FÖRSTA KAMMA U E N Nr B 1 4 (Riksdagens protokoll 1958:14)

RIKSDAGENS

1958

[Md

1^1

hud

PROTOKOLL

FÖRSTA KAMMA U E N Nr B 1 4

5—18 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 9 december Sid.

Minnesord över herr Jansson, Axel ............................ 5

Svar på interpellationer:

av herr Franzén ang. utbetalningen av statsbidrag till kommunerna,
m. m......................................... 6

av herr Öhman ang. åtgärder för garanterande av full sysselsättning
................................................ 12

av herr Lundström om ändrade bestämmelser angående befrielse
i vissa fall från erläggandet av folkpensionsavgift .... 18

av herr Sveningsson ang. vissa missförhållanden vid alkoholistanstalten
å Venngarn, m. m............................. 19

av herr Pålsson ang. tillämpningen av bestämmelserna om återkallelse
av körkort....................................... 21

Ortsgrupperingen inom beskattningen .......................... 24

Om viss valfrihet för statsanställd i fråga om pension och kon -

tantlön ..................................................... 39

Onsdagen den 10 december

Svar på fråga av herr Svedberg, Läge, ang. bestämmelser om utrustningen
å militära räddningsbilar och ambulanser ........ 46

Svar på interpellation av herr Sundin ang. vissa frågor rörande
upprätthållandet av god beredskap på livsmedelsförsörjningens
område.................................................... 47

Vissa rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation ........ 55

Om en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning . . 78

Värdering av varulager vid beskattningen ...................... 90

Förslag till hälsovårdsstadga ................................ 94

Förbättrade inkomstförhållanden för distriktsveterinärer ........ 125

Om ändring av antalet ortsgrupper vid lönegrupperingen ........ 129

Räntebetalningarna på vissa till Finland lämnade statskrediter

">• m..................................................... 131

Anföranden i anledning av riksdagsarbetets avslutning.......... 134

1 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 14

Nr B 14

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 9 december

Bevillningsutskottets betänkande nr B18, ang. ortsgrupperingen

inom beskattningen ........................................

Första lagutskottets memorial nr B 15, ang. kamrarnas skiljaktiga
beslut betr. första lagutskottets utlåtande i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till ärvdabalk m. m...........

Konstitutionsutskottets memorial nr B 9, ang. uppskov med behandlingen
av frågan om ny stadga om ersättning för riksdags mannauppdragets

fullgörande ..............................

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr
B 1, om utredningar rörande lämpliga företagsformer för affärsmässig
statlig och kommunal verksamhet, m. m...............

Statsutskottets utlåtande nr B 97, ang. bestridande av den å svensk
sjöfart och handel vid passage av Suezkanalen utgående till läggsavgiften

..............................................

nr B100, om förflyttning av de militära anläggningarna från

Järvafältet m. m...........................................

nr B101, ang. upprättande av en fältstation på Öland för ter restrisk

ekologisk forskning ................................

nr B 102, ang. frihet för i statens tjänst anställda att välja, om
hela arbetsersättningen skall utgå enbart som kontantlön eller
om en del av den skall innehållas av staten för den anställdes

pensionering ..............................................

Bankoutskottets utlåtande nr B 17, om pension till extra tjänstemannen
i riksgäldskontoret Herman Julius Lindqvist ..........

Onsdagen den 10 december

Statsutskottets utlåtande nr B 98, ang. vissa rationaliseringar i

krigsmaktens fredsorganisation ..............................

nr B 99, om effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning
m. m.................................................

Bevillningsutskottets betänkande nr B 14, ang. värdering av varulager
vid beskattningen ....................................

Andra lagutskottets utlåtande nr B 19, med förslag till hälsovårds stadga

....................................................

Utrikesutskottets utlåtande nr B 1, ang. godkännande av tilläggsprotokoll
till överenskommelse ang. upprättande av en europeisk

betalningsunion, m. m.......................................

nr B 2, med överlämnande av redogörelse från Nordiska rådets

svenska delegation ........................................

Statsutskottets utlåtande nr B103, ang. förbättrade inkomstförhållanden
för distriktsveterinärer m. m..................

nr B 104, om uppflyttning av de orter, som nu hänföras till orts grupp

2, till ortsgrupp 3.................................

nr B 105, ang. anvisande av investeringsanslag till kredit till

Turkiet..................................................

nr B 106, ang. godkännande av en med Finland träffad överenskommelse
ang. nedsättning av räntebetalningarna på vissa till

Finland lämnade statskrediter, m. m.......................

memorial nr B 107, ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1958/59 .............................................

Sid.

125

129

130

131

133

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Fredagen den 5 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne
november.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
B 119, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för generalpoststyrelsen att upptaga tillfälliga
lån för postsparbankens och postgirots
rörelse.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr B 18 och
första lagutskottets memorial nr B 15.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att utskottet till fullmäktige
i riksgäldskontoret beslutat återlämna
fullmäktiges framställning av den 14
augusti 1958 med utredning och förslag
angående Nordiska rådets svenska delegations
ställning och arbetsformer.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr B
9, angående uppskov med behandlingen
av frågan om ny stadga om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande; sammansatta

konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr B 1, i anledning
av väckta motioner om utredningar
dels rörande lämpliga företagsformer för
affärsmässig statlig och kommunal verksamhet,
dels rörande handhavande av
kommunal verksamhet;

statsutskottets utlåtanden:

nr B 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande med
statsmedel av den å svensk sjöfart och
handel vid passage av Suezkanalen utgående
tilläggsavgiften till täckande av

Förenta Nationernas kostnader för kanalens
röjning;

nr B 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B under fjärde
huvudtiteln gjorda framställningar rörande
vissa rationaliseringar i krigsmaktens
fredsorganisation jämte i ämnet
väckta motioner;

nr B 99, i anledning av väckta motioner
angående utredning om lämpliga former
för en effektivisering av krigsmaktens
ekonomiska förvaltning m. m.;

nr B 100, i anledning av väckt motion
om förflyttning av de militära anläggningarna
från Järvafältet m. m.;

nr B 101, i anledning av väckta motioner
angående upprättande av en fältstation
på Öland för terrestrisk ekologisk
forskning; och

nr B 102, i anledning av väckta motioner
angående frihet för i statens tjänst
anställda att välja, om hela arbetsersättningen
skall utgå enbart som kontantlön
eller om en del av den skall innehållas
av staten för den anställdes pensionering; bevillningsutskottets

betänkande nr B
14, i anledning av väckta motioner angående
värdering av varulager vid beskattningen; bankoutskottets

utlåtande nr B 17, i
anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning om pension till
extra tjänstemannen i riksgäldskontoret
Herman Julius Lindqvist; samt

andra lagutskottets utlåtande nr B 19,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till hälsovårdsstadga,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr B 14

Måndagen den 8 december 1958

Måndagen den 8 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr B 121, i anledning av Kung]. Maj:ts
proposition angående ordnande av den
andliga vården vid sjukhusen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr B 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om försäljning av viss mark; och
nr B 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss omläggning av
atomenergiprogrammet.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att utskottet
till fullmäktige i riksgäldskontoret beslutat
återlämna fullmäktiges framställning
av den 14 augusti 1958 med utredning
och förslag angående Nordiska rådets
svenska delegations ställning och arbetsformer.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr B 9, sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr B 1, statsutskottets
utlåtanden nr B 97—B 102, bevillningsutskottets
betänkande nr B 14, bankoutskottets
utlåtande nr B 17 samt andra lagutskottets
utlåtande nr B 19.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr B 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande dels
av tilläggsprotokoll nr 10 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av tilläggsprotokoll

nr 2 till det europeiska monetära avtalet
den 5 augusti 1955, m. m.; samt

nr B 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation;
ävensom

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr B 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förbättrade inkoinstförhållanden
för distriktsveterinärer
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr B 104, i anledning av väckta motioner
om uppflyttning från den 1 januari
1959 av de orter, som nu hänföras iill
ortsgrupp 2, till ortsgrupp 3;

nr B 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande dels
av tilläggsprotokoll nr 10 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av tilläggsprotokoll
nr 2 till det europeiska monetära
avtalet den 5 augusti 1955, m. m., såvitt
propositionen avser anvisande av investeringsanslag
till kredit till Turkiet, jämte
i ämnet väckt motion;

nr B 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland träffad
överenskommelse angående dels nedsättning
av räntebetalningarna på vissa till
Finland lämnade svenska statskrediter,
dels ock tillskapande av en kulturfond
jämte en i ämnet väckt motion; samt
nr B 107, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1958/59.

Herr talmannen hemställde nu, att å
föredragningslistan för kammarens sammanträde
onsdagen den 10 i denna månad
statsutskottets utlåtanden nr B 98
och B 99 samt bevillningsutskottets betänkande
nr B 14 måtte i nu angiven
ordning uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden, dock att, därest
behandlingen av något annat ärende på -

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 14

börjats men icke hunnit slutföras under
morgondagen, detta måtte å onsdagens
föredragningslista sättas före nyssnämnda
utlåtanden och betänkande.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för donna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 9 december

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Två gånger denna höstsession har jag
redan haft anledning att kalla kammarens
ledamöter till samling kring en
bortgången kollegas och kamrats minne.
I dag har jag att framföra det tredje
dödsbudet till kammaren. Det gäller denna
gång vår vän Axel Jansson på örebrobänken.
Han rycktes bort från oss efter
några dagars sjukhusvistelse. Han tillhörde
dem som ännu inte nått 70-årsåldern,
men hade ändå hunnit med att
slita ned sitt hjärta.

Axel Jansson bevistade sin femtonde
riksdag. Han tillhörde den ganska talrika
grupp inom riksdagen, som grundlagt
sin karriär genom arbete inom fackföreningsrörelsen
och genom insatser på
det kommunala livets område. Han hade
under många år varit ledamot av landstinget,
ledamot av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott, ledamot av
skogsvårdsstyrelsen i Örebro län och åtskilligt
annat.

Den kunskap och det vetande om offentliga
värv, som han vunnit under sitt
arbete inom det kommunala livet, förde
han med sig hit och nyttiggjorde dem
i denna krets. Han hade ett gott och glatt
humör och var därför en människa som
hade lätt att göra sig omtyckt och uppskattad.

Vi kommer att sakna honom både som
arbetande ledamot och kamrat. Jag lyser
frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 9 december 1958.

Till justitiedepartementet hade den 6
december 1958 från länsstyrelsen i Södermanlands
län inkommit fullmakt för
ombudsmannen Bengt Gustavsson, Eskilstuna,
vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
första kammare i stället för avgången
ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs
inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Det antecknades, att herr Gustavsson,
Bengt, utsetts att inträda såsom ledamot
av kammaren i stället för herr Andersson,
Gustaf, vilken avlidit.

Herr Gustavsson, Bengt, infann sig nu
och intog sin plats i kammaren.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Nr B 14

Tisdagen den 9 december 1958

Ang. utbetalningen av statsbidrag'' till
kommunerna, m. m.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Franzéns
interpellation angående utbetalningen av
statsbidrag till kommunerna, m. m., erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Franzén begärt en redogörelse för
omfattningen av eftersläpningen i utbetalningen
av statsbidrag till kommunerna
samt frågat om jag avser att söka påskynda
utbetalningen i syfte att underlätta
finansieringen av kommunala beredskapsarbeten
samt om jag har för avsikt
att vidta åtgärder i syfte att uppnå
differentiering efter skattekraft av statsbidragen
till de kommunala beredskapsarbetena.

I den första frågan vill jag till en början
framhålla, att man bör skilja mellan
ett tekniskt dröjsmål med utbetalningen
och en reell eftersläpning till
följd av otillräcklig medelsanvisning i
förhållande till den omfattning verksamheten
kommit att få. Ett visst tekniskt
dröjsmål med utbetalningarna torde få
anses normalt och är förutsatt i de flesta
statsbidragsförfattningar. Att härigenom
en viss kommunal förskottsprestation
måste föreligga, som genom den
statsbidragsberättigade verksamhetens
omfattning inte är obetydlig, är uppenbart
men torde inte vara så mycket att
säga om.

Den reella eftersläpningen i statsbidragsutbetalningen,
som förorsakats av
otillräcklig medelsanvisning och i viss
mån av underbemannad administration,
torde dess bättre vara begränsad till ett
fåtal områden. Interpellanten har särskilt
nämnt bidragsverksamheten till vatten-
och avloppsanläggningar och detta
kan sägas utgöra det klart dominerande
området. Även om jag medger, att en betydande
eftersläpning föreligger på
nämnda område, tror jag att interpellanten
något överskattat storleken därav. På
övriga områden förekommer för närvarande
inte någon större eftersläpning av
bidragsutbetalningen. Någon faktisk ef -

tersläpning i fråga om utbetalningarna
till skolbyggandet eller bostadsbyggandet
kan inte sägas föreligga. Inte heller
saknas medel för bidragsgivningen till
den kommunala väg- och gatuhållningen.
Jag vill emellertid understryka, att jag
i likhet med interpellanten bedömer den
statsbidragseftersläpning som faktiskt föreligger
såsom en allvarlig fråga, som
medför olägenheter för kommunerna.

Frågan om en snabbare takt i utbetalningen
i syfte att underlätta finansieringen
av kommunala beredskapsarbeten
måste bedömas ur flera aspekter, bland
annat statsfinansiella och sysselsättningspolitiska.
I denna del av interpellationen
torde jag emellertid få hänvisa till den
statsverksproposition som i början av
nästa år kommer att föreläggas riksdagen.

Interpellantens fråga om man kan räkna
med att statsbidrag till kommunala
beredskapsarbeten kommer att utbetalas
utan eftersläpning kan jag kort och gott
besvara jakande. Har arbetsmarknadsstyrelsen
utlovat bidrag till sådana arbeten,
kan kommunerna också förutsätta,
att medel härför ställts till förfogande
på anslag till arbetslöshetens bekämpande
eller i annan form.

Vad slutligen beträffar frågan om differentiering
efter skattekraft av statsbidragen
till de kommunala beredskapsarbetena
är jag inte beredd att för dagen
deklarera någon ståndpunkt. En viss differentiering
efter skattekraft förekommer
för närvarande enligt åtskilliga bidragsförfattningar.
Med hänsyn till den
flexibilitet som den statliga sysselsättningspolitiken
besitter kan jag inte helt
dela interpellantens farhågor för de skattesvaga
kommunerna. I den mån interpellanten
avser den sida av problemet
som gäller frågan om ett återställande av
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun för vissa bidrag eller återställande
av vissa statsbidrags skatteutjämnandc
effekt vill jag hänvisa till de direktiv,
efter vilka 1958 års skatteutjämningskommitté
har att arbeta.

Med detta anser jag mig ha besvarat
de av interpellanten framställda frågorna.

Tisdagen den 9 december 1958 Nr B 14 7

Ang. utbetalningen av statsbidrag till kommunerna, m. nv

Herr FRANZÉN (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för det snabba svaret på
min interpellation.

Det löfte, som finansministern ger om
att statsbidrag till kommunala beredskapsarbeten
skall utbetalas utan eftersläpning,
måste hälsas med tillfredsställelse.
Det är av betydelse att kommunerna
fått detta besked. Skulle de behövt
befara samma eftersläpning i utbetalningen
av dessa statsbidrag som i fråga
om tidigare bidrag — t. ex. när det
gäller vatten- och avloppsanläggningar
— hade man säkerligen riskerat att
många kommuner dragit sig för att sätta
i gång sådana beredskapsarbeten, som
situationen på arbetsmarknaden kan
kräva.

Finansministerns svar i fråga om differentiering
efter skattekraft av statsbidragen
till de kommunala beredskapsarbetena
finner jag däremot inte lika
tillfredsställande. Herr statsrådet hyser
tydligen inga farhågor för att det kan bli
besvärligt för de skattesvaga kommunerna.
Jag är inte lika optimistisk på den
punkten. Många skattesvaga kommuner
kan komma att få stora arbetslöshetsproblem,
och då kommer det att bli besvärligt
att ordna beredskapsarbeten.
Visst finns det en viss differentiering efter
skattekraften enligt åtskilliga bidragsförfattningar,
men vi vet ju alla att denna
differentiering numera inte är tillfredsställande.
Den arbetande skatteutjämningskommitté,
som finansministern
hänvisar till, kan ju inte beräknas bli
färdig med något förslag i så god tid, att
det kan vara till nytta i den aktuella situationen.

Jag är glad över att herr statsrådet
delar min uppfattning, att den faktiskt
föreliggande statsbidragseftersläpningen
måste bedömas som en allvarlig fråga,
vilken medför olägenheter för kommunerna.
Något löfte om snabbare takt i
utbetalningen av dessa statsbidrag vill
dock finansministern inte ge. Vi får se,
hur det kan bli i statsverkspropositionen
till nästa års riksdag, säger herr
Sträng. Ja, jag förstår ju att den statsfinansiella
situationen är bekymmersam.

Men finns det några möjligheter att påskynda
utbetalningen av statsbidragen
till kommunerna, så bör man ta dem till
vara. Det skulle underlätta för kommunerna
att finansiera beredskapsarbeten.

Jag är förvånad över att finansministern
inte velat säga någonting i svaret
rörande omfattningen av eftersläpningen
när det gäller utbetalningen av statsbidrag
till kommunerna. Skulle inte herr
statsrådet kunna meddela kammaren,
hur stor eftersläpningen på ett ungefär
har blivit i pengar, särskilt när det gäller
vatten- och avloppsanläggningar?
Jag kan ta ett exempel från min egen
kommun. Antalet invånare i kommunen
är cirka 3 000, och vi påbörjade för omkring
sex år sedan ett företag med vatten
och avlopp. Vi har nu en fordran på
staten av 225 000 eller 250 000 kronor,
men ännu har vi inte fått ut en krona
av statsbidraget. Utbetalningen släpar
alltså många år efter. Jag är övertygad
om att herr statsrådet kan ge kammaren
ett utförligare svar; säkerligen känner
statsrådet, hur stor skulden till kommunerna
är, och då kan det inte vara
farligt att nämna vilket belopp det gäller.

Man bör skilja mellan normalt tekniskt
dröjsmål med utbetalningen och en reell
eftersläpning, säger herr Sträng vidare.
Ja, naturligtvis skall man göra det. Men
när övergår ett normalt tekniskt dröjsmål
till att bli en reell eftersläpning, herr
Sträng? Det skulle vara av värde, om
herr Sträng villo påskynda utbetalningen
av statsbidrag till kommunerna.

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
ännu en gång för svaret.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Jag har med stort intresse
tagit del av finansministerns svar på
herr Franzéns interpellation i denna
fråga, vilken intresserar Sveriges kommunalmän
i synnerligen hög grad. Det
är besvärliga situationer som uppstått på
grund av denna eftersläpning med statsbidragens
utbetalning, och särskilt kommuner
med stor arbetslöshet och svagt
skatteunderlag har haft avsevärda lik -

Nr B 14

Tisdagen den 9 december 1958

Ang. utbetalningen av statsbidrag till kommunerna, m. m.

viditetsbekymmer, då de satt i gång arbeten
till vilka statsbidrag utgår.

Jag kommer nu huvudsakligen att uppehålla
mig vid vatten- och avloppsbidragen.
När dessa bidrag tillkom, var
kanske förhållandena litet annorlunda
än de är i dag. Man har från statsmakternas
sida av bostadspolitiska skäl
tvingat kommunerna att vidtaga åtgärder
på vatten- och avloppsområdet. Vi
skall ju vidare inom kort ta ställning
till en ny hälsovårdsstadga. Tidigare har
vi här i riksdagen behandlat likartade
frågor, som just avsett att stimulera till
utbyggande av avloppsanläggningar.
Kommunerna har ju haft att rätta sig
efter de direktiv och bestämmelser som
meddelas av statsmakterna. Men vi har
inte kunnat få ut statsbidragen, utan det
har blivit lång väntan. Väntetiderna kan
i genomsnitt anges till fem år. Vad det
betyder i ränteförluster för kommunerna
och i form av svårigheter att i dessa
dagar låna pengar, vet bara den som
haft att syssla med dylika ting.

Gång på gång har departementscheferna
sagt, att det skall bli en bättre tingens
ordning. Det har också väckts motioner
här i riksdagen, där man har fort dessa
frågor på tal. Men man har av ekonomiska
skäl inte kunnat företaga så stora
höjningar. År 1957 föreslog regeringen
en höjning av anslaget med 1,5 miljoner,
d. v. s. från 25 till 26,5 miljoner kronor.
Efter motionsyrkanden höjde riksdagen
anslagsbeloppet till 30 miljoner kronor.
År 1958 har samma belopp ställts till förfogande.
Men det är inte tillräckligt. Det
har blivit en alltför stor belastning för
kommunerna. Även om man bör iaktta
den allra största återhållsamhet med statens
utgifter, så bör man hålla i minnet,
att det här gäller utgifter, som redan har
gjorts av kommunerna. Det är klart, att
en ändrad utformning avbidragsgivningen
skulle kunna diskuteras. Om nu väntetiden
— såsom jag nyss påpekade — i
genomsnitt uppgår till fem år, blir ränteförlusterna
på de störa belopp, som
det här är fråga om, mycket betydande
för kommunerna. Även överrevisorerna
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
i sin berättelse starkt understrukit beho -

vet av att åtgärder vidtas. Även riksdagen
har gjort bestämda uttalanden. När
vi därför i en tid som denna ser mycket
mörkt på situationen i de kommuner, särskilt
skogskommunerna, där man räknar
med arbetslöshet och man därför behöver
dessa medel, skulle jag vilja vädja
till finansministern, ty även om det är
så, att var och en ömmar för sitt, så är
det här fråga om kommunernas möjligheter
att driva beredskapsarbeten, som
betyder så oändligt mycket för människor,
som befinner sig i en besvärligsituation.
Det är viktigt att i dessa kommuner
kunna vidta sådana åtgärder.

I petita, som nu avgivits av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, har begärts 50
miljoner kronor, avseende byggnadsföretag
till ett belopp av 180 miljoner kronor.
I dessa beredskapstider räcker det
givetvis inte, men dessa avloppsarbeten
ger oftast arbete åt många, och därför
sätter kommunerna i gång dessa arbeten.

Vi har en balans på investeringar vid
årets slut på 695 miljoner kronor. Vi räknar
med att den 1 juli 1960 skall kommunerna
ha ett statsbidragsbelopp till godo
för dessa investeringar av 250 miljoner
kronor. Man blir förskräckt, när man
hör denna summa och frågar sig, varifrån
man skall ta beloppet. Det gäller
belopp som redan är förskotterade av
kommunerna. Man kan inte från kommunernas
sida vidta de åtgärder, som
kan vara erforderliga i en svår tid, om
inte statsmakterna försöker komma till
rätta med detta utbetalningsproblem. Det
är de långa väntetiderna, som nu ofta
hindrar särskilt arbetslöshetskommunerna
att vidta de åtgärder, som är absolut
nödvändiga. Jag vill därför vädja till finansministern
att ställa sig förstående
för kommunernas svårigheter och försöka
komma till rätta med detta problem.
Även om den statsfinansiella situationen
är mycket bekymmersam, är
läget minst lika bekymmersamt för kommunerna.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Finansministern nämnde
i sitt svar att eftersläpningen huvud -

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 14

Ang. utbetalningen av statsbidrag till kommunerna, m. m.

sakligen var koncentrerad till vattenoch
avloppsbidragen. Men det finns också
andra områden, där förhållandena är
sammalunda. Det finns ju landsting här
i Sverige. Man kan väl säga, att dessa
sekundärkommuners likviditet är bättre
än primärkommunernas, men dröjsmålen
med bidragsutbetalningarna har
ändå medfört betydande olägenheter,
framför allt i form av ränteförluster.

Det landsting jag tillhör — för att ta
ett exempel — har byggt en lantmannaskola,
som har varit i bruk i fem års
tid och avlevererat fem årskullar elever.
I detta fall gäller det — kan man säga

— ett tilläggsbidrag, sedan slutkostnaderna
blev sammanräknade, på, enligt
vad jag kan erinra mig, 434 000 kronor

— siffran är kanske inte exakt, men den
är av denna storleksordning. Detta statsbidrag
har vi ännu inte fått ut, fastän
vi lyckats leverera fem årskullar elever
från denna skola. Sådana svårigheter
föreligger även på flera områden, om vi
noga spanar över hela fältet.

I en grannkommun till min hemkommun
har man färdigställt en vatten- och
avloppsanläggning. Jag instämmer i allt
vad herr Anderberg här sagt. Som ett
exempel på vad den eftersläpning det
här gäller betyder vill jag nämna att den
kommunen för det statsbidrag, som blivit
utlovat av fyra myndigheter, hittills
fått lägga ut 175 000 kronor i räntekostnader.
Det är en vanlig kommun med
4 000 invånare på rena landsbygden.
Min egen kommun, som kanske haft något
bättre likviditet, har inte behövt låna
så mycket, men den har blivit av med
de ränteinkomster den skulle ha haft av
medel på bankräkningar. Det är ingenting
ovanligt att ett par hundra tusen
kronor går bort just på en sådan eftersläpning.
Herr Anderberg har redan påpekat
detta, och jag skall inte upprepa
det.

Utöver detta skulle jag emellertid vilja
tillföra denna debatt ett par synpunkter,
och det var huvudsakligast därför
jag begärde ordet. När en kommun skall
göra ett anläggningsarbete, beslutar den
att detta skall finansieras på det och det
sättet, och man räknar med ett visst

kommunalt anslag och med vissa anslutningsavgifter,
om det gäller ett vatten-
och avloppsarbete. Vidare räknar
man med ett så och så högt statsbidrag.
För att finansiera kostnaderna som måste
betalas genast, beslutar man mycket
ofta att till det belopp, som svarar mot
statsbidraget, uppta ett tillfälligt lån.
Detta har man ju rättighet att göra utan
att frågan härom behöver underställas
Kungl. Maj:t, om det gäller en tid av
högst fem år. Nu uppkommer den olägenheten,
att denna femårsperiod så ofta
överskrides, innan man får statsbidrag,
och man gör sig alltså skyldig till
en viss olaglighet eller i varje fall pressar
gränsen till vad kommunerna författningsenligt
har rättighet att göra.
Antingen förfar man på detta sätt i smyg
utan att säga någonting därom eller också
lägger man in en ansökan hos Kungl.
Maj :t att få ta upp ett lån på längre tid
än fem år. Jag anser därför att åtminstone
det kravet borde framföras, att statsbidragen
skulle utbetalas inom den tid,
inom vilken kommunen har rättighet att
uppta ett tillfälligt lån, ty annars uppstår
det svårigheter utöver dem som
herr Anderberg nämnde och som gällde
lånemöjligheterna, nämligen att man råkar
i konflikt med författningarna.

Som en slutsats härutöver, herr talman,
skulle jag vilja säga att staten bör
begränsa sina utgifter så, att staten verkligen
kan stå för vad den åtagit sig att
göra, och detta har staten faktiskt försummat
i ganska avsevärd grad när det
gäller de statsbidrag, som nu här diskuterats.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är i och för sig inte
överraskad över kommunalmännens irritation
över de väntetider, som man
har att räkna med på detta område. De
befinner sig i ungefär samma situation
som finansministern — man har ont
om pengar och har utgifter, som tränger
på. Vill man avkorta dessa väntetider,
måste det föra med sig att finansministern
måste av denna riksdag begära
högre anslag för att kunna komma

Nr B 14

Tisdagen den 9 december 1958

Ang. utbetalningen av statsbidrag till kommunerna, m. m.

ikapp. Och varje utgiftsstegring, som
presenteras riksdagen, är ju kanske inte
alltid lika populär och bedöms kanske
från andra utgångspunkter än när man
luftar sin ovilja över att man får vänta
på statsbidragen.

Jag kan emellertid till nöds lyssna på
herr Anderbergs klagomål ■— herr Anderberg
har aldrig vägrat att följa mig,
när jag begärt inkomststegringar av
denna kammare. Jag kan väl också till
nöds ge samma deklaration för herr
Franzéns vidkommande, men jag kan
inte göra det, när herr Mannerskantz
går upp och torgför sina klagomål. Om
herr Mannerskantz och hans partivänner
hade fått som de velat, skulle vi under
den gångna riksdagen ha fattat ett
beslut, enligt vilket kommunerna icke
endast skulle ha väntat på dessa bidrag
utan dessutom ha väntat på det mycket
viktigare bidraget, nämligen statsbidraget
till kommunerna med anledning av
den kommunala ortsavdragsreformen.
När herr Mannerskantz således uttalar
sin indignation över att staten inte fullgör
sina utfästelser och betraktar detta
som en försummelse, kräver nog både
logik och konsekvens av herr Mannerskantz,
att han försöker sopa rent litet
grand framför sin egen förstukvist, innan
han för fram dessa klagomål till
kammaren.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag har själv stått i denna
kammare i år och pläderat för utgiftsminskningar
på driftbudgeten med
så där 600 å 700 miljoner kronor. Det
är alltså snarare så, att om finansministern
hade velat lyssna på de förslag, som
förts fram från det parti jag representerar,
hade möjligheterna att svara för de
åtagande man förut gjort till kommunerna
varit större. Min formulering i slutet
av mitt förra anförande var just, att
staten bör begränsa sina åtaganden så,
att staten verkligen kan stå för vad den
åtagit sig att göra. Men så har inte majoriteten
här i vår riksdag förfarit, utan
man har mera tänkt på att skapa nya ut -

gifter än att begränsa dem så, att de
kvarvarande utgifterna kan exekveras.
Det är bättre att sänka bidragen och kunna
betala dem genast än att såsom nu
sker, säga att kommunerna skall få 60
procent bidrag och sedan i praktiken ge
dem kanske bara 40 på grund av eftersläpning.
Då är det bättre att säga ifrån:
»Ni får bara 40 procent, men ni får
pengarna med detsamma.» Detta vore
rejälare än att låta utbetalningstidpunkten
mer och mer förskjutas, så att statsbidragets
värde i realiteten förminskas,
inte bara på grund av ränteförlusten
utan också på grund av det sjunkande
penningvärdet — man får ut pengarna,
när de är värda avsevärt mindre än de
var den dag kommunerna lät utföra arbetena
och betalade ut pengarna.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det fanns en gammal
fackföreningsmän och värderad ledamot
av den svenska riksdagen som hette
Charles Lindley. Hans hustru lär vid något
tillfälle ha sagt till honom: »Inga
förklaringar, Charles, det gör bara saken
värre!» Jag har anledning att erinra
herr Mannerskantz om detta ord av Charles
Lindleys hustru. Högern har icke begärt
några uppräkningar på de anslag,
som skulle möjliggöra en snabbare återbetalning
till kommunerna. Dessutom
har högern i sina besparingsförslag direkt
skjutit in sig på statsbidraget till
kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen,
vilket måste innebära, att kommunerna
skulle få vänta också på dessa
viktiga bidrag.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! De flesta riksdagsmän
är ju samtidigt kommunalmän. Vi gör
därför kanske klokt i att se på dessa saker
precis som de ligger till.

Hur går det då till, när en kommun
kommer i ett sådant här läge? Jo, oftast
är gången den, att de, som bor inom ett
område, anhållit att t. ex. bli hjälpta
med vattenledningar. Då göres det upp
ett förslag som underställs s. k. sakkun -

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 14

Ang. utbetalningen av statsbidrag till kommunerna, m. m.

niga, oftast förste provinsialläkaren och
andra. Då liar vi en kufisk bestämmelse
i vår lag — jag har inte träffat någon
som har kunnat tolka den. Det står, att
om man har att göra med en begynnande
tätort, skall det finnas avlopp. Yad
är en »begynnande tätort»? Är det en
fastighet, är det två eller tre?

De tillfrågade har rätt stor makt. Man
får inte utföra arbetet, om man inte utför
det enligt deras beskrivning. Då blir
det också en dyrbar avloppsanläggning.
Jag har personlig erfarenhet av att kostnaden
kan gå upp till 25 000 å 35 000
kronor per fastighet. Kommunen sätter
sedan i gång arbetet. Jag vill erinra
kommunalmännen härom, att det inte
är någon som har tvingat oss att acceptera
statsbidraget, utan gången måste
bli ungefär så här: kommunen beslutar
att med bibehållen rätt till framtida statsbidrag
utföra arbetet. Så är det i verkligheten.
Men i verkligheten är det även
så, att hälsovårdsnämnder och andra,
som har med denna sak att göra, ålägger
kommunerna att utföra arbetet. Man
har friheten att gå in för systemet med
bibehållen rätt till statsbidrag eller med
avstående av statsbidrag. Men man kan
inte avstå från att utföra arbetet. Man
skall antingen låna upp pengarna, om
man inte har egna, eller också gå just
på linjen med bibehållen rätt till statsbidrag.
Vi i riksdagen har anslagit dessa
belopp varje år. Vi vet, att de inte har
räckt till. Vi har anslagit dem under en
högkonjunktur. Nu kommer en vikande
konjunktur, och då skall vi betala kalaset.
Så har det gått till. Vi får kanske
själva fundera litet på det här. Men har
vi lärt något nämnvärt av detta? Jag för
egen del måste säga, att det är dåligt bevänt
med det.

Vi har en punkt 22 på föredragningslistan
i dag, där utskottsförslaget säkert
går igenom. Vad kommer det att innebära?
Jo, det kommer att medföra att
kommunerna får nya problem att brottas
med och alldeles säkert får acceptera
nya sådana här förslag att med bibehållen
rätt till statsbidrag utföra det eller
det arbetet. Det blir kontentan av det
hela. Uppgiften för de nya hälsovårds -

nämnderna och inspektörerna kommer
till mycket stor del att ligga just på det
plan som vi resonerar om här i dag;
det kommer att gälla vatten- och framfört
allt avloppsanläggningar. Då får
kommunerna igen besluta att med bibehållen
rätt till statsbidrag utföra dessa
anläggningar. Såvitt jag kan förstå, kommer
karusellen bara att snurra litet fortare,
och de här beloppen kommer att
höjas. Detta blir kontentan av det hela,
vilka sköna omskrivningar man än må
göra. Vi har här på punkt 22 ett tillfälle
att säga ifrån, om vi så önskar.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag vill endast erinra
om att huvuddelen av de besparingar,
som vi från högerpartiets sida föreslog,
nödgades vi avstå från att använda till
skattesänkningar; dessa medel behövdes
för att täcka hålen i driftbudgeten, över
huvud taget är det ju inte möjligt att
på ett enda år, när man kommer med
förslag, rensa upp hela det dåliga läge
som driftbudgeten befinner sig i. Men
jag anser, att sitter man som ansvarig
finansminister, har man skyldighet att
se till, att de åtaganden som staten gör
kan uppfyllas genom tillräckliga inkomster.
Det ankommer ju i första hand
på finansministern att svara för detta.
Av ett oppositionsparti kan man inte
begära att det skall i detalj utföra samma
arbete som finansdepartementet gör,
men om man finge tänka sig i finansministerns
ställe, då är man skyldig —
det håller jag med finansministern on:
-— att se till, att man gör så stora besparingar
på andra områden att de åtaganden
man har gjort mot kommunerna kan
effektueras inom rimlig tid. Man kan ju
inte punga ut med G00 miljoner kronor
på ett år, men man kan börja med att
korta av väntetiden. Detta anser jag att
man i så fall bör göra, eller också skall
man ändra bestämmelserna så, att det
inte går åt så mycket till dessa ändamål.

I anledning av vad herr Näsström sade
vill jag påpeka att det finns möjligheter
för kommunerna att dröja med

Nr B 14

Tisdagen den 9 december 1958

Ang. åtgärder för garanterande av full sysselsättning

saker och ting. Detta går inte på alla
områden, men det finns en hel del fall,
där skadan är ganska ringa, om man
dröjer med verkställandet av åtgärder
som annars i och för sig själva är behövliga.
Det är inte nödvändigt att varje
uppslag som kommer fram från något
håll omedelbart verkställs. Rom
byggdes dock inte på en dag, och varken
en kommun eller en stad i vår tid
kan heller byggas på en dag, utan man
får nog lov att dra ut på tiden, allteftersom
kassan och skinnfällen räcker.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill bara säga herr
Mannerskantz att nog alla kommunalmän
vet, hur det ligger till med den där
möjligheten att dröja. En hy eller ett
kvarter t. ex. har mycket svårt med vattenförsörjningen,
och man är överens
om att saken måste ordnas. Så gör man
ett förslag. Då kommer det med i bilden,
att man blir ålagd att också utföra
en dyrbar avloppsanläggning.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. åtgärder för garanterande av full
sysselsättning

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
NILSSON, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara herr
Öhmans interpellation angående åtgärder
för garanterande av full sysselsättning,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr öhman har frågat
vilka åtgärder regeringen ämnar vidtaga
för att garantera full sysselsättning
åt landets alla arbetsföra människor.

Som interpellanten påpekar redovisades
i oktober nära 37 000 arbetslösa. Vid
novemberräkningen var antalet drygt
47 000. Det kan vara skäl att komplettera
dessa tal med uppgifter om det procentuella
antalet arbetslösa. Av hela antalet
arbetslöshetsförsäkrade personer
var i oktober 1,7 % arbetslösa, i november
2,4 %. Jämfört med förra året

betyder detta en stegring med 0,5—0,7
procentenhet. En ökning har alltså skett.
Alltjämt är dock arbetslösheten här i
landet lägre än i flertalet andra länder.
Jag gör inte dessa påpekanden för att
därmed göra gällande, att allt är gott
och väl på arbetsmarknaden, utan blott
för att ge en något mera nyanserad bild
av läget. Vi bör bilda oss en så realistisk
uppfattning om arbetsmarknadsläget
som möjligt utan att vare sig svartmåla
eller försköna situationen.

Arbetsmarknadssituationen är i dag
inte tillfredsställande. Utsikterna för
den närmaste framtiden är inte heller
enbart ljusa. Regeringen har därför vidtagit
en rad åtgärder för att stödja och
upprätthålla sysselsättningen samt bistå
de arbetslösa. En betydande utvidgning
av den sysselsättningsskapande verksamheten
har nyligen beslutats till följd
av den försämring i läget, som arbetslöslietsräkningen
i november utvisade.
En närmare redogörelse för dessa åtgärder
har nyligen lämnats inför riksdagens
andra kammare. Jag har låtit utdela
denna min redogörelse till första
kammarens ledamöter och vill här endast
sammanfatta dess innehåll.

1. Beredskapsarbeten kommer att kunna
öka från tidigare planerade 800 000
till ca 1 400 000 dagsverken.

Möjligheterna att stimulera till ytterligare
skogsvård inklusive byggande av
skogsbilvägar övervägs.

2. Medelsramarna för bostadsbyggandet
har vidgats, vilket möjliggjort att
8 000 fler lägenheter än tidigare beräknat
kan byggas.

Bostadsbyggandet planeras på sådant
sätt att det skall ge högsta möjliga vintersysselsättning.

3. För ordinarie vägarbeten har anslagen
ökats med 43 miljoner kronor.
Dessutom har investeringsramen vidgats
med 25 miljoner kronor.

SJ får disponera drygt 7 miljoner för
att sysselsätta 450 banarbetare, som annars
brukar permitteras under vintern.

4. Industribeställningar har lagts ut
dels hos örlogsvarvet i Karlskrona, dels
hos enskilda industrier för sammanlagt
ca 30 miljoner kronor. Televerket och

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 14

1o
O

Ang. åtgärder för garanterande av full sysselsättning''

SJ har under året fått sina ramar vidgade
med sammanlagt 21 miljoner kronor.

Arbetsmarknadsstyrelsen har nyligen
fått bemyndigande att utlägga industribeställningar
för ytterligare 40 miljoner
kronor, varav 10 miljoner vid örlogsvarvet
i Karlskrona.

5. Arbetsmarknadsstyrelsen har medgivit
att ca 225 miljoner, som är avsatta
till investeringsfonder, får tagas i anspråk.
Generellt medgivande har lämnats
att ta i anspråk de 45 miljoner kronor
som finns i fonderna för skogsbruk.

6. Uddevallavarvet har fått en statlig
kreditgaranti på 30 miljoner.

7. Yrkesutbildning för arbetslösa kommer
att utvidgas till att omfatta upp
emot 5 000 man.

Antalet elevplatser vid den ordinarie
yrkesutbildningen uppskattas till att
under de tre åren 1957—1959 öka med
15 000.

8. Byggandet av pensionärshem ökar
från 15 till 45 miljoner.

9. Byggandet av yrkesskolor ökar från
20 till 40 miljoner kronor.

10. Byggandet av ålderdomshem ökar
från 30 till 60 miljoner.

11. Byggandet av allmänna samlingslokaler
ökar med 7,2 miljoner.

12. För att färdigplanera statliga och
kommunala arbetsobjekt får användas 2
miljoner kronor.

13. Exportkreditgarantierna har fördubblats
från 300 till 600 miljoner kronor.

14. Bestämmelserna om rese- och
flyttningsbidrag har uppmjukats.

15. Familjebidrag har innevarande år
utbetalats med ca 800 000 kronor. Starthjälp
kommer att kunna utbetalas.

16. Tillfälliga bostäder har åstadkommits
på orter som behövt arbetskraft.

17. Arbetsförmedlingen har förstärkts
på vissa orter.

18. Statens skogsindustrier skall utarbeta
förslag rörande utbyggnad av skogsindustrien
i Norrbottens län.

Härutöver vill jag betona, att regeringen
i överensstämmelse med sitt program
kommer att fortsätta att ständigt
bevaka arbetsmarknadsfrågorna. Åtgär -

derna måste givetvis anpassas efter läget
vid varje tillfälle. Försämras situationen
kommer regeringen inte att tveka
att vidtaga motåtgärder.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på min fråga. Även
om svaret ter sig positivt och den lista
på 18 punkter, som redovisar regeringens
åtgärder, verkar imponerande, vill
jag göra ett par kommentarer.

Interpellationen gällde ju en av politikens
huvudfrågor i vårt land, nämligen
upprätthållandet av full sysselsättning
för alla arbetsföra människor. Full
sysselsättning har under hela efterkrigstiden
varit en kärnfråga i regeringsprogrammen,
och vid alla valrörelser har
regeringspartiet gjort kategoriska utfästelser
om att alla skall ha arbete.

Till en tid var det inte alls svårt att
bland löntagarna hålla liv i den myten,
att det var regeringens kloka politik som
skapat de goda sysselsättningsmöjligheter
vi haft under flera år. Många objektiva
omständigheter medverkade ju till
detta förhållande. Kriget raserade mer
eller mindre fullständigt produktionsapparaten
i praktiskt taget alla europeiska
länder. Vårt land, som stod utanför kriget,
kunde däremot utbygga produktionen
och inta en synnerligen gynnsam
ställning på världsmarknaden.

De krigshärjade ländernas behov av
olika slags varor var enormt, och den
svenska exportindustrien hade gyllene tider.
Avsättningsmöjligheterna var under
en följd av år praktiskt taget obegränsade.
Priserna på t. ex. skogsindustriens
produkter karakteriserades i bolagskretsar
som drömpriser och vinsterna för de
stora företagen inom exportindustrien
nådde höjder som aldrig tidigare.

Också löntagarna fick en släng av sleven.
De utnyttjade de möjligheter som
fanns för att driva upp lönerna över den
nivå som avtalen föreskrev. För många
gav den s. k. löneglidningen betydligt
mer i avlöningskuvertet än vad den avtalsmässiga
höjningen av penninglönerna
förutsatte.

Nr B 14

Tisdagen den 9 december 1958

Ang. åtgärder för garanterande av full sysselsättning

Under dessa år var det ingen svårighet
att hålla full sysselsättning, men den
var obekväm för monopolkapitalisterna,
vars intressen bäst tillgodoses, om det
finns en arbetskraftsreserv. Det går då
lättare att hålla tillbaka krav på förbättrade
löner och arbetsbetingelser. Det
märkliga var att regeringen i den situationen
såg som sin huvudsakliga uppgift
i den ekonomiska politiken att »dämpa
konjukturen», att bekämpa den »överfulla
sysselsättningen», som talesättet
var. Vi fick hårda kreditrestriktioner,
som särskilt drabbade mindre företag
och kommunerna. Vi fick räntehöjningar,
sträng återhållsamhet och vid vissa
tider direkt nedskärning i fråga om bostadsbyggen,
i fråga om skolbyggen, gymnastiksalar,
samlingslokaler, sjukhus och
liknande. Den väldiga eftersläpning på
dessa områden, som vi nu kan notera,
är ett direkt resultat av denna ekonomiska
politik.

Samtidigt som dessa restriktioner sattes
in vidtog regeringen åtgärder för att
minska köpkraften. Avtalsvägen infördes
lönestopp under flera år, och därefter
kom termen att heta »återhållsam lönepolitik».
För att ta bort det s. k. köpkraftsöverskottet
höjdes den indirekta
skatten på en lång rad förbrukningsartiklar.
Nya punktskatter infördes. Taxor
och avgifter till de statliga verken höjdes.
Levnadskostnaderna fördyrades år
efter år och penningvärdet försämrades
i samma takt. Slopandet av priskontrollen
var ett led i den politik, som syftade
till att minska konsumtionen och därmed
också avsättningsmöjligheterna på
den inre marknaden.

I fråga om utrikeshandeln följde den
svenska exportindustrien och regeringen
anvisningarna från USA, som från 1947/
48 har gått ut på en faktisk handelsblockad
mot den tredjedel av jordens
befolkning som bygger socialistiska samhällen.
I stället för att göra allvarliga
ansträngningar för att utveckla handelsförbindelserna
med den socialistiska och
krisfria världsmarknaden har de ledande
handels- och industrikretsarna, med
stöd av regeringen, inriktat hela verksamheten
uteslutande på handel med de

västeuropeiska och transoceana marknaderna.
Jag kanske skall tillägga att det
den allra senaste tiden har skett en viss
vändning i detta avseende.

Det har varit en kortsynt och enkelspårig
politik, och resultaten kommer
nu. Konkurrensen hårdnar, och man kan
redan tala om handelskrig, som kommer
att skärpas, allteftersom kristendenserna
i den kapitalistiska delen av världen
tilltar och fördjupas.

Jag vill erinra om att det för några
dagar sedan meddelades i pressen att
importörerna av svensk järnmalm i Västtyskland
kräver 10 procents prissänkning
och hotar att tillfredsställa sitt behov
av malm från andra håll, om inte
kravet blir tillgodosett. Trävaruindustrien
får allt svårare att hävda sig i den
mördande amerikanska konkurrensen.
Textil- och beklädnadsindustrien håller
på att konkurreras ut också på vår inhemska
marknad.

Ja, det är resultatet av efterkrigstidens
ekonomiska politik och den handelspolitik
som har bedrivits.

Nu växer arbetslösheten för varje
dag. Socialministern erkände också i
svaret att situationen inte är så ljus. Förra
vintern hade vi 60 000 arbetslösa enligt
den officiella redovisningen. För den
här vintern räknar arbetsmarknadsmyndigheterna
optimistiskt med 70 000 arbetslösa,
men LO:s ekonomer räknar redan
med minst 100 000 arbetslösa fram
i februari—mars. Helgpermitteringarna,
som i fjol uppgick till omkring 70 000,
kommer i år enligt föreliggande beräkningar
att bli ännu mera omfattande,
vilket är mycket kännbart för löntagarna.

Vad denna utveckling betyder för de
drabbade är inte svårt att förstå. Löntagarna
bar litat på regeringens kategoriska
löften om full sysselsättning. Många
har lyckats skaffa sig en bättre men dyrare
lägenhet. Åtskilliga har skaffat sig
bil på avbetalning, satt sig i skuld för
TV, sommarstuga eller liknande som numera
ingår i vanliga människors naturliga
livsbehov.

Hur skall de klara upp sin ekonomi,
om de ställes utanför fabriksportarna?

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 14

Ang. åtgärder för garanterande av full sysselsättning

Det är en fråga som inte enbart bekymrar
dem, som redan är arbetslösa, utan
även alla andra som känner sig hotade.

För ungdomen ter sig framtidsperspektivet
allt annat än ljust. För ett par
år sedan var det ingen svårighet att få
ett jobb efter slutad skolgång. Nu står
ungdomarna i kö vid arbetsförmedlingarna
utan att kunna beredas arbeten. Vill
de gå i en yrkesskola, möts de allra flesta
av beskedet, att det varken finns lokaler
eller lärarkrafter. Sysslolöshet med
alla dess ekonomiska och moraliska följder
blir situationen för ett växande antal
ungdomar i de stora ungdomsårgångar
som nu är färdiga för produktionslivet.

De förvärvsarbetande kvinnorna är i
ungefär liknande situation. När läget
skärpes på arbetsmarknaden, är det inte
alls ovanligt att kvinnorna får gå först.
Utsikterna för deltidsarbete minskar. De
familjer, som byggt upp sin ekonomi på
att både man och hustru deltar i produktionslivet,
får sin ekonomi raserad.

Ja, herr talman, så ser jag den nuvarande
situationen. Jag har inte velat
måla bilden i dystrare färger än nödvändigt,
utan jag har sökt teckna läget så
realistiskt som möjligt. Jag vill inte heller
på något vis förringa de åtgärder,
som regeringen vidtagit eller planerar.
De finns ju redovisade i interpellationssvaret.
Jag måste emellertid fråga mig:
Räcker det?

Ökningen av antalet dagsverken i beredskapsarbeten
har naturligtvis sin betydelse
liksom den ökade byggnadsproduktionen.
Anslagsökningen till vägarbeten
och de utlagda industribeställningarna
har naturligtvis en positiv verkan
inom vissa områden, men jag tror inte
att de är tillräckliga i nuvarande läge
och med det perspektiv som man har anledning
att ställa.

Det hela verkar mera som hastigt påkomna
improvisationer än som resultat
av en planering på längre sikt. Det är
just en sådan planering som jag skulle
vilja efterlysa. Nu är vårt land visserligen
ett land med en relativt hög industrialiseringsnivå,
men ännu finns det
stora fält för fortsatt industriell utbygg -

nad. Vi har många industrifattiga landsdelar.
Jag nämner som exempel Norrland
— i varje fall stora delar av Norrland
— Bohuslän och Kronobergs län,
för att taga några typfall. I Bohuslän
trädde staten in med kreditgaranti för
Uddevallavarvet och räddade därigenom
sysselsättningsmöjligheterna för några
tusen människor, åtminstone för den
närmaste tiden. Det var en bra åtgärd
som vi från vår sida hälsade med tillfredsställelse.
Men redan nu varslas det
om inskränkningar vid varvets industrier,
exempelvis Skandiaverken i Lysekil,
och sådant ökar inte trygghetskänslan
för de anställda.

Jag anser att statsmakterna borde göra
upp en plan på något längre sikt för
att trygga sysselsättningen och landets
fortsatta industrialisering. Låt mig antyda
några av de utvägar som jag anser
att regeringen allvarligt borde prova.
Till de åtgärder jag vill förorda hör
bl. a. utbyggnad av de statsägda företagen,
Norrbottens järnverk och Statens
skogsindustrier. Varför skulle inte staten
gå i spetsen för att bygga industriföretag,
som skall basera sig på svenska
råvaror? Att bygga ut den kemiska industrien
med våra stora skogstillgångar
som råvarubas borde vara en angelägen
uppgift. Varför inte starta en statlig bilindustri?
Vi har tekniker och vi har
yrkeskunniga arbetare. Vi har material
som kan framställas inom landet. Vore
inte detta förnuftigare än att årligen
lägga ut hundratals miljoner i valuta för
bilimporten?

Härtill kommer naturligtvis en rad
andra åtgärder: ökad byggnation av bostäder,
av skolor, sjukhus, förbättring
av kommunikationer, bättre möjligheter
för yrkesutbildning av ungdomen o. s. v.
Till de angelägna uppgifter, som måste
ha en betydande inverkan på sysselsättningsläget,
hör att påskynda arbetstidens
förkortning till 40-timmarsvecka,
naturligtvis med full lönekompensation.

En annan fråga, som också kommer
in i blickfältet, är handelspolitiken. Det
finns en del länder, med vilka Sverige
nu har en mycket liten handel: de socialistiska
länderna. Dessa länder har

16 Nr B 14 Tisdagen den 9 december 19o8

Ang. åtgärder för garanterande av full sysselsättning

däremot en mycket stor marknad. Men
man kan ju inte bara kräva att de skall
köpa svenska varor. Det måste bli ett
ömsesidigt handelsutbyte. Jag är ganska
övertygad om, herr statsråd, att vår oljeförsörjning
skulle kunna tillfredsställas
från det hållet i utbyte mot svenska
industriprodukter. Därigenom skulle
sysselsättningen tryggas för många tiotusentals
arbetare i vårt land.

Jag skulle vilja rekommendera regeringen
att damma av betänkandet från
den statliga utredningen som avlämnades
för tio år sedan angående oljehandelns
förstatligande. Det är självklart,
att så länge oljedistributionen ligger i
händerna på engelska och amerikanska
oljemonopol, är det mycket svårt att lägga
om oljehandeln. Men om staten skaffar
sig bestämmanderätten över oljedistributionen,
uppstår betydligt bättre
möjligheter för en omläggning av utrikeshandeln,
vilken, såvitt jag förstår,
skulle bli till största gagn för vårt land
och av största betydelse för den fulla
sysselsättningens upprätthållande.

Till sist, herr talman, bara ett par ord
om en sak som har diskuterats de senaste
veckorna. Jag tänker då på den
s. k. solidaritetsskatten, som man påstår
vara nödvändig för att möta arbetslösheten.
Det sades ju ingenting om den i
interpellationssvaret, men både statsministern
och andra statsråd har i offentliga
uttalanden betygat sin stora sympati
för detta projekt, och av finansministerns
uttalande på en konferens i
söndags kan man endast dra den slutsatsen,
att nästa års budget kommer med
en nyhet av detta slag.

Nu bestrider jag inte — lika litet som
någon annan i denna kammare — att
medel behövs för att hålla produktionen
i gång och trygga den fulla sysselsättningen.
Men jag måste kategoriskt
vända mig emot planer på att sådana
medel skall uttagas på ett sådant sätt,
att de breda folklagren och bland dem
de sämst ställda — folkpensionärer,
barnfamiljer och andra med små inkomster
— får betala dem. Det måste
finnas andra vägar att gå för att anskaffa
nödvändigt kapital. Solidaritetsbe -

greppet är mycket djupt förankrat bland
de svenska arbetarna, men detta begrepp
får inte missbrukas. Jag skulle
vilja rekommendera regeringen att döpa
om benämningen på denna skatt.
»Solidaritetsskatten» borde helst heta
»kanonskatten», tv i verkligheten är det
ju så, att de väldiga militära kostnader,
som regering och riksdag band sig för i
somras, skall finansieras med denna
skatt. Det är dessa utgifter som är orsaken
till svårigheterna att få inkomster
och utgifter att gå ihop. Det är det som
gör, att finansministern och regeringen
i övrigt nu är så angelägna att ta ut nya
skatter för att få det hela alt flyta.

Jag tycker, att det här är en dålig politik
ur flera synpunkter. Det är ju så,
att om man vill hålla sysselsättningen
uppe, måste man skapa förutsättningar
för att folkets köpkraft liöjs. Att minska
köpkraften genom nya konsumtionsskatter
är ju alldeles fel åtgärd.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i svaret i stort, ty det råder ju enighet
om de åtgärder som nu vidtas för att ge
arbete åt så många som möjligt i vårt
samhälle. Jag skulle emellertid vilja ställa
ett par frågor till socialministern.

Min ena fråga gäller punkt 5, där det
talas om vissa steriliserade medel som
frigivits för skogsvårdens främjande. Jag
vill fråga socialministern, om det inte
finns skäl att ändra dessa bestämmelser.
För närvarande är det ju så, att det måste
vara ett arbetslag om minst fem man
med sakkunnig ledare för att en skogsägare
skall kunna komma i åtnjutande
av detta statsbidrag. Jag tar upp denna
fråga även av den anledningen, att jag
för en tid sedan läste i tidningarna att
en viss facklig organisation — om jag
inte minns fel, var det i Gävle — vid ett
sammanträde gett uttryck för sitt missnöje
över att det enskilda skogsbruket
inte i den takt, som skulle ha varit önskvärd,
hade utnyttjat dessa medel för att
bereda arbetstillfällen.

Jag vill då, herr talman, fastslå, att det
finns flera orsaker till att dessa arbeten

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 14

Ang. åtgärder för garanterande av full sysselsättning

inte kommit i gång i önskad utsträckning.
På grund av de rådande avsättningssvårigheterna
för trävaror och
massa med därav följande tryck på prissättningen
har många av de små skogsägarna
för närvarande helt enkelt inte
pengar för att kunna bestrida den del
av kostnaderna för sådana här skogsvårdsarbeten
som inte täcks av statsbidrag.
Dessutom stadgas ju att det skall
vara fråga om arbetslag med minst fem
arbetare och en arbetsledare för att statsbidrag
skall utgå. Även den bestämmelsen
utgör ett hinder för det mindre
skogsbruket att kunna utnyttja dessa
pengar. De nuvarande snäva bestämmelserna
på denna punkt innebär faktiskt
att man här ger det större skogsbruket
en möjlighet att utnyttja dessa statsbidrag
som inte det mindre bondeskogsbruket
får i samma utsträckning. Jag uttalar
därför den förhoppningen, att bestämmelserna
måtte ändras, så att rättvisa
skapas mellan de olika skogsägarkategorierna,
då det gäller att kunna tillgodogöra
sig dessa medel och bereda
sysselsättning i skogen.

Sedan vill jag, herr talman, beröra en
annan fråga, som åtminstone indirekt
har samband med de problem vi nu diskuterar.
För någon vecka sedan besökte
jag kommunalkontoret i min hemort för
att efterhöra, hur läget var i fråga om
arbetslösheten. Den var, svarade man,
visserligen inte avskräckande men dock
i tilltagande, jämfört med siffrorna från
motsvarande tid förra året. Vi har i min
hemort i stort sett samma utveckling som
landet i övrigt. Kommunalkamrern påpekade
emellertid, att man stött på ett
problem som bör uppmärksammas mer
än vad man gjort. Man bör ge samma
möjligheter för både icke arbetslöshetsförsäkrade
och arbetslöshetsförsäkrade,
när de kommer till arbetsförmedlingen
för att söka arbete. Nu behandlas de faktiskt
på olika sätt. Principen bör vara,
att den, som är mest i behov av arbete,
skall ha företräde, vare sig han är arbetslöshetsförsäkrad
eller inte. Med nuvarande
ordning har den arbetslöshetsförsäkrade
i realiteten företräde. Vi hade
förra veckan en föredragning i min

2 Första kammarens protokoll 1958. Nr B

grupp av en representant för arbetsmarknadsstyrelsen.
På en fråga av mig
svarade han, att om han skulle sköta en
arbetsförmedling, så skulle han faktiskt
i första hand ge arbete åt dem som inte
var arbetslöshetsförsäkrade. I verkligheten
är emellertid reglerna sådana, herr
statsrådet, att de icke arbetslöshetsförsäkrade
mer eller mindre sätts i efterhand.
Jag vill därför gärna fråga herr
statsrådet, om det inte är berättigat att
ändra dessa bestämmelser.

Herr statsrådet NILSSON:

Herr talman! Vad först gäller frågan
om arbetslagens storlek vill jag säga,
att bestämmelserna icke innebär, att det
skall vara minst fem arbetare, utan cirka
fem arbetare.

I fråga om möjligheterna för skogsbrukare
att själv deltaga som arbetsförman
kan jag meddela, att sådana möjligheter
redan finns.

Vad sedan beträffar bestämmelserna
för arbetsförmedlingen, som för närvarande
faktiskt ger arbetslöshetsförsäkrade
möjlighet att få arbete före icke försäkrade
arbetslösa, kan jag också meddela,
att dessa bestämmelser skall ändras,
så att alla får samma rättigheter. Den
arbetslöshetsförsäkrade skall icke favoriseras
framför den icke försäkrade, men
det får heller inte vara tvärtom. De nya
bestämmelserna skall tillämpas från och
med nyår.

Herr FRANZÉN (ep):

Herr talman! Vad herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet sade i sitt
senaste svar om beredskapsarbeten har
visst sammanhang med det svar som finansministern
lämnade på min interpellation.
Han sade att medel till beredskapsarbeten
skall betalas ut så fort som
möjligt. Jag vill vädja till socialministern
att de kommuner, som har statsbidrag
att fordra, måtte utfå dessa pengar
snarast möjligt, så att kommunerna kan
använda dessa medel till arbetslöshetsbekämpande
åtgärder. Min interpellation
innebar en vädjan härom, och jag skul -

18 Nr B 14 Tisdagen den 9 december 1958

Om ändrade bestämmelser angående befrielse i vissa fall från erläggandet av folkpensionsavgift -

le vara tacksam, om också socialministern
ville bistå mig på denna punkt.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Om ändrade bestämmelser angående befrielse
i vissa fall från erläggandet av
folkpensionsavgift

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
NILSSON, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Lundströms interpellation
om ändrade bestämmelser angående befrielse
i vissa fall från erläggandet av
folkpensionsavgift, erhöll ånyo ordet och
anförde:

Herr talman! Herr Lundström har fäst
uppmärksamheten på vissa olägenheter,
som i enskilda fall kan uppkomma vid
tillämpningen av bestämmelsen i 19 §
folkpensioneringslagen angående befrielse
att erlägga folkpensionsavgift. Herr
Lundström har frågat, om jag vill ta
initiativ till ändring av bestämmelsen
för att förhindra att personer, som uppbär
folkpensionsförmåner, i vissa fall
blir debiterade sådan avgift.

Jag vill framhålla, att det problem,
som herr Lundström berör, i viss mån
föreligger även för sjukförsäkringslagens
del, nämligen såvitt angår avgifter till
sjukvårdsförsäkringen enligt 33 § nämnda
lag. Av de undersökningar som jag
låtit företa framgår, att det är möjligt
att undanröja de påtalade olägenheterna
genom ändringar i berörda lagregler.
Jag räknar därför med att nästa års riksdag
kommer att föreläggas förslag om
sådana ändringar.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I min interpellation hade
jag påvisat att en person, som är berättigad
till invalidpension, sjukbidrag
eller änkepension, under vissa förhållanden
kan komma att avkrävas pensionsavgift,
ehuru befrielse härifrån enligt
19 § folkpensionslagen egentligen
borde ha förelegat, och att detta förfarande
år efter år kan upprepas för sam -

ma person. Det är med tillfredsställelse
jag konstaterar all socialministern delar
min uppfattning, att här föreligger eu
oklarhet, som bör rättas till. Då statsrådet
också positivt har uttalat sig om
min önskan om åtgärder för att undanröja
de existerande olägenheterna och
utlovat lagförslag i det syftet redan till
nästa års riksdag, har jag all anledning
att tacka för detta svar.

Härtill skulle jag emellertid vilja foga
en liten synpunkt, som kan vara försvarlig
i detta sammanhang. Det är ju
inte uteslutet att i lagstiftningen finns
flera bestämmelser än den, jag i min
interpellation har vidrört, som medför
sådana olägenheter för folkpensionärerna
som icke varit förutsedda eller tidigare
tillmätts betydelse. Det kan gälla
problem som varit av ringa vikt, så
länge folkpensionsavgiften var obetydlig,
och därför inte då observerats, eller
som spelat så liten roll att några initiativ
till korrigeringar inte ansetts erforderliga.
Men nu stiger folkpensionsavgiften
år från år, och vad som tidigare
ingenting betydde, kan nu bli ganska
kännbart.

Ett exempel härpå är bestämmelsen i
kommunalskattelagen om extra avdrag
på grund av nedsatt skatteförmåga som
följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom o. d. Ett sådant extra
avdrag från den skattskyldiges taxerade
inkomst berör icke folkpensionsavgiften.
Om ett sådant extra avdrag skulle
beviljas ända därhän att skatten ■— med
hänsyn till existensminimum — blir
noll, är vederbörande i alla fall skyldig
att betala full folkpensionsavgift. Någon
annan möjlighet att erhålla lindring i
densamma finns för närvarande inte, såvitt
jag förstår, än att avgiften avskrives
på grund av att indrivning inte är
möjlig.

Jag kan inte nu bedöma, huru detta
problem bör angripas, utan jag anför
det endast som ett exempel på vilken
betydelse den stigande folkpensionsavgiften
kan få i fall, som tidigare måhända
inte ansetts värda uppmärksamhet.
Det bör observeras att folkpensionsav -

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 14

Ang. vissa missförhållanden vid alkoholistanstalten å Venngarn, m. m.

giften för de lägsta inkomstklasserna
redan nu är en betydande del, ja, i vissa
fall den största delen av skattsedelns
slutsumma, ett förhållande som alltså
kommer att accentueras alltmer under de
närmaste åren.

Med detta har jag, herr talman, velat
fästa uppmärksamheten på att en vidare
granskning av den lagstiftning, som
berör folkpensionärerna, än enbart den
av mig i interpellationen ifrågasatta kan
vara motiverad med hänsyn till folkpensionsreformens
verkningar. Jag hoppas
också att detta förhållande skall beaktas
av socialministern.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. vissa missförhållanden vid alkoholistanstalten
å Venngarn, m. m.

