreslagits. Medveten om den
betydelse som denna mindre skeppsfart
har under fred och så mycket mer i
ofredstid måste jag anse det vara synnerligen
angeläget att denna utredning
snarast kommer till stånd.

Herr talman! För att spara tid har
jag nu talat om samtliga våra reserva -

tioner till utskottsutlåtandet och ber att
få återkomma med yrkanden under de
olika punkterna. I detta sammanhang
hemställer jag om bifall till reservationen
vid punkt 12.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Till utlåtandet om tionde
huvudtiteln har även i år fogats flera
reservationer. Som herr talmannen
och kammarens ledamöter observerat
gäller de i stort sett samma punkter som
under en rad tidigare år varit föremål
för delade meningar.

Till de omtvistade punkterna hör —
tyvärr, höll jag på att säga — även hantverksinstitutet,
och det gäller nu närmast
kursverksamheten. Den kostar —
jag antar att herr Stefanson nämnde detta
fastän jag inte observerade det —
sammanlagt omkring 2 235 000 kronor
för innevarande år. Därav bidrar staten
med 400 000 kronor, nätt och jämnt en
sjättedel av det hela. Statens andel i
kostnaderna för kursverksamheten är
alltså relativt ringa.

För nästa år har departementschefen
föreslagit och statsutskottet tillstyrkt en
höjning av det beloppet med 35 000 kronor.
Man kan möjligen tvista om huruvida
detta i relation till anslagets storleksordning
är en rimlig höjning. Jag
medger för min del gärna att de synpunkter
herr Stefanson framfört — som
jag förstår på institutets vägnar — är behjärtansvärda.
Också utskottet har för
sin del understrukit den stora betydelse
institutets verksamhet i dessa avseenden
har. Men det är ändå så att man
här lika litet som på de flesta andra områden
kan få allt det man vill ha; den
saken känner kammarens ledamöter
mycket väl till. En avvägning mellan olika
utgiftsposter måste ske, och därvid
kan det hända att något område — möjligen
gäller det även i detta fall — blir
särskilt missgynnat. Men vi kommer som
sagt inte ifrån att man sällan får allt
man vill ha.

Nu har hantverksinstitutets kursverksamhet
— såsom framgick av vad jag
nyss sade — den allra största delen av

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Anslag till utrustning och inredning vid statens hantverksinstitut

sina inkomster vid sidan om statsanslaget.
Och även om herr Stefanson inte
tror att det är möjligt, kan man väl tänka
sig att även de inkomstkällorna kunde
räknas upp så att verksamheten inte
behöver råka i det nödläge han skildrade.

Enligt utskottets mening är det alltså
här fråga om en avvägning. Man kan
diskutera huruvida den är riktigt gjord,
men man kommer aldrig ifrån avvägningen.
Jag tror för min del att utskottet
har gjort vad som kunnat göras när
utskottet har gått på Kungl. Maj:ts linje.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt,
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan
kan upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 59.

Punkten 13

Anslag till utrustning och inredning vid
statens hantverksinstitut

I denna punkt hade utskottet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag samt med avslag
å motionerna 1:395, av herr Stefanson
m. fl., och II: 476, av herr Nordgren m. fl.,
till Statens hantverksinstitut: Utrustning
och inredning för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 250 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 395
och II: 476 hade hemställts, att riksdagen
måtte till Statens hantverksinstitut:
Utrustning och inredning för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag av
400 000 kronor.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag vill i all korthet anlägga
några synpunkter på den fråga
som tas upp under denna punkt. Det är
frågan om anslaget till utrustning och
inredning till statens hantverksinstitut.

Jag anser, herr talman, att det av departementschefen
och utskottet föreslagna
reservationsanslaget, 250 000 kronor,
är alltför lågt. Utskottet förutsatte vid
förra årets riksdag, när det behandlade
detta anslag, att Kungl. Maj :t efter
översyn av utrustningsbehovet inom institutet
skulle överväga därav föranledda
förslag från institutets sida och till
riksdagen framföra de anslagsäskanden
som därav kunde visa sig motiverade.
Riksdagen lämnade detta uttalande från
utskottet utan erinran. Institutets styrelse
fick i uppdrag att företaga en utredning
om utrustningsbehovet. Denna
utredning överlämnades till Kungl. Maj :t
i november förra året. Den visade på ett

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

samlat medelsbehov för nyinköp på
drygt 2 miljoner kronor, vilket belopp
institutets styrelse föreslog fördelat på
tre år med 460 000 kronor för nästa budgetår.

Såväl statskontoret, som granskat denna
utredning, som departementschefen
har framhållit att institutets uppsättning
av apparater, instrument och maskiner
behöver förnyas och moderniseras. Departementschefen
föreslår emellertid en
något långsammare takt för denna utrustningsanskaffning
och motiverar detta
med att man inte bör förvärva apparater
och instrument för provningsverksamheten
innan klarhet vunnits huruvida
dessa provningar skall förläggas till
institutet eller annan statlig institution.
Även personalens storlek och tillgängliga
lokaler kräver beaktande vid utrustningens
anskaffande. Departementschefen
förordar därför ett reservationsanslag
för nästa budgetår med 250 000 kronor,
vilket betyder en ökning av anslaget
med 80 000 kronor.

Mot statskontorets och departementschefens
argumentering vill jag invända
att denna föreslagna första utrustningsetapp,
som skulle kosta cirka 460 000
kronor enligt institutets förslag, avser
den mest angelägna utrustningen. De apparater
och maskiner som upptas i utrustningsplanen
för det första året är
inte av sådan art att de skulle konkurrera
med annan provningsverksamhet. Det
är huvudsakligen fråga om utbyte av
gammal utrustning, och detta ställer
icke anspråk på ökad personal och kräver
icke ökade lokalutrymmen.

I motionerna 395 i första kammaren
och 476 i andra kammaren har föreslagits
att ifrågavarande anslag måtte
upptagas med 400 000 kronor. Jag kommer,
herr talman, ehuru jag finner motionerna
berättigade, inte att yrka bifall
till dem, beroende på att utskottet i denna
fråga intagit en mycket positiv hållning.
Utskottet framhåller att det genom
den verkställda översynen stärkts i sin
uppfattning om behovet av en förbättrad
utrustningsstandard. De brister som
konstaterats föreligga är enligt utskottets
uppfattning också sådana att de relativt
snart bör avhjälpas, om institutet

skall kunna bedriva sin verksamhet på
ett tillfredsställande sätt. Utskottet biträder
Kungl. Maj:ts förslag för nästa
budgetår under den förutsättningen att
dessa av utskottet uttalade synpunkter
blir beaktade av Kungl. Maj:t vid anslagets
bestämning för de närmast följande
åren.

Jag konstaterar utskottets positiva inställning,
och då jag också tror mig veta
att departementschefen är positivt inställd
i denna fråga, nöjer jag mig med
vad utskottet föreslagit och har inget
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten 74

Ang. bidrag till företagareföreningar
m. fl.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att statsgaranti för lån
till hantverks- och industriföretag m. m.
finge under budgetåret 1962/63 beviljas
intill ett belopp av 45 000 000 kronor,
dels ock till Bidrag till företagareföreningar
in. fl. för nämnda budgetår anvisa
ett reservationsanslag av 1 500 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Yngve Nilsson m. fl. (I: 249) och den
andra inom andra kammaren, av herr
Darlin m. fl. (II: 248), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta medgiva, att
statsgaranti för lån till hantverks- och
småindustriföretag m. m. finge under
budgetåret 1962/63 beviljas intill ett belopp
av 55 000 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mattsson m. fl. (1:394) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Andersson
i Knäred och Nilsson i Tvärålund
(II: 468), i vilka anhållits, att riksdagen
måtte dels medgiva, att statsgaranti
för lån till hantverks- och industriföretag
m. m. under budgetåret 1962/

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Ang. bidrag till företagareföreningar nt. fl.

63 finge beviljas intill ett belopp av
55 000 000 kronor, dels för nämnda budgetår
under anslaget Bidrag till företagareföreningar
in. fl. anvisa ett reservationsanslag
av 1 800 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Stefanson in. fl. (1:398) och den andra
inom andra kammaren av herr Nordgren
m.fl. (11:481), i vilka föreslagits, att
riksdagen skulle besluta, att en betydande
del av de under reservationsanslaget
Bidrag till företagareföreningar m. fl.
behållna medlen för risktäckningsändamål
skulle efter Kungl. Maj:ts prövning
fördelas mellan företagareföreningarna,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Stefanson m.fl. (I: 399) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nordgren m. fl. (11:480), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte till Bidrag till
företagareföreningar m. fl. för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 2 100 000 kronor.

Utskottet hade i sin motivering i denna
punkt berört jämväl dels två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Mattsson m. fl.
(I: 393) och den andra inom andra kammaren
av herr Andersson i Knäred och
herr Nilsson i Tvärålund (11:469), dels
ock två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Stefanson
m.fl. (1:396) och den andra inom
andra kammaren av herr Nordgren
m.fl. (11:479), i vilka samtliga motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att för budgetåret 1962/63 anvisa
ett investeringsanslag till förstärkning
av statens hantverks- och industrilånefond
med 25 000 000 kronor. Sistnämnda
fyra motioner funnes upptagna i utskottets
hemställan under punkten 117.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 249 och II: 248 samt I: 394
och II: 468, de båda sistnämnda såvitt
nu vore i fråga, medgiva, att statsgaranti

för lån till hantverks- och industriföretag
m. m. finge under budgetåret 1962/63
beviljas intill ett belopp av 45 000 000
kronor;

b) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 399 och II: 480 samt I: 394
och II: 468, de båda sistnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till företagareföreningar m. fl. för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor;

c) att motionerna 1:398 och 11:481
icke måtte av riksdagen bifallas.

I andra stycket av sin motivering hade
utskottet å sid. 14 i det tryckta utlåtandet
anfört följande:

»Med tanke på utlåningsverksamhetens
betydelse för hantverks- och småindustriföretagen
finner utskottet i likhet
med departementschefen en förstärkning
av hantverks- och industrilånefonden
väl motiverad. Därmed avses en reell förstärkning,
som medger en faktisk ökning
av företagareföreningarnas utlåning. Då
departementschefens förslag till medelsanvisning
synes möjliggöra en rimlig sådan
ökning, är utskottet berett att godtaga
detsamma. Härav följer att de i motionerna
1:393 och 11:469 samt 1:396
och II: 479 gjorda yrkandena om ytterligare
avsättning avstyrkas.»

Reservationer hade anförts

a) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Sundin, Per-Olof Hanson, Nils-Eric Gustafsson
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Nilsson i Göingegården,
Eliasson i Sundborn, Svensson i
Ljungskile och Nelander, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka motionerna
I: 393 och II: 469 samt I: 396 och II: 479
och att därför nyss återgivna del av utskottets
motivering bort hava följande
lydelse:

»Utskottet delar departementschefens
uppfattning om behovet att förstärka
hantverks- och industrilånefonden men
finner ur denna synpunkt den förordade
medelsavsättningen otillräcklig. Kapitalinsatser
av en betydligt större omfatt -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

ning krävas sålunda, om den mindre företagsamheten
skall kunna genomföra
upprustning och anpassning av sin produktions-
och försäljningsapparat, som
är en oundgänglig förutsättning för att
den skall kunna hävda sig i det successivt
ändrade marknadsläget. Beaktas bör
att ifrågavarande företagarekategoriers
möjligheter att självfinansiera erforderliga
investeringar äro begränsade liksom
deras möjligheter att utnyttja de långfristiga
kreditformer, som står de större företagen
till buds. Vad angår storleken av
den erforderliga avsättningen till fonden
har utskottet vid sin bedömning av medelsbehovct
stannat för att föreslå ett
tillskott på 25 miljoner kronor. Detta belopp
i förening med inflytande amorteringar
skulle möjliggöra för företagareföreningarna
att under nästa budgetår
bedriva en utlåning i storleksordningen
35 miljoner kronor, vilket bättre än departementschefens
förslag kan anses motsvara
föreliggande lånebehov. Det anförda
innebär, att utskottet tillstyrker bifall
till motionerna 1:393 och 11:469
samt I: 396 och II: 479, i vilka yrkats anvisning
under lånemedelsanslaget med
nyssnämnda belopp.»;

b) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Sundin, Per-Olof Hanson, Nils-Eric Gustafsson
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Nilsson i Göingegården,
Eliasson i Sundborn, Svensson i
Ljungskile och Nelander, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under a hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 249 och II: 248 samt I: 394 och II:
468, de båda sistnämnda såvitt nu vore
i fråga, medgiva, att statsgaranti för lån
till hantverks- och industriföretag m. m.
finge under budgetåret 1962/63 beviljas
intill ett belopp av 50 000 000 kronor;

c) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Sandin, Per-Olof Hanson, Nils-Eric Gustafsson
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Eliasson i Sundborn,
Svensson i Ljungskile och Nelander,
vilka ansett, att utskottet i anled -

ning av motionerna I: 394 och II: 468, såvitt
nu vore i fråga, samt med bifall till
motionerna 1:399 och 11:480 bort tillstyrka
en uppräkning av anslaget Bidrag
till företagareföreningar m. fl. till
2 100 000 kronor, varav 1 800 000 kronor
till administrationskostnader och 300 000
kronor till subventioner, och att därför
utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under b hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I:
394 och II: 468, såvitt nu vore i fråga,
samt med bifall till motionerna I: 399
och II: 480, till Bidrag till företagareföreningar
in. fl. för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 2 100 000
kronor;

d) av herr Söderberg, vilken likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Företagareföreningarnas
betydelse för de mindre företagen är så
många gånger omvittnad i denna kammare
och så väl känd och erkänd att jag
inte i dag anser mig behöva något utförligare
uppehålla mig vid detta faktum.
Jag vill bara framhålla att man
under den senaste tiden även från statsmakternas
sida funnit allt flera bevis
på insikten om betydelsen av detta stöd
åt de mindre företagen inom hantverk,
industri och närbesläktade näringsgrenar.

1960 års företagskreditutredning framhåller
i sitt betänkande »Långfristiga
krediter till mindre företag» att en fortsatt
utbyggnad av företagareföreningarnas
verksamhet framstår med hänsyn
till vunna erfarenheter som befogad och
önskvärd. Det tillskott av långfristiga
krediter som möjliggöres av det av
utredningen föreslagna institutet, Aktiebolaget
Företagskredit, som snart kommer
att behandlas här i riksdagen, torde
enligt utredningens åsikt inte komma
att mera väsentligt minska behovet
av företagareföreningarnas låneverksamhet.
Utlåningen från det nya institutet
kommer på grund av de säkerhetskrav

Fredagen den 27 april 19G2 fm.

Nr 17

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

som är förenade med institutets utlåning
inte att kunna ersätta företagareföreningarnas
mera riskbetonade låneverksamhet.
Även utskottet framhåller
det välmotiverade 1 en förstärkning av
lånevcrksamheten med tanke på dess betydelse
för hantverks- och småindustriföretagen.
Också departementschefen har
funnit en sådan förstärkning motiverad
och föreslår en ökning av anslaget till
hantverks- och industrilånefonden med
5 miljoner kronor från 10 miljoner för
innevarande budgetår till 15 miljoner för
budgetåret 1962/63, och utskottet hemställer
om bifall till propositionen.

Det råder således stor enighet om angelägenheten
av att ge företagareföreningarna
ökade resurser för deras låneverksamhet.
Men beträffande storleken
av detta stöd i år och av utbyggnadstakten
i denna verksamhet går
emellertid meningarna isär.

I motionerna nr 396 i denna kammare
och nr 479 i andra kammaren har representanter
för de tre borgerliga partierna
föreslagit att hantverks- och industrilånefonden
måtte förstärkas med
25 miljoner kronor. Förslaget bygger på
de petitaframställningar som Företagareföreningarnas
förbunds styrelse gjorde
till Konungen i augusti förra året.
Dessa framställningar från Företagareföreningarnas
förbund motiveras med
att den pågående strukturrationalisering
inom näringslivet, som man väntar sig
skall fortgå i allt snabbare takt, i stor
utsträckning träffar de små företagen.
Den ökade mekaniseringen och tillverkningen
i större serier krävs också av företagen
för att de skall kunna göra sig
gällande på den vidgade marknaden.
Den fordrar ett ökat behov av riskvilligt
kapital. Det uppstår ett höjt behov
av förtroendekrediter, och det är företagareföreningarnas
uppgift att tillhandahålla
just sådana lån. Det äskande
som Företagareföreningarnas förbunds
styrelse gjorde i sin petitaframställning
baserar sig på det uppskattade medelsbehovet
från företagareföreningarna
landet runt. Det av föreningarna uppgivna
behovet av lånemedel uppgick till
34 miljoner kronor, vilket skulle kräva

ett ökat anslag enligt dåvarande beräkningar
inom förbundet på cirka 25 miljoner
kronor.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
den reservation som avgivits i denna
fråga och som ansluter sig till de nämnda
motionerna, nämligen reservationen a
av herr Per Jacobsson m. fl.

Beträffande administrationsbidraget
säger den av mig tidigare åberopade utredningen
— 1960 års företagskreditutredning
— följande: »En fortsatt utbyggnad
av verksamheten framstår med hänsyn
till hittills vunna erfarenheter som
befogad och önskvärd. En förutsättning
härför är dock, att företagareföreningarnas
administrativa resurser ökas inte
oväsentligt. Vid sidan av väl etablerade
föreningar med långvarig erfarenhet arbetar
föreningar som ännu befinner sig
i uppbyggnadsskedet. En förstärkning av
föreningarnas resurser synes kunna ske
inte endast i form av en personell utbyggnad
utan även genom vidgat samarbete
med andra institutioner.» Utskottet
säger också att det är medvetet om
behovet av att successivt förstärka företagareföreningarnas
organisation med
hänsyn till de ökade anspråk som efter
hand ställs på desamma.

Företagareföreningarnas förbund —
eller en kommitté inom det tidigare förtroenderådet
— verkställde förra året
en utredning beträffande en basorganisation
för företagareföreningarna. Det
befanns då att organisationerna var synnerligen
olika utbyggda inom olika län.
En del föreningar hade, kan man säga,
inte det minimum av organisation som
man bör kräva av en förening som arbetar
inom denna verksamhet. Det är
också på basis av denna utredning som
företagareföreningarna äskar ett ökat
administrationsbidrag i förhållande till
det av kommerskollegium och departementschefen
föreslagna.

Jag har tidigare konstaterat att även
när det gäller administrationsbidraget
föreligger en positiv inställning till frågan.
Men det aktuella behovet uppskattas
olika. Företagareföreningarnas förbunds
styrelse uppskattar behovet till
1,8 miljoner kronor, och behovet av risk -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

täckningsmedel uppskattas till 0,3
joner kronor. Även denna inställning
från förbundets sida och dess förslag till
Konungen i den petitaframställning det
gjorde i augusti har föranlett likalydande
motioner i denna fråga i första och
andra kammaren. Även dessa äskanden
baserar sig på företagareföreningarnas
gemensamma bedömning av medelsbehovet
för detta ändamål. Företagareföreningarna
uppskattar de sammanlagda
utgifterna för administration till 4,7 miljoner
kronor och inkomsterna till 3 miljoner
kronor, vilket skulle ge ett underskott
på 1,7 miljoner kronor. Lägger man
därtill 0,1 miljoner kronor för anslag
till vissa organisationer, kommer man
upp till det av föreningarna äskade anslaget
på 1,8 miljoner kronor.

Kommerskollegium uppskattar utgifterna
till ett något lägre belopp, 4,6 miljoner
kronor, men inkomsterna till 3
miljoner kronor. Kommerskollegium föföreslår
ett anslag av 1,4 miljoner kronor,
till täckning av administrationskostnaderna.
Resten, 0,2 miljoner kronor,
skulle täckas av de besparingar
från nettoränteinkomster som föreningarna
haft.

Departementschefen går på samma
linje. Han har utgått från kommerskollegiums
beräkningar men skär ned det
föreslagna anslaget till 1,2 miljoner kronor.
Han hänvisar därvid även till att
föreningarna kan täcka underskottet
med besparingar från tidigare ränteinkomster.

Gentemot detta vill jag anföra att jag
anser det vara felaktigt att de fonder
och kapital som företagareföreningarna
har samlat under de gångna åren skall
ätas upp av driftutgifterna. Under budgetåret
1960/61 nödgades föreningarna
för täckande av löpande utgifter ta i
anspråk fonderade medel med 180 750
kronor, och för budgetåret 1961/62 beräknas
att fonderade medel måste tas
i anspråk med 460 000 kronor i runt tal.
Förlusterna i föreningarnas utlåningsverksamhet
har under de senaste åren
uppgått till cirka 0,5 miljoner kronor
per år. Med beaktande härav beräknas
det egna kapitalet per den 30 juni 1962

utgöra cirka 3 miljoner kronor. Vid samma
tidpunkt beräknas föreningarnas
utestående lån uppgå till cirka 80 miljoner
kronor.

Med hänsyn till att företagareföreningarna
är konstruerade som fria ekonomiska
föreningar måste storleken av det
disponibla risktäckningskapifalet i förhållande
till utlåningsvolymen bedömas
vara helt otillräcklig. Det måste särskilt
framhållas att det egna kapitalet fördelar
sig högst olika de skilda föreningarna
emellan. Sålunda innehar 25 procent av
föreningarna 45 procent av det sammanlagda
egna kapitalet.

