FÖRSTA KAMM AREN Nrl8 (Riksdagens protokoll 1951:18)

RIKSDAGENS

1951

PROTOKOLL

FÖRSTA KAMM AREN Nrl8

8—9 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 8 maj. Sid.

Svar på interpellation av herr Lundgren ang. vissa frågor rörande
de värnpliktigas utbildning.................................. 3

Onsdagen den 9 maj.

Om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet...................... 15

Konventionsförslag ang. skydd för de mänskliga rättigheterna m. m. 18

Om en instruktion för Sveriges representation hos Förenta Nationerna
.................................................... 23

Anslag till Chalmers tekniska högskola.......................... 24

Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m..................... 32

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda privatläroverk m. m. 47

Lönereglering för lärarpersonal vid statsunderstödda folkhögskolor
m. m..................................................... 50

Anslag till kostnader för dyrortsundersökning.................... 53

Lagförslag om skyldighet att fullgöra repetitionsövningar m. m. . . 67

Meritberäkning för befälsutbildade värnpliktiga.................. 82

Ang. den civila hälso- och sjukvårdens organisation.............. 86

Samlliga avgjorda ärenden.

® Tisdagen den 8 maj.

Bevillningsutskottets memorial nr 48, ang. gemensam votering rörande
elskatt m. m......................................... 11

— nr 49, ang. gemensam votering rörande tillfällig automobilskatt 11

l Första kammarens protokoll 1951. Nr 18.

Nr 18.

Innehåll.

Onsdagen den 9 maj.

Sid.

Gemensamma omröstningar:

ang. nykterhetsanslaget .....

ang. fria resor för barn m. m.

ang. elskatt m. m............

ang. tillfällig automobilskatt .

Utrikesutskottets utlåtande nr 10, ang. uppsägning av det s. k. Marshallavtalet
............................................. 15

— nr 11, om godkännande av konventionsförslag ang. skydd för de

mänskliga rättigheterna m. m............................... 18

— nr 12, om en instruktion för den svenska representationen hos

Förenta Nationerna ........................................ 23

Statsutskottets utlåtande nr 127, ang. vissa anslag till de tekniska
högskolorna m. m........................................... 24

— nr 128, ang. lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m....... 32

— nr 129, ang. lönereglering för lärare vid vissa statsunderstödda

privata läroanstalter m. m................................. 47

— nr 130, ang. lönereglering för lärarpersonal vid statsunderstödda

folkhögskolor m. m......................................... 50

— nr 131, ang. höjning av traktamentsersättning enligt allmänna

resereglementet m. m....................................... 53

— nr 132, ang. anslag till en dyrortsundersökning m. m........... 53

Andra lagutskottets utlåtande nr 25, ang. skyldighet för vissa värnpliktiga
att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar m. m. 67

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 12,
ang. meritberäkning för befälsutbildade värnpliktiga.......... 82

— nr 13, ang. allmän översyn av administrationen och förvaltningen
av den civila hälso- och sjukvården ...................... 86

Tisdagen den 8 maj 1951.

Nr 18.

Tisdagen den 8 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 30 nästlidne
april.

Ang. vissa frågor rörande de värnpliktigas
utbildning.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
VOUGT, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Lundgrens
interpellation angående vissa frågor rörande
de värnpliktigas utbildning, erhöll
ordet och anförde: Herr talman! I en
med första kammarens medgivande
framställd interpellation har herr Lundgren
frågat dels om jag är villig att utfärda
sådana direktiv att endast ämnen,
vilka ha betydelse för de värnpliktigas
utbildning till i krig användbara soldater,
upptagas på gällande utbildningsplaner,
dels om jag vill framlägga förslag
till sådana bestämmelser att juluppehållet
för de värnpliktiga icke inräknas i
tjänstgöringstiden och dels om jag vill
utfärda sådana ändrade bestämmelser
för säkerhetstjänsten att all personal erhåller
tillfredsställande utbildning med
de vapen som de skola betjäna i fält.

Jag besvarar den sistnämnda frågan
först.

De nu gällande säkerhetsbestämmelserna
för arméns vapenutbildning finnas
i den år 1943 fastställda men sedermera
vid åtskilliga tillfällen ändrade säkerhetsinstruktionen
för armén (Säkl). Detaljerade
föreskrifter meddelas om skjutning
med olika slag av vapen och ammunition
och om handhavande av handgranater,
sprängmedel, minor m. m. Avsteg
från bestämmelserna få under vissa förutsättningar
anbefallas, dock endast från
fall till fall genom beslut av regementsoeh
högre chef.

Det skulle här föra för långt att lämna

en mera ingående redogörelse för bestämmelsernas
innebörd. Chefen för arméstaben
har i infordrat yttrande avgivit
följande sammanfattade omdöme.

Bestämmelserna för skjutning med vapen
av kaliber mindre än omkring 20
mm ge relativt goda möjligheter att genomföra
verklighetstrogna övningar.
Förhållandet gäller emellertid icke skjutning
i skog, där riskerna för rikoschetter
föranlett mycket restriktiva bestämmelser,
vilket är så mycket mera beklagligt,
som skogsstriden för infanteriets
vidkommande måste tillmätas särskilt
stor betydelse.

Bestämmelserna för skjutning med vapen
av kaliber större än omkring 20 mm
ge avsevärt sämre möjligheter att genomföra
övningar av stridsmässig karaktär.
De anbefallda fredsmässiga säkerlietsvinklarna
och säkerhetsavstånden föl
övningar med stridsammunition överstiga
de i krig tillämpliga i så hög grad, att
stridsbilden ofta blir mindre realistisk.
Den tunga eldens effektiva utnyttjande i
anfall och försvar —- den kanske viktigaste
förutsättningen för framgång i modern
strid — kan sålunda icke visas och
inläras på ett verklighetstroget sätt.

Härutöver gälla för vissa vapen ytterligare
säkerhetsbestämmelser, av vilka
följande äro av speciellt intresse.

Granatkastarskjutning med stridsladdade
vinggranater får icke utföras utan
en speciell övningsanordning, som medger
avfyring från skyddad plats i anslutning
till pjäsen. Denna bestämmelse
har sin grund i risken för brisad i loppet.
Förhållandet utesluter helt möjligheterna
till fältmässigt uppträdande från
servispersonalens sida, då stridsammunition
användes. Vid skjutning med övningsvinggranater
— som är regel —
kan personalen däremot iakttaga full
fältmässighet och erhålla den skjutrutin,
som är erforderlig.

Beträffande granat- och raketgevär
samt pansarskott är skjutning med

Nr 18.

Tisdagen den 8 maj 1951.

Ang. vissa frågor rörande de värnpliktigas utbildning.

sprängladdad ammunition i fred medgiven
endast vid demonstrationsövningar,
varvid vapnet anbringas på en särskild
övningsanordning och avfyras med servispersonalen
i skydd. Den restriktiva
bestämmelsen för dessa vapen beror väsentligen
på det enskilda skottets stora
sprängladdning och vapnens instabilitet
vid själva avfyringen, vilka avsevärt öka
riskerna för såväl skytten som andra övningsdeltagare.
Pansarskottets begränsade
skottvidd kan ävenledes innebära betydande
fara för skytten på grund av
återgående splitter. Till raket- och granatgeväret
finnas emellertid övningsprojektiler,
vilka liksom övningspansarskotten
må skjutas på mera fältmässigt sätt.

Ehuru sålunda — såsom arméstabschefen
påvisat —- säkerhetsbestämmelserna
i vissa fall förhindra utbildning i skjutning
med sprängladdad ammunition, kan
färdigheten att handha vapen bedrivas
på ett tekniskt tillfredsställande sätt genom
annan utbildning. Om jag som
exempel tar utbildning med raketgevär,
inriktas denna till en början på materielkunskap.
Den värnpliktige får lära sig
vapnets konstruktion och funktionssätt.
Därefter vidtaga förberedande övningar,
vilka i huvudsak omfatta laddning, riktning,
intagande av eldställning, anläggning
och avfyring. Laddningsövningarna
utföras med laddblindraketer utan någon
som helst spräng- eller drivladdning.
De därefter företagna skjutningarna omfatta
skolskjutning, fältskjutning och
stridsskjutning enligt av arméchefen
fastställda program. Skolskjutningen utföres
med vapen, som försetts med hjälpvapen,
d. v. s. en anordning som möjliggör
skjutning med vanlig gevärsammunition.
Även fältskjutningen utföres i
huvudsak med hjälpvapen; vissa övningar
böra dock skjutas med vapnets egen
ammunition. Den avslutande skjututbildningen
omfattar stridsskjutning, vid vilken
skall användas vapnets egen ammunition.
Det är dock endast övningsraketer,
som här tagas i anspråk. I utbildningsprogrammet
ingår alltså icke skjutning
med sprängladdad stridsammunition.
Såsom förut nämnts har det av säkerhetsskäl
icke ansetts möjligt att med -

giva övningar med sådan ammunition.
Det må slutligen framhållas, att övningarna
kompletteras med övningar på s. k.
filmskjutbana, där skjutning mot rörliga
mål kan inövas.

Säkerhetsbestämmelserna medge sålunda
i regel, såsom jag redan framhållit,
att erforderliga färdigheter kunna
inövas på ett tekniskt tillfredsställande
sätt. Utbildningen beträffande vapnens
handhavande i fält och skottens avlossande
samt i fråga om träffsäkerhet
kan alltså bedrivas fullt tillfredsställande
utan att vapnen motsvara de i krigsbruk
förekommande därutinnan att en
sprängverkan åstadkommes vid målet.
Däremot är det givetvis icke fullt tillfredsställande
om soldaten icke får tillfälle
att skjuta med sådan ammunition
som kan vara farlig för honom själv.
Därigenom bli de psykologiska momenten
icke fullt tillgodosedda. Ovanan att
i fred handskas med skarp materiel ökar
den psykiska påfrestningen för soldaten
när det en gång gäller allvar. En viss
uppmjukning av gällande säkerhetsföreskrifter
kunde alltså ur militär synpunkt
anses önskvärd. Emellertid måste åtgärder
av detta slag noggrant vägas mot de
därigenom ökade riskmomenten. Säkerhetsbestämmelserna
få icke uppmjukas
därhän att de innebära allvarliga risker
för personal och materiel. Allmänt torde
dock kunna sägas att efter världskriget
en strävan gjort sig gällande att i görligaste
mån ge skjutövningarna en så realistisk
karaktär som möjligt.

Inom arméstaben har under de senaste
åren en ny säkerhetsinstruktion varit
under utarbetande. Detta arbete har
givetvis bedrivits under medverkan av
samtliga utbildnings- och förvaltningsmyndigheter,
bl. a. inspektören för infanteriet.
Som resultat härav har framkommit
ett förslag till ny säkerhetsinstruktion
som under den gångna våren
färdigställts i korrektur och under hand
tillställts bl. a. försvarsdepartementet.
Enligt detta förslag hade arméchefen
tänkt sig att den nya säkerhetsinstruktionen
skulle kunna — efter fastslällelse
av Kungl. Maj:t —• träda i kraft redan
den 1 juni. En diskussion har emeller -

Tisdagen den 8 maj 1951.

Nr 18.

Ang. vissa frågor rörande de värnpliktigas utbildning.

tid sedermera uppstått rörande vissa bestämmelser
i denna instruktion. Sålunda
har infanteriinspektören inför offentligheten
gjort en del uttalanden, av vilka
synts framgå att säkerhetsbestämmelserna
enligt hans mening i vissa fall gå
för långt. Sedan jag, i anslutning till
ett av infanteriinspektören gjort uttalande
rörande ammunitionsfrågans läge
över huvud taget, av denne begärt en i
officiell väg avgiven sammanställning av
hans uppgifter, ingav han därjämte en
framställning till chefen för armén, vari
påyrkades nya försök vid infanteriskjutskolan
för att klarlägga säkerhetsföreskrifternas
utformning. Arméchefen har
anmält att han avser att snarast taga
ställning till detta förslag. I avvaktan
därpå gälla givetvis de gamla säkerhetsbestämmelserna.

Vad därefter angår frågan om utbildningen
av de värnpliktiga i rent civila
ämnen, vilka enligt interpellanten —
som emellertid inte alls preciserat vilka
ämnen han avser — icke skulle ha någon
betydelse för den militära utbildningen,
får jag framhålla, att enligt min
mening de civila ämnen, som nu upptagas
på utbildningsprogrammet, äro av
betydelse för att av de värnpliktiga skapa
i fält användbara soldater. Jag har
därför icke för avsikt att företaga några
ändringar härutinnan.

Vad slutligen angår de värnpliktigas
övningsuppehåll vid jultiden har uppenbarligen
frågan om att inräkna detta
i övningstiden omedelbart samband med
bestämmandet av de värnpliktigas utbildningstid
över huvud. Jag är icke beredd
att för dagen yttra mig i denna
fråga, vilken bl. a. torde uppmärksammas
under den pågående utredningen
rörande gruppchefsutbildningen.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
får jag framföra mitt vördsamma
tack för statsrådets svar på min
interpellation. Det lämnade svaret ger
anledning till några korta kommentarer
varvid jag givetvis icke skall ingå på
några tekniska detaljer.

Försvarsministern har bekräftat de
uppgifter som jag lämnat i interpellationen,
att säkerhetsbestämmelserna
medföra att personal icke kan utbildas
fullständigt med alla de vapen som de
skola betjäna i fält. Men försvarsministern
bagatelliserar tydligen de utomordentligt
allvarliga brister som detta förhållande
medför för vår krigsberedskap.
Det hjälper icke att personalen kan ladda
vapen på ett tekniskt tillfredsställande
sätt med attrapper och skjuta med
lös ammunition. Ur psykologisk synpunkt
är det nödvändigt att personalen
får skjuta skarpt med alla vapen även i
fred, så att den i händelse av krig inte
skall ha att övervinna skräcken för det
första skarpa skottet.

Efter dessa allmänna reflexioner skall
jag beröra säkerhetsbestämmelserna i
den ordning försvarsministern behandlat
dem i det lämnade svaret. Försvarsministern
förklarar, att bestämmelse för
skjutning med vapen av mindre kaliber
än omkring 20 mm ger relativt goda
möjligheter att genomföra verklighetstrogna
övningar, men att detta förhållande
icke gäller skjutning i skog, där
riskerna för rikoschetter föranlett mycket
restriktiva bestämmelser. Detta är,
såsom försvarsministern anfört, synnerligen
beklagligt, eftersom strid i skog
för infanteriets vidkommande måste tillmätas
särskilt stor betydelse i vårt land.
Skogstaktiken går ut på att man hastigt
skall kunna intaga olika grupperingar
och oväntat komma inpå en fiende. Säkerhetsbestämmelserna
förbjuda emellertid
soldaterna att gå med laddade vapen
bakom varandra. Detta medför att
det icke går att öva strid i skog så som
den skulle te sig i verkligheten. Det är
inte säkert att en fiende väntar, tills
man hunnit ladda sitt vapen. Likaså får
soldaten icke under fredstid ha innött
att geväret i vissa lägen måste bäras
osäkrat. Av säkerhetsskäl är detta förbjudet.
Det ögonblick som en man i krig
kan förlora genom att den detaljen har
förbisetts, kan kosta honom livet.

Likaså är det av säkerhetsskäl förbjudet
att kasta spränghandgranat under
tillämpningsövningar. Detta medför

Nr 18.

Tisdagen den 8 maj 1951.

Ang. vissa frågor rörande de värnpliktigas utbildning.

ofullständig utbildning med detta viktiga
vapen. Enligt nu gällande säkerhetsbestämmelser
är det förbjudet att använda
stridsammunition vid skjutning
med pansarskott, raketgevär och granatgevär
i andra fall än då vapnet ordnats
»för fjärravfyrning», d. v. s. vapnet
sättes fast i en ställning eller dylikt,
varefter avfyrning sker från skydd, antingen
med lina eller på elektrisk väg.
Det är ju uppenbart att detta icke skänker
personalen tillfredsställande utbildning
och icke ger den förtroende för
dessa tekniskt mycket goda vapen. Liknande
är förhållandet, såsom departementschefen
anfört, med granatkastare,
med vilka det är förbjudet att skjuta
sprängvinggranater med normal betjäning
av pjäserna. Avfyrning skall ske
mad personalen i skyddat läge, något
som förrycker övningarna, är tidsödande
samt undergräver förtroendet för
stridsammunition och medför att granatkastarservisen
i krig måste i likhet
med en raketgevärsskytt även kämpa
mot rädslan för sin egen stridsammunition.

Det är emellertid även en annan sak
som försvårar utbildningen med 12 cm
granatkastare. Till följd av säkerhetssektorns
utseende tvingas eldledaren vid
dessa granatkastare att vid fredsskjutning
intaga helt annan plats än i fält.
Grunderna för eldledningen bli härigenom
helt olikartade.

För att kunna utforma tillfredsställande
säkerhetsbestämmelser måste den
personal, som skall göra detta, ha egen
erfarenhet rörande dessa vapen. Nu gäller
emellertid samma säkerhetsinstruktion
för skjutskolan som för armén i övrigt.
Det kan icke vara rimligt att vid
en sådan försöksanstalt hindra personalen
att skaffa sig den förtrogenhet med
vapen och ammunition som är en förutsättning
för att tillfredsställande övningsföreskrifter
och säkerhetsbestämmelser
kunna utfärdas. Därvid kan man
givetvis överväga, att denna personal
erhåller särskild ersättning i de fall, då
försöksverksamheten betraktas såsom
speciellt farlig.

De allra flesta av de olycksfall som in -

träffat vid armén, exempelvis med kulsprutepistoler,
torde emellertid bero på
bristande disciplin och icke på konstruktionsfel
eller dylikt. På detta liksom
på många andra områden är utbildning
och disciplin det främsta medlet att
hindra olycksfall.

Det är uppenbart, att säkerhetsföreskrifterna
måste avvägas så, att de icke
utsätta personalen och främst de värnpliktiga
för allvarliga risker. Men det är
å andra sidan icke möjligt att bortse
från att militärutbildning, liksom många
yrken, innesluter och måste innesluta
vissa risker, därför att den ju är förberedelse
för krig. Om inte denna förberedelse
blir verkligt effektiv och personalen
systematiskt tränas under fredstid,
blir värnpliktsutbildningen meningslös.
Det torde icke finnas något land i
världen som har så rigorösa säkerhetsbestämmelser
som våra. Jag vill, herr
talman, uttala den förhoppningen, att
försvarsministern vid utfärdandet av den
nya säkerhetsinstruktionen kommer att
tillse, att bestämmelserna bliva sådana,
att all personal verkligen erhåller effektiv
utbildning med de vapen de skola
betjäna i fält.

De båda andra frågorna i min interpellation
har försvarsministern besvarat
mycket kort. Vad angår frågan om utbildning
av de värnpliktiga i civila ämnen,
förklarar försvarsministern att han
icke haft för avsikt att företaga någon
ändring härutinnan. Han anför också, att
jag icke preciserat vilka ämnen det gäller.
Jag skall därför gärna stå till tjänst
med en sådan uppgift — det torde eljest
inte ha varit svårt för personal inom
departementet att med ledning av gällande
utbildningsföreskrifter taga fram
exempel på dylika ämnen. Jag ifäster mig
nu endast vid utbildningsföreskrifterna
för infanteriet.

Under första tjänstgöringen vid infanteriet
ingår t. ex. 49 timmars undervisning
i medborgarkunskap. Denna tid
ökas emellertid därigenom att en del av
tillgänglig reservtid ofta insättes för
komplettering av den officiellt anslagna
tiden samt att ofta en del av den till andra
övningar anslagna tiden går till spillo

Tisdagen den 8 maj 1951.

Nr 18.

Ang. vissa frågor rörande de värnpliktigas utbildning.

genom nödvändigheten av att avbryta
uteövningar för att åhöra ifrågavarande
föredrag. En avsevärd del av denna tid
borde i varje fall kunna inbesparas för
utbildning som har verklig betydelse för
danande av i fält dugliga soldater. När
utbildningstiden, såsom allmänt erkännes,
är för kort, är det av största betydelse
att den användes på ett rationellt
sätt, och hit hör omöjligen den nu angivna
i och för sig säkerligen mycket
nyttiga undervisningen, som bör meddelas
i annat sammanhang än under
värnpliktstjänstgöring. Motsvarande gäller
i viss mån utbildning av värnpliktiga
underofficerare och officerare.

Enligt uppgift i tidningarna har även
militärbefälhavaren i III militärområdet
i inspektionsrapport till chefen för armén
för några dagar sedan förklarat,
att han anser en inskränkning av denna
undervisning nödvändig.

Vad slutligen angår de värnpliktigas
övningsuppehåll vid jultiden, anser sig
försvarsministern icke nu kunna taga
ställning till denna fråga, i avvaktan på
bl. a. den pågående utredningen rörande
gruppchefsutbildningen. Jag liar framställt
denna fråga närmast för att påpeka
det enligt min uppfattning orimliga i att
juluppehåll på 18 dagar inräknas i tjänstgöringstiden,
som därigenom i realiteten
icke blir 9 månader utan endast något
över 8 månader. Jag hoppas att försvarsministern
tar upp denna fråga när det
gäller att fatta definitiv ståndpunkt till
spörsmålet om utbildningstidens längd.

Med detta ber jag få framföra mitt
tack till försvarsministern för svaret.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag skall
endast be att med några få ord få kommentera
det svar som försvarsministern
nyss har givit på herr Lundgrens interpellation.
Jag vill då först anknyta till
den mening, som i de utdelade stencilerna
återfinns på s. 3 och som lyder på
följande sätt: »Däremot är det givetvis
icke fullt tillfredsställande om soldaten
icke får tillfälle att skjuta med sådan
ammunition som kan vara farlig för honom
själv.» Jag finner inte denna mening

särskilt lyckligt formulerad. Det kan ju
inte vara något särskilt angeläget önskemål
att ammunitionen skall vara farlig
för den som skjuter. Å andra sidan
förstår jag, att herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet med denna
mening egentligen inte avsett någonting
annat än att den utbildning, som
en svensk soldat skall få, skall vara så
fältmässig som möjligt.

Herr Lundgren har nu berört en hel
del problem, som jag inte skall upptaga
till behandling. Det var emellertid en
fråga, som han gick förbi, och jag skall
tillåta mig att med några ord beröra det
problemet.

Det är uppenbart att de vapen, som för
närvarande användas inom den svenska
armén, fortfarande ha vissa tekniska
brister. Det säges sålunda om granatkastarskjutning
med stridsladdade vinggranater,
att där föreligger en risk för
brisad i loppet, en risk som självklart
är allvarlig för servispersonalen. Jag
skulle till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet vilja ställa frågan:
Har man inte gjort några försök
att genom tekniska förbättringar av
själva vapnen undanröja dessa risker?

Vad beträffar granat- och raketgevär,
heter det vidare, att vapnens instabilitet
vid själva avfyrningen avsevärt ökar riskerna
för såväl skytten som andra övningsdeltagare.
Även där förefaller det
som om det skulle vara en rent teknisk
uppgift att försöka öka stabiliteten och
på det sättet undgå de risker som föreligga.

Jag har velat göra dessa små kommentarer
väsentligen för att motivera den
fråga jag redan har ställt, och jag motser
med intresse vad herr statsrådet Vougt
kan ha att säga i denna sak.

För övrigt ber jag att i huvudsak få
ansluta mig till de synpunkter, som här
ha utvecklats av herr Lundgren.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Om jag får besvära kammaren genom att
tillägga några ord i denna sak, som kanske
inte är värd en alltför stor debatt,
vill jag först säga till herr Andrén att

Nr 18.

Tisdagen den 8 mai 1951.

Ang. vissa frågor rörande de värnpliktigas utbildning.

han kanske i viss mån har missförstått
mig, när jag talat om ammunition som
kan vara farlig för den värnpliktige.
Tankegången är naturligtvis den, att all
ammunition, hur god den än är, kan
på grund av åverkan eller andra faktorer
som vederbörande inte kan bestämma
över, råka brisera i loppet. Det är
av det skälet — och inte därför att man
i och för sig anser att ammunitionen är
dålig — som de militära myndigheterna
ha, när det gäller vapen med mycket
stor sprängverkan, velat att de värnpliktiga
inte i fredstid skola utsättas för de
risker som äro förbundna med att skjuta
med ammunitionen.

Jag vill på herr Andréns fråga beträffande
vapnens kvalitet svara att jag utgår
från att vi här i Sverige ha utomordentligt
goda vapenkonstruktörer. Jag
vet vidare att vi ha militära myndigheter
och militära tekniker som äro utomordentligt
omsorgsfulla när det gäller
handläggandet av frågor beträffande
konstruktion och tillverkning av vapen
och ammunition. Det är väl så inom de
militära myndigheterna liksom på andra
områden, att var och en huvudsakligen
fäster sig vid den uppgift han har att
tillvarataga, och i anslutning till den
tvist som har pågått i pressen om våra
svårigheter att få fram vissa vapen och
viss ammunition, kan jag kanske säga
att hos teknikerna förefinns det alltid
en önskan att vara så omsorgsfulla som
det över huvud taget är möjligt, vilket
leder till att teknikern gärna vill arbeta
i lugn och ro och penetrera sin konstruktion
och, när den en gång är fastställd,
så långt det över huvud taget är
möjligt för honom förbättra konstruktionen.
Det är klart att det också finns militära
myndigheter som måste se till, att
vapnen komma fram så snabbt som möjligt,
och där blir det eu avvägning, men
jag tror att herr Andrén kan ha fullt
förtroende för de militära myndigheterna
i detta avseende.

Sedan vill jag säga till herr Lundgren,
att jag nog tyckte att han använde ett
uttryck som var en smula orättvist, när
han yttrade, att jag bagatelliserar olägenheterna
av att vi inte våga i fredstid an -

vända stridsladdad ammunition beträffande
de mera grovkalibriga vapnen. Jag
bagatelliserade det nog inte, men jag bär
försökt att peka på omständigheter, som
göra att man kan säga, att även om vi
inte tillåta skjutning med stridsladdad
ammunition, blir soldaten fullgott utbildad,
och jag har pekat allenast på den
olägenhet som herr Lundgren också underströk,
nämligen den olägenhet av psykisk
natur som ligger däri, att soldaten
icke får känna på hur det är att skjuta
med stridsladdad ammunition. Det är en
olägenhet som jag tror man i alla länder
får ta med i beräkningen, och jag vet
inte, om herr Lundgren verkligen har
någon grund för sitt uttalande, att det
inte torde finnas något land i världen,
som har så stränga säkerhetsbestämmelser
som Sverige. Herr Lundgren torde
förstå, att det är oerhört svårt för mig
att forcera de militära myndigheterna
till någonting som de själva inte önska.
Det är truppbefälet — som har till uppgift
alt utbilda våra värnpliktiga till soldater
—- som får ta ansvaret i händelse
att någon olycka inträffar, och jag är
därför icke beredd att gå längre än vad
de militära myndigheterna äro sinnade
att föreslå.

Om det nu är så, att man inte kan
åstadkomma den fulländning av soldatens
utbildning, som består däri, att han
i sista hand får tillfälle att skjuta med
sprängladdad stridsammunition, hur
skall då den psykiska olägenheten härav
kunna övervinnas? Ja, jag kan inte se, att
man kan göra på annat sätt än att försöka
skapa en sådan soldat, att det ter
sig alldeles självklart för honom, att han,
när han skall uppträda i krig, måste
övervinna det obehag, som ligger däri,
att han då för första gången skall skjuta
med sprängladdad stridsammunition, på
samma sätt som han måste övervinna det
obehag, som ligger däri, att han för
första gången utsättes för eld från fienden.
Hur realistisk herr Lundgren än vill
göra vår soldatutbildning, kan han ju
ändå aldrig komma därhän, att han skapar
en utbildning, där soldaten får eld
riktad mot sig. Vi kunna fingera sådan
eld, men vi kunna inte anordna övning -

Tisdagen den 8 maj 1951.

Nr 18.

Ang. vissa frågor rörande de värnpliktigas utbildning.

ar på sådant sätt, att vi skjuta med skarp
ammunition mot våra egna soldater.

Det är på den punkten vi ha det svåraste
psykologiska moment, som soldaten
skall övervinna, och det kan väl gott sägas,
att det är mycket svårare för soldaten
att komma därhän än att vänja
sig vid att själv skjuta med skarpladdat
gevär, ty då han får eld riktad mot sig,
är det ganska naturligt att han använder
det stridsladdade vapen, som han har,
för att tillfoga fienden skada.

Men vad skall man göra, herr Lundgren,
för att övervinna dessa psykologiska
olägenheter? Ja, jag kan inte se
att man kan göra annat än att försöka
skapa en soldat med psykisk motståndskraft.
Och, herr Lundgren, därmed kommer
jag över till den andra av herr
Lundgrens frågor, nämligen om medborgarkunskapsundervisningen
har något
värde eller inte. Jag har nämligen utgått
ifrån att just medborgarkunskapsundervisningen
— som naturligtvis också har
sina förgreningar av, kan man säga, rent
psykologisk natur — har till syfte att
åstadkomma en soldat med god soldatanda
och en god psykisk motståndskraft.

Jag vill säga herr Lundgren, att det tidigare
inom svenska arméledningen och
kanske över huvud taget inom militärledningen
har funnits en viss tveksamhet
beträffande värdet av medborgarkunskapsundervisningen.
Den förutvarande
arméchefen, general Douglas, var
ganska tveksam beträffande värdet av
denna utbildning. Vi diskuterade den
ofta under general Douglas’ arméchefstid
och kommo till det resultatet, att
det skulle räcka med 35 timmars medborgarkunskapsundervisning,
och det
var dessutom stadgat, att 15 av dessa
timmar fingo förläggas utanför den
egentliga tjänstgöringstiden. Numera förhåller
det sig inte på det sättet, tv från
arméledningens sida har yrkats på en
utökning av medborgarkunskapsundervisningen.
Den omfattar nu JO timmar,
och dessa 40 timmar tas helt och hållet
ut inom den militära tjänstgöringstiden.
.lag tror att det inom militärledningen
har skett en viss omvärdering på denna
punkt, och den omvärderingen har fram -

för allt föranletts av vissa uttalanden,
som efter kriget med mycket stor bestämdhet
gjordes från finskt militärt
håll. Militära myndigheter i Finland och
militärpersoner i Finland, som själva
hade fört trupp under Finlands krig,
sade sig betrakta en medborgarkunskapsundervisning,
som syftar till att ge
den värnpliktige en föreställning om vad
han slåss för, om hans försvarsplikt och
allt detta, som nödvändigare än någonting
annat. Och eftersom herr Lundgren
framför allt tryckte på nödvändigheten
av att den utbildade soldaten icke är
psykiskt oförberedd i händelse ett krig
utbryter, har jag velat understryka att
dessa två saker faktiskt stå i ganska intimt
samband med varandra.

Herr ANDRÉN: Ilerr talman! Jag är
rädd för att försvarsministern inte till
fullo förstod den anmärkning jag riktade
mot den mening ur interpellationssvaret,
som jag tillät mig föredra. Jag
skall inte nu uppta kammarens tid med
att gå in på analys av denna mening en
gång till. Men så mycket kunna vi vara
överens om, att det inte kan vara beklagligt
eller, som herr statsrådet säger, icke
fullt tillfredsställande, om soldaten icke
får tillfälle att skjuta med sådan ammunition,
som kan vara farlig för honom
själv, tv det kan väl aldrig vara
syftet med denna ammunition, att den
skall vara farlig för den, som skjuter.
Vad herr statsrådet velat säga är väl, att
det är beklagligt att vederbörande inte
får skjuta med stridsammunition, och
om jag får fatta herr statsrådets uttalande
på det sättet, är jag fullständigt överens
med honom.

Vidare vill jag säga att jag naturligtvis
delar herr statsrådets förtroende för
vår tekniska forskning på försvarets område.
Jag beklagar bara, att det förtroende,
som herr statsrådet här anger sig
ha, inte är så stort, att herr statsrådet
vill tillmötesgå den tekniska forskningen
på sådant siitt, att den till fullo kan
göra sina insatser inom vårt lands försvarsväsen.
När herr statsrådet anmärkte,
att den brisad i loppet, som kan kom -

Nr 18.

Tisdagen den 8 maj 1951.

Ang. vissa frågor rörande de värnpliktigas utbildning.

ma i fråga vid skjutning med vinggranater,
skulle bero på fel hos ammunitionen
och icke hos själva vapnet, ändrar
det Inte något i det förhållandet, att felet
väsentligen är av teknisk natur och att
det gäller se till, att ammunitionen blir
så god som möjligt. Det är uppenbart,
att det inte bara är en mycket allvarlig
sak i fredstid utan också i krigstid, om
den ammunition, som den svenske soldaten
använder, kan vara fullständigt
livsfarlig för honom själv, ty han förlorar
då förtroendet för sitt vapen och sin
ammunition, och det är klart, att detta
inte kan ha annat än olyckliga psykiska
verkningar, som här redan har framhållits.

Sedan vill jag till svar på försvarsministerns
anmärkning, att han ansåg
att vi kunde ha fullt förtroende för de
militära myndigheterna, säga att vi här
i kammaren ha ett sådant förtroende.
Men på en annan punkt är kanske förtroendet
inte lika fullständigt och det
gäller den politiska ledningen av vårt
svenska militärväsende. Det har flera
gånger uttalats tvivel på den punkten.
Jag har personligen varit ganska återhållsam
med uttalanden på denna punkt,
då jag icke i onödan velat skärpa motsättningarna
inom det svenska försvarsväsendet
och inom den svenska riksdagen.
Inför den nu förestående behandlingen
av försvarsfrågan vill jag begagna
tillfället att ännu cn gång vädja till
försvarsministern, att han i den allvarliga
situation, vari vi nu befinna oss —
en situation, vars allvar understrykes
inte minst av de händelser, som inträffat
i de nordligaste delarna av Atlanten
-—- ånyo ville överväga möjligheten att
få till stånd en sådan lösning av den
svenska försvarsfrågan, att alla demokratiska
partier i denna riksdag kunna komma
överens därom.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Försvarsministern
förklarade, att han inte
ville forcera fram nya säkerhetsbestämmelser
gentemot de militära myndigheternas
yrkanden eller att han inte ville
gå längre när det gäller att lätta säkerhetsbestämmelserna
än de militära myn -

digheterna föreslagit. Det förstår jag
mycket väl. Men jag vill uttala den förhoppningen,
att försvarsministern inte
vill i annan riktning ändra på de förslag,
som de militära myndigheterna
framlägga.

Vidare förklarade försvarsministern,
att vi fullt kunde lita på arméledningen
i detta avseende, och det finns ju ingen
anledning att motsäga försvarsministern
på den punkten. Samtidigt uttalade försvarsministern
sitt förtroende till arméledningen.
På en annan viktig punkt —
ännu viktigare än den här — har emellertid
försvarsministern helt desavuerat
arméledningen, och det gäller frågan om
utbildningstidens längd. På den punkten
har alltså försvarsministern ingalunda
visat det förtroende för arméledningen,
som försvarsministern nu deklarerar.

Försvarsministern ville göra gällande,
att soldaterna äro fullgott utbildade,
även om de inte ha skjutit med skarp
ammunition. Det är emellertid uppenbart,
att så icke kan vara fallet. Bortsett
från det rent psykiska momentet
medför förbudet att använda stridsammunition
på normalt sätt bl. a. slarv
och mindre varsamhet när det gäller att
använda denna ammunition. Men risken
ligger kanske främst på det psykiska
planet. Försvarsministern förklarade härvidlag,
att det bristande tekniska kunnandet
när det gäller handhavandet av
ammunitionen och alltså de psykiska
vådorna av att soldaterna inte få skjuta
med skarp ammunition motverkas av en
god soldatuppfostran, och då kom försvarsministern
in på medborgarkunskapsundervisningen
och menade, att
en god undervisning i detta ämne, varigenom
soldaterna skulle bli upplysta
om de värden som de hade att försvara,
sålunda skulle kunna ersätta denna bristande
psykiska träning. Detta torde
knappast kunna ske på den vägen.
Många timmar av medborgarkunskapsundervisningen
kunde gott användas för
annan utbildning, som för försvaret är
av större betydelse.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Nr 18.

Tisdagen den 8 maj 1951.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition,
nr 207, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område.

Föredrogs och lädes till handlingarna
den av bankoutskottet gjorda anmälan,
att delegerade för riksdagens verk gjort
framställning om ändrad löneställning
för vissa chefstjänstemän vid riksdagens
verk, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
herr Ohlons motion, nr 497, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående komplettering av riksstatförslaget
för budgetåret 1951/52, m. m.

Föredrogos bevillningsutskottets memorial
:

nr 48, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande
nr 40 i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 143 med förslag
till förordning om skatt å elektrisk kraft
(elskatteförordning), m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 49, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande
nr 41 i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 144 med förslag
till förordning om tillfällig automobilskatt,
jämte i ämnet väckta motioner.

Beträffande dessa memorial hade utskottet
hemställt, att desamma måtte företagas
till avgörande efter endast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
sålunda hemställt.

Sedermera godkändes på särskilda
propositioner de i berörda memorial föreslagna
voteringspropositionerna.

Herr talmannen yttrade, att under förutsättning
att de nu godkända voteringspropositionerna
bleve godkända även av
andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman gemensamma
omröstningar över dessa voteringspropositioner
komme att anställas
vid kamrarnas sammanträden under
morgondagen.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; och

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Canada för undvikande
av dubbelbeskattning samt fastställande
av bestämmelser angående ömsesidig
handräckning i fråga om inkomstskatter;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 18, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare statsbidrag
till Garnsviken—Vadasjön—Helgösjön—Hedervikens
torrläggningsföretag i
Stockholms län;

nr 19, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av ett
område av kronoegendomen Mörby l1 i
Danderyds köping, Stockholms län; och
nr 22, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder för bekämpande
av sand- och jordflykt.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.50 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Onsdagen den 9 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 120 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 260 och II: 244,
till Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens
främjande för budgetåret 1951/
52 anvisa ett anslag av 489 000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna I: 260 och II: 244, till Bidrag
till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens
främjande för budgetåret 1951/52
anvisa ett anslag av 507 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 59.

Därjämte hade 1 ledamot tilkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
bRvit uppsatt, justerat och avsänt
till andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 435, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 106 ja och 112
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 191 ja

och 171 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 121 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 332 och II: 444,
I: 333 och II: 443 samt I: 343 och II:
452,

a) besluta, att särskild avgift icke
skall uttagas vid fria resor för barn och
husmödrar;

b) för budgetåret 1951/52 under femte
huvudtiteln anvisa

1) till Fria resor för barn ett förslagsanslag
av 2 700 000 kronor;

2) till Fria resor för husmödrar ett
förslagsanslag av 1 400 000 kronor, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:332 och 11:444, 1:333
och II: 443 samt I: 343 och II: 452,

a) beslutat, att en särskild avgift skall
uttagas vid fria barnresor — utom till
barnkolonier — samt vid fria resor för
husmödrar till enskilda hem i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utskottet
föreslagit;

b) för budgetåret 1951/52 under femte
huvudtiteln anvisat

1) till Fria resor för barn ett förslagsanslag
av 2 200 000 kronor;

2) till Fria resor för husmödrar ett
förslagsanslag av 1 250 000 kronor.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Ja — 71;

Nej — 68.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 436, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 105 ja och 114
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 176 ja
och 182 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsord ningen

omröstning över följande av bevillningsutskottet
i dess memorial nr 48
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla den
vid bevillningsutskottets betänkande nr
40 fogade reservationen och alltså

A) med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 143, såvitt densamma
hänvisats till bevillningsutskottet,
antaga det vid propositionen -fogade
förslaget till förordning om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordning); samt

B) lämna följande motioner, nämligen
de likaly dande motionerna I: 448 av herrar
Andrén, Gränebo och Ohlon samt II:
587 av herrar Hedlund i Rådom, Ohlin
och Hjalinarson, såvitt motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet, motionen
I: 381 av herr Bergh, motionen I: 387 av
herrar Ola Persson och öliman, såvitt
motionen hänvisats till bevillningsutskottet,
motionen 11:500 av herr Lundberg,
i de -delar motionen behandlats i bevillningsutskottets
betänkande nr 40, ävensom
motionen 11:511 av herrar Pettersson
i Ersbacken och Vigelsbo, i vad den -

samma avser propositionen nr 143, utan
åtgärd,

röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet
med andra kammaren, bifallit vad bevillningsutskottet
hemställt i betänkande
nr 40 och alltså beslutat att

A) med bifall till de likalydande motionerna
I: 448 av herrar Andrén, Gränebo
och Ohlon samt 11:587 av herrar
Hedlund i Rådom, Ohlin och Hjalmarson,
i vad motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,
avslå Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 143, såvitt
densamma hänvisats till bevillningsutskottet;
samt

B) lämna följande motioner, nämligen
motionen I: 381 av herr Bergh, motionen
I: 387 av herrar Ola Persson och Öhman,
såvitt motionen hänvisats till bevillningsutskottet,
motionen 11:500 av herr
Lundberg, i de delar motionen behandlats
i bevillningsutskottets betänkande
nr 40, ävensom motionen II: 511 av herrar
Pettersson i Ersbacken och Vigelsbo,
i vad densamma avser propositionen
nr 143, i den mån de härigenom icke
kunna anses besvarade, utan åtgärd.

Ja — 77;

Nej —- 68.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 437, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 108 ja och 114
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 185 ja
och 182 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av bevillningsutskottet
i dess memorial nr 49
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla den
vid bevillningsutskottets betänkande nr
41 fogade reservationen och alltså

A) med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 144 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,
antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om tillfällig automobilskatt
med den ändring, att 6 § erhåller
följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse:

Kungl. Maj.ts förslag:

Tillfällig automobilskatt utgår för helt
budgetår med samma belopp som automobilskatt
för helt kalenderår enligt vad
i 5 § förordningen om automobilskatt
för varje motsvarande fall angives.

Trehjuligt motorfordon skall, oavsett
vad om sådant fordon eljest må bliva
stadgat, vid tillämpning av denna paragraf
anses såsom personautomobil respektive
lastautomobil.

samt

B) lämna följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 450 av herrar
Ohlon, Andrén och Gränebo samt
II: 582 av herrar Hjalmarson, Hedlund i
Rådom och Ohlin, motionen I: 449 av
herrar Ola Persson och Helmer Persson,
motionen II: 501 av -herr Lundberg, motionen
II: 511 av herrar Pettersson i Ersbacken
och Vigelsbo, i vad densamma
avser propositionen nr 144, motionen II:
514 av herr Hall, samt motionen II: 581
av herr Hagberg i Luleå m. fl., utan åtgärd,

röstar

la ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet
med andra kammaren, bifallit vad bevillningsutskottet
hemställt i betänkande
nr 41 och alltså beslutat att

A) med bifall till de likalydande motionerna
1: 450 av herrar Ohlon, Andrén
och Gränebo samt II: 582 av herrar Hjalmarson,
Hedlund i Rådom och Ohlin,
avslå Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 144; samt

Utskottets förslag:

§.

Tillfällig automobilskatt utgår för helt
budgetår med samma belopp som automobilskatt
för helt kalenderår enligt vad
i 5 § förordningen om automobilskatt
för varje motsvarande fall angives.

B) lämna följande motioner, nämligen
motionen 1:449 av herrar Ola Persson
och Helmer Persson, motionen II: 501 av
herr Lundberg, motionen II: 511 av herrar
Pettersson i Ersbacken och Vigelsbo,
i vad densamma avser propositionen nr
144, motionen II: 514 av herr Hall samt
motionen 11:581 av herr Hagberg i Luleå
m. fl., i den mån de härigenom icke
kunna anses besvarade, utan åtgärd.

Ja — 77;

Nej — 68.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 438, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 107 ja och 114
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 184 ja
och 182 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 50 och
51 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 18, 19 och 22.

Om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta
motioner om uppsägning av det s. k.
Marshallavtalet mellan Sverige och
Amerikas förenta stater.

I en inom första kammaren av herr
Öhman väckt motion, nr 237, ävensom
i en likalydande inom andra kammaren
av herr Johansson i Stockholm m.
fl. väckt motion, nr 316, vilka hänvisats
till utrikesutskottet, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Sverige måtte i enlighet med artikel 1
mom. 2 uppsäga överenskommelsen av
den 30 juni 1948 angående ekonomiskt
samarbete mellan Sverige och Amerikas
förenta stater samt utträda ur
OEEC.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 237 och II: 316
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Vi kommunister ha upprepade
gånger yrkat i riksdagen att Sverige
skall uppsäga sitt medlemskap i Marshallorganisationen.
Det vittnar ju om
ett mycket envetet motstånd från vår
sida, men det är en envetenhet som i
detta fall fyller ett mycket progressivt
syfte.

