FÖRSTA KAMMAKEN Nr 6 (Riksdagens protokoll 1959:6)

RIKSDAGENS

1959

ICr H-flfrgeCB

PROTOKOLL

FÖRSTA KAMMAKEN Nr 6

27 februari-T mars

Debatter in. in.

Tisdagen den 3 mars Sid.

Interpellation av herr Eskilsson ang. åtgärder i samband med
statens förvärv av Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnvägar 6

Onsdagen den 4 mars

Förfarandet vid s. k. dubbelval, m. m......................... 7

Anslag under elfte huvudtiteln:

Inrikesdepartementet: omkostnader ........................ 10

Vissa personalförstärkningar vid medicinalstyrelsen .......... 11

Medicinalstyrelsen: omkostnader ............................ 13

Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd: omkostnader . 13

Uppförande av förrådsbyggnad för beredskapssjukhus ........ 14

Personalförstärkningar vid statens sinnessjukhus.............. 15

Utbildning av sinnessjukvårdspersonal ...................... 21

Om viss ändring i förordningen om automobilskatt .............. 23

Värdering av varulager vid företagsbeskattningen .............. 24

Om ratificering av konvention avseende bl. a. likalönsprincipen. . 37

Förbättring av invalidpensionens grundförmåner, m. m........... 48

Försäljning av kronoegendomen Knivberga 2'' .................. 51

Interpellation av herr Anderberg ang. kostnadsfördelningen mellan
kommuner, som samverka på skolväsendets område .......... 63

1 Första kammarens protokoll 1959. Nr 6

Nr 6

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 4 mars Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, ang. indelning i valkretsar
vid primärkommunala val ................................ 7

—- nr 2, ang. ändring i den kommunala vallagen in. m......... 7

—- betänkande nr 3, om ändrad lydelse av §§35 och 36 regeringsformen,
m. m........................................... 10

Statsutskottets utlåtande nr 11, ang. utgifterna under elfte huvudtiteln
(inrikesdepartementet) .............................. 10

— nr 32, ang. anslag å tilläggsstat II: Avsättning till fonden för

idrottens främjande ...................................... 22

— nr 33, ang. bestridande av vissa haverikostnader ............ 22

— nr 34, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå

allmänna arvsfondens rätt till arv, m. m..................... 22

Bevillningsutskottets betänkande nr 7, ang. avdrag vid taxering för
lön till hemmavarande barn ................................ 23

— nr 10, om ersättning för vissa kostnader i taxeringsmål ...... 23

— nr 13, om viss ändring i förordningen om automobilskatt, m. m. 23

— nr 17, ang. ändrad lydelse av punkten 4 av övergångsbestämmelserna
till lagen om ändring i kommunalskattelagen........ 24

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning.............................. 37

Första lagutskottets utlåtande nr 6, om åtgärder för att tillföra domstolarna
trafikteknisk sakkunskap .......................... 37

— nr 7, om lämpligare behandling av värnpliktiga och civilför svarspliktiga,

som av samvetsbetänkligheter vägrar att utföra
vapenfri tjänst .......................................... 37

Andra lagutskottets utlåtande nr 2, sng. vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1958 fattade beslut 37

— nr 3, ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m......... 48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2, ang. lag om köttbesiktning m. m. 51

—- nr 4, om skyldighet för kommun att söka tillstånd till förvärv
av jordbruksfastighet .................................... 51

Jordbruksutskottets utlåtande nr C, ang. försäljning av vissa kronoegendomar,
m. m......................................... 51

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, om eu översyn av
kommitté- och utredningsväsendet .......................... 63

Fredagen den 27 februari 1959

Nr 6

Fredag-en den 27 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Palm för tiden till och med
den 2 nästkommande mars på grund av
ett från honom inkommet, nu uppläst
läkarintyg, utvisande att han till följd av
keratit vore sjukskriven för tiden till
och med sistnämnda dag.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

64, angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva viss utvidgning
av gällande rätt till varvsindustrirestitution,
m. in.; och

nr 65, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1959/60.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden och
betänkande:

nr 1, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser om indelning
i valkretsar vid primärkommunala
val;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i den kommunala vallagen m. m. ävensom
i ämnet väckt motion; samt

nr 3, med förslag till utredning av frågan
om ändrad lydelse av §§ 35 och
36 regeringsformen, m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1958/59 till
Avsättning till fonden för idrottens
främjande;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av vissa
haverikostnader; samt

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv, m. m.;

bevillningsutskottets betiinkanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid taxering för lön
till hemmavarande barn;

nr 10, i anledning av väckt motion
om ersättning av statsmedel för vissa
kostnader i taxeringsmål;

nr 13, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i förordningen om automobilskatt,
m. in.; samt

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av punkten 4 av
övergångsbestämmelserna till lagen den
27 maj 1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckt motion om
åtgärder för att tillföra domstolarna trafikteknisk
sakkunskap;samt

nr 7, i anledning av väckt motion om
lämpligare behandling av värnpliktiga
och civilförsvarspliktiga, som av samvetsbetänkligheter
vägrar att utföra vapenfri
tjänst;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internatio -

Nr 6

Fredagen den 27 februari 1959

nella arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1958 vid dess fyrtioandra
sammanträde fattade beslut, dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

nr 3, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om köttbesiktning
m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 4, i anledning av motioner om ändring
i jordförvärvslagens bestämmelser
om skyldighet för kommun att söka tillstånd
till förvärv av jordbruksfastighet;

jordbruksutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar,
m. m., såvitt angår Himmelsända
21 i Södermanlands län och
stadsägan nr 2174 + 2178 + 2179 +
2340 i Norrköpings stad, jämte i ärendena
väckta motioner; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckt motion om
en översyn av kommitté- och utredningsväsendet.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.04.

In fidem
K.-G. Lindelöv.

Tisdagen den 3 mars 1959

Nr 6

Tisdagen den 3 mars

Kammaren sammanträdde kl. 1C.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Herr Palm infann sig och intog sin
plats i kammaren.

Justerades protokollen för den 24 och
den 25 nästlidne februari.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarutlåtande
får undertecknad härmed vördsamt anhålla
om fortsatt ledighet från riksdagsarbetet
under tiden från och med den
1 till och med den 8 mars 1959.

Åttonträsk, Granö, den 28 februari
1959

Per Jacobsson

Att riksdagsmannen Per Jacobsson,
Åttonträsk, Granö, fortfarande är sjuk
(magsår) och ordinerad vila från arbetet
minst t. o. in. den 8 mars intygas härmed.

Vindeln den 27 februari 1959

S. O. Arvidsson
Provinsialläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslagen å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i
vad avser utrikesdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 73, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 461).

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 74, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig
personal vid domänverket.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 64, angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva viss utvidgning
av gällande rätt till varvsindustrirestitution,
in. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 65, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1959/60.

6 Nr 6 Tisdagen den 3 mars 1959

Interpellation ang. åtgärder i samband med statens förvärv av Norsholm_Västervik

—Hultfreds järnvägar

Föredrogos ocli bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 1 och
2 samt betänkande nr 3, statsutskottets
utlåtanden nr 11 och 32—34, bevillningsutskottets
betänkanden nr 7, 10,
13 och 17, bankoutskottets utlåtande nr
3, första lagutskottets utlåtanden nr 6
och 7, andra lagutskottets utlåtanden nr
2 och 3, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 2 ocli 4, jordbruksutskottets utlåtande
nr 0 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 1.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

00, angående ersättning i visst fall
i anledning av yrkesskada; och
nr 08, med förslag till lag om ändrad
lydelse av It kap. 104 § vattenlagen.

Interpellation ang. åtgärder i samband
med statens förvärv av Norsholm—Västervik—Hultsfreds
järnvägar

Herr ESKILSSON (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Riksdagen beslöt år 1949
efter förslag av Kungl. Maj:t att förvärva
Norsholm—Västervik—Hultsfreds
järnvägar. I det avtal som träffades mellan
kungl. järnvägsstyrelsen och styrelsen
för järnvägsaktiebolaget angående
förvärv av järnvägen förutsattes bl. a. att
bandelarna Åtvidaberg—Västervik och
Jenny—Hultsfred skulle byggas om till
normal spårvidd före år 1968. Återstoden
av järnvägen, nämligen sträckan Åtvidaberg—Norsholm,
skulle fortfarande
förbli smalspårig. Denna sträcka skulle
därefter få rent lokala trafikuppgifter,
varvid det bl. a. förutsattes, att persontrafiken
skulle ombesörjas av landsvägsbuss.

Med anledning av en av mig väckt motion
i ärendet uttalade emellertid statsutskottet,
att i samband med en eventuell
ombyggnad till normalspår borde

även spörsmålet om utbyggnad av hela
sträckan Västervik—Norsholm upptagas
till prövning. I skrivelse till Kungl. Maj:t
gav riksdagen till känna, vad utskottet
anfört i denna fråga.

I årets statsverksproposition anmäler
kommunikationsministern bl. a., att ombyggnad
av bandelen Åtvidaberg—Västervik
till normalspår upptagits i statens
järnvägars investeringsreserv för
att påbörjas, om så befinnes lämpligt
ur sysselsättningssynpunkt. För en tid
sedan har också arbetet på denna sträcka
igångsatts. Med hänsyn till arbetets
omfattning och då det skall bedrivas
som beredskapsarbete beräknas breddningen
ta en avsevärd tid i anspråk.

När breddningen av bandelen Åtvidaberg—Västervik
slutförts, kommer trafiken
från denna sträcka att ledas över
Bjärka—Säby till Linköping. Därmed
försvagas trafikunderlaget på sträckan
Åtvidaberg—Norsholm, och frågan om
järnvägsdriftens nedläggande där torde
bli aktuell. Med anledning av vad jag
här anfört anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande frågor.

Vilka åtgärder har herr statsrådet vidtagit
med anledning av riksdagens skrivelse
nr 138 år 1949 i samband med beslutet
om förvärv av Norsholm—Västervik—Hultsfreds
järnvägar?

Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
vidtaga för att tillgodose kommunikationsbehovet
inom området Åtvidaberg
—Norsholm, om järnvägstrafiken på
denna sträcka kommer att nedläggas?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.08.

In fidem
A''.-G. Lindelöw.

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Onsdagen den 4 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av licrr andre vice talmannen.

Fru Wallentheim anmälde, att hon
den 1 i denna månad åter infunnit sig
vid riksdagen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Efter

samråd med talmannen i andra
kammaren och talmanskonferensen får
jag beträffande riksdagsarbetet vid
påsktiden meddela följande:

De sista arbetsplena före påsk beräknas
äga rum fredagen den 20 innevarande
mars och, om så erfordras, lördagen
den 21 mars. Kamrarna sammanträder
åter onsdagen den 1 april kl. 14.00
för anställande av eventuella gemensamma
omröstningar samt för avgörande
av eventuella på föredragningslistan
kvarstående ärenden. Skulle plena icke
påkallas av dessa skäl, avses utskottsarbetet
skola återupptagas sagda onsdag
den 1 april, varefter kamrarnas sammanträden
kommer att hållas i sedvanlig
ordning.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 66,
angående ersättning i visst fall i anledning
av yrkesskada.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 68, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 104 § vattenlagen.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av väckta motioner angående
ändrade bestämmelser om indelning i
valkretsar vid primärkommunala val, bi -

fölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. förfarandet vid s. k. dubbelval,
m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i den kommunala vallagen
m. m. ävensom i ämnet väckt motion.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 21 januari 1959 hänvisat
en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten
proposition, nr 26, vari Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga i propositionen
intagna förslag till

1) lag om ändring i kommunala vallagen
den 6 juni 1930 (nr 253);

2) lag om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen
den 18 december 1953 (nr
753); samt

3) lag om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen
för Stockholm den 1 mars
1957 (nr 50).

Propositionens huvudsakliga syfte var
dels att reglera förfarandet, då någon
vid kommunalval befunnes vald för två
eller flera valkretsar — det föreslagna
förfarandet anslöte sig härvid till den
för riksdagsmannavalen enligt § 27 riksdagsordningen
gällande s. k. efterträdarmetoden
-— och dels att åvägabringa en
bättre proportionalitet mellan mandatantal
och befolkningsunderlag i valkretsar
vid val i borgerliga primärkommuner.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft den i
anledning av propositionen väckta, till
utskottet hänvisade motionen nr 136 i
andra kammaren av herr Håstad. I motionen
hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen måt -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ang. förfarandet vid s. k. dubbelval, m. m.

tc ersatta den av Kungl. Maj :t föreslagna damot av fullmäktigeförsamlingen eller
efterträdarmetoden med den s. k. obe- som landstingsman i olika valkretsar
fintlighetsmetoden vid personval i kom- och sedan skall den valde själv bestämmunala
församlingar i de fall, då en ma, i vilken valkrets lian skall avsäga
person blivit utsedd för mer än en val- sig mandatet. Den valde har då själv på
krets> detta sätt att avgöra vem som skall bli

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på grund av vad däri anförts
hemställt,

A) att riksdagen måtte, med avslag
å motionen II: 136, antaga i förevarande
del av proposition nr 26 framlagt,
under punkten infört förslag till lag om
ändring i kommunala vallagen den 6 juni
1930 (nr 253);

B) att riksdagen måtte antaga i förevarande
del av proposition nr 26 framlagda,
under denna punkt införda

1) förslag till lag om ändrad lydelse
av 9 § kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753), och

2) förslag till lag om ändrad lydelse
av 9 § kommunallagen för Stockholm
den 1 mars 1957 (nr 50).

Reservationer hade anförts till utskottets
hemställan under A

1) av herr Lundström, som likväl ej
antytt sin åsikt;

2) av herrar Sveningsson, Magnusson
i Tumhult och Braconier, vilka inom
utskottet yrkat, att utskottet skulle tillstyrka
motionen II: 136.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Genom det utskottsutlåtande,
som här föreligger och som är
ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 26, är det meningen att man nu i lag
skall reglera hur det skall förfaras, när
någon vid kommunalval blir vald i mer
än en valkrets. Detta har i lag icke varit
reglerat tidigare.

Man har när detta förslag lagts fram
och behandlats i konstitutionsutskottet
haft att välja mellan två metoder. Den
ena kallas för efterträdarmetoden och
bygger på det förhållandet, att en kandidat,
som vid ett kommunalt val är
uppförd på listor i flera olika valkretsar,
också skall kunna räknas in som le -

hans efterträdare.

Den andra metoden är vad som kallas
för obefintlighetsmetoden. När den
användes räknas kandidaten i fråga in
bara i en valkrets och förklaras obefintlig
i de övriga, där han kan komma i
fråga.

Nu kan man framhålla att dessa båda
metoder för sammanräkning har vägts
emot varandra både i den kungliga propositionen
och vid konstitutionsutskottets
behandling. Det är med en viss tvekan
som både departementschefen och
utskottets majoritet har godkänt förslaget
att efterträdarmetoden skall tillämpas.

I anslutning till Kungl. Maj:ts proposition
väcktes i andra kammaren en motion
av herr Håstad med förslag att obefintlighetsmetoden
borde bli den metod
som lagfästes och kom till användning.
Högerreservanterna till detta utskottsutlåtande
har röstat för detta förslag och
ansett att det borde ha bifallits. I motionen
är fördelarna och nackdelarna mellan
de olika metoderna noga prövade
mot varandra, och när man gör det måste
man enligt vår mening få den uppfattningen,
att obefintlighetsmetoden
måste vara den bättre och riktigare metoden.
Skälen för obefintlighetsmetoden
väger tyngre än skälen för efterträdarmetoden,
anser motionären, och vi högerreservanter
delar den uppfattningen.

När det gäller dubbelval, där samma
person blir vald och kan räknas in i
mer än en valkrets, har vi liögerreservanter
den uppfattningen, att det ur demokratisk
synpunkt inte kan vara riktigt
tillfredsställande, alt tiotusentals
personer röstar på vissa kandidater
vid ett val, men att en person kan utrustas
med en sådan fullmakt, att han
ensam beslutar om vem som skall bli
hans efterträdare i någon av valkretsarna.
Detta är icke en tillfredsställande
ordning, och det har funnits möjlighe -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

ter att genom tillämpande av obefintlighetsmetoden
förhindra ett sådant förfarande.

Av formella skäl är det här i kammaren
icke möjligt att yrka bifall till
herr Håstads motion. Jag avstår alltså
därifrån, herr talman, och nöjer mig
med vad jag här har anfört.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill först säga att
man med stor tillfredsställelse ser att
klarhet skapas i den fråga som det här
gäller. Hittills rådande system har varit
oklart. Varken valmakarna eller väljarna
har riktigt vetat, vilket system som
skulle komma till användning när en
person, som placerats i två valkretsar,
väljer den ena.

Vi hade här i riksdagen för ett eller
ett par år sedan en debatt just i anledning
av en tolkningsfråga av det slag
det här gäller. Det visade sig då, att
sammanräkningsmyndigheterna kommer
till olika slutsatser om vilken metod som
skall tillämpas samt alt regeringsrättens
utslag vid överklaganden ofta kommer
som en obehaglig överraskning för den
väljarorganisation, som har komponerat
listan, samt också för väljarna.

Jag tycker därför, att det viktigaste
är att det skapas klarhet och att man
får en viss princip fastställd, så att inte
den nuvarande tveksamheten skall fortsätta,
när det gäller frågan om efterträdare
till en person som förklarar, att
han önskar bli vald i en av de två valkretsar,
där han är uppsatt.

Vilket system man skall välja — det
som Kungl. Maj :t har föreslagit eller det
som föreslagits i motionen — kan vara
tveksamt. Jag tycker uppriktigt sagt,
att det är mindre betydelsefullt vilket
av systemen man väljer. Båda har sina
fördelar och sina nackdelar, och det är
ganska svårt att avgöra i vilket fall fördelarna
överväger nackdelarna.

Särskilt mot bakgrunden av det beslut
som kammaren fattade alldeles nyss
i föregående ärende, där det gäller att
försöka minska antalet valkretsar, tror
jag att nackdelarna med den av Kungl.

Ang. förfarandet vid s. k. dubbelval, m. m.

Maj :t föreslagna efterträdarmetoden
minskas väsentligt. Efter noggrant övervägande
har jag därför ansett mig kunna
biträda Kungl. Maj:ts förslag på denna
punkt.

Att jag emellertid bär till utskottsutlåtandet
fogat en blank reservation beror
därpå, att det i utskottets motivering
finns ett avsnitt som jag absolut inte
gillar. Uttskottet beskriver i andra stycket
av sitt utlåtande på s. 8, hur den
dubbelt valde har möjlighet att påverka
frågan om vem som jämte honom skall
taga plats i den representation valet
avser. Men så tillägger utskottet: »Ej
heller kan förhållandet motivera att efterträdarmetoden
för sin tillämpning påbygges
med en regel som eliminerar den
dubbelt valdes möjlighet i berört hänseende,
i synnerhet som en dylik regel
måste bli tämligen komplicerad.»

Jag har den uppfattningen, alt det
vore utomordentligt önskvärt, om man
kunde påbygga efterträdarmetoden med
en sådan regel. I varje fall när det gäller
val med spaltade sedlar borde man
kunna göra en sådan påbyggnad, men
jag är inte säker på i hur stor omfattning
det i andra fall kan ske. Utskottet
har inte varit intresserat av att redovisa
någon utredning på denna punkt.
Det är ju möjligt att man endast skulle
komma till rätta med en del av olägenheterna.
I varje fall tycker jag att man
borde eftersträva en sådan påbyggnad,
och jag kan därför inte hålla med om att
det saknas motiv för att försöka få en
ändring till stånd.

Jag tror att en undersökning på detta
område är motiverad och att det om
något år kommer att framföras krav på
påbyggnader i denna riktning. Vi är väl
alla ense om att det är ytterst önskvärt
att få bort de påtalade olägenheterna.

Jag har, herr talman, inte något annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Herr Sveningsson framställde
inte något yrkande, och herr
Lundström hade inget annat yrkande än

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

om bifall till utskottets förslag. Därför
kan jag fatta mig kort.

Beträffande vad herr Lundström sade
vill jag endast framhålla, att man inom
utskottets sekretariat försökt att undersöka
möjligheterna av den påbyggnad
av efterträdarmetoden som herr Lundström
efterlyser. Man har därvid också
varit i kontakt med departementet,
men det visade sig enligt sekretariatets
bedömande vara omöjligt att komma
fram till en påbyggnad.

I övrigt kan jag helt instämma med
herr Lundström när han säger, att det
väsentliga är att det nu träffas ett val
och att man fastställer en metod som
kommer till användning. Båda metoderna
har naturligtvis sina fördelar och
nackdelar. Att utskottet förordat efterträdarmetoden
beror främst på att det
är samma metod som tillämpas vid riksdagsmannaval
och att regeringsrätten numera
i praxis följer efterträdarmetoden
— tidigare gick utslagen till förmån
för obefintlighetsmetoden.

Det väsentliga är som sagt att man
träffar ett avgörande. Utskottet har tillstyrkt
Kungl. Maj :ts proposition, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottsutlåtandet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad i utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
betänkande nr 3, med
förslag till utredning av frågan om ändrad
lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen,
in. m., bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr It, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslag till inrikesdepartementet:
omkostnader

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Inrikesdepartementet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 145 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Sundelin
(1:267) och den andra inom andra
kammaren av herr Ståhl m. fl. (II:
329), hade hemställts, såvitt nu var i
fråga, att riksdagen vid behandlingen av
förevarande punkt måtte till Inrikesdepartementet:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
130 500 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:267 och 11:329, i vad de
berörde förevarande anslag, till Inrikesdepartementet:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
145 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Birke, Edström, Nestrup, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén och fröken Karlsson
samt herrar Nihlfors och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 267 och
II: 329, i vad de berörde förevarande anslag,
till Inrikesdepartementet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 130 500 kronor.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! I den huvudtitel vi nu
behandlar finns reservationer vid punkterna
2, 5 och 7, i vilka yrkas bifall till
motioner från folkpartiet, i denna kammare
nr 267, vilken som ett led i en
begränsning av statsutgifterna föreslår
en nedskärning av omkostnadsanslaget
med 10 procent.

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Ang. vissa personalförstärkningar vid medicinalstyrelsen

Då denna fråga redan debatterats här
i kammaren vid behandlingen av andra
huvudtiteln, finns det ingen anledning
att ta upp en ny debatt, utan jag ber
med hänvisning till den tidigare debatten
få yrka bifall till reservationen under
den nu föredragna punkten.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag tänker inte heller
la upp någon debatt här i dag i denna
fråga.

Innan propositionen överlämnats till
riksdagen har ju omkostnadsanslagen
på inrikesdepartementets huvudtitel
minskats från 180 000 kronor till 145 000
kronor. Det är alltså på denna minskade
summa, som man från folkpartihåll
vill pruta ytterligare 10 procent. En
anmärkningsvärd sak i detta sammanhang
är att medan man exempelvis vill
minska medicinalstyrelsens omkostnadsanslag,
har man inte velat röra vid utJänningskommissionens
anslag. Innebär
det möjligen, att det är svårare för kommissionen
att spara på omkostnaderna
än det är för medicinalstyrelsen? Jag
vet inte. Är det möjligen till följd av
glömska, som man hoppat över kommissionen? Jag

ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Boman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: -

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo Upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Boman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 90;

Nej — 42.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Ang. vissa personalförstärkningar vid
medicinalstyrelsen

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för medicinalstyrelsen, vilka påkallades
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 3 januari 1959 föreslagit, dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för medicinalstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60, dels ock till Medicinalstyrelsen:
Avlöningar för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 4 043 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Birke och Sveningsson (1:144) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Bengtsson i Göteborg och Lothi -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ang. vissa personalförstärkningar vid medicinalstyrelsen

gius (II: 191), hade hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte till
Medicinalstyrelsen: Avlöningar för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 4 000 000 kronor samt vidtaga härav
föranledda ändringar i föreslagen avlöningsstat
för styrelsen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 144 och II: 191, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för medicinalstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1959 förordat;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för medicinalstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

c) till Medicinalstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 4 043 000 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av herrar Birke, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården samt fröken
Karlsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 144 och II:
191, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
medicinalstyrelsen, som föranleddes av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3
januari 1959 förordat;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för medicinalstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1959/60;

c) till Medicinalstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 4 000 000 kronor.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Det föreslås under den*
na punkt en viss förstärkning av person
nalen vid medicinalstyrelsen. I likhet
med statskontoret anser reservanterna,
att det bör anstå tills vidare med den*
na utökning. Det bör vidare erinras om
att biträdespersonalen vid medicinalstyrelsen
har förstärkts från och med innevarande
budgetår i överensstämmelse
med förslag, som statens organisationsnämnd
har framlagt. Detta anser reservanterna
vara ännu ett skäl för att man
först bör vinna ytterligare erfarenhet,
innan man företar den föreslagna utökningen
av personalen.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det förslag, som här
föreligger, innebär alt en tjänst som by*
råtandläkare skall indragas och att i
stället en tjänst som förste byråsekrete*
rare inrättas. Med hänsyn till arbets*
bördans ökning föreslås därutöver att
en deltidsbefattning inrättas.

Reservanternas förslag, som går ut på
att förste byråsekreterartjänsten icke
skall inrättas, innebär en försvagning av
tandvårdsbyråns kapacitet just nu, när
arbetsbördan ökat som allra kraftigast.
Det gäller alltså här att ta ställning till
utskottets förslag, att man i utbyte mot
en tandläkare skulle anställa en administrativ
kraft, och detta anser jag vara
förnuftigt. För övrigt är den tjänst, som
i stället skulle inrättas, placerad i lägre
lönegrad än byråtandläkaretjänsten.

Skulle statsmakterna följa reservanternas
framställning på denna punkt,
blir det väl sannolikt så, att inte något
statligt verk i fortsättningen vågar sig
på att föreslå sådana här rationaliseringsåtgärder.
Man bör vara tacksam för
att det vid ett tillfälle som detta är
möjligt att byta ut en tandläkare mot
en administrativ arbetskraft och på det
sättet förstärka personalen hos ett verk.