Vidare bör uppmärksammas att det
egna kapitalet även måste finnas för att
täcka extra ordinära kostnader för föreningarnas
organisation. Det måste, anser
jag, vara helt olämpligt att föreningarna
på detta sätt tvingas ta i anspråk
sina kapitalresurser för täckande av dels
löpande administrationsutgifter och dels
låneförluster. De försämrade ekonomiska
möjligheterna kan leda till att vissa
föreningar tvingas iaktta en restriktivare
bedömning av låneobjekten och kräva
högre säkerheter än normalt, vilket
måste anses betänkligt i ett läge då i
stället allt bör göras för att underlätta
lösningen av småföretagens finansieringsfrågor.

Jag vill därför, herr talman, i denna
fråga ansluta mig till den reservation
som är betecknad med b.

Låt mig sedan, herr talman, säga några
ord beträffande fördelningen av risktäckningsbidraget.

Såväl kommerskollegium som Företagareföreningarnas
förbund har framhållit
afl de ständigt ökade lånemedelsresurser
som ställts till föreningarnas förfogande
måste motsvaras av en ökning
av föreningarnas fonder. I årets statsverksproposition
har departementschefen
förordat en fortsatt reservering av
för risktäckningsändamål anvisade medel.
I flera yttranden bär påtalats den
bristande konsekvensen i statsmakternas
ställningstagande när det gäller fördelningen
av risktäckningsmedlen. Detta
ställningstagande förutsätter att föreningarna
skall ikläda sig ökade risker

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

samtidigt som de nödgas ta i anspråk
fonderade medel för att täcka löpande
utgifter. 1 statsverkspropositionen år
1960 anförde departementschefen att i
den utsträckning risktäckningsmedlen
icke behöver reserveras för framtida behov
bör i första hand föreningar som
icke äger riskfonder av tillräcklig storlek
ifrågakomma för medelstilldelning.
Flertalet förtagareföreningar äger i dag
icke riskfonder av tillräcklig storlek,
och med hänsyn härtill ter det sig naturligt
att man nu verkställer en fördelning
mellan företagareföreningarna av
under anslaget »Bidrag till företagareföreningar
m. fl.» reserverade subventionsmedel.

I denna fråga har utskottet i år sagt
ungefär samma sak som i fjol. Utskottet
anser »att det med hänsyn till den ojämna
fördelningen av förluster mellan företagareföreningarna
är motiverat att
anvisade subventionsmedel i viss utsträckning
står kvar under anslaget intill
dess de olika föreningarnas behov
av medel för förlusttäckning kan med
någon högre grad av säkerhet bedömas».
Utskottet anser således —- liksom departementschefen
i år och utskottet i fjol
— att subventionsmedlen i viss utsträckning
skall stå kvar.

Det betyder emellertid inte att alla medel
skall stå kvar, utan huvudparten av
medlen bör gå ut till föreningarna för
uppbyggnad av föreningarnas egna risktäckningsf
onder.

Jag vill bara framföra dessa synpunkter
på fördelningen av risktäckningsmedlen.
I denna fråga föreligger inte
någon reservation med något yrkande,
och jag ställer därför inte heller något
yrkande.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Såsom jag tidigare framhållit
från talarstolen skulle jag i denna
debatt i övrigt icke besvära kammaren
med ytterligare inlägg, utan jag skulle
endast yrka bifall på respektive punkter
där jag stod som reservant. Låt mig,
herr talman, få infria det löftet och yrka
bifall till de reservationer som är betecknade
med a, b och c.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Vi kan mycket väl vara
överens, herr Stefanson och jag, om företagareföreningarnas
betydelse, när det
gäller verksamheten bland småföretagarna
i detta land, men när det sedan gäller
själva sakfrågorna är vi inte lika samstämmiga.

Låt mig först säga några ord om de
direkta lånemedel som ställs till företagareföreningarnas
förfogande. Det förhåller
sig ju som tidigare framhållits på
det sättet att företagareföreningarna givetvis
framför allt försöker att på de
normala vägarna få fram lån till företagen
genom banker och andra institutioner
som lånar ut pengar.

Sedan vore det rätt naturligt om man
inte gick in för att direkt belasta statsbudgeten
genom att få fram så mycket
pengar som möjligt till de direkta lånen
utan i stället försökte använda den utväg
som man annars har, nämligen statlig
garanti. Nu visar det sig också att de
medel som ställts till förfogande när det
gäller statliga garantimedel har visat sig
tillräckliga. De har inte ens kunnat helt
utnyttjas. Kommerskollegium föreslår för
sin del att de skärs ner från 45 till 40
miljoner kronor. Departementschefen
har ansett att man skulle stå kvar vid
45 miljoner kronor. Jag är medveten om
att orsaken till att dessa pengar inte förbrukas
delvis är att behandlingen av dessa
ärenden många gånger tar alltför lång
tid. Därför skulle jag vilja passa på tillfället
att hemställa till handelsministern
att han gör en utredning om man inte
kan mjuka upp dessa bestämmelser så
att företagareföreningarnas styrelser
själva kan fatta avgörande när det gäller
de mindre lånen.

Jag förstår mycket väl de argument
som framförts här, att eftersom företagareföreningarna
är fria ekonomiska föreningar
ställer det sig svårt att till dem
överlåta rätten att utfärda statliga garantier,
men jag begagnade tillfället att till
1960 års riksdag inkomma med en motion
om en utredning beträffande företagareföreningarnas
verksamhet. Jag tror
att det finns anledning att se efter om
man inte kan göra det möjligt för för -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

eningarna, även om man får lov att ge
dem en annan form än fria ekonomiska
föreningar, att själva utfärda statliga garantier.
Jag förstår att det, när det gäller
de större beloppen, kan vara önskvärt
med en central behandling, men när det
gäller smärre lån borde man kunna utvidga
deras möjligheter.

Nu föreslås här från handelsministerns
sida en höjning från 10 till 15 miljoner
kronor. Detta är reservanterna emellertid
inte nöjda med, utan de vill höja till
25 miljoner kronor. Jag måste ändå säga
att det skett en ganska betydande tillnyktring,
framför allt inom centerpartiet,
ty för något år sedan begärdes därifrån
inte mindre än 100 miljoner kronor för
detta ändamål. Det brukar heta »Mycket
prutades ej, men hälften prutades genast».
Men här räcker det inte med hälften,
utan det är betydligt mera. Jag tror
att om man får en ny utformning av garantilånebestämmelserna,
kan en hel del
av belastningen på direktlånen lyftas av,
och därmed tror jag att de 15 miljoner
kronor som här föreslås kan vara tillräckliga.

När det gäller administrationsbidraget,
framhåller herr Stefanson att det är olika
storlek på organisationerna i olika
län. Det är alldeles naturligt att det är
på detta sätt, eftersom behovet av verksamhet
för företagareföreningarna är
olika i olika län. Därför föreslog jag som
sagt en översyn över föreningarnas verksamhet,
men statsutskottet och riksdagen
ansåg att det borde ankomma på föreningarna
själva att bestämma om sin utformning
samt att en utredning av angivet
slag därför borde komma till stånd
genom deras egen försorg. Jag tror emellertid
inte att det är till fyllest, trots att
de försökt göra en sådan utredning, utan
det borde från statsmakternas sida företas
en ordentlig översyn över denna
verksamhet.

Jag kan inte riktigt hålla med herr Stefanson
när han påstår att handelsministern
skär ner anslaget till 1,2 miljoner
kronor. Vad som verkligen skett, herr
Stefanson, är att handelsministern i år
höjt anslaget från 800 000 till 1,2 miljoner
kronor.

Jag har hört till dem som tidigare kritiserat
handelsministern för att han varit
alltför njugg mot företagareföreningarna,
men när han från budgetåret 1959/
60 har ökat anslaget från 700 000 till
1 200 000 kronor, tror jag att man får
vara lite försiktigare med sina uttalanden
på denna punkt.

När det gäller subventionerna har jag
i stort sett samma uppfattning som herr
Stefanson. Jag tror att det vore klokt om
de i högre grad än för närvarande delades
ut till föreningarna. Jag tror att det
vore nyttigt, helt enkelt av det skälet att
om föreningarna hade ett visst belopp
till sitt förfogande att användas för risktäckning,
skulle man vara försiktigare
med sina bedömningar. Nu kan man säga:
Är en företagareförening dålig som
är så pass restriktiv med denna låneverksamhet,
att den aldrig får några förluster?
Men det är klart att om det nu
blir på det sättet att man så fort det blir
en förlust kan gå till handelsdepartementet
och få en täckning för den, då kan
det hända att man tar onödigt stora risker
som man inte skulle ta om man själv
hade hand om risktäckningsmedlen och
måste ta av dem. Därför skulle det vara
nyttigt om handelsministern gjorde ett
förnyat övervägande på denna punkt.

Vidare har herr Stefanson vid flera
tillfällen i sitt anförande hänvisat till företagareföreningarnas
förbundsstyrelses
framställningar när det gäller de här anslagen.
Det är riktigt att styrelsen har
begärt dessa anslag, men jag vill säga
att styrelsen —• vars vice ordförande är
herr Stefanson; jag är med i styrelsen
som menig man — sedan den efter det
att statsverkspropositionen lagts fram
sett de förslag handelsministern framlagt
enhälligt — alltså med herr Stefanson
som deltagare — kommit till att de förslag
handelsministern lagt fram detta år
är så pass tillfredsställande att man inte
ansett att det funnits anledning att göra
några ytterligare framstötar på denna
punkt. Att herr Stefanson sedan funnit
det nödvändigt att göra sådana framstötar
i form av motioner kan bero på andra
omständigheter. Jag skall, herr talman,
inte vara ofin nog att tala om sön -

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

dagen den 16 september. Jag skall i stället
säga att i år är det ju ett jämnt årtal,
och därför har det naturligtvis varit
mycket svårt för herr Stefanson — eftersom
centerpartiet här gjort framstötar —
att avstå från att också vara med. Jag har
full förståelse för de besvärligheter som
kan uppstå i detta sammanhang, men
jag tycker ändå att vi, eftersom vi så enhälligt
i förbundsstyrelsen ansåg att det
nu skett en så kraftig uppräkning av anslagen
att vi därmed borde vara nöjda,
kunde stå för detta också när vi kommer
hit till riksdagen.

Jag ber således, herr talman, att på de
olika punkterna få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har för avsikt att
följa såväl herr Sundins som herr Söderbergs
goda föredöme i denna debatt och
skall därför begränsa mig till att enbart
meddela herr Söderberg att jag har för
avsikt att inom den närmaste tiden
igångsätta en utredning, som kanhända
även får betydelse för det spörsmål som
herr Söderberg närmast berörde, nämligen
kreditgarantigivningen. Utredningen
skall ta upp frågan om företagareföreningarnas
framtida organisation, och
denna måste även ses i belysning av de
framtida uppgifter som föreningarna
kan komma att ställas inför.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ifall jag verkligen yttrat
att departementschefen har föreslagit en
nedskärning av anslaget till 1,2 miljoner
kronor, vill jag säga att det aldrig har
varit min avsikt att framställa saken på
det sättet. Jag är fullt på det klara med
att det av departementschefen föreslagna
beloppet innebär en uppräkning av
anslaget med 0,4 miljoner kronor. Vad
jag avsett att framhålla är att jag, liksom
Företagareföreningarnas förbund gjorde
i sin petitaframställning i augusti 1961,
anser att anslaget är otillräckligt.

Med anledning av herr Söderbergs förmodan
att min motion skulle föranledas

av taktiska spekulationer — jag använder
den vokabulär som herr Söderberg
av finkänslighet inte ville använda —
vill jag fråga herr Söderberg om det
verkligen kan betraktas som partitaktik
att i januari 1962 i en motion ta upp de
förslag som företagareföreningarnas förbundsstyrelse
enhälligt, även med deltagande
av herr Söderberg, fattade i augusti
1961, d. v. s. fem månader tidigare.
Förbundsstyrelsen menade då att en ökning
av lånevolymen med 25 miljoner
kronor vore befogad liksom en höjning
av administrationsbidraget till 1,8 miljoner
kronor. Att jag då såsom tjänstgörande
ordförande vid denna frågas behandling
medgav att man med tillfredsställelse
kunde notera en uppräkning av
anslaget och ett ökat intresse från departementschefens
sida, innebar väl inte
att jag frånträdde den ståndpunkt som
jag intagit fem månader tidigare.

Vad skulle föreningarnas förbundsstyrelse
för övrigt ha gjort vid detta tillfälle?
Skulle den gått in med en protestskrivelse
till departementschefen och
framhållit sitt missnöje över att dess förslag
inte helt godtagits? Företagareföreningarnas
förbundsstyrelse har ju
dessutom ingen möjlighet att motionera
vid denna riksdag. Om man således i styrelsen
med tillfredsställelse konstaterar
ett ökat intresse från regeringens sida
betyder det väl inte att enskilda riksdagsmän,
som sitter i styrelsen, fråntages
möjligheten till politiskt handlande
i enlighet med tidigare intagen ståndpunkt.

Herr Söderberg deltog i överläggningarna
i augusti och riktade ingen invändning
mot ett ansiagsäskande av 25 miljoner
kronor till lånefonden. Han yttrade
heller ingenting om förslaget om ett
administrationsbidrag av 1,8 miljoner
kronor. Vid det tillfället intog vi alltså
exakt samma ståndpunkt. Jag vidhöll den
ståndpunkten även under motionstiden.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Det är alldeles riktigt
att Företagareföreningarnas förbunds
styrelse inte har någon motionsrätt, men

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

det liar väl funnits möjligheter för styrelsen
att förmå vice ordföranden och
övriga ledamöter i styrelsen, vilka tillhör
riksdagen, att göra en framstöt på
denna punkt. Nu skedde det ej, ty man
var fullständigt överens om att det ändå
gjorts en så väsentlig förbättring att
man fann det riktigast att inte göra någon
framstöt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att uttala min anslutning till de synpunkter
herr Stefanson anlade i sitt
första anförande. Kapitalbildningen har
alltid varit ett svårt problem för den
mindre och medelstora företagsamheten.
Det egna kapitalet är i regel knappt, och
behovet av främmande kapital, särskilt
långfristigt, är därför stort. Den fortskridande
penningvärdeförsämringen
ökar behovet av kontanta medel i rörelsen.
Investeringar kräves dessutom i
ökad omfattning för att vederbörande
skall kunna följa med i den industriella
utvecklingen genom maskinanskaffning
eller annan rationalisering. Framför allt
till följd av vår blivande anslutning till
Europamarknaden är det en tvingande
nödvändighet att företagen fortlöpande
moderniseras. De måste rusta sig för de
påfrestningar som kan möta genom konkurrensen
utifrån. En övergång till exportförsäljning
medför dessutom att
mer pengar måste nedläggas på själva
distributionen genom ökad lagerhållning
och ökade kundkrediter.

I dagens kapitalmarknad fyller den
verksamhet som företagareföreningarna
i olika former bedriver ett mycket stort
behov. Kanske är inte alla lån som utdelas
alltid lika väl placerade, men i
stort sett är låneverksamheten värdefull.
Det är av vikt att den tillföres ökade
medel i den utsträckning som påyrkas
i reservationerna. Dessa medel kommer
säkerligen att finna en vettig användning.
Behövs en förbättring av administrationen,
bör en sådan komma till
stånd.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få ansluta mig till de fram -

ställda yrkandena om bifall till reservationerna
a och b samt till reservationen
c av min namne herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande varje moment av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
samt därefter särskilt rörande utskottets
motivering i viss del.

I fråga om mom. a, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson m. fl.
vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
14 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

Ja — 67;

Nej — 53.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande mom. b förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
14 mom. b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
in. fl. vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 48.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härpå vad
utskottet i mom. c hemställt.

I vad anginge andra stycket av utskottets
motivering å sid. 14 i det tryckta ut -

låtandet, anförde vidare herr talmannen,
hade yrkats dels att detsamma skulle
godkännas, dels ock att kammaren skulle
godkänna den motivering, som föreslagits
i den av herr Per Jacobsson m. fl.
vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av utskottets motivering i
denna del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner andra stycket i
motiveringen i statsutskottets utlåtande
nr 10 punkten 14, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den av herr Per
Jacobsson m. fl. vid punkten avgivna,
med a betecknade reservationen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 53.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr talmannen tillkännagav att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Punkterna 15—38

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Avlöningsanslaget till statens pris- och kartellnämnd
Punkten 39

Lades till handlingarna.

Punkten 40

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 41

Lades till handlingarna.

Punkten 4-2—52

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53

Avlöningsanslaget till statens pris- och
kartellnämnd

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens prisoch
kartellnämnd, att tillämpas från och
med budgetåret 1962/63, dels ock till Statens
pris- och kartellnämnd: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 2 522 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Nordenson (I:
350) och den andra inom andra kammaren
av herr Nordgren in. fl. (11:424),
i vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte dels för budgetåret
1962/63 under statens pris- och kartellnämnds
avlöningsanslag anvisa 2 272 000
kronor, dels i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vid detta
års höstriksdag framlägga förslag om en
ytterligare begränsning av verksamheten
vid statens pris- och kartellnämnd från
och med den 1 januax-i 1963.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 350 och II: 424, såvitt nu
vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för statens pris- och kartellnämnd,
att tillämpas från och med budgetåret
1962/63;

b) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 2 522 000 kronor; II.

att motionerna I: 350 och II: 424,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid punkten har reservation avgivits
av fröken Andersson samt herrar Ragnar
Bergh, Nilsson i Göingegården och Bohman,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning ay
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:350 och 11:424, såvitt nn
vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för statens pris- och kartellnämnd,
att tillämpas från och med
budgetåret 1962/63;

b) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 2 272 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 350 och II: 424, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj:t vid detta års höstriksdag måtte
framlägga förslag om en ytterligare begränsning
av statens pris- och kartellnämnds
verksamhet från och med den
1 januari 1963.

Herr talmannen yttrade, att i samband
med överläggningen angående förevarande
punkt finge beröras även punkten
54.

Herr NORDENSON (h):

Herr talman! Reservationerna till
punkt 53 och 54 i statsutskottets utlåtande
innebär ett tillstyrkande av motionsvis
framförda krav om en begränsning
av pris- och kartellnämndens verksamhet.
Motionerna är i allt väsentligt ett
upprepande av det avslagsyrkande, som
vid förra årets riksdag framfördes på
Kungl. Maj :ts förslag om väsentlig förstärkning
av pris- och kartellnämnden,

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Avlöningsanslaget till statens pris- och kartellnämnd

vilket förslag sedan antogs av riksdagen.

Det kan, herr talman, till en början
konstateras, att allt större enighet uppnåtts
i den ekonomiska debatten om att
en på fri konkurrens baserad prisbildning
är det rationellaste instrumentet
för att fördela samhällets ekonomiska
resurser. Detta har också kommit till
uttryck i att priskontrollen upphävts på
de flesta varu- och tjänsteområden, och
allt starkare röster höjs för att den också
skall avlägsnas från de områden där
den alltjämt utövas. Enighet råder också
om att det allmänna skall ha möjlighet
att motverka konkurrensbegränsande åtgärder,
som ingriper i en normal och
fri prisbildning.

Den svenska lagstiftningen på detta
område har också fått en utformning,
som i allt väsentligt är väl avpassad för
våra förhållanden och landets ekonomiska
struktur. Vi har en omfattande
utrikeshandel under förhållandevis liberala
villkor, som skapar goda förutsättningar
för en effektiv konkurrens. Samtidigt
medför vår begränsade marknad,
att vi accepterar att i vissa branscher
ett fåtal större företag får dominera
marknaden eller att företag får i vissa
avseenden samverka. Det väsentligaste
är att man eliminerar samhällsskadliga
konkurrensbegränsningar.

Men, herr talman, under senare år har
krav framförts på vad man kallar en
effektivare prisövervakning och åtgärder
för att förbättra konsumenternas
prismedvetande. När man bedömer
rimligheten av dessa krav på längre gående
åtgärder än den normala lagstiftningen,
bör man i första hand granska
den aktuella konkurrenssituationen. Då
kan utan vidare konstateras, att svensk
ekonomi för närvarande arbetar under
en stark internationell konkurrens på
de flesta områden och att denna konkurrens
sannolikt kommer att underbyggas
av en fortgående liberalisering
av den internationella handeln. Det
framgår också av de intervjuer den senaste
långtidsutredningen gjort med representanter
för ett flertal branscher,
att man väntar sig ett hårt pristryck un -

der den närmaste femårsperioden på de
flesta av näringslivets områden.

Strukturförändringar i vårt näringsliv
sker för närvarande snabbt. Nya företagsformer
konkurrerar med gamla,
den tekniska utvecklingen skapar nya
varor och nya konkurrenssituationer,
och konsumenternas mer differentierade
efterfrågan leder till en kamp om
konsumenternas köpkraft inte bara mellan
företag inom samma bransch utan
också mellan branscherna. Det kan, herr
talman, konstateras, att vi i hög grad
lever i en föränderlig, dynamisk ekonomi,
där konkurrensen på en mångfald
sätt hålles vid liv.

Men även om man skulle medge alt
det kan komma att finnas friktioner och
ofullkomligheter i konkurrensen och
prisbildningen, så har man rätt att fråga
sig om den verksamhet, särskilt den
vidgade verksamhet som ålagts pris- och
kartellnämnden, är meningsfylld och
ändamålsenlig ur synpunkten att åstadkomma
en effektivare prisbildning.