Det är nu snart tre år sedan Sverige
anslöt sig till Marshallorganisationen.
Mera exakt var det den 29 juni 1948
som den svenska riksdagen beslutade
om Sveriges anslutning till denna organisation.
Vi kommunister voro redan vid
den tidpunkten bestämda motståndare
till att vårt land skulle ansluta sig till
Marshallorganisationen. Vi äro fortfa -

rande, och med mycket större fog, motståndare
till att Sverige alltjämt skall
vara medlem av denna organisation. Vi
ha motiverat vår ståndpunkt med att
Marshallorganisationen är ett viktigt
led i USA:s ekonomiska, politiska och
militära expansionssträvanden. Vidare
ha vi sagt att vårt lands anslutning innebar
ett steg i riktning mot att man
ger avkall på den nationella suveräniteten.

Anhängarna till Marshallorganisationen
ha motiverat den svenska anslutningen
med att den skulle åstadkomma
ekonomisk stabilitet i Europa och även
i vårt land samt höjd levnadsstandard.
Vad har det blivit av denna stabilitet?
Den utlovade stabiliteten har skapat
ökad anarki. Det är ju en evig sanning
att kapitalismen innehåller oerhört mycket
av anarki, men Marshallorganisationen
har kommit att ge denna anarkiska
utveckling mycket starkare fart. Hur
bär det egentligen gått med den höjda
levnadsstandard som Marshallorganisationen
skulle medföra? Fakta visa i dag
att levnadsstandarden genomgående
sjunker i de länder som äro anslutna
till Marshallorganisationen.

När Sverige anslöt sig till Marshallorganisationen,
menade anhängarna av
denna organisation att det inte skulle
medföra några politiska följder, om
vårt land inginge som medlem i Marshallorganisationen.
Fakta visa i dag att
det talet var oriktigt. Fakta i den politiska
händelseutvecklingen visa att de
anslutna staterna mer eller mindre
tvingats att följa Amerikas förenta staters
diktamen, vilket spåras inte minst
i Förenta Nationerna.

Vidare har anslutningen till Marshallorganisationen
också haft sin inverkan
på det militära området. Det är uppenbart,
vilket vi sade redan år 1948, att
Marshallorganiastionen var och är en
betydelsefull del i den amerikanska
strategien.Vi ha fått rätt däri, ty efteråt
har det vuxit fram ett helt paktsystem,
vars skapare är Amerikas förenta stater.
Bland annat har ju Atlantpakten
tillkommit. USA:s ställningstagande till
Koreakriget har ju också färgat av sig

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet.

på de till Marshallorganisationen anslutna
staterna.

I fjol, närmare bestämt den 13 maj,
behandlade vi i denna kammare frågan
om Sveriges medlemskap i Marshallorganisationen.
Då anförde jag bl. a., att
under senaste tiden har man också från
auktoritativt håll lanserat tanken att
man skulle sammanföra under en hatt
Marshallorganisationen och Atlantpaktens
stater. Vidare yttrade jag: »Nästa
gång den svenska riksdagen skall behandla
frågan om Marshallorganisationen
är det mest troligt att den får ta
ställning till denna sak.» Denna förmodan
visar sig ju nu vara i huvudsak
riktig. Marshallorganisationen har realiter
omställt sin verksamhet så, att den
har blivit ett organ för Atlantpaktens
syften, ett organ för att framtvinga en
våldsam upprustning. Är mitt påstående
riktigt eller hänger det i luften? Jag
vill för att styrka mitt påstående citera
bl. a. vad Marshallplanens administratör,
William C. Foster, uttalade på treårsdagen
av Marshallorganisationens
bildande. Han yttrade enligt ett Reutertelegram
från Washington: »För de flesta
Marshalländerna är hjälpen nästa år
avsedd att bibehålla den ekonomiska
grund som lagts under de tre senaste
åren och dessutom att bidra till de rustningar,
som äro nödvändiga för att åstadkomma
ett starkt försvar. Under sitt
fjärde år skall EGA ägna hela sin energi
åt uppgiften att hjälpa den fria världen
att bygga upp ett starkt försvarsprogram.
»

För att understryka mitt påstående
ber jag ytterligare att få citera ett uttalande
som gjordes av president Truman
den 3 april. TT-versionen lyder:
»Jag ämnar anmoda kongressen att inte
låta Marshallhjälpen upphöra i april
1952 utan alltjämt hålla den i gång såsom
betydelsefull för den fria världens
trygghet, heter det i en deklaration
från president Truman som på Marshallplanens
treårsdag på måndagen
lästes upp av presidentens specielle rådgivare
Averell Harriman vid ett möte
med ledningen för Marshallplanen. Det
effektiva organ, som vi ha i Marshall -

planen, kan nu användas för att hjälpa
Europa i dess försvarsförberedelser.»

Utvecklingen sedan i fjol bär också
åstadkommit vissa betänkligheter på socialdemokratiskt
håll. Bland annat gav
den socialdemokratiska Aftontidningen
den 12 januari uttryck häråt. Ur Aftontidningens
artikel skall jag De ait få citera
följande, som är betecknande för
de betänkligheter som man börjar hysa
även på annat håll än det kommunistiska
när det gäller våra engagemang i
Marshallorganisationen. Aftontidningen
skriver: »Problemet om parisorganisationens
ställning till och eventuella samordnande
med de militära och ekonomiska
atlantpaktsorganisationerna riskerar
i sin tur att på allvar ifrågasätta
Sveriges och det neutrala Schweiz’ vidare
deltagande.»

». .. Ett successivt inlemmande av parisorganisationen
i atlantpakten måste
med nödvändighet resultera i en allvarlig
samvetskonflikt för Sveriges och
Schweiz’ vidkommande. Frågan om
Sveriges fortsatta deltagande i en organisation
som öppet eller indirekt sorterar
under eller samarbetar med västblockets
militära organisationer kommer
i det ögonblicket att aktualiseras.»

Fakta äro obestridliga. Marshallorganisationen
har öppet ställt som huvuduppgift
att tjäna atlantblockets upprustning.
Hur stämmer då Sveriges medlemskap
i Marshallorganisationen överens
med den officiellt deklarerade alliansfriheten?
Nog är det väl uppenbart, att
om man på allvar skall kunna hävda
den alliansfria utrikespolitiska linjen,
fordras det att Sverige utträder ur Marshallorganisationen.

Utrikesutskottet har en mycket snäv
motivering för sitt avslagsyrkande på
vår motion. Jag måste tillägga att utrikesutskottet
tydligen är utrustat med
en säregen humor. Det säger bl. a. i sin
motivering, att de nytillkomna skälen
icke äro av natur att ändra den uppfattning
som utskottet gav till känna vid
1950 års riksdag. Jag har här anfört att
Marshallorganisationen har övergått till
att öppet bli ett verktyg för Atlantpakten
och upprustningen. Jag har anfört

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet.

citat som styrka detta påstående. Enbart
dessa argument, sedda mot bakgrunden
av deklarationerna om den alliansfria
utrikespolitiken, borde vara
tillräckliga för att motivera Sveriges utträde
ur Marshallorganisationen. Men
därtill kommer att sedan utrikesutskottets
utlåtande skrevs ha ännu mer uppseendeväckande
saker timat, nämligen
att Island den 7 maj ockuperats av
Amerikas förenta staters väpnade
truppförband. Detta borde vara anledning
till ytterligare omprövning av denna
fråga. Ty hur har tågordningen varit
för Island? Den har varit Marshallorganisationen—Atlantpakten—ockupation.

Vilken kan tågordningen blir för vårt
land? Man kan ställa upp det problemet
i dag, så allvarlig är situationen.
Ja, det kan bli direkt: Marshallorganisation—ockupation
av vårt land.

På tal om ockupationen av Island —
islänningarna räknas ju dock till de
nordiska broderfolken — måste man
fråga: Varför är det så tyst i de borgerliga
leden, varför är det så tyst hos
spetsarna inom socialdemokratien och
hos den svenska regeringen, varför reser
man sig icke och protesterar emot
en stormakts ockupation av Island? Är
man överens om detta? Tydligen är
man det. Framför allt får man den uppfattningen,
när man hör de ljumma
kommentarerna i den svenska radion,
vilka voro ägnade att faktiskt idealisera
den amerikanska ockupationen av Island.

Islands väg till nationell underkastelse,
jag upprepar det, har gått via Marshallorganisationen
och Atlantpakten.
Islands öde borde vara en tankeställare
för alla dem, som hålla den nationella
suveräniteten och självständigheten
högt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den föreliggande
motionen.

Herr SANDLER: Ilerr talman! Denna
motion är ju en gammal bekant. Den
har avvisats av riksdagen förut, och så
kommer ju att ske även denna gång.

2 Första kammarens protokoll 1951. År 18.

I motionen åberopas nu vissa nya omständigheter.
De nya omständigheterna
äro vissa upphittade, lösryckta citat, som
nu också herr Persson har delvis återgivit
i sitt anförande. Dessa citat tro sig
motionärerna kunna använda för att visa,
att den europeiska ekonomiska samorganisationen
OEEC:s huvuduppgift är
att tjäna atlantblockets upprustning. Den
förvrängning, som ligger häri, är inte
svår att klargöra. Den pågående upprustningen
lägger beslag på mycket råvaror.
Det är då en mycket naturlig sak
att företrädarna för OEEC äro intresserade
av att se till, att det blir också varor
över för det fredliga ekonomiska
samarbete, som de äro satta att företräda.
Så enkel är den sidan av saken. Det
är givet att i den mån OEEC därigenom
bidrager till att skapa ekonomisk styrka
och sundhet, betyder detta samtidigt ett
förstärkande av de fria staternas trygghet.
Det är ur kommunistisk synpunkt
mycket förargligt att det skall medföra
ett sådant resultat, men jag tror att vi
andra hälsa det med tillfredsställelse.

Vill man gå den här frågan in på livet,
skall man fråga: Varför har det blivit
en sådan upprustning i världen? Men då,
ärade kammarledamöter, borde denna
motion ha remitterats till politbyrån och
icke till det svenska utrikesutskottet. Men
det får ju i så fall ske utanför detta hus’
väggar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman
! Herr Sandler säger att jag kom
med lösryckta citat. För att den beskyllningen
icke skall stå oemotsagd, ber jag
att ännu en gång få citera slutklämmen i
det uttalande, som president Truman
gjorde i april månad, nämligen: »Det effektiva
organ, som vi ha i Marshallplanen,
kan nu användas för att hjälpa Europa
i dess försvars förberedelser.» Herr
Sandler vet också, hur det ligger till med
denna sak, d. v. s. att vårt medlemskap i
Marshallorganisationen i realiteten innebär,
att vi tvingas att samordna vår politik
med Atlantpaktstaternas.

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Konventionsförslag ang. skydd för de mänskliga rättigheterna m. m.

Jag sade i mitt förra anförande att vi
envetet bjudit motstånd mot vårt lands
anslutning till Marshallorganisationen.
Jag vill därtill foga, att lika envetet bär
utrikesutskottets ordförande, herr Sandler,
kämpat för Sveriges anslutning. Jag
hyser inga illusioner om att han kommer
att ändra uppfattning, utan han är tydligen
beredd att driva denna fråga till
det bittra slutet. Jag vill emellertid icke
underlåta att erinra om vad herr Sandler
sade, när riksdagen den 29 juni beslutade
om Sveriges anslutning till Marshallorganisationen.
I en polemik mot herr
Gunnar öhman yttrade herr Sandler följande:
»Ur en eländets filosofi framväxer
som det naturliga uttrycket en eländets
politik. Det är oreda, kaos, svält och desperation,
som är den naturliga jordmån,
ur vilken man tror att det skall kunna
växa upp en kommunistisk partidiktatur
i olika länder i Europa. Emot denna
eländets politik är det som här ställes
en annan, som syftar till att skapa stabilitet,
åstadkomma ökad produktionskraft
och en höjd levnadsstandard. Det
är emot detta andra program, som herr
Öhman här har ställt sitt avslagsyrkande.
»

Jag frågar här i dag: Vem representerade
eländets politik den 29 juni 1948,
när Sverige beslutade om anslutning till
Marshallorganisationen? Det var herr
Sandler! Stabiliteten har uteblivit, ingen
vill väl komma och påstå någonting annat.
Var finns stabiliteten? Finns den i
Sverige? Nej, det finns den inte, att döma
av de diskussioner som förekomma om
den ekonomiska politiken i den svenska
riksdagen. Finns stabiliteten i England,
Danmark, Norge, Amerikas förenta stater?
Nej! Var finns den höjda levnadsstandarden?
England marscherar vägen
mot ett bottenläge. På samma sätt är det
nästan över allt. Även den svenska levnadsstandarden
sjunker.

Jag måste därför säga att när herr
Sandler 1948 talade om »eländets filosofi»
är det uppenbarligen han som
representerar dels filosofiens elände,
dels eländets filosofi och dels eländets
politik. Utvecklingen efter vår anslutning
till Marshallorganisationen har ju

mycket drastiskt bekräftat just detta. Utvecklingen
har bekräftat att det icke var
vi kommunister som representerade
»eländets politik», utan att det tvärtom
var talesmännen för anhängarna till Marshallorganisationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall til! vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Konventionsförslag ang. skydd för de
mänskliga rättigheterna m. m.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition nr 165 om godkännande
av Sveriges anslutning till Europarådets
konvention angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna, dels ock i
ämnet väckt motion I: 459.

Genom en den 2 mars 1951 dagtecknad,
till utrikesutskottet hänvisad proposition,
nr 165, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet för
samma dag, äskat riksdagens godkännande
av Sveriges anslutning till Europarådets
konvention av den 4 november
1950 angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande
friheterna.

I samband med denna proposition
hade utskottet till behandling förehaft
en inom första kammaren av herr Herlitz
väckt motion, nr 459, vari hemställts,
att riksdagen vid sitt godkännande
av det genom propositionen nr
165 framlagda konventionsförslaget
mätte uttala sig i enlighet med vad i
motionen anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Konventionsförslag ang. skydd för de mänskliga rättigheterna m. m.

meddela av Kungl. Maj:t begärt godkännande
av Sveriges anslutning till Europarådets
konvention angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna;

B) att motionen I: 459 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr HERLITZ: Herr talman! Utrikesutskottet
har i fråga om denna konvention
uttalat sig med den värdiga knapphet,
som utskottet brukar utveckla, och
den, som icke har propositionen till
hands, får kanske icke i första ögonblicket
klart för sig, hur viktig den
fråga är, som vi här stå inför. Om man
dessutom ser på antalet närvarande i
utrikesutskottet vid detta ärendes behandling
och finner att av utskottets 32
ledamöter och suppleanter allenast 7
funnit anledning och tillfälle att deltaga,
måste man — även om man i detta
hänseende är van vid åtskilligt från utrikesutskottets
sida — få den uppfattningen,
att här måtte det vara fråga om
ett osedvanligt bagatellartat ärende. Så
förhåller det sig emellertid icke med
denna sak, och jag skall tillåta mig att
med hänsyn till dess vikt säga några
ord om den.

I sammanhang med den konvention
som nu föreligger erinrar man sig kanske
den deklaration, som antogs av Förenta
Nationernas generalförsamling
1948. Det var ett varmhjärtat och vackert
aktstycke, som spände över snart
sagt alla områden av samhällslivet och
vari uppställdes rätt höga krav. Men
det var ett dokument, som i hög grad
bar overklighetens prägel. Det skulle ju
gälla för länder med högst olikartade
samliällstraditioner och olikartad samhällssyn.
Det skulle passa för demokratier
likaväl som för despotier. Därför
blev stadgan delvis så till den grad uttunnad,
att den ingalunda motsvarar en
modern demokratis krav. I sådana fall,
då den å andra sidan uppställde högre
krav, voro dessa sådana, att man på förhand
kunde säga, att det inte var någonting
att ta på allvar. Denna deklaration
hade inte heller någon juridiskt bindande
verkan.

Jag är angelägen att understryka, att
vad vi här stå inför är någonting helt
annat. För det första är det här fråga
om en konsolidering just av det västeuropeiska
kulturarvet såsom sådant.
Det är meningen att ge klara uttryck
för just västerlandets krav på frihet och
rättssäkerhet utan kompromissande med
dem, för vilka sådana ord bara äro floskler
eller någonting ofattbart. För det
andra har syftet varit mera begränsat.
Konventionen spänner inte över den
mängd av ämnen som deklarationen av
år 1948 innehöll. För det tredje är det,
som nu läggs fram, avsett att tagas på
blodigt allvar. Staterna skola verkligen
juridiskt förbinda sig att ge ett visst i
konventionen bestämt mått av frihet och
rättsskydd åt sina medborgare och att
upprätthålla vissa rättssäkerhetsgarantier
i fråga om rättsskipning, förvaltning
o. s. V.

Om man läser konventionen med
skarp uppmärksamhet, finner man att i
samband med att sådana krav uppställts,
varjehanda förbehåll och inskränkningar
också gjorts. Ingenting är
naturligare. Man har haft att göra med
stater av ganska olika struktur, och det
är naturligt att det har blivit nödvändigt
att göra förbehåll och inskränkningar
av olika slag. Det är bra att sådana
förbehåll och inskränkningar ha
gjorts, att man alltså inte i denna konvention
har velat stipulera det ouppnåeliga,
utan har kodifierat sådant som
man verkligen tror sig om att på allvar
kunna genomföra. Jag är benägen
att stryka under det märkliga i att man
ändå kommit så pass långt i fråga om
en klar precisering av en gemensam
västeuropeisk standard på detta centrala
område. Jag vill ge min honnör
åt den med tillbörlig försiktighet parade
fasthet varmed detta arbete har utförts,
och jag tycker det skall sägas i denna
kammare, att det ur svensk synpunkt
bör vara förenat med eii särskilt stor
tillfredsställelse och stolthet, att utarbetandet
av konvcntionstexten har letts av
en svensk.

Vad konventionen innebär för vårt
vidkommande förtjänar måhända att

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Konventionsförslag ang. skydd för de mänskliga rättigheterna m. m.

något närmare belysas. Det är ju inte
någon främmande företeelse för oss, att
vi genom traktater äro bundna i vår
handlingsfrihet såsom lagstiftare. Yi ha
en konvention om växelrätt, vi ha varjehanda
socialrättsliga konventioner och
internationellt privaträttsliga m. m.
Men dessa konventioner, vilka binda
vår lagstiftning, ha hittills på det
hela taget rört sig på rätt periferiska
områden. Den konvention det nu är fråga
om griper in i centrala områden av
vår lagstiftning. Den griper in i straffoch
processrätten och centrala delar av
förvaltningsrätten. Yi få ha den för
ögonen i framtiden, då vi skriva straffrättsliga
bestämmelser, då vi syssla med
frågor på processrättens område, med
religionsfrihetsfrågor, med behandlingen
av sinnessjuka och lösdrivare eller
med frågor om utlänningars frihetsberövande,
o. s. v. Det är på en mängd olika
områden som konventionen kommer att
få verkningar, och vi förbinda oss på
fullt allvar att i smått och stort tillämpa
den mångfald av regler i rättssäkerhetens
intresse som konventionen uppställer.

Man talar ofta i vårt lagstiftningsarbete
om att det finns vissa grundläggande
rättsprinciper, som en lagstiftare
är skyldig att iakttaga, men dylikt tal
har alltid mött den naturliga invändningen:
Vad innebära egentligen dessa
principer? Nu få vi på väsentliga områden
en fast och otvetydig måttstock
att rätta oss efter för nuvarande och
kommande lagstiftning. Konventionen
binder oss på detta område som ett
slags europeisk grundlag. Man bär talat
om att i vår regeringsform införa grundläggande
regler angående medborgerlig
frihet och dylikt. Nu komma vi med
denna konvention att bindas hårdare än
vi kunna bindas genom grundlagsbud.
Det är för övrigt inte bara så, att det
är överlämnat åt de svenska statsmakterna
att efter bästa samvete iakttaga
konventionens regler i sitt lagstiftningsarbete.
Om vi inte göra det, få vi svara
inför ett internationellt forum, visserligen
inte en domstol till att börja med,
men en kommission, som på talan av en -

skilda personer, vilka äro missnöjda,
underkastar våra göranden och låtanden
den kritik ur europeisk synpunkt, som
kan erfordras.

Det är sålunda, herr talman, ett stort
steg som det här är fråga om att ta,
men jag hyser för min personliga del
icke skymten av en tvekan inför steget.
Det bör tagas. Det innebär en konsolidering
av den fruktansvärt sönderslagna
europeiska kulturvärlden på grundvalar,
som måste bevaras, om denna
kulturvärld skall kunna hållas vid makt,
och Sverige bör inte undandraga sin del
i arbetet.

Man kan, såsom jag nyss framhöll,
säga att verket är ofullkomligt. Man
kan jämföra konventionen med de berömda
förklaringar angående medborgerliga
rättigheter och friheter, som
med begynnelse i den franska revolutionen
ha funnits i många länders författningar
och som ha givit uttryck åt principer,
vilka mer eller mindre ha betraktats
såsom gemensamma för den
europeiska kulturvärlden. Det är mycket
av dessa rättighetsförklaringars innehåll,
som här återfinns. Mycket är
nytt, såsom förbudet mot tortyr och dylikt,
som man förr i världen inte tänkte
så mycket på men som vår tids erfarenheter
aktualiserat. Det är å andra sidan
åtskilligt annat som saknas. Jag skall
inte uppehålla mig vid det. Jag vill
bara framhålla det enligt min tanke på
lång sikt ganska skickelsedigra som
ligger däri, att medan vi på den personliga
frihetens område och vad därmed
sammanhänger kunna upprätthålla
en gemensam standard, något sådant
ligger utom räckhåll då det gäller upprätthållandet
av den enskildes ekonomiska
frihet gentemot samhället. Men
därvid skall jag nu inte uppehålla mig,
utan hålla mig till vad konventionen
dock ger.

Vi få, såsom jag redan sagt, vänja oss
vid att i fortsättningen se vår lagstiftning
ur internationell synpunkt och därvid
ständigt hålla konventionens text för
ögonen, ja, inte bara den, utan också
hela den rättsutveckling, som kommer
att äga rum genom den kommission,

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Konventionsförslag ang. skydd för de mänskliga rättigheterna m. m.

som jag nyss talade om, och kanske sedermera
i framtiden genom den blivande
domstolen. Jag har sett rätt mycket
av hur man i Frankrike tagit upp ett
dylikt arbete på allvar. Rättsvetenskapsmän
sysselsätta sig där ganska ingående
med att undersöka sin lagstiftnings förenlighet
med Förenta Nationernas deklaration
och denna konvention. Vi måste
göra sammaledes och därvid inte utan
vidare föreställa oss att allting här i landet
är välbeställt. Det kan hända att vår
lagstiftning på en eller annan punkt inte
håller måttet, och det bör bli oss en
tankeställare.

I en motion, som jag har väckt, har
jag tillåtit mig att peka på detta spörsmål,
och i en artikel i Svenska Dagbladet
häromdagen har docenten Petrén
gjort en del påpekanden i enahanda
riktning. Det är särskilt två punkter,
som jag måste be att helt kort få dröja
vid.

.lag har för min del ur konventionen
utläst ett krav på att varjehanda ingripanden
i medborgarnas frihet skola äga
rum med stöd av lagar, stiftade under
folkrepresentationens medverkan, och
jag har konstaterat att vår lagstiftning
ingalunda på alla punkter motsvarar detta
krav. Jag nämner bara såsom ett välbekant
exempel, att församlingsfriheten
är reglerad i den av Konungen ensam
utfärdade ordningsstadgan för rikets
städer. Utskottet säger nu, att konventionen
inte skall läsas på det sättet. När
den talar om »lag», är den i själva verket
likgiltig för hur denna »lag» kommer
till stånd. Det är fullt tillräckligt
att en lag skapas av regeringsmakten.
Jag kan inte dela den uppfattningen. Det
må vara att det inte finns några uttalanden
i förarbetena, som styrka mitt
sätt att läsa konventionstexten. Jag är
dock fullkomligt övertygad om att många
av de jurister i olika länder, som deltagit
i denna konventions utarbetande,
måste ha funnit denna tolkning av ordet
lag fullkomligt självklar. För en
fransman exempelvis är det självklart,
att »la loi» är någonting som tillkommit
under parlamentets medverkan. Han är
van att just då det är fråga om de

mänskliga rättigheterna se den regeln
uppställd för det ena fallet efter det andra,
att i den och den friheten får inte
inskränkning göras utan stöd av lag.
Och däri ser han en säkerhet för att
inte regeringsmakten egenmäktigt skall
kunna ingripa i den enskildes frihet. Av
dem som nu sitta i andra parlament och
läsa denna konvention är jag övertygad
om att det är många — jag skulle
vilja säga de flesta — som läsa den på
samma sätt som jag. Jag vill inte påkalla
någon dispyt om denna sak här i
kammaren i dag, men jag vill bara säga,
att vi måste räkna med att den tolkning,
som jag här har hävdat, förmodligen
kommer att göras gällande mot oss. Därmed
kastas utifrån världen ett strålkastarljus
över den egenhet i vår statsrätt,
som kallas den kungliga lagstiftningen.
Jag skall inte utveckla, hurusom det till
följd härav finns åtskilligt i vår lagstiftning
som inte stämmer med konventionen.
Jag nöjer mig med att stryka under,
att den hos oss ofta diskuterade
frågan om gränsen för den kungliga lagstiftningen
är ett spörsmål som konventionen
kommer att ge oss anledning att
i fortsättningen uppmärksamma.

Den andra punkten avser konventionens
krav på att en enskild, som drabbas
av inskränkning i sina friheter och
rättigheter, särskilt den som berövas sin
frihet, skall ha rätt att klaga; vad angår
frihetsberövanden är det direkt utsagt,
att han skall ha rätt att klaga inför domstol.
Jag skall inte heller på denna punkt
försöka provocera en debatt, som jag
inte tror intresserar kammaren så mycket.
Jag får nöja mig med att deklarera,
aR jag tror att detta krav i konventionen
får fattas allvarligare än utskottet vill
förmena; jag vidhåller — och därutinnan
har jag ju för övrigt fått ett litet
erkännande också av utskottet — att det
finns punkter i vår lagstiftning där konventionens
krav icke är tillgodosett. I
den nyss nämnda artikeln i Svenska
Dagbladet ha vi fått ytterligare några
exempel därpå. Den saken får nog inte,
såsom utskottet gör, avvisas som oväsentlig.
Utskottet menar, att då det är
fråga om eif kort frihetsberövande, är

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Konventionsförslag ang. skydd för de mänskliga rättigheterna m. m.

det inte så noga med konventionens
krav, men om man läser den, märker
man ju att dess intresse har varit att i
sina bestämmelser medtaga även de kortaste
och enklaste frihetsberövandena;
det talas där om anhållande, häktning
och dylikt. Jag skall emellertid som sagt
inte uppehålla mig vid den saken. De
olika meningarna få här stå emot varandra.
Jag vill bara framhålla, att vi i
konventionen ha fått en anledning att
besinna den egendomliga lucka, som
finns i vårt svenska rättsskydd — till
skillnad från vad förhållandet är i de
flesta rättsstater soin jag känner — och
som består däri, att den enskilde i vissa
lägen inte kan göra sin rätt gällande
vare sig vid allmän domstol eller vid
administrativ domstol utan får nöja sig
med regeringsmaktens avgöranden.

Det är inte min mening att fullfölja
motionens yrkande om att det skulle göras
vissa uttryckliga förbehåll vid vårt
undertecknande av konventionen med
hänsyn till brister i vår lagstiftning.
Dessa brister äro för all del inte stora,
och jag har inte på något sätt velat överdriva
dem. De utläggningar, som utskottet
har gjort, äro också i mitt tycke något
så när tillräckliga för att utåt klargöra,
under vilka förutsättningar vi ge
vår anslutning till konventionen.

Mitt huvudintresse, herr talman, bär
varit att se framåt, och vad framtiden
beträffar tar jag med lätt hjärta att utskottet
inte velat inlåta sig på några
principdeklarationer på de punkter, som
jag nu har diskuterat. Konventionen
kommer ändå — det är vad jag har velat
betona — att genom omständigheternas
makt, förutsatt att vi ta den på
allvar, bli ett kraftigt och värdefullt stöd
för den svenska rättens utveckling på
sådana områden, där den i detta nu inte
fullt motsvarar de allmän-europeiska
begreppen om en rättsstat.

Jag röstar givetvis, herr talman, med
glädje för propositionen.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! I likhet
med herr Herlitz hyser jag inte några
betänkligheter mot att rösta för ut -

skottets förslag, och jag gör det med
glädje. Man kan utan vidare säga, att
denna konvention kommer att få en vida
större betydelse än den deklaration, som
antogs av Förenta Nationerna den 10 december
1948. Denna deklaration var
nämligen endast en principdeklaration,
under det att den konvention, som det
här gäller, i en av sina artiklar har bestämmelser
om inrättande av en intereuropeisk
kommission för de mänskliga
rättigheterna och om inrättande av en
domstol för upprätthållande av konventionens
bestämmelser. Det är det som är
det viktiga i detta fall.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman,
närmast för att göra ett påpekande.
Denna konvention innehåller, såvitt jag
kan se, icke någonting om asylrätten.
Den är utelämnad. I Förenta Nationernas
deklaration av år 1948 hade under
förarbetena vissa bestämmelser om asylrätten
tagits med, men på ett sent stadium
mjukades bestämmelserna upp, så
att det inte blev mycket av det hela.

Må det tillåtas mig, herr talman, att
uttrycka den förhoppningen att det arbete,
som har lett till den konvention,
om vilken riksdagen nu har att fatta beslut,
måtte få fortsätta och att därvid
kanske asylrätten måtte bli föremål för
särskild uppmärksamhet.

Herr SANDLER: Herr talman! Efter
vad som har förekommit i debatten kan
jag fatta mig mycket kort. Jag vill först
säga, att jag helt delar herr Herlitz’ uppfattning,
att det ser mycket illa ut med
att ett så ringa antal ledamöter av utrikesutskottet
stå antecknade vid detta utlåtande.
I egenskap av utskottets ordförande
är jag herr Herlitz tacksam för
att han riktat uppmärksamheten på detta,
jag skulle vilja säga, bedrövliga förhållande.
Men jag vill tillägga att under
den förberedande behandlingen av detta
ärende var verkligen ett betydligt större
antal ledamöter av utskottet närvarande,
ehuru de inte varit närvarande, då beslutet
fattades.

Yi ha inom utskottet, såsom framgår
av utlåtandet, ägnat herr Herlitz’ motion

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Om en instruktion för Sveriges representation hos Förenta Nationerna.

ett betydande intresse. Det framgår nog
också av utskottets skrivning, att vi icke
ha ansett en dylik intervention vara
opåkallad. Det kan ju enbart vara nyttigt
att göra en fingranskning av vårt
rättssystem i belysning av de på vissa
punkter mycket kategoriska och absoluta
normer, som förekomma i denna
konvention. För utrikesutskottets vidkommande
bär emellertid huvudfrågan
varit, om det, som därvidlag kan vara
att anmärka, är av sådan valör, att det
bör föranleda förbehåll vid en anslutning
till konventionen, och i det avseendet
har utskottet givit uttryck åt
den meningen, att så icke behöver vara
förhållandet. Jag tror nog, att om en sådan
fingranskning skulle göras i andra
länder, som ge sin anslutning till denna
konvention, kommer man också där att
upptäcka att det kan finnas en eller annan
punkt — kanske av större räckvidd
för övrigt än de punkter som här dragits
fram — där man har anledning att,
såsom herr Herlitz uttryckte sig, besinna
sig och ta under övervägande, om någonting
ytterligare behöver göras för att
få rättsskyddet så i överensstämmelse
med denna konventions bestämmelser
som man kan finna önskvärt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag vill
först och främst instämma i herr Sandlers
beklagande att så få av utskottets
ledamöter varit i tillfälle att närvara vid
den slutliga handläggningen av detta
ärende. Jag kan tillägga att jag var en
av dem som deltogo i den förberedande
behandlingen. På grund av ett annat
sammanträde var jag emellertid förhindrad
att deltaga, när utskottet fattade sitt
beslut. Jag har emellertid inte begärt ordet
för att säga detta.

Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att jag vid två olika tillfällen i Sveriges
riksdag har väckt motion om att i
den svenska regeringsformen skulle införas
en rättighetskatalog till fullständigande
av den katalog, som finns i regeringsformens
§ 10. Utskottet har särskilt

vid det sista tillfället — det var konstitutionsutskottet,
av vilket herr Herlitz
är en framstående, aktad och inflytelserik
ledamot —- visat sig ganska kallsinnigt
mot det förslag, som jag framlade,
en kallsinnighet som jag beklagar. Jag
hoppas emellertid att jag, om jag gör en
ny framstöt, delvis i anslutning till de
rättighetsförklaringar, som framlagts
dels här och dels i Förenta Nationerna,
skall röna större förståelse från konstitutionsutskottets
sida.

Jag vill till sist nöja mig med att yrka
bifall till den framställning, som gjorts
av utrikesutskottet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Om en instruktion för Sveriges representation
hos Förenta Nationerna.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om en instruktion för den svenska
representationen hos Förenta Nationerna
i enlighet med andra världsfredskongressens
budskap.

I en inom första kammaren av herrar
Öhman och Persson, Helmer, väckt motion,
nr 236, ävensom i en likalydande
inom andra kammaren av herr Johansson
i Stockholm m. fl. väckt motion, nr
315, hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till regeringen hemställa, att
en instruktion för den svenska representationen
i Förenta Nationerna måtte
utarbetas i enlighet med andra världsfredskongressens
budskap.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:236 och 11:315 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr NOULING: Herr talman! Då motionären
herr Öhman har måst inställa
sig till ett jurysammanträde och alltså
är förhindrad alt deltaga i motionens
behandling här i kammaren, vill jag, endast
med hänvisning till de motivering -

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Anslag till Chalmers tekniska högskola.

ar som anföras i motionen, hemställa
om bifall till det i densamma ställda yrkandet.

Herr BRANTING: Herr talman! Utskottets
utlåtande i detta ärende innehåller
några uttalanden beträffande
kontroll över atomvapnet, vilka jag för
min del inte kan ansluta mig till; jag
har i annat sammanhang närmare utvecklat
skälen till min ståndpunkt.

Utskottet anför att den tanken icke
kan godtagas, att först besluta om ett
förbudssystem och därefter upprätta ett
kontrollsystem i fråga om atomvapnet.
Jag har den uppfattningen, herr talman,
att det tyvärr icke låter sig göra att gå
den av utskottet förordade vägen, att
börja med upprättandet av den effektiva
kontrollen och att, först då denna är ett
faktum, besluta om förbud — detta på
grund av de oerhörda svårigheter som
äro förbundna med kontrollsystemets
upprättande. I den punkten stödes jag i
viss mån av utskottets eget utlåtande,
där det i ett senare avsnitt heter om
atomkontrollen, att »meningsmotsättningarna
mellan de ledande militärmakterna
alltjämt äro så djupgående, att
dödläget framför allt av denna anledning
hestår».

Om nu situationen är den, att någon
överenskommelse om kontrollen icke
kan uppnås och man intar den ståndpunkten,
att kontrollfrågan skall vara
löst innan förbudet genomföres, måste
det ofrånkomliga resultatet i realiteten
bli, att något förbud inte alls kommer
till stånd!

Med hänsyn till atomvapnets speciellt
avskyvärda karaktär skulle jag för min
del tycka att det vore möjligt att gå den
andra vägen, att man först beslutar om
förbud och därefter söker komma fram
till kontrollsystemet. Den vägen är precis
densamma som tidigare bär brukats i
internationella sammanhang, där staterna
varit ense om att utan någon som
helst överenskommelse om kontroll förbjuda
begagnandet av vissa speciellt avskyvärda
stridsmedel.

Medan jag har ordet, skulle jag också,

herr talman, vilja begagna tillfället att
göra ett påpekande till korrigering av
vad herr Persson för en stund sedan yttrade.
Om jag förstod honom rätt, gjorde
han gällande att från det svenska socialdemokratiska
partiets sida icke förekommit
någon som helst klar reaktion i sammanhang
med den amerikanska ockupationen
av Island. Jag kan då inte underlåta,
herr talman, att till kammarens
protokoll foga ett kort citat av det uttalande,
som gjordes i Morgon-Tidningen
under gårdagen. Det hette där: »Den
amerikanska landsättningen av trupper
på Island är en åtgärd ägnad att väcka
både förvåning och oro. Frågan är om
USA:s framstöt inte i själva verket måste
betecknas som i hög grad riskabel för
världsfreden.» Innebörden av detta uttalande
är så klar, att ingenting ytterligare
finnes att tillägga.

Jag har intet yrkande, herr talman.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
det nu föredragna utlåtandet annat yrkande
ej förekommit, än att kammaren
skulle bifalla de i ämnet väckta motionerna.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare enligt berörda yrkande; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1951/52 till de tekniska högskolorna
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna i—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till Chalmers tekniska högskola.

Punkten 5.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i propositionen nr 89

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

punkten 4 framlagda förslag samt med
avslag å motionerna 1:369 och 11:483,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1951/52, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Chalmers
tekniska högskola, som föranleddes av
vad föredragande statsrådet anfört;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för Chalmers tekniska högskola,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1951/52;

c) till Chalmers tekniska högskola:
Avlöningar för budgetåret 1951/52 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 705 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 369,
av herr Andrén m. fl., och II: 483, av
herr Edström m. fl., hade hemställts,
utom annat, att riksdagen måtte besluta,
att en permanent professur i byggnadsekonomi
och byggnadsorganisation skulle
inrättas vid Chalmers tekniska högskola
under förutsättning att ett bidrag
av 45 000 kronor per år under tio år
ställdes till förfogande för densamma av
Göteborgs stad och enskilda intressenter.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Gränebo, Ohlon och
Leander, fröken Andersson samt herrar
Sundelin, Skoglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde, Ståhl, Bergstrand, Kyling
och Wihlfors ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 369 och II: 483,

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för Chalmers tekniska högskola,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1951/52;

c) till Chalmers tekniska högskola:
Avlöningar för budgetåret 1951/52 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 705 000 kronor.

Anslag till Chalmers tekniska högskola.

Reservanternas förslag innebar, att en
professur i byggnadsekonomi och byggnadsorganisation
skulle inrättas vid
Chalmers tekniska högskola från och
med budgetåret 1951/52.

Herr OHLON: Herr talman! Här föreligger
en reservation, undertecknad av
representanter för skilda partier.

I upprustningsplanen för de tekniska
högskolorna ingår, att vid tekniska högskolan
i Stockholm skulle inrättas en
professur i byggnadsekonomi och byggnadsorganisation.
De tekniska högskolornas
överstyrelse har begärt, att denna
professur skulle komma till stånd redan
i år, men Kungl. Maj:t har inte tagit
upp äskandet.

Under tiden ha vissa undersökningar
rörande byggnadskostnaderna utförts,
som visa att de i hög grad variera från
ort till ort i riket. Det är tydligt att vi
här möta ett område, där forskningsverksamhet
kan uträtta åtskilligt och
där undervisning för våra blivande
byggnadsingenjörer även behöves.

Med anledning av dessa undersökningar
har Göteborgs stad tagit initiativet
till en professur i detta ämne vid
Chalmers tekniska högskola från och
med den 1 juli i år. Staden har förbundit
sig att under vart och ett av de närmaste
tio åren betala 25 000 kronor, och
därutöver har högskolan lyckats att från
enskilda få förbindelser om betalning av
20 000 kronor per år, eller tillsammans
45 000 kronor. Erbjudandet för hela tioårsperioden
uppgår alltså till 450 000
kronor. Vid stadens erbjudande är det
villkoret fästat, alt professuren kommer
till stånd redan i år. Skulle det bli anstånd,
förfaller stadens åtagande. Hur
det skall gå med de av enskilda utlovade
bidragen, vet jag inte, men sannolikt
komma även de att utebli.

Egendomligt nog har statsutskottets
majoritet vägrat mottaga denna present
på 450 000 kronor. Motiven för denna
vägran äro inte alltigenom redovisade i
det föreliggande utlåtandet, men jag tror
inte att det är alltför ojust, om jag lyfter
litet på förlåten.

Man har sagt att det inte skulle vara

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Anslag till Chalmers tekniska högskola.

staten värdigt, att en kommun eller enskilda
genom gåvor föranstaltade om en
professurs inrättande; initiativet härtill
bör ankomma på Kungl. Mai :t eller riksdagen.
Häremot kan invändas, att riksdagen
nu har tillfälle att taga upp ett sådant
initiativ. Och för övrigt har staten
tidigare, även under år då den statsfinansiella
situationen varit mycket mera
gynnsam än nu, faktiskt inte dragit sig
för att mottaga donationer i liknande
fall. Det var inte många år sedan staten
genom Uppsala universitet mottog en
större gåva från herrskapet Jacobsson i
Göteborg, som ledde till en professur i
biokemi vid universitetet för professor
Tiselius, vars verksamhet som bekant varit
så framgångsrik att den lett till ett
Nobelpris, vilket stannade i Sverige. Något
senare mottog staten av direktör
Werner i Göteborg likaledes genom Uppsala
universitet 2,5 miljoner kronor till
uppförande och utrustning av det cyklotronlaboratorium,
som nu förestås av
professor Svedberg. Denna senare donation
mottogs av staten, trots att man redan
från början visste att den skulle
medföra ökade statsutgifter.

Det finns alltså prejudikat på att staten
inte dragit sig för att mottaga gåvor
för ändamål, som det legat i det allmännas
intresse att främja.

Det enda i utskottsutlåtande! redovisade
skälet för avslag är, att staten måste
övertaga professuren, när de 450 000 kronorna
om tio år äro förbrukade, och att
man inte kan veta hurdan den finansiella
situationen då kommer att vara.
Man skall väl vara ovanligt pessimistisk
för att föreställa sig, att svenska staten
om tio år kommer att vara i en sådan
knipa, att den inte skulle kunna övertaga
kostnaden för en professur, som gratis
ställts till förfogande under en tioårsperiod.

Vidare har man sagt — och det tror jag
inte står i handlingen — att den nya
professuren antagligen kommer att medföra
en del andra kostnader, som kanske
måste täckas av statsmedel. Jag har med
anledning därav bett rektorsämbetet vid
Chalmers tekniska högskola att lämna en
närmare redogörelse för de ekonomiska

förhållandena. Svaret på min framställning
innehåller, att dessa 45 000 kronor
per år komma att förutom lön till professorn
räcka till avlöning för en förste
assistent samt till utgifter för skrivhjälp
och material, mot villkor att staten svarar
för samma avlöningsanslag som förut
för detta ändamål och som ingår i
propositionen. Totala kostnaden per år
beräknas något understiga de 45 000 kronor
som stå till förfogande, och en viss
marginal kommer alltså alt finnas.

Man har också pekat på att det troligen
blir en del engångskostnader för
professuren. Rektorsämbetet har svarat,
att inrättandet av den nya professuren
icke kommer att medföra behov av nya
byggnader. Däremot torde smärre omändringsarbeten
inom väg- och vattenbyggnadsavdelningens
lokaler behöva utföras,
väsentligen avseende inredning
och utrustning av tjänsterum. För övningarna
stå befintliga ritsalar samt laboratorierna
för byggnadsteknik och
vattenbyggnad till förfogande. De kostnader,
som kunna uppstå för inredningen
av tjänsterum, torde icke belöpa sig
till mer än högst 5 000 kronor, och detta
belopp bör under första året, innan verksamheten
kommit fullt i gång, kunna tagas
från de för skrivhjälp och material
m. m. beräknade 15 000 kronorna. Några
engångskostnader komma alltså icke
att falla på statsverket.

Så som läget för närvarande är inom
byggnadsbranschen, torde det vara
ofrånkomligt att svenska staten förr eller
senare — och ju förr desto hellre —
går i författning om inrättande av professurer
i byggnadsekonomi och byggnadsorganisation
både vid tekniska högskolan
och vid Chalmers. Vi få komma
ihåg, att det här gäller ett område som
svarar för en produktion på 2,1 å 2,2 miljarder
kronor per år och att på hela detta
område inte finnes någon annan statlig
verksamhet vad beträffar ekonomi
och organisation än den sakkunnigutredning,
som nyligen igångsatts. Detta
är ett jungfruligt område, där man säkert
har mycket stora pengar att hämta, och
vad staten om tio år skulle få betala för
denna professur, kommer det svenska

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

folkhushållet att ha vunnit tillbaka
många gånger om.

Det är ett egendomligt förhållande, att
vi ha en professur i allmän industriell
ekonomi, gällande metallindustri och sådant,
men ingen professur i byggnadsekonomi,
trots att det är ett erkänt faktum
att vi här i landet på detta senare
område inte gå i täten utan kanske snarare
äro ganska efterblivna.

Finansministern meddelade häromdagen
i en debatt i denna kammare, att
byggnadskostnaderna för närvarande
äro så höga, att folk inte längre har råd
att utnyttja de byggnadslicenser som
lämnas. I en sådan situation borde staten,
så vitt jag förstår, finna det i allra
högsta grad angeläget att forcera varje
verksamhet som via forskning och undervisning
kan förbilliga byggnadsverksamheten
i landet.

