FÖRSTA KAMM AREN Nr B 5 (Riksdagens protokoll 1958:5)

RIKSDAGENS

1958

PROTOKOLL

FÖRSTA KAMM AREN Nr B 5

24-25 juli

Debatter in. m.

Fredagen den 25 juli Sid.

Om sänkning av bolagsskatten ................................ 4

Om avskaffande av varuskatten å glass ........................ 22

Vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m. 29

Ersättningar till nämndemän vid häradsrätterna ................ 64

Om avveckling av byggnadsregleringen, m. m................... 64

Anslag under femte huvudtiteln:

Levnadskostnadsundersökning .............................. 66

Mödrahjälp ................................................ 67

Mödrahjälpsnämnderna .................................... 67

Avlönande av hemvårdarinnor ............................. 68

Försöksverksamhet rörande daghem m. m................... 68

Ferieresor för barn ........................................ 69

Ferieresor för husmödrar .................................. 69

Inventarier för allmänna samlingslokaler m. m............... 70

Statens bosättningslån: Ersättning åt ortsombud .............. 70

Statens bosättningslån: Ersättning åt riksbanken .............. 71

Social upplysningsfilm .................................... 71

Anslag under sjätte huvudtiteln:

Om höjning av avgifterna för körkortsprov .................. 72

Vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning ........................ 73

Driftbidrag till statens järnvägar ............................ 73

Bidrag till televisionsverksamhetens driftkostnader .......... 74

Anslag under åttonde huvudtiteln:

Studiebidrag ............................................. 75

Anordnande av skolmåltider ................................ 76

Vissa byggnadsarbeten inom skolväsendet .................... 76

Bidrag till driften av folkskolor m. m......................... 77

Utbildning av ungsdomsledare .............................. 78

Ungdomens fritidsverksamhet .............................. 78

Televerkets anslagsbehov .................................... 79

Om räntehöjning å bosättningslån .............................. 82

Förstärkningsanordningar vid universiteten m. m............... 83

Om inrättande av en professur i virologi vid Uppsala universitet . . 94

Anslag till Göteborgs musikkonservatorium .................... 95

Pensionsreglering för statsanställda m. m....................... 100

Kompensation till kommunerna för visst skatteunderlagsbortfall . . 117
1 Första kammarens protokoll i958. Nr B 5

Nr B 5

Innehåll

Sid.

Förvärvsavdraget för gift kvinna i beskattningen .............. 118

Viss ändring av betalningsvillkoren vid försäljning av kronoegen domar

.................................................... 119

Om höjning av införselavgiften för torskfiléer ..................120

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 25 juli

Bevillningsutskottets betänkande nr B 9, om sänkning av bolagsskatten
.................................................. 4

— nr B 8, ang. avskaffande av varuskatten å glass .............. 22

Jordbruksutskottets utlåtande nr B 8, ang. vissa åtgärder på grund

av situationen på smörmarknaden, m. m................... 29

Statsutskottets utlåtande nr B 2, ang. utgifterna under andra huvudtiteln
(justitiedepartementet) .......................... 64

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 3, om avveckling av byggnads regleringen,

m. m......................................... 64

Statsutskottets utlåtande nr B 5, ang. utgifterna under femte huvudtiteln
(socialdepartementet) ............................ 66

— nr B 6, ang. utgifterna under sjätte huvudtiteln (kommunikationsdepartementet)
...................................... 72

— nr B 8, ang. utgifterna under åttonde huvudtiteln (ecklesiastikdepartementet)
.......................................... 75

— nr B 9, ang. anslag å kapitalbudgeten: kommunikationsdepartementet
.................................................. 79

— nr B 22, ang. anslag å kapitalbudgeten: socialdepartementet . . 82

— nr B 48, ang. anslag till universiteten, den medicinska undervisningen
m. m........................................... 83

— nr B 49, ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola och

särskilda försöksskolan i Linköping ........................ 95

— nr B 50, ang. anslag till Göteborgs musikkonservatorium .... 95

•— nr B 51, ang. förslag till stipendier vid handelshögskolorna . . 100

— nr B 52, ang. pensionsreglering för statsanställda m. m....... 100

Bevillningsutskottets betänkande nr B 6, ang. ändring av lagen med

särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns och
annan samfällighets utdebitering av skatt för åren 1958—1965 117

— nr B 7, om förvärvsavdraget för gift kvinna i beskattningen . . 118
Bankoutskottets utlåtande nr B 6, om pension till Nanny Emilia

Kristina Ingvall, född Rundgren ............................ 119

Första lagutskottets utlåtande nr B 7, ang. ändrad lydelse av 4 §

3 mom. samt 5, 8 och 11 §§ förordningen angående patent .... 119

— nr B 8, ang. tillsättning av prästerliga tjänster vid nyindelning

av riket i pastorat ........................................ 119

— nr B 11, om rätt för målsägande att närvara vid åklagarens sakframställning
............................................ 119

— nr B 12, ang. ändrad lydelse av 2 § 5:o) och 16:o) lagen om

Kungl. Maj:ts regeringsrätt ................................ 119

Jordbruksutskottets utlåtande nr B 9, ang. viss ändring av betalningsvillkoren
vid försäljning av kronoegendomar............ 119

— nr B 10, ang. anslag till stipendier vid lantbrukshögskolan, veterinärhögskolan
och skogshögskolan, m. m................. 120

■— nr B 11, ang. höjning av införselavgiften för torskfiléer ...... 120

Torsdagen den 24 juli 1958

Nr B 5

Torsdagen den 24 juli

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr B 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ratifikation av
europeisk utlämningskonvention;

nr B 8, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om ändring
i slutbestämmelserna till luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297); och
nr B 9, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst,
m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr B 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m. jämte i ämnet
väckt motion; och

nr B 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
vissa kronolägenheter, m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr B 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

angående ändrad lydelse av punkten 3
av övergångsbestämmelserna till förordningen
den 23 november 1956 (nr 554)
om investeringsavgift för år 1957; och
nr B 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr B 2, B 5, B 6,
B 8, B 9, B 22 och B 48—B 52, bevillningsutskottets
betänkanden nr B 6—
B 9, bankoutskottets utlåtande nr B 6,
första lagutskottets utlåtanden nr B 7,
B 8, B 11 och B 12, tredje lagutskottets
utlåtande nr B 3 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr B 8—B 11.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde bevillningsutskottets
betänkanden nr B 9 och B 8
samt jordbruksutskottets utlåtande nr B
8 skulle i nu angiven ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
ävensom att tredje lagutskottets utlåtande
nr B 3 skulle upptagas närmast
före statsutskottets utlåtande nr B 5.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Fredagen den 25 juli förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr B 68, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring av 6 § familjebidragsförordningen
den 29 mars
1946 (nr 99) jämte i ämnet väckt motion.

Om sänkning av bolagsskatten

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr B 9, i anledning av väckta
motioner om sänkning av bolagsskatten.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: B 29
av herr Hagberg m. fl. och II: B 34 av
herrar Cassel och Dårlin, vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

II) de likalydande motionerna I: B 175
av herr Aastrup m. fl. och II: B 229 av
herr Kollberg m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att den extra
bolagsskatten skulle slopas och att således
10 § 2 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt — i fråga om skatten för
aktiebolag, ekonomiska föreningar m. m.
— skulle givas den lydelse som författningsrummet
hade före den genom
kungl. förordning den 3 juli 1955 (nr
300) vidtagna ändringen att gälla den
skatt som skulle påföras enligt 1959 års
taxering.

I de likalydande motionerna I: B 29
och II: B 34 hade förordats en återgång
till de skattesatser för aktiebolag och
ekonomiska föreningar, som gällde innan
skärpningen av företagsbeskattningen
år 1955, det vill säga en sänkning till
40 procent för aktiebolag och 32 procent
för ekonomiska föreningar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: B 29 av herr
Hagberg m. fl. samt II: B 34 av herr Cassel
och Dårlin samt de likalydande motionerna
I: B 175 av herr Aastrup m. fl.
och II: B 229 av herr Kollberg m. fl.,
måtte antaga

dels det vid motionerna I: B 29 och
II: B 34 fogade förslaget till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

dels ock i betänkandet infört förslag
till förordning med bestämmelser om beräkning
av den preliminära skatten vissa
år för aktiebolag m. fl.

Reservation hade avgivits av herrar
Sjödahl, Snygg och Erik Jansson, fröken
Ranmark samt herrar Wärnberg, Brandt
i Olshammar, Allard, Kärrlander, Ericsson
i Kinna och Andersson i Essvik,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,

1) att de likalydande motionerna I:
B 29 av herr Hagberg m. fl. samt II: B
34 av herrar Cassel och Dårlin om sänkning
av bolagsskatten; samt

2) att de likalydande motionerna I: B
175 av herr Aastrup m. fl. och II: B 229
av herr Kollberg m. fl. om sänkning av
bolagsskatten,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Den hälft av utskottet
som har dikterat utskottsutlåtandet har
bland annat sagt att konjunkturbilden
nu är en helt annan än förr. Jag kan
hålla med om att det är en annan bild,
men inte är det en helt annan bild vi
har av konjunkturerna än vi hade t. ex.
föregående år. I det ekonomiska livet
ändrar sig nu allting ständigt och jämt,
så att nog är bilden en annan, men inte
är den en helt annan. Hur var det under
1957? Ja, enligt alla uppgifter hade
vi då en bättre balans på vår arbetsmarknad
än förut. Vi hade en lugn konsumtionsutveckling
utan all egentlig
hets. Vi hade en investeringsverksamhet
som stod på mycket hög nivå, och vi hade
en ungefärlig jämvikt i bytesbalansen
med utlandet. Vi hade alltså en god och
balanserad konjunktur med full sysselsättning.

Hur det är och hur det blir 1958 är
svårare att bedöma, men enligt nationalbudgeten
räknar man ju med en produktionsökning
under året på en procent.
Det är alltså inte fråga om någon nedgång
i den totala produktionen, utan det
är tvärtom en uppgång med en procent.
Hade det inte under detta år genomförts
en arbetstidsförkortning, som hetyder en
minskning av totalprodukten vilken man
beräknar till en procent, så hade man
haft att räkna med en uppgång på två
procent av den totala produktionen. Men
vi använder nu den ena procenten för att
i stället ge människorna litet större fritid.
Det är ett läge som i det stora hela är
jämställt med förhållandena under föregående
år. Vi har vidare att räkna med
en ökning av investeringarna på ungefär
sex procent jämfört med föregående
år. Det är en snabbare ökning av investeringarna
än under 1957.

I dessa avseenden kan man alltså inte
tala om att vi har en annan konjunkturbild
än under föregående år. Vi har en
liknande konjunkturbild som under föregående
år.

Vad gäller den privata konsumtionen
räknar man att den i volym, i kvantitet
skall ökas med litet mer än en procent.

Om sänkning av bolagsskatten
Det är detsamma varmed den ökades
från år 1956 till år 1957.

Man kan inte tala om att vi har en
helt annan konjunkturbild. Vi har ungefärligen
samma konjunkturbild som under
1957.

Men där finns en avvikelse, och det är
att den allmänna nedgången av högkonjunkturen
och av sysselsättningen ute i
världen har verkat på det sättet, att vi
inte beräknas kunna exportera lika mycket
i år som föregående år. Man räknar
med att exporten skall gå ned med en
procent, och det är kanske mycket försiktigt
räknat. Importen däremot skulle
bli ungefärligen oförändrad, och det betyder
att den höga import vi förut hade

— vilken vilade på en utomordentlig
köpkraft i vårt land jämfört med utlandet

— ungefärligen skall hålla sig. Men exporten
går ned därför att utlandet blir
fattigare och inte kan köpa på samma
sätt som förut. Det är klart att detta är
en annan bild, men det är ingenting
som motiverar att man säger att man har
en helt annan bild.

Beträffande importen vill jag erinra
om att bilimporten under de första månaderna
i år, januari t. o. m. april, har
ökats med ungefär 50 procent jämfört
med föregående års första månader, och
med de över 60 000 bilar som nyregistrerats
från januari till maj har vi att räkna
med en ökad import av drivmedel,
ersättningsdelar och annat som givetvis
kommer att höja vår totala import. Vidare
har vi att räkna med televisionsapparaterna,
som under de första fem månaderna
i år har köpts till ett antal av
70 000. Bara den ökade importen av bilar
och av televisionsapparater motsvarar
hela den försämring av handelsbalansen
som har angivits i prognosen, och
detta vittnar om den starka inhemska
köpkraften.

En fortsatt avmattning av den internationella
konjunkturen kommer säkerligen
inte att påverka vår sysselsättning
nämnvärt, men vad som kommer att påverkas
är vår betalningsbalans med utlandet
och vår valutareserv. Detta är givetvis
någonting som ger en något an -

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Om sänkning av bolagsskatten

nan nyansering av konjunkturbilden än

förut.

Men dessa ändringar bör inte mötas
genom att man på det allmänna fältet
sprutar in konjunkturstimulerande vätskor,
utan man bör i huvudsak begränsa
detta till det fält där de behöver sprutas
in, och det är exportområdet. Där finns
det ökade avsättningssvårigheter, och
dessa hjälps som sagt inte med en allmän
påspädning av den inhemska konjunkturen.
En sådan skulle tvärtom försvåra
exporten, försvaga vår konkurrenskraft,
driva upp importen och därmed
försämra vår valutareserv.

Vad det gäller är alltså att närmast
sätta in speciella åtgärder för exporten,
och där är ju redan en hel rad åtgärder
vidtagna. Man fördubblar vår exportkredit
till 600 miljoner kronor. Prisutjämningsmedlen
och konjunkturavgifterna
som togs upp under början av 1950-talet börjar man nu betala tillbaka, och
detta sker närmast inom skogsindustrien,
som just är en exportindustri och som
kan behöva dessa medel. Vidare har man,
efter vad som har framgått i tidningarna,
börjat släppa loss de investeringsfonder
som förtänksamma företag förut
har lagt upp, vilket skett skattefritt. Nu
får de använda dessa pengar igen för
investeringsändamål, för sysselsättningsändamål,
efter arbetsmarknadsstyrelsens
prövning. Det är 600 miljoner kronor
som där kan sprutas in i de industrier
vilka har visat denna förtänksamhet och
behöver dessa pengar för sysselsättningens
skull. Vi är vidare beredda att möta
mera lokala sysselsättningssvårigheter
på olika sätt. Byggnadsproduktionen är
mycket högt uppdriven, högre uppdriven
än den någonsin har varit, och vi
räknar med att den inte bara skall behållas
utan skall ytterligare kunna ökas.

Men trots att det närmast behövs åtgärder
på exportsidan så har det vidtagits
även en del generella åtgärder som
gäller företagen i stort. Den mest bekanta
av dem är räntesänkningen. Den måste
betyda en sänkning av kostnadsnivån.
En annan betydande sak är att investeringsavgiften
på 12 procent nu är borta.
Slopandet av den har uppenbart i allra

högsta grad påverkat investeringarna i
företagen. I viss mån har också investeringsfondernas
användning haft allmän
verkan. Det är inte bara exportindustrier
som lagt upp sådana. I enstaka fall kan
också andra industrier ha lagt upp investeringsfonder
som de nu behöver för
sysselsättningens skull.

Något behov ur arbetsmarknadssynpunkt
att just nu ta bort den extra bolagsskatten
finns alltså enligt reservanternas
mening inte. Detta skulle tvärtom
få riskabla verkningar, om det ökade
expansionstrycket på den inhemska
marknaden. Det bleve ingen hjälp för
exporten.

Frågan om borttagande av den extra
bolagsskatten har också en annan aspekt.
Det är även en budgetfråga. Det är för
helt år fråga om 250 miljoner kronor.
Detta är ett avsevärt belopp även i tider
då miljonerna drunknar bland miljarderna.
Yi har förut under några år försökt
att i viss utsträckning totalbalansera
budgeten, så att vi inte bara
balanserat driftbudgeten — vilket
alla har ansett vara självklart — utan
också försökt att med de löpande inkomsterna
täcka en större eller mindre
del av kapitalbudgeten. I nuvarande läge
har man avstått från försök på den
punkten, men jag har verkligen inte hört
att någon har drivit den meningen, att
det vore önskvärt eller lämpligt att i
nuvarande läge underbalansera även
driftbudgeten, så att man inte ens hade
pengar till de löpande utgifterna. Vi har
ju ett litet överskott, som är beräknat
till 24 miljoner kronor, men alla vet hur
det brukar gå med sådana överskott. Det
är en svag budget som framlagts, det erkännes
från regeringssidan och det inser
vi alla. Men att i denna tid då vi har
denna svaga budget skapa en ytterligare
påfrestning genom att underbalansera
den med ungefär 200 miljoner kronor är
något som jag för min del och reservanterna
med mig inte har velat rekommendera
den svenska riksdagen.

För helt år ger den extra bolagsskatten
250 miljoner kronor. Enligt det förslag,
som föreligger ifrån utskottets majoritetsbestämmande
hälft, skulle fem

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

sjättedelar därav bortfalla, d. v. s. i runt
tal 210 miljoner kronor. Man kan räkna
med att det inte blir samma extra
inbetalningar i april, som brukar ske
ifrån bolagen •— det är ju mest de som
betalar in pengar i april — och man
kommer därför säkert att få räkna med
ett underskott på budgeten av minst 200
miljoner kronor.

Att som utskottet har gjort spekulera
i att den vanliga bolagsskatten skulle
öka så avsevärt, att man får in samma
belopp som med den nuvarande uttagningen,
förefaller mig vara ytterst svagt
grundat. I våras hade vi att räkna med
en underbalansering av budgeten, i synnerhet
beroende på förutsedda höjda
försvarsutgifter på ungefär 400 miljoner
kronor. Ifrån de större partiernas sida
ansågs då att detta hål borde täckas med
skatteinkomster, och så kom dessa mer
eller mindre önskvärda punktskatter för
att ge oss dessa 400 miljoner att balansera
budgeten med. Alla de stora partierna
var ense om att den åtgärden var
nödvändig. Nu, några månader senare,
är de tre borgerliga partierna i full färd
med att underbalansera budgeten. De
glömmer helt och hållet de synpunkter,
som ledde dem i början på året, och nu
vill man redan i år underbalansera med
200 miljoner kronor. Man älskar tydligen
punktskatterna mera än bolagsskatten,
man åtar sig hellre punktskatterna
än man bibehåller den extra bolagsskatten
i nuvarande situation.

Jag tycker, att detta uppträdande ifrån
de tre borgerliga partiernas sida är föga
logiskt. Att man gick med på punktskatterna
tydde på ansvarskänsla; det måste
åtminstone vara så att de löpande
utgifterna kan betalas med löpande inkomster.
Jag kan inte använda samma
ord om detta förslag ifrån de borgerliga
partiernas sida att nu underbalansera
budgeten med 200 miljoner kronor. Det
betyder, att utgifterna för socialpolitiken,
undervisningen, försvarsväsendet
— utgifter som under alla omständigheter
måste göras •—• kan klaras endast genom
att beträda lånevägen. Man har icke
anvisat några andra inkomster och
hänvisar därför statsverket till att låna

Om sänkning av bolagsskatten
för undervisningsändamål, försvarsändamål
eller för sociala utgifter för att få
balans i budgeten. Detta är motsatsen
till ansvarskänsla, mina damer och herrar.
Det är en ekonomisk politik, som
tycks mig erinra om Ebberöds bank.

Den extra bolagsskatten på 10 procentenheter
måste enligt reservanternas mening
behållas i nuvarande läge. Den behöver
inte nu borttagas av konjunkturella
skäl. Det föreligger inget förslag
om att ersätta den i annat fall uppkommande
bristen i driftbudgeten med andra
inkomster. Visserligen fanns förslag
om att ersätta den med minskade utgifter,
men dessa minskade utgifter har ju
av riksdagen tillbakavisats, och vi kan
väl inte blunda med bägge ögonen och
med allt vårt förstånd inför detta läge.

En allmänt utbredd konjunkturförsämring
skulle kunna påkalla skattens
borttagande. En förbättring av statsinkomsterna
kunde göra det möjligt att ta
bort den. Senast bör den tas bort i samband
med, som jag hoppas, ett beslut
av riksdagen om lagfäst tjänstepension.
För närvarande är det emellertid enligt
min och reservanternas mening en ytterst
oklok och föga lämplig politik att
i detta nu och med öppna ögon underbalansera
driftbudgeten — det är nämligen
detta de tre borgerliga partierna
vill.

Herr talman, jag yrkar bifall till reservanternas
förslag.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Genom nyckfullheten hos
den gudinna som råder över lottdragning
bar herr Sjödahl och jag fått byta
plats i ordningen den här gången. Jag
förmodar att det inte skall vålla någon
villrådighet i kammaren när vi kommer
fram till voteringen.

Innan jag går in på herr Sjödahls resonemang
vill jag, herr talman, i korthet
göra en liten rekapitulation av vad
som har hänt sedan vi 1955 införde den
extra bolagsskatten. Jag vill erinra om
att vi från folkpartiets sida från början
var motståndare till införandet av
denna skatt, vilken vi ansåg skulle leda

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Om sänkning av bolagsskatten
till mera skada än nytta. Motivet 1955
var ju icke fiskaliskt. Det betonades uttryckligen
ifrån såväl den dåvarande finansministern
som ifrån utskottets sida
att inga fiskaliska intressen låg bakom
höjningen, utan den extra bolagsskatten
betraktades som ett medel för att bekämpa
inflationen. Den har vi ju hållit på
att bekämpa i något tiotal år, och den
lever fortfarande med ungefär samma
liv.

När bolagsskatten höjdes, jag vill minnas
att det var 1952 eller kanhända något
tidigare, sattes höjden av bolagsskatten
i direkt relation till frågan om avskrivningsreglerna.
Jag har antecknat
exempelvis vad herr Sjödahl yttrade
1952. Han sade bl. a.: »Om man i framtiden
avskaffar den fria avskrivningen,
då måste vi allvarligt ta upp till undersökning
och omprövning huruvida nu
utgående bolagsskatt skall kunna i fortsättningen
utgå. Jag hade den uppfattningen
för fem år sedan (alltså 1947)
och jag har den fortfarande.»

Detta var som sagt 1952. År 1955 sade
herr Sjödahl: »Det är icke meningen att
höjningen skall vara permanent utan det
är fråga om ett provisorium i en tid av
mycket utpräglad högkonjunktur.»

År 1955 hade vi en omprövning av avskrivningsreglerna
på grundval av ett
betänkande ifrån den s. k. företagskommittén,
där herr Sjödahl själv var ordförande.
Kommittén ansåg sig då icke
behöva föreslå en ändring av den utgående
bolagsskatten. Jag föreställer mig
att det enda man då hade i tankarna Mar
en sänkning, med vad skedde? Jo, samtidigt
med en skärpning av avskrivningsreglerna
införde man en skärpning av
bolagsskatten.

Jag är, herr talman, medveten om att
varje riksdag är suverän i den meningen,
att den inte behöver ta hänsyn till
vad en tidigare riksdag kan ha beslutat
eller vad som har uttalats av ledamöter
i riksdagen eller av ledamöter i regeringen,
men jag är av den uppfattningen
att riksdagens anseende mår bäst av att
gjorda löften också uppfylles. Det var
enligt min mening ett löftesbrott redan
1952 när bolagskatten skärptes, det var

det i ännu högre grad 1955, när avskrivningsreglerna
skärptes utan att bolagsskatten
sänktes, och det är i dagens läge
ett ovillkorligt löftesbrott att fortfarande
bibehålla denna extra bolagsskatt.

Det är, som det också framhållits i utskottets
betänkande, ett helt annat konjunkturpolitiskt
läge i dag än vad det
var 1955. Herr Sjödahl har nu i sin argumentering
för reservationen alldeles förbigått
den förhistoria, som denna extra
beskattning har, och motiverar nu sin
anslutning till reservationen med hänvisning
till budgetläget. Han påpekar att
ett avskaffande av bolagsskatten kan innebära
en underbalansering av budgeten.
Därom vet vi, herr Sjödahl, egentligen
ingenting. Vi har i utskottet beräknat
bortfallet till cirka 100 miljoner
kronor. Det är en mycket osäker siffra.
För helt år har ju bolagsskatten beräknats
till 250 miljoner kronor, men de
siffror vi bar för 1956 och 1957 års taxeringar
visar icke den höjning av bolagsskatterna
som man hade beräknat.

Hur verkar det, herr Sjödahl, om vi
tar bort den extra bolagsskatten? Var
och på vilket sätt kommer dessa pengar
att redovisas, var blir de av? De kan ju
inte helt försvinna. Ja, i den mån dessa
pengar kommer att redovisas som en
ökad vinst hos bolagen och därmed medföra
ökad utdelning, kommer de ju att
beskattas av stat och kommun med ungefär
tre fjärdedelar. Tre fjärdedelar av
beloppet kommer alltså direkt tillbaka
till det allmänna. I den mån pengarna
kommer att användas för investeringar
kommer de att bereda sysselsättning åt
arbetare som därigenom får inkomst och
får betala inkomstskatt till staten på denna.
De företag som gör investeringarna
kommer att få en ökad vinst. Även den
vinsten kommer att beskattas, och inkomsterna
kommer att tillfalla staten.

Hur vi än vill se och hur vi vill räkna
på dessa belopp, kommer vi till det resultatet,
att det i dagens läge icke är
möjligt att exakt ange den summa som
skulle falla bort från statens inkomster,
om bolagsskatten sänktes. Det finns rent
av anledning att tro, att den inkomst,
som staten kommer att få från företa -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

gen efter borttagande av den extra bolagsskatten,
blir minst lika stor som den
inkomst som inflyter om skatten bibehålies.

Herr Sjödahl vill också göra gällande
att den insprutning av köpkraft — för
att använda hans eget uttryck — som
en skattesänkning medför skulle vara
farlig, men han nämnde i det sammanhanget
att man stimulerar konjunkturerna
med 600 miljoner genom exportkrediter
och vidare genom konjunkturutjämningsfonderna,
genom borttagande
av investeringsavgiften och genom tillstånd
till ianspråkstagande av investeringsfonderna.
Detta betyder ju rätt stora
belopp, och gentemot dessa kan de
belopp som frigörs genom borttagande
av den extra bolagsskatten icke spela
någon som helst roll.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Spetz säger att inflationen
fortfarande lever trots alla åtgärder
mot densamma. Men om den fortfarande
lever skall man väl inte ta bort
alla hakar, alla kontrollåtgärder mot inflationen.
Den är svagare nu, men inflationstendenserna
finns kvar, och då
är det inte klokt att släppa hakarna, åtminstone
inte alla.

Herr Spetz gjorde några reflexioner
om mitt personliga ställningstagande till
saken. Han läser tydligen mina samlade
skrifter med stort intresse — och, som
jag hoppas, med stor behållning. År
1952 skulle jag ha sagt att man, om man
avskaffade den fria avskrivningsrätten,
borde ompröva frågan om bolagsskatten.
Ja, ungefär vid den tiden satt jag i en
beredning där vi just höll på att ompröva
bolagsskatten. Även om vi avskaffade
den fria, d. v. s. obegränsade
avskrivningsrätten, behöll vi dock en
avskrivningsrätt som gjorde det möjligt
att avskriva hälften av investeringskostnaden
på två år och hela kostnaden på
fem år. Den retuscheringen gjordes av
konjunkturpolitiska skäl.

Om sänkning av bolagsskatten

Man lär sig åtskilligt i en utredningskommitté
— det vet nog herr Spetz också
— och jag tror att jag har uppfyllt
allan rättfärdighet om jag säger, att jag
för min del under mitt utredningsarbete
har lärt mig, att man, även om man har
avskaffat den helt fria avskrivningsrätten,
ändå har behållit mera generösa
avskrivningsregler än som tillämpas i
något annat land, jämförligt med vårt.

Vidare hade jag år 1955 sagt att den
extra bolagsskatten skulle vara ett provisorium.
Ja, jag betraktar den fortfarande
som ett provisorium. Jag har inte
varit någon särskild älskare av bolagsskatten,
om jag nu får använda ett sådant
uttryck, jag har i varje fall inte
varit dess förste älskare, men jag måste
säga, att när vi avskaffar investeringsavgiften,
sänker räntorna och även i
övrigt avhänder oss en del av våra medel
till kontroll över krediten, kan det
vara klokt att åtminstone bibehålla något
av våra möjligheter att hålla inflationen
under kontroll.

Därtill kommer de budgetpolitiska
skälen. Anser herr Spetz att det är försvarbart
att underbalansera budgeten i
nuvarande läge? Herr Spetz försöker
komma undan genom att säga att vi får
in samma pengar om vi sänker bolagsskatten.
Jag kan erinra om någonting
som står i en förträfflig tidskrift som
Skandinaviska banken utger. Enligt denna
tidskrift hade man år 1957 9 procents
ökning av bruttovinsterna men
bara 2 procents ökning av nettovinsterna,
eftersom man utnyttjade möjligheterna
att avsätta en del av vinsten till pensionsstiftelser
och investeringsfonder.
Tror inte herr Spetz att företagen är
lika intresserade av att göra på samma
sätt i fortsättningen?

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag undrar om inte herr
Sjödahl och jag kan vara överens om att
företagens benägenhet att genom sådana
avsättningar och andra åtgärder som
herr Sjödahl nämnde bringa ner nettovinsten
är större ju högre skattetrycket
är. I den mån som skattetrycket kan sän -

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Om sänkning av bolagsskatten

kas försvinner en del av denna benägenhet.
Från aktieägarnas sida kommer
man att resa starkare krav på att det
skall redovisas en högre nettovinst, och
därmed stiger inkomsten för stat och
kommun.

Vad jag framför allt ville säga var
emellertid detta: Har vi inte under denna
högkonjunktur haft den erfarenheten,
att varje kostnad, varje pålaga som
vi har lagt på företagsamheten har bidragit,
icke till att stävja inflationen
utan till att i stället skärpa den? Ty när
benägenheten för efterfrågan har varit
så stor, har företagen genast kunnat lägga
alla dessa kostnader på varupriserna,
som därigenom har stigit. Det är detta
sätt att bekämpa inflationen, som av en
förutvarande ledamot av denna kammare
har betecknats som ett ekonomiskt
kvacksalveri.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Avsikten med utskottets
förslag är ju att bolagen skall få mera
pengar, så att de skall kunna öka sina
investeringar. Men ökar vi investeringarna
inom ramen för den fria avskrivningsrätten,
blir det ju inga ökade statsinkomster.
Å ena sidan vill herr Spetz
använda pengarna för att öka investeringarna,
men å andra sidan vill han att
pengarna samtidigt skall springa in i
statskassan. En sådan dubbelmoral har
tyvärr inte pengar.

Vidare sade herr Spetz, att varje pålaga
som statsmakterna gjort inte har
haft avsedd verkan. Men vi såg ju att när
investeringsavgiften togs bort ökade investeringarna,
så nog har den haft en
hämmande inverkan. Man begränsar inte
inflationstendenserna genom att som utskottsmajoriteten
vill underbalansera
driftbudgeten och säga till staten: Var
snäll och låna till försvaret, var snäll
och låna till de sociala utgifterna! Man
håller sannerligen ingen inflation i styr
med sådana besinningslösa åtgärder.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Sjödahl om att de investeringar som kan

komma att göras inte längre får avskrivas
på ett år; vi har inte längre en fri
avskrivningsrätt. Det finns alltså ingen
möjlighet för bolagen att komma undan
den vinstredovisning som de eljest hade
kunnat komma undan.

Sedan vill jag bara helt kort säga, att
om vi inte hade haft en ur samhällets
synpunkt vällovlig investeringslust hos
företagen, hade vi nu haft en ytterst besvärande
arbetslöshet.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Med hänsyn till det stora
antal ärenden som. kammaren har att
fatta beslut om skulle jag för tids vinnande
kunna inskränka mig till att åberopa
vad utskottet anför och vad herr
Spetz redan sagt därom. Jag anser emellertid
frågans vikt kräva, att jag trots
denna tidsnöd, ytterligare understryker
de synpunkter som ligger till grund för
utskottets förslag.

Jag vill först erinra om att när riksdagen
i maj 1955 fattade beslut om att
öka beskattningen för de juridiska personerna,
påpekades inte minst från herr
Sjödahls sida, att det inte var fråga om
något annat än en rent temporär ökning,
som var tillkommen uteslutande i syfte
att dämpa den då rådande, mycket utpräglade
högkonjunkturen. Nu har herr
Sjödahl i sitt anförande sökt göra gällande,
att det inte har skett någon konjunkturavmattning
av sådan storleksordning
att den kunde motivera att man går
ifrån den höga beskattningen. Så långt
jag kan läsa, tycker jag emellertid att
uttrycket »mycket utpräglad» innebär,
att sänkningen av konjunkturerna inte
behöver bli alltför stor, innan man skall
ta upp till prövning avskaffandet av dessa
ökade bolagsskatter. Det är klart att
man kan tvista hur länge som helst om
vad som menas i detta fall. Vill man inte
sänka bolagsskatten, är det bara att lägga
det ena skälet till det andra för att söka
förhindra det.

Jag vill också erinra om att till grund
för detta förslag inte låg några som helst

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

fiskaliska synpunkter. För att riktigt visa
att så inte var fallet, skulle pengarna
inte gå in i driftbudgeten utan frysas
inne i riksbanken. Att sedan finansministern,
jag höll på att säga på sedvanligt
sätt, har låtit denna tillfälliga beskattning
gå in i driftbudgeten är något
som man inte kan ta som intäkt för att
föra det resonemang som herr Sjödahl
förde i slutet av sitt anförande. Den dåvarande
finansministern anförde för sin
del i debatten, att hans förslag var tillkommet
uteslutande för att förhindra
företagens investeringar, och det torde
väl numera inte råda någon som helst
tvekan om att höjningen av bolagsskatten
och införandet av investeringsavgiften
är åtgärder som fick just den av finansministern
avsedda verkan.

Den högkonjunktur som vi hade 1955
präglades ju emellertid inte bara av full
sysselsättning utan faktiskt av överfull
sysselsättning. Ingen lär väl kunna påstå
att vi i dag ens har full sysselsättning.
Då föreligger, så långt jag kan se, skyldighet
för riksdagen att infria de utfästelser
som gjordes 1955.

Reservanterna har anfört, att det är
synnerligen angeläget att man med hänsyn
till valutareserven håller exporten
uppe på en hög nivå. Vad är då villkoret
för att man skall kunna hålla en export
på hög nivå? Jo, självfallet att industrien
och handeln är konkurrenskraftiga. Så
snabbt som utvecklingen rider i dagarna,
måste industrien ställa om sig undan
för undan och rationalisera, men
varje rationalisering kostar pengar, och
dessa pengar kan industrien och företagarna
i dag icke skaffa på den öppna
kapitalmarknaden, utan det måste till
största delen ske med hjälp av självfinansiering.
Det har sagts att redan borttagandet
av investeringsavgiften har fått
den följden att industriens och företagens
investeringsvilja har ökat. Jag kan
inte finna annat än att om man hyser
den uppfattningen, att det är angeläget
att vi bibehåller en hög produktionsnivå,
bör ytterligare åtgärder i det syftet
vidtagas. Den åtgärd som då ligger närmast
till hands är en sänkning av bolagsskatten
till den nivå som förelåg, innan

Om sänkning av bolagsskatten
den temporära höjningen genomfördes
år 1955.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Också jag vill knyta an
till det beslut som fattades i riksdagen
för tre månader sedan, då det beslöts
en höjning av de indirekta skatterna
med cirka 400 miljoner kronor. Det var
ett beslut som fattades utan entusiasm,
men det vittnade om partiernas insikt
om att statsfinanserna måste stärkas.
Det skulle annars ha skett en orimlig
försvagning genom de nya utgifter som
trängde sig fram. Man kan väl också säga
att beslutet vittnade om en tillnyktring
och ett ökat realitetssinne i skattedebatten.

De motiv, som då fanns för att stärka
statskassan, är dess värre inte mindre
bärkraftiga i dag, snarare tvärtom. Det
är därför förvånande att oppositionen i
dag, tre månader senare, vill sänka beskattningen
med ett belopp som uppgår
till minst 100 miljoner kronor men mera
sannolikt till 250 miljoner per år. Detta
skulle vara den första skattepolitiska
åtgärd vi företoge efter höjningen av
beskattningen för tre månader sedan.
En så kortsiktig politik måste verka förvirrande
och är på intet sätt övertygande.
Det vill till ytterst tvingande skäl
för att man skall vidta en sådan åtgärd.

Man måste alltså ställa sig den frågan,
om sådana motiv föreligger. Svaret på
den frågan blir naturligtvis beroende av
hur man bedömer konjunkturen och det
ekonomiska läget. Jag kan inte finna att
de skäl, som förebragts för att den extra
bolagsskatten skulle slopas, är övertygande.
Denna skatt pålades som en konjunkturpolitiskt
betingad åtgärd. Den är
av tillfällig natur och genomfördes i ett
speciellt läge för att dämpa överkonjunkturen.
Jag tycker att det finns allt
skäl att understryka dess tillfälliga karaktär
och att vi har anledning att se
fram mot den dag vi kan slopa denna
extra beskattning.

Den dämpning av konjunkturen som

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Om sänkning av bolagsskatten
eftersträvats har inträtt sedan den extra
bolagsskatten genomfördes, och det ekonomiska
läget är nu ett annat. Men det
står inte utan vidare klart att detta läge
är sådant, att en sänkning av företagsbeskattningen
skulle vara en åtgärd med
förtursrätt. Detta ter sig särskilt tvivelaktigt
i en stund, då man nyss har höjt
andra skatter för att skaffa pengar i
statskassan.

Man måste ställa sig frågande till huruvida
en lägre beskattning över huvud
taget är det medel som i första hand
bör tillgripas för att skapa en god och
stabil konjunktur. Under de senaste månaderna
har i dessa frågor förts en debatt
i Amerika vilken är av intresse även
för oss. I Förenta staterna har under senaste
året skett en ekonomisk försvagning,
som är mycket kraftigare än den
vi har fått vidkännas i vårt land. Eisenhowers
administration har utsatts för
mycket hård press att sänka beskattning
såsom ett medel att stärka och stimulera
konjunkturen. Han har på inrådan
av sin ekonomiska expertis energiskt
vägrat att företa en sådan åtgärd
med den motiveringen att dess effekt är
diskutabel. Man vet inte vilken verkan
den kan få, och därför har han motstått
påtryckningarna — fastän det är valår
i Amerika i år. Inte ens i ett land som
Förenta staterna, där man i praktiskt taget
varje lunchtal högstämt hyllar företagsamheten
i alla dess former, har man
alltså velat ge en skattesänkning någon
framträdande plats i kampen mot konjunkturavmattningen.
Den amerikanska
företagsbeskattningen är knappast lindrigare
än den svenska, och vad konjunkturen
beträffar har denna mattats väsentligt
mycket mer i Förenta staterna
än i vårt land.

Inte heller i Västeuropa har man velat
begagna en skattesänkning som speciellt
medel mot konjunkturens försvagning.
Det är andra åtgärder som där i första
hand har tillgripits, främst ränte- och
kreditåtgärder.

Vid årsskiftet slopades investeringsavgiften,
och det är fullt befogat att detta
nämnts i denna debatt. Det var en åtgärd
som verkar stimulerande för före -

tagen genom att den underlättar investeringar
och alltså håller sysselsättningen
uppe. Jag tror att den har större allmän
betydelse för företagen än en
minskning av bolagsskatten skulle få.

Det nuvarande konjunkturläget tyder
inte på att det är generella åtgärder som
behövs i första land. Det är inte främst
en allmän lättnad över hela linjen inom
näringslivet som behövs för att stimulera
konjunkturen. Det frigivande av
konjunkturfonder, som nu sker och som
åberopats här i debatten, är ett medel
av helt annan typ. Det verkar, om jag
får använda det ordet, selektivt, medan
en förändring av beskattningen verkar
över hela linjen. Många näringar arbetar
ju för största högtryck med mycket goda
konjunkturer och hygglig lönsamhet.
Där avmattningen i konjunkturen satt
in beror den främst på minskad efterfrågan
i utlandet till följd av den allmänna
avmattningen ute i världen eller
också på säsongstörningar eller dylikt.
De svårigheterna avlägsnas inte, i den
mån de beror på trögare exportmarknad,
genom lägre företagsbeskattning.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på att vi för varje år ökat vår export
— i fjol med inte mindre än 8 procent
vilket tyder på god konkurrenskraft.

I en sådan situation, hävdas det med
eftertryck i finansplanen, bör man inte
göra en generell påspädning av den inhemska
konjunkturen utan genom motåtgärder,
som sättes in på särskilda
punkter eller där man behöver en ökad
ekonomisk insats, hålla uppe sysselsättningen.
Finansministern understryker
alldeles särskilt, att »objekten får väljas
med särskild hänsyn till att importen
inte stimuleras av åtgärderna». Man kan
inte nämnvärt underlätta exporten i nuläget
och göra utlandet mer benäget att
köpa svenska varor genom att minska
bolagsskatten. Men man riskerar att genom
en sådan åtgärd stimulera importen
och därmed försvaga valutasituationen,
som redan är otillfredsställande.
Det budskap, som återfinns i dagens tidningar,
är mycket oroande och utgör
vittnesbörd om en försämrad valutasituation.

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Men man kan heller inte hävda, att den
extra bolagsskatten försatt företagen i en
sådan ekonomisk situation, att det av det
skälet skulle vara påkallat med snabb
lindring. Det är självfallet alltid tacknämligt
med lägre skatter, både för enskilda
och för företag, men detta önskemål
får vägas mot andra behov, t. ex.
samhällets behov av inkomster för att
täcka gemensamma utgifter.

Alldeles nyss har en färsk undersökning
av boksluten för de hundra största
företagen i vårt land redovisats. De representerar
tillsammans 14 miljarder
kronors omsättning och 200 000 anställda.
Av undersökningen framgår, att deras
genomsnittliga vinst före skatt, avsättningar
och avskrivningar i fjol ökade
med 9 procent. Det är en anmärkningsvärt
hög siffra, som är gynnsam även
frånsett vissa engångsföreteelser. Den redovisade
vinsten för detta hundratal företag
har under de senaste tre åren varit
573 miljoner, 538 miljoner och 551 miljoner
— den sista siffran avser fjolåret.
I utdelning har aktieägarna fått
344, 359 respektive 364 miljoner kronor.
Man har alltså haft en jämn utdelning.
Detta är karakteristiskt för de svenska
bolagen under efterkrigstiden och får
anses vara en gynnsam faktor. Det egna
kapitalet för detta hundratal företag har
under de senaste tre åren vuxit från
6.679 miljoner till 8.344 miljoner, d. v. s.
det har skett en ökning under dessa tre
år med över 1,6 miljarder. Anläggningstillgångarna
har ökats på ungefär samma
sätt.

Det är klart att man skall läsa sådana
översiktliga framställningar med viss
försiktighet, men siffermaterialet tyder
ändå på god och lönsam konjunktur.
Siffrorna har också redovisats från en
period, då den extra bolagsskatten varit
i funktion. Den fortsatta konsolidering,
som präglar företagen, är en skyddsvall
för oss alla och ett glädjeämne.

I motionerna har med eftertryck pekats
på produktionsutvecklingen. Det är
särskilt högermotionen, som vill påvisa
att den på senare tid lägre produktionsökningstakten
skulle bero på den skärpta
företagsbeskattningen. I högermotionen

Om sänkning av bolagsskatten
pekas särskilt på femårsperioden 1945—
1951. Det framhålles att man då hade en
väsentligt mycket högre ökning i produktionen
än på 1950-talet. Detta är riktigt,
men det bevisar inte särskilt mycket om
företagsbeskattningens inverkan, ty perioden
1945—1951 präglades av särskilda
förhållanden. Man hade en bakgrund
av avspärrning. Den släppte vid krigsslutet
och importen blev fri. Hundratusentals
människor kom tillbaka från beredskapen
till arbetslivet. Man fick en import
av maskiner och ny materiel, som
stimulerade till en produktionsökning
av alldeles speciell karaktär; den låg på
6—8 procent om året. Men det är klart,
att vi inte jämt kan hålla en sådan
språngvis ökande takt.

Man kan lika gärna ta en annan jämförelse.
Man kan exempelvis säga, att
trots den efter kriget skärpta företagsbeskattningen
har produktionen ökats
starkare under efterkrigstiden än före
kriget, trots att vi då hade lägre beskattning.
Detta visar naturligtvis inte
att en högre företagsbeskattning medför
ökning av produktionstakten. Självfallet
inte! Men det visar vådan av att
göra sådana jämförelser mellan olika
femårsperioder. Det visar även vådan av
att söka påvisa det organisatoriska sambandet
mellan produktionsökningen och
företagsbeskattningens styrka. Det är så
många faktorer som spelar in när det
gäller att påverka produktionens utveckling.

Den extra bolagsskatten beräknas ge
ett belopp av minst 100 miljoner per
helt år; av reservanterna beräknas beloppet
till 250 miljoner. De pengarna
kan inte gärna nu undvaras i statskassan.

Från högerhåll försäkrades för en
månad sedan i remissdebatten, att driftbudgeten
kommer att visa underskott på
minst en halv miljard kronor. Huruvida
detta är riktigt eller inte, kan man inte
veta; det är en gissning vars hållbarhet
man inte vet något närmare om. Men
denna bedömning, att ett sådant väldigt
underskott skulle uppkomma i driftbudgeten,
ger en mycket dålig utgångspunkt
för dem som vill plädera för att nu före -

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Om sänkning av bolagsskatten
taga en skattesänkning, som skulle ytterligare
försämra budgetläget och nödga
staten att låna upp ännu mer. Kritikernas
hållning blir härvidlag, förefaller
det mig, något paradoxal och icke så litet
äventyrlig. Särskilt mot bakgrunden av
att riksdagen för endast tre månader
sedan höjde beskattningen med 400 miljoner
kronor skulle det te sig som dålig
kvartalspolitik att nu sänka beskattningen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När den extra bolagsskatten
infördes, försäkrade finansministern
att den skulle vara av tillfällig
art och att den endast skulle löpa så
länge risk för inflation förelåg. Jag skulle
vilja fråga, om det nu längre föreligger
risk för en inflation. Jag tror
att den är ganska avlägsen, om nu inte
oroligheterna i Egypten och de andra
länderna där nere kommer att inverka
på konjunkturläget.

Herr Sjödahl framhöll att konjunkturbilden
är en helt annan nu än förra
året; det skulle utskottsmajoriteten ha
skrivit. Jag vill bara påpeka att det
väl var en felsägning, ty det står i utskottets
betänkande att konjunkturbilden
är en helt annan än år 1955. Det
förändrar ju saken ganska mycket, om
man ser på vad som skett från år 1955
och till i dag.

Jag minns mycket väl att när man
började diskutera införandet av denna
extra bolagsskatt, var man mycket betänksam,
huruvida en sådan beskattning
skulle kunna åstadkommas utan att skada
företagen. Om vi ser på utvecklingen
under den sista tiden, är den nog inte
så lysande som herr Möller här ville göra
gällande. Vi kan ju bara se på vad som
skett under det närmast föregående året.
Vi kan dagligen i tidningarna läsa om
hur det ena företaget efter det andra
permitterar sina anställda på grund av
att man har brist på order och inte
kan fortsätta med den arbetsstyrka som
man har haft. Detta är väl ändå ett tec -

ken på att de farhågor för inflation,
som man hyste när denna skatt infördes,
nu inte längre är lika berättigade.

Herr Sjödahl säger att det är en brist
på ansvar, att man inte vill balansera
löpande utgifter med löpande inkomster.
Till detta vill jag säga att det självfallet
är mest tacknämligt, om man kan åstadkomma
en balans på det sättet, men här
har ju, inte minst under den senaste
remissdebatten, framhållits att man väl
någon gång från regeringspartiets sida
borde tala om, huruvida det inte finns
möjligheter att sätta in en sparsamhet
på de områden, där en sådan verkligen
betyder någonting i budgeten. Men det
tycks man inte vilja göra. Man synes
vara hågad att gå den gamla vägen,
nämligen att först besluta utgifterna och
sedan bestämma inkomsterna. Om inkomsterna
inte räcker till, föreslår man
höjda skatter. Det är en väg som man
beträtt den senaste tiden. Jag tror ju att
att man också bör beträda den andra
vägen, alltså att spara på de områden
där man kan spara.

Herr Möller säger att man bör tillgripa
räntepolitiken och kreditsystemet. Ja,
det är ju en sak som vid olika tillfällen
också framförts av det parti jag tillhör.
Vi kan inte, om vi skall hålla arbetslösheten
borta, ha ett sådant kredit- och
räntesystem som vi för närvarande har.
Jag vill ännu en gång inför kammarens
ärade ledamöter säga, att detta är ett
ingrepp som bör göras snarast möjligt.

När det här talas om att man vill underbalansera
driftbudgeten, får jag säga
att jag inte tror att någon i kammaren
skulle önska detta. Jag tror att alla vill
söka hålla den flytande, men då får man
ju också se till att man inte tar på sig
sådana utgifter, som man inte har möjlighet
att bära.

Herr Möller nämnde att vi för cirka
tre månader sedan tog ut en extra skatt
till försvaret på 400 miljoner kronor.
Det var ju enligt en överenskommelse,
som träffades mellan de olika partierna,
men jag är inte helt övertygad om att
det skattesystemet var det bästa som
kunde åstadkommas. Jag anser att dessa
olika punktskatter, som vi har och så

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

länge haft att dragas med, den extra
bolagsskatten och dylikt, snarast möjligt
borde tagas bort, och jag tror att tiden
snart är mogen för att vi vidtar andra
åtgärder för att trygga vårt näringsliv.
Nu tycks man tro att det går att
lägga på näringslivet vilka bördor som
helst.