Jag vill med detta, herr talman, endast
yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Anslag till medicinalstyrelsen: omkostnader — Anslag till medicinalstyrelsens sjuk vårdsberedskapsnämnd:

omkostnader

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 5

Anslag till medicinalstyrelsen: omkostnader I

förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 267 och II: 329, i vad de berörde förevarande
anslag, till Medicinalstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av 543 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1:267
(av herr Sundelin) och II: 329 (av herr
Stdhl m. fl.) liade hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte till
Medicinalstyrelsen: Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 488 700 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Birke, Edström, Nestrup, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén och fröken Karlsson
samt herrar Nihlfors och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 267 och II:
329, i vad de berörde förevarande anslag,
till Medicinalstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 488 700 kronor.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 6

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7

Anslag till medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd:
omkostnader

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd:
Omkostnader

för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 82 900 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
I: 267 (av herr Sundelin) och
II: 329 (av herr Ståhl m. fl.) hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande punkt
måtte till Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd:
Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 74 600 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 267 och II: 329, i vad de
berörde förevarande anslag, till Medicinalstyrelsens
sj ukvårdsberedskapsnämnd:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 82 900 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Birke, Edström, Nestrup, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göinge -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ang. uppförande av förrådsbyggnad för beredskapssjukhus

gården, fröken Elmén och fröken Karlsson
samt herrar Nihlfors och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 267 och II:
329, i vad de berörde förevarande anslag,
till Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd:
Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 74 600 kronor.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att på denna
punkt få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 8

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9

Ang. uppförande av förrådsbyggnad för
beredskapssjukhus

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 144 och II: 191, såvitt nu vore i fråga,
till Utrustning m. m. av beredskapssjukhus
vid krig eller krigsfara för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 144
(av herrar Birke och Svcningsson) och
II: 191 (av herrar Bengtsson i Göteborg
och Lothigius) hade hemställts, såvitt

nu var i fråga, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte till
Utrustning in. in. av beredskapssjukhus
vid krig eller krigsfara för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag av
280 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Birke, Skoglund i Doverstorp och Nilsson
i Göingegården samt fröken Karlsson
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 144 och
11:191, såvitt nu vore i fråga, till Utrustning
in. m. av beredskapssjukhus vid
krig eller krigsfara för budgetåret 1959/
60 anvisa ett reservationsanslag av
280 000 kronor.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! I sina anslagsäskanden
under denna punkt framhåller medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd,
att det totala förrådslokalbehovet vid
beredskapssjukhusutrustningarna uppgår
till ungefär 60 000 kvm, medan man
bara har cirka 54 000 kvm disponibla.
Genom förhyrning bär det lyckats åstadkomma
ett utrymme på 3 600 kvm. För
att täcka det återstående behovet föreslår
nämnden att nu uppföres två nya
förrådslokaler. Kostnaderna för varje
sådan förrådslokal är 320 000 kronor.

Departementschefen har prutat bort
den ena av dessa och föreslår, att man
bara skall bygga en. Reservanterna anser
emellertid, att det bör ankomma pa
nämnden att försöka genom förhyrning
komma ifrån även denna nybyggnad. Vi
har därför reserverat oss för ett anslag
av 280 000 kronor.

Jag yrkar bifall till reservationen nr
9 vid denna punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det gäller här om man
skall bygga två lagerlokaler eller en eller
ingen alls.

Sjukvårdsberedskapsnämnden har begärt
att få uppföra tvenne baracker för

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Ang. personalförstärkningar vid statens sinnessjukhus

att ha sina förråd uti. Regeringen har
gått med på att man får bygga en, ocli
diskussionen gäller nu om vi skall vägra
även detta och, som reservanterna
vill, uppmana sjukvårdsberedskapsnämnden
att förhyra lokaler för alla de
förråd, som nu är vad man kan kalla
husvilla.

Från beredskapsnämndens sida har
redan gjorts ansträngningar att få till
stånd förhyrningar. Man har dock inte
lyckats uppbringa lokaler, som täcker
mer än halva behovet, och fördenskull
anses det nödvändigt att man bygger
åtminstone en ny förrådslokal.

Det är inga ringa värden som här
står på spel. Sjukvårdsberedskapsnämnden
har lager, som representerar ett
värde av 50 miljoner kronor, och det
är angeläget att denna dyra materiel
kommer under tak och förvaras på ett
sådant sätt att den inte förfars.

Statsutskottet har under senare år
mycket energiskt framhållit värdet av
att minska takten i inköpen och i stället
försöka att bättre bevara vad man
tidigare har köpt. Det är i linje med
dessa utttalanden, som detta förslag ligger
och till vilket jag nu ber att få yrka
bifall.

Efter det överläggningen förklarats härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr andre vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Birke begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Birke begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 114;

Nej — 16.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 10—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Ang. personalförstärkningar vid statens
sinnessjukhus

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, som
påkallades av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1959 föreslagit, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1959/60, dels ock till Statens
sinnessjukhus: Avlöningar för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
149 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sunne m. fl. (I: 145) och den andra inom
andra kammaren av fröken Höjer
in. fl. (II: 193), i vilka — såvitt avsåg
förevarande anslag — hemställts, att
riksdagen måtte besluta att utöver av departementschefen
föreslagna nya tjäns -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ang. personalförstärkningar vid statens sinnessjukhus

ter ytterligare följande skulle inrättas,
nämligen 1 överläkartjänst i Be 1 för
den intermedicinska vården och 4 tjänster
som förste skötare — arbetsterapeuter
i Ao 9 samt att anslaget Statens sinnessjukhus:
Avlöningar måtte uppräknas
med 84 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
herr von Friesen och fröken Höjer
väckt motion (II: 330).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 145 och II: 193 samt II: 330,
förstnämnda båda motioner i vad de
berörde förevarande anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
statens sinnessjukhus, som påkallades av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3
januari 1959 förordat;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för statens sinnessjukhus, att
tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1959/60;

c) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 149 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av herrar Edström och Nestrup, fröken
Elmén samt herrar Nihlfors och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:145 och 11:193, i vad de
berörde förevarande anslag, ävensom
med avslag å motionen II: 330

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, som påkallades
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 3 januari 1959 och reservanterna
förordat;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för statens sinnessjukhus,

att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

c) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 149 084 000 kronor.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Gammal erfarenhet lär
oss, att det ej blott är en humanitär uppgift
utan även ett ekonomiskt intresse
för samhället att bota och hjälpa den
sjuke eller skadade hellre än att genom
underlåten hjälp skapa ett bestående invalidtillstånd.
Utredningar gjorda vid
statens arbetsklinik här i Stockholm
visar med överväldigande klarhet, att
för varje rehabiliterad sjuk sparar samhället
oftast tiotusentals kronor. Vår
sjukvård har i första rummet en humanitär
uppgift, det skall vi aldrig glömma,
men särskilt i tider, då samhället
har ont om pengar, bör man ej heller
glömma den ekonomiska synpunkten.
Det är för samhället synnerligen dyrbart
att inte utnyttja alla till buds stående
möjligheter att förebygga och bekämpa
sjukdom och arbetsoförmåga.

Den snålhet, som statsmakterna sedan
flera år visat beträffande mentalsjukvårdens
upprustning, är ur denna synpunkt
för vårt samhälle synnerligen dyrbar.
I stället för att liksom inom kroppssjukvården
söka intensifiera vården och
förkorta vårdtiden, vilket endast kan
ske genom bättre utrustning och tillräckligt
talrik och kvalificerad personal,
har man praktiserat ett låt-gå-system,
där den vetenskapliga forskningens
framsteg inte helt utnyttjats, där
vårdtiderna blivit onödigt långa och
vårdplatserna ej räckt till. De sjuka har
inte heller återbördats till arbetsförbarhet
i den utsträckning som erfarenhetsmässigt
borde ha varit möjligt. Framstegen
inom mentalsjukvården har under
senare år varit storartade, men de
har inte helt utnyttjats inom de statliga
mentalsjukhusen.

I sina anslagsäskanden för budgetåret
1956/57 föreslog medicinalstyrelsen, att
man för att kunna följa med i utvecklingen
och utnyttja de nya möjligheterna

Onsdagen den 4 mars 1959 Nr 6 17

Ang. personalförstärkningar vid statens sinnessjukhus

under en femårsperiod borde öka antalet
sjukvårdstjänster vid samtliga statliga
mentalsjukhus med omkring 1 000
— de särskilda tjänsterna för arbetsterapi
och hjälpverksamhet var därvid
inte medtagna. Denna plan har av departementet
knappt följts till hälften och
i år mindre än tidigare. Därtill kommer,
som mentalsjukvårdsdelegationen
påpekat, att den kvalificerade sjukvårdspersonalens
arbetstid i alltför stor utsträckning
upptages av sysslor, som
lämpligen skulle kunna övertagas av
personal utan sjukvårdsutbildning. Orsaken
är att det inte heller finns tillräckligt
antal städerskor och tillräcklig
ekonomipersonal.

En annan synpunkt är att läget på
arbetsmarknaden för närvarande är sådant,
att det med den målsättning, som
torde vara gemensam för alla politiska
meningsriktningar, utgör ett starkt
samhällsintresse att bereda sysselsättning
åt de arbetslösa. Det är då betydelsefullt
att inom tidigare eftersatta sjukvårdsområden
kunna anställa personal
för sådana uppgifter, varigenom den
ordinarie sjukvårdspersonalen avlastas,
såsom städning av lokaler osv., vilka väl
kan skötas av icke särskilt utbildad personal.

Arbetsmarknadsstyrelsen har bl. a. föreslagit
olika utbildningskurser för de
arbetslösa. En sådan utbildning, som enbart
tar hänsyn till rådande arbetslöshet,
innebär emellertid en högst osäker
investering genom riskerad övergång
till andra yrken, då arbetsmarknadsläget
blir ett annat.

.Tåg erinrar också om att utvecklingen
på arbetsmarknaden tenderar mot rationaliseringar,
automation, m. m. Med
oförminskad produktion kan industrien
nedbringa antalet arbetstagare. Härigenom
skulle utrymme beredas för ökning
av arbetskraften inom serviceyrkena, av
vilka hälso- och sjukvården har ett betydande
antal med över 70 000 anställda
vid kropps- och mentalsjukhusen.

En billig och god väg för bekämpande
av en del av den kvinnliga arbetslösheten
är att öka den allför ringa personalen
på mentalsjukhusen. Ur arbetslös ‘2

Första kammarens protokoll 1959. AV 6

hetsbekämpandets synpunkt borde därför
i dagens situation medicinalstyrelsens
ovannämnda femårsplan hellre påskyndas
än hållas tillbaka. Det blir därigenom
ökade arbetstillfällen och mindre
kostnader för arbetslöshetens bekämpande
på andra fält. Tag pengarna från
arbetslöshetsanslagen. De ökade utgifter,
som därigenom uppkommer, kompenseras
dessutom mer än väl av minskade
utgifter inom invalidvården.

Det är med utgångspunkt från dessa
reflexioner som jag hemställer om bifall
till den vid punkten 29 fogade reservationen,
varigenom en viss begränsad
ytterligare personalförstärkning vid
våra mentalsjukhus redan i år skulle
kunna bli möjlig. Därigenom förbättras
sjukvården och bekämpas arbetslösheten.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Edström vill tydligen
söka vidga denna debatt om mentalsjukvården
genom att som motiv för
ytterligare personalförstärkning hänvisa
till angelägenheten av att bekämpa
arbetslösheten. Det iir emellertid ett
ganska vidlyftigt resonemang, som jag
inte skall ge mig in på. Det har nämligen
inte något särskilt intimt samband med
det förslag som statsutskottet här tillstyrkt.

Vi har här i kammaren under en följd
av år diskuterat mentalsjukvården. Alla
liar varit lika intresserade av att en
upprustning av densamma skall ske. Det
är bara om takten för denna upprustning,
som meningarna varit delade. Våra
ekonomiska resurser har helt enkelt inte
räckt till för att på en gång göra allt
vad vi kanske annars hade önskat åstadkomma.
Ett faktum är dock att upprustningen
av mentalsjukvården under 1950-talet varit anmärkningsvärt god.

Det förslag som nu framlagts i den
kungl. propositionen och som tillstyrkts
av statsutskottet är också ett tecken på
att upprustningen på detta område fortsätter
på samma sätt som tidigare. Även
om man bortser från den genom arbetstidsförkortningen
erforderliga personal -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ang. personalförstärkningar vid statens sinnessjukhus

förstärkningen är vad som här föreslås
faktiskt den största personalförstärkning
som någonsin föreslagits. Vi måste väl
alla vara glada över att det varit möjligt
att göra denna upprustning av mentalsjukvården
och att vi kunnat använda
våra resurser på detta sätt.

Det är klart att man behöver göra
ännu mer men i det sparsamhetens klimat
som nu råder i fråga om statens utgifter,
där det alltså gäller att söka spara
på alla områden, bär det helt enkelt
inte varit möjligt att gå längre än vad
man nu gjort. Man bör därför vara till
freds med vad som här föreslås och
hoppas att denna framstegstakt skall
fortsätta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Herr Edström har utförligt
motiverat den vid denna punkt
fogade reservationen, men i egenskap
av motionär ber jag ändå att få säga ett
par ord.

Utskottets talesman tryckte särskilt
på sparsamhetssynpunkten. Alla vet vi
ju också att man i dessa tider måste iakttaga
sparsamhet. I vår motion föreslår
vi emellertid inrättandet av ett antal
särskilt kvalificerade tjänster, som vi
anser skulle kunna bidra till att förbättra
vården. Det är detta syfte som är
den springande punkten.

Departementschefen har motiverat reduktionen
av antalet tjänster med hänvisning
till det statsfinansiella läget, och
även utskottets talesman anförde samma
skäl. Vi kan dock inte anse detta argument
vara relevant, då ju en fullgod och
modern vård skulle kunna medföra betydande
kostnadsminskningar för det allmänna
i form av minskat behov av sjukvårdsplatser,
mindre utgifter för hjälp
åt långvarigt sjuka, mindre medicinkostnader
o. s. v. Jag vill därför i likhet
med herr Edström understryka att det
är angeläget att de av motionärerna föreslagna
kvalificerade tjänsterna inom
mentalsjukvården nu inrättas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till herr Birger Andersson
vill jag replikera, att det just är ur
sparsamhetssynpunkt som jag yrkar på
högre anslag vid denna punkt. Det är,
anser jag, felaktig sparsamhet att spara
något hundratal tusen kronor genom att
inte anställa erforderlig personal där den
behövs och samtidigt anslå ett bortåt
tusen gånger så stort belopp till arbetslöshetens
bekämpande genom åtgärder,
som många gånger inte är särskilt rationella
i det långa loppet.

Det bästa sättet att bekämpa arbetslöshet
är att anställa tillräckligt med
folk i sådana befattningar, som samhället
behöver. Det är dålig sparsamhet att
inte fullt utnyttja de vårdplatser vi har
vid mentalsjukhusen. Det är dyrt att bygga
nya sjukhus. Varje år anslår vi flera
tiotal miljoner kronor till byggande av
mentalsjukhus. Därvid sparar vi inte.
Men då det gäller att utnyttja de platser
som redan finns vill man spara genom
att inte ställa erforderlig personal
till förfogande.

Det är, fastslår jag än en gång, en dålig
form av sparsamhet, som i realiteten
kostar samhället mycket pengar. Det är
dylika former av sparsamhet som leder
fram till den dåliga samhällsekonomiska
situation som vi i dag har.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall bara ta upp
ett par synpunkter, som blivit berörda
i debatten, nämligen dels frågan om
sparsamheten och dels frågan om ett
fullt utnyttjande av de redan befintliga
mentalsjukhusen.

Läget är det, att man nästan överallt
på mentalsjukhusen håller på med ombyggnadsarbeten.
Det innebär, såsom
jag redan vid tidigare tillfällen framhållit
i denna kammare, att man på de
flesta håll inte kan utnyttja alla de lokaliteter
som står till förfogande. På
grund av ombyggnadsarbeten på iildre
avdelningar måste man evakuera en del
paviljonger och tränga samman patienterna
i andra lokaler.

Vi befinner oss alltså mitt uppe i en
omställning av mentalsjukvården.

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Ang. personalförstärkningar vid statens sinnessjukhus

Det är ett övergångsskede och det tar
några år innan vi blir färdiga. Det betyder
att vi i många fall inte kan utöka
personalen och få en adekvat användning
av den. Jag är medveten om
att det vid vissa sjukhus skulle vara
önskvärt att ha större personal med
hänsyn till beläggningen. Jag är emellertid
inte övertygad om att man på
alla dessa sjukhus, där man nu är beredd
att ställa personal till förfogande,
skulle kunna utnyttja den personalen
på ett fullt tillfredsställande sätt.

Det är inte så att den .svenska mentalsjukvården
vid jämförelse med vilket
annat lands mentalsjukvård som
helst har en lägre personaltäthet. Jag
tror mig våga säga, att vi i stort sett
har en tillfredsställande personaltäthet
på våra mentalsjukhus.

Våra brister är väsentligast i fråga
om läkare och i fråga om den mest
kvalificerade personalen. I det fallet
gör vi vad vi kan för att få bättre resurser,
men vi känner också alla till den
brist, som finns i fråga om läkare, och
hurusom de, som utbildar sig till läkare,
har valt andra specialiteter än psykiatrien.
Vi försöker fånga in så många
som möjligt av dessa läkare genom att
skapa lasarettpsykiatriska kliniker och
locka läkare dit, ävensom genom att
gestalta våra nya mentalsjukhus till
bättre överensstämmelse med kroppssjukhusen.
Men det tar dock sin tid innan
vi får erforderligt antal psykiatriker
för de tjänster som det finns beställning
för inom ramen för det stora
program vi har.

Jag tror alltså, att det är nödvändigt
att i första hand bygga ut och bygga
om — om jag så får uttrycka mig —
vår mentalsjukvård. Det gäller dels att
bygga om de äldre sjukhusen och lokaliteterna
och dels att bygga nya sjukhus.

Till det ändamålet anslår vi årligen
mellan 35 och 40 miljoner kronor. Jag
tror mig våga säga att det program,
som vi inom ett par veckor kommer att
framlägga för en fortsatt utbyggnad avmentalsjukvården,
kommer att visa vilket
intresse regeringen verkligen har
för denna sak. Det är möjligt att vi då

kommer att föreslå en höjning av anslaget
med mellan 5 och 10 miljoner i
förhållande till innevarande år, tv vi
anser att detta är grundvalen för den
fortsatta utbyggnaden av mentalsjukvården.

Jag vill i detta sammanhang också
framhålla, att om riksdagen kommer
att godta ett sådant program betyder
det, så långt vi nu kan se, att vi under
åren 1961 och fram till 1964 behöver
anställa ytterligare 2 000 i mentalsjukvården.
Jag kan alltså lugna de talesmän
ifrån folkpartiet, som här är
angelägna att gå utöver den ram, som
regeringen nu har föreslagit och som
utskottet tillstyrkt. Vi kommer inom de
närmaste åren att bli i tillfälle att votera
om och besluta om personalförstärkningar
för mentalsjukvården av eu
sådan omfattning, att det blir fråga om
en verklig kostnadsbelastning för staten.

Sedan har man här sagt att det vore
av värde med hänsyn till den rådande
arbetslösheten, att vi nu tog in ytterligare
personal i mentalsjukvården. Det
ligger en hel del i det resonemanget,
och vi har inte på något sätt ställt oss
främmande inför den tankegången. För
ungefär två månader sedan hade inrikesdepartementet
en överläggning med
medicinalstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Vi tog då upp detta problem
och vi tillfrågade arbetsmarknadsstyrelsen,
huruvida man därifrån skulle kunna
medverka till en utbildning av låt
oss säga ytterligare 200 personer i mentalsjukvården,
vilka skulle få genomgå
fastställd grundutbildning.

Vi hade då kommit så långt med arbetsmarknadsstyrelsen
att vi praktiskt
taget var överens om att detta skulle
ske och att vi skulle försöka igångsätta
utbildningen på sådana orter, där
kvinnlig arbetskraft gick sysslolös.

Men vad blev resultatet av våra överläggningar
med medicinalstyrelsen, som
fick i uppdrag att göra en utredning om
hur denna utbildning i praktiken skulle
kunna genomföras? Jo, det visade sig
att vi inte hade sjukhus, inte kliniklärarinnor
o. s. v. i tillräcklig utsträckning
för att kunna företa denna utbildning.

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ang. personalförstärkningar vid statens sinnessjukhus

Möjligtvis skulle vi kunna ta in 30 utöver
vad som finns angivet i det program
för grundutbildning, som nu genomförs.
Vi håller nu på att undersöka
om detta är realiserbart.

■lag vill alltså säga, att även om detta
tal om att man skulle kunna utnyttja
den situation, som vi befinner oss i, är
bestickande, så är det inte praktiskt genomförbart
— tyvärr, vill jag gärna tilllägga,
tv vi hade nog med hänsyn till
den personalökning, som vi avser att
göra om ett par år, önskat att kunna
igångsätta en väsentligt ökad grundutbildning
redan nu.

Nu vet jag att herr Edström omedelbart
kommer att inkassera detta som
ett argument i en kommande reservation,
där det talas om att anställa ytterligare
kliniklärarinnor. Men jag skall
genast bemöta en sådan invändning.
När vi har diskuterat frågan om kliniklärarinnor
har vi självfallet gjort det
mot bakgrunden av den bristsituation
vi har beträffande sjuksköterskor. Vi
har därför måst gå en annan väg, nämligen
att söka stimulera våra sjuksköterskeskolor
att nu ta in ett ökat antal
elever för utbildning till sjuksköterskor,
så att vi får ett underlag för en vidare
utbildning av sjuksköterskor bl. a. till
kliniklärarinnor och motsvarande och
därigenom kunna vidga vår utbildning
över huvud taget. Går vi den motsatta
vägen, nämligen att inrätta låt oss säga
ett tiotal tjänster för kliniklärarinnor
och söker engagera sjuksköterskor för
dessa utbildningsuppgifter, så betyder
det ju ändå att vi från våra nuvarande
sjukhus tar bort motsvarande antal sjuksköterskor.

Vi har haft tillräckligt många uppvaktningar
av herr Edström och andra
från Lund beträffande bristen på sjuksköterskor,
inte minst däri, för att säga
oss att vi inte kan gå fram den vägen.
Vi måste välja vägen att öka utbildningsresurserna
och utbilda flera sjuksköterskor.
Det gör vi också i samverkan
med landstingen och storstäderna.
Jag kan nämna att det nu är klart, att
Malmö stad kommer att inrätta en pro -

visorisk sjuksköterskeskola, där intagning
för provtjänstgöring kommer alt
ske redan i höst. Det har skett i samverkan
mellan departementet och Malmö
stad, och det betyder att vi får en
utbildning av 40 sjuksköterskor per år
fr. o. m. nästa år. Det är likaså klart,
att landstingen vid sina sjuksköterskeskolor
bar lyckats pressa in ytterligare
ett 60-tal elever för att på det sättet
vidga utbildningskapaciteten.

■lag vill alltså säga att vi är på väg
att få bättre möjligheter för eu vidgad
utbildning, och vad vi åstadkommer i
fråga om personaluppsättningen inom
mentalsjukvården genom det förslag,
som regeringen här framlagt och som
utskottet tillstyrkt, betraktar vi i detta
läge som fullt tillfredsställande. Jag tror
att vi har tillräcklig kännedom om situationen
inom mentalsjukvården för
att våga göra detta uttalande.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill först till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
uttrycka min tacksamhet och
min respekt för vad han gjort, när det
gäller mentalsjukvårdens utbyggande,
såväl före som under sin statsrådstid.
Jag vill vara den förste att erkänna, att
läget höggradigt förbättrats. Men att vi
fått det bättre hindrar inte att vi önskar
få det ännu rationellare.

.lag noterar också med största tacksamhet,
vad statsrådet här har meddelat
om planerna för framtiden och de positiva
insatser, som vi tydligen kan hoppas
på, såväl när det gäller utökad sjuksköterskekader
som förbättrad mentalsjukvård
här i landet. Men det är ett
par saker som jag i alla fall vill erinra
om.

Herr statsrådet talade om personaltätheten
inom mentalsjukvården och ansåg
att den var relativt tillfredsställande.
Jag kan inte instämma på den punkten.
Det är riktigt att skillnaden inte
blir så stor om man jämför med den
statistik från gångna år, som vi har från
andra länder; de ligger dock något hög -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

ro än vi. Det väsentliga i detta sammanhang
är dock, att vår mentalsjukvård
just nu befinner sig i sjudande utveckling
och helt ändrar karaktär. Personaltätheten
behöver därför ökas på
ett helt annat sätt än tidigare och närma
sig kroppssjukvårdens personaltäthet,
som ju ligger mer än dubbelt så
högt. Det är där problemet ligger — vi
måste just nu snabbt öka personaltätheten,
på samma sätt som skedde för
kroppssjukvårdens del vid upprustningen
under 1930-talet.

Sedan skulle jag i detta sammanhang
också vilja säga några ord om arbetslöshetens
bekämpande. Som jag ser saken,
kan vi för närvarande bereda
minst ett par hundra personer arbetstillfällen
vid våra mentalsjukhus på
enklare arbetsposter. Den kvalificerade
sjukvårdspersonalen avlastas på så sätt
till förmån för mer kvalificerade uppgifter.
Här kan således arbetslösa utnyttjas,
till nytta och ekonomisk vinning
för landet. Enligt min mening är
detta en av de bästa formerna för arbetslöshetens
bekämpande.

Sedan är det riktigt att vi har brist
på kliniklärarinnor och därför svårigheter
att öka utbildningen av sjukvårdspersonal.
En viss ökad utbildning kan
vi dock få till stånd och jag återkommer
till den saken vid behandlingen av
punkt 32, där statsutskottet ju har gått
emot motionerna även i detta avseende.
Det är ytterst viktigt att genom ökad
tillgång till kliniklärarinnor vid våra
sjukhus få personalen bättre utbildad.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 30 och 31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32

Anslag till utbildning av sinnessjukvårdspersonal Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för utbildning
av sinnessjukvårdspersonal, att
tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1959/60, dels ock till Utbildning av sinnessjukvårdspersonal:
Avlöningar för

nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 780 000 kronor.