Det gäller inte här något speciellt göteborgsintresse,
utan ett ändamål som
har betydelse för hela landet och givetvis
i särskilt hög grad för Västsverige.
Surtekatastrofen i höstas vittnar om vilka
besvärligheter man på grund av de
geologiska förhållandena har att dragas
med både i Göteborg och runt hela
västra Sverige. Här finns mycket att göra,
och jag skulle anse det i högsta grad
överraskande, om riksdagen i dag skulle
vägra att mottaga denna present på
450 000 kronor till ett ändamål, som
statsmakterna själva förklarat sig vara
intresserade av.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservanternas förslag.

I herr Ohlons yttrande instämde herrar
Andrén, Sjödahl, Svärd, Bergh, Osvald
och Arrhén.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! På
denna punkt har föredragande statsrådet,
statsministern, anfört bland annat
följande: »Vad beträffar överstyrelsens
äskanden om nya professurer, föreligga
beträffande tre av dem utfästelser om
enskilda eller kommunala bidrag i eu
eller annan form till bestridande av de
med professurerna förenade kostnaderna.
Det sålunda ådagalagda intresset

Anslag till Chalmers tekniska högskola.

och de utlovade bidragen äro givetvis
omständigheter, som böra tillmätas betydelse
vid övervägandet av frågan om
professurerna böra inrättas. Då emellertid
många framställningar om inrättande
av angelägna vetenskapliga tjänster
under nuvarande förhållanden måst avvisas
och då statsverket ändock förr eller
senare skulle få vidkännas utgifter
för nämnda tre professurer, synes avgörande
vikt böra fästas vid deras betydelse
ur allmänna synpunkter.»

Utskottet fortsätter: »De från kommunalt
och enskilt håll utlovade bidragen
å sammanlagt 43 000 kronor per år under
de närmaste tio åren skulle enligt
högskolemyndigheternas beräkningar
täcka de med professuren förenade
kostnaderna under nämnda tidsperiod.
Bortsett från de icke obetydliga kostnader,
som vid de tio årens utgång skulle
ankomma på statsverket, finner utskottet
sannolikt, att jämväl under tioårsperioden
vissa anspråk komme att behöva
ställas på statsverket såväl för löpande
utgifter som för de inredningsoch
omändringsarbeten, som skulle erfordras
i samband med professurens
tillkomst. Med hänsyn till svårigheterna
att nu överblicka konsekvenserna för
statens del av ett accepterande av de
gjorda erbjudandena har utskottet icke
ansett sig böra biträda motionärernas
yrkanden.»

Vi kunna kanske vara överens om att
dessa kommunala köp av nya tjänster
ha något osmakligt över sig; man ställer
ju staten mer eller mindre inför ett
fullbordat faktum. Och att Göteborgs
stad i detta fall har tillfogat det villkoret
för sitt erbjudande, att professuren
inrättas under år 1951, gör ju inte
saken trevligare.

Utöver detta skulle jag emellertid,
herr talman, vilja framföra några rent
personliga synpunkter i frågan.

Det är alldeles riktigt som herr Ohlon
säger, att byggnadskostnaderna äro höga
och variera från ort till ort. Variationerna
bero givetvis på en mångfald
olika omständigheter. För oss i Norrland
blir byggenskapen dyrare bland
annat genom de höga fraktkostnaderna

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Anslag till Chalmers tekniska högskola,
och till följd av att vi måste gå ned
med grunderna betydligt djupare än
man gör i andra delar av landet.

Naturligtvis kunna variationerna betingas
även av mindre väl ordnade förhållanden
på byggnadsmarknaden, men
jag undrar, herr talman, om det är förmätet
att tro att vi när det gäller byggenskapen
kanske behöva mera av sunt
bondförstånd lika väl som flera tekniker
och specialister. Det är inte tu tal om
att ökade insatser av teknikerna behövas
på flera områden — den saken är
så klar att vi inte behöva diskutera den
här — men man blir verkligen förvånad
över vissa förhållanden härvidlag.
Kammarens ärade ledamöter minnas säkert,
hurusom man för en del år sedan
fick sig till livs att de färdigmonterade
trähusen skulle väsentligt förbilliga byggenskapen.
Har detta blivit fallet? Nej,
så är det nog inte. Orsakerna skall jag
inte nu försöka mig på att utreda.

Byggnadskostnaderna ha nu emellertid
nått en sådan höjd, att jag instämmer
med dem som anse att någonting
måste göras. Som ordförande i en länsbostadsnämnd
har jag många tillfällen
att se svårigheterna i dessa hänseenden.
Man ansåg på sin tid, att en normal årshyra
eller kostnad för ett eget hem
kunde vara låt säga 10 procent av årsinkomsten.
Numera ha ju bostadskostnaderna
i vissa fall kommit upp i 30—
35 procent av årsinkomsten, och det
händer inte så sällan att länsbostadsnämnderna
måste avslå framställningar
på grund av att man inte anser att byggherren
har tillräckliga ekonomiska resurser
för att finansiera den planerade
byggenskapen.

Jag betvivlar emellertid starkt, herr
talman, att svårigheterna kunna avhjälpas
genom nya tekniker. Det är enligt
min mening vissa bestämda ingripanden
som krävas för att man skall komma
till rätta med svårigheterna. De uppdrivna
byggnadskostnaderna bero i stor
utsträckning på den höga standarden,
som i vissa avseenden utan överdrift
torde kunna betecknas såsom för hög.

Utskottet har särskilt beaktat de konsekvenser
som kunna bli ett obehagligt

faktum, om enskilda personer eller kommuner
på detta sätt mera allmänt skulle
gå in för att tillskapa nya tjänster. Läget
skulle kunna bli sådant, att vi helt
enkelt inte förmå behärska situationen,
därför att vi i förväg bundit oss för utgifter
som det senare kanske visar sig
mycket svårt att finansiera.

Herr Olilon säger att det svenska folkhushållet
skulle tjäna oerhört stora
pengar genom resultaten av här ifrågavarande
forskning och undervisning.
Jag har ingen anledning att betvivla
hans ord i det fallet, men nog skulle
jag vilja erinra om det från skolans
värld kända uttrycket: det var detta
som skulle bevisas! Jag tror för min
del att man kanske får gå fram på helt
andra vägar för att nå mera avsevärda
kostnadsminskningar, och jag tror att
det till och med i denna kammare
finns personer som skulle kunna uträtta
mera i det hänseendet.

Måhända kan det anses förmätet av
utskottet att ha framfört sina synpunkter
i denna fråga, men med hänsyn till
att utskottsmajoriteten inte velat vara
med om att binda statsmakterna i förväg
ha vi icke kunnat intaga annan
ståndpunkt än vi gjort.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr SVÄRD: Det är väl ändå rätt
egendomligt, herr talman, när initiativ,
som enskilda eller kommuner taga i
syfte att befrämja en praktiskt inriktad
vetenskaplig forskning, kallas »försök
att köpa professurer».

Särskilt i min gamla hemstad Göteborg
ha enskilda mäns insatser för att
möjliggöra en vidareutveckling på det
andliga och vetenskapliga området givit
mycket stora och påtagliga resultat.
Jag tillåter mig erinra om att såväl
Chalmers tekniska högskola — åt vars
existens väl alla svenskar i dag är glada
— som Göteborgs högskola och en
lång rad andra institutioner vuxit fram
såsom resultat av ett medborgarsinne
och en beredvillighet till ekonomiska
uppoffringar, som man knappast har

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

rätt att kompromettera genom tal om
försök att köpa professurer.

När nu Göteborgs stad och ett antal
enskilda personer och institutioner gjort
det möjligt för Chalmers tekniska högskola
att, om riksdagens bifall vinnes,
ställa till den praktiskt inriktade forskningens
förfogande en professur, synes
mig detta förtjänt att hälsas med tillfredsställelse
snarare än att misstänkliggöras
med kanske icke så särskilt väl
valda formuleringar.

De konsekvenser, som skulle kunna
uppstå som eu följd av bifall till reservationens
förslag, torde icke vara särskilt
besvärande för riksdagen. Några
mera påtagliga risker synas icke heller
föreligga att enskilda — med nuvarande
skatteförhållanden — eller kommuner i
alltför stor utsträckning komma att
lämna bidrag till kulturell verksamhet
eller vetenskaplig forskning. Talet om
konsekvenserna synes mig därför, herr
talman, i mycket hög grad vara en konstruktion,
åstadkommen i syfte att göra
en rätt mager argumentation något fylligare.

Det behövs, säger utskottets ärade
talesman, sunt bondförstånd för att komma
åt de för närvarande onormalt höga
svenska byggnadskostnaderna. På den
punkten torde inga delade meningar
råda. Å andra sidan har i varje fall inte
jag någon erfarenhet av att utnämningen
av en expert till professor på
något vis skulle sterilisera honom i förnuftshänseende,
så att därmed hans sunda
bondförstånd skulle försvinna. Vidare
tillåter jag mig betvivla, att man
i teknikens århundrade skulle kunna
uteslutande med hjälp av det i och för
sig respektabla sunda bondförståndet
komma åt de orsakssammanhang, som
det här är fråga om. Det rör sig dock
om en industrigren, där rationaliseringen
ställer särskilda problem samtidigt
som den ur alla synpunkter ter sig särdeles
nödvändig och nyttig.

Utskottets ärade talesman förespeglade
andra vägar för att sänka byggnadskostnaderna.
Skulle vi måhända på den
punkten kunna få en något utförligare
och mera fyllig redovisning? Vilka iiro

Anslag till Chalmers tekniska högskola.

dessa andra vägar och åtgärder, som
man nu tänker sig och vilkas eventuella
befintlighet skulle göra praktiskt inriktad
tillämpad vetenskaplig forskning
överflödig eller onödig?

Herr talman! Föredragande departementschefen
har vid sina överväganden
om nödvändigheten av de föreslagna
nya professurerna anfört, att bedömningen
bör göras från allmänna utgångspunkter.
Jag måste för min del i all
blygsamhet säga, att det nu ifrågavarande
förslaget till en professur förefaller
mig att just från dessa allmänna
utgångspunkter vara särskilt angeläget
och väl motiverat. Då därtill kommer,
att tankens realiserande inte på tio år
skulle medföra några nya utgifter för
statsverket, vågar jag tro att riksdagen
utan rädsla för alltför svåra konsekvenser
kan följa den linje hänsynen till
de allmänna synpunkterna anvisar.

Herr OHLON: Herr talman! Även utskottsmajoriteten
har ju ställt sig förstående
till de synpunkter som lagts
fram i reservationen, och det är ägnat
att förvåna, att inte utskottet har kunnat
bli enigt och gemensamt gått med
på reservationens linje. Nu ha vi under
debatten här i dag fått en liten glimt av
vad som ligger bakom. Det skymtade
fram, när herr Näsström antydde, att
även om den kalkyl som ligger till grund
för denna donation håller i dagens läge,
så veta vi inte hur förhållandena komma
att gestalta sig under tioårsperiodens
förlopp. Vad betyder detta resonemang?
Jo, det betyder, att herr Näsström räknar
med en alltjämt fortgående inflation.
Vi som tro på framtiden, vi som trots
allt tro på människornas förnuft, ha
svårt att acceptera den tankegången. Vi
säga oss, att när nu folk i gemen och
den svenska statens ledare i synnerhet
ha sagt ifrån, att det måste bli stopp
med inflationen i fortsättningen och att
vad som skett i år var en engångsföreteelse,
få vi väl ändå tro på vad som
här sagts.

Herr Näsström sade, att det räcker
med bondförstånd. Ja, jag anser att

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Anslag till Chalmers tekniska högskola.

bondförståndet är den förnämligaste
form av förstånd som finns, men även
det s. k. bondförståndet behöver i vår
högst specialiserade tid en bakgrund av
vetenskap. Vad är det som har gjort den
ekonomiska utvecklingen och höjningen
av levnadsstandarden under de sista
hundra åren? Ja, inte är det politikernas
förehavanden, inte är det deras mer
eller mindre visa beslut, utan vad som
har höjt standarden för gemene man och
möjliggjort en folkmängd i denna gamla
världsdel, som om den funnits på
1700-talet skulle till övervägande delen
ha legat långt under svältgränsen, det är
naturvetenskapen och den på naturvetenskapen
fotade tekniska vetenskapen
och organisationen. Om de generationer
som gått före oss skulle ha resonerat
som herr Näsström resonerat i dag, så
skulle vi fortfarande leva i medeltiden.
Då skulle vi inte i lördags ha haft ett
objekt som elektriciteten att skattlägga.
Elektrotekniken har vuxit fram ur en
forskning, som de utomstående tyckte
var verklighetsfrämmande och underlig,
och vad som gäller om elektrotekniken
gäller även om alla andra former av
teknik.

Jag får säga, att det var beklämmande
att höra den framställning som herr
Näsström gav i dag, och det vore alldeles
särskilt beklämmande, om den
skulle vara karakteristisk för statsutskottets
och den svenska riksdagens
ställningstagande. Då ha vi inte mycket
att hoppas av den framtida utvecklingen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Då jag med min röst biträdde den
mening som nu är utskottets, innebar
det ingalunda att jag var likgiltig inför
de synpunkter som ha anförts från reservanternas
sida om betydelsen av
forskning för byggnadsverksamheten.
Jag är fullt på det klara med att det på
det området är åtskilligt att göra. Det
uppslag och det erbjudande, som kommit
ifrån Göteborgs stad, äro förvisso
värda allt erkännande, men jag har den
uppfattningen, herr talman, att varje en -

skilt erbjudande, varje kommunalt erbjudande
och varje erbjudande över huvud
taget, som göres till staten, ändå
måste inordnas i sitt sammanhang. Och
då herr Ohlon framhållit de höga byggnadskostnaderna
som ett av de förnämsta
motiven för inrättande av denna professur,
vill jag framföra en synpunkt,
som inte tidigare har varit nämnd i dagens
debatt, nämligen att man nu håller
på och planlägger en utredning om varför
vi ha så olika byggnadskostnader på
olika platser och vad man kan göra för
att åstadkomma en utjämning på det
området. Vidare har man ju länge diskuterat
om inrättande av ett forskningsinstitut
för byggnadsverksamheten här i
landet. Jag tror det är nödvändigt för
oss, som representera statssynpunkterna
här, att se efter och avvakta vad man
kan göra, vad som är lämpligast att göra
och var man kan få ut mest av pengarna
på detta speciella område, innan man
går att inrätta denna professur.

Jag har, som sagt, inte ett ögonblick
velat med detta förringa betydelsen av
forskning på detta område. Vetenskaplig
forskning, parad med det bondförstånd
som herr Näsström efterlyste, tror jag
nog är en kungsväg till bättre förhållanden
även på detta speciella område, men
nog är det nödvändigt, att kammaren tar
litet hänsyn till sammanhangen här och
avvaktar en undersökning av vad som
kan vara det effektivaste.

Det är endast dessa synpunkter, som
jag velat framhålla. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! I anledning
av herr Svärds anförande skall
jag inte säga mer än att jag håller med
honom på en punkt: att om den där professorn
hade haft sunt bondförstånd och
tagit med sig det, hade det naturligtvis
varit en väldig fördel.

Till herr Ohlon vill jag säga, att jag
tycker inte det är riktigt juste av vännen
Ohlon att avsiktligt förvränga mitt anförande.
Jag försökte poängtera, att jag
har den uppfattningen, att dessa tekni -

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

ker ha en stor uppgift att fylla. Det är
inte tu tal om den saken, sade jag; det
står över diskussion. Men vad jag efterlyste
var också mera bondförstånd i
detta sammanhang, och det vill jag öppet
och ärligt säga, att när jag talar om
bondförståndet tänker jag på det praktiska
livets män, som kunna komma med
förslag, och när jag sade, att det kanske
finns sådana män till och med i denna
kammare, ansåg jag t. ex. en sådan man
som herr Wehtje, som är väl insatt i
byggnadsfrågor^. Det kan tänkas, att
en sådan man skulle kunna komma längre
på detta område för att förbilliga
byggnationerna än många av de tekniker
som det här har talats om. Jag tror
sålunda inte, herr Ohlon, att man bör
försöka ge kammaren den uppfattningen,
att jag ville förneka den tekniska
sakkunskapens förmåga att medverka.
Det var inte på det sättet.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Herr
Karlsson i Munkedal ansåg, att vi måste
se denna fråga i dess sammanhang, och
naturligtvis måste man göra det. Det
framgick emellertid av herr Karlssons
anförande, att det enda sammanhang
som han observerade var det trånga
statsfinansiella sammanhanget. De övriga
talarna här — herr Ohlon och herr
Svärd — ha försökt sätta in denna professur
i det stora samhällsekonomiska
sammanhanget. Och jag tror att det är
detta stora samhällsekonomiska sammanhang,
som man framför allt måste
beakta i den relativt lilla fråga, som nu
ligger på kammarens bord.

Sedan vill jag säga ett par ord med
anledning av herr Näsströms sista anförande.
Herr Näsström skall inte tro,
att innehavarna av professurer vid våra
tekniska högskolor äro några opraktiska
teoretiker. Det är som regel ingenjörer
som varit ute i praktisk verksamhet och
där förvärvat ett rikt mått av erfarenhet.
Men till denna rika praktiska erfarenhet
kunna de lägga ett teoretiskt kunnande,
som gör att de understundom bli
revolutionärer på sitt eget område. Och
skola vi på ett tillfredsställande sätt lösa

Anslag till Chalmers tekniska högskola.

bostadsfrågan och andra byggnadsproblem
i detta land, tvingas vi fram till
en rationalisering av stora mått. Jag
tror inte det är möjligt att lösa dessa
stora problem utan det teoretiska kunnande,
som på så många andra områden
hjälpt det svenska samhället framåt,
och inte bara det svenska samhället.

Jag har rest i många länder, och jag
har slagits av en erfarenhet, den nämligen
att man på olika håll bygger på så
helt olika sätt. Att se hur man bygger i
Amerika och att se hur man bygger i
Sverige är två helt skilda erfarenheter.
Jag tror att vi ha mycket att lära av
andra länder, framför allt om man effektivt
går in för en rationalisering och
för det tekniska nydaningsarbete som
behövs på detta område. Och när nu
riksdagen kan fatta ett beslut, som gör
det möjligt för Chalmers tekniska högskola
att få en professur, som inte kommer
att kosta statsverket någonting under
de närmaste tio åren men som däremot
kan ge det svenska samhället stora
förmåner, kan jag inte förstå Sveriges
riksdag, om den skulle tveka att ta emot
ett sådant erbjudande.

Jag ber, herr talman, att får yrka bifall
till reservationen.

Herr OHLON: Herr talman! De vinster
man kan hämta av en effektivisering
på dessa områden äro så stora, att inte
bara det svenska folkhushållet skulle ta
hem stora summor per år utan även den
svenska staten. Jag skulle tro, att om nu
riksdagen — vilket jag förutsätter — accepterar
detta erbjudande och staten om
tio år övertar professuren, så kommer
staten varje år att få igen många gånger
om, vad den ger ut för professuren i fråga.
Så stora summor är det nämligen
fråga om.

För mig framstår i dag vännen Näsström,
som jag lärt mig högt uppskatta
i statsutskottets andra avdelning, såsom
en psykologisk gåta. Herr Näsström har
synts mig vara en praktisk karl, begåvad
med det där bondförståndet, om vilket
han talade. Mitt sunda bondförstånd — i
den mån det finns är jag mycket stolt

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Ang. lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.

över det — säger mig att det vore en
dumhet utan all like, om svenska riksdagen
vägrade att ta emot en gåva på
450 000 kronor för ett produktivt ändamål,
som staten ändå förr eller senare
måste engagera sig i.

Herr NÄSSTRÖM: Jag tror inte att
man behöver vara någon psykologisk
gåta för att kunna säga, att om detta förslag
bifalles, ha vi utsikt att få en rad
liknande förslag, där staten i förväg
binder sig för betydande utgifter.

Herr OHLON: Herr talman! Jag vill
genmäla, att om det skulle komma flera
sådana här erbjudanden, som kanske
inte alltid äro lika välmotiverade, ha vi
väl ändå alltid vår frihet att ta emot eller
vraka.

Herr NÄSSTRÖM: Det där sista tror
inte vännen Ohlon själv på.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 127 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 70.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 6 och 7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. lönerevision för vissa chefstjänstemän
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 128, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående lönerevision
för vissa chefstjänstemän m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

1 förevarande utlåtande hade utskottet
avfattat sin hemställan i åtta särskilda,
med I—VIII betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkterna I—III.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten IV.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i proposition nr 114
framlagda förslag samt med avslag å motionerna
I: 420 och II: 541, II: 506 samt
II: 508,

A. antaga vid statsrådsprotokollet över
civilärenden för den 16 mars 1951 fogade
förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av
2 och 3 §§ statens löneplansförordning
den 30 juni 1947 (nr 376),

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Ang. lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.

2) kungörelse om ändring i 1947 års
allmänna tjänstepensionsreglemente den
30 juni 1947 (nr 416),

3) kungörelse om ändrad lydelse av
9 § 2 mom. 1947 års allmänna familjepensionsreglemente
den 30 juni 1947 (nr
417);

B. godkänna de allmänna riktlinjer
för en lönerevision för chefstjänstemän
och därmed sammanhängande detaljförslag,
som framlagts i nämnda statsrådsprotokoll; C.

bemyndiga Kungl. Maj:t att

a) vidtaga de ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente och SPAreglementet,
som bleve en följd av nämnda
förslag,

b) utfärda de övergångsbestämmelser,
som kunde bli erforderliga i anledning
av förenämnda författningsändringar,

c) vidtaga de ändringar i gällande personalförteckningar,
som följde av förslagen,

d) vidtaga de ändringar beträffande
förekommande arvoden, som Kungl.
Maj:t kunde finna påkallade i anslutning
till lönerevisionen,

e) för budgetåret 1951/52 medgiva de
överskridanden av maximerade anslag
och anslagsposter, som kunde bli erforderliga
vid ett genomförande av lönerevisionen; D.

till Provisoriskt lönetillägg för budgetåret
1951/52 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 000 000 kronor.

1 de likalydande motionerna I: 420, av
herrar Jansson och Karl Persson, samt
II: 541, av herr Rubbestad m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

I motionen II: 506, av herr Dahlgren
m. fl., hade likaledes hemställts, att riksdagen
måtte avslå propositionen nr 114.

I motionen II: 508, av herr Nilsson i
Kristinehamn m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå i den kungl. propositionen
framlagt förslag om höjning
av gränsen för det rörliga tilläggets ut 3

Första kammarens protokoll 1951. Nr 18,

gående från 1 200 till 1 600 kronor för
månad.

Vid utlåtandet hade reservationer anförts 1)

av herrar Ward, Petterson i Degerfors
och Gustafsson i Stockholm, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka yrkandet
i motionen II: 508 om avslag å Kungl.
Maj:ts förslag beträffande höjning av
gränsen för det rörliga tilläggets utgående
från 1 200 till 1 600 kronor för månad
och att därför utskottets hemställan
i nedan angivna delar bort hava följande
lydelse:

»IV. att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionen II: 508 samt med avslag å motionerna
1:420 och 11:541 samt 11:506,

B. med den jämkning, som föreslagits
i motionen II: 508, godkänna de allmänna
riktlinjer för en lönerevision för
chefstjänstemän och därmed sammanhängande
detaljförslag, som framlagts i
nämnda statsrådsprotokoll;»

2) av herrar Gränebo, Svensson i Grönvik
och Rubbestad, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag har till detta utskottsutlåtande
avgivit en blank reservation,
och jag vill med anledning därav säga
några ord.

I utskottsutlåtande! föreslås en förbättring
av de högre tjänstemännens löner
från 33 lönegraden och uppåt, alltså
för de s. k. chefstjänstemännen, som enligt
detta förslag skulle få en avsevärd
förbättring av sina löneförmåner. De
högre tjänstemännen ha vid de senaste
årens löneregleringar icke fått de förbättringar
som statens tjänstemän i övrigt
erhållit, och jag förstår därför att
något måste göras för en förbättring av
deras löneförhållanden, om man vill räkna
med alt få behålla de mera kvalificerade
krafterna i statens tjänst. En höjning
av deras löner torde därför vara
nödvändig, och utskottet har ju också
framfört skäl för att så skulle vara förhållandet.
Utskottet yttrar, att chefstjäns -

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Ang. lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.

temännens reallönenivå har starkt försämrats
under de senaste årtiondena; de
nuvarande lönerna för chefstjänstemännen
svara icke mot betydelsen och omfattningen
av dessa tjänstemäns arbetsuppgifter
samt därmed förenat ansvar,
de nuvarande löneförmånerna i byråchefs-
och rådsgrad äro icke tillräckliga
för att säkerställa en tillfredsställande
rekrytering i konkurrens med kommuner
och enskilda, och lönerna för byråchefer
och likställda böra överstiga lönerna
för närmaste tjänstemän mera än
som nu är fallet.

Ja, det kan naturligtvis medgivas, att
vad som här siiges till stor del är riktigt,
men om det göres gällande, att man inte
får behålla de goda krafter, som staten
har behov av i sin förvaltning och styrelse
i konkurrens med det enskilda näringslivet
och med kommunerna, så
hjälper det nog inte, om man höjer lönerna
med några tusental kronor. Under
goda konjunkturer bruka ju inte näringslivets
utövare dra sig för att betala
betydligt högre löner än staten med sitt
system kan betala till ungefär liknande
befattningshavare. Man råder nog inte
bot på detta förhållande med det framlagda
förslaget.

Att jag varit betänksam, beror emellertid
på att här klipper man av vid 33
lönegraden och ger de högre tjänstemännen
en avsevärd förbättring, som enligt
utskottsförslaget skulle gå på 6,5 miljoner
kronor förutom kostnaderna för den
förbättrade pensioneringen. Jag vet inte
hur många tjänstemän det kan röra sig
om; det har sagts, att det skulle vara något
mera än ett tusental. I så fall skulle
det ju bli en avsevärd löneförbättring.
Men det är här, mina betänkligheter inträda.
Om man nu flyttar upp dessa högre
tjänstemän, kan man då bibehålla
tjänstemännen graderna närmast under
i deras nuvarande ställning? Det har avgivits
motioner, avseende en hel del av
dem som nu inte ha kunnat komma med,
professorer och vissa chefstjänstemän,
och det finns många sådana, som också
äro högt kvalificerade och ha ansvarsfulla
och maktpåliggande uppgifter och
tjänster att sköta. Blir inte konsekvensen,

sedan vi bifallit detta förslag, att vi återigen
måste börja reglera för de grupper
som ligga närmast under dem som nu
få denna avsevärda förbättring? Det är i
det avseendet mina största betänkligheter
förefinnas, och jag vill gärna ge uttryck
åt dem vid detta tillfälle. Jag skulle
även vilja höra av den som närmast har
ansvaret för detta förslag om man skal!
kunna förbigå dessa också i många fall
mycket kvalificerade tjänstemän, som
icke ha möjlighet att komma fram till
dessa högre chefsposter, emedan det,
även om de äro dugliga, icke finns plats
för dem, eller på vilket sätt man senare
skall lösa löneregleringen för dem.

Trots dessa betänkligheter har jag
emellertid icke inom utskottet framställt
något yrkande om avslag, och jag tänker
inte göra det här heller. Jag anser nämligen,
att här bör och måste göras någonting,
fastän jag helst skulle ha sett, att
det hade skett i ett större sammanhang,
och jag ifrågasätter, om man hade behövt
gå så långt som man har gjort. Jag
liar inte heller kunnat stanna för det förslag
som är framlagt i reservationen av
herr Ward m. fl., som avser att krympa
förslaget beträffande det rörliga tillägget
i enlighet med det nu gällande systemet,
så att detta tillägg icke skulle få utnyttjas
på högre belopp än 1 200 kronor i
månaden. Det blir inte ett rättvist och
mjukt system, om man går den vägen.
Man klipper då av ökningen redan vid
femte löneklassen, som innebär en lön
på 14 400 kronor, alltså motsvarande det
belopp, på vilket tillägg skulle utgå enligt
herr Wards reservation. Jag anser,
att om man nu skall anta ett förslag, som
man avser skall bli bestående, så bör
det vara mjukare utformat än det som
nu gäller.

Sedan vill jag nämna ytterligare en
sak. Det utvecklas i propositionen, hur
de högre tjänstemännen icke ha kunnat
komma i åtnjutande av den löneförbättring
som de lägre tjänstemännen ha erhållit
under flera tiotal år och hur man
så småningom har flyttat upp de lägre
tjänstemännen i högre lönenivå, så att
de olika tjänstegrupperna närmat sig
varandra. Men är inte detta en följd av

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Ang. lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.

den demokratiska utveckling och den
ekonomiska förbättring som ägt rum och
som vi sätta så stort värde på? Denna
utveckling har minskat klyftan i inkomstförhållandena
inte bara bland statens
tjänstemän utan även i näringslivet
och det civila livet i allmänhet. Jag menar
därför, att man inte får göra jämförelser
med vad de lägre tjänstemännen
hade för t. ex. 50 år sedan, utan man
har sökt närma de olika lönerna till varandra,
och vi ha under de senare årtiondena
— låt så vara att det har
varit fråga om kristidsåtgärder — minskat
»klyftan i lönehänseende mellan de
högre och de lägre tjänstemännen. Nu
kommer den att vidgas igen, men jag
tror inte att det är möjligt att uppehålla
en sådan klyfta, utan man kommer nog
så småningom att kräva, att lönerna skola
närma sig varandra. Men vad blir då
följden? Jo, då måste man flytta upp de
lägre tjänstemännen, tv det är inte parlamentariskt
och politiskt möjligt att
flytta ned dem som redan ha fått förbättrade
löner, och då uppkommer frågan:
Hur långt har staten råd att gå,
och vad kostar det? Det måste bli nästa
fråga, som uppställer sig.

I nuvarande läge, herr talman, anser
jag mig icke här kunna ställa något yrkande
om avslag på det föreliggande förslaget,
då intet annat antagligt förslag
föreligger och jag icke anser att riksdagen
kan taga ansvaret för att ingenting
åtgöres.

Herr JANSSON: Herr talman! Då jag i
samband med denna fråga har väckt en
motion, vari jag yrkat avslag å den
kungl. propositionen nr 114 om lönerevision
för vissa statens chefstjänstemän,
vill jag här något motivera min uppfattning.

.lag vill då först erinra om att vi tidigare
vid årets riksdag åt statstjänstemännen
beslutat löneförbättringar av en
sådan storleksordning att man torde
kunna säga, att de till statens chefstjänstemän
gett full täckning för den prisstegring,
som har ägt rum. Sålunda har en

byråchef enligt det föregående beslutet
fått en löneförbättring på 2 940 kronor.
Han skulle nu få en ytterligare förbättring
med 3 532 kronor, alltså tillsammans
6 472 kronor. Ställer man detta i motsats
till det förhållandet att stora låglönegrupper
i vårt land, som på ett mycket
tidigt stadium gjorde upp om sina
löneavtal, inte ha fått kompensation för
de prisstegringar som sedan ha inträffat,
är det alldeles självklart, att ett beslut
i enlighet med vad som föreslås i
propositionen måste leda till att ytterligare
irritation skapas bland de stora
folkgrupper i de lägre samhällsskikten,
vilka dock behöva vinnas positivt för
den ekonomiska politik, som vi alla eftersträva.

I såväl utskottets utlåtande som propositionen
framföres såsom huvudmotivering
till denna lönerevision att den är
nödvändig att genomföra, därest staten
skall kunna konkurrera med det privata
näringslivet om den dugliga arbetskraft
som finnes. Jag tror att betydelsen av
detta skäl är överdriven.

Alla veta ju att en betydande överrörlighet
råder inom hela vårt arbetsliv. Det
skulle vara ganska egendomligt, om inte
denna överrörlighet också skulle sätta
spår efter sig inom statens verk. Det
kan inte vara alarmerande, sådant läget
nu har blivit, att ett fåtal chefstjänstemän
i statstjänst söka sig över till den
privata sektorn inom näringslivet. Jag
vill i detta sammanhang också ha sagt,
att man vid en jämförelse mellan lönenivåerna
inom statstjänst och den privata
företagsamheten bör beakta, att lönenivån
särskilt inom den privata företagsmarknaden
är i högsta grad en kopjunkturföreteelse,
och jag kan inte förstå
att det kan vara riktigt att låta en
högre lönenivå där slå igenom när det
gäller de statliga chefstjänstemännen.

.Tåg menar, herr talman, att denna proposition
är framlagd vid en mycket
olycklig tidpunkt, i första hand därför
att vi, såvitt jag kan bedöma läget, måste
försöka nå en positiv samling kring
vår ekonomiska politik. .lag har den uppfattningen
att det då är riktigt med en

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Ang. lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.

överbalansering av budgeten, men den
kan också ske genom att man minskar
statens utgifter. Därför bör man också
se till att sparsamhet iakttages på alla
de områden där möjlighet att spara finnes.
Så ansträngt som läget nu är menar
jag att man borde ha kunnat spara
de 6y2 miljoner kronor om året som denna
lönerevision skulle kosta. Därtill
kommer att man därmed säkerligen hade
vunnit de nyssnämnda stora gruppernas
positiva förtroende för en stabiliserande
ekonomisk politik.

Jag ber, herr talman, att med detta
korta anförande få yrka bifall till min
motion.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Jag har i denna fråga väckt en motion,
som rör en så liten sak att det kanske
inte skulle vara nödvändigt att bringa
den i åtanke. Men det är ju så att även
små orättvisor böra undvikas om man
kan göra det, och i detta fall synes det
mig som om detta hade varit möjligt.
Det gäller nio stycken tingsdomare.

I samband med den lönereglering, som
skedde vid 1948 års riksdag, uttalade
vederbörande statsråd, att det var tre
grupper av domartjänster, som voro
jämställda både i löne- och karriärhänseende,
nämligen hovrättsråden, revisionssekreterarna
och tingsdomarna. Det
är klart att de unga domarna ha inriktat
sig efter en sådan deklaration, och
det kan ibland ha berott på en ren tillfällighet,
på vilken av dessa tre verksamhetsgrenar
de ha hamnat. Nu föreslår
ju herr statsrådet, att hovrättsråden
skulle få en förbättring, när nu byråchefs-
och rådstjänsterna höjas, men inte
revisionssekreterarna och tingsdomarna.
Den saken har jag ingenting att invända
emot. Statsrådet har emellertid
när det gäller sådana revisionssekreterartjänster,
som ha blivit ordinarie,
medgivit att dessa skola få samma ställning
som de nya hovrättsrådstjänsterna,
och det är ju en gärd av rättvisa.

Denna förmån har däremot icke beretts
tingsdomarna. Det förefaller mig
innebära en orättvisa, som hade bort

undvikas, även om det endast gäller ett
så litet antal tjänster som nio. Av 21
tingsdomarbefattningar äro nämligen
endast nio besatta med ordinarie innehavare,
och jag anser att dessa nio ordinarie,
som vid tillträdet till tjänsten varit
utlovade samma lön som sina kolleger
i revisions- och hovrättsrådstjänst,
borde ha behandlats på samma sätt som
revisionssekreterarna.

Det är bara detta, herr talman, som
jag här har velat föra på tal. Jag har
inte något yrkande.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Herr förste vice talmannen Gränebo
frågade, om jag kunde lämna någon
upplysning om hur jag hade tänkt
mig kunna lösa löneproblemet för dem
som ligga under 33 lönegraden och som
alltså inte komma med i den nu föreslagna
löneregleringen.

Jag vill då erinra om att tjänsteförteckningskommittén
tillsattes år 1949
med uppgift att företa en översyn av
olika slag av tjänster och deras inplacering
i tjänsteförteckningen. Denna kommitté
arbetar för närvarande med lönegradsplaceringarna
under lönegrad 33.
Det är klart att man inte får vänta det
resultatet av tjänsteförteckningskommitténs
arbete, att den skulle komma med
förslag, som innebär att dessa tjänster
skulle flyttas upp till det nya löneläge
som är avsett för de personalkategorier,
som äro berörda av den proposition,
som nu behandlas.

Byråcheferna och med dem likställda
ha varit lovade en lönereglering sedan
lång tid tillbaka. Jag vill erinra om vad
som även finnes återgivet i propositionen,
att undersökningar om deras löneställning
ha pågått sedan 1939. När löneregleringen
år 1947 genomfördes, ansågs
det föreligga svårigheter att för
dessa grupper åstadkomma den justering
av lönerna, som man dock var medveten
om redan då erfordrades för
chefstjänsterna. Man ville därför ytterligare
undersöka detta problem. Den utredning,
som med anledning därav tillsattes,
blev färdig år 1949, och förslag

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Ang. lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.

inkom då till regeringen. Vi stodo då
inför stabiliseringen. Överenskommelse
hade träffats med organisationerna, och
man kunde således i det läget inte föra
frågan vidare. Men under de förhandlingar,
som fördes med olika tjänstemannaorganisationer,
gavs från regeringens
sida löfte om att chefstjänstemännens
lönereglering skulle föras fram så snart
vi hade kommit över stabiliseringsåret.
Vad man här har att göra är således endast
att infria de löften, som tidigare
ha givits.

Olika meningar kunna naturligtvis råda
om hur höga lönerna höra vara. När
man kommer in på löneavvägningar är
det alltid svårt att säga vad som är riktigt.
Men det förslag, som här föreligger
och som i huvudsak är baserat på
ett av de alternativ, som utredningen
arbetade med, har framkommit efter
förhandlingar med berörda personalorganisationer
och bygger således på en
överenskommelse. I det sammanhanget
visade det sig emellertid möta svårigheter
att på en gång klara upp samtliga
tjänsters inplacering. Denna lönereglering
avser, som redan framhållits, endast
tjänster, som äro placerade i lägst
33 lönegraden och uppåt å löneplan 1
och 10 löneklassen och uppåt å löneplan
2. Det har emellertid framkommit,
när man tittade på en del tjänster i 33
lönegraden å löneplan 1 eller på en del
i 10 löneklassen enligt löneplan 2, att
det förelåg svårigheter att göra förändringar
rörande dessa med mindre man
fick klarhet om var vissa tjänster, som
lågo under dessa, skulle placeras, och
detta är således anledningen till att vissa
tjänster inte denna gång ha tagits med i
detta sammanhang. Jag har därför uppdragit
åt en särskild utredning att ytterligare
undersöka dessa tjänster och i
detta arbete även samråda med tjänsteförteckningskommittén,
som har att pröva,
hur tjänsterna under 33:an skola
framdeles placeras.

Det är många svåra problem, som
komma upp, det är jag medveten om,
och det voro också tjänstemännens representanter
medvetna om, då vi förhandlade
om dessa frågor.

Det finns tjänster, som ha utelämnats
men som jag gärna, om det funnits möjlighet
därtill, hade velat få med i denna
reglering. Jag vet att man från organisationernas
sida var angelägen om att
kunna ta med flera tjänster, men vi funno
å ömse sidor om förhandlingsbordet,
att man stod inför sådana svårigheter att
man måste ytterligare fundera på saken.
Jag kan alltså inte lämna något
direkt besked om var de tjänster, som
ligga under lönegrad 33, skola placeras,
utan det får bli föremål för prövning
inom tjänsteförteckningskommittén och
för förhandlingar med personalorganisationerna.

Nu kan det sägas, att den hoptryckning
av lönesättningen, som har ägt
rum under åren, inte är av ondo utan
att det kan ha stora fördelar, att man
så att säga krymper ihop avståndet mellan
olika löntagare. Men vi skola icke
heller glömma bort att detta skapar en
hel del problem. Vi ha nämligen inte
bara den statliga sektorn att röra oss
inom. Riksdagen kan ju bestämma lönesättningen
för statens tjänstemän,
men jag tror inte att detta kan ske med
åsidosättande av all hänsyn till huru
lönerna utvecklats inom andra områden.
Och det är ju på det sättet att det
inte bara är den enskilda marknaden,
som har dragit ifrån staten i fråga om
lönesättningen, utan även på den kommunala
arbetsmarknaden betalas bättre
löner till chefstjänstemännen. Jag har
inte trott det vara möjligt att man på
den statliga sidan skulle kunna åstadkomma
ett löneläge i nivå med eller
fullt konkurrenskraftigt med den enskilda
marknadens. Men å andra sidan
tror jag inte det är klokt att säga, att
ha vi inte möjligheter att konkurrera,
skola vi inte göra någonting alls. Ty vi
få ändå komma ihåg, att vi inom den
statliga sektorn ha behov av dugligt folk
i ledningen, och vi ha även dugligt folk
inom många områden. Dessa tjänstemän
böra, även om de inte kunna få en lönesättning,
som överensstämmer med den
enskilda marknadens, åtminstone kunna
få en förbättring, som tyder på att man
inte så att säga helt nonchalerar dem

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Ang. lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.

utan låter dem följa med i någon mån.
Jag tror inte att staten vid sin lönesättning
behöver ligga i nivå med de högsta
lönerna på den enskilda marknaden •—
staten får nog folk ändå — men man
kan inte begära att få folk, om man låter
dem år efter år stå kvar i ett löneläge,
som inte förändras alls, när förändringarna
ske ute på den enskilda marknaden
och den enskilda marknaden drar
kommunerna med sig. Om kommunerna
skola få dugligt folk på chefsposterna,
måste de betala vad som erfordras, och
samma förhållande gäller i stor omfattning
även för staten.

Jag skulle gentemot herr Jansson vilja
säga, att det förslag, som här är framlagt,
inte är så uppkonstruerat, att det
skulle innebära något försök att konkurrera
med den enskilda marknadens konjunkturbetonade
löner. Jag tror att det
fortfarande är ett mycket stort avstånd
dit.

Vad jag här i övrigt sagt tror jag
även kan vara ett svar på de invändningar,
som herr Jansson har rest emot
detta förslag till lönereglering, som finnes
i propositionen och som även har
tillstyrkts av utskottet.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Herr

statsrådet yttrade nyss i sitt anförande,
att den proposition, som han här framlämnat,
innebär ett infriande av ett förut
givet löfte, och det är ju riktigt, när
det gäller de tjänster, vilkas lönesättning
det här är fråga om. Herr statsrådet
antydde också i sitt anförande,
att han med beklagande såg, att man
hade tvingats att undantaga vissa typer
av tjänster. För en kategori av dylika
tjänster har jag fört talan i en motion,
nämligen för rektorerna vid våra högre
skolor.

Det har, som jag där framhållit, uppfattats
som en omotiverad orättvisa att
dessa rektorer inte ha tagits med i detta
sammanhang. Jag har i motionen
också föreslagit, att riksdagen nu skulle
gå med på en årlig, enhetlig provisorisk
avlöningsförstärkning för rektorer
vid realskolor och högre kommunala

mellanskolor med 2 700 kronor och vid
de högre allmänna läroverken med 3 000
kronor, sådan som situationen nu har
blivit.

Saken låg till så, att när chefslöneutredningen
på sin tid under generaldirektör
Erik Stridsbergs ledning startade,
undantogos från utredningen de
tjänster, som hörde till skolväsendet,
under den motiveringen att man förutsatte
att tjänsteförteckningskommittén
skulle ta hand om den saken. Man trodde
antagligen, att tjänsteförteckningskommittén
skulle bli färdig med sin
utredning ungefär samtidigt med att
cliefslöneutredningen blev färdig med
sin, så att man kunde få fram lösningarna
parallellt. Så har tyvärr inte blivit
fallet, utan en eftersläpning har skett.
Man frågar sig då, varför en viss kategori
människor skall bli offer för att
inte denna parallellitet i arbetet har
kunnat åstadkommas. Staten tjänar givetvis
på den där eftersläpningen, men
på bekostnad av respektive tjänsters innehavare.
Det är i detta fall sådana
tjänstinnehavare, som för det första inte
ha så stor ekonomisk bärkraft och för
det andra ha en mycket stor arbetsbörda.

Det mest osympatiska i dylika och
särskilt detta sammanhang är, att staten
gång på gång ökar arbetsuppgifterna.
Under de senaste åren har detta skett
på ett automatiskt sätt beträffande just
dessa kategorier. Det är känt — rektorernas
arbetsbörda har i andra sammanhang
varit uppe till kamrarnas behandling
här på Helgeandsholmen — att rektorernas
möda i dag är en helt annan
och större än den var i vår egen barndom.
De omdömen, som i detta avseende
ha avgivits i utskottets utlåtande å
s. It beträffande löneinnehavare i byråchefs-
och rådsgraden, gälla också rektorerna.

Vad rektorernas löneförhållanden i
största allmänhet angår finns det ingen
anledning för mig att gå in på dem, men
det största felet är, att skillnaden är för
liten mellan rektors avlöning och avlöningen
till honom underställd lärarpersonal.
Räknar man med grundlönen
såsom utgångspunkt kommer man till

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Ang. lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.

att skillnaden mellan t. ex. lönen för en
lektor i 33 löneklassen och en rektor
vid ett mellanstort svenskt högre allmänt
läroverk endast är omkring 2 500
kronor. Detta betyder, att om en lektor
i högsta löneklassen underkastade sig
mödan att ta fem extra veckotimmar,
skulle han därmed i lönehänseende
komma upp i paritet med en rektor. Det
är en anledning till att för närvarande
trängseln inte är så förfärligt stark
framför de lediga rektorsstolarna. En
lektors arbetsbörda blir visserligen utökad,
om han tar dessa fem övertimmar,
men å andra sidan är han också befriad
från det administrativa ansvaret för skolan,
ansvaret för pengar och allt sådant,
som i övrigt följer med en stor
skolas ledning.

