FÖRSTA KAMMAHBN Nr 16 (Riksdagens protokoll 1959:16)

RIKSDAGENS

1959

PROTOKOLL

FÖRSTA KAMMAHBN Nr 16

13—14 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 13 maj Sid.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m....... 6

Torsdagen den 14 maj

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m. (Forts.) 112
Lärarutbildningen på det husliga området ...................... 124

Ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar
.................................................. 127

Redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl av beräknade
utgifter under kommande två budgetår .................. 131

Alternativa anslagsäskanden från myndigheterna ................ 134

Planering på längre sikt av statens utgifter och inkomster........ 137

Ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m..................... 141

Ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, in. m........... 156

Personalvårdsorganisationen inom försvaret .................... 188

Anslag till anskaffning av luftförsvarsrobotar .................. 192

Utredning rörande ett neutralitetsförsvar ...................... 193

Om anslag till Riksförbundet mot tobaken ...................... 194

Utredning angående en central för paraplegivård................ 203

Ökning av de svenska insatserna i Internationella valutafonden och
Världsbanken .............................................. 205

Tillfälligt omhändertagande av villkorligt dömda i de yngsta åldersgrupperna
.............................................. 210

Domareedens lydelse.......................................... 218

1 Första kammarens protokoll 105!). Nr Iti

>r IG

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 13 maj Sid.

Gemensamma omröstningar:

ang. anslag till Allmänna läroverken: Avlöningar.............. 5

ang. överförande av fiskerilånefonden från räntetyp III c till
räntetyp I................................................ 6

Torsdagen den 14 maj

Särskilda utskottets utlåtande nr 1, ang. förslag till lag om försäkring
för allmän tilläggspension, m. m....................... 112

Statsutskottets utlåtande nr 88, ang. anslag under åttonde huvudtiteln
till seminarier för huslig utbildning .................... 124

— nr 89, ang. efterskänkande av staten tilldömd ersättning för

släckningskostnad vid skogsbrand .......................... 127

—- nr 90, ang. vissa ändringar i statens allmänna avlöningsregle mente

in. m............................................... 127

.—- nr 91, ang. ändrade övergångsbestämmelser rörande statsbidragen
till driftkostnader för det allmänna skolväsendet ........ 127

—- nr 93, om ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag
till avlöningar ........................................ 127

— nr 94, om redovisning i statsverkspropositionen för visst år
jämväl av beräknade utgifter under kommande två budgetår . . 131

— nr 95, ang. alternativa anslagsäskanden från myndigheterna . . 134

— nr 96, ang. planering på längre sikt av statens utgifter och inkomster
.................................................. 137

Bevillningsutskottets betänkande nr 40, ang. ändring i förordningen
om nöjesskatt, m. m..................................... 141

Statsutskottets utlåtande nr 92, ang. ändring i förordningen om nöjesskatt,
m. m............................................. 141

Bankoutskottets utlåtande nr 31, ang. fullföljande av påbörjad ombyggnad
av värmesystemet i riksbankshuset i Stockholm...... 156

Andra lagutskottets utlåtande nr 29, om utredning rörande tillfälliga
utförsäljningar och realisationer ........................ 156

Jordbruksutskottets utlåtande nr 26, ang. den resistensbiologiska
forsknings- och förädlingsverksamhetens organisation, m. m. . . 156

— nr 27, ang. statliga lånegarantier till upprustnings- och nyan läggningsåtgärder

berörande landsbygdens elnät, m. m....... 156

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. vissa av Europarådets rådgivande
församling fattade beslut ............................ 156

Statsutskottets utlåtande nr 97, ang. anslag till Försvarets forskningsanstalt:
Viss forskningsverksamhet, m. m............... 156

—- nr 98, ang. vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel m. m....................................... 188

—- nr 99, ang. vissa organisationsförändringar inom försvaret .... 193

— nr 100, om utredning rörande ett neutralitetsförsvar .......... 193

— nr 101, ang. rikshemvärnschefens tjänstegrad ................ 194

Innehåll

Nr 16

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 102, ang. forskning och utbildning i
psykiatri vid vissa sinnessjukhus .......................... 194

— nr 103, ang. ombildning av Stockholms högskola till universitet

m. m..................................................... 194

— nr 104, om vissa tilläggsdirektiv för socialpolitiska kommittén. . 194

—- nr 105, om anslag till Svenska livräddningssällskapet ........ 194

— nr 106, om anslag till Riksförbundet mot tobaken ............ 194

— nr 107, om utredning angående en central för paraplegivård . . 203

— nr 108, ang. stat för riksgäldsfonden ........................ 205

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, ang. villkoren för postbefordran
av tidningar (tidningsförordning) .................. 205

— nr 48, ang. ändrad lydelse av punkt 14 av anvisningarna till

29 § kommunalskattelagen.................................. 205

Bankoutskottets utlåtande nr 30, ang. ökning av de svenska insatserna
i Internationella valutafonden och Världsbanken ...... 205

Första lagutskottets utlåtande nr 25, ang. ändring i lagen om villkorlig
dom, m. m......................................... 210

— nr 26, ang. ändrad lydelse av 72 § lagen om aktiebolag ...... 218

— nr 27, ang. ändring i rättegångsbalken m. m................. 218

Andra lagutskottets utlåtande nr 30, om lagfäst rätt till arbete, m. m. 227

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Onsdagen den 13 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 71 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag

a) godkänna följande avlöningsstat för
de allmänna läroverken, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie
tjänstemän, förslagsvis . . 129 184 900

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av

Kungl. Maj:t, förslagsvis 4 028 700

3. Avlöningar till övrig ieke ordinarie

personal, förslagsvis
................ 42 355 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis
.................... 27 000 000

5. Kompensation för höjda

folkpensionsavgifter, förslagsvis
................ 1 207 000

Summa kronor 203 775 600

Särskilda uppbördsmedel

Avkastning av donationer

från kronan m. m....... 37 600

Nettoutgift kronor 203 738 000

b) till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 203 738 000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar riksdagen i likhet med
andra kammaren med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag beslutat att

a) godkänna följande avlöningsstat för
de allmänna läroverken, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie
tjänstemän, förslagsvis . . 129 184 900

2. Arvoden och särskilda er sättningar,

bestämda av
Kungl. Maj :t, förslagsvis
.................... 4 028 700

3. Avlöningar till övrig icke ordinarie

personal, förslagsvis
................ 43 255 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 27 000 000

5. Kompensation för höjda

folkpensionsavgifter, förslagsvis
................ 1 207 000

Summa kronor 204 675 600

Särskilda uppbördsmedel

Avkastning av donationer

från kronan m. m..... 37 600

Nettoutgift kronor 204 638 000

b) till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 204 638 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 73;

Nej — 71.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 413, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 43 ja och 177 nej
samt att båda kamrarnas sammanräkna -

<6 Nr 16 Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

de röster befunnits utgöra 116 ja och
248 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 32 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, såvitt nu är i
fråga,

3) med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:173 och 11:441 godkänna
att fiskerilånefonden överföres
från räntetyp III c till räntetyp
I,

röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, såvitt nu är i fråga,
beslutat att

3) med bifall till motionerna
1:173 och 11:441 avslå Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag, att fiskerilånefonden
skall överföras från räntetyp
III c till räntetyp I.

Ja — 80;

Nej — 66.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Nilsson, Ferdinand, anmälde, att
han av misstag röstat för ja-propositionen.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat ocli avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 414, som upplästes

och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 94 ja och 128 nej,
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 174 ja och
194 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 224, i anledning av väckta motioner
angående generell hyreshöjning i saneringsmogna
eller utdömda fastigheter;

nr 225, i anledning av väckta motioner
om utredning angående näringsforskningen;
samt

nr 226, i anledning av väckta motioner
angående riktlinjer för ungdomens etiska,
moraliska och sociala fostran, m. in.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 97—108, bevillningsutskottets
betänkanden nr 39 och
48, bankoutskottets utlåtande nr 30, första
lagutskottets utlåtanden nr 25—27
samt andra lagutskottets utlåtanden nr
30, 31 och 33—35.

Lagförslag om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets
utlåtande nr 1, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 13 mars 1959 dagtecknad
proposition, nr 100, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

1) lag om försäkring för allmän tilläggspension,

2) lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget
under åren 1960—1964 enligt
lagen om försäkring för allmän tillläggspension
samt

3) reglemente angående allmänna pensionsfondens
förvaltning.

I propositionen hade föreslagits lagstiftning
om allmän tilläggspensionering,
som skulle träda i kraft den 1 januari
1960. Tilläggspensioner skulle börja utgivas
år 1963.

Tillsammans med folkpensioneringen
skulle tilläggspensioneringen tillförsäkra
alla förvärvsarbetande rätt till ålders-,
invalid- och familjeskydd avvägt i förhållande
till den tidigare arbetsinkomsten.

Rätt till tilläggspension skulle kunna
förvärvas av svensk medborgare och
av här mantalsskriven utlänning. Tilläggspension
skulle grundas på arbetsinkomst,
som förvärvades i åldern 16—
65 år, i vad den årliga arbetsinkomsten
låge mellan 4 000 och 30 000 kronor.
Beträffande inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning skulle regeln vara,
att det belopp, som översköte 8 000 kronor,
räknades som pensionsgrundande
till två tredjedelar. Den pensionsgrundande
inkomsten skulle beräknas på
grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt.

I likhet med folkpensionen skulle tillläggspensionen
vara värdebeständig.
Även de nämnda inkomstgränserna skulle
följa ändringar i prisnivån.

Ålderspension, som skulle börja utgå
vid 67 års ålder, hade föreslagits utgöra
60 procent av den genomsnittliga pensionsgrundande
inkomsten under de 15
bästa åren. För full ålderspension fordrades
i inledningsskedet 20 pensionsgrundande
år, vilket krav successivt
skulle böjas till att avse 30 år. Jämte
folkpensionen komme full ålderspension
från tilläggspensioneringen att i stort
sett motsvara två tredjedelar av hela
arbetsinkomsten. Tilläggspensionering -

ens ålderspension skulle kunna uttagas
från 63 års ålder, varvid pensionen
minskades på visst sätt. Den som väntade
med att taga ut pensionen till efter
67 år finge å andra sidan en viss höjning
av pensionen.

Förtidspension skulle lämnas till den
som åtnjöte invalidförmån från folkpensioneringen.
Vid förlust av arbetsförmågan
utginge hel förtidspension med samma
belopp som vederbörande skulle erhålla
i ålderspension från 67 års ålder.
Vid höggradig nedsättning av arbetsförmågan
utginge 60 procent av hel förtidspension.

Familjepension skulle utgöras av änkepension
och barnpension. Änkepension
skulle utgå förutsatt att äktenskapet ingåtts
senast då mannen fyllde 60 år och
att det varat i minst fem år. Hade makarna
gemensamma barn, utginge dock
änkepension, oavsett om dessa förutsättningar
förelåge eller ej. Barnpension
skulle utgå, då den avlidne efterlämnade
barn under 19 år. Tilläggspensioneringens
familjepension skulle motsvara
en viss del av den tilläggspension, som
den avlidne uppbure eller skulle ha erhållit
om han blivit invalid, nämligen för
en efterlevande (änka eller barn) 40
procent, för två efterlevande (änka och
ett barn eller två barn) 50 procent o. s. v.
För fem eller flera efterlevande utginge
80 procent av den avlidnes tilläggspension.

Det hade förutsatts, att den nu utarbetade
lagstiftningen skulle komma att
kompletteras på en del punkter, främst
beträffande förtids- och familjepensionerna,
vilket torde kunna ske innan förmåner
började utgivas från tilläggspensioneringen.

I likhet med folkpensioneringen skulle
tilläggspensioneringen finansieras enligt
ett fördelningssystem, dock endast
med avgifter och således utan tillskott
av skattemedel; inom tilläggspensioneringen
skulle vidare uppbyggas en betydande
fond, allmänna pensionsfonden.
På inkomst av anställning skulle erläggas
kollektiv arbetsgivaravgift. På in -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

komst av annat förvärvsarbete skulle erläggas
egenavgift. Samma uttagsprocent
skulle tillämpas för arbetsgivaravgift
och egenavgift.

Rätt till tilläggspension skulle börja
intjänas och avgifter skulle erläggas
fr. o. m. år 1960. Avgiftsuttaget skulle
fastställas till en början för fem år och
hade föreslagits utgöra 3 procent 1960
för att sedan stiga med en procent om
året till 7 procent 1964. Räknat på den
totala lönesumman bleve arbetsgivaravgiften
vid konstant penningvärde och
oförändrad inkomstnivå 1,9 procent
1960 och 4,5 procent 1964. Det förutsattes,
att arbetsgivaravgiften framdeles
icke komme att överstiga 10 procent av
den totala lönesumman.

Möjligheter funnes till undantagande
från den allmänna tilläggspensioneringen,
kollektivt för inkomst av anställning
och individuellt för inkomst av annat
förvärvsarbete.

Allmänna pensionsfonden beräknades
vid konstant penningvärde och oförändrad
inkomstnivå uppgå till 4 700 miljoner
kronor vid 1964 års utgång. Förvaltningen
av fonden hade föreslagits
anförtrodd åt tre styrelser. Första fondstyrelsen
skulle förvalta de arbetsgivaravgifter
som erlades av det allmänna,
andra fondstyrelsen arbetsgivaravgifter
från enskilda större arbetsgivare samt
tredje fondstyrelsen övriga arbetsgivaravgifter
och egenavgifter. I styrelserna
skulle företrädare finnas för närmast berörda
parter utan att någon parts representanter
ensamma hade majoritet.

Fn betydande del av fondmedlen skulle
i form av återlån genom banker och
andra kreditinstitut kunna gå tillbaka
till dem som erlagt avgifter, övriga fondmedel
skulle placeras i obligationer och
andra skuldförbindelser, som utfärdades
av staten, kommuner och kreditinrättningar
m. fl.

I det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag om försäkring för allmän
tilläggspension voro 8 och 12 §§ så lydande: -

8 §.

Pensionsgrundande inkomst utgöres av
summan av inkomst av anställning och
inkomst av annat förvärvsarbete i den
mån summan överstiger det i 10 § omförinälda,
vid årets ingång gällande basbeloppet.
I den mån summan är högre
än dubbla basbeloppet skall den dock
såvitt den utgöres av inkomst av annat
förvärvsarbete tagas i beräkning endast
till två tredjedelar. Basbeloppet och i
förekommande fall dubbla basbeloppet
avräknas i första hand mot inkomsten
av anställning.

Vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst bortses från inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete
i vad summan därav överstiger sju
och en halv gånger det vid årets ingång
gällande basbeloppet. Belopp, från vilket
sålunda skall bortses, avräknas i
första hand å inkomst av annat förvärvsarbete.

Inkomst av anställning eller inkomst
av annat förvärvsarbete, som skall ingå
i den pensionsgrundande inkomsten, avrundas
till närmast lägre hundratal kronor.

12 §.

Ålderspension utgör, där ej annat följer
av andra och tredje styckena eller
13 §, för år räknat sextio procent av
produkten av basbeloppet för den månad,
för vilken pension skall utgivas,
och medeltalet av de pensionspoäng som
tillgodoräknats den försäkrade eller, om
pensionspoäng tillgodoräknats honom
för mer än femton år, medeltalet av de
femton högsta poängtalen. Har pensionspoäng
tillgodoräknats den försäkrade för
mindre än trettio år, skall hänsyn tagas
endast till så stor del av nämnda produkt
som svarar mot förhållandet mellan
det antal år, för vilka pensionspoäng
tillgodoräknats honom, och talet trettio.

Har undantagande som i 36 eller 37 §
sägs ägt giltighet för den försäkrade,
skall honom tillkommande ålderspension
utgöra sextio procent av så stor del av
den i första stycket angivna produkten,
som svarar mot förhållandet mellan det
antal år, dock högst trettio, för vilka

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade,
och talet trettio ökat med ett
för varje år, för vilket den försäkrade
till följd av undantagandet icke tillgodoräknats
pensionspoäng eller gått förlustig
mer än en poäng. Ej må med tilllämpning
av vad nu sagts talet trettio
ökas till mer än femtio.

Vad i andra stycket stadgas skall äga
motsvarande tillämpning i fall då pensionspoäng
jämlikt 9 § första stycket på
grund av underlåten avgiftsbetalning
icke tillgodoräknats den försäkrade.

I förslaget till reglemente angående
allmänna pensionsfondens förvaltning
hade 4 och 6 § § samt ikraftträdandebestämmelserna
erhållit följande lydelse:

4 §.

Varje fondstyrelse skall bestå av nio
ledamöter, som förordnas av Konungen.
Av ledamöterna utses

i första fondstyrelsen tre efter förslag
av sammanslutningar, som företräda
kommunerna och landstingskommunerna,
och tre efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare;

i andra fondstyrelsen tre efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetsgivare
och tre efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare; samt

i tredje fondstyrelsen två efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetsgivare,
två efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare och två efter förslag
av sammanslutningar, som företräda
personer vilka erlägga avgifter enligt
34 § lagen om försäkring för allmän tillläggspension.

Avgives icke förslag som i första stycket
sägs, förordnar Konungen ändå ledamöter
som skolat utses efter sådant förslag.

För varje ledamot utses i enahanda
ordning en .suppleant.

Ledamöter och suppleanter skola vara
myndiga, här i riket bosatta svenska
medborgare.

6 §.

Av de utan förslag utsedda ledamöterna
i fondstyrelse förordnar Konungen

en till ordförande. Fondstyrelse väljer
inom sig vice ordförande.

lkrajtträdandebestämmelserna:

Detta reglemente träder i kraft den
1 januari 1960.

För åren 1960—1962 skall den i 3 §
avsedda fördelningen ske sålunda att
första fondstyrelsen tillskjuter tjugu,
andra fondstyrelsen femtio och tredje
fondstyrelsen trettio procent av de medel
som erfordras.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat tjuguen i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen de

likalydande motionerna 1:411, av
herr Söderberg m. fl., och II: 501, av
herr Hagnell m. fl.,

de likalydande motionerna I: 426, av
herr Anderson, Carl Albert, och II:
516, av herr Lundqvist i Trollhättan
m. fl.,

de likalydande motionerna I: 428, av
herr Grym m. fl., och 11:524, av herr
Fredriksson m. fl.,

de likalydande motionerna 1:429, av
herr Bengtson m. fl., och II: 519 av herr
Hedlund m. fl.,

de likalydande motionerna I: 430, av
herr öhman och herr Persson, Helmer,
samt II: 525, av herr Senander m. fl.,

de likalydande motionerna I: 431, av
herr Ewerlöf m. fl., och II: 520, av herr
Hjalmarson in. fl.,

de likalydande motionerna 1:432, av
herr Ewerlöf m. fl., och II: 521, av herr
Hjalmarson m. fl.,

de likalydande motionerna 1:433, av
herr Aastrup in. fl., och II: 523, av herr
Ohlin m. fl.,

de likalydande motionerna 1:434, av
herr Ringaby, och II: 526, av herr Gansmoe
m. fl.,

motionen 11:518, av fröken Sandell,

motionen 11:522, av herr Kellgren in.
fl., samt

motionen II: 527, av herr Christenson
i Malmö.

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

I de likalydande motionerna I: ill
och II: 501 hade föreslagits en i förhållande
till propositionens förslag ändrad
sammansättning av andra och tredje
fondstyrelserna. Motionärerna hade nämligen
föreslagit, att av styrelseledamöterna
i andra fondstyrelsen en skulle tillsättas
efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetsgivare och sju efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetstagare
samt att av styrelseledamöterna i tredje
fondstyrelsen en skulle utses efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetsgivare,
fem efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare och två efter
förslag av sammanslutningar, som företrädde
personer, vilka erlade avgifter
enligt 34 § lagen om försäkring för allmän
tilläggspension. Förslaget innebar,
att av styrelseledamöterna i vardera andra
och tredje fondstyrelsen allenast eu
skulle utses utan att Konungen därvid
vore bunden av förslag från organisation
som ovan angivits.

I de likalydande motionerna I: i26
och 11:516 hade hemställts, utom annat,
att riksdagen måtte besluta, att konsumentkooperationen
skulle betraktas som
sådan rikssammanslutning, vilken jämlikt
reglementets 4 § gåves rätt föreslå
ordinarie ledamot och suppleant för
denne till andra fondstyrelsen jämte
suppleant till tredje fondstyrelsen.

I de likalydande motionerna I: i28
och II: 52i hade föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att förslag till
lag om sänkt pensionsålder för gruvarbetare
måtte föreläggas riksdagen snarast
möjligt samt att pensionsåldern därvid
måtte fastställas till 63 år vid 30 års
arbete under jord eller i dagbrott norr
om polcirkeln.

I de likalydande motionerna I: i29
och II: 519 hade hemställts,

A. att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 100,

B. att riksdagen måtte uttala, att förmånerna
inom folkpensioneringen även
efter förverkligande av den av 1958 års
A-riksdag godtagna målsättningen fram

till år 1968 borde förbättras, så att folkpensionärerna
finge skälig andel av
framtida standardhöjning,

C. att riksdagen för främjande av frivillig
tilläggspensionering och annat
sparande för ökad trygghet vid ålderdom,
vid invaliditet och för familjer i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam prövning

dels av möjligheterna att genom skattelindring
stimulera långsiktigt sparande
i egen fastighet, i egen rörelse och
på särskilt pensionskonto i bank eller
annan kreditinrättning i enlighet med
vad i motionerna anförts,

dels av frågan om värdesäkring av
sparande i form av frivillig tilläggspensionsförsäkring
och annat frivilligt sparande
i enlighet med vad i motionerna
anförts samt av möjligheterna för enskilda
försäkringsinrättningar att erhålla
värdefasta placeringar av premiemedel,
samt

D. att riksdagen måtte beakta vad i
motionerna i övrigt anförts.

I de likalydande motionerna I: i30 och
II: 525 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta godkänna Kungl. Maj:ts
proposition nr 100 med förslag till lag
om försäkring för allmän tilläggspension
m. m. med nedanstående ändringar:

1) att ordet »dubbla» i § 8 i förslaget
till lag om försäkring för allmän tilläggspension
utbyttes mot ordet »tredubbla»;

2) att i § 4 »Förslag till reglemente.
..» efter ordet »utses» fastställdes:

»i första fondstyrelsen två efter förslag
av sammanslutningar som företräder
kommunerna och landstingskommunerna,
och fem efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare;

i andra fondstyrelsen eu efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetsgivare
och fem efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare; samt

i andra fondstyrelsen eu efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetsgivare,
fyra efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare och två efter förslag
av sammanslutningar, som företrä -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

der personer, vilka erlägger avgifter enligt
34 § i lagen om försäkring för allmän
tilläggspension ...»; ävensom

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte uttala, att den ifrågasatta utredningen
i syfte att klarlägga frågan om
en ytterligare sänkning av pensionsåldern
i vissa fall borde arbeta så skyndsamt,
att förslag kunde framläggas redan
1960 till sänkt pensionsålder för gruvarbetare
och andra i tungt och hälsofarligt
arbete samt därefter jämväl utreda
frågan om en allmän sänkning av pensionsåldern
från nuvarande 67 år till
65 år och när det gällde kvinnliga folkpensionärer
till 60 år.

I de likalydande motionerna 1:431
och II: 520 hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 100.

I de likalydande motionerna 1:432
och II: 521 hade hemställts,

att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 måtte

a) uttala, att enligt dess mening framför
allt den ekonomiska politiken och
skattepolitiken borde så utformas, att de
många medborgarnas möjligheter att i
former, som de själva ägde bestämma,
lägga upp personliga resurser och reserver
främjades;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t understryka
angelägenheten av snara förslag
med konkret planering av den fortsatta
folkpensionsreformen särskilt med avseende
på 1) takten i den grundläggande
ålderstrygghetens utbyggnad fram
till 1968 års målsättning, 2) utbyggnaden
av invalid- och familjeskyddet inom
folkpensioneringen, 3) avstämningen
mellan förmåner och avgifter, 4) avvecklingen
av inkomstprövningen i folkpensionssystemet
samt 5) övergångs- och
samordningsproblemen;

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att förslag måtte föreläggas innevarande
års riksdag vid dess höstsession om konkreta
sparfrämjande åtgärder i synnerhet
gällande 1) egnahemssparande, 2)
andra former av bostadssparande, 3)

olika former av försäkringssparande, 4)
banksparande, 5) aktiesparande samt 6)
jordbrukares och andra företagares rätt
att skattefritt avsätta medel för äldre
dagar utan att dessa behövde undandragas
den egna rörelsen;

d) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till innevarande års riksdag
vid dess höstsession om sådana ändringar
i och förtydliganden av lagstiftningen,
att möjligheterna avsevärt vidgades
att teckna värdefasta försäkringar
samt att också i övrigt värdesäkra sparmedel,
även pensionsmedel; samt

e) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning samt förslag snarast
om skattefrihet för inkomst — förslagsvis
upp till ett årligt belopp av 1 500
kronor — i den mån denna förvärvats
genom deltidsarbete för vård och tillsyn
av äldre människor i deras hem.

I de likalydande motionerna 1:433
och II: 523 hade hemställts,

A. att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 100;

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t
efter utredning i de hänseenden som angivits
i motionerna måtte för 1960 års
riksdag framlägga förslag till tilläggspensioneringens
ordnande i enlighet med
i motiveringen angivna riktlinjer;

C. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning
och förslag om åtgärder för att
främja olika former av långsiktigt sparande
och försäkringar som kunde vara
av betydelse för ålderdoms-, invalid- och
efterlevandeförsörjningen, varvid särskilt
intresse måtte ägnas åt att bereda
ökade möjligheter för jordbrukare och
företagare att ordna pensionering inom
den egna rörelsen;

D. att riksdagen i övrigt måtte beakta
vad som i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna 1:434
och 11:520 hade motionärerna hemställt
— under betonande av alt de bestämt
motsatte sig ett genomförande av förslaget
rörande en obligatorisk tilläggs -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

pensionering — att för den händelse förslaget
dock genomfördes, riksdagen måtte
besluta sådan ändring av 12 § i förslaget
till lag om försäkring för allmän
tilläggspension, som framginge av följande
lydelse:

12 §.

Ålderspension utgör, där ej annat följer
av andra, tredje och fjärde styckena
eller 13 §, för år räknat sextio procent
av produkten av basbeloppet för den
månad, för vilken pension skall utgivas,
och medeltalet av de pensionspoäng som
tillgodoräknats för den försäkrade eller,
om pensionspoäng tillgodoräknats honom
för mer än femton år, medeltalet av
de femton högsta poängtalen. Har pensionspoäng
tillgodoräknats den försäkrade
för mindre än trettio år, skall hänsyn
tagas endast till så stor del av nämnda
produkt som svarar mot förhållandet
mellan det antal år, för vilka pensionspoäng
tillgodoräknats honom, och talet
trettio.

Har undantagande--— än femtio.

Vad i--—• den försäkrade.

För försäkrad, som då denna lag antogs
av riksdagen var ledamot av densamma,
utgår ålderspension med den
procent av enligt första, andra och tredje
styckena uträknat belopp, som framgår
av nedanstående tabell.

Födelseår	Procent	Födelseår	Procent
1896	20	1914	49
1897	21	1915	53
1898	22	1916	56
1899	23	1917	59
1900	25	1918	63
1901	27	1919	66
1902	29	1920	69
1903	31	1921	73
1904	33	1922	76
1905	36	1923	79
1906	38	1924	83
1907	40	1925	86
1908	42	1926	89
1909	44	1927	93
1910	45	1928	96
1911	46	1929	99
1912	47	1930 och
1913	48	senare	100

I motionen II: 522 hade hemställts om
sådana ändringar i 5 § i förslaget till
lag om försäkring för allmän tilläggspension
att den föreslagna begränsningen
när det gällde att till inkomst av anställning
hänföra ersättning för arbete
i fall, då ersättningen från en och samme
arbetsgivare under ett år icke uppgått
till 300 kronor, utginge.

I motionen II: 527 hade hemställts, att
— för den händelse propositionen i
princip skulle bifallas — riksdagen måtte
besluta att vid tillämpningen av lagen
om försäkring för allmän tilläggspension
den skulle anses som arbetstagare
som, utan att anställningsförhållande förelåge,
utförde arbete för annans räkning
och därvid till denne intoge en
beroende ställning av väsentligen samma
art som en arbetstagares till arbetsgivaren.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte avslå det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om försäkring för allmän tilläggspension; B)

att riksdagen måtte avslå det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget
under åren 1960—1964 enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension; C)

att riksdagen måtte avslå det genom
propositionen framlagda förslaget
till reglemente angående allmänna pensionsfondens
förvaltning;

D) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 433 och II: 523, i vad de avsåge
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om förslag till tilläggspensioneringens
ordnande i enlighet med i motionerna
angivna riktlinjer;

E) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 429 och II: 519, såvitt de avsåge uttalande
rörande folkpensionsförmånerna
efter år 1968;

F) att riksdagen i anledning av föl''
jande motioner, nämligen

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

1) I: 429 och II: 519,

2) 1:432 och 11:521 samt

3) 1:433 och 11:523,

i vad motionerna avsåge sparfrämjande
åtgärder, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om skyndsam utredning
rörande åtgärder för att främja olika
former av långsiktigt sparande ocli försäkringar,
som kunde vara av betydelse
för ålderdoms-, invalid- och efterlevandeförsörjningen; G)

att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) I: 429 och II: 519,

2) 1:432 och 11:521 samt

3) I: 433 och II: 523,

i vad motionerna avsåge åtgärder för
viss värdesäkring, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning
rörande åtgärder för att värdesäkra
olika former av långsiktigt sparande
och försäkringar, som kunde vara
av betydelse för ålderdoms-, invalidoch
efterlevandeförsörjningen;

II) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 432 och II: 521, i vad de avsåge
skattefrihet för inkomst av visst deltidsarbete,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag beträffande
de av utskottet förut berörda skattespörsmålen; I)

att följande motioner, nämligen

1) I: 428 och II: 524,

2) I: 430 och II: 525,

3) It: 522 samt

4) 11:527,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet
anfört och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

J) att följande motioner, nämligen

1) I: 411 och It: 501,

2) 1: 426 och II: 516,

3) I: 429 och II: 519,

4) I: 431 och 11: 520,

5) I: 432 och II: 521,

6) I: 433 och II: 523,

7) I: 434 och II: 526 samt

8) II: 518,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet
anfört och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid utskottets hemställan under A

1) av herrar Strand, Gei jer och Knut
Johansson, fröken Ranmark, herrar
Einar Persson, Mossberger och Kellgren,
fru Eriksson i Stockholm, herrar Almgren
och Kristenson i Göteborg, fru
Ekendahl samt herr Gustafsson i Uddevalla,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
försäkring för allmän tilläggspension;

Vid utskottets hemställan under B

2) av herrar Strand, Geijer och Knut
Johansson, fröken Ranmark, herrar
Einar Persson, Mossberger och Kellgren,
fru Eriksson i Stockholm, herrar Almgren
och Kristenson i Göteborg, fru
Ekendahl samt herr Gustafsson i Uddevalla,
vilka, under åberopande av vad de
anfört i sin reservation vid utskottets
hemställan under A, ansett, att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående procentsatsen
för avgiftsuttaget under åren
1960—1964 enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension;

Vid utskottets hemställan under C

3) av herrar Strand, Geijer och Knut
Johansson, fröken Ranmark, herrar
Einar Persson, Mossberger och Kellgren,
fru Eriksson i Stockholm, herrar Almgren
och Kristenson i Göteborg, fru
Ekendahl samt herr Gustafsson i Uddevalla,
vilka, under åberopande av vad de
anfört i sin reservation vid utskottets
hemställan under A, ansett, att utskottet
bort under G hemställa, att riksdagen
med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra företagas i det genom
propositionen framlagda förslaget
till reglemente angående allmänna pen -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagforslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

sionsfondens förvaltning måtte för sin
del antaga förslaget med de ändringar
i 4 och 6 §§ samt ikraftträdandebestämmelserna
som framginge av följande lydelse: 4

§.

Varje fondstyrelse skall bestå av nio
ledamöter, som förordnas av Konungen.
Av ledamöterna utses

i första fondstyrelsen tre efter förslag
av sammanslutningar, som företräda
kommunerna och landstingskommunerna,
och tre efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare;

i andra fondstyrelsen tre efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetsgivare,
en efter förslag av sammanslutning,
som företräder konsumentkooperationen,
och fgra efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare; samt
i tredje fondstyrelsen två efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetsgivare,
fgra efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare och två efter
förslag av sammanslutningar, som företräda
personer vilka erlägga avgifter enligt
34 § lagen om försäkring för allmän

tilläggspension.

Avgives icke — -----sådant

förslag.

För varje------en supp leant.

Ledamöter och--------svens ka

medborgare.

6 §.

Av de utan förslag utsedda ledamöterna
i första fondstyrelsen förordnar
Konungen en till ordförande. I andra
och tredje fondstyrelserna skall den utan
förslag utsedde ledamoten vara ordförande.
Fondstyrelse väljer — — — vice
ordförande.

Detta reglemente — — — — -— •—
1 januari 1960.

För åren — — — -— — — som erfordras.

Utses ledamöter och suppleanter i
fondstyrelse under år 1959, skola förordnandena
avse tiden intill dess balansräkning
fastställts under år 1963;

Vid utskottets hemställan under D

4) av herrar Aastrup, Nils Hansson.
Söderquist, Wedén och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under D hemställa,
att riksdagen med bifall i motsvarande
del till motionerna I: 433 och
11:523 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t efter utredning
i de hänseenden förut i reservationen
angivits måtte för 1960 års riksdag framlägga
förslag till tilläggspensioneringens
ordnande i enlighet med i motionerna
angivna riktlinjer;

Vid utskottets hemställan under E

5) av herrar Bengtson och Nils Hansson,
fru Hamrin-Thorell samt herrar
Georg Carlsson, Per-Olof Hanson, Wedén,
Gustafsson i Skellefteå, Wahlund och
Carlsson i Bakeröd, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under E hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna 1:429 och 11:519,
såvitt avsåge uttalande rörande folkpensionsförmånerna
efter år 1968, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
uttala, att förmånerna inom folkpensioneringen
även efter förverkligande
av den av 1958 års A-riksdag godtagna
målsättningen fram till år 1968 borde
förbättras, så att folkpensionärerna erhölle
skälig andel av framtida standardstegring; Vid

utskottets hemställan under F

6) av herrar Strand och Knut Johansson,
fröken Hanmark, herrar Einar Persson,
Hjalmar Nilsson och Ståhle, fru
Eriksson i Stockholm samt herrar Almgren,
Kristenson i Göteborg, Adamsson,
Gustafsson i Uddevalla och Andersson i
Ronneby, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del lyda så, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under F hemställa, att riksdagen
måtte avslå följande motioner, nämligen

1) I: 429 och II: 519,

2) I: 432 och II: 521 samt

3) I: 433 och II: 523,

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

i vad motionerna avsåge sparfrämjande
åtgärder;

Vid utskottets hemställan under G

7) av herrar Strand och Knut Johansson,
fröken Ranmark, herrar Einar Persson,
Hjalmar Nilsson och Ståhle, fru
Eriksson i Stockholm samt herrar Almgren,
Kristenson i Göteborg, Adamsson,
Gustafsson i Uddevalla och Andersson i
Ronneby, vilka under åberopande av
vad de anfört i sin reservation vid utskottets
hemställan under F ansett, att
utskottet bort under G hemställa, att
riksdagen måtte avslå följande motioner,
nämligen

1) 1:429 och 11:519,

2) I: 432 och II: 521 samt

3) I: 433 och II: 523,

i vad motionerna avsåge åtgärder för
viss värdesäkring;

Vid utskottets hemställan under H

8) av herrar Strand och Knut Johansson,
fröken Ranmark, herrar Einar Persson,
Hjalmar Nilsson och Ståhle, fru
Eriksson i Stockholm samt herrar Almgren,
Kristenson i Göteborg, Adamsson,
Gustafsson i Uddevalla och Andersson
i Ronneby, vilka ansett, att utskottets
uttrande bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under H hemställa, att
riksdagen måtte avslå motionerna 1:432
och 11:521, i vad de avsåge skattefrihet
för inkomst av visst deltidsarbete; samt

Vid utskottets hemställan under 1

9) av herrar Strand, Gei jer och Knut
Johansson, fröken Ranmark, herrar
Einar Persson, Mossberger och Kellgren,
fru Eriksson i Stockholm, herrar Almgren
och Kristenson i Göteborg, fru
Ekendahl samt herr Gustafsson i Uddevalla,
vilka under åberopande av vad de
anfört i sin reservation vid utskottets
hemställan under A ansett, att utskottet
bort under I hemställa, att utskottet i
anledning av propositionen samt följande
motioner, nämligen

1) I: 428 och II: 524,

2) I: 430 och II: 525,

3) II: 522 samt

4) II: 527,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning rörande
vissa frågor avseende tilläggspensioneringen
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Vid utlåtandet funnos därjämte fogade
särskilda yttranden, dels av herrar
Bengtson, Georg Carlsson, Hedlund och
Wahlund vid utskottets hemställan under
D, dels ock av herrar Mannerskantz,
Eliasson i Moholm och Magnusson i
Rorås.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Förevarande proposition,
nr 100, med förslag till lag om försäkring
för allmän tilläggspension avslyrkes
av det särskilda utskott som behandlat
förslaget. Omröstningen i utskottet
resulterade i oavgjort, 12 röster
mot 12, och lotten gynnade det samfällda
borgerliga avslagsyrkandet. Den i utskottsutlåtandet
anförda motiveringen
för avslaget är osedvanligt kort och återspeglar
härigenom på ett uttrycksfullt
sätt att enigheten inom oppositionen begränsats
till själva beslutet om avslag.
Den som vill veta mera om motiven till
detta negativa ställningstagande till tillläggspensioneringen
än vad som kan utläsas
av utskottsmajoritetens intetsägande
motivering hänvisas till de i ärendet
avgivna motionerna.

De i motionerna anförda motiven för
avslagsyrkandena är varierande. Högern
har en i sex punkter kursiverad motivering
för sitt yrkande om avslag. Centerpartiet
understryker att det icke vill
medverka till något slag av lagfäst tillläggspension.
Folkpartiet slutligen vill
ha ett bättre förslag till lösning av pensionsfrågan
än det i propositionen framlagda
och rekommenderar i detta syfte
sitt motionsvis framförda förslag till välvillig
åtanke till ett kommande år.

Högern representerar till det väsentliga
samhällsgrupper som inte har något
behov av lagfäst tilläggspension. De
har sin trygghetsfråga ordnad den förutan.
Högern vill eller kan inte förstå
att för andra grupper är tryggheten på
ålderdomen, vid inträffad invaliditet

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

och för familjen, om försörjaren skulle
gå bort, en stor och betydelsefull men
hittills olöst fråga.

Detta senare motiv ingår icke i sexpunktsprogrammet
men kunde förmodligen
utan att något i sak ändrades ersätta
de sex övriga i motiveringen ingående
punkterna såsom en sammanfattning
av varför högern röstar mot det föreliggande
pensionsförslaget.

De anförda motiven för avslagsyrkandet
är följande:

1. att förslaget icke stöds av ett flertal
bland medborgarna och att det inte
är god demokrati att i riksdagen genomdriva
en åtgärd av denna räckvidd med
någon rösts majoritet eller med lottens
hjälp;

2. att förslagets genomförande leder
till minskad takt i den personliga välståndsutvecklingen,
ökad osäkerhet i
sysselsättningen, pressande krav på ökade
skatter och avgifter samt risker för
den folkpensionsreform om vilken alla
meningsriktningar varit ense;

3. att för hela frågans bedömande avgörande
utredningsarbete antingen icke
är igångsatt eller ej avslutat, därför att
de väsentliga praktiska frågorna om
folkpensionsreformens genomförande
och omfattning ej klarlagts och därför
att systemet skapar rättsosäkerhet;

4. därför att förslaget förutsätter en
fördelning av avgiftsskyldigheten mellan
generationerna som i realiteten innebär
en ungdomsskatt, en hård ungdomsskatt; 5.

därför att förslaget skulle hindra
en rationell och rimlig lösning av pensionsfrågan
för stora grupper medborgare
på det sätt och i den utsträckning
som dessa själva önskar och innefattar
godtyckliga straffbestämmelser med
orimliga konsekvenser för den enskilde;

6. därför att förslaget bygger ej blott
på ett överförande till det allmänna av
så stora arbetsförtjänster som behövs för
systemet utan även på ett omfattande
tvångssparande, som förvandlar människornas
resurser till anonymt ägda jättefonder,
vilka väl säges skola men aldrig
kan ersätta ett minskat frivilligt spa -

rande och vilka leder till en icke godtagbar
finansiell maktkoncentration.

Ett sjufalt nej lär vara det högsta som
kan nås för att ge uttryck för sin absolut
negativa och opåverkbara inställning.
Det saknas alltså en punkt i avslagsyrkandet
för att detta skall kunna
betraktas såsom helt övertygande. Är
det någon som saknar den eller undrar,
hur den skulle se ut, om den fanns med,
så går det att läsa mellan raderna. Högern
vill över huvud taget inte ha någon
lagfäst tilläggspension.

Är man från början påverkad av en
sådan inställning, kommer man lätt i en
sinnesstämning som leder till vad högern
gjort sig skyldig till i de anförda
motiven för avslagsyrkandet, nämligen
orimliga överdrifter vid beskrivningen
av de förmodade negativa verkningarna
av förslaget och ett fullständigt utelämnande
av de positiva inslagen. Huvudsyftet
med pensionsförslaget är ju
inte att pressa ut avgifter, att samla obehövliga,
anonymt ägda fonder eller att
tvinga medborgarna till något som de
måste fara illa av i framtiden. Det kan
väl ändå inte ha förbigått högern, att
avsikten är att skapa ökad trygghet för
medborgarna genom att efter vissa i förslaget
angivna grunder utge ålders-, förtids-
och familjepension, i regel såsom
tillägg till folkpensionen.

Reservanterna delar inte den uppfattning
högern ger till känna i motiveringens
första punkt, nämligen att god
demokrati fordrar att stora och betydelsefulla
frågor uppskjuts till dess i varje
fall mer än en rösts majoritet kan uppnås
för genomförandet. Vårt parlamentariska
system bygger med få undantag
på enkel majoritet vid omröstning utan
hänsyn till frågans vikt och betydelse.
Vid lika röstetal avgör lotten. För närvarande
lottas det friskt i såväl utskott
som kammare i både stora och små frågor.
Pensionsfrågan är enligt vår uppfattning
nu mogen för ett avgörande,
och då det inte har varit möjligt att ernå
den betryggande majoritet som varit
önskvärd, återstår ingenting annat än
att ändock söka ett avgörande i enlig -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

het med de regler riksdagen arbetar efter.

Vi reservanter kan heller inte dela
den mening högern ger till känna efter
sitt konstaterande, att förslaget till lagfäst
tilläggspension enligt fördelningsmetoden
icke har stöd hos flertalet medborgare,
nämligen att därmed följer att
majoriteten är emot lagfäst tilläggspension.
Folkpartiet säger i sin reservation,
att endast en tredjedel av de röstande
uttalat sig mot en sådan lösning av pensionsfrågan.
Detta senare stämmer väl
bättre överens med vad som kan utläsas
ur folkomröstningens siffror. De
rent negativa representerar en tredjedel,
de som uttalat sig för en positiv lösning
två tredjedelar av de röstande.

Det är också svårt att förstå vad högern
menar med att förslaget leder till
minskad takt i den pesonliga välståndsutvecklingen.
Högern menar väl ändå inte
att till denna utveckling endast skall
räknas vad som kan ställas till förfogande
för omedelbar konsumtion. Jag
är övertygad om att en ordnad pension
kommer att betraktas såsom ett värdefullt
tillskott till välståndsutvecklingen
av alla dem som för närvarande saknar
denna förmån.

Oförklarligt är också uttalandet om
risker för den folkpensionsreform, om
vilken alla meningsriktningar varit ense.
Det förhåller sig nämligen så, att
det är under utredningarna om tilläggspensioneringen
som förslaget om de väsentliga
förbättringarna av folkpensionerna
aktualiserats och utformats. Ett
av de främsta motiven härför har varit,
att de som redan var folkpensionärer
eller inom en näraliggande tid skulle inträda
i denna krets och icke kunde beredas
några förmåner i en blivande tillläggspensionering,
skulle få en kraftig
höjning via folkpensionen. Det iir alltså
inte rent spel att misskreditera tilläggspensioneringen
hos folkpensionärerna
genom att söka ge sken utav att den
äventyrar deras rätt. Det finns ingen
grund för ett sådant påstående eller sådana
uttalade farhågor. Folkpensionärernas
rätt kommer icke att skjutas åt
sidan av dem som nu företräder regc 2

Första kammarens protokoll 10 Nr 10

ringsförslaget i fråga om tilläggspensioneringen.

Det sägs också att förslaget skulle
hindra en rationell och rimlig lösning
av pensionsfrågan för stora grupper
medborgare på ett sätt och i den utsträckning
som dessa själva önskar och
innefatta godtyckliga straffbestämmelser
med orimliga konsekvenser för den
enskilde. Detta påstående kan knappast
avse löntagarna utan vänder sig väl närmast
till de s. k egenförsäkrade, men
eftersom dessa har valfrihet i fråga
om tillhörigheten är de oförhindrade att
själva avgöra, i vilken form tryggheten
skall ordnas. Några orimliga konsekvenser
för deras del kan alltså icke föreligga,
såvida inte högern förmenar att
dessa personer borde äga njuta övergångstidens
i och för sig mycket förmånliga
bestämmelser och fördelar utan
att behöva ta de konsekvenser som följer
av att systemet bygger på principen
om tillhörighet under hela den aktiva
tiden.

Centerpartiet har visat sig vara den
mest ståndaktiga motståndaren till en
ordnad tilläggspensionering. Högern har
ju ändå en gång i tiden varit med om
den gamla trean, som byggde på kollektiva
överenskommelser, men centern
fruktade också för konsekvenserna av
dylika uppgörelser och tänkte väl därvid
närmast på eventuella anspråk från
sina lantarbetare. För centerpartiet är
det i första band fråga om en förbättrad
folkpensionering, och partiet förmenar
i anslutning härtill att lagstiftningen
bör begränsas till detta område.
Den ytterligare trygghet som därutöver
erfordras eller önskas får var och en
efter vilja och förmåga sörja för genom
frivillig försäkring, sparande i egen rörelse,
i eget hem eller i bank.

Dessa synpunkter förefaller förmodligen
realistiska för den som har gård
och grund att lita till, litet skog att sälja
då och då, med andra ord har bottentryggheten
ordnad för ålderns dagar och
till denna kan lägga folkpensionen såsom
ett extra tillskott. Men frågan om
en ordnad tilläggspension stiiller sig helt
annorlunda för alla dem som inte bar

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

annat än folkpensionen att falla tillbaka
på. Det är inte så väl ställt i samhällei,
att man vid diskussion av dessa ting
kan utgå från att alla, eller ens det stora
flertalet, har eller kan väntas få en
så välordnad ekonomi, att de har möjlighet
att enbart med stöd av folkpensionen
själva svara för det väsentliga av
de risker i en människas liv, som är
aktuella i förevarande sammanhang. De
pensionsanordningar, som redan finns
för anställda inom stat och kommun och
för tjänstemännen på den enskilda arbetsmarknaden,
är också ett uttryck för
att den av centerpartiet rekommenderade
begränsningen i pensionssystemet
är verklighetsfrämmande utanför den
krets, som representeras av de självägande.

Vi vill emellertid också ha en förbättrad
folkpension i den takt resurserna
medger. Beslut härom har redan fattats.
Men därmed är inte sagt att vi tror på
möjligheten att via folkpensioneringen
nå en pensionsnivå som motsvarar den,
vilken på betydelsefulla områden av arbetsmarknaden
godtagits såsom skälig
och erforderlig för att trygga en god
standard också på ålderns dagar. Folkpensionen
måste kompletteras med en
tilläggspension, om det skall bli möjligt
att förverkliga en sådan målsättning.
Det blir nämligen allt svårare för de
gamla att på ett tillfredsställande sätt
ordna det för sig till ett pris, som de
har möjlighet att betala.

Folkpartiet har, nu som tidigare, besvärligare
än de båda andra borgerliga
partierna att klargöra sin verkliga ståndpunkt
i fråga om tilläggspensioneringen.
Även folkpartiet röstar emot regeringsförslaget
men vill samtidigt utåt tillkännage
sitt positiva intresse för en tillfredsställande
lösning av pensionsfrågan
genom att framlägga ett eget förslag, i
huvudsak överensstämmande med det
som motionsvis framfördes föregående
år. Förslaget vann då inget gehör hos
högern och centerpartiet, som båda motsatte
sig även den formen lagfäst tillläggspension;
och förslaget blev som bekant
heller ingen succé i junivalet föregående
år.

Det finns ingenting som tyder på att
folkpartiförslaget blivit populärare sedan
dess. Högerns och centerpartiets negativa
inställning till frågan om lagfäst
tilläggspension har icke påverkats. Det
är sålunda ett förslag som inte ens efter
en eventuell regimförändring har någon
utsikt att bilda underlag för en framtida
lösning av tilläggspensioneringen. Förslaget
är ingenting annat än ett grått och
trist omslag till avslagsyrkandet på den
enda lösning av tilläggspensioneringen,
som inom överskådlig tid står till buds,
nämligen det föreliggande regeringsförslaget.

Det är inte någon mening i att polemisera
mot detaljer i ett pensionsförslag
som saknar förutsättningar att passera
förslagsstadiet, men jag vill ändå erinra
om att det inte är detaljutformningen
som varit avgörande för vårt ställningstagande.
Enligt vår uppfattning är det
inte möjligt att med tillämpning av premiereservmetodiken
i en allmän pensionsförsäkring
garantera värdebeständiga
pensioner, ernå snabb effekt i systemet
och enkelhet i administrationen.
Vi kan inte för vår del acceptera ett system
för tilläggspensioneringen, som
brister i dessa väsentliga avseenden.

Folkpartiets roll i pensionsdramat är
svårfattlig, för att inte säga obegriplig.
Den påminner i mångt och mycket om
cirkusclownens, som ofta ger en uppvisning
i virtuosmässig skicklighet men
lika ofta synes ha till uppgift att sörja
för att ingenting blir uträttat.

Våra överväganden har föranlett en
av undertecknad m. fl. till utskottsutlåtandet
fogad reservation med yrkande
om bifall till propositionen och dess
förslag till lag om försäkring för allmän
tilläggspension, förslag till lag angående
procentsatsen för avgiftsuttaget under
åren 19G0—1964 enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension samt,
med viss ändring, förslag till reglemente
angående allmänna pensionsfondens
förvaltning.

Den föreslagna tilläggspensioneringen
är en reform på lång sikt. Först om tjugo
år når den full effekt. Det dröjer alltså
en avsevärd tid innan den successiva

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

uppbyggnaden av förmånerna i tilläggspensioneringen
tillsammans med folkpensionen
ger den eftersträvade pensionsnivån.
Det är inte fråga om några
äventyrligheter i ekonomiskt avseende.
De av högern och centerpartiet uttalade
farhågorna beträffande de samhällsekonomiska
verkningarna av reformen kan
reservanterna därför inte betrakta såsom
realistiska. Icke heller för näringslivet
kan påfrestningarna på grund av
skyldigheten att betala pensionsavgift
för de anställda enligt vår mening bli
av mer avgörande betydelse. En avgift
av 1,9 procent av lönesumman under år
1960 och därefter en årlig höjning med
0,6 procent i första hand fram till 1964
kan inte äventyra det svenska näringslivets
konkurrenskraft på världsmarknaden,
såvida inte förhållandena i övrigt
utvecklas på ett onormalt sätt.

Visserligen har det vid många tillfällen
och i skilda sammanhang, även i debatten
kring tilläggspensioneringen, talats
om uppskov intill dess man kunde
anses ha råd med de kostnader, som följer
med de aktuella reformerna. En sådan
politik att »vänta och se» har alltid
sina förespråkare och utgör ett argument
som frikostigt utnyttjas av den
som inte vill någonting eller inte vet vad
han vill. Om vi mer allmänt hade följt
en sådan betänksamhetens politik, skulle
förmodligen mycket av vad som nu
är förverkligat, och av alla uppskattat,
varit ogjort och Sverige ett underutvecklat
och efterblivet land.

Det är inte den sorts människor, vilka
alltid har ett behov av att vänta och se,
som drivit utvecklingen framåt inom näringsliv
och samhälle. Det är djärvheten
till friska tag och klokheten att planera
och fullfölja ett realistiskt handlingsprogram,
som har äran av de stora framsteg
som gjorts. I den hittillsvarande utvecklingen
iir det ingenting som vederlägger
uppfattningen, att det är klokt alt
satsa på dessa egenskaper också i fortsättningen.

Och det gör vi med friskt mod. T alla
icke kontroversiella frågor råder en
tävlan också mellan oppositionspartierna
om äran att ligga främst i fråga om

förslag till åtgärder. Det gäller exempelvis
utbyggnaden av vattenfall och atomkraft,
vägar och andra kommunikationsmedel,
undervisning och forskning m. in.
Alla beklagar våra begränsade resurser,
vilka icke medger den takt i utbyggnaden
som vore önskvärd. Det finns i dessa
sammanhang ingen gräns för tron på
framtiden och dess möjligheter. Jag delar
denna optimism. Det finns förmodligen
ingen annan gräns för den framtida
utvecklingen än den som dragés upp avvår
förmåga och våra resurser i övrigt
att tillvarataga och utnyttja vad den har
att bjuda.

Men livet är som bekant fyllt av både
dagrar och skuggor. Så snart tilläggspensioneringen
kommer in i bilden verkar
det som om total solförmörkelse inträdde,
med utbredning från centern och ända
längst ut på högerkanten.

Det har brustit väsentligt i objektiviteten
vid utformningen av högerns motivering
för avslagsyrkandet, eftersom endast
de svarta färgerna kommit till användning.
Det är väl ingen som har
tänkt sig att högern skulle se på det föreliggande
förslaget genom färgade glasögon,
men så som kritiken lagts upp
och konsekvenserna av förslaget utmålats,
skjuter man så högt över målet, att
det är svårt att ta det hela på allvar. En
viss måttfullhet i det anförda hade under
alla förhållanden stärkt möjligheterna
till en saklig diskussion.

Jag tänker inte ta upp tiden med ytterligare
polemik mot allt vad som har
anförts i de sex punkterna. Den som är
intresserad av ett närmare studium av
dessa hänvisas till motion nr 520 i andra
kammaren. Det är emellertid åtskilliga
påpekanden i motionen, som enligt mitt
förmenande strider mot varandra. Det
skulle vara intressant att höra, om någon
av högerns talesmän i kammaren
kan ge en närmare förklaring till hur det
förhåller sig med logiken i berörda avseenden.

I motiv 4) exempelvis anges att förslaget
förutsätter en fördelning av avgiftsskyldigheten
mellan generationerna
som i realiteten innebär en ungdomsskatt,
till och med en hård ung -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

domsskatt. I motiv (i) sägs det, att förslaget
bygger ej blott på ett överförande
till det allmänna av så stora arbetsförtjänster
som behövs för systemet utan
även på ett omfattande tvångssparande,
som förvandlar människornas resurser
till anonymt ägda jättefonder, vilka väl
säges skola men aldrig kan ersätta ett
minskat frivilligt sparande och vilka leder
till en icke godtagbar maktkoncentration.

Båda dessa påståenden är visserligen
felaktiga, men även av två felaktiga slutsatser
bör man kunna fordra att de någorlunda
korresponderar med varandra,
om de har ett inbördes samband, och det
har dessa två punkter.

Om högern tror att förslaget verkar så
som det påstås i motiv 4), ökas denna
effekt, om fondbildningen minskas eller
helt slopas. Fonden skall nämligen vara
tilläggspensioneringens egendom. Såväl
kapital som räntor kan sålunda tagas i
anspråk för utbetalning av pensioner när
så befinnes erforderligt eller lämpligt.

Under övergångstiden är avgifterna för
låga för samtliga försäkrade, men ändock
växer fonden starkt. De tre första
åren fonderas nämligen avgifterna i sin
helhet, tv pensioner skall utgivas först
från och med år 1963. Under åren närmast
därefter är utbetalningarna små,
dels på grund av ett ringa antal pensionsberättigade
och dels på grund av att pensionerna
i begynnelsen är blygsamma.
Fonden behövs bland annat för utjämning
av kostnaderna — inte mellan unga
och gamla som högern förmenar — utan
mellan nutiden med 6 å 7 aktiva på
varje pensionär och framtiden, då relationstalet
sjunker till 4 å 5 aktiva på varje
pensionär. Under den tid fondavsättningar
göres, fullgör fonden automatiskt
uppgiften att täcka bortfall av annat sparande,
i första hand självfallet försäkringssparande.

över huvud taget är högerförslaget och
dess motivering utanför diskussionsplanen.
Den anförda kritiken mot regeringsförslaget
är rent negativ, inga positiva
uppslag till förbättringar eller antydningar
om hur det borde se ut för att
kunna accepteras. Jag förstår så inner -

ligt väl varför. Högern vill inte ha någon
positiv lösning av frågan, och då är
det inte så lätt att komma med några
positiva synpunkter.

Som framgår av reservationen, har reservanterna
inte heller tagit något intryck
av högerns överdrifter eller dystra
profetior. Inte heller centerpartiets
ståndaktighet beträffande förslaget att
begränsa lagstiftningen till folkpensioneringen
har påverkat reservanternas tillstyrkan
av regeringsförslaget. Folkpartiets
omslagsrevers till sitt avslagsyrkande
har inte beaktats, eftersom högern
och centerpartiet inte varit villiga att
teckna borgen för infriandet av förbindelsen.

Vi tillstyrker propositionen, men beklagar
givetvis, att förslaget icke undergått
sedvanlig utskottsbehandling, vilket
kunnat ge en mera allsidig belysning
av dess innebörd. Som kammarens
ledamöter väl känner till, är det inte så
enkelt att reservationsvis utforma ett utlåtande,
fullt jämförbart med ett utskottsutlåtande,
vilket som underlag har en
omsorgsfull behandling av ärendet i utskottet.
I ett lagförslag som det nu förevarande
tillstöter särskilda besvärligheter
vid behandlingen av lagtexten.

Reservanterna har, utom beträffande
fondstyrelsernas sammansättning, nöjt
sig med att, i anledning av i ärendet
väckta motioner eller till utskottet inkomna
skrivelser, tillstyrka ytterligare
utredning. Utredning tillstyrkes sålunda
beträffande yrkandet i motion 11:522,
av herrar Kellgren och Sköld, att jämväl
inkomst av tjänst understigande 300 kronor
årligen från en och samma arbetsgivare
skall vara pensionsgrundande.
Propositionens förslag undantar denna
inkomst, främst av administrativa skäl,
förmodar jag, men det kan också vara
möjligt, att man räknar med att inkomster
av denna storlek hos en och samma
arbetsgivare inte har så värst mycket
med reguljär anställning att göra. Vi förmenar
emellertid, att en utredning i frågan
bör kunna komma till stånd. Till
grund för en sådan utredning kan alldeles
säkert läggas taxeringen för år 1960
— det första år, då folkpensionsavgifter

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

skall erläggas. Denna taxering torde kunna
utgöra underlag för en bedömning av
i vilken omfattning inkomster av sådant
slag förekommer och om de i stor utsträckning
är att hänföra till sådana arbetare,
som i allmänhet har ordnad anställning,
eller om de mera är att hänföra
till sådana arbetare, som huvudsakligen
försörjer sig på tillfälliga uppdrag.

Vi tillstyrker vidare en utredning i
fråga om ett yrkande, som framställts i
motion nr 527 i andra kammaren av herr
Christenson och som går ut på att s. k.
beroende arbetstagare i pensionshänseende
skall likställas med anställda. Ett
liknande yrkande förelåg redan under
föregående år, och utskottet uttalade
jämväl då, att frågan borde bli föremål
för ytterligare utredning.

De båda yrkandena i dessa båda motioner
avser 5 § i förslaget.

Vi tillstyrker vidare en utredning beträffande
yrkanden, framställda i motion
nr 428 i denna kammare av herr
Grym m. fl. och 524 i andra kammaren
av herr Fredriksson m. fl., beträffande
möjligheterna till sänkt pensionsålder
för i första hand gruvarbetare — av reservanterna
utsträckt att avse arbetare
över huvud taget med tungt och pressande
arbete.

Vi har vidare i motiveringen till förslaget
understrukit från TCO i skrivelse
angiven ståndpunkt beträffande önskvärdheten
av att man finner en möjlighet
att tillgodoräkna pensionspoäng vid sjukdom
och arbetslöshet — en sak som har
särskild betydelse under övergångstiden,
då intjänandeåren är lika med de år,
som fordras för full pension, medan däremot,
sedan systemet kommit i full funktion,
det ändå finns en marginal mellan
de då angivna 30 åren för rätt till full
pension och den möjlighet som föreligger
att intjäna ett större antal år. Dessa pensionspoäng
har, som sagt, en särskild betydelse
under övergångstiden, och vi förmenar
att frågan bör bli föremål för utredning.

Vidare understryker reservanterna i
sin motivering departementschefens uttalande
till bestämmelsen i 43 §, där det
står att endast en pensionsförmån kan

utgå samtidigt. Departementschefen betonar
att frågan bör ytterligare utredas,
och vi inom reservanternas krets finner,
att skäl till en sådan utredning föreligger.
Utan att ange något särskilt skäl
kan jag ändå erinra om att det inom nuvarande
pensionssystem är ganska vanligt,
att exempelvis änkepension och intjänad
egenpension kan utgå samtidigt.
Om den obligatoriska tilläggspensioneringen
skulle tillämpa en annan ordning,
kommer detta förvisso att innebära ett
avsteg från hittills tillämpad praxis och
utgöra skäl till kompletterande försäkringar
på denna punkt för dem, som gärna
vill bevara en förmån som de redan
har.

Vi understryker vidare — i anledning
av TCO:s skrivelse men också på grund
av den skrivelse, som har inkommit från
SPP — nödvändigheten av att man närmare
tittar på det som anges i propositionen
beträffande beräkning av pensionsgrundande
inkomst i sådana fall,
då kompletterande försäkring uppehälles
och avgifter för sådan försäkring betalas
av den anställde. I sådant fall skulle
nämligen enligt propositionen pensionsunderlaget
minskas med pensionsavgiften.
Vi är inte riktigt säkra på att
det är nödvändigt att tillämpa en sådan
restriktivitet.

SPP har vidare påpekat vissa praktiska
frågor, som blir aktuella i samband
med möjligheterna att ordna kompletterande
försäkringar. Det gäller framför
allt de bestämmelser i skattelagarna, som
lägger hinder i vägen för den mera generösa
avdragsrätt, som föreligger vid
inbetalning av pensionsavgifter. Den rätten
finns nämligen inte, om pensionen
utbetalas under kortare tid än fem år. Vi
förmenar att detta är praktiska spörsmål,
som man under det fortsatta arbetet med
pensionsreformens ikraftsättande bör
ägna uppmärksamhet.

Slutligen föreslår reservanterna, i anledning
av yrkande i motionerna nr 411
i första kammaren av herr Söderberg
in. fl. och nr 501 i andra kammaren av
herr Hagnell m. fl., nr 426 i denna kammare
av herr Anderson, Carl Albert, och
516 i andra kammaren av herr Lund -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

qvist i Trollhättan m. fl., nr 430 i denna
kammare av herrar öhman och Persson,
Helmer, samt 525 i andra kammaren
av herr Senander m. fl., en viss ändring
i fondreglementets 4 och 6 §§, avseende
dels fondstyrelsens sammansättning
och dels en av den föreslagna ändringen
följande ändring i 6 § beträffande
utseende av ordförande i styrelsen.

Den borgerliga enigheten har inte begränsats
till ett gemensamt avslagsyrkande
på det framlagda förslaget om tillläggspensioneringen.
Motionsvis har
från samtliga borgerliga partier framförts
yrkande om sparfrämjande åtgärder
av skilda slag, bl. a. om skattefrihet
för sparande i andra former än försäkring,
i syfte att därigenom skapa trygghet
för ålderdomen, exempelvis i egen
rörelse, i eget hem eller genom insättning
i hank. Vidare begäres utredning
om värdesäkring av långsiktigt sparande,
oavsett i vilken form detta sparande
sker. Högern har framställt yrkande om
skattefrihet för inkomst upp till 1 500
kronor för den som åtager sig vården
av åldringar.

Det sistnämnda är en nyhet för året.
Yrkandet om sparfrämjande åtgärder
och om värdesäkring framfördes jämväl
under föregående år i samband med
pensionsfrågan men avslogs då av riksdagen.
Även i andra sammanhang har
förslagen varit föremål för riksdagens
prövning och är också i begränsad utsträckning
under utredning. Att dessa
förslag nu i samband med ett avslagsyrkande
på pensionsförslaget skulle ha
att emotse en välvilligare behandling
från vår sida är inte att vänta. Ser man
avslagsyrkandet på förslaget om tillläggspensioneringen
och dessa särskilda
yrkanden i ett sammanhang, så är det
uppenbart att fördelarna av ett genomförande
av de framförda förslagen i huvudsak
skulle komma dem till godo, som
redan har det väl beställt, i varje fall så
väl beställt att de anser sig kunna avstå
från den föreslagna tilläggspensioneringen.
Egentligen är samtliga dessa
förslag av den beskaffenheten, att de har
mycket litet att göra med frågan om tillläggspension
eller ej, i all synnerhet för -

slaget om viss skattefrihet för den som
vårdar åldringar, vilket är något som
rätteligen hör samman med åldringsvården.
Emellertid har kamrarna varit generösa
och remitterat förslagen till utskottet,
även sådana motioner, i vilka
det är svårt att finna något samband
med den fråga utskottet skulle behandla
som huvudfråga, men eftersom utskottet
har fått dessa förslag till behandling, har
vi betraktat det som en skyldighet att
behandla dem. Reservanterna har för
sin del funnit att de behandlas riktigast
om man avslår dem. I den mån det genomförs
ett förslag om tilläggspension
och det sedermera i praktiken visar sig
att vissa behövande grupper, av skäl som
man i dag inte kan överblicka, inte har
möjlighet att ansluta sig till en tilläggspensionering
i någon form, kan det finnas
skäl att titta ytterligare på de förslag
som här har framkommit, nämligen
om de kan ha någon nytta av ett på annat
sätt understött sparande, som syftar
till att framför allt underlätta möjligheten
att klara försörjningen på ålderdomen.
De förslag som går ut på skattefrihet
finns det ju möjlighet att ta upp i
andra sammanhang eller som fristående
yrkanden under den fria motionstid som
alltid finns i början av varje riksdag.
Framför allt motionen om skatteavdrag
för den som vårdar åldringar anser jag
bestämt böra behandlas i sammanhang
med frågan om åldringsvården.

Trots att vi från reservanternas sida
avstyrker samtliga dessa yrkanden, kan
jag inte bespara mig nöjet att konstatera,
att intresset från motionärernas sida
för ett skattefritt egnahemssparande
förefaller mer än märkligt, när man erinrar
sig hur tappert oppositionen kämpade
för reducerade kapital- och räntesubventioner
åt egnahemsbyggandet vid
behandlingen av bostadspropositionen.
Man får en känsla av att det här är fråga
om någonting som skulle kunna jämställas
med gungorna och karusellen.
Om oppositionen hade fått det som den
ville, när bostadspropositionen behandlades,
så hade det stora flertalet egnahemsägare
fått en årlig kostnadshöjning
på några hundra kronor, och jag iir inte

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

säker på att oppositionens frikostighet i
fråga om frihet från skatt i detta sammanhang
skulle sträcka sig så långt att
egnahemsägarna skulle få en ränteinkomst
på motsvarande belopp skattefri.

Även i andra sammanhang är det
många felaktigheter i dessa yrkanden,
som det vore skäl i att ta upp till debatt,
men eftersom vi inte vill vara med
om någonting i det här sammanhanget,
vore det kanske bara att spilla tid. Jag
vill emellertid erinra om att skattefrihet
för ett sådant sparande, av samma
slag som det nu är fråga om för pensionsavgifter,
näppeligen kan vara motiverad.
Det är ju ändå så att ett sparande
för en pensionsförsäkring är ett
sparande med tanke på en risk. Ersättningen
utgår ju endast under förutsättning
att vederbörande kommer i en sådan
situation att han kan utnyttja försäkringen,
d. v. s. själv upplever pensionsåldern
och kan utkvittera pensionen
eller förtidspension eller eventuellt
överlevandepension träder till. Inträffar
ingenting av detta, har vederbörande
eller hans efterlevande, som inte är i
den ställningen att de har rätt till efterlevandepension,
ingen rätt till de avgifter
som inbetalats, medan ett sparande
i de former som här nämnts ju ändå
kvarstår till sitt kapital. Det är ändå förenat
med vissa besvärligheter, om i en
sådan situation vederbörande skulle betala
skatt på hela kapitalet i ett sammanhang.
Rätteligen skulle han ju avstå
kapitalet, men jag förmodar att han inte
är beredd till det. En fullt likartad behandling
av sådant sparande som det
här är fråga om och sparande i försäkringsform
är inte motiverad.

Förslaget om skattefrihet intill ett
visst belopp för dem som åtar sig vården
om gamla, om denna fråga nu skall
behandlas i detta sammanhang, är —
jag kan gärna ge detta erkännande —
en vacker tanke, men det blir faktiskt
bara skräp, om man inte sörjer för att
de gamla får pension av sådan storlek,
att de kan kosta på sig den vård de behöver
på ålderns dagar och som de skulle
kunna få av dem som fick skattefrihet
för att de ställt sin arbetskraft till

förfogande. Folkpensionerna måste, även
om man ser dem ur dessa synpunkter,
kompletteras med en rejäl tilläggspension
för att det skall öppnas möjlighet
för folk i gemen att utnyttja den välvilja
som till äventyrs kan ligga bakom förslaget.
Utan en sådan förstärkning av
de gamlas resurser blir det positiva i
samtliga de framförda förslagen utan
betydelse för dem. Som alternativ till
tilläggspensioneringen är de helt meJ
ningslösa, men det är så de framlagts.

Jag vill gärna erkänna att folkpartiet
i denna angelägenhet har något bättre
förspänt än de båda övriga borgerliga
partierna, eftersom folkpartiet i varje
fall tänkt sig ifrågavarande åtgärder
som komplement till en tilläggspensionering,
vilken visserligen skulle komma
först senare men som nu ändock
finns i bilden. Högern och centerpartiet
förmenar, att åtgärderna skulle träda i
stället för den föreslagna tilläggspensioneringen.
Det måste vara bra nära gränsen
till något som skulle kunna kallas
kvacksalveri, om man skulle försöka inbilla
folk, att de trygghetsproblem som
är aktuella i detta sammanhang kan finna
sin lösning genom ett bifall till utskottets
utlåtande i denna del.

Herr talman! Vi reservanter, som är
positivt inställda till den föreliggande
propositionen, yrkar i reservationerna
1—3 bifall till huvudlagförslaget, till
förslaget om lag om avgiftsuttag och,
med viss ändring, till förslaget om reglemente
angående fondförvaltningen. I
reservationerna 6—8 yrkar vi avslag på
de här nu senast av mig behandlade
motionerna, och i reservation 9 yrkar
vi skrivelse till Kungi. Maj:t med begäran
om utredning av de ärenden som
jag här särskilt berört. Herr talman! Jag
yrkar bifall till samtliga sju reservationer.
Beträffande yrkandena i punkterna
D och E i utskottsutlåtandet är reservanterna
eniga med utskottet.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! I denna proposition
finns det mycket som man kan undra
över och som inte är riktigt klarlagt,

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

bland annat en sak som jag skall börja
med. Det är varför man bär går ifrån
svensk parlamentarisk praxis, som alltid
tillämpats med stor noggrannhet så
länge jag har varit i tillfälle att följa
riksdagsverksamheten. Man har sagt, att
den här frågan varit utredd så mycket
och så länge, att den borde vara mogen
för ett avgörande. Detta har även utskottets
mycket ärade ordförande här i
dag framhållit. Det är visserligen sant
att det suttit två stora pensionsutredningar,
men de har på ett eller annat
sätt utrett blott en del av det som måste
påverka en, när det gäller att ta ställning
till hela frågans principiella uppläggning.
Dessutom är det en mängd saker
som är outklarade och som jag tycker
att riksdagens ledamöter nästan har
en berättigad fordran att få belysta. Det
finns ju faktiskt en mängd sådana frågor
som är under utredning av redan
tillsatta kommittéer, och jag kan inte
erinra mig att någon fråga brukar läggas
fram av Kungl. Maj:t innan de kommittéer,
som sysslar med den, avslutat
sitt arbete. När en stackars motionär
motionerar om någonting som på minsta
sätt kan anses vara föremål för en
utredning, är det ju alldeles säkert att
utskottet skriver att eftersom frågan är
under utredning, kan man inte nu göra
någonting och att framställningen därför
inte skall föranleda någon åtgärd.
Men i detta speciella fall har man gjort
ett storartat undantag. Här sitter nu en
kommitté, 1958 års socialförsäkringskommitté,
där ordföranden i utskottet är
ordförande, och utreder en mängd saker
som sammanhänger med folkpensioneringen,
såsom efterlevandepensionering
och invalidpensionering och detaljer
i samordningen mellan den blivande
tilläggspensioneringen och folkpensionen.
Ordföranden har i utskottet upplyst, att
en stor del av dessa frågor kommer att
bli utredda redan till hösten och några
andra eventuellt nästa år. Då hade det
enligt all gammal praxis varit naturligt,
att man först fått se resultatet av utredningarna.
Nu säger departementschefen
i stället, att det kommer att ske en samordning
under de närmaste åren, så att

vi kanske omkring år 1903 kan få ett
nytt förslag med de ändringar som behövs
för att göra samordningen mellan
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen
så elegant som möjligt. Jag påpekar
endast, att detta är emot den
praxis vi är vana vid.

Vidare finns 1957 års pensionskommitté.
Kommittén har viktiga ärenden,
som direkt sammanhänger med detta
problem, på sitt program, och kommitténs
direktiv är givna av samma regering
som lagt fram denna proposition.
Det rör sparandebortfallet, pensionernas
finansiering, värdebeständigheten och
möjligheterna att bedriva en för penningvärdets
bevarande erforderlig penning-
och kreditpolitik, som inte störs
av denna stora reform.

Kommittén har endast uttalat sig i en
av de många frågor som den skulle utreda.
Resten är under utredning, men
utan energi. Sedan januari 1958 har
kommittén nämligen inte haft ett enda
sammanträde, vilket tyder på att regeringen
inte varit intresserad av att utredningen
skulle göra någonting ytterligare
och från början inte alls avsett
att utredningen skulle prestera någonting,
som skulle belysa de frågor som
kommittén är tillsatt för att utreda.
Kommittén säger emellertid, att det är
givet att »en så väsentlig höjning av
pensionärernas levnadsstandard, som
det här är fråga om, endast kan beredas
utrymme inom samhällsekonomien, om
andra reformer, andra privata och offentliga
behov makas åt sidan i tillräcklig
mån». Beträffande pensionsförsäkringens
fondbildning uttalade kommittén,
att man inte borde vara blind för
möjligheten, »att ett stort budgetöverskott
och stark fondbildning under statlig
eller statligt kontrollerad förvaltning
lockar till en i och för sig alltid välmotiverad
expansion i statsutgifterna».
Det är så sant som det är sagt, herr talman,
och det förvånar mig, att inte utskottets
ordförande i någon mån har
berört denna del av reformens verkningar.

Jag har inte kunnat undgå att märka,
att utskottets ordförande — som jag sät -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ter mycket stort värde på och som jag
haft mycket gott samarbete med — på
ett underligt sätt, jag förmodar av gammal
vana, vände sig huvudsakligen mot
högerns inställning till denna fråga, fastän
han väl knappast kunnat undgå att
observera, att centerpartiet åtminstone
anser sig vara den främste motståndaren
till propositionen. Men det beror väl
därpå att det är så brukligt att vända sig
mot högern — om det nu inte finns några
andra motiv. Det kan man ju tänka
sig, men det vill jag nu inte beröra.

I propositionen står, att en betydande
folkmening skulle stå bakom kravet att
man gör någonting åt pensionsfrågan.
Jag har också hört — det är herr Geijer
som sagt det inom utskottet, och han
kanske kommer att säga det även här —
att det bland löntagarna finns en dominerande
majoritet för förslaget. Även
om så skulle vara fallet — vilket man
omöjligen kan konstatera — är pensionsfrågan
inte enbart löntagarnas sak.
Det är ju en fråga, där alla som bor i
detta land skall få bedöma, hur förslaget
kommer att påverka det allmänna
framåtskridandet i landet och människornas
status i framtiden. För övrigt
är det ju så, att 1958 års val, som väl
ändå ansågs vara ett pensionsval, inte
ger något stöd åt uppfattningen att flertalet
av medborgarna står bakom förslaget.
Då fick de partier, som uttalade sig
mot obligatoriet, 31 000 flera röster än
de partier som ville ha obligatoriet.

Jag sade nyss att det för närvarande
pågår flera utredningar, t. ex. stabiliseringsutredningen
och kreditmarknadsutredningen.
Man har inte avvaktat resultatet
av dessa utredningar, vilket gör
alt man uppenbarligen kan konstatera,
alt propositionen framlagts med en viss
brådska. Jag frågar då: Varför denna
brådska? Det måste finnas speciella skäl
till det. Det är en fråga. Fn annan fråga
är följande: Varför denna stora fondbildning?
Fonderna är ju avsedda att
så småningom växa till omkring 00—80
miljarder kronor. Det måste ges en annan
och bättre förklaring än den herr
ordföranden i utskottet presterade, lian
yttrade nämligen att denna stora fond

var avsedd att jämna ut kostnaderna,
när de stora åldersgrupperna kommer
in i systemet. Under utskottsbehandlingen
hade han en annan formulering, som
inte kommit fram i dag — han kanske
delar båda meningarna, men det vore
bra att få den senare meningen bekräftad.
Under utskottsbehandlingen uttalade
herr ordföranden sålunda att det
behövdes en mycket stor fond för att
riksdagen — om den funne klokast —
i ett läge med dåliga konjunkturer skulle
kunna underlåta att ta ut några avgifter
alls. Systemet skulle i ett sådant
läge alltså kunna fungera enbart med
hjälp av fonderna. Jag tycker att detta
knappast är någon hållbar motivering
när det gäller ett fördelningssystem.
Vid ett sådant system erfordras väl inte
större fond än den pensionsfond som
finns inom folkpensioneringen.

Just på grund av ofullkomligheten i
förklaringarna har man rättighet att dra
egna slutsatser. Jag har svårt att fria
mig från följande slutsats, som jag tycker
inte har så mycket med frågan om
pensioneringen av invånarna här i landet
att göra.

Man har ju märkt ett större och större
behov för statsmakterna att låna så mycket
pengar som möjligt, antingen mot
obligationer eller mot de under senare
år mycket guterade skattkammarväxlarna
eller på annat sätt. Det är klart att
om det är tillgodoseendet av ett sådant
behov som avselts, så föreligger här en
väl genomtänkt uträkning. Utvecklingen
kommer nog också att bli sådan.

Fn annan tanke, som ju kan ligga bakom
förslaget — man kommer fram därtill
när man a priori är en smula misstänksam;
jag måste ge herr ordföranden
rätt i att högerpartiet är misstänksamt
mot detta system i dess helhet —
är att man får en möjlighet att via de
mycket stora penningbelopp, som här
kommer i fråga, få till stånd en dirigering
av kapitalmarknaden. Man bär blivit
på det klara med att det kommer att
uppstå ett sparandebortfall. Men tack
vare de anordningar, som nu föreslås,
blir det — som vi vet — ett tvångssparande.
Regeringen hade ju helst velat

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagforslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

få till stånd ett tvångssparande och läde
ju också fram ett förslag härom, ehuru
förslaget genom LO:s försorg den
gången — liksom hittills blivit fallet
med varuskatten — inte blev förverkligat.
Jag vill erkänna att det här föreligger
en ganska .fullgod ersättning för
ett tvångssparande.

Naturligtvis har man också ansett att
man här haft tillgång till en bra fråga,
när väljarunderlaget börjat vackla, vilken
kunde utgöra en återställare av väljarunderlaget,
och frågan bär ju delvis
också ''kunnat tjäna som sådan.

Utskottsordföranden yttrade vidare i
sitt anförande i dag att högern har ett
väljarunderlag som knappast kan ha något
intresse av en tilläggspensionering.
Om herr Strand emellertid tittade i våra
medlemsmatriklar, så skulle han finna,
att vårt väljarunderlag skär genom alla
befolkningslager. Det alldeles övervägande
iflertalet medlemmar i högerpartiet
—• vilket säkerligen i ännu högre grad
gäller dem som röstar med högern utan
att vara medlemmar •— är i samma status
som alla de som herr Strand vill representera.
Det kan inte råda någon tvekan
därom. Vi har inte något intresse
för den föreslagna tilläggspensioneringen,
ty den innebär ett tvångsförfarande,
ett statsingripande, en maktkoncentration
o. s. v. Vår ståndpunkt innebär å
andra sidan inte iatt vi saknar intresse
för att människorna skall få det sörjt
för sig på ålderdomen. Men det är alltså
riktigt att vi faktiskt inte vill ha en
lagfäst tilläggspensionering. Det är en
riktigt uttalad beskyllning — av herr
Strand betraktas yttrandet som en beskyllning,
men av mig betraktas det
som ett riktigt konstaterande.

I anslutning härtill vill jag ställa följande
fråga: Varför har den tilläggspensionering,
som kan vara behövlig ovan
folkpensionen, hittills inte fått någon
större omfattning? Ja, först och främst
har vi haft en starkt pensionsfientlig
lagstiftning här i landet. Däri ingår
bland annat de inkomstprövade folkpensionsförmåner,
som ännu finns kvar
i form av kommunala bostadstillägg.
Detta jämte en mängd andra ogynnsam -

ma bestämmelser i vår lagstiftning har
faktiskt gjort att det så att säga har
varit en rätt dålig affär med ålderdomsförsäkringar.
Det har funnits bestämmelser
som har hindrat penningplaceringar,
vilka kunnat ge en bättre avkastning
och därigenom en bättre valuta för
de satsade premierna. Det har /varit en
mängd snäva (begränsningar som faktiskt
har avskräckt människorna från
att ta sådana försäkringar. Alltsedan socialdemokratien
kom till makten här i
landet har det varit alltför stora risker
för penningvärdeförstöring, som också
ganska mycket avskräckt människorna
att betala in premier, som de sedan får
tillbaka till ett (lägre värde. Det har naturligtvis
också varit en stark önskan
hos ett stort antal löntagare att få ut
sina löner kontant och på andra sätt
sköta sina inkomster.

Vidare får vi tänka på ytterligare en
sak. Det är (de väntans tider, som har
rått under alla dessa pensionsutredningar.
jOm detta inte hade varit fallet är
jag tämligen förvissad om att man här
i landet hade kommit in i ett skede, då
allt fler människor hade ordnat det för
sin ålderdom — även försäkringsmässigt.
Jag iär ganska förvissad om att pensionsfrågan
hade blivit löst avtalsvägen
för många stora grupper. Vi har inte
tänkt att man skulle stifta en lag som
skulle hindra människorna att träffa avtal,
som innefattar även pensionsförsäkring
— och efter vad jag kan förstå har
inte heller centerpartiet haft någon sådan
tankegång.

Nu har jag anfört /mera allmänna synpunkter
på denna fråga. Jag har sagt att
jag i någon mån (misstror de reella syftemålen
med hela detta förslag. Detta kan
naturligtvis motsägas, men jag anser att
det finns alltför många motiv för sådana
misstankar. Jag har påtalat den
brådska, som är emot all annan riksdagspraxis,
och andra sådana saker. Jag
tänkte nu, herr talman, nämna några
större principiella oriktigheter i detta
förslag, som gör att vi för vår del inte
anser oss kunna reflektera på detsamma.

Först och främst vill jag säga att detta

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

fördelningssystem lägger grunden till
orättvisor. Utskottets ordförande sade
nyss att vi hade gått till våldsamma överdrifter
för att kunna avvisa detta förslag.
Men går det att motsäga mitt påstående?
När det inte finns något samband
alls mellan avgifter och pensioner,
mellan priser och prestationer, uppkommer
det ojämnheter i systemet. Bl. a.
verkar det på det isättet, att den, som
vid tjugoårsåldern har 10 000 kronor om
året i inkomst, enligt detta system får
betala alldeles för höga premier. Enligt
vanliga försäkringstekniska grunder
betalar han 45 procent för höga premier,
vilket betyder att man antingen
borde kunna sänka premien för honom
med så mycket eller att man finge ge
honom 45 procents högre pension. Detta
är ett av de stora felen med fördelningssystemet,
som man är fri från vid
ett premiereservsystem -— om vi nu
skall välja mellan två sådana här system.

Sedan är det en annan sak. Vem är
det egentligen som har ansvaret för att
pensionerna kan utbetalas så att alla de
avgifter som är inbetalade verkligen
kommer att resultera i dessa pensioner?
Det kan ju bli så att riksdagen beslutar
så låga avgifter, att dessa blir otillräckliga.
Det finns nämligen ingen försäkringsgivare
här, och man kan inte heller
säga vem som äger fonden. När det
gäller en pensionsanstalt vet vi vem det
är som äger fonden och vem det är som
är försäkringsgivare, men den konstruktion
som här har presterats är av den
karaktär att det inte finns vare sig försäkringsgivare
eller ägare till fonden.

I fråga om dessa större principiella
oriktigheter är det vidare på det sättet,
att människorna även i vårt land är olika
i alla möjliga avseenden, i fråga om
både sina inre egenskaper och sina olika
miljöer och placeringar i tillvaron. De
blir nu intvingade i samma mall, även
om den inte alls passar dem, och de blir
därigenom berövade de möjligheter de
annars skulle ha haft att efter egen smak
ordna sin ålderdomsförsörjning.

Sedan är det eu annan ganska besvärlig
sak, och det är åt! man bryter sön -

der redan existerande pensionsanordningar.
Även mycket goda sådana göres
om intet. Jag tror att svåra komplikationer
blir en alldeles säker följd.

Denna proposition har, i motsats till
vad som är vanligt, inte varit på remiss
annat än hos lagrådet. Det är också en
uppseendeväckande sak, att lagrådet bara
fick fjorton dagar eller så på sig. Lagrådet
har därför avstått från att granska
lagförslagets detaljer och alla paragrafer,
vilket annars hade varit väl behövligt,
ty detta är en lagtekniskt tämligen undermålig
produkt.

I fråga om samordningen har lagrådet
emellertid yttrat att det borde ha införts
ytterligare bestämmelser för att
underlätta alla de besvärliga samordningsproblemen
och för att hindra att
arbetsgivarna måste betala både till juridiskt
bundna försäkringsöverenskommelser
och till det nya systemet.

Det kommer också att inträffa, att
människor får pension från bägge hållen
och att de får en pension som är
mycket större än inkomsten under deras
aktiva tid. Det är väl fråga om vårt
samhälle har råd med sådana extravaganser.

Det kollektiva arbetsgivarbidraget
fanns med i den första pensionsutredningens
betänkande, som var ute på remiss.
Just beträffande den detaljen var
remissyttrandena i det närmaste mördande,
alldeles förkrossande. Den andra
pensionsutredningens betänkande var
också ute på remiss, men remissyttrandena
lades aldrig fram förrän förslaget
förra året lades på riksdagens bord, och
nu har de fallit i glömska. Annars är
också de starkt kritiska mot det kollektiva
arbetsgivarbidraget. Följden var
att detta bidrag aldrig kom med i direktiven
för den Eckerbergska pensionsutredningen.
Trots allt detta kommer
förslaget igen i den nya propositionen
utan att man bemött den kritik som förekommit.

Att över huvud taget släppa premiereservlanken
medför alldeles logiskt och
ofrånkomligt konsekvenser, som blir så
pass orimliga, att jag skall be att i någon
mån få beskriva dem med siffror.

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Om vi antar att var och en av de 50
aktiva åldersklasserna här i landet innehåller
100 000 personer och att antalet
ålderspensionärer utgör en miljon, kan
vi göra följande beräkningar. Gruppindelningen
är schabloniserad enbart för
att lätt kunna uppfattas, men den är icke
desto mindre direkt verklighetsbetonad.
Vi väljer ett fall där alla under hela sin
aktiva tid har en årsinkomst på 10 000
kronor, en där alla under hela tiden har
20 000 kronor i årsinkomst, vidare en,
kanske mera verklighetsbetonad, där
medelinkomsten är 10 000 kronor per år
men där man under den första tredjedelen
av den aktiva tiden har 6 000 kronor,
under den andra tredjedelen 10 000
kronor och under den sista tredjedelen
14 000 kronor, och slutligen väljer vi en
grupp med 20 000 kronors årsinkomst i
genomsnitt, men med 12 000 kronor under
första tredjedelen, 20 000 kronor under
andra tredjedelen och 28 000 kronor
under sista tredjedelen. På denna gruppindelning
har en försäkringsmatematiker
räknat ut pensionsavgifterna efter vanliga
metoder. I relation till den pensionsgrundande
inkomsten är den erforderliga
avgiftsprocenten för första gruppen
12 procent och för den andra gruppen
också 12 procent, medan den för tredje
gruppen är 20 procent och för fjärde
gruppen 18 procent. Räknar man i relation
till den totala inkomsten blir procenttalen
för första gruppen 7,2 procent
och för den andra gruppen 9,6 procent.
För dem som haft 10 000 kronor under
hela tiden blir alltså avgiften 7,2 procent,
men om det är en stegrad inkomst,
som ger 10 000 kronor i medeltal, behövs
nästan dubbelt så mycket, nämligen
12 procent. För sista gruppen är
siffran 14,4 procent.

Om den avgift, som föreslås i propositionen
och som föreslogs i förra årets
proposition, uttas med samma procent
av den pensionsgrundande inkomsten
måste det betyda att de som har låga procentsiffror
i den här tablån blir missgynnade
under det att de som har de höga
procentsiffrorna blir gynnade. Det är
egentligen inte konstigare än så att för -

stå varför fördelningssystemet måste bli
orättvist.

Det föreslagna systemet medför också
att en oproportionerligt stor procent av
människornas inkomster måste avstås till
det allmänna utan att de själva har något
val. Till våra förutvarande kommunala
och statliga skatter, sjukkasseavgift,
folkpensionsavgift och sedan denna avgift
till tilläggspensioneringen, kommer
en vanlig löntagare att få avstå mer än
50 procent av sin inkomst och endast behålla
knappt 50 procent, som han får disponera
över själv. Då vi ändå har folkpensionen
som en grundpension i botten
är det inte riktigt att komma upp till sådana
uttag för skatter och socialavgifter,
att människorna skall behöva avstå
en så stor del av sina pengar som här
föreslås skall tas ut utan återvändo.

Företagen kommer vidare att belastas
på ett sätt som gör deras konkurrenskraft
mindre. Man kan ju säga som utskottets
ordförande att de kommer att
klara detta och att de har klarat så mycket
annat förut. Ja, det sista vet vi ingenting
om. Vi vet inte hur det hade varit
om vi haft en del saker ogjorda, ty vi
har inte prövat det. Det är ostridigt att
konkurrenskraften minskas i motsvarande
mån som man tar bort pengar från
företagen. Vi har nu en hårdnande marknad,
och vi kan faktiskt inte i dag bedöma
hur den kommer att utveckla sig.

Det är också på det sättet att man
koncentrerar dessa stora medel i för
staten åtkomliga fonder. Det sparandebortfall
som uppstår på andra håll får
inte någon ersättning genom att staten
tillföres dessa medel. Staten kommer att
se till att dessa pengar ges ut, inte för
att förbättra produktionsapparaten för
näringslivet utan till allt detta andra som
vi vet att staten använder sina pengar
till. Det är dock inte enbart för kraftstationer
och vägbyggen. Till vägbyggen
kommer det förresten in pengar genom
bilskatten och det mycket mer än som
används för detta ändamål. Pengarna används
även för att finansiera löpande
underskott i budgeten. Det är fråga om
inte detta kommer att få en så stor sam -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

hällsekonomisk betydelse att redan det
borde vara skäl att vara betänksam mot
att biträda förslaget.

Herr talman! Detta var några av de
större principiella betänkligheterna mot
förslaget. Att vi som ordföranden i utskottet
här säger inte har kommit med
annat än kritik och inte med några positiva
förslag till förbättringar tycker jag
är rätt naturligt eftersom vi anser att vi
över huvud taget inte vill ha detta system.
Det hade nästan varit för mycket
begärt att vi skulle vilja förbättra förslaget
så att vi hade kunnat anta det.
Så mycket har vi aldrig trott att det skulle
kunna bättras.

Emellertid finns det i de olika paragraferna
en mängd oformligheter. Somliga
är underliga, somliga är skadliga,
andra åter ger intryck av att det är ett
ganska omoget förslag.

Gentemot påståendet att stat och kommun
inte skulle komma att belastas på
något sätt vill jag hävda att man kan
räkna ut att stat och kommun kommer
att få ungefär 10 miljarder kronor övervältrade
på sig på olika sätt i tidernas
fullbordan.

Förslaget kännetecknas vidare av att
där finns någonting som jag efter känd
förebild skulle vilja kalla för en massa
käppar och även en hel del morötter.
Man kan säga att överkompensationen
måhända är den största moroten. Den är
av den arten att man har anledning tro
att det faktiskt kan ligga något i tanken
att den är skapad som en morot.

Man kan illustrera det på följande
sätt. Man kan dela upp medborgarna i
oförsäkrade och försäkrade, om man nu
skall kalla det så. Jag skulle inom parentes
vilja säga att uttrycket »lag om
försäkring» i rubriken är fel. Det borde
med större fog kallas »lag om fördelning
av tilläggspension» eller »lag om löfte
om tilläggspension». Om vi nu ändå bär
ordet försäkring med använder jag det
här för att det skall vara lättare.

Försäkrade, som är födda något av
åren 1896—1909 — till dem hör jag —
kan förvärva poäng under högst 15 år.
Täljarcn i reduktionsfaktorn utgör det
antal år under vilka poäng förvärvats.

Nämnaren är 20. Klass B omfattar personer
födda under åren 1910—1914. De
kan förvärva poäng under mer än 15
men högst 20 år. Täljaren beräknas på
samma sätt som för den förra gruppen.
Nämnaren är likaledes 20. Klass G utgöres
av personer födda åren 1915—1923.
De kan förvärva poäng under mer än 15
men högst 29 år. Täljaren är här det antal
år under vilka poäng förvärvats, och
nämnaren överensstämmer med det högsta
antal år för vilka poäng kan förvärvas.
Klass D — strykklassen — utgörs av försäkrade
födda år 1924 eller senare. De
kan förvärva poäng under 30 år eller
mer. Täljaren i reduktionsfaktorn utgörs
av det antal år under vilka poäng
förvärvats, dock högst 30, och nämnaren
är 30.

Klasserna A, B och C får en betydande
överkompensation. Genom att avgiftsuttaget
i början föreslås vara lägre kan
även vissa försäkrade i klass D eventuellt
få en viss överkompensation. För inkomst
av anställning tillämpas även för
klasserna A, B och C mycket rigorösa bestämmelser
då det gäller undantagande
av inkomst, varför det på denna punkt
faktiskt är fråga om en tvångsbestämmelse.
Storleken av överkompensationen
framgår av en motion av herr Ringaby
i denna kammare. I denna motion har
man räknat ut hur stor överkompensationen
skulle bli för riksdagsledamöternas
del. Det skulle, har det visat sig, bli
fråga om kolossala belopp, om man kapitaliserade
pengarna. Jag skall dock, herr
talman, inte närmare fördjupa mig i denna
sak.

Ett beklagligt fel i propositionens förslag
är att sidoinkomsterna desavueras
ganska mycket. Låt oss ta två anställda
som bär mindre än 24 000 kronor i årsinkomst
av anställning. De har under
hela sitt liv samma inkomst av anställning.
Deras arbetsgivare får alltså betala
lika stora avgifter. Då skulle man väl
tycka det vara rättvist och naturligt att
de båda anställda också skulle få samma
pension på grund av sin anställning.
Men så är det faktiskt inte. Den ene
kanske är en slöfock som inte bryr sig
om att arbeta något extra för att skaffa

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

sig sidoinkomster. Den andre liar vissa
år sidoinkomster, som kanske överstiger
6 000 kronor. Han begär undantagande
beträffande sidoinkomsterna. Ingen av
dessa båda försäkrade kommer då att
erlägga någon egenavgift för inkomst av
annat förvärvsarbete än anställning. Det
kan väl då inte rimligtvis vara motiverat
att deras pension på grund av anställning
skall bli olika, men lagens utformning
resulterar faktiskt däri. Den
som inte har någon sidoinkomst får en
pension av 4 800 kronor om året. Den
andre har förvärvat pensionspoäng på
sådant sätt att han inte får mer än 640
kronor om året på grund av undantagandet
av sidoinkomsterna. Detta tycker jag
absolut är för grova felaktigheter i förslaget.

Ett liknande straff för den driftige tilllämpas
om båda de försäkrade avlider
och efterlämnar exakt likadana familjer.
Den »välartade», om vi skall kalla honom
så, utan några sidoinkomster, får
full familjeinkomst. Den andre, den fule
figuren som skaffat sig sidoinkomster
och låtit dem stå utanför pensionssystemet,
får mindre än 12 procent av full
pension. Kammarens ledamöter tror kanske
inte att detta är möjligt, men det är
faktiskt så, ty detta göms i bestämmelserna.
Det finns många andra liknande
ting. Det verkar nästan som om man ville
använda sådana här saker för att så
få människor som möjligt skall falla offer
för frestelsen att begära undantagande
och därmed ställa sig utanför det
nya pensionssystemet.

En annan märklig sak som kommer att
inträffa är att det kommer att bli nödvändigt
med taxeringskontroll. Denna
kontroll måste emellertid, hur underligt
det än låter, inriktas åt precis motsatt
håll mot vad vi är vana vid. Det kommer
nämligen att finnas anledning att se till
att inte vissa grupper försäkringstagare
under några år kommer att deklarera
för högt för att därigenom tillförsäkra
sig en god tilläggspension. Det kommer
alltså att bli ganska underliga konsekvenser
av det nu framlagda förslaget.

Återlåningsförfarandet tillmättes vid
utskottsbehandlingen av vissa av utskot -

tets ledamöter en ganska stor betydelse.
.lag undrar om man verkligen kan räkna
med att en så stor del av de inbetalda
avgifterna kommer att slussas tillbaka
till näringslivet. Det är ju så att
bankinstituten från fonderna skall få
låna pengar för att sedan i sin tur låna
ut dessa till sina kunder inom näringslivet;
det gäller viss del av de inbetalda
medlen. Men i reglementet för fondförvaltningen
står det att bankinstituten
till fondförvaltningen skall betala en
ränta som med en halv procent överstiger
den högsta inlåningsräntan, alltså på
kapitalsamlingsräkning. Eftersom bankinstituten
knappast kan ta högre ränta
för de pengar som lånas ut med anlitande
av dessa fondmedel kommer de
väl att vara ganska måttligt intresserade
av att ta emot sådana lån ur fonderna.
Där finns det alltså ett moment som direkt
avskräcker från utnyttjande av
återlåningsmöjligheten, och samma avskräckande
verkan finns även om bankerna
skulle ta ut en högre ränta på lån
som finansieras ur dessa fonder, ty då
skulle ju låntagarna inte bli särskilt
pigga på att ta sådana lån.

Förslaget innehåller alltså en hel del
oformligheter, och jag håller med herr
ordföranden om att det skulle ha behövt
undergå en verklig realbehandling, men
inte bara inom utskottet utan också genom
en ordentlig remissbehandling under
lång tid, varigenom många av oformligheterna
hade kunnat rättas till. Jag
skall emellertid inte nu fördjupa mig
mera i dessa detaljer.

Om folkpartiets förslag som grundas
på premiereserv vill jag säga att detta
går fritt för de flesta av de detaljanmärkningar
som man kan rikta mot propositionsförslaget.
Folkpartiets förslag
innefattar ett aktningsvärt arbete och
förtjänar enligt min uppfattning inte en
så hård dom som utskottets ärade ordförande
ville fälla om det.

Eftersom statsministern är inne i
kammaren vill jag passa på att säga att
den omständigheten, att man så enständigt
har vägrat att undersöka om man
inte kunde acceptera det mesta i folkpartiets
förslag, knappast kan anses tyda

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

på att man verkligen har haft som primärt
syfte att få igenom en lagstiftning
om tilläggspension för alla medborgare
här i landet. Om man hade samarbetat
med folkpartiet hade man ju fått en
bredare bas och sluppit använda denna
smala bräda, som en lott eller en enstaka
röst dock utgör. Som jag sade i
remissdebatten, är det inte någon riktigt
idealisk statsmannakonst när en
stor fråga som denna skall lösas på detta
sätt, när här faktiskt på sätt och vis
fanns en utsträckt hand från folkpartiet.
Jag hade för min del inte gillat om den
hade tagits, utan jag säger dessa ord
bara för att motivera att jag tycker detta
hade varit en klokare åtgärd från regeringens
sida — såvida man verkligen
som förstahandssyfte hade haft att ordna
människornas pensionering, inte att
komma åt pengarna och komma åt att
dirigera ekonomien. När jag sade detta
i vintras yttrade statsministern att det
var mycket stimulerande att höra, men
icke desto mindre framlades propositionen
några månader senare i den form
som vi nu har sett.

Men även om folkpartiförslaget har
rätt stora förtjänster så har det dock
från vår synpunkt den avgörande nackdelen,
att det utmynnar i ett tvångsförfarande:
»Willst du nicht mein Freunde
sein, so schlag’ ich dir den Schädel ein.»
Denna tanke framskymtar åtminstone
på slutet. Men ändå är folkpartiets förslag
hyggligare än regeringens av stark
tvångsmentalitet dikterade.

Vad vill vi då sätta i stället? Jag anser
mig skyldig att besvara utskottsordförandens
frågor därvidlag.

För det första är det väl ett primärt
önskemål att hela statens ekonomi och
finanser sköts på ett sådant sätt att man
kan vara säker på alt inte penningvärdeförsämringen
går fram i snabbare takt
än den gjorde förr i världen. Därigenom
tar man bort det avskräckande moment
som finns när det gäller för människorna
att själva ordna sina angelägenheter
för ålderns dagar.

För det andra bör det vara möjligt
att vidta en hel del åtgärder som medför
att det blir obehövligt med både kol -

lektiva och privata försäkringsanordningar.
Därför menar vi att det är rätt
onödigt att införa ett tvång, som ju
hindrar människorna från att ordna det
så som de själva önskar.

