FÖRSTA KAMM AREN Nr B 2 (Riksdagens protokoll 1958:2)

RIKSDAGENS

1958

jtct;

|-gt—VK>

l-tEH

PROTOKOLL

FÖRSTA KAMM AREN Nr B 2

1—2 juli

Debatter m. m.

Tisdagen den 1 juli Sid.

Interpellationer:

av herr Andersson, Axel Johannes, ang. åtgärder för att säkra sysselsättningen
vid vissa mindre varv.......................... 3

av herr Hanson, Per-Olof, ang. barnavårdsnämnds befogenhet att
förhindra rymning från upptagnings- och ungdomshem........ 3

Onsdagen den 2 juli

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m................... 5

1 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 2

Tisdagen den 1 juli 1958

Nr B 2

Tisdagen den 1 juli

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 24 och
den 25 nästlidne juni.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr B 71, av herr Ohlon.

Interpellation ang. åtgärder för att säkra
sysselsättningen vid vissa mindre varv

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) erhöll på begäran ordet och anförde: Herr

talman! I en med första kammarens
tillstånd väckt interpellation vid
vårriksdagen till handelsministern tog
jag upp frågan om åtgärder för att säkra
sysselsättningen vid vissa mindre
varv. Interpellationen hann icke bli besvarad
före kammarens upplösning. Med
anledning härav och med hänvisning till
den i interpellationen framförda motiveringen
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få rikta följande
fråga:

Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
vidtaga för att säkra sysselsättningen
vid de småvarv, som på grund av ändrade
dispositioner i fråga om lotsbåtar
blir utan arbete?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. barnavårdsnämnds befogenhet
att förhindra rymning från upptagnings-
och ungdomshem

Ordet lämnades på begäran till herr
HANSON, PER-OLOF, (fp), som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd väckt interpellation vid

vårriksdagen till socialministern tog
herr Eliasson i Stockholm upp frågan
om barnavårdsnämnds befogenhet att
förhindra rymning från upptagningsoch
ungdomshem. Interpellationen hann
icke bli besvarad före kammarens upplösning.
Med anledning härav och med
hänvisning till den i interpellationen
framförda motiveringen anhåller jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet ställa
följande frågor:

1) Vilka befogenheter att förhindra
rymning tillkommer enligt gällande rätt
barnavårdsnämnd vid omhändertagande
å uptagnings- eller ungdomshem?

2) överväges inom socialdepartementet
några provisoriska åtgärder till förhindrande
av ovan angivna olägenheter?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr förste vice
talmannen avlämnade motioner:

nr B 72, av herr Branting m. fl., angående
utredning om lämpliga former
för en effektivisering av krigsmaktens
ekonomiska förvaltning, m. m.;

nr B 73, av herr Ewerlöf m. fl., angående
anslag för budgetåret 1958/59
till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;

nr B 74, av herr Ewerlöf m. fl., angående
televisionsverksamheten m. m.;

nr B 75, av herr Ewerlöf m. fl., angående
vissa anslag till statens pris- och
kartellnämnd samt statens handelslicensnämnd; nr

B 76, av herrar öhman och Norling,
om utredning och förslag angående
införande av fem dagars skolarbetsvecka; nr

B 77, av herrar Söderquist och Ollen,
angående viss tjänstårsberäkning
för lärare i de svenska missionssällskapens
tjänst;

Nr B 2

Tisdagen den 1 juli 1958

nr B 78, av herr Lindahl m. fl., angående
sjuksköterskeskolornas inordnande
i yrkesskolväsendet;

nr B 79, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t gjorda
framställningar om anslag under åttonde
huvudtiteln;

nr B 80, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
ordnande av den andliga vården
vid sjukhusen, m. m.;

nr B 81, av fru Sjöström-Bengtsson, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ordnande av den andliga vården
vid sjukhusen, m. m.;

nr B 82, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t gjorda
framställningar om anslag under femte
huvudtiteln, m. m.;

nr B 83, av herr Nilsson, Yngve, angående
förslag till plan för fiskehamnsbyggnader; nr

B 84, av herr Lindblom m. fl., angående
ombyggnad av gamla landsstatshuset
i Falun;

nr B 85, av herr Ewerlöf m. fl., om
ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten, m. m.;

nr B 86, av herr Ewerlöf m. fl., angående
ändring av lagen med särskilda
bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—
1965;

nr B 87, av herr Åkesson och herr
Hansson, Nils, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till ny
tulltaxa, m. m.;

nr B 88, av herr Sveningsson och herr
Johansson, Anders, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till ny tulltaxa, m. m.;

nr B 89, av herr Danmans, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ny tulltaxa, m. m.;

nr B 90, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående upphävande
av förordningen den 26 juli 1947
(nr 581) om kvarlåtenskapsskatt, m. m.;

nr B 91, av herr Ewerlöf m. fl, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 26 juli
1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,
m. m.;

nr B 92, av herr Ewerlöf m. fl., angående
anslag till Skatteersättning till
kommunerna m. m. för budgetåret 1958/
59, m. m.;

nr B 93, av herr Ohlon m. fl., angående
landsbygdens näringsliv och övriga
vitala problem;

nr B 94, av herr Ewerlöf m. fl., angående
vissa ändringar i lagen om allmänna
barnbidrag, m. m.;

nr B 95, av herr Åkesson m. fl., angående
viss ändring av betalningsvillkoren
vid försäljning av kronoegendomar;

nr B 96, av herr Ewerlöf m. fl., om
anslag till lantbruksnämnderna och till
bidrag till jordbrukets rationalisering;
samt

nr B 97, av herr Ewerlöf m. fl., om
ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten, m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.10.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Onsdagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogos i ett sammanhang Kungl.
Maj:ts propositioner nr B 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1958/59, och nr B 2, angående
utgifter å tilläggsstat III till riksstaten
för budgetåret 1957/58.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Om det nyss förrättade
valets tillskyndare kunnat förutse utgången,
hade de säkert besparat landet
de olägenheter och kostnader som den
unika åtgärden medfört. Den rådbråkade
fråga som man otåligt ville i extra
ordning underställa folket i val blev
med jaså besvarad. Vid 1956 års val hade
de borgerliga partierna 30 390 röster
mer än de socialistiska partierna; vid
det sista valet steg denna siffra i borgerlig
favör till 31 134. Det kan man väl
kalla mycket väsen för ingenting, då
huvudmotivet var att tränga de borgerliga
partierna tillbaka med ett jätteuppbåd
av fackföreningsrörelsens alla resurser.

Jag förbiser naturligtvis inte att valmetodiken
och siffrornas lek lett till att
de borgerliga förlorat fyra mandat till
socialistsidan, men detta tycks främst
bero på att de röster som kommunisterna
lånat ut till socialdemokraterna blir
i deras hand mandatmässigt mera värda.
Med hjälp av detta röstlån och med
inräkning av de fem återstående kommunistmandaten
erhålles i andra kammaren
det ominösa resultatet 115 mot
115 med bortseende från den icke röstande
talmannen.

Jag häpnade, när jag efter valet hörde
statsministern tolka utslaget som en
seger och som en fullmakt för regeringen
att ånyo lägga fram sitt omstridda
förslag till tilläggspensioner. Under val -

tlen 2 juli

rörelsen fick jag det intrycket, att statsministern
uppställde som minimikrav
på en valseger att socialdemokraterna
ensamma skulle få flera mandat än den
samlade borgerligheten. Jag är förvissad
om att statsministern, när den första
besvikelsen hunnit lägga sig, vill bespara
landet smäleken av att regeras med
hjälp av 5 kommunister och en eventuell
vinstlott. Det är angeläget att dagens
debatt ger klarhet härutinnan.
Framträdande socialdemokrater, bland
dem kamrarnas ålderspresidenter, har
inte svävat på målet. Nu är det hög tid
för regeringen att deklarera sin ställning.

Situationen efter valet pekar liksom
före valet på nödvändigheten av att i
de stora frågorna söka breda, samlande
lösningar. Vad särskilt pensionsfrågan
beträffar förtjänar det framhållas, att
de partier som motsatt sig varje form
av lagstiftning om tilläggspensioner tillsammans
ökade sitt röstetal från 1956
med 206 785, medan de övriga partierna
tillhopa minskade sitt röstetal med
241 049.

Med sin statsverksproposition B inbjuder
finansministern till en ny budgetdebatt.
Då det nya förslaget i stort
sett innebär, att förslaget från januari
återkommer i ny kapprock, kvarstår alla
de invändningar som kunde riktas mot
den ursprungliga statsverkspropositionen.
På driftbudgeten har sedan januari
en stegring skett i inkomsterna med 467
miljoner och i utgifterna med 491 miljoner.
Denna stegring beror huvudsakligen
på de ökade försvarsanslagen och
de i samband därmed beslutade punktskatterna.
Inklusive reservationsmedelsförändringar
om 150 miljoner, som innebär
en reducering utan motivering av
januarisiffran med 50 miljoner, företer
driftbudgeten ett underskott på 126 miljoner.
Inte ett öre har avsatts för tillläggsstater
eller anslagsöverskridanden.
Ännu i januariförslaget reserverades en

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
restpost på 48 miljoner för detta ändamål
som nu friserats bort. Erfarenhetsmässigt
går dessa utgifter årligen till
hundratals miljoner. Under herr Strängs
två passerade budgetår har driftbudgeten
belastats med tilläggsstater på
sammanlagt 777 miljoner eller i genomsnitt
per år cirka 390 miljoner.

I det nya förslaget bibehåller finansministern
den s. k. reaktiveringen av
vissa tidigare gjorda avskrivningar av
tilläggslån om tillhopa cirka 300 miljoner.
Åtgärden karaktäriserades i januaripropositionen
som en förbättring av
driftbudgeten utan motsvarande faktiska
inkomsttillskott under uttryckligt
framhållande att utan denna bokföringsåtgärd
skulle driftbudgeten ha visat en
ytterligare försämring med detta belopp.
Nu ökas beloppet med ytterligare 25
miljoner. Det gäller här lån, som skall
amorteras från och med den 1 januari
1958 under 25 år framåt. Emellertid har
någon ränta inte ålagts låntagarna. Beloppet
skulle därför enligt gällande avskrivningsregler
alltjämt till 100 % motsvaras
av avskrivningar. Det sätt varpå
finansministern tidigare gått fram mot
dem, som förmenats vilja förbättra budgeten
med bokföringsåtgärder, kommer
det uppenbara brott han nu själv begår
att framstå som alldeles särskilt kvalificerat.

Till bilden hör ytterligare att budgeten
tillgodogör sig 323 miljoner kronor
av automobilskattemedel utöver vad
som åtgår för vägändamål. Ett motsvarande
dolt underskott finns alltså på
skattebudgeten i övrigt.

Hur man än räknar är det ingen
överdrift att påstå att driftbudgeten
reellt sett redan i utgångsläget är underbalanserad
med mer än en halv miljard.

På kapitalbudgeten redovisas ett lånebehov
om 1 659 miljoner kronor och
ett underskott på totalbudgeten om
1 540 miljoner. Härmed jämföres nu de
framkomna siffrorna för det nyss avslutade
budgetåret som utvisar ett upplåningsbehov
om 1 800 miljoner och
en brist på totalbudgeten om 1 590 miljoner
kronor. Det är som om finans -

ministern ville skapa det intrycket att
läget för det år vi nu har framför oss
snarast är något bättre än för det nyss
förflutna. Men siffrorna kan icke jämföras.
De är slutsiffror för budgetåret
1957/58 men startsiffror för 1958/59.
Budgetåret 1957/58 startade med en
brist på totalbudgeten om endast 282
miljoner. Budgetutfallet blev mer än
1 300 miljoner kronor sämre än beräknat.
Vi har alltså påtvingats en ytterligare
upplåning av motsvarande belopp
utan att det ingått i några budgetkalkyler.
Vad som på det viset blivit resultatet
av en slump kan inte tas till utgångspunkt
för en fortsättning på samma
väg.

Hur mycket sämre än beräknat kommer
utfallet för 1958/59 att bli? Ja,
därom vet vi självfallet ingenting med
säkerhet, men vad jag redan antytt ger
mig stöd för den förmodan att det
slutliga lånebehovet för 1958/59 kommer
att överstiga 2 000 miljoner kronor.
För därefter följande budgetår är
perspektivet ännu mera skrämmande.

Denna utveckling måste brytas. Våra
kapitalresurser rår inte med en årlig
statsupplåning av denna omfattning. Vi
vet av erfarenhet att det mesta av pengarna
måste hämtas i riksbanken och
affärsbankerna, till allvarlig våda för
penningvärdet. Redan nu räknar konjunkturinstitutet
med ett större penningvärdefall
år 1958 än 1957. Trots
den dämpade konjunkturen är alltjämt
inflationistiska krafter i verksamhet.
De närs av den likvidisering av marknaden,
som statsupplåningen medför,
och kan befaras helt ta överhanden när
utlandskonjunkturen vänder uppåt igen.

Finansministern är naturligtvis medveten
om riskerna. Han talar om att den
ökning av likviditeten både i banksystemet
och i företagssektorn, som lätt
blir en följd av stora underskott i den
statliga totalbudgeten, kräver beredskap
mot på nytt uppflammande inflationstendenser.
Men varför inte söka minska
de stora underskotten i stället för att
skapa en beredskap för att i möjligaste
mån försöka neutralisera dem? Tanken
är inte finansministern främmande.

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Han upprepar vad han framhöll i finansplanen
från i januari, nämligen att
det måste vara en av de mest väsentliga
uppgifterna under de närmaste åren att
eliminera den hotande klyftan mellan
statens inkomster och utgifter. Jag upprepar
min då gjorda invändning: Varför
skall det alltid vara en uppgift för
en nära framtid, men inte för det år
som vi just sysslar med? Då resignerar
finansministern inför omständigheterna
och låter det bli som det blir, för att
sedan i efterhand konstatera att vad
som inträffat just är vad som kunnat
och bort ske.

Den klyfta finansministern talar om
kan åtminstone teoretiskt överbryggas
på två olika sätt: antingen genom att
höja statens inkomster eller genom att
sänka statens utgifter. Den förra vägen
— i den mån den avser ökade skatteinkomster
■—• betraktar vi som oframkomlig.
Skattetrycket här i landet är redan
så högt att en ökning skulle motverka
sitt eget syfte. Återstår då en radikal
nedskärning av statens utgifter. Det parti
jag företräder har vid förra riksdagen
presenterat ett alternativ som i första
hand skulle innebära en balansering av
driftbudgeten och, på litet sikt, bereda
möjlighet till successiva skattelättnader.
Vi kommer att ånyo förelägga riksdagen
detta alternativ för behandling i
sammanhang med fastställande av riksstaten
för det nu inledda budgetåret.
Jag förstår, att vi kommer att mötas
bl. a. av invändningen att finansministern
nyligen tillsatt en besparingsutredning,
men vi betraktar saken så angelägen,
att vad göras kan bör göras redan
nu.

Finansplanen sysslar åtskilligt med
frågan om åtgärder mot ökad arbetslöshet.
Det är fullt naturligt. Alla är vi angelägna
om att bevara hög och jämn
sysselsättning. Dess bättre kan, som finansministern
framhåller, en arbetslöshet
av den hittills registrerade omfattningen
inte betraktas som uppseendeväckande
hög. Det rör sig om en delvis
ofrånkomlig säsongarbetslöshet och normal
omsättningsarbetslöshet, men naturligtvis
också om en återspegling av

Statsverkspropositionen m. m.
konjunkturavmattningen. Hur det kommer
att gå i fortsättningen är avhängigt
av den internationella konjunkturutvecklingen.
Olika meningar råder om
huruvida botten ännu är nådd, men i
allmänhet tycks man inte räkna med
en djup varaktig depression. I fråga om
hjälp åt dem som redan blivit arbetslösa
torde allmänt samförstånd råda.
Men huvuduppgiften bör vara att söka
förebygga arbetslöshet. Där gäller det
att i första hand lita till företagen själva.
Deras möjligheter har emellertid
försvagats genom den betydande skatteskärpning
som vidtogs år 1955 under
hänvisning till då rådande högkonjunktur.
Denna extra bolagsskatt skulle gunås
steriliseras vilket under några år
skedde till namnet, men inte till gagnet.
Nu föreslås den skola ingå som en inkomst
i den allmänna budgeten. Vi har
från början motsatt oss denna skatt,
men vi tycker att det borde vara självklart
även för dess upphovsmän att en
skatt, som införes provisoriskt som en
dämpare i ett extremt högkonjunkturläge,
bör visa sin provisoriska karaktär
genom att försvinna i en avmattad konjunktur,
som anses innefatta risk för
arbetslöshet.

Av samma skäl anser vi att den automatiska
skärpning av varulagervärderingsreglerna,
som skulle träda i kraft
fr. o. m. nästa år och som skulle leda till
ytterligare beskattning av rent fiktiva
vinster, inte bör komma till stånd. Dessa
skatteändringar är icke minst påkallade
av hänsyn till våra exportnäringar,
som i första hand berörs av den internationella
konjunkturavmattningen.

Här möter vi en nyckelfråga både när
det gäller sysselsättningen och vår ekonomi
i övrigt, nämligen den om bytesbalansen
och valutareserven. Vi befinner
oss här i ett mycket utsatt läge med en
valutareserv, som motsvarar mindre än
en femtedel av vår årsimport. Under
årets första fem månader har vi förlorat
312 miljoner i valutor, eller 135 miljoner
mer än under samma tid i fjol. I nationalbudgeten
beräknas ett underskott
av 200 miljoner för i år, men samtidigt
varslas om att en förstärkt internationell

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
avmattningstendens kommer att medföra
en ytterligare försämring. Jag har
sett uppskattningar på mycket högre
belopp. Finansministern ger på olika
ställen i finansplanen uttryck för en
tämligen senkommen insikt om valutareservens
betydelse. Det heter: »Uppenbart
är, att en större valutareserv i dagens
läge hade varit synnerligen önskvärd
och skulle ha skänkt oss en större
konjunkturpolitisk rörelsefrihet.» Och
vidare: »Försvarandet av valutareserven
och en rimlig jämvikt i bytesbalansen
med utlandet måste vara ett av de fundamentala
elementen i en ekonomisk
politik som syftar till full sysselsättning
och stabilitet.»

Ja, det är ju ungefär vad vi sedan år
tillbaka framhållit i vår kritik mot den
ekonomiska politik, som förts under tider
av för vårt land utomordentligt
gynnsamma internationella konjunkturbetingelser.
Det var då den beredskap
skulle åstadkommits som nu behövts så
väl. Nog är finansministern alltför
blygsam, då han finner utvecklingen
1955—1957 visa, att vi var på god väg att
lyckas förstärka våra valutatillgodohavanden.
Under dessa tre år steg visserligen
valutareserven med 325 miljoner,
men samtidigt har vi haft en s. k.
förskjutningspost på sammanlagt en
miljard, vilket ju framför allt betyder
att vi fått kortfristig kredit utifrån. Vi
har således inte ens under dessa högkonjunkturår
kunnat av egen kraft fylla
på våra utlandstillgångar, som dessutom
sjunkit relativt genom importens ökade
omfattning.

Vad är det nu i finansplanen som
skulle ge uttryck för finansministerns så
emfatiskt deklarerade omsorg om valutareserven?
Är det månne förslaget om
en fördubbling till G00 miljoner av ramen
för de statliga exportgarantierna?
Åtgärden är i och för sig tacknämlig i
synnerhet om den åtföljes av vissa uppmjukningar
i tillämpningen. Men på
kort sikt förbättras ju inte valutasituationen
genom export på kredit. Till en
början blir det fråga om ökade krav på
en redan förut hårt belastad kreditmarknad.

Jag instämmer gärna med finansministern,
då han betecknar det som en
självklar och angelägen uppgift för vårt
land att inom ramen för de internationella
organisationerna på området aktivt
stödja alla samordnade aktioner med
syfte att stabilisera konjunkturerna och
handelsutbytet. Det måste vara en samfälld
strävan att söka uppehålla handelsutbytet
på högsta möjliga nivå och inte
låta det krympa genom isolerade nationella
åtgärder. Som väl är har den
europeiska betalningsunionen kunnat
förlängas med ytterligare ett år.

Avgörande blir till sist hur vi sköter
vår egen interna ekonomi. Bristen i vår
bytesbalans har varit och är alltjämt
ett utflöde av bristande inre jämvikt,
som tagit sig uttryck i ständigt stigande
priser och kostnader. Finansministern
säger nu också, att det för att hålla uppe
exporten är grundläggande att den inhemska
kostnadsnivån inte drivs upp,
och tillägger att avsättningssvårigheter
för exportindustrien inte kan lösas genom
en allmän påspädning av den inhemska
konjunkturen. Men vad annat är
det som sker genom den kraftiga underbalanseringen
av den nu framlagda budgeten,
kraftig redan enligt de redovisade
siffrorna och ännu mycket kraftigare enligt
de oredovisade siffror, jag tidigare
sökt ange?

Även på detta område stannar vi således
inför samma bov i dramat som
förut, en statlig expansion som ständigt
ligger över våra resurser. Det är den
hotande klyftan mellan statens inkomster
och utgifter, som finansministern
väl talar om men inte gör någonting
åt — i varje fall inte nu. Han antyder
inte ens hur det enligt hans mening
skall gå till att utfylla den framdeles.
Vi lever i ett demokratiskt land och folket
skall snart gå till val igen. Jag efterlyser
ett klart besked av finansministern
om hans avsikter i detta avgörande hänseende.

Vårt alternativ till regeringens låt-gåsystem
har vi redovisat i detalj. Vi vill
sanera statens affärer genom en vederhäftigt
balanserad driftbudget, successivt
lindra vårt hårda och produktions -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

hämmande skattetryck, ge det privata
sparandet rimliga betingelser och återställa
kapitalmarknadens frihet, allt
oundgängliga förutsättningar för varaktig
samhällsekonomisk balans och ett
fast penningvärde.

I sammanhang med frågan om bytesbalansen
och behovet av internationell
samverkan för handelsutbytets uppehållande
och tillväxt kan jag inte underlåta
att med några ord beröra de nu pågående
förhandlingarna om dels ett europeiskt
frihandelsområde och dels en gemensam
nordisk marknad. Det är nu
ganska länge sedan vi hade tillfälle att
dryfta dessa frågor här i riksdagen. Utifrån
kommer dessemellan kritik mot
riksdagens förmenta passivitet i dessa
livsviktiga frågor. Nu är det dessbättre
så att vid de tillfällen, då saken varit
uppe till diskussion i riksdagen, man
kunnat konstatera principiell enighet om
positiv medverkan från svensk sida för
tillkomsten såväl av ett frihandelsområde
som av en nordisk tullunion. Detta
förhållande minskar emellertid inte kravet
på information och debatt kring
dessa frågor i riksdagen. Det är många
speciella problem av stor principiell
räckvidd, som det gäller att ta ställning
till. Då det inte nu förefaller sannolikt
att denna sommarriksdag får något nytt
tillfälle att diskutera saken, vädjar jag
till handelsministern att under remissdebatten
lämna de informationer, som
förhandlingarnas nuvarande läge kan ge
anledning till.

Såvitt inget oförutsett inträffar kommer
sexmaktsstaterna, d. v. s. Tyskland,
Frankrike, Italien, Holland, Belgien och
Luxemburg, att fr. o. m. den 1 januari
1959 sänka sina inbördes tullar med
10 procent från 1957 års nivå. Det är
lätt att inse vilka svårigheter svensk
industri skulle möta, om svenska exportvaror
även i fortsättningen skulle komma
att belastas med tullar, medan samtidigt
handeln mellan De Sex kommer
att löpa fritt. Det lär redan nu ha visat
sig, att kontinentala företag i allt större
utsträckning beställer vissa maskiner i
t. ex. Belgien i stället för som tidigare
i Sverige. Orsaken är helt enkelt den,

Statsverkspropositionen m. m.
att man vet att man i fortsättningen kan
räkna med tullfrihet för reservdelarna,
om de är tillverkade inom sexmaktsunionen.
Utanför sexstatsgruppen, särskilt
i USA, planerar man att gå omkring
sexstatstullmuren genom att sätta
i gång med tillverkning inom området.
Allt måste göras för att frihandelsområdet
verkligen kommer till stånd och att
det tidsmässigt inte kommer alltför långt
efter sexmaktsunionen.

Sedan tillkomsten av ett frihandelsområde
ansetts ha råkat i fara på grund
av franskt motstånd, får det väl betraktas
som en framgång för saken att sexmaktsunionens
parlamentariska församling
— således inkluderande fransk representation
—- i förra veckan enades
om en resolution vari påyrkas en snar
provisorisk överenskommelse, enligt vilken
De Sex’ tullsänkning på 10 procent
från den 1 januari 1959 skall utsträckas
till de elva övriga medlemsländerna i
OEEC. Men därmed är naturligtvis inte
frihandelsavtalet i hamn. För att de
fortsatta förhandlingarna skall ha utsikt
att lyckas förefaller det som om både
från svenska och andra regeringars sida
blir nödvändigt att göra vissa eftergifter,
bland annat genom att åt gemensamma
institutioner överlämna vissa beslut, som
hittills betraktats som uteslutande nationella
angelägenheter. Jag har dessutom
det intrycket, att det blir svårt att komma
till ett resultat utan en relativt långtgående
harmonisering av de svenska
tullarna i förhållande till dem, som kommer
att gälla för De Sex. I det sammanhanget
inställer sig frågan, vad vi är
bäst betjänta med: att redan i sommar
fatta bindande beslut om en ny svensk
tulltaxa, som kanske redan om några
månader behöver ändras, eller att tills
vidare ställa oss avvaktande.

Vad den nordiska marknaden beträffar
väntar vi alltjämt på den kompletterande
utredning, som det nordiska
samarbetsutskottet fått i uppdrag att
göra om tullfrihetens utsträckande från
80 procent av varuområdet till 100 procent
och om förhållandet mellan frihandelsområdet
och den nordiska marknaden.
Enligt planerna för Nordiska rå -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
det skulle frågan komma upp till behandling
vid rådets session i Oslo i
slutet av oktober. Tiden förefaller nu
knapp för en tillfredsställande beredning
av ärendet — jag känner inte till vid vilken
tidpunkt man kan räkna med att
denna kompletterande utredning blir färdigställd.
Jag har dessutom det intrycket,
att tillkomsten av frihandelsområdet
står så i förgrunden för intresset i de
olika länderna, att ett beslut om nordisk
marknad — i varje fall i positiv riktning
— icke kan förväntas, förrän klarhet
vunnits om och under vilka betingelser
ett frihandelsområde kommer till
stånd.

Integrationen av Västeuropa är utan
tvivel en av de största frågor som möter
vår generation. Den öppnar nya perspektiv
och förut oanade framtidsmöjligheter.
Men för att de skall bli rätt tillvaratagna
fordras en omfattande anpassning
av vårt näringsliv efter de nya
förhållandena. Detta förutsätter i sin tur
en ekonomisk politik, som gör det möjligt
för näringslivet att bevara sin konkurrenskraft,
kort sagt en politik i riktning
mot vad jag tidigare i mitt anförande
sökt göra mig till tolk för.

Herr talman! Innan jag som förste talare
lämnar denna plats känner jag ett
behov att sälla mig till dem, som i dessa
dagar ger uttryck åt sin avsky inför de
nyligen timade händelserna i Ungern.
De fjärrdirigerade morden mot tro och
loven på dem, som stod i ledningen för
det ungerska folkets frihetskamp mot
främmande övermakt är ägnade att ytterligare
fördjupa den ungerska tragedien
och förmörka perspektivet för samlevnaden
i en redan förut orolig värld.
Vad som behövs är förtroende och god
vilja; här har dessa begrepp åter vänts
i sin motsats. Vi känner vår maktlöshet,
ord kan synas fåvitska, men vi får inte
upphöra att tro på värdet av en överväldigande
världsopinion.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Ewerlöf började
sitt anförande med att i någon mån belysa
utgången av det senaste valet, och

det hör väl till pjäsen att jag också
skall göra det vid detta tillfälle.

Låt mig då först som sist konstatera,
att för oss inom folkpartiet betecknade
denna utgång ett svidande nederlag.
Även den, som räknat med en viss reduktion
av partiets röstetal, hade aldrig
föreställt sig denna avtappning. Uppenbarligen
är motsättningarna i fråga om
tilläggspensionerna betydligt större än
någon kunnat ana. Detta är så mycket
mera anmärkningsvärt som beslutet om
folkpensionerna kunnat fattas av alla, i
stort sett eniga partier, trots att de ökade
folkpensionsförmånerna innebär långt
större risker såväl för samhällsekonomien
som för statens finanser än vad
tilläggspensionerna skulle utgöra. Detta
gäller i all synnerhet folkpartiets kompromissförslag
med dess möjlighet till
fritt val och dess garanti för en fri och
effektiv fondbildning, avsedd att ställas
till näringslivets förfogande.

Utfallet av valet kunde ge anledning
till åtskilliga betraktelser. Mitt parti är
exempelvis inte längre det största i Göteborg,
och övervikten i förhållande till
socialdemokraterna på 12 000 röster år
1956 har förbytts i ett underskott på
13 000 röster. Men det oaktat uppvisar
det socialdemokratiska partiet i Göteborg
nu omkring 5 000 röster mindre än
vad vi gjorde 1956. Jag vill nämna dessa
siffror för att ge frågan dess riktiga proportioner.
I huvudsak har socialdemokraterna
i Göteborg hämtat sina nya väljare
från kommunisterna, vilket måste inregistreras
som en vinning ur demokratisk
synpunkt. Om sorgespelet och blodbadet
i Ungern hade avslöjats före valet,
hade nog den tendensen varit ännu mera
utpräglad. Merparten av vår förlust i Göteborg
har inhämtats av högern — någonting
som givetvis en sann liberal nödgas
beklaga.

Ojämnt har emellertid ödets lotter fallit.
För hela riket har folkpartiet mist
5,6 procent av valmanskåren, varav högern
inhämtat 2,4 procent och det s. k.
centerpartiet —• en lustig benämning för
resten — 3,2 procent. De 5,6 procenten
för folkpartiet har medfört en förlust på
20 mandat, medan högern med en röst -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

ökning på 2,4 procent kunnat inhösta
en vinst på endast tre mandat. Centerpartiet
med sin ökning på 3,2 procent
har fått inte mindre än 13 nya mandat.
Socialdemokraterna med en röstökning
på 1,6 procent har vunnit fyra mandat
från folkpartiet och ett mandat från
kommunisterna. Striden har tydligen i
stor utsträckning stått om marginalplatserna,
varvid slumpen bedrivit sitt lättsinniga
spel. Att märka är, att folkpartiet
endast hade behövt ytterligare 5 000
röster, lokalt lämpligt fördelade, för att
se sitt jordskred förminskat från 20 till
10 mandat, och ändå samlade partiet
700 000 röster.

Regeringen har framtvungit detta val,
men jag undrar om den är fullt nöjd
med valutgången. Visserligen har regeringspartiet
som sagt ökat med 1,6 procent
av valmanskåren, men samtidigt
har det andra socialistiska partiet minskat
lika mycket. Bakom förslaget om
obligatorisk tilläggspension står sålunda
fortfarande liksom före valet endast
49,6 procent av valmanskåren, och möjligheten
att genomdriva det kan — jag
understryker ordet kan —• komma att
bero på lotteri. (I dag skall man inte
säga för mycket.) Många ställer sig därför
frågan, om inte regeringen borde dra
sig för att lösa detta för hela folkets ekonomi
så grundväsentliga spörsmål med
lottens hjälp. Visserligen är det sant, att
vi blivit vänj da vid statlig lotteri verksamhet
på sista tiden. Utöver det gamla
statslotteriet har vi tipsverksamheten och
totalisatorspelen, »kvitt eller dubbelt»
inom den statsmonopoliserade televisionen,
för att inte tala om det s. k. strängaspelet
inom skatteväsendet eller utgivandet
av premieobligationer för att sanera
statens affärer. Men att därifrån övergå
till att ställa hela samhällets ekonomi på
lotteri är väl ändå ett alltför djärvt steg.
Här, min dam och mina herrar på regeringsbänken,
finns utrymme för statsmannavisdom
och statsmannainsatser!

Folkpartiet har gjort sin insats för att
få till stånd en samförståndslösning av
pensionsfrågan, och många inom partigruppen
har varit med därom, fastän
de hade fullt klart för sig vilka stora ris -

Statsverkspropositionen m. m.
ker denna hållning innebar för partiet
som sådant. Men de ansåg offret vara
värt att göras för att äntligen få denna
fråga ur världen. Huruvida folkpartiets
schackdrag förhindrade regeringspartiet
att genomdriva sin lösning, därom kan
man tvista hur mycket som helst. Skulle
så varit förhållandet, har partiet åtagit
sig ett ställföreträdande lidande, som
dels försvårat obligatoriets genomförande,
dels gett högern och det ännu mer
konservativa centerpartiet vind i seglen.
Men regeringspartiets möjlighet att med
kommunisternas bistånd driva igenom
pensionsobligatoriet kvarstår till 50 procent.
De väljare, som övergett folkpartiet
och skänkt sina röster åt högern och
centerpartiet, därför att de trott sig lättare
sålunda kunna mota regeringen, har
i själva verket ingenting åstadkommit.

En beklaglig följd av valutgången är,
att motsättningarna i pensionsfrågan
skärpts. Ytterlighetsståndpunkterna har
understrukits, och möjligheten till en
samlande lösning har försvagats. Detta
är så mycket mera beklagligt som en reform
av detta slag bör ha en bred förankring
i folkopinionen. En socialdemokratisk
tidning gjorde under valkampanjen
gällande, att pensionsfrågan är så
väsentlig att en majoritet på sex röster
inte bör få diktera utslaget. Nu riskerar
vi i stället att komma i den situationen,
att avgörandet hänger på lotten. Både de,
som röstat på socialdemokraterna i den
tron att de därigenom skaffat sig den
bästa garantien för en ordnad tilläggspensionering,
och de, som röstat på högern
och centerpartiet i förhoppningen
att på så sätt förhindra obligatoriet, kan
nu konstatera att de kanske åstadkommit
motsatsen till vad de hoppats på.

Innan jag, herr talman, avslutar mina
funderingar omkring valresultatet må
det tillåtas mig att ge uttryck för ytterligare
en synpunkt. Vi har i vårt land
råkat in i det läge att förflyttningen av
några få tusen röster vid ett val kan bli
avgörande för vilken regering av den
ena eller andra partifärgen som vi skall
ha. Detta leder till en tillspetsning av
valstriden, till en tendens att koncentrera
sig på marginalväljarna, som ofta ut -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

görs av den politiskt minst engagerade
delen av befolkningen. Sålunda urartar
valkampanjen, och hela politiken dras
ned till ett träsk av slagord och schabloner.
Inte heller är det lyckligt om utvecklingen
driver därhän att den ena
eller andra hälften av befolkningen
växelvis skall avgöra vilken regering
som skall sitta vid makten, bara därför
att några få tusen marginalväljare fallit
till föga för en ovederhäftig och billig
propaganda. Många inom valmanskåren
tycks förmena, att lösningen på dessa
svårigheter borde vara att finna i en
mera organiserad samverkan de demokratiska
partierna emellan. Men en sådan
utveckling får absolut inte innebära,
att det ena eller andra partiet utnyttjar
sin position för att tillgodose sina
synpunkter och sina väljare på ett
sätt som närmast påminner om utpressning.
Den nuvarande ordningen i vårt
land kan innebära risker för den sunda
utvecklingen av vår demokratiska samhällsordning.

Jag vill, herr talman, understryka denna
synpunkt när jag nu övergår till att
säga några ord om den nya statsverkspropositionen,
statsverksproposition B,
som framlagts för riksdagen. Denna
statsverksproposition är så till vida mera
tillfredsställande än den som framlades
vid årets början som den är mera
komplett än den förra, men även denna
nya B-upplaga utgör en ofullbordad
symfoni, eller skall vi säga kakofoni.
Underskottet på totalbudgeten beräknar
finansministern till 1 540 miljoner kronor
och lånebehoven för nästa budgetår
till 1 550 miljoner, men han säger sig
samtidigt vilja ta i anspråk konjunkturpolitiskt
betingade extrainkomster
som under de senaste tre budgetåren
reserverats på särskilt konto i riksbanken.
Dessa steriliserade medel uppgår
till 450 miljoner. På så sätt skulle statsskulden
nästa budgetår endast behöva
stiga med 1 100 miljoner kronor. Den
som väntar får väl se. Men det må tillåtas
mig att här ställa en fråga till finansministern:
Har inte de s. k. steriliseringsmedlen
redan tagits i anspråk för
att nedbringa lånebehovet under före -

gående tre budgetår? Så länge staten har
möjlighet att uppta lån i riksbanken blir
den reella effekten av åtgärden med stcriliseringsmedlen
skäligen illusorisk,
och det är i grund och botten bara en
fråga om den statliga bokföringen.

Jag skall inte gå närmare in på några
siffror här. Herr Ewerlöf har redan
sagt, att sedan hänsyn tagits till kommunalskattemedlen
visar den nya budget
som här presenteras riksdagen ett
formellt överskott på 24 miljoner kronor.
Detta överskott faller helt inom felgränserna,
varför slutsatsen måste bli
att driftbudgeten balanserar i dag men
inte mer. Men sanningen är mycket mera
komplicerad än så, tyvärr. Bland annat
måste man räkna med en reservationsmedelsförbrukning
på 150 miljoner kronor.
Därtill kommer utgifter på tilläggsstat
och sedvanliga överskridanden av
förslagsanslagen. Inte heller vet man
vad avtalsförhandlingarna med de statsanställda
kommer att medföra i nya
statsutgifter. Det labila sysselsättningsläget
utgör en särskild osäkerhetsfaktor
med eventuellt minskade skatteinkomster
och ökade utgifter för att motverka
en hotande arbetslöshet.

Varje objektiv bedömning utifrån dagens
situation måste därför leda till den
slutsatsen att redan driftbudgeten för det
i går började räkenskapsåret är klart
underbalanserad, med hur många hundra
miljoner kronor är i dag svårt att
yttra sig om. Kanske blir det 500 miljoner
kronor. Detta inträffar, märk väl,
ett år då den extra bolagsskatten — i
motsats till vad fallet varit de föregående
budgetåren — inräknas såsom en
normal post utan avsättning för visst
ändamål. Detta inträffar ett år då en
tillfällig inkomstpost på 300 miljoner
kronor, representerande förut avskrivna
tilläggslån, bokföringsmässigt tillförs
statskassan på inkomstsidan. Även om
man inte har någonting att invända
emot denna transaktion kan man ställa
sig den frågan om något motsvarande
belopp kommer att stå till finansministerns
förfogande under framtida budgetår.

På den presenterade kapitalbudgeten

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

behöver inte spillas många ord. Sedan
avskrivningarna tagits i anspråk skulle
det fordras anslag här på 1 484 miljoner
kronor. Lägger man så till den summan
den beräknade förbrukningen av äldre
anslag så skulle det sammanlagda medelsbehovet
utgöra 1 659 miljoner kronor.
Hur sedan finansministern kommer
fram till ett lånebehov på 1 550 miljoner
kronor torde vara överflödigt att ingå
på här.

Däremot vill jag med några ord beröra
det sannolika utfallet av statens
räkenskaper för budgetåret 1957/58. Jag
har mycket svårt att få någon rätsida
härpå ur den mångfald av sifferuppgifter
som lämnas i den nya inkomstbilagan.
När riksstaten förra året presenterades
riksdagen angavs underskottet på
totalbudgeten skola bli 159 miljoner. Så
långt man nu kan se tycks nämnda underskott
bli inte mindre än 1 431 miljoner
kronor större, d. v. s. vi har att
räkna med ett sammanlagt underskott på
1 590 miljoner kronor, vilket sannolikt
betecknar ett rekord i felkalkyl i den
svenska budgethistorien. Hur dessa felkalkyler
fördelar sig skall jag inte här
beröra.

Av det framlagda siffermaterialet
framgår inte klart, hur stort det verkliga
underskottet i driftbudgeten för det
budgetår som gick till ända i förrgår är,
men att ett underskott på några hundra
miljoner kronor föreligger torde det inte
råda någon tvekan om.

Jag har så länge uppehållit mig vid
budgetläget, ty som utvecklingen för närvarande
glider hän är den viktigaste
uppgiften för kommande riksdagar att
försöka få fason på statens affärer. Jag
kan inte värja mig för intrycket, alt
vi håller på att förlora greppet härom.
Detta är dock den angelägnaste uppgiften
för en parlamentarisk församling,
som vill väl rykta sitt värv.

Finansministern är av samma mening
när han framhåller, »att det måste vara
en av de mest väsentliga uppgifterna under
de närmaste åren att eliminera den
hotande klyftan mellan statens inkomster
och utgifter». Hans uttalande görs
efter det några glimtar getts om trenden

Statsverkspropositionen m. m.

1 fråga om statens affärer. Sannolikt
har vi att räkna med en s. k. normal
automatisk utgiftsstegring på driftbudgeten
med minst 300 miljoner kronor
årligen, men då har helt bortsetts från
prisstegringar och en kostnadskrävande
teknisk utveckling.

Jag kan inte fördölja, herr talman, att
jag har blivit alltmer förvånad över det
relativa jämnmod, med vilket finansministern
betraktar statens försämrade
ekonomi. Totalbudgetens överbalansering
blev som bekant ett dundrande
fiasko, och ändå framfördes tanken härom
med all den pompa och aplomb, varuti
herr Sträng är en oomstridd mästare.
Nu accepterar han, låt vara ovilligt, det
rakt motsatta förfaringssättet. Nu tar han
det relativt lugnt, när inte bara kapitalbudgeten
är helt underbalanserad, utan
också driftbudgeten börjar gå med underskott.
Han säger sig inte hysa någon
oro för den omfattande statsupplåning,
som blivit de sista årens statsfinansiella
signaturmelodi.

Nej, det må så vara. Staten har ju
betingat sig förtursrätt på kapitalmarknaden.
Så mycket större anledning till
oro borde däremot kommunerna och
näringslivet ha. Om man betraktar kapitalmarknaden
såsom en enhet, fungerar
statsverket och bankerna — jag tänker
då närmast på affärsbankerna ■— såsom
två kommunicerande kärl. På vårsidan
har statsverket jämförelsevis gott
om pengar, men i slutet av året förhåller
det sig tvärtom. För affärsbankerna
råder det motsatta förhållandet. Sannolikt
måste vi under slutet av detta år
räkna med ett statligt lånebehov på åtminstone
1 500 miljoner kronor, kanske

2 000 miljoner kronor. Eftersom staten
inte vågar gå ut på den fria lånemarknaden
för att tillgodose detta lånebehov
och väl inte heller kan fortsätta med
att låna hur mycket luftpengar som
helst i riksbanken, blir det affärsbankerna
som får stå till tjänst mot utbyte
av skattkammarväxlar och korta obligationer.
Jag tror inte man överdriver,
om man räknar med att bankbolagens
innehav av statspapper i slutet av detta
år kommer att stiga till bortåt 5 000 mil -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
joner kronor. Lägges härtill bankernas
innehav av hypoteksbanksobligationer,
blir deras krediter till staten och av
staten beroende institutioner sammanlagt
någonting bortåt 6 000 miljoner kronor.
Mot dessa 6 000 miljoner skulle då
stå drygt 7 000 miljoner kronor i bankkrediter
till näringslivets förfogande.
Det är dock för att tillgodose sistnämnda
ändamål som affärsbankerna tillkommit
!

Jag har anfört dessa siffror för att
bevisa hur fördelningen av tillgångarna
har ändrat sig under de sista sex åren.
Vid utgången av december 1952, då vissa
restriktioner beträffande bankernas kreditgivning
börjat tillämpas, innehöll deras
portfölj av statspapper ej fullt 2 000
miljoner kronor, medan den kommersiella
utlåningen — utlåningen till näringslivet
— var nära 8 500 miljoner.

Tages även liäns3rn till bostadskrediterna,
visar det sig att bankernas portfölj
av skattkammarväxlar, inhemska
statsobligationer och liknande från år
1952 till slutet av detta år kan komma
att svälla från ej fullt en femtedel av
den totala utlåningen till mer än hälften
av hela lånebeloppet. Näringslivet
har samtidigt inte bara reellt utan också
formellt i alltmera försämrade kronor
sett sitt kreditbehov allt mindre tillgodosett.