Det finns här på s. 34 i utskottets utlåtande
en formulering, för vilken jag
som motionär är mycket tacksam, nämligen
när utskottet säger sig vilja »framhålla
önskvärdheten av att frågan, nämligen
om rektorslönerna, snarast möjligt
regleras». Den formuleringen skulle jag,
herr statsråd, vilja ge den tolkningen,
att utskottet därmed givit en fingervisning
om att tjänsteförteckningskommittén
under sitt fortsatta arbete bör med
förtur behandla frågan om rektorslönerna
och därmed frågan om läroverkslärarnas
löner över huvud taget under
sitt fortsatta arbete, så att verkligen vid
nästa riksdag löftet kan infrias, att den
högre skolans personal får en generell
lönereglering. Denna uppfattning bestyrkes
ytterligare av det skrivsätt, som
användes i statsutskottets utlåtande nr
8 under punkten 167, där man för första
gången vid denna riksdag talar om nödvändigheten
av skyndsamhet. .lag hoppas,
att herr statsrådet, som är här närvarande,
inte finner anledning att jäva
denna läsart.

Herr ÅMAN: Herr talman! Jag vill understryka
vad civilministern här har
yttrat, att det nu framlagda förslaget är
resultatet av ganska långvariga förhandlingar
och inte bör den prägel, som en
del av kammarens ledamöter tycks vilja

tro, av ett eftersättande helt av de sparsamhetssynpunkter,
som statsmakterna,
och i detta fall närmast civilministern,
ha att företräda, utan är ett kompromissresultat,
vilket ju framgår av vissa
detaljer i förslaget. Vad herr Arrhén och
andra varit inne på, att vissa grupper
inte ha kommit med vid denna lönereglering,
är ett av dessa kompromissresultat.
Ett annat sådant är, att man
fortfarande släpar med en övre gräns
för det rörliga tillägget, en gräns som nu
lyftes från 1 200 till 1 600 kronor men
vars maximering för det rörliga tillägget
redan vid den tidpunkt, när vi höjde
gränsen från 900 till 1 200 kronor,
d. v. s. med verkan från den 1 juli 1947,
faktiskt hade släppts på den privata arbetsmarknaden.
Denna maximering har
alltså inte existerat på den privata arbetsmarknaden
sedan år 1946. Det är
därför ganska naturligt, om statstjänstemännen
i högre ställning tycka, att det
är ett egendomligt förhållande att just
den kategori, som de företräda, fortfarande
skall ha en alldeles speciell
spärrhake för det rörliga tillägget.

Till historien hör ju också, om jag
inte minns fel, att utredningsmannen påyrkade,
att detta tak helt skulle slopas.
Och när man alltså har stannat inför att
lyfta det från 1 200 till 1 600 kronor,
innebär detta ingenting annat än en
kompromiss, där man försökt gå varandra
till mötes utan att någondera
parten naturligtvis kunnat bli helt tillfredsställd.

Jag förstår mycket väl det resonemang,
som den ärade kammarledamoten
herr Jansson förde, när han sade att
man bär kunde ha sparat 6 miljoner
kronor, om man hade uraktlåtit att göra
denna lönerevision. Men jag vill då
knyta an till vad civilministern har
sagt, att i längden •— och det är väl
detta som har bringat statsmakterna i
ett mycket besvärligt läge —■ går det
inte att föra en statlig lönepolitik, som
är helt och hållet artskild från den lönepolitik
som föres på den privata arbetsmarknaden,
eftersom vi fortfarande
ha det förhållandet här i landet att den
större delen av arbetsmarknaden ligger

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Ang. lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.

utanför statens domäner. Den kommer
— vare sig man vilt det eller ej — att
öva ett mycket starkt inflytande på lönetendenserna
på det statliga och kommunala
området. Jag tror att det är alldeles
riktigt, när herr Jansson säger, att
ingen tjänsteman skulle sluta för låt oss
säga några tusen kronors löneskillnad.
Jag tror inte, att det ligger så till, och
jag delar civilministerns uppfattning,
att staten inte i lönehänseende kan konkurrera
med industrien, när denna betalar
sina högsta löner. Men vad som är
mycket naturligt är ju, om chefstjänstemännen
i statlig tjänst börja reagera,
när de märka, att de äro notoriskt eftersatta.
Det är väl ändå så, att varje människa
som fullgör en funktion vill bli
klassad på ett sådant sätt, att hon känner,
att hennes arbete och tjänster uppskattas,
men faktum är att sedan lönerevisionen
1947 ha chefstjänstemännen
placerats i en undantagsställning. Detta
gör, att oron där har tagit sig uttryck i
en kanske något livligare avgång än
önskvärt varit, då vederbörande ha menat,
att det över huvud taget inte finns
någon förståelse för att deras lönesättning
bör befinna sig någorlunda i samklang
med den lönesättning som inte
bara den privata företagsamheten utan
även kommunerna gå före med.

Det finns också en annan sak, som jag
gärna vill flika in i detta sammanhang
och som inte är betydelselös.

När man gör lönejämförelser, är det
rätt naturligt att man tycker att den
som har den och den lönen har förfärligt
bra betalt, och man tycker att
det finns andra människor som hellre
borde komma i åtnjutande av dessa
pengar. Men man måste då komma ihåg,
att mellan de lägsta och de högsta grupperna
ligger en hel hierarki, och man
måste ha vissa trappsteg för att över
huvud taget få folk inom denna hierarki
att inte bara anstränga sig i de tjänster
de ha, utan söka kvalificera sig för mera
maktpåliggande uppgifter. Därför har
man de olika löneställningarna, och det
är väl rätt naturligt, eftersom man över
huvud taget inte har något annat sätt att
ge uttryck för den saken på den admi -

nistrativa sidan. Man kan ju inte införa
ett ackordssystem, varigenom prestationerna
som sådana belönas, utan man
måste ha denna klassificering. Ju större
denna mängd av tjänster är, desto större
måste distansen bli mellan det lägsta
löneläget och det högsta.

Man kan naturligtvis diskutera hur
stor skillnaden skall vara, men man kan
inte krympa den hur mycket som helst
utan att då få klassa en massa människor
lika högt, som de facto ha olika
tjänster och av vilka det kräves olika
kvalifikationer. I så fall fråga sig de,
som på det sättet bli nedklassade: Lönar
det sig över huvud taget att anstränga
sig i syfte att skaffa sig meriter och kvalifikationer
för att uppehålla en annan
tjänst? Jag tror, att man inte får glömma
bort det i detta sammanhang.

Om det förslag som nu har framlagts
av civilministern och som utskottet tillstyrker
kan man väl säga, att det har
kommit om inte i sista ögonblicket så
bra nära. Vi äro oförhindrade att föra
en slatlig lönepolitik med uteslutande
sociala aspekter, men den komme att
försätta staten, som samhället nu ser ut,
i ett mycket besvärligt läge, när det gäller
att med kvalificerat folk besätta de
tjänster, som behövas i statsförvaltningen
och annorstädes. Vi skola väl f. ö.
inte bara snegla på utgifterna utan också
se litet på inkomsterna. Vi vilja väl
inte bara ha anställda, för vilka lönekostnaderna
äro låga, utan vi vilja ha
anställda vilkas prestationer i förhållande
till vad vi betala dem ge oss det
bästa resultatet. Dessa två saker skola vägas
mot varandra. Man får inte bara
stirra på den ena sidan och säga, att det
skall kosta så litet som möjligt, och vad
vederbörande sedan kunna uträtta och
ekonomiskt göra för staten spelar en
mindre roll. Det vore att se enögt. Man
måste hålla sig med kvalificerat folk
även om man, som civilministern också
betonade, ändå inte har möjlighet att
konkurrera med topplönerna på den privata
arbetsmarknaden, som man kanske
inom vissa verk skulle önska då och då.

Å andra sidan bör det i rättvisans
namn sägas, att om inte lönerna i sta -

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Ang. lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.

tens verk gå upp i topp så som på den
privata arbetsmarknaden, så gå de inte
heller ned i botten på samma sätt.
Spännvidden på den fria företagsamhetens
fält är mycket större, medan lönerna
för statens tjänstemän ligga mer samlade.
Där är spännvidden mindre, och
den kommer att vara det även sedan det
förslag som civilministern här har framlagt
har godkänts av riksdagen, vilket
jag hoppas det blir.

Herr talman! Jag har framför allt velat
bekräfta vad civilministern här har
sagt, att det förslag som föreligger inte
innebär att han med utomordentlig välvilja
räelcer fram vad tjänstemännen ha
begärt, utan det är ett klart kompromissförslag
och detta även i förhållande till
det sakkunnigutlåtande som har föregått
förhandlingarna före denna proposition.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Efter
de anföranden, som ha hållits här av
civilministern och herr Åman, kan jag
fatta mig mycket kort.

Statsutskottets majoritet har ju anslutit
sig till det förslag, som är framställt
i propositionen, och har därvid främst
tagit hänsyn till vad som anförts av
chefslöneutredningen, nämligen att dessa
höjningar äro nödvändiga för att man
skall ha tillgång till dugliga chefstjänstemän
inom statsförvaltningen. Kanske
skulle man därutöver kunna anlägga vissa
rättvisesynpunkter på denna fråga.
Om man tar del av chefslöneutredningens
betänkande finner man, att inte för
någon grupp av statstjänstemän har reallöneminskningen
varit så stor som just
för denna grupp, men det är inte delta
som utskottet främst har beaktat i detta
sammanhang, utan det är löneställningen
för statstjänstemännen i förhållande
till löneställningen för chefstjänstemännen
inom det enskilda näringslivet.
Chefslöneutredningen har karakteriserat
läget på ett som jag tycker mycket klarläggande
sätt — det är också redovisat i
propositionen — när utredningen säger,
att bibehållandet av statstjänstemännen
på eu avsevärt lägre lönenivå är ägnat

att ingiva allvarligare farhågor nu än
tidigare. Utredningen säger också att,
»även om den kontanta lönen i byråchefs-
och rådsgraden icke heller tidigare
var hög i jämförelse med de privata
lönerna, så erbjöd statsanställningen
vissa andra fördelar, som endast undantagsvis
kommo den privatanställde
till del». Det var exempelvis »den större
trygghet, som ordinarie statsanställning
erbjöd, pensionsrätten och andra
med tjänsten förbundna förmåner såsom
semester och bidrag till sjukvårdskostnader».
Men, säger utredningen, »i samtliga
dessa hänseenden lärer numera en
utjämning ha kommit till stånd mellan
de av staten och de större privata företagen
erbjudna förmånerna».

Efter att ha erinrat om att under de
senaste decennierna statsverksamheten
utvidgats till allt flera nya områden och
sålunda kommit att omfatta allt större
del av samhällsmaskineriet, säger utredningen:
»Det måste vara ett angeläget
samhällsintresse, att de personer, som i
statens tjänst bli mer eller mindre ansvariga
för utvecklingen inom olika samhällsområden,
besitta härför erforderliga
kvalifikationer. Så länge de statliga
chefstjänstemannalönerna stå i uppenbart
missförhållande till dem, som
betalas av de privata företagarna, lärer
emellertid staten på det stora hela taget
komma i efterhand i konkurrensen om
de bästa arbetskrafterna. Resultatet kan
därför bli, att utvidgningen av statsverksamheten,
som avsetts leda till förbättrade
förhållanden inom samhället, i
stället kan verka fördröjande eller hämmande
på samhällsutvecklingen. I detta
läge måste det vara ett allmänt intresse,
att de statliga chefstjänstemannalönerna
så avvägas, att statens möjligheter att
förvärva och bibehålla goda chefstjänstemän
förbättras.»

Det är huvudsakligen dessa synpunkter
som ha föranlett utskottet att biträda
den kungl. propositionen. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr FORSLUND: Herr talman! .lag
kommer inte att yrka på någon ändring

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Ang. lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.

av vad utskottet har föreslagit, men jag
vill passa på tillfället att säga ett par
ord i alla fall rörande den lönesättning,
som det här är fråga om. Det märkvärdiga
har inträffat, att statsrådet och jag,
som härstamma från samma yrkesverksamhet,
här se litet olika på saken. Jag
vill också anmäla en avikvande mening
gentemot min vän Åman, som inte hör
till samma yrkesgren men som jag fordom
samarbetat med på det fackliga området.

Jag tror helt enkelt, att man slår in
på en olycklig väg, när man delar upp
personalen på det sättet, att denna gång
reglerar man lönerna för den ena gruppen
och en annan gång för den andra.
Jag tänker på affärsverken, som jag bäst
känner till. Vad finns det för chefstjänster
där, och var komma innehavarna
från? De komma inte utifrån, utan de
ha under årtionden tjänat sig fram till
chefstjänsterna. Inte heller försvinna de
till den privata marknaden, utan de som
det göra äro sådana, som inte ha möjlighet
att komma upp i chefsställning,
därför att dessa befattningar äro så få.
Av den anledningen söka de sig in på
den privata marknaden. Därför tror jag
att vad som står skrivet i propositionen,
att ett bifall till denna lönereglering
skulle förhindra eller åtminstone minska
avgången till privat verksamhet, inte
överensstämmer med det verkliga förhållandet.
De som beröras av denna reglering
äro inte de, som den enskilda marknaden
konkurrerar om.

Jag talar om det område jag bäst känner
till, nämligen affärsverken. Allting
har sin historiska bakgrund. Vad har
skett vid affärsverken? För tio, femton
år sedan framförde de högsta cheferna
vid dessa verk, att vissa chefstjänster,
nämligen byråchefernas, borde flyttas
upp i någon högre lönegrad. Men detta
gällde inte alla de tjänster som det nu är
fråga om, utan några få uppräknade av
dessa högsta chefer. Regeringen gick inte
med på det då, och först för några få år
sedan flyttade man upp några i varje
verk i överdirektörs- och överingenjörsgraderna,
men det stora flertalet av dem
som man i dag ger denna benämning

chefstjänstemän fingo stanna kvar vid
det gamla. Sedan den uppflyttningen
gjorts för dem som avsågos i den ursprungliga
framställningen, vill man nu
höja lönen för ett stort antal tjänster,
som man kallar för chefstjänster, och
jag ifrågasätter om det är klokt att på
det sättet utan att tänka på löneskalans
uppbyggnad i dess helhet gå in för sådana
bär separata uppgörelser, även om
man kommit fram till dem efter förhandlingar.

När man bygger upp en löneskala,
tror jag att man skall gå igenom hela
skalan och inte bara ta en del. Här inträffar
ju det märkvärdiga att under det
att inga andra ha fått sina grundlöner
ändrade, så få chefstjänstemännen det.
Den vägen tycker jag inger oro för framtiden.

Jag vill inte alls säga, att inte dessa
människor äro värda en högre lön. Långt
därifrån. Men jag får ge den nu fungerande
talmannen, herr Gränebo, rätt i
att man inte får så där lätt bara tala om
den ena gruppen som chefstjänstemän
och bibehålla skillnaden från bottnen
och uppåt i alla tider. Någonting har väl
inträffat som talar för att även den frågan
bör omprövas.

Jag skulle också vilja säga till herr
Åman, att jag inte vill godta hans tolkning
av löneskalan såsom uppbyggd efter
prestationer. Vår egendomliga löneskala
bygger ju på kvalifikationsgrunder,
som äro mycket diskutabla. Vi veta
inte huruvida de äro behövliga eller
inte. Det finns fall då en skillnad behövs,
men det finns också fall, där det
skulle vara skäl att göra en översyn, om
det är nödvändigt med de spärrar, som
kvalifikationsgrunderna innebära.

Sedan, herr statsråd, vill jag föra fram
en sak som en hälsning. Det förekommer
vid de affärsdrivande verken, att
ordinarieanställda flyttas över på extra
ordinarie tjänster, för att de skola få
högre lön, utan att riksdagen i varje
fall lämnar sitt medgivande till det. Här
viskades, när jag ställde frågan till någon,
att det lär finnas ett verk som inte
har någon på ordinarielistan, utan tjänstemännen
ha blivit extra ordinarie, än -

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Ang. lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.

skönt de äro ordinarie anställda. Det har
kunnat ske därför att vi någon gång bär
olyckligt nog ha medgivit, att verkens
chefer och styrelser äga rätt att göra sådana
omflyttningar och alltså göra lönerörelser
vid sidan om de vanliga, varvid
egentligen ingen kan se vad som sker
annat än den som är mycket väl informerad
om förhållandena. Det är detta
som gör, att en del av dem som nu komma
att få en löneförhöjning redan kunnat
få den på en bakväg. Man förklarar
en tjänst för extra ordinarie, och så söker
den ordinarie innehavaren den
tjänsten och får den utan att behöva
flytta från sin stol. Jag tycker det är
skäl att undersöka, om det kan vara riktigt
att ha det systemet kvar. Det verkar
litet irriterande bland personalen att sådana
förändringar ske.

Jag vill säga herr statsrådet, att hade
jag själv varit i den åldern att jag varit
kvar i det fackförbund som jag tjänat i
många år, skulle jag ha ansett det vara
min skyldighet att bevaka dess intressen
genom att i tid framföra dessa synpunkter,
som jag nu tvingas att komma med
så sent. Jag bär den uppfattningen, att
en lönereglering skall göras för ett verk
i dess helhet, inte för enskilda grupper.
Annars ställer man bara till med svårigheter,
som komma fram senare.

Jag har intet yrkande, herr talman.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag har inte haft tillfälle att delta
i utskottets behandling av denna fråga.
Hade jag varit närvarande, hade jag
kommit att stå under den reservation,
som är avgiven av herr Ward m. fl. Jag
skall därför be att nu få ange några
synpunkter på denna fråga, och jag
kommer att yrka bifall till herr Wards
reservation.

Det förslag som här föreligger inger
ovillkorligen i sin helhet mycket stora
betänkligheter. Jag har blivit förekommen
av herr Forslund och kan i stora
delar instämma i vad han nyss yttrade.
Det är uppenbart, att niir man på detta
sätt lyfter upp eu del tjänstemän, här

de högre, är det bara en tidsfråga när
de som ligga under också vilja få motsvarande
förhöjning.

Jag förstår mycket väl herr Åmans
resonemang utifrån hans synpunkter.
Han önskar givetvis en sådan utveckling.
Han önskar denna saxning av lönerna
uppåt, ty det ingår ju i hans
uppgift att tillvarata just dessa tjänstemäns
intressen. Utifrån dessa synpunkter
kan man förstå honom, men det
finns onekligen också andra synpunkter
att lägga på denna fråga. Man kan inte
frigöra sig från att här är det fara för
en löneglidning uppåt efter hela skalan.
Det avstånd, som nu uppstår mellan t.
ex. byråchefer och närmast underliggande
tjänstemän, kan givetvis inte bestå
någon längre tid.

Jag skall emellertid här närmast uppehålla
mig vid höjningen från 1 200 till
1 600 kronor av gränsen för det rörliga
tillägget. Detta avser ju att kompensera
för de stigande levnadskostnaderna,
och då vi kunna gå ut ifrån att dessa
stiga ungefär lika mycket för varje
tjänsteman, drabbar höjningen givetvis
tämligen lika, oavsett om han har en
månadslön av 1 200 och lägre eller
1 600. Redan nu sker ju här en ojämn
kompensation för stegrade levnadskostnader,
ty vi ha ju många tjänstemän,
som ha löner under 1 200 kronor. Dessa
få följaktligen inte tillägg på högre belopp
än deras månadslön uppgår till.
Nu skall man höja taket till 1 600 kronor,
och då bli skillnaderna än större än
tidigare. Man kan inte kalla det för ett
försök till inkomstutjämning. Tvärtom
måste det leda till ytterligare ökad förskjutning
mellan de olika tjänstemannagrupperna.
Löneskillnaden blir då
ännu större.

Bestämmelsen om det rörliga tillägget
gäller inte bara statens tjänstemän, som
det nu är fråga om, utan kommer också
att beröra de kommunala tjänstemännen.
Dessa ha träffat ett avtal enligt vilket
tills vidare det rörliga tillägget skall
utgå på högst 1 200 kronor, men därest
riksdagen i dag höjer detla belopp till
1 600, skall det jämväl tillämpas för de
kommunalt anställda tjänstemännen. Vi

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Ang. lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.

få här således en betydande löneökning
även för dem.

Då jag finner detta inte vara rimligt
och då kompensation för stegrade levnadskostnader
väl kan anses vara given
om tillägget utgår på högst 1 200 kronor,
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den av herr Ward m. fl. vid
utlåtandet fogade reservationen.

Herr ÅMAN: Herr talman! Om den
siste ärade talaren misstänker mig för
att ha fört fram denna fråga för att få
till stånd en saxning, vill jag tala om,
att frågan från början väckts på helt annat
håll. Om jag inte missminner mig
har riksdagen själv en gång'' uttalat sig
för att någonting borde göras på denna
punkt, och detta skedde helt utan mitt
förvållande. Det finns inte någonting av
taktik bakom.

Sedan måste jag säga, att det är egendomligt
att man här skjuter fram de
konsekvenser ett bifall till förslaget får
på det kommunala området. Det är kommunalmännens
egen sak att se till vilka
uppgörelser de träffa med de kommunala
befattningshavarna. Haka de
fast vid vad staten skall göra, får staten
inte hindras i sin rörelsefrihet för den
skull, utan då få kommunalmännen ta
konsekvenserna av sina egna lönepolitiska
åtgöranden.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Jag delar herr Forslunds uppfattning
om att det kan vara olyckligt, att
man måste lönereglera etappvis på detta
sätt och inte kan ta alla grupper samtidigt.
Men det har sin förklaring i detta
fall. Såsom jag tidigare nämnde ha utredningar
om chefstjänstemännens löner
pågått vid olika tillfällen sedan år 1939.
Den ena utredningen har avlöst den andra.
Under förhandlingarna år 1947 — då
man var på det klara med att man inte
hade tillräckligt material för att göra de
justeringar som i övrigt ansågos erforderliga
—- uppdrog man åt en särskild
utredningsman, f. d. generaldirektören
Stridsberg, att utreda frågan. Denna ut -

redning var färdig år 1949. År 1949 tillsattes
tjänsteförteckningskommittén, som
skulle se över hela fältet. Men vid stabiliseringsförhandlingarna
år 1948 förklarade
man, att den omständigheten, att
man då inte kunde lägga fram det Stridsbergska
förslaget, inte finge leda till att
man skulle dröja därmed längre än till
stabiliseringsöverenskommelsens upphörande,
och på grund av denna förklaring
går det inte att skjuta på frågan ytterligare,
tills tjänsteförteckningskommitten
blir klar.

Det har naturligtvis ur många synpunkter
varit önskvärt, att man hade
kunnat sammanfoga det hela, men på
grund av förhållandena har detta inte
varit möjligt. Och jag har ansett det vara
angeläget att givna löften infrias, om
man kan hålla det hela inom rimliga
gränser.

Förhållandena ha kanske ändrats litet,
herr Forslund, inom affärsverken under
de senaste åren. Det gäller särskilt den
tekniska personalen. Många göra sin karriär
inom verken, men verken äro också
nödsakade att hämta folk utifrån. I den
mån de statliga befattningshavarna inte
ha möjlighet att vinna vad de själva anse
vara en tillfredsställande lönegradsplacering
inom verket, gå de till privat
verksamhet. Jag håller med om att det
kan ligga annorlunda till med de administrativa
tjänstemännen, men frågan är,
om de därför böra ställas i ett sämre
läge. Det är mycket svårt att dra gränsen
härvidlag och säga vad som är absolut
riktigt.

Beträffande extraordinariesättandet av
en del tjänster ha, såsom herr Forsiund
erinrar sig, affärsverken en gammal befogenhet
att inrätta extra ordinarie tjänster
upp till lönegrad 30 utan att höra
vare sig Kungl. Maj:t eller riksdagen.
Det har inte kunnat komma i fråga att i
detta läge beröva dem dessa möjligheter,
utan det har i stället varit mycket starka
krafter i rörelse för att utöka verkens
befogenhet att själva inrätta tjänster
även i högre löneställningar.

Vad sedan gäller den reservation, som
är avgiven i fråga om det rörliga tillägget,
vill jag bara erinra om följande. År

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Ang. lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.

1947 ansåg den kommitté som arbetade
med löneproblemen — 1945 års lönekommitté
— att det förelåg skäl för att
höja taket från det tidigare gällande lägre
beloppet upp till en månadslön av
1 200 kronor. Det motiverades bl. a. med
förändrat penningvärde och förändrade
grundlöner. Samma skäl kunna anföras
denna gång. Nu har höjningen av taket
ingått som en del i löneregleringen. Det
är klart, att man skulle kunna genomföra
en lönereglering utan att höja taket
och i stället gå upp så många fler steg
på tjänsteförteckningen, men det hade
efterlämnat ännu större problem åt framtiden.
Trycket för att höja taket hade
väl småningom blivit så starkt, att varken
staten eller ännu mindre kommunerna
hade lyckats stå emot detta, och
då hade man i alla fall fått en höjning
av taket.

Nu tycker jag inte, att man bör skjuta
kommunerna framför sig här och säga,
att vi skapa svårigheter för dem. Redan
i april i år — innan riksdagen tagit ställning
till detta förslag — har följande
överenskommelse träffats på det kommunala
området: »Sedan riksdagen fattat
beslut med anledning av den s. k.
byråchefsutredningen, äro Stadsförbundet
och kommunerna beredda att taga
konsekvenserna härav. De justeringar,
som vid förhandling härom överenskommas,
skola äga giltighet från samma
tidpunkt som den, från vilken den statliga
regleringen genomföres.» Om man
på det kommunala området träffar sådana
överenskommelser och därvid godtager
det statliga lönesystemet, innan
staten tagit ställning till hur det skall
vara, må man väl också ta konsekvenserna
därav. Det kan ju inte vara riktigt,
att staten skall snöras in så, att staten
inte har några möjligheter att vidta löneregleringar,
hur befogade de än kunna
vara, bara därför att man är rädd för
återverkningar på andra områden.

Jag tror att det skulle vara mycket
olyckligt, om man här skulle gå på reservanternas
linje och inte höja taket
för det rörliga tillägget. Man komine
nämligen då att riva sönder den lönereglering
som åsyftas genom höjningen,

och man komme inte ifrån problemen
för framtiden, utan man finge dem i ett
mycket besvärligare läge än vi ha i dag.

Herr FORSLUND: Herr talman! Herr
statsrådet och jag ha en sak att klara
upp, nämligen hur det förhåller sig med
den tekniska personalen, som kommer
utifrån och sedan vandrar tillbaka igen,
om den inte anser sig ha fått bra betalt.
Det är ju så, herr statsrådet, att dessa
befattningshavare inte få någon förbättring
med anledning av det här förslaget.
Deras tjänster ligga ju under chefstjänsterna.
Jag skulle vilja höra vilka chefstjänstemän
det är som ha flyttat från
verken, även på det område som jag talar
om —■ de som försvinna äro ingenjörerna,
som ha lägre ställning än chefstjänstemännen.

Jag vill deklarera, att jag anser att
chefstjänsterna skola vara välavlönade.
Men motiveringen skall vara en annan
än i propositionen — att man skall få
dem att stanna kvar — ty jag har den
känslan att det inte är chefstjänstemännen
som försvinna, utan befattningshavarna
närmast under dem.

Herr statsrådet sade, att förslaget kan
förklaras. Ja, allting kan väl förklaras,
även om det inte kan försvaras.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
Här ha ju redan uttalats starka betänkligheter
mot denna mycket stora och
dyrbara lönereglering för chefstjänstemännen.
Sådana betänkligheter kommo
också indirekt till uttryck hos de båda
talare som ville att även rektorerna och
tingsdomarna skulle få inräknas i löneregleringen.
Detta visar ju, att det inte
räcker med denna lönereglering. Om vi
göra den, är det bara en början. Alla
övriga tjänstemän, särskilt de som ligga
närmast under chefstjänstemännen, komma
att vilja följa efter. Det blir säkerligen
underhandlingar med dessa grupper,
och detta kommer att göra, att löneregleringen
inte kostar vad man nu räknat
med — sex och en halv miljoner
plus ökade pensionskostnader — utan

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Ang. lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.

det blir kanske mer än det dubbla beloppet,
innan det hela är slutreglerat.

Jag vill påminna om att chefstjänstemännen
redan ha fått den högsta löneökning
som detta år tillkommit alla övriga
statstjänstemän. Den beviljade löneökningen
har ju inte räknats i kronor
och ören utan i procent på den lön de
redan hade. Jag tycker att det är lättsinnigt
med hänsyn till de statsfinansiella
svårigheterna att för några få
tjänstemän ge en löneökning, som säkerligen
kommer att dra med sig andra löneökningar
på det statliga och det kommunala
området och inom det enskilda
näringslivet. Om staten går före med
detta exempel, komma andra att följa
efter. Det blir säkert en växelverkan.

Nu har det ju sagts, att denna lönereglering
behöver göras för att så många
prima krafter som möjligt skola stanna
hos staten och inte gå till de kommunala
verken eller till det enskilda näringslivet.
Men resultatet av löneregleringen
blir väl inte att vi få flera tjänstemän
som duga för chefsposter, utan bara att
staten går före med exemplet och drar
alla övriga med sig.

Jag kan inte låta bli att varna för
denna löneökning, och jag ber att få yrka
bifall till den av herr Jansson och
mig väckta avslagsmotionen.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Jag ville bara förtydliga vad jag
yttrade till herr Forslund om teknikerna.
Inom affärsverken finnas tekniska
chefstjänster. I vad mån dessa rekryteras
inom verken är beroende av huruvida
tjänsterna äro så lockande, att de
duktiga stanna kvar. Vi komma inte
ifrån att vi haft problem i det avseendet
på sista tiden.

Herr STEN: Herr talman! Det var
närmast motionären Janssons anförande
som uppkallade mig till ett kort inlägg.
Han blandade i denna fråga in de lönedifferenser
som finnas på den privata
arbetsmarknaden, och han talade om
låglönegrupper som hade träffat tidiga

uppgörelser och därigenom blivit missgynnade.
Jag vill med anledning därav
påpeka, att jag i närvaroförteckningen i
detta utskottsutlåtande finner bortåt ett
tiotal ledamöter, som antingen själva
tillhöra eller också ha nära kontakt med
dessa låglönegrupper och som reservationslöst
ha biträtt propositionen.

För mitt vidkommande tycker jag att
ställningstagandet är ganska enkelt, vare
sig jag ser på frågan som fackföreningsmän
eller som socialdemokrat.

Om jag ser på frågan ur facklig synpunkt
finner jag av reciten, att det har
förekommit överläggningar med de berörda
personalgrupperna och att därvid
träffats en preliminär överenskommelse
mellan å ena sidan departementschefen
och å andra sidan de organisationer
som företräda dessa grupper. Vi känna
ju ifrån våra egna verksamhetsområden
till att det skall vara synnerligen starka
skäl för handen, innan man går emot
ett förslag som kan betraktas såsom resultatet
av en preliminär överenskommelse.

Ser jag frågan ur politisk synpunkt
måste jag väl såsom socialdemokrat och
alltså anhängare av en ökad statsverksamhet
och en ökad statsdrift vara synnerligen
angelägen om att just det skikt
av tjänstemän som det här gäller har en
så god standard som möjligt. Däri ligger
ju icke, att man kan auktionera med det
privata näringslivet om de allra främsta
krafterna, men man måste som sagt trygga
själva standarden och rekryteringen
på dessa områden. Om vi ha för många
byråchefer och andra tjänstemän i de
högre graderna, faller väl ansvaret härför
på oss själva. Det lär inte finnas
några sådana tjänster som ha tillkommit
utan riksdagens medgivande.

Jag anser mig av dessa skäl — ur de
synpunkter som man principiellt kan
anlägga som fackföreningsmän och som
socialdemokrat — med gott samvete
kunna följa departementschefen när det
gäller detta förslag och därmed också
handla i god överensstämmelse med
mina kommittenters, även om de skulle
tillhöra låglönegrupperna, verkliga intressen
i denna sak.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Ang. lönereglering för lärare

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats 1 ro) att vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt skulle
bifallas; 2:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, som förordats
i den av herr Ward m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; samt
3: o) att utskottets hemställan skulle avslås.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till utskottets hemställan med den
ändring som förordats i herr Wards m.
fl. reservation uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 128 punkten
IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i
den av herr Ward m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-proposilionen.

Då emellertid herr Andersson, Karl,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna bava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 37.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

vid statsunderstödda privatläroverk m. m.

Punkterna V—VIII.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. lönereglering för lärare vid statsunderstödda
privatläroverk m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 129, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående löne- och
pensionsreglering för lärare vid vissa
statsunderstödda privata läroanstalter
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 112, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 9 mars
1951, föreslagit riksdagen att

dels godkänna av departementschefen
förordade förslag till

1) omreglering av anställnings- och
löneförhållandena för rektorerna vid de
högre kommunala skolorna m. m.,

2) löne- och pensionsreglering för
rektorer och lärare vid vissa statsunderstödda
privata läroanstalter,

3) löneförbättring för lärarpersonalen
vid vissa statsunderstödda privata handarbets-
och skolköksseminarier;

dels i anslutning härtill bemyndiga
Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
anförts utfärda bestämmelser om ändring
i avlöningsreglementet för övningslärare
och reglementet för pensionering
genom statens pensionsanstalt av vissa
icke-statliga befattningshavare;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
utfärda de övergångsbestämmelser, som
kunde visa sig erforderliga för genomförandet
av nämnda förslag.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett flertal i ämnet
väckta motioner.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet avfattat sin hemställan i sex
särskilda, med I—VI betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

48 Nr 18.

Ang. lönereglering för lärare vid statsunderstödda privatläroverk m. m.

Punkterna I och II.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten III.

I fråga om fackskolan för huslig ekonomi
i Uppsala hade i propositionen föreslagits
lönereglering enligt statliga
grunder, varvid rektor skulle placeras i
Ca 31, en ämneslärare i Ca 26, fem facklärare
i Ca 25 och övriga facklärare i Ca
23 samt e. o. facklärare i Ce 23 eller Ce
21. För facklärare i Ca 25 och Ce 23
skulle gälla en undervisningsskyldighet
av 27 veckotimmar och för övriga facklärare
en undervisningsskyldighet av 30
veckotimmar.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Osvald
m. fl. (I: 442) och den andra inom
andra kammaren av herr Mosesson m. fl.
(11:534), hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att vid fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala dels 10 ordinarie
tjänster i Ca 25 måtte inrättas, dels undervisningsskyldigheten
för lärarpersonalen
i intet fall måtte sättas högre än
27 veckotimmar.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten hemställt, att motionerna I: 442
och II: 534, såvitt nu vore i fråga, icke
måtte av riksdagen bifallas.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade fröken Andersson, herrar
Sundelin, Söderquist, Bergstrand och
Kollberg, fröken Elmén samt herr Nihlfors
ansett, att utskottet bort i punkten
III hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 442 och II? 534,
såvitt nu vore i fråga, besluta, att högsta
undervisningsskyldigheten för lärarpersonalen
vid fackskolan för huslig ekonomi
i Uppsala skulle utgöra 27 veckotimmar.

Herr SUNDELIN: Herr talman! På
denna punkt finnes till utskottets utlåtande
fogad en reservation, som i visst
avseende ansluter sig till motioner väckta
i båda kamrarna. I motionerna hemställes,
dels att vid fackskolan i Upp -

sala skola inrättas tio ordinarie tjänster
i Ca 25 i stället för i propositionen föreslagna
fem, dels att undervisningsskyldigheten
för lärarpersonalen i intet fall
sättes högre än 27 veckotimmar.

Reservanterna ha anslutit sig till motionens
yrkande om att undervisningsskyldigheten
för lärarpersonalen skall
begränsas till 27 veckotimmar. Här är
ju fråga om ett seminarium för utbildande
av lärarinnor, och vid andra anstalter,
där man tillämpar det statliga
lönesystemet, är det regel, att undervisningsskyldigheten
i sådant fall inte sättes
till högre än 27 veckotimmar. Vi ha
i detta fall inte ansett befogat med ett
undantag från denna regel. Visserligen
är det ju här fråga om en privat läroanstalt,
men i propositionen föreslås nu,
att det statliga lönesystemet skall bli
gällande. Vi förstå inte riktigt, varför
undantag skall göras för just lärarpersonalen
vid denna skola, så att den
skall ha en undervisningsskyldighet av
30 veckotimmar. Vi ha ansett detta vara
inkonsekvent, och det är därför vi i vår
reservation ha yrkat, att man på denna
punkt skulle bifalla motionärernas förslag.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr LEANDER: Herr talman! Herr
Sundelin säger, att reservanterna inte
kunna förstå, varför man här skall göra
ett »undantag från regeln». Men här är
det väl knappast fråga om undantag från
någon regel. Man kan nämligen inte påstå,
att 27 undervisningstimmar i veckan
äro regel, ty 30 timmar förekomma
för ifrågavarande kategori av lärare vid
motsvarande statliga läroanstalter.

Propositionen är innehållsrik, men vi
ha ändock lyckats kompromissa oss
fram till enighet på samtliga punkter
utom denna.

Jag vill påpeka, att vid fackskolan i
Uppsala gäller för närvarande en undervisningstid
av 32 timmar. Det nu
föreliggande förslaget om 30 veckotimmar
innebär i varje fall en förbättring.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Ang. lönereglering för lärare

Jag vill också än en gång påpeka, att
vid åtskilliga av de andra statsunderstödda
läroanstalter det bär är fråga
om förekomma både 30 timmar och
mera. Vid Nordenfelts högre handarbetsseminarium
i Göteborg exempelvis
varierar arbetstiden mellan 30 och 39
timmar i veckan.

Det förhåller sig på det sättet, att
veckotimmarnas antal konsekvent anknutits
till lönegradsplaceringen — åtminstone
blir det så vid fackskolan i
Uppsala. De som stå som ordinarie lärare
i Ca 25 och de som stå som extra
ordinarie i Ce 23 få automatiskt 27
timmar. Om några av lärarna med 30
veckotimmar kunna anses ha särskilt
kvalificerad undervisning, har ju enligt
propositionen skolöverstyrelsen bemyndigande
att placera upp dem i lönegrad
och därmed också ge dem en kortare
arbetstid.

Inom avdelningen hade vi en uppvaktning
från fackskolan i Uppsala,
och åtminstone jag för min del blev inte
övertygad om att förhållandena motiverade
ett avsteg från propositionen på
denna punkt. Det upplystes, att det
fanns 27 lärarinnor för 48 elever, och
under sådana förhållanden skulle man
väl kunna förmoda, att eleverna ha möjlighet
att få den goda handledning av
lärarinnorna, som man talar om i motionerna.
Man kan knappast tänka sig,
att det inte skulle kunna bli någon tid
över. Dessa 27 eller 30 timmar äro för
övrigt inte undervisningstimmar, utan
tjänstgöringstimmar, av vilka endast ett
tjugutal skall vara undervisningstimmar.
Vad tjänstgöringen de andra timmarna
innebär vet jag inte.

Jag får också påpeka, att när man
talar om undervisningstimmar är det
här — liksom vanligen annars — fråga
om lektioner på 45 minuter.

Liksom utskottsmajoriteten anser jag,
att det inte finns någon anledning att
frånträda departementschefens förslag,
och propositionen bygger ju uttryckligen
på lärarlönesakkunnigas utlåtande
och deras ställningstagande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

4 Första kammarens protokoll 1951. Nr IS.

dd statsunderstödda privatläroverk m. m.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!

Jag vill tillåta mig att säga, att jag undertecknat
reservationen beträffande 27
veckotimmar i stället för 30, men att
jag dock från början anslutit mig till
det andra yrkandet i motionen nr 534 i
andra kammaren, nämligen att det skulle
tillsättas tio ordinarie tjänster^ i Ca 25
i stället för de i propositionen föreslagna
fem tjänsterna. Jag ansåg detta vara
sakligt motiverat, men jag tyckte å andra
sidan inte, att det var en så stor sak,
att den kunde få trasa sönder utskottsutlåtandet.
Jag hoppas att den saken kan
redas upp i annat sammanhang.

Det förslag som reservanterna ha enats
om — förslaget om 27 veckotimmar —
är såvitt jag förstår väl motiverat, och
jag kan inte finna, att herr Leander med
sitt inlägg — i varje fall inte det lilla
jag hörde av det — har motbevisat deras
enligt min mening sakliga inställning.
Det är ju så, att vid statens skolköksseminarium
har undervisningsskvldigheten
för lärarna, såsom herr Sundelin
redan nämnt, begränsats till 27 veckotimmar.
Om man sedan kommer in
på resonemanget att på 47 eller 48 elever
— vilket det nu var fråga om —
skulle komma 27 lärarinnor, får man
ändå ta reda på vad undervisningen innebär.
Jag tycker att detta argument är
lika lättvindigt som när man säger, att
det vid våra fängelser och uppfostringsanstalter
finns 50 anställda på 60 interner.

Det förhåller sig dock på det sättet,
att enligt stadgan för övningslärare få
ordinarie eller extra ordinarie lärare
vid statens skolköksseminarium — såsom
för övrigt här nämnts — tillgodoräkna
sig högst 3 timmar per vecka,
varvid således återstår en undervisningsskyldighet
av 27 veckotimmar. Nu
är det så, att flertalet lärare vid fackskolan
har en undervisningsskyldighet
på 30 veckotimmar, och om vi ta hänsyn
till den mycket viktiga uppgift, som
dessa lärare ha såsom handledare av
lärarinneelevernas övningsundervisning,
förstå vi att denna handledning måste
betydligt öka deras tjänstgöringsbelastning
per vecka.

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Ang. lönereglering för lärarpersonal vid statsunderstödda folkhögskolor m. m.

Jag skall inte uppta tiden längre, herr
talman, utan ber att få instämma i yrkandet
om bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i ''Öen under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna IV—VI.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. lönereglering för lärarpersonal vid

statsunderstödda folkhögskolor m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löne- och pensionsreglering
för lärarpersonal vid
statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i proposition nr 113 framlagda
förslag samt avslag å motionerna
I: 349 och II: 539, bemyndiga Kungl.
Maj:t

a) att utfärda avlöningsreglemente för
statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
i huvudsaklig
överensstämmelse med vad av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 9 mars 1951
förordats;

b) att under de förutsättningar och i
den omfattning, som av departementschefen
i statsrådsprotokollet angivits,
vidtaga ändringar i ifrågavarande reglemente; c)

att utfärda erforderliga övergångsbestämmelser
till reglementet;

d) att meddela avlöningsbestämmelser
för övningslärare vid folkhögskolor
i enlighet med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet föreslagit;

e) att med iakttagande av de huvudgrunder,
som av departementschefen i
statsrådsprotokollet förordats, meddela
pensionsbestämmelser för den av löneregleringen
omfattade personalen.

Reservation hade anmälts av fröken
Andersson, som dock ej antytt sin mening.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag skall be att i korthet få motivera
den blanka reservation, som jag har fogat
till detta utlåtande. Det är självfallet,
att jag mot denna bakgrund inte
kommer att gå in på själva sakfrågan
annat än möjligen i förbifarten.

Det står i propositionen, att departementschefen
har sett sig nödsakad att
åtminstone på några punkter ifrågasätta
vissa jämkningar i förhållande till
principbeslutet. Nu förhåller det sig
dock på det sättet, att avvikelser ha
skett delvis på ganska väsentliga punkter,
exempelvis när det gäller befordringsgången,
som vi diskuterade här senast
i december månad. Lärarlönesakkunniga
hade ju föreslagit — och riksdagen
har fattat beslut i överensstämmelse
härmed — att för behörighet såsom
ordinarie och extra ordinarie ämneslärare
i princip skulle krävas en anställningstid
icke understigande 2 år. I
propositionen har denna tid utökats till
4 år, vilket ju är en väsentlig försämring.

Jag skall emellertid icke gå in på de
andra avvikelser, som här ha föreslagits
i propositionen. Eftersom jag ser att
herr statsrådet Lingman är närvarande,
skulle jag vilja framställa den frågan,
vem eller vad det är som har nödgat
herr statsrådet att ändra det beslut, som
riksdagen fattade så sent som i december
förra året. Detta handlingssätt har
väckt — och det kan inte bestridas —
en viss förvåning och jag kan tillägga
även oro inom åtminstone vissa tjänstemannagrupper,
som jag har kommit i
kontakt med. Här har ju efter ganska
ingående debatter fattats beslut på dessa
punkter, som anses såsom rätt viktiga,
och sedan går man ifrån det fattade

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Ang. lönereglering för lärarpersonal vid statsunderstödda folkhögskolor m. m.

beslutet. Jag bär hört — det står dock
inte i propositionen någonting härom;
varför vet jag inte — att nya förhandlingar
ha ägt rum, sedan riksdagen hade
fattat sitt beslut. Jag skulle vilja få
reda på bakgrunden till dessa förhandlingar,
och jag tror det vore nyttigt, om
ett svar på dessa frågor också komme
in i kammarens protokoll.