I propositionen vid föregående års
riksdag lades huvudvikten på undersökningar
och upplysningsverksamhet. De
partementschefen talar om vikten av
utökade och fördjupade riktprisundersökningar,
geografiskt begränsade prisundersökningar,
ytterligare lönsamhetsun
der sökningar, marginal-, intäkts- och
kostnadsanalyser o. s. v. Den viktiga
frågan är om dessa undersökningar kan
resultera i väl grundade slutsatser att
avvikelser från en normal och ändamålsenlig
prisbildning föreligger eller
att otillfredsställande konkurrenssituation
råder. Enligt min mening är detta
inte fallet.

I en föränderlig, dynamisk ekonomi
undergår förutsättningarna för konkurrensen
och prisbildningen ständiga förskjutningar
av svåröverskådlig karaktär.
Det enda vi vet är att dessa betingelser
för konkurrensen och prisbildningen
påverkas av konjunkturväxlingar, av
den tekniska utvecklingen, av lönepolitiken
och den ekonomiska politiken och
av efterfrågeutvecklingen. Då blir slutsatsen,
att marginaler, lönsamhet, intäkts-
och kostnadsstruktur kommer att

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Avlöningsanslaget till statens pris- och kartellnämnd

variera från bransch till bransch, från
produktionsled till produktionsled, från
en tidpunkt till en annan, utan att dessa
skiftande förhållanden på något sätt
kan tas till intäkt för att konkurrensbegränsningar
på det ena eller andra området
föreligger eller att prisbildningen
är snedvriden. Det enda vi vet är, att vi
kan förvänta, att konkurrensen ger olika
utslag och tar olika former från bransch
till bransch och från ett utvecklingsskede
till ett annat. Då blir också utrymmet
för subjektiva bedömningar av
undersökningar mycket stort.

Det talas ofta i allmänna termer, senast
i stabiliseringsutredningen, om förekomsten
av s. k. autonom prisbildning,
om tröghet och orörlighet i prisbildningen,
men man gör ingen hänvisning
till eller analys av konkreta erfarenheter,
och därför får vi heller inte
riktigt klart för oss vad man avser eller
vad den samhällsekonomiska innebörden
är av de antydda förteelserna. Detta
vaga teoretiserande har också med
rätta kritiserats. Men om, herr talman,
allt talar för att vi saknar möjligheter
att dra objektiva och entydiga slutsatser
ur den här typen av undersökningar,
som åvilar pris- och kartellnämnden,
hur skall de då kunna bilda utgångspunkt
för rationella åtgärder eller
för meningsfull upplysningsverksamhet?
Enligt min mening är man på fastare
grund om man begränsar undersökningarna
till de fall, där tydliga indikationer
föreligger på medvetna konkurrensbegränsningar.
Den verksamheten kan
bedrivas fullt tillfredsställande inom
ramen för betydligt mer begränsade resurser
än dem som nu tilldelats prisoch
kartellnämnden, särskilt med hänsyn
till den konkurrenssituation som vi
kan vänta framöver.

Jag är angelägen att i detta sammanhang
betona, att det såvitt jag förstår
inte föreligger något utbrett missnöje
inom näringslivet med pris- och kartellnämndens
verksamhet. Man har respekt
för den strävan till saklighet som karakteriserar
denna verksamhet, men å
andra sidan finns ett utbrett intryck, att
åtskilliga, för att inte säga de flesta

undersökningar är intetsägande och
praktiskt taget betydelselösa för en bedömning
av prisbildningen. I något fall
har man kanske välkomnat undersökningarna,
då de varit ägnade att undanröja
grova missuppfattningar om förhållandena
inom en bransch, men, herr
talman, dessa intryck och denna uppfattning
inom näringslivet synes mig
närmast ägnade att bestyrka uppfattningen,
att tillräckliga motiv inte föreligger
för omfattningen av den verksamhet
som nu bedrivs av pris- och kartellnämnden.
Det är nödvändigt att en
sträng angelägenhetsgradering görs av
de offentliga uppgifterna, som ju tenderar
att öka i en oroväckande grad,
och därvid kan enligt min uppfattning
de förra året beslutade utvidgningarna
av pris- och kartellnämndens verksamhet
knappast ges någon högre prioritet.

Med stöd av det här anförda, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen
under punkten 53 av fröken
Andersson m. fl.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! De synpunkter som herr
Nordenson anförde förekom också i fjolårets
debatt då samma fråga behandlades.
Denna kammare liksom medkammaren
beslöt då med mycket stor majoritet
att bygga ut pris- och kartellnämnden
ytterligare.

Motionärerna och reservanterna yrkar
nu att de påbyggnader av nämnden
som skedde genom fjolårets beslut skall
elimineras och att man skall återgå till
en verksamhet i den mera begränsade
form som fanns tidigare. De skäl som
herr Nordenson har anfört visar inte
på någonting nytt som har inträffat i
denna fråga, och ingen annan har heller
kunnat visa att någonting har inträffat
som behöver ändra kammarens tidigare
ställningstagande. Ut ifrån detta
faktum ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan, som innebär
ett i stort sett oförändrat anslag
för detta ändamål.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därun -

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Omkostnadsanslaget till statens pris der

framkomna yrkanden gjorda propositioner,
först på" bifall till vad utskottet
i denna punkt hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 54

Omkostnadsanslaget till statens pris- och
kartellnämnd

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I; 350, av herr Nordenson, och II: 424,
av herr Nordgren m. fl., såvitt nu vore
i fråga, till Statens pris- och kartellnämnd:
Omkostnader för budgetåret

1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
388 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 350
och II: 424 hade hemställts, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte till statens
pris- och kartellnämnds omkostnadsanslag
anvisa ett belopp av 348 000 kronor.

5 Första kammarens protokoll 1962. Nr 17

och kartellnämnd — Anslag till konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Bergh,
Nilsson i Göingegården och Bohman, vilka,
under åberopande av reservationen
vid punkten 53, ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med
bifall till motionerna I: 350 och II: 424,
såvitt nu vore i fråga, till Statens prisoch
kartellnämnd: Omkostnader för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 348 000 kronor.

Herr NORDENSON (h):

Herr talman! Då reservationen under
punkt 54 är knuten till bifall av reservationen
under punkt 53, har jag på
förevarande punkt nu intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 55—57
Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58

Anslag till konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning

I denna punkt hade utskottet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds i ämnet
framlagda förslag samt med avslag å
motionerna 1:400 och 11:475, till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 1 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 400 av
herr Sveningsson, och II: 475, av herr
Nordgren, hade hemställts, att riksdagen
måtte till Konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag av
807 000 kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Bergh,
Nilsson i Göingegården och Bohman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. stöd åt boxningssporten
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 400 och II: 475, till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 807 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Detta anslag är för innevarande
budgetår upptaget med
700 000 kronor. Kungl. Maj:t begär nu
1 000 000 kronor, vilket belopp tillstyrkts
av utskottets majoritet. Reservanterna
anser i anslutning till i ämnet
väckta motioner att ett belopp av 807 000
kronor kan räcka. Motiveringen är i
huvudsak den, att man inte är övertygad
om behovet av så mycket pengar
över statsbudgeten för denna verksamhet,
då det inom den icke statsunderstödda
s. k. fria sektorn på detta område
också bedrives motsvarande arbete.

Men denna korta motivering ber jag'',
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Den verksamhet som det
bär är fråga om har visat sig vara i
hög grad nyttig och viktig. Goda resultat
har hittills uppnåtts. Anspråken på
bidrag av dessa medel är betydande,
och det belopp som nu äskas i budgeten
för ändamålet motsvarar ingalunda de
mycket vällovliga anspråk som ställs på
detta område. Från den synpunkten anser
utskottet att det finns anledning att
tillstyrka departementschefens förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innehölles
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 59—10S

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 109

Ang. stöd åt boxningssporten

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1962/63
anvisa ett anslag av 12 700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt Wiberg m.fl. (1:197) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hamrin i Jönköping in. fl. (II: 185),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta om stadgande av förbud mot tävlingar
och uppvisning i boxning mellan
professionella boxare samt att riksdagen
vidare måtte besluta, att ingen del av
anslaget till fonden för idrottens främjande
skulle få disponeras för stöd åt
boxningssporten,

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Johansson i Stockholm och Holmberg
väckt motion (11:594), vari anhållits,
att riksdagen måtte besluta att till
Avsättning till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
belopp av 19 698 600 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionen II: 594, till Avsättning till fonden
för idrottens främjande för budgetåret
1962/63 anvisa ett anslag av
12 700 000 kronor;

b) att motionerna 1:197 och 11:185,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Per Jacobsson, Söderberg, Edström,
Per-Olof Hanson och Nils-Eric
Gustafsson, fröken Elmén samt herrar
Svensson i Ljungskile och Helander, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den avfattning, som i reserva -

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

tionen angivits, samt att utskottet bort
under b hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 197 och
II: 185, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att ingen del av anslaget Avsättning till
fonden för idrottens främjande skulle få
disponeras för stöd åt boxningssporten.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Läkarsällskapets yttrande
att »boxningen är den enda sport,
som till sitt syfte har att skada», har
sedan vi sist debatterade denna fråga
bekräftats på ett ohyggligt sätt. Nu gäller
det om belysningen skall behöva bli
ännu grällare och om vi skall ha ytterligare
bekräftelser inom landets gränser
av riktigheten i påståendet, innan vi
stävjar boxningens skadeverkningar. Utskottet
hävdar som ett axiom att riksdagen
inte skall yttra sig om fördelningen
av idrottsanslaget. Jag vet inte
om yttrandet blir mer imponerande genom
att upprepas år efter år — när det
gäller andra anslag brukar ju riksdagen,
inte dra sig för att besluta om hur medlen
skall fördelas.

Tillåt mig också att påpeka, herr talman,
att utskottet tidigare, såsom reservanterna
framhåller, hänvisat till pågående
utredning. Den är nu avslutad och
även remissbehandlad. Medicinalstyrelsen
varnar i sitt remissyttrande för
amatörboxningens hälsorisker, socialstyrelsen
begär att allmänna medel inte
skall komma i fråga, och samma krav
ställes av de medicinska fakulteterna
och läkarsällskapet. Efter dessa uttalanden
och efter riksdagens senaste debatt
om boxningen har man inom amatörboxningen
sagt att man önskar återinföra
knock-outens avgörande betydelse;
spänningen blir på det sättet större, säger
man.

Herr talman! Hur länge skall vi stödja
den utbildning för professionell boxning
som amatörboxningen nu utgör?
.lag ber att få yrka bifall till reservationen
vid denna punkt.

I detta anförande instämde herr Arvidson
(h), fröken Mattson (s), fru Hamrin-Thorell
(fp) och herr Nils Elowsson
(s).

Ang. stöd åt boxningssporten

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Det råkar vara så att
jag, som nu skall yrka bifall till utskottets
hemställan, har ungefär samma synpunkter
på boxningen som fru Segerstedt
Wiberg. Jag är ingen vän av boxning
och tror att man skulle kunna vara
utan den sporten.

Men det är en sak — en annan sak är
huruvida riksdagen skall börja tillämpa
någon ny ordning när det gäller fördelningen
av de anslag staten ger till
den svenska idrottsrörelsen. Pengarna
lämnas i klump till Riksidrottsförbundet,
som har att göra fördelningen, och
jag tror inte det är nyttigt att riksdagen
befriar Riksidrottsförbundet från det
ansvar som följer med denna rätt att
fördela medlen. Med den uppfattningen
håller jag före att riksdagen inte bör
lägga sig i fördelningsfrågan. Om sedan
Riksidrottsförbundet finner skäl att icke
lämna någon del av medlen till Boxningsförbundet
må det vara hänt; men
detta bör vara Riksidrottsförbundets
sak.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr LAGER (k):

Herr talman! I motion nr 594 i andra
kammaren har yrkats att anslaget till
idrotten skulle utgå med ett högre belopp
än regeringen föreslagit och utskottet
tillstyrkt. Den summa som föreslås
i motionen överensstämmer med
vad idrottsledningen ansett sig behöva.

Den nu föreslagna uppräkningen av
anslaget med 600 000 kronor måste ses
mot bakgrunden av att vissa fördyringar
inträffar från det ena året till det andra.
Om jag räknat rätt så innebär de
600 000 kronorna en höjning med cirka
5 procent, vilket betyder att höjningen
inte mer än nätt och jämnt täcker utgiftsökningen
på grund av penningvärdeförsämringen
och prisstegringarna.

Härtill kommer ytterligare ett moment,
nämligen att de stora barnkullarna
från 1940-talet nu är uppe i den åldern
att de träder in i aktiv idrottsutövning.
Antalet medlemmar i landets

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. stöd åt boxningssporten
idrottsföreningar ökar ganska våldsamt
— det talas om en ökning med 200 000
medlemmar under loppet av knappt två
år. Slår man ut statsanslaget på antalet
idrottsutövare blir det alltså per huvud
mindre nu än det har varit tidigare.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till motion nr 594 i andra kammaren.

Tillåt mig också att säga ett ord beträffande
frågan huruvida riksdagen
skall, som reservanterna vill, ge anvisning
om hur de anslagna medlen på en
viss punkt skall fördelas. Jag tror i likhet
med herr Gillström, att man inte bör
avlasta det ansvaret från idrottsledningen;
den bör ta det. Men jag tycker också
att det bör uttalas till kammarens protokoll,
att idrottsledningen vid sin fördelning
av anslaget skall betänka att boxningssporten
har överlevt sig själv. Den
hör inte längre hemma i ett modernt
samhälle.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag kunde inte biträda
förslaget om att proffsboxningen skulle
förbjudas, men när det sedan gäller frågan
huruvida staten genom anslag skall
uppmuntra boxningen som sådan, har
jag inte kunnat vara med.

Orsaken till att jag intar denna ståndpunkt
är de uppgifter jag fått från läkarna
vid det centrallasarett vi har inom
vårt landstingsområde, uppgifter om
skador som vållats vid boxning. Mot den
bakgrunden måste det enligt min mening
stå klart att man inte kan följa
den väg som herrar Gillström och Lager
här anvisar, d. v. s. att riksdagen skall
avsvära sig allt ansvar på denna punkt,
och säga att det inte ankommer på oss
utan att Riksidrottsförbundet skall få
avgöra huruvida anslag skall utgå till
boxningen eller ej. Vi har ett mycket
starkt ansvar för att människor inte i
fortsättningen skall bli fördärvade på
grund av boxningssportens utövande.

Därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till reservationen vid denna
punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag skulle egentligen ha
kunnat instämma med herr Gillström,
att det inte bör vara riksdagens sak att
fördela dessa pengar. Medlen bör, som
hittills anvisas till Riksidrottsförbundet,
som i sin tur fördelar dem på de olika
idrottsgrenar som finns.

Jag begärde ordet närmast därför att
herr Gillström dock hade en liten reservation.
Personligen hyser han en viss
aversion mot boxningen, men detta till
trots ansåg han klokt nog det vara fullt
riktigt att vi här i riksdagen icke skall
avgöra, om anslagen skall gå till den eller
den idrottsgrenen. Såsom redan i den
tidigare boxningsdebatten har sagts av
dem som hade samma uppfattning som
jag, är det risk, om man börjar plocka
ut en idrottsgren och anser att den inte
skall få något bidrag därför att den är
skadlig, att vi år efter år här i riksdagen
får ta ställning till om en viss sport är
skadlig. Jag tror att Riksidrottsförbundet
begriper dessa ting bättre än vi gör
och att det är bättre att förbundet i
lugn och ro får fördela pengarna till de
olika sportgrenarna än att vi av vissa
stämningsskäl skall gå emot än den ena
och än den andra sportgrenen. I dag gäller
det boxningen, ett annat år kan det
gälla ishockeyn och ett tredje år backhoppningen
eller motorsporten. Vi kan
på det sättet sitta här och undan för undan
skära bort olika idrottsgrenar. Det
anser jag inte vara riksdagens sak. Vi
anvisar medel till idrotten, och Riksidrottsförbundet
får ta ansvaret för fördelningen
av dessa medel. Det tycker jag
är konsekvent och riktigt.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Man kan kort och gott
säga, att boxningen är en kvarleva från
den tid då man ostraffat kunde slå ihjäl
varandra och misshandla varandra. Boxningen
är också den enda sport, som
till sitt syfte har att skada. Regelmässigt
medför all boxning hjärnskador av större
eller mindre art, och dessa uppstår

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

även vid sådana matcher där de inte är
fråga om knock-out. Många föreställer
sig att det inte är fråga om några skador
när vederbörande boxare inte har
blivit helt medvetslös, men så är tyvärr
fallet alltför ofta. Och det egendomliga
är att de skadade hjärncellerna och nervcellerna
har mycket svårt att regenerera
och helas igen efter det att en skada
uppkommit. Följden blir ofta livslånga
invaliditetstillstånd, som inte är så
märkbara i det dagliga livet; framför
allt blir det vad vi kallar en allmän psykisk
avtrubbning. Det värsta med denna
allmänna psykiska avtrubbning är att
man saknar sjukdomsinsikt, och därför
uppsöker vederbörande inte läkare.
Svenska läkarsällskapet har kraftigt understrukit
just omfattningen av dessa
skador, som aldrig blir registrerade därför
att dessa individer på grund av skadan
saknar egen sjukdomsinsikt. Riskerna
för dessa skador är inte värst för de
professionella boxarna utan för ungdomen,
som inte har förstånd att skydda
sig. Skadorna drabbar därför i mycket
stor utsträckning just ungdomarna. Detta
framgår också av en undersökning,
som har gjorts genom Svenska läkarsällskapets
försorg. Denna undersökning visade
just att det förekom akuta skador
på hjärnan i mycket större utsträckning
hos dessa ungdomar än man någonsin
tänkt sig. Därigenom skapas invaliditetstillstånd,
som kanske inte är så höggradiga
men som spelar en ganska stor roll
i det praktiska livet. Jag vill inte påstå
att varenda sådan individ, som har
boxats i sin ungdom — kanske en del
av våra riksdagsmän också har gjort det
— har en psykisk avtrubbning, men risken
föreligger. Socialstyrelsen har liksom
medicinalstyrelsen på det kraftigaste
understrukit att all boxning helst borde
förbjudas, i synnerhet sådan som har
med professionell boxning att göra men
också, därför att det innebär risker som
man inte i onödan bör ta, dessa juniormästerskap.
I motsats till övriga sportgrenar
avser boxningen att skada, och
det är först genom skadan som man vinner,
medan skadan inom andra sportgrenar
uppstår genom olycksfall.

Ang. stöd åt boxningssporten

Jag kan inte finna annat än att riksdagen
och staten inte bör understödja
en verksamhet av detta slag. Då säger
man, att Riksidrottsförbundet får bedöma
den här saken, men vi har väl nyligen
i fallet Risberg sett att förbundet
inte har förmågan att rätt bedöma en
sådan sak. Jag anser att riksdagen i det
avseendet har en bättre bedömningsförmånga
än Riksidrottsförbundet har visat,
åtminstone i detta fall.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt delta
i någon boxningsdebatt här i dag, ty
jag gick ut ifrån att kunde inte det som
hänt i världen sedan vi senast debatterade
boxningen övertyga dem som har
talat till boxningens förmån, torde säkerligen
inte något annat övertyga dem
heller. Jag nöjde mig därför med att instämma
i vad fru Segerstedt Wiberg sade.
Det som ändå gjorde att jag begärde
ordet var det mycket anmärkningsvärda
uttalande som herr Gillström gjorde
och som herr Birger Andersson sedan
underströk, nämligen att vi borde överlåta
åt Riksidrottsförbundet att utan någon
som helst inblandning från riksdagens
sida använda de medel som av riksdagen
anslås för idrottens främjande,
hur de än användes. Vi gör inte så i
fråga om någonting annat. Om riksdagen
finner — genom statens revisorer
eller av annan anledning — att de medel
som riksdagen anslår för ena eller
andra ändamålet inte användes på ett sådant
sätt som riksdagen anser förenligt
med den egentliga uppgiften, så fortsätter
vi inte att ge sådana anslag. Jag anser
att den principen skall vi tillämpa
även gentemot Riksidrottsförbundet.

Därför hemställer jag också, herr talman,
om bifall till den reservation som
är fogad till denna del av utskottsutlåtandet.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Skall jag gå en andra
rond, är det bara för att säga något

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. stöd åt boxningssporten
gentemot dem som hävdar att det skulle
vara så utomordentligt värdefullt för den
svenska ungdomen om Boxningsförbundet
befriades från statligt stöd. Användes
inte dessa pengar, som bland andra
Boxningsförbundet får, till att få fram
instruktörer och tränare, som kan lära
ungdomen att på ett förnuftigt sätt bedriva
sin sport? Skall vi frånhända ungdomen
alla möjligheter att få sakkunnig
hjälp? Även läkare engageras — det bör
herr Edström kanske erinra sig — för
att man skall kunna göra boxningen så
riskfri som möjligt.

Man kan tänka sig att om nu Boxningsförbundet
inte får något statsbidrag

— att boxningsklubbarna alltså blir utan

— så kanske nu fristående boxningsklubbar
ansluter sig som sektioner till
andra, stora idrottsföreningar. Ja, hur
blir det då? Skall det ordnas så, att eftersom
så och så många medlemmar i
en klubb boxas så får man ta bort en
del av de pengar klubben annars skulle
ha fått? Det blir en besvärlig sak. Jag
tror att man skapar en oreda som inte
på något sätt gagnar den fysiska fostran
som alla anser vara värdefull.

