FÖRSTA KAMM AREN Nr B 11 (Riksdagens protokoll 1958:11)

RIKSDAGENS

1958

PROTOKOLL

FÖRSTA KAMM AREN Nr B 11

14—-19 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 18 november Sid.

Interpellationer:

av herr Kronstrand ang. statsbidraget till vatten- och avloppsanläggningar
............................................ 6

av herr Sundin ang. vissa frågor rörande upprätthållandet av
god beredskap på livsmedelsförsörjningens område ........ 6

Onsdagen den 19 november

Om införande i grundlag av vissa för svensk rättsuppfattning

grundläggande principer .................................. 8

Landsbygdens näringsliv, m. m............................... 13

Kommuns kompetensområde i fråga om drivande av industri- eller
affärsverksamhet ...................................... 25

Kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn av

socialpolitiken ............................................ 31

Om införande av fem dagars skolarbetsvecka .................. 39

Vissa lättnader i inkomstbeskattningen, m. m................... 43

Främjande av bostads-, egnahems- och aktiesparande .......... 52

Finans- och kreditpolitikens inverkan på småföretagsamheten m. m. 59

Förslag till ärvdabalk m. m................................... 63

Om lagstiftning för säkrande av rätt till arbete, m. m........... 65

Återkommande säkerhetsbesiktning av bilar .................... 69

Interpellation av herr Nord om slopande av förmalningsavgiften
vid s. k. löneförmalning .................................... 75

Sami liga avgjorda ärenden

Onsdagen den 19 november

Konstitutionsutskottets utlåtande nr B 2, om införande i grundlag
av vissa för svensk rättsuppfattning grundläggande principer . . 8

1 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 11

Nr B 11

Innehåll

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr B 9, ang. landsbygdens näringsliv,

in. ni..................................................... 13

Konstitutionsutskottets utlåtande nr B 6, om kommuns kompetensområde
i fråga om drivande av industri- eller affärsverksamhet 25
Statsutskottets utlåtande nr B 74, ang. kompletterande direktiv för
utredningen om en allmän översyn av socialpolitiken ........ 31

— B 75, ang. befolkningsfrågan .............................. 39

— B 76, om sjuksköterskeskolornas inordnande i yrkesskolväsen det.

......................................... 39

— B 77, om införande av fem dagars skolarbetsvecka .......... 39

— B 78, om uppskov med förändring till lägre skolform.......... 43

Statsutskottets utlåtande nr B 79, ang. anstaltsvårdades rätt till

folkpension m. m......................................... 43

— B 80, ang. den koncessionerade inrikes lufttrafiken i Sverige . . 43

— B 81, om uppflyttning i högre lönegrad av en tjänst såsom

förste taxeringsinspektör vid överståthållarämbetets skatteavdelning
.................................................... 43

Bevillningsutskottets betänkande nr B 13, om vissa lättnader i inkomstbeskattningen,
m. m................................... 43

— B 15, om befrielse för utländska medborgare från retroaktiv

skyldighet att erlägga folkpensionsavgift .................... 52

— B 16, om vissa åtgärder till främjande av bostads-, egnahems och

aktiesparande ........................................ 52

— B 17, om förbud mot utminutering av rusdrycker vissa dagar

före större helger .......................................... 59

— B 22, ang. godkännande av förordnande om uttagande av särskild
tullavgift för damstrumpor av nylonsilke m. m........... 59

— B 24, ang. avtal med Förenade Arabrepubliken för undvikande

av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt ........ 59

— B 25, ang. avtal med Indien för undvikande av dubbelbeskattning
av inkomst .......................................... 59

Bankoutskottets utlåtande nr B 10, ang. finans- och kreditpolitikens
inverkan på driften inom småföretagsamheten m. m..... 59

— B 11, om pension för städerskan vid riksdagshuset Signe Axelsson
...................................................... 63

— B 12, ang. pension till fru Vanja Fagerström ................ 63

Memorial nr B13, ang. instruktion för nästkommande riksdags

bankoutskott ................... 63

Första lagutskottets utlåtande nr B 14, ang. förslag till ärvda balk

m. m................. 63

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12, ang. förslag till lag om ersättning
för krigsskada å egendom .......................... 65

— B13, om utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde
m. m................................................. 65

Nr B16, om viss ändring av lagen om socialhjälp och barnavårdslagen
................................................ 65

— B 17, ang. lagstiftning för säkrande av rätt till arbete, m. m. . . 65

— B 18, om återkommande säkerhetsbesiktning av bilar ........ 69

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr B 3, ang. den ökade

belastningen på de rättsvårdande myndigheterna ............ 75

Fredagen den 14 november 1958

Nr B 11

Fredagen den 14 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr B
54, angående förbättrade inkomstförhållanden
för distriktsveterinärer m. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr B
6, i anledning av väckta motioner om utvidgning
av kommuns kompetensområde
i fråga om drivande av industri- eller
affärsverksamhet;

statsutskottets utlåtanden:
nr B 74, i anledning av väckta motioner
angående kompletterande direktiv
för utredningen om en allmän översyn
av socialpolitiken;

nr B 75, i anledning av väckta motioner
angående befolkningsfrågan;

nr B 76, i anledning av väckta motioner
om sjuksköterskeskolornas inordnande
i yrkesskolväsendet;

nr B 77, i anledning av väckt motion
om utredning och förslag angående införande
av fem dagars skolarbetsvecka;

nr B 78, i anledning av väckta motioner
i fråga om uppskov med förändring
till lägre skolform;

nr B 79, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers uttalande rörande
anstaltsvårdades rätt till folkpension
m. m.;

nr B 80, i anledning av väckta motioner
angående den koncessionerade inrikes
lufttrafiken i Sverige; samt

nr B 81, i anledning av väckt motion
om uppflyttning i högre lönegrad av en
tjänst såsom förste taxeringsinspektör
vid överståthållarämbetets skatteavdelning; -

bevillningsutskottets betänkanden:
nr B 13, i anledning av väckta motioner
rörande vissa lättnader i inkomstbeskattningen,
m. m.;

nr B 15, i anledning av väckta motioner
om befrielse för utländska medborgare
från retroaktiv skyldighet att erlägga
folkpensionsavgift;

nr B 16, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder till främjande
av bostads-, egnahems- och aktiesparande; nr

B 17, i anledning av väckta motioner
om förbud mot utminutering av rusdrycker
vissa dagar före större helger;

nr B 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
förordnande om uttagande av särskild
tullavgift för damstrumpor av nylonsilke
m. m.;

nr B 24, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Förenade
Arabrepubliken för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av
skatteflykt beträffande inkomst- och förmögenhetsskatter;
samt

nr B 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Indien för undvikande
av dubbelbeskattning av inkomst; bankoutskottets

utlåtanden och memorial
:

nr B 10, i anledning av väckta motioner
rörande undersökning av finansoch
kreditpolitikens inverkan under senare
tid på driften inom småföretagsamheten
m. m.;

nr B 11, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om pension
för städerskan vid riksdagshuset
Signe Axelsson;

nr B 12, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksdagen angående
pension till fru Yanja Fagerström; samt

Nr B 11

Fredagen den 14 november 1958

nr B 13, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott;

första lagutskottets utlåtande nr B 14,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till ärvdabalk m. ro.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr B 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ersättning
för krigsskada å egendom;

nr B 13, i anledning av väckta motioner
om utvidgning av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde m. m.;

nr B 16, i anledning av väckt motion
om viss ändring av lagen om socialhjälp
och barnavårdslagen;

nr B 17, i anledning av väckt motion
angående lagstiftning för säkrande av
rätt till arbete, full sysselsättning och
trygghet i anställningen, m. m.; samt

nr B 18, i anledning av väckta motioner
om viss utredning rörande återkommande
säkerhetsbesiktning av bilar;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr B 3, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder för att bemästra
den ökade belastningen på de rättsvårdande
myndigheterna.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.02.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 18 november 1958

Nr B 11

Tisdagen den 18 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 11 och
den 12 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

På grund av svårt ryggskott anhålles
härmed om sjukledighet från och med
den 4 november och minst 14 dagar
framåt.

Ringaby Gård den 14 november 1958
Per Eric Ringaby

Riksdagsman Per Eric Ringaby har
på grund av akut lumbago-ischias med
uttalade besvär varit oförmögen att inställa
sig i arbete sedan den 4/11 1958
och fortfarande och sammanlagt minst
14 dagar, vilket intygas på begäran.

Frövi den 13/11 1958

Bo Saldeen
provinsialläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
därjämte fru Hamrin-Thorell för
tiden från och med den 24 i denna månad
till och med den 6 nästkommande
december för deltagande i Unescos generalkonferens
i Paris.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr B 106, till Konungen angående
beredande av möjlighet för statens
medicinska forskningsråd att fullfölja
det skisserade forskningsarbetet rörande
tobakens skadeverkningar.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr B 6,

statsutskottets utlåtanden nr B 74—B 81,
bevillningsutskottets betänkanden nr B
13, B 15—B 17, B 22, B 24 och B 25,
bankoutskottets utlåtanden nr B 10—B
12 och memorial nr B 13, första lagutskottets
utlåtande nr B 14, andra lagutskottets
utlåtanden nr B 12, B 13 och B
16—B 18 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr B 3.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade propositioner: nr

B 56, angående godkännande dels
av tilläggsprotokoll nr 10 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av tilläggsprotokoll
nr 2 till det europeiska monetära
avtalet den 5 augusti 1955'', m. m.; samt
nr B 57, angående godkännande av en
mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse
angående dels nedsättning
av räntebetalningarna på vissa till Finland
lämnade svenska statskrediter, dels
ock tillskapande av en kulturfond.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr B 207, av herr Lindahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till hälsovårdsstadga;

nr B 208, av herrar Edström och Sunne,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till hälsovårdsstadga;

nr B 209, av herr Andersson, Axel
Emanuel, m. fl., i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till hälsovårdsstadga; nr

B 210, av fru Svenson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till hälsovårdsstadga; och

nr B 211, av herr Anderberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till hälsovårdsstadga.

6 Nr B 11 Tisdagen den 18 november 1958

Interpellation ang. vissa frågor rörande upprätthållandet av god beredskap på livsmedelsförsörjningens
område

Interpellation ang. statsbidraget till vatten-
och avloppsanläggningar

Herr KRONSTRAND (fp) erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Landskommunernas förbund
höll för några dagar sedan en konferens
i Göteborg. Enligt uppgifter som
lämnades vid denna konferens skulle regeringen
— såsom den lämnade uppgiften
tolkades av de närvarande kommunalmännen
— vara inställd på att tills
vidare stoppa all utbetalning av statsbidrag
till vatten- och avloppsanläggningar.
Givetvis har detta yttrande framkallat
stor oro ute i kommunerna.

.lag anhåller om kammarens tillstånd
att ställa följande fråga till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
Är herr statsrådet i tillfälle att
i kammaren meddela huruvida regeringen
har för avsikt att slopa eller avsevärt
begränsa anslagen till vatten- och avloppsanläggningar? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. vissa frågor rörande
upprätthållandet av god beredskap på
livsmedelsförsörjningens område

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr SUNDIN (ep), som anförde:

Herr talman! Vårt land anslår årligen
betydande belopp till försvaret. Vi
anser oss böra upprätthålla ett efter våra
förhållanden starkt försvar för att avskräcka
en eventuell angripare från anfall
på vårt land eller för att vi åtminstone
inte omedelbart skall bli indragna
i ett nytt världskrig, om ett sådant
skulle utbryta.

Den situation kan åter uppstå, att vårt
land blir avspärrat från handelsförbindelser
med andra länder vid en militär
världskonflikt. Erfarenheterna från de
båda världskrigen torde ha lärt oss, att
vi inte med framgång kan fullfölja våra
strävanden att hålla oss utanför en sådan
konflikt med mindre än att vi sam -

tidigt upprätthåller en god beredskap i
fråga om för folkhushållet livsnödvändiga
varor. För en god försvarsberedskap
spelar försörjningen med livsmedel en
avgörande roll. Det är nödvändigt för
vårt land att äga ett starkt försvar. I
konsekvens härav är det emellertid också
nödvändigt, att vårt land äger ett näringsliv,
som i tider av avspärrning kan
försörja oss med livsmedel i tillräcklig
omfattning.

I den pågående debatten om vårt svenska
jordbruks framtid beaktar man långtifrån
alltid den väsentliga beredskapssynpunkten.
På vissa håll hävdar man,
att jordbrukets produktpriser helt skall
anpassas efter de marknadsmässiga förutsättningar,
som för tillfället är för
handen. De priser jordbrukarna för närvarande
kan erhålla på marknaden medger
inte rimlig lönsamhet för det stora
flertalet jordbrukare i vårt land.

Jordbruksbefolkningen i vårt land torde
för närvarande uppgå till endast
knappt femtedelen av hela befolkningen.
Men den del av befolkningen, som antingen
direkt eller indirekt är beroende
av jordbruket för sin inkomst, är vida
större. Räknar man med de grupper,
som är sysselsatta inom de näringsgrenar
som förädlar och distribuerar jordbruksprodukter,
torde man komma till
en siffra, motsvarande cirka 40 procent
av hela befolkningen.

Skulle man föra en sådan prispolitik,
att jordbrukarnas inkomster blir helt
beroende av vad som marknadsmässigt
kan tas ut för livsmedlen, är det sannolikt,
att endast mycket stora jordbruksenheter
med starkt rationaliserad drift
kan uppnå rimlig lönsamhet. Utvecklingen
måste då leda till nedläggande av
mindre jordbruk i sådan omfattning, att
livsmedelsproduktionen kommer att
kraftigt minska. Detta i sin tur måste inverka
på livsmedelsindustrierna och servicenäringarna
med minskad lönsamhet
och kanske friställning av arbetskraft
som följd. Med en sådan utveckling
skulle vår livsmedelsförsörjning inte
kunna klaras vid en avspärrning från
handelsförbindelser med andra länder.

Nr B 11

Tisdagen den 18 november 1958

Interpellation ang. vissa frågor rörande

Om det, såsom jag förutsätter, råder
allmän enighet om att vi måste vidmakthålla
ett tillräckligt starkt försvar, så
borde det också råda allmän enighet om
att vi måste upprätthålla en god beredskap
på livsmedelsförsörjningens område,
eftersom beredskapen i sistnämnda
avseende utgör en förutsättning för att
försvarsmakten skall kunna fullgöra sina
uppgifter. Under sådana förhållanden
kan det inte vara tillrådligt att föra en
jordbrukspolitik, som leder till en sådan
nedskärning av livsmedelsproduktionen,
att grundvalarna för livsmedelsberedskapen
undergräves.

Slutsatsen måste alltså vara, att vi
måste upprätthålla ett bärkraftigt jordbruk,
som kan trygga livsmedelsberedskapen.
Hur skall man då kunna åstadkomma
skälig lönsamhet för jordbrukarna
och skälig inkomst för övriga grupper,
som för sin yrkesutövning är beroende
av jordbruket? Med de priser,
som för närvarande kan tas ut marltnadsmässigt
för livsmedlen, torde en
skälig lönsamhet och inkomstbildning
inte kunna åstadkommas. Det kan råda
delade meningar om hur denna fråga
skall lösas. Men om marknadspriserna
inte medger, att den avsedda inkomstlikställigheten
upprätthålles, så måste enligt
min mening andra vägar till erforderligt
inkomsttillskott prövas. Vad jag
här har anfört gäller givetvis även i fråga
om jordbruket närstående näringsgrenar
som trädgårdsodlingen och fisket.

Det är inte min avsikt att i detta sammanhang
ta ståndpunkt för någon viss
metod till lösning av de problem jag
antytt. Men det synes mig väsentligt, att
regeringen klarlägger vilka allmänna
riktlinjer den avser att tillämpa för
framtiden med avseende på jordbruket
och övriga för livsmedelsberedskapen

upprätthållandet av god beredskap på livsmedelsförsörjningens
område
väsentliga näringsgrenar. Det borde vara
skäl att uppta detta problemkomplex
till utredning i en parlamentarisk kommitté
med representanter för såväl de
politiska som närings- och arbetsmarknadsorganisationerna
— på samma sätt
som under 1940-talet skedde med frågan
om riktlinjerna för jordbrukspolitiken.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens statsministern få
framställa följande frågor:

Anser regeringen att upprätthållandei
av en god beredskap på livsmedelsförsörjningens
område är en förutsättning
för att vår försvarsmakt skall kunna fylla
sin uppgift i en krissituation?

Om så är fallet, är då regeringen beredd
att vidtaga sådana åtgärder på det
livsmedelspolitiska området, att alla de,
som för sin utkomst är beroende av
jordbrukets och detsamma närstående
näringsgrenars lönsamhet, kan erhålla
en skälig lön för sitt arbete, så att livsmedelsproduktionen
för framtiden tryggas? Anser

regeringen att det aktuella läget
kräver, att en parlamentarisk kommitté
med representanter för de politiska partierna
samt för näringslivets och arbetsmarknadens
organisationer bör ges uppdraget
att utreda frågan om riktlinjerna
för livsmedelsberedskapen, och avser regeringen
i så fall att tillsätta en sådan
kommitté?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.11.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Onsdagen den 19 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr Johansson, Ivar, anmälde, att
han åter infunnit sig vid riksdagen.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Möller för tiden den 24 innevarande
månad till den 5 nästkommande
december för att på Kungl. Maj :ts
uppdrag deltaga i Unescos generalkonferens
i Paris.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr B 56, angående godkännande
dels av tilläggsprotokoll nr 10
till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en
europeisk betalningsunion, dels ock av
tilläggsprotokoll nr 2 till det europeiska
monetära avtalet den 5 augusti 1955,
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
avsåg anvisande av investeringsanslag till
Kredit till Turkiet, till statsutskottet
samt i övrigt till utrikesutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
B 57, angående godkännande av en mellan
Sverige och Finland träffad överenskommelse
angående dels nedsättning
av räntebetalningarna på vissa till Finland
lämnade svenska statskrediter, dels
ock tillskapande av en kulturfond.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr B 207, av herr Lindahl m. fl.,
nr B 208, av herrar Edström och
Sunne,

nr B 209, av herr Andersson, Axel Emanuel,
m. fl.,

nr B 210, av fru Svenson m. fl., och
nr B 211, av herr Anderberg m. fl.

Om införande i grundlag av vissa för
svensk rättsuppfattning grundläggande
principer

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr B 2, i anledning av
väckta motioner om utredning och förslag
rörande införande i grundlag av
vissa för svensk rättsuppfattning grundläggande
principer.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr B 155
i första kammaren av herr O hlon m. fl.
och nr B 218 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära en förnyad utredning rörande
införande i regeringsformen av
bestämmelser, som uttryckte för svensk
rättsuppfattning fundamentala principer,
t. ex. skydd för enskild äganderätt, och
att inför riksdagen måtte framläggas
därav föranledda förslag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: B 155 och II: B 218 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Källqvist, Per-Olof Hanson, Hammar
och Hamrin, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
de likalydande motionerna I: B 155
och II: B 218 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära, att efter förnyad
utredning förslag måtte framläggas för
riksdagen om införande i grundlag av
bestämmelser, som uttryckte för svensk
rättsuppfattning grundläggande principer,
såsom förenings-, församlings-,
yttrande- och religionsfrihet samt skydd
för personlig äganderätt.

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

Om införande i grundlag av vissa för svensk rättsuppfattning grundläggande prin ciper -

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag önskar ge kammaren
en kort motivering för den till utlåtandet
fogade reservationen.

Som bekant går motionen ut på att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall begära en förnyad utredning rörande
införande i grundlag av bestämmelser
som uttrycker för svensk rättsuppfattning
fundamentala principer,
t. ex. i fråga om den enskilda äganderätten,
och att Kungl. Maj:t skall komma
med förslag till kamrarna i det syfte som
motionen avser.

Under frågans behandling i konstitutionsutskottet
redovisades, åtminstone
enligt min uppfattning, ingen avvikande
mening i fråga om det mål som motionen
avser att nå, utan vi var ganska eniga
på den punkten. Däremot var meningarna
mycket delade om nödvändigheten
att från riksdagen begära en förnyad utredning
i det föreliggande ärendet. Under
utskottsbehandlingen upplystes det
om att författningsutredningen i något
sammanhang behandlat de i motionen
berörda problemen. Dessa till utskottet
framförda informationer skulle dock, enligt
den som lämnade dem, inte refereras.
Man fick den uppfattningen, att det
närmast hade varit fråga om en förhandsdiskussion
inom författningsutredningen,
och jag har även styrkts i den
uppfattningen av den redovisning som
andra inom författningsutredningen har
meddelat.

Med hänsyn till dessa frågors aktualitet
och deras för vårt folk så stora betydelse
har vi reservanter ändå ansett
oss böra vidhålla motionens hemställan
om att riksdagen måtte besluta om en
skrivelse till Kungl. Maj:t i ärendet i syfte
att Kungl. Maj :t skall framlägga ett
direkt förslag för kamrarna.

Såsom ytterligare skäl för reservationen
har vi påpekat Kungl. Maj:ts uraktlåtenhet
att i direktiven för författningsutredningen
även hänvisa till riksdagens
skrivelser av 1938 och 1948, två skrivelser
mellan vilka det alltså ligger tio år.
Vi firar alltså i år — 1958 — både ett
10-års- och ett 20-årsjubileum. Vi fin -

ner detta så mycket mera anmärkningsvärt
som det i direktiven för författningsutredningen
har upptagits skrivelser
från senare år, bl. a. en skrivelse från
år 1952 och en annan från år 1953, i vilka
skrivelser även berörts olika framställningar
om översyn av författningen.

Nu har emellertid något inträffat, som
jag skulle vilja kalla för ett sällsamt mellanspel.
I fråga om vårt önskemål om en
skrivelse till författningsutredningen har
vi nämligen blivit bönhörda. Med berömvärd
snabbhet kom en skrivelse från
departementet till författningsutredningen,
vari det förordnades att de av mig
nyss omnämnda skrivelserna av 1938
och 1948 skulle överlämnas till författningsutredningen.
Vi avlämnade vår reservation
i utskottet någon gång på middagen
torsdagen den 6, och fredagen den
7 beslöt regeringen i konselj att överlämna
skrivelsen i ärendet till författningsutredningen.
Dessa båda tidigare
riksdagsskrivelser har alltså fått ligga i
10 respektive 20 år, utan att något hänt,
men så får regeringen plötsligt på en enda
dag klart för sig att saken bör överlämnas
till författningsutredningen. Vi
är naturligtvis glada över denna skrivelse
från regeringen och över att vårt initiativ
ledde till det resultatet — vi sätter
nämligen vad som inträffat i visst
sammanhang med vår reservation i
konstitutionsutskottet. Vad regeringen tidigare
inte hunnit med på 10 resp. 20 år
klarade den nu av på en enda dag! Vi
kan sannerligen inte klaga på den takten.

Det kan naturligtvis också sägas att
regeringens skrivelse till författningsutredningen
i viss mån skulle kunna kompensera
ett eventuellt avslag på motionen
och reservationen. De flesta kanske
också tycker att vi borde vara nöjda med
vad som nu hänt. Trots denna framgång
för vår sak känner vi oss dock inte riktigt
tillfredsställda. Det gäller närmast
formuleringen av regeringens skrivelse
till författningsutredningen. I Kungl.
Maj:ts skrivelse heter det, att förenämnda
skrivelser — således skrivelserna av
år 1938 och 1948 — överlämnas till författningsutredningen
för att vara »till -

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Om införande i grundlag av vissa för svensk rättsuppfattning grundläggande prin ciper -

gängliga» vid fullgörandet av utredningens
uppdrag. Enligt allmänt språkbruk
skulle väl detta närmast innebära, att
det ligger i författningsutredningens fria
skön att ta befattning med ärendet och
komma med utredning och eventuellt
förslag. Jag medger dock villigt, att vanligt
språkbruk kanske inte kan överföras
på riksdagsskrivelser och regeringsskrivelser,
och jag är vidare övertygad
om att författningsutredningen inte går
förbi dessa saker.

Man finner emellertid, då det gäller
skrivelser från regeringen till andra utredningar,
att avvikande uttryck har använts.
Jag har sett ett par vändningar
som förekommer ganska ofta, nämligen
att vederbörande utredning skall »beakta»
eller »överväga» vissa skrivelser.
Jag tycker att dessa ord ger klarare besked
om vad vi önskar, nämligen en utredning
och ett förslag, än uttrycket att
skrivelserna skall vara »tillgängliga» för
utredningen; detta gäller åtminstone om
man tillämpar allmänt språkbruk. Och
eftersom olika terminologi har använts
i olika fall, skulle jag hellre ha sett någon
av de båda andra formuleringar
som jag nyss har nämnt. Denna skrivelse
och dess formulering ger oss reservanter
anledning att vidhålla vårt yrkande, att
frågan skall behandlas i linje med motionens
syfte.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag i början sade, att det råder full enighet
om själva saken, om syftet med motionen,
anser vi reservanter att vi kan
stå fast vid vårt yrkande, även om vi
delvis har fått vår önskan om utredning
tillgodosedd. Jag ber därför att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

har tagit upp just denna fråga till behandling.
Det framgår inte av reservationen,
om man anser att det skall tillsättas
en ny utredning eller om man vill
att författningsutredningen skall ta hand
om saken — på den punkten svävar vi
i okunnighet och därför frågar jag om
den — men det har för utskottets majoritet
varit fullständigt självklart att man
inte kan tillsätta en ny utredning parallellt
med författningsutredningen i en
grundlagsfråga. Vi har också menat att
det är fullständigt onödigt att ge författningsutredningen
en påstötning, när
den har meddelat att den redan har tagit
upp saken till behandling.

Herr Källqvist var inte riktigt nöjd
med formuleringen av regeringens beslut,
att skrivelserna skulle vara »tillgängliga»
för författningsutredningen.
Men kan inte detta uttryck, herr Källqvist,
möjligen ha tillkommit därför att
regeringen har haft den uppfattningen,
att författningsutredningens ledamöter
kan tänka själva? Det är dock de som
skall omforma hela grundlagen. De ställs
inför alla de problem, som sammanhänger
med de olika paragraferna, och
då måtte det väl räcka att de har det
befintliga materialet tillgängligt, ty det
är dock på deras egen verksamhet det
beror hur författningsförslaget skall utformas.
Utredningen kan helt enkelt inte
undgå att taga upp de diskuterade problemen
till behandling.