Jag har velat nämna dessa siffror, så
att centerpartiet i den kommande debatten
får någonting att bita i, när det
talar om näringslivets försörjning.

Nu invänder kanske någon, att det har
gått bra i alla fall. Men det sammanhänger
med att de störa statliga utgiftsöverskotten
tillfört bankernas kunder
betydande belopp av likvida medel. Denna
starka likviditetsökning inom näringslivet
har medfört betydande risker
för fortsatt inflation, då myndigheterna
inte gärna kan hindra företagarna att
disponera sina egna medel.

Med hänsyn till att det nuvarande tillståndet
i Västerlandet företer uppenbara
depressiva inslag med svårigheter för
den fulla sysselsättningens upprätthållande
är det mera angeläget än någonsin
att vi får bukt med inflationen.

Egentligen är det emot alla gamla regler,
att vi skall tvingas dragas med en
så gott som oavbrutet pågående förstörelse
av pengarnas värde. Vi har under
senare år sparat inte mindre än 30 procent
eller mer av den s. k. nationalprodukten
under det att bruttosparandet
bara var 25 procent före kriget. Herr
Sträng var med rätta mycket stolt, när
han under valrörelsen i en av radiodebatterna
tog fram detta faktum. Men
han glömde berätta att vi hade socialdemokratiskt
styre i detta land även
åren före kriget, fastän då var inte herr
Sträng påtänkt.

Hur kan det då komma sig, att pengarna
trots denna sparverksamhet inte
förslår utan i stället förlorar i värde?
Det är emot alla regler. Vi skall se litet
närmare på den saken. Konjunkturinstitutet
har nyss gjort en undersökning
rörande sparandets fördelning och
struktur — en undersökning som folkpartiet
för övrigt år efter år efterfrågat.
Undersökningens första resultat är, att
hur man än mäter sparandet, så finner
man att det framför allt är företagarna
och bolagen, som lägger undan pengar.
De har varit så illa tvungna härtill för
att över huvud taget kunna hänga med
i konkurrensen. Det har varit nödvändigt
för att de skulle kunna förnya produktionsapparaten
i form av nya maskiner
och nya fabriker. Aldrig tillförne
har tekniken världen runt utvecklats så
snabbt som under denna tid. De företag,
som uraktlåtit att modernisera sin produktionsapparat,
har helt simpelt kommit
bort och tvungits att lägga ned sin
verksamhet. Vi har ju kunnat konstatera
här hemma, att hela branscher under
inflytande av den internationella
konkurrensen råkat in i detta dilemma.
Denna förnyelse är av grundväsentlig
vikt lika mycket för samhället som sådant
som för de i företagen anställda.

Studerar man hur mycket de enskilda
sparar blir inte bilden lika ljus. Statistiken
för år 1955 visar, att företagarna
och bolagen svarade för över hälften —•
jag vill minnas att det var mellan 50
och 60 procent — av det totala nettosparandet,
medan den offentliga sek -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

torn, d. v. s. staten och kommunerna, å
ena sidan samt löntagarna å den andra
svarade för ungefär hälften var av återstoden.
Detta gällde som sagt år 1955.
Det skall bli intressant att se vilka resultat
undersökningen kommer till beträffande
åren 1957 och 1958. Slutsatsen
blir emellertid att de enskilda i dag
sparar relativt mindre än före kriget,
och orsaken måste vara att de inte anser
det lönande.

Det svenska folkets beteende i detta
avseende har väckt uppmärksamhet
utomlands. Ett mått på sparandets omfattning
i ett land kan investeringarna
i landet sägas vara, vad som läggs ned
på byggnader och utrustningen av fabriker,
bostäder, skolor, vägar, sjukhus,
militära anläggningar m. m.

Internationella regleringsbanken har
angripit problemet och lämnat svar i
sin senaste årsberättelse. Undersökningen
avser fyraårsperioden 1953—1956.
För sju ledande västerländska industristater
har man å ena sidan tagit reda
på medeltalet investeringar i procent av
nationalprodukten och å andra sidan
den genomsnittliga årsavkastningen av
de verkställda investeringarna.

Utfallet av undersökningen är överraskande
för att inte säga nedslående.
Det visade sig att Sverige hade den
största investeringskvoten men den lägsta
avkastningen bland dessa sju länder.
Västtyskland t. ex. hade en något lägre
investeringskvot än Sverige, men avkastningen
härpå var inemot tre gånger
så stor. USA hade knappt hälften så
stor investeringskvot som vårt land men
trots detta en större avkastning på denna
hälft. Jämförelsen visar ovedersägligt
att vår akuta kapitalbrist inte så
mycket beror på att det bildas för litet
kapital i landet som på att det kapital
som bildas dirigeras in i föga räntabla
eller fullkomligt oräntabla användningar.
Problemets kärnpunkt är den politiska
dirigeringen av kapitalresurserna
in i ur folkhushållets synpunkt dåligt
räntabla företeelser; dessa må vara än så
önskvärda. Här har vi att söka orsaken
till att det inte finns pengar till högräntabla,
skriande nödvändiga investe -

Statsverkspropositionen m. m.
ringar både inom den statliga och den
privata sektorn.

Jag skall lämna ett enda exempel för
att belysa frågan. För inte länge sedan
invigdes elektrifieringen av en av statens
järnvägars linjer. Järnvägsstyrelsens
representant kunde med berättigad
stolthet berätta att denna investering
lämnade en avkastning av 15 procent.
Men vad han inte upplyste åhörarna
om var att denna elektrifiering uppskjutits
i nära 20 år på grund av investeringsresriktioner.
Under tiden hade
med konstlade medel en officiell ränta
på 3 å 3 1/2 procent upprätthållits, vilket
betydde att man samtidigt lockat
folk att göra investeringar, som lönat
sig så föga att de gett en avkastning av
denna storlek.

Vi bör inte heller lämna ur räkningen
vad den höga företagsbeskattningen, knäsatt
av centerparti och socialdemokrater,
dragit med sig av felaktiga investeringar
i syfte att skaffa kostsamma avskrivningsobjekt
vid beskattningen. Mer än
ett företag har varit mindre intresserat
att dela ut för aktieägarna lockande belopp
än att skaffa sig lämpliga avskrivningsobjekt.

Ja, men företagen har ju tjänat kopiöst
med pengar, invändes det. Jo, visst! Men
även här skulle jag vilja resa ett spörsmål,
som också har med inflationen att
göra, och det gäller hur många äldre företag
det finns i detta land, som i dag
skulle kunna förränta återanskaffningskostnaden
på sina anläggningar. Jag föreställer
mig att en undersökning häröver
skulle ge ett ganska uppseendeväckande
utslag. Frågan har intresse inför
det läge, som vi kan förvänta på arbetsmarknaden
nästa vinter. Den höga kostnadsnivån
har medfört allt större svårigheter
att grunda nya företag med påföljd
av minskad tillgång till nya arbetstillfällen
inför en inträffande lågkonjunktur.

Vid Industriförbundets senaste årsmöte
var det en talare som berörde den paradoxala
situation i vilken Sverige och
flera andra västerländska länder råkat,
kännetecknad av en kombination av stigande
levnadskostnader och hotande ar -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
betslöshet. Talaren ville ge partipolitiken
och intresseorganisationerna ansvaret
för detta, och han menade att i längden
kan inte denna process fortgå. I
längden är den oförenlig med en något
så när fri marknadshushållning med utrymme
för fri företagsamhet och måhända
också oförenlig med demokratiska
friheter på andra områden av mänsklig
verksamhet. Fortsätter denna tendens,
kan den fria världen råka i underläge i
förhållande till diktaturstaternas ganska
effektiva förmåga att skapa ekonomisk
balans, låt vara på låg nivå, inom sina
länder.

Jag skulle vilja tillägga ytterligare en
synpunkt. Inom den ekonomiska debatten
har insmugit sig fatalistiska tankegångar.
De går ut på att penningförstörelsen
skulle vara en oundviklig följd av
den progressiva utvecklingen, ett blint
och oundvikligt öde. Man går och inbillar
sig, att någon sorts entropilag skulle
driva sitt underfundiga spel inom samhällets
ekonomi. Alldeles som entropilagen
inom den fysiska världen uttalar,
att all energi går mot sin urartning, hän
mot den slutliga värmedöden, så skulle
en motsvarande lag göra sig gällande
inom samhällsekonomien med en ofrånkomlig
urartning av pengarnas värde
som följd. Detta kan inte vara riktigt.
Människorna är dock inga livlösa atomer,
lydande slumpens lagar, utan förnuftiga
varelser. Varför skulle inte det
mänskliga förnuftet kunna göra sig gällande
även inom samhällsekonomien?

Men låt oss återgå till mera påtagliga
materier. Avmattningen inom Europas
näringsliv, som hittills varit tämligen
måttlig, synes sprida sig till allt större
delar av näringslivet. Sverige är ekonomiskt
mycket känsligt med en export,
motsvarande ungefär en femtedel1 av den
totala produktionen. 70 procent av vår
utrikeshandel sker med de västeuropeiska
länderna. Detta förklarar, varför den
amerikanska nedgången hittills haft så
svaga återverkningar för vårt land.

Jag hade i detta sammanhang tänkt
säga några ord om det europeiska frihandelsområdet
och den beramade gemensamma
nordiska marknaden, men

jag skall efter herr Ewerlöfs yttrande på
den punkten inte göra det, utan kan helt
instämma med vad han sade i sitt anförande.

Fortsätter den tendens för vår utrikeshandel,
som varit rådande tidigare i år,
kan vi räkna med att detta år gå miste
om en fjärdedel av den valutareserv, som
vi hade vid årets början. Under de första
fyra månaderna i år förlorade vi drygt
300 miljoner kronor av valutareserven,
och nedgången har fortsatt under maj
och juni. Om den vikande konjunkturen
skulle fortsätta in på nästa år, kan vår
valutasituation komma i ett kritiskt läge.
Hur en stigande arbetslöshet skall kunna
bemästras under sådana omständigheter
ligger i gudarnas knän, och finansministern
uttalar ju också sina farhågor på
den punkten i statsverkspropositionen.
Kanske blir sista stadiet i denna utveckling
ett importstopp på grund av bristande
betalningsmöjligheter, men då
ökas arbetslösheten ytterligare. Den nuvarande
trenden inom samhällsekonomien
utgör ingen god rekommendation för
den ekonomiska politik, som under de
senaste åren förts i vårt land''.

Ansvaret härför åvilar inte bara det
socialdemokratiska partiet utan också
bondeförbundet —• numera kallat centerpartiet
— som under sex år lämnat det
nuvarande regeringspartiet sitt livliga
stöd.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka remiss av denna proposition
till vederbörande utskott.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! De skiljaktiga uppfattningar
som förefinnes mellan de olika
politiska partierna i Sverige bör inte
skymma bort det faktum, att svenska
folket i mycket väsentliga ting är enigt.
Sverige är ett demokratiskt land med
en stark känsla för rättvisa och humanitet.
Det är därför inte underligt att
vi samstämmigt fördömer vad som under
den senaste tiden hänt i Ungern.
Utan några ytterligare kommentarer på
den punkten vill jag liksom herr Ewerlöf
ha givit detta till känna genast i mitt an -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

förande, då det ju i varje fall kan tjäna
ett opinionsbildande syfte.

Det är onekligen en säregen situation
att hålla remissdebatt den 2 juli, och
på grund därav förmodar jag att de
frågor, som skall behandlas, kommer
att ses ur något annorlunda aspekter än
vad som är vanligt vid mera normala
remissdebatter.

Sverige har, som redan påpekades av
vår vördade ålderspresident i hans hälsningsanförande,
under ett par månader
inte haft någon riksdag. Budgetarbetet
fick avbrytas och kommer att slutföras
åtskilliga veckor efter det att det nya
budgetåret tagit sin början.

Orsaken till denna ovanliga ordning
är att den socialdemokratiska regeringen
drev fram en riksdagsupplösning med
åtföljande val till riksdagens andra kammare
i hopp om att erövra majoriteten
och genomföra tilläggspensioner, som
svenska folkets majoritet vid en tidigare
folkomröstning inte velat acceptera.
Det spelet gav, från socialdemokratisk
synpunkt, inte någon egentlig vinst, utan
endast en lottsedel, som eventuellt kan
ge en, som de menar, vinst, om nu verkligen
socialdemokraterna vill utnyttja
möjligheten att lotta om en så viktig
fråga som tilläggspensionerna. Det blir
i så fall ett lotteri som rör sig med de
största värden som någonsin förekommit
i ett sådant sammanhang. Ett lotteris
egentliga mening är ju att slumpen
skall avgöra vem som skall bli vinnare,
och det är i högsta grad anmärkningsvärt
om en ansvarig regering verkligen
kan reflektera på att låta slumpen avgöra
en fråga av sådana mått som den
om tilläggspensionerna. Svenska folket
är visserligen intresserat av spel i olika
former, men jag betvivlar att man vill
ha mera spel infört i riksdagen än de
schackpartier som på lediga stunder förekommer
i sällskapsrummen.

En av de mest beklagliga aspekterna
i detta sammanhang är den roll som
kommunisterna kommer att spela, eftersom
socialdemokraterna måste förlita sig
på de sex kommuniströsterna för att
kunna få till stånd en lottning. Var och
en kämpar för sina idéer och intressen,

2 Första kammarens protokoll 195S. Nr B 2

Statsverkspropositionen m. m.
och ingen torde förmena socialdemokraterna
att arbeta för obligatoriska tillläggspensioner,
men om partiet inte lyckats
få majoritet för genomförandet av
dylika tilläggspensioner, så får man väl
vänta med beslutet tills den åtrådda majoriteten
uppnåtts eller man vunnit förståelse
på annat sätt.

Den stora skillnaden mellan centerpartiets
och socialdemokraternas grundåskådningar
har kommit till allt klarare
uttryck under senare tid. Samarbetet i
koalitionsregeringen var gott och ledde
till för vårt land lyckosamma resultat.
Under denna tid skapades en fast majoritet,
som kunde hålla inflationen tillbaka
och genomföra vissa trygghetsåtgärder.
Trots att ansträngningarna till
stor del fick inriktas på att hålla tillbaka
inflationen var det dock en tid av
framåtskridande för vårt land. Till detta
bidrog också t. ex. att jordbrukarna visade
återhållsamhet genom att ingå ett
treårsavtal, som i sin tur ledde till att
avtalsperioderna i allmänhet förlängdes
till nytta för lugnet på arbetsmarknaden.

Nu har situationen väsentligt förändrats.
I ett stort antal länder har arbetslösheten
börjat bli oroväckande stor. I
Förenta Staterna finns nu sex å sju miljoner
arbetslösa, d. v. s. 7,5 procent av
den arbetsföra befolkningen, mot 4 procent
i fjol. Canada har ännu större arbetslöshet,
och även i en råd andra länder
har arbetslösheten börjat bli besvärande.
I Sverige har vi ännu inte haft
några större problem, men tendenserna
på detta område är dock ganska oroande.
I mars—april hade vi 59 000 arbetslösa,
vilket är 17 000 flera än vid samma
tidpunkt förra året. I maj månad
hade siffran sjunkit till 42 500, eller
13 000 fler än motsvarande tid år 1957.
Tyvärr innehåller också tidningarna då
och då oroande uppgifter om företag
som varslar om inskränkning eller nedläggning
av driften. Om man därtill lägger
vissa andra oroande företeelser på
utlandsmarknaden, är det uppenbart, att
det ekonomiska läget väsentligt förändrats,
varför det följaktligen krävs andra
åtgärder än dem som företagits under

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
den tid då översysselsättningen var ett
stort problem. I stället för restriktivitet
torde det bli nödvändigt att lätta på de
dämpande åtgärder som tidigare införts.
Med hänsyn till den utveckling som skett
är det uppenbart, att riksbankens s. k.
julikupp förra året att höja räntan var
en felspekulation.

Den principiella inställningen i centerpartiet
är, att vi inte har råd till arbetslöshet.
Arbetslöshet betyder lägre
produktion och därmed lägre levnadsstandard
för oss alla. Vi i centerpartiet
har alltid strävat efter en hög och jämn
sysselsättning. Dessa strävanden kom
kanske mest mankerat till uttryck för
25 år sedan i 1933 års krisuppgörelse.
Dessa principer har sedan alltid tillämpats
från vår sida och kommer också i
fortsättningen att tillämpas.

För att förhindra arbetslöshet kan
man inte nöja sig med att tillgripa sådana
åtgärder som arbetslöshetsunderstöd
och andra dylika hjälptågärder,
utan vi kan väl alla i stort sett vara
eniga om att man i första hand bör anlita
de normala vägarna för att skapa
arbetstillfällen, d. v. s. underlätta näringslivets
möjligheter att driva företagen
lika intensivt som tidigare.

I den förändrade situation som nu
har uppkommit anser jag det angeläget
att framhålla centerpartiets principiella
inställning till vad som har förekommit
under koalitionsregeringens tid. Det
finns ingen anledning att ta upp någon
polemik på den punkten. Dessa saker
har diskuterats otaliga gånger tidigare.
Vi medverkade till åtgärder som vi ansåg
vara nödvändiga för att förhindra
en inflation, och dessa är vi fortfarande
beredda att försvara, men jag vill betona
att vi i centerpartiet betraktar en rad
av de åtgärder, som genomfördes under
den tiden, såsom temporära. Vi anser att
dessa åtgärder, så snart andra förhållanden
har inträtt, bör tas tillbaka. Vi
är inte vänner av statliga ingripanden.
Sådana ingripanden kan göras vid
starkt inflationshot eller under andra
liknande förhållanden, men de bör också
avskaffas så snart möjligheter därtill
ges. Frågan är nu vad den andra koali -

tionspartnern, det socialdemokratiska
partiet, kommer att säga på den punkten.
Är man villig att avge samma principdeklaration
på den sidan som på
centerpartiets sida?

Ett genomgående drag i centerpartiets
politik är att vi vill bygga på enskild
företagsamhet. Av företagsformerna är
det framför allt de mindre företagen vi
har slagit vakt om, och vi anser att dessa
bör användas i alla de fall där det
är möjligt och ekonomiskt försvarbart.
De mindre företagen ger sina utövare
större arbetstillfredsställelse, i det att
de får mera kontakt med arbetet och
även får tillfälle att se slutresultatet i
dess helhet. Den tekniska utvecklingen
har medfört att en rad serviceyrken,
som i regel drivs i småföretagsamhetens
form, har fått allt större omfattning.
Dessa yrken fordrar en allsidig yrkesskicklighet
och utövas högst individuellt.
Någon bandindustri eller liknande
arbetsformer kan i sådana fall inte förekomma.
Trots att en del mera hantverksbetonade
sysselsättningar har försvunnit
är det dock åtskilligt som fortfarande
utförs under samma mera hantverksmässiga
former som tidigare. Inom
byggnadsindustrien kan man nämna
målning, elektriska installationer,
rörmokeri och liknande sysselsättningar.
Bland småföretagens näringsgrenar
bör man vidare observera trädgårdsnäringen,
handel, åkerier och likaså fisket.
En rad av sådana arbeten utförs
fortfarande i småföretagsamhetens
form. Många av dessa näringar kämpar
med stora svårigheter, och det är önskvärt
att man på allt sätt underlättar deras
verksamhet. Några av de åtgärder
som i första hand är lämpliga att tillgripa
är att man sänker räntan ytterligare,
att man lättar på kreditrestriktionerna
och att man tar bort den extra
företagsbeskattningen. Även skattesänkningar
på en del andra områden, som
berör denna företagsamhet, är synnerligen
angelägna.

Jag erinrar mig att finansministern i
något sammanhang har talat om att den
extra företagsbeskattningen skulle kunna
försvinna, men han ville samman -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

koppla detta med införande av tilläggspensioner.
Jag kan inte finna att dessa
båda saker har någonting gemensamt.
Om vi genomförde en extra företagsbeskattning
i krisbekämpande syfte, så
finns det inte något som helst skäl att
behålla denna extra företagsbeskattning
i den förändrade ekonomiska situation
som vi nu har. Det verkar emellertid
även på andra områden som om regeringen
skulle stå tvekande inför vissa
åtgärder därför att den inväntar att
tilläggspensionerna skall komma att genomföras.
Nu vet man inte hur det kommer
att gå med den saken, och jag anser
det inte välbetänkt att föra en sådan
politik att man har blicken riktad enbart
framåt, mot att någonting så pass
ovisst skall genomföras i framtiden.

Det finns exempel på angelägna åtgärder
som vi diskuterar mycket ofta
men som inte har blivit genomförda.
Jag vill nämna frågan om hur vi skall
främja det personliga sparandet. Trots
att riksdagen flera gånger har påpekat
hur angeläget det är att denna fråga
löses har vi ännu inte sett till några åtgärder
på den punkten.

Finansministern talar vidare om vissa
åtgärder för att reducera arbetslöshet,
och jag skall citera något av vad han
har sagt på den punkten i statsverkspropositionen:
»Regeringen har även i
övrigt i sysselsättningssyfte medverkat
till en punktvis ökning av byggnadsverksamheten.
Sålunda planeras en fördubbling
av yrkesskolebyggandet, och
förslag förelägges den nu sammanträdande
riksdagen om ett väsentligt utvidgat
byggande av pensionärshem under
den kommande hösten och vintern.
Den tendens till minskade byggnadsinvesteringar
inom industrien som nu
framträder torde i viss utsträckning
kunna motverkas genom att en del av
de tidigare nämnda investeringsfonderna
får tas i anspråk.» Det är gott och
väl, och jag har ingen anledning att anmärka
på detta, men jag vill göra en
kommentar: Varför sägs det inte någonting
om ett annat mycket angeläget område,
som det finns anledning att använda
pengar och arbetskraft till, näm -

Statsverkspropositionen m. m.
ligen vägväsendet? Man talar om industriens
investeringsfonder, men det
finns väl också väsentliga fonder som
är avsedda för att användas till förbättring
av våra vägar. Vi vet också att det
finns ett mycket angeläget behov på det
området. Den alltmer växande trafiken
kräver att vi får betydligt bättre vägar
både för att minska antalet av de trafikolyckor,
som förekommer i alltför stor
utsträckning, och för att vinna en bättre
ekonomi genom att fordonen slipper
besvärligheterna med de i många fall
rätt dåliga vägar som vi nu har. Jag
tycker det är förvånande att man inte
framhållit hur angeläget det är att förbättra
vårt vägväsen. Detta är kanske
så mycket mera anmärkningsvärt som
bostadsbristen, som det däremot talats
om, huvudsakligen föreligger i de större
städerna. Vägarna är visserligen av betydelse
för hela vårt land, men det bör
beaktas att det väl först och främst är
landsbygden som har intresse av att vägarna
förbättras.

I samband med denna fråga, som är
tämligen landsbygdsbetonad, vill jag
också framhålla att jag inte kan acceptera
regeringens inställning i övrigt till
vårt jordbruk. Regeringen verkar obenägen
att vidta åtgärder som verkligen
skulle kunna lösa de besvärliga problem
som föreligger på det området. Jag skall
emellertid inte ytterligare gå in på de
frågorna, eftersom jag vet att en annan
talare från mitt parti kommer att närmare
behandla den saken. Jag vill dock
påpeka att läget för jordbrukets vidkommande
väsentligt har försämrats. Från
sakkunnigt håll har framhållits att realvärdet
av jordbrukets produkter under
den tid, som treårsavtalet löpt, har sjunkit
med 7 procent, under det att reallönerna
för andra grupper har stigit. De
kvartalsvis beviljade subventionerna löser
inte jordbrukets problem. Man måste
säkert vidtaga mera radikala åtgärder,
om man skall komma fram till en lösning.

Jag har ingen anledning att speciellt
kommentera vad som sagts om det västeuropeiska
frihandelsområdet. Vi är väl
alla angelägna om att ett sådant kom -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
mer till stånd. Men jag vill i det sammanhanget
betona att man inte bör
glömma bort de beredskapsmotiv som
ingick i 1947 års jordbruksbeslut.

Efter dessa reflexioner om det allmänpolitiska
läget skulle jag vilja säga några
få ord om den budget som framlagts.
Det finns kanske inte så mycket att yttra
nu, eftersom vi redan har haft en debatt
i år om budgeten för det budgetår som
började i går. Den nu framlagda budgeten
innebär inte så stora ändringar. Har
det skett någon förändring är det väl
snarast till det sämre. Det formella överskott,
som räknats fram, har blivit något
mindre när det gäller driftbudgeten.
Jag vet inte, om man kan instämma i
vad finansministern säger om att det
inte ligger något mer oroande i att en
statlig upplåning sker, så att statsskulden
växer. Det är möjligt att det förhåller
sig så. Men jag vill erinra om att det
inte var länge sedan finansministern och
riksdagen hade en bestämd strävan att
få inte bara driftbudgeten utan även
totalbudgeten balanserad. Jag tror inte
att det innebär någon anmärkning mot
någon — jag kanske t. o. m. kan få ett
instämmande från de ansvariga — om
man konstaterar att budgeten ingalunda
är stark. Den marginal på 24 miljoner,
med vilken budgeten räknar, är så pass
liten att man inte med någon som helst
säkerhet kan förmoda att den kommer
att hålla. Så stora summor som vi rör
oss med, får vi räkna med att slutresultatet
kan komma att ligga mycket
långt utanför denna marginal på 24 miljoner
kronor. Fluktuationerna kan naturligtvis
gå i båda riktningarna, men
tyvärr måste vi befara att budgetutfallet
slår i negativ riktning. Med tanke på
vissa möjligen diskutabla punkter i budgeten
får vi väl närmast göra oss beredda
på att en underbalansering kommer
att uppstå. Budgeten tål i varje fall
knappast mer än en vindpust förrän
den blir underbalanserad.

Kanske ännu mer oroväckande ter sig
framtiden i fråga om utvecklingen de
närmaste åren. Automatiska utgiftsstegringar
på minst 300 miljoner kronor om
året förefaller sannolika, säger finans -

ministern. Det är olika faktorer som i
det fallet spelar in. Det säges i propositionen
att »gjorda överslagsberäkningar
visar, att — såvitt nu kan bedömas
— totalbudgetssaldona för budgetåren
1959/60 och 1960/61 vid ett
''normalt’ konjunkturläge torde komma
att ge ännu större underskott än vad
som kalkylerats för nästa budgetår».

Det säges i statsverkspropositionen att
det är angeläget alt minska klyftan mellan
statens inkomster och utgifter, och
det har i det sammanhanget hänvisats
till den besparingsutredning som tillsatts.
Jag hoppas att besparingsutredningen
verkligen skall kunna åstadkomma
någonting, men jag vill tillägga att
dess arbete i och för sig inte utgör något
som helst skäl för regeringen att
inte söka vidtaga alla tänkbara åtgärder
redan innan den framlagt några förslag.
Vi bör alltså inte tillämpa det vanliga
systemet att inte göra några större
förändringar på grund av att frågan ligger
under utredning. Allt bör göras för
att åstadkomma besparingar redan nu.

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt kommentera valresultatet i någon
större utsträckning. Men jag vill naturligtvis
inte vara oartig mot herr Ohlon,
utan jag skall svara honom på vad han
yttrade i detta sammanhang.

Han nämnde det »s. k.» centerpartiet
och sade att det var ett lustigt namn. Då
herr Ohlon använde uttrycket »s. k.»
vill jag ge honom en rent saklig upplysning.
Namnet har beslutats på en
årsstämma som partiet höll, och jag förmodar
att herr Ohlon anser att det är i
enlighet med fullt demokratisk ordning
att ett parti självt beslutar om det namn
som det önskar ha. Jag har ingen som
helst anmärkning mot de namn som de
andra partierna använder, och herr
Ohlons parti får gärna för mig heta
folkpartiet, även om utvecklingen tyder
på att det namnet blir allt mindre befogat.

Vi fick ytterligare en liten vänlighet
från herr Ohlon, då han sade att centerpartiet
är ännu mer konservativt än högern,
och vi har hört detsamma från
folkpartiledaren, som i ett tal i Uppsala

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

förklarade att centerpartisterna inte vet
skillnaden mellan center och högerytter.
Nu vill jag säga, att i dessa fotbollsvärldsmästerskapstider
kanske man kan
förstå herr Ohlins associationer i det
fallet med tanke på den högerytter som
spelade i det svenska laget. Det var väl
hans farlighet som herr Ohlin närmast
tänkte på, då han såg herr Hedlund som
högerytter i det politiska spelet.

Nu beror det ju väldigt mycket på
var man själv befinner sig när man bedömer
någonting som center, höger eller
vänster. För något år sedan sade folkpartiledaren,
att folkpartiet står till
vänster om socialdemokraterna, och då
är det ju klart att hela kedjan i övrigt
står till höger, men då kan man ju också
befara att folkpartiet råkar komma
ut över sidlinjen in bland publiken och
således kommer ur det politiska spelet.

I övrigt vill jag inte göra några ytterligare
kommentarer till valet; vi kan ju
konstatera att vi fick en glädjande framgång.

Jag skulle däremot vilja säga några
ord om en agitation som jag anser inte
bör förekomma i fortsättningen, som i
demokratiens intresse inte bör användas
från något partis sida. Det är vad som
sagts om bortkastade röster.

Det är ett demokratiskt intresse att så
många som möjligt av det svenska folket
gå fram till valurnorna, och det bör vi
alltid sträva efter, men om man i agitationen
talar om bortkastade röster, får
man inte alltid det resultat som agitatorn
hoppades på. Man kan aldrig säkert veta
hur det kommer att gå. Det agiterades
mot centerpartiet i Stockholms och i
Uppsala och Södermanlands län. Man
sade att röster till centerpartiet var bortkastade,
därför att vi inte skulle få något
mandat. Det blev emellertid centerpartimandat
i alla dessa tre valkretsar. Detta
är den ena faktorn som man bör beakta.
Jag skulle inte vilja säga att det är
bortkastade röster, om man röstar på
folkpartiet i Jämtland eller på högerpartiet
på Gotland, ty jag anser att en sådan
agitation inte bör förekomma. Om ett
parti inte går till val, vet man inte var
dessa röster kommer att hamna. Man är

Statsverkspropositionen m. m.

inte övertygad om till vilken sida de går,
och tyvärr hamnar dessa valmän ofta i
den stora gruppen hemmasittare. Därför
menar jag att oavsett vad man tror att
det nya valsystemet kommer att ge för
resultat bör man i demokratiens intresse
uppmana alla att rösta och att rösta
på det parti som de anser riktigast.

Det finns också de som för fram det
talet, som jag anser fullt befogat, att om
man har den uppfattningen att om man
skall rösta på ett visst parti men inte
får möjlighet till det, blir det en bortkastad
röst, om man skall rösta på ett annat
parti. Jag anser att det är angeläget att
inget parti i framtiden för en sådan bär
agitation, och jag säger detta därför att
det är ett demokratiskt intresse att få ett
så stort valdeltagande som möjligt.

Slutligen skulle jag, herr talman, i denna
remissdebatt, som i julivärmen inte
bör göras alltför lång, bara avslutningsvis
till vad jag sagt om vår inställning
till statliga ingripanden mot personlig
företagsamhet och individuell framåtanda
vilja tillägga, att centerpartiet vill
på allt sätt främja individens framåtanda
och lust till skapande. Grundtrygghet
bör finnas, men därutöver bör staten
inte mer än oundgängligen nödvändigt
lägga sig i medborgarnas rätt att sköta
sina egna angelägenheter. Var och en
skall i frihet få rätt att arbeta för sina
intressen och disponera sina inkomster
som han själv vill.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag ansluter mig till det
som redan tidigare har sagts, nämligen
att man kan vara fundersam om vad som
bör framföras i en remissdebatt under
varma sommardagar, i all synnerhet som
vi har diskuterat de betydelsefullaste av
de fortfarande aktuella frågorna redan
under vårriksdagen. Formellt skall naturligtvis
remissdebatten knytas till den
förnyade, med B betecknade statsverkspropositionen,
men det är väl ganska naturligt
att debatten även i övrigt och i
mycket stor utsträckning kommer att
röra sig kring den politiska situation
som uppkommit efter junivalet.

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag har för min del lagt märke till de
kommentarer som har gjorts från olika
partiledares sida rörande valresultatet
och tolkningen av detta. Herr Hedlund i
centerpartiet t. ex. konstaterade, att de
hade haft en stor valframgång rent mandatmässigt
och var naturligtvis glad över
detta, men han ville samtidigt konstatera,
att det politiska inflytandet för centerpartiets
del hade minskats. Folkpartiet
har minskats med en tredjedel av
sitt tidigare mandatantal i andra kammaren,
men enligt stämman i Uppsala
synes man nu ha sjunkit ned till den
nivå, där man nått den rent dominerande
rollen i svensk politik. Man drar alltså
där samma slutsatser som herr Hedlund
gjorde i sitt tal, att ett ökat antal
mandat minskar det politiska inflytandet
och att ett minskat antal ökar det.

Herr Ewerlöf började debatten med
att säga, att om man hade kunnat förutse
valresultatet, så hade väl antagligen
svenska folket besparats olägenheten
med det särskilda valet. Den fråga som
föranledde nyvalet har ju nämligen inte
blivit klarare efter det att valresultatet
har blivit känt. Det ligger väl någonting
i det. Samtidigt sade herr Ewerlöf att
de partier, som motsatt sig lagstiftning
om varje slag av tilläggspension, ökade
sitt röstetal, och han förmenade väl att
denna utgång av valet måste tolkas så,
att det inte var lämpligt att genomföra
en lagstiftning om tilläggspensionering.
Men trots den ökning i röstetalet, som
skedde i junivalet för de partier, vilka är
absoluta motståndare till varje lagstiftningsåtgärd
på detta område, representerar
de inte mer än precis en tredjedel
av mandaten i andra kammaren — 77
av 231 •— och jag har inte förstått demokratiens
innebörd så, att det skulle föreligga
någon som helst skyldighet att respektera
en minoritet av den storleksordningen
på sådant sätt, att man skulle
föra pensionsfrågan åt sidan bara därför
att alltså en tredjedel av dem, som har
beslutanderätten i andra kammaren, är
motståndare till en lagstiftning om tjänstepension.
Två tredjedels majoritet är
ju egentligen kvalificerad majoritet, och
det skulle således finnas stora skäl att

föra fram tjänstepensionsfrågan och
även räkna med att den skulle kunna lösas,
inte med lottens hjälp utan genom
en överenskommelse om hur en tilläggspensionering
skall utformas. Det är alltså
inte högern och centerpartiet som har
något avgörande inflytande på hur det
slutliga resultatet i tjänstepensionsfrågan
skall komma att se ut, utan i stället närmast
socialdemokraterna och folkpartiet.

Det är ett riktigt konstaterande som
har gjorts i kommentarerna till valresultatet,
då man sagt att ingen absolut klarhet
har vunnits när det gäller lösningen
av tjänstepensionsfrågan. Naturligtvis
kan man beklaga att resultatet blivit
sådant, eftersom det var majoritet för
en sådan lösning man eftersträvade genom
upplösningen av andra kammaren
och proklamationen om ett nyval. Visserligen
har den tidigare majoriteten i
andra kammaren mot lagfäst obligatorisk
tilläggspensionering enligt regeringsförslaget
förbytts i en minoritet,
men genom att talmannen inte röstar
är ställningen i andra kammaren nu 115
mot 115. I händelse av en fortsatt borgerlig
samling mot den eftersträvade lösningen
av denna betydelsefulla fråga kan
det alltså bli lotten som får avgöra utgången.

Vid början av denna riksdagssession
uttalade ju ålderspresidenten här i kammaren
sina tvivel på lämpligheten av
att låta viktiga politiska frågor avgöras
genom lottdragning. Och visst kan man
hålla med honom om att lotteri såvitt
möjligt bör undvikas i det politiska spelet.
Men å andra sidan kan inte frågor,
som fordrar ett avgörande, skjutas åt
sidan på grund av omöjligheten att säkra
erforderlig majoritet för deras lösning.
Vi känner ju inte i riksdagen till någonting
som heter oavgjort, som ger en
poäng åt vardera parten. Ett avgörande
måste därför alltid eftersträvas. Och är
det så orimligt, att man tolkar valresultatet
såsom ett uttryck för önskan om
en positiv lösning av frågan om tilläggspensionering?
Det är 116 mandat i andra
kammaren mot 115, alltså en majoritet.
På grund av att talmannen utses från
det parti, som representerar önskemå -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

let om en lösning av frågan om tilläggspensionering,
blir mandatställningen 115
mot 115, då talmannen inte röstar. Men
det är ju inte bara pensionsfrågan som
kan råka i det läget, att avgörandet kommer
att hänga på lotten. Avgörandet kan
ju komma att få fällas med lottens hjälp
vid riksdagsbehandlingen även av andra
kontroversiella frågor. Det är väl inte
alldeles uteslutet att exempelvis smörfrågan
på nytt kan komma i samma
läge som under vårriksdagen, nämligen
att det i andra kammaren finns en sådan
uppdelning att lotten får fälla avgörandet
om huruvida det skall vara ett
högre margarinpris eller en subventionering,
vilken bringar ned priset på
mejerismör till en nivå som gör det
säljbart i större utsträckning och skapar
möjlighet till avsättning av det smöröverskott,
som otvivelaktigt föreligger.

Nu har folkpartiledaren gjort utalanden,
som väl får tolkas så att han för
sin del har den bestämda uppfattningen
att det förslag, som folkpartiet lagt till
lösning av frågan om tilläggspensionering,
är det enda riktiga och överlägset
alla andra. Att det förslaget inte omfattats
med större intresse i det nu avslutade
valet än att detta resulterat i förlusten
av en tredjedel av folkpartiets
mandat, har han inte tolkat så, att folkpartiets
inställning kan ha varit felaktig
åt båda håll, att en stor del av folkpartiet
önskat ett bättre förslag i pensionsfrågan
än det som folkpartiledningen
presenterat, medan andra inte önskat någon
lösning alls, och att de förmodligen
är båda dessa riktningar som har lagt
sina röster på annat håll i valet och tillfogat
folkpartiet det stora och kanske
även oväntade bakslag, som resultatet av
valet utvisar.

Alldeles omöjligt skulle det väl ändå
inte vara att kunna resonera sig fram
till någonting, som i varje fall kunde
undandra lotten något inflytande vid
det slutliga avgörande om utformningen
av tilläggspensioneringen. Vi kan nämligen
från löntagarhåll inte avstå från
kravet på en tillfredsställande lösning
av pensionsfrågan, som bör sökas genom
en påbyggnad av folkpensionen. Den

Statsverkspropositionen m. m.
frågan kan inte skjutas på framtiden,
och även om högern och centerpartiet
företräder den uppfattningen att samhällets
åtgärder i denna fråga bör begränsas
till det genom den förbättrade folkpensionen
tillförsäkrade grundskyddet
och att vad därutöver erfordras måste
klaras på frivillighetens väg, så vill jag
för min del gärna framhålla att den
ståndpunkten möjligen kan vara realistisk
så långt den avser de grupper i
samhället, som dessa partier i huvudsak
representerar, men att den inte kan accepteras
såsom en lösning av pensionsfrågan
— och långt mindre såsom en
tillfredsställande lösning -— för löntagarna
och framför allt de löntagare, som
inte har något slag av tjänstepension.

Jag har den bestämda uppfattningen
att utgången av valet ändå innebär en
framgång för regeringspartiet, och framgången
har vunnits med pensionsfrågan
som underlag i valrörelsen. Det skulle
väl kunna betraktas såsom underligt, om
icke riksdagen skulle beredas tillfälle
att på nytt ta ställning till ett förslag
avseende en lösning just av frågan om
tilläggspensioneringen. Vi har inte haft
att ta ställning till någonting annat än
en principproposition, där man visserligen
har angivit vissa riktlinjer för det
framtida arbetet med utformningen av
pensioneringen, men det har inte varit
ett förslag rörande detaljerna. Ursprungligen
hade man väl möjligen räknat med
att sommarriksdagen skulle presenteras
en förnyad proposition också i det ärendet,
alltså en principproposition. Det
har emellertid regeringen funnit onödigt.
Man har ansett sig kunna bespara
riksdagen olägenheten att syssla med
principerna ännu en gång och har väl
räknat med att frågan kommer i ett
bättre läge vid den slutliga behandlingen,
om det är ett utformat förslag till
lösning som presenteras. Det ger ju också
ett bättre underlag för en diskussion
om de olika detaljer, som ändå en så
stor fråga kommer att beröra. Det är
inte bara frågan om pensionsålder, pensionsnivå,
pensionsavgifter och vilka
som skall vara pensionerade, utan det
är också många andra betydelsefulla frå -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
gor som får lov att ingå i det slutliga
förslaget, såsom samordningen med annan
socialförsäkring och över huvud taget
allt som hör samman med ålderdomsförsörjningen
och tryggheten för sådana
som behöver trygghet för familjen, om
försörjaren av en eller annan anledning
inte kan fullgöra sin uppgift. Det är
många sådana ting som är aktuella i
samband med behandlingen av den stora
fråga, som folkpensioneringen och en
påbyggnad av denna genom en tilläggspension
innebär. Jag hoppas följaktligen
att det, när det slutliga förslaget lägges
på riksdagens bord, skall finnas möjligheter
att sakligt diskutera de olika frågor
som kommer att beröras i en sådan
proposition.

Det är väl naturligt att vid remissdebatten
också behandlas de frågor, som
den väl egentligen ursprungligen har till
uppgift att behandla, nämligen statsverkspropositionen
och den ekonomiska
utvecklingen, eller rättare sagt den ekonomiska
politik som statsverkspropositionen
i mycket stor utsträckning bygger
på. Det är klart att vi nu har ett
bättre underlag för en diskussion om
statsverkspropositionen för budgetåret
1958/59, eftersom vi redan har börjat
budgetåret och har möjligheter att utnyttja
sex månaders erfarenheter sedan
statsverkspropositionen lades på riksdagens
bord i början av januari. Helt
naturligt kan erfarenheterna av den utveckling,
som skett under dessa sex månader,
läggas till grund för en bedömning
av våra möjligheter att hålla den
först framlagda budgeten eller att vidtaga
de justeringar som är nödvändiga
för att få ett resultat som håller.

Jag tror inte att det är så stor mening
med att upprepa alla de miljonsiffror,
som redan valsat runt i debatten. Det
är inte så lätt att få. en sammanfattning
av vad som egentligen ligger bakom alla
dessa siffror när de tages ur olika sammanhang
och nämnes i olika sammanhang.
Det enda man har att ta fasta på
är väl det lånebehov som föreligger. Den
ökning av statsskulden som kan beräknas,
alla omflyttningar och bokföringstransaktioner,
som eljest förekommer,

tror jag inte vi har möjlighet att bedöma
uteslutande med ledning av de anföranden
som hållits och de försök som här
gjorts att läsa oss till någonting i de
handlingar som presenterats.

Jag vill endast för min del konstatera
att i de anföranden som hållits, har man
sorgfälligt undvikit att nämna någonting
om de stora utgifter, som ligger dolda
i de miljonbelopp, som icke är egentliga
statsutgifter utan som är ett stöd
åt framför allt bostadsproduktionen. Under
de senaste åren har ju staten ändå
för bostadsändamål utlånat mellan 700
miljoner kronor och 1 miljard kronor
om året. Det är pengar, som lägges ned
i produktiva nyttigheter, och det kan
väl inte betraktas som någonting farligt
att staten lånar pengar för att i sin tur
låna ut dem igen på förmånliga villkor
till bostadsproduktionen. Yi har också
lånat upp pengar, som lägges ned i kraftverksbyggen.
Jag förmodar att kostnaderna
för dessa byggen rör sig mellan
300 och 400 miljoner kronor om året.
Plockar man bort dessa självklara ting,
som icke hör samman med statens egentliga
utgifter, kommer vi ju till helt andra
tal när vi diskuterar det gynnsamma
eller ogynnsamma utfallet i statsbudgeten.
Vi kommer ned till det
tal som herr Ewerlöf snuddade vid,
nämligen att diskussionen egentligen
rör 300 å 400 miljoner kronor, där
det kan vara litet oklart om det är underskott
eller ej.