I de likalvdande motionerna I: 145 av
herr Sunne m. fl., och II: 193, av fröken
Höjer m. fl., hade — såvitt avsåg
förevarande anslag —- föreslagits inrättande
av 11 tjänster som biträdande instruktionssköterska
i Ao 11, varav 8 vid
sinnessjukhusen och 3 vid lasaretten,
samt att anslaget Utbildning av sinnessjukvårdspersonal
skulle uppräknas med
126 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 145 och II: 193, i vad de
berörde förevarande anslag,

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för utbildning av sinnessjukvårdspersonal,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1959/60;

h) till Utbildning av sinnessjukvårdspersonal:
Avlöningar för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
780 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Edström och Xestrup, fröken Elmén
samt herrar Nihtfors och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 145 och II: 193, i vad de berörde förevarandc
anslag,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för utbildning av sinnes -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Anslag till utbildning av sinnessjukvårdspersonal

sjukvårdspersonal, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1959/60;

b) till Utbildning av sinnessjukvårdspersonal:
Avlöningar för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
906 000 kronor.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag kommer här in på
den punkt, som jag nyss berörde.

På grund av vetenskapens snabba
framsteg på mentalsjukvårdens område
är intensifierad utbildning av vår sinnessjukvårdspersonal
en för närvarande
högst angelägen sak -— det har vi
statsrådets ord på för en liten stund
sedan, det bär också omvittnats av alla
utredningar som haft hand om denna
fråga under de sista åren. Föregående
års riksdag fattade en del goda beslut
i detta avseende, men ännu återstår
mycket att göra.

Den väg, som i detta avseende anvisats
i motionerna 1:145 och 11:193,
nämligen att anställa en biträdande instruktionssköterska
vid vart och ett av
de största statliga mentalsjukhusen i enlighet
med medicinalstyrelsens förslag,
är både effektiv och jämförelsevis billig.
Kostnaden skulle inte uppgå till mera
än 126 000 kronor per år. Eleverna
skulle därigenom under sin praktiska
utbildning erhålla betydligt omsorgsfullare
ledning, såväl när det gäller att
lära sig uppgifterna inom ren mentalsjukvård
som även för att bli mer förtrogna
med kroppssjukvård. Vi har ju
mer och mer fått klart för oss, att det
inte går att skilja dessa sjukvårdsuppgifter
åt med vattentäta skott utan att de
i stället i mycket har gemensamma problem.

Genom bifall till reservationen skulle
vi få bättre utbildning av vår mentalsjukvårdspersonal,
en sak som statsrådet
—- efter vad som framgick av hans
anförande nyss — just eftersträvat. Jag
hemställer därför om bifall till den vid
punkten fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Statsutskottet har inte
ansett sig kunna tillstyrka de motioner

som här föreligger. Utskottet har haft
flera skäl för sitt ståndpunktstagande,
bland annat kostnadsfrågan. Reservanternas
förslag är dock 126 000 kronor
dyrare än utskottets förslag.

Chefen för inrikesdepartementet har
redan motiverat departementets syn på
denna fråga och talat om de svårigheter
som yppar sig beträffande utbildningen
på detta område. Vi har även fått en
klar bild av hur man tänker sig utvecklingen;
att man i en raskare takt skall
bygga ut mentalsjukvården. År för år
har skett en förbättring på detta område,
och genom de beslut som i dag
fattas bygger vi vidare på den linjen.
Under sådana förhållanden anser jag
att man, för att rimligen ekonomiskt
kunna klara situationen, bör vara till
freds med de förslag som föreligger.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 33—132

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 133

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

32, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1958/59 till
Avsättning till fonden för idrottens främjande; nr

33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader; och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Om viss ändring i förordningen om automobilskatt

Kungl. Maj :t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv, m. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid taxering för lön
till hemmavarande barn; och

nr 10, i anledning av väckt motion om
ersättning av statsmedel för vissa kostnader
i taxeringsmål.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om viss ändring i förordningen om
automobilskatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 13, i anledning av väckta
motioner om viss ändring i förordningen
om automobilskatt, m. m.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 293, av herr Ebbe Ohlsson
m. fl., och 11:363, av herr Lothigius
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådana
ändringar i förordningen om automobilskatt,
att skatten för fordon,
som vore utrustat med mer än ett karosseri
eller med tillfällig lastningsanordning
skulle bestämmas med hänsyn
tagen till den tid, under vilken de olika
karosserierna respektive lastningsanordningarna
kommit till användning, samt
att Kungl. Maj:t måtte utfärda förordning
angående lättnader i fråga om besiktningsskyldighet
för fordon, som tillfälligtvis
försåges med särskilt karosseri.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:293,
av herr Ebbe Ohlsson m. fl., och II: 363,
av herr Lothigius m. fl., om viss ändring
i förordningen om automobilskatt, m. in.,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Ju längre vi vistas i det
här huset, desto bättre kommer vi underfund
med hur pass värdefulla — eller
skall jag säga ändamålsenliga? — kungliga
kommittéer och utredningar kan
vara. De kan vara bra på inånga sätt.
I dessa kommittéer finns ett antal damer
och ett överväldigande antal herrar,
herr talman, som sitter samlade
kring ett bord för att försöka lösa de
föreliggande problemen i enlighet med
Kungl. Maj:ts direktiv. Kommittéerna
kan också vara bra ur den synpunkten
att utskott här i riksdagen kan åberopa
dem och säga att »med anledning av
den och den utredningen så bör motionen
ingen åtgärd föranleda».

Jag tror att det är andra gången —
med ett litet förbehåll, herr talman, möjligen
tredje gången -— som jag nu i ett
vällovligt syfte har motionerat i en eller
annan angelägenhet och fått bevillningsutskottets
besked om att 1953 års
trafikutredning alltjämt pågår och har
dessa spörsmål under behandling.

I år har herr Lothigius och jag väckt
en motion med syfte att få till stånd en
ändring i förordningen om automobilskatt
i vad det gäller de tyngre fordonen,
en enligt vår uppfattning mycket
angelägen motion, eftersom de nuvarande
bestämmelserna vållat en mycket
stor grupp människor betydande olägenheter,
kostnader och svårigheter.

Jag vill inte klandra utskottet i sak.
Utskottet åberopar just vad jag nämnde
om 1953 års trafikutredning men är mycket
välvilligt. Man säger — om jag får
lov att referera — att »utskottet är medvetet
om att de nuvarande reglerna om
beräkning av skatt efter tjänstevikt i
vissa fall kan föranleda en högre skattebelastning
än som i och för sig är
motiverad», och vidare på annat ställe:
»De av motionärerna framförda synpunkterna
är därför värda beaktande».

Vad jag egentligen är förvånad över
är att inte 1953 års trafikutredning går
de ärade ledamöterna i bevillningsutskottet
på nerverna. Jag tycker att det
hade varit rätt trevligt, om jag så får
säga, herr talman, att någon gång få se

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

från bevillningsutskottets sida en admonition
till denna trafikutrednings ledamöter
att de skulle kunna påskynda
sitt arbete. Jag måste säga att jag är
ganska upprörd, kanske inte över detta

— det är bevillningsutskottets sak —
men över att det år från år från år
låter likadant, att det över huvud taget
aldrig någonsin blir ett resultat. 1953
års trafikutredning är i dag snart 6 år
gammal, och bevillningsutskottet säger

— kanske inte ordagrant, men innebörden
är densamma — att utredningen
räknar med att bli klar någon gång till
nästa år. Jag vill minnas att man även
1956 sade att trafikutredningen skulle
bli klar »följande år».

Herr talman! Jag vill gärna ha in i
protokollet att jag betecknar det hela
som en skandal.

Herr SNYGG (s):

Herr talman! Herr Ebbe Ohlsson
framställde ju intet yrkande, och jag
behöver väl därför inte ge mig in i någon
sakdebatt av den föreliggande frågan,
vilket ju inte heller han gjorde.

Motionärerna har föreslagit att riksdagen
skulle avlåta en skrivelse till
Kungl. Maj:t i fråga om beskattningen
av motorfordon. Bevillningsutskottet avstyrker
motionen med hänvisning till
att den pågående utredningen kommer
att ta ställning även till det spörsmål
som motionärerna aktualiserat. Enligt
vad utskottet inhämtat kommer trafikutredningen
att bli färdig med sitt arbete
nästa år. Herr Ebbe Ohlsson har
kanske rätt i att liknande förhoppningar
kommit till uttryck redan tidigare. Med
den press på utredningen som jag tror
bevillningsutskottets betänkande innebär,
finns det emellertid skäl att hoppas
att utredningen verkligen kommer att
framlägga resultatet av sitt arbete nästa
år.

Jag bar alltså intet annat yrkande än
om bifall till utskottets betänkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Ang. värdering av varulager vid företagsbeskattningen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 17, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av punkten 4
av övergångsbestämmelserna till lagen
den 27 maj 1955 (nr 255) om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 21 november 1958 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 27, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående
ändrad lydelse av punkten 4 av
övergångsbestämmelserna till lagen den
27 maj 1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370).

I samband med 1955 års reform av
företagsbeskattningen hade införts vissa
begränsningar i rätten för företagarna
att nedskriva varulager. Därvid
maximerades nedskrivningarna i princip
till 60 procent av lagrets värde. Enligt
1955 års regler skulle sålunda lagret
upptagas till minst 40 procent av
värdet. Bestämmelserna skulle tillämpas
första gången vid 1960 års taxering. För
mellanliggande år medgåves övergångsvis
längre gående nedskrivningar. För
1958 och 1959 års taxeringar bestämdes
sålunda högsta tillåtna nedskrivning i
princip till 70 procent.

I propositionen hade föreslagits, atl
det fulla ikraftträdandet av 1955 års lagervärderingsregler
skulle uppskjutas till
1961 års taxering och att vid 1960 års
taxering varulagret skulle få värderas
enligt samma regler som gällde vid 1958
och 1959 års taxeringar.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:384,
av herr Eiverlöf m. fl., och II: 462, av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av anvisningarna till 41 § kommu -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Ang. värdering av varulager vid företagsbeskattningen

nalskattelagen, att det lägsta värde till
vilket varulager vid beskattningsårets
utgång må upptagas skulle fastställas till
30 procent av lagrets anskaffningsvärde
eller, därest återanskaffningsvärdet å
balansdagen vore lägre, sistnämnda värde,
i förekommande fall efter avdrag för
inkurans;

2) de likalydande motionerna 1:385,
av herr Bengtson in. fl., och II: 460, av
herr Hedlund in. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 27 måtte uttala, att nuvarande
huvudregel om värdering av varulager
till lägst 30 procent av värdet
borde gälla, så länge nuvarande konjunkturläge
bestodc; ävensom

3) de likalydande motionerna I: 386,
av herr Aastrup m. fl., och 11:461, av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte med ändring av vad
Kungl. Maj :t föreslagit i proposition
nr 27 besluta, att den nedre gränsen för
värdering av varulager vid beskattningen
skulle bestämmas till 30 procent av
värdet i den permanenta lagstiftningen,
och således avslå det i propositionen
framlagda förslaget att varulager skulle
värderas till lägst 40 procent av värdet
fr. o. m. 1961 års taxering.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 27 antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag angående ändrad
lydelse av punkten 4 av övergångsbestämmelserna
till lagen den 27 maj 1955
(nr 255) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

B) att de likalydande motionerna I:
385, av herr Bengtson m. fl., och II: 460,
av herr Hedlund m. fl., måtte anses besvarade
med vad utskottet i betänkandet
anfört;

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 384,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 462, av
herr Hjalmarson m. fl., samt

2) de likalydande motionerna 1:386,
av herr Aastrup in. fl., och 11:461, av
herr Ohlin m. fl., måtte av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spet:, Söderquist, Nilsson i
Svalöv, Kollberg, Magnusson i Borås
och Gustafson i Göteborg, vilka under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 384, av herr Ewerlöf
m. fl., och II: 462, av herr Hjalmarson
in. fl., samt de likalydande motionerna
I: 386, av herr Aastrup m. fl., och
II: 461, av herr Ohlin in. fl., ansett, att
utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med avslag å
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 27 och med bifall till ovannämnda
motioner antaga i reservationen infört
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

B) att de likalydande motionerna I:
385, av herr Bengtson m. fl., och II: 460,
av herr Hedlund m. fl., måtte anses besvarade
genom vad reservanterna förut
anfört och hemställt.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag föreställer mig, att
en och annan ärad ledamot av denna
kammare tycker, att frågan om företagsbeskattningen
och lagervärderingsreglerna
— alltså frågan, om man skall
få lov att skriva ned ett varulager till
30 procent eller till 40 procent av värdet
— är en angelägenhet, som är skäligen
likgiltig för folk i allmänhet, ett
»tekniskt» spörsmål som det brukar
heta. .lag tror ingalunda, att det förhåller
sig på det sättet. Det är snarare
tvärtom. Frågan om vad vi nu brukar
kalla 30-procents- eller 40-procentsregeln
reser, såvitt jag förstår, väsentliga
problem för vårt näringsliv och därmed
också för sysselsättningen och för vår
samhällsekonomi. Det är alltså, mina
damer och herrar, på intet sätt en »teknisk»
fråga, som här föreligger. Det är
en i vår produktion ingripande angelägenhet,
som vi nu skall ta ståndpunkt
till.

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ang. värdering av varulager vid företagsbeskattningen

Såsom kaminarens ledamöter kommer
ihåg, fick vi år 1955 eu ny lagstiftning
om beskattningen av företagsamheten,
en lagstiftning som ju på en rad punkter
innefattade väsentliga skärpningar i
dittills gällande regler. I det sammanhanget
infördes ju bland annat 40-procentsregeln
som skulle ersätta den 30-procentsregel, man tidigare i praktiken
hade tillämpat. Den nya lagstiftningen
skulle på denna punkt inte genomföras
omedelbart. Alla förstår ju, att detta
vore ogörligt och skulle ha lett till betydande
störningar. Man fastställde därför
en viss övergångstid och bestämde
att 4O-procentregeln skulle träda i kraft
från och med 1960 års taxering.

Nu har ju finansministern föreslagit
ytterligare ett års uppskov med ikraftträdandet
av den skärpta lagstiftningen.
Det är, såvitt jag förstår, ett väl motiverat
förslag som departementschefen
här framlagt. Förslaget vittnar om en
realistisk inställning till detta spörsmål,
i varje fall i den situation som nu är
för handen. Som motiv för sitt förslag
hänvisar finansministern till det aktuella
läget inom produktionen och på
arbetsmarknaden och dylika ting. På
den punkten föreligger heller inga meningsskiljaktigheter
inom bevillningsutskottet.
Vi har där alla varit eniga om
att tillstyrka propositionen.

När det gäller det från höger- och
folkpartihåll framförda förslaget om
att permanenta 30-procentsregeln, går
emellertid tyvärr meningarna isär. Majoriteten
vidhåller i princip sin inställning
till förmån för 40-procentsregeln.

Då vi på vårt håll i dag liksom vid
ett par tidigare tillfällen vänder oss
emot en sådan ståndpunkt, sker det företrädesvis
av tre principiella skäl. För
det första anser vi, att ett införande av
40-procentsregeln innefattar en väsentlig
skatteskärpning. För det andra menar
vi, att det kan komma att gälla en
beskattning i stor utsträckning av rent
fiktiva vinster. F''ör det tredje hävdar vi
den meningen, att skattelagstiftningen
skulle få retroaktiv karaktär.

Det förefaller, i varje fall mig, tämligen
anmärkningsvärt att utskottsmajo -

riteten icke har ansett det nödigt att i
sitt betänkande närmare belysa någon
av dessa tre principiella och fundamentala
anmärkningar mot 40-procentsregeln.
Sålunda tycker jag nog, att utskottsmajoriteten
borde ha offrat något
litet utrymme åt att skärskåda näringslivets
— icke minst småföretagsamhetens
— intressen i detta sammanhang,
särskilt när det gäller det höga kostnadsläget
för närvarande. En åtgärd,
syftande till 40-procentsregelns definitiva
genomförande, skulle såsom alla
förstår innebära en ytterligare pressning
uppåt av detta kostnadsläge.

Vidare spanar man i detta betänkande
förgäves efter något resonemang
kring det faktum att lagstiftningen, om
den nu genomförs som det var tänkt
1955, givetvis skulle få retroaktiv karaktär,
så till vida som under en följd
av år kumulerade orealiserade värdestegringsvinster,
vilka inte haft något
samband med verkställda affärstransaktioner
och vilka uppkommit vid tilllämpandet
av värderingsregler som varit
lagligen tillåtna, komine att tagas
till beskattning. Likaväl som man vid
inkomstbeskattning undantar orealiserade
värdestegringsvinster och anläggningstillgångar,
uppkomna t. ex. på
grund av penningvärdeförsämring, lika
väl bör man, menar vi på vårt håll,
i möjligaste mån undanta orealiserade
värdestegringsvinster på vad som kan
betecknas såsom ett normalt lager. Vinsten
är ju även här av rent fiktiv karaktär.
Enligt vår mening talar redan dessa
principiella skäl bestämt och på ett
avgörande sätt emot ett godkännande av
40-procentsregeln, alltså emot en uppskrivning
av varulagervärdet från 30
till 40 procent.

Men, herr talman, härtill kommer en
rad andra synpunkter på problemet,
som jag nog tycker att utskottet också
något litet kunde ha sysselsatt sig med.
Det iir ju dock så att förhållandena i
dag gestaltar sig helt annorlunda än år
1955. Det har ju, det måste vi alla medge,
hänt en del under de fyra år som
passerat sedan dess.

Vi har de aktuella svårigheterna i dag

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Ang. värdering av varulager vid företagsbeskattningen

med deras påfrestningar på handelsutbyte
och sysselsättning. Jag skall inte
uppehålla mig vid dem, tv vi känner
alla väl till dem. Men den här frågan
måste nog ses ur något vidare aspekter
än enbart med hänsyn till de i och
för sig betydande bekymmer som vi har
framför oss i dag. Det är inte bara
— menar vi — i nuläget, som en anpassning
till de nya reglerna skulle
medföra svårigheter för företagens likviditet
och investeringsmöjligheter. Sikten
framöver är oklar och oviss, minst
sagt. Vi kan ju inte slå upp en tidning
i dessa dagar utan att konfronteras med
denna ovisshet och denna oklarhet. De
europeiska integrationsplanerna har rest
oväntade och svårbemästrade problem,
som man inte hade räknat med när
man vid starten helhjärtat och på somligt
håll t. o. m. entusiastiskt började
ägna sig åt dessa saker.

Det har visat sig utomordentligt svårt
att komma fram till någon enighet över
ett vidare fält. Jag antar, att kammarens
ledamöter med intresse tagit del
av ett par föredrag just i dagarna av
vår handelsminister, som där anslog
tonfall, vilka genom sitt allvar väckt
uppmärksamhet. Icke utan fog har han
talat om »den kris, i vilken det europeiska
samarbetet nu befinner sig». Såvitt
jag kan se, ligger det mycket i denna
karakteristik av den aktuella situationen.
Jag kan inte finna att handelsministern
här gjort sig skyldig till någon
överdrift. Mycket ligger säkert också
i de påståenden, som nu flerstädes
göres, nämligen att sexstatsgruppen från
svensk sida i viss mån måste uppfattas
som ett uttryck för en ny protektionism,
t. ex. i fråga om de blivande
tullarna på papper och papp och andra
svenska skogprodukter, vilka räknas till
våra viktigaste exportvaror. Jag skulle
anse, att det varit i sin ordning, om bevillningsutskottet,
som ju också är ett
tullutskott, hade något litet ägnat sin
uppmärksamhet åt denna sida av detta
stora problem.

Men, herr talman, vare därmed hur
som helst! Man må, som jag redan har
antytt, se dessa problem på längre sikt

eller på kortare sikt. Slutsatsen måste
i båda fallen bli densamma. Det är nödvändigt
att det svenska produktionslivets
konkurrensförmåga stärkes. Alla är
vid tämligen på det klara med detta. Vi
har, som jag redan påpekat, redan nu
ett högt kostnadsläge. Dagens svårigheter
på arbetsmarknaden har i alla fall
visat oss alla hur felaktigt det hade varit
att nu skärpa lagervärderingsreglerna,
och det är medvetandet därom som
har förmått finansministern att presentera
den proposition som nu föreligger.
Men även på längre sikt är det till produktionens
och de anställdas fördel att
skattereglerna inte försvårar företagens
möjlighet till konsolidering och stabilisering.
I detta hänseende är — det får
man nog säga — reglerna för varulagervärderingen
av särskild betydelse.

Ett beslut i dag, herr talman, att definitivt
avlägsna hotet om 40-procentsregelns
införande skulle — det är min
bestämda övertygelse och jag tror den
är ganska välgrundad — innebära eu
välkommen stimulans för näringslivet
inte bara i nuets bekymmersamma situation
utan även och ännu mera för
framtiden. Följer kammaren däremot
utskottsmajoriteten, som vidhåller en
enligt min mening förlegad ståndpunkt
utan relevans till de ändrade förhållandena,
som inträtt de senaste fyra åren,
ja, då kvarstår ovissheten och oron, och
då försvåras eller omöjliggörs det framtida
planerings- och investeringsarbetet
till skada för näringsliv, sysselsättning
och samhällsekonomi.

Med dessa ord, herr talman, hemställer
jag om bifall till den reservation av
undertecknad m. fl., som är fogad till
detta bevillningsutskottets betänkande.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag skall först be att få
instämma i de synpunkter som herr
Hagberg har anlagt på denna fråga.

Två stora Stockholmstidningar — Dagens
Nyheter och Stockholms-Tidningen
— tillfrågade i år med anledning av den
statsfinansiella situationen och den ekonomiska
situationen över huvud taget ett
antal professorer om deras syn på fram -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ang. värdering av varulager vid företagsbeskattningen

tiden. Även om denna syn i åtskilliga avseenden
visade nyanser, var de tillfrågade
dock samstämmiga på en punkt,
och denna punkt har en viss beröring
med den fråga som vi nu behandlar. Det
gällde nämligen nödvändigheten av en
omläggning av företagsbeskattningen i
en mera produktionsvänlig riktning.

Såsom herr Hagberg antydde är det
alldeles uppenbart, att näringslivets produktionsförmåga
och förmåga att hävda
sig i den allt mer hårdnande konkurrensen
på världsmarknaden —- inte
minst på Europamarknaden —- är beroende
på företagens möjligheter att
konsolidera sill ställning. I en motion
nr 289 i denna kammare finns ett par
punkter som jag tror att man har anledning
att stryka under. Där står: »Ett
livskraftigt näringsliv måste som första
förutsättning ha goda möjligheter till
konsolidering.» Litet senare står det:
»Det är då angeläget, att beskattningssystemet
är sådant, att det inte lägger
hinder i vägen för företagens konsolidering
och möjligheter till självfinansiering.
» Motionen går ut på att underlätta
.särskilt de mindre företagens konsolidering
och självfinansiering. Det är, herr
talman, alldeles uppenbart, att just frågan
om värdering av varulagren är en
sak av avgörande betydelse för företagens
möjligheter härtill.

•lag tror, herr talman, att det inte
finns någon som helst anledning för
kammaren att år efter år för ett år i sänder
uppskjuta ikraftträdandet av den
enligt min mening olyckliga bestämmelsen
att varulagren skall värderas till
lägst 40 procent av anskaffningskostnaden.
I stället bör kammaren — såsom
herr Hagberg framhöll i sitt anförande
— redan i dag definitivt undanröja detta
hot mot näringslivets möjligheter till
konsolidering och självfinansiering.

Jag instämmer i herr Hagbergs yrkande.

Häri instämde herr Söderquist (fp).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Riksdagen tog år 1955
i princip ställning till företagsbeskatt -

ningen och därmed också varulagervärderingen.
Beträffande denna senare bestämdes
en övergångstid som innebar,
att lagren för beskattningsåret 1956 fick
värderas till lägst 20 procent och för
1957 till lägst 30 procent av värdet. Det
sistnämnda procenttalet skulle tillämpas
också beträffande varulagren vid
utgången av beskattningsåret 1958. Från
och med år 1959, alltså från och med
1960 års taxering, skulle de nya bestämmelserna
träda i kraft. De principer
som då antogs för företagsbeskattningen
har väl i stort sett accepterats
med undantag av just procentsatsen för
varulagervärderingen, och jag skall inte
i dagens debatt gå närmare in på de
olika faktorer som där kan spela in.
Jag vill bara konstatera, att den svenska
företagsbeskattningen allmänt anses
vara synnerligen förmånlig jämfört med
vad som gäller i andra länder på motsvarande
område. Man skulle kunna säga
att även en så pass genomgripande
reform som denna borde -— med hänsyn
till den övergångstid som jag talat
om tidigare — kunna genomföras utan
svårigheter, men detta måste förutsätta
att konjunkturerna inte försämrats
efter det att reformen beslutats. Om
utvecklingen företer en annan bild, kan
det hända, att det uppstår svårigheter.
Därför har även från vårt håll under
föregående år yrkats, att man skulle
göra övergångstiden något längre. I fråga
om den motion, som förelåg från
oss vid förra årets B-riksdag, ansåg utskottet
att det var förenat med praktiska
olägenheter att göra övergångstiden
längre. Utskottet skrev emellertid
att den under den senaste tiden inträdda
förändringen i konjunkturbilden
medfört att de betänkligheter, som kunde
hysas mot en alltför lång övergångstid,
borde få vika.

Nu har departementschefen delat denna
uppfattning och föreslagit att det
skall bli ännu ett års anstånd med
ikraftträdandet av 40-procentsregeln.
Som motiv för detta har anförts skäl av
konjunkturpolitisk art, och det har sagts,
att anpassningen till de nya reglerna kan
medföra påfrestningar på företagens lik -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Ang. värdering av varulager vid företagsbeskattningen

viditet och att detta bör undvikas också
av arbetsmarknadspolitiska skäl.