I propositionen säges vidare att det
beslut, som fattades vid 1950 års riksdag,
icke innefattar någon tidpunkt för
löneregleringens ikraftträdande. Om jag
nu är rätt informerad — jag ställer mig
frågande hela tiden, ty man kan ju aldrig
med bestämdhet påstå någonting om
sådant som man får veta först i andra
hand — har det förhållandet, att tiden
för ikraftträdandet icke var klart utsatt
i beslutet, använts såsom en press — det
är kanske ett för hårt uttryck, men i
brist på annat får jag begagna det ordet.
Det har alltså sagts, att den ena parten
blivit utsatt för en viss press på det
sättet, att den andra parten sagt: »Därest
ni inte gå med på några ändringar i
beslutet, kommer det även i fortsättningen
att vila i gudarnas knän, när
detta beslut kommer att sättas i kraft!»

Det vore en smula egendomligt om
detta rykte skulle vara sant, tv vid
1949 års lönestabiliseringsförhandlingar
förutsattes ju, att folkhögskollärarna
skulle ställas i särklass vid sidan av en
del andra grupper. Då utlovades — vilket
också skett — att frågan skulle föreläggas
1950 års riksdag och att beslutet
skulle kunna sättas i kraft tidigast den 1
juli 1951. Det är dock att märka, att
lönenämnden hade tillstyrkt de sakkunnigas
förslag, som riksdagsbeslutet i allt
väsentligt bygger på.

Trots detta har regeringen i betydelsefulla
delar — det är ju en omdömesfråga
i vad mån en sak kan anses väsentlig
eller inte, men enligt min värdering
gäller det här väsentliga delar —■
hänvisat detta riksdagsbeslut till tjänsteförteckningskommittén.
Jag tycker att
det iir ett egendomligt tillvägagångssätt,
tv här fattar riksdagen först ett jjeslut,
sedan återupptas nya förhandlingar
och därpå hänvisas vissa delar av

frågan till en kommitté. Det brukar ju
eljest förhålla sig på det sättet, att kommittéerna
förbereda de beslut, som sedan
skola komma under riksdagens bedömning.

Tidigare har det ofta klagats över att
riksdagen satts i efterhand på det sättet,
att riksdagen de facto, om också inte de
jure, har varit bunden av de föregående
förhandlingarna och de resultat, som då
ha uppnåtts. Här återupptas, som sagt,
nya förhandlingar efter riksdagsbeslutet,
och riksdagens beslut hänskjutes till
prövning av en kommitté. Jag tycker att
detta tillvägagångssätt visar behovet av
en annan förhandlingsordning för tjänstemännens
vidkommande och över huvud
taget en omprövning av tjänstemännens
förhandlingsrättsliga ställning, om
vilken här diskuterades i samband med
löneregleringen för tjänstemännen den
7 mars detta år. Jag tycker att det sätt,
på vilket den här frågan har behandlats,
ytterligare har accentuerat behovet, för
att inte säga nödvändigheten, av en förändring
i detta hänseende.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets utlåtande.
Men jag vore givetvis tacksam,
om herr statsrådet hade tillfälle upplysa
mitt och en del andras något förmörkade
förstånd.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Jag skall försöka lämna den förklaring,
som fröken Andersson har efterlyst,
till de förändringar i förhållande
till principbeslutet, som återfinnas i
propositionen angående löne- och pensionsreglering
för folkhögskollärarna
m. fl.

Det förhöll sig på det sättet, att då
princippropositionen behandlades av
riksdagen, tog inte riksdagen den då föreliggande
propositionen, utan beslutade
att en lönereglering för lärarpersonalen
vid folkhögskolorna skulle genomföras
i huvudsaklig överensstämmelse
■— alltså inte helt i överensstämmelse —
med lärarlönesakkunnigas förslag. 1 beslutet
förbisågs emellertid tidpunkten
för ikraftträdandet.

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Ang. lönereglering för lärarpersonal vid

Under riksdagsbehandlingen gjorde
jag ingen hemlighet av att jag ansåg, att
vissa frågor inte voro lyckligt lösta av
de sakkunniga. När sedan den proposition
skulle utarbetas, som nu behandlas,
togo vi kontakt med personalorganisationerna
och talade om för dem, dels att
det förelåg bristfälligheter i de sakkunnigas
förslag på vissa punkter, dels att
en tidpunkt för ikraftträdandet måste
fixeras. Att säga att det har utövats någon
otillbörlig press — fröken Andersson
påstår ju att hon under hand har
hört att så har skett — tror jag ändå är
att använda överord. Men jag ansåg att
det i alla fall var riktigt att vi, när vi
voro tveksamma huruvida en proposition
angående slutlig reglering kunde
utformas i enlighet med riksdagens beslut,
som faktiskt innebar vissa luckor,
i detta läge togo kontakt med de personalgrupper,
som äro berörda av löneregleringen.

Det är alltså detta som gjorts. Men vi
ha inte förhandlat på det sättet, att vi
skulle binda dessa grupper vid en överenskommelse,
utan vi ha talat om för
dem, att vi komma att göra på det och
det sättet på grund av de och de omständigheterna,
och de ha varit medvetna
därom och inte rest några protester.
Någon överenskommelse i ordets
egentliga mening träffades som sagt inte,
ty organisationerna tyckte — och jag
förstår dem — att det var obehagligt att
förfara på det sättet gentemot sina egna
medlemmar, när riksdagen redan hade
tagit ställning till frågan. Då vi emellertid
tillsammans trängde djupare in i
problemen, erkände de själva, att det
förelåg en del svårigheter, som man
måste övervinna på något sätt, och därom
voro vi i sak överens. Att en del frågor,
exempelvis när det gäller befordringsgången,
hänskjutits till tjänsteförteckningskommittén,
resonerade vi samtidigt
om. Riksdagen har ju nämligen
fattat olika beslut beträffande lärarna
vid folkhögskolorna och vid lantbruksundervisningsanstalterna,
och det har
framstått såsom önskvärt att få befordringsgången
så likartad som möjligt
för de olika lärarkategorierna.

statsunderstödda folkhögskolor m. m.

Del yttrande, som herr Forslund här
fällde under en tidigare debatt i dag,
har ju sitt berättigande även på denna
punkt, eftersom det belyser svårigheterna
att reglera bitvis. Om man gör på det
sättet, kan man inte överblicka hela fältet
på en gång. Och när vi skola arbeta
med dessa problem inom departementet
komma vi inte ifrån nödvändigheten att
skapa en överblick över hur ett beslut
på ett speciellt område kommer att inverka
på andra områden. Detta ville vi
klargöra för de personalgrupper, som
voro berörda av den lönereglering det
bär gäller, och jag upprepar ännu en
gång, att de förstodo våra problem.

Huruvida det varit under alla förhållanden
felaktigt att handla på det sättet,
att vi tagit kontakt med dessa grupper,
tycker jag det kan råda delade meningar
om. Jag anser dock att man så långt
som möjligt bör försöka lösa problemen
i samförstånd med dem, som därav äro
berörda. Härvidlag ha vi kommit så
långt, att vi i sak äro överens.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag skall bara i korthet erinra om
att jag har inte påstått, att det är något
fel att ta kontakt med personalgrupperna,
utan jag har sett det hela såsom en
lämplighetsfråga.

Herr statsrådet anförde, att man inte
rest några protester från personalhåll
emot de förändringar det här gäller.
Nej, tacka för det, om organisationerna
stodo inför valet att se beslutets ikraftträdande
fjärma sig mer och mer! De
befunno sig då, såvitt jag förstår, i ett
tvångsläge, och att de inte hade något
annat att göra än att »förstå problemen»,
det begriper jag också, ty vad
skulle de annars kunna göra? De befunno
sig ju mellan Scylla och Charybdis,
och fingo välja sin väg så gott det
gick.

Jag understryker emellertid ännu en
gång, att vad som här hänt visar vikten
av att en annan förhandlingsordning
för tjänstemännen kommer till stånd.
Ty av naturliga skäl kan en förhandling
mellan parterna på jämlik fot icke äga
rum i ett sådant sammanhang som detta.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Anslag till kostnader för dyrortsundersökning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 131, i anledning av
Kung]. Maj:ts proposition angående höjning
av traktamentsersättning, utgående
enligt allmänna resereglementet den 27
juni 1929 (nr 210) m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, alt anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Anslag till kostnader för dyrortsundersökning.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till en dyrortsundersökning
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 111, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för
den 9 mars 1951, föreslagit riksdagen
att till Kostnader för dyrortsundersökning
å riksstaten för budgetåret 1951/52
under tolfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 275 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Wahlund m. fl. (I: 425) och den andra
inom andra kammaren av herr Pettersson
i Dahl m. fl. (II: 531), i vilka hemställts,
att riksdagen dels måtte besluta
att dyrortsundersökningen skulle företagas
med beaktande av vad i motionerna
härom anförts, dels uttala, att riksdagen
senast vid 1952 års höstsession
skulle beredas tillfälle att yttra sig över
frågan om dyrortsområdenas antal och
principerna för orternas inplacering i
respektive områden, dels ock, med ut -

talande av att ortsgrupp I borde uppflyttas
i ortsgrupp II fr. o. m. den 1 januari
1952, anhålla, att förslag härom
måtte föreläggas 1951 års höstsession;

två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Hjalmar
Nilsson m. fl. (I: 426) och den andra
inom andra kammaren av herr Nilsson
i Svalöv m. fl. (II: 533), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 111 måtte dels beakta
de synpunkter, som i motionerna anförts,
dels ock uttala, att målet för
den planerade dyrortsundersökningen
skulle vara, att möjligheter skapades för
en successiv avveckling av dyrortsgrupperingen,
och i avvaktan härå besluta
om omedelbart slopande av dyrortsgrupp
I;

två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Bror Nilsson och Sunne (I: 427) och
den andra inom andra kammaren av fru
Sjöstrand m. fl. (II 532), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
de fr. o. m. den 1 januari 1952 nybildade
kommunerna i dyrortshänseende
skulle vara enhetligt organiserade i enlighet
med vad i motionerna anförts,
samt att för den händelse riksdagen beslöte
om ny dyrortsundersökning till
prövning även måtte upptagas frågan
om dvrortssystemets avskaffande, varvid
dock borde prövas det fortsatta behovet
av tillägg för vissa orter, såsom
enslighets-, kallorts- eller liknande tilllägg;
samt

en inom andra kammaren av herr
Sjölin väckt motion (II: 530), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
vid genomförande av ifrågavarande dyrortsundersökning
de i motionen anförda
synpunkterna skulle beaktas och att
sålunda ingen konsumtionsundersökning
på landsbygden skulle verkställas, att
ingen liyresräkning skulle företagas och
att för undersökningen skulle beviljas
ett förslagsanslag om 125 000 kronor;

dels ock följande vid riksdagens början
väckta motioner, nämligen

en inom andra kammaren av herr
Fröderberg väckt motion (II: 113), vari
hemställts, att dyrtidstilläggen för alla

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Anslag till kostnader för dyrortsundersökning.

statliga befattningshavare från och med
den 1 juli 1951 måtte beräknas på grundlönen
i dyrortsgrupp V;

två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr IVeiland
m. fl. (I: 76) och den andra inom
andra kammaren av herrar Nestrup och
Gustafsson i Borås (II: 114), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att enligt i motionerna föreslagen ordning
upphäva nu gällande bestämmelser
rörande rikets indelning i olika dyrortsgrupper;
samt

två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Mannerskantz
(I: 147) och den andra inom
andra kammaren av herrar Nilsson i
Bästekille och Nilsson i Svalöv (II: 169),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
undersökningen av de pris- och hyresförhållanden,
vilka skulle läggas till
grund för ett förslag angående ny dvrortsgruppering,
måtte påskyndas så att
riksdagen redan under år 1952 finge tillfälle
att taga ställning till förslaget.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 530, i vad den avsåge medelsanvisningen,
till Kostnader för dyrortsundersökning
för budgetåret 1951/52
under tolfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 275 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 425 och II: 531, I: 426
och II: 533 samt I: 427 och II: 532, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört rörande avveckling
av storkommunernas uppdelning i
olika ortsgrupper;

III. att motionerna I: 76 och II: 114,
I: 147 och II: 169 samt II: 113 och II:
530, sistnämnda motion i vad den icke
behandlats under I., icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade anförts av, utom
andra, herrar Gränebo, Mannerskantz
och Heiding, fröken Andersson samt her -

rar Skoglund i Doverstorp, Svensson i
Grönvik, Bergstrand, Pettersson i Dahl
och Birke, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under II. hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 425 och II: 531, I: 426 och II:
533 samt I: 427 och II: 532, besluta, att
ortsgrupp 1 skulle den 1 januari 1952
uppflyttas till ortsgrupp 2.

Herr WAHLUND: Herr talman! Det
finns en historia som ofta brukar berättas
under kammardebatterna — jag hörde
den för ett par veckor sedan av en
ärad ledamot på en av norrlandsbänkarna
— och det är berättelsen om den
romerske senatorn, som alltid slutade
sina anföranden med orden: »För övrigt
anser jag att Kartago bör förstöras!»
Jag erkänner gärna att för bondeförbundet
har frågan om dyrortsgrupperingen
blivit ett sådant där Kartago. Vi
komma tillbaka riksdag efter riksdag
med våra motioner i ämnet, och vi få
för all del hjälp från högern och folkpartiet
och till och med av en del socialdemokrater,
men våra motioner bli
ju regelbundet avslagna.

År efter år ha vi således kommit tillbaka
med våra argument, och jag skal!
inte upprepa dem här i dag; jag har
kanske inte heller så stor anledning därtill,
tv utskottet har i år ställt sig mycket
positivt till våra önskemål, kanske
mer positivt än någonsin tidigare. Vi ha
kommit tillbaka med våra argument,
som ha motsagts i kamrarna, men hur
det än har varit, ha i alla fall utvecklingen
och närmare undersökningar beträffande
detta problem givit oss rätt.

Vi kunna i år med tillfredsställelse
konstatera, att utskottet f. o. m. säger
att de undersökningar, som verkställts,
tyda på — jag använder här utskottets
ordalag — att »en viss sammanpressning»
ägt rum när det gäller spännvidden
i dyrhet mellan olika ortsgrupper.
Jag menar dock att utskottet här har uttryckt
sig väl försiktigt, och det är jag
övertygad om att kommande undersökningar
skola visa.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm. Nr 18. 55

Anslag till kostnader för dyrortsundersökning.

I dag ha vi, lierr talman, i första
hand att diskutera frågan om metodiken
vid dessa dyrortsundersökningar,
och jag skall då till en början påpeka
en sak. Jag konstaterar —- ånyo med tillfredsställelse
— att utskottet i fråga om
de omdiskuterade resekostnadsberäkningarna
nu betonar det såsom ett angeläget
önskemål — utskottet använder
just ordet »angeläget» — att vid beräkningen
av resetilläggen hänsyn tages till
den tid, som måste anslås för resorna.
Hur ofta ha vi inte från vårt håll sagt,
att det inte räcker att kompensera avståndsdyrlieten
på landsbygden på det
sätt som man nu gör inom dyrortsberäkningarna.
Det räcker inte att räkna
med att så och så många resor behövas
för att handla inne i staden, att så och
så många resor behövas för läkarbesök
o. s. v. och att så och så mycket får man
betala för dessa resor. Vi mena, och det
menar också utskottet, att mannen eller
hustrun eller vem det nu kan vara i
familjen, som reser in till staden för att
t. ex. handla, också förlorar arbetstid.
Och arbetstid kostar pengar.

Detta är, herr talman, ingen oväsentlig
fråga. Om socialstyrelsen för landsbygdens
del kalkylerar med resor till ett
rimligt antal och därvid följer den i
andra sammanhang obestridda likastandardprincipen,
och om socialstyrelsen
också följer utskottets direktiv och kalkylerar
med värdet av förlorad arbetstid,
är jag övertygad om att vi komma
att få rätt i vår uppfattning, att städer
och landsbygd inom samma område böra
tillhöra samma ortsgrupp.

Jag vill säga, att jag rent principiellt
inte har någonting emot att man för
stadsbygdens del räknar med arbetsresor,
men endast så länge dessa arbetsresor
inte upptagas til! fantasibelopp.
Vi ha anledning att befara något sådant,
åtminstone då vi läsa dvrortssakkunnigas
betänkande. Men ett bestämt villkor
i detta fall måste ju vara, att landsbygdens
resor tillräckligt kompenseras. Vi
förstå ju att här är det inte fråga om hur
stort belopp, som skall tas med i beräkningarna
för olika ändamål, utan bär gäller
det en avvägning mellan olika orter.

Jag har bestämt mig för att så här till
en början ta fram de delar av utskottsutlåtandet,
som jag är relativt tillfredsställd
med — de äro i själva verket inte
så få. Tag vill också ta fasta på vad utskottet
säger om önskvärdheten av att
socialstyrelsen tar kontakt med dyrortsnämnden
och det i större utsträckning
än propositionen direkt förutsätter. Jag
vill härtill knyta den förhoppningen, att
dyrortsnämnden vid dessa undersökningar
av socialstyrelsen inkopplas på
ett så tidigt stadium, att möjligheter finnas
för nämnden att påverka undersökningarnas
utformning.

Det var i fjol meningen att samråd
skulle ske mellan dyrortssakkunniga och
dyrortsnämnden. Men något verkligt
samråd kom i verkligheten inte till
stånd — det blev inte tid därtill. Jag
skulle önska att den saken denna gång
inte skulle behöva upprepas.

Jag sade att vi motionärer ha fått rätt
i mycket, och det är alltid roligt att få
rätt. Vi ha fått rätt när utskottet säger
sig vara »väl medvetet om att en uppdelning
av de nya storkommunerna i
olika dyrortsgrupper måste medföra
olägenheter och irritation». Ja, förvisso
måste det uppstå olägenheter och irritation
om den gamla dyrortsgrupperingen
bibehålies inom en storkommun och
statsskatten på detta sätt kommer att bli
annorlunda i den ena delen av storkommunen
än i den andra, om t. ex. lärarna
inom kommunen komma att få olika löner
och folkpensionärerna komma att
bli olika behandlade i pensionshänseende,
beroende på i vilken del av kommunen
de äro bosatta.

Kammarens ärade ledamöter påminna
sig säkerligen, att så snart kommunindelningsreformen
började bli aktuell anfördes
här i riksdagen såsom ett huvudargument
emot våra motioner, att det
inte var möjligt att göra någonting åt
dyrortsfrågan förrän den nya kommunindelningsreformen
var genomförd. Vi
ha herr statsrådet Lingman att tacka för
en ändring i det resonemanget. Vi hävdade
på den tiden — och envar erkänner
numera att det faktiskt förhåller sig
på ilet sättet —• att kommunindelnings -

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Anslag till kostnader för dyrortsundersökning.

reformen just var ett motiv för att forcera
fram lösningen av dyrortsfrågan.
Vi ha i dag fått rätt — när det blivit för
sent!

Utskottet säger på denna punkt: »En
uppdelning av storkommunerna bör sålunda
icke ges längre giltighetstid än
som är oundgängligen nödvändigt» —
och däri kan jag naturligtvis instämma.
»Men», säger utskottet och citerar ett uttalande
som dyrortsnämnden gjort, fastän
inte precis i detta sammanhang —
jag är för resten på denna punkt icke
överens med dyrortsnämnden — »en
provisorisk justering av den gällande
ortsgrupperingen får icke ske på ett sådant
sätt, att den nya grupperingen föregripes
genom företagande av provisoriska
uppflvttningar, som senare måste
återgå».

Detta yttrande låter kanske mycket
bra, när man får höra det så här isolerat.
Men jag skulle ändå vilja hävda, att
vi skulle kunna klara av det mesta av
dessa besvärligheter i samband med
kommunindelningsreformen genom att,
som vi motionärer nu föreslå och som
utskottsminoriteten tillstyrker, flytta
upp kommunerna i ortsgrupp 1 till ortsgrupp
2.

Varför vill man då inte göra det? Jo,
man säger att man inte vill föregripa
det resultat, som socialstyrelsen kommer
till vid sina undersökningar. Men jag
undrar, om utskottsmajoriteten vid närmare
eftertanke vill vidhålla den motiveringen.
Det finns ju många delar av
landet — det veta vi och det veta också
utskottet, herr statsrådet Lingman och
andra — där kommuner i ortsgrupp 1
och i ortsgrupp 2 ligga om varandra såsom
ett trasigt och illa hopkommet lapptäcke.
Och om man flyttade upp ortsgrupp
1 till ortsgrupp 2, något som vi
motionärer önska, blir ju det hela enhetligt,
precis som också dyrortssakkunniga,
statsrådet Lingman, dyrortsnämnden
och statsutskottet vilja. Jag kan inte,
herr talman, inse att detta skulle vara
att föregripa en kommande dyrortsgruppering;
snarare skulle det väl förhålla
sig på det sättet, att detta skulle vara att
jämna vägen för den framtida reformen.

Utskottet berör en de! mycket viktiga
detaljer i dyrortsgrupperingen med anledning
av vad vi ha framhållit i våra
motioner. Utskottet säger, och däri vill
jag helt instämma, att vid en jämförelse
av bostadskostnaderna bör man se till att
den avser bostäder av samma standard.
Utskottet fortsätter: »Den av de dyrortssakkunniga
föreslagna kompletteringen
av kvalitetsindelningen» — en i
och för sig obetydlig sak — »syftar till
att eliminera kvalitetsolikheternas inflytande
på dyrortsjämförelsen».

Nej, det tror jag inte att de dyrortssakkunniga
vilja stå för. Och jag tror
inte att någon anser det, som har sysslat
med det material som här föreligger.
Jag kan inte förklara detta utskottets
uttalande på annat sätt än att det råkat
träffa ett felaktigt ordval.

Vad beträffar skatteposten ha vi i
våra motioner pekat på ett förhållande,
som inte har bestritts av någon,
nämligen att den kommunala standarden
i de olika kommunerna är mycket
skiftande; när man helt allmänt tillämpar
likastandardsprincipen, skall man
göra det också vad beträffar skatten.
Utskottet instämmer så till vida i vad vi
anfört, att det säger att detta syfte i
och för sig är beaktansvärt. Men utskottet
har kommit till den uppfattningen,
säger det — varför utskottet kommit till
den uppfattningen, vet jag inte — att
»ett praktiskt genomförande av en avräkning
i detta hänseende skulle erbjuda
alltför stora vanskligheter». Jag tilllåter
mig här att ta utskottet på orden.
Jag tolkar utskottet så, att det gärna vill
taga hänsyn till olika standard i fråga
om skatten, men att det är rent tekniska
svårigheter som göra att man nu
måste avstå. Jag kommer, när det blir
ett samråd mellan socialstyrelsen och
dyrortsnämnden, att framlägga direkta
förslag i avsikt att nå fram till lika standard
också beträffande skatteposten.

Utskottet säger i den allmänna principfrågan,
att det inte kan tillstyrka att
riksdagen nu skall göra ett uttalande
om att möjligheter skola skapas för en
successiv avveckling av dyrortsgrupperingen.
Utskottet betonar, och man kan

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Anslag till kostnader för dyrortsundersökning.

förstå alt utskottet för ett sådant resonemang,
att de undersökningar, som skola
företagas, böra vara förutsättningslösa
och att man därför måste vänta
med denna fråga till dess hela utredningsarbetet
blir slutfört, vilket kan dröja
till 1953 eller ännu längre. Det är
med ledsnad vi motionärer å vår sida
måste konstatera, att dessa undersökningar
skulle ha kunnat vara färdiga i
dag, om riksdagen hade visat sig något
litet tillmötesgående för de krav som
vi ha framställt i våra motioner under
de gångna åren.

Jag sympatiserar med herr Mannerskantz,
då han i sin motion yrkar att
socialstyrelsens undersökningar skola
påskyndas så att riksdagen redan 1952
kan taga ställning till ett förslag om ny
dyrortsgruppering. Jag måste dock här
sakligt ställa mig på samma linje som
statsrådet Lingman. När man har sysslat
något med statistiken på detta område,
måste man nog — även om jag gör
det med ledsnad, herr Mannerskantz —
konstatera, att en sådan forcering som
han önskar går det nog inte att praktiskt
realisera. Men jag tycker i alla fall,
att det skulle ha varit möjligt att ett
stycke gå herr Mannerskantz till mötes.
Man skulle, som jag och mina medmotionärer
yrkat, bereda riksdagen tillfälle
att vid 1952 års höstsession yttra sig
i fråga om dvrortsområdenas antal och
principerna för orternas placering inom
respektive områden. Jag kan naturligtvis
inte vid den här punkten framställa
något särskilt yrkande, utan jag hemställer
att statsrådet Lingman — jag ser
att han nu lämnat kammaren men hoppas
att han får det under ögonen ändå
— vill taga den här saken under övervägande.

Jag vill avsluta detta anförande med
några allmänna reflexioner. Varför är
man och varför har man nu under så
lång lid varit så obenägen att avskaffa
dvrortsgrupperingen? Jag vill inte påstå.
att det är intressepolitiska skäl som
här ha varit avgörande. Man resonerar
väl som så — och det gör folk i allmänhet
— att den, som bor på ett ställe,
där man menar att det är dyrare att

leva, skall ha lägre skatter och högre
löner. Jag frågar: Varför tillämpar man
då inte den principen också på andra
områden? Det är dyrare att leva för en
flerbarnsfamilj än för en barnlös familj.
Men flerbarnsfamiljen får därför inte
högre lön och inte heller lägre skatt.

Jag frågar då återigen: Är alltså denna
förmenta dyrortsskillnad den enda faktor,
som man bör taga hänsyn till då
man ortsmässigt skall utmäta löner och
skatter? Nej, herr talman! Vi veta ju att
det är svårt att hålla kvar folk på landsbygden.
Vi veta att det är svårt för
landsbygden att få lärare, läkare och
tjänstemän över huvud taget. En enskild
arbetsgivare, som har det besvärligt att
skaffa folk till vissa befattningar, börjar
väl snarast att fundera på att förbättra
lönerna för dessa svårbesatta befattningar.
Staten gör i stället raka motsatsen!
På de ställen, där det är relativt
svårt att få folk, där ger man genom
dvrortsgrupperingen lägre löner; på
de ställen, där det är relativt lätt att få
folk, ger man högre löner.

Nå, kanske man invänder, i motsats
till en enskild arbetsgivare har staten
velat anlägga sociala synpunkter på sitt
handlande. Staten vill, säger man, att
tjänstemän av en viss kategori skola ha
samma standard, oavsett var de bo. Skall
man resonera på det sättet, komma vi
tillbaka till frågan om dvrortsberäkningarnas
bristfällighet. Det finns så många
omätbara faktorer, som bestämma en familjs
levnadsstandard. Det finns så
många faktorer, som inte låta sig siffermässigt
fixeras. Detta erkännes av
dyrortssakkunniga, dvrortsnämnden,
statsrådet Lingman och statsutskottet.

Låt oss nu efter detta konstaterande
tänka oss in i en tjänstemans situation,
när han har att välja mellan en befattning
på landsbygden och en befattning
i staden. Han väger för och emot när det
gäller dessa svårgripbara faktorer — och
bestämmer sig oftast för staden! Den
diir tjänstemannen utför i själva verket
just den avvägning, som dyrortsindex i
sin skröplighet ej förmår åstadkomma.

Jag vill, herr talman, allra sist med
några ord karakterisera dyrortssituatio -

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Anslag till kostnader för dyrortsundersökning.

nen såsom jag ser den. Om vi betrakta de
reella — inte de siffermässiga — dyrortsskillnaderna
vid samma standard,
sammanfalla dessa i huvudsak — jag säger
i huvudsak, herr talman — med vad
jag skulle vilja kalla avståndsdyrhet.
Denna avståndsdyrhet förekommer givetvis
i de delar av vårt land som ha
de stora avstånden och gott om mil; den
finns i Norrland och över huvud taget
i ödebygder och glesbygder. Vi ha uppmärksammat
detta förhållande i vår motion,
och jag skulle här vilja understryka
det.

Jag hänvisar till vad jag sagt och
ber, herr talman, att få yrka bifall till
den av herr Gränebo in. fl. avgivna reservationen.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag skall inte gå in på de allmänna
principerna för den här beramade utredningen.
Vi ha inom statsutskottets
femte avdelning prövat de olika sidor,
efter vilka utredningen skall bedrivas.
Det är inte lätt att i detalj precisera vilka
hänsyn man skall taga vid en sådan
utredning. Departementschefen har gång
efter annan tvingats understryka, att
detta problem bör socialstyrelsen, innan
utredningen igångsättes, taga under omprövning,
och femte avdelningen har
tvingats att ansluta sig till samma linje.
Jag kan bara rent allmänt uttrycka den
förhoppningen, att de 275 000 kronor,
som skola läggas ned på denna utredning
och som vi alla tyckas vara med
om, bli väl använda pengar.

Jag skall alltså här begränsa mig till
att säga några ord — de kunna bli färre
efter herr Wahlunds anförande än vad
de eljest hade behövt bli. Innebörden
av reservationen är helt enkelt den, att
ortsgrupp 1 den 1 januari 1952 skall
uppflyttas till ortsgrupp 2. I propositionen
föreslås ju, att den gällande dyrortsgrupperingen
skall bibehållas också
efter kommunindelningsreformens genomförande
den 1 januari 1952. Det är
endast när det gäller storkommuner, bestående
av mer än två ortsgrupper, som
Kungl. Maj:t förordar speciella åtgärder,
som jag inte här skall gå in på.

Vid diskussionen vid förra årets riksdag,
för att inte gå längre tillbaka i tiden,
förutsatte man att det här problemet
skulle kunna lösas snabbare än vad
som nu tycks bli förhållandet. Man menade
då, att dvrortsgrupperingen skulle
man kunna taga ställning till redan i år.
Statsutskottet skrev i sitt utlåtande nummer
98 år 1950, att utredningen skulle
kunna bedrivas »med sådan skyndsamhet
att dess resultat kunna beaktas vid
den stundande kommurireformen». Det
var ju vad alla hade önskat, och det
underströk också herr Wahlund nyss.

Men var stå vi nu? Jo, vi stå inför en
ny utredning, och dyrortssakkunnigas
tidsplan innebär, att en ny lönegruppering
inte kan träda i kraft förrän tidigast
1 juli 1953, sålunda ett och ett halvt år
efter kommunreformens genomförande.

Det kan ju synas egendomligt att en
som tillhör ortsgrupp 5 står bär och talar
om ortsgrupp 1. Jag vill då tala om
att tredje avdelningen, där jag då var
med som suppleant, för några år sedan
fick en uppvaktning — väsentligen från
Skåne, tror jag — rörande den lägsta
ortsgruppens vara eller icke vara, och
vi fingo därvid alla ett mycket starkt
intryck av hur svårt — för att inte säga
omöjligt — det var att påvisa några skillnader
mellan de olika dvrortsgrupperna
och huvudsakligast mellan ortsgrupperna
1 och 2. Jag är fullt på det klara med
att samma svårigheter också finnas beträffande
de högre dvrortsgrupperna,
men så vitt jag då fattade problemet rätt
gällde det närmast ortsgrupperna 1 och
2.

Det är ingen tillfällighet att detta förhållande
har lett till en hel del klagomål,
och efter beredning och prövning av
dyrortsnämnden och socialstyrelsen har
också Kungl. Maj :t i en del fall medgivit
uppflyttning till högre dvrortsgrupp.

Vi fingo i femte avdelningen, när frågan
nu behandlades för några veckor sedan,
en skrivelse från Sveriges folkskollärareförbund.
Av skrivelsen framgår det klart,
vilka svårigheter som skulle uppstå, om
olika ortsgrupper skulle finnas inom
samma storkommun. Jag tror herr Wahlund
också omnämnde den saken. Inom

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Anslag till kostnader för dyrortsundersökning.

ett skoldistrikt med olika grupper kan en
lärare bli ålagd att flytta från högre till
lägre dyrort. Detta medför en nominell
löneminskning, och det är klart att det
medför irritation, särskilt om ingen eller
ringa skillnad i kostnader mellan dessa
orter kan förmärkas. Att det då kan uppstå
svårigheter vid rekryteringen av
tjänstemän till de lägre dyrorterna behöver
jag knappast lamentera vidare
över, det ligger i sakens natur.

Hur skulle det nu se ut om man toge
bort ortsgrupp 1 på det sätt som reservationen
föreslår? Av en PM, som utarbetats
inom femte avdelningen, framgår
det, att om ortsgrupp 1 avskaffas,
komma 966 kommuner, d. v. s. 93,2 procent,
att bestå enbart av orter som äro
placerade i en ortsgrupp. 69 kommuner,
d. v. s. 6,7 procent, komma att bestå av
orter, som äro placerade i två ortsgrupper,
och endast en kommun, 0,1 procent,
kommer att bestå av orter placerade i
tre olika grupper. Det skulle alltså resultera
i, vad också propositionen betonar,
att man bör eftersträva en enhetlig
områdesindelning, så att det alltså inte
skall finnas mer än en, och i varje fall
inte mer än två ortsgrupper inom samma
kommun.

Det har under hand framförts den invändningen,
att en upplyftning av ortsgrupp
1 till ortsgrupp 2 skulle medföra
en kostnad på 4,5 miljoner kronor. Kostnaden
skulle till Va falla på kommunerna
och till ”/d på staten. Det är klart att
detta kan anses vara stora summor. Men
å andra sidan får man därigenom — om
nu kostnaden verkligen blir så hög —
ett uttryck för hur mycket de gå miste
om, som ha det tvivelaktiga nöjet att bo
i den lägsta ortsgruppen.

Nu säger man, och jag skall villigt erkänna
att det ligger en viss logik däri,
att man skall vänta med att taga ställning
till denna uppflyttning av ortsgrupp
1 tills utredningen blir klar. Javäl,
men eftersom det inte kan ske någon
förändring ändå på en relativt lång
tid, blir det här fråga om en praktisk
anordning, och man får väga olika skäl
emot varandra. Man kan då inte alldeles
bortse från all den irritation som det

nuvarande läget har skapat fram. Men
det är här inte bara fråga om en lämplighetsa
vvägning, utan det finns också
en saklig motivering att ta hänsyn till.
Om man undersöker förhållandena litet
närmare, finner man att en väsentlig anledning
— kanske den väsentligaste —
till att ortsgrupp 1 har legat så lågt hatvarit
de lägre skatterna inom denna
grupp. Efter kommunreformen komma
ju skatterna att bli enhetliga. Sålunda
bortfaller det skälet; det kommer i det
hänseendet inte längre att finnas någon
skillnad mellan t. ex. ortsgrupp 1 och
ortsgrupp 2.

Här kommer det alltså att kvarstå en
uppenbar orättvisa, och det är ett sakskäl,
herr talman, som gör att jag ber
att få yrka bifall till reservationen nr 1.

Herr MANNERSKANTZ: Jag har begärt
ordet innan utskottets talesman
ännu fått ordet för att han skall få en
samlad bild av de argument, som det
för honom gäller att gendriva — om
han kan!

Utom det, som den förste ärade talaren
har framfört i denna debatt, är det
klart att det inte finns någon anledning
att gå in på dyrortsfrågan i sin helhet.
Jag skulle blott vilja säga, att när han i
början av sitt anförande talade om att
han och bondeförbundet alltid ha fört
en ivrig talan på detta område, så har
han inte varit ensam om det. Jag har
nu så länge jag varit med i denna kammare
varit av samma uppfattning men
jag tycker inte att man skall skryta med
det. Man kan ju tala om det ändå.

Jag skall nu, herr talman, inte så
mycket orda om den motion, som jag
bär väckt. Den väcktes mest som en
protest emot det långhalande, som har
förekommit i denna fråga under de senaste
tre å fyra åren, och som en protest
mot att första statsmakten egentligen
inte alls har brytt sig om vad statsutskottet
skrev för två år sedan, och
jag tror också för tre år sedan. Då borde
samma första statsmakt till åtlydnad
av statsutskottets av riksdagen godkända
uttalande ha vidtagit snabbare åtgär -

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Anslag till kostnader för dyrortsundersökning.

der för att ordna det så, att denna fråga
kunde ha varit klar till den tidpunkt(
då storkommunindelningen skall träda
i kraft. Detta hade varit möjligt, om
man hade satt i gång med mera allvar
än vad man då gjorde. Men som läget
nu faktiskt är kan jag ju förstå, att det
kan vara svårt att få avsedd effekt med
den av mig väckta motionen.

Jag har inte velat, som herr Wahlund
ville antyda, med min motion uttala, att
man kunde tänka sig att till 1952 års
höstsession komma fram med ett förslag.
Jag är i princip emot höstsessioner
över huvud taget! För resten vet ingen
om det blir någon höstsession nästa år;
därom skall riksdagen besluta före något
visst datum. Den utvägen står det
knappast till buds att föreslå.

Sedan är frågan om det inte i själva
verket är alldeles ostridigt, att det inte
kan vara möjligt att ta bort dyrortsgrupperingen
på en gång. De olägenheter
som äro förknippade med en alltför
stark dyrortsgradering ha belysts av
den förste talaren i denna debatt. Jag
skulle kanske ändå med avvikelse i någon
mån från hans uppfattning vilja
göra gällande, att om man alltför snabbt
skulle stryka ett streck över allt vad
dvrortsgruppering heter, även om det
med en t. o. m. av herr Wahlund godtagbar
metodik kunde fastslås att det
faktiskt finns en skillnad på olika orter,
så kan det hända att man skulle
råka ut för en hel del olägenheter för
landsbygdens del.

Men jag anser att dyrortsgrupperingen
skall bort i den takt, som svarar mot
verkligheten. Det kan taga ännu någon
tid, kanske år, innan man kan säga att
det är samma levnadskostnader överallt
i landet, och det kanske aldrig blir det.
Men nog menar jag, att den s. k. spännvidden
för närvarande har krympt så
mycket att det inte kan innebära ett föregripande
av den förestående utredningen
att ta bort den lägsta dyrortsgruppen.

Jag skall nu, herr talman, be att få
koncentrera mig på just det, som i motionen
framförts om borttagandet av
ortsgrupp 1. Även om jag därvid är del -

vis förekommen av fröken Ebon Andersson
skulle jag vilja kommentera
hennes uttalande med några saker.

Först och främst kan man ju konstatera,
att skillnaden i kostnadstalen mellan
de olika ortsgrupperna är minst
mellan ortsgrupp 1 och 2. Mellan första
och andra ortsgrupp är skillnaden i
ortstalet enligt det sista fastställandet
160 kronor, mellan andra och tredje 209
kronor, mellan tredje och fjärde 207
kronor och mellan fjärde och .den del
av femte, som inte innefattar Stockholm,
326 kronor. Tar man med Stockholm
blir skillnaden 342 kronor. Detta
visar alltså^ att det redan år 1947 i realiteten
var en mindre skillnad mellan
ortsgrupperna 1 och 2 än mellan några
av de övriga ortsgrupperna.

Också ett annat mycket beaktansvärt
faktum måste framhållas, och det är att
gränslinjen för kostnadstalen mellan
grupperna 1 och 2 blev dragen innan
man gjorde själva fastställandet av kostnadstalen,
vilket också framhålles i 1950
års dyrortssakkunnigas betänkande angående
principerna för dyrortsgruppering.
Detta gör, att om man på en skala
prickar in alla kommuner, som höra
till ortsgrupp 1 och ortsgrupp 2, ser
det ut som en bisvärmi upphängd på
det streck, som sålunda utgör gränslinjen.
Det är rena slumpen, som avgjort
till vilken ortsgrupp kommunerna råkat
bli förda. Det skiljer på så oväsentliga
belopp som en femma eller en tia
för övervägande delen av de kommuner,
som befinna sig i första eller andra
ortsgruppen. Kommunerna i ortsgrupp
1 ligga alldeles under gränsen till ortsgrupp
2, och de flesta i ortsgrupp 2
ligga så lågt nere att de närma sig ortsgrupp
1.

Hela gränslinjen är dragen så dumt
som en sådan gräns över huvud taget
kan dras. Det är inte märkvärdigt att
detta kommer en massa obehag åstad.
Människor som bo i södra Sverige, där
ortsgrupperna 1 och 2 huvudsakligast
förekomma, kunna ju inte räkna ut vad
orsaken är till att den ena kommunen
är i ortsgrupp 1 och den andra i ortsgrupp
2. I mitt grannskap hemma i den

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Anslag till kostnader för dyrortsundersökning.

blivande storkommunen är min nuvarande
grannkommun i ortsgrupp 2 och
min egen i ortsgrupp 1 -— och jag tror
mig veta vad det beror på. Det beror
helt enkelt på att den, som samlade ihop
uppgifterna i grannkommunen, var litet
förtänksammare och slugare än kollegan
i min kommun. Det är hela förklaringen.
På detta underlag bygger man sedan
upp ett system, som man tar på allvar.
Jag tror att det blir svårt för herr Sundelin
att försvara ett sådant system.

Ur vad 1950 års dyrortssakkunniga
anföra skall jag be att få citera några
punkter: »Såväl i Norrbottens län som
på Öland tillhör samtliga orter en och
samma dyrortsgrupp. Även i andra delar
av landet är stora områden placerade
i samma grupp.» Detta belyses med
exempel från så gott som hela mellersta
Sverige och Gotland. Vidare säga
de: »Särskilt i södra Sverige är emellertid
i stor utsträckning kommuner
inom ett och samma större, likartat
område placerade i olika grupper utan
att några nämnvärda skillnader i levnadskostnader
förefaller möjliga att påvisa.
»

Det är alltså inte bara jag, som säger
detta, utan de dyrortssakkunniga,
som skola göra den nya undersökningen.

De säga vidare: »Dessa ojämnheter berör
huvudsakligen grupperna 1 och 2.
Med den gränsdragning mellan grupperna,
som fastställdes vid 1947 års
dyrortsgruppering, samlade sig ett stort
antal orter just omkring gränsen mellan
dessa båda grupper. Med en annan
gränsdragning hade måhända ett enhetligare
resultat erhållits.» Och de sakkunniga
fortsätta med ytterligare argument
i samma riktning som dem jag
här nämnt.

Om det den 1 januari 1952 blir en
sammanslagning av en mängd kommuner
till storkommuner och befattningshavare
av samma tjänster inom en och samma
kommun skola ha olika löner och
olika skatter — är det då inte alldeles
uppenbart, att det kommer att uppstå
förfärliga besvärligheter och vanskligheter
och osämja och trassel emellan

människorna? Om man samtidigt kan
påvisa, att grunden till oriktigheterna
är att det nu rådande systemets hela
metodik är felaktig, men att man med
ett enda penndrag kan avhjälpa detta
trassel, som huvudsakligen är koncentrerat
till södra Sveriges landskommuner,
så frågar jag herr talmannen och
kammarens övriga ledamöter: Är det
verkligen klokt att underlåta att genomföra
denna reform, om det samtidigt,
som mycket tydligt framgår av 1950
års dyrortssakkunnigas skrivning, inte
kan vara fråga om att föregripa deras
arbete?

Jag vill fråga, om man verkligen tycker
att det är ett förnuftigt sätt att handla.
Man måste även inom statsverksamheten
handla efter omständigheterna någon
gång och icke alltför exakt dra ut
de logiska resonemangen, så att man
omöjliggör själva saken. Jag tror att det
mesta av vad som har skrivits och
gjorts tidigare har varit de obotfärdigas
förhinder. Jag vill inte påstå att herr
Sundelin lider av den krämpan — han
får försöka att bevisa själv hur det förhåller
sig med den saken — men jag vågar
påstå att det har funnits alltför
mycket av de obotfärdigas förhinder.
När vi nu stå inför en situation, där
olägenheterna bli så mycket större än
vad de varit förut och kanske komma
att fortfara i ett par år eller tre, anser
jag det vara obsolut riktigast att man
avvecklar hela detta irritationsmoment.

Jag hade faktiskt trott att en så relativt
omfattande sak som denna skulle
komma att dra ännu större kostnader än
vad fallet blir. Man behöver ju nu, efter
vad statsutskottet utrönt, knappast räkna
med att det kommer att bli en ökning
med mer än 3 miljoner kronor för hela
denna förändring för statens del. Sedan
blir det väl en del kostnader även för
kommunernas del. De äro svårare att
uppskatta. Men de kostnaderna ta kommunerna
gärna på sig för att få detta
irritationsmoment ur världen.