Vi har diskuterat valutareservens otillräckliga
storlek. Den har stått relativt
stilla under ett flertal år. Under föregående
år minskade den emellertid, och
under innevarande år har den minskat
ytterligare, till och med något kraftigare
än under motsvarande tid föregående
år. Det är väl ingen som har den uppfattningen,
att vi har en valutareserv
som är tillfredsställande för att utgöra
en buffert, om exempelvis förhållandena
på utlandsmarknaden skulle försämras i
sådan utsträckning att vi inte skulle
kunna exportera varor i den omfattning
som erfordras för att betala den stora
import, som vi delvis har behov av och
som delvis är överansträngd på grund

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

av den starka köpkraft som ändock finns
inom samhället. Det enda man i detta
sammanhang kan konstatera är, att det
inte förefaller som om våra egna politiska
åtgärder hade så stort inflytande
på våra möjligheter att hävda oss utomlands.
Åtgärderna hör mera samman med
hemmamarknaden. Oavsett vilka åtgärder
vi vidtar får vi förmånen av en god
konjunktur på utlandsmarknaden, om en
sådan över huvud taget existerar. Föreligger
det en dämpning på utlandsmarknaden,
får vi känning av den, även om
vi vidtagit säkerhetsåtgärder för att på
ett eller annat sätt kunna möta en sådan
konjunktur.

Nu läser vi i den reviderade nationalbudgeten
för år 1958 att man räknar
med en försämring, inte så stor försämring
procentuellt sett men omräknat i
miljoner kommer det att röra sig om
ganska stora belopp. Det säges att vi
kan befara att hälften av den nuvarande
valutareserven förbrukas under året, om
det går riktigt illa. Det är klart att detta
ur många synpunkter är mer än beklagligt,
eftersom vi inte vet när vi har
möjligheter att bygga på den igen.

Hittills har vi väl ändå all anledning
att konstatera, att vi haft mycket goda
konjunkturer och att det rått mycket god
sysselsättning. Den har visserligen mattats
något under innevarande år, men
trots de siffror som nämnts beträffande
arbetslösheten är det väl ändå så, att
konjunkturen fortfarande kan betraktas
som relativt god. Vissa åtgärder måste
vidtas för att möta en ytterligare avmattning,
som väl förmodligen inte inträffar
under sommarmånaderna men
som vi måste vara beredda på kan komma
att inträffa under hösten. Nu förhåller
det sig, som alla känner till, på det
sättet att vi har mycket stora behov av
arbeten hemma; vi behöver bygga flera
skolor, sjukhus och vägar. Det är bara
fråga om att dels kunna planera dessa
arbeten och dels skaffa de pengar som
behövs för att kunna hålla dem i gång.
Även om man är motståndare till statliga
ingripanden på olika punkter som
herr Bengtson sade, tror jag nog att vi
i en sådan situation måste acceptera

Statsverkspropositionen m. m.
nödvändigheten av ett statligt ingripande
för att vi skall ha möjlighet att bemästra
en konjunktur, som möjligen kan
vara i nedåtgående riktning.

Jag har ingenting annat att säga beträffande
detta avsnitt i remissdebatten
än att vi för vår del räknar med att regeringen
skall vidta alla de åtgärder
som är möjliga att vidta för att säkra
sysselsättningen. Jag delar herr Bengtsons
uppfattning att vi inte har råd att
ha arbetslöshet, ty arbetslöshet betyder
minskad produktion och detta betyder
också minskade möjligheter till konsumtion
för dem, som drabbas av arbetslöshet,
och minskade sysselsättningsmöjligheter.

En fråga, som en smula berörts i remissdebatten
och som enligt vad herr
Bengtson omtalade kommer att tas upp
i ett senare anförande från centerpartihåll,
är frågan om jordbrukets problem.
Jag tror att herr Bengtson har rätt i
att när siffrorna kan presenteras visar
antagligen resultatet en försämring under
de senaste åren, som går stick i stäv
mot den allmänna utvecklingen — medan
man talar om en reallöneförbättring
för löntagarna, måste man förmodligen
tala om en realförsämring för jordbrukarna.
Vilka åtgärder som bör tillgripas
för att klara detta problem, har vi inte
möjligheter att diskutera i dag, men jag
är för min del alldeles övertygad om
att man inte löser problemet genom att
höja margarinpriset med 50 öre och kan
klara det hela genom att på ett eller annat
sätt stimulera mjölk- och smörproduktionen.
Antagligen är det andra åtgärder
som behöver vidtas för att nå det
resultat, som jordbruksuppgörelsen ursprungligen
avsåg, nämligen att säkra
jordbrukarna en inkomstutveckling, som
kan grundas på den allmänna utvecklingen
i samhället och som kan baseras
på genomsnittsinkomsten för industriarbetare.

Jag vill i detta sammanhang förklara
att jag inte har någon tanke på att socialdemokratien
skall svika uppgörelsen.
Vi har ingenting emot att diskutera de
åtgärder som är nödvändiga för att klara
problemen, men jag tror att vi kan

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
vara överens om att det vid en vikande
konjunktur på världsmarknaden är störa
svårigheter förknippade med att säkra
en avsättning av det överskott, som jordbruksnäringen
ändå frambringar, och
framför allt att vinna avsättning för detta
överskott till sådana priser, att de
ger jordbrukarna den inkomst, som de
enligt jordbruksuppgörelsen skall vara
tillförsäkrade.

Herr talman! Jag har intet ytterligare
att tillägga.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara yttra några
få ord med anledning av vad herr
vice talmannen hade att säga i anslutning
till mitt tidigare anförande. Jag
efterlyste en förklaring från regeringens
sida om hur man bedömde det nya
valet och resultatet. Jag förstår att det
besked jag nu fått kommit från en så
framstående regeringsadjunkt, att det
kan betraktas såsom det auktoritativa
beskedet i frågan. Jag lyssnade noga och
fann, att det ju var åtskilligt mer differentierat
än det man har kunnat utläsa
av vissa andra uttalanden. Men det
föreföll som om herr Strand ändå till
sist stannade vid att går det inte på
annat sätt, så anser man att det inte
finns något som talar emot att man
utnyttjar situationen och tar lottchansen.
Jag skulle nu för min del alltjämt
vilja tro, att under resans gång
fram till den tidpunkt, när detta skulle
komma att sättas i scen, kommer man
till en annan uppfattning i det hänseendet.
Ty det är väl otvivelaktigt så, att
inget parti skulle skadas mer än regeringspartiet
självt, om man verkligen
sätter detta i scen och genomför ett
beslut, som innebär ett disponerande av
landets tillgångar för många generationer
framåt eller snart sagt för en oöverskådlig
framtid. Om detta kan man inte
vara beredd att träffa beslut på sådana
grunder.

Vad jag totalt saknade i herr Strands
yttrande på denna punkt var varje uttryck
för att man känner sig besvärad
av att situationen ju dock är den att

man behöver ta i anspråk de fem kommuniströster,
som är kvar i andra kammaren,
och att de vunna nya mandaten
i väsentlig mån är att tillskriva ett lån
av röster från kommunisterna. Jag tycker
att även detta är en faktor som måste
tas med i ekvationen, när man bedömer
hur långt man är beredd att fresta
den situation, som nu siffermässigt
föreligger.

Vad herr Strands budgetresonemang
beträffar vill jag bara framhålla, att
också jag mycket väl förstår värdet
av vad man lånar pengar för — man
lånar för bostadsbyggande, man lånar
för kraftverk o. s. v. -—• men vad det
till sist kommer an på är totaliteten,
storleken av det belopp som man måste
uppta genom lån och i vad mån den
kan sägas ligga inom resurserna eller i
vad mån den kan tänkas föra med sig
bristande balans i vår ekonomi. Det är
det senare alternativet jag menar att
det pekar hän mot med alla de konsekvenser
som det i sin tur för med
sig.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Strand yttrade vid
sina reflexioner i pensionsfrågan, att i
andra kammaren är endast en tredjedel
motståndare till den lagfästa pensionen.
Det kan vara riktigt på ett sätt. Men
läget är inte särdeles klart, ty det har
rått så stora motsättningar mellan folkpartiet
och socialdemokraterna, så att
det socialdemokratiska förslaget dock
fällts. Frågan är då: Var står folkpartiet
i pensionsfrågan och var står socialdemokraterna? Herr

Strand säger vidare att det här
gäller en fråga som fordrar avgörande.
Det är möjligt att det finns de som har
den åsikten, men vi kan också säga
att när vi nu har klarat det viktigaste,
tryggheten genom folkpensionerna, så
är det inte uteslutet att man gärna kan
låta frågan om tilläggspensionerna vänta.
Herr Strand konstaterar, att det också
kan finnas andra frågor, som kan
fordra avgörande genom lotten, t. ex.
av sådan karaktär som smörfrågan i vå -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

ras. Jag tror inte, herr Strand, att det
är så lämpligt att man beslutar i pensionsfrågan
på samma sätt som man i
våras gjorde beträffande smörfrågan.
Jag kan nämligen inte tänka mig, att
man skulle kunna besluta om pensioner
kvartalsvis. Jag tror inte att det är någon
som vill göra det. Dessa frågor har
helt olika proportioner.

Till sist vill jag säga, att det är riktigt
att en femtioöring inte löser några
problem för jordbrukets del. Jag tror
att det är flera samverkande faktorer
som måste till för att lösa problemen.
Det hade emellertid varit lämpligt att
tillmötesgå det önskemål som framfördes
från förhandlingsdelegerades sida
om en höjning med femtio öre av margarinpriset.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Under gårdagen ställde
herr Ohlon en fråga till mig, som väl
var mera skämtsam: »Skall du försvara
regeringen den här gången också?» Jag
lämnade inget svar på det. Nu vill herr
Ewerlöf tolka mitt anförande som om
jag fört regeringens talan. Det vill jag
gendriva. Jag har inte framfört någonting
för regeringens del. Jag förmodar att
någon representant för regeringen kommer
att göra det. Jag har uttalat min
egen uppfattning om de slutsatser man
bör dra av valresultatet, och jag har
inte ansett mig ha möjlighet att suspendera
kommuniströsterna i andra
kammaren i detta sammanhang. Jag kan
för min del inte anse, att de på något
sätt är smittade när det gäller pensionsfrågan.
Flertalet representerar löntagare
som är lika intresserade av den lösning
av pensionsfrågan som de socialdemokratiska
löntagarna. När det alltså
just gäller pensionsfrågan tycker jag
att herr Ewerlöf och hans meningsfränder
i övrigt kan bortse från att sex
av de röster som stöder ett sådant förslag
tillhör kommunisterna.

Till vad herr Bengtson sedan var inne
på vill jag bara säga, att jag inte hade
någon anledning att blanda in folkpar -

Statsverkspropositionen m. m tiet

i resonemanget, utan jag kommenterade
bara vad herr Ewerlöf sade, då
han talade om att högern och centerpartiet,
som var motståndare till varje
slag av tilläggspensionering genom lagstiftning,
har ökat i röstetal.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Som första talare på regeringsbänken
kanhända jag skulle börja
med att framföra en gratulation till herr
Bengtson och hans parti med anledning
av det nyligen genomkämpade valslaget.
Centerpartiet har ju, befriat från regeringsbestyren
och ansvaret och svårigheterna,
onekligen framstått såsom det
här valets segerherre. Jag skall också
gärna överräcka en blomma till herr
Ewerlöf. Även högerpartiet har ju haft
framgångar. Herr Ewerlöf representerar
nu det ledande oppositionspartiet här i
kammaren och herr Hjalmarson i medkammaren,
vilket kanhända kommer att
innebära ett tvång för herr Hjalmarson
att göra en viss stiländring i sitt allmänna
uppträdande.

Yad det sedan gäller herr Ohlon och
folkpartiet, kanske det är litet svårare
att framföra gratulationer. Herr Ohlon
själv presenterade ju resultatet av valet
som ett svidande nederlag, men med
understrykande av vad herr Strand nyss
sade har vi ju undervisats de senaste
dagarna om att man även kan gå till segrar,
trots att de kan framstå primärt
som nederlag. Det göres ju gällande, att
folkpartiet numera har ett starkare inflytande
än tidigare. Jag är tillräckligt
osjälvisk för att för min egen del säga,
att jag önskar folkpartiet lycka till på
den här vägen även i kommande valrörelser.
Det kan ju innebära, att herr Ohlon
får glädjen att erhålla ett alldeles
abnormt och oväntat politiskt inflytande
i denna kammare och i vårt politiska liv.

När jag lyssnat till de tre oppositionsledarna,
har jag inte kunnat undgå att
göra reflexionen, att man, som jag tycker,
på litet onyanserade grunder fäller
bilan över det sätt att arbeta som riksdagen
ändå konstitutionellt och grundlagsmässigt
har. Det är ju klart att ingen
är glad över och intresserad av att tjäns -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
tepensionsfrågan avgöres genom en lottning
i sista omgången, men man får ändå
inte se bort från att om vår riksdag
skall fatta ett beslut och man icke kan
fatta det på andra vägar, finns det ju
vissa i konstitutionen uppdragna linjer
för att riksdagen i alla fall skall vara beslutför.
Man kan således vara hur antiinställd
som helst emot tanken på att
denna livsviktiga fråga skall avgöras
genom lotten, men jag förmenar, att man
inte kan utdöma detta förfarande, om
ingen annan väg står öppen.

•lag har nog personligen också den
uppfattningen att, oavsett hur den här
frågan kommer att avgöras, kommer affekterna
och känslorna emot lösningen
att vara mycket mera nedtonade, sedan
det, som det heter, har runnit en del
vatten under broarna och sedan någon
tid har gått. Herr Ewerlöf och hans partivänner
var, kanske inte i samma utsträckning
och i lika hög grad, men ändå
utomordentligt prononcerade motståndare
till den obligatoriska sjukförsäkringen,
och det var inte någon måtta
på alla de olycksspådomar som högern
kom med, när den reformen sattes i verket.
Jag tror inte att herr Ewerlöf eller
hans partivänner i dag är beredda att
skriva under på att profetiorna var riktiga.
Jag tror inte heller att man har att
förvänta någon motion från deras sida
om en återgång till det gamla systemet i
fråga om sjukförsäkringen.

Nu behöver man ju, såsom statsministern
har framhållit i ett offentligt uttalande,
inte stänga alla dörrar. Jag finner
en inkonsekvens i resonemanget att så
starkt bomma igen om sig och hänga sju
lås på dörren och samtidigt i starka ordalag
fördöma tanken på att man genom
en lottning i sista hand avgör denna
fråga. Herr Ohlon presenterade sin uppfattning
på det sättet, att det nu tarvas
statsmän och statsmannaklokhet för att
klara denna situation. Jag kan hålla med
honom om det. Men de egenskaperna
skall ju inte a priori vara till finnandes
bara på den ena sidan. Skall man göra
anspråk på att vara objektiv, bör man
väl ha rättighet att efterlysa dessa egenskaper
på två håll, om en uppgörelse
skall träffas. När de omedelbara affek -

terna efter valrörelsen och den naturliga
besvikelse som folkpartiet känner har
minskats och folkpartiets rädsla i någon
mån har nyanserats, tror jag att det skall
finnas en möjlighet att diskutera, att låta
även statsmannaklokheten i herr Ohlons
parti blomma upp. Då får vi hoppas att
vi kommer dithän att detta i och för sig
odiskutabelt tänkbara men föga önskvärda
sätt att lösa en viktig fråga inte
behöver bli en praktisk realitet.

Efter detta, herr talman, skall jag säga
vad jag egentligen har på hjärtat. Det är
en kommentar till den budgetslutreglering
som har presenterats riksdagen. Om
jag försöker erinra mig alla de debatter
av remisskaraktär som vi bar haft under
åren —■ nu är det en extra debatt —
har jag svårt att finna annat än att oppositionens
tongångar i stort sett har varit
ganska ensartade. Det har varit en utpräglad
jeremiad över misskötseln av
samhällets finanser, det har varit kravet
på att man skall »sanera statens affärer»,
och detta tal har varit inmängt med
dystra spådomar om utvecklingen. För
dagen har man väl egentligen inget annat
att se tillbaka på än det gångna året,
1957. Hittills har man endast ekonomiska
data för de fyra å fem första månaderna
under 1958. Den nationalbudgetprognos,
som har serverats för 1958, är en prognos
som alla andra. Så mycket vågar
jag ändå hävda, att även om vi, som jag
också tror och tror ganska bestämt, seglar
ut i ett konjunkturpolitiskt mera
pressat läge än tidigare, är vårt utgångsläge
inte det allra sämsta. Det sistförflutna
året har varit ett bra år i Sveriges
ekonomiska historia. Vi ser tillbaka på
en produktionsstegring rent allmänt av
3,5 procent. Det är inte enbart de offentliga
investeringarna som svarar för
detta, ty även industriproduktionen visar
en stegring på 3,5 procent, om man renodlar
den. När det gäller att förmera nationens
resurser representerar 1957 ett
av de allra bästa åren under efterkrigstiden.
Vi kan även avläsa, att det gångna
året präglades av en stark investeringslust
trots den så många gånger omtalade
företagsfientliga ekonomiska politiken
från centralt håll. Det är en investeringsökning
av 3 procent, som står emot en

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

konsumtionsökning på 2 procent. Investeringarna
har tagit mer än konsumtionen.
Denna sak förtjänar att understrykas.

Lageruppbyggnaden har varit god. Valutareserven
visade en mindre avtappning
1957. Ser vi denna lilla avtappning
emot den lageruppbyggnad som skedde,
kan vi nog säga att den får tas med ett
ganska stort lugn. En valutareserv kan
redovisas såsom valutatillgångar i riksbanken
och affärsbankerna. Den kan
också redovisas som en ökad lagerbehållning.
I det sista avseendet kännetecknades
ju 1957 av en stark lageruppbyggnad,
inte beroende på att vi icke kunde
sälja, utan såsom en rent självständig
faktor. Vi ökade exporten med 10 procent
under 1957 i förhållande till 1956.
Vi ökade även importen med 10 procent.
Utrikeshandeln har väl aldrig blommat
så som under 1957 med de ekonomiska
fördelar detta onekligen har för folkhushållet.
Vi hade en inkomstökning i
lugnare takt än tidigare, och vi hade
bättre balans på arbetsmarknaden än tidigare.

Vi hade en prisstegring som -— det är
jag den förste att erkänna — är stor.
För kalenderåret 1957 redovisades den
till mellan 4 och 5 procent. Tar man sista
tolvmånadersperioden, blir ökningen
någon procentenhet större. Men en tredjedel
av prisstegringen är betingad av
de medvetna åtgärder som detta hus har
beslutat i form av punktskatter, energiskatter
och annat -— inkomstförstärkningar
som har varit nödvändiga för att
klara bl. a. utbyggnaden av atomenergien,
för att klara försvaret. Dessa inkomstökningar
för staten har fått slå igenom på
konsumentpriserna, och det kan naturligtvis
innebära argument för ökade löner
vid den förhandlingsomgång som vi
väntar vid årsskiftet.

Jag har tidigare i andra kammaren
gjort mig till tolk för den uppfattningen
•— och jag skall gärna göra det även i
denna kammare — att sakligt sett bör
den effekt på konsumentpriserna, som
är en direkt följd av indirekta skatter,
beslutade av riksdagen, exkluderas från
en diskussion om kompensationskrav i

Statsverkspropositionen m. m,
kommande löneförhandlingar. Jag vågar
säga detta därför att jag tror att våra
löntagarorganisationer skall vara tillgängliga
för det rent sakliga resonemanget,
att om vi beslutar oss för att
satsa så och så mycket mera på grund
av att vi önskar ett starkt försvar, och
om vi beslutar oss för att satsa så och så
mycket mera för att få chansen att utbygga
våra kraft- och energiresurser på
atomkraftens oexploaterade område, är
det ingenting som vi samtidigt skall
kompensera oss för. Det är beslut, vilkas
konsekvenser vi får ta. Därför menar jag
att det naturligtvis tarvas mycket av
upplysning — kanske oförskräckt upplysning.
Men sakligt sett bör väl vår
prisstegring, i den mån den skall vara
underlag för kompensationsanspråk,
kunna inskränka sig till två tredjedelar
av den redovisade höjningen av konsumentprisindex.
Under sådana förhållanden
finner man, att prisstegringen inte
har gått snabbare i vårt land än i Amerika,
i England och i Västtyskland, d. v. s.
de stora länder, som är våra konkurrenter
på världsmarknaden.

Om jag sedan tittar litet på år 1958
med alla de reservationer, som man får
lov att göra när man har bara fyra å
fem månader av ekonomiska data bakom
sig, är det en sak som jag nog bör
understryka: det är den alldeles påtagliga
investeringsvilja, som fortfarande
tycks vara en realitet inom det privata
näringslivet. Om vi skall tro på de enkätundersökningar,
som har skett, är
det tvivelsutan så, att vi på den privata
sidan räknar med en större investeringsaktivitet
under 1958 än vi räknar med på
den offentliga sidan. Nu tillhör jag inte
dem som utan vidare svär på sådana här
undersökningar, men de utgör ett så pass
intressant inslag i den ekonomiska prognosen
att jag inte har kunnat underlåta
att omnämna dem.

Vad sedan gäller produktionsstegringen
för 1958 har man ifrån den ekonomiska
expertisens sida inte vågat spå
större uppgång än en procent. Jag ber
att få erinra om att när motsvarande bedömning
gjordes för 1957, vågade man
inte gå längre än till 2 procent. Resulta -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
tet blev 3,5. Huruvida 1 procent är en
försiktig beräkning, har jag ingen uppfattning
om, men däremot vill jag deklarera,
att vi under 1958 har att ta hänsyn
till en reduktion i arbetstiden, den första
timmen i programmet ned till 45
timmars arbetsvecka, och denna har ansetts
motsvara ett produktionsbortfall av
1 procent. Skulle således icke arbetstidsförkortningen
ha genomförts, skulle det
väl här ha redovisats en trolig produktionsstegring
med 2 procent under 1958.
Även det är, om jag får se det ur mina
synpunkter, en relativt tillfredsställande
prognos.

Det viktiga och det väsentliga är ju
att våra kostnadsstegringar inte sker
snabbare här i vårt land än i med oss
konkurrerande länder på världsmarknaden.
I det avseendet finner jag inte
några speciella faromoment, snarare
kanhända motsatsen.

I detta läge har jag inte varit obekant
med de uppfattningar som bl. a.
framkom i herr Ewerlöfs anförande,
nämligen att det mot bakgrunden av
den konjunkturprognos, som man kan
ställa internationellt, vore önskvärt och
lämpligt att just nu inrikta sig på generella
skattesänkningar, i första hand
då med sikte på företagssektorn. Jag
gjorde den reflexionen, när jag hörde de
tre oppositionstalarna, att det är en
mycket påtaglig nyansskillnad mellan
deras konjunkturbedömningar. I herr
Ewerlöfs anförande tyckte jag mig finna
en klar tendens till att det trots allt
iir inflationsfaran som fortfarande är
det stora problemet. I annat fall får jag
inget underlag för hans intensiva argumentering
för en stark statsverksbudget.

I herr Ohlons anförande fann jag
mera en blandning av risker för en utveckling
i depressiv riktning men också
en utveckling i inflationistisk riktning.
Av herr Bengtsons anförande fick jag
intrycket av att det var de depressiva
tendenserna som var övervägande i hans
bild av framtiden. I det avseendet sammanfaller
nog min bedömning bättre
med herr Bengtsons konjunkturbedömning
än med herr Ewerlöfs och herr

Ohlons. Men det är givet att vi står i en
situation, där ingen med säkerhet vågar
spå om utvecklingen. Försöker man avläsa
reaktionerna i Amerika, finner man
att de där räknar med en fortsatt depressiv
tendens i konjunkturerna under
1958 och att den möjligen kan vända
i mitten av 1959 men icke tidigare. Amerikanarna
har fått en förbättring i sysselsättningen
men den är uteslutande
säsongbetonad. Eliminerar man säsongfaktorn
i den amerikanska sysselsättningsbilden,
är det onekligen så, att arbetslösheten
även i dag är större än
den var i mars, februari eller januari
månad. I Förenta staterna redovisar
man en produktion som ligger mellan
10 och 15 procent lägre än för ett år
sedan. I England är produktionen oförändrad
i förhållande till för ett år sedan.
Västtyskland står för första gången
på åtskilliga år i den situationen att
under maj månad i år avläsa en lägre
produktionssiffra än i maj månad 1957.

Detta är så pass allvarliga element
i den internationella ekonomiska överblicken
att man har anledning räkna
med att de depressiva tendenserna överväger
de motsatta tendenserna, men eftersom
vändningen kan gå relativt
snabbt, är man egentligen inte någonstans
beredd att med generella metoder
just nu stimulera konjunkturen utöver
vad som har skett på det rent penningpolitiska
området — jag tänker då närmast
på de räntesänkningar som förekommer
med relativt täta mellanrum ute
i världen.

Den amerikanske presidenten har fått
energiska föreställningar ifrån det amerikanska
näringslivet med krav på sänkt
företagsbeskattning. Han har hitintills
avvisat detta krav. Han har avvisat det
så pass bestämt, att man väl får anse
att det inte är aktuell politik i Förenta
staterna nu, och detta trots att man har
en nedgång i produktionen på mellan
10 och 15 procent i jämförelse med situationen
för ett år sedan och trots att
man dras med en arbetslöshet som ligger
omkring 7 procent. Presidenten
präglade uttrycket »budgetpolitisk huvudvärk».
Jag förstår att han och hans

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

finansminister naturligtvis inte är beredda
att utan vidare göra sig av med
några av statens inkomster.

I vårt land har vi icke velat möta
den nedåtgående konjunkturen med generella
finanspolitiska lättnader därför
att vi tror att det vore en felaktig politik.
Yi vill möta den med vad vi har
kallat en »selektiv» politik. Det kan
tyckas vara ett konstigt ord, men eftersom
de flesta av Sveriges medborgare
är sakkunniga på radio och television,
vet de vad selektivitet är: man sätter in
de stimulerande åtgärderna på utvalda
områden och sektorer, men vägrar göra
det i form av generell stimulans.

Det är naturligtvis i botten omtanken
om vår valutareserv som gör, att vi har
valt den s. k. selektiva metoden. Är det
så, att man med generella finanspolitiska
metoder vill stimulera konjunkturen,
får man ju en allmän stimulans av köpkraften
även på sådana områden som
kommer att inrikta sig på importsidan
och ge till följd en kraftigare import.
Om man däremot söker angripa den nedåtgående
konjunkturen just på de avsnitt
och områden, där den uppträder,
med mera direkta metoder, är man
onekligen mera skonsam emot valutareserven
än man är i fall man tillämpar
de generella metoderna.

Vi har redovisat hur den s. k. selektiva
stimulansen tar sig uttryck, när vi
talar om för riksdagen, att handelsministern
kommer att föreslå en fördubbling
av exportkreditgarantierna ifrån
300 till 600 miljoner, att vi satsar på
en fördubbling av pensionärshemsbyggandet
och yrkesskolebyggandet, att vi
har ett bostadsbyggande av mycket intensiv
omfattning just nu, och vidare att
vi håller beredskapen up to date för att
kunna möta nya sysselsättningsstörningar.
Jag vill i anslutning till herr Bengtsons
inlägg, där han anklagade regeringen
för att inte ha observerat vägsektorns
betydelse i detta sammanhang,
säga, att väginvesteringarna har fått
tillägg, just med motiveringen att sysselsättningspolitiken
behöver en stimulans.
Beredskapen på vägområdet hålls
uppe, och därest vi fram på hösten har

Statsverkspropositionen m. m.
att räkna med andra arbetslöshetssiffror
än i dag, är det självklart att även
vägarna kommer att tas med i bilden.

Vid de senaste arbetslöshetsräkningarna
i vårt land, d. v. s. för juni månad,
har man kunnat konstatera en mycket
glädjande uppgång i sysselsättningen.
Ibland de arbetslöshetsförsäkrade har
vi, om jag minns rätt, 1,3 procent arbetslösa
mot 1,2 procent för ett år sedan.
Vi har en sysselsättning på byggnadsarbetarnas
område, som är högre i dag
än för ett år sedan, arbetslösheten är i
juni månad 3,2 procent emot 4,3 procent
för ett år sedan. Vi har således inte
några bekymmer under sommaren.
Men självfallet kan en fortsatt konjunkturdämpning
ute i världen föranleda,
att vi får se dessa bekymmer i ögonen
på nytt fram på hösten, och det gäller
att vara rustad.

Å andra sidan gäller det att inte
springa i förväg, och det har jag försökt
predika i alla olika sammanhang.
Problemet med valutareserven får man
alltid ha i blickpunkten, menar jag, och
vidare är det ju så, att konjunkturens
utveckling avgörs i så stor utsträckning
av, inte reala faktorer, utan förväntningarna
om hur det blir eller inte
blir.

Vi har erfarenheter ifrån tidigare på
50-talet av hur snabbt de privata bedömningarna
kan växla från djup och
svart pessimism till hög och ljusblå optimism.
Är det då så, att de statliga
engagemangen är alltför omfattande,
kommer som ett brev på posten en ny
giv med direkta regleringar och ingripanden
för att inte det totala resultatet
skall bli på tok för omfattande i förhållande
till våra resurser.

Jag har därför försökt använda alla
tillfällen vid mina offentliga framträdanden
att till representanterna för det
privata näringslivet säga så här: När ni
ändå har den uppfattningen, att en lågkonjunktur
efterföljs av en högkonjunktur,
var då inte så förskräckligt pessimistiska
när lågkonjunkturtendenserna
börjar, så behöver ni inte bli så optimistiska
när det vänder. Ni behöver inte
vara med och slåss om byggnadstill -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
stånd och krediter, samtidigt som man
för att icke åstadkomma överansträngningar
i det ekonomiska livet är tvingad
att reglera byggnadstillstånd och krediter.
Det finns möjligheter att investera
och investera billigare, om man utnyttjar
en situation som dagens, medveten
om att varje depressionstid ändå efterföljs
av en tid av uppåtgående konjunkturer.

Vad sedan själva budgetpolitiken beträffar
har jag av oppositionstalarnas
inlägg förstått, att man på det hållet icke
har kunnat tillägna sig den, som jag
menar, avgörande och grundläggande
uppfattningen, nämligen att budgetpolitiken
skall vara ett instrument i samhällsekonomien
och i det konjunkturskeende
som vi har att räkna med. Det
har påståtts så många gånger att man
verkligen måste ha ett tålamod utan
gräns, om man skall finna något nytt i
det argumentet, att finansministern har
räknat så förskräckligt fel. Han ville,
säger man, överbalansera och totalbalansera
budgeten, men resultatet blev
ett stort underskott. Även här i dag har
man från oppositionens sida kommit
med vissa siffersammanställningar för
att söka visa, hur dålig harmonien skulle
vara mellan mina ekonomiska prognoser
och det verkliga utfallet av budgeten.
Den omständigheten, att man för sitt
handlande efter bästa bedömning gör
upp vissa ekonomiska prognoser, kan
väl icke vara bindande för den praktiska
politiken framöver, om förutsättningarna
blir diametralt motsatta mot
vad de var när prognoserna gjordes upp.
Om man inte är född med cement på
insidan av huvudet, måste man väl ändå
ha rättighet att betrakta budgetpolitiken
i dag utifrån andra utgångspunkter än
när vi levde i en sprängfylld inflationskonjunktur,
vilket vi gjorde när jag presenterade
den s. k. totalbalanserade budgeten.

Jag är inte heller ensam om försöket
att presentera budgetpolitiken mot bakgrunden
av den aktuella konjunkturpolitiken.
Även Förenta staternas regering
och finansminister har försökt få till
stånd en överbalanserad budget, vilket

jag ibland anfört som stöd för mina försök
att få en totalbalanserad budget. Jag
har då alltid från herr Ewerlöf och
hans partivänner fått till svar, att den
svenska och den amerikanska budgeten
egentligen inte är jämförbara, eftersom
det i den svenska budgeten finns mängder
av räntebärande investeringar till
ändamål som man i Förenta staterna
överlåter åt det privata näringslivet att
svara för. I Förenta staterna är, förklarar
man, budgeten på det hela taget
ingenting annat än en driftbudget.

Men hur ser nu då den amerikanska
budgeten ut i dag? Jo, den amerikanske
finansministern Anderson presenterar en
budget med ett upplåningsbehov av omräknat
i svenska kronor 45 miljarder.
Utslaget per capita är detta ett större
upplåningsbehov än vad den svenske
finansministern presenterat för Sveriges
riksdag. Den amerikanske finansministern
måste helt enkelt räkna med denna
upplåning, därför att även för honom
vissa ofrånkomliga utgifter aktualiserats.
Han har tydligen resonerat på samma
sätt som den svenske finansministern,
att i ett läge, där depressionstendenserna
är påtagliga, är riskerna med en upplåning
inte desamma som i ett inflationsläge.

I Västtyskland är budgeten underbalanserad
med 5,5 miljarder — fortfarande
omräknat i svenska kronor för
att underlätta jämförelser. I Frankrike
uppgår underbalanseringen till 7,5 miljarder
och i Kanada är den 4 miljarder.
I England har man en underbalansering
på ungefär 4 miljarder. Jag medger att,
utslagen per capita, är upplåningen i
Västtyskland, Frankrike och England
mindre än här i Sverige, men Förenta
staterna och Kanada har å andra sidan
en upplåning per capita som är större
än den i Sverige.

Om man således håller på den principen
att budgeten skall vara ett element
i konjunkturpolitiken och samhällsekonomien,
går det inte att bita sig
fast vid balanseringen av budgeten, ja,
jag kan till och med säga av driftbudgeten,
med totalt bortseende från hur
ekonomien gestaltar sig runt omkring

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

oss i världen. Det är ett faktum, att om
finansministern skulle ha lyckats totalbalansera
sin budget och detta skulle
ha varit situationen även i dag, så skulle
det ha betytt att de depressiva tendenserna
i det svenska näringslivet i dag
hade varit ännu mycket mera påtagliga
än vad de är för närvarande. Budgeten
och vår upplåning har nämligen varit
en stimulans för konjunkturen, och en
i dagens läge riktig stimulans, men den
skulle ha varit oriktig i ett inflationsläge.

När jag således i ett inflationsläge
försökt överbalansera budgeten, medan
jag däremot anser att toleransen i fråga
om halanseringen kan vara annorlunda,
om de depressiva tendenserna står i
förgrunden — och i dag är de depressiva
tendenserna starkare än inflationstendenserna
— så är detta ingenting annat
än ett uttryck för den följsamhet som
hudgeten skall ha i samhällsekonomien.
Därför kan man inte, som jag kunnat
utläsa i inläggen från oppositionssidan
här i dag, kritisera budgeten, därför att
den är svag och inte tillräckligt balanserad,
och samtidigt komma med dystra
prognoser över utvecklingen och skildra
hur näringslivet har att kämpa mot en
depressiv konjunktur. Vill man slå sig
till ro och rulla tummarna, medan man
överlåter åt människorna i samhället
att drabbas av sysselsättningsvårigheter
och arbetslöshetens förbannelse, ja, då
kan man naturligtvis göra det. Har man
däremot anspråket att staten skall vara
en aktiv faktor, när det gäller att trygga
sysselsättning och arbete för människorna,
har man också rättighet att säga,
att den budget, som presenteras i dag,
är tolerabel. Jag har ingenting emot att
erkänna att budgeten på driftsidan är
underbalanserad, även om den formellt
visar ett överskott på 25 miljoner kronor.
Formellt är det alldeles riktigt som
herrarna säger, att vi har att förvänta
utgifter på tilläggsstat och för eventuella
lönehöjningar, vilket kan medföra att
driftsidan kan bli ännu sämre. Så sent
som i går kväll fick vi dock vissa rapporter,
som således inte hunnit redovisas
i budgeten, vilka ger anledning att

3 Första kammarens protokoll 1958. Nr B

Statsverkspropositionen m. m.

tro att utfallet på driftsidan kommer
att bli bättre än vad som konstateras i
den budget som framlagts inför riksdagen.
Men å la bonne heure, det är möjligt
att vi, när året är slut, måste redovisa
en driftbudget som är sämre. Skall
man i det läget sänka skatterna? Nej,
naturligtvis inte, åtminstone inte om
man i likhet med herr Ewerlöf har anspråk
på att driftbudgeten inte får bli
hur dålig som helst. Den kan bli sämre,
därför att vi tvingas till statliga utgifter
på vissa punkter för att hålla sysselsättningen
uppe, men jag menar att vi får
lov att acceptera detta, om vi är överens
om att staten har ett ansvar för
sysselsättningens uppehållande.

Jag skall säga några ord om valutareserven,
helt enkelt därför att herr
Ewerlöf — om jag minns rätt — tillät
sig att säga att jag så emfatiskt hade
deklarerat omsorgen om valutan och att
han fann de praktiska handlingarna
stridande mot dessa deklarationer. Jag
är den förste att ha blicken öppen för
vad valutaställningen betyder i många
avseenden när det gäller att hålla sysselsättningen
uppe. Men valutareserven
är ju ändå till för att användas i tider
av depression och konjunkturnedgång.
Dessutom får man inte se bort ifrån att
valutareserven, om man ser den som en
internationell företeelse, är som vatten
i kommunicerande kärl. Det går ju inte
för alla länder att stärka sin valutareserv.
Hur skulle det se ut? Om alla länder
medvetet inriktade sin politik på
att stärka sina valutareserver, något som
man primärt skulle kunna tro att herr
Ewerlöf gärna skulle rekommendera —
ty herr Ewerlöf menar väl inte att vi
skall vara så egoistiska att vi skall stärka
vår valutareserv på alla andras bekostnad
— vart kommer vi hän? Jo, vi fålen
sjunkande världshandel, sämre ekonomiskt
utbyte i de mellanfolkliga relationerna
och nedgång i den ekonomiska
utvecklingen världen över. Valutareserven
fungerar ju på det sättet, att, om
ett land ökar sin valutareserv, motsvarande
minskning måste ske någon annanstans.
Det är ofrånkomligt och så
säkert som ett brev på posten. Vi har

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
i det avseendet varit neutrala under de
sista fyra, fem åren. Vi har inte ökat
och inte heller reducerat vår valutareserv
i egentlig mening. Den svenska utrikeshandeln
och valutapolitiken har varit
neutrala i förhållande till det internationella
skeendet. Det finns två länder,
Schweiz och Västtyskland, som
starkt har ökat sina valutareserver. De
är inte särdeles väl sedda i det internationella
sammanhanget, och krav ställs
ju allt starkare och starkare på dessa
länder om en annan politik, som på ett
bättre sätt utjämnar valutatillgångarna
världen över.

Jag har velat säga detta för att man
inte skall fatta begreppet valutareserv
så där enkelt. Men jag är medveten om
att vår valutareserv inte är överdriven
till sin storlek. Och så fort den börjar
minska är det ju fara å färde. Vi kan
tolerera en minskning under en konjunktur
som dagens, men minskningen
får ju inte bli bestående.

Nu anförde herr Ewerlöf vissa siffror
om utvecklingen under första halvåret
i år i jämförelse med första halvåret i
fjol. Den har varit ogynnsammare i år,
det är uppenbart. Hur det blir när året
är slut, vet vi inte. Vi har tillåtit oss att
tro att valutautströmningen kommer att
röra sig om cirka 200 miljoner kronor.
Blir det inte värre — låt vara att herr
Ewerlöf säger att detta är en optimistisk
kalkyl — så är det inte någon större
fara på taket. Vi har ju vissa förstärkningar
inom några år i blickpunkten, i
det att vissa till utlandet lämnade krediter
skall betalas tillbaka, vilket naturligtvis
kommer att få sitt konkreta inflytande
på vår valutaställning. Till skillnad
från vissa stora, tongivande länder
med pålitligt högerstyre har vi icke behövt
anlita de internationella låneinstitutionerna
för att klara valutaproblemen.
Det kanske är någonting av detta som
gör att finansministern ändå är så relativt
lugn som han anklagades för att
vara, och jag tror nog inom parentes
sagt att det svenska folket och även
riksdagen har mera nytta av en lugn
än en nervös finansminister, så jag bör

ju inte kalfatras för denna min egenskap,
utan snarare motsatsen.

Jag har med detta inte velat göra gällande
att valutareservens problem får
nonchaleras. Det tillhör min uppgift
inom regeringen och i andra sammanhang
att understryka vikten av att vi
alltid håller utvecklingen på den punkten
under sträng observation.

Herr Ewerlöf tog också upp frågan
om reaktiveringen av bostadslånen. Jag
tyckte att herr Ewerlöf mot sin vana
presenterade den frågan som en beskyllning
om någon skumraskmanöver
från finansministerns sida. Någonting
sådant är det naturligtvis icke fråga om.
Yi har tidigare varit inställda på att
vissa lån inom bostadssektorn helt skulle
avskrivas, och följaktligen har den
statliga bokföringen lämpats därefter.
De speciella tilliiggslånen har följaktligen
skrivits av som en osäker fordran.
När nu riksdagen för en tid sedan beslöt
att dessa tilläggslån skulle drivas
in, blev ju dessa lån därigenom en konkret
tillgång i statens bokföring. Då skall
de också tagas upp så, då skall man
reaktivera dem, och detta är ingenting
som har hittats på av finansministern
eller hans medarbetare, utan det är riksräkenskapsverket
— som i detta avseende
inte har några andra ambitioner än
att få en rättvisande riksbokföring —
som helt nyligen föreslog denna åtgärd.
Man kunde därvid bland annat stödja
sig på att exakt samma åtgärd gjordes
1954 som ett resultat av 1953 års riksdags
beslut om reaktivering av bostadslån.

Jag skall inte taga upp någon lång
diskussion med herr Ewerlöf om högerns
besparingsaktion i konkret bemärkelse.
Vi har fått förslagen redovisade
i olika sammanhang, men vi måste
väl konstatera att det är inte mer än
en fjärdedel av det svenska folket som
funnit dessa besparingar attraktiva, medan
däremot tre fjärdedelar av det svenska
folket har avvisat dem. Vi har ju
mönstrat dessa argument i en valrörelse
för bara en månad sedan, men jag
kan ändå inte missunna mig nöjet att

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

tala om för herr Ewerlöf, att de besparingar,
som han presenterat, blir avsevärt
reducerade, när man ser på högerns
besparingsförslag på bostadssektorn.
Jag är nämligen inte övertygad
om att herr Ewerlöf har tänkt sig in i
konsekvenserna av högerns besparingsförslag
när det gäller egnahemsbyggare.
Jag finner nämligen en fasligt liten överensstämmelse
mellan högerns vid varje
tillfälle demonstrerade kärvänlighet mot
egnahemsbyggarna och de besparingsförslag
som går ut över dem och som
presenterats i motioner från högerns
sida under innevarande riksdag. Jag
finner så liten överensstämmelse, att den
enda förklaring jag kan se är att herr
Ewerlöf inte närmare har kunnat bedöma
vad det egentligen är fråga om.
Högern föreslår för att spara pengar på
bostadsavsnittet, att den egnahemslåneverksamhet,
som vi nu har, skall definitivt
och abrupt upphöra den 1 juli,
som det heter i motionen nr 58, och ersättas
med stalig kreditgaranti. Detta betyder
att alla de egnahemsägare, som fått
löfte om statliga egnahemslån, skall vara
»snodda» på konfekten, att vi inte
skall infria utställda löften. Yi vet hur
stor trängseln på kreditmarknaden är.
Dessa egnahemsbyggare, som har fått
sin kreditfråga ordnad genom statens
försorg, skall nu stå hos bankerna och
kreditinstituten och fråga om de skall
få dessa pengar, och det understrykes
bestämt i högerpartiets motion, att de
inte skall få någon förtursrätt för att få
sina lån, utan de skall kämpa i konkurrens
med alla andra låneintressen.
Under sådana förhållanden blir det tusentals
egnahemsägare som helt enkelt
får gå ifrån sina egnahem, färdiga, nästan
färdiga, eller halvfärdiga, därför att
de icke kan skaffa pengar. Den statliga
kreditgarantien skall ju enligt herr
Ewerlöfs och hans partivänners mening
inskränka sig till en statsgaranti för att
banker och andra kreditinstitut skall få
tillbaka sina pengar från egnahemsägare,
men någon garanti för att egnahemsägaren
får sina pengar ligger inte i högerpartiets
motion. Nu skall vi ju inte
diskutera bostadsproblemen i dag — det

Statsverkspropositionen m. m.
blir en senare debatt på den punkten
— men jag kunde inte neka mig nöjet
att nämna detta som ett uttryck för att
de många gånger med så stor emfas
understrukna besparingsmöjligheterna
är mycket dubiösa, om man granskar
dem litet närmare i sömmarna.