I detta fall delar vi departementschefens
uppfattning. Vi vill dock göra
det tillägget att det inte finns något skäl
till att just i dag ta ställning till frågan,
om de bestämmelser det här gäller skall
träda i kraft om ett år, utan det borde
vara välbetänkt, som utskottet också föreslagit,
att ytterligare avvakta hurdan
konjunkturutvecklingen blir. Utskottet
har också skrivit på följande sätt: »Huruvida
ytterligare uppskov må befinnas
erforderligt, kommer givetvis att
bero på konjunkturutvecklingen. Ställning
härtill kan således inte las för närvarande.
» Detta innebär ett direkt bifall
till den motion, som framförts från
centerpartiets sida, och vi har därför
inte någon anledning att anmärka på
vad som skrivits från utskottets sida.

Jag vill slutligen säga att man lika
litet bör ta ställning till vad som är föreslaget
från högerns och folkpartiets
sida. Det kan tänkas att det kan bli en
sådan konjunkturutveckling -— med hänsyn
till sexmaktsgruppen som här
nämnts, ett eventuellt frihandclsområde,
arbetslösheten och andra faktorer som
kan inverka — att vi ännu en gång kan
behöva ta upp frågan till omprövning.
Men att redan nu genomföra en förändring
kan jag för min del inte finna vara
påkallat, utan jag ansluter mig helt till
vad utskottet har skrivit i detta avseende.

Med delta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr förste
vice talmannen infunnit sig och övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Den konkreta fråga, som
vi här i dag har att behandla, gäller —
något som kammarens ärade ledamöter
säkert upptäckt •— endast att fatta ett
beslut om att i överensstämmelse med
departementschefens förslag skjuta på
ikraftträdandet av den s. k. 40-procents -

regeln i varulagervärderingen. Detta betraktade
bevillningsutskottets ärade vice
ordförande som ett mycket välgrundat
förslag. Därmed skulle ju debatten kunna
upphöra och kammaren kunna gå
till beslut. Men reservanterna har velat
riva upp ett gammalt beslut, nämligen
det som fattades för fyra år sedan, och
därmed kommer vi in på en rent principiell
diskussion.

Reservanterna vidhåller liksom tidigare
sin principiella ståndpunkt, att
det är synnerligen ofördelaktigt för det
svenska näringslivet och den svenska
företagsamheten att tillämpa 40-procentsregeln
för varulagervärderingen.
Ja, härom råder nu skilda principiella
uppfattningar. Riksdagsmajoriteten både
vid 1955 års riksdag och senast vid
fjolårets B-riksdag har ju dragit upp
rågången mellan dessa uppfattningar.
Det finns säkert skäl för de olika ståndpunkterna,
men jag tycker ändå att det
i detta sammanhang bör sägas, att man
skall bedöma lagervärderingsbestämmelserna
med hänsyn till vår företagsbeskattning
över huvud taget. Gör man
detta, tycker jag i likhet med herr
Bengtson att vi har en så pass smidig
och anpassningsbar företagsbeskattning,
att den måhända torde kunna väl jämföras
med företagsbeskattningen i andra
länder, sådana som vi har att ta hänsyn
till i konkurrensavseende.

Ilerr Hagberg säger, att han beklagar
att utskottet inte velat ägna något som
helst intresse åt den ökade belastningen
av företagens kostnader. Ja, det är
nog så, att utskottet mycket väl skulle
ha kunnat uttala sig betydligt mera i sitt
utlåtande om den frågan, men eftersom
den så nyligen varit föremål för riksdagens
behandling, har det varit ganska
onödigt att upprepa vad utskottet tidigare
mycket utförligt yttrat vid behandlingen
därav.

Vidare ville herr Hagberg också göra
gällande att utskottet helt har bortsett
från den förändring av utvecklingen,
som skett efter det att vi första gången
tog ställning till detta spörsmål, nämligen
vid 1955 års riksdag, och förmodligen
lägger han i detta den förändrade

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ang. värdering av varulager vid företagsbeskattningen

konjunkturbild i vilken vi i dag har att
bedöma frågan. Jag vill då bara påminna
om att det principbeslut, som antogs
1955 och som helt anslöt sig till företagsbeskattningskommitténs
resonemang
om detta spörsmål, innebar att man skulle
ha en företagsbeskattning, som inte
skulle vara beroende av själva konjunkturerna,
och man skulle så att säga inte
ha beskattningsregler som var så låsta i
sin utformning, att man, så fort det inträdde
smärre förändringar i konjunkturläget,
skulle tvingas att ändra dem.
Reglerna skulle vara så utformade, att
de i normalfallen skulle täcka även en
viss rörlighet i konjunkturen. Men det är
klart att om man råkar in i ett konjunkturläge,
som skiljer sig från det
normala, kan det finnas anledning för
riksdagen att ompröva formerna för företagens
beskattning.

I dag tillkommer, som herr Hagberg
mycket riktigt påpekade, ovissheten om
hur den europeiska handelspolitiken
kommer att gestalta sig och hur den
kommer att inverka på vårt eget näringsliv.
Men nog är det väl ändå för
tidigt att som herr Hagberg gjorde dra
mycket bestämda slutsatser beträffande
den kommande utvecklingen. Dagens
bedömning är visserligen kanske i vissa
avseenden dyster, men det är ingenting
som säger, att inte våra handelsförbindelser
med Europa kan komma att bli
betydligt gynnsammare än vad i varje
fall de mest dystra spådomarna har förutsagt.

Jag delar helt herr Hagbergs uppfattning,
när han slutligen säger att skattereglerna
bör så utformas, att företagen
kan konsolideras och kan möta påfrestningar
från konkurrensen samt att företagen
kan hålla en produktion på hög
nivå. Jag vet inte, herr talman, om man
a priori kan utgå från att de nuvarande
beskattningsreglerna utgör ett hinder
häremot för företagen. Om man studerar
tidningarnas handelssidor och tar
del av de balansräkningar, som dag efter
dag publiceras, så har man mycket
svårt att finna, att beskattningsreglerna
skulle vara ogynnsamt utformade och
att företagen skulle ha mycket stora

svårigheter att brottas med. Snarare får
man ju det intrycket — som jag tidigare
antydningsvis också snuddade vid
— att vi för en så pass smidig och anpassningsbar
beskattningspolitik mot
företagen, att dessa med hänsyn till
vinstutvecklingen synes väl kunna anpassa
sig efter beskattningsreglerna. Jag
har här ett litet klipp från gårdagens
handelssida i Stockholms-Tidningen,
där ett av vårt lands största företag presenterar
sin balansräkning. Det gäller
ett företag, som till mycket stor del.
50—60 procent, arbetar på export. Såvitt
jag har kunnat rätt läsa denna balansräkning,
har företaget mycket väl
anpassat sig efter de beskattningsregler
som gäller. Framför allt synes mig företaget
ha kunnat anpassa sina avskrivningar
i enlighet med den nu gällande
lagstiftningen. Förutom att man har
företagit de lagenliga avskrivningarna
och avsatt medel till skatter, har man
dessutom avsatt till en pensionsstiftelse
2,7 miljoner kronor och till investeringsfonden
3 miljoner kronor. Därefter
kommer förklaringen härtill. Man skriver,
att dessa avsättningar till en del
möjliggjorts genom att viss del av varulagerreserven
har framtagits. Ja, det är
vad finansministern också framhöll i
sin proposition till 1955 års riksdag,
nämligen att antagligen kommer inte de
framtagna varulagerreserverna att helt
tagas till beskattning, utan man kommer
att utnyttja den möjlighet, som företagsbeskattningen
medger, nämligen
avsättningar på annat sätt, till pensionsfonder
och investeringsfonder. Jag tror
därför, att företagen under de löpande
övergångsåren har anpassat sig till den
lagstiftning det nu gäller utan att det
bär nämnvärt bidragit till att öka skattebördan
för dem. Om man därför bedömer
dessa frågor speciellt från varulagervärderingssynpunkter,
kan jag därför
inte alls acceptera det uttryck, som
herr Spetz använde, nämligen att den
varulagervärderingsregel som nu i princip
föreslås är ett hot mot svenskt näringsliv.
Det är att göra sig skyldig till
en sådan våldsam överdrift, att herr
Spetz inte kan räkna med att bli tagen

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Ang. värdering av varulager vid företagsbeskattningen

på allvar, när man talar i denna principfråga.
Annars brukar jag verkligen
ta herr Spetz på allvar.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Det är ju alldeles uppenbart
att om de avsättningar, som
skett till investeringsfond och till pensionsstiftelse,
hade kunnat äga rum utan
uppskrivning av varulagren, så hade ju
företagets likviditet därigenom stärkts.
Det är ju något som vi inte behöver
diskutera. Jag vill emellertid bara konstatera,
att både herr Eriksson och herr
Bengtson har en uppfattning, som är
diametralt motsatt den som kom till synes
i inläggen från de sju —- jag tror
det var sju — nationalekonomerna här
i Stockholm, vilka samstämmigt hade
den uppfattningen, att vår företagsbeskattning
måste mjukas upp om vårt näringsliv
skall kunna få tillräcklig motståndskraft
under de tider som kommer.

Vad herr Bengtson beträffar står hans
uppfattning om den gynnsamma förctagsbeskattningssituationen
i vårt land
i allra skarpaste motsättning emot hans
partiväns, herr Mattssons, vars motion
jag relaterade.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Som en sammanfattning
av det anförande, herr Eriksson i Uppsala
höll, skulle jag vilja säga, att han i
huvudsak gled förbi de tre fundamentala
principiella anmärkningar, som från
vårt håll riktats mot 40-procentsregeln.
Han gick inte in på mitt påstående om
att det bleve fråga om en väsentlig skatteskärpning;
han gick inte in på mitt
påstående om att det bleve en beskattning
av fiktiva vinster; han gick inte
heller in på mitt påstående att det här
är fråga om en retroaktiv beskattning.
Var och en av dessa tre anmärkningar
är dock av sådan karaktär, att man tyc -

ker att bevillningsutskottets talesman
skulle ha funnit angeläget att något uppehålla
sig vid dem.

Vidare omnämnde herr Eriksson i
Uppsala ett bokslut för något större företag.
Han ansåg, att detta bokslut, och
de dispositioner man där företagit vittnar
om de möjligheter, som företagsbeskattningen
ställer till förfogande för
näringslivet. Jag undrar om de slutsatser,
han där drog, är alldeles riktiga.
Vi får dock tänka på att många av de
resultat, som framkommer i de bokslut
som i dessa dagar presenteras, är frukten
av det arbete som utförts inom respektive
företag under en lång följd av
år. Man har därvid haft möjligheter t. ex.
till en självfinansiering, som numera
blir allt svårare och svårare för varje
år. Kammarens ledamöter känner väl
till hur förhållandena för närvarande
ter sig på kreditmarknaden. Jag är inte
alldeles säker på att herr Eriksson, om
vi skulle få en sådan här debatt om
ytterligare ett år, skulle bli i tillfälle
att presentera många sådana bokslut,
som han gjorde i dag. Situationen skarpes
undan för undan, och detta är grunden
till den oro inom företagsamheten
för hur förhållandena skall gestalta sig
i framtiden, som jag här tillät mig att
understryka.

Herr Eriksson syntes mena, att företagsbeskattningen
är så smidig, att
man kan laga efter lägligheten, att man
kan aptera reglerna i anslutning till de
växlande konjunkturlägena. Men jag undrar,
om man verkligen kan ha en beskattning
så konstruerad, att den skulle
på detta sätt skifta år från år. Något sådant
skulle ju omöjliggöra varje form
av planering på längre sikt för företagen.
Ett företag gör ju inte en investering
med blicken riktad bara tolv månader
framåt. Det måste göras vissa bedömningar
av hur förhållandena för företaget
kan komma att ställa sig två, tre
eller kanske fyra år framåt i tiden, och
varje sådan beräkning skulle vara omöjlig
om man inte hade en skattelagstiftning
som medgåve ett fast handlande
i sådana här sammanhang.

För egen del är jag av den uppfatt -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ang. värdering av varulager vid företagsbeskattningen

ningen, att, även om här nu skulle så
småningom inträffa en konjunkturlyftning
— vilket vi väl får hoppas skall
bli fallet — kommer icke desto mindre
den svenska företagsamheten och det
svenska näringslivet att ställas inför en
situation, som är väsentligt annorlunda
än den, som har varit. Även om den nuvarande
konjunkturavmattningen skulle
avlösas av en annan konjunktur, är man
helt säkert på det klara med, att man
i det nya läget nödgas arbeta med väsentligt
knappare marginaler än man
har haft att räkna med hittills. På det
internationella fältet har på sistone
kommit in utomordentligt viktiga faktorer
— en konkurrens från länder utanför
Europa, som man tidigare inte hade
räknat med. Det är en konkurrens, som
på vissa områden — jag behöver bara
peka på ett av dem, nämligen varvsindustrien
— just nu visar sig synnerligen
besvärande för många företag i Europa.
Var och en förstår på vilket land jag
syftar såsom den stora fartygsproducenten
utom Europa i våra dagar. Detta
sagt inom parantes.

Till slut har jag, herr talman, en direkt
fråga till herr Bengtson. Herr Spetz
berörde saken. .lag blev verkligen eu
smula överraskad, när jag hörde den
kategoriska formulering herr Bengtson
använde, när han sade: Den svenska
företagsbeskattningen är synnerligen förmånlig
i jämförelse med den som gäller
i utlandet. Jag undrar, varpå herr Bengtson
stöder detta kategoriska påstående? -

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är ledsen över att
jag inte ordagrant kan referera vad nationalekonomerna
uttalade i .stockholmstidningarna
när de såg på vårt allmänna
ekonomiska läge. Om jag inte minns
fel var det väl närmast det rent statsfinansiella
läget som där debatterades.
Den ene hade den uppfattningen, att
det i detta läge vore lämpligast att införa
en allmän omsättningsskatt. Den
andra hade den uppfattningen, att man

kanske kunde våga dra större växlar
och satsa på en större upplåning än
vad vi för närvarande gör. En tredje
ställde sig bakom finansministern och
förklarade, att det var klokt av finansministern
att nu inte taga ställning utan
vänta så länge som möjligt och avvakta
konjunkturutvecklingen. En fjärde tog
fram frågan om beskattningen av företagen,
och en femte hade någon femte
synpunkt. Detta är nog ganska naturligt
när det gäller fem nationalekonomiska
professorer, och därför har jag
svårt att i denna enkät finna stöd för
några sådana deciderade ståndpunkter,
som jag fann hos herr Spetz.

Jag har emellertid intet minne av att
någon av dessa respektabla och lärda
män sköt in sig på våra lagervärderingsregler
och betraktade dem i något avseende
såsom en försvårande faktor för
företagsverksamheten.

Gör man en internationell bedömning
av hur de olika nationerna behandlar
sin företagsamhet beträffande beskattning,
avskrivning och lagervärdering är
det nog på det sättet — däri ger jag
herr Bengtson alldeles rätt -— att vi tillhör
de mera generösa nationerna. Man
kan naturligtvis säga att en bolagsbeskattning,
som med den reguljära och
med den skärpta beskattningen uppgår
till 57 å 58 procent, är en hög bolagsbeskattning.
I Tyskland är man uppe
i 57 procent i bolagsbeskattning i dag
på den vinst som icke utdelas, och det
är ju den som vi vill värna om. Det är
ju de pengar som stannar kvar i företaget
som skall skapa förutsättningarna
att möta ett skärpt konkurrensläge o. s. v.
Dessa pengar som stannar kvar i företaget
beskattas i Tyskland — detta
detta land av ekonomiskt under, som
det brukar heta — efter samma regler
som vi gör här så länge vi har den
skärpta bolagsbeskattningen.

Vad lagervärderingsreglerna beträffar
är det ingen tvekan om att det är få
länder om ens något land som behandlar
sina företag så generöst som man ändå
gör i gamla Sverige.

Man kan som herr Hagberg säga, att

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Ang. värdering av varulager vid företagsbeskattningen

vi står inför en mycket problematisk
framtid. Så långt vi vet är det en framtid
av skärpt konkurrens. Det gäller att
vara rustad. Detta gäller för alla nationer.
Det gäller för den engelska företagsamheten
som då och då — om vi följer
den internationella debatten — ger upp
ett nödrop till den konservativa regeringen
i London och säger: Låt oss få
samma lagervärderingsregler som den
svenska regeringen tillämpar för de
svenska företagen!

Vi diskuterar i dag lagervärderingsreglerna.
Jag har därför inte kunnat uraktlåta
att göra herr Hagberg uppmärksam
på den väsentliga skillnad som gäller
mellan vårt land och England i detta
avseende.

Herr Spetz sade i sin replik till herr
Eriksson att den omständigheten, att
man nu tar fram lagervinster, och gör
den omdispositionen av dem att de placeras
i pensionsfond och investeringsfond,
ändå måste innebära att företagslikviditeten
försämras. Jag ställer mig
frågande inför det resonemanget. Är det
så att jag placerar pengarna i en pensionsfond
står de ju fortfarande kvar
och nyttjas i företagets verksamhet. Det
blir ju ingen skatt på dem, staten tar
ingenting av dessa pengar. Det är ett
bokföringsarrangemang. I stället för att
placera vinsten som en dold reserv placerar
man den i en pensionsfond. Pengarna
stannar kvar i företaget.

I den mån jag placerar pengarna i
en investeringsfond disponerar jag (SO
procent av dem skattefritt i företaget,
under det att 40 procent placeras på
ett konto i riksbanken skattefritt. Där
står de tills jag i en lågkonjunktur får
tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen att
taga ut dem. Jag har då möjligheter till
så fördelaktiga avskrivningar för de
riksbankspengar jag tar ut, att det praktiskt
taget inte blir någon beskattning
på dem. Dessutom blir det en extra preferens
i det s. k. 10-procentiga avskrivningsbeloppet.
Genom att göra dessa
omdispositioner klarar man sig undan
beskattningen. Det blir egentligen inte
någon skillnad mot att placera vinsten
i en dold reserv. Från den utgångs 3

Första kammarens protokoll 1959. Nr 6

punkten förstår jag inte herr Spetz’ senaste
inlägg.

När vi 1955 införde de företagsbeskattningsregler,
som nu gäller, skedde
det inte genom något hastigt påkommet
och illa övertänkt beslut från denna
kammares och medkammarens sida. Bakom
beslutet låg en parlamentarisk utredning,
som i åtskilliga år hade funderat
på problemet samt gjort internationella
jämförelser och bedömningar.
Få frågor har varit föremål för en så
intensiv offentlig politisk debatt innan
riksdagen gått till ett ställningstagande
som just denna fråga.

Jag kan hålla med herr Hagberg om
att det har hänt mycket, sedan vi fattade
beslutet 1955, och att konjunkturperspektivet
just nu motiverar att man
icke skärper beskattningsreglerna under
1959. Det finns emellertid intet som
säger att vi för åren därefter sitter i det
läget, att den bedömning vi gör i dag
är en riktig bedömning 1960, 1961 eller
1965 eller hur långt man nu vill gå fram
i tiden.

Jag tror därför att med den avstämning
som våra företagsbeskattningsregler
fick 1955 är dessa regler, såsom
också utskottet understrukit, väl avvägda,
och de bör också kunna gälla vid
smärre förskjutningar i konjunkturen.
Att vi är överens om att uppskjuta
skärpningen av dessa regler nu måste
ses mot bakgrunden av konjunkturen
under den gångna vintern och den konjunkturutveckling
som vi kanske har
att räkna med för den närmaste framtiden.
Det kan dock hända att vi går
mot en uppstramning och förbättring
av konjunkturen. Då är det väl ändå
klokt att låta riksdagen ha fri bedömningsmöjlighet
nästa år. Ingen skada
kan inträffa därigenom. Det måste vara
bättre för riksdagen att då ha möjlighet
till en fri bedömning än att vara bunden
av en ändring av 1955 års företagsbeskattningsregler,
en ändring som man
kanske vid en objektiv bedömning längre
fram måste säga sig ha varit en mindre
klok åtgärd.

Herr talman! Jag har velat göra dessa
kommentarer till den förda debatten.

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ang. värdering av varulager vid företagsbeskattningen

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Herr Hagberg ansåg att
jag medvetet eller omedvetet hade gått
förbi några frågor som han hade ställt
i anledning av utskottets behandling av
detta ärende.

Hland annat ansåg herr Hagberg att
jag i egenskap av utskottets talesman
hade glidit förbi tre väsentliga punkter.
Jag hade, menade han, glidit förbi
att 40-procentsregeln i alla fall innebär
en avsevärd skatteskärpning. Ja, den
innebär naturligtvis en skatteskärpning
om man tar hänsyn till de avskrivningsprinciper
som gällde före 1955. Jag vågar
inte ha någon uppfattning om huruvida
man kan säga att det är en avsevärd
skatteskärpning eller inte. Jag
kan emellertid som sagt gå med på att
det är en skatteskärpning. Ett fullföljande
av principbeslutet kan naturligtvis
också för vissa företag — inte för
alla, ty det tror jag är en överdrift —
komma att verka på så sätt att en framtagning
av lagerreserverna medför en
skatteskärpning för år 1959.

Den andra punkt, som herr Hagberg
tog upp, gällde skatten på fiktiva vinster.
Om det gäller företag som haft en
så gynnsam vinstutveckling att man
kunnat nedskriva sina lager till noll innan
de nya reglerna trädde i kraft, så
kan varje framtagning av dessa vinster
nu ur företagens synpunkt naturligtvis
betraktas som en beskattning av en fiktiv
vinst. Frågan är emellertid om man
också kan säga att det är så sett ur allmänekonomiska
synpunkter.

Herr Hagberg gjorde så för det tredje
gällande att man nu beskatter värdestegringsvinster
uppkomna genom penningvärdeförsämringen.
Det är en frågeställning
som säkerligen inte är obekant
för kammarens ledamöter. Vi hade vid
förra onsdagens plenum uppe ett ärende
som också berörde nackdelarna av
penningvärdeförsämringen ur skattesynpunkt.
Vi kommer för övrigt helt säkert
att vid årets riksdag få höra mera
om denna sak i anledning av motioner
som väckts från olika håll. Jag kan naturligtvis
gå med på att penningvärdeförsämringen
medför en värdestegring

som i viss utsträckning blir beskattad
även i fråga om varulager.

Herr Hagberg gjorde vidare gällande,
alt det bokslut från ett företag, som jag
presenterade, kanske inte var riktigt representativt.
Det har jag heller inte påstått.
Jag har inte särskilt valt detta
bokslut för att använda det som argument
i diskussionen, utan det föll sig
bara lämpligt att klippa ur bokslutet i
fråga eftersom det i många avseenden
gav stöd åt min uppfattning om smidigheten
i vår företagsbeskattning. En
uppmärksam ledamot av kammaren
kom emellertid nyss till mig i min bänk
och visade ett klipp från dagens tidning,
innehållande en rättelse till det
av mig anförda bokslutet. På grund av
ett korrekturfel hade man placerat ett
decimalkomina fel när det gällde posten
avsättning till pensionsfond. I stället
för 2,7 miljoner kronor, som jag
nämnde, var det avsatta beloppet 27
miljoner kronor. Det var alltså ett
olyckligt placerat decimalkomma, som
dock ytterligare bestyrker mitt påstående
pm företagens möjligheter att
skydda sig mot beskattning av framtagna
varulagerreserver.

Herr Hagberg missuppfattade mig
slutligen på en punkt. Jag har inte bedömt
de nuvarande beskattningsreglerna
som helt anpassningsbara till konjunkturväxlingarna.
Jag sade att den
nuvarande fastheten i beskattningsreglerna
ändock ger möjlighet för företagen
att anpassa sin egen beskattning
genom de olika metoder företagen har
att disponera de framtagna vinsterna.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Herr Hagberg har redan
av finansministern fått svar på sina
frågor om den svenska företagsbeskattningen
jämförd med andra länders. Jag
vill också erinra om att under den debatt
som fördes här 1955 sades det från
åtskilliga håll att vi här i landet hade
en fördelaktig företagsbeskattning, och
den saken bestreds då inte från någon
sida, efter vad jag vill minnas.

För undvikande av missförstånd vill

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Ang. värdering av varulager vid företagsbeskattningen

jag framhålla, att vår framställning om
att den extra bolagsskatten skall avskaffas
sammanhänger med att när den
en gång infördes så gavs ett direkt löfte
om att den skulle tas bort om konjunkturen
förändrades.

Herr Spetz åberopade herr Mattssons
motion angående utredning om en progressiv
företagsbeskattning. Jag vill då
bara till herr Spetz säga att jag hoppas
att herr Spetz i så fall kommer att stödja
oss när vi här i kammaren till behandling
får upp förslaget om ökad
hjälp till småföretagen.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag vill bara rätta till
ett misstag, som finansministern gjorde
sig skyldig till.

I min replik till herr Eriksson sade
jag, att om dessa avsättningar hade skett
utan en uppskrivning av lagervärdet,
hade givetvis företagets likviditet och
konsolidering varit starkare.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag skall tillåta mig en
kort kommentar till statsrådets inlägg.

Finansministern kom även in på frågan
om vår företagsbeskattning jämförd
med företagsbeskattningen i andra länder.
Jag föreställer mig, att kammarens
ledamöter observerade nyansskillnaden i
finansministerns karakteristik av vår
lagstiftning i detta hänseende och herr
Bengtsons karakteristik. Herr Bengtson
var betydligt mera kategorisk, när han
gjorde gällande hur förmånlig den svenska
lagstiftningen var i förhållande till
den utländska, än vad finansministern
var. Jag förstår finansministern därvidlag.
Men när vi nu talar om den
svenska och den utländska företagsbeskattningen,
herr statsråd, får vi kanske
inte heller glömma bort en rätt viktig
omständighet, nämligen den för den
svenska lagstiftningen karakteristiska
s. k. dubbelbeskattningen.

Det är ju så, herr statsråd, att ett bolag
har att skatta för sin vinst även till
den del, den innefattar utdelning till

aktieägarna. Därefter har aktieägarna
att i sin tur betala skatt på samma utdelning,
när den kommit dem till handa.
Såvitt jag vet, är detta dubbelbeskattningssystem
inte så vanligt i andra
länders företagsbeskattning. Jag tror
därför, att det är fel att ensidigt framhålla
skattesatsen såsom sådan. Man får
väl även ta i betraktande andra omständigheter.