Ordet gavs ännu en gång till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
NILSSON, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara även herr Sveningssons interpellation
angående vissa missförhållanden
vid alkoholistanstalten å Venngarn,
m. m., och nu yttrade:

Herr talman! Herr Sveningsson har
frågat, om jag vill lämna en redogörelse
för vilka åtgärder regeringen vidtagit i
anledning av spritmissbruket bland de
intagna på vårdanstalten Venngarn samt
om det är mig bekant om liknande förhållanden
som vid Venngarn även förekommer
vid andra alkoholistanstalter.

Jag vill först behandla frågan om förekomsten
av alkoholförtäring bland de
intagna på de allmänna vårdanstalterna
för alkoholmissbrukare. Härom får jag
lämna följande från socialstyrelsen erhållna
uppgifter. Alkoholförtäring förekom
tidigare så sällan, att sådan missskötsamhet
bland vårdtagarna inte utgjorde
något större problem för anstaltsledningarna.
Numera är emellertid frekvensen
av sådana fall på anstalterna
mycket högre än tidigare, något som enligt
socialstyrelsens uppfattning är en
följd av omläggningen av rusdrycksförsäljningen.
Under år 1957 förekom på

de då verksamma 27 allmänna vårdanstalterna
164 kända fall av alkoholförtäring,
därav 28 fall vid Venngarnsanstalten.
För de tre första kvartalen av innevarande
år redovisas vid de 31 allmänna
anstalterna 186 fall, av vilka
Venngarnsanstalten svarar för 17. På
den helt slutna Svartsjöanstalten har inte
förekommit något sådant fall under
nämnda tidsperioder.

Alkoholdryckerna har, där klarhet om
deras ursprung kunnat vinnas, i flertalet
fall erhållits genom inköp i systembolagsbutiker
eller vid besök på restauranger
och i ett mindre antal fall utgjorts
av olagligt tillverkade drycker. I några
fall har dryckerna insmugglats till anstalten.

Reaktionen mot de intagna som förtärt
alkohol har i vissa fall bestått i
överflyttning till annan anstalt, ofta en
sluten sådan, och i övrigt av sådana åtgärder
som isolering, framflyttning av
tidpunkten för försökspermission och
nedsättning av flitpenningen.

Antalet fall av konstaterad alkoholförtäring
bland de intagna på vårdanstalterna
kan knappast betecknas som stort,
om det ses mot bakgrunden av omfattningen
av dessa anstalters verksamhet.
Per 100 000 vårddagar inträffade sålunda
under år 1957 30 fall och under de
tre första kvartalen detta år 37 fall.

Det är emellertid en ytterst angelägen
uppgift att förhindra alkoholförtäring
på anstalterna. Jag är övertygad om att
anstaltsledningarna inom ramen av sina
resurser vidtar de åtgärder i detta syfte,
som ankommer på dem. Svårigheterna
att helt förhindra alkoholförtäring bland
de intagna sammanhänger bl. a. med att
flertalet anstalter är av öppen karaktär
samt med lättheten att komma åt rusdrycker.

Av betydelse är också arten av de åtgärder,
som vidtages mot den som överträtt
förtäringsförbudet. Det starkt ökade
antalet omhändertagna och bristen
på slutna vårdplatser har medfört, att
en önskvärd överflyttning till annan anstalt
i många fall inte kunnat komma till
stånd. Den pågående kraftiga utökningen
av anstaltsorganisationen bör alltså
vara ägnad att förbättra de här berör -

20 Nr B 14 Tisdagen den 9 december 1958

Ang. vissa missförhållanden vid alkoholistanstalten å Venngarn, m. m.

da förhållandena. Av särskild betydelse
torde därvid bli tillkomsten av Gudhemsanstalten,
vars slutna avdelning beräknas
kunna tagas i bruk nästa höst.

Vad särskilt angår Venngarnsanstalten
vill jag nämna, att enligt vad jag inhämtat
från anstalten en del av de i det föregående
omtalade fallen av alkoholförtäring
vid anstalten haft sin orsak däri,
att två extra befattningshavare vid anstalten
förmedlat rusdrycker till de intagna.
Detta uppdagades under sommaren
1958, varefter dessa befattningshavare
omedelbart skildes från sina tjänster.
I denna del är alltså alkohol förtäringen
att betrakta som en tillfällig företeelse,
som kunnat hindras från att
fortsätta så snart orsaken upptäckts. I
de övriga fallen synes de intagna ha
kommit över rusdrycker genom inköp i
systembolagets butik i Sigtuna. Då legitimationstvång
tillämpas vid denna
butik, torde inköpen ha skett genom ombud
eller med hjälp av lånade legitimationshandlingar.

Förutom de förut angivna allmänna
svårigheterna att förhindra alkoholförtäring
på öppna vårdanstalter tillkommer
för Venngarnsanstaltens del särskilda
svårigheter, bl. a. på grund av
anstaltens läge i närheten av en stad
med utminuteringsbutik samt arten av
anstaltens klientel, som är betydligt mera
svårskött än vad som är fallet på de
öppna anstalterna i allmänhet. Anstalten
har nödgats anordna en särskild isoleringsavdelning,
avsedd för vårdtagare
som på grund av överträdelse av förtäringsförbudet,
avvikande från anstalten
eller annan anledning anses böra omhändertagas
på detta sätt. Med hänsyn
till de här i korthet angivna speciella
förhållandena vid Venngarnsanstalten
har jag funnit denna anstalt vara i behov
av personalförstärkning. Efter framställning
av anstalten har regeringen
därför nyligen medgivit, att personalen
omedelbart får utökas med fyra vårdare.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för socialdepartementet ber jag att

få framföra mitt tack för svaret på min
interpellation.

Av svaret framgår, att alkoholförtäring
och missbruk av sprit på de allmänna
alkoholistanstalterna sedan motboken
slopades och den fria spriten tillkom har
blivit ett mycket större problem än förut.
Såväl de siffror, som redovisas i polisutredningen
från Venngarnsanstalten,
som de siffror, som redovisas i statsrådets
svar när det gäller kända fall av
alkoholförtäring vid de allmänna anstalterna,
visar tyvärr att konsumtionen av
sprit bland de intagna är i stigande.

Man kan även på vissa grunder befara,
att tillgången på spritdrycker och förekomsten
av alkoholförtäring vid dessa
anstalter är betydligt större än vad
som framgår av statsrådets svar. För
denna uppfattning talar den omständigheten,
att i svaret redovisas, att när det
under de tre första kvartalen var 186
kända fall av alkoholförtäring, kom 17
av dessa på Venngarnsanstalten. Polisrapporten
från Venngarn visar, att från
detta års början fram till ungefär mitten
av september eller till den tidpunkt, då
polisutredningen tog sin början, var det
inte mindre än 18 intagna på Venngarn,
som av sigtunapolisen blev tagna för
fylleri.

Detta talar beklagligt nog på ett tydligt
sätt för att sprittillgången varit mycket
större än vad som kan utläsas av de
av socialstyrelsen kända och registrerade
fallen. Ty nog kan man räkna med att
fletalet av de intagna, som sprungit i väg
till systembolagets affär i Sigtuna eller
på annat sätt kommit över starka drycker
i denna stad, har klarat sig hem till
anstalten utan att hli tagna av polisen.
Räknar man därtill med den förtäring
och den försäljning av sprit, som förekommit
på själva anstalten, blir antalet
fall så mycket större.

Det skall villigt erkännas, att alkoholistvården,
inte minst sedan spriten
släpptes fri, har blivit ett stort och svårlöst
problem. Hur det än utvecklar sig
med spritkonsumtionen, kommer det säkert
att dröja länge, innan reformen med
den fria spriten blir till någon välsignelse
för de många, som missbrukar alko -

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 14

Ang. tillämpningen av bestämmelserna om återkallelse av körkort

holhaltiga drycker. När spriten släpptes
fri, borde man ha insett att alkoholistanstalterna
skulle ha varit bättre rustade
att ta emot ett ökat antal av dem,
som behöver samhällets vård i denna
form. Utan tvekan är de intagna på alkoholistanstalterna
ett mycket svårhanterligt
klientel; det är inga lätta individer
att handskas med.

Man kan också framhålla, att när det
är på det sättet, så är det så mycket mer
angeläget, att de anstalter som nu finns
är så anordnade, att de verkligen fyller
sin uppgift.

När i höstas händelserna på Venngarn
blev omskrivna i tidningspressen, var
det nog åtskilliga här i landet som reagerade
och stod undrande inför att sådana
händelser verkligen kunde förekomma
på en statens egen anstalt. Vad
man här kan reagera mot är, att bruket
och missbruket av sprit bland intagna
på Venngarn allvarligt har ökat utan att
anstaltsledningen vidtagit några åtgärder
innan det blev polisutredning. När
polisutredningen var klar, förklarade anstaltsledningen
bara, att »detta var för
oss ingen överraskning». Det fanns till
och med patienter, som bland annat i
brev till socialstyrelsen sagt, att de i
fortsättningen icke ville bli utsatta för
de frestelser, som förekom på anstalten.

Under 1957 anhöll polisen i Sigtuna
sammanlagt 68 personer för fylleri, av
vilka 8 var patienter på Venngarn. Under
knappt tre kvartal av 1958 anhöll
man i Sigtuna sammanlagt 38 personer
för fylleri. Av dessa utgjorde, som jag
redan sagt, 13 stycken av på anstalten
intagna alkoholmissbrukare. Detta blir,
utslaget på hela året, en ökning med mer
än 100 procent jämfört med 1957. Om
den uppgift är riktig, som förekommit
i tidningspressen, att de intagna under
arbetet ute på åkrarna kunnat springa
till skogen för att byta kläder och sedan
fortsätta till Sigtuna, där de i systembolagets
affär eller på annat sätt tillhandlat
sig sprit, är denna ordning mycket
otillfredsställande.

Nu hyser statsrådet, såsom framgår av
svaret, den förhoppningen — som vi säkert
alla har — att det skall bli allt fle -

ra platser, framför allt på de slutna anstalterna,
så att man står bättre rustad
att intaga de många som är i behov av
vård. .lag tror att det är en mycket allmän
uppfattning, att det inte har varit
och alltjämt inte är välbeställt, kanske
rent av illa ställt, med alkoholistvården
här i landet. Men lika allmänt har man
den uppfattningen, att det är samhällets
skyldighet att på ett värdigt sätt ta hand
om de männskor, som blivit slavar under
alkoholmissbruket.

Svaret slutar med en redogörelse för
de åtgärder som på sista tiden vidtagits
vid Venngarnsanstalten; att man där anordnat
en isoleringsavdelning och att
personalen utökats med fyra nya vårdare.

Jag ber ännu en gång att få tacka statsrådet
för den positiva inställning, som
kommit till uttryck i svaret. Jag tolkar
det som ett uttryck för att rådande missförhållanden
på detta område snarast
möjligt bör avhjälpas.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. tillämpningen av bestämmelserna
om återkallelse av körkort

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara herr Pålssons interpellation
angående tillämpningen av
bestämmelserna om återkallelse av körkort,
fick nu ordet och anförde:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Pålsson till mig riktat följande fråga:
Vilka riktlinjer tillämpas i praxis
vid körkortsindragningar på grund av
upprepade trafikförseelser och vilken
utredning sker, framför allt i fall där
förseelser åtföljes av strafföreläggande
och följaktligen någon domsmotivering
inte förekommer?

Interpellanten har till stöd för sin
fråga bland annat hänvisat till den återkallelsegrund
i 33 § vägtrafikförordningen,
som numera återfinns under denna
paragrafs 2 mom. 3 punkten och som

22 Nr B 14 Tisdagen den 9 december 1958

Ang. tillämpningen av bestämmelserna om återkallelse av körkort

avser det fall, att »föraren genom upprepade
förseelser mot de bestämmelser,
som i trafikens eller trafiksäkerhetens
intresse meddelats för förare av motordrivna
fordon, i väsentlig mån visat
bristande vilja eller förmåga att rätta sig
efter dessa bestämmelser».

Till svar på herr Pålssons fråga får
jag anföra följande.

Prövning av fråga om återkallelse av
körkort ankommer som bekant på länsstyrelse
samt, om besvär anförs över
länsstyrelsens beslut, på regeringsrätten.

Med anledning av den framställda frågan
har jag inhämtat upplysningar om
praxis från vissa länsstyrelser.

Av desamma framgår att körkortsindragning
jämförelsevis sällan sker med
stöd av det nu aktuella stadgandet. Då
så sker föreligger i allmänhet ett icke
obetydligt antal förseelser, vilka begåtts
inom en ganska snävt begränsad tidrymd.
Indragning av körkort på nu ifrågavarande
grund har också regelmässigt
föregåtts av varning enligt 34 § vägtrafikförordningen.
De förseelser det här
är fråga om är sådana som icke är av
så allvarlig beskaffenhet, att de kan
medföra indragning av körkort enligt
annan grund. Bland dem kan nämnas
överskridande av maximilast och maximihastighet,
förande av bristfälligt fordon,
underlåtenhet att iakttaga bestämmelsen
om stopplikt, vårdslöshet i trafik,
dock ej av allvarligare slag. Däremot
torde i allmänhet hänsyn icke tagas till
helt obetydliga förseelser, såsom underlåtenhet
att anmäla förvärv av fordon
eller att registrera fordon. Detsamma
tycks också vara förhållandet med parkeringsförseelser
utom i vad avser sådana
förseelser i de större städerna, där
parkeringssvårigheterna ställer större
krav på förarna och deras beredvillighet
att rätta sig efter myndigheternas bestämmelser.
Den olikhet i praxis som
i detta och kanske även andra hänseenden
må kunna förekomma torde således
till stor del kunna förklaras med de olika
förhållanden under vilka förseelserna
begåtts.

Regeringsrättens avgöranden i dit hänskjutna
körkortsärenden är givetvis äg -

nade att åstadkomma en viss likformighet
i länsstyrelsernas praxis härvidlag.

I detta sammanhang vill jag erinra
om att reglerna om återkallelse och om
omhändertagande av körkort har till syfte
att ge myndigheterna möjlighet att
söka upprätthålla en tillfredsställande
standard hos motorförarna och förhindra
att bland dem återfinns personer som
konstaterats vara klart olämpliga att föra
motorfordon. För en sådan prövning
kan icke med hänsyn till de särskilda
omständigheterna och förhållandena
uppställas fixa regler, utan en sådan
prövning får avgöras från fall till fall.
Den fara som därigenom må uppkomma
ur rättssäkerhetssynpunkt har föranlett
tillskapandet av garantier för en tillfredsställande
prövning av dessa frågor.
Bland dessa garantier må nämnas möjligheten
att överklaga beslut om körkorts
indragning. Vad beträffar körkortsmyndigheternas
möjligheter att
konstatera en förares olämplighet vill jag
hänvisa till den utvidgade underrättelseskyldighet
för polismyndigheter och
domstolar, som genomförts från och med
den 1 juli 1958, samt länsstyrelses befogenhet
att föranstalta om utredning angående
föraren. Av de svar som inkommit
från de hörda länsstyrelserna framgår
också att förundersökningsprotokoll
regelmässigt infordras samt att polismyndigheterna
höres. Slutligen får alltid
föraren tillfälle att komma in med
förklaring, innan ärendet avgöres.

I detta sammanhang vill jag erinra
om att utredningen angående rattfylleribrotten
m. m. enligt meddelade direktiv
bland annat har att undersöka, i vad
mån prövningen av frågan om indragning
av körkort kan överflyttas från
länsstyrelse till domstol.

Jag anser mig härmed ha besvarat frågan.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet för det
lämnade svaret. Jag vill emellertid med
anledning av svaret anföra några syn -

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 14

Ang. tillämpningen av bestämmelserna om återkallelse av körkort

punkter, som för mig har utgjort motiv
för de frågor, som jag framställt i min
interpellation.

Det har vid fyrfaldiga tillfällen i pressen
synts uttalanden från olika representanter
för offentliga myndigheter av
innehåll, att t. ex. ett flertal parkeringsförseelser
skulle kunna utgöra tillräcklig
grund för indragande av körkort.
Man har nämnt siffror såsom ett tiotal
förseelser under ett år som en ungefärlig
norm för körkortsindragande. Detta
liar uppenbarligen gällt tätorter, där
parkeringsproblemen är svårlösta.

Man måste emellertid i princip intaga
en mycket avvisandt hållning mot ett
system, där förseelserna helt enkelt adderas
och summan lägges till grund för
indragning av körkort.

I praktiken möter man även andra
exempel, där indragning av körkort
i frågasättes. Förseelsernas antal kan
därvid vara tämligen ringa, men förseelserna
rubriceras så, att den rättsregel
det är fråga om och som överträtts
framstår som särskilt viktig. Det är
ganska naturligt att det då kan föreligga
anledning att ifrågasätta indragning av
körkort, men när strafföreläggande är
den urkund, vari brottet bedömts, föreligger
tyvärr ofta den situationen, att
den ansvarige — för att undgå det ekonomiska
avbräck som ett bestridande av
sådant strafföreläggande medför — godtager
strafföreläggande^ trots att rubriceringens
riktighet kan ifrågasättas eller
omständigheterna skulle kunna föranleda
att något straff icke skulle ha
utdömts. Det är ganska naturligt att en
person från Stockholm drar sig för en
rättegång i ett trafikmål, om ingen skada
inträffat, som äger rum låt oss säga
i Borås, Östersund eller Kiruna, där kostnaden
för ett frikännande sannolikt
mångdubbelt skulle överstiga den utdömda
straffpåföljden.

Det är därför angeläget att den utredning,
som göres innan man ifrågasätter
indragande av körkort, sker med synnerlig
omsorg och att man därvid beaktar
att förseelser av mera obetydlig
art, som följts av strafföreläggande, bedömes
med mycket stor varsamhet.

.lag ber, herr talman, att med ett exempel
få belysa vad jag åsyftar med det
nyss sagda.

En person, som innehaft körkort under
15 år, hade ådragit sig ansvar i tre
olika fall.

Det första gällde en parkeringsförseelse,
som bestod i att vederbörande, som
stannat fordonet för att avlasta gods, råkat
stå kvar med fordonet ett par minuter
över den tid, då stoppförbud inträdde
på platsen. En påpasslig polisman •—
jag har intet ont att säga om honom -—
antecknade förseelsen, och resultatet
blev ett strafföreläggande.

Det andra fallet inträffade när stoppplikten
för infart på huvudväg infördes.
Föraren hade vid ett tillfälle underlåtit
att stanna intill stoppskylten på en plats
och i stället kört fram till huvudvägen,
där han stannat; han ansåg att han då
hade bättre sikt över vägen, samtidigt
som han själv kunde iakttagas från huvudleden.
En polisman som fanns på
platsen för att övervaka, att stopplikten
iakttogs, hyste emellertid den uppfattningen,
att mannen borde stannat vid
stoppskylten omkring CO meter från vägen.
Strafföreläggande följde, men med
hänsyn till omständigheterna och osäkerheten
beträffande reglernas rätta innebörd
jämkades dagsbotsbeloppet till
hälften. 10 dagsböter utdömdes.

Ungefär tre år därefter råkade mannen
köra ut på en riksväg från en annan
väg utan att iakttaga stopplikten. Omständigheterna
var härvid bland annat,
att vägskälet hade en sådan utformning,
att man icke med säkerhet visste, när
man var på huvudvägen; ett otal skyltar
fanns på platsen, såsom varning för
tjälskada, begränsning av hastigheten
o. s. v. Det ifrågavarande vägskälet har
för övrigt då och då figurerat i pressen,
eftersom otaliga sådana förseelser inträffat
vid detsamma. För förseelsen utdömdes
10 dagsböter.

I anledning av vad som sålunda hänt
mannen, ifrågasattes indragning av hans
körkort. Det skedde alltså på basis av de
tre förseelserna, av vilka en väl inte numera
är någon förseelse, sedan regeln
om stopplikt har klarnat.

Nr B 14

Tisdagen den 9 december 1958

Ang. ortsgrupperingen inom beskattningen

Av det mellersta strafföreläggande!
kan man också på grund av dagsbotens
jämkning utläsa, att strafföreläggandet
bör bedömas såsom synnerligen milt,
men eljest kan man icke av strafföreläggandena
i allmänhet utläsa något om
händelseförloppet. Det har synts mig
vara synnerligen angeläget, att den enskilde
körkortsinnehavaren inte ständigt
behöver gå i beredskap för att värna om
sin rätt. Meningen med strafföreläggandena
har ju varit, att man på ett summariskt
sätt skall kunna avgöra bagatellförseelser.
Dessa bör enligt min mening
inte sedermera kunna få för en del
körkortsinneliavare ödeläggande konsekvenser,
som ju då drabbar dem efter en
ytterst summarisk prövning. Jag vill
poängtera i detta sammanhang, att indragning
av körkort ju kan äventyra vederbörandes
försörjningsmöjligheter.

Jag har bedömt detta så, att jag vill
ifrågasätta, om inte omsorgen om den
enskildes rätt borde kräva, att beslut
om körkortsindragande endast finge
meddelas av domstol. Prövningen kan
då förutsättas bli noggrannare. Dessutom
torde framställning om indragande av
körkort knappast komma att ske på så
lösa grunder som t. ex. i det av mig nyss
refererade fallet.

Jag är därför tacksam för att statsrådet
i sitt svar har påpekat, att utredningen
angående rattfylleribrott m. m. enligt
meddelade direktiv bland annat liar att
undersöka i vad mån prövningen av frågan
om indragning av körkort kan överflyttas
från länsstyrelse till domstol. Jag
är också, det vill jag poängtera, så till
vida nöjd med svaret, att jag hoppas,
att den argumentation jag här har anfört
och det exempel som jag likaledes
har gett kan komma under den åberopade
utredningens ögon och ge anledning
till överväganden om ändrade förhållanden
på detta område.

Med det anförda ber jag än en gång
få tacka statsrådet för det lämnade svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr B 1 och B 2
samt statsutskottets utlåtanden nr B 103
—B 106 och memorial nr B 107.

Ang. ortsgrupperingen inom beskattningen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr B 18, i anledning av väckta
motioner rörande ortsgrupperingen
inom beskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: B 170,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: B 233, av
herr Hjalmarson m. fl., vari bl. a. hemställts,

1) att riksdagen måtte i princip besluta,
att skattegrupperingen skulle avskaffas,

2) att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till förordning om
antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen; II)

de likalydande motionerna I:B
174, av herr Bengtson m. fl., och II: B
220, av herr Hedlund m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

1) i enlighet med ortsgrupperingsutredningens
förslag i princip besluta om
ett fullständigt slopande av skattegrupperingen
och införande av enhetliga
skattefria avdrag inom skattesystemet,
motsvarande nu gällande ortsavdrag i
ortsgrupp V; samt

2) med verkan från och med den 1
januari 1959 vad beträffade beskattningen
besluta uppflytta till grupp III de
orter som nu hänfördes till grupp II;
ävensom

III) motionen II: B 183, av herr Åhman
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att ortsgrupp II inom skattegrupperingen
skulle slopas och kommunerna
i denna ortsgrupp uppflyttas i
ortsgrupp III samt att slopandet av orts -

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 14

grupp II skulle genomföras med verkan
från och med den 1 januari 1959.

Det i de likalydande motionerna I: B
170 och II: B 233 framlagda förordningsförslaget
avsåg, att ortsgrupp II inom
skattegrupperingen skulle slopas och till
denna ortsgrupp hänförliga orter hänföras
till ortsgrupp III från och med den
1 januari 1959.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna I: B 170, av
herr Ewerlöf m. fl., och II: B 233, av
herr Hjalmarson m. fl., de likalydande
motionerna I: B 174, av herr Bengtson
m. fl., och II: B 220, av herr Hedlund
m. fl., samt motionen II: B 183, av herr
Åhman m. fl., i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet i betänkandet
anfört;

B. att de nämnda motionerna måtte, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Utskottet hade erinrat om att chefen
för civildepartementet med stöd av
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 februari
1957 tillkallat vissa utredningsmän
för att verkställa en översyn av ortsgrupperingssystemet,
samt anfört bland annat,
att i ortsgrupperingsutredningens
betänkande värdefulla synpunkter framförts
för uppläggning av den prisgeografiska
undersökning, som statsutskottet
förordat år 1956. Då enligt utskottets
mening denna undersökning torde vara
erforderlig för att bedöma frågan om
spännvidden i ortsgrupperingen samt
antalet ortsgrupper, hade utskottet ansett
sig icke böra tillstyrka bifall till yrkandet
i de förevarande motionerna om
slopande av ortsgrupp II vid skattegrupperingen.
Utskottet förutsatte emellertid,
att Kungl. Maj:t omedelbart föranstaltade
om en dylik undersökning och
vidtoge de ytterligare åtgärder, som erfordrades
för att frågan så snart som
möjligt skulle kunna föreläggas riksdagen.

Ang. ortsgrupperingen inom beskattningen

Vid betänkandet hade reservation avgivits
av herrar Wolgast, Alvar Andersson,
Gustaf Henry Hansson, Nilsson i
Bästekille, Larsson i Luttra och Dårlin,
vilka — under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: B 170,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: B 233, av
herr Hjalmarson m. fl., de likalydande
motionerna I: B 174, av herr Bengtson
m. fl., och II: B 220, av herr Hedlund m.
fl., samt motionen II: B 183, av herr Åhman
m. fl., — ansett, att utskottet bort
hemställa,

1) att riksdagen måtte i princip besluta,
att skattegrupperingen skulle avskaffas,

2) att riksdagen måtte antaga följande Förslag till Förordning

om antalet ortsgrupper vid
skattegrupperingen

Härigenom förordnas, att antalet ortsgrupper,
som avses i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen
och 8 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skall
från och med den 1 januari 1960 tills vidare
utgöra tre (ortsgrupp III—ortsgrupp
V).

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling. I samband
därmed skall förordningen den 5 juni
1953 om antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen
(nr 406) upphöra att gälla.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY, (h):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande B 18 behandlas motioner från
alla de borgerliga partierna om slopande
av ortsgrupp II vid skattegrupperingen
från den 1 januari 1959 och om uppflyttande
av kommunerna i ortsgrupp II
till ortsgrupp III. Från höger- och centerpartihåll
har vidare yrkats, att riksdagen
nu skall fatta principbeslut om
skattegrupperingens totala avskaffande.
Även om riksdagen under senare år upprepade
gånger diskuterat ändringar i orts -

Nr B 14

Tisdagen den 9 december 1958

Ang. ortsgrupperingen inom beskattningen
grupperingen inom beskattningen, kan
det dock vara på sin plats att erinra om
att anledningen till att man har ortsgrupper
både inom beskattningen och inom
lönesystemet är den, att levnadskostnaderna
har varierat och fortfarande varierar
på olika platser inom landet.

När skattegrupperingen år 1919 infördes
i den statliga beskattningen och år
1920 inom den kommunala, hade man
fem ortsgrupper, och så var förhållandet
fram till den 1 januari 1954, då grupperna
minskades till fyra. När lönegrupperingen
år 1920 började tillämpas på
statens tjänstemän, hade man icke mindre
än sju grupper, som under åren ökades
med ytterligare två till sammanlagt
nio. Detta stora antal grupper hade man
ända fram till år 1948, då man med en
gång minskade ner antalet till fem. Nästa
förändring skedde år 1954, då man
fick endast fyra ortsgrupper eller samma
antal som inom skattegrupperingen.

Anledningen till att man på detta sätt
minskat antalet grupper — denna minskning
måste i fråga om lönegrupperingen
anses vara markant — kan inte vara annan
än att en viss utjämning skett i avseende
på levnadskostnaderna, en utjämning
som ju är helt naturlig, om man betänker
hur kommunikationerna utvecklats
under den relativt långa tid grupperingarna
tillämpats. Handelns struktur
har ju också under samma tid ändrats.
Enligt mitt förmenande har man skälig
anledning att utgå från att denna utjämningsprocess
ännu ej är avslutad
utan att den fortfarande pågår, med resultat
att skillnaden i levnadskostnader
mellan dyraste och billigaste ort blir
allt mindre och mindre och kanske så
småningom helt försvinner.

Den logiska konsekvensen av denna
utveckling är ju, att antingen skall avståndet
mellan de olika ortsgrupperna
minskas eller också skall antalet grupper
bli färre. Av dessa två utvägar är
den senare den fördelaktigaste, om man
även bedömer frågan ur administrativ
synpunkt. Man frågar sig då: Vilka är
våra möjligheter att nu vidtaga åtgärder
på skattegrupperingens område med hänsyn
tagen till det påstådda nära sam -

bandet med lönegrupperingen? När ärendet
behandlades i bevillningsutskottet,
gjorde en hel del av utskottsmedlemmarna
gällande, att det föreligger ett så nära
samband mellan lönegrupperingarna och
skattegrupperingarna, att man icke kan
behandla dem var för sig, i varje fall
inte skattegrupperingen före lönegrupperingen.
Gentemot detta vill jag anföra
vad utredningen i denna sak har skrivit.
På s. 62 i betänkandet står följande:
»Utredningen har i ett tidigare avsnitt
av detta kapitel föreslagit att den
statliga lönegrupperingen skall helt slopas.
Utredningen anser emellertid inte
att ett så nära samband föreligger mellan
löne- och skattegrupperingarna att ett
slopande av lönegrupperingen i och för
sig behöver leda till att även skattegrupperingen
samtidigt måste upphöra. Frågan
om skattegrupperingen kan därför
enligt utredningens mening lösas fristående
från frågan om lönegrupperingen.
»

Av detta citat torde framgå, att man
kan genomföra ändringar inom ortsgrupperingen
i beskattningen utan att
samtidigt ändra densamma inom lönesystemet.

Att utskottet icke nu ansett sig kunna
föreslå riksdagen att besluta ens om
avskaffande av ortsgrupp II motiveras
med att en prisgeografisk undersökning
dessförinnan måste göras. Men jag måste
i detta avseende hänvisa till att riksdagen
redan 1956 hos Kungl. Maj:t anhöll
om att en prisgeografisk utredning
skyndsamt skulle komma till stånd. Då
denna riksdagens anhållan ännu icke
lett till någon åtgärd från Kungl. Maj :ts
sida, förutsätter nu utskottet att Kungl.
Maj :t omedelbart föranstaltar om en sådan
undersökning och vidtar ytterligare
åtgärder, så att frågan så snart som möjligt
kan föreläggas riksdagen.

Mig synes att man redan nu skall kunna
fatta beslut om avveckling av ortsgrupp
II utan att avvakta den begärda
utredningen, då denna utredning i varje
fall måste få till resultat att åtminstone
ortsgrupp II kommer att försvinna. Däremot
kan jag nog förstå utskottsmajoriteten
när den av ekonomiska skäl nu

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 14

inte vill medverka till en ändring. Utredningen
har ju beräknat att statsverkets
inkomstminskning för helt budgetår,
om grupp II flyttas till grupp III,
uppgår till 12 miljoner kronor. Men för
nästkommande budgetår — 1959/60 —
uppgår minskningen endast till 4 miljoner
kronor. Sett i perspektiv av totalbudgetens
omslutning, som är över
12 000 miljoner kronor, är dessa siffror
inte på något sätt avskräckande.

Med hänvisning till att det utredningsbetänkande,
som här föreligger, är enhälligt
och utan reservation och med
hänvisning i någon mån till vad jag här
anfört, yrkar jag, herr talman, bifall till
den reservation, som avgivits till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (ep):

Herr talman! Det är ju inte första
gången som vi diskuterar frågan om dyrortsgrupperingen
här i kammaren, och
med den form, som utskottsmajoriteten
har givit utlåtandet, lär det inte heller
bli sista gången som den diskuteras.

Dyrortsgrupperingen är ju uppdelad i
lönegrupperingen och skattegrupperingen.
Frågan om lönegrupperingen får vi
väl ta ställning till i morgon i samband
med ett utlåtande från statsutskottet
med anledning av motionsvis framförda
yrkanden på detta område. Men här är
det ju fråga om bevillningsutskottets utlåtande,
som rör skattegrupperingen.
Herr Hansson har här förut talat om
dyrortsgrupperingens historia, och därav
framgår att vi sedan en del år tillbaka
liar fyra dyrortsgrupper. Det har
anmälts missnöje med detta, då betydande
grupper i vårt svenska samhälle
ansett att även den begränsade spännvidd,
som nu råder mellan de olika dyrortsgrupperna,
är felaktig. Med anledning
av de framstötar, som gjorts, tillsattes
en utredning — ortsgrupperingsutredningen
— i början av år 1957, och
den framlade sitt betänkande redan i
slutet av året. Den hade som statlig utredning
arbetat ovanligt snabbt. Utredningen
var enhällig i sitt förslag om slopande
av såväl lönegrupperingen som

Ang. ortsgrupperingen inom beskattningen
skattegrupperingen, även om den ur
kostnadssynpunkt föreslog att skattegrupperingen
skulle avvecklas successivt.
Såsom en första etapp har föreslagits
att dyrortsgrupp II skulle sammanföras
med ortsgrupp III, och detta förslag
har också framförts i de nu föreliggande
motionerna och i den föreliggande
reservationen. Vi är fullt överens
med utredningen och föreslår att riksdagen
skall fatta principbeslut om skattegrupperingens
fullständiga upphävande.

Om vi undersöker vilka områden det
är i vårt land som hänförts till ortsgrupp
II i dyrortshänseende, finner vi
att i huvudsak landsbygd och en del
mindre städer i vissa län i södra Sverige
är placerade i denna dyrortsgrupp.
Man kan konstatera det underliga i att
levnadskostnaderna är lika höga i både
städer och på landsbygden i Mellansverige,
eftersom samtliga orter där hänförts
till ortsgrupp III. I vissa län i Götaland
däremot skulle det råda en skillnad
i levnadskostnadshänseende mellan
landsbygd och stad och även mellan vissa
städer. Blekinge län till exempel hör
i sin helhet till ortsgrupp III, under det
att Kronobergs län — med undantag av
Växjö stad — hänförts till ortsgrupp II.
Kristianstads län är i huvudsak fört till
grupp II. Två städer, Kristianstad och
Hässleholm, tillhör grupp III, medan det
däremot skulle vara billigare att leva i
Ängelholm, ty den staden ligger i grupp
II. Bohuslän ligger i grupp III och likaså
Värmland, medan landskapet däremellan,
alltså Dalsland, är placerat i
grupp II. Man frågar sig onekligen: Är
det någon som på allvar vill påstå, att
det skulle vara billigare att leva i Dalsland
än i Bohuslän eller Värmland?

Jag skall ta ytterligare ett exempel.
Städerna Göteborg och Mölndal är placerade
i dyrortsgrupp IV. Omedelbart
söder om Mölndal kommer vi till den lilla
kommunen Kållered. Den ligger i
grupp III. Söder om denna kommer Hallands
län. Där är det genast billigare att
leva enligt dyrortsindelningen, ty man
hamnar i grupp II, så fort man kommer
över gränsen.

Nr B 14

Tisdagen den 9 december 1958

Ang. ortsgrupperingen inom beskattningen

Jag skall gärna erkänna, att den nuvarande
dyrortsindelningen är väsentligt
bättre än den gamla, som vi hade när
det fanns en uppdelning i nio olika dyrorter
och man kunde hitta de mest kufiska
företeelser, baserade på prisundersökningar,
varvid resultatet i stor utsträckning
berodde på vem som i respektive
kommuner hade insamlat det
prismaterial som låg till grund för indelningen.
Trots att det är bättre nu
framstår det dock som uppenbart orimligt
att ha kvar nuvarande dyrortsgruppering
— speciellt gäller detta grupp II.
Det har också ortsgruppsutredningen
konstaterat. Den föreslår ju, att grupp II
skall flyttas upp till grupp III både i lönehänseende
och i skattehänseende. På
det sättet skulle man få 80 procent av
alla landets kommuner och två tredjedelar
av landets befolkning i dyrortsgrupp
III. Man skulle då onekligen ha
uppnått en väsentlig förbättring och förenkling.
Men inte ens så långt vill majoriteten
av bevillningsutskottet gå, utan
man menar att det behövs ytterligare
prisgeografiska undersökningar för att
komma fram till mera hållbara ståndpunkter.

Den senaste ingående prisundersökningen
gjordes år 1951. Man kunde redan
då konstatera, att när det gällde livsmedelsposten,
beklädnadsposten och en
rad andra utgifter, omfattande sammanlagt
två tredjedelar av de samlade utgifterna,
skilde det inte mer än 4 procent
mellan dyrortsgrupp II och Stockholm i
dyrortsgrupp V. Det enda som egentligen
skilde var hyrorna. I fråga om dem
låg Stockholm 40 procent över genomsnittet
i ortsgrupp II. Dock var skillnaden
väsentligt lägre om man räknade
enbart med nyare lägenheter ■— då sjönk
skillnaden till 20 procent.

Alla kan väl vara på det klara med att
de skillnader som fanns år 1951 väsentligt
har krympt samman nu, om de över
huvud taget finns kvar. Frågan är, om
det behövs en ny ingående prisgeografisk
undersökning för att konstatera vad
de flesta torde vara medvetna om utan
en sådan undersökning.

Jag vet, att utskottsmajoriteten hänger

upp sitt avstyrkande i första hand på
att en rad remissinstanser varit kritiska
emot ortsgrupperingsutredningen, framför
allt arbetsmarknadsorganen. Jag vill
inte ifrågasätta annat än att dessa remissyttranden
är objektiva — eller åtminstone
avsedda att vara det — men
man kan i alla fall göra den vanvördiga
reflexionen, att så gott som alla avstyrkande
remissyttranden härrör från personer
som är mantalsskrivna i högsta
dyrort. Detta kan möjligen i någon liten
mån ha påverkat det hela. Det är väl
ändå så att man på de högre dyrorterna
betraktar dyrortsgrupperingen som en
direkt förmån.

Jag skall ta ett konkret exempel. Det
är ett citat från ett yttrande, som vattenfallsstyrelsen
avgav för två år sedan,
när vi i riksdagen behandlade frågan om
vattenfallsstyrelsens framtida förläggning
— det hade då föreslagits att styrelsen
skulle förläggas utanför Stockholm.
Jag har dragit detta citat en gång
förr — den gång vi hade denna förläggningsfråga
uppe i debatt — men det må
vara tillåtet att återge citatet även i dag.
Det passar så väl in i dyrortssammanhang.
Vattenfallsstyrelsen avstyrkte en
flyttning av styrelsen till ort utanför
Stockholm i lägre dyrortsgrupp med följande
motivering: »För personalens del
skulle enligt styrelsen en utflyttning
medföra påtagliga ekonomiska nackdelar.
Sålunda skulle direkt löneminskning
uppstå vid flyttning till lägre dyrortsgrupp.
Personalen skulle även få vidkännas
högre skatter och högre hyror
till följd av att den tvingades använda
bostäder i nybyggda hus. Samtidigt
skulle möjligheterna till extraförtjänster
och till utbildning minskas eller omintetgöras.
»

Jag tror att vattenfallsstyrelsen här
har ganska rätt. Det skulle onekligen
medföra konsekvenser för personalen.
Man betraktar det alltså för närvarande
som en uppenbar löneförmån att vara
placerad i högsta dyrort. Vore dyrortssystemet
riktigt uppbyggt skulle det inte
innebära en förmån, därför att levnadskostnaderna
på denna högre dyrort ju
skulle vara så mycket högre att den reel -

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 14

la levnadsstandarden skulle bibehållas
vid förflyttning till lägre dyrort. Men så
betraktar man det inte, och så är det
naturligtvis inte heller i själva verket.

Det är en fråga som man inte kan gå
förbi i detta sammanhang, och det gäller
de delar av vårt land som är placerade
i högre dyrort, dyrorterna IV och V, på
grund av klimatiska betingelser och på
grund av de stora avstånden som medför
fördyringar i olika hänseenden ■—
fördyringar av den art, att det står utanför
mänsklig makt att påverka dem. Det
är givet att där ställer det sig väsentligt
annorlunda, och jag är fullt medveten
om att om dyrortsgrupperingen i
allmänhet avskaffades måste man på ett
eller annat sätt försöka kompensera de
inre och övre delarna av Norrland på
grund av just avståndssvårigheterna och
klimatet. Detta är dock en fråga av rätt
begränsad räckvidd, och för att klara
dessa problem är det näppeligen nödvändigt
att ha ett dyrortssystem av nuvarande
omfattning.

Vi har ju från centerpartiets sida under
årens lopp oupphörligt kritiserat
dyrortsgrupperingen, och vi kommer att
göra det i fortsättningen också. Vi har
under årens lopp i väsentlig utsträckning
vunnit gehör, det skall gärna erkännas,
men ännu återstår det ju åtskilligt.
Vi hade hoppats att med denna
framstöt få spännvidden mellan dyrorterna
ytterligare minskad genom att dyrortsgrupp
II tagits bort och dessa orter
tillförts grupp III, men utskottsmajoriteten
har inte velat gå på den linjen.
Om inte kammarens majoritet är mera
tillmötesgående än utskottets, så har vi
att återkomma.

Jag skall, herr talman, med detta be
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Utskottet säger i sitt utlåtande
att man kan ändra på lönegrupperingen
utan att ändra på skattegrupperingen,
men utredningen har, vilket herr
Hansson också var inne på, inte sagt att
man skulle kunna ändra på skattegrup -

Ang. ortsgrupperingen inom beskattningen
peringen utan att ändra på lönegrupperingen.
Jag tycker dock att om man har
sagt att det, sett från lönegrupperingens
synpunkt, inte är något så starkt samband
med skattegrupperingen, att man inte
skulle kunna ändra på lönegrupperingen,
så gäller naturligtvis också det motsatta
förhållandet — såvida man inte skall resonera
på det sättet, att om man har två
orättvisor så är det nödvändigt att de tas
bort samtidigt — det skulle inte gå att
ta bort bara den ena! Men det är väl
uppenbart, att det skulle man kunna göra.

En övervägande del av remissinstanserna
har avstyrkt de förslag som dyrortsutredningen
kom med, förklaras det
här, och det kan man ju säga. Det var
ungefär 70 remissvar. Jag har gått igenom
dem, och ungefär 30 har avstyrkt,
25 har tillstyrkt, och mellan dessa har vi
en grupp som inte har tagit någon bestämd
ställning till frågan. Detta gäller
alltså borttagande av ortsgrupp II.

Bland de avstyrkande instanserna är,
som redan herr Andersson påpekat, arbetsmarknadens
parter. LO, TCO och
SACO har här funnit varandra och varit
rörande överens, men det är ju på det
viset, att förbundsexpeditionerna för
dessa tre stora och mäktiga organisationer
finns i Stockholm, och då ser man
väl det hela från stockholmsk, d. v. s.
V-ortshorisont.

För löntagarna i dyrortsgrupp Y innebär
den föreslagna reformen ingen fördel.
Det är därför uppenbart att intresset
är litet. Vi tycker nog att i remissvaren
borde funnits någonting om att man inte
kan godkänna de slutsatser, som utredningen
kommit till beträffande värdet
av de prisgeografiska undersökningarna,
men såvitt jag har funnit vid studium
av dessa remissvar har ingen instans
kunnat vederlägga de resultat, som utredningen
har kommit till. Det är nämligen
på det viset, att för varje ny prisgeografisk
undersökning som har utförts har
tvivelsmålen hos dem som handhaft undersökningen
ökat, huruvida de erhållna
resultaten verkligen vore så invändningsfria,
att man kunde anse dem som
en säker och pålitlig grundval för en

Nr B 14

Tisdagen den 9 december 1958

Ang. ortsgrupperingen inom beskattningen
lönedifferentiering. Man liar nämligen
kommit fram till — och det gäller särskilt
den sista prisgeografiska undersökningen,
den av år 1951 — att de icke
mätbara skillnaderna i fråga om dyrhet,
levnadskostnader eller vad man vill
kalla det, är större än de skillnader som
man kan mäta och uttrycka i pengar. Det
finns dessutom ingenting som talar för
att de mätbara och inte mätbara skillnaderna
i dyrhet skulle slå åt samma håll.
Det är nog så att många gånger utjämnar
de varandra.

Går man längre tillbaka visar de prisgeografiska
undersökningarna, vilket
herr Hansson redan varit inne på, att
det fanns rätt stora skillnader, men det
är ju så riktigt som herr Hansson sade,
att genom standardisering, färdiga förpackningar,
bättre kommunikationer och
lägre transportkostnader har priserna på
en hel råd nyttigheter utjämnats, och
för många är de lika i hela landet. På
det område där man har haft de största
skillnaderna, nämligen beträffande bostadsposten
— det nämnde herr Andersson
också — har det skett en utjämning.
Det är därvidlag att märka, att i
bostadsstyrelsens remissvar understryks
det särskilt att det har skett en utjämning
i landet beträffande bostadskostnaderna.

Nu kan man konstatera att t. ex. i
Malmö, som är III-ort, är det billigare
att bygga ett hyreshus än ute på landsbygden
i Malmöhus län, som är Il-ort.
Det är förklarligt eftersom man på landsbygden
inte har alla de yrkeskategorier
som behövs för att uppföra ett hus.
Traktamentsersättningar och sådant
kommer då till.

Det är alldeles riktigt att vi har en
klimatfaktor, som måste beaktas när man
bedömer dessa frågor. Som herr Alvar
Andersson var inne på är klimatet uppe
i nordligaste delen av landet och i inre
delen av Norrland sådant, att det där
blir högre byggnads- och bränslekostnader.
Den saken bör emellertid kunna
regleras genom något tillägg av lämpligt
slag.

Det var intressant att studera de första
kommentarerna sedan utredningen ha -

de framlagt sitt betänkande. De första
kommentarerna var relativt välvilliga
och andades en positiv inställning till
utredningens förslag; jag tänker då närmast
på de olika organisationernas medlemsblad.
Man fick emellertid det intrycket,
att kommentatorerna i en del fall
verkade något chockade, men sedan de
kommit över den saken blev det livligt
på förbundsexpeditionerna. Det verkade
som om man befarade, att om nu rättvisa
skulle skipas för eftersatta grupper
kunde det komma att innebära, att de
redan mera gynnsamt ställda grupperna
härigenom skulle få svårare att ytterligare
förbättra sina positioner. Man sökte
ivrigt efter argument för att hindra
reformens genomförande, och så fann
man räddningsplankan i att ställa krav
på en ny prisgeografisk undersökning.
Man kunde nämligen inte vederlägga utredningens
klarläggande av att den nuvarande
dyrortsgrupperingen vilar på ett
bräckligt underlag, och så begärde man
en utredning. Den tar alltid ett par år,
och vinner man tid vinner man råd.

Utredningen har naturligtvis aldrig velat
påstå, att det inte skulle finnas skillnader
i levnadskostnaden mellan olika
platser, men att helt reglera lönerna och
skatteavdragen efter detta är inte möjligt.
Skulle man göra det noggrant, finge
man bara inom Stockholm ha olika löner
i olika distrikt. Före år 1953 hade vi ett
lapptäcke i fråga om dyrortsgrupperingen,
men så kom man överens om att detta
inte längre gick an — det blev för
stora motsättningar mellan de olika orterna.
Man skulle ha stora sammanhängande
områden, och då var man tvungen
att se bort ifrån de s. k. dyrortstaleii.
Orter, som enligt det dyrortstal som
man fick fram vid 1951 års undersökning
egentligen skulle ha placerats exempelvis
i ortsgrupp IV, blev, för att
inte bryta mot regeln om stora sammanhängande
områden, placerade i
ortsgrupp III, och för andra orter blev
det kanske tvärtom.

Ändringar i kommunalskatten i en
kommun kan också väsentligt inverka på
dyrortstalen. Man får inte heller glömma,
att konsumtionsinställningen kan på -

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 14

verka relationerna i dyrhet olika platser
emellan. Vid en viss konsumtionsinriktning
kan orten A vara billigare än
orten B, vid en annan konsumtionsinriktning
kan det vara tvärtom.

Utskottet framhåller att det i ett antal
remissvar har sagts, att den enskilda
arbetsmarknaden behöver den statliga
dyrortsgrupperingen som grundval för
sin lönedifferentiering. Det är riktigt att
man inom vissa sektorer inom näringslivet
följer den statliga grupperingen,
men det är långt ifrån i alla. Det kan
t. o. m. inträffa att man för samma tjänst
betalar en högre lön utanför Stockholm
än i Stockholm, som dock tillhör den
högsta ortsgruppen. Man kan vara tvungen
till det av marknadsmässiga förhållanden,
där man har graderingar som
ofta är helt olika dem som gäller för den
statliga grupperingen. Och inom vissa
sektorer av det privata näringslivet
finns ingen dyrortsgruppering alls.

Utredningen framförde ju tanken att
man skulle anpassa lönesättningen efter
marknadsmässiga grunder. Därvid kan
såväl mätbara som icke mätbara skillnader
i dyrhet beaktas. Man skulle utgå
från en baslön, lika i hela landet, och
så skulle man till denna, där så erfordras,
lämna tillägg. Så skulle ske på orter
som var mindre attraktiva; det kan
vara dyrare att leva där, men det kan
också bero på andra faktorer •— de kan
vara ensligt belägna, de kan ha dåliga
kommunikationer o. s. v.

Det är givet att det inte är så lätt att
realisera tanken på en marknadsmässig
lönesättning. Det kan krävas ett utredningsarbete
för att få fram lämpliga former
härför. Men frågan bör kunna lösas
även för statstjänstemän när den har
kunnat lösas på den privata sektorn.

Att bygga en lönedifferentiering såsom
för närvarande sker på en skillnad i dyrhet,
som i många fall inte existerar, måste
väl ändå i längden vara ohållbart.
Herr Alvar Andersson har lämnat belysande
exempel om just sådana förhållanden.
Toge man nu bort dyrortsgrupp
II skulle man på ett lämpligt sätt bereda
vägen för ett lönedifferentieringssystem,

Ang. ortsgrupperingen inom beskattningen
som byggde på marknadsmässiga grunder.

Om nu riksdagen vägrar att gå med
på denna grupps slopande — jag hoppas
att den inte gör det, utan bifaller
reservationen — vad kommer följden
sannolikt att bli? Jo, då tvingar sig denna
reform fram i etapper.

Det är inte många dagar sedan vi läste
i tidningarna om att representanter
för kommunerna Arlöv, Burlöv och Staffanstorp
uppvaktat regeringen för att bli
uppflyttade i ortsgrupp III. De ligger
mitt emellan städerna Lund och Malmö,
som bägge är i ortsgrupp III. Det är nog
ingen som på allvar skulle vilja påstå,
att levnadskostnaderna i dessa tre kommuner
mellan Malmö och Lund är lägre
än i städerna ■— det är ju bara 20 kilometer
mellan Malmö och Lund. Många
av kommunernas invånare har sitt arbete
i nämnda städer, och de har kanske
på grund av resor och sådant i verkligheten
högre levnadskostnader än stadsborna.

Så heter det i utskottsutlåtandet, att
landsbygden skulle ha en dragningskraft
på industrierna, därför att lönerna är
lägre på landsbygden och arbetskraften
därför billigare. Men det finns också argument,
som pekar i rakt motsatt riktning.
Arbetskraften på en lägre dyrort
söker sig enligt erfarenhet till näraliggande
städer med högre löneläge, och
detta bidrar till landsbygdens avfolkning.

Vissa remissinstanser säger, att den
skattskyldige på högre dyrort erlägger
procentuellt högre skatt än skattskyldiga
på lägre dyrort med samma realinkomst.
Detta påstående bygger på förutsättningen,
att dyrortsgrupperingen avspeglar
dyrheten på olika platser i landet.
Som redan sagts så många gånger förut
och som framgår av det material, som
ortsgrupperingsutredningen framlagt, är
detta emellertid inte fallet. Det kan i
stället vara så, att en plats i grupp II
har lika höga levnadskostnader som en
plats i grupp IV. Och vad blir då följden?
Jo, en löntagare i grupp II har lägre
lön och högre skatt än i grupp IV. Vi

Nr B 14

Tisdagen den 9 december 1958

Ang. ortsgrupperingen inom beskattningen
har från den indelning, som socialstyrelsen
på sin tid gjorde, belägg för att
det verkligen finns orter i grupp II och
grupp IV, som har samma dyrhetsgrad.

Ett stort antal remissinstanser har förordat
att man skall ta bort ortsgrupp II
i skattegrupperingen, andra återigen säger,
att det skulle innebära en orättvisa
gentemot invånarna i högre ortsgrupper.

Ja, det är riktigt. Det blir ett visst
skattebortfall för staten, och det måste
täckas på något sätt, om det bevillningsfria
avdraget inom vissa områden höjs.
Men detta bortfall utgör ett mycket blygsamt
belopp. Tolv miljoner jämfört med
hela budgeten är ju en rätt obetydlig
summa.

En annan sak är inverkan på kommunalskatten.
En omfördelning av skattebördan
uppstår, om man höjer det bevillningsfria
avdraget. Som utredningen
tydligt visat rör det sig emellertid i de
flesta fall om mycket små skillnader.
Den höjning man måste göra av skattesatsen
i en kommun, om man flyttar
över den från skattegrupp II till skattegrupp
III, blir 20 öre eller något över 20
öre per bevillningskrona i genomsnitt;
i många fall betydligt lägre.

Dessutom förhåller det sig på det sättet
att underlaget för den nuvarande
dyrortsgrupperingen är mycket bräckligt
och osäkert på denna punkt -— ingen
kan påstå något annat — och därför
skulle borttagandet av skattegrupp II
medföra en rättvisare skattebelastning
än den som vi nu liar. En sådan åtgärd
skulle också åstadkomma vad utredningen
själv tryckt på såsom en väsentlig
sak, nämligen att man ernår en bättre
anslutning till principen skatt efter förmåga
än vi har för närvarande.

Sedan är det en annan sak — som
dock inte bör överdimensioneras — och
det är att det blir mycket enklare med
skattetabellerna och lönetabellerna. Men
det är en underordnad sak. Det väsentliga
är att man genomsnittligt sett inte
har några säkra belägg för att det är billigare
att bo på ett område som kallas
dyrortsgrupp II än på ett som kallas
dyrortsgrupp III, om man tar mätbara
och icke mätbara skillnader i dyrhet i

betraktande. Tar man enstaka orter, kan
det vara billigare i grupp II än i grupp
III, men det kan också vara tvärtom.
Som jag nämnde nyss: om man tar två
kommuner, den ena i grupp II och den
andra i grupp III, och det är billigare
att bo i II än i III, så höjs kommunalskatten
något i grupp II, och därpå är
situationen omkastad.

Jag vill med detta, herr talman, be att
få yrka bifall till den reservation som
är fogad till betänkandet av herr Wolgast
m. fl.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
förste vice talmannen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Den motion som vi här
diskuterar stöder sig ju på ortsgruppsutredningens
förslag, som ville ha bort
lönegrupperingen och i stället helt och
hållet sätta sin lit till förhandlingar
mellan olika parter. Nästan som en följd
därav ville den ta bort skattegrupperingen,
men därvidlag tvekade den, emedan
det skulle kosta så ohyggligt mycket.
Därför vågade den sig inte i första taget
på att föreslå mer än att flytta andra
skattegrupp en upp i grupp III.

Men det väsentliga var ju borttagandet
av lönegrupperingen. När man talar
om irritation i detta fall, tror jag
det är mycket sällan som skattegrupperingen
spelat in, utan det är lönegrupperingen
som är det helt avgörande.
Förutsättningen för ortsgruppsutredningens
förslag i vad det gällde skattegrupperingen
var emellertid att lönegrupperingen
kom bort. Man tänkte sig
av framställningen att döma inte möjligheten
att behålla lönegrupperingen
oförändrad under några år men avlägsna
skattegrupperingen. Jag erkänner att
texten i denna sak är en aning svårläst,
men jag tror att min ärade vän
på göteborgsbänken tolkade den felaktigt,
då han citerade den. Vad där står
är att ett slopande av lönegrupperingen
i och för sig inte behöver leda till att

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 14

även skattegrupperingen samtidigt måste
upphävas. Avsikten härmed var naturligtvis
att ge en motivering för att man
inte ville avlägsna hela skattegrupperingen
utan nöjde sig med att flytta upp andra
skattegruppen i klass III. Men utredningen
har aldrig påstått motsatsen,
d. v. s. att vi skulle behålla lönegrupperingen
och ändå göra ändringar i skattegrupperingen
eller som reservanterna
här föreslagit rent av fatta ett principbeslut
om att helt avskaffa den.

Det är uppenbart att bakom reservationen
och utskottsbetänkandet ytterst
ligger en olika inställning till värdet av
de s. k. prisgeografiska undersökningarna.
.lag tror inte att ortsgrupperingsutredningen
egentligen gett sig in på att
diskutera, hur en sådan prisgeografisk
undersökning bör göras. Man har tvärtom
utgått ifrån att ortsgrupperingen är
en fråga som bör få lösas vid avtalsmässiga
förhandlingar. Mot den bakgrunden
har utredningen inte ansett sig över
huvud taget böra syssla med frågan om
prisgeografiska undersökningar.

När ortsgrupperingsutredningens förslag
sedan kom ut i remisselden, visade
det sig att praktiskt taget alla löntagargrupper,
LO, TCO och SACO, avstyrkte
förslaget att man helt och hållet skulle
avskaffa lönegrupperingen. De förklarade
att oavsett om lönegrupperingen bibehålls
eller inte måste man ha dyrortsundersökningar,
som sedan kan ligga
till grund för förhandlingarna mellan arbetsmarknadens
parter, t. ex. mellan
statliga och kommunala organ och deras
arbetstagare och naturligtvis även inom
det enskilda näringslivet. Arbetsgivarorganisationerna
med Svenska arbetsgivareföreningen
i spetsen förklarade, att
det är nödvändigt att ha statliga undersökningar
av kostnaderna på de olika
dyrorterna. Man motiverar detta med att
dessa statliga undersökningar kunde förutsättas
vara objektiva. De medförde
därför en förenkling av arbetet vid förhandlingarna
mellan arbetsmarknadens
parter. Svenska arbetsgivareföreningen
representerar arbetsgivarna inom det
privata näringslivet i detta land, men
det är ju mycket sannolikt att dess mest
Första kammarens protokoll 1958. Nr B

Ang. ortsgrupperingen inom beskattningen
ning i denna fråga också delas av dem
som sköter kommunernas och statens
förhandlingar om de anställdas löner.
Därtill kommer att ett flertal näringsorganisationer,
Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund m. fl.,
med undantag av lantmännens organisationer
gett uttryck för samma mening,
nämligen att man även med ett smidigare
lönesystem måste ha någon form
av ortsgruppering.

Ingen vill nu heller röra lönegrupperingen
med undantag av centerpartiet,
som i en motion, som behandlats av
statsutskottet, föreslagit, att tjänstemännen
i lönegrupp 2 skall flyttas upp till
lönegrupp 3. Om det förslaget är dock
centerpartiet ensamt, och dess ställning
är, tycker jag, föga stark. Annars vill
ingen röra lönegrupperingen, men i fråga
om skattegrupperingen föreslår högern
och centerpartiet att riksdagen i
princip skall besluta, att den skall avskaffas.
Ungefär två tredjedelar av de hörda
remissinstanserna har avstyrkt detta
förslag. Det är ganska typiskt att samtliga
löntagarorganisationer avstyrker
förslaget. Även samtliga arbetsgivarorganisationer
avstyrker med undantag
möjligen för Apotekarsocieteten, som jag
faktiskt inte vet om den bör räknas som
arbetsgivarorganisation. Samtliga näringsorganisationer
med undantag av
RLF avstyrker likaledes förslaget att nu
fatta ett principbeslut på denna punkt.

Inom parentes vill jag säga, att jagtycker
att man bör hålla inne med sådana
resonemang som här skymtat, t. ex.
att dessa organisationers ledande tjänstemän
skulle motsätta sig förslaget helt
enkelt av den anledningen att de bor i
Stockholm och därför inte har något
intresse för att avskaffa skattegrupperingen.
Faktum är dock att skattegrupperingen
betyder oerhört litet för dessa
tjänstemän. Ortsavdragen spelar ju någon
egentlig roll endast för personer
som i inkomstavseende ligger i gruppen
4 000 kronor och något däröver. För
tjänstemän, som kan ha löner på 30 000
—80 000 kronor, betyder ortsavdragen
absolut ingenting. Vad som påverkar deras
skatt är framför allt progressiviteten.

Nr B 14

Tisdagen den 9 december 1958

Ang. ortsgrupperingen inom beskattningen

Att komma med sådana påståenden som
man gjort i detta sammanhang med hänvisning
till dessa tjänstemän och deras
intressen är sakligt oriktigt och utgör
dessutom en argumentation av ett slag
som absolut icke bör förekomma i första
kammaren. Jag håller nämligen, herr
talman, mycket styvt på första kammaren.

Även de centrala skatteorganen, riksskattenämnden
och centrala uppbördsnämnden,
har avstyrkt förslaget att principbeslut
skulle fattas om skattegrupperingens
avskaffande.

Alla hörda myndigheter, organisationer
och sammanslutningar förklarar i
sina remissvar, att man icke bör ändra
spännvidden i skattegrupperingen, som
ju nu är 12 procent, utan att man först
gör en prisgeografisk undersökning. Yi
måste, understryker man, först ha en
dylik prisgeografisk undersökning, och
sedan får man böja sig för det resultat
som därvid framkommer. LO t. ex. har
mycket starkt givit uttryck för den meningen.

Att riksskattenämnden sysslar med de
mera teoretiska motiven, som ligger bakom
ortsavdragen, är rätt naturligt. Tanken
har varit att en viss inkomst behövs
för att täcka de omedelbara livsbehoven.
Denna del av inkomsten, existensminimum,
skall inte beskattas.

Nu säger man, att detta ortsavdrag är
otillräckligt som existensminimum och
att det skulle vara större. Jag förstår inte,
hur man kan använda detta som något
argument för att likrikta det i alla
orter. Om det är ofullkomligt, får det
väl göras mera fullkomligt. Man avskaffar
inte orättvisan genom att inte ta
någon som helst hänsyn till de olika
möjligheterna att tillfredsställa de elementära
livsbehoven.

T detta sammanhang kan också erinras
om att det finns något som heter bestämmande
av existensminimum, vilket exempelvis
ligger till grund för indrivningen
av skatter o. dyl. Detta existensminimum
uppgår för närvarande till 4 420
kronor i Il-ort för ett gift par utan barn,
medan däremot ortsavdragsmässigt utgör
3 520 kronor. Skillnaden är alltså 900

kronor. När det gäller Stockholm uppgår
existensminimum till 5 200, medan
däremot ortsavdraget är 4 000 kronor.
Ortsavdraget ligger således både på Vort,
som Stockholm, och på Il-ort under
de summor, som är fastställda såsom existensminimum.

Detta att existensminimum är högre
än dyrortsavdraget kan väl inte vara något
som helst skäl då existensminima
ändå är olika på olika platser — att göra
dessa dyrortsavdrag lika för alla. Jag vill
inte säga, att de då blir för stora på den
lägre dyrorten, men de blir för små på
en högre dyrort. Det tas ingen hänsyn
till det existensminimum som erfordras
där.

Desslikes är dessa ortsavdrag avsedda
för att skattekraften skall kunna uttagas
litet bättre genom att anpassas efter vederbörandes
realinkomst. Och även på
den punkten blir det bara fråga om en
relativ rättvisa; en fullständig skatterättvisa
med hänsyn till skattekraften är
för oss människor omöjlig att åstadkomma,
men vi bör försöka att så långt det
är möjligt få en rättvis beskattning.

I detta sammanhang för riksskattenämnden
också ett resonemang, som jag,
utan att göra mig till talesman för det,
ändå vill citera. Det bringar, tycker jag,
vissa tankar i rörelse, som kan vara nyttiga.
Riksskattenämnden säger nämligen,
att det i skattelagarna finns en bestämmelse
om att värdet av bostad o. d.
skall bedömas efter ortens pris. När nu
inga dyrortsgrupperingar skall ske utan
det skall vara ett enhetligt ortsavdrag
över hela landet, skall det då också, frågar
riksskattenämnden, ske en enhetlig
värdering av de naturaförmåner, som utgår
överallt i hela landet? Om det skulle
bli så, som riksskattenämnden tydligen
ser för sin inre syn, undrar jag om inte
lantmännen i södra Sverige skulle vakna
upp med förskräckelse, då de fick sina
naturaförmåner i bostad och annat uppvärderade
efter exempelvis det pris, som
gäller för bostadslägenheter i Stockholms
förorter. Jag undrar om inte de många
arbetare och andra, som har egna hem,
med samma förskräckelse skulle möta
detta enhetliga hyresvärde, som alltså

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 14

skulle fastställas i ett land, där man inte
har några som helst skillnader beträffande
ortsavdragen.

Det är väl sådana resonemang som
liar gjort, att majoriteten i Landskommunernas
förbund menar, att om det är
för ringa skillnad beträffande spännvidden
mellan olika orter, får man snarare
öka än minska den. Jag har ingen uppfattning
om vilket resultat en prisgeografisk
undersökning på den punkten
skulle visa, men jag tror att riksdagen
innerst inne är så fylld av saklighet, att
den böjer sig för de objektiva resultat,
som en sådan prisgeografisk undersökning
kan komma fram till.