Det har sagts både nu och tidigare att
det är farliga ting som boxningen åstadkommer.
Det är en oändlig massa skador
som uppstår påstår boxningsmotståndarna.
Det är ju boxningen som är
aktuell just nu, men andra sporter har
också sina riskmoment. Jag vet inte huruvida
motorsporten har statligt bidrag.
Rätt nyligen inträffade ju en olycka, då
en av världens främsta racerförare, engelsmannen
Stirling Moss, råkade ut för
en mycket allvarlig olycka. Kan det inte
tänkas att man nästa gång förbjuder att
anslag utgår till den sporten? Tar man
sedan och plockar undan för undan, får
man till slut fram att den enda idrott som
är ofarlig skulle vara den svenska gymnastiken.
Men då erinrar jag mig att någon
gång på 1920-talet stod en ledamot
av andra kammaren och varnade riksdagen
på det allra bestämdaste för att
anslå pengar till skolgymnastiken. Han
ansåg att skolgymnastiken var så farlig,
att det i varje fall borde förhindras att
den stöddes av staten. Vi kanske får upp -

leva detta igen, och vad har vi då kvar?
Kanske några stycken vid ett pingpongbord?
Om nu inte även den sportgrenen
blir förklarad i bann!

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Boxningen kan aldrig
göras riskfri. Till skillnad mot övriga
sportgrenar, där skadan beror på olycksfall,
är det nämligen så att skadan i boxningen
utgör det avgörande tävlingsmomentet.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Herr Birger Andersson
talar om boxningen som en sport. Förra
månaden dödades i USA en man, och
den boxare som utövade det dödade
slaget hyllades som »månadens man».
Man hade väntat att någon här i Sverige
som representerade boxningen
skulle protestera mot ett sådant förfarande,
som måste kasta ett mycket
egendomligt skimmer över vad man kallar
en sport. Ingen sådan protest kom.

Herr talman! Jag ber att åter få yrka
bifall till reservationen.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag vill inskränka mig
till att säga att det är verklighetsfrämmande
att tro, att det skulle bli någon
ändring i nuvarande förhållanden, om
frågan skall avgöras av Riksidrottsförbundet.
Om riksdagens ledamöter vill
ha en ändring till stånd, måste de biträda
reservationen. Jag ber att få rekommendera
denna.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag förlänger denna debatt. Jag tycker
emellertid det är värt att än en gång
påpeka vad herr Birger Andersson sade,
nämligen att ett sådant här förbud
är utomordentligt lätt att kringgå. Redan
nu är en rad boxningsklubbar sektioner
inom olika föreningar, som spänner
över en rad olika områden, och des -

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

sa skulle alltså även i framtiden få bidrag
men inte de fristående boxningsklubbarna.

Jag vill inte ge mig in på någon balansering
mellan risker och fördelar
inom olika sportgrenar. Jag tror att man
mycket väl kan hävda att amatörboxningen
har vissa positiva aspekter, och
skall man försöka få in amatörboxningen,
som man inte kan slå ihjäl, i vettiga
former, skall man stödja det centrala
förbund som har som sin väsentligaste
uppgift att få till stånd en vettig utövning
av den amatörsport som det här
är fråga om.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Till det sista som herr
Palme sade vill jag bara tillägga, att om
Riksidrottsförbundet efter det att riksdagen
har sagt nej, skulle hitta på att
smygvägen använda medel för boxningens
främjande exempelvis på det sätt
som herr Palme har antytt, får vi naturligtvis
ta ställning till det då. Jag
skulle dock tro att om riksdagen vid
detta tillfälle sätter upp ett varnande
finger, kommer Riksidrottsförbundet
inte att göra på det sättet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

Sedermera gjordes enligt de rörande
mom. a förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall till motionen
II: 594; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de beträffande mom. b framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefatta -

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden
des i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
109 mom. b, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid fru Segerstedt Wiberg
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 47.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 110

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 111

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1962/63 anvisa ett anslag
av 28 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist in. fl. (1:329) och den andra
inom andra kammaren av herr Rydén
in. fl. (11:319), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta dels att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning för översyn av den nuvarande
splittrade administrationsformen
i fråga om det statliga stödet till kulturlivet
i syfte att nå ökad enhetlighet, varvid
borde övervägas att skapa ett fristående
administrativt organ för nämnda
stödverksamhet, dels att i skrivelse till
Kungl. Maj.-t anhålla, att lotterimedelsfonden
måtte överföras från handelsdepartementet
till ecklesiastikdepartementet,
dels att höja anslaget till Avsättning
till lotterimedelsfonden till 30 miljoner
kronor för budgetåret 1962/63, dels ock
att staten vid utförande av offentliga
byggnader skulle avsätta 1 procent av
byggnadskostnaderna för konstnärlig utsmyckning
med genomförande i den ordning
som angivits i motionerna;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Torsten Andersson och Thorsten
Larsson (I: 387) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Wahlund
och Fålldin (11:482), i vilka anhållits,
att riksdagen måtte besluta att till Avsättning
till lotterimedelsfonden för budgetåret
1962/63 anvisa ett anslag av
30 000 000 kronor samt i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att lotterimedelsfondens
förvaltning och lotterimedlens
fördelning måtte överföras från handelsdepartementet
till ecklesiastikdepartementet.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 329 och II: 319 samt I: 387
och 11:482, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Avsättning till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett anslag av 28 000 000 kronor;

b) att motionerna 1:329 och. 11:319
samt I: 387 och II: 482, i vad de avsåge

skrivelse till Kungl. Maj :t om överföring
av lotterimedlens administration från
handelsdepartementet till ecklesiastikdepartementet,
icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Edström, Sundin, PerOlof
Hanson, Nils-Eric Gustafsson och
Svensson i Stenkyrka, fröken Elmén
samt herrar Eliasson i Sundborn, Svensson
i Ljungskile och Nelander, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under a hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna I: 329
och II: 319 samt I: 387 och II: 482, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Avsättning till lotterimedelsfonden för
budgetåret 1962/63 anvisa ett anslag av
30 000 000 kronor.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Låt mig redan från början
förutskicka att jag inte skall skrämma
någon genom att tala länge. Jag skulle
bara velat, herr talman, ha haft möjlighet
att för frånvarande statsrådet och
chefen för handelsdepartementet läsa utskottsutlåtandet.
Det är på det sättet, att
någon glädje varar ju aldrig beständigt,
och om man blir hur glad som helst
över utskottsutlåtandet i och för sig, så
kommer ändå utskottet fram till att man
inte skall låta Kungl. Maj:t få reda på
den uppfattning som man har. Jag hoppas
emellertid att handelsministerns
utomordentliga lyssnarposter nu verkligen
hör på vad som står här: »Under
hänvisning till sitt uttalande i ämnet
förra året förutsätter utskottet, att en
prövning av kulturfondsutredningens
förslag nu verkligen kommer till stånd.
Utskottet utgår från att därvid även
kommer att övervägas frågan om en
överföring av lotterimedlens administration
från handelsdepartementet till
ecklesiastikdepartementet.»

Jag hoppas, herr talman, att denna
överföring verkligen kommer till stånd,
så att vi slipper att komma tillbaka även

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

nästa år och besvära riksdagen med
motioner på denna punkt.

När det sedan gäller att öka anslaget
från 28 till 30 miljoner kronor, finns det
på denna punkt en reservation, som jag
också i detta sammanhang ber att få
yrka bifall till.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Klockan är fem, och
kammaren är middagshungrig, men låt
mig ändå få säga några ord i detta ärende.
Det är ju så att i en reservation här
begärts att man ytterligare skulle räkna
upp detta anslag med 2 miljoner. Det
mesta av ökningarna som Kungl. Maj:t
föreslagit har föranletts av en automatik
i fråga om löner och pensioner. Det är
mot den bakgrunden alldeles klart att
det är fråga om en mycket knapp tillpassning
till löner och prisjusteringar
som här måste göras, och någon reell
höjning av kulturanslaget kan man knappast
tala om. De 2 miljoner kronor som
reservanterna ytterligare begärt med
stöd av motionärerna är mycket väl motiverade.
Om man i verkligheten räknar
med ett ökat utrymme för nya sådana
här ändamål, är det uppenbart att det
inte räcker med vad regeringen och utskottet
föreslår.

Det blir intressant att se hur kammaren
röstar i denna fråga, eftersom det
i tidningarna försports att man vid första-majdemonstrationen
i Stockholm kommer
att uppträda med yrkanden som går
på reservanternas linje, och de som här
i kammaren väntas rösta mot reservanterna
förväntas mer än andra delta i
första-majdemonstrationen. Så underlig
kan vår värld vara.

Det är ett känt faktum att administrationen
av det statliga kulturstödet är
splittrad. Här har motionärerna begärt
en riksdagsskrivelse om lotterimedelsfondens
överflyttande från handelsdepartementet
till ecklesistikdepartementet.
Det vill utskottet emellertid inte gå
med på, utan utskottet »förutsätter» —
som ofta sker — att motionärernas synpunkter
skall bli beaktade vid en departementsreform,
som kommer eller

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden
kanske inte kommer. Departementsreformen
har diskuterats flera år, och
man vet inte när den kommer. Men alla
förefaller vara överens om att det är
olämpligt att lotterimedelsfonden ligger
kvar på handelsdepartementet och inte
överföres till ecklesiastikdepartementet.
Varför skulle inte riksdagen då kunna
samla sig och avlåta en skrivelse till
Kungl. Maj :t, så att man i detta sammanhang
befriades från frågan om departementsreformen?
Det kan inte vara nödvändigt
att knyta ihop dessa frågor på
detta sätt.

Herr talman! Jag vill med det sagda
yrka bifall till reservationen vid denna
punkt samt därjämte också hemställa
om bifall till det motionsyrkande som innebär
en skrivelse till Kungl. Maj:t om
lotterimedelsfondens överförande från
handelsdepartementet till ecklesiastikdepartementet.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Reservationen skiljer sig
från utskottsutlåtandet endast i fråga om
anslagets storlek. Reservanterna vill, som
vi nyss hört, ha ett anslag på 30 miljoner
kronor, medan utskottet stannar vid 28
miljoner kronor.

Vi har inom utskottet resonerat ungefär
på följande sätt. På senare år har
detta anslag inte höjts fullt så mycket
som det föreslås bli höjt i år. För innevarande
budgetår höjdes det med 1,5 miljoner
kronor och för året dessförinnan
med 2,3 miljoner kronor. Nu föreslås en
höjning med 2,4 miljoner. Även om det
är många som vill ha med av kakan, menar
vi, att en höjning på 2,4 miljoner
kronor dock inte är så liten och att man
därför bör för ögonblicket nöja sig med
den.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Bara några ord i all
korthet. Man talar om höjning i detta
sammanhang. Det är klart att det är en
höjning med ett i och för sig rätt stort
belopp, men nästan alla dessa pengar
går till avlöningar och pensioner för or -

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden
kestermedlemmar och för dem som arbetar
vid teatern. Om man skulle våga
den djärva tanken, att dessa människor
skulle få någorlunda samma lönehöjning
som kommit en lång rad andra grupper i
samhället till del, skulle det inte bli någon
verklig höjning av kulturanslaget,
bara en pris- och lönejustering. Och det
kan inte bli något över för några nya
ändamål. Det är en snål politik, herr
talman!

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de rörande mom. a förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hanson, Per-Olof, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Deii,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
111 mom. a, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hanson, Per-Olof,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 43.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes i enlighet med de
rörande mom. b framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
de i ämnet väckta motionerna, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

På framställning av herr talmannen
beslöts, att den fortsatta föredragningen
av ifrågavarande utlåtande ävensom
handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Då jag under tiden den 2—den 6 maj
1962, på inbjudan av den österrikiske
försvarsministern, besöker Österrike, får
jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet under denna tid.

Stockholm den 27 april 1962.

Sven Andersson

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 15,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunallagen
den 18 december 1953 (nr
753), in. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 37, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen om
allmän varuskatt;

nr 39, i anledning av väckta motioner
om omläggning av den allmänna varu -

Fredagen den 27 april 1962 fm.

Nr 17

Interpellation om åtgärder i anledning av det ökade fritidsfisket

skatten och undantag från dylik skatt
för investeringsvaror, m. in.; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 10, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område, m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Interpellation om åtgärder i anledning av
det ökade fritidsfisket

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) erhöll på begäran ordet och anförde: Herr

talman! Vårt land har i sina tusentals
sjöar, älvar och andra vattendrag
en tillgång, som hittills i endast ringa
grad utnyttjats. Under senare år har
emellertid uppstått något av en folkrörelse,
som det är angeläget att tillgodose
och leda in på rätta banor. Jag syftar
på sport- eller fritidsfisket. Den utveckling,
som ägt rum när det gäller våra fiskevatten,
kommer med all sannolikhet att
resultera i samma ekonomiska tänkande
och brukande, som sedan länge rått
i fråga om den odlade jorden och den
produktiva skogsmarken. Vattnen —
med undantag för vissa utpräglade yrkesfiskeområden
— har ju ända in i
våra dagar ur fiskesynpunkt endast ansetts
äga ett husbehovsvärde, vilket bl. a.
återspeglas i de ålderdomliga äganderättsförhållandena
och den hittills bedrivna
fiskevården.

Bakgrunden till den nu påbörjade
utvecklingen är — som redan framhållits
— det mycket snabbt expanderande
fritidsfisket — till största delen bedrivet
av icke-fiskevattensägande människor,
som dock är beredda att betala
för tillfällig fiskerätt genom köp av fiskekort.
Antalet fritidsfiskare uppskattas
f. n. till 500 000, och det är tydligt att deras
antal hastigt kommer att öka. Även
ungdomen förefaller alltmer börja intressera
sig för denna form av fritidsaktivitet,
och våra turistorganisationer betrak -

tar fisket som en av vårt lands bästa tillgångar
i strävandena att få utländska turister
att besöka Sverige.

Detta växande fritidsfiske fordrar ökade
upplåtelser och motiverar fiskevårdsinvesteringar,
som tidigare varit otänkbara.
För att bibringa vattenägarna detta
nya synsätt och för att planera och genomföra
de behövliga åtgärderna krävs
emellertid betydande insatser. Lokalt ankommer
det väl i första hand på hushållningssällskapen
att medverka härtill. Tyvärr
kan dock inte hushållningssällskapen
med sina nuvarande personalresurser
på fiskets område svara för den verksamhet,
som den här skisserade situationen
kräver. En förstärkning av personalresurserna
på denna sektor synes mig
därför nödvändig, om man vill nå fram
tillverkliga resultat.Vattnens ekonomiska
värde torde — en uppfattning som bestyrkes
av de erfarenheter man har på
många andra håll i världen, där man sedan
länge har ett omfattande fritidsfiske
kombinerat med en rationell fiskevård
— snart ge möjlighet till en självfinansiering
av denna utökade verksamhet,
men under en övergångsperiod torde
man inte minst med hänsyn till en aktiv
fritidspolitik böra räkna med att dessa
förstärkningsåtgärder stöds av det allmänna.

Under hänvisning till det ovan anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd att vidtaga åtgärder
för att stödja en utveckling, som ger
våra fiskevatten ett ökat ekonomiskt värde
samtidigt som allmänhetens behov av
flera och bättre vatten för fritidsfiske
tillgodoses?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.16.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Fredagen den 27 april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1962/63 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 112—116

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 117

Anslag till statens hantverks- och industrilånefond I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 393 och
11:469 samt 1:396 och 11:479, till Statens
hantverks- och industrilånefond för
budgetåret 1962/63 anvisa ett investeringsanslag
av 15 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 393, av
herr Mattsson m. fl. samt II: 469, av herr
Andersson i Knäred och herr Nilsson i
Tvärålund, ävensom i de likalydande
motionerna I: 396, av herr Stefanson
m. fl., och II: 479, av herr Nordgren
m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte
för budgetåret 1962/63 till Statens
hantverks- och industrilånefond anvisa
ett investeringsanslag av 25 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Per Jacobsson, Edström, Sandin, PerOlof
Hanson, Nils-Eric Gustafsson och
Svensson i Stenkyrka, fröken Elmén
samt herrar Nilsson i Göingegården,
Eliasson i Sundborn, Svensson i Ljungskile
och Nelander, vilka, under förutsättning
av bifall till den med a betecknade

reservationen vid punkten 14, ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
393 och II: 469 samt I: 396 och II: 479,
till Statens hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
investeringsanslag av 25 000 000 kronor.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Den vid denna punkt avgivna
reservationen har till följd att utgången
vid punkten 14 fallit, varför jag
ej har något yrkande.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten 11S

Ang. den mindre skeppsfartens kapitalförsörjning Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens lånefond för den mindre
skeppsfarten för budgetåret 1962/63 anvisa
ett investeringsanslag av 1 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Torsten Andersson
och Mattsson (I: 388) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Grebäck och Wahrendorff (11:470), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en
skyndsam prövning av den mindre
skeppsfartens kapitalförsörjning i enlighet
med vad i motionerna anförts samt
till Statens lånefond för den mindre
skeppsfarten för budgetåret 1962/63 an -

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17

Ang. den mindre skeppsfartens kapitalförsörjning

visa ett investeringsanslag av 3 000 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 388 och II: 470, såvitt nu
vore i fråga, till Statens lånefond för den
mindre skeppsfarten för budgetåret
1962/63 anvisa ett investeringsanslag av
1 000 kronor;

b) att motionerna I: 388 och II: 470, i
vad de avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Per Jacobsson, Siindin, NilsEric
Gustafsson, Svensson i Stenkyrka,
Eliasson i Sundborn och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under b hemställa, att riksdagen,
måtte, med bifall till motionerna
1: 388 och II: 470, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning av den mindre
skeppsfartens kapitalförsörjning.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Kanske skulle man nu
ha tid att ägna sig åt litet längre utläggningar
på denna punkt, eftersom det var
så brått före middagen, att man då fick
haspla ur sig det väsentliga på mycket
kort tid. Jag skall emellertid inte begagna
detta tillfälle till några längre orationer,
utan jag skall endast, herr talman,
lägga ett gott ord för den reservation,
som avgivits vid denna punkt.

Det är nämligen så att det bakom denna
motion ligger en del förhållanden,
som torde vara värda allt beaktande.
Det mindre tonnage, som det här är
fråga om, håller faktiskt på att föråldras
i sådan grad att man har anledning att
fundera över varför det inte sker en förnyelse
på det sätt man skulle kunna önska.
Det förhåller sig faktiskt så att inte
mindre än 334 av landets fartyg i
storleksgruppen 100—499 bruttoton var

20 år gamla och äldre vid utgången av
år 1959. Detta måste naturligtvis ses
mot bakgrunden av svårigheten att uppbringa
det kapital, som är nödvändigt
för att åstadkomma en förnyelse av tonnaget.
Det rör sig här om mycket pengar,
och det är faktiskt på det sättet, att bestämmelserna
för dessa lån, som beviljas
ur statens lånefond för den mindre
skeppsfarten, är så restriktiva att det
är mycket svårt att få låna pengar för
ändamålet.

Detta föråldrande av tonnaget kan ju
inte vara av intresse för landet, framför
allt om man ser på frågan ur beredskapssynpunkt.
Man skulle därför önska
att vi fick en utredning, som tog upp till
prövning frågan om möjligheten att få
smidigare och bättre låneförhållanden
för dem, som svarar för tonnagets bibehållande.

Det har dessutom när det gäller dessa
lån skett en utveckling, som inte är till
förmån för låntagarna. Från början var
det så att man kunde låna upp till 80 procent
av anskaffningsvärdet. Denna andel
har nu sjunkit ned till 40—50 procent
av värdet av de inköpta båtarna. Samtidigt
har det skett en avkortning av
amorteringstiderna, som från början var
15 år, men som minskat till 8—10 år.
Detta gör att de, som har satt sig i skuld
på detta sätt, får en belastning genom en
amortering, som är otillbörligt stor och
som man inte ser någon möjlighet att
klara av. Då blir det så, att man underlåter
att förnya tonnaget och sliter på
det gamla så länge det går.

Det är faktiskt så, att Sverige i hög
grad släpar efter på detta område. Det
kan på goda grunder befaras att det här
föreligger risk för att det svenska småbåtstonnagets
konkurrenskraft skall
minskas inte endast på grund av fartygsbeståndets
föråldring i och för sig, utan
på grund av att det sker en mycket liten
förnyelse av beståndet i stort. Det utländska
fartygsbeståndet genomgår en
snabbare förnyelse, och vår konkurrenskraft
på detta område minskar. Jag vill
ännu en gång upprepa att detta är ett
förhållande, som ur beredskapssynpunkt
inte kan vara önskvärt.

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Ang. den mindre skeppsfartens kapitalförsörjning

Utskottet har inte ansett denna utredning
vara nödvändig. I en reservation,
som är fogad till denna punkt, pekas
just på detta föråldrande av tonnaget
och med hänsyn till de konsekvenser
detta kan föra med sig yrkas att man
tar upp problemställningen till granskning.
I motionerna har uttalats — och
reservanterna ansluter sig härtill — att
en sådan utredning borde företagas så
snabbt, att man kunde lägga fram resultatet
för nästa års riksdag. All praktisk
erfarenhet på området pekar på att
problemet är av den akuta karaktär, alt
det vore försvarbart om man finge ta
ställning till utredningsresultatet under
nästa år.