Om nu denna proposition skulle falla
— vilket den väl visserligen inte gör i
denna kammare — och om man därigenom,
sedan nu dessa väntans tider har
gått förbi, finge en möjlighet att undanröja
en mängd hinder i våra lagar och
kunde hinna förhandla med varandra
och se över frågekomplexet i lugn och
ro, så skulle man, så akut som frågan
har varit i många år, säkerligen kunna
få så många åtgärder vidtagna för ålderstryggheten
utöver folkpensioneringen,
att det efter kanske 10 år inte vore
mycket kvar att göra på detta område.
Och det betraktar vi som en bättre utveckling
än denna tvångslagstiftning. Vi
har nämligen ingenting emot att människorna
ordnar sin ålcLersförsörjning;
och de kommer att få möjligheter i den
vägen — det största hindret har varit
just regeringsförslaget, som legat på lut
under så lång tid.

Jag har kanske tagit alltför lång tid i
anspråk, men jag skulle till slut vilja
säga några ord också med anledning av
det anförande, som hållits av utskottets
ordförande. Han var smått ironisk och
mot sin fina natur en smula sarkastisk,
när han gycklade med vår bristande logik
i fråga om egnahemssparandet visavi
subventionspolitiken, som vi går emot.
Men det är just detta, herr Strand, som
gör skillnaden så stor. Att uppmuntra
sparande i egnahem eller andra liknande
anordningar ger en gynnsammare effekt,
det har effekt på människornas enskilda
sparande, något som ju inte statens
subventionering av egnahemsbyggandet
har. Här är det fråga om en stor
skillnad, och jag tycker på sätt och vis
att det är litet förmätet av herr Strand,
som tillhör ett parti som regerat fram
landet till hopplösa finanser, att ge råd
åt oss, som bättre förstår oss på ekonomi! Nu

är jag, herr talman, ganska säkert
den ende av utskottets ledamöter här i
kammaren som är i tillfälle att yrka bi -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

fall till alla punkter i utskottets förslag;
och det är ju rätt ovanligt. Jag kommer,
herr talman, att ställa detta yrkande,
men beträffande punkten J skulle jag
möjligen vilja nämna, att utskottet har
tagit med även herr Ringabys motion
under J 7 från den utgångspunkten att
punkten A skulle vinna bifall i kammaren.
Denna motion föreslår den ändringen
i 12 § förslaget till lag om försäkring
för allmän tilläggspension, att
de ledamöter av riksdagen som deltagit
i beslutet om lagen skulle få en efter viss
skala procentuellt nedsatt tilläggspension.
För den händelse utskottets hemställan
under A inte bifalles, ber jag att
få yrka bifall till denna motion, nr 434
i första kammaren och nr 526 i andra
kammaren, som alltså är anförd i utskottets
hemställan under punkt J. I övrigt
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan i samtliga punkter från
A till J.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen möjlighet
att nu taga upp till bemötande allt vad
herr Mannerskantz fört på tal — jag får
väl återkomma till hans yttrande vid ett
senare tillfälle under debatten — men
det var ett par frågor som jag gärna ville
behandla omedelbart.

Herr Mannerskantz var litet förvånad
över att jag i mitt anförande hade i så
stor utsträckning vänt mig mot högern
och dess motivering för avslagsyrkandet,
medan jag hade så att säga mera
skonat centerpartiet; hans ord skulle väl
tolkas på det sättet. Men detta är väl alldeles
självklart — högern har ju en sexfaldig
motivering för sitt avslagsyrkande,
medan centerpartiets motivering är,
jag höll på att säga, enfaldig, i varje
fall bara omfattar en punkt. Centerpartiet
har en fix idé att ålderspensioneringen
skall begränsas till folkpensionen,
medan högern har sträckt sig litet
längre och anser sig företräda något
slags positiv uppfattning, vilket högern
i verkligheten inte gör; det är alldeles
felaktigt att hysa den uppfattningen.

Sedan håller jag med herr Mannerskantz
om att vi naturligtvis inte skall
ge råd till dem som bättre begriper hur
saker och ting skall skötas. Jag vill bara
erinra om att vi väl har möjlighet att
krypa bakom det som herr Mannerskantz
själv sade, när han talade om de
reformer som tidigare genomförts; vi
vet ju inte hur det skulle ha sett ut, om
vi hade underlåtit att genomföra dem.
Och det är ingen som vet hur detta samhälle
skulle ha sett ut om det förstånd,
som högern besitter, hade fått råda i
större utsträckning under åren sedan
1932. Vi minns ju hur samhället såg ut
då, med stor arbetslöshet och urusla förhållanden
på jordbrukets område. Allt
detta har vi kommit ifrån, och finanserna
är faktiskt inte så urusla som herr
Mannerskantz tror.

När herr Mannerskantz för på tal att
denna fråga har lagts fram utan någon
fullständig utredning, skulle jag vilja
understryka, att det väl också är en
överdrift. Frågan har nämligen utretts
ända sedan år 1947. Två stora utredningar
har lagt fram sina betänkanden,
och även en beredning har sysslat med
frågan. Vissa ting har emellertid inte
kunnat föras fram till ett slutligt utlåtande,
och det är sådana frågor som man
aldrig blir färdig med. Jag sade just i
utskottet, att om man har läst Parkinsons
lag förstår man mycket väl att om
man sätter i gång en utredning i en så
vittfamnande fråga som pensionsfrågan,
i synnerhet om man vill ha klart för sig
hur det verkar rent samhällsekonomiskt
på längre sikt, kommer man i den situationen,
att när man är färdig med en
utredning så är den redan inaktuell, och
det är dags att sätta i gång nästa; man
kan följaktligen på det sättet få full sysselsättning.

Vad som beträffande denna fråga inte
är klart i utredningshänseende är sådant
som vi har god tid att klara upp, särskilt
om det gäller frågor som den kommitté,
i vilken jag är ordförande, sysslar
med och som huvudsakligen berör folkpensionsanordningarna
men som får ett
visst inflytande också beträffande tillläggspensioneringen.
Eftersom inte till -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

läggspensionerna skall börja utbetalas
förrän om tre år har vi god tid på oss
att ordna de detaljer, som i detta avseende
inte är klara. På den punkten behöver
därför herr Mannerskantz inte vara
orolig.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! I den komplicerade fråga,
som vi skall behandla här i dag, finns
åtskilligt att säga, vilket kanske bäst
framgår av att vi hittills haft endast två
anföranden i frågan. Efter tre års intensiv
allmän debatt måste dock denna
fråga kunna anses vara tillräckligt genomtröskad.
Det finns väl inte en enda
torva, inte ett enda argument, som inte
har vänts upp och ned ett flertal gånger.
Själv har jag i föregående års principdebatt
utförligt redovisat folkpartiets
ståndpunkt i pensionsfrågan, och det
är därför som jag hoppas, herr talman,
att kammaren skall ha ett välvilligt överseende
med mig, om jag i dagens debatt
blir rätt kortfattad.

Jag har tacksamt noterat herr Mannerskantz’
lovord i fråga om folkpartiets
förslag. Det erinrar mig osökt om den
stora förtjusning som högerns pensionsexpert
herr Ahlberg — vars minne jag
gärna vill hylla i detta sammanhang —
visade för vårt förslag, både privat till
mig och i förra årets särskilda utskott.
Jag förstår herr Mannerskantz’ yttrande
på det sättet att om inte förhållandena
vore som de nu är skulle högern ha
givit sitt förord till folkpartiets förslag.

Herr Strand var i sitt mycket intressanta
och skickligt upplagda anförande
inne även på folkpartiets förslag och
framhöll att det inte finns någonting
som tyder på att detta förslag vunnit
större popularitet sedan junivalet. Om
jag nn inte har tolkat den senaste SIFOundersökningen
alldeles fel, har det dock
skett en viss vandring från det socialdemokratiska
förslaget till vårt eget i
den allmänna opinionen. Det tycks som
om en del socialdemokrater har gått
ifrån sitt eget partis pcnsionsaltcrnativ
till förmån i första hand för folkpartiförslaget.

!! Förslå hammarens protokoll IDöl). Nr Kl

På något sätt passar inte herr Strands
klyscha om clownen i dramat i herr
Strands mun. Den stämmer inte överens
med den bild av herr Strand som vi
här i kammaren har fått; herr Mannerskantz
talade om herr Strands fina natur,
som vi mycket högt uppskattar.
Herr Strands styrka ligger i en saklig
framställningskonst och inte i smålustiga
invektiv mot den motpart, som velat
något och utförligt och sakligt motiverat
sin ståndpunkt. Herr Strands uttalande
visar, menar jag, en beklämmande
brist på insikt om värdet av ärliga
försök att skapa ett medlande förslag
mellan de extrema ytterståndpunkterna,
med högern och centerpartiet på den
ena sidan och socialdemokraterna och
kommunisterna på den andra.

Herr Strands uttalande kastar också
ljus över frågan varför socialdemokraterna
inte har varit beredda till någon
väsentlig eftergift på sitt förslag i pensionsfrågan
för att ge det en bred och
betryggande demokratisk förankring. Vi
i folkpartiet kan inte se det som en demokratisk
vinst, att de olika partierna
vart och ett på sitt håll har stått som
förstenade utan vare sig vilja eller förmåga
att gå varandra till mötes.

Herr Strand var också inne på behandlingen
i utskottet av Kungl. Maj :ts
förslag och de olika motionerna, och
han beklagade att handläggningen blivit
ovanligt rapsodisk. Jag vill med anledning
av detta göra en helt personlig
reflexion.

Det föreliggande förslaget berör i
mycket hög grad löntagarnas intressen.
Det är visserligen sant att det är särskilt
LO-grupperna som drivit frågan, men
med den utformning som regeringens
förslag har fått kommer även andra löntagargrupper
med i bilden, vare sig de
har sin pensionsfråga löst eller inte.

LO:s synpunkter kunde framläggas i
särskilda utskottet av bl. a. herr Strand,
som väl tillsammans med herr Kellgren
— även han ledamot av utskottet — kan
betraktas som regcringsförslagets andlige
fader, men dessutom — och inte
minst — av LO:s nuvarande ordförande
herr tieijer. Just med tanke på det be -

Nr IS

Onsdagen den 13 inaj 1959 fm.

Lagforslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

klagande som framfördes av herr Strand
skulle jag vilja säga att det finns många
som undrat varför det socialdemokratiska
partiet eller den socialdemokratiska
partiledningen undanhållit utskottet
den eminenta sakkunskap på dessa
områden som utan tvivel TCO:s direktör
herr Åman företräder. TCO representerar
cirka 400 000 löntagare i det
här landet och har som hekant nog så
viktiga intressen att bevaka i pensionsfrågan.
Om herr Åman varit ledamot av
särskilda utskottet hade TCO inte behövt
skriva till utskottet, utan herr
Åman hade i utskottet kunnat lägga fram
TCO:s synpunkter på frågan.

Herr talman! Herr Mannersltantz har
nyss yrkat avslag på regeringsförslaget.
■lag kommer för folkpartiets del att ställa
samma yrkande, och jag förmodar att
herr Bengtson gör detsamma på centerpartiets
vägnar. Men det är väl vid det
här laget bekant, och det har kanske
också framgått av den förda debatten i
dag, att folkpartiets bevekelsegrunder
för ett avslagsyrkande inte sammanfaller
med högerns och centerpartiets. Yi
yrkar inom folkpartiet avslag på regeringsförslaget
för att bana väg för en
sundare lösning kring vilken en större
del av riksdagen och därmed svenska
folket kan samlas. Vi har lagt fram ett
detaljerat förslag som ger löntagarna
rätt till pension utan att detta behöver
medföra tvånget att tillhöra ett i fråga
om förmåner, pensionsålder, avgifter
m. in. uniformerat system. Vårt förslag
representerar i sin försäkringsmässiga
utformning en äkta försäkring, och vi tar
bestämt avstånd från tanken på att tillläggspensionen
skall betraktas som en i
samhällets regi ordnad social förmån.

Att högern, centerpartiet och folkpartiet
skrivit en gemensam motivering,
över vilket herr Strand gjorde sig något
lustig, när det gäller utskottets avslagsyrkande,
har skett av voteringstekniska
skäl och får inte tolkas som så att
vi uppgett våra ståndpunkter i frågan.
Vi är eniga om att regeringsförslaget är
oantagbart men däremot inte överens
om den fortsatta behandlingen av frågan.
Om regeringsförslaget fälls av riks -

dagen är det, som folkpartiet ser det,
nödvändigt att komma ut ur det politiska
dödläge som då uppstår. Det måste
anses vara ett icke realistiskt betraktelsesätt
att förutsätta att frågan skulle
kunna i en dylik situation läggas på is
några år framåt. En sådan långhalning
av pensionsfrågan skulle medföra en
förgiftning av den politiska atmosfären
med uppenbara risker att andra nationella
vitala intressen får sitta emellan.

Folkpartiet har ingen majoritet i
svenska riksdagen, och nu menar man
på åtskilliga håll att folkpartiet av det
skälet skulle låta bli att lägga fram ett
eget förslag som inte just nu har chansen
att vinna anslutning från andra
håll. Man vill hävda: antingen skall folkpartiet
acceptera det extrema socialistiska
förslaget eller fylka sig till nej-sägarnas
lika extrema falang.

Herr talman! Den liberala rörelsen
har många gånger förut intagit ur renodlat
partitaktiska synpunkter obekväma
positioner och fått obehag av dessa
ställningstaganden. Tag rösträttsfrågan,
lagen om åtta timmars arbetsdag, lagen
om arbetsdomstol o. s. v. Vi håller på att
viktiga och för alla medborgare betydelsefulla
frågor av dessa slag bör lösas
med hänsynstagande till sociala rättvisekrav
och för att utjämna klass- och
gruppmotsättningar. Vi har alltid försökt
att göra detta inom liberalismen,
och vi har också kunnat glädja oss åt att
medborgarna senare insett vilket värde
våra förslag har haft.

Om avslagsyrkandet på regeringsförslaget
vinner majoritet i riksdagen, vill
vi inom folkpartiet medverka till att förhandlingar
omedelbart upptas mellan de
fyra demokratiska partierna om ett nytt
förslag, som har större möjligheter än
det nu föreliggande att samla den övervägande
delen av medborgarna. Men
man måste vara på det klara med att om
dessa förhandlingar skall föra till resultat,
finns det inte utrymme för några
extrema uppfattningar. Det måste föreligga
en ärlig vilja att verkligen lösa den
kompletterande ålderstrygghetens problem,
som inte bara är frågan om utformningen
av ett tilläggspensionssy -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

stem utan också i lika hög grad frågan
om sparandets storlek, kapitalbildningens
problematik, penningvärdets fasthet,
näringslivets konkurrenskraft, de små
företagens kapitalförsörjning o. s. v.

När det då gäller tilläggspensioneringens
utformning, där vi inom folkpartiet
bestämt hävdar att de pensionslösa
löntagargrupperna måste tillförsäkras
ett rimligt avvägt kompletterande
skydd utöver folkpensionen, bör tillläggspensionen,
av skäl som vi många
gånger tidigare framfört, i princip baseras
på ett verkligt sparande som så
snabbt som möjligt utan statlig maktkoncentration
genom verkligt decentraliserad
kapitalförvaltning kanaliseras
tillbaka till näringslivet för att främja
dess utveckling.

Härtill kommer att endast genom ett
försäkringsmässigt sparande de försäkrades
rättssäkerhet kan garanteras.

.lag kan därför inte acceptera den
uppfattning, för vilken herr Strand tidigare
gjort sig till tolk, nämligen att
det skulle vara en fiktion, om man föreställde
sig att någon absolut rättssäkerhet
för pensionerna skapas genom en
på visst sätt ordnad pensionering. ;I
själva verket rycks grunden undan för
den känsla av trygghet inför gjorda utfästelser,
som varje medborgare i ett
västerländskt samhälle bör kunna hysa,
om man såsom herr Strand sagt anser
att frågan om hur mycket som skall avdelas
till den inaktiva befolkningen,
d. v. s. åldringarna, beror på överväganden
beträffande hur folkhushållets
resurser kommer att utvecklas och hur
man vill fördela dessa på olika grupper.
Sådana överväganden kan enligt denna
uppfattning bestämmas av det rådande
samhällsekonomiska läget, av sysselsättningsläget,
av valutabalansen, av behovet
av sparande o. s. v. Jag tillåter
mig bestämt bestrida den uppfattning
som herr Strand uppenbarligen företräder,
nämligen att rättsreglerna i ett pensionssystem
endast har psykologisk och
praktisk betydelse. Godtar man den synen
på frågan kan man lätt hamna i ett
tillstånd som för den enskilde (medborgaren
känns som rättslöshet.

Jag hävdar (lika bestämt att det i princip
bör föreligga ett direkt samband
mellan individens prestation för tilläggspensioneringen
i form av avgifter och
pensionsanstalternas prestationer i form
av utbetalda pensioner. Det försäkringsmässiga
sambandet mellan avgifter och
förmån innebär att man tillämpar premiereservmetoden.
Med tillämpning av
denna metod kan man variera pensionsålder
och pensionsförmåner efter gruppernas
och individernas behov och önskemål.
Och hur mycket lättare är det
inte att lösa samordningsproblemen i
ett sådant system!

I den allmänna pensionsberedningen
lades bl. a. fram förslag till ett pensionssystem
från botten, det vill säga att även
grundskvddet skulle utgå inom systemets
ram. Detta förslag innebar i sak
att den nuvarande folkpensioneringen
skulle slopas. Man skulle övergå till ett
på avgifter uppbyggt pensionssystem,
omfattande alla inkomsttagare i landet.
Detta förslag förkastades inom beredningen
av olika skäl. I stället föreslog
allmänna pensionsberedningen enhälligt
en utbyggnad av folkpensioneringen,
och i stort sett följde riksdagen förra
året beredningens förslag i fråga om
folkpensioneringen. Det obligatoriska
tilläggssystem för löntagare, som utarbetades
inom ''beredningen, hade som ett
löst påhäng en frivillig tilläggspensionering
för andra förvärvsarbetande än löntagare.
Det antyddes av dem, som ställde
sig bakom detta förslag, att därest den
frivilliga påbyggnaden av bottenpensioneringen
inte skulle komma att utnyttjas
i behövlig omfattning, skulle frågan om
införande av samtliga företagare eller
vissa grupper företagare i den obligatoriska
pensionsförsäkringen framdeles
få upptagas till förnyat övervägande.

Jag ber nu, herr talman, att få konstatera
att om det lagförslag, som här föreligger,
går igenom i riksdagen, kommer
i fortsättningen såväl löntagare som
företagare och andra medborgare, som
har inkomst av förvärvsarbete, att vara
obligatoriskt tilläggsförsäkrade. Vi står
alltså i dag inför ett principiellt mycket
viktigt avgörande.

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

I och med att alla förvärvsarbetande
i landet omfattas av tilläggspensionssystemet
är förutsättningarna för en
framtida omläggning av detta system till
en pensionering från botten med eliminering
av folkpensioneringen givna.
Årets regeringsförslag sträcker sig alltså
väsentligt längre i sina förutsättningar
än det principförslag vi diskuterade förra
året och ännu längre än det förslag
till obligatorisk försäkring som framlades
i allmänna pensionsberedningen.
Det råder ingen tvekan om att regeringens
pensionsförslag, såsom det i dag presenteras,
är det mest vittgående i pensionsfrågans
historia. Den Åkessonska
kommittén stannade för en allmän obligatorisk
försäkring vid sidan av folkpensioneringen
med en relativt måttlig
pensionsnivå och en betalningstid på 48
år. Allmänna pensionsberedningens socialdemokratiska
ledamöter och representanter
för LO och TCO föreslog en
obligatorisk försäkring för löntagare,
med en total pensionsnivå på cirka 65
procent. Regeringen vill nu att riksdagen
skall antaga en allmän obligatorisk
pensionsförsäkring som så småningom
kan utvecklas till en försäkring från
botten med en pensionsnivå på cirka 65
procent och cn 20-årig inbetalningstid
för övergångsgenerationerna.

Ärade kammarkamrater, det finns
inget västerländskt samhälle och säkerligen
icke heller något österländskt som
vågat sig på något liknande. Innebär
ändå inte detta en överskattning av våra
nationella resurser? Det begärs att detta
beslut skall fattas i en tid med förhållandevis
osäkra ekonomiska framtidsutsikter.
Vi har trassliga statsfinanser,
tendenser till stagnation i utvecklingen
av den svenska produktiviteten och produktionen,
ekonomiska blockbildningar
i Europa som högst sannolikt kommer
att oförmånligt påverka våra exportnäringars
lönsamhet, utrikespolitisk oro,
som tvingar oss till stora uppoffringar
när det gäller försvaret, och svåra och
stora problem när det gäller Asiens och
Afrikas länder som måste influera även
på de europeiska ländernas förhållanden.

Det minsta man borde kunna begära
vore väl, att det skulle föreligga en öppen
redovisning från regeringens sida
rörande de ekonomiska konsekvenserna
för såväl enskilda som för samhället av
de beslut, som regeringen nu begär att
riksdagen skall fatta. Är svenska folket
verkligen medvetet om att de totala pensionskostnaderna
i vårt land om 20 år,
alltså 1980, kommer att stiga från nuvarande
cirka 3,5 miljarder kronor till
cirka 10 miljarder kronor? Detta representerar
ungefär 25 procent av de förvar
vsarbetandes inkomster.

10 miljarder kronor är en ofattbart
stor siffra. För att få någon jämförelse
kan jag nämna att svenska folkets bostadskostnad
enligt tillgänglig statistik
beräknas till omkring 3 miljarder. Folkpartiet
vill medverka till en lösning av
pensionsfrågan, men det måste vara eu
stabil lösning, det måste vara en verklighetsbetonad
lösning. Den måste baseras
på ett sansat bedömande av den ekonomiska
verkligheten.

Grunden för en varaktig och tillfredsställande
förbättring av pensionsförhållandena
måste vara en snabbt stigande
produktion och en därmed följande allmän
standardhöjning. Sparandet måste
stimuleras och kapitalbildningen vara
tillräcklig för ett expanderande och
framgångsrikt näringslivs behov.

I problemställningen ingår också den
fråga, som jag snuddade vid nyss: Hur
skall man i ett ekonomiskt skede av den
typ som nu föreligger, utan att åstadkomma
inflation eller sysselsättningssvårigheter,
kunna ta ut en pensionsavgift
på ungefär 2 procent första året, samtidigt
som arbetstidsförkortningen kräver
cirka 2 procent och finansministern
begär en omsättningsskatt på 3 procent?

Vi står i dag inför ett avgörande, som
kan både i nuläget och i framtiden komma
att påverka de enskilda medborgarnas
ekonomi, statsfinanserna, kommunernas
finanser, näringslivets kostnadsläge
och likviditet, våra försäkringsbolags
status, kapital- och penningmarknadernas
förhållanden, den ekonomiska
maktbalansen inte minst mellan stat och
enkilda o. s. v. Folkpartiet har deltagit

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

i och understött arbetet på att utveckla
Sverige till ett land, där medborgaren
kan räkna med ett gott socialt skydd
vid oförskylda inkomstbortfall. Den inställningen
har vi fortfarande. Vår
grundsyn på de sociala problemen är
oförändrad. Men folkpartiet vill inte vara
med om en social reform, vars utformning
är sådan att denna med visshet
kommer att utgöra det allvarligaste
hindret för förverkligandet av reformens
syfte.

I boken »Socialism i det tjugonde seklet»,
som utgivits på Tidens förlag kan
man läsa följande:

»Den djupaste orsaken till den förvirring
och splittring, som i våra dagar har
drabbat socialismen är att man börjat
glömma dess egentliga mål. Doktrinärerna
har gjort de medel som man en gång
trodde vara en säker väg till frälsning,
till självändamål. För dem betyder socialismen
flera offentliga företag, mera
planering, större utgifter för sociala
hjälpåtgärder — oavsett vad resultatet
blir.»

Författaren tillägger:

»Det är människans jämlikhet, människans
frihet, människans kamratskap
— och inte bara hennes ekonomiska välgång
— som har utgjort de socialistiska
strävandenas mål.»

Tillåt mig, herr talman, att med de
möjligheter jag har haft under de senaste
åren att på nära håll följa pensionsfrågans
utveckling säga, att läget inte
skulle ha varit sådant det nu är i dag,
om inte några av dem, som agerat på
socialdemokratiskt håll, varit så doktrinära
i fråga om medlen. Ansvaret för
den nationella splittringen i pensionsfrågan
måste läggas på deras axlar.

Herr talman! .lag skall be att i likhet
med de föregående talarna få ställa några
yrkanden. Beträffande punkterna A,
B och C yrkar utskottet avslag på Kungl.
Maj :ts proposition och i dessa punkter
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan. 1 fråga om punkten D ber
jag få yrka bifall till reservationen nr 4.
1 denna begär vi, att riksdagen med bifall
i motsvarande del till motionerna
1:433 och 11:52,3 måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t efter
utredning i de hänseenden ovan i
utlåtandet angivits måtte för 1960 års
riksdag framlägga förslag till tilläggspensioneringens
ordnande i enlighet
med i motionerna angivna riktlinjer.

Vidare ber jag att få tillstyrka bifall
till reservationen nr 5. Däremot yrkar
jag bifall till utskottets hemställan i fråga
om punkterna F, G och H. Reservationen
nr 5 avser folkpensionsförmånerna
efter 1968. Där skulle jag vilja anföra
följande: om vi förutsätter, och det
gör vi väl allihop, att vårt folks levnadsstandard
skall successivt höjas, anser vi
att folkpensionärerna bör få del av denna
standardhöjning. Eljest förryckes ju
proportionen mellan de aktiva och åldringarna
till de senares nackdel. Vid bedömning
av den standardhöjning, som
förra året beslutades av riksdagen, utgick
vi från den nuvarande medelinkomsten
i det svenska samhället. Ökas
denna under en viss period reellt — för
den nominella höjningen kompenseras
ju folkpensionärerna genom indextillägg
— med t. ex. 50 eller 100 procent, måste
det väl anses rimligt att folkpensionärerna
får en skälig andel i denna allmänna
standardstegring. Vill man inte
acceptera detta resonemang — och det
tycks inte högern och socialdemokraterna
vilja göra — då är det uppenbart att
man siktar på en reell försämring av
folkpensionärernas levnadsförhållanden
i jämförelse med de aktivas. Det vill vi i
folkpartiet inte vara med om.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Pensioner är motiverade
för att skapa den trygghet, som vi alltid
önskar inför en oviss framtid. Frågan
är, till vilket belopp i förhållande till
inkomsten under de aktiva arbetsåren
som man skall fastställa pensionen. I det
fallet har vi enligt min uppfattning just
nu två gränser, som vi kan diskutera.
Den ena är folkpcnsionsbeloppen, varom
hela svenska folket är enigt, den
andra kan sättas lika med den slutlön,
som vederbörande inkomsttagare har,
när han inträder i pensionsåldern. Däil -

38 Nr 16 Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

emellan kan man ta olika belopp och
procentsatser, vilka alla är godtyckligt
valda.

Den proposition, som nu behandlas i
utskottsutlåtandet, berör ju tilläggspensionen,
men jag skulle till att börja med
vilja framföra några synpunkter beträffande
vår uppfattning om folkpensioner
och tilläggspensioner.

Det har rått mer eller mindre delade
meningar om olika socialpolitiska åtgärder
som har genomförts i vårt land, men
då det gäller folkpensionen har praktiskt
taget hela svenska folket slutit upp
kring det beslut som riksdagen fattade
förra året. Folkpensionen är lika för
alla, den utgår utan avseende på vilka
inkomster eller andra omständigheter
som gällt för vederbörande under hans
levnad, den har en stark social motivering
och den överensstämmer helt med
den humanitära och kristna livsuppfattningen.
Därför slår vi inom centerpartiet
vakt om folkpensionen. Med de pensionsbelopp,
som kommer att bli genomförda
år 1968 — 3 600 kronor till ensamstående
folkpensionär och 5 400 kronor
till äkta makar — kommer varje
människa att känna trygghet för ålderdomen,
och det skapas en jämlikhet som
är av mycket stort vi/rde. Folkpensionen
är också värdebeständig, och genom sin
enkla konstruktion — med ett fördelningssystem
utan större fondbildning —
skapar den ingen risk med därav följande
irritation för maktblock på kapitalmarknaden.
Alla skäl talar för att vi
bygger ut pensionssystemet på folkpensionens
grund. Vi tror på folkpensionen,
ocli vår uppfattning är så grundmurad,
att vi också är beredda att redan nu
säga ifrån att folkpensionärerna skall få
del av den standardhöjning som inträder
efter 1968, då de nu beslutade åtgärderna
genomförts.

Det nu framlagda förslaget om tillläggspensioner
förefaller vara ett hot
mot hela folkpensionssystemet. Om man
genomför de graderade tilläggspensionerna,
kommer inte möjligheterna att
förbättra folkpensionen att vara desamma
som nu. Det kan befaras, att socialdemokraterna
och kommunisterna inte

har något större intresse för folkpensionerna,
när systemet med graderade tillläggspensioner
har genomförts. Vi ser
därför i detta system ett hot mot den
nuvarande folkpensionen, och det är ett
av skälen till att vi motsätter oss regeringens
förslag. Folkpensionen är en av
de fundamentala betingelserna för att
alla människor i vårt land skall få den
trygghet som är förenlig med den grunduppfattning
vi företräder.

Vi har därför hävdat, att folkpensionärerna
skall även efter 1968 bli delaktiga
av förekommande standardhöjning.
Detta är kanske mera ett principuttalande
än något som vi nödgas ta ställning
till nu. Vi har dock den uppfattningen,
att om man tack vare ökad produktion
skapar betingelser för högre standard åt
människorna i vårt land, bör man också
göra folkpensionärerna delaktiga av
denna standardförbättring. Det ligger
något annorlunda till när det gäller en
anställning, där man i avtal fastslagit,
att den och den pensionen skall utges.
Folkpensionen utgår lika till alla, och
därför är det fullt befogat att man också
efter 1968 fortsätter att ge folkpensionärerna
del av en ökad standard för
de aktiva.

Det är förvånande, att regeringspartiet
tydligen inte har intresse att stödja
våra strävanden i det fallet. Inte heller
högern har gått med på den saken, utan
det är vi och folkpartiet som yrkat på
detta, ett yrkande som också framförts
i en reservation.

Man kan fråga sig: Tänker det socialdemokratiska
partiet ta bort folkpensionerna
så småningom? Det är nämligen
så, att man inom tilläggspensioneringen
nu laborerar med den beräkningsregeln,
att ett bottenbelopp av 4 000 kronor
skall undantas, emedan häremot svarande
pension anses bli täckt av folkpensionen.
Men den dag då vi har fått tillläggspensioneringen
fullt genomförd —
vad skall man då ha för skäl att göra
några konstiga beräkningar med 4 000
kronor i botten? Vad skulle det vara för
människor, som inte skulle bli delaktiga
av folkpensioneringen?

Ja, det finns en grupp, som inte kan

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

få någon del av tilläggspensionerna, och
det är de som helt lever på kapital, ty
det är inte en pensionsgrundande inkomst.
Det finns möjligen några andra
smågrupper, som också skulle kunna
tänkas komma härutöver. Men i övrigt
kan jag inte riktigt förstå, hur dessa
båda system kan vara förenliga.

I dag, när vi diskuterar pensioner och
förmodligen menar att vi skall göra det
grundligt, är det också anledning att se
framåt i tiden, på samma sätt som vi
gör då vi diskuterar andra förslag. Vi
kanske då kan få ett besked om vad som
är avsikten, när vi fått igenom hela tillläggspensionssystemet,
som naturligtvis
regeringen å sin sida hoppas nu skall
bli genomfört.

Man förefaller inte längre att vara så
intresserad av folkpensionerna, och det
är vi de första att beklaga. Jag har tidigare
i år fört fram tanken på att vi i
framtiden, när resurserna så medger,
skulle sänka pensionsåldern, men detta
vantolkades, ty jag sade i mitt anförande
uttryckligen, att jag är medveten att detta
kommer att medföra stora kostnader.
Jag sade också att denna tanke kunde
tänkas bli genomförd, då möjligheterna
det medgav. Emellertid fanns det ett
mycket litet intresse för detta, och statsministern
förde i sitt anförande vid det
tillfället väl fram svårigheterna, men
han ville inte diskutera, huruvida förslaget
kunde vara befogat i framtiden.

Som herr förste vice talmannen också
betonade, håller vi fast vid vår åsikt om
folkpensionen. Herr förste vice talmannen
tillät sig att säga, att vi har en »fix
idé» om att folkpensionen skall klara
alltsammans. Ja, det kan hända att så är
fallet. Men det är i så fall samma fixa
idé, som herr förste vice talmannens eget
parti har haft under långa tider — ända
fram till dess att man nu släppt tanken
på den jämlikhet, som vi anser finnas
i folkpensionerna.

När herr Strand började tala om tillläggspensioner,
var han så övertygad
om detta förslags förträfflighet i alla delar,
att man misstänkte att det nästan
var mera en tro än någonting som egent -

ligen var grundat på sakliga förutsättningar.
Vi hade ju till och med åstadkommit
en solförmörkelse; i den här
frågan är det alltså bara en enda sol som
existerar. Skenet från den artificiella
sol, som sken från talarstolen vid det
tillfälle då herr förste vice talmannen
talade och som väl skulle lysa mycket
långt, räckte emellertid inte fram till
bänk nr 47, ty jag är fortfarande inte
alls övertygad om förslagets förträfflighet
och kommer givetvis att rikta en
del anmärkningar mot det.

Det är väl ur en synpunkt bra, som
herr Strand gjorde, att måla bara i svart
och vitt, ty då blir det hela klarare i
diskussionen. Jag skulle kanske redan i
detta sammanhang kunna ange vår motivering
mot tilläggspensionerna. Herr
Strand sade i en senare replik, att vi
inte — som högern — hade en hel
mängd skäl, utan att vår motivering var
»enfaldig» — som han uttryckte sig. Ja,
om den är »enfaldig» så består »enfaldigheten»
i folkpension; det blir konsekvensen
av det hela, att vår argumentering
är »enfaldig» och att det är folkpensionen.

Vidare skulle jag vilja tala något om
vad som här sagts beträffande tilläggspensionerna.
Vår princip är att skapa
trygghet genom folkpensionen och att
därutöver låta människorna själva bestämma
hur de skall disponera sina
inkomster. Detta har betecknats såsom
en negativ inställning till tilläggspensionerna,
och det är riktigt. Men är man
negativ på en punkt, kan man vara positiv
på en annan, och vi anser att om vi
är negativa till tilläggspensioner, så är vi
positiva till friheten. Och då skulle konsekvensen
också bli, när det gäller att bedöma
i vilken utsträckning vi vill ta i anspråk
pengar till tilläggspensioner, att vi
anser att anhängarna till tilläggspensioneringen
är negativa till friheten. Det
finns alltså drag av negativism i båda
betraktelsesätten.

Herr Strand sade vidare, att huvudsyftet
med förslaget inte är att bilda några
stora fonder utan att skapa trygghet. Det
är mycket möjligt, men jag vill dock kon -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

statera att fondbildningen är ett mycket
starkt vägande skäl för framläggandet av
detta förslag.

Herr Strand sade vidare att det bara
var en tredjedel av svenska folket som
var emot förslaget om tilläggspensionering
och att de övriga två tredjedelarna
skulle kunna i viss mån räknas som anhängare
för förslaget, eftersom också
folkpartiet på sitt sätt hade en positiv
inställning. Ja, här har gjorts vissa jämförelser
med frågor i andra sammanhang,
och jag måste då säga, att när man
vid andra tillfällen med regeringen diskuterat
till exempel olika sparandeförslag,
så har det inte funnits någon möjlighet
att räkna de tre partierna sammantagna,
inte ens om det från deras sida förelåg
tre förslag som i stort sett sammanföll
och endast i vissa delar inte var fullt
överensstämmande. Här var det emellertid
mycket enkelt för herr Strand att
utan vidare säga, att en stor del av svenska
folket var positivt inställt till ett
förslag om lagfäst tjänstepension.

Ett av skälen för att vi skulle vara
ståndaktiga när vi går emot tilläggspensionerna
skulle vara, att vi skulle kunna
befara, att lantarbetarna skulle omfattas
av förslaget så att jordbruket skulle få
större kostnader. Jag får säga att herr
Strands ordval var sådant, att man fick
det intrycket, att gruppen jordbrukare
hade helt andra möjligheter att spara än
andra grupper. Men möjligheterna att
spara är givetvis beroende i första hand
på inkomsternas storlek, och i fråga om
jordbrukarnas inkomster har vi bara
för någon vecka sedan i en proposition
fått bekräftat, att dessa inkomster ligger
avsevärt under industriarbetarnas; målsättningen
är nu att föra upp dem i nivå
med industriarbetarlönerna på de två
lägsta ortsgrupperna. Därmed skulle möjligheterna
att spara bli lika stora för
denna grupp som för industriarbetarna,
men så skulle alltså inte vara fallet just
för närvarande.

Sedan får jag ställa ytterligare en
fråga till herr förste vice talmannen. Det
är ju klart att sedan åtskilliga år inkluderar
beräkningsgrunderna för de
priser, som jordbruket erhållit, även

lantarbetarnas anställningsförmåner.
Följaktligen kan jag för min del inte förstå,
varför vi skulle behöva vara ängsliga
för den saken. Om man vill vara
konsekvent från det socialdemokratiska
partiets sida, så skall väl, om lantarbetarna
skulle få tilläggspensioner, kostnaderna
härför räknas in i jordbrukets
kostnadskalkyl. Det måste väl vara fullt
logiskt. I annat fall måste jag konstatera,
att herr Strand är inne på att i förväg
ändra de beräkningsgrunder, som gällt
under mycket lång tid och som fortfarande
gäller, enligt vilka lantarbetarnas
löner ingår i jordbrukskalkylen.

Herr Strand yttrade, att det är lättare
för dem som har gård och grund att få
en viss trygghet. Det är möjligt. Men jagmåste
genmäla, att de egnahemsvillor,
som många andra grupper har, representerar
ett lika stort värde som en stor
mängd av de svenska jordbruken. Dessa
grupper har alltså ett lika stort sparat
kapital i sina villor.

Det har använts uttryck sådana som
att vi på vår sida skulle vara »verkliglighetsfrämmande»
o. d. Det gjordes
vidare gällande, att det bara var de som
hade en egen gård som verkligen skulle
kunna klara sig. Det har i andra sammanhang
också talats om fördelningen
av de grupper, som stöder de olika förslagen.
Jag har här en statistisk undersökning,
som gjorts av Gallupinstitutet
för några år sedan. Enligt den undersökningen
har godsägarna i vårt land,
vilka alltså skulle ha större möjligheter
än andra att klara sig, röstat till 64 procent
på högern, 18 procent på folkpartiet,
9 procent på socialdemokraterna
och till 9 procent på centerpartiet — eller
bondeförbundet, som det då hette.
Jag tror alltså inte, att det är enbart
egoistiska skäl som dikterat att vi gått
emot tilläggspensionerna.

Herr Strand påpekade, att vi — d. v. s.
det socialdemokratiska partiet — vill ha
bättre folkpensioner. Jag tycker att det
är glädjande att han använde det uttrycket.
Men samtidigt kan jag inte undgå
att göra den reflexionen, att vi i centerpartiet
dock har lagt fram ett förslag,
som avsåg att höja folkpensionerna till

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

eu högre nivå än för närvarande. Vi fick
tyvärr inte stöd för det förslaget, i så
fall hade folkpensionen varit högre än
den är nu. Jag vill i detta sammanhang
också fråga herr Strand: Var skall folkpensionsnivån
ligga? Eftersom den nu
inte är tillfredsställande, bör man ha
en uppgift om hur stor den anses böra
vara.

Herr Strand talade om negativism och
yttrade att man inte alltid bör vänta och
se. Samhället hade inte gått framåt, om
människorna inte tagit djärva steg. Jag
vill med anledning härav säga, att det
förhållandet att samhället gått framåt så
mycket i ekonomiskt avseende, som faktiskt
skett, ingalunda beror på statsingripanden
utan på andra faktorer. I anslutning
härtill kan man konstatera, att
tilläggspensionerna ju inte utgör något
direkt produktionsfrämjande — bortsett
från att man genom fonderna skulle få
möjlighet att låna ut kapital till produktiva
ändamål — utan gäller en fördelningsfråga.
Det är ju här bara fråga om
att ta in en viss mängd pengar som skall
fördelas till pensionsändamål.

Förutsättningarna för att genomföra
tilläggspensioneringsförslaget är inte heller
särskilt väl utredda, utan det finns,
som herr Mannerskantz påvisade, mycket
som är oklart. Men jag vill utan vidare
erkänna, att visst kan man dekretera,
att man kan ta ännu mer pengar
till pensioner åt människorna. Jag tror
inte att folk skulle komma att få sådana
svårigheter att de kommer att avlida för
den sakens skull. Men om det är klokt,
det är en annan sak.

Premierna för pensionerna måste betalas
på något sätt. Kostnaden måste
täckas hur man än gör. Här föreligger
ytterligare en av de oklara punkterna
i detta förslag. Vem kommer att betala
tilläggspensioneringen? Den kommer att
betalas av produktionen, det är vi alla
eniga om. Men det finns mer närliggande
frågor, som vi måste fundera över.

I propagandan före folkomröstningen
var saken hur klar som helst — det var
arbetsgivarna, som skulle betala pensionerna.
Härom rådde ingen som helst
tvekan. I den till utskottets utlåtande fo -

gade reservationen står också något som
skulle kunna tyda på att det är detta
som avses. Det står nämligen, att enighet
råder om att en sådan lagstiftning bör
innebära åliggande för arbetsgivarna att
erlägga avgifter för de anställdas pensionering.
Huruvida detta skall tolkas så, att
det bara gäller en form för uppbörd av
avgifterna eller om avgifterna i realiteten
skall erläggas av arbetsgivarna, det
framgår inte klart av vad som skrivits.

Skulle det nu vara så, att arbetsgivarna
verkligen avses skola betala premierna,
är det väl att befara att kostnaderna
härför kommer att läggas på varupriserna.
Det kanske finns vissa företag, som
har förutsättningar att betala avgifterna
av vinstmedel eller på annat sätt,
men i annat fall blir det varupriserna,
som får vidkännas en höjning. I så fall
har vi övergivit försäkringstanken och
är ute på ett system att ta in premierna
efter helt andra grunder. Följden blir att
t. ex. barnfamiljerna får betala mer av
dessa premier än andra; i varje fall
fall är, som sagt, försäkringstanken helt
och hållet borta. Jag skulle kanske tilllägga,
att i så fall alla får betala lika
till graderade pensioner i stället för att
anpassa betalningen till de pensioner
som skall utgå.

Å andra sidan har man också sagt,
att det inte blir på det sättet, utan det
blir de anställda, som får avstå en del
av sin lön. I så fall vore det hela på sitt
sätt mera sunt. Men då kunde man ta
steget fullt ut och införa en bruttolön,
varifrån man drar av pensionskostnaden.
Om så skedde, då vore man — det skall
jag erkänna — inne på försäkringsmässiga
grunder, och då skulle man kanske
inte ha att säga så mycket om genomförandet
av dessa tilläggspensioner. Om
man sedan likställde avgifterna i beskattningshänseende
med andra försäkringsavgifter,
hade man fått försäkringstanken
fullt genomförd.

Emellertid råder det här oklarhet om
vilken form av finansiering som kommer
att användas. Det blir kanske båda,
d. v. s. både genom höjda priser och
genom avdrag av viss del av arbetarnas
lön.

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Jag har tagit upp detta som en bakgrund
till vad jag vill anföra i fortsättningen.
Det gäller här en inkomstfördelning.
Jag trodde att regeringspartiet
fortfarande var anhängare av
den inkomstutjämnande politik, som
vi har fört under åtskilliga år. Vi har
en progressiv beskattning, som i varje
fall största delen av svenska folket anser
riktig. Vi har genomfört en socialpolitik,
som verkar i samma utjämnande
syfte. Vi har en stark fackföreningsrörelse,
som också har främjat denna utveckling.
Vi har tidigare diskuterat en
solidarisk lönepolitik, eliuru dess framgångar
kanske är svåra att bedöma. De
kanske inte är så stora. Allt detta har
syftat till att få större jämlikhet mellan
olika grupper.

Nu vet man, att betalningen till stor
del inte direkt sker vare sig efter arbetsprestationer
eller efter kvalifikationer.
När tidigare folkpensionen utgjorde den
pension, som människorna fick, utgick
den till alla med samma belopp. Där tog
man alltså inte hänsyn till vad som förekommit
tidigare. En låglönegrupp som
t. ex. 1930-talets lantarbetare, skogsarbetare,
textilarbetare och andra sådana
grupper fick samma folkpension som de
som haft förmånen att ha liögre lön. Nu
vill man sträcka ut den olikhet, som
finns och som man tidigare har beklagat,
därhän att den inte bara skall
gälla fram till pensionsåldern, utan nu
skall den i stället gälla till livets slut.

Man kan inte underlåta att undra var
jämlikheten i det fallet finns. När det
talas om jämlikhet, så undrar man vad
som här egentligen sker. Här föreslås att
den ojämnhet som finns under den aktiva
tiden skall konserveras långt in i
ålderdomen, och genom olika regler —
20-, 30- och 15-årsreglerna — förstärkes
ojämnheten.

I det fallet existerar verklig jämlikhet
i folkpensionen. Den står vi fast vid, och
vi anser att den bör förbättras ytterligare.

Jag skall ställa en fråga. Om man i ett
visst tidsläge har en viss summa pengar
till förfogande för pensioner och skall
fördela dem till sådana som behöver dem

till följd av ålderdom, invaliditet eller familjeförsörjarens
bortgång eller någoning
sådant, är det då rättvisast att fördela
pengarna någorlunda lika eller att fördela
dem olika mellan olika grupper?
Oavsett hur man nu resonerar kan man
i varje fall inte trolla bort det faktum,
att folkpensionen, även om den benämnes
»enfaldig», dock ger den jämlikhet
och därmed den rättvisa, som vi så länge
har strävat efter.

Förslaget om tilläggspensionering har
ibland motiverats med kravet på social
trygghet. Har detta förslag en social motivering?
Det är ännu inte riktigt definierat
vad som menas med socialpolitik.
Många tycker kanske att det vore rätt
enkelt att göra en sådan definition, men
skulle vi försöka göra den visar det sig,
att det inte är så lätt. Beträffande bostadspolitiken,
som har nämnts tidigare,
kan vi nog urskilja sociala motiveringar,
men ser vi på de generella subventionerna,
där det enda avgörande är i vilket
hus man råkar bo, är det inte lätt att
finna någon social motivering, ty även
de som har stora inkomster och stor förmögenhet
kan ju bli delaktiga i dessa
subventioner. Detta bara sagt som ett exempel
på svårigheten att definiera vad
som menas med social motivering.

Enligt min uppfattning bär inte tillläggspensionerna
någon social motivering.
Folkpensionerna har en social motivering,
men det har inte tilläggspensionerna.
Detta är en lagstiftning om anställningsförmåner.
Det är inte något
modernt betraktelsesätt att räkna anställningsförmånerna
endast i kontantlön.
Det är självfallet att den som har andra
förmåner mycket väl kan avstå en del av
sin kontanta lön för att i stället få dessa
förmåner. Vi har tidigare från riksdagens
sida avvisat olika försök att ingripa
med åtgärder på arbetsmarknadens
område. Alla de motioner, som jag har
varit med om att avslå när jag satt i
andra lagutskottet, påminner mig om hur
vi då sade om dylika förslag, att vad
som föreslogs visserligen kunde vara väl
motiverat, men att vi med hänsyn till att
vi inte ville ingripa på arbetsmarknaden
dock inte kunde biträda det.

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Jag vet att det invänds, att vi dock har
antagit vissa lagar. Det är sant. Vi har
skyddslagstiftning, arbetstidslagar, semesterlagstiftning
o. s. v. Jag är fullständig
anhängare av sådana lagar. På
dessa områden gäller det att skydda
människornas hälsa, men det har inte
gällt själva betalningen för arbetet.

En motivering som ofta har framförts
är att det är orättvist att ha det ordnat
på det sättet, att endast vissa människor
har pension. Det är kanske framför allt
på detta som hela förslaget bygger. Frågar
man varför tilläggspensionering skall
genomföras om den inte är motiverad
för den sociala tryggheten — det är
folkpensionen som svarar för denna —•
så sägs det, att då vissa grupper har
pension — tjänstemän och andra — är
det orättvist att andra grupper inte har
det. Detta vill jag instämma i. Det är
inte rättvist att vissa grupper i vårt land
skall ha pensioner och inte andra. Men
skall man rätta till det förhållandet, så
bör man göra det på annat sätt.

Det kan vara intressant att se på vilken
väg tjänstemännen har fått sina pensioner.
Jag skulle tro att om vi frågar
tjänstemännen, så kommer de absolut att
säga att de har fått sina pensionsförmåner
mot att de fått vidkännas en lägre
lön. Detta är motiveringen för pensionen.
Jag undrar just vad man hädanefter kommer
att säga på den punkten. Kommer
inte detta förslags genomförande att resultera
i starka kompensationskrav ifrån
dem som redan nu har pension?

Man kan fråga sig hur det blir i framtiden;
om dessa grupper skall inordnas
i tilläggspensionssystemet eller inte. De
lugnas nu med påståendet, att det inte är
meningen att de skall få några försämrade
förmåner — i varje fall skall de få
behålla de förmåner som de redan har.
Skall man då förstärka ojämnheterna ännu
mer genom att låta statstjänstemännen
behålla sitt pensionssystem, men låta
svenska folket i övrigt ha något annat
och sämre slags pensionssystem?

Skall regeringens förslag genomföras
konsekvent och är förslaget rättvist,
måste det genomföras inom alla grupper
utan att ta hänsyn till vad som finns be -

stämt tidigare. Jag har ingen anledning
att bedöma den frågan men jag skulle
tro att tjänstemännen skulle ha intresse
av att veta vad regeringen avser.

Nästa fråga som jag skulle vilja ta upp
i detta sammanhang gäller sparande och
fondbildning. I den frågan har vi företrätt
en annan uppfattning än regeringspartiet.
För investeringarnas skull vore
det mycket önskvärt med ett större sparande,
och vi har i en motion framfört
en rad andra former av sparande än de
som framförts i samband med tilläggspensionerna.

Jag tycker att socialdemokraterna hävdar
en uppfattning om sparande, som är
ganska omodern — man kan nära nog
säga primitiv. Det är alls inte så att man
endast kan spara genom att avsätta en
viss mängd pengar. Som vi har påvisat
kan man spara också på helt andra sätt.
Det är mycket vanligt för jordbrukare
och andra företagare att förbättra sin
gård eller sitt företag i stället för att reservera
pengar. Därigenom åstadkommer
de ett sparande, som kan ge en viss pensionering
när de kommer fram till den
åldern. Det är säkerligen det mest naturliga
och riktiga för en företagare att
spara på det sättet. Andra föredrar att
spara i bank, medan ytterligare andra
har amorteringssparande, i det man betalar
av skulder på till exempel gården
eller företaget. Också dessa sparformer
är lika väl motiverade som att spara i
form av en pensionsförsäkring. Jag anser
det inte riktigt att ej acceptera även
dessa former av sparande som likvärdiga.
Detta har också herr förste vice
talmannen tidigare talat om.

Det orätta i detta sammanhang är, att
man faktiskt kommer att favorisera sparandet
genom pensioner, trots att detta
sparande bör vara likställt med annat
sparande Det är därför vi hävdat att
man borde utreda frågan. Riksdagen har
också begärt utredning, och det finns en
utredning tillsatt som skall undersöka
möjligheterna att gynna sparandet även
i andra former.

Det förslag till tilläggspensioner, som
nu är framlagt, innebär ett fördelningssystem.
Man skulle egentligen inte behö -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

va ha några fonder, utan kunde nöja sig
med att ta in premier och dela ut pensioner.
Man kanske skulle behöva en
buffertfond, men det skulle inte fordras
något stort fondbelopp för systemets genomförande.
Likväl har man i förslaget
en avsevärd fondbildning. Man motiverar
detta genom att förutsätta, att det
personliga sparandet kommer att minska
i och med att man genomför detta system,
och den saken kan vi nog instämma
i. Man har alltså en stor fondbildning
som kompensation, och man har
även anvisat vissa andra fördelar med
denna stora fond, vilka jag dock inte
skall gå in på här.

Men om man nu inte kan få ett frivilligt
sparande, utan skall ersätta detta
bortfallna sparande på sätt som här föreslagits,
har man väl, för att använda
ett polerat och vackert uttryck om det
hela, gått in för ett »obligatoriskt sparande».
För några år sedan var ett förslag
om ett obligatoriskt sparande uppe
till behandling, men inte på det sätt som
herr Mannerskantz nyss framhöll. Det
hade utarbetats en promemoria i finansdepartementet
och skickats ut på remiss.
Emellertid lade regeringen aldrig
fram förslaget för riksdagen. Den regering,
som fanns då och i vilken också
mitt parti deltog, var inte anhängare av
detta tvångssparande. Vi anser att ett
tvångssparande inte är en lämplig form
för sparande, och vi vill i stället främja
det frivilliga sparandet.

Man kan använda vilka omskrivningar
och förklaringar som helst, men man
måste konstatera, att denna fondbildning
inte behövs för systemet. Då måste
den ha andra syftemål än de som nu
anförts. Med dessa stora fonder kommer
man onekligen att få ett mycket starkt
inflytande på kapitalmarknaden.

När det gäller förvaltningen av fonderna
kan man fråga efter logiken. Det
har tidigare i många fall -—• även från
regeringens sida — sagts att pension är
uppskjuten lön. Men vad har då arbetsgivarna
med dessa pengar att göra? Om
pensionsfonderna är arbetarnas uppskjutna
lön, borde också arbetarna få bestämma
om dem, och det finns ingen

anledning att andra skulle ha någonting
att säga till om. Men nu har man gjort
en annan konstruktion, där även andra
än arbetarna sitter i fondstyrelserna. Jag
måste dock säga, att som förslaget är
utformat i propositionen, vilket är något
annorlunda än vad reservationen anger,
förefaller det som om en viss riktning
inom svenska folket nog kommer
att ha ett mycket starkt inflytande över
fondernas förvaltning i fortsättningen. I
varje fall kan man inte påstå, att förslaget
till fondbildning uppvisar någon
särskild logik.

Det har påvisats tidigare att förslaget
missgynnar ungdomen. Den saken har
inte bemötts än här, kanske någon senare
tar upp den. Det finns emellertid
inga försäkringsmässiga grunder för att
ungdomarna skulle behöva betala premier
långt innan de kan få de fördelar
som följer med systemet. Inte i någon
av alla debatterna om tilläggspensionerna
har jag hört någon förklaring rörande
den saken. Förslaget är utarbetat på
ett sätt som gör att ungdomen inte kan
känna sig nöjd med behandlingen.

Förslaget om tilläggspensionerna har
diskuterats så mycket, att jag inte har
någon anledning att ytterligare gå in
på det. Vi har från vår sida hela tiden
gått på avslagslinjen, till vilken högern
så småningom anslutit sig. Jag har därför
ingen anledning att diskutera detaljer
i förslaget.

Beträffande folkpartiets förslag till
tilläggspensioner vill jag slutligen, herr
talman, säga, att i många avseenden är
likheten med regeringsförslaget så stort,
att vi inte anser oss kunna acceptera
det. Därför har vi yrkat avslag inte bara
på regeringsförslaget, utan också på
folkpartiförslaget.

Därmed har jag framfört några av de
åsikter, som vi hävdar i denna fråga,
och anfört varför vi anser att man skall
bygga vidare på folkpensioneringens
grund, som vi anser representerar jämlikhet
och rättvisa, och varför man därutöver
skall tillåta människorna att spara
fritt och på det sätt de själva önskar.

Jag skall sluta med att framställa de
yrkanden, som vi vill göra från vår si -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

da och som delvis överensstämmer med
yrkanden, som gjorts redan tidigare. Jag
vill yrka bifall till utskottets hemställan
i alla punkter med undantag av punkten
E, där jag yrkar bifall till den reservation,
som har betecknats med 5.

Herr GEIJER (s):

Herr talman! När riksdagen föregående
år avvisade regeringens förslag i
tjänstepensionsfrågan var säkert alla
medvetna om att det skulle innebära en
fortsatt strid. Så har också blivit fallet.
Jag framhöll i föregående års pensionsdebatt
den uttryckliga önskan, som
finns hos löntagarna i detta land, att få
sin ålderdomsförsörjning tillfredsställande
ordnad, och jag'' kan med ännu
större eftertryck säga det i dag. Ty sedan
föregående års pensionsdebatt har
vi haft två politiska val: junivalet 1958
och septembervalet. Båda dessa val gav
ett starkt uttryck för den önskan, som
finns hos löntagargrupperna, både arbetare
och tjänstemän, att få pensionsfrågan
ordnad på ett tillfredsställande
sätt. Jag upprepar nu att vi har ungefär
1,7 miljoner löntagare, som är pensionslösa
eller som har bristfälligt ordnade
pensioner, under det att något mer än
300 000 har sin ålderdomsförsörjning
ordnad på ett tillfredsställande sätt. De
senare är i huvudsak att finna i offentlig
tjänst, hos stat och kommun.

1 det läge, som råder på ålderdomsförsörjningens
område, är det förvånansvärt
att de borgerliga partierna så enträget
går emot frågans ordnande, trots
att man bör vara medveten om att pensionsfrågan
måste lösas inom en inte
alltför avlägsen framtid. Framför allt
måste det förvåna löntagarna, att folkpartiet
allierat sig med högern och centerpartiet
på sätt som skett, ty folkpartiet
har under de senaste tio åren stötts
av stora löntagargrupper, främst på
tjänstemannasidan. Folkpartiets uppträdande
kan inte av löntagarna betecknas
på annat sätt än som ett svek mot de intressen,
som folkpartiet har förklarat sig
förfäkta, när det gått ut till val för afl
få stöd hos väljarna.

De argument, mot lagfäst tjänstepension
som föres fram från de borgerliga
partierna, bär inte förankring hos de
stora löntagargrupperna. Det sätt, på
vilket de borgerliga argumenterat, ger i
stället belägg för att man föga känner
till de önskemål och de behov, som finns
hos löntagarna och de breda folklagren
över huvud taget. Jag är övertygad om
att därest högerledaren herr Hjalmarson
i verkligheten kände de »vardagsmänniskor»,
som han ofta talar om, skulle
kanske högerns attityd i en sådan fråga
som pensionsfrågan vara en annan än
vad den nu är.

Det är inte min avsikt att gå in på
alla de argument, som förts fram under
debatten. Men man har bl. a. talat om
ungdomens bristande intresse för pensionsfrågan
— senast herr Bengtson var
inne på detta. Ja, självklart kan de
yngsta åldersgrupperna sägas ha ringa
intresse för den tid, som ligger 40—50
år framåt i tiden. Men av erfarenhet
vet vi, att även de yngre ganska snart
får bekymmer för sin ålderdomsförsörjning.
Man behöver inte gå längre fram
i tiden än till den dag, då ungdomarna
bildar familj. Då kommer bekymren för
ålderdom, sjukdom och familjens framtid,
därest familjeförsörjaren skulle falla
bort. Då saknas inte längre intresset
för ordnandet av tjänstepensioneringen.
Vad man säger om ungdomen i detta
avseende är en betydande överdrift, och
är inte ett vägande argument för att
man skulle avböja att ordna ålderdomsförsörjningen.
Det argumentet strider
för övrigt mot vad man säger från de
borgerliga partierna i övrigt, då de —
särskilt folkpartiet — förfäktar att pensionsfrågan
bör ordnas. Ty skulle argumentet
beträffande ungdomen vara riktigt
beträffande regeringsförslaget borde
konsekvensen bjuda, att man avvisade
varje ordnande av pensionsfrågan.

•lag kommer så till allt det tal, som
föres fram inte minst från folkpartiet,
om att regeringsförslaget till tjänstepensionering
är en tvångspensioncring. Vad
är detta uttryck? Jag vill betrakta det
som eu vrångbild, inget annat. Man kan
för övrigt i en församling som denna

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ställa frågan, huruvida vissa framstående
politiker, som samtidigt är höga statstjänstemän,
skulle vilja avstå sina pensioner.
Vi har ännu inte mött någon
sådan och får inte heller göra det. Verkligheten
är den, att man betraktar pensionen
inte som ett tvång utan som en
betydande förmån. I den mån man i detta
avseende kan tala om ett tvång, är det
ett tvång för arbetsgivarnas vidkommande
men visst inte ett tvång för dem, som
bär att så småningom ta emot den förmån
som pensionen innebär.

Centerpartiet intar en klart negativ
hållning när det gäller tjänstepensioneringen,
men jag erkänner, att centerpartiets
ställning är konsekvent då det deklarerar,
att samhället inte skall vidta
några åtgärder för pensionsfrågans lösning
utan att ordnandet av pensioneringen
bör vara en privat angelägenhet i den
mån den ligger utanför folkpensioneringens
ram. Den inställning är självfallet
dikterad av klart gruppegoistiska intressen
— jag framhöll detta redan föregående
år men vill upprepa det nu.

När det från centerpartiets sida säges,
att människorna kan spara på annat sätt,
till exempel spara i sin rörelse eller spara
till ett eget hem, är detta för löntagarna
en klen tröst. En person som under
årtionden sparat och amorterat till
ett eget hem kan ju inte vid 67 års ålder
sätta sig ned och »äta upp» det egna
hemmet. Det egna hemmet kostar faktiskt
pengar även när man har amorterat
ned skulderna till ett lågt belopp, och
dessa kostnader måste betalas. Därför
har detta argument att man för sin ålderdomsförsörjning
kan spara till ett eget
hem i realiteten föga värde. Jag är övertygad
om att flertalet egnahemsägare i
detta land är villiga att understryka detta.

Men i en rörelse finns det naturligtvis
möjligheter att spara på ett helt annat
sätt. Jordbrukarna kan säkerligen också
spara så att de den vägen får en bättre
ålderdomsförsörjning än vad löntagarna
kan åstadkomma. För egna företagare
inom näringslivet finns naturligtvis också
denna möjlighet att spara.

I detta sammanhang vill jag emellertid

referera några siffror som publicerats
och som just gäller sparförmågan inom
olika grupper. De siffrorna strider klart
mot det påstående som herr Bengtson
gjorde här för en stund sedan, då han
sade, att han hoppades att också jordbrukarna
skulle komma i den belägenheten
att de finge möjlighet att spara
såsom industriarbetarna kan göra.

Hur är det då i verkligheten när det
gäller sparförmågan? Enligt de av konjunkturinstitutet
redovisade siffrorna
har industriarbetarna en genomsnittlig
årsinkomst av 9 964 kronor och en sparförmåga
av 6,1 procent, eller 610 kronor.
Inom jordbruket är årsinkomsten icke
9 964 kronor, utan den redovisas vara
7 828 kronor, medan sparförmågan är
över 25 procent av den redovisade inkomsten.
För egna företagare och näringsidkare
i övrigt är sparförmågan
enligt konjunkturinstitutets redovisning
ännu högre. Man kan verkligen ställa sig:
den frågan: Hur kan sparförmågan vid
en årsinkomst av under 8 000 kronor
vara så stor som en fjärdedel av den redovisade
inkomsten?

Med dessa siffror framför ögonen kan:
det kanske vara naturligt att centerpartiet
förfäktar den uppfattningen, åt!
man kan spara i en egen rörelse för
ålderdomen. Men, herr Bengtson och:
herrar centerpartister, detta är tyvärr
inte möjligt när det gäller industriarbetarna.
Därför kvarstår behovet så starkt
att pensionsfrågan skall ordnas på ett
tillfredsställande sätt genom lagstiftning:
som nu föreslås i Kungl. Maj:ts proposition.

Jag skall, herr talman, vara ytterst
försiktig i mina uttalanden på denna
punkt liksom jag var det även i fjol,,
men jag måste ändå åtminstone antyda
en annan fråga: Hur kan man när de!
gäller sparförmågan åstadkomma en så
hög sparkvot med de deklarerade inkomster
som nu presteras från jordbrukarnas
och de fria företagarnas sida?''
Jag tror att jag bara med dessa ord bär
klart antytt det läge som vi har på taxeringsområdet
här i landet. I realiteten
torde det väl inte vare sig för jordbrukarna
eller industriarbetarna vara möj -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ligt att spara 25 procent av en inkomst
som understiger 8 000 kronor.

I den debatt som pågått har naturligtvis
argumenten mot tjänstepensioneringens
ordnande pendlat över ett stort
område. Låt mig bara ytterligare beröra
något eller några av dessa argument.

Vi har då först frågan om den s. k.
överkompensationen. Man gör gällande
att det blir en överkompensation därför
att regeringsförslaget innebär att vi skall
växa in i det nya systemet under en tid
av 20 år och att de som under denna
peirod får rätt till pension inte har presterat
avgifter som svarar mot pensionen.
Detta anses orättfärdigt, vilket det naturligtvis
inte är. De löntagare som nu
är i åldern 50—55 år och även under
denna ålder i en del fall, kan naturligtvis
inte under den tid som det är fråga
om få avgifter inbetalda av sina arbetsgivare
som svarar mot den pension som
de sedan skall uppbära. Men är det inte
på det sättet att dessa nu pensionslösa
har varit med om att inte minst under
efterkrigstiden bygga upp det svenska
näringslivet och skapa den höga takt i
den ekonomiska utvecklingen som vi alla
har glädje av och som vi hoppas skall
fortsätta i framtiden. De har alltså gjort
sin insats. Det är bara rimligt att de när
de kommer upp i 67-årsåldern får tillgodogöra
sig en ålderdomsförsörjning
som något överstiger värdet av de avgifter
som för deras vidkommande har
inbetalts. Jag vill därför bestämt säga att
talet om överkompensation är felaktigt.

Och för övrigt: Hur går det till i folkpensioneringen?
Vem har själv inom
den nuvarande folkpensioneringen betalat
en avgift, som svarar mot de förmåner
vederbörande uppbär? Säkerligen
ingen. Men vi betraktar ändå detta system
såsom fullt riktigt, med hänsyn till
att pensionärerna har gjort sina insatser
i svenskt samhällsliv och varit med om
att bygga upp den svenska ekonomien
till förmån för alla invånare. Och är det
riktigt i folkpensioneringen, så bör det
också vara riktigt i en tjänstepensionering.

Utskottet bar i sin avslagsmotivcring
åstadkommit en skrivning, som jag vill

betrakta såsom ett mycket fattigt dokument.
Man har faktiskt från de borgerliga
partiernas sida lyckats prestera en
skrivning, där man icke en gång nämner
ordet tjänstepensionering. Men där
talas i vaga ordalag om att det säkerligen
finns många medborgare som skulle
önska en bättre försörjning på ålderdomen
än vad folkpensioneringen ensam
kan ge. Ja, man får ett starkt intryck
av att utskottets skrivning har dikterats
av centerpartiet. Ty det är centerpartiets
idéer och inställning som helt genomsyrar
denna skrivning, och om centerpartisterna
i kammaren ler, så tycker
jag att de också har rätt att ta åt sig
äran för denna motivering; de har inom
gruppen av borgerliga partier åstadkommit
ett för deras vidkommande utomordentligt
gott resultat.

Men vad skall folkpartiet tycka om
sin belägenhet i detta sammanhang?
Folkpartiet har senast i dag förklarat att
vi måste ha en lagstiftning om tjänstepensionering.
Herr Aastrup har med
kraft framfört att det måste lagstiftas,
men det måste lagstiftas enligt de linjer
folkpartiet företräder. Ja, det är lätt att
säga, herr Aastrup, men att göra det är
en annan sak, när ingen är beredd att
stödja folkpartiets uppfattning. Jag skulle
vilja betrakta folkpartiets resonemang
om lagstiftning på tjänstepensionsområdet
mera som en läpparnas bekännelse
än som någonting reellt. Verkligheten
förefaller mig i stället vara, att folkpartiet
i grund och botten står kvar på den
gamla 3:ans ståndpunkt, som man förfäktade
i folkomröstningen hösten 1957
men förfäktade föga framgångsrikt.

Det förefaller som om folkpartiet är
sammansatt av flera mot varandra stridande
intressegrupper, där den högerorienterade
flygeln har kommit att dominera
medan de liberala elementen råkat
i ett underläge. Jag tror att vi ur
politisk synpunkt har anledning att beklaga
detta. Folkpartiet — som under
många år i valrörelserna och även i riksdagen
framstått som ett radikalt parti
— har plötsligt kantrat över till att slödja
högerpartiet, medan de progressiva
liberala elementen står isolerade inom

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

partiet även i en sådan fråga som tjänstepensioneringen.
Jag är övertygad om
att många av folkpartiets ledamöter i
denna riksdag sknlle vilja stödja regeringsförslaget;
men partidisciplinen förbjuder
det. Vi skall komma iliåg att
folkpartiet ursprungligen, även om det
är många år sedan, var inne på ett pensionssystem
enligt fördelningsmetoden.
Men slutligen bär man kommit fram till
den nuvarande ståndpunkten, som man
själv vet att det är omöjligt att realisera;
och vad man då kan göra är att stödja
högern för att över huvud taget hindra
genomförandet av ett pensionssystem av
den art, som löntagarna själva önskar
och kräver att få genomfört.

Vi kan inte i det svenska samhället
hur länge som helst dela upp löntagargrupperna
i olika kategorier. Vem kan
säga att metallarbetaren eller fabriksarbetaren
den och den gör en mindre viktig
insats i svenskt samhällsliv än statstjänstemannen
i det eller det departementet
och därför skall ha en sämre ålderdomsförsörjning
än statstjänstemannen
har? Andra liknande exempel kan
tas. Vi sitter fast i ett tänkande, som har
blivit föråldrat i ett progressivt samhälle,
statt i en stark utveckling både
ekonomiskt och i andra avseenden. Jag
beklagar att de borgerliga partierna inte
har gjort klart för sig den utveckling
som äger rum i vårt land. I längden kan
vi omöjligt upprätthålla den splittring
när det gäller ålderdomsförsörjning och
i socialt avseende för övrigt, som ännu
existerar trots att vi har kunnat åstadkomma
en utjämning på många områden.
Jag vill säga kammaren, att det
bland fackföreningsfolket i vårt land inte
råder någon tvekan om riktigheten av
innebörden i regeringens förslag. Man
stödjer det och kräver, att ett obligatorium
skall genomföras på fördelningssystemets
grundval. Och man vill få ett
beslut utan längre tidsutdräkt, så att vi
skall kunna börja växa in i systemet
och därmed så småningom få en ålderdomsförsörjning
mer tillfredsställande
än vi för närvarande har.

Fondfrågan har varit föremål för mycken
diskussion. Jag vill erinra om att vi

från socialdemokratiens sida — och även
från fackföreningsrörelsens sida — vid
olika tillfällen föregående år offentligen
förklarade: Låt oss förhandla om fonderna.
Vi betraktar inte fondfrågorna
såsom några principer, som skall hindra
ett genomförande av pensioneringen under
enhetliga former. Vad har resultatet
av detta blivit? Jo, man har icke kunnat
åstadkomma några kompromisser,
och den dag som i dag är har inget av
de borgerliga partierna, icke heller näringslivet
som sådant, sagt var man står
i fråga om fondförvaltningen. Man har
i vaga ordalag kritiserat fondfrågan men
icke preciserat sin ståndpunkt. Det har
icke varit möjligt att åstadkomma en
uppgörelse om hur fondförvaltningen
skall ske, om hur de kommande fondmedlen
skall disponeras.

När det gäller fondfrågorna skulle jag,
om jag gör mig till talesman för svensk
fackföreningsrörelse, vill jag säga att
fondmedlen bör användas i första hand
för en fortsatt utbyggnad av det svenska
näringslivet. Alla är vi beroende av om
näringslivet kan fortsätta sin utbyggnad.
Alla vet vi också att en av de stora frågorna
för framtiden i svenskt näringsliv
är kapitalförsörjningen. Detta är ett
sätt, ett av de bästa, att kunna klara
kapitalförsörjningen för framtiden. Vi
vill med de fonder, som här bygges upp,
skapa de resurser som svenskt näringsliv
behöver för den fortsatta utbyggnaden,
och vi hoppas att näringslivet också
skall kunna utbyggas. Vi utgår från
att vilja och intresse i det avseendet
finns hos näringslivets män själva, ty
trots allt är ändock optimismen hos näringslivet,
framtidstron, så stark att man
vill expandera och investera. Del tal,
som ständigt förs fram i denna riksdag,
att regeringen har bedrivit en näringsfientlig
politik, har inte något reellt underlag,
ty om det funnes ett underlag
för ett sådant resonemang, skulle optimismen
och framtidstron hos näringslivet
vara mindre utpräglade än vad nu
är fallet. Vi är glada för denna framtidstro,
och vi räknar med att vi med de
resurser, som kan ställas till näringslivets
förfogande för framtiden genom de

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

fonder som bär kommer att byggas upp,
skall kunna gå en tryggare framtid till
mötes, ekonomiskt sett, i detta land än
vi annars skulle kunna göra.

Vi vet mycket väl inom svensk arbetarrörelse,
att vår ekonomiska utveckling
är avhängig av den takt, i vilken
denna utveckling sker. Om vi kan stimulera
utvecklingstakten, är det självklart
att vi även kan skapa större resurser
för att tillgodose olika krav från
skilda medborgargrupper.

Herr Bengtson ställde frågan: Vem
skall betala vad det kostar att genomföra
en tjänstepensionering? Ja, den
frågan har väl varit föremål för så mycken
diskussion, att jag trodde att den
inte ens behövde ställas. Samtidigt säger
herr Bengtson att de som nu har sin
pension ordnad, exempelvis statstjänstemännen,
har en lägre lön. Jag skulle vilja
fråga: Lägre lön än vilka? Är det
någon som vill påstå, att statstjänstemännen
i detta land skulle vara sämre
betalda än det privata näringslivets anställda?
Det är ingalunda fallet, såvida
man inte letar fram några speciella tekniker
i de statliga verken. Jag är övertygad
om att den som gör sig mödan att
undersöka lönerna för den stora massan
av statligt och kommunalt anställda
omedelbart skall konstatera, att de är
bättre behandlade än vad man är inom
det privata näringslivet, vilket de även
bör vara.

När det gäller betalningen av pensionskostnaden
är det klart, att den i
grunden skall bestridas av produktionen.
Det är företagen som har att betala denna
kostnad, vid sidan om den lön som
betalas ut. Men oavsett om man går till
väga på det sättet eller på ett annat sätt,
är det givetvis det samlade produktionsresultatet
som belastas för alltsammans.
Det iir klart att ju mer löntagarna
föredrar att ta ut i form av sociala förmåner,
desto mer begränsas möjligheten
attt i motsvarande mån höja lönerna.
Vi har dock haft en betydande tillväxt
i produktionslivet under hela efterkrigstiden,
och om vi ser på produktionsstegringen
från år 1945 och fram till

4 Första kammarens protokoll t9.r>9. Nr l(i

våra dagar, är den betydligt större än
de kostnader som denna pensionsreform
kommer att föra med sig. Den utvecklingen
kommer att fortsätta i framtiden.
Vi kommer att få utrymme för de kostnader
som pensioneringen för med sig.
Men jag utgår också ifrån att vi kommer
att få utrymme även för en förbättring
av löntagarnas inkomster och deras
reallöner. För de borgerliga partierna är
det naturligtvis taktiskt att i en debatt
som denna berätta för löntagarna, att det
är de själva som måste betala kostnaden
för pensioneringen och att de icke kan
få någon höjd reallön. Löntagarna har
emellertid börjat få klart för sig den
rätta innebörden i detta tal, och därför
stöder de regeringsförslaget och kommer
att göra det även framdeles.

Jag kommer därmed fram till vad jag
vill avsluta mitt anförande med. Därest
riksdagen även nu skulle fälla pensionsförslaget,
bör ingen i denna kammare
räkna med att löntagarna kommer att
finna sig i den situationen. Ingalunda!
Ett avslag kommer att stärka löntagarnas
aktivitet och befästa dem i deras
krav att riksdagen skall realisera tjänstepensioneringen.
Då ett nytt riksdagsmannaval
äger rum, kommer de berörda
löntagarnas aktivitet att bli större än
riksdagens ledamöter någonsin upplevat
i en valrörelse. Jag vill försäkra de borgerliga
partierna, att fackföreningsrörelsen
i den valrörelsen inte skulle underlåta
någonting då det gäller att skapa
en sådan sammansättning av riksdagen,
att pensionsfrågans lösning därigenom
blev garanterad. Sådan är stämningen
inom löntagarkåren, icke blott bland
kroppsarbetarna utan även inom stora
delar av tjänstemannakåren på den privata
arbetsmarknaden i detta land.

Vi kan icke i längden motstå kraven
på att trygghet i dessa avseenden skall
skapas. Man kan göra det till en tid,
men så småningom tvingas riksdagen -—
såsom skett många gånger tidigare i
svensk riksdagshistoria — att tvingas att
ta hänsyn till folkopinionen, i detta fall
en folkopinion som undan för undan
växer i styrka.

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Jag tror därför att riksdagen bör ta
hänsyn till de stämningar som råder i de
breda folklagren, framför allt då det gäller
en fråga av så livsviktig natur som
problemet med ålderdomsförsörjningen.
Det gäller ju för övrigt inte bara själva
försörjningen, utan det är också fråga
om att skapa rättvisa och likställighet.
Alla bör få samma utgångsläge, oavsett
vilka uppgifter var och en av olika anledningar
har tilldelats i samhället. Jag
är övertygad om att många enskilda
borgerliga riksdagsmän ger mig rätt i
det resonemang jag här för. Men deras
partitillhörighet och partidisciplinen
omöjliggör ett fritt ställningstagande, vilket
vi har anledning att beklaga.

Jag medger till sist, herr talman, att
vad jag här har sagt i stor utsträckning
är en upprepning av vad som anfördes
i debatten förra året. Vi har kommit
därhän att alla argument från de olika
partiernas sida är uttömda. Vi har ventilerat
alla sidor av problemet, vi har
gjort alla utredningar som kan företas.
Det finns därför ingen anledning att ytterligare
uppskjuta avgörandet, utan det
bör ske snarast möjligt.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag i
punkterna D, E och J samt i övriga
punkter till de reservationer som avgivits
under dessa punkter.

I detta yttrande instämde herrar Eriksson
(s), Jansson (s), Thun (s), Bertil
Andersson (s), Söderberg (s), Ståhle
(s), Tage Johansson (s), Mossberger (s),
Georg Pettersson (s), Hellebladh (s),
Bertil Petersson (s), Kristiansson (s)
och Palme (s), fru Carlqvist (s), herrar
Holmquist (s), Gunnar Berg (s), Anderberg
(s), Mårtensson (s), Aspling (s)
och Magnusson (s), fröken Banmark
(s), herrar Oscar Carlsson (s), Birger
Andersson (s), Herbert Larsson (s), Wirmark
(s), Äke Larsson (s), Einar Persson
(s), Gillström (s), Erik Olsson (s)
och Näsström (s), fru Nilsson (s) samt
herrar Damström (s), Snygg (s), Lage
Svedberg (s), Olsén (s), Grym (s), Per
Olofsson (s), Hedström (s) och Sörlin
(s).

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det var många instämmanden
i herr Geijers anförande, och i
ett avseende skulle också jag kunna instämma
med honom. Det var när han
yttrade några ord om likhet för alla.
Men jag tyckte att han tillämpade den
tanken på ett ganska egendomligt sätt,
eftersom han talade för graderade tillläggspensioner,
som ju i vissa extrema
fall tillsammans med folkpensionen kan
uppgå till 36 000 kronor om året för makar.
Om det är den sortens lika rätt för
alla som skall genomföras, kan jag inte
acceptera lians resonemang.

Herr Geijer sade, att centerpartiets
ståndpunktstagande är klart dikterat av
gruppegoistiska skäl, och kom i det sammanhanget
in på frågan om sparförmåga.
Han anförde vissa siffror som skulle
bevisa att jordbrukarna har större sparförmåga.
Om två personer har t. ex.
10 000 kronor i årsinkomst, har de emellertid
samma sparförmåga, oavsett om
den ena är jordbrukare och den andra
är sysselsatt i annat arbete. Jag vill fråga
herr Geijer, om han menar att vi utan
vidare skall nonchalera det som har
sagts från regeringens sida i och med
att den framlagt en proposition som berör
frågan om jordbrukarnas inkomster
och vilken visar att jordbrukarna har
betydligt lägre inkomster än industriarbetarna
i ortsgrupp 2 och 3. Herr Geijer
tar fullkomligt fel i det här fallet.
Detta är inte en fråga om sparförmåga,
utan man kan säga att jordbrukarna på
grund av näringens natur tvingas att
spara. De måste spara för att kunna
amortera på de lån de har tagit för att
förvärva sina gårdar, och de får leva
på ett sådant sätt att de får det hela att
gå ihop. De kan inte göra på annat sätt,
och därför tar herr Geijer fulkomligt fel,
när han jämställer jordbrukarnas sparförmåga
med andra gruppers, så som
han gör. Jag frågar därför omigen: Har
regeringen framlagt felaktiga siffror om
jordbrukets inkomster, eller är de siffrorna
riktiga?

Sedan sade herr Geijer några ord om
jordbrukarnas deklarationer. Jag hoppas
att jag missförstod honom. Har det gjorts

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. in.

någon speciell anmärkning mot dem, så
att det på något sätt skulle insinueras att
de inte varit korrekta? Om herr Geijer
menade något sådant, ber jag att få diskutera
den saken ytterligare.

Pensionsfrågan måste genomföras, sade
herr Geijer. Javisst, det kan tänkas
att den måste genomföras på ett eller
annat sätt, men varför inte på jämlikhetens
grund? Varför inte höja folkpensionerna
ytterligare? Det är ju det vi arbetar
för från centerpartiets sida, detta
är det positiva i vårt förslag. Vi vill arbeta
för jämlikhet i pensionsfrågan —
herr Geijer vill arbeta för graderade tillläggspensioner
i stället.

Herr Geijer kom in på frågan om vem
som vunnit och inte vunnit i det senaste
valet. Ja, inte kan vi klaga på den senaste
valutgången! Centerpartiet erövarde
13 nya riksdagsmandat, 32 landstingsmandat,
132 stadsfullmäktigemandat
och över 1 000 kommunalfullmäktigemandat!
Kan vi räkna med samma
framgång i nästa val, skall vi gärna fortsätta
att föra den politik vi hittills fört,
vilket vi naturligtvis också kommer att
göra.

När herr Geijer talade om ungdomen,
talade han kanske inte om samma sak
som jag. Her Geijer talade om ett bristande
intresse hos ungdomen, men det
var inte precis det jag talade om, utan
jag talade om de orättvisor mot ungdomen
som regeringsförslaget innebär.
Men naturligtvis kan man säga att ungdomen
blir mindre intresserad, när den
ser hur den kommer att bli behandlad,
om regeringens förslag genomföres.

Beträffande tjänstemännen säger herr
Geijer att dessa inte vill avstå från tillläggspension.
Har ni frågat dem, herr
Geijer? Fråga dem om de vill ta emot
de pengar som premierna går till, så
skall ni i många fall få det svaret att
de vill ha dessa pengar och spara på ett
annat sätt, vilket de no på grund av
systemets utformning är förhindrade att
göra. Detta spörsmål har påtalats motionsvis
från vårt håll. Vi vill också i
detta fall ge frihet.

Sedan är det väl att konstatera beträffande
vem som skall betala, att herr

Geijer visserligen svävade på målet en
hel del fortfarande, men jag tror att man
kan tolka hans yttrande på det sättet,
att han medgav att det blir arbetstagarna
som i form av pensionsavgifter får
avstå från en del av de berättigade inkomster
de annars skulle ha haft. Jag
kan också säga till herr Geijer: Tala om
den saken klart för alla Sveriges arbetare!
Jag är inte alldeles säker på att
ställningstagandet för tilläggspensionen
då skulle bli så helhjärtat från deras sida.
Det vore emellertid sunt och riktigt
att tala om detta, ty då ser man saken
från rent försäkringsmässiga grunder
och säger: Ni får den lönen, men man
drar av 10 procent när systemet är genomfört
för att betala tilläggspensionen
efter graderade grunder, såsom nu är
föreslaget. Det vore att ge klart besked.

Ja, herr talman, jag kan instämma med
herr Geijer också i att vi har diskuterat
denna fråga så mycket, att det inte kan
anföras några nya argument längre. I
varje fall blir man inte mera övertygad
om att man bör rösta för tilläggspensioner
av att höra mera från herr Geijer, tv
på de centrala punkterna viker han undan.
Han vill inte ge klart besked om
vem som skall betala, och jämlikhet vill
han helst inte tala om i dag, när pensionsfrågan
diskuteras.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Geijer tar starka
ord i munnen, när han talar om folkpartiets
ståndpunkt i pensionsfrågan. Han
använde uttrycket »folkpartiets svek».
Jag betraktar detta demagogiska uttalande
som helt ovärdigt LO:s ordförande.
År inte tiden mogen även för herr Geijer
att medverka till en avspänning i frågan?
Det gör man ju inte med en sådan
framställning som herr Geijers här i
dag.

Herr Geijer talar om löntagarnas intressen.
Kan vi vara så absolut säkra på
alt löntagarna hundraprocentigt sluter
upp bakom regeringsförslaget? Dölj inte
för oss, herr Geijer, att det finns olika
uppfattningar i denna fråga även på löntagarhåll
och att intressena inte alltid

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagforslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

sammanfaller. Det ligger något ytterst
oroväckande i det förhållandet, att herr
Geijer och hans meningsfränder till 110
procent är övertygade om att regeringens
förslag, som det nu ligger på bordet,
är det enda möjliga. Man skymtar aldrig
en glimt av tveksamhet eller bekymmer
inför konsekvenserna. Även den ringaste
eftertanke borde eljest säga, att en något
mindre självsäker hållning vore lämplig.
Nog finns det många skäl, många berättigade
skäl, som talar för den dispositiva
lösning som folkpartiet föreslagit,
men de doktrinära har tyvärr, såsom jag
antydde i mitt första anförande, fortfarande
överhand inom det socialdemokratiska
partiet och tydligen även inom
LO:s ledning. Herr Geijer bör läsa Tidens
nummer 4 i år, där en annan stjärna
på den lysande LO-himlen, herr Gösta
Rehn, förordar variationsrik jämlikhet
— vilket är detsamma som dispositiv
lagstiftning — på olika områden. Herr
Rehn skulle tydligen stödja folkpartiets
dispositiva lagstiftning, om han nu sutte
i denna kammare.

Herr Geijer talar om partidisciplin.
År det inte, herr Geijer, att tala om rep
i hängd mans hus? Är inte partidisciplinen
hårdare i det socialdemokratiska
partiet än den någonsin varit eller kommer
att bli inom det liberala folkpartiet?
Men kanske är det herr Geijer, som i
den här frågan svänger partipiskan.

Herr Geijers sätt att lägga upp diskussionen
här i dag med alla överdrifter
gör ett högst otrevligt intryck. Det verkar
nästan som om herr Geijer skulle
vilja diktatoriskt dirigera även andra
partiers ställningstaganden. Jag tror att
det vore bättre ur nationell synpunkt
med hänsyn till herr Geijers prominenta
position i det svenska samhället och
med det ansvar denna innebär, om herr
Geijer ville bemöda sig om en mera objektiv
diskussionsmetod.

Herr GEIJER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har fått tillrättavisning
av folkpartiets gruppledare. Det var
väl inte så oväntat, ty självklart måste
fackföreningsrörelsens inställning fram -

stå för folkpartiet såsom ganska otillfredsställande.
Jag medger, att jag ibland
tar i hårt i pensionsfrågan, men jag anser
att det finns underlag för detta. Jag
upprepar vad jag har sagt: Vi kan inte
hålla på och behandla löntagarna på
det sätt som vi gör när det gäller ålderdomsförsörjningen.
Men det är detta som
herr Aastrup inte har klart för sig, utan
han förfäktar alltjämt, jag skule vilja
säga doktrinärt, att man skall spalta upp
löntagarna i det här landet. Kroppsarbetarna
skall vara en grupp för sig, man
skall sedan ha en mellangrupp av lägre
tjänstemän, som skall ha något bättre
pensionsförhållanden, och så skall det
finnas en grupp däröver. Det är den
gamla klassindelningen som går igen här
liksom på skolområdet och på andra områden
men som har överlevt sig själv.
Herr Aastrup borde ha klart för sig, att
vi är inne i en samhällsutveckling, som
ingen kan förbise.

Regeringens förslag, säger herr
Aastrup, är inte det enda möjliga. Jag
har inte påstått detta. Säkert skulle regeringens
förslag ha kunnat få en annan
utformning på olika punkter, och så kanske
också skulle ha blivit fallet, om folkpartiet
velat förhandla. Verkligheten är,
herr Aastrup, att folkpartiet varit förhindrat
att förhandla. Ärade kammarledamöter!
Herr Aastrup och jag har haft
flera meningsutbyten om möjligheterna,
och vi har därvid icke varit så långt
från varandra som det framstår i denna
riksdagsdebatt. Men folkpartiet som sådant
har varit oförmöget att förhandla.

Jag är övertygad om att regeringen
skulle ha välkomnat ett tillmötesgående
från folkpartiet och en kompromiss. Vi
i fackföreningsrörelsen skulle ha gjort
det. Vi skulle ha betraktat det som en
framgång i svenskt politiskt liv, om vi
kunnat åstadkomma en lösning, grundad
på så stort underlag som möjligt i
riksdagen, och därmed få till stånd den
avspänning i det politiska livet som vi
behöver — däri ger jag herr Aastrup
fullständigt rätt — och som jag hoppas
skall komma, om pensionsfrågan löses.
Vi har mer att samarbeta om än herr
Aastrup kanske själv föreställer sig. För

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

framtiden kan vi samarbeta om betydande
saker, därest folkpartiet även i fortsättningen
vill framstå som ett parti med
ett väsentligt inslag av löntagarintressen.

Herr Bengtson talar om att löntagarna
kanske föredrar höjda kontantlöner
framför pensioner. Man får avstå från
berättigade inkomster, säger herr Bengtson.
Men vad är »berättigade inkomster»?
Jag skulle kunna berätta för herr
Bengtson om stora löntagargrupper i
detta land, som icke på långt när nått
upp till inkomster som de är berättigade
till i förhållande till sin arbetsinsats.
Trots allt vi säger om en hög levnadsstandard,
trots allt vi säger om att inkomsterna
stiger, finns det stora grupper
som alltjämt lever under knapphetens
kalla stjärna — och det kommer
att så förbli — och dessutom saknar
ålderdomsförsörjning.

Låt mig, herr talman, allra sist säga,
att när jag talade om sparförmågan, var
det kanske fel ord. Låt mig använda
uttrycket sparkvoten. Men sparkvoten
och sparförmågan har väl ett visst samband,
och det förvånar mig att det förhåller
sig på det sätt som konjunkturinstitutet
har gjort gällande.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! För att nu först gjuta litet
olja på vågorna skulle jag vilja ge särskilda
utskottets ordförande, kammarens
värderade fungerande talman, en eloge
för det klara, kloka och koncilianta sätt,
varpå han ledde utskottets arbete. Jag
vill också säga, att det gladde mig att
finna, att han bedömde regeringens förslag
till tilläggspensioner på ett såvitt
jag kan finna mera realistiskt sätt än
herr Geijer gör. Det var för mig mycket
glädjande att höra herr Strand säga, att
om den framtida produktionsstegringen
inte blir den man förväntat och ansett
sig våga räkna med, får löntagarna bereda
sig på att pensionsavgifterna tar i
anspråk kanske icke endast de utrymmen
som finns för löneökningar utan
också kan komma att nagga nuvarande
löner i kanten, kort sagt att man under
vissa förhållanden måste räkna med en

standardsänkning. Denna deklaration
var för mig i viss mån en överraskning.
Nog har jag träffat många socialdemokrater
utanför riksdagen, vilka har förstått
läget och räknar med en sådan utveckling,
men här i riksdagen har en
sådan uppfattning tidigare inte kommit
till uttryck.

Vem skall betala tilläggspensionerna,
frågade herr Geijer. Ja, i viss mån har utskottets
ordförande besvarat denna fråga.
Jag skall inte irritera mina vänner
inom regeringspartiet genom att erinra
om vad som sagts från deras håll under
de senaste årens valdebatter. Jag vill endast
helt stillsamt med anledning av vad
herr Geijer sade konstatera, att det tidigaste
lockropet »Arbetsgivarna betalar»
förbvtts först mot »Produktionen
betalar», det uttryck som herr Geijer nu
använder, för att så småningom övergå
i ett konstaterande av att fördelningen
av arbetsersättning på löner och pensionsavgifter
blir en förhandlingsfrågaJa,
där står vi i dag. Ekvationen är hyfsad,
och vi konstaterar att den ser ut
på det sätt som de flesta förnuftiga bedömare
förutsagt. Jag vågar inte avgöra
hur allvarliga herr Strands och hans
meningsfränders farhågor för en allmän
standardsänkning som en följd av regeringens
pensionsförslag är.

Den korta principdebatten i utskottet
innebar endast ett konstaterande, att partierna
låg nedgrävda i sina omsorgsfullt
utbyggda ställningar och att tanken på
en samförståndslösning i sista omgången
sorgligt nog betraktades som helt utesluten.
Herr ordföranden betecknade oss
i oppositionen som pessimister och sig
själv och sina meningsfränder som optimister.
Vilka som bedömde läget och
pensionsfrågan förnuftigt, skulle framtiden
få utvisa. Detta var ett ställningstagande,
som utskottets ordförande har
upprepat i dag, när han förklarade att
djärvhet och friska tag är egenskaper
att bygga på. Det vill jag hålla med om,
men frågan är, hur mycket djärvhet och
friska tag man har rätt att tillåta sig.

Jag blev också under utskottets behandling
å mitt partis vägnar litet rörd
av de välvilliga ord som herr Kellgren —

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

och jag tror t. o. m. lierr ordföranden —
yttrade om vårt pensionsförslag. Det måtte
ändå — även enligt herr Mannerskantz’
yttrande här i dag — ha sina goda sidor.
Detta vårt nedgjorda förslag är ju också
ett ärligt menat försök till en samförståndslösning,
och många, även på regeringssidan,
är i dag av den uppfattningen,
att om det hade kommit tidigare
och kunnat diskuteras förutsättningslöst,
så hade det gjort den uppblåsta pensionsstriden
onödig.

Jag vill mycket bestämt reagera mot
vad herr Geijer här tillåtit sig säga om
vårt förslag och om disciplinen inom
vårt parti. Jag tar det faktiskt som en
personlig förolämpning att man ifrågasätter,
att vi inom folkpartigruppen är
disciplinbundna till den grad, att vi inte
självständigt skulle kunna ta ställning
till de föreliggande problemen. I varje
fall har jag aldrig känt något sådant
partitryck, och kammarens ledamöter
vet kanske också att jag i många frågor
intagit en självständig hållning. Jag är
själv också av den bestämda övertygelsen,
att det med den tillnyktring som
skett i takt med den ekonomiska utvecklingen
under senare år låg och fortfarande
ligger en samförståndslösning
inom möjligheternas gräns. Nu använde
herr Geijer mycket starka ord, och jag
kan ju inte säga annat än att om man
säger att centerpartiet bedömer pensionsfrågan
ensidigt och egoistiskt, måste
någonting liknande sägas om regeringen
och i första hand om DO. Pensionsfrågan
kan aldrig bli LO:s ensak; den
berör hela svenska folket, och jag ber
herr Geiljer och alla hans partikamrater
vara övertygade om att vi inom folkpartiet
är lika intresserade som de av
att pensionsfrågan får sin lösning. Men
lösningen får inte bli ensidig, den får
inte innebära ett oberättigat tvång för
dem som vill ha sin frihet, den får inte
innebära allt övrigt som vi angett i vår
partimotion och herr Aastrup redan
angett här i dag, då det i så fall enligt
vår mening kan bli olyckliga konsekvenser.
Jag vill nog i första hand understryka
att en sådan lösning inte får
innebära nya äventyrliga diskonteringar

av framtida, högst osäkra produktionsstegringar
— alltså nya växlar på framtiden.
Den får med andra ord och kort
sagt inte innebära ett hasarderande med
vår samhällsekonomi.

Tillåt mig också försäkra mina vänner
bland socialdemokraterna att vore
jag övertygad om att ert förslag till tillläggspensionering
bleve till gagn för alla
medborgare och till gagn för era egna
väljare, skulle jag inte tveka att lägga
min röst för detta förslag. Jag har ärligt
försökt att bedöma förslaget från helt
objektiva grunder — jag berörs inte på
något sätt själv av det — men jag har
inte blivit övertygad om att så kan bli
fallet. Förslagets negativa verkningar
kommer, såvitt jag förstår, att bli allvarliga.
Dessutom kan förslaget leda till
stor splittring och stridigheter inom
samhället, som vi inte medvetet får uppamma.
Tvärtom bör vi väl gemensamt
med förutseende och kraft gå in för att
undanröja alla incitament till sådana
konsekvenser av vårt handlande. Vår
hittillsvarande splittring i pensionsfrågan
är redan en allvarlig belastning för
oss alla här i riksdagen.

Herr Strand betecknade dem som var
i opposition som pessimister och regeringsanhängarna
som optimister. Tyvärr
fick jag det intrycket — även av
herr Geijers yttrande — att det för regeringspartiet
mera är en fråga om tro,
hopp och kärlek när det gäller det pensionsförslag
som de framlägger än ett
realistiskt bedömande av förslagets konsekvenser.
För egen del är jag visst optimist,
och naturligtvis tror jag — liksom
väl alla inom oppositionen — att
trenden i utvecklingen på längre sikt
med en förnuftig hushållning av våra
tillgångar blir gynnsam för landet och
dess medborgare. Men borde ändå inte
utvecklingen ha lärt oss, att man inte
kortsynt kan hasardera, utan måste noga
överväga och planlägga sitt ekonomiska
handlande på lång sikt, inte minst
med hänsyn till det revolutionerande
utvecklingsskede som vi nu trätt in i.
Det är denna brist på ekonomisk planläggning
och överblick, som jag med
anledning av de anföranden, som här

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

hållits, skulle i första hand vilja stanna
vid. Det finns naturligtvis mycket att
välja på, även vid en begränsning på
detta sätt. Men innan jag går in på den
frågan, skulle jag, herr talman, vilja
upprepa en fråga som jag ställde i utskottet
och som herr Mannerskantz tangerade,
nämligen frågan: Har det någonsin
tidigare hänt att ett lagförslag
av så stor betydelse för landet och landets
medborgare som regeringens nu
föreliggande förslag till lag om tilläggspensionering
inte blivit föremål för annan
remissbehandling än lagrådets strikt
formella?

Kammarens ledamöter vet, hur gången
brukar vara, när det är fråga om
stora reformer. En kommitté framlägger
ett lagförslag med en utförlig motivering.
Så skedde t. ex. i fråga om sjukförsäkringsreformen.
Detta förslag remitterades
till ett stort antal organisationer
och myndigheter, vilkas yttranden
föranleder överarbetning inom departementet,
innan förslag framlägges i proposition
till riksdagen, i samband varmed
remissinstansernas yttranden redovisas.
Jag frågar: Kan riksdagen verkligen
ta på sitt ansvar att anta en lag, som
inte blivit granskad i denna ordning
av sakkunskapen i olika läger, helst som
det här gäller den största inrikespolitiska
frågan under åtminstone en mansålder.
Man kan naturligtvis lämna det
svar som jag fick i utskottet, nämligen
att regeringen anlitat expertis. Ja, vi har
väl alla anlitat expertis vid övervägande
av våra pensionsförslag och motioner.
Det är just arbetsresultatet från regeringens
speciella och i viss mån dirigerade
expertis, remissmyndighelerna har
att nagelfara. Man kan också svara, att
pensionsfrågan har utretts så länge och
att det Åkessonska förslaget varit föremål
för remiss. Men detta är enligt min
mening ett klent försvar, ty det föreliggande
regeringsförslaget har knappast
ens någon avlägsen likhet med det Åkessonska
förslaget, och det samhällsekonomiska
läget är nu ett helt annat än det
var i början av 1950-talet.

Jag kommer då in på dagens ekonomiska
liige. Låg mig när det gäller pen -

sionsfrågans ekonomiska aspekter beröra
ett par påpekanden, som 1957 års
pensionskommitté gjorde! Den skriver
bl. a. om förslaget till pensionsreform:
»Det har i huvudsak varit allmän politisk
enighet om hög prioritet för denna
socialreform och att den bör genomföras
i snabbt tempo. Denna allmänna
enighet synes emellertid icke bygga på
någon klar bild eller gemensam uppfattning
om hur de uppbyggda pensionssystemen
skali passas in i samhällsekomonien.
» Särskilt det sista ledet i uttalandet
bör kammaren uppmärksamma.
Utredningen använder för all del relativt
oförargliga ord, men i sak är ju påpekandet
en skarp tillrättavisning. Vi har
inte brytt oss om att skaffa oss ens den
enklaste uppfatting om hur pensionssystemet
skall passas in i samhällsekonomien.
I appendix A till samma kommittés
betänkande framhålles, att man
liar att vänta, att ett väsentligt offentligt
budgetunderskott blir en primär
huvudeffekt av pensionsreformen. I fråga
om folkpensionerna är detta ju klart.
Vi har redan en känning härav, och en
inledande reträtt i fråga om folkpensionslöftena
är nu tyvärr nödvändig och
som bekant redan påbörjad. Men även
tilläggspensioneringen, säger kommittén,
måste förorsaka ett betydande skattebortfall
samt direkta utgiftsökningar för
stat och kommun. Härtill kommer så de
indirekta verkningar, som väl ingen ännu
har någon överblick över och som
kan bli ännu betänkligare enligt expertisen.

Ser vi först ett ögonblick tillbaka i tiden,
har vi under 12 år utrett pensionsfrågan.
Vi har alltså under en avsevärd
tid haft pensionsperspektivet i sikte.
Man ställer då frågan: Vad har vi egentligen
gjort under denna tid för att skapa
en angelägen beredskap för reformen?
Jag måste för min del säga, att vi
inte har gjort någonting. Tvärtom, vårt
liige är mycket sämre i alla avseenden
än tidigare. I början av detta årtionde
var ännu det statsfinansiella läget relativt
golt, trots att skattetrycket nått eu
höjd, som omöjliggjorde en önskvärd
flexibilitet i finanspolitiken. Sedan dess

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

—• det måste väl vi alla medge — har
läget efterhand blivit allt sämre. Hur
det är i dag, har finansministern nyligen
gett besked om. Den enda skattepolitiska
reserv vi har kvar, en omsättningsskatt,
är finansministern synbarligen beredd
att ta till inom kort. Vad har regeringen
sedan i bakfickan för att möta
den ytterligare försämring i budgetläget,
som pensionsreformen med till visshet
gränsande sannolikhet måste medföra,
när alla besparingsförslag avvisas?
Regeringen går enligt min mening inte
fri från anklagelsen att själv ha underminerat
den grund, på vilken pensionsfrågan
skulle vila. Inte heller riksdagen
går helt fri, och kanske inte heller vi
inom oppositionen kan helt slingra oss
undan ansvar. För regeringens del tillkommer,
att ju sämre läget har blivit,
desto ivrigare har den drivit fram sitt
överambitiösa förslag.