Det finns, herr talman, enligt mitt sätt
att se ingen anledning att i detta läge
yrka på någon förnyad utredning. Jag
hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr ELMGREN (s): Herr talman! Det är naturligtvis en

Herr talman! Det är riktigt som herr besvärlig bedömningsfråga, hur pass stor
Källqvist inledningsvis anförde, att det hänsyn man skall ta till en upplysning
inte har rått några delade meningar i som har lämnats inför ett utskott om
sak. Men utskottet fann det fullständigt vad en utredning gör, men det förhåller
orimligt att begära en förnyad utred- sig dock inte så, såvitt jag har kunnat
ning i en grundlagsfråga, när författ- utröna — även jag har kunnat skaffa
ningsutredningen har förklarat att den mig kontakter med författningsutred -

Onsdagen den 19 november 1958 Nr B 11

Om införande i grundlag av vissa för svensk rättsuppfattning grundläggande principer -

ningen —• att utredningen har diskuterat
denna fråga just i det sammanhang
som det här gäller. Såvitt jag känner
till har det rört sig om en diskussion
angående en ingress till en eventuell ny
grundlag, där man skulle vidröra liknande
problem, men om man kan kalla
detta för att utredningen planerar att
föreslå inskrivande i grundlagen av sådana
ting, som förordas i riksdagsskrivelsen
av år 1948 och i årets motion,
det är tvivelaktigt.

Vidare är det uppenbart att regeringen
här har varit mycket försiktig. År
1948 skrev konstitutionsutskottet och
riksdagen, att man velat ge ett förnyat
uttryck åt vad som otvivelaktigt är »en
samfälld svensk vilja». Det är storartat
uttryckt, och det ger ju verkligen intryck
av att utskottet menade allvar
med sin skrivelse till regeringen. Trots
detta lades det hela på is i tio år. Ingenting
skedde förrän under utskottsbehandlingen
här, då regeringen, sedan
en reservation var avlämnad, sände
över en skrivelse, väl att märka inte i
form av tilläggsdirektiv utan i form av
en handling, som innebar att skrivelsen
av 1948 skulle finnas tillgänglig — alldeles
som om författningsutredningens
ledamöter inte redan skulle ha känt till
allt vad som står i den skrivelsen.

Jag tycker att detta vittnar om en
ganska märklig tröghet. Var den kan ha
sin källa och sitt upphov, är naturligtvis
svårt att uttala sig om. Men när jag
ser hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena närvarande, kan jag
inte neka till att jag i en del av hans
anföranden här i riksdagen och i annat
sammanhang trott mig finna uttalanden,
som kan till en del förklara att
dessa klara framställningar från riksdagens
sida inte har lett till någon regeringens
åtgärd — förrän på de yttersta
av dessa dagar.

Jag finner därför, att det hade varit
ganska välmotiverat om riksdagen hade
gjort den formella och förnyade påstötning
i denna fråga, vilken riksdagen så
klart och kraftigt har uttalat sig för vid
flera tillfällen utan att något har skett.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr Elmgren sade, att när man på
detta sätt skriver »tillgängliga», förutsättes
det att regeringen menar att författningsutredningen
kan tänka. Men
jag kan inte finna att det ligger någon
större avvikelse i uppfattningen om författningsutredningens
förmåga att tänka,
om man föreslår att det i stället skulle
ha skrivits »beakta» eller »överväga».
Förmågan att tänka erkännes väl vara
lika stor vid en sådan formulering.

Vad jag vände mig mot var, att uttrycket
»tillgängliga» var litet svagt. Jag
skulle velat ha en litet mer positiv
skrivning, och därför nämnde jag uttrycken
»beakta» eller »överväga», eftersom
de skulle ge en mera klar bild
av vad vi avsåg att det skulle leda till.
Det var så jag menade, herr Elmgren.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag har inte kunnat få
något svar på den frågan jag framställde,
nämligen om reservanterna avsåg,
att författningsutredningen skulle handlägga
denna sak eller om de önskade,
att det skulle tillsättas en ny utredning.

Jag ber att få återkomma, när jag fått
detta svar.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag skulle inte önska
att denna fråga kastades in i det ginnungagap,
som författningsutredningen
blivit, och dit alla möjliga frågor, som
hänför sig till grundlagarna, numera
hänskjuts. Författningsutredningen har
ju faktiskt blivit ett slags lagringsplats
för önskemål, som man velat få förverkligade.

Jag kan mycket väl tänka mig en helt
separat utredning i det här fallet. Men
det ligger väl närmare till hands att regeringen
svarar på frågan, hur den finner
att en riksdagsskrivelse med begäran
om en utredning bör effektueras.

Herr ELMGREN (s):

Herr Hanson lämnar således båda vägarna
öppna, d. v. s. att antingen författningsutredningen
skulle kunna be -

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Om införande i grundlag av vissa för svensk rättsuppfattning grundläggande prin ciper -

handla dessa problem eller att en ny utredning
skulle kunna göra det.

Då står vi alltså inför den situationen
att man på fullt allvar säger, att fastän
det tillsatts en utredning, som skall utforma
en ny grundlag, är man inte
främmande för tanken att en annan utredning
parallellt därmed skall arbeta
med samma grundlag, eller att frågan
skall överlämnas till en utredning, som
har förklarat, att den redan sysslar med
ifrågavarande spörsmål.

Herr Hanson frammanade i ett benådat
ögonblick under en debatt, som
han tidigare förde med mig, 1809 års
män och sade, att de skulle vända sig i
sina gravar, om de nu kunde följa den
konstitutionella debatten.

Jag behöver inte gå så långt tillbaka
i tiden, utan kan bara hänvisa till tiden
efter representationsreformens genomförande
och nämna, att om man kunde säga
till de aktade ledamöter i denna kammare
och i medkammaren, som suttit
här tiderna igenom, att man på fullt allvar
föreslår att en utredning tillsättes i
en grundlagsfråga, när en stor författningsutredning
sysslar med att utreda
grundlagen, eller att en fråga överlåtes
åt en utredning som förklarar att den
redan sysslar med densamma, ja, då
skulle dessa ledamöter sannerligen, herr
Hanson, inte bara vända sig i sina gravar
— de skulle rotera!

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tycker att det är en
principiell fråga, som har aktualiserats
i detta sammanhang och som inte rör
bara detta ärende utan åtskilliga andra
utskottsutlåtanden.

Jag läser i utskottsutlåtandet: »Från
författningsutredningen har vidare inhämtats,
att utredningen till behandling
upptagit just de frågor, som beröras i
förevarande motioner.» Av debatten här
i dag har framgått, att det råder delade
meningar om. i vad mån utredningen
upptagit dessa frågor. Inte heller finns
ärendet angivet i direktiven. Vidare har
inte heller regeringens sista skrivelse

till utredningen givit vid handen, att regeringen
klart önskar att dessa problem
upptas till behandling. Man ställer riksdagens
tidigare skrivelser till förfogande
— uppenbarligen underförstått: om
utredningen anser, att dessa skrivelser
är av intresse.

Det liar hänt åtskilliga gånger förut
att ett utskott i utlåtandet meddelat,
att det inhämtat, att en fråga skulle vara
under behandling inom en utredning,
men att meningarna rörande huruvida
så verkligen vore fallet har brutits under
debatten i kamrarna. Det är enligt
min mening ett allmänt önskemål, att
utskottens tillkännagivanden av att en
fråga är under behandling i en utredning
gjordes endast i sådana former att
olika tydningar från deras sida, som är
för eller som är emot den begärda utredningen,
vore uteslutna.

Jag anför alltså inte detta direkt med
hänvisning till den nu föreliggande frågan,
som ju är utagerad för tillfället,
utan som ett allmänt önskemål. Utskotten
skulle väl kunna begära klara skriftliga
besked från utredningarnas sekretariat
om att en fråga är under behandling
eller kommer att upptagas till behandling.
Då behövde aldrig någon
tveksamhet uppstå under debatten i
kamrarna.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Trots allt vad herr Elmgren
säger är det alldeles oklart, huruvida
författningsutredningen kommer
att ta upp just ifrågavarande spörsmål
till behandling. Det har endast i dunkla
ordalag antytts att en diskussion där
skulle ha förekommit om frågan. Jag
måste också säga att man blir ganska
skeptisk mot hela den där framställningen,
när man betänker att regeringen
lagt ett så klart uttalat önskemål från
riksdagens sida på is i tio år. Samtidigt
som regeringen skrivit direktiv till författningsutredningen,
i vilka den tagit
upp en del andra riksdagsskrivelser av
yngre datum, har den inte orkat med att
få in en enda mening som antyder att

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

denna fråga, som riksdagen begärde utredning
om år 1948, borde tagas under
övervägande.

Herr Elmgren är vidare mycket bekymrad
för hur det skall gå till att göra
denna utredning, och han vill ha besked
av mig eller herr Källqvist eller
herr Lundström om vem som skall göra
utredningen, om den bör företas inom
eller utanför författningsutredningen.
Jag vill än en gång förklara att jag inte
faller regeringen i ämbetet på det sättet
att jag ger någon anvisning därom.
Det må vara regeringens sak att klara
ut.

Vi vet emellertid fortfarande inte, om
författningsutredningen kommer att behandla
frågan, och utredningen har fortfarande
inte fått något besked från regeringens
sida, om den bör ta upp problemet
eller ej. Det är därför vi har tilllåtit
oss att avge en reservation.

Herr ELMGREN (s):

Herr Hanson behöver sannerligen
inte vara rädd att han skulle falla regeringen
i ämbetet, om han uttryckte en
mening om hur han ville att en sak
skulle göras.

För övrigt vill jag bara i all stillsamhet
påminna mina vänner i folkpartiet
om en sak, nämligen att folkpartiet såvitt
jag vet har representanter bland författningsutredningens
ledamöter. Även
på den vägen skulle det väl därför vara
möjligt för folkpartiet att hålla sig orienterat
om vad som sker med dessa frågor.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. landsbygdens näringsliv, in. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr B 9, i anledning av väckta
motioner angående landsbygdens näringsliv
och övriga vitala problem samt
angående den framtida utformningen
av närings- och bebyggelsestrukturen i
landet.

Bankoutskottet hade till behandling i
ett sammanhang förehaft fyra inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen nr I: B 93, av herr
Ohlon m. fl., och nr II: B 123, av herr
Ohlin m. fl., likalydande, samt nr I: B
146, av herr Andersson, Torsten, och
herr Larsson, Sigfrid, och nr II: B 160,
av herrar Björkänge och Larsson i Hedenäset,
likaledes likalydande.

I de båda förstnämnda motionerna
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära dels
en sammanställning av väsentliga fakta
rörande landsbygdens näringsliv, dels
en översyn av de lagar som berörde
landsbygdens vitala problem, varvid
hänsyn borde tagas till de synpunkter,
som framförts i motionerna, dels ock
framläggande av de förslag till åtgärder,
som med hänsyn till de nya förhållandena
borde ingå som led i en positiv
landsbygdspolitik.

I motionerna I: B 146 och II: B 160
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla, dels om
att den av 1954 års riksdag begärda
sammanställningen av det material, som
genom offentlig utredning och samhällsvetenskaplig
forskning blivit tillgängligt
rörande den framtida utformningen av
närings- och bebyggelsestrukturen, snarast
möjligt måtte färdigställas och redovisas,
dels om att vid regionplaneinstitutets
utformning frågan om landsbygdens
behov av mindre tätorter och
deras roll för landsbygdsbebyggelsen
måtte beaktas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: B 93 och II: B
123 samt I: B 146 och II: B 160 icke

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Ang. landsbygdens näringsliv, m. m.
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Danmans och Ågren, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
giva till känna vad i det av reservanterna
föreslagna yttrandet anförts.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Landsbygdens problem
är för närvarande både många och stora.
I de föreliggande motionerna har ett
flertal av de mest framträdande av dessa
problem tagits upp till diskussion.
Det torde vara lämpligt att lämna en
om också kortfattad översikt över de
tankar och synpunkter som ligger till
grund för motionärernas slutsatser.

Folkomflyttningen inom vårt land
från landsbygden till städer och tätorter
är av gammalt datum. Det är allmänt
känt att under senare delen av
1800-talet över 3 miljoner personer hade
sin utkomst av jordbruket och dess binäringar.
Trots en samlad befolkningsökning
sedan dess och fram till 1950-talet på omkring 2,5 miljoner minskade
jordbruksbefolkningen under nämnda
tid till något över 1,5 miljon människor.
Det kan nämnas att omkring 17
procent av landets totala invånarantal
för närvarande finner sin utkomst av
jordbruket och närstående näringar.

Men inte nog med detta. Man räknar
med fortsatt nedgång av jordbruksbefolkningens
antal, och detta i en inte
ringa utsträckning. Enligt en beräkning
skulle jordbruksbefolkningen på 1960-talet sjunka till 1,1 miljon människor
och på 1970-talet till 750 000.

En annan oroande faktor är den
olyckliga åldersfördelningen bland befolkningen
på landsbygden. En tredjedel
skulle enligt vissa beräkningar redan
på 1960-talet vara över 60 år -— ett
förhållande som senare skulle ytterligare
markeras.

Ser man som jämförelse till denna
utveckling på förhållandena i städer

och tätorter och de utvecklingstendenser
dessa återspeglar, finner man en
helt annan bild. Den rakt motsatta, skulle
man kunna säga. Vad denna väldiga
folkomflyttning än må leda till i det
långa loppet, torde alla vara eniga på
en punkt: läget kräver upmärksamhet,
dagens svårigheter är oroande stora och
blir utan tvivel än större.

Det finns dock skäl som talar för att
utvecklingen sådan den möter i dagens
samhälle kan brytas åtminstone på lång
sikt. Det moderna samhällets kommunikationer
— inte minst bilismen —
skapar möjligheter att mer än förr välja
boplats i närmare anslutning till
landsbygden. Den nu så ogynnsamma
åldersfördelningen på landsbygden når
väl också sitt slut allteftersom tiden går.
En kommande generation får måhända
upp ögonen för de värden som här finns
att taga vara på. En framsynt politik
i fråga om lagstiftning, lagtillämpning
och allmän inställning till landsbygdens
aktuella problem kan här mildra verkningarna
både för landsbygden och för
tätorterna, det må gälla övergångssvårigheter
eller verkningar på längre sikt.

I sökandet efter arbetsobjekt i de
sammanhang varom här är fråga kommer
givetvis skogsbruket in i bilden.
Ingen hävdar den meningen att allt är
gjort som kan göras på skogsvårdens
område. Men här möter bland annat ett
yrkesutbildningsproblem, en uppgift för
samhället att skapa en grundläggande
förutsättning för en framgångsrik skogshantering.

Samarbetet mellan smärre skogsägare
är aktuellt genom de s. k. sambruksföreningar,
som nu bildas litet varstans.
Dessa strävanden, som dess bättre visar
sig möjliga utan tvingande lagbud, skulle
dock ytterligare underlättas genom
bättre arrondering. Här får vi hoppas
på något enklare och snabbare förfarande
i framtiden.

Förändringen på landsbygden ställer
givetvis även de s. k. servicenäringarna
i stora svårigheter. Den växande bilismen
gör att tätorterna med deras större
möjligheter till urval i fråga om handel
och tjänster vad gäller administration

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

o. d. vinner i denna konkurrens. Här
är ett problem om rationalisering, upprustning
och anpassning till landsbygdens
förmån. Det gäller att underlätta
en sådan utveckling, så att all nödvändig
service kan uppbringas inom rimligt
räckhåll och därmed också trivsel
skapas för människorna.

Det måste dock erkännas att småföretagarna
särskilt på landsbygden har att
övervinna stora svårigheter i sin verksamhet.
De har länge fått kämpa mot
starka depressiva tendenser. De ser ofta
sin räddning i upprustning och anpassning
men saknar många gånger möjligheter
härtill. Det är inte sällan en fråga
om kredit i större utsträckning än de
lyckats uppbringa. Där befinner sig
jordbruket i ett bättre läge, enär lån,
rationaliseringsbidrag, fonder etc. står
till förfogande åtminstone i vissa fall.

Bistånd av något slag borde här vara
möjligt att lämna företag, som arbetar
på svensk landsbygd, låt vara i små
enheter. Detta så mycket mera som stora
ansträngningar görs att dirigera företag
från tätorterna till mera landsbygdsbetonade
förhållanden. Riktpunkten för
den s. k. lokaliseringspolitiken är ju att
främja en önskvärd utveckling till det
helas bästa. Det är inte den lättaste
uppgiften att med dessa medel nå det
uppställda målet. Lättare torde det då
vara att möjliggöra för redan existerande
småföretag att expandera. Ställer
man företagsekonomiska anspråk på lokaliseringsfrågornas
lösning, blir företagets
egen inneboende livskraft och
utvecklingsduglighet än mera avgörande.
Den dragkamp mellan olika kommuner
i fråga om värvandet av skatteobjekt
som förekommer ger också anledning
till eftertanke. Avvägningsfrågor
av denna innebörd är ytterligt svåra •—•
det kan jag gott medge — men en klarare
gränsdragning mellan vad som kan
göras och vad som bör uteslutas vore
av största värde i detta sammanhang.

Inför tätorternas snabba tillväxt och
följdverkningarna i fråga om utbyggnad
av vatten, avlopp, gator etc. har
samhället ställts inför stora svårigheter
när det gäller att nedbringa kostnader -

Ang. landsbygdens näringsliv, m. m.
na för genomförandet av dessa nödvändiga
utbyggnader. Enstaka bebyggelse
skulle kräva alltför stora investeringsanspråk
och blev därför ansedd som
mindre önskvärd. Och där står vi nu.
Skall landsbygden undgå att helt förlora
sin prägel som en önskvärd del av
det svenska samhället, torde vi få ägna
dessa frågor en omprövning. Byggnadslagstiftningen
har sin tätbebyggelseparagraf,
sådan den nu utformats, och jorddelningslagen
sitt aktualitetskrav. En
översyn pågår, och man väntar med
spänning på resultatet. Det svenska
samhällets stora investeringar i bostadsbeståndet
kommer frågorna att bli än
mera komplicerade. Hittills har väl den
meningen gällt att i bostäder investerat
kapital vore mera säkerställt ur långivarens
synpunkt då bostäderna byggts
i tätort. Det är inte säkert att denna
mening är lika gällande för all framtid.
Kvar står likväl behovet av egnahem.
Erfarenheter från andra länder bekräftar
att en efterfrågan på egnahem alltjämt
finns, även om flerfamiljsbebyggelsen
expanderar.

Mot denna bakgrund synes en omprövning
av statsmakternas landsbygdspolitik
vara ofrånkomlig. I den frågan
råder väl inte heller några större meningsskiljaktigheter.
Utskottet hänvisar
till de utredningar som pågår i skilda
sammanhang och anser att resultatet av
dessa utredningar bör inväntas innan
ett ställningstagande i ärendet är möjligt.
Mot denna uppfattning står motionärernas
slutsatser, att en sammanställning
av nu i olika avseenden vunna
resultat borde kunna göras för att snabbare
nå fram till beslut i denna angelägenhet.

Reservanterna finner för sin del att
skyndsamhet är av nöden, om långtgående
skadeverkningar skall kunna undvikas.
Ärendets stora betydelse borde ge
riksdagen anledning att i skrivelse till
Kung], Maj:t ge till känna vad i detta
sammanhang anförts.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Ang. landsbygdens näringsliv, m. m.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! I motionen B 146 i denna
kammare har herr Sigfrid Larsson
och jag tagit upp ett par detaljfrågor, i
och för sig nog så viktiga, men ändå
detaljfrågor i det stora komplex av problem
som vi med ett gemensamt namn
brukar kalla för landsbygdsfrågorna. Yi
har hemställt om att den sammanställning
rörande arbetsresultaten av den vetenskapliga
forskningen på detta område,
som riksdagen på sin tid begärde,
måtte påskyndas. Vi har också tagit upp
till diskussion hur de mindre tätorternas
problem skall kartläggas i anslutning
till regionplaneinstitutets vidare
utformning.

Beträffande den första hemställan har
vi ju såtillvida bönhörts, att arbetsmarknadsstyrelsen
har levererat en första
hälft av den sammanställning man nu
hållit på med under ett par, tre år. Den
andra hälften är också utlovad. Det har
under hand viskats om att det skulle råda
svårigheter för styrelsen att få fram
denna utredning på grund av personalbrist.
Må det härifrån uttryckas den önskan,
att den saken skall rättas till så att
det slutgiltiga utrednings- och sammanställningsresultatet
kan redovisas så
snart som möjligt. Det är ju så, att nätt
upp varje diskussion i denna fråga på
ett eller annat sätt brukar hängas upp
på den sammanställning som vi sålunda
går och väntar på. Då denna sammanställning
blir klar, tror jag att att det
skall bli möjligt att föra diskussionen
från andra och mera väsentliga utgångspunkter.

När det gäller den andra delen av motionen
hänvisar utskottet i sitt utlåtande
till att 1951 års byggnadsutredning
erhållit uppdrag att i anslutning till en
översyn av regionplaneinstitutet och
lagstiftningen på det området också ta
upp de små tätorternas problem till diskussion.

Varför finns det anledning att stanna
just vid den saken? Ja, det är ju så
att alla erfarenheter av praktiskt landsbygdsarbete
och regionplanering liksom
över huvud taget hela diskussionen om
de framtida landsbygdsfrågorna, visar

att möjligheterna att åstadkomma den
upprustning av landsbygden, som vi
önskar, till mycket stor del hänger på
i vilken grad dessa tätorter kan bringas
att fungera på ett riktigt sätt. Det är
tydligt att den frågan kommer att kräva
en alltmer skärpt uppmärksamhet,
och det är även påtagligt att man både
på vetenskapligt håll och bland planerarna
i övrigt har ägnat allt större uppmärksamhet
åt den.

Ett utslag av detta är att man inom
byggnadsstyrelsen låtit företa en utredning,
som i huvudsak har syftat till att
klarlägga på vilket avstånd från en stor
tätort som en mindre tätort kan existera
och leva sitt eget liv. Den utredningen
har givit ett för experterna delvis
överraskande resultat, vilket emellertid
är att hälsa med tillfredsställelse bland
landsbygdens vänner i stort, eftersom
det visar att de mindre tätorterna kan
existera av egen kraft även ganska nära
de stora tätorterna.

Det ökade intresset för småtätorterna
har också lett till att många tidigare
missuppfattningar på området korrigerats.
Länge hördes ju i debatten den
uppfattningen, att en liten tätort kunde
existera endast med ett visst minimiantal
invånare, som bodde inom tätortens
administrativa ram. Numera är man på
det klara med att det förekommer ett
samspel mellan den lilla tätorten och
kringliggande bygd, där båda parter är
intimt beroende av varandra; tätortens
funktionsduglighet bestämmes i hög
grad av den kringliggande bygdens bestånd
och styrka, liksom omvänt.

Emellertid finns det en mångfald
spörsmål som man i sammanhanget har
anledning att stanna inför, och det må
tillåtas mig att uttrycka den förhoppningen,
att om nu 1951 års byggnadsutredning
har fått möjligheter att ordentligt
undersöka regionplaneinstitutet,
den också ägnar just småtätorterna en
uppmärksamhet som kan bli av betydelse
och värde för framtiden. Man kan
fråga sig: Vilken roll spelar den lilla tätorten
för bygden i dess helhet? I vilken
grad är det riktigt att man från den
kommunala sidan investerar i den lilla

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

tätorten? I vilken grad bör man intressera
sig för markköp med hänsyn till den
allmänna utvecklingen i bygden?

1 sammanhanget möter också ett annat
högst väsentligt problem: Hur skall
tätorten vara utrustad och fungera för
att kunna bli lokaliseringsort för den
företagsamhet, som landsbygden enligt
vår mening måste ha om man över huvud
taget skall lyckas hålla kvar befolkningen
ute på landsbygden?

Det är på denna punkt som de kanske
mest betydelsefulla problemen radas
upp. I förra veckans nummer av Sveriges
hantverks- och småindustriorganisations
tidning tog man på ledarplats upp
just detta problem till diskussion. Man
konstaterade rent allmänt, att det är
omöjligt att tänka sig en lokalisering av
företagsamhet till landsbygden på annat
sätt än så, att företagen lägges just
i dessa små tätorter. Den tanken har
under många år förfäktats av mig och
åtskilliga andra. Det är orimligt att tänka
sig, att ett företag lokaliseras till en
landsvägsknut nära nog var som helst.

Jag kan peka på ett exempel hemma
från mina egna bygder. Där vann småindustrien
fotfäste under 1930-talets ekonomiska
kris. Små konfektionsföretag
lokaliserades då till snart sagt vilken
vägkorsning som helst, och den enda
för lokaliseringen vägledande principen
var att man sökte upp arbetskraften där
den fanns. Av nio konfektionsfabriker
i en och samma socken ligger endast en
i den tätort, som är socknens naturliga
knutpunkt. Men vi har väl alltmer blivit
på det klara med att de människor,
som sysselsättes vid dessa företag, i
högsta grad är beroende av om man kan
ge tätorterna kring dessa företag ett riktigt
och innehållsrikt liv. Vi menar därför
numera, att varje lokalisering på
annat sätt är omöjlig, och i detta fall
har naturligtvis hantverkstidningen
fullt rätt när den pekar på att det måste
vara ett riktmärke för den fortsatta lokaliseringen.

Det skulle också vara av intresse att
i detta sammanhang få klarlagda en
mängd frågor av servicekaraktär. Den
utredning, som skett inom byggnadssty 2

Första kammarens protokoll 1958. Nr B 11

Ang. landsbygdens näringsliv, m. m.
relsen, har givit en viss fingervisning
om den lilla tätortens möjlighet att existera,
men det återstår alltjämt en
mängd frågor, exempelvis i vilken grad
den lilla tätorten kan vara ett inköpscentrum,
när bilismen kommer att spela
en allt större roll och förkorta avstånden.
Jag tror också att mycket av
resonemanget om den lilla tätorten borde
så att säga ligga på det rent folkliga
planet. Det är väl ingen hemlighet för
någon av kammarens ärade ledamöter,
att det i tidigare diskussioner mellan
glesbygd och tätort när det gäller kommunala
åtgärder o. s. v. har rått en påtaglig
rivalitet. Den rivaliteten har numera
i hög grad försvunnit, men det
skulle ändå finnas anledning att till diskussion
ta upp möjligheterna att liksom
mer popularisera den lilla tätortens
problem än vad som hittills varit
fallet. Jag tror också att man härvid
behöver föra ett resonemang, som går
ut på att just dessa två grupper, glesbygd
och tätort, är så intimt beroende
av varandra och har gemensamma intressen.

Utskottet har med hänvisning till den
utredning, som pågår, avstyrkt motionen.
Jag kommer, herr talman, icke att
ställa något yrkande, därför att jag utgår
ifrån att vi verkligen, såsom byggnadsstyrelsen
i sitt remissvar anfört, får
tillfälle att ordentligt pröva de frågor
det här gäller.