Jag ber därför, herr talman, att kort
och gott få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det råder nog inte några
delade meningar i kammaren om att den
mindre skeppsfarten har en sådan betydelse
i vårt land i olika avseenden,
att det skulle vara ytterst beklagligt om
kapitalförsörjningsfrågorna inte skulle
kunna lösas på det sättet, att näringen
på ett tillfredsställande sätt kan uppehållas.
Yad reservationens ärade talesman
yttrade i det avseendet föranleder
följaktligen från min sida ingen gensaga.

Jag skulle emellertid i det sammanhanget
vilja föra på tal orsaken till att
vi på det ena avsnittet efter det andra
inom vårt näringsliv finner kapitalförsörjningssvårigheter.
Det förefaller mig
vara uppenbart, dels att svårigheterna
skulle vara ofantligt mycket mindre, om
vi finge återgå till en fri kapitalmarknad,
dels att dessa svårigheter — de må
gälla småföretagsamheten, hantverket,
småindustrien eller, som i detta fall, den
mindre skeppsfarten — är ett symtom
på en alltmer överhandentagande reglering
av kapitalmarknaden. Det förefaller
mig vara inte alldeles utan intresse att
påpeka detta förhållande, när man en
och annan gång — inte minst i dag —

från talesmän, som hör hemma inom
borgerlighetens råmärken, faktiskt —
om också i ett nödläge — arbetar för en
ytterligare dirigering av kapitalmarknaden.

Detta sagt som en parentes. Vi som
står för utskottsutlåtandet har ingalunda,
såsom jag hoppas att jag redan har
visat, lämnat obeaktade de svårigheter,
som denna näringsgren har att vidkännas.
Jag tror också i likhet med de ärade
reservanterna, att en utredning om
näringsgrenens kapitalförsörjningsproblem
kan vara påkallad.

När vi har avvisat motionsyrkandena
i det avseende, det här gäller, har detta
således icke berott på bristande intresse
för att dessa spörsmål blir analyserade.
Enligt vad vi har inhämtat är emellertid
frågorna redan föremål för uppmärksamhet.
Med hänsyn härtill har vi inte
ansett det vara påkallat att i särskild
skrivelse till Kungl. Maj:t göra en hemställan
i ämnet.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Någon kanske nu kommer
att tänka på orden »Vad hade min
son på galejan att göra» — vad har jag
i det här sällskapet att skaffa; jag representerar
ju den större sjöfarten? Men
jag är inte helt och hållet agnostiker
heller när det gäller den mindre sjöfarten.

.Tåg kan inte instämma med dem som
säger, att lånevillkoren för den mindre
skeppsfarten inte är gynnsamma. De har
varit mycket gynnsamma, men någon
orsak måste väl finnas när det upplyses
att dessa medel inte har begagnats i någon
större utsträckning hitintills. Det
har försports, att på något vis arbetar
det hela stelt. Det är precis som om de,
som skulle vara i behov av dessa lån,
blir tveksamma att begagna sig av dem.

Det har sagts — om det nu är sant
eller ej — att man för att över huvud
taget få lån ur denna fond inte får ha ett
öre — dock behöver konkursansökan

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17

Ang. den mindre skeppsfartens kapitalförsörjning

inte ha insänts! Detta är kanske något
överdrivet, men jag skulle för min del
vilja säga, att vad jag finner vara det
mest riktiga i denna motion är, att man
vill skriva till Kungl. Maj :t och försöka
få en undersökning till stånd av orsakerna
till att denna lånefond inte utnyttjas
i högre grad än hittills och till
att den mindre sjöfarten inte begagnat
sig av den som den bort göra. Villkoren
är inte alls oförmånliga; de är tvärtom
mycket bra. Därför finner man det
ganska märkligt att fonden varit så litet
utnyttjad.

I den mån reservationen skulle fylla
en sådan uppgift vill jag för min del
yrka bifall till den, herr talman.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall inte polemisera
i fråga om kapitalmarknaden. Den är
en sak för sig. Men jag sätter stort frågetecken
inför att man på det sätt som
antytts skulle lösa kapitalproblemet för
den mindre skeppsfarten. En mycket väsentlig
sak i sammanhanget är nämligen
den långa lånetiden. Producenter av
mindre tonnage, som måste utnyttja lånemöjligheterna,
är naturligtvis i den
situationen att de behöver långa pengar.
Av vad den siste ärade talaren sagt
är det uppenbart att det problemet står
i förgrunden. Därför tror jag inte att
en fri kapitalmarknad i och för sig
skulle lösa några problem.

Jag antecknar med intresse att herr
Bergh säger, att utskottet fått försäkringar
om att detta problem är på väg att
lösas, och att man därför inte vill tillstyrka
en utredning. Jag skall med lugn
avvakta tiden tills det blir dags att
nästa gång skriva motioner. Vi får se
då vad som hänt, och om ingenting hänt
får vi väl återkomma.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag har genom mitt privata
arbete mycken kontakt med den
mindre skeppsfarten och känner dess
förhållanden ganska väl. Denna näring
ligger mig också personligen mycket

varmt om hjärtat. Jag kan bekräfta att
näringen går tillbaka. Tonnaget förnyas
inte i önskvärd takt. En del av båtarna
är gamla och lönsamheten är dålig.

Man kan då fråga sig var orsakerna
till detta ligger. Ja, såvitt jag kan förstå
ligger de inte endast på kapitalförsörjningens
område. De mindre fartygen
har själva ganska höga driftkostnader,
hänförliga framför allt till personalkostnaderna.
Kapitalkostnaderna är
också höga. Reparationerna är dyra.
Kostnaderna i hamnarna är ett speciellt
bekymmersamt problem. På inkomstsidan
är att märka att frakterna i flera
år varit dåliga. Det allmänna internationella
fraktläget har haft en ogynnsam
inverkan på fraktförhållandena inom
den svenska kustsjöfarten.

Många utredningar har ägnats den
mindre skeppsfarten, men resultatet av
dem har merendels blivit ganska magert.
Jag skulle gärna, i likhet med motionärerna,
önska att frågan utreddes
ånyo, men då skulle det enligt mitt sätt
att se vara värdefullt om hela utredningen
skedde ur en större synvinkel, så att
problemet drogs upp i hela dess vidd.

Herr talman! Jag har dock intet yrkande
i denna del.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a hemställt.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
jämlikt de beträffande mom. b
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Om sänkning av minimiåldern för rätt att erhålla körkort för bil

Herr Andersson, Torsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
118 mom. b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 119—121

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 122

Lades till handlingarna.

Punkten 123

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12b

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 63, i anledning av
väckta motioner om utredning rörande
säkerhetskontrollen på atomenergiområdet,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
bevillningsutskottets memorial
nr 42, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande
nr 24 i anledning av väckta motioner
angående gift kvinnas förvärvsavdrag,
m. m.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående god -

kännande av beslut inom Internationella
valutafonden rörande generella lånearrangemang,
m. m., bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
första lagutskottets memorial nr
31, föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av första lagutskottets
utlåtande i anledning av väckt motion
om viss ändring av 6 kap. 7 § föräldrabalken.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 21, i anledning av motion om översyn
av vägtrafikförordningens bestämmelser
rörande minderårigs rätt att framföra
traktor å allmän väg; och

nr 22, i anledning av motioner angående
vägtrafikförordningens bestämmelse
om hastighet vid passerande av järnvägskorsning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om sänkning av minimiåldern för rätt att
erhålla körkort för bil

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av motion om
utredning rörande sänkning av minimiåldern
för rätt att erhålla körkort för bil.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
i riksdagens andra kammare väckt och
till lagutskott hänvisad motion, nr 379,
av herrar Lindkvist och Lassinantti.

I motionen hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om en snabb utredning i syfte att på
sätt närmare angivits i motionen sänka
minimiåldern för rätt att erhålla körkort
för bil från 18 till 16 år.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, II: 379, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Torbrink
och herr Persson i Tandö, vilka an -

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17

Om sänkning av minimiåldern för rätt att erhålla körkort för bil

sett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionen 11:379
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om en
snabb utredning i syfte att enligt de riktlinjer,
som uppdragits i motionen och utskottets
utlåtande, sänka minimiåldern
för rätt att erhålla körkort för bil.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Detta är naturligtvis inte
någon stor fråga, men man kan heller
inte säga att det gäller någon alldeles
betydelselös sak. Ställer man in den
i sitt sammanhang med ungdomsproblemen
i stort har den onekligen sitt intresse.

Jag förstår gott den som hävdar att
en förutsättning för innehav av körkort
skall vara en tillräcklig grad av omdöme,
och eftersom omdöme konstitueras
inte minst av erfarenhet så kan man
naturligtvis ha sina tvivelsmål om en
16-åring kan uppfylla detta kompetenskrav.
Å andra sidan finns det i och för
sig intet som säger att alla 18-åringar är
mogna att föra bil under det att alla
16-åringar är omogna. Även i fall som
detta kan det nog ha sina risker att generalisera.

Det krävs nu inte heller i reservationen,
att riksdagen skall besluta en sänkning
av körkortsåldern till 16 år. Yad
som önskas är en utredning, närmast
med syfte att klarlägga om och hur man
skulle kunna tidigarelägga körkortsutbildningen
genom att förlägga en del av
den till skolorna. Detta utredningskrav
har fått stöd av såväl de bägge skolöverstyrelserna
som av landets motororganisationer.

Det faller sig, enligt mitt sätt att se
på saken, svårt att utan vidare avvisa
dessa till utredningskravet positivt inställda
opitionsyttringar. Säkerligen
skulle en utredning kunna ge svar på
åtskilliga intressanta punkter och ge en
god vägledning för en kommande bedömning
av spörsmålet om lämplig körkortsålder,
varvid man självfallet skall
ta in i bedömningen både trafiksäkerheten
och omtanken om ungdomens

(5 Första kammarens protokoll 1962. Nr 17

uppfostran och ansvar samt lägga båda
dessa faktorer i vågskålen.

Jag har med detta endast velat anföra
en liten synpunkt. På intet sätt vill jag
provocera utskottets värderade ordförande
till någon utförligare diskussion
på denna punkt, men jag har inte velat
låta ärendet passera utan att något sagts
till protokollet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag vill framhålla, att
en del utredningar faktiskt redan föreligger.
En utredning, som är gjord i
Amerika, visar, att ungdomar mellan 16
och 21 år är trafikfarligare än andra
åldersgrupper. Undersökningar på flera
håll har också visat, att ungdomar oftare
är invecklade i trafikolyckor än
äldre personer. Det gäller då inte bara
äldre, som kört bil under en längre tid,
utan även äldre personer, som är relativt
nya som bilförare.

Vidare har det gjorts en undersökning
i Sverige av doktor Segerdahl. Även den
undersökningen visar, att ungdomar under
den nuvarande körkortsåldern på 18
år oftare är invecklade i trafikolyckor
än äldre åldersgrupper.

Självklart kan det finnas ungdomar
under 18 år, som har tillräcklig mognad
för att kunna köra bil lika bra som
äldre personer. Det är dock inte lätt att
säga hur man skall kunna utröna, vilka
det är bland ungdomar under 18 år, som
är lämpliga att köra bil. Jag tror, att
innan man går att ändra minimiåldern
för körkort måste det föreligga betydligt
starkare skäl för en ändring än vad
som nu har förebragts.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra

82 Nr 17 Fredagen den 27 april 1962 em.

Ang. omorganisation av de fiskesakkunniga organen i vattenmål

propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Ang. omorganisation av de fiskesakkunniga
organen i vattenmål

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
ur 11, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående omorganisation
av de fiskesakkunniga organen i vattenmål,
m. m., jämte i ämnena väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln föreslagit
riksdagen att för budgetåret
1962/63 till Fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion: Fiskeristyrelsen: Avlöningar
och Omkostnader samt till Fiskeristyrelsen
med statens vatteninspektion:
Vatteninspektionen: Avlöningar och Omkostnader
anvisa förslagsanslag av respektive
1 491 000 kronor, 580 000 kronor,
637 000 kronor och 201 000 kronor.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln vidare
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnena, för budgetåret
1962/63 beräkna till Fiskeristyrelsen
med statens vatteninspektion: Undersökningar
inom sötvattenslaboratoriet
ett reservationsanslag av 1 000 kronor,
till Fiskeriintendenter m. m.: Avlöningar
och Omkostnader förslagsanslag av
255 000 respektive 27 000 kronor samt
till Gottgörelse till fiskerinäringen för av
dess utövare erlagd bensinskatt ett anslag
av 785 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en den
16 februari 1962 dagtecknad proposition,
nr 48, vilken hänskjutits till jordbruksutskottet,
föreslagit riksdagen att dels
godkänna i propositionen framlagda förslag
rörande omorganisation av de fiskesakkunniga
organen i vattenmål, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att fastställa personalförteckning''
för undersökningar
inom fiskeriorganisationen i enlighet
med vad som föreslagits i propositionen,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att företaga
de ändringar i personalförteckningarna

för fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion:
fiskeristyrelsen och vatteninspektionen
samt för fiskeriintendenter
in. in., som föranleddes av i propositionen
framlagda förslag, dels fastställa viss
angiven avlöningsstat för fiskeriintendenter
in. in., att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1962/63, dels
ock å riksstaten för budgetåret 1962/63
under nionde huvudtiteln anvisa till Undersökningar
inom fiskeriorganisationen,
till Fiskeriintendenter in. in.: Avlöningar
och Omkostnader förslagsanslag
av respektive 1 000 kronor, 260 000 kronor
och 27 000 kronor samt till Gottgörelse
till fiskerinäringen för av dess utövare
erlagd bensinskatt ett anslag av
970 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:188,
av herrar Ringaby och Arvidson, samt
II: 230, av herr Hedin m. fl.; och

2) de likalydande motionerna I: 574,
av herr Isacson, och II: 678, av herr Hedin,
vari anhållits, att riksdagen måtte
besluta, att organisationen för mellersta
och södra fiskeriintendentsdistrikten
samt västerhavets och österhavets distrikt
icke nu skulle fastställas av riksdagen
utan göras till föremål för ny utredning,
varvid i motionerna framförda
synpunkter borde beaktas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. besluta, att motionerna I: 574 och
11:678, såvitt de avsåge yrkanden om
utredning rörande organisationen för
mellersta och södra fiskeriintendentsdistrikten
samt för västerhavets och österhavets
distrikt, ej skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 574 och II: 678, såvitt nu vore i fråga,
godkänna de förslag rörande organisationen
av fiskeriintendentsdistrikten, som
i utlåtandet angivits;

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17

Ang. omorganisation

III. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning a)

godkänna de förslag i övrigt rörande
omorganisation av de fiskesakkunniga
organen i vattenmål, som i utlåtandet
framlagts,

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa
personalförteckning för undersökningar
inom fiskeriorganisationen i enlighet
med vad som föreslagits i utlåtandet,

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningarna
för fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion:
fiskeristyrelsen och vatteninspektionen
samt för fiskeriintendenter
m. m., som föranleddes av vad i utlåtandet
angivits,

d) fastställa i utlåtandet införd avlö ningsstat

för fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion: fiskeristyrelsen att

tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1962/63,

e) fastställa i utlåtandet angiven avlöningsstat
för fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion: vatteninspektionen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1962/63,

f) fastställa i utlåtandet införd avlöningsstat
för fiskeriintendenter m. in.,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1962/63;

IV. å riksstaten för budgetåret 1962/63
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion: Fiskeristyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 491 000
kronor,

b) till Fiskeristyrelsen med statens

vatteninspektion: Vatteninspektionen:

Avlöningar ett förslagsanslag av 637 000
kronor,

c) till Fiskeriintendenter m. in.: Avlöningar
ett förslagsanslag av 260 000 kronor,

d) till Fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion: Fiskeristyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 580 000
kronor,

av de fiskesakkunniga organen i vattenmål

e) till Fiskeristyrelsen med statens

vatteninspektion: Vatteninspektionen:

Omkostnader ett förslagsanslag av
201 000 kronor,

f) till Fiskeriintendenter m. m.: Omkostnader
ett förslagsanslag av 27 000
kronor,

g) till Undersökningar inom fiskeriorganisationen
ett förslagsanslag av 1 000
kronor,

h) till Gottgörelse till fiskerinäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt ett
anslag av 970 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

V. besluta, att motionerna I: 188 och
II: 230 skulle anses besvarade med vad
utskottet i utlåtandet anfört.

Reservation hade anförts av herrar
Carl Eskilsson, Isacson, Stiernstedt och
Hedin, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den avfattning,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under I och II hemställa,
att riksdagen måtte,

I. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 574 och II: 678, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
organisationen för mellersta och södra
fiskeriintendentsdistrikten samt västerhavets
och österhavets distrikt måtte göras
till föremål för ny utredning, varvid
de i förenämnda motioner framförda
synpunkterna borde beaktas;

IT. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 574 och II: 678, såvitt nu vore i fråga,
besluta, att organisationen för mellersta
och södra fiskeriintendentsdistrikten
samt västerhavets och österhavets distrikt
i avvaktan på resultatet av under
I. angiven utredning övergångsvis skulle
uppbyggas i enlighet med vad i reservationen
förordats, ävensom godkänna de
förslag rörande organisationen för fiskeriintendentsorganisationen
i övrigt, vilka
framlagts i reservationen.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Till detta utlåtande är
fogad en reservation, vari reservanterna

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Ang. omorganisation av de fiskesakkunniga organen i vattenmål

begär att en del av det förslag som
framlagts i propositionen och tillstyrkts
av utskottet skall göras till föremål för
ny utredning. Vi motiverar vår reservation
med några synpunkter, som jag här
ber att få redogöra för.

Reservanterna är övertygade om att
den organisation, som skisseras i propositionen
och som utskottet har godtagit,
i stort sett är sådan att även vi kan
acceptera den. Vi har dock vissa invändningar
att göra i fråga om organisationen
för södra Sverige. Då det gäller organisationen
inom övre och nedre norra
distrikten med förläggningsplats i
respektive Luleå och Härnösand har vi
ingenting att invända. I fråga om det
mellersta distriktet med förläggningsplatsen
Gävle anser vi att det nya förslaget
egentligen inte innebär någon reell
förstärkning. Det blir visserligen en omflyttning
av personal från sötvattenslaboratoriet,
men det blir i realiteten ingen
förstärkning för mellersta distriktet.
För övre och nedre södra distriktet samt
österhavets och västerhavets distrikt, innebär
propositionen ingen förändring.

Det är klart att särskild vikt har lagts
vid en förstärkning i norra Sverige. Där
pågår ju en lång rad undersökningar av
den arten, att det behövs en förstärkning
av intendentorganisationen. Det är
utbyggnaden av vattenkraften som medför
att det här behöver sättas in ytterligare
resurser. Dessutom föreligger en
mycket stor eftersläpning i fråga om
vattenmålen. Enligt propositionen beräknas
det för närvarande finnas mellan
250 och 300 dylika mål oavgjorda. Det
tar lång tid innan de hunnit behandlas.
Dessa mål i norra Sverige kommer också
att i stort sett bekostas med de avgifter
som läggs på dem som berörs i
dessa avseenden.

Däremot verkar det som om departementschefen
vore mycket litet intresserad
av de här frågorna för södra Sverige.
Man kan måhända säga, att vattenfallen
där i stort sett har utbyggts, men
för närvarande pågår en hel del arbeten
också där. Utredningsmannen har i sitt
resonemang om den tänkta organisatio -

nen inte tagit med sådana väsentliga saker
som att intendenterna i de här distrikten
bland annat skall handlägga sådana
ärenden som hur cellulosafabrikerna
kommer att påverka fisket i Nymölla,
Mönsterås och Mörrum.

För vår de! anser vi att det skulle vara
värdefullt om denna fråga kunde bli
föremål för en verklig diskussion och
man kunde komma till ett förslag, som
innebure att fiskeriintendentorganisationen
inom detta område finge en bättre
utformning. Nu är fiskeriintendenterna
här mycket isolerade. De har ingen
kontorspersonal och ingen biträdespersonal,
och deras verksamhetsmöjligheter
måste fördenskull bli starkt begränsade.

Det är väl inget tvivel om att fisket
i framtiden kommer att bli ett mycket
större intresse för enskilda människor
än det för närvarande kan sägas vara.
Vi vet att fritidsfisket håller på att växa
ut till en verklig folkrörelse, och man
beräknar att redan i dag över 600 000
människor på fritid sysslar med fiske.
Det behövs progressiva åtgärder i våra
fiskevatten för att vi verkligen skall få
fram bra fisk. För alla människor som
sysslar med fritidsfiske skulle detta vara
en sporre och skapa ökad förståelse för
naturen. Man borde fördenskull göra allt
man kan göra för att skapa någonting
nytt.

Nu ger ju en sådan verksamhet för
närvarande ingenting ekonomiskt till
staten. Vi har fördenskull framkastat ett
förslag om att införa någon form av obligatorisk
fiskeavgift, som skulle bekosta
progressiva åtgärder för att bygga upp
våra fiskevatten, men härför behövs det
utredningar och en intendentorganisation
som kan vara till hjälp i dessa avseenden.