En annan fråga som har tagits upp av
både herr Ewerlöf och herr Ohlon är
ju faran i framtiden för den »likviditetsuppladdning»
av banksystemet som
en underbalansering av statsbudgeten
innebär. Men innan jag utvecklar den
saken litet närmare skall jag be att få
referera en av de flesta känd sak, som
ändå kan lugna ner åtskilliga människor,
som går och är uppskrämda av
herr Ewerlöf och hans partivänner genom
alla de dystra redogörelserna för
den statliga upplåningen.

Vi redovisar för kommande budgetår
en trolig statlig upplåning på i runt
tal 1 500 miljoner kronor. Det kan hända
att siffran visar sig för låg. Det kanske
blir 1 700 miljoner, kanske 1 800
miljoner. Men man bör väl ändå, som
jag tidigare sagt, se det i samband med
konjunkturen och det depressiva läget.
Vidare bör man hålla i åtanke, att varje
år gör man ju kapitalinvesteringar i
statlig regi på i runt tal 2 400 eller 2 500
miljoner via de affärsdrivande verken
och via direkta penningtillskott på budgeten.
Om man nu har räntebärande investeringar,
som rör sig om cirka 2 miljarder,
så är ju inte ens dagens upplåningsbehov
så särdeles avskräckande,
och eftersom upplåningsbehovet delvis
dikteras av att staten åtagit sig att i
andra hand låna ut pengar, bl. a. till
bostadsbyggandet, har man ju även där
en lugnande faktor i bedömningen.

Om jag nu skall vara så pass vänlig,
som jag kan, i mitt försök att avläsa de
gjorda inläggen, så har jag funnit att
oppositionens talesmän kanske inte är
så rädda för upplåningen i dag men
fasar för hur det skall bli i framtiden,
om vi på nytt får en inflationsbetonad
konjunktur och vi har denna likviditetsuppladdning
i bankerna. Kan man då
vägra människorna — tror jag herr
Ewerlöf eller herr Ohlon sade — att

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
taga ut sina tillgodohavanden, med påföljd
att hela samhällsekonomien går
över styr genom att man eldar på i en
inflationskonjunktur som redan förut är
tillräckligt högt tempererad? Ja, i det
läget kan väl regeringen eller de, som
då råkar vara finansminister och riksbankschef,
inte sitta med armarna i kors.
Det finns ju möjligheter att bemästra
även en sådan situation. Man har möjligheter
att inte släppa fram mera investeringsengagemang
än samhällsekonomien
tål. Man har ju möjligheter att
inte släppa ut mera pengar ocii krediter
än samhällsekonomien tål. Vi har ju i
riksdagen skaffat oss medel att handskas
med, om en sådan situation inträder,
i form av kassareservbestämmelser och
vissa kredit- och byggnadsregleringar.
Man behöver inte vara så defaitistisk,
att man i dag säger att vi inte bör göra
någonting för att stimulera en konjunktur,
som behöver stimuleras, bara därför
att vi då skulle riskera att längre
fram få ett överslag när konjunkturen
blir en annan. Vi bör stimulera konjunkturen,
när den behöver stimuleras,
och vi får hålla igen när det behöver
hållas igen. Så har det förfarits i varje
fall under de senaste år som jag haft
anledning att syssla med dessa frågor,
och så får det väl förfaras även framdeles,
oavsett vem som råkar vara finansminister.

Jag kanske vågar säga att jag av oppositionens
inlägg i dag har fått ett intryck
av att man där betraktar budgetbalansen
på ett sätt som kommer mig
att tänka på den gamla fabeln om hönan
och kritstrecket. Visst är det bra att
ha någonting att hålla sig till. Framför
allt tycker en finansminister från egoistiska
utgångspunkter att det är utomordentligt
bra många gånger att ha någonting
att hålla i. Men jag vägrar att
vara med om att göra budgeten till ett
sådant där kritstreck för hönan som
man diskuterar isolerat och oberoende
av det allmänekonomiska skeendet.

Låt mig allra sist säga några ord till
herr Ohlon som gav sig in på en internationell
jämförelse. Han förklarade att
det har visat sig att kapitalet i andra

länder styrs i mera räntabla banor än
hos oss. Han anförde några siffror från
undersökningar i Baselbanken, vilka
skulle visa att man i vårt land använder
landets reala resurser på ett alldeles särskilt
oekonomiskt sätt.

Jag bestrider att det förhåller sig så,
herr Ohlon. Först och främst vill jag
påpeka att herr Ohlon hämtat sina uppgifter
från en artikel i en tidskrift, som
heter Verkstäderna. Denna har dragit
en del slutsatser, som står för tidningens
egen räkning, av vissa primäruppgifter
som finns i Baselbankens rapport.
Jag är emellertid absolut övertygad om
att Baselbanken kommer att vägra att
skriva under på de slutsatser som tidningen
Verkstäderna dragit av materialet.

Man kan ju också fråga sig vad det är
för någonting som vi har använt våra
pengar till och som är så klart oekonomiskt,
att det ger underlag för den beskyllning
som jag tyckte mig kunna
utläsa ur herr Ohlons inlägg. Jag skall
bara göra en enkel jämförelse från de
senaste tio åren. Är 1948 satsade vi 340
miljoner kronor på kraftverk, atomkraftanläggningar,
kommunikationer och
televerket. I dag satsar vi 1 140 miljoner
kronor på detta. Ingen vill väl stå upp
och säga att detta är oräntabia investeringar.
På yrkesutbildning och undervisning
— ett område där herr Ohlon är
alldeles speciellt sakkunnig — satsade
vi för tio år sedan 500 miljoner kronor.
I dag satsar vi 1 500 miljoner. Jag undrar,
om herr Ohlon vill påstå att de
pengarna är använda på ett oekonomiskt
sätt. Gör inte herr Ohlon det, tar lian
väl hålla med mig om att det är ett ekonomiskt
sätt att använda pengarna på.
Anslagen till folkpensionerna har under
tioårsperioden ökat från 700 miljoner
till 1 900 miljoner kronor. Strängt affärsmässigt
kan man naturligtvis föra
ett resonemang om huruvida detta är
ekonomiskt eller icke ekonomiskt. Riksdagen
har ju emellertid med hundraprocentig
enighet intagit den ståndpunkten
att det här rör sig inte bara om en
ekonomisk fråga utan även om en social
fråga, och därför har denna ut -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

giftsökning accepterats av alla. För bostadsbyggandet
har våra insatser ökat
från 300 miljoner till över en miljard,
för försvaret från 800 miljoner till i runt
tal 2 850 miljoner, för vägarna från 200
till 700 miljoner kronor, för sjukvården
från 225 till 750 miljoner kronor. Dessa
grova poster representerar mellan 75
och 80 procent av statsbudgetens utgiftssida.
Jag är inte säker på att ens
herr Ohlon i sin kritiska granskning
skulle finna så mycket investeringar,
som kunde betecknas som slöseri med
statens medel, om man gjorde sig besvär
med att gå igenom de återstående 20
procenten. Om jag får vara oartig — jag
har ju tidigare i dag varit artig och
gratulerat alla tre oppositionsledarna •—
skulle jag vilja säga att man naturligtvis
i ett allmänt prat kan göra gällande
att pengarna använts på ett oekonomiskt
sätt. Men om det utöver detta allmänna
prat krävs en redovisning, blir herr
Ohlon svarslös, det är jag övertygad om.

Det vore, herr talman, ofantligt mycket
mer att säga. Frågan om det personliga
sparandet exempelvis har varit uppe
till debatt liksom utfallet av det gångna
årets budget, såväl dess drift- som dess
kapitalsida. Jag utgår emellertid ifrån
att det finns en liten möjlighet för mig
att senare återkomma i debatten, och
jag ber därför att nu få sluta för den
här gången.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Om jag skall gå i ordning
efter mina hastigt gjorda anteckningar,
så möter jag först en punkt som
visar att finansministern fann lämpligt
att i första kammaren uttala ett önskemål
om att högerns partiledare i andra
kammaren skulle ändra sin stil. Jag utgår
från att finansministern gör detta,
därför att han har klart för sig, att partiledaren
i andra kammaren har en mycket
väsentlig del av äran för högerns
framgång i det senaste valet med den stil
han nu har.

Så sade finansministern på tal om
vår inställning till pensionsfrågan, att
det ju inte är annat med den än det väl

Statsverkspropositionen m. m.
var med vår inställning till sjukförsäkringen
på sin tid. Då ber jag att få kraftigt
understryka, att vi aldrig har varit
motståndare till obligatorisk sjukförsäkring.
Tvärtom har vi anslutit oss till
planen i och för sig, men vi höll från det
ena året till det andra styvt på att reformen
icke skulle genomföras förrän
det kunde ske utan ökning av skattetrycket.
Man väntade inte till dess,
utan genomförde reformen i ett sammanhang,
där en skatteökning måste vidtas
för att reformen skulle bli möjlig.
Och då ställde vi oss utanför. Detta är
således ett exempel på hur vi förfarit
genom åren, trots att man vill glömma
det vid sådana tillfällen, då det skulle
kunna vara en fördel för oss att hänvisa
till att vi velat hålla igen i tid. Man
säger att vi har varit lika goda allesammans.
Högern har i det fallet följt en
annan linje.

När det sedan gäller budgeten — där
jag inte nu har möjlighet att ta upp en
mera ingående diskussion under mina
sex minuter — vill jag bara konstatera,
att det efter min mening står kvar en
motsättning i finansministerns sätt att
lägga ut situationen. Å ena sidan låtsas
han, som om allting vore gott och väl.
1957 var ett bra år, och det är alldeles i
sin ordning, att nästa år kommer att
innebära en underbalansering av den
omfattning, som vi här diskuterat. Det
ges sken av att underbalanseringen blivit
noga avvägd med hänsyn till situationen.
Men å andra sidan har ju finansministern
i budgeten förklarat, att han
anser att en av de främsta angelägenheterna
är att åstadkomma en utfyllnad
av klyftan mellan statens inkomster och
dess utgifter. Det är denna klyfta mellan
inkomster och utgifter, som vi har uppmärksammat
med våra förslag och som
vi redan nu vill vidta åtgärder för att
fylla ut. Men finansministern kryper
bakom att det liksom inte är för detta
år, men väl kanske för nästa år som
detta må bli en uppgift; nu behövs inte
detta, därför att det svarar mot konjunkturläget
att vi har en kraftigt underbalanserad
budget. Ja, vi känner ju
hela detta återfall på resonemanget från

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

1930-talet om hur budgeten skulle än
överbalanseras och än underbalanseras,
och låt vara att det teoretiskt ligger
någonting i detta, men den erfarenhet vi
gjort av försöket att under efterkrigsåren
fullfölja en sådan politik visar
klart, att det har varit direkt misslyckat.
Det är den överbalansering, som man
gång efter annan använt under högkonjunktur,
som givit anledning till expansionen
på den statliga sidan med nya
uppgifter och åtaganden, som man nu i
högtidliga ögonblick beklagar att man
gått in för. Allt detta har skett just med
hjälp av dessa överbalanseringar, som
inte fick fylla sitt enda verkliga syfte,
nämligen att i ett visst läge hålla tillbaka
expansionen.

Och likadant är det nu i ett underläge,
då man menar att hur stora underskott
som helst tycks kunna vara motiverade.
Jag tror inte på detta. Jag anser
att det är bättre att återgå till mönstret
med hönan och kritstrecket, när det
gäller att uppställa och vidmakthålla
kravet på en under alla förhållanden balanserad
driftbudget. Sedan må lånebudgeten
lämpas efter förhållandena och
investeringsbehoven. Det är därför vi har
satt som riktmärke för det kommande
året att i alla händelser få en balanserad
driftbudget.

Nu har finansministern låtit mig förstå,
att? lian är medveten om att driftbudgeten,
som här presenteras såsom
balanserad, i själva verket inte är
det. Vi har kanske olika mening om brisstens
storlek, men jag tror fortfarande att
jag skall få rätt, när jag säger att det
kommer att visa sig att underbalanseringen
på driftbudgeten blir större än
en halv miljard. Om jag får rätt, kommer
lånebehovet för statens räkning under
budgetåret inte att stanna vid 1 540 miljoner
utan att uppgå till ett belopp som
ligger över 2 000 miljoner. Och det är ju
en väsentlig skillnad mellan dessa lånebelopp
och hur de kan tänkas påverka
den allmänna situationen. Om det blir
2 000 miljoner kronor, är jag säker på
att finansministern nästa år kommer att
säga: »Ja, det var precis vad läget i och
för sig har dragit med sig — det har

varit en ändring i konjunkturen som
gjort att lånebehoven lämpligen borde
bli större än jag räknade med när jag
gjorde upp min budget.» Det är alla
dessa glidande resonemang som vi vill
försöka komma ifrån.

Herr finansministern sade att han
hade uppfattat mig så, att jag räknade
med de största riskerna med hänsyn till
inflationen. Ja, det är riktigt att jag räknar
med mycket stora risker för inflation,
just på grund av den klyfta mellan
statens utgifter och inkomster, som det
nu framlagda budgetförslaget representerar.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr finansminstern
gjorde gällande att det kräves statsmannavisdom
inte bara på regeringshåll
utan även av oppositionen. Det var med
tanke på pensionsfrågans fortsatta behandling.
Men kom ihåg, herr finansminister,
att det dock är ni i regeringen
som har initiativet! Ni brukar ju berömma
er av att sitta inne med alldeles särskilda
insikter när det gäller att bedöma
de samhälleliga frågorna.

Herr finansministern var nöjd med
utvecklingen i vårt land föregående år.
Allt hade skett enligt planen eller bättre
än den uppgjorda planen. Prisstegringen
var naturligtvis en tråkig historia,
men därvidlag försökte finansministern
trösta oss med att den dock inte var
större i vårt land än i konkurrentländerna.
Låt oss slå upp den reviderade
nationalbudgeten s. 38 och konstatera
vad den har att förmäla om den här saken!
Där visar det sig att konsumentprisstegringen
i vissa länder från år 1956
till år 1957 har varit: i Storbritannien
3,8, i Västtyskland 2,1, i Norge 2,7, i Nederländerna
6,5, i Danmark 2,5 och i
Förenta staterna 3,4 samt slutligen i Sverige
4,3 procent. Det är endast Nederländerna
som har att uppvisa en högre
prisstegring än Sverige, eljest ligger vi
i täten. Men det väsentliga här är ju inte
vad som skett under ett enda år, utan det
väsentliga är den utveckling som försiggått
under en följd av år. För inte
länge sedan gjorde National City Bank

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

of New York en undersökning rörande
köpkraftens försämring under perioden
1947—1957. Denna visade att köpkraften
minskat i Schweiz med 11, i Västtyskland
13, i Danmark 31, i Norge 33 och i
Sverige med 35 procent. Den amerikanska
dollarn hade minskat 20 procent
och pundet 38 procent. Värst ute var de
sydamerikanska staterna med undantag
av det oljestinna Venezuela. Om man ser
på kostnadsutvecklingen från krigets
slutskede och fram till våra dagar, visar
det sig att vi befinner oss i det allra
mest utsatta läget för närvarande, i varje
fall i Västeuropa. Det är en omständighet
som finansministern förbisåg i sin analys.

Finansministern var helt naturligt
missnöjd med det referat, som jag lämnade
om undersökningen rörande de
svenska investeringarnas avkastning, en
undersökning gjord av den internationella
regleringsbanken i Basel. Jag skulle
vilja komplettera vad jag sade i mitt
första anförande med några siffror, lämnade
i sista numret av Ekonomisk Revy.
Där säger artikelförfattaren ifrån, att de
sektorer av vår ekonomi, som framför
allt trängts tillbaka vid kreditfördelningen,
är industrien och handeln. Bostadssektorn
har tillgodosetts med krediter,
som stigit från cirka 3 miljarder kronor
vid slutet av år 1952 till 4,7 miljarder
kronor vid slutet av år 1957, d. v. s. en
uppgång med omkring 50 procent. Samtidigt
har kreditgivningen till näringslivet
i övrigt stigit från 6,4 till 6,7 miljarder,
en ökning med endast drygt 4
procent. Och denna 4-procentiga kreditökning
har fått räcka, trots att industriproduktionen
under samma tid stigit
med 20 procent, prisnivån med 15 procent
och lönenivån med 30 procent, vilket
allt medför ett starkt ökat behov av
rörelsekapital.

Nu är jag den förste att erkänna att
tillgodoseendet av bostadsmarknaden
har varit en angelägen sak för statsmakterna,
men det gäller för oss att i fortsättningen
se till, att vi inte tar oss vatten
över huvudet. Yi är dock i fråga om
vår ekonomi alla beroende av näringslivets
avkastning.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag skulle vilja säga endast några ord
till. I nationalbudgeten understrykes att
frågan om penningvärdet måste få allt
större tyngd i de länder som kommer
i den situationen, att de måste skydda
sin valutareserv. Det skyddet försvåras
av stigande hemmamarknadspriser, som
dels försvagar exportindustriens konkurrenskraft
och dels ökar efterfrågan på
utländska varor. Finge jag fortsätta, herr
talman, skulle jag vilka ställa dessa synpunkter
som utgångspunkt för hur vi
nästa vinter skall klara en hotande arbetslöshet.
Jag återkommer.

Her BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det förvånade mig något,
att finansministern faktiskt försvarade
den lottning i andra kammaren som
skulle kunna komma till stånd i pensionsfrågan.
Jag måste säga att det kan
nog hända, att en sådan lottning inte
kommer till stånd, ty det behövs bara
att någon av kammarens ledamöter nödgas
utnyttja den sjukförsäkring, som
herr Sträng talade om i annat sammanhang,
och då blir resultatet, att det hela
kan utfalla i den ena eller andra riktningen.
Det förefaller, som om man i
fortsättningen måste välja andrakammarledamöter
med särskilt god hälsa,
om den riktning man företräder skall
ha utsikter att vinna. Jag tycker inte att
det är gynnsamt för vårt demokratiska
parlamentariska styrelseskick, om vi
skulle kunna komma i en sådan situation
och måste handla på ett sådant sätt.

Vad konjunkturbedömningen beträffar
yttrade finansministern att lian närmast
anslöt sig till den mening som jag företräder,
nämligen att man har att räkna
med depressiva tendenser. Frågan är då
vad som bör företagas i första hand. Finansministern
förordade selektiva åtgärder.
Jag skulle vilja säga, att här kommer
till uttryck den skiljaktighet i våra
åskådningar som vi tidigare talat om.
Vi menar att vissa av de generella åtgärder,
som tillkom under koalitionsregeringens
tid, bör man ta bort. Jag vill
peka på att de selektiva åtgärderna inte
är gynnsamma, då de ofta leder till ett

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
starkare grepp från statens sida, och det
önskar vi inte. De blir svårbemästrade
i vissa fall och vill gärna leda till en
del byråkratiska ingripanden. De selektiva
metoderna kan väl behöva tillgripas
i vissa fall, men jag ser hellre att man
använder mera generella metoder för att
komma tillbaka till ett läge, där näringslivet
får arbeta under friare former.

Det var en sak som jag speciellt tänkte
på -— det gäller vägarna. Finansministern
sade att vissa åtgärder redan har
företagits på detta område. Javisst har
det vidtagits vissa åtgärder, men efter
vilken påtryckning! Vi har under lång
tid fonderat medel under hänvisning till
den brist på arbetskraft som rått. Det
har varit riktigt. Men nu har vi kommit
i en annan situation. Vi kom så långt,
att vissa vägarbetare blev arbetslösa, och
då tvingades regeringen att vidta vissa
ytterligare åtgärder på vägväsendets område.
Finansministern har på s. 10 i
statsverkspropositionen yttrat, att han i
finansplanen i januari framhållit att arbetslösheten
vid en hårdnande internationell
konjunktur måste mötas med aktiva
åtgärder för en överföring av friställd
arbetskraft till områden med bibehållen
expansionskraft. Jag får säga att
när det just gäller vägväsendet finns ett
alldeles utmärkt område med bibehållen
expansionskraft. Pengar finns, om staten
håller sina förpliktelser att återställa de
medel, som är fonderade för vägarna.
Det finns också expansionskraft, man
kan göra betydligt mer för vägväsendet
än som tidigare skett. Att vi från vår
sida inte drivit denna linje så hårt, beror
på att den stora vägplanen lades
fram i november månad förra året, och
vi har inte ansett att vi kan påbörda
regeringen att helt plötsligt ta itu med
denna plan. Men jag menar, att när man
nu hållit på bortemot ett år att granska
planen, bör man verkligen lägga fram
en ordentlig plan för en upprustning av
vägväsendet.

Jag vill sluta med att säga, att vi visserligen
inte skall hålla någon bostadsdebatt
här i dag — det har finansministern
redan påpekat — men jag vill antyda
att på bostadsområdet finns möj -

ligheter till åtskilliga besparingar. Det
är också i den andan jag förfäktar att
det i en ändrad situation också krävs
att man tillgriper andra åtgärder än som
vidtagits under tiden från år 1951 och
framöver.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill i anledning av
de senaste inläggen säga till herr Ewerlöf,
att det i min redovisning till riksdagen
fällda uttrycket om angelägenheten
av att utfylla klyftan mellan statens
utgifter och inkomster har tillkommit i
samband med ett försök att skissera utvecklingen
litet mer på lång sikt, d. v. s.
i en treårsplan. Jag har den uppfattningen
att det är angeläget. Det är så mycket
mer angeläget, om konjunkturen vänder
relativt snabbt. Nu gör den internationella
expertis, som väl har större möjligheter
än vi att bedöma konjunkturutvecklingen,
gällande, att längre än till
1959 kommer denna nedgång eller svacka
i konjunkturen inte att räcka. Har
vi sedan under slutet av 1959 eller början
av 1960 att åter räkna med en uppgång,
måste regering och riksdag med
precis samma ofrånkomliga nödvändighet
fastställa en förhållandevis starkare
budget, fortfarande utifrån de bedömningsgrunder
som jag här har refererat.
Man kan inte ha en klyfta i fråga om
statens inkomster och utgifter, oberoende
av konjunkturerna; man kan acceptera
den till nöds i en lågkonjunktur, men
den kan inte accepteras i en högkonjunktur.
Det är den enkla förklaringen,
och därför behöver det inte råda någon
motsättning mellan mitt anförande i dag
och vad jag skrivit på den punkten.

Naturligtvis kan det inte vara hur stora
underskott som helst — det har ingen
människa gjort gällande. Herr Ewerlöf
ställde frågan: Menar finansministern
att man kan ha hur stora underskott som
helst? Man kan ha så stora underskott
som behövs för att inte arbetslösheten
skall vara en påtaglig realitet i vårt land.
För närvarande har vi en upplåning,
som stimulerar konjunkturen, och vi har
en sysselsättning i dag som är förhål -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

landevis god. Är det så, att vi längre
fram får en påtaglig arbetslöshet, ja, då
får vi överväga att öka upplåningen för
att på den vägen få stimulans och på
nytt få sysselsättningen i gång. Vad är
det som är avgörande för underskottets
omfattning? Ja, det är naturligtvis konjunkturen
och ingenting annat.

Sedan vill jag säga att det kanske bör
observeras, att när vi redovisat ett upplåningsbehov
av i runt tal 1 500 miljoner,
har det samtidigt sagts ifrån, att tidigare
friställda konjunkturskattemedel
— i detta sammanhang 450 miljoner kronor
— skall användas för en avbetalning
på statsskulden, eller med andra ord:
upplåningsbehovet för nästkommande år
kommer att reduceras från de här förutskickade
1 550 miljonerna till 1 100
miljoner. Även om vi sålunda har att
räkna med hårdare krav på statskassan
för att hålla sysselsättningen uppe, torde
ändå inte upplåningen i absolut mening
behöva bli av den omfattning som
herr Ewerlöf här skisserade. Herr Ewerlöf
utgick från beloppet 1 550 miljoner,
men man bör väl utgå från 1 100 miljoner
med hänsyn till den avbetalning,
som här i propositionen redovisats.

Till herr Ohlon har jag bara en enda
replik. Herr Ohlon åberopade en artikel
av bankdirektören Lars Erik Thunholm
i tidskriften Ekonomisk revy. Jag verifierar
hans siffror, ty jag hade dem faktiskt
som kvällslektyr i går kväll och
jag sov bra på natten — det var sålunda
ingenting att klaga på i det avseendet.

Herr Ohlon kom fram till den slutsatsen
att industrien och handeln har varit
styvmoderligt behandlade när det
gällt att ta kreditmarknaden i anspråk
i förhållande till framför allt bostadsbyggandet,
som här fungerar så som,
kan vi säga, gökungen i det gemensamma
boet. Men en riksdagsman måste väl
ändå se ärendet på det sättet, att vårt
bostadsbyggande är ett resultat av riksdagsmajoritetens
klart uttalade meningar.
Om jag inte minns alldeles fel, föreligger
för närvarande från folkpartiets
sida en bostadsmotion, i vilken framhålles
att vårt nuvarande bostadsbyggande
på 64 000—65 000 lägenheter per år är

Statsverkspropositionen m. m.
för litet och lämpligen bör ökas till
70 000 lägenheter. Då vi inte har några
oanade källor att ösa ur, måste det innebära
att när bankdirektör Thunholm
om något år skriver en ny artikel, måste
han konstatera, att om han följer
folkpartiet, skulle industrien och handeln
bli ännu mer naggade i kanten av bostadsbyggandet
än nu.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Gökungen när det gäller
att fördela kapitaltillgångarna i landet
under sista tiden har inte varit bostadsmarknaden,
utan det har varit staten.
Det är framför allt staten som har tagit
i anspråk bankernas ökade likviditet,
vilket medfört att mer än hälften av
bankernas utlåning tenderar att gå till
staten eller till av staten beroende institutioner,
under det att endast en femtedel
användes för samma ändamål i slutet av
år 1952.

Herr finansministern nämnde, att i
folkpartiets bostadsmotion påyrkats ett
ökat bostadsbyggande utöver vad Kungl.
Maj :t föreslagit. Men vi bör se den motionen
i dess rätta sammanhang, nämligen
att vi vill få till stånd ett ökat bostadssparande,
varigenom den allmänna
sektorn inte skulle behöva belastas i så
hög grad för bostadsbyggande som för
närvarande är fallet.

Jag nämnde i slutet av mitt förra anförande
vilken risk inflationsutvecklingen
utgjorde för vår valutareserv och
vilken risk den innebar för vår möjlighet
att upprätthålla sysselsättningen.
Jag är förvånad över att finansministern
varit så kritisk här i dag, ty om jag läst
statsverkspropositionen rätt, har finansministern
haft klart för sig samma sak,
nämligen hur viktigt det är att valutareserven,
i sin tur beroende av prisnivån,
upprätthålles i en sjunkande konjunktur.
Under en inflation eller en högkonjunktur
kan man ge kompensation och då
öka produktionen, men under en deflation
finns inte samma möjligheter utan
en stor valutareserv. Utan en stor valutareserv
stagnerar produktionen; det
uppstår då inte någon ökad tillgång på

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
varor att konsumera och det är detta
som i nationalbudgeten konstaterats beträffande
industriproduktionen för år
1958 och 1959. .lag förstår inte att det
skall finnas någon anledning att försöka
framhäva motsättningar mellan oss, som
inte existerar. Finansministern bör väl
stå för vad lian underskrivet i sin egen
proposition.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte möjlighet
att ge ett genmäle på annat än det jag
hörde när jag kom in i kammaren. Jag
fick då det intrycket att finansministern
gjorde gällande att lånebehovet på
1 550 miljoner kronor rätteligen borde
minska med det belopp, varmed statsskulden
skulle avbetalas, och att behovet
alltså skulle röra sig om något över
en miljard kronor.

Detta kan väl ändå inte vara möjligt!
Denna nedskrivning av statsskulden är
väl att betrakta uteslutande som en bokföringsåtgärd,
och upplåningen skall väl,
realiter sett, behöva ske till det belopp,
som nu redovisas som balans i totalbudgeten.
Där har man ju för resten redan,
när man serverar dessa siffror, räknat
bort det belopp som har steriliserats i
riksbanken. Den egentliga lättnad som
jag räknar med i och med att den här
avskrivningen kommer att ske, det är
att man i fortsättningen slipper alt alltid
hålla två olika siffror i minnet: å
ena sidan bruttosiffran, inkluderande
dessa avsättningar, och å andra sidan
nettosiffran. Man har hört hur den ena
har åberopats, när det har ansetts fördelaktigt,
och den andra när det har
befunnits bättre.

Jag anser att det har varit en vinst
att det under diskussionens lopp blivit
ganska tydligt att även finansministern
är klart medveten om att den driftbudget
han här lägger fram är underbalanserad.
Inte bara totalbudgeten, utan även
driftbudgeten är underbalanserad. Jag
anser det vara av värde att detta har
blivit fastslaget, ty jag fick det intrycket,
när jag hörde finansministern i de valdiskussioner
som fördes, att finansmi -

nistern bestämt förklarade att driftbudgeten
i själva verket var helt balanserad.
Så är inte förhållandet, och jag menar
att det har finansministern också
medgivit under den diskussion som här
har förts. Vi kan vara av olika meningar
till vilket belopp en sådan underbalansering
uppgår, men att budgeten är
kraftigt underbalanserad är tydligt. Och
det innebär enligt sin natur att varje utgift
som kommer utöver de i budgeten
beräknade medför ett upplåningsbehov.

Nog måste det väl stå klart för alla
vad detta innebär. Om vi t. ex. från den
1 januari 1959 måste höja statstjänstemännens
löner — och det kostar 50
miljoner kronor för varje procent —
så är vi hänvisade att låna dessa pengar,
sannolikt i riksbanken eller i affärsbankerna,
för att kunna bestrida den
utgiften. På samma sätt kommer det att
bli med varje utgift som överstiger vad
som nu är beräknat i budgeten.

Det kan inte vara möjligt att med hänvisning
till avmattningen i vår konjunktur
anse ett sådant förfarande vara
det rätta. Jag tror att även en höna
skulle begripa det och hålla sig innanför
kritstrecket i ett sådant sammanhang
som detta.

Herr statsrådet STRÄNG:

Jag har en enda fråga att ställa till
herr Ohlon: På vilket avsnitt har staten
varit gökungen? Jag presenterade i grova
drag kostnadsutvecklingen på sex, sju
avgörande områden, som tillsammans
representerar 80 procent av statens utgifter.
Det finns möjlighet för herr Ohlon
att tala om att på den eller den punkten
anser han att staten varit gökungen.
Kan han inte göra det kommer jag tillbaka
till min kanske något ovänliga karakteristik
av herr Ohlons inlägg tidigare,
nämligen att då är det bara ett
allmänt prat.

Jag vill vidare säga, att jag är medveten
om valutareservens vikt för samhällsekonomien
och för folkhushållet.
Jag har velat understryka det, och jag
har gjort det i min skrivning, men jag
tillät mig i mitt första anförande att nå -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

got mera nyanserat utveckla problemet
om valutareserven, därför att denna i
den allmänna debatten gärna blir litet
ensidigt betraktad.

Ytterligare vill jag till herr Ewerlöf
säga alt det inte bara är en bokföringsfråga
om upplåningen skall anses vara
1 500 eller 1 100 miljoner kronor. Under
alla de år som vi har steriliserat medel
har vi ju redovisat en upplåning
som om vi icke tagit dessa steriliserade
medel i anspråk. När vi nu tar dem i
anspråk är det helt konsekvent att redovisa
en upplåning som är så mycket
lägre. Det finns således ingen kritik att
föra mot finansministern för hans redovisningar.
Det är således fullt konsekvent.

Herr Ewerlöf kom vidare tillbaka till
att driftbudgeten ändå är en sådan absolut
faktor, att den kan man under
inga förhållanden låta vara underbalanserad.
Då är det ju rätt frestande
att utveckla resonemanget från mera allmänekonomiska
synpunkter också. Det
är klart att om vi betalar ut pengar till
försvaret, till löner eller till folkpensioner,
d. v. s. driftbudgetsutgifter, så har
ju dessa pengar precis samma betydelse
realekonomiskt sett som om vi på
kapitalbudgeten betalar ut pengar för
att bygga vattenkraftverk och telekommunikationer.
Pengarna går ju i det senare
fallet i allt väsentligt till arbetslöner
åt de anställda. Det beställs turbiner
vid Asea, och pengarna därför går
till arbetslöner åt verkstadsarbetarna i
Västerås. Pengarna har precis samma
samhällsekonomiska effekt om de kommer
via kapitalbudgeten eller via driftbudgeten.
Jag är övertygad om att herr
Ewerlöf ger mig rätt däri. Sedan har
man haft som ett gammalt rättesnöre, att
det ligger ett sunt element i att säga,
att för statens utgifter skall man ha
täckning i löpande inkomster. För statens
kapitalinvesteringar, som förräntar
sig, kan man däremot kosta på sig en
upplåning. Det är en gammal uppfattning,
och den gäller även i kommunerna
när de skall göra upp sin budget.
Den gäller kanhända för den enskilde
när han skall göra en budget också.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag kan säga att jag som finansminister
har varit angelägen om att detta
resonemang inte utan vidare skall spelas
bort. Men försöker jag bedöma budgeten
i dess sammanhang med samhällsekonomien,
kan den här skillnaden mellan
drift- och kapitalbudget inte vara
helt utslagsgivande. Detta gäller framför
allt eftersom man efter några år
av pyssel med den svenska statsbudgeten
kommer underfund med att det inte
finns någon klar uppdelning, någon
bestämd konkret karaktär på de utgifter,
som vi kallar driftutgifter, och en
del av dem som vi kallar kapitalutgifter.
Det har blivit på det sättet, och det
har man varit bunden av.

Nu serverar vi en driftbudget, som
är till nöds balanserad. I går fick vi en
rapport, som ger oss anledning tro att
driftbudgeten är starkare än vad som
har redovisats inför riksdagen. Jag vågar
inte dra några bestämda slutsatser,
om det är en riktig bedömning eller
om man kanske får revidera sin uppfattning
även där. Men hela prognosmaterialet
är ju ett ganska osäkert material.
Tills vidare är driftbudgeten formellt
balanserad. Det kan hända en del
ting framöver, som gör att driftbudgeten
icke blir balanserad. Det kan också,
mirabile dictu, hända sådana ting
som gör att driftbudgeten blir balanserad.

Om det visar sig, att vi har ett konjunkturläge,
som gör att vi inte kan tolerera
en underbalanserad driftbudget,
är det klart att vi måste hjälpas åt och
se till att den blir balanserad. Det finns
två vägar att gå, antingen att reducera
utgifterna eller att förstärka inkomsterna.
Konjunkturläget kan också vara sådant,
att vi till nöds kan klara oss, även
om driftbudgeten är underbalanserad
med något hundratal miljoner kronor —
hela budgeten rör sig dock om 13 000
miljoner kronor, och det är här en fråga
bara om marginalsiffror. Det blir
således en bedömning i sista ögonblicket.
Vid denna bedömning menar jag, att
det där kritstrecket inte är allena avgörande,
även om det kan vara bekvämt
att rätta sig efter det.

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern är en
lycklig människa! Vad han än gör och
vart än utvecklingen glider hän, är han
alltid belåten med resultatet. Alltid har
finansministern rätt. Det ger mig anledning
att påminna om den gamla historien
om mamman, som kom till sin
sons lärare och klagade: »Jag vet inte
vad jag skall göra med pojken. Han är
alldeles omöjlig. Han erkänner aldrig
ett enda misstag, som han har begått,
och alltid menar han sig ha rätt.» Läraren
gav ett lugnande svar: »Ni kan
hålla er lugn. Er son har framtiden för
sig. Han blir säkert socialdemokratiskt
statsråd.»

Nu säger finansministern, att driftbudgeten
måhända blir bättre än sådan
den presenteras i den föreliggande propositionen.
I så fall ber jag att få
lyckönska finansministern. Men vi skulle
väl ändå kunna komma överens om
att trots att statens likviditet brukar vara
bäst vid den här tiden på året, så
är den ganska ansträngd just nu och
kommer i slutet av året att bli mycket
hårt ansträngd. Det är det som är den
störa risken i nuvarande läge, och så
länge staten anstränger kapitalmarknaden
så hårt som för närvarande sker,
blir det inte tillräckligt utrymme för
näringslivet och dess utveckling.

Herr EWERLöF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag återkommer till det
där kritstrecket, som herr finansministern
så gärna vill komma ifrån. Det har
väl ändå en mycket stor betydelse vid
en bedömning av totalresultatet, även
oavsett skillnaden mellan totalbudget
och driftbudget, till vilket belopp det
totala upplåningsbehovet kan beräknas
komma att uppgå. Det är givet, att om
driftbudgeten i själva verket är underbalanserad
med visst belopp, kommer
lånebehovet att stiga med motsvarande
belopp utöver det lånebehov som nu redovisas
i denna budget. Finansministern
för sitt resonemang från utgångspunkten
att driftbudgeten är balanserad och

att det då blir ett lånebehov på 1 540
miljoner kronor. Om det är så som jag
försöker göra gällande, att driftbudgeten
är underbalanserad med minst 500
miljoner kronor, innebär det att lånebehovet
för nästa år blir 500 miljoner
kronor större.

Detta är väl ändå inte småpotatis! Det
är inte likgiltigt, huruvida lånebehovet
för nästa år blir 1 540 eller 2 000 miljoner
kronor. Det är en väsentlig fråga.
Från den utgångspunkten menar vi
att åtgärder måste vidtagas redan nu för
att rätta till situationen.

Jag förstod inte vad finansministern
ville göra gällande med uttalandet om
avbetalningen på statsskulden. För mig
är det alldeles uppenbart, att vad som
här skall ske inte har någon annan karaktär
än en ren bokföringsåtgärd, som
innebär att statsskulden kan redovisas
med ett i motsvarande mån lägre belopp,
när de 450 miljoner, som nu står på ett
konto i riksbanken, avföres därifrån.
Realekonomiskt sett är emellertid innebörden,
att vi tar lånemedel i anspråk
till ett belopp av 1 540 miljoner kronor
plus vad som kan bli driftbudgetens
brist.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Som svar på herr Ewerlöfs
sista fråga vill jag säga, att vi under
de senaste åren öppet och ärligt har
redovisat ett upplåningsbehov, som faktiskt
är större än det reellt har varit.
Vi har nämligen uppehållit den attityden,
att de steriliserade medlen skall
ställas åt sidan, och därför har vi redovisat
ett upplåningsbehov som är mycket
större än vad vi i själva verket har
lånat upp — till stor glädje för herrar
Ewerlöf, Svärd och Hjalmarson, som
ägnat en stor del av sin verksamhet åt
att kommentera detta upplåningsbehov.

När vi således har redovisat upplåningsbehovet
bokföringsmässigt, ligger
det väl någonting av logik i att vi nu,
när vi faktiskt använder de steriliserade
medlen, också bokföringsmässigt redovisar
ett lägre upplåningsbehov. Herr

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Ewerlöf har ju inte dragit sig för att i
den allmänpolitiska propagandan utnyttja
det bokföringsmässiga saldot för
upplåningen. Varför skulle då inte jag
ha samma rättighet att utnyttja det bokföringsmässiga
saldot för upplåning i
den omvända situationen? Ja, så enkelt
är det, herr Ewerlöf!

Det är ett alldeles riktigt konstaterande
— det är så riktigt att det nästan
är banalt — att ju sämre balanserad
driftbudgeten är och om den till och
med blir underbalanserad, så måste
detta ta sig uttryck i en större upplåning
och därmed ett större lånebehov.
Det är också alldeles givet att man till
slut kan komma i ett läge då man frågar:
Är upplåningen så stor att vi måste slå
stopp?

Jag menar för min del, att denna
bedömning inte kan göras isolerad utan
måste göras med hänsyn tagen till sysselsättningen,
till arbetslösheten och till
konjunkturen. Jag har svårt att tänka
mig en sådan situation, där jag skulle
komma till riksdagen och säga: »Nu
skall vi tolerera en relativt hög grad
av arbetslöshet, ty vi har inte råd att
arbeta här i landet.» Jag vet inte om
herr Ewerlöf har den uppfattningen, att
man kan komma i den situationen att
det är rätt att säga: Vi har inte råd att
arbeta här i landet därför att vi då
måste låna för mycket. Jag vägrar att
vara med om en sådan principförklaring.
Jag menar att vi skall ha råd att
arbeta här i landet. Och om den privata
verksamheten sviktar, blir pessimistisk
och inte orkar, då måste samhället
träda in, då måste samhället betala,
då måste samhället låna, ty det
primära är att vi skall uppehålla arbetet
och sysselsättningen. Detta får vara avgörande
för upplåningsbehovet.

Jag är medveten om att man inte kan
fortsätta med det hur länge som helst.
Men konjunkturbilden är ju inte sådan,
att en depression fortsätter hur
länge som helst, utan den efterträdes ju
efter en övergångstid av en bättre konjunktur
med en bättre sysselsättning.
Då får man försöka återhämta sig i de
bättre tiderna.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Efter det långvariga replikskifte
om budgetbalans, om statsupplåning
och valutareserv och allt,
som här har förekommit, vill jag till en
början återknyta till det som gav upptakten
till denna remissdebatt, nämligen
valet i juni och dess resultat.

Låt mig då i korthet påpeka att den
borgerliga majoriteten i andra kammaren
inte blev långlivad. Den fick en ålder
av endast ett år och fyra månader.
Väljarna korsade i juni månad planerna
på ett borgerligt regeringsövertagande
och säkrade tjänstepensionens genomförande.
Däri, så ser jag saken, ligger extravalets
stora politiska betydelse.

Valet har också haft vissa andra aspekter.
För det första visade diskussionen
i pressen efter valet, hur stor besvikelsen
är ibland de kretsar som hade
hoppats på ett s. k. regimskifte under
högerns ledning. Denna diskussion visade
också att motsättningarna mellan de
borgerliga partigrupperingarna fördjupas.
Det är för övrigt en naturlig och
vanlig företeelse i det politiska livet
att sådant sker efter större misslyckanden.
Den strategiska plan, som man på
borgerlig sida hade när man genomdrev
riksdagsupplösningen, var att de borgerliga
partierna med folkpartiet som ett
slags vänsterytter skulle göra stora inbrytningar
i arbetarrörelsen. Denna plan
gick om intet. Resultatet blev i stället
att de borgerliga partierna bröt in i varandra,
en manöver som ledde till en förlust
av fyra mandat och därmed majoriteten
i andra kammaren.

Det var folkpartiet som fick sitta emellan.
Det utsattes för en formlig mandatplundring,
framför allt från centerpartiets
sida men också av högern och socialdemokratien.

Delta folkparti har emellertid nu i
pressen och senast vid sin riksstämma i
Uppsala förklarat, att partiet efter valet
egentligen har en starkare parlamentarisk
position än tidigare, en förklaring
som är minst sagt förbluffande. Om det
verkligen är så, att folkpartiet betraktar
sig som starkare efter valet än tidigare,
om det var en förstärkning att bli av

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
med 20 mandat, vill jag bara förena mig
med dem som önskar lycka till i fortsättningen.
Jag vill uttalade förhoppningen
att partiet skall få en liknande förstärkning,
eller större, i ett kommande val!

Det parti jag representerar, det kommunistiska,
höll sin parlamentariska
ställning på ett mandat när och är nu
tungan på vågen i andra kammaren. Vi
intog den ställningen i detta val, att huvuduppgiften
var att återerövra arbetarmajoriteten,
hindra tillkomsten av en
borgerlig blockregering och skapa rimliga
förutsättningar för tjänstepensionens
genomförande. Vi anser att detta mål
uppnåddes. Vi anser att inte minst vårt
partis insats och hållning på ett verksamt
sätt bidrog till att valresultatet blev
vad det blev.

Vi ställde inte några partiegoistiska
synpunkter i förgrunden i detta val. Vi
ställde utan tvekan saken som det väsentliga,
och därför sköt vi också i bakgrunden
de partiskiljande frågorna. Vi
drog in egna kampanjer i de elva valkretsar,
där arbetarmandat kunde vara
hotade eller där det enligt tidigare siffror
fanns utsikter för socialdemokraterna
att med hjälp av kommunistiska röster
vinna mandat från de borgerliga -—
allt med tanke på en enda fråga, nämligen
tjänstepensionens säkerställande.