Även i ett annat avseende kräver pensionsreformen
god beredskap, nämligen
i fråga om ett gott och hållbart recept
mot inflation. Har vi inte penningvärdet
åtminstone något så när under kontroll,
kommer regeringens förslag att bidra
till att stärka det redan nu väl uppammade
kompensationstänkandet. Det
måste väl betecknas som mera tur än
skicklighet, att pris- och löneskruven
inte redan överskridit den punkt, som
sätter betalningsbalansen i fara. Åtminstone
har jag svårt att bortse från den
risk, som regeringens pensionsförslag
måste innebära för ett fortsatt och stärkt
kompensationstänkande. Finansministern
har själv av sakkunskapen fått understruket,
att kompensationstänkandet
innefattar ett inflationsdrivande moment
av ödesdiger art. Man har från flera
håll vågat tala om en »accelererande inflation»
och en »planerad inflation»
som pensionsreformens innebörd. Jag
tror inte, att vi kan låta bli att lyssna
på dessa varningar.

Vad jag här har velat understryka är,
att regeringen med sin nuvarande penning-
och prispolitik inte bär lyckats
skapa den enligt min mening oundgängliga
förutsättningen för sin pensionsreform.
Det är dystert. Vi kunde ha haft

det annorlunda och skulle då med större
tillförsikt ha kunnat gripa oss an med
denna angelägna reform, som vi väl
ändå alla önskar skall kunna realiseras
i någon form.

Det vore här naturligtvis åtskilligt att
säga om folkpensionen, om befolkningsutvecklingen,
takten i utfästelsernas förverkligande
efter år 1968 etc. Men detta
hör kanske inte direkt till dagens ämne.
Jag vill endast framhålla, att socialministern
redan förra året underströk, att
vi då inte hade några förutsättningar att
ange, vilka finansiella resurser som kommc
att stå till buds för att möta den
ökade belastningen på statskassan. På
grund av den förda politiken vet vi väl
det ännu mindre i dag. Lika litet vet vi
hur vi skall möta den belastning, som
tilläggspensioneringen kommer att utöva
på statskassan.

I debatten i dag har, herr talman,
fondbildningen vid upprepade tillfällen
förts på tal, och också jag skall något
beröra densamma. Jag vill då först säga,
att jag aldrig förstått den kritik, som
regeringen och andra riktat mot den
fondbildning som sker i ett premiereservsystem.
Inte har väl SPP-fonderna
i och för sig medfört några samhällsekonomiska
skadeverkningar, utan tvärtom
har de alla de fördelar, som vi redovisar
i vår motion. Jag utgår alltså
ifrån att man inte har rätt att kritisera
fondbildningen inom premiereservsystemet.
Naturligtvis liar den av regeringen
drivna inflationspolitiken fått den allvarliga
konsekvensen, att fondernas värdebeständighet
undergrävts, men för detta
har regeringen ansvaret och vi måste
väl någon gång komma till rätta med
den även i andra avseenden ödesdigra
inflationen.

Trots kritiken mot premiereservmetodens
fonder och trots att regeringen går
in för ett fördelningssystem, föreslår
den själv en mycket omfattande fondbildning.
Denna sägs ha samhällsekonomisk
syftning. För ett fördelningssystem
behövs som bekant inte någon fondbildning
alls, annat än i den mån det är
nödvändigt för systemets fortlöpande
funktion. Skälen till fondbildning är ju

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

också, enligt statsrådet, att i möjligaste
mån kompensera det betydande bortfall
av pensionssparande, som följer av regeringens
förslag till tilläggspension. Vad
gör man då? Jo, man river ned ett frivilligt,
mycket betydande målsparande
genom att beröva detta sparande dess
mål. Därefter inför man ett obligatoriskt
sparande för att kompensera bortfallet
av det utslagna frivilliga sparandet!

Hur stort detta obligatoriska sparande
skall vara sägs inte. Det skall vara
erforderligt, står det i propositionen.
Här kan man synbarligen komma med
vilka krav som helst på kommande generationer,
allt efter vad man bedömer
vara »erforderligt». Jag måste säga, att
jag inte på något sätt känner mig lugnad
av herr Geijers och andras löften i
dag i fråga om vad som är och kommer
att betraktas som erforderligt. Vi kan
faktiskt tänka oss vilka bördor som helst
vid sidan av tilläggspensionen för att
klara de samhällsekonomiskt negativa
verkningar, som regeringens förslag
medför.

Det hela avslöjar, att fondbildningen
är ett tvångssparande — vi kommer inte
ifrån det — helt vid sidan av pensionssystemet.
Fonderna har inte till uppgift
att säkerställa den försäkrades rätt. Det
är inte fråga om någon partiell premiereserv,
som garanterar en del av de intjänade
pensionsmedlen enligt bestämda
civilrättsliga regler.

Vem skall nu göra inbetalningar till
denna fond? Den saken har kommit på
tal här i dag. Vi är överens om att det
blir i första hand ungdomen, som får betala
in dessa premier. Vi säger, att detta
skall ske därför att vi äldre har gjort så
mycket för ungdomen. Vi har byggt upp
ett storartat samhälle, som den får ta i
arv. Jag vet inte hur man har mage att
säga detta. Har vi gjort så mycket för
ungdomen egentligen? .lag menar att
vårt samhälle i dag inte är alltför mycket
att v vas över. Vi har försummat
mycket. Vi har dragit växlar på framtiden
av sådan storlek, att ungdomen
kan få svårt nog att lösa in dem och
dessutom betala den höga standard, flertalet
av oss står i begrepp att tillerkänna

oss själva utan några större uppoffringar.
Jag måste reagera mot detta tal, och
jag undrar hur ungdomen själv kommer
att reagera, när den märker, att den
kanske bara får —• som herr Mannerskantz
sade — två tredjedelar av den
pension, som den egentligen borde vara
berättigad till med hänsyn till de inbetalningar
den gjort. Jag vill även understryka,
att en kommande generation kan
vilken dag som helst i riksdagen säga,
att det där beslöt herrarna en gång utan
att höra oss; vi vill inte bära dessa
bördor, de är för tunga för oss. Och då
står vi där och kan inte göra någonting.

Socialministern tycks rent av tro, att
man genom fonden får möjligheter till
en snabbare utbyggnad av produktionsapparaten
och därmed en produktionsökning
i framtiden, som kommer alla
till godo. Det påståendet är bemött i
olika sammanhang. Systemet med fonden
måste enligt min mening betecknas
som i hög grad riskabelt. Såvitt jag kan
se måste det innebära en mycket hård
stöt åt det riskvilliga sparandet. 1957 års
pensionskommitté påpekar, att man inte
får vara blind för möjligheterna att en
stark fondbildning under statlig eller
statligt kontrollerad förvaltning lockar
till en i och för sig alltid välmotiverad
expansion av statsutgifterna. Härtill
kommer, att staten och kommunerna har
möjligheter att driva en överlägsen konkurrens
om medlen. Jag kan nöja mig
med att citera detta och behöver inte
utveckla tankegången ytterligare. Givetvis
bör räntabilitetssynpunkterna sättas
främst vid utlåningen från fonden, men
någon garanti härför lämnas ju inte, och
i propositionen sägs ingenting om hur
fonden skall placeras för att bibehålla
sin värdebeständighet.

Jag vill här inskjuta, att man kritiserar
oss för att vi inte kan klara värdebeständigheten.
Men hur klarar regeringen
den? Den tar ut ökade avgifter för att
kunna betala värdebeständiga pensioner.
Den garanterar värdebeständiga pensioner,
men det finns ingen garanti för värdebeständiga
löner i framtiden. Sedan
bildar regeringen en fond, men den säger
ingenting om värdebeständigheten

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

av den fonden. Den kan stiga till flera
tiotals miljarder kronor, den kan under
vissa betingelser stiga till hundratals
miljarder, och det kommer att bli icke
värdebeständiga medel. 1 det sammanhanget
bör framhållas, att om fondens
realvärde sjunker i takt med den ökade
inflationen, kommer pensionsavgifterna
inte att stanna vid bortåt 15 procent av
den pensionsgrundande inkomsten, utan
kommer att bli avsevärt högre.

»Det förutsattes», säger socialministern
i propositionen, »att arbetsgivaravgiften
inte kommer att överstiga 10 procent
av den totala lönesumman». Hur
vågar statsrådet förutsätta det? Såvitt
jag förstår är fackmännen ense om att
vi kan hålla det löftet endast om vi får
en hög årlig standardstegring. Jag skall
inte närmare gå in på det, utan jag
hänvisar till vad herrar som Faxén,
Wärn och Tage Larsson sagt i detta fall,
nämligen att det inte alls är omöjligt
att uttagningen vida kommer att överstiga
de tio procenten. Om utvecklingen
inte blir gynnsam, måste vi för att fylla
pensionslöftena räkna med en kraftig
standardsänkning för oss alla.

Regeringen blir kanske förnärmad om
man påstår att dess pensionssystem genom
fonden är ett steg i statskapitalistisk
riktning. Jag vill innerligt tro att
regeringen och socialdemokraterna i
övrigt inte avser det. Möjligen vill jag
också säga, att det är tråkigt att de inte
inser risken.

Mina farhågor står kvar. Det gäller
visst inte bara den nuvarande regeringen.
Risken att fondbildningen blir en
lockelse till ett steg i statskapitalistisk
riktning kvarstår oavsett vilken regering
vi än kommer att få i det här landet.
Det är ju så att fonden, om den
nu stiger som man beräknar till kanske
100 miljarder, ger staten möjligheter att
ta ledningen över landets ekonomiska
liv. Det går inte att förneka detta, och
då har vi tagit ett steg mot statskapitalism.
Min inställning härvidlag kan kammarens
ledamöter kanske ana, och jag
kan nämna att den sammanfaller helt
med vad ett numera framlidet socialdemokratiskt
statsråd har sagt, nämligen

»att statskapitalismen är den sämsta av
alla samhällsordningar».

Jag skulle också i detta sammanhang
vilja peka på det recept, som sju professorer
i nationalekonomi vid senaste årsskiftet
angav som botemedel i dagens
ekonomiska läge. Intervjun var införd
dels i Dagens Nyheter och dels i Stockholms-Tidningen,
vill jag minnas. Det
märkliga med dessa sju var som bekant
att de i stor utsträckning var eniga, vilket
ju nationalekonomer sällan brukar
vara. De var, som sagt, eniga och detta
framför allt beträffande tre huvudkrav,
som jag här vill nämna. Det första, var
kravet på en långsiktig planering av
statsfinanserna. Har regeringen i vad
avser pensionsreformen presterat någonting
sådant? Nej, inte alls. Den ger sig
med berått mod ut i det stora okända.

Det andra kravet var en stabilisering
eller helst nedpressning av den svenska
industriens pris- och kostnadsläge. Kommer
pensionsreformen att medverka till
en sådan? Säkerligen inte. Tvärtom måste
riskerna för en motsatt verkan anses
överhängande.

Det tredje kravet gällde en omläggning
av beskattningen i produktivitetsfrämjande
syfte. .lag skulle gärna vilja
veta bur finansministern menar att en
sådan omläggning kan ske med de aspekter
på framtiden som dagens läge och
pensionsreformen ger.

Vad jag'', herr talman, med dessa stickprov
av kritik har velat understryka är,
som någon sagt, att regeringen — säg
gärna statsmakterna för resten — självt
blivit den första fienden till den reform
som vi så ivrigt önskar se förverkligad.
I dagens läge med en, jag vågar säga,
fransk touche före de Gaulle över vår
samhällsekonomi innebär regeringens
förslag till tilläggspensioner en hasard
med samhällsekonomien, som enligt min
uppfattning är ytterst betänklig.

Vad som än kan sägas om folkpartiets
förslag innebär det inte i något avseende
ett sådant risktagande. Jag bedömer läget
så, att chansen för ett lyckligt genomförande
av regeringens tilläggspension är
— låt oss säga — en på tio. Naturligtvis
kan det bli en utveckling av icke

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

väntat slag, som kan leda reformen något
så när i hamn, men riskerna för ett
bakslag är överhängande. Har vi rätt att
hasardera på detta sätt, vi här i riksdagen
som har tagit enskilda och bolag i
örat för att de tagit otillbörliga chanser
och därmed skapat risker för fallissemang
och arbetslöshet etc.?

Vi har all anledning att känna en djup
tacksamhet över den standardhöjning
vi har nått fram till under de senaste decennierna,
och vi förnekar inte på något
sätt regeringens medverkan härvidlag.
Det gäller för oss att försvara dessa
landvinningar och det gäller för oss att
skapa ålderdomstrygghet i den lugna och
säkra takt våra resurser kommer att medge
— en allmän trygghet på ålderdomen
för alla medborgare. Men såvitt jag förstår
går det inte i den takt regeringen
har tänkt sig.

Under remissdebatten begärda jag
skottpengar på dem som ännu utlovade
ytterligare fördubblad standard redan
inom 20 år. Vi måste nämligen äntligen
lära oss att bedöma vårt läge realistiskt
och inte vara optimister in absurdum.
Även om man gärna, herr talman, vill
vara optimist kan man inte vara det över
förnuftet.

Med den utblick jag tror mig ha över
vårt näringsliv, över vår samhällsekonomi
och utlandsmarknaden är läget för
mig närmast det, att vi nu måste spänna
alla krafter för att hålla den position vi
nått, och naturligtvis, om möjligt, ytterligare
förbättra den. Läget är i dag ett
annat än tidigare. Vi befinner oss inte i
det favoriserade läge som vi gjorde
åren närmast efter världskriget.

Folkpartiets förslag utgör givetvis ännu
bara en skiss till tilläggspension, som
skall remissbehandlas i vanlig ordning.
Att jag obetingat sätter vårt förslag före
regeringens betyder inte att jag under
alla förutsättningar absolut håller på
ett renodlat premiereservsystem. Vårt
förslag är f. ö. inte något renodlat premiereservsystem.
Och regeringens förslag
går inte heller ut på något renodlat
fördelningssystem. Mellan de olika typerna
finns det otaliga varianter, som
man kan tänka sig att använda.

1 en liten sidoanmärkning vill jag beklaga
att många — jag fick intrycket
speciellt av herr Geijers anförande —
ännu tycks leva i den hybris som vi
anfäktats av under de gångna årens högkonjunktur.
Vad är det i vårt dagsläge
i jämförelse med exempelvis Englands,
som skulle göra det möjligt för oss att
utan egentliga uppoffringar garantera
storartade pensioner inom 20 år, medan
engelska regeringen blott anser sig kunna
ställa i utsikt pensioner knappt i höjd
med våra folkpensioner av år 1968 och
engelska Labour bara går upp till knappt
två tredjedelar av det förslag vi nu behandlar?
Och då är ändå att märka, att
det engelska systemet inte skall som
vårt vara i funktion om 20 år, utan först
i början av nästa århundrade, om ungefär
50 år. Vad är det som säger oss att vi
har eller kan skaffa pengar för att infria
löftena? Kan vi inte enas om att ta försiktiga
steg uppåt och inte riskera bakslag
för oss alla, arbetslöshet och annat
elände? Det är den egentliga kärnpunkten
i det som vi strider om.

Jag har, herr talman, redovisat flera
av de skäl som gör att jag inte — tyvärr
inte — kan godta propositionens förslag.
Jag kunde tillägga att detta förslag är
oprövat och ofullgånget. Ja, det är ofullgånget
till den grad att utskottet visserligen
förklarar sig vilja anta lagförslaget
men samtidigt hemställer om ändring av
samma förslag i väsentliga punkter.

Mina skäl, herr talman, tvingar mig att,
hur angelägen jag än är om att vi får en
lösning av tilläggspensionsfrågan, yrka
bifall till utskottets hemställan om avslag
på propositionen.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag har inte tänkt att ge
mig in på det vågsamma försöket att tända
någon talgdank i det kompakta mörker
som enligt den ärade utskottsordförandens
uppfattning omger centerpartiet
i pensionsfrågan, men jag skulle gärna
vilja göra några korta reflexioner.

Dessa reflexioner är i första hand föranledda
av den nya pejling av den allmänna
opinionen i denna fråga som

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

skedde några dagar före utskottets ställningstagande.
Institutet för opinionsundersökningar
frågade då ett klientel på
ungefär 1 000 personer om deras inställning
för dagen i pensionsfrågan.

Det är intressant att ta del av siffrorna
från denna undersökning därför att de
visar att den kompakta massivitet och
orörlighet i uppfattningarna, som man
tidigare från denna talarstol har givit uttryck
åt, inte finns. Tvärtom är det så
att det har skett rätt påtagliga förändringar
i uppfattningen om de olika föreliggande
pensionsförslagen.

Detta är särskilt intressant i dagens situation
därför att det framgår att det håller
på att ske en förskjutning i riktning
mot den uppfattning som centerpartiet
företräder i pensionsfrågan, nämligen
uppfattningen om det frivilliga avgörandet
såsom det väsentliga. Man ställde frågorna
med utgångspunkt från det sätt,
varpå vederbörande vid sista valet röstade,
och det visade sig exempelvis att av
de personer, som då röstade med högerpartiet,
nu hela 21 procent omfattar centerpartiets
mening i pensionsfrågan, under
det att vid en tidigare undersökning,
i augusti förra året, motsvarande andel
inskränkte sig till 12 procent. När det
gäller de folkpartiröstande är skillnaden
ändå mer markant, i det att 26 procent
nu anser sig i första hand vilja rekommendera
centerpartiets förslag mot i
augusti föregående år endast 11 procent.
De nu nämnda förskjutningarna är de
mest påtagliga, även om man kan peka
på att förskjutningar har ägt rum även
mellan de andra uppfattningarna.

Samtidigt som man har ställt de nyss
berörda frågorna har man också försökt
få klarhet i hur vederbörande rent principiellt
ställer sig till tre olika angivna
alternativ, som går ut på lagfäst tilläggspension,
lagfäst rätt till tilläggspension
och full frivillighet. Det har visat sig alt
det sistnämnda alternativet föredras av
den absolut övervägande delen av de tillfrågade.
Det har samlat hela 55 procent
i gruppen bättre situerade, inte mindre
än 42 procent i medelklassen och —
märkligt nog med hänsyn till dagens dis -

kussion — 21 procent i den s. k. arbetargruppen.

Man har emellertid fortsatt undersökningen
och delat upp de tillfrågade efter
deras sysselsättning. Därvid har man
kommit fram till att frivilligalternativet
föredras av hela 51 procent i gruppen företagare
utanför jordbruket och av 74
procent bland jordbrukarna. Detta alternativ
har sålunda en rätt väsentlig övervikt
inom dessa två grupper.

Detta ger, som jag ser det, rätt god
anledning till den reflexionen, att här
tydligen har skett en förskjutning i uppfattningen
framför allt inom företagargrupperna.
Denna förskjutning är intressant
därför att det har deklarerats
att, om obligatoriet genomföres, bördan
att betala kostnaderna kommer att åvila
arbetsgivarna. Det är väl här som själva
kärnan i problemet ligger. Man kan inte
komma ifrån den reflexionen, att ju mer
man har sökt att tränga in i de frågeställningar,
som är förknippade med
problemet obligatorium eller inte, har
dessa grupper kommit fram till den uppfattningen,
att de har speciella intressen
som här kommer i klämma.

Låt mig, herr talman, i detta sammanhang
uppehålla mig vid situationen för
de många små företagen, som ju kommer
i en alldeles särskild ställning. I min
hembygd är det utan reservation textiloch
konfektionsindustrien som dominerar
inom denna företagsgrupp. Många av
dessa små företag har givit till känna sin
oro över vad som kommer att ske, när de
ställs inför nödvändigheten att betala
kostnaderna för de anställdas tilläggspensioner.
De frågar sig med bekymmer,
hur de skall kunna kompensera sig förde
ökade utgifterna. Marginalerna i dessa
små företag, som drivs av innehavarna,
som själva står med i arbetet och vid
sin sida kanske har 5, 6, 7 anställda,
är redan från början mycket små. Textiloch
konfektionsindustrien kämpar sedan
några år tillbaka med speciella svårigheter.
Det är inte bara konkurrensen
som har skärpts, utan man har också
drabbats av en ganska betydande omläggning
av konsumtionsvanorna, som.

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

medfört svårbemästrade problem. Framför
allt inom konfektionsindustrien har
många av de små företagarna för mig
gett uttryck för sina bekymmer över liur
de skall kunna klara de påfrestningar
som de nya kostnaderna för pensionen
kommer att medföra.

Vi måste komma ihåg, att många av
dessa företag lever och existerar egentligen
endast tack vare att innehavaren
själv arbetar inte bara sin vanliga åttatimmarsdag
i företaget utan gör dubbel
arbetsdag. Han använder nämligen den
s. k. fritiden till att klara bokföring, kalkylation,
inköp av råvaror, försäljning
och till att över huvud taget upprätthålla
de kontakter, utan vilka företaget inte
kan existera. Förutsättningen för att dessa
företag över huvud taget skall gå ihop
är faktiskt det arbete som innehavaren
själv nedlägger. Förtjänstmarginalen är,
som sagt, oftast mycket liten. Om nu
dessa företag skall drabbas av ytterligare
kostnader för de anställdas pensionering,
finns det ingen annan möjlighet,
om de nu över huvud taget har någon
chans att fortsätta verksamheten, än att
pengarna till dessa ökade utgifter tas
från den lilla marginal som egentligen
utgör lönen för företagarens arbete.

Därtill kommer att detta sker i ett läge
när konkurrensen skärpts och när man
allvarligt, och som vi hoppas med framgång,
diskuterar möjligheterna för en
europeisk integration och ett ökat europeiskt
samarbete. Denna utveckling
kommer ju att ställa stora krav framför
allt på dessa små företag när det gäller
rationalisering, modernisering av tillverkningsmetoderna
och allt vad därmed
sammanhänger. Man kunde tycka att i en
dylik situation man i stället borde inrikta
ansträngningarna på att stimulera
denna företagsamhet. Vi liar ju vid många
tillfällen här i riksdagen diskuterat åtgärder,
ägnade att hjälpa just dessa företag.
Nu får de emellertid i stället dessa
ökade kostnader för pensioneringen, vartill
kommer utgifter på grund av arbetstidsförkortningen
och andra pålagor.

Risken är att dessa mindre företag på
grund av denna utveckling helt enkelt

tvingas att slå igen. För att belysa läget
kan jag nämna, att det i ett par fall inträffat,
att ägare till sådana här företag,
som jag väl känner till, har kommit till
mig och deklarerat, att de i dagens situation
inte ser sig någon möjlighet att
klara denna ökade belastning. Jag kan
tillägga att i ett par av dessa fall har dessa
företaigsinnehavare en politisk uppfattning,
som närmast sammanfaller med
den som omfattas av dem som i dag företräder
obligatoriet. Siffrorna från SIFOundersökningen
och de praktiska erfarenheterna
visar, att man inom dessa
grupper inte utan vidare kan acceptera
obligatoriet på det sätt som exempelvis
herr Geijer här i dag förklarat och försvarat.

Faktum är att dessa små företag kommer
att ställas inför stora svårigheter.
Det är ingen svartmålning som jag här
gör, utan det är nog tyvärr en riktig bild
av läget. Om de konjunkturmässiga och
avsättningsmässiga förutsättningarna för
dessa företag minskas i den utsträckning
man har anledning att befara, kommer
detta till slut att resultera i att man i
dessa kommuner får svårt att upprätthålla
sysselsättningen.

Jag tror, herr talman, att det över huvud
taget är riktigt, när man diskuterar
en sådan sak som denna, att försöka ställa
in frågan i de praktiska sammanhangen.
Man kan teoretisera och ha sina uppfattningar
om att en sådan här sak skall
utfalla på ett bestämt sätt. Men det är
vissa fakta som ur rent praktiska synpunkter
tarvar uppmärksamhet.

Som bekant har regeringen utlovat att
i det ögonblick den obligatoriska tillläggspensioneringen
antages, skall den
extra bolagsskatten upphöra. Det finns
ju anledning att i någon mån förvåna sig
över att ett från början rent konjunkturpolitiskt
instrument på det sättet betraktas
som någonting av en klapp på axeln
åt företagarvärlden, när det avskaffas.
Det må nu vara bänt, men i den situationen
tycker jag för min del att man
också borde ägna de små företagen en
liten tanke. Jag tror inte att man kan
fortsätta att lägga bördor på dem så som

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

nu sker. I dagens situation skulle en sådan
sak som att exempelvis överväga en
räntesänkning vara att i högsta grad rekommendera.
Om tilläggspensioneringen
genomföres kommer den enligt min uppfattning
att leda till väsentligt ökade
svårigheter för näringslivet i stort, men
i alldeles särskild grad för de små företagarna.
De har otillräckliga möjligheter
till självfinansiering och för små resurser
att bära en så plötslig och ständigt
stegrad kostnadsbelastning som tilläggspensioneringen
innebär. Därför tror jag
att man också när det gäller de små företagen
måste fundera på att åstadkomma
en motprestation.

Jag skulle vilja tillägga, herr talman,
att om man ser denna sak från landsbygdens
sida i stort, så är det betänkligt
att man samtidigt som man överväger
väsentligt hårdare linjer när det
gäller jordbrukets roll speciellt inom
småjordbruksbygderna företar en pensionsreform,
som utgör en stark belastning
på de små företagen ute i landet.
Åtgärden kommer att verka deprimerande
på den mindre företagsamheten och
det skulle alldeles särskilt i denna situation
vara påkallat att beträda en väg där
man ger dessa mindre företag bättre
möjligheter. Jag kan inte finna annat än
att man här arbetar med medel som är
direkt motsatta varandra.

Här har sagts att det förslag, som i
dag ligger på riksdagens bord och som
har så utomordentlig räckvidd, inte blivit
föremål för vanligt remissförfarande.
Man har uttalat farhågor för att hela detta
företag inte är tillräckligt underbyggt,
och jag tror att den uppfattningen är
riktig. Liksom fallet är med så myckel
annat som sker, har man inte heller satt
in denna sak i sitt sammanhang, och
man har inte gjort klart för sig vilka
konsekvenser tjänstepensioneringen får
för olika grupper. Jag har velat peka
på en grupp — de små företagarna —
och jag behöver inte inför kammaren
framhålla den roll dessa företagare spelar
för samhället i stort; det känner alla
till. Men det betyder också att problemet
med hänsyn till deras roll får en
alldeles särskild tyngd.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag börjar med alt slä
fast att det förslag om tilläggspensionering
som vi nu behandlar är i det allra
närmaste identiskt med det principförslag
som vi debatterade i slutet av april
förra året. De putsningar som företagits
sedan dess förändrar ingenting i bilden.
Därför är vi tyvärr hänvisade till att i
denna debatt — såsom många före mig
har konstaterat — stå och stampa på
samma fläck där vi befann oss i fjol.
När jag som en förberedelse till dagens
debatt gick igenom vad som yttrades i
förra årets debatt fann jag för egen del
att den argumentering som jag då förde
mot principförslaget ord för ord är ett
uttryck för den uppfattning jag hyser
även om dagens regeringsförslag. Då jag
inte gör mig någon illusion om att kunna
åstadkomma någonting av värde genom
att nu upprepa sig själv nöjer jag
mig med att få till kammarens protokoll
antecknat att jag hänvisar till mina yttranden
i fjol som en integrerande del i
detta anförande, som härigenom kan begränsas
till att gälla vissa nya drag i situationen.

En ny omständighet sedan i fjol, och
den inte minst väsentliga, är det pensionsval
som hölls i somras. Herr Mannerskantz
har redan erinrat om att detta
val utföll så att de borgerliga partierna
fick 31 134 fler röster än socialdemokrater
och kommunister. I närmast föregående
val 1956 var motsvarande siffra
30 390. Närmare status quo än så kunde
man ju inte gärna komma. Genom siffrornas
lek förlorade de borgerliga fyra
mandat, och ställningen i andra kammaren
blev den ominösa som vi alla känner,
med 116 socialdemokrater och kommunister
mot 115 borgerliga.

Jag tillät mig vid remissdebatten i
somras uttala som en förvissning att
statsministern skulle finna det uteslutet
att genomdriva den i vår framtida samhällsekonomi
på ett avgörande sätt ingripande
obligatoriska tilläggspensioneringen
med hjälp av fem kommunister
och en eventuell vinstlott. Jag fann stöd
för min uppfattning i vad kamrarnas ålderspresidenter,
båda framstående soci -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

aldemokrater, yttrade vid riksdagsstarten.
Jag har missräknat mig och blir
därmed befäst i slutsatsen att det mera
är fråga om ett taktiskt politiskt spel i
ett beträngt nuläge än om en för framtiden
hållbar lösning av pensionsfrågan.
Den omständigheten, att lottning kanske
inte behöver tillgripas på grund av en
vankelmodig röst, förändrar ingenting i
bilden.

Ett verkligt allvarligt försök har lika
litet som tidigare gjorts under det gångna
året för att skapa en lösning på bredare
grundval. Huvudansvaret härför
faller på regeringen. Yår demokrati står
inför ett allvarligt misslyckande. Det är
inte överensstämmande med demokratiens
väsen att den ena hälften av nationen
tvingar på den andra hälften eu
ordning som syftar till djupgående ingripanden
i samhällsekonomien för en
nu oöverskådlig framtid.

Den tendens till avsaktning i produktionsutvecklingen
i landet, som gjort sig
gällande under senare år, har fortsatt
även under det år vi nu har bakom oss.
De glada dagar är förbi då det räknades
med ständig, obruten stegring av nationalprodukten
med 3 å 4 procent om
året. Denna framtidsbedömning utgjorde
bakgrunden till de stora reformerna
under efterkrigstiden. Även förslagen
till höjda folkpensioner och till tilläggspensioner
efter ambitiösare grunder än
någon annanstans i världen hann komma
till under denna tid. Hur det har
gått med statsfinanserna på grund av
denna optimism, känner vi ju till. Det
är ett ämne som vi skall diskutera i slutet
på månaden.

Redan i fjol framhöll finansministern
att det tarvas den största återhållsamhet
i avseende å beslut som innebär inteckningar
i hypotetiska framtida inkomstökningar.
Men är det inte just ett sådant
beslut av jätteformat som regeringen
nu inbjuder oss att fatta, sedan vi i
fjol tog ett annat jättekliv med folkpensionsreformen?
Det är som om det
svenska folket vore eu åsna, som man
tror sig kunna lasta på efter maximen
»tål du det, så tål du det».

Det finns tecken som tyder på att vi

även på sikt har att räkna med svårigheter
att hålla den tidigare som normal
betraktade takten i produktionsstegringen
vid makt. De internationella marknadsfrågorna
erbjuder allvarliga frågetecken.
Vi har säkert ett antal ur internationell
konkurrenssynpunkt hårda år
framför oss, som kan väntas bli särskilt
påfrestande därför att vi då skall genomföra
den stora folkpensionsreformen
och göra det i ett ansträngt statsfinansiellt
läge. Det gäller därför främst för
oss att söka bevara vår internationella
konkurrenskraft. Detta kräver i sin tur
att vi undviker att höja kostnadsnivån
inom landet, medan man utomlands allmänt
strävar efter stabilisering. En hemmalagad
inflation skulle i detta läge
kunna bli katastrofal. De budgetutsikter
vi blivit ställda inför är laddade med
inflationsdynamit. Vad som behövs är
en produktionsvänlig politik, som i sin
tur kräver en ökning av vårt otillräckliga
sparande. Vilken verkan kan, inställd
i detta sammanhang, den reform
vi nu behandlar beräknas få?

Socialministern gör härom i propositionen
ett mycket allmänt uttalande på
en och en halv sida, som visar att han
inte är främmande för problematiken.
Det heter så vackert, att »det är av väsentlig
betydelse för framtiden och därmed
också för pensionsreformens genomförande,
att vi får en fortsatt snabb
tillväxt av den produktionsapparat, som
utgör grunden för dagens och morgondagens
välstånd, och en ökning av den
produktion, som ytterst bär kostnaderna
för våra pensioner». Det är så sant som
det är sagt. Men menar socialministern
verkligen att vi med den ekonomiska politik
som förts av dem, vilka nu vill genomföra
denna reform, har utsikt att nå
det apostroferade resultatet?

I stället för allmänna uttalanden var
ju meningen den, att vi skulle få reformens
samhällsekonomiska verkningar
sakkunnigt utredda ur olika aspekter,
men den verksamheten har tydligen
kommit av sig sedan början av förra
året.

Herr Mannerskantz har redan erinrat
om de sakkunniga som tillsattes i april

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

1957 med uppgift att utreda vissa samhällsekonomiska
och finansiella problem
i samband med en utbyggd pensionering.
Enligt direktiven skulle kommittén
bl. a. överväga metoderna och möjligheterna
att säkerställa pensionernas värdebeständighet,
pröva frågan om pensionernas
finansiering, undersöka vilken
effekt en pensionsfondering enligt olika
alternativ kunde tänkas få på övrigt
sparande samt överväga pensioneringens
och fondbildningens betydelse med
hänsyn till möjligheterna att bedriva en
för penningvärdets bevarande erforderlig
penning- och kreditpolitik.

Dessa sakkunniga framlade den 22 januari
1958 i en promemoria vissa resultat
av sitt dittillsvarande arbete även
om, som det hette, »de sakkunniga därmed
icke kunde redovisa utredningar
och ställningstaganden till alla de frågor,
som enligt direktiven hänskjutits
till de sakkunnigas behandling».

Vid riksdagsbehandlingen i fjol framhölls
från oppositionens sida det orimliga
i alt beslut skulle fattas innan de
sakkunniga slutfört sitt uppdrag. Den
gången gällde det ett principbeslut — nu
ett år efteråt gäller det ett definitivt avgörande.
Under den långa tiden sedan
januari 1958 lär de sakkunniga inte ens
ha sammanträtt. I berättelsen till 1959
års riksdag om vad i rikets styrelse sig
tilldragit heter det om dem: »Utredningsarbetet,
för närvarande avseende
vissa expertutredningar rörande värdebeständiglietsproblemet
m. m., pågår».
Bland de många anmärkningsvärda omständigheter
som har präglat pensionsfrågans
behandling genom åren är denna
underlåtenhet att förse riksdagen med
det avsedda sakkuniga underlaget för beslutet
den inte minst anmärkningsvärda.
Det kan emellertid vara värt att i detta
sammanhang rädda upp några av de
slutsatser de sakkunniga hunnit komma
fram till i promemorian av januari 1958.

Pensionsberedningens majoritet hade
övervägt två alternativa skalor för avgiftsuttagen
vid en lagfäst tilläggspensionering.
Med utgången från den högre
av dessa skalor analyserade pensionskommittén
hur tilläggspensioneringen

och den successiva höjningen av folkpensionsförmåner
och -avgifter kunde förväntas
påverka det totala sparandet.
Kommittén framhöll att resultaten givetvis
var osäkra men att analysen genomgående
pekade i riktning mot slutsatsen
att »pensionsreformen som sådan tenderar
att medföra ett betydande sparandebortfall
från igångsättningsåret och
framöver». Detta uttalande har således
gjorts med hänsynstagande till den
obligatoriska fond som nu skall byggas
upp.

Här har herr Geijer i sitt anförande talat
om vilka utomordentliga framtidsutsikter
han menar öppnas genom den
fondering som man härvidlag tänker sig
och som skall göra det möjligt att hålla
produktionsapparaten vid makt. Men den
slutsats som här är dragen är trots allt
den att även i betraktande av denna fondering
har vi att räkna med en total
minskning av sparandet genom pensionsreformens
genomförande.

Pensionskommittén uttalade vidare:
»Det är givet att en så väsentlig höjning
av folkpensionärernas levnadsstandard,
som det här är fråga om, endast kan beredas
utrymme inom samhällsekonomien,
om andra reformer, andra privata
och offentliga behov makas åt sidan i
tillräcklig mån.» Detta är ett problem
som nu helt och hållet är borta ur bilden.
Här är inte tal om att några andra behov
skall makas åt sidan, utan den
obligatoriska tilläggspensioneringen skall
kunna åstadkommas såsom ett plus ovanpå
allt det andra.

Beträffande pensionsförsäkringens
fondbildning uttalade kommittén att man
inte bör vara blind för möjligheten »att
ett stort budgetöverskott eller en stark
fondbildning under statlig eller statligt
kontrollerad förvaltning lockar till en i
och för sig alltid välmotiverad expansion
i statsutgifterna». Detta uttalande har vi
så mycket praktisk erfarenhet av att vi
utan vidare är beredda att godta den
slutsats till vilken kommittén kom.

Alla dessa tre konstateranden pekar
på allvarliga följder var för sig för samhällsekonomien
av det föreslagna systemet.
Reformen går icke i produktionsbe -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring'' för allmän tilläggspension, m. in.

fordrande riktning. Man skapar inte någonting
genom att stifta en lag av denna
innebörd, inga nya resurser, ingen ny
produktion. Det obönhörliga ekonomiska
förloppet hotar att gå i motsatt riktning.

Socialministerns glättade resonemang
är inte ägnat att avlägsna de farhågor
som man har anledning att hysa. T fråga
om sparandet tycks han närmast lita till
obligatoriets fondbildning, en fortsättning
på det nuvarande pensions- och försäkringssparande!
och på den ext-a bolagsskattens
avskaffande, vilket lår ska
komma som en present endera dagen,
för den händelse man får det som man
vill på regeringssidan.

Ja, vad obligatoriets fondbildning beträffar
har jag redan framhållit att slutsatsen
av den enda utredning som gjorts
på detta område är att vi trots denna
fondbildning ändå har att räkna med ett
minskat totalt sparande. Dessutom har vi
den erfarenheten att företag och enskilda
alltid strävar efter att kompensera
sig för ett offentligt sparande i priser
och i löner. Hela fondbildningen under
1960—1964 kommer inte att uppgå till
hälften av den statliga nyupplåning som
man måste räkna med under samma tid,
kanske inte ens till tredjedelen. Den
kommer i bästa fall att motsvara vad regeringen
i dag är skyldig riksbanken.

Vad beträffar förhoppningarna om ett
fortsatt försäkringssparande så var ju
detta en av de väsentliga faktorer som
ingick i de sakkunnigas prövning av hur
det kunde tänkas gå med det framtida
sparandet. När de sakkunniga i sin kalkyl
kom fram till slutsatsen att man har
att räkna med en minskning i det totala
sparandet räknade de med hur mycket
av försäkringssparande som skulle komma
att falla bort de olika åren.

I fråga om den tredje saken, slopandet
av den extra bolagsskatten, vill jag i
likhet med den föregående talaren säga
att det väl ändå är ganska starkt att man
vill använda slopandet av en skatt, som
tillkom för några år sedan såsom helt
provisorisk under hänvisning till ett då
rådande konjunkturläge, såsom något
slags kompensation för de bördor för

u Förslå kammarens protokoll 195!). Nr 10

framtiden — för en oöverskådlig framtid
— som man genom denna reform lägger
på näringslivet. Dessutom är det rätt
lustigt att konstatera att socialdemokraterna,
som hela tiden i sin argumentation
rörande denna skatt har hävdat att
den inte verkat kostnadshöjande under
de år den har uttagits, nu utan vidare
räknar med att borttagandet av skatten
skall bli kostnadsminskande.

Socialministerns funderingar tar inte
över de sakkunnigas omdömen i de frågor,
dessa kommit åt att yttra sig om,
och ersätter inte heller den fortsättning
på de sakkunnigas utredning som vi
haft rätt förvänta.

Vi står nu i begrepp att ta ett steg ut
i det okända, att ta en större inteckning
i hypotetiska framtida inkomstökningar
än väl någonsin i vår historia, inkomstökningar
som blivit verkligt hypotetiska
med den politik den nuvarande
regimen för. Om någon vecka blir det
tydligen tids nog att ta itu med våra
derangerade statsfinanser.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag om avslag på Kungl.
Maj ds proposition.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Alla landets löntagare
har väl i dag sina tankar koncentrerade
till detta hus och följer uppmärksamt
vad som här kommer att ske. De anföranden
som här tidigare har hållits av
de borgerliga partiernas företrädare borde
via högtalare ha nått ut till varje arbetsplats
i det här landet. Den tro på
fördelarna i högerns, folkpartiets och
centerpartiets förslag ur löntagarnas
synpunkt, som eventuellt har funnits hos
några av dem, skulle efter dessa anföranden
med all säkerhet spårlöst ha
försvunnit. Det har i den här debatten
talats om opinionsundersökningar, och
jag tror att en SIFO-undersökning om
hur löntagarna reagerar inför sina självtagna
företrädare skulle ge ett intressant
utslag.

Vad är det utskottet, vars förslag med
lottens hjälp har dikterats av de tre
borgerliga partierna, liar att erbjuda alla

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

dem som i åratal väntat på att få sin
pensionsfråga ordnad? Ingenting. Det
har talats om betydelsen av att allt flera
människor i det här landet får möjlighet
att skaffa sig trygghet och försörjning
på ålderdomen, detta, säger utskottet,
kanske i en rad olika former,
t. ex. genom pensionsanordningar och
andra försäkringar, genom sparande i
egen rörelse, egen gård o. s. v. Ja, löntagarna
kan teckna pensionsförsäkringar,
men om dessa skulle fylla kravet på
en fullgod ålderstrygghet, betingade de
sådana premier att de av den anledningen
inte är tänkbara för det övervägande
antalet nu pensionslösa löntagare.
Att spara i en egen rörelse, en
egen gård eller ett eget hem är väl någonting
som inte hör samman med en
realistisk lösning av löntagarnas pensionsfråga.
Men det skall självfallet inte
förnekas att lösandet av de frågor som
utskottet berört har sitt värde för andra
grupper i samhället än löntagarna, intressegrupper
som högern, folkpartiet
och centerpartiet är givna förespråkare
för.

Löntagarnas intressen är tillgodosedda
i de socialdemokratiska utskottsledamöternas
reservation. Reservanternas förslag
innebär den enda möjligheten att
tillförsäkra alla löntagare en fullgod pension.
Men därmed är ju ingalunda sagt
ätt förslaget skulle vara helt fritt från
fel och brister. Det skulle väl tvärtom
vara ganska egendomligt om ett så vittomfattande
lagförslag, trots ingående utredning
och mycket noggrann detaljgranskning,
i den praktiska tillämpningen
skulle visa sig vara helt felfritt. Justeringar,
tillägg och ändringar blir med
all säkerhet ofrånkomliga i fråga om
detta förslag liksom fallet varit när det
gällt en rad andra lagkomplex, även sådana
som inte haft samma omfattning
som detta. Till dessa frågor blir det förmodligen
anledning att återkomma när
systemet har tillämpats någon tid och
erfarenheter har vunnits.

Högern har i sin motion anfört en
del kritiska synpunkter på förslaget vilka
åberopats tidigare i debatten. Det är
synpunkter som har sitt intresse i detta

sammanhang och som också ger anledning
till åtskilliga reflexioner. Man säger,
att det inte är god demokrati att i riksdagen
genomdriva ett beslut av denna
räckvidd med några rösters majoritet
eller med lottens hjälp, då förslaget inte
har stöd av ett flertal bland medborgarna.
Dessa synpunkter har starkt understrukits
av högerns talare i debatten här
i dag.

Om man utgår ifrån föregående års
val och säger att detta är ett väljarnas
uttryck för eller mot en obligatorisk
tjänstepension, har det, såsom också har
påpekats här, fattats 0,4 procent. Låt
oss då tänka oss, att det varit en ökning
med en halv procent så att man fått
någon övervikt bland väljarna för pensionsreformens
realiserande. Utgår man
ifrån fjolårets siffror, skulle detta betyda,
att om i runt tal ytterligare 16 000
hade röstat på socialdemokraterna i stället
för den borgerliga alliansen, hade
villkor nummer 1 i högern sexpunktersprogram
varit uppfyllt. En sådan förskjutning
i röstetalet hade inte behövt
medföra någon förändring i mandatställningen
i andra kammaren. Vad som är
intressant att veta är, om högern i konsekvens
med deklarationen i punkt 1 då
hade sagt att folket i val har uttalat sig
för en obligatorisk tjänstepension och
således stött förslaget. Jag är övertygad
om att — då man här så hårt tryckt på
just utgången i föregående års val i vad
det gäller röstfördelningen — ett svar
på den frågan inte är utan intresse.

Fördelningen av avgiften mellan generationerna
är ett annat motiv för avslag
på pensionsförslaget, som man anser
innebära en hård ungdomsskatt. Man
kan fråga: Vad är anledningen till försöket
att på detta sätt skapa motsättningar
mellan generationerna? Den aktiva
delen av befolkningen avstår från förbättringar
till de äldres förmån. Det är
ju inte någon nyhet. Den generation,
som enligt regeringsförslaget får en högre
pension än vad som enligt försäkringstekniska
grunder svarar emot de för
dess vidkommande inbetalda avgifterna,
har ju själv i hög grad bidragit till de
äldres trygghet men har vidare för egen

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

del avstått ifrån betydande andel av sin
lön, framför allt genom att medverka till
en bättre familjepolitik, en demokratiserad
skolpolitik och ett över huvud taget
bättre utgångsläge just för den generation
som man nu försöker värva i kampen
mot dess fäder.

Detta har anförts i pensionsdiskussionerna
vid flera tillfällen, men jag tror
att det är skäl att ytterligare understryka
saken med anledning av vad som
sagts icke minst i dagens debatt. Min
kännedom om ungdomens inställning i
denna fråga ger närmast vid handen, att
den till fullo beaktar värdet av sina egna
förmåner och som en gärd av rättvisa
är beredd att hjälpa de äldre till en välförtjänt
ålderdomstrygghet. Jag är förvissad
om att därest de, som i dag på
grund av åldern icke kommer i åtnjutande
av den föreslagna tilläggspensionen,
i sin ungdom fått betala de avgifter
som högern i dag kallar en hård
ungdomsskatt för att å andra sidan komma
i åtnjutande av denna förmån i form
av tjänstepension, skulle de på det hjärtligaste
ha tackat alla dem som varit
framsynta nog att ordna för deras ålderdom.

Men den centrala frågan i diskussionen
tycks vara: Har vi råd att genomföra
denna reform? Då alla de tre borgerliga
partierna med kraft understrukit
att varken näringsliv eller enskilda
kan bära kostnaderna för eu obligatorisk
tjänstepension men å andra sidan
har rekommenderat andra lösningar på
grundval av nu befintliga möjligheter

— man tänker väl då närmast på SPP
och andra liknande försäkringsföretag

— föreligger det en dualism i argumenteringen.
Jag vill ingalunda bestrida att
högerns, folkpartiets och centerpartiets
företrädare liar tillgång till ett rikhaltigt
företagsekonomiskt material, på vilket
de har grundat sin uppfattning, men
jag vill också upplysa om att de yrkesgrupper
som jag närmast företräder,
nämligen byggnadsarbetarna, vid sidan
av den fackliga verksamheten har egna
företag. De är betydligt blygsammare
till sin omfattning än de företag som
herrarna representerar och från vars

verksamhet herrarna har tillgång till ett
kanske betydligt rikhaltigare material.
Men det totala antalet anställda i byggnadsfackets
företag är drygt 7 500, fördelade
på projekterande, byggande, förvaltande,
affärsdrivande och industriell
verksamhet. Av det totala antalet är 477
pensionsförsäkrade. Hela lönesumman
för det totala antalet var föregående år
i runt tal 122 miljoner kronor, varav
cirka 9 900 000 kronor avsåg lönen till
de pensionsförsäkrade. Man kan då fråga:
Vad kostar pensionen för dessa 477
eller cirka 6 procent av samtliga anställda? Ja,

företagen betalade sammanlagt cirka
1 043 000 kronor och de anställda
drygt 592 000 kronor. Härtill kom emellertid
vad företagen inbetalat i engångsavgifter,
cirka 81 000 kronor, som var
ett minimum för att man skulle få försäkringen,
och dessutom cirka 275 000
kronor för utfyllnad till sådana löntagares
pension som på grund av ålder annars
skulle ha fått ett alltför blygsamt
belopp.

Det är klart att även de övriga cirka
7 000 anställda önskar få sin pensionsfråga
ordnad, och det föreligger samma
intresse från företagens sida. Men vad
skulle det kosta denna företagsamhet,
om problemet skulle lösas på samma sätt
som för de 477 anställda, dvs. om det
skulle lösas efter de linjer som oppositionen
rekommenderat, nämligen tecknandet
av försäkringar i de företag som
finns? Ja, i engångsavgifter skulle företagen
betala ytterligare 1,5 miljoner kronor,
om man utgår från genomsnittet
för de nu försäkrade. Den årliga avgiften
skulle öka med mellan 10 och 11
miljoner kronor, vilket ger en total avgift
för företagens del på i runt tal 12
miljoner kronor. Härtill kommer de anställdas
avgifter, som väl uppgår till betydligt
mer än hälften av den summa
företaget betalar.

Detta är alltså den lösning som har
rekommenderats löntagarna av utskottet.
Men vad skulle det nu kosta denna
företagsenhet enligt det av högern, folkpartiet
och centerpartiet så hårt kritiserade
regcringsförslagct? Först och

Nr 16

Onsdagen den 13 inaj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

främst skulle det inte bli någon engångsavgift,
och för samtliga anställda skulle
det första året kosta i runt tal 2 300 000
kronor. Ökningen i företagens pensionsavgifter
skulle sålunda första året begränsas
till drygt 1 200 000 kronor. De
anställda däremot behöver inte betala
någonting, men de får likväl en likvärdig
eller bättre pension. Kan det verkligen
vara allvarligt menat när man påstår
att näringsliv och enskilda inte
skulle orka bära dessa kostnader?

Hela den argumentering som vi har
hört i dag och tidigare påminner i hög
grad om den svartmålning vi mötte då
semesterlagen genomfördes. Det var då
ingen måtta på den försämring som
skulle drabba både näringsliv och anställda.
Spådomarna den gången slog fel
och resultatet blev faktiskt raka motsatsen.
Den semesterersättning som arbetsgivarna
betalar utöver den kontanta lönen
i dag är mellan sex och sju procent.
Löneökningen per år har under de 20
år semesterlagen varit i kraft skett snabbare
än under någon tidigare period av
samma längd. Ingen vill väl göra gällande
att löneläget i dag skulle ha legat
sex—sju procent högre om semesterersättningen
inte utgått.

Med all säkerhet kan man göra samma
konstaterande beträffande den nu
föreslagna pensionsreformens verkningar
efter det att systemet ägt tillämpning
i 20 år som man i dag kan göra beträffande
semestersystemet och dess inverkan
på näringsliv och löneutveckling.

Även i avgifts- och fondfrågan har
oppositionen argumenterat på ett sätt
som verkar motsägande. Är avgifterna
för höga och högre än vad som erfordras
för pensionerna för att betala utgående
pensioner, då kan väl inte sparandet
vara för lågt. Innebär de föreslagna
avgifterna, att sparandet är för
lågt, så kan väl inte fonden bli — som
högern har uttryckt det i sin motion -—
ett sy stem som förvandlar människornas
resurser till anonymt ägda jättefonder
och som skulle leda till en icke godtagbar
finansiell maktkoncentration.

Varför är man nu så rädd för verkningarna
av dessa fonder? Det har be -

rörts tidigare här i debatten, och jag
vill bara hänvisa till vad departementschefen
har sagt i propositionen, där han
föreslagit att större delen av fondmedlen
skall tillföras kapitalmarknaden och
utnyttjas för lån till bostäder, till kommunernas,
till statens, till näringslivets
långsiktiga kapitalkrävande investeringar.
Och är detta något fel? Kan det för
övrigt ur samhällets och näringslivets
och ur den enskilde medborgarens synpunkt
vara fel eller skadligt att så sker?
Min uppfattning är att det tvärtom måste
vara värdefullt och då icke minst
med tanke på den betydelse som kapitalfrågan
har och som den kommer att
få för att hålla sysselsättningen på en
hög och jämn nivå.

Folkpartiets förslag har i den här debatten
kommit i skymundan. Som alternativ
till regeringsförslaget var det ur
löntagarnas synpunkt lika otillfredsställande
som fjolårets principskiss. Att i
lag föreskriva vad som nu gäller, är
långt ifrån någon lösning av ett stort
trygghetsproblem.

Pensionsfrågan har nog kommit i det
läget att avgörandet gäller ja eller nej
till frågan om löntagarnas ålderstrygghet.
De många årens ingående behandling
ur principiell och praktisk synpunkt
har emellertid gett klarhet på en,
och en mycket väsentlig punkt. De s. k.
alternativen till regeringsförslaget är
inte något annat än ett vackert och från
skilda utgångspunkter — »av principiella
och praktiska skäl» som det heter i
utskottsutlåtandet — kamouflerat nej.

Herr talman! Löntagarna väntar nu
på avgörandet och ett avgörande som
innebär ett bifall till den socialdemokratiska
reservationen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! Sällan har väl en fråga
som den nu föreliggande föregåtts av så
många och så långa utredningar. Och
sällan har väl, när frågan skall avgöras,

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

så många problem återstått att lösa som
i nu föreliggande fall. Det återstår ju
en hel del problem när det gäller dessa
pensioner, framför allt frågan om värdebeständigheten,
som jag för min del
tycker att man tagit alltför lätt på. Det
hela beror på vilka avgifter som kommer
att få tas ut om 10, 20 år, när pensionerna
blir mera fullständiga.

.lag tyckte att herr Johansson här
gjorde en en smula felaktig historieskrivning.
Han talade om sitt företag — det
är väl fackföreningarnas byggnadsföretag,
såvitt jag förstår — och nämnde då
vad pensionerna skulle komma att kosta
under det första året, och det var ju
en ganska blygsam summa. Men vad de
kommer att kosta om 20 år vet vi nu
mycket litet om. Annars har dock samtliga
byggnadsföretag inom landet som
har inhemsk produktion och inte någon
konkurrens utifrån mycket lätt att ta
ut kompensation för dessa utgifter i
form av höjda byggnadskostnader.

Remissinstanserna har vid bedömandet
av förslagen från de olika pensionsutredningarna
varit rätt kritiska på
många punkter, och det kan vi förstå.
Här gäller det ju en mycket stor fråga.
Jag såg att utskottets ordförande när
han höll dagens första anförande log litet
medlidsamt när han talade om dem
som hade en annan åsikt i pensionsfrågan
och som har formulerat utskottets
utlåtande. Han tillät sig bl. a. att säga
att det var bra nära gränsen till kvaeksalveri
om man inbillade folk att pensionsfrågan
kunde lösas genom ett bifall
till utskottets utlåtande och menade
alltså att det inte var några vanliga läkare
utan kvackare som skulle hjälpa
till i detta fall. Det finns till och med
professorer som har sökt sådana där
kloka gubbar, då de inte kunnat få hjälp
på annat håll. Dessa gubbar har ju haft
ett mer eller mindre stort inflytande
och haft en viss uppgift att fylla. Om
vi ser på dagens situation och den ekonomiska
ställningen, sådan den återspeglas
i driftbudgeten, får vi reda på
hur fort saker och ting kan ändra sig.
För två år sedan fick regeringen på huden
av oppositionen för att den tog ut

mycket högre skatter än vad som var
behövligt. Nu har vi kommit i det läget
att pengarna inte räcker på långa vägar
och att det fattas miljarder kronor. Hur
man skall klara detta har man för tillfället
blundat för, och vi skall försöka
klara det i höst. Om två, tre år kanske
vi kan diskutera på vilkendera sidan
när det gäller den saken som de verkliga
och mest kunniga läkarna funnits
och vilka som varit kvacksalvare. Det
kan också i full utsträckning diskuteras
när vi kommer litet närmare den tid då
pensionsförslaget verkligen skall betalas.

Jag tycker att herr Geijers anförande
i dag var ganska klargörande. Det var
kanske något fränt på sitt sätt, men det
förekom i anförandet ingen dimbildning
i frågan om vem som skulle betala avgifterna.
Det har ju hela tiden alltifrån
beredningens arbete och till pensionsvalet
rått en ganska stor oklarhet i denna
fråga. Det var inte oklart vilka som
skulle inbetala avgifterna, det var arbetsgivarna,
men minskad lön skulle inte
ifrågakomma. Man förutsatte inom
beredningen att vi om 20 år skulle ha
uppnått en fördubblad standard jämfört
med i dag. Om man hade kunnat visa
svart på vitt på det är det klart att ingen
skulle ha motsatt sig det förslag som
nu föreligger även om det är oroande.
Men det är väl knappast någon som tror

— i varje fall om man har läst historia

— att man på 20 år skulle kunna uppnå
en fördubblad standard och om 40
år ha uppnått en ytterligare fördubblad
standard och så undan för undan. Då
skulle vi ju hylla den logiken att om
något har börjat bra, så fortsätter det.
Men det finns också ett ordspråk som
säger, att det växer inga träd upp i
himlen. När man ser hur många underutvecklade
länder — en del på intet så
långt avstånd från oss — som vill gå
framåt i standardhänseende, kan man
inte tänka sig att standardutvecklingen
för vår del kan fortgå hur långt som
helst.

Herr Strand sade vidare i sitt anförande
att socialdemokraterna är vana
vid att höra att allt kommer att gå på

70 Nr 16 Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

tok, och om de inte hade drivit på, var
hade vi varit i dag? Herr Strand är i
en alldeles särskilt gynnad situation i
dag, och han såg också glad ut när han
höll sitt anförande. Under alla de år
han suttit som underhandlare har det
väl varit så att när han och hans meningsfränder
kommit med ett förslag så
har det sällan kunnat genomföras helt
utan att den andra sidan har haft en
viss möjlighet att få sina synpunkter beaktade.
Om man får uttrycka det på det
sättet att utvecklingen mot högre löner
alltid är den starka motor, som driver
det hela framåt, så har det alltid också
funnits bromsar, och det är kanske ganska
lyckligt.

Situationen är ju den — det var herr
Johansson inne på — att valets resultat
blev att inte fullt hälften av rösterna
tillföll det förslag som i stort sett innefattas
i propositionen. Men på grund av
första kammarens eftersläpning och på
grund av de principer som tillämpas
här i riksdagen och som väl ingen skall
kritisera kan man redan på förhand räkna
ut att det i dag inte finns någon
hroms. Vi har det tvivelaktiga nöjet att
i sista stund framföra vissa farhågor
för att utvecklingen inte blir så lyckosam
som många har tänkt sig. Det är väl
heller ingen som önskar att det skall gå
illa. Skulle prognoserna om en fördubbling
av standarden på 20 år vara riktiga
går det naturligtvis bra, men det
kan aldrig vara möjligt att man kan
fördubbla standarden undan för undan.
Det gäller inte heller bara att öka produktionen.
Det ser vi på jordbrukets
område. Jag kan t. ex. erinra om att
jordbruksministern till företrädare för
jordbruket yttrat, att jordbrukarna trots
varningar producerat alldeles för mycket.
Problemet är därför inte, sett ur
alla synpunkter, så enkelt. Har man
som jag varit både löntagare och egen
företagare så är man kanske inte så
övertygad om att det hela skall lyckas.

Jag är inte alls övertygad om att herr
Geijers yttrande beträffande sparandet
inom vissa grupper med mycket små inkomster
är så riktigt. Det beror på varifrån
siffrorna hämtas m. m. Det kan

ju knappast vara möjligt att spara 30
procent på en inkomst av 7 000 kronor.
Det måste föreligga något fel i sifferuppställningen.

Det är alltså några synpunkter, som
jag har velat framföra i föreliggande
situation. Vi har ju i våra motioner
gjort vissa förslag om att gå fram genom
förstärkning av folkpensionen. Dessa
bär avvisats från den andra sidan, där
man gör gällande att förslagen är ogenomförbara.
Men det kommer kanske en
tid när staten i alla fall, trots att man
inte vill acceptera det nu, får släppa en
del av det som den har tagit under sina
vingars skugga. Vi har sett under denna
vår att det inte är så särskilt lätt att
pruta på det man redan har satt i gång.
Jag tycker därför att man borde vara
lite rädd för att blanda in staten i ytterligare
stora engagemang, såsom just det
som det här är fråga om.

På den tiden när den enskilda människan
hade det mycket dåligt ställt —
det är nu många år sedan, kanske i fackföreningsrörelsens
början — var det tragiskt
att inte staten kunde ingripa på
ett annat sätt. I nuvarande läge tror jag
emellertid att den svenske medborgaren
kan ta hand om sig själv i större utsträckning
än hitintills. Om vi skall fortsätta
— som jag hoppas alla är eniga om
— att bygga upp ett grundskydd, borde
förutsättningar finnas att ta hänsyn till
detta.

Detta var några synpunkter, som för
min del har legat till grund för ställningstagandet.
Jag anser att tidpunkten
för denna reform icke är lämplig. Jag
ber därför att få yrka bifall i stort till
utskottets förslag, och därjämte till den
reservation som vi har avgivit.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! »Den trygghet som den
enskilde individen förnimmer inför tillvaron
är till inte ringa del avliängig av
den trygghet han är tillförsäkrad inför
ålderdomen, vid sjukdom eller invaliditet.
På samma sätt är familjens trygghet
inför framtiden i väsentlig grad en frå -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ga om det ekonomiska skydd och oberoende
som kan beredas de efterlevande
i den händelse familjeförsörjaren går
bort. I vårt land har frågor rörande social
trygghet och omvårdnad sedan
länge intagit en central plats bland de
inrikespolitiska spörsmålen. Utvecklingen
pekar stadigt hän mot en allt större
hänsyn till den enskildes berättigade intresse
av att under alla skeden av sin
levnad vara tillförsäkrad möjlighet att
framleva sitt liv under drägliga förhållanden.
»

Med denna formulering inleder reservanterna
i särskilda utskottet motiveringen
för sitt förslag om tilläggspension.
Jag tycker denna motivering ar
förträfflig, och det är därför jag har citerat
den. Yi inom folkpartiet kan på
varje punkt instämma i denna motivering
för att människor i vårt land skall
få pension på gamla dagar. Det är av
precis samma skäl som vi inte kan instämma
i det nej till tilläggspensioneringen,
som centern och högern valt att
säga. Vi varken vill eller kan sträva
emot den utveckling som driver fram en
rimlig pensionering för de människor
som känner detta som en trygghet. Det
vore att kämpa en hopplös kamp mot tiden
och dessutom, som jag ser det, mot
både rättvisa och rättfärdighet.

Man kan utan att behöva frukta att
framstå som en misslyckad profet förutsätta
att i de flesta länder med god materiell
standard i både vår och andra
världsdelar inom ganska få år en rimlig
pension kommer att vara hela den arbetande
befolkningens rätt, en rätt som
den har genomdrivit.

Så långt som att människorna skall ha
trygghet på ålderdomen och den pension
som de själva anser vara riktig och rimlig
kan vi helhjärtat instämma med socialdemokraterna.
Frågan gäller alltså
från vår sida ej pension eller inte pension,
och det vet regeringspartiet mycket
väl. Det är att tala emot bättre vetande
och inte vara i god tro om man
framställer saken som herr Geijer i dag
gjort.

Vad det gäller är hur vi bäst skall ordna
pensionen och hur människorna skall

få det som de själva anser vara bäst och
som vi med förenade krafter kan åstadkomma.

Herr talman! Här har redan hunnit
behandlas åtskilliga sidor av detta mångfacetterade
problem. Det finns knappast
några nya synpunkter att anlägga. Alla
vevar vi våra grammofonskivor. Jag skall
för min del inskränka mig till att något
skärskåda den del av pensioneringssystemet
som berör familjens trygghet.

I nära samband med familjens trygghet
står kvinnornas egen trygghet på ålderdomen
och de för- och nackdelar
som kvinnorna har att vänta sig av de
olika föreslagna systemen. Familjens
trygghet om familjeförsörjaren rycks
bort är något oerhört väsentligt. Detta
gäller i lika hög grad vilken av makarna
i familjen som än är den huvudsaklige
försörjaren. Vem som är vem blir för
övrigt allt svårare att fastställa. Man kan
bara peka på de siffror som föreligger
angående försörjningsplikten för kvinnor
resp. män. 54 procent av männen
har försörjningsplikt och 38 procent av
kvinnorna. Skillnaden är inte sensationellt
stor, snarare är den förbluffande
liten.

Bland dessa kvinnor återfinns utan
tvivel en hel del som ensamma får försörja
sina barn. Att i synnerhet dessa
har det största intresse av ett pensionssystem,
som samtidigt som det ger dem
själva en rimlig trygghet på ålderdomen
också ger dem möjlighet att under barnens
uppväxtår få disponera sina pengar
på ett så fördelaktigt sätt som möjligt,
är ju alldeles självfallet.

När man läser såväl propositionen
som reservanternas förslag blir man lätt
chockad av det faktum, att just familjepensioneringen
är mest lösligt och ofullständigt
utformad. På rad efter rad finner
man att vi får vänta med detaljförslagen
och ge oss till tåls beträffande
det mesta. Man föreslår nya utredningar
därför att man inte kan ta ställning till
de olika kraven. Man hänvisar vidare till
utredningar soin sitter och förmår över
huvud taget inte skissera upp hur man
vill ha det. Men på förhoppningsfulla
formuleringar kan ingen människa leva

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

på ålderns dagar även om hon är aldrig
så anspråkslös.

Regeringspartiet har fäst en del mer
eller mindre smakliga lockbeten på ett
snöre. Så viftar det med dem framför
näsan på oss, och så skall vi nappa.

Det är inte lönt, var det någon av talarna
i dag som sade, att protestera emot
folkpartiets krav. Därför att de är så diffusa.
För min del tycker jag att det är
ännu mindre lönt att protestera emot
socialdemokraternas förslag i de här
styckena därför att de är så svåra att
ta på.

Tydligen har tvehågsenheten inför
pensioneringen av den gifta kvinnan
som arbetar utom hemmet varit svår. I
propositionen kan man tydligt avläsa att
statsrådet helst vill konservera det nu
rådande systemet med statlig och kommunal
pensionering liksom privat tjänstepensioneringsförsäkring,
där alltså änkepensionen
vanligen inte är beroende
av vare sig änkans ålder eller förekomsten
av barn. Det blir enklast och överskådligast
så, anser han.

Så hesiterar plötsligt statsrådet inför
utsikten att en kvinna på så sätt skall
uppbära dubbla pensioner. Han skriver
paragraf 43, vilken säger att den som
är berättigad till flera pensioner än en
endast skall utfå den högsta av dem. Innebörden
av detta system är alltså att
om en gift kvinna, som är löntagare och
arbetar på sin egen pension, blir änka,
får hon sin änkepension i likhet med
alla andra. När hon själv blir pensionsmässig
faller den lägsta pensionen bort.
Detta kan för många kvinnor medföra
en kraftig höjning av den inkomst de
disponerar under sin aktiva tid, men när
de blir pensionsmässiga själva faller den
lägsta pensionen alltså bort. Kvinnan
har med andra ord under hela sin aktiva
ålder själv avstått från den höjda
reallön som motsvarar pensionsavgifterna.
Samtidigt har hon i likhet med sina
hemarbetande kolleger fått vara med om
att avstå från den höjda reallön som
mannen avstår från, och som avser familjepensionen.
Och så får hon inte mer
än halv kompensation på ålderdomen
för dessa reella uppoffringar. Hon får

faktiskt betala dubbelt men får tillbaka
hälften.

Detta kan inte vara rättvist utan är
mot dessa grupper av kvinnor en direkt
orättvisa jämfört med andra grupper.
Statsrådet uttalar också sin tvekan på
denna punkt. Reservanterna har blivit
ännu mera tveksamma och uttrycker sitt
starka tvivel på att detta kan vara rimligt
och rättvist, och, som sagt, man förstår
dem mycket väl.

En rimlig utväg skulle väl då vara att
låta dessa kvinnor få ut båda sina pensioner,
för vilka de bär stretat hela livet.
Men, herr talman, även detta system
förefaller åtminstone mig otidsenligt och
orimligt. Varför skall en grupp av människor
tvingas att överpensionera sig på
bekostnad av den standard de vill hålla
under sin krafts dagar? Det är ju då
de behöver pengarna, bland annat för
barnens utbildning och även för egna,
fullt legitima behov.

Det systemet har vi redan nu, framhålls
det förmodligen från en del håll.
År det då inte bra? Nej, jag tycker att
systemet förefaller allt otidsenligare ju
fler kvinnor med egna inkomster och
möjligheter till att pensionera sig själva
som vi får. Och den gruppen växer för
varje år.

Jag tycker att det är ett förlegat system,
som tvingar exempelvis en familj,
där mannen är stats- eller kommunaltjänsteman,
att avstå från höjd kontantlön
för att säkerställa sin änka, som
mycket bra både kan och vill pensionera
sig själv och som också gör det i
många fall. Det är fullständigt orimligt
att på en sådan familj lägga en utgiftsbörda
som den önskar slippa.

Jag måste i det stora hela ta avstånd
från herr Bengtsons anförande i dag,
men jag kan instämma i hans förmodan
att om man frågade denna grupp av familjer
hur de skulle vilja ha det ordnat
skulle de alldeles säkert svara att de
inte ville ha det som de har det nu.

Det skall hli ytterst intressant att se
hur denna knut skall lösas. Att det inte
blir lätt är påtagligt. Det pensionssystem
som regeringspartiet föreslår är så låst
och så otympligt att man helt enkelt inte

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

kan införa detaljlösningar som avviker
från det hela. Man måste välja mellan
enbart onda ting, tycks det mig. Det enda
rimliga vore att ta bort avgiften för
den enas pension och inte låta båda utgå.

I det system som folkpartiet föreslagit
finns det för varje familj möjlighet att
själv ordna pensioneringen som den finner
bäst och överensstämmande med sina
egna önskningar och behov.

Otymplig i praktiken kan familjepensioneringen
för de hemarbetande kvinnorna
också bli. Om en hemarbetande
kvinna blir änka får hon alltså sin änkepension.
Har hon barn får hon också
barnpension. Den utgör ju, som vi alla
vet, om hon inga barn har 40 procent
av mannens ålder- eller invalidpension,
och sedan stiger den för varje barn under
19 år med tio procent tills den är
uppe i 80 procent för fem barn eller
flera. Låt oss säga att en änka gärna vill
öka på sin egen pension med en liten arbetsförtjänst.
Tar hon då ett arbete som
löntagare över 4 000 kronor, så åker hon
automatiskt in i pensionssystemet antingen
hon vill eller inte och får avstå
vad avgifterna betingar för den egna
pensionen. Vore inte också i detta fall
det enda rimliga och med all säkerhet
vad de flesta änkor skulle vilja, att dessa
kvinnor finge öka på sin inkomst och behålla
alla pengarna då de bäst behöver
dem utan att behöva tvångspensioncra
sig själva. För i fall som dessa kan man
verkligen tala om tvångspensionering.
De är ju redan tillförsäkrade en pension
och skulle säkert tacka nej till fler, om de
fritt fick välja.

Över huvud taget går det inte att i ett
låst system tillgodose de olika arbetande
grupper som finns i vårt samhälle. Till
de absolut svårast placerade hör just
kvinnorna, både som arbetare och som
föremål för familjepensionering.

Man har inte heller tagit någon som
helst hänsyn till den rytm i den moderna
kvinnas liv som består däri, att hon
en viss tid av sitt liv arbetar ute på arbetsmarknaden
och eu annan tid i sitt
eget hem. Som enbart hemarbetande
finns kvinnorna inte alls med i det socialdemokratiska
förslaget. De liar ingen

möjlighet att ens frivilligt försäkra sig
och kan under sin hemarbetande tid inte
bygga upp en egen pensionering, även
om det skulle för dem vara fördelaktigt.
De liar med andra ord ingen valmöjlighet
alls.

Som jag ser saken borde framtidens
system vara ungefär följande — för att
förenkla resonemanget kan vi ta ett exempel
ur livet.

Fn flicka, som slutat sin utbildning
och tar en plats, låt oss säga vid 18 års
ålder börjar alltså då att bygga upp sin
pension. Så gifter hon sig och behåller
platsen tills första barnet kommer. Då
ägnar hon sig åt hemmet ett antal år.
Under de åren borde hon kunna åtminstone
hålla uppe sin pensionering tills
hon återgår till något yrkesarbete när
barnen blivit större och hon då kan fortsätta
med sina pensionspoäng. Detta är
som vi alla vet en mycket vanlig utveckling
i kvinnornas liv numera. På ålderdomen
kan hon då ha byggt upp en
egen tillfredsställande pension.

Vem skall betala avgifterna för henne
under hennes hemmatid, frågar många.
Ja, är det så orimligt att en del av mannens
ålderspension räknas på henne? Eller
att han rentav betalar extra avgifter
för henne som en försäkring? Vore
hon hushållerska hos honom finge han
ju betala för henne liksom för ett hembiträde.
Jag är övertygad om att i vår
tids äktenskap med de många riskerna
för skilsmässor skulle detta skapa en
ökad trygghetskänsla för kvinnorna när
de måste lämna sina egna inkomster för
att sköta hemmet. Dessutom skulle det
skapa en självkänsla hos de hemarbetande
hustrurna, som de är väl värda.

Att möjliggöra för de olika grupperna
att ordna sin pensionering så som de
själva vill måste vara ett mål att sträva
efter, om man inte envetet stirrat sig
blind på ett enda låst uniformerat system.
För folkpartiet har detta mål alltid
stått i förgrunden. Vårt system skapar
dessa möjligheter i en helt annan utsträckning
än det socialdemokratiska.
Det ger familjer av olika typer möjlighet
att välja vad som passar deras krav
häst. Och det ger möjligheter för de

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

hemarbetande kvinnorna att få de fördelar
systemet erbjuder, om de så vill. Det
kan ju ändå tänkas att det finns familjefäder
som vill fördela pensionsförmånerna
mellan sig själva och hustrun,
som dock hjälpt till att spara ihop till
pensionen. Ett hushållssparande och en
konsumtionsinskränkning förutsätter
dessa pensioner.

Som jag ser saken har vårt nuvarande
familjepensionssystem sina egendomliga
sidor. Om hustrun dör i en familj, där
hon arbetat hemma och skött hem och
barn under många år, får mannen hela
sin ålderspension. Men om han dör, får
hon sin pension mycket reducerad. Detta
system vilar på en alldeles godtycklig
och orättvis uppskattning av vad kvinnan
i hemmet är värd i jämförelse med
mannen, som arbetar ihop kontantinkomsten.
Det kan vi aldrig komma ifrån,
hur vackert vi än talar om hemmakvinnorna.
Det vore rättvisare att betrakta
inte bara de utanför hemmet arbetande
kvinnorna som ett ekonomiskt objekt,
om jag får uttrycka det så, utan även de
hemarbetande. Det nya system, som majoriteten
nu ämnar påtvinga oss, konserverar
en gammalmodig uppfattning
i detta avseende, medan folkpartiets förslag
pekar fram mot en mera rättvis
uppskattning av dessa kvinnor.

Herr talman! Jag har här uppehållit
mig vid vad som av många anses som
detaljer, förmodar jag. De stora vingslagen
över anförandet kan jag verkligen
inte skryta med. Men de frågor jag berört
har en avgörande betydelse för stora
grupper av människor i vårt land. De
bär därför sin givna plats i bilden när
vi diskuterar en ekonomisk fråga, som
kommer att få en oerhörd betydelse för
den enskildes trygghet och ekonomi både
under den aktiva åldern och under
ålderdomen. Det förslag, som majoriteten
i denna kammare uppenbarligen förordar,
är otillfredsställande från många
synpunkter såväl för den enskilde som
för samhället.

Jag ber, herr talman, att få förena mig
med det yrkande som ställdes av herr
Aastrup. Det gör nämligen möjlighet att
arbeta för ett bättre och mera individuellt
pensionssystem.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! När jag nu tar till orda
kan jag inte underlåta att främst påpeka
den framlagda propositionens avsteg
från den demokratiska ordning, som i
mitt och andras tycke bör vara rättesnöret
då det gäller den statliga omvårdnaden
om den enskilda människan.
Det är på de mindre företagarna och inkomsttagarna
jag då i första hand tänker,
särskilt på kvinnorna och allra
mest på de hemarbetande kvinnorna.
De intar i förslaget en missgynnad ställning.
Ett sådant missgynnande hörde
också till folkpensionens barnsjukdomar
och vidlåder fortfarande sjukförsäkringen
med den däri inbakade moderskapsförsäkringen.

Beträffande folkpensionen har samhället
— representerat av oss i riksdagen
— visat vilja till en humanare inställning
och där också, som kronan på
verket, beviljat likvärdiga villkor för
man och hustru som vid makes död
lämnas ensamma.

Jag blottar väl ingen hemlighet om
jag säger att det var Svenska landsbygdens
kvinnoförbund som — i skrivelse
till regeringen — först påtalade det
orimliga i att två åldrande makar skulle
kunna reda sig på en pension som
var avsedd bara för den ena av dem, oftast
mannen, eftersom det ju är mest
vanligt att han före hustrun uppnår de
reglementerade 67 åren. Hustrutillägget

— visserligen behovsprövat — var en
välkommen ändring i detta fall.

Vi vände oss också — tillsammans
med en del andra kvinnoorganisationer

— emot sjukpenningens maximering till
tre kronor för hemarbetande husmödrar
och hugnades med att tillstånd gavs
till en frivillig tilläggsförsäkring på ytterligare
tre kronor.

Då det gäller moderskapsförsäkringen
kvarstår fortfarande bl. a. för hemmahustrurna
ett bidrag på tre kronor om
dagen, mot de högstavlönade förvärvsarbetandes
på 20 kronor med arbetsgivaren
som erläggare av en god del
av avgiften.

Alla vet vi vid det här laget mer än
väl att alla arbetsgivarkostnader i sista
hand får betalas av konsumenten, alltså

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

av hela det svenska samhället. Och där
inräknas också både de hemarbetande
husmödrarna och de delvis förvärvsarbetande,
t. ex. i jordbruk, hantverk och
handel, som icke deklarerar för egen
inkomst och som för sin del får nöja
sig med tre kronor om dagen under
motsvarande tid.

Nu kanske någon tycker att sambandet
mellan dessa saker och dagens fråga
är litet löst. Men det är det icke.
Då det gäller folkpensionen, med vilken
den närmaste jämförelsen bör dras,
har numera alla lika villkor, frånsett
den summa som dras bort för två sammanlevande
makar därför att kostnaderna
för dessa två blir mindre än
för två ensamboende människor. Och
då den ene av makarna avlider får den
efterlevande ut full pension, vare sig
det är mannen eller hustrun.

Men då det gäller den nu diskuterade
tilläggspensionen har en socialdemokratisk
regering, förvissad om kommunisternas
inte alltid lika välsedda stöd,
framlagt en proposition där de så ofta
från vänsterhåll påtalade bristerna
i jämlikhet i fråga om inkomsternas fördelning
ytterligare konserveras genom
att stoira olikheter i fråga om lön utsträcks
genom ett förslag om att även
graderade pensioner skall lagfästas.

Och pengarna till detta och till den
stora statliga fond, som också ingår i
bilden, var skall de tas? Ja, principerna
är klara. Har man en viss lön skall
man också ha en viss pension, högre
för den höga lönen och lägre för den
låga. Betalningen — för såväl den höga
som den låga — den får vi alla vara
med om att erlägga. Det hjälper inte ens
att man t. ex. som egen företagare kan
låta bli att tilläggsförsäkra sig och sålunda
slippa att betala den reglementerade
avgiften. Alla har vi vid nu ett
klart begrepp om att det även i detta
fall i sista omgången är konsumenten
som drabbas, alltså även mindre löntagare
och pensionärer, även enskilda företagare,
småbrukare och andra som inte
har råd att teckna egen tilliiggsförsäkring.
Med tanke på detta kan man
väl förstå den olust de känner inför

tvånget att på olika sätt bidra till pensioner
som två eller flera gånger överstiger
den inkomst de själva lyckats
åstadkomma under sina femton bästa
år.

Detta är inte lös propaganda. Helt
nyligen har vi från vederhäftigt håll
fått veta att t. ex. de nuvarande basjordbruken
redovisar en inkomst som
med 3 600 kronor understiger den som
de enligt 1947 års avtal, konfirmerat av
den svenska riksdagen, skulle ha rätt
till. Många andra småföretagare står
inför en liknande situation. Kan man
då undra på att de inte vill bli påtvingade
en årlig utgift som skulle ha
till följd ytterligare inskränkningar, både
då det gäller familjens livsföring och
näringens förkovran under den aktiva
tiden, för att tillförsäkra sig själva och
i synnerhet andra en pension som de
själva kanske aldrig kommer att få någon
nytta av?

Jag nämner näringens förkovran därför
att man även inom de mindre företagen,
dit de flesta jordbruken räknas,
kan behöva göra relativt stora investeringar.

Icke utan ett sardoniskt löje har både
gemene man och kvinna i det sammanhanget
betraktat den uppreklamerade, i
högsta grad eventuella möjligheten att
mot en ränta, som icke visar tendenser
att sjunka, få återlåna de pengar som
vederbörande inbetalat till den statliga
fonden, som så att säga är bas för det
hela — pengar som för en företagare
eller löntagare, som börjat sina inbetalningar
i ungdomen, vuxit till så stora
summor att vederbörande med bara
en del därav placerade i bank skulle
kunna pensionera sig själv med räntan
och kanske ändå ha kapitalet kvar.

Så var det ännu en gång frågan om
fördelningen av pensionsförmånerna
mellan man och hustru. Här går åter
folkpensioneringens och andra sociala
förmåners gamla misstag igen.

Jag frågar: Finns här någon, i varje
fall någon kvinna, som rätt kan förstå
varför en gift man efter hustruns
död skall behålla hela pensionen ograverad,
medan en hustru, som blivit än -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ka, tillerkännes endast 40 procent därav?
Kan socialministern själv, som
framlagt propositionen, se demokratien
i detta? Jag kan det i varje fall inte.

Att liknande system förekommer inom
nuvarande pensionsformer är enligt min
åsikt ingen ursäkt. Det är väl inte för
att konservera gamla orättvisor som en
samlad vänsteropinion inom nätt och
jämnt halva svenska folket söker genomdriva
en reform, till vilken drygt den
andra hälften upprepade gånger sagt
nej. Om detta med skäl kan anses mycket
odemokratiskt eller osolidariskt mot
kvinnorna, då det gäller den husmor som
arbetar enbart i hushållet, är det även
inom systemet för den i propositionen
gjorda uppläggningen direkt orättvist, då
det gäller de hustrur som utöver hemarbetet
gör en insats i ett för man och
hustru gemensamt yrke. För dem måste
denna gradering betyda inte bara
att de får nöja sig med 40 procent av
den pension, som mannens inkomst ligger
till grund för, utan inskränkningen
gäller också den del av pensionen som
har kvinnans egen arbetsinsats som
grundval för beräkningen av pensionens
storlek.

Säkerligen finns det många som inte
ens reflekterat över denna orättvisa.
Den träffar ju inte heller så särskilt
stora kategorier, men som en princip,
värdig att stadfästa av Sveriges riksdag,
är den i alla fall absolut förkastlig Med

det anförda ber jag, herr talman,
att få instämma i det yrkande, som har
gjorts av herr Bengtson.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp);

Herr talman! Det bär under dagens
debatt, särskilt av herr Geijer och herr
Strand, fällts åtskilliga hårda ord om den
Politiska linje, som folkpartiet har fullföljt
i denna fråga, och man bär utkastat
anklagelser av ganska häpnadsväckande
räckvidd. Det är kanske därför
inte omotiverat att deklarera, att när det
gäller att förbättra samhällsförhållandena
är vi mycket villiga att samarbeta.

Däremot kan vi inte acceptera att bli,
klart uttryckt, beljugna i fråga om vara
innersta avsikter härvidlag, och vi kan
naturligtvis inte acceptera ett samarbete,
som innebär blott och bart kapitulation
inför dekret från ett annat partis
sida.

Jag har inte kunnat undgå att märka
en viss otillfredsställelse från socialdemokratiskt
håll med det sätt, på vilket
man här tydligen känt sig skyldig att
lägga fram hela detta projekt.

Herr Strand gjorde i dag ett försök
att på något sätt rättfärdiga det politiskt
rimliga i att lägga fram regeringsförslaget
i det läge, i vilket vi befinner oss.
Han förklarade bland annat att det inte
alls ligger någonting märkvärdigt i att
man lottar igenom en sådan här fråga,
om det skulle gå dithän, eller att man
driver igenom sitt förslag med en ytterligt
knapp marginal. Han anförde vidare
att man ju lottade friskt i utskotten
o. s. v.

Men kan man verkligen dra paralleller
på detta lättvindiga sätt? Vi har haft
ett särskilt ;pensionsval efter något så
ovanligt som en riksdagsupplösning, och
vi har då funnit att mindre än hälften
av valmanskåren uttalat sig för regeringens
förslag och mer än hälften emot
förslaget. Man kan inte, hur man än
räknar, karakterisera detta val såsom en
framgång för det förslag, som regeringen
har lagt fram, utan röstmässigt sett
blev det, (såsom har påtalats här i debatten,
status quo.

Jag kan förstå olusten inför denna
situation. Det är bara beklagligt, att det
inte har lett till någon påtaglig vilja att
gå den andra halvan av nationen till
mötes i något avseende. Nu säger exempelvis
herr Strand, att folkpartiförslaget
är otillfredsställande; det fyller inte tre
grundläggande krav. Förslaget ger inte,
säger han, en tillfredsställande värdebeständighet,
och det måste medges alt
det är ett rimligt krav. Han säger vidare,
att förslaget inte heller fyller kravet
på tillräcklig snabbhet i genomförandet.
För det tredje säger han, att det
inte har tillräcklig enkelhet i fråga om
administrationen.

Onsdagen den 13 maj 1959 fm. Nr 16 77

Lagförslag'' om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

det arrangemang, som man enligt rege -

Låt mig ta det sista först. Föreligger
det någon verklig skillnad i fråga om
administrationen, är den så pass lilen,
att den knappast kan vara av större betydelse
för en fråga som denna?

•lag erkänner däremot att vårt förslag
är slaget av regeringsförslaget när det
gäller snabbheten i genomförandet. Vi
bar inte vågat och inte velat ge oss in
på en så våldsam överkompensation som
regeringsförslaget ger.

Frågan om värdebeständigheten skall
jag uppehålla mig vid litet längre, eftersom
den har spelat en mycket central
roll i debatten, och detta med all rätt.
•lag skall inte närmare redogöra för de
vägar som vi har tänkt oss för att klara
en rimlig grad av värdebeständighet
inom ett tilläggspensionssystem — det
finns ju redovisat i motionen och utskottsutlåtandet
— men låt mig göra
några randanmärkningar beträffande
den väg, på vilken regeringen tänker sig
att klara värdebeständigheten.

Som kammarens ledamöter väl känner
till, räknar man bara med en möjlighet
i det fallet, nämligen höjning av avgifterna.
Man har aldrig på allvar gett sig
i kast med problemet att skapa ett stabilare
underlag för denna värdesäkring.
Den saken blir med regeringens uppläggning
inte alls så lätt som man försöker
ge intryck av, när man har bestämt
sig för att bygga upp ett system
med en jättestor fond. Om utlåningen
från fonden skall ske i vanliga former
— och ingenting tyder på annat — sker
i händelse av penningvärdeförsämring
en överföring av miljardbelopp från försäkringstagarna
till låntagarna. Har man
tänkt sig en fondbildning med ett visst
realvärde, måste avgifterna vid en inträffande
inflation höjas inte bara i takt
med priser och löner utan en bra bit
därtill; det blir nödvändigt för att upprätthålla
pensionsfondernas realvärde.
Och den avgiftshöjningen innebär, herr
talman, en ren gåva från de pensionsförsäkrade
till låntagarna, som i stor utsträckning
förutsättes vara bl. a. stat
och kommun. En ganska okontrollerbar
överföring av både inkomster och förmögenhet
kommer alltså att ske genom

ringsförslaget tänker sig för att säkra
pensionernas värdebeständighet.

Ytterst blir värdesäkringen på det
sättet, liksom så mycket annat i regeringsförslaget,
beroende på politiska beslut
i framtiden. Och härav följer som
logisk konsekvens, att regeringen inte
kan utfärda några som helst garantier.
Vad regeringen kan göra — och rimligen
borde den erkänna det — är att uttrycka
förhoppningar om en bestämd
önskvärd utveckling i framtiden. Låt
oss alltså fastslå att det här inte rör sig
om några garantier utan endast om förhoppningar
— då är detta en bräcklig
grundval att bygga värdesäkringen på.
Jag tror att man inte går för långt om
man säger, att folkpartiförslaget därför
har minst lika god värdesäkringsgaranti
som regeringens förslag.

Så några ord med anledning av vad
herr Geijer sade. Han utslungade påståendet,
att folkpartiförslaget skulle innebära
att vi vill spalta upp löntagarna
i olika grupper. En del skulle behandlas
sämre och andra bättre, sade han, och
fann anledning att kritisera det.

Ja, vad skall man säga om ett sådant
resonemang? Som en central del i vårt
förslag ingår ju, att det skall medge olika
löntagargrupper en möjlighet att själva
något påverka pensionsnivå, pensionsålder
och sådana saker, och jag frågar
vad det kan ligga för fel i detta. Hade
det inte varit rimligare att man från regeringens
sida visat villighet att gå de
önskemål ett steg till mötes, som tvivelsutan
finns, att man skall ge sådana möjligheter
till valfrihet? Det gäller ju inle
bara att deklarera för allt landet, att
man visst har varit förhandlingsvillig.
Det har man inte varit — det är vilseledande
från början till slut när man på
regeringshåll talar om sin förhandlingsvilja.
Den som tidigare i dag hörde herr
Geijer förstår varför det inte funnits
någon förhandlingsvilja — något så uppfyllt
av den egna förträffligheten som
hans anförande är det nämligen mera
sällan man ''får höra. Man fick intrycket
att det måste vara ett helt världshistoriskt
förslag som regeringen har fram -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

lagt, någonting som i alla avseenden är
utan vank och lyte.

Herr Aastrup yttrade någonting i den
stilen, att han tyckte att regeringsförslaget
gav intryck av att vara något av
»doktrinärernas seger», och det finns
goda skäl att karakterisera förslaget så.
Det är verkligt svårt att förklara detta
hårda motstånd mot rimlig valfrihet i
olika avseenden. Herr Aastrup snuddade
vid en artikel av Gösta Relin i tidskriften
Tiden. Rehn talar där om »den variationsrika
jämlikheten» och bakom det
ligger egentligen ingenting annat än att
han fastslår, att man inte bör ordna sådana
här saker på ett så stelt och obligatoriskt
sätt som regeringsförslaget innebär.
Vad Rehn pläderar för är ett rikare
mått av dispositiv lagstiftning när
vi nu ingriper på detta område. Han
säger bl. a. på tal om arbetstidslagstiftningen:
»En arbetstidsreform av denna
art» — alltså den dispositiva lag som
riksdagen för en tid sedan antog —
»skulle vara ett steg i en riktning s^m
bör bli en framtidsmelodi på många områden,
nämligen en ökad individuell eller
gruppvis valrätt mellan olika alternativ
inom ramen för mera elastiska lagar.
»

Ja, det är så vackert skrivet, att man
nästan själv skulle vilja vara författaren.
Rehn säger vidare: »Detta skärpta
dilemma mellan behovet av starkare central
ledning och behovet av decentraliserad
frihet måste socialdemokratien
försöka lösa.»

Ja, jag tror faktiskt att socialdemokratien
befinner sig i ett dilemma som maste
lösas. Man får bestämma sig om man
skall fortsätta på dessa stela obligatoriska
lagars väg eller om man ska slå in på
en väg som är mera frihetsbetonad. Hur
skulle det vara om socialdemokratien
bestämde sig för att i fråga om pensionsreformen
slå in på en väg, som skulle
innebära större valfrihet i enlighet med
en dispositiv lagstiftning?

Jag skall, herr talman, tillåta mig att
ta upp några detaljproblem i all korthet.

En fråga som onekligen svävar över
vattnet inför avgörandet är hur det skall

bli med arbetsmarknadsförhållandena
inom en nära framtid. Hur blir det med
freden på arbetsmarknaden när åtskilliga
tjänstemannagrupper, till följd av
den omläggning som här kommer att ske
i alla möjliga riktningar om obligatoriet
genomförs, kommer att resa väsentliga
lönestegringskrav? Detta gäller inte bara
de SPP-försäkrade utan kommer säkert
att få återverkningar inom en vida
mer omfattande räjong. Antag att vi inom
de närmaste åren kommer att få se
stora tjänstemannagrupper resa mycket
välmotiverade och, såvitt jag förstår, alldeles
obestridliga lönestegringskrav på
8, 10 eller 12 procent. Om det allmänna
ekonomiska läget är sådant att LO-grupperna
kommer att få ligga stilla, eller
eventuellt till följd av en stagnerande
industriproduktion, en treprocentig omsättningsskatt
o. s. v. kommer att få sin
reala standard i nuläget nedpressad —
är det då någon som tror att detta kommer
att ske utan svårigheter för freden
på arbetsmarknaden, när en sektor i fråga
om utbetalda kontantlöner kommer
att löpa ifrån på ett uppseendeväckande
sätt?

Det där har man klart för sig på olika
håll. Jag kan erinra om den skrivelse
som Industritjänstemannaförbundet riktade
till TCO någon gång förra året och
som föranledde en skrivelse från TCO
till regeringen, i vilken man krävde åtgärder
för att få klarare belysta de olika
samordningsproblem som här kommer
att resa sig. Det heter i skrivelsen från
Industritjänstemannaförbundet: »Det

måste därför antagas bli utomordentligt
svårt och förenat med stora risker för
förödande konflikter på arbetsmarknaden
att förhandlingsvägen nå fram till
en godtagbar lösning av samordningsproblemen.
»

Detta är ett problem som hotar oss i
framtiden och som regeringen helt —
och som jag tycker på ett häpnadsväckande
nonchalant sätt — har viftat undan.
Hur länge man kan hålla på med
den strutspolitiken, vet jag inte.

Tillåt mig sedan säga några ord med
anledning av centerpartiets särskilda
yttrande. Man säger på ett ställe att far -

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

liågor finns för att »näringsliv och enskilda
inte orkar bära de ökade kostnader
som är förenade med ett lagfäst pensioneringssystem
enligt motionerna I:
433 och II: 523 liksom enligt propositionen».

Det är folkpartimotionerna, som här
alltså buntas ihop med regeringsförslaget;
en såvitt jag förstår ganska slarvig
skrivning, som bara är ytterligare ett belägg
för hur svårt man i detta sammanhang
har att skilja det ena från det andra.
Skulle man visa samma bristande
förmåga till distinktioner till exempel
inom jordbrukspolitiken, skulle det se
mycket egendomligt ut. Skärp Er, herr
Bengtson och Ert parti och försök se
litet mera sansat och klart på det här!
Det ligger i öppen dag att det finns väsentliga
skillnader mellan folkpartiets
och regeringens förslag.

Om de samlade arbetskraftskostnaderna
blir desamma i stort sett — och ingenting
tyder på att det kommer att bli
någon särskild skillnad i detta avseende
— så blir det ur belastningssynpunkt för
näringslivet ganska likgiltigt om en större
del av den samlade kostnaden går ut
i form av pensionsavgifter och en mindre
del i form av lön. För övrigt är folkpartiförslaget
när det gäller avgifter och
sådana saker till följd av sin allmänna
konstruktion avsevärt mer flexibelt i förhållande
till skiftande konjunkturlägen
än vad regeringsförslaget, som bygger
på en fördelningsprincip, någonsin kan
bli.

Vidare gäller det frågan om kapitalbildningen.
Man skulle kanske med någon
generalisering kunna säga, att folkpartiförslaget
i princip utgör en allmän
SPP-försäkring, låt vara att pensionsnivån
är lägre och att även en del andra
saker gör att avgifterna inte alls blir desamma
som enligt SPP-försäkringen. Mot
den bakgrunden kan man fråga sig vad
centerpartiet menar med sitt uttalande i
det särskilda yttrandet. Anser det verkligen
att SPP skulle ha utgjort en belastning
för det svenska näringslivet och
varit till skada för kapitalbildningen i
det svenska samhället? Det skulle vara
roligt att få ett svar på den frågan.

I vårt system har inbyggts en mycket
generös återlåningsrätt — upp till 80
procent av den andel av försäkringsfondens
ökning som belöper på försäkringen
av arbetstagare i företagares tjänst.

Den verkliga samhällsekonomiska belastningen
ligger ju på ett annat område,
nämligen på folkpensionsdelen. Med hänvisning
till alla de turer ute i terrängen,
som herr Bengtson och andra har gjort,
skulle jag vilja säga att det vore skäl att
de tänkte litet allvarligare på den frågan.
Även om vi på den punkten är eniga ett
ganska långt stycke, måste man betänka
att det är där de samhällsekonomiska och
statsfinansiella påfrestningarna möter.

Låt mig, herr talman, slutligen göra
några allmänna reflexioner.

Det har ofta sagts att vad pensionsfrågans
lösning gäller är att komma till
rätta med och skaffa bort den sista väsentliga
återstående klassgränsen i det
svenska samhället. Jag delar den uppfattningen.
Det förhåller sig så, att vi måste
komma därhän att ett mera betryggande
och rättvist åldersskydd skapas för hela
det svenska folket. Men samtidigt är det
väl klart att en sådan fråga kan lösas på
ganska många olika sätt. En del är bra,
en del dåliga, en del mycket dåliga enligt
min mening. Vad regeringen nu vill
göra är att, trots att regeringspartiet är i
minoritet bland väljarkåren, med all
kraft söka driva igenom sitt förslag utan
hänsyn till vad folkmajoriteten tycker
och tänker. Varför har regeringen inte
varit beredd att fullfölja god svensk demokratisk
och parlamentarisk tradition
och eftersträvat ett samförstånd? Något
sådant förutsätter emellertid att man avstår
från maktfullkomlighet och inte
hyser en hundraprocentig övertygelse om
alt man själv har helt och hållet rätt.
Det förutsätter i stället tillmötesgående
mot andra partier och förståelse för
andras meningar. Är det inte ett intresse
ur både sakliga och demokratiska synpunkter
att man kan förankra en sådan
här stor reform i ett någorlunda
brett parlamentariskt underlag? .lag tror
att jag med gott samvete kan försäkra
att allt det arbete, som nedlagts inom
folkpartiet på att få till stånd en med -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

lande lösning av denna fråga, har skett
just i denna samarbetsanda, denna traditionella
parlamentariska anda, i vilken
vi tidigare genomfört våra stora reformer.
Jag tycker att det är på något sätt
förnedrande att ytterståndpunkterna här
har blivit så låsta och att de fått segra
över samförståndstraditionen i svensk
parlamentarism. Därvidlag har, menar
jag, högern och centerpartiet å ena sidan
och socialdemokratien å den andra
ett mycket betydande och tungt parlamentariskt
ansvar.

På en punkt skulle jag i hög grad vilja
instämma med herr Geijer i vad han sade
tidigare i dag. Han förklarade att när
en fråga av sådana dimensioner som
den nu föreliggande nått ett visst politiskt
stadium — det var väl i alla fall
innebörden — så måste den lösas. Även
jag anser att det förhåller sig på det
sättet. När en fråga av vilket slag som
helst och hur den än i övrigt ligger till
nått ett visst politiskt mognadsstadium,
har man inte någon väg tillbaka, utan
det finns bara vägar framåt till en lösning.
Frågan om tilläggspensionerna befinner
sig enligt min uppfattning politiskt
sett i det läget. Det finns ingen väg
tillbaka, vilket jag nu säger med adress
till centerpartiet och högerpartiet. Det
finns ingen väg tillbaka — frågan om
tilläggspensioneringen måste lösas. Jag
beklagar att högern och centern hittills
inte har förstått att vad det nu gäller är
inte, om frågan om tilläggspensionerna
skall lösas, utan vilken lösning frågan
skall få, vilken struktur man skall välja.

Jag har talat länge nog, herr talman,
och kammaren vill säkert nu taga middagspaus.
Jag skall därför begränsa mig
till det jag nu har anfört.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 209, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts framställningar rörande
anslag till Fiskerilånefonden, m. in. jämte
i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 16 § folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr
469); och

nr 229, i anledning av väckta motioner
om översyn av expropriationslagens
bestämmelser om rättegångskostnader.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
tillägg till konkurslagen; samt
nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 kap. 5 och 8 §§
lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om
vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmyndcrskap och
adoption.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
239, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1959/60 till
allmänna läroverken.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.58.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

Onsdagen den 13 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Lagförslag om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
särskilda utskottets utlåtande nr 1.

Herr ASPLING (s):

Herr talman! I utskottets utlåtande
återfinner man några rader, som jag till
fullo vill instämma i. Där framhålles
att det »framstår som synnerligen betydelsefullt
att allt flera människor i vårt
land får möjlighet att ordna sin trygga
försörjning för ålderdomen». Klarheten
och preciseringen i den första meningen
fördunklas emellertid i den följande
meningen, där man anger hur denna
ålderstrygghet skall ordnas. Där sägs,
att tryggheten på ålderdomen »kan ske
i olika former, genom pensionsanordningar
och andra försäkringar och genom
sparande, exempelvis i egen rörelse,
egen gård eller eget hem». Jag
är enig med utskottet om att om vi skall
kunna lösa pensionsfrågan för alla, så
måste det ske genom en pensionsanordning,
som verkligen svarar mot de krav
medborgarna har rätt att ställa, då det
gäller tryggheten på ålderdomen och
säkerheten för familjen. Att hänvisa till
olika slag av försäkringar, sparande i
egen rörelse, egen gård eller eget hem
löser emellertid inte det grundläggande
problem, som varit utgångspunkten för
de tre pensionsutredningarna och de
krav de pensionslösa grupperna i vårt
land med rätta ställt, .lag har i denna
kammare i tidigare pensionsdebatter anfört,
att visst är det värdefullt med en
sparad slant på banken eller i eget hem,
och visst är ett ökat personligt sparande
i och för sig angeläget, men att söka
framställa detta som något slags alternativ
till en ordnad pensionering är
verklighetsfrämmande.

f> Första kammarens protokoll 1959. Nr 16

Det förhållandet att vi blir olika gamla
och att olyckor och invaliditet kan
drabba såväl unga som gamla människor,
gör det omöjligt att hänvisa till
enskilt sparande i de enskilda fallen.
Det är de på grund av ålder, invaliditet
eller familjeförsörjarens bortgång starkt
skiftande individuella behoven som ett
pensionssystem måste tillgodose. Detta
medför i sin tur högst varierande pensionskostnader
i de enskilda fallen, medan
pensionsavgiften alltid måste grundas
på genomsnittsberäkningar för alla.
Hela vår moderna socialpolitik, som jag
anser att vi i hög grad har anledning
att vara stolta över och slå vakt om,
bygger ju på denna, jag skulle vilja
kalla den, solidaritetsprincip. Det innebär
ju generellt sett att de friska betalar
till de sjuka, de som arbetar till de arbetslösa,
de i produktiv ålder till de
gamla och till barnen. Jag antar att tämligen
stor enighet också föreligger om
riktigheten av denna princip. Den äger
också sin fulla giltighet, då det gäller
en välordnad tilläggspensionering.