Den reservation, som har fogats till
bankoutskottets utlåtande och som herr
Danmans alldeles nyss talade för, vittnar
— liksom den motion som ligger
till grund för reservationen — om att
intresset för dessa frågor får en allt vidare
bas. Jag måste säga, att det är klart
att varie opinionsyttring på denna
punkt är mycket glädjande, ty det gäller
att hålla diskussionen levande och
om möjligt också tillföra diskussionen
nytt stoff. Det skulle ur den synpunkten
för mig föreligga allvarliga skäl att stödja
reservationen, men, herr talman, jag
måste tyvärr säga att reservationen delvis
fått en sådan utformning att det är
omöjligt att rösta för den i det skick den
föreligger.

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Ang. landsbygdens näringsliv, m. m.

Det är framför allt om ett par punkter
i reservationen, som jag skulle vilja
säga ett par ord. Herr Danmans anförde
vissa synpunkter på de s. k. sambruksföreningarna,
något som också berörts
i reservationen. Dessa betecknas som
»en ändamålsenlig form av skogsbruk»
med hänsyn till tidens ekonomiska
krav. Jag är litet förvånad över detta,
eftersom det i reservationen samtidigt
talas om bondeskogsbruket, för vilket
de gemensamma organen är de skogsdistrikt
som upprättas. Sambruksföreningar
är nämligen någonting helt annat.

I reservationen säges vidare, att för
trivsel och bekvämlighet på landsbygden
spelar serviceanordningar av olika
slag en betydande roll och att detta
gäller bl. a. lanthandeln. Det finns
ingenting att invända mot detta, men
när det sedan sägs, att man skulle kunna
bemästra lanthandelns svårigheter
genom vissa förändringar av dess karaktär,
genom att lanthandeln skulle
lämna kredit, är man inne på en utveckling
som man inte vet var den slutar.
Vidare framhålles, att lanthandeln för
närvarande saknar möjlighet att på
samma sätt som de större affärsföretagen
lämna kredit — punkt och slut.
Nå, vad vill man åstadkomma? Vill man
att statsmakterna skall ingripa reglerande
för att förbättra lanthandelns kreditmöjligheter?
Såvitt jag vet, är lanthandlarna
stora kreditgivare, naturligtvis
beroende på de resurser de har.

När det sedan gäller nästa punkt, att
åstadkomma en sundare utveckling i
fråga om industriens lokalisering, ifrågasättes
en ytterligare skärpning av de
kommunala kompetensreglerna. Den frågan
har alldeles nyligen varit föremål
för behandling inom konstitutionsutskottet,
där utskottets majoritet bestämt
tagit avstånd från en sådan skärpning.
I detta fall fanns också motionärernas
och reservanternas partivänner på den
sidan, där man yrkade avslag på en utökning
av kompetensen.

Vidare säges i reservationen, att sedan
den nuvarande byggnadslagstiftningen
utformades har stora förändring -

ar ägt rum, och att Sverige för närvarande
är Europas mest motoriserade
land. Därav drar reservanterna den slutsatsen,
att denna utveckling leder till
att folk kommer att söka sig tillbaka till
landsbygden. Detta är en gissning, där
man bygger på vad som i någon mån
hänt i Amerika. Vi vet ingenting reellt
om detta. Jag skulle tro att det ännu
är för tidigt att så konkret och fast
lägga en sådan förhoppning till grund
och försöka inrikta planeringen just efter
dessa linjer. Jag är nämligen rädd
för att, om vi skulle bygga de kommunala
investeringarna på en sådan förhoppning,
vi •—• som det heter på vanligt
enkelt språk — skulle bita oss rätt
rejält i tummen.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Till grund för reservationen
i detta ärende ligger motionerna
nr B 93 i första kammaren och nr B 123
i andra kammaren, d. v. s. de motioner,
för vilka herr Danmans här har talat.

I dessa motioner yrkas för det första,
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära en sammanställning om
väsentliga fakta rörande landsbygdens
näringsliv, och för det andra att det
skulle göras en översyn av de lagar, som
berör landsbygdens vitala problem.

Det första yrkandet om en sammanställning
av väsentliga fakta rörande
landsbygdens näringsliv har ju redan
behandlats av riksdagen med resultat,
att en sådan utredning är i full gång.
Det förefaller som om motionärerna, när
de avfattade motionen, inte var medvetna
om detta förhållande. Det var på
grund av en framställning till 1954 års
riksdag från bankoutskottet, som Kungl.
Maj :t uppdragit åt arbetsmarknadsstyrelsen
att sammanställa allt det material,
som finns tillgängligt genom offentliga
utredningar och samhällsvetenskaplig
forskning rörande de med. näringslivets
och bebyggelsestrukturens
utveckling sammanhängande problemen.

Arbetsmarknadsstyrelsen har fullgjort
sitt uppdrag i en första del, vilken

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

avlämnades i mars i år och som gäller
befolkning och näringsliv. Arbetsmarknadsstyrelsen
ställer i utsikt att inom
en inte alltför avlägsen framtid helt
kunna fullgöra uppdraget. Från utskottets
sida har vi här uttalat det önskemålet,
att arbetsmarknadsstyrelsen skall
bli i tillfälle att göra detta snarast möjligt.
Därvid har vi åsyftat, att arbetsmarknadsstyrelsen
måtte få den förstärkning
med arbetskraft, som kan erfordras
för att arbetet skall kunna bedrivas
med största möjliga skyndsamhet.
Sålunda är första ledet i motionen
redan tillgodosett genom den utredning
som nu pågår.

I andra ledet önskar man en översyn
av de lagar, som berör landsbygdens
vitala problem. Om det yttrar utskottet
i sitt utlåtande, att meningen med sammanställningen
av allt det material, som
kan komma fram för bedömande av dessa
frågor, först bör föreligga, innan man
tar ställning till hur fortsatta utredningar
bör bedrivas. Det var ju för att få ett
sammanhängande material att lägga till
grund för fortsatta åtgärder, som man
efterlyste en allmän sammanställning.
Därför anser vi att dessa fortsatta utredningar
bör anstå, till dess den nu
pågående utredningen är färdigställd.

Från utskottets utgångspunkt betraktar
vi det alltså för närvarande som
väl sörjt för utredandet av de mycket
väsentliga frågor, som här är berörda,
och detta har resulterat i förslaget från
utskottets sida, att riksdagen måtte finna
att motionerna inte bör till någon
åtgärd föranleda. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Då bankoutskottet avstyrkt
motionerna om utredning om
landsbygdens näringsliv, så har det ju
framför allt varit med den motiveringen,
att det redan nu pågår ett flertal utredningar,
som var och en på sitt område
berör landsbygdens problem.

Det är naturligtvis gott och väl i och
för sig, och man kan naturligtvis säga

Ang. landsbygdens näringsliv, m. m.

som herr Ewerlöf nyss gjorde, och som
också utskottet sagt, att man först bör
avvakta resultatet av de nu pågående utredningarna,
innan man gör någonting
mera. Jag tror emellertid, att det skulle
vara värdefullt, att man redan nu finge
en utredning, som kunde ta upp hela
problemkomplexet och inte bara en rad
olika delar av problemet. Då kommer
alldeles givet också hela frågan om en
hel del av lagstiftningen, särskilt den
lagstiftning som berör jorden, in i bilden.

Jag skulle vilja säga ett par ord just
om den nuvarande avflyttningen från
jordbruket. Det är ju många som menar,
att jordbruket inte rationaliseras
tillräckligt snabbt när det gäller den
s. k. yttre rationaliseringen; man skulle
vilja se, att denna ginge ännu snabbare.
Andra menar, att det egentligen går för
snabbt med tanke på de sysselsättningssvårigheter,
som vi för närvarande har.
Men vilken ståndpunkt man än intar till
den frågan, måste man säga sig, att det
inte är önskvärt att rationaliseringsarbetet
bedrives på sådant sätt, att delar
av svensk jord läggs öde, ty antingen
bör jorden utnyttjas för jordbruk eller
för skogsbruk, eller också kan den i
vissa fall naturligtvis användas för bostadslägenheter.
Just frågan om möjligheterna
att utnyttja många av de nedlagda
mindre jordbruken för bostadsändamål
borde väl i dessa dagar kunna
beaktas på ett annat sätt än tidigare.

Då man talar om jordbrukets rationalisering,
menar jag, att det egentligen
inte finns någonting att anmärka mot
det sätt, på vilket den s. k. yttre rationaliseringen
pågår annat än möjligen att
den inte borde vara så strängt bunden
vid vissa schabloner, t. ex. storleken av
brukningsenheterna, utan få bedrivas i
något friare former. Felet med rationaliseringen
är ju snarast det, att stora
delar av den s. k. driftsrationaliseringen
har blivit försummade under senare år.
Jag tänker då närmast på torrläggningsverksamheten,
jag tänker på rådgivningen
beträffande betesskötsel m. m.
Allt detta hänger också samman med
frågan om landsbygdens näringsliv, och

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Ang. landsbygdens näringsliv, m. m.
naturligtvis också med hela den jordbrukspolitik
som skall bedrivas.

Det finns alltså enligt min mening en
rad problem, som i och för sig är synnerligen
viktiga, och de utredningar,
som nu pågår kommer, hoppas jag, en
gång att ge värdefulla resultat. Men det
skulle redan nu behövas en samordning
av all denna verksamhet, så att man
kunde få se hela problemkomplexet från
en synvinkel. Därför ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag skall be att med
några få ord få anknyta till reservationen.
Där påpekas behovet av en samordning
av de utredningar som pågår
och av det utredningsresultat som redan
framlagts. Jag vill säga att det förefaller
mig, som om detta vore att försena
hela utredningsverksamheten.

Vi har en utredning som jag vill peka
på och som jag tycker är värdefull men
som visar hur det kan gå. Det är den
stora utredningen angående lantbrukshögskolan.
Både herr Osvald och jag har
erfarenhet av att om det nu kommer
fram ett initiativ till någon ändring i
fråga om lantbrukshögslcolan, säger
man: »Men det pågår ju en utredning,
och vi måste vänta och se vad den föreslår.
»

Jag var med i den stora norrlandslcommittén
som arbetade från 1942 till
1946. Vi tog upp många och stora problem,
och det har nog också blivit en
del resultat av vårt arbete. Men under
den tid kommittén arbetade fanns det
inte möjligheter att här i riksdagen få
fram några nya anslag eller någonting
nytt på näringslivets olika områden i
Norrland, därför att man först ville se
vad kommittén sysslade med.

Med de erfarenheter jag har från lantbruksnämnd
och landsting och det kommunala
arbetet vill jag framhålla att
förhållandena i vårt land är så skiftande.
Även om ingreppen är närbesläktade,
måste de utformas på olika sätt.
I vårt län försiggår genom lantbruks -

nämnd och landsting och jordbrukets
organisationer regionala undersökningar
om vad som kan behövas och vad
som kan vara att rekommendera. Jag
tror att det är på den punkten som vi
bör göra våra insatser och med utnyttjande
av de utredningar som är färdiga
och som pågår söka få till stånd en
samordning inom mera regionalt begränsade
områden.

Sedan talas det i yttrandena och i
utskottets utlåtande om att kommunerna
försöker dra till sig industrier från olika
håll och av olika slag genom att
lämna subventioner. På den punkten
har vi som är med i det kommunala
arbetet syndat litet var. Vi har räknat
med att vad kommunen lämnar i form
av subvention åt en industri kan ge god
avkastning i ökat antal skattekronor för
framtiden.

Men det är en sak som jag här vill
peka på och som jag tar upp därför
att herr Danmans står som förste reservant.
Det är förhållandena i Edsbyn.
Vi har där ett av de allra bästa bevisen
i vårt land för betydelsen av den enskilda
företagsamheten på orter, där de
små företagen verkligen har vuxit ut till
åtminstone enligt ortens förhållande stora
företag. Jag är övertygad om att herr
Ewerlöf, som var med bankoutskottet
vid ett besök där för två år sedan, skall
kunna understryka vad jag kommer att
säga om Edsbyn. Vi har där direktör
Ivar Pettersson, som övertog sin fars
lilla snickerifabrik och nu har byggt ut
den till en betydande industri. Han har
inte bara denna snickerifabrik, där det
tillverkas miljontals pinnstolar som skickas
ut över hela världen, utan har också
skidfabrik, sågverk och plywoodfabrik.
Ivar Pettersson — eller Ivar som han
allmänt kallas — sade till mig för några
år sedan: »När jag tog upp denna verksamhet
efter min far, tänkte jag att jag
skulle försöka driva upp den så att jag
fick en omsättning på 500 000 kronor.
Men jag vågade inte säga det åt några,
ty då skulle de ha skrattat åt mig och
trott att jag var tokig. I fjol hade jag
en omsättning på 11 miljoner.» Det är
denna tro på sig själv och denna opti -

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

mism i förening med lagom fantasi och
ett ekonomiskt gott förstånd, som har
lett direktör Ivar Pettersson och därmed
också Edsbyn framåt.

I Edsbyn har vi också bl. a. Leander
Ovén, som har en järnindustri som han
med framsynthet arbetat fram.

Jag har tagit dessa exempel för att
visa att det gäller inte bara att suga till
sig industrier utifrån utan också att
uppmuntra och ha förståelse för dem
som arbetar på orten och på detta sätt
bygga ut de små industrierna.

Sedan är det en sak som reservanterna
har tagit upp och som jag förvånar
mig över. Det gäller särskilt jordbruket
och skogen. Reservanterna anser, att
den nuvarande lagstiftningen på jordbrukets
område behöver omprövas. Men
det tillsattes ju i maj månad en kommitté
som håller på att ompröva just
alla bestämmelser angående jordförvärv
och skogskomplettering, liksom även
målsättningen för lantbruksnämnderna.

Men sedan kommer en sak som jag
tycker är litet vågad. Det står: »Redan
nu är situationen på många håll den,
att en rad mindre jordbruksfastigheter
ligger obrukade och öde.» Det är fullt
riktigt. Men så tillägger man: »Andra
samlas upp av lantbruksnämnderna dock
utan att återinpassas i bygdens liv.»
Jag tycker, att detta är en så grav anmärkning
mot lantbruksnämnderna att
jag måste ta upp saken. Det skulle förvåna
mig, om reservanten kan påstå att
han har fått täckning för detta påstående
från det län som både han och jag
tillhör.

Jag vill här säga bara ett par ord om
den saken. Visst är det viktigt att lantbruksnämnderna,
som sysslar med
strukturomställningen också, om vi räknar
med hela landet, ligger med några
tiotusental eller i varje fall några tusental
hektar skogsmark och jordbruk, men
var och en som sysslar med detta arbete
vet att det inte är så lätt att genomföra
strukturrationalisering och förbättring
av arronderingen. Jag skall ta ett
enda exempel. Vi i lantbruksnämnden
kom över ett skogsområde på 180 hektar,
som vi köpte och som ligger i rålag

Ang. landsbygdens näringsliv, m. m.
med Marma-Långrörs bolagskogar. Marma-Långrör
har inom Alfta socken i
dess södra del köpt upp flera hemman,
men under 1920-talet avstyckades jordbruken
med tillhörande 15—20 tunnland
skog. Den övriga skogen behöll bolaget.
Om man ser på en karta över det
södra skogsområdet i Alfta socken ligger
bolagets skogar som ett lapptäcke
över hela området. Det äger 50 tunnland
här, 100 där och kanske 60 på ett
annat ställe. Detta utgörs av skogsskiften
som bolaget skurit bort från jordbruken.

Vi har inom lantbruksnämnden varit
där och tittat på det. Där är bra byggnader
och jordbruken sköts bra. Därför
har vi ansett att det är riktigt att
Marma-Långrör får ta det där stora
sammanhängande området på 180 hektar
och i stället släppa till annan skog.
På det viset får jordbrukarna ökade
skogsområden och Marma-Långrör får
ett samlat jordbruksområde. För cirka
tre veckor sedan avgjordes denna bytesaffär
av regeringen, ty det faller ju under
bolagsförbudslagen. Men det tog
två och ett halvt år innan man kom till
rätta med det här och kunde klara
skogsvärderingen och alltsamman. Under
hela denna tid har skogsområdet
på 180 hektar varit i lantbruksnämndens
ägo, ty någon måste ju äga det. Likadant
är det på många andra håll. Man
kan ju inte byta en fastighet samma dag
man får den. Många fastigheter kan delas
upp på flera ägare sedan lantbruksnämnden
köpt dem, och det tar tid att
förhandla sig fram.

Jag vill säga reservanten att om man
är så känslig att man inte kan låta lantbruksnämnderna
inneha egendomar,
som man kommer att använda i rationaliseringssyfte,
ett par, tre år utan anmärker
på det, ja, då blir det svårt att
komma till rätta med landsbygdens
strukturproblem. Utredningar, överläggning
och dylikt tar också tid.

Jag vill slutligen säga att det är mycket
riktigt, som herr Torsten Andersson
framhöll, att genom kommunikationerna
har tätorterna och den omkringliggande
landsbygden liksom vuxit ihop.

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Ang. landsbygdens näringsliv, m. m.

Man kan arbeta i skogen och ute på
jordbruket men ändå bo tämligen centralt,
till följd av de kommunikationer
som finns. Den förbättring av vägväsendet
som rent av revolutionerat
skogsbruket har också skapat helt andra
möjligheter för folk att bo i tätorter
och i de större byarna ute på landsbygden.

Det var inte så länge sedan jag på
bussen där hemma träffade två skogsarbetare,
och jag frågade dem: »Var arbetar
ni?» »Ja», sade de, »vi arbetar i
Långsjödamm». Den orten ligger inom
Bollnäs finnskog. »Men», sade jag, »ni
har ju två mil dit». »Ja», sade de, »vi
är fyra stycken, en har bil, och vi betalar
honom och åker den där sträckan
på tre kvart, ungefär lika lång tid som
det tar att grädda en kolbulle. Då är
det bättre att fara hem, så får vi lagad
mat där hemma.»

Sådana revolutionerande förändringar
sker på landsbygden, och dem skall
vi ta vara på, men vi måste räkna med
att även bygga upp serviceanordningar,
mindre industrier och dylikt på dessa
tätorter. Vi måste satsa på tätorterna
på landsbygden om vi över huvud taget
skall kunna klara detta och kunna
ge innehåll åt det där missbrukade ordet
»levande landsbygd».

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
Jonsson för den »fria företagsamhetens
höga visa» som han uppstämde här i
kammaren. Jag har inte på länge hört
en så briljant skildring av den fria företagsamhetens
överlägsenhet som den
som förekom i herr Jonssons anförande.

I övrigt skall jag inte blanda mig i debatten,
men herr Jonsson anmärkte på
någonting som står i reservationen angående
lantbruksnämnderna. Det heter
där att »en rad mindre jordbruksfastigheter
ligger obrukade och öde». Sedan
tillägger reservanterna: »Andra samlas
upp av lantbruksnämnderna dock utan
att återinpassas i bygdens liv.»

Det där var kanske alltför generellt
formulerat. Det gäller bara vissa fall.
Vi möter dock här ett allvarligt problem,
och det är tydligt att lantbruksnämnderna,
vad det kan bero på, inte alltid har
lyckats behärska sina uppgifter i länen.
Flertalet i denna församling vet ju att
under årens lopp har lantbruksnämnderna
samlat på sig allt större och större
antal brukningsdelar. Jag vill minnas att
vid 1957 års slut hade lantbruksnämnderna
ett fastighetsinnehav, vars taxeringsvärde
uppgick till bortåt 33 miljoner
kronor, övervägande delen av detta
fastighetsinnehav bestod av skogslotter
för vilkas förvaltning och skötsel
lantbruksnämnderna näppeligen är skickade.
I övrigt har ju lantbruksnämnderna
en mycket skicklig stab av tjänstemän,
men här har försiggått en utveckling
som, såvitt jag kan förstå, inte har
stått i överensstämmelse med statsmakternas
önskemål.

Även om denna anmärkning av reservanterna
är en smula tillspetsad, så möter
vi dock här ett problem som säkerligen
kommer att bli aktuellt i riksdagen
ettdera året.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Herr Jonsson sade i sitt
anförande något om utredningar som
står i vägen för anslag — man kanske
också kan tillägga för lagstiftning. I anledning
därav skulle jag vilja säga, att
det här inte är fråga om några anslag
eller någon direkt lagstiftning. Här är
det endast fråga om en utredning, och
reservanternas yrkande innebär egentligen
ingenting annat än att man ber
Kungl. Maj :t ta sig en funderare på om
det inte vore möjligt, att på ett eller
annat sätt samordna alla de olika utredningar
som arbetar med landsbygdens
problem.

Faktiskt har landsbygdsproblemen under
den tid som gått sedan motionerna
väcktes blivit betydligt allvarligare på
grund av den sysselsättningskris som
för närvarande råder. Jag finner det
synnerligen angeläget att man behandlar
hela problemkomplexet, så att man

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

kan överblicka det hela från synpunkten
av förstärkning av det svenska näringslivet,
framför allt på landsbygden.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Det har kommit fram
många intressanta synpunkter på detta
ämne, och debatten visar hur aktuellt
och brännande det spörsmål är som vi
här rör oss med. Jag ber emellertid att
få erinra om att det ärende vi nu har
att behandla gäller formerna för den
fortsatta utredningen. Särskilt herr Osvald
har efterlyst en sammanställning
eller en samordning av vad som sker.
Det är just på grund av den brokighet
som alla pågående utredningar på dessa
områden representerar, som riksdagen
gått in för att såsom första åtgärd begära
en sammanställning av hela det
material som nu föreligger. Detta arbete
som anförtrotts arbetsmarknadsstyrelsen
beräknas bli slutfört inom en nära
framtid, och då måste det väl vara i
redans intresse att man avvaktar slutförandet
av denna sammanställning av
materialet, innan man beslutar sig för
hur man skall gå till väga i fortsättningen.
Man får då en helt annan ledning
både för direktiv till och uppläggning
av de utredningar som ytterligare
kan krävas utöver dem som redan är
i gång.

Eftersom herr Jonsson apostroferade
mig särskilt i sitt anförande på grund
av det besök bankoutskottet hade tillfälle
att avlägga i Edsbyn, vill jag till
alla delar underskriva vad han hade
att säga i det sammanhanget. Det gladde
mig att få höra detta sagt ifrån det hållet.
Hans synpunkter sammanfaller helt
med min egen känsla för betydelsen av
den småindustri som på detta vis tack
vare enskilt initiativ vuxit upp och kunnat
gå över från småindustri till storindustri.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Får jag fråga herr Osvald:
Om vi har arbetslöshetsproblem
att komma till rätta med under den
närmaste tiden, bör vi då tillsätta en

Ang. landsbygdens näringsliv, m. m.

större utredning? Är det någon som
tror, att den kan klaras av på mindre
än två, tre år? Och vad hjälper den då
arbetslösheten i vinter? Jag tycker det
är bättre att ta de mindre, lokala utredningsförslag
som finns. Det är de
hastiga utredningarna som kan göra
nytta i dagens situation.

I mitt förra anförande, herr talman,
glömde jag att tala om en sak i samband
med vad man här säger om småbrukets
förutsättningar inom skogen. Jag vet
inte vad som åsyftas med detta, men
jag vill erinra om att det inte är länge
sedan det framlades en utredning om
skogsbruket och skogsvården inom det
enskilda skogsbruket med herr Severin
som ordförande och jägmästare Hansson
här i kammaren som ledamot. I den
utredningen tog man upp alla dessa
problem, och den innehåller förslag om
upprustning av skogsvårdsstyrelserna,
om skogsstyrelsens upprustning och om
hjälp till skogsägareföreningarna för att
befrämja utläggning av skogsvårdsområden,
som de kallar det. Det är betydelsefulla
förslag, och om staten hjälper
till med de anslag som där begärs,
blir det en väsentlig upprustning.

I början av året framlades ett förslag
av Småbruksutredningen om stöd till
småbruken. Det finns en kommitté som
har att syssla med frågan om samarbetet
mellan lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen,
d. v. s. en upprustning
av upplysningsverksamheten och
effekten av lantbruksnämndernas arbete.
Lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen
har Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda,
hur den mark som jordbruket
släppt och som nu läggs ut till skog på
effektivaste sätt skall kunna återföras
till skog.

Jag vill sluta med att säga, att det
finns så många aktuella utredningar, att
reservanterna säkert har glömt två tredjedelar
av dem som finns, när de räknar
upp dem.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! För omkring tio år sedan
var jag ledamot av en stor utredning
om näringslivets lokalisering. Det

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Ang. landsbygdens näringsliv, m. m.
var dåvarande landshövding Thomson,
som satt som ordförande i denna utredning.
Jag kan försäkra att vi försökte
göra ett mycket noggrant arbete
för att undersöka de olika möjligheter
som fanns just på detta område. Yi kom
emellertid fram till det resultatet, att
om man i ett demokratiskt samhälle,
där man alltså inte förvisar människor
hit och dit, vill komma fram till en
bättre tingens ordning på detta område,
kan man inte komma fram på de
vägar, som det har talats om här i dag.

Om subventioneringen skulle bli
mycket friare, är det alldeles uppenbart
att landsbygden skulle utarmas ännu
mera. Städerna och de större tätorterna
har vida större möjligheter än
landskommunerna att vara med i konkurrensen.

För egen ringa del, herr talman, vill
jag säga: Det har utretts undan för
undan. Det pågår utredningar och de
kommer troligtvis att fortsätta, och
ingenting händer. Ingenting kommer
troligtvis att hända så länge man angriper
problemet från de utgångspunkter,
som har varit framme här i dag.
För min del ser jag problemet så. Vill
vi bevara en s. k. levande landsbygd,
måste vi slå in på andra vägar, och
såvitt jag kan förstå finns det bara en
väg. Det är att vi får verkliga storkommuner
i skattehänseende, hela län som
en enhet, vad det gäller regionalskatt.
Då först tror jag att det finns möjligheter
att vi skall kunna säga till landsbygdens
invånare, att nu är ni jämställda
med städernas och de stora tätorternas
invånare. Jag har, herr talman,
ingen som helst förhoppning om
att jag skall få uppleva den dagen, men
jag tror att en bister nödvändighet
kommer att driva oss dithän så småningom.
Allt som förekommit på detta
område är bara prat och kommer att
förbli prat, om det inte tas verkliga
krafttag.

Jag är fullt medveten om att ett sådant
förslag i dagens läge icke skulle
kunna samla majoritet här i riksdagen,
och det beror naturligtvis på de olika
intressen som människorna kan ha.

Kanske det vore nyttigt, om vi pratade
litet mindre och handlade något mer
i stället.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja ställa
en fråga till herr Jonsson. Hur kan han
veta att den nuvarande arbetslöshetskrisen
kommer att bli begränsad till
innevarande vinter? Som läget för närvarande
är, kan det mycket väl hända,
att den blir långvarig.