Det är klart att en sådan framgångslinje
inte i den här omgången kunde
stimulera väljare till ökad uppslutning
kring kommunistiska partiet, men vid
junivalet var ur vår synpunkt den frågan
inte avgörande. Junivalet gällde, om
anhängare eller motståndare till tjänstepensionen
skulle vinna valslaget. Snäva
partitaktiska synpunkter måste ur vår
synpunkt i ett sådant läge föras i bakgrunden.

Jag vill emellertid understryka, att den
ståndpunkt vi intog vid junivalet inte
innebär, att vi ett enda ögonblick tänker
uppge vårt partis självständiga politik.
Kommunistiska partiet kommer i
fortsättningen som hittills att fora en
självständig politik. Vi kommer att företräda
de ståndpunkter — här i riksdagen
såväl som ute bland folket — som
vi anser vara i arbetarklassens, folkets

och landets intresse, detta såväl när det
gäller de dagsaktuella frågorna som på
längre sikt frågan om socialism och arbetarmakt
i vårt land. En sådan självständig
politik ifrån vårt partis sida utesluter
naturligtvis inte samverkan med
andra politiska meningsriktningar och
inte heller kompromisser där sådana
kan vara nödvändiga och nyttiga för sakens
genomförande. Vi kommer sålunda
i fortsättningen att stödja den nuvarande
regeringen mot varje samlad attack
ifrån den borgerliga sidan. Vi vill göra
vad vi förmår för att spärra vägen för
en borgerlig regering eller för en fyrpartiregering.
Och därvidlag frågar vi
ingen till råds om vår ställning. Vi för
vår egen självständiga politik.

Nu har regeringen deklarerat, att den
inte anser det nödvändigt att riksdagen
än en gång skulle ta principiell ståndpunkt
till frågan om tilläggspensionen.
Jag delar den uppfattningen. Väljarnas
votum för en lagstadgad pension var så
pass klart, att riksdagen bör kunna gå
direkt på uppgiften att praktiskt förverkliga
väljarnas vilja.

Jag vill understryka, att härvidlag kan
det inte bli tal om sådana kompromisser,
som urvattnar de grundläggande
principerna i det förslag, som erhöll stöd
i valet från en praktiskt taget enhällig
löntagarkår. Pensionen måste bli lagstadgad,
kostnaden bestridas av företagsvinsterna,
pensionsnivån 65 procent av
lönen och pensionsbeloppen värdebeständiga.
Slutligen och inte minst viktigt:
pensionsfonderna måste ställas under
samhällets förvaltning och kontroll.

Jag har velat understryka dessa synpunkter
då jag vet, att det finns krafter
såväl inom regeringspartiet som inom
folkpartiet —• det har också delvis framkommit
i debatten i dag — som vill verka
för ett slags samförståndslösning mellan
två ståndpunkter, som enligt mitt
sätt att se icke är möjliga att förena.
Jag är övertygad om att det skulle väcka
stor förbittring och besvikelse ibland
löntagarna, om det förslag som förelägges
nästa års riksdag skulle bli sämre
än det regeringsförslag, som väljarna tog
ställning till den 1 juni. Jag anser det

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

vara vår plikt här i riksdagen att i den
praktiska verksamheten följa de anvisningar
väljarna gav.

Låt mig sedan ägna några ord åt ett
par andra högaktuella frågor. De har
diskuterats tidigare, senast också i replikskiftet
nyss, men vår arbetsordning
är sådan, att tre eller fyra talare då får
monopol på att yttra sig. Om jag tar upp
sysselsättningsfrågorna nu efter replikskiftet,
beror det på den ordning vi har
för debatten här i riksdagen.

Jag vill erinra om att vi ännu i april
hade 60 000 arbetslösa. Det innebär att
upp emot 200 000 människor här i landet
var direkt berörda av arbetslösheten. I
maj gick siffran ned till 42 500, men den
låg ändå 13 000 över motsvarande siffra
vid samma tid förra året. Nu har den
minskat ytterligare i juni, och finansministern
sade nyss, att han ansåg sysselsättningsläget
som relativt hyggligt. Men
varje dag meddelas det om nya permitteringar,
om uppehåll i driften i åtskilliga
veckor i olika företag, eller om företag
som helt enkelt läggs ned. Det är
också ett allmänt bekant faktum, att det
blir allt svårare för ungdomen att komma
in i produktionen. Det är likaså ett
välbekant faktum, att det bland landets
kvinnor finns en ganska omfattande,
men dold arbetslöshet. Härtill kommer,
att alla som har sysslat med dessa frågor
är eniga om att situationen till hösten
kommer att bli mera bekymmersam än
någon gång under senare år när det gäller
att upprätthålla sysselsättningen.

Det är inte alls förvånande att detta
läge oroar löntagarna. Det är ett läge,
som för övrigt har uppstått delvis som
en följd av den ekonomiska politik som
regeringen under senare år har genomfört.
Det är de konjunkturdämpande åtgärderna,
vilka har varit regeringens
signaturmelodi, som nu börjar sätta sina
spår. Högräntan och de hårda kreditrestriktionerna
har särskilt drabbat de
mindre och medelstora företagen, av vilka
nu åtskilliga tvingas att inskränka
driften eller att helt slå igen. Också kommunerna
har drabbats hårt av denna restriktiva
politik. De har tvingats uppskjuta
inånga nödvändiga arbeten, an -

Statsverkspropositionen m. m.
tingen därför att de har saknat pengar
eller därför att de har vägrats tillstånd
till nödvändiga byggnads- och anläggningsarbeten.

Till dessa inre orsaker kommer så den
ekonomiska kris, som nu är under uppsegling
i alla länder med privatkapitalistiskt
produktionssystem. En produktionsminskning
på 13 procent i USA under
några månader och en arbetslöshet
på inemot 6 miljoner är allvarliga symptom
på den nya ekonomiska krisens ankomst.
I andra kapitalistiska länder är
utvecklingen enahanda, även om den har
drivits längst i Amerika.

För ett land som Sverige, som genom
handelspolitiken och andra ekonomiska
förbindelser är så intimt sammankopplat
med den kapitalistiska delen av världen,
ter sig perspektivet ganska oroande.
Jag hänvisar till nationalbudgeten,
som meddelar att vår export från 1956
till 1957 ökade med 10 procent men att
man för år 1958 förutser en minskning
med 2 procent. Det är en oroande uppgift.
Sådana uppgifter varslar om stora
svårigheter även för de anställda inom
exportindustrierna, som hittills, om jag
undantar skogsarbetarna, inte har haft
någon större känning av de åtstramande
konjunkturerna.

Yad gör man nu från regeringshåll för
att möta denna situation? Jag tycker att
de åtgärder som har signalerats i fråga
om sysselsättningens vidmakthållande
inte är tillfredsställande. Det är frågan
om små trevande försök, men någon
verklig beredskapsplan från regeringen
kan man inte tala om. Det meddelas i
statsverkspropositionen, att en viss ökning
av byggnadsverksamheten skall tilllåtas
i fråga om bostäder, pensionärshem,
yrkesskolor o. s. v., att de statliga
exportkreditgarantierna skall ökas till
600 miljoner kronor samt att företagen
skall få ta ut medel från investeringsfonderna
och utnyttja dessa. Det är egentligen
allt som regeringen ställer i utsikt.
Men ger detta en tillräcklig beredskap
med hänsyn till det perspektiv som vi
nu har? Jag ställer mig starkt tvivlande
till den punkten.

När man läser finansplanen förefaller

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
det som om finansministern är minst
sagt villrådig i fråga om liur läget skall
bedömas och vilka åtgärder som bör vidtagas.
Det är ganska märkligt att finansministern
i en tid av vikande konjunkturer
upprepade gånger varnar för konjunkturstimulerande
åtgärder eller, för
att använda hans egna ord, en »allmän
påspädning av den inhemska konjunkturen».
Enligt min mening måste den
riktiga inställningen vara den rakt motsatta.
Uppgiften för en regering och en
finansminister under vikande konjunkturer
måste vara att se till att hjulen
hålls i gång, att folk har arbete och köpkraft.
Annars kommer svårigheterna att
öka i ett accelererande tempo, och någon
lösning av svårigheterna uppnås inte.

Finansministern säger att de arbetslösa
— eller, för att använda det numera
vanliga folkhemska språkbruket, den
»friställda arbetskraften» — skall överföras
till områden med »bibehållen expansionskraft»
utan hjälp av någon »generellt
uppdriven konjunktur».

Om jag skall försöka få någon mening
i detta dunkla språk, som är hämtat ur
finansplanen, så kan jag bara lägga in
den tolkningen, att man anser att de arbetslösa
skall bli något slags nomader,
som skall fraktas från plats till plats
allteftersom privata företag behöver arbetskraft.
Jag bestrider inte att det måste
finnas en viss rörlighet på arbetsmarknaden,
och en sådan rörlighet finns
ju också av så att säga rent naturliga
skäl. Men att ha en omflyttning av arbetskraft
som praktiskt taget enda anvisning
när det gäller att möta depression
och kris, det är inte praktisk politik såvitt
man vill bibehålla full sysselsättning.
Det är kanske just sådana funderingar
som finansministern har haft när han
har skrivit: »en politik — — — som
undviker en onyanserad påspädning av
den inhemska efterfrågan med därmed
följande risk för valutautflöde, innebär
givetvis inte att avkall göres på den fundamentala
målsättningen att trygga den
fulla sysselsättningen».

Har inte finansministern här trasslat
in sig i en hopplös motsägelse? Vi hade,

som jag har sagt, i våras 60 000 arbetslösa.
Om nu alla dessa får arbete, vilket
vi hoppas, så innebär väl detta i alla fall
en påspädning av den inhemska efterfrågan,
alldeles oavsett om de flyttas till
den ena eller andra platsen eller yrkesgrenen.
Om finansministern menar, att
en sådan upprätthållen köpkraft är ett
hot mot valutareserven, så finns det ju
bara en slutsats att dra, nämligen den,
att vi måste ha arbetslösa för att klara
valutareserven. Det är den logiska konsekvensen
av resonemanget i finansplanen.
Jag hoppas verkligen att finansministern
inte menar vad han skriver i
detta sammanhang — eller också att jag
har tolkat honom fel, vilket jag i så fall
ber honom korrigera.

Om det nu är så som det hävdas i finansplanen,
att den stora importen av
bilar och TV-apparater är ett hot mot
valutareserven, skall man naturligtvis inte
sitta med armarna i kors och nöja sig
med att bara konstatera faktum. Enligt
min uppfattning har man två saker att
göra. Antingen skaffar sig regeringen
kontroll över utrikeshandeln -— vilket
vore till fördel ur många synpunkter —
eller också får vi dra försorg om att den
svenska industrien utbygges så att vi
själva i huvudsak kan tillfredsställa behovet
av bilar och TV-apparater i landet.
Det meddelas i nationalbokföringen för
1957, att bilköp och underhåll av bilar
drog en kostnad av cirka 2 miljarder
kronor. Då det huvudsakligen rör sig
om importerade bilar, innebär dessa utgifter
naturligtvis en viss påfrestning på
valutareserven. Men varför bygger man
då inte en statlig bilindustri, exempelvis
i Norrland? Vi har råvaror och arbetskraft.
Svenska arbetare och tekniker
kan bygga bilar som är fullt konkurrenskraftiga
med de bästa utländska märken.
Vi kan dessutom anpassa bilarna efter
den svenska terrängen och de svenska
vägarna på ett helt annat sätt än vad
som är fallet med de importerade amerikanska
och engelska bilarna. Varför
fortsätter man då med att kosta på utländsk
valuta för varor som kan tillverkas
inom landet? Om vi sjiilva tillverka -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

de dessa bilar skulle vi ju dessutom skapa
sysselsättning för många av dem som
annars riskerar att bli arbetslösa.

Regeringen måste förbereda konstruktiva
åtgärder för att garantera full sysselsättning,
öka byggandet av bostäder,
skolor, ungdomsgårdar, sjukhus, allmänna
samlingslokaler och liknande. Lätta
på kreditrestriktioner och andra bestämmelser
som nu hindrar många kommuner
att fullfölja nödvändiga arbeten!
Vidtag allvarliga undersökningar i syfte
att väsentligt vidga Sveriges handel med
den krisfria världsmarknaden, som omfattar
900 miljoner människor, en marknad
med vilken Sveriges handel för närvarande
är praktiskt taget obefintlig. Det
gäller att se till att andra länder inte
kommer före oss. Bordet är dukat, och
den som kommer först får också mest.
Gör vidare slut på kapitalisternas rätt att
enväldigt bestämma om huruvida produktionen
skall hållas igång eller ej. Det
är icke demokrati, att en handfull direktörer
skall kunna sitta och bestämma
över om hundratusentals människor
skall ha arbete eller inte. Det är en samhällelig
angelägenhet av största betydelse
att man inte längre överlåter sådana fundamentala
avgöranden till de privata spekulanterna.
Man kan också producera på
lager, och i vissa fall kunde det väl
tänkas att staten lämnade garantier för
sådan produktion.

Jag har här, herr talman, pekat på
några konstruktiva åtgärder för att hålla
sysselsättningen uppe och arbetslösheten
borta.

Det är emellertid inte bara sysselsättningsfrågan
som oroar många människor
i detta land. Prisstegringarna är en annan
brännande fråga. När löntagarna påtvingades
tvåårsavtalet var det under bestämt
löfte från regeringen att priserna
skulle hållas nere. Skulle priserna mot
förmodan stiga, så infördes bestämmelser
i avtalen om kompensation. Vi har nu
sett hur det gått med det löftet. Priserna
har stigit hela tiden, men någon
avtalsmässig kompensation har det inte
blivit. För många grupper har resultatet
blivit sänkt reallön, trots ökad pro 4

Första kammarens protokoll 1958. Nr B

Statsverkspropositionen m. m.

duktion och trots en väldig stegring av
arbetsproduktiviteten.

Enligt nationalbudgeten ökade bostadskostnaderna
under år 1957 med inte
mindre än 8 procent, och livsmedelspriserna
steg t. o. m. april i år med 6,5
procent. Enligt samma källa har lönerna
— löneglidning, övertidsersättning
o. s. v. inräknade —• stigit med 5 procent.
Prisnivån innevarande år beräknas
komma att ligga 5 procent över 1957
års nivå, och då är därvid inte inräknat
de väntade prisstegringarna på livsmedel
i höst.

Det är alltså ett faktum, som man inte
kan komma ifrån, att stora grupper löntagare
redan har fått och kommer att få
vidkännas en standardsänkning så länge
det nuvarande tvåårsavtalet gäller.

Vilka är nu ansvariga för dessa prisstegringar?
Förut har man skyllt på löntagarna.
Man har sagt att det är lönerna
som drivit upp prisnivån. Men nu kan
man väl inte skylla på löntagarna, som
är bundna av tvååriga avtal. Ansvariga
är dels de partier i riksdagen som genomdrivit
de höjda skatterna — punktskatter
och andra ■—- och dels de privata
stormonopolen, som bedriver en
mycket klar och mycket upprörande
prisuppskörtningspolitik.

Låt mig anföra ett enda exempel. Från
april 1957 till april 1958 sjönk priserna på
bränsle och smörjoljor med 3 procent,
priserna på industriförnödenheter med
6 procent och priserna på jordbruksförnödenheter
med 3,5 procent, men konsumtionspriserna
steg under samma tid
med 6 procent. Det är monopolen som
tar vinsterna. Det är monopolpriserna
som här kommer till uttryck, och regeringen
har såvitt jag kunnat finna inte
gjort någonting för att skydda konsumenterna
mot denna rovdrift. I stället
har man avskaffat till och med den orkeslösa
priskontroll som vi haft tidigare.
Nu tycker jag det är på tiden att regeringen
verkligen ingriper mot dessa monopolprissättningar.

Det har från högerns sida liksom från
folkpartiets under valrörelsen drivits en
mycket energisk kampanj för att skära

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ned statsutgifterna och en kampanj för
en sänkning av bolagsskatten som ett
medel mot den depression, som man
även på det hållet erkänner är ett faktum.
Jag vill med några ord taga upp de
där demagogiska frågeställningarna.

Låt mig först ta upp kravet på en
sänkning av bolagsskatten. Det är inte
lätt att ur budgeten få fram, hur mycket
bolagsskatten ger statskassan om
året, men om jag håller mig till en beräkning
som är gjord av en välkänd högerman,
så är jag säker på att siffran
inte är tilltagen i underkant. Enligt den
källan ger bolagsskatten omkring en miljard
kronor om året. I den är då också
inräknat investeringsavgiften. Den är numera
borttagen, så att det verkliga beloppet
nu är avsevärt lägre. Låt oss säga
att det blir kvar 700 000—800 000 kronor
om året, om man tar bort investeringsavgiften.
Kan man då med sakskäl
hävda att företagsbeskattningen för bolagen
är för hög? Enligt min mening
icke. Vi har här i landet, enligt senaste
företagsräkningen, omkring 35 000 aktiebolag.
Häromdagen redovisades i pressen
vinsterna för 83 av dessa 35 000 aktiebolag,
och dessa 83 bolag redovisade
en sammanlagd vinst på 2 423 miljoner
kronor för år 1957. Märk väl att det var
redovisad vinst! Hur stor den verkliga
vinsten var, vet naturligtvis endast de
särskilt invigda och den juridiska sakkunskap
som sammanställer bolagens deklarationer.
Dessa 83 bolag av 35 000
hade vinster, som är tre gånger så höga
som hela den statliga bolagsskatten. Jag
tror inte någon på allvar kan hävda, att
företagsbeskattningen här i landet är för
hård.

Det andra temat i högerns valpropaganda
var frågan om statsfinansernas urusla
läge, och herr Hjalmarson var mycket
flitig att redovisa, hur mycket statsskulden
ökades per timme. Man krävde
som bekant raserande av socialbudgeten
för att statsfinanserna skulle gå ihop.
Men på en punkt teg man, nämligen i
fråga om de verkligt betungande och improduktiva
utgifter som krigsmakten liigger
beslag på. Vi skall återkomma till
frågan om försvaret i en senare debatt,

men låt mig ändå i detta sammanhang
erinra om att vi är uppe i en summa
som rör sig omkring 3 miljarder om året
och som kommer att växa med 2,5 procent
för varje år framåt enbart för »teknisk
fördyring». Detta innebär, att av
varje hundralapp som vi betalar i statsskatt
gå 50 kronor till militära ändamål.
Jag tycker att detta är en ganska fantastisk
summa. Av samtliga statliga investeringar,
som detta år beräknas till
omkring 4 miljarder, går inte mindre än
en tredjedel till militära ändamål. Vi investerar
fyra gånger så mycket för
krigsmakten som för sjuk- och hälsovård
och andra sociala ändamål. Vi kommunister
tillhör dem här i riksdagen, som
anser att man kan pruta ner dessa utgifter,
utan att landets försvarskrafter blir
lidande. Vi återkommer som sagt till den
saken, när den debatten kommer.

Men hur skulle det vara, om högern
och folkpartiet hjälpte till att sprida litet
fakta om hur staten handskas med resurserna
när det gäller krigsmakten? Då
skulle kanske diskussionen bli sakligare
och folk få lättare att orientera sig.

Jag har här berört några av de frågor
som mitt parti anser vara aktuella, och
jag hoppas kunna återkomma till åtminstone
några av dem vid den realbehandling
som redan sommarriksdagen
skall utföra. Innan jag slutar vill jag
emellertid, herr talman, säga ett par ord
till herr Ewerlöf som tyvärr just nu är
frånvarande. Han har väl några partivänner
i kammaren som kan framföra
mitt resonemang till honom.

Herr Ewerlöf slutade sitt anförande
genom att med darr på stämman uttala
sin avsky, såsom han sade över vad som
hänt i Ungern. Då jag tyckte att tonen
var skärande falsk skall jag be att få göra
några kortfattade erinringar, som
kanske kan vara sedelärande för hela
högerpartiet.

.lag erinrar om att i maj månad 1949
lade dåvarande justitieminister Zetterberg
fram i en kungl. proposition att
man skulle införa ståndrätt och dödsstraff
här i landet vid krig eller krigsfara.
Det kommunistiska partiet var det
enda parti som enhälligt tog avstånd från

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

det förslaget. Alla andra partier var på
ett eller annat sätt medansvariga för förslaget
som lyckligtvis föll genom andra
kammarens ställningstagande. När frågan
behandlades i första kammaren yttrade
sig icke en enda högerman, 80 av
kammarens ledamöter röstade för dödsstraff,
44 emot och 10 avstod. Samtliga
högermän stödde kravet på dödsstraffets
införande, och kammarens majoritet var
som sagt för att i vårt land införa dödsstraff
efter summariska ståndrättsdomar
som kunde avkunnas t. o. m. av en kapten.

Det är från det hållet man nu hör upprörda
tongångar om vad som har hänt i
andra länder. I Ungern har efter långvariga
undersökningar och en rättegång,
där över 20 vittnen har hörts och där ett
förkrossande bevismaterial lagts fram,
avkunnats fyra dödsdomar emot personer
som enligt ungersk lag har begått
högförräderi. Då protesterar de, som bara
för några år sedan ville införa dödsstraff
i Sverige! Jag stämplar det som
hyckleri och ingenting annat.

Personligen vill jag deklarera att jag
djupt beklagar att dödsstraff måste tillgripas.
Samma mening har uttryckts av
det kommunistiska partiet som senast
1953 enhälligt uttalade sig för att dödsstraffet
skulle avskaffas i alla länder där
det alltjämt finns. Nu är det emellertid
på det sättet att man i den ungerska lagen
bar dödsstraffet kvar, och jag anser
— jag hoppas att den svenska riksdagen
anser detsamma — att det bör
vara en intern ungersk angelägenhet när
det tillämpas. De ungerska myndigheterna
och det ungerska folket bör avgöra
om och när det skall tillämpas.

Det är för övrigt ganska betecknande
att de som kritiserat de ungerska domarna
—- det gäller också pressen — inte
har ett enda ord till protest emot de
massmord som dagligen försiggår exempelvis
i Algeriet där enligt officiella
franska meddelanden i genomsnitt 40 algerier
avrättas varje dag — naturligtvis
frånsett alla dem som stupar i striderna.
En högern mycket närstående man som
heter de Gaulle är numera regeringschef
i Frankrike och ansvarig för massmor -

Statsverkspropositionen m. m.
den i Algeriet. Har ni hört herr Ewerlöf
eller någon annan högerman protestera
eller visa tecken på indignation i
det sammanhanget? Är det någon som
har hört att man från samma håll har
haft ett ord att säga om att i Francospanien
under de nära 20 år, som diktaturen
härskat där, över 1 200 000 spanjorer
har bragts om livet? Protesterade ni
från högerns och folkpartiets sida när
15 000 egypter eller var tionde invånare
i Port Said mördades under det brittiskfranska
överfallet i november 1956? Nej,
inga protester. Jag skulle kunna fortsätta
uppräkningen. Jag nämner bara namn
som Cypern, Jemen, Oman, Kenya, Tunisien.
Jag nämnde Kenya. Det finns här
i Stockholm en folkpartiet närstående
tidning som heter Expressen. Jag citerar
några rader ur den tidningen: »En
vårmorgon förra året hängdes ''premiärminister
Sir Dedan Kimathi’ efter att ha
blivit dömd till döden av en domstol i
Kenya. Någon förlust för mänskligheten
var det sannolikt inte, men hans namn
kommer ändå att leva kvar.»

Det är ju dessa kretsar, som nu säger
att vad som skedde i Ungern var alldeles
förfärligt. Tycker ni inte att det är ett
litet enögt ståndpunktstagande?

Till sist får jag göra den reflexionen:
domarna i Ungern är avkunnade för
högförräderi. När blev det modernt och
överensstämmande med allmänt rättsmedvetande
att försvara högförräderi och
statskupper? Anser högern, folkpartiet
och andra här, som känner sig upprörda,
att det är någonting som normalt inte
skall bestraffas, om man begår högförräderi
eller gör statskupper? Menar man
att den svenska regeringen skulle tolerera
sådant utan att vidtaga några åtgärder?
Jag tycker att ni, som alltid påstår
er hålla på rätt, ordning och laglydnad,
borde akta er för att inta den ståndpunkt
ni gör i den här frågan. Vi har inte bär
i Sverige så förfärligt rena händer som
man vill göra gällande. Jag erinrar om
att år 1931 mördades fem människor
som gick i en fredlig demonstration mot
strejkbryteri, och den ansvarige för de
morden fick några dagars vaktarrest på
eget rum och sedan befordran.

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

(Herr TALMANNEN: Jag får uppmana
talaren att vara försiktig med sina yttranden
om svenska domar.)

Under kriget, herr talman, sökte man
sätta munkavle på oss kommunister. Man
transportförbjöd vår press, därför att vi
påtalade vad som skedde i det dåvarande
Hitlertyskland. Jag tror att det vore
klokt att sopa rent framför egen dörr,
herr Ewerlöf, innan man ger sig ut på
storstädning hos andra.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Sedan nu det storpolitiska
fältet betats av och herr Öhman
har presterat sin övermaga parentes i
sammanhanget, tillåter jag mig att utnyttja
den generositet, som remissdebattordningen
medger den enskilde riksdagsmannen,
att ta upp frågor, som i debatten
kanske ter sig något perifera.

Emellertid skulle jag vilja säga att de
problem, som jag tar upp till behandling,
i och för sig minst av allt är perifera.
Tvärtom finns det anledning att
betrakta dem såsom några av de största
problem vi har att brottas med i våra
dagar — det gäller bebyggelse- och planeringsfrågorna
samt befolkningsfördelningen.
Jag tror att det vore riktigt, om
man allmänt debatterade dessa frågor
mer än man i dag gör, och vad vi framför
allt skulle kunna önska är att lekmännen
i gemen mer än som sker intresserade
sig för just dessa problem.
Det ligger nämligen alltid en viss risk
i att experterna ensamma får syssla med
så ömtåliga frågor och att folkets mening
inte kommer till uttryck så som den
borde.

Bebyggelseplaneringen är en angelägenhet
som berör oss alla, antingen vi
bor i staden eller i glesbygden. Länge
fördes debatten endast ur landsbygdens
synvinkel, men i dag tror jag att man
allmänt har klart för sig att detta problem
är lika akut från storstadens ho -

risont. Man har kommit till klarhet om
de negativa följderna av en alltför stark
koncentration av människor och vad
den för med sig av kostnader på olika
områden och av problem i övrigt. En
av våra stockholmstidningar talade häromdagen
på ledarplats om »vantrivseln
i storstaden». Det lär ligga påtagliga
realiteter bakom sådana formuleringar.

När vi går att försöka bedöma befolkningsomflyttningens
omfattning just nu,
har vi tyvärr inga tillförlitliga siffror
att falla tillbaka på. Tillgänglig statistik
är vid det här laget så pass gammal,
att siffrorna knappast på något sätt är
relevanta. Men det står klart, att vi just
nu lever i den mest dynamiska period
vi någonsin haft vad gäller befolkningsomflyttning.
När det senast gällde att
bevilja pengar till en folkräkning, visade
det sig dock att man — trots att
vi då levde och alltjämt lever i en tid
när penningen flödar rikligt — saknade
medel för den uppgiften. Vi har visserligen
kunnat hålla oss till befolkningsrapporterna
vid varje årsskifte ■—
och de kan i vissa fall vara skakande
nog — men de ger ändå inte den allmänna
översikt, som vi i dag faktiskt
behöver för att rätt kunna bedöma denna
stora frågeställning.

Hur ter sig utvecklingen i siffrornas
och prognosernas ljus? År 1940 fanns
inom jordbruks- ach skogsnäringen en
dryg miljon människor i de aktiva åldrarna
mellan 20 och 65 år. En upprättad
prognos utvisar, att det finns alla
förutsättningar för att antalet år 1970
skall ha sjunkit till drygt 300 000.

Det finns ingenting som säger att den
prognosen på något sätt är oriktig. Man
kan följa utvecklingen på landsbygden
i ett flertal socknar, och det visar sig att
man under ett år kan räkna antalet födda
på ena handens fingrar. Detta gäller
inte socknar i fjällvärlden, utan
tvärtom bygder i södra och mellersta
Sverige. Om man i dessa socknar räknar
med vad man skulle kunna kalla
»normal» avflyttning, är det tydligt att
här håller på att ske en nära nog total
avfolkning av tidigare ganska välbefolkade
områden. För dem som håller i

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

trådarna i bygden — i första hand kommunalmännen,
som är ansvariga för
vad som sker — är naturligtvis denna
utveckling i högsta grad betänklig. Underlaget
för deras arbete minskar ständigt,
och möjligheterna att föra en vad
vi kallar aktiv kommunalpolitik och att
försöka tjäna medborgarna på bästa sätt
blir allt mindre.

Om man skall försöka föra ett resonemang
om vilka vägar man skall gå för
att om möjligt råda bot på dessa förhållanden,
är det en sak man genast
upptäcker: man vet egentligen alldeles
för litet om de verkliga förhållandena
i bygden. Man kan härvidlag räkna upp
en lång råd frågor: vilka förutsättningar
finns det för framtiden, hur kommer
befolkningsutvecklingen att te sig,
vilken roll spelar näringslivets status
för bygden i stort, hur långt kommer
jordbrukets yttre rationalisering att drivas
och hur bör bygdens små tätorter
se ut för att de skall kunna bli centra
för förvaltning, sysselsättning och service?
Denna frågelista skulle kunna utvidgas
i mycket hög grad, men de nämnda
kan vara nog som exempel på vilka
problem man stöter på.

Det är möjligt att kommunerna i vissa
fall själva kan svara för de utredningar,
som är nödvändiga, och skaffa sig den
inblick i sina egna förutsättningar, som
behövs, men i de allra flesta fall strandar
det hela på bristande ekonomiska
och personella resurser. Man får helt enkelt
finna sig i att utvecklingen går i
en ödesdiger riktning, och man har
ingenting att falla tillbaka på.

När jag var alldeles nykommen i det
här huset dristade jag mig att bära fram
en motion, i vilken begärdes att man
skulle få företaga en regionplanering
över hela landet och därvid använda
regionplaneinstitutet, sådant det är utformat
i den nya byggnadslagen, som
underlag för den inventering och den
planläggning, som var nödvändig för att
man skulle kunna ta itu med problemen
på rätt sätt. Praktiska erfarenheter från
dylikt regionplanearbete visar, att man
mycket väl inom institutets ram kunde
ta upp till diskussion frågor som var

Statsverkspropositionen m. m.

av avgörande betydelse också för glesbygden
som sådan, även om det skall
medges att institutet i första hand är
avsett att tillgodose städernas behov när
det gäller deras expansion, att lösa kommunikationsfrågor
m. m.

Man kom emellertid snart underfund
med att man måste se på problemen på
ett annat sätt. Man kunde konstatera att
det stora samhället, som var centrum i
regionplaneområdet, mycket väl hade
möjligheter att klara sig och att problemen
fanns ute i glesbygderna.

Nu tror jag inte att upphovsmännen
till institutet över huvud taget hade
tänkt sig att man skulle ta upp sådana
problem till diskussion. Det ledde till
att ramen för institutet måste vidgas,
om man skulle kunna åstadkomma någonting
verkligt positivt. Och vad vidare
är: man har upptäckt och lärt sig
att regionplaneinstitutet, som det är utformat,
helt enkelt saknar målsättning
och icke drar upp några hållbara riktlinjer
för det arbete som skall utföras.
Det är att beklaga att så är fallet, därför
att det har medfört att det regionplanearbete,
som hittills utförts, på ett
flertal platser säkerligen har dragit kostnader
som kunnat undvikas, om institutet
hade varit fastare och riktigare
utformat. Det har helt enkelt lett till
alt man även i dag på högsta ort är
mycket tveksam när det gäller att ta
ställning till de regionplaneförslag som
föreligger, och det ser ut som om de
skulle bli liggande i avvaktan på nya
riktlinjer; hur länge är naturligtvis
omöjligt att förespå. Det är också fråga
om vad som inom institutets ram skall
fastställas såsom normer, men därvidlag
är man inte heller på det klara med
linjerna.

Den sittande 1951 års byggnadsordning
har i tilläggsdirektiv fått i uppdrag
att överse regionplaneinstitutet och dess
verkningar. Jag skulle vilja uttala den
förhoppningen att utredningen därvidlag
försöker komma fram till några hållfasta
normer, så att man vid planeringsarbetet
verkligen vet för det första hur
arbetet skall läggas upp och för det
andra vartill man syftar, att man kan få

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
en klar målsättning och vidare att man
är helt på det klara med vad som skall
vara fas la normer och vad som skall
vara glidande normer vid en regionalplaneläggning.
Det är min övertygelse
—■ och jag tror att de flesta delar den
— att man är bäst betjänt av en regionplan,
som kan vara ett smidigt instrument
för bygdens framtida utformning
och ligga till grund, när man sedan tar
itu med förefintlig detaljplanering i den
mån det behövs. Men framför allt skulle
regionplanen vara ett instrument som
pekade på vilka åtgärder, som kan behövas
i bygden för att den över huvud
taget skall kunna leva sitt liv i fortsättningen.
Framför allt måste naturligtvis
en sådan översiktlig planläggning klart
ge vid handen vilken roll de små tätorterna
kommer att spela och vilka krav
man liar anledning att ställa på dem.

Yi är alla på det klara med att utan
dessa välordnade och utbyggda mindre
tätorter kan landsbygden inte existera.
Jag tror att diskussionen om dessa små
tätorter måste bli en av de centrala
punkterna i debatten om samhällsplaneringen
i fortsättningen. Genom den institution
som finns inom byggnadsstyrelsens
ram, rådet för översiktlig planläggning,
pågår för närvarande vissa undersökningar
just om dessa mindre tätorters
möjligheter att existera. Speciellt
tar man sikte på att undersöka dessa
tätorters förutsättningar att existera i
närheten av en större stad. En sådan
undersökning och det resultat den ger
måste naturligtvis för den aktive kommunalmannen
vara av oerhört stort intresse
när det gäller att bilda sig en
uppfattning om vad som bör göras och
vad som verkligen kan göras med fördel
och komma till nytta. Det är ju ofta
så, att inom det kommunala arbetet investeringarna
numera sker mer eller
mindre på en höft. Man känner inte till
den befolkningspolitiska utvecklingen.
Man har ingen hum om de näringspolitiska
problemen. Man vet över huvud
taget inte vilken roll bygden kommer
att spela i en framtid. Vi kan därför
säga att i dag sker en mångfald investeringar
mer eller mindre utan reellt un -

derlag. Jag menar därför att här borde
vara plats för statsmakterna att sätta in
större resurser och större möjligheter,
för att man skall kunna komma fram
till vilken roll dessa tätorter spelar och
hur de skall vara fördelade i bygden för
att de skall kunna fortsätta att leva
och vilka förutsättningar de rent lokalt
bör ha.

När det gäller befolknings- och bebyggelsefördelningen
ger all erfarenhet
vid handen att sysselsättningsfrågan är
den avgörande. När inte jordbruket och
skogsbruket i glesbygden kan ge arbete
och skälig inkomst, söker man sig till
annan sysselsättning. Det centrala problemet
för kommunerna på landsbygden
måste då bli: skall vi kunna skapa denna
erforderliga sysselsättning i hembygden,
alltså inom den egna kommunens ram?
Det är här som den småföretagsamhet,
som finns inom industri och hantverk,
kommer in i bilden. Det är väl fullt
klart — jag tror inte att det råder någon
som helst diskussion på den punkten —
att just småföretagsamheten är den bästa
bebyggelsefördelande faktor vi har i dagens
samhälle. Därför måste i befolknings-
och bebyggelsepolitiken omsorgen
om småföretagsamheten vara en av
de centrala uppgifterna. Kan man inte
ordna för småföretagsamheten, tror jag
att man kommer fram till den uppfattningen,
att varje diskussion om en levande
landsbygd — för att nu använda
ett något slitet och banalt uttryck •— är
omöjlig. Den blir resultatlös. Visserligen
kan det bestämt sägas, att man inte bör
dirigera företagsamheten efter behag.
Men det skall man ha klart för sig, att
våra ansträngningar måste gå ut på att
ute i kommunerna och dessa kommuners
tätorter skapa en sådan miljö, som
gör att småföretagarna söker sig dit och
småföretagsamheten förkovras. Det innebär
att man skapar väl utrustade och
funktionsdugliga tätorter. Till detta bidrar
i väsentlig mån, att kommunerna
för en företagsvänlig politik, och dit hör
först och sist att statsmakterna kan lösa
kredit- och skattefrågorna på ett låt mig
säga vettigt sätt. Till det kan man givetvis
också lägga, att statsmakterna måste

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

se till att kommunikationerna och småföretagsamhetens
lokalfrågor får en sådan
lösning, att en lokalisering kan ske
till varje lämplig tätort ute i landet.

Särskilt skulle ijag vilja stanna ett
ögonblick vid lokalfrågan. Denna fråga
har motionsvägen förts fram till riksdagens
prövning inte en utan många gånger.
Det finns en utredning som skall
överväga just denna fråga. Utredningen
har emellertid förpuppats. När man begärt
att denna utredning skall återuppta
sin verksamhet, har det varje gång stött
på svårigheter. Jag tror att man här
helt enkelt är tvungen att beträda en
mera positiv väg, om det skall vara möjligt
för statsmakterna att motsvara de
faktiska ansträngningar, som i dag göres
på det lokala planet för att skapa
denna småföretagsvänliga miljö. Det är
ändå så, att ute i våra kommuner föres
i dag en aktiv kommunalpolitik, som
syftar till att verkligen åstadkomma de
förutsättningar för småföretagsamlieten,
som är nödvändiga.

Om man över huvud taget menar allvar
med sitt resonemang om en riktig bebyggelse-
och befolkningsfördelning — trots
vad som händer vill vi ju inte tappa
tron på att det finns ett reelllt underlag
för den diskussionen — tror jag att man
här måste pröva om sin syn på det allmännas
skyldiget att ta ordentliga krafttag
när det gäller att främja sysselsättningsmöjligheterna
för bygden och framför
allt för denna småföretagsamhet, som
så allvarligt diskuterats i olika sammanhang.

Jag tror att det måste sägas att företagsamheten
i tre olika avseenden spelat
en avgörande roll. Först och främst har
den stor betydelse ur rent nationalekonomisk
synpunkt — den svarar för nära
hälften av den sammanlagda industriproduktionen
här i landet. Vidare spelar
den en betydelsefull roll som groningsgrund
för företagsamheten i stort. Men
dess väsentliga roll är ändå att just
vara denna bebyggelsefördelande faktor,
som vi måste ha och som utgör stödet
för landsbygden.

Herr talman! Jag skall inte längre ta
tiden i anspråk. Jag har bara med detta

Statsverkspropositionen m. m.

inlägg velat visa på vad planerings- och
bebyggelsepolitiken och stödet åt småföretagsamheten
spelar för roll när det
gäller att söka motverka den befolkningsförskjutning,
som alltjämt pågår
och som av vissa tecken att döma tydligen
kommer att pågå länge än i oförminskad
takt.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har tagit till orda
för att i korthet beröra några spörsmål
i samband med de förhandlingar, som
under vintern och våren ägt rum i
Paris om möjligheterna att åstadkomma
ett vittgående ekonomiskt samarbete och
framför allt ett handelspolitiskt samarbete
i Västeuropa. Herr Ewerlöf efterlyste
här i förmiddags en sådan redogörelse,
och jag skall försöka efterkomma
hans önskemål. Men först vill jag
begagna tillfället att göra en mera allmän
reflexion.

På några håll i pressen har man påpekat
det anmärkningsvärda i att riksdagen
inte i större utsträckning sysslar
med just dessa frågor. Man har inte funnit
skälet vara att man inte skall på det
sättet komplicera de pågående förhandlingarna.
Man har tvärtom i pressen påpekat,
att dessa frågor ändå har stått i
centrum för diskussionen på så många
håll och inom så många organisationer,
att det därför förefallit egendomligt att
Sveriges riksdag inte också tagit upp
spörsmålet till behandling. För att förebygga
varje missförstånd vill jag endast
fastslå, att regeringen på intet sätt velat
förhindra, att frågan om förhandlingarna
om ett frihandelsområde blev föremål
för en debatt i våras. Regeringen
tänkte tvärtom att det kunde vara lämpligt
att en utrikesdebatt korn till stånd
under våren. Att i så fall de frågor det
här rör sig om hade blivit särskilt uppmärksammade,
ligger i sakens natur.
Det visade sig emellertid vid kontakt
med partiledarna, att det inte förelåg något
särskilt starkt intresse från något
håll för anordnande av en sådan debatt
vid den tidpunkten, och därför fick frågan
falla. Jag vill inte dölja att jag haft

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
en viss förståelse för den inställningen.
Som herr Ewerlöf själv antydde, bör
debatterna i riksdagen fylla ett verkligt
behov och ha ett klart syfte. Yi är ju
inte här för att tala för lusten att få
prata; våra diskussioner har vi behov
av när det föreligger skiljaktiga meningar
och när vi som en förberedelse
för lösning av stora frågor måste kunna
ge uttryck åt våra uppfattningar för att
se, huruvida vi kan komma fram till
en mera enhällig uppfattning. Men därjämte
kan naturligtvis riksdagsdebatterna
fylla ett behov av rent informativ
karaktär. I detta fall är jag tveksam, om
en utrikesdebatt verkligen varit av behovet
påkallad med hänsyn till att frågorna
i så många olika sammanhang under
våren och dessförinnan varit föremål
för diskussion och artiklar i fackpress
och dagspress, att knappast någon
som velat sätta sig in i dessa spörsmål,
inte haft möjlighet att göra det utan
att dessa gjorts till föremål för riksdagsdebatt.

Som vi alla vet har — om jag skall
övergå till sakfrågan — förhandlingar
ägt rum under vintern och våren för
att om möjligt få till stånd en överenskommelse
om ett frihandelsområde i
Västeuropa. Det är givet att förhandlingsläget
i viss mån komplicerats av
den senaste politiska utvecklingen i
Frankrike. För egen del är jag emellertid
övertygad att planerna på ett vittgående
handelspolitiskt samarbete inte
bör avskrivas av den anledningen. Att
resultatet kommer att fördröjas lär väl
nu vara oundvikligt men enligt min uppfattning
har samarbetsplanerna knappast
på något annat sätt förlorat aktualitet.

Om man verkligen vill förstå det aktuella
förhandlingsläget tror jag att det
måste ske med en viss kännedom om
sexmaktsunionen och dess första verksamhet.
Som vi vet tar denna sikte på
att skapa en fullständig ekonomisk union
genom att för det första införa en gemensam
marknad i tullunionens form
för industriområdet, innefattande full rörelsefrihet
för arbetskraft och kapital,
för det andra att åstadkomma en gemensam
ordning för jordbrukspolitiken, för

det tredje att harmonisera den ekonomiska
politiken och socialpolitiken och
för det fjärde att sörja för ett finansiellt
samarbete med gemensamma fonder för
både investeringsändamål och sociala
ändamål. Jag är ledsen att jag här låter
som en skolmästare, herr talman, det är
inte min avsikt, men jag tror att det ändå
kan vara av värde att man har bakgrunden
någorlunda klar. —• Romfördraget
innehåller vidare regler om de
organ och de institutioner som skall tillskapas
för den gemensamma marknaden,
och de utrustas med långtgående och i
vissa fall övernationella befogenheter.
Som tidigare betonats är målsättningen
ganska klar, men texten i Romfördraget
är oklar och ger möjlighet till olika tolkningar.

Vad som kommer ut i praktiken av
detta fördrag är ännu svårt att ange.
Reglerna skall utarbetas av gemensamma
institutioner, och dessa har nu
börjat träda i funktion, men resultatet
av deras verksamhet föreligger knappast
ännu. Uppenbarligen finns inom
sexmaletsgruppen vissa motsättningar.
Tyskland har ett starkt intresse av att
utvecklingen inte medför att dess handel
med utanförstående länder minskar.
De sex länderna som är anslutna till
Romfördraget har ju i själva verket ett
exportöverskott på återstoden av Västeuropa,
vilket uppgår till en och en halv
miljard dollar årligen. Tyskland har
den starkaste överskottsställningen, och
detta överskott regleras genom pundoch
dollarbetalningar framför allt från
de skandinaviska länderna och Schweiz.
Det måste därför finnas ett starkt intresse
inom sexmaktsunionen att bibehålla
en sådan ordning att dollar och pund
tillförs dessa länder. Men detta gäller
uppenbarligen inte Frankrike. Det landets
ekonomiska ställning gentemot återstoden
av Europa är en annan. Frankrike
är också traditionellt protektionistiskt
och i första hand intresserat av att dess
produktion av jordbruksprodukter och
i minst lika hög grad dess industrialster
skall vinna ökad avsättning på den gemensamma
marknaden, gärna då på bekostnad
av utanförstående länder.