I den strid pensionsfrågan vållat, undanskymmes
lätt att det i varje fall
rått enighet tidigare om vissa grundläggande
principer. Låt mig påminna om
följande:

1) Vi har väl alla varit eniga om att
de gamla för sin försörjning inte skall
vara hänvisade till sina barns välvilja
eller förmåga eller till socialvården.
Det är just därför vi har fått vår pensionsfråga,
och det är väl också därför
vi alla ansett att pensionen skall
vara en laglig rätt, inte nådebröd eller
understöd.

2) Alla partier har i skilda sammanhang
ansett, att vi inte enbart med folkpensionsförbättringar
kan lösa pensionsfrågan
på ett tillfredsställande sätt. Alla
partier har därför förordat att folkpensionen
skulle kompletteras med en tillläggspension
på det ena eller andra sättet.

82 Nr 16 Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

I praktiken bär det emellertid inte blivit
så mycket bevänt med denna principiella
enighet. Högern och centerpartiet
vill inte längre höra talas om att det
var tilläggspensioneringens lösning som
engagerade dem i linje 3 och 2 under
folkomröstningen. För det var väl ändå
tilläggspensionen vi röstade om vid det
tillfället? Nu vet vi att sedan bondeförbundet
blev center, vill man spela högerytter
i pensionsfrågan, och högern
är lika angelägen att markera sin negativa
inställning till en lösning av pensionsfrågan.
En lagfäst tilläggspension
har för båda partierna uppenbart blivit
en lika stor styggelse. På denna negativa
linje återfinner man tyvärr även det
tredje borgerliga partiet, folkpartiet,
som visserligen alltjämt fasthåller vid
sitt förslag till tilläggspension men som
uppenbarligen anser det angelägnaste
vara att fälla regeringens proposition
om en allmän tilläggspensionering.

Vad folkpartiets förslag beträffar står
det klart, att inget annat parti anslutit
sig till det. Tvärtom visar debatten här
i dag tidigare, att högern och centerpartiet
inte vill veta av folkpartiets förslag.
Det är dessutom ett förslag som
folkpartiet i två val fått underkänt och
som slutligen — icke minst viktigt i
detta sammanhang — ingen facklig organisation
anslutit sig till. Dess möjligheter
att kunna bli realiserat nu eller i
framtiden måste te sig som obefintliga.

Jag skall i detta sammanhang inte
närmare granska den grundläggande
skillnaden mellan regeringens och folkpartiets
förslag. Jag har haft tillfälle tidigare
att beröra den frågan i denna
kammare. Låt mig emellertid konstatera,
att folkpartiets förslag inte uppfyller
de krav vi anser att man måste ställa
på en pensionsreform, nämligen att den
skall omfatta alla förvärvsarbetande och
deras familjer, att pensionen måste
trygga familjernas försörjning, om något
skulle hända, att envar vid uppnådd
pensionsålder skall kunna leva på ungefär
samma standard som tidigare, att
pensionen skall behålla sitt värde, även
om priserna skulle stiga, samt att refor -

men måste genomföras nu, så att flertalet
av dem som nu är aktiva hinner
komma i åtnjutande av tillfredsställande
pensioner.

Dessa principer kan vi inte ge avkall
på. Deras betydelse kommer man
snart att erfara efter ett genomförande
av pensionsreformen.

Herr talman! Jag har alltid haft svårt
att förstå, varför de borgerliga partierna
i vårt land valt att göra tilläggspensioneringen
till en stor principiell stridsfråga.
Deras meningsfränder i bl. a.
USA, Västtyskland och England har
som bekant accepterat allmänna tjänstepensionsanordningar,
grundade på lagstiftning
och fördelningssystem. Inte
heller tycker jag, att de invändningar
som vi denna dag och vid tidigare debatter
i denna kammare fått höra mot
vårt förslag är särskilt hållbara. Det är
för övrigt en argumentation som skiftat
från tid till annan. De som exempelvis
under folkomröstningen dagligen och
stundligen skrev ut växlar på arbetsgivarnas
villighet att lösa pensionsfrågan
förhandlingsvägen tycks nu tvivla på
att de privata arbetsgivarna ens vill
medverka till en rimlig samordning för
de grupper som redan är pensionsförsiikrade.
Sakligheten i högerns motion
illustreras exempelvis av att man inte
upptäckt, att redan förra årets principproposition
innebar en dispositiv lagstiftning,
gällande arbetare, tjänstemän
och företagare.

Likadant är det med högerns påstående,
att lagförslaget skulle innebära en
ungdomsskatt. Vi har naturligtvis inget
emot att högern riktar blicken framåt
och räknar på hur det kan bli för en 20-åring, som träder in i förvärvsarbete
någon gång på 1980-talet. Men varför utgå
från att lönen skall vara konstant under
hela den aktiva tiden? Är det nödvändigt
för högern att räkna med ett
45-årigt lönestopp för ungdomen för att
komma dit man vill? Inom parentes kan
nämnas, att liknande beräkningar med
utgångspunkt från en så blygsam lönestegring
som 1,5 procent om året också
har gjorts. Med denna mera realistiska

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

utgångspunkt visade det sig då, att pensionsberedningens
förslag även försäkringsmatematiskt
var till stor fördel
också för ungdomen. Siffran blev faktiskt
så låg som 94 kronor per 100 i pension.
Även om man inte kan tillämpa
premiereservsystemets matematik på ett
fördelningssystem, visar det ändå hur
illa underbyggd högermotionen i verkligheten
är.

I själva verket är det ju så, att den
reform vi vill genomföra har sitt största
värde just för ungdomen. Redan från
början blir det ett fullgott invalid- och
familjeskydd, och ålderspensioneringen
hinner bli fullt utbyggd, innan de som i
dag är unga lämnar sitt förvärvsarbete.

När det gäller dem som redan är folkpensionärer
och inte hinner förvärva
rätt till erforderlig tilläggspension, genomför
vi den beslutade folkpensionsförbättringen,
och vi tillämpar särskilda
övergångsregler för de äldre, som kommer
med i tilläggspensioneringen. Men
de borgerliga pensionsförslagen lämnar
som hittills pensionsfrågan olöst för
stora grupper. Därmed följer större behov
av skattefinansierade bidrag till åldringar,
invalider och efterlevande i
framtiden. Det lagförslag vi nu behandlar
är därför till fördel även ur skattebetalarsynpunkt.

Jag skall inte, herr talman, gå in på
alla de argument, alla de synpunkter
som har präglat debatten denna dag.
Det ligger väl något i påståendet, att
vi vid den här tidpunkten kanske alla
hört de olika argumenten. Men låt mig
till sist, herr talman, säga att likaväl
som de hundratusentals pensionslösa i
vårt land i dag måste ha svårt att förstå,
varför det skulle behöva bli strid
om denna fråga, lika svårt måste det
säkert bli för kommande generationer
att förstå, att 1950-talets stora politiska
strid skulle stå om en reform, så naturlig,
riktig och angelägen som den som
avser allmän tilläggspension.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till de socialdemokratiska reservationerna
vid utskottsutlåtandet.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det var ett yttrande av
herr Aspling som kom mig att begära
ordet för en kort replik.

Herr Aspling sade ungefär, att han inte
kunde förstå vad det var som hade
gjort att de nuvarande oppositionspartierna
hade valt att göra denna fråga till
en stridsfråga. Ja, man skulle kunna
skicka tillbaka frågan till herr Aspling
och fråga: Vad i all världen är det som
gjort att socialdemokratien har valt att
göra denna fråga till en stridsfråga? Man
skulle kunna fortsätta att fråga: Varför
har inte regeringen, som ändå såsom regering
bär ett förstahandsansvar för så
att säga samordningen av de politiska
krafterna i landet, gjort något verkligt
försök att få till stånd en samlande lösning,
utan bara envist krupit intill sin
vägg och sagt: »Nej, nej, vi ruckar inte
på vårt förslag — hellre går vi till en
våldsam politisk strid»?

Nu säges det här, att folkpartiets förslag
inte ens behöver diskuteras, därför
att det inte har några utsikter att komma
till ett praktiskt förverkligande. Det vet
vi ingenting om. Vi vet fortfarande ingenting
om, huruvida det socialdemokratiska
förslaget har något möjlighet härvidlag.
Jag medger att chanserna är större,
men någon säkerhet finns det inte.

Låt mig göra det antagandet, herr Aspling,
att regeringsförslaget faller, hurdan
kommer då situationen att bli? Antag att
man tillgriper ännu en desperat upplösning
av andra kammaren för att försäkra
sig om ett ännu bättre underlag för
sina politiska manövrer och att man
misslyckas ännu en gång med att få ett
majoritetsunderlag bland folket för ett
sådant förslag! Ämnar man då strunta i
de pensionslösas bekymmer och fortsätta
att benhårt hålla till hundra procent
på sitt förslag, eller kommer man att gå
in på en kompromisslinje? Jag menar
att detta är ett väsentligt problem. Vi har
från vårt håll försökt att komma fram
till något som vi vågar kalla en kompromisslösning
för att finna en väg ut ur

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

detta låsta läge, men vad har ni gjort
från ert håll?

Det vore intressant att få höra herr
Asplings syn på dessa frågor.

Herr ASPLING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle gärna se, och
jag uttalar den förhoppningen, att tillläggspensionens
historia en gång skall
skrivas i det här landet. Jag tror att detta
för framtiden skulle bli mycket värdefullt,
och vi skulle nog komma att få
uppleva och få se en hel del, som kanske
i dag är fördolt för åtskilliga, kanhända
även för herr Hanson, men jag
föreställer mig att herr Hanson är väl
initierad när det gäller folkpartiets inre
diskussioner om detta. Särskilt bör man
kanske från folkpartiets sida vara försiktig
då man ställer frågan: Varför har
socialdemokraterna valt att göra pensionsfrågan
till en stridsfråga? Är det vi,
herr Hanson, som har valt pensionen
som stridsfråga? Jag skall inte dra historien
nu, men jag kan så mycket pensioner
att jag skulle under några flyende
minuter vilja peka på följande.

Den första utredningen tillsattes år
1947 — det rådde ingen strid om den.
Den avlämnar sitt betänkande år 1950.
Vi får den andra beredningen — det råder
ingen strid om den — och vi får
pensionsberedningen år 1956 — om jag
inte minns fel. Det var alltså år 1956,
och vad upplever vi? Vi upplever, att
folkpartiet gör tilläggspensionsfrågan till
en stridsfråga, mitt under det att vi har
en pågående utredning. Folkpartiet vill
vidare ha folkomröstning, och får folkomröstning.
Man bör vara något försiktigare,
herr Hanson, när man tar upp
detta i och för sig ytterst intressanta
problem.

Varför är vi inte förhandlingsvilliga?
Jag tycker, herr Hanson, att man bör vara
något mera dämpad när man uttalar
sig även i denna sak. Folkpartiet accepterade
inte ens en inbjudan att förhandla
i vintras. Vi har deklarerat vår vilja
att diskutera och att förhandla — det
har deklarerats här i dag i kammaren
av flera tidigare talare från mitt parti.

Självklart kan vi inte ge avkall på det
som är det fundamentala i vårt system,
men, herr Hanson, vi har varit beredda
till debatter och diskussioner om möjliga
vägar till ett samförstånd.

»Vad händer nu, om frågan faller?»
frågar herr Hanson. Jag skulle beklaga
om den faller, men detta kan naturligtvis
hända, och då går också striden vidare
om det som för oss är det angelägnaste,
nämligen att pensionsfrågan blir
löst och löst på ett sådant sätt, att de
stora grupperna av pensionslösa i detta
land får ett tillfredsställande skydd på
ålderdomen och en säkerhet för familjen.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Förmodligen kommer
historien om tilläggspensionerna att skrivas
någon gång, men jag får säga att
när jag hört herr Aspling, hoppas jag
verkligen i den vetenskapliga sanningens
namn att det inte blir herr Aspling och
hans gelikar som skriver den, ty då
skulle det bli en egendomlig historieskrivning.

Som exempel på den lysande samförståndsvilja,
som herr Aspling och hans
parti säger sig ha visat i denna sak, hänvisar
herr Aspling galant till att vi inom
folkpartiet i vintras avvisat förhandlingar,
som det socialdemokratiska partiet
inbjöd till. Men, herr Aspling, vi känner
väl båda till hur det förhöll sig med
detta. Efter förhandskontakter, som helt
klarlade att det inte på en enda väsentlig
punkt fanns någon vilja från socialdemokratiskt
håll att gå oss till mötes,
var ju denna formella inbjudan från
socialdemokratiens sida en ren demonstration,
och detta måste herrarna, som
skickade i väg denna inbjudan, ha haft
klart för sig. Ni hade inte dukat för något
gästabud den gången men skickade
bjudningskort ändå. Detta allmänna tal
som herr Aspling kommer med om vilja
till samförstånd i pensionsfrågan är verkligen,
herr Aspling, ganska luftigt. Jag
skulle kunna tro på detta mera, om ni
hade givit några verkligt konkreta be -

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

vis för att ni ville ta ett steg till samförstånd,
men dessa bevis lyser ännu med
sin frånvaro.

Herr ASPLING (s) kort genmäle:

Herr talman! Mitt inlägg skall bli mycket
kort. Det var återigen, tycker jag,
en mycket egendomlig argumentation
som herr Hanson förde. När han gör gällande
att folkpartiet inte kunde acceptera
ens en inbjudan därför att man i
förväg visste att en förhandling var meningslös,
så är väl detta en avspegling av
en direkt förutfattad mening, en ovilja
till förhandlingar.

Beträffande historieskrivningen hoppas
jag, att det inte heller blir herr Hanson
som skall bli doktor på tilläggspensionens
historia i vårt land.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag känner inte något behov
av att bli doktor, kanske i motsats
till herr Aspling. Vad vet jag? Men, herr
talman, det var ändå på det sättet, att
det förekom ganska grundliga förhandssonderingar
vid olika tillfällen vid det
senaste årsskiftet. Dessa gjorde helt klart,
att socialdemokratien inte på någon enda
väsentlig punkt var beredd att göra några
medgivanden. Under sådana omständigheter
sätter man sig inte vid förhandlingsbordet.
Det var således klart, herr
Aspling, när den formella inbjudan kom,
att det var alldeles meningslöst att ta
upp förhandlingar. Att ni på ert håll kanske
var litet misslynta med detta besked,
kan jag förstå, ty ni hade väl velat
spela upp ett nytt teaterstycke inför
.svenska folket för att återigen sprida myten
om er förhandlingsvilja. Det ville vi
inte medverka till, och det var kanske
sorgligt för er, men så ligger saken till.

Herr ASPLING (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi bär på olika sätt, herr
Hanson, klart deklarerat, att vi varit
beredda att diskutera olika linjer vid
förhandlingarna. Vi har talat om fonder
och fondförvaltning, och det har funnits

åtskilliga andra ting värda att diskutera.
Det bar sannerligen inte bedrivits något
skuggspel från vår sida, utan vi har menat
allvar hela tiden med pensionsfrågan.
Det är den som varit det angelägnaste.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom jag då herr
Carlsson i Arla är borta från kammaren
är den ende närvarande som deltagit
i allmänna pensionsberedningens arbete
och eftersom herrar Aspling och
Hanson nu diskuterar historieskrivning,
finner jag för att undvika mytbildning
angeläget att säga, att under det år
vi arbetade i pensionsberedningen framkom
det varken från de socialdemokratiska
ledamöterna eller från LO:s representant
i beredningen något förslag av
den art att det kunde betecknas som ett
försök att finna en samförståndslösning.
Eftersom herr Aspling i sitt senaste anförande
nämnde fondfrågan, skall jag
ta den som enda exempel. Jag ville på
ett tidigt stadium, att man skulle ta upp
till diskussion hela fondförvaltningsoch
fondbildningsproblemet. Men detta
vägrades bestämt. Det sades ifrån att
den saken skulle utredas senare. Det
blev också på det sättet, att denna fråga
överlämnades till en helt ny kommitté.
Jag vill alltså konstatera, att talet om
socialdemokratisk vilja till samförstånd
åtminstone när det gäller allmänna pensionsberedningens
arbete icke är riktigt.

Herr Aspling var inne på en del punkter
i folkpartiets system. Jag kunde på
herr Asplings beskrivning inte känna
igen vårt förslag. Herr Aspling påstod
t. ex. att det i folkpartiets förslag inte
finns något ordentligt familjeskydd. Vad
har herr Aspling för belägg för detta påstående?
Jag har varit med om att utforma
folkpartiförslaget och vet att det
innehåller ett ordentligt familjeskydd.
Därför skulle jag gärna vilja veta, vad
herr Aspling baserar sitt påstående på.

Herr ÖIIMAN (k):

Herr talman! Efter en folkomröstning
och två val, som gällt pensionsreformen,

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

börjar argumenten från ömse håll verka
en aning slitna, och den sista replikväxlingen
understryker på sitt sätt hur utslitna
argumenten från olika håll är.
Men att det i denna kammare fanns 23
förhandsanmälda talare och i inedkammaren
47, är ett uttryck för att den reform,
som riksdagen nu skall ta ståndpunkt
till, är av den allra största betydelse
för stora medborgargrupper i vårt
land.

Jag skall, herr talman, inskränka mig
till att göra några reflexioner till denna
fråga. Jag tycker man kan se saken så,
att tjänstepensionsfrågan under sin behandling
här i riksdagen, i utredningar
och i pressen i väsentlig grad har bidragit
till att klarlägga de klasslinjer,
som präglar vårt svenska samhälle. Det
anser jag vara av stor betydelse. Jag underskattar
därför inte på något sätt reformens
direkta betydelse för stora medborgargrupper,
men att denna fråga har
klarat ut var klassgränserna går inom
den svenska politiken, är av mycket väsentlig
betydelse för framtiden.

Låt mig bara säga ett par ord om
detta. Under de första efterkrigsåren
gjorde de tre borgerliga partierna stora
ansträngningar att framstå som reformvänliga,
och de avstod ganska ofta från
att öppet gå emot en social reformpolitik.
Jag tror också att detta förde till att
en del folk lät sig förvirras och förleddes
att tro, att de borgerliga partierna i
grunden hade förändrats och att de var
villiga att föra en politik, som skulle ge
rättvisa åt de stora löntagarmassorna
och mindre inkomsttagarna över huvud
taget. Kommunisterna var hela tiden
emot den ståndpunkten, och vi sade att
man inte skulle låta sig luras av den
sociala demagogi som visades ifrån det
hållet. Jag tror mig kunna säga, herr talman,
att utvecklingen har visat att denna
vår ståndpunkt var riktig.

Nu visar man sitt rätta ansikte ifrån
borgerligt håll. Alla de tre borgerliga
partierna vill mer eller mindre rasera de
sociala reformerna, och allt tydligare
har detta avslöjats genom den diskussion
vi nu för om tjänstepensionen, en
fråga som gäller en så grundläggande

demokratisk rättvisa för svenska folket,
att alla förvärvsarbetande människor
skall kunna få en tryggad ålderdomsförsörjning.

Nå, att högern — som ju är den gamla
bolagshögern, trols allt tal om vardagsmänniskorna
— kämpar emot vad
folkflertalet önskar, förvånar kanske inte
så många, i varje fall förvånar det
inte mig. Vad som förvånar mig en smula
är, att ett sådant parti som centerpartiet
intar en avvisande hållning emot
denna demokratiska reform, att detta
partis ledning och riksdagsgrupp inte
kan förstå att man genom sitt tal, sina
motioner och sin ställning i utskottet
kastat bort den möjlighet som erbjuds
också för hundratusentals små jordbrukare,
liksom för andra småföretagare, att
få en värdebeständig pension till en
kostnad, som ligger långt under vad de
enskilda försäkringsbolagen nu kräver.
Jag kan inte fatta att det kan vara en
bonde- eller småföretagarvänlig politik
att inta den ståndpunkt som centerpartiet
intar. Det måste vara andra skäl som
där ligger bakom.

Vi vet ju allesammans, och jag skall
inte fördjupa mig i detta tema, hur folkpartiet
har blivit illa åtgånget på grund
av sin ståndpunkt i denna för löntagarna
mycket viktiga fråga. Det går inte att
sitta på två stolar i politiken, damer och
herrar folkpartister! Man måste ha en
enhetlig och riktig ståndpunkt. Det har
de senaste valen givit klara belägg för.
Det förslag, som nu föreligger från folkpartiets
sida, är ett försök att genomföra
en omöjlig balansakt. Man föreslår formellt
en lagfäst pension, och man försöker
att på något sätt identifiera den
med det förslag, som arbetarrörelsens
båda partier står bakom. Men vi behöver
inte peta mycket på det förslaget
för att se, att det är de stora privata
försäkringsbolagen, som stått fadder vid
detta förslags dop. För försäkringstagarna
återstår enligt det förslaget endast
förhoppningen att få ut en icke värdebeständig
pension någon gång in på nästa
århundrade. Jag tror också att man
kan notera att detta förslag genomskådas
av folkpartiets egna väljare, av vilka

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

en del dragits till höger och andra gått
till vänster eller fallit i passivitet.

Jag vill, herr talman, bara understryka,
att vårt kommunistiska parti stöder
regeringsförslaget i tjänstepensionsfrågan
därför att det i grundläggande stycken
sammanfaller med de riktlinjer som
vi tidigare har framfört även här i riksdagen.
Det gäller principen om att pensionen
skall omfatta omkring 65 procent
av lönen samt om att arbetsgivarna
skall åläggas att betala hela avgiften,
utan att man får göra avdrag på lönen.

Låt mig till sist bara tillägga, att för
mig framstår icke regeringsförslaget och
utskottsreservanternas förslag som idealiska
lösningar, men de utgör ett framsteg.
Vi har i en motion yrkat vissa
ändringar i fråga om de enligt vår mening
väsentliga bristerna i regeringens
förslag. Vad vi främst där framhållit
gäller fondstyrelserna och pensionsåldern.

Vi har föreslagit ökat löntagarinflytande
i fondstyrelserna, en sak som i
viss mån tillmötesgåtts i den reservation
som anmälts. Vi har vidare framhållit
vikten av att sänka pensionsåldern
utan förlust i pensionsbelopp för
sådana som arbetar i särskilt tungt och
pressande arbete. Vi fäster stor vikt vid
att den utredning som pågår kommer att
färdigställas skyndsamt, och vi hoppas
att detta skall leda till positivt resultat,
så att denna fråga verkligen blir löst.

Med dessa kortfattade satser, herr talman,
vill jag yrka bifall till i första hand
motion 1:430 och i andra hand till utskottsreservationen.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag har suttit här en
stund och funderat över hur en så hygglig
och vettig karl som Sven Aspling har
känt sig de senaste nio minuterna — inför
de rätt niirgångna politiska kärleksförklaringar
han har utsatts för från
herr öhmans sida. Hur reagerar en modern
socialdemokrat, som ju ändå måste
känna en instinktiv motvilja mot det
kommunistiska partiet och den kommunistiska
ideologien, inför det fruktans -

värda ödet att se sitt hjärtebarn bäras
i famnen med om omsorg av en av de
främsta företrädarna för denna ideologi?

Nu är frågan ställd, herr talman, och
jag utgår ifrån att den kommer att besvaras
på ett eller annat sätt.

Vår enligt egen uppgift svårsövde socialminister
hade hållit sitt syntetiska
samförståndstal i riksdagens andra kammare.
Hans obligatoriske förestavare
och eftersägare, herr Geijer, hade hållit
sitt något försenade förstamajtal i riksdagens
första kammare, med en smula
lama men förstuckna hotelser och glödritningar
på partidisciplinens stramalj.
När partidisciplinen angår någon annan!
Då mötte jag härute en dansk tidningsman,
en fri och obunden tidningsman,
om vilken jag vet att han väl känner
skandinavisk politik och om vilken jag
tror mig veta att han står den socialdemokratiske
danske statsministern H. C.
Hansen nära. Han sade till mig: Kommer
regeringen att försöka driva igenom
sitt pensionsförslag? Jag förmodar det,
svarade jag, åtminstone har man sagt att
det är avsikten. Låt mig då göra en kommentar,
sade han. Något sådant hade varit
fullkomligt omöjligt i Danmark. Där
sätter vi demokratien för högt för det.

Man frågar sig nu: Vad är det som gör
det som är politiskt omöjligt i Danmark
till högsta politiska visdom i Sverige?
Vad är det som gör att vår nådiga överhet
pressar sin majoritet i andra kammaren
intill gränsen för dess förmåga och
över gränsen för dess befogenheter? Vad
är det som gör att man skall driva igenom
sin vilja i denna fråga samtidigt
som både statsministern och finansministern
går omkring och hoppas på någon
sorts icke närmare angiven samling
de demokratiska partierna emellan i till
exempel det stora frågekomplex, som
den statsfinansiella krisen aktualiserar?

Att lösa pensionsfrågan och att lösa
den enligt obligatoriets huvudlinje är att
möta ett rättfärdighetskrav, heter det.
Hur man ett ögonblick kan föreställa sig
att man uppfyller vad rättfärdigheten
kräver med ett system, vars reella innebörd
iir skyldigheter och icke rättigheter.
har jag aldrig förstått. Ett obligato -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 om.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

riskt pensionssystem ger, väl att märka,
inte någon pension, men det ger alla
skyldigheter att i ett statligt pensionssystem
betala till pension.

»Vi måste ha en lagstiftning för att
få till stånd den stora anslutning till pensionssystemet
som vi oundgängligen behöver,
det fasta kollektiv som det förutsätter»,
säger socialdemokraterna vidare.
Men är inte detta i själva verket att underkänna
den inneboende kraften i det
egna systemet? Om det pensionssystem
man erbjuder hade alla de fördelar man
påstår, skulle det ju inte behöva göras
obligatoriskt. Då skulle ju människorna
i eget intresse utan vare sig någon skyldighet
att göra det eller några straffbestämmelser
ansluta sig till systemet. Obligatoriet
innebär alltså en kritik av det
egna förslaget och en bristande tilltro
till dess egen förmåga att få fram den
anslutning som är dess förutsättning.

»Det fasta och bestående kollektivet,
som i väsentlig grad uppehälles med en
serie repressaliebestämmelser mot dem
eller den som hävdar sin rätt till frihet
och självständighet, är en förutsättning
för att fördelningssystemet skall kunna
tillämpas», säger socialdemokraterna
och försöker ge det intrycket att fördelningssystemet
som sådant skulle kunna
skapa någonting av ingenting. Fördelningssystemet
är en rent teknisk metod,
ett sätt att uttrycka förmåner i avgifter.
Det är alltså icke ett bidrag i och för sig
till pensionsfrågans lösning.

Om realräntan blir större i framtiden
än standardstegringen, blir uttagningsprocenten
vid ett premiereservsystem
lägre än vid fördelningssystemet. Om
realräntan blir lika hög som standardstegringen,
blir procenten för avgiftsuttaget
lika stor i fördelningssystemet som
vid ett premiereservsystem. Detta är ett
matematiskt faktum, som man inte kan
förändra med ett beslut i riksdagen. Det
är ett matematiskt faktum, som konstituerar
effekten på längre sikt av det obligatorium
som man nu motiverar just
med att man skall kunna tillämpa fördelningssystemet.
Inte annat än jag förstår
ligger bakom hela detta resonemang
ett misstag, och ett ganska kompromet -

terande misstag. Man tycks i socialdepartementet
föreställa sig, att folkpensionen
har sin standardbeständighet på
grund av fördelningssystemet. I själva
verket har folkpensionen sin standardbeständighet
därför att fördelningssystemet
i detta fall är kombinerat med en
möjlighet att uttaga skatt, med beskattningsrätt,
och ingen har förutsatt att
obligatoriet skulle på detta vis byggas ut.

Fördelningssystemet gör det tekniskt
möjligt att genomföra en överkompensation,
vilken tekniskt sett kan göras hur
stor som helst och placeras på vilka
människor som helst. Men därmed har
man inte undvikit de ofrånkomliga samhällsekonomiska
och avgiftsmässiga följderna
av överkompensationen, överkompensationen
måste betalas någon gång
av någon. Det är detta faktum som man
inte kommer ifrån. Vi kan helt enkelt
inte med förbindande kraft besluta en
överkompensation av det slag, regeringen
nu har tänkt sig. Vi kan inte göra
det, därför att vi inte kan binda vare
sig svenska folket eller riksdagen med i
dag fattade beslut.

»Vi måste ha ett obligatorium», säger
man vidare, »därför att det är enda möjligheten
att lösa värdesäkringsproblemet
för pensionen.» Men obligatoriet löser
inga värdesäkringsproblem; obligatoriet
skjuter dem framför sig och omvandlar
de ekonomiska följderna av en inflation
till en avgiftsförpliktelse, en avgiftsförpliktelse
som åvilar alla till kollektivet
knutna och i kollektivet med hot om repressalier
fasthållna. Därvidlag fungerar
obligatoriet på precis samma sätt som
folkpensionen, där man ingalunda har
löst värdesäkringsproblemet men där
man — därför att folkpensionen är solidarisk
och lika för alla — har erhållit
rätt att skapa en ersättning för värdesäkra
pensioner med beskattning. Varje
indextillägg, som regeringens inflationspolitik
gör nödvändigt, medför en belastning
på skattebetalarna på 43 miljoner
kronor. I obligatoriet kommer belastningen
inte att drabba skattebetalarna
direkt; den kommer att drabba de
till obligatoriet tvångsanslutna.

Så anför man till slut ett ytterligare

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

skäl, nämligen det att de enda alternativen
skulle vara obligatorium eller
ingenting. Man påstår utan vidare att så
skulle vara fallet och utfärdar därmed
ett klart underbetyg åt landets alla löntagare
av alla generationer och åt landets
alla företagare. Man säger helt enkelt,
att om vi inte tvingar er att i samband
med era diskussioner om löneoch
arbetsvillkor ta in pensionsfrågan
i bilden, kommer ni att lämna den utanför.
Man ger precis samma underbetyg
åt 700 000—800 000 egnahemsägare i landet,
av vilka flertalet ur en knapp inkomst
skaffar sig möjlighet att amortera
sina egnahem och att på detta sätt skapa
sig ett eget realkapital. Och det underbetyget
utfärdar samma människor, som
förutom sin obligatoriska tilläggspension
överväger en obligatorisk amorteringsskyldighet
för just egnahemsägarna.

Herr talman! Naturligtvis är det ingen,
som med någon säkerhet kan säga
någonting om framtiden. Yi kan ha förhoppningar
som, därför att vi vill det,
för oss framträder som en förvissning.
Socialdemokraterna har klätt sina förhoppningar
i paragrafernas form. Jag
vägrar att så göra, men jag är förvissad
om att därest det här i landet drives en
realistisk ekonomisk politik, som gör att
standardutvecklingen blir den, som av
tekniska och materiella skäl är möjlig,
kommer också människorna att lösa sin
pensionsfråga, att göra det smidigt,
snabbt och på det sätt, som ger den
största möjliga säkerhet för de egna pensionsmedlens
bestående värde. Jag är
övertygad om att därest man genomför
de behövliga reformerna på skattepolitikens
område, i försäkringslagstiftningen
— inte minst när det gäller folkpensionernas
utformning -— kommer med
stigande arbetsförtjänster svenska folkets
känsla av ansvar inför den egna ålderdomen
att växa sig starkare och starkare
och att också få de uttryck, som är
förenliga med den snabba standardstegringens
förutsättningar ocli som bidrar
till att göra dessa standardstegringar
säkra för alla och envar.

Ilerr talman, må det till slut tillåtas
mig att stiilla ett speciellt yrkande, som

knyter an till en i denna kammare och
i andra kammaren väckt motion, där
man vill begränsa möjligheterna för dem
som i dag eller i morgon direkt deltar
i beslut om överkompensationen att besluta
om egen överkompensation. Med
hänsyn till möjligheten att kammaren
kommer att besluta att genomföra en lagstadgad
försäkring för allmän tilläggspension
— ett obligatorium med andra
ord — och då 12 § i Kungl. Maj:ts förslag
till lag i vart fall icke bör genomföras
oförändrad, yrkar jag, med framhållande
av alt jag motsätter mig obligatoriet
beträffande 12 §, att denna
måtte erhålla den lydelse, som angivits
i motionerna I: 434 av herr Ringaby och
II: 526 av herr Gansmoe m. fl.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag ber att få ansluta
mig till detta sista yrkande. Jag har tidigare
ställt ett yrkande, som hade samma
innebörd. Det är närmast formuleringen
av yrkandet som jag ber att få
ansluta mig till, med återtagande av den
formulering som jag har ställt på samma
punkt.

Herr ASPLING (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svärd har hållit
en mycket lång och i vissa stycken nästan
vetenskaplig föreläsning om vad fördelningssystemet
är och vad det innesluter.
Det blev, tycker jag, något av en
skräckskildring.

De enda grupper i vårt land, som
verkligen kan sägas ha sin pensionsfråga
väl ordnad är, herr Svärd, de stats- och
kommunalanställda. De har i långa stycken
sin pensionsfråga ordnad enligt
samma principer som vi här förordar.
Jag liar redan i mitt tidigare anförande
sagt, att fördelningssystemet tillämpas
bl. a. i Amerika och i Västtyskland och
att man även förbereder att tillämpa det
i England. Varför gör man det? Jo, därför
att man rent erfarenhetsmässigt har
kommit fram till att man inte kan skapa
en riktig och rättvis pensionsordning

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lagforslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

utan fördelningssystemet. Man kan inte
skapa den värdebeständighet och den
pensionsnivå, som ett modernt pensionssystem
i vår tid förutsätter utan att tilllämpa
fördelningssystemet. Jag kan,
herr Svärd, hålla med om att fördelningssystemet
också innesluter tekniska
metoder, men det är ett system, som i
alla avseenden har visat att det kan ge
pension. Det är, herr Svärd, ett system
som man verkligen kan lita på.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av herr Svärds yrkande
om bifall till motion nr 434 i
denna kammare och nr 526 i andra kammaren,
som avser riksdagsmännens rätt
att utnyttja de fördelar som pensionssystemet
ger, därest obligatoriet nu genomföres.

Vi hade i vår rättsordning för åtskilliga
år sedan någonting som hette vanfrejd,
som kunde ådömas om någon gjort
sig skyldig till brott. Vi bär också ett
minne av att man i Tyskland hade någonting
som kallades judestjärnan, som
hängdes på dem som inte var rena arier.
Det skulle väl nästan bli frågan om någonting
liknande, om vi bifölle dessa
motioner, nr :I:434 och 11:520. Det är
inget brott mot svensk grundlag att besluta
en pensionsordning av Jet slag
som finns angivet i proposition nr 100.

Jag har redan tidigare yrkat avslag
på motionerna, men jag har ingenting
emot att de riksdagsmän, som röstar
emot förslaget om en obligatorisk tillläggspension,
i fortsättningen bär ett
band om armen, på vilket det står: Vi
har icke deltagit i beslutet och avstår
frivilligt från att utnyttja de förmåner,
som detta beslut innebär.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är ganska underligt,
hur en försäkringsmatematisk teknik
plötsligt kan ,få ett egenvärde för ett
helt politiskt parti, plötsligt kan förvandlas
från vad den är — ett system

för att tekniskt sammankoppla avgifter
och fördelar — till någonting helt annat,
på vilket man förefaller tro sig kunna
bygga en hel ideologi. Vi har fördelningssystemet
när det gäller folkpensionen
men kompletterar det med en beskattningsrätt,
som är obegränsad och
som gäller samtliga medborgare. Man
räknar pensionerna i de statliga företagen
och statens verk i allmänhet enligt
fördelningssystemets formler, men, herr
Aspling, vad kostar den pensionen? Jo,
den kostar minst 20 procent av lönen.
Herr Aspling, som är ute och letar efter
något att lita på, skall tydligen inte leta
i den kungl. propositionen och dess uppgifter
om obligatoriets avgiftsuttag.

Till herr Strand skulle jag bara vilja
säga, att det förefaller mig vara litet tidigt
på kvällen för att jämföra ett förslag
om -att de, som själva har direkt
fördel av en överkompensation i ett pensionssystem,
inte skall besluta denna
överkompensation för egen del, med
herr Hitlers gula stjärnor eller något
slags banderoll. Jag känner herr Ringaby,
och jag kan försäkra herr Strand att
denne inte är så mordisk i avseende på
riksdagsmännen som herr Strand tycks
förutsätta.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte ett ögonblick
misstänkt herr Ringaby för att ha
skrivit den här motionen — han har varit
för kort tid i riksdagen och deltagit
för litet i behandlingen av dessa ärenden
för att han skulle komma på någon
sådan idé som den i motionen framförda.

När jag första gången tog del av motionen,
fick jag den uppfattningen, ati
man syftade till riksdagsmännens pensionsrätt
i egenskap av riksdagsmän.
Men det är ju inte utan vidare klart att
riksdagsarvodet blir pensionsgrundande
i den meningen, att arbetsgivaren, staten,
skall betala avgifterna. Riksdagsarvodet
hör nämligen till den grupp, där
överenskommelse måste träffas, huruvida
arvodet skall vara pensionsgrundan -

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

de i den meningen; eljest skall det jämställas
med inkomst av annat förvärvsarbete
och vederbörande följaktligen
själv betala avgifterna. Sedan har jag
emellertid hört att man syftar längre
och avser att samtliga de inkomster, som
åtnjutes av de riksdagsmän vilka är med
om att fatta beslutet om tilläggspensioner,
skulle falla under ett beslut i den
riktning motionärerna avser. Herr Svärd
får ursäkta att jag inte kan få någon
annan uppfattning av detta än att det
ar ett ytterligare uttryck för den desperata
stämning som existerar bland högerns
riksdagsmän — det kan ju inte
vara motiverat att framställa ett sådant
förslag.

Får jag, herr talman, medan jag ändå
har ordet, säga något litet också om fördelningssystemet,
ehuru jag inte bär
möjlighet att utveckla mina synpunkter
på ''det under den tid jag har till förfogande
för kort genmäle; herr Svärds
anförande liknade ju något en doktorsdisputation
i ämnet. Jag håller med herr
Svärd om att det inte är så enkelt att
försäkringsmatematiskt räkna ut vad
fördelningssystemet egentligen kommer
att innebära i kostnader. Men detta var
ju inte heller det väsentliga i herr
Svärds uppläggning, utan han ville visa
att systemet innebar skyldigheter, inte
en rättighet att uppbära pension. För
en vanlig enkel riksdagsman, som inte
har tagit någon matematisk examen och
följaktligen inte kan vrida till siffrorna
på det sätt som erfordras för att göra
det hela märkvärdigt, förefaller dock
den matematiska kärnan i kostnadsfrågan
vara den som kan återföras till det
jag nämnde under förmiddagstimmarna,
nämligen att om det i nuläget finns 6
å 7 aktiva för varje pensionär och pensionsnivån
är (10 procent, så måste det
komma 10 procent av kostnaderna på
var och en av de aktiva som skall betala
pensionen. Vid ett konstant förhållande
mellan antalet aktiva och antalet
pensionärer skulle vi alltså kunna räkna
med att kostnadsnivån även i fortsättningen
hlir 10 procent, beräknad på den
pensionsgrundande inkomsten. Nu har
vi emellertid eu så ogynnsam åldersför -

delning, att vi måste räkna med att om
20 eller 30 år inte ha mer än 4 eller i
bästa fall 5 aktiva på varje pensionär.
Då stiger kostnaderna till 12 procent
för var och en av de 5 aktiva; och om
vi råkar hamna så långt ner som vid
4 aktiva för varje pensionär, blir kostnaderna
15 procent av den pensionsgrundande
inkomsten.

Det är möjligt att man kan anföra
andra synpunkter på kostnadsfrågan än
dem jag här nämnt, men det har i varje
fall inte varit möjligt att få fram några
sådana, som det gått att ta fasta på.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! När en person har burit
fram en motion misstänker jag alltid
vederbörande för att ha skrivit motionen.
Herr Strand har tydligen andra erfarenheter
än jag i det avseendet — om
personliga eller inte skall jag inte yttra
mig om med hänsyn till den aktning
man är skyldig en aktad förste vice talman.

När herr Strand föreställer sig att det
skulle råda en desperat stämning i högerns
riksdagsgrupp så kan jag uttryckligen
dementera det. Vi känner oss mycket
litet desperata. Vi är inte ens rädda
för att herr Strand skall föreslå att vi i
framtiden skall förses med gul stjärna
— i riksdagskatalogen naturligtvis.

Diskussionen om fördelningssystemet
och dess innebörd kan drivas hur långt
som helst. Man kan lägga helt andra synpunkter
på avgiftsproblemet som sådant
än dem herr Strand här anfört. Det enda
som är det väsentliga för hela den debatten
är att man icke kommer ifrån det
oupplösliga och matematiska sambandet
mellan förmåner och avgifter i ett pensionssystem,
vare sig man anlitar fördelningssystemet
eller något annat system.
Sedan man konstaterat det, kan man ju
bara konstatera att därest vi tillämpar
fördelningssystemet för tilläggspensionering,
har vi en kostnad som minst uppgår
till 20 procent av lönen, och därefter
ger sig slutsatserna av sig själva.

Det finns ingenting som hindrar .socialdemokraterna
att förskjuta avgiftsbe -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

talningsskyldigheten framåt i tiden, att
skjuta över den på nya generationer och
att i viss utsträckning så att säga hålla
den ständigt framför sig. Men därmed
försvinner inte avgiftsskyldigheten. Därmed
försvinner inte det som man också
i ett fördelningssystem, herr Strand,
skall bokföra som en skuld, eu pensionsskuld.
Detta är ett sätt att ge uttryck för
realiteterna i hela den diskussion vi här
för.

Herr RINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom mitt namn har
blivit direkt apostroferat vill jag bara
säga att jag föreställer mig att jag är
ungefär lika mycket delaktig i skrivningen
av motionen nr I: 434 som exempelvis
herr Strand är delaktig i skrivningen
av den reservation som är fogad till det
här betänkandet och som herr Strand
står för såsom första namn.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte skrivit reservationen.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! En sak som jag särskilt
fäst mig vid under dagens debatt och
som först herr Mannerskantz var inne på
och sedan herr Svärd även berörde i
slutet av sitt anförande är att de säger
atl om den utveckling, som har ägt rum
här i landet under efterkrigsåren, fortsätter
i samma takt under den närmaste
tioårsperioden så kommer människorna
att kunna lösa sin pensionsfråga själva.
Ungefär så har väl orden fallit. Detta
skulle först och främst innebära att dessa
två herrar i högerpartiet i praktiken
medger att utvecklingen har gått i rätt
riktning sedan krigsslutet. De ger alltså
ett erkännande åt den politik som har
förts här i landet under den senaste tiden.
Detta rimmar emellertid inte riktigt
bra med vad herr Mannerskantz sade
i senare delen av sitt yttrande, där
han talade om att det bara var högern
som kunde föra en riktig finanspolitik

i vårt land. Kan man peka på att det ägt
rum en utveckling som gjort att människorna
så småningom själva kan klara
sin pensionering så kan man väl inte i
samma ögonblick tala om att finanspolitiken
och politiken över huvud taget har
skötts dåligt.

Jag skulle i det sammanhanget vilja
ställa eu fråga. När nu utvecklingen har
gått i den här riktningen, varför har då
pensionsfrågan inte lösts tidigare, varför
har då så många stora grupper i vårt
samhälle haft sin pensionsfråga olöst?
Herr Aspling talade om att den här frågan
hade lösts i USA och även i en del
andra länder ute i världen. Jag läste för
några år sedan igenom det pensionsreglemente
som gäller i Amerika och som
Roosevelt genomförde år 1937. Avgifterna
i detta pensionssystem betalas av de
anställda och arbetsgivarna gemensamt,
och det är fördelningssystemet som tilllämpas.
Det har inte hänt någon olycka
genom att ett sådant pensionssystem införts.
Man har inte fått dåliga finanser,
och det har över huvud taget inte förekommit
något politiskt jordskred. Tvärtom
tycks alla som får denna pension
känna en trygghet för sin ålderdom,
trots att pensionen inte äger den storlek
som vi här skulle vilja genomföra. Det
är många svenskamerikaner som kommer
hem och slår sig ned i det gamla
landet och får sin pension från Amerika.
Det landet pekar ju många inom högern
på såsom föregångslandet i flera avseenden,
men i det här fallet vill de inte vara
med om att besluta om samma lösning
av pensionsfrågan som genomförts i
Amerika.

Herr Mannerskantz ifrågasatte i sitt
tidigare anförande om inte den här frågan
skulle ha utretts mera, och om jag
fattade honom rätt borde den kanske
även ha remissbehandlats. En annan talare,
herr Georg Carlsson, sade att sällan
har någon fråga föregåtts av så många
och långa utredningar som den här frågan.
Nu har herr Carlsson själv suttit
med i en utredning, så han vet att frågan
är utredd och han vet också hur
diskussionerna har gått. Båda herrarna
kan ju inte ha rätt.

Onsdagen den 13 mai 1959 em.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Jag tror att herr Carlssons slutsats är
riktig. Det har förekommit många och
långa utredningar, och nu är tiden mogen
att genomföra pensionsreformen.
Ett uppskjutande innebär i korthet att
nya åldersgrupper ställs utanför en riktig
ålderspension. För varje år man skjuter
på genomförandet av tilläggspensioneringen
ställer man grupper av människor
utan möjlighet till en tryggad ålderdom.

Jag har lagt märke till, framför allt i
det särskilda yttrande som finns fogat
till utskottsutlåtandet, att centerpartiet
talar om sparandet på det sättet att —
jag citerar centerpartiets särskilda yttrande
— »många människor föredrar
vidare andra former av sparande än
pensionsförsäkringar, exempelvis sparande
i eget hem, i egen rörelse eller
i bank eller en annan kreditinrättning».
Det där talet fördes under valrörelsen
och vid folkomröstningen, och det ingick
som ett led i de motioner som
väcktes i anslutning till propositionen
förra året.

Jag har ställt mig frågande inför detta
tal om sparande till ett eget hem. Vilka
möjligheter har en vanlig arbetare att
genom sparande i eget hem kunna klara
sin pension för ålderdomen? Om han
bygger ett eget hem för i nuvarande
läge 60 000—70 000 kronor och liar möjligheter
att något så när avbetala den
skuld han ådrar sig på grund av byggandet
så att han är tämligen skuldfri när
han kommer in i pensionsåldern, var
har han då sin pension? Han kan sälja
gården med förtjänst och på sätt få ett
kapital, men han får inte tillräckligt för
att kunna leva på, vilket han skulle få
om han hade en pension. Det han får
för gården räcker till livsuppehället i
några år. Behåller han sin fastighet får
han dras med kostnader för underhåll
och liknande. Han har alltså över huvud
taget inte möjlighet att leva på sitt
egnahem. Jag har svårt att föreställa mig
att man kan övertyga människorna att
de kan klara pensionsfrågan den viigen.

Vad beträffar sparande i en egen rörelse
kan jag säga att det här i landet
finns många småföretagare som inte har

möjligheter att bygga ut sin rörelse till
sådan storlek att den kan ge en tillräcklig
försörjning på ålderdomen. Mängder
av småföretagare kommer att hälsa genomförandet
av tilläggspensionen med
stor tillfredsställelse, därför ait den löser
problemet om ålderdomsförsörjningen
såväl för dem själva som för deras
anställda.

Jag tror att det var herr Bengtson som
sade att pensionen är en intjänt lön och
att man skall låta människorna övervägs
huruvida de vill ta ut den i form a%
pension eller i form av högre lön. Herr
Bengtson sade också att centerpartiet''
förslag är rättvist och att centerpartiet
arbetar för likställighet, jämställdhet
och lika rätt för alla, men hur stämmer
detta med verkligheten? Var arbetar
centerpartiet för jämställdhet och lika
rätt för alla? Vi vet ju att centerpartiet
på vissa områden inom jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse medverkar till
att tjänstemännen pensioneras i vanlig
pensionsförsäkring i SPP eller andra
pensionskassor. Detta innebär alltså att
centerpartiet är med om att tillförsäkra
vissa anställda en tryggad ålderdom genom
pensionsförsäkringar. Jag vet inte
om herr Bengtson, som talade om lika
rätt för alla, är med i styrelsen för någon
mejeriförening eller slakteriförening
eller annan ekonomisk rörelse, men i sä
fall har han ju varit med om att ordna
pensionsfrågan för en del tjänstemän.
När man nu vet att sådana förhållanden
existerar, så frågar man: Varför skall
dessa anställda ha en pension utöver
folkpensionen? .lag vill också ställa frågan:
Har ni erbjudit dem att ta ut den
där pensionen i form av högre lön? Varför
handlar ni olika mot människorna
här i landet? Varför ger ni pensioner till
anställda i er egen rörelse och vägrar
andra människor att komma i åtnjutande
av en tryggad ålderdomsförsörjning?
Här talar ni med två tungor.

I jordbruksutskottet har i dagarna behandlats
tre stora propositioner som rör
jordbruket, nämligen för det första en
proposition om prisuppgörelse, för det
andra en proposition om rationalisering
och för det tredje en proposition om

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

småbrukarstöd. I dem ingår det viss
statistik, och där kan man slutligen komma
fram till att det finns grupper, framför
allt småbrukare, som har inkomst
vid sidan om jordbruket. De kan ha en
inkomst från ett yrke. De kan vara träarbetare,
de kan ha inkomst på grund
av att de kör i skogen åt bolag eller
andra, de kan vara skogsarbetare och
hugga timmer. De som på detta sätt arbetar
åt andra får ju möjlighet att arbeta
sig till en egen tjänstepension, och
riksdagen kommer om några veckor att
få ta ställning till dessa problem, när
man skall fatta beslut om en uppgörelse
och dessutom om ett stöd till småbruket.
Men man skall i dagens läge säga
att småbrukarna inte är berättigade att
vara med och arbeta sig till en egen
pension genom att delta i det produktiva
arbetet! Jag tror det finns många småbrukare
här i landet som borde se upp
på den här punkten och lägga märke till
hur det verkligen handlas, när det gäller
deras egen ålderdomsförsörjning.

I det förslag som nu föreligger till behandling
skall jag ta upp en fråga —
familjepensionen — till debatt. Vi har
en sjukförsäkring som täcker inkomstbortfall
vid sjukdom. Vi har eu olycksfallsförsäkring
som vid olycksfall täcker
de inkomster som då ramlar bort. Vi har
alltså en säkerhet mot olycksfall och mot
sjukdom samt även beträffande olycksfall
som medför döden, varvid de efterlevande
tryggas. Men när det gäller ett
dödsfall som inträffar på grund av sjukdom,
så finns inte denna trygghet för
familjen, utan då lämnas den utanför.
Hur många arbetarhem här i landet har
inte under årens lopp på grund härav
råkat i ekonomiskt trångmål och haft
svårt att klara sig efter mannens bortgång?
Man har otaliga exempel på, och
man har otaliga gånger upplevt, hur en
hustru till en bortgången industriarbetare
förtvivlat frågat sig, hur hon skall
klara sig och sina barn, sedan mannen
gått bort. Hade vi haft denna tilläggspension,
hade hon aldrig behövt fråga.
Hon hade då haft möjlighet att få eu
familjepension, så att hon skulle kunnat
klara sig för framtiden. Här ställs för

närvarande många hem inför stora problem.
Jag har ofta frågat mig: Varför
skall man göra skillnad mellan familjerna?
Varför skall den ena familjen ha
trygghet för sig, för familjen, för barnen,
medan den andra familjen inte
skall ha trygghet? Varför skall änkan
till en industriarbetare lämnas utan denna
familjepension medan änkan till en
tjänsteman, som har sin tjänstepension
ordnad, skall få pension?

Har herrarna som yrkar avslag på
tilläggspensionen tänkt på att det är de
mindre inkomsttagarna här i samhället
som man lämnar utanför och att det
framför allt är familjerna som man lämnar
utanför tryggheten vid familjeförsörjarens
bortgång? Jag tror att man måste
lösa detta problem framför allt för familjerna,
där det har så oerhört stor betydelse.

Jag har också frågat mig varför arbetare
inte skall ha tilläggspension — hela
denna kår av yrkesskickliga arbetare,
som man möter i verkstäderna, i fabrikerna,
i gruvorna och i skogarna, överallt
inom industriell verksamhet och
även i jordbruket. Det är de som skapar
nyttigheterna och de ekonomiska förutsättningarna
för utvecklingen i samhället.
Varför skall de inte ha tilläggspension
och trygghet för ålderdomen utöver
folkpensionen?

Jag är bosatt i ett industridistrikt, och
jag möter de här problemen dagligdags.
Man ser där de värden som denna industri
producerar och säljer till utlandet
och den stora andel av vårt lands
hela export som denna industri har. Men
nästan alla de anställda står utan ålderdomstrygghet.
Om man följer denna produktion
uppifrån skogen, där skogsarbetaren
hugger timret och varifrån han
flottar timret ned till sorteringsverket,
där det sedan sorteras och går vidare till
fabrikerna eller sågverken, där det slutligen
kommer fram i förädlat skick i
form av massa, trä eller papper som sedan
säljs till utlandet, då finner man att
alla dessa yrkesskickliga arbetare med
sin hand och sin hjärna gemensamt skapat
produkten. Man talar om deras skicklighet
och deras kunnighet, och dessa

Onsdagen den 13 maj 1959 em. Nr 16 95

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

hört på debatten, och de har gjort det

omdömen är de förtjänta av, men när
man kommer fram till frågan om ålderdomstryggheten,
drar man en gräns och
säger att vi inte har råd att låta dessa
arbetare få en tjänstepension, medan en
mindre del av de anställda, nämligen
tjänstemännen, skall ha den. Har inte de
som med sin hand fraktat fram timret
gjort samma produktiva insats som den
som sitter och skriver fakturorna och
notorna? Har de inte gjort sig förtjänta
av samma rättigheter, och har de inte
genom att de deltagit i produktionsresultatet
även fått en möjlighet till en pension? Ja,

det är här man nu drar gränsen
och säger: Vi har inte råd, det är ett
maktövergrepp, ocli det blir rubbningar
i det ekonomiska livet, om man genomför
detta. I dag lanserades ett nytt ord,
när det talades om pensionen, nämligen
repressalier. Jag tycker att de som använder
sådana uttryck skall försöka fundera
över hur löjligt deras resonemang
är. Man skall inte i nuvarande tid försöka
behålla det gamla klassamhället, där
det skulle finnas rika och fattiga, de
förra med pension och de senare utan.

Under vissa tider i vårt lands historia
talar man om arbetarnas stora betydelse
och deras värdefulla insatser i samhällslivet
och produktionen. Jag tänker
framför allt på det senaste kriget, när
arbetarna gjorde sin beredskapstjänst
och det dessutom var fråga om att öka
produktionen på olika områden för att
stärka beredskapen. Då fick man höra
talas om arbetarens värde och om likställigheten
och jämställdheten, arbetaren
fick en klapp på axeln, och det talades
om hur duktig han var om han
kunde öka produktionen. När tiderna
blivit lugnare, då försvinner klappen,
då försvinner talet om likställighet och
jämställdhet. Då finns det inte utrymme
ens för en tilläggspension, då vill man
inte vara med om något sådant.

Jag har i (lag haft besök av två gamla
arbetare från min hembygd. De har jobbat
inom cellulosaindustrien i något över
fyrtio år. Båda två är numera pensionerade.
De har folkpension och ett litet tilllägg
från bolaget. De har suttit här och

med intresse, därför att de är medvetna
om att frågan måste lösas. Tror inte herrarna,
som yrkar avslag på regeringens
proposition, att dessa arbetare under sina
fyrtio år har intjänat en tilläggspension?
Har inte deras insats i produktionen
varit så stor, att de utöver sin avlöning
har gjort sig berättigade till en pension?
De där gamla ärliga och värdefulla
arbetarna blev vederbörligen avtackade
när de avgick från sitt jobb, och
det hade de gjort sig förtjänta av. De fick
en nål i knapphålet och blev mycket hyllade.
Men därutöver — när det gällde att
öka deras trygghet för återstående dagar
rent ekonomiskt — ville man inte vara
med om någonting. Jag tror att vi skall
göra klart för oss att det inte går att
hindra denna frågas lösning. Den svenska
arbetarklassen och stora delar av den
svenska tjänstemannakåren kommer att
kräva att man genomför en tilläggspension
som ger dem och deras familjer
trygghet.

Med detta, herr talman, ber jag att få
instämma i herr Strands yrkande.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det är litet
tråkigt att gå i polemik med herr
Hjalmar Nilsson, vilken med sådant patos
talade om gamla ärliga arbetare som
är värda sin pension. Jag är den förste
att erkänna att de är det. Men jag tror
att vi får se litet mera realistiskt på
denna sak. De där arbetarna som var här
i dag hade redan folkpension och får
alltså ingenting med av tilläggspensionen.
Så blir fallet för många grupper enligt
regeringens förslag.

Men det var inte detta jag skulle bemöta.
Herr Hjalmar Nilsson uttalade att
det första jag sade i mitt anförande var
riktigt angående de många utredningarna.
Det torde också vara riktigt att
många viktiga frågor är outredda.

Vidare sade herr Hjalmar Nilsson, att
det är många småföretagare som har det
så dåligt ställt att de inte får något över.
De kan inte bygga ut sina fabriker, men

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

trots detta skulle de hälsa regeringens
förslag med tillfredsställelse. Hur kan
det gå ihop? Man måste först och främst
ha så stor inkomst från sin rörelse att
man kan klara de avgifter som erfordras
för tilläggspensionen. Har man det så
knappt att man nätt och jämnt kan dra
sig fram och inte kan bygga upp sin rörelse
kommer det ingen manna från
himmelen genom tilläggspensioneringen,
utan denna blir, efter vad jag kan förstå,
en belastning för de företagare som har
det sämst. Sedan är det en annan sak
att det naturligtvis finns vissa företagare
som kan klara avgifterna.

Vidare frågade herr Hjalmar Nilsson:
Hur behandlar ni era tjänstemän och arbetare
inom de ekonomiska föreningarna?
Frågan var ställd till herr Bengtson,
men han var inte inne då. Jag vill svara,
att det är hos oss precis på samma sätt
som i andra företag: arbetarna har en
liten pension och tjänstemännen har fått
pension ungefär som andra tjänstemän,
därför att man inte kunnat få tjänstemän
på andra villkor. Arbetarna har begärt
sin ersättning i kontantlön. Men det är
den skillnaden, att det gjorts upp genom
avtalsförhandlingar och ej genom beslut
i riksdagen.

Jag tyckte att herr Geijer i dag var
ganska saklig, när han yttrade att det
här givetvis är fråga om samma pengar
som annars skall betalas ut i löner.
Skulle man råka i en sådan situation att
lönerna icke kan höjas såsom man tänkt
sig, så är det givet att tilläggspensioneringen
gör att det måste bli en sänkning
av lönerna under en sådan period eller
i varje fall mindre möjligheter att ta ut
löneförhöjningar. Den saken är väl alldeles
klar. Jag tycker därför att man inte
skall upprepa alltför mycket att man genom
detta beslut kommer att få till stånd
något revolutionerande, framför allt inte
för de småföretagare som har det uselt
ställt. Man bör heller inte göra gällande
att vi, genom att säga ifrån att vi inte
tror att man kommit fram till den lyckligaste
lösningen i nuvarande situation,
är de som reser hinder för en riktig utveckling.
Inte heller bör man påstå att
om bara alla gick med på detta beslut,

så skulle alla svårigheter för dem som
har låga inkomster klaras ut. Mellan 17
och 67 år ligger en ganska lång period.
Vi har många vilkas inkomster ligger vid
6 000—7 000 kronor, men vi har också
inkomsttagare på 200 000 kronor i detta
land. Jag vet inte om detta är rättvist,
men LO kan inte göra så mycket åt det.
Därför, menar jag, skall man inte ta det
så hårt om inkomsterna inte jämnas ut
efter uppnådda 67 år, då är den värsta
tiden över.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom. 2 av
kammarens ordningsstadga bestämda tiden
för kort genmäle nu vore av talaren
överskriden.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har full förståelse
för de synpunkter som herr Hjalmar
Nilsson förde fram beträffande de känsliga
förhållanden han drog upp, men jag
tycker att både i herr Nilssons och i
många andras anföranden här i dag
framställes saken på så sätt, att det här
gäller en mogen frukt som bara är att
plocka ned och att det är något som vi
i centerpartiet vill förhindra. Så är inte
förhållandet. Det gäller ju att lagstifta
om att det skall betalas in premier till
pensioner som skall utgå i framtiden.
Dessa pensioner skall antingen betalas
av arbetarna själva genom att de får
mindre lön än de eljest skulle vara berättigade
till eller av konsumenterna.
Det är den frågan vi i dag diskuterar.

Vi har inte någon mogen frukt att
plocka ned. När därför herr Nilsson talar
om att småbrukarna skulle få arbeta
för sin pension — vilket också hans
kommunistiske medhjälpare herr Öhman
uttalade — så är det inte på det
sättet, att de får dessa pensioner gratis,
utan genom att avstå från en del av
sina inkomster. Det är den saken vi
skall bestämma om.

Jag vill vidare med anledning av herr
Nilssons yttrande att vi inte bör behålla
klassamhället säga att jag är den förste
att erkänna det berättigade häri. Men

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

Lagförslag om försäkring

det besynnerliga är att man i dag från
reservanternas sida arbetar för graderade
pensioner. Den som har en låg inkomst
skall ha en låg pension, medan
den som har bra betalt skall få en god
pension. Om inte detta är att arbeta för
ett klassamhälle så undrar jag vad som
menas med ett sådant.

De båda arbetare som herr Nilsson
nämnde vilka arbetat i 40 år ocli inte får
någon nämnvärd pension hjälpes inte
med det föreliggande förslaget. Men hade
vårt förslag om höjda folkpensioner
genomförts, skulle också dessa människor
fått del av en förbättrad trygghet
på ålderdomen.

Vad gäller de ekonomiska föreningarna
så föreligger där avtalsfrågor, som
inte kan dras in i detta sammanhang. Vi
har alltid frihet på avtalsmarknaden.
Den fråga herr Nilsson här berörde kan
för övrigt regleras genom bruttolöner.

Vi strävar efter en jämlikhet, som jag
tycker har blivit mycket dåligt belyst i
dag. De graderande tilläggspensionerna
är inte någonting som man får gratis,
utan de får betalas av var och en.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman: Till herr Bengtson vill
jag bara säga att graderade pensioner
förekommer inom er egen ekonomiska
rörelse. Varför krypa bakom ett avtal,
varför inte kämpa för samma pension
för direktören som för flickan som skriver
maskin? Det är den fråga som jag
ställde tidigare och som jag skulle vilja
ha besvarad.

•lag vill vidare säga till herr Bengtson
att jag faktiskt trodde att centerpartiet
åtminstone på vissa områden plockade
mogna frukter och att partiet därför
kunde vara med på att skänka någon
glädje också i denna fråga.

Vad gäller herr Carlsson och företagarna
vill jag säga att jag vet att centerpartiet
har försökt att ta småföretagarna
över hela landet på entreprenad.
Men jag känner också till något om de
små företagen. Vi får vara på det klara
med att inte alla småföretagare kan ut 7

Första kammarens protokoll 1959. Nr It!

för allmän tilläggspension, in. m.

vidga sin rörelse så mycket att de på
egen hand kan skapa sig möjligheter till
eu pension. De kommer utan tvivel att
kunna betala både sin avgift och eventuellt
anställdas avgift. Men frågan är
om de under produktionstiden kan göra
sådana avsättningar till en egen pension
att de därigenom kan skapa sig en
tryggad ålderdom. Många av dem kan
inte göra det.

Vad slutligen gäller de gamla arbetarna
så är det klart att de inte får nytta
av tilläggspensioneringen. Men det finns
någonting inom svensk arbetarrörelse
som man inom centerpartiet kanske inte
är van vid och kanske inte heller känner
till, nämligen solidaritet. Det är denna
solidaritet som kommer dessa arbetare
att säga: Får vi inte själva glädje av
denna reform, så unnar vi våra arbetskamrater
att få nytta av den.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är inte min avsikt
att tillföra diskussionen här några nya
synpunkter när det gäller den sakfråga
vi nu resonerar om. Jag har haft tillfälle
att lyssna till några av de anföranden
som hållits av utskottets reservanter
— både herr Strands och herr Geijers
anföranden — och jag tror att i dessa
två anföranden finns den sakliga argumentation
på vilken vi bygger upp vår
ståndpunkt.

Jag vill emellertid, herr talman, deklarera
från regeringens sida att de förändringar
i propositionen, som utskottsreservanterna
har förordat och som jag
föreställer mig att första kammaren kommer
att ta, har vi från regeringens sida
inte något som helst att erinra mot —
i vissa fall kan det vara fråga om förtydliganden
och kanske rent av förbättringar.
Vi har alltså ingen anledning
att med annat än glädje hälsa ett beslut
som går på reservanternas linje.

Herr talman! När jag säger att jag kan
fatta mig mycket kort och inskränka
mig till några mera principiella ting, beror
det också på att denna fråga har
diskuterats igenom inte bara här i den -

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

na kammare under denna dag utan under
de senaste två och ett halvt åren.
för att inte säga under de mer än tio
år, då experter och andra varit sysselsatta
med utredningar. Det är därför
även för mycket uppslagsrika och kunniga
människor svårt att föra fram några
nya och epokgörande synpunkter på
frågan.

Men det finns en sak som är ganska
intressant. Man skulle kunna tro att en
fråga, som varit föremål för så mycken
diskussion och så mycken debatt, skulle
folk bli trötta på. Det har inte visat sig
vara fallet. Jag har det alldeles bestämda
intrycket att allteftersom diskussionen
har fortgått och fler och fler människor
begripit hur viktig denna fråga är, har
intresset för frågan i själva verket blivit
starkare. Det är egentligen en mycket
hoppingivande sak för vår demokrati
att man kan väcka ett intresse för en
mycket invecklad fråga, som håller på
att så ivrigt diskuteras år efter år —
jag höll på att säga årtionde efter årtionde.
Intresset hålles inte bar vid liv utan
växer. Det är hoppingivande, ty det visar
att om bara människorna och medborgarna
har klart för sig att den politiska
debatten gäller realiteter, är det
ingen fara för att vi politiker tröttar ut
medborgarna. Men när man börjar misstänka
att en fråga är en bricka i det
partitaktiska spelet, blir det lätt ett drag
av utledsnad och tristess över åhörarna.

Denna fråga är, som jag nyss sade,
betydligt mer invecklad än de flesta
politiska frågor. Jag var därför uppriktigt
sagt ganska tveksam, när högern
och folkpartiet drev sin linje att frågan
skulle gå till folkomröstning. Jag var
inte tveksam om folks omdöme — bara
man kunde få medborgarna intresserade
— men just därför att det var fråga om
så mycket tekniska detaljer sade jag
mig att vi kanske skulle misslyckas med
detta. Erfarenheten har visat att mina
farhågor var felaktiga. Det var ingen
risk att gå högern och folkpartiet till
mötes. Det blev en diskussion, som jag
tror har stimulerat det politiska intresset
i vårt land.

Min andra farhåga, som jag givit ut -

tryck för här i första kammaren inför
dessa förslag att låta frågan gå till folkomröstning,
var att man skulle komma
att låsa sina positioner på ett sådant
sätt att det skulle bli svårt att sedan
komma fram till positiva lösningar. Det
är möjligt att den farhågan hade mera
i sig än den första. Men när jag ändå
säger att mina farhågor var överdrivna
och när jag nu ändå kan konstatera att
det var bra att låta frågan gå till folkomröstning,
beror det bland annat på
att jag inte tror att fastlåsningen av positionerna
i så stor utsträckning ägde
rum vid folkomröstningen, utan att den
hade andra och mera djupt liggande orsaker.

Herr talman! Vi har ju under efterkrigstiden
kunnat glädja oss åt att vare
sig det suttit en enpartiregering eller en
tvåpartiregering har nästan alla de sto.
ra politiska frågorna lösts i samförståndets
tecken. Det gäller sådana ting som
försvarsfrågan, jordbrukspolitiken, ända
till helt nyligen bostadspolitiken och det
gäller framför allt de tidigare mycket
omstridda socialpolitiska frågorna. Vi
tror att det bär varit en stor styrka
för svensk demokrati att regeringen har
lyckats finna lösningar som i stort sett
har kunnat accepteras även av oppositionen.
Jag är för min del fullt uppriktig
när jag säger att jag för tre år sedan
inte kunde drömma om annat än att vi
även på den fråga som vi i dag diskuterar
skulle hitta en lösning, som skulle
bli omfattad kanske inte av hela riksdagen
men av en mycket stor majoritet.
Det är därför naturligtvis i all glädjen
över att frågan kommit så här långt, en
känsla av besvikelse över att denna förhoppning
om en betydande majoritet
bakom förslaget inte har kunnat infrias.

Kommande historieskrivare kommer
säkert att ägna mycken uppmärksamhet
åt att analysera orsakerna till att det
gick så med denna sak, när andra ekonomiskt
lika betydelsefulla frågor bär
kunnat lösas i samförstånd. Jag skall inte
ge mig in på någon diskussion här om
var ansvaret ligger, men jag är för min
del övertygad om att hade de synpunkter
som tidningen Expressen förde fram i en

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

artikel i april 1957 vunnit beaktande,
skulle mycket i dag ha varit annorlunda,
och vi skulle ha kunnat undvika mycken
bitterhet kring denna fråga. Expressen
skrev, att pensionsfrågan dock inte främst
är ett spel om politiskt inflytande —
den rör, och det är viktigare än någonting
annat, ett olöst trygghetsproblem av
helt enkelt grundläggande betydelse för
stora delar av folket.

Ja, så har vi sett det, och för oss har
det gällt att få fram en lösning som har
uppfyllt fyra primära krav.

Den skall omfatta hela folket, den
skall kunna genomföras snabbt. Det blir
en tjugoårig övergångstid. Det hade varit
önskvärt att den hade kunnat genomföras
på kortare tid, men det tror
jag inte går. Det skall vara värdebeständiga
pensioner, och det skall vara pensioner
på något så när rimlig nivå, alltså
ungefär det som vi stats- och kommunalanställda
betraktar som självklart för
vår del. Varje lösning som uppfyller dessa
fyra krav, varje uppslag som gjort
det möjligt att realisera dessa fyra krav
hade kunnat accepteras av oss.

När vi resonerade om samförståndslösningar
o. d. kunde vi därför gå med på
sådana önskningar som inte berörde dessa
fyra ting. Fonden är mycket viktig.
Vi tror att den bidrar till sparande, och
vi tror att många av de farhågor som uttalats
om vår ekonomiska utveckling
skulle man inte ha uttalat om man tänkt
sig in i vad fondsparandet i själva verket
betyder för svenskt näringsliv och
för svensk produktion.

Trots att vi ansåg att fonden var viktig
var vi villiga att låta resonera med oss.
Inte bara jag och Torsten Nilsson från
regeringens sida förklarade det utan
även LO:s ordförande förklarade, att
fonden är ett viktigt instrument, inte för
någon ökning av samhällets maktpositioner
utan för ett tryggande av de gamlas
och familjernas försörjning. Kunde man
visa någon annan metod, utan denna
fondbildning, ville vi gärna vara med
och diskutera den. Ville man diskutera
en ytterligare decentralisering, en ökad
utlåningsrätt, en annan förvaltningsform
för fonden var vi villiga att göra det.

Men, ärade kammarledamöter, vi kunde
givetvis inte gå med på en diskussion
om sådana ting som utgjorde faktiska
förutsättningar för att nå de fyra målen.
Vi kunde inte gå med på resonemang
kring sådana saker som skulle bryta
sönder möjligheterna att skapa ett rejält
pensionssystem omfattande alla
svenska medborgare, med värdebeständighet,
relativt snabbt genomförande och
med hyggliga pensioner. Vi var villiga
att diskutera fonden, vi var villiga att
diskutera fondens storlek, fondstyrelsernas
sammansättning och återbelåningsrätten.
Vi var villiga att diskutera
pensionsåldern, variationer därvidlag
o. s. v. Vi var villiga att diskutera en rad
frågor så länge som det icke berörde förutsättningarna
för reformens genomförande.

Det gick nu inte att komma fram. Vi
fick inte ens gå i förhandlingar med
folkpartiet. Det beklagar vi livligt. Vi
tror att det hade varit till gagn för folkpartiet.
Vi tror att det hade varit till
gagn även för sakfrågan, ty det finns
naturligtvis frågor där man kan diskutera
sig fram bättre och når förnuftigare
resultat om man sätter sig flera vid
bordet än om man skall sitta ensam.
Följaktligen beklagar vi att folkpartiet
inte ens ville ta upp förhandlingar i frågan.
Vi förklarade ändå att många av de
frågor som folkpartiet har skjutit fram
såsom väsentliga var vi villiga att resonera
om.

Nu är det som det är, och det är
många som i likhet med en av de stora
tidningarna i dag talar om statsministerns
ansvar när han nu tänker sig att
med knappa majoriteter i båda kamrarna
driva igenom denna sak. Man frågar
sig om det kan vara klokt och riktigt
mot demokratien att handla på det
sättet.

Ja, herr talman, det är klart att det
är något av eu tragedi att den gamla
svenska traditionen att vi skall hålla
ihop när det gäller stora och viktiga
frågor har gått sönder i detta fall. Jag
vill inte alls bestrida det. Men å andra
sidan finns det ju olika former av ansvar.
Vi bär ju också ett ansvar gent -

100

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

emot de nära två miljoner människor,
som har satt sin lit till att vi skulle lösa
deras trygghetskrav både för dem
själva på ålderdomen och för deras
familjer. Det finns säkerligen ingenting
riskablare för demokratien än om den
uppfattningen vinner insteg att demokratien
inte kan handla, att demokratien
inte kan lösa de stora frågorna. Här har
vi, ärade kammarledamöter, en fråga
som varit diskuterad i snart två årtionden
och om vilken vi haft tre uppslitande
politiska strider. Det finns nu
sannolikt en majoritet för att lösa denna
fråga. Den är knapp, men tror herrarna
och damerna att det blir bättre
av att fortsätta striderna, att fortsätta att
vidga klyftorna i det ögonblick då det
finns en chans att komma fram till den
lösning som för åtminstone två miljoner
svenska medborgare skulle kännas såsom
en befriande handling och som, om
den uteblir, kommer att uppfattas som
ett bevis för kraftlöshet hos parlamentet?
Är inte det farligare för demokratien? Jag

tror att vi alla bör sätta oss ned
och fundera på vårt ansvar. Det får åtminstone
jag göra i min position. När
man talar om ansvar bör man också
besinna det ansvar som vi har för alla
de pensionslösa, vilka betraktar det nu.
varande tillståndet som orättfärdigt och
kränkande, och fråga om det icke ur
demokratiens synpunkt är bäst att denna
fråga blir löst. Det är beklagligt att den
skall bli löst med så knappa majoriteter,
men däråt är i nuvarande läge intet
att göra.

Den svenska socialdemokratien har, sade
jag nyss, under efterkrigstiden, vare
sig den haft regeringsmakten ensam eller
delat den med ett annat parti, kunnat
glädja sig åt att de förslag som presenterats
till lösning av olika problem i
stort sett vunnit de övriga partiernas bifall.
Det är en gammal tradition vi därmed
har upprätthållit. Den svenska socialdemokratien
har långt före 1950-talet
försökt skapa lösningar som har varit
samlande, men det har icke inneburit att
vi har väjt undan strid när vi har ansett
att det har varit oundvikligt.

Per Albin Hansson och Wigforss tog
strid om krispolitiken 1933 och var beredda
att gå till en riksdagsupplösning,
om de icke hade kunnat skapa en majoritet.
Var det illa gjort? Man behöver
bara ställa frågan för att få klart för sig
att genom deras beslutsamhet att vara
beredda att föra strid infördes principen
om att samhället hade ansvar för sysselsättningens
upprätthållande. I dag betraktas
det som vi då slogs om såsom
någonting självklart, omfattat av alla
medborgare.

År 1930 var Per Albin Hansson och
Möller beredda att ta strid om folkpensionernas
höjande. Var det oriktigt att
de gjorde det? Numera betraktas det vi
slogs om 193(3 såsom någonting om vilket
vi alla iir överens. Hade vi inte tagit
strid 1933 och 1936, hade ting som alla
riksdagens partier nu är glada åt och
stolta över att de ingår i vårt välfärdssamhälle
icke existerat. Jag är övertygad
om att det kommer att gå på samma
sätt nu. Vi har varit beredda till samverkan,
precis som många gånger förut,
men vi har också sagt att vi är beredda
att ta en strid, tv vi är så övertygade
om att de klassgränser som de nuvarande
pensionsbestämmelserna upprätthåller
är konstlade och måste avskaffas.

Vid de två föregående tillfällena fanns
det många skäl för motståndet från konservativa
grupper. En del av dessa skäl
var av ideologisk natur, men en del utgjordes
säkert av en uppriktig oro för
de ekonomiska påfrestningar som krispolitiken
och folkpensionsbeslutet skulle
medföra. Det var socialdemokraterna,
bondeförbundet och den nuvarande
folkpartiledaren — det medger jag gärna
— som den gången sade: Sverige är
icke ett så fattigt land, att de olyckskorpar
som nu profeterar om katastrof
skall få rätt! Vi har råd att ge människor
arbete, vi har råd att ge människor folkpensioner.

Vem fick rätt den gången? De som vågade
tro på Sveriges ekonomiska framtid,
eller de som trodde att vi borde resignera
inför alla dessa pessimistiska
omdömen?

Herr talman, vi står inför en ny stor

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

101

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

fråga, kanske till sin räckvidd, större
än de två ting som jag nu erinrade om,
men i princip likartad. Vi för vår del
säger ätt det är synd att denna stora
reform skall behöva genomföras i stridens
tecken, men vi är övertygade om
att vi denna gång, lika väl som 1933 och
1936, är de som företräder framtidens
sak. Vi tror att genom ett positivt beslut
i denna fråga kommer en klassgräns att
rivas ned. När den klassgränsen är nedriven
tror vi att vårt folk går emot lyckligare
förhållanden, och detta kommer
också att påverka vår ekonomiska situation.
Vi är därför beredda att ta ansvaret
för detta steg ut i framtiden. Det ter sig
mot bakgrunden av de erfarenheter som
vi har ingalunda som ett ovisst och osäkert
steg. Det hade varit roligare om vi
hade stått samlade kring frågan, men
som det nu är, så är socialdemokratien
beredd att ta ansvaret för det beslut som
vi hoppas att första kammaren kommer
att fatta.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är några synpunkter
jag vill lägga på vad hans excellens herr
statsministern sagt just nu.

Vad först beträffar samarbetstonerna
vill jag dock erinra om socialministerns
uttalande efter valet 1958 att överläggningar
skulle ske på grundval av det
förslag som framförts i linje 1 •— man
kunde alltså tänka sig att göra mindre
justeringar, men huvudfrågan skulle avgöras
på grundval av vad som föreslagits
i linje 1. Det ger en annan belysning
av i vilken anda dessa förhandlingar
skulle komma att föras.

När statsministern talar om fonden
måste jag ånyo påminna om att det förefaller
som om det fanns någonting av
trolleri i denna (sak. Jag har tidigare
påvisat att man tror man får någonting
alldeles gratis med detta förnämliga system.
Det är ■samma sak med fonden.
Man talar om att den skall hjälpa det
svenska näringslivet. Men om vi inte
skapar denna fond, blir pengarna borta
då? Skall konsumtionen då äta upp dem
så att de försvinner och man inte får

ett sparande som kommer det svenska
näringslivet till godo?

Hans excellens säger att en hel rad
stora frågor har kunnat lösas i enighetens
tecken. Jag vill instämma i detta,
men det har inte gällt frågor som ingripit
i arbetsmarknadens problem.

Ytterligare säger statsministern, att
om denna fråga inte blir löst nu, kunde
människor få intrycket att demokratien
inte har förmåga att lösa dessa stora
problem. Jag tycker inte detta stämmer
riktigt överens med vad han sade minuterna
dessförinnan, nämligen att den
varit mäktig att lösa vissa stora problem
som försvarsfrågan och andra som
nämnts här.

Man kan egentligen icke säga, att det
finns en majoritet för regeringens förslag
i andra .kammaren. Vilket parti som
än åtar sig talmansposten är nämligen
medvetet om att detta innebär en förlust
av en Iröst. Därför finns det inte
majoritet, eftersom, i varje fall enligt
min uppfattning, en majoritet består av
minst hälften plus en. >

Beträffande historieskrivningen från
1933 och den tiden vill jag bara säga
att det gläder mig att statsministern erinrade
om den saken. Men har hans
excellens statsministern inte också funderat
litet över att man då genom en
överenskommelse fick ett helhjärtat stöd
av det parti som jag nu företräder, medan
vi i dag varnar för att genomföra
det förslag som nu föreligger.

Jag vill också tillägga att om jag inte
tar fel kan man inte göra det så enkelt
att man säger att det var folkpensionerna
som det gällde 1936. Det gällde dyrortsgrupperingen
av folkpensionerna.
Det kan också vara av intresse att erinra
sig att den då beslutade dyrortsgrupperingen
icke längre existerar utan
att den numera är borta. Därför är det
kanske inte fullt riktigt att bara säga att
det den gången bara gällde folkpensionerna.

Herr AASTKUP (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag är överens med statsministern
om att intressei i landet för

102

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

pensionsfrågan består och till och med
växer. Även jag har under mina resor
funnit att så är förhållandet. Det beror
självfallet på det faktum att det föreligger
ett behov av en lämplig pensionsordning
för de pensionslösa medborgargrupperna.
Det är därför också helt naturligt
att folkpartiet har ställt sig positivt
till en lösning av pensionsfrågan
som verkligen ger de pensionslösa känslan
av trygghet för ålderdom, vid iråkad
invaliditet eller vid familjeförsörjarens
frånfälle.

Jag är också av samma uppfattning
som den som uttrycktes i den av statsministern
citerade ledaren i Expressen,
nämligen att pensionsfrågan inte hörde
vara föremål för politiskt spel. Men jag
vågar påstå att regeringens hårda bindning
till vissa huvudprinciper i regeringens
förslag, t. ex. finansieringsmetoden,
monopoliseringen i en statsanstalt
och den centraliserade kapitalbildningen,
icke har varit ägnad att leda till en
lösning i samförstånd.

Folkpartiet fann, herr statsminister,
vid de sonderingar som föregick regeringens
förhandlingsinvit att det inte
fanns tillräcklig beredvillighet på regeringens
sida att ändra sin inställning
i fråga om det som vi ansåg och fortfarande
anser såsom varande av största
betydelse för att främja en sund utveckling
i det svenska samhället.

Vi vill alltså medverka till en lösning
av ålderdomens trygghetsproblem, men
vi känner också ett starkt ansvar inför
ett beslut som betyder så oerhört mycket
för vårt land och folk både i dag och i
framtiden. Hans excellens statsministern
bör förstå att vi icke kan acceptera ett
förslag som vi i olika punkter anser
vara mindre lyckligt.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Av hans excellens statsministerns
anförande kunde man nästan
få den uppfattningen att vårt land orkar
med vilka påfrestningar som helst när
det gäller att genomföra sociala förmåner
för vissa grupper av folket. Hans excellens
statsministern sade att det nu

gällde att lösa pensionsfrågan för hela
det svenska folket. Ja, herr statsminister,
men var finns de 690 000 enskilda
företagarna? De omfattas ju inte av det
i propositionen framlagda förslaget. Det
är visserligen inte omöjligt för dem att
komma med i pensionssystemet, om de
själva har möjlighet att betala avgifterna.
Men först skall de betala pensionsavgifter
för sina anställda, och sedan får
de alltså betala för sig själva, om de får
någonting över, vilket jag tror ofta kommer
att bli svårt för dem.

Statsministern har nu anställt kommunisterna
herr Hagberg och herr öhman
som styrmän på den regeringsskuta på
vilken han själv är skeppare. Jag tror
dock att denna skuta är i sjunkande tillstånd
redan från starten.

Det är heller ingen sann demokrati
att som hans excellens herr statsministern
säga att vi skall försöka lösa denna
fråga i samförstånd och sedan strax efteråt
förklara att om det inte går att få
en lösning i samförstånd är regeringen
beredd till strid, och då löser man pensionsfrågan
med strid. Om man från regeringens
sida hade velat lösa pensionsfrågan
för hela svenska folket och lagt
fram ett förslag som löser pensionsfrågan
för de enskilda företagarna på samma
sätt som den nu löses för deras anställda,
hade hans excellens statsministern
säkert kunnat räkna med stöd även
från centerpartiet. Nu har man emellertid
utelämnat denna dock ganska stora
grupp människor, fastän det väl hade
varit all anledning att ta med även dem
i det framlagda förslaget.

Herr Strand anklagade de övriga partierna
för att inte vilja vara med om
att trygga försörjningen för arbetarna
när de inte orkar arbeta längre. Han
påstod att särskilt centerpartiet var negativt
inställt och att vi inte hade någon
vilja till samförstånd längre. Vi har
säkert vilja till samförstånd, men då
skall också den lösning som presenteras
— som jag förut har sagt — omfatta
hela svenska folket. I så fall är vi nog
beredda till samförstånd även i frågor
som dessa.

Vidare har man sagt att man har ma -

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

103

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

joritet bakom sig för den stora sociala
reform som man nu skall genomföra.
Jag skall inte ta kammarens tid i anspråk
i någon större utsträckning, men
jag kan inte underlåta att säga några
ord om en gallupundersökning som har
gjorts här i Stockholm. Den har inte omnämnts
i denna kammare och inte heller
i någon större utsträckning kommenterats
i dagspressen. Det beror kanske på
att man har ansett att siffrorna i undersökningen
inte är av sådan art, att
de är värda att kommentera. Enligt den
uppgift jag fått skulle emellertid i denna
undersökning det socialdemokratiska
förslaget ha erhållit 44 procent av
rösterna, folkpartiets förslag 14 procent,
högerns 16 procent, och för centerpartiets
förslag skulle 26 procent ha röstat.
Dessa siffror visar väl ändå att inte hela
det svenska folket önskar lösa pensionsfrågan
i enlighet med det socialdemokratiska
förslaget.

Man säger nu, att man är villig att
resonera om fonderna. Hur skapas då
dessa fonder? Jo, man överflyttar kapitalet
ifrån företagen, ifrån den enskilde
medborgaren till en fond. Sedan skall
vederbörande enligt förslaget få låna
tillbaka en del av dessa medel, därest
han ställer säkerhet. Därutöver skall
man garantera värdebeständighet för
dessa medel. Jag tror att många betackar
sig för sådana lån. Det hade nog varit
lyckligare för vårt land om man hade
påbyggt folkpensionerna i den utsträckning
som landets ekonomiska resurser
förmår bära. Men det ville man inte
vara med om, och varför ville man inte
det? Jo, då hade man inte kunnat ta ut
några avgifter från arbetsgivarna. Jag
undrar, därest det skulle bli en verklig
folkomröstning en gång till i denna fråga,
om inte det svenska folkets majoritet
skulle rösta för höjning av folkpensionerna
i den takt som landets resurser
räcker till för.

Herr Geijer talade i dag om att eu industriarbetare
hade en medellön på 9 964
kronor, medan jordbrukaren hade 7 82.3
kronor. Industriarbetaren kunde bara
spara 610 kronor av sin lön, sade herr
(leijer, medan jordbrukaren kunde spa -

ra 25 procent. Är dessa siffror riktiga,
herr Geijer, tycker jag att alla anställda
borde ta exempel av jordbrukarna, ty
då kunde det bli karlar av dem allihop.
Jag tror inte så särskilt mycket på herr
Geijers siffror på den punkten, ty om
en jordbrukare inte har mer än cirka
7 800 kronor i medellön torde han ha
lika svårt för att spara som industriarbetaren
har, även om jordbrukaren bor
på landet. Han har kanske många gånger
större utgifter än vad den har som bor
i en stad.

För min del anser jag, att man inte
skall skynda fortare än vad våra ekonomiska
resurser räcker till för. Regeringen
har enligt min mening skyndat forttare
i detta fall än vad vi i framtiden
förmår bära. Det är inte bara dessa tillläggspensioner
som vi har att skaffa
pengar till utan vi har ju många andra
kostnadskrävande sociala förmåner. Vi
har från vår sida, som han excellens
statsministern meket riktigt sade, varit
med om att biträda en hel del av de förslag
som varit framlagda här i riksdagen
och avsedda att förbättra förhållandena
för de sämst ställda grupperna i
vårt land. Men jag kan aldrig tänka mig
annat än att man åtminstone någon gång
måste hålla igen något och inte bara undan
för undan öka utgifterna.

Vidare sade hans excellens: Se hur vi
har löst sjukförsäkringsproblemet! Jag
behöver inte erinra särskilt mycket om
hur denna sjukförsäkring verkar. Det
är ju så, att om den som är sin egen
företagare blir sjuk och behöver söka
läkare och lasarett, får han tre kronor
om dagen i sjukpenning. Om hans anställda
däremot behöver göra motsvarande
sak, får de upp till 15 kronor om dagen.
Så verkar sjukförsäkringen. Olycksfallsförsäkringen
verkar ungefär i samma
stil. Jag erinrar mig att vi ifrån vår
sida den gången sjukförsäkringen genomfördes
önskade att den frie företagaren
skulle ha samma förmåner som
den anställde. Men det lyckades vi inte
vinna gehör för.

Herr talman! Jag skall inte vid denna
sena tidpunkt längre ta kammarens tid
i anspråk utan vill bara sluta med att

104

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

säga några ord till herr Mannerskantz.
Jag läste just i dag en intervju med herr
Mannerskantz i Expressen. Enligt denna
säger herr Mannerskantz att herr Hedlund
är syndabocken i den nuvarande
situationen. När jag emellertid av en
händelse kom in i andra kammaren höll
herr Mannerskantz’ partichef ett anförande,
vari han gav till känna en annan
inställning och sade att herr Hedlund
inte alls har någon skuld i detta.
Nu vet jag inte om herr Mannerskantz
eller herr Hjalmarson bär ansvaret, men
jag skulle tro att man i detta fall mera
får lita till vad herr Hjalmarson än vad
herr Mannerskantz säger. Men det är
klart att man gärna vill skjuta över målet
och komma ifrån de synder man har
begått.

Till herr Mannerskantz skulle jag vilja
säga: Varför sprang herr Mannerskantz
ifrån linje 3, som han ansåg vara
den enda saliggörande när vi hade folkomröstningen? Med

dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep) kort
genmäle:

Her talman! Jag tycker nog att hans
excellens herr statsministern har rätt
små anspråk när han säger, att om vi får
denna fråga genomförd, som skulle innebära
att ytterligare någon miljon människor
får en bättre försörjning efter 67
års ålder, så har man därmed rivit ned
klassgränserna. Man tolererar att större
delen av arbetstagarna mellan 18 och 67
år har en inkomst understigande 9 000
kronor, och man tolererar att hustrurna,
som föder barnen och uppfostrar dem,
inte har någon inkomst alls, men samtidigt
vill man låta påskina att vi genom
att inte ta detta förslag som något riktigt
heligt motsätter oss någonting som
skulle eliminera klassgränserna. Så länge
man tolererar sådana skillnader som jag
nyss nämnde under den aktiva åldern,
tror jag att vi kan ta den saken med
ganska stort jämnmod att vi har ansett
att frågan om försörjningen efter 67 års

ålder kanske kan diskuteras och lösas
på ett ;annat sätt än vad som i propositionen
föreslås.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag undrar om det är så
förståndigt av herr Elofsson att direkt
mucka gräl så här dags på dagen. Han
tyckte sig ge mig en ordentlig släng när
han frågade, varför jag hade sprungit
ifrån linje 3. Vad är linje 3? Så förfalskad
som den blev med hjälp av herr Elofssons
partikamrater vid tiden för folkomröstningen,
bestrider jag att herr
Elofsson är rätte mannen att tolka vad
linje 3 var. Jag skulle vilja fråga: Vad är
linje 2 i dag? Innefattar den, liksom den
gjorde i den objektiva broschyren, att
det skall utgå statsbidrag för att klara
värdebeständigheten och för att klara,
höll jag på att säga, småföretagarnas premier? Det

är rätt onödigt att vi gruffar
om dessa frågor. Vi har aldrig sagt annat
än att om det sker avtalsmässiga överenskommelser
om pensionssystemet,
skall vi inte lägga hinder i vägen för den
saken, och detsamma har jag sagt i dag.

Om sedan herr Elofsson vill veta min
uppfattning om den där notisen, som
han läst i Expressen, skulle jag vilja säga,
att det väl inte är första gången i historien
som någon eller några själva medverkat
till genomförandet av saker och
ting, som de säger att de mest av allt vill
motverka. Det har i så fall skett i flera
avseenden, både genom sättet att formulera
frågorna vid pensionsomröstningen
— genom undandragandet i sista minuten
vid de borgerliga förhandlingarna
om dessa pensionsfrågor — och även
genom att högerpartiet berövades möjligheten
taga två mandat från socialdemokraterna
vid valet den 1 juni!

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Vi har nu diskuterat pensionsfrågorna
så mycket, både föregående
år och i år, men trots detta fick jag

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

105

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

närmast den uppfattningen att herr
Elofsson ändå inte fattat vad det rör sig
om.

Herr Elofsson beklagar sig över att de
egna företagarna inte skulle kunna ansluta
sig till den obligatoriska försäkringen
på samma villkor som löntagarna.
Det har de emellertid rätt till. De bar
dessutom den möjligheten, att de kan
stå utanför försäkringen, om de inte vill
tillhöra den. De får visserligen själva
betala avgifterna för sin försäkring på
samma sätt som de också får betala avgifterna
för sina anställda. De kan ju
inte gärna komma i samma klass när det
gäller betalningen, ty vem skulle betala
för arbetsgivarna — de är ju inte anställda
hos någon.

Denna uppfattning stärktes ytterligare
när lierr Elofsson drog upp en jämförelse
med sjukförsäkringen. Han säger att
när de anställda blir sjuka får de ända
upp till 15 kronor om dagen i ersättning,
medan den egna företagaren får
nöja sig med 3 kronor om dagen. Herr
Elofsson har tydligen inte klart för sig,
att det finns möjlighet att teckna frivillig
försäkring, som ju är så uppskattad inom
centerpartiets ledning. Den frivilliga försäkringen
är inte dyrare än den obligatoriska
för löntagarna, och de betalar själva
sjukförsäkringsavgiften. Arbetsgivarna
betalar visserligen 1,14 procent av
lönesumman till sjukförsäkringen, men
åtta tiondelar av dessa 1,14 procent utgör
ersättning till sjukförsäkringen, som
tidigare föll på yrkesskadeförsäkringen.

Herr Gustaf Elofsson har följaktligen
möjlighet att såsom egen företagare teckna
en frivillig sjukförsäkring och få 20
procent i statsbidrag för denna försäkring,
och såvitt jag förstår är hans inkomster
av den storleksordningen, att
det inte möter några svårigheter för honom
att försäkra sig för 15 kronor om
dagen. Att han inte gjort det, stöder
min uppfattning om att den frivilliga linjen
inte är effektiv. Folk kommer sig
inte för med att teckna försäkringar. De
märker först när de verkligen behöver
försäkringsskyddet att de inte utnyttjat
de möjligheter som finns att teckna försäkring.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle först vilja
säga till herr Mannerskantz, när han
frågar om jag skall börja gruffa så här
sent, att det väl är lika bra att jag gör
det nu eftersom han började i förmiddags
— annars hade jag ju aldrig kommit
med i svängen.

Sedan förstår jag att herr Mannerskantz
gärna vill komma undan den här
lilla artikeln, men trots att tiden är
långt framskriden skall jag be att få läsa
upp den: »Hr Mannerskantz utpekade
centerledaren Hedlund som skyldig
till att ett borgerligt gemensamt motförslag
spräckts. Det parti som mest säger
sig vilja kämpa mot den socialdemokratiska
tvångspensioneringen har hjälpt
socialdemokraterna till chansen att få
igenom det. Jag lämnar frågan öppen
om det beror på beräkning eller på att
partiet inte förstår vad det gör.»

Har inte herr Mannerskantz yttrat detta,
så är det ju en besvärlig tidning, som
sätter ihop sådant utan att han sagt det!

Till herr förste vice talmannen skulle
jag vilja säga, att nog begriper jag att
man kan få allting om man betalar; men
det kan väl också arbetarna få om de
betalar sina egna försäkringar. Om var
och en betalade sina egna försäkringar
skulle vi inte behöva träta så mycket
här om pensionsfrågorna. Vi vill att
man skall bestämma en lön, och utöver
den får var och en lita till sin försäkring.

Nu försöker herr Strand säga att vi
inte begriper regeringsförslaget. Jo, herr
Strand, det gör vi nog! Och jag nämnde
i mitt anförande också, varför man har
lagt det på den bog som man gjort. Varför
vill man inte, herr Strand, vara med
om att höja folkpensionerna successivt,
efter hand som vi har råd till det? Nej,
det vill man inte, ty då kan man inte
få ut den där avgiften av arbetsgivaren.

Vi skall hålla oss till de verkliga förhållandena,
och jag tror att de flesta i
denna kammare begriper, även om nu
jag skulle vara så dum att jag inte gör
det — att när man betalar en försäkring
själv, så får man också ut den.

106

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lagförslag om försäkring för allmän

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Frågan om obligatorisk
tilläggspensionering har ju diskuterats
tidigare både här i riksdagen och ute
på fältet. Långvariga överläggningar har
förts både i fjol och nu. Därför är det
nästan omöjligt att tillföra debatten några
nya synpunkter, och jag får väl — liksom
en hel del talare före mig — i stort
sett upprepa vad som sades förra gången.

Alla partier säger sig förstå kravet på
en tryggad ålderdomsförsörjning; det
framhålles också i de borgerliga partiernas
motioner i frågan. Men när man
läser dessa förklaringar har man svårt
att förstå, att de borgerliga yrkar avslag
på regeringens proposition. Både
högern och centerpartiet yrkar helt avslag,
och jag tror att folkpartiet i sista
omgången kommer att sluta upp vid
dessa partiers sida. Under sådana förhållanden
har jag svårt att värja mig för
tanken, att folkpartiets förslag ingenting
annat är än ett bländverk. På folkpartihåll
utgår man tydligen från att både
regeringens förslag och högerns och
centerpartiets förslag är onda ting, och
av dem väljer folkpartiet det som man
anser vara det minst onda, nämligen
avslag på regeringens förslag till tjänstepensionering.

De två val som hölls föregående år
visar dock, såsom flera talare redan
framhållit, med vilket stort intresse löntagarna
omfattat denna fråga. De bägge
valen gav också klara och tydliga anvisningar
om hur de löntagare, som nu
saknar den trygghet på ålderdomen som
tilläggspensionen kommer att ge, vill
ha denna fråga ordnad. Om man gör
det tankeexperimentet att endast de
pensionslösa skulle ha röstat i denna
fråga, tror jag att det hade blivit en
överväldigande majoritet för ett obligatoriskt
tjänstepensionssystem i enlighet
med vad regeringen föreslagit. Det är för
övrigt ganska betecknande att en stor
del av dem, som i fjol gick emot regeringens
förslag, redan har sin tjänstepension
ordnad.

Från borgerligt håll sägs också att
det nu föreliggande förslaget inte är

tilläggspension, m. m.

något annat än en ren tvångspensionering,
detta trots att bakom regeringens
förslag står mycket stora grupper av arbetare
och tjänstemän — ja, man kan
nog tala om en hundraprocentig uppslutning
från flertalet av dessa pensionslösa
grupper.

Man talar ofta om olika yrkens attraktivitet.
När är då ett yrke attraktivt för
arbetarna? Ja, det beror som bekant på
flera omständigheter. Tryggheten i arbetet
torde vara en mycket viktig faktor,
men en annan ytterst betydelsefull
faktor är hur vederbörande företag ordnat
ålderdomsförsörjningen för sina an.
ställda. Och här kommer tjänstepensionen
in i bilden, inte bara för den anställde
själv utan också för hans familj.

Ålderdomsförsörjningens trygghet
kommer så att säga att utsträckas till att
bli ett invaliditets- och efterlevandeskydd.
Som det nu är saknar större delen
av löntagarna detta skydd. Det lär
väl heller inte finnas några större förhoppningar
att realisera det enligt folkpartiets
förslag — alltså tilläggspension
åt löntagarna. Ty vi kan ju redan nu
konstatera att folkpartiet inte lyckats
vinna en enda röst inom de övriga borgerliga
partierna för sitt förslag.

Folkpartiets förslag innebär att grupper
av anställda vid viss arbetsplats eller
inom en viss näringsgren genom kollektivavtal
skall träffa uppgörelse om
hur tilläggspensionen skall ordnas. Det
är min bestämda uppfattning att det
finns mycket små utsikter att träffa sådana
avtal som ger ett verkligt ålderdomsskydd
och inte bara blir en gratifikation
till löntagarna på ålderns dagar.
Jag har ytterst svårt att tro att exempelvis
skogsarbetarna skulle kunna ordna
denna trygghetsfråga utan lagstiftning.
Vi minns att det inte gick att få en enda
dags semesterersättning för skogsarbetarna
förrän lagstiftningen på det området
genomfördes. Inom skogsbruket
finns för övrigt tusentals arbetsplatser,
och att för varje sådan träffa eu speciell
uppgörelse om tjänstepension är inte genomförbart,
enligt mitt förmenande. Detta
gäller i högsta grad det mindre skogsbruket.
Denna min uppfattning delas

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

107

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

också av skogsarbetarnas fackliga organisation.

Då det sedan gäller frågan om avgifterna
för tilläggspensioneringen är regeringsförslaget
vida överläget folkpartiets
förslag därigenom att regeringens förslag
omfattar alla löntagare, som alltså
bildar ett enda stort kollektiv. Folkpartiets
förslag innebär, såsom jag tidigare
framhållit, att avtal skall träffas med
varje särskild grupp av löntagare. Detta
måste väl ändå betyda att det blir en
mångfald med olika avgiftssystem. Avgifterna
måste väl uträknas efter försäkringstekniska
grunder med hänsynstagande
till vederbörande löntagargrupps
ålderssammansättning. Följaktligen skulle
de näringar, som har en arbetarstam
med hög medelålder — dit hör bland
andra skogsarbetarna, såsom framgår av
en statlig utredning — bli tvungna att
avstå mera av produktionsresultatet än
de näringar som har en arbetarstam med
låg medelålder bland de anställda. Det
egendomliga skulle alltså inträffa att avgifterna,
beräknade i procent av löneinkomsten,
skulle bli högst för låglönegrupperna
enligt folkpartiets förslag, och
detta kan betyda att utrymmet för lönehöjningar
blir mindre för de anställda
som tillhör grupper med hög medelålder
än för dem som tillhör grupper med låg
medelålder. Under sådana förhållanden
är det inte så underligt att ifrågavarande
grupper inte kan acceptera folkpartiets
förslag.