I Finland har man infört obligatoriska
fiskeavgifter för alla hushåll som bedriver
fritidsfiske. De betalar in 5 kronor,
och på det sättet får man in ungefär
1,5 miljon svenska kronor. Erfarenheterna
har varit mycket positiva, och
jag tror det skulle vara värdefullt om vi
kunde få någonting liknande också hos

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17

oss, i synnerhet som fisket håller på att
bli en verklig folkrörelse och än mer
blir det när vi får femdagarsvecka.

Vi har därför velat säga, att det vore
lämpligt att inte nu fastställa organisationen
för mellersta distriktet och de
södra distrikten, utan att man borde låta
den utredningsman som tillsatts att utreda
frågan om fiskeristyrelsens laboratorieverksamhet
m. m. se också på den
här saken för att i samband med det
förslag han kommer att avge framlägga
förslag också i denna organisationsfråga.
Det kommer egentligen inte att under
utredningstiden innebära några förändringar,
eftersom den personal som
avses skola arbeta i mellersta distriktet
finns redan nu.

Utifrån dessa synpunkter ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! I anledning av vad herr
Isacson här har framhållit vill jag endast
i största korthet erinra om att den
organisation, som han nu vill ändra på,
inte har trätt i kraft ännu, utan skall
träda i kraft den 1 juli innevarande år.
Det är väl ändå rätt ovanligt att innan
man har sett hur en organisation verkar
och innan man har fått erfarenhet av
huruvida de resurser, som ställts till förfogande,
är för små och otillräckliga göra
en utvidgning och en utbrytning.

.Tåg håller med herr Isacson om att
den här organisationen är av en viss betydelse
— man kan kanske säga stor
betydelse — för allmänheten. Därför har
också nu en omorganisation ägt rum,
och man har bytt ut organisationen på
de områden, nämligen i de norrländska
distrikten, där enligt min uppfattning
de största uppgifterna föreligger. Om
det i en framtid visar sig, att arbetskraften
är otillräcklig i de södra distrikten,
är det en lätt sak att utvidga den.
Detsamma gäller också om man anser
det lämpligt att ta ut en viss avgift: det
kan man göra utan något hinder av att
vi nu fastställer organisationen.

.lag ber att med de här orden i korthet
få yrka bifall till utskottets förslag.

Ang. vallokals öppethållande

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande punkterna I och II
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan samt därefter särskilt
rörande punkterna III—V.

Sedermera gjordes enligt de angående
punkterna I och II framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innehölles i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna III—V hemställt.

Ang. vallokals öppethållande

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av väckta
motioner åsyftande dels utredningar berörande
vallagarna och dels ändringar i
dessa.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft

dels en inom första kammaren väckt,
till utskottet hänvisad motion, nr 386, av
herr Lundström m. fl., angående röstning
genom make vid allmänna val,

dels de likalydande, till utskottet hänvisade
motionerna nr 555 i första kammaren
av herr Dahlberg in. fl. och nr 671
i andra kammaren av herr Johansson i
Trollhättan m. fl., angående vallokals öppethållande,

dels ock en inom andra kammaren
väckt, till utskottet hänvisad motion nr
467 av herr Rimmerfors angående svenska
medborgares röstavlämning i Schweiz.

I motionerna I: 555 och II: 671 hade
hemställts, att riksdagen måtte för sin

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Ang. vallokals öppethållande

del besluta om sådan ändring av 22 §
kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr
253), att valet till stads- och kommunalfullmäktige
samt landsting finge pågå
mellan klockan åtta förmiddagen och tre
eftermiddagen samt mellan klockan fem
och nio eftermiddagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört, samt

2) att motionerna

a) 1:386,

b) I: 555 och II: 671, samt

c) 11:467

måtte anses besvarade genom vad utskottet
anfört och hemställt.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! I konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13 behandlas bl. a. motion
nr 555 i denna kammare och nr 671 i
andra kammaren.

Motionerna syftar till en sådan ändring
av den kommunala vallagen, att vallokalernas
öppethållande blir lika vid
kommunalval och vid val till riksdagens
andra kammare. Som bekant skedde en
ändring i detta avseende år 1960, och
vid andrakammarval skall vallokalerna
numera hållas öppna från klockan åtta
förmiddagen till tre eftermiddagen samt
mellan klockan fem och nio eftermiddagen,
med avbrott för högmässogudstjänst.
Vi motionärer önskar nu få samma
bestämmelser för de kommunala valen.

Enligt den kommunala vallagen behöver
inte vallokaler på landsbygden vara
öppna mer än fyra timmar och i städerna
sex timmar, men av utlåtandet framgår
ju, att valnämnd och magistrat har
att fastställa valtiderna med iakttagande
av lagens bestämmelser om minsta tid
för öppethållande. I regel blir det så att
man följer lagens minimibestämmelser,
alltså fyra timmar på landsbygden och
sex timmar i städerna.

Jag vet av egen erfarenhet att detta
leder till minskat deltagande i de kom -

munala valen. Utskottet framhåller också
olägenheterna av att man har olika
valtider för de kommunala valen och
för riksdagsmannavalen.

Då utskottet inte tagit mer allvarligt
på denna fråga har vi inte möjlighet att
nu ställa något yrkande, men jag vill i
alla fall framhålla att de kommunala valen
ju inte bara gäller ett val, utan att
därvid väljs både landstingsman och
stadsfullmäktige respektive kommunalfullmäktige.
Valförrättningen blir på det
sättet mycket tidskrävande, och när en
ändring till det bättre år 1960 äntligen
genomfördes beträffande tiden för andrakammarvalen,
så hade det varit önskvärt
att förbättringen kunnat utsträckas
till att gälla även de kommunala valen.

Herr talman! Jag kan som sagt inte
ställa något yrkande men vill begagna
tillfället att påtala det missförhållande,
som uppenbarligen råder i fråga om vallokalernas
öppethållande vid de kommunala
valen. Vi får väl återkomma till
frågan redan vid nästa års riksdag för
att få en ändring till stånd.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av väckt motion angående förfarandet
vid omröstningar i kamrarna, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 41, i
anledning av väckta motioner om restitution
av bensinskatt för jordbrukstraktorer
och skördetröskor, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

14, i anledning av väckt motion om
installerande av tidsenliga voteringsapparater
i riksdagens kamrar; och

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående bestridandet av semesterkostnaderna
för riksdagens personal.

Fredagen den 27 april 1962 em. Nr 17

Ang. förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra försöks -

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 23
mars 1956 (nr 73) om tillfällig ökning av
regeringsrådens antal;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till ändrad lydelse
av 8 § förordningen den 16 maj
1884 (nr 25) angående patent, m. m.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den
6 juni 1952 (nr 334) om höjning av vissa
underhållsbidrag; samt

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 februari 1958
(nr 52) om förlängning av tid för preskription
av rätt till arv eller testamente.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna
i norra försöksdistriktet Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag till Byggnadsarbeten
m. in. vid vissa för lantbrukshögskolans
försöksverksamhet disponerade
jordbruksegendomar jämte i
ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t i fråga om utgifterna inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
punkten 166, föreslagit riksdagen
att dels godkänna den i propositionen
föreslagna förläggningen av trädgårds-
och husdjursförsöksstationerna i
norra försöksdistriktet, dels till Byggnadsarbeten
in. in. vid vissa för lantbrukshögskolans
försöksverksamhet disponerade
jordbruksegendomar för bud -

distriktet

getåret 1962/63 anvisa ett investeringsanslag
av 312 000 kronor.

I detta sammanhang hade även anmälts
den av 1961 års riksdag begärda
utredningen angående förläggningen av
trädgårds- och husdjursförsöksstationerna
i norra försöksdistriktet. Enligt utredningen
— vilken verkställts genom en
inom jordbruksdepartementet särskilt
tillkallad utredningsman — vore Röbäcksdalen
att föredraga såsom förläggningsort
för båda försöksstationerna. Departementschefen
hade anslutit sig till
denna bedömning.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande till utskottet hänvisade
likalydande motioner, nämligen I: 181,
av herr Hedström m. fl., och II: 237, av
herr Wiklund i Öjebyn in. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att husdjurs- och trädgårdsförsöken
avseende norrlandsiänen i likhet
med vad tidigare varit fallet skulle förläggas
till Öjebyn.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I: 181 och
II: 237 godkänna den i utlåtandet föreslagna
förläggningen av trädgårds- och
husdjursförsöksstationerna i norra distriktet,

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till Byggnadsarbeten m. m. vid vissa
för lantbrukshögskolans försöksverksamhet
disponerade jordbruksegendomar för
budgetåret 1962/63 anvisa ett investeringsanslag
av 305 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Hjalmar Nilsson, Lage Svedberg, Carl
Eskilsson, Uno Olofsson, Nils-Eric Gustafsson,
Hansson i Skegrie, Lindström
och Östlund, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under a hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts
framställning samt med avslag å motionerna
I: 181 och II: 237 godkänna den i

88 Nr 17 Fredagen den 27 april 1962 em.

Ang. förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra försöksdistriktet -

reservationen föreslagna förläggningen
av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna
i norra försöksdistriktet.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! I enlighet med beslut av
1961 års riksdag med anledning av de
i propositionen nr 69 detta år framlagda
förslagen skall det nuvarande systemet
med försöksgårdar avvecklas i samband
med den av riksdagen samtidigt
beslutade omorganisationen av lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök
den 1 juli 1962. Det var egentligen
bara på en punkt, som riksdagen då
icke fattade definitivt beslut, nämligen
när det gäller förläggningen av husdjursoch
trädgårdsförsöksstationerna i norra
försöksdistriktet. I propositionen hade
i detta avseende föreslagits förläggning
till Röbäcksdalen. Vid behandlingen i utskottet
föreslog utskottet riksdagen att
besluta om en ny undersökning och utredning
angående förläggningsorten. Den
utredning, som låg till grund för propositionen,
hade nämligen föreslagit öjebyn.

Jag vill deklarera, att innan jag i år
tog ställning i denna fråga hade jag försökt
att bilda mig en uppfattning om den
lämpligaste förläggningsorten. Jag har
inte av lokala eller andra skäl varit bunden
vare sig till den ena eller den andra
förläggningsorten, utan jag har försökt
att från andra utgångspunkter få en uppfattning
om den lämpligaste förläggningen
av dessa försök. Jag har gått igenom
utredningens betänkande, jag har läst
propositionen, och ledamöterna i utskottet
har besökt de olika platserna. Jag
skall försöka att i korthet redovisa de
skäl som gjort att jag i detta utlåtande
från jordbruksutskottet har undertecknat
reservationen, som ansluter sig till den
avgivna statsverkspropositionen.

Jordbrukshögskoleutredningen har i
sitt betänkande, SOU 1960:2, beträffande
skälen till en förläggning av försöksstationerna,
på sid. 274, anfört följande:
»Då det gäller att anskaffa eu försöksstation,
som är gemensam för flera län,
voro det uppenbart meningslöst att söka

uppnå en förläggning, som tillnärmelsevis
kunde anses representera en hel
landsdels jordarter och klimatförhållanden.
Valen måste därför ske efter en annan
princip även om de hittills merendels
anlagda synpunkterna fördenskull
inte helt bör ställas åt sidan. Utredningen
anser, att försöksstationerna för att
bli av verklig betydelse, bör förläggas
dels så centralt och ur kommunikationssynpunkt
lättillgängligt som möjligt inom
distriktet och dels inom de viktigaste
jordbruksbygderna (slättbygderna). Vidare
bör försöksstationerna så långt möjligt
förläggas i anslutning till övrig närstående
lantbruksvetcnskaplig verksamhet
inom distriktet.»

Utredningen har alltså angett, efter vilka
principer och grunder försöksstationen
skulle förläggas, nämligen för det
första centralt läge med goda kommunikationer,
för det andra belägenhet inom
de viktigaste jordbruksbygderna och för
det tredje belägenhet i anslutning till
närstående naturvetenskaplig verksamhet.

Vid sitt ställningstagande till förläggningsorten
går utredningen enligt min
uppfattning ifrån dessa principer och
lämnar följande motiveringar till sitt
förslag att förlägga försöksstationen till
Öjebyn; de är anförda på sid. 313 i utredningens
betänkande: »Ett av motiven
för att inrätta en försöksgård vid egendomen
Öjebyn var den betydande egendomsstorleken,
som skulle möjliggöra
hållandet av en tillräckligt stor nötkreatursbesättning,
bedömt med hänsyn till
försöksverksamhetens behov. Kravet i
detta avseende kvarstår fortfarande, vilket
medför att övriga försöksgårdar i
Norrland bedömts som mindre lämpliga
för detta ändamål. Utredningen föreslår
därför att det vid Öjebyn inrättas en
försöksstation för husdjursförsök. Ett annat
skäl för detta förslag är de relativt
stora investeringar, som redan gjorts i
form av specialinredda stallar och andra
försöksutrymmcn.»

Utredningens motivering för öjebyn
är alltså marktillgången och inte gjorda
investeringar. Om jag skulle titta litet

Fredagen den 27 april 1962 em. Nr 17

Ang. förläggningen av trädgårds- och

grand på de principer, som låg till grund
för utredningens ställningstagande, vill
jag först beträffande kravet på centralt
läge och goda kommunikationer jämföra
de båda orterna Röbäcksdalen och öjebyn.
Vid en sådan jämförelse kommer
man otvivelaktigt fram till att i det avseendet
ligger Röbäcksdalen betydligt
före öjebyn.

I frågan rörande vilken plats, som är
belägen inom de viktigaste jordbruksbygderna,
kan man inte heller ha någon
tvekan. Om vi ser till åkerarealen enligt
1961 års arealinventering för de fyra
nordligaste länen, som denna försöksstation
skall betjäna, finner vi — jag
nämner siffrorna i runda tal — att det i
Västernorrlands län finns 99 000 hektar
åker, i Jämtlands län 66 000, i Västerbottens
län 129 000 och i Norrbottens
län 89 000. Det betyder att när det gäller
att förlägga en försöksstation, som
skall fullgöra sin uppgift för de fyra
nordligaste länen, måste det väga tyngst
att Västerbotten förfogar över större
åkerareal än de andra nordliga länen.
Man får fram samma utslag om hänsyn
tas till antalet nötkreatur, antalet svin
o. s. v.

Vad beträffar kravet på förläggning i
anslutning till närstående naturvetenskaplig
verksamhet finns ju nu i Röbäcksdalen
bättre förutsättningar än vad
man kan säga att det finns i Öjebyn. I
Röbäcksdalen finns nu avdelningar av
statens jordbruksförsök, statens växtskyddsanstalt,
statens maskinprovningar
och statens centrala frökontrollanstalt,
och vidare kommer där att placeras en
växtodlingsspecialist. I fjol beslöt riksdagen
på förslag i motioner från Västerbotten
att anslå sammanlagt cirka 1,5
miljon kronor för att bygga fastigheter
till statens maskinprovningar. De är för
närvarande under byggnad, och de kommer
att vara färdiga instundande höst.

I Röbäcksdalen finns en byggnad som
inrymmer moderna kontor, laboratorier
och bibliotek, för vars räkning Umeå
stad och Västerbottens län sedan fem år
tillbaka prenumererar på utländska skrifter.
Dessutom finns där en ladugård, som

7 Första kammarens protokoll 1962. Nr 17

husdjursförsöksstationerna i norra försöks distriktet enligt

propositionen efter en mindre ändring
kan rymma 50 kor och ett antal andra
djur, och vidare finns andra byggnader
som på ett tillfredsställande sätt kan
nyttjas för verksamheten.

I Öjebyn finns en ladugård, och kontoret
är inrymt i den gamla bondgården.
När man alltså gör en jämförelse beträffande
ekonomibyggnaderna och de övriga
fastigheterna, kommer man fram till
att det är bättre i Röbäcksdalen än i öjebyn.

Som jag sade tidigare, föreslog utskottet
i fjol en ny utredning. Utredningen
har verkställts av en inom jordbruksdepartementet
lediggjord tjänsteman, och
dessutom har byggnadsstyrelsen anlitats
i frågor som rör kostnader för byggnationerna.
Utredningen har varit på remiss,
och av remissvaren har så gott som samtliga
tillstyrkt Röbäcksdalen — utom givetvis
de institutioner i Norrbottens län
som har fått yttra sig.

Med anledning därav föreslogs i årets
statsverksproposition att försöksstationen
skulle förläggas till Röbäcksdalen.
Utskottet tillsatte för behandling av frågan
en delegation för att på ort och ställe
studera de olika fastigheterna och de föreslagna
förläggningsorterna. Jag har
under denna resa bildat mig en uppfattning
om förläggningsorten.

Majoriteten i utskottet föreslog att försöksstationen
skulle förläggas till Öjebyn
med motiveringar som jag för min del
tycker är hållna i överkant. Utskottsmajoriteten
har angivit, att en förläggning
till Röbäcksdalen skulle kräva en investering
av 600 000 kronor, men den talar
inte om att det kommer att krävas minst
200 000 kronor att sätta Öjebyn i stånd
att ta emot de försök som ändock skall
förläggas dit. Dessutom har utredningen
sagt i sitt betänkande, att skulle Öjebyn
ställas i ordning för sitt ändamål behövs
i olika avseenden en investering på
640 000 kronor, vilket anges i utredningens
betänkande.

Om man så ser på markfrågorna har
det tryckts på att det inte finns tillräcklig
mark i Röbäcksdalen jämfört med
den mark som skulle finnas i Öjebyn.

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Ang. förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra försöks distriktet -

Jag skall här tillåta mig att citera vad utredningsmannen
har sagt när det gäller
markfrågorna i Öjebyn: »Allvarligare
är emellertid den dåliga arronderingen
av åkerjorden. Denna ligger i flera skiften,
varav två på var sin sida om huvudskiftet
på ett vägavstånd från detta
av ca 5 km. Mellan berörda två ytterskiften
är transportavståndet således
drygt en mil. Möjligheterna att råda bot
härpå genom ägoutbyten bedömes som
små. Olägenheterna synes möjligen delvis
kunna mildras genom att ett av de avlägsna
skiftena (det s. k. Karlbergsskiftet)
utnyttjas huvudsakligen till betesmark
åt ungdjur och får.»

Det har vidare sagts, att kommunen
där uppe kommer att köpa erforderlig
mark och därefter byta med försöksgården
för att denna skulle kunna få en
riktig arrondering. Jag tror inte att
markfrågorna är av avgörande betydelse
vid detta ställningstagande, ty det har
kommit till min kännedom att det finns
möjligheter att köpa erforderlig mark
även i Röbäcksdalen till överkomligt
pris. Under sådana förhållanden kommer
alltså inte heller markfrågorna att
spela någon avgörande roll vid detta
ställningstagande.

Det finns kanske slutligen en sak till
att framhålla rent principiellt när det
gäller själva förläggningen som sådan.
Jag kan säga, att jag inte till alla delar
gillar den koncentration av institutioner,
som har skett till Umeå och trakten däromkring.
På denna punkt må jag dock
säga, att det finns en övertygande motivering
för att försöksgården förläggs till
Röbäcksdalen. Det har på flera ställen i
yttrandena anförts, att det på detta område
behövs ett lagarbete mellan de
olika teknikerna och de olika experterna.
Detta lagarbete kan man väl endast
få till stånd om de befinner sig något
så när nära varandra i sitt arbete. Skall
man på det här området kunna få till
stånd ett effektivt lagarbete, bör dessa
husdjursförsök förläggas till Röbäcksdalen.

Det har sagts att man därmed helt enkelt
skulle vara tvungen att lägga ned

Öjebyn. I propositionen förklarar dock
departementschefen, att försöken kommer
att fortsättas både i Öjebyn och Offer
under de närmaste åren. I öjebyn pågår
för närvarande ett försök som kommer
att räcka i tre år innan det är avslutat.

Detta är, herr talman, de skäl som jag
vill anföra för mitt ställningstagande i
denna fråga, och med detta ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det måste vara en nästan
övermänsklig uppgift för kammarens
ledamöter, i den mån de är intresserade
av denna debatt, att bilda sig en uppfattning
om vilket av de båda förslagen
som man skall stödja. Jordbruksutskottet
har här delat upp sig i två nästan lika
stora hälfter, och det beror naturligtvis
på att även vi inom utskottet har varit
mycket tveksamma inför denna fråga. Vi
var mycket tveksamma i fjol, och därför
blev frågan uppskjuten då och hänskjuten
till särskild utredning. Vi var tveksamma
i år, och därför skickades en särskild
delegation upp till de båda föreslagna
platserna för att på ort och ställe
bilda sig en uppfattning. När vi kom hem
från denna resa var förbistringen inom
utskottet dock ungefär lika stor. Därför
har resultatet blivit att 12 ledamöter
har stött de motioner, som yrkar avslag
på regeringens förslag och i stället föreslår,
att försöksstationerna skall förläggas
till öjebyn, medan 8 ledamöter har
anslutit sig till det förslag om förläggning
till Röbäcksdalen, som regeringen
har lagt fram både i fjol och i år.

Jag hör för min del till de 8 ledamöter,
som har anslutit sig till regeringens
förslag, men jag vill liksom herr Hjalmar
Nilsson betyga att det inte har varit någon
lött uppgift att ta ställning till frågan.
Efter ett så moget övervägande, som
jag har ansett mig i stånd att göra, har
jag slutligen stannat för att stödja regeringens
förslag.

Herr Hjalmar Nilsson, utskottets vice
ordförande, har så pass utförligt redovisat
de skäl, som vi reservanter har haft

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Ang. förläggningen av trädgårds- och

för vårt ställningstagande, att jag kan fatta
mig relativt kort. .lag vill bara stryka
under några av de synpunkter som han
redan har redovisat.