Landsorganisationen gör en mycket
intressant reflexion i sitt yttrande, då
den säger, att om man gör ortsavdragen
lika i olika dyrorter, vill man kanske
också ha ett och samma existensminimum
i alla orter över hela landet. Och
kan det vara rimligt, frågar man, att
införa ett likartat kommunalt bostadstilllägg
i alla orter i landet? Jag låter frågan
gå vidare.

När vi går att behandla frågan om ett
principbeslut gäller det att inte blunda
för följderna. Kostnaderna är ju ändå
för statens del 105 miljoner och för kommunernas
del 79 miljoner, d. v. s. sammanlagt
184 miljoner. Det rör sig således
om belopp uppemot 200 miljoner kronor.
Jag tycker inte vi skall spela för
mycket då det gäller sådana värden. De
är av den omfattningen, att ingen har
vågat sig på att nu föreslå, att man omedelbart
skall skattemässigt höja alla ortsgrupper,
så att de blir lika med ortsgrupp
Y. Men här föreslås, att riksdagen
skail fatta ett principbeslut, som
innebär att man skriver ut en räkning
på uppemot 200 miljoner kronor, som
riksdagen och kommunerna skall få betala
förr eller senare.

Jag vill desslikes erinra om att eftersom
en sådan utveckling i riktning mot
grupp V också måste medföra en övervältring
av skattebördan på de juridiska
personerna, kan den spela en roll lokalgeografiskt
för placeringen av industriella
företag här i landet. Den inver -

Ang. ortsgrupperingen inom beskattningen
kan man härvidlag kan räkna med blir
sannolikt inte till landsbygdens båtnad,
i all synnerhet om även lönegrupperingen,
såsom åtskilliga önskar, skall avskaffas.
Det är också alldeles uppenbart att
om man skall skaffa fram de här 100
miljonerna i statsskatt, kommer det att
ske en övervältring från södra Sverige
med dess lägre skatter till mellersta och
nordliga Sverige med de högre skatter
man där får. Jag är inte alldeles säker på
att lantmännen i norra Sverige kommer
att med belåtenhet hälsa en sådan utveckling.
Bönderna går ju, om jag inte
är fel underrättad, herr talman, i motsats
till eken även norr om Dalälven.

Som ett första steg föreslås nu en uppflyttning
av ortsgrupp II till ortsgrupp
III. Detta skulle kosta staten 12 miljoner
kronor och kommunerna 9 miljoner
kronor, alltså ett tjugotal miljoner kronor.
Penningmässigt skulle förslaget medföra
en mycket ringa vinst för skattebetalarna.
Det skulle betyda kanske ett
par tior i de viktigaste inkomstgrupperna,
alltså en mycket ringa minskning
av skatten. Men också den sänkningen
måste ju tagas igen på något annat sätt,
och varje minskning av spännvidden
mellan ortsgrupperna utan stöd av en
prisgeografisk undersökning måste betecknas
såsom en orättvisa.

Låt oss därför få den prisgeografiska
undersökningen och låt oss därefter bedöma,
vilken dyrortsgruppering som bör
företagas! Utskottet är helhjärtat och öppet
inställt på att en sådan undersökning
skall göras så objektiv som det är
möjligt för svenska ämbetsmän eller
svenska parlamentariker — vilka det nu
är som skulle utföra undersökningen,
antagligen representanter för båda grupperna
i förening. En sådan undersökning
kommer med stor sannolikhet att visa,
att det måste ske en omgruppering av
orterna och att frågan om antalet ortsgrupper
kan behöva omprövas. Men denna
omgruppering och denna omprövning
måste föregås av att de fakta framläggs,
på vilka en reform måste bygga. Utskottet
har funnit att det finns skäl att företaga
en sådan undersökning och före -

Nr B 14

Tisdagen den 9 december 1958

Ang. ortsgrupperingen inom beskattningen
taga den nu. Vi är inte mogna att nu
avskaffa systemet men väl att ompröva
det, och utskottet har därför föreslagit
att frågan omedelbart måtte tagas upp
av Kungl. Maj :t och resultatet av en utredning
så snart som möjligt läggas på
riksdagens bord.

Till detta utskottets förslag, herr talman,
ber jag att få yrka bifall.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY, (h)
kort genmäle:

Herr talman! Om här hade varit fråga
om att omedelbart taga ställning till ett
förslag att flytta upp alla ortsgrupper
till grupp V, så skulle jag med hänsyn
till de stora kostnaderna ha instämt med
herr Sjödahl. Men nu är det inte det saken
gäller, utan det gäller att flytta upp
dyrorterna i grupp II till grupp III och
att fatta ett principbeslut att så småningom
en allmän utjämning skall ske.
.lag är ny här i kammaren, men jag
har mig bekant att kammaren tidigare
vid åtskilliga tillfällen har fattat principbeslut
av väsentligt större räckvidd
än det som det här är fråga om.

Jag begärde egentligen ordet för att
gentemot utskottets ordförande protestera
mot att jag skulle ha feltolkat utredningen.
Jag har direkt citerat vad utredningen
har skrivit, nämligen att man
kan behandla skattegrupperingen fristående
från lönegrupperingen. Mig har
det i hög grad förvånat, att bevillningsutskottets
utlåtande till stor del upptas
av ett resonemang om lönegrupperingen.

Utskottet har sedan byggt hela sitt
motstånd mot att för närvarande genomföra
någonting på att det önskar
få till stånd en prisgeografisk utredning,
trots att man nog kan utgå ifrån att en
sådan är ytterligt svår alt få objektiv.
Den kommer med andra ord att bli osäker,
och den kommer att ta relativt lång
tid att genomföra. Förr i världen brukade
man säga, att om en viss potentat
ville att ingenting skulle bli gjort, så
tillsattes en kommitté. Mig förefaller det
som om den rationaliseringen numera
hade genomförts, att man i stället föreslår
en skrivelse till Kungl. Maj :t.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag blev något förvånad
när jag hörde herr Sjödahls påstående,
att jag på något sätt skulle ha dragit
ned den höga nivå, på vilken kammarens
debatter i allmänhet står. Jag tycker
nog att herr Sjödahl skall uttrycka
sig med en viss försiktighet om debattnivån
över huvud taget här i vår kammare.
Jag skall emellertid inte träta om
den saken — både herr Sjödahl och jag
skall ju sluta här i kammaren i morgon
— men om herr Sjödahl i trycket efteråt
studerar vad jag sade, tror jag att
han skall ångra sitt påstående att jag
skulle ha dragit ned debattnivån i denna
vördnadsvärda kammare.

När herr Sjödahl tar upp frågan om
de olika remissinstansernas yttranden
över skattegrupperingen, tycker jag nog
också att han handskas en smula vårdslöst
med det hela. Det är dock så, att
11 remissinstanser har yrkat bifall till
utredningens förslag, som innebär dels
att principbeslut skall fattas om skattegrupperingens
slopande och dels att
skattegrupp II omedelbart skall upphöra,
men dessutom har 21 remissinstanser
tillstyrkt att skattegrupp II bör utgå.
Man kan väl utan vidare lägga ihop
dessa remissinstanser, och då blir det
alltså 32 som tillstyrkt att skattegrupp
II skall borttagas. Mot detta står 23 remissinstanser,
som har avstyrkt förslaget.
Det föreligger således en klar majoritet
— det går inte att förneka — i
varje fall när det gäller att slopa skattegrupp
II.

När herr Sjödahl talar om naturaförmånernas
uppvärdering, bostädernas
uppvärdering, o. s. v. — därest grupperingen
slopas — får jag säga att han
förirrar sig in på något gammalt tänkande
om att landsbygden fortfarande
lever i självhushållningens tidevarv. Han
förmenar att det skulle ha en så avskräckande
verkan, om naturaförmånerna
uppvärderas. Det har det inte — det
vill jag starkt betona — ty vi lever numera
i penninghushållningens tidevarv,
inte bara i städerna utan även på landsbygden.

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 14

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av herr Sjödahls
påstående att det egentligen bara var
Apotekarsocieteten som inte hade någon
erinran mot utredningens förslag. Nu
har ju herr Alvar Andersson talat om
att det är åtskilliga andra. Jag har inte
på sista tiden gått igenom remissvaren,
men jag gjorde det i våras och har här
några anteckningar i fråga om svaren.
Jag ser då att medicinalstyrelsen är i
sällskap med Apotekarsocieteten — och
det är kanske inte så märkvärdigt —
men vattenfallsstyrelsen och Kooperativa
förbundet tillstyrker också förslaget att
ortsgrupp II skall sammanföras med
ortsgrupp III. Även Statstjänstemännens
riksförbund tillstyrker, medan Stadsförbundet
och Landstingsförbundet är tveksamma.
Jag reserverar mig för om det
kan vara ett eller annat fel i detta.

När det gäller existensminimum frågade
herr Sjödahl, om reservanterna tänker
sig att samma existensminimum
skulle fastställas av centrala uppbördsnämnden
i Stockholm och av myndigheterna
i landsorten. Ja, varför inte?
Skillnaden är inte så särskilt stor. I ortsgrupp
II är existensminimum 4 420 kronor
för sammanlevande makar och i
ortsgrupp V 4 960 kronor. För Stockholm
gäller emellertid särskilda bestämmelser;
där går man inte efter ortsgrupp
V utan litet därutöver och har
alltså inte följt ortsgrupperingen För familjer
med barn utgår tillägg. Dessa tilllägg
är lika stora i alla ortsgrupper. För
t. ex. ett barn är tillägget överallt 600
kr., och jag tycker visst, herr Sjödahl,
att vi skall avskaffa ortsgrupperingen
även när det gäller bostadstilläggen.

Nu förordar bevillningsutskottets ärade
ordförande en ny prisgeografisk undersökning.
Ja, för all del — om man
nu anser att inte redan så mycket blivit
gjort i detta avseende, att det står klart
att vi inte vinner något på den vägen,
så får vi väl ta den undersökningen; det
är kanske ingenting att göra åt saken.
När vi sysslade med dessa frågor i örtsgrupperingsutredningen
och gjorde en

Ang. ortsgrupperingen inom beskattningen

del preliminära undersökningar med
hjälp av all tillgänglig expertis, så kunde
man inte komma till någon annan slutsats
än att detta är ett rätt meningslöst
arbete, som dessutom kommer att
kosta en massa pengar, men som sagt:
kan man inte övertyga om det oriktiga
i den gruppering, som vi nu har,
på annat sätt än genom en ny prisgeografisk
undersökning, så må den genomföras.
Enligt min mening är det
dock ett fullkomligt onödigt arbete.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det kan ju lätt bli en
liten förväxling, när man talar om remissinstansernas
svar och räknar dem.
Vad jag mest uppehöll mig vid var remissinstansernas
yttranden i fråga om
hela ortsgruppssystemets avskaffande,
och det var i det hänseendet jag bland
arbetsgivarorganisationerna inte kunde
finna någon annan än till äventyrs Apotekarsocieteten
som tillstyrkt. I den
frågan är det som jag har sagt: alla arbetsmarknadens
organisationer, såväl på
löntagar- och tjänstemannasidan som på
arbetsgivarsidan har bestämt gått emot
tanken att avskaffa hela dyrortssystemet.
De representationer för näringslivet,
som yttrat sig i denna sak, har
avstyrkt även då det gäller hela skattegrupperingens
avskaffande, liksom alla
de kommunala förbunden. När en så
manstark grupp av dessa stora och betydelsefulla
organisationer, som omspänner
praktiskt taget hela vårt folk, i sina
avgivna yttranden är misstänksam mot
en sådan sak, då har man rätt att kalla
detta ett tvivelaktigt fall, herr talman,
och i tvivelaktiga fall skall man inte
handla. Då är det riktigt att begära en
undersökning om saken och låta den
tala.

Skulle jag vid senare genomläsning av
min värderade vän herr Anderssons i
Knäred yttrande finna, att jag har anledning
ångra något omdöme jag fällt,
så vill jag säga till herr Andersson, att
det är gentemot få ledamöter av denna
kammare jag känner en sådan beredvillighet
att ångra ett för skarpt uttalande
som gentemot herr Andersson!

Nr B 14

Tisdagen den 9 december 1958

Ang. ortsgrupperingen inom beskattningen

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av de yrkanden,
som under överläggningen förekommit,
propositioner komme att framställas
först särskilt i fråga om vad utskottet i
föreliggande betänkande hemställt, såvitt
avsåge principbeslut om avskaffande
av skattegrupperingen, därefter särskilt
angående utskottets hemställan, i vad
den gällde slopande av ortsgrupp II vid
skattegrupperingen, och slutligen särskilt
beträffande utskottets hemställan i
övrigt.

Med avseende på utskottets hemställan,
såvitt anginge principbeslut om avskaffande
av skattegrupperingen, fortsatte
herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels bifall till vad utskottet härutinnan
hemställt, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, och herr
Andersson, Alvar, begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B
18, såvitt gäller principbeslut om avskaffande
av skattegrupperingen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, och herr Andersson, Alvar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 41.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om utskottets hemställan, såvitt
avsåge slopande av ortsgrupp II vid
skattegrupperingen, yttrade nu vidare
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan i denna del
skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Alvar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B
18, såvitt gäller slopande av ortsgrupp
II vid skattegrupperingen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, och herr Andersson, Alvar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 14

Om viss valfrihet för statsanställd i fråga om pension och kontantlön

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 42.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets memorial nr B 15, föranlett
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
första lagutskottets utlåtande
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ärvdabalk m. m.,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr B 9, angående
uppskov med behandlingen av
frågan om ny stadga om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Vid förnyad föredragning av sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr B 1, i anledning av
väckta motioner om utredningar dels
rörande lämpliga företagsformer för affärsmässig
statlig och kommunal verksamhet,
dels rörande handhavande av
kommunal verksamhet, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

B 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande med
statsmedel av den å svensk sjöfart och
handel vid passage av Suezkanalen utgående
tilläggsavgiften till täckande av
Förenta Nationernas kostnader för kanalens
röjning;

nr B 100, i anledning av väckt motion
om förflyttning av de militära anläggningarna
från Järvafältet m. m.; och
nr B 101, i anledning av väckta motioner
angående upprättande av en fält -

station på Öland för terrestrisk ekologisk
forskning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om viss valfrihet för statsanställd i fråga
om pension och kontantlön

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 102, i anledning av väckta
motioner angående frihet för i statens
tjänst anställda att välja, om hela arbetsersättningen
skall utgå enbart som
kontantlön eller om en del av den skall
innehållas av staten för den anställdes
pensionering.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson i Jönköping m. fl. (I:B 163)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hedlund m. fl. (IDB 246), hade
hemställts, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning
av möjligheterna att bereda i
statens tjänst anställda frihet att välja,
om arbetsersättningen skulle utgå enbart
som kontantlön eller om en del av
den skulle innehållas av staten för den
anställdes pensionering.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionerna I:B 163 och IDB 246 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Staxäng och
Bohman, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: B
163 och II: B 246, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

2) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Gustafsson i
Kårby, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, och avslutas med en

Nr B 14

Tisdagen den 9 december 1958

Om viss valfrihet för statsanställd i
hemställan, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I:B 163 och II: B
246, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning av möjligheterna
att bereda i statens tjänst anställda
frihet att välja, om arbetsersättningen
skulle utgå enbart som kontantlön eller
om en del av den skulle innehållas av
staten för den anställdes pensionering.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Som vi just hörde, rör
denna fråga möjlighet för statstjänstemannen
att fritt få välja, om lönen skall
utgå enbart som kontantlön eller om
en del av den skall innehållas för pensionen.
Vi, som står under den med 1
betecknade reservationen, har inte velat
ställa oss helt negativa till ett klarläggande
i lämpligt sammanhang, och
därmed anser vi att detta bäst sker
vid förhandlingsbordet. Vi har därför inte
kunnat gå med på en, som det heter,
skyndsam utredning i ärendet. Den utredning,
som i motionerna föreslagits,
anser vi vara onödig, då frågan som
sagt kan lösas på andra vägar.

Det återstår emellertid enligt vår mening
en hel del andra problem, såsom
vi också i vår reservation har påpekat,
t. ex. då det gäller frågan om pensionens
oantastbarhet och hur det skall förfaras,
om vederbörande tjänsteman avgår före
pensionsåldern, i fråga om samordning
m. m. När jag talar om samordning, gäller
det här inte bara samordningen vid
ett eventuellt genomförande av den allmänna
tjänstepensioneringen utan också
med t. ex. folkpensionen. Det är rätt
intressant att läsa TCO-tidningen nr 21
för i år, där en rad pensionsfrågor tas
upp. Där nämns bl. a. ett intressant
rättsfall, där högsta domstolen liksom
underinstanserna har fastslagit att även
arbetsgivarandelen i en försäkring är att
anse som intjänt lön. Jag tycker att det
är av värde att detta slås fast.

Det är också rätt intressant att läsa
en del remissuttalanden. Statskontoret
säger sålunda, att den av motionärerna
önskade valfriheten icke synes vara förenlig
med vare sig statens eller de statsanställdas
intressen. Härtill kommer —

fråga om pension och kontantlön

och det är inte alldeles oviktigt — att
föreskrifterna nyligen har undergått genomgripande
ändringar efter förhandlingar
i vederbörlig ordning, och resultatet
av dessa förhandlingar den 26 mars
i år skall träda i kraft den 1 juli 1959.

I motionen står, att den avtalsfrihet
som råder på arbetsmarknaden inte bör
begränsas. Det är precis detsamma som
vi, som avgivit den med 1 betecknade reservationen,
anser.

I den andra reservationen, betecknad
med 2, står det att parterna bör utforma
sina avtal så att varje anställd har
rätt att avgöra, om hela arbetsersättningen
skall utgå till honom i form av
kontant lön eller om en del av den skall
innehållas för pension. Vidare säges det,
att det är önskvärt att staten medverkar
härtill. Jag tycker att uttrycket »bör»
ger anledning till att man frågar sig, vad
det blir av avtalsfriheten, om riksdagen
skulle uttala sig i denna riktning.

Vidare säges det i sistnämnda reservation,
att åtskilliga statsanställda skulle
föredra den av motionärerna förordade
anordningen. Jag tycker att det vore
tacknämligt, om vi kunde få klarare belägg
för den saken och få veta om t. ex.
SACO har fel i sitt utlåtande, där SACO
klart säger ifrån att man icke känner
till några sådana önskemål. SACO tilllägger
också — även om jag personligen
anser att det är att hår dra det hela —
att man på liknande grunder kunde yrka
på individuell valfrihet beträffande
bl. a. arbetstid, sjuklön och semester.

Jag tror emellertid, att motionerna
gjort nytta genom att organisationerna
fått tillfälle att klargöra sin syn på pensionsfrågan
just nu samt också ge den
historiska bakgrunden till att statstjänarna
har fått pension, vilket enligt min
mening bör vara ganska lärorikt för dem
som tror att statstjänstemännen har fått
pensionen alldeles gratis.

I yttrandena över motionerna har organisationerna
gått hårt fram och det
med en viss rätt, även om jag kanske
tycker, att organisationerna inte behöver
vara så rädda för att man försöker
klarlägga dessa problem. Det är ju i
motionen, som jag'' redan nämnt, klart

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 14

Om viss valfrihet för statsanställd i fråga om pension och kontantlön

utsagt, att förhandlingsfriheten inte
skall få trädas för nära, vilket jag vill
understryka. Jag anser också personligen,
att det inte skulle skada, om frågan
blev närmare penetrerad vid förhandlingar,
vilket kanske skulle vara
ägnat att ge den rätta belysningen av
en del argument, som framförts bland
annat när man gör jämförelser med alternativ
2 vid folkomröstningen om den
allmänna tjänstepensioneringen. Jag
tycker att sådana jämförelser är ganska
missvisande.

Jag skall, herr talman, inte ta upp tiden
längre utan nöjer mig med att yrka
bifall till reservation nr 1.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Som fröken Andersson
redan framhållit gäller ju den fråga, som
här föreligger till behandling, en begäran
om utredning av möjligheten att
bereda i statens tjänst anställda frihet
att välja, om arbetsersättningen skall enbart
utgå som kontantlön eller om en del
av den skall kunna innehållas av staten
för den enskildes pensionering. Frågan
har uppkommit i anslutning till den stora
pensionsreformen och behandlas också
av särskilda utskottet vid årets förra
riksdag, då motionerna dock inte föranledde
någon åtgärd vare sig från utskottets
eller riksdagens sida. Dessa motioner
har nu kommit igen till denna riksdag.
Motionerna syftar ju endast till en
utredning. Motiveringen för denna är ju
det förhållandet, att efter den nya folkpensionsreformens
genomförande kommer
folkpensionen att utgöra en relativt
god grundpension, som kommer alla
medborgare till godo. Då pensionen nu
allmänt betraktas som intjänt lön, menar
vi att en tilläggspension bör kunna vara
frivillig och ge olika individer valfrihet
att antingen pensionera sig utöver
grundpensionens nivå eller spara pengarna
på annat sätt, d. v. s. genom att
sätta in dem i eget hem, använda dem
för barnens utbildning eller dylikt. Genom
en sådan anordning skulle ju den
anställde få en klar bild av sina tillgångar
och kunna utnyttja dem på lämpli -

gaste sätt. Behovet av inkomst är ju
större i de yngre åldrarna än vid senare
år, när hemmet är nedamorterat
och barnen flugit ur boet. Ingen har väl
tänkt sig att detta system skulle genomföras
generellt. Endast de som så önskade
skulle kunna få utnyttja arbetsersättningen
så att den passade in i deras livsföring.
Jag är fullt medveten om att den
här skisserade anordningen kan missbrukas
och att pengarna kan användas
till och med för en icke önskvärd konsumtion.
Därom vet man dock ingenting
med säkerhet förrän systemet prövats.

Självklart är också, att frågan om att
införa ett dylikt frivilligt system bör
tas upp vid avtalsförhandlingarna. Någon
begränsning av avtalsfriheten är
icke ifrågasatt. Vad som i motionerna
åsyftas är ju en utredning. Men det vore
sannolikt värdefullt om — innan förhandlingarna
kommer till stånd — hela
detta komplex bleve föremål för en utredning,
som klargjorde frågeställningarna.

Motionerna har varit utsända på remiss
till olika myndigheter och organisationer.
Alla dessa har sett mycket kritiskt
på motionärernas önskemål. Utskottet
kan därför ur den synpunkten
sägas ha full täckning för sitt avslagsyrkande.
Men det hindrar inte att det
kan finnas medlemmar inom organisationerna
och bland övriga anställda, som
kan ha en annan mening, även om de
inte har någon möjlighet att ge uttryck
för den genom organisationerna, utan
det kanske ligger mera på det individuella
planet.

Vad remissorganen framför allt tryckt
på är ju, att det skulle vara svårt att administrera
en sådan här anordning med
frivillig pensionering. Jag vill inte bestrida
detta. Men frågan är om svårigheterna
är så stora att man fördenskull
skall på en gång utdöma systemet. Pensionerna
utbetalas ju helt naturligt individuellt
efter tjänstetidens slut till pensionstagaren
i förhållande till tjänstetid,
tjänsteställning o. s. v. De uppgifter som
därutöver behövs torde det inte vara
särskilt svårt att administrativt klara.

Vi är ju för övrigt inne i en tid med en

42 Nr B 14 Tisdagen den 9 december 1958

Om viss valfrihet för statsanställd i fråga om pension och kontantlön

utveckling på det kontorstekniska området,
som är starkare än tillförne. Det är
väl därför inte otänkbart att teknikerna
även på ett sådant område kan komma
att lösa aktuella problem och att man
därigenom i någon mån kan eliminera de
tänkta svårigheterna. Jag menar därför,
att man inte får överskatta svårigheterna
i detta hänseende.

Herr talman! Vi anser således, att en
utredning av de olika spörsmål som aktualiserats
i de föreliggande motionerna
kunde få en viss betydelse för framtiden,
om och när dessa frågor kommer upp
på förhandlingsplanet. Jag skulle tro att
det då skulle ha ett visst värde att ha
förutsättningarna klara för vad som det
kan vara angeläget för staten att diskutera
i detta avseende.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservation nr 2 av mig
m. fl.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! I båda reservationerna
har man utvecklat den s. k. personliga
frivilliglinjen, som vi ju hört talas om
så mycket i pensionsdebatten. Den är
här omsatt i praktisk verklighet, och vi
märker alla att det är litet skillnad mellan
att lägga upp saken teoretiskt och
när svårigheterna tornar upp sig vid
realiserandet av frivilliglinjen. Det är
också betecknande att, likaväl som man
uttolkade frivilliglinjen på olika sätt i debatten,
har också de båda reservationerna
gett uttryck åt att det finns betydande
nyanser i bedömningen.

Låt mig först ta reservation nr 2. Jag
tycker att man bör börja med den, eftersom
centerpartiet kan göra anspråk på
upphovsmannarätt till den personliga
frivilliglinjen. Då vill jag konstatera, att
reservanterna anser, att staten skall gå
före och bryta mark för ett nytt betraktelsesätt
i fråga om pensionsordningen.
Det är önskvärt, säges det, att staten
förklarar sig vara beredd att ta upp förhandlingar
med de anställdas organisationer
om tillämpningen av frivilligprincipen.
Såsom herr Johansson erkände
har statstjänarorganisationerna överlag
förklarat att de inte har någon öns -

kan om ändring i den riktning som centerpartiet
har tänkt sig, men det är ju
en invändning som herr Johansson viftar
bort ganska enkelt. Han vet nog bättre:
det finns åtskilliga som säkerligen skulle
önska att få lov att disponera över sin
arbetsersättning för att, som det heter i
reservationen, på ett annat sätt kunna
ytterligare förbättra sin trygghet. Man
menar därför, att frågan bör prövas,
och så förordas en utredning. Centerpartiet
tycks vara medvetet om att det kan
finnas vissa svårigheter — man medger
att det administrativt kan bli besvärligt
— men man menar, att ingenting bör
hindra genomförandet av den personliga
frivilliglinjen, som framstår som så
värdefull för de statsanställda. Jag skulle
vilja säga: som för centerpartiet framstår
som så värdefull för de statsanställda.
Så borde man måhända rätteligen uttrycka
det.

I reservation 1 är ordvalet ju ett helt
annat, och fröken Andersson sopar inte
så där lättvindigt undan det faktum att
de representativa organisationerna för
de statsanställda inte vill blanda in en
sådan här frivilliglinje i pensionssystemet.
När reservanterna från centerpartiet
vill ha en skyndsam utredning om
valfriheten, så nöjer sig fröken Andersson
och de övriga högerrepresentanterna
med vad jag skulle vilja kalla en liten
suck — de tycker att det skulle vara
intressant att analysera detta problem,
men det där analyserandet skulle ändå
inte åsyfta någon ändring i den gällande
ordningen, om jag nu läser rätt, utan
man förutsätter att den i stort sett skall
bli bestående. Jag tycker att detta sannerligen
är en ståndpunkt som, om jag
så får säga, vittnar om mycket stor försiktighet
i denna fråga, och jag tror
också att den kanske uttrycker en något
mera realistisk syn än den centerpartiet
har.

Det säges ju ibland och kanske med en
viss rätt, att vi utreder för mycket i detta
land. Vi här i riksdagen är kanske för
kvicka att begära nya utredningar. Jag
tror faktiskt att här är ett område, där
vi har fullgod anledning att hålla igen,
ty vem är det egentligen som vill ha den -

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 14

Om viss valfrihet för statsanställd i fråga om pension och kontantlön

na utredning? Personalorganisationerna
säger nej, de vill inte ha någon utredning.
Då frågar man sig vad det egentligen
skall tjäna till att igångsätta en utredning.
Ty om man framdeles någon
gång börjar tänka om i statstjänarorganisationerna,
så finns det absolut inget
hinder för att ta upp de här sakerna vid
förhandlingar. Det behöver sannerligen
inte beslutas att staten skall ta upp dessa
ting till diskussion med de anställdas
organisationer. Om de vill reformera
pensionsordningen, kommer de säkerligen
att ge sig till känna, och det finns
som sagt möjlighet för dem att föra fram
detta vid förhandlingsbordet, om de
framdeles skulle komma till en ändrad
uppfattning.

Med hänsyn till den bedömning som
man har gjort på det håll där man är
berörd av det statliga pensionssystemet
finner jag, herr talman, det vara alldeles
onödigt att igångsätta någon utredning i
denna fråga, och jag ber därför att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag skall med min rostiga
röst inte trötta kammaren länge,
men nog får man det intrycket, när man
tar del av den här motionen, att motionärerna
har varit ute i ogjort väder, och
nog fick man också det intrycket av
herr Ivar Johanssons framställning, att
vederbörande närmast ville be om ursäkt
för hela den här historien. Han var
mycket angelägen att gång på gång understryka
att det bara var fråga om en
utredning och ingenting annat. I förra
veckan fick jag för min del av en av herr
Johanssons partivänner, herr Pålsson,
lära mig, vad man tydligen menade på
centerpartihåll då man begärde en utredning.
Han förklarade nämligen här i
kammaren, att det var ett mycket effektivt
sätt att för åtskillig tid framåt begrava
en sak. Om det är detta som dessa
motionärer har avsett, då förstår jag
dem, och jag misstänker att saken inte
kommer att återuppstå inom den närmaste
framtiden.

När jag anslöt mig till utskottsmajori -

teten, var det just på grund av vad
organisationerna hade yttrat. Det fanns
inte något som helst intresse från deras
sida att tillmötesgå motionärernas begäran,
och för att man skulle vara riktigt
på den säkra sidan infogades det i utskottets
utlåtande, att det för närvarande
inte synes förefinnas ett sådant intresse.
När den dagen kommer, då man från något
håll kan peka på att det börjar växa
fram ett sådant intresse hos dessa personer
som det är fråga om, så är jag
övertygad om att de kommer att aktualisera
saken inom sina respektive organisationer
och genom dem också föra
fram den så långt det går.

Jag håller med herr Holmqvist, som
förklarade att högerreservationens motivering
för en utredning var rätt underlig.
Jag fick det intrycket under vår
debatt i avdelningen, att man tyckte att
det skulle vara intressant att få klarlagt,
hur mycket olika grupper av statsanställda
skulle få offra för att få sin pension.
Det är klart att det kunde vara intressant
att få veta det, men det skulle komma
att kosta mycken tid och mycket arbete
att få denna nyfikenhet tillfredsställd.
Med den sparsamhetsiver som högern
på sistone har ådagalagt tycker
jag nog att det skulle vara en rätt onödig
både arbetsinsats och utgift att försöka
åstadkomma en sådan utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Herr Holmqvist menade
att jag försökte vifta bort de svårigheter
som föreligger i detta avseende.
Det måste vara ett misstag. Jag är den
förste att erkänna svårigheterna att klara
upp en sådan här situation. Därom
råder ingen som helst tvekan.

Jag vill också konstatera att inte heller
utskottet i sitt utlåtande har kunnat
komma förbi att den situationen kan
uppstå, nämligen att det även från de
anställdas sida kan önskas diskussion i
denna fråga. Utskottet har då skjutit in,
som här tidigare herr Andersson har
nämnt, just orden »för närvarande». Ut -

Nr B 14

Tisdagen den 9 december 1958

Om viss valfrihet för statsanställd i fråga om pension och kontantlön

skottet fortsätter också med att säga:
»Skulle emellertid ett sådant intresse
komma att uppstå bland de av motionerna
berörda tjänstemännen torde det kunna
förutsättas att deras fackliga organisationer
kommer att ta upp frågan i vanlig
ordning.» Ja, det är fullt riktigt. Det
måste innebära att utskottet inte heller
betraktar det som uteslutet att den fråga
som motionärerna och reservanterna här
tagit upp kan aktualiseras. Vi menar att
det då kunde vara av intresse att många
av de problem, som då måste komma upp
till diskussion, redan på förhand i någon
mån klarlagts genom en tidigare utredning.
Det är syftemålet med det hela.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av att herr Andersson
i sitt anförande nyss apostroferade
mig för ett anförande, som jag höll
i förra veckan i samband med behandlingen
av en viss annan fråga. Jag måste
säga att herr Andersson tolkade mig litet
fritt. Vid det tillfället biträdde jag ett
yrkande av herr Andersson, men han
har tydligen de anspråken, att motiven
för att biträda ett yrkande skall vara
precis lika hos alla dem som biträder
det. Jag kom vid det tillfället att använda
något sådant uttryck som att frågan
borde gå till utredning och kanske
beredas en tids vila och ett övervägande.
Det är mycket få frågor i detta hus, som
inte får en tids vila, då de går till utredning,
så det kan få gälla som ett mera
allmänt bedömande av frågan, men jag
lade till att frågan säkert också var vard
en utredning.

Jag blev en smula fundersam, då jag
lyssnade till lierr Holmqvists yttrande,
när han vände sig emot vad herr Ivar
Johansson framfört. Herr Holmqvist sade
bland annat, att med hänsyn till att personalorganisationerna
har avstyrkt, var
det inte mycket lönt med en utredning.
Men skall utredningskrav vara beroende
på om personalorganisationer är intresserade
av dem? Ett utredningskrav är
väl en allmän angelägenhet, och finns
det behov av en utredning, bör den väl

ske alldeles oavsett om en viss organisation
är intresserad av den eller inte.
Jag kan inte gärna tänka mig att vi kommit
dithän, att ingenting skall utredas,
om en organisation inte är road av utredningen.

Jag skall, herr talman, inte ta tiden
längre i anspråk. Det sagda utgör underlag
för mig att instämma i det yrkande
om bifall till reservation 2, som framställts
av herr Ivar Johansson.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Pålsson, att jag också är inställd på att
riksdagen inte skall behöva fråga personalorganisationerna
vad de tycker om att
vi tillsätter utredningar av olika slag.
Men i detta fall får vi tänka oss in i vad
utredningen skall leda till. Tänker månne
herr Pålsson, att vi skall tillsätta en utredning
för att komma till rätta med
detta problem och sedan inbjuda till förhandlingar
och säga till personalorganisationerna,
att vi är medvetna om att
de inte är ett skvatt intresserade av saken,
men att vi nu gjort en utredning
och vill ha förhandlingar för att försöka
övertyga personalorganisationernas representanter
om att de inte förstått vad
som var det bästa för deras egna medlemmar?
Vi måste väl ändå se, vart det
hela syftar. Det är ur den synpunkten
jag anser att det inte finns anledning
att igångsätta en utredning i det läge
som föreligger.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att därunder yrkats 1 :o) att
vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
fröken Andersson, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av henne
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3 ro), av herr Johansson, Ivar,
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av honom
m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yr -

Tisdagen den 9 december 1958

Nr B 14

Om viss valfrihet för statsanställd i fråga om pension och kontantlön

kanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Ivar, begärde votering,
i anledning varav herr förste vice
talmannen upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
förste vice talmannen sig finna de härå
avgivna svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville till
kontraproposition antaga bifall till herr
Ivar Johanssons yrkande.

Fröken Andersson äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr B 102 antager godkännande
av det förslag, som innefattas i den av
herr Ivar Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, liar till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den av
fröken Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr förste vice talmannen fann
tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 24;

Nej — 19.

Därjämte hade 91 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 102, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Johansson, Ivar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 22.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr B 17, i anledning av
fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning
om pension till extra tjänstemannen
i riksgäldskontoret Herman Julius Lindqvist,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att handläggningen av
återstående ärende på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.58.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Onsdagen den 10 december förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. bestämmelser om utrustningen å militära
räddningsbilar och ambulanser

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Svedberg, Lage, till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
den 4 innevarande månad
framställt följande fråga: »Föreligger bestämmelser
vid de militära förbanden
om att räddningsbilar och ambulanser
skall vara så utrustade, att de utan dröjsmål
kan rycka ut till undsättning när
olyckor — såsom under gårdagen varit
fallet med en militär lastbil nordväst
om Umeå — inträffar under eller i samband
med övningar?»

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara nämnda
fråga, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Lage Svedberg har
frågat mig, om det föreligger bestämmelser
vid de militära förbanden om att
räddningsbilar och ambulanser skall vara
så utrustade, att de utan dröjsmål kan
rycka ut till undsättning, när olyckor
inträffar under eller i samband med övningar
såsom nyligen varit fallet i närheten
av Umeå.

Enligt gällande bestämmelser är militär
chef inom ramen för sin befogenhet
ansvarig för sjukvårdstjänsten vid honom
underställt förband. Han skall vid
sjukdoms- och olycksfall snarast möjligt
förhjälpa den insjuknade eller skadade
till den vård, som omständigheterna kräver
eller medgiver, samt vidtaga sådana
åtgärder, att vederbörande snarast möjligt
kan komma under erforderlig läkarbehandling.

De lokala förhållandena i anslutning
till arméns förläggningsorter är av växlande
natur, bland annat i fråga om

möjligheterna att utnyttja civila vårdoch
sjuktransportresurser samt bärgningsfordon.
På grund härav kan generella
tillämpningsföreskrifter för hur
sjuktransportberedskapen skall organiseras
i samband med förbandens normala
utbildningsverksamhet inte utfärdas.
Frågorna härom får bedömas lokalt av
vederbörande chef.

Vad beträffar I 20 i Umeå, vid vilket
förband den av herr Svedberg åberopade
olyckan inträffade, replierar man i princip
på utanför förbandet befintliga
bärgningsfordon och ambulanser utom
vid fälttjänstövningar, då speciella åtgärder
vidtages. Vid ifrågavarande olycka
hade man således i första hand att
lita till bärgningsbilar vid civila företag
samt tillgängliga ambulanser i staden.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Svedbergs fråga.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min enkla fråga.

Jag har inte framställt denna fråga
för att rikta någon som helst kritik
mot den tvärtom mycket berömliga insats
som den militära ledningen gjorde
för att åstadkomma ett snabbt räddningsarbete.
Min fråga har föranletts av
de speciella omständigheter som försenade
räddningsarbetet. Det fanns nämligen
inga militära räddningsbilar utryckningsklart
tillgängliga, som var tillräckligt
starka för att kunna lyfta
olycksbilen.

Olyckan inträffade vid hemtransport
av värnpliktiga efter en övning. Väglaget
var ishalt, och lastbilen hade måste belastas
med betongplintar. Detta försvårade
förmodligen för de värnpliktiga att
vid olyckan kasta sig av lastbilsflaket,
varjämte det fordrades en särskilt kraf -

Onsdagen den 10 december 1958 fm. Nr B 14

Ang. vissa frågor rörande upprätthållandet av

tig bärgningsbil för att kunna lyfta den
förolyckade lastbilen.

Tursamt nog, kan man säga, hade militären
där uppe en dylik räddningsbil,
men den stod vid olyckstillfället på verkstad
för översyn. Enligt uppgift har militären
i vanliga fall större räddningsbilar
i tjänst endast vid mer omfattande
fälttjänstövningar och i allmänhet
inte vid mindre övningar. I detta fall
var det fråga om en liten övning. De militära
räddningsbilarna lär vidare, enligt
de uppgifter som jag fått, under tiden
mellan de stora övningarna stå upppallade
och konserverade.

Den militära räddningsbilen, som alltså
stod på verkstad, hade heller inte
tillräckligt med bensin. Dessutom var
batteriet slut. Allt detta medförde att
räddningsarbetet försenades. Jag understryker
dock, att den militära ledningen
icke kan lastas för dessa olyckliga
omständigheter. Det allmänna omdömet
är tvärtom att man ingrep mycket
snabbt och effektivt. Bristen på erforderliga
redskap medförde emellertid att
räddningsarbetet försenades.

Jag tillåter mig att vädja till herr
statsrådet att taga under omprövning,
huruvida inte de stora räddningsbilarna
vid de militära förläggningarna bör vara
omedelbart tillgängliga och aktionsklara,
så att de kan ingripa om det skulle
hända några olyckor även vid mindre
övningar. Detta är ju särskilt angeläget
i de delar av landet, där vägförhållandena
ofta kan vara mycket farliga.
I Umeå blev det ju på några timmar så
ishalt att man måste belasta olycksbilen
med betongplintar för att över huvud
taget kunna utföra transporten av
de värnpliktiga. Vår försvarsbudget omsluter
nästan tre miljarder kronor. Folk
i allmänhet tycker nog att denna budget
bör ge utrymme för att de militära räddningsbilarna
utrustas och hålls i sådan
beredskap att de snabbt kan ingripa vid
olyckor. Man kan helt enkelt inte enbart
lita till de mindre räddningsbilar som
kan finnas tillgängliga på annat icke
militärt håll.

god beredskap på livsmedelsförsörjningens
område

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag kan lova herr Svedberg,
att vi skall undersöka om det finns
möjligheter att göra de större räddningsbilarna
tillgängliga året om.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. vissa frågor rörande upprätthållandet
av god beredskap på livsmedelsförsörjningens
område

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet NETZÉN,
som meddelat, att han ämnade vid
detta sammanträde besvara herr Sundins
interpellation angående vissa frågor
rörande upprätthållandet av god beredskap
på livsmedelsförsörjningens område,
och nu yttrade:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Sundin frågat statsministern 1)

om regeringen anser att upprätthållandet
av en god beredskap på livsmedelsförsörjningens
område är en förutsättning
för att vår försvarsmakt skall
kunna fylla sin uppgift i en krissituation,

2) om detta är fallet, huruvida regeringen
då är beredd vidtaga sådana åtgärder
på det livsmedelspolitiska området,
att de som har sin utkomst av jordbruket
eller närstående näringsgrenar
kan erhålla en skälig lön för sitt arbete,
så att livsmedelsproduktionen för
framtiden tryggas,

3) om regeringen anser, att det aktuella
läget kräver, att en parlamentarisk
kommitté med representanter för
de politiska partierna samt för näringslivets
och arbetsmarknadens organisationer
bör ges uppdrag att utreda frågan
om riktlinjerna för livsmedelsberedskapen
och om regeringen i så fall avser
att tillsätta en dylik kommitté.

Ifrågavarande interpellation har av
statsministern överlämnats till mig för
besvarande.

48 Nr B 14 Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ang. vissa frågor rörande upprätthållandet av god beredskap på livsmedelsförsörjningens
område

Frågorna liksom den i interpellationen
framlagda motiveringen för dem synes
berättiga mig till att inledningsvis återge
de principer som ligger till grund
för vårt lands livsmedelsberedskap, särskilt
på jordbruksproduktionens område.

1942 års jordbrukskommitté diskuterade
två alternativ i fråga om storleken
av den jordbruksproduktion, som borde
eftersträvas med tanke på beredskapen
på livsmedelsförsörjningens område. Enligt
det ena, »minimialternativet», skulle
stöd lämnas endast för en produktion,
som motsvarade de lägsta livsmedelsransonerna
vid avspärrningen under
andra världskriget. Det andra alternativet,
»medelalternativet», avsåg stöd för
möjliggörande av en i stort sett normal
kaloritillförsel men med en minskning
av animaliekonsumtionen i förhållande
till vegetabiliekonsumtionen i samma
proportion som animaliekonsumtionen
1942/43 nedgick i förhållande till förkrigstiden.
I medelalternativet räknade
man med en produktion, motsvarande
drygt 90 % av det normala avsättningsutrymmet,
medan minimialternativet låg
cirka 10 % lägre. Kommittén fann för
sin del övervägande skäl tala för medelalternativet.

I 1947 års beslut angående riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken
band man sig ej för någon viss produktionsvolym.
Det uttalades dock, att på
något längre sikt den normala produktionen
ej borde vara större än att den
väl rymdes inom ramen för det normala
behovet och att en betryggande marginal
sålunda borde finnas mellan produktionen
och den normala konsumtionen.
Under den avsedda marginalen borde
jordbruket i stort sett få utveckla sig
fritt. Om produktionen skulle sjunka till
en nivå, som inger mera allvarliga betänkligheter
ur beredskapssynpunkt,
borde dock en omprövning ske i syfte
att förhindra, att produktionen skall
sjunka under den lägsta nivå, som kan
anses acceptabel ur beredskapssynpunkt.

Principbesluten i fråga om jordbruksregleringen
vid 1955 och 1956 års riksdagar
innebär, såvitt gäller beredskaps -

synpunkterna, ingen ändring i 1947 års
riktlinjer.

Såsom jag redan för ett par veckor
sedan som svar på en av herr Lothigius
framställd fråga meddelade i andra kammaren,
har regeringen fortfarande den
uppfattningen att jordbruksproduktionen
och lagerhållningen i fredstid skall
motsvara rimliga krav på tryggad livsmedelsförsörjning
i händelse av avspärrning.

Måhända kan det i detta sammanhang
vara lämpligt att ge en bild av vår självförsörjningsgrad
av jordbruksprodukter.

Den faktiska inhemska produktionen
av vete- och rågmjöl, mat- och fabrikspotatis,
socker, mjölk- och mejeriprodukter,
kött, fläsk och ägg samt matnyttig
vegetabilisk olja har, räknat i kalorier,
av statens jordbruksnämnd angivits
till följande procenttal av den aktuella
konsumtionen av motsvarande livsmedel,
nämligen för 1957/58 102 %,
1956/57 100 %, 1955/56 91 %, 1954/55
106 % och 1953/54 107 %. För de närmaste
förkrigsåren har motsvarande tal
angivits till 96 %. Det lägre procenttalet
1955/56 är uppenbarligen föranlett av
den svaga skörden under torråret 1955.
Även för åren därefter kan självförsörjningsgraden
anses ha hållits nere av omfattande
skördeskador. Vid fullt »normala»
skördar kan självförsörjningsgraden
antagas under de senaste åren ha
legat uppe i cirka 105 %. Beträffande de
olika produkterna har självförsörjningsgraden
för 1957/58 beräknats, för socker
till 93 %, för smör till 137 %, för
margarin till 73 %, för kött och fläsk
till 110 %.

Den nu angivna produktionen har alltså
kunnat komma till stånd vid den lönsamlietsgrad
som förelegat under dessa
år. Emellertid är det givet att den nuvarande
produktionen i viss omfattning
baserar sig på import av fodermedel,
handelsgödsel och flytande drivmedel.
Den exakta betydelsen av om denna import
skulle helt bortfalla är emellertid
svår att beräkna. Jag vill dock närmare
redogöra för situationen.

Den egentliga jordbruksproduktionen
har under de sista åren endast till ett

Nr B 14

Onsdagesi den 10 december 1958 fm.

Ang. vissa frågor rörande upprätthållandet av

par procent varit baserad på importerat
foder. Motsvarande andel var före kriget
omkring 5 procent.

Mera betydande är uppenbarligen
jordbruksproduktionens beroende av
importerad handelsgödsel. Jordbruksproduktionen
grundar sig för närvarande
på en handelsgödselförbrukning som
är, i jämförelse med förkrigstiden, för
fosfatgödsel i det närmaste fördubblad
och för kali- och kvävegödsel mer än
tredubblad.

Minst beroende av import är försörjningen
med kvävegödsel. Omkring hälften
av den nuvarande kväveförbrukningen
baseras på inhemsk vara, vilken nu
motsvarar betydligt mer än hela förkrigsförbrukningen
av kvävegödsel. För ökningen
i den inhemska produktionen har
framför allt Salpeterverken i Köping svarat.
Tillverkningen där är alltjämt i stigande.
Vid bedömningen av beredskapsläget
i fråga om kvävegödsel synes också
böra beaktas, att importbehovet normalt
kan helt fyllas genom kalksalpeter
från Norge.

Fosfatförbrukningen är för närvarande
endast till några få procent baserad
på rent inhemsk råvara. Den inhemska
tillverkningen av tomasfosfat har dock
ökat väsentligt efter igångsättandet år
1953 av en produktion vid Norrbottens
järnverk. Vissa möjligheter torde också
finnas att vid en avspärrning, liksom
skett under den senaste krisen, igångsätta
en — under normala förhållanden
icke lönande — framställning av superfosfat
på basis av apatiten i svensk järnmalm.
Under den senaste avspärrningen
tillgodosågs på detta sätt en mycket betydande
del av det aktuella fosfatbehovet.

Behovet av kaligödsel kan icke till någon
nämnvärd del tillgodoses genom utvinning
inom landet. Ett tillfälligt uteblivande
av en kaligödning torde dock
icke lika snabbt kunna återverka på produktionsresultatet
som en brist på fosfateller
kvävegödning.

Av råfosfat och av viktigare slag av
handelsgödsel har riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, efter vederbörliga
bemyndiganden, låtit lägga upp

god beredskap på livsmedelsförsörjningens
område

vissa beredskapslager, avsedda att möta
de första påfrestningarna efter en avspärrning.
Av kvävegödsel omfattar dessa
lager främst för sockerbetsodlingen
avsedd chilesalpeter.

Hur stor del av produktionen som kan
anses hänförlig till importerade handelsgödselmedel
är utomordentligt vanskligt
att beräkna. Svaret kommer dessutom att
i mycket hög grad bli beroende av om
det är fråga om en långvarig eller kortvarig
avspärrning, hur pass total avspärrningen
blir o. s. v. Särskilt som
självförsörjningen kvantitativt sett ökat
på detta område och den importerade
mängden handelsgödsel sålunda alltmera
ger ett marginellt tillskott till skörden
torde betydelsen av ett bortfall av denna
del ofta ha blivit överbetonad.

Det svenska jordbrukets beroende av
utländska produktionsmedel är för närvarande,
till följd av den långt drivna
mekaniseringen, slörst i fråga om de importerade
flytande drivmedlen. Möjligheterna
att i ett avspärrningsläge hålla
jordbruket i gång blir därför till väsentlig
del beroende av lagersituationen i
fråga om bensin, motorbrännoljor och
dylikt samt beredskapen för omställning
till gengasdrift. Avsevärda förbättringar
i beredskapen på drivmedelsområdet
måste anses ha uppnåtts genom de vid
1957 års riksdag beslutade anordningarna
i fråga om beredskapslagringen av
mineraloljor. Det säger sig självt, att
jordbruket vid en fördelning av befintliga
lager kommer att höra till de prioriterade
sektorerna av näringslivet. —
För en eventuell övergång till gengasdrift
pågår viss planläggning under ledning
av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
Enligt Kungl. Maj:ts beslut
den 28 juli 1958 har medel ställts
till riksnämndens förfogande för en försöksverksamhet
på gengasområdet vid
statens maskinprovningar med särskild
vikt lagd på lantbrukstraktorer.

Ett annat förhållande, som försvårar
en bedömning av jordbruksproduktionens
sannolika omfattning i ett avspärrningsläge,
är givetvis ovissheten i fråga
om tillgången på arbetskraft. Den uttun -

Första kammarens protokoll 1958. Nr B 14

50 Nr B 14 Onsdagen den 10 december 19o8 fm.

Ang. vissa frågor rörande upprätthållandet av god beredskap pa livsmedelsförsörjningens
område

ning, som under senare år ägt rum av
arbetskraften i det svenska jordbruket,
kan uppenbarligen, i händelse av omfattande
militärinkallelser, komma att
medföra stora svårigheter, då det gäller
att hålla jordbruksproduktionen i gång,
och nödvändiggöra speciella ansträngningar
för att tillgodose jordbrukets behov
av arbetskraft.

Förberedelser till en i ett sådant läge
nödvändig arbetsblocksorganisation har
vidtagits genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg. Vidare torde motoriseringen
av jordbruket, sett i samband med
den pågående omvärderingen av den
kvinnliga arbetskraften och utvecklingen
beträffande bil- och motorkunnigheten
bland kvinnorna, i och för sig kunna
minska svårigheterna i fråga om arbetskraften
i en beredskapssituation.

En viss beredskapslagring upprätthålls
för närvarande — genom jordbruksnämndens
försorg — av huvudsakligen
brödsäd, oljekraftfoder, socker, fettvaror,
risgryn och ärter. Lagren representerar
för de skilda varorna olika grader
av behovstäckning. Det största värdet
representeras av lagren av brödsäd.

Med anledning av interpellantens tredje
fråga vill jag framhålla, att med stöd
av de tidigare anförda siffrorna kan man
konstatera, att vår produktion i dag ligger
på en högre nivå än den som 1947
års riksdag ansåg lämplig med hänsyn
till avsättningsförhållandena och att den
ligger högst avsevärt över vad man i
1942 års jordbrukskommitté betecknade
som ett minimialternativ. Härtill kommer
så den förefintliga lagerhållningen
av jordbruksprodukter. Att i nuvarande
läge tillsätta en kommitté med uppdrag
att på nytt utreda frågan om riktlinjerna
för livsmedelsberedskapen synes därför
inte påkallat.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat herr Sundins interpellation.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet

få framföra ett tack för det svar, som
han här lämnat på min interpellation.

Jag vill samtidigt, herr talman, bara
stillsamt undra, om det är på det sättet
— med tanke på att denna interpellation
har ställts till statsministern — att
statsministern enbart svarar, när frågor
eller interpellationer kommer från partiledarliåll.
Det kan kanske i det sammanhanget
finnas andra motiv, som gör
att svaret här har lämnats av en från
min sida sett mycket trevlig och charmerande
människa — därtill också mycket
kunnigt statsråd.

Innan jag går in på det svar, som
statsrådet Netzén gett, vill jag av vissa
anledningar göra några reflexioner i anslutning
till de tankegångar, som kommer
till uttryck beträffande livsmedelsberedskapen
kontra jordbrukspolitiken
i vårt land.

Jag vill slå fast tre ting. Jag har för
det första den bestämda uppfattningen,
att man många gånger ifrån de extrema
konsumentintressenas sida i vårt land
fullständigt har glömt bort det läge som
var rådande under senaste världskriget
—• ett läge som vi visserligen har bakom
oss men som fördenskull inte mindre
bör minna om den roll som jordbruket
då spelade för livsmedelsproduktionen
i vårt land.

För det andra vill jag överföra bilden
till nuläget i vårt samhälle •— även den
bilden sedd ifrån samma förutsättningar.
Det är ju på det sättet, att vi i vårt land
lever i en omvärld, som man på intet
sätt kan säga vara trevlig. De s. k. stora
i vår värld har ju inte gripit sig an
med det som ingen människa vill, nämligen
kriget, men icke förty pågår det
överallt en kamp om maktherraväldet i
vår värld. Den kampen har man intensifierat
så att den inte bara är till finnandes
här på jorden, utan man är även
i samma syfte på jakt efter okända
planeter och outforskade hav. Man skyr
med andra ord inte några medel för
makten. Det pågår ett så kallat — jag vill
upprepa de orden — ett så kallat fredligt
krig i vår värld.

För det tredje vill jag i detta samman -

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ang. vissa frågor rörande upprätthållandet av

hang föra in i bilden, att vi i dagens
läge anser, att vi måste ha ett direkt
försvar — en uppfattning som delas såväl
av mig som av det parti jag företräder
— som i dagens läge kostar i runt
tal 3 miljarder kronor, en summa som
under de närmaste åren helt naturligt
enbart på grund av automatiska kostnadshöjningar
kommer att stiga rätt väsentligt.

Mot den bakgrunden är det väl också
alldeles naturligt, att man anser det nödvändigt,
att vi även har en bärkraftig
livsmedelsproduktion i vårt samhälle.
Då ställer jag frågan: Har vi råd att hålla
oss med ett försvar, som drar dessa
kostnader? Personligen anser jag, att vi
bör ha möjlighet därtill. Men då uppkommer
helt naturligt den tanken, att vi
i så fall även måste ha råd att hålla oss
med en skälig livsmedelsberedskap och
i det sammanhanget också se till att
åstadkomma en skälig lönsamhet för
dem som såväl direkt som indirekt håller
denna beredskap.

Jag vill göra ytterligare några reflexioner
i detta sammanhang, innan jag går
över till att behandla fortsättningen på
statsrådets svar. Jag vill se även jordbruket
i den bild, som gäller för näringslivet
i dess helhet.

Vi har jorden som produktionsmedel,
och vi har den för att av den få fram
olika grödor och växter med hjälp av
universums billigaste energikälla, nämligen
solenergien. Trots att vi har de betingelserna,
visar det sig i vissa sammanhang
— och kanske då allra mest i agitationen
— att många i vårt land anser
att vi inte skall utnyttja dessa i och för
sig billiga grundelement för produktionen.
Personligen anser jag att det måste
vara något fel att förhållandet är på
det sättet.

Man kan fråga sig, om det är möjligt
att genom ytterligare mekanisering och
rationalisering eller andra åtgärder
komma ännu längre än vi gjort. Jag tror
inte att några stora resultat i framtiden
kan nås på den vägen. Men jag vill ha
sagt, att det är min bestämda uppfattning
att både de enskilda — och när

god beredskap på livsmedelsförsörjningens
område
det gäller jordbrukarna är väl den bristande
lönsamheten orsaken — och samhället
för litet har intresserat sig för åtgärder
på forskningens område. Jag kan
anföra ett exempel, låt vara att det
kanske är extremt, bara för att påvisa
att det finns andra möjligheter att tillvarataga
jordbruksproduktionen än som
utnyttjas i det nutida samhället. Det är
ju i och för sig ingen utopi att av exempelvis
mjölkäggvita framställa silkesstrumpor
eller andra sådana nödvändighetsartiklar.
Hindret är i det fallet att
forskningen inte givit anvisning på ett
ekonomiskt bärkraftigt produktionsförfarande.
Det återstår ännu för grundforskningen
att ge betingelser för att
man skall kunna utvinna andra produkter
av råvaran än som nu framställs
inom det svenska jordbruket. Vad som
här behövs är alltså först och främst
forskning, och en förutsättning för denna
är att det ställs pengar till förfogande.
Men pengar är det inte så lätt i dagens
samhälle att skaffa fram.

Om man fullföljer den här tankegången,
ställer man sig därnäst frågan: Har
vi över huvud taget råd att på det sätt
som nu sker lämna de tillgångar, som
naturen själv erbjuder, outnyttjade?

Vad sedan beträffar beredskapssynpunkterna
och jordbrukets ställning i
övrigt i vårt näringsliv har jag i min
interpellation sagt, att jordbruket för
närvarande direkt sysselsätter knappt
en femtedel, i dagens läge kanske inte
mer än en sjättedel av befolkningen i
vårt land. Jag har vidare sagt att om
man medräknar även dem, som är indirekt
sysselsatta med jordbruksproduktionen
via distribution, förädling och industrier
som tillhandahåller jordbruket
maskiner och redskap, kommer man upp
i en siffra på cirka 40 procent av befolkningen.
Denna beräkning visar enligt
mitt förmenande, att beredskapssynpunkterna
på det svenska jordbruket inte
bara bör avse tillgodoseendet av livsmedelsbehoven.
Varken i en högkonjunktur
eller en vikande konjunktur,
som ju utmärker dagens arbetsmarknadsläge,
har man på något sätt rätt att

52 Nr B 14 Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ang. vissa frågor rörande upprätthållandet av god beredskap på livsmedelsförsörjningens
område

förringa jordbrukets roll i vårt samhälle.

I sitt interpellationssvar redogör statsrådet
för vad som timat på detta område
alltifrån diskussionerna år 1942 och
till det principbeslut om riktlinjerna för
den framtida jordbrukspolitiken, som
fattades år 1947 och som baserades på
beredskapsprincipen. Han förklarar också
att de beslut, som fattades år 1955
och 1956, i vad de gäller beredskapssynpunkterna,
helt överensstämmer såväl
med utredningarna och ståndpunkterna
år 1942 som med principbeslutet av
1947. I denna del av sin redogörelse säger
statsrådet avslutningsvis följande:
»Om produktionen skulle sjunka till en
nivå, som inger mera allvarliga betänkligheter
ur beredskapssynpunkt, borde
dock en omprövning ske i syfte att förhindra,
att produktionen skall sjunka
under den lägsta nivå, som kan anses
acceptabel ur beredskapssynpunkt.» Jag
tror, herr statsråd, att det är på den
punkten, som våra meningar inte riktigt
sammanfaller, och jag skall be att
senare få komma in på den frågan.

I fortsättningen sägs också, att regeringen
när det gäller beredskapssynpunkterna
har samma uppfattning i dag
som vid de angivna tillfällena. För mig
utgör detta i och för sig ett glädjande
resultat av interpellationen. Jag tror
nämligen att det är angeläget att man
på detta sätt slår fast för de grupper i
vårt samhälle, som har en extrem konsumentuppfattning,
att en viss jordbruksproduktion
är oundgängligen nödvändig
ur beredskapssynpunkt och att vår livsmedelsförsörjning,
på det sätt svaret anger,
måste basera sig på den jordbruksproduktion
vi har inom landet.

Enligt min mening fattas det en sak
i herr statsrådets svar — nu fick jag
det rätt sent, varför jag kanske inte hunnit
läsa det tillräckligt noggrant — nämligen
en passus där man framhåller att
regeringen även står fast vid principen
om lönsamhet. I svaret understrykes enbart
beredskapssynpunkterna. Jag har
inte heller på något ställe i svaret lyckats
finna en förklaring, att man är beredd
att vidhålla andra principer och regler

som fastslogs vid angivna tidpunkter inte
bara när det gäller jordbrukets lönsamhet
utan för målsättningen på jordbrukets
område i allmänhet. Jag vill uttrycka
förhoppningen att herr statsrådet,
om jag fattat interpellationssvaret
felaktigt i dessa hänseenden, kommer att
korrigera mig på ett sådant sätt, att även
jag kan känna mig nöjd med hans ställningstagande.

De följande siffrorna i interpellationssvaret
om livsmedelsberedskapens storlek
visar, att denna beredskap får anses
vara relativt god. I bilden ingår också
vår import av såväl kraftfoder som
gödningsämnen, såsom herr statsrådet
här påpekat. Ingenting har sagts om vår
import av maskiner och redskap, som
helt naturligt också måste påverka bilden
när det gäller denna beredskap.
Statsrådet framhåller, enligt min mening
med rätta, att det i nuvarande läge är
omöjligt att med siffror ange betydelsen
av denna import för vår svenska livsmedelsproduktion.
I det sammanhanget
skulle jag dock vilja göra den reflexionen,
att det vore mycket önskvärt, om
man kunde få till stånd en värdering
av siffrorna för att därigenom belysa
det verkliga läget i denna beredskap.

Statsrådet kommer sedan in på vår
beredskap när det gäller lagerhållning
av drivmedel, en sak som måste anses
vara av vitalt intresse för alla grupper
i vårt samhälle med tanke på det läge
som uppstod vid andra världskrigets utbrott.
Jag instämmer också i att alla
åtgärder bör vidtagas för forskning när
det gäller gengasens användning som
drivmedel. Om den dag skulle komma,
då vi även måste ta detta drivmedel i
bruk, är ju den försöksverksamhet på
området nödvändig, som i enlighet med
riksdagens beslut redan är i gång.

Jag kommer så till beredskapen i fråga
om jordbrukets arbetskraft. Det är
alldeles riktigt som statsrådet säger, att
denna fråga måste följas med intensiv
uppmärksamhet på grund av den kraftiga
avtappning av arbetskraft från jordbruket
och från landsbygden över huvud
taget, som ägt rum under de senaste

Onsdagen den 10 december 1958 fm. Nr B 14

Ang. vissa frågor rörande upprätthållandet av god beredskap på livsmedelsförsörjningens
område

åren. Min uppfattning är den, att en
eventuell framtida avspärrning kommer
att mot denna bakgrund ställa livsmedelsberedskapen
inför oanade problem.
Jag vill naturligtvis ogärna trötta kammaren
med siffror, men jag tillåter mig
ändå att i detta sammanhang lämna några
uppgifter. Enligt en prognos om befolkningsutvecklingen
fanns år 1940 inte
mindre än 1 376 000 i jordbruket sysselsatta
över 20 år, men enligt prognosen
skall vi år 1960 ha endast 932 000 människor
över 20 år, som får sin utkomst
av jordbruket. Det betyder en avtappning
med inte mindre än drygt 400 000
människor från jordbruket under en
tidsperiod av 20 år. Jag tror att den siffran
i och för sig säger något om det läge,
som skulle kunna bli rådande därest
man inte har ögonen öppna för denna
del av vår beredskap.

Min andra fråga i interpellationen
gällde, om man från regeringens sida var
beredd att vidtaga åtgärder i fråga om
prissättningen, och i så fall vilka, för
att på det sättet hålla denna beredskap
god. Statsrådet anser sig väl ha besvarat
frågan i och med förklaringen, att
den i siffermaterialet redovisade beredskapen
har kunnat upprätthållas med
den prissättning som tillämpats under
de gångna åren. Det får jag väl, herr
statsråd, tolka som ett svar på frågan
om lönsamheten i detta sammanhang.

Jag vill härefter övergå till att säga
några ord om den avslutande delen av
statsrådets svar, som berör vad som
skedde åren 1942 och 1947. Jag kan på
den punkten inte riktigt dela statsrådets
uppfattning.