Nu vet herr statsrådet, att man på
»sakkunnigt taxeringshåll» — för att
använda den termen — på sistone har
diskuterat tanken, huruvida det inte vore
rimligt att genomföra en viss sänkning
av skatten på den del av bolagsvinsten,
som går till utdelning. Man menar,
att det skulle vara en åtgärd, som
i inte ringa utsträckning skulle underlätta
bland annat företagens möjligheter
till självfinansiering. Från andra
håll har man inte bara nu utan även tidigare
därutöver starkt framhållit olägenheten
av att man beskattar utdelningen
också hos aktieägarna. Jag tror,
att finansministern personligen skulle
ha intresse av — och därmed kanske
även göra näringslivet en stor tjänst —
att ta del av de propåer, som från taxeringshåll
gjorts i den riktning, jag här
antytt. En viss sänkning av skatten på
den del av bolagsvinsten, som går till
utdelning, skulle säkerligen vara ett steg
i rätt riktning.

I visst hänseende går en klar skiljelinje
mellan statsrådet och mig. Det gäller
frågan, huruvida en företagsbeskattning
skall vara, om jag så får säga, variabel
eller inte. Herr statsrådet menade,
att det skulle vara fördelaktigt, om man
i fråga om lagervärderingsreglerna inte
band sig för mer än ett år i sänder. Såvitt
jag förstår, skulle det vara ganska
olämpligt att handla på det sättet, ty —
och där knyter jag an till vad jag tillät
mig framhålla i mitt första anförande —
detta skulle försvåra och kanske helt
omöjliggöra varje planering på längre
sikt.

Slutligen några ord om 1955 års beslut.
Det är alldeles riktigt, som här
sagts, att det fattades efter en utredning,
verkställd av en parlamentariskt

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ang. värdering av varulager vid företagsbeskattningen

sammansatt kommitté, företagsbeskattningssakkunniga.
Men vi får inte glömma,
ärade kammarledamöter, att det beslut
som fattades 1955 måste ses mot
bakgrunden av den konjunktur vi haft
dessförinnan under en ganska lång
följd av år. lag klandrar ingen i detta
fall. Det var svårt att den gången förutse
att vi skulle få en sådan konjunktursvängning
som vi nu fått. Men varför
inte erkänna detta nu? Varför envist
hålla fast vid förhållanden, som inte
är relevanta i dagens läge och med all
sannolikhet inte är relevanta, när det
gäller utvecklingen framöver?

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! I den diskussion, som
här förts, har ståndpunkterna legat varandra
synnerligen nära. Propositionen
räknar med 30 procents uppskrivning av
varulagren; i de av herrar Bengtson och
Hedlund väckta motionerna räknas också
med 30 procent, och även reservanterna
räknar med 30 procent. Man vill
då naturligtvis gärna söka bena upp varför
det i detta sammanhang kan föreligga
en reservation. Förklaringen kom i ett
yttrande, som av herr Eriksson tillskrevs
herr Spetz, men som efter mina anteckningar
att döma fälldes av herr Hagberg.
Det sades att ett beslut i dag att
definitivt avlägsna det hot, som 40-procentsregeln utgör, skulle vara välgörande.

Ja, ett beslut i dag, är det definitivt?
Svenska folkets urgamla rätt att sig självt
beskatta utövas ju av riksdagen, och det
är klart att ett beslut i dag gäller bara
för sin tid, antingen beslutet blir provisoriskt
eller fattas i form av en ändring
av tidigare intagen ståndpunkt. Skillnaden
blir inte stor.

I den motion, som väckts av herr
Bengtson m. fl., säger vi att riksdagens
ställningstagande till den föreliggande
propositionen icke innefattar något
ståndpunktstagande i fråga om vilka
bestämmelser som skall gälla för varulagervärderingen
vid 1961 års taxering
och därefter. Det synes oss tvärtom angeläget,
att riksdagen i detta samman -

hang uttalar, att nuvarande huvudregel
om värdering av varulager till 30 procent
av värdet må gälla, så länge nuvarande
konjunkturläge består. Det bör
ankomma på Kungl. Maj:t att, på grundval
av de erfarenheter som vunnits i
fråga om företagsbeskattningen i nuvarande
läge, pröva denna fråga ytterligare
och framlägga för riksdagen de
förslag som kan erfordras. I utskottets
utlåtande sägs: »Huruvida ytterligare
uppskov må befinnas erforderligt, kommer
givetvis att bero på konjunkturutvecklingen.
Ställning härtill kan således
inte tas för närvarande. Emellertid
förutsätter utskottet att Kungl. Maj:t
med uppmärksamhet följer utvecklingen
och, om konjunkturförhållandena ger
anledning därtill, vidtar erforderliga åtgärder.
»

Så långt förefaller sambandet vara
fullständigt klart mellan den ståndpunkt
som jag här antytt och utskottets
betänkande. När jag emellertid kommer
till slutet av betänkandet, finner jag en
punkt, som bör föranleda en liten anmärkning
från min sida. Det heter där:
»I princip anser utskottet att huvudregeln
för varulagervärderingen inte bör
medge en längre gående nedskrivning än
till 40 procent av värdet.» I princip var
det, ja, men varken 40 eller 30 procent
är, såvitt jag kan finna, någon helig idé
eller evig princip utan liksom allt i denna
värld underkastat förändringens lag.

För närvarande är vi ju alla ense om
de 30 procenten, och från denna gemensamma
utgångspunkt ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att därunder yrkats dels att
vad utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Herr förste vice talmannen anförde vidare,
att i anledning av vad sålunda yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande det i reservationen
intagna förslaget till lag om

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Om ratificering av konvention avseende bl. a. likalönsprincipen
ändring i kommunalskattelagen, vilket I fråga om motionerna 1:385 och II:
innefattade bifall till motionerna 1:384 460, yttrade vidare herr förste vice tal och

II: 462 samt I: 386 och II: 461, där- mannen, kvarstode nu allenast yrkandet
efter särskilt angående Kungl. Maj:ts om bifall till utskottets hemställan,
förevarande proposition, nr 27, och därefter gjord proposition bifölls

slutligen särskilt rörande motionerna va(^ utskottet härutinnan hemställt.

I: 385 och II: 460.

Härefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner, först på godkännande
av det i reservationen intagna lagförslaget
samt vidare på avslag därå;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på godkännande av nämnda lagförslag,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner det i reservationen
vid bevillningsutskottets betänkande
nr 17 intagna lagförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda lagförslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för nej-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 46;

Nej — 94.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes med avseende på
Kungl. Maj:ts proposition nr 27 propositioner,
dels på bifall till dels ock på
avslag å den kungl. propositionen, och
förklarades den förstnämnda propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 3, angående verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion om
åtgärder för att tillföra domstolarna trafikteknisk
sakkunskap; samt

nr 7, i anledning av väckt motion om
lämpligare behandling av värnpliktiga
och civilförsvarspliktiga, som av samvetsbetänkligheter
vägrar att utföra vapenfri
tjänst.

Vad i utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Om ratificering av konvention avseende
bl. a. likalönsprincipen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa
av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1958 vid dess
fyrtioandra sammanträde fattade beslut,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 december 1958 dagtecknad
proposition, nr 23, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, anhållit om riksdagens
yttrande angående följande i nämnda
protokoll omförmälda, av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1958 vid dess fyrtioandra sammanträde
fattade beslut, nämligen

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Om ratificering av konvention avseende bl. a.

1) Konvention (nr 110) angående
anställningsförhållanden för plantagearbetarc,

2) Rekommendation (nr 110) angående
anställningsförhållanden för plantagearbetare,

3) Konvention (nr 111) angående diskriminering
i fråga om anställning och
yrkesutövning,

4) Rekommendation (nr 111) angående
diskriminering i fråga om anställning
och yrkesutövning.

I propositionen hade avstyrkts svensk
ratificering av konventionerna. Rekommendationerna
ansåges icke böra föranleda
någon åtgärd från svensk sida.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling föreliaft

dels de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna 1:381,
av fru Gärde Widemar in. fl., och II: 458,
av fröken Elmén in. fl., vari hemställts,
att riksdagen i sitt yttrande måtte tillstyrka
ratificering av konvention nr 111
och den därtill anslutna rekommendationen,

dels motionen II: 214, av herrar Hagberg
och Nilsson i Gävle, vari hemställts,
att riksdagen måtte uttala att Sverige
borde ratificera Internationella arbetsorganisationens
år 1951 antagna konvention
nr 100 angående lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde,
och åtföljande rekommendation nr 90
samt i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
denna mening till känna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande
proposition, nr 23, samt med
avslag å motionerna 1:381 och 11:458,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening giva till känna vad utskottet i
utlåtandet anfört;

B. att motionen II: 214 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Hamrin-Thorell
och fröken W etterström, vil -

likalönsprincipen
ka ansett, att utskottets yttrande rörande
konventionen nr 111 och rekommendationen
nr 111 bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande
proposition, nr 23, samt motionerna
1:381 och 11:458, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad i det av reservanterna
föreslagna yttrandet anförts;

B. dels att riksdagen, i anledning av
motionen II: 214, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna, att Sverige borde ratificera den
av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1951 vid dess
trettiofjärde sammanträde beslutade
konventionen (nr 100) angående lika
lön för män och kvinnor för arbete av
lika värde,

dels ock att motionen II: 214 i övrigt
måtte anses besvarad genom vad i reservationen
anförts.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har fröken Wetterström och jag
fogat en reservation, som jag ber att
få motivera. Bakgrunden är följande.

Internationella arbetsorganisationen
höll i somras ett sammanträde i Geneve,
där Sverige deltog med en fullständig
delegation. Då antogs två konventioner
med tillhörande rekommendationer. Den
ena gällde anställande av plantagearbetare
och den andra diskriminering i fråga
om anställning och yrkesutövning.
Dessa frågor måste underställas respektive
lands parlament för att konventionerna
skulle få någon betydelse. Regeringen
har nu lagt fram en proposition
inför riksdagen men i propositionen avstyrkt
ratificering av den konvention
som jag sist nämnde; konventionen om
plantagearbetarna har regeringen ingenting
emot.

Den slutsats som Kungl. Maj:t kommit
till kan förefalla förbluffande, åtminstone
för dem som inte är insatta i frågans
detaljer. Konventionen innehåller nämligen
endast åtagande för varje stat,

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Om ratificering av konvention avseende bl. a. likalönsprincipen

som ratificerar den, att utforma och
tillämpa en nationell politik, avsedd att
genom metoder, anpassade efter landets
förhållanden och praxis, främja likställdhet
med avseende å möjligheter och behandling
i fråga om anställning och yrkesutövning
i syfte att avskaffa varje
diskriminering i nämnda hänseende. Så
heter det i artikel 2. Jag måste be kammaren
om ursäkt, om jag också citerar
artikel 3, som har en ganska stor betydelse
i detta fall. Där föreskrives följande:
»För detta ändamål» -— alltså
för att avskaffa diskrimineringen —-»skall ratificerande stat genom metoder,
anpassade efter landets förhållanden
och praxis, söka få till stånd samverkan
med arbetsgivarnas och arbetarnas
organisationer ävensom med andra
berörda organ i syfte att främja godtagande
och tillämpning av denna politik,
utfärda sådana lagar och stödja sådana
undervisningsprogram som må vara
ägnade att trygga ifrågavarande politiks
godtagande och tillämpning, upphäva
alla lagbestämmelser och ändra
administrativa föreskrifter och praxis,
vilka är oförenliga med politiken, fullfölja
nämnda politik såvitt avser anställning,
som är underkastad nationell myndighets
omedelbara kontroll, samt sörja
för att nämnda politik tillämpas inom
den yrkesväglednings-, yrkesutbildningsoch
arbetsförmedlingsverksamhet, som
bedrives under ledning av statlig myndighet.
»

Nu frågar man sig, om det finns något
i detta, som Sverige inte kan ansluta
sig till. För vår del kan det inte
gärna vara fråga om att vägra ratificeringen
av en konvention som denna
med avseende på ras eller hudfärg, religion,
politisk uppfattning, nationell
härstamning eller socialt ursprung. Allt
detta kan vi ansluta oss till. Stötestenen
är alltså könet, med andra ord: här möter
vi likalönsfrågan igen, som vi så
inånga gånger förr har diskuterat här
i riksdagen.

Kungl. Maj:t har följt en rekommendation
att icke ratificera den bär konventionen
som delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet

har avgivit. Oss reservanter förefaller
detta egendomligt, och vi upprepar vårt
gamla påstående —- ett påstående blir
ju, om det är riktigt, inte sämre av att
det är gammalt —• att en ratificering av
denna konvention, som direkt berör
likalönsfrågan, inte betyder annat än
att vårt land åtar sig att främja denna
politik, inte att med ett penndrag besluta
att genomföra principen. Vi är
fullt på det klara med att detta är en
avtalsfråga, som måste avgöras genom
överenskommelser mellan parterna på
arbetsmarknaden, men vi är betydligt
mer optimistiska än Kungl. Maj:t och
andra lagutskottet och anser att det bör
bli möjligt att även i vårt land snart
skapa jämlikhet mellan mans- och kvinnolöner.
Under sådana förhållanden
finns det ingen anledning att vi inte
skulle kunna ratificera konventionen.
Det egendomliga är, att utskottet för endast
ett par år sedan — det var 1956 —
förklarade att det går riktigt raskt framåt
med utfyllandet av den klyfta som
finns mellan mäns och kvinnors löner.
Jag tillåter mig att citera, vilket vi också
har gjort i vår reservation, vad utskottet
sade då. Den gången uttalade
nämligen utskottet »sin tillfredsställelse
över att arbetsmarknadens parter visat
ett positivt intresse för genomförandet
av förbättringar samt att den tidigare
eftersläpningen av kvinnornas löner i
förhållande till männens alltmer minskat».
Likaså framhöll utskottet »att det
från arbetstagarnas organisationer i
olika sammanhang gjorts uttalanden av
innebörd, att särskild uppmärksamhet
skulle ägnas kvinnornas lönefrågor, och
att man med hänsyn till vad som sålunda
förekommit hade anledning antaga,
att utvecklingen på lönemarknaden
även i fortsättningen skulle gå i en
för kvinnorna gynnsam riktning».

Jag skulle också vilja påpeka, att § 28
i regeringsformen innebär att avseende
endast skall fästats vid förtjänst och
skicklighet vid tillsättandet av statliga
ämbeten i vårt land.

Utskottets ståndpunkt innebär, enligt
min uppfattning, att vi svenskar slår oss
för vårt bröst och förklarar, att skall

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Om ratificering av konvention avseende bl. a. likalönsprincipen

vi ratificera en konvention, så skall vi
minsann också se till att den efterföljs.
Vi gör inte som de där små obetydliga
staterna, som ratificerar hit och dit
utan tanke på vad det har för följder
för det egna landet. Men kanske Sverige
någon gång — åtminstone när det
gäller kvinnolönerna — kunde stiga ned
från sina höga hästar och ödmjukt ställa
in sig i ledet bland dem som verkligen
vill verka för en bättre ordning.
På grund av vårt lands relativt höga
utveckling skulle ett sådant ställningstagande
kunna tänkas stimulera stater,
som har sämre förutsättningar än vi att
kunna ratificera en sådan här konvention.
Det är också ett faktum att likalönskonventionen,
som vi förut har diskuterat
här och som på ett sätt ingår
i den här konventionen, har ratificerats
av en hel rad stater som inte precis är
underutvecklade. Den har ratificerats
av Belgien, Frankrike, Västtyskland,
Italien och Island. Vidare har samtliga
folkdemokratier i Europa ratificerat
konventionen, och av de utomeuropeiska
staterna har Indien och ett antal
syd- och centralamerikanska stater gjort
det. Det är väl ganska säkert att dessa
stater inte med ett penndrag kan genomföra
lika löner på sina arbetsmarknader,
men genom denna ratificering
har man i alla fall visat, att man ämnar
främja den politik som konventionen
avser. Att nu Sverige skulle bli
lämnat efter, tycker vi är genant för
vårt land.

Jag kan inte inse annat än att meningen
med hela konventionssystemet
går förlorad, om man resonerar som
Kungl. Maj :t och utskottet har gjort i
det här fallet. Ingen tror väl annat än
att de stater som genom att ratificera
en sådan här konvention åtar sig att
verka för och främja den politik som
är målet för konventionen och lika litet
som Sverige kan åta sig att med ett
raskt penndrag genomföra den omedelbart.

Man frågar sig också: Vad händer för
Sveriges del, om vi ratificerar nu? Jo,
motståndarna mot ratificeringen hävdar
att vi kommer i den ställningen att få

lämna konventionen och därigenom blamera
oss ganska grundligt om några år,
ifall ingenting händer i Sverige på den
här fronten. Det betyder alltså, att
ingenting skall göras under kommande
år för att överbrygga klyftan mellan
mans- och kvinnolönerna. Menar man
verkligen att man inte kan hoppas på
en förbättring här i landet i detta avseende
inom en ganska snar framtid?
Jag tycker att det är en ganska bedrövlig
slutsats, som opponenterna mot denna
ratificering drar. Alla säger ju att de
vill minska klyftan och att det inte råder
någon saklig skillnad i ståndpunkterna,
vilket också har sagts många
gånger förr här i riksdagen vid behandlingen
av denna fråga, men så snart det
gäller ett ställningstagande sådant som
detta, hesiterar man, retirerar snabbt
och tar skydd bakom det faktum, att
detta i Sverige är en avtalsfråga, varför
man egentligen inte kan göra så
mycket åt saken. Om man verkligen är
angelägen att lösa frågan och i själ
och hjärta vill medverka till att lika
lön skall utgå till män och kvinnor
för likvärdigt arbete, förefaller del
egendomligt att man på det här sättet
liksom försöker lägga ut en dimridå.
Vi reservanter kan inte följa med
i det resonemanget. Vi kan inte finna
annat ån att Sverige mycket väl kan
uppfylla de förpliktelser som en ratificering
av konventionen medför, eftersom
det inte gäller några omedelbara
åtgärder utan endast, såsom det uttryckligen
slår i konventionen, att främja den
politik som det här är fråga om, nämligen
att utfylla klyftan mellan mäns
och kvinnors löner.

Med stöd av vad jag här sagt ber jag.
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde fröken .4/;-dersson (h).

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell försökte
övertyga kammaren om att vårt
land borde sluta upp med att sätta sig
på sina höga hästar och att vi inte skul -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Om ratificering av konvention avseende bl. a. likalonsprincipen

le ta det så förfärligt högtidligt när det
gäller att ratificera den ifrågavarande
konventionen. Har andra länder kunnat
ratificera den, så bör vi väl också kunna
göra det, menade hon. Jag tror emellertid
inte att det är värt att vi inför
sådana metoder i det internationella
samarbetet, att vi inte fäster tillbörligt
avseende vid vad ratificeringen av en
internationell konvention innebär. Såsom
fru Hamrin-Thorell nämnde har vi
hittills alltid intagit den ståndpunkten,
att om vi ratificerar en konvention, skall
vi också rätta oss efter dess innehåll
helt och fullt. Den ståndpunkten har vi
intagit även i detta fall.

När utskottet nu inte kunnat tillstyrka
en ratificering, har det haft stöd —-om det nu behövdes — i vad som anförts
av delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet, som
vänt sig direkt till Internationella arbetsbyrån
för att få en tolkning av konventionens
innebörd. Jag skall inte trötta
kammaren med att läsa upp hela detta
utlåtande, men ett avsnitt skall jag be
att få återge, eftersom jag tycker det är
angeläget att det någon gång blir slut
på det bär tjatet om ratificering — fru
Hamrin ruskar på huvudet, ja, man har
naturligtvis sin frihet att tjata hur mycket
som helst, men det bör ju om möjligt
vara litet mening med tjatet!

Det besked delegationen fått från Internationella
arbetsbyrån lyder så här:
»Av det anförda följer att 1958 års konvention
angående diskriminering kräver
av ratificerande stat att den skall
fullfölja en politik, som främjar lika
behandling, varvid dock valet av de metoder
som härvidlag kan komma i fråga
ävensom tidpunkten för dessa metoders
förverkligande överlämnas åt regeringen
att bedöma. Anmärkas bör att 1951
års likalönekonvention under vissa omständigheter
förpliktar ratificerande
stat att icke blott främja utan även säkerställa
tillämpningen av principen om
lika lön.»

1957 års förslag till konvention frångick
1951 års förslag, men 1958 års konvention
konfirmerade innehållet i 1951
års konvention, och det är följaktligen

den vi har att hålla oss till. Skall vi rätta
oss efter konventionen, innebär det
således att vi måste lagstifta om lönerna,
eftersom lagstiftning är det enda sätt,
varpå vi kan säkerställa en princip i en
demokratisk stat. Yi skulle alltså lagstifta
om lönerna i vårt land inte bara
när det gäller de anställda hos stat och
kommun, utan också för arbetstagarna
inom det enskilda näringslivet. Det bär
man tidigare inte velat vara med om på
praktiskt taget något håll. Varken Arbetsgivarföreningen
eller Landsorganisationen
eller över huvud taget någon av parterna
på arbetsmarknaden har velat vara
med om det. Ändå vill nu motionärerna
att riksdagen skall gå emot denna allmänna
mening i hela landet genom att
lagstifta på detta ömtåliga och vidsträckta
område. Vi kan inte på något sätt bedöma
följderna av ett sådant beslut, och
det är klart att ett utskott, som skall ta
ståndpunkt till den frågan, inte kan
råda kamrarna att besluta på det sätt
som motionärerna har föreslagit.

Jag ber därför att få yrka avslag på
motionerna och bifall till utskottets förslag.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) :

Herr talman! Till en början ber jag att
helt och hållet få ansluta mig till vad
fru Hamrin-Thorell nyss yttrade och
även till hennes yrkande.

Gentemot herr Elowsson vill jag säga,
att han visserligen riktigt läste upp
uttalandet av Internationella arbetsbyrån
men såvitt jag förstår drog en felaktig
slutsats därav. Det står nämligen i
uttalandet, att det är 1958 års konvention,
som ålägger de anslutna staterna
att främja likalönspolitiken och att 1951
års likalönskonvention förutom ett främjande
även ålade undertecknarna att säkerställa
tillämpningen av principen om
lika lön. Det talas alltså här inte om
1957 års konvention utan om 1958 års.
Det har skett en påtaglig uppmjukning
i texten till 1958 års konvention i förhållande
till 1951 års. Enligt den förra
bär staten betydligt större frihet både
att uppskjuta tidpunkten för vidtagan -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Om ratificering av konvention avseende bl.
det av åtgärder med anledning av konventionen
och att bestämma vilka metoder
som skall användas.

Det kan ju ändå inte vara meningen
att man skall vänta med att ratificera
en konvention av det här slaget ända till
dess man inom landet hair uppnått det
idealiska tillståndet på det område som
det gäller. Jag tror att de flesta stater
som ratificerat likalönskonventionen —
som fru Ilamrin-Thorell nämnde är det
ett trettiotal — har hunnit betydligt
mindre långt på väg emot ett genomförande
av likalönsprincipen än vi här
i Sverige. Här är det inte fråga om annat
än att vi — både staten och övriga
parter på arbetsmarknaden — vill främja
en successiv övergång till likalönsprincipen
så att löneklyftan mellan manliga
och kvinnliga arbetstagare så småningom
skall minska. Det är ganska
självklart, att staten som arbetsgivare
skall kunna ge sina förhandlare instruktioner
om att inom de ekonomiska möjligheternas
ram söka främja tillämpningen
av likalönsprincipen precis på samma
sätt som nu sker då förhandlarna för arbetsmarknadens
parter får instruktioner
av sina huvudmän om vilka principer
som bör tillämpas vid en överenskommelse.

Jag tycker att herr Elowsson, då han
talar om att det finns en allmän mening
i hela landet, vilken vi motionärer vill
gå emot, tar mycket stora ord i munnen,
särskilt med tanke på att konventionen
antogs vid en konferens i juni
1958. Närvarande vid denna konferens
var en svensk delegation, i vilken ingick
två regeringsdelegater, däribland
statssekreteraren i socialdepartementet,
herr Michanek. Sveriges regeringsdelegater
tillstyrkte utan reservation konventionens
antagande vid denna konferens.
I juni 1958 ansåg man alltså på
regeringshåll att det, som nu innebär att
gå emot en »allmän mening i hela landet»
var riktigt.

För min del tycker jag att det är
mycket egendomligt, att regeringen —-i det bär fallet socialministern -— nu säger
att konventionen inte kan ratificeras,
medan han så sent som i juni i somras

a. likalönsprincipen

gav sin statssekreterare instruktion att
godkänna den. Det kan väl inte vara
meningen, att bara andra länder skall
tillämpa dessa principer och att det är
för den skull vi tillstyrker antagandet
av en konvention.

Både konventionen och rekommendationen
antogs — konventionen med 189
röster mot 24 och rekommendationen
med 212 röster mot noll och 19 nedlagda.
Om man redan då på regeringshåll
hade den uppfattningen, att man inte
kunde ratificera konventionen, hade
det varit riktigare att göra som Nya Zeelands
representant, som förklarade att
han, med tanke på att hans stat inte kan
ratificera en konvention som innehåller
likalönsprincipen, nedlade sin röst. Så
skedde emellertid inte, och därför hade
vi anledning tro, att den uppmjukning
som skett i den sista konventionstexten
skulle vara av den art, att den skulle
tillåta inom de normer som vi för närvarande
har för staten att främja likalönsprincipen
— att ratificera konventionen.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservationen.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Det är femte eller sjätte
gången som likalönsprincipen är uppe
till behandling i riksdagen. Jag tror
man kan säga att frågan har fallit framåt
under årens lopp, och jag är övertygad
om att de som förfäktar likalönsprincipens
genomförande kommer att
segra förr eller senare. Men historieforskarna
kommer nog att förundra sig
över hur det kunde stå till i den svenska
riksdagen, då man så länge kunde
förhala denna frågas lösning. Framför
allt måste de komma att ställa sig undrande
inför det förhållandet, att majoriteten
av socialdemokratiens representanter
faktiskt vänder sig emot att man
skall ratificera konventionen angående
likalönsprincipen.