Den siste ärade talarens anförande
vittnar om att det här skulle behövas
en utredning efter betydligt vidare linjer
än som gäller för dem som för
närvarande är i gång. Det skulle behövas
en samordning av alltsammans,
även sett ifrån de synpunkter som herr
Näsström talade om.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! I sitt första anförande
riktade herr Jonsson en direkt fråga
till mig som reservant. Han undrade
om det möjligen var förhållandena i
Gävleborgs län som låg till grund för
vad jag såsom reservant anfört i fråga
om lantbruksnämndernas verksamhet.
Jag vill betyga att så är det icke alls. Vad
reservanterna här haft i åtanke är vad
herr Ohlon redan framfört, nämligen
rent faktiska förhållanden om det samlade
innehavet av jord och skog i lantbruksnämndernas
ägo. I vårt län har
det aldrig rått oro över lantbruksnämndernas
åtgöranden, och det är säkerligen
till stor del herr Jonssons förtjänst.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt i fråga om vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt,
såvitt anginge motionerna I: B 93 och
II: B 123, och därefter särskilt beträffande
utskottets hemställan i övrigt.

I avseende å utskottets hemställan, såvitt
avsåge motionerna I: B 93 och II:
B 123, fortsatte herr talmannen, hade
yrkats dels bifall till vad utskottet härutinnan
hemställt, dels ock att det för -

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

Ang. kommuns kompetensområde i fråga

slag skulle antagas, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Danmans begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 9, såvitt
avser motionerna I: B 93 och II: B 123,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Danmans begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 28.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Ang. kommuns kompetensområde i fråga
om drivande av industri- eller affärsverksamhet Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr B 6, i anledning av väckta
motioner om utvidgning av kommuns

om drivande av industri- eller affärsverksamhet kompetensområde

i fråga om drivande
av industri- eller affärsverksamhet.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr B 13
i första kammaren av herr Wärnberg
och nr B 14 i andra kammaren av herr
Persson i Appuna hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära utredning i syfte att undersöka,
om kommunallagens bestämmelser
beträffande kommuns kompetensområde
kunde ändras därhän, att
drivande av industri- eller affärsverksamhet
utöver »serviceområdena» bleve
klart lagenligt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: B 13 och II: B 14 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Erik Olsson och Spångberg, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna I: B 13
och II: B 14 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning av lämpligheten
att utöka kommuns kompetensområde
i fråga om drivande av industri-
och affärsverksamhet.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! I motionerna nr B 13 i
första kammaren och B 14 i andra kammaren
hemställes om utredning av frågan
om viss utvidgning av det kommunala
kompetensområdet i syfte att ge
större lagliga möjligheter för kommun
att föra en aktiv näringspolitik. Som stöd
för sitt förslag åberopar motionärerna
bl. a. den pågående avfolkningen av
många landskommuner.

Efter remiss har yttranden över motionerna
avgivits av Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas
förbund. De båda yttrandena har det
gemensamt, att de inledningsvis ger motionärerna
rätt men avslutas med avslagsyrkanden.
Då, som jag redan sagt,
motionärerna motiverar sina förslag
med förhållandet i glesbygdskommunerna,
har Stadsförbundets yttrande mind -

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Ang. kommuns kompetensområde i fråga

samhet

re intresse i sammanhanget. Beträffande
Svenska landskommunernas förbunds
yttrande vill jag bara nämna två ting.

Landskommunernas förbund motiverar
sitt avslagsyrkande bl. a. med att
det går bra ändå utan denna formella
utvidgning av kommunernas kompetensområde
därför att kommunala beslut,
även olagliga sådana, går i verkställighet,
om ingen överklagar dem.
Denna del av det kommunala kompetensområdet
måste väl ändå enligt min
uppfattning betraktas som en ganska villande
skog, där det fordras speciella ledstjärnor
för att hålla orienteringen. Jag
vill inte påstå, att denna motivering i
remissyttrandet från Landskommunernas
förbund på något sätt förvånar mig.
En lång kommunal verksamhet har gett
mig en viss vana vid kommunförbundets
hurtfriskhet i sådana här ting. Snarare
smärtar mig förbundets inställning.

Vidare vill jag i fråga om Svenska
landskommunernas förbunds yttrande
erinra om att en känd aktiv kommunalman
i förbundets styrelse reserverat sig
till bifall för motionerna.

Nu gällande bestämmelser om kommuns
kompetensområde i fråga om att
driva eller stödja industri- eller affärsföretag
bygger på den utredning av dessa
frågor, som den år 1946 tillsatta kommunallagskommittén
verkställde. Det är
också på denna utredning, som konstitutionsutskottet
i huvudsak grundat sitt
föreliggande utlåtande, vilket ju utmynnar
i ett avslagsyrkande.

1946 års kommunallagskommitté förutsatte
emellertid, att man här var inne
på ett område som är föremål för oavlåtliga
förändringar. Den allmänna ekonomiska
och sociala utvecklingen samt
de tekniska framstegen kan framkalla
behov av kommunala åtgärder på verksamhetsfält,
som hittills helt eller huvudsakligen
varit förbehållna den enskilda
företagsamheten, förklarade utredningen.
Denna bedömning har sedan
inte motsagts vare sig av departementschefen,
konstitutionsutskottet eller riksdagen.
Jag anser för min del att det under
det decennium som gått sedan den -

om drivande av industri- eller affärsverk na

bedömning gjordes har hänt åtskilligt
av den art, att en översyn av dessa
ting är påkallad och att den av motionärerna
begärda utredningen därför
bör verkställas.

Subventionering av företag från kommunernas
sida har otvivelaktigt ökat betydligt
under senare år. Vad som därvid
varit lagligt eller inte är väl rätt svårt
att bedöma, men antalet efter besvär undanröjda
kommunala beslut har också
ökats i, skulle jag tro, minst samma omfattning.
Redan denna utveckling måste
enligt min mening tala för en översyn
av gällande bestämmelser. Härför talar
också den genom flykten från landsbygden
pågående utarmningen av landskommunerna
i skogs- och glesbygderna.
Jag tror inte att ett bifall till motionerna
skulle medföra en verklig lösning av
denna svåra fråga, men det skulle åtminstone
i en del fall kunna bli till
hjälp för människor som gärna vill stanna
kvar i sin födelsebygd.

Det gäller att ge kommunerna möjligheter
att behålla arbetskraften i olika
företag i hemkommunen. Jag medger att
man ännu inte kunnat finna några generella
lösningar på detta problem. Jag
tillåter mig till och med att betvivla den
av herr Näsström föreslagna lösningen.
Han sade, att här måste man skapa storkommuner,
omfattande hela län. Nej, inte
ens dylika storkommuner hjälper. För
vårt vidkommande i Jämtland är praktiskt
taget hela länet utarmat på industri
och företagsamhet. Enda räddningen
skulle väl då vara att vi anslöt oss
till Västernorrlands län, som ju tack vare
sin kustbygd har det bättre ställt.

Jag ber slutligen, herr talman, att få
framhålla, att ett förverkligande av motionernas
syftemål ej kan leda till några
större äventyrligheter. Genom underställningsskyldigheten
kan ju kommunerna
ändå ej själva besluta utöver vad
som ligger inom ramen för egna skattemedel,
vartill kommer den underställningsfria
lånerätten. Friheten begränsas
ytterligare genom bestämmelserna i
kommunallagens paragraf 52 om den till
fem år begränsade utdebiteringen.

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

Ang. kommuns kompetensområde i fråga

Det har vidare i detta sammanhang
upplysts om att en utredning bl. a. rörande
kommunala företagsformer planeras
inom inrikesdepartementet. Det
torde då vara oundvikligt, att den kommunala
kompetensen på detta område
kommer in i bilden, varför det borde
vara lämpligt att även en prövning av
här ifrågasatt utvidgning av det kommunala
kompetensområdet inginge i
denna utrednings uppdrag.

.Tåg ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Efter den debatt som
fördes i den föregående frågan här i
kammaren är väl det mesta i den här
saken sagt. Tillåt mig dock att, såsom
motionär i denna fråga, säga några ord.

Bakgrunden till motionens tillkomst
är den omflyttning av medborgare, som
håller på att ske här i landet. Tillåt mig
säga till herr Jonsson, som kväder den
fria företagsamhetens höga visa — jag
delar naturligtvis i princip hans uppfattning,
att en fri företagsamhet skall
få konkurrera på lika villkor med andra
företagsformer — att hans exempel
är föga representativt för vad som egentligen
håller på att ske i de svenska bygderna.
Låt mig erinra om att för 20 år
sedan två tredjedelar av landets befolkning
bodde på landsbygden, under det
att i dag över hälften bor i städerna.
Detta tyder på att företagsamheten på
landsbygden inte är så stark att den
kan hålla kvar på landsbygden de människor
som friställs genom de rationaliseringar
som företas inom landsbygdens
näringar. Om man vidare tar i betraktande
att det finns stora, expansiva tätorter
även utanför städerna, inser man
att förhållandet är ännu sämre för de
små tätorterna och den rena glesbygden.
En befolkningsminskning under de senaste
två ä tre decennierna av storleksordningen
25 procent är inte ovanlig
ens i de södra delarna av vårt land med
relativt goda kommunikationer.

om drivande av industri- eller affärsverksamhet Vi

känner alla till dessa förhållanden,
och vi hör också ständigt talet om att
bevarandet av en levande landsbygd är
en vital fråga. Tyvärr har det dock för
det mesta stannat vid bara pratet, och
några åtgärder i egentlig mening har
man för det mesta inte föreslagit, beroende
på att väl ingen vet hur det skall
gå till. Jag håller med herr Näsström
om att det i regel bara förekommer prat,
men jag har faktiskt en otäck känsla av
att en hel del av vad herr Näsström
själv sade också bara är prat, eftersom
en utvidgning av storkommunerna inte
på något sätt skulle kunna lösa detta
problem. Även om man gör kommunerna
störa som län, får man inte därigenom
någon levande landsbygd, utan
det blir de stora städerna som tar hand
om befolkningen.

Naturligtvis gör inte heller det förevarande
motionsparet anspråk på att
visa vägen till en fullständig lösning av
detta stora problem, men motionärerna
anser ändå att den anvisade vägen kan
vara till någon nytta, om vi menar allvar
med talet om bevarande av en levande
landsbygd.

Vad gör kommunalmännen i en landsbygdskommun,
när de märker att den
arbetskraft som friställes genom rationaliseringar
i landsbygdens näringar
inte kan beredas sysselsättning inom
hemkommunen utan suges upp av städer
och större tätorter?

Det finns egentligen bara två saker
att välja på. Antingen får man låta saken
ha sin gång och låta den arbetsföra
befolkninigen försvinna — och därmed
konstatera att kommunen håller på att
självdö —- eller också får man vidta åtgärder,
exempelvis försöka bereda arbetstillfällen
åt den friställda arbetskraften
för att bevara den i den bygd där
den bor och kanske också vill fortsätta
att bo. Men några industriföretag kommer
sällan frivilligt till en landsbygdskommun,
utan de förlägger sin verksamhet
till de större städerna. Skälen
härtill är väl många och inte alltid av
företagsekonomisk art. Det återstår alltså
ingenting annat för dessa kommunal -

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Ang. kommuns kompetensområde i fråga

samhet

män än att agna en krok med tillräckligt
fett bete eller att nappa på de långrevar
som läggs ut av mindre nogräknade
företag, som bar upptäckt vilken
fin inkomstkälla glesbygdskommunerna
i sitt nödläge erbjuder.

Utskottet delar ju uppfattningen, att
en sådan tingens ordning är osund, men
anser att motionen genom att den så att
säga vill legalisera detta förhållande
helt enkelt motarbetar sitt eget syfte.
Vi motionärer vill emellertid göra gällande,
att blotta möjligheten för en kommun
att själv driva rörelse utanför de
traditionella områdena i sig själv skulle
verka sanerande och givetvis i många
fall kan leda till uppkomsten av kommunägda
och kommundrivna företag i
stället för stora subventioner till enskilda
företagare. Vi anser att kommunalmännen
i vårt land i den kommunala
självstyrelsens namn skall få chansen
att själva avgöra, vilket de tycker
är det bästa för kommunen, att låta saken
ha sin gång utan inblandning, subventionera
företag eller starta egna.

Om man mot detta resonemang reser
den invändningen, att kommunalmännen
kan äventyra en hel kommuns ekonomi
och skapa oerhörda utttaxeringsbehov,
borde man också i konsekvensens
namn yrka på förbud för kommunerna
att bygga hotell och driva hotellrörelse,
och samma sak gäller tvättinrättningar
och andra sådana företag,
som inte alltid har visat sig vara så
lukrativa för kommunerna.

Vad beträffar utskottets farhågor, att
ett bifall till motionen skulle innebära
att de starkare kommunerna skulle ta
ifrån de svagare vad dessa redan har
eller i varje fall laga att de små inte
får något nytt, kan man med lugnt samvete
säga, att detta är just vad som håller
på att ske med den ordning vi har
i dag. Det kan egentligen inte bli sämre
än nu, då de stora håller på att ta allt
för de små. Jag tror också att de stora
orterna i framtiden kommer att få de
industrier till sig som de behöver utan
att vidta några särskilda åtgärder, och
jag tror inte att de behöver konkurrera

om drivande av industri- eller affärsverk med

landsbygden om småföretagen, ty
det är dessa företag med relativt små
kapitalbehov som landsbygden behöver.

Vad gäller de ekonomiska riskerna för
kommunerna får man ju också komma
ihåg, att motionärerna bara har begärt
en utredning, och skulle en sådan utredning
finna dylika farhågor berättigade,
kunde givetvis en begränsning av
åtagandena komma i fråga och syftet
ändå uppnås. Det är, som jag sade, inte
fråga om storföretag utan om småföretag
med deras begränsade kapitalbehov.

Utskottets farhågor för en ur rikssynpunkt
felaktig lokalisering av näringslivet
vid en aktivare kommunal industripolitik
kan ha sitt berättigande men
tillhör problem av den art, som enligt
min åsikt bör knäckas av den utredning,
som vi här yrkat på.

Ytterligare ett skäl, som mycket starkt
talar för en utredning, är den oklarhet
som råder inom detta område. Av utskottsutlåtandet
framgår, att vissa subventioner
kan vara lagliga. Markupplåtelse
till industrier, ordnande av vägar,
stickspår, vatten och avlopp och liknande
saker tycks det vara tillåtet för kommunen
att bidra till. Subventioner till
annat ändamål, exempelvis till en industri,
är däremot troligen olagliga.
Trots att de förstnämnda subventionerna
kan uppgå till betydande belopp,
skulle de vara lagliga, medan subventioner
i form av mindre belopp till andra
ändamål, som dock tjänar industrien
lika mycket, kanske skulle vara olagliga.

Om en kommun vill understödja ett
företag för att undvika arbetslöshet, antingen
sådan föreligger eller hotar, skulle
alltså subventionering vara tillåten —
ja, då skulle det till och med vara tillåtet
att starta ett kommunalt företag. Men
det synes inte vara möjligt att ge denna
hjälp, om man vill ge densamma endast
för att behålla människor kvar i
bygden eller för att bevara ett skatteunderlag,
om arbetstillfällen kan ordnas
på annan plats.

Gränsen mellan tillåtet och otillåtet är
så svävande, att en kommun, som fattat
beslut i hithörande frågor, först måste

Onsdagen den 19 november 1958 Nr B 11

Ang. kommuns kompetensområde i fråga

få del av besvärsinstansernas utslag, innan
den vet om den handlat i enlighet
med kommunallagens bestämmelser
eller inte. En sådan tingens ordning
anser vi motionärer i högsta grad otillfredsställande,
varför vi anser att förslaget
om en utredning är väl motiverat.

Jag ber att få yrka bifall till den vid
utskottsutiåtandet fogade reservationen.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Motionärernas talesman
var enligt min mening mycket realistisk,
när han började sitt anförande
med att förklara, att det mesta som
kan sägas i denna fråga nyss har sagts
i den förra debatten.

Jag skall med hänvisning till det,
herr talman, bara be att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
delta i denna debatt, men herr Erik
Olssons anförande uppfordrade mig
till det. När han här talar om sitt utarmade
län, måste jag göra en liten
invändning. De av oss, som besökt Östersund
och sett de kommunala nybyggnaderna
där, har nog inget intryck
av utarmning utan kanske snarare
litet av dess motsats. Nu har jag
ingen fullmakt att tala på mitt läns
vägnar, men får jag säga det för mitt
eget vidkommande, att herr Olsson och
hans vänner är välkomna till oss. Vi
tar ju emot en hel del råvaror från
hans län, och vi kan kanske fortsätta
på den linjen.

Vad sedan gäller herr Wärnbergs uttalande
om storkommunerna, var det
inte min tanke att hela länet skulle bli
en kommun annat än i skattehänseende.
Man skulle fördela skattekronorna
över länet. En sådan ordning tror jag
att alla landskommuner skulle tjäna
väsentligt på. Såvitt jag kan förstå,
skulle landsbygdens, vad jag skulle vilja
kalla motståndskraft höjas med nå -

om drivande av industri- eller affärsverksamhet got

mellan 5 och 8 skattekronor per
innevånare, om man kunde få igenom
en sådan reform. Men jag har, som
sagt, inga stora förhoppningar om att
vi skall kunna få det genomfört.

På första sidan i det utlåtande som
vi nu diskuterar finns en utskrift av
en paragraf i vår kommunallag, där det
står: »Kommun äger att själv, efter vad
i denna lag närmare bestämmes, vårda
sina angelägenheter.» Men sedan följer:
»såvitt icke handhavandet därav enligt
gällande författningar tillkommer annan».

Då skulle jag vilja fråga de närvarande
kommunalmännen: Hur pass stor
rörelsefrihet har våra kommuner i dag?
Finns det något nämnvärt, utom att bestämma
skattesatsen, som en kommun
får göra? Vilken byggnation får man
verkställa, utan att en rad av andra
instanser skall säga sin mening, innan
arbetet äntligen får sättas i gång?

Vi blev på sin tid undervisade om
att det fanns en period i vårt land,
då vi regerades av fogdar. Utan att
överdriva, herr talman, vill jag nog
sätta i fråga, om vi har kommit ifrån
fogdeväsendet i detta land? Är det så?
Alla aktiva kommunalmän vet, att det
inte är på det sättet. Jag brukar ofta
framhålla, då det exempelvis gäller en
kommunal byggnad av något slag, att
den dag, då man får sätta spaden i
jorden och börja att bygga, är det inga
svårigheter. Men fram till den dagen
är det svårigheter av de mest skilda
slag. Man talar om kommunernas självbestämmanderätt
— och vi skall naturligtvis
slå vakt om den så långt som
möjligt — men vi skall inte lura oss
själva genom att påstå, att vi har någon
större självbestämmanderätt. Det är
en rad andra instanser på såväl riksplanet
som länsplanet som bestämmer
var skåpet skall stå. Det är tyvärr, herr
talman, på det sättet. Jag tror nog att
den dagen kommer, när alla vaknar
upp och inser att det måste göras något
åt det här, men vi tycks ännu inte
vara i färd med det.

Herr talmannen bordläde för en

30 Nr B 11 Onsdagen den 19 november 1958

Ang. kommuns kompetensområde i fråga om drivande av industri- eller affärsverksamhet -

stund sedan en rad motioner, som behandlar
ett område, vilket snuddar vid
det vi nu diskuterar. Vi skall exempelvis
få en ny hälsovårdsstadga. Jag vill
då fråga: Hur stor självbestämmanderätt
ger denna nya stadga kommunerna?
Denna fråga kan upprepas i en hel del
andra fall.

Sedan kommer vi riksdagsmän hem
i kommunerna och blir tillfrågade om
hur vi kunde vara med att besluta om
dessa saker. Ja, säg det! Vem kan svara
på den frågan? Jag tror, herr talman,
att det är nyttigt, om även vi riksdagsmän
någon gång emellanåt har litet
självkritik.

Vad gäller den punkt, som vi nu
diskuterar, torde det förhålla sig ungefär
likadant som beträffande den föregående
punkten: vi kommer ingen
vart.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt lägga
mig i denna debatt, men det anförande
som just här hållits uppkallade
mig verkligen.

Jag får säga, att det är friska och
överraskande tonfall, man i dag fått
höra från vissa socialdemokratiska talare.
För en stund sedan uppstämde en
av dessa talare en »den fria företagsamhetens
höga visa», såsom det uttrycktes.
Jag sympatiserar mycket med
honom. Och nu har en annan socialdemokratisk
talare dragit en lans för
det kommunala självstyret och allt vad
därmed sammanhänger, vilket jag också
mycket sympatiserar med.

Den senare talaren gick — om jag
inte missuppfattade honom — så långt
att han ifrågasatte, huruvida vi inte var
tillbaka i det gamla fogdeväldet. Det
ligger någonting i detta, herr talman!
Men jag skulle vilja rikta en fråga till
den ärade talaren. Vem är det som
medverkat till denna utveckling? Vem
är det som medverkat till att kommunerna
alltmer känner sig insnärjda och
är insnärjda i olika statliga förhållningsorder,
bestämmelser, författningar

o. s. v.? Det är, herr talman, den svenska
riksdagen, och den svenska riksdagen
är dock ■—- jag måste säga detta
till herr Näsström -— i ganska betydande
utsträckning sammansatt av
kommunalmän. Jag har inte hört, att
man från det håll, som herr Näsström
representerar, i några mer observerade
sammanhang har riktat någon erinran
mot de tendenser som herr Näsström
nu, enligt min mening med fullt fog,
har riktat sig emot. Jag tror, att åtskilligt
skulle ha varit annorlunda i
fråga om det kommunala självstyret i
vårt land, om kommunalmännen i riksdagen,
när deras hemsökelses stund då
och då varit inne, verkligen hade sagt
ifrån så skickligt, som herr Näsström
gjorde i samband med det nu föreliggande
ärendet.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vet inte, om herr
Hagberg riktigt hörde på mitt anförande.
Jag slutade det med att säga: Det
är vi kommunalmän och vi riksdagsmän
som har beslutat om allt detta; så kommer
vi hem till våra kommuner och man
frågar: »Hur kunde ni vara med om
det?»

Jag har alltså ingen avvikande mening
om vem som bär ansvaret. Men
herr Hagberg vet lika väl som jag hur
det går till när sådana här beslut fattas.
De föregås av långariga utredningar på
olika håll, det avges remissyttranden av
olika instanser o. s. v. Jag tror inte, herr
Hagberg, att man kan göra detta till någon
politisk fråga. Ofta har vi ju fattat
besluten här fullkomligt enhälligt, och
utredningsmännen har också varit eniga.
Men längre fram har vi kunnat se
vilka verkningar besluten har fått, och
det är då kommunalmännen har stegrat
sig. Det är detta jag velat framhålla. Det
här är inte alls någon politisk fråga.
Men det kan bli farligt, om vi inte ser
upp i tid med de risker som föreligger,
och det var därför jag pekade på de motioner
som bordlädes för en stund sedan
och som gäller beskärandet av kom -

Onsdagen den 19 november 1958 Nr B 11 31

Ang. kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn av socialpolitiken -

munernas självbestämmanderätt på ett
annat område.

Jag tror för övrigt att de flesta i denna
kammare är eniga om att den kommunala
självbestämmanderätten bör bibehållas.
Yad jag velat säga är att vi
inte gång efter annan bör låta oss överrumplas
av förslag som, sedan de genomförts,
visar sig vara totalt omöjliga
för kommunalmännen att tillämpa i
praktiken.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag vill bara försäkra
den föregående ärade talaren, att jag
inte har någon som helst avsikt att göra
denna angelägenhet till en politisk fråga.
Den har ju ganska litet med de politiska
skiljelinjerna att göra. Men då nu
herr Näsström framhåller att man ofta
stegrar sig, när man kommer hem och
ser resultaten av vad man har varit med
om att besluta, så undrar jag, om det inte
skulle vara ändamålsenligt att den attityden
kom till uttryck redan i riksdagen.
Jag har själv i någon mån under en
ganska lång följd av år varit kommunalman
i ett icke så alldeles litet samhälle
i södra Sverige, och jag har rätt många
gånger där opponerat emot dessa in i
minsta detalj gående förhållningsorder,
om jag så får säga, som ges från högre
ort. Jag tror därför, att jag för min del
har ett tämligen gott samvete härvidlag.
Men är det så, herr talman, att det anförande,
som herr Näsström här har hållit,
kan bli en tankeställare för kommunalmännen
i riksdagen i framtiden, tror
jag att detta anförande, ehuru det var
kort, dock haft sin betydelse.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill påminna herr
Hagberg om ett beslut, som riksdagen
fattade i fjol och som innebar en rättelse
av vad vid tidigare genomfört. Riksdagen
gick på sin tid med på att även
köp av mark, som en kommun behövde
för sin verksamhet, skulle sortera under
lantbruksnämnden. Sedermera kom

vi underfund med att detta var ett oklokt
beslut, och som bekant återtog riksdagen
i fjol det beslutet. Numera har alltså
kommunerna i varje fall på den punkten
fått större rörelsefrihet. Jag förmodar
att riksdagen kommer att på flera
liknande punkter taga tillbaka vad den
tidigare har beslutat.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag fattade herr Hagbergs
yttrande så, att han är en stor vän
av kommunal självstyrelse. Jag är mycket
glad över att den motion, som jag
har varit med om att väcka, i någon mån
ger herr Hagberg möjlighet att verka för
att det lossas på de band som riksdagen
lagt på den kommunala självstyrelsen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet anförda reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. kompletterande direktiv för utredningen
om en allmän översyn av socialpolitiken Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 74, i anledning av väckta motioner
angående kompletterande direktiv
för utredningen om en allmän översyn
av socialpolitiken.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon m. fl. (I: B 28) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin m.
fl. (II: B 19), hade föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kung!. Maj :t
hemställa om en komplettering av den
socialpolitiska kommitténs direktiv med
sådan innebörd, att kommitténs huvuduppgift
bleve att draga upp riktlinjer
för socialpolitikens principiella ställ -

32 Nr B 11 Onsdagen den 19 november 1958

Ang. kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn av socialpolitiken -

ning i dagens och morgondagens samhälle,
och att kommittén vid sin behandling
av de s. k. eftersatta grupperna gåves
möjlighet att själv utföra eller taga
initiativ till intensivundersökningar i
syfte att kartlägga låglönegrupperna och
undersöka deras försörjningssituation.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: B 28 och II: B 19 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Ivar Johansson, Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Svärd, Malmborg, Staxäng,
Svensson i Stenkyrka, Nilsson i Göingegården,
Wedén, Hansson i Skegrie, Gustafsson
i Skellefteå och Hjalmarson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I:
B 28 och II: B 19, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en komplettering av
den socialpolitiska kommitténs direktiv
med sådan innebörd,

1) att kommitténs huvuduppgift bleve
att draga upp riktlinjer för socialpolitikens
principiella ställning i dagens och
morgondagens samhälle,

2) att kommittén vid sin behandling
av de s. k. eftersatta grupperna gåves
möjlighet att själv utföra eller taga initiativ
till intensivundersökningar i syfte
att kartlägga låglönegrupperna och undersöka
deras försörjningssituation.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Den socialpolitiska utvecklingen
i vårt land har vuxit fram
så småningom, allteftersom de ekonomiska
förutsättningarna förändrats och
alltmer trängande behov aktualiserats.
Utvecklingen kännetecknas väl också
av de omvärderingar och förändringar
i det allmänna tänkesättet som skett
under de senaste årtiondena med avseende
på samhällets skyldigheter och
ansvar gentemot dem som lider nöd
eller är i behov av samhällets stöd för

sin försörjning. Den successiva utformningen
av våra socialpolitiska åtgärder
har i stort sett kunnat ske utan några
allvarligare politiska motsättningar —
snarare har väl ibland kunnat förmärkas
en viss inbördes konkurrens mellan
olika politiska grupper när det gällt
att tillgodose skilda sociala ändamål.