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

Det är svårt att se hur en kompromiss
mellan Frankrikes önskemål att erhålla
en förmånsställning inom en sluten
marknad och Tysklands samt i någon
mån övriga länders intresse att i oförändrad
omfattning upprätthålla handelsförbindelserna
med resten av Europa
skall komma att se ut i verkligheten. I
varje fall, det vill jag upprepa, kan man
inte av fördragstexten läsa ut hur den
gemensamma marknaden kommer att gestalta
sig under övergångstiden. Vi vet
visserligen att enligt planerna skall de
första tullreduktionerna, en tioprocentig
sänkning av bastullarna, ha genomförts
till den 1 januari 1959. Nästa tullsänkning
skall äga rum ett och ett halvt år
därefter, och anpassningen av den gemensamma
yttre tullnivån skall ske först
från och med 1962, samtidigt som handeln
liberaliseras, exportkontrollen i
princip avvecklas och importregleringarna
upphävs. Minst 15 år kommer det
hela att ta, och vem vågar, herr talman,
i dag att sia om Europa så långt i framtiden!
Mycket kan ju hinna ändra sig
innan dess, och framtiden ter sig väl efter
de senaste händelsernas utveckling
ovissare än någonsin. Men även om vi
bortser härifrån kan uppenbarligen redan
den första tullsänkningen medföra
vissa svårigheter för vår exportindustri
på grund av den diskrimination som detta
automatiskt innebär till förmån för
medlemsstaterna. Frågan är emellertid
också om den tidtabellen kan hållas ens
under övergångstiden. Fördraget innehåller
nämligen inte endast generella
undanflyldsregler utan även särskilda
undantagsbestämmelser för Frankrike
som får rätt att bibehålla sina skyddsåtgärder,
importskatter och exportsubventioner
till dess betalningsbalansen återställts
och en tillfredsställande valutareserv
skapats. Man förutsätter därför nu
att Frankrike kommer att begagna sig
av denna rätt och för sin del väntar med
tullsänkningarna. Om ett förbund av
denna typ tror jag gäller i viss mån detsamma
som om kedjan: det hela blir inte
starkare än dess svagaste länk. Frankrike
kan av politiska skäl inte hållas utanför.
Frankrike är tvärtom en viktig del

Statsverkspropositionen m. m.
av byggnaden, där de politiska motiven
varit avgörande för tillkomsten.

Det är inte min avsikt att förringa betydelsen
av detta förbund, även om Romfördragets
handelsregler kanhända inte
omedelbart eller i full utsträckning kommer
att omsättas i praktiken. Som herr
Ewerlöf så riktigt påpekade kan redan
förekomsten av sexmaktsförbundet leda
till att de olika medlemsstaterna gynnar
den gemensamma marknadens företag
på bekostnad av andra företag. Det finns
onekligen svenska industrier som i någon
mån redan har haft känning av detta.
Det har yttrat sig i tveksamhet hos
importörer och återförsäljare inom sexmaktsunionen
att fortsätta, eftersom de
befarar att de svenska varorna inte i
längden kan hävda sig i konkurrensen
och klättra över tullmurar, som varor
från företag inom marknaden är befriade
från. Även om de diskriminerande
verkningarna av Romfördragets handelsregler
till en början inte kan bli så stora,
så kan sålunda på andra sätt näringslivet
i utanförstående länder komma att
ställas inför svårigheter. De protektionistiska
elementen i detta fördrag är enligt
min uppfattning alltför påfallande
för att döljas av de mera platoniska bekännelserna
till en friare handel i fördragets
ideologiska överbyggnad, om uttrycket
tillåts. När någon enstaka röst
höjs för en svensk anslutning till sexmaktsunionen,
tror jag att man förbiser
bl. a. detta. Regeringen har för sin del
klart uttalat, att en sådan anslutning
saknar varje aktualitet. Det är en deklaration
som — det är jag glad att säga —
hittills inte motsagts från något politiskt
ansvarigt håll.

Men alldeles oberoende av hur vi ställer
oss till planerna för den gemensamma
marknaden och möjligheterna att genomföra
den i dess helhet, måste vi studera
konsekvenserna av den för vår ekonomi
och upprätthålla en beredskap för
alla eventualiteter. Vi kan inte med korslagda
armar åse, att i hjärtat av Europa,
där vår export har så viktiga avnämare,
en marknad skapas, omgiven av avsevärda
skrankor och dominerad av det tyska
näringslivet. Inrättandet av ett frihan -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
delsområde framstår därför som det närmast
till hands liggande medlet att förhindra,
att en sådan sluten marknad
uppstår i Europas mitt.

Men det är inte det enda eller ens det
huvudsakligaste skälet för vårt deltagande
i förhandlingarna om ett frihandelsområde.
Skapandet av ett sådant innebär
ett fullföljande av det europeiska samarbete
som började i hägnet av Marshallhjälpen.
Lyckas man inte i strävandena,
är risken uppenbar att det västeuropeiska
samarbetet både på handelsområdet
och på betalningsområdet kommer att
bryta samman, och det maskineri, som
med så mycken möda satts upp för handelns
liberalisering, skulle måhända gå
till spillo. Det är också osäkert, om den
betalningsmekanism som skapats genom
den europeiska betalningsunionen -—
EPU — skulle kunna överleva i längden.
Också därför hälsar jag med stor tillfredsställelse,
att EPU nu kunnat förlängas
på ytterligare ett år.

Att en frihandelszon i anslutning till
sexmaktsunionen inte skulle komma till
stånd utan avsevärda födslovåndor och
svårigheter kunde man räkna ut på förhand,
och det liar också utvecklingen
klart bekräftat. De hittillsvarande utredningarna
och förhandlingarna har klarlagt
en rad motsättningar, men de har
knappast överbryggat någon mer väsentlig
sådan. På en rad punkter går
uppfattningarna isär. Jag skall inte ta
upp tiden, herr talman, med att redovisa
alla dessa meningsskiljaktigheter, men
ett spörsmål, som med rätta betecknats
såsom ett kärnproblem för frihandelsområdet,
skall jag ändå uppehålla mig vid.
Det är frågan, huruvida ett frihandelsområde
över huvud taget är tekniskt
möjligt.

De yttre tullarna mellan medlemsländerna
i ett friliandelsområde kan ju —
till skillnad från förhållandena mellan
länder som ingått i en tullunion — variera
från land till land. Kan man då
undvika, att olikheten i tullarna medför
snedvridning av handeln? Varor från
utomeuropeiska områden kan komma att
söka sig till länder med låga yttre tullmurar
för att därefter reexporteras, möj -

ligen efter förädling, till länder med höga
yttre tullar. Vilka korrektiv kan bli
erforderliga för att hindra dylika skadeverkningar
för vissa länder?

Här är vi inne på frågan om ursprungsbeteckning,
som också herr
Ewerlöf berörde i sitt första inlägg i remissdebatten.
Denna fråga är naturligtvis
inte uteslutande ett rent tekniskt
spörsmål. Länder med låga tullar — och
dit hör ju Sverige — är naturligtvis intresserade
av att frihandelsområdet får
en så vid omfattning som möjligt. Vi vill
vidare undvika regler som skall medföra
en betungande administrativ kontrollapparat.
Länder med höga tullar •— bl. a.
Frankrike — ser på dessa frågor på ett
annat sätt. De fruktar att olikheterna i
tullarna kan medföra just en sådan snedvridning
av handeln till högtulländernas
nackdel, som jag talade om, och kräver
därför ursprungsbestämmelser och kontrollanordningar.
Föreligger det inte då,
kan man fråga sig, en risk att detta leder
till ett fruktansvärt krångel, en otymplig
administration, en oändlig pappersexercis,
med andra ord något som i själva
verket ytterligare skulle försvåra varuflödena
mellan länderna i stället för
att underlätta dem? Inför farhågorna att
man inte skall kunna nå en godtagbar
lösning av dessa frågor har röster höjts
för att man i stället bör välja vägen att
införa gemensamma tullsatser eller i varje
fall, som herr Ewerlöf uttryckte saken,
harmonisera tullarna, närma de yttre
tullsatserna till varandra. Det är naturligtvis
en fråga som allvarligt diskuteras.
Jag tror emellertid att övervägande skäl
talar klart emot detta. Jag vill inte alls
utesluta möjligheten, att man på något
enstaka varuområde skulle kunna harmonisera
de yttre tullsatserna, om man
därmed slapp en besvärlig ursprungskontroll,
men enligt min uppfattning är
tullunionen som en generell form av
handelsamarbete i Västeuropa förenad
med övervägande nackdelar. För vår del
skulle den onekligen innebära kännbara
tullhöjningar gentemot yttervärlden. Vi
befunne oss i ett helt annat läge, om vi
redan hade mycket höga tullar, men vi
vet ju, att vi hör till lågtulländerna i

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

världen. Kanske skulle man genom en
liarmonisering av tullarna kunna vinna
ökad frihet för vår handel i Europa, men
i så fall som sagt till priset av en minskad
marknad i omvärlden. Att detta
verkligen skulle vara en nettovinst har
jag svårt att förstå, och jag tror att det
kommer att vara besvärligt att visa det.
Om anpassning till denna gemensamma
tullmur sker etappvis, skulle man under
hela övergångstiden ha att räkna med
de besvärligheter som hänger samman
med kravet på ursprungsbevis. Detta är
ett annat skäl till att man i det längsta
hör föredra ett frihandelsområde framför
en tullunion i det västeuropeiska
samarbetet. Om man verkligen vill komma
till en lösning, tror jag nog att dessa
svårigheter kan övervinnas.

Jag kanske parentetiskt, herr talman,
får inskjuta, att förhållandena ju är helt
andra när det gäller formerna för det
nordiska samarbetet. En sak som i varje
fall Norge, Danmark och Sverige har
gemensamt är, att vi alla har låga tullar,
och att anpassningarna där har en
betydligt mindre ekonomisk räckvidd
än anpassningarna till tullar, som ligger
mer än dubbelt så högt som våra
egna.

Vid ett ministerrådssammanträde i
mars i Paris framlades en plan, om vilken
också uppgifter nått pressen, som
betecknades som ett kompromissförslag,
nämligen Carliplanen, benämnd efter
sin italienske förslagsställare. Den tog
sikte på att tillmötesgå sexmaktsunionens,
särskilt Frankrikes önskemål om
gemensamma tullsatser utåt. Enligt planen,
som var en principplan, skulle man
dock inte gå så långt att samma tullnivå
infördes, utan endast att tullarna
närmades till varandra. Varje land skulle
ha rätt att ha tullar som avvek från
andra länders så länge skillnaden inte
översteg en viss tillåten marginal. I motsatt
fall skulle ett mottagande land kunna
införa utjämningsavgifter och kompensationsavgifter
för varor som härstammade
från ett land med lägre tullsatser
än dem som skulle kunna godkännas
enligt planen.

Det är inte uteslutet •— det vill jag

Statsverkspropositionen m. m.
säga här — att man på vissa områden
skulle kunna bygga vidare på den planen
och harmonisera de yttre tullarna
för att därigenom undvika en krånglig
ursprungskontroll. Vi har i Sverige för
egen del noga undersökt vilka möjligheter
till tillmötesgående som finns från
vår sida härvidlag, men innan vi ännu
känner den fortsatta utformningen av
detta principförslag, kan vi inte ta någon
mera bestämd ställning till det. Blir
marginalen tillräckligt stor mellan högsta
och lägsta tull är det inte omöjligt
att vi från svensk sida skulle kunna
godtaga ett förslag som grundar sig på
Carliplanen. Jag bedömer det dock inte
som troligt att så blir fallet. Det sannolika
är alltjämt, att om vi vill undvika
mer avsevärda tullhöjningar gentemot
utomeuropeiska länder, får vi fortfarande
i huvudsak söka oss fram till
lösningar, som grundar sig på ursprungskontrollens
metodik och där försöka få
utformningen så enkel och så litet administrativt
tyngande som möjligt.

Redan denna redogörelse för en av de
konkreta frågeställningarna i frihandelsförhandlingarna
är belysande. Den visar
onekligen, att förhandlingsläget är
oklart, och att några större framsteg
hittills inte gjorts, trots ansträngningarna.
Grundläggande frågor, där vitala
svenska intressen står på spel, är ännu
olösta. Den största stötestenen i det fortsatta
förhandlingsarbetet, vill jag också
här i förbigående framhålla, kommer
såvitt jag förstår inte att vara jordbruket.
Även om det återstår mycket, ligger
ändå en överenskommelse förmodligen
inom räckhåll i det avseendet. Däremot
har redan från början den franska inställningen
utgjort ett betydligt allvarligare
hinder för ett frihandelsfördrag.

Det kan framhållas, att Frankrike inte
är ensamt avgörande för sexmaktsgruppens
ståndpunkt, och det är också
detta faktum vi så långt det varit möjligt
i förhandlingsarbetet försökt utnyttja.
Särskilt Tyskland men i någon
mån även Belgien och Holland är villiga
att gå ganska långt för att få till stånd
ett frihandelsfördrag. Dessa länder har,
som jag redan tidigare erinrat om, be -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

tydande ekonomiska intressen utanför
sexmaktsgruppens marknad. Det är betecknande,
att Tysklands, Benelux’ och
Italiens export av tullbehandlade varor
bara till Sverige, Norge och Danmark
är 60 procent större än exporten till
Frankrike.

Hade därför de rent ekonomiska intressena
fått fälla utslaget, borde Tyskland
vara mera intresserat av ett västeuropeiskt
frihandelsområde än av sexmaktsunionen,
men som jag tidigare antytt
är det tyvärr inte de ekonomiska
intressena, som i sista hand är avgörande.
Jag känner mig ganska övertygad
om att Benelux och Tyskland inte
är beredda — åtminstone inte för närvarande
— att gå övriga OEEC-länder
till mötes så långt, att Romfördraget av
den anledningen rämnar eller upphör
att vara en politisk realitet.

Efter måttet av vår förmåga har vi
sökt och söker alltjämt att verka för den
nyordning på utrikeshandelns område
som en överenskommelse om ett frihandelsområde
bör innebära. Vi inriktar
oss på att åstadkomma en fördragstext,
som förpliktar frihandelsområdets alla
medlemsländer att gradvis avveckla handelshindren
och öppna sina marknader.

Om man nöjde sig härmed, vore problemet
förhållandevis enkelt. Man fick
då inrikta sig på att utarbeta regler för
handelspolitiken och betalningssystemet.
Men frågan kompliceras av att starka
krafter är verksamma för att inrymma
i frihandelsfördraget långtgående
regleringar av hela ekonomien, liknande
dem som finns i sexmaktsfördraget
vilka syftar till att utjämna alla olikheter
i konkurrenshänseende länderna
emellan.

Detta kan föranleda den reflexionen,
att om det inte förelåg några olikheter
i konkurrenshänseende, funnes ej heller
några skäl för en fri internationell handel
— men det har visat sig svårt att övertyga
många av förhandlarna nere i Paris
om denna ganska enkla och självklara
ekonomiska grundsats.

I detta sammanhang krävs från fransk
sida föreskrifter beträffande etableringsrätt,
konkurrensbegränsning, samord -

ning av ekonomisk politik och social
politik under gemensamma överstatliga
organ. Även om vi får vara beredda,
som herr Ewerlöf sade, på vissa kompromisser,
har jag svårt att förstå, att
det kan vara något svenskt intresse att
acceptera en sådan ordning. Det är fara
värt att näringslivet i så fall skulle
få underordna sig inte en kontroll på
något enstaka område — det kan väl
inte undvikas under några omständigheter
— utan ett allmänt överstatligt regleringssystem,
och all erfarenhet hittills
visar dessutom, herr Ewerlöf, att en internationell
administration blir mera byråkratisk,
tungrodd och krånglig än nationella
kontrollorgan. Det är inte utan
vidare säkert att dessa planer verkligen
skulle leda till en friare handel. De kan
tvärtom leda till en ökad splittring i
Europa och världen i övrigt.

När man nu från svensk sida vänt
sig emot dessa tendenser i förhandlingarna
om ett frihandelsområde är det
inte uttryck för någon snäv provinsialism.
Visst får vi vara beredda på kompromisser,
att offra något ligger i sakens
natur, jag upprepar det, men vi vill
av helt förståeliga skäl inte finna oss
i en begränsning av vår ekonomiska
handlingsfrihet så länge denna kan utövas
utan att skada andra länders berättigade
intressen. Vi är som väl är inte
ensamma om vår ståndpunkt härvidlag.
Arbetet i Paris under det senaste
halvåret har visat att vi står starkare
när vi kan uppträda gemensamt med
våra grannländer Danmark och Norge.
Den nordiska sammanhållningen har varit
ett mycket viktigt led i förberedelserna
för det ekonomiska samarbetet i
Europa.

Låt mig avslutningsvis, herr talman,
ändå göra ett litet försök till en sammanfattning.
Parisförhandlingarna om
ett frihandelsområde närmade sig under
våren ett avgörande skede. Att de skulle
undanstökas snabbt kunde man inte ha
hoppats på alldeles oavsett den senaste
händelseutvecklingen i Frankrike. Troligen
skulle diskussionerna under alla
omständigheter ha blivit både segslitna
och utdragna, men en hel del har dock

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

redan uträttats. Även om nya problem
i fortsättningen kan uppkomma som får
hänskjutas till experterna och många
detaljfrågor återstår att behandla, har
de förberedande tekniska utredningarna
i huvudsak slutförts. Kartläggningen är
avslutad, en genomgång har företagits
av så gott som hela det område, som tillhör
detta stora frågekomplex. På de flesta
punkter har motsättningarna klarlagts
och ståndpunkterna preliminärt
utkristalliserat sig. Hittills hör det, som
sagt, till undantagen att någon enighet
uppnåtts. Man får emellertid hoppas på
att ställningstagandena inte är orubbliga
och slutgiltiga. Det finns goda tecken
som tyder på att så inte skulle vara fallet.

Att resultatet hittills är nedslående kan
knappast bestridas. Många frågar sig
varför man inte kommit längre. Diskussionerna
har ju pågått i snart två år,
men orsakerna, ärade kammarledamöter,
är flera.

För det första är inrättandet av ett
frihandelsområde förknippat med en
rad svårigheter av teknisk art. Hur man
skall kunna undvika en snedvridning av
handeln utan att man därför skall behöva
införa otympliga kontrollåtgärder
var ett av dessa spörsmål. För att kartlägga
dessa och liknande spörsmål erfordras
naturligtvis undersökningar både
i Parisorganisationen och på det inhemska
planet, och dessa undersökningar
kräver sin tid.

För det andra var de sex medlemsländerna
i kol- och stålunionen inte beredda
att deltaga i seriösa överläggningar
innan Romfördraget var fört i hamn.
Det är en annan anledning till att tiden
dragit ut så långt. Sexstatsunionens tillkomst
var åtminstone för några av dessa
länder viktigare än sammanhållningen
med övriga medlemsstater inom
OEEC. Så kan man också uttrycka detta
skäl. Denna orsak till den långsamma
framstegstakten i frihandelsförhandlingarna
kan inte förbigås, och vi har knappast
något att göra åt den saken. Man
bör komma ihåg att Romfördragets detaljregler
ännu inte är utformade och
att exempelvis ett stort område för tull -

Statsverkspropositioncn m. m.
sänkningsplanen ännu inte är bestämt.

För det tredje har, om jag nu skall
nämna huvudorsakerna till att det dragit
ut på tiden, från de sex ländernas sida
föga beredvillighet till eftergifter visats.
Detta i sin tur beror naturligtvis på att
Romfördragets tillämpningsföreskrifter
på flera viktiga punkter delvis måste
utformas med hänsynstagande till Frankrike
från de fem övriga ländernas sida.
Det har varit förenat med betydande
svårigheter att få klara besked från
Frankrike. Även om de fem länderna
och då särskilt Tyskland i och för sig
har ett betydande ekonomiskt intresse
av att handeln med övriga länder inte
lider avbräck, kvarstår som ett faktum
att sexmaktsunionen mycket länge inte
var färdig att ingå i förhandlingar och
därefter visat ringa vilja till eftergifter,
beroende på att man sinsemellan inte
kommit överens.

Det skall erkännas att inte heller från
engelsk sida har medgörligheten gentemot
andra önskemål sträckt sig särskilt
långt. Det är kanske den fjärde orsaken
till att förhandlingarna i Paris dragit ut
på tiden.

Man har visserligen, för att ta ett
exempel, uppgett det ursprungliga motståndet
mot en överenskommelse rörande
jordbruk och fiske i anslutning till
frihandelsfördraget, men det engelska
textförslaget tillgodosåg huvudsakligen
engelska intressen och innebar i sitt dåvarande
skick knappast några verkliga
eftergifter. Samtidigt vill jag emellertid
uttryckligen understryka, att Englands
syn på frågan om ett europeiskt frihandelsområde
mycket närmare överensstämmer
med vår egen och för den delen
också med de flesta andra länders uppfattning
utanför sexmaktsunionens krets
än vad som nu är känt beträffande inställningen
hos de sex länderna.

Av vad som framhållits framgår, att
det knappast skulle vara möjligt för något
land utanför sexmaktsgruppen att
påskynda frihandelsförhandlingarna.
Rollen att uppträda som medlare, som
herr Ewerlöf gärna ville ge oss, kan ju
förefalla frestande för den som tror på
vårt lands uppgift att föra utvecklingen

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
framåt, men tidpunkten har hittills inte
varit mogen för något förlikningsmannauppdrag.
Den kan komma och då är vi
beredda att göra vår insats.

Under den paus som inträtt i förhandlingarna
om ett frihandelsområde till
följd av de senaste händelserna i Frankrike
har Parisorganisationen och dess
medlemsstater sannerligen inte varit
overksamma. Utredningsarbetet pågår
oavbrutet, och en serie överläggningar
på tjänstemannaplanet medlemsstaterna
emellan liar ägt rum sedan ministrarna
vid månadsskiftet mars/april senast sammanträffade
i Paris. Jag har en hel lista
på olika spörsmål, där vi för vår del
är klara med en ganska bestämd svensk
ståndpunkt för fortsatta förhandlingar.
I några fall tror jag nog att vi kan säga,
att vi har förslag, som i ett visst läge
kanske kommer att kunna utgöra grundval
för en lösning av stora kontroversiella
frågor. Det skulle emellertid ta
tiden alltför mycket i anspråk om jag
nu skulle närmare gå in på det.

Att avgörandet ändå måste uppskjutas
lär väl inte kunna undvikas. Det är, erkäner
jag gärna, från många synpunkter
beklagligt och allvarligt. Ett dröjsmål
kan medföra att tanken på ett frihandelsområde
kommer att röna ett växande
motstånd. Konjunkturavmatlningen kan
komma att väcka till liv krafter som
verkar i protektionistisk riktning. Man
kanske på sina håll kommer att söka botemedel
mot konjunkturdämpningen i
olika slag av skyddsåtgärder för hemmamarknaden.

En annan komplikation är att man för
närvarande inte vet något bestämt om
den franska regeringens inställning till
de europeiska samarbetsplanerna. Det
skulle emellertid förvåna mig mycket
om Frankrike inte stod fast vid Romavtalet.
De fem övriga medlemsländerna
i sexmaktsunionen synes också tills vidare
räkna med att den första tullsänkningsaktionen
för deras vidkommande
skall träda i kraft tidtabellsenligt, d. v. s.i
den 1 nästkommande januari. Att Frankrike
måhända inte kommer att känna
sig moget att fullgöra Romavtalets förpliktelser
behöver enligt denna uppfatt -

ning inte utgöra ett hinder. Ett uppskov
kan nämligen beviljas i enlighet med
avtalets undantagsregler.

Man kan fråga sig — herr Ewerlöf
var för övrigt inne på det problemet
■—• vad övriga länder inom Parisorganisationen
kan göra för att undvika en
ekonomisk splittring av Europa. Om frihandelsförhandlingarna
inte kan definitivt
slutföras, bör vi, såvitt jag förstår,
inrikta oss på att söka avlägsna olägenheterna
och skadeverkningarna av att
de sex staterna beviljar varandra tullsänkningar
som övriga länder inte kommer
i åtnjutande av. Det bör, såsom
har framgått av Europarådets diskussioner,
inte vara omöjligt för oss andra
att få samma förmåner om vi åtar oss
samma förpliktelser. Det har ju talats om
möjligheten för oss övriga elva att företa
en tullsänkning på 10 procent. Ett sådant
provisorium, vilket skulle innebära
en begränsad reduktion av handelshindren
i bästa fall, är naturligtvis
inte särskilt tillfredsställande i och för
sig. Det vore önskvärt att full klarhet
om framtiden kunde skapas, så att näringslivet
visste vad man har att rätta
sig efter. Men åtgärder av provisorisk
natur är väl ändå att föredraga framför
att ingenting sker över huvud taget. Naturligtvis
kommer vi inte att slå oss till
ro med en interimistisk och begränsad
uppgörelse. Förhandlingarna om ett
västeuropeiskt frihandelsområde måste
fortsätta till dess att slutgiltigt resultat
upnnås. Kommer vi endast nu fram till
ett preliminärt genomförande av den
första etappens, enligt Romfördraget
tullsänkningar, så bör det, såvitt jag förstår,
vara möjligt att samtidigt bekräfta
det principbeslut som vi redan tidigare
fattat, nämligen att det skall utgöra ett
led i en bestämd plan på att skapa ett
frihandelsområde.

Det kan hända att vi får skjuta många
återstående problem framför oss och att
det inte kan uppnås någon uppgörelse
under den återstående delen av detta
år. Om så blir fallet tror jag ändå att
det är av värde om ett principbeslut kan
följa beslutet om en preliminär och temporär
anordning för den första över -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

gångsperioden. Jag tror också att ett
sådant principbeslut är nödvändigt eller
i varje fall önskvärt med hänsyn till att
andra länder i GATT skall vara med om
att godkänna våra arrangemang i
Europa.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack för den utomordentligt intressanta
redogörelse som handelsministern
på min hemställan har lämnat.

Jag är angelägen att understryka, att
de reflexioner, som jag knöt till mitt
framställda önskemål, icke avsåg att från
min sida innebära något som helst ställningstagande
i de konkreta frågor som
nu föreligger. Jag ville endast så att
säga röra vid själva problemställningen
som sådan från den allmänna utgångspunkten
att jag tillmäter tillkomsten av
ett frihandelsområde en sådan betydelse,
att jag är beredd att tänka mig eftergifter
för att kunna komma fram till ett
resultat. Naturligtvis är det inte liktydigt
med att man kan gå hur långt
som helst, ty det finns naturligtvis en
gräns som man inte kan överskrida utan
att hamna i ett läge som kanske t. o. m.
är sämre än vad läget kan vara utan en
sådan sammanslutning.

Jag förstår att här återstår en rad av
mycket svåra avvägningsproblem, som
för ögonblicket inte har värkt ut på ett
sådant sätt att det kan bli fråga om att
nu ta en bestämd stämning till dem. Förhandlingarna
pågår, och frågan är närmast
i vilken anda som de skall drivas.
Jag förstår att handelsministern positivt
går in för uppgiften, och jag annoterar
med stor tillfredsställelse hans understrykande
av värdet av det samarbete på
den nordiska fronten som numera har
etablerats. Det har ju tidigare rests invändningar
som har gått ut på att vi
skulle ha uppträtt litet för isolerat i förhållande
till varandra, och det har gjorts
påstötningar om det betydelsefulla i att
de nordiska staterna bildar en gemensam
front. Om de nu verkligen uppträder gemensamt
är detta utomordentligt tillfredsställande.

Statsverkspropositionen m. m.

Av de frågor som jag hade önskat att
få besvarade var det bara två som jag
inte fick svar på. Den ena var frågan,
hur vi lämpligen skulle förhålla oss till
den tulltaxa, som nu ligger på riksdagens
bord, med hänsyn till vad vi vet om
propån om en 10-procentig nedsättning
av tullnivån från den 1 januari 1959.
Den andra frågan var hur handelsministern
bedömde förhållandet mellan å
ena sidan frihandelsområdesfrågan och
å andra sidan frågan om den nordiska
marknaden. Handelsministern tillskrev
sexmaktsstaterna den inställningen att
de inte skulle ha varit beredda att gå
in i seriösa överläggningar rörande frihandelsområdet
förrän Romfördraget var
i hamn. Jag har något av samma känsla
beträffande de nordiska länderna, att de
inte är beredda att gå in i seriösa förhandlingar
om tillkomsten av en nordisk
marknad, förrän frihandelsområdet
är i hamn eller förrän man i varje
fall har hunnit skapa klarhet om huruvida
friliandelsområdet kommer till
stånd och på vilka villkor det i så fall
sker. Hur det går med frihandelsområdet
har, tror jag, en mycket stor psykologisk
betydelse med hänsyn till de svårigheter
som, efter vad vi alla känner
till, på sina håll föreligger när det gäller
att få den nordiska marknaden i
hamn. Jag tror att, om man skulle forcera
fram ett beslut i frågan om den nordiska
marknaden, detta skulle medföra
en större risk för att detta beslut skulle
komma att gå i negativ riktning än som
föreligger om man väntar till dess en
större klarhet är skapad beträffande frihandelsområdet.
Det skulle vara av stort
intresse att även i det hänseendet få
del av handelsministerns uppfattning.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Att jag inte besvarade
herr Ewerlöfs första fråga, om lämpligheten
av att riksdagen nu fattar ett beslut
beträffande ny tulltaxa, beror på
att jag inte har det primära ansvaret för
framläggandet av detta förslag — det är,
som herr Ewerlöf vet, min kollega finansministern
som har det — men efter -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

som finansministern inte är närvarande
kanske jag får säga ett ord även på den
punkten. Jag vill då framhålla att våra
möjligheter att utan protester — eller
utan repressalier i någon form, om jag
nu skall ta till ett starkt ord — få en
ny svensk tulltaxa godkänd ligger i att
den kommer fram så snart som möjligt.
Jag tror det är uppenbart att om riksdagen
nu bestämmer sig för att skjuta
denna fråga på framtiden ■— eventuellt
till höstriksdagen — detta kan befaras
medföra att vi får svårigheter att vid våra
tullsänkningar utgå från någonting
annat än den tulltaxa som för närvarande
finns och som från många synpunkter
inte är tillfredsställande, vare sig för
näringslivet eller för administrationen.
När vi i OEEC har gjort en reservation
för en reviderad svensk tulltaxa, har vi
argumenterat så, att den nya tulltaxan i
huvudsak innebär oförändrad tullnivå,
bara med justeringar på vissa punkter i
den nuvarande tulltaxan. Detta har till
nöds accepterats, men ju längre vi väntar,
dess mindre möjligheter kommer vi
att få att vid avtrappningen av tullarna
få utgå ifrån det nya förslaget, och desto
starkare blir pressen på oss att utgå
ifrån den hittills gällande tulltaxan. Detta
kanske inte är ett tillfredsställande besked
för herr Ewerlöf, men det beror väl
kanske inte på hur jag har formulerat
svaret, utan det beror på det sakläge i
vilket frågan befinner sig.

Sedan något ord om det nordiska. Jag
har för egen del vid flera tillfällen, även
i riksdagen, klart understrukit att jag
alltid har betraktat våra strävanden att
åstadkomma ett samarbete mellan de
nordiska länderna inte som ett alternativ
utan som ett viktigt komplement till
våra strävanden att över huvud taget
frigöra handeln ytterligare, och jag tycker
att detta är lika sant i dag som det
har varit förut. Jag kan inte inse att förhandlingarna
om ett frihandelsområde
skulle ha komplicerat arbetet på det nordiska
planet från vår synpunkt. Däremot
har jag en känsla av att inom något av
våra nordiska grannländer intresset för
en nordisk tullunion har vuxit just därför
att en del av de åtgärder, som skulle

bli följden av en nordisk tullunion, ändå
kommer att få vidtas i sitt västeuropeiska
sammanhang.

Det har, såsom herr Ewerlöf i sin
egenskap av medlem av Nordiska rådet
och dess ekonomiska kommitté är väl
underrättad om, sedan en tid pågått expertundersökningar
om hur det nordiska
samarbetet skall infogas i det västeuropeiska,
och dessa utredningar beräknas
vara slutförda någon gång under
höstens lopp, i sådan tid att Nordiska
rådet vid sin session i slutet av oktober
får tillfälle att ta upp en realdebatt om
hela denna fråga. Jag tror därför inte
att det för Sveriges vidkommande finns
någon anledning att driva tesen att vi
bör vänta med det nordiska för att se
vad som kommer ut av det västeuropeiska.
Det förra är, som jag sade, inte
ett alternativ till det senare. Det kan
möjligen göra tjänst som en förberedelse,
och då bör vi ta vara på chansen,
såvida det västeuropeiska drar ut på
tiden längre än vi nu hoppas.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Den remissdebatt, som
i dag förts, har i mycket stor utsträckning
handlat om valets utgång och vad
som skall ske därefter. Jag fäste mig
särskilt vid herr Ohlons anförande, där
han till en del upphöil sig vid valutgången.
Herr Ohlon deklarerade en ganska
egendomlig inställning som jag inte
kan underlåta att i någon mån bemöta.

Han förklarade att ökade folkpensioner
medför större risker för vårt land.
Jag vet inte, om han menar att riskerna
skulle bli mindre, om man införde
en lagfäst tilläggspension. Jag förmodar
att han menade att riskerna skulle bli
mindre, om man genomförde det förslag
som folkpartiet i sista minuten
framlade.

Vidare sade han att han måste beklaga
att högern vunnit tre mandat, då
folkpartiet har gjort sitt bästa för samförståndslösningen,
och ändå mera beklagade
han att centerpartiet, som är
ännu mera konservativt, hade vunnit.
Ja, det är en glädje för oss att höra att
herr Ohlon har fått en annan uppfatt -

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

ning om centerpartiet. Det är inte mer
än ett par tre år sedan han här i remissdebatten
talade om »de socialistiska
regeringspartierna»; däri inbegreps
alltså den gången även mitt parti.

Jag vill bara beträffande vår inställning
till frågan om tilläggspensioner och
till det förslag, som har framlagts, säga
att det väl är klart i denna kammare
såväl som ute i landet att vi lämnade
regeringen på den grund att vi inte
kunde acceptera det förslag till tilläggspensioner
som regeringen framlade. Detta
visar väl ändå ett klart ställningstagande.
Vi har ju strikt hållit på vår linje,
under det att de andra partierna har
lämnat de förslag som de stödde i folkomröstningen.

Nu kan man ju fråga sig: Har det omval
som skett, gett den majoritet som
socialdemokraterna önskade? Jag säger
att så inte är förhållandet. Statsministern
har förklarat att regeringen anser sig
kunna framlägga en proposition på den
vinst partiet gjort, men jag undrar i
alla fall, om det inte rimmar dåligt med
vad man på det hållet vid flera olika
tillfällen sagt om att man inte vill bygga
ett riksdagsbeslut på de kommunistiska
rösterna. Nu har man visst släppt
den tanken och ämnar till och med
lägga fram ett förslag, som skulle kunna
bifallas endast med lottens hjälp; då
skulle också de kommunistiska rösterna
vara inräknade.

Då valutgången blev den att regeringen
inte nådde den erforderliga majoriteten,
tror jag det hade varit riktigast
att bilda en samlingsregering.

Finansministern har här i dag framhållit
att våra finanser inte alls är så
dåliga som oppositionen velat göra gällande.
lian talade en hel del om hur
utgifterna hade ökat, vilket ju ingen
kan bestrida. Han uppehöll sig vid olika
utgiftsposter och påpekade hur de hade
ökat under ett tiotal år och att utgifterna
var i ständigt stigande. Men så
frågade finansministern: »Vad vill oppositionen
komma med för förslag för
att bättre kunna klara ut den här situationen?»
Han talade inte alls om att
regeringspartiet avsåg att sänka skatter 5

Första kammarens protokoll 1958. Nr B

Statsverkspropositionen m. m.
na eller minska de statliga utgifterna.
Jag skulle därför vilja säga att det i dag
hade varit ett tillfälle för regeringssidan
att söka lämna kammaren en upplysning
om på vilka områden man skulle kunna
tänka sig en besparing. Regeringen har
noga hållit inne med detta. Från dess
sida har bara talats om statens ökade
behov av upplåning — 1 500 miljoner
kronor i år och nästa år kanske 2 000
miljoner. Ingen vet, säger man sedan,
om ens detta förslår. Jag tycker att enbart
dessa tendenser är sådana, att samtliga
partier i riksdagen borde finna
sig föranlåtna att inför en sådan situation
deltaga i en regering, där man
på både det ena och det andra hållet
finge knappa in litet på vad man annars
skulle vilja genomföra.

Jag skulle vilja säga att tilläggspensionerna
väl inte är mera heliga än att
man skulle kunna vänta något år med
att genomföra dem och se hur landets
finanser utvecklar sig. Kanske det kan
bli en omsvängning som gör att man kan
klara av den här frågan utan att begära
hjälp från andra partier. Om regeringen
nu, som den hotar med, söker genomdriva
förslaget med lottens hjälp, tror
jag att vi kan komma att hamna i samma
situation som när sjukförsäkringen
genomfördes. Regeringen fick då meddela
kamrarna att finanserna var sådana
att beslutet inte kunde genomföras,
utan verkställigheten måste uppskjutas
på en viss tid. Detsamma tror jag kan
inträffa, om man nu försöker genomtrumfa
pensionsförslaget i det skick det
föreligger. Jag tror inte att rikets ekonomiska
resurser medger en så kraftig
social utgift som denna. Finansministern
talade om hur de sociala utgifterna ökat
under de senaste tio åren. Jag tror han
sade att de stigit från 800 miljoner till
2 000 miljoner kronor, och då var ändå
inte ifrågavarande ökning inräknad, en
av de största ökningar som någonsin förekommit
när det gäller anslagen på det
sociala området. Detta gör att man blir
mycket betänksam. Borde vi inte i rättan
tid försöka hejda de väldiga statsutgifter
som vi har i vårt land och gå
in för en mera sparsam metod?

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Då uppställer sig naturligtvis frågan,
var man skall spara. Jag skulle vilja säga
att vi bör se över hela vårt sociala
välfärdsprogram. Där skulle man säkerligen
på många punkter kunna göra besparingar
utan att detta på något sätt,
åtminstone i någon större utsträckning,
skulle skada dem som förut har åtnjutit
denna hjälp. Jag tänker på de väldiga utgifter
som bostadsbyggandet kräver. Det
gäller en summa på en miljard kronor
om året.

Jag kommer i håg när dessa bostadssubventioner
infördes. Då motiverade
man dem med att löneeftersläpningen
var så stor, att man borde försöka motverka
den genom att på detta sätt försöka
hjälpa folk att få bostäder, men nu
skulle jag inte kunna tänka mig att löneeftersläpningarna
fortsätter, utan nu har
ju även finansministern erkänt att eftersläpningen
återhämtats, och då borde
man väl se över detta stora byggnadsprojekt
på sådant sätt, att de som har
ekonomiska resurser att skaffa sig en
bostad får göra det utan statligt ingripande.
Jag tror inte heller att det vore
orimligt om man, som herr Ewerlöf sade
här i dag, läte dem pröva lånemarknaden,
som allmänheten i övrigt får göra.
De finge då se hur det står till på den
fria lånemarknaden, och då bör ju också
en ränteavgift erläggas, som motsvarar
vad andra yrkesutövare får betala.
Jag tror att man på detta område skulle
kunna inbespara många hundra miljoner
kronor utan att på något sätt skada
dem som behöver bostad, fastän de kanske
då, liksom alla andra som driver
en näring eller vill skaffa sig någonting
får göra, finge tänka litet mera på att
spara så att de får råd.

Jag kan aldrig tänka mig, herr talman,
att fortsätta med ett ränteläge som ligger
vida över vad andra länder har,
t. ex. England, Tyskland, Amerika och
Schweiz. I Amerika är diskontot en och
en fjärdedels procent, och det ger ju
inte på något sätt vid handen att vårt
ränteläge skulle kunna vara av behovet
påkallat.

Då säger man: Om vi inte håller detta

höga ränteläge, kan vi inte skaffa fram
de pengar som behövs till bostadsbyggandet.
Ja, men om vi genomför ett stabilt
och lågt ränteläge, tror jag att även
de som vill bygga bostäder skulle ha
samma möjligheter att skaffa sig pengar
som de som utövar ett fritt yrke och
själva får försöka klara det.

Jag tror också att man måste se till
att skattelättnader införs. Yi kan nog
inte göra som vi nu har gjort en lång
följd av år: bara öka på skatterna och
säga att vi måste ta ut punktskatter här
och punktskatter där för att få finanserna
att gå ihop. Den sista stora punktbeskattningen
infördes ju för att få försvaret
ordnat. Jag undrar i alla fall, om
inte det är mera rättvist, att ett så viktigt
område som försvaret får ordnas genom
att varje medborgare får bidraga
efter sin förmåga i stället för att man
som nu skett beskattar vissa varuslag
som man vet är efterfrågade.

Här har i dag inte talats mycket om
jordbrukets problem, men vi har sett
hur man löser det. Yi var ju mycket
betänksamma, när man införde treårsavtalet;
vi ansåg att det var för lång tid
att binda sig, då inga andra yrken skulle
bindas. Man försäkrade då att det inte
alls var någon fara, men vi har sett hur
det verkar. Jordbruket har under nästan
ett helt år legat med 15 procents
eftersläpning. Nu skulle jag vilja fråga
regeringen, om den tänker ordna så att
dessa 15 procent kommer de människor
till godo, som enligt gällande avtal har
rätt att uppbära dem. Tänk på hur det
skulle se ut, om jordbrukarna ginge till
sina anställda och sade: »Regeringen
har inte hållit sitt löfte. Den har inte
följt avtalet; nu måste vi nedbringa edra
löner. Vi har 15 procent mindre i inkomst
än vi skulle ha.» Jag undrar hur
det skulle ta sig ut. Jag skulle inte vilja
rekommendera ett sådant uppträdande.
Det är ungefär vad regeringen gör mot
Sveriges jordbrukare, men jag skulle
inte vara med på att vi upprepade det
mot våra anställda. Har man ingått ett
avtal, anser jag att man bör hålla det,
och det bör ligga i regeringens intresse

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

att fortast möjligt lösa denna fråga på
det för landet mest gynnsamma sätt som
är möjligt.

Jag blev mycket glad i dag, när jag
hörde herr förste vice talmannens deklaration
att ett ingånget avtal skall hållas.
Han sade då också, att om man tror
att man kan klara det hela genom att
höja margarinpriset med 50 öre, så räknar
man nog fel. Jag tror det ligger mycket
i detta. Vi klarar inte situationen
med det, men vi kan ingripa på många
olika områden. Låt oss sänka räntan till
ett normalt belopp! Det skulle innebära
en stor förbättring för de mycket skuldsatta
jordbrukarna. Där finns en framkomlig
väg, och det finns säkert många
andra vägar, som man skulle kunna använda
för att nå ett tillfredsställande
resultat.

Så säger man att vi är lyckligt ställda
här i vårt land, då vi har kunnat hålla
arbetslösheten inom rimliga gränser. Ja,
inom det parti som jag tillhör är vi
mycket måna om att se till att människorna
har sysselsättning. Det kan ju
inte vara landsgagneligt att det går flera
tusen människor arbetslösa, utan det
måste vara bättre att man försöker ge
dem sysselsättning. Men då får man
också komma ihåg, att om vi skall nå
ett sådant tillstånd och kunna upprätthålla
det måste också näringarna —
jordbruk, handel, industri och vad det
vara månde —- ha en sådan inkomst, att
de har möjlighet att producera varor
och på så sätt hålla arbetslösheten utestängd.
Jag tror för min del att vi är
beredda att medverka till sådana åtgärder
som är av behovet påkallade för
detta ändamål, men vi kräver i gengäld,
att våra synpunkter skall bli beaktade
på sådant sätt, att man åtminstone kommer
att hålla vad som är lovat.