Jag bör nog här också tillfoga att det
under årens lopp varit på det sättet,
att de som här i riksdagen har talat för
att man skall ratificera konventionen

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Om ratificering av
om likalönsprincipen har fört fram bra
argument, medan de som talat emot
egentligen har kommit med mycket
eländiga argument. Till dem hör bland
andra herr Elowsson, som nyss talade
för utskottet.

Nu säger utskottet så här: »Statsmakterna
har numera intagit den ståndpunkten,
att likalönsprincipens genomförande
på det statliga området är en
förhandlingsfråga.» Vidare säger utskottet:
»Inom övriga delar av arbetsmarknaden
är likalönsprincipens genomförande
helt beroende på arbetsmarknadsparternas
överenskommelser;
det skulle strida emot hävdvunnen ordning,
om statsmakterna — i enlighet
med de förpliktelser som skulle följa
med en ratifikation — sökte förmå arbetsinarknadsparterna
att genomföra
likalönsprincipen.»

Hur står det egentligen till med logiken?
Jag kan erinra om att ungefär
samma argument framfördes i denna
kammare —- jag tror det var år 1950 —
när jag talade för en motion angående
lagstiftning om arbetstiden. Då framförde
man argumentet att denna fråga
måste lösas avtalsvägen. Men som bekant
blev det en snar ändring, så att
samma personer om något år måste
säga att det går inte avtalsvägen utan
vi måste lösa problemet lagstiftningsvägen,
och så har också skett.

Jag frågar: Hur står det till med logiken?
Här har vi i flera val och en
folkomröstning kämpat emot dem som
sagt att lösningen av tjänstepensioneringen
skall ske avtalsvägen. Även herr
Elowsson har kämpat emot en sådan
lösning. Men så kommer han upp i en
fråga, som principiellt ligger på samma
plan, och säger att denna fråga
måste lösas avtalsvägen, inte lagstiftningsvägen.
Han säger patetiskt, att den
svenska riksdagen inte kan lagstifta om
lönerna. Men hur är det? Gäller det inte
att fastställa principen, att fastställa en
handlingslinje? De som går emot detta
deklarerar sin antidemokratiska inställning
i denna principfråga — det tar jag
inte tillbaka ett ord av.

Vi har också i år motionerat och yr -

konvention avseende bl. a. likalönsprincipen
kat alt Sverige skall ratificera Internationella
arbetsorganisationens konvention
angående likalönsprincipen. Såsom
jag nämnde tidigare har denna fråga
flera gånger behandlats under årens
lopp. Jag skall därför inte lägga ut texten
ytterligare.

Jag ber, herr talman, att få förena
mig med yrkandet om bifall till den reservation
som är fogad till utskottets
utlåtande.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av att fru Gärde Widemar
fann det egendomligt, att regeringsdelegaterna
vid arbetskonferensen röstade
för denna konvention, medan regeringen
sedan har avrått från ratificering.
Förhållandet är inte så underligt
som det ser ut.

Den största uppgiften för arbetskonferensen
— och för arbetsorganisationen
i dess helhet — är att hjälpa anställda
i sådana länder som vi brukar
kalla efterblivna. I vårt land existerar
det inget missbruk av arbetskraft. Här
existerar ingen diskriminering, utan
vem som helst får söka den plats han
vill ha för den lön han kan få. Det spelar
ingen roll om han är svart eller vit
eller gul. Det är emellertid inte likadant
i alla andra länder, och eftersom
regeringen gärna vill stödja strävandena
att förbättra förhållandena där, har
delegaterna tillstyrkt konventionen. Men
i vårt land föreligger inte någon diskriminering
på annat sätt än att kvinnorna
inte kunnat göra sig gällande vid
avtalsförhandlingarna i samma utsträckning
som männen, och därför har regeringen
inte ansett sig kunna föreslå ratificering.
Det är anledningen till att
man handlat på detta sätt — i konsekvens
med sitt tidigare handlande.

Herr Persson säger, att den ståndpunkt
som regeringen, socialdemokraterna
och utskottet intar skulle vara
odemokratisk. Då måste jag säga att
Landsorganisationen också är odemokratisk.
Även Svenska arbetsgivareföreningen
är odemokratisk, eftersom inte

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Om ratificering av konvention avseende bl. a. likalönsprincipen

heller den vill vara med om att man
lagstiftar på detta område. Det är klart
att man kan ordna en sådan sak lagstiftningsvägen
i stater med diktatur,
men vi kan inte göra det, i varje fall
har vi hittills inte lyckats skapa någon
majoritet för det. Det betyder inte —
det vill jag understryka — att man på
socialdemokratiskt håll inte skulle vara
angelägen om att få till stånd lika lön
för lika arbete. Det råder inga delade
meningar om den saken. Men här gäller
det som sagt en känslig ekonomisk
fråga, det gäller en företagarfråga, en
konkurrensfråga. Vidare skulle det för
statens vidkommande otvivelaktigt kosta
mycket pengar —- pengar som jag
har svårt att förstå att fru Hamrin-Thorell
skulle vilja vara med om att skaffa,
eftersom man på det hållet vill minska
statens utgifter. Jag har därför svårt att
fatta den iver, med vilken man kämpar
för lagstiftning på detta område. En annan
sak är att arbetsmarknadens parter
jämnar ut den skillnad som nu finns.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Det går knappast något
plenum utan att vi får höra, att vi skall
vara sparsamma och varsamma när det
gäller näringslivet och företagen. Vi
kan inte och får inte glömma bort, att
frågan om lika lön är en mycket stor
ekonomisk fråga. När man säger, att vi
skall befrämja utvecklingen mot lika lön
för män och kvinnor, innebär det en
förpliktelse att verka för att utjämna
lönerna, så att kvinnorna, i den mån
de har lägre löner, skall få samma löner
som männen. Detta betyder eu utgift för
företagen, och det får vi inte helt bortse
från.

Det är riktigt, såsom herr Elowsson
säger, att konventionen bär tillkommit
inte bara för Sveriges räkning utan
främst för att minska klyftorna mellan
de olika ländernas löner. Det finns ofantligt
mycket att göra utanför vårt lands
gränser i det avseendet, om uppgifterna i
våra tidningar är riktiga, att vårt löneläge
skulle vara mycket högre än löneläget
i de länder, till vilka vi säljer våra

varor och med vilka vi har svårt att konkurrera.
Detta säger ju oss, att det måste
finnas en skiljaktighet, och den skiljaktigheten
får vi försöka medverka till
att avskaffa. Därför är det viktigast, att
konventionen kommer att verka i de
länder där löneläget är sämst.

Nu har ju riksdagen i flera omgångar
behandlat likalönsfrågan. Riksdagen har
ju inte velat antaga denna konvention.
Att den nu ligger på riksdagens bord,
beror ju på att en annan konvention,
som man begärt få ratificerad, samtidigt
har kopplat in likalönsfrågan. Om så
inte hade varit förhållandet, är jag säker
på att regeringen hade förordat en ratificering
av den föreliggande konventionen.
Nu utgör likalönsfrågan eu hinder
i det fallet, och vi får väl bara hoppas
att det med tiden blir en sådan utjämning,
att vi så småningom, som herr
Persson säger, kan antaga likalönskonventionen.
Det är ju det vi strävar efter.
Vi strävar ju efter att vid varje förhandling
försöka komma till rätta med den
skillnad i lönehänseonde, som föreligger
mellan män och kvinnor. När vi
kommer så långt att skiljaktigheten är
mycket liten, är ju också tidpunkten inne
att ratificera konventionen. Vi har
tid att vänta med ratificeringen, därför
att arbetsmarknadens parter har ju under
alla dessa år varit överens om att
man skall förhandla sig fram i denna
fråga, så att skiljaktigheterna i lönerna
blir mindre och mindre. Det är ju inte
den enda fråga, i vilken riksdagen har
tagit hänsyn till arbetsmarknadens parter.
Det är ju många andra fall, som kan
åberopas, varför det inte finns någon
anledning att inte lyssna på de råd, som
kommer från arbetsmarknadens parter
även i denna de]. Vi har ju ingen anledning
att försvåra arbetet för dessa parter,
i den mån de själva anser att vi kan
komma att göra det. Det är nog inte så,
som reservanterna säger, att om vi antar
konventionen, så innebär det ingenting
annat än att vi skall främja den utveckling
som konventionen avser. Det
kan inte bara bli fråga om ett talesätt,
ty antagandet av konventionen innebär
klart och tydligt, att vi skall verka i

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Om ratificering av
den riktningen att lönerna utjämnas så
snabbt som möjligt. Vi kan inte i detta
land bara ge oss till tåls med att vi
antagit en konvention, som innebär det
och det, och sedan inte göra någonting.
Det brukar vi aldrig vara till freds med,
utan vi förmenar att den förpliktelse,
som vi åtagit oss genom ett riksdagsbeslut,
skall vi även verka för i sådan
utsträckning att de tankar, som beslutet
innefattar, snabbast möjligt kan förverkligas.

Jag tycker alltså att det inte finns
någon anledning för riksdagen att fatta
annat beslut än det som utskottet har
förordat, ty det har inte framkommit
någonting nytt, som talar för en ändring
i tidigare beslut. Med stöd därav bär
utskottet också gjort sin hemställan, som
framgår av utlåtandet. Jag ber också,
herr talman, att få yrka bifall till denna
hemställan.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag undrar om herr
Svenssons partikamrater bland kvinnorna
skulle kunna skriva under allt vad
herr Svensson nu har yttrat. Herrarna
säger att de gärna vill ha lika lön, men
det får ingenting kosta. I praktiken kan
de därför inte vara med om att genomföra
likalönsprincipen.

Herr Elowsson anser att då mitt parti
går in för besparingar det inte kunde
vara rimligt att komma fram med en
hemställan när det gäller att höja kvinnornas
löner. Men det är här fråga om
ett fördelningsproblem som så mycket
annat när det gäller kostnader. Jag förmodar
att det vid alla avtalsförhandlingar
när det gäller löner för män och
löner för kvinnor måste bli en avvägning.
Jag förstår därför inte varför man
inte skulle kunna godta denna princip.
Jag måste be herr Elowsson om ursäkt
för att jag är tjatig, men vi kvinnor
kommer att bli tjatiga tills vi får denna
fråga löst. Det finns ett gammalt ordspråk
som säger att »Tjata hjälper», åtminstone
i de flesta fall.

Nu kan jag inte förstå annat än att
de utskottsledamöter, som har gått på
det föreliggande utlåtandet, måste ha

konvention avseende bl. a. likalönsprincipen

läst konventionen ungefär som en viss
potentat läser bibeln. Läser man vad
konventionen förbinder ett land till, finner
man, att konventionen inte ställer
Sverige i någon särställning utan ålägger
Sverige precis detsamma som den
ålägger andra ratificerande länder. Det
står inte ett ord om lagstiftning eller om
beslut i konventionen. Något sådant
kommer inte att ingå i vårt åtagande,
utan vad vi åtar oss är att »främja» en
viss utveckling. Jag begriper inte varför
herrarna skall lägga in i konventionen
någonting annat än som där står.
Jag skulle dessutom vilja fråga vad följande
passus i konventionen egentligen
betyder: »Varje stat, som ratificerar den
nya konventionen sådan den slutligt antagits,
skall förbinda sig att utforma och
tillämpa en nationell politik, avsedd att
genom metoder, anpassade efter landets
förhållande och praxis ...»

Jag vill inte alls vara försmädlig utan
bara fråga vad herrarna tror det är som
ligger i uttrycket »anpassade efter landets
förhållanden och praxis». Däri
måste väl för Sveriges del ligga att vi
fortfarande får söka oss fram genom avtalsförhandlingar
och inte genom lagstiftning.
Det sistnämnda har vi aldrig
avsett, herr Elowsson, och jag har aldrig
heller påstått det. Det måste ändå
i denna passus ligga en förståndig mening
— man sätter ju inte ihop en konvention
hur som helst — och varför
skall man utvidga konventionstexten
mer än den innebär? Jag kan därför inte
tänka mig annat än att en ratificering
från Sveriges sida skulle ge alla dem
här i landet ett handtag, vilka vill ha
likalönsprincipen genomförd, och det
vill både socialdemokraterna och vi.
Dessutom skulle det såvitt jag förstår
stimulera och stödja andra stater, i vilka
— det är alldeles riktigt — lönesättningen
ligger långt efter oss. Jag tror
därför att det med hänsyn till båda dessa
motiv är riktigt att Sverige ratificerar
konventionen.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag har inte något yrkande
i denna fråga, men jag tycker att

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Om ratificering av konvention avseende
några positiva synpunkter av det slag,
som kommit till uttryck i damernas anföranden,
inte skulle misskläda den manliga
delen av kammarens ledamöter.

Utskottets skrivning innehåller i motiveringen
egentligen inte en enda rad,
där man uttalar ens sympati för tanken
på alt en utveckling i gynnsam riktning
vore önskvärd. Och här har inte
minst min partivän, herr Axel Svensson,
med sitt anförande nästan stjälpt
ut barnet med badvattnet, när han säger
att det skulle verka så fördyrande att
genomföra likalönsprincipen och att vi
får lov att tänka på denna omständighet.
Detta är ett resonemang, som jag inte i
något enda avseende kan acceptera, ty
här är det inte fråga om, huruvida lönenivån
skall vara den eller den, utan här
är det fråga om, huruvida män och
kvinnor skall ha samma lön för samma
arbete. Det kan ju inte i och för sig inverka
på våra konkurrensmöjligheter,
om vi har en man eller kvinna som utför
en syssla, försåvitt vi inte anser att
kvinnorna notoriskt bör ha ett sämre
löneläge och vi alltså borde ha som
ständig arbetsinarknadsföreteelse låga
kvinnolöner, med vilka vi då skulle pressa
omkostnaderna.

Jag vill gärna vidare peka på de svårigheter
som föreligger när det gäller
för kvinnorna att kämpa för lika lön.
Om vi ser på förhandlingsresultaten,
kan vi inte finna att dessa är så förfärligt
lysande när det gäller en utjämning
i lönehänseende, och detta är beroende
på att vi inom organisationerna, liksom
kvinnorna själva, har att kämpa med
svårigheter som inte finns på den manliga
sidan, nämligen den stora reservoar
av hemarbetande kvinnor ur vilken man
kan söka yrkesarbetande kvinnor. För
männen finns i fullsysselsättningssamliället
inte någon sådan reservoar längre.
Vi hade en sådan, när jordbruket kunde
lämna ifrån sig tiotusentals och åter tiotusentals
arbetare till industrien, men
praktiskt taget alla karlar — om inte
bokstavligen alla så nästan alla —- är
sysselsatta med yrkesarbete, under det
att vi liar en stor reservoar av kvinnor,
de hemmavarande fruarna, som kan ge

bl. a. likalönsprincipen

sig ut på arbetsmarknaden, där tillströmningen
av denna kategori medför
svårigheter att arbeta upp lönenivån.
Vi bör ha klart för oss att vi står inför
svårigheter som gör att man åtminstone
i någon mån från den manliga sidan
får säga, att det är nog önskvärt att man
på allt sätt bidrar till att främja utvecklingen
i den riktning som motionärerna
önskar.

Sedan är det fråga om vilka tekniska
metoder som skall användas. Jag har
velat, herr talman, fästa uppmärksamheten
vid de svårigheter som här föreligger,
och jag tycker att vi bör vara på
det klara med, att det inte är så enkelt
som att bara säga till vårt lands
kvinnor, att om ni bara mobiliserar och
ligger i, är denna fråga lätt löst. Det är
inte så enkelt, utan det hela är betydligt
mer komplicerat än så. Detta innebär
att man får följa denna fråga från alla
håll och se, huruvida den går att lösa
i längden på de vägar vi nu är inne
på. Det vet vi inte ännu, men vi hoppas
det. Stora områden av den statliga och
kommunala verksamheten och andra områden
har kunnat visa på en del resultat,
och vi skall inte ge upp förhoppningarna
att gå vidare. I längden är det klart
att en lönepolitik, som skulle innebära
att vi får kvinnorna sysselsatta till lägre
kostnader än männen, inte kan vara så
särdeles tilltalande heller för männen.

En svårighet som också möter — och
det är det sista exemplet jag skall ta upp
— är, att man bär så lätt för att generalisera
eller för att kollektivisera, när
kvinnolönerna diskuteras. Det förefinnes
trots allt en ganska stor orättfärdighet
i det faktum att en del kvinnor icke
får bli bedömda med hänsyn till sina
personliga kvalifikationer, insatser och
sin uthållighet, utan klassas tillsammans
med andra, trots att de kanske
inte har en enda dags sjukfrånvaro och
trots att de är en del av sina manliga
kolleger överlägsna. Men de klassas tillsammans
i ett kollektiv och man förutsätter
att ingen i kollektivet är av samma
»goda» kvalitet som männen. Man
konstaterar ibland att kvinnor, som skall
sköta två sysslor — både vara mor och

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Om ratificering av konvention avseende bl. a. likalönsprincipen

husmor å ena sidan och yrkesarbetande
å andra sidan — inte alltid orkar hänga
med i samma takt som männen som bara
har en syssla. På grundval av denna
företeelse drar man alltså slutsatser, som
länder till nackdel för de kvinnor, som
är helt yrkesarbetande och kanske har
en låg frånvarofrekvens och uppvisar
mycket goda vitsord både när det gäller
yrkeskunskap och uthållighet i yrket.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag är mycket angelägen
att i detta sammanhang understryka
att man, när man talar om sådana här
ting, inte skall röra sig med svävande
talesätt. Om man säger att det står i
konventionen, att vederbörande regering
skall främja att konventionens innehåll
tillämpas inom det egna landet,
måste man göra klart för sig vad som
menas med ordet »främja». Främja kan
i detta sammanhang inte vara någonting
annat än att staten använder sina
möjligheter att genomföra det som konventionen
innehåller, och det kan staten
inte göra på annat sätt än genom
att lagstifta.

Fru Hamrin-Thorell säger, att motionärerna
aldrig tänkt sig att man skulle
lagstifta i ämnet, men vi har inom utskottet
sett saken på det sättet, att om
staten skall främja, måste staten lagstifta.
Det är detta allvarliga spörsmål
vi varit ställda inför och måst ta ställning
till, och då har vi hamnat där vi
hamnat, men om fru Hamrin-Thorell är
mycket angelägen om att i verklig mening
främja denna sak, tror jag inte hon
behöver använda så värst mycket kraft
för att övertyga oss socialdemokrater
om att vi bör vara med på att utjämna
klyftan mellan manliga och kvinnliga
arbetare och anställda. Då bör hon i
stället inrikta sig på arbetsgivarna, de
av dem hon har inom sin intressesfär,
och söka övertyga dem om det rättvisa
och riktiga i denna princip. Jag tror
att hon då gör betydligt större nytta än
när hon spiller krut på oss, som ändå
i detta sammanhang är fullt på det kla -

ra med vad vi vill och har varit det, jag
vågar säga långt innan fru Hamrin-Thorell
var det.

Det är inte så mycket att säga om
herr Åmans yttrande. Det var ett s. k.
snällt yttrande. Han har samma mening
om denna sak som jag, och han framhåller
att det inte är så lätt att klara
upp dessa problem avtalsvägen heller.
Såvitt jag kunde förstå av det han yttrade,
var han dock på det klara med
att man inte kan reda upp saken på
annat sätt än avtalsvägen. Vi kan inte
ge oss på att lagstifta i denna fråga,
utan vi måste låta parterna reda upp
den själva. Detta är vad vi menade inom
utskottet, och det är detsamma som
regeringen ansett och som riksdagen
ansett vid upprepade tillfällen.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Till vännen Åman vill
jag bara säga, att mina slutsatser angående
kostnaderna i företagen för lönelyftningar
var mera ett observandum
till reservanterna med hänsyn till det
talesätt, vi så ofta får höra, om att det
måste sparas och om vilka ekonomiska
svårigheter företagen har. I den delen
var det alltså inte någon personlig uppfattning
jag företrädde.

Jag skulle också vilja säga till herr
Åman, att den dag TCO och LO ger
klarsignal att lösa likalönsfrågan, skall
jag utan tvekan vara med om att i utskottet
föreslå att frågan går till riksdagens
bord för en annan lösning än
som föreligger i dag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr först vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ang. forbättring av invalidpensionens grundförmåner, m. m.

Fru Hamrin-Thorell och lierr Persson,
Helmer, begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 26.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. förbättring av invalidpensionens
grundförmåner, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. in., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 januari 1959 dagtecknad
proposition, nr 29, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering; -

2) lag angående ändring i lagen den
30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen;
samt

3) lag angående ändring i lagen den 1
juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner
m. m.

I propositionen hade bland annat föreslagits
en höjning av den i folkpensioneringens
invalidpension och sjukbidrag
ingående grundpensionen.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna
nr 383 i första kammaren av herr
Carlsson, Eric, in. fl. och nr 459 i andra
kammaren av herr Larsson i Hedenäset
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
vid behandling av propositionen nr 29
för sin del måtte besluta, att 13 § 2 mom.
lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering
skulle få följande lydelse;

»Där inkomst---av Konungen.

Vid uppskattningen av förmögenhetsavkastning
skall denna höjas med 5 procent
av det belopp, varmed förmögenheten
må överstiga för gift pensionsberättigad
15 000 kronor och för annan
pensionsberättigad 20 000 kronor.»

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 29, samt

B. att förevarande motioner, I: 383
och 41:459, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation anförts
av herrar Eric Carlsson och Carlsson
i Bakeröd, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under B hemställa, att
riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:383 och 11:459, måtte för
sin del besluta, att 13 § 2 mom. lagen
den 29 juni 1946 om folkpensionering
skulle erhålla följande lydelse:

»Där inkomst---av Konungen.

Vid uppskattningen av förmögenhets
avkastning skall denna höjas med 5

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Ang. förbättring av invalidpensionens grundförmåner, m. m.

procent av det belopp, varmed förmögenheten
må överstiga för gift pensionsberättigad
15 000 kronor och för annan
pensionsberättigad 20 000 kronor.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Till det utskottsutlåtande
som vi nu går att behandla har
herr Carlsson i Bakeröd och jag antecknat
en reservation. Med anledning
därav skall jag något motivera denna.

Innan jag går in på reservationen vill
jag uttala min tillfredsställelse över att
här föreslås en höjning av grundbeloppen
på invalidpensionen. Förslaget innebär
ju en höjning från 200 kronor
per år av grundpensionen — med nuvarande
åtta indextillägg — till 000
kronor åt den som är ogift eller vars
make inte har folkpension samt eljest
till 520 kronor om året. De som nu har
grundpension och tilläggspension och
inte når upp till dessa belopp får sin
grundpension höjd till 600 respektive
520 kronor. Förhöjningen grundar sig
på 1958 års socialförsäkringskommittés
förslag och är att betrakta som ett provisorium
i avvaktan på slutgiltigt förslag.
Med hänsyn till dem som är berörda
av förslaget, nämligen främst invaliderna,
skulle jag vilja uttala den
förhoppningen, att det inte skall dröja
alltför länge innan vi kan få ett slutgiltigt
förslag, som ger en bättre lösning
av denna fråga.

I direktiven för utredningen har utsagts,
att utredningsarbetet skall bedrivas
med utgångspunkt från att den nuvarande
inkomstprövningen om möjligt
skall slopas samt att de inom folkpensioneringen
tillämpade kraven på nedsättning
av arbetsförmågan för rätt till
folkpension skall mildras. Att drabbas
av invaliditet med åtföljande arbetsoförmåga
är ett hårt öde både för den
som drabbas därav och för hans familj.
I utredningen har också detta påpekats,
där det heter: »Flertalet av dem, som
har enbart grundpension, är gifta och
uteslutna från inkomstprövade förmåner
på grund av andre makens inkomst.
Detta har väckt mycken irritation, en
irritation, som inte kan frånkännas be 4

Första kammarens protokoll 1959. Nr 6

rättigande, då en invalidiserad man eller
hustru, även om invaliditeten ej är
så svår att rätt till hjälplöshets- eller
vårdtillägg föreligger, ofta utgör en ej
ringa belastning på makarnas ekonomi.
Den ganska hårda inkomstprövningen
kan även sägas i och för sig motivera,
att också de invalidpensionärer, som enligt
nuvarande regler är berättigade till
enbart en grundpension om 200 kronor,
får sin pension höjd.»

Det är detta som nu kommer att ske
genom höjningen till 520 respektive 000
kronor.

»Den ganska hårda inkomstprövningen»,
för att citera utredningen, är
inte bara beroende av den direkta inkomstprövningen.
Här kommer också
eventuell förmögenhet in i bilden. Vid
1957 års riksdag beslöts att ändra förmögenhetsgränserna
på så sätt, att de
förmögenhetsfria beloppen höjdes från
7 500 kronor till 15 000 kronor för gift
samt från 10 000 till 20 000 för ogift
pensionär. Denna höjning beslöts dels
med hänsyn till penningvärdeförsämringen,
dels ock med hänsyn till de avsevärt
höjda taxeringsvärden som 1957
års fastighetstaxering ledde till. Samtidigt
fördubblades emellertid också
skärpningsprocenten, vilket innebär att
20 procent av förmögenhet överstigande
15 000 och 20 000 kronor för gift respektive
ensamstående beräknas som
inkomst, utöver bostadsförmån o. s. v.
I anledning av detta förslag, som ju
blev riksdagens beslut, framhöll Sveriges
folkpensionärers riksorganisation i
ett yttrande att »en fördubbling av avdragsprocenten,
även efter en höjning
av det skärpningsfria beloppet, kommer
att innebära en skärpning av bestämmelserna
för rätt till kommunalt bostadstillägg
och andra inkomstprövade
pensionsförmåner för många pensionärer.
Särskilt hårt kommer detta att
drabba alla de pensionärer, som har
mindre fastigheter och som genom den
höjda fastighetstaxeringen får sin förmögenhet
ökad.»

För att undvika försämring för dem
som redan hade behovsprövade tilläggspensioner
vid det tillfället, som alltså

Nr e

Onsdagen den 4 mars 1959

Ang. förbättring av invalidpensionens grundförmåner, m. m.

prövats före den 1 juli 1957, beslöts att
någon försämring i anledning av de
nya bestämmelserna ej skulle få ske i
sådana fall. Detta beslut innebär faktiskt,
att i vissa lägen de som får sin
tilläggspension prövad nu kan komma
i ett sämre läge än de som fått tilläggspensionen
prövad tidigare. Det blev något
av en kategoriklyvning, beroende
av på vilken sida om datumgränsen man
kom.