Det var ju mycket intressant att höra
de siffror, som herr Möller lade fram
och som visade hur industrien hade
ökat sin utdelning och även ökat investeringarna.
Men herr Möller glömde bort
en mycket viktig sak. Han glömde att
tala om, att vi under de år, som han
räknade upp, har haft en fastighetstaxering,
som jag tror gjorde mer än de
siffror som herr Möller nämnde. Man
skall ta allt med i beräkningen, när man
redovisar hur ökningen tillkommit. Om
man höjer taxeringsvärdet på en fastighet
till det dubbla, är det självklart att
man kan komma till en på papperet till
synes mycket god ställning inom företagen.

Jag kan inte, herr talman, instämma
med dem som anser att man skall fortsätta
att ta ut denna extra bolagsskatt.
Jag tror att vi snart står inför en sådan
situation, att vi på ett eller annat sätt
måste försöka nedbringa skatterna, så
att de kommer i rimlig proportion till
näringslivets inkomster. Enligt min mening
kan vi inte fortsätta med den höga
beskattning vi nu har. På vilket sätt beskattningssystemet
bör omläggas får ju
den pågående utredningen undersöka
och avge förslag om, men jag tror för
min del att tiden nu är inne att avskaffa
vad man från regeringens sida en
gång har lovat bara skall vara tillfälligt.
Ingen människa tror ju längre på vare
sig finansministern eller regeringen,
om de vid framläggandet av sina skatteförslag
säger, att det bara är fråga om
en tillfällig beskattning och att man inte
behöver tillgripa den mer än något eller
några år för att vi på nytt skall uppnå
stabilitet. När skatten väl är införd,
vill man ju inte ta bort den. Vi får anledning
att flera gånger i dag diskutera
liknande saker.

Jag skall inte uppehålla tiden längre,

Om sänkning av bolagsskatten
herr talman, utan kan i övrigt helt ansluta
mig till vad herr Spetz anförde när
det gäller denna extra bolagsskatt. Jag
ber att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Elofsson sade, att
det inte var möjligt för företagen att
bära denna bolagsskatt. Men under den
tid de burit den har de oavbrutet ökat
sina kapitalinvesteringar, och även nästa
år ökar de sina investeringar prognosmässigt
mer än eljest; och de har
inte räknat med att den extra bolagsskatten
skulle försvinna.

Vidare framgår det ju av de siffror,
som herr Möller anförde ur samma tidskrift
som jag citerade, att dessa bolag
under denna tid har ökat sitt eget kapital
mycket avsevärt.

Herr Elofsson yttrade att vi borde avskaffa
både punktskatterna och den extra
bolagsskatten. Jag konstaterar då bara
att den första skatt, som herr Elofsson
vill medverka till att avskaffa, är
den extra bolagsskatten.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sjödahl talade liksom
herr Möller om hundra företag, som
man har plockat ut och redovisat, men
vi har ju, herr Sjödahl, mer än hundra
företag i vårt land. Jag vill inte alls förneka,
att det finns några företag som
haft en god ekonomisk ställning och som
kan leva på det under många år, men
plocka inte ut och redovisa de bästa företagen,
herr Sjödahl, utan se på näringslivet
i dess helhet! Då får man en
annan bild.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte jag som har
plockat ut dessa företag, utan Skandinaviska
banken.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! När man lyssnar till de
borgerliga talarna i denna debatt, får man

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Om sänkning av bolagsskatten
intrycket att deras avsikt är att bibringa
kammaren och därmed också allmänheten
den uppfattningen, att de svenska
bolagen formligen dignar under en väldig
skattebörda. Nu bör det väl emellertid
stå ganska klart för alla, att verkligheten
talar ett helt annat språk. Som
herr Sjödahl redan sagt, har vi så pass
generösa skatteregler när det gäller avskrivningar
och avsättningar, att bolagsstyrelserna
och aktieägarna själva kan
bestämma hur mycket som skall redovisas
i nettovinst och därmed själva egentligen
också bestämma, vilken skatt man
skall betala.

Jag vill i det sammanhanget bara erinra
om att bolagens beskattningsbara inkomster,
enligt de siffror som finns i
materialet, minskades med 12,5 procent
från 1955 till 1956, detta trots en betydande
produktionsökning och trots att
man måste notera en mycket avsevärd
stegring av de reella vinster som dessa
företag hade tagit hem. Jag menar för
min del —• och jag tillhör dem som redan
1953, om jag inte minns fel, motionerade
om en höjning av bolagsskatten
— att de svenska bolagen i skattehänseende
verkligen intar en mycket privilegierad
ställning både i jämförelse med
enskilda personer här i landet och jämfört
med företagen i flera med oss jämförbara
länder.

De borgerliga talarna vill nu utöka
dessa privilegier och ge bolagen möjligheter
att sänka sina skatteutgifter med
25 procent. Låt mig bara anföra ytterligare
ett par siffror till dem som redan
tidigare har nämnts i debatten. Bolagen
betalar ju cirka en miljard om året i
skatt. Enligt senaste företagsräkningen
finns här i landet omkring 35 000 aktiebolag.
För några veckor sedan publicerades
i pressen en sammanställning av
vinsterna för 83 av de större svenska
bolagen. De redovisade — märk väl själva
— vinster på ungefär 2,5 miljarder
kronor. Hur stora de faktiska vinsterna
var för dessa bolag vet man ju inte, liksom
inte heller hur stor den sammanlagda
vinsten var för alla de 36 000 aktiebolag
som vi har här i landet. Jag har
inte några siffror om detta men jag kan

på goda grunder förutsätta, att det är väldiga
belopp som det rör sig om.

Herr talman! Jag skall inte vidare förlänga
debatten. Den ståndpunkt vi kommunister
intar i denna fråga torde vara
välkänd för kammaren och för allmänheten.
Jag finner inga som helst sakliga
skäl, varken ur konjunkturmässiga eller
statsfinansiella synpunkter eller med
hänsyn till företagens ekonomiska ställning,
för att gå med på sänkning av bolagsskatten.
Jag ber därför, herr talman,
att få ansluta mig till reservanternas yrkande.
Jag vill i detta sammanhang
framhålla att jag inte på alla punkter
kan dela deras motivering. Men det är
ju själva yrkandet, som är det väsentliga
och som jag för min del kan stödja.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag skall i detta sammanhang
inskränka mig till några randanmärkningar
till den förda diskussionen.
Jag har ju alltifrån införandet av den
extra bolagsskatten 1955 vid varje tillfälle,
när vi diskuterat den ekonomiska
politiken i stort, haft anledning att
apostrofera denna höjning av bolagsskatten
såsom en oriktig och olämplig åtgärd.
Senast vid remissdebatten vid denna
riksdag hade jag anledning att uppehålla
mig vid denna fråga. För oss är
det således inte i första hand en vändning
i konjunkturen, som nu påkallar
vårt yrkande om att skatten skall tas
bort. Det är klart att ändringen i konjunkturerna
har yttermera skärpt olägenheterna
av skatten, men vi har ända
från dess införande ansett den vara en
olycklig åtgärd, som vi konsekvent röstat
emot. Däremot åberopar vi nu konjunkturen
alldeles speciellt gentemot
dem, som införde denna höjning av skatten
med hänvisning till den konjunktur,
som rådde 1955. Jag tillät mig uttrycka
detta på det viset vid remissdebatten här
i sommar, att »det borde även för skattens
upphovsmän vara klart, att en skatt,
som infördes provisoriskt som en dämpare
i ett extremt konjunkturläge, bör
visa sin provisoriska karaktär genom att

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

försvinna i en avmattad konjunktur, som
anses innefatta risk för arbetslöshet».

Jag ber att få erinra om, vilket jag inte
tycker har kommit fram tillräckligt
i den förda debatten, att man i själva
verket aldrig uppfyllt det föregivna ändamålet
med denna skattehöjning. Den
motiverades helt och hållet med att man
ville från bolagen dra in ett belopp, som
beräknades till mellan 200 och 300 miljoner,
för att föra bort dessa pengar ur
den allmänna rörelsen. Argumentet för
åtgärden var ju, att dessa pengar skulle
få ligga stilla och således inte bidraga
till att öka omsättningen i landet.

Denna enda motivering för skattens
införande har ju inte vid något tillfälle
kunnat uppfyllas. Det blev i själva verket,
vilket vi misstänkte, en överflyttning
av dessa pengar från bolagen till
staten, som expanderade sin egen verksamhet
i samma mån som den genom
skatten inskränkte bolagens möjligheter.
Det har ju gått till på det viset, att man
under ett par år till formen men inte till
gagnet uppfyllt villkoret genom att i
riksbanken å ena sidan låna ett belopp
motsvarande skattens, för att å den andra
sidan uppföra avsättningen som en
tillgång. Det har varit rena rama kamouflaget.
Vad som skett har icke inneburit
något annat, alltifrån denna skatts införande,
än att man tagit dessa pengar
från den privata sektorn, från företagen,
och tagit hand om dem för användning i
den statliga rörelsen. Det blev således inte
någon minskning av den allmänna rörelsen
i landet, som var meningen med
denna skatt.

1 nuvarande läge, när konjunkturen
har vänt, tar man steget fullt ut och låter
skatten flyta in i den allmänna budgeten.
Nu skulle det följaktligen bil ett hål
i den allmänna budgeten, för den händelse
man skulle ta bort denna skatt.

Då inställer sig frågan: Hur stort blir
detta hål? De som står bakom utskottsutlåtandet
anser det riktigt att beräkna
siffran till 100 miljoner för ett budgetår,
under det att man från reservanternas
sida gör gällande, att det rör sig om
250 miljoner kronor. Det är klart att det
är mycket vanskligt att beräkna vad siff 2

Första kammarens protokoll 1958. Nr B

Om sänkning av bolagsskatten
rån kan bli, men om man ser hur skatteinkomsterna
har fluktuerat under de år,
då denna skatt har varit gällande och
jämför dem med de närmast föregående
åren tror jag ändock att man vågar påstå,
att de som står bakom utskottet kommit
sanningen nära. Jag tror att bortfallet
kommer att hålla sig omkring 100 miljoner
kronor. Jag skall inte gå in på de
bakomliggande sammanhang som ger anledning
till en sådan slutsats. Men det
gäller här, som förut framhållits, bokföringsåtgärder
och hänsyn till olika sammanhang,
som medför att man inte bara
kan lägga matematiken till grund och
hävda, att det blir en femtedel av totalbeloppet,
som kommer att falla bort.

Sedan vill jag för vår del deklarera
att vi dragit konsekvenserna och anser,
att om det nu blir ett hål i budgeten med
100 miljoner kronor genom att denna
skatt slopas, bör detta ersättas genom
reduceringar i statens utgifter. Det är
ett tema som vi kommer att få behandla
nästa vecka, då vi presenterar i ett
sammanhang vårt alternativ till budgeten.
Vi har således varit beredda att ta
konsekvenserna av den åtgärd vi föreslår,
och vill inte medverka till något
hål i en redan förut svag budget.

Sedan har här nämnts några siffror
från Skandinaviska bankens senaste
häfte. Det är alltid vanskligt, när siffror
användes i en debatt, ty de åberopas
mer eller mindre tendentiöst. Här
har man nämnt siffrorna utan att på
något sätt åberopa den kommentar, som
givits till dem. När det gäller höjningen
av anläggningstillgångarna mellan
1956 och 1957 står omedelbart under
den tabell, som belyser detta, att höjningen
är väsentligen beroende på uppskrivningar
av tillgångarna i ett par
företag. Vidare framhålles: »Dessutom
har statens inlösen av LKAB-aktierna inneburit
en stark ökning av Grängesbergsbolagets
anläggningstillgångar och egna
kapital genom den stora bokvinst som
framkom. Transaktionen med Malmbolagets
aktier har också påverkat de likvida
omsättningstillgångarna i stigande
riktning. Frånräknas effekten härav visade
bolagen en ökning av banktillgodo -

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Om sänkning av bolagsskatten
havandena med endast ett hundratal
miljoner kronor. Lagervärdena visar en
jämfört med 1956 avsevärt mindre ökning».

När vi sedan kommer till anskaffningssidan
framhålles, att där märks i
första hand den ytterst kraftiga ökningen
av det egna kapitalet med i det närmaste
1 300 miljoner kronor. Vidare säges
följande: »Denna ökning förklaras
dock till största delen av att olika tillgångar
(både anläggningar och lager)
skrivits upp. Ökningen är således väsentligen
en ren bokföringstransaktion. Elimineras
uppskrivningarna blir kapitalökningen
blott ett par hundra miljoner
eller något lägre än 1956.»

Så var det med de miljardbelopp man
här rört sig med som ett uttryck för att
konjunkturen under 1957 skulle varit så
gynnsam i förhållande till de tidigare
åren!

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
förlänga diskussionen. Jag ber att
få instämma i yrkandet om bifall till utskottet
hemställan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det har under dagens
debatt framskymtat vissa allmänna synpunkter
på bolagsskatten, som jag tycker
något närmare bör belysas. Herr
Öhman har gått längst i det fallet och
menat, att bolagen gott kunde betala
ännu mera; herr Sjödahl är något försiktigare,
men han har vid ett par tillfällen
framhållit att just denna skatt var
den första som vi från utskottsmajoritetens
sida ville avskaffa.

Jag får säga, att man bör se med en
viss försiktighet på bolagsskattens karaktär
över huvud taget. Jag tror att varken
herr Öhman eller herr Sjödahl skall
vara så säkra på att det är just bolagen,
som betalar denna skatt. Bolagen har
ofta inte några reserver, från vilka man
bara kan plocka fram skattepengar, utan
vi är starkt medvetna om att om vi företar
höjningar av bolagsskatten, så resulterar
detta oftast i att det i realiteten
blir en form av omsättningsskatt, som
alltså tas ut på varorna. Om jag inte
missminner mig, har Landsorganisatio -

nen vid något tillfälle varit inne på om
det över huvud taget är ändamålsenligt
att tillämpa en sådan skatteform för bolagen
som vi nu har.

Jag vill ha sagt detta till en början,
eftersom i synnerhet herr Sjödahl var så
ivrig med att påpeka att detta var den
första skatteform vi skulle vilja avskaffa.

Vad är skälet till att vi ansett att bolagsskatten
just nu bör sänkas? Ja, det
är givetvis det förändrade konjunkturläget.
Herr Sjödahl var inne på samma
sak och han hade huvudsakligen då två
argument för skattens bibehållande. Det
ena var att han inte ville acceptera den
bild av konjunkturläget, som vi skisserat,
utan ansåg att den var alltför mörk,
och det andra var det statsfinansiella
skälet. Jag vill framhålla att det i utskottsutlåtandet
säges: »Den högkonjunktur
som rått under de senaste åren
har påtagligt mattats. Som framhållits i
statsverkspropositionen B är det tydligt
att produktionsutvecklingen under innevarande
år blir av blygsammare omfattning
än under de närmast föregående,
åren. Den senaste tidens ekonomiska utveckling
samt de aktuella utvecklingstendenserna
understryker betydelsen av
att sådana åtgärder vidtages som kan
vara särskilt ägnade att främja produktionen.
»

Jag förmodar att herr Sjödahl inte
har något emot att man citerar detta uttalande.
Jag vill yttermera understryka,
att finansministern tog till orda i remissdebatten
efter de första anförandena och
förklarade, att en något olika bild hade
framförts från partierna beträffande bedömningen
av konjunkturläget, men att
han anslöt sig närmast till den bedömning
av läget med mera depressiva tendenser
som jag gjorde. Att det finns
ganska depressiva tendenser kan således
inte motsägas. Jag tror inte heller att
herr Sjödahl har kunnat undgå att se i
tidningarna de tyvärr ofta återkommande
notiserna om inskränkningar vid olika
företag och till och med om nedläggning
av driften. Det är sådana skäl som
har gjort, att vi nu anser att man bör i
tid försöka stimulera företagsamheten

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

genom att avskaffa den extra bolagsskatten.

När det sedan anförs statsfinansiella
skäl är jag medveten om vilka svårigheter
det kan bli på den punkten. Men vi
skall inte heller blunda för tendenserna
till stigande arbetslöshet. Skulle de
bli ännu mera markerade, hoppas jag
att reservanterna har beaktat, att det
kan bli stora utgifter för statens del för
att klara den saken. Därför kanske det
är goda skäl att redan nu försöka stimulera
företagsamheten och därigenom förhindra
ökad arbetslöshet. Det är sådana
motiveringar som har legat bakom vår
uppfattning om att den extra bolagsskatten
skall avskaffas.

Det är en rätt egendomlig sak som
ibland har framkommit i detta sammanhang.
Både statsministern och finansministern
har sagt — och det har också
framförts från utskottets ärade ordförande,
som i dag talar i egenskap av reservant
— att man skulle kunna avskaffa
den extra bolagsskatten senast i samband
med tilläggspensioneringens genomförande.
Vilket samband anser herrarna
föreligga mellan dessa saker? Är
det meningen att man skall finansiera
tilläggspensioneringen med någon sorts
skattepengar, eftersom man skall kunna
avskaffa den extra bolagsskatten just i
det ögonblick pensioneringen införes?

Jag kan inte finna något skäl till att
man skall sammankoppla de båda sakerna.
Införandet av den extra bolagsskatten
var en konjunkturpolitisk åtgärd.
Den dag som konjunkturen har ändrats
så mycket, att vi anser att bolagsbeskattningen
bör lättas, skall vi väl som en
särskild åtgärd kunna ta bort den extra
bolagsskatten. En sådan åtgärd skall inte
sammankopplas med en så oerhört kontroversiell
fråga som tilläggspensioneringen
är. Jag förstår inte statsministerns
argumentering, och inte heller herr
Sjödahls, för att man skall sammankoppla
dessa båda saker.

Med de skäl, som jag nu ytterligare
har tillåtit mig anföra till debatten i dag,
herr talman, ber jag att få ansluta mig
till yrkandet om bifall till utskottets
hemställan.

Om sänkning av bolagsskatten

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman: Jag vill bara påpeka för
herr Bengtson, att vi enligt nationalbudgeten
har att räkna med en produktionsökning
på åtminstone 1 procent. Om man
räknar in den beslutade arbetstidsförkortningen,
som innebär en minskning
av produktionen med 1 procent, betyder
det att man för innevarande år har att
kalkylera med en tvåprocentig ökning,
ehuru man tar ut den ena procenten genom
en förkortad arbetstid. Vi är alltså
inte totalt sett i något depressivt läge.
Investeringsökningen beräknas bli 6 procent
större än föregående år. Det visar
inte heller att vi är hårt pressade.

Men jag har i fråga om bytesbalansen
med utlandet erkänt, att vi importerar
mer än vi säljer. Det är rätt olyckligt.
Därför bör exporten på allt sätt uppmuntras,
och jag nämnde en hel del åtgärder
som man hade vidtagit i det syftet.
Det är fördubbling av exportkrediterna,
utbetalning av prisutjämningsavgifter
och konjunkturavgifter, särskilt
till skogsbolagen, användning av investeringsfonderna
för att bereda sysselsättning
där denna håller på att mattas av.
Jag vill erinra om att det föreligger en
viss minskning av inflationsförsvaret,
beroende dels på att de nämnda prisutjämningsavgifterna
börjat utbetalas, dels
på investeringsfondernas ianspråkstagande,
dels på den genomförda räntesänkningen,
dels och icke minst på investeringsavgifternas
borttagande. Verkningarna
härav är uppenbara. Vad herr
Bengtson närmast förordar är en total
avrustning i kampen mot de expansiva
tendenser som finns inom samhället.

Vidare tyckte herr Bengtson, att min
uppfattning om när den extra bolagsskatten
skulle kunna tas bort var litet
svävande. Jag nämnde, att skatten borde
kunna tas bort, när man får en allmän
konjunkturnedgång. Då kanske vi
måste inte bara avskaffa den extra bolagsskatten,
utan även minska andra
skatter. Ett sådant läge kan komma. Jag
nämnde tillika, att man bör avskaffa
den extra bolagsskatten, när man i motsvarande
grad kan öka statens inkomster,
så att åtminstone driftbudgeten inte blir

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Om sänkning av bolagsskatten
underbalanserad. Jag tycker att det skulle
vara en skandal i ett samhälle som
vårt med full sysselsättning, om vi inte
ens skulle ha pengar till våra löpande utgifter
för försvar och sociala ändamål,
trots att vi för några månader sedan infört
en hel rad punktskatter som drabbar
de enskilda på ett helt annat sätt än
den extra bolagsskatten gör.

Jag nämnde, att denna skatt bör senast
— lägg märke till ordet senast — tas bort
i samband med att en lagfäst tjänstepension
införes. Nu är ju den lagfästa tjänstepensionen
det röda skynket för herr
Bengtson. Det är ingenting som kommer
honom att se mera rött än denna pensionering,
som innebär att man hjälper
de många tjänstemännen och arbetarna
här i landet till en lagstadgad pension,
när de inte som så många andra kan
falla tillbaka på kapitalvärden av skilda
slag eller när de inte är i den förmånliga
ställningen att vara i statens eller
kommunernas tjänst.

Den extra bolagsskatten skall tas bort
senast i det ögonblick tjänstepensioneringen
genomföres. Varför? Jo, därför
att man pålägger då hela företagarvärlden
avgifter för att finansiera denna lagfästa
tjänstepension. Så enkelt är sammanhanget.
Men så stort är också sammanhanget.
Jag är verkligen bedrövad
över att min gamle vän herr Bengtson
inte kan se detta sammanhang och inte
på något sätt vill medverka till den största
sociala reform som jag har sett aktualiserad
under min livstid.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Herr Sjödahl har en benägenhet
att undvika mera väsentliga saker
när han diskuterar denna fråga. Han
drar fram åtskilliga faktorer, som skulle
inverka gynnsamt på hans egen argumentering,
men han förbigår nogsamt de depressiva
tendenser som finns. Han vill
inte acceptera eller nämna ett ord om
vad jag anfört från statsverkspropositionen
eller vad som anförts av regeringen
om de depressiva tendenserna och har
tydligen glömt bort arbetslöshetssiffrorna
för maj månad — jag vet inte om det

var 17 000 eller 19 000 flera arbetslösa då
än under samma månad föregående år.
Det förefaller för herr Sjödahl vara faktorer,
som man inte behöver ta alltför
hårt på. Jag för min del ser mycket allvarligt
på att vi har en stigande arbetslöshet
och är fördenskull beredd att i tid
försöka vidtaga åtgärder.

Sedan säger herr Sjödahl, att den extra
bolagsskatten troligen skall avskaffas,
men han är något tveksam om tidunkten.
Jag måste säga att de tendenser som nu
framkommit är sådana, att vi bör starkt
överväga att vidta åtgärder för att förhindra
arbetslöshet.

Jag skall inte ytterligare gå in på vad
herr Sjödahl sade om pensionerna, men
jag skall kanske säga ett ord till om det
där sambandet. Herr Sjödahl sade, att
när vi kan öka statens inkomster, kan vi
tänka oss att ta bort den extra bolagsskatten.
Men, herr Sjödahl, det har väl
inte något samband med statens utgifter
om tilläggspensioneringen införes? Eftersom
pensionsavgifterna inte kommer
in bland statens inkomster, kan det väl
inte höra ihop!

Som jag sade skall jag,herr talman,inte
ge mig in på någon diskussion om pensionerna.
Men eftersom herr Sjödahl använde
så starka uttryck gentemot mig,
vill jag bara säga, att jag inte har velat
acceptera graderade pensioner som inte
har någon social motivering och som
för två makar tillsammans med folkpensionen
kan gå upp till 36 000 kronor om
året. Det finns ingen social motivering
för sådana pensionsbelopp. Från vår
sida säger vi ja till friheten och nej till
tvånget. Herr Sjödahl säger ja till tvångspensioner
och vill därför beteckna oss
bara som nejsägare.

Jag kan fortfarande inte finna något
som helst samband mellan avskaffandet
av den extra bolagsskatten och genomförandet
av graderade tilläggspensioner.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Herr Bengtson uttryckte
sin fruktan för den stigande arbetslösheten.
Jag tycker att han åtminstone på
den punkten kunde dämpa sina farhå -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

gor. Arbetslösheten är nämligen för närvarande
faktiskt inte stigande utan sjunkande.
Under den senaste månaden registrerades
19 000 arbetslösa, vilket var
en betydande sänkning, ehuru siffran
var G 000 högre än för motsvarande
månad föregående år. Nuvarande arbetslöshet
ligger mellan 1 och 2 procent.
Den beror delvis på försämrat läge
för vissa speciella industrier, delvis också
på en viss överårig arbetskraft,
som under alla omständigheter är svår
att placera. Jag vill ändå till belysning
av konjunkturen peka på den produktionsökning
på 3,5 procent som skedde
i fjol. När herr Bengtson frågar hur det
skall bli, om arbetslösheten växer, kan
jag nog svara att vi alla i ett sådant fall
är beredda att ta krafttag av mycket
större mått än en sänkning av bolagsskatten
skulle innebära.

Vad konjunkturläget beträffar skall
man inte mana fram den risk som ändå
ligger i det utrikespolitiska läget i dag.
Om det vill sig illa, kan uppenbarligen
Mellanöstern-situationen snabbt ge utslag
i vår ekonomiska situation.

Det har talats om vinsterna för de
hundra bolagen. Med alla reservationer
— herr Ewerlöf anförde en del -— är
dock huvudintrycket, att föregående år
var ett gynnsamt år för den svenska företagsamheten.
Tack och lov för det!
Den siffra som trots alla reservationer
stannar i minnet är att fjolåret för den
ledande svenska företagsamheten innebar
en ökning med 9 procent av vinst
före skatt och avskrivningar. Detta förstärker
intrycket att det var ett gynnsamt
år.

Herr Ewerlöf förklarade, att högern
för sin del var beredd att ta konsekvenserna
av ett inkomstbortfall på grund av
bolagsskattens minskning. Högern har
nämligen lagt fram besparingsförslag
som täcker inkomstbortfallet för statskassan.
Men dess värre för högern har
riksdagen icke varit beredd att ta samma
konsekvenser. Därför skulle det kalkylerade
inkomstbortfallet i verkligheten
också bli ett verkligt inkomstbortfall.

Om sänkning av bolagsskatten

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Herr Bengtson sade, att
jag inte tog upp vad som sagts i finansplanen.
Men jag byggde hela mitt anförande
just på vad som sagts där. Herr
Bengtson borde måhända gå hem och
stänga in sig i sin kammare och läsa finansplanen
ordentligt. Då skall herr
Bengtson finna, att nästan alla de siffror
och andra uppgifter som jag framförde
är hämtade därifrån och ifrån nationalbudgeten.

Herr Bengtson gjorde sig smått lustig
över att jag hade talat om att den inkomst
för staten, som den extra bolagsskatten
utgjorde, skulle »ersättas med
andra statsutgifter». På vilken nivå befann
sig tillfälligtvis herr Bengtsons intelligens,
när han inte kunde förstå, att
detta — om jag alls sagt det — måste
vara en ren felsägning från min sida.

Herr Bengtson nämnde också något —
det är ett gammalt demagogiskt trick —•
om de mycket störa pensioner, som vissa
skulle kunna få enligt det av regeringen
framlagda förslaget. Men herr Bengtson
vet nog, att det är för den stora massan
av medborgare här i landet, som mitt
parti är ute och kämpar, och det är för
dem vi i första rummet vill skaffa pensioner.
Att det sedan slinker med en och
annan stor inkomsttagare må vara hänt.
Jag förmodar, att herr Bengtson aldrig
opponerat sig emot låt oss säga de statsrådspensioner,
som väntar en del av
herr Bengtsons partivänner.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Herr Möller anförde några
uppgifter om arbetslösheten och påpekade,
att den är i sjunkande. Ja, det
fattas väl bara att den skulle vara i stigande
vid denna tid på året! Men jag
tackar herr Möller för att han konstaterade,
att det dock är G 000 fler arbetslösa
nu än det var föregående år vid
samma tid, och det är också på detta sätt
man har bedömt saken i finansplanen.

Beträffande arbetslösheten vill jag därtill
bara påminna om att när vi införde
den extra bolagsskatten fanns
40 000 lediga platser, som inte av arbetsmarknadsskäl
kunde besättas. Sådan var

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Om avskaffande av varuskatten å glass
situationen då. För dagen har vi i stället
några tiotusental arbetslösa. Det är från
dessa utgångspunkter man bör bedöma
huruvida vi bör vidtaga andra åtgärder
nu än när vi genomförde bolagsskatten.

Sedan är jag utan tvekan fullt medveten
om att det utrikespolitiska läget
kan skärpas på ett sådant sätt, att vi
kommer att få vidtaga helt andra åtgärder.
Eftersom herr Möller nämnde
glasskatten i sammanhanget vill jag säga,
att är det så att herr Möller är intresserad
av glasskattens avskaffande, så finns
möjligheter att senare i dag avskaffa
den!

Jag vill säga, att jag tog för gott allt
vad herr Sjödahl sade. Jag tycker det är
litet opåkallat att ge mig en reprimand
för att jag inte förstod en s. k. felsägning
från herr Sjödahls sida. Den får
herr Sjödahl rätta till själv; till dess tar
jag upp till bemötande de ord herr Sjödahl
använder.

Finansplanen skall jag inte tala vidare
om. Skall jag in i någon kammare och
läsa finansplanen, så borde jag få gott
sällskap i så fall — det finns nog någon
mer, som skulle behöva läsa den.

Det finns ingen anledning att nu ta
upp en debatt om pensionerna. Jag tror
att frågan kommer upp ytterligare i denna
kammare i något sammanhang, och
därför avstår jag, även om det skulle ha
varit ett intressant kapitel att diskutera
graderade tilläggspensioner med herr
Sjödahl.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sjödahl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
B 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sjödahl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 73.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr Åman anmälde, att han av misstag
röstat för ja-propositionen.

Om avskaffande av varuskatten å glass

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr B 8, i anledning av väckta
motioner angående avskaffande av
varuskatten å glass.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: B 11
av herr Franzén m. fl. och II: B 9 av
herr Börjesson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att varuskatt
å glass från och med den 1 september
1958 icke vidare skulle uttagas;

2) de likalydande motionerna I: B 144
av herr Yngve Nilsson m. fl. och II: B
184 av herr Eliasson i Moholm m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte be -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

sluta avskaffa varuskatten å glass fr. o.
m. den 1 augusti 1958.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
B 11 av herr Franzén m. fl. och II: B 9
av herr Börjesson m. fl. samt de likalydande
motionerna I: B 144 av herr Yngve
Nilsson m. fl. och II: B 184 av herr
Eliasson i Moholm m. fl. angående avskaffande
av varuskatten å glass icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Gustaf Elofsson, Yngve
Nilsson, Alvar Andersson, Nilsson i Svalöv,
Vigelsbo och Magnusson i Borås,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: B 144 och II: B 184 och i
anledning av motionerna I: B 11 och II:
B 9 antaga i reservationen infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av den vid förordningen den 25 maj
1941 (nr 251) om varuskatt fogade varuförteckningen; II)

av herrar Kronstrand, Gustafson i
Göteborg och Stenberg, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av de likalydande motionerna
I: B 11 av herr Franzén m. fl.
och II: B 19 av herr Börjesson m. fl.
samt de likalydande motionerna I: B 144
av herr Yngve Nilsson m. fl. och II:
B 184 av herr Eliasson i Moholm m. fl.,
antaga det i reservationen I införda
förslaget till förordning angående ändrad
lydelse av den vid förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt fogade
varuförteckningen.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Man är från utskottets
sida rätt ense om att glasskatten bör avskaffas,
men det råder delade meningar
om när detta skall ske. Man säger i utskottets
betänkande härom att i betraktande
av det icke obetydliga belopp som
skatten tillför statskassan så bör avveck -

Om avskaffande av varuskatten å glass
lingen ske i ett mindre pressat statsfinansiellt
läge. Detta är en tanke som
man helt skulle kunna instämma i. Men
då får man nog också vara beredd att
skrinlägga sina förhoppningar på att få
uppleva den dag, då skatten verkligen
kommer att avskaffas.

Man kan naturligtvis också tänka sig
att det hade varit rätt naturligt att låta
frågan vila under förhoppning om att
den skulle komma att prövas i samband
med de förestående förhandlingarna om
jordbrukspriserna. Var det bara detta,
att man rent principiellt var mindre förtjust
i glasskatten kunde man ha instämt
i vad utskottet säger i sin kläm. Men så
kommer detta orimliga till att staten å
ena sidan genom subventionering och
andra åtgärder söker stimulera en ökad
konsumtion av mjölkprodukter och å
andra sidan genom en 65-procentig varuskatt
på samma slags produkter onekligen
måste anses ganska avsevärt begränsa
konsumtionen. Inser man detta
måste man också som en konsekvens
härav yrka på skattens omedelbara avskaffande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 2.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Frågan om avskaffandet
av glasskatten har varit föremål för riksdagens
prövning vid åtskilliga tillfällen.
Åren 1953, 1954 och 1956 avstyrkte bevillningsutskottet
motioner om avskaffande
av glasskatten under den motiveringen,
att 1952 års kommitté för indirekta
skatter ännu ej varit i tillfälle att
framlägga sitt betänkande. År 1957, under
vårriksdagen 1958 och även nu vid
denna riksdag har man inom bevillningsutskottet
varit överens om att denna
skatt bör avskaffas. Utskottets majoritet
anser emellertid att skatten ger så
mycket pengar att vi nu inte har råd att
undvara densamma på grund av det svaga
statsfinansiella läget.

Herr talman! Om kammaren ånyo
kommer att godtaga detta skäl, tror jag
att det dröjer ganska länge innan denna
skatt kommer att avskaffas med utskotts -

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Om avskaffande av varuskatten å glass
majoritetens medverkan såvitt förslaget
inte i stället kommer upp i form av en
kunglig proposition i samband med en
ny uppgörelse i jordbrukets prisfråga.

Den årliga tillverkningen av glass här
i landet uppgår till 11 miljoner liter,
och 80 procent av denna kvantitet utgöres
av mejeriprodukter. Med hänsyn härtill
torde det vara inkonsekvent att kvarhålla
en skatt som motverkar en ökad
konsumtion av svenska mejeriprodukter
samtidigt som man från statens sida
vidtar åtgärder för att stimulera avsättningen
av dessa produkter.

Troligen skulle konsumtionen av glass
med lätthet kunna mångdubblas om den
nu ungefär 65-procentiga glasskatten folie
bort. Konsumtionen av glass här i landet
uppgår inte till mer än ungefär 1,5
kg per individ och år. Om konsumtionen
kunde ökas endast till 4,5 kg per individ
och år torde denna ökning motsvara
en avsättning av ytterligare 2 000 ton
smör per år, vilket naturligtvis skulle
vara synnerligen tacknämligt då det gäller
att råda bot på de avsättningssvårigheter
som vi nu har inom våra mejeriorganisationer.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 1.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det är inte så värst
många månader sedan som vi hade debatt
om denna sak, och riksdagen avslog
då yrkandet om att slopa glasskatten.

Utskottet ställer sig nu lika litet som
förut som principiell vän av denna skatt.
Den är kontrolltekniskt rätt så besvärlig.
Den kan leda till ganska mycket skattesvinn.
Det blir därigenom en olika behandling
av olika producenter, och den
är ur dessa tekniska synpunkter inte särdeles
föredömlig. Utskottet har emellertid
haft samma uppfattning som kommittén
för den indirekta beskattningen.
Den menade att man i sista hand ändå
måste väga borttagandet av denna skatt
mot andra angelägna ändringar på beskattningsområdet.
För närvarande ligger
det enligt utskottets mening inte så
till, att man i första rummet bör inrikta
sig på denna skattesänkning.

Ett nytt skäl har kommit till. Centerpartiets
representanter bär fort fram. den
tanken, att borttagandet av denna skatt
skulle kunna öka användningen av
svenska mjölkprodukter vid glasstillverkningen.
Nu är det så att den egentliga
dessertglassen, den som går till hushållen,
är skattefri. Skatten gäller endast
den glass som säljs i mindre förpackningar.
Till glass använder man för närvarande,
enligt en uppgift som utskottet
har anfört, 1 000 å 1 200 ton smör. Om
man kunde öka den siffran till det dubbla,
eller låt oss säga med 1 000 ton,
d. v. s. en miljon kilogram, så skulle ett
borttagande av glasskatten betyda en
subvention med 15 kronor för varje tillkommande
kilograms förbrukning. Jag
undrar om, en sådan åtgärd är lämplig
att tillgripa i detta sammanhang. Jag
tror att 15 miljoner kronor skulle kunna
användas på något bättre sätt till jordbruksnäringens
fördel.

Vidare har nog utskottet den meningen,
att den ökning av glassproduktionen,
som skulle inställa sig om man toge
bort glasskatten, inte skulle bli särskilt
stor. Praktiskt taget alla de individer
som älskar glass får den för närvarande
i tillräcklig utsträckning, och priset
avskräcker dem på det stora hela taget
inte. Men vad som skulle kunna öka
användningen av smörfett på bekostnad
av användningen av fettemulsioner, som
ju i stor utsträckning används för tillverkning
av glass, är givetvis den prissänkning
på smör som nu har inträffat,
ty i och med att smörpriset sänks avsevärt
kan det bli mera fördelaktigt att
göra glass av smörfett än att göra den
av fettemulsioner, och det är mycket
möjligt att en viss ändring av förhållandet
mellan glass av fettemulsioner och
glass av smörfett därigenom kan komma
till stånd. Sänkningen av smörpriset
är en mycket mera betydelsefull åtgärd
för främjande av produktionen av glass
av smörfett än de här föreslagna åtgärderna.

Om man kunde avskaffa skatten enbart
på gräddglass skulle detta ha en
större betydelse, men det är ju tekniskt
omöjligt, och motionärerna har nu ock -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

så lämnat den tanken. De vill nu ta bort
glasskatten över hela linjen, men då har
vi ju fortfarande kvar konkurrensen
från fettemulsionerna, och det är egentligen
bara en sänkning av smörpriset
som där skulle kunna åstadkomma någon
ändring.

Utskottet är fortfarande av den meningen,
att man av skattetekniska skäl
bör avveckla denna skatt vid en tidpunkt
då det är möjligt för oss att så göra, men
för närvarande finner inte utskottet att
den tidpunkten är inne. Vad man med
säkerhet kan uppnå genom skattens
borttagande är att en inkomst på 14 å
15 miljoner kronor försvinner för staten.
Att någon nämnvärd förbättring från
smörproducenternas synpunkt kommer
att inträffa betvivlar utskottet i allra
högsta grad, men visst är att de 15 miljonerna
försvinner ur statens ficka.

Av dessa skäl, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Om man i likhet med
herr Sjödahl i huvudsak skulle lägga
rent statsfinansiella synpunkter på frågan
om glasskattens fortsatta vara eller
inte vara, då skulle det ligga nära till
hands att man skulle rösta för glasskattens
bibehållande, men enligt min mening
vore det att hemfalla åt en alltför
ensidig bedömning. Förutom de rent
praktiska skäl som här har åberopats
för skattens avskaffande finns det också
mycket starka rent principiella skäl och
synpunkter som verkar i samma riktning.

Att jag för min personliga del finner
skatten onaturlig beror främst på att
jag anser det vara oriktigt och omotiverat
att särskilt beskatta ett visst livsmedel
med en skatt av sådan karaktär
som glasskatten har. Nu är det visserligen
sant att det bara är en begränsad
kvantitet som berörs av skatten, men
jag säger det i alla fall. Det är dock fråga
om ett livsmedel, som inte i högre
grad än många andra kan betraktas som
en lyxvara.

Nu framhålls det att skatten i första

Om avskaffande av varuskatten å glass
hand drabbar detaljförsäljningen, och låt
så vara, men man frågar sig ändå varför
man inte i ett fall som detta genom
ett lägre pris kan stimulera konsumenterna
till en ökad konsumtion av en vara
som de speciellt tycker om. Det rör sig
ju bär om en inhemsk råvara, vars avsättning
för dagen är ett av våra största
och mest svårbemästrade problem.

Till dem som betraktar glassen som
en utpräglad lyxvara vill jag ställa den
frågan, varför de inte har kommit på
idén att skattebelägga exempelvis vispgrädde
eller småländsk ostkaka, som
också är mjölkprodukter och som väl är
lika lyxbetonade — om man skall använda
ett sådant uttryck — som glassen
är.

Nu anför man såsom ett av skälen för
glasskattens bibehållande att man behöver
pengarna för att därmed subventionera
smörets avsättning. Kan man tänka
sig något mera inkonsekvent än ett dylikt
resonemang? Å ena sidan vill man
beskatta konsumtionen av en vara för att
å andra sidan stimulera till ökad konsumtion
av samma vara, ett livsmedel
av inhemskt ursprung. Med en liten travestering
av ett känt uttryck skulle man
kunna säga att man vill ta igen på glassgungorna
vad man förlorar på smörkarusellen.

Till sist, herr talman, vill jag deklarera
att jag vid varje tillfälle tidigare,
då denna fråga har varit uppe här i
kammaren, har röstat för glasskattens
avskaffande. Jag är fast besluten att göra
det även nu och, om så erfordras,
också i fortsättningen.

I anslutning härtill ber jag, herr talman,
att få biträda det i reservationen
nr 2 gjorda yrkandet.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Glasskattens borttagande
diskuteras ju så ofta här i kammaren att
jag inte här skall förlänga debatten i
någon större omfattning, men jag kan
ändå inte underlåta att säga några ord.

Sverige är det enda land i Europa som
inte betraktar glass som en mejeriprodukt.
Alla andra länder — de må ha

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Om avskaffande av varuskatten å glass
vilket beskattningssystem som helst —
behandlar glassen som en mejeriprodukt,
en vara som man inte beskattar
som en lyxvara. Här i Sverige har man
gått in för ett helt annat system. Här
låter man glassen följa chokladen och
beskattas med 65 procent.

Herr Sjödahl säger nu, att det är orimligt
att ta bort denna skatt, som ger staten
en inkomst på 15 miljoner kronor.
Det är riktigt, som herr Anders Johansson
säger, att staten ger med den ena
handen och tar igen med den andra. Här
ges subventioner på smöret, där beloppet
också var 15 miljoner på två och en
halv månader. Det är väl ganska onaturligt
att fortsätta med sådana subventioner
och ett sådant uttagande av skatt på
en vara som man inte på något sätt kan
hänföra till lyxvarorna. Det är ju lätt
att säga att det är omöjligt att kontrollera.
Det har man hört från bevillningsutskottets
sida varje gång frågan varit
uppe. Därför har vi denna gång sagt att
vi bör ta bort skatten på all glass, så
blir det ingen svårighet att kontrollera.
Men det vill utskottet inte vara med om
utan säger att vi skall behålla skatten,
oavsett att kommittén för de indirekta
skatterna har föreslagit att den skulle
tas bort.

Vi anser, att när man inte har möjlighet
att finna avsättning för landets mejeriprodukter,
bör man inte beskatta en
vara som tillverkas i landet med 65 procent
och sedan bryta ett avtal som är
ingånget mellan jordbrukets ekonomiska
organisationer och regeringen genom att
tillgripa den direkta beskattningen på
en del av varorna. Jag finner detta tillvägagångssätt
orimligt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 1.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det kommer alltid att
bli svårt att få konsumenterna att förstå
varför de skall betala skatt på olika
varor, och allra minst förståelse har de
nog för glasskatten. Man kan nästan
säga att denna skatt tillkommit bara på
grund av ett administrativt förfarande:

glassen råkade hänföras till chokladoch
konfektyrvarorna, och denna grupp
av varor har sedan kommit att beskattas
så högt som med 65 procent.

Det har motionerats åtskilligt om avskaffande
av denna skatt. De som yrkat
på dessa motioners avslående har sökt
med ljus och lykta efter skäl för att avslå
dem. Det har sålunda förekommit
olika motiveringar, i första hand att frågan
varit under utredning. Utredningen
blev sedan färdig och ansåg att skatten
borde avskaffas. Det passade då inte
längre att anföra detta argument. Man
sade tidigare, när motionerna endast
gällde gräddglassen, att det inte gick att
skilja ut bara gräddglassen. Motionärerna
var snälla och fogliga och sade i nästa
motion att det skulle gälla all glass.
Då var det väldigt svårt att hitta ytterligare
skäl för att avslå motionerna. Nu
visar det sig, att staten får så stora inkomster,
att man inte vill ta bort skatten
av det skälet. Då är man åter inne i
den egendomliga situationen, att man
skall beskatta en mejeriprodukt för att
ge staten inkomster. Den orimliga situationen
kvarstår fortfarande, att precis
samma vara är skattefri i litet större
kvantiteter men beskattas med 65 procent
i mindre kvantiteter. Jag misstänker
inte någon för att vara oärlig men
kan inte värja mig för tanken att det
måste vara otroligt svårt att uppehålla
en effektiv kontroll, när det beror på
om det är över eller under en tredjedels
liter som skatt skall utgå. Det är för
mycket att begära av försäljarna, att de
skall ha en sådan redovisning.

Det vore väl önskvärt ur många synpunkter
som anförts här att öka glassförbrukningen,
men glassen är också en
mycket effektiv konkurrent till snasket.
Läkare och tandläkare varnar ständigt
för den stora snaskkonsumtionen. Det
vore därför önskvärt att sätta glassen i
stället. Det är förvånansvärt att man är
så känslig, att man vill behålla en pålaga
på ett livsmedel av svensk tillverkning,
när man på en senare punkt som
vi skall behandla är väldigt obenägen
att lägga en pålaga på margarinet, som
till största delen är en utländsk produkt.

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Med det jag sagt, herr talman, ansluter
jag mig till bifall för reservation
nr 1.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag vill endast i största
korthet understryka ett par uttalanden,
som redan har gjorts här i debatten.

Det ena är, att det måste sägas vara
synnerligen inkonsekvent, att staten
skall subventionera och med andra åtgärder
söka stimulera avsättningen av
mejeriprodukter, närmast mjölkfettet,
och samtidigt skall beskatta en annan
del av samma produkter. Man beskattar
så att säga en vara för att få inkomster
till att subventionera en annan del av
samma slags vara. Detta innebär en sådan
inkonsekvens, att jag faktiskt tycker
att den svenska riksdagen icke bör
besluta att ha sådana skatteregler.

När nu herr Sjödahl säger, att den
ifrågavarande skatten icke är särskilt
föredömlig och att den av skattetekniska
skäl snarast bör borttagas, tycker jag
att det vore skäl i att avskaffa skatten
omedelbart.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 2.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Det är ju uppenbart att
mycket känslotänkande är infryst — om
jag får använda det uttrycket — i glassen.
Vi hade den här frågan uppe så
sent som i våras, och riksdagen fattade
då det beslutet att de väckta motionerna
skulle avslås. Man kan fråga sig: Har här
inträffat någonting nytt sedan dess?

Ja, det framhålles att situationen när
det gäller avsättningen av smör har blivit
mera prekär än den var i våras.
Skulle nu ett borttagande av glasskatten
medföra någon lättnad på den punkten?
Det förefaller mig som om det i
denna diskussion inte kommit fram några
kiara siffror i det avseendet. Utskottet
konstaterar att förbrukningen av
smörfett i glassproduktionen rör sig om
1 000 å 1 200 ton. Detta gäller den totala
glassproduktionen. Hur stor del som går

Om avskaffande av varuskatten å glass
till den skattefria glassen vet vi ingenting
om, men enligt de uppgifter jag har
fått är det uppenbart att större delen av
denna smörfettsförbrukning hänför sig
till den skattefria glassen.

Jag håller gärna med herr Yngve Nilsson
om att förbrukningen av glass i vårt
land mycket väl skulle kunna öka från
1 kg till exempelvis 4 kg per person och
år. Men var skall den ökningen sätta in?
Skall den ske i fråga om den glass som
säljs i glasskioskerna? Nej, det är inte
där vi vill ha köerna, om jag så får säga,
utan vi vill givetvis att detta livsmedel
skall få större avsättning i de svenska
hushållen. Men den glass som det då är
fråga om är skattefri, mina damer och
herrar.

Om man gör det antagandet — det
kan inte bli annat än ett antagande —
att så mycket som hälften av den ifrågavarande
smörmängden skulle gå till den
skattebelagda glasstillverkningen, skulle
det alltså röra sig om 400 000 å 500 000
kg smör. Hur mycket skulle denna
mängd kunna öka genom ett borttagande
av glasskatten? Ja, enligt min mening
är det inte priset på glassen som är avgörande
för avsättningen i kioskerna,
utan det är väderleken. Det står i dag
i tidningen om en glassfabrik som har
fått inskränka tillverkningen på grund
av den kyliga väderleken. Om värmen
under eftersommaren blir densamma
som den vi hade för omkring 14 dagar
sedan, kommer glasstillverkningen att
öka igen, det är jag övertygad om. Det
är inte priset, utan väderleken, som bestämmer
avsättningen av den glass som
är skattepliktig.

Nu säger man att det är orimligt att
lägga en skatt på glass som försäljs i
sådana här småportioner. Varför är det
det? Vi har ju en lång rad varuskatter
av samma slag. Är inte sockret ett livsmedel,
t. ex.? Ja, då det kommer på
tal, svänger man sig och säger att socker
är farligt för tänderna, det ger upphov
till karies, och därför har man ingenting
emot att sockerkonsumtionen
motverkas. Herr Bengtson nämnde margarinet.
Det är ett livsmedel, det kan
vi inte förneka. Att det i stor utsträck -

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Om avskaffande av varuskatten å glass
ning tillverkas • av produkter, som kommer
från svenska jordbruk, vet också
var och en som har litet kännedom om
det svenska jordbruket och har rest i
bygderna. Att påstå att margarinet är
ett utländskt livsmedel är direkt felaktigt.
Det är ett svenskt livsmedel det
också.

Vad kommer jag nu fram till genom
detta resonemang? Jo, jag kommer fram
till att den ökning av avsättningen av
smörfett, som möjligen skulle kunna uppstå
genom ett borttagande av glasskatten,
rör sig om en i förhållande till
smöröverskottet så obetydlig mängd som
uppskattningsvis 100 000 kg. De ledamöter,
som är matematiskt intresserade, kan
ju räkna ut vad slopandet av skatten
skulle kosta, om man slår ut de 14 miljoner
kronorna på varje kilo av den ökade
smörfettsavsättningen. Det skulle motsvara
inte mindre än 140 kronor per kg
smör. Jag måste för min del säga att jag
tycker att det smöret är för dyrt.