Det sätt på vilket de olika sociala
hjälpformerna tillkommit gör emellertid,
att man inte kan tala om något
enhetligt system i egentlig mening utan
om en råd olika bidrags- och hjälpåtgärder,
som tillkommit efterhand för
att avhjälpa de mest påtagliga och aktuella
bristerna.

Självfallet ingår i vår sociallagstiftning
åtskilligt som redan från början
haft en mera framåtsyftande karaktär
— om man så får uttrycka sig ■— vars
värde och betydelse knappast behöver
bli föremål för diskussion, oberoende
av samhällets och det ekonomiska livets
förändringar.

Till denna grupp torde framför allt
kunna räknas de olika former av sociala
försäkringar vi har, yrkesskadeförsäkring,
folkpension, moderskapsförsäkring,
arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring
m. m. Dessa sociala försäkringar,
i viss mån finansierade genom
direkta avgifter, kan sägas han en inkomstutjämnande
effekt mellan olika
perioder i en människas liv, men också
mellan olika kategorier av samhällsmedborgare,
mellan sjuka och friska,
åldringar och arbetsföra, folk som har
arbete och folk som inte kan sysselsättas
o. s. v. Omkring dessa former av
kollektiv hjälp till självhjälp har hittills
rått tämligen stor enighet. Man
torde våga förutsätta, att den sociala
försäkringsformen blir den stomme
omkring vilken samhällets socialpolitiska
åtgärder i framtiden till stor del
kommer att byggas ut.

Det skulle föra för långt och är för
övrigt inte nödvändigt i detta sammanhang,
att redogöra för alla de former
av sociala stödåtgärder som samhället
bidrar med. Vi har förutom den direkta
socialhjälpen — fattigvården som

Onsdagen den 19 november 1958 Nr B 11

Ang. kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn av socialpolitiken -

vi tidigare kallat den — ett otal olika
hjälpformer med olika syftning, förebyggande
åtgärder, stimulansbidrag,
konsumtionsfrämjande åtgärder o. s. v.
Vår sociallagstiftning har så småningom
till omfånget blivit en vetenskap,
som man närmar sig med stor respekt
och som i fråga om skiftande tolkningsmöjligheter
näppeligen kan överträffas
— möjligen av gällande bestämmelser
på jordbruksregleringens område.

I vårt land har under de senaste årtiondena
skett och sker alltjämt en fortskridande
inkomstutjämning mellan
olika grupper och inkomsttagare. Statistiska
undersökningar visar att låglönegruppernas
procentuella andel
minskar och att antalet inkomsttagare
som befinner sig vid eller under den
gräns, som brukar betecknas som existensminimum,
blir mindre och mindre.
Den fulla sysselsättningen som vi, bortsett
från dagens mindre gynnsamma
arbetsmarknadsläge, vant oss att räkna
med är ju också en faktor, som i
hög grad borde påverka samhällets utformning
av sina socialpolitiska åtgärder.

Självfallet måste vi även i ett samhälle
med hög levnadsstandard och god
sysselsättning räkna med att det alltjämt
föreligger ett visst socialt hjälpbehov.
Man kan inte förhindra att människor
även i framtiden blir sjuka, att
vissa människor har svårt att anpassa
sig i arbetslivet eller är i andra avseenden
handikappade, men man kan inte
heller komma ifrån att vi numera lever
i ett samhälle, där förutsättningarna
för den enskilde att sörja för sin
egen och närståendes försörjning är
helt andra än förr. Det är från dessa
allmänna utgångspunkter vi under vårriksdagen
väckte en motion, vari förordades
en parlamentarisk utredning,
framför allt koncentrerad till den
grundläggande frågan, hur en human
och rationell socialpolitik bör vara utformad
i ett samhälle med stigande levnadsstandard
och fortgående inkomstutjämning.

Vi konstaterar med tillfredsställelse,

3 Första kammarens protokoll 1958. Nr B

att regeringen även synes dela vår uppfattning
om behovet av en utredning på
detta område och att ett utredningsorgan
även blivit tillsatt, även om vi beklagar
att riksdagen inte fick tillfälle
att ta ställning till denna fråga och ge
sitt ställningstagande till känna innan
utredningsdirektiven avfattades.

Beträffande innehållet i utredningsdirektiven
säger utskottsmajoriteten i
sitt utlåtande, att den företagit en systematisk
genomgång av innehållet i såväl
direktiven som motionerna och därvid
funnit att det ej med fog kan göras gällande
annat än att vad motionärerna
anfört i allt väsentligt täckes av direktivens
innehåll. Jag skall inte ta upp
någon vidlyftigare process, huruvida
utskottets mening i detta avseende är
riktig eller inte. Det måste alltid bli en
besvärlig sak att bedöma, huruvida utredningsdirektivens
omfattande och
allmänt hållna resonemang täcker en
viss tankegång eller inte. I varje fall
torde det inte vara möjligt att med ledning
av direktivens i och för sig intressanta
men svävande formuleringar
med bestämdhet kunna påstå, att utredningen
på vissa konkreta punkter
syftar till en bestämd målsättning. Att
utskottets majoritet efter vederbörlig
vägledning anser sig ha kommit till full
klarhet ändrar i och för sig ingenting
i detta omdöme.

Här må endast tilläggas, att eftersom
utskottet ej synes ha något att invända
mot att de motionsvis framförda
utredningskraven blir tillgodosedda,
borde det rimligtvis inte heller vara
något att invända mot att detta blir
någorlunda klart utsagt.

I den motion från vårt håll, som jag
tidigare åberopat, framhölls att den
översyn av vår socialpolitik som förordas
bör ske i radikal anda. Därmed
åsyftas, enligt utredningsdirektiven, en
kraftig nedskärning av samhällets socialpolitiska
åtaganden, varefter departementschefen
fortsätter: »Någon socialpolitisk
nedrustning har jag för min
del inte för avsikt att ställa mig bakom.
»

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Ang. kompletterande direktiv for utredningen om en allman översyn av socialpolitiken -

Nej, det vill vi verkligen hoppas, och
det tror vi inte heller. Och jag vill tilllägga,
att i den mån det gäller att utforma
en socialpolitisk framtidslinje,
som syftar till att skapa trygghet mot
nöd och oförvållade svårigheter, att ge
eftersatta och handikappade grupper
bistånd och hjälp, då kan herr statsrådet
också räkna med helhjärtat stöd
från vår sida.

Välfärdssamhället, samhället som
kännetecknas av stigande allmänt välstånd,
högre levnadsstandard och en
fortlöpande inkomstutjämning, har blivit
ett begrepp, i viss mån ett politiskt
begrepp, med stärkt suggestiv innebörd.
Vi har allesammans anledning att
känna tillfredsställelse över att människornas
levnadsvillkor förbättrats,
men vi finner det också vara en rimlig
tanke, att våra socialpolitiska åtaganden
anpassas efter dessa ändrade samhällsförhållanden.
Självklart anser vi,
att även om huvudsyftet med utredningen
skall vara att klarlägga frågorna
om socialpolitikens utformning i dagens
och morgondagens samhälle, bör
den också ägna intresse åt den administrativa
tillämpningen av våra nuvarande
hjälpformer.

Det torde vara ostridigt, att vi har
vissa bidragsformer som kräver jämförelsevis
mycket arbete och höga kostnader
beträffande tillämpningen i förhållande
till bidragens storlek och
praktiska värde. Samordning och förenkling
på olika punkter av det administrativa
fältet bör inte vara något
otänkbart.

I vad mån missbruk av olika former
av social hjälp förekommer är givetvis
svårt att utreda, men även den detaljen
bör ägnas uppmärksamhet. Tid efter
annan förekommer uppgifter i pressen
och på annat sätt, som tyder på att
socialhjälpen i en del fall otillbörligt
utnyttjas.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att
det är möjligt att utredningen, alldeles
oavsett utredningsdirektivens utformning,
under arbetets gång finner sig
böra ta upp de frågeställningar som

antytts i vår reservation. Vi anser att
det vore lyckligt om så sker, men vi
kan samtidigt inte se något sakligt motiv,
varför inte riksdagen skulle kunna
uttala sig för en komplettering av utredningens
direktiv i dessa avseenden.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation,
som på denna punkt avgivits av herr
Ivar Johansson m. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Vi har nu kommit in
i ett slags andra akt av debatterna angående
utredningar. Tidigare i dag har
önskemål framförts, att få utredningar
tillsatta —- i denna fråga gäller det en
utredning, som finns, men vars direktiv
man önskar få utvidgade.

Statsutskottets majoritet har ansett,
att en utvidgning av direktiven är meningslös,
därför att de redan givna direktiven
är så pass omfattande, att de
bör täcka alla de önskemål man kan ha.
Vi är ju, som den föregående talaren
sade, i stort sett överens om de sociala
reformerna. Alla partier har i valrörelser
och andra sammanhang gjort gällande,
att vi strävar att bygga upp vårt
land till en social välfärdsstat. På den
punkten har det tidigare rätt synbar
enighet, och det är först under senare
år som man hört nya tongångar, när
vissa intressen gjort sig gällande som
framför allt röjt en önskan att rasera
vissa delar av den sociala välfärden.
Riksdagens majoritet har emellertid avvisat
dessa försök till begränsningar av
den sociala välfärden.

Nu har den utredning, som blivit tillsatt,
som sagt fått ganska omfattande
direktiv. I dessa heter det bl. a., att de
utredningsuppgifter som berörts i direktiven
i första hand avser en kartläggning
av den nuvarande socialpolitiken
och en diskussion från mer allmänna
utgångspunkter av socialpolitikens
lämpliga utformning. Detta är alltså
själva huvudsyftet, och det är väl
ungefär vad motionärerna från i våras
önskade.

Onsdagen den 19 november 1958 Nr B 11

Ang. kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn av socialpolitiken -

När vi nu träffades efter valet i juni,
hade utredningen blivit tillsatt. Tidigare
motioner, som väckts från högern, folkpartiet
och centerpartiet, hann inte behandlas
i våras, men trots detta blev
utredningen tillsatt. När vi träffades efter
den 1 juli, motionerade folkpartiet
— det är den motionen, vi behandlar i
dag — om en utvidgning av de direktiv,
som vi nu diskuterar. Tydligen har efter
junivalet två av de partier som tidigare
motionerat nöjt sig med de direktiv
som skrivits. Vi märkte i vart fall
i den — det kan jag avslöja -— mycket
korta debatt som ägde rum i statsutskottets
tredje avdelning inte, att det
rådde något större missnöje med direktiven
i och för sig. Däremot hade man
en känsla av att det fanns de, som ville
ha en socialpolitisk debatt nu i höst, och
om denna debatt syftar till att slå fast
vad herr Jacobsson uttalade, nämligen
att vi alla är angelägna om att skapa social
trygghet, har jag ingenting däremot.
Tvärtom; det är bara bra att få detta
ordentligt klarlagt.

I de utarbetade direktiven, som är
mycket detaljrika, är det givet att det
kan saknas ett och annat som man
skulle vilja ha med. Men vi vet var och
en, att en utredningskommitté har ganska
stora möjligheter att arbeta, utan
att varje uppgift, som den skall syssla
med, har utskrivits i direktiven. Statsutskottets
tredje avdelning har haft hos
sig ordföranden i kommittén, statssekreterare
Michanek. Vi fick efter hans
föredragning den uppfattningen — om
vi ville vara objektiva — att kommittén
är beredd att utreda hela det fält det
här gäller. Men kommittén vill lika litet
som statsrådet göra en så vidlyftig utredning,
att den löper vissa risker. Det
står nämligen i utredningsdirektiven på
följande sätt: »Det finns en uppenbar
risk att en översyn av den natur jag avser
dels kan leda till dubbelarbete, dels
kan komma att tjäna som förevändning
för ett uppskov med angelägnare former
på olika områden. För att undvika detta
måste man så gott sig göra låter avgränsa
utredningsuppdraget. Den social -

politiska kommitténs uppdrag bör avse
uppgifter av allmän karaktär.»

Ändå kommer ju denna utredning att
ta några år, har det sagts, och skulle
man nu gå längre, så skulle man kanske
få ett socialreformatoriskt vakuum, som
inte vore så bra. Det är angeläget att
den översyn om samordning och annat
som är aktuellt kommer att ske, och jag
tror därför att de direktiv, som är skrivna,
kan riksdagen vara nöjd med.

Jag skall inte fördjupa mig i frågan
om skillnaden mellan direktiven och
motionen, men om vi gjorde en liknande
genomgång här som vi fick inom
statsutskottets tredje avdelning, skulle vi
finna, att skillnaden mellan motionärernas
önskemål och direktiven är mycket
liten. Det har talats så mycket i den
offentliga debatten om de missbruk, som
kan äga rum när det gäller de sociala
reformerna. Det är klart att allt kan
missbrukas, men när det gäller socialpolitiska
åtgärder är det en mycket liten
sektor, där missbruk kan äga rum.
Vi har de sista siffrorna redovisade för
de socialpolitiska kostnaderna från år
1956. Dessa var uppdelade i följande
huvudgrupper: I. Sjukdom, II. Olycksfall
i arbete och arbetarskydd, III Arbetslöshet,
IV. Ålderdom, invaliditet
m. m., V. Familjer med barn, VI. Allmän
och ospecificerad hjälp (socialhjälp) och
VII. Utgifter för personskador vid militär-
och krigsolyckor. Om vi går igenom
vad som döljer sig under dessa huvudrubriker,
finner man tämligen snart, att
i de flesta fall och framför allt då det
gäller de stora utgifterna är missbruk
praktiskt taget uteslutna. Den största utgiften
gäller ålderspensioneringen, och
man kan ju inte få ålderspension, förrän
man uppnått en viss ålder. I fråga
om invalidpension måste framhållas att
sådan pension kan inte ges förrän man
företett läkarintyg, och man kan inte
få ut ersättning för olycksfall i arbete
med mindre man kan visa att man blivit
skadad. Sjukförsäkringen är kringgärdad
med betryggande föreskrifter;
det är ju läkaren som avgör sjukskrivningen,
och dessutom finns det karens -

Onsdagen den 19 november 1958

36 Nr B 11

Ang. kompletterande direktiv för utredningen

tiken

tid och annat som medför att man inte
precis i onödan går och sjukskriver sig,
om detta nu skulle vara möjligt. Med
mödravård och barnavård och annat
förhåller det sig på ungefär samma sätt.

Det är framför allt på socialhjälpens område,
som vissa missbruk har förekommit
och där det eventuellt kan finnas
möjlighet till missbruk. Men socialhjälpen
motsvarar cirka två procent av den
totala socialutgiften, varför ett eventuellt
missbruk inte kan röra sig om stora
summor. Socialhjälpen skall utges genom
socialnämnderna, och de som känner
till socialnämndernas ledamöter, i
varje fall i mindre orter, vet att dessa
har en personkännedom som utgör en
garanti för att missbruk förhindras. För
den skull bör vi inte alltför mycket orda
om dessa missbruk, och i den mån sådana
kan förekomma, har det sagts att
dessa frågor skall undersökas av den tillsatta
utredningen.

Vad det enligt min mening i varje fall
i dag gäller är huruvida riksdagen skall
känna sig nöjd med de direktiv som har
getts den tillsatta utredningen eller om
man skall utvidga dessa. Den utvidgning,
som har föreslagits i motionerna,
är tämligen överflödig. I motionerna
önskas ju bl. a., att kommitténs huvuduppgift
skall bli att dra upp riktlinjer
för socialpolitikens principiella ställning
i dagens och morgondagens samhälle.
Detta täcks ganska bra av direktiven
med det undantaget, att man inte
vill komma med några reformförslag för
framtiden, som skulle kunna på något
sätt förlänga arbetet. Allt det som kan
anses vara av värde och som bör utredas
i detta avseende kommer att utredas
enligt direktiven och enligt utredningens
ordförandes utsago.

Den andra och sista punkten i motionärernas
önskelista är att kommittén
vid sin behandling av de s. k. eftersatta
grupperna ges möjlighet att själv utföra
eller ta initiativ till intensivundersökningar
i syfte att kartlägga låglönegrupperna
och undersöka deras försörjningssituation.
Utredningen har redan beslutat
att dessa intensivundersökningar
skall verkställas.

om en allmän översyn av socialpoli I

stort sett sammanfaller alltså motionärernas
önskemål med direktiven och
med den tolkning av direktiven som
kommittén har gjort. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag känner inte något
starkare behov av att forma mitt inlägg
till ett slags polemik mot vad den ärade
talesmannen för utskottet har haft att
anföra. Jag har huvudsakligen begärt ordet
för att med ett par ord motivera
varför representanterna för den grupp
jag tillhör har biträtt reservationen.
Kanske skulle jag ändå på en enda punkt
vilja komma med en liten stillsam gensaga
mot ett ord, som kanhända litet
obetänkt halkade från herr Anderssons
läppar. Han fällde det omdömet, att det
skulle finnas några som ville åstadkomma
en rasering på socialpolitikens fält.
Får jag då erinra om att 1956 års riksdags
revisorer enhälligt uttalade sig för
en omprövning av socialpolitiken. Motiveringen
var den, att de nuvarande socialpolitiska
anordningarna inte tillfredsställande
svarade mot de förutsättningar
som nu finns, utan att det tvärtom
förhåller sig på det sättet att vi har
socialpolitiska anordningar, vilkas förutsättningar
har förfallit. Att vilja åstadkomma
en rationalisering av anordningarna
och en koncentration av anordningarna
till grupper som faktiskt
behöver hjälp kan inte gärna tolkas såsom
en strävan att rasera socialpolitiken.
Med detta konstaterande får jag kanske
betrakta denna invändning mot det valda
uttrycket som tillräcklig.

Som det redan har sagts, väcktes vid
vårriksdagen av högern, folkpartiet och
centerpartiet motioner, som yrkade på
en översyn i likhet med den riksdagens
revisorer hemställt om. Den enda av
dessa motioner, som upprepades vid
sommarriksdagen, var folkpartiets. En
utredning hade tillsatts den 9 maj i år,
ehuruväl det redan var 1957 års riksdag,
som i anslutning till revisorernas
hemställan begärde en sådan.

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

Ang. kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn av socialpoli -

Detta var några ord som historik.

Jag skulle bara vilja som motiv för
att jag i avdelningen och mina partivänner
i statsutskottets plenum har biträtt
reservationen tillägga följande. Visserligen
sysslar utredningens direktiv med
mångahanda ting, men trots det som nu
i utskottets utlåtande kallas för en systematisk
genomgång och trots att jag har
läst direktiven flera gånger, så är det
kvarstående intrycket, att direktiven är
så diffusa att de å ena sidan kan innehålla
ungefär vad som helst men man å
andra sidan inte vet vad utredningen
kommer att göra. Det är mycket möjligt
att herr Andersson har rätt, när han säger
att de saker som motionärerna vill
ha fram kommer med i utredningen,
men jag har det intrycket att man inte
har några garantier för att det blir så.
När det sammanfattande uttalandet i
direktiven blir att man bör åstadkomma
en kartläggning — som sannolikt blir
ganska tidsödande — och att det hela
sedan skall utmynna i en diskussion från
— som det heter — allmänna utgångspunkter
om en lämplig utformning, så
är detta så allmänt hållet, att det är
svårt att få något grepp om det. Jag
har tyckt att ett klarläggande skulle vara
av värde, så att det hela verkligen
kommer att mynna ut i konkreta förslag
i den riktning som riksdagsrevisorerna
på sin tid har uttalat önskemål om.

Det är med denna motivering, herr
talman, som jag kommer att biträda reservationsyrkandet.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Utskottets talesman
grundar sina invändningar mot reservationen
i huvudsak på den omständigheten,
att han anser att direktiven är
så pass omfattande, att de bör kunna
täcka vad som behövs, såsom han uttryckte
saken. Jag är fullkomligt överens
med honom om att utredningsdirektiven
är omfattande, men det är väl
också nästan allt man kan säga om dem.
Jag vill tillägga, att det inte borde ha
varit någon större svårighet för de er -

tiken

kända dialektiker, som har haft att syssla
med direktivens utformning, att skapa
litet större klarhet beträffande målsättningen
för utredningen.

Sedan säger herr Andersson, att man
inte vill komma med några reformförslag,
som kan förlänga arbetet i utredningen.
Om jag inte minns fel, tillfrågades
utredningens ordförande vid en
föredragning i utskottsavdelningen om
hur pass lång tid man kunde räkna med
att utredningen skulle komma att ta.
Det nämndes förslagsvis fem år, och
han fann för sin del inte alls orimligt
att en utredning med en så omfattande
syftning som denna utredning kanske
skulle behöva ta den tiden. Men om vi
här är inställda på en utredning som
kommer att ta en tid av fem år, då borde
det inte vara orimligt att utredningen
i någon mån också sysslade med de
principiella resonemang, som vi har dragit
upp i reservationen, nämligen frå-^
gan om socialpolitikens principiella
ställning i dagens och morgondagens
samhälle. Det är på den punkten som
vi anser, att man i direktiven borde
åtminstone få fram någon bestämd formulering,
som anger att utredningen bör
syssla med dessa ting. Därför menar vi,
att det är angeläget att riksdagen gör ett
klarläggande uttalande.

Herr Andersson säger, att det efter
junivalet tydligen var så, att de två andra
partier som står bakom reservationen
— högern och centerpartiet —
var belåtna med utredningsdirektiven
och därför inte kom med några motioner.
Men den omständigheten, att företrädarna
för alla tre partierna nu står
som reservanter på denna punkt, bör
väl om något vara ett vittnesbörd om
att man ändå inte är fullt belåten med
den utformning som direktiven har fått.

Såvitt jag kan förstå, har herr Andersson
ingenting emot att de reservationsvis
framställda yrkandena tas upp av
utredningen. Om det är på det sättet,
kan jag fortfarande, herr talman, inte
förstå att det skall kunna innebära någon
olägenhet, om utredningsdirektiven
preciseras på den punkten.

38 Nr B 11 Onsdagen den 19 november 1958

Ang. kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn av socialpolitiken -

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Bergh undrade,
om det var en felsägning, när jag sade,
att det finns de som vill rasera vissa
delar av socialpolitiken. Nej, lierr
Bergh, tungan slant inte, i varje fall
inte min tunga. Men jag har hört talas
om att man från andra håll har kommit
just med önskemål som skulle innebära
en rasering. Det vet herr Bergh
mycket väl, men det är kanske inte
riktigt lämpligt att det sägs i denna
debatt i dag. Reservanterna representerar
ju en blandning av folkparti, centerparti
och höger, och om jag inte har
missförstått den politiska debatten här
i landet, är dessa tre partier inte fullkomligt
överens när det gäller socialpolitiken.
Om jag nu skulle vara litet
öppenhjärtig — och det bör man ju
vara — tror jag att herrar Jacobsson,
Bergh och Rubbestad i tredje avdelningen
har mycket olika meningar om
exempelvis barnbidragen.

När det gäller utvidgningen av direktiven
anför reservanterna två punkter.
I den ena har deras önskemål redan
blivit tillgodosett genom att en intensivundersökning
har satts i gång.
Också önskemålet om att kommitténs
huvuduppgift skulle bli att dra upp
riktlinjer för socialpolitikens ställning
i dagens och morgondagens samhälle
har — men jag vet inte om herr Jacobsson
godkänner det — täckning i
direktiven. Där heter det bl. a.: »En
undersökning som avser socialpolititikens
effektivitet bör emellertid inte
begränsas till ett studium av existerande
socialpolitiska anordningar. Den bör
i lika hög grad utgå från den faktiska
levnadsnivån.. .» Litet längre fram
kan man läsa: »Man bör med andra
ord försöka kartlägga resterna av fattigdom
och nöd i vårt land och mot
bakgrund av erfarenheten pröva, i vad
mån eftersatta gruppers förhållanden
kan antas bli påverkade av socialpolitiska
åtgärder.» Allt det som reservanterna
har velat få fram har alltså sagts
ut här, och jag tycker därför att denna
debatt är tämligen meningslös. Om

riksdagen beslutar i enlighet med vad
statsutskottets majoritet föreslagit, kommer
säkerligen representanterna för de
olika politiska partierna att framföra
sina synpunkter inom utredningen. Alla
kommer nog att få göra sin röst hörd,
och när utredningens resultat småningom
kommer att presenteras, har vi
möjlighet att föra den debatt om socialpolitiken
som kanske är angelägen.

Herr BERGH, RAGNAR, (li):

Herr talman! Herr Birger Andersson
var angelägen att framhålla, att det inte
var någon felsägning av honom, då han
talade om att det fanns några som ville
rasera vår socialpolitik. Han förklarade,
att tungan inte slant på honom.
Jag undrar, om det inte finns skäl att
beklaga, att herr Andersson inte grep
tag i den räddningsplanka som jag försökte
sticka fram åt honom genom att
ge honom tillfälle att medge, att det
var en felsägning. Nu har herr Andersson
råkat i det prekära läget att lian dels
tydligen har en annan mening i sakfrågan
än hans partivänner i riksdagsrevisionen
hade 1956, och dels tycks
inta den ståndpunkten, att varje ändring
i socialpolitikens konstruktion,
som är beroende på ändrade förutsättningar,
skulle vara ett uttryck för reaktionära
strävanden.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Den räddningsplanka,
som herr Bergh generöst ville ge mig,
anser jag inte alls var en räddningsplanka
för mig — möjligen en liten
jolle som herr Bergh kastade ut för att
själva klara sig på ett stormigt hav. Yi
vet alla — det kan sägas rent ut —
att högern under senare år har sadlat
om när det gäller socialpolitiken och
försökt att här och var nagga de socialpolitiska
förmånerna i kanten. Det är
ingenting att gräla om, herr Bergh. Det
är någonting som vi alla vet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden proposi -

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

tioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 74, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 60.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

B 75, i anledning av väckta motioner
angående befolkningsfrågan; och
nr B 76, i anledning av väckta motioner
om sjuksköterskeskolornas inordnande
i yrkesskolväsendet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om införande av fem dagars skolarbetsvecka Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 77, i anledning av väckt motion
om utredning och förslag angående införande
av fem dagars skolarbetsvecka.