På grund av den hårda reducering,
som sker på tilläggspensionerna som
följd av den höga skärpningsprocenten
på förmögenhet över 15 000 resp. 20 000
kronor, har i motioner hemställts om
reducering av skärpningsprocenten från
20 till 5 procent av det belopp varmed
förmögenheten överstiger nämnda siffror.

Som jag sagt förut är det ett hårt öde
att drabbas av invaliditet. Det blir ännu
hårdare och svårare, om det faktum
att man bär ett eget hem eller en mindre
jordbruksfastighet, som man lyckats
göra sig skuldfri på, skall försvåra eller
omöjliggöra att få tilläggspension.

Visst kan det sägas att den nuvarande
förmögenhetsgränsen ligger relativt
högt. Har man ett taxeringsvärde, ett
förmögenhetsvärde, som ligger i nivå
med vad det kostar att bygga ett eget
hem i dag, blir man faktiskt utan tillläggspension.
Det kan icke vara rimligt
med denna begränsning vid förmögenheter
av denna storleksordning. Det talas
i andra sammanhang om att man
skall premiera och stimulera sparandet,
vilket också är nödvändigt och riktigt.
Här är dock situationen den, att man
då får sin tilläggspension minskad, ja,
kanske rent av att man blir utan. Man
tvingas, som sagts i vår motion, att börja
»äta upp» sin fastighet innan man kan
få tilläggspension. Man måste förstå att
detta känns bittert för många. Först blir
en person sjuk med inkomstbortfall och
vad det för med sig av oro och bekymmer.
När vederbörande så skall få invalidpension,
blir han utan därför att han
har ett eget hem. Vi måste förstå hur
det känns. Jag har på nära håll bevittnat
hur detta verkar och förstår dessa

människors reaktion. Detta är
herr talman, ett av skälen för den reservation
som jag och herr Carlsson i Bakeröd
har anfört till utskottets utlåtande.

Sedan finns det ytterligare ett skäl
som jag vill peka på, nämligen den väsentliga
skillnad som är rådande mellan
invalidpensioneringen och yrkesskadeförsäkringen.
Många är invalider på
grund av ryggskador, som ofta har sin
orsak i alltför tungt och hårt arbete under
de tidigaste ungdomsåren. Arbetet
gör att skadan kanske förvärras under
åren, leder och kotor slits ut, med invaliditet
som följd. Kan man då inte direkt
påvisa att det är fråga om en yrkesskada,
vilket ofta är svårt att bevisa,
faller man under folkpensioneringen
med de bestämmelser som där är rådande
i fråga om inkomst och förmögenhet
vid invalidpension. Råkar man däremot
få ryggskadan så att den blir karakteriserad
som yrkesskada, blir det skadans
och invaliditetens omfattning som
blir avgörande för vilken ersättning man
får.

Herr talman! I avvaktan på att socialförsäkringskommittén
skall komma
med sitt förslag är det rimligt, att man
under övergångstiden lättar på nuvarande
hårda inkomstprövning för invalidpensionerna.
Jag ber därför att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation
som jag och herr Carlsson i Bakeröd antecknat
till utskottets utlåtande.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Reservanten har i sitt
anförande berört en hel mängd frågor
som vi inte gärna kan diskutera i detta
sammanhang. Här gäller det endast att
ta ställning till hur man skall ordna
med beskattningen för dem som har inkomstprövade
folkpensioner.

Jag bestrider naturligtvis inte att det
kan vara besvärligt för många att man
därvid börjar beskattningen som uppgår
till 20 procent för en förmögenhet av
för ogift person över 20 000 kronor och
för gift person över 15 000 kronor. Men
det måste ju alltid finnas en gräns för
hur långt man kan gå i fråga om efter -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Ang. försäljning av kronoegendomen Knivberga 21

gifter. Regeringen har inte ansett att
man här bör gå längre än vad som nu
föreslås i propositionen, och utskottet
har inte funnit anledning att göra någon
ändring häri. Vår ståndpunkt grundas
framför allt på att det här gäller en lag,
som vi hoppas ganska snart skall bli
ersatt av en annan som tar på hela detta
problem på ett annat sätt och också
kan ge andra förmåner och möjligheter.
Vi har inte ansett att man bör riva upp
detta medan utredningen pågår, utan
att vi bör ge oss till tåls och låta det
vara vid vad som här föreslås.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt angående vardera
punkten av utskottets i det nu föredragna
utlåtandet gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
enligt de i fråga om punkten B
förekomna yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten anförda
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 115;

Nej — 22.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om köttbesiktning
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 4, i anledning av motioner om ändring
i jordförvärvslagens bestämmelser
om skyldighet för kommun att söka tillstånd
till förvärv av jordbruksfastighet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar, m. in., såvitt
angår Himmelsända 21 i Södermanlands
län och stadsägan nr 2174 + 2178 +
2179 -f 2340 i Norrköpings stad, jämte
i ärendena väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Ang. försäljning av kronoegendomen
Knivberga 21

I en till riksdagen den 30 december
1958 avlåten proposition, nr 24, hade
Kungl. Maj:t under punkten 3 föreslå -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ang. försäljning av kronoegendomen Knivberga 21

git riksdagen medgiva, att — på i huvudsak
vissa av domänstyrelsen angivna
villkor — av kronoegendomen Knivberga
21 (stadsägan nr 2174 -f 2178 +
2179 + 2340) i Norrköpings stad finge
säljas dels gårdsområdet och stadsägoområdet
nr 2340, tillhopa ca 2,5 ha, till
egendomens arrendator Eric Johansson
för en köpeskilling av 37 700 kronor, dels
återstoden av egendomen — med undantag
av ett område om ca 7,9 ha, avsett
att tilläggas Bråvalla flygplats ■— till
ägarna av Knivberga gård, Torgny
André in. fl., för en köpeskilling av
128 300 kronor.

I samband med handläggningen av
detta ärende hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta, till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) motionen II: 131, av herr Lundberg; 2)

de likalydande motionerna 1:335,
av herr Spetz, och 11:406, av herrar
Svensson i Ljungskile och Rimås, i
vilka motioner hemställts, dels att riksdagen
måtte avslå den föreslagna försäljningen
till Torgny André m. fl., för
en köpeskilling av 128 300 kronor, dels
att änkan efter den numera avlidne arrendatorn
Eric Johansson måtte erbjudas
att köpa kronoegendomen i fråga -—
med undantag av det 7,9 ha stora område
som erfordrades för flygplatsen
— för en köpeskilling, som efter närmare
utredning kunde befinnas skälig.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 335 och II: 406 ävensom
II: 131, såvitt sistnämnda motion åsyftade
förevarande kronoegendom, medgiva,
att på i huvudsak de villkor, som
angivits under punkten, av kronoegendomen
Knivberga 21 (stadsägan nr 2174 +
2178 + 2179 + 2340) i Norrköpings
stad finge säljas dels gårdsområdet och
stadsägoområdet nr 2340, tillhopa ca 2,5
hektar, till arrendatorn Eric Johanssons
dödsbo för en köpeskilling av 37 700
kronor, dels återstoden med undantag

av förutnämnda område om ca 7,9 hektar
till ägarna av Knivberga gård,
Torgny André m. fl., för en köpeskilling
av 128 300 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Persson, Svensson i Ljungskile
och Rimås, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:335 och 11:406 ävensom
med avslag å motionen II: 131, såvitt
motionen åsyftade förevarande kronoegendom,
medgiva, att kronoegendomen
Knivberga 21 (stadsägan nr 2174 +
2178 -f 2179 + 2340) i Norrköpings
stad finge, med undantag av förutnämnda
område om ca 7,9 hektar, säljas till
arrendatorn Eric Johanssons dödsbo för
en köpeskilling, som efter närmare utredning
kunde befinnas skälig.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag har ■— såsom motionär
— begärt ordet därför att jag vid
åtskilliga tillfällen i egenskap av värderingsman
har varit i tillfälle att på
nära håll ta del av förberedelserna när
det har gällt försäljningen av jordbruksfastigheter.

Min principiella syn på dessa försäljningar
är den, att staten, det allmänna,
som ju i lag har fastslagit rätt
för åtminstone vissa arrendatorer att
vid försäljning av fastighet ha företräde
att inköpa fastigheten, vid sina egna
försäljningar bör iaktta samma regel.
I allmänhet är ju detta också fallet, men
den fastighet det här gäller utgör ett
undantag.

Denna försäljningsfråga är ju inte
särskilt ny. Redan år 1951 var frågan
om försäljning av ifrågavarande kronoegendom
Knivberga uppe till behandling
i domänstyrelsen, och styrelsen tillstyrkte
senare en försäljning av fastigheten
till arrendatorn. Längre fram kom
en annan omständighet med i bilden,
nämligen att flygförvaltningen behövde
inköpa visst område av en annan fas -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Ang. försäljning av kronoegendomen Knivberga 21

tighet, som var granne till kronoegendomen.

Enligt min uppfattning bör dessa
båda ärenden behandlas var för sig och
inte sammanblandas. En sammankoppling
har emellertid skett i detta fall.
Här har man, som man säger, av praktiska
skäl i ett sammanhang övervägt
dels värdena av de olika fastigheterna
och dels frågan, huruvida arrendatorn
av kronoegendomen borde få rätt att
lösa densamma.

Jag skall inte ingå på frågan om
köpeavtalen mellan flygförvaltningen
och ägarna till kronoegendomens grannfastighet.
De förhandlingar som har
förts och det kontrakt som har uppgjorts
företer många egendomliga omständigheter,
som måhända kan komma
att prövas i annat sammanhang. Jag
har ingen anledning att nu gå in på
den punkten, utan vad jag i dag vill
med all kraft understryka, det är att
när det allmänna säljer en sådan fastighet
som är utarrenderad skall det ske
på samma villkor som det allmänna har
bestämt för försäljning av arrendegårdar
i enskild ägo.

Man har gjort gällande att arrendatorn
var gammal och att makarna var
barnlösa; och arrendatorn har för övrigt
avlidit i år. Men som jag ser saken
principiellt, är detta fullständigt
ovidkommande omständigheter. Jag menar
att domänstyrelsen, alldeles oberoende
av detta, skulle ha följt vedertagna
regler och erbjudit fastigheten, när
den nu skulle säljas, till den arrendator
som suttit på fastigheten ända sedan
1933.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation som är fogad till jordbruksutskottets
utlåtande.

Herr PERSSON, JOHAN, (fp):

Herr talman! Bland de förslag till
försäljning av kronoegendomar som
chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Netzén, anmält enligt Kungl.
Maj:ts proposition nr 24, torde det tredje
i ordningen, eller punkt 2 i jordbruksutskottets
föreliggande utlåtande

nr 6, som avser stadsägan nr 2174 +
2178 -f- 2179 + 2340 i Norrköpings stad,
vara ett ur flera synpunkter sett mycket
komplicerat försäljningsärende.

Som en av reservanterna vill jag framföra
några synpunkter på detta försäljningsärende
— i långa stycken torde de
ungefär överensstämma med vad herr
Spetz har relaterat, men redovisningen
skiljer sig kanske i några avseenden
från hans. Det är min uppfattning, i
likhet med övriga reservanters, att den
här ifrågavarande kronoegendomen har
sådan storleksordning, att den fortfarande
bör bestå som ett självständigt
jordbruk och att inte, som utskottet föreslår,
huvudparten av åkerarealen skall
läggas tillsammans med en gård som,
även om en viss i propositionen angiven
areal överlåtes åt flygförvaltningen,
kommer att omfatta minst 150 tunnland
åker.

Denna kronoegendom, som domänstyrelsen
föreslagit till försäljning, innehåller
35,7 hektar, därav 27,4 hektar
åker, 7,4 hektar äng och betesmark och
0,8 hektar avrösningsjord. Det framhålles
att jorden är bra, läget gott och fälten
öppna. Arronderingen är tämligen
god. Så långt jag kan bedöma, är egendomen
ett alldeles utmärkt familjejordbruk.

Även efter en avstyckning av 7,9 hektar,
som flygförvaltningen enligt meddelande
till domänstyrelsen i december
1953 skulle behöva för Bråvalla flygfälts
räkning, bör fastigheten, enligt yttrande
av lantbruksstyrelsen, kunna bestå
som ett självständigt jordbruk. En
jordbruksfastighet om 27 hektar åker
är det säkert många som skulle vara glada
att kunna få förvärva, även om byggnadsbeståndet
är av mindre god beskaffenhet,
som fallet sägs vara å ifrågavarande
fastighet.

Kronoegendomen gränsar till tvennc
jordbruksfastigheter, Ringstad och Knivberga
gård, vilkas ägare är intresserade
av att förvärva egendomen; därtill kommer
kronoegendomens arrendator in i
bilden som spekulant.

I skrivelser av den 1 november 1951
till jordbruksdepartementet anhöll äga -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ang. försäljning av kronoegendomen Knivberga 21

ren av Knivberga gård, Torgny André,
att få förvärva egendomen, och den 19
november samma år inkom till domänstyrelsen
anhållan från ägaren av Ringstadsegendomen,
att kronoegendomen
inte måtte säljas till annan förrän uppgörelse
träffats i viss markförvärvsfråga
mellan denne och flygförvaltningen.
1 april 1952 hemställde arrendatorn,
Erik Johansson, till domänstyrelsen att
han i första hand borde få antingen fortsätta
med arrendet eller också köpa
egendomen i fråga. Som arrendator av
kronoegendomen sedan 1933 ansåg han
sig med all rätt böra ha företräde framför
andra spekulanter att få arrendera
eller köpa fastigheten.

I yttrande den 9 maj 1952 till domänstyrelsen
meddelade flygförvaltningen,
att Bråvalla flygfält behövde utökas
med mark, från Knivberga gård cirka
17 hektar och från Ringstadsegendomen
4,8 hektar, och i december 1953 meddelade
flygförvaltningen, att för fältet
jämväl behövdes mark från kronoegendomen,
ett område om 7,9 hektar.

Domänstyrelsens utlåtande i ärendet
den 11 februari 1955 utmynnade i en
framställning om försäljning till arrendatorn
Johansson av kronoegendomen
med undantag av viss för flygplatsändamål
avsedd mark, ett område om 7,9
hektar.

I remissyttrande i mars 1955 anförde
lantbruksstyrelsen att — bland annat
med hänsyn till flygförvaltningens aktuella
markanspråk och tidigare företagen
expropriation från de båda grannfastigheterna
Knivberga och Ringstad
— huvuddelen av kronoegendomen borde
sammanläggas med Knivberga gård.
I andra hand ansåg sig lantbruksstyrelsen
kunna tillstyrka försäljning till arrendatorn,
bland annat med hänsyn till
de förbättringsåtgärder arrendatorn vidtagit
och med beaktande av att han,
därest egendomens ägare varit annan
än kronan, torde ha kunnat åberopa
förköpsrätt jämlikt lagen den 22 december
1943 om arrendators förköpsrätt.

Genom att ägaren av Knivberga gård,
Torgny André, dels är säljare av cirka

17 hektar mark till kungl. flygförvaltningen
och dels spekulant på större delen
av kronoegendomens mark, har två
statliga myndigheter var för sig fört underhandlingar
med André.

Då förhandlingarna inte ledde till något
resultat, förordnande Kungl. Maj:t
i april 1957 på framställning av flygförvaltningen,
att förutnämnda område
om cirka 17 hektar av Knivberga gård
skulle avstås till kronan i den ordning
expropriationslagen stadgar.

1 september 1957 hemställde domiinstyrelsen
i förnyat utlåtande att —
därest Kungl. Maj:t under föreliggande
omständigheter skulle finna skäligt, att
kronojord överlåtes till André såsom
gottgörelse för marks avstående för flygplatsändamål
— Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen medgiva att kronoegendomen,
med undantag av ett gårdsområde
om 2,5 hektar och ett område om 7,9
hektar för flygplatsändamål, skulle försäljas
till André för en köpeskilling av
128 300 kronor.

Uppskattningsnämnden liade i januari
1957 saluvärderat gårdsområdet på cirka
2,5 hektar med byggnader till 37 700
kronor. Området på 7,9 hektar, som
skulle avstås till flygförvaltningen, hade
värderats till 10 000 kronor och återstoden
av egendomen, 24,2 hektar, till
128 300 kronor eller tillsammans 176 000
kronor.

Kronoegendomen åsattes vid 1957 års
taxering ett värde av 93 000 kronor.
Att kronan vid försäljning av sina egendomar
erhåller högsta möjliga pris är
visserligen i allmänhet önskvärt, men
att som i det här fallet, d. v. s. samma
år som fastighetstaxeringen verkställts,
uppskatta saluvärdet av kronoegendomen
till nästan dubbla taxeringsvärdet,
det tycker man knappast anstår en statlig
myndighet.

Nu anser reservanterna, att domänstyrelsens
handläggning av förevarande
försäljningsärende inte bör sammankopplas
med flygförvaltningens markförvärv.
Den 15 januari 1959 avled arrendator
Eric Johansson. Hans änka bör
i lika mån anses berättigad att åtnjuta
förmånen att få inköpa kronoegendo -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Ang. försäljning av kronoegendomen Knivberga 2''

men, då den — även om ett område av
7,9 hektar undantages för flygplatsändamål
— kan anses som ett fullt bärkraftigt
familjejordbruk.

I en till jordbruksdepartementet den
27 oktober 1958 ingiven skrivelse har
arrendatorn hemställt, att frågan om
kronoegendomen får bedömas i särskild
ordning helt efter de synpunkter, som
av domänstyrelsen plägar anläggas på
frågor av förevarande art — d. v. s.
fortsatt arrende eller köp av hela egendomen
— i syfte att undvika en olycklig
uppdelning av ett bärkraftigt familjejordbruk.

Enligt föreliggande utskottsutlåtande
föreslås att till arrendator Johanssons
dödsbo må säljas dels gårdsområdet och
dels ett stadsägoområde, tillhopa cirka
2,5 hektar, med därå befintliga byggnader
för ett belopp av 37 700 kronor.

Jag har nu försökt att i någon mån
för kammarens ledamöter redogöra för
de olika faserna i detta som jag tycker
komplicerade försäljningsärende.

När ärendet föredrogs i utskottet
framställdes förslag om att en delegation
skulle resa till Norrköping och se
på den fastighet, som föreliggande försäljningsärende
gäller, för att på ort
och ställe bättre kunna bedöma, huruvida
ärendet handlagts på ett ur olika
synpunkter önskvärt sätt. Majoriteten i
utskottet ville emellertid inte vara med
om bordläggning. Det var vad man kallar
tidsnöd. Denna kronoegendom har i
minst 7 å 8 år varit ifrågasatt till försäljning,
men det gick nu inte att skjuta
på ärendets avgörande några dagar
med hänsyn till att huvudlotten redan
för instundande vårbruk skulle kunna
få disponeras av den föreslagna nye ägaren
och tillträdas den 14 mars 1959. Med
litet god vilja hade nog en delegation
hunnit fullgöra sitt uppdrag och ärendet
ändå i dag legat på kamrarnas bord
för avgörande.

Då jag är av den uppfattningen, att
kronoegendomens försäljning ej bort
sammankopplas med flygförvaltningens
förvärv av mark från Knivberga gård
och då jag anser att kronoegendomen
— jämväl sedan ett område om 7,9

hektar undantagits för flygplatsändamål
— kan hänföras till ett bärkraftigt familjejordbruk,
yrkar jag, herr talman,
bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Herr Johan Persson har
lämnat både en detaljerad historieskrivning
och en dokumentsamling i ärendet,
så jag behöver inte upprepa vad som
sagts här tidigare utan kan i stället säga
något om vad som legat till grund för
utskottets ställningstagande.

Jag vill först anknyta till herr Spetz’
yttrande. Han säger att optionsrätt bör
föreligga för arrendatorer från bolag
och enskilda. Att den rätten bör respekteras,
det håller jag på också, men jag
skulle ändå vilja säga att nog är det väl
nödvändigt att man ser något till omständigheterna
i varje särskilt fall, när
ett sådant här ärende behandlas.

Som vi hört av historieskrivningen
ligger kronoegendomen i det närmaste
omsluten av Knivberga gård, som ägs av
Torgny André. Han har nu under expropriationshot
blivit ålagd att lämna 17
hektar åker. Det är omvittnat att André
är en skicklig jordbrukare. Han har
åbyggnader som är disponerade för den
areal gården nu omfattar. Jag tycker
därför att det är litet egendomligt, som
här framhålles från folkpartihåll, att
man inte skulle fästa något avseende vid
detta. Jag vill minnas att det är från det
hållet det tidigare har väckts motioner
om att det bör inrättas en särskild förvaltningsdomstol,
som skall övervaka att
inte regeringen och olika myndigheter
går för hårdhänt fram mot personer som
drabbas av åtgärder, som det allmänna
åvägabringar.

I det här fallet rör det sig om en
kronoegendom, där en arrendator har
suttit länge. Mannen var över 70 år när
han dog i januari, hustrun är nu 72,
och det upplyses att några arvingar inte
finns. Då tycker jag att optionsrätten
inte kan tillgodogöras, eller rättare sagt
inte hävdas, på samma sätt som om makarna
haft barn som velat fortsätta att
bruka gården.

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ang. försäljning av kronoegendomen Knivberga 21

Jag tycker att såväl Kungl. Maj:t som
utskottet har tillbörligt beaktat änkans
krav, när man har sagt att hon får köpa
alla byggnaderna och 5 tunnland där
omkring för 37 500 kronor. Det har nu
upplysts att om hon nu skulle avträda arrendet
skulle hon bli ådömd betala en betydande
summa för eftersatt underhåll
av byggnader och brukning av jord, och
det förefaller därför inte som om gården
liar skötts så effektivt som man kanske
kunnat önska.

Det är väl ändå så, att det är riktigt
att här kombinera de olika frågorna.
Och när nu en överenskommelse är träffad
under hot om expropriation så har
väl inte riksdagen någon anledning att
avstyra försäljningen. I så fall kommer
flygförvaltningen att förorda expropriation
av sagda område, och var och en
som vet, hur beräkningarna sker när expropriation
sker, kan knappast komma
till någon annan uppfattning än att det
belopp som staten då får betala blir väsentligt
högre.

Jag måste också erkänna att jag tycker
att den täckdikning som gjorts, ersättes
särskilt. Man kan förstå att den som får
släppa till 17 hektar åker, som är väl
dikad, och som sedan får köpa åkerjord,
som är dåligt dikad eller till hälften
dikad, så att han får börja att dika
det nytillköpta, vill ha erättning härför.

Det brukar annars sägas, inte minst
från det håll som reservanterna representerar,
att myndigheterna är så
formella och stelbenta, att de aldrig ser
till mänskliga hänsyn och aldrig anlägger
mänskliga synpunkter. Nu har flygförvaltningen
och domänstyrelsen resonerat
på det sättet, att när flygförvaltningen
kommer att ta 17 hektar av en
person och domänstyrelsen har jord till
salu, som ligger intill den gård som får
släppa till mark och väl smälter in i en
god arrondering, så skall gårdens ägare
också få köpa den mark som domänstyrelsen
har. Detta är vad vi i lantbruksnämnderna
brukar kalla för »ett kristligt
byte». Det ligger sunt förnuft i att man
söker skapa en lämplig miljö och att
man söker ge rättvisa åt alla.

När det nu gäller — jag understryker

det ännu en gång, herr talman — en
änka på 72 år, som inte har några arvingar,
och då ekonomibyggnaderna är
dåliga, tycker jag att det sker all möjlig
rättvisa mot henne, om man låter
henne köpa själva gården och trädgården,
med det tillägget att hon skall ha
rätt till alla de ledningar, elektriska och
andra, som tillhör gården. Det förefaller
mig som om om man därigenom
skulle ha tillgodosett alla humanitära
krav.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
får yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ESKILSSON (h) :

Herr talman! Jag håller med både herr
Spetz och herr Johan Persson när de
säger att detta är en komplicerad och
besvärlig fråga. Den har ju också varit
föremål för myndigheternas prövning
under en mycket lång tid. Jag skall
be att få ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk för en liten rekapitulation
och vill då gå litet längre tillbaka än
herr Spetz gjorde. Herr Spetz talade om
ett utlåtande av domänstyrelsen från år
1951. Jag skall såsom en bakgrund till
hela ärendet be att få påminna om vad
som tidigare har hänt med de båda
gårdar som nu diskuteras.

År 1941 skulle Brå valla flygflottilj
utanför Norrköping organiseras, och det
behövdes mark för flygfältet. Då hörde
Knivberga gård, som nu uppträder som
köpare, till de gårdar som fick avstå
en väsentlig del av sin areal till kronan.
Det ingicks ett köpeavtal enligt vilket
ägaren av Knivberga gård skulle få
sälja mellan 35 och 36 hektar åker för
ett pris av 175 000 kronor. Köpeavtalet
godkändes inte av högre myndigheter,
och så småningom gick det till expropriation.
Då hade emellertid priset stigit
från 175 000 kronor till 227 300 plus
de kostnader som åsamkades statsverket
genom expropriationsförfarandet.

Redan vid detta tillfälle i början på
1940-talet diskuterade man möjligheten
av ett markbyte mellan Knivberga kronoegendom
och Knivberga gård för att
tillgodose önskemålet att med mark från

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Ang. försäljning av kronoegendomen Kmvberga 2

kronoegendomen kompensera säljaren
för den mark han fick avstå till flygfältet.
Frågan var föremål för behandling
och överväganden vid åtskilliga tillfällen
under de kommande åren. Vid ett
av dessa tillfällen yttrade representanterna
för staten att man lämpligen tills
vidare borde bibehålla kronoegendomen
i kronans ägo för att marken sedermera
helt eller delvis skulle kunna användas
såsom bytesobjekt för något statligt ändamål.
Man hade nämligen liksom på
känn att flygfältet kanske skulle behöva
utvidgas, och det är just vad som nu är
fallet. På grund av utvecklingen på det
flygtekniska området erfordras nu längre
startbanor än i början av 1940-talet.
Såväl Knivberga gård som Knivberga
kronoegendom har mark som behöver
tas i anspråk för förlängningen av startbanorna.
Under de senaste åren har en
del elakartade olyckstillbud förekommit
till följd av att vissa anläggningar tillhörande
Knivberga gård ligger just i
förlängningen av de befintliga startbanorna.