Jag ser dagens läge — och även morgondagens
— inte på något sätt lika
ljust som statsrådet, även om jag personligen
skulle vilja göra det. Av vilken
anledning har jag den divergerande
uppfattningen? Först och främst
skall vi göra klart för oss att jordbruksproduktionen
i vårt land oavbrutet steg
under hela 1940-talet. Att så kunde ske,
berodde på den tekniska utvecklingen
och rationaliseringen samt inte minst
nya rön i fråga om såväl växtodling som

växtskydd. Den snabba produktionsökning,
som blev en följd härav, skedde på
bekostnad av den manuella arbetskraften.
Man fick med andra ord kostnaderna
att sjunka. Dagens bild ter sig inte
på samma sätt som 40-talets. Någon
motsvarande produktionsstegring — vi
behöver bara se på siffrorna — är i
dag inte till finnandes, utan i stället har
det uppstått en produktionsminskning.
De investeringar i maskiner och annat,
som gjordes av jordbrukarna på 40-talet,
finns emellertid kvar, och jag vill
uttrycka det så, att de växlar, som jordbruket
då drog på framtiden genom investeringar
på olika områden, på många
håll inte har kunnat lösas in av jordbrukarna.

Beträffande frågan om arbetsvolymen
får man väl säga att det i nuvarande läge
— med de åtgärder som är vidtagna
— inte finns några större möjligheter
att kunna sänka denna. Sedan år 1956
har också produktpriserna för jordbrukarna
fallit med någon procent. Lönerna
för de i jordbruket anställda har däremot
stigit med i runt tal 11 procent,
konsumtionsvarorna med 8 procent ocli
kapitalvarorna med cirka 5 procent.
Allt detta gör att bilden för framtiden
enligt mitt sätt att se inte ter sig alltför
ljus, i synnerhet om vi härtill lägger det
ökade antalet åldringar på landsbygden
under de sista åren. Som jag förut nämnde
hade år 1940 1 376 000 personer i
åldern över 20 år sin utkomst av jordbruket.
Den siffran beräknas väsentligt
nedgå till år 1970, och detta är helt naturligt.
I det sammanhanget kan det väl
också vara av intresse att konstatera, att
år 1940 cirka 344 000 personer av det
antal, som jag nyss nämnde, var över
60 år. År 1970 beräknas den totala arbetskraften,
som har sin utkomst av
jordbruket, ha krympt samman till
732 000 personer, och i åldern över 60
år har vi fortfarande kvar 322 000. Det
betyder att åldringarnas antal i förhållande
till det totala antalet inom jordbruket
sysselsatta har stigit rätt väsentligt.
Betingelserna i dagens läge är således,
att fler och fler vakna och kun -

54 Nr B 14 Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ang. vissa frågor rörande upprätthållandet av god beredskap på livsmedelsförsörjningens
område

niga svenska ungdomar, pojkar och flickor,
drar sig från jordbruket. De som
finns kvar blir av åldersskäl tvingade
att ändra produktionsinriktningen. En
del anser det även av lönsamlietsskäl
omöjligt att fortsätta. Det innebär att
fler och fler övergår från intensiv till
extensiv drift. En talande bild i dagens
situation är väl att för närvarande vart
femte jordbruk drives kreaturslöst.

Innan jag slutar vill jag även i bilden
ta med småbrukets roll i dagens jordbruk.

Förra veckan gav statsrådet i jordbruksdebatten
besked om att cirka 50
procent av animalieproduktionen i vårt
land utfördes av småbruket. Dess totala
andel i jordbruksproduktionen vågar jag
inte ange, då jag inte kontrollerat den
saken, men om man bara tar den här
siffran i vad den gäller animalieproduktionen,
innebär det att småbruket får
svara för hälften av livsmedelsberedskapen.

Sedan ställer man sig frågan: Vad bar
skett på detta område för att vinna lönsamhet
och skapa ett från mitt sätt att
se stabilare beredskapsläge för framtiden?
Ja, när det gäller bas- och storjordbruket
har man väl delvis hållit fast vid
de principer, som man fastslog 1947,
1955 och 1956. Men principerna har i
ekonomiskt hänseende frångåtts. I samband
med det sista avtalet har sålunda
framkommit, att jordbruket har fått
en eftersläpning på några hundra miljoner
kronor. Och vad har småbruket
fått i detta sammanhang? Jo, det har
fått det som avtalsmässigt tillkommer
det i förhållande till produktionen. Vidare
har man fått en utredning, som väl
så småningom skall läggas till grund för
en proposition. Det är väl att hoppas,
att propositionen skall ge ett något bättre
resultat än det som utredningen redovisat.

Mot denna inte alltför ljusa verklighet
skulle det ju även ha varit av intresse
att få höra något om de åtgärder beträffande
jordbrukets lönsamhet, som regeringen
tänker vidtaga. Nu är det så
att något besked härom inte är till fin -

nandes i svaret efter vad jag kan se, och
såväl den andra som den tredje av mig
framställda frågan måste väl anses ha
besvarats på ett negativt sätt. Utöver detta
vill jag bara uttala den förhoppningen,
att i enlighet med vad lägets allvar
kräver vi utan förutfattade meningar
på detta som på så många andra områden
solidariskt löser frågan om livsmedelsberedskapen
och därmed sammanhängande
problem, icke minst av ekonomisk
art.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att ännu en gång få framföra mitt tack
till statsrådet.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag hoppas att kammaren
håller mig räkning för att jag inte
är beredd att nu ta upp en ny stor jordbrukspolitik
debatt i anslutning till denna
interpellation. Jag gjorde svaret så
utförligt som möjligt i förhoppning att
herr Sundin och jag i stort sett skulle
vara överens om betydelsen av en ordnad
livsmedelsberedskap i händelse av
en avspärrning. Vi har på detta område
riktlinjer, som efter förslag av 1942 års
jordbrukskommitté i princip fastställts,
först av 1947 års riksdag och sedan av
1955 och 1956 års riksdagar. Vi har siffermässiga
besked om en beredskap, som
vid normalt skördeutfall kalorimässigt
räknat skulle motsvara 105 procent självförsörjningsgrad.
Om man jämför detta
med att 1942 års stora jordbrukskommitté,
som ändå arbetade under trycket av
då rådande avspärrning, räknade med
92 procent som medelalternativ och ytterligare
10 procent därunder som minimialternativ,
tycker jag att siffrorna
ger besked om att man inte i dag har
utrymme för en diskussion om lönsamheten,
då vi kan hålla en så pass hög
självförsörjningsgrad med den nuvarande
lönsamheten, som i sin tur är betingad
av det principbeslut som riksdagen
enats om jämte det alltjämt gällande
prisavtalet. Detta avtal kommer väl
att ersättas av ett nytt, som måhända
lämnar utrymme för en del av de syn -

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation
punkter, som herr Sundin har fört på InfSS vore beroende av om lämpligt övtal.
nings- och skjutfält kunde anskaffas.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens
fredsorganisation

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 98, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen B under fjärde
huvudtiteln gjorda framställningar rörande
vissa rationaliseringar i krigsmaktens
fredsorganisation jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
B 1 under fjärde huvudtiteln (punkt 1),
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 6 juni 1958, bland annat föreslagit
riksdagen att godkänna i propositionen
1958: 110 under punkten 1 angivna
riktlinjer för försvarets utformning.

Kungl. Maj :ts förslag till indragningar
eller sammanslagningar av förband och
utbildningsanstalter innebar följande.

För arméns vidkommande hade föreslagits,
att infanteriets kadettskolas (Inf
KS) etablissement skulle avvecklas och
att skolan skulle flyttas till Hallands regemente
(I 16). Göta artilleriregemente
(A 2), Östgöta luftvärnsregemente (Lv 2)
och Sundsvalls luftvärnskår (Lv 5) skulle
indragas ävensom Livregementets husarer
(K 3), varvid Upplands signalregementes
kompani i Skövde (SISk) skulla
kvarbliva i K 3:s kaserner och ombildas
till en signalkår (S 2). Göteborgs
luftvärnskår (Lv 6) skulle förläggas till
A 2:s kaserner. I fråga om marinen innebar
förslaget, att avvecklingsorganisationen
Flottans kaserner på Skeppsholmen
samt Göteborgsskolorna skulle indragas.
Med avseende å flygvapnet hade
föreslagits, att Svea och Hallands flygflottiljer
(F 8 och F 14) skulle indragas,
varvid en jaktflottilj skulle ombildas till
attackflottilj.

Departementschefen hade vidare framhållit,
att möjligheterna att flytta A 1 och

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Axel Johannes Andersson (I: B 102) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Anderson i Sundsvall och Fröding
(II: B 134), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 110 måtte besluta, att med indragningen
av Sundsvalls luftvärnskår
skulle tills vidare anstå samt att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning angående de ekonomiska
och beredskapsmässiga konsekvenser,
som uppkomme i samband med förflyttningen
av den utbildning, som nu ombesörjdes
av Lv 5;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Sundström m. fl. väckt motion (II:
B 54), vari hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t hemställa, att, med
beaktande av vad i motionen anförts, en
jämkning i arméns framtida organisation
måtte företagas, innebärande att
Kungl. Livregementets husarer bibehölles
och detta oavsett om det till inköp föreslagna
övnings- och skjutfältet vid
Gullberg komme till stånd eller icke.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: B 102 och II: B 134 samt II: B 54,
godkänna i propositionen 1958: 110 under
punkten 1 angivna rationaliseringar
i krigsmaktens fredsorganisation, dock
dels att Lv 5 skulle kvarbliva i Sundsvall
och att motsvarande begränsningar
och besparingar vidtoges i övrigt inom
fredsorganisationen, dels ock att den
spaningsutbildning, som nu bedreves vid
K 3, skulle vid förflyttning till annat förband
där hållas samlad såsom en enhet
i utbildningshänseende.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Vid bifall till förslaget om Lv 5:s bibehållande
är det enligt utskottets me -

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

ning nödvändigt, att häremot svarande
begränsningar och besparingar göras
genom fredsorganisatoriska rationaliseringar,
i främsta rummet inom luftvärnet.
Det har icke varit möjligt för utskottet
att under den korta tid, som stått
till buds, föranstalta om närmare undersökningar
rörande vilka åtgärder, som
härvidlag lämpligen böra ifrågakomma.
Det synes få ankomma på Kungl. Maj :t
att ytterligare pröva denna fråga och för
1959 års riksdag framlägga förslag i ämnet.
»

Reservationer hade anförts, utom av
annan,

1) av herrar Åkerström och Persson i
Växjö, vilka ansett, att i utskottets hemställan
orden »och att motsvarande» bort
utbytas mot »under förutsättning av att
motsvarande»;

2) av herr Malmborg, som ansett, att
i det nyss återgivna stycket av utskottets
yttrande orden »i främsta rummet inom
luftvärnet» bort utgå;

3) av herr O hlon, vilken likväl ej antytt
sin åsikt;

4) av herr Bergman, utan angiven mening;
samt

5) av herr Holmqvist, likaledes utan
angiven mening.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Detta utlåtande innebär
ju en kompromiss, som förevarit i statsutskottets
första avdelning och som sedan
godtagits av statsutskottet. Det finns
en rad reservationer i slutet av detta
tryck. Trots att jag inte är med bland reservanterna,
har jag begärt ordet för att
få säga någonting om en speciell men
mycket viktig detalj.

Avsikten med den omorganisation inom
försvaret som nu skall beslutas är ju
den, att man dels skall rationalisera, dels
även få mindre kostnader. Alla de önskningar
man haft har ju inte blivit förverkligade,
men man har i varje fall i
största möjliga utsträckning följt de förslag,
som lagts fram av regeringen. På
en punkt har dock avvikelse ägt rum.

Det gäller luftvärnet. I motsats till vad
regeringen föreslog har ansetts att Lv 5
bör få vara kvar, och det har sagts, att
något annat inom luftvärnet i stället bör
dragas in. Men har inte pekat på någon
särskild ort. Däremot har det sagts i tidningspressen
med mycket stor bestämdhet
— och det är inte svårt att räkna ut
orsaken — att Lv 1 i Karlsborg skulle
bli det luftvärn som skulle offras, när
luftvärnet i Sundsvall skall vara kvar.
Det är på den punkten jag vill säga några
ord.

Det är ju så att Lv 1 i Karlsborg är för
orten av man kan säga livsavgörande betydelse.
Karlsborg har byggts upp omkring
olika försvarsanstalter, och utan
dessa anstalter i Karlsborg skulle samhället
helt enkelt bli ödelagt. Jag kan
bara meddela att för att skaffa bostäder
åt de inom försvaret anställda har
under den senaste tioårsperioden enbart
i statsbelånade bostadsföretag åstadkommits
470 bostadslägenheter i flerfamiljshus,
och därtill kommer ett 40-tal
egnahem. Skulle Lv 1 dras in, komme
största delen av de i Karlsborg bosatta
att bli utan arbete vilket skulle innebära
att de finge flytta ifrån orten, ty några
andra arbetstillfällen bjuds inte i Karlsborg,
som uteslutande bygger på olika
där förlagda försvarsanstalter.

När man från sakkunnigt håll har sagt,
att Karlsborg ur fredsorganisationssynpunkt
och som övningsområde är mycket
lämpligt, bör man betänka sig innan man
syftar till att dra in just det förband
det här gäller. Nu framskymtar i statsutskottets
utlåtande, att vissa sociala
hänsyn bör tas när det gäller den berörda
personalen, och då bör man givetvis
även ta sociala hänsyn när det gäller orter
och samhällen. Skulle nu de spådomar,
som har gjorts på vissa håll, gå i
uppfyllelse, och indragningen drabba
just Karlsborg, skulle det bli ödesdigert
för detta samhälle, då de uppförda bostäderna
där skulle komma att stå tomma
och de människor, som blev kvar,
skulle sakna möjligheter att få någon
utkomst.

Det är fördenskull jag vill vädja till
regeringen att ta hänsyn till de sociala

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

Ang. vissa rationaliseringar
skälen, och jag tror att man inom statsutskottet
och inte minst inom dess första

avdelning har ansett på samma sätt som
jag, att Karlsborg icke bör komma i fråga,
då man går att leta fram ett förband
att draga in i stället för Lv 5 i Sundsvall.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag skall nu sjunga min
svanesång i denna utsökta församling.

Jag vill börja med att avslöja en offentlig
hemlighet, nämligen att sällan
har det förnämliga statsutskottet företett
en så sur anblick som vid behandlingen
av denna fråga. Anledningen är
att den framlagts i ett fragmentariskt
skick och delvis outredd till på köpet.
Vi har vittnesbörd i föreliggande utlåtande
om den saken. Jag kan hänvisa
till vad arméchefen har sagt. Han gör
gällande att tiden inte medgett, att samtliga
organisatoriska, personella och ekonomiska
konsekvenser undersökts i detalj,
och så tillägger han: »Under förutsättning
av riksdagens principbeslut avser
arméchefen att senare framlägga
fullständiga förslag.» Alltså: först skall
riksdagen fatta beslut, därefter skall utredningen
komma.

Arméchefen föreslår bl. a. — och jag
inskränker mig till att behandla armén
i detta sammanhang, eftersom det inte
har stått någon strid beträffande marinen
och flygvapnet — att infanteriskjutskolan
skall förflyttas från Rosersberg
till Linköping. Det framhålles, att infanteriskjutskolans
förflyttning är en ofrånkomlig
konsekvens av den i fjol höst beslutade
utbyggnaden av flygfältet vid
Halmsjön.

Vidare har arméchefen föreslagit, att
A 1 skall flyttas till de lokaler i Linköping,
som disponeras av Lv 2, att A 2
— Göta artilleriregemente — skall uppdelas
och att Lv 6 i Göteborg skall få
sin förläggning på Kviberg, där nu A 2
har sin varelse. Slutligen har han föreslagit
— jag går inte in på alla detaljer
här — att luftvärnsregementet i Sundsvall,
Lv 5, skall uppdelas på andra förband.

Alla dessa inskränkningar har ju till -

i krigsmaktens fredsorganisation
kommit i besparingssyfte, men det är
anmärkningsvärt att enligt arméchefen,
trots alla dessa förändringar och indragningar,
besparingen på driftbudgeten
endast skulle belöpa sig till 2,5 miljoner
kronor, d. v. s. inte fullt en tiondels
procent av hela försvarsbudgeten.

Departementschefen har nu inte alltigenom,
i varje fall inte i dag, kunnat
följa arméchefens förslag. Det har nämligen
visat sig, att förflyttningen av infanteriskjutskolan
och A 1 till Linköping
är beroende av om ett skjutfält i
närheten därav kan anskaffas för detta
ändamål. Vidare säges det att med hänsyn
till att saken inte är klar kan departementschefen
inte i dag föreslå någon
förflyttning. Detta är den största
förändring som departementschefen föreslår
jämfört med arméchefen.

Utskottet har godkänt vad departementschefen
har föreslagit men därutöver
yrkat på att Lv 5 i Sundsvall skall
bibehållas, och tillägger, såsom herr
Birger Andersson nyss omnämnde, att
vid bifall till förslaget om Lv 5:s bibehållande
är det enligt utskottets mening
nödvändigt att häremot svarande begränsningar
och besparingar kan göras
genom fredsorganisatoriska rationaliseringar,
i främsta rummet inom luftvärnet.

En rätt pikant upplysning lämnas på
s. 8 i statsutskottets utlåtande där det
heter att år 1955 beslöt riksdagen att
fältpolisutbildningen skulle överflyttas
från I 1 till K 3. Vidare meddelas att
denna förflyttning ägde rum år 1956,
och förbandets omorganisation slutfördes
år 1957. Nu, år 1958, föreslås det att
fältpolisutbildningen skall återföras till
I 1. Detta sker alltså året efter det att
den har fått sin nya organisation. Det
är liksom att spela schack, där pjäserna
skjuts fram och åter.

Ett egendomligt inslag i bilden är att
trots att både departementschefen och
utskottet har rumsterat om i arméchefens
förslag kommer de till samma besparing,
nämligen 2,5 miljoner kronor.

I alla dessa omflyttningar finns det en
enda fast punkt: det är 2,5 miljoner kronor.

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

58 Nr B 14

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens
Jag skall gå litet närmare in på spörsmålet
om artilleriregementena. Eftersom
skjutfältsfrågan i Östergötland inte är
klar, är det inte alls säkert att händelseförloppet
kommer att bli det som man
förut har tänkt sig. Det framgår ju också
av försvarsministerns uttalande i propositionen.
Bland annat inverkar förflyttningen
av Svea artilleriregemente
från Sundbyberg och av infanteriskjutskolan
från Rosersberg. Om det föreslagna
Gullbergsområdet i Östergötland inte
kan förvärvas som skjutfält, kommer hela
frågan i ett alldeles nytt läge. Vi vet
att det i Östergötland råder nästan upprorsstämning,
i varje fall en starkt utbredd
och växande opposition mot Gullbergsområdets
militära exploatering.

När det nu förhåller sig på detta sätt,
anmäler sig ur statsmakternas och skattebetalarnas
synpunkt frågan om det är
välbetänkt att nu i dag binda sig för de
kapitalinvesteringar på några miljoner
kronor, som erfordras för alla dessa omflyttningar.
När ändringsarbetena är
färdiga, är kanske regementena färdiga
att bryta upp igen. Försvarsministerns
förbehåll om Gullberg och Kviberg vid
Göteborg kan uppenbarligen leda till att
en alternativ lösning av flertalet indragningsfrågor
måste undersökas. Något sådant
alternativ har inte presenterats. Orsaken
kan vara den att de militära myndigheterna
efter partiledaröverenskommelsen
om försvaret i vintras från högsta
ort fick föreläggande att direkt utpeka
de förband och skolor som bör indras
och flyttas.

Jag står inte här och talar för Göteborg.
Denna gång har Göteborg inte alls
engagerat sig. Det är en militär fråga,
en statsekonomisk fråga. Den tillhör inte
kommunalpolitiken utan rikspolitiken.
Den är statsmakternas sak. Men annorlunda
är det med stadens bebyggelsepolitik.
Där kan inte statsmakterna göra
upp räkningen utan värden, och här
kommer alltså frågan om hur det skall
förfaras med artilleriregementena in i
bilden. Det gäller förflyttningen av A 1
till Linköping, trots att man inte har
klargjort ifall lämpligt skjutfält där kan

fredsorganisation

beredas, samt upplösningen av A 2, som
dock äger ett passabelt skjutfält.

Arméchefen har sagt att A 2:s skjutfält
inte svarar mot kraven på lång sikt
och att utvecklingsmöjligheterna på A 2
för utbildning med modern artillerimateriel
är begränsade, men det egendomliga
är att någon utredning av dessa förhållanden
inte hade gjorts före förslagets
inlämnande. Inte ens regementschefen
hade beretts tillfälle att yttra sig vare
sig i dessa avseenden eller om regementets
indragning över huvud taget.
Först efter propositionens avlämnande
har utredning kommit till stånd, och av
den gjorda utredningen framgår att de
av arméchefen framlagda militära skälen
synbarligen är ganska vacklande.

Beträffande A 1, Svea artilleriregemente,
gäller att det inte är helt utbyggt. Regementet
saknar användbart skjutfält.
Med hänsyn till Solna stads anspråk på
regementets markområde finns där inga
utvecklingsmöjligheter. Det är som sagt
ännu inte klart vart detta regemente skall
förflyttas, om det över huvud taget får
bibehållas. Vi vet att om Gullbergsfältet
kan förvärvas, vilket ju i dag förefaller
osannolikt, skulle A 1 flytta in i Lv 2:s
kaserner, men om detta fält inte kan
förvärvas och om A 1 skall bibehållas,
då måste avsevärda belopp investeras
för inköp av nya markområden, till kaserner
och skjutfält, förråd och utbildningsanordningar.

Arméchefen anför i sitt förslag, att de
begränsade investeringsmöjligheterna
bör medföra att befintliga tillgångar på
övningsfält och kaserner måste utnyttjas.
Jag har dock redan sagt att A 2 har
både kaserner och skjutfält, under det
att A 1 saknar skjutfält och har otillräckliga
kaserner.

Men, invänder man nu, vi kan ju inte
blottställa ostkusten. Vi måste ha artilleri
i större utsträckning förlagt till östra
delen av landet. När nu samtliga artilleriregementen
är motoriserade, kan knappast
detta skäl strategiskt sett vara bärande.
Så länge artilleriet var hästanspänt
hade detta avgörande betydelse,
men det har det knappast i dagens situa -

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

tion. Det är under sådana förhållanden
förvånansvärt att A 2 föreslås till indragning,
under det att A 1, vars öde
är så ovisst, skall vara kvar. Åtminstone
tycker jag att sunda förnuftet skulle tala
för ett motsatt förfarande.

Beträffande Lv 6 säger arméchefen
att Göteborg är ett primärt skyddsföremål
som erfordrar försvar med luftvärnsrobotar.
Den logiska följden av detta
resonemang borde väl då ha blivit att
det samtidigt yrkats på en förläggning
av ett luftvärnsförband till Stockholm,
eftersom Stockholm väl måste anses vara
ett lika viktigt skyddsföremål som Göteborg.
Om jag får höra den invändningen
att det finns ett luftvärn i Norrtälje
som är avsett för Stockholms försvar,
så vill jag anknyta till vad herr Birger
Andersson nyss sade, att vi har ett luftvärn
i Karlsborg, som kan användas för
Göteborgs försvar. Avstånden är inte så
förfärligt olika mellan nämnda luftvärnsförband
och respektive storstäder.

Genom kontrakt med Göteborgs stad
är marken för A 2:s kaserner upplåten
för Göta artilleriregemente, och det sägs
uttryckligen i kontraktet att den inte är
upplåten för något annat förband. Stadsplanekontoret
i Göteborg har också förklarat,
att staden inom överskådlig tid
inte har några anspråk på A 2:s markområden,
så länge detta regemente ligger
kvar i Kviberg, men sedan frågan om
att överflytta Lv 6 från Högsbo och till
A 2:s kaserner diskuterats, har staden
förklarat sig kräva åter området senast
efter tio å femton år. Staden lär ha erhållit
muntligt löfte av försvarsministern
— vi får höra vad han kommer att
säga i debatten — att så kommer att ske.

Eftersom A 2 föreslås till indragning
år 1962, innebär detta att Lv 6 skulle
få disponera K vibergsområdet sex å tio
år. Det synes under sådana förhållanden
föga rationellt att för så kort tid förflytta
Lv 6 till A 2:s kaserner och där investera
stora belopp, dels för att demolera
vid regementet befintliga dyrbara
anordningar för artilleriutbildning, dels
för ny- och ombyggnad av förråd och utbildningsanordningar
för luftvärnet, som
kanske inte kommer att kunna fullt ut -

nyttjas, innan frågan på grund av detta
förbands nya förflyttning återigen är aktuell.

Som framgår av vad som här har sagts
—- och det framgår också av föreliggande
tryckta acta — är den axel, omkring
vilken allting vrider sig, skjutfältsområdet
för infanteriskjutskolan och A 1. Alla
de här spörsmålen hör ihop som ler
och långhalm, och det synes mig som
om frågan har för tidigt kommit på kamrarnas
bord, innan det grundläggande
spörsmålet har belysts och fått sin lösning.

Egentligen skulle man yrka avslag på
hela propositionen i detta avseende. Jag
skall emellertid inte göra det. Jag vädjar
till försvarsministern, att han skall, när
på vårsidan skjutfältsfrågan blir klar,
oberoende av prestigesynpunkter gå till
ett nytt övervägande, där han bedömer
frågan utifrån fullt objektiva synpunkter.

Jag har hittills behandlat denna fråga
såsom en statsekonomisk fråga, men den
är också ett personellt spörsmål. Man
behöver inte rumstera om i så hög grad
med regementena, som här har föreslagits.
Man behöver inte verkställa alla
dessa dyra omflyttningar av personalen,
för vilken det i många fall blir mycket
kännbara ekonomiska och andra uppoffringar.

Nu vet jag att herr Gillström kommer
att svara, att allt vad jag har sagt är
gammalt nytt för statsutskottets första
avdelning, det är saker som man där har
ältat i månader. Men, herr talman, det är
just den omständigheten som måste ge
en melankolisk underton åt denna min
svanesång.

Häri instämde herrar Schmidt (fp),
Osvald (fp) och Sunne (fp).

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Det är med ganska stor
tveksamhet som jag tar till orda i denna
fråga. Det är en sådan fråga, som i
regel brukar komma från statsutskottet
i ett skick, som ger klart uttryck för att
man har i olika instanser varit ense om
den utformning som presenteras. En an -

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens fredsorgamsation

nan orsak till tveksamheten är att jag
tvingas beröra ett par förhållanden, som
rör min egen valkrets, och det är alltid
en smula ömtåligt att tala i egen sak.

.lag kan inte underlåta, herr talman,
att uttala min förvåning över det skick,
vari utskottets utlåtande föreligger. Det
visar, att någon fast, samlande hand över
de åtgärder, som på senaste tiden har
vidtagits beträffande försvaret, inte är
till finnandes. Jag tror herr Ohlon har
mycket rätt i att utskottet haft en dålig
grund att bygga sitt förslag till riksdagen
på.

Detta är så mycket betänkligare, som
vi ju lever i en tid, då det fordras en
mycket stark uppmärksamhet på tillståndet
hos vårt försvar.

När jag nu ser herr försvarsministern
här kan jag inte komma ifrån frestelsen
att begagna ett nu för tiden ofta hört
slanguttryck och säga: »Skärp sig, herr
försvarsminister! Det finns mycket att
ta itu med på detta område, som kräver
en mycket fast och bestämd hand!»

Från denna utgångspunkt och på
grund av mitt intryck att det inte — när
det gäller förbandsrationaliseringen —
föreligger någon bestämd linje, som man
utan vidare kan ansluta sig till, skall jag
göra några anmärkningar, som kanske
hänför sig till perifera men som ändå
är rätt så betydelsefulla saker.

Utskottet tycks lia kommit till resultatet
att de stora frågorna visserligen inte
är avgjorda i princip: var det stora
skjutfältet skall ligga, var de regementen
som skall utnyttja detta i sin tur
skall vara förlagda o. s. v., men att det
ju i alla fall måste göra någonting. Samtidigt
som utskottet alltså åberopar, att
det måste komma till stånd fler utredningar
och hänvisar till dessa, ger det
sig in i att i detalj bestämma dels saker
och ting som föreslås i propositionen,
men dels därutöver en del saker
som enligt min mening måste vara mycket
svåra att bestämma i nuvarande skede
av frågans handläggning.

Herr Ohlon sade att den enda fasta
punkten här tycks vara de 2,5 miljoner
kronorna, som besparingarna skulle
uppgå till. Ja, är dessa 2,5 miljoner den

fasta punkten — vad är då fastheten i
utskottets förslag? Ingenting är väl så
osäkert som besparingar i samband med
förflyttningar. Åstadkommer man för en
summa på 2,5 miljoner i tilltänkt besparing
en ringdans, ungefär likadan som
den som skedde efter 1954—1955 års försvarsreform,
är man ute på ett gungfly.
Man är ingalunda säker på att vinna någon
besparing. Det kan måhända visa
sig att dessa förflyttningar i stället medför
en merkostnad. Flyttningar för besparingarnas
skull, om jag får uttrycka
mig på det sättet, tycker jag att det är
ganska vanskligt att ta till motiv för en
del av nu förordade förflyttningar. En
annan sak är naturligtvis, om man kan
komma fram till att förflyttningar är
motiverade för att nå bästa möjliga effektivitet
i försvarshänseende.

Jag känner rätt väl till det till förflyttning
föreslagna K 3. Omorganisationen
härav beslöts, om jag minns rätt,
vid 1955 års riksdag. Det står nu nyorganiserat
såsom spaningsförband och
har goda samövningsmöjligheter på sin
nuvarande plats. Detta förband skall nu
flyttas åt annat håll, då man räknar med
att det skulle kunna uppkomma en liten
besparing att låta ett annat förband
med något större personal ta det utrymme
som K 3 nu har. Ändå vet man att
det utrymme, som måhända är något
överflödigt för K 3, synnerligen väl
kommer till pass för annat ändamål på
förläggningsorten.

Det är ganska hårt för ledningen av
ett förband och inte minst för dess personal
att få veta, att man skall flytta
till annat håll när man väl har kommit
fram till en organisation, som utgör en
effektiv del i en modern försvarsorganisation,
där spaningstjänsten numera
anses vara synnerligen viktig. Inte minst
personalen blir mycket hård klämd av
en förflyttning. Det finns vid K 3 personal
som står inför flyttning för fjärde
gången på en mycket kort tid.

Jag har, herr talman, inte kunnat underlåta
att framhålla, hur viktigt det är
att än en gång överväga om denna förflyttning
är nödvändig.

Utskottet har skrivit att man skall

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

sträva efter att hålla utbildningstruppen
på K 3 samlad i fortsättningen. Det
fanns en preliminär version av punkten
om K 3 i detta utskottsutlåtande •— jag
blottar nu ingen farlig hemlighet ■— som
gick ut på att hela K 3 skulle bibehållas
samlat såsom förband och förflyttas till
annan ort. Men detta ändrade man till
att tala om att endast den utbildningsdel,
som är förlagd till K 3, skall hållas
samlad. Jag anser som sagt att man återigen
borde se över denna fråga och låta
gamla K 3 få vara kvar under sitt gamla
traditionella namn och hållas samlat och
få göra den betydelsefulla tjänst, som
K 3 verkligen tycks vara berett till och
i stånd att göra.

Jag kommer nu till den del av utskottsutlåtandet,
som kanske är den
märkligaste i hela utlåtandet. Det är utskottets
— jag tillåter mig säga det —
djärvhet att utan närmare militära utredningar
förorda, att Lv 5 i Sundsvall
skall vara kvar och att de besparingar,
som är nödvändiga att göra på andra
håll för att få underlag för detta luftvärnsförbands
bibehållande i Sundsvall,
skall ske på andra luftvärnsförbands bekostnad,
d. v. s. genom indragning av
andra luftvärnsförband.

Jag skall nu inte inlåta mig på förordandet
om att Lv 5 skall vara kvar.
Men vore det inte skäl, när man uttalar
sig för hur besparingar skall göras för
att möjliggöra bibehållandet av Lv 5, att
låta utredningen gå över hela fältet? När
det är så lösligt var de olika förbanden
skall ligga, vilka som skall bibehållas
och vilka som skall slopas, borde översynen
omfatta försvarets alla förband
och inte inskränka sig till att gälla enbart
luftvärnsförbanden. I realiteten inskränker
sig här valet till att gälla två
förband, enligt de uttalanden vi har hört
ifrån olika håll.

Jag anser, herr talman, att det finns
fullgoda skäl att fullfölja det yrkande
som finns i den med 2 betecknade reservationen
av herr Malmborg, som yrkar
att uttalandet om att man skulle göra
besparingen för att bibehålla Lv 5
»i främsta rummet inom luftvärnet»

skall utgå, så att prövningen i stället får
gälla hela försvarets område.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att yrka bifall till detta herr Malmborgs
yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Nord (fp), Birke (h), Anders Johansson
(fp) och Ollén (fp).

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Få frågor har varit föremål
för så mycket av överläggningar
och kompromisser både före och under
riksdagsbehandlingen som det nu föreliggande
ärendet. De som inte deltagit
i detta kompromissarbete kan självfallet
tycka, att produkten inte i alla detaljer
är tillfredsställande. Därför kunde det
kanske också finnas anledning för mig
att här framföra en del synpunkter i olika
detaljer, där jag tycker att resultatet
inte blivit det allra bästa. Jag kanske
också skulle kunna få instämmanden
från olika håll, om jag på detta sätt började
vädra alla enskildheter i förslaget.

Jag har emellertid inte avgivit en
blank reservation för att här på detta
sätt gå in på huvudfrågan, vilket jag anser
förmätet då ju frågan redan är så
grundligt förberedd och manglad. Därmed
dock inte sagt, att högsta vishet
överallt präglar det föreliggande förslaget.

Jag har, herr talman, begärt ordet för
att det tydligen i detta manglingsarbete
i sista stund insmugit sig en eftersläng
av kompromissentusiasm, som kan ha
biverkningar som inte är önskvärda från
vare sig statens eller den berörda stadens
synpunkter. Det gäller den mening
som står på sidan 9 i utskottets utlåtande
och börjar på nionde raden nerifrån:
»I sistnämnda fall böra garantier skapas
för att Lv 6 får kvarbliva i A 2:s hittillsvarande
etablissement.»

Alla de instanser, som är redovisade
i propositionen, departementschefen och
— som jag förmodar — även utskottet
har den meningen, att både Lv 6 och
A 2 har för små och olämpliga övningsfält.
Båda förbanden har alltså inte till -

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens
gång till de markområden som de rätteligen
borde förfoga över. Enighet har nu
uppnåtts om att A 2 skal! läggas ned, och
därmed avförs ju dess markfråga ur diskussionen.
Lv 6 skall flyttas till A 2, där
man kan få ett större övningsfält än vad
Lv 6 nu disponerar över — de är ju
kringbyggda där de ligger i västra Göteborg.
Denna förflyttning medför också
andra fördelar, då arméns radar- och
luftvärnsmekanikerskola är förlagd till
A 2. Jag förmodar att man får tolka vad
som står i propositionen så, att luftvärnets
utveckling mot luftvärnsrobotar talar
för att det är lämpligt att flytta Lv 6
till A 2.

Departementschefen anför visserligen,
att Kviberg kanske inte är en helt idealisk
förläggningsplats för Lv 6. Stadens
tillväxt gör det sannolikt inte lämpligt
att förbandet kvarblir där någon längre
tid. Man talar emellertid i det sammanhanget
inte om någon bestämd tidpunkt,
t. ex. 10—15 år, utan det står bara »längre
tid». Det är möjligt att den tekniska
utvecklingen inom luftförsvaret rätt
snart kan förändra betingelserna och påverka
markbehovet för ett fredsförband
inom luftvärnsartilleriet.

Jag vill i likhet med herr Ohlon, eftersom
även jag har deltagit i många samtal
i denna fråga i min hemstad, säga
att den lilla släng av karusellen, som nu
skall ske i Göteborg, kanske kan förefalla
obegriplig för en lekman. Vi måste
dock här lita på sakkunskapen — något
annat har vi faktiskt inte att hålla oss
till.

Den förflyttning, som departementschefen
här föreslår och som utskottet
tillstyrkt, har föregåtts av kontakter mellan
departementet och staden. Både staden
och staten hade då från början samstämmiga
intressen såväl beträffande
markens användning som tiden för dess
ianspråktagande. Om man har ömsesidiga
intressen i en fråga brukar det inte
vara svårt att komma överens, och då
brukar inte heller formaliteterna spela
så stor roll. Här är det ju så att A 2:s
kaserner uteslutande får användas för
Kungl. Göta artilleriregemente. Staten
har bara besittningsrätt till ett rätt vä -

f redsorganisation

sentligt område och får hyra en annan
del till övningsområde av staden med
5-årskontrakt. Detta avtal utgår 1962,
och sedan kan det förlängas med ett år
i taget. Det innebär att övningsområdet
kommer att krympa rätt väsentligt om
staden anser sig ha behov av denna
mark, och därmed skulle ju förutsättningarna
för en effektiv förläggning av
Lv 6 ändras.

A 2:s förläggning är redan nu kraftigt
kringbyggd. Alldeles inpå dess gräns har
man börjat uppföra ett 15 våningar högt
hus. Lv 6 har på sitt gamla område haft
bebyggelsen på längre avstånd än vad
man får på A 2:s område, och man är
naturligtvis bekymrad för den saken.
Stadens önskemål i samband med dess
behov av byggnadsmark för framtiden
var, om jag förstod saken rätt, samstämmiga
med statsmakternas önskemål om
att disponera A 2:s kaserner för annat
förband än Göta artilleriregemente.

I detta sammanhang kan jag nämna
som en kuriositet, att fortifikationsförvaltningen
i juli månad i år skrev till
Göteborgs stad och begärde att staden
inte skulle bokstavstolka det avtal som
gäller mellan staten och staden. Det är
rätt förtjusande att höra, att en central
myndighet inte vill »bokstavstolka» ett
avtal! Det skulle vara till alldeles speciell
glädje för mig om denna inställning
kunde sprida sig litet mera häruppe. Men
i det här fallet låg det ju till så, att det
kanske var ett statsintresse att man skulle
få en annan tolkning. Man är på det
klara med att avtalet gäller, och A 2:s
förgångna ända från dess tillblivelse
vittnar om att avtal av i stort sett samma
karaktär som det nu aktuella tidigare
inte har utfallit till statens förmån, när
saken har förts till process. Innebörden
av ett avtal kan man tvista om, men jag
tror att staden kan vara rätt trygg om
en process tas upp i det här fallet, och
fortifikationsförvaltningens lilla brev
försvagar inte stadens ställning när det
gäller tolkningen av det avtal som är
skrivet. I går höll fastighetsnämnden i
Göteborg sammanträde, och i dag har
fortifikationsförvaltningen på sitt bord
ett svar, föranlett av att utskottet har

Onsdagen den 10 december 1958 fm. Nr B 14 63

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

klämt in denna lilla mening som jag nyss
har citerat. Annars hade man inte tagit
upp denna fråga nu till diskussion, då
man vid kontakter med departementet
hade trott sig finna att det rådde samstämmighet
i frågan. När utskottet skrev
den nyss anförda meningen kom det
från fastighetsnämnden ett klart och entydigt
svar, som i dag — om postgången
mellan Göteborg och Stockholm fungerar
perfekt, vilket inte alltid är fallet — skall
ligga på fortifikationsförvaltningens
bord.

Det är kanske enkelt att lösa denna
fråga, trots formuleringen. Formellt
finns det ju ingenting tvingande i denna.
Jag är nyfiken på att höra vad departementschefen
har att säga. Jag vill
gärna veta om hans premisser för ställningstagandet
till förflyttningen av Lv 6
till A 2:s kaserner i Göteborg har förändrats
av vad som står skrivet i statsutskottets
utlåtande. Som den nämnda
meningen står där, så skapar den enligt
mitt sätt att se bara komplikationer, om
man infogar den i dess större sammanhang.
Då blir det ingen konsekvens, vare
sig försvarsorganisatoriskt eller markpolitiskt.
Det ges inga förklaringar av vad
man menar, och vid utskottsbehandlingen,
när avdelningens förslag förelåg, fick
i varje fall jag inte någon klarhet. Jag
kunde inte se sammanhanget mellan den
citerade meningen och det som kunde
ligga under densamma, och någon motivering
till den finns inte heller redovisad.

Jag vore alltså mycket tacksam om
försvarsministern här ville ange sin syn
på saken. Jag förmodar att han har tagit
del även av den passus i utlåtandet som
jag här talar om, och hans syn på saken
är ju inte alldeles oväsentlig, eftersom
jag antar att det får bli förhandlingar
mellan staden och staten på basis av
riksdagsbeslutet.

Formellt är inte formuleringen tvingande.
Beslutet innebär ju att A 2 skall
läggas ned och därmed övergår A 2:s
mark till staden. Att Lv 6 skall ligga
kvar där det nu är är i varje fall inte
ett statens intresse. Jag vill inte säga,
att det är ett intresse för Göteborgs stad.

Var och en kan själv se på kartan och
med hänsyn till markområdenas storlek
och belägenhet få en klar uppfattning
om den saken. Eftersom ett kvarliggande
som sagt inte kan ligga i statens intresse,
vore jag tacksam om departementschefen
ville tala om hur han med hänsyn till
utskottets yttrande bedömer de premisser
som han i propositionen har skisserat
och som utskottet har följt — med
undantag för denna för mig fullständigt
oförklarliga mening.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! De synpunkter som hittills
har dragits fram i debatten är noggrant
observerade vid utskottets behandling
av dessa frågor. Här har inte
sagts någonting som inte redan är ganska
grundligt prövat. Jag konstaterar också
att det av de föregående talarna inte
har ställts några yrkanden utom ett till
förmån för reservation nr 2, vilken går
ut på att man skall stryka fem i och för
sig tämligen likgiltiga ord i motiveringen.
Detta är allt.

Jag erinrar om att huvudfrågan i det
här sammanhanget klarades i somras, då
riksdagen beslöt om försvarets framtida
gestaltning. Vi vet också att detta beslut
fattades under sträng forcering och
grundades på material som också hade
forcerats fram, genom försvarsberedningen,
genom de militära myndigheterna,
genom departementet och även genom
utskottet. Då uppsköts ställningstagandet
till denna lilla detalj i det hela,
vilken innebar att man skulle bestämma
vilka förband som skulle rationaliseras
— jag säger med avsikt inte indragas.

Utskottet fick i somras anmärkning
för att man av tidsnöd hade måst avstå
från att klara av även denna lilla del.
Sedan dess har utskottet ägnat denna
sak en mycket grundlig prövning, jag
skulle tro en prövning som är grundligare
än utskottsprövningar i allmänhet
är.

Innebörden av utskottets förslag är
att man i stort sett accepterar Kungl.
Maj:ts förslag. Åtskilliga andra tankar
har varit framförda inom utskottet och

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

omfattade av utskottsavdelningen, men
till slut har man kommit fram till det
nu framlagda utlåtandet.

Jämfört med Kungl. Maj:ts förslag betyder
utskottets ett par avvikelser, som
kanske är relativt små i sammanhanget.

Första avvikelsen, som nyss har berörts
av andra talare, gäller bibehållandet
av Lv 5. Jag skall därom inte säga
annat än att skälen till ställningstagandet
på den punkten är många men dock
inte av bygdepolitisk karaktär. Det är
emellertid utskottets mening, att vad
man inte sparar i det fallet, skall sparas
på annat håll genom motsvarande rationaliseringsåtgärder
inom armén. Utskottet
har menat att Kungl. Maj :t skall
framlägga förslag härom till nästa vinterriksdag,
så att riksdagen då kan taga
ställning till frågan. Den försening,
som härigenom uppkommer, behöver
knappast betyda någon minskning i storleken
av de besparingar, som är avsedda
att vinnas.

Det är emellertid på den punkten, som
ett par reservationer finns fogade till utskottets
utlåtande. Den ena, herr Malmborgs,
har berörts i debatten av herrar
Birger Andersson och Domö — båda
skaraborgare. De menar beträffande denna
sak, som även den är en kompromissliknande
överenskommelse, att orden i
utskottets utlåtande om att man bör söka
göra besparingar på annat sätt, »i
främsta rummet inom luftvärnet», skulle
avse att utskottet pekar på Lv 1 i Karlsborg.
Inom utskottet är vi medvetna om
att Lv 1 är ett känsligt förhand just i de
avseenden, som tidigare talare berört.
Vi är således inte alldeles främmande
för tanken, att man nog helst bör gå någon
annanstans. De ändringsförslag, som
reservanterna här väckt, betyder emellertid
ganska litet.

Om kammaren accepterar utskottets
skrivning, är Kungl. Maj:t oförhindrad
att söka de kompenserande besparingarna
på annat håll än inom luftvärnet.
Och om kammaren skulle bifalla reservanternas
förslag att stryka de här aktuella
fyra orden, är Kungl. Maj:t och
riksdagen ändock oförhindrade att göra
besparingarna inom luftvärnet; dessa

ord har alltså strängt taget ingen större
betydelse. Att de finns med beror, som
jag förut sade, på en kompromiss mellan
dem, som direkt ville peka på Lv 1,
och dem som inte ville göra det. Här
har både Kungl. Maj:t och riksdagen fått
fria händer.

Den andra reservationen på denna
punkt har inte berörts av någon hittills
under debatten. Jag vill påpeka, att den
avser att göra beslutet om bibehållande
av Lv 5 villkorligt — Lv 5 skulle således
bibehållas under förutsättning att
man kan åstadkomma besparingarna på
annat håll. Utskottet har inte menat, att
det finns anledning att knyta några sådana
villkor vid bibehållandet. Utskottet
förutsätter som självklart, att besparingarna
skall göras på annat håll och
därmed jämnt.

En annan avvikelse, som utskottet gör
ifrån Kungl. Maj:ts förslag — som är
arméledningens — gäller K 3, som herr
Domö nyss berörde. K 3 består av dels
en avdelning motoriserat spaningsförband
och dels en avdelning fältpolis. Båda
kategorierna får sin utbildning där.
Något kavalleri finns däremot inte hos
K 3. Meningen är enligt Kungl. Maj :t, att
spaningsavdelningen skulle delas upp på
andra lämpliga förbandsenheter.

Utskottet har låtit sig övertygas om
att det är olämpligt att splittra den spaningsutbildning
som där sker, nu när
man har allt klart och har funnit befäl
för just dessa uppgifter, och överföra
detta befäl till många andra förband.
Utskottet uttalar att det spaningsförband,
som nu utbildas vid K 3, bör i utbildningshänseende
sammanhållas som en
enhet helst inom ramen för något annat
pansarinfanteriregemente.

En avvikelse innebär kanske också utskottets
uttalande om att A 1 tills vidare
bör ligga kvar på Järvafältet. Den har
samband med de nya dispositioner, som
har företagits från Kungl. Maj:ts sida
beträffande Gullbergsfältet. Det är bekant,
att Kungl. Maj:t anbefallt en ny
utredning om detta fält, syftande till ett
mindre alternativ än det som nu föreligger
från försvarets fastighetsnämnd,
ett mindre alternativ tillräckligt för in -

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

fanteriskjutskolan och garnisonen i Linköping.
Denna propå innebär, att man
inte räknar med att A 1 skall ha skjutfält
där och att inte A 1, såsom man
tänkt, skall flytta till Linköping. Utskottet
menar liksom departementschefen att
A 1 bör tills vidare ligga kvar där det
nu är och att frågorna om skjutfält för
A 1 skall skyndsamt utredas.

I det sammanhanget kanske jag får
säga att de spörsmål, som herr Ohlon
tog upp beträffande A 1 och A 2, alldeles
särskilt noga har uppmärksammats
under utskottsbehandlingen. Det har funnits
sympatier för de synpunkter herr
Ohlon framförde, men det visade sig
ändå till slut att Kungl. Maj :ts förslag
på den punkten är det som bör accepteras,
nämligen att A 1 fortlever och att
A 2 lägges ned. Om A 2 i Göteborg lägges
ned är avsikten att dess etablissemang
— mycket gammalt och i behov
av omfattande renovering — skall övertagas
av Lv 6, som också är förlagt till
Göteborg men som ligger på mark som
staden i första hand vill komma åt. Det
är riktigt att denna flyttning i och för
sig är angelägen ur kommunala synpunkter,
men det bör observeras att avtalet
om A 2:s rätt till Kviberg inte ger samma
rätt för ett militärt förband med
annat namn än A 2. Därför har utskottet
sagt att om man nu flyttar dit Lv 6
— detta innebär i och för sig en rätt stor
apparat — bör garantier skapas för att
Lv 6 inte när som helst blir husvillt.
Utskottet tycker att det är självklart att
staten genom avtal skall vara tillförsäkrad
rätten att disponera området, om
Lv 6 etableras där. Herr Bergmans anmärkningar
på den punkten har jag mycket
svårt att förstå.

De rationaliseringar, som utskottet föreslår,
överensstämmer alltså till omfattningen
med vad Kungl. Maj :t och de
militära myndigheterna har förordat. Utskottet
accepterar det mesta av dessa förslag
utan ändringar. Jag vet inte, om
försvarsministern och arméledningen är
alldeles nöjda med de ändringar som
utskottet föreslår i ett par punkter men
jag föreställer mig att dessa ur rent militära
synpunkter är av den arten att

5 Första kammarens protokoll 1958. Nr B

varken försvarsministern eller arméledningen
skall motsätta sig dem. Jag har i
varje fall skäl att tro att det är så.

Sedan vill jag liksom herr Ohlon också
understryka att man inte bör överdriva
den ekonomiska betydelsen av de
föreslagna rationaliseringsåtgärderna.
De ger inte så mycket som man skulle
önska. Vi sparar in 2,5 miljoner kronor
årligen mot att det i stället satsas minst
14 miljoner kronor i investeringar. Besparingarna
uppgår som sagt till ett blygsamt
belopp, och detta bar utskottet velat
understryka genom ett uttalande som
kammarens ledamöter kan läsa i betänkandet.
Det tar sikte på det faktum att
de växande årskullarna av värnpliktiga
under 1960-talet kommer att betyda en
ökad kvantitet för armén, och en ökad
kvantitet måste leda till ökade kostnader.
Pengarna måste någonstans tagas
— jag förmodar att man inte vill gå den
vägen att man sänker kvaliteten, ty då
skulle hela avsikten med den försvarsreform,
som beslöts i somras, bli illusorisk.
Utskottet förutsätter därför att
Kungl. Maj :t ägnar uppmärksamhet åt
frågan om ytterligare rationaliseringar
som kan leda till besparingar. För min
egen ringa del tror jag att det är ofrånkomligt
att vi fortsätter på den väg, på
vilken vi i dag är beredda att ta ett tämligen
litet tuppfjät. Det är nödvändigt
att vi gör det, om sommarens försvarsbeslut
beträffande en modernisering och
kvalitativ upprustning av försvaret över
huvud taget skall ha någon mening.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag
i alla avseenden.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Efter herr Gillströms utförliga
redovisning av utskottets synpunkter
skall jag försöka fatta mig kort,
men jag vill gärna på tre avsnitt föra
några korta resonemang. Dagens debatt
har väl hittills så vitt den avsett reservationerna
och inläggen av dem, som
ansluter sig till reservationerna, varit
en ganska god kopia av de debatter som
vi fört i första avdelningen under den
gångna hösten.

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

Ett av de tre avsnitt, som jag här ville
säga några ord om, gäller frågan om
Lv 5:s bibehållande i Sundsvall. Jag vill
minnas att det var herr Domö som i sitt
anförande sade någonting om att utskottet
hade gett sig in på vanskliga bedömanden,
då det gått så långt att det villkorslöst
hade föreslagit att Lv 5 borde
ligga kvar. Det har också riktats viss
kritik mot att utskottsmajoriteten förklarat
att motsvarande besparingar och
indragningar borde göras främst inom
luftvärnet.

Nu är det ju så, att luftvärnet har bringats
ned med två enheter, från sju till
fem. Av de fem enheter, som skulle vara
kvar, ligger fyra i den sydliga tredjedelen
av landet och endast ett luftvärnsförband
i de nordligare två tredjedelarna
av det här avlånga landet. Det är
kanske inte så underligt att man börjar
fundera över om detta är en lämplig
avvägning. Landet har ju ändå en mycket
lång östlig kust. Vi skulle enligt förslaget
ha fåtl ett luftvärn i Norrtälje och
ett i Luleå. Det blir en sträcka på 100
mil, där man helt skulle sakna utbildnings-
och övningsförband av detta slag.
Det är kanske inte så underligt, om man
hyser en annan mening, men jag har
velat nämna detta därför att uttrycket
»sockenpolitik» någon gång har skymtat
i detta sammanhang. Det kan knappast
vara tal om sockenpolitik, när man,
som här är fallet, inom avdelning och
utskott har enats om en — såsom jag bedömer
det — riktigare och jämnare fördelning
av luftvärnet vid landets gränser.

Om vi ser på frågan på det sättet, att
motsvarande indragning och besparing
bör göras främst inom luftvärnet, är det
måhända inte heller så märkligt. Vi har
väl ändå en viss respekt för den avvägning
och fördelning mellan olika vapenslag
och försvarsgrenar, som är gjord av
den ansvariga försvarsledningen och av
departementschefen. Det är väl rätt naturligt,
att man då i första hand föreslår
en indragning inom samma vapenslag.
Om man inte hade gjort det, skulle det
ju ha inneburit ett direkt underkännande
av den fördelning mellan olika vapen -

slag och försvarsgrenar, som föreslagits
av den ansvariga ledningen på detta område.
Jag har velat framhålla dessa synpunkter
beträffande ställningstagandet
till Lv 5.

Vad sedan beträffar orden »främst
inom luftvärnet» lär väl ingenting hindra
— såsom herr Gillström påpekade —
att arméledning och departementschef,
även om dessa ord skulle strykas, kan
finna att besparingen främst bör göras
inom luftvärnet.

Det finns därför enligt min mening
föga anledning att gå på den reservation,
som herr Malmborg avgivit och till vilken
herr Domö för en stund sedan yrkade
bifall.

Jag skulle också vilja säga några ord
om K 3 i Skövde. I den frågan tror jag
att herr Domö och jag är mera överens
än när det gäller luftvärnet. Jag erkänner
mycket gärna att jag här varit inne
på en linje, som liknade den herr Domö
talade för. Men man får ju lov att kompromissa
sig fram, och jag ansåg att det
låg ett betydande värde i att avdelningen
kunde lämna ett enhälligt förslag. Därför
avstod jag från att i detta fall framföra
en annan mening.

Det är dock klart att man ställer sig
litet frågande inför ett förslag om att
flytta K 3, med hänsyn till att regementet
så nyligen uppsatts och omorganiserats.
Riksdagsbeslutet i den frågan är
ju från år 1955, och regementet i sin
nuvarande form är således bara något år
gammalt. Men för utskottet har det väsentliga
varit — därest en flyttning skulle
komma till stånd — att K 3 skulle bibehållas
som en samlad enhet i utbildningshänseende.
Förslaget i propositionen
innebar ju att K 3 skulle uppdelas på
tre olika infanteriregementen. Inför det
förslaget var vi nog eniga om betydelsen
av att förbandet fanns kvar som en enhet
i utbildningshänseende, även om det
skulle flyttas. Av den anledningen kom
vi fram till en samstämmig uppfattning
i frågan. Personligen var jag emellertid
inne på den linjen, att K 3 skulle ligga
kvar och att man för S 2, som byggts
ut från ett signalkompani till ett helt
förband, skulle ha kunnat finna förlägg -

Onsdagen den 10 december 1958 fm. Nr B 14 67

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

ningsmöjligheter på annat håll. Jag delar
nog också rent personligen herr
Domös uppfattning, att regementet hade
kunnat få behålla sitt namn. För mig
framstod det dock såsom någonting väsentligt
att förbandet bibehölls som enhet,
var det än komme att ligga, och
därför avstod jag från att framföra någon
avvikande mening, ehuru jag gärna
vill säga att jag har vissa sympatier även
för den andra linjen, K 3 är ju ett stridande
förband, medan S 2 kanske inte
direkt, såvitt jag förstår, tillhör de stridande
förbanden; signaltrupperna har
väl i största allmänt en annan uppgift.
Därest ett luftvärnsförband indrages där
nere — om det blir Karlsborg eller något
annat ■— hade jag tänkt mig, att man
eventuellt skulle kunna förlägga S 2 till
Karlsborg. På det sättet hade man ju
fått kompensation för de sociala vådor,
som herr Birger Andersson nyss talade
om.

Jag har här endast velat nämna dessa
ting. Det är tydligt att vi får räkna med
att Kungl. Maj:t tar upp en ytterligare
utredning i skilda avseenden beträffande
de frågor, som inte definitivt avgöres
genom dagens beslut om förbanden, och
jag har då velat nämna detta, eftersom
jag trott att det finns anledning att överväga,
om denna av mig framförda tankegång
är så helt omöjlig.

Den tredje punkt som jag något skulle
vilja vidröra gäller det stora skjutfältet
på gullbergsområdet. Inom avdelningen
har vi nog varit rätt kritiska mot det
förslaget, inte bara på grund av den omständigheten
att öppningsbudet gällde en
utomordentligt stor areal. I sista skedet
har ju planerna krympt samman till någonting
helt annat; från början var det
tal om ett samövningsfält, men nu kan
man säga att det mera är tal om ett
mindre fält avsett att betjäna visst förband.
Ingenting är ännu avgjort, men
alternativen pendlar ändå mellan stora
arealsiffror. Oaktat jag är varmt intresserad
av vårt försvar måste jag säga, att
jag nog ställde mig frågan: Varför skall
just detta militärområde behöva ett samövningsfält?
Kan det bli fråga om samma
behov inom alla landets militärom -

råden, så tycker jag för min del att det
även ur den synpunkten, och om man
därtill lägger den lokala opinionen beträffande
gullbergsområdet, finns all anledning
att ytterligare utreda och pröva
frågan genom av Kungl. Maj:t tillsatt utredning.

Jag skall inte uppta tiden längre. Bortsett
från vissa av de av mig anförda synpunkterna
tror jag att herr Gillströms
och mina omdömen i detta ärende helt
sammanfaller. Jag vill endast hänvisa
till de detaljsynpunkter jag nu anlagt på
tre skilda frågor. Jag har ansett att det
kan ligga något värde i att framföra dem,
då vi från utskottets sida bl. a. har sagt:
»Utskottet utgår nämligen från att friställda
resurser inom en försvarsgren
skola, om så befinnes fördelaktigt, kunna
utnyttjas även av annan försvarsgren.
»

Detta utskottets yttrande kan, tror jag,
i någon mån utgöra ett motiv för mitt
resonemang.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få instämma i det redan framställda
yrkandet om bifall till utskottets utlåtande.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det brukar alltid råda
stor oenighet inom riksdagen, när vi genomför
så avsevärda ändringar i fredsorganisationen
— i detta fall arméns
fredsorganisation — som nu är under
diskussion. Jag har roat mig med att
titta på tidigare liknande diskussioner
och funnit att de motsättningar, som föreligger
i dag, motsvarar de konflikter
som tidigare varit aktuella framför
allt när det gällt regementsindragningar.
Det är alldeles naturligt att lokala intressen
därvid kommer med i bilden,
och som alla vet är det inte bara kommunalmän
som engagerar sig i de diskussionerna,
utan det finns också en
militär lokalopinion som gör och har
gjort sig gällande i dessa frågor.

Jag skall inte gå närmare in på de
olika skäl som ligger till grund för det
ena eller det andra förslaget om förbandsindragning;
de är i någon mån re -

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

dovisade i propositionerna och utskottets
utlåtande. Jag vill bara fästa uppmärksamheten
vid ett motiv som man
lätt förbigår, och det är att vi har försökt
att i samband med förbandsindragningar
ta hänsyn till sådana omständigheter
som kommunernas ekonomi och
förutsättningar att släppa ifrån sig en
betydande statlig verksamhet. Detta har
inte varit ett huvudskäl, men det har
hört till de omständigheter man försökt
beakta.

Den som närmare granskar dessa rationaliseringsförslag
skall upptäcka, att
det är de större orterna i landet som
beröres av förbandsindragningarna ■—
Stockholm, Göteborg, Linköping, Halmstad;
också Sundsvall har ju varit i fråga.
Dessa större städer kan mista sådan
statlig verksamhet utan att det får någon
avgörande betydelse för den kommunala
skattesatsen och utan att det får
några större sociala vådor. Om vi går
till andra garnisonsorter här i landet,
upptäcker vi genast att det blir svårare.
Jag vill bara erinra om att när statsutskottet
har kommit till att ett av de förband,
som enligt mitt förslag skulle indragas,
skall få ligga kvar, nämligen Lv 5
i Sundsvall, har det uppstått oro runt
omkring i landet på andra platser, där
man misstänker att man nu som följd
därav skall drabbas av en förbandsindragning.
Jag tror att jag har fått mer
uppvaktning sedan detta blev känt än
jag hade när propositionen framlades,
eftersom man inte uppvaktat mig från
Stockholm, Göteborg eller Linköping.
Dessa orter har accepterat indragningarna
och ansett att man bör kunna finna
sig i dem.

Med anledning av herr Ohlons och
herr Domös anföranden vill jag peka på
att de förband, som jag föreslog skulle
indragas, var infanteriets kadettskola,
som ju skulle flyttas till 116, vidare K 3,
A 2, Lv 2 och Lv 5, som skulle indragas,
och Lv 6, som skulle förläggas till A 2:s
kaserner. Detta är de förslag till större
förändringar och indragningar, som jag
föreslog. Inget av dessa förband är beroende
av att frågorna om samövningsfält
och skjutfält är lösta. Däremot är

infanteriskjutskolans förflyttning och
A 1 :s kommande förflyttning beroende
av skjutfältsfrågornas lösning. Jag har
dock inte föreslagit, att A 1 skall förflyttas,
förrän vi fått klarhet i skjutfältsfrågorna.
Statsutskottet har delat den
meningen.

Det är nämligen så att tre av de förflyttningar,
som här är aktuella, är föranledda
av, kan vi säga, lokala förändringar,
som har inträffat under årens
lopp. Om vi tar Lv 6 i Göteborg kan vi
konstatera, att detta förband inte kan
ligga kvar — det är redan kringbyggt av
stadsbebyggelse och det är nödvändigt
att Göteborgs stad får den marken. Detta
är vi eniga om och Lv 6 måste därför
försvinna från den plats i Göteborg, där
förbandet nu ligger. A 1, som ligger i
Sundbyberg, kan ligga kvar där ännu
— hur många år kan jag inte säga men
jag skulle tro att det rör sig om 5—10
år — men det är alldeles klart att Stockholms
stads och kringliggande kommuners
behov av mark är sådant, att vi på
lång sikt inte kan tänka oss att ha en så
stor militär verksamhet omedelbart inpå
Stor-Stockliolm, som vi nu har, då det
finns tre regementen i dessa trakter. Vi
får utgå ifrån att vi efter hand tvingas
att förflytta eller minska den militära
verksamheten på Järvafältet. Här föreligger
alltså ytterligare ett skäl för en
kommande förflyttning.

Infanteriskjutskolans förflyttning är
helt beroende av tillkomsten av Arlanda
flygfält. När flygningarna börjar där om
cirka ett år, kan man faktiskt inte ha
några skjutningar på skjutfältet ute vid
Rosersberg.

Vad herr Ohlon förbisåg när han talade
om att man inte borde förflytta A 2,
utan i stället rikta blickarna på A 1, var
att A 2 i Göteborg har mycket ogynnsamma
skjutmöjligheter. Först och
främst har Göta artilleriregemente 7 mil
till sitt skjutfält Remmene i Västergötland,
ett mycket litet skjutfält på något
över 800 har. A 1 kan fortfarande i dag
ha skjutövningar på sitt fält, Järvafältet,
strax utanför kasernområdet, och det
fältet omfattar ungefär 4 000 har. Båda
artilleriregementena skjuter dessutom

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

vissa dagar om året i Villingsberg — det
är närmare från Stocklioim till Villingsberg
än det är från Göteborg. Dessutom
har A 1 en möjlighet, som också utnyttjas
flitigt, att skjuta strax söder om Gävle
på Marma skjutfält, ett skjutfält som
är större, bättre och mer användbart än
Remmene skjutfält. Jag kommer till den
slutsatsen, att det blir svårare att lösa
skjutfältsfrågorna för Göta artilleriregemente
än att lösa skjutfältsfrågan för ett
artilleriregemente inom fjärde militärområdet.

Påståendena om att man borde ha
framflyttat avgörandet, att frågorna inte
är utredda och att de sammanhänger
med de ännu inte lösta skjutfältsfrågorna
håller inte streck, om vi noga undersöker
dem, eftersom de förband, som här
föreslagits till indragning, inte är beroende
av att skjutfältsfrågorna, som
sammanhänger mecj A l:s förflyttning,
blir lösta. Det som mest brådskar är att
få ersättning för infanteriskjut.skolans
skjutfält vid Rosersberg, som vi måste
lämna, och jag hoppas att redan vårriksdagen
skall kunna taga ställning till ett
förslag, som försvarets fastighetsnämnd
skall framlägga före den 15 januari. I så
fall kan, såsom utskottet också säger, infanteriskjutskolan,
såsom tänkt var, flyttas
till Linköping.