Med hänvisning också till vad jag
nyss anförde tror jag därför att varken
löntagare eller arbetsgivare kan ha någon
större glädje av folkpartiets förslag.
Kegeringsförslaget är ur ren solidaritetssynpunkt
vida att föredraga för de grupper,
jag nyss nämnt, framför folkpartiets
förslag. Skogsarbetarna har också helhjärtat
och nästan hundraprocentigt
stött regeringens förslag, vilket de också
visat vid de senaste valen. De är fullt
medvetna om att tjänstepension för deras
del ej är genomförbar på annat siitt
än genom lagstiftning.

Herr Hjalmar Nilsson kom in på en
fråga, som även jag hade tänkt ta upp.
Han frågade centerpartiets representant,

varför inte jordbrukarnas föreningsrörelse
hade löst tjänstepensionsfrågan för
sina anställda i enlighet med centerpartiets
förslag här i riksdagen. På det svarade
herr Bengtson, att detta var en avtalsfråga
som man inte kunde göra mycket
åt. Men, herr Bengtson, har inte centerpartiet
vid flera tillfällen deklarerat
att det är motståndare till tjänstepensionen,
oavsett om frågan löstes enligt
regeringens förslag eller enligt folkpartiets
förslag, som innebär att det träffas
avtal?

Jag skulle nu kunna ställa en liknande
fråga, men den avser inte jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse, utan skogsägarföreningarna,
som driver en omfattande
rörelse här i landet. De har många
anställda tjänstemän som jag tror är tillförsäkrade
en tjänstepension som i storlek
varierar ganska mycket. Jag skulle
tro att affärschefen i en skogsägarförening
har ungefär fem gånger så stor
tjänstepension som kontorsflicken. Man
kan ju fråga sig, varför centerpartiet —
och högern, kunde det tilläggas — då
inte vill vara med om att tillförsäkra
skogsarbetarna en tilläggspension i enlighet
med det föreliggande regeringsförslaget.
Jag tycker nog att det härvidlag
rimmar dåligt mellan lära och leverne
på det hållet.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få ansluta mig till det yrkande som framställts
av herr förste vice talmannen.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Allra först vill jag göra
några reflexioner och kommentarer med
anledning av den debatt som jag avlyssnat
här i dag. Samtidigt önskar jag besvara
några frågor, och varför inte då
börja med den siste talaren, som ställde
frågan varför vi inom jordbrukets föreningsrörelse
vill vara med och betala
pensioner till tjänstemännen medan vi
inte vill vara med om att genomföra en
allmän tilläggspensionering. Inom de
organisationer, där jag är med och arbetar
i mitt hemlän, får tjänstemännen
eu bruttolön, och de får sedan välja mellan
att uppbära eu del av lönen i form

108

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

av pension eller att uppbära hela lönen
kontant. Detta är den linje som vi i
centerpartiet har förfäktat i pensionsfrågan
och som vi även motionsledes burit
fram vad gäller statstjänarnas löner
och pensioner.

Sedan vill jag beröra vad herr Hjalmar
Nilsson sade för en stund sedan
angående vårt ställningstagande gentemot
småbrukarna och hans fråga varför
vi i det här sammanhanget inte ville taga
vara på småjordbrukets och skogsarbetarnas
intresse.

Om man ser på den inkomst, som de
här grupperna har, kommer man fram
till att när vi 1968 i enlighet med vårt
förslag har nått fram till en fullt utbyggd
folkpension, kommer de allra flesta
av dessa människor att få 60 procent
av sin lön täckt genom folkpensionen.
Sedan har vi sagt, att vi efter 1968, i
mån av den produktionsökning som sker
i samhället, skall bygga ut folkpensioneringen,
och i och med att det skapas
utrymme för en löneökning även för
de här grupperna, så kommer de, om
man följer vår linje, att även automatiskt
få folkpensionen höjd.

Herr Hjalmar Nilsson — jag tror att
han finns här i kammaren -— har sagt
ett par saker som delvis motsäger varandra.
Han påtalar vår uppfattning om
sparandet bland annat i eget hem och
säger att ett sådant sparande egentligen
inte har den betydelse som vi vill göra
gällande. Härtill vill jag, herr talman,
bara säga att i samband med sjuk- eller
invaliditetspension har ändå en egen
fastighet sin reella betydelse, och den
torde även i andra sammanhang ha sin
betydelse.

Bland de tidigare talarna var det särskilt
herr Knut Johansson, som talade
mot frivilliglinjens förslag bl. a. i fråga
om att taga en frivillig försäkring i ett
bolag. Herr Johansson sade att premierna
i så fall skulle bli så och så mycket
dyrare. Detta kan i all rimlighets namn
inte vara riktigt, ty vilken försäkring vi
på det här området än tar, måste den
ju kosta vad den kostar. Det enda man
kan spara på är det rent administrativa,
och om man ser på vad administratio -

nen kostar för varje försäkring inom det
frivilliga försäkringssystemet, så finner
man att administrationskostnaden utgör
blott en bråkdel av det hela. Skillnaden
mellan frivilliglinjen och regeringens
förslag är bara den, att man enligt det
senare förslaget skjuter den del av premien,
som skall betalas i dag, på framtiden
och överlastar den på en annan
generation.

Jag tror att det var samma talare som
sade, att man från centerpartiets håll
inte vill vara med om att ge en överkompensation
åt dem som på grund av
att de nu uppnått för hög ålder inte kan
intjäna de 30 åren och därmed uppnå de
pensionspoäng som man behöver för
att erhålla full pension. Jag vet inte
om det är negativism att resonera så
som vi gör. Jag tror att ett påstående av
den innebörden kan bli rätt farligt för
den som framför det, ty enligt obligatoriet
sträcker sig ju solidariteten inte
längre än till de människor som är födda
år 1896 och senare. Jag kan för att
ta ett exempel nämna min egen far, som
är född 1891. Han lämnas helt utanför
den solidaritet, som man så ömt talar
för när det gäller överkompensationen
till vissa åldringar. Jag kan sedan nämna
att jag själv är född 1915 — de som är
födda 1914 är de som får den allra största
överkompensationen — och jag vill
bara säga, att nog torde min gamle far
betydligt mera ha gjort sig förtjänt av
medömkan än de som i likhet med mig
är födda 1915.

De krav, som man kan ställa på en
pensionsreform, är enligt vår mening
att den skall tillgodose tre ting, som här
tidigare i debatten har framhållits från
vår sida: trygghet, frihet och rättvisa.
Det föreliggande förslaget om tilläggspensionering
fyller enligt vårt sätt att
se inte dessa krav, och det är därför som
vi avvisar det.

Jag skall bara stanna inför några av
problemen, ty det allra mesta är ju redan
belyst vid denna tidpunkt.

Jag vill då först säga att den obligatoriska
inkomstgraderade tilläggspensionering
som regeringen föreslagit är en
orättvisa gentemot ungdomen. Denna

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Nr 16

109

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

sak har jag här inledningsvis berört. Såväl
30- som 15-årsreglerna får denna
konsekvens. Därtill vill jag framhålla,
att detta drabbar inte bara ungdomen
utan också dem inom produktionen i
dag'', som är lägst avlönade och som alltså
har den minsta inkomsten. Ty det är
väl så, att dessa människor genom sin
insats i produktionen har gjort samma
stora tjänst åt samhället som de som
tjänat 30 000, 40 000 eller 50 000 kronor?
Därför kan det inte vara rättvist, när
man skall skapa rättvisa åt åldringarna,
att ge denna på ett sådant sätt, att den
store inkomsttagaren får betydligt mera
på sin ålderdom än vad dessa människor
— låt mig kalla dem de valkiga
händernas folk — får när de når sin
ålderdom.

Det är inte minst av den anledningen,
som vi anser, att det reella och riktiga
systemet är att följa linje 2, att man bygger
på folkpensionen och att man också,
som jag redan framhållit, i den mån det
visar sig möjligt bygger ut den för att
på det sättet ge en lika trygghet åt alla
åldringar i vårt samhälle.

Den reform som man nu är i färd med
att genomföra — vi behöver inte ens
lotteriet, som i storleksordning skulle
ha blivit det allra största som varit i
vårt land, ty efter den deklaration som
för en stund sedan i andra kammaren
lämnats av herr Königson behöver man
inte tillgripa den utvägen — kommer
att kosta första året 2 procent och sedan
stiga till kanske 10 procent. Ingen kan
med säkerhet avgöra, vad den slutliga
kostnaden kommer att bli.

Det sades här för en stund sedan av
hans excellens statsministern, att tidningar
och andra hade ställt frågan, om
man inte i det nuvarande tidsläget borde
tiinka sig för mer än en gång, innan man
tar detta steg. .lag vill ställa samma
fråga. Skulle inte statsministern ha kunnat
bli inte bara socialdemokratiens
partiledare utan också något av en landsfader,
om han i den ekonomiska situation
som nu råder hade väntat med såväl
princip- som ikraftträdandebeslutet
tills man hade sett, hur utvecklingen
blir ekonomiskt i vårt samhälle?

Det har här tidigare talats om verkningarna
för den mindre företagsamheten
i vårt samhälle, främst i ett inlägg
av herr Torsten Andersson, och även
jag ber att få säga några ord i delta sammanhang.
När vi i dag är medvetna om
att småföretagsamheten i vårt samhälle
drabbas av växande svårigheter på
grund av att den ej har tillräckligt med
kapital i sina företag, varigenom finansieringssvårigheter
uppstår, så måste
detta innebära att dessa svårigheter
kommer att ökas, om man även belastar
dem med de utgifter som tilläggspensioneringen
kommer att innebära.

Man kan givetvis hävda, att man eventuellt
kan höja priserna för att småföretagarna
därigenom skall få en bättre
möjlighet att klara sig. Till detta vill jag
anföra, att i det läget där vi nu befinner
oss med den ökade konkurrens, som
inte minst de framtida förhållandena beträffande
europamarknaden innebär,
och även om vi ser på de småföretag,
som inte exporterar utan som säljer sin
produktion här hemma i vårt land, så
måste de öppna gränserna innebära en
större konkurrens och även därigenom
större svårigheter att klara ekonomien.
Det är inte minst av den anledningen,
som denna reform kommer att bli en
tung belastning för dessa företag'', om
den nu kommer att genomföras. Sedan
kommer det antagligen att bli på det
sättet, att det första steget vid en vikande
konjunktur kommer att drabba
råvaran, i detta sammanhang jorden och
skogen. Det andra steget kommer att
beröra priserna, och det problemet bär
jag här redan omnämnt. Jag är alldeles
övertygad om att även om man säger
från socialdemokratiskt håll, att tilläggspensioneringen
skall betalas av arbetarna
själva genom utebliven kontantlönehöjning,
så blir i alla fall den faktiska
situationen den, att sedan man har lagstiftat
om tilläggspensionerna kommer
man att förhandla om de löner som arbetarna
skall ha. Och känner jag arbetarparten
rätt, så kommer arbetarna även
i en vikande konjunktur att göra sitt
yttersta för att behålla eller om möjligt
öka den tidigare erhållna kontantlönen.

Nr 16

Onsdagen den 13 maj 1959 em.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Det säger ungefär vilka svårigheter som
här kommer att uppträda.

Herr talman! Jag vill till sist säga
några ord till dem som har ansett, att
den linje i pensionsfrågan, som centerpartiet
har förfäktat alltifrån folkomröstningens
dagar, har varit negativ. Sådana
röster har speciellt höjts från socialdemokraterna
och från folkpartiet.
Ärade kammarledamöter, inte kan väl
den linje kallas negativ, som säger att
vi skall ge en grundtrygghet lika för alla
människor, en pension som efter utbyggnaden
kommer att bli 5 400 kronor
för äkta makar år 1968 och som sedan
kommer att stiga i takt med produktionsökningen,
en linje som dessutom innebär
att för dem, som frivilligt ovanpå
denna grundtrygghet vill skapa ytterligare
skydd för ålderdomen, skall skapas
sådana betingelser, skattemässigt och
i andra avseenden, att det blir lättare
för dem att spara för ålderdomen. Om
de som nu förfäktar lagstiftningslinjerna
anser den av mig skisserade linjen
vara negativ, då måste det även vara
negativt att hävda riktigheten av en tillläggspensionering
lagstiftningsvägen.
Skillnaden i sak blir bara den, att när
vi förfäktar frihet utan tvång, vill man
ifrån det andra hållet i stället tvångsinässigt
skapa trygghet för ålderdomen.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få ansluta mig till de yrkanden som
framställts av herr Torsten Bengtson.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Trots att timmen är sen,
kan jag inte neka mig att ge herr Sundin
en liten replik. Låt mig först slå
fast, att han utnämnt herr Erlander till
»landsfader», under den förutsättningen
att denne nu föreslår ett principbeslut i
pensionsfrågan. Med andra ord: i princip
är alltså centerpartiet inne på att
man bör lagstifta om tilläggspensioneringen,
ty ett principbeslut nu måste ju
innebära någonting sådant. Herr Sundin
talade väl inte bara rätt ut i natten?

Vidare tyckte jag det var av visst intresse
att höra herr Sundin dels förklara,
att det är ett svalg befäst mellan

exempelvis vår linje och centerpartiets
linje, men dels ägna senare delen av
sitt anförande åt att deklarera, att skillnaden
i själva verket inte var så stor,
eftersom båda partierna var positivt inställda
i frågan — det var en del detaljer
soin vi inte var överens om.

Men vad herr Sundin sade om herr
Erlanders utnämning till landsfader tycker
jag är monumentalt och bör särskilt
noteras i kammarens protokoll!

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det vore ju bara glädjande
om folkpartiet i det mörker, som
i dessa dagar är rådande för partiet när
det gäller pensionsfrågan, verkligen kan
se en ljuspunkt i det anförande som jag
hållit. Men om herr Hanson inte vill eller
kan skilja mellan vad jag bär sagt om
er reella uppfattning och mitt principiella
ståndpunktstagande till ett uppskjutande
av denna fråga, tills man får
se hur konjunkturerna kommer att utvecklas,
då kan jag inte göra något åt
detta, herr Hanson.

Jag har klart deklarerat min ställning,
den trodde jag att även herr Hanson
skulle ha fattat.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall ta upp en sak
som herr Sundin var inne på. Han gör
ett fel som andra gjort, när han anställer
en jämförelse mellan folkpensionen år
1968 och de nuvarande inkomsterna.
Han säger, att folkpensionen då skall
bli 5 400 kronor enligt riksdagens principbeslut.
Det är riktigt. Men så ställer
han detta belopp i relation till nuvarande
inkomster och säger att det motsvarar
60 procent av inkomsten 1968. Har man
verkligen den inställningen i centerpartiet,
att det inte kommer att bli någon
reallöneökning alls under nästkommande
tioårsperiod? Fortsätter den utveckling,
som vi haft under den senaste tioårsperioden,
får vi ju en reallöneökning
av åtminstone 15 å 20 procent. Det är
en sådan reallöneökning som vi alla arbetar
för.

Jämför man 5 400 kronor med de på

Onsdagen den 13 mai 1959 em.

Nr 16

Lagforslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

detta sätt höjda inkomsterna, då får man
ett helt annat perspektiv på frågan, och
då kan man inte säga, att man skapat
en folkpension av den storlek som herr
Sundin nämnde. Detta fel har man gjort
överallt, när man försöker inbilla folk
hur mycket pengar 5 400 kronor är.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är verkligen intressant
att se hur herr Sundin sprattlar i
nätet. Herr Sundin skall inte försöka
komma ifrån vad han sade: innebörden
var att statsministern skulle utnämnas
till landsfader, om han nu föreslog ett
principbeslut i pensionsfrågan att realiseras
när de ekonomiska förhållandena
blir ljusare än för närvarande. Detta
och ingenting annat var innebörden av
hans anförande.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det blev ju en trevlig
avslutning på en trevlig dag!

Till att börja med vill jag säga till
herr Hjalmar Nilsson, att jag bara yttrat,
att i takt med den produktionsstegring,
som sker i samhället och givetvis
också med därav föranledda löneökningar,
bör enligt vår uppfattning även
pensionerna stiga efter årtalet 1968. I
detta sammanhang, herr talman, vill jag
bara ställa den frågan till herr Hjalmar
Nilsson: Har socialdemokratien sagt sista
ordet i vad det gäller folkpensionen?

Sedan överlåter jag med ett leende
till herr Hanson hans sätt att tolka den
fråga som vi diskuterat. Jag har framfört
min egen tolkning, och med den känner
jag mig till freds.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har antecknat vad
herr Sundin sade, och han nämnde siffran
60 procent av inkomsten som folkpensionen
skulle motsvara. Skulle man
då få en reallöneutveckling med 15, 20
procent, innebär det alltså att centerpartiet
redan nu har låst fast sig vid en
folkpensionshöjning efter år 1968 med
belopp, som motsvarar denna reallöneökning.
Jag ber då att få fråga herr
Sundin: Var tänker ni skaffa de miljoner
ifrån som behövs för att täcka kostnaderna
i nuvarande läge?

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag upprepar ännu en
gång för herr Hjalmar Nilsson vad vi har
för uppfattning. Jag sade nämligen att
i takt med produktionsstegringen är det
alldeles givet att lönerna skall stiga,
men inte bara det, utan inom samma
utrymme skall vi även ha möjligheter
att höja folkpensionen efter de riktlinjer
vi här tidigare talat om.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga ävensom handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till
morgondagens sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 22.47.

In fidem
K.-G. Lindelöw

112

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Torsdagen den 14 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr Sandler anmälde, att han åter infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
månad.

Lagförslag om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om försäkring
för allmän tilläggspension, in. in., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! Det stora flertalet av
Sveriges löntagare hoppas i dessa dagar
på en lösning av den allmänna tilläggspensioneringen.

Majoriteten hyser också den uppfattningen
att en effektiv lösning av pensionsfrågan
endast kan ske genom lagstiftning.

Det är åtskilliga år sedan frågan om
en allmän pensionering första gången
var uppe i riksdagen, och första utredningen
i denna fråga tillsattes 1947. Man
torde kunna säga, att grundliga överväganden
och utredningar ligger bakom
den proposition om tjänstepension, som
vi nu har att ta ställning till.

Efter en hel dags debatt i går kan
knappast i dag tillföras några nya synpunkter
på pensionsfrågan. Varför jag
tar till orda är närmast för att bemöta
fru Hamrin-Thorells yttrande i går beträffande
familjepensionen. Jag tycker i
motsats till fru Hamrin-Thorell att familjepensioneringen,
som den nu föreligger
genom den förändring som skett
i årets proposition, har vunnit i både
överskådlighet och förenkling.

Nu följer reglerna för änkepensione -

ringen de regler, som gäller inom statlig
och kommunal pensionering, vilket
innebär, att rätt till änkepension föreligger
för änka, som ingått äktenskap
med mannen senast den dag då denne
fyller 60 år. Vidare skall äktenskapet
ha varat i minst fem år.

Fru Hamrin-Thorell ondgjorde sig
kanske mest över att änkan endast fick
uppbära en pension. Det innebär, att
en änka med eget förvärvsarbete kan,
när hon själv blir 67 år, inte samtidigt
få behålla änkepensionen efter mannen
och få egen tjänstepension. Hon får välja
den större pensionen. Kanske änkepensionen
är större än hennes egen
tjänstepension, och då väljer hon naturligtvis
änkepensionen. Jag anser heller
inte, att det är riktigt att hon endast
skall få uppbära en pension. Då hon
haft förvärvsarbete och intjänat pensionspoäng
bör hon följaktligen vara berättigad
att även erhålla egenpension.

Något liknande gäller även ett faderoch
moderlöst barn, som endast får
uppbära en pension. Om jag inte är fel
underrättad så är dessa frågor redan
under utredning i vad det gäller folkpension.

Då det gäller frågan om att familjepension
skall få utgå även vid sidan av
pension från tilläggspensioneringen så
har reservanterna på den punkten begärt
utredning, och alldenstund utbetalningar
av tilläggspension kommer att
ske tidigast 1963 — under förutsättning
att riksdagen tar förslaget — så har ju
utredningen god tid på sig. Vi har anledning
tro, att när utredningen kommer
med sitt förslag, så blir både fru
Hamrin-Thorells och mina önskemål på
den punkten uppfyllda. Varom inte, så
finns det ju möjligheter att återkomma.

Fru Gerda Svenson framhöll i går del
orättvisa i att en gift man vid hustruns
död får behålla sin pension ograverad,
då däremot änkan vid mannens död endast
får 40 procent. Men, fru Svenson,

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

113

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

den hustru som har förvärvsarbete får
också behålla sin fulla tjänstepension.

Jag anser dock, som jag nyss sade, att
hon samtidigt med tjänstepensionen
även borde få uppbära änkepension efter
mannen.

Olikheten, som fru Gerda Svenson påtalade,
hänger samman med att vi inte
har änklingspension. Sedan vill jag tilllägga,
att finns det barn i äktenskapet
kan änkans och deras sammanlagda
pension gå upp till 80 procent av mannens
pension. Jag kan av det anförda
inte finna änke- och barnpensionerna
oförmånliga.

Till sist, herr talman, vill jag peka på
en som jag tycker värdefull ändring i
propositionen av i år vid jämförelse
med förra årets. I den nu föreliggande
propositionen föreslås, att pensionsåldern
i viss mån skall bli rörlig, så till
vida att man skall kunna erhålla pension
redan vid 63 år, visserligen då med
reducerat belopp.

Man har anledning tro att personer
med tungt och hälsovådligt arbete kommer
att utnyttja den möjligheten. Men
även andra med vacklande hälsa inte
minst kvinnorna tror jag kommer att
med glädje acceptera den möjligheten
att erhålla pension redan vid 63 år.

Herr talman! Med detta ber jag få instämma
i det av herr Strand i går framställda
yrkandet.

Fru HAMRIN-THOItELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog att det
som fröken Ranmark nu sade understryker
vad jag yttrade i går, nämligen att
det här finns åtskilligt med outredda
punkter. Jag skulle vilja hemställa till
fröken Ranmark att slå upp sidan 58 i
särskilda utskottets idlåtande, där departementschefen
själv räknar upp en
hel rad problem, som utskottet inte har
tagit ställning till. Det gäller bland annat
familjepension till frånskilda kvinnor,
familjepension åt kvinnor som blir
änkor andra gången, och det gäller i
hög grad den stora gruppen förvärvsarbetande,
gifta kvinnor. Ingenting av

8 Första kammarens protokoll 1959. Nr IG

detta är utrett. Jag anser därför att det
är ganska svårt att ta ställning till det
föreliggande förslaget.

Vad beträffar dessa stora kvinnogrupper
har jag kanske inte fullt samma obetingade
tillit till olika utredningars resultat
i framtiden som fröken Ranmark
har. Jag tycker därför att det vore betydligt
bättre om vi redan nu kunde få
veta något om huru framtidsutsikterna
ter sig för just dessa grupper. Både fröken
Ranmark och jag ömmar ju för att
de skall få det så bra som möjligt.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Under debatten har den
frågan ställts, huruvida man inte skulle
skjuta upp en sådan vittutseende reform
som den nu föreslagna. Därom kan man
naturligtvis ha delade meningar. Jag
vill gärna för min del deklarera, att efter
det att vi har haft en folkomröstning
och efter det vi haft ett val, där
denna fråga speciellt har stått i förgrunden,
skulle det ur parlamentariskpolitiska
synpunkter vara olyckligt, om
ett uppskjutande skulle inträffa, ty det
skulle med säkerhet rubba tilltron till
de funktioner som riksdagen har jämte
hela den politiska apparat som fungerar
i kombination med riksdagen.

När man då kommer in på frågan om
den lösning, som nu har föreslagits av
regeringen och som bärs upp av reservanterna
i utskottet, är den absolut bästa
lösningen, så får man ha klart för
sig, att det föreliggande förslaget inte är
tillfredsställande ur alla synpunkter.
Det finns, som här redan har sagts från
annat håll, outredda frågor, och det finns
punkter, där man kanske så småningom
får låta erfarenheten göra vissa korrigeringar.

Men när det gäller själva kungstanken
i det förslag, som generaldirektör Åkesson
förde fram för många år sedan, vill
jag gärna som min personliga mening
framhålla att den är mycket tilltalande.
Det är tillfredsställande att löntagare
oavsett ålder och oavsett beskaffenheten
av de företag, hos vilka de har varit
sysselsatta, utan hinder kan söka och
vinna anställning hos andra företag,

114 Nr 16 Torsdagen den 14 mai 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

även hos stat och kommun, och inte behöver
— såsom fallet har varit kanske
inte för många, men dock för tillräckligt
många — bli utklassade på grund
av frånvaron av ett enhetligt pensionssystem.
Dessa personer har förut ofta
tvingats att söka anställning hos mindre
gynnsamt ställda företag därför att de
gynnsammare ställda företagen icke ansett
sig av anständighetsskäl kunna anställa
folk som kommit upp till en sådan
ålder att de måste ställas utan pensionsskydd.
Då detta pensionsskydd vid
frånvaron av ett medföljande sådant
skulle bli alltför dyrt, avstår man från
denna arbetskraft.

Jag tror att historien en gång kommer
att säga, att den Åkessonska huvudtanken
var stor och riktig. Men inte heller
den är naturligtvis fri från ogynnsamma
konsekvenser, och till dessa hör
— det tycker jag inte att man här skall
dölja — att en reform sådan som denna,
likgiltigt om den beslutats av riksdagen
eller man förenhetligar pensionssystemet
avtalsvägen, naturligtvis för med
sig, att vi kommer att få ett mera skarpögt
iakttagande av differenserna på kontantlöneområdet.
Det är alltså möjligt,
att förenhetligandet av pensionssystemet
kommer att föra med sig konsekvenser
av viss löneuppdrivande effekt på en
del områden, kanske inte minst på vissa
av statens egna.

Det är emellertid sådana ting, som
man får ta med i bilden och som väl är
övergångsfenomen. Det som nu kan befinnas
krokigt, kommer väl inom rimlig
tid att rättställas, och i det långa
loppet kommer man naturligtvis i den
delen inte att ha några större svårigheter.

Mitt egentliga ärende, herr talman, är
att säga, att jag beklagar att man inte
hunnit med vissa utredningar. Men jag
förutsätter att socialministern kommer
att se till, att de utredningar, som nu är
av betydelse för samordningsspörsmålen
-— som ju gäller åtskilliga tjänstemän —
forceras så att man innan detta system
träder i full kraft kan få ifrågavarande
problem genomlysta och vederbörligen
behandlade.

Det finns en viss oro på tjänstemannahåll,
det skall vi inte dölja. Den oron
knyter an till framför allt samordningsfrågorna.
Det gäller kompletteringen av
den allmänna tilläggspensionen, fribrevens
värdebeständighet, kompensation
för liden kontantlöneförlust o. s. v. Det
är givet att man på sina håll undrar, om
man skall kunna få dessa spörsmål lösta
på ett tillfredsställande sätt.

Jag har — och jag hoppas att jag tolkat
det rätt — med glädje konstaterat, att
reservanterna på s. 119 i utskottsutlåtandet
tagit upp detta problem då de sagt
följande:

»Även om direkta lagstiftningsåtgärder
således enligt utskottets mening inte bör
tillgripas för att lösa kvarstående samordningsfrågor,
är det givetvis angeläget
att tillse att gällande lagstiftning inte
onödigtvis lägger hinder i vägen för en
lämplig lösning av hithörande spörsmål
i enlighet med berörda parters intentioner.
Utskottet förutsätter att departementschefen
med uppmärksamhet följer
utvecklingen härvidlag och vidtager de
åtgärder som kan befinnas påkallade.
Det torde vidare få ankomma på dem
som omfattas av anpassningsproblemen
att i förekommande fall göra hänvändelse
till Kungl. Maj :t om vidtagande av
erforderliga åtgärder.»

Jag tolkar detta, herr talman, såsom en
mycket försiktigt uttryckt mening för
att statsmakterna i fråga om samordningsspörsmålen
— därest man skulle
träffa på problem, som inte går att lösa
avtals- eller förhandlingsvägen — bör
visa förnyat intresse för dessa spörsmål
och se på den situation, som kan ha
uppkommit. Under förutsättning att jag
har tolkat denna sak riktigt, hyser jag
för min del goda förhoppningar om att
man skall kunna få samordningsproblem
lösta på ett hyggligt sätt. Jag tror att de
parter, som här är berörda, kommer att
göra allt på ömse sidor för att klara problemen.
Har man då möjligheten att ånyo
repliera på statsmakterna, därest det
uppstår hakar, som inte går att lyfta förhandlingsvägen,
har man däri en viss garanti.

Med detta, herr talman, ber jag att få

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

115

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

instämma i det yrkande, som ställts av
herr förste vice talmannen, nämligen
om bifall till det av reservanterna framlagda
förslaget.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! När jag ser att statsministern
har infunnit sig i kammaren, kan
jag inte underlåta att be att få säga några
ord, även om tiden för en replik är mycket
kort. Jag kom nämligen inte i tillfälle
att begära ordet för replik efter
statsministerns anförande i går. Jag är
ganska angelägen om att detta inte skall
tydas så, att »den som tiger, han samtycker»
— även om risken härför kanske
inte är så stor.

Mitt allmänna intryck av statsministerns
anförande i går var: »Så jag målar,
tv så roar mig att måla!» Jag kunde ju
inte finna, att statsministern gav en realistisk
skildring av situationen. Hans anförande
innehöll ingenting som kom mig
att ändra de omdömen, som jag i mitt
tidigare inlägg i debatten uttalat både i
fråga om samhörigheten med demokratien
och om de motiv som legat bakom
regeringens handlande.

Statsministern talade patetiskt om de
två miljoner väljare som det var hans
plikt att företräda. Men det finns ju två
miljoner väljare och 31 000 därutöver,
som vi i oppositionen företräder, och vi
måste å vår sida i lika mån se till att vi
hävdar deras intressen.

Det är emellertid, tycker jag, oriktigt
att på denna fråga som gäller samhällsekonomien
i dess helhet låta olika separata
intressen bli avgörande; statsministern
talade hela tiden om löntagarnas intressen,
fackföreningsrörelsens ställning
o. s. v. Vi har inom vårt parti i denna
fråga som i så många andra försökt att se
till helheten. Det gör vi redan av ideella
skäl. Det är dessutom lättare för ett sådant
parti som högern att se till helheten
därför att våra väljare representerar ett
gott genomsnitt av hela samhället.

Statsministern försökte värja sig mot
invändningen för att det förslag, som nu
presenterats, skulle vara i första hand
resultatet av en i dagsläget gjord politisk

bedömning av frågan. Jag måste för min
del säga, att allt vad som har skett här
under pensionsfrågans behandling har
varit av den beskaffenheten att det inte
går att se bort ifrån att det hela har
utnyttjats såsom en politisk räddningsplanka
i nuläget. Jag vill bara i korthet
erinra om vad som förekom i samband
med folkomröstningen. För oss framstår
det alltjämt som ett verkligt övergrepp
mot demokratien när vi inte ens själva
fick tillfälle att formulera vår fråga. Hela
utgången av folkomröstningen hade
kunnat bli en annan, om man i detta avseende
hade handlat på annat sätt.

Så har man gått till väga hela tiden.
Detta gör att när statsministern talar om
den stora beredvillighet, som man från
hans sida velat visa för förhandlingar,
och samtidigt klagar över att det visat sig
omöjligt att få till stånd sådana, så är
inte detta det intryck som kvarstår hos
dem som haft tillfälle att på olika stadier
delta i dessa förhandlingar.

Jag har velat betona detta och vill
dessutom alltjämt säga, att jag betraktar
vad som nu sker såsom ett nederlag för
vår demokrati. Vi är naturligtvis alla
medansvariga, men jag anser att huvudansvaret
ligger hos regeringen. Det gäller
här att väga mot varandra å ena sidan
den oerhört smala marginal, med vilken
man nu genomtvingar detta beslut, och
å andra sidan innebörden av detta beslut,
som ju är av en ofantligt ingripande
betydelse för en oöverskådlig framtid.
Aldrig förr har så mycket tillkommit
med så litet.

Det är och förblir, såsom jag bedömer
det, ett nederlag för vår demokrati.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
rörande varje punkt av utskottets
i det nu föredragna utlåtandet gjorda
hemställan. I fråga om punkterna A och
('', komme propositioner alt framställas
paragrafvis, med ingresser och rubriker,
samt i vad gällde förslaget under punkten
C ikraftträdandebestämmelser, sist.
Propositionsordningen i sin helhet fram -

116

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ginge av en till kammarens ledamöter
utdelad stencilerad sammanställning
över de yrkanden, som förekommit.

För underlättande av voteringens genomförande,
fortsatte herr talmannen,
komme han, att då propositionerna besvarades
— med undantag dock för propositioner
beträffande ingresser, rubriker
och ikraftträdandebestämmelser —
konsekvent förklara sig hava funnit propositionerna
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarade.

Herr talmannen anförde vidare, att
om vid votering medelst omröstningsapparat
ledamot skulle av misstag rösta fel
men anmälde detta innan ifrågavarande
omröstning förklarats avslutad, ny röstavgivning
komme att anordnas.

Punkten A

Förslaget till lag om försäkring för
allmän tilläggspension

1—7 §§

Beträffande dessa paragrafer, yttrade
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock att nämnda paragrafer skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Strand m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr förste vice talmannen Strand
begärde votering, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som beträffande 1—7 §§ i det av
Kungl. Maj :t framlagda förslaget till lag
om försäkring för allmän tilläggspension
bifaller vad särskilda utskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1 punkten A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännas nämnda paragrafer
med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Strand m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Strand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 80.

8 §

I avseende å den nu förevarande paragrafen,
anförde herr talmannen, hade
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Strand, att
paragrafen skulle godkännas med den lydelse,
som föreslagits i den av honom
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; samt 3:o), av
herr öhman, att kammaren skulle godkänna
det förslag till lydelse av denna
paragraf, som framlagts i motionen I:
430.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Strand begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som beträffande 8 § i det av
Kungl. Maj:t framlagda förslaget till lag
om försäkring för allmän tilläggspension
bifaller vad särskilda utskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1 punkten A, röstar
Ja;

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

117

Lagforslag om försäkring for allmän tilläggspension, m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som föreslagits i
den av herr Strand m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Strand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 80.

9—11 §§

I fråga om dessa paragrafer, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle godkänna
nämnda paragrafer med den lydelse, som
föreslagits i den av herr Strand m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Strand begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande 9—It § § i det
av Kungl. Maj :t framlagda förslaget till
lag om försäkring för allmän tilläggspension
bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännas nämnda paragrafer
med den lydelse, som föreslagits

i den av herr Strand m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Strand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 81.

12 §

Rörande denna paragraf, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Strand, att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, som
föreslagits i den av honom m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; samt 3:o), av herr Svärd,
att kammaren skulle godkänna det förslag
till lydelse av nämnda paragraf, som
framlagts i motionerna I: 434 och II: 526.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och förklarade
sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Strand begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Strands yrkande.

Herr Mannerskantz äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

118

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående särskilda utskottets
utlåtande nr 1 punkten A, såvitt
gäller 12 § i det under punkten behandlade
förslaget till lag om försäkring för
allmän tilläggspension, antager godkännande
av det förslag, som innefattas i
den av herr Strand m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag till lydelse av nämnda
paragraf, som framlagts i motionerna I:
434 av herr Ringaby och II: 526 av herr
Gansmoe in. fl.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 18.

Därjämte hade 50 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som beträffande 12 § i det av
Kungl. Maj:t framlagda förslaget till lag
om försäkring för allmän tilläggspension
bifaller vad särskilda utskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1 punkten A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som föreslagits i
den av herr Strand m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Strand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja—69;

Nej — 81.

13—62 §§

Beträffande förevarande paragrafer
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare därpå att paragraferna skulle
godkännas med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Strand m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Strand begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som beträffande 13—62 §§ i det
av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till
lag om försäkring för allmän tilläggspension
bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännas nämnda paragrafer
med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Strand m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Torsdagen den 14 mai 1959 fm.

Nr 16

119

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Då emellertid lierr Strand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 81.

Ingressen och rubrikerna

I avseende å nu förevarande delar av
lagförslaget gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare därpå att kammaren skulle godkänna
nämnda delar med den lydelse,
som föreslagits i den av herr Strand
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten B

Förslaget till lag angående procentsatsen
för avgiftsuttaget under åren 1960—
1961 enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension

Vidkommande punkten B, anförde
herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Strand
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Strand begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Strand in. fl.
vid utlåtandet avgivna med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Strand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 81.

Punkten C

Förslaget till reglemente angående allmänna
pensionsfondens förvaltning

1—3 §§

Angående dessa paragrafer gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare därpå att paragraferna skulle
godkännas med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Strand m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Strand begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som beträffande 1—3 §§ i det av
Kung], Maj :t framlagda förslaget till reglemente
angående allmänna pensionsfondens
förvaltning bifaller vad särskilda
utskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännas nämnda paragrafer
med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Strand m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början

120 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Strand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 81.

4 §

I fråga om denna paragraf, yttrade nu
vidare herr talmannen, hade yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Strand, att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, som
föreslagits i den av honom m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; samt 3:o), av herr
Öhman, att kammaren skulle godkänna
det förslag till lydelse av nämnda paragraf,
som innehölles i motionen I: 430.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

som beträffande 4 § i det av
Kungl. Maj :t framlagda förslaget till reglemente
angående allmänna pensionsfondens
förvaltning bifaller vad särskilda
utskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som föreslagits i
den av herr Strand in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Strand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 81.

5—26 §§

Rörande förevarande paragrafer gjorde
herr talmannen propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare därpå att paragraferna skulle
godkännas med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Strand m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Strand begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som beträffande 5—26 §§ i det
av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till
reglemente angående allmänna pensionsfondens
förvaltning bifaller vad särskilda
utskottet hemställt i sitt utlåtande nr
1 punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännas nämnda paragrafer
med den lydelse, som föreslagits i
den av herr Strand m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

121

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Strand begärde
Rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 81.

Ingressen, rubrikerna och ikraftträdandebestämmelserna Med

avseende å ifrågavarande delar
av förslaget till reglemente gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle godkänna nämnda delar
med den lydelse, som föreslagits i
den av herr Strand m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen;
och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten D

Vidkommande denna punkt gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Aastrup m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Aastrup begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Aastrup m. fl.
vid utlåtandet avgivna med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Aastrup begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —119;

Nej — 31.

Punkten E

Beträffande förevarande punkt gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bengtson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid utlåtandet avgivna med 5 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

122

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Lagförslag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 53.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten F

I avseende å denna punkt, anförde
herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den av herr Strand m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 6 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Strand begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten F, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Strand m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 6 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Strand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 69;

Nej —81.

Punkten G

I fråga om denna punkt gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall

till vad utskottet hemställt samt vidare
därpå att kammaren skulle godkänna
den av herr Strand m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 7 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Strand begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten G, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Strand m. fl. vid utlåtandet avgivna med
7 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Strand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 68;

Nej —- 81.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkt H

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande denna punkt
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare därpå att kammaren skulle
godkänna den av herr Strand m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 8 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemstäl -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

123

Lagförslag om
lan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Strand begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
H, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Strand m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 8 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Strand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 81.

Punkten I 1

Rörande förevarande punkt gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Strand m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen i motsvarande del;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Strand begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten I 1, röstar

Ja;

försäkring för allmän tilläggspension, m. m.
Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Strand m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen i motsvarande del.

Då emellertid herr Strand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 81.

Punkten I 2

Beträffande denna punkt, yttrade nu
vidare herr talmannen, hade yrkats 1 :o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Strand, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 9 betecknade reservationen
i motsvarande del; samt 3:o), av herr
öhman, att kammaren skulle bifalla motionen
I: 430 i förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Strand begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
I 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

124

Nr 16

Torsdagen den 14 mai 1959 fm.

Ang. lärarutbildningen på det husliga området

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Strand m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen i motsvarande del.

Då emellertid herr Strand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja •— 69;

Nej — 81.

Punkterna I 3 och I 4

I avseende å nu förevarande punkter
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Strand m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 9 betecknade reservationen i motsvarande
del; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Strand begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkterna I 3 och I 4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Strand m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Strand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 81.

Punkten J

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 88, i anledning av Kungl. Maj:t proposition
angående anslag för budgetåret
1959/60 under åttonde huvudtiteln till
seminarier för huslig utbildning jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. lärarutbildningen på det husliga
området

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
48 föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1959/60, vidtaga den ändring i personalförteckningen
för statens skolköksseminarium,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna
av departementschefen angiven avlöningsstat
för statens skolköksseminarium,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1959/60, dels ock till
Statens skolköksseminarium: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 446 000 kronor.

I samband med utskottets behandling
av Kungl. Maj :ts förslag under förevarande
punkt, under vilken punkt upptagits
vissa för samtliga seminarier för
huslig utbildning gemensamma frågor,
hade utskottet förehaft följande motioner
med anknytning till dessa frågor,
nämligen

dels de likalydande motionerna I: 396,
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 480,
av fröken Olsson m. fl., i vilka hem -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

125

Ang. lärarutbildningen på det husliga området

ställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 48
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att förslag angående
lärarutbildningen på det husliga området
i anslutning till 1953 års lärarinneutbildningskommittés
betänkande måtte
föreläggas 1960 års riksdag,

dels de likalydande motionerna I: 397,
av fru Svenson m. fl., och 11:481, av
fru Kristensson m. fl.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna I: 397 och II: 481, i
vad de avsåge utbildningstiden för ekonomiföreståndarinnor,
icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att motionerna I: 397 och II: 481,
i vad de avsåge intagningen av elever
till ekonomiföreståndarinnekurser, icke
måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med tilllämpning
tills vidare från och med budgetåret
1959/60, vidtaga den ändring i
personalförteckningen för statens skolköksseminarium,
som föranleddes av
vad departementschefen anfört;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statens skolköksseminarium,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1959/60;

c) till Statens skolköksseminarium:
Avlöningar för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 446 000 kronor; IV.

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:396 och 11:480, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
rörande ytterligare förbättring av lärarutbildningen
m. m. på det husliga
området.

Vid punkten hade reservationer utan
angivna yrkanden anmälts, utom av
andra, dels av fru Wallentheim, dels
ock av herr Kaijser.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! .lag har vid detta utlåtande
fogat en blank reservation, som
jag med några ord vill motivera.

Departementschefen har inte ansett
sig böra biträda det från styrelsen för
fackskolan i Uppsala framförda önskemålet
om en förlängning, i enlighet med
vad lärarinneutbildningskommittén rekommenderat,
av ekonomiföreståndarutbildningen
till tvåårig från och med
den intagning, som äger rum vid fackskolan
innevarande vårtermin. Såsom
skolöverstyrelsen anfört bör frågan om
en förlängning av nämnda utbildning
prövas i samband med ställningstagandena
i övrigt till kommitténs förslag.

Detta kan i och för sig måhända vara
riktigt, ehuru jag inte känner mig helt
övertygad därom. Kommittén har redovisat
en viss tveksamhet rörande frågan
om denna utbildning skall förläggas vid
seminarierna. Den säger att det i varje
fall inte bör fastställas att den skall ske
vid seminarierna. I själva verket har
ekonomiföreståndarna bra litet med undervisning
att göra, och deras utbildning
skulle därför måhända kunna lösas
oberoende av de övriga förslagen i kommitténs
betänkande. Jag har emellertid
om ock med tveksamhet accepterat den
nyssnämnda uppfattningen.

Med min blanka reservation har jag
därför icke avsett att ställa något yrkande
i sak, men jag har velat framhålla
den stora betydelse som tillgången av
väl utbildade ekonomiföreståndare har
både ur näringsfysiologisk och ur ekonomisk
synpunkt, inte minst inom den
sektor av samhällsverksamheten där jag
har min vardagliga uppgift. Jag hade
gärna sett att utskottet redan nu i sitt
yttrande understrukit vikten av att ekonomiföreståndarnas
utbildning göres tvåårig
genom framför allt en ökad teoretisk
utbildning i enlighet med kommitténs
väl genomtänkta kursplan, även om
genomförandet av denna reform av olika
skäl måste anstå till dess att kommitténs
förslag i övrigt kan bli föremål
för behandling.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Även jag har avgctt en
blank reservation, och jag tillåter mig
att anknyta några reflexioner till den.
Det har gjorts ett tjugoårigt utred -

126

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Ang. lärarutbildningen på det husliga området

ningsarbete på detta område för att få
fram en bättre utbildning. På det av fröken
Osvald på sin tid avlämnade utredningsförslaget
har framlagts en överarbetning
år 1957, och sedan dess har departementet
ytterligare övervägt denna
fråga. Det är då ganska förklarligt att
såväl lärarinnorna som en stor och intresserad
allmänhet — kanske främst
bland kvinnorna — hade väntat att en
proposition nu framlagts för att ordna
utbildningsfrågan. Vi måste med beklagande
konstatera att så inte skett. Man
tycks ha ett ljummare intresse för utbildningen
på dessa områden än man
har på många andra yrkesutbildningsområden,
trots att det här gäller den
största yrkesgruppen av alla — och
många skall fullgöra sitt husliga arbete
vid sidan av annat förvärvsarbete och
följaktligen är i stort behov av goda
kunskaper.

Både i utskottets utlåtande och i departementschefens
yttrande framförs —
om jag fattat rätt — den vanliga formuleringen,
att det är de statsfinansiella
bekymren som medfört, att man inte
kunnat lägga fram något förslag. Vi vet
ju allesammans att det förhåller sig på
det sättet. Å andra sidan är det väl ingen
som menar att vi skall avstå från att
föra en konstruktiv politik, är vi än i
ett bekymmersamt läge, däremot talar
riksdagens beslut i andra frågor. Jag
tror för min del att det vore klokt att
inte för länge vila på hanen när det gäller
att ordna en bättre utbildning på
detta område, den ger med säkerhet ekonomisk
återbäring. Det är ju oerhörda
ekonomiska värden som husmödrarna
har att ta hand om.

Man hör ofta det gamla talesättet att
hur god inkomst en man än har så räcker
den inte till om han inte har en
hustru som kan hushålla med den. Om
jag inte missminner mig är det oftast
män som med förkärlek för fram den
synpunkten. Jag vill inte alls bestrida att
den är riktig. När jag medger det så avser
jag också husmödrarnas sätt att sköta
och vårda sina ting i hemmet och utnyttja
dem på rätt sätt.

Jag kan alltså ur familjeekonomiska
och samhällsekonomiska synpunkter inte
annat än beklaga att vi inte fått fram
detta förslag. Jag konstaterar naturligtvis
med tillfredsställelse den välvilliga
skrivning som utskottet har presterat
liksom förslaget att till Kungl. Maj:t ingå
med en skrivelse i saken. Fastän utskottet
avstått från att fixera någon tidpunkt
hoppas jag att det ändå skall vara möjligt
för statsrådet att välvilligt pröva
denna sak och snarast möjligt förelägga
den för riksdagen.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag har också flerfaldiga
gånger tagit mig friheten att här i
kammaren framföra det beklagande, den
pessimism och den skepticism, som
onekligen omfattas inte bara av de pedagogkårer
som skulle få utnyttja en förbättrad
huslig utbildning utan även av
stora skaror husmödrar och av ungdomar
som behöver deras hjälp. Jag skall
därför inte uppehålla kammarens tid
mycket utan vill instämma med fru Wallentheim.
Jag är både tacksam och glad
över att den motion som vi framfört med
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
vari den ifrågasatta upprustningen tyvärr
inte kommit särskilt mycket till
synes, i alla fall blivit föremål för en
välvillig skrivning i statsutskottet.

De anslag som vi nu skall bevilja räcker
praktiskt taget inte till mer än att
plocka in några fler flickor i några fler
kurser på de seminarier som vi nu har.
Med tanke på hur dåliga lokalerna är
och i övrigt bristfälliga förhållanden är
det naturligtvis ganska svårt att där tillgodose
en tidsenlig undervisning. Eftersom
man inte behöver betvivla departementschefens
positiva intresse för denna
fråga måste man väl anse att i och
med denna skrivelse till Kungl. Maj :t har
ytterligare ett steg tagits fram mot en
lycklig lösning av denna fråga.

Jag har, herr talman, inte heller något
yrkande.

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

127

Om ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Då de tre föregående talare
som nyss framförde sina synpunkter
inte slutade sina anföranden med något
yrkande, kan jag inskränka mig till att
yrka bifall till statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 2—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående efterskänkande av
staten tilldömd ersättning för släckningskostnad
vid skogsbrand;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.; och

nr 91, i anledning av väckta motioner
angående ändrade övergångsbestämmelser
rörande statsbidragen till driftkostnader
för det allmänna skolväsendet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ändrad ordning för uppförande i
statsbudgeten av anslag till avlöningar

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 93, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för uppförande
i statsbudgeten av anslag till avlöningar.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:121) och den andra
inom andra kammaren av herr Iljalmarson
m. fl. (II: 140), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vid
uppgörandet av statsverkspropositionen
för budgetåret 1960/61 och för följande
budgetår för ifrågakommande fall uppföra
å förslagsanslag avlöningar till ordinarie
ocli extra ordinarie tjänstemän

— under bifogande av vederbörliga uppgifter
rörande personalförteckningen avseende
samtliga ordinarie och extra ordinarie
befattningar — samt å obetecknat
anslag avlöningar till extra tjänstemän,
ävensom att härvid måtte lämnas
uppgift om behovet av extra befattningar
i 20 :e lönegraden och däröver.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:121 och 11:140
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Staxäng, Nilsson
i Göingegården och Heckscher, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 121 och II: 140, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte vid uppgörandet av statsverkspropositionen
för budgetåret 1960/61 och
för följande budgetår för ifrågakommande
fall uppföra å förslagsanslag avlöningar
till ordinarie och extra ordinarie
tjänstemän — under bifogande av
vederbörliga uppgifter rörande personalförteckningen
avseende samtliga ordinarie
och extra ordinarie befattningar —
samt å obetecknat anslag avlöningar till
extra tjänstemän, ävensom att härvid
måtte lämnas uppgift om behovet av
extra befattningar i 20 :e lönegraden och
däröver.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Högern bar lagt fram en
serie av vad vi kallar budgetmotioner.
De tre som jag kommer att tala för syftar
alla till att få till stånd en nedskärning
av statens utgifter på längre eller kortare
sikt. Den nu föreliggande motionen går
för det första ut på att anslagen till ordinarie
och extra ordinarie tjänstemän
skall uppföras som förslagsanslag, och
för det andra på att avlöningar till extra
tjänstemän skall upptas på obeteeknade
anslag samt för det tredje på att uppgifter
om behov av extra befattningar från
och med 20 lönegraden skall redovisas.

128 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Om ändrad ordning för uppförande i

Det är rätt intressant att studera hur
man har behandlat dessa motioner. Det
var inte länge sedan vi hade att behandla
motion nr 139, vilken gick ut på att
man i klump skulle införa en del relativt
små anslag i budgeten. För motion
nr 140 har i viss mån liknande syften
legat till grund.

Motion nr 139 avslogs för kort tid sedan,
bland annat på grund av att den
skulle komma att leda till att riksdagens
makt skulle minskas. Nu yrkar man såvitt
jag förstår avslag på den motion
som nu behandlas av fruktan för att den
skulle gå för långt i detaljreglering och
ge riksdagen för mycket inflytande samt
minska verkens rörelsefrihet och bestämmanderätt.

Den föreslagna förändringen skulle,
som också påpekas i motionerna »understryka
verkschefernas möjlighet och
skyldighet att fortlöpande rationalisera
förvaltningsarbetet och på bästa sätt hushålla
med personalresurserna». Det är,
menar vi, olämpligt att ha dessa skarpa
gränsdragningar mellan person- och sakanslag.
Det försvårar möjligheten att
mot varandra väga kostnaderna för personal
och maskinell utrustning. Medicinalstyrelsen
säger om detta i sitt yttrande
— jag citerar ännu en gång: »Ett
sammanförande av anslagen i fråga skulle
därför sannolikt vara ägnat att underlätta
en effektivisering av förvaltningsarbetet
i vissa avseenden.»

Nu hänvisar utskottet — vilket är alldeles
riktigt — till att yttrandena över
motionerna har varit övervägande negativa.
En del invändningar har gjorts, men
det finns också, väl att märka, positiva
uttalanden. Försvaret civilförvaltning säger
t. ex. att förhållandena inom försvaret
i stort sett är sådana som motionärerna
syftar till, och förvaltningen har inte
framfört några funderingar om att detta
skulle ha medfört några olägenheter
praktiskt sett. Civilförvaltningen konstaterar
att yrkandena är förtjänta av ytterligare
övervägande beträffande på vilka
vägar man kan nå fram till motionärernas
syftemål. Man säger att en ändamålsenlig
lösning skulle kunna såväl
bereda lättnader för myndigheterna i

statsbudgeten av anslag till avlöningar

administrativt hänseende som skapa en
bättre överblick för statsmakterna.

Också medicinalstyrelsen ställer sig
positiv till sammanförandet av anslagen
till ordinarie och extra ordinarie tjänstemän,
vilket ju är huvudyrkandet i denna
motion.

Nu säger utskottet att anslagen till
extra utgifter skulle få tas i anspråk för
oförutsedda kostnader för extra tjänstemän.
Detta skulle innebära ett avsteg
från en av huvudprinciperna i den nu
tillämpade budgetredovisningen. Detta
konstaterande tycker jag reser frågan om
lämpligheten av att i fortsättningen tilllämpa
dessa principer.

Vidare säger utskottet att det inte är
övertygat om att en ökad effektivitet och
rationalisering skulle nås på denna väg.
Detta konstateras utan vidare bevisföring.
Till detta vill jag bara knyta den
lilla reflexionen att det väl ändå är
oemotsägligt att medan kostnaderna för
ordinarie och extra ordinarie tjänstemän
är relativt fasta, så kan de växla
från tid till annan för de extra tjänstemännen.
Den anordning som vi har föreslagit
skulle leda till vida större elasticitet
än som vi nu har. Den skulle om icke
på kort så dock på något längre sikt leda
till rationalisering och besparing.

Med dessa korta reflexioner ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Fröken Andersson har
redan medgivit att de flesta remissyttrandena
över dessa motioner går i negativ
riktning. Hon påpekade att det också
finns några positiva drag i dessa remissyttranden.
De flesta av remissinstanserna
har dock ställt sig avvisande.
Man kan väl instämma i vad riksriikenskapsverket
sagt, att motionärernas syfte
naturligtvis varit att åstadkomma en
besparing för statsverket genom rationalisering
av förvaltningsarbetet och
hushållning med personalresurserna. Jag
tror att vi från utskottets sida kan vara
överens om att uppskatta motionärernas
syfte i detta avseende. Men jag tror ock -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

129

Om ändrad ordning för uppförande

så att vi måste instämma i vad riksräkenskapsverket
liar sagt, då verket inte
kan dela motionärernas uppfattning att
deras syften skulle vinnas genom de föreslagna
åtgärderna. Riksräkenskapsverket
säger: »Enligt ämbetsverkets uppfattning
kan ökad effektivitet och rationalisering
icke framväxa genom en längre
gående begränsning än den nuvarande
av myndigheternas rörelsefrihet i
fråga om personaldispositionen. Riksräkenskapsverket
anser sålunda, att nu
tillämpade anslagssystem ger ett minimum
av rörelsefrihet för de statliga
myndigheterna, som icke bör ytterligare
beskäras.»

Statskontoret erinrar om den från högerhåll
väckta motionen II: 139 om ändrade
grunder för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten och säger: »Såvitt
statskontoret kan finna skulle ett bifall
till sistnämnda motion sannolikt föranleda
en minskning av riksdagens såväl
formella som reella inflytande i fråga
om berörda anslag. En omläggning av
avlöningsstaterna på sätt föreslagits i
förevarande motioner skulle däremot
innebära en skärpning av riksdagens
kontroll över avlöningsanslagen. De av
i huvudsak samma motionärer avgivna
motionerna, vilka angivas syfta till en
effektivisering av budgetarbetet, skulle
följaktligen leda till skilda resultat då
det gäller de olika anslagstyperna.»

Försvarets civilförvaltning har — vilket
fröken Andersson påpekade — inte
direkt motsatt sig motionärernas förslag
men framhåller att såvitt motionärernas
syften avser försvarets område finns inte
något mera väsentligt att vinna genom
denna omläggning.

Medicinalstyrelsen är, som fröken Andersson
påpekade, den kanske mest positiva
av remissinstanserna. Av övriga
instanser säger exempelvis statens organisationsnämnd:
»Enligt organisations nämndens

mening torde rationaliseringssträvandena
inom statsförvaltningen
icke befrämjas genom en längre gående
beskärning av myndigheternas rörelsefrihet
i personalfrågor.»

Allt det som här har framförts mot
motionärernas förslag har gjort all ul <t

Första kammarens protokoll 1959. Nr It;

i statsbudgeten av anslag till avlöningar
skottet inte har ansett sig kunna hemställa
om bifall till motionerna. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag hör till dem som
tycker att det är mycket tråkigt att utskottet
inte har behandlat motionärernas
uppslag i mera positiv anda utan i
stället tagit så starkt intryck av de negativa
yttranden som utskottet har inhämtat,
att det kommit till de slutsatser
som utskottet har dragit. Jag tycker att
eftersom detta ju inte har någon partipolitisk
aspekt, borde man varit mer intresserad
av att närmare överväga huruvida
man inte med budgettekniska
medel — i detta fall avlöningsstaternas
uppställning — skulle kunna vinna en
del när det gäller att skaffa oss ett fastare
grepp över administrationskostnaderna.

Tyvärr skedde ett tekniskt missöde
när denna motion skrevs ut. Tanken var
att man inte såsom nu skulle ha de ordinarie
befattningshavarnas avlöningar
i en post och de icke ordinarie i en annan,
utan att man i stället skulle sammanföra
de ordinaries och de extra ordinaries
löner till en post och den extra
personalens till en annan. Det tekniska
missödet medförde att motiveringen delvis
hängdes upp på en pensionsfråga,
medan den givetvis borde ha hängts
upp på att den ordinarie och extra ordinarie
personalen ju har fastare anställning
än den extra.

För att vi skall kunna se det uppslag
som motionen innehåller i det sammanhang
som det bör ses, tror jag det är
nödvändigt att vi något påminer oss hur
budgetarbetet i vårt land egentligen går
till.

Vi skall först lägga märke till att de
centrala verkens petitaframställningar
ju måste vara inne i god tid på hösten,
vilket betyder att de måste vara
inne grovt räknat ungefär ett och tre fjärdedels
år innan det budgetår tar slut
som petitaframställningarna avser.

I det sammanhanget är det värdefullt

130 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Om ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar

att också ha klart för sig att de centratrala
ämbetsverken i många fall måste
höra lokalförvaltningar och regionala
förvaltningar, innan de kan komma med
sina framställningar. Det betyder att den
behovsprövning och det material, som
petitaframställningarna bygger på, ligger
så långt tillbaka i tiden före den då
utgifterna blir aktuella, att materialet i
viss mån är förlegat redan när statsverkspropositionen
framlägges. Det är
en svaghet i vårt budgetarbete att behovsredovisningarna
kommer väl långt
före det budgetår som anslagen avser.
För den skull skulle det vara av vikt
att i all möjlig utsträckning lägga den
reella behovsprövningen något närmare
användningsperioden.

Det finns också en annan sak, som
jag tycker hör till bakgrunden. Jag tänker
på hur det går till i kanslihuset då
petitaframställningarna granskas. Varje
departement sovrar bland dessa äskanden.
Det är, speciellt nu, naturligt att
det prutas en hel del redan i fackdepartementen.
Detta medför, eftersom verken
vet om det, att dessa tar till anslagen
med prutmån, där så kan ske.

Så har vi samspelet med finansdepartementet.
Där har man försökt att få en
viss specialisering av arbetsuppgifterna,
så att några får syssla med en viss
sorts utgiftsfrågor, andra med en annan
sorts sådana frågor o. s. v. Men med
vår nuvarande budgetteknik finns det
inte någon som bar en sådan överblick
över budgeten att han exempelvis kan
väga detaljbehoven i åttonde huvudtiteln
mot dem i femte huvudtiteln o. s. v.
på ett fullt tillfredsställande sätt. Därav
följer, som i varje fall vi äldre riksdagsmän
väl känner till, att när en statsverksproposition
presenteras riksdagen
bär de olika huvudtitlarna väsentliga
spår av de olika fackministrarnas olika
inflytande. Den totala överblicken saknas
väl inte men den riktiga avvägningen.

Sedan får riksdagen ta ställning, och
där har vi ännu mindre möjligheter än
vad man har i kanslihuset att så noggrant
som vi skulle önska och så noggrant
som det skulle vara påkallat grans -

ka alla posterna. Det är omöjligt att begära
av ett budgetutskott att det skall
kunna säkert bedöma om det behövs en
expeditionsvakt eller en byråsekreterare
mer eller mindre. När det gäller de icke
ordinaries avlöning är det samma dilemma,
ty en ordentlig genomarbetning
av dessa frågor skulle förutsätta specialundersökningar,
som tiden inte räcker
till för.

Därav följer — och det är bäst att vi
erkänner det — att den befogenhet som
riksdagen har att granska Kungl. Maj:ts
äskanden i betydande utsträckning är
av formell beskaffenhet. Den befogenhet
som riksdagen har kan av skäl som
jag antytt inte brukas fullt ut, som man
kunde på den tiden då statsapparaten
var mycket mindre än vad den nu är.
Jag menar att man skall ha detta till
bakgrund även när man diskuterar den
detalj som motionen tar upp.

När motionärerna har velat att vi
skulle ge de icke ordinaries avlöningar
formen av ett obetecknat anslag som
skulle ställas till verkens förfogande, har
syftet varit att prövningen av det verkliga
behovet då skulle komma närmare
i tiden till behovets inträdande. Det är
den ena saken man skulle vinna. Det
andra man skulle vinna är att man gjorde
verkscheferna mera till organisatörer
och något av företagsekonomer. I
varje företag är det omkostnadskontot
som företagsledaren får hålla ögonen på.
Att vi har denna detaljerade behovsredovisningen
från verken i deras petitaframställningar
för det med sig att varje
anslagspost befinner sig i sitt bås,
att den posten utnyttjas, då verket annars
löper risk att inte få tillbaka anslaget
ett annat år, och att verksledningen
är för bunden.

Vi skulle, så vitt jag förstår, genom
att ge verkscheferna ökad frihet och
ökat ansvar få dem att ägna personalsidan,
och därmed även arbetsrutinen,
betydligt större uppmärksamhet.

Jag har, herr talman, under min levnad
haft åtskilligt med ämbetsverk att
göra. Jag vill inte från min begränsade
horisont annat än vitsorda att där utföres
ett gott och träget arbete. Men jag

Torsdagen den 14 mai 1959 fm.

Nr 16

131

Om redovisning i statsverkspropositionen

har många exempel på att arbetsrutinen
är så opraktisk, att den som är van vid
annat blir förvånad över hur det kan gå
till i vissa fall. Det vore verkligen frestande
att ge exempel. Ett faktum är att
arbetsrutinerna i många fall skulle kunna
förenklas utan risk för att säkerheten
i expeditionerna läderades.

Motionärerna anser alltså att om
verkscheferna på detta sätt i större utsträckning
än nu får själva behärska avlöningsanslagen
för den extra personalen,
kommer de att betydligt bättre än
hittills kunna laga efter läglighet. Om vi
håller dessa obetecknade anslag litet
knappa, blir det samtidigt ett kraftigt
incitament för verkscheferna att titta
litet mer på om arbetet inom respektive
verk verkligen är så praktiskt organiserat
som möjligt.

Märkligt nog är man att döma av de
negativa remissuttalanden som herr Sundelin
nyss citerade tydligen inte överallt
särskilt angelägen att få till stånd en
sådan ordning. Från riksdagens sida
borde vi dock söka eftersträva en sådan.
Det är också märkligt att konstatera
att flera remissinstanser uppenbarligen
behjärtat syftet med motionärernas
framställning, men anser att detta syfte
bör kunna vinnas på andra vägar utan
att någon av dem angivit på vilken väg
man tror att detta kan ske.

Vidare har det även gjorts en del tekniska
invändningar. Om man hade dessa
anslag obetecknade och sedan använde
anslaget till extra utgifter såsom en säkerhetsventil,
skulle detta, säger man,
vara olämpligt redovisningstekniskt, ty
då skulle man inte få budgetredovisningen
uppställd efter utgiftsändamålet.
Det är, med förlov sagt, en mycket egendomlig
invändning. Alla som är vana vid
kommunalförvaltning vet ju att det brukar
finnas en post för oförutsedda utgifter.
Det har rättsligt fastslagits att de
medlen i första hand skall användas för
att fylla ut brister i de ordinarie anslagen.
Det finns ingenting som hindrar att
denna säkerhetsventil som jag kallade
anslaget för extra utgifter, skulle kunna
budgettekniskt redovisas och användas
på samma sätt.

för visst år jämväl av beräknade utgifter
under kommande två budgetår

Eftersom det borde vara ett gemensamt
intresse för alla att få bättre grepp
över avlöningsanslagen bör riksdagen
enligt min mening fundera litet mer på
dessa problem. Det finns väl ingen anledning
att i dag då vi är så få reservanter
driva saken till en votering, men frågan
bör, anser jag, tas upp ännu eu
gång. Riksdagen bör enligt vår uppfattning
söka efter vägar att med bibehållande
av verkens arbetsuppgifter även
lönetekniskt befrämja en sådan anordning,
att det mer än hittills poängteras
att verkscheferna är organisatörer och
ett slags företagsledare.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om redovisning i statsverkspropositionen
för visst år jämväl av beräknade utgifter
under kommande två budgetår

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 94, i anledning av väckta motioner
om redovisning i statsverkspropositionen
för visst år jämväl av beräknade
utgifter under kommande två budgetår.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Ewerlöf
in. fl. (1:122) och den andra inom
andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (11:141) hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att fr. o. m. statsverkspropositionen
för budgetåret I9(i0/(>1 måtte för
varje anslag upptagas jämväl uppgift om
det ungefärliga beloppet, som kunde beräknas
bliva erforderligt för motsvarande
ändamål under de två närmast därefter
följande budgetåren.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

132

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Om redovisning i statsverkspropositionen

under kommande två budgetår

1. att motionerna I: 122 och II: 141
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungi. Maj:t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört angående kostnadsberäkningar
i kommittébetänkanden.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Staxäng, Nilsson
i Göingegården, Heckscher och Helén,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 122 och II:
141, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att från och med statsverkspropositionen
för budgetåret 1960/61 måtte för varje
anslag upptagas jämväl uppgift om det
ungefärliga belopp, som kunde beräknas
bliva erforderligt för motsvarande ändamål
under de två närmast därefter följande
budgetåren.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Nu förevarande motioner
går, som vi hörde, ut på att man i
statsverkspropositionen för varje anslag
skall upptaga jämväl uppgift om det ungefärliga
belopp som kan beräknas bli
erforderligt för motsvarande ändamål
under de två närmast följande budgetåren.

Motionärerna är givetvis fullt på det
klara med att riksdagen inte kan besluta
anslag för mer än ett år i sänder.
Men denna en aning längre överblick
skulle dock kunna ge en bättre grundval
för bedömning av den framtida utvecklingen
och därmed också en bättre
grund för ställningstagandet till det aktuella
kravet. De beslut som riksdagen
nu år för år fattar om anslag av olika
storleksordningar binder ju faktiskt ofta
riksdagen för lång framtid. Det är
heller ingen unik ordning som motionärerna
föreslår. I utlandet, exempelvis
England, förekommer en sådan redovisning
av beräknade utgifter under kommande
budgetår. Dessa uppgifter införskaffas
i England i samband med bud -

för visst år jämväl av beräknade utgifter

getarbetet och ställs till finansministeriets
förfogande. De gäller för en hel
femårsperiod.

Utskottet hänvisar till de avgivna remissyttrandena
och framhåller att frågan
om den långsiktiga utvecklingen av
utgifterna inom statsbudgeten redan ägnats
betydande uppmärksamhet. Bl. a.
har, säger utskottet, besparingsutredningen
från de olika departementen fått
uppgifter rörande de statliga utgiftsbehoven
t. o. m. budgetåret 1963/64. Det
är liknande uppgifter som motionärerna
och reservanterna önskar att riksdagen
skall få. Sedan utskottet emellertid med
tillfredsställelse konstaterat att man redan
är inne på dessa tankebanor, vill
utskottet inte vara med om en mer permanent
anordning i här berörda syfte.
Man säger att huvudsyftet är tillgodosett,
men enligt min mening är detta direkt
felaktigt eftersom det just är en
permanent anordning i denna riktning
som motionärer och reservanter önskar.

För övrigt finns det i remissyttrandena,
som man ju åberopar, vissa i och
för sig rätt intressanta uttalanden. Statens
organisationsnämnd säger att det
av olika skäl i allmänhet är svårt för
myndigheterna att »med någon grad av
säkerhet göra prognoser av detta slag».
Ja, hur kan man konstatera detta —
inte ens »med någon grad av säkerhet»
—- samtidigt som man säger sig vara
planhushållare, medan vi som går in för
denna linje rubriceras som PHM:are, såsom
ju har skett tidigare?

Men beträffande koinmittébetänkanden
är man mera hoppfull i detta hänseende;
där vill utskottet ha »noggranna
kostnadsberäkningar» — observera noggranna
— med avseende på den framtida
utvecklingen, och utskottet vill i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört. När det gäller kommittébetiinkandena
och planeringen för
framtiden är alltså utskott och reservanter
på samma linje.

Statskontoret säger att »kostnaderna
för framlagda projekt icke alltid utretts
med tillbörlig omsorg». Nej, det har vi
sannerligen fått erfara år efter år.

Riksräkenskapsverket — vars uppfatt -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

133

Om redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl av beräknade utgifter

under kommande två budgetår

ning jag tror att herr Sundelin apostroferade
i föregående ärende —• understryker
samma sak och stöder dessutom motionen,
i det verket säger: »Det är även
möjligt att den översiktliga redovisning
för kommande budgetårs utgifter som
redan nu finnes i finansplanen liksom
de utredningar den bygger på kunna utvidgas
och systematiseras, så att bilden
av den framtida utgiftsutvecklingen lättare
kan skönjas.»

Det är bara detta vi vill, herr talman,
och därför hemställer jag om bifall till
reservationen.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Detta förslag innebär ju
att från och med statsverkspropositionen
för budgetåret 1960/61 skulle för
varje anslag upptagas jämväl uppgift om
det ungefärliga belopp som kan beräknas
bli erforderligt för motsvarande ändamål
under de två närmast därefter följande
budgetåren.

Naturligtvis skulle det vara av värde
om man kunde få en sådan prognos för
de två närmast kommande budgetåren,
men jag skulle tro att det är mycket
svårt att med någon grad av säkerhet
uppgöra sådana prognoser. Risken är att
det blir rena gissningar eller i varje fall
scliablonartade uppskattningar. Dessutom
skulle det — någonting som jag för
min del fäster rätt stort avseende vid —
troligen betyda en oerhörd ytterligare
belastning för departementen vid upprättandet
av budgetförslagen. På den
punkten skulle jag återigen vilja anknyta
till det yttrande som, även i denna
fråga, avgivits av riksräkenskapsverket.
Det heter där: »För statsdepartementen
med redan nu pressat tidschema skulle
en prövning av utgiftsbehovet för ytterligare
två budgetår medföra en betungande
och i vissa fall kanske övermäktig
arbetsbörda.» Man kan åtminstone befara
att resultatet skulle bli ytterligare
ökade kostnader i stället för besparingar.
Hur tilltalande själva tanken än må
vara, tror jag därför att man får överväga
saken ytterligare innan man beslutar
sig för att gå denna väg.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (li):

Herr talman! Herr Sundelin säger att
det skulle vara bra med en sådan prognos,
men han staplar en massa hinder i
vägen och uttrycker farhågor för att departementen
skulle bli alldeles överbelastade
med arbete. Då vill jag erinra om
att man ju i utskottsutlåtandet säger att
departementen redan gör en sådan översikt.
Frågan gäller alltså bara att den
översikten skall framläggas för riksdagen.

Jag kan inte heller begripa herr Sundelins
resonemang att det är svårt att
planera med någon större grad av säkerhet.
Det skulle ju betyda att man över
huvud taget inte kunde bedriva ekonomisk
verksamhet. Varje företag, stort eller
litet, måste ju planera och göra upp
vissa prognoser och beräkningar för
framtiden. Visserligen finns det osäkra
faktorer, och prognoserna kan bli felaktiga,
men man har ändå skäl att anta att
de kan ge en viss riktpunkt för handlandet
jämfört med om man inte har några
beräkningar alls. Herr Sundelin står ju
på reservanternas linje när det gäller utlåtandet
nr 96. Han vill där ha en femårsplanering
för både inkomster och utgifter;
men hur i all rimlighets namn skall
man kunna klara en sådan planering, om
man inte ens kan förutse utgifterna för
ett par år framåt?

Herr Sundelin talade också om arbetsbelastningen
för departementen. Men gör
man en beräkning, finns ju sedan den
som ledning för de kommande åren; och
då kan man med en viss grad av sannolikhet
utgå från att det för framtiden
blir en minskad arbetsbelastning.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag menar inte att man
skall avstå från att göra någon planering
eller några framtidsprognoser. Det
skall emellertid inte vara en så grundlig

134 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Ang. alternativa anslagsäskanden från myndigheterna

planering som det har föreslagits i motionerna,
nämligen att det för vartenda
litet anslag skall anges vad kostnaderna
kan komma att bli för ett par år framåt.
Uet är just denna detaljplanering som
jag inte kan vara med om.

Både i remissyttrandena och i utskottets
utlåtande har ju ändå påpekats att
man redan gör vissa prognoser över hur
stora utgifterna i stort sett kan komma
att bli, men man gör inte denna beräkning
så i detalj som motionärerna avsett.

Jag kan i detta fall hänvisa till vad
statskontoret sagt i sitt remissyttrande
över de förevarande motionerna att det
årligen i statsverkspropositionen lämnas
en summarisk redogörelse för de mera
betydande utgiftsökningarna, som är
att förvänta under det närmast kommande
budgetåret. Jag tror att man tills vidare
får nöja sig med detta.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera punkten av utskottets
i det nu förevarande utlåtandet gjorda
hemställan.

Därefter gjordes enligt de beträffande
punkten 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 2 hemställt.

Ang. alternativa anslagsäskanden från
myndigheterna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 95, i anledning av väckta motioner
angående alternativa anslagsäskanden
från myndigheterna.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av lierr
Ewerlöf m. fl. (1:123) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmar -

son m. fl. (II: 142), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
med beaktande av vad i motionerna anförts
ville anmana underställda myndigheter
att framlägga alternativa förslag
till sin verksamhets ordnande, varvid
det lägre alternativet för var myndighet
skulle resultera i sammanlagda anslagsäskanden,
som med skälig differentiering
understege anslagen för budgetåret
1959/60 med i genomsnitt cirka fem
procent.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:123 och 11:142 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Staxäng, Nilsson
i Göingegården och Heckscher, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 123 och II: 142, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t med beaktande av vad i
motionerna anförts ville anmana underställda
myndigheter att framlägga alternativa
förslag till sin verksamhets ordnande,
varvid det lägre alternativet för
var myndighet skulle resultera i sammanlagda
anslagsäskanden, som med
skälig differentiering understege anslagen
för budgetåret 1959/60 med i genomsnitt
cirka fem procent.

Fröken ANDERSSON (li):

Herr talman! Tyvärr måste jag komma
igen, eftersom det också här är fråga
om motioner som syftar till i stort sett
detsamma som jag tidigare talat om.

Motionerna går ut på — och reservanterna
stöder sig på dem —- att Kungl.
Maj:t skall anmoda myndigheterna att
framlägga alternativa förslag för sin
verksamhet, av vilka det lägre alternativet
skulle i genomsnitt med fem procent
understiga det högre. Detta bör enligt
vår mening direkt gälla driftbudgeten,
men man skall även ta ställning till

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

135

Ang. alternativa anslagsäskanden från myndigheterna

möjligheten att begränsa kapitalbudgeten.

I motionerna ges en, skall vi säga,
historisk överblick över utvecklingen
och där hänvisas bland annat till att
myndigheterna för budgetåret 1959/60
har planerat sin verksamhet på ett sätt
som skulle medföra utomordentligt kraftiga
ökningar på både drift- och kapitalbudgeten.
Detta har skett trots den numera
sedvanliga anmaningen till myndigheterna
att vid uppgörandet av sina
petita iaktta återhållsamhet. Jag vill inte
ett ögonblick urgera att denna utveckling
beror på att myndigheterna har en särdeles
slösaktig inställning, utan det beror
väl i grund och botten på, såsom det
heter i motionerna, en expansivt grundinställd
verkställande makt.

Gång på gång har från riksdagen och
i andra sammanhang gjorts uttalanden
om hur nödvändigt det är med sparsamhet,
men det har inte lett till nämnvärt
resultat. Utgifterna ökas och ökas, och
därför anser vi att det är önskvärt med
mera preciserade och bestämda krav
från riksdagens sida, ungefär på det sätt
som vi föreslagit i all anspråkslöshet.
Det finns säkert möjlighet att gå än
längre i detta avseende. Det bör för
myndigheterna göras klart att det inte
bara är en merit att utvidga verksamheten
utan att det också kan vara en merit
att inskränka den och att spara. Såsom
framhållits av såväl motionärerna som
av remissmyndigheterna och för övrigt
även av utskottet, har ju myndigheterna
att fullgöra dem ålagda arbetsuppgifter,
och det är, säger man •— vilket är
alldeles riktigt, och det framhåller vi
också i motionerna — väsentligen fråga
om ett avgörande av politisk natur. Men
sådant som det statsfinansiella läget nu
är — jag skall inte trötta med detaljer,
då vi gunås hört tillräckligt om den saken
— tycker jag att det kan vara på
tiden att företa en omprövning också av
de politiska värderingarna och vad därav
föl jer. Och då kan ju en lämplig utgångspunkt
vara att man åtminstone försökte
börja rätta mun efter matsäcken,
tv det kan väl ändå inte, som det nu ser
ut på finansområdet, i längden gå alt ba -

ra konstatera att de rörliga löpande utgiftsstegringarna
går löst på cirka 10 ä
15 procent. Man kan ju inte låta bli att
fråga sig, var det til syvende og sidst
skall sluta.

I ett par av yttrandena över motionerna
hänvisas också till andra, på längre
sikt verkande åtgärder. Men dessa alternativa
förslag från myndigheterna, som
motionärerna tänkt sig, skulle ju vara
en omedelbar åtgärd.

Vad beträffar de mera långsiktiga problemen
säger statens organisationsnämnd
bl. a. att man tid efter annan bör företa
utredningar som syftar till besparingar.
Jag vill emellertid understryka att statskontoret
ställer sig kritiskt till sådana
tillfälliga utredningar. Statskontoret har
ju tidigare med gillande citerats här av
utskottets talesman. Statskontoret säger:
»Skall besparingsarbetet bedrivas effektivt
fordras ingående kontinuerliga undersökningar.
Det kan med hänsyn härtill
ifrågasättas, om icke önskemålet att
åstadkomma erforderliga besparingar å
statsbudgeten bör tillgodoses genom insatser
av ett härför lämpligt, permanent
organ.»

Jag vill minnas att vi tidigare har diskuterat
denna propå, och reservanterna
menar att den kan vara värd ett närmare
övervägande. Nu säger emellertid utskottet
— och motiveringen känns igen -—
att tidpunkten inte nu är lämplig för
framställning till Kungl. Maj:t i enlighet
med yrkandet i motionerna. Man kan
fråga: När skulle det då vara lämpligt?
Ja, jag vet att man hänvisar till den
sittande besparingsutredningen. Det har
vi ju hört förr. För övrigt vill jag säga
att om den inte snart är färdig med sitt
arbete, blir den en ganska dyrbar besparingsinrättning.
Men även om det nu
sitter en utredning — såsom vi hörde i
går är man dock inte alltid så noga med
att invänta resultatet av pågående utredningar
—- kan det väl ändå inte vara ur
vägen, sådant det statsfinansiella läget
för närvarande ser ut, att ta detta lilla
steg att man försöker pruta ner statsutgifterna
med i genomsnitt fem procent.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

136

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Ang. alternativa anslagsäskanden från myndigheterna

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Fröken Andersson gled
i sin framställning ganska snabbt förbi
det förhållandet att finansministern varje
år riktar en uppmaning till myndigheterna
att iakttaga sparsamhet. För en
kort tid sedan såg vi i pressen, hur finansministern
inför det nya budgetåret
hade uppmanat myndigheterna att ålägga
sig mycket stor sparsamhet. Om jag
inte minns fel framhöll han också att
myndigheterna i det samamnhanget skulle
redovisa vad de hade gjort för att nedbringa
kostnaderna. Det sades vidare
att de borde undvika framtida kostnadsökningar.
Om utvecklingen emellertid på
vissa områden skulle föranleda sådana,
borde myndigheten, sade finansministern,
se till att besparingar kunde göras
på andra områden. Han menade att om
utvecklingen givit anledning till att man
satsade mera på ett område än tidigare,
kunde det finnas skäl att anta att i stället
något annat område hade minskat i
betydelse.

Det görs alltså försök att rikta myndigheternas
uppmärksamhet på nödvändigheten
av att iaktta sparsamhet. Vi
måste emellertid vara på det klara med
att det är ganska litet man kan utvinna
genom sådana åtgärder, om man inte
ställer det anspråket på myndigheterna
att de skall sätta sig över de uppgifter
som blivit dem tilldelade ytterst genom
beslut som fattats här i riksdagen. Vi
kan inte vänta oss att verkliga besparingar
skall kunna företas på annat sätt än
genom att riksdagen själv är med och begränsar
kostnaderna genom att utforma
politiken på ett sätt som gör detta möjligt.

Självfallet bör man dock inte förakta
de möjligheter som kan finnas att nedbringa
kostnaderna på de vägar som
motionärerna anvisat. När man lyssnar
till fröken Andersson här och när
man läser de väckta motionerna kan man
emellertid inte undgå att förvåna sig
över i hur hög grad högern sätter sin
lit till rent formella och tekniska ting och
tror att man på den vägen skall kunna
nå underverk. Jag tror att det är en i
och för sig orimlig tanke att vi med någ -

ra enkla åtgärder i fråga om metodiken
plötsligt skulle kunna nå ett resultat som
är mycket bättre än det man tidigare
åstadkommit. I varje fall har utskottet
inte vågat tro att det skulle stå något
väsentligt att vinna genom en sådan
demonstration — något annat blir
det inte — som ett bifall till motionerna
skulle innebära. Utskottet bar därför
inte velat tillstyrka högermotionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Holmqvist säger att finansministern
gång på gång har uppmanat till
sparsamhet, men det är ju av allt att
döma så att detta inte leder till resultat,
åtminstone inte till önskade resultat.
Jag tycker att det är, jag höll på
att säga, ett fattigdomsbevis — det passar
inte riktigt, men å la bonne heure!
— när vi nu vill ha ett uttalande från
riksdagens sida, att riksdagen inte skall
kunna få klart och tydligt uttala ett önskemål
om sparsamhet.

Nu säger herr Holmqvist att det är
mycket litet man kan vinna genom en
sådan åtgärd. Ja visst, men kan man
och bör man slå sig till ro med detta
konstaterande, så som det nu ser ut
på det statsfinansiella området?

Jag tycker inte heller att man bara
skall slå sig till ro med att säga att det
här rör sig om politiska värderingar.
Dessa värderingar kan det väl ändå vara
nödvändigt att ta upp till omprövning
efter hand som förhållandena växlar, eller
som jag mycket enkelt uttryckte det:
Vi skall åtminstone närma oss målet
att rätta munnen efter matsäcken.

Herr Holmqvist säger att han förvånar
sig över att högern sätter sin lit
till tekniska åtgärder. Ja, det kan man
möjligen säga beträffande de två föregående
motioner som jag har talat om,
men i det här fallet är det inte fråga
om tekniska åtgärder utan om en direkt
begäran om nedprutning med i genomsnitt
fem procent. Det är ändå två vitt
skilda saker.

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

137

Ang. planering på längre sikt av statens utgifter och inkomster

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr HOLMQV1ST (s):

Herr talman! Jag vill erinra fröken
Andersson om att högern tidigare har begärt
att få en besparingsutredning. Den
har blivit tillsatt, den har arbetat och
håller alltjämt på att arbeta, och såvitt
man kan förstå är förslag att vänta från
denna utredning inom mycket kort tid.
Vi har således anledning att invänta
vad den kommitté, som har suttit och
penetrerat frågorna kan ha att föreslå.
Vi är inte mycket betjänta av att
medan vi inväntar resultatet av en åtgärd
plötsligt rusa ut och försöka finna
någonting nytt att diskutera. Vad vi
eftersträvar är ett resultat, och jag tror
att vi har mera att vinna genom att
vänta på vad besparingsutredningen
kan föreslå.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! När besparingsutredningen
tillsattes var det inte meningen
att den skulle sitta hur länge som helst
och hindra de sparåtgärder som omständigheterna
nödvändiggjorde under
tiden. Det har vi aldrig syftat till, och
vi hoppas att denna besparingsutredning
skall kunna komma fram till ett
bättre resultat än en i genomsnitt femprocentig
nedprutning, men vi får ju
se hur det går. I alla händelser tycker jag
inte att utredningen skall få utgöra ett
skalkeskjul, som man kryper bakom för
att undvika att göra besparingar som vi
anser vara nödvändiga i dagens läge.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Det har sagts att utredningen
skulle komma med förslag möjligen
i sommar eller i höst, och jag vill
då fråga fröken Andersson: Får man
inte anse att denna kommitté har arbetat
utomordentligt snabbt, om man jämför
med tidigare utredningar vi har haft
på detta område? Jag tycker att man
borde ge ett erkännande ord till dem

som arbetar med denna uppgift för att
de så snart kan komma till ett resultat,
ty det är ju uppenbart att det är eu
mycket stor uppgift, som lagts i deras
händer.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på godkännande av vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på godkännande
av utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 95, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. planering på längre sikt av statens
utgifter och inkomster

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 90, i anledning av väckta motioner
angående planering på längre sikt
av statens utgifter och inkomster.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson in. fl. (1:230) och den andra

138

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Ang. planering på längre sikt av statens utgifter och inkomster

inom andra kammaren av herr Hedlund,
m. fl. (II: 291), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kung], Maj:t anhålla om en planering på
längre sikt av statens utgifter och inkomster.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:230 och 11:291
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson, herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Anders Johansson, Nestrup,
Thorsten Larsson, Staxäng, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén samt herrar Nihlfors,
Heckscher, Gustafsson i Kårby och
Helén, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 230
och 11:291, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om planering på längre sikt
av statens utgifter och inkomster i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Här föreligger ett positivt
förslag som gäller planeringen av
budgeten. I enlighet med gammal hävd
har budgeten fastställts för kommande
år, och det har måhända gått i äldre tider,
men allt eftersom utgifterna och
inkomsterna har svällt och blivit mer
och mer svårbedömbara, så har det kanske
blivit allt mera nödvändigt att försöka
planera statens affärer på litet
längre sikt. Jag kan påminna om t. ex.
socialförsäkringen, bostadspolitiken och
vägväsendet, så förstår var och en att
det är ytterst nödvändigt att en långsiktigare
planering sker.

Så länge den statliga verksamheten
var av relativt blygsam omfattning fick
ju inte de ekonomiska avgörandena sådana
konsekvenser som de får i vår tid.
Skattehöjningar är också ett resultat av
statens ökade utgifter. Numera föreligger
ju också helt ändrade förhållanden,
och skattebördan i relation till natio -

nalinkomsten har fördubblats under de
senaste 20 åren. Detta gör att det framstår
såsom mycket angeläget att staten
försöker — inte i detalj, men i stora
drag — lägga upp en prognos över den
framtida utvecklingen.

I utskottsmajoritetens utlåtande har
man faktiskt också varit inne på liknande
tankegångar, men man fann att det
skulle vara tillräckligt att hänvisa motionen
till den nu sittande stabiliseringsutredningen.
Jag vill ifrågasätta, om detta
är till fyllest. Jag tror nämligen, att
stabiliseringsutredningen redan har tillräckligt
att göra och att detta är en uppgift
vid sidan av utredningens direktiv.

Vi reservanter menar, att man borde
få en femårig planering av både inkomstsidan
och utgiftssidan, så att riktlinjerna
för statens inkomster och utgifter
skulle kunna anges i stora drag. Man
skulle alltså vid sidan av ettårsbudgeten
staka ut vissa linjer för utvecklingen. I
kommunerna har man nu alltmera börjat
lägga upp detta system med s. k.
rullande budgeter, och jag tror att man
där fått den erfarenheten, att man kan
se trenden i utvecklingen. Vi har därför
den uppfattningen, att riksdagen bör i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
planering på längre sikt av statens utgifter
och inkomster.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till den föreliggande reservationen
av fröken Andersson, herr Pålsson
m. fl.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! När vi för en liten stund
sedan behandlade statsutskottets utlåtande
nr 93, höll herr Bergh ett ganska
långt anförande, i vilket han beskrev för
oss hur det går till vid budgetarbetet.
Han framhöll hur svårt det var att ungefär
ett år innan budgeten skall sättas
i kraft förutse och bedöma kostnadssidan.
Han pekade bl. a. på hur lönerna
kan ändras under tiden. Jag vill erinra
om detta. Eftersom det redan i dag finns
vissa svårigheter att göra en rättvis bedömning
av den ekonomiska utvecklingen
på kortare sikt, under ett bud -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

139

Ang. planering på längre sikt av statens utgifter och inkomster

getår, är det uppenbart att vi måste räkna
med ganska stora svårigheter, om vi
skulle praktisera det förslag som centerpartiet
har fört fram om en femårsbedömning.

Det är kanske inte svårigheterna att
bedöma lönerna som vi främst har att
hålla i minnet, utan det är det förhållandet,
att vårt land i mycket hög grad
är beroende av handeln med utlandet,
som gör att vi inte kan överblicka utvecklingen
med nämnvärd säkerhet. Vi
är således i hög grad beroende av vad
som sker i yttervärlden, och det skulle
kunna anges flera andra faktorer. Men
det som kanske är mest väsentligt och
som i varje fall utskottsmajoritelen har
fäst stort avseende vid är att vi i det
här landet ingalunda är överens om hur
vi skall tänka oss den framtida utvecklingen.
Vi har delade meningar därom
— annars hade vi inte behövt ha olika
politiska partier. Detta gör, att vi troligen
inte kan bli överens om hur det
skall se ut under den närmaste femårsperioden.
Det är lätt att nå enighet i ett
land, där man har ett enhetligt politiskt
system och där det finns bara en mening,
men sådana förhållandena är i
vårt land är det mycket svårt att göra
upp prognoser för fem år framöver. Vi
får nöja oss med den planering som
sker.

Herr Larsson nämnde som exempel att
det vid utbyggnaden av vägar och dylikt
bör ske en planering. Där behövs
inga ytterligare åtgärder. Vi har en vägplan,
som är långsiktig, och sådana planer
finns på många andra områden.
Men såvitt jag förstår herr Larsson rätt
var det meningen, att man i den nu föreslagna
planeringen skulle innesluta
även element, som hör samman med politiska
bedömningar och politiska förväntningar.
Det kan knappast vara mycket
att vinna med sådana åtgärder. Det
är klart att vi utöver den planering som
jag nämnde behöver långtidsutredningar
av hittillsvarande typ — eu sådan är
aktuell nu — för att på det sättet hålla
oss å jour med utvecklingen, men jag
tror att det vore mycket olyckligt om
vi skulle binda oss för vad som skall ske
under en femårsperiod.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Jag tror inte, att det
här är fråga om att binda sig, som herr
Holmqvist säger, utan det är fråga om
huruvida man vill ha en förhandsplanering
av hur mycket man räknar med att
kunna kosta på sig under en femårsperiod,
när man t. ex. behöver bygga inom
en kommun eller när man behöver företa
åtgärder inom den statliga förvaltningen,
sjukhusförvaltningen o. s. v. Vill
man fortsätta med den beräkning som
vi under lång tid haft och som kännetecknas
av att man först beslutar utgifterna
och sedan, om inkomsterna inte
går ihop, höjer skatterna? Detta har nu
varit den planering som förekommit hittills
och som herr Holmqvist anser som
den mest ändamålsenliga. Men det kan
ju också tänkas, herr talman, att det i
fortsättningen kanske inte finns utrymme
för en sådan höjning, som har skett
hittills. Det vore väl ändå ganska betydelsefullt
att ha en utredning, en planering
att grunda sina beräkningar på,
när man skall avgöra om det är nödvändigt
att företa en viss åtgärd eller inte
eller om man skall spara på den eller
den punkten. Jag tror därför att det hade
varit mycket klokt, om statsutskottet
gått med på att göra en sådan beräkning.

Jag förstår mycket väl att majoriteten
inom statsutskottet inte velat låsa sig för
någonting, ty jag tror att om vi hade
haft en sådan förhandsberäkning och
sett hur förhållandena kanske kommer
att ställa sig i framtiden, så hade tveksamheten
varit större än den var, när vi
i dag beslutade om den största sociala
utgift som någonsin förekommit i vårt
land.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! Det kan måhända förefalla
litet underligt, att när jag här talat
för eu långsiktsplanering och anfört en

140 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Ang. planering på längre sikt av statens utgifter och inkomster

del exempel till förmån för en sådan,
så är herr Holmqvist, som borde vara
mera lättillgänglig för långsiktsplaneringar
än jag, motståndare till detta. Skulle
det inte, herr Holmqvist, vara möjligt
att något utveckla den planering som
vi nu enligt herr Holmqvist har på t. ex.
vägområdet, till andra områden? Skulle
det vara omöjligt för riksdagen att över
huvud taget intressera sig för hur den
ekonomiska utvecklingens trend kan
komma att bli i fortsättningen?

Det är givet att om vi kunde få till
stånd en sådan planering och år efter
år följa utvecklingen så skulle vi ha bra
mycket lättare att överblicka, huruvida
vi kan fullgöra de ekonomiska åtaganden
som kan föreligga från fall till
fall. Det är endast detta som vi har velat
påpeka. Jag tror inte det är till fyllest att
överlämna detta till den utredning som
majoriteten föreslagit.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag medger att det ligger
mycket i påståendet, att man har att vänta
mera intresse för planering från en
socialdemokratisk talesman än från en
representant för centerpartiet. Till herr
Elofsson vill jag säga, att jag inte tror att
man just från centerpartihåll särskilt
starkt bör framhålla nödvändigheten av
att man skall ha gjort klart för sig var
man skall ta pengarna ifrån, innan man
bestämmer några utgifter. Jag vet inte,
om just centerpartiet kan säga att de är
några renlevnadsmän på det området. Vi
har kanske anledning att ta litet ansvar
allesammans.

Av argumenten här förstår jag, att i
varje fall herr Larsson inte gjort riktigt
klart för sig, vad motionen egentligen avser.
Det är tydligt, att om man nöjer sig
med att bara göra bedömningar av så att
säga vetenskapligt slag om hur utvecklingen
under vissa tänkta förhållanden
kommer att te sig, är det ingenting annat
än vad som redan sker. Därvidlag
kan jag rekommendera den senaste långtidsutredningen.
Dess program har inte
löpt ut, utan där finns möjlighet att ta
del av den bedömning som skett. Sådana
ting är vi med om, säger vi i utskottet.
Men att binda riksdagen för hur den

skall handla under fem år framåt tycker
jag är ganska orimligt. Vi är ju inte överens
om de beslut som ändå är de mest
avgörande på kostnadssidan. Vissa partier
menar, att vi kan ta bort barnbidragen,
sänka bostadsstödet och det ena med
det andra. Det är stora summor det rör
sig om, men hur skall vi komma ifrån
de politiska avgörandena? Dem har varken
herr Elofsson eller herr Larsson tagit
hänsyn till.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 96, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 66.

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

141

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. ändring i förordningen om
nöjesskatt, m. m.

Föredrogos ånyo och företogos till avgörande
i ett sammanhang bevillningsutskottets
betänkande nr 40 och statsutskottets
utlåtande nr 92, båda i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 13 mars 1959 dagtecknad
proposition, nr 97, hade Kungl. Majd
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr
823) om nöjesskatt;

2) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 8 juni
1951 (nr 457) om särskilt bidrag till producent
av svensk film, så ock om fortsatt
giltighet av samma förordning; samt

3) förordning angående fortsatt giltighet
av förordningen den 8 juni 1951
(nr 458) om tillägg till förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

I propositionen hade, i avbidan på en
.slutlig prövning av 1957 års filmstödidrednings
förslag, förordats vissa provisoriska
åtgärder i fråga om filmstödet
och biografnöjesskatten. Förslag hade
sålunda framlagts om förlängning på ett
år av nu utgående producentbidrag till
den svenska filmindustrien samt om höjning
av bidragsprocenterna från 20 till
30 för svartvit film och från 35 till 45
beträffande färgfilm. Biografnöjesskatten
hade föreslagits sänkt med fyra procentenheter
till 34 procent.

Vidare hade föreslagits att revyer
skulle undantagas från skatteplikt enligt
nöjesskatteförordningen.

Förslagen beräknades medföra en
sänkning av statens nöjesskatteintäkter
med omkring 5,5 miljoner kronor.

Propositionen hade, såvitt anginge det
under 1 upptagna författningsförslaget,
hänvisats till bevillningsutskottet och i
övrigt till statsutskottet.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 460,
av herr Bengtson m. fl., och II: 544, av
herr Engkvist m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandling av propositionen
nr 97 måtte besluta

dels att 7 § nöjesskatteförordningen
skulle erhålla följande lydelse:

»Nöjesskatten utgår med 15 procent å
summan av erlagda inträdesavgifter, inberäknat
skatten; dock att för biografföreställning
nöjesskatten utgår med 25
procent av nämnda summa»,

dels att 5 § förordningen om särskilt
bidrag till producent av svensk film
skulle erhålla följande lydelse:

»Bidraget utgår beträffande film, som
framställts helt i färg, med sextiofem
procent och beträffande annan film med
femtio procent av statens andel i nöjesskatten
för biografföreställning, vid vilken
bidragsberättigande fim visas och i
vilken till högst femton procent ingå
utländska filmer. Annonsfilm anses icke
utgöra del av föreställningen», samt

att riksdagen även i övrigt måtte beakta
vad i motionerna anförts;

2) de likalydande motionerna I: 461,
av herr Källqvist m. fl., och II: 542, av
herr Christenson i Malmö m. fl., vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 97 måtte besluta dels

att 7 § nöjesskatteförordningen
skulle hava följande lydelse:

»Nöjesskatten utgår med 15 procent å
summan av erlagda inträdesavgifter, inberäknat
skatten; dock att för biografföreställning
nöjesskatten utgår med 30
procent av nämnda summa»,

dels att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte pröva
sådan ändring av reglerna för bidrag
från lotterimedelsfonden, att bidrag

142

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

kunde lämnas till svensk, konstnärligt
högtstående film samt till svensk undervisnings-,
dokumentär-, barn- och kortfilm
och i sådant fall till nästa års riksdag
föreslå sådan höjning av anslaget
till lotterimedelsfonden, att bidrag till
här angiven svensk filmproduktion
kunde utgå från och med budgetåret
1960/61; samt

3) de likalydande motionerna 1:462,
av herr Hjalmar Nilsson m. fl., samt
II: 543, av herrar Andersson i Linköping
och Ekström i Iggesund, vari hemställts,
att riksdagen vid behandling av propositionen
nr 97 måtte besluta, att 13 §
nöjesskatteförordningen skulle givas följande
lydelse: »Anordnare av biografföreställningar
må, därest utöver barnmatinéer
högst sju föreställningar för
vilka nöjesskatt skall utgå ägt rum under
veckan å samma visningsställe, erhålla
återbäring med etthundra kronor
per vecka. Uppgår den för veckan redovisade
skatten till lägre belopp än etthundra
kronor, får återbäringen dock
högst uppgå till det redovisade beloppet.
»

Motionerna 1:460 och 11:544 samt
1:461 och 11:542 hade hänvisats till bevillningsutskottet,
såvitt motionerna anginge
ändringar i förordningen om nöjesskatt,
och i övrigt till statsutskottet.
Motionerna I: 462 och II: 543 hade i sin
helhet hänvisats till bevillningsutskottet.

Bevillningsutskottet hade i sitt betänkande
nr 40 på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 97, såvitt densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna
I: 460, av herr Bengtson m. fl., och II:
544, av herr Engkvist m. fl., ävensom
de likalydande motionerna 1:461, av
herr Källqvist m. fl., och II: 542, av herr
Christenson i Malmö m. fl., såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,
samt de likalydande motionerna I: 462,
av herr Hjalmar Nilsson m. fl., och II:
543, av herrar Andersson i Linköping
och Ekström i Iggesund, — måtte antaga
följande

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 21 december 19b5 (nr 823) om

nöjesskatt

Härigenom förordnas, att 6 § förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt
skall upphöra att gälla samt att 3, 7, 9 och 13 §§ samma förordning skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

3 §.

Nöjesskatt utgår för följande slag av
nöjestillställningar, nämligen

a) revyföreställning, som gives i samband
med utskänkning, så ock kabaretoch
varietéföreställning;

b) biografföreställning;

c) uppvisning eller — — — under

a)—g).

Nöjesskatt utgår — — — andra föremål.

(Utskottets förslag:)

3 §.

Nöjesskatt utgår för följande slag av
nöjestillställningar, nämligen

a) revyföreställning, som gives i samband
med utskänkning av rusdrycker,
så ock kabaret- och varietéföreställning;

b) biografföreställning;

c) uppvisning eller — — — under

a)—g).

Nöjesskatt utgår---— andra före mål.

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

143

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

7 §.

Nöjesskatten utgår med 15 procent å
summan av erlagda inträdesavgifter,
inberäknat skatten; dock att för biografföreställning
nöjesskatten utgår med 34
procent av nämnda summa.

7 §.

Nöjesskatten utgår med 15 procent å
summan av erlagda inträdesavgifter, inberäknat
skatten; dock att för biografföreställning
nöjesskatten utgår med 33
procent av nämnda summa.

9 §.

Vid beräkning---till tillställningen.

(Nuvarande lydelse:)

13 §.

Vid erläggande av nöjesskatt för biografföreställningar
må, därest utöver
barnmatinéer högst tre föreställningar,
för vilka nöjesskatt skall utgå, ägt rum
under veckan å samma visningsställe,
befrielse åtnjutas från skatten i vad den
avser sådant visningsställe till den del
densamma för den veckan icke överstiger
75 kronor.

13 §.