Herr Spetz har här talat om de principer,
som bör tillämpas när kronoegendomar
försäljes. Vi måste emellertid
också ta hänsyn till de speciella omständigheter
som är förknippade med
dagens försäljningsärende.

Knivberga gård hade ursprungligen
en areal av mellan 105 och 110 hektar.
Genom expropriationen 1944 togs i anspråk
ungefär 36 hektar, d. v. s. omkring
en tredjedel av gårdens ursprungliga
areal. Det återstår alltså för närvarande
ungefär 70 hektar. Nu föreslår man att
ytterligare 17 hektar skall tagas i anspråk
för flygfältets utvidgning. Därigenom
skulle gårdens areal reduceras till
ungefär hälften av den ursprungliga.
Gårdens byggnader, som är av mycket
god kvalitet, är emellertid dimensionerade
med hänsyn till den ursprungliga
arealen. Innehavaren är, såsom redan
sagts, en skicklig jordbrukare. Han har
en hög animalisk produktion och en
värdefull kreatursbesättning, för vars
vidmakthållande han naturligtvis är beroende
av gårdens storlek. Man kan därför
förmoda att en eventuell expropria -

tion i dagens läge skulle medföra mycket
betydande ersättningsanspråk från
Knivberga gård, säljaren, på grund av
den försämring av brukningsförhållandena
som skulle inträda genom en ytterligare
reduktion av arealen. Detta är
visserligen endast hypoteser, men vi kan
vara ganska övertygade om att det skulle
komma att gå ungefär på det sättet.

Herr Jonsson i Fjäle talade om de båda
gårdarnas ägofigurer och påpekade
att Knivbergas mark helt omsluter kronoegendomen.
Den som haft tillfälle att
se en karta över gårdarna blir ganska
snart övertygad om att den lösning av
frågan, som här föreslagits av utskottet,
innebär en vettig och ur jordbrukspolitik
synpunkt mycket välmotiverad åtgärd.
Vi hade tillgång till kartorna under
utskottsbehandlingen och för var
och en, som något har sysslat med jordbruk,
förefaller den föreslagna lösningen
vara mycket naturlig, eftersom kronoegendomens
ägor som en smal liten
tarm skjuter in i Knivberga gårds ägofigur.
En sammanläggning förefaller
därför vara mycket väl motiverad.

Det har också framhållits av olika
myndigheter under de gångna åren, att
ur jordbrukspolitik synpunkt och ur
rationaliseringssynpunkt är detta en
rimlig lösning.

Herr Johan Persson anmälde betänkligheter
mot en försäljning av kronoegendomen
med hänsyn till egendomens
storlek och beskaffenhet. Han ansåg att
gården borde bibehållas som ett självständigt
familjejordbruk. Ja, storleken
är det ju ingenting att anmärka på, men
när det gäller beskaffenheten i övrigt
finns det en hel del invändningar att göra.
Det framhålles på olika ställen i propositionen,
att byggnadsbeståndet på
gården är mycket nedgånget. Jag skall
be att få citera ett yttrande, som lantbruksnämnden
i Östergötlands län avgav
år 1955, när arrendatorn gjort en framställning
om att få egnahemslån för att
förvärva egendomen från kronan. Lantbruksnämnden
avslog framställningen
om egnahemslån med motiveringen, att
»kostnaderna för förvärvet av fastigheten
och iordningställandet av byggna -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ang. försäljning av kronoegendomen Knivberga 2''

derna ej kan anses skäliga med hänsyn
till den avkastning och nytta i övrigt,
som kan påräknas från fastigheten under
en följd av år».

Lantbruksnämnden ansåg alltså att
man med hänsyn till byggnadernas beskaffenhet
och övriga omständigheter
inte kunde försvara de stora ekonomiska
insatser, som behövdes för att förvärva
fastigheten och för att rusta upp
byggnaderna.

Visserligen har man vid något tillfälle
från lantbruksstyrelsens sida tillstyrkt
en försäljning av kronoegendomen
till arrendatorn, men jag tycker nog
att motiveringen har verkat något skruvad.
Vid detta tillfälle, det var den 2
mars 1955, ansåg lantbruksstyrelsen det
fördelaktigast, om kronoegendomen med
undantag av viss för flygförvaltningen
avsedd mark sammanlades med Knivberga
gård. Det var det första och fördelaktigaste
alternativet. Sedan kom man
in på resonemang om uppdelning mellan
Knivberga och en annan gård. Vidare
kom ett tredje alternativ, som redovisas
i propositionen. Men så kom
man fram till det utlåtande som Johan
Persson citerade: »I andra hand anser
sig styrelsen kunna tillstyrka försäljning
till arrendatorn, dels på grund av
att egendomen, trots den förestående
arealminskningen och det relativt nedgångna
byggnadsbeståndet, ännu synes
kunna bestå såsom ett självständigt jordbruk»
etc.

Det förefaller mig som om lantbruksstyrelsens
entusiasm för denna lösning
var mycket ringa.

Ja, lverr talman, man har nu efter
många års förhandlingar och diskussioner
fram och tillbaka om hur man skulle
lösa frågan om en nödvändig utvidgning
av flygfältet för Bråvalla flygflottilj
kommit fram till en överenskommelse
mellan ägaren till Knivberga gård samt
staten, domänstyrelsen och flygförvaltningen,
där man praktiskt taget endast
byter ut den areal som Knivberga gård
får avstå till flygfältet mot ett område
om ungefär samma storlek från kronoegendomen.
Det sker inga kontanta utlägg
på någondera sidan. Priset för det

som Knivberga gård skall förvärva av
kronoegendomen är satt till ungefär
samma belopp som den summa som ägaren
får vid försäljningen till flygförvaltningen.

Jag tycker att det kan vara en rimlig
och vettig lösning att riksdagen accepterar
denna överenskommelse. Det är en
förhandlingsöverenskommelse och får
betraktas som en sådan. Genom arrendatorns
frånfälle och genom den omständigheten,
att det inte finns några
barn i dödsboet, vilkas rätt skulle trädas
för nära, medför överenskommelsen
icke heller några större svårigheter
för dödsboet. Det skulle väl ändå blott
vara en tidsfråga, hur länge dödsboet
som sådant kunde fortsätta att bruka
egendomen.

Om förslaget om avslag skulle bifallas,
skulle en nödvändig uppgörelse om
utvidgning av flygfältet ytterligare skjutas
på framtiden. Jag har den bestämda
uppfattningen, att detta icke kommer att
medföra fördelar i något avseende för
statsverket. Jag kan påminna om att medan
man år 1941 hade träffat en uppgörelse
om frivillig försäljning av det
område som det då var fråga om för ett
pris av ungefär 5 000 kronor per hektar,
så kostade området över 6 000 kronor
per hektar vid expropriationen, plus
statens expropriationskostnader. I år
bär man en uppgörelse som innebär ett
pris av ungefär 7 500 kronor per hektar.
Jag är övertygad om att ett expropriationsförfarande
komme att medföra
högst betydande merkostnader för statsverket.

Med hänsyn till dessa omständigheter
her jag, herr talman, att få yrka bifall
till jordbruksutskottets förslag.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
herr Eskilsson, att jag inte har ansett,
att den här frågan är komplicerad. Jag
tycker i stället, att så som den ligger till
är den mycket enkel och klar.

Jag skall börja med herr Jon Jonsson.
Det enda undantag — det vet herr
Jonsson mycket väl som ledamot i lant -

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Ang. försäljning av kronoegendomen Knivberga 2

bruksnämnd — som finns från lagen
om friköp är de fall då jordägaren
själv ämnar överta brukandet av jorden.
Om en granne har lust till sin nästas
åker, inverkar icke detta på arrendatorns
rätt till frikö]).

Om flygfältet hade behövt hela kronoegendomen
eller större delen därav,
skulle jag för min del inte ha gjort någon
som helst invändning. Nu bär det
sagts mig — och det kan hända att herr
Jonsson har hört någonting därom —
att det föreligger planer på att flygfältet
skulle förvärva ytterligare mark
av kronoegendomen. Det är naturligtvis
även ur denna synpunkt olämpligt,
om egendomen säljs i nuvarande läge.

Nu säger både herr Jonsson och herr
Eskilsson, att en expropriation av mark
skulle ställa sig mycket dyrbarare för
staten. Som jag ser på denna sak är det
emellertid inte en fråga som på något
sätt är relevant, ty ett expropriationsförfarande
är ju ett domstolsförfarande.
Man måste utgå ifrån att vid detta domstolsförfarande
utmäts inte större ersättning
än som verkligen är skälig. I
varje fall har jag som ledamot av expropriationsnämnd
och som expropriationstekniker
den erfarenheten, att det
inte erläggs större belopp än som kan
anses skäligt. Vid ett domstolsförfarande
beaktas ju båda parternas rätt.

När herr Jonsson nämnde någonting
om att man ifrån det parti som jag tillhör
skulle ha påyrkat någon rättshjälp,
förstår jag över huvud taget inte vad
han menar, ty vid ett expropriationsförfarande
har ju den som blir stämd
till expropriationsdomstolen möjlighet
att tillkalla all den sakkunskap och
all den juridiska hjälp som han vill ha.

Herr Jonsson ansåg, att alla mänskliga
synpunkter hade tillgodosetts genom
den anordning som utskottet nu
har tillstyrkt och som innebär att änkan
får bebyggelsen och ett litet område
på ungefär 5 tunnland. Det är
mycket möjligt att utskottet anser det.
Men vad säger arrendatorns änka, och
vad ansåg arrendatorn tidigare om detta?
I ett nödläge eller inför ett hot bär
arrendatorn tillstyrkt ett sådant arran -

gemang eller angett att han åtminstone
borde få detta. Det är vad herr Jonsson
menar med att ta hänsyn till de mänskliga
synpunkterna. För min del anser
jag, att om man skall ta hänsyn till
mänskliga synpunkter, borde denna
kronoarrendator behandlas på samma
sätt som alla andra kronoarrendatorer.
Hade arrendatorn inte velat köpa, skulle
fastigheten ha sålts i allmänna marknaden
på samma sätt som man brukar
göra — vi hade ett sådant fall i Bohuslän
i fjol.

Herr Eskilssons anförande rörde sig
mest om den andra gården. I mitt första
anförande ansåg jag att det inte fanns
anledning att ta upp den frågan närmare.
Herr Eskilsson lämnade emellertid
en uppgift som jag skulle tro är felaktig.
Han sade nämligen att denna
gård är mycket väl bebyggd och att bebyggelsen
är avsedd för fastighetens ursprungliga
areal. Enligt de uppgifter
som jag har fått är byggnaderna uppförda
efter det den första expropriationen
gjordes. Nu minskas jordarealen
enligt uppgift från 92 till 75 hektar —
det är alltså kvar ungefär 150 tunnland.
Den minskningen torde väl inte ha
någon större betydelse när det gäller
frågan om de ekonomibyggnader som
finns på fastigheten. Men jag vill understryka,
att det är en fråga som expropriationsdomstolen
får ta hänsyn till ur
de synpunkter, som exproprialionsdomstolarna
över huvud taget bedömer dessa
frågor.

Herr Eskilsson sade att det kommer
att ställas mycket betydande ersättningsanspråk.
Ja, det betvivlar jag inte
ett enda ögonblick. Det kommer med
all säkerhet att ske. Herr Eskilsson antydde
själv vilka belopp som i detta fall
betalats per hektar åkermark. Men jag
vill än en gång upprepa, att jag anser
att dessa förhållanden inte är relevanta.
De har ingenting med själva principfrågan
att göra, ty här är det fråga om
en försäljning av en statens egendom,
där det har funnits en arrendator ända
sedan år 1933. Jag menar att vi inte
skall följa någon annan princip, när det
är fråga om statsjord, än den som riks -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ang. försäljning av kronoegendomen Knivberga 21

dagen har fastslagit beträffande enskild
jord.

Jag skulle till slut vilja säga, att såvitt
jag kan erinra mig ordalydelsen i
bestämmelserna rörande expropriationsförfarandet,
så torde det inte behöva
uppstå någon fördröjning när det gäller
flygförvaltningens möjligheter att ta
marken i anspråk. Expropriationsdomstolen
kan förordna, att marken får tas
i anspråk innan den slutliga domen faller.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag vill först ta upp ett
yttrande av herr Spetz i början av hans
anförande, nämligen att den lagliga rätten
att fortsätta ett arrende endast
bryts av att jordägaren övertar jordbruket.
Det känner också jag till. Men, herr
Spetz, här är ju förhållandet det, att
ägaren, d. v. s. staten, är tvingad att av
en enskild förvärva jord för allmänt ändamål
— och det kommer säkert att ske
genom expropriation — och då vill staten
sälja annan jord till honom i stället.

Jag tycker faktiskt, att det ligger något
ganska rättvist i det med hänsyn
till de omständigheter, som här föreligger,
då det inte är någon familj, utan
en ensamstående änka, som skall överta
jorden. Herr Eskilsson har sagt, att
lantbruksnämnden inte kan lämna henne
erforderlig lånegaranti för en upprustning
av fastigheten. Hon får alltså
ha kvar de dåliga byggnaderna. Då hon
är ensam, får hon leja folk för skötseln
av jordbruket. Det har ju sagts många
gånger, att om man skall leja folk för
att bruka ett dåligt skött jordbruk, så
blir inte avkastningen sådan, att den
gör någon människa rik. Det kan då
inte vara någon förmån för henne att
förvärva detta jordbruk. Om hon däremot
får möjlighet att förvärva de fem
tunnlanden och själva gården, kan hon
sitta kvar i orubbat bo och kan ha trädgården
kvar och sköta den.

Torgny André, som här skulle både

köpa och avstå jord, är en god jordbrukare.
Han har sin jord i god hävd,
under det att den jord han får är dålig
och dessutom mindre väl utdikad. Han
måste alltså räkna med att göra betydande
investeringar i den jord han skall
förvärva, vilket varje annan köpare också
skulle ha fått göra och säkerligen
vilja räkna in i överenskommelsen.

Sedan säger herr Spetz, att om arrendatorn
själv inte skulle vilja ha gården,
så skulle den ha fått säljas på den
allmänna marknaden. Här kommer jag
tillbaka till något, som herr Spetz också
efterlyste. Jag har för mig, att det
parti, som herr Spetz representerar, har
väckt motioner om att det skulle inrättas
särskilda förvaltningsdomstolar,
som skall övervaka statsförvaltningen,
så att den enskildes intressen inte träds
för nära. Även om jag inte vet efter vilka
lagar dessa domstolar skulle döma,
så tycker jag att de borde gälla för ett
fall som detta. När man skall sälja denna
statsfastighet till ett så pass högt
pris, som det här är fråga om — och det
påpekas att priset ökats undan för undan
— är det väl ändå ur moralisk synpunkt
riktigt med hänsyn till de omständigheter,
som enligt vad jag framhållit
här föreligger, att en granne, som
har sin jord runt omkring .statens jord,
kan få köpa denna när man kan anse
att priset är skäligt med hänsyn till den
valuta som lämnas.

Vidare har berörts en annan omständighet,
nämligen förbättringen av jordbrukets
arrondering. Som herr Eskilsson
mycket åskådligt har klargjort, ligger
statsfastigheten som en enklav i den
Andréska fastigheten. Får André köpa
den statliga egendomen, får han en bättre
arrondering till stånd. Vi måste dessutom
med hänsyn till den utrustning,
som numera användes inom jordbruket,
vidga begreppet familjejordbruk till allt
större jordbruk. André har sådana maskiner
och byggnader, att han kan ta
hand om och ordentligt sköta det jordbruk
han får efter sammanläggningen.
Därför förefaller det mig, som om det
förslag man här har kommit fram till
är riktigt.

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Ang. försäljning av kronoegendomen Knivberga 2

Sedan kan jag verkligen inte förstå
att herr Spetz — som jag känner som
en mycket välvillig människa — kan
tycka att det är så orimligt att två myndigheter
resonerar litet för att komma
till ett hyggligt beslut, och jag förstår
inte, varför man onödigtvis skall behöva
trakassera människor genom ett expropriationsförfarande.
Jag tror säkert
— som herr Eskilsson åskådliggjort —
att priset inte kommer att bli mindre,
om denna mark skulle exproprieras.

Jag ber alltjämt, herr talman, att få
yrka bifall till jordbruksutskottets förslag.
Och jag vill gärna tillägga, att det
inte är alla gånger jordbruksutskottet
framlagt så förståndiga förslag som det
här har gjort.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag har kanske inte så
mycket att tillägga med anledning av
herr Spetz’ senaste anförande, men jag
skulle ändå vilja göra ett par reflexioner.

Det har omvittnats från sakkunniga
myndigheter, att när det gäller jordbeskaffenhet
och skötsel av de båda gårdarna
ligger Knivberga gård betydligt
över kronoegendomen. Jorden är av
bättre beskaffenhet och är bättre skött,
och hävden är över huvud taget bättre
än på kronoegendomen. Det förefaller
därför som en ganska fördelaktig uppgörelse
även ur statens synpunkt, när
man nu gör ett byte som i praktiken innebär
att staten avstår från åkerareal
av ungefär samma omfattning som den
som förvärvas från Knivberga gård.

Vi rör oss ju på okända marker när
vi talar om vad man skulle behöva betala
vid en eventuell expropriation. Men
eftersom den mark, som skall förvärvas
för flygfältets räkning, är välskött och
väl dikad och utgör en väsentlig del av
fastighetens sammanlagda åkerareal, måste
priset komma att ställa sig ganska
högt. Herr Spetz nämnde att den, som
blir stämd vid en expropriation, har
alla möjligheter alt bevaka sin rätt och
påkalla den värdering och uppskattning
som kan finnas erforderlig. Detta

medför en kostnad som den exproprierande
får betala, och därför kommer
ett expropriationsförfarande i detta fall
liksom förra gången att medföra betydande
merkostnader utöver själva köpeskillingen.

Till sist en enda uppgift om storleken
på Knivberga gård. Jag har faktiskt inga
exakta uppgifter om gårdens storlek.
Jag vet inte heller om herr Spetz’ uppgifter
är riktiga och varifrån de härstammar;
om han har tagit dem ur
några officiella handlingar. År 1941 utgjorde
emellertid enligt mina uppgifter
36 hektar ungefär 1/3 av den dåvarande
arealen, vilket betyder en totalareal
av mellan 100 och 110 hektar. Enligt
samma uppgifter utgör nu 17 hektar ungefär
1/4 av den återstående arealen.
Dessa uppgifter stämmer med varandra.

Jag vidhåller därför vad jag förut sagt,
att arealen på Knivberga gård utgjorde
ursprungligen något över 100 hektar och
skulle efter de båda försäljningarna ha
minskat till ungefär hälften av den ursprungliga
arealen. Den omständigheten
måste naturligtvis högst väsentligt
påverka möjligheterna att utnyttja befintligt
byggnadsbestånd.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att replikera herr Eskilsson, ty jag har
över huvud taget inte lagt mitt anförande
på den bogen — grannens gård intresserar
mig inte, den må vara välskött
eller inte och ha den eller den
arealen, det är fullkomligt egalt i detta
sammanhang.

Herr Jonsson däremot diskuterade mera
den fråga det här gäller, nämligen
frågan om försäljning av jordbruksfastigheten.
Han frågar, om det är oriktigt,
om två statliga myndigheter på detta
sätt kan samordna sina strävanden och
komma till en uppgörelse som de ser
vara ur statens synpunkt fördelaktig.
År detta oriktigt? Ja, herr Jonsson, jag
tycker att det är oriktigt, om nämligen
tredje mans rätt trädes för när. Nu vet
jag mycket väl att förköpslagen inte

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Ang. försäljning av kronoegendomen Knivberga 21

gäller för staten; det borde den göra.
När staten stiftar lagar för enskilda, bör
dessa i all rimlighets namn gälla även
för staten.

Det är en moralisk synpunkt som jag
anlägger, och därför är det förfaringssätt
det här gäller oriktigt. Arrendatorn
bör ha förköpsrätt i detta fall. Hur
änkan kommer att ställa sig, är inte
vår sak att avgöra på förhand. Det blir
hennes sak att besluta om när kronoegendomen
blivit värderad i den ordning,
som författningarna säger, och
hon blivit erbjuden gården, så som moraliska
skäl kräver. Först därefter har
domänstyrelsen och det allmänna möjlighet
att handla efter lägligheten. För
min del måste jag säga, att hela denna
fråga framstår för mig som en fråga om
renlighet när det gäller statens affärer,
om jag får använda det uttrycket.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Herr Spetz började sitt
förra anförande med att replikera till
mig, att han inte ansåg fallet vara komplicerat,
och herr Spetz säger nu, att
för honom är det fullkomligt egalt hurdana
förhållandena är på granngården,
Knivberga gård. Jag undrar om herr
Spetz inte förenklar saken litet för mycket
för sig själv genom att framställa
frågan på det sättet. För de myndigheter,
som skall förhandla om förvärv av mark
för flygffältets utvidgning, är det inte
egalt med förhållandena på Knivberga
gård. De måste nämligen förvärva mark
ifrån denna egendom. För dem som
praktiskt skall handlägga frågan är det
därför nödvändigt att se på förhållandena
på båda gårdarna.

De båda gårdarna ligger precis intill
varandra, och kronoegendomen är helt
omsluten av den andra egendomen. När
det då yppade sig ett tillfälle att göra
ett byte och på det viset lösa en mångårig,
svår förvärvsfråga på ett vettigt
sätt, handlade man därefter.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag skall bara säga herr
Eskilsson, att jag själv varit med i en
expropriationsnämnd i fråga om utvidg -

ning av flygfältet vid Säve, men aldrig
var det tal om att de jordägare, som
där fick lov att avstå mark -— i vissa
fall en mycket stor del av sin fastighet
— skulle kunna tvinga fram att få
ersättning av annan mark från kronan.
Det blev helt enkelt en värdering, som
expropriationsdomstolen gjorde, och saken
var enkel och klar.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till cn
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 107;

Nej — 25.

Onsdagen den 4 mars 1959

Nr 6

Interpellation ang. kostnadfördelningen mellan kommuner, som samverka på skol

väsendets område

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av väckt motion om en översyn
av kommitté- och utredningsväsendet,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 76, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt angår
Himmelsända 21 i Södermanlands län och
stadsägan nr 2174 + 2178 -f 2179 +
2340 i Norrköpings stad, jämte i ärendena
väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 6 bifölles även av andra
kammaren.

Interpellation ang. kostnadsfördelningen

mellan kommuner, som samverka på
skolväsendets område

Herr ANDERBERG (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I ett utlåtande, avgivet
till 1955 års höstriksdag, anför sammansatta
konstitutions- och statsutskottet i
ett avsnitt som behandlar spörsmål, som
sammanhänger med frågan om interkommunal
samverkan på skolans område
följande:

»Ett väsentligt spörsmål är självfallet
fördelningen av kostnaderna mellan
samverkande kommuner. Departementschefen
förordar, att den mottagande
kommunen skall uppbära ersättning för
de verkliga merkostnaderna, som åsamkas
genom elever från andra kommuner.
Utskottet har i princip intet att
erinra mot en dylik beräkningsgrund,
men förutsätter, att om så skulle befinnas
lämpligt det bör vara Kungl. Maj:t
obetaget att tillämpa annan beräkningsgrund,
t. ex. medeltalsberäkningar eller
andra schablonmässiga metoder. Utskot -

tet anser det värdefullt, att anvisningarna
avseende kostnadsfördelningarna
mellan kommuner, som samverka på
skolans område i annan form än genom
kommunalförbund, utarbetas genom
Kungl. Maj:ts försorg. Utskottet vill, i
anslutning till vad utskottet nyss anför!,
framhålla önskvärdheten av att dessa
anvisningar göras enkla och lättillämpade
i avseende å beräkningsmetoderna.»

Riksdagen anslöt sig till vad utskottet
sålunda föreslagit. De begärda anvisningarna
har emellertid trots den treåriga
väntetiden inte avhörts.

Den skolplanering framför allt för enhetsskolans
högstadium som nu pågår
ute i landet hämmas i hög grad av att
klara riktlinjer till ledning för kostnadsfördelningen
ännu saknas. Det har blivit
alltmera uppenbart att om enhetsskolreformen
skall kunna genomföras i
landskommunerna på ett ändamålsenligt
och för skolväsendet lyckligt sätt, så påkallas
i mycket stor utsträckning en
samverkan mellan närliggande kommuner.
Det är av vikt för kommunalmännen
att, innan beslut om sådan samverkan
fattas av de kommunala organen,
kunna något så när överblicka de ekonomiska
konsekvenserna av ett sådant
samgående.

Även för länsskolnämnderna är det ett
önskemål av första ordningen att de beställda
anvisningarna med det snaraste
blir utfärdade. Samma riksdagsutskott,
som ovan citerats, har på ett annat ställe
i samma utlåtande anfört, att bland
de åtgärder som tillkommer länsskoinämnden
framstår helt naturligt de, som
sammanhänger med en interkommuna!
samverkan för samordning och planering
av skolväsendet som en av de
främsta.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande interpellation: Vill

statsrådet lämna riksdagen en redogörelse
för hur långt arbetet med ifrågavarande
anvisningar rörande kostnadsfördelningen
mellan kommuner,
som samverkar på skolans område, fort -

Nr 6

Onsdagen den 4 mars 1959

Interpellation ang. kostnadfördelningen mellan kommuner, som samverka på skol -

väsendets område

skridit, eller vilka åtgärder Kungl. Maj :t
i annan ordning ämnar vidtaga för att
lämna kommunerna ledning vid över-enskommelse om fördelning av dessa

Justerades protokollsutdrag för den-na dag, varefter kammarens samman-träde avslutades kl. 15.13.

kostnader?

In fidem

På gjord proposition medgav kam-maren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

K.-G. Lindelöw

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

590430