När jag är inne på dessa förflyttningar,
vill jag med anledning av vad herr
Bergman i Göteborg och andra har sagt
om det handövningsfält, som vi halkning
A 2:s nuvarande kaserner, och om
det förhandlingsläge, som föreligger
mellan staten och staden, ej uttala annat
än att jag hänvisar till vad jag har skrivit
i propositionen. Jag hoppas ju för
min del, att staten och staden vid förhandlingarna
skall kunna komma till en
förnuftig uppgörelse. Jag har liksom på
känn, att det kan vara möjligt.

Men det som kanske ändå är viktigast
här, oavsett vilka uppfattningar man
har om vilka förband som skall indras
och vilka som inte skall beröras, är frågan
om det som nu föreslås över huvud
taget tjänar någonting till. Man har ifrågasatt
nyttan av dessa rationaliserings -

åtgärder, och man har undrat, om det
med hänsyn till den obetydliga ekonomiska
vinsten är nödvändigt att starta
en sådan här ny karusell. Det har sagts
att den besparing man gör på driftbudgeten
endast uppgår till 2,5 miljoner kronor
om året.

Jag beklagar att jag i propositionen
inte närmare gått in på dessa frågor.
Dessa 2,5 miljoner är vad man årligen
skulle spara på lönesidan, om man hade
följt Kungl. Maj:ts förslag helt och
hållet. Men till dessa besparingar, som
alltså ligger på lönesidan — och då är
ju inte ens pensionskostnaderna inräknade
— kommer en hel del andra besparingar.
Jag har försökt precisera dem,
men det är mycket svårt. En sak kan
man utan vidare precisera. Man kan göra
ytterligare besparingar på driftbudgeten
om 1,5 miljoner kronor genom
minskat underhåll, lägre bränslekostnader
o. s. v. i de lokaler, som blir tömma
genom dessa förändringar.

Men erfarenheterna från sådana här
förändringar visar, att mycket stora besparingar
kommer fram på annat sätt.
För det första har vi marken, som blir
fri och kan säljas. Vem vågar uppskatta
värdet av den mark, som på olika håll
blir fri? Det gäller dock mycket stora
värden. Staten säljer i allmänhet sådan
mark. Byggnader blir vidare lediga och
kan utnyttjas, som jag hoppas, för andra
statliga ändamål. Vem kan beräkna de
besparingar statsmakterna gör genom
den förändringen?

Låt mig ge ett exempel, som för många
av kammarens ledamöter är aktuellt,
nämligen den s. k. I 8-kedjan, som det
stod mycken strid om i riksdagen när
beslutet togs för några år sedan. Då hade
departementet beräknat den årliga besparingen
på driftbudgeten till 650 000
kronor. Vi har nu inom departementet
gjort en uträkning av den verkliga besparingen,
som ju nu är lätt att se. Den
verkliga besparingen blev 1,4 miljoner
kronor. Därtill kommer att inkomsterna
av försäljningar av mark, som dessutom
ännu inte är slutförda, blev mycket större
än man räknat med — låt vara att

70 Nr B 14 Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

det också blev större utgifter på kapitalbudgeten,
det måste jag medge, än som
beräknats.

Besparingarna är alltså mycket större
tack vare de föreslagna rationaliseringarna
än vad beloppet 2,5 miljoner
anger. Man kan faktiskt bara avvakta
och se, hur stora de slutliga besparingarna
blir, när hela organisationen är genomförd
i enlighet med det principbeslut,
som nu skall fattas.

Herr Gillström förde in i debatten en
annan sak, som är berörd i statsutskottets
utlåtande. Det är frågan om vad man
kan göra för att vinna ytterligare besparingar.
Statsutskottet begär att Kungl.
Maj :t skall vidtaga fortsatta rationaliseringsåtgärder.
Att det inte är lätt att göra
det, framgår av att statsutskottet ändå
på en punkt frångått Kungl. Maj:ts förslag,
vilket sannerligen inte medfört en
ökad rationalisering. Men jag skall inte
säga någonting om det, då jag kan acceptera
att Lv 5 får ligga kvar. Det som har
med värnpliktskontingenternas storlek
att skaffa, vilket herr Gillström berörde,
är ännu viktigare. I propositionen har
jag pekat på att vi får en årliv besparing
om 13 å 14 miljoner kronor genom
att hela värnpliktskontingenten i fortsättningen
inte skall utbildas. Det är årligen
ungefär 2 000 man av de kommande
årens värnpliktskullar, som inte skall
utbildas, och härigenom vinner man som
sagt en besparing om 13 å 14 miljoner
kronor. Herr Gillström erinrade ändå
om att vi under de närmaste åren inte
kommer att minska värnpliktsutbildningen.
Det är i och för sig riktigt. Vi
har minskat den i år i förhållande till
förra året med ungefär 1 000 man, och
under nästa budgetår kommer i varje
fall inte någon ökning av utbildningen
på armésidan att ske jämfört med i fjol.
Men vi står nu inför en situation, som
är besvärlig på det sättet att årskullarna
på 1960-talet är så väsentligt mycket
större än årskullarna har varit på 1950-talet. På armén kommer under 1960-talet
att falla ungefär 20 000 man mera per år
än armén var tilldelad per årsklass under
1950-talet. Det är dessa väldiga toppar,
som nu kommer, och, såvitt jag

kan se är det därför inte möjligt alt
minska utbildningen av kontingenterna
inom armén, om man skall vidhålla de
principer som fastslogs 1948 och som
vi antog i somras, nämligen att man skall
utbilda alla värnpliktiga — hela folkets
värnkraft skall uttagas, såsom det står
i riksdagsbeslutet.

Minskar man kontingenterna inom armén
ytterligare tvingas man införa vad
riksdagen i varje fall tidigare har avvisat,
nämligen en kategoriklyvning. Enligt
de planer för utbildningen som har
redovisats för riksdagen senast 1954 —
jag tänker nu närmast på armén — skulle
vi 1962/63 utbilda 39 400 värnpliktiga
i armén. Enligt det förslag vi antog
i somras skall utbildningen bara omfatta
36 000. Vi har alltså redan genom detta
beslut minska kontingenten med 3 400
per år — så många fullt vapenföra ynglingar
kommer att slippa värnpliktsutbildning
på grund av den minskning av
organisationen som sommarbeslutet innebär.

En förutsättning för att man skall kunna
göra några väsentliga ytterligare besparingar
inom armén är därför, att man
inför en kategoriklyvning, att man försöker
finna en metod att slå ut fullt
vapenföra värnpliktiga och ställa dem
vid sidan av utbildningen. Denna fråga
har varken jag eller statsutskottet aktualiserat.
Den behöver inte heller aktualiseras
förrän om något år. Men det är alldeles
riktigt som herr Gillström säger,
att om man följer de planer, som har
förelegat under de sista tio åren i fråga
om värnpliktsutbildningen, kan man
inte göra några ytterligare besparingar
där, utan man får tvärtom räkna med en
viss ökning av kostnaderna. Min tanke
är att man skall utnyttja detta nådeår
för att fundera igenom dessa problem
ytterligare och se, om man trots allt ändå
inte skall kunna göra vissa besparingar
på detta område.

Jag vill gärna uttala min tacksamhet
mot statsutskottet, som jag vet haft mycket
bekymmer med denna sida av min
proposition. Statsutskottet sköt på ärendet
från i somras, och i höst har avdelningens
ledamöter rest omkring i landet

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

och försökt att i detalj sätta sig in i vad
alla förändringarna kommer att innebära.
När dessutom resultatet efter alla
diskussioner blev, att Kungl. Maj :ts förslag
i stort sett har följts, har jag ju ingen
anledning att visa mig otacksam. Jag
har mycket noga studerat statsutskottets
skrivningar och är litet rädd för en eller
annan mening. Men med de tolkningar
av dessa meningar, som herr Gillström
har gjort förefaller det mig som om jag
inte behöver ta upp någon diskussion
därom. Jag får väl utgå från att då statsutskottets
ledamöter själva tolkar sina
skrivningar på detta sätt, så har man inte
försökt att onödigtvis binda Kungl.
Maj :t när vi nu går att ytterligare utforma
beslutet, som ju här endast är ett
principbeslut.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet Andersson
nämnde i början av sitt anförande
att lian inte föreslagit förflyttning av A 1
nu. I stället säger hon, att vi skall dröja
några år — hur många år är ovisst,
men låt oss säga tio år. Men då vill jag
fråga, hur detta uttalande i dag från
statsrådsbänken rimmar med vad som
har framhållits i propositionen. Det heter
i propositionen, att det är synnerligen
angeläget att man inom en snar
framtid vinner klarhet om skjutfältet.
Detta säges i samband med A 1 :s förflyttning
och möjligheterna att genomföra
en förflyttning av regementet. Så
tillägger statsrådet enligt utskottsutlåtandet:
»De nuvarande utbildningsbetingelserna
för A 1 är nämligen sådana
att ett skjutfält under alla förhållanden
måste anskaffas för regementet.» Hur
rimmar detta med vad statsrådet nyss
gjorde gällande angående Järvafältets
betydande kapacitet? Så tillkommer vad
som framskymtade i statsrådets anförande
nu, nämligen att marken på Järvafältet
åstundas för bostadsbebyggelse och
andra civila ändamål.

Samtidigt som statsrådet sålunda mycket
starkt betonade, hur väl ställt det var
för A 1 nu, undervärderade han möjligheterna
för A 2. Han sade att det rent
av var svårare att lösa skjutfältsfrågan

för A 2 än för A 1. Om det är militära
auktoriteter, som statsrådet stöder sig
på, får man säga att den ena sakkunskapen
här står mot den andra.

Det projekt till skjutfält, som har varit
aktuellt i Östergötland, har ju gällt
produktiv, värdefull mark i ett kulturlandskap.
Om till äventyrs Remmene
skjutfält, som nu disponeras för III. milo
och för A 2, inte skulle vara tillräckligt,
finns det möjligheter att komplettera
skjutfältet med föga produktiv mark. Vi
skall komma ihåg, att Remmenefältet och
angränsande gårdar, som skulle kunna
användas för komplettering av fältet,
ligger på de s. k. Svältorna.

Vidare är det nog så, att förhållandena
för A 2 inte är så miserabla som
statsrådet här gjorde gällande. Redan nu
är Remmene skjutfält fullt användbart.
Det användes ju också, och avståndet
därifrån till Kviberg är bara, som statsrådet
påpekade, sju mil. Idealiskt är det
inte, om det inte utvidgas, men utvidgning
bör enligt chefen för III. milo under
alla omständigheter göras för sainordningsövningar
inom militärområdet.
Man måste alltså konkludera, att regementets
markområde i Göteborg och
Remmene medger en fullt tillfredsställande
lösning i alla avseenden. I själva
verket är regementets övningsfält på
Kviberg så stort, att det har lämnats
meddelande till stadens myndigheter, att
en del av marken där skulle kunna avstås
till Göteborgs stad för bebyggelse
utan att regementets intressen skulle
trädas för nära. Vidare får vi komma
ihåg att de speciella, för artilleriutbildningen
avsedda utbildningsanordningarna,
i vilka betydande belopp investerats
under de senare åren, befinner sig
i ett mycket gott skick och att regementet
nu disponerar förläggningsutrymmen
i en sådan utsträckning, att de väl uppfyller
i varje fall arméchefens krav på
förläggning av en fältstark division och
därutöver arméns radarskola och luftvärnets
mekanikerutbildning.

Jag hoppas fortfarande på att försvarsministern
vid handläggningen av denna
fråga inte skall känna sig alltför bunden
av förut intagna positioner.

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att departementschefen
inte anser sig vara i tillfälle
att svara på frågan, om premisserna
för propositionen ändrades i och med
den formulering i utskottsutlåtandet,
som jag citerade i förra anförandet, eller
om de kvarstår. Det var synd. Försvarsministern
sade i slutet av sitt anförande
att han varit rädd för »en eller annan
mening» i utskottets skrivning men att
han efter herr Gillströms tolkning inte
behövde taga upp någon diskussion därom.
Jag hoppas att den mening jag talat
om var en sådan där »en eller annan
mening». När herr Gillström talade om
avtalet mellan staden och A 2 sade han
att samma rätt att disponera marken inte
föreligger för andra förband. Om det
är den tolkningen som gör att statsrådet
inte är så ängslig för formuleringen i
utskottsutlåtandet, kan ju i varje fall Göteborgs
stads myndigheter känna sig
lugna.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Till herr Olilon vill jag
säga att förutsättningen för att jag även
i fortsättningen när det gäller dessa två
frågor, framför allt Göta artilleriregemente,
skall försöka hålla tankarna klara
och inte tänka på prestige, är att herr
Ohlon sätter sig in i skjutfältsfrågorna.
Res till Remmene skjutfält, där Göta artilleriregemente
har sina skjutningar!
Jag är götaartillerist, och jag har legat
på Remmene skjutfält och varit med om
skjutningarna. Jag vet, hur litet detta
fält är, och jag vet också ■— eftersom
vi har gjort en utredning därom för några
år sedan inom III. milo — vilka möjligheter
det finns att utvidga Remmenefältet.
Man får inte glömma bort, att vi
har järnvägarna i trakten, vilket begränsar
möjligheterna att utvidga fältet. Det
finns också andra omständigheter som
verkar i samma riktning. Därför är läget
faktiskt det, att om man skulle bibehålla
Göta artilleriregemente, hade man
varit tvungen att i det kulturlandskap,
som heter Västergötland, skaffa ett skjutfält.
Herr Ohlon skall komma ihåg, att

vad som är i gång på artilleriets område
är ju en modernisering som gör att
skottvidderna ökas undan för undan.
Därför är vi tyvärr ställda inför det faktum,
att vi lider brist på ordentliga artilleriskjutfält.
Vi har ett sådant mitt i Sverige,
och det tvingas både Göta och Svea
artilleriregementen utnyttja — det är
skjutfältet i Villingsberg.

Dessa två regementens möjligheter i
övrigt att skjuta är mycket dåliga, men
det är avgjort sämst för Göta artilleriregemente
med dess lilla skjutfält i Remmene.
Än i dag är Järvafältet det enda
som ger möjlighet att skjuta på ett 4 å

5 gånger större område än Remmene.

Ur kostnadssynpunkt är det därför

ingalunda billigare att hålla artilleriregementet
kvar i Göteborg. Det som för
mig varit avgörande är dock, att skälen
för att Lv 6 ligger i Göteborg är så
mycket starkare än för att artilleriregementet
ligger kvar där. Därför har Lv

6 föreslagits få flytta in i Göta artilleriregementes
lokaler.

Beträffande Järvafältet har jag både
här i dag och i propositionen sagt, att
det så småningom måste tömmas på militär
verksamhet. Det kommer vi inte
ifrån. Det är svårt att ange tidpunkten,
när det är absolut nödvändigt. Vi säljer
för närvarande mark till de kommuner

— Solna och Sundbyberg och några till

— som är mest beroende av utvidgning.
Vi kan sälja ytterligare mark utan att
därför behöva minska den militära verksamheten,
men med hänsyn till dessa
många kommuner omkring Stockholm,
som behöver mark, och befolkningsväxten
här i trakten är det alldeles tydligt
att på lång sikt kommer regementena på
Järvafältet att få flytta därifrån. Detta
gäller kanske i första hand A 1, och därför
står vi inför problemet att inom
fjärde militärområdet, inom de östra delarna
av landet alltså, försöka få fram
ett skjutfält.

Vi har ett förslag framlagt av försvarets
fastighetsnämnd. Det gäller Gullbergs
kronopark i Östergötland. Det förslaget
fanns inte, när jag lade fram propositionen
i våras. Det var på väg, vilket
jag angav, och det kom någon gång i

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

somras. Remisstiden utgick för någon
månad sedan. När jag har studerat remissutlåtandena
och dessutom genom
resor i landet har sökt jämföra med andra
områden, som försvarets fastighetsnämnd
har prövat, har jag kommit till
den slutsatsen, att det är omöjligt att
förelägga riksdagen detta förslag utan
att ånyo först pröva vissa viktiga omständigheter
kring det.

En sak som måste prövas är frågan,
om man över huvud taget skall ha ett så
stort s. k. samövningsfält. Vi har inget
förut i landet, och varken regering eller
riksdag har uttalat sig för att det skall
finnas något. Fastighetsnämnden har
ändå fått i uppdrag att undersöka, om
det är möjligt att åstadkomma ett sådant
samövningsfält. Att det ur militär
synpunkt skulle vara av stor betydelse
är odiskutabelt. Den, som har följt militära
övningar och sett, hur man tvingas
till begränsningar och helt enkelt är
ur stånd att pröva de moderna vapen,
som vi håller på att skaffa oss — det
finns inte tillräckligt stora markområden
tillgängliga •— förstår, att det ur
militär synpunkt vore mycket viktigt,
men frågan är, om problemet inte kan
lösas på annat sätt än genom att staten
tar hand om så stora områden som det
här gäller. Den saken vill jag ha prövad.

Efter den nedgörande kritik som förslaget
mött i praktiskt taget alla remissinstanser,
måste man dessutom undersöka,
om det finns någon annan plats som
är lämpligare. Fastighetsnämnden har
undersökt 40 platser i landet och kommit
till att Gullbergs kronopark är den
lämpligaste. Men i fastighetsnämndens
omfattande undersökningar finns dock
utpekade en rad andra områden, som
möjligen kan tänkas utan alltför stora
sociala vådor för bygden bli ett lämpligt
fält.

Som framgår av statsutskottets utlåtande,
kommer denna sak att omedelbart
göras till föremål för en ny prövning,
och jag hoppas den närmaste månaden
kunna tillsätta en utredningsdelegation
av riksdagsmän, som skall få hand om
hela det väldiga material, som försvarets

fastighetsnämnd har plockat fram, och
göra en översyn av det.

Detta är alltså den syn jag har på
skjutfältsfrågorna, men jag upprepar, att
de förslag till indragningar, som är aktuella
i denna debatt, icke är beroende
av skjutfältsfrågorna.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att försvarsministern inte tror på östgötarna
längre. Frågan om A l:s förflyttning
ligger i vida fältet, men samtidigt
säges det, att A 1 måste förflyttas.
Vart skall A 1 förflyttas? Det är spörsmålet.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Frågan om vart A 1 skall
förflyttas var lika öppen, när jag skrev
propositionen, som den är i dag. Jag
har icke i propositionen föreslagit vart
A 1 skall förflyttas, utan bara sagt att
med hänsyn till läget på Järvafältet är
det nödvändigt att regementet så småningom
förflyttas.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Någon har sagt vid något
tillfälle att krig är en alldeles för
viktig sak för att skötas av generaler.
Sedan jag lyssnat till denna debatt, skulle
jag utan vidare vilja säga, att åtminstone
förbandsindragningar tydligen är
någonting som är för viktigt att skötas
enbart av militärer. Därför kanske det
hade varit önskvärt att ha haft en parlamentarisk
representation med vid förberedelserna
för den inskränkning som
vi nu är i färd med att besluta. För egen
del är jag emellertid övertygad om att
man från militärt håll har gjort de bedömningar,
som torde vara de riktiga
i detta sammanhang.

Jag förutsätter att arméchefen vid utarbetandet
av sitt förslag har utgått ifrån
vad som kan vara motiverat med hänsyn
till vår militära beredskap och till vad
som i övrigt i detta avseende bör iakttagas.

Nr B 14 ''

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

När jag lyssnade till lierr Pålsson,
blev jag nog litet fundersam. Har man
inom statsutskottets första avdelning
gjort bedömningen efter den modell som
lian har tecknat? Han förklarade att det
var en olämplig fördelning, som arméchefen
hade föreslagit beträffande luftvärnsförbanden,
då man inom en tredjedel
av landet hade ett visst antal förband,
under det att man inom två tredjedelar
av landet endast hade ett enda
förband. Det gäller väl ändå inte att tänka
i areal. Fjäll och skogar är väl inte
så angelägna att försvara som befolkningscentra,
fabriker och andra ting,
som vi har behov av. Därför tror jag
nog att herr Pålssons argumentering,
som, såvitt jag hörde, var den enda för
utskottets linje, var ganska svag.

Jag skulle således för min del egentligen
vilja godtaga det förslag, som arméchefen
har lagt fram. När utskottet
nu har gett en frisedel för Lv 5 och gett
Kungl. Maj:t uppdraget att försöka anvisa
något annat förband — då företrädesvis
inom luftvärnet — där man kan
göra inskränkningar, kommer detta endast
att hålla oss i fortsatt ovisshet. Jag
skall visst inte dölja att jag liksom tidigare
herr Birger Andersson och herr
Domö talar utifrån vad man brukar kalla
lokala intressen. Om man inte drar in
Lv 5, som arméchefen har föreslagit, får
man gå ut och söka något annat, och i
första hand bör man då, som sagt, välja
bland våra fåtaliga luftvärnsförband.

Enligt den tidigare planen, som gällde
från 1954, om jag inte missminner
mig, och var bestående fram till 1957,
räknade man med att luftvärnskåren i
Malmö skulle försvinna. Jag vill gärna
erkänna att jag aldrig har kunnat förstå,
att man på allvar räknade med att
man skulle ta bort det enda luftvärnsförband
vi hade inom första militärområdet,
d. v. s. inom en landsdel som måste
anses som oerhört utsatt och där man
i första hand har att räkna med ett invasionsföretag
emot vårt land. Jag säger
detta i fullt medvetande om att
krigsorganisationen är någonting annat
än fredsorganisationen. Det är nämligen
enligt min mening, om inte precis

nödvändigt, dock i hög grad önskvärt
att ha ett luftvärnsförband förlagt inom
detta militärområde för att man i fred
skall kunna genomföra den viktiga planeringen
för krigsuppgifterna. Även andra
skäl talar för att den tredje staden i
storleksordning i landet bör ha ett militärt
förband.

Jag hoppas således för min del att det
inte blir Lv 4 som kommer i blickpunkten.
Det är ingenting i diskussionen som
hittills direkt har visat på det, men just
med hänsyn till att man under lång tid
och fram till ganska nyligen räknat med
att denna kår skulle försvinna har jag
redan nu för min del velat ge tillkänna
att jag inte kan vara med om en sådan
lösning.

Jag sympatiserar således inte med utskottets
förslag om uppskov. Jag har
emellertid inte ansett mig vilja ställa något
direkt yrkande om avslag på denna
punkt utan nöjer mig med de synpunkter,
som jag här har anfört i diskussionen.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Vi har här i dag inte
bara varit i tillfälle att lyssna till en
melankolisk svanesång utan också till
mycken strategisk, militärgeografisk, militärekonomisk,
militärorganisatorisk
och statsfinansiell visdom. Det är någonting
att vara tacksam för. Man hade
emellertid haft skäl att hysa än större
tacksamhet, om all denna sakkunskap
hade presterats i juli månad, då riksdagen
i själva verket fattade det beslut som
vi i dag diskuterar. I juli månad låg
papperen på bordet i precis lika hög
grad som i dag. Det borde alltså ha varit
möjligt att redan på detta förhållandevis
tidiga stadium anföra de synpunkter
som i dag har anförts.

Vi fattade då ett försvarsbeslut som
innebar, att vi skulle fylla krigsorganisationen
med verkligt innehåll, ait vi
skulle dra de fredsorganisatoriska konsekvenserna
av krigsorganisationens uppbyggnad,
att vi skulle i främsta rummet
sätta in våra rationaliseringsansträngningar
på försvarets fasta kostnader och

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

då alldeles särskilt på de fasta administrationskostnaderna.
Vad statsutskottet
nu liar gjort är att man har fullföljt detta
riksdagens beslut, det och ingenting
annat.

Herr Ohlons svanesång var i flera avseenden
ett mästerstycke. Den fångade
in alla de opinionsvindar man rimligtvis
inom så förhållandevis begränsad tid
kan fånga in i en fråga. Men detta mästerskap
hade delvis vunnits på bekostnad
av de positiva linjerna. Vi vet numera
tämligen väl vad herr Ohlon inte
vill, men åtminstone jag vet ganska litet
om vad herr Ohlon vill i det här avseendet.

Man har här kastat fram tanken på en
•återremiss, på en förnyad utredning. Jag
skulle ha kunnat förstå en sådan tanke
när det gäller de organisatoriska detaljerna,
om den hade väckts i juli, ty vid
den tidpunkten hade de träffade förbanden
inte haft tillräcklig tid på sig
för sina erinringar, men nu har de haft
det, och jag kan försäkra alt intet av de
förband det här gäller har underlåtit
att ta denna tid i anspråk.

Vad väntar man sig av en förnyad utredning?
Ja, det vet jag inte. Såvitt jag
förstår, kan den bara medföra att man
kastar bollen tillbaka till arméchefen
och hans medarbetare och att man håller
personalen i fortsatt ovisshet. Man
föreställer sig tydligen att man från givna
utgångspunkter skulle kunna åstadkomma
någon ny trollkonst, som innebär
att de förband som skall dras in inte
får finnas någonstans i geografien.
Hur ett sådant organisationsförslag ser
ut, det vet inte jag.

Här har några konkreta frågor tagits
upp i debatten. Herr Bergman har aktualiserat
förhandlingsläget mellan Göteborgs
stad och staten. Jag skall öppet
medge att den mening i utskottets betänkande,
som herr Bergman angriper,
är dunkelt sagd. Därmed är emellertid
inte bevisat att den är dunkelt tänkt.
Som jag har fattat orden i fråga, avser
den att ge uttryck åt den tämligen självklara
förhoppningen, att Göteborgs stad,
med bortseende, herr Bergman, från den
bokstavstolkning som både herr Berg -

man och jag så bestämt motsätter oss,
skall vara med om att Lv 6 skall ligga
på A 2:s nuvarande plats, så länge detta
från försvarssynpunkt är nödvändigt.
Avsikten är — det är ju ingen hemlighet
— att man skall förse Göteborgs stad
med ett så modernt luftvärn som över
huvud taget är möjligt att åstadkomma.
Man skall ge staden det skydd som luftvärnsroboten
kan prestera. Vad man här
har gjort är, att man har dragit slutsatserna
från lokaliseringssynpunkt av
denna förutsättning. Det förband som
skall betjäna luftvärnsroboten, har man
placerat på ett sådant ställe, där det har
naturligt goda förutsättningar för sin
framtida aktivitet och sin framtida utbildning.
Jag tror mig inte göra mig
skyldig till någon överskattning av mitt
eget folkslag, om jag säger att göteborgarna
skall vara kloka nog att fästa stort
avseende vid denna omständighet, då
de går att förhandla med staten, särskilt
som det finns många tecken som tyder
på att stadens markönskemål i allt väsentligt
kan komma att tillgodoses inom
en näraliggande framtid utan att man
fördenskull gör Göteborgs stad till en
öppen stad.

Herr Birger Andersson har på ett fördelaktigt
sätt skilt sig ifrån andra som
har uppträtt här i dag. Han har klart och
öppet deklarerat att han företräder lokalpolitiska
intressen. Att företräda lokalpolitiska
intressen är inte någon
skam, tycker jag. Det är någonting som
är ganska rimligt och självklart — under
förutsättning att man inte utgår från
att dessa lokalpolitiska intressen skall
vara de enda avgörande. De skall naturligtvis
komma med i bilden, men de
skall vägas mot andra synpunkter. Den
skrivning, som utskottet har gjort, avser
icke att peka ut Karlsborgs luftvärnsregemente
som föremål för en tämligen
nära förestående förbandsindragning.
Utskottet har över huvud taget givit en
vidare tolkning åt begreppet rationalisering
än de flesta här i debatten deltagande
tycks ha uppmärksammat. Utskottet
har förklarat att man skall nå besparingar,
motsvarande dem som man
skulle ha nått, om man, i enlighet med

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ang. vissa rationaliseringar i krigsmaktens fredsorganisation

vad jag ville förorda, hade följt departementschefens
ursprungliga förslag, genom
rationaliseringsåtgärder på det
frcdsorganisatoriska området, i främsta
rummet inom luftvärnet. Detta betyder
icke att man har slagit fast att det med
nödvändighet måste bli fråga om någon
förbandsindragning. I själva verket tror
jag att de, som är intresserade för Karlsborg,
kan känna sig förhållandevis lugna,
ty om man skulle göra en förbandsindragning,
motsvarande den utökning
som luftvärnsregementet i Sundsvall
representerar, skulle man nå ett organisatoriskt
otillfredsställande resultat genom
att låta denna indragning gälla
Karlsborg.

Det är alltså här fråga om en rationaliseringsverksamhet
inom ett vidare
område än man fruktar nere i Västergötland.
Orden »i främsta rummet inom
luftvärnet» är bara uttryck för att statsutskottet
så att säga har velat hålla fast
vid den avvägning mellan arméns olika
vapenslag som de ansvariga militära
myndigheterna har gjort. Statsutskottet
har icke ansett sig vara i besittning av
den tekniska och strategiska sakkunskap
som är förutsättningen för en förnyad
avvägning. För den händelse första kammaren
anser sig vara i besittning av denna
sakkunskap, är den att gratulera.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att med anledning av vad herr Birger
Andersson sade konstatera, att vi alltså
är två ledamöter från Skaraborgs län
som lagt oss ut för ett förband inom länet.
Det kan naturligtvis alltid tolkas
så att man uppträder som talesman för
lokala intressen, men man kan väl inte
komma ifrån att vår vädjan också kan
förestavas av att vi vet en hel del om
förhållandena för ifrågavarande förband,
dess betydelse för bygden och dess
värde rent försvarsmässigt. Det var de
synpunkterna jag ville hävda, när jag
talade för bibehållande av K 3.

Herr Svärd, som ju alltid är road av
att uttrycka sig sarkastiskt, säger nu,
att vad som anförts i denna fråga i dag

är skäligen onödigt. Yi visste, förklarar
han, lika mycket om dessa ting i somras
och kunde därför mycket väl ha framfört
våra synpunkter redan då. Men, herr
Svärd, detta är väl ändå inte alldeles
riktigt. Yi, som nu talar för Lv l:s bibehållande,
kunde ju inte i somras veta,
att utskottet nu skulle komma med nu
föreliggande förslag i fråga om luftvärnet.
Vår plädering i fråga om luftvärnet
är en följd av det förslag som utskottet
nu framlagt, och vi kan således inte beskyllas
för att här komma med något
ovidkommande tal. Beträffande K 3 hänför
sig inläggen till avgiven motion.

Det har nu sagts så mycket i denna
fråga här i kammaren att jag tror mig
med en viss tillförsikt kunna avvakta
den lyckliga utgången för de förband
som det här gäller. Jag förmodar att man
kan räkna med att K 3 kommer att bibehållas
och om möjligt få stanna kvar i
Skövde. Efter debatten här i dag kan
man nog också känna sig tämligen lugn
beträffande Lv 1. Det är litet svårt att
tolka herr Svärds uttryck »förhållandevis».
Jag uppmärksammade dock att han
underströk, att man inte särskilt tänkt
sig att Lv 1 skulle behöva stryka på foten.
Av vad som sagts här från vårt håll
torde också vara fullt klart, hur ingripande
en sådan förändring skulle bli
för hela bygden, varför vi får hoppas
att även frågan om luftvärnsförbanden
kommer att tagas under omprövning i
större sammanhang än utskottet förutsatt.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag vill bara i en kort
replik till herr Svärd säga, att det var
befriande att höra en så klar och tydlig
tolkning som han gav av denna, som han
själv medgav, dunkla mening i utskottets
utlåtande. Om någon företrädare för utskottet
eller departementet hade velat
ge ett dylikt besked, hade jag redan från
början känt mig betydligt lugnare. Jag
kan naturligtvis inte göra anspråk på
att vara tolk för Göteborgs stad, även om
jag i högre grad än herr Svärd kan anse
mig tillhöra det »folkslaget», såsom

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

Ang. vissa rationaliseringar i

herr Svärd uttryckte sig, men jag tror
under alla förhållanden att man lugnt
kan lita på oss göteborgare i denna sak.

Jag skall, herr talman, inte ytterligare
ta tiden i anspråk då jag kan ansluta mig
till de synpunkter som herr Svärd här
nyss anförde.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag polemiserar mycket
ogärna med herr Domö och detta av
många skäl. Jag vill särskilt ogärna göra
det när jag såsom nu har så svårt att
finna att vi egentligen har någonting att
polemisera om.

Jag tillåter mig bara att göra den lilla
reflexionen, att vad herr Domö egentligen
borde ha gjort i dag skulle ha varit
att yrka bifall till Kungl. Maj :ts proposition
oförändrad. Det skulle i så fall,
förmodar jag, ha blivit åtminstone tre
röster för ett sådant yrkande, nämligen
försvarsministerns, herr Domös och min.

I fallet K 3 tror jag att utskottet har
gjort vad som kan göras. Man har dels
försökt åstadkomma besparingar på administrationskostnaderna,
och dels försökt
att bevara den kåranda, som vuxit
fram vid förbandet, genom att utbildningsmässigt
hålla ihop spaningsutbildningen
vid ett annat regemente. Från
herr Domös synpunkter kan det vara av
intresse att veta, att man då närmast
tänker på ett i Västergötland förlagt regemente.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! De anföranden, som hållits
av bl. a. herr Gillström och herr
Svärd, styrker mig i min uppfattning
att i varje fall icke statsutskottet planerat
något attentat mot Karlsborg. När
jag här som s. k. bygdepolitiker talat för
ett bibehållande av Lv 1 i Karlsborg, vill
jag tacksamt inkassera att två av första
avdelningens ledamöter har menat att
skall nu en annan indragning ske än av
Lv 5 i Sundsvall, bör den kunna företas
på annat håll än inom luftvärnet. Det är
jag tacksam för.

krigsmaktens fredsorganisation

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, yttrade, att med
anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande utskottets i
det nu föredragna utlåtandet gjorda hemställan
och särskilt rörande utskottets
motivering.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottjet hemställt.

Vidkommande motiveringen, anförde
nu vidare herr förste vice talmannen,
hade yrkats dels att utskottets yttrande
skulle godkännas, dels ock att kammaren
skulle godkänna utskottets motivering
med den ändring däri, som innefattades
i den av herr Malmborg vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande oförändrat vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Domö begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande motiveringen i
statsutskottets utlåtande nr B 98 godkänner
vad utskottet yttrat, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
med den ändring däri, som innefattas
i den av herr Malmborg vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Om en effektivisering av krigsmaktens
ekonomiska förvaltning

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 99, i anledning av väckta motioner
angående utredning om lämpliga
former för en effektivisering av krigsmaktens
ekonomiska förvaltning m. m.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Branting
m. fl. (1: B 72) och den andra inom
andra kammaren av herr Blidfors m. fl.
(II: B 93), hade hemställts, att riksdagen,
med beaktande av i motionerna anförda
synpunkter och uppslag, i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära en
skyndsam parlamentarisk utredning angående
lämpliga former för en effektivisering
av krigsmaktens ekonomiska förvaltning
och en förstärkning av den civila
kontrollen över denna förvaltning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I:B 72 och It: B 93 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Thun, Söderbery, Åkerström,
Karlsson i Olofström, Blidfors,
Andreasson och Lundqvist, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I:
B 72 och II: B 93, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte tillsätta
en parlamentarisk utredning för
översyn av krigsmaktens ekonomiska
förvaltning och kontrollen över densaihma; 2)

av herr Gillström, som dock ej antytt
sin mening.

Herr BRANTING (s):

Herr talman! Efter den långa debatt,
som redan förts angående militära frågor,
vill jag gå direkt på vad saken här
närmast gäller.

Motionen om skärpt civil kontroll över
krigsmaktens ekonomiska förvaltning
har ju inte blivit så skoningslöst nedslaktad
som man skulle kunna ha vän -

tat efter de enhälliga avstyrkandena från
remissinstansernas sida. Dels finns här
en grupp reservanter, som vill tillstyrka
den begärda parlamentariska utredningen,
dels har utskottet i sin kläm eller i
varje fall omedelbart före klämmen fört
fram två skarpa erinringar helt i linje
med motionens syfte. Sålunda inskärper
utskottet vikten av att de granskande,
kontrollerande och inköpande organen
fortlöpande har sin uppmärksamhet riktad
på »angelägenheten av rationell användning
och sträng sparsamhet beträffande
omhänderhavda medel samt noggrann
kontroll för undvikande av varje
form av misshushållning eller slöseri».
Jag antar att dessa uttalanden inte skulle
ha förekommit, om utskottet inte i
alla fall haft förståelse för vad som ligger
bakom motionen. Ytterligare gör utskottet
ett särskilt uttalande beträffande
vikten av att uppmärksamhet ägnas åt
att de värnpliktigas utbildningstid utnyttjas
i full utsträckning. Statsutskottet
medger att härvidlag funnits anledning
till erinringar, särskilt beträffande
repetitionsövningsförbanden, men utskottet
fäster sina förhoppningar vid
ett yttrande av chefen för armén.

Motionärerna uppskattar givetvis dessa
utskottets uttalanden och vill ingalunda
förklara dem värdelösa — tvärtom!
Det är bara det, herr talman, att motionärerna
inte hyser samma lugnande tilltro
som utskottet till vissa pågående utredningar
och till de nu befintliga kontrollorganen.
Yi har menat att man måste
komma med någonting nytt, med en ny
inriktning av kontrollen över militärapparaten.

Den nu ifrågavarande motionen var
i första hand föranledd av försvarsbudgetens
chockartade stegring i sammanhang
med framläggandet av den kungl.
propositionen nr 110. Tremiljardersanslaget
till försvaret skakade faktiskt stora
delar av vårt folk och bekymrade säkerligen
återstoden, alldeles oavsett hur
försvarsvänliga vi är och alldeles oavsett
hur väl vi förstår att herr Undéns
utrikespolitik, varom vi alla slår vakt,
kräver existensen av ett rejält försvar.

Jag tror jag vågar säga, att man ganska
allmänt inför denna starka stegring

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

Om en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning
av militärutgifterna, som blev en följd ständigheter, som vi nvss berört i den
av partiledaröverenskommelsen, kände ekonomiska debatten.

behovet av att få någonting nytt också i
fråga om den militära kontrollapparaten,
så att man åtminstone inte skulle
behöva befara, att avsevärda belopp alltjämt
kunde gå till spillo genom misshushållning
eller oförnuftig användning. En
blott och bar hänvisning till redan befintliga
kontrollorgan eller till en del
mer eller mindre interna militära utredningar
var inte vad man ville ha, liksom
inte heller dessa kontrollorgans egna
förklaringar att de alla fungerade
mycket bra och att på det hela taget
allt var välbeställt. Nej, jag tror att man
just i samband med den nya organisationen
ville få, som jag nyss sade, något
nytt också i fråga om kontroll. Man önskade
få till stånd något, som psykologiskt
övertygade folk om att riksdagen, när
den nu praktiskt taget enhälligt tog steget
till den nya organisationen, samtidigt
förstod den känsla som fanns om
att allmänheten på den punkten måste
lugnas och att riksdagen borde gå dessa
stämningar till mötes.

Vi vet, herr talman, hur det är på detta
område. Vi vet att den ordningen råder
överallt, att det civila samhället —
de här vanliga enkla människorna, som
herr Hjalmarson brukar tala om — är
ganska hjälplöst och befinner sig i ett
ganska svårt underläge inför de militära
anslagskraven. Något visst mått för
var gränsen skall sättas finns inte, och
någon trygghet kan ingen garantera.
Oron i världen, krigsfaran som hela tiden
ligger över oss och de ideligen uppkommande
konflikterna än på den ena
och än på den andra platsen på vår
jord, gör ju att de som kräver mer och
mer till de militära ändamålen får ett
stort övertag och ett stöd. De kan alltid
spela på fruktans strängar, och så fortgår
kapprustningen på alla håll. Här i
landet vet vi mycket väl, att vi ännu
ingalunda har kommit fram till någon
slutpunkt. Det har t. o. m. givits ett förhandslöfte
om automatiska förhöjningar
av försvarsanslagen — alldeles oavsett
hur det står till i landet i övrigt i fråga
om det ekonomiska läget och andra om -

Jag lyssnade för övrigt under den debatten
med intresse på herr Ohlons anförande,
av vilket jag fick uppfattningen,
att han redan tycktes vara beredd att
medverka till en ruckning på detta förhandslöfte.
Till allt detta kommer, att vi
är medvetna om att civilförsvaret har sina
väldiga krav. Från andra håll för
man också fram frågan om atomvapnet,
som ju skulle dra med sig oerhört stora
nya kostnader.

Det var alltså inför dessa perspektiv,
inför detta för måttfullhetens anhängare
oroande och påfrestande läge, som ett
antal socialdemokratiska ledamöter i
bägge kamrarna sade ungefär så här:
»Eftersom det nu tycks vara ofrånkomligt
med dessa väldiga utgifter för försvaret,
så låt oss ändå vidta åtgärder
så att det svenska folket blir övertygat
om att det åtminstone inte kommer att
slösas med dessa försvarsmedel, såsom
hittills ibland har skett. Låt oss inte vara
rädda för att härvid slå in på nya, mera
demokratiska vägar. Ge de civila krafterna
en ärlig chans att få göra sig gällande
och på nära håll, i detalj, få se
efter, om den militära verksamheten i
praktiken bedrives så rationellt och så
sparsamt som möjligt är. Det är ju i alla
fall det civila samhället, som håller hela
den militära apparaten på sina händer.»

Vad har nu den långa raden av remissinstanser
svarat på motionärernas förslag?
De har svarat nej, därför att i stort
sett — som jag sade nyss — allt anses
bra som det är. Svenska folket kan vara
tryggt; här finns just ingenting ytterligare
att göra, i varje fall inte i den vägen
som motionärerna har menat. Kontrollorganen
fungerar perfekt, åtminstone
om de får säga det själva!

Jag tror emellertid att det hade varit
av intresse att utöver de 17 tillfrågade
instanserna få höra också några önskemål
och synpunkter från exempelvis underbefälsorganisationerna
eller underofficerarna,
men några sådana förekommer
inte, och de värnpliktiga kan ju
över huvud taget inte bli hörda.

Jag måste tillåta mig, herr talman, att

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Om en effektivisering av krigsmaktens ek
gå något i detalj. Motionärerna hade ju
en del uppslag, som de ville att en parlamentarisk
utredning skulle närmare
granska. Här var t. ex. föreslaget, att vid
förbanden skulle inrättas någon institution,
som motsvarar företagsnämnderna
inom industrien och som skulle kunna
ta upp vissa betydelsefulla frågor,
som de värnpliktiga kommer i daglig beröring
med: det praktiska utbildningsarbetet,
vapen och annan utrustning,
tidsspillan m. m. Dessa nämnder skulle
på ett demokratiskt sätt kunna komma
till tals med höga vederbörande. På så
sätt skulle man också kunna koppla in
soldaternas positiva intresse och tillgodogöra
sig deras erfarenheter och deras
säkerligen inte alltid värdelösa idéer.

Det finns, herr talman, verkligen inom
det svenska folket — bland de unga män
som gör sin värnplikt — rätt mycket intresse
för åtskilliga spörsmål inom krigstjänsten.
Även om det å andra sidan naturligtvis
många gånger förekommer en
kritisk inställning, finns det värnpliktiga
som intresserar sig för tjänsten, för
dess detaljer, och därjämte finns naturligtvis
också det rent tekniska intresset.
Nämnderna skulle också kunna observera,
huruvida det förekommer slöseri
med materiel eller med tid. De skulle
kunna ta emot anmälningar därom och
föreslå förbättringar.

Nå, vad svarades på detta? Man säger
helt enkelt: Det finns redan sådana
nämnder! Chefen för försvarsstaben
t. ex. gör gällande, att motionärerna har
förbisett existensen av de förbandsnämnder,
som enligt beslut av år 1950
skulle efterträda de s. k. bespisningsnämnderna.
Vi har ingalunda förbisett
förekomsten av dessa nämnder. Jag har
på min bänk bestämmelserna om förbandsnämnderna,
och jag tror jag vågar
säga att ingen från den civila sidan skulle
vilja påstå att här finns en verklig
motsvarighet till industrinämnderna.

Det är alldeles klart att sammansättningen
av dessa nämnder inom försvaret
och den mycket begränsade ram,
inom vilken de har att framställa vördsamma
frågor, innebär någonting helt
annat än rörelsefriheten inom indu -

momiska förvaltning
striens företagsnämnder. Det finns över
huvud taget inga begränsningar beträffande
företagsnämndernas förslagsrätt
och vad de kan behandla; den enda begränsningen
är, att nämnderna inte skall
tränga in på de rent fackliga områdena,
men för övrigt kan ledamöterna ta upp
vilka frågor de behagar. Jämförelsen
haltar också på många andra sätt. Bl. a.
ligger det ju så till, att om man i en företagsnämnd
möter ett stopp från företagsledningens
sida, så har man de fackliga
organisationerna att falla tillbaka
på.

Jag tror att jag vågar säga, att man på
militärt håll antingen inte förstått den
demokratiska samarbetstanken i motionen,
eller att man förstått den men inte
velat acceptera den; kanske har man på
sina håll fruktat att dessa nämnder skulle
bli ett slags motsvarighet till soldatråden.

Någon av de militära instanserna talar
i detta sammanhang, när man vill bevisa
att nämnder redan finns, om de
nämnder som existerar vid de militära
verkstäderna. Jag känner inte närmare
till just dem. Där finns naturligtvis
också skyddsnämnder och dylikt, och
jag tror att deras verksamhet är ganska
likartad med den som förekommer inom
industriens företagsnämnder. Men här
var det ju inte alls fråga om organisationerna
vid de militära verkstäderna.

När det gäller slöseriet med tid, som
ju inte kan helt förnekas — utskottet
medger också att sådant förekommer
— hänvisar somliga av remissinstanserna
till pågående utredningar. Några förklarar
saken med brist på anslagsmedel;
det är omöjligt att anställa förrådspersonal
i tillräcklig utsträckning. Andra
återigen skyller på officersbristen. Det
var ju inte precis detta motionärerna
tänkte sig, att motionen skulle begagnas
till.

Ett annat förslag, som särskilt upprört
vissa militära myndigheter, är den av
motionärerna framkastade tanken att
olika, i sista hand beslutande myndigheter
och organ — kanske inte minst
statsutskottet självt och Kungl. Maj:t —
ofta skulle vara mycket betjänta av att

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

Om en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

ha tillgång till militära experter, som
stode helt fria och oberoende i förhållande
till de militära instanserna. Dessa experter
skulle vid sidan av den ordinarie
expertisen hjälpa till med att bedöma
nyttan och värdet av föreslagna eller redan
vidtagna anskaffningar och åtgärder
av annat slag, samt ge sina besked
om de allra mest kostnadskrävande tingen.
Som förhållandena nu är, kan ju de
civila myndigheter som har att i sista
hand besluta om dessa ting, vanligen inte
få tillgång till någon annan expertis
än den som försvarsmakten själv ställer
till förfogande. Man kan givetvis inte
bortse från möjligheten att därvidlag
obehöriga hänsyn stundom kan göra sig
gällande bland experterna.

Vi känner ju alla väl till, att det på
andra områden är en helt naturlig sak
att man använder experter från olika
håll, sinsemellan fristående och opartiska,
när det gäller viktiga ekonomiska avgöranden,
juridiska frågor och tekniska
angelägenheter av stor betydelse, eller
medicinska och andra vetenskapliga
problem, som har betydelse utöver det
vanliga. Vad skulle inte många gånger
kunna vinnas i besparingar, om en sådan
fristående expertis funnes tillgänglig
också på det militära området? Och
vilken återhållande verkan på vederbörande
skulle inte vid många tillfällen bara
själva existensen av en dylik expertis
ha, när man eljest kan befara mer eller
mindre lättvindiga militära förslag!

I detta sammanhang har man hänvisat
till de 1954 inrättade civila inköpsorganisationerna,
som innesluter sakkunskap
från näringslivet. Det är klart att denna
anordning i och för sig är mycket bra,
men att den i alla fall inte kan ersätta
en dylik fristående militär expertgrupp
vid bedömandet av klokheten i rent militära
förslag eller åtgärder.

Tacka för att de militära remissinstanserna
enhälligt har avstyrkt denna
idé! Expertisen måste enligt meningen
på det hållet vara i aktiv tjänst. Den enda
som därvidlag svävat något på målet
och som i själva verket har en annan
uppfattning är militieombudsmannen,
som meddelat att han understundom anis
Första kammarens protokoll 1958. Nr B

litat militära experter, som utgöres av
f. d. officerare men som därför inte behöver
ha mindre sakkunskap. Jag kanske
får säga att vi enligt min mening inte
kan så lätt komma förbi frågan om de
särskilda militära experterna. Jag inser
för min del mycket väl de svårigheter
det här gäller, men om man å andra sidan
sätter sig in i den stora ekonomiska
betydelse, som måste tillmätas en sådan
anordning, kan man inte utan vidare
skjuta detta problem åt sidan.

Jag vill bara hastigt beröra ytterligare
en sak för att kammaren skall få något
mera material till bedömande av vad
diskussionen här rör sig om. Motionärerna
tänkte på den reform, som under
de sista åren har genomförts på ett helt
annat område än det militära, nämligen
beträffande de stora kommunala sjukhusen.
Där var ju läget, att dessa enheter
givetvis krävde en ganska vidlyftig,
rent ekonomisk förvaltning vid sidan av
den egentliga sjukvården — vilken sistnämnda
verksamhet naturligtvis omhänderhades
av sakkunniga läkare och
överläkare. Nu blev det genomfört, som
vi vet mot läkarnas önskan, att dessa
sjukhus för de rent ekonomiska angelägenheternas
vårdande skulle förses med
civila direktörer, överläkarna behöll naturligtvis
hela ansvaret och ledningen
för den medicinska verksamheten. De av
kammarens ärade ledamöter som är
landstingsmän torde nog kunna vitsorda,
att denna reform slog väl ut och inte bara
blev till glädje för de betalande landstingen,
utan i själva verket numera också
har hälsats med tillfredsställelse av
läkarna, som på detta sätt får mera tid
att odelat ägna sin arbetskraft åt sina
egentliga uppgifter.

Nå, på samma sätt tänkte motionärerna
att man skulle kunna betrakta vissa
militära etablissemang, t. ex. regementena,
och för deras räkning separera de
rent militära utbildningsfrågorna och
krigsberedskapsfrågorna ifrån den ekonomiska
förvaltningen. Frågan borde
undersökas, ansåg vi. Det vore för övrigt
kanske bra — eftersom det talas om
att det föreligger behov av flera officerare
— att på detta sätt frigöra deras

82 Nr B 14 Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Om en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

arbetskraft från för dem främmande
uPPgifter, så att de kunde mera odelat
ägna sin arbetskraft åt utbildningen av
de värnpliktiga.

De militära remissmyndigheterna slår
naturligtvis ifrån sig med båda händerna.
Bl. a. har det svarats, att förslaget
var fullkomligt omöjligt, därför att det
inte skulle kunna tillämpas under mobilisering
och krig. Det ligger någonting
— jag vill inte bestrida det — i denna
invändning. Men vid mobilisering eller
krig får vi säkert lägga många organisationsformer
ocli sparsamhetssynpunkter
på hyllan. Toge man under all vår fredstid
hela tiden i varje fråga sträng hänsyn
till möjligheten av en plötslig mobilisering,
skulle vi säkerligen få lägga
om ganska mycket av den nuvarande
organisationen och mycket skulle bli
annorlunda på regementena beträffande
utrustning, bostadsförhållanden och
mycket annat. Nu inrättar man sig, förståndigt
nog, i många avseenden för de
faktiska fredsförhållandena, som ju lyckligtvis
är de normala. Den extraordinära
mobiliseringseventualiteten bör enligt
vår mening inte lägga hinder i vägen
för en ekonomiskt förnuftig organisation
under fred. Om det funnes god vilja på
det militära hållet att släppa in ett ökat
civilt inflytande på detta område, skulle
man nog också kunna finna och utarbeta
praktiska former för en samordning
av problemen under fredstid och under
krigstid, över huvud taget har, herr talman,
remissinstanserna på alla punkter
velat värja sig mot ett ökat civilt inflytande
över den militära förvaltningen.
Detta är enligt min mening en beklaglig
hållning, fastän naturligtvis inte alldeles
oväntad.

Om nu statsutskottet, trots alla dessa
avstyrkanden, hade gått motionärerna
till mötes i deras utredningskrav -— ty
någonting annat var det ju inte och kunde
inte bli fråga om — skulle detta i
själva verket ha inneburit, att man förstått
och beaktat behovet av ett närmande
mellan det militära försvaret och det
civila samhället. Ett sådant närmande
skulle försvaret icke fara illa av. Tvärtom,
det skulle, som jag ser saken, säker -

ligen öka dess hållbarhet i händelse av
svåra tider.

Men det har ju i främsta rummet varit
ekonomiska synpunkter, som föranlett
motionen. Motionärerna har verkligen
den övertygelsen och vidhåller den
efter vad som förekommit och efter att
ha tagit del av remissinstansernas yttranden,
att miljoner skulle kunna sparas
på detta område med civil hjälp, utan
förminskande av den militära styrkan.
Utskottet menar kanske, att det är omöjligt
att spara mer än som sker utan skadeverkningar.
Vi tror inte på det, och
vår misstro i fråga om den påstådda
sparsamheten — ja, det är klart att man
ibland försöker spara, men ibland försöker
man kanske inte i lika hög grad
— vår misstro i detta fall är •— det vågar
jag påstå — så pass allmänt utbredd,
att den borde beaktas.

Jag vill, herr talman, inskränka mig
till detta. Jag instämmer för övrigt i vad
som har anförts i reservationen. Särskilt
vill jag tillåta mig stryka under vad som
sagts om krigsmaktens särställning i avseende
på den ekonomiska kontrollen.
Jag inser mycket väl svårigheterna att
komma till rätta med dessa problem. Angelägenheten
av en tillfredsställande lösning
härvidlag tränger sig emellertid
starkare på ju mer kostnaderna rusar i
höjden. Jag är, som jag förut sagt, övertygad
om att man måste söka sig in på
nya, förvisso ännu obanade stigar.

Med dessa enkla ord vill jag, herr talman,
tillåta mig att yrka bifall till den
av herrar Thun och Söderberg m. fl. avgivna
reservationen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Efter att ha studerat de
remissyttranden, som kommit in med
anledning av vår motion, får man, som
herr Branting redan sagt, det intrycket,
att allt är gott och väl när det gäller
förvaltningen av vårt försvar och att
— om man nu skall tro remissyttrandena
— försvaret är vårt lands utan tvekan
bäst skötta förvaltning. Men är det
verkligen så? Har det svenska folket den
uppfattningen? Nej, det är utan tvekan

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

Om en effektiviserin:
på det sättet, att det råder en mycket
stark oro för de ökade försvarskostnaderna,
inte minst med hänsyn till att
dessa säkerligen kommer att leda till
en ökad skattebörda. När det talas om
att statens utgifter bör skäras ned, pekar
man jämt och ständigt från högerpartiets
sida på att det är socialutgifterna
som skall ifrågakomma och då i första
hand bidragen -till barnfamiljerna.
Men detta kommer folk att fråga sig, om
det verkligen bör vara på det sättet, att
det är barnfamiljerna som skall bära
dessa bördor, och om det inte skall finnas
någonting att spara på inom fjärde
huvudtiteln. Efter att under tre års tid
ha suttit med i statsutskottets första avdelning
och efter ringa förmåga ha försökt
att följa försvarsfrågorna har jag
verkligen inte fått den uppfattningen,
att det skulle vara omöjligt, att nå en
större sparsamhet inom försvarsförvaltningen.
Tvärtom får man väl mycket
starkt den känslan, att där råder brist
på planmässighet i många avseenden.
Jag har här, herr talman, en liten tablå.
Det är synd att den inte är så pass
stor att kammaren kan se den. Det är
en tablå över organisationsförändringar
inom en liten del av försvaret, nämligen
kavalleriet, under de senaste tio å femton
åren. Därav framgår att man har
skickat personalen från det ena stället
till det andra, skickat den fram och
tillbaka i en fullständig karusell. Personalen
har fått tjänstgöra som kastbollar,
och detta tyder som sagt minst av
allt på planmässighet. Vi har för resten
vid behandlingen av föregående ärende
i dag haft en sådan kastning att ta ställning
till. Det gällde fältpolisen. Herr
Ohlon kom in på den saken en aning.
Med anledning av arméledningens förslag
skickade riksdagen 1956 fältpolisen
till K 3. Detta förverkligades 1957, och
nu, 1958, när fältpolisen är färdig med
sin organisationsapparat, skall den skickas
tillbaka till I 1 igen. Vad var skälet
till att den inte kunde vara på I 1 i
Stockholm? Jo, man förklarade från arméledningens
sida, att skälet var att garnisonstjänsten
var alltför påfrestande
och störde utbildningen. Men i dag är

av krigsmaktens ekonomiska förvaltning
man beredd att skicka fältpolisen till
I 1 igen. Nu är garnisonstjänsten inte
något hinder; nu kan polisen mycket vä!
ligga där.

Hur kan Sveriges riksdag över huvud
taget få något förtroende till försvarsledningen
när det går till på det här sättet?
Det finns också andra exempel som
kan anföras här. Jag var inne på flottfrågan
i våras. Överbefälhavaren förklarade
1956, att här krävdes helt enkelt av
vårt försvar att vi fick nya jagare. På
hösten 1957 var överbefälhavaren av en
helt ny uppfattning. Vi hade inte alls
något behov av jagare, utan de kunde avbeställas,
trots att detta kostar oss över
50 miljoner kronor enbart i avbeställningskostnader.

Finns här inte några möjligheter att
iaktta sparsamhet när det gäller försvaret?
Vi har, som redan sagts, inom första
avdelningen av utskottet varit ute
och sett på olika förband. Vi har t. ex.
fått klart för oss, när vi har haft föredragningar
från arméledningens sida, att
denna räknar med att för att en utbildningsorganisation
inom luftvärnet skall
betraktas som en god driftsekonomisk
enhet, bör den omfatta minst 400 värnpliktiga.
När vi kom upp till Luleå och
såg på Lv 7, fann vi att man har 127
fast anställda på 200 å 220 värnpliktiga.
Jag är tämligen övertygad om att med
endast en mindre utökning av de fast
anställda skulle man lika väl kunna utbilda
400 värnpliktiga där uppe. Ändå
förklaras det att enligt de nya linjer som
nu skall följas kommer man inte upp till
mer än 300 värnpliktiga där. Men från
arméledningens sida har man alltså klart
och tydligt sagt ifrån att det inte är
driftsekonomiskt att ha mindre enheter
än 400.

Jag skall inte trötta kammaren med
flera exempel. Listan skulle utan svårighet
kunna utökas i mycket hög grad.
Jag skulle vilja fråga, hur riksdagen
skall kunna följa med i svängarna på
det sätt som den hittills fått lov att göra.
Det måste väl bli en ändring av något
slag. Klart är att väsentliga besparingar
inom framför allt försvarets fredsorganisation
bör kunna ske genom yt -

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Om en effektivisering av krigsmaktens
terligare rationaliseringar. Detta har ju
också sagts i statsutskottets utlåtande om
föregående ärende. Det är väl även tämligen
klart, att denna uppdelning på en
mängd rådgivande och kontrollerande
organ, som tydligen finns inom försvaret,
gör att man måste ställa sig den frågan,
om det verkligen kan bli en effektiv
kontroll där. Det finns ändå mycket
stora utsikter för att de olika organen
springer vid sidan om varandra, utan
att det ena vet vad det andra har tittat
på. På det sättet kan det uppstå väsentliga
luckor i denna kontroll.

Jag har sagt att det råder stor oro
inom vårt folk för försvarskostnaderna.
Här kan i varje fall konstateras, att den
redan befintliga kontrollen inte på något
sätt har lyckats få ur världen den
mycket allmänt spridda uppfattningen
att misshushållning förekommer på olika
punkter inom vårt försvar. Yi finner
för vår del att ett sådant förhållande är
en allvarlig nackdel ur försvarets synpunkt.
Det är att beklaga, att man inte
velat vara med om att åstadkomma åtgärder
för att skingra misstron. En utredning
av den sort som föreslagits anser
jag för min del därför vara mycket
nödvändig och befogad.

Fördenskull, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

I herr Söderbergs yttrande instämde
herrar Lage Svedberg (s), Oscar Carlsson
(s), Olsén (s), Per Olofsson (s),
Tage Johansson (s) och Fahlander (s).

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror att kammaren
håller mig räkning för att jag, när jag
försöker förklara statsutskottets ståndpunktstagande,
inte går in på någon polemik
emot den oändliga rad av argument
som de båda tidigare talarna lagt
fram. Jag skall inskränka mig till att
tämligen kort redogöra för den syn som
utskottet har haft på frågan, när utskottet
avstyrkt motionen.

Det är ju ingen ny fråga det gäller.
Den berör spörsmål som gång på gång
behandlats i denna kammare i olika sammanhang,
alltid med hänsynstagande till

ekonomiska förvaltning

synpunkter som i någon mån har berörts
i det föregående, och ofta har dessa
överväganden på ett eller annat sätt lett
fram till åtgärder i de syften som man
vill nå. Det har varit flera utredningar
i gång på detta område, framför allt under
senare år, och så sent som 1954 beslöt
riksdagen den försvarsförvaltningsreform
som ännu inte är fullt genomförd.
Den innebar, såsom framgår av akterna,
att vi fick någonting som heter
förvaltningsdirektionen på det högre
planet och inköpsavdelningar, även de
med civil sakkunskap från det enskilda
näringslivet. Men de då vidtagna åtgärderna
är kanske inte slutgiltiga. Det pågår
ytterligare en utredning — 1956 års
försvarsförvaltningssakkunniga — som
bl. a. har till uppgift att pröva denna reform,
och det är känt att dess arbete
kan väntas resultera i förslag tämligen
snart.

En utredning av ungefär den art som
motionärerna åsyftar är alltså i gång,
och resultatet bör väl rimligen avvaktas,
innan kammaren beslutar att begära
nya utredningar på praktiskt taget
samma område.

I ett avseende ger motionärerna en
bestämd anvisning om hur man bör
göra: man bör i varje fall tänka sig
civila direktörer vid de enskilda förbanden.
Herr Branting har i sitt långa inledningsanförande
pekat på — såsom
han sade — den reform som har genomförts
vid sjukhusen. Men det är en reform,
som inte är så allmänt genomförd
som herr Branting tycks tro. Den har
i varje fall för Norrlands del prövats
på ett enda sjukhus än så länge. Det är
möjligt att reformen kommer att genomföras
successivt, men ännu är vi bara
vid början. Jag betvivlar för min del, att
några civila direktörer vid förbanden
kan göra så mycket. De passar knappast
in i bilden, och de har rätt små
möjligheter att genomföra besparingar
ens i den omfattning som motsvarar deras
egna lönekostnader.

Det beror nog inte, herr talman, på
om de agerande är civila eller om de är
i uniform. Strängt taget är det samma
skrot och korn i oss alla. Att man sät -

Onsdagen den 10 december 1958 fm. Nr B 14 85

Om en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

ter någon som kallar sig civil direktör
att sköta någonting inom militärväsendet
betyder i och för sig inte att det
blir vare sig billigare eller bättre gjort.
För resten misstänker jag att de där civila
direktörerna rätt snart skulle bli
skrudade i uniform, även de. Vad det
gäller är att skapa en ordning för själva
förvaltningen, som är till nytta.

Jag vill erinra om att statens organisationsnämnd,
som har stor erfarenhet i
sådana frågor, vid ett förband har gjort
en grundlig översyn av både organisatoriska
och ekonomiska förvaltningsfrågor
och dragit upp riktlinjer, som inneburit
besparingar och som senare
överförts till övriga förband. Enligt min
mening är det, om man fortsätter på den
vägen, en riktigare och billigare metod
än den som består i att man tillsätter civila
direktörer på förbanden.

Sedan är det en annan sak som motionärerna
tagit upp och som herr Branting
berörde alldeles särskilt i sitt anförande,
nämligen företagsnämnderna.
Det är väl egentligen samma sak som
de förbandsnämnder, vilka redan finns.
Dessa avser att fylla samma uppgift vid
förbanden som företagsnämnderna fyller
inom näringslivet. Det är nog riktigt,
såsom herr Branting säger, att de har
mycket små möjligheter att göra sig
gällande. Tyvärr betyder även på många
håll inom det enskilda näringslivet företagsnämnderna
ganska litet. Jag tror
inte att det i det fallet är någon reell
skillnad mellan förbandsnämnder och
företagsnämnder.

Jag skulle alltså vilja konstatera, att
de kontrollorgan som redan finns är tillräckligt
många och om också inte tillräckligt
effektiva — ty de kan aldrig bli
nog effektiva — så i alla fall såvitt man
nu kan bedöma effektiva så långt man
kan begära. Då finns det inte någon rimlig
anledning att ytterligare utöka den
långa rad av kontroll- och övervakningsorgan
som finns på detta område — de
är redovisade i utskottsutlåtande! och i
de många remissyttrandena.