Jag har velat säga detta för att motivera
mitt ställningstagande, som innebär
att jag icke funnit någon anledning att
frångå den uppfattning som jag hade i
våras. Det förefaller mig, som om framstöten
när det gäller glasskatten skulle
ha gjorts mer för att man skall få någonting
att tala om, när höstens valrörelse
sätter i gång, än på grund av ett
sakligt bedömande av frågan.

Jag instämmer med herr Sjödahl i
hans yrkande.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! I mitt förra anförande
nämnde jag, att den årliga produktionen
av glass här i landet utgör ungefär 11
miljoner liter. Av denna kvantitet beräknas
cirka 2,5 miljoner liter utgöras
av skattefri glass eller hushållsglass. 80
procent, alltså huvudparten av den skattepliktiga
glassen, utgöres, säger man
ifrån mejerihåll, av mejeriprodukter.

Med dessa siffror för ögonen, herr
Spetz, är det ingen detalj för mejerihanteringen
och för mjölkproduktionen,
om vi kan få den 65-procentiga skatten
på glass avskaffad.

Jag tror fortfarande — och det gör nog
många med mig — att om denna skatt
avskaffades så kom priset givetvis att
sjunka, och i och med detta skulle vi
kunna öka konsumtionen mycket väsentligt.

Herr Spetz var överens med mig om att
konsumtionen skulle kunna stiga från
11/2 kilo per person och år till 4 eller
41/2 kilo. Med de beräkningsgrunder,
som jag här försökt att skissera, skulle
detta innebära, att den ökade produktionen
av glass i detta fall kom att motsvara
en med 2 000 ton ökad försäljning av
smör.

Redan tidigare avsätter vi cirka 1 200
ton, om vi omsätter siffrorna på glassen.
Kommer vi då upp till 3 200 ton om
året i första hand, skulle detta efter vad
jag kan förstå innebära en ganska stor
lättnad för mejeriorganisationen i det
beträngda läge, som den nu har då det
gäller att avsätta sina produkter.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Det finns inget hinder
ur beskattningssynpunkt, herr Nilsson,
för att i dag öka glassförbrukningen i
hushållen och även i restaurangerna —
alltså att öka den skattefria försäljningen
av glass. Att vi skall kunna tänka oss
att öka den skattepliktiga försäljningen
av glass i den utsträckning, som här
antytts, är det väl ändå ingen i denna
sal som tror.

Herr Nilsson sade, att 80 procent av
den skattepliktiga glassen tillverkas av
mejeriprodukter. Ja, det var en mycket
intressant siffra, men den belyste inte
det väsentliga. Den väsentliga frågan är
nämligen, hur mycket av den totalt tillverkade
glassen som är skattepliktig. Och
det är denna fråga, som det är så väldigt
svårt att få svar på.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Jag är fortfarande av den
uppfattningen, att om vi kan få denna
glasskatt avskaffad, innebär det ett sådant
förbillingande av priset, att vi kan
öka försäljningen även på den sektorn.

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

Om vi sedan kan öka konsumtionen
också på hushållens område, är det så
mycket bättre.

Om det kunde gå i uppfyllelse, som
herr Spetz och jag talade om, alltså en
ökning på båda sektorerna, kunde vi
kanske öka konsumtionen ännu mera än
till fyra kilo per person och år. Då
skulle avsättningen på detta område i
framtiden bli ganska stor.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Herr Spetz frågade:
»Vad har inträffat sedan i våras?» Ja,
herr Spetz, det har inträffat mycket sedan
i våras. Det visar sig, att ju längre
tiden lider, desto svårare blir det att få
avsättning för just mejeriprodukterna.
Det är väl skäl tillräckligt för att vidta
åtgärder på de områden, där man kan
göra det, för att öka avsättningen.

Sedan säger herr Spetz, att denna fråga
väl tagits upp bara för att det är val
i höst. Till det vill jag säga, herr Spetz,
att frågan om glassen har varit uppe till
behandling i många år, således även sådana
år, då vi inte haft val. Men då har
herr Spetz inte kunnat använda sig av
den motiveringen. Jag förstår, att herr
Spetz känner sig obehagligt berörd över
att han ställt sig avvisande i detta fall.
Han vill nu försöka att helbrägdagöra
sig så gott han kan. Och om herr Spetz
menade, att vi skulle använda detta ämne
som valagitation, kan han ju själv
emotse ett lugnt valår. Ty han kan väl
inte gärna gå ut i höst och tala om för
bönderna, hur han har ställt sig i den
här frågan?

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu förevarande betänkandet
yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Gustaf Elofsson m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen; samt
3:o) att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i den av herr
Kronstrand m. fl. vid betänkandet anförda
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, och herr Kronstrand
begärde votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition därvid
antagits bifall till den av herr Gustaf
Elofsson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
B 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Elofsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 54.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen
på smörmarknaden, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr B 8, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
på grund av situationen på smör -

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

marknaden, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen den 18 juni 1958
avlåten proposition, nr B 39, vilken hänvisats
till jordbruksutskottet, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av bilagt utdrag
av protokollet över jordbruksärenden för
samma dag föreslagit riksdagen att

dels med ändring av 1958 års förra
riksdags beslut att till Prisrabattering av
smör å riksstaten för budgetåret 1958/
59 under nionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 2 800 000 kronor ävensom
med godkännande av vad i propositionen
föreslagits beträffande fortsatt
prisrabattering av smör under tiden augusti—november
1958 till Prisrabattering
av smör å riksstaten för budgetåret
1958/59 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 15 300 000 kronor,

dels antaga till propositionen fogade
förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av
2 § förordningen den 7 juni 1956 (nr
406) angående mjölkavgift m. m.,

2) förordning om ändrad lydelse av
2 § förordningen den 3 juni 1955 (nr
284) angående slaktdjursavgift m. m.,

3) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 10 juli 1947
(nr 378) om vissa avgifter å mjölk,
grädde och ost,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, statens jordbruksnämnd
att intill utgången av regleringsåret
1958/59 uttaga rörliga införselavgifter
för de fodermedel och andra
produkter, som angivits i propositionen,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att —
utan hinder av bestämmelserna om maximering
av förmalningsavgiften i 2 § förordningen
den 5 juni 1953 (nr 375) med
vissa bestämmelser angående prisreglering
för råg och vete — förordna om
höjning av förmalningsavgiften i den
omfattning, som kunde befinnas erforderlig
för att genomföra en lämplig ändring
av brödsädspriserna, därest den
s. k. 6-procentregeln skulle träda i tilllämpning.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: B 196 av herr Bengtson m. fl., likalydande
med II: B 260 av herr Hansson
i Skegrie m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen vid behandling
av förevarande proposition måtte

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,,
att förslag till förbättrat stöd åt småbruket
snarast måtte föreläggas riksdagen,

b) som riktlinje för åtgärderna till
ökat avsättningsutrymme för smöret på
hemmamarknaden uttala, att margarinkonsumtionen
i vårt land i nuvarande
läge icke borde överstiga 80 miljoner kilogram
per år räknat,

c) besluta om fullmakt för Kungl. Maj :t
att under tiden augusti—november 1958
avskaffa den statliga prisrabatteringen
av smör med 50 öre per kilogram och i
stället vidtaga en höjning av regleringsavgiften
å fettvaror utöver vad som föreslagits
i motion II: B 247, därest i enlighet
med vad i motionerna anförts
marknadsläget i fråga om smörkonsumtionen
så kunde bedömas medgiva, samt

d) besluta anslå 2 000 000 kronor till
undersöknings- och försöksverksamhet i
fråga om framställning av s. k. smörolja
i enlighet med vad i motionerna anförts; 2)

I: B 189 av herr Bengtson m. fl.,
likalydande med II: B 247 av herr Hedlund
m. fl., vari med anledning av här
behandlade proposition yrkats, att riksdagen
måtte dels besluta giva Kungl.
Maj:t fullmakt att snarast genomföra sådan
höjning av regleringsavgiften å fettvaror
att detaljhandelspriset å margarin
höjdes med 50 öre per kilogram, dels
besluta, till förhindrande av att nämnda
margarinprishöjning medför ökade livsmedelskostnader,
att varuskatten å socker
från och med den 1 augusti 1958 icke
vidare måtte utgå;

3) I: B 197 av herr Ewerlöf m. fl.,
likalydande med II: B 254 av herr Hjalmarson
m. fl., i vilka motioner yrkats,

a) att riksdagen vid behandling av

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. vissa åtgärder på grund
berörda proposition måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa,

dels om utfärdande av kungörelse om
följande ändring av 2 § i kungörelsen
den 7 juni 1956 (nr 417) med tillämpningsföreskrifter
till förordningen den
7 juni 1956 (nr 403) angående regleringen
av införseln av fettråvaror och fettvaror
m. m.

2 §.

För i — ---erläggas regleringsav gift.

Regleringsavgiften må ej sättas till
högre belopp än en krona 50 öre för kilogram
fett, olja eller fettsyra, varvid i
fråga om varor, som upptagits under C
i bilagan, avgiften skall avse den kvantitet
fett eller olja som ingår i importvaran.

Vid förändring---sådan vara;

dels om bemyndigande för jordbruksnämnden
att med stöd av nyssnämnda
kungörelse vidtaga den ändring av regleringsavgiften
för fettvaror, som angivits
i motionerna,

b) att riksdagen måtte uttala, att införselavgifter
för kraftfoder och fodersäd
borde vara av sådan storleksordning,
att mjölk- och smör- samt fläskproduktionen
till den absoluta huvuddelen
baserades på inhemsk foderproduktion; 4)

I: B 173 av herr Ewerlöf m. fl., likalydande
med II: B 230 av herr Hjalmarson
m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta avskaffa
den extra skatten å socker från
och med den 1 januari 1959;

5) I: B 198 av herr Gustafsson m. fl.,
likalydande med II: B 256 av herr Larsson
i Hedenäset m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr B 39 måtte beakta vad i motionerna
anförts;

6) I: B 199 av herr Hansson, Nils, m.
fl., likalydande med II: B 259 av herr
Svensson i Ljungskile m. fl., i vilka motioner
yrkats, att riksdagen vid propositionens
behandling måtte besluta

av situationen på smörmarknaden, m. m.

a) att den i propositionen föreslagna
höjningen av slaktdjursavgiften skulle
avvägas så, att höjd slaktdjursavgift icke
uttoges för kalvar,

b) att någon höjning av förmalningsavgiften
för löneförmalning vid bygdekvarnar
icke skulle företagas, samt

c) att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att den år 1955 beslutade utredningen
om möjligheterna att vinna ökad
avsättning av svensk torrmjölk i utlandet
måtte intensifieras och få en så allsidig
inriktning som möjligt;

7) I: B 200 av herr Karlsson, Fritiof,
m. fl., likalydande med II: B 258 av herr
Svensson i Stenkyrka m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag i propositionen nr B 39
till ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 7 juni 1956 (nr 406) angående
mjölkavgift m. m. och av 1 § förordningen
den 10 juli 1947 (nr 378) om vissa
avgifter å mjölk, grädde och ost;

8) I: B 201 av herr Ohlsson, Ebbe, m.
fl., likalydande med II: B 257 av herr
Eliasson i Moholm m. fl., i vilka motioner
yrkats, att riksdagen skulle uttala,
att tillämpningen av de ändringar, som
i propositionen nr B 39 föreslagits i förordningarna
den 7 juni 1956 (nr 406)
och 10 juli 1947 (nr 378), borde begränsas
till att omfatta Norrland och till
Norrland gränsande delar av Svealand;

9) I: B 202 av herr Persson, Helmer,
m. fl., likalydande med II: B 255 av herr
Holmberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen,
med bifall i övrigt till propositionen
nr B 39, måtte

a) avslå förslaget till förordning om
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
3 juni 1955 (nr 284) angående slaktdjursavgift
m. m.,

b) avslå förslaget om rätt för statens
jordbruksnämnd att, efter Kungl. Maj:ts
medgivande, intill utgången av regleringsåret
1958/59 uttaga rörliga införselavgifter
för de fodermedel och andra
produkter, som angivits i propositionen,

c) avslå förslaget om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att — utan hinder av
bestämmelserna om maximering av för -

Nr B 5

Fredagen den 25 julj 1958 fm.

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

malningsavgiften i 2 § förordningen den
5 juni 1953 (nr 375) med vissa bestämmelser
angående prisreglering för råg
och vete — förordna om höjning av förmalningsavgiften
i den omfattning,
som kunde befinnas erforderlig för att
genomföra en lämplig ändring av brödsädspriserna,
därest den s. k. 6-procentregeln
skulle träda i tillämpning, samt

d) besluta att för budgetåret 1958/59
bevilja ett reservationsanslag av 30 miljoner
kronor att disponeras för fördubbling
av det extra mjölkpristillägget för
Norrland.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte, med ändring
av 1958 års förra riksdags beslut att till
Prisrabattering av smör å riksstaten för
budgetåret 1958/59 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 800 000 kronor ävensom med godkännande
av vad i det föregående föreslagits
beträffande fortsatt prisrabattering
av smör under tiden augusti—november
1958, till Prisrabattering av smör å riksstaten
för budgetåret 1958/59 under nionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 15 300 000 kronor;

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: B 189 och II: B 247 samt I: B 197
och II: B 254, såvitt motionerna avsåge
höjning av regleringsavgiften å fettvaror
med 50 öre per kilogram;

C. att motionerna I: B 197 och II: B
254, såvitt de avsåge bemyndigande för
statens jordbruksnämnd att med stöd av
vederbörande författning vidtaga den
ändring av regleringsavgiften å fettvaror
som angivits i motionerna, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

D. att motionerna I: B 196 och II: B
260, såvitt de avsåge fullmakt för Kungl.
Maj:t att under tiden augusti—november
1958 avskaffa den statliga prisrabatteringen
av smör med 50 öre per kilogram
och i stället vidtaga en höjning av regleringsavgiften
å fettvaror utöver vad
som föreslagits i motionerna I: B 189
och II: B 247, därest i enlighet med vad
i motionerna anförts marknadsläget i

fråga om smörkonsumtionen så kunde
bedömas medgiva, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

E. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: B 173 och II: B 230 ävensom I: B
189 och II: B 247, såvitt de avsåge avskaffande
av varuskatten på socker;

F. att motionerna I: B 196 och II: B
260, såvitt de avsåge hemställan att riksdagen
måtte som riktlinje för åtgärderna
till ökat avsättningsutrymme för smöret
på hemmamarknaden uttala, att margarinkonsumtionen
i vårt land i nuvarande
läge icke borde överstiga 80 miljoner
kilogram per år, icke måtte av
riksdagen bifallas;

G. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: B 196 och II: B 260, såvitt de avsåge
anvisande av ett anslag av 2 000 000
kronor till undersöknings- och försöksverksamhet
i fråga om framställning av
s. k. smörolja;

H. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: B 200 och II: B 258
ävensom T: B 201 och II: B 257 antaga
förut omförmälda förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av
2 § förordningen den 7 juni 1956 (nr
406) angående mjölkavgift m. m.,

2) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 10 juli 1947
(nr 378) om vissa avgifter å mjölk, grädde
och ost;

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: B 202 och II: B 255, såvitt
nu vore i fråga, antaga förut omförmälda
förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 3 juni
1955 (nr 284) angående slaktdjursavgift
m. m.;

J. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag å motionerna I: B 202 och II: B
255 ävensom I: B 197 och II: B 254,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj: t eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, statens jordbruksnämnd
att intill utgången av reg -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. vissa åtgärder på grund
leringsåret 1958/59 uttaga rörliga införselavgifter
för de fodermedel och andra
produkter, som angivits i det föregående; K.

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag å motionerna I: B 202 och II: B
255 ävensom I: B 199 och II: B 259,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj :t att — utan hinder
av bestämmelserna om maximering
av förmalningsavgiften i 2 § förordningen
den 5 juni 1953 (nr 375) med vissa
bestämmelser angående prisreglering för
råg och vete — förordna om höjning av
förmalningsavgiften i den omfattning,
som kunde befinnas erforderlig för att
genomföra en lämplig ändring av brödsädspriserna,
därest den s. k. 6-procentregeln
skulle träda i tillämpning;

L. att motionerna I: B 202 och II: B
255, såvitt de avsåge anvisande av ett reservationsanslag
av 30 000 000 kronor att
disponeras för fördubbling av det extra
mjölkpristillägget för Norrland, måtte av
riksdagen avslås;

M. att motionerna I: B 196 och II: B
260, I: B 198 och II: B 256 ävensom I:
B 199 och II: B 259, såvitt de ej besvarats
i det föregående, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Eskilsson, Hseggblom och
Eliasson i Moholm, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under B,
C och E hemställa,

B. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning ävensom
med bifall till motionerna I: B 189 och
II: B 247 samt I: B 197 och II: B 254,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
besluta, att räknat fr. o. m. den 1 augusti
1958 sådan ändring skulle vidtagas i
kungörelsen den 7 juni 1956 (nr 417)
med tillämpningsföreskrifter till förordningen
samma dag (nr 403) angående
reglering av införseln av fettråvaror och
fettvaror m. m., att detaljhandelspriset å
3 Första kammarens protokoll 1958. Nr B(

av situationen på smörmarknaden, m. m.

margarin kunde höjas med 50 öre per
kilogram;

C. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna I: B 197 och II:
B 254, såvitt nu vore i fråga, hos Kungl.
Maj :t hemställa om bemyndigande för
statens jordbruksnämnd att med stöd av
förenämnda kungörelse vidtaga den ändring
i regleringsavgiften för fettvaror,
som i motionerna förordats;

E. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning ävensom
med bifall till motionerna I: B 173 och
II: B 230 samt I: B 189 och II: B 247,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
besluta, att varuskatten å socker från
och med i det föregående angiven tidpunkt
icke vidare skulle utgå;

2. av herrar Hermansson, Sandin och
Pettersson i Dahl, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i vissa delar lyda
så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under B samt D—
G hemställa,

B. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning ävensom
med bifall till motionerna I: B 189 och
II: B 247 samt I: B 197 och II: B 254,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
besluta, att räknat fr. o. m. den 1 augusti
1958 sådan ändring skulle vidtagas i
kungörelsen den 7 juni 1956 (nr 417)
med tillämpningsföreskrifter till förordningen
samma dag (nr 403) angående
reglering av införseln av fettråvaror och
fettvaror m. m., att detaljhandelspriset å
margarin kunde höjas med 50 öre per
kilogram;

D. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt med bifall
till motionerna I: B 196 och II: B
260, såvitt nu vore i fråga, besluta lämna
Kungl. Maj :t fullmakt att under tiden augusti—november
1958 avskaffa den statliga
prisrabatteringen av smör med 50
öre per kilogram och i stället vidtaga en
höjning av regleringsavgiften å fettvaror
utöver vad som föreslagits i motionerna
I: B 189 och II: B 247, därest i enlighet

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen pa smormarknaden, m. m.

med vad i motionerna anförts marknadsläget
i fråga om smörkonsumtionen
så kunde bedömas medgiva;

E. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning ävensom
med bifall till motionerna I: B 173 och
II: B 230 samt I: B 189 och II: B 247,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
besluta, att varuskatten å socker från och
med i det föregående angiven tidpunkt
icke vidare skulle utgå;

F. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning ävensom motionerna
I: B 196 och II: B 260, såvitt nu
vore i fråga, som riktlinje för åtgärderna
till ökat avsättninsgutrymme för smöret
på hemmamarknaden uttala, att margarinkonsumtionen
i vårt land i nuvarande
läge borde röra sig omkring 80 miljoner
kilogram per år räknat;

G. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning ävensom motionerna
I: B 196 och II: B 260, såvitt
nu vore i fråga, å riksstaten för budgetåret
1958/59 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 2 000 000
kronor till sådan undersöknings- och
försöksverksamhet som angivits i det föregående; 3.

av herrar Hseggblom och Eliasson i
Moholm, vilka ansett, att utskottets yttrande
i angiven del bort hava den ändrade
avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under H hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom till motionerna
I: B 201 och II: B 257 samt med
avslag å motionerna I: B 200 och II: B
258

a) antaga förut omförmälda förslag

till

1) förordning om ändrad lydelse av
2 § förordningen den 7 juni 1956 (nr
406) om mjölkavgift m. m.,

2) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 10 juli 1947
(nr 378) om vissa avgifter å mjölk, grädde
och ost,

b) uttala, att tillämpningen av ovanstående
ändringar borde begränsas till att

omfatta Norrland och till Norrland gränsande
delar av Svealand;

4. av herrar Nils Hansson, Johan Persson,
Svensson i Ljungskile och Rimås,
vilka ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven del bort hava den ändrade lydelse,
som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under K hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag å motionerna I: B 202 och II: B
255 ävensom med bifall till motionerna
I: B 199 och II: B 259, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj:t att — utan hinder av bestämmelserna
om maximering av förmalningsavgiften
i 2 § förordningen den 5 juni
1953 (nr 375) med vissa bestämmelser
angående prisreglering för råg och vete
— förordna om höjning av förmalningsavgiften
— dock icke i vad avsåge löneförmalning
vid bygdekvarnar •— i den
omfattning, som kunde befinnas erforderlig
för att genomföra en lämplig ändring
av brödsädspriserna, därest den s. k.
6-procentregeln skulle träda i tillämpning.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av herrar Nils Hansson,
Johan Persson, Svensson i Ljungskile och
Rimås.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Det är någon som har
sagt att det statliga stödet till jordbruket
verkar så, att när småbönderna får
något i värde, motsvarande en skottkärra,
får storbönderna något i värde
motsvarande en bil. Jag hyser nog den
meningen att det inte ligger någon överdrift
i detta påstående. Framför allt det
nuvarande prissystemet har accentuerat
klasslinjen i den svenska jordbrukspolitiken.
De mindre jordbrukarna har fått
uppleva att deras inkomster och deras
standard åtskilligt försämrats under de
två senaste åren.

Av den anledningen framstår det
som oundgängligt, som det primära, att i
första hand åstadkomma vad man lovat
småbönderna, nämligen att de skall få
inkomstlikställighet med industriarbe -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

tarna. När det gäller storbönderna och
godsägarna skall ingen söka inbilla oss
att de skulle låta sig nöja med en industriarbetares
realinkomst. Änej, de nöjer
sig inte med mindre än att de erhåller
flera gånger så hög årsinkomst. Och med
alla medel strävar de efter att jordbrukspolitiken
här i landet skall få den utformning,
som skall garantera dem höga
inkomster. Men detta sker på bekostnad
av småbönderna och konsumenterna.
Detta faktum går inte att vederlägga.

När det nu gällande prissystemet fastställdes,
uttalade vi att det var så utformat,
att det ställde hundratusentals svenska
jordbrukare i strykklass. Nu har erfarenheten
till fullo besannat att vi hade
rätt. Men jordbruksministern av år 1956,
herr Norup, var mäkta indignerad över
kommunisternas påståenden vid den tidpunkten.
I en replik till undertecknad
våren 1956 sade herr Norup: »Herr Helmer
Persson har talat om att man här
sätter 200 000 jordbrukare i strykklass
och att kommunisterna inte vill vara med
om det. Jag skall inte säga många ord
om detta, men skall man tillämpa kommunisternas
devis ''lägre priser och högre
löner’, så kommer inte bara de 200 000
utan alla de 350 000 jordbrukarna i
strykklass. Och det är vad kommunisterna
vill — sedan skall de inte försöka
att i Norrbotten lägga ut något lockbete
om att man från regeringens och riksdagens
sida inte vill tillgodose småbrukarnas
intressen; jag skulle tro att det föreliggande
förslaget eftersträvar att tillgodose
både den ena och den andra
jordbrukarkategoriens intressen.»

Det var följaktligen främst herr Norup
och centerpartiet som garanterade
att nu gällande prissystem var en prima
sak för de mindre jordbrukarna. Givetvis
var de andra borgerliga partierna
och socialdemokratien medansvariga till
uppkomsten av ett prissystem, som medfört
att småböndernas inkomster minskat
med cirka 15 procent. Men centerpartiets
ledning har försökt komma ifrån
sitt stora ansvar, bland annat genom att
uppmana småbönderna att formligen slita
kavajen av den nuvarande jordbruksministern.

Nu behandlar vi regeringens proposition
i anledning av krissituationen på
smörmarknaden. Jag måste emellertid
konstatera att den i avgörande stycken
följer den linje, som lett till så stora inkomstbortfall
för de mindre jordbrukarna.
Vi har i vår motion deklarerat att
vi ansluter oss till jordbruksministerns
förslag om prisrabattering av smöret.
Med bestämdhet måste man dock vända
sig mot reservanternas förslag att därtill
vidtaga åtgärder för att höja priset på
margarinet. Vidare har vi uttalat att den
föreslagna ändringen angående mjölkavgift
och ändrad lydelse av förordningen
om vissa avgifter på mjölk, grädde
och ost skapar vissa betingelser att
få till stånd ett rättvisare förhållande
mellan storjordbruket och småjordbruket.

För att täcka exportförluster på fläsk
föreslås nu ytterligare höjning av slaktdjursavgifterna.
Redan här spårar man
klart linjen att vidtaga mått och steg i
syfte att få till stånd en ytterligare höjning
av köttpriset. Inte minst av den anledningen
vänder vi oss mot att nu ytterligare
höja slaktdjursavgifterna. Vi
vänder oss mot höjningen också av den
orsaken, att främst jordbrukarna i Norrland
kommer att få mindre betalt för
sina slaktdjur.

För oss framstår det som högst betänkligt
att ytterligare utvidga området för
uttagandet av införselavgifter på fodermedel.
Är kanske inte detta ägnat att
åstadkomma höjda priser på jordbruksprodukterna?
Så är det utan tvivel. Och
därtill är höjda införselavgifter på fodermedel
en skriande orättvisa mot
främst jordbrukarna i Norrland. Jordbruksministerns
motivering är bl. a., att
»med hänsyn till utvecklingen sedan vintern
1957—1958 i fråga om avsättningen
av överskott av animalieprodukter är
det nu än mera angeläget att skapa ytterligare
möjligheter att dämpa överproduktionen
av animalier».

Detta innebär att det kommer att bli
dyrare för främst jordbrukarna i Norrland
att få fram animaliska produkter.
Det gäller såväl mjölken som kött- och
fläskprodukterna. Och om det förhåller

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

sig så, att man nu vidtager medvetna
åtgärder för att ytterligare begränsa den
animaliska produktionen i Norrland, ja,
då skall man tala mycket tyst om nödvändigheten
av att ge ett starkare stöd
åt det mindre jordbruket. Yad man nu
gör för att ytterligare fördyra fodermedlen
är med hela sin udd riktat mot
främst småbruket i Norrland.

Den nu föreslagna höjningen av handelsförmalningsavgiften
betyder, att
mjöl- och brödpriserna kommer att stiga.
Redan nu får svenska folket via förmalningsavgiften
satsa extra 34 miljoner
kronor om året för att bl. a. stödja storjordbrukets
spannmålsexport. Den politiken
kan vi inte godkänna.

I många, många år har man sagt: »Vi
skall vidtaga åtgärder för att utforma ett
speciellt stöd åt småbruket.» Jag erinrar
om att alla de småbruksutredningar som
lagts fram men som inte lett till några
praktiska åtgärder. Nu har återigen en
särskild utredning tillsatts, med uppgift
att föreslå åtgärder till stöd åt småbruket.
Men man vägrar att nu och i ett
sammanhang befatta sig med frågan om
att vidtaga åtgärder, ägnade att höja inkomstläget
för dem som sitter mest illa
till, nämligen de norrländska jordbrukarna.
Det blir väl tämligen svårt att
försöka inbilla någon, att höjningen av
införselavgifter på fodermedel, höjda
slaktdjursavgifter och höjd förmalningsavgift
skulle vara något som helst reellt
stöd åt det norrländska jordbruket.

Under samma period då konsumenterna
bl. a. i Norrbotten fått betala 10 öre
mera för varje liter mjölk, under samma
period har producenterna fått 6 öre
mindre betalt per liter mjölk. Detta är
ju någonting orimligt, men prissystemets
konstruktion är sådan. Det medför högre
jordbrukspriser, men samtidigt får
de mindre jordbrukarna lägre betalning
för sina produkter.

Som jag tidigare säde, kan förslaget
om avgiftsdifferentiering leda till att de
norrländska jordbrukarna erhåller mera
betalt för mjölken. Men var och en vet
att detta inte är tillräckligt för att återställa
inkomstläget för jordbrukarna i
denna del av landet. Skall de nu återigen

tvingas vänta, tills en ny utredning lagt
fram sina förslag? Av allt att döma är
jordbruksministern och utskottet av den
meningen, att det inte brådskar med att
vidtaga åtgärder, ägnade att höja inkomstläget
främst för de norrländska
jordbrukarna.

Vi föreslog redan 1956 att det extra
mjölkpristillägget för Norrland skulle
fördubblas. Nu framstår det väl klart,
hur motiverat det skulle ha varit att
riksdagsmajoriteten följt vårt förslag. De,
som sitter i jordbruksutskottet, vet mer
än väl att en fördubbling av det extra
mjölkpristillägget är en nödvändighet i
nuvarande situation för jordbrukarna i
Norrland. Man är medveten om att därest
inte snabba åtgärder kommer till
stånd, kommer mjölkproduktionen i
främst Norrbotten att ytterligare gå tillbaka.
Men man vägrar att i en prekär situation
vara med om verkligt effektiva
åtgärder för att stimulera mjölkproduktionen
bl. a. i Norrbotten —• en sak som
är bevisligen nödvändig.

Före detta års utgång räknar producentföreningen
i Norrbotten med att få
importera 750 000 liter konsumtionsmjölk
samt åtskilligt med torrmjölk. Under
de fem första månaderna av 1958
minskade mjölkinvägningen vid mejerierna
i Norrbotten med 3 miljoner liter
jämfört med motsvarande månader
1957. Situationen utvecklas snabbt till
vad jag vill kalla en katastrof på mjölkproduktionens
område i Norrbotten. Jag
skulle tro att i varje fall för det norrländska
inlandet i sin helhet pekar utvecklingen
på att samma situation kan
uppstå där, om inte speciella och omedelbara
statliga åtgärder vidtages. Att nu
fördubbla det extra mjölkpristillägget
skulle innebära en verksam hjälp åt de
norrländska jordbrukarna. För närvarande
är detta bidrag 1 krona 80 öre per
kilogram smörfett. En fördubbling av
det extra mjölkpristillägget skulle ge de
norrländska jordbrukarna 7—8 öre per
liter mera betalt för mjölken.

Här handlar det bara om cirka 15 miljoner
kronor i statliga merutgifter, men
man vill inte vara med om detta. Man
serverar löften till höger och vänster.

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. vissa åtgärder på grund
Men situationen är nu den, att i varje
fall de norrländska jordbrukarna inte
nöjer sig med bara löften; de vill se
praktiska åtgärder, ägnade att höja deras
inkomstnivå. De missnöjesyttringar,
som har förekommit bland de norrländska
jordbrukarna, borde väl ha klargjort
denna sak för bl. a. jordbruksutskottets
olika ledamöter.

Med det sagda, herr talman, vill jag
på punkterna I, J, K och L i utskottets
hemställan yrka bifall till motionen nr
B 202 i första kammaren och motionen
nr B 255 i andra kammaren.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det är i dag nästan på
dagen tre månader sedan vi sist diskuterade
situationen på smörmarknaden
här i riksdagen — det var nämligen den
26 april. De åtgärder, som då beslöts i
riksdagens elfte minut, har sedan tilllämpats
under det följande kvartalet. Tiden
är alltför knapp för att man skulle
kunna dra några säkra slutsatser angående
resultatet av de vidtagna åtgärderna,
men vissa tendenser kan ändå skönjas.

När smörpriset sänktes med 2 kronor
per kilogram, hoppades vi givetvis på
att detta skulle medföra en kraftig ökning
av smörkonsumtionen på margarinets
bekostnad, och en sådan ökning
har också skett under den gångna tiden.
I propositionen i denna fråga redovisas
försäljningsuppgifter som förelåg, sedan
prisstegringen tillämpats ungefär en månad
— i och för sig en mycket kort tid
för att man skulle kunna dra några
säkra slutsatser. På grundval av dessa
siffror beräknar emellertid jordbruksnämnden
att smörkonsumtionen under
den närmaste tiden kommer att ligga
ungefär 30 procent högre än tidigare.
Den minskade prisspänningen mellan
smör och margarin har således delvis
lättat avsättningssvårigheterna, men den
har också medfört en allvarlig inkomstminskning
för jordbrukarna.

När jordbrukarna för sin del tog på
sig en sänkning av smörpriset med kronor
1: 50 per kilogram, medförde detta

av situationen på smörmarknaden, m. m.
samtidigt en kraftig reduktion av mjölkpriset.
Reduktionen är kanske olika i
olika delar av landet — herr Helmer
Persson har nyss angivit att det för
Norrbottens del rörde sig om ett belopp
av 6 öre per liter. Det sänkta mjölkpriset
har i sin tur medfört, att det index,
med vilket vi mäter jordbrukets inkomster,
har sjunkit. Det s. k. reella producentprisindex,
som avspeglar jordbruksprisernas
bytesvärde med hänsyn till
levnadskostnaderna, har sjunkit till 92,4
under maj och 92,1 under juni. Index
ligger alltså för dessa månader mellan
7 och 8 enheter under den nivå, som
beräknades för att jordbruket skulle få
inkomstlikställighet enligt riksdagsbeslutet
för ett par år sedan. Man må icke
förundra sig över att jordbrukarna är
oroliga över denna utveckling. Utan att
vilja ge mig in på något bemötande av
herr Helmer Perssons anförande •— det
må vara andras sak att göra det ■— kan
jag bara betyga att denna oro inte endast
är begränsad till Norrbottens jordbrukare,
den är inte heller endast begränsad
till mindre jordbrukare, utan
den karakteriserar jordbruket i sin helhet.

Treårsavtalet har hittills inte skänkt
det inflationsskydd, som man från början
räknade med. Produktpriserna har
fallit och minskat de kontanta inkomsterna
med betydande belopp. Men jordbrukets
kostnader har inte fallit vare
sig när det gäller de direkta levnadskostnaderna
eller driftkostnaderna.

Även jordbrukarfamiljerna i vårt land
är konsumenter, som får köpa det mesta
för sitt livsuppehälle och därför drabbas
av samma prisstegringar som andra
grupper i vårt land får erfara. Men
dessutom har driftkostnaderna stigit
högst avsevärt under den hittills tilländalupna
delen av treårsavtalet. I ett föredrag,
som hölls i slutet av maj vid
Sveriges lantbruksförbunds stämma, angavs
t. ex. att jordbrukets maskinkostnader
sedan september 1956, alltså under
den gångna delen av treårsavtalet,
har stigit med 12 procent. Kostnaderna
för handelsgödsel har under samma tid
ökat med 7 procent, byggnadskostna -

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

derna med sex procent och lönekostnaderna
med 12 å 13 procent. Det är kanske
framför allt dessa omständigheter
som gör, att även de jordbruk, som sysselsätter
mer arbetskraft än brukaren
själv, har drabbats så hårt av utvecklingen.
På grund av höjda levnadskostnader
och ökade driftkostnader har således
jordbrukets realinkomster försämrats
avsevärt. Jordbruket har fått sin
kännbara andel av inflationens följder
och därvid råkat ut för en allvarlig eftersläpning
i inkomstutvecklingen.

När svårigheterna på exportmarknaden
tornade upp sig under vårmånaderna
och det blev uppenbart att smöröverskottet
inte kunde säljas till utlandet,
aktualiserades också statsmakternas
skyldighet att, som så ofta citerats, med
alla till buds stående medel skaffa avsättning
för inhemskt smör på hemmamarknaden.
Men detta ingår bara som
en detalj, men en viktig detalj, i den betydligt
större avtalsplikt, som staten påtagit
sig, nämligen att ge innehåll åt
riksdagens utfästelser om inkomstlikställighet
för jordbruket och andra folkgrupper.
Det har sagts många gånger
förr men kan ändå förtjäna att upprepas,
att de aktuella avsättningssvårigheterna
för smör inte förorsakats av ökad
produktion inom landet. Antalet kor har
minskats i vårt land med ungefär 550 000
djur sedan förkrigstiden eller med nära
en tredjedel av beståndet. Under samma
tid har mjölkproduktionen minskat
med ungefär 16 procent. Eller lå oss ta
de faktiska siffrorna: 1938/39 producerades
4 714 miljoner kg mjölk i Sverige.
1950/57 hade denna produktion sjunkit
till 3 961 miljoner kg.

Nej, det nuvarande smöröverskottet i
Sverige beror framför allt på förskjutningen
i konsumtionen från smör till
margarin. Lösningen på problemet måste
därför först och främst sökas i möjligheten
att vända denna utveckling. När
möjligheterna att exportera överskottet
försvinner, måste vi försöka öka avsättningsutrymmet
för mjölk och mjölkprodukter
inom landet. När de gäller att
lösa detta problem måste vi gå fram på
alla vägar som står till buds. Det är na -

turligtvis jordbrukarnas och jordbruksorganisationernas
sak att först och
främst intensifiera sin propaganda- och
upplysningsverksamhet om mjölken och
mjölkprodukterna. Men även regeringen
och riksdagen har sitt ansvar, och vi
måste göra vad vi kan för att underlätta
avsättningen av matfettsöverskottet. Ur
den synpunkten hade det varit tacknämligt,
om man hade bifallit förslaget om
avskaffandet av skatten på glass, som vi
nyss diskuterade, även om det därvid
inte rör sig om någon större kvantitet
som kunde omsättas. Framför allt måste
emellertid, som jag nyss sade, åtgärderna
gå ut på att öka avsättningsmöjligheterna
för smöret på den inhemska marknaden.
När jordbruksutskottets majoritet
anser att fortsatt smörsubventionering
är tillräcklig för att tillgodose kraven på
avsättningsmöjligheter för smöret och
att det därför icke är erforderligt med
ytterligare åtgärder, kan vi från högerreservanternas
sida icke ansluta oss till
denna uppfattning. Smörproduktionen
beräknas i år stiga till cirka 90 000 ton,
varav efter den hittillsvarande konsumtionsökningen
sådan den anges i propositionen
cirka 75 000 ton kommer att
säljas inom landet. England har begränsat
sin import till 8 000 ton under en
tolvmånadersperiod, och vi har mycket
små möjligheter, enligt de uppgifter som
vi fick under behandlingen i utskottet,
att sälja några avsevärda kvantiteter på
andra marknader. För att kunna sälja
återstoden inom landet räcker det inte
med den hittillsvarande ökningen av
smörkonsumtionen, utan ökningen måste
bli större.

I högerreservationen föreslår vi därför,
förutom bibehållna subventioner,
en höjning av margarinaccisen, så att
försäljningspriset på margarin stiger
med 50 öre. Syftet med detta förslag är
tvåfaldigt. För det första får vi därigenom
en inkomstökning för statskassan.
Vi har fortfarande i minnet finansministerns
bestämda krav att varje utgiftsökning
skulle motsvaras av en anvisning
om inkomstökning för statskassan. Vi
skulle få en inkomstökning som räcker
till för att täcka de subventioner som re -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. vissa åtgärder på grund

dan är beslutade och som vi för vår del
även accepterar under en kommande fyramånadersperiod.
Vi skulle ha fått en
inkomstökning som även räckt till att
täcka inkomstbortfallet, om skatten på
glass hade slopats. För det andra minskar
vi ytterligare prisspänningen mellan
smör och margarin, varigenom vi hoppas
att smörkonsumtionen skall få ännu
större stimulans än den fått hittills.

Innan jag slutar, vill jag säga några
ord om vår inställning till smörsubventionerna.
Vi protesterade från högerhåll
liksom från de andra borgerliga partierna,
när riksdagen i våras införde subventioner
för att minska smörpriset. Inom
högern står vi givetvis fortfarande
kvar på samma principiella ståndpunkt
nu som då. Vi anser att det är oriktigt
att lösa smörfrågan subventionsvägen
liksom att över huvud taget flytta över
betalningen av våra livsmedel från hushållskassan
till skattsedeln. Förr eller senare
måste smörsubventionerna avskaffas,
och då måste smörpriset stiga igen.
Vid en sådan prisstegring riskerar vi givetvis
en viss återgång från smör till
margarin, en återgång som skulle vara
särskilt besvärlig under sommarhalvåret,
då mjölkproduktionen regelmässigt
är störst. För att undvika detta accepterar
vi nu en fortsatt prisrabattering
men endast under den bestämt uttalade
uppfattningen att den skall vara avgränsad
till den period som det nu är fråga
om, d. v. s. till och med november månads
utgång i år.

Med dessa ord har jag motiverat de
förslag som vi från högerns sida fört
fram i reservationen nr 1 till utskottets
utlåtande. Låt mig bara, herr talman, innan
jag slutar i all hast beröra ett par
detaljer i de övriga reservationerna.

Den ena gäller det önskemål om uttalande
från riksdagens sida som finns i
centerpartireservationen, att margarinkonsumtionen
i vårt land i nuvarande
läge bör röra sig kring 80 miljoner kilogram
per år räknat. Visst är det önskvärt
att margarinkonsumtionen kan begränsas,
eftersom detta enligt vår uppfattning
är den enda vägen att få ökad
avsättning för smöret. Men att genomfö -

av situationen på smörmarknaden, m. m.
ra en sådan åtgärd, när vi har en fri
marknad och frihet för konsumenterna
att köpa vad de vill i handeln, har vi
ansett omöjligt, och därför har vi inte
anslutit oss till detta krav.

Folkpartiet har ju förutom reservationen
ett särskilt yttrande, där partiet motiverar,
varför det inte nu liksom i april
ansluter sig till tanken på en förhöjd
margarinaccis, vilket vi måste beklaga.
I folkpartireservationen upprepar man
det gamla önskemålet att den höjda förmalningsavgiften
inte skall tillämpas beträffande
löneförmalning vid bygdekvarnarna.
Som skäl för detta pekar man på
att löneförmalningen har minskat undan
för undan. Man anser att detta beror på
förmalningsavgiften. Det är min bestämda
uppfattning att minskningen av löneförmalningen
— som innebär att jordbrukarna
och deras anställda mal av
gårdens spannmål till mjöl som de använder
i hushållet — beror på helt andra
omständigheter än tillkomsten av förmalningsavgiften.
Det beror på den omläggning
av hushållsarbetet som sker
även i våra lanthushåll och våra bondehushåll,
där man lägger över mer och
mer av det tyngre arbetet på andra händer
än just inom själva hushållet för att
minska arbetsbördan för husmödrarna.
Denna utveckling skulle ha kommit oavsett
om vi hade fått en förmalningsavgift
eller ej, och en ändring av de nuvarande
reglerna beträffande förmalningsavgiften
har mycket liten inverkan på
utvecklingen i fortsättningen.

Herr talman! Jag ber med detta att få
yrka bifall till de yrkanden om ändring
av utskottets förslag under punkterna B,
C och E som är angivna i reservationen
nr 1 till utskottets utlåtande.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! I förevarande utlåtande,
som behandlar vissa åtgärder på grund
av situationen på smörmarknaden, som
det heter, måste man konstatera att nu,
liksom fallet var i våras, då denna fråga
också behandlades, starkt delade meningar
gör sig gällande hur man skall
söka lösa de föreliggande problemen.
Jag vill emellertid redan från början re -

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

dovisa centerpartiets anslutning i utskottet
till en rad förslag i den kungl. propositionen
som vunnit majoritet i utskottet.
Det gäller först förslaget om fortsatt
prisrabattering av smör under tiden
augusti—november 1958. Yi har dock
markerat att de principiella betänkligheter,
som tidigare deklarerats mot rabatteringsförfarandet,
fortfarande kvarstår.
Vi har således, herr talman, den
uppfattningen att prisrabatteringen av
smöret inte bör behållas längre än marknadsläget
kräver. Så snart läget medgiver
detta, bör prisrabatteringen upphöra
och smörpriset höjas med 50 öre per kg.
Förutsättningen måste dock vara att den
sålunda ytterligare minskade prisspänningen
mellan smör och margarin upprätthålles
genom en mot smörprishöjningen
svarande ökning av margarinpriset.
Centerpartiet föreslår alltså att
Kungl. Maj:t skall erhålla fullmakt att
vidta nyssberörda åtgärder under tiden
augusti—november detta år, såvida
marknadsläget i fråga om smörkonsumtionen
så medgiver.

Det är vidare föreslaget en ändrad lydelse
av förordningen angående mjölkavgift
m. m., vartill vi ansluter oss liksom
till en föreslagen höjning av slakthusavgifterna,
varvid dock bör uppmärksammas
utskottets skrivning att
man förutsätter att höjd slakhusavgift
inte skall behöva uttagas för kalvar, då
ett tillräckligt belopp ändock beräknas
inflyta. Det är dessutom fråga om rätt
att uttaga rörliga införselavgifter på fodermedel,
liksom rätt att förordna om
den höjning av förmalningsavgiften som
kan befinnas erforderlig i ett visst läge.
Det är åtgärder som är betingade, anser
vi, av det rådande läget och som man
måste betrakta som nödvändiga.

Dessa saker har vi varit relativt eniga
om i utskottet, men när det sedan gäller
att ta ställning till jordbrukets avsättningssvårigheter
speciellt på smörmarknaden
går åsikterna isär. Socialdemokraterna
önskar utöver den föreslagna fortsatta
prisrabatteringen inte nu göra något
ytterligare. De vill vänta och se, och
till denna uppfattning bar således nu
också folkpartiet anslutit sig. Man måste

fråga sig, huruvida denna nu tillämpade
kvartalspolitik när det gäller jordbruket
och speciellt smörprisfrågan är till fyllest.
Hur länge kan jordbrukarna hålla
ut i sitt iråkade ekonomiska trångmål?
Det är ju ändå jordbrukarna själva som
måste ta de huvudsakliga förlusterna.
Man beräknar som bekant inkomsteftersläpningen
för jordbrukets del till 15
procent eller däröver. När departementschefen
i sin motivering för oförändrat
system i den här frågan i propositionen
på sid. 21 talar om »den väg som valts
att minska prisspänningen mellan smör
och margarin och som samtidigt inneburit
en betydande sänkning av matfettskostnaderna,
utan att just därigenom
jordbrukets inkomststandard försämrats»,
så må det vara mig förunnat att
återigen anföra vad jag sagt förut, nämligen
att eftersläpningen för närvarande
uppskattas till 15 procent och att, medan
staten bidrar till förlusterna med en
fjärdedel, svarar jordbrukarna själva för
de övriga tre fjärdedelarna.

Herr talman! För att ytterligare belysa
vad jag tycker är ett bevis för att
jordbrukets inkomststandard har försämrats
ber jag att få anföra helt kort
några avräkningssiffror från det mejeri,
där jag själv är medlem och som för
resten är ett av våra största konsumtionsmejerier.
Dess avräkningspris för
juni månad i år var 30 öre per kg, medan
det 1957 samma månad var 35 öre
och 1956 var 37 öre. Det är alltså en
skillnad till det sämre på 5 respektive
7 öre.

Jag ber också i detta sammanhang,
herr talman, att få anföra de synpunkter
som Småbrukarnas riksförbund på
sitt nyligen hållna landsmöte uttalade.
Förbundet säger bl. a. så här: »Genom
smörprisets fall har jordbrukarnas avräkningspris
för mjölken fallit med 5 å
6 öre per liter. Detta betyder en så stor
sänkning av i synnerhet småbrukarnas
inkomster att landsmötet ej kan underlåta
att med skärpa påtala detsamma.
Redan förut var jordbruket i stort underläge
i fråga om prisutvecklingen jämfört
med vad regering och riksdag utlovat
och bestämt.

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. vissa åtgärder på grund

Då det gäller avsättningsutrymmet för
smör har vid såväl 1947 som 1955 års
riksdagar uttalats att om avsättningssvårigheter
för den svenska smörproduktionen
uppkommer, skall margarinproduktionen,
om så behövs, begränsas ned till
ca 40 000 ton.

Avsättningssvårigheten för smör är
helt och hållet beroende på att margarinkonsumtionen
har ökat till betydligt
mer än det dubbla mot vad den skulle
begränsas till. Småbrukarnas riksförbund
anser det vara ett klart avtalsbrott
att sänka smörpriset på den svenska
marknaden i stället för att begränsa margarinproduktionen.
»

I anslutning till vad Småbrukarnas
riksförbund här har uttalat skulle jag
vilja erinra om några synpunkter som
för övrigt redovisas i centerpartiets motion
nr B 260 i andra kammaren, där
motionärerna bl. a. påvisar att orsaken
till vår avsättningskris vad gäller smöret
inte är en ökad mjölk- och smörproduktion.
Tvärtom har den totala mjölkproduktionen
i landet minskat från 4 650
miljoner kg år 1949 till 4 034 miljoner kg
år 1957 —• herr Eskilsson var ju också
inne på denna minskning av mjölkproduktionen.
Även om siffrorna kanske inte
stämmer exakt, så är i alla fall tendensen
densamma. Smörproduktionen
var 1949 drygt 100 miljoner kg men beräknas
i år uppgå till cirka 90 miljoner
kg. Kostammen har som sagt under tiden
minskats med i genomsnitt två procent
eller 30 000 djur per år. Samtidigt
måste vi konstatera att smörkonsumtionen
minskats på ett katastrofalt sätt. Medan
vi 1949 konsumerade 96,7 miljoner
kg smör, var konsumtionen 1957 endast
59,3 miljoner kg, en minskning med 39
procent. Margarinkonsumtionen ökade
emellertid under motsvarande tid med
cirka 74 procent eller från 68,4 miljoner
kg 1949 till 118,8 miljoner kg 1957.