I en inom första kammaren av herrar
öhman och Norling väckt motion (I B:
76) hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om vidgade direktiv till 1957 års skolberedning
i syfte att få till stånd nödvändig
utredning och förslag för införande
av fem dagars skolarbetsvecka.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen I: B 76 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga kan jag i långa stycken ansluta
mig till vad vederbörande remissinstanser
yttrat. Däremot kan jag inte vara
med på de slutsatser, som utskottet kommit
fram till, vilka som bekant innebär
ett yrkande om avslag på vår begäran
om en utredning angående en förkortning
av skolveckan.

Syftet med den motion, som jag och
herr Norling har undertecknat, är att
vi med hänvisning till den utveckling,
som nu försiggår på arbetsmarknaden,
med förkortning av arbetstiden, skulle
söka anpassa skolveckans längd till arbetsveckans
längd i det allmänna livet.

Jag vill bara erinra om att enligt riksdagens
beslut skall vi 1960 ha kommit
ned till en arbetsvecka på 45 timmar.
Jag tycker att perspektiven redan nu pekar
på att vi kanske inom en mycket
kort tid är framme vid femdagarsvecka
— den praktiseras ju redan inom åtskilliga
fack, i varje fall vissa tider om året,
och utvecklingen på detta område fortskrider
i ganska snabbt tempo.

Om detta blir ett tämligen närliggande
perspektiv, vore det ganska orimligt att
bibehålla sexdagarsvecka i skolor och
läroanstalter. Det skulle innebära att familjelivet
och den sammanhängande ledigheten
för familjen splittras, genom

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Om införande av fem dagars skolarbetsvecka

att barnet eller barnen måste gå i skolan
också på lördagarna.

Av de yttranden, som bär föreligger
från remissinstanser, framgår ganska
klart, att också skolöverstyrelsen delar
denna mening och i allt väsentligt tillstyrker
det utredningsyrkande som
framförs i motionen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning pekar
på en rad problem, som uppstår
inom skolväsendet genom arbetstidsförkortningens
framsteg, och förordar också
att dessa problem blir föremål för utredning.
Detsamma säger, som framgår
av handlingarna, Målsmännens riksförbund,
som också tar positiv ställning till
utredningsyrkandet.

Jag vill också erinra om att dessa frågor
under senare tid har diskuterats rätt
mycket i pressen. Man har på ett par
orter i landet genomfört försöksverksamhet
med fem dagars skolvecka, och
enligt de upplysningar och uppgifter,
som funnits tillgängliga i tidningspressen,
tycks dessa försök slå väl ut, även
om det naturligtvis ännu är för tidigt
att yttra sig om det slutgiltiga resultatet.

I fackpressen på detta område — jag
nämner bara som ett exempel Svensk
Skoltidning — pekar man på angelägenheten
av att det företas någonting i tid.
I det senaste numret av Svensk Skoltidning
heter det bl. a., följande: »Det är
en del som tyder på att vi tidigare än
beräknats kan ställas inför det faktum
att femdagarsveckan införs även för skolans
del. Det finns risk för att skolan
inte i tid har sina reformer förberedda
och sina planer utbildade.» Det är så
sant som det är sagt, och det är alldeles
liknande synpunkter vi anför som
stöd för vårt motionsyrkande. Vi menar
att skolplanerna måste tas upp till en
allsidig och grundlig översyn över undervisningens
innehåll, ämnesfördelningen,
undervisningsmetoderna, skolarbetets
organisation och hithörande
problem. Jag beklagar verkligen att utskottet
har tagit den ståndpunkt det har
gjort, nämligen att man inte anser sig
kunna tillstyrka detta utredningsförslag
som har ett så starkt stöd ute hos myndigheterna
och hos människor som dag -

ligen sysslar med sådana här problem.
Jag tror jag också kan säga att utredningsförslaget
har ett mycket starkt stöd
ute hos stora delar av den svenska allmänheten.

Jag är fullständigt övertygad, herr talman,
om att denna fråga tränger sig
fram. Vi kommer inte förbi den i det
långa loppet. Vi har därför velat, att
man i god tid skulle vidtaga de förberedelser,
utredningar och annat som behövs
för att kunna möta den allmänna
arbetstidsförkortningen och anpassa
skolan till det läge som då kommer att
råda.

Herr talman, med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till motionen I:B 76.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Öhman, att det inom utskottet inte har
varit någon avog inställning gentemot
denna motion, tvärtom. Att vi yrkar avslag
på den har flera samverkande orsaker.

Som redan framgått, inbjöd skolöverstyrelsen
vissa kommuner till försök
med femdagarsvecka. Egendomligt nog
var det bara två och relativt små kommuner,
som var villiga att gå in för
detta försök. Detta i sin tur berodde
på att det är en mycket komplicerad
fråga såväl för städerna som för landsbygden,
kanske alldeles särskilt för
landsbygden. Är man nämligen överens
om timantalet, finns infe möjligheter
att nämnvärt rubba antalet undervisningstimmar,
och då måste man tränga
ihop detta antal undervisningstimmar
på fem dagar i stället för såsom nu på
sex.

För egen del tror jag alldeles säkert
att denna reform kommer, men jag tror
lika säkert att tiden ännu inte är mogen,
och inte minst ur föräldrarnas synpunkt
är och blir det en mycket komplicerad
sak.

Skulle vi kunna komma fram till det
tillståndet i landet, att alla människor
hade fritt från arbete på lördagarna,
då tror jag inte det vore något större
problem, men just där kommer de verk -

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

Om införande av fem dagars skolarbetsvecka

liga svårigheterna fram. I verk, på kontor
och i stora företag är det möjligt
att man kan genomföra en sådan anordning,
men praktiskt taget inga serviceyrken
kan företa en sådan operation.
Även om man går in för femdagarsvecka,
måste det bli en förskjutning
mellan veckans olika dagar av den lediga
dagen. I familjer, där båda föräldrarna
arbetar, får man det besvärligare
än nu, om barnen är hemma
från skolan, när föräldrarna arbetar.
Den synpunkten har också framförts
från olika håll.

Vidare måste man ta skälig hänsyn
till vilket antal arbetstimmar under de
återstående fem dagarna som är lämpligt
och rimligt för eleverna. Redan nu
framhålls det att eleverna i många av
våra skolor har en orimligt tung arbetsbörda,
och det torde vi väl kunna
understryka. Med femdagars skolvecka
skulle visserligen lördagen bli fri, men
de andra dagarna blir desto mera belastade,
och den anordning, som vi nu
har, med helgfritt från läxor torde det
inte bli möjligt att behålla.

Det är oerhört många detaljer, som
man måste ta hänsyn till i detta sammanhang.
Jag är väl medveten om att
skolöverstyrelsen är mycket intresserad
av detta, likaså överstyrelsen för yrkesutbildning,
föräldraföreningar o. s. v.,
men samtidigt anser jag att man först
måste skaffa sig någon praktisk erfarenhet
av denna ordning för att få veta
vilka problem som är de svåraste att
bemästra och vilka problem man har
större möjligheter att komma till rätta
med.

De två kommuner, som på försök infört
femdagarsvecka, kommer alldeles
säkert att kunna ge oss upplysningar
om nackdelar och fördelar med anordningen.
Att denna kommer till stånd,
tror jag de flesta är övertygade om,
men vi borde också kunna vara överens
om att den i så fall bör införas vid en
lämplig tidpunkt.

Jag förstår att herr Öhman menar
att en utredning ju inte är så beroende
av den s. k. lämpliga tidpunkten, men
om utredningen skall få det verklighets -

underlag, som man vill att utredningar
skall ha, bör man avvakta någon tid,
tills vi har hunnit samla erfarenheter
på detta område. Det kan ju också tänkas
att det måste bli en beskärning av
timantalet, och då är det fråga om vilket
eller vilka ämnen man skall skära
ned. Talar man med facklärare, får
man genast den uppfattningen, att just
beträffande deras fack finns det ingen
möjlighet att göra någon beskärning.
Går man fältet runt, får man samma
svar. Måste det göras en nedskärning,
kan det tänkas att riksdagen själv får
ta ansvaret utan hänsyn till vad de
olika facklärarna då anser. Det innebär
ett ganska stort ansvar att göra det, och
för att kunna vidtaga en sådan operation
måste man ha betydligt säkrare
underlag för sitt bedömande än vi har
i dag.

Jag kan som sagt, herr talman, försäkra
att intresset för denna sak är
stort i statsutskottet, och jag hoppas
för min del att den dag inte skall vara
så avlägsen, när vi skall kunna genomföra
denna stora reform. Men såsom vi
också framhåller, beror det i mycket
hög grad på hur frågan om arbetstidsförkortningen
kommer att lösas inom
näringslivet. Den utveckling, som vi nu
har varit med om under de senaste månaderna,
talar inte precis för att vi
skulle vara färdiga att omedelbart gå
in för en sådan här stor reform, utan
det kan tänkas att det kommer att dra
ut på tiden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag är naturligtvis mycket
tillfredsställd med att utskottets talesman
betygade det stora intresse som
finns i statsutskottet för denna sak. Jag
kan ur min synpunkt understryka riktigheten
av praktiskt taget allt som han
här har sagt. Det enda, som förvånar
mig, är att herr Näsström efter denna
motivering kan komma fram till ett avslagsyrkande
på vår begäran om en ut -

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Om införande av fem dagars skolarbetsvecka

redning, ty det gäller här verkligt komplicerade
frågor.

Det är mycket som behöver utredas ■—
vi är eniga på den punkten. Utredningen
behöver ha tid på sig, så att inte utvecklingen
på arbetsmarknaden går före
denna reform, som måste komma då den
allmänna arbetstidsförkortningen genomförts.
Det är givet att det kan vara
komplicerat för anställda i serviceyrken,
men det kan vara komplicerat för föräldrar
i serviceyrken också med sex dagars
sltolvecka. Trafikpersonal, ja, hela
fältet med några få undantag inom serviceyrkena,
har icke alltid fridag på söndag
som övriga anställda. Den saken kan
väl inte förändras, om skolveckan skäres
ned till fem dagar. Detta problem
kvarstår naturligtvis också senare, men
det finns även nu. Det bör naturligtvis
utredas av sakkunniga, om man skall
skära ned antalet timmar. Som lekman
skulle jag vilja säga att man säkert kan
ta bort åtskilligt tämligen onödigt kunskapsstoff,
som nu plockas i barnen, och
på det sättet få en rationellare och mera
tidsenlig undervisning till stånd i våra
läroanstalter.

Som sagt, jag är i det stora hela enig
med herr Näsström utom på den punkt,
där han yrkar avslag på den utredning,
vars nödvändighet han själv så vältaligt
har omvittnat.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! .lag vill erinra herr Öhman
om att vi på det här området har
haft utredningar som har hållit på i tiotals
år. Vad har det betytt? Jo, när man
har skrivit sitt första kapitel och sedan
kanske efter åtta, nio eller tio år skall
försöka komma fram till en kläm, då har
tiden ridit så fort, att vad man i början
skrev till väsentliga delar inte är aktuellt
längre. Det är väl inte sådana utredningar
vi vill ha, utan vi vill ha utredningar
som bygger på aktuellt material.
För att få fram detta måste man
inhämta de erfarenheter som man kan
få del av, bl. a. från dessa två kommuner
som nu verkligen prövar saken.

Herr Öhman säger att man kan ta bort

onödigt kunskapsstoff. Detta är allmänna
ordalag. Jag har suttit så många år
i skolutredningen och hört just detta uttryck,
»onödigt kunskapsstoff». Då man
frågar vad det är för något kunskapsstoff
som är onödigt, då får man inget
besked, i varje fall inte något besked
om åtgärder som man kan realisera. Det
skulle kunna tänkas att våra sju miljoner
invånare har sju miljoner olika åsikter
om vad som är nödvändigt och onödigt
kunskapsstoff. Men det måste finnas
ansvariga myndigheter, som ändå
beslutar om vilken undervisning vår
skola skall ge, och det har vi ju också.
Jag tror inte att det leder till en matnyttig
diskussion, om vi här ger oss närmare
in på dessa frågor. Exempelvis de
som är intresserade av språk, anser, att
många andra ämnen är mindre nödvändiga,
och vice versa, och så torde det väl
alltid komma att bli. Men vi är väl överens
om att i vårt komplicerade samhälle
den undervisning, som våra ungdomar
får, ändå är nödvändig både för
nuet och framtiden. Det är just detta
som gör det så svårt att ta bort en timme
här eller där. Såsom alla vet, har
det under de senaste årtiondena varit
så, att det undan för undan har kommit
till nya undervisningsämnen. Det, som
nu är aktuellt, är en ökning av tiden för
matematiken, och man har inte haft något
ämne att plocka bort, utan det kommer
nu förslag om att man helt enkelt
skall behöva förlänga undervisningstiden
för att få denna ökning av matematikundervisningen
till stånd.

Så pass komplicerat, herr talman, är
detta problem, och jag tror att saken
vinner på att man nu avvaktar erfarenheterna
på detta område.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr B 78, i anledning av
väckta motioner i fråga om uppskov
med förändring till lägre skolform, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
statsutskottets utlåtande nr B
79, i anledning av riksdagens år 1957
församlade revisorers uttalande rörande
anstaltsvårdades rätt till folkpension
m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

B 80, i anledning av väckta motioner
angående den koncessionerade inrikes
lufttrafiken i Sverige; och

nr B 81, i anledning av väckt motion
om uppflyttning i högre lönegrad av en
tjänst såsom förste taxeringsinspektör
vid överståthållarämbetets skatteavdelning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr B 13, i anledning av
väckta motioner rörande vissa lättnader
i inkomstbeskattningen, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: B 170,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: B 233, av
herr Hjalmarson m. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § 1 mom. och
10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,

II) de likalydande motionerna I: B
171, av herr Ohlon m. fl., och II: B 232,
av herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utarbetande av en
plan för fortsatt reformarbete på inkomstbeskattningens
område.

Det i de likalydande motionerna I: B
170 och II: B 233 framlagda förordningsförslaget
avsåg dels att ortsavdraget
vid den statliga beskattningen skulle
höjas med 500 kronor såvitt avsåg familjer
med barn och dels att de vid
samma beskattning gällande skatteskalorna
skulle ändras med tillämpning
först från ingången av år 1960 och då
tillämpas vid en uttagningsprocent av
100.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

1) att de likalydande motionerna I: B

170, av herr Ewerlöf m. fl., och II: B
233, av herr Hjalmarson m. fl., om vissa
lättnader i beskattningen av fysiska personer,
i vad motionerna behandlats i
detta betänkande, samt

2) att de likalydande motionerna I: B

171, av herr Ohlon m. fl., och II: B 232,
av herr Ohlin m. fl., om en plan för
fortsatt reformarbete på inkomstbeskattningens
område,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) vid punkten 1 (ortsavdrag för
barnfamiljer och ändring i de statliga
skatteskalorna)

1) av herrar Hagberg, Magnusson i
Borås och de Jounge, vilka — under
hänvisning till innehållet i de likalydande
motionerna I: B 170, av herr Ewerlöf
m. fl., och II: B 233, av herr Hjalmarson
m. fl., •— ansett, att utskottet
under punkt 1 bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till nämnda motioner,
i vad de behandlats i detta
betänkande, antaga det vid motionerna
fogade förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 8 § 1 mom. och 10 § 1
mom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt;

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

2) av herrar Spetz, Söderquist, Gustafson
i Göteborg och Stenberg, vilka
likväl ej antytt sin åsikt;

b) vid punkten 2 (utarbetande av en
plan för fortsatt reformarbete på inkomstbeskattningens
område)

1) av herrar Spetz, Söderquist, Gustafson
i Göteborg och Stenberg, vilka •—
under hänvisning till innehållet i de
likalydande motionerna I: B 171, av
herr Ohlon m. fl., och II: B 232, av
herr Ohlin m. fl., •— ansett, att utskottet
under punkt 2 bort hemställa, att
riksdagen med bifall till nämnda motioner
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utarbetande av en plan
för fortsatt reformarbete på inkomstbeskattningens
område;

2) av herrar Hagberg, Magnusson i
Borås och de Jounge, vilka dock ej antytt
sin mening.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Den angelägenhet som
avhandlas i det betänkande från bevillningsutskottet,
som vi här har framför
oss, har ju knappast nyhetens behag för
kammarens ledamöter. Vi har diskuterat
frågan vid åtskilliga tillfällen under
de senaste åren och senast för inte så
länge sedan.

Att under sådana omständigheter tillföra
ämnet någonting nytt är ganska
svårt, det ligger i sakens natur. Å andra
sidan får man säga att denna angelägenhet
— skattefrågan — ligger så
långt framme i samhällsdebatten och i
det allmänna medvetandet, att det kanske
ändock kan vara motiverat att knyta
några få ord till bevillningsutskottets betänkande.

Om kammarens ärade ledamöter närmare
studerar betänkandet, skall ni finna,
att utskottet där starkt, för att inte
säga mycket starkt, betonar det allvarliga
statsfinansiella läget med dess risker
för underskott även beträffande
driftbudgeten. Denna varning är nog
så befogad, och jag klandrar ingalunda
utskottsmajoriteten för dess påpekande,
men jag beklagar, att de av riksdagens
utskott, som har haft och har att fram -

lägga förslag med avseende på statens
utgifter, icke för sin del funnit angeläget
att göra samma bedömande som
bevillningsutskottet gjort i fråga om det
ansträngda statsfinansiella läget. I varje
fall har ju dessa utskott inte framlagt
några förslag till nedprutningar eller
beskärningar av statsutgifterna. Man kan
ju omöjligen från dessa utskotts sida
hävda den meningen, att de inte har
haft anledning att presentera några dylika
förslag. Anledningar har förvisso
icke saknats.

Från den meningsriktning, som jag
tillhör, har vi undan för undan framlagt
för riksdagen motiverade och, som
vi tycker, grundligt förberedda förslag
till nedprutningar och beskärningar
uppgående till åtskilliga hundra miljoners
värde. Därmed har vi markerat vår
allvarliga uppfattning om det statsfinansiella
läget.

Vi har understrukit denna vår uppfattning
också på ett annat sätt, nämligen
därigenom att vi nu för första
gången sedan år 1952 har avstått från
att lägga fram förslag till en omedelbar
sänkning av den direkta skatten för fysiska
personer. Det betyder inte, understryker
jag, att vi skulle anse en dylik
sänkning onödig och att vi skulle ha
övergett vår uppfattning, att skattetrycket
i vårt land är så högt, att man
med hänsyn till skattetryckets verkningar
på arbetsvilja, företagsamhet och
sparvilja bör inrikta sig på att snarast
sänka skatterna. Detta är givetvis alltjämt
vår ståndpunkt. Vi anser det rationellt
och nödvändigt från såväl samhälls-
som statsfinansiella synpunkter
att man redan nu, oavsett det nuvarande
budgetläget, åtminstone planerar för
en framtida skattesänkning. Även staten
skulle enligt vår uppfattning i längden
tjäna härpå. Statens inkomster skulle
nämligen på längre sikt bli större vid
ett lägre skatteuttag än vid det nuvarande
höga skatteuttaget. Jag vet mycket
väl, att riktigheten av vår uppfattning
bestrids från åtskilliga håll. Inte desto
mindre tror jag, att styrkan i densamma
är så ofrånkomlig, att den så småningom
skall slå igenom även på det

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

Om vissa lattnader i inkomstbeskattningen, m. m.

håll, där man hittills ställt sig mest
oförstående inför densamma.

Alldeles oavsett detta finns det anledning
att reformera de nuvarande skatteskalorna.
Jag skall inte i detalj ingå på
denna sak, som ju rätt nyligen har diskuterats
här i kammaren, men det kan,
herr talman, inte hjälpas att jag måste
trötta kammarens ledamöter med att
ännu en gång peka på den oformlighet
i våra nuvarande skatteskalor som kommer
till synes i den så kallade skattepuckeln.
Jag syftar på den underliga
konstruktionen av skatteskalan för gifta
i inkomstskikten närmast över de lägsta
inkomsterna. Man kan, menar jag, inte
tillräckligt ofta påpeka den orimlighet
som där kommer till synes. Jag är faktiskt
överraskad av att man i riksdagen
hittills ställt sig så kallsinnig mot detta
problem, trots att medborgarna ute i
landet i allt större utsträckning fått sin
uppmärksamhet riktad på det och reagerat
mot denna oformlighet. Skattesatsen
för en beskattningsbar inkomst i
skiktet närmast under 8 000 kronor är,
som vi vet, 11 procent. Skattesatsen stiger
emellertid till inte mindre än 27
procent vid en inkomst närmast över
12 000 kronor. Ingen av kammarens
ledamöter vill väl på allvar göra gällande,
att skatteförmågan stiger så snabbt
vid en ökning av inkomsten med föga
mer än 4 000 kronor, att det skulle vara
befogat med denna branta stegring av
skattesatsen. Det vore rätt orimligt att
påstå något sådant.

Bevillningsutskottet har ju också i tidigare
sammanhang erkänt, att den
skatteskala, som vi förordat i vår motion
för att få bort denna besynnerliga
»puckel» har — såsom utskottet skriver
— bestående fördelar, låt vara att utskottet
tillägger »ur tekniska synpunkter».

Utöver en ändring av gällande skatteskalor
har vi i vår motion också föreslagit,
att de statliga ortsavdragen för
gifta med minderåriga barn skall höjas
med 500 kronor. Detta äger sammanhang
med att vi med hänsyn till det
statsfinansiella läget förordar avskaffande
av vad som brukar betecknas som

det första barnbidraget, ett initiativ som
vi har tagit, med full insikt om de politiska
risker som från skilda synpunkter
torde vara förbundna därmed.

Vi har emellertid ansett oss böra göra
detta, och människornas reaktion ute
i landet har ju blivit sådan, att vi inte
har någon anledning att beklaga det initiativ
som togs. I princip hyser vi emellertid
den uppfattningen att ett högre
ortsavdrag för barnfamiljerna är motiverat,
alldeles oavsett om barnbidrag utgår
eller icke. Ortsavdraget har ju tillkommit
för att man från beskattning
skall undantaga den del av inkomsten,
som åtgår för oundgängliga levnadskostnader
— för mat, kläder, bostad o. d.
■— en del av inkomsten som, det ligger
ju i sakens natur, helt saknar skattekraft.
Ortsavdraget motsvarar alltså ett
schablonmässigt beräknat existensminimum
— det är, tycker jag, det adekvata
uttrycket för vad det här är fråga om.
Ingen lär väl kunna bestrida, att barnfamiljerna
har större oundgängliga levnadskostnader
än t. ex. barnlösa makar.
Denna, jag kan väl säga, rättvisesynpunkt
borde bjuda oss att genom en differentiering
av ortsavdragen taga hänsyn
till den föreliggande skillnaden i
skatteförmåga. Och detta krav — det
vill jag gärna så att säga på förekommen
anledning understryka — bör resas inte
minst med hänsyn till de lägre inkomsttagarna.
Det säges ju så ofta i den mera
primitiva agitationen, att vi i vår allmänna
skattepolitik ständigt har ögonen
riktade på de större inkomsttagarna.
Det förhåller sig ju inte alls på det
sättet, det framgår bland mycket annat
av vår aktion på det avsnitt som jag här
behandlar.

Vi menar alltså, att man har anledning
att resa detta krav inte minst med
hänsyn till, såsom jag sade, de lägre inkomsttagarna.
Vi är väl alla överens om
att det främst är de lägre inkomsttagarna
som blir lidande på att ortsavdragen
är för låga, t. ex. genom att de urholkats
till följd av den fortgående penningvärdeförsämringen.
Detta gäller
även för barnfamiljerna. De av barnfamiljerna,
som har låga inkomster, får

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

nu onekligen betala skatt för sådan inkomst
som allmänt sett saknar varje
som helst skattekraft. Jag kan därför inte
hålla med bevillningsutskottets majoritet,
när den säger, att en höjning av
barnfamiljernas ortsavdrag skulle innebära
»en omotiverad favorisering av
barnfamiljer». Kammarens ledamöter
torde observera formuleringen »en omotiverad
favorisering av barnfamiljer».
Den står ju i ett ganska egendomligt
motsatsförhållande till de attityder, man
i andra sammanhang gärna vill inta just
när det gäller barnfamiljerna.

Jag vill utöver detta erinra om att
samtliga våra nordiska grannländer •—•
jag understryker samtliga — tillämpar
barnavdrag, trots att barnbidrag förekommer
både i Norge och i Finland.
Samma är förhållandet i t. ex. England,
Tyskland och Holland. Jag skall inte
närmare fördjupa mig i det ämnet, eftersom
vi ju också har andra betänkanden
från bevillningsutskottet att dryfta
i fortsättningen. Jag vill emellertid med
den anförda motiveringen, herr talman,
yrka bifall till den reservation under
punkt 1 som avgivits av mig och övriga
högerledamöter av utskottet.

I betänkandet behandlas även en motion
med hemställan att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle begära utarbetande
av »en plan för fortsatt reformarbete
på inkomstbeskattningens
område», som det heter. Tillsammans
med övriga utskottsledamöter av den
meningsriktning, jag tillhör, har jag under
denna punkt avgivit en blank reservation.

Med hänsyn till att det i högerpartiets
föreliggande motion, som jag just nu har
sagt några ord om, finns en noggrant
utarbetad plan för framtida skattesänkningar
liksom till att vi från högerpartiets
sida lagt fram konkreta förslag till
nedprutning av statsutgifterna för att
skapa underlag för dessa skattelättnader,
har vi representanter för högern i bevillningsutskottet
inte ansett oss ha anledning
att i detta sammanhang reservera
oss för ett bifall till det nämnda motionsyrkande!
Men jag behöver väl inte,
herr talman, understryka — och därmed

skall jag sluta — att vi självfallet sympatiserar
med andemeningen i den gjorda
framställningen.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ämnar inte föregripa
den argumentation som, förmodar jag,
utskottets ärade ordförande här kommer
att förebringa mot det anförande, som
herr Hagberg nyss höll ifrån denna talarstol.