Jag nämnde, att utredning pågår, och
jag tycker att det vore orimligt att begära
en ny utredning, innan den arbe -

tande utredningen framlagt resultatet av
sitt arbete. Slutligen vill jag också påpeka,
att utskottet starkt inskärper vikten
av att medlen används på rationellast
möjliga sätt och att strängaste sparsamhet
iakttas med dem. Jag tror inte man
kan komma mycket längre i detta läge.
Man avvaktar vad som är i gång, ocli
man inskärper att sparsamhet skall iakttas.

Jag har alltså ingenting att erinra mot
det yrkande, som utskottet framställt.
Jag har emellertid till utlåtandet knutit
en blank reservation, som närmast ansluter
till det sista stycket i utskottsutlåtandet.
Där ges ett tämligen klart
uttalande i frågor om utnyttjande av de
inkallades tid, om slöseri med tiden vid
inkallelserna. Jag tror att man även på
militärt håll medger, att anklagelser om
slöseri med tiden i många fall är berättigade,
även om de ofta överdrivs. Det
är inte alltid möjligt att hålla alla sysselsatta
alla dagar. Detta faktum tycker
jag borde väcka tanken, huruvida man
inte borde räkna med att inom någon
framtid differentiera utbildningstiden,
så att man inte i militärtjänst håller alla
generellt lika länge, utan att man, även
om det i och för sig inte är sympatiskt,
låter den stora mängd värnpliktiga, som
inte behövs för utbildningens skull, slippa
ifrån. Det vore välgörande för produktionen
inom det civila livet, och det
vore säkert nyttigt även ur försvarets
synpunkt, om man kunde tänka sig en
sådan differentiering. Jag är medveten
om att redan tanken därpå möter
starkt motstånd, att det finns många
vägande argument emot och att förslaget
inte är moget att aktualiseras i detta
sammanhang. Jag menar emellertid
att frågan tränger sig fram och att den
inte minst av ekonomiska skäl rätt snart
måste på ett eller annat sätt övervägas
på fullt allvar.

Jag har velat säga detta som en komplettering
till vad utskottet skrivit i detta
sista stycke i sitt utlåtande. Därutöver
har jag ingenting att erinra mot
utskottets utlåtande, utan vill yrka bifall
till det.

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Om en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

Herr BRANTING (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gillström gav oss
en tröst som jag tror vi hört många
gånger förut, nämligen att utredning pågår.
Detta är numera inte ett argument
som tar så starkt. Man har den känslan
att dessa utredningar inte syftar i den
riktning, som motionen antydde och ville
föra fram. Utredningarna är ju, som man
kan se i reciten, delvis igångsatta långt
före den senast genomförda reformen på
detta område. Det är just detta, att vi
har en känsla av att man står och stampar
och inte får fram några nya synpunkter
eller mobiliserar några nya krafter
när det gäller besparingsarbetet
inom försvarsmakten, som verkar så nedslående.

Jag är för övrigt ganska förvånad över
att herr Gillström vill göra gällande, att
de inom försvarsmakten befintliga förbandsnämnderna
i själva verket skulle
vara detsamma som företagsnämnderna
inom industrien. Jag kan ge honom rätt
i att industriens företagsnämnder inte
har så värst mycket att säga till om, men
något har de dock att bestämma. Jag
skulle inte ha stått här utan material
på den punkten, om jag verkligen hade
trott att någon ville göra gällande, dels
att företagsnämnderna är ganska betydelselösa
och dels att här föreligger
samma sak. Det skulle annars vara ganska
lätt att visa, att industriens företagsnämnder
spelar en helt annan roll. Vad
som i tidningarna i dagarna kallas för
bespisningsnämnder har visat, att förbandsnämnderna
inte förmår mycket. Vi
har ju läst om de nyligen förekomna
matstrejkerna på vissa förband. Men det
är ju inte bara sådana angelägenheter,
utan betydligt mera djupgående och allvarliga,
som vi har menat skulle kunna
tas upp i de nya förbandsnämnderna.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
herr Gillström, att det pågår utredningar,
men de gäller delproblem. Man kan väl
hålla med herr Gillström om att de organ
som redan finns är tillräckligt
många, men frågan är om de är tillräck -

ligt effektiva. Krävs det inte att vi får
en bättre samordning mellan dessa organ,
så att de åstadkommer ett bättre resultat? Herr

Gillström hängde i mycket hög
grad upp sig på frågan om civildirektörerna.
Men vårt förslag avser en förutsättningslös
utredning av hela detta problem,
även om vi i motionen pekade på
vissa möjligheter som man kunde tänka
sig.

Vad förbandsnämnderna beträffar kan
jag tala om, att jag en gång under andra
världskriget satt som ledamot i en bespisningsnämnd,
och när jag framförde
anmärkningar i fråga om maten, fick
jag från en major svaret, att här är inte
platsen för några anmärkningar, utan
här får man endast framföra önskemål.

Herr Gillström säger, att ännu så länge
är det inte någon allmänt accepterad
uppfattning, att läkarna skall vara avkopplade
när det gäller sjukhusförvaltningen.
Det är väl ändå fel. Herr Gillström
sitter med i landstinget precis som
jag, och han vet att läkarnas inflytande
på förvaltningen i landstingens sjukhus
går via styresmannen och att de i huvudsak
har att befatta sig med medicinska
frågor. Den ekonomiska förvaltningen
sköts av direktionen med tillhjälp av
sysslomannen, och det är väl ändå det
rätta sättet. På samma sätt kunde väl militärerna
få sköta rent militära frågor
men ha ekonomisk sakkunskap som hjälper
dem med förvaltningen. Vi som sysslar
med sådana frågor inom landstingen
är på det klara med hur sjukhusen och
förvaltningen av vår sjukvård skulle se
ut, om vi läte experterna, i detta fall läkarna,
få ett avgörande inflytande över
alla frågor, även de ekonomiska. Herr
Kaijser bockar sig, men det är faktiskt
så, herr Kaijser! Och hur skulle vårt
skolväsen ha sett ut, om vi hade låtit lärarna
ensamma bestämma, hur skolfrågorna
skulle klaras? Den saken kan vi
ju konstatera genom att se på den s. k.
Baggeska skolkommissionen, där läroverkslärare,
folkskollärare och småskollärare
var med. Kommissionen kom fram
till tre olika förslag. Det var först när vi
fick en parlamentarisk utredning som

Onsdagen den 10 december 1958 fm. Nr B 14 87

Om en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

det blev något resultat. På samma sätt
förhåller det sig också med den militära
förvaltningen.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Vi har tämligen nyss avslutat
en stor parlamentarisk försvarsutredning.
Denna utredning ägnade en
mycket stor del av sin tid åt att försöka
analysera möjligheterna av att få fram
så effektiva metoder som möjligt att nyttiggöra
de medel det svenska folket avstår
för försvarsändamål. Sedan dess har
det tillsatts en likaledes parlamentarisk
allmän besparingsutredning. I uppdraget
för denna allmänna besparingsutredning
ingår självfallet också att ägna uppmärksamhet
åt de utgifter som redovisas under
försvarets huvudtitel.

Vad reservanterna nu begär är »en ny
parlamentarisk utredning för översyn
av krigsmaktens ekonomiska förvaltning
och kontroll över densamma». Det betyder
alltså att reservanterna vill undandraga
detta stora område ifrån den allmänna
besparingsutredningens verksamhetsområde.
Det finns självfallet skäl att
göra en sådan utbrytning, men finns
dessa skäl kvar när man erinrar sig att
detta speciella problem tämligen nyss
har varit föremål för en treårig parlamentarisk
undersökning? Är man beredd
bland reservanterna att ta den konsekvensen
av sitt förslag, att vi skulle avstå
från möjligheterna att väga mot varandra
besparingsmöjligheterna inom olika
delar av statsförvaltningen?

Emellertid skulle man kanske till nöds
ha kunnat vara med på en tanke om ännu
en utredning på detta område — det
rör dock en statlig förvaltning, som
sysslar med 3 000 miljoner kronor om
året — men detta under förutsättning att
en sådan ny utredning inte skulle ha
stört det rationaliserings- och besparingsarbete,
som i själva verket pågår
dag för dag. Jag tror att de flesta i det
här huset har kommit till den slutsatsen,
att det rationaliseringsarbete, som verkligen
ger resultat, inte är det som tillfälligt
tillsatta kommittéer ger uppslag till

utan är det som sker kontinuerligt och
som drivs målmedvetet och långsiktigt.
Vi har en sådan verksamhet i gång inom
försvarets huvudtitel. Den verksamheten,
för vilken organisationsnämnden svarar,
har hitintills inte bara lett till förslag
utan dessa förslag har även genomförts
i en utsträckning som har minskat utgifterna
på huvudtiteln med mer än 30
miljoner kronor per år.

Av utredningens, jag tror 18 experter
ar 14 civila — ingenjörer och civilekonomer
— och endast 4 är militärer. De
4 militärerna, som sysslar med denna
sak, är fristående från den övriga militära
förvaltningen. De uppfyller alltså
just det krav som herr Branting här
ställde.

Den centrala militära förvaltningen är,
som här har sagts, nyligen omorganiserad.
Inte bara i det sammanhållande organet,
försvarets förvaltningsdirektion,
finns det ett betydande civilt inflytande,
utan av de människor som sysslar med
förvaltningsuppgifterna är det stora antalet
tjänstemän civila, icke militärer.
Det är högskoleingenjörer, läroverksingenjörer,
civilekonomer och andra
med teknisk eller organisatorisk specialutbildning.
Jag förstår sannerligen inte
vad man utöver detta tror sig kunna nå
med kravet på ökat civilt inflytande i
den militära förvaltningen.

Det bör dessutom påpekas, att det för
närvarande inom högkvarteret pågår en
utredning om den högsta militära ledningen.
Denna utredning är avsedd att
sluta i en parlamentarisk utredning, som
alltså kommer att ta hand om detta specialproblem.

I den mån man har i tankarna att man
skulle kunna spara ute på förbanden
förtjänar det att erinras om att det enda
anslag, över vilket en förbandschef kan
disponera med någon grad av frihet, är
utbildningsanslaget, således just det anslag
som motionärerna vill undanta från
den s. k. civila granskningen.

Herr talman! Jag kan verkligen inte
finna att det här föreligger några skäl
för att genom en ny parlamentarisk utredning
åstadkomma förvirring och
minskad effektivitet i besparingsarbetet.

88 Nr B 14 Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Om en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte riktigt lika
stor respekt för den stora försvarsberedningen
i detta avseende som herr Svärd
tycks ha. Faktum är väl ändå att den
inte har haft möjlighet att på allvar gå
igenom alla de olika utgiftsposterna inom
försvaret och nå ett tillfredsställande resultat.
De som deltagit i försvarsberedningens
arbete har tvärtom ofta inte ens
vetat vad resultatet skulle bli av deras
arbete. Jag tänker bl. a. på den fråga som
försvarsministern här i dag var inne på,
nämligen antalet värnpliktiga som skall
inkallas. Här har vi ju alla haft den uppfattningen
att det skulle ske en minskning
med 2 000 man. I stället blir det nu
en ökning med 2 000 man, vilket måste
innebära ökade försvarskostnader. Därför,
herr Svärd, har jag inte så stor respekt
för försvarsberedningens möjligheter
att åstadkomma besparingar.

Allmänna besparingsutredningens verksamhet
skall ju omspänna hela budgeten.
Ingen kan väl därför på allvar göra
gällande att den utredningen skulle kunna
år efter år i detalj gå igenom hur
man använder pengarna inom det militära.
Det är ju för övrigt inte meningen att
allmänna besparingsutredningen skall
sitta i evighet, utan det är en tidsbegränsad
utredning.

Jag läste häromdagen en bok av en
suppleant på första avdelningen i statsutskottet,
professor Gunnar Heckscher.
Han omtalade att man inom Studieförbundet
Näringsliv och samhälle gjort en
liten undersökning av på vilka poster
man skulle kunna göra besparingar i
statsutgifterna. Professor Heckscher konstaterar,
att när det gäller försvaret kan
man inte få någon offentlig insyn, utan
man fick gå förbi den delen av statens
utgifter. Jag måste ge herr Svärd den
komplimangen, att högern verkligen
gjort allvarliga försök att åtminstone på
socialhuvudtiteln åstadkomma besparingar,
men utgifterna på första och
fjärde huvudtitlarna lämnar högern alltid
utanför i sina besparingsförslag.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Söderberg hyser
inget förtroende till de parlamentari -

ker som satt i försvarsutredningen.
Herr Söderberg hyser heller inget förtroende
till de parlamentariker som sitter
i besparingsberedningen. Men till
det abstrakta begreppet parlamentariker
i besparingsutredningar hyser herr Söderberg
ett överväldigande förtroende.
Får jag fråga rent ut: Var tänker herr
Söderberg hitta de parlamentariker för
sin nya utredning, som är så oändligt
mycket effektivare än alla de andra som
hittills ägnat sig åt liknande uppgifter?

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Svärd hade
lyssnat på mitt anförande skulle han ha
förstått, att för den utredning som vi
föreslår gäller det inte att hitta parlamentariker,
som skall hålla en ständig
uppsikt över försvarets utgifter, utan
parlamentariker som skall se till att vi
får fram en effektiv och samordnad
kontroll över försvaret.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! I sitt inledningsanförande
framförde herr Branting många beaktansvärda
synpunkter, och jag vill deklarera
min anslutning till de allra flesta
av dem. Från min lokala utkikspunkt i
en av landets största militärstäder kan
jag erfarenhetsmässigt redovisa iakttagelser,
som ger mig anledning att sätta
i fråga den militära förvaltningens möjligheter
att på eget initiativ åstadkomma
besparingar och sådana verkligt rationella
organisatoriska förändringar som
utvecklingen anvisar. Man måste ofta
ställa sig frågande inför vad som på det
hållet sker — och ibland även inför det
som icke sker.

Stöd för att det verkligen ligger något
i motionen och reservationen får man i
utskottets eget utlåtande. Utskottet understryker
ju starkt vikten av att de väldiga
belopp, som numera ställs till militärapparatens
förfogande, förvaltas på
bästa möjliga sätt.

Jag kan emellertid inte rösta för reservationen,
och detta av ett mycket
tungt vägande skäl. Detsamma har anförts
i ett av remissyttrandena, och jag

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

Om en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning

har fäst mig vid detta trots att jag som
sagt är sympatiskt inställd till vad motionärerna
har anfört. Jag syftar på
vad marinförvaltningen säger i sitt utlåtande,
där det framhålles att vad försvaret
nu framför allt behöver är arbetsro.
Om man nu ger sig in på några
vidlyftiga arrangemang i det syfte som
motionärerna har tänkt sig, skulle man
kanske åstadkomma mera ohägn än motsatsen,
ty man skulle, som någon har
sagt, därigenom ställa till med förvirring
i det betydande omställningsarbete
som försvaret är sysselsatt med.

Det är emellertid av stort värde att
ha frågan om pengarnas användning under
ständig observation. Jag ifrågasätter
om man inte bör skjuta på den aktion
motionärerna föreslår något eller några
år, till dess att det nya, moderniserade
försvaret har — för att tala idrottsspråk
— kommit in i sin andra andning, då kan
frågan tas upp på nytt. Jag har fäst mig
vid något soin herr Branting sade i sitt
anförande, nämligen att det som motionärerna
föreslår inte är åtgärder i konventionell
anda, utan att man tänker sig
en ny kontrollprincip. Detta nya tycker
jag är så värdefullt, att man bör få det
prövat i den militärapparat som vi får
med dess omslutning på tre miljarder
kronor och vars ekonomiska förvaltning
har blivit en sak som svenska folket inte
utan vidare lämnar ifrån sig insynen
i.

Jag har, herr talman, velat säga detta
därför att jag är så sympatiskt inställd
till den kritik som har anförts från motionärernas
sida och därför att jag vet
att det finns en så stark opinion inom
det svenska folket i samma anda. Jag
tror också att riksdagen begår ett stort
misstag, om den utan vidare nonchalerar
de synpunkter som har kommit
fram i motionen.

Häri instämde herr Mogård (s).

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Då jag till praktiskt taget
hundra procent är enig med såväl motionärerna
som reservanterna, skall jag inte
förlänga denna debatt med många mi -

nuter, men jag känner behov av att ändå
säga några ord.

Det första jag vill understryka är att
riksdagen inte alltför högt bör värdera
vad de olika militära remissinstanserna
har sagt i sina yttranden. Ty det är ändå
ett faktum att de talar i egen sak.
Det ligger väl i den mänskliga naturen,
vare sig det gäller civila eller militärer,
att man inte gärna säger att ens eget arbete
måste kontrolleras mer än tidigare.
Man vill försvara sig och säger att man
sköter sitt fögderi riktigt, att där råder
sparsamhet, ordning och reda och att
alltså ingen ytterligare insyn är behövlig.
Denna inställning, som remissinstanserna
företräder, kan karakteriseras
som en »icke-inblandningspolitik». Motviljan
mot inblandning från civilt folk
i de militära angelägenheterna är den
grundton som hela tiden går igenom.

Emellertid vet ju alla här i kammaren
att värnpliktiga och icke minst beredskapsinkaliade,
för att inte tala om den
stora allmänheten i övrigt, har helt andra
erfarenheter än remissinstanserna ger
uttryck för. De har sett, som man säger
i motionen, mycken förspilld tid, planlöshet
och slöseri med material. Av och
till laser man i pressen att exempelvis
tjänstebilar använts på ett otillbörligt
sätt, och militieombudsmannen intygar
i sitt yttrande att så faktiskt har varit
fallet. Han har fått många anmälningar,
säger han, om sådana händelser under
den sista tiden. Allt detta och mera därtill
tycker jag berättigar den här utredningen
för kontroll, som motionärerna
och reservanterna förordar.

Men utöver det som man i motionen
och reservationen pekar på skulle jag
vilja framhålla en annan sak. Vi har en
väldig militär byråkrati. Den utvecklas
enligt Parkinsons bekanta lag så att det
ena ämbetsverket föder det andra, den
ena byrån föder den andra, och man
kommer fram till hans slutsats, att sju
människor kan göra en mans arbete. Det
blir resultatet. Låt mig bara erinra om
att vi i det militära har inte mindre än
230 olika militära staber, instanser och
organ. Där är det tydligen rätt gott om
personal. Huruvida de behövs skall jag

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ang. värdering av varulager vid beskattningen

inte yttra mig om i det här sammanhanget.
Det måste närmare utredas. Deras
avlöningspost uppgick förra budgetåret
till över 500 miljoner kronor bara
för personalen och för officerare; de
värnpliktigas avlöningar och familjebidrag
är inte inräknade. Jag undrar om
det inte finns anledning att se efter, om
alla dessa olika organ, såsom remissinstanserna
hävdar, verkligen är sparsamma
med de medel som de fått sig anförtrodda.

Vi har annat, som jag vill kalla feodala
kvarlevor. Vi har de kungliga staberna
— det är för närvarande 85 högre
militärer som tillhör dessa, och det
egendomliga är, att de är utnämnda för
livstid. De tillhör alltså icke enbart staberna,
så länge vederbörande monark
eller kronprins lever, utan så länge de
själva lever. Vår förutvarande kung, Gustaf
V, har alltjämt kvar sin stab. Den
tidigare tronarvingen, som förolyckades
för omkring 15 år sedan, har kvar sin
stab. Är det inte anledning att se efter,
om man inte kunde rationalisera litet
grand åtminstone på detta område? Jag
tycker man borde kunna göra det utan
att därmed på något sätt nedsätta den
svenska försvarskraften.

Herr talman! Det är ju folket, som får
betala dessa utgifter på över tre miljarder
om året, och det är absolut rätt att
folket genom sina civila representanter
också får tillfälle att på ett bättre sätt
än hittills kontrollera hur dessa medel
användes.

Med den motiveringen, herr talman,
kommer jag att rösta för bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Thun m.
fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Söderberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 99, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thun m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 43.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. värdering av varulager vid beskattningen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr B 14, i anledning av väckta
motioner angående värdering av varulager
vid beskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I:B 9,
av herr Kronstrand m. fl., och II: B 11,
av herr Kollberg m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i de år 1955 antagna bestämmelserna
rörande värdering av varulager vid
beskattningen, att den ytterligare skärpning,
som enligt det då fattade beslutet
skulle tillämpas från och med 1960 års

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

Ang.

taxering, inte skulle företagas, utan att
den nu gällande 30-procentregeln skulle
bibehållas;

II) de likalydande motionerna I: B 10,
av herr Hagberg m. fl., och II: B 10, av
herr Cassel m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring
av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen,
att det lägsta värde, till vilket
varulager vid beskattningsårets utgång
må upptagas, skulle fastställas till
30 procent av lagrets anskaffningsvärde
eller, därest återanskaffningsvärdet å balansdagen
vore lägre, sistnämnda värde,
i förekommande fall efter avdrag för inkurans;
samt

III) motionen II: B 227, av herr Onsjö,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att med uppskrivning av varulager
till 40 procent av värdet skulle tills vidare
anstå.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:
B 9, av herr Kronstrand m. fl., och II:
B 11, av herr Kollberg m. fl., angående
värdering av varulager vid beskattningen,

2) att de likalydande motionerna I:B
10, av herr Hagberg m. fl., och II: B 10,
av herr Cassel m. fl., angående värdering
av varulager vid beskattningen, samt

3) att motionen II: B 227, av herr Onsjö,
om anstånd med uppskrivning i fråga
om beskattning av varulager,

måtte anses besvarade genom vad utskottet
i betänkandet anfört.

Vid betänkandet hade fogats ett särskilt
yttrande av herrar Hagberg, Spetz,
Söderquist, Nilsson i Svalöv, Kollberg,
Gustafson i Göteborg och Dårlin.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Några delade meningar
beträffande klämmen i det betänkande
■från bevillningsutskottet, som här föreligger,
finns inte. Däremot har till betänkandet
knutits ett särskilt yttrande
från högerns och folkpartiets utskottsledamöter.
Till detta särskilda yttrande

värdering av varulager vid beskattningen

skulle jag gärna vilja knyta några korta
reflexioner.

Detta betänkande tror jag man utan
någon större överdrift kan våga beteckna
som ett ganska unikt dokument vid
årets höstriksdag. Det innebär nämligen,
som jag redan antytt, ett enhälligt ståndpunktstagande
rörande en mycket viktig
del av ett stort frågekomplex, som de senare
åren har tillhört det mest kontroversiella,
vi haft före i riksdagen, nämligen
företagsbeskattningen.

Det förhåller sig så, som kammarens ledamöter
väl erinrar sig, att riksdagen för
tre år sedan beslöt ändrade bestämmelser
för denna beskattning. Förändringarna
gällde bland annat reglerna för värdering
av varulager, alltså avskrivningsbestämmelserna,
som vi brukar säga. I princip
var det så, att vi dittills haft en fri avskrivningsrätt
för företagen här i landet,
men detta endast i teorien. I praktiken förekom
det knappast någon fri avskrivningsrätt,
utan näringslivet och taxeringsmyndigheterna
hade sedan rätt
länge följt en praxis, som förordats av
mellankommunala prövningsnämnden,
enligt vilken nedskrivning medgavs till
30 procent av lagrets värde.

Riksdagen för tre år sedan •— det förekom
då, som kammarens ledamöter kommer
ihåg, rätt hetsiga debatter i dessa
ting — beslöt att ändra denna 30-procentsregel
till en 40-procentsregel. Den
nya ordningen, vars djupt ingripande betydelse
för den svenska produktionen
jag inte behöver understryka, skulle, efter
en viss övergångstid, träda i kraft
nästa år, d. v. s. från och med 1960 års
taxering.

Redan för tre år sedan, alltså 1955, opponerade
sig folkpartiet och högern mycket
bestämt mot de då föreslagna och
genomdrivna nya bestämmelserna för
varulagervärdering. Vi har återkommit
med motioner i samma syfte 1957 samt
i år. Vi har i dessa framställningar påvisat,
att en sådan höjning av procentsatsen
kommer att träffa vinster, som
är klart fiktiva. Vi har påvisat att dessa
regler i tillämpningen komme att få en
retroaktiv karaktär. Vi har påvisat, att
en tillämpning av dem komme att ver -

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Ang. värdering- av varulager vid beskattningen

ka ytterligare kostnadsdrivande på den
svenska produktionen utöver den kostnadsstegring
som, såsom vi alla vet, under
de senare åren liar inträtt dels på
grund av den alltjämt fortgående penningvärdeförsämringen,
dels på grund
av den extra bolagsskatten.

I våra motioner i år har vi helt naturligt
alldeles särskilt starkt understrukit
vådan av att i det konjunkturläge,
där vi tyvärr nu befinner oss, belasta
exempelvis exportföretagen med
ökade pålagor och därigenom ytterligare
försvaga deras ställning i förhållande
till en med varje månad allt hårdare
och alltmera markant konkurrens
utifrån på de stora marknaderna. En sådan
åtgärd har vi vågat beteckna som
högeligen olycklig. Den skulle, såsom jag
sade, ytterligare minska företagens möjligheter
att hålla produktionen och därmed
även sysselsättningen uppe och att
viktmakthålla valutareserven. Inte minst
den sistnämnda synpunkten tycker jag
är av sådan betydelse, att man knappast
kan använda för starka ord för att
markera densamma. Jag skall inte här
uppehålla mig vid den saken — frågan
diskuterades ju senast för en vecka sedan
i kammaren — men jag vill erinra kammarens
ledamöter om att finansministern
i sina uttalanden i detta sammanhang
själv medgav, att valutareserven befann
sig i ett tillstånd, som inte var tillfredsställande.
Det är nog det minsta
man kan säga.

Nu förhåller det sig så, att man inom
bevillningsutskottet nått enighet om att
det med hänsyn till det aktuella konjunkturläget
inte vore lämpligt att låta
40-procentsregeln träda i kraft nästa år,
d. v. s. från och med 1960 års taxering,
utan att den för närvarande gällande 30-procentsregeln borde få gälla ytterligare
ett år. Beslut härom behöver emellertid
inte nödvändigtvis fattas i år; det kan
anstå till nästa år. Avsikten är att då
fatta ett sådant beslut på grundval av
proposition från Kungl. Maj:t. Utskottet
underrättades nämligen — sådant är ju
rätt ovanligt i vårt utskottsarbete ■— om
att Kungl. Maj :t hade för avsikt att redan
i början av nästkommande års riksdag

till kamrarna överlämna en proposition
om ytterligare ett års uppskov med
ikraftträdandet av den år 1955 beslutade
lagstiftningen. Då detta i sak överensstämmer
med vår förut hävdade uppfattning
i vad gäller 1960 års taxering,
har de representanter för folkpartiet och
högern, som undertecknat det särskilda
yttrandet, ansett sig kunna biträda utskottets
ståndpunkt. Men samtidigt som
jag gör detta konstaterande vill jag starkt
understryka, att vår anslutning till utskottets
ståndpunkt självfallet inte innebär
ett frånträdande av vår tidigare hävdade
mening, utan vi kommer framdeles
att i överensstämmelse med vår förut
redovisade och motiverade uppfattning
verka för att 30-procentsregeln får fortsatt
giltighet.

Det ytterligare uppskov som man nu
kan räkna med är naturligtvis, det vill
jag inte bestrida, välkommet. Det innebär
ett handtag åt näringslivet, framför
allt åt skogsindustrien, som ju på grund
av speciella omständigheter alldeles särskilt
hårt skulle ha drabbats, därest den
år 1955 beslutade lagstiftningen hade
trätt i kraft på sätt som först var avsett.
Men, herr talman, vi får komma ihåg att
det beslut, som kommer att fotas på den
väntade propositionen, endast innebär
ett uppskov. Såvitt jag förstår, måste vi
emellertid gå vidare på den inslagna vägen
och göra vad göras kan för att
bringa ned företagens kostnadsnivå. Denna
fråga diskuteras ju i dessa dagar till
övermått mot bakgrunden av det läge som
vi för närvarande befinner oss i. Jag
har ingen anledning att ventilera den
här. Jag vill bara erinra om att den
svenska kostnadsnivån nu mycket snabbt
håller på att bli inte bara ett allvarligt,
utan jag tror jag vågar säga ett alldeles
dominerande bekymmer, när det gäller
den svenska produktionen och då alldeles
särskilt exportnäringarna.

Jag antar, att kammarens ärade ledamöter
observerat den rapport från
OEEC, som publicerades i tidningarna
häromdagen. Sverige har enligt rapporten
från Organisationen för europeiskt
ekonomiskt samarbete — detta i eminent
grad auktoritativa organ — i stort sett

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

Ang.

lyckats bibehålla full sysselsättning och
en hög levnadsstandard. Men om den
nuvarande exportnedgången fortsätter,
heter det i denna den senaste OEECrapporten,
blir Sverige nödsakat att ta
än djupare tag i sina valutareserver, och
det blir en nedgång i sysselsättningen.
Vidare understryker OEEC nödvändigheten
av att man vidtar åtgärder, ägnade
att förhindra en höjning av den inhemska
prisnivån, och tillägger: »Konjunkturpolitiken
i Sverige måste vara
mycket anpassningsberedd för att kunna
möta en utveckling vilken riktning
denna än må ta. Det är på exporten och
världens ekonomiska situation som landets»
— alltså Sveriges — »ekonomi beror.
»

Några kommentarer torde denna
OEEC-rapport knappast tarva. Jag har
dock inte ansett det vara ur vägen att
i detta sammanhang erinra om densamma.
Såvitt jag kan förstå, innebär den
en varning till vårt land, en varning som
jag tror att vi alla har anledning att beakta,
oavsett var vi annars står.

Till slut, herr talman! Bevillningsutskottets
aktade ordförande har nu lämnat
sitt sista betänkande till riksdagen,
innan han drar sig tillbaka. Edgar Sjödahl
kan göra sin sorti i en situation,
som inte torde vara varje utskottsordförande
förunnad, nämligen med ett enhälligt
utskottsutlåtande rörande en
utomordentligt betydelsefull fråga i handen.
Vi inom bevillningsutskottet, som
känner honom så väl och som under
många och långa år följt hans outtröttliga
arbete med de spörsmål, som nu en
gång fångat honom, vill gärna lyckönska
honom till detta. Vi unnar honom att få
lämna denna församling under så lionorabla
former. Personligen vill jag tacka
honom för många givande meningsutbyten
och många glada fighter inom och
utom detta hus.

Herr talman! Med dessa ord hemställer
jag om bifall till bevillningsutskottets
här föreliggande betänkande.

Häri instämde herrar Spetz (fp), Söderquist
(fp), Eriksson (s), Erik Jansson
(s), Yngve Nilsson (h), Snygg (s),

värdering av varulager vid beskattningen
Ringaby (h), Kronstrand (fp), Gustaf
Henry Hansson (h) och fröken Ranmark
(s).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Först några ord om det
sakliga innehållet i det betänkande, som
här ligger på riksdagens bord.

inom utskottet har olika meningar
funnits om lämpligheten av att inskränka
varulagrens nedvärdering till 40 procent.
Utskottets vice ordförande har nyss
givit uttryck för den mening, som utformats
i ett särskilt yttrande. Jag finner
mig inte ha anledning att ingå i någon
polemik mot hans synpunkter i detta
avseende, då han samtidigt yrkat bifall
till utskottets förslag, som förordar ett
uppskov med ikraftträdandet av 40-procentsregeln.
Hans yttrande föranleder
därför inte något uttalande från min sida
utöver vad som anförts i betänkandet.

Men dessutom har herr Hagberg sagt
någonting mer allmänt om utskottets behandling
av denna fråga och riktat några
vänliga ord till mig. Detta föranleder
mig att, med talmannens benägna tillåtelse,
anföra några ord. En ordförande
i ett utskott har samma rätt som andra
att i utskottet och vederbörande kammare
förfäkta sin mening med alla de argument
han kan uppbåda. Jag har alltid
begagnat mig av denna rätt. Men en ordförande
har tillika enligt min mening
skyldighet att inom utskottet sammanjämka
olika meningar så långt det går
utan att principerna förtrampas. Jag har
sökt fylla denna uppgift efter min förmåga,
och har det lyckats i större utsträckning,
så beror detta på att företrädarna
för olika meningsriktningar inom
utskottet velat gå varandra till mötes
och haft förtroende för ordförandens
redliga avsikter.

Jag är därför mina utskottskamrater
mycken tack skyldig. Vi har tillsammans
arbetat så, som man enligt min mening
bör göra i en demokrati av svenskt märke.

För den vänlighet mot mig personligen,
som låg i herr Hagbergs anförande,
vill jag varmt tacka.

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Förslag till hälsovårdsstadga

Och så återstår mig ingenting annat,
herr talman, än att en sista gång hemställa
om bifall till ett yrkande, som bevillningsutskottet
till min personliga
glädje enhälligt biträtt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna betänkandet hemställt.

Förslag till hälsovårdsstadga

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr B 19, i anledning av dels
Kung!. Maj :ts proposition med förslag
till hälsovårdsstadga, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 17 oktober 1958 dagtecknad
proposition, nr B 46, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden, anhållit om riksdagens
yttrande över vid propositionen fogat
förslag till hälsovårdsstadga.

Den nya stadgans bestämmelser hade
—- i motsats till vad som för närvarande
gällde — genomgående gjorts tillämpliga
inom hela riket utan skillnad mellan
stadssamhällen och landsbygd. Vissa bestämmelser
med skärpt innehåll skulle
dock gälla för hälsovårdstätort, varmed
avsågs område med fastställd stadsplan
eller byggnadsplan.

I förslaget till hälsovårdsstadga var
14 § så lydande:

»Till hälsovårdsnämnds biträde skola
finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer;
dock att efter länsstyrelsens medgivande
de på hälsovårdsinspektör ankommande
uppgifterna i stället må fullgöras
av ledamot i nämnden. Länsstyrelsen
äger medgiva, att hälsovårdsinspektör
anställes gemensamt för två eller flera
kommuner samt att med tjänst som
hälsovårdsinspektör förenas annan tjänst.

Till hälsovårdsinspektör må antagas
endast den, som med godkända vitsord
genomgått fastställd kurs för hälsovårdsinspektörer
eller som av medicinalsty -

relsen på grund av annan utbildning eller
förvärvad erfarenhet förklarats skickad
att fullgöra på hälsovårdsinspektör
ankommande uppgifter.»

I anledning av propositionen nr B 46
hade inom riksdagen väckts 12 motioner,
nämligen

de likalydande motionerna nr B 207 i
första kammaren av herr Lindahl m. fL
samt nr B 269 i andra kammaren av
herr Petterson i Degerfors in. fl.,

de likalydande motionerna nr B 208
i första kammaren av herrar Edström
och Sunne samt nr B 273 i andra kammaren
av fröken Höjer och fröken Elmén,

de likalydande motionerna nr B 209 i
första kammaren av herr Andersson,
Axel Emanuel, m. fl. samt nr B 270 i
andra kammaren av herrar Vigelsbo och
Eriksson i Bäckmora,

de likalydande motionerna nr B 210 i
första kammaren av fru Svenson m. fl.
samt nr B 271 i andra kammaren av
herr Larsson i Hedenäset m. fl.,

de likalydande motionerna nr B 211 i
första kammaren av herr Anderberg m.
fl. samt nr B 272 i andra kammaren av
fru Svensson m. fl.,

motionen nr B 268 i andra kammaren
av herr Svenning samt

motionen nr B 274 i andra kammaren
av herr Carlsson i Huskvarna m. fl.

I de likalydande motionerna I: B 207
och II: B 269 hade hemställts, att riksdagen
i sitt yttrande över förslaget till
hälsovårdsstadga måtte förorda att bestämmelserna
i 14 § skulle utgå.

I de likalydande motionerna I:B 208
och II: B 273 hade yrkats, bland annat,
att riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om att
i normalhälsovårdsordning för tätort
måtte intagas bestämmelse om tillståndstvång
för avfallskvarn.

I de likalydande motionerna I: B 210
och II: B 271 hade hemställts, att riksdagen
vid yttrande över till propositionen
nr B 46 fogat förslag till hälsovårds -

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

stadga hos Kungl. Maj :t måtte anhålla
om sådana ändringar av den föreslagna
hälsovårdsstadgan 1) att 9 § utformades
på sådant sätt, att tjänsteläkaren respektive
tjänsteveterinären i fall som avsågs
uppmanades men icke ålades att närvara
vid hälsovårdsnämndens sammanträden;
2) att 14 § utformades på sådant
sätt, att kommun icke ålades skyldighet
att anställa särskild hälsovårdsinspektör;
3) att 76 § utformades på sådant
sätt, att hälsovårdsnämnd själv ägde
avgöra när och i vilken utsträckning
besiktning skulle ske av bostäder och lokaler,
som i övrigt avsågs.

1 de likalydande motionerna I:B 211
och II: B 272 hade föreslagits att 14 §
första stycket i den nya hälsovårdsstadgan
skulle givas följande lydelse: »Till
hälsovårdsnämnds biträde skola finnas
en eller flera hälsovårdsinspektörer. Där
förhållandena det medgiva må dock de
på hälsovårdsinspektör ankommande
uppgifterna i stället fullgöras av ledamot
i nämnden eller hälsovårdsinspektör
anställas gemensamt för två eller flera
kommuner eller med tjänst som hälsovårdsinspektör
förenas annan tjänst.»
Motionärerna hade hemställt, att riksdagen
i anledning av det framlagda förslaget
till hälsovårdsstadga måtte giva
till känna att 14 § första stycket av stadgan
enligt riksdagens mening borde erhålla
ändrad lydelse i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i motionerna
skisserats.

Utskottet hade först uttalat sig beträffande
i propositionen behandlade, under
särskilda rubriker upptagna avsnitt och
därefter rörande förslaget till ny hälsovårdsstadga
kapitelvis.

Under överrubriken Vissa huvudfrågor
i förslaget till ny hälsovårdsstadga, underrubriken
2. Hälsovårdsorganisationen
hade utskottet bland annat förordat, att
de särskilda dispensbestämmelserna i
14 § skulle uteslutas. I paragrafens första
stycke skulle i så fall utsägas, att till
hälsovårdsnämnds biträde skulle finnas
en eller flera hälsovårdsinspektörer,
dock att de på inspektör ankommande
uppgifterna i stället måtte fullgöras av

Förslag till hälsovårdsstadga
ledamot i nämnden, i den mån så kunde
ske utan uppgifternas eftersättande.

Beträffande 7 kap. Om avledande av
flytande orenlighet hade utskottet i likhet
med motionärerna i de likalydande
motionerna I:B 208 och II: B 273 ansett,
att ett lokalt förbud mot att utan
tillstånd av hälsovårdsnämnden inkoppla
och använda avfallskvarn i viss utsträckning
kunde vara berättigat. Utskottet
delade däremot icke motionärernas
uppfattning om att det skulle vara lämpligt
att intaga en sådan bestämmelse i
en blivande normalhälsovårdsordning.
Utskottet både nämligen funnit det naturligt
att åt varje kommun överlämnades
att avgöra, huruvida de kommunala
myndigheterna borde verka för eller
emot användningen av avfallskvarnar.

I fråga om 14 kap. Om hälsovårdskontroll
hade utskottet å sid. 116 och 117
yttrat bland annat:

»I de likalydande motionerna I:B210
och II: B 271 både yrkats, att 76 § departementsförslaget
utformas på sådant
sätt, att hälsovårdsnämnd själv äger avgöra
när och i vilken utsträckning besiktning
skall ske av bostäder och övriga
i paragrafen avsedda lokaler.---

Inspektionsverksamheten är — — _

grundvalen för hälsovårdsnämndernas
verksamhet för höjande av bostadsstandarden.
Utan inspektion skulle nämnderna
bli väsentligen hänvisade till att ingripa
i sådana fall, där anmälan om
sanitärt missförhållande inkommit till
nämnden. Från en sådan utformning av
hälsovårdsnämndernas bostadsverksamhet
har statsmakterna tagit avstånd redan
genom de under 1930-talet genomförda
ändringarna av hithörande bestämmelser
i hälsovårdsstadgan, och utskottet
finner icke skäl att i dagens läge
göra något annat bedömande härvidlag''.
Inte minst under rådande bostadsbrist
är det angeläget, att hälsovårdsnämnderna
fortlöpande håller sig underrättade
om vilka utrymmen som utnyttjas till
bostad. Man torde inte heller kunna
bortse från den synpunkten, att en bostadsinspektion
utan direkt stöd i form
av en författn-ingsföreskrift lättare upp -

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Förslag till hälsovårdsstadga
fattas som ett otillbörligt intrång i privatlivet.
76 § torde därför utgöra ett
stöd för hälsovårdsnämndernas bostadsverlcsamhet
även utom hälsovårdstätort.
Under hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet motionärernas angivna
yrkande.»

Utskottet hade sedermera hemställt,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
proposition, nr B 46, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet förut
i utlåtandet anfört;

B. att förevarande motioner,

1) I: B 207 och II: B 269,

2) I: B 208 och II: B 273,

3) I: B 209 och II: B 270,

4) I: B 210 och II: B 271,

5) I: B 211 och II: B 272,

6) II: B 268 samt

7) II: B 274,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad idskottet förut anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits I.

beträffande 6 kap. Om vattenförsörjning
och vattenundersökning m. m.,
av herrar Mannerskantz och Lothigius,
vilka ansett, att till utskottets yttrande
i denna del bort göras visst tillägg beträffande
envar av §§ 33, 34, 35 och 36
i förslaget till hälsovårdsstadga;

II. beträffande 7 kap. Om avledande
av flytande orenlighet:

a) av herrar Sunne och Edström samt
fröken Höjer, vilka ansett, att visst stycke
av utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
innebärande att utskottet i likhet med
motionärerna i de likalydande motionerna
I: B 208 och II: B 273 ansåg, att i
normalhälsovårdsordning för tätort borde
intagas bestämmelse om tillståndstvång
för avfallskvarn. Därigenom skulle
de kommunala myndigheterna erinras
om de vådor, som kunde bliva förknippade
med en mer utbredd användning
av sådana kvarnar;

b) av herrar Mannerskantz och Lothigius,
vilka ansett, att i denna del av utskottets
yttrande ytterligare bort anföras
följande:

»I 42 § departementsförslaget stadgas
skyldighet att vid anmälan om sluten
avloppsledning foga karta och beskrivning
över ledningen, såframt ej dessa
handlingar eljest finnes tillgängliga för
hälsovårdsnämnden. Utskottet föreslår,
att nämnda skyldighet ytterligare begränsas
på så sätt, att den endast ifrågakommer
då nämnden särskilt anmodat
vederbörande att inkomma med handlingarna.
»

III. beträffande S kap. Om klosett och
urinoar, av herrar Mannerskantz och
Lothigius, vilka ansett, att i denna del
av utskottets yttrande ytterligare bort
anföras följande:

»I 46 § departementsförslaget stadgas
skyldighet att vid ansökan om tillstånd
att anordna vattenklosett foga ritning
över anläggningen, såframt ritning ej eljest
finnes tillgänglig för hälsovårdsnämnden.
I likhet med vad som anförts
uti reservationen under II b) anser utskottet,
att ritning skall behöva ingivas
endast i de fall, då hälsovårdsnämnden
anmodat vederbörande därom.»;

IV. beträffande 13 kap. Om hälsovårdsordning,
av herr Edström, som likväl
ej antytt sin åsikt;

V. beträffande 14 kap. Om hälsovårdskontroll,
av herrar Mannerskantz, Alvar
Andersson, Lothigius och Wahrendorff,
vilka ansett, att det stycke, som å sid.
116 i det tryckta utlåtandet började med
orden »I de likalydande» och å sid. 117
slutade med »angivna yrkande», bort hava
den avfattning, som i reservationen
angivits, varigenom föreslogs, att 76 §
departementsförslaget skulle erhålla sådan
utformning, att hälsovårdsnämnd
därigenom, utan skillnad mellan hälsovårdstätort
och annat område, ålades
skyldighet att utföra regelbundet återkommande
besiktning av samlingslokaler,
som icke stode under särskild tillsyn
i hälsovårdshänseende av annan
myndighet, samt av lokaler som avsåges

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

i 24—26 §§ departcmentsförslaget, men
att åt nämndens eget bedömande skulle
överlämnas att avgöra i vilken utsträckning
inspektion av bostäder på grund av
föreliggande behov borde ske;

VI. beträffande 15 kap. Om ansvar och
besvär, av herrar Mannerskantz och
Lothigius, vilka ansett, att i utskottets
yttrande i denna tlel bort intagas ett
stycke av den lydelse, reservationen visade,
innebärande att utskottet i fråga
om ansvarspåföljderna förutsatte, att ett
missförhållande skulle ha uppnått en
viss intensitet innan myndigheterna ansåge
»sanitär olägenhet» i hälsovårdsstadgans
bemärkelse föreligga.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet
behandlar en kungl.
proposition angående ny hälsovårdsstadga,
som andra lagutskottet har ägnat
en rätt betydande tid och stort intresse
åt.

Förslaget innebär i stort sett att bestämmelserna
i den gamla hälsovårdsstadgan,
som gällt för städer, köpingar
och municipalsamhällen, i fortsättningen
skall gälla för hela landsbygden, speciellt
de s. k. hälsovårdstätorterna.

Jag kan säga att vi inom utskottet
har fått det helhetsintrycket, att inrikesdepartementets
beredning av detta ärende
varit föredömlig på så sätt att man
tagit stor hänsyn till remissyttrandena.
Till grund för detta förslag ligger ju ett
betänkande, som avlämnades den 26 oktober
1953 och som då skickades på remiss.
Ärendet har sedan visserligen legat
rätt länge utan åtgärd, men det är,
som jag sade, väl förberett, och jag tycker
att det i stort sett är ett bra förslag
som framlagts i propositionen.

Det är egentligen i två avseenden som
andra lagutskottet i dess helhet bär ändrat
på departcmentsförslaget. Den ena
ändringen har tillkommit med anledning
av en motion, som härstammar — om jag
skall säga som det är — från Landskommunernas
förbund och som innnebär att
det inte skall vara obligatoriskt för hälsovårdsnämnderna
att anställa hälso 7

Första kammarens protokoll 1958. Nr B

Förslag till liälsovårdsstadga
vårdsinspektörer. Motionen rekommenderar
det, men en nämnd skulle inte behöva
begära länsstyrelsens dispens för
att inte ha någon särskild hälsovårdsinspektör
anställd. Denna formulering
skiljer sig kanske i någon mån men inte
så mycket i sak, från yrkandet i en annan
motion, nämligen av herr Petterson
i Degerfors, som begär helt avslag
på Kungl. Maj:ts förslag om anställande
av hälsovårdsinspektör. Utskottet har
ansett — och därom är vi alla eniga ■—-att det är önskvärt att först och främst
de orter, som tidigare haft inspektör,
även i fortsättningen skall ha det, om
det kan sägas vara erforderligt och det
finns arbete nog för en inspektör. Vi
har också enats om att kommunerna
inte skall hehöva begära särskild dispens
av länsstyrelsen från anställande
av hälsovårdsinspektör, när förhållandena
är sådana att det inte kan anses
föreligga särskilt behov av en sådan inspektör.

Den andra punkten, där utskottet har
gjort en viss ändring, avser att tjänsteläkarna
och distriktsveterinärerna inte
skall vara skyldiga att, då andra tjänsteåligganden
lägger hinder i vägen, närvara
vid alla hälsovårdsnämndssammanträden.
I det avseendet har vi modifierat
förslaget i så måtto, att deras närvaro
endast skall behövas när det är
erforderligt, alltså då man behöver inhämta
deras råd. Vi föreslår att det
skall ske i sådana fall då ordföranden i
hälsovårdsnämnden, påkallar deras närvaro.
Jag tror att detta är en mera realistisk
anordning, som samtidigt tillgodoser
de syften som man genom departementsförslaget
har velat nå.

Det föreligger här en mängd reservationer.
Om dem skulle jag vilja säga, att
kammarens ärade lelamöter inte skall
vara så förskräckta för deras skull. De
är många, men de flesta av dem rör
bara små saker. Det är bara en av reservationerna,
om vilken man kan säga,
att den rör en sak som inte är så obetydlig,
den som är betecknad nr V. Den
behandlar vad utskottet har skrivit om
på s. 116 i utlåtandet och vad som föreskrives
i 76 § i departementsförslaget.
I detta förslag har förutsatts, att regel 11 -

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Förslag till hälsovårdsstadga
bundet återkommande bostadsinspektion
skall företagas i alla kommuners hälsovårdstätorter.
Från högerpartiets och
centerpartiets sida har vi ansett, att detta
inte är en vare sig behövlig eller
lycklig utformning. Vi har å andra sidan
i ett avseende i reservationen gått
något längre än departementschefen och
utskottet och uttalat, att en regelbundet
återkommande inspektion av vissa speciella
lokaler, nämligen hotell, restauranger,
pensionat, frisersalonger o. d.
kan vara befogad inte bara inom hälsovårdstätorterna
utan också inom hela
kommunens område. Som exempel kan
anföras sommarrestauranger, som ligger
utanför hälsovårdstätorter. Beträffande
dem kan det anses vara behövligt att
hälsovårdsnämnden intresserar sig för
de hygieniska anordningarna.

Däremot vänder vi oss mot att det i
en vanlig landsortskommun skall vara
nödvändigt att hälsovårdsnämnden regelbundet
springer omkring och gör inspektion
i alla hälsovårdstätorter. Vi förmenar
att man inom landskommunerna i
regel har så bra reda på förhållandena,
att hälsovårdsnämnderna mycket väl har
klart för sig, vilka bostäder det kan vara
behövligt att särskilt se över i sanitärt
hänseende. Men att man bara därför att
det föreligger inspektionsskyldighet
skall t. ex. vart tredje år gå igenom alla
hus, hur bra de än är — och hur bra
man än vet att de är — har vi funnit
vara inte bara onödigt utan också i onödan
störande — jag säger inte direkt stötande.
Det finns på många ställen i detta
förslag saker och ting, som ter sig främmande
för landsbygden. Vi har delvis
sett genom fingrarna med det, ty det
kan vara ett intresse att få till stånd
gemensamma föreskrifter för hela landet,
alltså för alla olika typer av kommuner.
Men vi har ansett att det finns
anledning att verkligen påtala denna speciella
sak, och vi yrkar därför att riksdagen
måtte besluta en sådan skrivning
till Kungl. Maj :t — det gäller ju här
ingen lag utan en stadga, och det ankommer
på Kungl. Maj:t att utforma stadgan
— att regelbundna bostadsinspektioner
inte blir obligatoriska utan att
hälsovårdsnämnderna själva äger avgö -

ra i vilken utsträckning besiktning av
bostäder skall ske. Däremot rekommenderar
vi som sagt obligatoriskt återkommande
inspektioner av de av mig nyss
nämnda övriga lokalerna.

Jag ber nu, herr talman, att få yrka
bifall till nämnda reservation V.

Det finns vidare ett antal reservationer,
som jag och herr Lothigius står för.
Det är kanske lättast för dem, som önskar
följa med, att slå upp paragraferna,
som står i början av utskottsutlåtandet
— det gäller §§ 33, 34, 35 och 36, vilka
innefattas i den med I betecknade reservationen.
I utlåtandet behandlas föreskrifterna
på s. 82 Jag har nu alltså
kommit in på de små sakerna, men
det är små förargligheter och de är dessutom
onödiga. Med herr talmannens tilllåtelse
vill jag säga, att dessa föreskrifter
ändå inte kommer att åtlydas i någon
nämnvärd utsträckning på landsbygden.
Jag tycker då att det är onödigt
att ha föreskrifter i stadgan, som
man från början vet att det kommer att
fuskas med, och att det inte kan vara
klokt att kodifiera dem. I de kommuner,
där man sedan gammalt tillämpat
dessa regler, kommer man utan tvivel
att fortsätta med det i alla fall.

Först och främst är det fråga om hur
ofta provtagning av vatten skall ske i
sådana anläggningar, som är underkastade
sådan skyldighet. Enligt departementsförslaget
skall provtagning ske
minst en gång varje år när det gäller
fysikalisk-kemisk undersökning. Vi har
för vår del menat, att om man har tagit
fysikalisk-kemiskt prov av vattnet och
det därvid befunnits vara ett bra vatten,
finns det knappast någon anledning
—■ beträffande grundvattentäkter — att
företaga proven särskilt ofta. Det har
hittills inte visat sig vara några olägenheter
förenade med landsbygdens vattentäkter
av grundvattennatur. Skulle det
däremot vara fråga om vatten, som stått
på gränsen till godkännbarhet, kan det
finnas anledning att oftare ta proven.
Det har vi inte vänt oss mot, men att
man skall företaga obligatoriska fysikalisk-kemiska
undersökningar mer än
vart tredje år har vi inte ansett vara behövligt.
I anslutning härtill anser vi, att

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

det mellersta stycket i 33 § kan slopas.

Enligt 34 § skall bakteriologisk undersökning
äga rum i tätorter, som har lägst
4 000 invånare, minst en gång var tredje
månad. Vi anser, att om provet inte
varit på något sätt anmärkningsvärt,
utan det varit bra vatten även ur bakteriologisk
synpunkt, bör det vara tillräckligt
att provet tas en gång om året.

Vi tycker rent ut sagt att det är onödigt
att göra alltför många prov, när de
inte fyller något ändamål. Däremot har
vi ingenting som helst att invända mot
att man tar prov oftare, om hälsovårdsnämnden,
förste provinsialläkaren eller
någon annan finner att det verkligen
kan misstänkas, att det blivit förändringar.
Vi vänder oss emot att det skall
ske obligatoriskt, vare sig det behövs
eller inte — på samma sätt som med
den som sade: »Jag badar varje julafton,
vare sig det behövs eller inte»,
även om orden här får tillämpas med
större allvar än i det uttrycket.

I 35 § i departementsförslaget är särskilt
namngivna två institutioner, som
man i första hand skall vända sig till
för att få proven undersökta. Vi har reagerat
emot att det föreskrives, att fysikalisk-kemisk
undersökning allenast
må utföras av statens institut för folkhälsan
och av den, som medicinalstyrelsen
förklarat behörig därtill. Vi har
menat, att när människorna i kommunerna
får läsa dessa författningar, leds
de kanske till att tro att det ovillkorligen
skall vara statens institut för folkhälsan.
Vi anser, att även om det finns
kemiska kontrollstationer, som kommer
att få auktorisation eller redan har det,
är det inte någon anledning att i författningen
liksom a priori gynna en statlig
anläggning, utan vi menar att om
staten en gång för alla förklarar att
statens institut för folkhälsan är behörigt,
är detta inte någon expeditionell belastning
för medicinalstyrelsen. Detsamma
gäller även vid bakteriologiska undersökningar,
som enligt förslaget skall
utföras av statens bakteriologiska laboratorium.

Enligt vår mening bör det sägas, att
en sådan undersökning må utföras alle -

Förslag till hälso vårdsstadga
nast av den, som medicinalstyrelsen förklarat
behörig därtill. Detta ligger kanske
mera på det psykologiska planet,
men psykologi har ofta stor betydelse i
praktiken, och vi anser att man på det
sättet inte kommer att missgynna enskilda
eller halvofficiella kemiska institutioner,
som är fullt kapabla att göra dessa
undersökningar.

I 36 § föreskrives, att alla de undersökningsprotokoll,
som kommer från de kemiska
stationerna eller statens institut
för folkhälsan, skall utan dröjsmål tillställas
förste provinsialläkaren eller
förste stadsläkaren. Vi har frågat, varför
man med berått mod skall skapa en sådan
mängd pappersexpeditioner, om det
inte finns något påvisbart behov. Jag
har svårt att säga, hur mycket detta i
ett normallän kommer att belasta förste
provinsialläkaren, men jag tror att det
blir rätt många kilogram rapporter varje
år. Vad skall det tjäna till? Är det
inte i praktiken på det sättet, att kunskapen
om hurudana vattenförhållandena
är i de olika kommunerna sprider
sig mycket snabbt till förste provinsialläkaren
via tjänsteläkarna, via hälsovårdsnämnderna
och via hälsovårdsinspektörer
och hälsovårdskonsulenter. Vi
anser att om orden »utan dröjsmål» utbytes
mot orden »på anmodan», är man
fullt garderad för att kravet på kontroll
från det allmännas sida utöver hälsovårdsnämndernas
kontroll kommer att
bli uppfyllt. Vi föreslår därför, att alla
dessa protokoll från undersökningarna
inte skall behöva skickas in obligatoriskt,
utan de skall endast skickas in,
när så begäres. Vi anser nog att det inte
bör sättas ut, att hälsovårdsnämnderna
inte skulle ha någon ansvarskänsla utan
försöker åsidosätta sina skyldigheter
och måste övervakas av förste provinsialläkaren
och förste stadsläkaren. Vårt
förslag på denna punkt innefattas i den
med I betecknade reservationen.

Jag har sedan några saker att säga
om den med II b betecknade reservationen,
som rör 42 §. Denna bestämmelse
går ut på att före påbörjandet av sluten
avloppsledning, som inte är avsedd att
bara anslutas till allmän avloppsanlägg -

100

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Förslag till hälsovårdsstadga
ning, skall skriftlig anmälan göras till
hälsovårdsnämnden. Detta har vi inte
haft något att anmärka på. Men vad vi
anser kommer att medföra en del svårigheter
på rena landsbygden är att vid
anmälan skall fogas karta och beskrivning
över ledningen jämte därtill hörande
anordningar, såframt inte dessa
handlingar eljest finns tillgängliga för
nämnden. Det kan ju vara på en bondgård
eller på något annat enskilt ställe
någonstans i en avkrok, där man vill
leda ut ett avlopp i ett dike eller en
bäck. Vi har alls ingenting emot att
vederbörande anmäler detta till hälsovårdsnämnden,
men att begära att han
skall upprätta en karta och en beskrivning
anser vi vara ganska verklighetsfrämmande.
På landsbygden måste väl
ändå hälsovårdsnämnden genom någon
sin representant fara och se var vederbörande
släpper ut, och då behövs ju
inte någon karta och beskrivning. Vi
tycker att detta är onödigt och förargelseväckande.
En annan sak är det i
städer och större samhällen. Där har
man ändå ritningar uppgjorda. Men att
begära, bara för att uppfylla stadgans
bestämmelser, att en liten bondstackare
som aldrig ritat ett streck skall rita eller
låta rita en karta för att man skall få
denna bokstavliga uppfyllelse av lagen,
det tycker vi är meningslöst.

Vidare vill jag säga några ord om 46 §.
För att få tillstånd att inrätta en vattenklosett
skall man göra skriftlig ansökan
och till denna foga ritning över anläggningen.
Här gäller samma sak som nyss.
Vi anser att det är tillräckligt om vederbörande
gör detta på anmodan. Han
skall alltså göra en anmälan och sedan
får hälsovårdsnämnden säga, om den vill
ha en karta och en beskrivning. På rena
landsbygden behövs sådant i de flesta
fall inte alls, och det kommer inte heller
att bli några sådana, herr talman —
det tror i varje fall inte jag. Varför skall
man då ha det lagfäst? Det är en onödighet,
det är en sak som väcker förargelse,
och vi har velat reagera mot den. Jag
tycker att kammaren mycket väl kan gå
oss till mötes i dessa små saker.

Det finns ytterligare en liten reserva -

tion som jag vill säga några ord om. Den
rör ansvar och besvär och återfinns på
sidan 127 i utskottsutlåtandet, reservation
nr VI. Jag tror visserligen inte att
det sker någon katastrof om kammaren
skulle underlåta att följa den reservationen.
Jag tror inte att öet är någon risk
för rättssäkerheten. Men jag har den
uppfattningen att det är lämpligt att
riksdagen i alla fall har rättssäkerheten
på sitt baner, eller vad jag skall kalla
det för —• det är kanske ett för storvulet
ord i detta sammanhang, men riksdagen
bör ändå hela tiden ha en känsla för
detta. Vi hade velat att utskottet bara
skulle skriva några anspråkslösa rader,
så att inte en klåfingrig »Beainter» någonstans
utan vidare kan ta sig för att
ställa till med åtal för en förseelse, som
kan vara diskutabel eller som skett av
oaktsamhet eller förbiseende. Det bör
inte bli någon straffpåföljd av en sådan,
om man bara blir uppmärksamgjord på
den.

Flera av straffbestämmelserna, enligt
vilka dagsböter utmäts, är hänförda till
begreppet »sanitär olägenhet». Om man
hade kunnat klart definiera begreppet
»sanitär olägenhet» hade man i författningstexten
med större samvetsfrid kunnat
hänvisa till detta begrepp vid straffutmätning,
vare sig det gäller den som
begär åtal eller det gäller domstolen.
Men även vi reservanter har insett, att
man inte kan åstadkomma en tillfredsställande
definition av begreppet »sanitär
olägenhet», och därför har vi tyckt
att man ändå borde säga något sådant
som vi här har föreslagit — det hade
kunnat finnas andra formuleringar -—.
nämligen att för att det skall bli straffpåföljd
för en »sanitär olägenhet» får
det inte vara fråga om vilken bagatell
som helst. Det får t. ex. inte vara så, att
ett bridgegäng sitter i en relativt lyhörd
lägenhet och spelar kort en natt, och så
stimmar man litet grand så att grannarna
störs. Det är en sanitär olägenhet
för grannarna, och då skulle strängt taget
de som fått riktigt fina kort och
gett till ett glatt utrop över detta kunna
bli stämda för att ha vållat »sanitär olägenhet».
Vi menar att åtal bör ske först

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14 101

efter varning eller vid tredska, och därjämte
bör olägenheten, som vi har föreslagit,
vara av en viss intensitet. Det får
inte vara vad lappri som helst.

Hade detta sagts ut, så hade man haft
ett stöd för det praktiska handlandet i
de gränsfall där någon omdömeslös hälsovårdsnämnd
— i den mån det nu finns
sådana, men det kan ju tänkas — skulle
vilja gripa till anmälan för åtal i så att
säga okynne. Man hade då från riksdagens
sida gett till känna att det inte får
vara hur lätt som helst att påyrka straff.
Även domstolarna hade då haft någonting
att rätta sig efter. Jag anser att det
hade varit lämpligt, om utskottet hade
fogat en sådan skrivning till sitt utlåtande.

Herr talman! Detta är i stort sett vad
jag har att anföra i detta ärende. Jag
vill säga, att jag anser frågan om den
regelbundna bostadsinspektionen vara
av sådan vikt, att jag för min del kommer
att begära votering om reservationen
i denna punkt. Hur det skall bli beträffande
de andra reservationerna blir
en smula beroende på hur omständigheterna
här i kammaren utvecklar sig.
Jag tycker att dessa reservationer är så
starka, att det vore lämpligt att få dem
bifallna utan votering.

Jag yrkar emellertid bifall till de reservationer
jag här har riamnt, nr I, II
b, III, V och VI.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (ep):

Herr talman! Vår nuvarande hälsovårdsstadga
är ju från 1919, och det har
sedan lång tid tillbaka ansetts vara nödvändigt
med en helt omarbetad upplaga
av stadgan —• den har blivit mer och
mer omodern. År 1948 tillsattes en utredning,
som kom fram med ett förslag
1953. Detta var emellertid av den beskaffenheten,
att det har vilat sedan dess.
Vederbörande statsråd har inte ansett
sig kunna lägga fram något förslag.
Först nu har på riksdagens bord kommit
ett förslag till hälsovårdsstadga, och
jag vill i likhet med herr Mannerskantz
ge en eloge åt inrikesministern för detta
förslag. I allt väsentligt förefaller det att

Förslag till hälsovårdsstadga
vara förnuftigt. I fråga om några detaljer
har vi haft en avvikande mening,
men i huvudsak verkar det som om
stadgan är realistiskt och klokt utformad.

Jag kan inte låta bli att göra en liten
reflexion. När jag hörde herr Mannerskantz
kritisera rätt väsentliga stycken
i stadgan kom jag att tänka på det förslag
som lagts fram av hälsovårdsstadgekommittén,
vari en av herr Mannerskantz
mera prominenta partivänner var
ledamot. Förslaget som var enhälligt,
innebar bl. a. en stadga, som omfattade
inte mindre än 144 paragrafer, där alla
möjliga detaljer var medtagna. Skulle
den stadgan ha genomförts, hade man
på landsbygden onekligen fått ett förfärligt
kineseri och många bekymmer.
Men inrikesministern har nu klokt nog
skurit ned stadgan till 90 paragrafer.
Han har alltså skalat bort inte mindre
än 54 av hälsovårdsstadgekommitténs
paragrafer och omarbetat kommitténs
förslag så att det, såsom jag sade, blivit
en i huvudsak utmärkt hälsovårdsstadga.

Tonen i stadgan är givetvis mera bestämd
än tonen i den gamla. 1919 års
stadga var i mycket stor utsträckning
utformad på det sättet, att man genomgående
använde uttrycket »bör». I den
nya stadgan står det »skall». Jag har på
det lokala planet handskats med hälsovårdsärenden
sedan lång tid tillbaka,
och jag tror att det varit nödvändigt att
ge stadgan denna mera bestämda karaktär.