Först vill jag då konstatera, att när
riksdagen år 1949 beslöt att förlägga försöksstationen
på jordbrukets område till
Röbäcksdalen avsåg man att göra stationen
till ett försökscentrum för jordbruket
i Norrland. Man ville koncentrera resurserna
till denna plats för att på det
sättet få det bästa utbytet av investeringar
på olika områden. Man ville skapa de
möjligheter till ett effektivt arbete som
samverkan och samarbete mellan forskare
och försöksmän på skilda områden
onekligen kan ge.

Herr Hjalmar Nilsson har redan redovisat
vilka institutioner som är förlagda
till Röbäcksdalen. Där har vi en avdelning
till institutionen för växtodling,
där har vi en filial till statens växtskyddsanstalt
och till statens maskinprovningar,
och där har vi en avdelning
av statens centrala frökontrollanstalt. Vi
har alltså redan nu forskare och försöksmän
på olika verksamhetsområden, som
genom förläggningen till en gemensam
plats har möjligheter att samråda och
samarbeta med varandra.

Verksamheten är inte avsedd att vara
ett självändamål. Man skall försöka få ut
forskningens resultat till allmänheten,
och som ett led i detta arbete har vi från
och med i år till Röbäcksdalen förlagt
en av de specialrådgivare på jordbrukets
område som fjolårets riksdag beslöt. Det
gäller specialrådgivning på växtodlingens
område, varigenom man skall till allmänheten
förmedla erfarenheter och rön
av forskning och försök.

Från dessa synpunkter — samarbete
och samverkan, en koncentrerad insats
— har jag tyckt det vara naturligt att
även försöksverksamheten på husdjursområdet
och trädgårdsområdet förlägges
till samma plats. Att arbetet bedrives på
samma plats måste vara till fördel både
för försöksverksamheten och när det gäller
möjligheterna att delge allmänheten
de erfarenheter som man gör. Det har
varit motivet när man har byggt upp

husdjursförsöksstationerna i norra försöks distriktet denna

verksamhet i andra delar av landet,
såsom herr Hjalmar Nilsson redan
har belyst med citat ur jordbrukshögskoleutredningens
förslag, och det måste äga
sitt berättigande även när det gäller försöksanstalten
för Norrland.

Den här verksamheten skall ju inte bedrivas
bara för sin egen skull. Den skall
tjäna till vägledning för konsulenter och
rådgivare inom jordbruket och den skall
vara till hjälp för jordbrukarna i deras
praktiska arbete. Det måste vara en fördel
om både försöksmän och praktiskt
arbetande jordbrukare kan komma i
kontakt med de olika grenarna av försöksverksamheten
på samma plats, såsom
fallet blir om verksamheten koncentreras
till en plats. Det måste också
vara till fördel för möjligheten att rekrytera
försökspersonalen på detta område
att man har verksamheten förlagd till en
plats i stället för att dela upp den på olika
förläggningar.

Det har framför allt varit önskvärdheten
att få en koncentrerad insats som varit
vägledande för mig när jag tagit ställning
till förläggningsfrågan och anslutit
mig till förslaget om att Röbäcksdalen
skulle bli den gemensamma förläggningsorten.

Man har pekat på skillnaderna beträffande
investeringskostnader i Röbäcksdalen
och öjebyn och menat att investeringskostnaderna
skulle bli mycket högre
i Röbäcksdalen än i öjebyn, särskilt
då det gäller att bygga ut resurserna för
stationen på husdjursförsökens område.
Vår studieresa till Röbäcksdalen och öjebyn
gav åtminstone mig den uppfattningen
att man har underskattat kostnaderna
för byggnadsarbeten och andra investeringar
i Öjebyn. Där har man visserligen
redan en hel del resurser, men
om man skulle förlägga försöksstationen
till Öjebyn, tror jag att det inte skulle
dröja så länge förrän anspråk på betydande
investeringar skulle komma även
därifrån. De besparingar man kan göra
nu är nog delvis en chimär. Jag tror att
det snart komme krav på betydande investeringskostnader
även vid en förläggning
i öjebyn.

Fredagen den 27 april 1962 em.

92 Nr 17

Ang. förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra försöks -

distriktet

Det är ju ganska betecknande, såsom
redan har påpekats, att det övervägande
flertalet remissinstanser — olika myndigheter
på detta område, lantbrukshög,
skolan, hushållningssällskap och andra
institutioner inom jordbruket — har anslutit
sig till den utredning som ligger
till grund för regeringens förslag.

Jag vill vidare betona att en förläggning
till Röbäcksdalen inte skulle innebära
att verksamheten i öjebyn skulle
upphöra. Förslaget om att förlägga husdjursförsöken
till Röbäcksdalen innebär
för dagen, att verksamheten där skulle
få mindre omfattning än man ursprungligen
beräknat. Lantbrukshögskolans styrelse
och försöksintendenten vid lantbrukshögskolan
har nämligen föreslagit
en viss reducering av försökens omfattning.
De har förklarat att man för
tillfället kan nöja sig med att utnyttja de
resurser i fråga om marktillgångar och
byggnader som finns i Röbäcksdalen och
ändå få en tillfredsställande försöksverksamhet.
De menar att verksamheten
i Röbäcksdalen skall kompletteras
med försök även i Öjebyn och i Offer i
Västernorrlands län.

.lag vill i detta sammanhang peka på
vad jordbruksministern sagt i årets statsverksproposition,
nämligen att de lokala
jordbruks-, husdjurs- och trädgårdsförsöken
givetvis även framgent bör med
statsunderstöd utläggas inom Norrbottens
län liksom i de sydligare delarna av försöksdistriktet,
oavsett vilken ägare vi i
framtiden får till öjebyns egendom. Detta
uttalande understryks även av reservanterna.

Här innebär alltså ett bifall till reservationen
inte att verksamheten vid Öjebyn
skall läggas ner och helt koncentreras
till Röbäcksdalen. Det betyder i stället
att själva försöksstationen och de
centrala resurserna på detta område skall
koncentreras dit, medan viss del av försöksverksamheten
även i fortsättningen
skall bibehållas vid öjebyn.

Herr talman! Jag ber med detta att få
ansluta mig till det yrkande som herr
Hjalmar Nilsson redan ställt om bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Reservanterna säger sig
i första hand ha beaktat de utomordentligt
stora fördelar som Röbäcksdalen
erbjuder då det gäller kommunikationsmöjligheterna
till försöksdistriktets olika
delar, och man skulle därav kunna
tro att försöksstationsföreståndaren
kommer att ägna avsevärd tid åt resor
inom försöksdistriktet. Så är dock ingalunda
fallet.

Behov av kontakt med försöksdistriktets
olika delar föreligger väl främst då
det gäller att samordna önskemålen om
olika försök och i vilken turordning
dessa skall upptas på försöksstationens
arbetsprogram. Man måste då också beakta
att huvudparten av försöken kommer
att bli tillämpningsförsök som
fastställs och fördelas mellan landets
olika försöksstationer av lantbrukshögskolan.
Man måste också förutsätta att
kontakterna mellan försöksstationen och
försöksdistriktet, då det gäller samordning
av försöksönskemålen, kommer att
ske vid för de berörda länen gemensamma
överläggningar högst två eller
tre gånger per år.

Om dessa överläggningar anordnas i
Öjebyn eller Röbäcksdalen synes mig
inte ha någon avgörande betydelse i
detta sammanhang. Här är det också av
intresse att återge jordbrukshögskoleutredningens
uttalande angående försök
utplacerade inom försöksdistriktet. Jag
citerar:

»Utredningen har även övervägt att
inrätta försöksdistrikt och distriktsnämnder
på husdjursområdet men funnit
att det för närvarande icke föreligger
något behov härav. En av orsakérna
är att antalet försök med förläggning
utanför försöksstationerna eller Ultuna
icke torde bli särskilt stort. Möjligheterna
att förlägga husdjursförsök till
vanliga praktiska lantbruk är nämligen
högst begränsade med tanke på de krav
som måste ställas på stallinredning,
skötsel m. m. Vidare kan nämnas att förläggningsortens
geografiska läge ofta
är av underordnad betydelse. Hithörande
problem behöver nämligen icke vara
lokalt betonade i vanlig mening, men

Fredagen den 27 april 1962 em. Nr 17

Ang. förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra försöks distriktet -

de måste likväl lösas medelst lokala försök
därför att det varken centralt eller
vid försöksstationerna finns lämpliga
betingelser för ifrågavarande studium.
En distriktsorganisation inom husdjursområdet
torde därför för närvarande
få en så begränsad funktion att fylla att
utredningen ej ansett sig böra föreslå
en sådan.»

Den betydelse reservanterna tillmätt
distriktsförsöksledarens stationeringsort
synes anmärkningsvärd mot bakgrunden
av jordbrukshögskoleutredningens uttalande.
Stationeringsorten för verkställande
ledamoten i en distriktsorganisation
som för närvarande anses obehövlig
kan väl knappast vara avgörande.
Den mängd resor för planering och inspektion
av lokala försök som åberopas
som skäl vid valet av stationeringsort
synes också enligt jordbrukshögskoleutredningen
helt sakna betydelse.

Samordningen mellan växtodlingsoch
husdjursförsöken synes mycket väl
kunna ordnas, och de båda försöken
kan förläggas till olika gårdar, då avståndet
mellan dessa endast är 23 mil
och kommunikationsmöjligheter finns
med tåg, buss, flyg och bil. Dessutom
kan som var och en förstår åtskilligt
ordnas per post och telefon. Det synes
inte heller vara helt säkert att samordningen
blir bättre om båda försöksstationsföreståndarna
placeras på samma
gård. Konkurrensen om de knappa arealresurserna
på Röbäcksdalen komme
säkerligen att försvåra samordningen
mer än avståndet mellan de båda tilltänkta
försöksstationerna.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
beträffande byggnadsfrågorna vid Öjebyn.
I fråga om utrymme för de 100 tackor
som skall ingå i försöksstationens
djurbesättning, synes mig sådant kunna
ordnas för en obetydlig kostnad på
Öjebyn. Fullt användbart utrymme finns
redan för 60 tackor, och erforderlig utbyggnad
kan ske i den befintliga foderladan.
Kostnaden härför torde ej komma
att överstiga 15 000 kronor. Det har
anmärkts, att detta utrymme endast kan
utnyttjas för en kortare tid. Det synes

emellertid mycket troligt att de aktuellaste
fårförsöken kan slutföras under de
cirka 15 år som nämnda byggnad kommer
att vara användbar. Om fårförsök
är aktuella efter denna tid kan ett nytt
fårstall uppföras eller också kan en
byggnad för motsvarande kostnad uppföras
för då aktuellare försöksändamål.

Jag skall med hänsyn till tidpunkten
begränsa mitt anförande till nu framlagda
synpunkter. Jag ber därför, herr
talman, att med det anförda få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Då det gäller att ta
ställning till frågan om förläggningen
av de båda grenar av försöksanstalten
som det i dag gäller, skulle jag för min
del särskilt vilja fästa uppmärksamheten
på att det är viktigt för effektiviteten
i arbetet att båda dessa grenar av
försöksverksamheten förlägges i anslutning
till de forskningsgrenar inom jordbruket,
som redan är förlagda till Röbäcksdalen.
Herr Hedström yttrade helt
nyrss bl. a. att ett avstånd av 23 mil inte
spelade någon större roll. Det gör det
emellertid. Har man erfarenhet av hur
arbetet inom en forskning av denna art
bedrives, förstår man att man ofta kan
behöva ta kontakter som inte är möjliga,
om man behöver resa en så lång sträcka
som 23 mil eller använda brev eller telefon.
Anledningen är bl. a. den, att försöksverksamheten
på husdjursområdet
inte helt kan skiljas från försöksverksamheten
på växtodlingens område,
framför allt produktionen av foder. Det
blir ofta nog nödvändigt för forskarna
att ha möjlighet att diskutera problem
med varandra.

Man kan säga att det förhåller sig på
samma sätt med försöksverksamheten
inom det som man numera vanligtvis
kallar trädgårdsodling men som i många
fall är en köksväxtodling i fältmässig
skala. Trädgårdsodlingen utvecklas alltmer
till fältmässig odling. Därför behöver
man även när det gäller denna odling
ha nära kontakt med de grenar av

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Ang. förläggningen av trädgårds- och husdiursförsöksstationerna i norra försöks -

distriktet

jordbruksforskningen, som redan är förlagda
till Röbäcksdalen.

Jag vill dessutom fästa uppmärksamheten
på att man i Röbäcksdalen har
den tillgång till ett gott bibliotek som
en forskare måste ha. Tillgång härtill
kan man inte snabbt få uppe i öjebyn.
En forskare i Öjebyn kommer sålunda
inte bara att vara isolerad från andra
forskare utan kommer också att ha svårt
att snabbt anskaffa den litteratur som
han finner vara erforderlig.

Det har här gjorts gällande att kostnaderna
vid Röbäcksdalen sannolikt kan
komma att öka i framtiden om man skulle
förlägga de båda nu aktuella forskningsgrenarna
dit. Jag skulle vilja särskilt
betona att det efter en förläggning
till öjebyn kan komma att ställas krav
på att få en avdelning av biblioteket där,
vilket även för med sig kostnader.

Till detta, som kanske är det allra
viktigaste, nämligen att man för de
pengar som lägges ned på försökscentralen
uppe i Norrland verkligen får
effektivitet i arbetet, skulle man kunna
lägga ytterligare några argument, som
har framförts av herr Hjalmar Nilsson
och herr Eskilsson. Jag skulle särskilt
vilja framhålla att det i Röbäcksdalen
finns möjligheter att skaffa mark till
överkomligt pris, vilket man på vissa
håll inte synes vilja erkänna. Jag skulle
därför, herr talman, vilja mycket kraftigt
understryka att det för jordbruksforskningens
behov, för en god utveckling
av den norrländska jordbruksförsöksanstalt
som vi redan har i Röbäcksdalen
och för utvecklingen av försöksverksamheten
i dess helhet till det norrländska
jordbrukets fromma är av allra
största vikt att hela forskningsverksamheten
koncentreras till Röbäcksdalen.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Herr Eskilsson sade att
det särskilt för den oinvigde men även
för jordbruksutskottets ledamöter var
svårt att ta ståndpunkt till den fråga det

här gäller, och det håller jag med om.
Frågan är både så gammal och så omfattande
att det kan vara litet svårt att
verkligen komma till en bestämd ståndpunkt,
om man tidigare inte har sysslat
med den.

Jag har haft tillfälle att följa frågan
ända från början, och jag måste konstatera
att det i år är 18 år sedan vi började
med denna försöksverksamhet i Norrland.
Det var nämligen 1944 års riksdag
som fattade principbeslut om inrättande
av öjebyns försöksgård. Den skulle
bli en försöksgård huvudsakligast för
husdjur, främst nötkreatur och grisar,
men det skulle också finnas möjligheter
till växtodlingsförsök i samband därmed.
Tidigare fanns det i Norrbotten
två försöksgårdar: den ena var Sunderbyn
med försök på fastmarksjord, men
den var inte så stor och den lades ner
när Öjebyn sedan kom till, och den
andra var Brännbergs försöksgård med
försök på myrjord, och vi är fullt överens
om att den skall läggas ner.

Norrlandskommittén tillsattes år 1942,
och jag hade tillfälle att vara med i den
delegation som behandlade just jordbruksfrågorna,
nämligen fjärde delegationen.
Där var det också en hård dragkamp
om förläggningsplatsen, innan
man kom fram till en stationsort för den
försöksinstitution, som man menade
skulle finnas för Norrland, men under
hela denna diskussion var det aldrig
fråga om att Öjebyn på något sätt skulle
upphöra med sin verksamhet, utan den
skulle sköta den uppgift som tillkom
den när den inrättades. Vid den planerade
försöksgården för Norrland däremot
skulle bedrivas växtodlingsförsök
och kompletteringsförsök när det gällde
husdjur, utfodringsförsök m. m. Men
själva centralen för husdjuren skulle utgöras
av Öjebyn, och framför allt skulle
de grundläggande och komplicerade försöken
bedrivas där.

Om jag inte minns fel, blev det vid
1949 års riksdag principbeslut om inrättande
av stationen i Röbäcksdalen.
Det tillsattes en särskild Röbäcksdalsutredning
som arbetade ett par år. Under

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17

Ang. förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra försoks distriktet -

det första året, 1950, började man med att
besluta om vilka byggnader som för försöksgårdens
vidkommande skulle uppföras.
Jag hade tillfälle att med dåvarande
jordbruksministern Norup och med
sekreteraren i Västerbottens läns hushållningssällskap
diskutera detta, och
det var aldrig fråga om annat än att det
skulle byggas en ordentlig bruksladugård
i Röbäcksdalen. Det var särskilt
av intresse för hushållningssällskapet
att man skulle göra försök med lösdrift
vid Röbäcksdalen. Ungefär samtidigt
byggde man om försöksladugården i öjebyn.
Var och en kan väl förstå att man,
om de tankegångar som nu framföres
varit förhärskande i mitten av 1950-talet,
inte skulle ha byggt enbart en bruksladugård
med begränsade försöksmöjligheter
i Röbäcksdalen, då man lagt ner
265 000—270 000 kronor på Öjebyns ladugård.
Vid Öjebyn skulle hälften av
djuren vara uppbundna och hälften gå
i lösdrift, men de skulle användas i försöksverksamheten
som skulle utbyggas
till att omfatta 60, 70 djur, så att gruppförsök
skulle kunna bedrivas såsom ett
led i de grundläggande försöken på husdjurens
område. För närvarande finns i
Öjebyn omkring 90 nötboskapsenheter,
och alla omfattas av försöksverksamheten.

Vi får väl ändå inte helt förbise dels
att den historiska uppläggningen måste
beaktas, dels att det hittills nedlagts över
en miljon kronor i de fasta anläggningarna
i öjebyn och att det bara för fem
år sedan lades ner 260 000—270 000 kronor
på att bygga en ordentlig försöksgård
där. Denna försöksgård fyller de
anspråk som måste uppställas för försöksverksamhet
på husdjurens område.

Här har talats om — även herr Osvald
var inne på det — att det är nödvändigt
med samarbete. Hittills har detta
samarbete väsentligen skötts vid Ultuna,
eftersom husdjursförsöken har sorterat
direkt under Ultuna. Jordbrukshögskoleutredningen
föreslog också att så skulle
ske. .lag tror att det var riktigt som
jordbruksministern föreslog att det även
på husdjurens område skall inrättas tre

försöksdistrikt, ett för södra Sverige, ett
för mellersta Sverige och ett för norra
Sverige. För vart och ett av dessa försöksdistrikt
skall finnas en distriktsföreståndare,
och beträffande husdjursförsöken
skall samtliga husdjurskonsulenter
inom vederbörande hushållningssällskap
vara med i besluten jämte två jordbruksekonomer,
som är anställda i hushållningssällskapet
samt två representanter
för avels- och husdjursföreningarna.

Det är fullt uppenbart att försöksgårdarna
i den gamla bemärkelsen undan
för undan försvinner och jorden säljes
eller återlämnas till domänverket, men
tills vidare bör man fortsätta med den
nuvarande verksamheten med dessa tre
försöksdistrikt. Jag tänker nu närmast
på husdjuren, som det här gäller. Det
finns vid Ultuna ett försökskollegium
med tre avdelningar, en för husdjur, en
för växtodling och en för trädgårdsodling.
Försöksdistrikten lyder direkt under
försökskollegiet, i detta fall husdjursförsökskollegiet,
där det sker en samordning.
Denna samverksamhet på detta
område behövs. Jag tycker att de föregående
talarna har överdrivit behovet
av en institutionell sammanläggning för
att kunna bedriva samarbetet. Jag tror
säkert också att det bibliotek som finns
och eventuellt kommer att finnas i Luleå
kan användas, även om föreståndaren
på husdjurens område förläggs till öjebyn.
Samråd kan givetvis ske från båda
håll.

Det sägs i reservationen att om Röbäcksdalen
skall bli centrum skall det
bedrivas kompletteringsförsök i öjebyn.
Vi hävdar från utskottets sida att vi bör
bibehålla öjebyn som hittills. Den utbyggnad
och den planering som skett i
18 år och de kompletterande försök som
pågår bör fortsätta med de tekniker som
där finns som ledare. Detta kan ske också
vid Röbäcksdalen. När vi för både
skogshögskolan och lantbrukshögskolan
har så trängande byggnadsprojekt är
det egendomligt att vi nu nödvändigtvis
skall bygga ut ladugården i Öjebyn. Ladugården
i Röbäcksdalen är byggd för

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 ein.

Ang. förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra försöks

distriktet

34 vuxna kor och 25 ungnöt. Både professor
Nordfeldt och även lantbrukshögskolans
styrelse säger att det inte går
att med det djurantalet genomföra de
grundläggande försöken. När vi nu har
byggnader i Öjebyn som tillgodoser behovet,
varför skall vi då nödvändigtvis
göra en omändring?