Vid erläggande av nöjesskatt för biografföreställningar
må, därest utöver
barnmatinéer högst fyra föreställningar,
för vilka nöjesskatt skall utgå, ägt rum
under veckan å samma visningsställe,
befrielse åtnjutas från skatten i vad den
avser sådant visningsställe till den del
densamma för den veckan icke överstiger
75 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om nöjestillställning, som dessförinnan tagit sin början.

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 460,
av herr Bengtson m. fl., och II: 544, av
herr Engkvist m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 461,
av herr Källqvist m. fl., och II: 542, av
herr Christenson i Malmö in. fl., ävensom 3)

de likalydande motionerna I: 462,
av herr Hjalmar Nilsson m. fl., samt II:
543, av herrar Andersson i Linköping
och Ekström i Iggesund,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Enligt eu vid bevillningsutskottets betänkande
fogad reservation hade herrar
Spetz, Jansson, Söderquist, Bengtson,
Wirmark, Allard, Vigelsbo och Kärrlander
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under A hemställa, att riksdagen---

(= utskottet)---måtte antaga i re servationen

infört förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Reservanternas förslag innebar, att 3 §
i förordningen om nöjesskatt skulle bibehålla
sin nuvarande lydelse.

I statsutskottets utlåtande nr 92 hade
av angivna orsaker hemställts,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:460 och 11:544, såvitt de
avsåge producentbidragets storlek, antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående ändrad
lydelse av 5 § förordningen den 8 juni
1951 (nr 457) om särskilt bidrag till
producent av svensk film, så ock om
fortsatt giltighet av samma förordning;

2. att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till förordning
angående fortsatt giltighet av
förordningen den 8 juni 1951 (nr 458)

144

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

om tillägg till förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt;

3. att motionerna 1:460 och 11:544,
såvitt de hänvisats till statsutskottet och
icke behandlats under 1., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

4. att motionerna 1:461 och 14:542,
såvitt de hänvisats till statsutskottet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid statsutskottets utlåtande hade reservation
anmälts av herrar Nestrup och
Nihlfors, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr JANSSON (s):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
i detta ärende gäller ändring
av tre olika paragrafer i nöjesskatteförordningen.
Två av paragraferna i förordningen,
nämligen 7 och 13 §§, gäller
nöjesskatt för biografföreställningar. I
dessa har utskottet gjort vissa korrigeringar
i Kungl. Maj:ts förslag, och utskottet
har på dessa punkter blivit enhälligt.
Av den anledningen tänker jag inte beröra
den delen av utskottets betänkande.

Däremot har det rått delade meningar
inom utskottet när det gäller 3 §, som avser
frågan angående nöjesskatt för revy-,
kabaret- och varietéföreställningar.
Kungl Maj ds förslag innebär att revyer
skall undantas från skatt, med det undantaget
att skatt skall utgå för revyer,
som framföres i samband med utskänkuing
av alkoholhaltiga drycker. På denna
punkt föreligger en reservation, som
avgivits av inte långt ifrån hälften av utskottets
ledamöter, vilka ansett att 3 §
skall ha sin nuvarande lydelse, d. v. s.
att skatten på revyer skall bibehållas.

Jag vill erinra om att de nuvarande bestämmelserna
genomfördes så sent som
vid 1957 års riksdag, då man beslöt att
från nöjesskatt skulle undantas teater,
musikunderhållning, litterär underhållning
och uppvisning i konstnärlig dans.
Motiveringen var närmast, som det ordagrant
sägs, att man genom befrielser
skulle främja »det kulturella värde som i
allmänhet ligger i teater- och konsertverksamhet».

Det har inte gått så lång tid sedan detta
beslut fattades, men den är fullt till -

räcklig för att vi kan konstatera att beslutet
var olyckligt. Det har under de år
som gått uppstått ständiga tvister och
ständiga tolkningssvårigheter när det
gäller att avgöra vad som är revy och
vad som är teater. Det har varit rätt besvärligt
för alla, som har att handlägga
just dessa frågor, och det har uppstått en
diskussion om vad handling i en pjäs
egentligen är för någonting — när det
gäller teater skall det ju vara en genomgående
handling. Man brukar också tala
om att det skall finnas en röd tråd. Följden
har närmast blivit den, att det snart
inte finns några revyer som framförs i
landet. Föreställningarna börjar mer och
mer att kallas för teater i stället för revy.
Det har uppstått tvistigheter, och det pågår
t. o. m. åtminstone en process, om
en revy i Göteborg är revy eller är teater.
Jag erinrar kammarens ledamöter
om att även vi i egenskap av riksdagsmän
i fjol — om jag minns rätt-— fick tillfälle
att agera domare för att avgöra om den
där röda tråden fanns. Jag kommer inte
ihåg, vad det stycke hette, som vi var
inbjudna till, men jag minns, att det
fanns en massa spetsbyxor upphängda
någonstans, och det var väl de som skulle
representera den röda tråden.

Redan när beslutet fattades 1957, befarade
både statsrådet, som föreslog befrielse
för teaterföreställningar o. d., och
utskottet, att det skulle uppstå svårigheter.
I statsrådets förslag i år lika väl som
i utskottsmajoritetens betänkande slås
det utan vidare fast, att de svårigheter
som befarats har blivit långt större än
man hade räknat med. När det gäller
frågan, hur man skall komma till rätta
med dessa besvärligheter som har uppstått,
så vill jag bara citera ett par ord i
propositionen. Statsrådet konstaterar
först de uppkomna besvärligheterna.
Han konstaterar vidare, att dessa blivit
större än han själv räknat med, och
fortsätter: Med hänsyn till vad sålunda
förekommit synes en ändring av bestämmelserna
böra övervägas. En möjlighet
härvidlag skulle självfallet vara att
på nytt införa de regler som gällde före
den 1 juli 1957. Onekligen framstår detta
som den mest rationella lösningen.»
Men i stället för att fullfölja resonemang -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

145

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

et har statsrådet gått den andra vägen
och vill lösa gränsdragningen mellan teater
och revy på det radikala sättet, att
han föreslår skattebefrielse för revyerna.
Därmed är gränsen borta. Men vad får vi
i stället? Vi får en ny gräns — och nya
tolkningssvårigheter -— inte mellan teater
och revy utan mellan revy och kabaret.
Jag ifrågasätter om det inte är långt
svårare att särskilja begreppen kabaret
och revy än begreppen revy och teater.
Det måste bli svårare i fortsättningen,
om detta förslag går igenom, än det är
för närvarande. När man tar del av detta
ändringsförslag, kan det inte hjälpas
att man påminner sig den gamla goda
historien om den som gick och begärde
löneökning men fick beskedet att lönen
skulle sänkas och som då svarade: Nåja,
det gör detsamma; huvudsaken är att det
blir en ändring. På samma sätt blir det
här en ändring, och det är ju det huvudsakliga,
men ändringen är sannerligen
inte till det bättre.

Har det hittills knappast funnits några
revyer, som inte kallats för teater, så
kan man nog vara säker på att om förslaget
antages av kammaren, så kommer
kabareterna och varietéerna att försvinna
ganska hastigt för att i stället kallas
revyer. Det kan man vara säker på. Men
då måste man ju fråga sig, var detta skall
sluta någonstans. Skall vi fortsätta med
att lösa gränsdragningsfrågorna på detta
sätt? Jag vill ställa den frågan till utskottsmajoriteten
och till statsrådet. När
man löser en gränsfråga genom att befria
revyerna, skall man då lösa den nästa
och ännu svårare gränsfrågan genom att
ta bort skatten på kabareter, varietéer,
soaréer och allt vad de kan heta? Det
kan inte vara rimligt att på detta sätt
frånhända sig några miljoner i skatteintäkter
i ett läge, då man med ljus och
lykta letar efter nya skatteobjekt och
när vi har fått besked att riksdagen så
småningom kommer att föreläggas förslag
om nya skatter, skatter på nödvändighetsvaror.
Det kan inte vara rimligt
att i det läget ge sig till att befria sådana
ting från skatt, som sannerligen inte
kan kallas oumbärliga. Är det verkligen
klokt med en sådan utveckling att i det 10

Första kammarens protokoll 1950. Nr 10

ta läge befria rena nöjesinrättningar från
skatt?

Jag vill alltså, herr talman, säga att det
från både principiella — framför allt
principiella — och ekonomiska synpunkter
måste vara oklokt att antaga utskottets
förslag.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen,
vilket alltså innebär att 3 § av
nöjesskatteförordningen bibehålies oförändrad.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag vill först instämma
i vad herr Jansson yrkade. Det finns
endast två radikala lösningar på detta
problem. Den ena är att man går tillbaka
till de bestämmelser som gällde
före den sista ändringen, och den andra
är att man helt avskaffar nöjesskatten.
Väljer man inte någon av dessa lösningar,
kommer man till gränsdragningsproblem.
Om det skulle vara lättare att göra
en gränsdragning på en viss punkt
mellan dessa båda radikala lösningar än
på någon annan, torde det vara mycket
svårt att uttala sig om. Jag har samma
uppfattning som herr Jansson, att det
kommer att bli samma svårigheter med
utskottets förslag som med de nu gällande
bestämmelserna. Jag vill bara påpeka
att utskottet självt har kommit underfund
med att från det undantag som
gäller revyer, vilka ges i samband med
utskänkning, har utskottet måst göra ett
undantag från undantaget, och det gäller
lokaler som inte har direkt anslutning
till den lokal där revyn ges.

Sedan skulle jag vilja fråga, om vi
inte har för kort erfarenhet av de nya
bestämmelserna, i detta fall inte mer än
ett år? Jag tycker verkligen att Kungl.
Maj:t skulle kunna göra ett försök att
åstadkomma sådana anvisningar, att
man kommer till rätta med åtminstone
en del av dessa gränsdragningssvårigheter,
hellre än att kasta yxan i sjön
och säga att vi här måste släppa bestämmelserna
om nöjesskatt rörande revyerna.
Nu kommer man i stället in på
en ny gränsdragning med samma svårigheter.

146 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

Det är ju alldeles uppenbart att det
här kommer att uppstå ett skattebortfall,
och jag instämmer helt i herr Janssons
synpunkter. I dag är inte den lämpliga
tidpunkten att åstadkomma en minskning
av statens inkomster.

Jag instämmer i herr Janssons yrkande.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
denna debatt och försöka klarlägga skillnaderna
mellan revy, skådespel o. d. och
inte heller tala om den röda tråden,
utan jag ber om överseende, då jag länkar
in denna debatt på en något annan
linje.

Den proposition, som nu behandlas
och som också har behandlats av utskotten,
avser ju att i någon mån lätta
de svårigheter som filmindustrien nu befinner
sig i. Både Kungl. Maj:t och utskottet
fastslår ju, att filmindustrien har
det besvärligt. Finansministern har föreslagit
en lättnad med 4 procent -—■
från förutvarande 38 procent till 34 procent.
Utskottet har dragit vissa konsekvenser
härav och lämnat ett strå till
stacken. Så synnerligen stort var det
dock inte, det måste man säga. Utskottet
har kommit underfund med att något
väl borde göras och säger, att eftersom
finansministern stannat vid 34 procent,
får utskottet gå något längre. Utskottet
föreslår följaktligen 33 procent,
alltså en procents sänkning.

Minsta bidrag skall ju mottagas med
den största tacksamhet, men jag är inte
helt övertygad om att filmindustriens
män kommer att reagera så. I detta fall
liksom i ett tidigare, då det gällde anslag
till teatrarna, betraktar jag denna
sänkning som mera symbolisk än verkningsfull,
och mera — skulle jag vilja
säga — som ett löfte än en hjälp. Den
utredning som är gjord beträffande bidrag
till filmindustrien återkommer ju.
Om jag på dennna punkt, herr talman,
yrkar bifall till utskottets hemställan,
gör jag det inte av övertygelse utan med
en känsla av fullständig vanmakt.

Den av mig förut nämnda propositionen
innehåller även ett annat förslag till
undsättningsaktion för en värdefull
verksamhet — som det heter — i kulturens
tjänst. Där framläggs ett förslag till
höjning av producentbidraget till filmindustrien.
Beteckningen producentbidrag
tycker jag nog kanske är litet missvisande.
Jag skulle vilja kalla det återbäring,
eftersom det från början är filmindustrien
som har fått lämna pengarna
till detta bidrag. Det är en återbäring på
samma sätt som i Konsum och andra
välskötta affärer.

Beträffande produktionsbidraget har
ett par motionärer — herr Christenson
i andra kammaren och jag i denna kammare
— föreslagit nya vägar då det gäller
att tillgodose samtliga instansers väl
vitsordade önskningar och erkännanden
av filmens betydelse i vårt kulturarbete.

Herr talman! Låt mig få fastslå, vad
vi alla är fullt överens om, nämligen att
filmen är en betydande kulturfaktor i
vårt samhälle. Detta går inte att bortförklara,
även om en del försöker sig på
den saken genom att peka på vissa avarter,
som finns inom filmen och som,
det måste man erkänna, har ganska litet
med kultur att göra, den kultur som vi
anser värdefull. Om filmindustrien nu
får ett bättre stöd, kan kanske en del av
dessa avarter opereras bort, och även
ur den synpunkten är ett bättre bidrag
motiverat.

Säkert har denna kammares ärade ledamöter
uppmärksammat den smickrande
uppmärksamhet som svensk film har
rönt inte bara i detta land —■ det är ganska
naturligt — utan även utom landets
gränser. Vi motionärer anser, att den
värdefulla och uppmärksammade kulturinsats
som filmproduktionen gör i vårt
land är värd att understödja. Det borde
vara fullt motiverat med ett betydande
stöd från de medel som svenska folket
samlat i fonder, som från början var
avsedda för kulturfrämjande insatser.
Jag avser då närmast lotterimedelsfonden.
Dess värre har denna fond blivit
allt mindre kulturfrämjande och alltmer
budgetreglerande, vilket från början kanske
inte riktigt var meningen. Den här

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

147

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt, m. in.

nu avlägsnat sig något från sitt kulturbefrämjande
syfte.

1957 års filmstödsutredning lämnar en
del förslag till understöd av svensk film.
Dessa förslag har rönt eu mycket kritisk
remissbehandling. Man har i regel
önskat gå längre i stödet till filmen, och
man har också starkt reagerat mot tillskapandet
av bolag o. d. för en så relativt
enkel sak. Vi har i vår motion anvisat
vägen över lotterimedelsfonden
även då det gäller filmen. Därmed anser
vi oss ha lämnat ett värdefullt bidrag
till betydande kostnadsbesparande åtgärder
för denna verksamhet. Även om riksdagen
beviljar filmen vissa lättnader genom
sänkt nöjesskatt, kommer dock behovet
av stödåtgärder i syfte att premiera
ur allmän synpunkt värdefull film att
kvarstå, och ur denna synpunkt har just
anvisats möjligheterna att ta medel ur
lotterifonden.

Jag har för kort tid sedan i annat sammanhang
varit inne på frågan om anslag
ur denna fond. Just i dessa dagar
har frågorna hopats och aktualiserats rörande
våra bidrag till kulturellt värdefull
verksamhet, en verksamhet som inte
berör vårt eget land, utan — som jag
nyss nämnde — också sträcker sig långt
utanför landets gränser. Jag vill påminna
om den redovisning för våra skådespelares
låga löner, som jag talat om i
annat sammanhang, och de uteblivna
medlen till svensk teaters framträdande
på utländsk botten samt till sist denna
vår tanke, att även filmen skulle kunna
få stöd ur lotterimedelsfonden. Allt detta
måste dock betraktas såsom rent kulturella
insatser. Jag upprepar vad jag
tidigare framhållit, alt vi måste betrakta
filmen som en kulturfaktor av betydande
mått, framför allt med hänsyn till
dess oerhörda möjligheter att nå ett stort
skikt av vårt folk, inte minst ungdomen.
Ur den synpunkten tror jag dessa medel
skulle bli mycket verksamma.

Jag vill i detta sammanhang på det
starkaste framhålla för ledamöterna i
denna kammare, vilken betydande framgång
våra skådespelare vunnit på utländsk
botten. Men dessa framgångar
kan det allmänna dess värre inte skörda

någon ära av. De har möjliggjorts på annat
sätt.

Människan lever ju som bekant inte
bara av bröd, och det är synnerligen
olyckligt om de kulturella strävandena
skall möta hinder.

Utskotten har behandlat vårt förslag
på olika sätt. Bevillningsutskottet berömmer
faktiskt vårt förslag, och vi är
mycket tacksamma därför. Statsutskottet
säger att det synes inte finnas stora möjligheter
att realisera förslaget. Det säger
vidare att riksdagen åtminstone inte
åstadkommer något resultat genom en
skrivelse till Kungl. Maj:t. Jag tycker
nog att statsutskottet hade kunnat säga,
att det inte ser någon möjlighet men
dock gärna skulle skriva till Kungl.
Maj:t, om han har större möjligheter att
åstadkomma något positivt av våra propåer
i detta sammanhang.

Jag har velat föra dessa synpunkter
till tals i denna kammare. Jag tror det
har betydelse i de vidare sammanhang
som vi tidigare berört. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häri instämde herr Nestrup (fp).

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Som herr Jansson redan
har påpekat i sitt inledningsanförande,
rör sig detta bevillningsutskottets betänkande
om tvenne olika avsnitt av nöjesbeskattningen,
nämligen dels om vad vi
brukar kalla biobeskattningen och dels
om beskattningen av revyerna. I det
förstnämnda hänseendet är ju, som herr
Jansson också underströk, utskottet
enigt. Den siste ärade talaren riktade visserligen
någon kritik mot utskottet i den
delen, men, som han sade, utgjorde detta
att han inte desto mindre gick med på
saken icke en akt av övertygelse, utan
han gjorde det »i känslan av fullständig
vanmakt». Efter en sådan deklaration
torde det knappast vara behövligt att
närmare gå in på den sidan av saken.
Jag vill emellertid, innan jag lämnar det
avsnittet, gärna understryka att den proposition
som finansministern har lämnat
liksom det i den delen enhälliga ut -

148

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

skottsutlåtandet vittnar om en vidgad och
fördjupad övertygelse från statsmakternas
sida beträffande filmen som en kulturfaktor
av betydande mått. Detta måste
vi nog säga oss, även om vi sedan kan ha
olika meningar rörande de skattesatser
och dylikt som kommer in i sammanhanget.

Med detta lämnar jag, herr talman,
frågan om biobeskattningen.

Vad sedan frågan om revyerna beträffar,
förhåller det sig ju på det sättet,
som herr Jansson erinrade om, att vår
nöjesbeskattning är relativt ny i sin nuvarande
form. Den är från 1957. Då vidtog
man den anordningen, att, samtidigt
som teatrar, konserter m. m. fritogs från
nöjesbeskattning, så kvarhölls revyerna
under densamma. Det förekom åtskillig
tvekan på den punkten den gången,
som man väl kommer ibåg. Både Kungl.
Maj:t och riksdagen gav uttryck åt vissa
farhågor för hur det skulle komma att te
sig i fråga om gränsdragningen i framtiden.
Tyvärr måste man säga sig, att
dessa farhågor har blivit bekräftade.
Detta understryker nu departementschefen
och även bevillningsutskottets majoritet.

Departementschefen liksom utskottsmajoriteten
drar emellertid av detta förhållande
en motsatt slutsats mot den
slutsats som herr Jansson har kommit
fram till. Herr Jansson var på det klara
med att svåra gränsdragningsproblem
har uppstått. Departementschefen har
samma uppfattning, men departementschefen
drar därav den slutsatsen, att då
bör man också befria revyerna från nöjesbeskattning.
Enligt utskottsmajoritetens
uppfattning är departementschefens
ståndpunkt den realistiska i detta sammanhang.

Herr Jansson menar nu, att detta icke
är en realistisk ståndpunkt, utan att det
tillvägagångssätt som departementschefen
här föreslagit bara innebär, att man
förskjuter gränsdragningsproblemet till
ett annat område. Nu bar det legat mellan
teatrar och konserter å ena sidan och
revyer, varietéer och kabareter etc. å
andra sidan. Herr Jansson anser nu att
det kommer att ligga mellan teatrar och

revyer å ena sidan och kabareter och
varietéer å andra sidan, och då har vi,
säger han, inte vunnit någonting med
denna transaktion. Jag undrar, om inte
de ärade reservanterna här uppförstorar
de gränsdragningssvårigheter, som möjligen
kan uppstå. Jag tror inte, att man
har anledning att hysa så markerade farhågor
som herr Jansson här gjorde, och
detta helt enkelt av följande anledning.
Han befarade, att den situation, som vi
nu kommer att ställas inför, är att varietéer
och kabareter kommer att omvandlas
till revyer och därigenom befrias
från beskattning. Men är det verkligen
så säkert, att detta kommer att ske? Vi
får inte glömma bort att kabareterna och
varietéerna framför allt är lokaliserade
till restaurangerna. Det är där de har
sitt raison d étre, och det är där de kan
florera, men i de bestämmelser, som departementschefen
har föreslagit och som
utskottet sedan något preciserat, är det
klart utsagt, att det inte finns någon som
helst möjlighet för dem att omvandla sig
till revyer och samtidigt hålla till på
restauranger med utskänkning av alkoholhaltiga
drycker, tv i så fall kommer
de in under beskattningen. Därför tror
jag inte, att de gränsdragningssvårigheter
behöver uppkomma som herr Jansson
här befarat.

Jag kommer tillbaka till det förhållandet,
att man inom bevillningsutskottets
majoritet har funnit, att departementschefen
ser realistiskt på dessa ting. Det
är inte så trevligt, tycker jag, för riksdagen
eller svensk lagstiftning att gång
efter annan behöva uppleva sådana här
tolkningstvister när det gäller revyernas
ställning, som vi fått vara med om under
de gångna åren. Det kan väl ändå inte
anses särskilt tilltalande att de kommunala
uppbördsmännen skall behöva skynda
från den ena revyföreställningen till den
andra för att sitta där på parkett, lägga
sina pannor i djupa veck och försöka
komma underfund med om det är en
revy eller eu teaterföreställning, som de
tittar på. Det är inte precis för dylika
uppgifter, som våra skatteämbetsmän är
rekryterade och utbildade.

Jag tror, att kammaren ganska lugnt

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

149

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

kan ta bevillningsutskottets majoritets
förslag i denna del, som sammanfaller
med propositionens.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få hemställa om bifall till bevillningsutskottets
förslag. Samtidigt passar jag
på tillfället, eftersom dessa två ärenden
behandlas i ett sammanhang, att
även yrka bifall till statsutskottets utlåtande
nr 92.

I detta anförande instämde herr Eriksson
(s).

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Utskottet har gjort en del
justeringar i Kungl. Maj:ts proposition i
detta ärende. Det är relativt oskyldiga
justeringar, och det finns ingen anledning
för mig att ingå i någon polemik
mot utskottet i detta avseende.

Jag skall också uraktlåta att ta upp någon
debatt om den stora frågan, d. v. s.
producentstödet till svensk film och
över huvud taget beskattningen av den
svenska filmförevisningen i det predikament
som filmförevisningen här i landet
onekligen hamnat i på grund av televisionens
lavinartade genombrott och frammarsch.
Jag avstår därifrån eftersom
propositionen på alla avgörande och viktiga
punkter är att betrakta som ett provisorium.

Jag kan försäkra kammaren, att jag i
få fall har fått bevittna en sådan indignation
och så disparata uppfattningar
som när jag läste den mångfald av remissutlåtanden
som inkom efter den Älmebyska
utredningen om hur en biografbeskattning
bör utformas. Nöjesbeskattningen
och biografbeskattningen är
ju över huvud taget ett ytterst ömtåligt
och känsligt område att ge sig in på. Det
ger ju om något remissreaktionen belägg
för. Under sådana förhållanden sade jag
mig, att det tarvas ett ganska noggrant
övervägande och en ordentlig penetrering
av hela problemet, innan dessa viktiga
frågor kan lösas på eif sådant sätt,
som man tror håller som en mera definitiv
lösning och för en längre tidsperiod.
Därför lades förslaget fram såsom ett

klart uttalat provisorium. Avsikten är
att nästa år försöka komma igen med någonting,
som kan ha en mera bestående
och permanent karaktär.

Ifrån dessa utgångspunkter tror jag
också, att man kan avstå från en debatt
på de verkligt väsentliga avsnitten, tills
vi är framme vid en mera definitiv lösning
av frågorna. Då återstår frågan
om den reservation beträffande liberaliseringen
av nöjesbeskattningen för revyerna,
om vilken jag skulle vilja säga några
ord.

När vi 1957 genomförde den nu gällande
nöjesbeskattningen, hade vi mycket,
mycket ingående överläggningar i finansdepartementet,
om man över huvud
taget skulle kunna göra en uppdelning i
seriös förevisning och rent förströelsebetonad
förevisning. Jag konsulterade
den sakkunskap som finns på området
inom teaterverksamheten här i landet, ty
det är klart att det är en milsvid skillnad
mellan en föreställning på Dramaten eller
en stadsteater av ett Shakespeare-,
Strindberg- eller Ibsenstycke och en
ganska hastigt hopkommen förströelsehistoria,
som förevisas i buskteaterform
av typen Halta Lena och vindögda Per,
där brännvinslitern och pilsnerflaskan
är de mest dominerande ingredienserna i
förevisningen. Om man således skall försöka
lösa dessa frågor ur rättvisesynpunkt,
finns det naturligtvis starka skäl
att göra en gränsdragning inom själva
teaterområdet och försöka skilja mellan
seriös och dålig konst. Alla de sakkunniga
avrådde mig på det bestämdaste
från att göra något sådant, tv det går
helt enkelt inte att skilja mellan det ena
eller det andra i dessa flytande gränsmarker,
som fältet innebär. Därför
tvingades man till en rent schablonmässig
lösning och till att säga: All right,
teatern har ändå så mycket övervägande
gott i sig, att vi vill befria den från
skatt. Då får man ta den inadvertens som
det innebär att även befria dessa mera
pilsner- och brännvinsbetonade föreställningar
ute på buskteatrarna. Det gick
inte att lösa problemet på annat sätt.
Man fick ta det onda med det goda.

Sedan var frågan, om man skulle gå

150

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

vidare och befria även revyer, varietéer,
kabaréer, cirkusföreställningar etc. från
skatteplikt enligt nöjesskatteförordningen.
Jag trodde, kanske litet väl blåögt
optimistiskt, att det skulle gå att dra en
gräns mellan teater, även om det är dålig
teater, och revyer, kabaréer och cirkusföreställningar
etc. Jag måste bekänna,
att när jag redovisade detta för riksdagen,
var jag nog rätt tveksam. Det visar
även 1957 års departementschefsanförande.
Jag kan nu i efterhand villigt
erkänna, att denna tveksamhet var i ytterligt
hög grad befogad. Det visar sig
nämligen, när man nu i efterhand betraktar
saken, att någon gränsdragning
mellan i varje fall teatrar och revyer är
omöjlig att göra. Vi försökte att klara detta
problem genom att säga, att därest
man i revyerna hade en genomgående
handling, kallade vi det för ett teaterstycke.
Skickliga revymän konstruerade
då utan några större svårigheter en genomgående
handling, en röd tråd eller
vad man vill kalla det, utan att därför
egentligen ta bort karaktären av revy.
Då ankom det på skattemyndigheterna
att vara de domare, som skulle avgöra
om föreställningen skulle skattebeläggas
eller inte. Det är följaktligen de kommunala
uppbördsverken i respektive städer,
som skall se på revyföreställningarna och
konstatera, huruvida det är en genomgående
handling i desamma — då föreställningen
skall skattebefrias — eller
inte — då föreställningen skall skattebeläggas.
Med all respekt och all reverens
för sakkunskapen hos de uppbördsmän
vi har inom de olika kommunala
uppbördsverken får man väl
ändå säga, att de inte precis har rekryterats
från den utgångspunkten att de
skall sitta och avgöra skillnaden mellan
en revy- och en teaterföreställning
på basis av dessa relativt dåliga premisser,
som serverades i propositionen av
år 1957.

Därför har vi, som det sagts i debatten,
fått bevittna att Odéons Spetsbyxor
betittats även av ledamöter av
denna värderade kammare och av uppbördsverkets
representanter i Stockholms
stad, varvid man konstaterade att

den lämpligen borde kallas för teater
och skattebefrias.

Det går helt enkelt inte att ha kvar
denna gränsdragning. Det är risker för
— och de riskerna är en verklighet ■—
att man drar ett visst löje över gränsdragningen.
Detta är inte hälsosamt och
inte bra för respekten för svensk lagstiftning.
Även om det här gäller en lagstiftning
som berör nöjesbranschen,
tror jag att man skall hålla löjet ifrån
det hela på denna speciella punkt. Det
är från dessa utgångspunkter, som propositionen
nu är utformad och presenterad
på det sättet, att även revyerna bör
vara skattebefriade.

Talesmän från reservanterna har här
också varit angelägna om att slå fast,
att 1957 års beslut var olyckligt. Det
har inneburit ständiga tvister och ständiga
obehagligheter, säger de. Men jag
tyckte nog att herr Jansson gjorde den
logiska kullerbyttan att han, i stället
för att komma fram till att man på ett
eller annat sätt bör ta bort skillnaden
i skatteavseende mellan revyer och
teatrar, fastnade för en reservation, enligt
vilken skillnaden mellan revyer och
teatrar i detta avseende bibehålies. Efter
att först ha argumenterat för att det nu
är olyckligt, hamnar man i ett ståndpunktstagande,
där man vill permanenta
det olyckliga förhållandet.

Herr Jansson och reservanterna försvarar
sig med att vi får en ny gränsdragning,
denna mellan revyer och varietéer.
Det är klart att även den saken kan föra
med sig vissa svårigheter och vissa tolkningstvister.
Jag har emellertid trott att
det skulle vara litet lättare att klara ut en
gränsdragning i detta fall. Det kan tänkas
att det visar sig att jag har missat
även i det avseendet, när vi studerar
denna fråga om något eller några år. Jag
vågar inte ställa några garantier i dag
för att gränsdragningen nu är så pregnant,
att inga som helst möjligheter att
här sudda ut gränserna skulle föreligga,
men jag tror ändå att det finns något
större möjligheter att klara gränsdragningen
med det föreliggande förslaget.
Varietéerna är, såsom herr Hagberg sade,
en produkt, som i regel presenteras på

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

151

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

restauranger i samband med att man intar
flytande förtäring. I den mån som varietéerna
presenteras såsom speciella föreställningar
har de ändå ett alldeles särskilt
karakteristiskt inslag, ett inslag av
cirkusbetonad karaktär — jonglörer och
lustigkurrar, en neger som sjunger
Old man river, en negress som sjunger
Stormy weather och sådant. Men det är
sällan denna utpräglade aktualitetsstil
över det hela, som jag gärna vill erkänna
att våra revyförfattare har lyckats med,
där hl. a. vi i regering och riksdag gisslas,
alltid på ett mycket aktuellt sätt. Jag
tror att man här har en viss möjlighet att
kunna skilja mellan den mera cirkusbetonade
varietén och revyn i den traditionella
form som den har i vårt land.

Men det kan ju hända att jag misstar
mig även här, och då kan man fråga sig,
varför finansministern inte har tagit
steget fullt ut och även släppt kravet när
det gäller varietéer, kabaréer, cirkusföreställningar
och liknande. Jag har ingen
annan förklaring på det än att en finansminister
när det gäller skatteinkomster
inte retirerar mer än vad han är absolut
tvingad till. Han när alltid den förhoppningen,
att om han nu ändå tvingas
att göra ett litet medgivande, kanske han
slipper ifrån med detta medgivande och
inte behöver göra ytterligare medgivanden.
Det är den enkla förklaringen till
att jag inte vandrat vidare för att så att
säga göra det hela alldeles kristallklart i
tolkningshänseende.

Nu finns det ju ett alternativ, och jag
har i departementscliefsanförandet tilllåtit
mig att redovisa detta alternativ.
Man kan ju komma ifrån detta svårtolkade
problem genom att på nytt återinföra
skatten över hela linjen och återgå
till det gamla systemet, alltså befria
Operan och Dramaten från skatten och
låta all övrig seriös teater samt konsertoch
musikframträdanden vara skattebelagda
men mäta alla med samma sked.
Då iir man emellertid inne på den mycket
viktiga och intressanta frågeställningen,
om man skall gå på detta alternativ
för att slippa ifrån tolkningssvåriglieter.
Det finns, såsom herr Spetz sade,
två vägar att gå, antingen att befria

alla dessa företag från skatt eller att skattebelägga
alla. Jag har nog fattat situationen
så, att det vore rätt omöjligt att
övertyga riksdagen att återigen införa
en generell beskattning på seriös musik
och på seriösa teaterföreställningar, sedan
skattebefrielse gällt under några år.
Att jag inte velat gå hela vägen ut beror
på att jag fortfarande inbillar mig, att
det skall finnas en rimlig möjlighet att
hålla den nya gränsen, utan att vi skall
behöva dra över oss samma spex och
samma löje, som det har varit med den
nuvarande gränsen mellan teater och
revy.

Detta är, ärade kammarledamöter, den
enkla förklaringen till Kungl. Maj:ts proposition.
Den statsfinansiella situationen
har spelat in. Även reservanterna har anfört
den, men jag har kanske i mitt stilla
sinne sagt mig, att om reservanterna utan
någon tvekan är med på att taga av finansministern
1,6 miljoner kronor på
biobeskattningen, är det väl kanske litet
ömtåligt att från deras sida anföra den
statsfinansiella situationen som motiv
för att man här vid liberaliseringen på
revysidan skall spara ett mindre belopp
än reservanterna anser att man skall lägga
ned på liberalisering av biografbeskattningen.
När vi nu går på denna nya
gräns, är det emellertid ärligt talat därför
att finansministern inte vill gå längre
än han är absolut tvingad till och att
han har en förhoppning om att det skall
gå att få en rimlig tolkning beträffande
den nya gränsdragningen.

Herr JANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! När finansministern talar
om kullerbyttor, slår det mig genast,
när det gäller gränssvårigheter, att man
kan ställa frågan, om en sådan prestation
räknas till revy eller kabaret, om
den framföres på en scen. Det iir rätt
svårt att avgöra den saken.

Herr Hagberg talade om att farhågorna
iir överdrivna när det gäller svårigheterna
att dra gränser i fortsättningen.
Jag skulle vilja säga till både statsrådet
och herr Hagberg: Ge mig och kammarens
ledamöter eu definition på orden

152 Nr 16

Torsdagen den 14 mai 1959 fm.

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

revy, kabaré, varieté och soaré och försök
tala om för oss, hur man skall dra
gränsen mellan dessa företeelser! Vi kan
det inte, men däremot finns det möjligheter
att dra en gräns mellan teater och
revy på så sätt, såsom jag tidigare nämnde,
att det måste vara en genomgående
handling eller den där röda tråden. Det
finns vissa möjligheter att göra den
gränsdragningen. Men när det är så
svårt, hur svårt skall det då inte vara
att dra den nya gräns, som här föreslås!
Jag kan inte finna att det är någon
överdrift att säga att det blir svårare.

Nu säger statsrådet, att det är ologiskt
att föreslå, att nöjesskatten skall vara
kvar. Jag skall gärna vara med om logiken
så till vida att vi återgår till förhållandena
före 1957; och ur finansministerns
synpunkt vore det, tycker jag, långt
mer förnuftigt att ta bort gränsen åt det
hållet än åt det andra.

Sedan skulle jag vilja ställa en fråga.
Om vi nu beslutar att på grund av tolkningssvårigheter
befria revyerna från
nöjesskatt och nya tolkningssvårigheter
uppstår — vilket blir fallet —■ är då finansministern
beredd att lösa de nya
problemen genom att fortsätta på samma
väg och ta bort nöjesskatten även
på kabaréer? Ur finansministerns synpunkt
måste ju detta vara logiskt, men
då barkar det iväg i den riktningen att
vi, som jag förut nämnde, får skattebefrielse
på alla slags tillställningar. Jag
kan inte finna att det ligger så värst
mycket förnuft i en dylik linje, så som
läget nu är, även om finansministern
delvis —• säkerligen till förvåning för
flera än mig — nonchalerar de ekonomiska
faktorerna i detta sammanhang.

Revyer lär ju rätt ofta vara roliga,
och jag skulle då allra sist vilja fråga
kammarens ledamöter: Vad skall man
egentligen belägga med nöjesskatt om
inte sådant som är nöjsamt?

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är glädjande att
konstatera den enighet som råder om
önskvärdheten av att vidmakthålla en
svensk filmproduktion. Svensk film har

traditioner att bygga på och står också
just nu i en internationellt så hög klass
både vad det gäller skådespelare, regissörer,
fotografer och andra som medverkar,
att det på allt sätt är önskvärt
att vi kan uppehålla en filmproduktion.

Jag är alldeles överens med finansministern
om att det framlagda utredningsförslaget
nog måste överarbetas och
övervägas ytterligare, innan tiden är inne
att göra något mer på detta område.
Ett annat skäl att avvakta är den otroligt
snabba utvecklingen inom televisionen.
Jag kan bara som ett exempel nämna,
att antalet TV-apparater ökade med
över 1 000 om dagen under tiden från
det propositionen avlämnades, den 4
mars, till den 18 april, då bevillningsutskottet
behandlade ärendet. Detta skäl
är starkt nog för att avvakta utvecklingen
till dess man klarare kan se vad vi
bör göra för den svenska filmproduktionen.

På den punkten har jag alltså ingen
som helst anmärkning mot statsutskottets
föreliggande utlåtande. Om det möjligen
tillätes att jag understryker vad
statsutskottet sagt, så behöver det inte
vara som någon förhoppning — jag är
säker om att det kommer att bli så.
Statsutskottet säger: »Utskottet, som anser
sig kunna räkna med att Kungl.
Maj:t med uppmärksamhet följer den
fortsatta utvecklingen på förevarande
område, utgår nämligen från att så snart
som möjligt skall kunna åstadkommas eu
lösning på längre sikt, som är ägnad att
skapa tryggare betingelser för en framtida
svensk filmproduktion.» Jag är glad
över att detta har skrivits.

Likaså är jag tacksam för vad utskottet
säger om de nya uppslag, som filmproduktionen
troligen kommer att få
pröva. Vårt begränsade språkområde gör
att vi alltid får svårigheter med filmproduktionen,
och jag har själv vid studier
i filmhuvudstaden Hollywood konstaterat,
att filmproduktionen där till 70
procent består av televisionsfilmer. Också
på den punkten har statsutskottet yttrat
några ord, som jag ber att få citera:
»Utan att föregripa ställningstagandet
härvidlag anser utskottet, att det bör

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

153

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

ligga nära till liands att överväga en
samverkan mellan den svenska filmindustrien
och televisionen, så att filmproduktionen
kan nyttiggöras även för
framställning av televisionsprogrammen
på motsvarande sätt som skett i ett flertal
andra länder.» Jag är glad över den
skrivningen, eftersom den riktar uppmärksamheten
på ett samarbete, som efter
vad jag tror är nödvändigt för filmproduktionen
i vårt lilla land.

Jag har heller ingenting att anmärka
mot bevillningsutskottets betänkande när
det gäller filmen. Som motionär skulle
jag självfallet ha önskat ännu större
sänkning av procentsatsen, men jag har
varit med om den kompromiss som träffats
i utskottet, och jag tillstyrker den.

När det gäller revyerna har jag inte
riktigt samma uppfattning. Jag skulle till
och med kunna instämma i finansministerns
tidigare uppfattning, när han trodde
att det var möjligt att skilja mellan
teater och revy. Jag tror faktiskt att den
linjen vore möjlig. Går vi tillbaka till
den tid då nöjesskatten utgick lika, tror
jag inte att det var någon som helst svårighet
att med ledning av tidningarnas
annonser skilja mellan revy och teater;
ingen behövde riskera att komma på en
revyföreställning, om han läste annonserna
och trodde sig ha med en teaterföreställning
att göra. Det är ju inte så
ofta man har tillfälle att diskutera med
revykungar, men det är faktiskt lämpligt
att i detta sammanhang säga, att vad
som förekommit beträffande denna beskattning
tycks ha varit en provokation.
Revyteatrarna har inte velat ställa sig
statsmakternas beslut till efterrättelse
utan har i missnöje över utebliven skattebefrielse
försökt göra revyerna på sådant
sätt att de skulle vålla just sådana
svårigheter som vi nu har fått; och det
kan jag inte utan vidare acceptera. Jag
tror för min del inte att finansministern
hade fel 1957, utan det är snarare dessa
revykungar som liar vållat oss besvär.

Kanske blir det nödvändigt att återinföra
den gamla ordningen, något som
jag ser med allra djupaste beklagande.
.lag vill nämligen inte gärna vara med
om att lägga nöjesskatt på seriösa

teaterföreställningar, musikevenemang
o. s. v. Men om det blir nödvändigt att
gå den vägen, får man väl försöka ge
stöd i annan ordning åt både Operan,
Dramaten och andra. Herrar revykungar
kan i så fall ta åt sig en mycket stor del
av »äran» för en sådan utveckling.

Jag förstår finansministern mycket
väl, när han sade att en finansminister
inte gärna frånhänder sig de inkomster
statskassan har. Och om vi går på reservanternas
linje skulle det bli så, att finansministern
inte behöver ta obehaget
själv, utan då står riksdagen bakom och
säger till herrar revykungar: »Vi tolererar
inte era försök att provocera i detta
fall.» Jag tycker att utöver vad som
anförts av herrar Jansson och Spetz, vilket
jag instämmer i, kan jag inte finna
annat än att man väl skulle känna sig
litet egendomlig till mods, om man fick
för sig att man skulle gå på en revy;
som var av mycket låg klass, och veta
att den var nöjesskattebefriad, medan
man visste att om man sedan gick på en
film av mycket god klass, kanske av internationellt
hög klass, måste man betala
33 procent i nöjesskatt — vi skall
ju senare diskutera eventuella ändringar
i den beskattningen. Man skulle inte känna
sig så värst till freds då, om man varit
med om att ge den revyn nöjesskattebefrielse.

Det är av den anledningen, herr talman,
som jag i fråga om filmen helt vill
tillstyrka den kompromiss, som föreligger,
men beträffande revyerna ansluter
mig till yrkandet i reservationen.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Det ser ut som om bevillningsutskottet
skulle ha velat tillämpa
principen att litet grand tillmötesgå
varje motionär för att på det sättet kunna
framlägga ett tämligen enhälligt utlåtande
och därmed få till stånd ett enhälligt
beslut i riksdagen.

Även jag har väckt en motion i denna
fråga. Den tar främst sikte på de små
biograferna ute i landet och på en lindring
i deras beskattning. De nuvarande
bestämmelserna säger att en biograf,

154

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

som kör tre föreställningar i veckan,
barnmatinéföreställningar oräknade, äger
rätt till återbäring med 75 kronor i veckan.
Jag har i motionen yrkat att det
stadgade antalet föreställningar skulle
utsträckas till sju i veckan och återbäringsbeloppet
ökas till 100 kronor, vilket
ungefär överensstämmer med vad
Älmebyutredningen föreslagit. Bevillningsutskottet
har nu tillstyrkt en utökning
från tre till fyra föreställningar i
veckan, vilket innebär åtminstone någon
förbättring.

När det gäller de bekymmer som televisionens
utveckling berett och kommer
att bereda biografrörelsen intar de små
biograferna en särställning, eftersom det
är de som i första hand får känning av
den minskade publikfrekvensen. Jag har
i motionen pekat på en undersökning
som gjorts här i stockholmstrakten och
som visade att besöksfrekvensen år 1958
sjönk med 22—24 procent.

Finansministern har ju här förklarat
att det framlagda förslaget är ett provisorium.
Jag vill därför vädja till honom
att då han nästa år förelägger riksdagen
ett nytt förslag framför allt tänka på de
bär små biograferna. Det är de som
finns ute på landsbygden och i industriorterna,
och de är det centrum som
människorna går till för att se filmer
och många gånger även teater. Vad det
här gäller är, om dessa biografer skall
kunna fortsätta med sin verksamhet eller
ej. Den lilla vinst som de har av biografrörelsen
går i stor utsträckning till
drift och underhåll av platsens samlingslokal.
Man får alltså inte bortse från att
biografrörelsen får bidra till underhållet
av fastigheten eller lokalen, som även
står till tjänst för ortens och traktens
föreningsliv, och till demokratiens fromma.

Det är ytterligare en fråga som jag
här skulle vilja ta upp och som jag
under senare tiden har varit direkt inkopplad
på. Det heter i 14 § nöjesskatteförordningen
att nöjesskatt icke skall
utgå för nöjestillställning, som med hänsyn
till sitt innehåll är ägnad att tjäna
vetenskapligt ändamål eller upplysnings-,
undervisnings- eller uppfostringssyfte.

Detta innebär att vissa filmer kan bli
nöjesskattebefriade efter framställning
till statens biografbyrå.

Jag har fått den uppfattningen att denna
paragraf är så kautschukbelonad att
den tycks kunna tolkas nästan hur som
helst. Jag har här i min hand en förteckning
över filmer som blivit nöjesskattebefriade
sedan år 1952, och jag
måste sätta ett frågetecken i kanten för
en hel rad av dessa. Sålunda har man
nöjesskattebefriat en del filmer, som är
journalfilmer från kriget. En heter »De
blodiga åren», en annan »Ett blodigt
hav» och en tredje »Med kameran bakom
järnridån». Man frågar sig verkligen,
om det kan vara riktigt att sådana
filmer befrias från nöjesskatt enligt ifrågavarande
paragraf. Kan någon påstå att
sådana filmer tjänar undervisnings- eller
uppfostringssyfte?

Däremot har en sådan film som »Körkarlen»,
som har spelats in på nytt med
gott stöd av nykterhetsorganisationerna
här i landet därför att den har ett bestämt
syfte, icke blivit befriad från nöjesskatt.
Den har alltså belastats med nöjesskatt,
medan krigsfilmerna har fått nöjesskattebefrielse.
Jag vet inte vilka bedömningsgrunder
de har, som handlägger
dessa ärenden, men jag kan inte underlåta
att föra saken på tal. Skall filmer
bedömas med tanke på undervisningseller
uppfostringssyfte, så bör nog bedömningen
ske med en annan urskiljning.

Jag har, herr talman, i denna fråga
inget yrkande. Jag skall därför sluta
med att på nytt vädja till finansministern
att tänka på de små biograferna,
när frågan kommer att föreläggas nästa
års riksdag.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Med anledning av att
herr Jansson riktade en uppmaning till
finansministern och mig att ge en definition,
vill jag säga att finansministern,
såvitt jag förstår, redan har lämnat en
rätt uttömmande definition på de begrepp,
som är relevanta i den här frågan.

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

155

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt, m. m.

Beträffande revyerna framhöll ju finansministern
såsom någonting karakteristiskt
för dem, att revyn sysslar med
det dagsaktuella. Jag skulle för min del
vilja uttrycka saken så att revyn kan betecknas
såsom en journaljär teaterpjäs,
om denna term må tillåtas. Den har sitt
raison d’etre just i dess aktuella karaktär.

Kanske man skulle kunna ytterligare
komplettera finansministerns definition
med att säga att en revy — i varje fall
ofta — är ett försök från författarens
sida att, som det heter i en gammal berömd
svensk dikt, »med sina löjen tukta
våra seder». Alla vet vi ju, vilken uppfattning
vi annars än har, att detta är
fallet med ingalunda få av våra inte så
sällan högtstående revyer.

Emellertid gjorde herr Jansson därutöver
ett påpekande, som något överraskar
mig med tanke på reservationens
utformning. Herr Jansson förklarade,
att det finns möjligheter att dra en gräns
mellan teater och revy. I reservationen
säger man emellertid, att man »inte vill
bestrida att de nuvarande bestämmelserna
medfört vissa svårigheter vid tillämpningen»
etc. Man menar att även om de
nuvarande bestämmelserna upphävs, så
försvinner inte svårigheterna, man skjuter
bara över dem till ett annat område,
men man har dock gett till känna, att
skillnaden upphävs mellan teatrarna och
revyerna.

Nu menar herr Jansson, att det mest
rationella vore att återgå till de bestämmelser,
som gällde före 1957, och det vill
jag inte bestrida. Då uppstode inte dessa
problem. Då slapp vi uppleva att uppbördsmännen
ute i landet måste irra
från revy till revy för att försöka klara
ut vilket som är vilket.

Men, herr Jansson, vad skulle det innebära,
om vi återgick till de förhållanden
vi hade före 1957? Jo, det skulle
innebära att exempelvis den seriösa teatern,
Shakespeare, Ibsen eller Strindberg,
lades under nöjesbeskattning. Man
kan väl inte säga, alt detta vore en åtgärd
i särskilt kulturvänlig riktning, och
jag tror uppriktigt sagt inte heller, att
herr Jansson, om ett sådant förslag skul -

le komma, vill associera sig med det.
Jag har den uppfattningen, att herr
Jansson tog till litet grand i överkant för
att understryka effekten av sin argumentering.

Jag tillåter mig, herr talman, att vidhålla
mitt yrkande om bifall till bevillningsutskottets
och statsutskottets hemställan.

Herr JANSSON (s):

Herr talman! Jag vill än en gång understryka,
att jag aldrig har sagt att det
inte skulle gå att dra en gräns mellan
teater och revy. Jag har däremot hela tiden
sagt, att det är mycket svårt att säga
vad som är kabaré och vad som är revy,
och jag har sagt att det hädanefter kan
bli ännu större svårigheter att dra dessa
gränser. Vad jag menar är, att när man
redan nu konstaterat svårigheter med
denna gränsdragning — ja, hur skall det
då inte komma att bli i fortsättningen?
Det kommer att bli än värre. Och då måste
den logiska konsekvensen bli, att man
endera går tillbaka till den tidigare ordningen
eller också befriar även kabaréerna
från nöjesskatt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande vardera
punkten av bevillningsutskottets i betänkandet
nr 40 gjorda hemställan samt
därefter särskilt rörande statsutskottets
hemställan i utlåtandet nr 92.

I fråga om punkten A i bevillningsutskottets
hemställan, fortsatte herr förste
vice talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet i nämnda punkt hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
vid betänkandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

156

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Ang. okad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

Herr Jansson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 40
punkten A, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Jansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 56.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad bevillningsutskottet i punkten
B hemställt.

På härefter gjord proposition bifölls
vad statsutskottet i utlåtande nr 92 hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 31, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken framställning
angående fullföljande av påbörjad
ombyggnad av värmesystemet i riksbankshuset
i Stockholm, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av väckta motioner om utredning
rörande tillfälliga utförsäljningar

och realisationer, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den resistensbiologiska
forsknings- och förädlingsverksamhetens
organisation, m. m.; samt
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statliga lånegarantier
till upprustnings- och nyanläggningsåtgärder
berörande landsbygdens
elnät, m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa
av Europarådets rådgivande församling
år 1958 och 1959 vid dess tionde ordinarie
möte fattade beslut, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. ökad forskningsverksamhet inom
atomområdet, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1959/
60 till Försvarets forskningsanstalt: Viss
forskningsverksamhet jämte motioner i
atomvapenfrågor.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj.''t
under fjärde huvudtiteln föreslagit riksdagen
att dels till Försvarets forskningsanstalt:
Viss forskningsverksamhet för
budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 23 600 000 kronor, dels
ock bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva,
att därutöver beställningar av materiel
för försvarets forskningsanstalts
verksamhet finge utläggas inom en kostnadsram
av 2 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

157

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 107) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 149), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att under
förevarande anslag skulle upptagas ett
med 2 800 000 kronor förhöjt belopp,
varvid dock skulle iakttagas, att den
sammanlagda utgiftsramen under IV:e
huvudtiteln skulle förbliva oförändrad,

dels en inom andra kammaren av herrar
Wedén och von Friesen väckt motion
(11:256), vari hemställts, att riksdagen
måtte bevilja försvarets forskningsanstalt
2,8 miljoner kronor för i
motionen angivet ändamål och bemyndiga
Kungl. Maj:t att, i den mån sådana
erfordrades, vidtaga justeringar på andra
punkter i försvarets huvudtitel i syfte
att inrymma ifrågavarande anslag i försvarets
totala kostnadsram,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Aastrup (I: 195) och den andra inom
andra kammaren av herr Ståhl (II:
253), i vilka hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om initiativ till förhandlingar
snarast möjligt efter vårriksdagens
slut mellan representanter för de
fyra demokratiska partierna i syfte att
bevara enigheten i de aktuella försvarsfrågorna,
i första rummet med sikte på
den vetenskapliga forskningen kring
atomenergiens militära användning,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ewerlöf m. fl. (I: 106) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hjalmarson m. fl. (11:148), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t understryka vikten av
att vederbörande myndigheter bereddes
tillfälle att i sina beställningar utomlands
inrymma iiven vapenbärare, som
dels kunde medföra konventionella laddningar,
dels taktiska atomladdningar,
men självfallet under förutsättning att
avslut härom kunde göras utan andra villkor
än sådana, som redan godtagits vid
inköp av försvarsmateriel i utlandet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 107 och
II: 149 samt II: 256 till Försvarets forskningsanstalt:
Viss forskningsverksamhet
för budgetåret 1959/60 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 23 600 000 kronor;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva,
att därutöver beställningar av materiel
för försvarets forskningsanstalts
verksamhet finge utläggas inom en kostnadsram
av 2 500 000 kronor;

II. att motionerna I: 195 och II: 253
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionerna I: 106 och II: 148
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade anförts, utom av
annan,

1) av herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Aastrup, Jacobsson, Sundin,
Malmborg, Rubbestad, Ståhl, Svensson i
Stenkyrka och Nihlfors, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
1:195 och 11:253, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att initiativ snarast möjligt
måtte tagas till förhandlingar mellan
representanter för de fyra demokratiska
partierna i syfte att bevara enigheten
i de aktuella försvarsfrågorna, i
första rummet med sikte på den förberedande
vetenskapliga forskningen kring
atomenergiens militära användning och
med angivande av att dylika förhandlingar
i intet avseende föregrepe ett
framtida beslut i den stora frågan, huruvida
Sveriges försvar skulle förses med
atomvapen eller icke;

2) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Heckscher och
Hjalmarson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den avfattning, som

158 Nr 16 Torsdagen den 14 maj 19o9 fm.

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

i denna reservation angivits, samt att
utskottet bort under 1 a och III hemställa,

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I:
107 och 11:149 samt 11:256 till Försvarets
forskningsanstalt: Viss forskningsverksamhet
för budgetåret 1959/60 under
fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 26 400 000 kronor;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 106 och II: 148, i skrivelse
till Kungl. Maj:t understryka vikten
av att vederbörande myndigheter bereddes
tillfälle att i sina beställningar utomlands
inrymma även vapenbärare, som
dels kunde medföra konventionella
laddningar, dels taktiska atomladdningar,
men självfallet under förutsättning
att avslut härom kunde göras utan andra
villkor än sådana, som redan godtagits
vid inköp av försvarsmateriel i utlandet.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Alla sakliga försvarspolitiska
hänsyn talar för att vårt försvar
utrustas med taktiska atomvapen.
Endast om så sker, och endast om det
sker utan dröjsmål, får vi möjligheterna
att utnyttja hela vår försvarsmakts kapacitet
och slagkraft. Endast under förutsättning
att den moderna vapentekniken
också i detta avseende införlivas med
våra försvarskrafter kan vi undvika ett
svaghetstillstånd, som kan bli av fruktansvärd
betydelse för oss inte bara i det
läge, där ett krig redan har utbrutit. Den
operativa målsättning om vilken vi under
alla förhållanden har varit överens -—-den att hela landet skall försvaras —• är
endast möjligt att uppehålla under förutsättning
att vi får den förstärkning av
våra resurser, den avgörande kvalitativa
förstärkning, som ett taktiskt atomvapen
medför.

Det är ett ofta förekommande klagomål
att våra försvarskostnader är dryga,
och alla skall medge att skyddet av vårt
oberoende och av förutsättningarna för
vår handlingsfrihet ålägger oss tunga

bördor. Men jag vågar utgå från att en
överväldigande majoritet av människorna
i detta land är beredda att bära dessa
bördor, därför att det syfte de når med
sin uppoffring är så väsentligt och så
livsavgörande för oss.

Till klagomålen över försvarskostnadernas
höjd hör regelmässigt anmärkningar
mot att de pengar det där gäller
inte effektivt utnyttjas. Ofta är det fråga
om en allmän kverulans, som generaliserar
enstaka i och för sig icke acceptabla
företeelser, men än oftare om en allmänt
utbredd känsla av att ett konventionellt
försvar i konventionell bemärkelse inte
har den grad av försvarsekonomi, som
man har rätt att kräva. Den graden av
försvarsekonomi kan man endast nå om
man fullt ut utnyttjar de tekniska förutsättningarna
härför, och det innebär att
man utrustar försvarskrafterna med taktiska
atomvapen. Endast då kan vi dessutom
med någon grad av realism tala
om möjligheterna att framöver hålla försvarsutgifterna
inom en ram som är möjlig
utan störningar i vår samhällsekonomi.

Mot tanken att införliva ett taktiskt
atomvapen med våra försvarsresurser
brukar i regel anföras invändningar, som
man kan sammanfatta i påståendet, att
på denna fråga måste läggas också andra
synpunkter än militära.

Om man försöker att rationalisera resonemangen
och få fram, vilka dessa
andra synpunkter är, möter man mycket
stora svårigheter, därför att det i så hög
grad rör sig om ett allmänt känslotänkande
och om ett allmänt önsketänkande.
Känslotänkandet framträder ju i sin mest
tillspetsade form som bakgrund till den
argumentering — man kan kalla den radikalpacifistisk
— som utgår ifrån att
vi inte har rätt att med våld motsätta oss
våld eller hot om våld. Det minns för
mig inte någon särskild anledning att
fördjupa mig i detta resonemang eller
i dess praktiska konsekvenser.

De radikalpacifistiska funderingarna
är inte nya. De har simmat omkring i
den allmänna debatten så länge vi har
haft en försvarsdiskussion. För min del
erinrar jag mig att radikalpacifisterna

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

159

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

i mitten av 1930-talet knöt sina reflexioner
till faran för luftanfall och det som
därmed sammanhänger. Jag erinrar mig
hur man då från detta håll hävdade, att
det var omöjligt att etablera ett luftförsvar,
och hur man tillät sig uttalanden
av den innebörden, att vad som än hände,
så inte skulle man »krypa ned i jorden»
— jag tror att uttrycket är tämligen
ordagrant återgivet — för att undgå följderna
av ett luftanfall.

En mycket aggressiv dam i försvarsministerns
och min gemensamma hemstad
drev denna tes med särskilt eftertryck.
Så gick det ett flyglarm i Göteborg
-—- jag tror det var den 11 april
1940. Den radikalpacifistiska damen bodde
i samma hus som jag. När jag kom ner
i det provisoriska skyddsrum, som fanns
i fastigheten, visade det sig att den första
som där hade tagit skydd var hon som
absolut vägrade att ta skydd.

Jag drar inga generella slutsatser av
denna upplevelse, inte av något slag. Jag
säger bara, att den radikalpacifistiska argumentationen
i själva verket själv avskaffar
förutsättningarna för sig själv.
Om det värsta skulle inträffa, om vårt
land skulle införlivas på ett eller annat
sätt med det sovjetryska imperiet, är det
en sak som är säker: några möjligheter
att driva pacifistisk propaganda skulle
icke föreligga i den situationen.

Man hävdar vidare, att man väl kan
vara med på ett konventionellt försvar —
fortfarande »konventionell» i konventionell
bemärkelse — men man drar en
gräns vid atomvapen och har då som utgångspunkt
för sin gränsdragning en
moralisk värdering och inte sällan diffusa
skräckmålningar, som inte skiljer på
sak och sak. För mig har det alltid framstått
som fullkomligt obegripligt, hur
man kan betrakta vissa vapen som moraliskt
oantastliga, andra som moraliskt
fördömliga. .lag har alltid hävdat — och
gör det fortfarande — att vad som avgör
ett vapens moraliska kvalitet är det ändamål,
för vilket vapnet utnyttjas. Utnyttjas
detför att försvara rätt till nationellt
oberoende och människovärdiga
livsbetingelser, har det behövliga moraliska
kvaliteter. Utnyttjas vapnet för ag -

gression, som bakgrund till hot eller för
att genomföra en ockupation, är det
omoraliskt. Det kommer därtill den omständigheten,
att den tekniska utvecklingen
är i full färd med att genomföra
en avgörande skillnad mellan det vi kallar
taktiska atomvapen och det man med
rätta kan kalla terrorvapen. Hela resonemanget
om den terroristiska innebörden
och de terroristiska möjligheterna i ett
taktiskt atomvapen saknar därför underlag.

Till slut brukar man också anföra, att
en meningsyttring om vårt försvars utrustande
med atomvapen skulle kunna
störa de strävanden, som pågår för att
åstadkomma en internationell uppgörelse
om det som brukar heta förbud mot kärnvapen.
Det argumentet är uttryck för ett
önsketänkande. Det finns inte någon rimlig
grund för föreställningen att vår
ståndpunkt till en vapenutrustning, som i
samtliga stormakters krigsmakter är konventionella,
skulle påverka de maktpolitiska
förhandlingarna om terrorvapnen.

Herr talman! Vi för vår del deklarerar
alltså bestämt, att vi anser att det svenska
försvaret bör utrustas med ett taktiskt
atomvapen och att detta bör ske så fort
det av tekniska skäl är möjligt att göra.
Detta är realism i försvarsfrågan, och det
är en realism, som för varje dag som går
blir allt mer nödvändig.

Men samtidigt medger vi utan omsvep,
att övriga meningsriktningar har sin
handlingsfrihet kvar. Vi medger utan
omsvep, att försvarsberedningens överläggningar
slutade i ett konstaterande av
denna fortsatta handlingsfrihets nödvändighet.
Samtidigt som vi deklarerar
vår uppfattning, utgår vi från att de, som
i frågan vill ha ett uppskov, har full
rätt att hävda denna linje ■— under alla
förhållanden ytterligare något år framåt.

Den fråga, som vi i dag diskuterar, rör
inte heller en principståndpunkt i atomvapenfrågan.
Det föreligger inte något
förslag om uttalande av den innebörd,
som vi helst skulle velat ha haft. Vad
debatten i dag rör, iir helt enkelt förutsättningarna
för att den handlingsfrhet,
om vilken full enighet har rått, skall bli
bestående som en realitet till den stund,

160 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

som inte är långt avlägsen, då principståndpunkt
måste fattas.

Det anslag som de ansvariga militära
myndigheterna har begärt —■ ett anslag
som syftar till att möjliggöra grundforskning
för framtagande av taktiska
atomladdningar — har till syfte att ge
statsmakterna och därmed också de olika
meningsriktningarna handlingsfrihet
i saklig bemärkelse under den tid det
kan vara fråga om. Även med våra utgångspunkter
är denna fortsatta handlingsfrihet
någonting väsentligt. Den innebär
att ett beslut utan onödigt dröjsmål
kan sättas i kraft, och den innebär
att vi inte behöver räkna med en längre
övergångstid än som är nödvändigt.

I detta sammanhang har också frågan
aktualiserats om inköp utifrån av vapenbärare,
som kan förses både med konventionella
laddningar och med taktiska
atomladdningar. Också i det avseendet
är syftet med den linje vi driver att bibehålla
statsmakternas handlingsfrihet
som en realitet.

Vad gäller det i praktiken? Det gäller
två huvudgrupper av vapenbärare, den
ena avsedd att möta luftinvasion, den
andra avsedd att möta invasion över havet;
och därtill möjligen också vapenbärare
avsedda för ett djupförsvar till
lands. Av naturliga skäl har jag ingen
möjlighet att gå in i några detaljer i detta
avseende. Jag tilllåter mig bara helt
kort konstatera, att den vapentekniska
utvecklingen i de stora demokratierna
— i de länder varifrån vi har möjligheter
att köpa vapenutrustning — allt snabbare
går i den riktningen, att icke längre
vapenbärare för enbart konventionell
utrustning projekteras. Det betyder att
om vi vill ha moderna försvarsmedel,
kommer vi inom en mycket nära framtid
att bli hänvisade till att köpa den
typ av materiel jag här har talat om —
den som kan medföra både konventionella
laddningar och atomladdningar. Jag
tillägger att inköp av detta slag av försvarsekonomiska
skäl och med hänsyn
till försvarets effektivitet har även för
den, som endast tänker sig konventionella
laddningar, en avgörande fördel. De
vapentvper det gäller är nämligen så ef -

fektiva och så billiga i förhållande till
sin effektivitet, att de även ur konventionell
synpunkt är en god affär — om
jag alls får använda det uttrycket i detta
sammanhang — att anskaffa.

Herr talman! Jag har velat framföra
dels dessa principiella synpunkter, dels
dessa praktiska synpunkter, därför att
hela det problem, som vi här tangerar,
är av alldeles avgörande vikt för vår
försvarsförmåga och för vår utrikespolitiska
handlingsfrihet redan under de
närmaste åren. Jag tror mig våga tilllägga,
att förutsättningar finnes att göra
de behövliga inköpen i utlandet utan att
vi behöver acceptera några andra villkor
än dem vi redan har accepterat vid inköp
av försvarsmateriel i utlandet. Frågan
bär alltså icke någon utrikespolitisk
aspekt. Den medverkar icke till att begränsa
vår handlingsfrihet — den är
en förutsättning för fortsatt handlingsfrihet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
med 2 betecknade reservationen av fröken
Andersson och herr Skoglund i Doverstorp
m. fl.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag har inte något behov
av att lägga upp någon större exposé i
försvarsfrågorna i likhet med den, som
herr Svärd nyss gjorde. — Emellertid är
det på det sättet, att vid detta utskottsutlåtande
finnes ytterligare en reservation,
betecknad med 1, avgiven av mig
och flera andra ledamöter både av denna
kammare och medkammaren.

Jag vill genast göra klart, att vad jag
här kommer att säga främst är av en medlande
karaktär. Vi hörde nyss herr
Svärds inställning, och vi vet ju att han
i det avseendet talade å sitt partis vägnar.
Dessvärre är det också så, att liksom
herr Svärd och hans meningsfränder
låst sig vid en viss ståndpunkt, finns
det företrädare för andra meningsriktningar
i vårt samhälle, som lika hårt låst
sig vid en annan ståndpunkt. Med detta
utgångsläge är det kanske angeläget att
ändå — trots allt — söka efter möjligheter
till samförstånd då det gäller den -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

161

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

na stora och mycket allvarliga fråga, som
tyvärr på grund av de låsningar som jag
nyss omnämnde också är mycket känslig Jag

tror att det i detta läge är angeläget
att erinra om, hurusom de svenska
statsmakterna under de två senaste decennierna
har lyckats att på överenskommelsevägen
hålla försvarsfrågorna
ovanför och utanför partistriderna. Det
är ett förhållande, som jag personligen
sätter ett utomordentligt stort värde på.
Jag tror inte att vi svenskar kan uppskatta
det förhållandet tillräckligt högt.
Om vi tänker på vad det har betytt såväl
inåt inför vårt eget folk som utåt genom
den prestige, som den har skaffat landet,
och det anseende, som det har givit
det svenska ordet i internationella sammanhang,
tror jag inte att vi skall slarva
bort den tillgången redan från början
bara med att säga, att ståndpunkterna
här är låsta.

Jag har i varje fall fått den uppfattningen,
att det många gånger tidigare har
verkat som om förhandlingsmöjligheterna
skulle ha varit helt spolierade men att
det trots detta, hur det nu än har gått
till, likväl varit möjligt att ta upp ett
resonemang och t. o. m. föra det i
hamn någorlunda i enighetens tecken.

Jag har gjort dessa mera allmänna reflexioner,
vilka ligger till grund för mitt
ställningstagande, och jag vill därefter
erinra om att utöver det motionspar, som
herr Svärd nu redovisade, föreligger i
detta sammanhang ytterligare ett motionspar
från folkpartiet med herrar Wedén
och von Friesen som första namn.
De motionerna verkar i huvudsak vara
ganska lika högerns nyss redovisade motion.

Emellertid förelåg dessutom två likalydande
motioner, avgivna i denna kammare
av herr Aastrup och i medkammaren
av herr Ståhl, som nog tog sikte på
andra möjligheter och som i varje fall
tilltalade mig mycket mer än de (ivriga
motionerna. Dessa motioner, på vilka
den av mig och andra avgivna reservationen
bygger, siktar på förhandlingar,
och reservationen har utifrån denna utgångspunkt
sökt att utforma ett uttalan II

Första kammarens protokoll 1959. Nr 16

de och ett förslag, som vi reservanter
hoppas skall kunna vinna en så stor anslutning
som möjligt. Helst ser vi ju att
reservationen bifalles.

Som vi nyss hörde kommer atomstridsmedlen
och vapenbärarna här in i bilden.
Vare sig det nu gäller de sista av
mig åberopade motionerna eller den reservation,
vars talesman jag är, vill
jag här fastslå, att det nu inte på något
sätt gäller den stora frågan, huruvida
atomstridsmedel skall införas i den
svenska försvarsorganisationen eller
icke. Det gäller, som jag redan tidigare
antydde, enbart en förberedande forskning
på detta område. Vad som föreslås
har på det sättet väl närmast karaktären
av beredskapsåtgärd. Syftet är att
denna forskning så småningom skall ge
statsmakterna valfrihet i det stora spörsmålet,
nämligen frågan om atombeväpning
eller inte.

Enligt vår mening saknas det sålunda
helt och hållet grund för påståendet,
att ett beslut rörande kärnvapen i den
svenska krigsmakten skulle utgöra en
given konsekvens av en rent förberedande
forskning på området, alltså den
forskning som nu föreslås.

Utskottet har i sitt utlåtande bl. a.
sagt följande: »Ehuru de föreliggande
motionerna visserligen icke gälla anskaffningar
av atomvapen utan forskning
och undersökningar i syfte att snarast
framtaga underlag för konstruktion
av atomladdningar» — så långt är
utskottet och vi reservanter överens,
men så fortsätter utskottet — »anser utskottet
dock, att ett bifall till de föreliggande
motionerna skulle i viss mån
binda statsmakterna i deras handlingsfrihet,
då det gäller att taga ställning
till själva sakfrågan.»

•Tåg tycker att det sista uttrycket vittnar
om en skuggrädsla, som är ganska
obefogad i detta sammanhang.

I vårt land bedrivs väl ändå — tack
och lov för det — och har bedrivits mycken
forskning på försvarets område, även
om den hittills inte gällt speciellt atomområdet.
Det har säkerligen bedrivits
mycken forskning på olika områden,
men att redan forskningen i och

162

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Ang. okad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

för sig skulle binda statsmakterna till ett
visst ställningstagande tycker jag är en
orimlig slutsats.

Jag vill också här betona, att även om
ett positivt beslut skulle fattas i forskningsfrågan
är det väl ändå ganska självfallet,
att riksdagen skulle förbehålla sig
fria händer vid ett framtida ställningstagande
beträffande den verkligt stora
frågan, huruvida försvaret skall förses
med atomvapen eller inte. Möjligheterna
att framställa dessa atomvapen är ju
beroende inte enbart på forskningens arbete
utan även på en mängd andra ting
och förutsättningar, som måste bli uppfyllda.
Man kan ju i det fallet bara erinra
om brytning av uran, om framställning
av det tunga vattnet och andra dylika
saker. Dessa ting sammanhänger ju
i sin tur med det civila atomenergiprogrammet.
Detta är ju svårt att närmare
precisera, och det har till följd att något
absolut bestämt tidsschema inte kan
anges.

Jag har bär velat teckna förhållandena
och möjligheterna på detta område
efter förmåga, och jag drar den slutsatsen
att det borde finnas möjlighet till
ett visst rådrum i fråga om forskningens
igångsättande utan att man behöver
riskera någon väsentlig försening. På
den punkten tror jag att herr Svärd och
jag är ganska eniga. Jag tycker mig förstå
att även han räknade med ett visst
tidsutrymme.

Men denna tid bör enligt vår mening
användas på det sättet, att man genom
förhandlingar söker åvägabringa samförstånd
mellan de demokratiska partierna
jämväl i detta avsnitt.

Jag vill än en gång erinra om nödvändigheten
och angelägenheten av att
man gör så stora ansträngningar som
möjligt för att bringa full klarhet i denna
fråga och för att om möjligt föra
förhandlingarna fram till en överenskommelse
mellan de fyra demokratiska
partierna.

Jag har tidigare i mitt anförande erinrat
om att det kan ha sett mörkt ut för
enighetstanken även vid tidigare tillfällen.
Men jag är angelägen att än en gång
understryka min och som jag hoppas

även medreservanternas syn på saken,
att man i ett läge som det nuvarande
inte skall kasta enighetstanken över bord
innan man ordentligt har prövat om det
finns möjligheter till ett samförstånd.
Jag vill än en gång understryka att denna
sak har betytt oändligt mycket både
inom landet och utåt. Det gäller värden
som man inte överger utan vidare.

I högerreservationen har det antytts,
att vi inom utskottet skulle ha underrättats
om att sådana förhandlingar för att
vinna den angelägna enigheten, vilka jag
här försökt tala för, inte skulle få något
gensvar från regeringen. Om detta skulle
jag vilja säga, utan att jag i detta sammanhang
på något sätt vill visa någon
sidovördnad mot den som från utskottets
sida har ställt frågan och fått det
avvisande svaret, att då försvarsministern
i sin proposition har avvisat detta
särskilda forskningsanslag detta år, så
behöver man inte vara direkt överraskad
om han, då han får en underhandsförfrågan,
skakar på huvudet och avvisar
en sådan förfrågan i det ögonblick
då den ställs. Men jag vågar hoppas all
han, om frågan ställes av riksdagen eller
i varje fall av en betydande minoritet
av riksdagen, skulle finna anledning att
ytterligare överväga möjligheterna till
förhandlingar mellan de demokratiska
partierna.

Jag tror sålunda inte med anledning
av denna underhandsupplysning, att alla
dörrar är stängda för en sådan förhandling.
Jag är optimistisk nog att tro, att
om frågan till försvarsministern ställs
på nytt, så kommer svaret inte att bli
helt avvisande.

Sedan är det för min del inte särskilt
mycket mer att tillägga — utom en sak,
som jag gärna vill ta upp, innan jag söker
att sammanfatta mitt resonemang.

För någon dag sedan läste jag i en av
de större stockholmstidningarna —- jag
tror inte att jag minns fel om jag säger,
att det var Dagens Nyheter — om de
ställningstaganden som gjorts inom avdelning
och utskott och hur de av tidningen
bedömdes. Dagens Nyheter framhöll
där om just denna reservation, att
den var tillkommen ifrån reservanternas

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

163

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

sida »för att dölja fasaden» — jag tror
att just det uttrycket användes.

Ja, det är möjligt att det går an att
säga och skriva på det sättet. Men är
det ändå inte så — i varje fall har jag
den uppfattningen •— att när det gäller
en sådan stor, allvarlig och ytterligt viktig
fråga som denna, så behöver människorna
litet tid att tänka på saken.
För egen del är jag ingalunda färdig
med mitt ställningstagande. Jag skulle
misstänka, att det finns flera än jag som
är litet tveksamma om hur ställningstagandet
till syvende og sidst bör bli.

Det är kanske sålunda inte anledning
att utan vidare acceptera påståendet, att
reservationen är tillkommen för att
»dölja fasaden». Reservationer som går
ut på förhandlingar av detta allvarliga
slag är tillkomna dels för att parterna,
som här är berörda, skall få tillfälle att
penetrera problemen, men dels också för
att de människor det gäller — och bland
dem vi riksdagsmän, som kanske i dagens
läge är tveksamma — skall få tid
och tillfälle att ytterligare och allvarligare
överväga sitt ställningstagande.

Herr talman! Vi har här avgivit en
reservation, som går ut på att vi önskar
överläggningar mellan representanter
för de demokratiska partierna. Vi har
sålunda inte — jag måste få skjuta in
den erinran — som det har sagts till mig
vid något tillfälle siktat på partiledarna;
vi har siktat på representanter för de
demokratiska partierna. Jag har för min
del ingen erinran att göra mot att partiledarna
ingår bland dessa representanter,
men jag utgår från att partierna
även får andra representanter vid dessa
förhandlingar.

Vi har funnit att förhandlingarna bör
omfatta det särskilda forskningsanslag
på 2,8 miljoner kronor, som försvarets
forskningsanstalt önskar disponera för
den särskilda forskningsverksamhet,
som det här gäller. Men vi har också
från reservanternas sida menat att det
spörsmål, som herr Svärd drog upp och
som säkerligen även det är mycket viktigt,
nämligen frågan om vapenbärarna,
skulle få ingå i de förhandlingar, som
vi önskar fä till stånd. Vi har vidare

uttalat som självklart enligt vårt sett att
se, att initiativet till dessa förhandlingar
bör tas av regeringen. Vi har också gjort
uttalandet, att ett sådant initiativ och
sådana förhandlingar måtte komma till
stånd snarast möjligt efter riksdagens
slut.

Jag vill vidare erinra om, sedan jag
nu efter min förmåga sökt mana till
enighet på denna punkt, vad hans excellens
herr statsministern sade i går
kväll just från denna talarstol. Han påpekade
det värdefulla i att vi under
gångna decennier har kunnat åstadkomma
enighet på en hel del avsnitt, bland
annat just beträffande försvarsfrågan.

Med de orden, herr talman, ber jag
att få understryka vår hemställan till regeringen
om initiativtagande i denna
fråga. Jag ber till sist att få yrka bifall
till den reservation, som är betecknad
med nr 1 och som avgivits av mig tillsammans
med några andra ledamöter.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Bara för att rationalisera
den fortsatta debatten konstaterar jag,
att regeringen har avvisat varje tanke på
förhandlingar i denna fråga. Avvisandet
har givits sådan form, att det inte finns
några utsikter, hur förhandlingserbjudandet
än göres, att få gensvar för det i
regeringen. Jag förmodar att försvarsministern
är beredd att bestyrka denna
min uppgift.

Från dessa utgångspunkter har ju reservation
nr 1 helt enkelt förlorat allt
sitt underlag. Det tjänar inte längre något
till att diskutera den förhandlingstanke,
som med denna reservation aktualiseras.

Herr PÅLSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
replikera herr Svärd. Tills vidare vägrar
jag dock att tro, att avvisandet är så
helt kategoriskt att det skulle vara meningslöst
att söka förhandla. Det är kanske
farligt afl bara på en muntlig uppgift
göra ett så bestämt påstående som att
man skulle ställa sig kategoriskt avvisande
till förhandlingar.

164

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Som herr Pålsson nämnde
har herr Ståhl i andra kammaren och
jag i första kammaren motionerat i denna
fråga. Vår motion har tjänat som underlag
för reservation 1, och det är
därför helt naturligt att jag i statsutskottet
stött denna reservation.

Jag skulle nu kunna nöja mig med att
till fullo instämma i vad herr Pålsson här
uttalat. På grund av frågans stora vikt
och betydelse skall jag dock tillåta mig
att göra några korta personliga reflexioner
i modererande syfte. Jag är alltså
ute i samma angelägna ärende som herr
Pålsson.

Jag anser i likhet med herr Pålsson
att enigheten mellan de fyra demokratiska
partierna om den svenska utrikespolitiken
i princip, är av oskattbart
värde. Man bör alltså göra allt för att bibehålla
denna enighet. Lika uppenbart
synes det mig vara att förutsättningarna
för denna alliansfria utrikespolitik
är ett modernt försvar, där den nuvarande
andelen av nationalinkomsten kan
vara en lämplig mätare i fråga om avvägningen
av kostnaderna. Jag har därför
både i avdelningen och utskottet och
likaså i kammaren varit med om att
stödja 1958 års stora försvarsuppgörelse.

När det gäller försvarsanstalter rider
emellertid utvecklingen åtminstone under
vissa tidsskeden mycket fort. Vårt
försvar påverkas alltså inte blott av politiska
och strategiska scenförändringar,
utan självfallet även av vapenteknikens
utveckling. I den punkten ger jag herr
Svärd rätt. Det kan därför även under
en tidrymd, då riksdagen beslutat en
modernisering och effektivisering av
vårt försvar, vilket är innebörden av
1958 års riksdagsbeslut, föreligga behov
av nya diskussioner mellan de fyra demokratiska
partierna därest lägen uppkommer
som påfordrar sådana diskussioner.

Med det särskilda ansvar som rege -

ringen har i dessa ting, nämligen att
söka bibehålla största möjliga enighet
kring försvarsfrågorna, måste och bör
initiativet att kalla till dylika förhandlingar,
om sådana synes nödvändiga,
åvila regeringen.

Jag kan inte finna annat än att här
föreligger en fråga av sådan vikt och
betydelse, att ett samspråk mellan regeringen
och oppositionspartierna skulle
vara av allra största värde. Det är av
den orsaken som jag har varit med om
att motionsvis och i den tidigare omnämnda
reservationen påkalla dylika
förhandlingar.

Det är ju allmänt känt, såsom också
herr Pålsson och herr Svärd antytt i
sina anföranden, att det föreligger olika
meningsriktningar eller nyanser i uppfattningen
då det gäller ställningstagandet
i principfrågan. Men här gäller spörsmålet
en beredskapsåtgärd, som såvitt
jag förstår inte på något sätt kommer
att binda statsmakterna i deras handlingsfrihet.

I detta sammanhang skulle jag med
anledning av vad herr Svärd här anfört,
där han kom in på radikalpacifismen
och liknande spörsmål och dessutom deklarerade
sin uppfattning att svenska
försvaret bör utrustas med taktiska
atomvapen, uttrycka mitt starka tvivel
om det kloka för dem som ivrar för försvarets
effektivitet, som herr Svärd gör,
att i det här läget i riksdagen dra upp
en debatt, som berör själva principfrågan
och alltså inte bara beredskapsåtgärden
om forskningsanslaget. Varför
kan inte herr Svärd och hans meningsfränder
tåla sig så mycket att vi kan
undersöka utsikterna att få till stånd
förhandlingar? Jag ber att i denna punkt
få instämma med herr Pålsson i hans
replik till herr Svärd.

Jag vill sedan än en gång understryka,
att regeringen och framför allt försvarsministern
har ett alldeles särskilt ansvar
i dessa ting. Råder det splittring inom
regeringens egen partigrupp, kan inte
gärna detta, just med tanke på regeringens
ansvar, få tas till intäkt för att
ingenting göres från regeringens sida
för att finna utvägar att komma till rät -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

165

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

ta med problemet. En sådan utväg skulle
dylika förhandlingar kunna bli.

Med dessa mycket korta reflexioner
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservation 1.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Av de båda föregående
ärade talarna och i reservation nr 1 har
understrukits den utomordentliga betydelse
som det har haft för vår ställning
utåt, att de fyra demokratiska partierna
varit eniga om att bygga upp och vidmaktmålla
ett effektivt svenskt försvar.
Jag för min del tror inte att den synpunkten
över huvud taget kan överskattas.
Det har varit ett styrkebälte under
de år som gått sedan kriget, och det
skulle vara en stor och djupgående missräkning,
om inte detta styrkebälte skulle
kunna bibehållas. Sannerligen är det
också på sätt och vis både någonting
märkligt och någonting som vi kan vara
ganska stolta över att det försvar,
som vi har byggt upp, varit av den art
att det väckt både respekt och beundran
i utlandet, eftersom det är åstadkommet
av ett litet land med begränsade resurser.
Det är sannerligen inte heller något
tvivel om att vi allt fortfarande i
den utrikespolitiska situation som råder
behöver ett starkt och effektivt försvar.

Då man i utskottets utlåtande går in
på de internationella förhållanden som
inverkar på den fråga vi för dagen har
att behandla, skall jag med få ord erinra
om några faktorer i den internationella
situationen, som synes mig ha betydelse
för denna fråga.

De förhandlingar, som för dagen äger
rum mellan stormakterna i Geneve, är i
själva verket inte ett tecken på någon
internationell avspänning utan snarast
motsatsen. De är framkallade av akuta
svårigheter i den internationella situationen,
som har uppstått genom krav på
ändring i det modus vivendi, vilket hittills
rått i vår världsdel, och de är föranledda
framför allt därav att möjligheterna
till en fortsatt sammanlevnad över
huvud taget mellan stormakterna har

varit hotade i ett akut avseende. Vad
man kan förvänta sig av dessa förhandlingar
är, såvitt jag förstår, inte mycket
mer än att man eventuellt skall kunna
skapa ett nytt modus vivendi, som kan
bestå några år. Att man skulle kunna
åstadkomma en mera djupgående avspänning,
ett avlägsnande av de motsättningar
som för närvarande råder
mellan stormaktsgrupperna, därtill förefaller
mig utsikterna vara så gott som
obefintliga eller i alla händelser utomordentligt
små.

I samband med dessa förhandlingar
och även i tidigare sammanhang har ju
sedan länge nedrustningsproblemet stått
på dagordningen, och därvidlag måste
man väl konstatera att några som helst
framsteg inte har gjorts. De minskningar
i de ledande stormakternas personalstyrkor,
som ibland basunerats ut såsom
nedrustningsåtgärder, är helt enkelt resultatet
av rationaliseringssträvanden
och av en vapenteknisk utveckling, inte
av någon nedrustning.

Att man vid konferensen i Geneve
skulle kunna komma till något resultat,
som kan betecknas såsom ett nedrustningsresultat.
förefaller ytterst osannolikt.
De förhandlingar som ägt rum i
fråga om atomvapen har inte visat att
det finns någon gemensam nämnare när
det gäller att åvägabringa ett förbud
mot atomvapnens användande, inte heller
i fråga om åstadkommande av en begränsning
av tillverkningen eller en kontroll
över denna. Den enda punkt, där
det åtminstone ännu finns vissa utsikter
till en överenskommelse, är i fråga om
ett inställande tills vidare av experimenten
med kärnvapen, och det är väl på
sätt och vis ganska naturligt att det är
den punkt, där det finns vissa utsikter
till överenskommelse. De två ledande
stormakterna har ju i själva verket vid
denna tidpunkt fyllt och överfyllt sina
arsenaler med kärnvapen. De har väl
dessutom i viss mån avslutat den experimentserie
som de har planlagt. De
små atomvapnen är nu så pass fulländade.
att de i själva verket kan användas
för snart sagt alla vapenbärare, vilkas
storlek överstiger en vanlig kanons.

166

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

Därest en överenskommelse skulle
träffas om kärnvapenexperimentens inställande,
är det väl troligt att det kommer
att åtföljas av vissa bestämmelser
angående kontroll. Det sista förslaget,
som här framlagts och som kanske är
det förslag som man har de största utsikterna
att enas om, är att inskränka
upphörandet av experimenten med kärnvapen
till sådana, som sprängs i atmosfären
och undantaga sådana som sprängs
under jorden eller ovanför atmosfären,
detta av det skälet, att de som sprängs
i atmosfären kräver de minsta kontrollanordningarna.

Det skall visst inte förnekas att etl
sådant förbud mot kärnvapenexperiment
skulle i vissa hänseenden innebära
ett framsteg i den internationella
sammanlevnaden — framför allt skulle
det också i viss mån avlägsna hotet om
den radioaktiva strålningen i fredstid
— men jag vill betona att det inte innebär
något som helst steg i nedrustningshänseende.
Att ett beslut vid denna
riksdag om vissa förberedande
forskningar skulle på något som helst
sätt inverka i ena eller andra riktningen
på dessa internationella förhandlingar,
den tanken innebär åtminstone
enligt min mening att göra sig skyldig
till en självöverskattning av ganska
oerhörda mått.

Ett beslut att igångsätta vissa förberedande
forskningar för att se om vi
själva kan tillverka kärnvapen torde
över huvud taget förefalla utlandet ytterst
naturligt när det gäller ett land
med Sveriges tekniska standard och
utveckling. Jag har alltid haft mycket
svårt att förstå varför det alls skulle
behövas ett särskilt beslut i detta avseende.
Jag tror att de flesta länder
företar sådana forskningar utan att det
på något sätt behövs ett särskilt beslut;
forskningarna bekostas via de vanliga
forskningsanslagen. Det avgörande är
när statsmakterna i ett land fattar det
politiska beslutet att använda forskningsresultaten
för en viss vapentillverkning.
Utan att dra några jämförelser
i övrigt vill jag säga, att detta var

gången när presidenten Truman fattade
sitt betydelsefulla beslut att starta
en tillverkning av vätebomber i Förenta
staterna, ett beslut som sedermera
visade sig berättigat därför att man på
rysk sida hade fattat motsvarande beslut
ungefär samtidigt. Det amerikanska
beslutet fattades naturligtvis på
grundval av en viss forskning, som hade
ägt rum, men avgörande var det
politiska beslutet att igångsätta tillverkningen,
och det fattades efter mycket
stor tveksamhet och under olika meningar
bland presidentens rådgivare.

På samma sätt förefaller det mig vara
här. Att ett särskilt beslut fattas om
forskning binder på intet sätt statsmakterna.
Det ror sig endast om en
beredskapsåtgärd för att, som herr
Svärd uttryckte det, bevara regeringens
handlingsfrihet.

Nu skall jag inte ett ögonblick förneka
att jag för min del — och det vet
de närvarande ärade kammarledamöterna
— är övertygad om att utvecklingen
i världen, den vapentekniska utvecklingen,
omsorgen om vår alliansfrihet
och insikten om nödvändigheten
av att regeringen i sin hand och till
sitt förfogande skall ha den kraftkälla
som ett starkt försvar utgör, kommer
att leda till att vi förr eller senare beslutar
införliva taktiska atomvapen med
det svenska försvaret, därest icke den
internationella utvecklingen undergår
en förändring som för närvarande inte
kan förutses; men jag skall inte gå närmare
in på den frågan. Jag inser till
fullo, att det behövs tid och överväganden
innan svenska folket och dess representanter
kan ha bildat sig en slutgiltig
mening i detta avseende. Jag inser
till fullo att det är ett svårt avgörande,
som bjuder emot för många aktningsvärda
människor. Jag tror emellertid
att det kommer att bli oundvikligt.
Utvecklingen i världen kommer att
övertyga oss om det. I själva verket utgöres
den kärnvapenfria zonen i
Europa för närvarande endast av Sverige,
Finland, Jugoslavien och Österrike.
Alla andra länder i Europa kom -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

167

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. tn.

mer i ett krig att ha kärnvapen verkande
från sitt territorium.

Men detta är som sagt ett annat
.spörsmål. Den fråga vi nu har att behandla
gäller forskningsanslaget. Och
jag kan för min ringa del inte förstå
vad det är som bjuder så mycket emot
i fråga om att bevilja detta anslag. Det
är en enkel beredskapsåtgärd, en åtgärd
som i utlandets ögon skulle te
sig helt naturlig, efter vad jag tror. Jag
kommer för min del att rösta för den
reservation som förordar anslaget. Men
samtidigt vill jag uttrycka en varm förhoppning,
att överläggningar i frågan
måtte komma till stånd mellan de fyra
demokratiska partierna för att man
skall kunna bibehålla den enighet, som
vi väl ändå alla sätter ett så oerhört
stort värde på.

Jag vill också uttrycka den förhoppningen
att de politiska partier som ännu
inte har fattat någon ståndpunkt i den
här frågan måtte söka på det allvarligaste
intränga i problemets alla sidor,
så att det ställningstagande de slutligen
kommer till blir baserat på verklig insikt,
både om frågans vikt, om dess
olika aspekter och dess innebörd.

Slutligen, herr talman, är det ju på
det viset att det förs en oundviklig och
alltmer intensiv debatt i vårt land angående
den stora frågan, huruvida vi
skall förse vårt försvarsväsen med de
taktiska defensiva vapen, som många
av oss anser vara nödvändiga. Det är
i högsta grad önskvärt att denna debatt
förs på ett så sakligt och passionsfritt
sätt som möjligt. Så länge Sverige
är ett alliansfritt land, och därom sluter
ju den vida övervägande majoriteten
av vårt folk upp, så länge det aldrig
är fråga om någonting annat än rent
defensiva vapen för försvar av vårt territorium
och av vårt oberoende, bör
också den debatten vara en rent svensk
angelägenhet. Jag får måhända uttrycka
den förhoppningen att regeringen, när
tillfälle så erbjuder sig, ville för dem
som har en annan uppfattning framhålla
att i denna debatt har utlandet
inte någonting att säga till om.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag är villig att medge
att det beslut som kammaren har att
fatta här i dag inte formellt gäller anskaffandet
av kärnvapen för det svenska
försvarets räkning. Det är bara fråga
om att ta ett första steg i en bestämd
utvecklingsprocess som slutar framme
vid atombeväpningen. Herrar Svärds
och Bohemans anföranden nyss har visat
kammaren att båda dessa herrar betraktar
detta första steg bara som en
övergångshistoria, att man enligt deras
mening också skall ta det andra och
även det tredje, om det finns något
sådant. Högerreservationen, till vilken
herr Boheman nyss anslöt sig, behandlar
ju också huvudfrågan, den om anskaffningen,
såsom det väsentliga i sammanhanget.

I denna huvudfråga är jag för min
del inte beredd att ingå på någon närmare
precisering av de skäl som varit
vägledande för mig, när jag har tagit
ståndpunkt, men jag kan göra en rent
personlig deklaration i det fallet. Jag
har inte blivit övertygad om att införlivandet
av kärnvapen med den svenska
krigsmakten skulle verka fredsbevarande,
och jag har lika litet blivit
övertygad om att en sådan anskaffning
av kärnvapen skulle öka vår förmåga
att bjuda motstånd vid ett eventuellt
anfall utifrån. Enligt min mening skulle
vi tvärtom i ett kärnvapenkrig bli
oändligt mer underlägsna än vad vi
kan bli i ett konventionellt krig.

Som jag sade, har jag inte någon anledning
att gå in på hur jag har bildat
mig den uppfattningen. Jag kan bara
säga att den inte är grundad på några
som helst känsloskäl. Den är kanske
framför allt förvärvad genom samarbetet
med lierr Svärd inom försvarsberedningen,
där jag för min del startade
med att sakna varje förutfattad mening
på det här området, där jag efter hand
allt mer blev betänksam inför de dubbeltydiga
oklarheter som den militära
ledningen och den militära och tekniska
expertisen visade i sina föredragningar,
och där jag slutligen blev över -

168 Nr 16

Torsdagen den 14 mai 1959 fm.

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

tygad om att atombeväpningen inte är
den riktiga lösningen på våra trygghetsproblem
utåt. Herr Skölds bekanta
bok har i det fallet inte rubbat min
övertygelse, snarare förstärkt den.

Jag har, som jag sade, inte anledning
att i dag gå närmare in på den frågan,
eftersom det inte är den vi skall ta
ställning till, formellt sett. Utifrån de
utgångspunkter som jag alltså intar, är
det självfallet att jag ansluter mig till
dem som bestämt yrkar avslag på att
ta det första steget på vägen mot atombeväpning.
Jag förenar mig i det fallet
med många inom utskottet som alltjämt
är tveksamma men som ändå anser
att det finns rådrum. Utskottet menar
att de tekniska och vetenskapliga
förutsättningar, om vilka det talades
förra året, bl. a. i försvarsberedningen,
alltjämt finns och att det därför inte är
nödvändigt att nu forcera fram ett ställningstagande
till förmån för forskningen,
vilket ju ändock bara vore ett första
steg mot någonting annat.

Vidare betraktar utskottet — möjligen
till skillnad från herr Boheman — de
pågående, för närvarande ajournerade,
förhandlingarna i Geneve om begränsning
av atomvapenrustningarna såsom
så viktiga att det knappast finns anledning
för en småstat som Sverige att mer
eller mindre störa dem genom att nu ta
positiv ställning till en fråga sådan som
denna.

I båda reservationerna påstås det att
ett bifall till forskningsanslaget inte på
något sätt binder oss för ett kommande
positivt beslut i anskaffnings- och tillverkningsfrågorna.
Jag påminner emellertid
än en gång om att högerreservationens
värdering visar att man åtminstone
på det hållet inte är alldeles övertygad
om att vi inte, om vi går med på
detta anslag, även har en viss skyldighet
att gå vidare. Majoriteten i utskottet har
menat att en sådan skyldighet skulle
uppstå, om man kostar på något hundratal
miljoner kronor för forskning och
experiment. Gör man det får man också
tänka sig att det skall bli några resultat
av de betydande kostnader som lagts
ned. Enligt utskottets mening bör vi inte

för dyra pengar påbörja någonting som
vi inte vet om vi över huvud taget vill
eller kan fullfölja. Detta borde nog de,
som talar så mycket om sparsamhet med
statens medel, ha alldeles särskild anledning
att besinna.

Jag avstyrker alltså för min del det
förslag som föreligger om anslag till
forskning på detta område.

Av samma skäl har utskottet avstyrkt
den motion från högerns sida som gäller
inköp av vapenbärare för atommateriel.
Enligt utskottets mening har Kungl.
Maj:t redan de befogenheter — kalla det
gärna fullmakter — som är behövliga i
en situation som den motionären åberopar,
och utskottet betraktar det såsom
alldeles onödigt att ge Kungl. Maj:t några
direktiv om hur de befogenheterna
skall användas. I högerns reservation
sägs det dessutom liksom i motionen att
man nu har kommit så långt att det inte
längre projekteras några nya vapen enbart
för konventionella behov. Jag vill
göra kammaren uppmärksam på att herr
Svärd nyss ändrade det uttalandet på
det sättet att han sade att utvecklingen
går i riktning mot ett upphörande av
sådan projektering. Jag har inte mer att
säga om de sakerna.

I den reservation, som folkpartiet och
centerpartiet anslutit sig till och som
grundar sig på en folkpartimotion, medges
det att det finns rådrum, att vi kan
dröja med att över huvud taget ge oss
in på det här området. Reservanterna
menar därför att riksdagen skall tillråda
eller anmoda regeringen att ta initiativ
till fyrpartiförhandlingar, bl. a. för att
skapa enighet i denna speciella fråga.

Utskottet betraktar inte en sådan framställning
som realistisk i nuvarande situation.
Det förefaller vara rimligare att
partierna själva vart och ett för sig försöker
komma till klarhet om sin egen
ståndpunkt och sin egen uppfattning.
Dessförinnan kan ju förhandlingar mellan
partierna inte tänkas ge något förnuftigt
resultat. För egen del tror jag
för övrigt inte att sådana förhandlingar
kan leda till något resultat alls.

Herr talman! Jag yrkar alltså avslag
på framställningen om ökat forsknings -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm. Nr 16 169

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

anslag, jag yrkar avslag på framställningen
om vapenbärare för atomstridsmedel,
och jag yrkar avslag på den förflugna
tanken att få till stånd någonting sådant
som fyrpartiförhandlingar i denna fråga
inom den närmaste tiden. Det innebär,
herr talman, att jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gillström konstruerar
ett belopp, till vilket enligt hans uppfattning
kostnaderna för en forskningsverksamhet
av det slag vi nu diskuterar
skulle komma att uppgå. Jag tillåter mig
bara att fästa kammarens uppmärksamhet
på att detta totalbelopp, om vilket
herr Gillström talade, är en frihandskonstruktion
från hans egen sida.

Jag tillåter mig dessutom att erinra
om att praktiskt taget varje större beställning
av försvarsmateriel som görs
innefattar risker för felinvesteringar som
är flera gånger större än den risk herr
Gillström här har åberopat.

Till slut konstaterar jag bara, att alla
har varit överens om att de kostnader,
som ett forskningsarbete eller inköp utomlands
av de vapentyper vi har föreslagit
skulle dra med sig, skall rymmas
inom den anslagsram om vilken enighet
råder. Det är alltså icke fråga om några
merutgifter för försvarsändamål. Det är
fråga om ett annat sätt att använda de
försvarsutgifter, om vilka vi är överens.

Herr GILLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! .lag tror inte att det
finns någon anledning att pruta på mina
kostnadssiffror. Jag vill erinra om att
i den föreliggande framställningen frän
försvarets forskningsanstalt talas om ett
begynnelseanslag på 2,8 miljoner kronor.
Under de följande åren kan forskningen
beräknas kosta 6 miljoner kronor per
år. Men man säger, att det är mycket
vanskligt att över huvud taget beräkna
vad det verkligen kommer att kosta.
Denna brasklapp iir värd ett mycket
högt pris, skulle jag tro.

Ger man sig in på denna forskning får

man nog också göra de anskaffningar av
uranbränsle och tungt vatten m. m., som
inte säkert kan köpas utomlands om de
skall användas för militära ändamål.
Det rör sig till sist utan tvivel om något
hundratal miljoner kronor.

Herr Svärd sade, att kostnaderna skall
rymmas inom den nuvarande försvarsramen.
Det är i och för sig vackert
tänkt, men jag vill bara erinra om vad
generallöjtnant Ehrensvärd, f. d. arméchefen,
som är en klok karl, skrev i
Svenska Dagbladet, märkligt nog dagen
efter det herr Skölds bok utkommit. Han
skrev att om man skall tänka sig anskaffa
atomvapen, måste man räkna med
att kostnaderna måste läggas ovanpå den
nuvarande försvarskostnadsramen. Detta
uttalande får naturligtvis stå för hans
räkning, men jag försäkrar att jag tror
mera på hans omdöme än på herr
Svärds.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Här har flera talare
framhållit angelägenheten av att vi bevarar
den nationella enigheten i försvarsfrågan.
Såsom framhålles i reservation
nr 1 har vi ju under två decennier
kunnat glädja oss åt en sådan nationell
enighet. Man säger där att det är
en nationell tillgång, värd att slå vakt
om. Jag kan helt instämma i dessa allmänna
uttalanden. I fjol kunde vi fatta
ett beslut av genomgripande karaktär i
försvarsfrågan, och vi kunde göra det i
stort sett i enighetens tecken.

Enligt min mening hade vi också i år
kunnat bevara den nationella enigheten
i försvarsfrågan, om nämligen högern
och de folkpartimotionärer som gjort
framstötar i denna fråga hade avstått
härifrån. Både högerpartiet och herr
Boheman visste ju mycket väl att det
inte fanns några förutsättningar att få
regeringen med på att ta upp överbefälhavarens
förslag i forskningsfrågan. Vi
hade avgivit en klar deklaration redan

170

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m.

i november månad förra året i en debatt
i andra kammaren och då framhållit
att vi inte ämnade ta upp anslaget
i statsverkspropositionen. Vi hade
samtidigt tillkännagivit att inom det socialdemokratiska
partiet skulle tillsättas
en särskild studiegrupp under ordförandeskap
av partiordföranden, statsminister
Tage Erlander, för att förbereda
partiets ståndpunktstagande i fråga om
svensk atombeväpning. Hade man varit
mån om att — i varje fall tills vidare —
bevara enigheten, hade man avstått från
denna framstöt, som ju inte har lett till
någonting annat än den oenighet vi nu
konstaterar. Herr Svärd och herr Boheman
hade kunnat avstå från motionerna
utan att behöva ge avkall på sina bestämda
uppfattningar om att det är nödvändigt
att så fort som möjligt få fram
en svensk atomvapenproduktion. Läget
är ju nämligen, såsom även medges i
reservationerna, att det finns ett rådrum
och att ett bifall till högerreservationen
komme att mycket obetydligt, om
ens någonting alls, kunna påverka tidpunkten
för en eventuell vapenproduktion
av det här slaget i landet. Forskningen
är nämligen endast en del av
ett mycket omfattande program. Det är
naturligtvis en viktig del, men övriga
delar av programmet är minst lika viktiga,
och forskningen kan inte vara realistisk
om den inte sker samtidigt med
realiserandet av vissa andra delar av
programmet. Det program jag talar om
har ju ett alldeles direkt samband med
det civila atomenergiprogrammet. Som
jag har framhållit tidigare i diskussionen
i kamrarna har det skett en försening
i det civila programmets förverkligande,
vilket gör att det — precis som
det står i folkpartiets och centerpartiets
reservation — finns utrymme för uppskov.