Såsom herr Mannerskantz framhöll är
det 14 § i hälsovårdsstadgan, som vi
inom andra lagutskottet mest har diskuterat.
Det är denna paragraf som motionerna
framför allt avsett. Frågan
gällde, huruvida tillsättning av hälsovårdsinspektörer
i varje kommun skulle
vara obligatorisk, såvida kommunen inte
av länsstyrelsen hade fått dispens.

Vi har nu i utskottet enhälligt kommit
fram till den uppfattning som redovisas
på s. 44 i utskottsutlåtandet. Vi föreslår,
att i paragrafens första stycke
skall »utsägas, att till hälsovårdsnämnds
biträde skall finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer,
dock att de på inspek -

102

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Förslag till hälsovårdsstadga
tör ankommande uppgifterna i stället
må fullgöras av ledamot i nämnden, i
den mån så kan ske utan uppgifternas
eftersättande».

Om inrikesministern vid stadgans utformning
tar hänsyn till detta och ger
paragrafen en sådan utformning, bör
den enligt min mening kunna fungera
tillfredsställande, ty det ligger här i både
städernas och landskommunernas intresse
att se till att hälsovården skötes
så bra som möjligt. Jag tror det finns
elt sådant intresse överallt. Stadgan skall
då i första hand vara till nämndernas
gagn och ge dem den ryggrad de behöver
i sitt arbete.

Därifrån kommer jag in på reservation
V, som herr Mannerskantz betecknade
som den enda mera betydande reservationen.
Jag känner mig en smula
smickrad över detta hans uttalande, tv
det är den enda reservation, där herrar
Mannerskantz och Lothigius fått något
sällskap från annat håll.

Den gäller bostadsbesiktningen. Jag
anser att det vore klokt att ge paragrafen
om bostadsbesiktning den utformningen,
att hälsovårdsnämnderna får
rättighet att verkställa bostadsinspektion
i de fall de anser sådan behövlig, antingen
det sedan gäller hälsovård i tätort eller
på ren landsbygd. I det nu framlagda
förslaget åläggs hälsovårdsnämnderna
skyldighet att inom tätort verkställa
sådan inspektion regelbundet, medan
det inte står någonting alls om inspektion
utanför tätort. Även när det gäller
andra lokaler tror jag det skulle vara av
värde att ha stadgan utformad på det
sätt som vi föreslagit i reservation nr V.

Jag skulle också vilja göra några reflexioner
i anslutning till vad herr Mannerskantz
anförde i några andra avsnitt.
Ett av dessa gällde frågan om vatteniindersökning.
Jag har för min del
funderat åtskilligt på utformningen av
de paragrafer i det framlagda stadgeförslaget,
som gäller vattenundersökningen.

Det är här fråga om anläggningar, som
sköter vattenförsörjningen till ett större
antal människor, alltså kollektiva anläggningar.
Jag tror inte man kan vara

till freds med alltför långtgående uppmjukningar
i bestämmelserna, utan anser
att stadgan på den punkten är utformad
på ett förnuftigt sätt. Vi måste
vara rätt stränga när det gäller vattenliygienen,
ty det är ju grundläggande
för väsentliga avsnitt av hälsovården att
det finns riklig tillgång till ordentligt
vatten. Anläggningar, som skall tillgodose
ett större antal människor, behöver
säkerligen kontrolleras med inte alltför
långa mellanrum. Enligt den nu föreliggande
utformningen av stadgan kan medicinalstyrelsen
lämna tillstånd till längre
tidsintervaller, om provningsresultaten
visar sig gynnsamma.

Inte heller den del, som talar om att
statens institut för folkhälsan skall utföra
vattenundersökningarna, tror jag
ger någon anledning till erinran. Andra
institutioner har samma rättigheter i den
mån de är auktoriserade av medicinalstyrelsen.
Det är ungefär den ordning
som nu gäller, och den fungerar på ett
tillfredsställande sätt.

Jag tycker också, att herr Mannerskantz
inte skall så totalt nedvärdera
folket ute på landsbygden, att han menar,
att de inte skulle kunna rita en
enkel skiss över hur de tänker dra en
avloppsledning. Såvitt jag har läst paragraferna
i stadgarna riktigt är det inte
meningen att behöva åstadkomma en
fullt klanderfri karta. Man behöver bara
göra en enkel skiss. Så brukas i stor utsträckning
nu, och så blir det väl även
i fortsättningen. Jag anser, att det kan
vara av visst värde, att denna skyldighet
finns, och inte heller kan det väl
vålla så stort besvär. Det är själva arbetets
utförande, som är det väsentliga.
Det som vållar arbete och bryderi kan
inte vara denna enkla beskrivning på
hur anläggningen skall se ut, var huset
ligger och liur man skall draga ledningen.
Man skall inte frånkänna landsbygdens
befolkning all kompetens att
göra en sådan ritning.

Till sist gällde det begreppet »sanitär
olägenhet». Det är alldeles givet ett begrepp
som är ytterligt svårt att definiera.
Först efter ett antal rättsfall i den mån
sådana inte redan finnes, får man så att

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

103

säga fram en praxis. Man kan inte i någon
lagtext exakt beskriva begreppet.
Jag kan dock inte tänka mig att någon
skulle kunna tolka begreppet så, att det
skulle vara sanitär olägenhet i det fall
herr Mannerskantz drog fram här om ett
bridgesällskap, som vid något enstaka
tillfälle för en smula oväsen vid en sen
nattlig timme.

Jag var för övrigt en smula förvånad
över att herr Mannerskantz drog fram
exemplet om bridgesällskapet på nytt.
Den saken bekymrade herr Mannerskantz
också i utskottet, och han fick där sina
farhågor vederlagda gång på gång. Men
det är tydligen med den saken som med
galten Särimner, som kunde slaktas hur
ofta som helst, men ändå uppstod igen
varje ny morgon.

Detta var de reflexioner jag ville göra
i anslutning till det föreliggande förslaget.
Jag ber att få ansluta mig till utskottets
utlåtande i samtliga hänseenden
utom i vad som framgår av reservation
V, till vilken jag yrkar bifall.

Herr MANNERSKANTZ (li) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Alvar Andersson
förvånades över att jag drog upp frågan
om bridgegänget. Jag hade ju dragit
upp ett sådant exempel redan i utskottet.
Det är visserligen sant, men det angår
inte kammaren. Vad jag nu ville säga
var, att mina farhågor inte blev vederlagda
i utskottet!

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! I våra dagar, när våra
sjukvårdskostnader för varje år stiger i
höjden så att de för närvarande åtminstone
vid våra centrallasarett ligger omkring
70 kronor per vårddag, när vi har
brist på sjuksköterskor och läkare och
när det fortfarande trots alla våra ansträngningar
brister så avsevärt i vården
av våra såväl kroppsligt som mentalt
långvarigt sjuka, blir en effektiv, förebyggande
hälsovård en hjärtesak för
samhället — inte blott ur humanitär synpunkt
och trivselsynpunkt, utan även ur

Förslag till hälsovårdsstadga
ekonomisk. Gammal erfarenhet säger att
det är både effektivare och billigare att
förebygga att sjukdom uppkommer än
att bota redan utbruten sjukdom. Det
gäller både människor och djur. Varje
lantbrukare vet vad det kostar om djuren
blir sjuka och hur viktigt det är att
iaktta vissa regler och sedvänjor för att
förhindra detta. Än dyrbarare blir det
om människan själv sjuknar, det erfar
den enskilde nogsamt i sådana länder
där han själv får betala sin sjukvård, och
det vet varje landstingsman i Sverige.

En god och effektiv hälsovårdsorganisation
är därför av största vikt för samhället.
De besparingar man gör genom
att eftersätta hälsovården får man igen
i form av mångfaldigt större utgifter på
sjukvårdsbudgeten. I debatten har det
talats om att slå vakt om den kommunala
självbestämmanderätten. En kommuns
hälsovård är dock ej dess ensak. Skötes
hygienen dåligt får detta oftast konsekvenser
långt utom kommunens gränser.

Här föreliggande förslag till hälsovårdsstadga
har, som ju också den föregående
talaren nämnde, föregåtts av
ett betänkande som 1953 avgavs av 1948
års hälsovårdskommitté. Från det av
denna kommitté framlagda förslaget avviker
dock propositionen därigenom, att
detaljbestämmelserna i stort sett utmönstrats
under hänvisning till att detaljer
bör upptagas i särskilda hälsovårdsordningar.
Häremot kan göras den
invändningen, att när nu i alla fall det
föreliggande förslaget till stadga i ej
mindre än 15 paragrafer upptar särskilda
bestämmelser för tätort, kan det diskuteras,
om det varit nödvändigt att sänka
fordringarna i nu gällande hälsovårdsstadga
för tätort, även om de avses
att ersättas med kompletterande föreskrifter
i blivande hälsovårdsordningar.

Framför allt synes det mindre lämpligt
att i 66 § utan närmare motivering
införa en bestämmelse om att hälsovårdsnämnd
i lokal hälsovårdsordning
får bemyndigande att medgiva undantag
från stadgans bestämmelser för tätort.
Det är på den punkten, som jag avgivit
en blank reservation.

Det avgivna utskottsbetänkandet utgör,

104

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Förslag till hälsovårdsstadga
som framgår av detsamma, en kompromiss
mellan olika synpunkter, kanske inte
så mycket mellan olika politiska partier
utan mera mellan den olika syn man
har på dessa problem i städer och på
landet. Att betrakta hälsovården mera
som en ekonomisk investering än som
ekonomisk utgift bär tyvärr inte trängt
igenom överallt — inte ens bland sådana
som sätter minskade utgifter för det
allmänna och skattesänkningar högt på
sitt program, herr Mannerskantz!

Det är bra med en god hälsovårdsstadga,
men man måste även se till att den
efterleves. Utskottet bär i sin kompromiss
beträffande hälsovårdskontrollen
uppmjukat propositionsförslaget så långt
det ur samhällets ovannämnda synpunkter
kan anses försvarligt. Att ytterligare
uppmjuka denna kontroll på sätt som föreslås
i reservation V synes mig helt
otillrådligt. Jag anser för min del och
tror att det är alla läkares och all hiilsovårdspersonals
uppfattning att det är
absolut nödvändigt med en viss regelbunden
kontroll även i landskommunerna.
Det betyder inte att kontrollen behöver
vara lika ofta återkommande i alla
lokaler och bostäder. Tvärtom framhålles
det uttryckligen i propositionen
att det aktuella behovet därvid skall
vara det avgörande. Jag vill alltså på det
bestämdaste avstyrka ett bifall till reservation
nr V.

De synpunkter, som jag tillsammans
med några andra motionärer framlagt i
motionerna I B 208 och II B 273, har genom
utskottets skrivning och motivering
så tillgodosetts, att jag i dag inte anser
mig behöva upptaga dem till diskussion
på ett undantag när, nämligen när det
gäller frågan om tillståndstvång för s. k.
avfallskvarnar.

S. k. avfallskvarnar för förmalning av
hushållsavfall har under den allra senaste
tiden fått en ej så liten användning i
skilda delar av landet. Det är en relativt
ny uppfinning, som tydligen tilltalar våra
husmödrar. I ett flertal städer och
samhällen har frågan om man bör införa
tillståndstvång för sådana kvarnar blivit
aktuell, såsom framgår av bl. a. Svenska
Stadsförbundets tidskrift under det se -

naste året. Det har visat sig att av de
hittills gjorda installationerna flertalet
har gjorts utan att något tillstånd alls
har inhämtats. Om kanske 10 har fått
tillstånd på en ort, så finns det 100 eller
200 utan tillstånd.

Det rör sig här inte bara om en avloppsföroreningsfråga.
En mer allmän
användning av sådana kvarnar skulle
öka slamlialten med upp mot 50 procent
och kräva större rördimensioner och
mer omfattande reningsanläggningar.
Dessa kvarnar medför även olägenhet av
annan art, nämligen genom det buller
som uppstår under själva målningen.

Inom medicinalstyrelsen har det nyligen
gjorts en utredning över de vådor
som skulle kunna bli förknippade med
en mer allmän användning av sådana
kvarnar i hushållen, och enligt min mening
kan det här uppstå högst allvarliga
besvärligheter, varför det är högst angeläget
att hälsovårdsnämnderna redan
från början har sin uppmärksamhet fäst
på dessa problem. Det skulle de få, om
tillståndstvång för avfallskvarnar fanns
intagna i norinalhälsovårdsordning.

Tillsammans med ett par andra ledamöter
av utskottet har jag därför reserverat
mig för en annan skrivning och
motivering i det stycke inom kap. 7 som
handlar om dessa avfallskvarnar, och jag
ber nu att få yrka bifall i detta avseende
till reservation II a) av herr Sunne
in. fl. men i övrigt till utskottets förslag.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr andre vice talmannen,
som nu tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Det finns såvitt jag förstår
inte mycket att anmärka på föreliggande
förslag till hälsovårdsstadga. Den
fyller vitt skilda krav på god ordning på
det här området, som utan tvekan är
mycket viktigt. Men det finns ju inget
verk, som är så vackert att man inte kan

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

105

anse det behäftat med någon som helst
skönhetsfläck. Vi har, några motionärer
i båda kamrarna, vänt oss emot 14 § i
hälsovårdsstadgan, en paragraf som vi
anser vara skäligen överflödig.

Det är sant att andra lagutskottet under
sin behandling av hälsovårdsstadgan
har givit paragrafen i fråga en för
kommunerna mera sympatisk formulering,
men oaktat detta anser jag, herr
talman, att jag bör säga några ord i anslutning
till motionen B 207 i denna
kammare.

Motionärerna har utgått ifrån att kommunerna
i största allmänhet nu visar en
så positiv hållning i fråga om hälsovården
att dessa borde få stå på egna ben
utan något speciellt förmynderskap då
det gäller anställning av tjänstemän inom
hälsovården och fastställande av
kompetenskrav för dessa. Vi har tillåtit
oss framhålla vilka väldiga arbeten och
vilka stora kostnader kommunerna redan
nu har åtagit sig respektive delvis
lagt ut. Man vet inom kommunerna att
det är betydelsefullt både för folkhälsan
och för trivseln att vissa sanitära frågor
ordnas. Det gäller vatten och avlopp,
förhindrande av förorening av vattendrag,
byggande av sopstationer o. s. v.

Såvitt jag begriper stämningarna har
det i hälsovårdsfrågor skett en omsvängning
av stora mått i kommunerna. Inte
minst en fråga som betyder ofantligt
mycket för kommunerna, nämligen huruvida
de skall gå tillbaka, stå still eller
utvecklas i rätt riktning, innebär självfallet
en pådrivare av stora mått när det
gäller att ordna hälsovårdsfrågor och
hygieniska frågor över huvud.

Att detta intresse har ökat under åren
visas ju bäst av den studieverksamhet i
hithörande ämnen som bedrives. Motionärerna
har fått ett meddelande från
kommunskolan, att flera tusen kommunalt
intresserade män och kvinnor nu
sätter sig på skolbänken för att få de
kunskaper om hälsovård som erfordras.
Det är ett tydligt belägg för att här har
skett en omsvängning. Tidigare var man
i allmänhet inte särskilt intresserad av
hälsovårdsfrågor.

Vidare står kommunerna inte ensam -

Förslag till hälsovårdsstadga
ma då det gäller att bedöma de hygieniska
problemen. I varje län finns det ju en
förste provinsialläkare men dessutom
hälsovårdskonsulenter, som står kommunerna
till tjänst med råd och dåd, och
exempelvis i Örebro län har landstinget
övertagit hälsovårdsförbundets konsulent,
som i detta nu ger stor hjälp åt
kommunerna när det gäller att komma
till rätta med liälsovårdsproblemet. Om
jag inte är fel underrättad bar en utredning
föreslagit att det i varje län skall
tillsättas en särskild läkare som enbart
skall syssla med de omgivningshygieniska
frågorna.

Kommunerna sköter sig, såsom jag här
sökt visa, så bra på denna front då det
gäller hälsovården att jag tycker att de
bör kunna få ensamma bestämma hur
de vill ha det ordnat med tjänstemännen.
I och för sig finns det naturligtvis
ingen anledning att anmärka på att stadgan
på denna punkt är likalydande för
städer, köpingar och landsbygden. Det
hade dock enligt min uppfattning varit
enklare att avskaffa det tvång som enligt
den hittillsvarande hälsovårdsstadgan
finns för städerna. Detta hade kunnat
ske genom att stryka 14 §.

Städerna finge då själva avgöra hur
de vill ha det ordnat med tjänstemännen.
I stället har man emellertid nu
överflyttat det tvång som gäller för städerna
även till landsbygdskommunerna.
Även om förslaget till ny hälsovårdsstadga
i och för sig är mycket bra finns det
anledning att reagera en smula mot denna
punkt som utgör en svaghet i förslaget.
Man brukar ju i varje fall vid högtidliga
tillfällen få höra att kommunerna
klarar sina uppgifter på en rad områden
mycket förtjänstfullt. Man borde väl då
kunna ge dem förtroendet att också
själva bestämma hur de vill ha det med
tjänstemännen inom hälsovården.

Det är ju i alla fall en ganska enkel
uppgift att ordna dessa tjänstemannafrågor
jämfört med de många andra
tjänstemän som kommunerna själva får
tillsätta utan att länsstyrelserna har med
det att göra. Jag tänker t. ex. på byggnadsingenjörerna,
som allt fler kommuner
börjat tillsätta. Detta måtte väl vara

106

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Förslag till hälsovårdsstadga
minst lika viktiga befattningar som posterna
inom kommunens hälsovård.

Även med hänsyn till det kommunala
självmedvetandet är det angeläget att
kommunerna på detta område får handla
utan att vara bundna av speciella direktiv.
Kommunerna har ju numera rätt
att tillsätta tjänstemän på de mest skilda
områden. Nog bör de också kunna
avgöra huruvida en person har erforderlig
kompetens för befattningen som hälsovårdsinspektör.

Man får inte heller glömma bort att
detta är en ekonomisk fråga. Jag vet inte
vad en hälsovårdsinspektör kostar per
år, men det är ju ganska stora belopp.
En kommun har kanske klarat sig fram
med en billigare tjänsteman tidigare. Nu
blir man tvingad att räkna med ökade
utgifter. Faktum är ju att kommunerna
liksom staten för närvarande har det
ganska trångt ekonomiskt sett. På många
håll måste man i kommunerna företa
höjningar av skatten. Man är därför naturligtvis
tacksam om man kan hålla tillbaka
utgifterna.

Om en kommun skulle missköta hälsovården
kan väl för övrigt vederbörande
länsstyrelse ingripa och genom föreläggande
ålägga kommunen att avhjälpa
bristerna. Även där har man ju en garanti
för att kommunerna ordnar allt på
bästa sätt.

Liksom mina medmotionärer är jag
övertygad om att ingen skada skulle ske
om 14 § hade strukits i den nya hälsovårdsstadgan,
men man hade då slagit
vakt om den kommunala friheten. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till motion nr 207 i denna kammare,
vilken går ut på att 14 § i föreliggande
förslag till hälsovårdsstadga skall strykas.

Häri instämde herrar Lage Svedberg
(s) och Axel Emanuel Andersson (ep).

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag skall be att få knyta
an till vad föregående talare sade i slutet
av sitt anförande genom att framhålla
att de frågor, som det skurit sig om
vid behandlingen av denna stadga,

främst varit förslaget, att stadgan skulle
utsträckas till landskommunerna i vidare
omfattning än hittills varit fallet, och
förslaget att hälsovårdsinspektörer skulle
tillsättas i syfte att effektivt få stadgan
tillämpad.

I den motion, som herr Lindahl omnämnde,
göres det gällande att detta
skulle innebära ett intrång i kommunernas
självbestämningsrätt. Han säger, att
om man kan anförtro åt kommunerna
själva att tillsätta sådana befattningshavare
som exempelvis en byggnadsingenjör,
vars uppgifter väl får anses vara ännu
högre kvalificerade än en hälsovårdsinspektörs,
borde kommunerna väl också
själva få avgöra, huruvida de skall tillsätta
en hälsovårdsinspektör eller inte.
Om det vore på det sättet att man i alla
avseenden kunde sätta likhetstecken mellan
dessa båda sorters tjänstemän, skulle
det resonemanget hålla streck, men
det kan man ju inte alls göra. Om ett hus
eller en ledning i en kommun konstrueras
felaktigt, betyder del i vanliga fall
inte det minsta för övriga kommuner i
landet. Men om man försummar hälsovården
i en kommun, kan det däremot
få ganska besvärande verkningar för angränsande
kommuner. Ja, det kan till
och med få mycket vidsträckta konsekvenser.
Jag behöver i detta sammanhang
bara erinra om ett sådant fall som
det med andelsslakteriet i Alvesta för
några år sedan, för att vi skall vara på
det klara med hur allvarliga följder det
kan få, om hälsovården försummas. När
det förhåller sig på det sättet, är det ju
alldeles uppenbart att man inte, såsom
herr Lindahl här gjorde, kan sätta likhetstecken
mellan hälsovårdsinspektörerna
och vissa andra kommunala tjänstemän.
Därför har i propositionen också
föreslagits att stadgan skall föreskriva
att hälsovårdsinspektörer tillsättes.

Från reservanternas sida har här
gjorts gällande att hälsovårdsnämnderna
i alla fall alltid skulle få reda på det
ena eller andra missförhållandet. Hur
kan de vara så säkra på det? Och hur
kan de vara säkra på att hälsovårdsnämnderna
får reda på sådana förhållanden
i så god tid som är önskvärt?

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14 107

Det har man naturligtvis inte någon som
helst garanti för. Avsikten med bestämmelsen
om hälsovårdsinspektörer är ju
den, att myndigheterna i så god tid som
över huvud taget är möjligt skall få reda
på vad som brister i det ena eller andra
avseendet.

Här har också talats om att kommunernas
ekonomi blir ansträngd. Det är
naturligtvis riktigt att det medför en utgift
för kommunerna att tillsätta hälsovårdsinspektörer,
men kostnaden kommer
ju inte att bli så svindlande stor
för de små kommunerna, där exempelvis
en av hälsovårdsnämndens egna ledamöter
skall kunna få utses till hälsovårdsinspektör
och tjänstgöra som sådan,
om han har tillräckliga kvalifikationer.
Alla kommuner behöver alltså inte
ha heltidsanställda hälsovårdsinspektörer.
Den möjligheten föreligger också,
att om det anställs en hälsovårdsinspektör
i en socken eller en stad, skall angränsande
kommuner kunna träffa avtal
om att också få utnyttja honom, och i
sådana fall blir kostnaden för varje
kommun inte heller så stor.

Farhågorna i fråga om kostnaderna
bör följaktligen inte överdrivas. Inte heller
får man se kostnaderna för hälsovården
separat och betrakta pengarna
såsom kastade i sjön, utan det gäller här
en beredskapsåtgärd för att man skall
kunna undgå de skadeverkningar som
en eventuell försummelse av hälsovårdstillsynen
kan medföra.

Beträffande en hel del spörsmål har
tiar redan anförts så mycket att jag inte
nu behöver närmare gå in på dem. Utskottets
arbete har, såsom ju ofta inträffar,
bedrivits på ett sådant sätt, att
det kan liknas vid en odyssé under vilken
man har fått kryssa mellan skären.
I kammardebatten i dag har ju lockropen
från de sirener, som funnits på de
där skären, på sätt och vis upphävt varandra.
De har framfört argument och
motargument, och därför behöver jag inte
säga så mycket om en del saker. Särskilt
herr Mannerskantz har emellertid
uppehållit sig rätt mycket vid de reservationer
som han undertecknat tillsammans
med några andra ledamöter, och

Förslag till hälsovårdsstadga
eftersom de nu står i tryck, är det kanske
skäl att säga några ord om dem.

Vad då först beträffar bestämmelserna
om vattenundersökning föreslås i de»
nya hälsovårdsstadgan att fysikaliskkemisk
undersökning av grundvatten,
som användes till allmän anläggning,
skall ske varje år. Reservanterna föreslår
i stället att sådan undersökning skall
ske endast vart tredje år. Det är väl tämligen
säkert —• vi får åtminstone hoppas
att det förhåller sig så — att vattentillgångarna
i vårt land är sådana, att det
mycket väl räckte med en undersökning
vart tredje år. Men vilka garantier har vi
för att en sådan kontroll verkligen skulle
vara tillfredsställande? Vi kan ju sitta
i utskottet och i riksdagen och resonera
om det hur mycket som helst fram och
tillbaka. Men om den kommitté, som har
arbetat med dessa problem och har anlitat
den expertis, som i sådana fall brukar
anlitas, har kommit till den uppfattningen
att det är rimligt och riktigt att
sådana undersökningar företas varje år,
kan väl utskottet ändå inte komma och
påstå att det i alla fall räcker att göra
undersökningen vart tredje år. Om utskottsmajoriteten
till äventyrs en gång
i framtiden blir slagen på fingrarna på
den här punkten, får den väl finna sig
i det.

Men om vi skall ha en tillfredsställande
förebyggande hälsovård, är det naturligtvis
angeläget, att vi följer alla de
spår, på vilka en försvagning av denna
hälsovård kan föras in, d. v. s. att vi
garderar oss på så många punkter som
det över huvud taget är möjligt. Därför
har utskottsmajoriteten inte velat gå med
på att mjuka upp bestämmelserna och
låta dessa undersökningar ske endast
vart tredje år, utan vi håller på att de
bör ske varje år.

Vi har inte heller velat vara med om
någon reducering av tidsintervallerna
för den bakteriologiska undersökningen
av grundvatten. I propositionen har föreslagits,
att sådan undersökning skall
ske minst var tredje månad. Reservanterna
har föreslagit, att den inte skall
ske mer än en gång om året. Det kan
mycket väl hända, att det ligger till på

108

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Förslag till hälsovårdsstadga

precis samma sätt där och att, skall vi
hoppas, det inte behövs en undersökning
mer än en gång om året. Men man
Tet ju inte något om det. Om man skall
kunna känna sig säker, får man naturligtvis
göra sådana prov oftare, ty det
kan annars i synnerhet genom nuvarande
förändringar i grundvattenförhållandena
mycket väl tänkas, att förändringar
inträffar, vilka vi inte vet något om.

Herr Mannerskantz uppehöll sig också
vid det förhållandet, att medicinalstyrelsen
skall lämna besked om vilka som
skall få vidta sådana undersökningar. Vi
måste väl ändå hålla på att den högsta
medicinska myndigheten i landet får
bestämma om den saken; det gör nog
inte heller reservanterna några invänd■ingar
emot. Däremot anser de att det
är onödigt att man från början slår fast
att institutet för folkhälsan och statens
bakteriologiska laboratorium skall vara
självskrivna att göra sådana undersökningar.
Jag fick det intrycket av herr
Mannerskantz resonemang att han, som
jag ju i andra sammanhang sedan länge
känt som en modig man, är livrädd så
snart det gäller myndigheter. Det tycks
han vara också i fråga om denna sak.
Det verkar som om han inte tror, att
medicinalstyrelsen skulle ge alla dem,
som nu har här ifrågavarande behörighet
och som fyller sin uppgift på ett
tillfredsställande sätt, motsvarande behörighet
också i framtiden samt att andra
skulle kunna få behörighet, om de
är lämpade för uppgiften. Det är naturligtvis
alldeles självklart, att de får behålla
respektive får behörighet. Jag tror
inte heller det blir fråga om att dra
in den kemiska stationen i Kalmar, varför
herr Mannerskantz kan vara alldeles
lugn på den punkten.

Vad sedan gäller översändande av protokollen
över vattenundersökningarna
till förste provinsialläkarna motiverar
herr Mannerskantz sin inställning på
ien punkten med att man inte skall
skicka in sådana protokoll till förste
provinsialläkarna med mindre än att
vederbörande förste provinsialläkare begär
det. Men hur skall han kunna veta.
i vilka fall han skall begära sådana pro -

tokoll över undersökningar? Han kan
ju inte lukta sig till det. Om han kontinuerligt
skall kunna följa situationen
på vattenområdet inom sitt distrikt,
måste han naturligtvis ha dessa protokoll
till sitt förfogande. Han kan inte
sköta sin tjänst, med mindre än att han
har tillgång till dem.

Vidare var det fråga om ritningarna
på avloppen för vattenklosetter. Beträffande
dem behöver jag endast hänvisa
till vad herr Andersson sade på denna
punkt; det tror jag räcker. Det visar,
hur man har överdrivit denna sak. Det
är tillräckligt att endast peka på att
det är mycket värdefullt för en fastighetsägare
att ha en sådan ritning. Fastigheter
byter som bekant ägare ibland,
och då kan det vara mycket bra, om
det finns en ritning, så att den nye ägaren,
som kanske tillträder sin fastighet
15—20 år efter det den blivit byggd
och skall göra något åt dess ledningar,
vet var de ligger. Han har då betydligt
lättare för att göra arbetet. Det lilla besvär
och den eventuella lilla kostnad,
som kan vara förenad med denna ritning,
är i förhållande till kostnaden för
själva anläggningen så betydelselös, att
jag inte tycker det finns anledning att
spilla särskilt många ord på den saken.

Den reservation, som man emellertid
tycks fästa mest avseende vid och som
har de flesta undertecknarna, gäller den
regelbundna bostadsinspektionen, som
man tycker är onödig. När herr Mannerskantz
talade för reservationen på denna
punkt, måste kammaren ovillkorligen ha
fått uppfattningen, att det här var fråga
om en kontinuerlig genomgång av alla
bostadslägenheter i tätorter vart tredje
år. Så är ju inte alls fallet. Det är inte
fråga om att göra något annat än vad
som nu sker. Hälsovårdsnämnderna och
hälsovårdsinspektörerna inriktar sig
alltså på det bostadsbestånd, som de
misstänker är i behov av en tillsyn.
Det gäller således den sämre delen av
bostadsbeståndet; den andra delen behöver
de inte bry sig om och har över
huvud taget inte heller tid att befatta
sig med den. Det är fullkomligt fel att
tro att meningen är att ha en sådan

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14 109

allman genomgång av alla bostadslägenheter.
I den mån vi får en bättre bostadsstandard
över hela landet — och
det bör vi ju snart kunna få med hänsyn
till den takt, vari bostadsbyggandet
för närvarande sker — råder det inget
tvivel om att denna sak får allt mindre
betydelse. Men det har visat sig att man
bl. a. i barnrikehusen hanterar lägenheterna
på ett sådant sätt, att hälsovårdsinspektörerna
där, även om husen är
förhållandevis nya, måste göra inspektioner
för att få en del saker tillrättade.
Klart är alltså, att den nya bebyggelsen
inte utan vidare kan undantas
från sådana inspektioner.

Vad som innefattas i uttalandet att bostadsinspektion
å liälsovårdstätort skall
företas regelbundet, betyder inte att en
bostadsinspektion inte skall företas också
på icke stads- och byggnadsplanlagda
områden. Sådan inspektion skall överhuvudtaget
företas, där den behövs, och
det ingår i hälsovårdsnämndernas allmänna
bestämmelser och skyldigheter att
göra dylika inspektioner i de fall, då
de kan anses erforderliga.

Herr Mannerskantz berörde också frågan
om de sanitära olägenheterna. Han
beklagade att det inte varit möjligt att
inom utskottet närmare precisera vad
man menade med detta. Begreppet sanitär
olägenhet måste hållas så pass vitt,
att det kan täcka alla de olägenheter i
sanitärt avseende, som kan uppkomma
på grund av redan kända förhållanden,
men naturligtvis också sådana olägenheter,
som kan uppkomma i samband
med förhållanden, som vi ännu inte
känner. Vi kan bara som exempel, för
att vi skall vara på det klara med den
utveckling som vi har att motse på det
vetenskapliga området, tänka på att vi
numera måste räkna med radioaktivt
avfallsvatten. Vi vet inte vad som kan
komma som hälsovårdsnämnderna måste
ta hand om. Följaktligen måste vi få
bestämmelser, som täcker både det vi
nu känner och sådant, som kan möta
under den tid hälsovårdsstadgan kommer
att gälla.

Herr Mannerskantz var ängslig för att
man till sanitära olägenheter också skul -

Förslag till hälsovårdsstadga
le räkna t. ex. om några, såsom han
nämnde, satt och spelade bridge och
slog korten så hårt i bordet, att en annan
person, som bodde i en intill liggande
lägenhet bakom en tunn vägg, bler
störd i sitt mediterande eller vad han
annars hade för sig. Tanken med den
nya stadgans bestämmelser på detta område
är självfallet inte, att det skall bli
någon förändring i de nu rådande förhållandena.
Jag vet ingen som som blir
störd av kortspel, men å andra sidan
är det tänkbart, såsom föredraganden i
utskottet nämnde, att om en lastbilschaufför
morgon efter morgon startar
sin lastbil utanför en bostadsfastighet
och därigenom ideligen och i otid väcker
de boende, så är det en sådan sanitär
olägenhet som man kan påkalla hälsovårdsnämndens
ingripande för att råda
bot på. Naturligtvis gäller det dels
för hälsovårdsnämnden och dels för allmänna
åklagaren att ta ställning till ea
hel del sådana fall, och lika väl som
åklagare och domare måste ta ställning
i en hel mängd andra avseenden när
det gäller sådana vaga uttryck i vår lagstiftning,
som man helt enkelt måste ha,
bör de också kunna ta ståndpunkt när
det gäller begreppet sanitär olägenhet.

Därmed hoppas jag ha gått igenom
de reservationer som herr Mannerskantz
står för.

Herr Edström m. fl. har avlämnat ea
reservation om de s. k. avfallskvarnarna.
Eftersom det begreppet är förhållandevis
nytt, bör jag kanske nämna att i
dessa kvarnar males allt sådant avfall
som kan malas; metallstycken, porslin,
bleckburkar och glas etc. måste alltså
frånskiljas, men allt det andra males
och spolas sedan ned i vattenledningarna.
Detta är naturligtvis ett sätt att
bli av med orenlighet i fastigheterna,
lika väl som man kan utnyttja vattenklosetterna
för sådant ändamål, men det
är ett par saker jag tänker på i detta
sammanhang.

Herr Edström nämnde att kloaksystemet
kan bli överbelastat genom att sådant
vatten släpps ut. Man måste sörja
för en grundligare rening av avloppsvattnet,
och detta kräver större kapaci -

110 Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Förslag till hälsovårdsstadga
tet på städernas reningsverk. Från utskottsmajoritetens
sida har vi ansett, att
städerna själva bör få bestämma om den
saken och avgöra, huruvida deras avloppssystem
och reningsverk är kapabla
att klara en sådan belastning samt om
tillgången på vatten är stor nog för att
de skall kunna sörja för den saken. Om
så anses vara fallet, bör de kunna tillåta
utnyttjande av sådana avfallskvarnar.

Men enligt vår mening är det för tidigt
att nu ta definitiv ställning till denna
fråga. Såsom nämndes i utskottet,
finns det anledning att i sammanhanget
också ta hänsyn till den sänkning av
grundvattennivån, som vi har att konstatera
över hela vårt land och som kanske
gör det nödvändigt för oss att inom en
inte alltför avlägsen framtid tänka på
hur vi hushållar med vårt vatten. Av
den anledningen blir det kanhända inte
så lämpligt att över huvud taget installera
s. k. avfallskvarnar.

Därmed har jag sagt det huvudsakliga,
herr talman, och ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag skulle endast vilja
på några punkter besvara de bemärkningar,
som min ärade vän herr Elowsson
nu fört fram.

Först vill jag säga, att om ingenting
ovanligt märks på vattenledningsvattnet
i ett samhälle vid den dagliga användningen,
då är det väl inte så stor
fara med vattnet, att man skall behöva
göra tätare provtagningar. Men om det
märks något fel och om man över huvud
taget kan konstatera någonting
ovanligt, då är också vi med om att
prov skall göras.

Sedan tycker jag att herr Elowsson,
sin vana olikmätigt, tog till ett överord,
när han påstod att jag skulle vara livrädd
— i allmänhet ser väl inte en livrädd
person ut som jag gör nu, herr
talman! Nej, jag tycker bara att man
inte skall bedriva lagfäst mannamån,
men det är väl ungefär vad man gör, när
man i en av Kungl. Maj:t utfärdad stad -

ga rekommenderar i första hand två
statliga institutioner.

Nu tror inte herr Elowsson, att förste
provinsialläkaren kan lukta sig till, när
han skulle behöva infordra protokollen
från dessa prov. Jo, förste provinsialläkarna
har en mycket god lukt — jag
tänker då inte på lukt i vanlig fysiologisk
bemärkelse. De har så många kontakter
och så många öron och munnar
som förmedlar upplysningar av alla slag,
att det inte är den minsta svårighet foldern
att få reda på om någonting inte
är fullt i sin ordning ute i kommunerna.
Den som genast brukar få veta sådant
är i allmänhet förste provinsialläkaren,
och då kan han införda protokoll.
Men vad han annars kommer att begära
det blir skrivbiträden, skrivbord, fåtöljer
o. d., och för min del tycker jag inte
att vi bör skapa någonting som direkt
animerar en onödig tillväxt av vår administrativa
apparat här i landet.

När det gäller de obligatoriska ritningarna
vill jag bara fråga herr Elowsson
—. han behöver inte alls svara på det:
Tror herr Elowsson att dessa ritningar
kommer att bli utförda? Jag tror det
inte. Och varför skall då en sådan sak
kodifieras? Den frågan har jag ställt
en gång förut.

Beträffande den regelbundna bostadsinspektionen
säger herr Elowsson, att
den inte måste göras annat än i fråga
om de bostäder, där en inspektion anses
behövlig. Då säger jag att herr Elowsson
är en dålig lagtolkare. Man måste nämligen
tolka lagen som den står skriven,
och i 76 § stadgas det även enligt
utskottsmajoritetens förslag: »Inom hälsovårdstätort
skall genom hälsovårdsnämndens
försorg utföras regelbundet
återkommande besiktning av bostäder,
av samlingslokaler» o. s. v.

Det står inte att man får hoppa över
några bostäder. Men man kan åtminstone
räkna med att de flesta hälsovårdsnämnder
kommer att ha dåligt samvete,
om de inte regelbundet går igenom varje
bostad inom området, med längre eller
kortare intervaller visserligen — det
får nämnden själv bestämma. Men att de
skall inspektera även de finaste husen i

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14

111

samhället, tycker vi för vår del inte är
bara onödigt utan också störande.

Jag vill, herr talman, slutligen säga att
jag har mycket stora sympatier för herr
Lindahls motion. Hade vi inte inom utskottet
fått klart för oss att det gick att
nå enighet om en avvikelse från departementsförslaget
i så måtto, att utskottet
gjorde en skrivning i enlighet med den
Anderbergska motionen, hade jag för
min del röstat för bifall till herr Lindahls
motion när det gäller 14 §. När vi
emellertid hade inom räckhåll en enighet,
som i sak undanröjde de olägenheter
som båda dessa motioner vände sig
mot, ansåg jag för min del att det var
bättre att ta denna fullständiga enighet
och säkra vad jag anser vara en förbättring.

Även om jag alltså har mycket stora
sympatier för herr Lindahls motion,
kommer jag i alla fall att stå för utskottsutlåtandet,
och jag har härmed velat
tillkännage detta.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! När det gäller herr Lindahls
och herr Pettersons i Degerfors
motion har jag samma uppfattning som
herr Mannerskantz tillkännagivit. Vi ansåg
inom utskottet att det var mycket
kloka synpunkter i den motionen, men
-—- såsom sagts tidigare — vi inriktade
oss i första hand på fyrpartimotionen av
herr Anderberg m. fl., då det visade sig
att vi beträffande den kunde nå full enighet.
Och jag tror att vi på det sättet uppnådde
samma resutlat.

Vad som emellertid närmast föranledde
mig att begära ordet var herr Elowssons
yttrande i fråga om bostadsinspektionen.
Det är ju ändå klart utsagt, såsom
stadgeförslaget här föreligger, att
regelbundet återkommande bostadsbesiktningar
skall företagas genom hälsovårdsnämndens
försorg inom hälsovårdstätort.
När herr Elowsson hänvisar till
att bostadsbesiktning utanför hälsovårdstätort
göres med stöd av de allmänna
befogenheter, som hälsovårdsnämnden
har, är det i och för sig riktigt. Men om

Förslag till hälsovårdsstadga
man tolkar bestämmelserna på det mycket
liberala sätt som herr Elowsson gjorde,
skulle besiktningen även inom hälsovårdstätort
ske efter samma principer.
Vi tycker nog, att den saken är bättre
uttryckt i reservationen, och anser att
det skulle vara fördelaktigast, om kammaren
anslöte sig till denna reservation.

När herr Elowsson talade om nödvändigheten
av bostadsbesiktning, drog han
också fram barnrikehusen. Det är dock
så, att alla statligt belånade hus besiktigas
i speciell ordning, ty det är i de
lånebeviljande organens intresse att se
till att husen skötes. Det behövs således
ingen speciell bostadsbesiktning beträffande
dessa hus.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Mannerskantz återkom
till frågan om vattenundersökningarna
och gjorde gällande, att om man
inte märker att vattnet är förorenat,
behöver man väl inte heller undersöka
det. Här gäller det emellertid en fysikalisk-kemisk
undersökning. Hur många
kan säga, om sammansättningen av vattnet
är sådan som den skall vara eller ej,
genom att smaka på det och inte göra
någon undersökning? Ingen kan, när han
dricker vattnet, säga att så och så många
bakterier finns det — att det finns bakterier
vet vi ju — och jag kanske skall
säga att ingen kan avgöra att det finns
så och så många bakterier för mycket i
vattnet. Det måste ske genom en undersökning,
och det är ett ofrånkomligt
krav, som vi håller mycket hårt på.

Herr Mannerskantz tröstade sig med
att förste provinsialläkarna skulle ha
något slags sjätte sinne och att de alltså
kunde lukta sig till, om det var något fel
på vattnet i ett eller annat avseende
inom deras distrikt. Så lättvindigt kan
man dock inte avfärda detta, utan man
måste ordentligt ta reda på den saken.
Lika klart är det att en hälsovårdsnämnd,
som skall besluta om ett avlopp,
måste ha en ritning eller skiss över hur
avloppet skall gå. Man måste veta var
utflödet tar vägen. Om nämnden inte har

112

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Förslag till hälsovårdsstadga

detta klart för sig, kan den inte heller

besluta om avloppet.

När det gäller bostadsinspektionen kan
det inte, såsom jag tidigare sagt, bli fråga
om att tolka ordet »regelbundet» på
det sätt som reservationens undertecknare
har gjort, utan man måste i fortsättningen
som hittills se på det bostadsbestånd,
som inte är tillfredsställande,
och låta det andra vara.

Herr MOGÅRD (s):

Herr andre vice talman! Till alla de
förtjänster, som talarna här har tillagt
Kungl. Maj:ts förslag i denna angelägenhet,
fanns även det betyg, som herr Alvar
Andersson gav. Herr Alvar Andersson
är en av oss alla mycket respekterad
och klok man, som vi gärna lyssnar till,
och han sade att för honom var förslaget
betydelsefullt därigenom bl. a. att man
reducerat antalet paragrafer från 140
till 90. Det är ju mycket föredömligt att
så sker beträffande våra lagförslag och
stadgeförslag. Men det är inte säkert att
i och med att ett förslag till stadga blir
kortare och antalet paragrafer minskas,
därmed också de — som det heter i stadgan
— sanitära olägenheterna försvinner
i motsvarande mån.

Jag vill påpeka att stadgan nästan uteslutande
handlar om hygieniska förhållanden
och villkor dels i samhället och
dels i bostäderna, och man anser att den
reglering av dessa hygieniska villkor
som skett — i den mån de kan betecknas
som sanitära olägenheter — är tillräcklig.
Stadgan är ju 40 år gammal, och det
har dock under dessa 40 år skett en betydande
förändring av samhället i hygieniskt
avseende. Stadgan innehåller på
en punkt bestämmelser om reglering av
talgsjuderier och annat, som nog nu för
tiden är skäligen okända industrier. Men
det finns inte ett ord i stadgan om de
hälsovådor, som följer med den enorma
ökningen av trafiken, nämligen bullerplågan
— som jag skulle vilja kalla det.
Den är någonting, som vi vanliga människor
i hög grad känner av. En läkare
uppgav i en tidning häromdagen, att enligt
statistiken led var fjärde människa

av något slags mental svaghet, som oftast
förorsakats av bullret och i synnerhet
det buller som motortrafiken utövar.
Skulle inte denna fråga behöva regleras
i en hälsovårdsstadga? Det finns för all
del på olika ställen föreskrifter, att man
inte får störa grannar med ljud, men
man tänker då nästan uteslutande på
grannar i själva bostadshuset. Jag har
ett livligt intryck av att det med motortrafikens
utveckling sker stora och svåra
påfrestningar på vårt hälsotillstånd i allmänhet.

Häromsistens lade man i Stockholm
om den genomgående tunga trafiken och
förde den in på en liten bigata, omgiven
med stora höga hus, och när denna
tunga dånande trafik natt och dag drar
fram över gatan, låter det, som om den
ginge genom en tunnel. Hur man över
huvud taget kunnat lämna tillstånd till
någonting sådant utan att höra fastighetsägarna
eller de människor, som
bor i husen, kan jag inte förstå. Resultatet
blev, att en hel del människor högljutt
klagat över att deras nerver håller
på att förstöras och att de blir sömnlösa
— någonting som uppenbarligen kan
härledas från dessa olägenheter ur hälsovårdssynpunkt.

Jag tror nog, att det är viktigare att
intaga föreskrifter härom i en hälsovårdsstadga
än om trankokerier och benkvarnar,
om vilka jag sannerligen inte
vet, om de inte numera enbart hör till
kulturhistorien i stället för till nutida
företeelser.

Jag förstår ju mycket väl, att man kan
säga sig att bullerfrågan bör behandlas
i andra sammanhang, i trafikbestämmelser
och i polisförfattningar. Men det gäller
dock något som bör behandlas enhetligt.
Man har i detta utlåtande talat
om strålningsfarorna med anledning av
de nyligen konstaterade atomproven. Är
det inte lika angeläget att söka få till
stånd ett sammanförande i en särskild
lag eller stadga även om de med bullret
sammanhängande frågorna. Det leder till
ett martyrium för många människor att
inte också dessa företeelser finns behandlade
författningsmässigt och därmed
lägges under kontroll.

Onsdagen den 10 december 1958 fm.

Nr B 14 113

Jag skall inte ställa något yrkande.
Jag vill bara rekommendera inrikesministern
att överväga, huruvida det inte
är möjligt att finna några utvägar att
dämpa eller avskaffa bullret.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det är klart att buller
också faller under hälsovårdsstadgan,
och i den mån det finns möjligheter för
hälsovårdsnämnderna att gripa in mot
buller, är de skyldiga att göra det. Men
i fråga om trafikmedel, som har fått
koncession, exempelvis tunnelbanor,
järnvägar och spårvagnar eller bussar,
är det naturligtvis inte mycket för hälsovårdsnämnderna
att göra. I fråga om
annat buller kan de gripa in i en del
fall, men det är ytterligt svårt att göra
något mot buller, som t. ex. en förbipasserande
bil åstadkommer. Det finns visserligen
särskild mätningsapparatur att
tillgripa, men det gäller ju inte bara att
ha tillgång till sådan, utan det gäller ju
också att ha den placerad på de ställen
och vid den tidpunkt då bullret förekommer
— jag tänker då på motorcyklar
— för att man skall kunna få vederbörande
fast. Det är emellertid mycket
besvärligt att göra någonting åt sådana
former av buller.

När det gäller bullerfrågan över huvud
taget skall jag emellertid be att få
ansluta mig till herr Mogårds uttalande
om att denna den moderna tidens för -

Förslag till hälsovårdsstadga
bannelse, som jag skulle vilja kalla det,
vore förtjänt att bli ordentligt belyst av
en särskild utredning. Det är inte tal om
annat än att det verkligen behövs.

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr B 107, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ärvdabalk
m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
memorial nr B 15 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr B 131, till
Konungen i anledning av väckta motioner
rörande ortsgrupperingen inom beskattningen.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr B 18 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.54.

In fidem
K.-G. Lindelöw

8 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 14

114

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Onsdagen den 10 december eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Förslag till hälsovårdsstadga (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
andra lagutskottets utlåtande nr B 19.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har med mycket
stort intresse hört på den debatt som
hittills förts angående den nya hälsovårdsstadgan,
och jag har lagt märke till
att de flesta talarna har ansett att den
inte har så stor betydelse när det gäller
städer och stadsliknande samhällen, tv
där har man redan de anordningar som
det här kan bli fråga om, utan saken
skulle huvudsakligen beröra landskommunerna.
Men vad jag också har lagt
märke till under debatten är att, om jag
hört rätt, ingen har på något sätt talat
om hur de nuvarande bestämmelserna
fungerar och vad en landskommun har
att iaktta enligt den gamla stadgan och
den praxis som har utvecklat sig. Det
är detta, herr talman, som jag skulle vilja
uppehålla mig vid en liten stund.

I fråga om nybyggnad begagnas oftast
bostadsstyrelsens förslag och ritningar.
De underställs kommunens bostadsnämnd
eller kommunalnämnden, och därefter
går frågan till länsbostadsnämnden. Man
kan tryggt säga att detta i regel är gången
av nybyggnadsärendena numera. Det
är alltså tre olika instanser som granskar
byggnadsförslagen, och länsbostadsnämnderna
har ganska klara föreskrifter
om vad som är att iaktta när ansökningarna
kommer. Är det i ansökningen
angivet, att det icke finns anslutning till
samhällets vatten- och avloppsledningar,
åligger det ju länsbostadsnämnden att
översända ärendet till distriktsingenjören
för vatten och avlopp, så att han får
yttra sig över de föreslagna sanitära an -

läggningarna. Man torde väl kunna säga,
att den nuvarande anordningen är ganska
betryggande.

Sedan kommer jag till hälsovården
ute i kommunerna. Hur fungerar den i
regel? Alla kommunalmän vet, att man
där har flera olika instanser. Oftast är
det så att påpekanden kommer från t. ex.
distriktssköterskorna om att den eller
den bostaden — framför allt gäller det
bostäder, där familjer med barn bor —
är mindervärdig och olämplig av en eller
annan anledning. Utöver distriktssköterskorna
har vi provinsialläkare —
i varje fall där provinsialläkartjänsten
är besatt — som också har såsom en av
sina uppgifter att följa med utvecklingen
på detta område. Dessutom har vi
förste provinsialläkaren i länet, som vid
regelbundna besök i kommunerna gör
sig underättad om läget på hälsovårdsfronten.
De flesta skriver såvitt jag vet
årsberättelser över vad de inhämtat vid
sina besök i kommunerna. Därutöver har
vi antingen hälsovårdsnämnd eller kommunalnämnd,
som bevakar dessa frågor.

Om det gäller en vatten- och avloppsanläggning,
går det i regel till så, att en
ingenjörsfirma upprättar ett förslag. Firman
vet på förhand vad den därvid har
att iaktta. Förslaget skall alltid granskas
av distriktsingenjören, finns där något
som helst anmärkningsvärt, översänder
denne ärendet till förste provinsialläkaren,
och dessutom blir ofta länsarkitekt
och distriktsarkitekt inkopplade. Man
torde ganska lugnt kunna säga, att vi i
de flesta fall redan har bestämmelser
som i praktiken innebär en mycket ingående
detalj granskning av dessa förhållanden.
Är det fråga om en byggnadsplan,
är det, såsom alla vet, länsarkitekten
som skall godkänna denna. Han godkänner
inte planen, förrän vatten- och
avloppsfrågans lösning är i princip skisserad
på planen och kommunen har lovat
att utföra detta arbete. Gäller det ett
utomplansområde, erfordras dispens för

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 14

115

varje tomt som avstyckas, och dispensen
skall tillstyrkas av länsarkitekten. Man
torde sålunda utan överdrift kunna säga,
att vi redan har ett flertal organ som
sysslar med dessa frågor — jag har räknat
till 10 olika instanser. Då kan man
bli litet förvånad över att diskussionen
föres som om vi i landskommunerna inte
hade någon kontroll alls på dessa områden.
Det är dess bättre inte så, utan
vi har en ganska god kontroll.

Sedan är jag fullt medveten om att
det är ett gemensamt intresse för oss att
detta område ordnas på bästa möjliga
sätt men också på bästa lämpliga sätt.
Vi diskuterade i går om eftersläpningen
vid utbetalning av statsbidrag. Är det någon
kommunalman i denna församling
som tror att eftersläpningen kommer att
minska på grund av de nu föreslagna
bestämmelserna? Säkerligen inte — det
kommer att bli värre på detta område,
sedan de nya bestämmelserna trätt i
kraft. Det kan ju tänkas, att det statsfinansiella
läget förbättras så mycket
att eftersläpningen i någon mån kan
minskas. Det önskar vi väl alla. Men vi
har här i riksdagen gjort den erfarenheten,
att vi beslutar om olika saker, och
sedan efter ett par tre år kommer vi underfund
med den verkliga innebörden
av besluten. Så blir det interpellationer
och framställningar om att det och det
bör ändras. Man säger att det är orimligt
som det är, o. s. v. Vore det inte klokt att
vi sade vår mening redan när sådana
här förslag kommer fram? Jag går ut från
att många som sitter i denna kammare
har varit med om konferenser, t. ex. sådana
som Landskommunernas förbunds
länskonferenser. Vad kommer fram där?
Jo, kommunalmän som icke är riksdagsmän
kommer med direkta anmärkningar
och frågar: Hur kan ni på Helgeandsholmen
sitta och fatta sådana här beslut,
som blir så avgörande för kommunerna,
vad gäller både ekonomi och självbestämmanderätt?
Jag tror att många i
denna församling har varit med om liknande
diskussioner. Nu har vi ett tillfälle
att säga ifrån.

Jag anser i likhet med flera andra talare
att detta förslag innehåller många

Förslag till hälsovårdsstadga
goda saker, det är inte tu tal om det.
Vad jag är rädd för är hur det skall gå
när det skall omsättas i praktiken. Så
vitt jag förstår kommer kommunerna att
bli helt beroende av länsstyrelsernas mer
eller mindre stora välvilja på detta område.
På våra många länsstyrelser har vi
inte bara ensartade tjänstemän, som tilllämpar
bestämmelserna lika över hela
landet. Det är ju inte gott att få en enhetlig
tillämpning, när det är så många
olika tjänstemän. Det kommer att bli en
provkarta av skilda tillämpningar av
dessa föreskrifter, och jag måste säga
för egen del, att det är just denna tilllämpning
som jag är rädd för. I och med
tillkomsten av storkommunerna och väl
också genom den utveckling som har
skett torde vi kunna säga, att vi har fått
mer och mer ansvarskännande kommunalmän
även ute i landskommunerna.
.lag för min del känner icke till någon
enda kommun som skulle låta detta gå
precis hur som helst. Våra kommunalmän
är dess bättre inte funtade på det
sättet. De försöker göra det bästa möjliga
av varje situation. Men låt oss anta
att det gäller en större sak, det påpekas
t. ex. att en stor avloppsanläggning måste
utföras. Kammarens ledamöter vet
hur det är med kommunernas ekonomi
och hur det är med statsbidragen. Hur
skall det då bli? Enligt detta förslag har
länsstyrelsen rätt att vid vite ålägga
kommunen att utföra anläggningen. Antag
att en kommun får ett sådant vitesföreläggande,
och så försöker man efter
bästa förstånd att låna upp pengar, få
statsbidrag eller på annat sätt klara av
det, men man lyckas inte. Skall länsstyrelsen
ändå utdöma vitet för en sådan
kommun? Det skall bli intressant att se
hur detta kommer att tillämpas.

Jag vill inte på något sätt överdriva
den här saken. Jag tror att i många stycken
är det nödvändigt att det görs propaganda
för de här tingen, men det är
i alla fall vissa avsnitt här, om vilka jag
för min ringa del vill säga att jag anser
att det skulle vara felaktigt, om jag
inte i denna kammare skulle anmärka
på dem. Kommer jag igen om två—tre
år, är det för sent. Vi vet allesamman

116

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Förslag till hälsovårdsstadga

hur svårt det är att här i huset rätta till

någonting som blivit skevt.

Redan förut har herr Lindahl talat
om 14 §. Hur kommer det att bli om den
skall tillämpas, även efter utskottets
uppmjukning? Jo, det blir helt enkelt
på det sättet att kommunerna blir helt
beroende av länsstyrelsernas inställning.
Detta är, efter vad jag anser, det mest
farliga av alltsammans. Jag känner inrikesministern
så väl, att jag inte tror
att han har varit ute i något ärende för
att avsevärt försvåra det för kommunerna,
men jag måste ändå säga, att
jag tror att tillämpningen kommer att
bli i allra högsta grad försvårande för
kommunerna. Det är detta som vi ute
på fältet får lov att rätla oss efter.

Det säges här, att om bestämmelserna
tillämpas med förstånd o. s. v., så blir
det inga friktioner. Men tänk på hur
det i praktiken skall ordnas, om exempelvis
flera kommuner skall ha en gemensam
hälsovårdsinspektör. Vi har två,
kanske tre olika möjligheter att välja
på i sådana fall. Kommunerna kan bilda
ett kommunalförbund. Detta är en av de
möjligheter som brukar stå till buds,
och vad innebär det om man går på
den linjen? Jo, det innebär att detta
kommunalförbund får uttaxeringsrätt,
oberoende av fullmäktigeinstitutionerna
i de berörda kommunerna. Det är ju alltid
så med kommunalförbund, och detta
är en verklig fara. En annan möjlighet
är att ingå s. k. enkelt avtal. En kommun
anställer vederbörande, och de andra
är med och betalar. Alla vet ju att
detta inte heller är så lätt och att det
gärna vill uppstå tvist om hur ofta den
där mannen anlitas — det blir väl i regel
en man, antar jag. .lag blir, herr talman,
mycket betänksam om jag'' försöker
sätta mig in i hur det här kommer att
fungera i praktiken. I varje fall tycker
jag att vi som representerar landskommunerna
skall mer än en gång tänka
oss för, innan vi bifaller detta förslag
på alla punkter. Jag är övertygad om att
den dagen kommer när vi anser att vi
har gjort en sak som i alla fall inte var
så väl övertänkt.

Herr Lindahl har framfört en rad

synpunkter som jag helt kan instämma i.
Jag kan därför, herr talman, fatta mig
mycket kort. Jag skulle helst ha velat
yrka avslag på det hela, men jag förstår
att det inte är någon mening med
det. I varje fall vill jag understryka vad
herr Lindahl sade och be att få yrka
avslag på 14 § i andra kapitlet.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag lade märke till att
när herr Näsström talade om kommunernas
skyldigheter i fråga om vatten
och avlopp, anförde han att om han nu
skulle vara med om de bestämmelser
som här föreslås i dag, kanske han om
tre år skulle behöva stiga fram och tala
om de besvärligheter som i verkligheten
skulle komma att uppstå. Detta med tre
år är intressant ur den synpunkten, att
det är tre år sedan, alltså 1955, som riksdagen
i särskild lag beslutade om hur
kommunerna skall förfara i fråga om
vatten och avlopp. Den frågan berörs
inte alls i det förslag till hälsovårdsstadga
som här föreligger utan regleras i
annan ordning. Men det är riktigt att
det är tre år sedan. Om herr Näsström
har någonting att erinra emot vad han
var med om att besluta då, finns det
fullgod anledning att göra det i riksdagen,
men jag förstår inte sammanhanget
med dagens ärende.

Jag vill vidare säga någonting i största
allmänhet om denna fråga och dess behandling.
Det är ju riktigt att detta förslag
till hälsovårdsstadga underställes
riksdagen för dess hörande, och det är
självfallet av den allra största betydelse
att vi kan få en stadga, som är uppgjord
i fullt samförstånd mellan regering och
riksdag. Det kanske dock bör erinras
om att det föreliggande förslaget är resultatet
av den översyn av den gällande
hälsovårdsstadgan som emanerade
från den riksdagsskrivelse som ställdes
till Kungl. Maj:t 1948. Förspelet var följande.
Några riksdagsmän i andra kammaren
väckte 1946 motion om nämnda
översyn. Det särskilda utskott som då
yttrade sig över motionen ansåg emellertid,
att det visserligen var riktigt ock -

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 14 117

så enligt deras uppfattning att en översyn
av gällande stadga var erforderlig,
inte minst därför att man ville ha hälsovårdsstadgan
i tillämpning även ute
på landsbygden, men att man med hänsyn
till kommunernas dåvarande storlek
borde avvakta en eventuell ny kommunindelning.
Så blev frågan vilande till
1948. Motionärerna kom igen och begärde
på nytt att frågan skulle tas upp.
Andra särskilda utskottet i andra kammaren
fann då anledning föreslå riksdagen
att begära en sådan allmän översyn.
Det tillsattes en parlamentarisk utredning,
som 1953 framlade sitt förslag.
Förslaget har emellertid blivit liggande
sedan 1953. Jag kan inte säga vad det
har berott på. Det är möjligt att det har
samband med att min företrädare på
den här posten hade den uppfattningen,
att förslaget gick längre än vad han ansåg
vara skäligt och att han under alla
omständigheter fann det besvärande att
lägga fram förslaget såsom utredningen
hade tänkt sig. Utredningen gick ju,
som jag nämnde, ganska långt i fråga
om skärpta bestämmelser för landsbygdens
vidkommande, inte minst då det
gällde exempelvis mjölkkontrollen, ladugårdshygienen
o. s. v.

Vi har på dessa punkter tagit försiktigt
på utredningens förslag och gjort
väsentliga uppmjukningar. Jag tycker
att jag har fått åtminstone den tillfredsställelsen
att se, att representanterna
från landsbygden nu inte har något att
erinra emot utformningen av hälsovårdsstadgan,
inte heller i de stycken som
berör exempelvis hälsovårdsnämndernas
rätt — inte skyldighet men väl rätt —
att företa kontroll i exempelvis ladugårdar.
Det liar efter överarbetningen varit
möjligt att tillgodose de önskemål som
man kunnat ha från landsbygdens sida
i dessa avseenden.

Jag har också anledning att känna tillfredsställelse
över behandlingen av stadgan
i andra lagutskottet. I de viktigaste
avseendena har den ju godtagits av utskottet.
Det är givet att man alltid kan
diskutera en del detaljer, såsom herr
Mannerskantz och herr Edström och
andra har gjort, men jag tror att dessa

Förslag till hälsovårdsstadga
detaljer delvis är sekundära. Herr Mannerskantz
hängde upp sig på paragraferna
33, 34 och 35 i fråga om viss tilllämpning,
men jag vill ändå erinra om
att medicinalstyrelsen på dessa punkter
har rätt och möjlighet att ge uppskov
med de kontroller som förutsättes enligt
stadgan. Skulle man tycka att medicinalstyrelsen
inte är tillmötesgående,
har man också möjlighet att besvära sig
hos Kungl. Maj :t.

Även avfallskvarnarna skulle vi kunna
diskutera, såsom herr Edström har
gjort. Jag vill endast på den punkten
säga, att de inte förekommer i så stor
utsträckning i vårt land, att det är nödvändigt
att lämna några tvingande föreskrifter
för kommunerna i denna stadga
utan att handlingsfriheten här bör vara
fullständig.

Om jag skulle ha någonting att erinra
mot vad utskottet har skrivit, så är
det egentligen bara på en punkt, nämligen
i samband med tjänsteläkares och
tjänsteveterinärers skyldighet eller rätt
att deltaga i hälsovårdsnämndens sammanträde.
Utskottet har där ändrat på
vårt förslag, och jag har i och för sig
ingenting att erinra emot detta. Man
har velat införa den bestämmelsen, att
någon skyldighet icke skall föreligga
för vederbörande tjänsteläkare och tjänsteveterinär
att närvara annat än när
deras närvaro måste anses ur saklig synpunkt
erforderlig. Ja, detta kan vi vara
helt överens om, men sedan har utskottet
skrivit: »Bestämmelserna om tjänsteläkares
och tjänsteveterinärs skyldighet
och rätt att närvara vid hälsovårdsnämnds
sammanträden torde böra föranleda
kompletterande administrativa
föreskrifter om gottgörelse åt dessa befattningshavare
av statsmedel för deras
närvaro såsom för annan tjänsteförrättning.
» Där har jag satt ett litet frågetecken
i kanten. Varför har utskottet
funnit det nödvändigt att föreskriva, att
man under alla omständigheter i administrativ
ordning skall se till att vissa
statliga tjänstemän får särskild ersättning
för att de deltar i uppgifter, som
vi i annat sammanhang anser bör höra
ihop med deras tjänst? Om vi på den

118

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Förslag till hälsovårdsstadga
punkten inte helt följer utskottets rekommendation
vid den slutgiltiga utformningen
av stadgan, hoppas jag att
andra lagutskottets ledamöter inte kommer
att känna sig alltför besvikna.