Inom avdelningen bär det, efter vad
jag hört sägas, uttalats bekymmer för att
näringslivet skulle få ökade kostnader
för denna sak. Jag är övertygad om att

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Anslag till kostnader för dyrortsundersökning.

en stor del av vårt näringsliv vill ta på
sig de kostnaderna för att kunna få behålla
sitt folk och öka sina produktionsmöjligheter.
Arbetskraftfrågan är just
ett av skälen till att man på vårt håll anser,
att det icke bör föreligga för stora
skillnader i dyrortsgraderingshänseende.

Herr talman! Jag har nu blott koncentrerat
mig till att argumentera för
den reservation, som är knuten till utskottsutlåtandet,
och jag skall icke uppehålla
mig vid de saker i övrigt, som
propositionen och detta utskottsutlåtande
beröra. Det kan där finnas vissa saker,
som man kanske skulle haft anledning
att vilja ha någon ändring på. Jag
tycker dock att det som omfattas av reservationen
är det som är påtagligast
och det som ger en möjlighet till ett
snabbt undanröjande av en olägenhet,
som kommer att femdubblas från den 1
januari 1952.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den av herr Gränebo och
mig m. fl. avgivna reservationen.

Häri instämde herr Nilsson, Hjalmar.

Herr WEILAND: Herr talman! Jag tror
alt man i allmänhet i de kretsar, där
man nu känner sig mest missgynnad av
den dyrortsgruppering, som vi för närvarande
ha, är tacksam för att den här
frågan har tagits upp till förnyat övervägande.

När man läste i dyrortssakkunnigas
betänkande och fann, att de sakkunniga
i stort sett gått med på att det förhöll
sig så som man från oppositionshåll alltid
framhållit, att dyrortsgrupperingen i
den form, vari den nu existerar, icke är
riktig, trodde man också att de sakkunniga
skulle föreslå, att hela dyrortsgrupperingssystemet
avskaffades. Men
på den punkten blev man besviken. Dyrortssakkunniga
kommo icke dithän, att
de föreslogo dvrortsgrupperingssystemets
avskaffande, tv de hade icke fått
sådana direktiv att de kunde föreslå någonting
i den vägen.

Nog synes det underligt att för personer,
som bo bara några kilometer från
varandra, skillnaden i lön skall vara så

stor som den verkligen kan vara. Jag
skall ta ett exempel från ett par kommuner,
som jag känner väl till. Den ena
kommunen är i dyrortsgrupp 1 och den
andra i dyrortsgrupp 3. En person som
bor i den kommun, som hör till dyrortsgrupp
3, har i lön 1 080 kronor mer per
år än en person i den kommun som hör
till ortsgrupp 1. Dessa båda personer
kunna icke förstå, att det är någon skillnad
i dyrhetshänseende mellan kommunerna,
och jag tror icke heller att någon
annan kan finna någon sådan skillnad.

Jag skall inte diskutera mer om denna
sak. Jag vill bara redovisa litet hur man
ser på detta problem ute i landsorten.

Dyrortssakkunniga fingo under sitt arbete
en skrivelse från västkusten. I denna
skrivelse anfördes bl. a., att man på
västkusten var samstämmigt överens om
att hela systemet med landets indelning
i olika dyrortsgrupper redan överlevt
sig självt och därför snarast borde avskaffas.
En annan grupp tog vid ett
sammanträde om sina angelägenheter
upp ett resonemang om samma sak och
förklarade, att de ville instämma med
vad som anförts från västkusten. De
hävdade också att det riktiga vore att
omedelbart avskaffa dyrortsgrupperingen.

Jag ber slutligen att i korthet också få
anföra vad två enskilda personer framhållit.
En byggnadssnickare säger, att
dyrortsgrupperingen i själva verket innebär
en systematisk utsugning i ekonomiskt
avseende. Man behöver bara se på
kommunernas skatteunderlag för att se
hur det förhåller sig, säger han. En annan
person, en major, som bor i en annan
del av landet, säger: »Dyrortsgrupperingssystemets
omedelbara'' avskaffande
är ett rättfärdighets- och renlighetskrav,
som ej får släppas utan måste med
al! kraft bedrivas.»

Det är inte bara på enstaka platser ute
i landet, som man resonerar på detta
sätt, utan denna opposition finnes över
hela landet. Jag tror att envar kommer
till samma uppfattning som dessa uttalanden
vittna om, om man någorlunda
noggrant undersöker saken; ser man på
frågan litet närmare, kommer man sä -

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Anslag till kostnader för dyrortsundersökning.

kerligen fram till det resultatet, att dyrortsgrupperingen
har, såsom det nyss
sades, överlevt sig själv.

Herr talman! Jag skall inte uppta tiden
längre, utan ber blott att få yrka bifall
till den motion, som är avgiven av
mig m. fl.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Herr
Wahlund tycktes vara rätt belåten med
propositionen och särskilt med statsutskottets
utlåtande, vilket i detta sammanhang
kan vara värt att notera. Herr
Wahlund har ju tidigare riktat många
anmärkningar mot de undersökningsresultat,
som man bär kommit fram till då
det gällt att fastställa dyrortsgrupperingen.
Av herr Wahlunds anförande
nyss fick jag närmast den uppfattningen,
att han nog med undantag för vissa
punkter har en rätt stor tilltro till att
den föreslagna undersökningen skall
kunna komma till ett rättvisande resultat.

Men så frågar herr Wahlund, varför
man under så lång tid varit obenägen att
avskaffa dyrortsgrupperingen. Såvitt jag
kan erinra mig har riksdagen vid flera
tillfällen uttalat sig för att dyrortsgrupperingen
bör avskaffas i den mån som
det kan bevisas, att ojämnheterna i dyrhetshänseende
utjämnas. Såvitt jag förstår
har man på den punkten egentligen
icke varit av skiljaktiga meningar.

Herr Wahlund uttryckte sin tillfredsställelse
över att allt eftersom tiden gått
allt flera ha anslutit sig till bondeförbundets
mening att dyrortsgrupperingen
borde avskaffas. Jag förmodar att herr
Wahlund väl nu närmast tänker på högerns
anslutning just i detta fall till frågan
om att avskaffa ortsgrupp 1. Herr
Mannerskantz talade i det sammanhanget
om att tidigare det val närmast
■hade varit de obotfärdigas förhinder,
som gjort att man satt sig emot detta.
Men han sade också att det nog icke
kunde förnekas, att olägenheter av eu
alltför snabb avveckling av dyrortsgraderingen
kunde riskeras.

År 1949 behandlades frågan om dyrortsgrupperingen
här i riksdagen. Det

var även då fråga om att avskaffa dvrortsgrupp
1. Socialstyrelsen hade påpekat,
att det kunde medföra vissa ekonomiska
konsekvenser. Styrelsen hade yttrat,
att det i statlig tjänst fanns cirka
3 000 tjänstemän och 2 700 arbetare i
lägsta ortsgrupp och att löneökningen
för dessa kunde uppskattas till cirka 1
miljon kronor per år. Vidare skulle uppflyttningen
medföra en nedgång i skatteintäkterna,
som uppskattades till 2,5 miljoner
kronor. I fråga om den till 1 miljon
kronor beräknade löneökningen för
tjänstemän och arbetare anförde utskottet
i sitt betänkande: »Härtill kommer
ökningen för ca 2 500 lärare, stationerade
å ortsgrupp 1, vilken ökning torde
kunna uppskattas till ungefär samma
belopp», alltså 1 miljon kronor.

Utskottet anförde vidare: »Åtgärden
skulle dock medföra konsekvenser även
beträffande tjänstemän och arbetare,
som äro anställda hos kommuner och
landsting och vilkas löner äro dyrortsgraderade.
Det kan vidare i detta sammanhang
nämnas, att i åtskilliga kollektivavtal
full dvrortsgruppering ännu icke
genomförts och att betydande justeringsbehov
föreligga. Enligt från Landsorganisationen
inhämtade uppgifter skulle
justeringsbehovet för anslutning till nu
gällande officiella dvrortsgruppering
kunna uppskattas till 20 å 30 milj. kronor
per år».

Förslaget till utskottets utlåtande 1949
kom från statsutskottets tredje avdelning,
alltså den avdelning herr Mannerskantz
tillhör och som han tillhörde
även då. Jag har inget minne av att herr
Mannerskantz då hade någon avvikande
mening på denna punkt. Man konstaterade
i detta utlåtande, att den föreslagna
förändringen skulle medföra stora
olägenheter. Jag vet icke om det är exempelvis
sådant, som herr Mannerskantz
betecknar som »de obotfärdigas förhinder».

Vad sedan gäller den vid det nu föreliggande
utskottsutlåtandet fogade reservationen,
så har också majoriteten i
statsutskottet givit till känna, alt den är
fullkomligt på det klara med att det i de
nya storkomnninerna kommer att vålla

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Anslag till kostnader för dyrortsundersökning.

irritation och olägenheter, om det inom
dessa kommuner kommer att finnas
mer än en dyrortsgrupp. Men man kan
väl ändock inte bortse från att det måste
vara på något sätt ologiskt att nu, då
man är i färd med att besluta om en
undersökning, som man rätt allmänt
tror skall bli rättvisande, på förhand
besluta om åtgärder, som kunna föregripa
det resultat, till vilket denna undersökning
kan komma.

Man löser icke heller problemet att
få storkommunerna att bestå av en enda
ortsgrupp med att bara avskaffa ortsgrupp
1. Man löser det visserligen för
132 kommuner, och det är ju vackert så,
men frågan skulle fortfarande bli olöst
för 72 kommuner. Man räknar väl kanske
också in bland de kommuner, som
skulle få denna fråga löst, två kommuner,
innefattande 1-orter och 3-orter och
där sålunda 1-ort skulle flyttas till 3-ort, såvida inte orterna skulle mötas på
halva vägen och 3-ort sålunda flyttas
ned till 2-ort. Men fortfarande skulle
det bli 53 kommuner som komme att bestå
av 2- och 3-orter, sju av 3- och 4-orter,
sju av 4- och 5-orter, två av 1-, 2- och
3-orter samt en kommun, som komme
att bestå av 2-, 3- och 4-orter.

I fråga om de kommuner, som bestå
av mer än två dyrorter, har departementschefen
föreslagit, att socialstyrelsen
skall företa en undersökning samt
inkomma med därav föranledda förslag
till utjämning. Inom statsutskottet ha vi
också ansett, att det skulle finnas möjlighet
att under denna provisorietid i
sådana fall, då man är säker på att den
föreslagna undersökningen icke föregripes,
kunna besluta om åtgärder för en
utjämning av dyrortsgrupperna i de nya
storkommunerna. Jag hoppas att man
inom departementet framför allt skall
vara intresserad av den saken och i de
fall, då man anser att det verkligen är
klart att man därigenom icke föregriper
undersökningen, företaga en dylik
förändring, om möjligt redan från den 1
januari 1952.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Det råder väl inga delade meningar
om att den nuvarande indelningen
i dyrortsgrupper har medfört en del bekymmer
och skapat oro ute på olika
platser. De föreliggande svårigheterna
vill man gärna försöka att få möjligheter
att övervinna. Det är också anledningen
till att denna utredning har tillsatts.
Man skall försöka komma fram till
en ändring, om icke av själva grunderna
så dock med syftet att få fram ett
annat material för att vinna vad man
tror vara en rättvisare indelning i dyrorter.

Det har talats om möjligheterna att
avskaffa dyrortsgrupperingen — i varje
fall siktar man till det. Jag tror mycket
väl att man kan avskaffa dyrortsgrupperingen,
men därmed kommer man inte
ifrån det problem, som ändock kommer
att kvarstå beträffande lönesättningen.
Vi skola inte glömma bort att på den
enskilda arbetsmarknaden, där man inte
så noga har följt den statliga dyrortsgrupperingen,
har man ändå på förhandlingsvägen
kommit fram till väsentliga
olikheter i lönesättningen. Jag tror
därför inte att det finns möjligheter att
inom den statliga sektorn få till stånd en
enhetlig lönesättning över hela landet.

Vad gäller reservanternas yrkande om
att man i det här sammanhanget i varje
fall skall sammanslå ortsgrupperna 1 och
2, vill jag peka på ett par förhållanden,
som jag tror förtjäna uppmärksammas.

I propositionen har jag omnämnt, att
medan spännvidden i den statliga lönesättningen
f. n. är 16 procent, så var den
under 1950 icke mindre än 26,5 procent
inom industrien. Vid en undersökning
som företagits nyligen på grundval av
en del nyingångna avtal har det visat
sig, att spännvidden i stället för att
krympa ihop har ytterligare ökat. Det
nya avtal, som slutits för den privata
buss- och lastbilstrafiken, har en spännvidd
på 26 procent mellan lägsta och
högsta dyrort. Inom det stora avtalsomområde,
som reglerar lönesättningen
inom konsumentkooperationen, är spännvidden
ungefär 30 procent mellan lägsta
och högsta dvrort. Jag skulle kunna fort -

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Anslag till kostnader för dyrortsundersökning.

satta att räkna upp olika områden, där
spännvidden i stället för att närma sig
den statliga, 16 procent, liar gått åt det
andra hållet.

Jag vill också nämna att av de framställningar
om ändrad inplacering i dyrort,
som kommit från olika håll ute i
landet, har det största antalet kommit
från orter, vilka ligga över den lägsta
dyrorten, d. v. s. det har gällt uppflyttning
från ortsgrupp 2 till ortsgrupp 3
och från ortsgrupp 3 till ortsgrupp 4. Det
är alltså flera framställningar som beröra
dessa ortsgrupper än som beröra ortsgrupp
1.

Skulle man nu slopa ortsgrupp 1 och
sammanslå den med ortsgrupp 2, komma
vi fram till en lönespännvidd på 12
procent. Då är frågan: Hur skall man
klara lönesättningen inom den statliga
sektorn med en spännvidd på 12 procent,
då man inom andra verksamhetsområden
har en spännvidd på över 20
procent, ja upp till 30 procent? Följden
måste bli, antingen att man för att
få arbetskraft till de dyrare orterna får
ta löneläget där till utgångspunkt, med
påföljd att det kommer att ligga mycket
över löneläget på marknaden i de lägre
dyrorterna, eller att man förankrar lönesättningen
vid förhållandena på de
lägre dyrorterna, varvid lönesättningen
på de högre dyrorterna faktiskt kommer
att bli så låg, att svårigheter där komma
att uppstå att få arbetskraft. Man kan
också utgå ifrån att nå överensstämmelse
på medeldyrort, men det innebär att
de statliga lönerna skulle ligga under
på de högre och över på de lägre dyrorterna.
Och svårigheterna bli även då
större ju mera vi krympa spännvidden
i den statliga lönesättningen.

Jag tror inte att man löser det här
problemet genom att i dagens läge sammanslå
dyrortsgrupperna 1 och 2. Jag
kan mycket väl förstå önskemålet från
människorna i dyrortsgrupp 1 att få
en annan lönesättning. Jag kan också
förstå när man säger att det inte kan
vara riktigt med den indelning vi för
närvarande ha; man har svårt att se
skillnaden mellan olika orter i dyrortshänseende.
Det är framför allt i södra

5 Första kammarens protokoll 1951. Nr 18.

Sverige en ganska stor splittring. Kunde
man få fram ett system med större områden,
tror jag nog att svårigheterna och
besvärligheterna skulle bli mindre.

Men låt oss vänta med att göra denna
operation, till dess att vi få fram undersökningsresultatet
och kunna se vad
som kan göras utan att föregripa själva
lönesättningen. Jag anser att om spännvidden
i löneskalan bör man förhandla
med personalorganisationerna på samma
sätt som man förhandlar om lönesättningen
i övrigt. Men liar man i förväg
bundit sig för hur stor spännvidden
i fråga om lönerna skall vara, har man
faktiskt ryckt undan möjligheterna att
förhandla därom. Jag tror inte att löntagarna
skulle finna sig i ett dylikt förhållande
på arbetsmarknaden i övrigt.

Jag vill slutligen fästa uppmärksamheten
på en annan sak. Andra lagutskottet
har i sitt utlåtande nr 8 vid
årets riksdag behandlat bostadskostnadsgrupperingen.
I anledning av yrkanden
om uppflyttning av lägsta bostadskostnadsgrupp
till näst lägsta framhöll
utskottet, att det enligt utskottets mening
icke var lämpligt att bryta ut denna
mindre del av frågan och behandla den
särskilt. Utskottet ansåg att en dylik åtgärd
i allt fall icke syntes böra vidtagas
utan särskild utredning. Detta utskottets
uttalande har godkänts av riksdagen.
Riksdagen kan nu inte ändra detta beslut.
Om riksdagen i fråga om dyrortsgrupperingen
nu följer reservanterna
skulle det sålunda innebära, att riksdagen
går på två olika linjer —- en när det
gäller bostadskostnadsgrupperingen och
en annan när det gäller dyrortsgrupperingen
i sin helhet. Att besluta en sammanslagning
av ortsgrupperna 1 och 2,
innan vi veta någonting om det material,
som vi kunna få från denna utredning,
tror jag inte skulle vara välbetänkt.

Herr WAHLUND (kort genmäle): Herr
talman! Herr statsrådet sade, att han
mycket väl känner till de bekymmer,
som finnas ute i bygderna i samband
med dvrortsgrupperingcn, och att han

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Anslag till kostnader för dyrortsundersökning.

gärna vill medverka till att dessa bekymmer
övervinnas. Jag är medveten härom,
och jag har tidigare betygat och vill upprepa
det nu, att herr statsrådet vid behandlingen
av hithörande problem har
visat en mycket god vilja att komma till
rätta med missförhållandena. Jag säger
detta fastän jag nu inte på alla punkter
kan komma till samma slutsats som han.

Jag tog egentligen till orda för att göra
en liten kommentar till den statistik
över spännvidden i lönerna, som herr
statsrådet redovisade. Några av dessa
siffror återfinnas för övrigt på s. 15 i det
föreliggande statsutskottsutlåtandet. Där
omtalas att en sammanslagning av dyrortsgrupperna
1 och 2 skulle innebära,
att »spännvidden i den statliga löneskalan
bleve allenast 12 procent, under det
att enligt socialstyrelsens timlönestatistik
för augusti 1950 för vuxen manlig
industriarbetare å den enskilda arbetsmarknaden
skillnaden i lön mellan högsta
och lägsta ortsgrupp skulle vara 26,5
procent».

När man hör dessa siffror isolerade,
kan man lätt överdriva betydelsen av
dem. Jag vill i detta sammanhang bara
peka på en sak, nämligen att vid landsbygdsindustrierna
inom de lägre ortsgrupperna
till arbetarna ofta utgå förmåner,
som inte komma in i socialstyrelsens
lönestatistik. På dessa orter är
det t. ex. som regel stora besvärligheter
med bostäderna. Industrierna subventionera
egnahem för arbetarna eller bygga
själva bostäder, som upplåtas till arbetarna
till en hyra som kanske endast
motsvarar en bråkdel av reparationskostnaderna
för fastigheterna. Här finnas
alltså kostnader, vilka icke komma
till uttryck i socialstyrelsens lönestatistik.
Den spännvidd, som föreligger, är
därför inte i realiteten så stor som framgår
av de anförda siffrorna.

Sedan vill jag säga, vilket jag tror är
en allmän uppfattning, att åtminstone i
nuvarande konjunktursituation är problemet
för landsbygdsindustrierna ett
helt annat än det som här har dragits
fram. Problemet för dem är helt enkelt
att skaffa arbetskraft; det är den trånga
sektorn för närvarande.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Herr Wahlund sade, att det stora
problemet för landsbygdsindustrierna
var att skaffa arbetskraft. Det är emellertid
tydligt, att detta problem föreligger
för industrien på de allra flesta platser
i landet. Om man ändock inom industrien
har lyckats att tillfredsställande
lösa arbetskraftsproblemet, så beror
det på den spännvidd i lönesättningen,
som faktiskt finns. På sina håll kunna
visserligen industrierna bjuda arbetarna
billiga bostäder, men detta förekommer
nog i lika stor utsträckning på mellandyrorterna
som i de lägsta dyrortsgrupperna.

Emellertid är det klart, att skapar man
en ännu större spänning mellan den statliga
och kommunala lönesättningen å ena
sidan och lönesättningen inom industrien
å den andra, så ökar man ännu mer
svårigheterna för industrien att skaffa
arbetskraft.

Herr WEILAND: Herr talman! Jag ber
att få ändra mitt yrkande så, att jag instämmer
i yrkandet om bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som förordats i den av herr Gränebo
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wahlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 132, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Lagförslag om skyldighet att fullgöra repetitionsövningar m. m.

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i
den av herr Gränebo m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wahlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 50.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Lagförslag om skyldighet att fullgöra repetitionsövningar
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om skyldighet för vissa värnpliktiga att
fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 16 mars 1951 dagtecknad
proposition, nr 194, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om skyldighet för vissa värnpliktiga
att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar; 2)

lag med provisoriska bestämmelser
om skyldighet för vissa värnpliktiga tilldelade
armén att fullgöra befälsövning;
samt

3) lag om ändring i värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967).

1 propositionen hade föreslagits att
värnpliktiga i viss utsträckning skulle
åläggas ny tjänstgöringsskyldighet. Vidare
hade föreslagits provisoriska be -

stämmelser om skyldighet för värnpliktigt
befäl vid armén att i anslutning till
repetitionsövning fullgöra befälsövning
om tio dagar. Slutligen hade föreslagits
ändring av bestämmelserna i värnpliktslagen
om tillgodoräknande av avbrott i
tjänstgöring samt om uttagning av värnpliktiga
till befälsutbildning.

I samband med förevarande proposition
hade utskottet till behandling förehaft
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 470 av herr Öhman och herr Persson,
Helmer, samt

nr 490 av herr Lundgren ävensom

inom andra kammaren:

nr 603 av herr Hagberg i Luleå m. fl.

I motionerna I: 470 och II: 603, vilka
voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen
skulle avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 194.

1 motionen I: 490 hade hemställts, att
vederbörande bestämmelser i inskrivningsförordningen
och värnpliktslagen
måtte utformas så, att tillgodoräknande
av frånvaro på grund av sjukdom och
skada begränsades till sådana fall, där
sjukdomen ådragits eller skadan inträffat
under tjänstutövning, samt att frånvaro
på grund av arreststraff icke finge
tillgodoräknas under några förhållanden.

Före propositionens avlämnande hade
vid innevarande års riksdag väckts de
likalydande motionerna nr 174 i första
kammaren av herrar Ohlon, Andrén och
Gränebo och nr 231 i andra kammaren
av herrar Hjalmarson, Hedlund i Rådom
och Ohlin.

I motionerna, som hänvisats till statsutskottet,
hade föreslagits, bland annat,
att riksdagen måtte besluta,

att första tjänstgöringen för värnpliktiga,
uttagna till gruppchefer eller motsvarande,
skulle förliingas med 30 dagar
med verkan från och med den (de) åldersklasser,
som inryckte till första
tjänstgöring våren 1951,

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Lagförslag om skyldighet att fullgöra repetitionsövningar m. m.

att värnpliktiga officerare, underofficerare
och underbefäl skulle fullgöra tio
dagars befälsövning före och i omedelbar
anslutning till varje repetitionsövning
samt

att värnpliktiga gruppchefer av åldersklasserna
1947, 1948 och 1949 skulle fullgöra
30 dagars kompletterande utbildning,
företrädesvis i anslutning till den
befäls- och repetitionsövning, som närmast
ålåge dem.

Motionerna hade i här berörda delar
överlämnats till andra lagutskottet och
behandlats i samband med förevarande
proposition.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med avslag å motionerna
I: 470 och II: 003 måtte antaga
genom förevarande proposition framlagda
förslag till

1) lag om skyldighet för vissa värnpliktiga
att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar; 2)

lag med provisoriska bestämmelser
om skyldighet för vissa värnpliktiga tilldelade
armén att fullgöra befälsövning;
samt

3) lag om ändring i värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967);

B. att motionerna 1: 174 och II: 231,
så vitt nu vore i fråga, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet under A. hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

C. att motionen I: 490 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anmälts

1) av herr Svärd och fru Eiverlöf, vilka
dock ej antytt sin mening;

2) av herrar Hallagård, Suiine, Wahlund,
Svärd, Jacobsson i Igelsbo och
Carlsson i Bakeröd, fru Ewerlöf samt
fru Sjöstrand, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en
hemställan,

A. I. att riksdagen med avslag å motionerna
I: 470 och II: 603 måtte

1) med förklaring, att det genom propositionen
framlagda förslaget till lag
om skyldighet för vissa värnpliktiga att
fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
icke kunnat i oförändrat skick
antagas, i anledning av motionerna I: 174
och II: 231, såvitt nu vore i fråga, för
sin del antaga i reservationen infört förslag
till lag om skyldighet för vissa värnpliktiga
att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
samt om förlängd utbildningstid
för vissa värnpliktiga uttagna
för underbefälsutbildning;

2) antaga genom förevarande proposition
framlagda förslag till

a) lag med provisoriska bestämmelser
om skyldighet för vissa värnpliktiga
tilldelade armén att fullgöra befälsövning
samt

b) lag om ändring i värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967);

II. att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att frågan om de
värnpliktigas utbildningstid måtte snarast
mera definitivt regleras genom lag
om ändring i värnpliktslagen den 30
december 1941 (nr 967);

B. att motionerna-----(lika med

utskottet) — — — riksdagens åtgärd;

C. att motionen------ (lika med

utskottet) — — — riksdagens åtgärd.

I det av reservanterna framlagda förslaget
till lag om skyldighet för vissa
värnpliktiga att fullgöra repetitions- och
beredskapsövningar samt om förlängd
utbildningstid för vissa värnpliktiga uttagna
för underbefälsutbildning hade
upptagits följande tre paragrafer, vilka
saknade motsvarighet i Kungl. Maj:ts av
utskottet tillstyrkta förslag till lag om
skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra
repetitions- och beredskapsövningar: 2

§.

Armén tilldelade värnpliktiga, som
påbörja första tjänstgöring under år
1951 och som på grund av därunder
ådagalagd lämplighet uttagas för underbefälsutbildning,
skola, enligt de när -

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Lagförslag om skyldighet att fullgöra repetitionsövningar m. m.

mare bestämmelser Konungen meddelar,
utöver den i 27 § 1 mom. värnpliktslagen
angivna tjänstgöringstiden i anslutning
till första tjänstgöringen fullgöra
tjänstgöring under högst trettio dagar.

3 §.

Armén tilldelade värnpliktiga, som
vid inskrivningen uttagits för underbefälsutbildning
och som komma att påbörja
första tjänstgöring under år 1952,
skola, enligt de närmare bestämmelser
Konungen meddelar, utöver den i 27 §
1 mom. värnpliktslagen angivna tjänstgöringstiden,
i anslutning till första
tjänstgöringen fullgöra tjänstgöring under
högst trettio dagar, vilken uttages
före inryckningen till första tjänstgöring
för huvuddelen av de värnpliktiga i allmänhet.

4 §■

Armén tilldelade värnpliktiga, som
påbörjat första tjänstgöring under år
1948 eller år 1949 och som genomgått
underbefälsutbildning, skola, enligt de
närmare bestämmelser Konungen meddelar,
företrädesvis i anslutning till dem
närmast åliggande befäls- och repetilionsövning
undergå kompletterande underbefälsutbildning
under högst trettio
dagar.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Vid denna riksdags början
väcktes tvenne motioner, nr 174 i första
kammaren och nr 231 i andra kammaren,
undertecknade av representanter
för samtliga borgerliga partier. Motionernas
syfte var att få till stånd en förstärkning
av vår försvarsberedskap.

Motionerna ha i den del som berör
förstärkning av den personella beredskapen
och utbildningen varit hänskjutna
till andra lagutskottet, som har behandlat
motionerna i samband med handläggningen
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 194. Jag skall här tillåta mig att något
uppehålla mig vid dessa motioner,
då de beröra väsentliga områden i fråga
om vår försvarsberedskap. I viss mån
iiro motionerna besvarade genom de förslag
som ha framlagts av Kungl. Maj:t i
propositionen, vilken nu har tillstyrkts

av utskottets majoritet. Utskottet har här
haft att behandla förslag om viss reglering
av de värnpliktigas skyldighet att
fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
i krigsförband, förslag om provisoriska
bestämmelser om skyldighet för
värnpliktigt befäl vid armén att i anslutning
till repetitionsövning fullgöra
befälsövning samt en del andra förslag.

I viss mån kunna motionärerna vara
belåtna med de förslag, som Kungl. Maj:t
har framlagt. Denna tillfredsställelse gäller
framför allt Kungl. Maj:ts beslut att
kvarliålla inneliggande årsklass värnpliktiga
till ytterligare 30 dagars repetitionsövning.
Motionärerna ha yrkat att
gruppchefer, tillhörande årsklasserna
1947, 1948 och 1949, skola undergå ytterligare
befälsutbildning. Inneliggande årsklass
kan ju nu inte komma i fråga i
detta avseende. Beträffande årsklasserna
1947 och 1948 är det ett från olika
håll omvittnat faktum som icke motsagts
— jag tror att försvarsministern numera
själv också medger det — att dessa båda
årsklasser icke ha erhållit den utbildning
med moderna vapen som är nödvändig
för att dessa värnpliktiga på tillfredsställande
sätt skola kunna fullgöra
sina befälsuppgifter.

De reservanter, som ha anslutit sig till
den av herr Hallagård avgivna och med
nr 2) betecknade reservationen, ha i ett
uttalande till utskottets utlåtande gett
till känna vad de önska. Herr Svärd och
hans medreservant, fru Ewerlöf, som stå
för reservationen nr 1), ha inte gjort
något motsvarande uttalande om sina
önskningar.

I den av herr Ilallagård m. fl. avgivna
reservationen framhålles bl. a. följande:
»Om behovet av en utöver nio månader
förlängd utbildningstid för värnpliktiga
uttagna till underbefälsutbildning
synas numera inga delade meningar
råda. Diskussionen rör dels hur lång
förlängning som anses ofrånkomlig, dels
hur snabbt beslut i saken behöver fattas.
»

Vi ha genom de senaste dagarnas händelser
fått eu allvarlig påminnelse om
det spända läget ute i världen. Vi ha
fått bevittna hurusom man i andra län -

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Lagförslag om skyldighet att fullgöra repetitionsövningar m. m.

der vidtar militära förberedelser, vilkas
syften äro svåra att bedöma, men som
böra föranleda oss att hålla krutet torrt,
d. v. s. upprätthålla vår försvarsberedskap.
Det räcker härvidlag inte med att
våra trupper äro väl utrustade, utan vi
måste även sörja för att de ha god ledning.
Det är av stor betydelse att det
lägre befälet har god förmåga att leda
manskapet. Det är av stor vikt för vår
försvarsberedskap att vi ha tillgång till
en skicklig befälskader, men det är
minst lika betydelsefullt att det värnpliktiga
underbefälet har fått tillräcklig
utbildning för att på rätt sätt kunna
leda truppen.

Den hittillsvarande utbildningstiden
av nio månader är icke tillräcklig för att
kunna bibringa de till underbefäl uttagna
värnpliktiga erforderlig utbildning.
De måste helt enkelt underkastas förlängd
utbildningstid. 1948 års värnpliktskommitté
har, såsom anföres i reservationen,
»efter grundliga undersökningar
konstaterat att en förlängning med sextio
dagar måste anses som ett minimum
under förutsättning av 270 dagars första
tjänstgöring för värnpliktiga i allmänhet».
Några bärande argument mot denna
ståndpunkt hava icke anförts. Ansvariga
militära myndigheter hava givit den
sitt stöd. Även försvarsministern kan
val i princip sägas ha godtagit denna
uppfattning, då han kvarhållit inneliggande
årsklass för 30 dagars repetitionsövning
och inkallat gruppcheferna till 10
dagars övning i anslutning till de värnpliktigas
repetitionsövning.

Jag konstaterar således, att man icke
från något håll motsagt den uppfattningen
att det är nödvändigt med en förlängning
av utbildningstiden för det
värnpliktiga underbefälet för att vår armé
skall besitta god stridsduglighet. Den
utbildning, som gruppcheferna av 1947
och 1948 års klasser erhållit, skulle vid
en mobilisering icke vara tillräcklig för
att trygga arméns stridsduglighet. Reservanterna
hemställa därför att även
värnpliktiga gruppchefer tillhörande
dessa båda årsklasser skola inkallas för
att undergå den ytterligare utbildning,
som är ett villkor för att de vid mobili -

sering eller förstärkt beredskap skola
kunna fylla de uppgifter som komma att
ställas på dem. Detta är, understryker
jag, det väsentligaste kravet i den reservation
som herr Hallagård m. fl. fogat
till utskottets utlåtande.

Reservanterna anföra vidare: »LTtskottet
förutsätter att, därest de militära
myndigheternas erfarenheter fortfarande
skulle visa, att det enligt dessas uppfattning
icke är möjligt att trots fortsatt
effektivisering av utbildningen ge de
värnpliktiga tillfredsställande soldatutbildning
med en första utbildningstid av
nio månader, Kungl. Maj:t upptager
spörsmålet om första tjänstgöringstidens
längd för de värnpliktiga i allmänhet till
förnyad prövning.» Här hemställes således
att Kungl. Maj:t, därest erfarenheterna
vid utbildningen av 1949 års klass
skulle visa, att de värnpliktiga icke kunnat
bibringas erforderliga kunskaper
och färdigheter, skall ta upp till övervägande
spörsmålet om tjänstgöringstidens
längd.

Det är av en så avgörande betydelse
för vår militära beredskap att gruppcheferna
och det värnpliktiga underbefälet
erhåller tillfredsställande utbildning, att
vi icke kunna förbigå detta problem.
Trots att försvarsministern nu har försökt
att på olika sätt tillgodose försvarsberedskapen
kunna vi därför icke vara
tillfredsställda med det förslag som
Kungl. Maj:t här har framlagt och som
förordats av utskottets majoritet.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
tiden ytterligare utan slutar med att yrka
bifall till den av herr Hallagård m. fl.
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Lodenius.

Herr SVÄRD: Herr talman! Det finns
alla skäl, särskilt när det gäller försvarsfrågor,
att reducera den oenighet som
föreligger till vad den egentligen är. Om
jag har fattat den bristande överensstämmelsen
kring de nu behandlade frågorna
rätt, rör det sig här inte främst om en
oenighet kring behovet av förbättrad ut -

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Lagförslag om skyldighet att fullgöra repetitionsövmngar m. m.

bildning, inte heller om behovet av en
förlängd utbildning. Det gäller snarast i
vilken takt de erfarenheter som man har
vunnit om den nu tillämpade utbildningstidens
resultat skola resultera i
praktiska åtgärder. Från regeringens sida
har man synbarligen numera accepterat
tanken på en förlängd utbildningstid
för gruppcheferna. Man är uppenbarligen
också på glid när det gäller den
första utbildningstiden för de värnpliktiga,
men på denna senare punkt är man
knappast beredd att ta några definitiva
ståndpunkter.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
liar konstruerat en
rad skäl för sin vägran att ta upp frågan
till definitiv handläggning. Han har, om
jag fattat honom rätt, vad gäller den
första utbildningen främst uppehållit sig
vid förhoppningen att man genom modernare
utbildningsmetoder skulle med
en fortsatt begränsad utbildningstid kunna
uppnå bättre resultat än vad som hittills
varit möjligt. Statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet har tydligen
den uppfattningen, att man inte bör lösa
denna fråga nu utan avvakta ytterligare
erfarenheter, vunna med nio månaders
första utbildning. Inom parentes sagt
finns det väl skäl att på denna punkt
varna för alltför långtgående slutsatser
av isolerade uppgifter om utomlands tilllämpade
utbildningsmetoder och om den
utomlands såsom nödvändig ansedd första
utbildningstiden. Jag tror att man när
det gäller t. ex. de amerikanska erfarenheterna,
vilka ha redovisats i annat sammanhang,
har allt skäl att sätta dessa
uppgifter i samband med vad som verkligen
sker i Amerika och att inte försöka
att dra alltför vittgående slutsatser av
dem.

Den bristande enigheten om den erforderliga
första utbildningstiden bär i
Sverige bär naturligtvis lett till delade
meningar vad gäller det beslut om denna
utbildningstid som skulle vara nödvändig.
Detta kan vara förståeligt, ehuru
det måste anses vara beklagligt. Det måste
anses vara beklagligt med hänsyn till
världssituationen, de risker som ständiga
uppskov på detta område skapa och

den faktiska försvagning av vårt försvar
som dessa ständiga uppskov vålla. Det
finns därför skäl att ännu en gång erinra
om det ansvar den eller de ta på sig,
som inte äro beredda att dra slutsatserna
även ur utbildningssynpunkt av den
situation i vilken vi leva.

Vad gäller utbildningen av det värnpliktiga
befälet har regeringen tvekande
och osäkert men dock undan för undan
makat sig närmare något som vi för vår
del betrakta som en realistisk ståndpunkt.
Där ha provisorierna fått formen
av förbättringar, vilket naturligtvis i och
för sig är välkommet, även om man kan
beklaga såväl den långsamma takten som
det förhållandet att den använda metoden
har förvandlat hela det svenska utbildningssystemet
till ett enda stort provisorium,
där varje enskild del består av
ett provisorium och där till slut ingen
människa vet ut eller in.

Att använda denna metod med ständiga
provisorier kan naturligtvis ha sina
fördelar. Till försvar för den kan anföras,
att den möjliggör en smidigare anpassning.
Men skälen mot detta provisoriets
upphöjande till princip äro, förefaller
det mig, så allvarliga och starka,
att allt talar för att vi snarast möjligt
måste komma till en mera definitiv reglering
av dessa ting. Ur försvarets synpunkt
skapa provisorierna en ständig
osäkerhet, en bristande möjlighet att planera
arbetet såväl organisatoriskt som
med hänsyn till det pedagogiskt önskvärda
i utbildningen.

Vad den senare omständigheten angår,
är den naturligtvis särskilt beaktansvärd.
Den extra månad, som de värnpliktiga
nu kvarhållas, är ett framsteg, även om
den extra månaden på grund av omständigheterna
endast ger 19 effektiva arbetsdagar.
Men dessa 19 effektiva arbetsdagar
ge inte full utbildning därför att
de inte kunnat inrymmas i ett utbildningsprogram,
inte kunnat organisatoriskt
inarbetas i den militärpedagogiska
uppläggning av utbildningen som är nödvändig.
Denna korta tid har visserligen
kunnat användas för komplettering av
utbildningen på siirskilt utsatta punkter.
Men i någon mån påminner denna extra

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Lagförslag om skyldighet att fullgöra repetitionsövningar m. m.

månad om vad som skulle bli resultatet
på skolans område, om vi göra det tankeexperimentet,
att man i år skulle besluta
ett nionde skolår som skulle genomföras
plötsligt och som skulle ställa
skolornas folk inför uppgiften att redan
vid höstterminens början försöka få in
det i den utbildning som försiggår i skolorna.

Man kan naturligtvis använda denna
extratid i fråga om de värnpliktigas
tjänstgöring för utbildning i min- och
sprängtjänst och på andra områden där
luckorna äro särskilt anmärkningsvärda.
Om jag är rätt underrättad har man
också gjort det försöket, men det är alldeles
uppenbart att provisoriet har skapat
stora svårigheter för förbandscheferna
och den högre militärledningen.
Att provisoriet också har minskat möjligheterna
att få till stånd den utbildning
i bataljonsförband som är nödvändig
förefaller uppenbart.

Men, herr talman, provisoriemetoden
har nackdelar inte endast ur försvarets
synpunkter utan även ur de värnpliktigas
egen. Samhället kan göra anspråk på
de värnpliktigas tid i så stor utsträckning
som är nödvändigt för att bereda
dem för de uppgifter som de skola fylla
i rikets försvar. De värnpliktiga å sin
sida kunna göra anspråk på att ha någon
säkerhet för vilken tid de skola ägna
åt försvarsutbildningen. Det måste vara
en nackdel, och en betydande sådan, för
den ungdom som ligger ute för utbildning
att den, när den rycker in, inte vet,
hur länge man skall ligga inne, och får
definitivt besked därom först när man
legat inne en förhållandevis lång tid.
Man skulle till och med kunna ställa sig
den frågan, om inte ett betydande antal
av de värnpliktiga skulle föredra en förlängd
utbildningstid, om de redan från
början finge veta, hur lång denna tid
skulle bli, och om de finge säkerhet för
att den tid, som man utkräver av dem,
också blir den tid som man tar ut av
dem. På grund av provisorierna har här
det ena löftet efter det andra till de
värnpliktiga måst ryggas, löften som
dessa ha levt i trygghet under, och man
har åstadkommit något som ur den en -

skildes synpunkt måste ligga mycket
nära anarkien på detta område.

Såsom skäl för provisorierna när det
gäller gruppcheferna och det värnpliktiga
underbefälet ha åberopats de fortsatta
utredningar som försvarsministern
av skäl som han många gånger redovisat
anser nödvändiga. Det kan ändå inte
vara rimligt att denna synpunkt så helt
får dominera. Naturligtvis är det möjligt
att utredningsmannen med hjälp av
de »experter», som han har fått till sitt
förfogande, kan komma till mycket
märkliga resultat, men så märkliga torde
inte dessa resultat kunna bli att man
med hänsyn till möjligheten av dem
skall låta åldersklass efter åldersklass få
avstå från den kompletterande underbefälsutbildning,
om vars nödvändighet
enighet, såvitt jag fattar rätt, råder.

Denna fråga har så många gånger
diskuterats, att det väl inte just nu finns
skäl att diskutera den särskilt ingående.

För min del företräder jag absolut inte
någon expertis på detta område utan
endast lekmannasynpunkter. Under de
år, då jag bland många andra var inkallad
till beredskapstjänstgöring, gjorde
jag emellertid den erfarenheten, att
ett förband, som inte har ordentligt utbildat
underbefäl, icke är ett användbart
förband.

Jag erinrar mig ännu i denna stund,
när jag under en förhållandevis kritisk
period själv stod vid gränsen som
värnpliktigt befäl och konfronterades
med en pansarvärnskanon, om vars användning
jag inte visste någonting och
om vars användning det inte fanns någon
på förbandet som visste någonting.
Vi visste vad som var mynning och inte
mynning på kanonen, men det var också
det enda. Jag skulle tro att de uttalanden,
som då gjordes av de värnpliktiga
på detta förband, voro så bestämda
och så frigjorda från vanlig hövligliet,
att de skulle kunnat framkalla
rodnad på kinderna hos mer än en.

Vi gjorde också under denna tid den
erfarenheten, vilken naturligtvis inte är
av avgörande vikt men som ändå har en
viss betydelse, att när man tjänstgjorde
på ett förband med otillräckligt utbil -

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

Nr 18.

Lagförslag om skyldighet att fullgöra repetitionsövningar m. m.

dat underbefäl mötte man många rent
praktiska svårigheter, som det visade sig
nästan omöjligt att övervinna. Värnpliktigt
underbefäl, som inte fått den behövliga
utbildningen, saknade all förmåga
att få ordning på bivackerna, att
något så när snabbt få upp tälten och
att ordna för sitt folk som det bör ordnas
för folk under dessa svåra förhållanden.

Nu kan man säga, att denna bckvämliglietssynpunkt
inte spelar någon avgörande
roll. Jag måste för min del med
bestämdhet hävda, att ett förband, som
inte får de mest elementära krav tillgodosedda,
när det gäller dessa ting, icke
är ett användbart förband. Även ur de
värnpliktigas egen synpunkt måste det
därför vara ett starkt intresse, att man
ser till att de som skola leda ett förband
äro ordentligt utbildade och ha den
erfarenhet och de möjligheter, som de
endast kunna få genom en hygglig träning
och en hygglig trimning.

Såsom ett skäl bland många mot förslaget
att förlänga utbildningstiden har
anförts de värnpliktigas eget ståndpunktstagande.
Av olika anledningar har
jag under de senaste dagarna haft tillfälle
att komma i kontakt med äldre värnpliktiga,
som nu ligga inkallade till
krigsförbandsvisa repetitionsövningar.
Jag har därvidlag bland dessa värnpliktiga,
inte en utan många gånger, mött
bestämda uttryck för att de förstå, varför
de ligga inne och att de också med
hänsyn till situationen äro beredda att
göra sitt bästa. Jag tror inte att man
över huvud taget beträffande dem kan
tala om någon maskningsinstinkt. Jag
tror inte heller att man åtminstone bland
dessa äldre värnpliktiga skulle behöva
riskera någon negativ reaktion, om man
ställde dem inför de krav, som läget
ställer svenska folket inför, om man utginge
från att dessa värnpliktiga se dessa
frågor bra mycket vidsyntare och
bra mycket mera realistiskt än man
många gånger föreställer sig är fallet i
åldersklasser, som lämnat den tid, då
man riskerar personliga påfrestningar av
detta slag.