I folkpartiets och centerpartiets reservation
tas frågan om överläggningar
mellan de fyra partierna i denna fråga
upp. Vad man vill är att riksdagen skall
uttala sig för att sådana överläggningar
skall komma till stånd. Jag förstår tankarna
bakom denna framstöt, och om
det inte hade varit så att högerpartiet

så konsekvent hade drivit sin linje och
driver den fortfarande, så kan det hända
att förutsättningarna för sådana överläggningar
hade funnits. Men när herr
Hjalmarson under den tid då utskottet
behandlade denna fråga kom till mig
och frågade, om det fanns några förutsättningar
för förhandlingar nu, meddelade
jag efter några dagar, sedan jag
hade talat med kollegerna i regeringen,
att det inte fanns några sådana förutsättningar.
Det är alltså riktigt som herr
Svärd har sagt, att ett sådant besked
getts.

Varför man skulle offentliggöra det
på sätt som skett i reservationen förstår
jag inte. Men det är riktigt att vi
sagt att det för närvarande inte finns
några möjligheter till förhandlingar. Det
är emellertid alldeles klart att om det
öppnas möjlighet för överläggningar
även i denna fråga, så kommer självfallet
initiativ att tas. Det initiativet
kan regeringen ta. Det kan partiledningarna
ta. Någon anledning för riksdagen
att besluta om det kan jag inte anse att
det finns.

Man säger, att det inte är fråga om
ett slutgiltigt ställningstagande till frågan
om svensk atombeväpning eller ej.
Nej, det är det inte. Överbefälhavaren
har mycket klart sagt ifrån att vad han
föreslår är medel till en viss grundläggande
forskning, men han lägger inte
fram något förslag om ett slutgiltigt
ställningstagande.

Visst skulle man kunna hålla isär ett
beslut om forskning och övriga beslut
som är nödvändiga för att få fram
svenska atomvapen. Men nu är ju läget
som alla vet här i denna församling, att
även ett beslut om forskning möter
ofantligt starka betänkligheter. Jag tycker
nog att man inom högerpartiet hade
kunnat respektera det, och man hade
kunnat respektera det faktum att det inom
det största partiet pågår studier avfrågan
för ytterligare kartläggning av
hela problemställningen. Hade man velat
bevara enigheten, hade man kunnat
respektera detta.

Jag skäll bara med några ord, utan
att gå in på de direkta principfrågorna

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

171

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, in. m.

redovisa de skäl, som jag har haft för
att avslå överbefälhavarens framställning.
Jag erinrar om de förhandlingar
som pågår mellan de atombeväpnade
stormakterna, förhandlingar som herr
Boheman nyss omnämnde. Dessa förhandlingar
påbörjades i fjol, och det är
väl alldeles för tidigt att uttala sig om
vad resultatet kan bli. Herr Boheman
ansåg dem utsiktslösa. På båda sidor
har man uttalat sig optimistiskt om möjligheterna
till vissa överenskommelser.
Vad de kommer att gå ut på, om det blir
några, är väl framför allt beroende på
de nu båbörjade förhandlingarna mellan
utrikesministrarna och det eventuella
statschefsmötet efteråt. Men förhandlingarna
pågår, och man kan inte utesluta
möjligheten av att de denna gång ändå
kommer att leda till delresultat. Redan
ett inställande av kärnvapenproven
eller en begränsning av dem skulle vara
ett väldigt framsteg med tanke på
den situation som världen befinner sig i.

Det är mot denna bakgrund som det
trots allt är förenat med ett inte så litet
ansvar att gå till ett beslut i kärnvapenfrågan,
även om beslutet endast
gäller anslag till forskning. Ett sådant
beslut skulle dock både här hemma och
ute komma att uppfattas som ett steg
mot svensk atombeväpning. Det kommer
vi aldrig ifrån. Det internationella läget
kännetecknas av misstänksamhet och
misstro framför allt i allting som gäller
kärnvapen. Vi bör därför enligt min
mening vänta och se vad som kommer
ut ur dessa förhandlingar, innan vi binder
oss.

När man lyssnar på debatterna, slår
en naturligtvis den tanken att det är
möjligt att det bakom de olika uppfattningarna
omkring det forskningsanslag,
som nu diskuteras, ändå döljer sig väsentliga
åsiktsskillnader om vilken betydelse
atombeväpningen kan ha för vårt
försvar. Framtiden får utvisa om motsättningarna
är så stora att de inte kan
överbryggas och om det verkligen är
ödesbestämt att vi skall splittras i denna
fråga.

.lag skall inte tillspetsa situationen,
men det är en sida av problemet som jag

gärna vill säga ett par ord om. Det
gäller den kritik som går ut på att regeringen
genom att säga nej till forskningsanslaget
i själva verket eftersätter
nationella säkerhetsintressen. Jag kan
inte finna att den kritiken är berättigad
eller hållbar. Dels är det, som jag tidigare
sagt, så att vi inte förlorar någon
tid på ytterligare uppskov i fråga om
beslutet, dels är det väl ändå på det
sättet att de senaste decenniernas utveckling
å vapenområdet gjort alla tidigare
säkerhetsbegrepp föråldrade. Intet
land kan i dag känna sig säkert — inte
heller stormakterna, som är försedda
med kärnvapen och fjärrgående raketer
och robotar. Hela vidden av denna förändring
är omöjlig att överblicka, och
det låter sig absolut inte göras att med
bestämdhet ange vilka krav som denna
utveckling kommer att ställa på beväpningen
av den svenska krigsmakten. Med
hänsyn till denna utveckling är det naturligt
att frågan om svensk atombeväpning
aktualiseras av den svenska militärledningen.

Utvecklingen i världen kan också bli
sådan att vi icke har något annat val,
att det helt enkelt inte finns något annat
säkerhetsbälte. Jag har för min del
aldrig uteslutit denna möjlighet. Både
i fjol och i år har jag sagt att frågan om
vi skall skaffa oss sådana vapen eller
inte tills vidare bör hållas öppen. Men
jag har också framhållit, att vi, innan vi
tar något avgörande steg, allvarligt måste
pröva alla vägar som kan leda till
en varaktigare trygghet och säkerhet
än en allmän spridning av kärnvapen
kan komma att innebära. Jag utgår alltså
ifrån att det i detta läge i första hand
måste vara ett svenskt intresse att kärnvapenrustningarna
begränsas och att internationella
överenskommelser om förbud
mot att använda dessa vapen kommer
till stånd samt att vi bör avstå från
att fatta några som helst beslut, som kan
uppfattas som steg mot en svensk atombeväpning.

.lag skall oekså, herr talman, bara med
några ord beröra den fråga om vapenbärare
som är väckt i en högermotion.
Det som nu ger mig anledning att ta

172

Nr 16

Torsdagen den 14 mai 1959 fm.

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

till orda i den frågan är en passus i reservationen,
där det heter, att materiel
av detta slag skulle kunna inköpas utifrån
utan att andra politiska villkor
uppställes än sådana som vi redan godtagit.
Denna passus har åstadkommit
missförstånd, och jag kan inte förstå
någonting annat än att denna formulering
bara avser det självklara förhållandet
att den materiel som vi skulle vilja
köpa utifrån uteslutande skall användas
för svenskt försvar och att den inte
i någon form får gå vidare till ett tredje
land, ty det är detta vi har förbundit
oss till genom 1952 års avtal. Om det är
detta man avser med denna formulering,
är formuleringen alldeles riktig. Vi har
nämligen inte accepterat och kommer
inte hellar att kunna acceptera några
andra villkor. Vi avser självfallet inte
att sätta åsido grundprinciperna för vår
utrikes- och försvarspolitik och beskära
vår handlingsfrihet genom att binda oss
till några politiska villkor.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är mig först och
främst angeläget att understryka att försvarsministern,
när han beskrev de politiska
villkoren för inköp av krigsmateriel
utifrån — till vilka vi hade hänvisat
— gjorde det på ett sätt som helt
motsvarar hur vi hade fattat det hela.
Den materiel det gäller får nämligen för
det första icke reexporteras. För det
andra skall den användas uteslutande för
försvarsuppgifter, och för det tredje
skall den kunna användas för sådana
uPPSifter> som vi kan bli förpliktigade
till av Förenta Nationerna.

Låt mig emellertid där utöver, herr
talman, för en gångs skull få uttrycka
vad jag tänker och känner i ett mycket
väsentligt avseende! Den enhet kring
försvaret, om vilken alla här talat, är en
tillgång. Vi har under arbetet i försvarsberedningen
och då den politiska kompromiss
träffades, som var förutsättningen
för 1958 års försvarsuppgörelse, i
praktiken visat vilket värde vi tillmäter
denna enighet. Men, herr talman, det
skall vara en enighet om någonting —

enigheten skall ha ett sakligt innehåll.
Den får icke endast innebära att man
skjuter allting som kan vara obehagligt
eller påfrestande framför sig. Enigheten
får inte bli en förevändning för
att ingenting göra i en tid, då allting borde
göras. Vi har beklagligtvis, sedan 1958
års principöverenskommelse om försvaret
träffades, mött en tendens av den
innebörden, att enigheten töms på sitt
aktuella innehåll, inte bara i den fråga vi
i dag diskuterar.

När försvarsministern här talar om att
högerpartiet borde ha kunnat vänta och
se, så tillåter jag mig erinra honom om
att den politiska teknik, åt vilken orden
»vänta och se» ger uttryck, uppfanns
omkring sekelskiftet. Den är av rent
sakliga skäl inte möjlig i den tid i vilken
vi nu lever med dess mycket snabba utveckling
på alla områden, inte minst på
vapenteknikens område. Jag försäkrar
försvarsministern att när vi har aktualiserat
de frågor som vi har berört, så
har vi handlat efter moget övervägande
och i djup känsla av vårt ansvar. Vi
har för vår del velat underbygga en
framväxande enighet som ger sakliga resultat
utan försening eller fördröjning.

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara i all korthet
upplysa försvarsministern, att jag
inte har väckt någon motion i denna
fråga.

Försvarsministern uttalade att jag
skulle ha framhållit att förhandlingarna
i atomvapenfrågan i Geneve inte skulle
komma att leda till något som helst resultat.
Jag betonade emellertid att jag
inte ansåg det vara alldeles osannolikt
att ett resultat kan nås i fråga om en
begränsning av atomvapenproven. Däremot
har det inte visat sig något tecken
på steg i riktning mot vare sig förbud
att använda atomvapen eller begränsning
av deras tillverkning.

Vidare får jag kanske säga att det inte
förefaller mig vara så oerhört viktigt om
enighet nås i den nu föreliggande frågan.
Vad som är det avgörande och det viktiga
är att det kan nås enighet om den

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

173

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

stora fråga som ligger bakom. Jag kan
inte hjälpa att jag allt fortfarande hyser
en förhoppning om att den överväldigande
majoriteten av svenska folket efter
ett närmare studium också skall komma
till den uppfattning, som jag och flera
andra har kommit till. Man hoppas ju
alltid att ens egen uppfattning skall komma
att omfattas av majoriteten.

Jag vill slutligen säga att orsaken till
att man i de kretsar, där man vill ha ett
modernt försvar, kanske har reagerat
kraftigare på sista tiden, är till inte ringa
grad den omfattande agitation som bedrivits
för att framtvinga ett beslut om
att Sverige under inga förhållanden skall
anskaffa taktiska atomvapen.

Herr PÅLSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord till utskottets
talesman, herr Gillström. Han
betecknade vår reservation som en förfiugen
tanke. Jag undrar om det går an
att beteckna en deklarerad önskan och
villighet att få till stånd förhandlingar i
en allvarlig fråga som någonting förfluget.
Det förefaller snarare flugigt att låsa
tankarna så att man inte ens kan gå med
på en förhandling.

Jag tyckte nog att det uppstod en något
ovidkommande träta mellan herrar
Gillström och Svärd. Herr Gillström var
nog i det sammanhanget litet vårdslös,
då han i kostnadsfrågan, som herrarna
inte var riktigt eniga om, yttrade att
uran och tungt vatten kommer att kosta
en hel del miljoner därutöver. Ja, visst
förhåller det sig så. Men kostnaderna härför
kommer också den civila atomenergiproduktionen
till godo. Dessa kostnader
bör väl därför inte redovisas dubbelt
utan bör väl fördelas mellan den civila
och den militära sektorn. Jag tyckte sålunda
att herr Gillströms yttrande på den
punkten nog var något överdrivet.

Helt utan avsikt att öppna någon ny
träta vill jag erinra herr Svärd om att
mina funderingar kring det svar, som
försvarsministern lämnade, kanske inte
var alldeles obefogade. Jag skall inte försöka
mig på att tolka försvarsministerns
svar. Men det framgick ändå av vad han

yttrade enligt min mening ganska klart,
att det kanske hade funnits någon möjlighet
till fortsatt enighet, om inte högern
hade drivit sin linje så hårt och konsekvent.

Nåja, jag skall inte pressa ut mer av det
som yttrats. Jag är nog alltid mycket försiktig
med sådana uppgifter, som lämnas
under hand. Svaret har väl måhända
i detta fall som så många gånger eljest
blivit i någon mån beroende av dels frågans
formulering, dels vem som frågade.
Jag tycker att debatten här har lagts
upp alldeles för brett. Det är ju dock i
dag inte fråga om att ta ställning till
den stora frågan. Det är nu endast fråga
om att komma sams om denna förberedande
forskning. Jag tycker det är ganska
optimistiskt att här resonera om att
det väsentliga är att man når enighet i
den stora frågan. Vi måste väl först
vara överens om att utreda problem, som
ändå blir i viss mån avgörande för om
vi kan nå enighet i den stora frågan.

Jag vill, herr talman, med detta konstaterande
till sist än en gång hemställa
om bifall till reservation nr 1, som jag
tror tillgodoser en vettig lösning av detta
spörsmål just i dagens läge.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om det tjänar
mycket till att försöka uttolka skriften,
när vi har skriften personligen
närvarande i .kammaren. Jag kan inte
för min del tolka försvarsministerns uttalande
på annat sätt än att han efter
kontakt med sina regeringskolleger
hade avvisat förslaget om partiförhandlingar
i fråga om forskningsförslaget.
Att sedan försvarsministern gjort en
marginalanmärknnig och förklarat att
detta måhända i någon ringa mån hade
berott på att högerpartiet tagit upp sakfrågan
i ett tidigt skede, hänför jag helt
och hållet till den omständigheten att
den nuvarande försvarsministern ju varit
partisekreterare en gång i tiden.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Sviird har också
varit partisekreterare och är det fortfarande.
Jag måste därför tolka situa -

174

Nr 16

Torsdagen den 14 mai 1959 fm.

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

lionen så, att när högerpartiet och herr
Svärd mycket hårt och konsekvent sedan
flera år tillbaka driver frågan och
är som enda parti färdigt med sin
ståndpunkt, tjänar det inte mycket till
att ta upp fvrpartiförhandlingar innan
övriga partier — och jag kan här tala
för det parti som jag själv tillhör —
har kommit till egen klarhet.

Enigheten inom försvarsberedningen
och naturligtvis även vid det stora försvarsbeslutet
i fjol berodde på att vi
höll frågan om atombeväpning borta
från beslutet. Så långt var vi eniga. När
man nu beklagar att denna enighet inte
har kunnat hålla även i år, säger jag,
att det måste bero på att högern -—
jag beklagar att jag oriktigt betecknade
herr Boheman som motionär, och jag
ber honom om ursäkt för det — gjorde
denna framstöt och att det därefter inte
fanns någon möjlighet till enighet. Detta
visste herr Svärd, och då får vi väl
utgå ifrån att framstöten var tillkommen
för att främja högerns och herr
Svärds mening, nämligen att vi skall
ha svensk atombeväpning. Man utgick
kanske också från den situation vi nu
befinner oss i. Herr Svärd gnabbas ju
gärna med sina borgerliga kolleger. Det
kan bakom framstöten finnas någon
tanke av herr Svärd att vilja tvinga
fram ett ställningstagande åtminstone
inom oppositionen.

Om vi vill nå enighet måste vi nog
vara beredda att göra vissa offer, men
det behöver inte vara något stort offer.
Jag tror inte att man kunnat använda
det uttrycket, om högern i år avstått
ifrån framstöten och väntat på att folkpartiet,
socialdemokraterna och centerpartiet,
där diskussionerna pågår, hade
kommit till större klarhet. Man hade
kunnat vänta utan att därför på något
sätt förhala frågan om svensk atomvapentillverkning.
Detta skall jag inte
gå in på vidare. Jag är dock helt övertygad
om att även om denna kammare
vore fullständigt enig om att vi skulle
utrusta vårt land med atomvapen, spelar
det fakitskt liten roll om vi tar detta
beslut nu eller väntar ett eller annat
år.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Låt mig, herr talman, uttryckligen
dementera försvarsministerns insinuation,
att vi med våra sakframställningar
i begränsade avsnitt av den stora frågan
om det svenska försvarets utrustande
med taktiska atomvapen skulle
ha haft några dolda syften.

Vi har ansett det vara vår skyldighet
att ta upp dessa två begränsade avsnitt,
som enligt allas uppfattning inte har
något direkt sammanhang med principfrågan,
eftersom statsmakterna skall ha
sin handlingsfrihet kvar i den stund,
som jag hoppas skall komma snart, då
alla de demokratiska partierna har vunnit
klarhet. Jag tror det är ganska väsentligt
att säga detta, och jag har för
min del aldrig kunnat förstå att man
i begränsade sakliga avsnitt skulle offra
sin uppfattning för att nå skenet av
en enighet som ingenting innehåller.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Efter denna replikväxling
är det kanske inte så lätt att försöka
anlägga några synpunkter. Jag har
inte haft för avsikt att argumentera i
sakfrågan om svenskt atomvapen eller
inte. Jag tycker att det föreliggande utlåtandet
knappast inbjuder därtill, och
det är väl inte heller önskvärt med tanke
på den arbetsmängd som riksdagen
ännu har framför sig under dessa få dagar.
Men jag skall erkänna att här är
många saker sagda som kan fresta till
att rent av provocera fram en sådan debatt.

Vad oenigheten rör sig om är de här
2,8 miljonerna, som skall tas av de 61
miljoner som annars skulle användas
till luftförsvarsrobotar, och frågan om
huruvida riksdagen skall besluta att vi
skall få en fyrpartiförhandling för att
härigenom få fram en snabb och om
möjligt enig marschorder beträffande
forskningens inriktning.

Det har här talats mycket om värdet
av den samling som vi har haft omkring
försvaret, och på den punkten har jag
inte någon som helst avvikande mening.
Så vill jag säga till herr Boheman att

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Xr 16

175

Ang. okad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

det inte finns någon här som vill att vi
skall uppträda på ett sådant sätt att
denna enighet äventyras. Men som försvarsministern
sade här tidigare, den
värdefulla enigheten bland de fyra demokratiska
partierna har varit möjlig
därför att man samlats kring de väsentliga
huvuddragen i försvarets utformning
och avstått ifrån att ta upp atombombsfrågan.
Vi närmar oss nu denna
punkt i försvarsfrågan, som till sin räckvidd,
sina konsekvenser och kostnader
utan all jämförelse är den mest betydelsefulla
och kring vilken fråga meningarna
går så starkt isär. Meningsbrytningarna
är, som vi i dag har fått
uppleva, mycket starka inom riksdagen,
och de är sannerligen minst lika påtagliga
inom både partigrupper och allmänhet
utanför detta hus.

Den allmänna debatten är förvirrad,
och det tror jag till icke ringa del beror
på att experter och militärer är så djupt
oense både beträffande frågan om vad
som är risker och inte risker och om
vad som är lämpligt ur trygghetssynpunkt
eller inte. Jag har väldigt svårt att
förstå herr Bohemans yttrande, som om
jag fattade honom rätt, gick ut på att det
var bra som man på andra håll gjort
satte i gång med diverse forskningar och
sedan presenterade resultaten av dem
när det var dags att sätta dem i användning.
Detta kanske ger en naturlig
förklaring till den situation som vår
värld för närvarande befinner sig i. Jag
tror att det skulle vara djupt olyckligt
om det här fattades några som helst beslut,
som inte bäres upp av en betydande
opinion i vårt folk, och jag tror inte
att det i denna fråga går att plötsligt
säga till Sveriges folk att riksdagen nu
har tagit ställning i atombombsfrågan
och att sedan försöka upplysa och lugna
denna opinion. Att göra så tror jag
vore att gå den allra sämsta tänkbara
vägen. Det får aldrig bli så att frågan
om vi skall ha atomstridsmedel eller inte
endast blir en fråga för militärer, regering
eller riksdag. Även om regering och
riksdag i sinom tid har att ta ståndpunkt
och ansvar för detta, så skulle det vara
uppenbart olyckligt om man inte har

folkmeningen med sig. Änskönt det i dagens
läge bara är fråga om ett forskningsanslag,
så är det, som herr Ginström
sade, fråga om ett steg, som
många knyter bestämda förhoppningar
till och som andra är oroliga för och
fruktar.

Försvarsministern har här framfört
vad vi alla tidigare vet, att det pågår arbete
för att få denna fråga närmare belyst,
för att öka våra kunskaper om alla
de många synpunkter och aspekter som
kan läggas på frågan om ett svenskt
atomvapen. Att i en sådan situation tänka
sig att få till stånd fyrpartiförhandlingar
för att åstadkomma en samling i
denna fråga kan väl knappast vara realistiskt.

Samtliga reservanter anser, att om
riksdagen nu ger pengar till förberedande
forskning för konstruktion av atomstridsmedel
har riksdagen därvid ingalunda
bundit sig i sakfrågan. Vi har frihet
att pröva och välja vår väg. Högerreservanterna
går ännu längre. De säger
att endast om vi säger ja till de 2,8 miljonerna
har vi i realiteten handlingsfrihet
i den stund vi måste bestämma oss.
Det kan låta nog så bestickande, och
denna argumentering är säkert värvande.
Men, det är inte fråga om en forskning
som gäller om vi kan framställa
atomvapen, tv det vet både utlandet och
vi att vi har de tekniska och övriga resurserna
att göra, utan det är fråga om
att få fram konstruktionsritningar färdiga
att använda när så är lämpligt.

I detta hus får man snart erfara att
det finns någonting som kallas etapphandlande.
Ett steg på en inslagen väg
leder så lätt till nästa, med åberopande
av logikens självklarhet. En avvikning
från marschvägen mobiliserar olust för
det icke alldeles rätlinjiga. Min mening
är inte att kritisera att det är så. Men
själva detta faktum är enligt min mening
ett motiv för att riksdagen inte
nu bör följa utskottet. Jag och flera med
mig känner oss inte övertygade om att
vi inte också i denna fråga får ett konsekvenstänkande
som gör, att vi framdeles
kan komma att sä att säga halka
in på ett farligt spår, utan att vi först

176

Nr 16

Torsdagen den 14 mai 1959 fm.

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

stannar och begrundar signalerna. Jag
tror knappast jag tar fel, om jag säger,
att någonting i den stilen fatkiskt är vad
som föresvävar en del av dem, som har
engagerat sig hårt för överbefälhavarens
linje.

Det är visst och sant, att det utrikespolitiska
förhandlingsmaskineriet mellan
öst och väst inte ter sig särskilt löftesrikt.
Det är ofattbara och svindlande
risker, som gång på gång tas på ömse
håll, ibland i en hysterisk prestigekänslighet
för att rädda ansiktet, som kineserna
säger. Att utsikterna till framgång
för de besinningsfulla krafterna i en
sån atmosfär blivit sämre, vill jag inte
bestrida. Men dessa krafter finns i alla
fall, de arbetar, och enligt min mening
kan ingenting vara angelägnare än att
stärka de krafterna. Det gör man enligt
min tro inte med en ständig pessimistisk
förkunnelse i fråga om de möjliga
resultaten av dessa förhandlingar.

Vi har sett prov på en journalistik, som
cyniskt går förbi alla framsteg i Geneve
och i Förenta Nationerna — sådana
framsteg har ändå gjorts — men som direkt
spekulerar i alla bakslag för att på
det sättet bearbeta hemmaopinionen för
en atomvapenupprustning. Denna ständigt
och jämt återkommande pessimism,
som går ut på att det hela är hopplöst,
att uppkomsten av det tredje världskriget
inte är något att tvivla på utan att
det bara är fråga om tidDunkten för
dess början o. s. v., innebär enligt min
mening att man direkt bäddar för katastrofen.

Det var en amerikan eller en engelsman
som sade: »De må gärna för mig
sitta och förhandla till domedag, bara
de därmed undviker kriget.» Däri kan
man helt instämma. Även om dessa förhandlingar
inte ger så värst mycket i
resultat, och även om situationen kan
verka trist och hopplös många gånger,
är detta faktum, att förhandlingar ändå
pågår, i sig självt ett värde. Jag tror att
det är viktigt, att man i stället för att
på detta sättet bidra till en allmän hopplöshet
på olika sätt försöker att genom
aktiva insatser hemma och ute förankra

mänsklighetens hopp i påtagliga realiteter.

Utskottsmajoriteten liksom departementschefen
säger, att det är i vårt eget
intresse att innehavet av kärnvapen inte
får en större spridning. Utskottsmajoritetens
nej till de begärda pengarna för
forskning kan tolkas på det sättet, att
vi inte är beredda att ge minsta lilla
finger åt någonting, som på andra håll
kan uppfattas på det sättet, att Sverige
är färdigt för inträde i den exklusiva
atomvapenklubben.

Det finns naturligtvis de som genmäler,
att ett svenskt atomvapen gör
varken till eller ifrån ifråga om den
ohyggliga balansgången mellan kärnvapenlagren
på olika håll och att några
miljoner till den här ifrågasatta forskningen
gör det ännu mindre. Men, herr
talman, det är utan tvivel på det sättet,
att man på olika håll mycket noga följer
både vår atomvapendebatt och vad
vi har för oss på detta område. Vad vi
gör här i dag får en pådrivande eller
en återhållande effekt på andra håll.
Riktigheten i det påståendet bevisas väl
bäst av att herr Hjalmarson i förra årets
riksdagsdebatt framhöll — ett uttalande
som man förresten energiskt har
återkommit till många gånger •—- det
lilla landet Schweiz som ett föredöme
för hur ett annat litet folk än vi har
handlat klokt och framsynt i detta läge.
Ett bifall till reservationen och de rubriker
som skulle följa i tidningarna
efter ett sådant, skulle snart sörja för
att uppgivelsens farliga förlamning griper
omkring sig ytterligare och att flera
kol skyfflas under pannorna.

Försvarsministern har här klart och
tydligt givit oss besked om att det finns
ett rådrum. Utskottsmajoritetens mening
är att vi bör utnyttja det. När
högerreservanterna säger, att man inte
skall gå med på några onödiga förseningar,
vill jag säga att i varje fall jag
aldrig kan komma till den uppfattningen,
att några förseningar skulle vara
onödiga när det gäller en fråga, där så
stora delar av vårt folk inte ännu hunnit
bilda sig någon mening utan är i

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

177

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

trängande behov av ytterligare informationer
och överväganden och där det
gäller att bibringa människor den insikt
som är nödvändig för att kunna
ta ståndpunkt i denna fråga. Får vi
inte detta ,rådrum i dag, är jag för min
del rädd för att den första spiken är
slagen i den enighet, som vi allihop,
både anhängare, motståndare till och
kallsinniga inför atombomben verkligen
sätter ett mycket högt pris på.

Jag skall, herr talman, med hänsyn
till att så mycket av det, som jag förut
tänkt säga, redan har sagts, avstå från
att förlänga debatten. Jag ber att med
detta få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Atomvapenfrågan är
onekligen en oerhört viktig fråga för
vårt land och för hela mänskligheten.
Det kan ju bli en fråga om liv och död
för både oss och mänskligheten i övrigt.
Det är därför inte underligt, att
denna fråga har upptagit sinnena så
som den gjort under de senaste åren
i både Sverige och utlandet. Det är
inte heller underligt, att debatten
många gånger enligt min uppfattning
har varit mycket känslobetonad. Så har
varit fallet i alla händelser när det gäller
dem, som varit motståndare till
atomvapen, och främst då den organisation,
som går under namnet AMSA.
Det är kanske i och för sig inte så underligt
att denna känslomässighet kommit
fram. Människan har ställts inför
en helt ny situation. Det är klart att
det tar en viss tid, innan man kan välja
vägarna och finna medlen för att klara
de problem, man ställts inför. Jag betraktar
det därför som ganska naturligt,
att vi haft en relativt kraftig pacifistisk,
försvarsnihilistisk tendens i den
diskussion, som förts under ett par år.

Detta är kanske inget osunt tecken

— som det lpå en del håll har sagts

— utan ett ganska naturnödvändigt resultat
av de stora frågor, som mänskligheten
har ställts inför. Man får bara
hoppas att diskussionen nyktrar till så

12 Förslå kammarens protokoll 1959. Nr 16

småningom, att den sakliga debatten
kommer att vinna insteg och att man då
kan kassera in det intresse, som debatten
onekligen har tillförts från håll,
där man kanske tidigare gjort uttalanden
och intagit en ställning, som mera
baserats på känslomässiga uppfattningar.
Under den senaste tiden har en sådan
mera rationell diskussion börjat
föras i pressen och i andra offentliga
sammanhang, vilket jag betraktar som
värdefult. Å andra sidan är det klart
att denna debatt ännu inte nått sin
kulmen. Ännu har meningarna inte
ställts mot varandra på sådant sätt att
man är redo att ta ställning vare sig
i den stora principfrågan eller i den
mindre detaljfråga som vi i dag har
att besluta om.

Man kan naturligtvis ifrågasätta, om
det inte hade varit möjligt att på ett
något tidigare stadium komma fram till
en saklig behandling av hela denna viktiga
fråga. Jag vill inte här diskutera,
om man hade kunnat göra det och orsakerna
till att så inte -varit möjligt.
Jag kan blott beklaga, att man inte befinner
sig längre fram.

Läget är emellertid för närvarande,
att man inom flera politiska partier tillsatt
studiegrupper för att studera denna
fråga. Det förefaller mig som om
det skulle vara olyckligt att, innan dessa
jstudiegrupper framlagt resultatet av
sitt arbete och detta blivit föremål för
debatt, i dag fatta ett beslut i en fråga,
där man trots allt bär olika meningar.
Därför kan jag för min del heller inte
rösta för reservation nr 2. Jag skulle,
om detta hade varit tekniskt möjligt,
helst ha velat att frågan uppskjutits
till hösten, vilket dock är omöjligt. Jag
är å andra sidan inte beredd att rösta
för avslag, utan kommer för min del
att avstå från att rösta.

Herr Gillström gjorde en del uttalanden
som jag inte kan underlåta att ta
upp. Han ansåg, att om riksdagen nu går
med på det förslag som här föreligger
om ett mycket begränsat anslag till forskning,
skulle riksdagen därmed ha prejudicerat
sitt ställningstagande i den stora
frågan. Den uppfattningen är herr Gill -

178 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

ström för övrigt inte ensam om, utan
den har framförts i olika sammanhang.
Även fru Wallentheim var inne på tanken
att man här liksom skulle glida in
i ett beslut. Herr Gillström hänvisade till
de uttalanden som gjorts här av några
högertalare, vilkas yttranden han ansåg
ge belägg för att det fanns en risk för
att riksdagen här så småningom skulle
glida in i ett beslut även i den stora
atomfrågan. Det tycker jag nog är ett
ganska besynnerligt resonemang. Vi vet
ju alla, att de högerrepresentanter som
haft ordet i denna debatt är för atomvapen.
Detsamma gäller väl också herr
Boheman. Det kan alltså inte sägas att
de genom sitt tillstyrkande av detta
forskningsanslag prejudicerar sin egen
uppfattning. Den uppfattningen finns ju
redan hos dem. Herr Gillström har kanske
missförstått innebörden i begreppet
prejudicera. Det innebär att man binder
sig på ett sätt som man i själva verket
inte önskar göra. Jag måste verkligen
fråga: Vilka är det som prejudicerar sin
egen uppfattning här? Menar herr Gillström,
som tydligen har den uppfattningen,
att vi inte skall skaffa oss atomvapen,
att han inte skulle kunna vara
karl för sin hatt och rösta nej i den stora
frågan, om han i dag skulle rösta för
ett anslag till forskning? Jag vill verkligen
fråga de övriga ledamöter som i
dag är emot atomvapen, om de kommer
att känna sig prejudicerade i sitt slutliga
ställningstagande om man nu sätter
i gång denna forskning. Nej! Men däremot
kan väl de som ännu inte är på
det klara med vilken ståndpunkt de
skall inta i den stora frågan — det är
många både i denna kammare och ute
i landet — ha anledning att resonera så,
att om man efter en noggrannare undersökning
skulle komma fram till att även
Sverige bör skaffa atomvapen, så har
man åtminstone inte fördröjt detta beslut,
om man i dag tillåter en viss forskning.

Detta förefaller mig vara en i och
för sig inte orimlig och inte heller ovanlig
tankegång. Både herr Gillström och
andra har väl för övrigt ofta varit med
om att sätta i gång olika utredningar,

utan att man därför på förhand velat
binda sig för de resultat som utredningarna
i fråga kunnat komma till. Det tycker
jag är en analogi, som i viss mån
gäller även i detta fall.

Ett visst uppskov, till i höst eller rent
av till på nyåret, är kanske i och för sig
inte allvarligt. Det är möjligt att ett sådant
uppskov, som försvarsministern säger,
inte skulle behöva medföra någon
mer väsentlig försening av en eventuell
framställning av atomvapen. Däremot
blev jag litet mer orolig när försvarsministern
i en replik sade, att ett uppskov
på ett eller annat år inte skulle behöva
medföra någon dylik försening. Jag
ifrågasätter starkt riktigheten av ett dylikt
påstående. Det får väl här inte röra
sig om ett uppskov på mer än ett drygt
halvår eller något sådant.

Herr Gillström förklarade att han ännu
inte blivit övertygad om värdet av
atomvapen och att framför allt herr
Svärds argumentation i försvarsberedningen
inte kunnat övertyga honom. Det
tog jag relativt lugnt, men jag blev något
mer bekymrad när herr Gillström
sade, att hans studium av den bok som
jag har medverkat till, inte på något
sätt påverkat hans uppfattning. Herr
Gillström fällde även det märkliga yttrandet,
att vi skulle vara oändligt mer
underlägsna i ett atomkrig än i ett konventionellt
krig. Det står då för mig
klart, att ett fortsatt studium av denna
fråga för många är både önskvärt och
nödvändigt. Problemet är nämligen inte
detta. Det är mycket möjligt att herr
Gillström har rätt i sin uppfattning, att
vi skulle stå oss sämre i ett atomkrig än
i ett konventionellt krig. Men om frågeställningen
vore så enkel, skulle vi inte
här behöva ha så stora diskussioner.
Kunde man med säkerhet säga, att vi
genom att inte skaffa atomvapen inte
heller skulle bli anfallna med sådana,
ja, då kunde vi säkerligen räcka varandra
handen. Men problemet är ju:
finns det risker för att vi kan bli angripna
med atomvapen, även om vi inte
själva har sådana vapen? Och hela den
frågeställningen har herr Gillström förbigått.
Det är där vi har olika mening -

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Nr 16

179

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

ar. Men inte heller jag avser att nu ta
upp det problemet till sakdiskussion;
tiden är inte kommen för det. Inte heller
herr Gillström ville ta upp en sakdiskussion,
men han gjorde det ändå
genom detta yttrande, som precis skär
in i den stora huvudfrågan. Finns det
risk för anfall med atomvapen mot oss
i en situation, då vi inte själva har sådana
vapen, är vi väl ändå överens om
att underlägsenheten för vår del blir betydligt
större än om vi har atomvapen.
Men detta är som sagt en liten anmärkning
vid sidan om; jag skulle inte ha
tagit upp sakfrågan, därest inte herr
Gillström själv hade gjort det.

Jag anser sålunda att man bör skjuta
på denna frågas behandling, tills det
blivit tillfälle att inom de politiska partierna
och ute i landet ytterligare diskutera
igenom den.

Däremot har jag litet svårare att inse
bärkraften av det här framförda argumentet,
att Genéve-förhandlingarna och
andra förhandlingar skulle vara ett särskilt
motiv för att inte ta ställning till
frågan. Jag kan inte tänka mig, att ett
anslag till denna forskning skulle i någon
som helst mån påverka diskussionerna
i Geneve. Inte heller kan jag inse
att överenskommelse eller icke överenskommelse
i Geneve skulle påverka vårt
intresse av att sätta i gång forskning på
området. Ett beslut i Geneve kan endast
gälla frågan om kärnvapenprov, och
man vet dessutom inte, hur länge ett
sådant beslut kommer att gälla och iakttagas
av de parter som eventuellt träffar
det. Ett sådant beslut kan inte gärna
vara avgörande för frågan, huruvida vi
skall sätta i gång forskning på atomvapenområdet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena IJNDÉN:

Herr talman! .lag skall bara säga några
få ord — jag är uppkallad av en del
uttalanden som herr Svärd gjorde i sitt
första inlägg i denna debatt.

Efter vanligheten fällde herr Svärd
en rad kategoriska omdömen, som emellertid
vid närmare granskning visar sig

ganska ohållbara. Han började sitt anförande
med påståendet, att alla sakliga
försvarspolitiska skäl talar för ett
svenskt atomvapen. När chefen för marinen
har uttalat en stark skepsis mot
värdet av atomvapen i Sverige, måste
det alltså enligt herr Svärd ha sin grund
inte i sakliga synpunkter utan i någonting
annat.

Herr Svärd sade vidare att det var
honom obegripligt, att vissa vapen kunde
betecknas såsom omoraliska. Jag
skall inte ingå på någon moralfilosofisk
debatt med herr Svärd. Men så mycket
är klart, att under krigens historia sedan
århundraden tillbaka vissa stridsmedel
alltid har betraktats såsom omoraliska
— ibland har man använt andra
termer för att uttrycka samma sak: förkastliga,
rättsstridiga o. s. v. I äldre
tider gällde det förgiftning av brunnar
och av vapen; från senare tid kan som
exempel nämnas bakteriologisk och kemisk
krigföring, framför allt användningen
av gas. Under första världskriget
och åren därefter uttalades på många
håll i auktoritativa församlingar, att användningen
av giftiga gaser i krig måste
fördömas såsom omoralisk och förkastlig.
Under Korea-kriget beskylldes Förenta
staterna av den kinesiska regeringen
för att ha använt bakteriologiska
stridsmedel. Beskyllningen var med all
säkerhet ogrundad, men den väckte oerhörd
indignation i Amerika. Och varför?
Jo, tydligen därför att man ansåg det
nesligt, förkastligt och fördömligt att
använda bakteriologiska stridsmedel.

Jag skulle vilja ställa den frågan till
herr Svärd: Om den militära expertisen
skulle presentera ett förslag att införliva
låt oss säga kolerabaciller med vårt
försvarsväsen och som motiv åberopa,
att det vore ett gott skydd för vårt lands
oberoende, om vi kunde sprida kolerabaciller
bland våra fiender, skulle herr
Svärd då utan vidare säga, att det inte
vore omoraliskt och förkastligt? Skulle
han också då fälla omdömet, att sker
det för att försvara vårt lands oberoende
så är alla vapen moraliska?

Herr Svärd gjorde också det uttalandet,
att det inte finns några utrikespoli -

180 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 fm.

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

tiska aspekter på denna fråga. Jag tror
att jag kan vederlägga honom med ett
uttalande av herr Boheman, men jag
väljer då inte ur herr Bohemans tal i
dag ulan ur det tal, som han höll under
remissdebatten i år. Han förklarade där:
»Det är också å andra sidan klart, att
skulle en överenskommelse under betryggande
kontroll komma till stånd i
fråga om kärnvapenförsöken, är detta
i och för sig redan ett så jättestort framsteg
för att återställa förtroendet, att
detta kan förändra hela bedömningen.»
Det var alltså herr Bohemans uppfattning
i januari månad, att en framgång
vid Genevekonferensen angående atomvapenproven
kunde förändra hela hans
syn på frågan om svenskt atomvapen.

Till skillnad från herr Boheman tror
jag — såsom någon redan har sagt i
denna debatt — att om Sverige ginge in
i atomklubben som fjärde stat, skulle
det väcka en ganska stor uppmärksamhet.
I själva verket har man ett starkt
intryck från debatterna om kärnvapenprovens
inställande, att ett av huvudmotiven
för yrkandena om inställande
av proven just är att dessa vapen inte
skall spridas bland alla länder, såsom
försvarsministern redan tidigare i dag
har framhållit. Under sådana förhållanden
kan ju inte dessa förhandlingar vara
utan betydelse för det problem som vi
här behandlar, och i själva verket har
man ju kommit ett stycke på väg. Det
är inte alls så utsiktslöst att det blir
ett resultat av dessa förhandlingar om
inställande av atomvapenprov. Det uttalades
i pressen häromdagen, att när
man nu gjorde några veckors ajournering
var läget femtio mot femtio att en
överenskommelse skulle nås i frågan.

Herr Boheman ansåg att frågan om
tillverkning av kärnvapen borde ha överlämnats
till underordnade myndigheter,
alltså mörkläggas, och att den inte alls
behövde göras till föremål för något
regeringsbeslut eller något offentligt beslut
över huvud taget. Jag vill gentemot
detta säga, att herr Boheman helt missuppfattar,
hur vi betraktar den svenska
demokratien. Vi anser inte att det är
förenligt med svenska demokratiska

grundsatser, att en så viktig sak som
denna avgöres under mörkläggning och
att underordnade myndigheter smusslar
med den.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte fälla något
värdeomdöme om hans excellens
utrikesministerns uttalanden. Jag skall
bara nöja mig med att konstatera, att jag
i mitt första inlägg hävdade, att utgången
av de maktpolitiskt betingade förhandlingar,
som för närvarande pågår
rörande ett eventuellt inställande av
proven med kärnvapen, icke kan komma
att påverkas av ett beslut här i dag att
igångsätta forskning för ett framtida
framtagande av atomvapen, och inte heller
av att vårt land beslutar sig för att
i sin försvarsorganisation införliva en
laddningstyp, som är konventionell i
samtliga stormaktsarméers utrustning
och som genom dem förmedlas till en
lång rad europeiska och utomeuropeiska
stater.

Självfallet kan utrikesministern på den
punkten ha en annan uppfattning än jag,
men jag föreställer mig att utrikesministern
inte med någon större grad av säkerhet
kan företräda denna sin uppfattning.
Det bör kanske erinras om att dessa
taktiska atomvapen, som vi nu diskuterar,
är så konventionella att man till
och med demonstrerar dem vid manövrer
i närvaro av representanter för främmande
länders krigsmakt.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag vill bara påpeka att
herr Svärd i sin replik talade om någonting
annat än jag har talat om. Vad
jag tog upp var hans kategoriska uttalande,
att denna fråga inte har någon
utrikespolitisk aspekt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

181

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 241, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1958
och 1959 vid dess tionde ordinarie möte
fattade beslut.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan

i utlåtande nr 5 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.44.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Torsdagen den 14 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Ang. ökad forskningsverksamhet inom
atomområdet, m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtande nr 97, i anledning
av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1959/60 till Försvarets
forskningsanstalt: Viss forskningsverksamhet
jämte motioner i atomvapenfrågor.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Alltsedan frågan om
atomvapen i Sverige blev aktuell har jag
haft min ståndpunkt klar, nämligen att
om vi vill hålla vårt försvar starkt så
måste vi följa med i den vapentekniska
utvecklingen, vi måste med andra ord
skaffa oss även kärnvapen. Eller för att
använda den terminologi som försvarsministern
begagnade före middagsrasten:
vi har inget annat val.

Nu är det emellertid inte fråga om att
anskaffa atomvapen. .lag skall därför inte
här ange de för mig bestämmande
argumenten därvidlag. Genom det beslut,
som i dag skall fattas, tar vi ju ingen

ställning till frågan, om vi skall ha atomvapen
eller inte. Frågan, om vi, såsom
någon sade, nu skall hoppa in i atomklubben
föreligger inte, utan i dag är
endast frågan om forskningen aktuell.

I statsutskottets utlåtande nr 97 gör
utskottets majoritet gällande att man genom
ett beslut om forskning skulle binda
statsmakterna i deras handlingsfrihet då
det gäller att ta ställning till själva sakfrågan.
Jag måste säga att jag har mycket
svårt att förstå det resonemanget.
Verklig handlingsfrihet får man väl först
då man har olika alternativ att välja
mellan. Dessa olika alternativ kan vi få
först sedan vi har genomfört det forskningsprogram
som det här är fråga om.

Det säges vidare i utskottets utlåtande
att den avvaktande hållning, som vi hittills
intagit, är ägnad att utåt understryka
den vikt som vårt land fäster vid
ansträngningarna att få till stånd internationella
överenskommelser om kärnvapenprovens
upphörande samt om begränsningar
i produktionen av dessa vapen.
Frågan är väl emellertid, om man
kan fästa särskilt stor vikt vid de förhandlingar
som förts om den saken.
Hans excellens herr utrikesministern har
visserligen nyss framhållit att de enligt
hans förmenande kan vara av ett visst
värde. För min del tror jag emellertid att
de förhandlingar, som nu pågår, inte kan

182

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

komma att spela någon nämnvärd roll
för frågan om hotet från kärnvapen i
framtiden. Jag tror nämligen att så länge
kärnvapen över huvud taget finns, så
länge är också internationella överenskommelser
rörande deras användning eller
ett förbud mot användning helt värdelösa.
En fullständig trygghet emot
användningen av kärnvapen kan man
enligt min uppfattning inte få förrän den
dag då mänskligheten är mogen att helt
avskaffa kriget såsom en metod att lösa
tvister mellan nationerna. Då men inte
förr kommer mänskligheten att kunna
befrias från hotet från kärnvapnen. Internationella
överenskommelser om att
inte använda kärnvapen är däremot såvitt
jag förstår värdelösa så länge kärnvapen
finns på många olika håll i världen
och så länge man riskerar att ett
krig kan bryta ut.

Det har här sagts att ett uppskov nu
med ett beslut om forskning inte skulle
vara till någon skada. Men det gäller väl
i detta fall liksom eljest att om man sätter
i gång senare så blir man färdig senare,
såvida man inte har möjlighet att
i någon mån forcera arbetet. Det är klart
att en viss fördröjning kan kompenseras
genom ett forcerat arbete, men nog
vore det väl bättre att sätta i gång så
snart som möjligt och på det sättet få ett
resultat färdigt så fort som möjligt.

Jag skulle därför för min del, herr
talman, helst ha sett att vi i dag kunde
ha fattat ett positivt beslut om att forskning
skulle igångsättas. Emellertid anser
jag också att det är ett viktigt önskemål
att den enighet bevaras som hittills har
rått mellan de fyra demokratiska partierna
i fråga om försvaret. Det har sagts
här av bl. a. försvarsministern att vi
skulle ha haft kvar den enigheten, om
inte från högerns och folkpartiets håll
hade framlagts nya förslag. Det kan väl
ändå inte vara rimligt att ge den innebörden
åt begreppet enighet att nya förslag
eller nya idéer inte får läggas fram.
I så fall skulle ju enigheten endast innebära
att man konserverade det som man
en gång bestämt sig för.

Mig förfaller det resonemanget vara i
högsta grad reaktionärt. Enigheten får

naturligtvis sin betydelse av att det kan
vara olika meningsriktningar, som har
gjort sig gällande, men att man sedan genom
förhandlingar och genom ömsesidiga
eftergifter når fram till en enighet,
precis som man gjorde då man åstadkom
den enighet som nu vid flera tillfällen
har åberopats.

Jag skulle därför, trots vad som här
har sagts om svårigheterna att nu få till
stånd förhandlingar mellan de demokratiska
partierna i fråga om forskning rörande
atomvapen, herr talman, likväl
vilja vädja till försvarsministern att
söka få till stånd sådana förhandlingar.
Jag tror att detta skulle vara av största
värde för det gemensamma arbetet för
det, som i alla fall intresserar oss alla,
nämligen att hålla vårt försvar starkt och
effektivt efter måttet av våra krafter.
Den som har möjligheterna att här kunna
ta ett initiativ är främst herr försvarsministern,
och jag tillåter mig, herr
talman, att vädja till försvarsministern
om att begagna dessa möjligheter.

Med dessa ord ber jag, herrr talman,
att få yrka bifall till den vid detta utlåtande
fogade reservationen nr 1.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! De som talat för de borgerliga
partierna har upprepade gånger
framhållit, att vi skulle ha enighet i försvarsfrågan
och att denna enighet nu
måste utvidgas till att omfatta även anskaffande
av en svensk atombomb. Men
fanns det och finns det alltjämt enighet
om den senast träffade uppgörelsen i
militärfrågan? Nej, det fanns ingen sådan
enighet. För det första vände sig
vårt parti emot denna uppgörelse, för
det andra utlöste uppgörelsen i militärfrågan
stort missnöje bl. a. inom socialdemokratien,
vilket ju kommit till uttryck
även i riksdagen i motioner från
många socialdemokratiska riksdagsledamöter,
som har hävdat att man måste
riva upp den senast träffade uppgörelsen
i militärfrågan. Så ligger det till i
verkligheten med talet om enighet i militärfrågan.
De som bär talar om enighet
i denna fråga bär givetvis falskt
vittnesbörd.

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

183

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

I fråga om atombomben är splittringen
ännu större. Det finns nämligen en
förkrossande folkmajoritet i vårt land,
som bestämt vänder sig mot planerna på
att anskaffa en svensk atombomb. Detta
vet de som här talar för de borgerliga
partierna, och det är bl. a. utifrån denna
vetskap som de utformar sin strategi.
Huvudelementen i den strategi man har
utformat är för det första att överrumpla
folket och genom odemokratiska metoder
ställa det inför fullbordat faktum,
för det andra att nu omedelbart vidtaga
avgörande åtgärder i syfte att få fram
en svensk atombomb och ställa riksdagen,
regeringen och folket återigen inför
fullbordat faktum. Den borgerliga
atombombsstrategien fyller uppgiften
att torpedera vårt lands alliansfria utrikespolitik,
och i sammanhanget bör
nämnas, att vad man anser vara avgörande
för att övervinna folkmajoritetens
motstånd är att splittra socialdemokratien
och dela upp den i två läger i denna
mycket viktiga fråga — märk väl, att
även detta utgör ett element i den borgerliga
strategien i den här frågan. Jag
tyckte nog att försvarsministern i sitt
tal gav uttryck för en viss vacklan, som
naturligtvis underlättar för de borgerliga
att uppnå vad de avser med sina spekulationer.

Man säger från borgerligt håll att vad
vi skall ha i vårt land är en taktisk, för
defensivt bruk användbar atombomb.
Herr Boheman bland andra har talat om
detta. Jag skulle vilja hemställa att herr
Boheman, som under sin korta tid här i
riksdagen hunnit hålla flera atombombstal,
nu inför denna kammare skulle vilja
förklara vad skillnaden är mellan en
taktisk och en strategisk atombomb.
Förklara vidare inför denna kammare,
herr Boheman, var vi skall fälla dessa
s. k. taktiska atombomber! Jag ber Er
vidare ge besked om, var i detta land
prov med atombomber skall verkställas.
Det är upplysningar som svenska folket
har rätt att kräva bl. a. från riksdagens
talarstol.

Tidigare i dag röstade alla de borgerliga
partierna mot trygghet för majoriteten
av vårt folk på ålderdomens da -

gar. Och märk väl, att precis samma
dag uppträder de tre borgerliga partierna
på gemensam linje när det gäller
atombomber. 1 verkligheten kräver de,
att vi skall skaffa atombomber här i
vårt land. Det innebär att man tidigare i
dag har röstat mot trygghet på ålderns
dagar och att man senare samma dag
går fram på en linje, som avser att förgifta
majoriteten av vårt folk. Ja, högern
har i motionen och i reservationen
framhållit, att riksdagen måste besluta
om åtgärder att framställa atombomber.
Nå, det heter ju inte precis så i reservationen,
men sådan är den verkliga innebörden
av det krav man har framfört.

Centerpartiet och folkpartiet menar
att frågan skall avgöras genom förhandlingar
mellan vad de kallar »de demokratiska
partierna». Det innebär, märk
väl, att dessa partier markerar hur de
vill mörklägga denna stora fråga. Det
innebär i verkligheten att man beträder
vägar, där man trampar demokratien under
fotterna. På tal om »de demokratiska
partierna» vill jag göra ett litet påpekande.
Jag vet ju inte vem som efter
krigsåren hittade på dessa politiska
floskler om »de fyra demokratiska partierna»,
men nog måste det väl när vi
i dag behandlade tjänstepensionen framstå
som klart, att de tre borgerliga partierna
i denna elementära fråga inte höll
måttet. Det har de bevisat i dag.

Nu åberopar de återigen demokratien,
men samtidigt vill de inte att folk skall
ha ett dugg att säga till om i denna avgörande
fråga. Varför vill ni inte ha en
folkomröstning i kärnvapenfrågan? Jo,
därför att ni på förhand vet, att ni skulle
lida ett förkrossande nederlag. Det
var naturligtvis i känslan härav som
herr Boheman i sitt anförande bl. a.
undrade, varför det alls skulle behövas
ett beslut av riksdagen i denna fråga
och varför inte underordnade myndigheter
kunde fatta beslutet.

Herr Boheman är ju en gamma diplomat.
Men han söker likväl blunda för
världspolitiska fakta. Han sade, att ingen
skulle lägga sin näsa i blöt, om Sverige
skaffar sig kärnvapen. Begriper inte
herr Boheman, att vi är en del av

184 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

världen och att anskaffandet av atombomber
i vårt land skulle vara en politisk
manifestation, som automatiskt
skulle utlösa kommentarer och reaktioner
av skilda slag i andra länder? Man
skall inte försöka inbilla svenska folket,
att denna fråga kan slitas loss från
sitt världspolitiska sammanhang. Herr
Boheman försökte göra det, men detta
försök är på förhand dömt att misslyckas.

Herr Boheman väntar sig inte några
resultat av de pågående förhandlingarna
i Geneve. Han målade världen i mörka
färger. Jag tror ju, att herr Boheman
alltför mycket slukat det amerikanska
utrikesdepartementets syn på dessa
problem. Saken är ju nämligen den, att
förhandlingar pågår, och folkens stora
fredsopinion har hittills kunnat hindra
uppkomsten av ett storkrig. Den saken
är obestridlig. Den kan inte heller herr
Boheman förneka. Följaktligen — den
pessimistiska syn han hade på dessa
problem håller inte streck. Förhandlingar
är en integrerande del i förhållandet
mellan staterna, och att anslå sådana
toner som herr Boheman gjorde är dömt
att misslyckas.

Men hans framställning fyller ju en
speciell uppgift. Herr Boheman behöver
en mörk bakgrund för sin och de
borgerliga partiernas atombombspolitik.
Men herr Boheman och hans medbröder
kommer att få uppleva många besvikelser!
Nu kommer det inte längre att lyckas
med taktiken att mörklägga frågan,
och nu går det inte med metoden att
låta frågan avgöras av fyra partiledare,
ty nu är folket vaksamt, och man vet att
det gäller liv eller död.

Herr Osvald talade före mig. Jag erinrar
mig klart, att han var den förste i
denna kammare som mycket kavat steg
upp och hävdade att vårt land skulle
överge den alliansfria utrikespolitiken
och ansluta sig till atlantpakten. I dag
sade han här i talarstolen, att i fråga
om atombomben har vi inget annat val
än att skaffa den. Eftersom han tidigare
sade, att vi inte har något annat val än
att gå in i atlantpakten, bevisar det att
det finns ett intimt samband mellan

anhängarna av att vi skall ansluta oss
till atlantpakten och anhängarna av att
vårt land skall skaffa egna atombomber.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få ansluta mig till yrkandet om bifall
till utskottets förslag.

Herr BRANTING (s):

Herr talman! Det kan ju vara sant att
mycket är sagt i denna debatt. Det återstår
dock kanske några frågor att beröra
litet närmare.

Jag kan inte underlåta att — liksom
den föregående talaren för övrigt —
återkomma till herr Bohemans yttrande
här, särskilt med tanke på den pessimism
som han utvecklade. Vi hörde ju
nyss i kvällsnyheterna uppgifter från
testförhandlingarna mellan makterna,
som gav vid handen att viktiga framsteg
syntes ha gjorts. Kommentatorn anförde
givetvis alla naturliga och kloka reservationer,
men man kan inte bortse
från att saken ändå har rört sig framåt
på ett mycket glädjande sätt. Jag tror
att det sammanhänger med att införandet
av atomvapnen har lett till en stark
fruktan inom de stora makterna för ett
nytt krig, en fruktan som blivit en ny
faktor i den internationella politiken.
Man har givetvis alltid haft en sådan
fruktan, men jag tror att den aldrig har
varit så stark som nu.

Beträffande de internationella faktorer,
som också är att beakta i detta sammanhang,
vill jag för min del hänvisa
till att arbetarrörelsen i flera stora
länder har intagit en sådan hållning,
att man kan se hur dess krafter mobiliserar
sig för att göra motstånd mot
atomvapnen och för att försöka komma
till rätta med det fruktansvärda hot mot
hela mänskligheten som dessa vapen innebär.

Det är för övrigt inte bara de pågående
diplomatiska förhandlingarna på högt
plan, som man har att räkna med. Jag
tänker t. ex. också på en sådan framtida
möjlighet som att labourpartiet i
England skulle vinna en valseger vid de
inte alltför långt avlägsna nyvalen där,
vilket jag för min del tror måste kom -

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

185

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomområdet, m. m.

ma att medföra ett nytt, mera hoppingivande
läge också på atomvapenområdet.

För min del har jag redan vid flera
föregående tillfällen sökt klargöra min
inställning till atomvapenfrågorna. Jag
menar, att det skulle vara en dåraktig
och brottslig åtgärd att utrusta vårt
försvarsväsende med atomvapen. Därför
vill jag inte heller vara med om några
förhandlingar eller någon tanke på att
anslå medel till förberedelser för anskaffande
av atomvapen.

Varför skulle det enligt min mening
vara dåraktigt ur ren försvarssynpunkt
att vidta en sådan åtgärd? Jo, åtgärden
skulle ju icke på något sätt medföra en
ökad trygghet, enligt mitt sätt att se,
utan tvärtom utsätta land och folk för
oöverskådliga faror. Jag tänker därvidlag
inte i första hand på det naturliga
resonemang, som en eventuell fiende
skulle kunna föra, nämligen att den som
griper till atomvapen må med atomvapen
förgöras. Jag tänker mera på det ansvar
som vi ådrar oss själva och de faror
som vi därvidlag utsätter oss för genom
att komma i det fruktansvärda läget att
med hjälp av dessa nya vapen åstadkomma
ohygglig ödeläggelse av vårt
eget land.

Jag tycker att man i den föregående
debatten inte tillräckligt tagit upp den
synpunkten, att när det gäller ett litet
land som vårt skall dess försvar ju föras
väsentligen inom det egna landets gränser.
Det blir ju i detta sammanhang
en mängd problem, som man måste överväga.
För mig förefaller det fullkomligt
orimligt, att vi skulle kunna begagna
oss av atomvapen exempelvis för att
fördriva en fiende, som har ockuperat en
svensk stad eller ett svenskt samhälle.
Det skulle vara en fullkomlig orimlighet
och ett brott att göra någonting sådant,
över huvud taget är det väl på det sättet,
att denna problematik gestaltar sig
på ett helt annat sätt när det gäller
stormakterna, som tänker sig att föra
sina krig och lägger upp sin strategi
på det sättet, att man skall begagna de
stora avstånden.

När Truman på sin tid anbefallde att

atombomber skulle fällas över de japanska
städerna — ja, det gick väl an
på den tiden, då det inte fanns några faror
för repressalier och framför allt då
det gällde att fälla dessa bomber tusentals
mil från det egna landet, borta på
andra sidan av Stilla oceanen. Det är
väl ingen som tror att Truman eller någon
annan amerikansk president skulle
ha anbefallt fällande av atombomber,
om händelserna utvecklat sig på det sättet,
att japanerna hade ockuperat vissa
delar av Kalifornien. Är det någon människa
som tror att Truman i ett sånt
läge skulle ha anbefallt fällande av Hiroshimabomber
över San Francisco? Naturligtvis
inte!

Det är därför som problemen ställer
sig helt annorlunda för de små makterna,
som bara har att försvara sitt eget
område, som inte avser att göra någonting
annat och inte bygger upp sitt försvarsväsen
på annat sätt, än för de stora
makterna, som har medel och möjligheter
att planlägga och hittills också planlagt
sin strategi på det sättet, att man
skall försöka slå hårt långt borta från
hemlandet.

Det kanske finns de som säger: »Ja,
men vi kan använda dessa atomvapen
i sjökriget; vi skall försöka skjuta ut
över Östersjön så långt vi kan, när
fienden befinner sig där.»

Jag återkommer i så fall till en sak,
som jag från denna talarstol förut berört,
nämligen att vi måste tänka på
effekterna av ett atomkrig i Östersjön.
Det är fullständigt livsnödvändigt för
vårt land och för övrigt för alla de länder,
som ligger kring detta inhav med
sin grunda botten och med sina små
möjligheter att få in friskt vatten från
de stora världshaven, att något atomkrig
där icke kommer till stånd. Det är
tyvärr att befara, att ett krig i våra baltiska
nejder skulle kunna förvandla vår
östersjö till ett dött hav. .Tåg efterlyser
för övrigt närmare studier över hela detta
problem, som är av sådan enorm betydelse.

.Tåg sade i början av mitt anförande
att jag anser atomvapnen för opraktiska,
ja, dåraktiga försvarsvapen, icke läm -

186

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Ang. ökad forskningsverksamhet inom
pade för oss, och jag menade också att
det skulle vara brottsligt — jag tvekar
inte för det stora ordet — att använda
dem över huvud taget, och att använda
dem också inom vårt försvar.

Det har inte talats mycket i dag om
effekten av atombombardemang. Jag
skall inte ingå på detta ämne, ty det
skulle kunna synas vara att måla sådana
bilder, som ligger utanför den
s. k. sakliga debatten. Å andra sidan
förefaller det mig att vara ett bedrägeri
mot befolkningen att bagatellisera verkningarna
av atomvapnen, sådana vi känner
dem från vad som skedde i Japan.
Jag vill för övrigt erinra om den förklaring,
som nyligen har kommit från
japanskt håll, enligt vilken man, efter
vad man har varit med om, aldrig kommer
att införliva sådana vapen med sitt
försvar.

Jag yttrade att det skulle vara brottsligt
att använda A-vapen. Ur vilka synpunkter?
Ja, det skulle väl vara brottsligt
av samma skäl, som man förut ansåg
det vara ett brott mot folkrätten
att använda giftgaser — bara med den
skillnaden att effekten av den radioaktiva
strålningen och de radioaktiva partiklarna
är mycket större, mycket fruktansvärdare
än de gifter vi hittills har
känt till med hänsyn till att deras verkningar
sträcker sig över generationer.
Det skulle nu vara en krigsförbrytelse
att återigen använda atomvapen, det
skulle också vara brott mot mänskligheten
med hänsyn till vapnens verkningar
mot icke-krigförande, mot barn
och civilbefolkning, allt i en omfattning
som vi väl känner till.

Man kanske kan tala överlägset om
denna karakteristik av atomvapnen såsom
någonting brottsligt, därför att man
menar att där det inte finns någon åklagare,
där behöver man inte bry sig om
denna invändning. Men det kommer väl
kanske — om den stora olycka skulle
inträffa att allt detta skulle bli verklighet
— också en dag efter, försåvitt det
inte går så som professor Osvald här
har förutspått, nämligen att allt liv på
jorden utplånas. Men jag antar ändå,
att det kanske kan bli så många över -

atomområdet, m. m.

levande, att man får möjligheter att
anställa ett räfst- och rättarting med
dem, som då blir hållna för skyldiga
härtill på ett eller annat sätt. Jag är
övertygad om att det då icke kommer
att finnas några skyddsrum för dem.

Det är här fråga om, herr talman,
ett anslag till viss atomforskning. Det
vore väl oändligt mycket riktigare och
klokare —- om man nu vill tänka sig
ett speciellt anslag i detta sammanhang
— att inrikta forskningen på hur vi
skall undgå farorna och oskadliggöra
effekten av avfallsprodukterna vid
atomkraftens fredliga användning. Det
vore en insats till förmån inte bara för
oss själva utan för hela mänskligheten.

Herr talman! Jag ansluter mig till
utskottets yttrande. Jag kan ju inte precis
finna, att dess motivering sammanfaller
med den motivering jag här anfört,
men jag ansluter mig som sagt likväl
till utskottets slutsatser.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt rörande varje punkt
av utskottets i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten I a, fortsatte herr
andre vice talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet i denna punkt hemställt
skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av fröken Andersson m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen i motsvarande
del.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 97 punkten
I a, röstar

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

187

Ang. ökad forskningsverksamhet inom atomomradet, m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svärd begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 97;

Nej — 18.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten I b hemställt.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen
enligt de beträffande punkten It
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Pålsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr andre
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 97 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Pålsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 40.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende på punkten III, yttrade
nu vidare herr andre vice talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet i
nämnda punkt hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Därpå gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 97 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Heri
andre vice talmannen förklarade, att

188 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Ang. personalvårdsorganisationen inom försvaret

enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svärd begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 194;

Nej — 15.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1959/60 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. personalvårdsorganisationen inom
försvaret

I propositionen nr 110 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att dels fastställa
av departementschefen förordad
personalförteckning för försvarets personalvård,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1959/60, dels fastställa
av departementschefen förordad
avlöningsstat för försvarets personalvård,
att tillämpas tills vidare från och
med nämnda budgetår, dels ock till Försvarets
personalvård: Avlöningar för
samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 980 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Kronstrand och Nord (I: 443) och
den andra inom andra kammaren av
herr Rydén m. fl. (II: 549), i vilka hemställts,
att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 110 under punkt 1 c,
Försvarets personalvård: Avlöningar,

med avslag på de i propositionen föreslagna
nya befattningarna, måtte anvisa
ett häremot svarande lägre belopp än
som föreslagits av Kungl. Maj :t,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sigfrid Larsson m. fl. (1:444) och den
andra inom andra kammaren av herr
Onsjö m. fl. (II: 550), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 110 måtte

1) avslå Kungl. Maj :ts förslag angående
personalförteckning och avlöningsstat
för försvarets personalvård samt det
äskade särskilda förslagsanslaget av
980 000 kronor till Försvarets personalvård:
Avlöningar,

2) besluta, att nuvarande personalvårdsorganisation
inom försvaret måtte
bibehållas samt härför anvisa för budgetåret
1959/60 ett förslagsanslag av
738 000 kronor med bemyndigande för
Kungl. Maj :t att enligt gällande principer
fördela detsamma på fjärde huvudtitelns
avlöningsanslag,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Wachtmeister väckt motion (II:
534).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
1:443 och 11:549, 1:444 och II:
550 samt II: 534, sistnämnda motion såvitt
nu vore i fråga,

a) fastställa i punkten införd personalförteckning
för försvarets personalvård,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1959/60;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för försvarets personalvård,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1959/60;

c) till Försvarets personalvård: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 980 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Aastrup, Jacobsson,
Sandin, Skoglund i Doverstorp, Malmborg,
Rubbestad, Ståhl, Svensson i Stenkyrka,
Nihlfors, Heckscher och Hjalmarson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservatio -

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

189

Ang. personalvårdsorganisationen inom försvaret

nen visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag och i anledning
av motionerna 1:443 och 11:549, 1:444
och II: 550 samt II: 534, sistnämnda motion
såvitt no vore i fråga, till Försvarets
personalvård: Avlöningar för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
742 000 kronor.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! I denna första punkt behandlas
personalvårdsorganisationen,
och i samband med denna har utskottet
och avdelningen haft att behandla en
del motioner — ett motionspar från
centerpartiet, ett från folkpartiet och
därutöver en särmotion i andra kammaren,
som emellertid inte tycks vara
väckt i denna kammare. Dessa motioner
går ut på ett direkt avslag i denna
del. Utskottet har i sitt utlåtande hemställt
om avslag på de nämnda motionerna.
Emellertid finns en reservation
till förmån för de två motionspar jag
först nämnde.

Liksom utskottet är vi reservanter
helt på det klara med att personalvården
inom försvaret har en betydande
uppgift att fylla. Vi tror att det är av
stort värde för såväl värnpliktiga som
anställda. Det är ju delvis särpräglade
förhållanden, som dessa kategorier lever
under.

Vi har emellertid sett dels på kostnaden
och dels på frågan om denna utökning
verkligen behöver göras just nu.
Kungl. Maj:ts förslag innebär en kostnadsökning
på i runt tal 240 000 kronor,
och det är ingen liten ökning av ett anslag
som har ett utgångsläge på 738 000
kronor. En så stor anslagshöjning till
ett så begränsat ändamål väcker betänksamhet,
särskilt under de finansieringssvårigheter
som vi nu har att brottas
med.

Detta är den ena saken, som har givit
anledning till en viss eftertanke ifrån
reservanternas sida. Det finns också en
del andra omständigheter, som påkallar
eftertanke, synes det mig. Man bör hålla
i minnet, att enligt beslut av 1958 års
B-riksdag skulle fältförbanden reduce -

ras och antalet utbildningsenheter minskas.
Detta är också ett förhållande, som
gör att man kan fråga sig om det verkligen
är alldeles oundgängligen nödvändigt
att nu utöka denna organisation,
samtidigt som fältförbanden reduceras
och antalet enheter minskas.

För närvarande pågår också utredning
rörande försvarets högsta ledning.
Denna utredning kan ju förväntas medföra
förändringar för bland annat försvarsstabens
vidkommande.

Även om vi delar departementschefens
uppfattning att en förstärkning av
försvarets personalvård är ett naturligt
led i den pågående moderniseringen av
försvarsorganisationen, så menar vi likväl
att den föreslagna utbyggnaden inte
bör genomföras i nuvarande trängda
statsfinansiella läge.

Ehuru utskottets majoritet har tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag, synes dock
majoriteten ha varit rätt tveksam. Beträffande
den nya ordning, som föreslås
enligt Kungl. Maj:ts förslag genom införande
i fredsorganisationen av värnpliktiga
personalvårdsassistenter, heter
det i utskottet: »Det kan ifrågasättas,
om dessa ur bl. a. ålders- och erfarenhetssynpunkt
i allmänhet ha tillräckliga
förutsättningar för att kunna verksamt
bidraga till en effektiviserad personalvård.
»

Utskottsmajoriteten menar att det kan
vara av betydelse att pröva denna anordning.
Utskottet tröstar sig då med
att enligt förslaget skall personalvårdsofficerare
kvarstå i organisationen vid
förbanden samt särskilda tjänster inrättas
för konsulenter. Ja, jag delar utskottsmajoritetens
tveksamhet när det
gäller möjligheten för dessa unga personalvårdsassistenter
att svara för personalvården.
Jag tror inte mycket på
det. Dess värre är jag rädd för att öven
de konsulenter, som jämte personalvårdsofficerarna
skulle utgöra styrkan i
organisationen, kommer att bli av relativt
ungdomlig årgång och kanhända inte
har så värst mycket att ge de unga
värnpliktiga rent erfarenhetsmässigt.
Vad de kan stå till tjänst med blir väl
närmast en del inläst teori.

190

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Ang. personalvårdsorganisationen inom försvaret

Sedan är det klart, att någon skall
kunna ringa till anhöriga och kommunala
myndigheter i hemorten, om man
nu tror att de värnpliktiga själva inte
har förmågan att knyta den förbindelsen.
Jag tror dock att ett sådant arrangemang
för närvarande är ganska onödigt.
Man kan gott invänta indragningarna
och avvakta och se vilken inverkan
den pågående utredningen om försvarets
högsta ledning kan få på detta avsnitt.

Såvitt jag vet har det inte varit några
mera allvarliga klagomål på den personalvård,
som man hittills har bestått.
Jag tror säkert att vi kan vara ganska
lugna för att den nuvarande organisationen
skall fungera bra, om den får
fortsätta på det sätt som den hittills
har gjort, tills att den nya organisationen
har tagit fastare former.

Det är för övrigt också i detta sammanhang
ett annat spörsmål, som jag
gärna vill föra in i bilden. Genom dessa
förbandsindragningar lär man inte kunna
undgå, att en del underofficerare —
och måhända också officerare — kommer
att få lov att avgå i förtid. Jag undrar
ändå, om det inte vore värt att undersöka,
om inte de litet äldre underofficerarna
och kanske även officerarna
på arvodestjänst måhända hade åtskilligt
mycket mer att ge de unga värnpliktiga
då det gäller hjälp och stöd i
personalvården än vad jämnåriga kan
lämna. Beträffande de sistnämnda blir
det väl närmast fråga om utbyte av tankar,
medan däremot en äldre, erfaren
man i dessa tjänster kanske ändå har
samlat åtskilligt med erfarenhet, som
han kan delge de yngre.

Jag vill sammanfatta mitt anförande
så, att personalvården enligt min mening
hittills i varje fall i stort sett har
fungerat bra. Jag är medveten om att
det kan finnas undantag, men exempel
härpå kan säkert komma att ges i minst
samma omfattning i fortsättningen. Med
hänvisning till pågående utredningar
och till den omständigheten, att personalvården,
som jag förut sade, hittills
har fungerat i stort sett bra samt med
hänsyn till det mycket hårt pressade

ekonomiska läget ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation,
som avser denna punkt och är betecknad
med 1) samt avgiven av fröken Andersson
m. fl.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen infunnit sig och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tillåter mig att summariskt
sammanfatta de motiveringar,
som utskottet haft för sin tillstyrkan av
den kungliga propositionen.

Vad först gäller det nu föreliggande
förslaget, går detta inte så långt som det
förslag ÖB lade fram. Det går inte heller
så långt som utredningsmannens förslag.
ÖB föreslog en kostnadsökning på ca en
halv miljon kronor, medan regeringsförslaget
ökar kostnaderna med endast
240 000. Samtidigt som ÖB lämnade detta
sitt förslag, föreslog han de indragningar
i organisationen, vilka herr Pålsson
nyss har talat om.

Denna fråga har utretts mycket länge.
Den är alltså inte något nytt, framforcerat
påfund utan har varit föremål föi
mycket ingående överväganden. Det förslag,
som ÖB lade fram och som försvarsministern
inte fullt ut har vågat acceptera,
har såvitt jag vet tillstyrkts av alla
de politiska ungdomsförbunden. Försvarsministerns
förslag har över huvud
taget ansetts vara en hygglig avvägning
av vad ÖB begärt. Det kan inplaceras i
organisationen, även om man företar förändringar
i den högsta ledningen, varom
utredning pågår.

Vad som är väsentligast här är emellertid,
enligt min mening, att man kan
bortse från alla statsfinansiella skäl. Det
finns över huvud taget inga sådana skäl
i detta sammanhang! Här föreligger ingen
möjlighet att spara 240 000 kronor genom
att bifalla reservationen. Denna
summa ligger nämligen inom den kostnadsram,
som vi alla är överens om skall
hållas beträffande försvarsbudgeten.
Stryker vi summan för detta ändamål,

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

191

Ang. personalvardsorganisationen inom försvaret

som avser att ägna någon större omsorg
åt människan i krigsmaskineriet, får vi
lov att lägga summan på någonting annat
inom budgetens ram. Vi kanske kan
få någon kanon i stället.

Det är alltså inte fråga om att spara
pengar. Det är inte någon statsfinansiell
fråga, utan det gäller en avvägning inom
försvarsbudgetens kostnadsram av ändamål,
som man kan finna mer eller mindre
viktiga. Utskottet håller före, att det
steg som nu tas till förbättring av personalvårdsorganisationen
är nödvändigt.
Det gäller ett ändamål, som bör gå före
många andra inom försvarsbudgetens
kostnadsram.

Jag vill därför, herr talman, för min
del yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr
Larsson, Lars, (s) och fru Wallentheim
(s).

Herr PÅLSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vi reservanter är givetvis
medvetna om kostnadsramen. Vi tror
nog också att det säkerligen kan föreligga
brister på andra områden inom försvaret
än just beträffande kanoner m/ä
— och förvisso kommer det att finnas
användning för de 238 000 kronor, som
sparas på detta avsnitt, utan att man köper
den där kanonen för dem.

Vi kan givetvis säga, att vi med detta
anslag ökar vården om människorna.
Men det gör vi även om vi behåller kostnadsramen
när vi minskar antalet människor
som behöver personalvård, vilket
nu har gjorts. Även detta bör leda till en
ökad personalvård, .lag har litet svårt att
förstå varför det är så bråttom just nu,
att vi inte kan vänta och se vad den pågående
utredningen leder till.

Ja, herr talman, jag vidhåller mitt tidigare
yrkande om bifall till reservationen.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Den som i likhet med
mig deltog redan vid 1925 års riksdags
behandling av försvarsfrågan, då utgifterna
för försvaret var omkring 130 mil -

joner kronor om året, kan förvåna sig
över den förändrade inställning, som
opinionen både inom riksdagen och hos
allmänheten nu intar till frågan om det
militära försvaret. Intresset för försvaret
har undergått en total omvandling.
Det är ytterst sällan och i mycket fåtaliga
kretsar, som man hör några vad man
skulle kunna kalla försvarsnihilistiska
tongångar. De allra flesta av oss är övertygade
om att vårt militära försvar måste
uppehållas och göras effektivt.

Då man frågar efter anledningen till
denna förändring har naturligtvis de
historiska händelserna under de gångna
åren bidragit till att vi har förändrat
vår inställning till försvarsväsendet. En
viktig faktor är också att den svenska
allmänheten nu har fått klart för sig att
det svenska försvaret har ett mål genom
att vi vill uppehålla neutraliteten i vårt
land. Våra statsmakter har under de senaste
decennierna klart och målmedvetet
fört en svensk neutralitetspolitik. För
varje vettig människa är det alldeles uppenbart,
att denna neutralitet inte går
att upprätthålla gratis, utan vi måste
skydda och försvara den genom en organiserad
och välutrustad försvarsapparat.
Detta har medfört att många i likhet
med mig numera är ivriga förespråkare
för att vårt försvar skall vara välutrustat,
även om det vapen som vi nyss diskuterade
i en föregående punkt, för dagen
förefaller vara mindre lämpligt att
nu aktualisera och påkalla.

Det som betingade de värnpliktigas
uppenbara motvilja år 1925 och åren
däromkring mot de militära övningarna
var den anda av preusseri, kaserngårdsmilitarism
och meningslöshet över huvud
taget, som gjorde att de inte förstod
varför de skulle inkallas för att använde
en hel rad av dyrbara månader till
militärtjänst. Även detta har förändrats.
Vårt försvarsväsende ledes nu i en både
demokratisk och humanitär anda, som
är synnerligen påfallande för den som
ger sig ut på förbanden och verkligen
ser det arbete som uträttas. Det gäller
inte längre endast att göra noggrann
marsch, utan det militära övningsarbetet
liknar mera en montörs uppgifter än eu

192

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Anslag till anskaffning av luftförsvarsrobotar

marscherande och saluterande soldats.
Vi återfinner på de militära övningsplatserna
ungefär samma program, som träder
en till mötes ute i det civila livet.
Tänker vi då på att industrien och andra
civila anställningar numera just i personalvårdande
hänseende brukar utrustas
med goda och välskolade personer,
så är det uppenbart att vi även i fråga
om det militära systemet måste ha välutbildade
personalvårdare, som verkligen
kan sin sak och förmår göra det militära
livet drägligt och något så när likt det
civila livet för soldaten. Det är ju detta
som här åsyftas.

Försvarsministern säger mycket tydligt
och klart — och jag tror att envar
som själv har sett denna personalvårdande
verksamhet på nära håll är av
samma mening —• att en viss utbyggnad
av just denna verksamhet är ett naturligt
led i utvecklingen av ett mera modernt
och effektivt försvar, och verksamheten
måste utformas på ett sådant
sätt, att den kan fungera effektivt och
rationellt. För närvarande är den endast
provisoriskt ordnad. Den organisation,
som nu föreslås och som departementschefen
skurit ned högst väsentligt i förhållande
till utredningsmannens förslag,
måste sägas vara ett minimum, om man
verkligen vill få upp personalvården
inom det militära området på en effektiv
nivå.

Därför kan jag inte förstå, att de kretsar
inom riksdagen, som annars brukar
vara kända för en ivrig och varm försvarsvänlighet,
just på denna punkt vill
pruta, jag tror det är, 242 000 kronor.
Både vår högsta militära ledning och de
som sysslar med denna angelägenhet —
jag skulle tro också de värnpliktiga själva
— förstår att vi behöver en organisation
av denna, som jag anser, minimiomfattning
när det gäller den viktiga
personalvården.

Det är därför för mig angeläget att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall

till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 98 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 56.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Anslag till anskaffning av luftförsvarsrobotar Utskottet

hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

193

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar för anskaffning
av luftförsvarsrobotar m. m.
inom en kostnadsram av 86 000 000
kronor;

b) till Flygvapnet: Luftförsvarsrobot
för budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 61 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av, utom annan, fröken Andersson samt
herrar Skoglund i Doverstorp, Ileckscher
och Hjalmarson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under b hemställa, att
riksdagen måtte till Flygvapnet: Luftförsvarsrobot
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 58 200 000
kronor.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att yrka bifall till reservationen vid
denna punkt. Förutsättningen för denna
reservation och den anslagsminskning,
som där begäres då det gäller luftförsvarsroboten,
är nämligen att vårt yrkande
om ett höjt anslag till försvarets
forskningsanstalt hade bifallits av kammaren.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tycker nog att det i
detta sammanhang bör konstateras, att
talet om att det finns pengar för atomvapen
inom försvarets kostnadsram inte
håller. Här hade man för avsikt att ta
dessa 2,8 milj. kr. från ett annat betydelsefullt
ändamål. Nu behöver detta inte
ske.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag måste säga att jag
inte förstod någonting av vad herr Gillströin
sade, och det är så sensationellt
när det gäller honom, att jag vill ha anmält
det till protokollet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

13 Första kammarens protokoll 1059. Nr 16

utredning rörande ett neutralitetsförsvar
Punkten 10

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 99, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående eissa
organisationsförändringar inom försvaret
jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlå(ande
hemställt.

Om utredning rörande ett neutralitetsförsvar Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 100, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande ett neutralitetsförsvar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
öhman och Helmer Persson (I: 196)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg m. fl. (II: 151), hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en allsidig
utredning av ett neutralitetsförsvar
och att därvid nödvändigheten av
en bättre och rimligare anpassning till
skattemässiga betingelser och det finanspolitiska
läget måtte iakttagas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 196 och II: 151 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få hänvisa
till vad jag sade här i kammaren för
någon vecka sedan om denna motion
och vad som förevarit vid utskottsbehandlingen
av den. Nu ber jag endast
att få yrka bifall till motion nr 151 i
andra kammaren och nr 196 i denna
kammare.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag sade vid samma tillfälle ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

194

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Om anslag till Riksförbundet mot tobaken
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

101, i anledning av väckt motion
angående rikshemvärnschefens tjänstegrad; nr

102, i anledning av Kungl. Maj:ls
proposition angående anordningar för
forskning och utbildning i psykiatri vid
vissa sinnessjukhus;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ombildning av
Stockholms högskola till universitet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 104, i anledning av väckta motioner
om vissa tilläggsdirektiv för socialpolitiska
kommittén; och

nr 105, i anledning av väckta motioner
om anslag till Svenska livräddningssällskapet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om anslag till Riksförbundet mot tobaken

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 106, i anledning av väckta motioner
om anslag till Riksförbundet mot
tobaken.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Bengtson (1:275) och den andra inom
andra kammaren av herrar Nilsson i
Tvärålund och Rimmerfors (11:342),
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att Riksförbundet mot tobaken
skulle för sin verksamhet erhålla ett anslag
av 25 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:275 och 11:342 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herrar Jacobsson,
Nestrup och Malmborg, fröken
Elmén samt herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:275 och 11:342 till Bidrag till Riksförbundet
mot tobaken för budgetåret
1959/60 under elfte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 25 000 kronor.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Den fråga vi behandlar
i denna punkt på dagordningen gäller ett
anslag av 25 000 kronor till Riksförbundet
mot tobaken. Det grundar sig på
ett motionsyrkande framställt i denna
kammare av herr Bengtson och i andra
kammaren av herr Nilsson i Tvärålund
och herr Rimmerfors.

Jag föreställer mig att det är åtskilliga
här i kammaren som menar att denna
fråga inte alls har sådan storleksordning
att den borde behöva föranleda
någon egentlig debatt efter de stora frågor
som vi nu haft att behandla. Jag
medger gärna att det ekonomiskt inte
gäller någon direkt stor fråga — anslagsbeloppet
är ju ganska blygsamt —
men jag hävdar bestämt att frågan ur
andra synpunkter är av utomordentlig
betydelse och att det alltmer tilltagande
tobaksbruket speciellt bland ungdomen
är någonting som vi även från riksdagens
sida har anledning att observera.

Det finns ingen anledning att här fördjupa
sig i spörsmålet angående tobaksbrukets
skadeverkningar. Det är väl en
sak som man i stort sett är enig om. I
utskottsutlåtandet heter det: »Som motionärerna
anför har en livlig diskussion
pågått under senare år om tobakens skadeverkningar.
Full klarhet om dessas
omfattning har emellertid ännu inte vunnits.
» Man är väl dock i stort sett enig
om att tobaksbruket innebär medicinska
vådor. Omfattningen och beskaffenheten
av dessa vådor har kanske inte helt klarlagts,
så på den punkten kan det ju i
någon mån råda delade meningar. Utskottet
fortsätter också: »Ett uttryck härför
finner utskottet bl. a. däri att sta -

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

195

tens medicinska forskningsråd förra året
hos Kungl. Maj:t hemställt, att ca en
milj. kronor måtte för de närmaste åren
anvisas för en intensifierad forskning
rörande tobaksrökens sammansättning
och medicinska verkningar.»

Utskottet säger sig ha full förståelse
för motionärernas framställning. Emellertid
anser utskottet att en med statsmedel
bekostad upplysningsverksamhet
rörande tobaksbrukets skadeverkningar
i första hand bör avse att ge spridning
åt vunna forskningsresultat. Utskottet
finner det både naturligt och lämpligt
att denna information, såsom statens
institut för folkhälsan framhållit, främst
bör ankomma på de myndigheter eller
institutioner som normalt har att ta befattning
med frågor rörande undervisnings-
och informationsverksamhet på
hälsoområdet.

Jag har ingenting att invända mot detta
resonemang i och för sig. Det är säkerligen
riktigt — borde vara riktigt i
varje fall — att denna informations- och
upplysningsverksamhet bör omhänderhas
av dessa organ, men jag tror man
liar anledning säga att denna verksamhet,
hittills åtminstone, inte har gett så
särskilt stora resultat. Jag tror inte man
kan säga att menige man möter någon
mera påtaglig propaganda av det slaget
från de offentliga organen.

Man skulle ju kunna tänka sig att
informationen och upplysningsverksamheten
på det här området exempelvis
skulle kunna omhänderhas av Tobaksmonopolet.
Jag måste säga att jag för min
del har en utomordentlig respekt för Tobaksmonopolets
reklamtekniska resurser.
När det gäller att sprida kännedom om
olika tohakssorter och över huvud taget
att driva propaganda för tobaksbruket så
har Tobaksmonopolet nått mycket betydande
resultat — tyvärr. Den propagandan
möter vi överallt. Vi möter den på
de stora tidningarnas annonssidor, i veckotidningarnas
helsidesannonser, på tunnelbanans
anslagstavlor, över huvud taget
överallt där man med hjälp av den
moderna reklamens kommunikationsmedel
har möjlighet att nå en större publik.

Det vore önskvärt att även andra or -

Om anslag till Riksförbundet mot tobaken
gan får möjlighet att syssla med dessa
frågor, och jag vågar nog säga att det
krävs en friare och formellt mera obunden
form, en populärare form, för propagandan
än vad statliga och vetenskapliga
organ mäktar åstadkomma i det här
avseendet. Det behövs en folkrörelse
för att möta den oroväckande utvecklingen
på detta område.

Tyvärr är det nog så att även om
forskningen bedrivs på ett mycket förtjänstfullt
sätt, så stannar kännedomen
om forskningens resultat till stor del
inom den exklusiva krets som sysslar
med densamma.

Jag är för övrigt övertygad om att
det klientel som man framför allt vill
nå med denna propaganda inte är särskilt
mottagligt för de medicinska synpunkterna.
Jag tror att det finns andra
synpunkter som man i sammanhanget
har anledning att trycka på. Om vi ser
problemet ur andra synpunkter, skall
vi finna att det framför allt är ett ungdomsproblem
av stor och väsentlig betydelse.
Vi diskuterar ju ofta ungdomsproblemen,
inte minst här i riksdagen,
och vi diskuterar dem med allvar. Jag
tycker att vi bland dessa problem har
anledning att ta upp det tilltagande tobaksmissbruket
hland tonåringarna.

Det finns förmodligen inte särskilt
stora möjligheter att mera varaktigt påverka
de gamla vanerökarna. Man bör
enligt min mening i stället satsa på att
försöka påverka det uppväxande släktet.
Det gäller att påverka ungdomens
vanor, modeinriktning och beteendemönster,
och den uppgiften torde inte
vara alldeles hopplös.

Jag kan tänka mig att vi här har en
målsättning som vi skulle kunna samlas
omkring, alldeles oberoende av om
vi själva iir rökare eller inte rökare. Vi
är säkerligen alla överens om att tobaksbruket
hland de allra yngsta årsklasserna
är en fara som vi allesammans
har anledning att observera.

I Riksförbundet mot tobaken har vi ett
organ som har tagit till sin uppgift att
sprida upplysning i dessa frågor. Förbundet
iir elt frivilligt organ, till vilket
många framstående personer har an -

196

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Om anslag till Riksförbundet mot tobaken
slutit sig. Det är ett organ, där frivilliga
krafter osjälviskt arbetar, och jag tror
att om vi ger detta organ ett stöd, även
om det inte kan innebära en mera varaktig
hjälp, så ger vi det ändå en möjlighet
att utvidga sin verksamhet och
åstadkomma större effektivitet. Om vi
offrade denna begränsade summa på den
här uppgiften hade vi åtminstone gjort
en liten insats på ett område där utvecklingen
som sagt är i allra högsta
grad oroväckande och där en insats
från samhällets sida alltså är påkallad.
Ingen kan väl på allvar göra gällande
att det inte vore motiverat att vi tog
vara också på de frivilliga krafter som
här är redo att göra en insats vid sidan
av de officiella statliga organ som sysslar
med dessa spörsmål.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Boman
(fp), Eric Carlsson (ep), Sundelin
(fp), Åkesson (fp), Nils Elowsson
(s) och Uno Olofsson (fp).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Statsutskottet har inte velat
tillstyrka vår motion om ett anslag
på 25 000 kronor till Riksförbundet mot
tobaken. Såsom herr Jacobsson nyss sade
kan detta kanske inte förefalla vara
en så stor sak. Jag tycker dock att det
har en väsentlig betydelse att man ger
ett stöd åt en opinion som är så välbehövlig
som den mot tobaksbruket. Jag
kan helt instämma i vad herr Jacobsson
sade, men det finns vissa uttalanden i
utskottets utlåtande som jag tycker borde
bemötas.

Det heter i utskottets utlåtande: »Som
motionärerna anfört har en livlig diskussion
pågått under senare år om tobakens
skadeverkningar. Full klarhet om
dessas omfattning har emellertid ännu
inte vunnits.» Ja, hur stor klarhet begär
man egentligen för att man skall kunna
säga någonting bestämt om tobakens
skadeverkningar? Jag har här ett uttalande
av Radiumhemmets chef, professor
Sven Hultberg, där han säger att
»bland alla de cancerforskare med kli -

nisk erfarenhet, som jag känner personligen
eller genom deras skrifter, har jag
inte funnit en enda som inte är övertygad
om tobakens cancerframkallande
egenskaper». Han fortsätter vidare:
»För oss som dagligen ser exempel
på otvetydig tobakskräfta råder
ingen tvekan! Och glädjande nog anser
såväl Public Health Service i USA som
Medical Research Council och Ministry
of Health i Storbritannien i offentliga
kungörelser från juni och juli 1957 det
vara ''utan varje tvivel’ bevisat att det
finns ett klart samband mellan lungcancer
och cigarrettrökning.»

Ja, det är ett av de uttalanden i denna
riktning som gjorts.

Utskottet åberopar statens medicinska
forskningsråd till stöd för sin ståndpunkt.
Jag vill då påpeka att forskningsrådet
har avgivit ett utlåtande där det
bland annat meddelas i sammanställningar
av professorerna Ringertz och
Stenhagen vilken litteratur som finns utgiven
på området. Som en sammanfattning
säger forskningsrådet: »Rörande
sambandet mellan tobaksrökning och
lungcancer har visserligen motstridande
meningar framkommit, men enligt rådets
mening visar de utförda undersökningarna
tillsammantagna, att ämnen i
tobaksrök med största sannolikhet utgör
en väsentlig faktor vid uppkomsten
av vissa former av lungcancer. Den fortgående
ökningen av antalet fall av lungcancer
synes främst sammanhänga med
den ökande cigarrettkonsumtionen. Enligt
utförda undersökningar är nämligen
lungcancerfrekvensen avsevärt högre
hos grupper av cigarrettrökare än hos
cigarr- och piprökare, som röker samma
tobaksmängd.»

Jag skulle kunna anföra flera sådana
uttalanden just beträffande cancer, men
det finns också andra sjukdomar som
står i samband med tobaksbruket. Medicinska
forskningsrådet förklarar sålunda
bl. a.: »Med säkerhet är känt, att
tobaksrökningen har en starkt försämrande
verkan vid vissa perifera kärlsjukdomar,
vilka uppkommer av annan
orsak.» Jag kan därvidlag hänvisa till
en aftontidning för i dag, där en av våra

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

197

främsta hjärtspecialister har påvisat tobaksrökningens
samband med hjärtskadorna.

Det bör också observeras — vilket redan
har framhållits bär i dag —• att den
alltmer tilltagande rökningen bland barnen
är någonting ganska förfärande.
Det har gjorts en undersökning i Malmö,
där man sände ut 23 500 frågeformulär
till ungdomar mellan 9 och 20 års ålder
angående deras förhållande till tobaken.
Alan fick tillbaka så många som 18 373
av dessa formulär, och det var verkligen
skrämmande uppgifter som kom fram
genom den undersökningen. Man fann
sålunda bl. a. att 11 procent av pojkarna
och 3 procent av flickorna, som var
9 år gamla, rökte. Det är ju en rätt anmärkningsvärd
uppgift. Av 16-åringarna
var 47 procent eller nära hälften vanerökare.
Av 19-åringarna var 67 procent
vanerökare. Undersökningen visar också
att föräldrarnas, de äldres, exempel givetvis
är något som påverkar ungdomen,
vilket jag haft tillfälle att yttra mig om
i andra sammanhang. Det är inte lätt att
säga till barnen att de skall låta bli det
och det, om föräldrarna själva gör det.
Undersökningen visar att bland pojkarna
hade 71 procent föräldrar som rökte
och flickorna 75 procent. Om man
frågade barnen, när de börjat röka, svarade
pojkarna att det var vid 5—10 års
ålder och flickorna något senare, vid
7—13 års ålder. Detta är bara några exempel
som jag har velat ge. Man skulle
kunna ge massor med andra exempel
från olika undersökningar som företagits.
Liknande undersökningar kan åberopas
från andra länder. Man har påvisat
inte mindre än 17 stora statistiska
undersökningar från olika länder, vilka
berör dessa förhållanden och i stort sett
gett samma resultat. Dessa undersökningar
har företagits i USA, England,
Danmark, Finland, Norge, Schweiz och
flera andra länder. Man är fullständigt
överens om att de gjorda undersökningarna
otvetydigt visar hän på ett
samband mellan den katastrofala ökningen
av lungcancer och den ökade
cigarrettkonsumtionen.

•lag tycker att utskottet behöver inte

Om anslag till Riksförbundet mot tobaken
vara tveksamt när man har otaliga bevis
för de stora faror för lungcancer och
andra skadeverkningar, som tobaken
har. Då hade man väl kunnat kosta på
sig att komma med en liten reaktion
mot tobaksbruket.

Sedan bär man ur de yttranden som
är fogade till utskottets utlåtande dragit
fram bl. a. det från Svenska tobaksmonopolet
och faktiskt åberopat dem i utskottets
utlåtande. Svenska tobaksmonopolet
har bl. a. sagt att Tobaksmonopolet
bedriver upplysningsverksamhet
rörande tobaken, bl. a. i samarbete med
skolmyndigheterna. Jag måste säga som
herr Jacobsson, att Svenska tobaksmonopolets
upplysningsverksamhet i fråga
om tobaken gör sig mest märkbar i ett
helt annat avseende. Att ett statligt monopolföretag
skall kunna bedriva en sådan
intensiv, säljande reklam som Tobaksmonopolet
gör för en vara som är
så bevisligen skadlig för svenska folket
som tobaken är anmärkningsvärt. Trots
interpellationer och påpekanden från
andra håll o. s. v. fortsätter Tobaksmonopolet
att i veckotidningarna och på
annat sätt driva en intensiv och säljande
— det är inte bara upplysning om
diverse märken utan en direkt säljande
— propaganda för olika märken. Se på
dessa insmickrande affischer som lockar
ungdomen att se en tjusning i det
där med röken som singlar så vackert
uppåt! Svenska tobaksmonopolet skall
man inte åberopa, om man skall göra
något emot tobaksrökningen utan endast
om man skall öka den ytterligare.

Det är också att observera, att i det
yttrande som avgivits av en annan institution,
som nog har litet bättre förutsättningar
än Tobaksmonopolet att bedöma
den här saken, nämligen statens
institut för folkhälsan, har man velat
gå ganska långt. Där har man talat om
institutioner, som skulle kunna bedriva
upplysning, men man har inte nämnt
Svenska tobaksmonopolet, och det förstår
jag helt och fullt. Yttrandet från
statens institut för folkhälsan är väl
det viktigaste yttrande som gjorts i denna
fråga. Institutet har inte velat motsätta
,sig att dessa 25 000 kronor utgår,

198 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Om anslag till Riksförbundet mot tobaken
trots att man egentligen vill gå ett steg
längre, i det man vill driva en mycket
intensiv upplysningsverksamhet, t. ex.
genom medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen
och institutet för folkhälsan.

Jag tycker att allt detta dock talar
för att man skulle kunna göra den lilla
opinionsyttring som ett anslag på 25 000
kronor skulle innebära. Det skäl som
anförts för avslag är att man helst vill
ha denna verksamhet i mera officiella
former. Jag vet inte om man kan säga
att detta skäl är så särskilt bärande.
Riksförbundet mot tobaken bildades
1954, och till förbundet är anslutna
många av landets främsta mediciuska
auktoriteter på området, inte bara dem
som jag citerat här utan många andra.
Detta är också ett stöd för reaktionen
mot tobaksbruket. Man har ju med mycket
gott resultat gett anslag till andra
frivilliga organisationer, t. ex. nykterhetsrörelsen.

Jag skall sluta, herr talman, även om
det vore mycket mer att anföra, med
att säga att när staten kan ta in 850 miljoner
kronor som det nu är beräknat
för nästa budgetår — och det bör väl
innebära en kostnad på mer än 1 miljard
för svenska folket -—■ för en sak
som dock är så äventyrlig för folkhälsan,
tycker jag att det skulle vara på
sin plats att offra de här 25 000 kronorna
på sätt som begärts. Jag ber därför
att få förena mig med herr Jacobssons
yrkande om bifall till reservationen.

Häri instämde herr Branting (s).

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Efter den sakkunskap
som den föregående talaren har mobiliserat,
är det inte så lätt att komma
med något nytt, särskilt för den som
inte är rökare och vars smaknerver inte
är fuktade med nikotin.

Vi har emellertid i utskottet inte sett
denna fråga ur medicinsk synpunkt i
andra avseenden än att vi har tytt oss
till vad institutet för folkhälsan sagt.
Det behöver jag inte läsa upp, ty det har
redan de båda föregående talarna åbe -

ropat, nämligen att vissa myndigheter
som /sysslar med medicinska ting skulle
inkopplas i denna angelägenhet.

Nu säger herr Bengtson att det kanske
inte är förutsatt, att man för detta anslag
skulle kunna åstadkomma så mycket,
utan det skulle närmast bli fråga
om ett slags opinionsyttring. Ja, så har
vi också uppfattat saken. Vi menade,
att så som tobaksbruket är utbrett, kan
man ej med en förenings hjälp åstadkomma
så förfärligt mycket. Dessa
25 000 kronor kan inte tjäna det ändamål
som man tydligen tror sig kunna
tjäna.

När jag hörde herr Bengtson kom jag
att erinra mig en liten episod från min
ungdom. Jag besökte en småländsk stad,
och där läste jag i varje gathörn en
skylt med texten »Du skall icke svära».
Jag råkade sannolikt hamna på fel plats,
ty jag har nästan aldrig hört människor
svära så mycket som där. Sådana förbud
eller uppmaningar gagnar förfärligt
litet.

Här skulle man tro, att om den medicinska
sakkunskapen — medicinalstyrelsen,
institutet för folkhälsan och
andra som har till uppgift att syssla
med dessa ting — kommer med någonting,
kan det åstadkommas resultat. Vi
har ibland läst i tidningarna, att det
har kommit uppgifter från Amerika om
att lungcancer uppstår på grund av
cigarrettrökning. Då har cigarrettkonsumtionen
gått ned den ena veckan,
men veckan därpå har uppgifterna från
Amerika dementerats, och så har folk
börjat röka som vanligt.

Jag tror inte man kan vinna några
särskilt märkvärdiga resultat med
25 000 kronor, och när vi nu har hört
hela denna vårriksdag, att vi skall vara
sparsamma med statens medel, har utskottet
velat hålla igen på denna utgift.
Det är den motivering som statsutskottet
har haft. Vi inom utskottet
vill inte alls ge oss ut för att vara någon
medicinsk auktoritet. Vi har uteslutande
handlat som statsutskottsmänniskor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

199

Om anslag till Riksförbundet mot tobaken

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror, att om man ser
frågan ur ekonomiska synpunkter, kommer
man att finna att man bör ge anslag,
ty den skada som tobaken åstadkommer
är mycket oekonomisk.