När man 1947 diskuterade margarinkonsumtionen,
ansåg man en sådan på
cirka 40 000 ton om året såsom lämplig
här i landet, men den faktiska utvecklingen
sedan dess visar att vi fått en
konsumtion som är nära tre gånger
större.

av situationen på smörmarknaden, m. m.

Det är mot bakgrunden av detta man
bör se vårt partis förslag om ett riksdagens
uttalande, att som riktlinje för
åtgärderna att öka avsättningsutrymmet
för smör på hemmamarknaden den inhemska
margarinkonsumtionen i nuvarande
läge bör röra sig om cirka 80 miljoner
kilogram per år. Som följd av detta
betraktelsesätt och med hänsyn till de
än mer begränsade exportmöjligheterna
har vi funnit det nödvändigt att utöver
den föreslagna prisrabatteringen av smöret
åstadkomma en prishöjning på margarin,
så att den nuvarande prisspänningen
mellan smör och margarin minskar.
Vi föreslår således att regleringsavgiften
å fettvaror snarast höjes så att
detaljhandelspriset på margarin ökas
med 50 öre per kilogram. För att förhindra
härigenom ökade livsmedelskostnader
föreslår vi att den nu utgående
varuskatten på socker avskaffas den 1
augusti 1958.

Slutligen vill jag omnämna vårt partis
förslag att genom statligt bidrag stödja
det forsknings- och undersökningsarbete
som för närvarande pågår i Svenska
mejeriernas riksförenings regi. Vi
föreslår att ett reservationsanslag av två
miljoner kronor anvisas här.

Då vi, herr talman, inte har kunnat
få förståelse för våra synpunkter i utskottet,
har vi varit hänvisade till att
reservationsledes framställa våra yrkanden,
och jag ber att som en av reservanterna
få hemställa om bifall till reservationen
nr 2.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Sedan reservanterna har
framfört sina synpunkter, skulle jag också
vilja anföra något från utskottsmajoritetens
sida i den fråga, som vi här
har att behandla.

Då vi för tre månader sedan diskuterade
dessa besvärliga problem, var ju
meningarna mycket delade om hur man
skulle lösa frågan för att tillfälligtvis
komma över det svåra läge vi har kommit
in i. Vi gick då subventionsvägen
och sökte genom prissänkningar få större
konsumtion inom landet. Det har från

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

ett par talare vitsordats att detta har gett
goda utslag. Utskottsmajoriteten och,
med vissa invändningar, även reservanterna
har gått in för att förorda ett beslut
efter de linjer som vi följde den 26
maj. Ett avbrytande av subventionerna
skulle medföra svårartade verkningar.
Det är vi alla metvetna om, och man räknar
med att det är nödvändigt att fortsätta
med detta prov under en tid framåt
för att vi skall få tid på oss att komma
fram till mera långsiktiga lösningar.

Det är inte endast i vårt land vi har
dessa bekymmer. Samma svårigheter att
komma till rätta med jordbrukets problem
särskilt beträffande fettförsörjningen
möter vi ute i hela världen. Söker
man efter orsakerna till den smörkris
som för närvarande råder, som jag
sade, inte endast i vårt land utan i de
flesta smörproducerande länderna har
man oftast stannat vid en rätt ytlig utredning
av de mer eller mindre lokala
faktorer, som påverkar den inhemska respektive
utländska marknaden. Bland sådana
faktorer kan nämnas ökad mjölkfettproduktion
kombinerad med minskad
efterfrågan till följd av lägre smörkonsumtion,
prisrelationen mellan smör och
margarin o. d.

Grundorsaken till det läge, som vi råkat
i beträffande smöret, ligger emellerlertid
djupare. Om man med tillhjälp av
internationell statistik fördjupar sig i
frågan hur världens fett- och växtoljeproduktion
har utvecklats efter kriget
kommer man fram till mycket intressanta
resultat.

Världsproduktionen av fett och feta
oljor befann sig i en vågdal under kriget
och åren närmast efter detta. I jämförelse
med femårsperioden 1935—1939
var denna produktion cirka 10 procent
lägre ännu under perioden 1945—1949.
Men redan år 1950 översteg denna siffra
motsvarande under förkrigsåren. Härefter
har den år efter år arbetat sig
alltmera uppåt, och i fjol uppnåddes för
femte året i följd ett nytt rekord. Då
överträffades nämligen förkrigstidens
medeltal med 30 procent. Även med hänsyn
till världsbefolkningens väldiga ökning
under samma tid ligger nu fett -

produktionen mer än 5 procent högre
per individ än under tiden närmast före
kriget.

Produktionen av animaliskt fett från
lantbruket har för världen i sin helhet
stigit med närmare 30 procent i jämförelse
med motsvarande siffra under
senare hälften av 1930-talet. Märkligt nog
bidrar inte smöret till denna ökning.
Världens smörproduktion nådde faktiskt
först i fjol upp till förkrigsnivån.
År 1957 producerades nämligen 4,17 miljoner
ton smör mot 4,05 år 1936 och 4,19
miljoner ton i genomsnitt för perioden
1935—1939. Under de första efterkrigsåren
var motsvarande siffra i medeltal
årligen endast 3,45 miljoner ton.

Den största delen av produktionsökningen
av animaliskt fett faller på Europa.
Särskilt stor har ökningen varit i
Danmark, Holland, Frankrike, Västtyskland
och Irland. Australien är det enda
större smörproducerande land, där en
nedgång rapporteras under fjolåret. Orsaken
var svår torka i stora delar av
landet. Utan denna skulle smörsituatiotionen
av allt att döma ha varit ännu
dystrare än den för närvarande är.

Också de vegetabiliska oljorna har
ökat med cirka 50 procent. Det är närmast
sojan som är på frammarsch. Produktionen
därav har tredubblats främst
tack vare ökat utbyte i USA. Också odlingen
av jordnötter har väsentligt ökats,
medan produktionen av raps- och rybsolja
knappast överstiger förkrigsnivån.

Någon brist på fett synes det sålunda
inte bli fråga om i världen under
överskådlig tid. Den smörkris, som vi
nu får uppleva torde ha en tendens att
bli mer eller mindre permanent. Vi måste
beakta dessa fakta — den yttersta orsaken
till smörkrisen — då planer göres
upp för att lösa våra interna problem
på ett tillfredsställande sätt.

Departementschefen har också med
verklig aktivitet gripit sin an frågan på
lång sikt. I propositionen redovisas vilka
långsiktiga och effektiva åtgärder, som
redan vidtagits för att anpassa produktionsresurserna
efter avsättningsmöjligheterna.
Man har gått fram efter icke
mindre än sex olika redovisade linjer.

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. vissa åtgärder på grund

Det måste ske vissa undersökningar för
att man rationellt skall kunna angripa
problemet, och sådana undersökningar
har satts i gång på flera olika områden.

Lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen
har fått uppdraget att gemensamt undersöka
möjligheterna att åstadkomma ett
snabbare överförande av sämre jordbruksjord
till skogsmark samt inkomma
med icke blott av utredningen föranledda
förslag, utan även med en redogörelse
för de åtgärder styrelserna vidtagit.
Lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen
har redan börjat denna utredning.

Vidare uppdrogs den 2 maj 1958 åt
jordbruksanslagsutredningen att i samband
med utredningens prövning av bidragsverksamheten
till jordbrukets rationalisering
verkställa en allmän översyn
av bestämmelserna rörande statligt
stöd till jordbrukets rationalisering, i
syfte att dessa bestämmelser skall erhålla
en fullt tidsenlig inriktning.

Så sent som den 16 maj har departementschefen
tillkallat särskilda sakkunniga
för att verkställa utredning och avgiva
förklaring rörande jordförvärvs-,
bolagsförbuds- och uppsiktslagstiftningen.
Det gäller här att dra nytta av erfarenheterna
av gällande lagstiftning på
detta område och även av de betydande
förändringar som beträffande jordbrukets
struktur och produktionsförhållanden
är nödvändiga. Där vill man ha
fram delbetänkanden och förslag till
snara lagändringar.

Det pågår en utredning om effektivisering
av lantbruksnämndernas organisation
och verksamhet, särskilt i fråga
om storleksrationalisering och arronderingsförbättring.

Slutligen pågår inom jordbruksdepartementet
arbete med utformning av det
särskilda stödet till småbruket, och utskottet
säger också, att man vill ha fram
åtgärder i angivna syfte så snart som
möjligt.

I departementet har man alltså inte
suttit med armarna i kors. Man har försökt
att gå fram olika vägar för att på
lång sikt komma till rätta med dessa
bekymmersamma saker. Under tiden får
vi gå subventionslinjen och försöka

av situationen på smörmarknaden, m. m.
komma fram till att avhjälpa de största
svårigheterna.

Utskottsmajoriteten är nu, liksom i
våras, emot en margarinprishöjning. Reservanterna
har emellertid givit uttryck
för sin tidigare mening och velat rekommendera
en prishöjning, men utskottets
majoritet har, som jag nyss
sade, inte velat tillstyrka en sådan, utan
velat bibehålla nuvarande övergångsform
under tiden som man söker finna
en annan väg.

Det har vidtagits kraftiga åtgärder åt
olika håll för att finna möjligheter att
exportera överskottet, och i viss mån
har man också lyckats placera det. Man
försöker fortfarande gå fram efter den
linjen.

Reservanterna har sagt, att den starka
konsumtionsökningen också har betytt
rätt mycket när det gäller att vänja människorna
till att äta smör. Ifrån centerpartiets
sida ville man ha fram ett yttrande
från utskottet om att margarintillverkningen
skulle begränsas till 80
miljoner kilogram per år. Utskottet har
emellertid inte velat göra något principiellt
uttalande. Vi har varken velat
skärpa eller mildra statsmakternas åtagande
och har därför avstyrkt detta förslag.

Utskottet vill gå fram andra vägar och
har velat undersöka, om man inte skulle
kunna öka försäljningen till utlandet av
svensk torrmjölk. Det pågår vetenskaplig
forskning på detta område, och man
har också varit inne på att söka placera
en del av vårt överskott hos den internationella
hjälpverksamheten.

Hittills har jag talat om smöret, men
här har också berörts en del andra saker,
bl. a. produktionsbetingelserna i
Norrland, som herr Helmer Persson var
inne på. Den frågan kommer emellertid
min kamrat herr Svedberg att närmare
beröra, och jag skall därför förbigå dessa
förhållanden.

Folkpartiet har reserverat sig för tillstyrkande
av en motion om att bygdekvarnarna
skulle undantagas från förmalningsavgift.
Vi har tidigare behandlat
den saken mycket ingående här i
riksdagen och inte funnit det vara skäl

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

att göra någon ändring på detta område.
Från utskottets sida har vi därför inte
kunnat gå med på det förslag som här
förelåg. Yi anser att man i stället får
vidtaga åtgärder i samband med att
6-procentsregeln träder i kraft.

Herr talman! Vi har från utskottets
sida inte kunnat finna annat än att den
proposition, som här föreligger, är av
sådant innehåll att vi har all anledning
att stödja den för att möjliggöra ett fortsättande
av undersökningarna av utvägarna
ur den svårartade kris på detta
område som nu råder. Vi har alltså inom
utskottsmajoriteten stannat för ett
tillstyrkande av den kungliga propositionen,
och jag skall be, herr talman, att
få yrka bifall till utskottsutlåtandet.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Det har talats och skrivits
mycket om att vi skulle ha en alltför
stor smörproduktion här i landet,
och i det sammanhanget har det föreslagits
en del drastiska åtgärder för att
minska den. Jag instämmer med herr
Anderberg i att vi bör se denna kris på
smörfronten mot bakgrunden av produktionen
av fett i världen. Herr Anderberg
uppehöll sig mest vid produktionen av
vegetabiliskt fett. Jag skall något belysa
utvecklingen på smörproduktionens område
under senare år, och jag stöder min
redogörelse på siffermateriel som jag
har hämtat ur den av FAO i Rom för
en kort tid sedan utkomna statistiska
årsboken för år 1957. I denna finns det
uppgifter om produktionen av livsmedel
i hela världen. För smöret finns det siffror
som anger dels medelproduktionen
under åren 1948—1952, dels produktionen
för vart och ett av åren 1953—1956.
Av dessa siffror framgår att Sverige i
detta hänseende markant skiljer sig från
alla andra länder i världen. Från perioden
1948—1952 till 1956 har den årliga
smörproduktionen i vårt land minskats
från 102 miljoner kg till 83 miljoner kg
eller med 19 procent. I inget annat land
har enligt FAO:s statistik smörproduktionen
minskat, med ett enda undantag,
nämligen Nederländerna, som under

samma tid har minskat sin årsproduktion
från 81 till 76 miljoner kg, d. v. s.
med 6 procent, samtidigt som Sveriges
smörproduktion alltså minskades med
19 procent.

I alla andra länder kan vi konstatera
att produktionen har ökat, i många fall
med betydande kvantiteter. Jag kan
nämna ett par exempel. Danmarks smörproduktion
ökade under tiden från perioden
1948—1952 till 1956 från 155 till
165 miljoner kg. Finland ökade sin produktion
från 49 till 74 miljoner kg,
Frankrike från 224 till 284 och Västtyskland
från 261 till 335 miljoner kg. Jag
kan också gå utanför Europa. Herr Anderberg
nämnde att Australiens smörproduktion
hade gått ned det sista året.
Det vill jag inte bestrida, men från perioden
1948—1952 till 1956 ökades
Australiens smörproduktion från 163 till
212 miljoner kg. I Nya Zeeland ökades
produktionen från 178 till 208 miljoner
kg.

Sverige företer således beträffande
denna utveckling en helt annan bild än
de andra länderna. I vårt land har smörproduktionen
gått nedåt, under det att
den överallt annars har gått uppåt.

Med hänsyn till den stora ökningen av
smörproduktionen i de länder, som Sverige
sedan gammalt haft som avnämare
för sitt smör, är det förståeligt att vi
har fått svårigheter att exportera vårt
smöröverskott. När därtill kommer att,
såsom flera talare har påpekat, den inhemska
smörkonsumtionen undan för
undan minskats, blir ju läget ännu besvärligare.
Vi bör emellertid hålla i minnet
att det är dessa två faktorer — den
försvårade exporten och den minskade
inhemska konsumtionen — som har skapat
den nuvarande smörkrisen. Den har
alltså inte förorsakats av att svenskt
jordbruk har ökat sin smörproduktion.
Hade jordbruket i Sverige gjort på samma
sätt som man gjort överallt annars
i världen och ökat sin smörproduktion i
stället för att minska den, ja, då skulle
ju situationen i dag vara sjufalt värre
än den är. Det är tack vare det svenska
jordbrukets återhållsamhet i produktionen
som det bör vara relativt lätt för

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. vissa åtgärder på grund
statsmakterna att lösa krisen, och medlet
är ju — det har tidigare talare varit
inne på, herr Hermansson och herr Eskilsson
— att försöka överföra en del av
konsumtionen från margarin till smör.
Det är dock så, att margarinkonsumtionen
har ökat våldsamt. Under de fyra
första månaderna i år var förbrukningen
av hushållsmargarin gott och väl
dubbelt så stor som 1939. Under år 1957
såldes 90 miljoner kg hushållsmargarin,
således en lika stor kvantitet som hela
den svenska smörproduktionen eller
kanske till och med litet mer. Om i de
svenska hushållen bara en fjärdedel av
margarinet utbyttes mot smör, hade vi i
dag inte haft någon smörkris.

Man kan givetvis inte tvinga folk att
äta smör i stället för margarin, men för
närvarande pågår ett stort experiment,
ett experiment som vi här i riksdagen
var med om att besluta i april, ett dyrt
experiment för staten •—- 8,5 miljoner
kronor — och för jordbruket ännu mycket
dyrare, men ett intressant experiment,
ty det har ju visat sig att det stora
flertalet konsumenter hellre använder
smör än margarin, om prisskillnaden inte
är så stor.

Jag nämnde den minskade smörkonsumtionen,
och jag kan anföra ett par
siffror även härvidlag. Siffrorna gäller
de fyra första månaderna på året under
1956, 1957 och 1958. År 1956 köpte de
svenska hushållen 21 miljoner kg smör,
1957 köpte de 19 miljoner kr och 1958
köpte de 17,5 miljoner kg. Den 1 maj började
så experimentet att minska prisspänningen
mellan smör och margarin.

I maj 1957 såldes 4,9 miljoner kg smör,
i maj i år 6,5 miljoner kg.

Någon har sagt — dock ingen här i
kammaren — att denna ökning av smörkonsumtionen
skulle bero på att det över
huvud taget har skett en ökning av matfettskonsumtionen.
Därför är det mycket
intressant att se hurudan försäljningen
av hushållsmargarin har varit i maj i
år jämfört med i maj i fjol. I maj 1957
såldes 7,3 miljoner kg hushållsmargarin,
i maj i år, sedan prisspänningen hade
minskats, 5 miljoner kg.

Nu har det sagts — det står också i

av situationen på smörmarknaden, m. m.

propositionen — att man får vara försiktig
och inte dra för vittgående slutsatser
av resultaten från en månad. Jag har
emellertid fått förhandsbesked för juni
månad också, och det är synnerligen intressant:
ökningen av smörinköpen i juni
i år, jämfört med juni i fjol, visar
exakt samma bild som beträffande maj,
en ökning med 33 procent. Ingen kan väl
numera tvivla på att man genom att
minska prisspänningen kan förskjuta
konsumtionen från margarin till smör.
Detta kan antingen ske genom att sänka
smörpriset eller genom att höja margarinpriset.
I förra fallet är det mjölkproducenterna
som ekonomiskt får sitta
emellan, i senare fallet margarinköparna.
Man kan också både sänka smörpriset
och höja margarinpriset och därigenom
minska de ekonomiska påfrestningarna
för båda parter.

Vilka skäl förutom det nuvarande
krisläget kan åberopas för att söka höja
smörkonsumtionen och minska margarinkonsumtionen?
Det är väl den springande
punkten i hela detta resonemang.
Finns det anledning för det allmänna
att ingripa för att förskjuta konsumtionen
från margarin till smör? Jag tycker
flera starka skäl talar därför. Jag skall
redovisa några av dem. För det första
— och det är kanske ett av de allra viktigaste
skälen — vill folk i allmänhet
hellre äta smör än margarin. Resultatet
av experimentet visar detta klart. Då
har man väl rätt att säga, att det är tecken
på en högre levnadsstandard att använda
smör i stället för margarin.

I detta hus har vi ofta fått höra prognoser
om hurusom levnadsstandarden
här i landet skall stiga i rask takt och
fördubblas på ett par decennier. Det
kommer väl bl. a. att innebära, att flera
människor köper smör i stället för margarin,
i varje fall om prisskillnaden inte
är för stor. Det kan kanske därför vara
anledning att ta det litet försiktigt med
den utslaktning av mjölkkor, som det i
våras talades rätt mycket om. Det finns
också ett annat skäl, och det är att
mjölkproduktionen för hundratusentals
jordbrukare är en nödvändig förutsättning
för att de skall få sin utkomst. Även

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

om åkerjorden i vissa områden kan användas
för andra ändamål än mjölkproduktion,
så kan följden härav lätt bli
den, att vi får en överskottskris på en
annan sektor av jordbruksproduktionen
i stället. Man får inte heller glömma
bort att produktionen av nötkreaturskött
blir billigast i kombination med
mjölkproduktion. En produktion av nötkreaturskött
genom s. k. biffdjur har nog
i de allra flesta områden av vårt land
föga utsikter att kunna med ekonomisk
fördel genomföras.

Ett annat skäl till att det ur landets
synpunkt är önskvärt att det sker en förskjutning
av matfettskonsumtionen från
margarin till smör är att råvarorna till
margarinet till 70 procent importeras
från utlandet. I en tidigare debatt här i
dag sade herr Spetz att margarinet är
ett svenskt livsmedel. Ja, det mesta margarin
som konsumeras här är väl tillverkat
i Sverige, men råvaran är till 70
procent — somliga påstår ännu mer -—-utländsk. År 1957 tillverkades inalles
116 miljoner kg margarin. Hur mycket
av råvarorna till detta som måste importeras,
vet jag inte exakt, men om jag
säger att importen hade ett värde av 70
miljoner kronor, är det säkert inte för
högt tilltaget. Så mycket av vår utlandsvaluta
har alltså gått åt till det ändamålet.
Om konsumtionen av hushållsmargarin
minskade med t. ex. 25 procent, skulle
vi alltså kunna spara 15 å 20 miljoner
kronor i utlandsvaluta.

Det förefaller mig därför finnas mycket
starka skäl för att statsmakterna
medverkar till att hålla nere spänningen
mellan priserna på smör och på margarin.
Den höjning av margarinaccisen
med 50 öre som reservanterna föreslår
är alltså sakligt starkt motiverad. Det
enda argument, som skulle kunna anföras
mot denna höjning, är såvitt jag förstår
att matfettskontot därigenom skulle
stiga i många hushåll. Men då reservanterna
föreslår att sockerskatten samtidigt
skulle tagas bort, skulle hushållens
totala livsmedelskostnader praktiskt taget
inte alls påverkas.

Det kunde vara lockande, herr talman,
att säga något om det ytterst besvär -

liga inkomstläge, som de svenska jordbrukarna
för närvarande får dragas
med, men jag skall inte gå in på den frågan,
eftersom den utförligt belysts av tidigare
talare. Jag skall inte heller ta
upp till behandling de övriga detaljerna
i vår reservation. Herr Hermansson har
ju på ett utmärkt sätt framlagt våra synpunkter,
och jag kan helt instämma med
honom.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Efter de anföranden,
som tidigare har hållits — jag tänker
särskilt på herr Anderbergs — och som
gav en mycket klar bild av både den internationella
bakgrunden och förhållandena
här i vårt land när det gäller den
föreliggande frågan, kan jag gå mera
direkt på de dagsaktuella problemen.

I anslutning till de siffror, som här
tidigare har framlagts i fråga om smöroch
margarinförbrukningen i olika länder,
vill jag bara komplettera framställningen
på den punkten genom att peka
på förhållandena i Europas främsta
smörexportländer, nämligen Danmark
och Nederländerna. I Danmark förbrukas
9 kg smör per capita och år och 20
kg margarin. I Nederländerna är smörförbrukningen
bara 3 kg, under det att
margarinförbrukningen uppgår till 20
kg. Det är sålunda inte bara vi i Sverige
som har råkat i ett besvärligt läge,
utan utvecklingen i flera olika länder
bär varit likartad och medverkat till
att skapa de nu rådande förhållandena
på det här området. Hur svårigheterna
uppstått kan man förstå, om man ser
efter vilka produktionsökningar som har
ägt rum i de olika länderna. Jag såg i
en tidning häromdagen att jordbruksproduktionen
i Danmark under de senaste
10 åren har ökat med 40 procent.
Danmark är ju ett småbrukarland som
har mjölkproduktionen till ryggrad i sin
ekonomi, och det är därför begripligt att
svåra problem har uppstått även i Danmark.
Medan jag kommer ihåg det kanske
jag också får nämna att smöret i Dan -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m

mark för två år sedan kostade 7 kronor
per kg men nu är nere i 3 kronor 50 öre,
och där lämnas ingen subvention på
smöret. De danska jordbrukarna har
alltså kommit i en rätt besvärlig situation.
Prissättningen får väl ses ur den
synpunken, att man med hänsyn till
konsumtionsutvecklingen ansett det vara
nödvändigt att söka arbeta fram en anpassning
av produktionsinriktningen.
Vad svenska förhållanden beträffar behöver
jag i det sammanhanget bara erinra
om vad som anfördes vid beslutet
för tre månader sedan.

Det var intressant att höra herr Sigfrid
Larssons anförande. Han talade så
vackert om utfallet av det beslut som
riksdagen för tre månader sedan fattade,
att jag inte vill förstöra det goda intryck
hans anförande i det hänseendet
kunde ge kammaren. Men jag vill i det
sammanhanget dock göra ett par reflexioner.

Det sades då, att det förslag, som framlades
i den socialdemokratiska motionen,
nästan skulle betyda ett slag i ansiktet
på jordbrukarna. Däremot skulle
de motioner, som lämnades ifrån bondeförbundet
—• jag vet inte om partiet
då hette bondeförbundet, men vi kan ju
kalla det så — och ifrån högern ha inneburit
ett särskilt förnämligt stöd till
jordbruket när det gällde att komma till
rätta med denna smör- och margarinkris.

Om vi ser på hur de båda förslagen
verkar, kan vi väl konstatera att verkan
är likvärdig för den enskilde jordbrukaren.
Är således det ena förslaget
en dålig lösning av den situation som
uppkommit, är också detta fallet med
det andra förslaget. Det är detta jag vill
ha slagit fast, så att man inte alltjämt
går i den villfarelse, som kommit till
uttryck i vissa tidningar.

Då det gäller det här föreliggande
ärendet har det ju framlagts en kunglig
proposition, som går ut på att vi skall
fortsätta subventioneringen av smöret
med 50 öre per kg fram till den 1 december.
Jordbrukarna har också gått med
på att själva svara för 1 kr. 50 öre av
prissänkningen per kg smör. Det reso -

nemang, som särskilt herr Sigfrid Larsson
och herr Hermansson och kanske
även herr Eskilsson förde, förvånar mig
något. De säger nu, att de förslag som
kommit fram medfört ett så gott resultat.
I reservation 2 av herr Hermansson
heter det på ett ställe: »Därjämte måste
beaktas att den uppnådda ökningen av
smörkonsumtionen säkerligen ännu icke
hunnit stabilisera sig.» Detta tyder på att
centerpartiet har den uppfattningen, att
vi måste vänta ännu någon tid med att
vidta åtgärder för att få riktigt klart besked
om hur detta sätt att lösa frågan
om smöröverskottet kommer att verka
på litet längre sikt. Vi skall alltså låta
det fortgå under sommarmånaderna för
att sedan se, hur utfallet blir.

Jag tycker det finns verkligt bärande
skäl för att nu säga: Låt oss nu, utan att
släppa in något särskilt irritationsmoment,
fortsätta någon månad till med
att tillämpa det system, som har lämnat
ett så gynnsamt utslag! Ty om vi nu antar
det förslag, som har framförts i ett
par reservationer från höger- och centerpartihåll
om att höja margarinpriset,
uppkommer ett irritationsmoment. Det
kommer också då att bli svårt att dra
bestämda slutsatser, när man nästa gång
fram på höstkanten skall ta ställning till
resultatet.

Jag är också övertygad om riktigheten
av den uppfattning, som förra gången
framfördes från vårt håll, att en
sänkning av smörpriset betyder mera för
ökningen av smörkonsumtionen än en
höjning av margarinpriset. Jag tror alltjämt
att detta är en mycket viktig sak,
som vi bör hålla i minnet. Det framgår
också av den reservation, som centerpartiet
framlagt. Däri framhålles bl. a.:
»Vid prövningen av berörda förslag kan
utskottet vidare ej bortse från att en nu
vidtagen höjning av smörpriset, även om
densamma åtföljes av en höjning av
margarinpriset, måste antagas få till
följd en viss återgång av konsumtionen
från smör till margarin.»

I denna reservation har det alltså
klart och tydligt slagits fast, att en mycket
väsentlig sak är hur högt smörpriset
är. Det är således inte bara av bety -

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

delse, att man skapar ökat utrymme genom
en bättre prisrelation, utan även
smörpriset i och för sig har verkligt stor
betydelse.

Vi vet ju alla, att den s. k. G-procentregeln
med säkerhet kommer att utlösas
i höst. Därmed kommer det att bli nödvändigt
att ta upp mittpriser och prisgränser
till övervägande och prövning.
Givetvis gäller detta också införselavgifterna
och eventuella ändringar av dem
för att få fram de riktpriser, som man
anser bör gälla på de olika produkterna.

Då rullas hela problemet om priserna
på de olika varorna upp, och jag skulle
tro att vi då får stora besvärligheter
att brottas med. Och vad skulle inträffa,
om vi nu skulle sträcka oss så långt,
att vi enligt reservanternas förslag beslutade
att höja margarinpriset med 50
öre? Ja, mina damer och herrar, är ni
säkra på att vi kan fortsätta med något
sådant, särskilt med hänsyn till att det
i centerpartiets reservation säges, att vi
skall gå ifrån subventioneringen så fort
som möjligt och låta det hela klara sig
prismässigt. Det blir nog ändå besvärligt
att kunna klara problemen, och då bör
man ha möjlighet att väga prissättningarna
både på smör, margarin och andra
varor mot varandra i den då föreliggande
situationen. Det är synnerligen nödvändigt
att vi har en sådan möjlighet.

Sedan är det ytterligare en sak i centerpartiets
reservation som jag skulle
vilja säga några ord om, och det är när
man säger att den inhemska margarinkonsumtionen
i nuvarande läge bör röra
sig om. cirka 80 miljoner kilogram per
år. Man frågar sig — herr Eskilsson var
också inne på det — hur detta praktiskt
skulle klaras och vilken betydelse det
skulle ha. Jag satt och väntade att herr
Hermansson skulle klargöra dessa frågor
för oss, och jag konstaterar att även herr
Sigfrid Larsson glömde bort att göra det.
Jag tycker nog att man i en så allvarlig
situation som denna skulle kunna bespara
oss dylik propaganda. I motionen
talas om de 40 miljoner kilogram, som
statsmakterna fattat beslut om. Vad man
menar med detta, vet jag inte men 1942
års jordbrukskommitté talade om den

siffran, och centerpartiet, som lägger
vikt vid den, är ändå nu färdigt att fördubbla
siffran till 80 miljoner. Visar
inte detta hur hastigt förändringar kan
ske och att det är nödvändigt att man
söker anpassa margarinkonsumtionen
med utgångspunkt från de då föreliggande
förhållandena och omständigheterna
och inte är bunden av några tidigare
uttalanden? Man kan väl ha någon
riktpunkt, sägs i reservationen, men jag
tycker inte den har så stor betydelse.
Man måste här, som herr Eskilsson sade,
ha en ransonering, om man skall
kunna komma till rätta med den saken,
men så pass drastiska åtgärder tror jag
knappast ändå att man vill åstadkomma.

I utlåtandet har ett särskilt yttrande
avgivits av representanter för folkpartiet.
Jag tycker att folkpartiet där har
tagit en ståndpunkt, som man kan respektera.
Folkpartiet hade tidigare varit
med på en höjning av margarinpriset
med 50 öre men anser nu att man skall
avvakta utvecklingen. Nu har man 6-procentregelns
utlösning i höst, och då får
man tillfälle att på allvar överväga och
ta hänsyn till de olika faktorer, som kan
inverka. Jag tycker att folkpartiet härvidlag
har intagit en ståndpunkt, som
är synnerligen beaktansvärd, och jag
tror inte man behöver säga att folkpartiet
är mindre intresserat för jordbruksfrågorna,
därför att man inte på det hållet
denna gång har tävlat med högern
och centerpartiet i fråga om att nödvändigtvis
ha ett högre bud än vad regeringen
kommer med.

Jag såg ett uttalande häromdagen —
jag tror det var i tisdags —• av herr
Hjalmar son, där han säger att jordbruksfrågorna
är ytterst betydelsefulla, att de
också kommer att tagas i betraktande av
arbetsmarknadens parter, eftersom livsmedelspriserna
spelar en mycket stor
roll även i det sammanhanget, och att
man kanske borde överlägga ett »toppmöte»,
där representanter från näringslivet,
arbetsorganisationerna och de politiska
partierna skulle kunna resonera
om denna fråga. Jag har för egen del
funderat på någonting sådant. I varje
fall torde det vara nödvändigt att man

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

ser sakligt och praktiskt på dessa jordbruksfrågor
och andra frågor, som kommer
in i detta sammanhang.

Jag tycker också att det skulle gagna
jordbruket bäst, om man inte från centerpartiets
sida eftersträvade att alltid
komma med överbud. Det borde väl gå
bättre att söka få till stånd en samling
nu, när vi inte längre har något särskilt
bondeförbund utan ett centerparti, som
väl bör befinna sig i mitten och försöka
åstadkomma kompromisser och samförståndslösningar
i stället för att operera
i ytterkanterna med överbud. Jag tror
att det med ett sådant ställningstagande,
där man lägger vikten vid de rent saklika
synpunkterna och tar hänsyn till
olika faktorer och olika intressegruppers
krav och behov, skulle gå bäst att i
höst lösa de för jordbruket mycket besvärliga
och svårbemästrade jordbruksfrågor
som vi då kommer att få ta ställning
till. Jag tror att det förslag, som
jordbruksutskottet här med utgångspunkt
från den kungl. propositionen har
framlagt, är den bästa lösningen, och det
skulle inte alls förvåna mig, om herr Sigfrid
Larsson till hösten håller ett lika
vackert anförande över hur detta förslag
utfallit.

Jag kan därför, herr talman, inte göra
annat än att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Jonsson frågade,
hur vi hade tänkt att centerpartiets förslag
om begränsning av margarinkonsumtionen
till ungefär 80 miljoner kilogram
skulle kunna realiseras, och undrade
om vi hade tänkt oss en ransonering.
Nej, herr Jonsson, det har vi inte
gjort. Vi tycker att förslaget är sakligt
starkt motiverat, och det är även lätt
att svara på frågan hur vi skall göra för
att förverkliga vårt önskemål. Under de
senaste två månaderna har det nämligen
visat sig att smöret är priskänsligt, att
en minskad spänning mellan margarinoch
smörpris gör det möjligt att förskjuta
konsumtionen från margarin till smör.
Därmed har vi ju så att säga den meka 4

Första kammarens protokoll 1958. Nr B

nism, som behövs för att begränsa margarinkonsumtionen
till omkring 80 miljoner
kilogram. I vissa lägen kan det naturligtvis
då bli behövligt att höja margarinpriset,
och det gladde mig att höra
att herr Jonsson i Fjäle var beredd .att,
om inte i dag så litet längre fram, gå
med på en höjning av margarinpriset;
jag kunde i alla fall inte tolka hans yttrande
här på annat sätt.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jonsson i Fjäle förvånade
sig över att vi, som i våras förordade
en höjning av margarinaccisen
såsom motbud till socialdemokraternas
förslag, nu medger att det då fattade beslutet
har gett så gott resultat, och han
frågade vad vi tror om utfallet av vårt
förslag, därest det hade blivit genomfört.

Detta är ju en strid om påvens skägg.
Herr Jonsson i Fjäle kan lika litet som
jag säga vad som hade varit bäst. Men i
propositionen återges ett uttalande som
tyder på att man inom de kretsar där
man opartiskt sysslar med dessa problem
har haft den bestämda uppfattningen
att den av de borgerliga partierna
i våras föreslagna vägen hade varit
minst lika bra som den väg riksdagen
genom sitt beslut gick. Jordbruksnämnden
säger nämligen såsom framgår av
sid. 11 i propositionen: »Däremot kan
denna erfarenhet» — alltså om konsumtionsökningen
när det gäller smör —•
»självfallet ej ge något svar på frågan,
huruvida konsumtionsökningen för smöret
skulle ha blivit större eller mindre,
därest man i stället för att sänka smörpriset
med 2 kr. per kg valt den av jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation
förordade vägen att höja
margarinpriset med 50 öre och minska
smörpriset med 1 kr. 50 öre per kg. Att
ge något säkert svar på sistnämnda fråga
torde över huvud taget vara omöjligt.
Jordbruksnämnden vill emellertid anmärka,
att man enligt nämndens uppfattning
knappast har anledning räkna
med att den senare vägen skulle ha varit
mindre effektiv än den förra.»

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

Jag tycker nog att detta uttalande indirekt
innebär, att jordbruksnämnden
tror att dess förslag i våras skulle ha
gett bättre effekt än det beslut riksdagen
fattade. Det förfäktades med mycket stor
bestämdhet av personer utanför riksdagen,
som sysslade med dessa frågor, att
man skulle få bättre effekt genom en
samtidig sänkning av smörpriset och
höjning av margarinpriset än genom en
ensidig sänkning av priset på den ena
varan. Men detta är som sagt en fråga,
där vi inte kan uttala oss annat än i hypoteser.
I alla händelser finns det inte
något fog för herr Jonssons uppfattning,
att rikdagens beslut i våras var det under
alla omständigheter bästa.

Herr Jonsson talade också om att man
genom den höjda margarinaccisen skulle
införa ett irritationsmoment i avsättningsfrågan.
Men han har väl observerat
att vi både från centerpartiets och från
högerpartiets sida, nu liksom i våras,
har kombinerat förslaget om höjning av
margarinaccisen med förslag om en
sänkning av sockerskatten. För hushålden
skulle alltså den sammanlagda livsmedelskostnaden
inte bli större, om vårt
förslag till höjning av margarinaccisen
genomfördes.

Herr HERMANSSON (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag hade tyvärr inte tillfälle
att lyssna till herr Jonssons anförande
i sin helhet, men jag fick i alla
fall uppfattningen att han menar att det
system, som vi nu prövat under tre månader
har gett ett gynnsamt utslag.

På den punkten har en diskussion
mellan utskottsmajoriteten och reservanterna
ägt rum. Visserligen kan man säga
att utslaget blivit gott när det gäller avsättningen,
men till vilka priser för jordbrukarna?
Det alarmerande i sammanhanget
är ju dessa oerhörda förluster,
som vi omöjligt kan blunda för och som
jordbrukarna får betala.

Jag tror att herr Sigfrid Larsson just
berörde det uttalande, som vi från centerpartiets
sida har önskat om att margarinkonsumtionen
i landet borde nor -

meras till cirka 80 000 ton per år. Här
bar talats om ransonering, men det är
alldeles uppenbart att ingen —• inte heller
från vårt håll •—- tänker sig att en
ransonering i det sammanhanget skulle
vara möjlig eller önskvärd. Däremot bör
man enligt vår mening sträva efter att
få fram åtgärder, som verkar i den riktningen
att vi med hänsyn till att matfettskonsumtionen
uppgår till 170 000
ton skulle kunna ha utrymme för en
margarinkonsumtion av 80 000 ton vid
sidan av den smörproduktion på cirka
90 000 ton, som vi har i vårt land. Detta
är en avvägningsfråga, herr Jonsson, där
jag tycker att vi för vår del har tämligen
fast mark under fotterna.

Herr Jonsson anklagade oss från centerpartiet
för att ha kommit med överbud
i denna fråga. Då vill jag erinra om
att det i detta sammanhang sades i utskottet
av en, låt mig säga, framstående
jordbrukskännare, att ingen av de i år
väckta motionerna fyller rikdagens tidigare
åtaganden om smörprisgränsen. Jag
tog mig vid det tillfället friheten att deklarera,
att yttrandet väl måste betyda,
att här inte från något håll har förekommit
några överbud, och jag vill upprepa
detta mitt påstående.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först till herr
Eskilsson säga, att jag är fullt överens
med honom att det helt enkelt är omöjligt
att fastslå, vilket förslag som skulle
ha givit det bästa resultatet. Vad jag reagerade
emot var att man — kanske inte
herr Eskilsson men en del tidningar —-sagt att det förslag, som vi från socialdemokratiskt
håll lagt fram, skulle vara
underlägset och ge ett dåligt resultat. Jag
anser att det har visat sig att förslaget
givit ett gott resultat.

Med anledning av vad herr Hermansson
senast påpekade beträffande talet om
överbud vill jag säga att båda förslagen
är —- som jag framhöll i mitt första
anförande •—• ur den enskilde jordbrukarens
synpunkt lika bra. Regleringsavgiften
för margarin går till statskassan, och
jordbrukarna får därför enligt båda för -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. vissa åtgärder på grund
slagen lämna kronor 1: 50 per kilogram
av sina pengar för att hjälpa till. Jag tror
därför inte att det har någon särskilt
stor betydelse för den enskilde jordbrukaren,
vilkendera utvägen man väljer,
men jag menar att det är ett överbud,
när det här föreslås en prisökning med
50 öre per kilogram för margarinet. Detta
är ändå ett irritationsmoment, som enligt
min mening bör få prövas i ett större
sammanhang. Detta är alltså ett överbud
över regeringsförslaget — annars
hade motionen, efter vad jag kan förstå,
inte väckts.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Först skall jag be att få
fästa kammarens uppmärksamhet på den
till utskottsutlåtandet fogade med 4 betecknade
reservationen, som herr Eskilsson
redan en smula berört.

Reservationen är ju en gammal bekant.
Den gäller förmalningsavgifter vid bygdekvarnarna.
Yi anser nu liksom tidigare,
att dess avgifter har haft en ogynnsam
inverkan både med hänsyn till dessa
kvarnars kunder och med hänsyn till
den grupp mindre företagare som det
här gäller. Småbrukarrepresentanterna
inom mitt parti anser, att här finns ett
tidigare misstag att rätta till, och det
är därför vi inte vill vara med om att i
samband med att 6-procentsregeln utlöses
ge Kung]. Maj:t fullmakt att höja
förmalningsavgiften vid dessa kvarnar
utöver nu gällande maximum. Yi hoppas
också, att man, när man i höst och
kommande vår dryftar jordbruksregleringen,
skall finna lämpligt att helt och
hållet slopa denna förmalningsavgift.
Jag yrkar alltså, herr talman, med den
verkan det hava kan, bifall till den med
4 betecknade reservationen.

När det sedan gäller mitt partis syn
på behovet av omedelbara åtgärder med
anledning av situationen på smörmarknaden,
skulle jag kanske i stort sett kunna
nöja mig med att hänvisa till det särskilda
yttrande som mina partikamrater
och jag fogat till jordbruksutskottets utlåtande
— vilket yttrande herr Jonsson
i Fjäle nyss yttrade sig vänligt om. Men
med anledning av den debatt som här

av situationen på smörmarknaden, m. m.
förts kan jag inte undgå att något närmare
ingå på detta särskilda yttrande
och därmed folkpartiets inställning till
och därmed på folkpartiets inställning
till den fråga debatten gäller. Vi beklagar
att de åtgärder till stöd för smöravsättningen,
som oppositionspartierna i våras
enades om, inte godtogs av riksdagen
den 26 april. Vi anser att det hade varit
lyckligare med den linje vi förordade,
alltså en sänkning av smörpriset med
kronor 1: 50 per kilogram och en höjning
av margarinpriset med 50 öre per
kilogram. Det var också den linje, som
jordbrukets förhandlingsdelegation och
statens jordbruksnämnd hade enats om;
större hänsyn borde nog ha tagits till att
denna enighet förelåg.

Vi hade genom den linjen vunnit att
man kunnat använda inkomsterna av den
höjda margarinaccisen till en sänkning
av sockerskatten, och därigenom nå en
minskad prisspänning mellan smör och
margarin utan att konsumenternas livsmedelskostnader
stege. Vad som kanske
var minst lika viktigt var att statskassan
inte blivit belastad. Nyss har herr Jonsson
i Fjäle deklarerat sin ståndpunkt.
Han tycker att den linje hans parti förordat
var den riktiga, men jag vidhåller,
att den linje som vi inom oppositionen
var överens om i våras, hade varit att
föredra. Vi vet visserligen inte hur den
hade verkat — sannolikt hade den visat
sig minst lika fördelaktig ur avsättningssynpunkt
som det provisorium, som nu
är genomfört. Men så har vi den ekonomiska
sidan av saken; det »experiment»
vi håller på med kostar en hel del.
Det krävs en ny medelsanvisning på 12,5
miljoner kronor. Den 26 april rörde det
sig om 10 miljoner kronor, som vi anslog.
Om jag minns rätt var det fråga
om 5,7 miljoner fram till den 1 juli, sedan
ytterligare 2,8 miljoner kronor för
juli månad och slutligen 1,5 miljoner för
subventionering av smör till de allmänna
inrättningarna. Vi är alltså uppe i
kostnader på sammanlagt över 20 miljoner
kronor. Tar vi sedan hänsyn till
att den minskade margarinförbrukningen
ger mindre accismedel, är det alltså
fråga om ett minus för statskassan på

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

25—30 miljoner kronor. Jag får nog säga,
att för mig är detta inte något bagatellbelopp,
särskilt med hänsyn till dagens
statsfinansiella läge. Genom ett annat
beslut i våras hade vi kunnat reducera
denna stora utgift för staten till en
relativ obetydlighet. Men nu är ju, om
jag så får säga, olyckan skedd, och vi
kan väl knappast vänta någon ändring
i nuvarande system, förrän höstens val
är överståndet.

Jag vill alltså ur flera synpunkter beklaga,
att oppositionens linje inte genomfördes
i våras. Men därmed är ju
inte givet, att vi nu kan förorda en övergång
till någonting som liknar den linjen.
Det är ju aldrig lyckligt att byta häst
mitt i loppet, som man skulle göra, om
man genom en höjning av margarinpriset
nu införde ett nytt provisorium. Det
har ju visat sig, såsom framhållits från
flera håll, att det resultat vi har nått
med de åtgärder som är vidtagna blivit
mera gynnsamma än man kanske vågade
hoppas. Därmed är avsättningsproblemet
inte så besvärande som tidigare.
Det viktigaste i detta sammanhang är
emellertid, att vi inom en mycket kort
tid väntar att G-procentsregeln utlöses
och att vi då ställs inför mycket svårbemästrade
problem. Det syns mig —
med hänsyn till jordbrukets allmänna
krisläge — oundvikligt att hela det intrikata
spörsmålet om jordbrukspolitikens
reformering samtidigt aktualiseras.-Jag säger detta som min personliga uppfattning.
Smöret är en sida av saken.
Men det är så mycket annat som tränger
på. Det finns en hel del som tyder på
att man mera allmänt är inne på tanken
att ompröva vår jordbrukspolitik.
Jag kan ju peka på den högermotion av
herr Hseggblom m. fl., som väckts vid
sommarriksdagen och vars behandling
är uppskjuten till hösten. Motionen är
för närvarande ute på remiss. I motionen
yrkas på en omprövning av hela
prissättningssystemet för jordbruket.
Jag tar det som ett förebådande av att
man även på det hållet söker sig nya
vägar och av att läget anses som allvarligt.
Den meningen delar väl också högerpartiledaren,
som förordat den run -

dabordskonferens, som herr Jonsson i
Fjäle tycktes ha sympati för. De betraktar
alltså läget som så pass allvarligt, att
man bör gå in i viktiga allmänna överläggningar.

En sak som jag för min del inte heller
kunnat förbise, när vi dryftar smörfrågans
läge och jordbrukets inkomstlikställighet,
är den kritik av vår hittillsvarande
jordbrukspolitik, som har framkommit
från experthåll. Det ifrågasättes
ju med stort allvar, om de vägar,
som vi har valt för att nå likställighet
mellan jordbruket och andra näringsgrenar,
har varit och kanske framför
allt år de ändamålsenligaste såväl ur
jordbrukets som ur samhällets synpunkter.
Att vår nuvarande jordbruksreglering
i viss mån avtrubbar den enskilde
jordbrukarens behov av och därmed intresse
för en naturlig produktionsanpassning
efter ändrade förhållanden kan
man väl knappast bestrida. Kanske förnärmar
jag någon, om jag tillägger att
jag har en känsla av att — sannolikt beroende
på vårt regleringssystem — inte
heller alla vägar, som kan leda till ökad
avsättning inom och utom landet av livsmedel,
kanske främst förädlade livsmedel,
har prövats av livsmedelsindustrierna,
som ju till stor del är jordbrukets
egna. Men vad som kanske främst bör
uppmärksammas av det som framkommit
från experthåll är rekommendationen
att grundligt undersöka möjligheterna
till en stegvis övergång till ett lågprissystem.
Jag anser mig inte kunna
överblicka de med ett lågprissystem förenade
konsekvenserna, och jag reagerar
instinktivt mot flera av dem. Jag håller
exempelvis med herr Eskilsson om att
det är allt annat än tilltalande att överföra
livsmedelskostnaderna från hushållsbudgeten
till skattsedeln. Men man
måste nog samtidigt erkänna, att vårt
nuvarande högprissystem har sina avigsidor
i form av överskottssvårigheter
och inhemsk konsumtionsbegränsning.
Det förefaller, om man skall vara ärlig,
inte heller osannolikt, att vår medverkan
i de europeiska integrationssträvandena
skulle underlättas, om vi modifierade
vår högprislinje. Kanske är

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. vissa åtgärder på grund
det också riktigt, att en lågprislinje är
mindre inflationsdrivande och i viss
mån ökar exportindustriens konkurrensförmåga
gentemot utlandet.

Det är, herr talman, naturligtvis inte
min mening att här närmare diskutera
vår framtida jordbrukspolitik, men jag
har — utan att taga ställning •— tagit
med dessa synpunkter, därför att jag ansett,
att när det gällt frågan om ett fullföljande
eller inte av det provisorium
för smöravsättningens främjande som vi
nu har — även om vi beklagar att det
fick den formen i våras — får man ta
också dem i betraktande. Det synes bara
vara fråga om en eller annan månad innan
6-procentregeln utlöses. Då måste
enligt min mening alla dessa jordbrukets
avsättningsproblem tas upp till förnyad
behandling och lösas i sitt stora
sammanhang: alltså utifrån betydligt vidare
aspekter än smörfrågan enbart ger.
Herr Sigfrid Larsson sade att provisoriet
innebär ett mycket intressant experiment.
Det kan vara riktigt. Vi har bara
två månaders erfarenhet av detsamma.
Låt oss då lugna oss nu och fortsätta
det experimentet, så att vi får ett
klart besked om vad det ger för utslag;
sedan får vi i höst ta upp alla jordbrukets
problem i ett sammanhang. Det gäller
som jag sade förvisso inte bara smöret.
Vi har också småbrukarfrågan och
allt möjligt annat som måste in i bilden.