För min del har jag mycket svårt att

tro, att de yngsta åldersklasserna i detta
hänseende skulle avvika från sina äldre
kamrater. Jag är fullkomligt övertygad
om att ett klart och ordentligt besked,
som ställde den värnpliktiga ungdomen
inför de krav, som man behöver ställa
den inför, skulle få ett mycket gott mottagande,
att man alltså utan någon risk
skulle kunna genomföra vad som är nödvändigt
för att det svenska försvaret
skall kunna bli effektivt och för att de
väldiga belopp, som anslås till materiel,
skola komma till bästa möjliga användning.
Detta är möjligt endast om de nya
vapen och de förbättrade vapen, som
vi nu för dyra pengar skaffa oss, sättas
i händerna på folk, som kunna använda
dem, sättas i händerna på förband, där
allt befäl ned till gruppcheferna kan
sitt arbete och är berett att göra sin
insats.

I herr Svärds yttrande instämde herr
Andrén.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats Kungl. Maj :ts proposition
nr 208, angående godkännande
av mellan Sverige och Ungern träffad
uppgörelse rörande ersättning för svenska
privata ekonomiska intressen.

Den kungl. propositionen blev nu
föredragen och lagd på bordet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 189, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till ytterligare aktieteckning
i Norrbottens järnverk aktiebolag
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till kostnader
för företagsräkning;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avsättande av mc -

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 fm.

del från försäkringsinspektionens fond
för upprättande vid Stockholms högskola
av en professur i försäkringsrätt;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anvisande av medel
dels för inköp av stenkol och ved,
dels ock för statens bränslekommissions
verksamhet under budgetåret 1951/52
in. m.;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken in. m.;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till inredning och utrustning
av nybyggnad för statens rättskemiska
och farmacevtiska laboratorier;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förhöjd ersättning
till f. d. borgmästaren i Ängelholm
Gustaf Viktor Berg von Linde;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående användning av
medel ur postverkets understödskassa
för bidrag till viss semesterhemsverksamhet; nr

200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av radiolicensavgiften; nr

201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
fastigheter;

nr 202, i anledning av väckta motioner
angående redovisning av utestående
reservationer;

nr 203, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående tillfällig lotsavgift; nr

206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa åtgärder för
förstärkning av landets ekonomiska försvarsberedskap;
samt

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anställnings- och
avlöningsförhållanden för vissa lärare
vid skolor i försöksdistrikt m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängd giltighetstid
för viss provisorisk ändring av
gällande tulltaxa, m. m.;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
samt

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att ingå överenskommelse
med Österrike om provisorisk tillämpning
i förhållandet mellan Sverige och
Österrike av bestämmelserna i svensktyska
avtalet den 25 april 1928 för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
inkomst och iförmögenhet.

Efter föredragning av ett från andra
kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 421, med delgivning av nämnda kammares
beslut över dess allmänna beredningsutskotts
utlåtande, nr 21, över motion
angående viss ändring i apoteksvarustadgan,
beslöt första kammaren
hänvisa detta ärende till sitt allmänna
beredningsutskott.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att delegerade för riksdagens
verk gjort hemställan om dels
vissa ändringar i 1947 års pensionsreglemente
för riksdagens verk, m. m., dels
ock vissa ändringar i personalförteckningen
för riksdagens revisorers kansli.

Onsdagen den 9 maj 1951 em.

Nr 18.

Lagforslag om skyldighet att fullgöra repetitionsövningar m. m.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare.

Härmed får jag, under åberopande av
tidigare avlämnat läkarintyg, vördsamt
anhålla om ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 10 till och med
den 19 maj 1951.

Stockholm den 9 maj 1951.

Haralcl Nordenson.

Till riksdagens första kammare.

För deltagande i en internationell
kongress i Mexiko får jag vördsamt an -

hålla om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 17—31 maj 1951.
Stockholm den 9 maj 1951.

Erik von Heland.

De begärda ledigheterna beviljades.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.09 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 9 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30
eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
171, till Konungen i anledning av väckta
motioner angående avveckling av s. k.
clearingkassor m. m.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1950 vid dess
andra ordinarie möte fattade beslut;

nr 186, i anledning av väckta motioner
dels om tillsättande av en skandinavisk
parlamentarisk kommitté med
uppgift att söka åstadkomma lättnader i
umgänget mellan de skandinaviska folken,
dels om åtgärder för bildande av
ett permanent organ för nordiskt samarbete; nr

187, i anledning av väckt motion
om redogörelse till riksdagen för Europarådets
förhandlingar och FN:s arbete;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till en konvention
rörande privilegier och immunitet för
Förenta Nationernas fackorgan; samt
nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och Indonesien.

Lagförslag om skyldighet att fullgöra repetitionsövningar
m. m. (forts.).

Fortsattes överläggningen angående
andra lagutskottets utlåtande nr 25.

Herr PERSSON, OLA: Herr talman!
Enligt det föreliggande förslaget om de
militära repetitions- och beredskapsövningar,
som nu åläggas vissa värnpliktiga,
skola även de, som fullgjorde sin
värnplikt och sin långa beredskapstjänst
under krigsåren, inkallas till repetitionsmöten
på upp till 90 dagar. Värnpliktigt
befäl skall åläggas deltaga i särskild
utbildning utöver den för deras
årsklasser påbjudna tiden för repetitions -

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 em.

Lagförslag om skyldighet att fullgöra repetitionsövningar m. m.

övningarna. Tid för frånvaro på grund
av sjukdom eller skada, som ådragits
utom tjänsten, ersättes med ny tjänst.
Avbrott på grund av sjukdom eller skada
i tjänsten skall däremot tillgodoräknas
som tjänstgjord tid. Här torde många
svårigheter uppstå för ett någorlunda
rättvist bedömande av dessa frågor.

Med dessa repetitionsövningar komma
många värnpliktiga att få en mycket
längre tjänstgöringstid än vad värnpliktslagen
stadgar, och detta är säkerligen
i hög grad ägnat att leda till missnöje
hos de berörda och att inge en känsla
av godtycke och orättvisa.

År 1948 bestämde riksdagen, hur lång
värnpliktstiden bör vara. Då bör det också
vara så fasta bestämmelser, att de
värnpliktiga veta, vad deras skyldighet
är.

Enligt uppgift är det meningen att inkalla
omkring 125 000 man till repetitionsövningar.
Vad betyder detta ur
produktions- och ekonomiska synpunkter,
då bristen på arbetskraft inom hela
vårt produktionsliv under en så lång
följd av år varit en hämmande faktor
för produktionen och skapat svårigheter?
De värnpliktigas ekonomi försämras
också.

Dessa repetitionsövningar komma att
kosta mycket pengar, många tiotal miljoner
kronor. Sparsamhetsnitet tar sig
mycket drastiska uttryck emellanåt här i
riksdagen. Finansministern och regeringen
skapa en oavlåtlig oro med sina
oupphörligt uppdykande förslag om
skärpt konsumtionsbeskattning. Vill inte
rikdagen acceptera detta, hotas det med
allvarliga följder: pengarna räcka inte
till, det måste prutas på de mest berättigade
och sakligt motiverade ändamål.
När det gäller den nu pågående
oerhört dyra och penningslukande militära
upprustningen och de nu planerade
inkallelserna till repetitionsövningar
för värnpliktiga, är det som om sparsamheten
förbytts i sin motsats. Situationen
är nu den, bildligt talat, efter de
gemensamma omröstningarna i dag, att
mamman och barnen nu i sommar delvis
skola betala sina ferieresor, som de
tidigare haft fria, för att staten skall få

ihop pengar så att pappan kan inkallas
till militärtjänst.

Herr talman! Vi ha i motionerna nr
470 i första kammaren och 003 i andra
kammaren yrkat, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 194, och
jag ber att få yrka bifall till dessa motioner.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
har ingen anledning att gå in på det anförande,
som herr Ola Persson nyss höll.
T själva huvudfrågan ber jag att få instämma
med herr Svärd. Det är emellertid
några detaljspörsmål, som jag har ansett
vara av sådan vikt, att jag vill närmare
beröra dem.

Förra årets riksdag beslöt att införa
ett system med krigsförbandsvisa repetitionsövningar.
Detta grundade sig på
en utredning, som verkställts av 1948
års värnpliktskommitté. Enligt det av
värnpliktskommittén föreslagna och av
riksdagen godtagna systemet indelas
samtliga förband i sex omgångar, och
dessa förband inkallas i tjänst en gång
vart sjätte år. De värnpliktiga inkallas
alltså inte såsom tidigare var fallet årsklassvis
utan med hänsyn till det förband,
vari de äro krigsplacerade. Det är
ingen tvekan om att detta system med
de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna
innebär en ökad effektivitet i vår
beredskap.

Försvarsministern har skattat denna
ökning i vår beredskap så högt, att han
ansett, att endast utsikten att få igenom
detta system har motiverat att repetitionsövningarna
inställts praktiskt taget sedan
1946 trots värnpliktslagens tydliga
föreskrift om repetitionsövningar för
vissa årsklasser inom en bestämd tid
enligt värnpliktslagens tidigare lydelse.

På grund av det utrikespolitiska läget
och den bristfälliga utbildning, som
ägt rum under de senare åren, har det
varit nödvändigt för Kungl. Maj:t att
inkalla ett större antal förband till repetitionsövning
än vad som normalt
skulle varit fallet. Detta inkallande är
naturligtvis uteslutande att hälsa med
glädje, men den form, som Kungl. Maj:t

Onsdagen den 9 maj 1951 em.

Nr 18.

Lagförslag om skyldighet att fullgöra repetitionsövningar m. m.

har valt för forcerandet av utbildningen
av dessa förband, leder till att det av
riksdagen för ett år sedan fastställda
systemet med krigsförbandsvisa repetitionsövningar
redan efter ett år brutits
sönder. Det är nämligen så, att de, som
nu kallas in, göra sin ordinarie repetitionsövning
enligt värnpliktslagen. Dessa
olägenheter hade kunnat undvikas,
därest Kungl. Maj :t i stället för att inkalla
värnpliktiga till tjänstgöring enligt
27 § 1 mom. värnpliktslagen hade
inkallat de värnpliktiga enligt 27 §
2 mom. — det är den bestämmelsen
som handlar om beredskapstjänstgöring.
Därigenom hade det av värnpliktskommittén
uppbyggda systemet med repetitionsövningar
kunnat genomföras i enlighet
med statsmakternas beslut förra
året.

Enligt det här föreliggande förslaget
till ändringar i värnpliktslagen och förslag
till en särskild lag med provisoriska
bestämmelser om skyldighet för vissa
värnpliktiga att fullgöra befälsövning,
kommer riksdagen om en stund
att besluta, att bl. a. värnpliktigt befäl
skall tjänstgöra tio dagar längre än övriga
värnpliktiga och inkallas till repetitionsövning
tio dagar före övriga
värnpliktiga. Om jag inte är fel underrättad,
så ha värnpliktiga mod stöd av
den lag, som nu skall antagas, redan i
måndags inryckt till tjänstgöring vid
vissa förband. Enligt min uppfattning
kan detta inte anses överensstämma med
god ordning och borde ha kunnat undvikas
genom att Kungl. Maj:t i god tid
framlagt proposition om ändring i värnpliktslagen,
alltså det förslag om ändring,
som vi nu behandla.

Herr talman! Efter dessa principiella
erinringar skall jag be att få något beröra
två yrkanden, som jag gjort i en
motion, väckt i denna kammare under
nr 490. I denna motion föreslås ändringar
av två detaljer i värnpliktslagen.

För närvarande finnes en bestämmelse
i inskrivningsförordningen om rätt
för tillgodoräknande av avbrott i tjänstgöringen.
Enligt denna bestämmelse må
»värnpliktig, vilken till följd av sjukdom
eller skada, vartill tjänstgöringen

kan antagas hava varit orsak», tillgodoräkna
sig det antal dagar, då han varit
frånvarande från tjänstgöringen. Begreppet
»sjukdom eller skada, vartill
tjänstgöringen kan antagas hava varit
orsak», kan naturligtvis tolkas på olika
sätt. Detta begrepp bär emellertid, särskilt
på senare tiden, blivit alltmer utvidgat;
man har satt likhetstecken mellan
sjukdom eller skada, vartill tjänstgöringen
kan antagas ha varit orsak,
och militärersättningsförordningens bestämmelse
om ersättning på grund av
sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring.

Personligen har jag, när jag hade
med dessa saker att göra, alltid tolkat
begreppet i inskrivningsförordningen
mycket restriktivt. För att undanröja de
möjligheter till vidare tolkning av ifrågavarande
bestämmelse, som kan leda
till orättvisor, böra emellertid dessa bestämmelser
formuleras så, att tillgodoräknandet
av frånvaro på grund av
sjukdom och skada begränsas till sådana
fall, där skadan inträffat eller
sjukdomen ådragits under tjänsteutövning
och icke endast under tjänsten.

Det är, herr talman, vidare en annan
del av bestämmelserna enligt förslaget
i propositionen, som enligt min mening
är olämplig. Det är de nya bestämmelserna
om eftertjänst på grund av undergånget
arreststraff.

Först och främst vill jag säga, att arreststraffet
enligt de föreslagna bestämmelserna
inte under några omständigheter
i fortsättningen skulle föranleda,
att de värnpliktiga kvarhållas till tjänst
efter utryckningstiden. Departementschefen
motiverar sin ståndpunkt på följande
sätt: »Uppenbart är att eftertjänsten
är utan värde för utbildningen. Med
hänsyn till att eftertjänsten kan drabba
allenast ett relativt ringa antal värnpliktiga
vilka rycka ut å olika tidpunkter
synes den icke heller kunna motiveras
ur den synpunkten, att nyttig arbetskraft
— närmast för handräckningsändamål
— därigenom skulle ställas till
krigsmaktens förfogande. Såsom motivering
för eftertjänsten kan därför endast
åberopas, att eftertjänsten utgör

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 em.

Lagförslag om skyldighet att fullgöra repetitionsövningar m. m.

ett mot den värnpliktige riktat sanktionsförfarande.
Jag anser att ett sådant
förfarande knappast är försvarligt i fall
då tjänstgöringsavbrott är förorsakat av
undergående av straff. Eftertjänsten
måste nämligen därvid te sig som en
dubbelbestraffning.»

Det förhåller sig säkerligen så att
samhället av principiella skäl uppehåller
bestämmelser, vilka många gånger
för den därav drabbade måste te sig
som en dubbelbestraffning, t. ex. då en
för visst brott lagförd person ådömes
■straff och viss egendom förklaras förverkad
eller då en person dömes för en
trafikförseelse och han därjämte i administrativ
ordning får sitt körkort indraget.
Inte sällan framstår förverkandet
därvid för den dömde såsom kännbarare
än straffet, och risken härför
kan ha starkare avskräckande effekt än
straffhotet.

Herr talman! Något rimligt skäl för
att värnpliktig vid sin värnpliktstjänstgöring
skulle få tillgodoräkna sig den
tid, han tillbringat i arrest, torde inte
kunna anföras. Kostnaderna för ifrågavarande
eftertjänst äro obetydliga och
torde mer än väl uppvägas av det handräckningsarbete,
som kan fullgöras av
de kvarhållna värnpliktiga. Det måste
också betraktas såsom rimligt att de
värnpliktiga icke få räkna sig till godo
tid då de inte kunnat deltaga i utbildningen.

Det föreligger inte någon möjlighet
för mig att yrka bifall till den motion,
som jag har väckt, då ett sådant yrkande
skulle förutsätta ett utarbetande av ett
förslag till ändring i värnpliktslagen
och mitt yrkande i motionen gick ut
på att utskottet, därest utskottet hade
beaktat de synpunkter, som jag hade
framfört, skulle utarbeta erforderlig lagtext.
Under sådana förhållanden kan jag
på denna punkt alltså inte yrka bifall
till min motion, utan jag inskränker
mig till att yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Hallagård
in. fl.

Herr NORMAN: Herr talman! Kungl.

Maj:ts förevarande proposition har inte

vållat andra lagutskottet några större
bekymmer. Vad som där yrkats är enhälligt
tillstyrkt av hela utskottet. Här
föreligger visserligen en blank reservation,
avgiven av herr Svärd och fru
Ewerlöf, en reservation som väl närmast
gäller just den fråga, som herr Lundgren
nu i slutet av sitt anförande förde
på tal, hur det skall förhålla sig med beräknandet
av den tid, varunder värnpliktig
har varit ådömd och undergått
arreststraff. Men i yrkandet ha ju även
dessa ledamöter inom utskottet anslutit
sig till utskottets förslag. Den blanka reservationen
gäller väl då närmast utskottets
motivering, eller den är kanske rättare
sagt ett uttryck för att dessa ledamöter
inte varit riktigt belåtna med den
ståndpunkt, som utskottet har intagit,
utan ha ansett frågan vara av sådan vikt
att de velat framställa ett särskilt yrkande.

Beträffande de motionsvis framförda
önskemålen i anslutning till propositionen
ha vi alltså intagit en enhällig ståndpunkt
inom utskottet, och jag tror inte
att vi i denna debatt behöva så mycket
uppehålla oss vid en diskussion kring
detta spörsmål.

Jag hörde inte början av herr Ola
Perssons anförande, men jag förstod, att
han i överensstämmelse med den motion,
som han yrkade bifall till, var missbelåten
med detta förslag. Jag kan ju
hålla med honom om att det inte är så
särdeles angenämt att på detta sätt nödgas
pålägga de värnpliktiga ökade bördor
utöver vad som är stadgat i värnpliktslagen.
Men omständigheter, över
vilka vi tyvärr inte ha något inflytande,
ha nödvändiggjort detta, och under sådana
förhållanden ha även vi, som tidigare
i dag till exempel ha röstat för de
fria barnresorna och vad därmed sammanhänger,
ansett att vi måste ta på oss
den extra kostnad som detta medför,
och då måste också de värnpliktiga
åtaga sig den ökade bördan. Emellertid
var ju inte jämförelsen så särskilt hållbar
när det gäller å ena sidan storleken
av de besparingar, som gjordes genom
beslutet på förmiddagen, och å andra sidan
de ökade utgifter, som följa av en

Onsdagen den 9 maj 1951 em.

Nr 18.

Lagförslag om skyldighet att fullgöra repetitionsövningar m. m.

tillämpning av föreskrifterna i denna
proposition.

Jag kanske skall fortsätta med de där
små detaljerna och resonera litet med
herr Lundgren om hans önskemål. Utskottet
har funnit det lämpligt att inte
förorda någon ändring i fråga om vad
som har tillämpats, när det har gällt
huruvida frånvaro på grund av sjukdom
skall räknas såsom intjänad tid eller
icke.

Jag är för min del bestämt övertygad
om att den begränsning, som herr Lundgren
i sin motion har föreslagit, är alldeles
för snäv, om de värnpliktigas berättigade
önskemål i detta fall skola tillmötesgås.
Herr Lundgren framhåller i
sin motion, att detta stadgande inte är
särskilt humanitärt. Han tänker då på
dem, som ha ådragit sig sjukdom t. ex.
när de ha varit hemma på permission
och som skulle komma i sämre ställning
än de mannar, som blivit sjuka inom förläggningen.
Det kan ju sägas, men jag
för min del skulle i så fall närmast vilja
dra den slutsatsen, att denna rätt borde
utvidgas längre än vad Kungl. Maj :t föreslagit,
nämligen till att omfatta oförvållad
sjukdom under värnpliktstiden, även
om den har drabbat den sjuke, när han
befunnit sig utom förläggningsorten. Om
den saken hade jag inte tänkt framställa
något yrkande, men jag tycker, att
skall man se humanitärt på detta spörsmål,
ligger det närmast till hands att
dra ut konsekvenserna i den riktningen.

Beträffande arreststraffet och hur det
skall räknas framhöll herr Lundgren,
att bestämmelsen innebär, att arrest under
inga omständigheter skall föranleda
en i motsvarande grad förlängd tjänstgöring.
Det är väl litet för mycket sagt,
ty de avbrott i tjänsten, som kunna föranledas
av en sådan omständighet, komma
ju i varje fall att inräknas i den
tid, utanför vilken hemförlovningsinstitutet
skall tillämpas, och i så fall kunna
väl situationer inträffa, som ge en extra
utökning av tjänstgöringstiden för den,
som har undergått arrest.

Den där jämförelsen med körkortet
tycker jag inte håller riktigt, ty vad iir
orsaken till att körkortet under vissa

förhållanden dras in såsom ett extra
straff, som herr Lundgren sade, utöver
den straffpåföljd, som har ådömts av
domstolen? Ja, man syftar inte till en
utökning av straffet, utan i det fallet —
det ha åtminstone vi inom andra lagutskottet,
när vi under en längre tid diskuterat
vägtrafikförordningen, ansett oss
kunna konstatera — är det fråga om
en samhällets skyddsåtgärd. Den, som
har visat sig olämplig såsom förare av
bil, bör ha en viss karenstid, innan han
åter får samhällets förtroende att föra
bil.

Om nu propositionen inte har orsakat
oss i utskottet så stora bekymmer, så har
det i stället varit litet annorlunda beträffande
den motion, som har väckts i
ett annat sammanhang och som i andra
hand blivit hänvisad till andra lagutskottets
förberedande behandling i anslutning
till behandlingen av denna proposition.
Jag syftar därvid på den stora,
ständigt återkommande frågan om
gruppchefsxftbildningen. När vi i fjol
hade frågan till behandling i andra lagutskottet,
voro vi eniga om att det inte
var någon anledning att realbehandla
frågan i riksdagen medan den låg under
utredning, vilket den då gjorde.

Denna fråga är ju så nära sammankopplad
med den stora försvarsmotionen
från den gemensamma »demokratiska
oppositionen», att det riktigaste
naturligtvis hade varit, att den hade behandlats
i samband med handläggningen
av försvarsbudgeten. Hade inte frågan
legat till som den nu gör, skulle
andra lagutskottet säkerligen inte ha vågat
påtaga sig ansvaret att ensamt förberedande
handlägga den. Om den hade
kommit till oss direkt, hade vi säkerligen
sökt ordna det så, att den hade
handlagts av ett sammansatt stats- och
andra lagutskott. Nu ha ju förhållandena
gjort det ganska besvärligt att så bär i
riksdagens slutskede störa det ordinarie
arbetet inom utskottet med arbete i ett
sammansatt utskott. I detta läge, och när
utredningen av frågan fortfarande pågår
och väntas snart bli färdig, ha vi ansett
oss böra utan att i någon högre grad
realbehandla spörsmålet föreslå riksda -

80 Nr 18. Oasdagen den 9 maj 1951 em.

Lagförslag om skyldighet att fullgöra repetitionsövningar m. m.

gen att i avvaktan på denna utredning
inte göra något uttalande i frågan.

Vi ha kunnat göra detta med så mycket
bättre samvete som propositionen genom
sina förslag ger en ökad möjlighet
till utbildning av gruppcheferna än med
de möjligheter som föreligga enligt värnpliktslagen.
Med hänvisning till att den
frågan blir föremål för Kungl. Maj:ts ytterligare
prövning, när utredningens förslag
i början på hösten blir klart, har
alltså den hälft av utskottet, som med lottens
hjälp blivit majoritet, avstyrkt dessa
motioner.

I punkt II av reservationen yrkas, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att frågan om de värnpliktigas
utbildningstid måtte snarast
mera definitivt regleras genom lag om
iindring i värnpliktslagen den 30 december
1941. I och med att utskottet
förordat, att detta provisorium när det
gäller befälsövningarna skall vara gällande
endast ett år, har ju utskottet anslutit
sig till den tanke som här framhålles,
att frågan bör snarast möjligt definitivt
ordnas, och vi ha ingen tvekan
om att den kommer att kunna definitivt
ordnas, när vi få slutgiltigt diskutera
detta problem. I avvaktan därpå har utskottsmajoriteten
icke funnit anledning
att förorda någon skrivelse till Kungl.
Maj:t.

Ytterligare en sak ha reservanterna i
anslutning till dessa motioner ryckt in i
sin motivering. Reservanterna föreslå
där på s. 18, att riksdagen skall göra
ett uttalande rörande den första utbildningstiden
under vissa förutsättningar.
Om de militära myndigheternas erfarenheter
fortfarande skulle visa, att utbildningstiden
är för kort, skulle nämligen
utskottet och därmed också riksdagen
förutsätta, att Kungl. Maj :t upptar spörsmålet
om den första tjänstgöringstidens
längd för de värnpliktiga i allmänhet till
förnyad prövning. Utskottet har icke
funnit anledning att i detta sammanhang
fälla något omdöme om saken. I varje
fall finner jag det kanske väl förtroendefullt
att förutsäga, att vad de militära
myndigheterna än komma till för resultat,
så skall riksdagen rätta sig efter det.

Med hänvisning till utskottets yrkande
och motivering ber jag således, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDGREN (kort genmäle): Herr
talman! Utskottets talesman, herr Norman,
ville göra gällande, att den jämförelse
rörande dubbel bestraffning som
jag gjorde, när jag talade om indragningarna
av körkorten, var felaktig, emedan
indragning av körkort är en åtgärd som
samhället vidtar till skydd mot en person
som är farlig i trafiken. Det finns ju
emellertid, som jag nämnde i mitt anförande,
även andra sanktionsåtgärder,
när den som fått ett straff också får viss
egendom förklarad förverkad. Jag antar
dock, att lagutskottets ordförande måste
ge mig rätt i att det är motbjudande för
den allmänna rättsuppfattningen, att
värnpliktiga skola få tillgodoräkna sig
som tjänstgöring de tider, då de icke
kunnat deltaga i utbildningen på grund
av en så självförvållad orsak som ett arreststraff.

Herr NORMAN (kort genmäle): Herr
talman! Jag glömde att påpeka en sak,
som när jag nu gör det kanske kan tjäna
som replik till herr Lundgren.

Vi diskuterade verkligen detta .spörsmål
från den utgångspunkten, huruvida
det kunde vara risk för att de värnpliktiga
skulle avsiktligt ådraga sig arreststraff
för att slippa göra det tyngre
arbetet ute i skog och mark och på fältet.
I anslutning därtill bär utskottet i
sin motivering framhållit, att Kungl.
Maj :t bör med uppmärksamhet följa, hur
denna nya bestämmelse kommer att verka
i praktiken, och skulle det visa sig en
urartning i den riktning som jag här
har antytt, är det naturligtvis lämpligt
att frågan blir föremål för förnyad prövning.

Herr LUNDGREN (kort genmäle): Herr
talman! Det var ingalunda min mening
att påstå, att de värnpliktiga skulle begå

Onsdagen den 9 maj 1951 em.

Nr 18.

Lagförslag om skyldighet att fullgöra repetitionsövningar m. m.

förseelser och ådraga sig arreststraff för
att få lindring i tjänstgöringen, men arreststraffet
måste ju bli mera avskräckande,
om tiden för straffets avtjänande
icke får tillgodoräknas, så att de värnpliktiga
både slippa övningarna och slippa
vara kvar efteråt.

Herr SUNNE: Herr talman! Andra lagutskottets
ordförande sade nyss, att propositionen
som sådan inte hade vållat
andra lagutskottet några större bekymmer,
utan att det var den stora, ständigt
återkommande frågan om gruppchefsutbildningen
som gjort detta, och jag kan
vitsorda, att detta i stort sett är riktigt.
Det är ju det skärpta läget på det utrikespolitiska
området, som har gjort att
reservanterna icke ansett sig kunna vänta
med att föreslå lagstiftning angående
ökad utbildning för gruppcheferna, tills
en utredning blir färdig. Herr Lindholm
har ju lovat, att hans enmansutredning
skall vara färdig till den 1 september,
men man vet ju av erfarenhet, att utredningar
i allmänhet inte bli färdiga till
den tid som är utlovad, och man skulle
ju kunna riskera, att så sker även i detta
fall.

.lag hade tillfälle att höra ett avsnitt
av herr Lindholms anförande i andra
kammaren, och efter vad jag där uppfattade
kritiserade herr Lindholm ganska
skarpt den nuvarande gruppchefsutbildningen.
Han framhöll att det slösades
med tid och ansåg att planeringen
av övningarna icke var den bästa. Ja, jag
undrar, om det verkligen är riktigt, eller
om det var någonting som herr Lindholm
fablade. Jag fick inte höra, om han
bemöttes i det fallet. Herr Lindholm uppmanade
oppositionen att vara lugn, tills
han blev färdig med sin utredning, men
som jag förut framhållit är det just det
som är svårigheten, när man vet hur
spänt världsläget nu är. Det har ju också
varit möjligt för departementschefen att
skjuta frågan ifrån sig med hänvisning
till att utredningen ännu inte är klar
och att man då inte behöver binda sig
och taga ställning nu. Vi reservanter ha
emellertid ansett det vara betydelsefullt,

0 Första kammarens protokoll 1951. Nr IS

att denna fråga inte skjuts på framtiden.
Det är naturligtvis synnerligen viktigt,
att gruppcheferna känna sig ha den utbildning,
som är nödvändig för att de
skola kunna behärska situationen i alla
lägen.

Herr talman! Det kanske har sagts tillräckligt
i denna fråga nu, och jag ber
att med dessa ord få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Det är
inte min mening att nu fördjupa mig i
detta ämne, som jag haft anledning att
så många gånger ta upp i denna kammare.
Jag ber bara att till försvarsministern
få rikta den frågan: När denna utredning
av herr Lindholm, som försvarsministern
under ett antal år åberopat
som anledning till att ingenting
blivit åtgjort, äntligen blir färdig — det
har sagts här i handlingarna den 1 september
— ha vi därefter att till höstriksdagen
under alla förhållanden vänta
ett förslag från försvarsministerns sida
till en slutlig reglering av denna fråga
på det ena eller andra sättet?

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Svaret är ja.

Herr SVÄRD: Herr talman! När vi ändå
äro inne på frågesporten, får jag kanske
vända mig till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet med två saker.

Vad är orsaken till att den provisoriska
lagen med bestämmelser om skyldighet
för vissa värnpliktiga att fullgöra
befälsövning endast gäller till den 1 juli
1952, alltså endast de årgångar som skola
inkallas till dess? Är detta en rent formell
omständighet? Kunna vi med andra
ord räkna på att denna lag blir ersatt
av en annan för reglering av denna fråga
— jag hoppas en mera definitiv reglering,
som gör denna befälsövning till
ett mera ordinarie instrument i gruppchcfsutbildningen,
eller betyder den tidsbestämda
karaktären av den här fram -

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 em.

Ang. meritberäkning för befälsutbildade värnpliktiga.

lagda lagen, att den endast skall vara
ett provisorium och ingenting annat än
ett provisorium?

Den andra frågan är denna: Herr Lindholms
enmansutredning har ju blivit utlovad
att vara klar den 1 september i
år. Är det statsrådets mening, att om
förslag framlägges i anledning av denna
utredning, detta förslag också skall gälla
1951 års åldersklass, eller skall även
denna åldersklass undantagas från en
mera reguljär form för förbättrad gruppchefsutbildning? Sedan

tillåter jag mig, herr talman,
endast uttrycka min tillfredsställelse över
att andra lagutskottets ordförande synbarligen
principiellt sett befinner sig på
samma ståndpunkt som reservanterna
när det gäller utbildningstidens längd:
den ståndpunkten att utbildningstiden
skall göras så lång som är nödvändigt
för att man skall få ett försvar, där de
värnpliktiga kunna fylla sina uppgifter
i försvarets tjänst. Jag betraktar denna
kanske inte fullt utsagda men som jag
tror uttänkta deklaration från herr Normans
sida som en av de stora vinningarna
av dagens debatt.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag vill svara herr Svärd, att eftersom
enligt förslaget de tio dagarnas befälsutbildning,
inlagda före den ordinarie
repetitionsövningen, tillkommit såsom
ett provisorium, förutsätter jag att Kungl.
Maj:t och sedermera riksdagen skall i
hela dess vidd pröva frågan om de ändringar,
som kunna komma fram ur det
utredningsuppdrag som herr Lindholm
är sysselsatt med och vars resultat vi
avvakta.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats l:o) att vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
herr Hallagård m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o) att kammaren
skulle avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 194.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontrapropositionen
därvid antagits godkännande av
det förslag, som innefattades i herr Hallagårds
m. fl. reservation, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
foljande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hallagård in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Svärd begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 72;

Nej — 55.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. meritberäkning för befälsutbildade
värnpliktiga.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
12, i anledning av väckt motion angående
tillgodoräknande i merithänseende
för civil tjänst av tid, under vilken
värnpliktig genomgått officers- och underofficersutbildning.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att första kammaren i anledning

Onsdagen den 9 maj 1951 em.

Nr 18.

Ang. meritberäkning för befälsutbildade värnpliktiga.

av en av herr Arrhén inom kammaren
väckt motion, nr 175, för sin del ville
besluta, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte verkställa utredning angående det
meritvärde, som i civilt anställnings- och
befordringshänseende skulle kunna tillmätas
den utbildningstid, som ålades
värnpliktiga, vilka underginge officerseller
underofficersutbildning, samt vidtaga
de åtgärder, vartill utredningen
kunde föranleda.

Reservationer hade anförts

1) av herr Sandberg, som likväl ej antytt
sin åsikt;

2) av herrar Birger Andersson, Ernst
Hjalmar Nilsson, Einar Eriksson och
Karl Persson, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, slutande med en
hemställan, att motion nr 175 ej måtte
till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr ANDERSSON, BIRGER: Herr talman!
Här föreligger ju det förhållandet,
att sedan likalydande motioner väckts i
båda kamrarna, har första kammarens
allmänna beredningsutskott tillstyrkt förslaget,
under det andra kammarens beredningsutskott
har gått på avslagslinjen.
I detta utlåtande, som ligger på ledamöternas
bord, och den därvid fogade reservationen
kunna vi i någon mån se,
hur diskussionen har förts inom utskottet.
Det har närmast varit en strid
om ord, huruvida en kungörelse av 1944
är fortfarande tillämplig eller inte. Majoriteten
i första kammarens utskott säger,
att såväl detta Kungl. Maj:ts cirkulär
av 1944 med föreskrifter om handläggning
av anställningsfrågor rörande
arbetare, som andra författningar med
samma syfte närmast tagit sikte på de
speciella förhållanden, som varit förbundna
med beredskapstjänsten under
krigsåren, och att dessa författningar
därför icke synas ha tillämpats under de
senare åren. Men detta är knappast riktigt.
Under tiden för förstärkt försvarsberedskap
gällde en särskild kungörelse
angående tillgodoräknande av militär

beredskapstjänstgöring vid tillsättande
av vissa lärartjänster. Vid tillsättande av
extda ordinarie eller ordinarie lärartjänster
kunde beredskapstjänstgöring
tillgodoräknas lärare som om han under
samma tid hade fullgjort lärartjänstgöring.

Nu kan man emellertid säga, att det
är en överdrift, då det framhålles att
1944 års kungörelse inte skulle ha tilllämpats
under de senare åren. Jag vill
erinra om att så sent som i oktober förlidet
år hade man anledning att åberopa
1944 års kungörelse, och Kungl. Maj:t
avgjorde frågor enligt denna kungörelse,
som enligt utskottsmajoriteten endast
är en död bokstav.

Inom utskottet har man särskilt tryckt
på att vissa remissinstanser ha tillstyrkt
motionen, men dessa tillstyrkande remissvar
få nog kanske synas litet i sömmarna.
Lönenämnden har yrkat avslag.
TCO och LO ha visserligen tillstyrkt en
utredning men inte i enlighet med motionens
krav. De anse, att om en utredning
skall komma till stånd, skall den
sikta betydligt längre och inte bara omfatta
den grupp som motionärerna ha
begärt. När förhållandet är att remissinstanserna
ha avstyrkt, lönenämnden motionen
samt TCO och LO motionen i
dess begränsade omfattning, ha vi reservanter
funnit allt skäl att i detta läge
avstyrka motionen. Det föreligger nämligen
i dagens läge enligt vårt sätt att se
ingen anledning att begära en utredning,
när det finns bestämmelser som kunna
tillämpas och någon ytterligare bestämmelse
knappast behövs för den grupp
som motionären här närmast har tänkt
på.

Av den anledningen, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den reservation
som är fogad vid utskottets utlåtande.

Häri instämde herr Nilsson, Ernst
Hjalmar.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Herr

Birger Andersson började sitt anförande
med att påpeka, att andra kammarens
beredningsutskott hade avstyrkt motionen,
under det att den här kammarens

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 em.

Ang. meritberäkning för befälsutbildade värnpliktiga.

utskott, vilket nu för oss är det väsentliga,
har tillstyrkt den. Jag kan då för
att stärka den position, som detta utskottsutlåtande
företräder, få lov att säga
att detta beslut fattades med en mycket
stor majoritet inom utskottet, vilket
ju indirekt framgår av de namn, som stå
under reservationen.

Reservanterna erkänna i sin framställning
till en början, att det finns många
skäl, som tala för motionen. De säga någonting
så vackert som att det här gäller
intressen, som böra vara centrala för
eliten av den svenska ungdom, som samlas
i befälsutbildningslägren, och de erkänna
också att det är rimligt att neutralisera
följderna av den försening av
utbildning och intjänande av tjänstår,
som det innebär att underkasta sig den
längre befälsutbildningen.

Så långt råder alltså enighet, men sedan
skilja sig linjerna. Reservanterna
mena, att det redan finns en hel serie
författningsbestämmelser på detta område,
som de räkna upp. De ha för övrigt
inte gjort uppräkningen fullständig, tv
den skulle egentligen börja med årtalet
1940. Det är en hel labyrint, om man
skall hitta alla dessa kungörelser i
svensk författningssamling, när man tar
på sig det arbetet. Men den centrala
kungörelsen är — märk väl benämningen
— den provisoriska kungörelsen nr
407/1944 jämte nr 408 samma år. Då är
frågan: Tillämpas denna provisoriska
kungörelse från 1944 i dag? Kungörelsen
ger en redogörelse för vilka kategorier,
som skola komma i fråga, när det
gäller vissa hänsyn i samband med den
längre befälsutbildningen och civilanställning.
Den ger också vissa definitioner
på vad man skall mena med befälsutbildning.
Det mest positiva i denna
1944 års kungörelse är, att den, som
fullgjort befälsutbildning, skall äga företräde
framför eljest jämställd sökande.
Det är som sagt detta, som är det centrala.
Det låter bra, när man kan räkna
upp, att det sedan kommit nya kungörelser
1946, 1947, 1948 och till och med
så sent som 1949. Men alla dessa stöda
sig på 1944 års provisoriska kungörelse.
Om så verkligen vore, att alla dessa be -

stämmelser tedde sig som levande författningsparagrafer,
hur skall man då
kunna förklara, att under hela senare
hälften av 1910-talet framstöt på framstöt
gjorts från dem, som haft anledning
att ta hand om sitt klientels intressen
i dessa avseenden? Det är i så fall
högst egendomligt, att t. ex. Folkskollärarförbundet,
som har en mycket stor
del av sina medlemmar med i denna befälsutbildning,
eller TCO, de stora tjänstemannasammanslutningarna,
under
1940-talet gjort upprepade framställningar
på detta område. Det är likaså högst
egendomligt, att SACO, Sveriges akademikers
centralorganisation, så sent som
vid årsskiftet 1949—50 gjorde en framstöt
i denna fråga och att Sveriges förenade
studentkårer i en skrivelse, som är
så näraliggande som den 16 december
1949, vänt sig till Kungl. Maj:t beträffande
dessa spörsmål.

Det är en detalj i ett av remissutlåtandena,
som man har anledning att stanna
vid ett ögonblick. Det är, när Statstjänstemännens
riksförbund konstaterar,
att enhetliga bestämmelser icke tillämpas,
när det gäller poängvärderingen av genomgången
befälsutbildning. Den saken
beröres också i Sveriges förenade studentkårers
skrivelse den 16 december
1949 och likaså av 1948 års läkarutbildningskommitté.
Jag har uppmärksammat,
att den i sitt betänkande, som avlämnades
i år som nr 4 i statens offentliga
utredningar, har varit inne på samma
spörsmål.

Om det nu förhåller sig på detta sätt,
kan man inte hävda, att läget på det
här området är tillfredsställande. Så fort
man börjar röra i dessa ting, möter man
en storm av missnöje hos den ungdom,
av vilken vi begära individuella offer,
när det gäller den militära utbildningen.
Det egendomliga var också, att när jag,
efter att ha väckt motionen, tog kontakt
med verkstyrelserna här i Stockholm för
att få en överblick över praxis i dessa
sammanhang och började åberopa de nu
i utskottets utlåtande uppräknade författningarna,
kände man inte till dem på
något håll. Det svarades exempelvis —
vilket föreföll mig mycket rimligt och

Onsdagen den 9 maj 1951 em.

Nr 18.

Ang. meritberäkning för befälsutbildade värnpliktiga.

troligt — att författningen från år 1944
och därmed jämförliga voro avsedda
för det andra världskrigets extrema förhållanden.
Kriget slutade i maj 1945, och
från den 30 juni 1945 ha verken icke
tillämpat bestämmelserna •—• det upprepades
i verk efter verk ■—■ eftersom verken
som sagt haft den uppfattningen,
att bestämmelserna gällde för de av kriget
orsakade förhållandena. Den saken
framhålles också i Statstjänstemannens
riksförbunds yttrande till utskottet. Förbundet
påpekar, att det finns en hel del
författningar angående meritberäkning
m. m. Dessa ha visserligen icke upphävts,
men synas ha råkat i glömska,
skriver förbundet.

Det är detta, som är kärnpunkten i
utskottsmajoritetens resonemang. Här
finnes en sjuk punkt och den vilja vi
försöka avlägsna. Ty allas vår önskan
bör vara, att vi skola få vår värnpliktsarmé
så effektiv som möjligt. Denna effektivitet
når man på olika sätt — det
föregående debattämnet belyste en sida
av saken. Det finns också något, som
heter anda i en armé, mentalitet, gåvilja
och gålust, och dessa värden skapar
man inte, om man har kvar missförhållanden
av den här arten.

Syftet är alltså att skapa ett befäl och
en soldat, som vet med sig, att samhället
gjort allt vad man rimligtvis kan begära
för att skipa den rättvisa i här berörda
avseenden, som vederbörande kan göra
anspråk på, han må vara i den ena
tjänsteställningen eller den andra. Jag
är av den meningen — och utskottsmajoriteten
har anslutit sig till den — att
utredningen skulle kunna vidgas till att
även omfatta möjligheten att kompensera
den värnpliktige för värnpliktstjänstgöring
över huvud taget. Vi få dock
inte glömma, att det värnpliktiga befälet
utgör 80 procent av den befälskår,
som vi ha att räkna med i en modern
armé. Ur allmän beredskapssynpunkt
finns här något att ta vara på. Vi vilja
ha fram den samhällsanda, som bar upp
»reservfänrikarnas krig» för tolv år sedan
i Finland, och här ha vi en väg att
gå för att nå detta mål. Den andan böra
vi möda oss om att få fram, inte bara

hos befälet, utan också hos soldaterna.
Det är därför som jag och de som i de
här avseendena tänka som jag -— det
tycks vara många, inte bara i utskottet
— ha ansett, att vi, när vi tagit upp denna
sak, ha rört vid en central fråga på
försvarets område.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Lundqvist och Suniie.

Herr ANDERSSON, BIRGER: Herr talman!
Jag vill bara säga några ord med
anledning av vad som den föregående
talaren har yttrat här. Han har alldeles
speciellt tryckt på att de kungörelser
det är fråga om äro från 1940-talets beredskapsår
och att de följaktligen inte
skulle äga tillämpning nu. Men de kunde
ju dock tillämpas så sent som i oktober
månad förra året, vilket bör visa att de
äro tillämpningsbara allt fortfarande.

När herr Arrhén säger, att det råder
missnöje och att man för den skull borde
göra denna utredning, vill jag bara
fråga: På vilket område råder det inte
missnöje?

Herr ARRHÉN: Herr talman! Det är
måhända ganska säreget att höra en
medlem av ett regeringsparti med belåten
min fråga: På vilket område råder
det inte missnöje? Jag lämnar emellertid
den saken därhän.

Herr Andersson har tydligen hört talas
om, att de här bestämmelserna skulle ha
tillämpats i fjol av Kungl. Maj:t i något
fall, och på detta förhållande söker han
hänga sin bevisföring. Det är möjligt,
att ett dispensärende gått upp till Kungl.
Maj:t och att man då letat fram kungörelsen
från år 1944. Men jag har här
framför mig en sammanställning ifrån
kommandoexpeditionen — jag gick till
detta forum för att få en objektiv hänvändelse
till verken här i Stockholm. Enligt
sammanställningen har t. ex. skolöverstyrelsen
betonat, att författningen
av år 1944 säger, att om det är två so -

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 em.