Jag vill säga till herr Birger Andersson,
att den propaganda som Riksförbundet
mot tobaken bedriver är just
upplysning av det slag som herr Andersson
vill ha. Det är de största auktoritertena
på området som Riksförbundet
åberopar. Många av de citat jag gjort i
dag var hämtade från förbundets upplysningsverksamhet.

Så talade herr Andersson om yttrandet
från institutet för folkhälsan. Jag
skall inte läsa upp vad där står. Jag vill
bara framhålla, att yttrandet slutar på
följande sätt: »Även med dessa synpunkter
för ögonen anser sig styrelsen dock
icke vilja motsätta sig, att Riksförbundet
— i avvaktan på en ordning som
nyss sagts — erhåller visst bidrag för
sin verksamhet.»

Över huvud taget nedlägges inom förbundet
ett omfattande ideellt arbete, och
därför kan förbundets verksamhet fä
stor betydelse.

Resultaten från Amerika får man ta
med rätt stor skepsis. Yi bör komma
ihåg propogandan för filtercigarretter,
som sedan avslöjades som ett skoj. Man
använder filtret för att det inte skulle
märkas, att det var en sämre tobakssort.

Allt vad herr Birger Andersson sade
talar för att vi bör bifalla reservationen.

Herr JACOBSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
säger med en viss ironi, att vi här har
uttalat oss med mycken sakkunskap i
denna fråga. Jag liar inte gjort anspråk
på att ha uttalat mig med någon sakkunskap
om tobakens skadeverkningar,
men jag tror inte heller att det är behövligt
att besitta så stor personlig sakkunskap
för att här kunna konstatera,
att vi rör oss på ett område, där skadeverkningarna
är utomordentliga och riskerna
är mycket stora. Den sakkunskap
som man har att tillgå är så förkrossan -

de, att jag inbillat mig att den skulle
ha påverkat t. o. in. herr Birger Andersson.

Herr Andersson åberopar vad statens
institut för folkhälsan sagt. Det är riktigt,
att institutet framhållit, att behovet
av information »bäst skulle tillgodoses
genom att lämplig myndighet erhölle i
uppdrag att planlägga och samordna en
saklig upplysningsverksamhet på längre
sikt i här ifrågavarande hänseende, varvid
även lämpligen frågan om statsbidrag
till Riksförbundet mot tobaken
borde närmare prövas». Men sedan fortsätter
styrelsen för förbundet: »Även
med dessa synpunkter för ögonen anser
sig styrelsen dock icke vilja motsätta
sig, att Riksförbundet — i avvaktan på
en ordning som nyss sagts — erhåller
visst bidrag för sin verksamhet». Det är
uppenbart, att styrelsen finner, att det
för närvarande inte sker någon samordning
av denna upplysningsverksamhet
och att det därför är av behovet påkallat
att verksamheten så långt möjligt
handhas av den frivilliga organisation
som finns.

Sedan tycker herr Birger Andersson
att anslaget är så obetydligt att det inte
kan tjäna det syfte man avser att främja.
Det är säkert inte det enda område, där
man kan säga att resurserna är otillräckliga.
Men det är en sak att säga
detta och en annan sak att diskutera
ändamålet.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte beskyllt
herr Jacobsson för att vara så där överdrivet
sakkunnig. Det var närmast herr
Bengtson jag tänkte på. Herr Bengtson
har med en sådan fruktansvärd sakkunskap
målat upp alla de faror som tobaksbruket
medför, att man häpnar över
att en person som inte röker kan veta
så mycket därom. Jag har för övrigt
sagt, att institutet för folkhälsan har
hänvisa! till vissa myndigheter. Nu åberopar
både herr Bengtson och herr Ja -

200 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Om anslag till Riksförbundet mot tobaken
cobsson, att institutet inte vill motsätta
sig anslaget. Men med det språk som vi
använder i sådana sammanhang är det
ingen helhjärtad tillstyrkan. Institutet
vill inte gå emot det hela, men det är
inte stort mer.

Jag vill inte här gå in på en debatt
om vilka skador tobaksbruket kan medföra.
Det är jag inte kompetent att göra,
men jag vill berätta en sak. I min barndom
kom jag och några andra pojkar
över en bit rotting, som vi rökte. Det
gick att röka den, och det var billigt.
Men det var en fruktansvärd historia,
och från den dagen blev i varje fall jag
frälst från bruket att röka. Jag vill dock
inte rekommendera att vi inköper rottingar
för att dela ut och låter svenska
folket röka dem. Men lika effektivt som
det vore, lika ineffektivt skulle det vara
om vi för att verkligen pressa ned tobakskonsumtionen
anslog 25 000 kronor
till en förening som inte kan göra annat
än att vidarebefordra de erfarenheter
som våra medicinska myndigheter har
insamlat och själva är beredda att delge
den svenska ungdomen.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Sin plikt likmätigt får
ju herr Andersson försvara utskottet
utan någon särskild entusiasm, och jag
skall inte polemisera mot honom. Jag
vill bara säga, att den sakkunskap, som
jag åberopat, inte är min personliga
utan jag har tagit den, som jag sade,
från högsta medicinska auktoriteter och
vetenskapliga institutioner. Jag är angelägen
att understryka att det är därifrån
som den sakkunskap jag åberopar kommer.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber om överseende
för att jag återkommer, men jag vill
beträffande sakkunskapen tala om att
statsutskottets tredje avdelning i fjol
var ute på statens institut för folkhälsan
och bland annat fick se en apparat,
med vilken man kunde mäta hur män -

niskorna påverkas av tobaksrökning.
Tre av avdelningens ledamöter lät sig
bli undersökta med hjälp av denna apparat,
som gav ett visst utslag när det
gällde den som rökte något så när måttligt
och ett kraftigare utslag för den
som rökte mera. Och den tredje personen
skulle enligt all den tillgängliga
sakkunskap, som var där församlad,
ha varit död för längesedan, men vederbörande
lever ändå. Det gör att man
blir en smula fundersam inför viss s. k.
sakkunskap.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det har talats om den
förkrossande sakkunskap, som yttrat
sig i denna fråga, men jag tar mig friheten
ändå att säga några ord.

Jag känner mig alltid en smula illa
berörd när man talar i en så säker ton
om dessa saker. Herr Bengtson nämnde
själv, att statens medicinska forskningsråd
hade omtalat att det fanns motstridande
uppgifter i denna fråga. Jag är
för min del övertygad om att tobaksrökningen
har en skadlig effekt. Jag
vill inte på något sätt bestrida möjligheten
att framför allt cigarrettrökningen
är en av orsakerna till att lungcancerfallen
har ökat.

Men det finns också andra faktorer
som säkerligen spelar en avsevärd roll.
Redan innan det blev aktuellt här i
landet att tala om att lungcancerfallen
ökat på grund av den stegrade tobaksåtgången,
fanns det betydligt mera
lungcancer i England, framför allt i
London, än som fanns här i landet. Om
man undersöker förhållandena här i
landet under senare år, kan man finna
sådana saker som att oljeeldning införts
i en mängd fastigheter. Genom
oljeeldningen kommer ett mycket fint
sot ut, som kan tränga ned i lungorna,
och att det är tjärprodukter, antingen
de kommer från cigarrettrökningen eller
från annat håll, som kan förorsaka

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

201

lungcancer, är ganska säkert. Från detta
fina sot, som härrör från oljeeldning,
från alla dieselmotorer och från allt
möjligt annat liknande, kommer luftföroreningar
som kan ha sin betydelse för
uppkomsten av denna cancerform.

Jag vill bara påpekat detta. Jag vill
inte på något sätt opponera mig emot
att cigarrettrökningen kan vara av betydelse
för uppkomsten av lungcancer.
Men jag vill gärna framhålla att det
också finns andra moment som kan
spela en viss roll i detta avseende och
att man kanske inte bör uttrycka sig
med alltför stor säkerhet, även om man
är en mycket stor auktoritet.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Ett belopp av 25 000
kronor verkar inte särskilt avskräckande
för den händelse man kunde utgå
ifrån att det hade någon betydelse för
att minska på tobaksförbrukningen. Såsom
ordförande i Sveriges tobaksodlareförening
vill jag bara säga att vi har
ansökningar inne om anslag till forskning
för att söka vinna klarhet om tobaksbruket
har någon skadlig inverkan.
Det är klart att vi från föreningen står
i ständig förbindelse med Tobaksmonopolet,
och man säger där att varje
gång det i tidningarna kommer en
uppgift från Amerika om att rökningen
skadar och att det blir lungcancer och
sådant, ökar tobaksförsäljningen mycket
starkt. Jag menar att detta visar
att propaganda inte har någon betydelse
förrän det finns några bestämda
faktorer att ta fasta på. Jag tror inte
att någon läkare ännu kunnat påvisa
att cancer har uppkommit genom användandet
av tobak. Som exempel kan
vi ju bara ta att för åtta år sedan åts
det upp 0 milj. kg snus årligen. Förbrukningen
är nu nere vid 3 milj. kg.
Snuset går ju ner i magen eller var det
nu blir av, och nog har det en större
effekt på människan än om man röker
en cigarrett.

Jag skulle kunna vara med om att
tillstyrka ett anslag, om jag kunde få
klart för mig alt det vore någon nytta
med det. Jag tror inte, att det skulle

Om anslag till Riksförbundet mot tobaken
vara förenat med någon nytta förrän
vi får klart utsagt från läkarvetenskapen,
att cancer orsakas av tobaksrökning.
Det har vi inte fått ännu. Om en
säger att så är fallet, är det en annan
som säger motsatsen. Så länge orsaken
inte är utredd, anser jag att ett anslag
är onödigt. För en sådan utredning bör
man vända sig till cancerforskare, som
kan ge utlåtanden som verkligen är något
att ta på.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
och är nog överens med herr Kaijser i
det avseendet att man inte bör uttrycka
sig i så säker ton i dessa frågor, såsom
herr Kaijser uttryckte det, och jag skall
minst av allt göra det. Jag försökte i
mitt första anförande betona, att forskningen
på detta område kanske inte är
slutförd. Men i stort sett är man överens
om att tobaksbruket medför betydande
vådor.

Jag skulle vilja återkomma till en annan
sak. Jag ser problemet på det sättet,
att det framför allt är ett ungdomsproblem,
ett ekonomiskt problem för ungdomen
och ett problem ur många andra
synpunkter, som just sammanhänger
med de svåra ungdomsvårdsfrågor, som
vi brukar diskutera. Jag tror att även
om vetenskapen skulle mycket bestämt
fastslå att de medicinska vådorna är avskräckande,
så skulle ''inte ungdomen
därför, herr Elofsson, omedelbart sluta
röka. Jag har nämligen den uppfattningen,
att ungdomar i de tidiga åldrarna
påverkas mycket litet av vad den
medicinska sakkunskapen har att säga.
Det är nog andra faktorer, som påverkar
deras modeinriktning och beteendemönster.
Jag kan därför inte se annat
än att all propaganda — givetvis en
vetenskapligt grundad propaganda men
också en mera etiskt inriktad propaganda
— har sin betydelse i detta sammanhang.
Jag tror att inte minst på det
området skulle en organisation av det
slag det här gäller kunna fylla en uppgift.

202

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Om anslag till Riksförbundet mot tobaken

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag har ju fått ett starkt
intryck av att det behövs ytterligare
upplysning på detta område. Herr Birger
Andersson själv anförde först, att
man begärt en miljon för ytterligare undersökningar.
Sedan refererade han ett
besök, som statsutskottets tredje avdelning
gjort på folkhälsoinstitutet, där det
finns en apparat, med vars hjälp man
utan vidare kunde fastslå — om utslaget
varit riktigt — att en av utskottets ledamöter
med den mängd av tobak han
använde skulle ha varit död för länge
sedan. Vad var det för en undersökning
man gjorde? Det var något av det mest
inkonsekventa jag hört, när man diskuterar
rökningen.

Herr Kaijser var betydligt försiktigare.
Jag förstår hans uppfattning, att man
på många håll menar att man inte kan
säga i vilken utsträckning tobaksrökningen
är skadlig. Men det är dock åtskilliga
auktoriteter, som har en klar
uppfattning i frågan. Jag skall inte räkna
upp dessa auktoriteter. De står i
riksdagens protokoll, och vem som helst
kan se, vilka det är jag har åberopat.

Jag vill vidare säga till herr Kaijser
att beträffande luftföroreningarna, så
gör man allt tänkbart för att skydda sig
mot dem. Jag tycker att logiken då bjuder,
att man också gör allt tänkbart för
att skydda sig mot tobaksskadorna.
Man är inte mer säker på att kolröken i
London gör mer skada än tobaksrökningen.
Man bör väl då försöka skydda sig i
båda fallen.

Herr Elofsson var också inne på samma
sak, nämligen att det inte är till
punkt och pricka bevisat att tobaken
kan vara skadlig. Jag tycker nog att det
redan har förebragts mycken bevisning.

Vad beträffar det herr Elofsson yttrade
om konsumtionen i Amerika så förhåller
det sig i själva verket tvärtom.
Då man fick uppgifter om sambandet
mellan cancer och rökning, sjönk tobakskonsumtionen
våldsamt. Men så
steg den igen, då man hittade på ett
filter, som skulle ta bort de skadliga
verkningarna. Men efter det obarmhärtiga
avslöjandet vid en undersökning av

filtrens verkan, blev det svårare för de
människor, som bedriver cigarrettillverkningen
som en renodlad affär och
bara tänker på att tjäna så mycket pengar
som möjligt. De auktoriteter, som bara
försöker göra pengar på denna verksamhet,
har jag ingen respekt för i detta
fall.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Bengtson, att det är riktigt att man
gör vad man kan för att skydda sig
mot luftföroreningarna. Men hur det
än är, så gör man den ena oljeeldningsinstallationen
efter den andra i villor
och hus, man kör allt fler dieselmotorer.
Det blir alltså allt fler föroreningskällor,
oavsett om man försöker skydda
sig eller inte. Jag vill inte ha sagt, att
luftföroreningarna är orsaken till lungcancrarna,
men både föroreningarna
och rökningen kan vara faktorer, som
har betydelse. Jag har bara velat ha sagt
detta och att jag är inte så alldeles övertygad
om att man skall skylla allt på
cigarrettrökningen.

Till herr Elofsson vill jag säga, att med
snuset förhåller det sig inte på samma
sätt. Man har velat göra gällande, att i
samband med cigarrettrökningen alstras
hetta, som är anledningen till att det bildas
sådana tjärprodukter som går ner
i lungorna och där vållar retningar som
kan vara orsak till cancer. Snuset blir
ju aldrig uppeldat, det tuggar man ju
bara.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

203

Om utredning angående en central för paraplegivard

Herr Jacobsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 106, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herrar Jacobsson och
Bengtson begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej —41.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om utredning angående en central för
paraplegivård

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 107, i anledning av väckt motion
om utredning angående en central
för paraplegivård.

I en inom första kammaren av herr
Kaijser väckt motion (I: 146) hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att frågan
om anordnande av eu central för paraplegivård
måtte utbrytas ur den mera
långsiktiga regionsjukvårdsplaneringen
och göras till föremål för en särskild
utredning, som kunde möjliggöra ett
realiserande av detta trängande behov
inom en så nära framtid som möjligt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att

motionen I: 146 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Bara några ord i samband
med behandlingen av denna motion,
som utskottet med hänvisning till
bl. a. ett utlåtande av medicinalstyrelsen
föreslagit riksdagen att avslå. Det gäller
här sådana personer, som genom en sjukdom
eller vanligare genom en olycksfallsskada
fått en tvärsnittsläsion på
ryggmärgen med fullständig eller partiell
förlamning av kroppens nedre del,
den del som försörjes av nerver som
utgår från ryggmärgen nedom skadan.
Är en sådan tvärsnittsläsion fullständig,
kan ryggmärgsskadan aldrig gå tillbaka.
Förlamningen är total och förblir bestående
Genom uppövning av funktionen
inom den kvarvarande oskadade delen
kan många av dessa patienter dock återkomma
till ett verksamt liv och många
av dem kan till och med återgå till ett
lämpligt yrkesarbete. Den ökande biltrafiken
för med sig, att antalet skador
av den här aktuella typen ökar.

Medicinalstyrelsens utlåtande är i sin
helhet återgivet i utskottsutlåtandet. Jag
kan dela medicinalstyrelsens uppfattning
i denna fråga huvudsakligen i så måtto,
att frågan inte behöver göras till föremål
för en utredning, om man därmed menar
utredning genom en kungl. kommitté.
Det är dock inte möjligt att utan vidare
undersökningar klara ut hur saken inom
en rimlig tid skall kunna ordnas.

Om man inom departementet vill ta
något initiativ till saken eller om huvudmannaorganisationerna
för den slutna
kroppssjukvården, Landstingsförbundet
och Stadsförbundet, alldeles ensamma
tar upp frågan -— som utskottet i anslutning
till ett uttalande år 1956 anser
att de bör göra — är mig mindre
betydelsefullt. Jag anser det dock angeläget,
att det snart kan åstadkommas
något i frågan.

Följer man medicinalstyrelsens förslag
betyder detta endast, att saken ytterligare
förbalas. Redan år 1955 kom
styrelsen i en skrivelse till Kungl. Maj:t
med förslag om en sådan avdelning så -

:104

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Om utredning angaende en central för paraplegivård

som en försöksverksamhet vid karolinska
sjukhuset. Hittills har emellertid endast
inrättats dels en avdelning om sex
platser vid serafimerlasarettet och en
avdelning om åtta platser i Göteborg för,
som det heter, neurologisk rehabilitering.
Begreppet neurologisk rehabilitering
omfattar en betydligt större grupp
av klientel än enbart de paraplegifall,
som motionen närmast avser att tillgodose.
Jag vet emellertid, att man vid
avdelningen i Göteborg framför allt ägnat
sig åt vården av dessa paraplegifall.
Jag tror att man gör det också i Stockholm.

Man har i Göteborg möjlighet att ha
kvar patienterna länge, ett år eller mer
om det behövs, och man har nått mycket
goda resultat. Jag har nyligen erhållit
en rapport över verksamheten där,
som utan vidare bestyrker värdet av dessa
reliabiliteringsavdelningar.

De avdelningar, som hittills inrättats,
täcker dock inte alls behovet. Detta har
av medicinalstyrelsen beräknats till 90
platser. Medicinalstyrelsen föreslår, att
frågan ordnas i samband med regionsjukvårdens
uppordnande. Skall man
vänta till dess regionsjukvårdens förslag
genomförts, dröjer det länge innan man
kommer till något resultat. Även om
den slutliga organisationen av vården
måhända bör inordnas i regionsjukvårdsplanen,
vill jag se ytterligare åtgärder
utöver vad som hittills åstadkommits
genomförda snart.

Jag delar emellertid inte riktigt medicinalstyrelsens
uppfattning, att en paraplegibehandlingscentral
behöver ligga i
anslutning till ett stort sjukhus. Med
den långa vårdtid som dessa fall kräver,
tycker jag man bör lägga den eller de
anstalter det bär gäller på platser som
är mer ägnade att bereda den skadade
eller sjuke en angenäm vistelse. I motionen
har jag framhållit att ett kustsanatorium
förefallit mig vara den lämpligaste
platsen. Bl. a. talar för detta den
omständigheten att paraplegivården har
många drag gemensamt med den vård
för vilken dessa sanatorier ursprungligen
inrättats.

Naturligtvis kan man också tänka sig

möjligheten att använda ett annat sanatorium
— tuberkulosen har gått tillbaka
och även andra sanatorier än kustsanatorierna
har frigjorts från sina ursprungliga
uppgifter — men dessa är
vanligen icke utformade på ett sådant
sätt att de så lätt som kustsanatorierna
kan apteras för denna nya uppgift. När
det gäller kustsanatorierna blir det
egentligen endast en organisations- och
personalfråga. Belägenheten på ett kustsanatorium
utesluter inte de konsultationer
av specialister som kan anses vara
erforderliga och inte heller överförandet
till relativt närbelägna specialavdelningar
om så skulle önskas.

Kronprinsessan Viktorias kustsanatorium
vid Vejbystrand, där man redan
nu behandlar ett tiotal fall av denna
typ, hade enligt min mening passat bra.
Där har man nära till Ängelholms väl
differentierade lasarett för den mera
vanliga specialistvården, och man har
inte heller så långt till Lund eller Malmö
för den ännu mera specialiserade vården.

Nu har som bekant Kronprinsessan
Viktorias sanatorium enligt riksdagens
beslut disponerats för andra ändamål;
det kan dock säkerligen även finnas
andra möjligheter.

Ja, herr talman, man kan ju ha olika
uppfattningar om hur denna fråga lämpligen
bör lösas. Jag tycker att man i
alla fall bör göra något för den och göra
det snart. Jag vill gärna lägga den inrikesministern
på hjärtat. Jag ser att han
är här inne. Han brukar ju ha en stor
förmåga att finna goda lösningar, och
han är inte heller främmande för huvudmannaorganisationerna.

När jag har motionerat och nu talar i
denna angelägenhet beror det på framför
allt tre omständigheter. För det första
har jag med avund läst om de framgångar
man haft i andra länder, där man
haft sådana behandlingscentra. På de
små avdelningarna här i Sverige, i Göteborg
och Stockholm, har man nog
kommit lika långt, åtminstone vet jag
att man gjort det i Göteborg, men platserna
är tillgängliga för så få. För det
andra har också svenska patienter, som

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

205

haft tillfälle att jämföra den nuvarande
i allmänhet tillgängliga svenska vården,
som varit den vård som de haft
möjlighet att få här i landet, med den
vid dylika centra utomlands, även offentligt
uttalat sin förhoppning att vi
snart skall få någonting motsvarande
den vård de fått i utlandet även här.
För det tredje har jag motionerat om
saken och talar om den nu, därför att jag
haft icke så få patienter med dessa svåra
skador och därför att jag inför dessa
haft en stor känsla av hjälplöshet och
gärna skulle ha velat kunna göra något
mer än jag hittills kunnat.

Saken är inte alldeles utan aktualitet.
En av kamraterna här i riksdagen lämnade
på förmiddagen till mig ett kort,
som visade att man på Socialförsäkringsbolagens
förenings årsmöte, som
ägde rum på Jernkontoret i dag, torsdagen
den 14 maj 1959 kl. 14.00, skulle
ha ett föredrag av docenterna vid karolinska
institutet Gustav Giertz och Olle
Höök över ämnet »Paraplegivård».

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 108, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1959/60, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående villkoren för postbefordran av
tidningar (tidningsförordning) jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 14 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. ökning av de svenska insatserna i
Internationella valutafonden och
Världsbanken

Föredrogs ånyo bankoutskotiets utlåtande
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av de
svenska insatserna i Internationella valutafonden
och Världsbanken, jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 20 mars 1959 dagtecknad proposition,
nr 126, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med propositionen bilagda resolutionstexter,
godkänna en höjning av
den svenska kvoten i Internationella valutafonden
med 50 procent samt en ökning
av den svenska andelen i Världsbankens
grundfond med 100 procent
ävensom att lämna riksbanken garanti
för täckning av de eventuella förluster,
som hänförde sig till de ökade insatserna
och vilka fullmäktige i riksbanken
icke ansåge böra belasta banken,

dels ock bemyndiga riksbanken att
tillskjuta det erforderliga kapitalet samt
påtaga sig de förpliktelser, som följde
med teckning av 1 000 andelar, var och
en med ett nominellt värde av 100 000
dollar, i Världsbankens grundfond.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta, likalydande
motioner, nämligen inom första
kammaren nr 465, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., och inom andra kammaren
nr 569, av herr Rubbestad m. fl.

I motionerna hade föreslagits, att riksdagen
skulle avslå propositionen nr 126.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen, med avslag å motionerna
1:465 och 11:569, måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! .lag ber till en början att
få säga, att jag inte vill försöka på något
vis rulla upp de ekonomiska aspekter,
som man kan anlägga på upprustningen
av underutvecklade eller kapital -

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

206 Nr 16

Ang. ökning av de svenska insatserna i

banken

svagare länder, med de konsekvenser
det i framtiden kan få för svensk industri
och svensk export. Det är klart att
med den billiga arbetskraft de bar och
om de förses med kapital i erforderlig
utsträckning, kan det uppstå problem
som jag här inte vill gå in på. Inte heller,
herr talman, vill jag nämnvärt beröra
vad det innebär, att vårt land med sin
gamla klara neutralitetspolitik engagerar
sig i nordamerikansk kapitalexport till
ifrågavarande länder och är med att dela
risker, där sådana kan föreligga. Jag
vill inte gå in på dessa synpunkter, inte
därför att de inte kan vara betydelsefulla,
inte därför att de kan ha sin stora
betydelse vid en bedömning av denna
fråga utan därför att jag vill något beröra
saker och ting som ligger en smula
närmare.

Jag har frågat mig: Hur kommer det
sig att medan tidningarna behandlar och
kamrarna diskuterar små belopp, små
anslag och små ekonomiska risker, sägs
det mycket litet om en så stor företeelse
som ett kreditengagemang på 257
miljoner kronor och en borgensförbindelse
på 517 miljoner kronor. Såvitt jag
kan bedöma är det mycket dåliga proportioner
mellan hur man behandlar
dessa frågor. I detta fall är det dock
fråga om stora engagemang, och varför
skulle vi då inte kunna uppta till behandling
de problem som därmed sammanhänger.
Vi vet att vi befinner oss i
en situation, som inte ur alla synpunkter
är så angenäm. Vi vet att finansministern
föreläde en budget, som inte var
helt klar i början, och vi vet att det råder
cn tämligen allmän uppfattning om
att läget är så pass osäkert och svårbedömbart,
att det låg vissa fördelar i att
uppskjuta reglerandet till hösten.

Det sägs att vårt ekonomiska läge inte
är så särskilt bra. Små belopp som 257
miljoner och små borgensförbindelser
på 517 miljoner nu, och 517 miljoner
förra gången, har väl dock en viss betydelse
då vi behandlar den svenska
budgeten.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 150 påtalas
vissa saker, .lag citerar inte orda -

Internationella valutafonden och Världs grant

utan tar ut lösryckta satser. Kammaren
är väl tacksam för att jag inte
läser upp allt. På sidan 6 sägs att man
borde vänta med att ta ställning till dess
den ekonomiska bedömningen ansåges
kunna bli säkrare. Den internationella
ekonomiska situationen var labil och
svårbedömlig. På s. 7 sägs, att i konjunkturperspektivet
låg risker av ett
visst slag men även av närmast motsatt
slag och att det hela framträdde såsom
svårbedömligt.

Det sägs att den expansion som man
hoppas på inte är påfallande snabb och
att inga säkra tecken finns på att tempot
skulle öka. Vidare att det anförda
för Sveriges vidkommande innebär, att
förutsättningar ännu inte tycks finnas
för ett mera allmänt uppsving av vår export
och att de sjunkande arbetslöshetstalen
återspeglar ett reellt resultat av
det allmännas åtgärder. Det är således
konstlade resultat, en form av statskonst,
som har dämpat de svårigheter som föreligger.

I propositionen talas också om Världsbanken
och dess betydelse. Den internationella
konjunkturen år 1960 kan inte
nu med någon större säkerhet bedömas,
sägs det. Detta tycker jag är mycket
klokt och riktigt sagt. Då vi inte kan
bedöma läget i vår utan flyttar den till
hösten, är det mycket naturligt att man
är försiktig med uttalanden om hur den
internationella konjunkturen år 1960
skall gestalta sig.

Såsom det mest sannolika framhålles,
anmärkningsvärt nog, att vi kanske kan
få en relativt väl hävdad internationell
konjunktur. Man blir förvånad över dessa
slutsatser, man vill ju gärna hoppas
det, när vi står inför ett budgetunderskott
på 1 800 miljoner kronor.

Den proposition som här föreligger
avser mycket stora kapitalinvesteringar.
De kan betyda mycket även om de
inte direkt påverka utgifter och inkomster.
Men om man kommer därhän att
besparingar inte hjälper så mycket, att
beskattningen inte kan drivas upp hur
mycket som helst och att den svenska
upplåningen behöver ta våra kapitalre -

207

Torsdagen den 14 maj 1959 em. Nr 16

Ang. ökning av de svenska insatserna i Internationella valutafonden och Världs

banken

surser i anspråk i rätt stor utsträckning,
är det väl klart att vi måste bedöma lånegivandet
försiktigt.

Det ligger här nära till hands att man
frågar sig, om det då i propositionen
finns några förslag om hur vi skall klara
eventuella förluster, om det blir sådana.
Det är ju fråga om stora engagemang,
en garantiförbindelse på över tusen
miljoner kronor. I fonden förekommer
också väldiga belopp, ungefär halva
summan. Det påstås att de stora kapitalbelopp
som Förenta staterna placerar
genom Världsbanken i samband
med fondernas placering, bedrivs bankmässigt.
Det har till och med påståtts
att det för närvarande inte skulle finnas
några påtagliga risker. Jag hoppas detta
påstående är riktigt, men det utrikespolitiska
läget växlar ju kaleidoskopiskt
mellan upprörda och litet lugnare tider.
Det är, som finansminstern förståndigt
säger, svårt att bedöma detta, men
om det är svårt att bedöma det, finns
det väl risk, när man inlåter sig i dessa
engagemang.

Då fråga jag mig, hur man har tänkt
sig att göra, om det skulle bli förluster.
Ja, riksbanken har tänkt på den saken,
och det är klokt. Man har ifrån riksbanken
sagt, att det får riksdagen klara,
lika väl som riksdagen fick lov att klara
det förra engagemanget. Men hur har
man tänkt sig i riksdagen att handla i
ett sådant fall? Jag har inte i utskottsutlåtandet
kunnat finna, att man över
huvud taget har velat tänka på något så
otrevligt. Man tycker kanske att man
har otrevligare saker på nära håll, och
det kan ju vara. Men då frågar jag mig,
varför man inte skjuter på denna sak.
Det gör man inte, därför att vederbörande
säger att den skall vara klar i september.
Var så god och skynda på och
teckna förbindelser!

Med den situation som vi för närvarande
har, förefaller det som sagt, som
om det skulle vara avsevärda risker förenade
med detta engagemang. .lag vill
inte att vi på något sätt skall sätta oss
på tvären ens när det gäller att bedriva
den mest storartade internationella

hjälpverksamhet, om vi bara har de ekonomiska
möjligheterna. Jag vill inte heller
att inte vår exportindustri skall stödjas
genom stora krediter, såsom är avsikten
och såsom statsmakterna vill i
detta fall. Men jag utgår ifrån, att man
menar att de engagemang, som vi här
har att ta ställning till, är allvarliga saker.
Det är tanklösa ungdomar som säger,
att det är ingen fara; det är bara
att skriva på. Finansministern säger att
det inte behövs några kontanter, det är
bara garantier det gäller. Men det är
just dessa garantier, som är så lätta att
ikläda sig, men så svåra att infria, om
så skulle behöva ske.

Det är fråga om garantier för det utlånade
amerikanska kapitalet. Var placeras
då detta? Det placeras i länder med
svag ekonomi för att dessa skall få
större möjlighet att utveckla sin industri.
Under sådana förhållanden förefaller
det mig som om det skulle vara fråga
om ganska riskabla engagemang. Vi
läste häromdagen i tidningarna, att
världsbanken räknade med ett betydande
engagemang i egyptiska värden. Det
har sagts en hel del om de svårigheter,
som stormakter haft beträffande penningplaceringar
i Egypten. Det kan hända
att vi inte har rönt samma svårigheter,
då vi inte haft så stora belopp placerade
där, men ju större engagemangen
blir, desto större blir riskerna för
Världsbanken, om vederbörande låntagare
inte klarar sig.

Vi kan gå vidare och konstatera vilka
svårigheter som vissa människor har i
detta land, hur det är med möjligheterna
att erhålla lån o. s. v. När man hör
talas om engagemang i internationella
krediter med en ränta på 4 procent,
medan vi för stödlån till svenska jordbrukare,
som drabbats av skördeskador,
tillämpar en ränta på 5,75 procent, blir
man litet beklämd.

Herr talman! .lag skall inte vidare ingå
på dessa saker. .Tåg ber bara att få
yrka bifall till den motion, som har
väckts i denna kammare och som har
beteckningen nr 465.

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

208 Nr 16

Ang'', ökning av de svenska insatserna i

banken

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Det föreföll mig som om
önskemålen ifrån lierr Ferdinand Nilssons
sida närmast gick ut på att vi
skulle skjuta på denna fråga till hösten.
Jag vet inte hur han tänkt sig att vi
genom ett uppskov till hösten skulle
kunna bilda oss en mera säker uppfattning
om de risker som kan vara
förenade med det engagemang det här
är fråga om. Jag kan lugna herr Ferdinand
Nilsson med att frågan har ägnats
all tänkbar utredning inom bankoutskottet,
innan vi kom till det enhälliga
resultatet att tillstyrka Kungl.
Maj:ts proposition. Vi skulle för egen
del inte ha haft något att vinna på ett
uppskov, då vi genom särskilda föredragningar
i utskottet fick de upplysningar
vi önskade och fick alla de frågor
besvarade, vilka vi önskade framställa
för att få klarhet i situationen.

Det åtagande som det här är fråga
om innebär ju inte omedelbart något
annat än en inbetalning av 12,5 miljoner
dollar i guld för den ytterligare
insats, som skulle göras till fonden.
Därutöver är det fråga om att i riksbanken
insätta motvärdet till 37,5 miljoner
dollar, nämligen 194 miljoner
kronor.

Vad beträffar Världsbanken är det
fråga om en ny garanti på 100 miljoner
dollar. Av det beloppet skall ingenting
inbetalas, utan det är, som här sades,
fråga om en garantiförbindelse för eventuella
framtida förluster. Hittills har
banken gått fram försiktigt och lyckats
avsätta icke obetydliga säkerhetsfonder
på de inkomster, som man hittills haft
på sin lånerörelse. Anledningen till att
man har velat få upp garantibeloppet
så högt är framför allt att man den
vägen önskat höjda insatser från U.S.A.
Det är nämligen U.S.A. som betalar de
väsentliga insatserna, och de lån som
Världsbanken tar upp tas upp på den
amerikanska marknaden. Denna marknad
ser närmast till hur mycket dollarvaluta
som står bakom banken i form
av garantier. Därför har det varit angeläget
att få upp dollarinsatserna och

Internationella valutafonden och Världs låla

de övriga förbindelserna följa med.

Naturligtvis är det omöjligt att här
profetera om vilka eventuella risker,
som i det långa loppet kan vara förenade
med den garanti, som vi här skulle
ikläda oss. Men hittillsvarande erfarenheter
ger inte någon särskild anledning
till farhågor. I alla händelser skulle vi
inte genom ett uppskov till hösten få någon
större säkerhet för vårt bedömande.

Vi har betraktat det som ett stort
svenskt intresse att tillsammans med
alla andra delägare i respektive fonden
och hanken vara med om den förstärkning
som det nu gäller. Det beslöts redan
vid ett möte med alla fondens och
bankens delägare i Delhi, jag vill minnas
i oktober 1958, att man skulle verka
för att åstadkomma denna förstärkning.
Detta arbete har nu fortskridit
så långt, att det gäller för oss att ta
vår ställning till denna fråga.

Vår delaktighet i fonden har sin stora
betydelse dels därför att vi själva
kan anlita den för iden händelse vi i
valutahänseende skulle anse det behövligt,
och dels därför att vi har fördel
av att fonden, såsom den har gjort vid
flera tillfällen, har kunnat träda in och
hjälpa olika länder, däribland England
och Frankrike ur valutasvårigheter.
Det har varit av stor betydelse för den
internationella likviditeten, att en sådan
hjälp har kunnat ges.

Världsbankens betydelse ligger framför
allt i dess utlåning för investeringsändamål
i de underutvecklade länderna,
och det framhålles ju gång efter
annan i våra diskussioner, att det även
ur svensk synpunkt är av mycket stort
värde att man på detta sätt kan understödja
de underutvecklade länderna
med hänsyn till de möjligheter till export
på dessa länders som därigenom
uppstår. Det är därför i hög grad ett
svenskt intresse att vara med i den
förstärkning som här sker.

Bankoutskottet har som sagt efter en
ingående behandling av ärendet enhälligt
tillstyrkt Kungl. Maj:t proposition,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

209

Ang. ökning av de svenska insatserna i

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag borde ju känna mig
avsevärt lugnad i mina farhågor, när
en så ekonomiskt förfaren man som
lierr Ewerlöf — en man som företräder
en så sparsam linje där man begär votering
om expenser och småbelopp nästan
på varenda huvudtitel — säger att
det här inte rör sig om några större
saker utan bara om så och så mycket
i guld och andra smärre ting, att det
bara är att skriva på o. s. v. Men såvitt
jag kan se, herr talman, rör det sig dock
om en placering av pengar av stor omfattning
och om en avvägning mellan
dollar och kronor. Vi vet av utskottsutlåtandet,
och om jag inte missminner
mig, står det också antytt i propositionen,
att de i riksbanken stående pengarna
har tagits i anspråk. Visst har det
skett med vårt medgivande, men nar
pengarna en gång är anvisade, är det
risk för att de blir tagna i anspråk
på samma sätt även i framtiden. Vi får
nog göra klart för oss att dessa 250
miljoner kronor kommer att användas.
Varför kommer de att användas? Det
framgår också av propositionen med
all tydlighet, och det antydes även li
utskottets utlåtande, att det beror på
det beträngda ekonomiska läget i de
underutvecklade länderna och i dessa
kapitalfattiga industriländer. Lånebehovet
har vuxit och vuxit, och därför
måste man skaffa nya hypotek för alt
få garantier för det amerikanska kapital,
som skall placeras i dessa länder,
ty amerikanerna är tillräckligt kloka
att inte placera pengarna utan att ha
garantiförbindelser.

Väldiga belopp ligger redan ute. Jag
vill minnas att utlåningen i propositionen
redovisats till ett belopp av 3 500
miljoner dollar, och det är här fråga
om en växande utveckling. Det gäller
således stora belopp, och en fluktuation
i världsläget kan alldeles förändra det
bankmässiga värdet av dessa pengar.
Det har vi fått erfara på den tiden då
vi hade ett finansinstitut här i Sverige,
som lånade pengar i Amerika och placerade
dem i mer eller mindre under 14

Förslå kammarens protokoll 1959. Nr

Internationella valutafonden och Världsbanken utvecklade

länder. Det slutade med en
väldig krasch, som vi alla minns. Det
var en kreditagentur, som inte alls var
av denna omfattning, men det gick inte
riktigt bra, ty den råkade ut för ett
konjunkturläge, som den inte kunde
bemästra.

Hur konjunkturläget kommer att bli
i framtiden, vet vi ingenting om. Vi
hoppas med finansministern det bästa,
men vi vet ingenting. Under sådana
förhållanden, säger herr Ewerlöf, är
det kortsynt att tro, att vi skall veta
mera till hösten. Ja, det kan man säga,
och jag kan ju bekänna att det i viss
mån var ett vanetänkande från min
sida. När det var så bra att skjuta frågan
om ordnandet av de svenska finanserna
till hösten, föreföll det mig som
om det skulle vara möjligt att få en
bättre bedömning även av dessa förhållanden
genom att något skjuta på
frågan. Nu vet jag, herr Ewerlöf, mycket
bra att pengarna skall vara klara
till september. Naturligtvis vill somliga
vara med så fort det är fråga om
dessa internationella engagemang. Vill
man vara med här, får man skynda på
menar man; annars får man inte vara
med, och det är ett mycket stort straff
att inte få skicka ut 257 miljoner kronor
och att inte få skriva borgen på
517 miljoner kronor. Det är en risk
som det svenska samhället naturligtvis
inte bör utsätta sig för! Om saken ligger
till på det sättet och vi ännu inte
kan bedöma vårt eget läge, är det då
rimligt — när vi inte vet vårt eget lånebehov
i riksbanken och våra egna möjligheter
till hösten — att ta dessa engagemang,
som knappast har någon
större betydelse för de svenska intressena.
Herr Ewerlöf var försiktig och
sade, att det kan bli... o. s. v. Hittills
har ju inte detta engagemang varit till
någon särskild nytta, det kan vi väl
vara överens om, men det kan ju tänkas
att vi kommer i knipa och blir
satta i klass med dessa underutvecklade
och kapitalfattiga länder, som skall
hjälpas av Förenta staterna. Jag hoppas
alt vi aldrig kommer i den situationen,

210 Nr 16 Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Ang. tillfälligt omhändertagande av villkorligt dömda i de

men om vi utgår från ,att vår egen ekonomi
är så svag, är det sannerligen
inte något argument för ett sådant engagemang
som detta. Så som jag bedömer
.ekonomi, bör vi — om vi står
inför sådana vanskligheter — vara ytterligt
försiktiga.

Jag har inte yrkat på uppskov med
denna fråga — det visste jag var lönlöst
— utan jag har i stället yrkat avslag
på Kungl. Maj:ts proposition.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
diskussionen, eftersom jag misströstar
om möjligheterna att göra klart för herr
Ferdinand Nilsson hur vi har sett på
denna fråga. Jag ville bara korrigera
hans citat av vad jag skulle ha sagt, då
han talade om att jag var mycket försiktig
och att vi kunde vara överens om
att vi inte haft någon nytta av våra tidigare
insatser i dessa sammanhang. Jag
försökte ju tvärtom göra klart, att även
om vi inte har direkt utnyttjat vare sig
det ena eller det andra, så har vi indirekt
haft stor nytta av att dessa institutioner
tillkommit och att vi har anledning
att vara tillfredsställda med att vi
deltagit i den utomordentligt betydelsefulla
internationella verksamhet som på
detta vis bedrives.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag konstaterar att vi således
är överens om att vi tills vidare
inte haft någon direkt nytta av detta.
Den indirekta nyttan är svårbedömlig,
och jag skall inte diskutera så subtila
problem med herr Ewerlöf.

Till sist vill jag bara slå fast, att det
är fråga om ett mycket stort engagemang
och att jag icke har sett i Kungl.
Maj :ts proposition eller utskottets utlåtande
och ej heller hört av utskottets
talesman, hur man tänkt sig att klara riskerna
av detta engagemang.

När enskilda människor engagerar sig
i borgen, överväger de ju vilka möjligheter
de kan ha att klara saken; men
här sägs det bara att eftersom man inte
behöver betala pengar, är det bara att
skriva på, att Förenta staterna vill ha

yngsta åldersgrupperna
vår borgen för att låna ut pengar o. s. v.
Att amerikanerna vill ha vår borgen,
det är bara en formalitet, den saken
skall vi förstå allihop.

Men om det vore en formalitet, varför
vill de då höja garantibeloppet? Nej,
mina herrar, det rör sig här om realiteter
och om ett risktagande i internationella
sammanhang, svårbedömligt
men innebärande att vi ikläder oss betydande
risker.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare därpå att kammaren
skulle med bifall till den i ämnet väckta
motionen 1:465 avslå Kungl. Maj:ts
förevarande proposition; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. tillfälligt omhändertagande av villkorligt
dömda i de yngsta åldersgrupperna Föredrogs

ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom
dels ock i ämnet väckta motioner ävensom
motioner om vissa åtgärder i syfte
att bekämpa brottsligheten.

Genom en den 10 april 1959 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 146, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr
314) om villkorlig dom.

I propositionen hade föreslagits — i
avbidan på resultatet av det genomgripande
reformarbete på strafflagstiftningens
område som påginge inom justitiedepartementet
— att i lagen om villkorlig
dom skulle införas dels möjlighet
att kombinera sådan dom med ovillkor -

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

211

Ang. tillfälligt omhändertagande av villkorligt dömda i de yngsta åldersgrupperna

ligt bötesstraff och dels befogenhet att
tillfälligt omhändertaga den som erhållit
villkorlig dom men som hölle sig undan
eller eljest misskötte sig.

I berörda lagförslag var 14 a § så lydande: Uppkommer

sedan villkorlig dom
meddelats enligt 1 § fråga om att förklara
anståndet förverkat eller att besluta
annan åtgärd, varom stadgas i 12 §,
må domstolen, såframt särskilda omständigheter
föranleda därtill, förordna att
den dömde skall på lämpligt sätt omhändertagas
i avbidan på vidare förordnande.

Den som sålunda omhändertages må
ej kvarhållas längre än en vecka. Om
synnerliga skäl äro därtill, må dock
domstolen genom nytt beslut förordna
att han skall kvarhållas ytterligare högst
en vecka. Efter prövotidens utgång må
den omhändertagne ej kvarhållas.

Omhändertagande enligt denna paragraf
må ej beslutas i fråga om den som
är under aderton år.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma väckta motioner,
nr 472 i första kammaren av herrar
Sveningsson och Alexanderson samt nr
577 i andra kammaren av herr Munktell
m. fl.

Motionerna, vilka voro likalydande,
utmynnade i hemställan, att riksdagen
måtte antaga det genom propositionen
framlagda lagförslaget med den ändringen
däri, att sista stycket i 14 a § utginge.

Utskottet hade vidare i anslutning till
propositionen behandlat följande fem
inom riksdagen väckta motioner, nämligen inom

första kammaren
nr 13, av herrar Sveningsson och
Ringabg, samt

nr 36, av herr Aastrup m. fl.,
inom andra kammaren
nr 11, av herr Fröding in. fl.,
nr 49, av herr Ohlin in. fl., samt
nr 424, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Fälldin.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen — med bifall till motionerna
1:472 och 11:577 och med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring
böra företagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1939
(nr 314) om villkorlig dom — måtte
för sin del antaga nämnda förslag med
den ändringen däri, att 14 a § erhölle
under punkten angiven lydelse;

B. att motionerna I: 13 och II: 11,
1:36 och 11:49 samt 11:424, i vad de
avsåge frågan om kombination av villkorlig
dom och böter samt tagande i
förvar av villkorligt dömd, måtte anses
besvarad genom vad utskottet under A
hemställt;

C. att riksdagen i anledning av motionerna
1:36 och 11:49 samt 11:424
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört
under rubriken »Begränsning av
åtalseftergift»;

D. att riksdagen i anledning av motionerna
1:36 och 11:49 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört under
rubriken »Polisbötessystem beträffande
parkeringsförseelser»;

E. att riksdagen i anledning av motionerna
1:36 och 11:49 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av förutsättningarna att på viss
plats åstadkomma en försöksvis förstärkning
av de kriminalvårdande och
socialvårdande institutionerna;

F. att motionerna I: 36 och II: 49 samt
II: 424, i den mån de icke besvarats
genom vad utskottet under A—E hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Den av utskottet förordade ändringen
i 14 a § innebar, att sista stycket i
nämnda paragraf skulle utgå.

Reservation hade avgivits av herrar
Rranling, Lindgren och Erik Svedberg,

212

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Ang. tillfälligt omhändertagande av villkorligt dömda i de yngsta åldersgrupperna

fröken Mattson, fru Johansson, fru Löfqvist
samt fröken Bergegren, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen med avslag å
motionerna 1:472 och 11:577 måtte antaga
det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring
i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om
villkorlig dom.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Första lagutskottets utlåtande
nr 25 berör en hel rad av frågor
i samband med ungdomsbrottsligheten,
som tyvärr är ett mycket stort problem
i dagens samhälle. Utskottet har
tagit ställning i anknytning till proposition
nr 146 och en rad motioner, som
går ut på åtgärder i syfte att minska
brottsligheten. Vi har bl. a. diskuterat
åtalseftergift, och vi har med anledning
av propositionen diskuterat möjligheterna
att kombinera villkorlig dom med
böter. Det hela har utmynnat i ett förslag
om en punktundersökning av vad
samhällets samlade resurser mot ungdomsbrottsligheten
kan innebära, en fråga
som vi tyvärr vet mycket litet om och
som vetenskapen ännu inte fått tillfälle
att riktigt penetrera.

Vi har i utskottet varit ense på alla
punkter utom en, och eftersom mitt
namn återfinnes under reservationen må
det vara mig tillåtet, herr talman, att i
allra största korthet redogöra för orsakerna
till att sju reservanter i utskottet
ansett alt det icke skall vara tillåtet att
tillfälligt omhänderta ungdomar under
18 år som är villkorligt dömda.

Propositionen föreslår i avbidan på
resultatet av det genomgripande reformarbete
på strafflagstiftningens område,
som just nu pågår inom justitiedepartementet,
att domstol skall få befogenhet
att tillfälligt omhändertaga den, som erhållit
villkorlig dom men som håller sig
undan eller eljest missköter sig. Lagutskottet
har ställt sig tvekande till en undantagsbestämmelse
i detta förslag. Departementschefen
har föreslagit att befogenheten
skall gälla ungdomar över

18 år, men lagrådet har gått längre än
departementschefen, och även majoriteten
inom första lagutskottet har ansett
att sista stycket i 14 a § i det nya lagförslaget
om villkorlig dom skall utgå,
m. a. o. att domstol skall kunna omhändertaga
också ungdomar mellan 15 och
18 år. Sådana ungdomar skall alltså
kunna förvaras i polisarrest en vecka
och genom nytt beslut av domstolen kunna
kvarliållas ytterligare en vecka, alltså
sammanlagt 14 dagar.

Det är på denna punkt som vi reservanter
har sagt ett spontant nej. Det
gäller ändå barn, och det kan inte vara
riktigt att så utan vidare införa dem
i polisarrest. Men vi har inte bara spontant
gått emot förslaget, utan vi har
också resonerat igenom problemet, och
det är, tror jag, av tre anledningar som
vi anmält reservation.

Vi har först och främst sagt oss att
det här gäller en mycket liten grupp,
dessutom en grupp ungdomar, ja, man
kan nästan säga barn, som inte har gjort
sig skyldiga till någon alltför svår brottslighet.
Villkorlig dom beslutas ju i sådana
fall då brottets beskaffenhet och
den dömdes karaktär enligt utredningen
ger vid handen att man inte behöver
tro sig befara någon återgång till brottslighet.
Årligen avkunnas ungefär 5 000
villkorliga domar, av vilka ungefär 100
gäller ungdom under 18 år. Statistiken
visar att av cirka 5 000 villkorligt dömda
år 1955 var 98 under 18 år och av cirka
5 300 villkorligt dömda år 1956 var 116
ungdomar under 18 år. Det gäller alltså
en ganska liten grupp. Vi har frågat
oss, om det är riktigt att för denna lilla
grupp — den uppgår till knappa 2 procent
av alla villkorligt dömda — frångå
den princip som hittills tillämpats
i vårt land, nämligen att ungdomar upp
till 18 år skall omhändertagas av socialvården.
Med vår humana syn på ungdomskriminaliteten
vill vi numera att
ungdomar under 18 års ålder skall tagas
om hand av socialvården, om de begår
brott. Redan av det skälet tycker vi att
lagrådet och motionerna nr 472 i denna
kammare och 577 i andra kammaren har
gått litet för långt.

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

213

Ang. tillfälligt omhändertagande av villkorligt dömda i de yngsta åldersgrupperna

Det finns emellertid även andra omständigheter
att beakta i det sammanhanget.
Man måste också se på frågan
ur rent praktiska synpunkter. Jag medger
gärna att när det gäller något äldre
ungdomar av ifrågavarande kategori, vilka
dragit sig undan övervakaren och visat
tendenser att komma in i gängbildning,
kanske att missbruka narkotika
och sprit, kan det vara oerhört värdefullt
med ett chockingripande, att omhänderta
dem för att under tiden kunna
ordna upp deras förhållanden. Vi har
emellertid sagt oss att med tanke på
hur det för närvarande i allmänhet ser
ut i de flesta polisarresterna är det ytterligt
tveksamt — det skulle rent av
kunna vara direkt skadligt — att placera
ungdomar på 15, 16, 17 år där. Denna
tveksamhet delas av alla socialvårdare
och alla andra som haft med sådan
ungdom att göra och som sett hur polisarresterna
tar sig ut. Det må tillåtas mig,
som under en veckas tid har vikarierat
som polissyster i min hemstad, att säga
att polisarresternas tillstånd var en
chock för en journalist, som ändå har
verkat i 20 år och sett åtskilligt.

Det är omöjligt att tänka sig annat
än att det skulle vara en mycket skadlig
erfarenhet för ifrågavarande ungdomar
att bli insatta i sådana arrester.
Förhållandena är ju ungefär desamma
på andra håll i landet, vilket ju också
har påtalats. Skyddskonsulenterna är av
precis samma uppfattning. De förklarar
att sätter man in ungdomar eller barn
i polisarresterna, så som dessa ser ut i
dag, kan det göra ont värre. Detta är
kanske främst ett storstadsproblem, men
liknande förhållanden förekommer i
ganska många städer. Ungdomarna får
inte sitta i ensam cell, utan får dela cell
med andra. De får sitta i polisarrester,
där det är en unken doft; ibland svävar
doften av spyor genom lokalen. De får
många gånger dela cell med förhärdade
brottslingar. De hör ljud av fyllerister,
män och kvinnor, som förs in. Det kan
inte vara någon särskilt nyttig miljö för
en ungdom, som visserligen kan verka
tuff när den befinner sig i gänget, men
som ändå är ganska försvarslös när den

är ensam och kastas in i sådana här förhållanden.

Enbart av den anledningen är vi
tvungna att slå vakt om den här lilla
gruppen. Polisarresterna är som sagt
i dag inte vad de borde vara. I en proposition
i fjol talades om en upprustning
av polisarresterna, som snabbt
skulle byggas ut och förbättras. Somliga
utskottsledamöter har ansett att denna
förbättring kommer att vidtas så snabbt,
att vi av den anledningen skulle kunna
gå med på motionärernas förslag att
även ungdomar under 18 år tillfälligt
skall kunna omhändertas i polisarrester.
Vi å vår sida menar emellertid, att
man inte vet hur lång tid det kommer
att ta. Man vet inte heller riktigt hur
starkt intryck ungdomar kommer att ta
av vistelsen i arresterna under den tid
det dröjer innan de iståndsatts.

Vid detta års riksdag har vi behandlat
frågan om en utbyggnad av ungdomsvårdsskolorna
i enlighet med proposition
nr 88. I denna talas ju om mottagningshem
och mottagningsavdelningar,
avsedda just för att detta klientel, lätt
kriminella ungdomar, skall kunna tas
om hand. Vi anser för vår del att ungdomsvårdsskolorna
kommer att få dessa
utredningsavdelningar i gång i lika
snabb takt som upprustningen av polisarresterna
är att motse. Även barnavårdsnämnderna
har på sitt håll planer
på att få till stånd utredningshem, där
sådana ungdomar kan tas om hand. Vi
tror att det är mycket bättre att slå in
på den väg som propositionen nr 88
vid årets riksdag anvisar, nämligen att
låta ungdomsvårdsskolorna ta hand om
dessa lätt kriminella ungdomar, än att
införa en lagbestämmelse som går stick
i stäv mot de humana principer vi tidigare
tillämpat för minderåriga. Vi tror
att utskottets förslag inte kan verka i
förebyggande syfte utan tvärtom skada
genom att dessa ungdomar kommer att
konfronteras med någonting ganska
otäckt, som vi enligt våra principer i
andra fall inte vill låta ungdomar under
18 år se. Vi tror att det är bättre att låta
dessa ungdomar vänta på ungdomsvårdsskolornas
utbyggnad.

214

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Ang. tillfälligt omhändertagande av villkorligt dömda i de yngsta åldersgrupperna

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Branting (s).

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Med hänsyn till den sena
timmen skall jag inte uppehålla mig
vid något annat i detta utlåtande än
just det avsnitt som är berört i den till
utlåtandet fogade reservationen.

Det är alldeles riktigt, som den föregående
ärade talarinnan sade, att det här
gäller en mycket liten grupp, och man
kan ju fråga sig huruvida det finns anledning
att göra en sådan här utvidgning
i förhållande till Kungl. Maj:ts proposition,
som motionärerna och utskottsmajoriteten
har velat göra, d. v. s. bereda
en möjlighet att i nödfall tillfälligt
omhändertaga också villkorligt dömda
i åldern 15—17 år.

Jag vill emellertid på en punkt korrigera
fröken Mattson. Det är ju inte så att
strafflagarna inte är tillämpliga på sådana
som är under 18 år, utan man har
ju gränsen vid 15 år. En annan sak är att
vi har en overlapping mellan strafflagarna
och barnavårdslagarna och att
man där har en kompetenstvist mellan
två olika förvaltningsområden.

Nå, vad gäller det nu här? Man skall
inte överdriva frågan, bl. a. därför att
det gäller så få, men det inträffar ju nu
och då, att ungdomar i den här åldern
underlåter att hålla kontakt med sina
övervakare av olika skäl. Man vet inte
vad det är som händer, men i de allra
flesta fall är det väl inte fråga om några
allvarligare saker. Det kan vara helt enkelt
ungdomligt slarv. Men det finns fall
då det gäller i verklig mening »ungdom
på glid», som vägrar att ha kontakt med
sina övervakare. De vill inte ha någon
kontakt, helt enkelt därför att de är ute
på det sluttande planet i så hög grad att
de vill vara befriade från all slags kontroll.

Vad bär man då att göra? Ja, går man
till vad reservanterna föreslår, så blir
det verkligen inte mycket. Man konstaterar
att det riktiga vore — och det är en
uppfattning som utskottsmajoriteten de -

lar — att barnavårdsmyndigheterna fick
ta hand om dessa ungdomar. Samtidigt
konstaterar dock reservanterna i sitt yttrande,
att det finns mycket små möjligheter
för barnavården att ta hand om
det ifrågavarande klientelet. Man har
med andra ord ingen möjlighet att anvisa
någonting.

Då frågar jag: Vilket alternativ har
man i denna situation? Ja, det alternativ
som reservanterna anvisar innebär ju att
man lämnar dessa ungdomar åt sitt öde.
Kan inte barnavården ta hand om dem,
får övervakaren kämpa en hopplös
kamp, och ungdomarna trasslar till det
för sig ytterligare och blir kanske omöjliga
fall så småningom.

Det är inte lustigt att tänka sig att ta
in dem tillfälligt i en polisarrest för att
få möjligheter till kontroll medan man
ordnar upp saken, kommer underfund
med hur det egentligen är ställt och tar
kontakt med barnavårdsmyndigheterna
för att om möjligt skaffa ett fosterhem
eller en plats på en ungdomsskola. Det
är klart att det är olustigt att ta in dessa
ungdomar i en polisarrest, men är det inte
bättre att ha denna utväg rent praktiskt
och som ett påtryckningsmedel, vilket
väl också skulle ha sitt värde, än att
låta dem driva vind för våg utan att
man vet vad som händer?

Jag tycker att departementschefen på
ett mycket starkt sätt har motiverat varför
man bör skapa en möjlighet för dem
som är över 18 år för ett sådant här omhändertagande.
Man blir då litet överraskad,
när man finner att departementschefen
gör stopp för gruppen mellan
15 och 17 år. Jag kan inte finna annat
än att det är litet onödigt att göra
det. Lagrådet har på ett mycket eftertryckligt
sätt framhållit i sitt yttrande att
det kanske är väl så stor anledning att
intressera sig för dessa synpunkter även
i fråga om 15—17-åringar, därför att de
kanske ändå är mera påverkbara än de
äldre årsklasserna och att man därför
borde ta vara på denna möjlighet.

Nåja, jag skall inte uppehålla mig
längre vid detta. Jag bara konstaterar,
att det alternativ som reservanterna ställer
upp är att inte göra någonting, såvi -

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

215

Ang. tillfälligt omhändertagande av
da inte barnavårdsnämnden kan ingripa.
Men detta är vad också utskottsmajoriteten
vill. Man har ju tänkt sig och också
uttryckligen sagt i utlåtandet, att vad
det gäller är möjligheten för domstolen
att kunna göra detta omhändertagande i
en nödsituation och under tiden ta kontakt
med de barnavårdande myndigheterna
för att kunna ordna till det hela
och se till att inte 15 till 17-åringarna
trasslar till sin situation ytterligare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet LINDELL:

Herr talman! Jag skall be att något
ytterligare få motivera, varför jag anser
att man nu bör undanta denna den yngsta
ungdomsgruppen från de nya bestämmelserna
om provisoriskt omhändertagande
av villkorligt dömda. Ett sådant
tillfälligt omhändertagande kommer
nog regelmässigt att göras genom
polisens försorg, och det kommer i allmänhet
att ske genom placering i polisarrest.
Det är givet att omhändertagandet
kan ske på annat sätt, om det finns
möjlighet därtill. Det blir domstolens sak
att avgöra, om annan placering än i polisarrest
lämpligen kan ske, t. ex. av en
ung person på ungdomsvårdsanstalt.

Om den dömdes vistelseort är okänd
— han har kanske gett sig i väg just för
att komma ifrån övervakningen —• är
det emellertid ofta inte möjligt för domstolen
att förbereda någon speciell placering.
Domstolen vet ju inte då när och
var man kommer att anträffa den dömde.
Det blir därför i sådana fall ofta
oundvikligt att den dömde åtminstone
under någon eller några dagar placeras
i polisarrest, och som fröken Mattson här
framhöll och som kammaren torde känna
till är polisarresternas beskaffenhet
ännu inte tillfredsställande. Man kan visserligen
hoppas på en förbättring av
standarden som resultat av den lagstiftning,
som vi genomförde förra året, men
det dröjer nog någon tid innan allt blir
bra. Det är klart att det lämpligaste vore
att omhändertagandet av det yngsta

villkorligt dömda i de yngsta åldersgrupperna
klientelet alltid skedde på en barnavårdande
institution, men som jag sade
är det ofta inte möjligt att ordna en sådan
placering, eftersom domstolen inte
vet var man kommer att anträffa den
dömde. Därtill kommer den nuvarande
platsbristen i ungdomsvårdsskolorna.
Det är osäkert, om plats över huvud taget
kan beredas den dömde omedelbart
efter det han gripits.

Lagrådet anser att bedömandet av frågan,
om villkorligt dömda under 18 år
bör undantas från den nya bestämmelsen,
i varje fall bör anstå i avbidan på
den slutliga utformningen av reglerna
för samhällets behandling av de unga
lagöverträdarna. Min mening är den
rakt motsatta. För mig talar övervägande
skäl för att man skall avvakta erfarenheterna
av den nya bestämmelsen,
innan man överväger omhändertagandet
också av den yngsta åldersgruppen. Frågan
kan då tas upp i samband med den
stora strafflagsreform, som vi nu förbereder
i justitiedepartementet, och vi kan
då även räkna med att resurserna inom
ungdomsvården har hunnit byggas ut i
enlighet med statsmakternas beslut, samt
också med att polisarresternas standard
skall ha hunnit förbättras.

Det är riktigt som den siste ärade talaren
sade, att detta problem är en ganska
liten fråga, så till vida som det gäller en
till antalet liten grupp, men därför tycker
jag inte att man skall anse att det är
mindre allvarligt. Jag tycker det är onödigt
att nu ta några risker i fråga om
behandlingen av dessa ungdomar. Det är
ju, som fröken Mattson också påpekade,
egentligen fråga om barn, som borde tas
om hand av socialvården. Jag vill därför
rekommendera kammaren att inte frångå
propositionen på denna punkt, och
det sker genom att kammaren bifaller
reservationen.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! .lag skall inte säga så
mycket till, men när statsrådet och chefen
för justitiedepartementet säger, att

216 Nr 16 Torsdagen den 14 mai 1959 em.

Ang. tillfälligt omhändertagande av villkorligt dömda i de yngsta åldersgrupperna

vi inte skall ta några risker, när det
gäller behandlingen av dessa 15—17-åringar, så vill jag instämma i det. Men
jag måste ju säga, att det är väl ändå
en risk, herr justitieminister, att riskera
ingen behandling alls! Motivet till
att lagrådet föreslagit en möjlighet att
omhänderta även ungdom i åldersklasserna
15—17 år och till att utskottsmajoriteten
gått på samma linje är ju
det förhållandet, att man kan stå i den
situationen, att en ungdom här glider
undan övervakarens kontroll, och då
kan man inte göra något särskilt under
nuvarande tillstånd. Det är klart att
omhändertagandet i polisarrest är ett
ultima ratio, en utväg i väntan på att
man skall kunna åstadkomma något
bättre. Men är det, herr justitieminister,
bättre att låta dessa ungdomar i en sådan
situation driva vidare och utan
någon kontroll trassla till det ännu värre
för sig? Det är ju detta, som är det
faktiska läget, och så till den grad rädd
för ett omhändertagande under några
dagar i en polisarrest skall man väl
inte vara, att man väljer ett alternativ
som innebär att ingenting sker, vilket
skulle vara mycket ödesdigert. Jag erinrar
om det välbekanta faktum att
ungdomar i dessa åldersklasser ofta råkar
trassla till det för sig mycket eftertryckligt
på mycket kort tid.

Herr statsrådet LINDELL:

Herr talman! Det är ju inte några
principiella skäl som jag anför mot att
denna lagstiftning blir tillämplig även
på den yngsta åldersgruppen. Det är
riktigt, som herr Hanson säger, att meningen
med omhändertagandet är att
förebygga ett större ont — att den villkorliga
domen förklaras förverkad och
att straffet skall avtjänas. Men jag anser
att försiktigheten bjuder, att vi
i dag vilar på hanen, och det bör man
göra, inte ur principiella synpunkter
utan med hänsyn till de rent praktiska
omständigheterna, med hänsyn till de
bristfälliga resurser som i dag finns
för ett lämpligt omhändertagande av
de yngsta brottslingarna.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Bristen på resurser möter
man överallt, och det är trist med
dessa bristande resurser inom barnavården.
Om resurserna där vore tillräckliga,
vore uppenbarligen betänkligheterna
inför det av utskottet förordade
arrangemanget mindre än nu. Men att
därav dra den slutsatsen, att man över
huvud taget inte skulle ha några möjligheter
att verksamt ingripa, när det
håller på att gå på sned för en ungdom
i denna ålder, tycker jag är orimligt.
Jag tror inte, ärligt talat, på att det är
så stor risk för psykiska skador, om
man tar hand om ungdomarna på detta
sätt. Det får väl ändå förutsättas ske
under hyggliga former, och dessutom
rör det sig säkerligen om mycket kort
tid. Alternativet är ju att ingenting göra.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Vi har redan en lag,
som riksdagen beslöt år 1952 och som
trädde i kraft 1954. Enligt denna lag
skall den som ej fyllt 18 år inte dömas
till fängelse, straffarbete eller förvaring,
för så vitt det inte finns särskilda
skäl som talar för att så skall ske. Därmed
har riksdagen uttalat sig för att
det inte är en lämplig behandlingsform
att sätta in dessa unga människor i
fängelse eller döma dem till straff. Den
villkorliga domen avser, att man skall
i frihet försöka återföra vederbörande
till ett rättskaffens liv. Det förslag som
nu föreligger innebär en utbyggnad av
den villkorliga domen, som gör den
strängare.

Vad är då skillnaden? Om ungdomar,
som fått villkorlig dom, inte följer de
föreskrifter som är givna eller om de,
som herr Hanson sade, inte håller kontakt
med övervakaren — det kan också
vara övervakaren, som inte håller tillräcklig
kontakt med dem han skall övervaka
— skall man försöka vinna rättelse.
Då har här kommit in, att man
skall kunna omhänderta dem och sätta
in dem i polisarrest.

Det finns ett undantag i Kungl. Maj:fs

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

217

Ang. tillfälligt omhändertagande av villkorligt dömda i de yngsta åldersgrupperna

förslag, och det gäller dem som är under
18 år. Jag har arbetat som skyddskonsulent
och, efter den förändring som
gjordes, som skyddsassistent i inte
mindre än 17 år. Min erfarenhet är,
att det skulle vara synnerligen olyckligt,
om man skulle tillgripa ett sådant
tillvägagångssätt. Jag tror inte att det
kommer att leda till något gott. Under
dessa år har jag inte i något fall för
ungdomar under 18 år behövt begära,
att den villkorliga domen skulle förverkas,
utan har på annat sätt försökt
klara dessa unga människor. Jag tror
att det är bättre än att använda polisarrester.
Det kan lätt bli på det sättet,
att många männsikor tyvärr kommer
att använda de hårdaste medlen, som de
tror kan föra ungdomarna till rätta
men som kanske leder till att det blir
betydligt svårare att återföra de unga
till ett rättskaffens liv.

Som motivering har utskottsmajoriteten
anfört, att ungdomsvården inte
skulle ha resurser nog. Det kan vara
sant, men vi får erinra oss att riksdagen
bara för ett par veckor sedan beslöt
att bygga ut ungdomsvården med
inte mindre än 215 nya platser. Man
beslöt också att bygga utrednings- och
mottagningsavdelningar, och dessa häller
redan på att färdigställas. Innan året
är till ända, kommer de att kunna stå
till förfogande, så att man snabbt kan
inom socialvården omhänderta de barn
och ungdomar, som gör sig skyldiga
till vanart eller kriminalitet. Riksdagen
har ju tidigare sagt, att man bör förfara
så.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det har påpekats, att
det rör sig om en ganska liten fråga
och att det gäller en liten grupp — det
har sagts ett hundratal varje år -- som
skulle dömas villkorligt inom denna åldersgrupp.
Men då bör också påpekas
anledningen till att gruppen är så liten.
Det är just 1952 års lag, som stadgar
att frihetsstraff inte skall användas

inom denna åldersgrupp annat än när
särskilda skäl föreligger. Den regeln
gäller även vid ådömande av villkorliga
frihetsstraff, och det är därför sådana
förekommer i så liten utsträckning.
Men i de fall de förekommer är
det något särskilt: då gäller det sådana
som gjort sig skyldiga till rätt grov
brottslighet, och det är inte, som den
förste ärade talaren här sade, några
särskilt gynnsamma fall. Emellertid kan
vi reducera problemet ytterligare. Det
är inte det här hundratalet som det är
fråga om att sätta in i förvaring, utan
det är bara det eventuellt förekommande
fallet, att någon av dessa, innan de
fyller 18 år, ånyo gör sig skyldiga till
något som indicerar ett särskilt ingripande,
t. ex. undandrar sig övervakning.

Det skäl som här är åberopat för att
man inte skulle tillämpa institutet, som
ju är till för att man skall undgå mera
ingripande åtgärder, är att våra polisarrester
inte skulle vara lämpliga för
ändamålet. Det råder ju enighet mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna
om att polisarresterna inte är lämpliga
för verkställande av sådana här ingri
panden, men utskottsmajoriteten anser
att det i varje fall i en del sådana här
fall bör finnas möjligheter att verkställa
ett omhändertagande av detta
slag på annat sätt än i polisarrest. Både
av justitieministern i propositionen och
nu senast av herr Pettersson har här
åberopats, att resurserna i fråga om utredningshem
och i fråga om ungdomsvårdsskolor
ökar. Ja, om man får möjlighet
att verkställa ett sådant här kortvarigt
omhändertagande på det sätt det
bör ske, nämligen i ett utredningshem,
i en ungdomsvårdsskola eller i en annan
barnavårdande institution, varför skall
man då frånsäga sig den möjligheten?

Jag kan också erinra om att det inte
finns några direkta förbud mot att häkta
ungdomar i den ålder det här gäller,
men det har ansetts som en följd av
1952 års lag, att så inte bör ske annat
än då det befinnes alldeles ofrånkomligt.
Detta har också under många år
sedan år 1952 förekommit i mycket li -

218

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Ang. domareedens lydelse
ten utsträckning, men under de senaste
åren, särskilt under det allra senaste,
har det tyvärr visat sig att brottsligheten
tagit en sådan utveckling och att
resurserna inom barnavården befunnits
så små, att det varit nödvändigt
att tillgripa häktningsåtgärder. Jag har
själv haft erfarenhet av sådana fall,
och jag har då kunnat konstatera, att
man kunnat vidta sådana åtgärder och
att man inte använt särskilt olämpliga
arrestlokaler. Långholmens kronohäkte
här i Stockholm är ju inte lämpligt för
detta ändamål, men när sådana fall
förekommit, har det gått att använda
andra lokaler, som funnits tillgängliga
och som i varje fall varit betydligt
bättre. Jag anser att vi inte bör underskatta
möjligheterna att även för det
ändamål det här gäller använda lämpliga
lokaler, och jag tycker inte att man
därför bör frånsäga sig möjligheten att
i fall, där det är indicerat, använda
denna snabba men mindre ingripande
åtgärd och därigenom kanske kunna
undgå en dom på förverkande av en
tidigare villkorlig dom, en ny häktningsåtgärd
eller ett nytt frihetsstraff.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående punkten A av utskottets
i det nu förevarande utlåtandet
gjorda hemställan och särskilt beträffande
punkterna B—F.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i nämnda punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Mattson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter gi -

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hanson, Per-Olof,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 71.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet i punkterna B—F hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 72 §
lagen den 14 september 1944 (nr 705)
om aktiebolag, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. domareedens lydelse

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken
m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 april 1959 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 143, vilken behandlats av förs -

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

219

ta lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;
och

Ang. domareedens lydelse
2) lag angående ändrad lydelse av 8 §
lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

I förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
var 4 kap. 11 § så lydande:

(Nuvarande lydelse:)

Domare skall, innan han må tjänstgöra,
avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför
Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord, att jag vill och skall efter
mitt bästa förstånd och samvete i alla
domar rätt göra, ej mindre den fattige
än den rike, och döma efter Guds och
Sveriges lag och laga stadgar; aldrig
lag vränga eller orätt främja för släktskap,
svågerskap, vänskap, avund, illvilja
eller räddhåga, ej heller för mutor
och gåvor eller annan orsak, under
vad sken det vara må; ej den saker
göra, som saklös är, eller den saklös,
som saker är. Jag skall varken
förr, än domen avsäges, eller sedan
uppenbara dem, som till rätta gå, eller
andra de rådslag rätten inom stängda
dörrar håller. Detta allt vill och skall
jag som en ärlig och uppriktig domare
troget hålla.»

Med Konungens tillstånd må den, som
på grund av sin åskådning i religiöst
hänseende hyser betänklighet mot att
avlägga ed, i stället avgiva försäkran på
heder och samvete av samma innehåll
i övrigt, som sägs i första stycket.

Ed eller försäkran skall avläggas inför
domstol eller inför rättens ordförande.

(Föreslagen lydelse:)

Domare skall, innan han må tjänstgöra,
avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför
Gud den allsmäktige och vid hans heliga
ord, att jag vill och skall efter mitt bästa
förstånd och samvete i alla domar
rätt göra, ej mindre den fattige än den
rike, och döma efter Sveriges lag och
laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt
främja för släktskap, svågerskap, vänskap,
avund, illvilja eller räddhåga, ej
heller för mutor och gåvor eller annan
orsak, under vad sken det vara må; ej
den saker göra, som saklös är, eller den
saklös, som saker är. Jag skall varken
förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara
dem, som till rätta gå, eller
andra de rådslag rätten inom stängda
dörrar håller. Detta allt vill och skall
jag som en ärlig och uppriktig domare
troget hålla.»

Ed skall avläggas inför domstol eller
inför rättens ordförande. Med domstolens
eller ordförandens tillstånd må
den, som på grund av sin åskådning
i religiöst hänseende hyser betänklighet
mot att avlägga ed, i stället avgiva försäkran
på heder och samvete av samma
innehåll i övrigt, som sägs i första stycket.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft två i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen nr 474 i första kammaren av
licrr Bengtson m. fl. och nr 57C i andra
kammaren av herr Nelander in. fl. Motionerna,
vilka voro likalydande, utmynnade
i hemställan, att riksdagen måtte
besluta, att domareeden skulle bibehållas
vid sin nuvarande lydelse.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen med avslag å motionerna
1:471 och 11:576 måtte bifalla förevarande
proposition, nr 143.

Reservation liadc anförts av herrar
Lindgren, Robert Johansson, Arvidson
och Onsjö, fru Boman samt herr Edlund,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort

220 Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Ang. domareedens lydelse
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen — med bifall till motionerna
1:471 och 11:576 samt med
förklaring att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
ändring i rättegångsbalken — måtte
för sin del antaga detta förslag med
den ändringen däri, att 4 kap. 11 § erhölle
den avfattning reservationen visade; B.

att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag angående ändrad lydelse av 8 §
lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Den av reservanterna förordade ändringen
i förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken innebar, att 4 kap. 11 §
skulle bibehålla sin nuvarande lydelse.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Jag har i utskottet reserverat
mig mot viss ändring i rättegångsbalken.
Det gäller uttrycket »Guds
lag» i 11 § 4 kap., som man vill utmönstra
ur domareeden. Jag vill gärna redovisa
mina synpunkter på frågan.

Först vill jag då framhålla, att orden
»Guds och Sveriges lag» användes i edsformuläret
redan vid slutet av 1600-talet
och återfinnes i alla beträffande domareeden
stadgade formulär. Det gäller
således att borttaga eu utfästelse i eden,
som har en nära 300-årig hävd. Man
måste väl ändå fråga sig: »Är detta verkligen
nödvändigt; kan inte uttrycket
»Guds lag», som inte bara äger traditionens
helgd utan också i hög grad bidrar
till edens högtidlighet, få bibehållas?
Jag ifrågasätter om det verkligen kan,
som en och annan menar, vara så påkostande
att vid edsavläggelsen hänvisa
till Guds lag, att detta verkligen motiverar
uttryckets borttagande? Jag tror
att envar, oavsett religiös uppfattning,
med gott samvete kan avgiva detta löfte,
utan att det på något sätt behöver
kränka hans samvetsfrid. Jag förstår
inte heller, varför det skall vara så be -

svärligt att åberopa Guds lag, när man
tidigare i edsavläggelsen gjort en försäkran
inför Gud den allsmäktige och
vid hans heliga ord.

Nu hänvisar man emellertid i utskottsutlåtandet
beträffande den föreslagna
ändringen till att den helt överensstämmer
med ett enhälligt förslag i ämnet,
som år 1949 framlades av dissenterlagskommittén.
Det är nog riktigt, men vi
skall också lägga märke till att samtliga
åtta remissinstanser, som yttrade sig på
denna punkt, avstyrkte förslaget, däribland
Svea hovrätt, som helt enkelt ansåg
att det saknades tillräckliga skäl för
att borttaga orden Guds lag. Vidare får
vi inte heller glömma bort, att i den proposition
med förslag till religionfrihetslag,
som på grundval av betänkandet
förelädes 1951 års riksdag, uttalade föredragande
departementschefen, att han
inte ansåg att avläggandet av eden kunde
innebära något samvetstvång för den,
som gjort sig underrättad om innebörden.
Därför upptogs inte heller förslag
härom i propositionen.

Men nu anser man tydligen, att tiden
är mogen för en förändring. Man ändrar
ju så mycket annat för all del, och
då tycker kanske någon, att också edsformuläret
kan bli föremål för ändring,
även om man tidigare ansett att en ändring
inte varit befogad. Man ställer sig väl
då frågan: Vad har egentligen inträffat,
som ger anledning till ett ändrat ståndpunktstagande?
Det har inte gjorts någon
ytterligare utredning. Inte heller har
det varit fråga om något nytt remissförfarande.
över huvud taget har det inte
framförts några omständigheter, som på
något sätt framkallar ett nytt bedömande.
Om nu någon ändring tvunget skall göras,
borde väl åtminstone våra domstolar
få yttra sig i saken, innan vi fattar
ett sådant beslut, som det här är fråga
om. Det är väl närmast de, som kan ha
ett intresse av att vårda sig om traditioner
på domstolsväsendets område, liksom
de också kan uttala sig om det praktiska
behovet av ändringen.

Jag vill också, herr talman, understryka
lagrådets synpunkter i denna fråga.
Två av lagrådets ledamöter har klart och

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

221

tydligt sagt ifrån att de icke anser sig
kunna tillstyrka ändringen. De har därvid
påpekat remissvarens klara avstyrkande
och de meningsmotsättningar som
framträtt i denna fråga. De två övriga
ledamöterna av lagrådet uttrycker att de
förklarat sig inte vilja motsätta sig ifrågavarande
uteslutning av uttrycket Guds
lag.

Jag vill slutligen också erinra om att
första lagutskottet avslog en motion vid
1948 års riksdag, varuti berördes frågan
om edens utbytande mot en högtidlig försäkran.
I utskottsutlåtandet förekommer,
såvitt jag kan förstå, inte heller någonting,
som kan föranleda förslag till lag
om ändring under denna punkt.

Jag skall, herr talman, inskränka mig
till det anförda och ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr HANSON, PER-OLOF (fp):

Herr talman! Tillåt mig allra först
få rätta till ett missförstånd från herr
Arvidsons sida. Det missförståndet försökte
vi förgäves rätta till också inom
utskottet. Det är nämligen det, att när
det gäller edsförsäkran, har man inte
i formuläret i de första raderna kvar
uttrycket »inför Gud den allsmäktige
och vid hans heliga ord», utan det är
ersatt med en annan fras. Det som är
stötande för de människor, som avlägger
eden med edsförsäkran, är ju att
de slipper använda dessa högtidliga
ord i början, medan de längre ned måste
ta i sin mun uttrycken »Guds och
Sveriges lag». Det är sålunda för att
komma ifrån denna inkonsekvens i formuläret
som den föreslagna ändringen
här har förts fram.

Det är riktigt att uttrycket »Guds
lag» liar funnits i formuläret sedan
mycket länge, men det är också ett
gammalt önskemål att få hort det. I
själva verket restes det redan i första
hälften av 1800-talet flera gånger krav
på all få hort uttrycket Guds lag ur
edsformuläret, och dessa krav har ständigt
återkommit. Såvitt jag förstår har

Ang. domareedens lydelse
det snarast vuxit i styrka under tidens
lopp.

Det är inte bara så, att uttrycket i
och för sig i det sammanhang det står
har en mycket oklar innebörd. Det har
ju förts en nog så omfattande debatt
i andra sammanhang om vad det egentligen
kan innebära, och därtill kommer
att uttrycket naturligtvis saknar varje
som helst mening för den människa,
som över huvud taget inte erkänner
Guds existens. Det är otvivelaktigt också
på det viset, att åtskilliga känner
obehag, ett slags samvetstvång, när de
är tvungna att ta dessa högtidliga ord
i sin mun i detta sammanhang.

Den dissenterlagskommitté som arbetade
länge under 1940-talet och vars
arbete ledde fram till vår nuvarande
religionsfrihetslag föreslog, jag vill särskilt
erinra om det, enhälligt att uttrycket
»Guds lag» skulle tas bort ur
edsformuläret. Denna enhällighet är av
intresse att framhålla mot bakgrund
av den oro, som här talade ur herr Arvidsons
anförande. I denna dissenterlagskommitté
fanns framstående företrädare
både för den svenska kyrkan
och för de frikyrkliga samfunden. Jag
kan inte tänka mig att några av dem
som arbetade i denna kommitté velat
medverka till någonting, som skulle ha
uttunnat eller försvagat den kristna
trosåskådningens ställning inom det
svenska samhället.

När motionärerna och i någon mån
reservanterna här hänvisar till de remissinstanser,
som uttalade sig med anledning
av dissenterlagskommitténs betänkande,
och säger att samtliga de som
särskilt uttalade sig på denna punkt
ville ha uttrycket »Guds lag» kvar —
alltså tvärtemot vad dissenterlagskommittén
föreslog — är detta påstående
riktigt i den mån det gäller de instanser,
som särskilt tog upp just detta avsnitt.
Jag vill emellertid erinra om att
dessa åtta remissinstanser inte ens utgjorde
10 procent av alla hörda remissinstanser;
det var nämligen ett hundratal
remissinstanser som yttrade sig. Alla
de andra, jsom inte fann något skäl
alt bibehålla detta uttryck, tillstyrkte

222

Nr 16

Torsdagen den 14 mai 1959 em.

Ang. domareedens lydelse
dissenterlagskommitténs betänkande,
och man får anta att de var införstådda
med att uttrycket »Guds lag» borde
mönstras ut ur edsformuläret. Så förhåller
det sig med remissinstansernas ställningstagande.

Detta är inte någon särskilt stor fråga,
men den har ändå en viss betydelse.
Låt mig gärna till slut, herr talman,
få lägga ett litet personligt tonfall till
det hela. Näst efter Guds evangelium,
menar jag, är Guds lag den största gåva,
som Skaparen har givit mänskligheten.
Jag tycker att om man har insett detta
bör man inte, allra minst från deras
sida som uppfattar dessa saker på samma
sätt som jag, medverka till att man
brukar dessa stora ord och dessa stora
begrepp som skiljemynt i de mänskliga
tvistigheterna. Brukar man dessa
ord på det sättet, nöter man myntet
så att man slutligen inte längre urskiljer
Konungens bild på det.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottet hemställan.

Herr ARVIDSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Om man vid edens början
kan använda uttrycket »inför Gud
den allsmäktige och vid hans heliga
ord», kan man väl också använda uttrycket
»Guds lag». Det var så jag menade.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag försökte klargöra
att detta är ett misstag från herr Arvidsons
sida. I formuläret för sanningsförsäkran
har man inte kvar uttrycket
»inför Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord». Det är i konsekvens därmed
som man nu också bör ta bort uttrycket
»Guds lag» i detta formulär. Då får man
det hela så att säga befriat ifrån religiösa
inslag i de fall då edsavläggaren
icke vill begå eden i den vanliga formen.

Detta har vållat en del missförstånd
i utskottet, och herr Arvidson framhärdar
här i att missförstå. Jag tycker att
saken nu borde vara alldeles klar. Ingetdera
av dessa två uttryck blir kvar om

man följer propositionen och utskottsmajoriteten.

Herr LINDGREN (s):

Herr talman! Såsom en av reservanterna
vill jag med hänsyn till den långt
framskridna tiden endast säga: Låt de
gamla orden Guds lag vara kvar i domareden.
De motsvarar vad vi vanliga
människor nu känner och vad folket i
detta land känt i hundratals år.

Jag yrkar därför bifall till reservationen.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):

Herr talman! Jag skulle i denna fråga
vilja göra en personlig deklaration. Jag
trodde verkligen inte att jag med min
liberala inställning till samvetsfrid och
liknande begrepp skulle komma att ta
den ställning som jag här intagit i en sådan
fråga som denna. Samvetsfriden för
den enskilda människan bör vi bevara
och akta synnerligen väl. Inget offer borde
vara för stort för att värja den.

Den fråga det här gäller ligger dock
på ett helt annat plan. Jag vill ge herr
Hanson rätt i att den som anser sig för
sitt samvetes skull ej vilja avlägga domareden
han får slippa med en försäkran.
Det föreligger inget missförstånd på
den punkten från min sida. Men jag vill
fästa uppmärksamheten på samma sak
som herr Arvidson, nämligen att vid remissen
av dissenterlagskommitténs förslag
avstyrktes ett borttagande av de ord
det här gäller av sådana juridiska remissinstanser
som Svea hovrätt och juridiska
fakulteten i Uppsala.

Herr Hanson säger nu, att många remissinstanser
gick förbi detta avsnitt
och inte sade någonting alls om uttrycket
»Guds lag» i domareden. Men dessa
strängt juridiska remissinstanser hade
givetvis stor erfarenhet av vad detta uttryck
i domareden hade för betydelse i
detta sammanhang. Juridiska fakulteten
sade, att med hänvisning till den tolkning,
som uttrycket Guds lag har fått,
var det osannolikt att uttrycket på allvar
kränkte samvetsfriden för någon

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

223

som gjort sig underkunnig om ordens
mening, och någon annans uppfattning
syntes inte förtjäna avseende.

Denna remissbehandling skedde år
1951. Efter vad jag kan finna har riksdagen
ingen anledning att ta en annan
ställning i dag. Riksdagens första lagutskott
yttrade år 1948, som här citerats
av herr Arvidson, att den blivande domaren
i och med att han svor detta om
»Guds och Sveriges rikes lag» åtog sig
att utöver lagens uttryckliga föreskrift
iaktta de allmänt humanitära moralbud,
som utformats under den kristna etikens
inflytande. Detta är en fundamental
grundsten i bedömningen av samlevnadsproblemen
i vårt samhälle. Jag anser
att vi här rör oss med en grundprincip,
som vi inte i onödan skall rucka på.
Som jag sade nyss har riksdagen tidigare
genom första lagutskottet formulerat
detta, och jag tycker att ingenting har
hänt sedan dess som kan föranleda en
ändring av ståndpunkten. Jag tycker inte
heller att erfarenheten från andra länder
och områden, där man gjort försök att
ta bort väsentliga grundsatser i samlevnadens
regler, ger oss anledning att ta
efter sådana åtgärder i vårt land.

Att ersätta dessa grundregler med någonting
annat är inte lätt. Också detta
har man försökt på andra håll. Genom
den formulering, som tidigare har citerats,
har vi gjort en formulering av en
grundprincip, som jag anser att alla kan
acceptera. Det finns vissa kulturradikala
kretsar, som hyser den uppfattningen att
vi inte skall bevara några föråldrade
regler i denna de frigjorda människornas
tidsålder och på det sättet göra samhället
och människorna lyckligare, men
jag tror att de exempel vi sett ute i världen
inte ger oss anledning att följa efter
dem.

Jag vill säga sammanfattningsvis, att
det inte har framförts något hållbart
motiv för att ta bort den formulering det
här gäller. Jag anser, att om vi tar bort
den formuleringen, så har vi också underkänt
den hörnsten, som första lagutskottet
tidigare genom denna hänvisning
till den kristna etiken har givit åt en do -

Ang. domareedens lydelse
mares kail. En domares uppgift är så
utomordentligt stor och hans uppdrag så
ansvarsfullt, att de betänkligheter som
anförts rörande denna lilla detalj inte
får avskräcka.

Jag vill till sist säga, att försvaret av
denna formulering inte endast är ett försvar
för en gammal väl hävdad formulering,
utan den utgör, som jag förut sade,
med den tolkning som riksdagen har givit
den en etisk hörnsten vid bedömningen
av sammanlevnadsproblem i vårt
land. Oavsett religiöst intresse bör riksdagen
inte ge upp kampen för det goda.
Jag anser att det är detta, som en blivande
domare vid sidan av Sveriges lag
ständigt måste iaktta. Jag är rädd att vi
förlorar något väsentligt, om vi i onödan
börjar fingra på dessa saker.

I detta anförande instämde herr
Bengtson (ep).

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort!

Det är alldeles påtagligt att försvaret
för att ha uttrycket »Guds lag» kvar bygger
praktiskt taget helt och hållet på en
långt gången uttunning av begreppets
innebörd, där man reducerar detta koncentrerat
religiösa begrepp till något
slags allmän moral. Jag anser att detta
verkligen är att på ett skadligt och farligt
sätt nöta på begreppets höghet och
innebörd. Det är detta som jag anser
att riksdagen skall ta sig i akt för och
inte ge sig in på. Vi skall inte tvinga
människor att använda ord och uttryck,
som de inte vill utnyttja i sådana här
sammanhang.

Jag är mycket orolig för att de, som
här vill slå vakt om dessa gamla värden
— det vill jag gärna göra själv —
med sin åtgärd i själva verket gör en
björntjänst åt det ändamål de vill tjäna.

Ingenting av vad som sagts här tidigare
har förmått mig att på något sätt
ändra ståndpunkt. Argumenteringen från
motsidan har snarare stärkt mig i min
hållning.

224

Nr 16

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Ang. domareedens lydelse

Herr statsrådet LINDELL:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Hanson nyss sade, att begreppet
»Guds lag» har uttunnats och fått
den mera allmänna innebörden, att en
domare skall iakttaga sådana allmänna
moraliska normer och en sådan allmän
etik vars ursprung kan härledas ur kristna
trossatser. Något liknande finns emellertid
— och det vill jag säga till den
talare som yttrade sig dessförinnan —
också på ett annat ställe i edsformuläret,
ett ställe som man inte tänker föreslå
någon ändring av. Där sägs, att en
domare alltid skall döma efter »bästa
förstånd och samvete».

Nu är det emellertid så att den tolkning
av innebörden av orden Guds lag,
som första lagutskottet gjorde härom
året, inte accepteras av alla. Det finns
de som icke vill godta en sådan tolkning.
De tycker att den uppenbarligen
strider mot ordalagen — »Guds lag» har
för dem ett innehåll av religiös karaktär.

Jag kan omtala att det i praktiken inte
har saknats tillbud till olösliga samvetskonflikter.
För några månader sedan
fick jag ett meddelande om att en
nvutsedd domare — det gällde en suppleant
i en specialdomstol — vägrade att
avge försäkran att tillämpa »Guds lag».
Den gången löstes problemet genom att
den ordinarie domaren, som tillfälligt
fanns till hands, hastigt fick rycka in.
Jag har hört att liknande händelser skall
ha inträffat vid andra domstolar, särskilt
i år i samband med utökandet av
nämndemannakåren.

Jag vill fråga reservanterna: Hur skall
vi göra då den stunden kommer att en
person, som åtnjuter väljarnas förtroende
och enligt demokratisk ordning utsetts
till domare, t. ex. en nämndeman,
definitivt förklarar det omöjligt för sitt
samvete att avlägga försäkran att tillämpa
Guds lag? Han kan då tydligen aldrig
tillträda det ämbete, för vilket han utsetts.

Jag vill även tillägga att de domaraspiranter,
som anser att ordet »Guds
lag» trots allt har en kristlig religiös innebörd,
nu väl bör ha stärkts i denna

sin uppfattning, när de ser hurusom en
stor del av den kristna gruppen i riksdagen
träder fram och motionerar om
bibehållande av uttrycket.

Herr Johansson talade om att det var
särskilt viktiga instanser, som hade avstyrkt
dissenterlagskommitténs förslag
om borttagande av uttrycket ur eden.
Han nämnde hovrätten i Stockholm. Då
kan jag säga, att förslaget godtogs av
hovrätten i Göteborg. Han nämnde vidare
juridiska fakulteten i Uppsala. Då
kan jag säga att förslaget godtogs av
juridiska fakulteten i Lund, liksom av
de teologiska fakulteterna i både Uppsala
och Lund. Förslaget avstyrktes av
fem domkapitel men godtogs av sju.
Förslaget avstyrktes vidare av en länsstyrelse,
men godtogs av sju.

För dem som säger att inte denna sak
är tillräckligt utredd vill jag understryka,
att det här inte gäller en teknisk
fråga, en fråga om rättegångsordningen
vid våra domstolar. Vad vi har här framför
oss är i stället en rent allmänmänsklig
fråga, en allmän demokratisk princip
med religionsfriheten och samvetsfriheten
som den allvarliga bakgrunden.
Den mest sakkunniga instansen i en sådan
fråga är utan någon som helst tvekan
Sveriges riksdag.

Slutligen vill jag säga några ord i anledning
av förmodanden att detta uttryck
»Guds lag», som ju har funnits
mycket länge, skulle ha ett särskilt stort
värde ur traditionssynpunkt. Uttrycket
fanns inte i våra allra äldsta lagar. Första
gången som domare ålades att döma
på detta sätt, alltså inte bara efter Sveriges
lag utan också efter Guds lag,
tycks ha varit i en processförordning
till några krigsartiklar från 1683. Man
skall då tänka på att under 1600-talet
och början av 1700-talet tillämpades
många av de mosaiska straffbuden i all
sin stränghet. I företalet till den nya
upplaga av landslagen, som Karl IX
utgav 1608, förklarade han sig vilja att
domarna i grova brottmål, såsom mened,
Guds lastande, svärjande, dråp, hor och
annat sådant, skulle rätta sig efter »Guds
lag, som i den heliga skrift är författad».
Därjämte fanns till lageditionen ett

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

225

bihang — ett appendix — som innehöll
en sammanställning av lagbud, hämtade
ur Gamla testamentet. De flesta av dessa
brott straffades enligt budorden med
döden, och appendixet avslutades med
citat av regeln i 5 Mosebok 19:21 om
»öga för öga och tand för tand». Detta
appendix kom att förbli gällande svensk
lag ända fram till 1734. »Guds lag» kom
alltså i praktiken att i mer än 100 år
identifieras med Mose lag.

Även om, såsom jag förut nämnt, uttrycket
»Guds lag» numera icke anses
innebära mer än en allmän moralisk
förpliktelse, kan jag inte hjälpa, att jag
har litet svårt att frigöra mig från känslan
av att vi här har en relikt från en
tid, då rättskipningen präglades av
omänsklig grymhet och intolerans, en
tid då vedergällningen var högsta lag
—- lagen i dess allra grällaste motsats
till evangeliet.

Jag kan, herr talman, inte finna det
särskilt angeläget att vårda en sådan
tradition.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Jag vill gärna instämma
i herr Hansons yttrande, att den
ändring, som här föreslås i edsformuläret
för domare, egentligen inte är någon
stor sak. Jag har svårt att förstå
herr Robert Johanssons tankegångar
och de vida aspekter, som han lägger
på detta förslag.

Herr Arvidson framhöll att man bör
vårda traditionerna i vårt rättsväsende.
Visst bör man göra det, men det finns
väl ändå andra väsentliga ting, som man
bör vårda, exempelvis allas likhet inför
lagen, att ingen döms utan att hans
sak blivit prövad inför domstol och att
det inte bör finnas ekonomiska hinder
för medborgarna att få sin sak rättsligt
prövad. Det är väsentliga saker, medan
ändringen i edsformuläret knappast har
denna stora räckvidd, som man här velat
framhålla.

Justitieministern har även nyss antytt
att denna passus »Guds lag» närmast
för tanken på den mosaiska lagens
»öga för öga och tand för tand».

10 Första kammarens protokoll 1959. Nr 10

Ang. domareedens lydelse
Skall nu en domare samtidigt döma efter
Guds lag och Mose lag, så tycker jag
att han skulle komma i alltför svåra
konflikter.

För min del tror jag, att denna passus
är en reminiscens från den tid,
då även prästerskapet hade en dömande
funktion i samhället och dömde efter
den kanoniska lagen. I varje fall
är det här inte fråga om något tidsenligt,
och det händer ingen stor olycka,
om uttrycket tas bort. Jag tycker att
det är begreppsmässigt och språkligt angeläget,
att man inför den formulering
som här föreslås.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):

Herr talman! Chefen för justitiedepartementet
räknade nyss upp ett flertal
remissinstanser, som hade tillstyrkt
förslaget om borttagande av ifrågavarande
hänvisning. Det är i så fall remissmyndigheter,
som icke har redovisats
i utskottsutlåtandet.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om vad lagrådet anfört i denna fråga.
Lagrådet hänvisar till proposition nr
100 år 1951 med förslag till religionsfrihetslag,
där det framhölls att samtliga
remissinstanser, som yttrade sig om
dissenteringslagskommitténs förslag till
ändring i domareden, avstyrkte förslaget,
nämligen Svea hovrätt, länsstyrelsen
i Stockholms län, domkapitlen i
Västerås, Göteborg, Härnösand, Luleå
och Visby samt juridiska fakulteten i
Uppsala. Det är vad som redovisats i
utlåtandet.

Till herr Svedberg skulle jag vilja
säga, alt dåvarande chefen för justitiedepartementet
för egen del erinrade om
att med gängse tolkning av det i domareden
ingående uttrycket »Guds lag», enligt
vilken detta uttryck syftade på ett
allmänt rättsmedvetande, kunde avläggandet
av denna ed icke innebära något
samvelstvång för den, som gjort sig
underrättad om innebörden. I vissa
äldre processlagförslag hade försök

226

Nr 16

Torsdagen den 14 mai 1959 em.

Ang. domareedens lydelse

gjorts att omformulera domareden på

ett mera genomgripande sätt.

Enligt vad vi har blivit underrättade
om i utskottet har det alltså inte skett
någonting väsentligt efter år 1951. Denna
fråga har inte heller undergått någon
remissbehandling sedan dess. Vi
har stött oss på det förhållandet.

Till herr Per-Olof Hanson skulle jag
vilja säga, att jag utgår från att vi strävar
efter samma mål i detta fall. Vi har
emellertid olika uppfattningar. Min uppfattning
är den, att vi genom att fingra
på sådana här erkända och, som jag
förut sade, fundamentala principer kan
riskera att förlora någonting väsentligt.
Det talar ändock erfarenheterna utifrån
världen om.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Herr Johansson har förekommit
mig. Jag begärde nämligen
ordet just för att efterlysa, om det inte
var riktigt som lagrådet säger, att samtliga
remissinstanser hade avstyrkt förslaget.

Till herr Per-Olof Hanson vill jag
säga, att vi tydligen talade om olika
saker. Herr Hanson nämnde edsfornniliiret,
och jag talade om försäkran. Vi
kan val därför säga, att vi båda hade
rätt.

Herr statsrådet LINDELL:

Herr talman! Det står i proposition
nr 100 av år 1951 med förslag till religionsfrihetslag,
att beträffande denna
punkt om Guds lag samtliga remissinstanser,
som yttrade sig i ärendet, avstyrkte
ändringsförslaget. Det uttrycket
var nog något vilseledande, och under
denna debatt har framgått att det också
har missförståtts.

Saken är den, att här förelåg ett betänkande
med en mängd olika lagförslag,
kanske 25 stycken. Ett stort antal remissinstanser
yttrade sig över betänkandet,
men flertalet av dem begränsade
sig till att yttra sig över andra
delar av lagkomplexet och yttrade sig
alltså inte om just denna punkt. De

sade möjligen någonting sådant som:
»1 övrigt föranleder betänkandet icke
någon erinran.» Kanske uttrycktes det
på andra sätt — man sade till exempel
att det och det lagförslaget önskar vi
få ändrat så och så, men mot övriga
lagförslag — däribland det här föreliggande
— har vi ingen erinran att göra.

Man kan alltså säga att förslaget lämnades
utan erinran eller godtogs av
samtliga remissinstanser utom åtta. Hälften
av dessa åtta remissinstanser avstyrkte
med stor tvekan, de ifrågasatte
lämpligheten av ändringen eller uttryckte
sig på något annat mera vagt sätt.

Pin av dessa instanser sade till och
med: Vi tycker att uttrycket Guds lag
skall bibehållas i eden, men däremot
har vi ingenting att erinra mot att det
utgår ur försäkran. Emellertid är det
väl uppenbart, att man inte kan ha
olika innehåll i eden och försäkran. En
domares plikter skall ju vara desamma
oberoende av lians inställning till religiösa
ting.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! Jag tycker att herr PerOlof
Hanson har klarat ut denna sak
mycket bra. Vi skall vara glada för att
vi har religionsfrihet här i landet, och
jag tror inte att Kristus, när han gick
här på jorden, på något sätt ville påtvinga
rättskipningens handhavare vare
sig sitt namn eller den lära han predikade.
Jag föreställer mig också att de,
som verkligen har fattat religionsfrihe
tens innebörd och som är verkligt krist
na, delar dessa synpunkter och är mycket
glada åt att man — precis som herr
Hanson sagt — slipper blanda in detta
uttryck och tvinga personer att ta det
på sin tunga fastän de inte tror ett dugg
på det utan tar hänsyn bara till de straffbestämmelser
som enligt svensk lag
finns.

Jag ber att få instämma i utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet

Torsdagen den 14 maj 1959 em.

Nr 16

227

i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Ang. domareedens lydelse
Då emellertid herr Arvidson begärde
(rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 44.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av väckta motioner om lagfäst rätt
till arbete, in. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.56.

In fidem
K.-G. Lindeluw