Herr talman, jag skall inte säga mera.
Mitt partis synpunkter har ju blivit klart
sammanfattade i det särskilda yttrandet.
Vi anser inte, att vi i princip har på något
sätt övergivit den ståndpunkt som vi intog
i våras. Vi räknar också med att en
höjning av regleringsavgiften för fettråvaror
blir nödvändig inom kort. Jag betonar
dock än en gång, att vi hade önskat
att den linje, som högern, centerpartiet
och vi var eniga om, hade fått
fullföljas. Vi och för övrigt även statens
jordbruksnämnd anser att den linjen
varit den ur alla synpunkter fördelaktigaste.
Men som läget är i dag har vi funnit
att vi inte har anledning att motsätta
oss det fortsatta provisorium som jordbruksministern
förordar. Vi förstår att

av situationen på smörmarknaden, m. m.
han inte har varit färdig att nu till sommarriksdagen
komma med de förslag
till långsiktiga åtgärder som krävdes av
jordbruksutskottet och av riksdagen den
26 april. Tiden har väl varit för kort
och läget svåröverskådligt; jag skall
därför inte lasta honom.

Herr talman! Vad jag nu har framfört
innehåller åtskilligt av funderingar, som
bör stå för min egen räkning. Jag ber
att få påminna om mitt yrkande om bifall
till reservation nr 4.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! En representant för den
kommunistiska gruppen i kammaren,
herr Helmer Persson, inledde debatten
i det ärende som nu föreligger till slutgiltig
prövning, och jag måste säga att
en stor del av de synpunkter som herr
Helmer Persson framförde när det gällde
Norrland och de produktionsbetingelser
och den lönsamhet som där råder
kan jag instämma i. Jag väntade nästan
att herr Helmer Persson skulle ha
fortsatt och gjort den alltid förekommande
rekommendationen i de kommunistiska
inläggen i denna kammare, att
vi även i detta land skulle ha infört
de kolchoser som man har i den idealstat
Ryssland som de alltid åberopar.
Men han gjorde det inte i den här debatten,
utan han anförde att man så
snabbt som möjligt skulle ge dem som
är verksamma inom det mindre jordbruket
en bättre lönsamhet. Jag måste
säga, att när jag har lyssnat till debatten
i jordbruksfrågorna under de
snart tjugo år jag har haft äran vara
ledamot av denna kammare — och jag
har lyssnat även i medkammaren — så
har jag alltid funnit att det kommit välvilliga
ord från samtliga partigrupper,
men om man skärskådar inställningen i
motionerna och de underhandlingsresultat
som har kommit fram när det gällt
att fördela priserna på de olika grenarna
av jordbruket, då har man sannerligen
fått en annan uppfattning. Jag ställer
fortfarande den frågan: Hur skall
man kunna ordna upp jordbrukets lönsamhet
så att det största flertalet av

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

jordbrukare, som har sin inkomst från
jordbruk under basjordbrukets storlek,
skall kunna lyftas? Det är sannerligen
ingen liten grupp. Enligt nu tillgänglig
statistik har 96 000 jordbrukare i det
här landet en areal på två tredjedelar av
basjordbrukets, medan inte mindre än
185 000 har endast en tredjedel. Jag räknar
då inte dem som har stödjordbruk
upp till två hektar, men jag räknar gruppen
mellan två och tio hektar, och det
är det stora flertalet. Det är lönsamheten
inom den gruppen som är dålig. Man lever
där nästan under existensminimum;
sedan får herrarna ha vilken uppfattning
som helst.

Även om man räknar in biinkomsterna
från skogen är läget dåligt. På grund
av den mekanisering som skett blir arbetet
i skogen numera kortvarigt i de
norrländska länen, och biinkomsterna
har därför knappats in. Man har barkmasldner
och motorsågar, man driver
skogsbruket effektivt och ekonomiskt.

Massflykten från den norrländska
landsbygden är en realitet, det måste
man acceptera. Men det värsta är att
det inte är åldringarna som lämnar
landsbygden, utan ungdomsgrupperna i
den mest arbetsföra åldern, nämligen
mellan 20 och 30 år. Jag hänvisar de
ärade damerna och herrarna i denna
kammare till att studera den utredning
som för några år sedan förelåg angående
skogsbrukets arbetskraftbehov. Där
konstaterades, att åldersgruppen 20—
30 år hade minskat under 10-årsperioden
1940—1950 med inte mindre än 57
procent, detta inom de delar av landet
där skogsbruket är dominerande, och
dit kan vi obetingat hänföra hela övre
Norrland.

Högern hänvisar i en motion till att
man kan minska prisutjämningsavgifterna
för de områden, där det föreligger
underskott i mjölkproduktionen. Ja,
jag hoppas verkligen att Kungl. Maj :t
skall skyndsamt vidtaga denna åtgärd,
ty det kan inte vara rimligt att det västerbottniska
inlandet och lappmarken
och hela Norrbottens län, som är underskottsområden,
skall — trots att lönsamheten
där är ringa — bidraga till att

hjälpa de jordbrukare som lever inom
områden, där det råder mjölkproduktionsöverskott
och där osttillverkningen
tvingas fram.

När man diskuterar dessa jordbrukspolitiska
sjörsmål vill jag fråga: Plur
tänker sig herrarna att i framtiden kunna
utjämna inkomstförhållandena? Av
det senaste numret av Jordbruksekonomiska
meddelanden finner man att jordbruk
under basjordbrukets storlek —
10 hektar — har för landet i genomsnitt
en nettoinkomst på 8 000 kronor, däri
inräknat familjemedlemmarnas insats,
medan genomsnittet för jordbrukare
med de största arealerna utgör 34 000
kronor. Härvid är att märka att mekaniseringen
varit störst inom de medelstora
och största jordbruken, och jag utgår
ifrån att avskrivningarna där varit
relativt stora, innan man kommit
fram till det taxerade nettoresultatet.

Jag har alltid med intresse följt de
jordbruksdebatter som förekommit i denna
kammare. I början av det senaste
världskriget blev jag häpen, när den
dåvarande ledaren för bondeförbundet i
andra kammaren sade, att de som har
sin näring inom det mindre jordbruket
visserligen lever under svåra förhållanden
men att man, om man följer taxeringsarbetet
i bygderna — han pekade
på inkomster från torvupptagning och
andra biinkomster — sannerligen inte
kan säga att dessa grupper är missgynnade
i inkomsthänseende.

Sedan dess har vi — före den nu sittande
jordbruksministern — haft en
jordbruksminister från centerpartiet i
sex år. Har det under denna tid skett
några underverk? Jo, i början av 1950-talet framlades en proposition. Det var
ett underskott på inte mindre än 100
miljoner kronor i jordbrukskalkylen,
som skulle fyllas. Rekommenderade då
jordbrukets förhandlingsrepresentanter,
att dessa 100 miljoner skulle läggas på de
mindre jordbruken i detta land med deras
sämre inkomster? Nej, ingalunda,
man rekommenderade dåvarande departementschefen
att använda de 100 miljonerna
i form av grispremier och ersättning
för svartrostskador. Jordbru -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

kärna fick svartrostersättning även om
de inte haft svartrosiskador på sina oljefält,
och de fick 30 kronor i grispremier
t. o. m. för de grisar som de redan
slaktat —.

Jag nämner detta för att visa att det
icke räcker med en ytlig rekommendation,
utan man behöver ta ett krafttag
för att öka det mindre jordbrukets lönsamhet.
Man skall ingalunda tro att problemet
att förbättra existensmöjligheterna
på den norrländska landsbygden
löses med några arealbidrag eller producentbidrag.
Därtill är problemet för stort
och vittomfattande. Den yngre, aktiva
gruppen flyttar till tätorterna och industrien,
och man får en överdimensionering
av åldringsvården. Skatterna blir
större och större.

Jag lyssnar i dag till debatten om att
släppa den extra bolagsbeskattningen,
och jag tänkte: hur kan centerpartiets
företrädare rekommendera någonting
sådant? De borde väl ha tagit reda på
hur mycket de stora skogsbolagen — i
varje fall i övre Norrland —• deltager i
den direkta kommunala beskattningen.
Utöver garantiskatten blir deras skattemedverkan
mycket liten. Jag har undersökt
saken i min egen hemkommun. Där
har skogsbolagen inte mindre än 58 000
hektar, medan jordbruket har 47 000.
Men under femårsperioden 1950—55 del-''
tog skogsbolagen utöver garantiskatten
med endast 62 000 kronor, i medeltal
drygt 12 000 om året. År 1952 hade vi
den högsta högkonjunkturen, men året
efter fick vi en skatt på inte fullt 12 bevillningskronor,
nämligen 126 kr. Varför?
Helt enkelt därför att bolagen passade
på att gå ut på marknaden och köpa
virke, därför att rotvärdena annars möjligen
blivit för stora.

Man kan diskutera om att avskaffa
sockerskatten och höja margarinpriset.
Jag trodde inte alls att man från de borgerliga
partiernas sida skulle ta upp sockerskatten
i detta sammanhang. De har
ju varit med om en uppgörelse i försvarsfrågan
på partiledarplanet och därvid
så vällvilligt rekommenderat denna
punktskatt. Tyvärr finns i landet inkomstgrupper,
inte minst bland företrä -

darna för den mindre jordbruksnäringen,
under basjordbrukets storlek, vilkas
inkomstläge tvingar dem till att använda
det billigare matfettet. I detta sammanhang
räknar jag inte endast med
stödjordbrukets företrädare, upp till 2
hektar, utan jag räknar det stora flertal,
som återfinns uppe i övre Norrland, inom
åkerarealen 2 till 10 hektar. Vi måste
komma ihåg, att gruppen under basjordbruket
i övre Norrland har en produktionsvolym,
som utgör tre fjärdedelar av
den sammanlagda produktionsvolymen
där. Undersöker vi den gruppen på Sydsveriges
slättbygder, finner vi att småbruket
av den storleksordningen där har
endast en åttondel av hela produktionsvolymen.

Jag tror att jordbruksproblemet är ett
omfattande och svårlöst problem. Det
går inte bara att halka över det och visa
välvillighet. Här måste tas krafttag, och
jag rekommenderar jordbruksministern
att så snabbt som möjligt lägga fram ett
långfristigt program.

När det gäller Norrland anser jag, att
staten och samhället gemensamt måste
gå in för särskilda åtgärder. Blir avfolkningen
mycket större, vem skall då klara
skogsbruket? Jordbrukarna mäktar av
ekonomiska skäl inte fullfölja kultiveringsåtgärderna
på skogsbrukets område.
Och bolagen kräver också en arbetsduglig
arbetskraft för sin råvaruexploatering
och för att kunna hålla arbetet
flytande.

Samhället tar ut av råvarutillgången i
Norrland. Man exploaterar vattenkraften
däruppe, man exploaterar gruvorna,
man tar ut skogens värde. Men samhällsbilden
visar en relativt stor folkmenighet,
som lever under tryckta ekonomiska
förhållanden. På landsbygden kan man
icke förbättra sitt bostadsbestånd och utnyttja
den bostadssubventionering, som
förekommit. Småbruket under 2 hektar
är inget problem, ty den gruppen kommer
i framtiden inte att kunna förnya
sina driftbyggnader, därför att de saknar
ekonomi till detta. Jordbrukets lönsamhet
där uppe är så dålig, att man inte
kan göra detta med mindre vi finge en
prispolitik, som sannerligen inte är tro -

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smör marknaden, m. m.

lig att få enighet om. Man har all anledning
att hoppas, att regeringen och jordbruksministern
vidtager kraftåtgärder
för att lätta de svårigheter, som drabbar
de norrländska kommunerna.

I Norrland exploateras vattenkraften
och säljes till samma pris nere i Örebro
som jordbrukarna i Norrland får betala
även om de är boende vid kraftkällan.
Kan det vara rimligt? Men högern rekommenderar
att man skall höja införselavgifterna,
så att det mindre jordbruket
i Norrland skall få betala högre fodermedelspriser.
Det är nämligen så,
att det i dagens läge utgår 5: 25, men
jordbruksnämnden har möjlighet att utan
att fråga Kungl. Maj :t höja till 7 kronor
per 100 kg. Vill högern vara med om ytterligare
höjningar på det området?
Vad skulle det innebära? Jo, det innebär
att man reducerar lönsamheten för de
norrländska jordbrukarna ännu mer.

Och hur skall man kunna följa centerpartiets
rekommendation om en begränsning
av margarinkonsumtionen till
80 000 ton? Skall man införa margarinkort
i detta land? Hur skulle man annars
bära sig åt ifall margarinkonsumtionen
blev större? Jag bara frågar. Den
effektivaste åtgärden vore väl att minska
rapsodlingarnas areal, ty då minskade
man möjligheterna att få råvara till margarintillverkningen.

Herr talman, jag skall sluta med att
yrka bifall till utskottets hemställan, men
jag hoppas att regeringen och jordbruksministern
vidtager åtgärder, som syftar
till en verklig insats från samhällets sida
för att höja levnadsbetingelserna för det
stora flertalet av dem, som är sysselsatta
inom vårt lands jordbruk.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att jag
måste begära replik mot herr Lage
Svedberg. Han sade att han är överens
med mig, men han är i alla fall tvungen
att skapa en konstlad motsättning mellan
oss. Därför efterlyste han varför jag
inte nu i likhet med vid andra tillfällen

steg upp och pläderade för att vi skall
införa kollektivjordbruk här i landet.

Det är nu tionde året jag är i riksdagen,
och jag tror att jag har deltagit i
de flesta jordbruksdebatterna, men jag
har icke någonsin gjort denna rekommendation.
Jag vill därför fråga herr
Svedberg: När har jag gjort denna rekommendation?
Man löser ju inte det
svenska jordbrukets brännande aktuella
frågor genom att föra fram en så pass
avlägsen målsättning som kollektivjordbruk
här i Sverige. Vad jag pläderat för
är en utveckling av bondekooperationen,
och på den punkten är väl herr Lage
Svedberg och jag överens, ty herr Lage
Svedberg har ju varit med om att väl.
signa bl. a. en lag om hur man skall gå
till väga när man bildar sambruksföreningar
här i Sverige.

Nej, herr Lage Svedberg, vi har alltid
varit tvungna att ta politiska vettvillingar
i håret. Trotsky — han ville springa ett
årtionde före utvecklingen och säga att
man måste kollektivisera. Det finns också
många andra inom arbetarrörelsen
som tolkar politiken på det sätt som
herr Lage Svedberg gör, men det är inte
realpolitik, och det är realpolitik som vi
här måste föra.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Helmer Persson
har tydligen inte lyssnat på vad jag har
sagt. Jag sade att det var märkligt att
herr Helmer Persson i sitt anförande
inte kom fram till de synpunkter, som
det kommunistiska partiet i alla andra
större diskussioner har pekat på, nämligen
Ryssland som ett föredöme för
andra. Därför tänkte jag att herr Helmer
Persson naturligtvis kommer att sluta
med att rekommendera införandet av
kolchoser även i det här landet, men nu
säger han i sin replik att detta tydligen
är en avlägsen företeelse. Det är gott
och väl om kommunisterna har den
uppfattningen, att de inte helt sätter
Ryssland som föredöme för jordbrukspolitiken
i vårt land.

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. vissa åtgärder på grund

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill ytterligare en
gång fråga: När har jag här i riksdagen
avrundat något inlägg genom att säga,
att nu måste de svenska jordbrukarna
följa de ryska jordbrukarnas exempel
och bilda kollektivjordbruk? Det är den
saken jag efterlyser, ty något sådant har
jag aldrig sagt, inte heller någon annan
kommunist i riksdagen. Vi vet att frågan
om det svenska jordbrukets utveckling
på kooperationens väg är en politiskhistorisk
process och att den fullständiga
utvecklingen av bondekooperationen
kan ske först under socialistiska
förhållanden.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! Det är ganska naturligt,
att när det gäller jordbrakets inkomstförhållanden
just smörfrågan intar en
dominerande ställning, ty det är ju den
största inkomstposten på jordbrukets
område. Vi har ju här i dag i diskussionen
hört röster från både norr och söder,
där man har anlagt olika synpunkter
på dessa frågor, och det är givet att
man kan göra det.

Det har i denna situation blivit så, att
två av oppositionspartierna står kvar på
de ståndpunkter som de hade i våras.
Folkpartiet har däremot nu jämkat på
sin ståndpunkt, men det har fortfarande
den åsikten, att det kanske hade varit
klokast att också i våras ha tagit en
höjning av margarinaccisen. Det är ett
provisorium som här föreslås, och man
bör kanske inte ta så hårt på det. Provisoriet
är avsett att vara fram till hösten,
då man räknar med att 6-procentsregeln
skall utlösas, varigenom man får
ta upp problemet på nytt.

Jag har förvånat mig över att alla
har varit överens om den lyckosamma
utveckling, som försäljningen har haft
under den här tiden, sedan prisspänningen
mellan smöret och margarinet
minskades.

Det har varit ett experiment, säger
man. Men utgången av detta experiment
hade jag nästan klar för mig redan ti -

av situationen på smörmarknaden, m. m.

digare: med en mindre prisspänning
skulle det gå åt mera smör. En sak som
ingen har talat om är emellertid, var
man skall ta de 135 miljoner kronor som
jordbruket förlorat på experimentet.
Jordbrukarna har prutat 1: 50 per kilo
på 90 miljoner kilo smör, vilket alltså
innebär en förlust på 135 miljoner kronor.
Man säger att vi får se i höst hur
det blir med den saken, och man har
gjort alla möjliga andra undanflykter.
Enligt min mening hade det varit ganska
klokt, om vi hade varit lite mera förutseende.
När vi vet att jordbruket haft
treårsavtal och att inkomsterna för alla
andra grupper under tiden stigit, kan vi
mycket väl förstå att dessa 135 miljoner
hade behövts för jordbrukets del.

Det är inte mycket att göra åt detta
nu. Vi har i alla fall fått folk att se, att
man äter smör lika gärna som margarin
och att den lägre smörkonsumtionen berodde
på prisspänningen. Jag tror också
man vågar säga, att smöret är mera värdefullt
än margarinet. Det har vi för övrigt
fått ett bevis för, ty trots att smöret
blev dubbelt så dyrt, när det senast
höjdes, köptes det 60 miljoner kg smör
till detta höga pris. Försök göra margarinet
dubbelt så dyrt som smöret — det
skulle nog inte lyckas så bra. Vi har alltså
ett bevis för att smöret har ett högre
värde. Om man då skulle fördyra smöret
en aning, förstår jag inte att detta
skulle kunna gå till på annat sätt än genom
en höjning även av margarinaccisen.
I smöret har folk också fått
en vara av högre kvalitet, och det brukar
man inte opponera sig emot. Eller
kan man komma med något annat praktiskt
genomförbart förslag?

I vårt land är vi i den lyckliga belägenheten,
att vi har en matfettskonsumtion
som betydligt överstiger smörkonsumtionen.
Jag tror därför att margarinaccisen
vore det enklaste sättet att reglera
det hela. Vi behöver inte bestämma
på någon längre sikt om vi skall ha 80
miljoner kilo mer eller mindre i tillverkning;
det får utvecklingen visa. Om
smöret inte går åt med den produktionsnivå
vi nu har, så tror jag ändå inte att
produktionen av mjölk och smör är så

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

mycket för stor, att vi inte kan få avsättning
för överskottet inom landet om
vi för en klok prispolitik med avseende
på både smöret och margarinet.

Vi får också komma ihåg, att det inom
stora områden av landet råder brist
på mjölk. Det har sagts att det i hela
Norrland inte finns något överskottsområde
utan bara underskottsområden,
och Mjölkcentralens hela område från
Dalarna ned till Småland i de östra delarna
av landet är ett underskottsområde.
Där importerar man, om jag får använda
det uttrycket, 11 ä 12 miljoner
kilo smör från det övriga landet. Jag
hörde röster från Norrland som sade, att
man där inte bör ha några utjämningsavgifter.
Av samma skäl kunde vi säga
det. Men så enkelt kanske inte problemet
är. Frågan om utjämningen, som
också berörs i en del motioner, är nog
inte så lämplig att diskutera här i riksdagen,
utan den diskuteras säkerligen
bäst på annat håll, nu liksom tidigare.

En del uttalanden från herr Nils Hanssons
sida har också förvånat mig en
smula. Han sade sig för jordbrukets
del vilja börja fundera på en övergång
till ett lågprissystem. Man har hört sådana
tongångar förut! Herr Hansson
sade visserligen försiktigtvis, att det
var hans personliga funderingar, men
man kanske ändå vågar dra den slutsatsen,
att folkpartiet över huvud taget
börjat luta åt det hållet därför att det
sedan i våras något ändrat sin inställning
just till margarinaccisen. Om det
är på det sättet, är det bra att det har
blivit utsagt.

Jordbrukarna har vid olika tillfällen
fått många goda råd. Vid en tidigare
kris kom t. ex. en nationalekonom med
den enklaste och mest rationella lösningen.
Han sade nämligen: »Lönar sig
inte jordbruket, så lägg ned det!» Det
fanns också en annan expert, en mycket
klok man, som för övrigt en tid var generaldirektör
i postverket, som gav ut
en bok om »Jordbrukskrisen och vägen
därur.» Jag läste den 1928. År 1927 kostade
majsen i importhamnarna 7 öre per
kilo, och fläskpriset låg vid samma tillfälle
vid 2 kronor. Han rekommende -

rade då de svenska jordbrukarna att låta
bli att gnälla. Smörpriset var visserliligen
mycket lågt, 1 krona kilot var exportpriset,
och smöret gick inte att sälja,
men han sade: »Importera majs, och ni
kan bygga om era ladugårdar till svinhus,
så är det ingen fara.» Det skulle
ge god vinst, med det majspriset och det
fläskpriset.

Men inom ett år var fläskpriset nere
i 70 öre! Då hörde jag inte längre något
mera av den Örneska rationaliseringsmetoden
för jordbruket.

Det är således rätt besvärligt att framföra
långsiktiga synpunkter på jordbrukets
område. Jordbruksskyddet och den
ändrade inställning som samhället tagit
till jordbruket beror väl till stor del på
att vi vill hålla oss med ett starkt försvar,
att vi är rädda för avstängningstider.
Man kan ju lägga många synpunkter
på försvarskostnaderna, och personligen
anser jag att vi offrar litet för mycket
på försvaret. Men att gå så långt att
jag skulle inta en särställning i den frågan,
det ansvaret vill jag inte ta på mig.
Det kan komma tider då vi är hotade,
och vi kanske också kan få se på vad
det betyder att lyda under andra makter.
Då vill man naturligtvis inte ha tagit
ansvaret för att pruta på de försvarsanslag,
som alla har kommit överens om,
även om jag kanske inte tror att ett litet
land som vårt på lång sikt kan klara
sig i en krigisk situation, hur starkt
försvar vi än har.

Men utifrån den synpunkten, att vi
offrar så mycket för vårt försvar, får
vi väl också tänka på att upprätthålla
ett jordbruk som är något så när bärkraftigt
och som i en kritisk situation
kan försörja landets invånare. Jag tror
man kan säga, att det är ett lågt pris
att uppnå detta genom att höja smörpriset
en aning, men detta måste såvitt
jag kan se ske på det sättet att man höjer
även margarinpriset.

Yi har ju också fått andra råd, exempelvis
att man skall plantera skog på
sämre delar av åkerjorden. Och det börjar
nog ske. De allra sämsta och mest
avlägsna gårdarna har ju försvunnit,
och det har vuxit skog på ägorna. Vid

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. vissa åtgärder på grund
mina resor i Värmland och Dalarna har
jag sett att det är märkvärdigt hur skogen
tränger på ut i dikena, så det dröjer
väl inte länge förrän vi har fått mycket
mera skog i dessa områden. Men det är
inte så lätt att genomföra en övergång
till skogsskötsel. Skogsplanteringen ger
inga inkomster förrän efter 50 å 60 år,
alltså efter två generationer, och ingen
har väl tänkt att jordbrukarna, när de
har planterat skog på sina ägor, skall
komma hit till Stockholm och uppsöka
jordbruksministern och be honom ta
hand om dem tills skogen har börjat ge
avkastning. Man har ju heller inga möjligheter
att ta emot dem i andra större
samhällen. Där finns det varken bostäder
eller — åtminstone för tillfället ■—
något överskott av arbete.

Men även om vi på lång sikt skulle
kunna få ett hyggligt mjölkpris och även
om vi skulle kunna få ett hyggligt smörpris
— det senare kan vi åstadkomma
redan för dagen — så kanske någon säger,
att detta bara skulle leda till en ökning
av mjölkproduktionen. Det tror jag
inte alls, ty det har visat sig att mjölkproduktionen,
så arbetskrävande som
den är, inte ökar så länge industrien
kan ta emot folk. Det har sålunda visat
sig att vi i Västmanlands län, som har
förhållandevis högt mjölkpris — Västmanlands
län tillhör ju Mjölkcentralens
område — har haft den största minskningen
av mjölkproduktionen. Under det
sista året har den minskat med 9 procent.
Men det beror på att vi har industrier
så nära inpå knutarna, att småbrukarna
i allmänhet har kunnat lösa
sina problem utan statliga ingripanden.
De har arrenderat ut sina jordbitar till
andra och är själva, i den mån de är
unga och orkar arbeta, anställda inom
industrien. Det är en mycket klok lösning
av problemet, såvitt jag förstår.

Till sist vill jag säga att man väl får
konstatera att det på alla håll finns en
viss vilja att uppfylla förpliktelserna
mot jordbruket i fråga om inkomstlikställighet.
Man är också på det klara
med att 6-procentregeln kanske kommer
att utlösas i höst. Man vet att jordbruket
har sackat efter i inkomstut -

av situationen på smörmarknaden, m. m.
vecklingen och att detta måste ge upphov
till stora problem. Jag svär mig inte
riktigt fri för jordbrukets del — eller
åtminstone om jag får anföra min personliga
åsikt — från att vi kanske kan
behöva subventioner också, men man
kan väl inte täcka hela behovet med subventioner.
Jordbrukarna har prutat 1
krona 50 öre per kilo smör, vilket gör
135 miljoner kronor per år, och det är
väl ingen som tror att vi kan fortsätta
att subventionera sådana belopp.

Jag förstår att det pågår undersökningar
i jordbruksdepartementet och
regeringen, där man försöker planlägga
lösningar på lång sikt. Jag vill bara rikta
en maning till regeringen —jag ser att
finansministern, som tidigare har varit
jordbruksminister, är inne i kammaren

— om att man vid utarbetandet av dessa
planer inte skall se jordbrukets ekonomiska
organisationer som en fiende

— någonting man skall vara rädd för.
Vi har mycket klart för oss att vi är i
minoritetsställning, och jag tror att nuvarande
finansministern vet, att åtminstone
Mejeriernas riksförening har gjort
stora insatser på detta område. Jag tror
att man därifrån kan få en hel del nyttiga
impulser, och jag hoppas att man
vid underhandlingarna i höst skall kunna
lösa jordbruksfrågorna på ett sådant
sätt, att regeringen framlägger ett förslag
som alla kan acceptera, så att vi
inte hamnar i den situationen att de
olika partierna försöker överbjuda varandra.
Men detta kräver, att regeringen
har goda förbindelser med jordbrukets
ekonomiska föreningar under den tid
då man bygger upp lösningarna för den
kommande uppgörelsen.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag var tyvärr ute ett
ögonblick under herr Carlssons i Arla
anförande, men det har sagts mig att
herr Carlsson ville fatta mitt tidigare
inlägg så, att folkpartiet eller åtminstone
jag personligen ville förorda lågprislinje.
Det vill jag bestämt dementera.
Jag tyckte att jag rätt tydligt sade, att

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

vissa reflexioner mot slutet av mitt anförande
var personliga. Jag avsåg endast
att framhålla att ett övervägande av
lågprislinje rekommenderats från jordbrukets
utredningsinstitut och även från
annat experthåll och att tydligen den
linjen därför också kunde väntas bli
lanserad vid höstens jordbrulcsöverläggningar.

Jag vill också minnas att jag sade, att
jag instinktivt reagerade mot vissa följder
av en lågprislinje.

Jag skall inte närmare gå in på detta
utan vill bara här klart ha sagt ifrån
dels att jag talat för egen del, dels att
det aldrig varit min avsikt att på detta
stadium uttala mig om vare sig folkpartiets
eller min egen inställning till
en eventuell lågprislinje.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Då vi vid denna tidpunkt
på dagen ännu inte har slutbehandlat
den tredje punkten på den långa
föredragningslistan, skall jag vara ett
lysande föredöme i koncentration genom
att — eftersom jag är motionär -— kort
och gott yrka bifall till reservation nr
3 av herrar Hseggblom och Eliasson i
Moholm.

Jag vill emellertid därutöver också ge
uttryck för mitt beklagande av att de
höga principer, som i fråga om inkomstfördelningen
är kännetecknande för den
svenska jordbrukskooperationen, inte
vunnit anklang inom riksdagens jordbruksutskott
då det gäller konsumtionsmjölken.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr förste vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, att med anledning
av vad under överläggningen yrkats
propositioner komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i punkten A hemställt.

I fråga om punkten B, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Eskilsson, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av licinom m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del;
samt 3:o), av herr Hermansson, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av honom m. fl. vid utlåtandet
anförda reservationen i denna
del.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Hermansson och Eskilsson begärde
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition därvid antagits
bifall till det av herr Hermansson
framställda yrkandet uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 8 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hermansson m.
fl. vid utlåtandet avgivna reservationen i
förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 37.

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode ifrån att rösta.

Därefter gjordes enligt de beträffande
punkten C förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Eskilsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de angående
punkten D framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Hermansson m. fl. vid utlåtandet
anförda reservationen i denna del; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hermansson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 8 punkten
D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hermansson m.
fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 23.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende på punkten E, yttrade
nu vidare herr förste vice talmannen,
hade yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Eskilsson,
att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
förevarande del; samt 3:o), av herr
Hermansson, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som isnnehölles i den
av honom m. fl. vid utlåtandet anförda
reservationen i denna del.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Hermansson och Eskilsson begärde
votering, i anledning varav herr
förste vice talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena med
hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen; och
förklarade herr förste vice talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Hermanssons yrkande.

Herr Eskilsson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angåande jordbruksutskottets
utlåtande nr B 8 punkten E antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Hermansson m.
fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del, röstar
Ja;

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

62 Nr B 5

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen pa smörmarknaden, ni. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den av
herr Eskilsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 8
punkten E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hermansson m.
fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 37.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de i fråga om punkten F förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i nämnda punkt
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Hermansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i förevarande del;

och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hermansson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 8 punkten
F, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hermansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 22.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de beträffande
punkten G förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Hermansson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hermansson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter gi -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. vissa åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 8 punkten
G, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hermansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes omröstningen genom
uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de med avseende på punkten
H framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
denna del hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herrar Haeggblom och Eliasson
i Moholm vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utåtande nr B 8 punkten
H, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Haeggblom och
Eliasson i Moholm vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes omröstningen genom
uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ytterligare gjordes i fråga om vardera
av punkterna I och J i enlighet med förekomna
yrkanden propositioner, dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till de likalydande motionerna
I: B 202 och II: b” 255 i förevarande
del; och förklarades propositionerna
på bifall till utskottets hemställanden
vara med övervägande ja besvarade.

Med avseende på punkten K, yttrade
nu vidare herr förste vice talmannen,
hade yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Hansson,
Nils, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom m. fl.
,vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Persson, Helmer, att
kammaren skulle bifalla de likalydande
motionerna I: B 202 och II: B 255 i förevarande
del.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de angående punkten
L framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt vidare
på bifall till de likalydande motionerna
I: B 202 och II: B 255 i förevarande
del; och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Helmer, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 8
punkten L, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i punkten angivna
motionerna i förevarande del.

64 Nr B 5 Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. ersättningar till nämndemän vid häradsrätterna — Om avveckling av byggnadsregleringen,
m. m.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Persson, Helmer,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 116;

Nej — 4.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten M hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr B 2, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen B gjorda framställning
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.

Punkten 1

Ang. ersättningar till nämndemän vid
häradsrätterna

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med avslag
å motionen II: B 94, av herr Fröding, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Häradsrätterna: Ersättningar till nämndemän
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 2 800 000 kronor.

Vid förevarande punkt hade reservation
anförts av fröken Andersson samt
herrar Skoglund i Doverstorp, Cassel och
Heckscher, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionen II: B 94 besluta att med
ändring av 1958 års förra riksdags beslut
till Häradsrätterna: Ersättningar till

nämndemän för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 2 700 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Om avveckling av byggnadsregleringen,
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr B 3, i anledning av väckta
motioner om avveckling av byggnadsregleringen,
m. m.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner nr B 185 i första
kammaren av herr Lindblom m. fl. samt
nr B 243 i andra kammaren av herr
Ohlin m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta a)

att lagen den 30 juni 1943 (nr 344)
om tillståndstvång för byggnadsarbete
skulle upphöra att gälla den 1 januari
1959;

b) att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att sysselsättningen inom byggnadsbranschen
måtte följas med vaksam -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Om avveckling av byggnadsregleringen, m. m.

het, så att lämpliga åtgärder kunde vidtagas
i syfte att utjämna uppträdande
tendenser till säsongmässiga variationer
i sysselsättningen.

Innevarande års A-riksdag beslöt i enlighet
med tredje lagutskottets hemställan
i utlåtande nr 20 att bifalla Kungl.
Maj:ts till nämnda riksdag överlämnade
proposition om förlängning till och med
den 30 juni 1959 av giltigheten av lagen
om tillståndstvång för byggnadsarbete.
Utskottet, som ansett, att skäl icke förelåge
att nu förorda lagens upphävande
före beslutad tidpunkt, hade i det nu
föreliggande utlåtandet på anförda skäl
hemställt, att motionerna I: B 185 och
II: B 243, i den mån de icke besvarats
med vad utskottet i utlåtandet anfört, ej
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Osvald, Ebbe Ohlsson, Nyberg, Bengtsson
i Göteborg och Hedin, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
I: B 185 och II: B 243, för sin del antaga
följande förslag till

Lag

angående upphörande av lagen den 30
juni 1943 (nr om tiliståndstvång

för byggnadsarbete

Härigenom förordnas att lagen den 30
juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete,
vilken enligt lag den 2 maj
1958 (nr 194) gäller till och med den 30
juni 1959, skall upphöra att äga giltighet
från och med den 1 oktober 1958.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det är ju inte så länge
sedan denna fråga debatterades här i
kammaren, och jag vill därför endast i
korthet säga, att det är en illusion att
tro att man med byggnadsregleringen
kan stimulera konjunkturen. Byggnadsregleringen
har inte heller visat sig särskilt
lämplig när det gäller att uppnå en
jämn sysselsättning — det finns andra
och bättre medel att hålla sysselsättningen
inom byggnadsbranschen jämn.

5 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 5

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Det är riktigt som utskottets
ärade ordförande säger, att vi
under A-riksdagen diskuterade denna
fråga ingående. Motionen i frågan avslogs
ju. Nu har den likalydande väckts
vid B-riksdagen, och utskottet har för
sin del ansett, att under den mellanliggande
tiden ingenting inträffat som
skulle kunna föranleda utskottet att intaga
någon annan ståndpunkt i frågan
än vid A-riksdagen.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
utskottets förslag med den ändring, som
föranleddes av bifall till den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 3, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages utskottets förslag
med den ändring, som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Anslag till levnadskostnadsundersökning
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 39.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr B 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Anslag till levnadskostnadsundersökning

I denna punkt hade utskottet, under
åberopande av vad utskottet anfört i sitt
utlåtande nr 5 till innevarande års förra
riksdag, punkten 7, hemställt att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I: B
82 och II: B 97, såvitt nu vore i fråga,
besluta att icke vidtaga någon ändring
av 1958 års förra riksdags beslut att till
Levnadskostnadsundersökning för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 kronor.

I de likalydande motionerna, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I:B 82) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: B 97), hade hemställts, såvitt
nu var i fråga, att anslag för budgetåret
1958/59 till levnadskostnadsundersökning
icke måtte anvisas.

Vid punkten hade reservation avgivits
av, utom annan, fröken Andersson samt
herrar Skoglund i Doverstorp, Cassel
och Heckscher, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med

bifall till motionerna I:B 82 och II: B
97, såvitt nu vore i fråga, besluta att
med ändring av 1958 års förra riksdags
beslut icke anvisa något anslag till Levnadskostnadsundersökning
för budgetåret
1958/59.

Herrar Ohlon, Boman, Sundelin och
Malmborg, fröken Elmén samt herr Nihlfors
hade vid utlåtandet fogat ett särskilt
yttrande beträffande vid årets A-riksdag
yrkade besparingar på olika anslag under
femte huvudtiteln.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Vid årets A-riksdag yrkade
vi under femte huvudtiteln på besparingar
belöpande sig till sammanlagt
6 420 000 kronor. I ett särskilt yttrande
till utlåtandet finns en förteckning över
vad dessa besparingar gällde. Det var
krisorganisationen vid arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
i vad avser bestyret med
byggnadsregleringen, anslagen till levnadskostnadsundersökning,
förlikningsmän,
ferieresor, anskaffning av inventarier
till allmänna samlingslokaler samt
bidrag till sjukkassor. Samtliga dessa yrkanden
avslogs av riksdagen i våras.

Vi har inte kommit med förnyade motioner
i dessa frågor, alldenstund vi menar
att ärendena i år har avgjorts. Regleringsbrev
har utfärdats, och man skulle
åstadkomma en hel del trassel, ifall
man nu skulle genomföra förändringar
på dessa punkter. Men jag vill, herr talman,
ändå deklarera, att vi i likhet med
en f. d. ledamot av denna kammare inte
har ändrat mening, men i motsats till
nämnde potentat kommer vi inte heller
att ändra votum.

Jag ber att få göra det uttalandet, att
vi på grund av praktiska skäl nu kommer
att avstå vid kommande eventuella
voteringar berörande dessa frågor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen
1 a.

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Anslag till mödrahjälp — Anslag till mödrahjälpsnämnderna
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s): Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall Herr talman! Jag ber att få yrka bitill
utskottets förslag. fall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av fröken Andersson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 2

Anslag till mödrahjälp

Under åberopande av vad utskottet
anfört i sitt utlåtande nr 5 till innevarande
års förra riksdag, punkten 14, hade
utskottet i den nu förevarande punkten
hemställt, att riksdagen måtte med
avslag å motionerna I: B 82 och II: B 97,
såvitt nu vore i fråga, besluta att icke
vidtaga någon ändring av 1958 års förra
riksdags beslut att till Mödrahjälp för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 5 000 000 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
I:B 82 och II: B 97 hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att anslag
för budgetåret 1958/59 till mödrahjälp
icke måtte anvisas.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Cassel och
Heckscher ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: B 82 och II: B 97, såvitt nu
vore i fråga, besluta att med ändring av
1958 års förra riksdags beslut icke anvisa
något anslag till Mödrahjälp för
budgetåret 1958/59.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 2.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 3

Anslag till mödrahjälpsnämnderna

I denna punkt hade utskottet, under
åberopande av vad utskottet anfört i utlåtande
nr 5 till årets förra riksdag,
punkten 15, hemställt, att riksdagen måtte
med avslag å motionerna I:B 82 och
II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av 1958
års förra riksdags beslut att till Mödrahjälpsnämnderna
för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 175 000 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
I: B 82 och II: B 97 hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att anslag
för budgetåret 1958/59 till Mödrahjälpsnämnderna
icke måtte anvisas.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Heckscher, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: B 82 och II: B 97, såvitt nu vore
i fråga, besluta att med ändring av 1958
års förra rikdags beslut icke anvisa något
anslag till Mödrahjälpsnämnderna
för budgetåret 1958/59.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som finnes fogad
vid denna punkt.

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Anslag till avlönande av hemvårdarinnor

daghem m. m.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 4

Anslag till avlönande av hemvårdarinnor

Med åberopande av vad som anförts i
utskottets utlåtande nr 5 till årets förra
riksdag, punkten 16, hade utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna
I:B 82 och II: B 97, såvitt nu
vore i fråga, besluta att icke vidtaga någon
ändring av 1958 års förra riksdags
beslut att till Bidrag till avlönande av
hemvårdarinnor för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 4 625 000
kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
I:B 82 och II: B 97 hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att anslaget
måtte anvisas med 3 809 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Heckscher, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: B 82 och II: B 97, såvitt nu vore
i fråga, besluta att med ändring av 1958
års förra riksdags beslut till Bidrag till
avlönande av hemvårdarinnor för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 3 809 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation, som finnes fogad vid denna
punkt.

— Anslag till försöksverksamhet rörande

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 5

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6

Anslag'' till försöksverksamhet rörande
daghem m. m.

Utskottet hade i förevarande punkt,
under åberopande av vad utskottet anfört
i utlåtande nr 5 till årets förra riksdag,
punkten 30, hemställt, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I: B 82
och II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till Försöksverksamhet
rörande daghem m. m.
för budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
I: B 82 och II: B 97 hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att anslag
för budgetåret 1958/59 till Försöksverksamhet
rörande daghem m. m. icke måtte
anvisas.

Vid punkten hade reservation avgivits
av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Cassel och Heckscher,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: B 82 och II: B 97,
såvitt nu vore i fråga, besluta att med
ändring av 1958 års förra riksdags beslut
icke anvisa något anslag till Försöksverksamhet
rörande daghem m. m.
för budgetåret 1958/59.

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Anslag till ferieresor för barn — Anslag till ferieresor för husmödrar
Herr BERGH, RAGNAR, (h): Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bi- Herr talman! Jag yrkar bifall till den
fall till den reservation, som är fogad reservation, som är fogad till utlåtandet
till utlåtandet på denna punkt. på denna punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 7

Anslag till ferieresor för barn

I denna punkt hade utskottet, under
åberopande av vad utskottet anfört i utlåtande
nr 5 till årets förra riksdag,
punkten 32, hemställt, att riksdagen måtte
med avslag å motionerna I: B 82 och
II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta att
icke vidtaga någon ändring av 1958 års
förra riksdags beslut att till Ferieresor
för barn för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 2 100 000 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
I: B 82 och II: B 97 hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att anslaget
måtte anvisas med 1 740 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Cassel och
Heckscher ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I:B 82 och II: B 97, såvitt
nu vore i fråga, besluta att med ändring
av 1958 års förra riksdags beslut till
Ferieresor för barn för budgetåret 1958/
59 anvisa ett förslagsanslag av 1 740 000
kronor.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 8

Anslag till ferieresor för husmödrar

Under åberopande av vad utskottet anfört
i utlåtande nr 5 till årets förra riksdag,
punkten 33, hade utskottet i den
nu förevarande punkten hemställt, att
riksdagen måtte med avslag å motionerna
I: B 82 och II: B 97, såvitt nu vore
i fråga, besluta att icke vidtaga någon
ändring av 1958 års förra riksdags beslut
att till Ferieresor för husmödrar för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
I: B 82 och II: B 97 hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att anslaget
måtte anvisas med 775 000 kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Heckscher, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I:B 82 och II: B 97, såvitt nu vore
i fråga, besluta att med ändring av 1958
års förra riksdags beslut till Ferieresor
för husmödrar för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 775 000 kronor.

70 Nr B 5 Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Anslag till inventarier för allmänna samlingslokaler m. m. — Anslag till Statens
bosättningslån: Ersättning åt ortsombud

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med 8 betecknade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 9—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Anslag till inventarier för allmänna
samlingslokaler m. m.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten, under åberopande av vad utskottet
anfört i utlåtande nr 5 till årets
förra riksdag, punkten 77, hemställt, att
riksdagen måtte med avslag å motionerna
I: B 82 och II: B 97, såvitt nu vore i
fråga, besluta att icke vidtaga någon
ändring av 1958 års förra riksdags beslut
att till Bidrag till anskaffning av
inventarier för allmänna samlingslokaler
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 600 000 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
I:B 82 och II: B 97 hade hemstälts,
såvitt nu var i fråga, att anslag för
budgetåret 1958/59 till Bidrag till anskaffning
av inventarier för allmänna
samlingslokaler m. m. icke måtte anvisas.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Heckscher, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att

riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: B 82 och II: B 97, såvitt nu vore i
fråga, besluta att med ändring av 1958
års förra riksdags beslut icke anvisa något
anslag till Bidrag till anskaffning av
inventarier för allmänna samlingslokaler
m. m. för budgetåret 1958/59.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation, som är avgiven vid denna
punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 13

Anslag till Statens bosättningslån:

Ersättning åt ortsombud

I denna punkt hade utskottet, under
åberopande av vad utskottet anfört i utlåtande
nr 5 till årets förra riksdag,
punkten 78, hemställt, att riksdagen måtte
med avslag å motionerna I: B 82 och
II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av 1958
års förra riksdags beslut att till Statens
bosättningslån: Ersättning åt ortsombud
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 65 000 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
I: B 82 och II: B 97 hade hemställts,
att anslag för budgetåret 1958/59
till Statens bosättningslån: Ersättning åt
ortsombud icke måtte anvisas.

Vid punkten hade reservation avgivits
av fröken Andersson samt herrar Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Heckscher,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

Fredagen den 25 juli 1958 fm. Nr B 5

Anslag till Statens bosättningslån: Ersättning åt riksbanken — Anslag till social
upplysningsfilm

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: B 82 och II: B 97, såvitt nu
vore i fråga, besluta att med ändring av
1958 års förra riksdags beslut icke anvisa
något anslag till Statens bosättningslån:
Ersättning åt ortsombud för budgetåret
1958/59.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
med 13 betecknade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten lb

Anslag till Statens bosättningslån:

Ersättning åt riksbanken

Under åberopande av vad utskottet
anfört i utlåtande nr 5 till årets förra
riksdag, punkten 79, hade utskottet i
förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I: B
82 och II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Statens bosättningslån: Ersättning åt
riksbanken för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 315 000 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
I: B 82 och II: B 97 hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att anslag
för budgetåret 1958/59 till Statens bosättningslån:
Ersättning åt riksbanken
icke måtte anvisas.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Cassel och

Heckscher ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: B 82 och II: B 97, såvitt
nu vore i fråga, besluta att med ändring
av 1958 års förra riksdags beslut icke
anvisa något anslag till Statens bosättningslån:
Ersättning åt riksbanken för
budgetåret 1958/59.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid denna punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till statsutskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 15—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18

Anslag till social upplysningsfilm

Utskottet hade i denna punkt, under
åberopande av vad utskottet anfört i utlåtande
nr 5 till årets förra riksdag,
punkten 107, hemställt, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I: B 82
och II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Social upplysningsfilm för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag av
30 000 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
I: B 82 och II: B 97 hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att anslag
för budgetåret 1958/59 till Social upplysningsfilm
icke måtte anvisas.

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Om höjning av avgifterna för korkortsprov

Reservation hade anförts av, utom annan,
fröken Andersson samt herrar Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Heckscher,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: B 82 och II: B 97, såvitt
nu vore i fråga, besluta att med ändring
av 1958 års förra riksdags beslut icke
anvisa något anslag till Social upplysningsfilm
för budgetåret 1958/59.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber slutligen att få
yrka bifall till den till detta utlåtande
fogade, med 18 betecknade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till statsutskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av fröken Andersson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 19 och 20

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr B 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Om höjning av avgifterna för körkortsprov I

två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr

Ewerlöf m. fl. (I: B 74) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: B 86), hade, såvitt nu
var i fråga, föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en höjning av avgifterna för
kompetensprov för körkort med 10 kronor.

Under hänvisning till vad utskottet
anfört i utlåtande nr 6 till innevarande
års förra riksdag, punkten 22, hade utskottet
i förevarande punkt hemställt,
att motionerna I: B 74 och II: B 86, såvitt
de avsåge avgifterna för kompetensprov
för körkort, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herr Skoglund
i Doverstorp, fröken Elmén samt herrar
Cassel, Nihlfors och Heckscher, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: B 74 och II: B 86, såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en höjning av avgiften för kompetensprov
för körkort med 10 kronor.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som är avgiven vid
punkt nr 1.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Punkten 2

Anslag till vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning I

propositionen nr B 1 hade icke
ifrågasatts någon ändring av det av årets
förra riksdag anvisade anslaget för budgetåret
1958/59 till Kostnader för vetenskaplig
trafiksäkerhetsforskning.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Edström och Lundström (I: B 161) och
den andra inom andra kammaren av herr
Löfgren m. fl. (II: B 202), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
för budgetåret 1958/59 ställa ett belopp
av 1 miljon kronor till förfogande för
Trafiksäkerhetsforskning samt bemyndiga
Kungl. Maj :t att i enlighet med i motionerna
angivna riktlinjer utfärda bestämmelser
för anslagets användning.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten, under hänvisning till vad utskottet
anfört i utlåtande nr 6 till årets
förra riksdag, punktan 32, hemställt, att
riksdagen måtte, med avslag å motionerna
I: B 161 och II: B 202, besluta att
icke vidtaga någon ändring av 1958 års
förra riksdags beslut att till Kostnader
för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 100 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Vid punkten hade reservation ainförts
av herrar Sundelin och Aastrup, fröken
Elmén, herr Nihlfors samt fröken Vinge,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: B 161 och II: B 202, besluta att
med ändring av 1958 års förra riksdags
beslut till Kostnader för vetenskaplig
trafiksäkerhetsforskning för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Under hänvisning till
den motivering, som framgår av motio -

Ang. driftbidrag till statens järnvägar
nerna nr I: B 161 och II: B 202 samt till
mitt anförande vid vårriksdagen, där jag
främst underströk de samhälleliga förluster,
som orsakas av trafikolycksfallen
och som uppgår till en miljard kronor
årligen, samt det stora antalet dödsfall
och invalidfall på grund av trafiken,
ber jag att få yrka bifall till den vid
punkt 2 avgivna reservationen av herr
Sundelin m. fl.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 3

Ang. driftbidrag till statens järnvägar

I propositionen nr B 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att till Driftbidrag
till statens järnvägar för budgetåret
1958/59 under sjätte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 100 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Osvald (I: B 24) och den andra inom
andra kammaren av herrar Svensson i
Ljungskile och Rimås (II: B 26),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Gunnar Berg och Rikard Svensson
(I: B 25) och den andra inom andra
kammaren av herr Gustafson i Dädesjö
m. fl. (II: B 18),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz (I: B 22) och den andra

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. bidrag till televisionsverksamhetens
inom andra kammaren av herr Svensson
i Krokstorp m. fl. (II: B 16),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Torsten Andersson och Alvar Andersson
(I: B 107) och den andra inom
andra kammaren av herrar Larsson i Hedenäset
och Wahrendorff (II: B 146),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nils Theodor Larsson m. fl. (I: B 159)
och den andra inom andra kammaren av
herr Nyberg (II: B 197),

dels en inom andra kammaren av herr
Henning Nilsson i Gävle m. fl. väckt motion
(II: B 109),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Larsson i Hedenäset väckt motion
(II: B 178).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och i anledning av
motionerna I: B 25 och II: B 18 samt
med avslag å motionerna I: B 159 och
II: B 197 till Driftbidrag till statens
järnvägar för budgetåret 1958/59 anvisa
ett anslag av 100 000 000 kronor;

II. att motionerna I: B 107 och II: B
146 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionen II: B 178 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

IV. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: B 22 och II: B 16, I:
B 24 och II: B 26 samt II: B 109, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
utskottet i de i motionerna berörda frågorna
anfört.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag skall inte framställa
något annat yrkande än om bifall till
utskottets förslag, men jag vill begagna
tillfället att från denna plats göra ett par
understrykanden.