Jag tycker att det är egendomligt att
reservanterna säger att vi skall nöja oss
med ett 50-tal djur i öjebyn, vilket ju
leder till att det inte blir några ordentliga
försök där heller. Det blir ett skjutande
på saken, och därför föreslår jag
att vi har öjebyn kvar som centrum och
ser tiden an i tio år. Vi har alltså försök
även i Röbäcksdalen. Det kommer
nog inte att gå så fort med utbyggnaden,
och under tiden får man se hur utvecklingen
går. Vidare vill jag säga att SKBrasen,
d. v. s. fjällkorna, som finns i
Norrbotten, också förekommer i Västerbotten.
Försök med dessa fjällkor sker
vid Öjebyn. Det är riktigt då det påstås
att SRB-rasen slår igenom undan för undan
i Västerbotten. Med SRB-rasen pågår
omfattande försök vid Ultuna. I Röbäcksdalen
kan man då göra kompletterande
försök med hänsyn till fodrets
beskaffenhet m. m. där uppe och få svar
på de forskningsproblem som behöver
utredas.

Om man ser på den utveckling som
skett och de beslut som fattades under
vårriksdagen när det gäller lantbrukshögskolan
och dessa försöksdistrikt som
nu skall samordna verksamheten, och
när vi har försöksintendenten och när
även professorerna i försökskollegiet
kommer med och professorn i husdjursutfodring
och husdjursskötsel och den
som har hand om försöken blir ordförande
i respektive försökskollegium, förefaller
det mig som om det finns förbindelseleder
mellan de olika försöksområdena,
växtskyddet och trädgårdsskötseln.

Det är en del andra saker jag hade
tänkt säga, men jag skall inskränka mig
till att beröra en sak som skorrar illa
för mig. Vi har vid årets riksdag behandlat
en proposition av socialminis -

tern, i vilken han framlagt ett omfattande
förslag att öka utkomstmöjligheterna
i Tornedalen och överkalix-bvgden. Vi
har i jordbruksutskottet i samband med
nionde huvudtiteln haft att behandla frågor
där det gäller att med särskilt stöd
söka påskynda rationaliseringen och
upprustningen av jordbruket där uppe
i översta Norrland. Det är underligt att
vi samtidigt successivt skall lägga ned
en försöksgård som har kostat oss eu
miljon kronor och flytta de resurser
som finns till annan plats. Vi vet aldrig
när vi får allt ordentligt klart i Röbäcksdalen.
Norrbottningarna tycker att det
rimmar illa rent ekonomiskt. De vill ha
kvar sin försöksgård i nuvarande omfattning.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga att utskottets förslag innebär ett
ökat utbyggande för framtiden i linje
med den inställning som alla har som
arbetat på detta område i 18 års tid. Men
så kom propositionen i fjol med en ändring.
Dess förslag anser jag inte vara
riktigt beträffande husdjursförsöken,
utan vi bör ha kvar de försöksresurser
vi har. Vi kan förbättra dem båda utan
att behöva lägga ned så stora summor.

Man säger att det går att skaffa jord i
öjebyn. Ja, men till vilka priser! Den
ligger så nära staden, och riks-13 går
fram därintill. I Röbäcksdalen däremot
är man intresserad för utbyte av mark,
och där kan man ordna arronderingen
genom utbyte av mark utan några särskilda
kostnader.

Jag har som sagt följt denna fråga och
något deltagit i dess behandling i 18 år,
och jag vill hävda samma uppfattning nu
som jag gjorde i lantbrukshögskolans styrelse,
även om jag inte fick den att följa
mig. Jag kan inte göra en tvärvändning
nu utan yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Jonssons redogörelse
för de 18 årens utveckling var i och
för sig mycket intressant, men jag skulle

Fredagen den 27 april 1962 em.

Nr 17

Ang. förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra försöks distriktet -

bara till det vilja foga den reflexionen,
att den utvecklingen har haft till följd
att så gott som alla som varit knutna till
denna försöksverksamhet nu är på det
klara med att vi behöver slå in på en
annan väg. Därför är så gott som alla remissinstanser
av den uppfattningen att
nu bör vi förlägga försöksverksamheten
till Röbäcksdalen.

Vi skall inte bara bygga på den 18-åriga utvecklingen, utan vi bygger för
framtiden, för att vi skall få det bästa
resultatet av resurserna under de kommande
åren. Därför har, som jag nyss
sade, remissinstanserna anslutit sig till
den linje som framförts i propositionen.
Till dem som yttrat sig positivt för denna
hör också lantbrukshögskolans styrelse,
och såvitt jag vet föreligger inom den
styrelsen icke någon reservation.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstod att det sista
skulle komma, och jag är beredd att svara.
Jag sade att jag inom lantbrukshögskolans
styrelse hävdade samma uppfattning
som nu, men jag fick den inte med
mig. Det var kanske dumt att jag inte reserverade
mig, men jag tror ledamöterna
kan intyga att jag hävdade samma uppfattning
där, och jag kanske kan bli
trodd på mitt ord.

Till herr Osvald vill jag säga att visst
är det en samordningsfråga, men jag är
förvånad över att den synpunkten kom
så kvickt. Inte förrän i fjol vår, när propositionen
framlades, hade jag från herr
Osvald eller lärarkollegiet hört att det
var en samordningsfråga.

Förut har man under hela 1950-talet
byggt upp den organisation som jag här
förut talat om.

Vi skall bygga för framtiden, sade herr
Osvald. Jag tror att man också skall säga
att man bör bygga ut de resurser man
har, så att man får goda möjligheter även
för framtiden. Jag har den bestämda
uppfattningen, herr Osvald, att det går
att samordna växtodlingen, växtskyddet
och maskinprovningen, som finns uppe
i Röbäcksdalen, under nuvarande förhål -

landen, så att det blir ett rikt och fruktbärande
samarbete.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till detta vill jag bara
säga att jag har den bestämda uppfattningen
att det kommer att bli betydligt
svårare om man skall lägga en del av
försöken och forskningsverksamheten till
Öjebyn i stället för till Röbäcksdalen.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att herr Osvald förordar Röbäcksdalen,
ty det går helt i stil med vad en viss del
av utredningen därom säger, nämligen
att det har ett stort intresse för tjänstemännen
att få vara på en central ort.
Man menar alltså att Röbäcksdalen är en
central ort och att Öjebyn inte är det.
För dem som känner till saken är det
dock bekant att Öjebyn ligger endast 6
kilometer från Piteå stad och således har
samma förutsättningar som Röbäcksdalen
för en tjänsteman. I öjebyn finns
dessutom både folkhögskola, lantmannaskola
och lantbruksskola, så det är inte
på något sätt isolerat.

Herr talmannen har framställt en önskan
om att vi skulle försöka göra denna
debatt så kort som möjligt. Jag skall försöka,
åtminstone i den första omgången,
men jag säger att om det blir en längre
debatt från reservanternas sida, måste
också jag komma igen, och då blir jag
inte kortfattad.

Här har sagts av vice ordföranden i
utskottet att detta förslag har föregåtts
av en utredning, och det är alldeles riktigt.
När sedan frågan kom till utskottet
för vidare behandling ville utskottet, såsom
vice ordföranden mycket riktigt
nämnde, bilda sig en opartisk uppfattning.
När jag studerade den utredning
som verkställts i departementet tyckte
jag för min del att jag mellan raderna
kunde läsa att man ville göra en skönmålning
av Röbäcksdalen och en svartmålning
av Öjebyn. Jag beklagar att jag
måste säga detta, men så har jag fattat
det.

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Ang. förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra försöks distriktet -

Utskottet tillsatte sedan en delegation
på 10 personer som reste upp för att se
både på Öjebyn och på Röbäcksdalen.
Vad jag'' hade läst i utredningen blev för
mig besannat. Jag skall villigt tala om
att jag alltid förut har röstat för Röbäcksdalen,
men det beror på att jag inte sett
Öjebyn förrän jag var med i delegationen.
Utan någon som helst påverkan och
utan något som helst intresse av att ta
parti för det ena eller det andra fann jag
att Öjebyn var självskriven.

Nu har det sagts här att man behöver
köpa minst RO hektar i Röbäcksdalen för
att kunna driva husdj ursförsök med det
antal djur som högskoleutredningen har
föreslagit, och det är också riktigt. Det
har vidare sagts att om det går att anskaffa
dessa 60 hektar så kostar det 4 000
kronor per hektar plus 2 000 kronor per
hektar för att iordningställa marken. När
vi var där uppe sade man till oss att
man inte var säker på att kunna köpa
jorden till det priset — kanske skulle det
kosta 5 000 kronor. Jag vet väl att Kungl.
Maj :t här har föreslagit att man inte skall
köpa jorden nu för tillfället utan minska
antalet djur i stället. Det är klart att det
går att göra på detta sätt, men det blir en
mycket kortvarig lösning.

Om vi beslutar att förlägga husdjursoch
trädgårdsförsöken till Röbäcksdalen
så vet de som har jorden däromkring att
staten är tvungen att köpa den, och de
kan begära nästan vilket pris de vill. Vi
får räkna med att det här är fråga om
tomtjord och icke vanlig åkerjord. Ett
beslut om förläggning till Röbäcksdalen
kommer enligt mitt förmenande att betyda
att Röbäcksdalen får en institution
för husdjurförsök och trädgårdsförsök
som i en framtid kommer att bestå av
hus och tjänstemän men sakna tillräckligt
med jord för att de försök som är avsedda
skall kunna bedrivas. Detta vet
också reservanterna, men det är ju naturligt
att de som bor i Västerbotten gör
vad de kan för att få en institution till
sitt län.

När utskottet behandlade denna fråga
kom 12 ledamöter att stå för utskottets
förslag, och det blev 8 reservanter. Av

dem var tre med i delegationen. Det står
i reservationen att det finns jord att köpa
i Röbäcksdalen, och jag skulle vilja
fråga hur dessa som inte var med uppe

1 Röbäcksdalen kan skriva under detta.
Det måste väl vara en uppgift i andra
hand, när de inte själva var med och
hörde uttalandena.

Öjebyn är enligt mitt förmenande det
enda ställe dit försöken kan förläggas.
Det blir inte bara billigare för staten,
utan man kan jämväl driva olika försök
där på jord som ligger i sammanhängande
fält vilka är tillräckligt stora för 80
kor och 100 tackor och ungdjur, såsom
det var tänkt från början. I Röbäcksdalen
måste man från början skära ned antalet
till 50 kor, eftersom det inte finns
tillräckligt med jord, och man måste
dessutom ta ett fårbete, som ligger 1,5 å

2 mil från Röbäcksdalen. Att driva försöken
på det sätt som reservanterna har
tänkt sig är inte möjligt. Det kommer att
i längden innebära stora kostnader för
staten, och det tycker jag inte kan vara
riktigt.

Jag skulle i det här sammanhanget vilja
säga att vi under denna veckas lopp
har voterat om extra utgifter för staten
på 10—11 miljoner kronor på andra områden.
Om de som har röstat för dessa
merutgifter för staten vill i någon mån
rehabilitera sig kan de här rösta för utskottet,
eftersom det blir billigare för
staten. På det sättet kan de kompensera
att de handlat oriktigt tidigare.

Vad beträffar byggnaderna behöver jag
kanske inte säga så mycket. Den ladugård
som finns i Röbäcksdalen ser kanske
för ögonblicket litet finare ut än ladugården
i öjebyn, men det har ingen
betydelse eftersom ju ladugården i Röbäcksdalen
skall delvis rivas ned, då där
inte finns plats för djuren. Röbäcksdalen
kommer att kosta mycket pengar, mer
pengar än som är sagt i Kungl. Maj ds
förslag. Byggnadsstyrelsen har ju också
intygat att kostnaderna för omändringen
i Öjebyn är väsentligt lägre än kostnaderna
för ändringar i Röbäcksdalen.

Herr talman! Jag skall sluta med detta
nu, men jag får kanske återkomma, be -

Fredagen den 27 april 1962 em. Nr 17

Ang. förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra försöks distriktet -

roende på vad som yttras efter mig. Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall respektera försöket
att kammaren skall komma fram
till ett avgörande före klockan 22.00.
Eftersom jag dessutom har möjlighet att
utveckla mina synpunkter till riksdagens
protokoll i annat sammanhang känner
jag inte något särskilt behov att nämnvärt
förlänga denna debatt.

När jag ganska hux flux i höstas i november
månad och början av december
skulle sätta mig in i nionde huvudtitelns
många olika frågor blev det självklart
ett ganska forcerat tempo. Då vi kom till
denna fråga hade jag emellertid all anledning
att verkligen söka penetrera den
ordentligt. Det var ingen fråga vilken
som helst, utan den hade en bakgrund
som gjorde att jag hade all anledning
att försöka sätta mig ordentligt in i den.

Det fanns till att börja med en utredning
som hade föreslagit att verksamheten
skulle förläggas till Öjebyn. Det
förslaget hade i vanlig ordning sänts ut
på remiss till ett mycket stort antal remissinstanser.
Förslaget att förlägga denna
centrala verksamhet inom försöksdistriktet
till öjebyn hade mött ett starkt
motstånd under remissbehandlingen. Jag
tror att det endast var två remissinstanser,
båda med anknytning till Norrbotten,
som ville ge sin anslutning till förslaget
att förlägga verksamheten till Öjebyn.

Efter detta hade min företrädare som
jordbruksminister föreslagit riksdagen
att besluta att förlägga försöksverksamheten
till Röbäcksdalen. Utskottet behandlade
och diskuterade förslaget. Inom
utskottet fanns det, efter vad jag kan
förstå, delade meningar, och man kom
då fram till att frågan måste ytterligare
utredas. Min företrädare fick sedan i
uppdrag att presentera riksdagen ett
bättre utredningsmaterial i frågan. Det
uppdrogs åt en tjänsteman i departementet
att göra detta arbete för att ytterligare
belysa frågan.

Man kan naturligtvis alltid ha delade
meningar beträffande sådana här förslag,
men jag tror aldrig att vi har anledning
att ifrågasätta den ärliga viljan hos en
man som på detta sätt får i uppdrag att
försöka ytterligare penetrera en fråga.
Våra tjänstemän arbetar under ansvar.
Det är därför oriktigt att göra gällande
att man här gjort en utredning som redan
från början är färdig och som är
att betrakta som ett beställningsarbete.
Jag ber att bestämt få tillbakavisa en
dylik beskyllning i detta sammanhang.

Jag visste således redan från början
att denna fråga var kontroversiell, och
jag hade alltså all anledning att försöka
grundligt tränga in i den.

Vad är det då som gjort att utredningsmannen
kommit till den uppfattningen
att en förläggning till Röbäcksdalen
är den fördelaktigaste lösningen?
Jag behöver kanske inte trötta kammaren
med att upprepa skälen, ty de har
redan anförts av herr Osvald, utskottets
vice ordförande och flera andra som talat
för reservationen. Skälen är att vid
en förläggning i Röbäcksdalen får man
goda kontaktmöjligheter med annan
lantbruksvetenskaplig forskning. Det är
väl ett skäl som man inte har anledning
att underkänna. Det är ingenting som
kan anföras som en nackdel, utan det
måste alltid vara en fördel i ett sådant
här sammanhang att ha dessa goda kontaktmöjligheter.
Vidare får man goda
kommunikationsmöjligheter. Verksamheten
förlägges centralt inom det distrikt
som det här gäller.

Det kunde finnas anledning att även
gå in på och diskutera de ekonomiska
beräkningar som presenterats för Röbäcksdalen
kontra Öjebyn. Jag skall inte
falla för frestelsen att nu göra det. Jag
vill bara säga att när jag här inbjuder
riksdagen att anvisa ett så rimligt belopp
som 120 000 kronor till investering
i en ladugård i Röbäcksdalen och några
10 000-tal kronor för att åstadkomma
trädgårdsförsök där uppe skall man inte
komma och påstå att detta innebär ett
slöseri med resurser som vi skulle kunna
använda på annat sätt. Nej, om man

100

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

Ang. förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra försöks

distriktet

kommer med en sådan argumentering är
man ute på farliga vägar. Om vi följer
dem som argumenterar på ett dylikt sätt
skulle vi nämligen binda oss för en lösning
som på lång sikt är ofördelaktig.

Det utredningsmaterial som presenterats
och vad som anförts från både utskottets
och reservanternas sida har ytterligare
stärkt mig i min uppfattning
att jag handlade rätt när jag följde min
företrädare och föreslog riksdagen att
försöksverksamheten skall förläggas till
Röbäcksdalen. Därför, herr talman, uttrycker
jag den förhoppningen att första
kammaren skall följa reservanterna på
denna punkt.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att
jag respekterar både utredningsmannens
och jordbruksministerns uppfattning i
denna fråga. Jag begärde emellertid ordet
närmast för att göra ett klarläggande.
Jordbruksministern säger att det här
är fråga om 120 000 kronor. Ja, det beloppet
behövs för att ändra en ladugård
så att man där kan hålla 50 djur. Men
det behövs bortåt 80 mjölkkor för att
kunna göra grundläggande försök, och
ändå återstår byggnader för de 100 tackorna.
Vad som bekymrar mig mest är
när man säger att vi nu skall minska försöken
i öjebyn i så stor utsträckning att
grundläggande gruppförsök inte kan göras,
och i stället dela upp försöken med
50 djur i Röbäcksdalen. Om vi nu bygger
för 120 000 kronor, kommer det säkerligen
att dröja åtskilliga år innan vi kan
bygga vidare. Därför måste vi ha ett tillfredsställande
antal djur i öjebyn, där
det redan finns försöksladugård. Det är
den saken jag inte helt kan gå med på.
Skall vi ha grundläggande försök som
man kan säga är allmängiltiga och som
löser komplicerade frågor, måste det
vara gruppförsök — det har också både
lantbrukshögskolan och professor Nordfeldt
sagt — och det kan inte ske med
endast 50 djur, utan då måste vi ha det
antal som ladugården i öjebyn rymmer.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ämnar avstå från att
deltaga i denna debatt, men jag tillåter
mig framhålla att jag helt delar vad herrar
Hedström, Jonsson och Mossberger
har anfört i debatten.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall efterkomma
herr talmannens anmodan och fatta mig
kort.

När det gäller att ta ställning till denna
fråga tycker jag nog att man blir mer
och mer på det klara med att öjebyn
bör väljas som stationsort. Har man försöksområden
med olika betingelser tror
jag att man bör se till att det blir en
lämplig spridning av dessa områden.
Om vi ser på övre och inre Norrland
samt den del av Värmland som jag tillhör,
står det klart att Öjebyn med hänsyn
till de klimatiska betingelserna för
denna försöksverksamhet ligger bäst till
som stationsort. Det är anledningen till
att jag för min del vill gå på den linjen.
Då jag inte kan finna att några starkare
skäl talar för en förflyttning av stationen
från denna bygd, anser jag mig
lugnt kunna ansluta mig till förslaget om
att försöken bör ligga kvar i öjebyn.

Jag yrkar således bifall till utskottets
förslag.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Det är inte på grund av
herr Mossbergers varningsord om att vi
reservanter inte skulle våga uppträda i
denna debatt som jag tänker fatta mig
kort, men min aktning för vår högt ärade
talman och hans maning till oss om
koncentration gör att jag skall fatta mig
kort.

Att jag begärt ordet beror närmast på
att jag som ledamot i lantbruksnämnden
har fått ta del av de undersökningar beträffande
markanskaffningen i Röbäcksdalen
vilka har utförts av lantbruksnämndens
konsulenter. I debatten har
man velat påskina att det inte skulle
finnas mark tillgänglig för komplette -

101

Fredagen den 27 april 1962 em. Nr 17

Ang. förläggningen av trädgårds- och husdjursförsöksstationerna i norra försöks distriktet -

ring av arealen vid Röbäcksdalen. Där
finns nu 97 hektar odlad jord intill själva
institutionen och dessutom skog. Jag
har tagit med en karta för att klargöra
förhållandena för de ärade kammarledamöter
som möjligen inte känner till
Röbäcksdalen. Institutionen ligger i omedelbar
närhet av Umeå stad, nära gamla
vägen. Lantbruksnämndens konsulenter
har löfte om att få köpa mark för komplettering
till ett pris av mellan 35 och
40 öre per kvadratmeter, d. v. s. 3 500
å 4 000 kronor per hektar. Vidare är det
möjligt att köpa ett annat område på
68 hektar till ett pris av mellan 30 och
35 öre per kvadratmeter. Det rör sig här
om några av de bäst hävdade markerna
intill Umeå stad, där matjorden har ett
djup av cirka 2 decimeter. Priset per
kubikmeter matjord skulle alltså bli
ungefär 2 kronor, och jag vill fråga herrarna
om den markanskaffningen verkligen
kan anses vara för dyr. Vill man
köpa mark något längre bort, t. ex. vid
flygfältet, faller priset ytterligare. Här
har Umeå stad och landstinget i förening
köpt mark som ligger på ett avstånd
av 1,5 eller 2 kilometer, och den
odlade marken utlämnas av Umeå stad
nästan kostnadsfritt.

Under dessa förhållanden vill jag beteckna
talet om att det inte skulle finnas
möjligheter att anskaffa mark vid Röbäcksdalen
såsom fullkomligt felaktigt,
och kammarens ärade ledamöter har av
kartan sett att man inte gärna kan önska
sig ett läge närmare en central ort, i
detta fall Umeå stad, för en institution
av det här slaget.

.lag ber med denna motivering att få
yrka bifall till reservationen, vilket också
innebär bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

I fråga om punkten a, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14 punkten
a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Hedström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 37;

Nej — 62.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten b hemställt.

102

Nr 17

Fredagen den 27 april 1962 em.

På framställning av herr talmannen beslöts
att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till kammarens sammanträde
fredagen den 4 nästkommande maj.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 21.58.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

620627