Jag åhörde mycket noga det intressanta
anförande, som statsrådet Lange
här höll om frihandel, europamarknad
och dylikt. Det är självklart att Sverige
inte kan isolera sig och ställa sig utanför.
Vi måste naturligtvis i viss mån
vara med i detta handelsavtal. Men vi
hörde ju också, hur det ena landet efter
det andra gör undantag för en hel del

Statsverkspropositionen m. m.
varor och hur Frankrike inte vill vara
med om avtalet, förrän man har sina
finanser ordnade. Ja, det kan gå så långt
här hemma, att inte heller vi kan vara
med om detta, förrän vi har våra finanser
ordnade. Jag tror också att vi har
all anledning att vara ytterst försiktiga
när det gäller de varuslag, som alla länder
har överproduktion av, nämligen
livsmedlen. Som vi ser det inom jordbrukarkretsar,
har vi inga som helst
möjligheter att tänka oss ett frihandelsområde,
där man håller gränserna öppna
för länder som har billigare arbetskraft
och därför kan producera till lägre
kostnader än vi har möjlighet att göra.
Jag tror att vi bör vara försiktiga när
det gäller just detta område, så att vi
inte går med på sådana överenskommelser,
att vi i fortsättningen kanske
inte har möjligheter att hävda oss. Vi
bör iaktta all den försiktighet som kan
vara påkallad. Jag vill dock inte med
detta ha sagt, att vi på något sätt skall
isolera oss, utan vi bör säkerligen hålla
oss framme och bevaka våra intressen.
Men då bör vi också se till att skydda
den svenska produktionen av de varuslag,
som vi vet att alla andra länder
såväl som vårt land har överskott av.

Om man från regeringens sida håller
alla överenskommelser, som är undertecknade,
tror jag att också jordbrukarna
— trots det bekymmersamma läge vi
befinner oss i inom jordbruket — är
beredda att så gott som det är möjligt
hjälpa till att också motverka arbetslösheten
och hålla våra industrier i gång
i den utsträckning detta är möjligt.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag är övertygad om att
åtskilliga av kammarens ledamöter nyss
med lika stor beklämning som jag lyssnade
till vad herr Öhinan hade att säga
om de senaste händelserna i Ungern.
Han fann avrättningarna där i sin ordning
och frågade: »När blev det rätt att
försvara högförräderi och statskupper?»
Ja, till det är bara att säga, att det aldrig
är rätt, och det är väl därför den
fria världen i dag är så upprörd över

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. in.
de övergrepp, som skett mot det för sin
frihet kämpande ungerska folket. Jag
skall avstå från att närmare karakterisera
herr Öhmans uttalanden. Jag bara noterar
dem och säger, att de fäller honom
och hans parti och ytterligare markerar
deras ställning utanför den svenska
demokratiens gemenskap.

Låt mig sedan, herr talman, få säga
några ord om valutgången, som ju har
kommenterats i åtskilliga anföranden
här; jag skall bara göra några konstateranden
och reflexioner om den. Jag
vill först fastslå, att valutgången inte
har bidragit till att lösa pensionsfrågan.
Regeringen gick till val för att försäkra
sig om ett bättre underlag, men vi kan
konstatera att de två partier, som stödde
dess förslag, fick precis samma andel
av väljarkåren — något under hälften
— som de hade redan 1956. Man
lyckades sålunda inte ens med en tiondels
procent öka sin andel av väljarkåren
med pensionsfrågans hjälp. Däremot
är det riktigt som herr Strand underströk
i förmiddags, att det finns en
bred majoritet för lösning av frågan
om tilläggspensionerna; men därmed är
ju inte sagt hur frågan skall lösas. Problemet
gäller inte, om frågan skall lösas,
utan hur den skall lösas.

Jag fäste mig vid ett tonfall hos herr
Strand, när han sade att frågan nu måste
föras fram. Jag tycker inte heller att
det finns anledning att långliala med
den, men det lätta drag av panik inför
den, som man nu så ofta lägger märke
till från socialdemokratiskt håll, förefaller
mig något omotiverat mot bakgrund
av att socialdemokratien ju praktiskt
taget oavbrutet sedan 1932 har
befunnit sig i regeringsställning. Det är
litet gåtfullt, varför man just nu fått så
gränslöst bråttom med denna fråga.

Jag måste bekänna, att jag inte kan
beundra den statskonst, som bragt det
hela därhän, att möjligheterna till en
allmän demokratisk samling i tilläggspensionsfrågan
försummats och att man
nu synes vara beredd att med lottens
och kommunisternas hjälp driva igenom
ett förslag, som icke garanteras av
en folkmaj oidtet utan stödes endast av

en minoritet. Det är verkligen dålig demokrati
och ger ju, även om reformen
skulle genomföras, en mycket dålig förankring
i folket •— något som inte bådar
gott för framtiden.

Valet har inte heller klarat upp det
parlamentariska läget, såsom också herr
Strand underströk i sitt anförande.

Låt mig så, innan jag går vidare, säga
ett par ord till herr Elofsson med anledning
av hans anförande nyss. Han
försökte få det till en motsättning vad
herr Ohlon hade sagt för ett par år sedan
i en karakteristik av bondeförbundets
politik och vad han sagt i dag.
För två år sedan karakteriserades politiken
i varje fall såsom delvis socialistisk
och i dag såsom mycket högerbetonad,
och det är nog alldeles riktigt.
Jag skulle vilja be herr Elofsson att gå
igenom den politiken, och han skall nog
upptäcka, att det finns skäl att göra
sådana funderingar som herr Ohlon
gjorde.

Vidare var herr Elofsson litet fundersam
över ett uttalande av herr Ohlon
när det gäller folkpensionerna, där han
hade uttalat en viss oro för de samhällsekonomiska
konsekvenserna. Ja, det enkla
sammanhanget är ju, att folkpensionerna,
som vi alla varit eniga om, inte
innebär något som helst sparande utan
är en direkt konsumtionsstimulerande
reform.

Det har också från centerpartiets sida
varit en del tal om räntefrågan. Det är
ju i och för sig intressant att den tages
upp, eftersom den spelat en betydande
roll i den ekonomiska debatten under
efterkrigstiden. Jag fäste mig vid att
herr Bengtson här framhöll — det är
kanske inte så särskilt originellt — att
man på det hållet vill ha regleringar när
de är nödvändiga. Det är kanske en deklaration
som de flesta vill skriva under.
En ytterligare sänkning av räntan
är det dock litet svårt att nå enighet om
just i innevarande läge — ingen vill
väl ha en onödigt hög ränta. Men det
får väl ändå vara någon ordning på
resonemanget. Vill man hålla sig till
generella metoder, kan man naturligtvis
inte avstå från att använda räntan

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

— dock inte nödvändigtvis bara den

— om man vill göra allvarliga ansträngningar
att skilja sig från regleringspolitiken.
Det är klart att man i praktiken
måste röra sig med kombinationer, men
att, såsom herr Elofsson här gjorde,
längtansfullt tala om att söka nå det
amerikanska ränteläget eller det schweiziska
förutsätter verkligen att man under
en lång tid för en helt annan ekonomisk
politik än den som koalitionsregeringen
och den nu sittande regeringen fört
under praktiskt taget hela 50-talet.

Jag skulle också vilja ta upp en sak,
som berördes av finansministern i hans
anförande tidigare här i dag. Han
nämnde bland de åtgärder som skall
vidtagas för att stimulera konjunkturen,
att handelsministern har kommit med
ett förslag om fördubbling av exportkreditgarantierna,
vilket ju i och för sig
är en alldeles utmärkt sak, och jag tror
att det är fullt riktigt. Men det är en
fråga i detta sammanhang som jag skulle
vilja fästa handelsministerns uppmärksamhet
på. Jag ser honom inte här
i kammaren, men jag hoppas att min
fråga kan föras vidare till honom.

Det skulle otvivelaktigt från näringslivets
sida hälsas med tillfredsställelse,
om man, samtidigt som denna ökning
av exportkreditgarantierna genomföres,
kunde ta under övervägande en uppmjukning
av de regler, efter vilka garantierna
lämnas. Den principen tilllämpas
ju för närvarande — om jag är
riktigt underrättad — att exportören
står en självrisk på 30 å 35 procent,
men därvid skall man observera att denna
självrisk ligger på sista delen av betalningen
från importörlandet. Detta
medför att om exempelvis en exportör
beviljar en kredit med en tredjedels
amortering varje år, står exportören
själv risken för hela det tredje året, alltså
det år som är längst bort och givetvis
är det mest riskabla året. Nu säger
man — och det ligger väl någonting i
det — att man låter exportören bära
självrisken på vad man vill beteckna
som hans förtjänst. Det är väl dock inte
troligt att exportörerna i genomsnitt har
en så stor förtjänstmöjlighet som dessa

Statsverkspropositionen m. m.

30 å 35 procent, vilka utgör självrisk i
dessa sammanhang, allra minst när det
är fråga om export av kapitalvaror. Den
hårdnande exportkonjunkturen har otvivelaktigt
pressat ihop marginalerna för
vår exportindustri.

Jag vill därför fråga, om handelsministern
är benägen att låta underkasta
denna tredjedelsregel en uppmjukning.
Det är uppenbart att exportkrediterna i
nuvarande läge spelar en mycket betydande
roll och att en uppmjukning härvidlag
skulle komma att hälsas med mycket
stor tillfredsställelse bland exportörerna,
som ju har en hårdnande marknad.

Därmed är jag redan litet grand ute
på det internationella fältet. Jag skall,
herr talman, tillåta mig att dröja en
stund vid ett problem, som säkerligen
kommer att visa sig vara av avsevärt
större betydelse för vår ekonomi och för
vår framtid över huvud taget än de allra
flesta av de frågor, som vi har anledning
att diskutera här i kammaren.

Häromdagen publicerades i de svenska
tidningarna korta utdrag ur en nyligen
gjord undersökning inom Förenta Nationerna
rörande befolkningsutvecklingen
i världen. Man kunde där konstatera
en enorm befolkningsökning redan nu
och en ständigt stegrad takt i denna
befolkningsökning. Det är många orsaker,
som samverkat härtill. Låt mig bara
nämna några av dem. Man har konstaterat
att i stora områden i världen, där
dödligheten bland nyfödda förut uppgått
till omkring 50 procent, har man fått en
ständigt ökande sektor — ingen vill beklaga
den saken i sig själv — inom vilken
man lyckats pressa ned siffrorna
beträffande barnadödligheten till omkring
10 procent. Det innebär således att
90 procent överlever mot tidigare 50
procent. Men så har vi en kombination
av höga födelsetal — i stora områden av
jordklotet utgör födelsetalet 45 per 1 000
invånare — med ett sjunkande dödstal;
i många länder ett dödstal på 10 per
1 000 invånare. Detta ger tillsammans en
befolkningsökning per år med omkring
3,5 procent. Med dessa siffror som underlag
fördubblas befolkningen på den

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
utomordentligt korta tiden av 20 år, och
det behövs inte mer än 60, 70 år för att
en befolkning skall tiodubblas.

Denna undersökning inom Förenta
nationerna har lett till konstaterandet,
att man — om det inte inträffar någon
sensationell förändring i levnadsförhållandena
på jordklotet så att befolkningsökningen
stagnerar — även vid försiktiga
beräkningar kan utgå ifrån att den
totala befolkningsmängden redan mot
slutet av detta sekel, alltså om drygt 40
år, kommer att uppgå till nära 7 miljarder
människor, medan det i dag beräknas
finnas cirka 2,7 miljarder människor.

Vi bör också lägga märke till i vilka
områden i världen denna enorma folkökning
äger rum. Låt mig nämna att
den sammanlagda folkmängden i Europa,
Nordamerika och Sovjet nu är cirka 30
procent av världens befolkning men den
kommer enligt föreliggande prognoser att
om 50 år vara endast 20 procent av världens
befolkning. Och viktigare ändå ur
de synpunkter jag vill dra fram: från
nu och fram till år 2 000 kommer de mer
utvecklade länderna att ha ökat sin befolkning
med 65, 70 procent, ungefär
från nuvarande 790 miljoner till 1 300
miljoner, medan de mindre utvecklade
länderna — de som vi i dagligt tal kallar
de underutvecklade länderna —
kommer att ha ökat sin befolkning med i
runt tal 160 procent. De beräknas i dag
ha en befolkning på 1,9 miljarder, men
omkring år 2 000 har denna siffra stigit
till cirka 4,9 miljarder eller nära 5 miljarder.

Det pågår, som alla vet, ett betydande
arbete i form av teknisk och annan hjälp
till dessa underutvecklade länder. Att det
nu blir en sådan enorm befolkningsökning,
sammanhänger delvis med denna
hjälp. Situationen kan kanske karakteriseras
på det sättet att å ena sidan medför
denna verksamhet tillräcklig utveckling
och hjälp till utveckling för att pressa
dödstalen nedåt. Å andra sidan har man
inte lyckats sänka födelsetalen. Om vi
betänker att dessa faktorer samverkar
i redan tätbefolkade områden, framstår
problemets allvarliga och rent av explo -

siva natur med ytterlig skärpa. Jag vill
säga att Västerlandets lyckligt lottade industriländer
alltför länge försummat sina
skyldigheter och sitt eget välförstådda
intresse när det gällt dessa underutvecklade
länder. Men vad man bl. a. har
försummat i det lilla man gjort är att
inse hjälpens samband med befolkningsutvecklingen.
Detta har man nu äntligen
börjat uppmärksamma, och många frågar
sig i det läget vad som nu görs på
olika håll och om man inte snarare riskerar
att påskynda en oöverskådlig katastrof
än medverkar till en lösning
av detta för oss alla fundamentala problem
och om man inte påskyndar en
katastrof, såvida man inte vid hjälpens
utformning tillser, att den blir riktig
både i fråga om tempo — vilket spelar
en betydande roll — och balans.

Första gången man i Förenta nationerna
såg problemet i ögonen var såvitt
jag vet någon gång i december förra
året, då man antog en visserligen vagt
formulerad men dock resolution, som
berörde befolkningsexplosionens konsekvenser
för utvecklingsstrategien. Vi
skall ha klart för oss att det verkligen
i hög grad är fråga om en explosion.
Man kanske kan ge en bild av hur explosionsartad
utvecklingen är, om man
går tillbaka till den tid då vi börjar få
en någorlunda säker historieskrivning
och säger, att det tog 50 sekler fram
till ungefär år 1830, innan jordens
befolkning blev en miljard människor,
och att det sedan tog ytterligare ett århundrade
fram till år 1930 att uppnå
den andra miljarden. Vi kan konstatera
att den tredje miljarden uppnås på mindre
än 35 år, och som jag tidigare sagt,
passerar vi förmodligen både fjärde,
femte, sjätte och kanske sjunde miljarden
innan detta århundrade är slut. Den
gamla balansen mellan födelsetal och
dödstal är borta, delvis genom de positiva
och — jag vill understryka •— humanitära
och i och för sig riktiga åtgärder
man vidtagit. Men hur skall man
uppnå en ny balans? Den utvecklingshjälp,
som vi lämnar, är mest ägnad att
förrycka den balans som fanns tidigare.
Ett par små försök i annan riktning är

Onsdagen den 2 juli 1958 fm.

Nr B 2

undantag som bekräftar regeln. Den statliga
och privata hjälp till teknisk utveckling,
som man för närvarande lämnar
på olika håll och genom olika kanaler,
kan väl summerad beräknas uppgå
till fyra miljarder om året.

Utformningen erbjuder en mycket brokig
och tyvärr dåligt samordnad bild.
Det förefaller emellertid som om några
ting måste göras. För det första en bättre
samordning mellan olika hjälpinsatser
och hjälpformer. För det andra har
man inte tillräckligt uppmärksammat
sambanden mellan utvecklingshjälpen
och den handelspolitik som faktiskt förs
av de högt utvecklade industriländerna.
Nu finner vi exempelvis, att medan man
hjälper åtskilliga länder att utveckla en
exportindustri, för man sedan en handelspolitik
som hindrar dem att exportera,
vilket ju inte är särskilt förnuftigt.
Sedan förefaller det, för det tredje,
som om man måste nå fram till något
slags uppfostringsprogram för att på något
sätt för familjelivet skapa och betona
nya ideal, som kan betyda ett alternativ
till den stora familjen som social
trygghetsgaranti, vilket den faktiskt
är i stora delar av dessa underutvecklade
områden.

De två första problemen förefaller väl
någorlunda möjliga att komma till rätta
med. Det tredje är givetvis mycket svårare,
något som sammanhänger med en
rad förhållanden av bl. a. religiös och
dylik natur. Men att alla tre problemen
kräver intensiv bearbetning är alldeles
uppenbart. Jag kan inte säga vilka politiska
och sociala följder som kan bli

Statsverkspropositionen m. m.
resultatet, om den nuvarande utvecklingen
fortsätter ytterligare några årtionden
— vi kan bara ana dem. Att de kommer
att bli ytterligt besvärande och allvarliga
och att vi kanske har lika stor anledning
att diskutera dem som vi anser
det nödvändigt att diskutera kärnvapenfrågan,
håller jag för troligt. Enligt min
mening utgör befolkningsexplosionen ett
hot, som är väl så allvarligt som t. ex.
kärnvapenfrågan, bl. a. därför att den
befinner sig i full utveckling. Man kan
säga, att det redan brinner i stubintråden.

Jag har, herr talman, velat framlägga
dessa fakta och farhågor, inte därför att
jag tror att kammaren är okunnig om
dem, utan därför att jag känner ett behov
av att betona nödvändigheten av
att våra representanter i Förenta Nationerna
och på andra håll gör vad de kan
för att få dessa problem belysta och bearbetade
på ett intensivt sätt. Jag är
rädd för att vi mycket snabbt kommer
att få ångra oss om vi längre försummar
dessa problem.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Kammaren åtskildes kl. 16.42.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Onsdagen den 2 juli eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr B 1 och
B 2.

Herr FRANZÉN (ep):

Herr talman! En av de viktigaste frågorna
vid sommarriksdagen är åtgärderna
mot jordbrukets avsättningskris. Den
kraftiga inkomsteftersläpning som drabbat
jordbrukets folk uppgår till 15 procent
och i vissa fall 20. Det är ett allvarligt
problem. Man måste förstå att
det råder stor oro i jordbrukarleden.
Jag är övertygad om att ingen grupp
i vårt samhälle skulle ha tagit emot en
sådan inkomstminskning utan protester.
I de flesta fall skulle knorret säkerligen
ha blivit betydligt högljuddare än de
protester som har kommit fram från
jordbrukarna.

Vi har här i riksdagen gett jordbrukets
folk löfte om inkomstlikställighet. Det
skedde genom principbeslutet vid 1947
års riksdag, där riktlinjerna drogs upp
för den framtida jordbrukspolitiken, och
det har bekräftats vid olika tillfällen,
främst 1955, då principbeslut fattades
om det nya prissättningssystemet. Treårsavtalet
har emellertid inte gett jordbrukarna
den inkomstlikställighet som
man åsyftade. Det är angeläget att det
löfte som riksdagen och statsmakterna
gett jordbruket snarast infrias.

Det var vid 1955 års höstriksdag som
principerna drogs upp för det 3-åriga
avtalet, såsom jag tidigare nämnt. Vid
vårriksdagen 1956 beslöt man sedan hur
priserna skulle sättas för att likställighetsprincipen
skulle garanteras. Meningen
var att brukare av basjordbruk med
10—20 hektar åker skulle garanteras inkomstlikställighet
med industriarbetare
i andra och tredje dyrortsgrupperna.
Den likställigheten liar aldrig uppnåtts.

Likställigheten existerade icke ens när
avtalet började tillämpas den 1/9 1956,
och sedan dess har det skett någonting
som ytterligare har varit till nackdel
för jordbruket. Kostnaderna på andra
områden har stigit, och det har
drabbat jordbruket. De tjänster som
jordbruket har köpt har blivit dyrare,
och det har gjort att inkomsten för jordbruket
har blivit mindre. Man är väl
överens om att likställigheten här skall i
möjligaste mån bibehållas, men man kan
inte komma ifrån att det från vissa håll
framförts kritik mot den här principen,
trots att riksdagen en gång godkänt den.

Jag läste för någon dag sedan en av
LO:s tidningar, Aftonbladet, och jag tar
mig friheten att citera vad som där
skrevs: »Även om produktionen hade
nuvarande omfattning och inriktning,
skulle den förmodligen kunna avsevärt
förbilligas om man inte med varjehanda
subventioner hölle oekonomiska brukningsenheter
vid liv och om man skapade
en fri konkurrens mellan olika
bygder. Kort sagt: ge oss klara siffror
på hur billiga svenska livsmedel kan
bli. Sådana siffror skulle bli den naturliga
utgångspunkten för en förnuftig
jordbrukspolitik.»

Jag har också ett tidningsurklipp från
en annan sida, vilket går i samma stil.
Det är hämtat ur tidningen Arbetsgivaren,
språkrör för Svenska arbetsgivareföreningen.
Den skriver i sin ledare i
sista numret: »Jordbruket befinner sig
i en strukturkris, både i vårt land och
i de flesta industriländer. Utvecklingen
av företagens storlek har inte kunnat
hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen.
Efterfrågesituationen är sådan
att rationaliseringen måste leda till
en drastisk reduktion av antalet företag.
Endast på detta sätt kan en tillfredsställande
inkomst för jordbrukarna
uppnås.»

De här båda tidningarna har samstämmiga
meningar. Man är överens om

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

att skall jordbruket få likställighet måste
det bli större brukningsdelar. Man är
inte nöjd med den rationalisering som
sker nu, varvid 12—15 jordbruk försvinner
varje dag. Men det är väl ändå inte
meningen, att det skulle bli på det sätt
som dessa tidningar önskat.

Aftonbladet säger också, att tidningen
vill ha en utredning om bur mycket
livsmedel behöver kosta. Jag tycker att
det skulle vara förnuftigt om en sådan
utredning blev tillsatt. Det vore bra om
man kunde få fastslaget hur mycket
jordbrukarna skall ha för sina produkter
om ett basjordbruk sköts av t. ex. en
industriarbetare i andra eller tredje dyrortsgruppen
med den fritid, den semester
och de övriga förmåner som han har.
Då kanske man fick en annan syn på
basjordbrukens storlek. Jag tycker att
en sådan utredning skulle vara på sin
plats.

Så långt Aftonbladet och Arbetsgivaren.
De har tydligen glömt bort löftena
till jordbrukets folk om rättvisa och
likställighet. Det är att hoppas att dessa
nonchalanta tonfall kommer att ändras.
Jag blev glad när jag hörde, att herr
förste vice talmannen i ett tidigare anförande
såg förnuftigare på dessa problem.
Han menade, att likställighetsprincipen
inte skulle glömmas bort. När
nu likställighetskravet ytterligare skall
prövas och omräkning efter sexprocentsregeln
skall ske framemot höstkanten,
hoppas jag att man verkligen har det
rätta målet i sikte. Det är nödvändigt att
likställighetskravet förverkligas och inte
bara blir ett talesätt.

När jordbrukarna får minskade inkomster,
har detta återverkningar även
för andra grupper. Vi är alla producenter
och konsumenter samtidigt. Några
gränslinjer mellan dessa grupper kan
man inte dra upp. Då jordbrukarna, som
i stor utsträckning köper andras varor
och andras tjänster, får minskade inkomster,
blir det också mindre efterfrågan
på de varor och tjänster som
jordbruket behöver köpa, t. ex. maskiner
och redskap, reparationer och underhåll
av byggnader. Det måste verka på det
sättet, att sysselsättningen inom indu -

Statsverkspropositionen m. m.
strien och servicenäringarna blir mindre.
Minskad köpkraft hos jordbrukarna
medför alltså olägenheter för alla grupper.
Särskilt i de trakter av vårt land,
där jordbruket dominerar näringslivet,
blir det en ödesdiger utveckling, om
de tankegångar, som framförts i de citerade
tidningsartiklarna, skulle bli allmänt
vedertagna.

Krisen i fråga om smöravsättningen
är ett särskilt svårt problem. Det blev
en stridsfråga här i riksdagen i våras,
när den socialdemokratiska regeringen
mot jordbruksnämnden och jordbruksorganisationerna
genomdrev sitt kvartalsprogram
med smörsubventioneringen.
Nu är regeringens enda bud att provisoriet
skall förlängas, inte på ett kvartal,
utan på fyra månader.

När man läser den nya jordbrukspropositionen,
B 39, möter man en jordbruksminister,
som är mäkta belåten
med resultatet när det gäller smöret.
Smörförsäljningen inom landet har enligt
en undersökning ökat med drygt
38 procent, och jordbruksnämnden räknar
med att konsumtionsökningen skulle
kunna stabiliseras vid cirka 30 procent.
Men det är ingenting som säger, att de
åtgärder som vi föreslog i våras — en
margarinprishöjning med 50 öre och en
sänkning av sockerpriset — kunde ha
gett ett ännu bättre resultat. Det hade
det säkert gjort.

Om regeringen tänker fortsätta subventioneringen,
skulle denna vid nuvarande
omfattning tillsammans med rabatteringen
till allmänna inrättningar
kosta cirka 40 miljoner kronor om året.
Jag tycker för min del, att det i nuvarande
statsfinansiella läge är mycket
pengar. Det kanske hade varit den riktigaste
vägen att följa det förslag, som
jordbrukets organisationer tillsammans
med jordbruksnämnden förordade i våras.
Smöret hade på det sättet inte blivit
dyrare för konsumenterna.

De åtgärder som regeringspartiet genomdrivit
räcker emellertid inte långt.
Svårigheterna på exportmarknaden har
skärpts ytterligare, främst genom kvantitetsbegränsningen
på englandsmarknaden.
Man kan fråga sig, om regeringen

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Statsverkspropositionen m. in.
är beredd att medverka till ytterligare
åtgärder och i så fall vilka. Skall det
bli fortsatta subventioner av statsmedel?
Vågar man hoppas, att regeringen snart
skall få klart för sig, att en höjning av
margarinpriset vore att föredra? Det
skall medges, att det i nuvarande läge
— precis som vi förutsade i våras ■—
är svårt att avskaffa smörsubventionerna.
Höjer man smörpriset nu, när man
har sänkt det så kraftigt, kommer kanske
smörkonsumtionen att minska även om
margarinpriset samtidigt höjs.

Enligt gällande avtal med jordbruket
skall statsmakterna med, som
det heter, »alla till buds slående
medel» söka avsättning för smöret
på den inhemska marknaden i en
situation som denna. Jag kan inte
med bästa vilja i världen säga, att regeringen
har uppfyllt detta avtal. Vad har
regeringen gjort? Jo, den har flyttat
över en 50-öring av smörpriset på skattsedeln
i stället för att höja margarinpriset.
Regeringen har inte gjort smöret
billigare för konsumenterna. Det är jordbruket
självt som svarat för och betalat
de minskade kostnaderna för konsumenterna.
Genom sänkningen av priset med
1 krona 50 öre har resultatet blivit, att
jordbrukarna har fått fem eller sex öre
mindre för mjölken. Det är inkomsterna
som har minskat. Detta är det verkliga
underlaget för en utveckling som jordbruksministern
är så nöjd med i sin
proposition.

När jag nu vänder mig med adress till
jordbruksministern skulle jag givetvis
vara glad om han varit närvarande i
kammaren, men det är han inte. Jag
tycker att det är en överraskande formulering
i propositionen när jordbruksministern
konstaterar, att det går att
avsevärt öka avsättningsutrymmet för
smör genom en kraftig sänkning av priset
på denna vara, utan att en genom
statliga åtgärder åstadkommen höjning
av margarinpriset behöver tillgripas. Ja,
visst kan smörkonsumtionen ökas —
den hade säkert ökat ännu mera om
man hade skänkt bort smöret! Men det
står ingenting i jordbruksavtalet om detta.
Där står det i stället att jordbruket

skall garanteras inkomstlikställighet, och
det är en helt annan sak. Det är här
fråga om ett inkomstbortfall från jordbruket
som skall ersättas.

En annan sats i jordbruksministerns
uttalande har också förvånat mig. Det
heter nämligen att det ej kan göras gällande,
att smörexporten under den tilländalupna
perioden varit omöjliggjord.
Nej, inte om man menar att smöret skall
slumpas bort på utlandsmarknaden. Men
nog måste man väl ändå medge att smörexporten
ekonomiskt sett är omöjliggjord,
och det är det frågan gäller.

Ett genomgående tema i jordbruksministerns
uttalande i propositionen är
kravet på produktionsanpassning. Det
är givet att produktionen bör anpassas,
men det kan ju tänkas ske i olika former.
Man kan med tillfredsställelse här
notera, att det i den nya propositionen
inte talas med så stora bokstäver om utslaktningen
av 250 000 kor. Att minska
mjölkproduktionen är givetvis ett komplicerat
problem. Cirka 40 procent av
jordbrukets inkomster härleder sig från
mjölkproduktionen, och för småbrukarna
är mjölken den huvudsakliga inkomstkällan.
Även för framtiden måste
mjölkproduktionen i stort sett ha denna
centrala position för småbruket, särskilt
i vissa delar av vårt land.

Det principbeslut, som riksdagen fattade
1947 rörande riktlinjerna för jordbrukspolitiken,
innebar bland annat att
statsmakterna skulle stödja en smörproduktion,
som skulle motsvara hela det
normala inhemska avsättningsutrymmet
för matfett med undantag för 40 000 ton
margarin. Nu har margarinkonsumtionen
uppgått till 115 000—120 000 ton.
Om margarinproduktionen anpassades
efter 1947 års program har vi inte en
enda ko för mycket här i landet — ja,
inte ens om margarinkonsumtionen vore
dubbelt så stor som förutsattes 1947,
d. v. s. 80 000 ton, skulle vi behövt ha
något smöröverskott.

Den riktiga anpassningen måste vara
att försöka få margarinkonsumtionen i
bättre överensstämmelse med 1947 års
program. Härför talar också beredskapsskälen.
Om vårt land blir avspärrat från

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

införsel utifrån kan vi inte trygga matfettsbehovet
genom margarinfabrikation,
som till största delen baseras på importerade
råvaror. Ur beredskapssynpunkt
är en tryggad folkförsörjning lika
viktig som ett starkt försvar. Ur den
synpunkten — och den är väl den viktigaste
— har jordbruket ingen överskottsproduktion.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! I denna remissdebatt vill
jag passa på tillfället att fästa kammarens
uppmärksamhet på problemställningar
som i detta nu bekymrar hundratusental
av de svenska medborgarna.
Jag syftar, herr talman, på förhållandena
inom det svenska jordbruket.

Jag behöver inte uppehålla mig vid
vad som varit. Detta känner vi alla till.
Jag vill endast erinra om 1947 års jordbruksbeslut.
Dåvarande jordbruksminister
Sköld framhöll i proposition, att det
närmaste målet för jordbrukspolitiken
borde vara »att bereda jordbruksbefolkningen
möjlighet att uppnå och bevara
jämställdhet i inkomsthänseende med
andra befolkningsgrupper». Denna princip,
som fastslogs av riksdagen, har aldrig
upphävts. Den har tvärtom varit
vägledande för all jordbrukspolitik sedan
dess, och den konkretiserades också
i riksdagens ställningstagande 1955, då
man fastslog att inkomstjämförelsen
skulle gälla industriarbetarlönen i genomsnitt
i de två lägsta ortsgrupperna.
Jordbruksministern år 1955, före detta
statsrådet Norup, framhöll också i en
proposition, att han ansåg den i 1947
års beslut antagna principen om inkomstlikställighet
vara i huvudsak uppnådd
med utgången av den tid jordbruksprisutredningen
omfattade. Att det
därefter inträffat en försämring framhölls
också sedermera av statsrådet
Norup.

Av de beräkningar, som kalkylsakkunniga
har gjort angående jordbrukets inkomster
och kostnader under åren 1950/
51—1956/57, framgår att denna herr
Norups prognos var riktig.

Under hela 1950-talet har fortgående

Statsverkspropositionen m. m.
penningvärdeförsämring medfört att
jordbrukets kostnader stigit oavbrutet.
Om man sätter siffran 100 som utgångspunkt
för den tid kalkylsakkunnigas beräkning
omfattar, finner vi att kostnadsstegringarna
är inte mindre än 44
procent. Inkomsterna har inte kunnat
följa med i den takten, utan stegringen
för dessa stannar vid 28 procent.

Det betyder, herr talman, att jordbrukarna
åsamkats en reell försämring, och
denna försämring, som är ett resultat av
en felaktig ekonomisk politik, har skett
oavbrutet under 1950-talet. Man bör observera
detta, när man nu är i full färd
med att diskutera de akuta svårigheterna.
Svårigheterna med avsättningen av
våra överskott kan följaktligen också
de vara orsakade av att inflationen drivit
vårt kostnadsläge så högt, att vi inte
annat än till förlustbringande priser kan
få avsättning för jordbrukets produkter.

Jag vill i detta sammanhang, herr talman,
slå fast, att jordbruksprodukternas
priser i motsats till vad som oftast sägs
inte i någon högre grad bidragit till den
inflation, som jag här berört och som
kännetecknar 1950-talets ekonomiska utveckling.
Vi får komma ihåg att levnadskostnaderna,
konsumentprisindex,
stigit i det närmaste lika kraftigt som
jordbruksprodukternas priser, men att
jordbrukets produktpriser kommer in
endast med 20 procent av konsumentprisindex.
Då är det uppenbart att de
återstående 80 procenten till övervägande
delen konstituerar stegringen i konsumentprisindex.
I själva verket kan
man vända på saken och säga, att det
är den allmänna stegringen av levnadskostnaderna,
som förklarar uppgången
på jordbruksprodukternas priser. Denna
uppgång är nämligen ingenting annat än
kompensation för en fortgående försämring
av jordbruksprodukternas bytesvärde.

Jag vill erinra om att jordbrukets förhandlingsdelegation
i sin skrivelse till
regeringen den 19 mars i år med beklagande
konstaterar, att stabiliseringspolitiken
misslyckats och att jordbrukets
bidrag till en framgångsrik sådan politik
varit förgäves. När jordbrukets tre -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.
årsavtal ingicks, var nämligen meningen
att även andra grupper skulle visa återhållsamhet.

Det kunde finnas anledning att gå in
på principerna i treårsavtalet. Jag skall
emellertid inte göra detta, eftersom vi
väl får tillfälle att senare, under höstriksdagen,
diskutera dessa principer, om
sexprocentregeln skulle bli aktuell. Jag
vill dock framhålla, att jordbruket inte
har haft möjligheter att som andra grupper
kompensera sig för kostnadsstegringarna.
I ett nytt avtal måste detta observeras.
Från högerhåll varnades vid
beslutets fattande för att inkomstlikställigheten
icke skulle komma att uppnås,
och i jordbruksutskottet reserverade sig
högerledamöterna för möjligheten att
under pågående avtalsperiod ta upp nya
förhandlingar. Jag beklagar, att dessa
reservationer icke ledde till åsyftat resultat.
Det hade varit värdefullt om vi
nu hade denna möjlighet till omprövning.

Under senare år har jordbrukets bruttointäkter
balanserat på omkring 4,5 miljarder
kronor, under det att levnadskostnaderna
stigit på 20 månader med
cirka 8 procent. Detta innebär, räknat på
det mest anspråkslösa sätt, att det svenska
jordbruket förlorat och för närvarande
förlorar cirka 1 miljon kronor
om dagen till följd av den fortlöpande
inflationen.

Men, herr talman, låt oss också ett
ögonblick syssla med jordbrukets stigande
driftskostnader. Under den tid
treårsavtalet löpt, från början och så
långt jag har siffror, d. v. s. under ungefär
halva avtalstiden eller 18 månader,
har maskinkostnaderna stigit med 12
procent, räknat på fast volym. Jag kan
anföra motsvarande stegringstal för
traktorkostnader, 0 procent, för handelsgödsel,
7 procent, för byggnadskostnader,
6 procent. Lönen till lejd arbetskraft
har höjts med 12 å 13 procent,
och räntan har också stigit.

Jag talade om maskiner och traktorkostnader.
I det sammanhanget, herr talman,
vill jag erinra om att jordbruksnämndens
undersökning av jordbrukets
innehav av vissa maskiner hösten 1957

nu föreligger färdig. Av denna undersökning
framgår, att det svenska jordbruket
sysselsätter nära 136 000 traktorer
och nära 5 000 dragbilar och jeepar.
Förbrukningen av drivmedel uppskattas
till sammanlagt 324 miljoner liter och
smörjmedelsanvändningen till omkring
12 300 ton. Dessa siffror vittnar om väldiga
investeringar och om väldiga driftskostnader,
vilket bör uppmärksammas
av dem som tror att jordbrukarnas försämrade
inkomstförhållanden är en intern
fråga för jordbruket. För varje dag
som går investerar jordbruket över en
miljon kronor i maskiner. Det betyder
oerhört mycket för vår inhemska maskinindustri
att jordbrukarnas köpkraft
bibehålies — inte minst i dagens situation,
då sysselsättningen är mera labil
än vi är vana vid. De stora investeringarna
vittnar också om att jordbruket
rationaliserat sin produktion i minst
sagt häpnadsväckande grad. Jag tror
inte att jordbruket står industrien efter
i fråga om rationaliseringar under efterkrigstiden.

Sedan har vi, herr talman, den s. k.
smörkrisen. Om den vill jag endast säga,
att avräkningspriserna på mjölk därigenom
på ett år måst sänkas med i genomsnitt
2,5 öre per kg levererad mjölk.
Jag vill också konstatera, att dessa 2,5
öre icke inverkat på producentprisindex.
Hade man i stället för priset på de
färdiga mejeriprodukterna räknat på avräkningspriset
på mjölk mellan mejerier
och leverantörer, hade man fått fram
en påverkan nedåt på producentprisindex
med ungefär 2 procentenheter. Index
för april månad skulle i så fall ha
legat vid omkring 101 och inte som
skedde vid 103. Denna sak bör inte
glömmas i diskussionen om jordbrukets
priser.

Framför allt har, bortsett från den
speciella smörkrisen, priserna på vegetabilier
sjunkit på ett oroande sätt. Om
smörkrisen, som diskuterats så mycket,
vill jag bara säga, att den på ett drastiskt
sätt illustrerat lägets labilitet på
jordbrukets område.

Uppenbart är, herr talman, att inflationen
tillsammans med sjunkande pri -

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

ser på utlandsmarknaden, särskilt på
smör, medfört en stark inkomstförsämring
för jordbruket. Detta konstaterande
gäller både om man jämför med inkomstutvecklingen
för andra befolkningsgrupper
och även sett absolut. Under
de jämförbara 20 månader, som jag
förut talat om, liar industriarbetarna
fått sina löner höjda med minst 10 procent,
och för denna grupp har det faktiskt
inträffat en reallönestegring trots
de stigande levnadskostnaderna, samtidigt
som jordbrukarnas realinkomster
utan varje tvivel nedgått.

Sveriges jordbrukare frågar sig i detta
nu, om vi är på väg in i en kris av den
omfattning som rådde under 1930-talets
första år. Vi vet att det faller skuggor
över skogsproduktionen också. Träpriserna
är inte särskilt stabila, stabilitet
kan inte heller förutses på detta område
inom den närmaste framtiden, och
skogsägarna har uppmanats begränsa avverkningarna.
Det rena jordbrukets inkomst-
och utgiftsutveckling har jag sökt
belysa i det föregående.

Jag tror att man kan säga, att det är
av vikt att jordbruket i vårt land har
god köpkraft, lika väl som det är viktigt
att övriga näringsgrenar har det.

Sveriges jordbrukare, jag upprepar
det, herr talman, ser med oro mot framtiden
men hoppas på förståelse för sina
rättvisa synpunkter. Låt oss alla hjälpas
åt att söka styra utvecklingen på ett sådant
sätt att vi inte riskerar att hamna
i ett nytt 1930-talets ekonomiska träsk.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! När debatten i andra
kammaren i pensionsfrågan den 25 april
i år var avslutad höll statsminister Erlander
ett anförande, som slutade med
följande deklaration:

»Regeringen skulle svika både sina
idéer och sin skyldighet mot de många
hundratusenden, vilkas förhoppningar
om att få sin trygghetsfråga både på ålderdomen
och för sina familjer löst
knutits till förslaget om en tilläggspension,
om den inte begagnade sig av varje
möjlighet att främja en positiv lös -

Statsverkspropositionen m. m.
ning.» »Jag har», slutade statsministern
sitt anförande, »nyss sagt, att med andra
kammarens nuvarande sammansättning
är alla vägar stängda. Regeringen
har därför för avsikt att, om andra
kammaren avvisar utskottsförslaget, hos
Konungen hemställa om andra kammarens
upplösning för att ge folket tillfälle
att ge sin mening till känna.»

Så fick vi då ett extra andrakammarval,
och resultatet har ju kommenterats
i olika sammanhang, bl. a. i remissdebatten
här i dag.

Hur man än vill försöka tolka innebörden
i det valresultat, som framkom
genom riksdagsvalet den 1 juni, så kan
man väl knappast komma ifrån, att utgången
av valet innebär en skärpning
av motsättningarna i pensionsfrågan.

De partier, som ställt sig bakom förslaget
om en obligatorisk tvångslagstiftning
i fråga om tilläggspensioneringen,
nämligen socialdemokraterna och kommunisterna,
hade sammanlagt, procentuellt
sett, mycket liten framgång i valet,
medan de partier, som ställde sig
helt avvisande till varje form av lagstiftning,
nämligen högern och centerpartiet,
blev valets verkliga segerherrar.

Om regeringen hade hoppats — och
det får man väl utgå ifrån — att extravalet
skulle ge regeringslinjen i pensionsfrågan
klart förtroendevotum, så
måste man väl säga att valresultatet dåligt
motsvarar de socialdemokratiska
förhoppningarna. Detta har ju herr
Strand också givit uttryck för i dagens
debatt, om jag förstod honom rätt.

Folkpartiet har lagt fram ett klart positivt
förslag till lösning av frågan om
tilläggspensionering. Förslaget blev vederbörligen
avhånat före valet, inte
minst från socialdemokratiskt håll. Nu
efter valet har dessa tongångar varit
något mera dämpade. Herr Strand, som
såvitt jag har kunnat uppfatta det aldrig
har anslutit sig till de hånfulla
kritikernas skara, framförde i sitt anförande
tanken på en möjlig samverkan
mellan folkpartiet och det socialdemokratiska
partiet för lösande av frågan
om tilläggspensionering. Ja, så mycket
kan man väl säga, att det i dagens poli -

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.
tiska läge förefaller som om enda möjligheten
till en positiv lösning av pensionsfrågan
med något större majoritet
i andra kammaren än hälften av rösterna
plus en lottröst, eller vad man
nu skall kalla det, vore något slag av
samverkan mellan de båda demokratiska
vänsterpartierna, alltså socialdemokraterna
och folkpartiet. Huruvida en sådan
samverkan verkligen kan komma till
stånd kommer, skulle jag tro, i mycket
hög grad att bero på regeringspartiets
vilja att medverka till frågans lösning.

Folkpartiets förslag vid vårriksdagen
innebar väl ändå ett ganska stort tillmötesgående
mot regeringslinjen i tilläggspensioneringsfrågan,
och jag anser det
nog tämligen uteslutet att partiet helt
skulle överge sin tidigare intagna principiella
ställning i frågan.

Beträffande jordbrukspolitiken vill
jag — liksom herr Franzén nyss gjorde
— uttala min tillfredsställelse över den
uppfattning som herr Strand gav uttryck
åt, nämligen att statsmakterna bör
hålla fast vid den målsättning för jordbrukspolitiken
som utformades i 1947
års riksdagsbeslut. Man har onekligen
blivit orolig för att vissa uttalanden i
tidningsorgan som står den organiserade
arbetarrörelsen nära — även herr
Franzén omnämnde detta •— skulle vara
uttryck för en allmän åsiktsförskjutning
i detta avseende på den kanten. Jag vill
för min del hoppas att herr Strands
uttalande här i dag är ett bättre uttryck
för uppfattningarna på det hållet än de
tidningsskriverier som här åsyftas.