Ang. den civila hälso- och sjukvårdens organisation.

kande, som äro jämställda i fråga om
meriter och den ena därutöver har militär
utbildning, skall den senare ha företräde.
Jag ringde till skolöverstyrelsen
med anledning därav och frågade, hur
man förfor i dylika fall. Svaret blev, att
dylika situationer näppeligen kunde tänkas
uppkomma. »Men hur gör ni då med
dem som ha militärtjänst att åberopa?»
frågade jag vidare. Det upplystes då, att
det i skolöverstyrelsens sammanställning
av meriterna finns en särskild kolumn
för militärtjänst. Någon hänsyn
till denna tas emellertid inte vid vare
sig befordran eller lönesättning. Motsvarande
meddelanden har jag fått från alla
verkstyrelser här i Stockholm.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av den av
herr Birger Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Birger, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första kammarens
allmänna beredningsutskott hemställt
i sitt utlåtande nr 12, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Birger Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resul -

tat, verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 58.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Enär alltså de avgivna rösterna befunnits
lika delade, nedlade herr talmannen
i kammarens därtill avsedda rösturna en
ja-sedel och en nej-sedel, båda lika till
storlek och utseende, tryckta och omärkta
samt var för sig slutna och hoprullade,
varefter på anmodan av herr talmannen
herr Osvald ur rösturnan upptog
den ena av röstsedlarna, och befanns
denna vara ja-sedeln.

Kammaren hade således fattat beslut
i enlighet med ja-propositionen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle
detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas andra kammaren.

Ang. den civila hälso- och sjukvårdens
organisation.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
13, i anledning av väckt motion om allmän
översyn av administrationen och
förvaltningen av den civila hälso- och
sjukvården i landet.

I en inom första kammaren väckt, till
dess allmänna beredningsutskott hänvisad
motion, nr 208, hade herr Forslund
föreslagit, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att administrationen och förvaltningen
av den civila hälso- och sjukvården
i landet måtte göras till föremål för
allsidig utredning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motion nr 208 ej måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Herr FORSLUND: Herr talman! Förlåt
att jag så här i sista minuten tar

Onsdagen den 9 maj 1951 em.

Nr 18.

Ang. den civila hälso- och sjukvårdens organisation.

till orda. Men eftersom det rör en motion,
vilken behandlar ett i vårt samhällsliv
mycket viktigt område, må det
tillåtas mig att närmare utveckla skälen
varför jag har framfört motionen och
att i övrigt något kommentera utskottets
utlåtande.

Jag vill då från början säga, att jag
inte ett ögonblick haft som motiv för
min motion att på något sätt underkänna
den verksamhet som landstingen och
sjukvårdsinrättningarna bedriva — långt
därifrån — utan motionen har motiverats
av de enligt min mening ändrade
förhållanden som inträda i och med att
denna verksamhet växer. Vi få ju komma
ihåg att år 1948 uppgingo kostnaderna
på detta område till mellan 500 och
000 miljoner kronor. Vi ha där inte någon
som helst central myndighet som
ger direktiv. Den myndighet som finnes
får endast granska ritningar och besiktiga
byggnader, men huruvida det skall
byggas eller inte, är det ingen central
myndighet här i landet, icke ens Kungl.
Maj :t, som får avgöra. Då måste jag fråga
mig: Hur kan det vara möjligt på
detta område, när vi i fråga om annan
verksamhet ha centrala myndigheter för
allt mellan himmel och jord? Vi kunna
inte bygga en allmän väg på ett hundratal
meter utan att frågan måste prövas
noga och ses så att säga ur rikssynpunkt.
Vägen ingår som ett led i fyra- och femårsplaner.
Så gör man på vägväsendets
område, som visserligen är mycket viktigt,
men inte av den vikt och storleksordning
som t. ex. hela vårt sjukvårdsväsende.

Nu har det utskott, som har berett
detta ärende, förletts att göra en avskrift
av det yttrande från Landstingsförbundet
som har infordrats. Det är
fullständigt överraskande för mig, att
ledningen för Landstingsförbundet kan
till den grad so förenklat på detta problem
och till och med använda skrivsätt
som rent av tyda på högfärd. I varje
fall är yttrandet skrivet så, att man
får ett bestämt intryck av att förbundet
är sig självt nog. Förbundet säger t. ex.,
att det avgörande är, att sjukvården omhänderhas
av organ som ha smidiga ar -

betsformer och, »vilket är det icke minst
viktiga, ha tillräckliga ekonomiska resurser
till sitt förfogande». Detta vittnar
Landstingsförbundet inför den församling,
som gång efter annan får pröva,
huruvida inte bidrag skall lämnas till
landstingen för de och de uppgifterna.

Att kroppssjukvården i huvudsak anförtrotts
kommunala huvudmän är ingen
tillfällighet, utan bygger på historisk
grund, skriver Landstingsförbundet vidare.
Detta är en fullständig felbedömning.
Vårt sjukvårdsväsende, sådant det
är uppbyggt av landstingen, kan icke
åberopa någon historisk grund. Landstingen
själva ha ju ingen historia — de
äro ännu inte hundra år gamla — och
landstingens sjukvårdande verksamhet
är väl ungefär 75 år gammal. Om man
hade gått långt tillbaka i tiden och inräknat
klostrens verksamhet på sjukvårdens
område, då hade jag kunnat förstå
talet om historisk grund, men inte nu.
Vi få komma ihåg, att landstingen ha
tillkommit som hjälporgan till kommunerna
— det är kommunbildningen som
har gått före bildandet av landstingen.

Nu är det emellertid glädjande, att
Landstingsförbundets yttrande innehåller
medgivanden, som egentligen borde
ha fört till en annan slutsats. Även om den
nuvarande uppdelningen i sjukvårdsområden
— skriver förbundet — i stort sett
visat sig lämplig, är den dock, såsom i
motionen framhålles, förbunden med
vissa svagheter. Dessa sammanfattas i
tre punkter: »Undantagandet av de sex
större städerna från landstingsorganisationen
har visat sig medföra svårigheter
för en rationell sjukvårdsplanering. Vidare
äro några sjukvårdsområden för
små för att ensamma bära upp en modern
rikt differentierad sjukvård. Vissa
vårdformer fordra också väsentligt större
upptagningsområden än ett enda
sjukvårdsområde.» När Landstingsförbundet
medgivit dessa olägenheter tycker
jag förbundet borde ha erkänt, att
de motiverade en undersökning på detta
område.

.lag vill då säga, att det är desto större
anledning att företaga en utredning, då
sjukvårdskostnaderna, inklusive bygg -

Nr 18.

Oasdagen den 9 maj 1951 em.

Ang. den civila hälso- och sjukvårdens organisation.

nadskostnaderna, drivits upp till nuvarande
höga siffror och landstingsmannen
själva bäva för framtiden och fråga
sig: Hur skola vi kunna finansiera allt?
Så är det i praktiken. Det är inte så
löftesrikt som Landstingsförbundet har
framställt saken i sitt yttrande. När
landstingsskatten kommer upp i fem
kronor per skattekrona eller däröver, då
kan man fråga: Är det möjligt för landstingen
att fortsätta vart för sig utan
samverkan? Det är skillnad på landsting
och landsting. Det ena bär inte samma
bärkraft som det andra, och jag tror inte
den tid är långt borta, då man kommer
fram till en samordning på ett eller
annat sätt. Tänk er bara, mina damer
och herrar, att det inträder en depression
i ett landstingsområde, som har
byggt upp sin verksamhet på dessa höga
uttaxeringar. Hur skall landstinget klara
av detta? Den frågan bör kanske stämma
till eftertanke.

Sedan ha vi landstingsområdena. Dessa
äro inte några geografiskt bestämda
områden för ekonomisk planering, utan
gränserna skifta. Man skulle därför, såsom
det också skrives här, kunna överväga
att vidga eller sammanslå områdena.
Specialkliniker av skilda slag
kräva ofta — såsom medicinalstyrelsen
framhåller — ett bredare befolkningsunderlag
än de nuvarande sjukvårdsområdena
i regel ha. Man kan säga, att medicinalstyrelsen
på det hela taget tillstyrkt
motionen, ehuru den inte på alla
punkter har kunnat följa den. Styrelsen
talar också om nödvändigheten av överläggningar
på detta område. Men när
man kommit så långt, tror jag att man
i framtiden får vidga problemet och
inte bara behandla specialvården.

Jag har också anledning till en viss
tillfredsställelse över att statsrådet i en
proposition rörande kronikervården uttalat
sig för att man bör upptaga överläggningar
om en översyn av sjukhuslagen.
I samband därmed kan också denna
fråga prövas.

Det finns en annan sak som driver
oss fram till samverkan. Den har kommit
till uttryck i en proposition som ännu
inte är behandlad i kamrarna. Det

gäller frågan om statsbidrag till folktandvård,
speciellt för Stockholms stad.
Stockholms stad, där skoltandvård förekommit
sedan 1880-talet, har ännu
icke åtnjutit något som helst statsbidrag
härför. Nu föreligger en proposition
härom, och enligt denna skall man göra
vissa undantag därför att man inte
kan följa samma regler för Stockholm
som för landstingen. Då har man emellertid
föreslagit en sak som är mycket
intressant och som man ställer som absolut
villkor gentemot Stockholm: Staden
skall förplikta sig att såsom central
tandpoliklinik använda tandläkarhögskolan
i Stockholm.

Därmed kommer jag till att säga ett
vänligt ord till den skånska representationen
här i kammaren. Vi ha såsom
statsrevisorer förlidet år påtalat det
mindre lämpliga i att sedan en tandläkarhögskola
enligt riksdagens beslut
uppförts i Malmö, håller man samtidigt
på att bygga — eller kanske man
nu är färdig med det — en central tandpoliklinik
vid lasarettet i Lund. Professorerna
och lärarna vid tandläkarhögskolan
säga, att deras upptagningsområde
blir för litet, om Lund skall konkurrera
också om de mera komplicerade
fallen. Jag säger detta som ett observandom.
Vi kanske få tillfälle att tala om
saken senare, när utskottsutlåtandet med
anledning av statsrevisorernas berättelse
föreligger. Men denna detalj inom tandvården
hör ihop med frågan om sjukvården
i dess helhet.

Nu ha emellertid de som företräda
Lunds och länets sjukvårdande verksamhet
hävdat, att de inte skola behöva
känna sig bundna av upprättandet av
tandläkarhögskolan i Malmö. De anse
sig ha sin egen centrala verksamhet i
gång, och de åberopa till och med någonting
som jag skulle vilja kalla rena
bysynpunkterna, nämligen att det skulle
bli besvärligare för den skånska befolkningen
att resa till Malmö än till
Lund. Om det är ett skäl att vägra sin
medverkan vet jag inte. Nu hoppas jag
att Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen
— vem det nu är — försöker klara upp
denna sak med landstinget i Malmöhus

Onsdagen den 9 maj 1951 em. Nr 18. 89

Ang. den civila hälso- och sjukvårdens organisation.

län. Ty man kan inte kräva, att tandläkarhögskolan
i Stockholm skall användas
som central tandpoliklinik, om man
skulle ge efter i Lund och det på grund
därav skulle bli svårt för tandläkarhögskolan
i Malmö att fullgöra sina skyldigheter
och framför allt få det klientel
som behövs för utbildningen där. Jag
hoppas, att det i detta avseende skall gå
att ställa samma villkor för Malmöhus
läns landsting som för Stockholms stad.
För båda kräves ju Kungl. Maj:ts medgivande
för statsbidrag till verksamheten,
och då bör man behandla dem lika.
Jag har velat passa på tillfället att
framhålla detta, tv här är ett sådant område,
där det behövs en central planering.

Jag förstår emellertid, mina damer
och herrar, att ni inte i dag och inte i
morgon heller kommit så långt, att ni
skulle vara beredda att biträda min motion.
Men jag vill, när tillfälle nu är givet,
till dagens protokoll framhålla, att
denna samordningsfråga måste lösas.
Jag tror, trots allt, att mycket just nu
talar för det centraliserade systemet och
att de praktiska skälen komma att nödvändiggöra
införandet av en förnuftig
ordning på detta område.

Slutligen vill jag än en gång säga, att
jag inte ett ögonblick med dessa mina
ord har velat undervärdera det utomordentligt
goda arbete för vår sjukvårdande
verksamhet som direktioner, förvaltningsutskott
och allt vad de heta ha
nedlagt — långt därifrån. Men jag tycker
att det är omöjligt att i längden tänka
sig ha en centralstyrelse organiserad
på ett sådant sätt, att den inte har
någon som helst befogenhet i fråga om
de stora problemen inom detta mycket
viktiga område.

Jag har intet yrkande, herr talman.

Herr SANDBERG: Herr talman! Herr
Wahlund lokaliserade i ett anförande under
en annan debatt i dag sitt Kartago
till området för dyrortsproblemcn. Niir
jag hörde herr Forslund, trodde jag ett
ögonblick, att det kanske skulle kunna

förhålla sig så, att herr Forslunds Kartago
vore Landstingsförbundet, som skulle
till varje pris bekämpas. Men herr
Forslund slutade sitt anförande med
de mycket älskvärda orden, att han har
det allra största förtroende för landstingen
och deras förvaltningsutskott och
alla de organ som äro verksamma på
detta område. Därav förstod jag, att det
kanske inte var så farligt med herr Forslunds
inställning till Landstingsförbundet
som man i början kunde tro.

Det har ju talats om landstingspartiet
vid åtskilliga tillfällen i denna kammare,
och det är möjligt att det är en liten
reflex av de då förda debatterna som
gör sig förnimbar även nu. Jag vill emellertid
erinra om att Landstingsförbundet
i dag uppträder i ett synnerligen intimt,
broderligt sällskap med Stadsförbundet.
Båda dessa organisationer ha ju intagit
samma ståndpunkt till den motion, som
herr Forslund har framlagt och som
— det äro vi fullt övertygade om — är
motiverad av ett levande intresse att
komma till bästa möjliga resultat på det
här området. Men nu kan man ställa
frågan, varför landstingen och de här
ifrågavarande städerna skulle i viss mån
berövas det inflytande, som de faktiskt
för närvarande ha och som de undan
för undan skaffat sig — ty herr Forslunds
motion, ytterligare underbyggd av
det anförande han i dag har hållit, syftar
dock till att ersätta landstingen och
släderna med någonting annat av mera
central karaktär. Herr Forslund sade att
landstingen inte ha någon historia. Jag
är inte historiker och kan måhända inte
direkt motbevisa honom eller med konkreta
exempel ådagalägga att landstingen
ha en historia. Men en på detta område
mycket kunnig ledamot av kammaren
viskade nyss i mitt öra, att landstingen
ha en mycket intressant historia,
som sträcker sig tilbaka till 1700-talet, och jag har all anledning tro att
så är fallet. Det är väl inte nödvändigt
att man förflyttar sig tillbaka till medeltiden
med dess kloster för att få ett
historiskt perspektiv på förhållanden och
institutioner i detta land, utan man borde
ha möjlighet att välja utgångspunk -

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 em.

Ang. den civila hälso- och sjukvårdens organisation.

ten i något senare århundrade, låt mig Då ställer jag frågan, vad det egentgärna
säga i det 1700-tal, som jag nyss ligen skulle tjäna till att nu bryta med
fick mig anvisat såsom lämpligt och rik- detta gamla system och gå in för nåtigt
när det gäller landstingen. gonting annat. Jag kan lika litet som

Jag är som sagt förvisso inte sak- herr Forslund spå om vilka krav som i
kunnig när det gäller frågans rent his- framtiden komma att ställas, men jag
toriska sida och kanske inte heller be- tror inte att situationen i vårt land på
träffande problemet som helhet, men jag nu ifrågavarande område är sådan att
har i alla fall genom verksamhet under det kan föreligga någon särskild anledåtskilliga
år i egenskap av landstingsman ning att hos Kungl. Maj:t begära en utoch
ledamot av ett förvaltningsutskott redning, som väl dock måste syfta till
sett och trott mig kunna med tillfreds- att bryta med det nuvarande systemet
ställelse notera, att landstingen dock för- och gå in för ett mera centraliserat,
valta sina sjukvårdande uppgifter på ett Herr Forslund ville göra gällande att
sätt, som man inte har någon berättigad medicinalstyrelsen saknar allt inflytananledning
att göra till föremål för kri- de. Så är det naturligtvis inte, utan det
tik utan som den stora allmänheten nog mesta som händer på detta område i vårt
kan ha all anledning att vara tillfreds- land sker i en särskilt intim kontakt med
stalld över. medicinalstyrelsen och den centrala sjuk Ingenting

är ju fullkomligt — det vet vårdsberedningen. Det är också bekant
herr Forslund, som är åtskilligt äldre att de olika landstingen numera stå i
än jag och mera tränad i det offentliga ganska god kontakt med varandra och
livets värv på olika områden — och man söka gemensamt lösa vissa problem som
behöver inte använda någon särskilt ibland kunna vara besvärliga, kanske
stark strålkastare för att konstatera bris- inte minst vissa gränsfall; sådana fall
ter och defekter på skilda områden, äro just nu föremål för underhandlingFörvisso
kan man göra det även där ar mellan mitt eget och Östergötlands
staten är engagerad — jag skall inte nu läns landstingsområde. Problem av detge
några exempel, men det vore inte ta slag kunna lösas utan att man besärskilt
svårt att finna sådana just på höver en alltför stor apparat,
ett område av statens verksamhet, som Herr Forslund tänkte sig att beredär
analogt med det vi nu diskutera. ningsutskottet och dess medlemmar möjNej,
om man ville göra den historiska ligen på något alldeles särskilt sätt sugåterblicken
i något av våra län, t. ex. gererats av det aktstycke, som Landsmitt
eget — Jönköpings län — för att se tingsförbundet producerat, och skrivit
vilken expansion sjukvården undergått, av det. Men varför skall inte ett utskott
så måste man bli imponerad. Där fin- kunna skriva av ett yttrande, när man
ner man, kan jag gott säga, ett stycke finner någonting som man anser förnuflevande
historia som vi ha all anledning tigt och som överensstämmer med de inatt
vara glada och stolta över. Och jag tentioner utskottet självt har och gärna
antar att man skall kunna framdraga på något lämpligt sätt vill ge uttryck åt?
analoga exempel från praktiskt taget alla Då kan man väl begagna en sådan melän
i hela detta land. Det är inte så för- tod, och det är vad vi gjort,
farligt många år sedan vi i mitt län hade Medicinalstyrelsen presenterade ju år
ett enda litet sjukhus. Nu ha vi på den 1948 ett förslag om detta lands indelning
egentliga sjukvårdens område fyra lasa- i sjukvårdsområden med något slags lorett
och sex sjukhus, flera kronikerhem, kalstyrelser. Detta aktstycke var förevårdhem
för lättskötta sinnesslöa och mål för remissyttranden bland annat av
mycket annat att redovisa, och vi byg- Landstingsförbundet och Stadsförbunga
ut organisationen undan för undan, det, och det är delvis argumenten i desallt
eftersom våra ekonomiska resurser sa yttranden som här gå igen. Jag fingöra
det möjligt. Och förhållandet är gi- . ner det för min del vara en ganska förvetvis
detsamma i övriga län. tt/nuftig metod att hålla sig till Yttranden

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 em.

Ang. den civila hälso- och sjukvårdens organisation.

av så färskt datum. Kungl. Maj:t har så
vitt jag kan förstå konstaterat att betänkandet
blivit ganska illa åtgånget i de
olika remissinstanserna, och jag skulle
tro att frågan för närvarande vilar någonstans
i Kungl. Maj ds kansli.

Jag förstår att lierr Forslund besjälas
av det allra varmaste intresse för att skapa
bästa möjliga förhållanden på detta
område, men jag är övertygad om att
samma intresse besjälar också oss ute i
landstingsområdena. Och eftersom jag
tycker att resultaten äro förträffliga av
de insatser, som landstingen under de
gångna åren kunnat göra med de ekonomiska
resurser som stått till deras förfogande,
hyser jag en grundad optimism
att det skall lyckas landstingen att även i
fortsättningen göra en aktiv insats på
detta område och övervinna eller i varje
fall motverka de ekonomiska svårigheter,
som av skattepolitiska orsaker givetvis
kunna drabba de enskilda landstingen.
Vad herr Forslund här har yttrat
om att en total depression skulle kunna
inträffa inom ett landstingsområde, är
nog i alla fall rätt mycket av en konstruktion
och står knappast i ett riktigt
förhållande till de linjer som man måste
tänka sig att utvecklingen kommer att
tölja.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottes utlåtande.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Det
hade inte varit min avsikt att deltaga i
denna debatt, men herr Forslunds anförande
uppkallade mig att säga några
ord. Och jag gör detta kanske med desto
större rätt som jag i många år har arbetat
inom den slutna kroppssjukvården
och alltså i någon mån känner till den
verksamhet som därvidlag bedrives av
landstingen.

Den slutna kroppssjukvården omhänderhas
ju av landstingen och de städer
som ej deltaga i landsting, under det att
sinnessjukvården är statens angelägenhet,
dock med undantag för de tre stora
städerna, vilka som bekant handha även
sinnessjukvården.

Fn jämförelse mellan det sätt, varpå

landstingen sköta sin sjukvård och staten
sin, visar att den »högfärd», som
landstingen enligt herr Forslunds uppfattning
ådagalagt vid sin bedömningav
dessa ting, varit synnerligen välmotiverad.
Med anledning av vad herr Forslund
sade vill jag också erinra om att
landstingen sköta kroppssjukvården
praktiskt taget utan några statsbidrag.
Och jag tror att vi, även ur landstingens
egen synpunkt, kunna vara tacksamma
för att så sker, ty när staten skall lämna
bidrag, vill den också vara med och kontrollera
hur medlen användas.

Herr Forslund ansåg det felaktigt att
tala om att den slutna kroppssjukvården
såsom landstingens uppgift är historiskt
betingad. Nu är det ju så att landstingen
vid sin tilkomst år 1862 bland annat
fingo till uppgift att handhava den slutna
kroppssjukvården, och den omständigheten
att lasarettsväsendet i vårt land
framför allt sedan slutet av 1800-talet utvecklats
till en nivå, som nog är rätt
enastående, är väl i hög grad landstingens
förtjänst. Och det är sannerligen inte
så, att staten eller dess organ bidragit
till denna utveckling.

Det är naturligtvis alldeles riktigt som
herr Forslund säger, att landstingsområdena
i vissa fall äro för små enheter
för att viss specialvård skall kunna ordnas
rationellt; avdelningar för t. ex. ortopedi
eller radiumbehandling kunna
inom de olika landstingsområdena inte
få önskvärd och lämplig storlek. I sådana
fall bör ett samarbete mellan de olika
landstingen inbördes komma till
stånd, något som kan ske utan statens
medverkan.

Man får enligt min uppfattning, herr
talman, vara tacksam för om landstingen
i fortsättningen som hittills ensamma
få sköta den slutna kroppssjukvården.
Endast då finns det utsikter för att den
i framtiden skall kunna utvecklas lika
kraftigt som under de sista femtio åren,
till fromma inte minst för de olika länens
innebyggare.

Jag var när jag kom hit, herr talman,
tveksam om hur jag skulle ställa mig
till motionen i denna fråga, men sedan
jag hört herr Forslunds anförande står

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 em.

Ang. den civila hälso- och sjukvårdens organisation.

det fullkomligt klart för mig att jag
måste rösta för utskottets yrkande.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag trodde att herr Forslund möjligen
väckt sin motion av något slags önskan
att få röra upp alla de andar, som
han vet existera i detta hus så snart det
gäller angrepp mot landstingen och
Landstingsförbundet och allt som därmed
sammanhänger. I annat fall har jag
verkligen svårt att förstå varför motionen
blivit väckt.

Det enda berättigade i herr Forslunds
motion och hans anförande här i dag är
så vitt jag kan se hans påstående, att de
nuvarande landstingsområdena liksom
de städer, som icke deltaga i landsting,
i de flesta fall äro för små för att kunna
tillgodose alla specialiteter på sjukvårdens
område. Detta är, tycker jäg,
det enda riktiga herr Forslund hittilldags
har sagt.

Men kan man säga att detta är någonting
förkastligt? För min del tror jag
att nackdelen av att inte varje sjukvårdsområde
kan hålla sig med en avdelning
för var liten specialitet är ganska
ringa i jämförelse med de stora fördelar,
som ligga i att landstingsområdena
ha en begränsad omfattning.
Landstingen kunna nämligen just på
grund härav sköta hela sjukvårdsväsendet
inom sina respektive områden på ett
omsorgsfullt och detaljerat, icke schablonmässigt
sätt och differentiera sjukvården
med hänsyn till de geografiska
och befolkningsmässiga förhållandena
inom länen.

Om exempelvis Götaland skulle bilda
ett enda stort sjukvårdsområde eller om
man skulle ha de smärre medicinalstyrelser,
som föreslagits i generaldirektör
Höjers utredning, är jag fullkomligt övertygad
om att sjukvården skulle kosta
det allmänna mera och på samma gång
bli mindre ändamålsenligt ordnad ur
befolkningens synpunkter. Då skulle
man sitta liksom i ett centrum och titta
på kartor och komma fram till vad som
på papperet ser trevligast ut — ty så

går det oftast till när man har centraliserat
saker och ting — i stället för att
man med den nuvarande ordningen har
en detaljerad kännedom om varje område
och de skilda önskemål, som göra
sig gällande.

Jag vet inte om herr Forslund också
har åsyftat, att sjukhusenheterna nu
skulle vara för små; ett sjukhus måste
ju vara kolossalt stort, om man skall
kunna ha avdelningar för alla specialiteter.
Jag vill dock framhålla att enligt
internationell uppfattning och enligt
den mening, som vunnit allt större utbredning
också i vårt land bland dem
som sysslat tillräckligt mycket med
sjukvårdens problem, sjukvårdsinrättningar
med mer än 700—800 platser nog
äro för stora enheter. Karolinska sjukhuset,
vars direktion herr Forslund under
många år tillhört, är utan tvivel alldeles
för stort. Vid ett besök på detta
sjukhus för kort tid sedan fick statsutskottets
tredje avdelning för övrigt i viss
mån bestyrkt av egentligen alla, som äro
sysselsatta inom sjukhuset, att otaliga
olägenheter äro förknippade med en så
väldig organisation. Det är inte tänkbart
att få en överblick över det hela, och de
anställda känna inte varandra. Av läkarna
är det inte mer än 15—20 procent
som personligen känna varandra, så att
de kunna upprätthålla kontinuerligt
samarbete. Vid ett vanligt länslasarett
med 600, 700 eller kanske 800 sängar
aro möjligheterna i alla dessa hänseenden
helt andra.

Hur kunna då landstingen ordna det i
fråga om de specialavdelningar, som
fordra ett mycket stort område för atj
verksamheten skall kunna bedrivas på
ett lämpligt sätt? Jo, genom att särskilda
avtal träffas för ett stort antal landsting.
Så har ju skett i ganska stor utsträckning,
och jag tror inte alls att utvecklingen
av specialsjukvården på något
vis farit illa härigenom. Vissa nackdelar
äro givetvis förknippade med dessa
avtal. Det landsting, som har en specialanstalt,
anses ju i regel av de deltagande
landstingen skära remmar ur deras
rygg, och det tror jag i vissa fall är

Onsdagen den 9 maj 1951 em.

Nr 18.

Ang. den civila hälso- och sjukvårdens organisation.

riktigt! Men det är inte värre än att vi
härda ut med denna ordning, och jag
skulle tro att den fungerar väl så bra
som en organisation, uppbyggd av
exempelvis en sådan delstyrelse i Götaland
som föreslagits.

När vi i fjol behandlade utredningsförslaget
om sinnessjukvårdens framtida
öde här i landet, förordades ju från
flera håll, där man är intresserad av en
bättring på detta område, och om jag
inte misstar mig även från medicinalstyrelsen,
att riksdagen skulle besluta
att överföra sinnessjukvården från staten
— som skött denna sak så uselt —
till landstingen, som visat sig kunna
med framgång driva sjukvårdsinrättningar.
Jag och många med mig tro, att
läget inom sinnessjukvården skulle varit
ett helt annat än det i dag är, om
landstingen under de senaste mansåldrarna
fått handha inte bara kroppsutan
också sinnessjukvården. Att planerna
på en överföring av sinnessjukvården
avvärjdes i fjol, berodde ju bland annat
på att man ansåg att landstingen för
närvarande ha häcken ganska full med
det de redan åtagit sig. Men framför allt
ville man inte överta all den uselhet
staten ställt till med inom sinnessjukvården
och ordna upp det hela på landstingsskattebetalarnas
bekostnad. En
överföring kan bli aktuell, om staten
ordnar sinnessjukvården så, att den något
så när kommer i klass med vår organisation
för kroppssjukvården. Då
skulle kanske en överföring vara fördelaktig.

På senare år ha landstingen i centrala
sjukvårdsberedningen fått ett organ,
som de regelmässigt vända sig till och
som lämnar dem god hjälp i fråga om
deras byggnationer och även när det
gäller verksamhetens rätta bedrivande i
olika hänseenden. Härigenom har man
också fått en garanti för att vunna erfarenheter
tillvaratagas och snabbt bli
nyttiggjorda inom landets olika sjukvårdsområden
på ett mycket smidigare
och trevligare sätt än genom cn myndighet
i vanlig bemärkelse.

Under årens lopp ha också konferen -

ser fortlöpande anordnats inom Landstingsförbundet
och även i samarbete
med Stadsförbundet, där olika aktuella
spörsmål dryftats och ventilerats. Man
behöver alltså inte befara, att inte
landstingen följa med utvecklingen inom
området.

Jag har, herr talman, endast velat
framföra några synpunkter till komplettering
av vad de båda föregående talarna
anfört, då jag tycker att det är en
rent ut sagt oriktig bild av läget, som
herr Forslund sökt föra fram. Jag anser
inte att man av Landstingsförbundets
eller dess styrelses allmänna framträdande
kan draga någon slutsats om högfärdighet.
Man säger sin mening, och
den är väl för övrigt riktig — det lär
herr Forslund knappast kunna bestrida.
Och att man skall sitta mol tyst, när
man blir anmodad att yttra sig, tycker
jag är att begära för mycket även av
Landstingsförbundet.

Jag finner alltså att utskottet här intagit
en riktig ståndpunkt.

Vad sedan gäller det speciella fall,
som herr Forslund använde såsom exempel
— nämligen centraltandpolikliniken
i Lund i förhållande till tandläkarliögskolan
i Malmö, har jag observerat att
ordet begärts av Malmöhus läns landstings
ordförande, varför det skulle vara
en överloppsgärning av mig att ingå på
den saken. Men även om en bättre lösning
i det fallet kunde tänkas, skall
man väl inte för en sådan saks skull
fördärva allt det värdefulla som byggts
upp under gångna år.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Det
var herr Forslund som uppkallade mig.
I fråga om angreppet mot landstingen
och Landstingsförbundet kunde jag ha
inskränkt mig till att instämma med herr
Mannerskantz, men såsom han nyss
nämnde har jag på en punkt särskild
anledning att göra ett tillrättaläggande.

Herr Forslund angrep särskilt att
Malmöhus läns landsting låtit uppföra
eu centraltandpoliklinik i Lund, oaktat
vi ha tandläkarhögskolan i Malmö. Det

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 em.

Ang. den civila hälso- och sjukvårdens organisation.

är dock så, herr Forslund, att vi under
fem år ha sökt uppskov med byggandet
av denna centraltandpoliklinik. De olika
länen i detta land äro som bekant i författning
ålagda att ordna centraltandpolikliniker.
Först under den gångna
vintern fingo vi byggnadstillstånd, och
byggnaden står nu klar. Vi ha i denna
fråga handlat i samråd med tandläkarhögskolans
ledning, och det har aldrig
varit en tanke på annat än att samarbetet
skall fortsätta. Vi ha dock i Skåne
en så folkrik bygd, att länet behöver en
egen centraltandpoliklinik — herr Forslund
skakar på huvudet, men jag försäkrar
att förhållandena äro sådana. Jag
vid emellertid fastslå att det inte är något
påfund av Malmöhus läns landsting
som ligger bakom uppförandet av centraltandpolikliniken
i Lund, utan att vi
helt enkelt inte kunnat uraktlåta att följa
de bestämmelser som gälla för samtliga
landsting i riket.

Herr Forslund har visserligen angripit
Landstingsförbundet och landstingen,
men jag tror för min del att syftet
med det mesta han sade var att rikta
uppmärksamheten på dessa problem i
stort. Vi, som syssla med sjukvårdsfrågor,
ha dock en mycket dålig erfarenhet
av statens befattning med sjukvården,
inte enbart på sinnessjukvårdens område
utan även i andra hänseenden. Det
har visat sig att landstingen kunna sköta
dessa angelägenheter på ett mera smidigt
sätt, och jag tror alt befolkningens
intressen bäst tillgodoses genom att
landstingen och de större städerna själva
få draga försorg om kroppssjukvården.

Utskottets utlåtande är ju enhälligt,
och därför trodde jag inte att det skulle
bli någon större debatt, herr talman.
Jag observerade inte att herr Forslund
ställde något yrkande, och det var kanske
heller inte hans mening. Jag tror
som sagt att hans egentliga syfte har
varit att få dessa frågor ventilerade.

I likhet med föregående talare saknar
jag alltså anledning att ställa annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag
vill gentemot den siste talaren mycket
bestämt uttala, att jag icke alls med min
motion eller med mitt yttrande har velat
rikta något angrepp mot vare sig Landstingsförbundet
eller någon annan institution,
utan jag har har i stället givit uttryck
åt min uppskattning av den verksamhet,
som bedrives av de olika organen.
Utskottet åberopar emellertid uttalanden,
som äro hämtade ur Landstingsförbundets
utlåtande. Jag må väl då ha
rätt, herr Anderberg, att få uttala mitt
omdöme om detta Landstingsförbundets
yttrande, och jag bär här citerat åtskilligt
av vad förbundet sagt, som vittnar
om att det inte har något sinne för den
tanke, som jag fört fram, nämligen att
man bör se saken ur ekonomiska synpunkter
utöver länsgränserna.

Jag vill också säga till herr Sandberg,
att inför den utveckling, som ägt
rum på hälso- och sjukvårdens område,
är det all anledning fråga sig, om man
bär utnyttjat alla de möjligheter som
stå till buds för att vid lösningen av
dessa problem vinna de besparingar,
som äro önskvärda. Har man gjort upp
i samförstånd, att nu skall en huvudman
svara för byggandet av det sjukhuset
och en annan huvudman för byggandet
av det sjukhuset, så att en samverkan
mellan de olika lokala organen åstadkommes?
En dylik samordning skulle
möjliggöra, att den vetenskapliga forskningens
resultat mycket snabbt skulle
kunna komma alla människor till godo
när det gäller att få den specialbehandling
som erfordras.

Jag hoppas, att kammarens ledamöter
förstå mina synpunkter, så att inte någon
här stiger upp, såsom herr Mannerskantz
gjorde, och säger att detta i stort
sett endast är löst prat och ingenting
annat. Han, som annars brukar föra den
ekonomiska hushållningens talan, hade
inte ett ord till övers för nödvändigheten
av att få till stånd en översyn av den
nuvarande organisationen på sjukvårdens
område.

Jag bär icke med ett ord i min motion
nämnt att jag skulle åsyfta att ersätta
landstingen med något annat organ, som

Onsdagen den 9 maj 1951 em.

Nr 18.

Ang. den civila hälso- och sjukvårdens organisation.

skulle överta huvudmannaskapet för
sjukvården i landet, utan här gäller det
endast att undersöka möjligheterna i
vad mån en samverkan med eventuellt
statligt inslag kan åstadkommas mellan
de olika lokala huvudmännen.

Vidare skulle jag vilja säga till kammaren
att jag bygger mina resonemang
på en ganska lång erfarenhet — mitt
landstingsmandat började år 1910, och
jag skulle vilja fråga, om det är någon
av kammarens ledamöter som kom med
tidigare. Det är kanske ingen i denna
kammare — herr talmannen helt naturligt
undantagen; förlåt, herr talman,
men i våra diskussioner vilja vi aldrig
blanda in herr talmannen!

Om vi följt med utvecklingen på hälso-
och sjukvårdens område, sådan den
relaterats i de yttranden, som avgivits
av de olika myndigheterna, måste vi
fråga oss, om den nuvarande organisationen
är den allra lämpligaste ur ekonomisk
synpunkt. Varför skulle inte en
översyn kunna äga runl även på detta
område? Jag vill säga till herr Lundgren,
som talade om att de lokala huvudmännen
skött sjukvården så bra
utan statsbidrag, att alla tecken tyda på
att landstingen så småningom komma
att få statsbidrag för detta ändamål och
att vi böra komma ihåg, att statsbidrag
för närvarande utgår till inrättande och
drift av barnavdelningar och barnbördsavdelningar
vid sjukhusen. Likaså utgår
statsbidrag till tuberkulossjukvården,
epidemisjukhusen, vården av kroniskt
sjuka och lättskötta sinnesslöa. Man behöver
således inte ställa sig så främmande
inför tanken på statens medverkan
i den sjukvårdande verksamheten.

Jag tycker att herr Lundgren också
gav uttryck åt en viss förnämitet, när
han sade att landstingen skötte sjukvården
mycket bättre än staten. Staten bär
ju på grund av tvingande omständigheter
fått lov att ta hand om sinnessjukvården,
och att inte en sanering genomförts
på detta område har väl fullt giltiga
skäl. Vi böra komma ihåg, att inställningen
till dessa ting förut varit
en annan och att vetenskapen inte
heller berett samma möjligheter som

i dag att hjälpa en sinnessjuk människa.
Det har egentligen varit en
uppgift för samhället att bereda en sinnessjuk
människa en bostad, isolerad
från allt familjeliv. Detta är ju någonting
helt annat än en vanlig sjukvårdande
verksamhet. Jag vill emellertid
till dagens protokoll notera att de personer,
som företräda den decentraliserade
verksamheten på sjukvårdens område,
jämt och ständigt vilja framhålla
staten såsom ett organ, som inte kan
sköta sin uppgift. Jag tycker inte det
finns någon anledning att påstå detta,
ty på sinnessjukvårdens område råda
säregna förhållanden, mina herrar, i det
att man här behöver en helt annan utrustning
och vad därtill hörer än inom
den vanliga sjukvården, vartill kommer
att man tidigare icke alls haft samma
möjligheter som nu att bota en sinnessjuk.
Jag har velat säga detta, och det
gläder mig mycket, att riksdagen så sent
som i går beslutade att bevilja 10V2 miljoner
kronor till utbyggnad av sinnessjukvården.

Jag förstår att jag är en ropandes röst
i öknen, och jag har inte heller räknat
med något annat för närvarande. Men,
såsom jag sade i mitt första anförande,
blir det så småningom nödvändigt att
företa en översyn av sjukvården i landet
för att vinna större effektivitet. Vi
ha all anledning att närmare överväga,
huruvida det är lämpligt att ha sjukvården
så till ytterlighet decentraliserad
som för närvarande är fallet.

Herr LUNDGREN (kort genmäle):
Herr talman! Mitt första yttrande bör
icke tolkas så, att den slutna sinnessjukvårdens
nuvarande efterblivenhet
uteslutande beror på att det är staten
som handhar denna del av sjukvården,
men i varje fält torde den omständigheten
ha bidragit till att sjukvården på
detta område icke står så högt som på
andra områden i vårt land.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Endast
ett par ord!

Nr 18.

Onsdagen den 9 maj 1951 em.

Ang. den civila hälso- och sjukvårdens organisation.

Herr Forslund sade i sitt senaste anförande
att en av orsakerna till att han
tagit upp denna sak var, att han ansåg
det nödvändigt att det vidtoges åtgärder
här, eftersom det inte kan etableras något
samarbete mellan landstingen över
länsgränserna. Jag skulle då vilja påpeka
för herr Forslund, att i det landsting
jag tillhör ha vi ett mycket gott
samarbete med grannlandstinget i Kristianstads
län, och vi ha träffat överenskommelse
om byggande av ett gemensamt
sjukhus i Ängelholm. Vi ha sålunda
därvidlag sökt gemensamt lösa
sjukvårdsfrågan i den riktning som herr
Forslund väl åsyftar, när han talar om
att gå över länsgränserna. Vi ha sökt
komma till rätta med problemet på det
sätt som lagstiftningen medger.

Sedan vill jag påpeka, såsom också
utskottet framhållit, att kroppssjukvårdens
handhavande av kommunala huvudmän
har en historisk grund, och
denna uppgift har inte misskötts på något
håll — att så skett, har inte herr
Forslund kunnat påvisa. Då kan jag inte
förstå, varför man skall behöva väcka
så stora och vittsyftande motioner om
denna sak och göra dessa omotiverade
attacker. Vi å vår sida kunde mycket väl
påtala de statliga myndigheternas sätt
att handha sin uppgift. Herr Forslund
kan resa ut i landet och jämföra, hur
det ser ut på ett av våra vårdhem för
lättskötta sinnessjuka och på ett statligt
sinnessjukhus, så blir herr Forslund säkert
på det klara med vilken skillnad
det är mellan dessa anstalter beträffande
både standarden och skötseln.

Herr SANDBERG: Jag känner intet behov
av att fortsätta debatten med herr
Forslund. Jag vill bara betyga min vördnad
för det intresse, som jag förstår
att herr Forslund har för alla dessa
spörsmål. För att ytterligare understryka
riktigheten av detta vill jag säga, att
när han nu uppträdde som moralpredikant
i sista ögonblicket, var hela hans
attityd sådan som jag tänker mig den
romerske senatorns.

Herr von HELAND: Herr talman! Kammaren
må ursäkta mig för att jag ställer
mig frågande beträffande vad herr Forslund
egentligen vill. Jag har inte blivit
på det klara därmed efter hans två anföranden
här. Nu har han tydligen i sitt
senaste anförande kommit dithän, att
han vill ha samarbete över länsgränserna.
Det finns ingen landstingsman här,
som inte vet att ett sådant samarbete
kan äga rum och äger rum.

Herr Forslund vill ha centralisation.
Vad är det herr Forslund vill centralisera?
Är det sjukvårdsverksamheten?
Vill han ha färre sjukvårdsenheter? I
så fall finns det möjligheter redan inom
varje län till ytterligare centralisation,
och det överväges mycket ingående,
skulle jag tänka mig, i varje landsting,
huruvida man bör centralisera verksamheten
eller inte. Men det är kanske
inte den centraliseringen herr Forslund
åsyftar. Han åsyftar kanske en central
myndighet.

Jag har, herr talman, när jag har mött
landstingsmännen som riksdagsmän, ofta
förvånat mig över att de hemma i
sina län som landstingsman uppträda
mycket mera sansat och mera under hänsynstagande
till ekonomien än de göra
som riksdagsmän. Jag tror att det vore
olyckligt att centralisera på det sätt, som
herr Forslund kanske avser. Jag har för
min del funnit att landstingsmännen ha
ett sådant personligt intresse som landstingsmän
att åstadkomma det bästa möjliga
på det område det gäller inom sina
respektive län, att det vore en olycka att
i stället låta samma personer syssla med
dessa saker som riksdagsmän. Herr Forslund
talade här om ekonomisk översyn,
men jag är övertygad om att landstingsmännen,
när de äro hemma i sina län,
just försöka få den ekonomiska översyn
som är möjlig och äro så sparsamma
som möjligt, men att de inte äro fullt
lika intresserade, när de komma hit upp
som riksdagsmän, att ta hänsyn till ekonomien.

Herr FORSLUND: Den siste talarens
resonemang innebär väl en förklaring till

Onsdagen den 9 maj 1951 em.

Nr 18.

Ang. den civila hälso- och sjukvårdens organisation,
att han själv och hans kamrater inte vården, och jag hoppas verkligen att
kunna tänka lika förståndigt, när de äro detta arbete skall få fortgå i lugn och
här i riksdagen som när de äro hemma, ro utan störande utredningar.

Herr von HELAND; Jag förstår inte
vilka slutsatser herr Forslund drar helt
plötsligt. Här ha uttalat sig representanter,
som jag förstår intaga en framstående
ställning i sina respektive landsting
— de äro kanske ordförande i förvaltningsutskottet
eller något dylikt. Jag
själv har en mycket blygsam funktion
som landstingsman: jag har varit revisor
i många år, och som sådan har jag
beundrat de landstingsmän som sitta i
förvaltningsutskottet, när jag konstaterat,
hur de ha skött sin syssla. Men, herr
Forslund, se efter i riksdagsprotokollen,
hur det röstas, när det är fråga om den
allra minsta besparingsåtgärd! Vi ha
haft flera exempel, vi ha haft ett par
senast i dag på att man inte har samma
intresse för att göra en besparing, när
man sitter som riksdagsman.

Jag själv tar inte åt mig på något sätt,
herr Forslund, ty jag brukar som regel
gå på sparsamhetslinjen, men jag har
som revisor i landstinget beundrat det
intresse, som förvaltningsutskottets ledamöter
lagt i dagen, och den ansvarskänsla,
varmed man där prövar de ekonomiska
frågorna, och på vilket glänsande
sätt — jag har konstaterat det i andra
län också — man har byggt upp sjuk -

Herr FORSLUND: Min inställning i
i detta avseende är att jag också håller
styvt på sparsamheten, och därför har
jag inte anledning att ändra den slutsats
jag drog av herr von Helands förra _
anförande, nämligen att förståndet och
intresset tyckas bli mindre, när man
kommer hit till riksdagen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 224, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om skyldighet för vissa
värnpliktiga att fullgöra repetitions- och
beredskapsövningar m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 9.49 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

7 Första kammarens protokoll 1951. Nr 18.