Det ena avser utskottets skrivning,
där det fastslås att det bör vara SJ angeläget
att anpassa verksamheten till de

driftkostnader

förändrade kommunikationsförhållandena
på det sättet, att man inte enbart inriktar
sig på kostnadsbesparande ingripanden,
utan även på trafikvärvande åtgärder
av olika slag. Jag finner detta
vara en viktig rekommendation, och jag
vill som sagt understryka den, närmast
därför att vi i de bygder som jag representerar
gjort en smärtsam erfarenhet. Vi
tycker inte att det är lämpligt att dra in
turer på järnvägen och ersätta dem med
bussturer, som betingar högre biljettpris.
Åtgärden innebär ju en klar försämring
för trafikanterna.

Inte minst med tanke på att sådant förekommer
— vilket jag betecknar som
en halvmesyr — finner jag det synnerligen
angeläget att man på vederbörligt
håll observerar vad utskottet har skrivit
om önskvärdheten av att 1953 års trafikutredning
blir färdig så fort som möjligt.
Då kan man kanske undvika sådana
halvmesyrer. Jag vill alltså kraftigt
understryka utskottets uttalande även
på denna punkt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten 4

Ang. bidrag till televisionsverksamhetens
driftkostnader

I propositionen nr B 1 hade icke ifrågasatts
någon ändring av det av årets
förra riksdag anvisade anslaget till Bidrag
till televisionsverksamhetens driftkostnader.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: B 74) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: B 86), hade under åberopande
av motionerna I: 287 och II:
373, såvitt nu var i fråga, hemställts, att
riksdagen måtte avslå förslaget att till
Bidrag till televisionsverksamhetens
driftkostnader för budgetåret 1958/59
anvisa ett anslag av 2 600 000 kronor.

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Under hänvisning till vad utskottet
anfört i utlåtande nr 6 till årets förra
riksdag, punkten 65, samt i utlåtande
nr 9, punkten 3, till samma riksdag hade
utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte,
med avslag å motionerna I: B 74 och II:
B 86, såvitt nu vore i fråga, besluta att
icke vidtaga någon ändring av 1958 års
förra riksdags beslut att till Bidrag till
televisionsverksamhetens driftkostnader
för budgetåret 1958/59 anvisa ett anslag
av 2 600 000 kronor.

Reservation hade anmälts av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Heckscher, vilka
dock ej antytt sin mening.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till de
i ämnet väckta motionerna och alltså avslag
på det av utskottet tillstyrkta bidraget
på 2,6 miljoner kronor till televisionsverksamheten.
Jag yrkade avslag
på detta anslag i våras, och motivet härför
har sedan dess blivit ännu starkare.
Televisionsintresset har nämligen blivit
så stort, att televisionen med säkerhet
bär sig utan detta anslag.

Jag yrkar alltså avslag på utskottets
hemställan och bifall till motionerna.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Jag inskränker mig till
att yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 5

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande

Anslag till studiebidrag
nr B 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslag till studiebidrag

I denna punkt hade utskottet — under
åberopande av vad utskottet anfört i
utlåtande nr 8 till årets förra riksdag,
punkten 140 — hemställt, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna I: B 79
och II: B 101, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Studiebidrag och stipendier för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
65 255 000 kronor.

I de likalydande motionerna, väckta
den ena: inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: B 79) och andra inom
andra kammaren av herr Hjalmarson m.
fl. (II: B 101), hade, såvitt nu var i
fråga, hemställts, att anslaget måtte bestämmas
till 47 255 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson, herrar
Skoglund i Doverstorp och Nilsson i
Göingegården samt fröken Karlsson ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: B 79 och II: B 101, såvitt nu vore i
fråga, besluta att med ändring av 1958
års förra riksdags beslut till Studiebidrag
och stipendier för budgetåret 1958/
59 anvisa ett förslagsanslag av 47 255 000
kronor.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Samtliga de punkter,
under vilka reservationer förekommer i
detta utlåtande, har varit föremål för
delvis ganska intensiv debatt under förra
riksdagen i år. Jag har därvid fram -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

76 Nr B 5

Anslag till anordnande av skolmåltider — Anslag till vissa byggnadsarbeten inom

skolväsendet

fört de yrkanden, som återfinns i de
nu avgivna reservationerna. Jag kan
inte inse, att det statsfinansiella läget
sedan dess har förbättrats. Motiven för
våra yrkanden — som innebär anslagsminskningar
— kvarstår därför.

På den föredragna punkten ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservation
nr 1.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 3

Anslag till anordnande av skolmåltider

Under åberopande av vad utskottet
anfört i utlåtande nr 70 till årets förra
riksdag, punkten 1, hade utskottet i den
nu förevarande punkten hemställt, att
riksdagen måtte, med avslag å motionerna
I:B 79 och II: B 101, såvitt nu vore
i fråga, besluta att icke vidtaga någon
ändring av 1958 års förra riksdags beslut
att till Bidrag till anordnande av
skolmåltider för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 26 200 000 kronor.

I de förut omnämnda likalydande motionerna
I: B 79 och II: B 101 hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala, att kommun, som tillhandahölle
skolmåltid, borde för i måltid deltagande
barn uttaga avgift motsvarande högst
kommunens egna driftkostnader, dels
ock till Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 18 700 000 kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson, herrar Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården samt
fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: B 79 och II: B 101, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala, att kommun, som tillhandahölle
skolmåltid, borde för i måltid deltagande
barn uttaga avgift motsvarande
högst kommunens egna driftkostnader;

2) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: B 79 och II: B 101, såvitt
nu vore i fråga, besluta att med ändring
av 1958 års förra riksdags beslut till
Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 18 700 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen under denna
punkt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 4

Anslag till vissa byggnadsarbeten inom
skolväsendet

I denna punkt hade utskottet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna I: B 79
och II: B 101, såvitt nu vore i fråga,
besluta att icke vidtaga någon ändring
av 1958 års förra riksdags beslut att till
Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. bidrag till driften av folkskolor m. m.

det allmänna skolväsendet för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
69 700 000 kronor.

I de förut omförmälda likalydande motionerna
I: B 79 och II: B 101 hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte dels besluta, att bidragsunderlagets
grundbelopp per kvadratmeter
nettogolvyta, nu utgående med 900 kronor
per kvadratmeter, skulle fastställas
till 750 kronor per kvadratmeter att tilllämpas
i fråga om byggnadsföretag, beträffande
vilket ansökan om statsbidrag
avgjorts av statlig myndighet efter utgången
av augusti 1958, dels ock till Bidrag
till vissa byggnadsarbeten inom det
allmänna skolväsendet för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
60 700 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Skoglund i Doverstorp
och Cassel samt fröken Karlsson,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: B 79 och II: B 101, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att bidragsunderlagets
grundbelopp per kvadratmeter
nettogolvyta, nu utgående med 900 kronor
per kvadratmeter, skulle fastställas
till 750 kronor per kvadratmeter och
tillämpas i fråga om byggnadsföretag beträffande
vilket ansökan om statsbidrag
avgjorts av statlig myndighet efter utgången
av augusti 1958;

2) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: B 79 och II: B 101, såvitt
nu vore i fråga, besluta att med ändring
av 1958 års förra riksdags beslut
till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 60 700 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! När jag nu yrkar bifall
till reservationen under denna punkt,
vill jag meddela att jag i våras anförde
ett exempel på hur myndigheterna
ibland genom sina krav åstadkommer
fördyringar. Det var ett exempel från
min hembygd. Jag har nu den smärt -

samma plikten att här tillkännagiva, att
just det exemplet anser jag numera inte
rättvist att anföra. Däremot står jag fast
vid vad jag sade för övrigt under den
debatten och det andra exemplet jag
framdrog.

Jag skall be att få yrka bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Jag ber att få tacka herr Mannerskantz
för att han som den gentleman han är
tar tillbaka ett felaktigt yttrande som
han fällde i våras.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 5

Ang. bidrag till driften av folkskolor
m. m.

Under åberopande av vad utskottet an- •
fört i utlåtande nr 70 till årets förra
riksdag, punkten 5, hade utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt, att
riksdagen måtte, med avslag å motionerna
I: B 79 och II: B 101, såvitt nu vore
i fråga, besluta att icke vidtaga någon
ändring av 1958 års förra riksdags beslut
att till Folkskolor m. m.: Bidrag till
driften av folkskolor m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 646 000 000 kronor.

I de tidigare omnämnda likalydande
motionerna I: B 79 och II: B 101 hade,
såvitt nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte dels uttala, att tillhandahållande
av fri undervisningsmateriel
icke borde vara obligatoriskt för skoldistrikten,
men att vissa särskilt kost -

78 Nr B 5 Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. utbildning av ungdomsledare — Anslag till ungdomens fritidsverksamhet

samma läroböcker dock borde tillhandahållas
eleverna såsom lån, dels ock till
Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av
folkskolor m. m. för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 636 000 000
kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av fröken Andersson samt herrar Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Heckscher,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: B 79 och II: B 101, såvitt nu
vore i fråga, besluta att med ändring av
1958 års förra riksdags beslut till Folkskolor
m. m.: Bidrag till driften av folkskolor
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 636 000 000
kronor.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 6

Ang. utbildning av ungdomsledare

I denna punkt hade utskottet — under
åberopande av vad utskottet anfört i
utlåtande nr 70 till årets förra riksdag,
punkten 58 — hemställt, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna I: B 79
och II: B 101, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Utbildning av ungdomsledare för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 878 000 kronor.

I de förut omnämnda likalydande motionerna
I: B 79 och II: B 101 hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att anslaget
måtte bestämmas till 768 000 kronor.

Reservationer hade anförts

a) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Heckscher, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I:
B 79 och II: B 101, såvitt nu vore i fråga,
besluta att med ändring av 1958 års förra
riksdags beslut till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 768 000
kronor;

b) av herr Ohlon, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Jag yrkar bifall till reservationen nr
5 a.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu förevarande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 7

Anslag till ungdomens fritidsverksamhet

Under åberopande av vad utskottet
anfört i utlåtande nr 70 till årets förra
riksdag, punkten 59, hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I:B 79 och II: B 101, såvitt
nu vore i fråga, besluta att icke vidtaga
någon ändring av 1958 års förra riksdags
beslut att till Bidrag till ungdomens
fritidsverksamhet för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
3 000 000 kronor.

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

I de tidigare omförmälda likalydande
motionerna I: B 79 och II: B 101 hade,
såvitt nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag
om anvisande för budgetåret 1958/59 av
ett anslag till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
av 3 000 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Heckscher ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: B 79 och
II: B 101, såvitt nu vore i fråga, besluta
att med ändring av 1958 års förra riksdags
beslut icke anvisa något anslag för
budgetåret 1958/59 till Bidrag till ungdomens
fritidsverksamhet.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten S

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 9 och 10

Lädes till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
B 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
B gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad avser

Ang. televerkets anslagsbehov
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Ang. televerkets anslagsbehov

I propositionen nr B 1 hade icke ifrågasatts
någon ändring av det av årets
förra riksdag anvisade investeringsanslaget
för budgetåret 1958/59 av 10 500 000
kronor till Ljudradioanläggningar. Kungl.
Maj :t hade emellertid underställt riksdagen
fråga om en forcerad utbyggnad
av televisionsnätet med anlitande av televisionslicensmedel.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Ewerlöf m. fl.
(I: B 74) och den andra inom andra
kammaren av herr Hjalmarson m. fl.
(II: B 86), vari hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen måtte dels besluta
att tillåta kommersiell television enligt
de riktlinjer, som angivits i motionen I:
287, dels besluta, att utbyggnaden av
televisions- och FM-radäonätet skulle
samordnas i största möjliga utsträckning
i syfte att tillvarata alla möjligheter till
förbilliganden samt för budgetåret 1958/
59 under televerkets fond till Ljudradioanläggningar
anvisa ett med 3 000 000
kronor till 7 500 000 kronor sänkt investeringsanslag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört i fråga om en forcerad utbyggnad
av televisionsnätet med anlitande av
televisionslicensmedel, m. m.;

II. att motionerna I: B 74 och II: B 86,
i vad de avsåge införandet av kommersiell
television och samordningen av utbyggnaden
av televisions- och FM-radionäten,
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: B 74 och II: B 86, såvitt
nu vore i fråga, besluta att icke vidtaga
någon ändring av 1958 års förra riks -

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov
dags beslut att till Ljudradioanläggningar
för budgetåret 1958/59 under televerkets
fond anvisa ett investeringsanslag
av 10 500 000 kronor.

Reservationer både avgivits

a) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Cassel och Heckscher,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angivein del bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under II och III hemställa,

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: B 74 och II: B 86, i vad
de avsåge införandet av kommersiell television
och samordningen av utbyggnaden
av televisions- och FM-näten, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: B 74 och II: B 86, såvitt
nu vore i fråga, besluta att med ändring
av 1958 års förra riksdags beslut till
Ljudradioanläggningar för budgetåret
1958/59 under televerkets fond anvisa
ett investeringsanslag av 7 500 000 kronor; b)

av herr Aastrup och fröken Elmén,
vilka ansett, att efter det sista stycket i
utskottets motivering bort tilläggas text
av följande lydelse:

Förra årets riksdag godkände ett av
Kungl. Maj:t begärt bemyndigande att
utfärda nya bestämmelser rörande licensavgifter.
På grundval härav har den
tidigare särskilda registreringsavgiften
å 10 kronor inom de delar av landet, där
ordinär licensavgift icke uttagits, avskaffats
och en enhetlig licensavgift om
100 kronor per år införts för hela landet
fr. o. m. 1 juli 1958.

Utskottet konstaterar att mottagningsförhållandena
icke är likvärdiga i hela
landet. Med anledning härav vill utskottet
som sin mening uttala, att det kan
finnas starka skäl att överväga att även
i fortsättningen tillämpa det tidigare systemet
med registreringsavgift eller lägre
avgifter i sådana delar av landet, där
mottagningsförhållandena ännu icke är

fullgoda. Utskottet förutsätter att Kungl.
Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på
denna sak.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Jag skall i all korthet
be att få motivera den reservation som
jag och fröken Elmén anfört i denna
punkt.

I föregående års proposition om utbyggnad
av televisionsnätet föreslog departementschefen,
att licensavgiften
skulle fastställas till 100 kronor att tas
ut inom stockholmssändarens försörjningsområde.
I fråga om göteborgsområdet,
där under 1957 viss programverksamhet
ägde rum, ansåg departementschefen
att det var skäligt att ta ut 50
kronor. För nytillkommande apparatinnehavare
inom de delar av landet, där
licensavgift inte utgår, skulle uttagas den
då gällande registreringsavgiften om 10
kronor under budgetåret 1957/58. Departementschefen
räknade med att från
och med den 1 juli 1958 innehav av televisionsmottagare
skulle beläggas med
en enhetlig licensavgift i hela landet,
och så sker också från och med den 1
juli i år.

Motiveringen tycks i huvudsak vara,
att detta är administrativt enkelt. Men
måste man inte ställa sig frågan, huruvida
detta verkligen kan vara skäligt?
Det är väl inte i och för sig innehavet
av en televisionsapparat som skall licensbeläggas.
Det är möjligheten, menar
jag, att utnyttja apparaten för det avsedda
ändamålet som måste vara grunden
för licensavgiftens uttag och storlek.
Jag undrar, om det inte för många medborgare
på orter med sämre mottagningsmöjligheter
måste te sig orättvist
att behöva betala en avgift, som är lika
stor som den de apparatinnehavare får
erlägga vilka har en fullgod mottagning.
De administrativa olägenheterna av en
efter mottagningsförhållandena någorlunda
differentierad licensavgift får väl
inte anses här vara avgörande, så mycket
mer som man före den 1 juli 1958
tillämpade systemet med olika avgifter.

Reservanterna har velat att utskottet i
sin motivering skall fästa Kungl. Maj :ts

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

uppmärksamhet på förhållandet, och jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som finns under
denna punkt och som är betecknad
med b). Den går ut på ett tillägg av nyss
antydd innebörd till utskottsutlåtandet.
Vi förutsätter att Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
fästes på denna sak.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att ta upp en debatt om den kommersiella
televisionen, men jag tycker kommunikationsministern
borde lägga märke
till vilket ofantligt slöseri som pågår,
genom att man fortsätter med de stora
investeringarna för rundradion, när
man nu har tänkt sig påskynda inrättandet
av FM-stationer, vilka ju onödiggör
trådradioinstallationerna.

Jag påvisade i våras, att man står i
beredskap att kasta bort ett belopp av
över 23 miljoner kronor. Jag förmodar
att man nu hunnit göra av med en del av
detta under mellantiden, men jag tycker
det vore synd att fortsätta. Det vore därför
ytterst önskvärt, om riksdagen nu
besinnade sig och begränsade möjligheterna
för televerket att fortsätta denna
felaktiga investering, särskilt nu när det
är uppenbart, att televisionen ger möjligheter
till att i snabbare takt, än jag
tror var förutsett i vintras, genomföra
FM-nätet.

Jag ber med hänsyn till dessa synpunkter
att få yrka bifall till den med

a) betecknade reservationen, som innebär
en besparing på 3 miljoner kronor
och en rekommendation att införa kommersiell
television. Det sista tror jag fler
och fler människor just nu börjar önska,
då man tycker att televisionen här i
Sverige är gräsligt tråkig.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Jag tror knappast det
finns anledning att efter det beslut, som
bara för några månader sedan fattades
i fråga om utbyggnaden av radion, ta
upp en diskussion på den punkten. Även

6 Första kammarens protokoll 1958. Nr B

Ang. televerkets anslagsbehov
den kommersiella televisionen har ju tidigare
diskuterats, och riksdagen har tagit
ställning till den. Jag finner därför
inte anledning att ta upp tiden med den
saken.

Jag vill dock konstatera den snabba
utveckling av televisionen som skett och
som ger möjligheter till en väsentligt
ökad och kraftig utbyggnad av densamma,
vilken är synnerligen tacknämlig.
Man kan nu ställa i utsikt, att inom en
relativt nära framtid hela denna verksamhet
skall bli sjävfinansierad, och det
tycker jag innebär att vi ur ekonomisk
synpunkt kommit ett stort steg framåt.

Herr Aastrup anförde önskemålet att
slippa de enhetliga avgifterna och i stället
få registreringsavgifter inom områden,
där det är svårt att se television.
Ett sådant önskemål kan man förstå ur
deras synpunkt, som har svårt att se televisionssändningarna,
men man kan
knappast förstå att dessa människor inköper
televisionsapparater, då de sannerligen
inte har mycket glädje av desamma,
oavsett televisionsavgifternas
höjd.

Jag tror således, att det rent praktiskt
sett är mycket svårt att dra några precisa
och bestämda gränser för de områden,
där man ser televisionen bra, där
man ser den sämre och där man knappast
kan se den alls. Att uttaga olika avgifter
skulle säkerligen vara en besvärlig
administrativ uppgift. Jag tror således,
att det förslag som Kungl. Maj :t och
utskottet är överens om är det bästa
man kan komma till för tillfället, och jag
ber därför att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande mom. I av utskottets
i den nu förevarande punkten gjorda
hemställan, därefter särskilt angående
mom. II och III och slutligen särskilt
rörande utskottets motivering.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i mom. I hemställt.

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Om räntehöjning å bosättningslån

I fråga om mom. II och III, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet i nämnda moment hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av fröken Andersson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 9 punkten
1 mom. II och III, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 113;

Nej -—- 15.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets yttrande skulle godkännas,
dels ock att nämnda yttrande
skulle godkännas med det tillägg, som
angivits i den av herr Aastrup och fröken
Elmén vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets yttrande
oförändrat vara med övervägande ja besvarad.

Herr Aastrup begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som beträffande motiveringen i
statsutskottets utlåtande nr B 9 godkänner
utskottets yttrande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda yttrande
med det tillägg, som angives i den
av herr Aastrup och fröken Elmén vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr B 22, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten i

Om räntehöjning å bosättningslån

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: B 82) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: B 97), hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att höja räntan på bosättningslånen
till 5 % fr. o. m. den 1 september
1958.

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. forstärkningsanordningar vid universiteten m. m

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: B 82 och II: B 97, såvitt
nu vore i fråga, icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade anförts av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Boman,
Sundelin, Skoglund i Doverstorp och
Malmborg, fröken Elmén samt herrar
Cassel, Nihlfors ochHeckscher, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte bifalla motionerna I: B 82
och II: B 97, såvitt nu vore i fråga.

Herr OHLON (fp):

.lag ber att få yrka bifall till den vid
punkten fogade reservationen, vilken går
ut på att räntan på bosättningslånen
skall höjas från 4 till 5 procent.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 2 och 3

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr B 48, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen B under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till universiteten,
den medicinska undervisningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. forstärkningsanordningar vid universiteten
m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
B 1 under åttonde huvudtiteln, punkten

1, under åberopande av vad departementschefen
enligt statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 14 mars
1958 anfört om vissa åtgärder för upprustning
av universitet och högskolor,
föreslagit riksdagen att

a) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för undervisningens
innehåll, uppläggning och former vid de
filosofiska fakulteterna;

b) godkänna de av departementschefen
förordade förslagen rörande lönegradsplaceringen
för vissa lärartjänster
vid universiteten m. m.;

c) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för tillämpning av
ett system med organisationsplaner för
undervisningen vid de filosofiska fakulteterna; d)

bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda
av förslagen under a)—c) föranledda
författningsföreskrifter och övriga erforderliga
bestämmelser;

e) till Forstärkningsanordningar vid
universiteten m. m. för budgetåret 1958/
59 anvisa ett förslagsanslag av 4 400 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon (I: B 71) och den andra inom
andra kammaren av herr Helén (II: B
81),

dels en inom andra kammaren av herr
Hallén m. fl. väckt motion (II: B 174),

dels en inom andra kammaren av herr
Johansson i Stockholm väckt motion (II:
B 102),

dels en inom andra kammaren av herr
Nilsson i Lönsboda väckt motion (II:
B 175),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Regnéll väckt motion (II: B 140).

I de likalydande motionerna I: B 71
och II: B 81 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att sådana särbestämmelser
skulle utfärdas, som förhindrade
att lektorer som uppehölle pedagogiska
lektoratsförordnanden vid univer -

84 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

sitet och högskolor, vilka sträckte sig
över 1 juli 1958, liksom de som erhållit
omförordnande å sådant lektorat fr. o. m.
nämnda datum finge sina löneförmåner
försämrade genom ikraftträdandet av de
i propositionen föreslagna nya lönebestämmelserna.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionen II: B 174 icke måtte
av riksdagen bifallas;

II. att motionen II: B 102, såvitt här
vore i fråga, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

III. att motionen II: B 175 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

IV. att motionen II: B 140 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

V. att riksdagen måtte

a) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för undervisningens
innehåll, uppläggning och former vid de
filosofiska fakulteterna;

b) godkänna de av departementschefen
förordade förslagen rörande lönegradsplaceringen
för vissa lärartjänster
vid universiteten m. m.;

c) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för tillämpning av
ett system med organisationsplaner för
undervisningen vid de filosofiska fakulteterna; d)

bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
av förslagen under a)—c) föranledda
författningsföreskrifter och övriga erforderliga
bestämmelser;

e) i anledning av motionerna I: B 71
och II: B 81 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i punkten
anfört;

VI. att riksdagen måtte till Förstärkningsanordningar
vid universiteten m. m.
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 4 400 000 kronor.

Reservationer hade anmälts

a) av herr Ohlon, som dock ej antytt
sin mening;

b) av herr Heckscher, som ej heller
antytt sin åsikt.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag tar till orda i denna obetydliga
fråga sedan vi har upplevt debatter i
så viktiga frågor, som förekom i början
av sammanträdet i dag.

Ecklesiastikministerns förslag om förstärkning
av de filosofiska fakulteternas
undervisningsresurser har mötts med
allmänt gillande, men många av oss, som
deltager i den allmänna hyllningskören,
kan dock inte undgå att känna besvikelse
över att denna insats låtit så länge
vänta på sig. Jag vill med detta inte rikta
något klander mot vare sig den nuvarande
eller den föregående ecklesiastikministern.
Jag vet att det är andra krafter,
som här har gjort sig gällande, men
från oppositionens sida har dock under
tio års tid påtalats den allvarliga
lärarbristen inom läroverken, delvis beroende
på de filosofiska fakulteternas
otillräckliga kapacitet. Även blygsamma
krav på nya lärartjänster inom dessa fakulteter
har avvisats med påföljd att
stora skaror unga akademici, lämpade
för undervisning vid universitet och läroverk,
gett sig ut på andra levnadsbanor.
Ofta nog har detta gällt yrken, för
vilka deras påbörjade akademiska utbildning
haft föga värde. Ibland har man
rent av kunnat tala om rovdrift med den
intellektuella arbetskraften.

När nu propositionen om förstärkningsanordningar
vid universiteten inom
kort fastställes av riksdagen, skall det
bli slut med denna karikatyr på planhushållning,
och därför bör vi vara statsrådet
Edenman all tack skyldiga, även om
verket förbereddes under hans företrädares
regemente. Kadern av lärare av
olika grader skall ju elastiskt anpassas
efter det rådande behovet av undervisning,
med hänsyn tagen dels till antalet
studerande inom ett visst vetenskapsområde
och dels till själva ämnets karaktär.

Beträffande flertalet humanistiska ämnen
tycks den nya given komma i tilllämpning
vid en tidpunkt, då man börjat
spåra överproduktion av humanister.
Det är de kvinnliga studenternas ensidiga
val av humanistiska studier som är

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. forstarkningsanordningar vid universiteten m. m.

anledningen härtill. Men samtidigt har
vi att för lång tid framåt dras med underskott
på lärare i matematik och i de
åt matematiken orienterade naturvetenskaperna.
Jag har redan förut i denna
församling sökt belysa, hur stort detta
underskott är, och jag skall inte upprepa
det nu.

Faktum är emellertid, att endast en
bråkdel av undervisningen i matematik
vid våra realskolor och därmed jämförliga
läroanstalter i dag ombesörjes av
lärare med en utbildning som förr i vårt
land ansågs oundgängligen nödvändig
och som fortfarande anses nödvändig i
ledande kulturländer. Från vissa skolpolitikers
sida brukar det anföras, att
det väl inte är så kinkigt med kunskapskvalifikationerna
hos dessa lärare — de
kan ju ändå inte komma dragande med
någon högre matematik på detta elementära
stadium; huvudsaken är väl, att
de kan kursen. Detta är nu ett ganska fåvitskt
resonemang. En lärare, som inte
vet stort mer än vad han skall lära ut
har en alltför svag bakgrund och kommer
ofta till korta även inför de elementära
uppgifterna, och hans undervisning
blir träig och intresselös.

Vart den nuvarande utvecklingen leder,
fick vi en glimt av under senaste vårens
ej alltför svåra realexamensskrivning
i matematik, då i genomsnitt inte
mindre än 35 procent av examinanderna
underkändes. Medan kuggningsprocenten
var obetydlig vid läroverk med fullgoda
arbetskrafter, översteg den 50 procent
vid vissa skolor med otillräckligt
utbildade lärare eller med lärare, som
pedagogiskt inte håller måttet. Sannolikt
var diskrepansen mellan de bättre och
sämre resultaten ännu större än vad dessa
siffror utvisar, då helt naturligt de
svagare lärarna koncentrerar sig på sådana
kursmoment, som påverkar utfallet
av det skriftliga provet, men förbigår
andra, ofta svårare men ännu mera
betydelsefulla kursmoment. Konsekvenserna
framträder vid de efterföljande
studierna på gymnasier av olika slag.
Gymnasierna får för svagt underlag och
kan inte upprätthålla en undervisning
på tillbörlig nivå. Det blir nivåsänkning

utefter hela skalan. Läget är allvarligt i
en tid, som alltmera får sin prägel av
den på matematiken och naturvetenskaperna
grundade tekniken. Jag för min
del hävdar, att det är ganska meningslöst
med en expansion av överstadium
och högre skolor, inklusive gymnasier,
som sker snabbare än tillväxten på fullt
kvalificerade lärare. Nu råder inflation
på detta område. Tillgången på lärare i
matematik och naturvetenskapliga ämnen
borde bestämma takten i utbildningen.

Matematikens enligt strikt logiska lagar
uppbyggda språk är detsamma i Sovjet
och USA, i Sveriges lappmarker eller
vid Tanganjikas stränder. Men i Stockholm
tycks man mena annorlunda. På
en konferens för inte länge sedan förkunnades
här, att vi måste göra matematiken
lättare, så att alla de enhetliga
barnen skall kunna följa med. Jag var
ett tag i tvivelsmål om vad denna folkhemska
räknekonst månde innebära,
men det dröjde inte många dagar, förrän
förklaringen kom. Det var groteskt. Vi
har för övrigt nu i dag fått ett vittnesbörd
om den folkhemska räknekonsten,
när herr Öhman gjorde gällande, att en
sänkning av uttagningsprocenten vid beskattningen
av bolag från 50 till 40 innebär
en sänkning med 25 procent. Detta
bara för att exemplifiera, hur denna
räknekonst verkar.

Sedan är det ju en annan fråga, om
vi inom samhället i övrigt är betjänta av
en dylik räknelära. Vad jag vill komma
till är, att vi måste vidga ramen för de
studerande av matematisk-naturvetenskapliga
ämnen vid våra universitet, om
inte hela vårt mödosamt konstruerade
välfärdssamhälle skall förfalla. Vi måste
i viss utsträckning vända strömmen av
studenter från de humanistiska till de
naturvetenskapliga lärosätena. Den förestående
universitetsreformen bör kompletteras
med ett prognosinstitut, som
upplyser de studerande om vilka möjligheter
samhället erbjuder dem efter avslutade
studier. Ett sådant institut har
efterlysts av studenter och andra intresserade
allt sedan början av 1930-talet
med den då inträffade arbetslösheten in -

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

om de akademiska yrkena. Det är visserligen
sant, att ett prognosinstitut aldrig
kan fungera restlöst fullkomligt, men i
grova drag bör det kunna ge vägledning
för de nyexaminerade studenterna att
välja sådana studiebanor, där underskott
på arbetskraft råder, och att avråda dem
från att i alltför stor utsträckning deltaga
i det nu pågående lämmeltåget till de
humanistiska sektionerna.

De nya universitetslektorerna, vilkas
tillkomst innebär ett nytt, friskt grepp
inom vår universitetsorganisation, skall
i huvudsak svara för undervisningen
fram till filosofie kandidat- och magisterexamina.
Statsutskottets andra avdelning
har haft klart för sig att reformens
lyckosamma utgång väsentligen beror på
hur dessa tjänster rekryteras. Avdelningen,
liksom väl också ecklesiastikministern,
har även haft klart för sig
att svårigheter kan uppstå för rekryteringen.
Sporadiskt har det redan förut
under de senaste åren funnits liknande
befattningar vid universiteten i form av
s. k. pedagogiska lektorat. Innehavarna
av dessa befattningar har varit läroverkslektorer
och i vissa fall seminarielektorer,
som uppehållit tjänsterna på
förordnanden. De har som pedagogiska
lektorer haft samma löneförmåner som
tillkommit dem vid de läroanstalter, där
de haft fast anställning. I de fall, där de
har rekryterats från lärarutbildningsanstalter
— provårsläroverk eller folkskoleseminarier
— har de alltså haft bättre
betalt än i den lönegrad, Ao 26, där universitetslektorerna
inplacerats. Med anledning
härav har herr Helén i andra
kammaren och jag väckt motioner, där
det har hemställts att sådana övergångsanordningar
träffas, att dessa förutvarande
pedagogiska lektorer eller de, som
förordnas från och med den 1 juli 1958,
icke måtte lida någon minskning i sina
löneförmåner. Det är med tacksamhet
jag konstaterar att statsutskottet har instämt
i vår hemställan, och jag vet att
Kungl. Maj:t är på samma linje. Utskottet
har emellertid gått en bit längre än
vi motionärer — av taktiska skäl — har
vågat gå. Statsutskottet utgår nämligen
ifrån att, därest det framdeles skulle visa

sig nödvändigt och lämpligt att anlita
vid de allmänna läroverken, seminarierna
m. fl. undervisningsanstalter anställda
lektorer för den akademiska undervisningen,
möjligheter hålls öppna att
meddela dylika förordnanden med bibehållande
av deras löneförmåner; det
är alltså här fråga om korttidsförordnanden.
Jag vill, herr talman, betyga
statsutskottet min högaktning för dess
goda omdöme.

Beträffande de s. k. utländska lektorerna
i främmande språk har departementschefen
starkt betonat, att deras
undervisning skall ha karaktär av färdighetsövningar
och därmed jämställd
undervisning. Om man toge sig för att
tolka statsrådets uttalande strikt efter
dess ordalydelse, skulle man få det intrycket,
att han ville vrida klockan tillbaka
till tiden långt före det första
världskriget. Men så illa är det nog inte.
Förr i världen var det väl så, att dessa
lärare fungerade som ett slags språkmästare
med en undervisning, där
tyngdpunkten låg på uttal, grammatik
och glosor. Men även om en avsevärd
del av deras undervisning fortfarande
bör omfatta dessa elementära ting så
har ju åtskilliga av dessa kulturattachéer
fungerat som stimulerande lärare,
som har introducerat sina elever i hemlandets
kultur och litteratur. Eftersom
en del av våra språkprofessorer varit
övervägande språkhistoriskt inriktade,
har det ankommit på de utländska lektorerna
att inviga studenterna i de stora
kultursammanhangen. En alltför snäv
begränsning av deras verksamhet kunde
dessutom äventyra möjligheten för universitetsmyndigheterna
att anställa de
kulturellt mest kvalificerade personerna.
Statsutskottet har på denna punkt
presterat en mera nyanserad skrivning
i överensstämmelse med universitetsutredningens
framställning. Jag instämmer.

Men därutöver förutsätter jag att universitetsmyndigheterna
skall meddelas
rätt att minska en utländsk språklektors
tjänstgöringsskyldighet i det fall, att han
fullgör en kvalitativt mera högtstående
undervisning. Förberedelserna för en

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

sådan undervisning tar ju åtskilligt mera
tid än de s. k. färdighetsövningarna
gör.

Till sist, herr talman, vill jag instämma
i departementschefens yttrande, att
den akademiska utbildningens syfte inte
bara är att inpränta kunskaper och ge
praktiska färdigheter, utan också att
lämna handledning i ämnets vetenskapliga
metodik och att ge introduktion i
den aktuella vetenskapliga problematiken.
Väsentligt är att studenten tillägnar
sig ett vetenskapligt och inte minst kritiskt
sätt att tänka.

De vetenskapliga studierna måste alltid
i stor utsträckning bli självstudier,
säger departementschefen. Jag skulle
vilja tillägga, att utan denna förmåga kan
inte studenten i sin senare verksamhet
tillfredsställande fullgöra de uppgifter
som åläggs honom. Jag tänker då särskilt
på de studenter som väljer lärarbanan.
Den skola, som möter den unge
läraradepten i början av hans gärning,
kommer sannolikt att förete en helt annan
bild, då han slutfört sitt verk. Utan
förmåga att tänka självständigt, kritiskt
och vetenskapligt, utan förmåga till initiativ
och självstudier blir han en ganska
värdelös kugge i maskineriet.

Den organisation, som nu beslutas för
de filosofiska fakulteterna, innebär möjligheter
på gott och ont. Den rika flora
av föreläsningar, seminarieundervisning,
laborationer, lektionsundervisning
och handledning, som presenteras studenterna,
får inte leda till osjälvständigt
anammande från deras sida, utan
bör i stället inrikta dem på självständigt
arbete.

Statsmakterna sätter nu verktygen i
universitetens hand och anger ramen för
deras verksamhet. Nu ankommer det på
universiteten att föra verket vidare.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det må kanske först tilllåtas
mig att uttala min glädje och tillfredsställelse
över den eniga uppslutning
som skett bakom den nu föreliggande

propositionen om upprustning av universiteten
och högskolorna. Trots att
ingen kan undgå att känna att det ligger
en viss brådska i atmosfären här inne
i första kammaren, vill jag ändå, herr
talman, göra några mer principiella deklarationer.

Det är ju för alla bekant att det är
den väldiga tillströmningen till de högre
läroanstalterna och samhällets växande
behov av kvalificerad och välutbildad
arbetskraft som bildar själva bakgrunden
till hela den reform som i dag
kommer att beslutas. Just denna rent
kvantitativa sida av saken kan inte nog
kraftigt understrykas. Har man inte den
för ögonen, kan man inte förstå många
av de förslag som föreligger såväl i universitetsutredningens
betänkande som i
universitetspropositionen. Läget var ju
det, att praktiskt taget hela ramen för
den högre utbildningen hade blivit för
trång, och det var alltså nödvändigt att
angripa frågan om forskning och högre
utbildning i hela dess vidd. De beslut,
som fattas i dag, innebär ju bara en
första etapp — det är jag mycket angelägen
att understryka; jag gjorde det
också i andra kammaren i går. Det gäller
i första hand undervisningen vid de
filosofiska faktulteterna, forskarutbildningen
och forskarrekryteringen. Jag
väntar nu på nästa förslag från universitetsutredningen,
vilket kommer att gälla
forskningen i mer egentlig bemärkelse.
Sedan har vi att ta ställning till de
stora frågorna om hela vårt universitetsväsens
dimensionering, hur stora våra
universitet kan och bör vara, frågan
om nya universitet, om utbyggandet av
högskolorna i Umeå etc., etc.

Jag behöver inte nu upptaga kammarens
tid eller protokollet med att citera
så många siffror — de är redan kända
— siffror sådana som att vi år 1965
kommer att ha 40 000 studenter och år
1975 omkring 50 000 studenter inskrivna
vid universitet och högskolor. Det innebär
en fördubbling av vad vi hade för
ett par år sedan. Huvuddelen av denna
ökning kommer de filosofiska fakulteterna
till godo. Samtidigt kan man peka
på sådana fakta — vilket är skrämman -

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

de — som t. ex. att av 1 000 humanister
hade 15 terminer, d. v. s. sju och ett
halvt år, efter inskrivningen knappt
hälften avlagt examen, medan drygt 40
procent lämnat sina studier utan examen
och 12 procent ännu låg kvar och kämpade
för att få någonting med sig från
universitetet. För naturvetarna var situationen
inte mycket bättre. Det beror,
ärade kammarledamöter, inte på att de
studerande vid de filosofiska faktulteterna
skulle vara särskilt dumma, jämfört
med t. ex. teknologer, medicinare och
andra högt begåvade personer. Utredningen
har fullständigt bevisat att det
är studieordningen vid de fria filosofiska
fakulteterna som gör att studieresultatet
blir så dåligt. Det finns fackhögskolor
med ganska medelmåttiga studentbetyg
bland eleverna, där de studerande
når bättre genomsnittliga studieresultat
än de bästa av de studenter som
valt de fria ämnena vid universitet.

Vad vi behöver vid universiteten är
fler lärare, mindre undervisningsgrupper
och, såsom jag nyss sade, en bättre
organisation av studierna. Jag behöver
inte här plädera för detta, utan jag vill
i stället framhålla de allmänna synpunkterna
på reformen. Min avsikt är därvidlag
säkerligen ganska genomskinlig,
herr talman, den nämligen att också förbereda
kammaren på det förslag som
framdeles kommer att läggas på riksdagens
bord om upprustning av forskningsverksamhet,
universitet och högskolor.

Universitetens uppgift är ju vetenskaplig
forskning och undervisning, men
därmed är ingalunda givet, att denna
dubbla uppgift bäst fylles genom att den
i lika mån återspeglas i instruktionen
för varje enskild befattning — det är utredningens
och propositionens ord. Snarare
är det så, att både forskning och
undervisning bättre tillgodoses genom
en högre grad av arbetsfördelning inom
universitetens ram. I det läget finns det
— inte minst för forskningens skull —
knappast någon annan möjlighet än att
reservera professorernas och — om uttrycket
tillätes — den kvalificerade
forskningspersonalens undervisning i

första hand för handledning på högstadiet
och för mer kvalificerad undervisning
på lågstadiet i föreläsningens och
proseminariets form. Det nu föreliggande
förslaget innebär dessutom när det gäller
en- och tvåbetygsundervisningen en standardhöjning.
Vi skall komma ihåg att universitetslektorerna
ju i verkligheten inte
ersätter i första hand professorer, utan
biträdande lärare, assistenter och amanuenser,
som nu i mycket hög grad har
fått svara för den lägre, mer handledande
undervisningen.

Jag vill sedan, herr talman, till kammarens
protokoll läsa in några synpunkter
i fråga om de utländska lektorerna.

Jag är glad att herr Ohlon tog upp den
frågan och att han inte sökte missförstå
skrivningen i propositionen som borde
ha varit något mer nyanserad. Då jag
ju även varit ordförande i universitetsutredningen,
som hade en mer nyanserad
skrivning på den punkten, är det
kanske inte så svårt att förklara, hur
detta kunde uppstå.

Det har i den offentliga debatten, inte
minst i pressen, påståtts att jag med uttalandet
i propositionen skulle för framtiden
vilja förhindra att de utländska
lektorerna skulle meddela annan undervisning
än sådan som har karaktären av
färdighetsövningar och därmed jämställd
undervisning.

En dylik tolkning är helt orimlig.
Jag framhåller i propositionen med
skärpa, att den indelning av den akademiska
undervisningen, som universitetsutredningen
gjort i sitt betänkande
och som jag accepterat — föreläsningar,
seminarieundervisning, laborationsundervisning,
lektionsundervisning och
handledning — innebär en viss schematisering.
Undervisningsformerna griper
självfallet in i varandra. Men, framhåller
jag, denna schematisering är nödvändig
för att man i praktiken skall
kunna realisera det av utredningen föreslagna
och av mig accepterade systemet
med organisationsplaner för dimensioneringen
av de filosofiska fakulteternas
undervisningsresurser.

När jag utifrån denna ståndpunkt behandlat
de olika lärarkategoriernas un -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

dervisningsuppgifter och undervisningsskyldighet,
har det varit nödvändigt för
mig att använda just de gjorda schematiseringarna.
Annars skulle man, som
jag sade, inte ha fått någon grund för
att göra en realistisk beräkning av lärarbehovet.
Men därav följer självklart
ingalunda, att jag med detta uttalande
i propositionen skulle vilja förhindra
de utländska lektorerna att inom ramen
för den fastslagna undervisningsskyldigheten
— och här citerar jag en invändning
i herr Ohlons motion — hålla föreläsningar
eller orienteringar om sitt
hemlands kulturliv. Dessutom är ju detta
en detalj. Det kan aldrig ankomma på
statsmakterna att i någon form reglera
denna sak. Det måste i rimlighetens
namn vara universitetens och de akademiska
instansernas sak att själva få bestämma,
hur de undervisningsresurser
i timmar räknat, som statsmakterna betalar,
skall användas.

Jag vill inte, herr talman, gå in på en
diskussion om det framtida behovet av
akademiker. Det vågar jag helt enkelt
inte göra vid denna tidpunkt. Men vid
anblicken av det starkt växande studentantalet
och dessutom av bilden i
dag som kan beskrivas på det sättet, att
det verkar, som om vi skulle få överskott
på vissa områden — herr Ohlon
nämnde de humanistiska banorna —
samtidigt som vi har stort underskott på
andra (de naturvetenskapliga) kan det
förefalla litet egendomligt för någon eller
några, att man då också rustar upp de
humanistiska fakulteterna. Men det är
uppenbart, att man i ett samhälle av vår
progressiva typ inte kan göra beräkningar
och bedömningar av arbetskraftsbehovet
i en framtid, som ligger
bortom de närmaste åren. Framför allt
är det vanskligt att ange vilket slag av
arbetskraft som kan komma att behövas.
Men därför får man inte kasta yxan
i sjön och omedelbart börja att ropa på
spärr.

Jag vill inte här erinra om hela den,
såsom jag tycker, olustiga debatt, som
har förts från Läkarförbundets sida nu
och tidigare. Det finns också en rad
andra exempel på hur man med s. k.

prognosers hjälp söker bevisa att en hotande
överproduktionskris på något område
skulle vara för handen. Jag har
många gånger sagt, muntligt och skriftligt,
att jag inte tror att det är många
av oss som har sådan fantasi, att vi vågar
oss på att förutspå, hur arbetsprocessen
ser ut och vad det är för typ av
arbetskraft vi behöver o. s. v. i samhället
om tio, femton eller tjugu år. Men
att ett samhälle i välstånd och med stigande
produktion också kommer att ha
behov av ett ökat antal humanister, är
ju alldeles uppenbart.

Det är däremot nödvändigt att vi har
en gemensam samhällspolitisk arbetshypotes
när det gäller dessa ting. Är vi
pessimister, kommer vi själva att suggerera
oss fram till andra prognoser än
dem vi skulle komma fram till, om vi
räknar med en stigande produktion. Om
vi bedömer våra framtida möjligheter
att sänka elevantalet i klasserna som
obefintliga, får vi ett annat framtida behov
av lärare än om vi räknar med att
vi kommer att få sådana resurser. Tror
man att människorna har börjat tröttna
på framstegspolitik och börjat hoppas
på en annan politik, ja, då får man också
andra siffror i behovskolumnerna än
om man alltjämt räknar med att vi lever
och kommer att leva i ett progressivt
samhälle med stark dynamik på samhällslivets
olika områden.

Jag tror att den enda rimliga ståndpunkten
är att betrakta varje tillskott av
kvalificerad arbetskraft som värdefullt
för samhället och anse, att endast den
mobiliserbara begåvningsreserven och
de samhällsekonomiska resurserna bör
få tillåtas att sätta en gräns för utbyggnaden
av vårt utbildningsväsende.

Till sist, herr talman, vill jag även nu,
för att förbereda kommande aktioner,
säga att det ytterligt besvärliga problemet
när det gäller den högre undervisningen
numera ligger på investeringssidan.
Problemet gäller det väldiga behov
av nya institutioner, lokaler och byggnader,
som vi behöver. Det är mot den
bakgrunden nödvändigt att angripa lokalproblemen
utan några förutfattade
meningar; i varje fall bör de inte an -

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Ang. förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

gripas slentrianmässigt. För närvarande
arbetar många utredningar på att söka
lägga fram förslag till att bygga billigare.
För min del anser jag, att vi måste
räkna med att bygga ganska spartanskt
på både skolans och högskoleväsendets
område. Det är inte heller någon olycka
på längre sikt att nu spara mer på investeringarna
i varje enskild skol- och
institutionsbyggnad för att i stället kunna
producera så många fler dylika byggnader.
Dessutom går utvecklingen, vilket
kanske bör understrykas, nu så
snabbt, att dagens undervisnings- och
forskningslokaler i morgon med största
sannolikhet redan är föråldrade, detta
inte minst med hänsyn till forskningens
nya anspråk. Men vi måste räkna med
växande investeringsanspråk och investeringar
på detta område.

Tillåt mig sluta detta inlägg med att
citera en mening ur universitetsutredningens
betänkande, där man säger, att
det över huvud taget lönar sig för ett
samhälle att satsa på utbildning, och
skriver: »Skall vi kunna se fram mot
ett samhälle som inte bara är rikare,
mätt i produktion, utan även lyckligare,
krävs ökade insatser inte bara på det
tekniska området utan på alla de områden
som är representerade inom akademisk
utbildning och forskning.»

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I likhet med herr Olilon
vill jag gratulera ecklesiastikministern
till det krafttag han tagit på detta område.
På den punkten har vi ju också i
statsutskottet varit alldeles överens.

Men därutöver skulle jag rent personligt
vilja säga, att jag hoppas att det
skall bli möjligt för ecklesiastikministern
att ta ytterligare krafttag. Jag tänker
då närmast på en snabb utbyggnad
av enhetsskolan och inte inte minst på
angelägenheten av att få till stånd en
verklig yrkesutbildning, som vi mycket
snabbt måste förverkliga, om våra ungdomar
skall kunna få den utbildning,
som framtiden kräver och som de själ -

va behöver, när de skall träda ut i förvärvslivet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag hade redan förut
klart för mig att ecklesiastikministern
inte hade menat så strongt i fråga om
de utländska lektorernas tjänstgöring
som hans uttalande i propositionen lät
förmoda. Jag är tacksam för att ecklesiastikministern
nu även i denna församling
har betygat, om att ban inte får
tolkas efter ordalydelsen, utan att han
fortfarande står på samma ståndpunkt
som intagits av den utredning, i vilken
han på sin tid var ordförande. Det har
nämligen i pressen gjorts gällande att
det skulle föreligga en klar motsättning
mellan ecklesiastikministerns uttalande
i propositionen och riksdagens beslut år
1935 angående våra egna svenska lektorers
verksamhet vid utländska universitet.
I riksdagens uttalande år 1935 hette
det om dessa våra egna kulturambassadörer,
om vi skall kalla dem så, att deras
verksamhet är av »nationellt intresse»
och »bör äga en icke ringa betydelse
för spridande av kännedom om Sverige
och svensk kultur». Jag föreställer mig
att det är likadant ställt beträffande de
utländska lektorerna här i Sverige.