Det är förklarligt att konsumenterna
vill ha så billiga livsmedel som möjligt.
Det är också förklarligt att konsumenterna
vill ha andra förnödenheter än
livsmedel till så lågt pris som möjligt.
Vi är alla konsumenter såväl av livsmedel
som av andra förnödenheter och bör
således ha ett gemensamt intresse av
att priserna inte onödigt stiger i höjden.
Men vi bör väl inte som konsumenter
sträcka våra krav på låga priser så långt
att vissa yrkesgrupper, vilkas verksamhet
vi i stor utsträckning och på olika
sätt är beroende av, kommer att få sin

standard avsevärt sänkt i förhållande
till andra, jämförliga grupper. Jag anser
att man bör ha dessa synpunkter
i sikte då man diskuterar jordbruksfrågan
och livsmedelspriserna.

Jag vill i detta sammanhang uttala
min skepsis emot lämpligheten av att
statsmakterna vidtar åtgärder för att
alltför kraftigt påskynda produktionsinriktnings-
och strukturförändringar på
jordbrukets område. Det är enligt min
mening inte säkert att sådana åtgärder
i framtiden visar sig vara så lyckliga.
Man kan väl inte vara så alldeles säker
på att det i fråga om livsmedel alltid
kommer att vara en överproduktion på
det område där det i dag är en viss
överproduktion.

För övrigt verkar ju detta tal om
överproduktion av livsmedel, åtminstone
om man ser saken i något större sammanhang
och inte endast med begränsning
till vår egen lilla vrå av världen,
som närmast absurt. Nu skall jag villigt
erkänna, att vi väl inte kan göra
mycket för att lösa några världsproblem,
allra minst i fråga om livsmedelsförsörjningen.
Vi får väl i fortsättningen liksom
hittills inskränka oss till att i huvudsak
syssla med våra egna frågor.
Men vi bör väl heller inte alldeles tappa
bort känslan och intresset för de något
större sammanhangen. Vi är ändå i allra
högsta grad beroende av dessa sammanhang.

Herr ASPLING (s):

Herr talman! Vid denna remissdebatt
är det andra gången som pensionsfrågan
blivit föremål för en debatt efter
det att folket i val haft tillfälle att ge till
känna sin mening. Redan folkomröstningen
gav ett klart utslag till förmån
för en lagfäst tilläggspension. Valet den
1 juni har än ytterligare bekräftat väljaropinionens
positiva inställning till en
lösning av pensionsfrågan i enlighet med
regeringens förslag. De som under vårriksdagen
fällde regeringens pensionsförslag
måste ha gjort det i fullt medvetande
om att det skulle leda till riksdagsupplösning
och nyval. Resultatet av

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

junivalet har så till vida skapat klarhet i
pensionsfrågan att vi nu kan konstatera
att en majoritet av väljarna önskar
ett positivt beslut i riksdagen i pensionsfrågan.
Ingen torde nämligen kunna
bestrida att en betydande majoritet av
dem, som närmast är berörda av pensionsreformen,
önskar en snar och riktig
lösning av frågan. Detta faktum tycker
jag borde kunna skapa möjligheter
till en bred samling, då vi någon gång
nästa år har att ta ställning till lagpropositionen.

Det är dock anmärkningsvärt att en
del av dem, som under vårriksdagen med
knapp majoritet fällde regeringens pensionsförslag
och därmed förorsakade
riksdagsupplösningen och nyvalet, nu
tycks anse att ett majoritetsbeslut i posisiv
riktning skulle vara olyckligt ur demokratisk
synpunkt. Att en riksdagsmajoritet
hindrar en lösning under vårriksdagen
är naturligtvis inte mera demokratiskt
än att en riksdagsmajoritet efter
nyvalet beslutar genomföra reformen.
Tvärtom borde valresultatet ge alla
anhängare av en positiv lösning större
anledning att verka för ett beslut i denna
riktning än att på nytt söka förhindra
en sådan lösning.

Herr talman! Jag hade anledning att i
pensionsdebatten i denna kammare den
24 april konstatera att de borgerliga partierna
efter folkomröstningen i pensionsfrågan
fann anledning att ganska grundligt
överväga sina tidigare ställningstaganden.
Det ledde till att högern och
centerpartiet hamnade på en helt negativ
avslagslinje, medan folkpartiet tydligen
fann sig nödsakat att skapa en
sorts alternativ, ett alternativ som man
nu efter junivalet erkänner att allmänheten
aldrig riktigt lyckades fånga in och
till fullo förstå. Det finns ingen anledning
att verka efterklok och strö salt
i de öppna sår valresultatet förorsakat
folkpartiet, men de, som sakligt sökte
bedöma folkpartiets pensionsförslag under
våren, kunde inte undgå att konstatera
att det var ett illa tillyxat förslag,
ett förslag som inte innebar någon verklig
lösning av denna stora reform, som
under snart ett par decennier varit fö -

Statsverkspropositionen m. m.
remål för utredningar och diskussioner.
Diskussionerna under valrörelsen bestyrkte
ytterligare den kritik vi från socialdemokratiskt
håll redan tidigare ägnat
folkpartiförslaget. Det blev aldrig
avhånat, jag vill säga det till herr Sundelin,
men vi konstaterade att det inte höll
vid en närmare granskning.

Det uppfyllde på intet sätt de villkor
vi hela tiden ansett att man måste ställa
på ett reformförslag av denna betydelse,
nämligen för det första att det måste
ge ett ordentligt skydd åt alla, för det
andra att man måste ha vetskap om hur
stor pensionen blir i förhållande till inkomsten,
för det tredje att pensionerna
blir värdebeständiga och för det fjärde
att pensioneringen kan genomföras
snabbt, så att det stora flertalet av dem,
som nu är i aktivt arbete, får ett ordentligt
pensionsskydd.

Folkpartiförslaget uppfyllde inte dessa
grundläggande krav som man måste
ställa på ett modernt pensionssystem.
Nu efter valet får man höra att folkpartiet
dels hade för kort tid på sig att förklara
sitt pensionsförslag, dels att det
var tillkommet för att utgöra ett s. k.
borgerligt alternativ till det socialdemokratiska
förslaget, vilket annars kunde
förmodas ha samlat en mycket stor majoritet
bland väljarna. Det sistnämnda
konstaterandet saknar inte sitt intresse.
Det bekräftar vad man tidigt hade anledning
förmoda, nämligen att det endast
var socialdemokratien som verkligen
menade allvar med sitt förslag och
sina krav att pensionsfrågan måste lösas
nu, medan de borgerliga partierna
mera betraktat pensionsfrågan utifrån
taktiska synpunkter. Skulle man ta för
gott allt man nu kan få höra från folkpartihåll,
hade folkpartiet väl närmast
avdelats för uppgiften att med sitt ofullgångna
förslag söka förhindra att socialdemokratien
nådde majoritet för sitt
förslag.

Mot den bakgrunden är det inte överraskande
att valet fick den utgång det
fick, att folkpartiet förlorade 223 000 röster
och 20 mandat. Jag tror nämligen,
herr talman, att i våra allmänna val
och med vår upplysta väljarkår kan man

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.
visserligen inte begära att varje väljare
skall ha tid eller intresse att sätta sig
in i alla detaljer i en så invecklad fråga
som pensionsfrågan, men man skall aldrig
underskatta väljarnas instinkter, deras
känsla för rent spel och vad sakerna
ytterst gäller. Jag kan inte finna annat
än att valutslaget på sitt sätt skapat klarhet
i pensionsfrågan. Högern och centerpartiet
har i valet samlat upp den
negativa väljaropinionen i pensionsfrågan,
i vilken säkerligen återfinns många
som för egen del har sin pensionsfråga
löst, medan socialdemokratien bakom
sig samlat den överväldigande delen av
de pensionslösa, de grupper pensionsreformen
närmast gäller. Att folkpartiet
i valet dock samlat väljare bakom sig,
som önskar en lösning av pensionsfrågan,
torde det inte råda något tvekan
om.

Folkpartiets krav på en lagfäst pension
har sannolikt verkat attraktivt på
åtskilliga, och det är inte minst med
hänsyn till denna folkpartiets inställning
under valkampanjen till pensionsfrågan
som man med så stort intresse
avvaktat partiets ställningstagande efter
valet. Efter vad man nu erfarit från
folkpartiets landsmöte i Uppsala tycks
det emellertid alltjämt råda en ovilja
inom i vart fall folkpartiets ledning att
ta sig samman och förmå sig till en
omprövning — ja, säg gärna självprövning
— i pensionsfrågan. Varje parti har
naturligtvis att självt bestämma sin inställning
till olika frågor, men nog finns
det anledning att beklaga, att folkpartiet,
som tidigare sagt sig vilja befrämja
socialliberala och progressiva lösningar
av de stora reformfrågorna, nu
hesitera!'', då det gäller att klart markera
var man står och vad man vill.

Det finns ingen anledning på socialdemokratiskt
håll att stå sörjande, när
folkpartiet nu börjar sin ökenvandring,
som en folkpartitidning skrev häromdagen,
men ärligt talat tror jag att det
fanns få inom folkpartiet för cirka två
år sedan, då man började vad jag skulle
vilja kalla det stora taktikspelet i pensionsfrågan,
som trodde att det hela
skulle sluta på detta sätt. Framför allt

är det ur de stora pensionslösa gruppernas
synpunkt djupt beklagligt, att folkpartiet
åtminstone tills vidare tycks ha
stängt dörren för en värdig och riktig
uppgörelse i pensionsfrågan. Därmed
står socialdemokratien som så många
gånger förr ensam som målsman för en
stor och angelägen reform.

Jag vill, herr talman, utöver detta
tillägga några ord med anledning av
vissa kommentarer kring själva valresultatet.
Försöken att misstänkliggöra
(socialdemokratien för att kommunisterna
inte vågat bedriva sin vanliga
splittringsverksamhet vid detta val ger
sannerligen anledning till många reflexioner.
Det finns tyvärr ingen möjlighet
att bevisa, i vilken utsträckning
kommunisternas taktiska spel i detta val
påverkat valutgången, men det finns anledning
erinra om att kommunisterna
nu förlorat flera röster där de ställt
upp än de sammanlagt hade i alla övriga
valkretsar 1956. I de 11 valkretsar
där kommunisterna avstod från att ställa
upp visar det sig att vinster och förluster
för socialdemokratien, jämfört
med 1956 års val, tar ut varandra. I de
valkretsar där kommunisterna ställde
upp visar däremot röstsiffrorna för vår
del en nettoökning med över 45 000 röster.
I Värmland och Västernorrland, där
kommunisterna enligt alla förhandsberäkningar
hotade socialdemokratiska
mandat, ställde de upp ändå. Glädjande
nog blev den kommunistiska tillbakagången
förhållandevis mycket stark just
i dessa valkretsar, medan antalet socialdemokratiska
röster ökades.

Men, säger man, mandatvinsten i Örebro
lyckades socialdemokraterna klara
tack vare att kommunisterna inte ställde
upp. Hur vet man det? Med en röstökning
på 7,6 procent säkerställde vi
mandatvinsten från folkpartiet i detta
län. När man nu gör gällande att vi inte
skulle ha kunnat nå detta resultat om
kommunisterna ställt upp, finns det anledning
erinra om att vår röstökning
är betydligt större i Stockholm, Norrbotten
och Göteborg — och i dessa valkretsar
deltog som bekant alla partier.
I Stockholm kunde vi inregistrera ett

Onsdagen den 2 juli 1958 enl. Nr B 2 81

plus på 12,8 procent, i Norrbotten 17,0
procent och i Göteborg 9,6 procent i
förhållande till 1956.

Kommunisterna har lidit ett kraftigt
och ur demokratisk synpunkt glädjande
nederlag med en total röstminskning på
64 707 röster, varav över hälften kommer
på de kretsar där kommunisterna
ställde upp. Det är djupt beklagligt att
de borgerliga partierna av partipolitiska
skäl i stället för att instämma i denna
tillfredsställelse försökt misstänkliggöra
socialdemokratiens inställning till kommunisterna.
Man trodde att något dylikt
inte skulle kunna förekomma i våra dagars
politiska debatt i Sverige.

Minst sagt förvånad blir man, då man
erfar att folkpartiets ledare, professor
Ohlin, i ett tal inför folkpartiets riksdagsgrupp
den 18 juni inte drar sig
för att blanda in de senaste våldsdåden
i Ungern i den svenska pensionsdebatten
i avsikt uppenbart att därigenom söka
misstänkliggöra socialdemokratiens
inställning till kommunisterna. Denna
sorts polemik, som dess bättre rönt kritik
i herr Ohlins egen partipress, borde
inte ha någon plats i den fria debatten
mellan de demokratiska partierna
i vårt land. Socialdemokratiens ställning
gentemot kommunisterna är nu som
tidigare så klar, att någon deklaration
härom inte är behövlig. Det är socialdemokratiens
ständiga vakthållning mot
kommunisterna på arbetsplatserna och i
fackföreningarna, som i hög grad bidragit
till att partiet i dag närmast är
att betrakta som en sekt.

Vi har dock aldrig tvekat att klart
säga ut, att man aldrig kan bekämpa
kommunisterna genom förbud. Kommunisterna
är företrädda i Sveriges riksdag
av ett fåtal representanter. Hur de röstar
är en sak som inte kommer socialdemokratien
vid. I ett flertal viktiga
frågor har kommunisterna slagit följe
med de borgerliga partierna och lagt
sina röster där. Självklart har kommunisternas
röster räknats på samma sätt
som de andra partiernas. I pensionsfrågan
har kommunisterna funnit det
opportunt att inte gå emot denna för
hela den svenska arbetarklassen ange 6

Första kammarens protokoll 1958. Nr B

Statsverkspropositionen m. m.

lägna reform. Var de vill lägga sina
röster i denna fråga, liksom i andra frågor,
är deras egen sak att avgöra. Vill
kanske folkpartiet, att kommunisternas
röster inte skall räknas, att partiet skall
förbjudas? Säg då ifrån och låt oss få
se förslag härom.

Herr talman! Herr Olilon har i dag
på förmiddagen beklagat, att motsättningarna
i pensionsfrågan skärpts. Flera
andra talare har varit inne på samma
sak. Det är en tolkning av läget,
som jag för egen del inte kan acceptera.
Redan under våren deklarerade högern
och centerpartiet sin klara ståndpunkt
— den negativa. Såvitt jag förstår har
ingenting inträffat som vare sig skärpt
eller förändrat dessa partiers inställning
till pensionsfrågan. Folkpartiet hade
mot bakgrunden av folkomröstningsresultatet
funnit angeläget att komma med
ett nytt förslag. Partiet har lidit ett nederlag
— ett svidande nederlag,
för att använda herr Olilons egna
ord — på det förslaget. Vad vi nu
kan konstatera är att valet ganska eftertryckligt
markerat att en övervägande
del av väljaropinionen, av dem som direkt
berörs av pensionsfrågan, uttalat
sig för en snabb och riktig lösning av
densamma. Jag kan väl förstå om detta
skapat problem för folkpartiet, men om
partiet säger sig önska en lösning av
pensionsfrågan, bör partiet också ta
konsekvenserna av valutslaget.

Jag anser, herr talman, att valutgången
inte innebär en skärpning av motsättningarna
i pensionsfrågan, utan mera
ett klarläggande av väljaropinionens
inställning till densamma. Det är detta
som enligt min mening också måste bli
bestämmande, då vi i en snar framtid
går att ta ställning till den väntande lagpropositionen.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om den socialdemokratiske
partisekreterarens uttalanden här
i dag skall vara signifikativa för regeringspartiets
ståndpunkt i pensionsfrågan,
då är alla möjligheter till samförståndslösning
av denna fråga uteslutna.

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Vi liar blivit avhånade för att vi ändrat
vår mening, både i valrörlesen och
nu senast av herr Aspling. Vad är det
som har skett? Det förekom i fjol en
folkomröstning. Från de grupper, som
ville ha en positiv lösning, väcktes olika
förslag, följdes olika linjer, och vi ändrade
vårt ursprungliga förslag i kompromissens
tecken för att få kontakt med
den allt överväldigande delen av valmanskåren.
Socialdemokratien däremot
har absolut vägrat att ingå på några
som helst kompromisser.

Vi har ingen anledning att — som
herr Aspling rekommenderade — gå in
på någon självprövning. Den övningen
tycker jag snarast borde göras av det
mäktiga socialdemokratiska partiet.

När jag hörde herr Aspling tala om
det lösa förslag som folkpartiet ställde
i premiereservsystemets tecken, fick jag
en bekräftelse på den uppfattning jag
redan förut haft: att systemet med premiereserver
tycks vara alldeles för svårt
att fatta för vissa människor. I själva
verket är det inte så krångligt. Det är
ingenting annat än vad det engelska socialdemokratiska
partiet gått in för i sin
»Labour’s policy for security in old
age». Jag skall i direkt översättning citera
vad engelska arbetarpartiet säger
på den punkten: »För övrigt tror vi att
denna åsikt» — det gäller premiereservsystemet
— »delas av fackföreningsrörelsen.
Det finns en berättigad farhåga
bland fackföreningsmedlemmar för att
om staten övertoge hela ansvaret för finansieringen
av socialförmåner staten
en dag kan slopa dessa förmåner för att
rida ut en ekonomisk storm. Så länge
förmånerna intjänas genom erläggande
av avgifter och finansieras ur en försäkringsfond,
vet man att förmånerna
är något som löntagaren har rätt alt få
och som ingen politiker kan ta ifrån honom.
»

Detta är det engelska arbetarpartiets
ståndpunkt. Samma ståndpunkt har vi,
men den avhånas i dag av det svenska
socialdemokratiska partiets sekreterare.
Jag måste beklaga denna inställning hos
herr Aspling, ty om den skulle vara

signifikativ för regeringspartiet, då
kommer vi in i nya strider nästa år.

När herr Aspling kom in på frågan
om kommunistpartiet, förföll han till ett
direkt fablande. Han hade några funderingar
om att vi inom folkpartiet skulle
leka med tanken på att kommunistpartiet
här hemma borde förbjudas. Jag kan
inte förstå varifrån herr Aspling hämtat
dessa sina bisarra tankar. Det är oss
fullständigt främmande, att ett politiskt
parti skulle förbjudas i detta land.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord med
anledning av herr Asplings yttrande. Jag
tog ordet närmast för att ge en mycket
vänskaplig liten varning till den socialdemokratiske
partisekreteraren att alltför
lättsinnigt värdera valresultatet. Både
herr Aspling och jag vet mycket väl
att den insats, som gjordes från vårt
partis sida, i mycket hög grad bidrog
till det uppnådda resultatet. Sedan får
herr Aspling komma med hur många
valmatematiska kommentarer som helst,
men det är ändå ett faktum. När nu
Örebro län kom på tal kan jag berätta
för riksdagen och för herr Aspling, om
han inte vet det, att hans egna partiorganisationer
på de viktigaste platserna
i Örebro län till och med sänt oss tackskrivelser
för de insatser vårt parti gjorde
för att erövra ett socialdemokratiskt
mandat i Örebro län.

Sedan säger herr Aspling, och det är
jag mycket tacksam för — jag tycker
emellertid att attityden är något överdriven
— att »kommunisterna är oss likgiltiga».
Ja, tack så mycket herr Aspling,
det visste vi förut. Men nu vill socialdemokraterna
ha en lagstadgad pension,
och utan oss kan ni inte få igenom
den i andra kammaren. Det är sakförhållandet,
herr Aspling!

Jag vill också säga att det kanske inte
vore så ur vägen om herr Aspling som
partisekreterare i det socialdemokratiska
partiet talade med en rad av fackföreningarna
i landet, ty då skulle han
upptäcka, vilket gott samarbete som vi

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

kommunister och den socialdemokratiska
fackliga kadern långt uppe i förbundsledningarna
har, tack vare vår gemensamma
hållning i pensionsfrågan.

Herr ASPLING (s) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Öhman, vad
kommunisternas röster verkligen har betytt
i det här valet i de län, där kommunisterna
inte ställde upp, kan varken
herr Öhman eller jag ge exakta besked
om. Vad jag har deklarerat är att vi
uppenbarligen i län, där kommunisterna
ställde upp, har haft så stora framgångar
att mycket talar för att t. o. m. mandatvinsten
i Örebro län skulle ha kunnat
klaras.

När herr Öhman tar upp frågan om
stämningarna i Örebro län, vill jag bara
fråga: Vilka socialdemokratiska organisationer
är det som har uttryckt denna
tacksamhet? Jag har nog lika god kontakt
som herr Öhman med vårt folk i
Örebro län och kan intyga, att den uppfattning
jag här har givit till känna sammanfaller
med deras.

Till herr Ohlon vill jag bara säga, att
han måste på något sätt ha lyssnat dåligt
till mitt anförande. Jag har ingen
anledning, herr Ohlon, att avhåna folkpartiets
pensionsförslag. Jag har aldrig
gjort det. Jag har bara konstaterat att
vid en saklig granskning och prövning
fyller det icke de förutsättningar och
villkor man måste lägga på ett modernt
pensionssystem. Jag har pekat på de
fyra punkter, som vi från socialdemokratiskt
håll anser måste föreligga för
att ett pensionssystem rätt skall fylla de
anspråk man har rätt att ställa på ett
sådant.

Herr Ohlon har tagit upp en debatt
om premiereservsystemet. Jag skall, herr
talman, lova att inte ge mig in på det
kapitlet. Jag antar att vi får tillfälle att
komma tillbaka till den frågan här i
kammaren. Problemet är, herr Ohlon,
att folkpartiet med premiereservsystemet
inte kommer att klara de villkor jag
har nämnt: värdebeständigheten, pensionsnivån
och mycket annat. Vi har
i folkpensioneringen gått ifrån premie -

Statsverkspropositionen m. m.
reservsystemet av bl. a. den anledningen.

Herr Ohlon säger att våra partivänner
i England har accepterat detta system.
Nej, så enkelt är det inte. Jag
skall inte heller ta upp en debatt om
Labours förslag till pensionssystem —
det är en mycket invecklad historia -—
men jag vill försäkra herr Ohlon att det
ingalunda är frågan om ett premiereservsystem.

Herr Ohlon säger, att mitt tal var av
den karaktären att alla dörrar därmed
skulle vara stängda. Ja, det beror ju i
hög grad på folkpartiet. Vi har sagt vår
mening om hur ett pensionssystem bör
vara, och jag tror att de stora löntagargrupperna
i detta land ganska väl är på
det klara med skillnaderna mellan vårt
och folkpartiets system. Det är folkpartiet,
som har att ta sin ställning under
omprövning.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att det var en märkbar reträtt i herr
Asplings sista anförande. Nu medgav
han, att inga exakta besked kunde ges,
varken av honom eller mig, om hur mycket
den kommunistiska insatsen .hade
betytt. Det tyckte jag verkade mycket
bättre än det herr Aspling sade i sitt
första anförande.

Herr Aspling frågade mig vilka organisationer
det var — han hade också
kontakt med organisationerna — som varit
tacksamma för vårt partis insats.
Herr Aspling, låt mig bara säga, att jag
inte uppger det av hänsyn till de socialdemokratiska
arbetarna i dessa organisationer,
som i så fall kan befara
vissa repressalier från bl. a. herr Asplings
sida.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Aspling hade ett
mycket avslöjande uttalande. Han gjorde
gällande, att värdebeständigheten i
ett premiereservsystem inte skulle kunna
klaras. Det var, herr talman, en skön
själs bekännelse. Den betyder att enligt

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.
herr Asplings mening skall inflationen
och penningförstörelsen bli vår evige
följeslagare. Men, herr Aspling, om inflationen
fortsätter i samma takt som
under de sista åren, då klarar man inte
värdebeständigheten ens i ett fördelningssystem.
Det torde inte vara så svårt
för herr Aspling att räkna ut.

En sak till. Grunden för varje pensionssystem
är ett rikt florerande näringsliv
med garanti för att näringslivets
kapitalförsörjning tillgodoses. Det
är den bärande tanken i vårt pensionsförslag,
att man skall få ett tillräckligt
starkt underlag för den produktion,
som dock ytterst skall bära upp tillläggspensionerna.

Så var det en jämförelse mellan folkpensionen
och tilläggspensioneringen!
Den saken trodde jag var något som vi
klarat av redan i våras. Det råder en
väsentlig skillnad mellan folkpensioneringen,
som ju utgör ett grundskydd och
som ytterst skall garanteras av skattebetalarna,
och tilläggspensionerna, som
skall bekostas, åtminstone om tankegångarna
skall fullföljas, av de försäkrade
själva.

Herr ASPLING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag satt och lyssnade
med stort intresse till herr Ohlon i morse.
Herr Ohlon deklarerade bl. a. mycket
klart, att han ansåg utgifterna för
folkpensionerna som den verkligt stora
och betungande delen för statsfinanserna
och för vår ekonomi. Det är ett konstaterande
som är riktigt. När han nu
vill ta upp hela frågan om pensionerna
och samhällsekonomien, så vill jag bara
slå fast, att även folkpartiet anser att
det finns utrymme och kommer att finnas
utrymme för en tilläggspensionering
i detta land. Jag föreställer mig, att det
varit en bevekelsegrund för folkpartiets
ställningstagande till pensioneringen och
att frågan mera har gällt vilket system
man skall forma. Att premiereservsystemet
inte på någon punkt är överlägset
fördelningssystemet, det är, herr Ohlon,
en sak som verkligheten klart har bevisat.
Ni kommer inte att kunna klara

pensionsnivån, värdebeständigheten och
en rad för pensionen väsentliga saker
med premiereservsystemet. Jag har velat
slå fast detta.

Vi skall inte med indignation gå in
i en debatt i denna sena kvällstimme.
Att folkpartiets pensionsförslag är invecklat
och svårt att förstå, det tyckte
jag, att Kar de Mumma ganska väl
fångat in, när han citerade den gamla
änkenåden på Östermalm, som uttalade
sin oförgripliga mening om tidens stora
frågor och sade: »Offside i fotboll och
folkpartiets pensionsförslag har jag aldrig
förstått.» Det är nog så, att herr
Ohlons parti måste försöka komma med
ett bättre och riktigare förslag.

Till herr öhman vill jag bara säga,
att hans kommentarer till tacksamhetsskrivelserna
från Örebro och hans talande
tystnad var tillräckliga. Jag skulle
ytterligare bara vilja säga: Vågar kommunisterna
i andra kammaren underlåta
att rösta för en lagfäst pension enligt
regeringsförslaget? Måste inte herr Hagberg
i Stockholm och hans kolleger i
eget välförstått intresse följa regeringen,
om de vill ha någon chans att komma
tillbaka till kammaren? Är det inte
detta, herr Öhman, som varit det bestämmande
och också kommer att vara
det bestämmande för kommunisterna vid
deras ställningstagande till pensionsomröstningen
i detta hus?

Herr OHLON (fp) kort genmäle:
Herr talman! Det är tydligt att herr
Aspling har placerat sig i samma situation
som änkenåden på Östermalm.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Mitt genmäle skall också
bli kort. Våga eller icke våga! Vi har,
herr Aspling, tagit ståndpunkt för flera
år sedan och motionerat i riksdagen om
en pensionsreform i huvudsaklig överensstämmelse
med det nuvarande förslaget.
Det är vår mening, och vi har
röstat för den, herr Aspling.

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När jag fått ordet i denna
högsommarens remissdebatt, skall jag
inte göra något försök att komma med
några synpunkter vare sig på valresultatet
eller på de stora statsfinansiella
bekymmer, som dagens debatt i stor utsträckning
rört sig om. Jag vill bara
för min del stryka under att det mot
bakgrunden av vikande konjunkturer
och rådande situation på arbetsmarknaden
utan tvekan är berättigat med de
bekymmer för framtiden, som här har
kommit till uttryck från oppositionens
sida.

Jag vill för min del bara med några
få ord beröra ett par frågor, som jag
tycker att det på ett alldeles särskilt
sätt finns anledning till att ta upp. Det
gäller först och främst den fråga, som
jag för min del och många fler här
i riksdagen de senaste åren fört på tal
vid åtskilliga tillfällen och som även
redan i denna debatt har blivit berörd.
Det är bekymret med våra vägar och
vårt vägväsen i allmänhet. I den statsverksproposition,
som avlämnades i
början av året, och i den, som avlämnats
vid denna sommarriksdag, är det mycket
betydande belopp av skattemedel på
biltrafiken, som på samma sätt som under
en följd av år tidigare användes till
andra ändamål än förbättring och upprustning
av våra vägar. Detta förhållande
ger anledning till ett berättigat missnöje
hos bilisterna. Det ger anledning
till oro och bekymmer hos alla trafikanter.
Bilarnas antal har ökat i flera
hundratusental mer än man räknat med
för några år sedan; Sverige har, som
sagts tidigare, blivit det främsta billandet
i Europa. Finansministern rörde sig
i dag med många och stora siffror. Han
kunde gärna ha talat om hur mycket
bilskattemedlen har ökat och i vilken
omfattning behovet av väginvesteringar
har ökat, ty när det gäller att bygga ut
och förbättra, ja, även när det gäller
att underhålla vägarna svarar anslagen
inte alls mot trafiken eller ökningen
av trafiken. Regeringen försöker på allt
sätt att leva så sparsamt som möjligt
när det gäller vägarna för att man skall
få så mycket bilskattepengar som möj -

Statsverkspropositionen m. m.
ligt över till andra ändamål. Sakkunskapen
på detta område anser att det
blir en mycket dyrbar form av sparsamhet
att spara på väginvesteringarna.
Dåliga vägar, ett ineffektivt transportväsen
betyder många i onödan offrade
människoliv och för transportörer och
näringslivet mycket betydande materiella
förluster.

Man har tidigare sagt att konjunkturerna
är sådana, att tillståndet på arbetsmarknaden
är sådant att ökningen
av investeringarna när det gäller vägarna
inte kan förekomma. Ja, så sent
som i statsverkspropositionen år 1957
hävdade dåvarande vägministern, att om
man övergick från grusvägsunderhållet
till mera permanentbelagda vägar, skulle
det vara fara å färde; detta skulle
rubba samhällsekonomien. I årets statsverksproposition
till vårriksdagen hävdade
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
att situationen
inom arbetsmarknadssektorn var sådan,
att några större väginvesteringar inte
kunde komma i fråga. Hur länge skall
det alltid vara något hinder för att vi
skall få bättre vägar och hur länge skall
man bibehålla den uppfattningen, att
det inte finns någon arbetskraft nu sedan
vi fått en betydande arbetslöshet?
När det nu ser ut, som om vi till kommande
höst och vinter kommer att få en
riklig tillgång på arbetskraft, borde man
då inte planera så, alt man kan använda
bilskattemiljonerna till deras rätta ändamål?
Finansministern har i dag lovat
att i den händelse arbetslösheten ökar
skall även vägarbetena komma med i
bilden. Jag tar för min del fasta på detta
löfte och vill då framhålla såsom
varande mycket viktigt, att vägmyndigheterna
planerar vägbyggnadsarbeten på
ett sådant sätt, att arbeten av någon
storleksordning kan sättas i gång vid
den eller den tidpunkten.

När det gäller vägunderhållet måste
det framhållas, att den uppgift vägförvaltningarna
har att underhålla våra
många grusvägar är under regndagar
och regnperioder den mest hopplösa
uppgift som tänkas kan. Jag tror att
den uppfattningen i stor utsträckning
delas av dem, som utför detta arbete.

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Man måste ha den uppfattningen, att
det som sagt är mycket beklagligt att
en så god och bra arbetskraft som finns
inom vägarbetarkåren i stor utsträckning
skall ha en sådan hopplös uppgift
som att försöka att i trafikvärdigt skick
hålla våra många grusvägar.

En annan olustig företeelse med vårt
vägväsende är det förhållandet, att man
som lekman på området ofta gör den
iakttagelsen, att när nya vägar bygges
eller någon vägsträcka permanentbelägges,
sker inte detta på sådant sätt att
vägbanan verkligen håller för dagens
verkligt stora och tunga trafik. När man
reser genom olika bygder, gör man ofta
den iakttagelsen, att vägförvaltningen
kanske redan första året sedan en väg
blivit iordningställd och permanentbelagd
får börja reparera asfaltskador av
betydande omfattning. Jag anser för
min del att sakkunskapen på vägbyggnadsområdet
måste undersöka, om det
inte finns möjlighet att bygga vägar så,
att de verkligen håller för dagens och
morgondagens trafik och de stora påfrestningar,
de utsättes för.

Vi har, några ledamöter i denna och
i andra kammaren, nu förnyat vårt
förslag om skattesänkning för den tunga
biltrafiken, för nyttotrafiken med lastbilar
och bussar. Vi har kvar den uppfattning
som vi tidigare framfört i denna
fråga, nämligen att ingen yrkesgrupp är
så hårt trängd av skatter och avgifter
som de yrkesutövare som svarar för
den tyngre trafiken. Med den utveckling
som skett i fråga om bilskatterna
är det synnerligen berättigat med en
skattesänkning på detta avsnitt. Var än
staten skall låna eller tvångslåna pengar,
bör det finnas andra möjligheter än
att låna av dem som svarar för den
tyngre trafiken för nyttoändamål och
som är så hårt trängda ekonomiskt.

Det är en annan fråga som jag hade
tänkt att beröra, nämligen den krissituation
med minskade inkomster som
nu drabbat jordbrukarna. Men då flera
talare tidigare berört den saken vill
jag bara säga några få ord härom.

För några år sedan ville man från
vissa håll göra gällande, att rättvisa

hade skipats åt jordbruket. Det löfte
om likställighet med andra grupper,
som gavs här i riksdagen 1947, var infriat,
ansåg man. Jag för min del har
aldrig satt någon starkare tro till dessa
uttalanden. Den avflyttning från jordbruket
och landsbygden som skett under
alla efterkrigsåren tycker jag är
ett starkt bevis för att den mycket omtalade
likställigheten aldrig har blivit
uppnådd. Herr Franzén sade ju också
för en stund sedan att så inte hade blivit
fallet enligt hans uppfattning. Med
hänsyn till vad herr Franzén och herr
Nilsson nyligen uttalat om den förändring
som inträtt för jordbruket, avstår
jag från att närmare beröra den saken.
Jag vill bara erinra om att i den jordbrukspolitiska
debatten har förts fram
förslag att vi skall väsentligt skära ned
jordbrukets produktion och i sådant
syfte plantera skog på åkrarna och att
vi skall införa premier för utslaktning
av 200 000—250 000 kor på några år.
Jag tror att man är ute på riskfyllda och
äventyrliga vägar när man för fram
dessa förslag. Visst finns det många
små och steniga åkerlappar, som brukas
alltjämt och som är mera lämpade
för skogsproduktion. Men det är ett
långt steg från att plantera skog på dessa
och till att riksdagen fattar beslut
om utslaktning av 200 000—250 000 kor.
Förslaget bör därför läggas åt sidan för
att för alltid försvinna. Ett sådant beslut
skulle, vare sig det gäller våra
sämre jordbruksbygder i skogstrakterna
eller våra bättre jordbruksbygder, komma
att mötas av en mycket stark reaktion
från jordbrukarnas sida. Jordbrukarna
vill inte få order från staten att
slakta den eller den kon i besättningen.

Vad man nu kan hoppas på är att
det så snart som möjligt skall bli nya
överläggningar med jordbrukets representanter
och ett nytt avtal om prissättningen
på jordbrukets produkter och
att regering och riksdag då skall visa ett
positivt intresse för att de sedan länge
givna löftena om likställighet med andra
yrkesgrupper skall solidariskt komma
att infrias.

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Under dagens debatt,
särskilt under dess första del, har det
talats mycket om investeringar — investeringar
för industrien, bostäderna,
vägnätet och mycket annat. Jag skall nu
peka på ett par investeringsobjekt som
tyvärr under senare år har blivit alltför
mycket försummade. Det är jordbruksforskningen
och åtgärder för tilllämpning
av jordbruksforskningens resultat.

Jordbruksforskningen har i själva
verket, som jag vid många tillfällen
förut har framhållit i denna kammare,
fått stå på svältkost, och resultatet har
blivit att vårt land håller på att sacka
efter i jämförelse med andra länder i
fråga om avkastningen per hektar. Ännu
för ett tjugutal år sedan låg vårt land
i fråga om avkastningen per hektar
bland de fyra främsta i världen. Nu är
vi nere på elfte eller tolfte plats. Dock
är, vågar jag påstå, stödet åt jordbruksforskningen
och åtgärder för att tillämpa
jordbruksforskningens resultat i
praktiken det på lång sikt bästa sättet
att stödja jordbruket och förverkliga
1947 års jordbruksbeslut. Få investeringar
är i själva verket så räntabla
som investeringar för jordbruksforskningen.
Det skulle vara mycket lätt att
med exempel belägga det påståendet,
men jag skall inte göra det nu.

Man kan ha olika uppfattningar om
hur stor den totala jordbruksproduktionen
i vårt land bör vara, men det kan
inte råda mer än en mening, menar jag,
om att man måste hålla produktiviteten
så hög som möjligt, d. v. s. få produktionen
per arbetstimme så hög som möjligt.

Jag skall tillåta mig att nämna ett par
exempel, där jag tror att mycket skulle
stå att vinna. Jag tänker bland annat
på arbeten på att förbättra den svenska
åkerjordens kulturtillstånd. Jag tror
man vågar påstå att 1957 års mycket
svåra skördeskador inte hade behövt
bli så stora som de blev, om den svenska
åkerjorden hade varit ordentligt dränerad.

Vi behöver för närvarande en rationalisering
av betesskötseln, och det krä -

Statsverkspropositionen m. m.

ver en ganska ingående forskning. Mycket
av det som gjordes på betesskötselns
område under seklets början och ända
fram till senare år är icke längre rationellt.
Det behövs en helt ny utvecklingslinje,
och den måste stödjas och ledas
av forskningen. I annat fall kommer
vi i fråga om betesskötseln att stå och
stampa på samma fläck som vi redan
länge har gjort då det gäller dräneringen.

Som det tredje exemplet skall jag anföra
kampen mot växtsjukdomar och
skadedjur, både genom direkta åtgärder
och genom resistensförädling. Växtsjukdomar
och skadedjur förorsakar vårt
jordbruk förluster som kan uppskattas
till 300 å 400 miljoner kronor årligen.
Dock skulle det med en intensiv forskning
på detta område, t. ex. beträffande
resistensförädling, mycket snart kunna
åstadkommas högst betydande förbättringar.
Det finns exempel från Kanada
som visar vilka fantastiska resultat som
kan nås genom att man ersätter för
sjukdomar mottagliga sorter med mot
sjukdomar motståndskraftiga sorter.

Jag menar därför att här är ett område
där statsmakterna verkligen måste
göra en stor insats. Pågående utredningar
bör, lika litet som t. ex. universitetsutredningen,
få stå hindrande i vägen
för angelägna förbättringar. Även om en
utredning pågår finns det mycket som
var och en kan se är angeläget och viktigt
och som bör kunna genomföras
även under den tid då utredningen pågår.
Så har ju bland annat visats i fråga
om universitetens upprustning.

•lag skulle därför, herr talman, vilja
vädja till herr finansministern, som är
närvarande här, att han, då det gäller
att bedöma jordbruksforskningens behov,
ville bedöma dem i den positiva
anda, som präglade hans egen verksamhet
som jordbruksminister i förhållande
till jordbruksforskningen och dess behov.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte de i
nedan angivna delar remitterades till
följande utskott, nämligen

Nr B 2

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Statsverkspropositionen m. m.

propositionen nr B 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till
bankoutskottet, såvitt propositionen angick
det procenttal av grundbeloppet,
varmed statlig inkomstskatt skulle ingå
i preliminärskatt för budgetåret 1958/
59, till bevillningsutskottet och, i vad
propositionen avsåg jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet samt

propositionen nr B 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna
yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr B 72, av herr Branting m. fl.,
nr B 73, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr B 74, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr B 75, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr B 76, av herrar Öhman och Norling,

nr B 77, av herrar Söderquist och
Ollén,

nr B 78, av herr Lindahl m. fl.,
nr B 79, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr B 80, av herr Lindblom m. fl.,
nr B 81, av fru Sjöström-Bengtsson,
nr B 82, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr B 83, av herr Nilsson, Yngve,
nr B 84, av herr Lindblom m. fl., och
nr B 85, av herr Ewerlöf m. fl.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr B 86, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr B 87, av herr Åkesson och herr
Hansson, Nils.

nr B 88, av herr Sveningsson och
herr Johansson, Anders,
nr B 89, av herr Danmans,
nr B 90, av herr Ohlon m. fl., och
nr B 91, av herr Ewerlöf m. fl.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr B 92, av herr Ewerlöf
m. fl.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr B 93, av herr Ohlon
m. fl.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr B
94, av herr Ewerlöf m. fl.

Imredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr B 95, av herr Åkesson m. fl.,
nr B 96, av herr Ewerlöf m. fl., och
nr B 97, av herr Ewerlöf m. fl.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr B 98, av herr Elmgren m. fl., om
ändring i ansvarighetslagen för statsrådets
ledamöter;

nr B 99, av herr Bergh, Ragnar, angående
ändrad lydelse av 38 § lagen om
val till riksdagen;

nr B 100, av herr Larsson, Sigfrid,
m. fl., angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster;

nr B 101, av herr Larsson, Lars, m. fl.,
angående vissa anslagsfrågor rörande
försvaret;

nr B 102, av herr Andersson, Axel Johannes,
angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret;

nr B 103, av herr Dahl m. fl., angående
vissa organisations- och anslagsfrågor
rörande försvaret;

nr B 104, av herr Hanson, Per-0lof,
m. fl., angående anslag för budgetåret
1958/59 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården, m. m.;

nr B 105, av herr Svensson, Rikard,
angående överförande till kommunerna
av beslutanderätten rörande bidrag till
pensionärsbostäder;

nr B 106, av herr Elof sson, Gustaf, angående
avvecklingen av de generella
subventionerna till bostadsproduktionen; nr

B 107, av herr Andersson, Torsten,
och herr Andersson, Alvar, angående
den framtida järnvägsdriften;

nr B 108, av herrar Åkesson och

Onsdagen den 2 juli 1958 em.

Nr B 2

Franzén, om vissa enskilda vägars övertagande
till allmänt statligt underhåll;

nr B 109, av herr Lindahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
pensionsreglering för statsanställda
m. m.;

nr B 110, av herr Lindahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
pensionsreglering för statsanställda
m. m.;

nr B 111, av herr Wolgast och herr
Berg, Gunnar, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående pensionsreglering
för statsanställda m. m.;

nr B 112, av herr Larsson, Lars, angående
tillgodoräknande i vidgad utsträckning
av vissa tjänster såsom merit
vid sökande av anställning i statens
tjänst;

nr B 113, av fru Nilsson och herr Johansson,
Robert, om ersättning åt lantbruksinspektoren
Eric Hellner för vissa
rättegångskostnader m. m.;

nr B 114, av herr Petersson, Bertil,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ny tulltaxa,
m. m.;

nr B 115, av herr Elofsson, Gustaf, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ny tulltaxa, m. m.;

nr B 116, av herr Lindahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ny tulltaxa, m. m.;

nr B 117, av herr Ohlsson, Ebbe,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ny tulltaxa,
m. m.;

nr B 118, av herr Möller och herr
Berg, Gunnar, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till ny
tulltaxa, m. m.;

nr B 119, av herr Birke, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ny tulltaxa, m. m.;

nr B 120, av herrar Birke och Boman,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till ny tulltaxa, m. m.;

nr B 121, av herr Kronstrand m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 26 juli
1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,
m. m.;

nr B 122, av herr Persson, Helmer,
m. fl., om utredning angående utbyggnad
av näringslivet inom kommunerna i
Norrbottens läns inland;

nr B 123, av herr Persson, Helmer,
och herr Norling, om svensk ratificering
av 1951 års internationella konvention
angående likalönsprincipen;

nr B 124, av herr Sveningsson, om
förbud mot roulettespel på restaurang;

nr B 125, av herr Sveningsson, angående
dispens från gällande bestämmelser
om axel- och boggietryck på landets
vägar;

nr B 126, av herr Osvald, om utredning
rörande lämpliga företagsformer
för affärsmässig statlig och kommunal
verksamhet;

nr B 127, av herr Larsson, Sigfrid,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, m. m.;

nr B 128, av herr Ohlsson, Ebbe,
m. fl., om viss utredning rörande rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets
område; och

nr B 129, av herr Nilsson, Yngve, angående
införselavgiften för torskfiléer.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 21.14.

In fidem
K.-G. Lindelöw

7 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 2