Jag vill för min del bara hänvisa till
vad herr Hagberg själv påpekade, att
riksdagen redan har avvisat de förslag
ifrån högerns sida, som skulle innebära
besparingar. Därmed är ju grunden så
att säga ryckt undan för förslaget beträffande
en ändring av skatteskalorna.

Nu har man i den plan, som framlagts
i högermotionen, menat att de nya skattskalorna
skulle tillämpas från och med
den 1 januari 1960 och alltså inte påverka
det löpande budgetåret. Men oavsett
hur det statsfinansiella läget är under
det budgetår, då dessa skatteskalor
skulle träda i kraft, har den grupp jag
tillhör inte, så snart efter det att riksdagen
beslutat om nya skatteskalor, velat
göra en ändring på denna punkt. Personligen
vill jag emellertid gärna instämma
i det uttalande bevillningsutskottet
gjort om att den skatteskala, som är föreslagen
av högern, ur olika synpunkter
ter sig mer tilltalande än den nu tillämpade
skatteskalan. Men det är här helt
och hållet fråga om vilka inkomster som
man vill tillföra staten. Vi har när det
gäller den första punkten i utskottets
hemställan kommit till samma slutsats
som detta. Den blanka reservation, som
jag och några kamrater har avgivit vid
denna punkt, rör helt och hållet utskottets
motivering, vilken vi inte velat biträda.

Alla kan väl vara eniga om att önskan
om en skattesänkning är stor och allmän
inom vårt land. Jag vågar tro att
man även inom regeringen är på det klara
med önskvärdheten av en skattesänkning.
Krav på skattesänkningar på olika
punkter framkommer ju ideligen, än
ifrån ett håll och än ifrån ett annat håll.

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

Jag skall bara som exempel ■—• jag vill
understryka att det bara är exempel —
peka på sådana krav som t. ex. borttagande
av varuskatten på glass och kravet
på en sänkning när det gäller beskattningen
av rederinäringen, vilket vi
om några dagar kommer att få ta ställning
till.

Jag hade tillfälle att för några veckor
sedan ifrån denna talarstol erinra om
hur lättvindigt vi för bara något år sedan
minskade statens inkomster med inte
mindre än 23 miljoner genom beslutet
beträffande utskänkningsskatten.

Nu är det så, att det pågår åtskilliga
utredningar på beskattningsområdet,
exempelvis beträffande resultatutjämning
och det s. k. förvärvsavdraget. På
vårt håll anser vi att det under sådana
förhållanden är en nödvändighet att det
uppgöres en plan över de eventuellt
möjliga skattesänkningarna. Om en sådan
plan hade varit uppgjord tidigare,
skulle inte den skattelättnad ha kommit
till stånd, som jag har erinrat om ett par
gånger. Det hade säkerligen funnits skattelättnader,
som hade varit betydligt angelägnare
att få genomförda.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservation nr b 1.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Högern har här först
i en motion och sedan i en reservation
framlagt förslag om en helt ny skatteskala.
Den presenterades första gången
1956 och avslogs då. Nästa gång förslaget
framfördes var 1957, då det också
avslogs. Följande gång var i våras, då
förslaget ävenledes avslogs, och nu föreligger
det för fjärde gången, och jag
hoppas det blir gillt, när förslaget nu
av allt att döma kommer att avslås av
kammaren. Det förtjänar, tycker jag,
knappast ett bättre öde.

Men jag vill erinra kammaren om att
riksdagen, när denna fråga för första
gången var uppe, 1956, genomförde en
sänkning av inkomstskatten på nära 400
miljoner kronor. Denna betydelsefulla
reform håller just i dessa dagar på att
slutligt genomföras i de olika kommu -

nerna. Reformen tillämpades beträffande
preliminärskatten förra året, och i
år kommer slutskattesedlarna till vederbörande
med en inregistrering av
denna 1956 års reform. Man borde kunna
se denna helt tillämpad, innan man
gör nya framstötar.

Jag vill också erinra om att den reform,
som genomfördes 1956, betydde
att man omlade skatteskalorna på sådant
sätt, att de mindre inkomsttagarna
fick en mycket större procentuell del
av denna reforms förbättringar än de
större inkomsttagarna. Reformen innebar
en omläggning, som väsentligen
blev till fördel för det stora flertalet
av skattebetalare. Jag tror inte man kan
säga detsamma om de förslag, som nu
tre gånger av kammaren och riksdagen
avslagits.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att dessa skatteskalor upp till en beskattningsbar
inkomst av 8 000 kronor
— låt oss säga en verklig inkomst för
gift man på något mellan 13 000 och
14 000 kronor — ger en skattelättnad
med några tior, i det högsta läget blir
det 80 kronor. Tar vi en inkomst på
cirka 18 000 kronor, blir skattelättnaden
280 kronor, och vid en inkomst på
något över 70 000 kronor blir den 3 000
kronor. Om vi tar en inkomst på 120 000
kronor, blir skattelättnaden 6 500 kronor.
Vi finner alltså att dessa skatteskalor
ger de stora slantarna till de
mycket stora inkomsttagarna men ger
de små och måttliga inkomsttagarna
mycket små förmåner.

Och vad kostar denna reform? Den
kostar 625 miljoner kronor, och dessa
miljoner vill man använda för att ge
en verklig skattelättnad för de stora
inkomsttagarna men bara småslantar —
några tior — åt de många och små inkomsttagarna.
Skulle en finansminister
någon gång komma i den lyckliga situationen,
att han skulle kunna sänka
inkomstskatten med 625 miljoner kronor,
förmodar jag att han skulle känna
sig pliktig att föreslå en skatteskala av
ny typ. som ger det mesta av dessa
pengar till de mindre inkomsttagarna,
till dem som har svårast att bära skat -

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

terna. Att den, som har 120 000 kronors
inkomst, får 6 000 kronor mer eller
mindre i skatt betyder självfallet inte
lika mycket som en motsvarande skatteändring
för en skattebetalare i de lägre
inkomstgrupperna. Det är inte någon
lämplig reform av skatteskalorna som
högern här har föreslagit.

Nu säger man att det finns vissa skönhetsfläckar
i de nuvarande skalorna.
Jag bryr mig knappast om någon skattekosmetik.
Jag räknar bara med vad
en skattereform betyder för olika grupper
av inkomsttagare. Det är därpå det
hela hänger, och jag tycker inte att skalan
för de samhällsskikt, som herr Hagberg
talade om, är så olycklig. Marginalskatten
stiger från 11 över 17 och
över 21 till 27 procent, men vi får
tänka på att den procentuella stegringen
blir mindre, om vi lägger in
kommunalskatten. Om vi antar att den
är 13 kronor, vilket man nu räknar
med, blir det inte en stegring från 11
till 27 utan från 24 över 30 och 34 till
40 procent. För den stora massan av
inkomsttagare är ju kommunalskatten
en mycket tyngre börda än statsskatten.
Vill man här tala om någon bristande
skönhet, måste man nog lägga
samman den statliga och den kommunala
inkomstskatten, och då får man
en helt annan bild — en mycket skönare
bild än den som herr Hagberg
tecknade.

Men samtidigt som högern föreslår
denna skatteskala, som riksdagens alla
övriga partier nu har avvisat i tre år
och som jag hoppas skall avvisas även
denna gång, kommer man med förslag
om ett extra ortsavdrag på 500 kronor
för familjer med barn. Barnavdragen
avskaffades ju år 1947. I stället tillkom
barnbidragen, som nu är 400 kronor
per barn. Detta barnbidrag utgår lika
för alla barn, det må vara arbetarens
eller bondens, det må vara direktörens
eller godsägarens. Alla dessa får för
barnens uppfostran samma bidrag.

Högern har ju tidigare gjort attacker
mot detta barnbidrag, men dessa har
avvisats av riksdagen. Nu vill emellertid
högern dessutom ha ett allmänt

barnavdrag på 500 kronor, alldeles oavsett
om det är en enbarnsfamilj eller
en familj med ännu flera barn. Vi vet
ju alla — och det har ju också högern
tidigare klart sagts ifrån — att det blir
allt tyngre försörjningsbörda, ju flera
barn det är i familjen. Icke förty kommer
nu högern med ett förslag om
blankt 500 kronors avdrag för familjer
med barn, oavsett hur många barn det
är i familjen. Detta avdrag betyder
desslikes att de 500 kronorna kommer
att innebära en lättnad som är mycket
olika för olika familjer. En familj med
små inkomster kan måhända genom
detta avdrag vid deklarationen få en
med 125 kronor minskad skatt, men en
familj med mycket stora inkomster kan
få 400 kronor i direkt skatteminskning.
Ju mindre familjen behöver hjälp för
sina barns försörjning, desto större
skattelindring får de alltså av staten.

Nog tycker man att ett sådant förslag,
som utskottet nu har avvisat, måste
betraktas som en i högsta grad odemokratisk
reform. Jag tror att man
måste beteckna det såsom en reform
baklänges. Utskottet säger att denna reform
är omotiverad. Ja, den är i varje
fall så dåligt motiverad, att utskottet
inte har kunnat finna något motiv för
att ställa sig bakom denna, vad jag
skulle vilja kalla, reform baklänges i
odemokratisk riktning.

Men vad skulle allt detta kosta? Det
skulle kosta 700 miljoner kronor. Har
vår svenska budget för närvarande ett
överflöd på inkomster? Utskottet har
pekat på att det för närvarande finns
ett överskott på 24 miljoner kronor.
Det räcker inte långt. Vi kan dessutom
räkna med att det blir tilläggsstater och
anslagsöverskridanden -— det är vanligare
än motsatsen. Vi får nog räkna
med att driftbudgeten i stället kommer
att utvisa icke obetydliga underskott. Då
betyder det att man måste låna upp
700 miljoner för att genomföra denna
s. k. skattereform och finansiera skattesänkningen.
Är denna politik rimlig?
Är den ansvarig? Saknar det inte tvärtom
allt ekonomiskt förnuft att låna för
en skattesänkning?

Onsdagen den 19 november 1958 Nr B 11 49

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

Högern säger: »Vi har ju föreslagit
besparingar, som riksdagen visserligen
avvisat.» Men är det inte att gyckla
med oss? Man vill balansera en skattesänkning
mot besparingar som inte blev
av. Det är ju rena trolleriet. Högern är
vår politiks trolleriprofessor, men de
invigda — och i riksdagen bör vi alla
till dem —- har genomskådat herr professorn.

Vid sidan om dessa högerns förslag
har folkpartiet framlagt ett förslag att
man skall utarbeta en plan för fortsatt
skattesänkning. Där erkänner man således,
att skattesänkningar har skett.
Utskottet finner förslaget opraktiskt. En
reform på detta område, hur angelägen
den än är, bör bedömas även med hänsyn
till vad den kostar, och man kan
inte säkert bedöma vare sig den ena
skattereformen eller den andra, innan
den är utformad så, att det blir möjligt
att jämföra de olika förslagen sinsemellan.
Utrymmet för skattesänkningar
är tyvärr mycket ringa, och utskottet
har ansett att det är bättre att pröva
varje reform för sig, när den föreligger
utformad och såväl kostnader som
verkningar i övrigt kan överskådas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag i förevarande
ärende.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Herr Sjödahl synes mena,
att vi, därför att riksdagen avslagit våra
yrkanden om prutningar, borde vara
förhindrade att ställa det förslag till
skattesänkningar, som här föreligger.
Jag förstår inte logiken i ett sådant resonemang,
ty skulle ett oppositionsparti
vara fullständigt bundet av de beslut,
som riksdagen en gång fattat, och på
grund därav nödgas inställa sin verksamhet
i den eller den frågan, då vore
det ju rätt meningslöst med en opposition.

Herr Sjödahl är liksom jag mycket intresserad
av förhållandena i England
och den engelska parlamentariska demokratien.
Men vi vet ju alla att man

4 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 11

där resonerar på ett helt annat sätt, oberoende
av vilket parti som sitter vid
makten, än vad herr Sjödahl här gjort.
Våra förslag om skattesänkningar måste
självfallet ses i sammanhang med och
mot bakgrunden av den »skuggbudget»
— om jag får anknyta till det engelska
uttrycket — som vi har framlagt. Det
är så man måste betrakta saken och inte
mot bakgrunden av det förhållandet, att
riksdagen tidigare avslagit våra prutningsförslag.

Vidare säger herr Sjödahl, att riksdagen
har avslagit de av oss föreslagna
skatteskalorna 1956, 1957 och en gång
1958 och att man kommer att avslå dem
även i dag. Då är det meningslöst att
fortsätta, menar herr Sjödahl. Men han
bar ju själv varit med i detta hus mycket
länge och spelat en betydelsefull
roll. Han minns säkert sitt eget partis
kampår, hurusom socialdemokratien i
riksdagen ställde förslag som föll, hur
man kom tillbaka nästa år och fick avslag,
återkom ett tredje år med samma
resultat, o. s. v. Men man förtröttades
inte. Tror man på en sak, då driver
man den, oavsett om man får mothugg,
i förhoppningen att man omsider skall
lyckas övertyga människorna och vinna
framgång. Och vi tror på den linje, som
vi har lagt upp i skattefrågan. Då må
herr Sjödahl inte förtänka oss, om vi
fortsätter på den linjen, oavsett de motgångar
vi hittills fått röna. Och vi har
fått en ganska stark stimulans i detta
vårt arbete i vissa företeelser på valfältet
under de senare åren, som tyder
på, att vi undan för undan vinner allt
större och större förståelse ute bland
människorna just för den uppfattning i
skattefrågan, som vi har gjort till vår.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag är den siste som
skulle vilja förmena något parti att driva
opposition mot den sittande regeringen,
Jag anser liksom på sin tid den
gamle Wallenberg, i »Min son på galejan»,
att partier är fria nationers liv och
därmed demokratiens livsluft. Utan dem

50 Nr B 11 Onsdagen den 19 november 1958

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

kan man inte existera med bibehållen
frihet i ett land. Och herr Hagberg vet
nog likaväl som alla andra, att jag är
beredd att värna oppositionens frihet
till sista blodsdroppen. Men det är en
sak, en annan sak är att jag anser mig
berättigad att starkt klandra det förslag,
som nu föreligger från högerns sida.

Jag betraktar deras skatteförslag på
denna punkt som djupt odemokratiskt.
Jag kan inte hindra högern från att
frambära det år efter år, men jag tror
att det skulle vara lyckligt, om högern
i större utsträckning kunde se till de
många inkomsttagarna här i landet.

Herr Hagberg sade, att vi kan se att
väljarna samlas omkring högern. Ja, det
är uppenbart att väljarna lockas av ett
parti som lovar skattesänkningar. Men
de kan inte alltid genomskåda vad högerförslaget
innebär, i varje fall inte
omedelbart; det kan ta år innan det går
upp för det svenska folket vad det här
gäller. Högern lovar här 700 miljoner
kronor i skattesänkning, då man vet att
man inte kan genomföra detta och då
man tryggt kan framlägga ett sådant
förslag i den förvissningen att riksdagen
kommer att avslå det. Ty regering och
riksdag skulle väl inte gärna ge herr
Hagberg, som tillhör riksgäldskontorets
fullmäktige, i uppdrag att låna ihop 700
miljoner kronor så att driftbudgeten går
ihop och så att man skall kunna betala
ut de medel till försvaret, undervisning
och socialvård som erfordras. Det är
nämligen detta som är följden av förslaget.
Då skulle nog herr Hagberg säga,
att sådant får man inte låna till och så
säger herr Hagberg i stället, att vi skall
minska på utgifterna. Men riksdagen
har sagt att vi inte kan minska på utgifterna
i denna utsträckning. Herr
Hagberg och hans parti fortsätter ändå
av bara farten och anser att man trots
allt bör avskriva dessa 700 miljoner kronor.
Det betyder, att herr Hagberg får
i uppgift att i riksbaken eller annorstädes
låna ihop 700 miljoner kronor för
löpande utgifter och därmed kommer
att bidraga till den svenska nationens
konkurs!

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det sista herr Sjödahl
anförde lät ju onekligen betänkligt! Jag
finner också ett annat avsnitt av herr
Sjödahls senaste anförande rätt anmärkningsvärt.
Han menade •—- och jag tror
inte att jag missuppfattade honom därvidlag
— att det förhållandet, att människorna
ute i landet uppenbarligen visar
en växande förståelse för vår meningsriktning,
beror på att de inte genomskådar
vad det är fråga om och att
de inte genomskådar verkningarna av
våra förslag exempelvis i skattefrågan.
Men, herr Sjödahl — som är en gammal
socialdemokrat — är detta inte att underskatta
väljarnas omdöme? Man brukar
alltid vädja till väljarnas kloka omdöme,
och när socialdemokraterna får
många röster i ett val, brukar de framhålla,
att de har »fått folkets förtroende»
och att »väljarnas sunda omdöme än en
gång har kommit till sin rätt» o. s. v.
Men väljarnas goda omdöme — gäller
det endast, när de röstar socialdemokratiskt? Herr

Sjödahl ansåg, att det är odemokratiskt
att framlägga ett sådant förslag
som vi här har lagt fram om att återinföra
ortsavdragen. Men, herr Sjödahl,
som jag tidigare erinrade om har man i
en lång rad stater barnbidrag kompletterade
med ortsavdrag. Man har sådana
avdrag i våra nordiska grannländer, i
England, i Tyskland och i Holland. Såvitt
jag har mig bekant lämnar dessa stater
i fråga om demokrati inte något övrigt
att önska.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det är klart att man kan
ha ett system med både barnbidrag och
barnavdrag. Man kan också ha ett system
— som vi hade före år 1947 ■—- med enbart
barnavdrag, men vi underkände
detta system, då vi ansåg det vara odemokratiskt.
Det gav åt rika inkomsttagare
betydligt mer hjälp än åt mindre
inkomsttagare. Dessa odemokratiska
grunder har vi alltså avskaffat. Högern

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

Om vissa lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

har åtminstone vid årets riksdag varit
ensam om att vilja införa barnavdrag.

Jag tror på högerns demokrati i dag.
Men under långa tider av min levnad
kämpade jag mot högern, därför att detta
parti var demokratiens motståndare.
Jag är hjärtligt glad över att högern i
våra dagar liksom under de senaste årtiondena
har stått på demokratiens
skans — lika bestämt som socialdemokratien
har gjort det så länge jag minns
tillbaka.

En sak till, herr talman! Herr Hagberg
gladde sig över högerns nya väljare.
Jag gör det inte. Men högern har
inte tagit sina nya väljare från mitt parti
utan från partier, som inte varit lika
kunniga i att genomskåda högerns planer
i skatteavseende som socialdemokraterna.
Jag hoppas att dessa partiers gamla
väljare så småningom skall kunna se
mera klart. Därutinnan har jag tydligen
en uppfattning som är motsatt herr Hagbergs.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, yttrade,
att med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme
att framställas särskilt angående vardera
av de båda punkterna av utskottets
i förevarande betänkande gjorda hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet i nämnda punkt hemställt
skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
B 13 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 114;

Nej — 15.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de beträffande
punkten 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Spetz m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
B 13 punkten 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

52 Nr B 11 Onsdagen den 19 november 1958

Om främjande av bostads-, egnahems- och aktiesparande

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 28.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr B 15, i
anledning av väckta motioner om befrielse
för utländska medborgare från
retroaktiv skyldighet att erlägga folkpensionsavgift,
bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Om främjande av bostads-, egnahems- och
aktiesparande

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr B 16, i anledning av
väckta motioner om vissa åtgärder till
främjande av bostads-, egnahems- och
aktiesparande.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: B 172, av herr Ewerlöf
m. fl., och II: B 231, av herr Hjalmarson
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte antaga i motionerna införda
förslag till

1) förordning om bostadssparande;
och

2) lag angående ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370).

I de framlagda författningsförslagen
hade bland annat föreslagits rätt för

den, som under ett eller flera av åren
1958—1962 insatt medel i bank på särskilt
bostadskonto upp till ett sammanlagt
belopp av högst 5 000 kronor för
ensamstående och 10 000 kronor för
gifta, att få avdrag härför i deklarationen.
Om medlen hade använts för förvärv
av eget hem eller för gäldande av
insats i bostadsrättsförening, skulle skattebefrielsen
bli definitiv. Vidare hade
föreslagits att den, som under året amorterat
å skuld på egnahemsfastighet ett
belopp överstigande 1,5 procent av fastighetens
taxeringsvärde, skulle medgivas
avdrag för det överskjutande beloppet,
dock högst 700 kronor. Slutligen
hade förordats särskild premiering av
sparande i aktier och andelar i ekonomiska
föreningar genom skattefrihet vid
inkomsttaxeringen för avkastningen därav
intill ett belopp av 200 kronor för
ensamstående och 400 kronor för äkta
makar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: B 172,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: B 231, av
herr Hjalmarson m. fl., om vissa åtgärder
till främjande av bostads-, egnahems-
och aktiesparande, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Hagberg, Magnusson i Borås och de
Jounge, vilka ansett, att utskottet — under
hänvisning till innehållet i de likalydande
motionerna I:B 172, av herr
Ewerlöf m. fl., och IDB 231, av herr
Hjalmarson m. fl. —• bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till nämnda
motioner antaga de i motionerna intagna
förslagen till

1) förordning om bostadssparande,
samt

2) lag angående ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370).

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag undrar, om inte
kammarens ledamöter skulle kunna vara
ense med mig i följande fråga: Har det

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

Om främjande av bostads-, egnahems- och aktiesparande

på länge, om ens någonsin, talats så
mycket i detta land om nödvändigheten
av att spara som för närvarande?

Vi såg i tidningarna härom dagen
långa referat från Arosmässan i Västerås.
Jag går ut från att kammarens
ledamöter observerade, att det genomgående
temat i debatterna där var nödvändigheten
av att spara, att spara för
investeringar i den omställnings- och
brytningstid i vilken vi lever. Jag är
också övertygad om att kammarens ledamöter
väl erinrar sig det stora sparmöte
som ägde rum här i Stockholm för fjorton
dagar sedan. Man får verkligen säga
att det var en prominent samling människor
som där hade kommit tillstädes
—- framskjutna representanter för regeringen
och riksdagen och, om jag inte
missminner mig, företrädare för mer än
200 sparbanker över hela landet m. fl.
Vid detta stora sparmöte, som nog var
en rätt märklig tillställning, hölls ett
uppmärksammat föredrag av vår ambassadör
i London, Gunnar Hägglöf. Han
yttrade därvid bl. a.: »Vi behöver sparande
till stöd för ekonomiskt välstånd,
vilket måste vara grundvalen för ett
starkt försvar. Vi behöver sparande i
form av en ökad valutareserv. Vi behöver
sparande för att kunna ge de krediter,
som kan motiveras av svenska intressen
på längre sikt och som dessutom
i ett hårdnande klimat på världsmarknaden
kan bli en förutsättning för upprätthållande
av vår export. Vi behöver
sparande, som tillåter oss att göra den
insats till stöd åt de underutvecklade,
som världen har rätt att vänta av Sverige.
»

Detta anförande av ambassadören
Hägglöf har, som kammarens ledamöter
väl har funnit, blivit föremål för synnerlig
uppmärksamhet runt om i tidningarna
och blivit livligt kommenterat.
Jag har därför inte ansett det opåkallat
att på detta sätt få ett avsnitt av detsamma
intaget i riksdagens protokoll.
Jag tror att det är av en sådan innebörd
och har en sådan syftning att det bör
kunna ge oss alla, oavsett vad vi annars
kanske menar i olika ting, anledning till
en allvarlig eftertanke. Här har proble -

met satts in i sitt stora internationella
sammanhang.

Det inns emellertid ytterligare aspekter
på denna sak. För att på längre sikt
öka det totala sparandet i samhället är
det sålunda nödvändigt att det personliga
sparandet i första hand stimuleras.
Javäl, säger man, naturligtvis, det här
har vi ju hört så många gånger här i
riksdagen och kammaren! Det är givetvis
riktigt. Men, tillägger man, det sparas
ju i alla fall rätt hyggligt här i Sverige.
Jag vill för min del ingalunda bestrida,
att det finns fog för ett sådant
uttalande. Det sparas trots allt rätt
hyggligt här i vårt land, men, ärade
kammarledamöter, tyvärr sparas det
inte tillräckligt i förhållande till behovet
av sparande.

När jag gör det uttalandet, tror jag
att jag samtidigt kan våga konstatera, att
på den punkten är nog ganska många
ense. Jag tror, att man också är ense
om en annan sak, nämligen att inte
minst ungdomen härvidlag skulle ha
möjlighet att göra betydande insatser.
Kammarens ledamöter har kanske observerat
den stora intervjuundersökning,
som konjunkturinstitutet gjorde för en
tid sedan om vad man kallar för hushållssparande.
Det var en mycket intressant
utredning, och undersökningsresultatet
visar till fullo de betydanade
möjligheter, som just ungdomen under
nuvarande förhållanden, på grund av
det löneläge i vilket ungdomen befinner
sig, har att spara.

Man skulle också kunna vända på saken
och uttrycka den på det här sättet:
vad man brukar kalla för den personliga
sparkvoten har — det är beklagligt
att man objektivt sett måste göra detta
konstaterande — under de senare åren
odiskutabelt undergått en i förhållande
till inkomst- och konsumtionsökningen
allvarlig relativ försämring. Man måste
hålla detta i minnet. När man ser siffror
på att sparandet har ökat i kronor
så och så mycket, så är det riktigt, men
dessa siffror, hur intressanta de än är
och hur glädjande de än ur vissa synpunkter
kan vara, säger ingenting väsentligt,
om man inte sätter in dem i

54 Nr B 11 Onsdagen den 19 november 1958

Om främjande av bostads-, egnahems- och aktiesparande

deras sammanhang, om man inte ser
dem mot bakgrunden av inkomst- och
konsumtionsökningen.

Därtill kommer en annan sak, som jag
personligen finner ganska betänklig, och
det är att sparandet inte alltid ges en
förnuftig inriktning. Man bedriver ett
målsparande för det eller det, och i och
för sig kan detta naturligtvis vara tacknämligt,
men man kan ju många gånger
diskutera de mål, för vilka det sparas.

I varje fall går inte detta sparande i tillräcklig
utsträckning till produktiva ändamål.
Det går ett rop — jag tror inte
det är någon överdrift att säga så —
över hela vårt land för närvarande på
mera produktiva investeringar. Vårt näringsliv
befinner sig — jag vill inte ta
i min mun ett så starkt ord som kris,
ehuruväl det kanske skulle kunna appliceras
på vissa begränsade sektorer inom
näringslivet — i en brydsam tid med krav
på radikala omställningar, med krav på
ting som är föranledda av strukturförändringar
och allt sådant. Allt detta
kommer att kosta mycket pengar, och
det måste kräva ett ökat sparande.