Ecklesiastikministern är optimistisk
inför framtiden, och det är jag också,
men om man ser på den nära framtid,
som kommer att möta de humanister
som för närvarande studerar vid våra
universitet, är kanske inte framtiden så
särdeles ljus.

Ecklesiastikministern antydde att vi
har alldeles för stora klassavdelningar i
våra läroverk och högre skolor — vi
har klasser på ända bortåt 40 elever i
samma avdelning — att deras storlek
bör nedbringas och att det för detta ändamål
behövs flera lärare. Det är alldeles
riktigt, men kom ihåg, att när det
gäller att minska klassavdelningarna vid
de högre skolorna utgör tillgången på
naturvetare den svagaste länken i kedjan.
Det är — såsom ecklesiastikminis -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Ang. förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

tern också antydde i sitt interpellationssvar
i går i andra kammaren — framför
allt på den punkten vi nu närmast
bör inrikta oss.

Jag är tacksam för det anförande, som
ecklesiastikministern här höll. Jag kan
till alla delar instämma i vad han i övrigt
yttrade.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta föredragningen
av ifrågavarande utlåtande ävensom
handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill meddela, att kammaren har
bordläggningsplenum på måndag kl. 16.
Tisdagens plenum börjar kl. 10, sannolikt
med en utrikesdebatt, och fortsätter
sedan med en försvarsdebatt. Säkerligen
kommer det att bli både förmiddagsoch
kvällsplenum. Onsdagens plenum
börjar också kl. 10, och all sannolikhet
talar för att vi även då får ett kvällssammanträde.
Yad som kommer att återstå
till torsdagen, vet jag inte, men det
är tillrådligt att reservera även torsdagen
för riksdagsarbetet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr B 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr B 11, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten
för budgetåret 1958/59, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor;

nr B 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda fram -

ställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

B 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig borgen för
lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
jämte i ämnet väckta motioner;

nr B 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m.;

nr B 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.;

nr B 61, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag till strålskyddsverksamhet
m. m. för budgetåret
1958/59 jämte i ämnet väckta motioner; nr

B 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående organisationen av
statens institut för folkhälsan m. m.;

nr B 63, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser allmänna
resereglemente! m. m.;

nr B 64, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser utrikes
tjänsteresor; och

nr B 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställning
angående vissa avsättningar till
budgetutjämningsfonden samt ianspråktagande
av vissa medel från samma fond
för avbetalning å statsskulden.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr B 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation m. m.; och

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

nr B 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juni 1902
(nr 71), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr B 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr B 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr B 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr B 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställning
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr B 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande vissa anslag för budgetåret
1958/59 under fjärde huvudtiteln
och under försvarets fonder jämte i ämnet
väckta motioner;

nr B 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svensk medverkan
i FN:s observationsgrupp i Libanon;

nr B 55, i anledning av väckt motion
om översyn rörande formerna för utrikesdepartementets
förvaltning av anförtrodda
medel;

nr B 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av det högsta
belopp intill vilket staten må åtaga
sig betalningsansvar i form av statsgaranti
för exportkredit jämte i ämnet
väckta motioner;

nr B 57, i anledning av väckta motioner
angående utnyttjande av anslag
å allmän beredskapsstat;

nr B 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B framställda
förslag om anslag för budgetåret 1958/
59 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckt motion;

nr B 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag i statsverkspropositionen B om
anslag för budgetåret 1958/59 till avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

B 60, i anledning av väckt motion
angående vissa spörsmål rörande frågan
om riksstat för budgetåret 1958/59;

nr B 61, angående tilläggsstat III till
riksstaten för budgetåret 1957/58; samt
nr B 62, angående statsregleringen för
budgetåret 1958/59;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr B 1, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till ny tulltaxa,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr B 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeförordningen den 4
oktober 1929 (nr 316) jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr B 5, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1958/59 m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr B 5, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att främja sparande
och kapitalbildning;

nr B 7, i anledning av väckta motioner
angående främjande av långsiktigt
sparande och angående värdesäkring av
sparande, m. m.; samt

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

nr B 8, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande problem sammanhängande
med Sveriges ställning gentemot
det planerade västeuropeiska frihandelsområdet; första

lagutskottets utlåtanden:
nr B 10, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr B 13, i anledning av väckt motion
angående utredning om en bättre koncentration
av rättsvården på den mera
samhällsfarliga kriminaliteten;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr B 10, i anledning av väckt motion
om skyldighet att förse bilar och mo -

torcyklar med registrerande hastighetsmätare;
samt

nr B 11, i anledning av väckta motioner
om höjning av avgifterna för registrering
i bilregistret; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr B 12,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.10.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Fredagen den 25 juli eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets
utlåtande nr B 48, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
B under åttonde huvudtiteln gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1958/59 till universiteten, den medicinska
undervisningen m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 2

Om inrättande av en professur i virologi
vid Uppsala universitet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1958/59, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet som föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna
av departementschefen angiven avlöningsstat
för Uppsala universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1958/59, dels ock till Uppsala
universitet: Avlöningar för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
16 669 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Kaijser (I:B 5) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Göingegården (II: B 59), i vilka
hemställts, att riksdagen, i enlighet med
statsutskottets ställningstagande föregående
år till den virologiska verksamheten
vid Uppsala universitet, måtte besluta
om inrättandet av en tjänst som
professor i virologi därstädes samt för
detta ändamål anvisa ett förslagsanslag
av 38 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1958/59, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet, som föranleddes av vad utskottet
i punkten anfört;

b) godkänna under momentet införd
avlöningsstat för Uppsala universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1958/59;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 16 669 000 kronor;

d) i anledning av motionerna I:B 5
och II: B 59 i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet i punkten
anfört.

Reservation hade anmälts av herr
Nilsson i Göingegården, som dock ej antytt
sin mening.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag har vid denna punkt
begärt ordet inte för att framställa ett
yrkande utan bara för att göra ett påpekande.
Det finns här en blank reservation,
avgiven av herr Nilsson i Göingegården.
Det gäller en motion av honom
i andra kammaren och av mig i denna
kammare om en professur i virologi,
som begärts av den medicinska fakulteten
i Uppsala och som innefattades i
universitetskanslerns petita men som
utan motivering uteslöts från statsverkspropositionen.
Utskottet har avstyrkt motionerna
men med en mycket välvillig
skrivning. Utskottet förutsätter att Kungl.
Maj :t upptar frågan om inrättande av
omförmälda professur till förnyad prövning
och snarast möjligt förelägger riksdagen
förslag i ämnet.

Jag beklagar ändå, att professuren inte
blir beslutad i år. Det gäller här ett viktigt
ämne. Det största antalet sjukdagar
i vårt land orsakas av virussjukdomar.
Det gäller vidare att möjliggöra utbildning
av sådana högt kvalificerade per -

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

soner, som skall förestå de under utbyggnad
varande nya virologiska laboratorierna.
Det är brist på sådana personer
i vårt land. Det gäller slutligen
också att ta vara på sådana högt förtjänta
kapaciteter som vi har inom detta
område, innan de av bättre villkor lockas
att lämna vårt land.

Jag har också i en annan motion pekat
på besparingar på andra punkter,
nämligen punkterna 4, 9, 14 och 20 i
denna huvudtitel, som skulle ha kunnat
göras och som mycket väl skulle ha
kunnat täcka kostnaderna för denna
professur. Det gällde resebidragen för de
medicine kandidater, som skall fullgöra
assistenttjänstgöring i medicin och kirurgi
vid lasarett i landsorten. Då jag
inom utskottet inte fått något medhåll i
den frågan heller, tänker jag inte ställa
något yrkande på de punkterna. Men får
jag här bara ytterligare antyda, att jag
alltjämt anser virologiprofessuren vara
en betydelsefullare utgift än resebidragen.
Jag kan nämna att jag i sommar på
den lasarettsavdelning, som jag förestår,
har fem studerande, som skall fullgöra
sådan assistenttjänstgöring. Av dem har
tre motorfordon — två bilar och en
scooter. Det förefaller mig inte, som om
deras behov av den förhållandevis ringa
penningsumma, som järnvägsbiljetten
fram och åter från universitetsstaden
kräver, skulle vara så oerhört stort.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 3—40

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad, avdelningsvis och punktvis
skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr B 49, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen B under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar
angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola och särskilda
försöksskolan i Linköping, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. anslag till Göteborgs musikkonservatorium Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 50, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1958/59
till Göteborgs musikkonservatorium.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Bergman
m. fl. (I: B 1) och den andra inom
andra kammaren av fröken Wallerius
m. fl. (II: B 3), både hemställts, att riksdagen
måtte besluta att dels till Göteborgs
musikkonservatorium för budgetåret
1958/59 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 200 000 kronor, dels
anhålla att Kungl. Maj :t måtte utfärda de
föreskrifter som kunde anses behövliga
för medlens disponering, dels ock anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte till nästa
års riksdag framlägga förslag om slutlig
organisation av musikkonservatoriet i
Göteborg.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: B 1 och II: B 3 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar O hlon, fröken Andersson,
herrar Boman, Bergman och Sundelin,
fröken Elmén, herr Andreasson samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I:B 1 och II: B 3,
till Bidrag till musikkonservatoriet i Göteborg
för budgetåret 1958/59 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett anslag av
100 000 kronor;

2) av herr Nilsson i Göingegården,
som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! År 1916, under det första
världskriget, igångsattes i regi av Göteborgs
orkesterförening en orkesterskola
i Göteborg. Skolans tillkomst hade att
göra med den då rådande svårigheten
att få musiker till den symfoniorkester,
som fanns i staden och som nu är den
första fasta symfoniorkester, som tillkommit
i detta land. Orkesterskolan har

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Ang. anslag till Göteborgs musikkonservatonum

sedan dess i skiftande former bedrivit
sin verksamhet. I början av 1950-talet, jag tror det var år 1954, avgav 1947
års musikutredning ett betänkande, Musikliv
i Sverige, där det bl. a. föreslogs,
att det utöver musikhögskolan skulle inrättas
ytterligare två musikkonservatorier
i Sverige, varav ett i Göteborg. Med
anledning av detta betänkande utvidgades
orkesterskolan i Göteborg till att
bli ett treårigt musikkonservatorium.
Första året finansierades verksamheten
genom privata gåvor och donationer. Sedan
har staden och i viss utsträckning
även staten trätt till, men Göteborgs stad
har förklarat att detta är en statlig angelägenhet
och att staden i fortsättningen
inte längre vill bistå denna verksamhet.

Under de sista åren har väckts motioner,
som har siktat till dels att staten
skulle överta musikkonservatoriet i Göteborg,
dels att i avbidan på ett sådant
övertagande konservatoriet skulle få
statliga anslag. Detta har emellertid inte
lyckats. Men för två år sedan igångsattes
en specialutredning på grund av ett yttrande
av riksdagen angående musikkonservatoriet
i Göteborg. Utredningen anförtroddes
musikhögskolans direktör i
Stockholm, professor Carlberg, och han
avgav förra året ett betänkande i frågan.

Då det nu har gjorts gällande, senast
inom statsutskottet vid behandlingen av
detta ärende, att detta skulle vara en
kommunal angelägenhet, ber jag, herr
talman, att få referera vad professor
Carlberg har yttrat i sitt betänkande, av
vilket yttrande torde framgå, att detta
är ett ärende som gäller inte bara västra
Sverige utan hela vårt land. Professor
Carlberg ställde sig tre frågor. Den första
frågan löd: Föreligger behov av ett musikkonservatorium
i Göteborg? Den andra
frågan löd: Är den av Göteborgs musikkonservatorium
bedrivna verksamheten
av sådan art och kvalitet, att den
motiverar anslag från staten? Och den
tredje frågan gällde: Har konservatoriet
sådana utvecklingsmöjligheter, att det i
fortsättningen bör stödjas eller helt övertagas
av staten?

Professor Carlberg säger, att statsutskottet
redan år 1956 besvarat den första

av dessa frågor, då utskottet yttrade sig
i anslutning till den motion som då
väcktes, och statsutskottet besvarade frågan
med ja. Ett nytt statligt konservatorium
är i hög grad påkallat särskilt med
hänsyn tagen till den uppenbara bristen
på musiklärare och kyrkomusiker, som
för närvarande förefinnes i vårt land.
Den bristen är så stor, att om den inte
täckes inom en ganska kort tid kommer
inte den beramade musikverksamheten—-dels inom den nya skolan och dels inom
musiklivet i övrigt i anslutning till kyrkomusiken
— att kunna fullföljas.

Professor Carlberg tillfogade några anmärkningar
i detta sammanhang och påpekade,
att Göteborgs stad för närvarande
har nära 400 000 invånare, d. v. s. en
betydligt högre befolkningssiffra än
Stockholm hade för femtio år sedan. Han
framhåller, att Göteborgs musikliv för
närvarande —■ om man bortser från operaverksamheten
— är betydligt fastare
och större än Stockholms musikverksamhet
för femtio år sedan. Och så tilllägger
han, att den av Göteborgs orkesterförening
bedrivna symfoniska konsertverksamheten
har en omfattning och
en kvalitet, som även internationellt sett
motsvarar stadens karaktär av provinsiell
storstad, och att ett högt utvecklat
musikliv även betyder tillgång på högt
kvalificerade musiker och musikpedagoger,
som erfordras vid en dylik högskola.
Han tillägger vidare: »Vid jämförelse
med förhållandet i andra länder
ter det sig därför nästan groteskt att en
stad av Göteborgs storlek och kulturella
betydelse saknar en av staten driven eller
understödd musikalisk utbildningsanstalt.
»

När Göteborgs orkesterförening år
1954 utbyggde den sedan 1916 existerande
orkesterskolan till ett musikkonservatorium
enligt 1947 års musikutrednings
principer, var detta ett lokalt initiativ
bland så många andra i stadens
historia att främja kulturlivet. De utbildningsmöjligheter,
som ett konservatorium
i Göteborg skänker, kommer icke
blott staden till godo utan ett geografiskt
område, som försiktigt räknat rymmer
en och en halv miljon invånare. För

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

Ang. anslag till Göteborgs musikkonservatorium

jämförelses skull kan nämnas att Jylland
med ca två miljoner invånare har
tre av danska staten understödda musikkonservatorier.

Beträffande den tredje frågan, som
gäller göteborgskonservatoriets utvecklingsmöjligheter,
säger professor Carlberg,
att dessa möjligheter beror på de
ekonomiska resurser som konservatoriet
kan förfoga över. Men konservatoriets
tillväxt bör även ses från den synpunkten,
att musikhögskolan i Stockholm behöver
en avlastning av en del av den
examensrätt som den för närvarande har
monopol på. Det är nämligen så att examina
för eleverna vid musikkonservatoriet
i Göteborg måste avläggas här i
Stockholm. Professor Carlberg säger, att
det framför allt gäller ensamrätten att
utbilda och examinera musiklärare och
kyrkomusiker. Han fortsätter: »Musikhögskolan
kan icke sägas ha något intresse
av att ha ensamrätt till denna utbildning
och examinering, som enligt
gjorda beräkningar kommer att tilltaga
i omfattning. För musikhögskolan framstår
det tvärtom som ett önskemål, att
ett eller ett par landsortskonservatorier
upprättas med sådana pedagogiska resurser,
att de på vissa områden kan sidoordnas
med musikhögskolan som utbildnings-
och examensanstalter.»

Vad den ekonomiska sidan av frågan
angår säger professor Carlberg, att behovet
av musiker kommer att öka så
snabbt, att en utökning av musikerutbildningcn
under alla omständigheter
måste ske i vårt land. Jag skulle vilja
tillägga, att det då sannolikt är den billigaste
utvägen att understödja den institution
som redan finns.

Nu har Göteborgs stads anslag undan
för undan minskats, och för närvarande
har staden ställt ultimatum: om inte staten
lämnar bidrag, kommer musikkonservatoriet
att tvingas att lägga ned
sin verksamhet. Härom säger professor
Carlberg, att om det nuvarande
konservatoriet nedlägges, inträder den
fatala situationen, att Göteborgs orkesterförenings
roll som ledare av verksamheten
måste betraktas som utagerad.
De lokaler i konserthuset, som orkester 7

Första kammarens protokoll 1958. Nr B

föreningen nu kostnadsfritt upplåter åt
konservatoriet, kan under sådana ändrade
förhållanden icke i framtiden påräknas.
En väsentlig försämring av de
organisatoriska och ekonomiska förutsättningarna
för en lösning av konservatoriefrågan
måste bli följden av nedläggandet
av det nuvarande konservatoriets
verksamhet, tillägger professor
Carlberg.

Med anledning av professor Carlbergs
utredning har en lång rad remissinstanser
yttrat sig: Musikaliska akademien,
skolöverstyrelsen, riksräkenskapsverket,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Göteborgs stadsfullmäktige,
Göteborgs orkesterförening,
Svenska orkesterföreningarnas riksförbund,
Kyrkomusikernas riksförbund,
Musiklärarnas riksförbund, Svenska musikpedagogers
riksförbund, Musikfrämjandet
och statskontoret. Samtliga dessa
med undantag av statskontoret har
tillstyrkt att staten antingen övertar musikkonservatoriet
i Göteborg eller genom
statsanslag säkrar dess framtida
verksamhet. Det kan inte komma i fråga
att här referera vad alla dessa remissinstanser
har sagt. Jag vill bara citera
några ord ur yttrandet från länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län: »Länsstyrelsen
finner att det här icke blott
är fråga om de vanliga skälen för eller
emot decentralisering utan att det fast
mer gäller frågan om musikutbildningen
för framtiden skall förbehållas det
mindre fåtal, som har råd och möjlighet
att uppehålla sig i huvudstaden, eller
om den skall bli tillgänglig för ungdomen
även i andra folkrika delar av
riket.»

Innan jag slutar, herr talman, skulle
jag vilja omnämna ytterligare en sak.
För att lättare få motionen tillstyrkt har
motionärerna väckt en annan motion,
som går ut på att artistskatten för utländska
musiker här i landet skall höjas
till samma nivå som den beskattning
som gäller för svenska musici. Nu råder
det förhållandet, att sida vid sida
i våra orkestrar sitter svenska och utländska
musiker, men de utländska be -

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Ang. anslag till Göteborgs musikkonservatorium

höver bara betala en bråkdel av den
skatt som utkrävs av de svenska yrkesutövarna.
Frågan har behandlats av bevillningsutskottet
vid vårsessionen. Bevillningsutskottet
har avstyrkt och riksdagen
följaktligen avslagit denna supplerande
motion. Men om den hade bifallits,
hade så mycket pengar tillförts
statskassan, att de hade täckt kostnaderna
för hela denna verksamhet. Jag
beklagar att riksdagen i våras hade denna
negativa inställning.

Av vad jag här har sagt, herr talman,
torde framgå, att detta icke är ett ärende
som är lokalt förankrat, utan det gäller
en fråga för hela vårt land. Därför
yrkar jag bifall till den reservation som
är fogad till utlåtandet.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Denna fråga har inte tagit
mycket tid i anspråk när den tidigare
varit uppe till överläggning här i
kammaren. Orsaken till att det inte blev
mycket diskussion förra gången var att
statsutskottet föreslagit riksdagen ett så
positivt ställningstagande, att det inte
fanns skäl till några polemiska diskussioner.
Jag skall nu inte ge mig in på att
framhålla behovet av detta musikkonservatorium,
då herr Ohlon givit en så
fyllig redogörelse för detta och när
handlingarna trots sin litenhet är så talande.
Jag förmodar att den saken inte
är svår att avgöra.

Att detta konservatorium ligger i Göteborg
innebär ju inte i och för sig att
det är något göteborgsintresse; det framgår
klart av ut&kottsutlåtandet, och det
behöver jag väl inte uppehålla mig vid.
Jag vill fästa kammarkollegernas uppmärksamhet
på att 1956, när denna fråga
var uppe till riksdagsbehandling, sade
man med stöd av 1947 års musikutrednings
betänkande, som kom 1954, att
det fanns många skäl som talade för en
ökad utbildning på detta område och att
det kanske var lämpligt att den skedde i
Göteborg, men man ville ha en översyn
över de ekonomiska och organisatoriska
konsekvenserna av detta, och man beställde
alltså en utredning. Kungl. Maj:t

tillsatte så småningom en sådan, och
dess yttrande kom ju fram 1957, efter
det att vi på nytt haft frågan uppe till
behandling här och riksdagen på statsutskottets
förslag uttalat sig än positivare
än året dessförinnan, så att reservanterna
aldrig behövt skriva någon
egen motivering för sitt yrkande utan
har använt precis samma ord som utskottsmajoriteten
då. Det är väl i och
för sig rätt talande.

1957 förutsatte man att Kungl. Maj:t
skulle släppa till pengar i någon form,
och det visar sig att för det budgetår
som nu har passerat fick musikkonservatoriet
inte bara pengar från Göteborgs
stad och av donationsmedel där utan
även lotterimedel liksom året dessförinnan
och därjämte medel ur kungafonden,
och på toppen av det hela kom det
rena kalla budgetpengar som Kungl.
Maj :t tog av de medel, vilka är reserverade
för extra utgifter. Detta om någonting
bör väl vara ett tecken på vilken
vikt Kungl. Maj:t har fäst vid detta, och
det har väl varit därför att riksdagen
tagit en sådan klar ställning.

Jag vill därför som en konsekvens a^
vad vi tidigare har sagt endast fram
hålla, att skall det vara någon mening
med att vi här skriver positivt som arbetstermen
heter, så bör det fullföljas,
och man bör inte nu komma med sådana
undanflykter som att man inte kan överblicka
de ekonomiska konsekvenserna.
Vi har beställt en utredning, fått en utredning,
fått den remissbehandlad och
fått de ekonomiska konsekvenserna klarlagda.
Då kan vi inte fatta ett beslut, där
vi säger att konsekvenserna icke kan
överblickas.

För mig är det bara en normal följd
av ärendets gång, när jag i dag yrkar
bifall till reservationen.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):

Herr talman! Det kan synas djärvt av
mig att gå upp och tala i den här frågan,
då jag varken är motionär eller utskottsledamot,
men jag känner ett starkt
behov att säga några ord i denna fråga
såsom folkbildare.

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

Ang. anslag till Göteborgs musikkonservatorium

Det har ju från denna talarstol ofta
hörts tråkiga skildringar av vår ungdom.
Jag kan här i dag redovisa, att vi i folkbildningsarbetet
har kommit i kontakt
med ett mycket starkt musikintresse
bland barn och ungdom nu för tiden.
Vi har i den kommun där jag arbetar
en kommunal musikskola, som på 3 500
invånare har över 250 musikelever. Det
är ett mycket glädjande faktum. I värf
bildningsförbund har vi fått anställa
extra musikombud för att ta vara på det
ökade intresse för musik som kommer
fram bland ungdomen. Vårt landsting
har anslagit extra medel för musikfrämjande
verksamhet bland bildningsorganisationerna.
Allt detta har vi kunnat
bygga ut och leda in på goda vägar i
den fasta förhoppningen och övertygelsen,
att vi här lägger ned en god ballast,
som ungdomen bär med sig ut i livet,
sedan den fått kontakt med musikens
störa kulturskatt. Och ledstjärnan har
varit övertygelsen om musikens stora
betydelse när det gäller att skapa harmoniska
människor i vårt samhälle.

Det är mycket viktigt att denna verksamhet
kan pågå och fortvara, och för
att den skall kunna fortvara och pågå
fordras det lärare och ledare. Göteborgs
musikkonservatorium har bidragit till
att få fram sådana. Utan att vara göteborgare
och ha något göteborgskt lokalintresse
kan jag redovisa, att vi i västra
Sverige har ett mycket starkt intresse
av att Göteborgs musikkonservatorium
skall kunna fortsätta. För att kunna stimulera
och upprätthålla denna musikverksamhet
bland barn och ungdom,
som jag talade om, är det viktigt, att vi
får behålla denna utbildningsmöjlighet
för lärarna.

Jag har all respekt, herr talman, för
den statsfinansiella situationen, men
jag är övertygad om att de pengar man
lägger ned på denna sak är väl använda
pengar. Musiken har en mycket stor
uppgift att fylla i ungdomsvårdande
hänseende. Vi har med den möjligheter
att berika fritiden mer än man annars
kan. Vi har inom bildningsorganisationerna
kunnat samla upp intresset och få
ungdomen intresserad inte bara för att

spela för sig själv, utan fått dem i samspelsgrupper
på ett sätt, som kommer att
ge både familjelivet och föreningslivet
ett mycket gott utbyte. Detta är synpunkter
som man måste ta i betraktande
när det gäller att bedöma behovet av
Göteborgs musikkonservatorium. Vi
måste ha möjligheter att utbilda ledare
för denna verksamhet, och jag tror att
de pengar man lägger ned på detta område
är väl använda pengar.

Herr talman, med all respekt för den
statsfinansiella situationen ber jag att
få yrka bifall till herr Ohlons reservation.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall nöja mig med
att yrka bifall till statsutskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Ohlon
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 50, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

100 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Ang. pensionsreglering för statsanställda m. m.

fattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Näsström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 55;

Nej — 58.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr B 51, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
B gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1958/59 till stipendier vid
handelshögskolorna, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. pensionsreglering för statsanställda
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 52, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående pensionsreglering
för statsanställda m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr B 31 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 6 juni 1958, föreslagit
riksdagen att A. godkänna de framlagda
grunderna för pensionsreglering för
statsanställda m. m. samt B. bemyndiga
Kungl. Maj :t 1) att utfärda statens allmänna
tjänstepensionsreglemente i .huvudsaklig
överensstämmelse med det såsom
bilaga A vid statsrådsprotokollet i
ärendet för den 9 april 1958 fogade författningsförslaget,
2) att under de förutsättningar
och i den omfattning, som i
statsrådsprotokollet förordats, vidtaga
ändringar i nämnda reglemente, 3) att
med iakttagande av de huvudgrunder,
som i statsrådsprotokollet förordats, utfärda
erforderliga övergångs- och tillläggsbestämmelser
till reglementet, 4) att
i huvudsaklig överensstämmelse med

vad i statsrådsprotokollet förordats utfärda
erforderliga bestämmelser angående
särskild omreglering av pensioner till
sådana personer, som under tiden den 1
april 1958—den 30 juni 1959 avginge
med rätt till pension, samt av motsvarande
familjepensioner, 5) att i överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
förordats meddela bestämmelser angående
särskilda grunder för samordning
av folkpension och pensioner, beviljade
enligt tidigare bestämmelser,
samt 6) att med iakttagande av vad i
statsrådsprotokollet förordats medgiva
överskridanden av maximerade anslag
och anslagsposter för budgetåret 1958/59
med hänsyn till ökade förvaltningskostnader
i samband med ett genomförande
av pensionsregleringen.

I anledning av förevarande proposition
hade väckts följande motioner, nämligen dels

motionen II: B 33 av herr Senander
m. fl.;

dels de likalydande motionerna I: B

109 av herr Lindahl m. fl. samt II: B 141
av fröken Sandell m. fl., vari påyrkats,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning av frågan om
familjepensionsrätt vid ingående av äktenskap
efter det anställningshavare fyllt
00 år samt framläggande av förslag, vartill
utredningens resultat kunde ge anledning; dels

de likalydande motionerna I: B

110 av herr Lindahl m. fl. samt II: B 142
av herr Spångberg m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att pensionsbestämmelserna
i det föreslagna reglementet
skulle äga tillämpning jämväl beträffande
före den 1 april 1958 pensionsavgångna
statsanställda och före nämnda
datum till familjepension berättigade
samt att pensionärer, som övertagits
från enskilda järnvägar, skulle i pensionsavseende
jämställas med pensionärer
vid statens järnvägar;

dels de likalydande motionerna I: B

111 av herrar Wolgast och Gunnar Berg
samt II: B 143 av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl., vari hemställts, att riksda -

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5 101

Ang. pensionsreglering för statsanställda m. m.

gen måtte besluta, att på personal i arvodesbefattning
som innehade eller innehaft
dylik befattning efter den 1 juli
1952 skulle vid avgång från arvodesbefattning
som innehafts i oavbruten följd
från pensioneringen och minst till 60 års
ålder tillämpas det pensionsreglemente
som gällde för personal på aktiv stat vid
den tidpunkt då avgången från arvodesbefattning
ägde rum;

dels de likalydande motionerna I: B

135 av herrar Källqvist och Sunne samt
II: B 170 av herrar Kelander och Nyberg,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att pensionerna till dem som
avgått under tiden 1 januari 1957 intill
reglementets ikraftträdande den 1 juli
1959 skulle bestämmas så som om, det
nya pensionssystemet trätt i kraft vid
förstnämnda tidpunkt med verkan från
den 1 juli 1959;

dels de likalydande motionerna I: B

136 av herr Sunne samt II: B 171 av herr
Nihlfors m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att de tidigare pensionerades
pensioner från och med den
1 juli 1959 skulle omregleras till den nivå,
som på ortsgrupp 3 tillkomme dem
som avginge med pension vid övergången
till det nya pensionsreglementet, varvid
samma övergångsbestämmelser skulle
gälla, att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära skyndsam utredning huruvida
och på vad sätt en fullständig tillämpning
av det nya pensionsreglementet
skulle kunna ske på de äldre tjänstepensionerna
och familjepensionerna och vilka
kostnader en omreglering av sådant
slag skulle medföra, att redan pensionerade,
som icke uppnått folkpensionsåldern,
skulle erhålla kompensation för
höjda folkpensionsavgifter i likhet med
vad som föreslagits i proposition nr 157/
1958, samt att bemyndiga Kungl. Maj:t
att utfärda de bestämmelser som erfordrades
för ett genomförande av vad i det
föregående yrkats;

dels de likalydande motionerna I: B
164 av herr Bengtson m. fl. samt II: B
214 av herrar Hedlund och Eliasson i
Sundborn, vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att vid de fortsatta övervägandena

rörande slopandet av den statliga lönegrupperingen
även måtte prövas, hur ett
pensioneringssystem, som icke baserades
på dyrortsgruppering, borde utformas
för de statsanställda;

dels motionen II: B 207 av herr (Rubbestad
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att avslå propositionens
förslag om kompensation till statstjänstemännen
för erlagda pensionsavgifter
till den allmänna folkpensionen efter
de grunder som, i propositionen föreslagits; dels

ock motionen II: B 208 av herr
Björkman m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om en allsidig och förutsättningslös
utredning om de äldre statspensionärernas
pensionsförmåner och om
kostnaderna för en förbättring av dessa.

I förevarande sammanhang hade utskottet
jämväl förehaft en fristående motion,
I: B 137, av herr Torsten Andersson,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om sådan ändring av gällande
bestämmelser beträffande tjänstie- och
familjepensionsförmåner (livränteförmåner)
för tjänstemän, som avginge ur statens
tjänst, att de kunde komma i åtnjutande
av med sin tidigare statliga anställning
förenad pensionsrätt under
hänsynstagande till antalet år de innehaft
med pensionsrätt förenad statlig
befattning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionen II: B 33 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att motionerna I: B 110 och II: B
142 icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: B 135 och II: B
170 icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna I: B 136 och II: B
171, i vad de avsåge omreglering av äldre
pensioner till ortsgrupp 3, icke måtte
av riksdagen bifallas;

V. att motionerna 1: B 136 och II: B
171, i vad de icke behandlats under IV.,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

102 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Ang. pensionsreglering för statsanställda

VI. att motionen II: B 208 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

VII. att motionen I: B 137 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

VIII. att motionerna I: B 109 och II:
B 141 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IX. att motionerna I: B 111 och II: B
143 icke måtte av riksdagen bifallas;

X. att motionerna I: B 1G4 och II: B
214 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XI. att motionen II: B 207 icke måtte
av riksdagen bifallas;

XII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag,

A. godkänna de i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 9 april 1958
framlagda grunderna för pensionsreglering
för statsanställda m. m.,

B. bemyndiga Kungl. Maj:t

1) att utfärda statens allmänna tjänstepensionsreglemente
i huvudsaklig överensstämmelse
med det såsom bilaga A
vid nämnda statsrådsprotokoll fogade
författningsförslaget,

2) att under de förutsättningar och i
den omfattning, som i nämnda statsrådsprotokoll
förordats, vidtaga ändringar i
nämnda reglemente,

3) att med iakttagande av de huvudgrunder,
som i statsrådsprotokollet förordats,
utfärda erforderliga övergångsoch
tilläggsbestämmelser till reglementet,

4) att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet förordats
utfärda erforderliga bestämmelser angående
särskild omreglering av pensioner
till sådana personer, som under tiden
den 1 april 1958—den 30 juni 1959 avgått
med rätt till pension, samt av motsvarande
familjepensioner,

5) att i överensstämmelse med vad i
statsrådsprotokollet förordats meddela
bestämmelser angående särskilda grunder
för samordning av folkpension och
pensioner, beviljade enligt tidigare bestämmelser,

6) att med iakttagande av vad i statsrådsprotokollet
förordats medgiva över -

m. m.

skridanden av maximerade anslag och
anslagsposter för budgetåret 1958/59
med hänsyn till ökade förvaltningskostnader
i samband med ett genomförande
av pensionsregleringen.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Utskottet kan inte heller tillstyrka de
framställda yrkandena om förnyade utredningar
beträffande de äldre pensionerna.
Vad angår den i detta sammanhang
aktualiserade frågan om förhandlingsrätt
för pensionärer lärer det inte
ankomma på statsutskottet att taga ställning
härtill; hithörande problem har i
olika sammanhang behandlats av andra
lagutskottet. Enligt vad utskottet erfarit
har de pensionerade anställningshavarna
genom kontakter med vederbörande
huvudorganisationer haft tillfälle att i
samband med de nu förda förhandlingarna
framföra sina synpunkter.»

Reservationer hade anförts

1) av herrar O hlon och Ivar Johansson,
fröken Andersson, herrar Boman,
Sundelin, Nils Theodor Larsson, Skoglund
i Doverstorp och Malmborg, fröken
Elmén samt herrar Nihlfors, Heckscher,
Bohman och Gustafsson i Kårby, vilka
ansett att det här ovan återgivna stycket
av utskottets motivering bort hava
följande lydelse:

»Utskottet kan inte heller tillstyrka de
framställda yrkandena om förnyade utredningar
beträffande de äldre pensionerna.
Vad angår den i detta sammanhang
aktualiserade frågan om förhandlingsrätt
för pensionärer lärer det inte
ankomma på statsutskottet att taga ställning
härtill; hithörande problem har i
olika sammanhang behandlats av andra
lagutskottet. Utskottet vill emellertid
framhålla angelägenheten av att denna
grupp i samband med förhandlingsarbete
beredes tillfälle att följa förhandlingarna
och på ett tidigt stadium framföra
sina synpunkter»;

2) av herrar O hlon, Boman, Sundelin
och Malmborg, fröken Elmén samt herr
Nihlfors, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

103

Ang. pensionsreglering för statsanställda m. m.

ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under IV och XII
hemställa,

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: B 136 och II: B 171, såvitt
nu vore i fråga, dels besluta att de
tidigare pensionerades pensioner från
och med den 1 juli 1959 skulle omregleras
till den nivå, som på ortsgrupp 3
tillkomme dem som avgår med pension
vid övergången till det nya pensionsreglementet,
varvid samma övergångsbestämmelser
skulle gälla, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda de bestämmelser
som erfordrades för ett genomförande
av vad sålunda föreslagits;

XII. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag med den ändring
som föranleddes av bifall till utskottets
hemställan under IV.,

A. godkänna de i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 9 april 1958
framlagda grunderna för pensionsreglening
för statsanställda m. m.,

B. bemyndiga Kungl. Maj:t

1) att utfärda statens allmänna tjänstepensionsreglemente
i huvudsaklig överensstämmelse
med det såsom bilaga A
vid nämnda statsrådsprotokoll fogade
författningsförslaget,

2) att under de förutsättningar och i
den omfattning, som i nämnda statsrådsprotokoll
förordats, vidtaga ändringar i
nämnda reglemente,

3) att med iakttagande av de huvudgrunder,
som i statsrådsprotokollet förordats,
utfärda erforderliga övergångsoch
tilläggsbestämmelser till reglementet,

5) att i överensstämmelse med vad i
statsrådsprotokollet förordats meddela
bestämmelser angående särskilda grunder
för samordning av folkpension och

pensioner, beviljade enligt tidigare bestämmelser,

6) att med iakttagande av vad i statsrådsprotokollet
förordats medgiva överskridanden
av maximerade anslag och
anslagsposter för budgetåret 1958/59
med hänsyn till ökade förvaltningskostnader
i samband med ett genomförande
av pensionsregleringen;

3) av herrar Ivar Johansson, Nils
Theodor Larsson, Rubbestad och Gustafsson
i Kårby, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så, som
i denna reservation angivits, samt att
utskottet bort under X hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: B 164 och II: B 214, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att vid de fortsatta
övervägandena rörande slopandet
av den statliga lönegrupperingen även
måtte prövas, hur ett pensioneringssystem,
som icke baserades på dyrortsgruppering,
borde utformas för de statsanställda; 4)

av herr Rubbestad, som ansett, att
utskottets yttrande bort i angivna delar
hava den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under XI och XII hemställa,

XI. att riksdagen måtte, med bifall till
motionen II: B 207, besluta avslå Kungl.
Maj :ts förslag om kompensation för erlagda
pensionsavgifter till den allmänna
folkpensioneringen;

XII. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag med den ändring,
som föranleddes av bifall till utskottets
hemställan under XI.,

A. godkänna de i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 9 april 1958
framlagda grunderna för pensionsreglering
för statsanställda m. m.,

B. bemyndiga Kungl. Maj:t

1) att utfärda statens allmänna tjänstepensionsreglemente
i huvudsaklig överensstämmelse
med det såsom bilaga A
vid nämnda statsrådsprotokoll fogade
författningsförslaget,

2) att under de förutsättningar och i
den omfattning, som i nämnda statsråds -

104 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Ang. pensionsreglering för statsanställda m. m.

protokoll förordats, vidtaga ändringar i
nämnda reglemente,

3) att med iakttagande av de huvudgrunder,
som i statsrådsprotokollet förordats,
utfärda erforderliga övergångsoch
tilläggsbestämmelser till reglementet,

5) av herr Andreasson, som dock ej
antytt sin mening.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Det förslag till nya pensionsbestämmelser
för statsanställda m.
fl., som nu förelagts riksdagen för godkännande,
innebär utan tvivel i olika
avseenden betydande förbättringar jämfört
med nuvarande pensionssystem. Ett
flertal pensionsförfattningar ersättes sålunda
med ett gemensamt reglemente:
statens allmänna pensionsreglemente.
Förslaget innebär vidare ett nytt och,
som man väl vågar hoppas, bättre system
än det nuvarande för samordning med
folkpensioneringen. Yad pensionsnivån
beträffar skall den i princip vara 65
procent av den pensionsgrundande lönen
då det gäller den egentliga tjänstepensionen,
som i förslaget benämnes
egenpension. Till detta kommer ett ålderstillägg
av 900 kronor för år efter
uppnådd folkpensionsålder. Familjepen -

sionsnivån skall i princip vara 50 procent
av egenpensionen.

Det förslag som nu föreligger grundar
sig som bekant på en förhandlingsöverenskommelse
mellan representanter för
civildepartementet och de statsanställdas
huvudorganisationer. Det nya reglementet
är avsett att träda i kraft den 1 juli
1959. Därvid skall pensionsfall, som inträffat
under tiden fr. o. m. den 1 april
1958 och till det nya reglementets ikraftträdande,
omräknas enligt de nya bestämmelserna.
Under en femårig övergångstid
skall emellertid medeltalsberäkning
ske mellan pension enligt det
nuvarande och pension enligt det nya
reglementet, varför de nya bestämmelserna
helt kommer att gälla för befattningshavare,
som avgår med pension
först efter denna övergångstid.

I överenskommelsen har de äldre pensionärerna,
d. v. s. de som gått i pension
före den 1 april 1958, inte medtagits
på annat sätt än att det föreslagits,
att pensionerna för dessa äldre pensionärer
genom kommande folkpensionshöjningar
skall kunna bringas upp i
nivå med de pensioner, som på ortsgrupp
3 kommer att gälla för dem som
avgått med pension närmast efter övergången
till det nya reglementet.

Då det gäller dessa äldre pensionärer
har i anledning av det nu för riksdagen
framlagda förslaget väckts flera motioner.
.lag skall här endast beröra motionsparet
B 136 i första kammaren av
herr Sunne och B 171 i andra kammaren
av herr Nihlfors m. fl. I dessa motioner
har det bl. a. framhållits, att förslaget
att de redan pensionerade via folkpensionshöjningar
först så småningom
och i vissa fall efter en tidrymd på tio
år skall nå upp i nivå med den nya
pensionen på 3-ort inte synes tillfredsställande.
Motionärerna föreslår därför
att de tidigare pensionerades pensioner
fr. o. m. den 1 juli 1959 omregleras till
den nivå, som på ortsgrupp 3 tillkommer
dem som avgår med pension vid
övergången till det nya pensionsreglementet,
varvid samma övergångsbestämmelser
dock skall gälla som för de nya
pensionärerna. Reservationen nr 2 an -

Fredagen den
Ang.

sluter sig till detta förslag, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till denna
reservation av herr Ohlon m. fl.

En annan fråga, som kommit upp i
samband med utskottsbehandlingen av
detta pensionsförslag, är frågan om förhandlingsrätt
för pensionärer. Inom utskottet
har man varit enig om att denna
fråga inte är av den art att det ankommer
på statsutskottet att taga ställning
till densamma; det är en fråga som
tidigare behandlats av andra lagutskottet,
senast år 1956. I reservationen nr 1
har dock föreslagits ett uttalande om
angelägenheten av att denna grupp, alltså
pensionärerna, i samband med förhandlingsarbetet
beredes tillfälle att
följa förhandlingarna och på ett tidigt
stadium framföra sina synpunkter, Vi
reservanter har ansett, att åtminstone
en del av det missnöje, som onekligen
förefinnes i pensionärskretsar med det
sätt varpå pensionsfrågorna för deras
del behandlas, skulle elimineras om representanter
för pensionärsorganisationerna
åtminstone bereddes tillfälle att
följa förhandlingarna och att under förhandlingarnas
gång framföra sina synpunkter,
även om de inte hade förhandlingsrätt
i vedertagen mening.

Nu har det vid utskottsbehandlingen
upplysts om att pensionärerna genom
kontakter med vederbörande huvudorganisationer
haft tillfälle att framföra
sina synpunkter. Jag tror dock att pensionärerna
skulle sätta större värde på
att så att säga mera direkt få framföra
sina synpunkter vid förhandlingar av
detta slag.

Jag ber därför, herr talman, att också
få yrka bifall till reservationen nr 1
av herr Ohlon m. fl.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! När det gäller föreliggande
pensionsreglemente är det ingen
tvekan om att de föregående förhandlingarna
har givit ett resultat, som både
statsmakterna och den personal som berörs
av reglementet kan vara nöjda med.
I propositionen har också statsrådet uttryckt
sin belåtenhet med det, och i en

25 juli 1958 em. Nr B 5 105

pensionsreglering för statsanställda m. m.
broschyr, som är utsänd av statstjänarkartellen,
har man sagt att man är tillfredsställd
med de resultat som uppnåtts.
Reglementet innehåller ju också
en hel rad förbättringar, som länge har
stått på önskelistan och som nu är förverkligade.
Det gäller bl. a. en dyrortsgraderad
pension. Detta betyder bättre
pensioner både för den enskilde befattningshavaren
och för familjen. Här
finns sålunda, såvitt jag kan förstå, ingen
anledning till klagan.

Men tyvärr är det på det sättet, att
det finns stora grupper av före detta befattningshavare,
nu pensionärer, som
inte kommer i åtnjutande av de förmåner
som det nya reglementet innebär.
Det är den kategori av statstjänare, som
kommer att stå kvar på det gamla pensionsreglementet,
alltså de som kommit
i pensionsåldern före den första april
1958. Det står klart, att om man skall
ha två pensionsreglementen, måste det
också finnas några gränser, men jag kan
försäkra kammaren, att det är åtskilliga
av dem som står kvar på det gamla pensionsreglementet,
som nu känner stor
bitterhet över att inte få några av de
många förbättringar av pensionen som
inträder. Detta har också påtalats av föregående
talare. De personer det gäller
har inte haft möjlighet att göra sig gällande
vid förhandlingar. Jag för min
del anser ju, att en organisation, även
om den består av pensionärer, bör ha
vissa möjligheter att få sina frågor förhandlingsmässigt
behandlade. Om jag
inte missuppfattat utskottet, har det på
denna punkt lämnat en dörr åtminstone
på glänt. Sedan kommer det att hänga
på statsrådet, om den gläntan blir så
stor, att en för pensionärerna utsedd
förhandlingsdelegation kan komma in.
I övrigt har inte utskottet givit oss motionärer
ens ett lillfinger. Det är klart
att motionärerna inte är så glada åt det,
men det är naturligtvis mera smärtsamt
för de pensionärer det gäller.

Jag är villig att erkänna att det kan
finnas fog för det resonemang som
ibland förs, att det finns folk som har
sämre betalt än statens äldre pensionärer.
Det är inte svårt att få fram sådana

106 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Ang. pensionsreglering för statsanställda m. m.

jämförelser, överallt kan man peka på
grupper som har det betydligt sämre
ställt. Det finns nämligen många, även
i vårt välståndssverige, som inte har det
så lysande i ekonomiskt avseende och
som till och med har mindre inkomster
än en pensionär som står på gamla
reglementet.

Man måste naturligtvis också erkänna,
att en höjning av de gamla pensionerna
till de nyare pensionernas nivå skulle
komma att kosta staten åtskilliga miljoner.
Detta förstod motionärerna, men
vi ansåg att det var en gärd av rättvisa
att låta de äldre pensionärerna få sin
del av den standardhöjning som inträffat.
Dessutom är det ju så, att även
om statens utgifter i dag för att höja upp
de äldre pensionerna i nivå med de nyare
skulle bli stora, så är detta en summa
som för varje år av helt naturliga
skäl blir mindre och mindre. Det står
klart för oss alla, att statens utgifter för
dessa pensioner skulle komma att minskas
för vart flyende år.

Jag tycker förstås att de som har avgått
någon gång mellan 60 och 67 års
ålder får det ganska bekymmersamt. Om
vederbörande exempelvis har haft lön efter
5-ort men nu får pension efter 2-ort
så får de, enligt vad man kan räkna ut,
cirka 55 procent av den lön de hade då
de var i tjänst.

Nu kan man ju säga, att den som får
pension efter 2-ort också bör flytta till
en sådan billig ort, var denna nu finns.
Men det är inte så gott för en pensionär,
som kanske under hela sin tjänstetid har
bott i Stockholm, i Göteborg eller på någon
annan större plats, att rycka upp
alla sina rötter, bryta alla sina förbindelser
med den ort där han eller hon
har bott och där kanske barnen har anställning.
Jag har sett sådana fall, där
en pensionär, som har haft lön efter 5-ort och får pension efter 2-ort, till och
med har måst ge sig ut på jakt efter en
mindre lägenhet. Han har inte kunnat
behålla den lägenhet han har haft. Det
är fullt naturligt att dessa pensionärer
är besvikna. De trodde att de nu skulle
få samma ekonomiska förbättring som
övriga pensionärer.

Det är ju ett förnämligt inslag i det
nya pensionsreglementet, att man här
gör rent hus med den nuvarande ordningen,
i det att pensionärerna i fortsättningen
kommer att få pension efter
den plats där de har bott och arbetat.
Om man arbetat på 5-ort får man pension
därefter o. s. v. Det är tacknämligt
att detta har genomförts. Det är bara
synd att inte samma princip har tillämpats
för de äldre pensionerna.

Denna princip om ett enhetligt pensionssystem,
som motionärerna nu kämpar
för — även om inte resultatet kan
bli så betydande — har knäsatts av riksdagen
år 1947. Jag vill erinra kammaren
om att riksdagen den gången på bankoutskottets
förslag gjorde processen kort
med tre olika pensionsreglementen. Bankoutskottet
sade att det var riktigt att
göra så bland annat därför att det därigenom
blev betydligt enklare för det
verk som har hand om pensionsärendena
att klara den uppgiften i fortsättningen,
när alla hade kommit in under samma
pensionsreglemente. Men om detta
var sanning 1947, så borde det väl inte
vara helt felaktigt 1958, och det ginge
nog att ordna även de tekniska problem
som utan tvekan sammanhänger med
förändringarna i pensionssystemet.

Vi har ju litet var, när vi har varit ute
och talat för tilläggspensioneringen, sagt
att här inte skall finnas olika grupper
av medborgare. Pensionen skall vara enhetlig,
och det skall ske samma rättvisa
åt alla. Kan man inte i någon mån säga,
att den uppfattningen borde ha gjort sig
gällande även i detta fall och att man sålunda
borde ha rivit ned klasskrankorna
mellan nyare och äldre pensionärer?

Vi har också, några motionärer, hävdat
det gamla kravet, som har framförts
riksdag efter riksdag, om förbättrade
pensioner för dem som har pensionerats
från numera förstatligade, tidigare enskilda
järnvägar. Då vi nu är på det klara
med att en hel del av dessa järnvägar
måste läggas ned, är det naturligtvis inte
populärt — framför allt inte vid samma
plenum, där vi har anslagit pengar
för att hålla gamla enskilda banor under
armarna — att säga att vi bör åstadkom -

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5 107

Ang. pensionsreglering för statsanställda m. m.

ma en förhöjning av pensionerna för
dem som tjänstgjorde vid dessa »dåliga»
järnvägar. Men det är ju utvecklingen,
inte pensionärerna, som har åstadkommit
att en mycket stor del av järnvägarna
i dag inte går så bra. I varje fall är
det krav, som under föregående riksdagar
har framställts i en rad motioner om
att dessa pensionärer skall jämställas
med de befattningshavare som avgått
från statens järnvägar, fortfarande aktuellt.