Vi kommer så in på den punkt, som
blivit den kontroversiella här, nämligen
14 §. Jag kan väl förstå kommunalmännens
reaktion i fråga om de ekonomiska
åtaganden, som skulle blivit följden om
man både antagit vårt förslag helt och
fullt. Men jag vill tillåta mig vända på
frågeställningen och säga, att kommunalekonomien
har två sidor. Alla de som
ute i landstingen och i storstäderna sysslar
med sjukvård är väl medvetna om
de stora kostnader, som vår sjukvård
för närvarande drar. Om vi följer t. ex.
vårddagskostnaderna bara några år tillbaka
i tiden, finner vi att de i det närmaste
har fördubblats exempelvis på våra
lasarett. Vi måste då och då fundera
över om vi har några möjligheter att
bringa ned kostnaderna, försöka gripa in
på ett tidigare stadium och inte bara dra
konsekvenserna av vad som inträffar
på hälsoområdet och bereda sjukdomsocli
olycksfallen den vård som krävs
vid våra anstalter. Man skulle alltså behöva
påbörja ett mera aktivt förebyggande
hälsovårdsarbete, och då kan man
inte komma förbi det omgivningshygieniska
problemet.

Det har tidigare här i dag erinrats om
vad som skedde vid ett slakteri i den
bygd jag kommer ifrån och de olyckor
som inträffade i anslutning därtill med
en mångfald sjukdomsfall, ja, även dödsfall.
Jag skulle kunna erinra om ytterligare
en rad liknande händelser, men
jag skall nöja mig med en: Vi minns alla
hepatitepidemien från 1955, förorsakad
av infekterade ostron från norra Bohuslän.
Enligt av medicinalstyrelsen inhämtade
uppgifter utvecklade sig denna epidemi
så, att antalet insjuknade med arbetsoförmåga
under minst ett 50-tal dagar
var 629 direktsmittade och ett 30-tal sekundärt smittade. Jag vill gärna
läsa också de följande raderna ur medicinalstyrelsens
rapport: »Före epidemien
hade två fall av gulsot inträffat i den
ort, där ostronen var sumpade, och det

kunde konstateras, att de båda primärt
insjuknade patienternas faeces tömts direkt
eller via samhällets kloakledning i
hamnen intill sumpningsplatsen.» Här
ser vi klart sambandet mellan orsak och
verkan. De 629 råkade ut för olycksfallet
på grund av bristen i avloppsförhållandena
i detta samhälle.

Detta är ingen allmän företeelse, det
är jag fullt medveten om. Naturligtvis
kan man säga, att vi inte får gå ut ifrån
det enskilda fallet, men, ärade kammarledamöter,
det är ändå så, att då och då
ställs vi inför vissa bekymmer. Det inträffar
ett fall dä och ett annat fall då,
som ger oss en påminnelse om att det
omgivningshygieniska arbetet är av utomordentligt
stor betydelse.

Jag vill inte på något sätt göra gällande
annat än att denna uppfattning säkerligen
delas av oss alla. Jag vill också
ge mitt erkännande åt kommunerna för
deras insatser. En rad av kommuner har
byggt upp en organisation, som är av
utomordentligt stor betydelse och avsatt
mycket goda resultat. Jag har anledning
att konstatera, att det för närvarande
finns mellan 425 och 450 hälsovårdsinspektörer.
Av dem har vi ett 75-tal ute
i våra landskommuner, enligt de uppgifter
som vi har fått in. Vi har alltså progressiva
kommuner, som har byggt upp
denna verksamhet aktivt. Men är vi alldeles
övertygade om att detta har slagit
igenom överallt? Det är egentligen på
den punkten vi tvistar en smula.

Låt mig gå tillbaka till de fall jag
nyss anförde. Vad tjänar det till, om
man exempelvis i Stockholm eller en råd
andra städer —- liksom också på ett antal
andra orter i vårt land — har byggt
upp en förnämlig hälsovårdsorganisation,
och alltså har en förnämlig omgivningshygienisk
verksamhet, om det på
en annan ort, där inte denna kontroll
finns, förekommer något sådant som
hände i anslutning till de nämnda epidemierna?
Här har vi alltså vad herr
Elowsson redan tidigare framhållit: vi
är beroende av varandra. Det är inga
lokala frågor, utan de är mera allmängiltiga.

Sedan vill jag komma tillbaka till sjuk -

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 14

119

''vårdsarbetet och den förebyggande verksamheten.
Där har vi nu en diskussion
om hälso- och sjukvården. Den föranleds
bland annat av öppnavårdsutredningens
förslag, där man har tagit upp
spörsmålen om omgivningshygienen.

Jag vill då först erinra om hälsovårdsstadgeutredningens
förslag, att det i varje
kommun med minst 10 000 invånare
skulle finnas en hälsovårdsinspektör.
Man förutsatte vidare att riksdagen skulle
besluta att det inom varje landstingsområde
skulle finnas minst en hälsovårdskonsulent.
Ungefär så hade man
tänkt sig organisationen. Här har vi nu
försökt tränga in i kompetensfrågan.
Vilka skall svara för hälsovårdsarbetet
och framför allt den omgivningshygieniska
sidan därav? Ja, vi anser nog att
landstingen bör syssla med sjukvården
och med förebyggande hälsovård i anslutning
till sjukvårdsangelägenheterna
men befrias ifrån de omgivningshygieniska
spörsmålen, som i stället bör vara
en primärkommunal och en statlig uppgift.

På det primärkommunala planet bör
verksamheten skötas av hälsovårdsnämnderna
med de tjänstemän som dessa kan
behöva. Vad den statliga sidan av verksamheten
beträffar har det föreslagits
att man skall bygga upp en länsläkarorganisation,
som till sitt förfogande
skall få särskilda hälsovårdskonsulenter,
inte så mycket, skulle jag tro, för de
kontrollerande och inspekterande uppgifter
som i någon motion har framhållits,
utan mera för supplerande och konsulterande
verksamhet.

Det är utifrån dessa synpunkter som
vi mycket preliminärt har rekommenderat
organisationen på det primärkommunala
planet, där vi har ansett att
man bör kunna inrikta sig på att det i
princip i varje kommun skall finnas en
hälsovårdsinspektör. Det är inte absolut
nödvändigt att det finns en i varje
kommun, har vi sagt, ty flera kommuner
kan samsas om en hälsovårdsinspektör.
Vi har också efter överläggningar
med landskommunernas förbunds styrelse
sagt, att ledamot av hälsovårdsnämnd

Förslag till hälsovårdsstadga

kan fullgöra de skyldigheter som annars
åvilar en hälsovårdsinspektör. Vidare
ansåg vi att länsstyrelsen borde komma
in här och vara det organ som dispenserade
kommunerna från grundprincipen
att det i varje kommun skulle finnas
en hälsovårdsinspektör. Denna
ståndpunkt intog vi därför att vi anser
att länsstyrelserna har kännedom om
kommunerna, deras invånare och deras
ekonomiska förhållanden, och att det
därför inte finns anledning att från kommunernas
sida befara någon form av
»övertramp» av länsstyrelserna.

Här i riksdagen har dock en annan
uppfattning kommit till uttryck, enligt
vilken man vill ha bort dispenseringen.
Jag syftar på den motion som andra lagutskottet
har tagit hänsyn till, när utskottet
har förordat en annan utformning
av 14 §, en utformning som innebär
att man fråntar länsstyrelsen dess
uppgift som dispenserande myndighet
och i praktiken ger frihet åt kommunerna
att själva välja organisationsformen.
Vill en kommun ha egen hälsovårdsinspektör
får den ha det, vill den sammansluta
sig med andra kommuner kan den
göra det, och vill den överlåta åt någon
ledamot av hälsovårdsnämnden att fullgöra
de ifrågavarande uppgifterna kan
den göra så under vissa förutsättningar.
Det har inte rått några delade meningar
på den punkten.

Jag vill erinra om en passus i en motion
som herr Lindahl m. fl. har väckt
i denna kammare och som är tryckt i
andra kammaren: »Skulle någon enstaka
kommun brista i fullgörandet av sina
åligganden inom hälsovården kan ju
länsstyrelsen ingripa med stöd av sina
allmänna befogenheter enligt hälsovårdsstadgan
och på detta sätt åstadkomma
rättelse.» Jag vill påminna om denna
skrivning därför att den också finns
återgiven i andra lagutskottets utlåtande.

Med den utformning av 14 § som andra
lagutskottet har förordat innebär paragrafen
enbart en riktpunkt för hur organisationen
bör byggas upp, och i praktiken
är det kommunerna som här blir
bestämmande, såvida inte länsstyrelsen

120

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Förslag till hälsovårdsstadga
bedömer att förhållandena inom orten är
sådana att hälsovårdsnämnden bör ha
särskild lijälp till sitt förfogande. Då
kan länsstyrelsen ingripa med de medel
som i motionen har angivits, något som
— jag understryker detta ytterligare —
ingen har gjort någon erinran emot. Jag
kommer inte att på denna punkt strida
mot andra lagutskottet, utan är beredd
för min del att godta vad utskottet här
har sagt. Jag litar på kommunerna i lika
hög grad som någon annan — jag känner
dem —• och jag tycker nog att det
borde vara möjligt för kammaren att
samla sig bakom andra lagutskottets förslag.
Det är väl ändå att sticka huvudet
i busken och se bort från fakta, när man
nu vill göra rent hus också med 14 §,
som så att säga ger en riktpunkt för uppbyggnaden
av organisationen. Om riksdagen
bestämmer sig för att ta bort 14 §
och inte säga någonting alls på denna
punkt, så kan det ju ändå hända att man
i en rad kommuner, där man inte är lika
aktiv och lika progressiv som i de mera
avancerade kommunerna, kan uppfatta
ett sådant ställningstagande som ett uttryck
för att riksdagen inte lägger så
stor vikt vid hälsovårdsarbetet och omgivningshygienen.
Jag vill inte säga att
en sådan uppfattning kan befaras bli allmän,
men risken kan finnas, och då
finns det väl ingen anledning att ta bort
paragrafen, när den nu, såvitt jag kan
förstå, inte kan medföra någon olägenhet
med den utformning den har fått av
utskottet.

Herr talman! Jag har gärna velat ge
till känna min uppfattning om hälsovårdsarbetets
vikt. På den punkten råder
inga delade meningar. Att man ute
i kommunerna ägnar sig åt detta arbete
är av allra största värde. Med den utformning
som 14 § har fått av andra
lagutskottet kan den inte innebära några
olägenheter, och det bör därför vara
möjligt att samlas omkring utskottets förslag.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att det var på dragande kall och ämbetets
vägnar som inrikesministern framförde
dessa synpunkter. Det var ju också
inte bara allmänna ordalag, utan
hans anförande rymde åtskilligt mer.
Jag tror dock inte att inrikesministern
innerst inne har en sådan ödesbunden
tro på att om bara riksdagen nu fattar
detta beslut, så kommer vi i framtiden
att vara befriade ifrån alla allvarliga
epidemiska sjukdomar och »olycksfall»
som han uttryckte sig. Vi kan nog vara
överens om att vi även framgent måste
räkna med att vi kan råka ut för dylika
saker alldeles oavsett om vi nu får denna
nya hälsovårdsstadga eller inte.

Inrikesministern förklarade, att den
goda hälsovården ännu inte har slagit
igenom överallt ute i landet. I samma
andedrag nämnde han, att man t. ex.
i Stockholm har alla möjligheter på detta
område. Jag har, herr talman, när jag
under riksdagens vårsessioner gått över
bron här utanför och sett den bruna
smörja, som rinner förbi riksdagshuset,
tänkt att om vi skulle tillåta samma förorening
av våra älvar ute i landskommunerna,
skulle det säkerligen bli ett
fruktansvärt ståhej. Vi bör nog därför
iaktta en viss försiktighet när vi resonerar
om dessa ting.

Inrikesministern förklarade vidare, att
de här omtalade inspektörerna skall ha
konsulterande uppgifter. Alldeles osökt
kom då Parkinsons lag mig i minnet.
Detta är väl om något ett exempel på
hur det blir kaka på kaka, undan för
undan. I mitt förra anförande nämnde
jag en rad av olika instanser som har
dessa uppgifter, och nu skall vi alltså
få ytterligare en instans även ute i de
små kommunerna.

Jag vill även erinra om något som
jag inte nämnde i mitt första anförande.
Varje medborgare i detta land har, oavsett
om han bor i en liten eller stor kommun,
rätt att vända sig till vederbörande
länsstyrelse och framställa anmärkning,
om han anser att hälsovården i kommunen
i fråga icke skötes på tillfredsstäl -

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 14

121

lande sätt. Det inträffar ju också allt
emellanåt att dylika anmärkningar framställs.
Det är mycket viktigt att medborgarna
i vårt land har denna rätt att
framställa anmärkning om man finner
att något är skevt.

Statsrådet sade sedan, att man inte
skall sticka huvudet i busken. Jag tror
inte att våra kommunalmän vill göra
det, och de gör det heller inte. Men de
vill handla under eget ansvar och känna
med sig att de inte på varje punkt
står under förmyndare. Jag kan, herr
talman, inte komma ifrån att följden av
detta förslag blir ett förmynderskap över
kommunerna. Vad vi kommunalmän reagerar
mot är att hälsovårdsfrågorna nu
skall behöva gå igenom en rad olika instanser
med åtföljande onödig fördyring
och tidsutdräkt, innan man kan
göra det arbete som behövs. Dessutom
opponerar vi oss naturligtvis mot att
det blir onödiga utgifter, ty sådana vill
vi alltid försöka undvika.

Nu talas det om att landstingen har
sina uppgifter och kommunerna sina.
Det är givetvis riktigt, men vi bör nog
inte överskatta möjligheterna att genom
den nya hälsovårdsstadgan kunna bringa
ned antalet vårddagar på våra sjukhus.
Vi bör se tingen kallt och nyktert precis
som de är och inte överdriva verkningarna
av den nya hälsovårdsstadgan vare
sig på den ena eller andra punkten.
Alla har vi ju ett intresse av att antalet
vårddagar på sjukhusen om möjligt kan
nedbringas. Var och en som betalar
kommunalskatt får ju också betala landstingsskatt
och naturligtvis också statsskatt.

Jag skulle bli glad om den optimistiska
syn som inrikesministern har i fråga
om utvecklingen på hälsovårdens område
skulle komma att visa sig riktig. Men,
herr talman, jag har varit kommunalman
i ganska många år och befarar att
vi, som inrikesministern själv sade, om
kanske tre år får se mer negativa verkningar
av vad som nu kommer att beslutas.
Om både inrikesministern och jag
den dagen finns kvar här i kammaren,
skall jag påminna honom om denna diskussion.

Förslag till hälsovårdsstadga

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag vill vända mig emot
vad statsrådet sade om att förhållandena
skulle vara så mycket bättre i städerna,
som redan nu har lagens tvång över
sig. Jag var för något år sedan tillsammans
med ledamöterna av tredje lagutskottet
på en resa i landet för att vi på
ort och ställe skulle få se hur förorenade
vattendragen på många platser var.
Vi reste omkring i Småland och norra
Skåne. Under resan kom vi också till en
del städer, där vi ju hade anledning att
förmoda att hälsovårdsorganisationen
skulle fungera riktigt mönstergillt. Det
visade sig i stället vara tvärtom. Det
var på många platser ett mycket dåligt
tillstånd i vattendragen. De små vackra
sjöarna kring städerna var ofta förorenade
i mycket stor utsträckning. Det
tycks alltså ändå inte vara på det sättet,
herr statsråd, att alla problem skulle
lösas, bara man på landsbygden införde
den tvångsorganisation som redan finns
i städerna.

Vad beträffar landstingen och deras
befattning med hälsovårdsfrågorna kan
jag påpeka — jag sade det redan i mitt
första anförande — att landstinget i
Örebro län på många sätt bidrar till att
det hålles en god hälsovårdsstandard ute
i bygderna. Landstinget inte bara sköter
hälsovården så där i allmänhet på
det sätt som åligger det, utan man har
dessutom tillsatt en särskild befattningshavare,
som landstinget avlönar och som
står till kommunernas förfogande. Det
kan inte vara nödvändigt att bygga upp
en ny tjänstemannaorganisation, när det
finns möjligheter att klara av saken
ungefär på det sätt som för närvarande
sker. Det är klart att landstingen inte
precis sysslar med renhållningsfrågorna.

Å andra sidan är det faktiskt så, att när
det gäller sådana förebyggande åtgärder,
som herr statsrådet här talade om, bedrives
för närvarande i hela mitt hemlän
en kampanj, i vilken kommunerna
är medagerande. Det propageras för att
barnen skall vara rädda om sina tänder,
det propageras för att de inte skall lära
sig att röka, det propageras för att de
inte skall äta för mycket, så att de får

122

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Förslag till hälsovårdsstadga
sjukdomar genom att de blir för feta.
Visst har landstingen hand om en liel
råd sådana ting. För min del tycker jag
att det inte heller kan vara av ondo,
om landstingen anställer konsulenter
som hjälper kommunerna till rätta med
vad som bör uträttas i hälsovårdsavseende.

Vi uppskattar inrikesministern, och
det är klart att hans inlägg här i debatten
hade en attraherande och charmerande
verkan på kammaren, men
kvar står dock att med all sin charm
är han i färd att binda landskommunerna,
att skapa ett tvång för dessa kommuner
som beskär den självbestämmanderätt
som ändå bör vara grunden för
kommunernas verksamhet. Detta tycker
jag ju att kammarens ledamöter, och
framför allt de av dem som representerar
landsbygden, där ett sådant tvång
ännu inte finns, borde reagera emot
genom att rösta för det förslag som går
ut på att 14 § i förslaget till hälsovårdsstadga
skall utgå.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Den här frågan har kommit
i litet felaktig dager genom att man
på landsbygdshåll tydligen haft den
uppfattningen att vi, som bor i städerna,
tycker och tror att allting där är bra i
hälsovårdsavseende. Så förhåller det sig
inte alls. Den här saken var på tal också
i utskottet, och jag försökte klargöra att
förhållandena i städerna i många fall
var mycket sämre än ute på landsbygden.

Jag skall inte nu här taga upp en lång
diskussion om vad som sagts. Men då det
gäller frågan om avloppen, som bland
andra herr Näsström var inne på, får vi
komma ihåg att länsstyrelserna redan nu
har möjlighet att ålägga kommunerna
vissa skyldigheter i det avseendet. Det
är ju också på det sättet, åtminstone i
södra Sverige, att det visst inte är bara
städerna som släpper ut otrevligheter i
våra vattendrag. Det gör landsbygdskommunerna
i lika stor utsträckning i
den mån där finns tätorter, industrianläggningar,
sjukhus eller sanatorier o. d.

Jag känner i varje fall till många vattendrag
som blivit förorenade av utsläpp
inom sådana landskommuner, så att fisket
blivit, om inte helt fördärvat så åtminstone
allvarligt skadat. Det är alldeles
klart att vi, om vi skall komma
ifrån detta och göra allvar av detta
myckna tal om vår vattenvård, måste se
till att i görligaste mån förebygga sådana
utsläpp. Vi måste i den utsträckning
som tid och ekonomiska möjligheter tilllåter
anlägga reningsverk på de olika
ställena. Men det är lika självklart, att
detta inte kan ske över hela landet på
en gång, lika litet som mycket annat
kan omedelbart förverkligas. Vi får anlägga
dessa reningsverk med förstånd.
Lika väl som man kunnat göra det hittills,
bör man kunna göra det också i
fortsättningen.

Sedan bör jag kanhända också säga,
att vad vi resonerat om i detta sammanhang
när det gäller den yttre hälsovården
i kommunerna är den första försvarslinjen
gentemot sjukdomarna. Då är
det väl ändå ganska naturligt, att vi inriktar
oss på att från allra första stund
kunna spåra de svårigheter, som vi eventuellt
sedan kan möta i förstorad form,
att vi med andra ord söker få fram en
sådan kontroll, att vi kan upptäcka fel
i de fall då dylika blivit begångna. Det
är för den sakens skull vi ville få inspektörerna.
Och det är väl ändå ganska
säkert, att den som står i tjänstemannaställning
intar en betydligt friare
och obundnare position när det gäller
en sådan här sak än den som är vanlig
ledamot av en nämnd och därutöver inte
har någon auktoritet.

Jag skall bara nämna ett exempel på
hur det kan gå till. Det gällde en ensamboende
förmögen kvinna, som hade en
gård, där hon hade kreatur. Hon vanskötte
den i många år. Gödseln samlade
sig i ladugården, där det fanns råttor
och över huvud taget såg förskräckligt
ut. Hälsovårdsnämnden visste om det
men räknade med, efter vad det försäkrats
mig, att kommunen skulle få ärva
gumman, och därför ville man inte reta
henne. När sådant kan inträffa, är det
uppenbart att det inte överallt är så bra

Onsdagen den 10 december 1958 cm.

Nr B 14

■123

.beställt, som det dess bättre är på de
allra flesta platser.

Därför, lierr talman, ber jag att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill med anledning
av en felsägning av lierr Elowsson framhålla,
att jag har sysslat så mycket med
avloppsfrågor i mitt liv, att det inte var
så tokigt när han sade, att jag var »inne
i avlopp». Detta sagt inom parentes. Men
när samhällen av en viss storlek redan
har dessa hälsovårdsinspektörer men
herr Elowsson säger att systemet kanske
inte överallt har utfallit så bra, så visar
ju detta att inte ens denna institution
kan fungera i alla lägen. När det gäller
de stora samhällena, tror jag inte det råder
några som helst delade meningar
bland oss om att hälsovårdsinspektörerna
där är nödvändiga, men vad herr
Lindahl och jag har reagerat mot är att
landskommunerna nu också kommer att
omfattas av denna bestämmelse. Vi tror
att detta är en i allra högsta grad onödig
pålaga, ty nu har man vaknat till så
pass mycket även på landsbygden, att
man följer de sanitära bestämmelser som
finns, även om man inte blir ålagd att
göra det. Och så fort det blir fråga om
större företag, t. ex. avloppsföretag,
finns det bestämmelser om hur de skall
utföras, så att för den sakens skull behöver
vi inte dessa nya tjänstemän.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme att
framställas först särskilt beträffande envar
av de delar av utskottets yttrande
varom framställts annat yrkande än om
godkännande av utskottets uttalande,
därefter särskilt angående utskottets uttalanden
i övrigt samt slutligen särskilt
i fråga om utskottets hemställan.

Utskottets yttrande under överrubriken
Vissa huvudfrågor i förslaget till ny
hälsovårdsstadga

2. Hälsovårdsorganisationen

Beträffande detta avsnitt, anförde herr
talmannen, hade yrkats dels att utskot -

Förslag till hälsovårdsstadga
tets yttrande skulle godkännas, dels ock
att nämnda yttrande skulle godkännas
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen I:B207, av herr
Lindahl m. fl.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets yttrande
oförändrat vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindahl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner andra lagutskottets
i utlåtande nr B 19 gjorda yttrande
under överrubriken Vissa huvudfrågor i
förslaget till ny hälsovårdsstadga, underrubriken
2. Hälsovårdsorganisationen
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets yttrande
i förevarande del med den ändring
däri, som föranledes av bifall till
motionen I: B 207 av herr Lindahl m. fl.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lindahl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 43.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utskottets yttrande beträffande 6 kap.
Om vattenförsörjning och vattenundersökning
m. m.

I fråga om detta kapitel, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels godkännan -

124

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Förslag till hälsovårdsstadga

de av utskottets yttrande, dels ock godkännande
av nämnda yttrande med det
tillägg, som innefattades i reservationen
nr I, av herrar Mannerskantz och Lothigius.
Med hänsyn till innehållet i
sagda reservation, yttrade nu vidare
herr talmannen, komme propositioner
att framställas särskilt beträffande envar
av de i reservationen behandlade paragraferna
i förslaget till hälsovårdsstadga.

Sedermera gjordes angående var och
en av paragraferna 33, 34, 35 och 36 propositioner,
dels på godkännande av utskottets
yttrande, dels ock på godkännande
av nämnda yttrande med det tilllägg
beträffande envar av dessa paragrafer,
som föreslagits i reservationen
nr I, av herrar Mannerskantz och Lothigius;
och förklarades propositionerna
på godkännande av utskottets yttrande
oförändrat vara med övervägande ja besvarade.

Utskottets yttrande beträffande 7 kap.
Om avledande av flytande orenlighet

I anledning av de yrkanden, som
framkommit rörande förevarande kapitel,
anförde herr talmannen, komme
propositioner att framställas först särskilt
beträffande det stycke, vari behandlades
fråga om tillståndstvång för
avfallskvarnar, därefter särskilt angående
utskottets yttrande avseende 42 §
i förslaget till hälsovårdsstadga.

Därefter gjordes enligt de i avseende
å utskottets yttrande om tillståndstvång
för avfallskvarnar förekomna yrkandena
propositioner, först på godkännande
av utskottets yttrande i denna del
samt vidare på godkännande av det förslag
till yttrande, som innefattades i reservationen
nr II a, av herr Sunne m. fl.;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vidkommande utskottets yttrande beträffande
42 §, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets yttrande
i denna del skulle godkännas, dels ock
att nämnda yttrande skulle godkännas
med det tillägg, som förordats i reser -

vationen nr II b, av herrar Mannerskantz
och Lotliigius.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av
utskottets yttrande oförändrat vara med
övervägande ja besvarad.

Utskottets yttrande beträffande 8 kap.
Om klosett och urinoar

I fråga om detta kapitel hade yrkats
dels att utskottets yttrande skulle godkännas,
dels ock att detta yttrande skulle
godkännas med det tillägg, som föreslaits
i reservationen nr III, av herrar
Mannerskantz och Lothigius.

Därpå gjordes propositioner enligt berörda
yrkanden; och förklarades propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande oförändrat vara med övervägande
ja besvarad.

Utskottets yttrande beträffande 14 kap.
Om hälsovårdskontroll

Herr talmannen yttrade, att rörande
det nu ifrågavarande kapitlet hade yrkats
dels att det stycke i utskottets yttrande,
som å s. 116 i det tryckta utlåtandet
började med orden »I de likalydande
motionerna I: B 210» och å s.
117 slutade med »angivna yrkande» skulle
godkännas, dels ock att kammaren
skulle godkänna det förslag till yttrande,
som innefattades i reservationen nr V,
av herr Mannerskantz m. fl.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets yttrande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner det stycke i andra
lagutskottets i utlåtande nr B 19 gjorda
yttrande, som börjar på s. 116 med
orden »I de likalydande motionerna I:
B 210» och slutar på s. 117 med orden
»angivna yrkande», röstar

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 14 125

Ang. förbättrade inkomstförhållanden för distriktsveterinärer

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det förslag till
yttrande, som innefattas i reservationen
nr V, av herr Mannerskantz m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 41.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utskottets yttrande beträffande 15 kap.
Om ansvar och besvär

Vad anginge detta kapitel hade yrkats
dels att utskottets yttrande skulle godkännas,
dels ock att nämnda yttrande
skulle godkännas med det tillägg, som
föreslagits i reservationen nr VI, av herrar
Mannerskantz och Lothigius.

Vid sedermera enligt dessa båda yrkanden
gjorda propositioner godkändes
utskottets yttrande oförändrat.

Utskottets yttrande i övrigt

Godkändes.

Utskottets hemställan

Bifölls.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

B 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande dels
av tilläggsprotokoll nr 10 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av tilläggsprotokoll
nr 2 till det europeiska monetära
avtalet den 5 augusti 1955, m. m.; samt

nr B 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. förbättrade inkomstförhållanden för
distriktsveterinärer

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 103, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående förbättrade
inkomstförhållanden för distriktsveterinärer
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr B 54 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 24 oktober 1958, föreslagit
riksdagen att dels godkänna i statsrådsprotokollet
redovisad förhandlingsöverenskommelse
angående förbättrade
inkomstförhållanden för distriktsveterinärer,
dels antaga ett vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 och 3 §§ statens löneförordning
den 31 maj 1957 (nr 228), dels
ock bemyndiga Kungl. Maj :t att i anslutning
till överenskommelsen meddela föreskrifter
om förhöjning av gällande totallönebelopp
för distriktsveterinärer.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, de»
ena inom första kammaren av herr Gustafsson
i Byske m. fl. (I: B 212) och den
andra inom andra kammaren av lierr
Björkänge (II: B 276),

dels ock två likalydande motioner,
den ena inom första kammaren av herr
Robert Johansson m. fl. (I: B 213) och
den andra inom andra kammaren av
herr Wahrendorff m. fl. (II: B 277).

I de sistnämnda motionerna hade
hemställts, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr B 54 måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
1) att i den nya praktiktaxan måtte

126 Nr B 14 Onsdagen den 10 december 1958 em.

Ang. förbättrade inkomstförhållanden för distriktsveterinärer

stadgas skyldighet för veterinären att
till djurägaren utlämna kvitto av det
slag, som förordats i motionerna; 2) att
vid kommande förhandlingar angående
distriktsveterinärers arvoden m. m. även
representanter för djurägarnas organisationer,
exempelvis Riksförbundet Landsbygdens
folk och Sveriges Lantbruksförbund,
måtte beredas tillfälle att deltaga;
samt 3) att förslag angående lindring avenskildas
kostnader för djursjukvård i
enlighet med vad i motionerna anförts
måtte föreläggas nästa års riksdag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: B 213 och II: B 277, i vad
de avsåge skyldighet för veterinär att till
djurägare utlämna kvitto, godkänna den
i statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 24 oktober 1958 redovisade överenskommelsen; II.

att riksdagen måtte antaga i statsrådsprotokollet
angivna förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§
statens löneförordning den 31 maj 1957
(nr 228);

III. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att i anslutning till överenskommelsen
meddela föreskrifter om
förhöjning av gällande totallönebelopp
för distriktsveterinärer;

IV. att motionerna I:B 213 och II: B
277, i vad de icke behandlats under I„
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V. att motionerna I:B 212 och II: B
276 icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herrar
Ivar Johansson, Pålsson, Larsson i Hedenäset
och Gustafsson i Kårby, vilka
ansett, att utskottets utlåtande i viss del
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort i
nedan angivna delar hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna T: B 213 och II: B 277, i vad

de avsåge skyldighet för veterinär alt till
djurägare utlämna kvitto,

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att i den nya praktiktaxan måtte
stadgas skyldighet för distriktsveterinär
att till djurägare utlämna kvitto av här
avsett slag,

b) i övrigt godkänna den i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 24
oktober 1958 redovisade överenskommelsen; IV.

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: B 213 och II: B 277, i vad
de icke behandlats under I., i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa,

a) att vid kommande förhandlingar
angående distriktsveterinärernas löneförhållanden
även representanter för
djurägarnas organisationer måtte beredas
tillfälle att deltaga,

b) att förslag angående lindring avenskildas
kostnader för djursjukvård i
enlighet med vad i motionerna anförts
måtte föreläggas nästa års riksdag;

V. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: B 212 och II: B 276, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):

Herr talman! Jag vill taga kammarens
uppmärksamhet i anspråk en helt kort
tid för att i egenskap av motionär ge
några synpunkter på denna fråga.

Först vill jag understryka det viktiga
i att distriktsveterinärernas löneförhållanden
regleras på ett sådant sätt, att rekryteringssvårigheter
inte uppstår när
det gäller detta för jordbrukarna så betydelsefulla
yrke. Veterinären är kanske
i högre grad än läkaren vår vän ute på
landsbygden. Han är en person, vilken
ofta blir vän i familjen, och begäran
om kvitto för ett belopp kan äventyra
denna vänskap, och det är kanske det
som gjort, att frågan om obligatoriskt
kvitto för ersättningen har blivit en så
ömtålig fråga. Trots att jag bor i närheten
av Göteborg kostar ett veterinärbesök
hemma på min gård 40 kronor.
Just den omständigheten har kanske gi -

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 14

127

Ang. förbättrade inkomstförhållanden för distriktsveterinärer

vit mig anledning att lägga några som
jag tycker viktiga synpunkter på detta
spörsmål.

Det är ju en överenskommelse med en
personalorganisation, som ligger till
grund för detta utskottets yrkande. Denna
överenskommelse bygger på en utredning,
och denna utrednings förslag har
varit ute på remiss. Vi har här motionsledes
framställt det yrkandet, att veterinären
skall vara skyldig att för sina
avgifter lämna ett kvitto till jordbrukaren.
Detta yrkande är inte nytt, utan
det har framförts i olika yttranden från
remissinstanserna, och det är anmärkningsvärt
många som har satt fingret just
på den punkten. Utskottet skriver på
s. 7 i utlåtandet, att av statsrådsprotokollet
framgår, att vissa remissmyndigheter
föreslagit skyldighet för veterinär att
utan anmodan lämna djurägare specifiserat
kvitto på erlagt belopp samt att
överenskommelsen med vederbörande
personalorganisation innebär att veterinär
har att erbjuda kvitto, vari anges
hur mycket av det erhållna beloppet, som
belöper på inställelsearvode, resekostnadsersättning
och ersättning för veterinärvård.

Det kan ju synas, som om detta mest
skulle gälla en diskussion om ordens
värde och valör, men jag vill understryka,
att vårt yrkande står litet längre ned
i utskottets utlåtande så refererat: »Yrkandet
i de ifrågavarande motionerna
på förevarande punkt innebär således
ett avsteg från förhandlingsöverenskommelsen.
» Detta visar alltså, att man vid
förhandlingarna har tagit hänsyn till
detta yrkande från remissinstanserna
men icke haft möjligheter att genomföra
det på grund av motstånd — skulle jag
förmoda — från den berörda personalorganisationen.
Detta har gett oss motionärer
anledning att framställa ett yrkande
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att man bör undersöka
möjligheterna att lindra den enskildes
kostnader för veterinärvård. Utskottet
har sagt att detta är en fråga, som inte
kan prövas av riksdagen i detta sammanhang
och detta kan i och för sig
vara riktigt. Men med hänsyn till att

överenskommelsen har fattats av å ena
sidan staten genom representanter för
civildepartementet och jordbruksdepartementet
och å andra sidan veterinärernas
intresseorganisation, alltså en förhandling,
där inte jordbrukarna varit
företrädda — vilket lett till resultat att
jordbrukarna till största delen får betala
räkningen för den överenskommelse som
träffats — anser vi det vara riktigt att
riksdagen, när den stadfäster en sådan
överenskommelse, också bör uttala, att
en lindring bör övervägas för dem, som
skall betala denna räkning.

Det är alltså en konsekvens av denna
förhandlingsordning som vi har anmärkt
på i motionen, nämligen att jordbrukarna
bara får vara med och betala kostnaderna
och inte delta i de förhandlingar, som
i så hög grad berör dem. Dessa synpunkter
anser jag att riksdagen bör ta hänsyn
till. Med hänsyn till det allmänna
förhandlingsläget bör enligt min mening
jordbrukarna få möjlighet att vara med
och bevaka sina intressen i denna fråga.

Jag skulle vilja peka på en sak i denna
situation och återkommer då till frågan
om kvittona. Vi bar ansett denna
fråga vara viktig, ty den som känner
jordbrukarnas kynne vet att det kanske
inte kan bli så mycket bättre, om veterinären
endast skall ha skyldighet att
erbjuda jordbrukarna ett kvitto. Jag vill
erinra om något som jag läst i en självbiografisk
roman av Ivar Lo-Johansson,
där han refererade att han under fem
års tid åkt spårvagn i Stockholm och
att konduktören varje gång frågat honom
om han önskade få ett kvttio på
avgiften. Han skakade emellertid på huvudet,
och det dröjde fem år, innan han
förstod att det gällde att välja mellan
kvitto och övergång. Han underlät alltså
att utnyttja övergångsbestämmelserna
när det gällde spårvagnsresorna i Stockholm,
ty han hade lantbons gamla aversion
mot att begära kvitto på ett belopp
som han hade betalat ut. Den aversionen
finns kvar, och jag tror inte att det
kommer att bli en riktig lösning av denna
fråga, förrän det föreskrives skyldighet
för veterinären att avlämna kvitto.
Med hänsyn till att personalorganisa -

128

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Ang. förbättrade inkomstförhållanden för distriktsveterinärer

tionen, som utskottet nu framhåller, har
uttalat sig för en bestämmelse så formulerad
att kvitto skall erbjudas i stället
för att föreskriva skyldighet att lämna
detta kvitto, tror jag också att intresseorganisationen
har anlagt för egen del
riktiga synpunkter på denna fråga.

Med dessa ord, herr talman, har jag
refererat skälen till att vi har väckt denna
motion och även varför vi anser denna
fråga vara så viktig.

Jag vill med dessa ord yrka bifall till
den av herr Ivar Johansson m. fl. avgivna
reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Ivar Johansson (ep), Jonasson (ep),
Axel Emanuel Andersson (ep) och Pälsson
(ep).

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Den förhandlingsuppgörelse,
som civildepartementet nu underställer
riksdagen, innebär ju att distriktsveterinärerna
får en förbättrad löneställning
över riksstaten med 200 000
kronor. Det är alltså en löneförbättring,
som skall bekostas av de svenska skattebetalarna
och som således inte kommer
att drabba djurägarna. Den nya praktiktaxan
skall dessutom justeras på ett sådant
sätt, att den beräknas ge distriktsveterinärerna
ett ytterligare inkomsttillskott
av ungefär 500 000 kronor.

Utskottet har ju för sin del godtagit
denna uppgörelse och föreslår, att riksdagen
måtte godkänna den.

Centerpartiets reservanter i statsutskottet
har egentligen inte gjort några
invändningar mot de stora saker det
här gäller; varken när det gäller den
föreslagna lönen eller beloppen i taxan
har det rests några invändningar. Jag
menar — och det framhöll redan herr
Johansson — att när det här föreligger
en förhandlingsuppgörelse och riksdagen
inte kan göra några invändningar
mot uppgörelsen i stort, torde det inte
vara någon anledning att ge sig in på
sådana detaljer, som tagits upp i reservationen.
Jag vill nämligen beteckna det
som en detalj när man begär, att i stället
för, som det står i uppgörelsen, att

veterinär skall ha skyldighet att erbjuda
kvitto bör det föreskrivas skyldighet
för veterinär att lämna kvitto.

Jag lyssnade med stort intresse till
den parallell, som herr Johansson försökte
dra bl. a. med Ivar Lo-Johanssons
spårvägsresor i Stockholm under fem år.
Jag hoppas efter all den folkupplysning,
som spritts över den svenska landsbygden,
att det inte finns någon kvar, som
inte vet vad ett kvitto är för någonting
i detta sammanhang. En djurägare som
anlitar en veterinär och som måste ta
upp plånboken och betala för besöket
skulle alltså inte förstå situationen när
veterinären frågar, om han skall lämna
ett kvitto, lika litet som Ivar Lo-Johansson
förstod vad spårvägskonduktören
menade — nej, det är en beskrivning,
som jag måste säga att jag inte
tror mycket på. Jag menar också för
min del, att det skulle se litet underligt
ut om civildepartementet nu fick lov att
gå tillbaka till personalorganisationen
och säga, att vi måste riva upp förhandlingsuppgörelsen
därför att riksdagen
föreslagit, att det skall föreligga en ovillkorlig
skyldighet att lämna kvitto, även
om djurägaren inte önskar få ett sådant.

Detta var alltså en fråga om en detalj.
I den andra frågan, som jag kanske inte
har anledning att beteckna som en detalj,
innebär reservanternas önskemål att
intresseorganisationerna skall vara representerade
vid förhandlingar av detta
slag. Jag måste erinra om att det inte
bara är på detta område, som samhällets
representanter får träffa uppgörelser
utan att ha möjligheter att samråda med
korporationer och intresseorganisationer.
Vi har en hel rad av taxor, som fastställs
utan att svenska folket får vara
med, men som får betalas av företagare
och anställda tillhörande olika grupper.
När man i denna förhandlingsuppgörelse
har gått ett steg längre än man brukar,
måste jag nog säga, att man borde
ha kunnat vara till freds. Tidigare har
civildepartementet ensamt fört förhandlingarna,
men denna gång har representanter
för jordbruksdepartementet deltagit,
och på detta sätt har man kunnat
tillförsäkra sig expertis vid förhand -

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 14 129

Om ändring av
lingarna. Det räcker i alla fall inte, menar
reservanterna, utan intresseorganisationerna
borde också få vara med. Men
om man slår in på den principen, får
man nog i fortsättningen bryderi med
att tillförsäkra konsumenterna och över
huvud taget dem, som är beroende av
sådana uppgörelser, önskat inflytande.
Det kan bli ett problem, som vi inte kan
komma till rätta med. Därför gör, menar
jag, nog riksdagen även på denna
punkt klokt i att följa utskottets förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):

Herr talman! Den uppgörelse, som ligger
till grund för utskottets förslag, bygger
ju på en uppgörelse mellan civildepartementet,
förstärkt med representanter
för jordbruksdepartementet, och personalorganisationerna.
I utredningens
förslag talades det inte om att veterinären
skall erbjuda kvitto, utan där har
man skrivit någonting annat, medan man
från flera remissinstansers sida, i huvudsak
från djurägarorganisationerna,
hävdat att veterinären skulle vara skyldig
att avge kvitto. När man nu, trots
de bestämda yrkandena från remissinstanserna,
inte har kommit längre i uppgörelsen
med personalorganisationerna
än att man överenskommit, att veterinär
skall erbjuda kvitto, så förstår man ju,
att det antingen rått ett bestämt motstånd
hos personalorganisationen mot en sådan
formulering eller också att djurägarnas
intressen hävdats på ett lamt
sätt i sammanhanget.

Det är i detta läge som vi har yrkat,
att jordbrukarnas intresseorganisationer
bör få möjligheter att deltaga i förhandlingarna.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme
att framställas särskilt rörande varje
punkt av utskottets i det nu föredragna
utlåtandet gjorda hemställan.

9 Första kammarens protokoll 1958. Nr 13

antalet ortsgrupper vid lönegrupperingen

Därefter gjordes enligt de beträffande
punkten I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen i förevarande
del; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

På särskilda propositioner bifölls härpå
vad utskottet i punkterna II och III
hemställt.

Sedermera gjordes angående vardera
punkten IV och V propositioner, dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på antagande av det förslag, som innefattades
i motsvarande delar i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades propositionerna på bifall till
utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarade.

Om ändring av antalet ortsgrupper vid
lönegrupperingen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 104, i anledning av väckta
motioner om uppflyttning från den 1 januari
1959 av de orter, som nu hänföres
till ortsgrupp 2, till ortsgrupp 3.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: B 168) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (II: B 206), hade hemställts,
att riksdagen, vad beträffade den statliga
lönegrupperingen, måtte besluta att
med verkan från den 1 januari 1959 uppflytta
de orter, som nu hänfördes till
grupp 2, till grupp 3.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet anfört bland annat:

»Vad angår de nu till statsutskottets
prövning hänskjutna motionerna om
ändring av antalet ortsgrupper vid lönegrupperingen
anser sig utskottet inte
f. n. böra tillstyrka desamma. Under
hänvisning till vad i detta utlåtande anförts
samt med instämmande i vad bevillningsutskottet
uttalat angående för -

130 Nr B 14 Onsdagen den 10 december 1958 em.

Om ändring av antalet ortsgrupper vid lönegrupperingen

anstaltande av en prisgeografisk undersökning
anser sig statsutskottet böra föreslå,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ger till känna vad utskottet anfört.

Utskottet hemställer, att riksdagen må,
i anledning av motionerna I:B 168 och
II: B 206, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört.»

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Pålsson, Larsson i Hedenäset
och Gustafsson i Kårby, vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: B 168 och II: B
206,

a) beträffande den statliga lönegrupperingen
besluta att med verkan från
den 1 januari 1960 uppflytta de orter,
som nu hänfördes till ortsgrupp 2, till
ortsgrupp 3;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i det av reservanterna
förordade utlåtandet i övrigt anfört.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som här föreligger har föranletts av motioner
med yrkande att riksdagen i fråga
om den statliga lönegrupperingen
måtte besluta att uppflytta de orter som
nu tillhör ortsgrupp 2 till ortsgrupp 3.
Detta anser sig utskottet inte vilja vara
med om utan att först en prisgeografisk
undersökning genomförs. I en reservation
hemställer vi att en uppflyttning
av ortsgrupp 2 till 3 sker från och med
den 1 januari 1960.

Då vi, herr talman, så sent som i går
hade en stor diskussion om dyrortsgrupperingen
över huvud taget, både lönegrupperingen
och skattegrupperingen,
anser jag knappast att det fyller någon
uppgift att här återuppväcka densamma
till livet. Jag ber därför, herr talman, att
med hänvisning till de argument som då
framfördes från vårt håll i denna fråga
kort och gott få yrka bifall till den vid
detta utlåtande fogade reservationen av
mig m. fl.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag skall fatta mig lika
kort som herr Johansson gjorde. Det är
alldeles riktigt att frågan diskuterades i
går, och det hade kanske varit lämpligt
att ta de båda ärendena tillsammans, eftersom
de berör delvis samma sak —-dock inte helt, ty frågan om lönegrupperingen
är ju en förhandlingsfråga på ett
annat sätt än frågan om skattegrupperingen.
Denna sak kommer också som
bekant att inverka på kommunernas lönesättning,
och det är ganska intressant
att påminna om att det under förhandlingarna
har kommit att bli inte mindre
än 16 procents spännvidd mellan ortsgrupp
2 och ortsgrupp 5, medan den så
att säga officiella spännvidden som bekant
är 12 procent.

Detta visar ju att det i viss mån är
en annan fråga, men jag skall inte nu gå
närmare in på detta, herr talman, utan
yrkar helt kort bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 105, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
dels av tilläggsprotokoll nr 10 till
överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en eufopeisk
betalningsunion, dels ock av tillläggsprotokoll
nr 2 till det europeiska
monetära avtalet den 5 augusti 1955,
m. m., såvitt propositionen avser anvisande
av investeringsanslag till kredit
till Turkiet, jämte i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 14

131

Ang. räntebetalningarna på vissa till Finland
lämnade statskrediter, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 10G, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland
träffad överenskommelse angående dels
nedsättning av räntebetalningarna på
vissa till Finland lämnade svenska statskrediter,
dels ock tillskapande av en
kulturfond jämte en i ämnet väckt motion.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
B 57, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 7 november 1958, föreslagit
riksdagen att godkänna en i nämnda
statsrådsprotokoll angiven överenskommelse
mellan Sverige och Finland angående
dels nedsättning av räntan på vissa
till Finland lämnade svenska statskrediter,
dels ock tillskapande av en kulturfond.

1 detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra kammaren
av herr Senander m. fl. väckt motion
(II: B 275).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: B 275'',
godkänna en i statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 7 november 1958
angiven överenskommelse mellan Sverige
och Finland angående dels nedsättning
av räntan på vissa till Finland lämnade
svenska statskrediter, dels ock tillskapande
av en kulturfond.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) :

Herr talman! Jag skall be att få ta
kammarens tid i anspråk bara ett litet
ögonblick. Jag gör det närmast med anledning
av vad som står i Kungl. Maj:ts
proposition i detta ärende. Det heter
däri, att enligt finansministerns mening
har genom den träffade uppgörelsen en
slutgiltig och i sak likvärdig reglering
nåtts av de nordiska ländernas under
krigsåren uppkomna skulder till Sverige.

Ja, frågan är om detta kan vara riktigt.
Den sakredovisning som förekom -

mer i ärendet är såväl i propositionen
som i utskottsutlåtandet mycket ofullständig
och summarisk. Det finns förmodligen
utrikespolitiska skäl för detta,
och jag skall inte ge mig in på några hypoteser
därvidlag. Låt mig bara, herr
talman, få konstatera, att när det gäller
såväl Norge som Danmark har det gjorts
väsentliga avskrivningar på kapitalskulden,
medan uppgörelsen med Finland såvitt
jag förstår i sin helhet avser endast
ränteeftergifter — visserligen till
ett förhållandevis betydande belopp,
men man har där inte kommit överens
om några kapitalavskrivningar på den
till runt 450 milj. kronor uppgående kreditsumman.
Det gör på mig ett intryck
av att uppgörelsen för Finlands del är
ofördclaktigare än den blivit för de två
andra länderna, måhända särskilt när
det gäller Norge, som har fått så stor avskrivning
— i och för sig fullt befogad

— som åtminstone 150 miljoner kronor
på en sammanlagd ursprunglig skuld av
365 miljoner kronor.

Det är klart att man kan diskutera karaktären
av dessa krigstidsskulder i
olika länder och därifrån dra olika slutsatser
om önskvärdheten att göra avskrivningar
o. s. v. Men låt mig nämna,
när jag är inne på den saken, att inemot
hälften av den finska krigsskulden
uppkom genom rena konsumtionskrediter,
till stor del härrörande från det
första vinterkriget då — som vi alla vet

— Finlands sak ansågs i mycket hög
grad vara vår. En summa av ca 215 miljoner
faller på sådan konsumtionskredit.
Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det
är stötande, att vi nu helt skall bibehålla
denna skuld. I varje fall när det gäller
konsumtionskrediterna anser jag att
man hade bort eftersträva en överenskommelse,
som innebar en väsentlig
nedskrivning av denna del av skulden.
Läget är ett annat i fråga om de skulder,
som uppkommit genom lån till produktiva
investeringar.

Slutligen skulle jag, herr talman, bara
vilja säga, att den kulturfond som här
skall skapas, hur välkommen den än är,
förefaller mig ytterligt blygsam om man
ställer den i relation till de historiska
band som ändå knyter våra två länder

132 Nr B 14 Onsdagen den 10 december 1958 em.

Ang. räntebetalningarna på vissa till Finland lämnade statskrediter, m. m.

samman och de behov som finns. Yi har
varit ett i mer än ett halvt årtusende
— att vi har varit skilda åt under det
senaste århundradet är en sak för sig
som inte bör få dölja våra intima band.
Att vi därför borde lägga större vikt vid
våra kulturella och andra förbindelser
med Finland tror jag inte det råder mer
än en mening om.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande, men jag skulle vilja göra en del
kommentarer, som delvis ansluter sig till
vad herr Hansson nyss sade.

Det rör sig i detta fall icke om ett avtal
i vanlig bemärkelse, utan om ett erbjudande
från svensk sida att efterskänka
en del av de räntebetalningar, som enligt
1949 års överenskommelse åvilar
Finland. Detta land har således inte haft
annan möjlighet än att med större eller
mindre tacksamhet acceptera det svenska
erbjudandet.

I detta sammanhang kan det vara anledning
att •— såsom herr Hansson gjorde
— erinra om övriga nordiska överenskommelser
av liknande typ. Danmark erhöll
under kriget i anslutning till krigets
upphörande krediter såväl för återuppbyggnad
som för vissa andra ändamål,
t. ex. flyktinghjälp. Redan 1945 avskrevs
hela krediten för flyktinghjälp på sammanlagt
50 miljoner kronor. Beträffande
övriga återstående krediter på 00 miljoner
kronor beslutade man 1949, att dessa
skulle återbetalas under en period av 30
år efter 3 procents ränta.

Motsvarande norska krediter uppgick
till ett belopp av 365 miljoner kronor.
Härav avskrevs redan 1945 ett belopp av
165 miljoner kronor. Det återstående utnyttjade
kreditbeloppet, som 1949 uppgick
till drygt 125 miljoner kronor, skulle
enligt överenskommelse nämnda år
återbetalas fr. o. m. 1955 under en tidrymd
av 25 år.

Kreditgivningen i Finland har varit av
en annan storleksordning än till de övriga
nordiska länderna, vilket i sig är
fullt naturligt. Dessutom bör man hålla
i minnet, att Finland från privat och

statligt håll under kriget erhöll icke obetydliga
gåvor. Av olika skäl blev Finland
icke delaktigt av de stora skuldnedskrivningar
som gjordes i förhållande till
Danmark och Norge år 1945. Först 1949
överenskoms om en amorteringsplan för
återbetalning av den finska statsskulden,
som vid detta tillfälle uppgick till omkring
455 miljoner kronor. Icke heller
vid detta tillfälle träffades någon överenskommelse
om nedskrivning av själva
skuldbeloppet. På sina mindre skuldbelopp
har sålunda Danmark och Norge
dels fått betydande avskrivningar, som
icke kommit Finland till del, dels självfallet
också sluppit räntor under de förflutna
14 åren på den sålunda avskrivna
delen av skulderna.

Enligt den uppgörelse, som träffats
med Finland 1949, skulle detta land 1959
påbörja amorteringarna av lånet på 455
miljoner kronor. Genom det nu gjorda
svenska medgivandet har ingen minskning
eller ändring av dessa förpliktelser
genomförts. Däremot har en viss
minskning i räntebetalningarna under de
närmaste 10 åren medgivits. Utan ett sådant
medgivande skulle de finska betalningarna
till Sverige ha uppgått till mellan
1/4 och 1/3 av hela den nuvarande
finska exporten till Sverige. Genom uppgörelsen
har för de närmaste tio åren
en väsentlig lättnad för Finland åstadkommits,
och man kan bara med stor
tillfredsställelse hälsa att så skett.

Det är också med djup tillfredsställelse
man hälsar att det nu äntligen tillkommit
en svensk-finsk kulturfond på 5 miljoner
kronor i detta sammanhang. En motsvarande
svensk-norsk kulturfond på C miljoner
norska kronor tillskapades redan
1947, och även för kulturutbytet med
Danmark finns fonder, som emellertid
ännu icke fått en önskvärd omfattning.
Nyligen har danska regeringen dock tillkännagivit
sin avsikt att skapa bl. a. en
svensk-dansk fond på hela 12 miljoner
danska kronor. Det svensk-finska kulturutbytet
har hittills huvudsakligen fått
baseras på privata insatser och enskild
offervilja. Jag vill i det sammanhanget
särskilt nämnda fadderortsrörelsen.

Behovet av intimare svensk-finskt sam -

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 14

133

Ang. räntebetalningarna på vissa till Finland lamnade statskrediter, m. m.

arbete på kulturens alla områden är
emellertid så stort, att det rimligtvis inte
i längden kan täckas av en aldrig så stor
enskild offervilja i form av pengar och
arbetsinsats. Vi vet ännu icke hur fonden
kommer att utformas och användas.
Om man använder avkastningen av fonden
på 5 miljoner kronor, blir det årligen
tillgängliga beloppet ett par hundratusen
kronor. Detta är även under förutsättning
att dessa realvärden inte urholkas
genom inflationistiska prisstegringar
inte ett så stort belopp, om man
exempelvis jämför med den nya svenskdanska
fonden, och man får hoppas att
det senare skall bli möjligt att späda på
kulturfonden.

Det sades en gång att Finlands sak är
vår. Dettta motto gäller så till vida fortfarande,
som alla de nordiska ländernas
välgång såväl på det politiska som ekonomiska
fältet måste vara en central angelägenhet
för vårt land och vi med yttersta
uppmärksamhet följer vad som
där händer. Hur de politiska förhållandena
i dessa länder än kommit att gestalta
sig, har vi dock alla en klar gemensam
målsättning: Vi önskar ingenting annat
i Norden än att kunna bevara en
fredlig utveckling i detta hörn av världen,
och den historiska erfarenheten visar
alt sådana syften bäst främjas, om
de inre förhållandena i ett land präglas
av en gemensam målsättning och en sund
ekonomisk och politisk utveckling. Jag
vill uttrycka den förhoppningen, att denna
syn på Norden måtte delas även av
andra länder.

Finland kan, när det i år ser tillbaka
på sin 41-åriga tillvaro som självständig
stat, känna en berättigad stolthet över
vad man uträttat under de gångna åren.
Svårigheterna har emellertid varit stora
och det är i och för sig icke underligt,
om Finland ännu i dag brottas med en
mängd besvärliga problem. Det är självfallet
i första hand Finlands egen sak
alt komma till rätta med dem, och jag
är övertygad om att så också efter hand
kommer att ske och att alla grupper känner
sitt gemensamma ansvar för utvecklingen.
I någon mån kan kanske dock
grannstaterna lämna sitt bidrag i dessa

strävanden, och jag är övertygad att man
i Sverige, om önskemål därom föreligger,
efter ringa förmåga är beredd att
medverka till befordrandet av dessa gemensamma
nordiska intressen.

Allt under det jag sålunda med stor
tillfredsställelse hälsar avskrivningen av
vissa räntebetalningar och tillskapandet
av en svensk-finsk kulturfond, vill jag,
herr talman, uttrycka förhoppningen, att
man så småningom skall finna det möjligt
att gå vidare på den inslagna vägen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill endast erinra om
att det inte är så lämpligt att ta upp någon
detalj diskussion i anledning av herr
Hanssons anförande här. Statsutskottet
har varit fullständigt enigt om detta förslag,
och jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr B 107, angående
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1958/59, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr B 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande med
statsmedel av den å svensk sjöfart och
handel vid passage av Suezkanalen utgående
tilläggsavgiften till täckande av
Förenta Nationernas kostnader för kanalens
röjning;

nr B 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B under fjärde
huvudtiteln gjorda framställningar rörande
vissa rationaliseringar i krigsmaktens
fredsorganisation jämte i ämnet
väckta motioner;

nr B 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förbättrade inkomstförhållanden
för distriktsveterinärer
m. m.;

134

Nr B 14

Onsdagen den 10 december 1958 em.

nr B 127, i anledning av väckta motioner
om uppflyttning från den 1 januari
1959 av de orter, som nu liänföres
till ortsgrupp 2, till ortsgrupp 3;

nr B 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande dels
av tilläggsprotokoll nr 10 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av tilläggsprotokoll
nr 2 till det europeiska monetära
avtalet den 5 augusti 1955, m. m., såvitt
propositionen avser anvisande av investeringsanslag
till kredit till Turkiet;

nr B 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland träffad
överenskommelse angående dels nedsättning
av räntebetalningarna på vissa
till Finland lämnade svenska statskrediter,
dels ock tillskapande av en kulturfond;
samt

nr B 130, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1958/59.

Skrivelscförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkanden fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr B 132, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till hälsovårdsstadga
jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr B 19 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr B 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande dels
av tilläggsprotokoll nr 10 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av tilläggsprotokoll
nr 2 till det europeiska monetära
avtalet den 5 augusti 1955, m. m.; samt
nr B 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogö -

relse från Nordiska rådets svenska delegation.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes riksdagens kanslis förslag
till Sveriges riksdags beslut under Briksdagen
år 1958.

Förslaget godkändes under förutsättning
att andra kammaren i fråga om de
delar i förslaget, vilka ännu icke av densamma
slutbehandlats, fattade samma beslut
som första kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag.

Herr TALMANNEN anförde:

Vi står nu inför avslutningen av vårt
sista arbetsplenum under höstens arbetssession.
Dock vet vi inte med säkerhet
om vi inte måste mötas igen, ty vi vet
inte vilka beslut andra kammaren kan
komma att fatta.

Vi kan kanske inte säga, att höstens
arbete har varit särskilt betungande. Det
har flutit lugnt och jämnt. Det har inte
varit någon överansträngning. Man kan
inte heller säga, att det varit särskilt
spännande. Det har inte bjudit på några
politiska sensationer.

Men om vi haft det lugnt och stilla i
höst, kan vi inte säga detsamma om riksdagsarbetet
under den föregående delen
av året. Jag skall inte skriva någon riksdagshistorik
nu. Jag vill endast konstatera,
att vi under första halvåret — jag
räknar året som helhet även om det formellt
varit fråga om två skilda riksdagar
— löste t. ex. försvarsfrågan i väsentliga
avseenden. Jag kan vidare konstatera,
att vårens session hade pensionsfrågan
som dominerande fråga, att
den ledde fram till riksdagsupplösning
och nyval, som resulterade i ett klart
utslag på en punkt — den gav fullgott
underlag för en fortsatt socialdemokratisk
regering. Den gav däremot icke

Onsdagen den 10 december 1958 em.

Nr B 14

135

klart utslag beträffande den framtida utvecklingen
av den fråga, som var huvudtemat
inte bara i 1 juni-valet utan också
under höstens kommunalval.

Om hösten har varit lugn och fri från
spännande politiska tilldragelser, vill
jag utan att profetera säga att den kommande
våren säkert kommer att bjuda
på vissa spänningsmoment, som kan tillfredsställa
även dem som tycker att starka
politiska spänningar tillhör det politiska
arbetet. Jag är emellertid övertygad
om att första kammaren skall möta
de förslag som kommer med den vilja
till saklig och lugn behandling, som alltid
karakteriserat kammarens arbete.

Vi lär väl också få ett nytt stoff till
politisk diskussion under nästkommande
år, även om det inte hinner komma på
kammarens bord, genom det förslag som
författningsutredningen framlägger. På
vissa punkter kommer det att hälsas med
enig tillfredsställelse. Vi blir säkert nöjda
med att bli av med en del av de svagheter
och oegentligheter som finns i nu
gällande bestämmelser, de må finnas i
grundlagens form eller i stadgar och
föreskrifter, och som vi i rikt mått upptäckte
t. ex. när vi skulle klara riksdagsupplösningen,
nyvalet och B-riksdagen.

Men utredningen kommer också att
bjuda på mera spännande frågor. En och
annan i denna kammare, och kanske
också i andra kammaren, kommer nog
att vara högst intresserad av valsättets
utformning, kanske inte bara — utan
att på något sätt misstänkliggöra allmänintresset
— ur det rena allmänintressets
synpunkt, utan även med hänsyn till den
egna personliga situationen. Ännu mer
måste vi bli berörda av att det uppenbarligen
kommer i gång en stor diskussion
om en för den svenska författningen
så central fråga som bibehållande av
det nuvarande tvåkammarsystemet oförändrat,
dess ersättande med ett reformerat
tvåkammarsystem eller dess ersättande
med ett enkammarsystem.

Nog kommer vi, oavsett om avgörandena
träffas i riksdagen eller inte, att
få tillräckligt med politiska debatter under
nästkommande år, som annars enligt
traditionen borde vara ett lugnt år
mellan två valår.

Vid en höstsessions slut samlar sig
vårt intresse i hög grad omkring några
personliga moment. Ett tiotal av denna
kammares ledamöter lämnar kammaren
med utgången av detta år. Jag skall följa
gammal praxis och inte nu nämna deras
namn. Jag gör det kanske också i
välförstått eget intresse, ty hur man än
gör urvalet kommer man att bli orättvis,
då tiden inte tillåter att man nämner
alla. Jag vill fastslå, att åtskilliga av
dem som lämnar kammaren har tillhört
kammarens allra mest utpräglade profiler.
De har gjort många uppmärksamt
åhörda och sakligt intressanta inlägg i
kammarens debatter. Alla de, som nu
går, har för övrigt givit värdefulla bidrag
till kammarens arbete.

Jag tror att det i en så god kamratkrets
som första kammaren faller sig
lätt och naturligt att tacka dem som nu
går för det arbete, som de i ospart nit
har ägnat åt sina riksvårdande värv,
och jag tror också att vi enstämmigt känner
en ledsnad över att inte längre få se
dem i kamratkretsen, deras avgång må
bero på de krav som åldern ställer på
vederbörande eller på andra omständigheter,
över vilka den enskilde inte råder.
Jag tackar dem på kammarkamraternas
vägnar, och jag tror att jag i det fallet
har hela kammaren med mig.

Jag önskar er alla, även dem som skall
komma hit på nyåret igen — under förutsättning
att ni inte får komma tillbaka
tidigare — att ni måtte få några
angenäma dagar som ger er tillfälle att
vårda edra privata angelägenheter och
att ni måtte få njuta av julfrid och julmat.
Det är er väl unnat! Man kan inte
leva endast på arbete, man måste även
ha annat för livsuppehället, och det hoppas
jag att ni skall få i rikt mått under
den nu stundande julferien. Man kan ju
inte längre på allvar tala om någon
paus mellan riksdagarna, utan vi har
bara små korta ferier, efter vilka vi träffas
igen här i kammaren.

Jag tackar er också för den vänlighet
och det överseende, som ni visat mig och
mina båda kolleger i presidiet, av vilka
en nu lämnar vår krets. Jag tackar er
och jag önskar er en god jul och ett gott
nytt år!

136

Nr B 14

Torsdagen den 18 december 1958

Detta tal besvarades av herr DOMÖ i
följande ordalag:

Herr talman! Första kammarens ledamöter
tackar för Edra vänliga, varma
avskeds- och avslutningsord. Vi bringar
Eder och vice talmännen vårt tack för
god ledning under den gångna höstriksdagen.

Jag vet mig också tala på en enig
första kammares vägnar, då jag till Eder
söker ge uttryck för kammarledamöternas
stora uppskattning av sin skicklige
talman, som med fasthet och oväld, med
erforderligt överseende och med gott humör
utövar sin höga myndighet.

Vi hoppas, herr talman, att Ni i Eder
tur skall under den månad, som Ni slip -

per att syssla med talmanskapet, få tillfälle
till vila och rekreation. I vördnad
och tillgivenhet tillönskar vi Eder en
god jul och ett gott nytt år!

Härefter yttrade herr TALMANNEN:
Jag förklarar härmed kammarens, såvitt
nu kan bedömas, sista arbetsplenum
för året avslutat.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 21.30.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Torsdagen den 18 december

Kammaren sammanträdde kl. 12.00. Justerades jämväl protokollet för den na

dag.

Justerades protokollen för den 5, 8, 9
och 10 innevarande månad.

Kammarens
kl. 12.03.

sammanträde avslutades
In fidem

K.-G. Lindelöw

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

581995