Jag har vidare jämte några medmotionärer
fört fram det gamla kravet på viss
ändring av familjepensionerna. För närvarande
är det ju så, att om en statstjänsteman,
som fyllt 60 år, går och gifter
sig och avlider efter giftermålet, erhåller
änkan ingen pension. Frågan har
behandlats i riksdagen vid åtskilliga tillfällen,
och riksdagen har på utskottets
förslag antagit välvilliga uttalanden på
den punkten. Det har dock inte blivit
något mer än välvilliga uttalanden, och
situationen för dessa änkor är i dag ungefär
densamma som tidigare. Det kan
uppstå tragiska förhållanden genom att
bestämmelsen alltjämt finns kvar. Man
kan naturligtvis säga att det inte är
många som drabbas, men det betyder ju
å andra sidan, att en förändring i detta
avseende inte ställer sig så dyr för staten.
Vi har inte vågat oss på att framlägga
något förslag till bestämmelse, utan
har bara hemställt om en utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna B 109 och B 110 i
första kammaren.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Det förslag till nya pensionsbestämmelser
för statsanställda
m. fl., som framlägges i den föreliggande
propositionen, är ju ett resultat av
förhandlingar med de statsanställdas
huvudorganisationer och innefattar resultatet
av en allmän översyn av den
statliga personalpensioneringen. Det
finns emellertid en grupp -— de tidigare
pensionerade — som ännu inte tillerkänts
förhandlingsrätt och alltså inte på

den vägen har möjlighet att få någon
ändring i sina äldre pensionsvillkor.

Frågan om arbetstagarförenings rätt
att förhandla om pensionsvillkor för till
föreningen anslutna pensionärer togs på
sin tid upp av TCO i en framställning
till Kungl. Maj:t år 1943 om revision av
1940 års lag om förhandlingsrätt ■— det
gällde då kommunala tjänstemän. Detta
är alltså nu 15 år sedan.

TCO återkom till frågan i sin skrivelse
till Kungl. Maj :t 1945 och framhöll
därvid, att spörsmålet om förhandlingsrätt
för pensionerade arbetstagare icke
enbart var olöst för de kommunalanställda
grupperna, utan att samma problem
i stort sett förelåg för såväl statssom
privatanställda. Spörsmålet behandlades
av 1945 års riksdag. Andra lagutskottet
uttalade då bland annat: »Av nu
anförda skäl bör enligt utskottets mening
det i motionen berörda spörsmålet
göras till föremål för närmare utredning.
Utredningen bör göras förutsättningslös.
Därvid bör givetvis beaktas,
att, därest stadgande om förhandlingsrätt
införes i nu omförmälda fall, sådan
rätt bör kunna påkallas av båda parterna
i avtalsförhållandet. Vid utredningen
bör även övervägas, om icke förening
av enbart pensionärer bör jämställas
med förening av arbetstagare såvitt
avser den ifrågasatta förhandlingsrätten.
»

Riksdagen anhöll på utskottets hemställan,
att Kungl. Maj :t ville föranstalta
om en förutsättningslös utredning rörande
förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor
som angår personer, vilkas
anställning hos arbetsgivaren redan
upphört vid tiden för framställandet av
begäran om förhandling, samt att Kungl.
Maj :t måtte för riksdagen framlägga de
förslag vartill utredningen kunnat föranleda.
Kungl. Maj :t överlämnade utskottets
skrivelse till 1948 års förhandlingsrättskommitté,
som emellertid sköt
den ifrån sig. Någon utredning kom alltså
inte till stånd.

Vid 1952 års riksdag kom frågan åter
upp i form av en interpellation till statsrådet
Sträng. I sitt svar framhöll statsrådet
bland annat, att det förelåg skäl

108 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Ang. pensionsreglering för statsanställda m. m.

för att även pensionerade arbetstagares
intressen i förevarande hänseende skulle
tillvaratagas. ,i

Under 1953 års riksdag var frågan
åter föremål för andra lagutskottets behandling.
I sitt utlåtande skrev utskottet
då bland annat: »En reglering i lag av
förhandlingsrätten för pensionärernas
del skulle, såsom framgår av vad utskottet
anfört, ge ökat värde åt de möjligheter
till bl. a. reglering av pensionsvillkor,
som här stå till buds.» Riksdagen
beslöt en skrivelse till Kungl. Maj :t
— med samma negativa resultat som tidigare.

Sedan har tillsatts 1956 års förhandlingsrättsutredning,
men i dess direktiv
ingår inte att utreda pensionärernas
förhandlingsrättsfråga.

När denna fråga behandlades i riksdagen
år 1956, yttrade en talare i andra
kammaren bl. a. följande: »Vad utskottet
inhämtat är alltså att man inom departementet
nu eventuellt börjar med
något som möjligen i den mån dessa
''vissa spörsmål’ har samband med denna
fråga skulle kunna leda till att det
görs någonting någon gång.» Talaren
hade tydligen fel.

Ja, så ligger frågan till i dag. Det är
inte att undra på om pensionärerna inte
längre tror på de löften om lösning av
förhandlingsrättsfrågan, som gång efter
annan har givits. Tills frågan har
lösts — jag hoppas att den inte är olöslig
—- vore det väl i alla fall en rimlig
bgeäran, att denna grupp i samband
med förhandlingsarbetet bereddes tillfälle
att följa förhandlingarna och på
ett tidigt stadium framföra sina synpunkter.
Detta yrkande har också framförts
i den vid utskottsutlåtandet med
nr 1 betecknade reservationen, till vilken
jag ber att få ansluta mig.

Ett annat yrkande, som framförts i
motion B 136 i denna kammare och i motion
B 171 i andra kammaren, går ut på
att riksdagen måtte besluta, att de tidigare
pensionerades pensioner från och
med den 1 juli 1959 omregleras till den
nivå, som gäller för dem i ortsgrupp 3,
vilka avgår med pension vid övergången
till det nya pensionsreglementet, varvid

också samma övergångsbestämmelse
skall gälla. Det har nämligen inträffat
— herr Lindahl berörde visst den saken
här — att stora grupper redan pensionerade
på grund av pensionens utmätande
efter en lägre ortsgrupp (ortsgrupp
2) än den de avlönats efter fått
vidkännas en standardsänkning i och
med pensioneringen med inemot hälften
av tidigare lön.

Det föreliggande utskottsförslaget innebär: 1.

En ortsgruppering av pensionerna,
vilken de redan pensionerade inte blir
delaktiga av.

2. Förhöjda pensioner på grundval av
1957 års lönereglering. Även i det fallet
ställes de redan pensionerade utanför.

3. Automatisk ortsgruppering av familjepensionerna
och höjning av dessa
från 40 till 50 procent av egenpensionen.
De redan pensionerade får ingenting
av dessa förbättringar.

4. Kompensation för folkpensionsavgifter
utöver 1,8 procent. De redan pensionerade
får ingen sådan kompensation.

Herr Sundelin har här nyss redogjort
för de i reservationen nr 2 framförda
yrkandena, vilka innebär större
rättvisa och bättre villkor för de äldre
pensionärerna än vad utskottsförslaget
ger. Jag behöver därför inte gå in på
dessa yrkanden utan ber endast, herr
talman, att få yrka bifall även till reservationen
nr 2.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Herr Sundelin inledde
sitt anförande med att lämna en redogörelse
för innebörden av det nya pensionsreglementet.
Jag har inte någonting
att tillägga på den punkten, bortsett från
att det nya reglementet ger möjlighet
till anknytning till den allmänna tillläggspension,
som åtminstone en mycket
stor del av svenska folket hoppas skall
kunna förverkligas inom den närmaste
tiden.

Med hänsyn till herr Sundelins anförande
kan jag gå förbi att redogöra för
vad utskottets utlåtande innehåller på

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5 109

Ang.

de punkter, som inte varit omtvistade.
Jag kan alltså uteslutande syssla med
de föreliggande reservationerna.

Den reservation som är betecknad
med nr 1 gäller ju egentligen någonting
annat än det som har med själva pensionsuppgörelsen
att skaffa. Den fråga
som behandlas i reservationen skulle ha
kunnat väckas när som helst utan något
direkt samband med det ärende vi nu
behandlar. Frågan gäller, huruvida de
redan pensionsavgångna skall få möjligheter
att på något sätt ge sin mening till
känna. Någon egentlig förhandlingsrätt
är det inte tal om. Det menar inte heller
reservanterna, som herr Sundelin här
framhållit, utan de avser bara att de
äldre pensionärerna skall beredas tillfälle
att, som det heter, följa förhandlingarna
och på ett tidigt stadium få
framföra sina synpunkter.

Det har redan framhållits av herr Sundelin
att vi i statsutskottet är överens
om att i varje fall denna fråga, om den
skall betraktas såsom en förhandlingsfråga,
skall handläggas av andra lagutskottet.

Jag vill emellertid i milt anförande
närmast göra några reflexioner kring de
rent praktiska möjligheterna att kunna
tillgodose önskemålen i reservationen.
Man kan fråga sig, hur det skall gå till
att bereda möjlighet för pensionärerna
att öva inflytande på dessa ting. Den
första frågan är: vilka pensionärer gäller
det? Det finns en organisation, som
har givit sig till känna för utskottet,
nämligen Pensionerade statstjänares
riksförbund. Detta riksförbund innesluter
såvitt jag kan förstå en rad olika
pensionärsföreningar. Som alla vet finns
det ju även andra pensionärsorganisationer
i vårt land. Vi har en mycket stor
organisation i Folkpensionärernas riksorganisation,
och jag tror att det finns
ytterligare några.

Man frågar sig då, vilka det egentligen
är som skall få rätten att ge sin mening
till känna vid de förhandlingar,
som kan tänkas förekomma i framtiden.
Redan det är ett problem, såvitt jag förstår.
Sedan uppstår frågan hur man under
sådana förhållanden skall koppla in

pension sreglering'' för statsanställda m. m.
dessa organisationer i sammanhanget.
Riksdagen skall besluta att de skall få
möjlighet att följa förhandlingarna. Det
står i reservationen att de bör beredas
tillfälle att på ett tidigt stadium av förhandlingsarbetet
framföra sina synpunkter.
Herr Sundelin ansåg att de
också bör kunna ge sin mening till känna
under förhandlingarna. Ja, förhandlingarna
föres väl i allmänhet på det
sättet, att man möter upp från de olika
huvudorganisationernas sida, LO, genom
statstjänarkartellen, TCO SR och SACO.
Var för sig representerar de ju åtskilliga
förbund med förhandlingsrätt gentemot
staten. Det får väl bli på det sättet,
att man uppträder med rätt störa delegationer,
men det kan ju endast bli
några få personer som delegeras till uppgiften
att ta den direkta kontakten med
motparten.

Jag frågar mig då: Var skall man i
detta sammanhang placera in representanterna
för pensionärerna? Skall de sitta
med i de stora delegationerna och
kanske efter hand som det hela fortskrider
få en redogörelse av förhandlarna?
Jag tycker situationen måste bli litet underlig.
Delegaterna, som sitter som representanter
för sina organisationer,
kan fråga sig: »Vad är det för ett par
äldre herrar, som sitter där borta, och
vad har de med de här frågorna att
skaffa?» En annan fråga är vilken av
dessa huvudorganisationer som sedan
skall ta på sig uppgiften att försöka förmedla
de synpunkter som pensionärerna
kan ha att framföra. Skall de inte vara
där skall de tydligen sitta med direkt i
den lilla delegationens förhandlingar
med civilministern och hans medhjälpare.
Det tycker jag nog också är en ganska
underlig lösning av det hela. Jag
har i varje fall för min del litet svårt
att tänka mig, att man kan lösa denna
fråga på det sättet. Reservanterna har
föreställt sig att riksdagen beslutar att
civilministern då skall svara för att företrädare
för pensionärerna också skall
vara med vid förhandlingarna. Nej, jag
tror sannerligen att det är bäst att arbetstagarparten
själv får lov att bestämma
hur dess delegation skall se ut. Se -

110 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Ang. pensionsreglering för statsanställda m. m.

dan kan ingen makt i världen hindra om
de i sina delegationer vill ha med även
tjänstemän, som avgått ur sin tjänst. Jag
vet inte att det är skrivet någonstans,
att pensionärer är förhindrade att förhandla,
men de får uppenbarligen göra
det i namn av de organisationer, som
där är företrädda.

Det har vitsordats i redogörelse inför
statsutskottets femte avdelning att den
riksorganisation, som jag nämnde, har
haft möjligheter att gå till de aktivas organisationer
med sina synpunkter. De
har också haft möjligheter att gå till
pensionsutredningen, och såvitt jag kan
förstå är de säkerligen också välkomna
hos civilministern för att tala med honom
om sina spörsmål. En annan sak
tycker jag det är, att riksdagen skall besluta
att vi skall ge uppdraget åt våra
förhandlare att också se till att dessa
kontakter skall tagas just i anslutning
till själva förhandlingsproceduren.

I reservationen nr 2 reses krav på en
omedelbar uppflyttning av samtliga äldre
pensionärer till ortsgrupp 3. Enligt
det reglemente, som gällt hittills, har ju
pensionen fastställts efter ortsgrupp 2.
Det är ju riktigt att de, som då har
varit verksamma inom ortsgrupp 3, 4 eller
5, har fått sina pensioner beräknade
efter 2-ortens lönenivå. Ja, detta är ju ett
förhållande som varit bestående under
många år, och alla statstjänare har varit
medvetna om att pensionerna räknats
efter 2-ortens lön. Det förhållandet att
man nu gjort en ändring gör väl inte
att det gamla systemet i sig självt skulle
vara behäftat med några felaktigheter.
Alla som arbetat i statlig tjänst har varit
medvetna om att deras pension var
ordnad på detta sätt.

Men det är uppenbart att man nu, i
anslutning till de förhandlingar som
förts, har tyckt att det skulle vara värdefullt
om pensionerna kunde anknytas direkt
till lönen och därmed ortsgrupperas
på ett annat sätt. Då uppstår frågan:
Är det i så fall nödvändigt att höja de
äldre pensionärerna till samma nivå?
Förhandlingarna har ju lett fram till att
man successivt skall lyfta upp de äldre
pensionärerna, så att också de får del

i den förbättring som- äger rum beträffande
folkpensionerna. Men om vi jämför
nu gällande pensionsreglemente och
det reglemente vi får i framtiden och
verkligen analyserar enskildheterna,
skall vi upptäcka att det gamla reglementet
på vissa punkter är fördelaktigare
än det nya. Den situationen kan
komma att uppstå, att tjänstemän, som
avgår inom den närmaste tiden, finner
det förenligt med sina intressen att välja
den gamla pensionsformen. Och detta
skall vara möjligt; de skall ha garanti
för att det inte blir någon försämring.

Vad säger man nu i reservationen? Jo,
där uttalas det att alla skall lyftas upp
till ortsgrupp 3. Men så kommer det ett
tillägg, som innebär att ingen självfallet
skall få det bättre än de som avgår
efter det nya reglementets ikraftträdande.
Jag konstaterar då, att det kan
finnas tjänstemän som säger: »Min ställning
har inte blivit bättre. Jag föredrar
den gamla pensionsformen.» Jag erkänner
nu gärna, att dessa frågor är mycket
invecklade. Jag har försökt läsa reservationen
och förstå dess innebörd.
Det är möjligt att jag har missförstått
den, och jag vore tacksam om herr Sundelin
kunde klara ut frågan för mig och
tala om huruvida jag bar missuppfattat
det hela. Såvitt jag förstår, hamnar man
dock till sist i det dilemma jag nu har
angivit, om man skall följa reservationen
precis så som den är formulerad. Vi vet
i förväg, att det kommer att kunna inträffa
fall där vederbörande finner det
fördelaktigt att välja den gamla pensionsformen,
och jag frågar: Vad blir
egentligen konsekvensen av detta?

Ur den synpunkten finns det enligt
min mening ingen anledning att rösta på
reservationen. Den kan inte innebära
några förändringar i vad som egentligen
redan är föreslaget av civilministern.

Sedan har i diskussionen herr Lindahl
och även övriga talare anfört skäl
för att man skulle ta speciell hänsyn till
de äldre pensionärerna. Särskilt herr
Lindahl utvecklade detta och sade, att
det ju här ändå gäller folk som lever
under relativt besvärliga förhållanden.
Jag skall medge, att det säkerligen finns

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5 Hl

Ang.

sådana bland de pensionerade statstjänstemannen.
Stora grupper i vårt samhälle
har ju alltjämt ett lågt löneläge -— det
gäller många enskilt anställda, och det
har även gällt en hel del av dem som
gått i pension i statstjänst. I den motion,
som gett anledning till reservation 2,
sägs det också att vissa av pensionärerna
har kommit ned i en mycket låg nivå.
Om jag läser rätt, menar man att de
även i fråga om lönen skulle ha kommit
ned till 50 procent av vad de en gång
i tiden haft. Jag förmodar att det inte
är riktigt skrivet — man har väl i varje
fall inte menat lönen, eftersom det såvitt
jag kan förstå är ett faktum att t. ex.
de, som gick i pension år 1948, i dag
har en pension som är högre än den lön
de uppbar vid pensioneringstillfället.

En stationskarl hade år 1948 en lön
av 5 484 kronor om året, i ortsgrupp 1.
Bodde han på högsta dyrort, var hans
lön 6 516 kronor. Den pension vederbörande
i dag får blir 7 295 eller 7 763
kronor, beroende på om makan har folkpension
eller ej. Detta innebär således
en ökning med ca 1 500—2 000 kronor
i jämförelse med den lön som utgick år
1948. Ett kanslibiträde hade en lön av
5 964 kronor i ortsgrupp 1 och 7 092
kronor på 5-ort. Pensionen är i dag
7 857 respektive 8 328 kronor. Ser vi på
en sådan grupp som skollärare — och
de är ju rätt många här i landet, liksom
för övrigt i riksdagen — så hade de år
1948 på 1-ort en lön av 9636 kronor och
på 5-ort en lön av 11 560 kronor. Deras
pension ligger i dag på 12 090 eller
12 558 kronor.

Nog får man säga, att detta är en utveckling
i fråga om pensionerna, som
samhället sannerligen inte har anledning
att skämmas över. Jag skulle vara tacksam
att få höra, om någon här kan stå
upp och visa fram ett fall, då man på
något område av den enskilda marknaden
har gett sina f. d. anställda så väsentliga
pensionsförbättringar. Till herr
Lindahl, herr Sunne och herr Sundelin
vill jag därför säga, att man kanske ändå
inte skall argumentera på det sättet, att
det här gäller en grupp som är speciellt
dåligt ställd i jämförelse med övriga,

pensionsreglering för statsanställda m. m.
särskilt inte när vi är medvetna om att
den enda väg, som står öppen för oss då
det gäller att finansiera de ökade kostnader
som staten måste ta på sig, är att
öka beskattningen av svenska folket i
övrigt och naturligtvis även av dem som
får dessa pensioner.

Jag vill då erinra om att vi, som jag
tidigare sade, alltjämt har ett lågt löneläge
i detta land. En sådan grupp stm
textilarbetarna har en genomsnittsinkomst
på knappt 9 000 kronor. Den senaste
lönestatistiken visar, att de ligger
på en timlön av 4 kronor, vilket per år
kanske gör omkring 8 800 kronor, d. v. s.
de har, när de skall försörja hustru och
barn, att räkna med samma inkomster
som det nämnda kanslibiträdet kan ha
under gynnsamma omständigheter, och
de ligger avgjort under den pension, som
exempelvis folkskollärarna åtnjuter. Jag
kan visst hålla med herr Lindahl om att
man naturligtvis inte skall spela ut grupper
mot varandra. Men när man ändå
vill argumentera på det sättet, att det är
dåligt ställt för dessa pensionärer, då
kan det också finnas anledning att visa
fram de faktiska förhållandena sådana
de föreligger. Därför menar jag, att riksdagen
på den här punkten bör kunna
följa utskottet.

Det har dessutom väckts motioner,
som gäller pensionärerna vid de enskilda
järnvägarna. Herr Lindahl har här
talat för deras sak. De åtnjuter ju nu en
pension som motsvarar 80 procent av
den som tillkommer deras kolleger i statens
företag. Frågan har ju ganska nyligan
prövats här i riksdagen, och såvitt
jag förstår har det inte framkommit några
motiv som skulle föranleda att man
nu omvärderar sin inställning.

När det slutligen gäller reservationen
3, som avgivits av centerpartiet, så går
den ju ut på att man skulle begära något
slags utredning om hur det skulle gestalta
sig om man inte hade pensionen
dyrortsgraderad. Man vill tänka sig en
utveckling i framtiden, som skulle leda
till en utjämning och att man då inte
borde ha pensionen baserad på en dyrortsgradering.
Nu vet jag inte vad som
åsyftas och vad man egentligen skall fö -

112 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Ang. pensionsreglering för statsanställda
reta sig. Det man vill ha en utredning
om gäller egentligen de förhållanden som
nu består, ty nu har vi inte någon dyrortsgradering.
Genom att man satte sig
in i de nu rådande förhållandena skulle
man få svar på dessa frågor. Jag vet inte
om jag har förenklat förslaget, men jag
har inte av reservationen kunnat utläsa,
vad man egentligen har siktat till.

Jag skall sluta med detta. Jag vill erinra
om vad som gäller om frågor av denna
karaktär: det är en uppgörelse vi
har att ta ställning till. Jag menar
att riksdagen för sin del bör kunna
godkänna den. Det har framhållits i
tidigare inlägg — jag tror i samtliga
inlägg — att detta nya pensionsreglemente
innebär så påtagliga fördelar
för de anställda, att man hälsat tillkomsten
av det med tillfredsställelse. Jag
tror också att riksdagen bör kunna ge
sitt bifall till det i föreliggande proposition
framlagda förslaget, väl medveten
om att man på det sättet tillvaratar de
statsanställdas intressen på ett gott sätt
som arbetsgivare. Jag yrkar alltså bifall
till utskottets förslag.

Herr SUNDELIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad reservationen 1 beträffar
har ju reservanterna föreslagit,
att riksdagen ville framhålla angelägenheten
av att pensionärerna i samband
med förhandlingsarbetet beredes tillfälle
att följa förhandlingarna och på ett
tidigt stadium framföra sina synpunkter.
Vi har inte på något sätt gått in på hur
det skulle ske. Nu ansåg herr Holmqvist,
att det nog av praktiska skäl skulle bli
svårt att realisera. Man kunde inte veta,
var dessa ombud för pensionärerna skulle
sitta vid förhandlingarna. Ja, jag vet
ju, att man på civildepartementet har
svårt att bereda rum för alla dem som
deltar i förhandlingar — det har jag
sett, när jag någon gång varit uppe där
i samband med att förhandlingar pågått
— men jag tror nog, att man inom civildepartementet
kan bemästra svårare
problem än detta. Så det tror jag nog
skall kunna ordnas, herr Holmqvist.

När det sedan gäller reservationen 2

i. m.

säger herr Holmqvist, att det finns risk
för att vissa pensionärer skulle få sina
nu utgående förmåner försämrade, om
denna reservation bifölles. Ja, det är
möjligt, men jag tror att det skulle gälla
mycket få fall. Vi har inte, det måste jag
säga, med reservationen avsett, att någon
skulle få försämrade förhållanden.
Det gäller väl här en regleringsfråga. Vi
har ju samma skrivning i klämmen till
vår reservation som utskottet. Det uttalas
där, att under de förutsättningar och
i den omfattning, som i statsrådsprotokollet
förordats, skall Kungl. Maj :t få
vidtaga ändringar i nämnda reglemente
och att med iakttagande av de huvudgrunder,
som i statsrådsprotokollet förordats,
utfärda erforderliga övergångsoch
tilläggsbestämmelser till reglementet.
Vi anser att det här gäller en sådan
sak som praktiskt kan ordnas.

Det är inte på något sätt vår avsikt att
någon skall få sina förmåner försämrade,
men jag tror att övervägande antalet
av de pensionärer, som det här rör
sig om, skulle få sina förmåner förbättrade.

Herr HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har tolkat reservationen
på det sättet, att avsikten med
den var att bereda de redan pensionsavgångna
en bättre ställning. Jag har vid
läsningen av reservationen kommit till
det resultatet, att skall man direkt tilllämpa
vad som står i reservationen,
kommer det inte att bli någon förändring
i förhållande till vad utskottet föreslår.
Jag vill inte göra gällande att ett
bifall till reservationen skulle innebära
en försämring för någon — minst av allt
vill jag göra detta gällande — men reservationen
siktade i alla fall längre, herr
Sundelin.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Kungl. Maj:ts förslag angående
pensionsreglering för statsanställda,
som vi nu behandlar, innebär införande
av dyrortsgradering av de stats -

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5 113

Ang.

anställdas pensionsförmåner. Detta är
någonting nytt, och det är ägnat att förvåna,
att ett sådant förslag nu framlagts
mot bakgrunden av att ortsgrupperingsutredningen
i sitt förra året framlagda
betänkande förordat frångående av ordningen
med en av statsmakterna fastställd
dyrortsgruppering.

Här föreligger emellertid nu en förhandlingsuppgörelse,
i vilken dyrortsgraderingen
av pensionerna ingår som
en del. Det är nu inte mycket att göra
åt saken, ehuruväl det är anledning att
beklaga — i varje fall gör vi det från
centerpartiet — att man slagit in på denna
väg.

I ett motionspar, I: B 164 och II: B
214, har frågan om dyrortsgraderingen
tagits upp och yrkande har framställts
om att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla att det vid de fortsatta
överväganden, som vi väntar kommer
att ske nu och i framtiden rörande
slopandet av den statliga lönegrupperingen,
också skall prövas hur ett pensionssystem,
som inte baseras på dyrortsgruppering,
kan utformas för de
statsanställda.

Detta yrkande, herr talman, är upptaget
i en av herr Ivar Johansson m. fl.
avgiven reservation, vilken betecknats
med nr 3.

Jag ber i all korthet att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Herr Lindahl har redan
framställt yrkande om bifall till motionerna
nr B 110 i denna kammare och
B 142 i andra kammaren. Dessa motioner
innehåller emellertid två olika yrkanden.
Det ena yrkandet avser pensionsavgångna
statsanställda, under det
att det andra yrkandet avser pensionärer,
som övertagits från enskilda järnvägar.

Jag vill inte förneka att det kan finnas
skäl som talar för att tidigare pensionsavgångna
från statstjänst skulle
vara berättigade att bli jämställda med
dem, som erhåller pension efter de nya
grunderna. Men om man jämför de två
8 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 5

pensionsreglering för statsanställda m. m.
grupper av pensionärer som avsetts i
motionerna, måste man dock konstatera,
att den senare gruppen, de från enskilda
järnvägar övertagna, har det sämst ställt
då deras pension uppgår i regel till 80
procent av pensionen för de från statstjänst
pensionsavgångna. Den sistnämnda
gruppen bör därför i första hand
komma i fråga när det gäller förbättring
av pensionerna. För att kammaren skall
bli i tillfälle att ta ställning till de två
yrkandena vart för sig skulle jag, herr
talman, vilja ansluta mig till det yrkande
i motionerna nr B 110 resp. B 142,
som syftar på de från enskilda järnvägar
övertagna pensionärerna.

Jag ber därför att få yrka, att kammaren
måtte besluta att pensionärer, som
övertagits från enskilda järnvägar, skall
i pensionsavseende jämställas med pensionärer
vid statens järnvägar.

Herr KRtlGEL (s):

Herr talman! Jag har kanske inte så
stor anledning att äntra talarstolen; jag
har inte för avsikt att trötta kammarens
ledamöter eller betunga protokollet med
något längre anförande. Jag hade bara
tänkt säga några ord, men jag vill ändå
inte helt gå förbi vad herr Holmqvist
nyss hade att säga.

Visserligen känner vi igen hans filosofi
när det gäller statstjänarnas löner
och pensioner. Vi har de sista dagarna
haft färska exempel på detta, inte minst
i onsdags, då han försvarade utskottets
förslag lika vältaligt som han gjort i
dag.

Jag tycker emellertid att han är något
negativ. Visserligen kunde han med stöd
av tabellen på sista sidan i utskottsutlåtandet
tala om för oss, hur generös
staten är när det gäller att se till, hur
de i statens tjänst varande tjänstemännen
och de pensionerade statstjänarna
har det, och visst var de siffror riktiga,
som han här nämnde, och det är tacknämligt
att pensionerna — det är närmast
dem jag vill beröra i dag •— stigit
under en följd av år och för närvarande
är tämligen hyggliga.

Men det är ju inte detta vi resonerar

114 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Ang. pensionsreglering för statsanställda n
om, herr Holmqvist, utan om någonting
helt annat. Yi resonerar om den likställighet,
som vi anser att det finns anledning
för staten att svara för när det gäller
dess ställningstagande till frågor om
löner och pensioner. Eller är det på det
sättet kanske att vi, som en gång varit
statstjänare och nu är pensionärer, skötte
oss så illa att vi inte kan jämställas
med dem, som fullgör nuvarande sysslor?
Man måste komma till den slutsatsen
när man hör herr Holmqvists resonemang,
ty någon annan slutledning kan
man inte dra av det.

Jag hoppas att herr Holmqvist efter
hand skall bli litet tillgängligare när det
gäller statstjänarna, ty herr Holmqvist
kommer väl i fortsättningen liksom hittills
att agera som talesman för utskottsbetänkanden
i ärenden som detta.

Sedan hade jag tänkt mig, herr talman,
att få ställa ett par frågor till civilministern,
men tråkigt nog kan jag
inte upptäcka honom här i kammaren.
Han var här nyss. Men jag kan väl ändå
via protokollet få vända mig till honom.

Jag skulle vilja fråga så här: Är det
statsrådets mening också i dag att de
motionärer i detta ärende, som vill likställighet
i pensionsavseende mellan
f. d. tjänstemän och sådana som avgår
från sin befattning den 1 april detta år
eller senare, är ute i popularitetssyfte?
Det är hårt av mig att uttrycka mig på
det sättet, men jag citerar bara statsrådets
egna ord som han fällde vid ett tillfälle
när jag hade möjlighet att lyssna
till honom. Vidare vill jag fråga: Vidhåller
statsrådet än i dag att dessa gamla,
av vilka jag är en, skall negligeras
därför att vi inte kunnat sätta makt bakom
de krav vi anser oss berättigade att
ställa gentemot staten i detta avseende?
Statsrådet har, som jag nyss sade, vid
ett tillfälle uttalat sig på detta sätt, och
det bör komma till de gamlas kännedom,
förmenar jag.

Herr talman! När jag var ung •— det
är länge sedan, bevars ■— lyssnade jag
många gånger och gärna till de gamla
föregångsmännen, de gamla kämparna,
som man också gärna uttrycker det -—

i. m.

Danielsson, Sterky, Branting, Thorsson
och Palm, för att nu ta några stycken.
Jag gladde mig åt det rättfärdighetspatos
som de i sina tal, sina skrifter och
eljest utstrålade och som fångade oss
som då var unga. I dag möts vi av andra
tongångar. För det som är rätt och
riktigt finns det tydligen inKe längre
någon plats. »Ni har det bra som ni
har det, ni får nöjas med det så länge»,
hörs det nu från civilministerns sida,
»ni har ingen makt att ställa bakom era
krav, era önskningar» ... och därför.
Ja, så låter det i dag. Och likväl är det
så rätt? Helt utan inflytande på samhällets
gestaltning är vi inte. Och de gamla
bör under alla förhållanden som förut
är sagt få reda på de nya signalerna.

Jag ber att få yrka bifall till motionerna
nr I: B 110 och II: B 142, första
delen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag anser nog att herr
Kriigel kan ställa vida större anspråk
på att bli betraktad som en filosof, när
han behandlar lönespörsmål, än vad jag
kan ha rätt till. Vad har vi gamla tjänstemän
gjort för orätt, frågar han, eftersom
vi nu inte får del av den pension
som de nuvarande statstjänstemännen
kommer att få?

Nej, jag menar inte alls att de gjort
något orätt, utan man bör väl i stället
säga, att herr Kriigel har liksom andra
skött sin uppgift i statens tjänst på ett
utomordentligt sätt, han har kunnat vara
kvar där tills han uppnått pensionsåldern,
och han har då fått uppbära den
pension, som det har getts utfästelse om.
Pensionen har till och med höjts efter
hand på ett sätt, som jag försökte beskriva
som ganska tillfredsställande.

Här skall man inte föra in resonemanget
-— såsom herr Kriigel gör — på
frågan om rätt och rättvisa. Det var inte
utan att herr Kriigel liksom försökte mana
fram de gamla kämparna inom arbetarrörelsen
till stöd för sin uppfattning
här. Jag kom då att erinra mig några rader
i en arbetarsång:

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5 115

Ang. pensionsreglering för statsanställda m. m.

»Ur en kullstörtad världs ruiner
vi resa skimrande ny
en stad, där rättfärdighet skiner,
i glansen av dagar som gry.»

Jag kom som sagt att tänka på denna
strof när herr Kriigel talade om rättfärdighet.
Men jag är nog ganska övertygad
om, att diktaren inte hade de pensionerade
statstjänstemännen i åtanke
när han skrev den.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i det nu förevarande utlåtandet
gjorda hemställan och särskilt rörande
utskottets motivering.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i punkten I hemställt.

Beträffande punkten II, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Kriigel, att kammaren skulle bifalla
de i punkten angivna motionerna i vad
avsåge att pensionsbestämmelserna skulle
äga tillämpning jämväl beträffande
före den 1 april 1958 pensionsavgångna
statsanställda och före nämnda datum
till familjepension berättigade; samt
3:o), av herr Hesselbom, att de i punkten
angivna motionerna skulle bifallas i
vad de avsåge att pensionärer, som övertagits
från enskilda järnvägar, skulle i
pensionsavseende jämställas med pensionärer
vid statens järnvägar.

Herr talmannen anförde vidare, att i
anledning av vad sålunda yrkats propositioner
komme att framställas först särskilt
angående utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan såvitt däri angivna
motioner avsåge den under 2:o)
här ovan nämnda delen samt vidare särskilt
såvitt motionerna avsåge den del,
som upptoges i yrkandet under 3:o).

Därefter gjorde herr talmannen i fråga
om utskottets hemställan, såvitt däri angivna
motioner avsåge den under 2:o)

upptagna delen, propositioner, först på
bifall till denna hemställan samt vidare
på bifall till herr Kriigels yrkande; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Krugel begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 52 punkten
II, i vad däri angivna motioner avse att
pensionsbestämmelserna skola äga tilllämpning
jämväl beträffande före den 1
april 1958 pensionsavgångna statsanställda
och före nämnda datum till familjepension
berättigade, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna i
nämnda del.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Beträffande utskottets hemställan, såvitt
däri angivna motioner avsåge den
under 3:o) här ovan upptagna delen,
yttrade vidare herr talmannen, hade yrkats
dels bifall till vad utskottet hemställt,
dels ock att motionerna skulle bifallas.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hesselbom begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition;

116 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Ang. pensionsreglering för statsanställda

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 52 punkten
II, i vad däri angivna motioner avse att
pensionärer som övertagits från enskilda
järnvägar skola i pensionsavseende jämställas
med pensionärer vid statens järnvägar,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna i
nämnda del.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes omröstningen genom
uppresning; och befanns därvid, att
flertalet röstade för ja-propositionen.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten III hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten IV förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen
i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 52 punkten
IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes omröstningen genom
uppresning; och befanns därvid,

m. m.

att flertalet röstade för ja-propositionen.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkterna V—VII hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de beträffande punkten VIII framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till de i denna punkt
angivna motionerna, I: B 109 och II: B
141; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Lindahl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 52 punkten
VIII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i punkten angivna
motionerna.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes omröstningen genom
uppresning; och befanns därvid, att
flertalet röstade för ja-propositionen.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten IX hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten X förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes samt

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5 117

Om kompensation till kommunerna för visst skatteunderlagsbortfall

efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 52 punkten
X, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes omröstningen genom
uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På sedermera gjorda propositioner bifölls
vad utskottet i punkterna XI och
XII hemställt.

Vidkommande motiveringen, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets yttrande skulle godkännas,
dels ock att utskottets motivering
skulle godkännas med den ändring,
som förordats i den av herr Ohlon m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande oförändrat vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande motiveringen
till statsutskottets utlåtande nr B 52 godkänner
utskottets yttrande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
med den ändring, som förordats
i den av herr Ohlon m. fl. vid utlåtan -

det avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 49.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om kompensation till kommunerna för
visst skatteunderlagsbortfall

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr B 6, i anledning av väckta
motioner angående ändring av lagen
med särskilda bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan
samfällighets utdebitering av skatt för
åren 1958—1965.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: B 86 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: B 114 av herr Hjalmarson m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
vid motionerna fogat förslag till lag
angående ändring av lagen den 16 maj
1957 med särskilda bestämmelser om
kommuns, landstingskommuns och annan
samfällighets utdebitering av skatt
för åren 1958—1965 (nr 202).

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
B 86 av herr Ewerlöf m. fl. och II: B 114
av herr Hjalmarson m. fl. angående ändring
av lagen med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering av
skatt för åren 1958—1965 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

118 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Om förvärvsavdraget för gift kvinna i beskattningen

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Henry Hansson, Nilsson i Svalöv
och Magnusson i Borås, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte antaga det vid motionerna fogade
förslaget till lag angående ändring av
lagen den 16 maj 1957 med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965 (nr
202).

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation som är avgiven av herrar
Nilsson i Svalöv, Magnusson i Borås och
mig själv.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om förvärvsavdraget för gift kvinna i
beskattningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr B 7, i anledning av väckta
motioner om viss inriktning av pågående
översyn rörande förvärvsavdraget
för gift kvinna i beskattningen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillL
ningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: B 176 av fru Hamrin-Thorell
och fru Gärde Widemar samt II: B
225 av fröken Elmén hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att pågående översyn av
reglerna rörande förvärvsavdraget m. m.
måtte bedrivas med sikte på att i en

väsentlig omfattning undanröja de gällande
sambeskattningsreglernas orättvisor
utan att någon skärpning av inkomstskatten
för någon grupp i samband
härmed företoges.

Utskottet både i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: B
176 av fru Hamrin-Thorell och fru Gärde
Widemar samt II: B 225 av fröken
Elmén om viss inriktning av pågående
översyn rörande förvärvsavdraget för
gift kvinna i beskattningen icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Kronstrand, Gustaf Henry Hansson, Nilsson
i Svalöv, Kollberg, Magnusson i Borås
och Gustafson i Göteborg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: B 176 av fru Hamrin-Thorell
och fru Gärde Widemar samt II: B 225
av fröken Elmén, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att pågående
översyn av reglerna rörande förvärvsavdraget
måtte bedrivas med sikte på att
i en väsentlig omfattning undanröja de
gällande sambeskattningsreglernas orättvisor
samt utan att någon skärpning av
inkomstskatten för någon grupp i samband
härmed företoges.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet anförda reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vil -

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5 119

Om viss ändring av betalningsvillkoren vid försäljning av kronoegendomar

ken förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr B 6, i anledning
av framställning från fullmäktige i riksbanken
om pension till Nanny Emilia
Kristina Ingvall, född Rundgren, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr B 7, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 § 3 mom. samt
5, 8 och 11 §§ förordningen den 16 maj
1884 (nr 25) angående patent, dels i ämnet
väckt motion;

nr B 8, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om tillsättning
av prästerliga tjänster vid nyindelning
av riket i pastorat, dels en i ämnet
väckt motion;

nr B 11, i anledning av väckt motion
angående ändrade bestämmelser om rätt
för målsägande att närvara vid åklagarens
sakframställning; samt

nr B 12, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 5:o) och 16 :o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om viss ändring av betalningsvillkoren
vid försäljning av kronoegendomar

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr B 9, i anledning av väckta
motioner angående viss ändring av betalningsvillkoren
vid försäljning av kronoegendomar.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: B 95 av herr Åkesson
m. fl. och II: B 130 av herrar Antby
och Nilsson i Lönsboda, hade yrkats, att

riksdagen måtte besluta bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda sådana ändringar
i bestämmelserna angående försäljning
av kronoegendomar, att möjlighet
gåves till en uppdelning av den oguldna
köpesumman vid sådan försäljning på
en amorteringsdel och en amorteringsfri
del enligt vissa av motionärerna närmare
angivna principer.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionerna I:B 95 och II: B 130 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ÅKESSON (fp):

Herr talman! Såsom varande motionär
i detta ärende vill jag framföra några
synpunkter på spörsmålet.

Motionernas syftemål har varit att vid
försäljning av kronoegendomar få fram
ett bättre system för likvidering av dessa
egendomsköp än det nu gällande.

För närvarande gäller som huvudregel
att 1/10 av köpesumman skall erläggas
vid köpeavtalets underskrivande och
9/10 vid tillträdet. Köparen kan dock få
likvidera dessa sista 9/10 av köpesumman
genom ett avbetalningssystem sålunda,
att 1/10 betalas vid tillträdet och
återstående 8/10 fördelas på lika stora
avbetalningar under en period, som normalt
utgör tio år men som med kungl.
domänstyrelsens medgivande, när skäl
därtill är, kan utökas till femton år eller,
som har skett i enstaka fall, till tjugo
år.

Försäljning av en kronoegendom sker
ofta vid en tidpunkt då egendomens
byggnadsbestånd måste förbättras och
ganska stort kapital måste anskaffas för
detta ändamål. Då arrendatorn av en
kronoegendom i regel har förmånsrätt
vid försäljning är det vanligen arrendatorn-köparen
som har att anskaffa och
amortera dels köpesumman på egendomen
och dels det kapital som åtgår för
en sanering av byggnadsbeståndet.

Det är säkerligen ganska få jordbrukare
som på tio år eller ens på femton
å tjugo år kan likvidera sitt egendomsköp
på detta sätt som huvudregeln be -

120 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Om höjning av införselavgiften för torskfiléer

stämmer. Han har ju att redan första
året betala 1/10 av köpesumman vid köpeavtalets
underskrivande och 1/10 vid
tillträdet, vilket sammanlagt utgör 1/5
av hela köpesumman. Det är ofta ganska
betungande för köparen att upplåna kapital
härför. Att kungl. domänstyrelsen
har vissa möjligheter att avstå inteckningssäkerhet
med bästa rätt är ju endast
att notera med tacksamhet, och det
vore lämpligt att meddela köpare av
kronoegendomar detta förhållande. Dock
innebär ju detta endast att fordran överflyttas
från staten till en enskild penninginrättning.
Utskottet skriver att vid
bifall till motionen domänstyrelsen skulle
komma att handlägga frågor rörande
långfristiga krediter och därvid tillföras
mera utpräglade bankmässiga uppgifter.
Jag förmodar emellertid att möjlighet
skulle finnas att, om arbetsuppgifter av
denna art inte hör hemma i kungl. domänstyrelsen,
dessa kunde överföras till
någon statens kreditgivande penninginrättning.

Utskottet anser att köpare av kronoegendom
i princip bör ha samma möjligheter
beträffande betalningsvillkoren
som annan köpare av fastighet och utgår
från att domänstyrelsen fortsättningsvis
kommer att tillämpa särbestämmelserna
vid primärlånegivning. Denna
del av utskottets yttrande är ett välvilligt
uttalande i motionens anda. Jag förmenar
att det i huvudregeln borde
kunna inrymmas möjlighet för staten att
bevilja en stående bottenkredit, så att
särbestämmelser med särskilda beslut
från domänstyrelsens sida i de olika fallen
kunde undvikas.

Jag förmenar också att staten själv bör
stå för lcreditgivningen vid sina egendomsförsäljningar
i stället för enskilda
banker och penninginrättningar, som beträffande
utlåningsmöjligheterna är
bundna av de kreditrestriktioner staten
beslutar.

Herr talman! Jag vill med det sagda
endast ha fått min mening i detta ärende
antecknad till riksdagens protokoll.
Då någon reservation inte har fogats till
utskottets utlåtande anser jag det meningslöst
att yrka bifall till motionen.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Då motionärernas talesman
inte har ställt något yrkande kan
jag fatta mig mycket kort.

När motionen väcktes vid vårriksdagen
blev den remitterad till statskontoret,
domänstyrelsen och riksbanksfullmäktige
för yttrande. Samtliga avstyrkte
motionen. Jag skall inte stå här och föredra
vad remissinstanserna har anfört,
men deras avslagsyrkanden är ju kraftigt
utformade. Man anser inte på något
håll att det föreligger behov av andra
bestämmelser än dem som för närvarande
gäller.

Med hänsyn härtill och till den erfarenhet,
som utskottet har i frågor av
denna art, har utskottet inte funnit skäl
för bifall till motionen, och jag får därför
herr talman, yrka bifall till utskottets
förslag, d. v. s. avslag på motionen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr B 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
B år 1958 under nionde huvudtiteln
gjorda hemställan angående anslag
för budgetåret 1958/59 till stipendier
vid lantbrukshögskolan, veterinärhögskolan
och skogshögskolan, m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om höjning av införselavgiften för torskfiléer Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr B 11, i anledning av väckta
motioner angående höjning av införselavgiften
för torskfiléer.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: B 129 av herr Nilsson,
Yngve, och II: B 165 av herr Nilsson
i Bästekille, hade yrkats, att riksdagen
måtte hemställa hos Kungl. Maj:t om att

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5 121

införselavgiften för torskfiléer måtte hö
jas till 50 öre per kilogram.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I:B 129 och II: B
165 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, östlund och Hedin, vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att'' utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I:B 129 och II: B
165 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att införselavgiften för torskfiléer
måtte höjas till 50 öre per kilogram.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Det har länge varit bekant,
att vår fiskerinäring befinner sig
i en föga avundsvärd ekonomisk situation
med dålig lönsamhet, inte minst
till följd av de ökade omkostnaderna och
det för all företagsamhet alltför höga
skatteläget. Därtill kommer att kreditsvårigheterna
inte gjort det möjligt att i
tillräcklig omfattning kunna vidta erforderliga
rationaliseringsåtgärder.

Utöver dessa bekymmer har det också
talats om att man förbereder ett slopande
av eller i varje fall en sänkning av
införselavgiften på importerade fiskprodukter.
Om detta sker blir resultatet en
prissänkning, som kommer att bringa
den svenska fiskerinäringen i ett rent
nödläge. Det är mot denna bakgrund vi
får se den föreliggande motionen med
begäran om en 10-procentig höjning av
införselavgiften, dvs. en höjning från 45
till 50 öre.

Jordbruksutskottets majoritet har inte
ansett sig kunna biträda detta krav, och
det huvudsakliga motivet härför är att
produktionen av torskfiléer ökat med

cirka 50 procent under tiden januari_

maj 1958 jämfört med motsvarande tid
1957.

Herr talman! Jag tillåter mig att göra
den reflexionen, om inte just en ökad
produktion av en vara inom landet rent

9 Första kammarens protokoll 1958. Nr B S

höjning av införselavgiften för torskfiléer

principiellt borde göra den förtjänt av
ett bättre skydd.

Slutligen vill jag framhålla, att den gemensamma
nordiska marknadens problem
troligen inte kan lösas tillfredsställande,
om man bryter ut en näringsgren
i taget. Vi måste i stället sträva efter
att få till stånd en uppgörelse över hela
fältet på en gång. Det är min bestämda
uppfattning, att just då det gäller jordbruket
och fisket kommer mycket stora
svårigheter att uppstå, och vi kan därför
inte rasera det skydd vi nu har
förrän vi vet vad vi får i stället. Innan
någon överenskommelse träffas med
främmande land, måste de berörda näringsgrenarnas
organisationer bli delgivna
förslagen och yttra sig över dem.

0 Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen av herr Eskilsson
m. fl.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Då utskottet hade att
behandla denna motion hade det dels
infordrat yttrande från statens jordbruksnämnd,
och dels hade generaldirektör
Nordlander varit närvarande och
vid en föredragning lämnat vissa upplysningar.
Jordbruksnämnden ansåg att
en höjning av införselavgiften för torskfiléer
borde anstå i avvaktan på de fortsatta
överläggningarna om den nordiska
samhandeln på fiskets område. Det framgick
vidare av den föredragning, som
gjordes, att det hade skett en betydande
ökning av beredningen av torskfiléer under
den tid systemet med införselavgifter
varit i tillämpning. Utskottet fann
därför inte skäl föreligga för en omprövning
av gränsskyddet för berörda fiskprodukter.

1 den diskussion som fördes i utskottet
deltog också två representanter för
fisket, vilket framgår av förteckningen
över vid ärendets slutbehandling närvarande
utskottsmedlemmar. Ingen av dem
ställde något yrkande i motionens syfte,
utan en av dem yrkade tvärtom avslag
på motionen och ansåg att den inte borde
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Det fanns således från den berörda sak -

122 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Om höjning av införselavgiften för torskfiléer

kunskapens sida inte något intresse för
att vid detta tillfälle få frågan löst på
det sätt, som motionärerna tänkt sig.
Utskottsmajoriteten kunde då inte finna
det rimligt att göra de ändringar, som
föreslogs. Utskottet har därför stannat
för att yrka på att motionen inte måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
jordbruksutskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

universiteten, den medicinska undervisningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

B 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
angående försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola och särskilda försöksskolan
i Linköping;

nr B 78, i anledning av Kungl. Maj:ts

i statsverkspropositionen B gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1958/
59 till stipendier vid handelshögskolorna;
och

nr B 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsreglering
för statsanställda m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr B 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder på
grund av situationen på smörmarknaden
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr B 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B år 1958 under
nionde huvudtiteln gjorda hemställan
angående anslag för budgetåret 1958/
59 till stipendier vid lantbrukshögskolan,
veterinärhögskolan och skogshögskolan,
m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr B 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1958/59 till

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 22.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

581275