Att det är så vet alla, och från kanslihuset
har inte förmärkts någon avvikande
mening därvidlag. Men vad som här
är viktigt, det är att vi måste hålla i
minnet, att vi inte i detta land kan investera
ett enda öre mer än vad vi sparar.
Det är den enkla sanning, som vi
aldrig kommer förbi, hur mycket vi än
talar om att det sparas »rätt hyggligt».
Vill alltså, om jag får använda den termen,
kanslihuset ha mera pengar, anser
kanslihuset det angeläget med mera
pengar till produktiva investeringar, så
får också vederbörande, som har makten,
försöka hjälpa till med att göra sparandet
mera attraktivt, mera lockande,
mera lönande för spararna än vad det
är för närvarande.

Då reser sig den frågan, och jag har
en känsla av att kanske mer än en här
i kammaren sitter och funderar på den
saken: Varför sparar då folk inte ännu
mera? Ja, det är ett komplicerat och omfattande
problem. Jag skall inskränka
mig till några få ord om endast en sida
av saken, en enda orsak, en sannolik,

för att inte säga ganska viss orsak till
att folk inte sparar mer. Den är och
måste vara att finna i det dåliga föredöme,
som staten ger oss alla. Man kan
ju inte begära att människorna skall
spara, när de inte kan undgå att dagligen
konstatera, att staten i många hänseenden
förfar på ett alldeles motsatt
sätt.

Inom den meningsriktning, som jag
tillhör, har vi under en följd av år krävt
krafttag för att hålla statsutgifterna nere.
Jag skall inte fördjupa mig i denna fråga;
vi snuddade vid den under den överläggning
som ägde rum här för en stund
sedan i ett annat ämne. Men var gång
vi har ställt konkreta förslag, har man
sagt nej. Vår verksamhet hittills på besparingsstråten
har gett ganska klena resultat,
det måste vi konstatera — ja, inte
bara klena resultat, utan man har ju till
och med, låt vara i valrörelsens yra,
slungat oss i ansiktet att vi med detta
vill, som det har sagts flera gånger, »rasera
välfärdssamhället». Det resonemanget
är ju nonsens.

De åtgärder på sparfronten, som avhandlas
i detta betänkande från bevillningsutskottet,
avser, det måste jag säga,
endast begränsade avsnitt av det stora
sparproblemet. De avser vissa åtgärder
på skattelagstiftningens område, i fråga
om bostadssparande, i fråga om egnahemssparande
och i fråga om aktiesparande.
Jag skall inte ytterligare redogöra
för dessa propåer, då de är väl refererade
i bevillningsutskottets betänkande.
Jag vill bara understryka, att den
tanke, som ligger bakom dem, är densamma,
som jag i ett annat sammanhang
uttryckte för ett ögonblick sedan -—- att
vi vill genom de ifrågasatta reformerna
göra sparandet mera attraktivt, mera
lockande och mera lönande för dem,
som sparar.

Bevillningsutskottet vill emellertid inte
vara med om dessa åtgärder, och
dock tycker vi att de är tämligen modesta.
Varför vill man inte vara med?
Ja, som kammarens ledamöter finner
har utskottet inte gett sig in på någon
närmare granskning av motionen. Man
inskränker sig till att erinra om riksda -

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

Om främjande av bostads-, egnahems- och aktiesparande

gens skrivelse i fjol angående en utredning
rörande åtgärder för att stimulera
sparandet. Sedan konstaterar man att
denna utredning nu — inom parentes
efter mer än ett års betänketid — av
kanslihuset har satts i gång. Man anser,
som det heter här i skrivningen, att det
kan förväntas att de i motionerna framförda
förslagen kommer att prövas av
utredningen.

Detta är ju en vanlig formulering i sådana
här sammanhang. Det är gott och
väl, allt vad som där säges, och jag för
min del önskar de sju vise männen i den
Eckerbergska utredningen all möjlig
framgång i deras betydelsefulla värv.
Det är bara en sak, som jag är en smula
betänksam inför. Det är direktiven för
utredningen. Jag beklagar, att finansministern
inte har haft tillfälle att närvara
här just nu, ty jag skulle ha velat adressera
mig till honom i detta sammanhang.
Direktiven finns refererade i betänkandet,
och jag ber damerna och herrarna
vara vänliga att närmare ta del av dem.

De, som hoppats på friska initiativ på
detta område, känner sig knappast fyllda
av någon optimism beträffande utredningsresultatet,
när de läser direktiven
för den Eckerbergska utredningen.
För egen del tycker jag nog, att dessa
direktiv i fråga om statiskt betraktelsesätt
och allmän restriktivitet på ett
oroande sätt påminner om direktiven för
arvsskattesakkunniga, som vi sysslade
med häromdagen i kammaren. Det heter
på ett ställe i direktiven •— det står
att läsa på s. 11 i betänkandet: »Med
hänsyn till statsfinansernas ansträngda
läge måste gränsen för sparfrämjande
åtgärder via skattepolitiken under alla
förhållanden dragas ganska snävt.»

Finns det någon som känner igen tonfallen?
Har man inte också i detta sammanhang
bundit de sakkunniga redan
i starten? Vad skall de göra, vad skall de
kunna komma till för resultat i sitt ■—
som man brukar säga — allsidiga och
förutsättningslösa arbete, då de redan
vid starten måste ta hänsyn till så snäva
direktiv som dessa?

Var och en förstår ju, att de förslag
som de kan komma med, om de strikt

skall hålla sig inom direktivens ram, inte
kan bli så särdeles omfattande. Jag
för min del tycker, att det är olyckligt
att man från finansdepartementets sida
så starkt begränsat möjligheterna för den
Eckerbergska utredningen.

Finansministerns doktrin, tillkännagiven
i skilda sammanhang, är ju ständigt
densamma: Eftersom vi har så ansträngda
statsfinanser, kan vi inte i större
utsträckning sänka skatterna. Det har
vi ju bort ständigt under de senare åren
här i riksdagen. Om nu, herr talman, finansministern
har rätt, skulle vi aldrig
komma ur den här trollcirkeln. Den
svenske skattebetalaren skulle då vara
dömd att i evighet trampa runt liksom
ekorren i hjulet.

Nu förhåller det sig naturligtvis inte
så. Det går att bryta sig ut ur trollcirkeln,
bara man vill. Statens affärer är
dåliga, det är sant och det finns många
uppgifter därom, som jag inte här skall
dra fram. Bevillningsutskottet självt har
ju härvidlag tillhandahållit en åskådningsundervisning
som är ganska slående.
Men även om det är sant, att statens
affärer är dåliga, så är det å andra sidan
också sant att de dock inte är sämre
än att de går att sanera — om man
bara har mod att ta det avgörande steget,
om man har mod att se sanningen i
ögonen och om man har mod att dra de
nödvändiga konsekvenserna av sina egna
konstateranden.

Det är ganska intressant att observera,
att, när man kommer in på de här
tingen, hör man ofta från regeringshåll,
även här i kammaren, ett resonemang
av ungefär följande typ: »Vi inom regeringen
vill spara, vi vill hålla tillbaka,
vi har lämnat bevis på det, men det
är ju inte vi som har sista ordet. Det är
ju riksdagen, som har det slutliga avgörandet
och det definitiva ansvaret.»

Men, herr talman, är inte detta en lek
med ord och intet annat? Frågan är naturligtvis
ganska retorisk, åtminstone
från min sida, det medger jag. Ty vem
är riksdagens arbetsgivare? Vem är det
som presenterar riksdagen alla de stora,
penningkrävande projekten? Vem bär
ansvaret för administrationens oavlåtli -

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Om främjande av bostads-, egnahems- och aktiesparande

ga ansvällning? Ja, alla vet precis lika
bra som jag att det i nio fall av tio naturligtvis
är regeringen, som kommer
med förslag.

Om regeringen här kom med förslag
till prutningar på det ena området eller
det andra, kan jag inte tänka mig att
riksdagen skulle sätta sig emot detta.
Om man går här i kammaren, i sammanbindningsbanan
och i korridorerna och
resonerar med kolleger och kamrater
även inom andra politiska meningsriktningar,
kan man inte undgå att konstatera,
att man inom samtliga partier i
detta hus i dagens läge hyser en allvarlig
och förvisso berättigad oro för den
statsfinansiella situationen. Jag har personligen
fått många vittnesbörd därom
från personer med annan politisk åskådning
än den jag förfäktar. Jag tror att
det är en allmän känsla här i huset hos
alla, att det är tokigt som det är och
att vi inte kan fortsätta på detta sätt.

På alla håll är man i grund och botten
ense därom, att det är nödvändigt
att staten visar återhållsamhet med utgifterna.
Det är nödvändigt att vänta
med både det ena och det andra, tills
inkomsterna hunnit ifatt utgifterna,
men man vill inte själv taga initiativet.
Man menar att initiativet skall komma
från regeringen, och enligt min uppfattning
är det inte orimligt att ställa ett
sådant krav på regeringen även från
dess egna meningsfränder. Regeringen
har ledningen av politiken inom landet,
och regeringen bör följaktligen också
ange riktlinjerna i detta sammanhang.
Hur länge skall man behöva vänta, innan
initiativet tages och föredömet ges —
detta föredöme som måhända skulle kunna
bli den mest sparstimulerande åtgärd
som skulle kunna tänkas i detta land?

De föreliggande motionerna är, som
jag redan sagt, till sitt syfte begränsade.
Det är inga konstiga ting, det här är
fråga om. Tekniskt sett möter inga svårigheter.
Saken skulle kunna ordnas i
morgon dag, om man bara ville vara
med och taga till vara de möjligheter,
som kan stå outnyttjade när det gäller
att stimulera och öka det personliga sparandet.
Det kan dröja länge, innan den

Eckerbergska kommittén blir färdig. För
att klara dessa ganska enkla och måttliga
förslag behövs förvisso inga långa utredningar.
Man behöver inte avvakta något
betänkande från den Eckerbergska
kommittén. Tid är pengar, heter det. Jag
tror, att denna gamla sanning har flerdubbel
aktualitet i det här fallet.

Jag skall, herr talman, med detta sluta
och hemställer om bifall till den reservation
av undertecknad m. fl. som är
fogad till bevillningsutskottets betänkande.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! I denna kammare är vi
praktiskt taget alla ense om en hel del
av de synpunkter, som nu framfördes
av herr Hagberg. Först och främst är
jag glad åt hans konstaterande, att det
sparas »rätt hyggligt» i vårt land, som
han yttryckte sig. Sparkvoten för personligt
sparande tillhör de bättre bland
med oss jämförbara länder. Å andra sidan
är vi också på det klara med att
det skulle vara lyckligt, om man sparade
mer, och man kan nog peka på
att det borde användas mindre till direkt
konsumtion och mera för den långsiktiga
kapitalanskaffningen. Om allt
detta är vi alltså ense.

Vi är också ense om att olika former
av sparande, som har föreslagits, bör
undersökas och prövas. Vi är kanske
också rent teoretiskt ense om att staten
borde vara ett föredöme då det gäller
att spara. Men vi skiljer oss som bekant
när det gäller frågan var staten
skall sätta in sitt sparande. Det skiljer
sig kanske inte så mycket mellan herr
Hagberg och mig personligen när det
gäller de nuvarande utgifterna för försvarsväsendet,
men nog kommer det att
sitta hårt åt innan det från herr Hagbergs
sida kommer något förslag om
att man skulle spara mera på det området.

Herr Hagberg sade här, att han inte
alls ville rasera det svenska välfärdssamhället,
och det vill väl knappast någon
i denna kammare. Men jag misstänker
— och det har vi haft åtskilliga
bevis för — att det parti herr Hagberg

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

Om främjande
tillhör vill sätta in sitt sparande på sociala
åtgärder, något som jag och kammarens
majoritet och riksdagen inte velat
vara med om. Vi vill alla att staten
skall vara ett gott föredöme i sparandet,
men vi skils åt mycket starkt då
det gäller de punkter där detta statliga
sparande skall sättas in.

Det är mycket svårt att tekniskt organisera
det som skall ge ett stöd åt
sparandet. Det är nysparande man vill
ha fram. Vi alla minns de försök att
stimulera sparandet som gjordes häromåret,
då speciella sparkonton inrättades.
När man gjorde en undersökning
av de åtskilliga miljoner, som satts in,
visade det sig, att endast några få procent
därav var nysparande. Man lade
ut inte så litet statliga pengar, men det
nysparande som åstadkoms var likväl
en obetydlighet. Det är sådana svårigheter
som gör, att det inte är lätt att
komma med förslag som det inte lätt
kan upptäckas brister i. Sådana brister
tyckes mig föreligga även i det här
framlagda förslaget.

Emellertid är vi nog ense om att kan
man stimulera nysparandet, så skall
man göra det. Jag kan peka på ett par
åtgärder där staten har medverkat.
Det är ungdomens lönsparande, som gör
mycket lovvärda framsteg. Vidare får
man göra avdrag med 600 kronor för
gifta på kapitalinkomster, vilket betyder
att inkomsten av ett litet sparkapital
på mellan 13 000 och 14 000 kronor
blir helt undantaget från beskattning.
Det betyder inte så litet för de
många småspararna i landet.

Jag kan dessutom erinra om de enskilda
initiativ, som en hel del banker
har givit sig in på när det gäller bostadssparande
och aktiesparande. I den
mån jag har kunnat läsa deras rapporter,
har initiativen lett till mycket goda
resultat. Jag tycker att man inte, som
högern gör, bör lita väsentligen på att
farbror Staten skall hjälpa till. Det kan
väl också tänkas, att de enskilda institutionerna
skulle kunna hitta på en
del. Denna tilltro till farbror Staten,
som skall klara allting i denna väg,
tycker jag är enbart rörande.

av bostads-, egnahems- och aktiesparande

Nu har ändock på bevillningsutskottets
förslag för någon tid sedan av
Kungl. Maj:t tillsatts en sparutredning.
Utskottet begärde att alla de olika förslag
som hade framkommit skulle läggas
under luppen och granskas. Man
skulle undersöka de olika förslagens
verkningar, effekt på nysparandet, möjligheterna
att tekniskt genomföra dem
på ett förnuftigt sätt etc. Vi begärde inte
att utredningen skulle komma med ett
förslag på den eller den punkten, utan
man skulle pröva alla dessa olika förslag
och se om något gott kunde komma
ut av de tankar som framförts i
skilda motioner och förslag. I denna
undersökning kommer då naturligtvis
också att inrymmas målsparandet i dess
vidaste omfattning. Högerns förslag är,
som den förste talaren också erkände,
ett mera begränsat förslag, men även
det kommer med vid denna prövning.

Jag kan, herr talman, inte finna annat
än att vi inte kan komma längre
för närvarande. Låt oss alltså lägga
alla dessa förslag bredvid varandra under
luppen. Låt oss undersöka vilka förslag
som är möjliga och användbara.
Låt oss sedan genomföra de bästa förslagen,
även om staten därvid skulle
behöva satsa en del pengar. Men från
vår sida måste vi först veta, att förslaget
i fråga kan leda till verkliga resultat,
innan vi med statens begränsade
tillgångar kan satsa statens pengar för
att stödja ett dylikt förslag.

Utskottsmajoriteten har helt säkert
samma uppfattning som reservationens
talesman om att sparandet är viktigt
och bör främjas. Vi vill nu undersöka
olika möjligheter härför. Låt oss då
vänta och se till vilket resultat denna
undersökning leder.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag vill bestyrka herr
Sjödahls förmodan om att både utskottsmajoriteten
och reservanterna är eniga
om önskvärdheten av ett ökat sparande
i samhället. Riksdagen har emellertid

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Om främjande av bostads-, egnahems- och aktiesparande

på bevillningsutskottets förslag skrivit
till Kungl. Maj:t med begäran om en
utredning, och Kungl. Maj:t har sedan
tillsatt en utredning för att förutsättningslöst
och allsidigt ta upp dessa
problem till behandling. Det är ju i
varje fall inte vanligt att riksdagen fattar
beslut i ett konkret ärende medan
en utredning pågår.

Herr Hagberg sade, att detta förslag
inte behöver utredas, utan att det kan
genomföras omedelbart utan någon som
helst utredning. .lag vill då erinra om
att vi också har haft ett konkret förslag
ifrån herr Kollbergs sida, som kunnat
genomföras omedelbart om riksdagen
så hade önskat. Men när den begärda
utredningen nu är tillsatt, har vi
ansett, att den bör få titta på alla dessa
olika förslag och gärna ännu fler som
kan framkomma när det gäller att stimulera
sparandet.

Jag hade, herr talman, när jag begärde
ordet, också tänkt säga något om
statens dåliga föredöme som här påstås
vara orsaken till att folk i allmänhet
inte sparar. .Jag tror inte på
den teorien, men i det avseendet är jag
faktiskt förekommen av herr Sjödahl
och jag kan därför inskränka mig till
att i den delen instämma med honom.

Jag ber, herr talman, också att få
ansluta mig till herr Sjödahls yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (ep):

Herr talman! Vad som här har sagts
av utskottets ordförande och herr Spetz
kan jag instämma i. Det skulle ju se
rätt underligt ut om riksdagen, några
veckor efter det att regeringen har tillsatt
en sparutredning, som bland annat
har till uppgift att undersöka om man
kan främja sparandet genom att gå fram
på de vägar motionärerna har föreslagit,
skulle antaga ett förslag till förordning
om bostadssparande och alltså
föregripa utredningens möjligheter
att sätta in de här föreslagna åtgärderna
i deras störa sammanhang. Här
finns så många andra former av sparande,
som kanske rentav är ännu vik -

tigare och ännu hellre bör främjas.
Jag tänker på företagssparandet i olika
former, något som ju är ytterst väsentligt
och som givetvis också kommer
att undersökas av utredningen.

Vi är väl allesammans överens om
vikten av att spara, även om vi tvistar
om målen i någon mån och framför
allt om medlen. Vi lever i en tid
av oerhört snabbt tekniskt framåtskridande.
Detta ställer krav på investeringar
av väldiga mått men konkurrerar
också på annat sätt om sparandet.
Teknikens framsteg går ju inte bara
ut på investeringar i egentlig mening,
utan de går också ut på att åstadkomma
saker och ting som lockar folk
till penningplaceringar, vilka många
gånger samhällsekonomiskt sett är rätt
diskutabla eller rent onyttiga. Detta
måste minska möjligheterna till ett
verkligt investeringssparande genom
att förmå folk att satsa pengar på saker
och ting, som för den enskilde medborgaren
kan vara ganska lockande. Vi
bevittnar nu hur man undan för undan
bygger ut televisionsnätet över hela
vårt land och ger nya möjligheter för
folk att komma i åtnjutande av dess
välsignelse. Det verkar inte precis sparfrämjande
i det område, där man inrättar
en ny länk i televisionskedjan ■—
tvärtom, i den mån det har funnits några
sparpengar går de åt ganska raskt
när televisionen kommer.

Ja, detta var några reflexioner som
man rent allmänt kan göra då det gäller
sparintresset. Vad beträffar det direkta
förslag som här diskuteras kommer
jag till samma resultat som herrar
Sjödahl och Spetz, att man inte rimligen
kan gå på reservationens linje,
då vi nu har fått den utredning, vars
tillsättande utskottet och riksdagen vid
flera tillfällen har uttryckt önskemål
om. Den bör ju få möjligheter att undersöka
alla aspekter på det här problemet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

Ang. finans- och kreditpolitikens inverkan på småföretagsamheten m. m.

därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B
IG, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 119;

Nej — 16.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr B 17, i anledning av väckta motioner
om förbud mot utminutering av rusdrycker
vissa dagar före större helger;

nr B 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
förordnande om uttagande av särskild
tullavgift för damstrumpor av nylonsilke
m. m.;

nr B 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Förenade Arabrepubliken
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomst- och förmögenhetsskatter;
samt

nr B 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Indien för undvikande
av dubbelbeskattning av inkomst.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. finans- och kreditpolitikens inverkan
på småföretagsamheten m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr B 10, i anledning av väckta
motioner rörande undersökning av finans-
och kreditpolitikens inverkan under
senare tid på driften inom småföretagsamheten
m. m.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr B 147 i första kammaren av
herr Lodenius m. fl. och nr B 185 i andra
kammaren av herr Elmwall m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, dels om
en undersökning av hur finans- och kreditpolitiken
under senare tid inverkat
på driften inom småföretagsamheten,
dels om utredning på grundval härav
om sådana riktlinjer för den framtida
finans- och kreditpolitiken i olika konjunkturlägen,
att småföretagsamhetens
intressen kunde tillgodoses på tillfredsställande
sätt.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I:B 147 och II: B
185 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herr Börjesson ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till

60 Nr B 11 Onsdagen den 19 november 1958

Ang. finans- och kreditpolitikens inverkan på småföretagsamheten m. m.

de likalydande motionerna I: B 147 och
II: B 185, i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om undersökning av hur
finans- och kreditpolitiken under senare
tid inverkat på driften inom småföretagsamheten
samt på grundval härav om
utredning om sådana riktlinjer för den
framtida finans- och kreditpolitiken i
olika konjunkturlägen, att småföretagsamhetens
intressen kunde tillgodoses
på tillfredsställande sätt.

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(ep):

Herr talman! Jag förmodar att ordalydelsen
i den hemställan av bankoutskottet,
som nu föredrogs, föreföll kammaren
tämligen bekant. Vi har ju många
gånger förut hört precis samma ord i
samband med ett utskotts behandling
av väckta motioner. Jag skall emellertid,
herr talman, be att få säga några
ord i anledning av de motioner som
bankoutskottet här redovisat.

I motionerna framhålles bl. a. att den
under de senaste åren förda kredit- och
räntepolitiken varit till belastning särskilt
för de små företagarna. Detta förhållande
sammanhänger till väsentlig
del med att småföretagarna i allmänhet
har stor brist på kapital. Motionärerna
menar därför att en undersökning av
hur finans- och kreditpolitiken under
senare tid inverkat på driften inom småföretagsamheten
skulle ge det bästa underlaget
för en saklig bedömning av
frågan. På grundval av en sådan undersökning,
menar motionärerna, bör riktlinjer
kunna utarbetas till ledning för
finans- och kreditpolitiken i olika lägen,
så att småföretagsamhetens intressen kan
tillgodoses på ett tillfredsställande sätt.

Utskottet har efter sina undersökningar
kommit fram till att ett rikhaltigt utredningsmaterial
för bedömning av de
i motionerna aktualiserade problemen
redan föreligger. Vidare hänvisas till
pågående utredningar — bl. a. stabiliseringsutredningen
■— varför utskottet
anser att något initiativ från riksdagens
sida i frågan för närvarande icke är påkallat.
Utlåtandet utmynnar som sagt

i att motionerna avstyrks. En reservant
inom utskottet har emellertid anmält
en avvikande mening.

Vad remissinstanserna beträffar framgår
av utlåtandet att de inte varit helt
samstämmiga i sina uttalanden. Majoriteten
inom riksbanksfullmäktige avstyrker
motionerna och synes grunda
sitt ståndpunktstagande till väsentlig
del på undersökningar som utförts under
år 1955. En ledamot av fullmäktige,
herr Rubbestad, är emellertid av
annan mening och förordar att motionerna
måtte bifallas av riksdagen. Jag
kan också nämna att herr Aastrup har
gjort ett särskilt uttalande, som dock
inte utmynnar i ett tillstyrkande av motionerna.
Han hänvisar till några andra
motioner som inte är föremål för behandling
i detta sammanhang, och jag
skall inte närmare gå in på hans yttrande.

Jag kanske också bör nämna att bankofullmäktige
gentemot vad motionärerna
anfört bl. a. framhåller att den restriktiva
kreditpolitiken, inbegripet den
höga räntan eller, såsom bankofullmäktige
uttrycker saken, den rörliga räntan,
haft en stabiliserande effekt på samhällsekonomien
i stort och att verkningarna
härav varit till fördel inte
minst för småföretagarna.

Kommerskollegium gör ett uttalande
som jag, herr talman, ber att få citera.
Kommerskollegium säger: »Ingen lärer
bestrida, att småföretagsamheten har
stor betydelse för vårt näringsliv och att
det är ett allmänt intresse av vikt att
söka skapa gynnsamma arbetsbetingelser
för småföretagarna. Det må även erinras
om att statsmakterna vidtagit en
del åtgärder i denna riktning, t. ex. i
form av den direkta statliga kreditverksamheten
till stöd för hantverk och småindustri.
Hithörande frågor äro emellertid
av synnerligen invecklad natur
och det kan ifrågasättas, om en undersökning
av det begärda slaget verkligen
skulle giva ett användbart underlag för
en mera ingående bedömning. Kollegium
har emellertid intet att invända
mot att antingen 1955 års stabiliseringsutredning
eller 1957 års kreditmark -

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

Ang. finans- och kreditpolitikens inverkan på småföretagsamheten m. m.

nadsutredning får i uppdrag att söka utreda
frågorna.»

Kommerskollegium menar sålunda, om
jag har tolkat dess uttalande riktigt,
att en utredning av dessa frågor är påkallad,
även om kollegiet kan tänka
sig att uppdraget lämnas till de båda
nämnda utredningarna som redan är i
gång.

Sveriges industriförbund är inte helt
överens med motionärerna om de uttalanden
som gjorts i motionerna men
förklarar beträffande kreditransoneringen
följande, som jag skall be att få citera:
»Att kreditransoneringen likväl
blev mest kännbar för småindustrien,
har berott på att denna på grund av
sin icke sällan mindre väl konsoliderade
ekonomiska ställning merendels
är i större behov av rörelsekrediter än
medelstora och stora företag. Under senare
år har småföretagen dessutom till
följd av kreditrestriktionerna sannolikt
tvingats att lämna leverantörskrediter
i större utsträckning än de själva
kunnat tillgodogöra sig. Svårigheterna
att erhålla bankkredit i önskvärd utsträckning,
trots att tillfredssällande säkerhet
kunnat lämnas, har därför ofta
lett till att småföretagen tvingats låna
på ’den grå marknaden’ till — även med
tanke på rådande kapitalknapphet —
utomordentligt höga räntor eller nödgats
inskränka verksamheten. Vid en
fri kreditmarknad skulle småföretagen
säkerligen i många fall haft större expansionsmöjligheter
och även kunnat
åtnjuta lägre räntekostnader.»

Litet längre fram i yttrandet säger Industriförbundet
vidare att det »delar
motionärernas uppfattning, att en bättre
kännedom om de finans- och kreditpolitiska
åtgärdernas inverkan på icke
minst de mindre företagen är önskvärd.
Med hänsyn till att undersökningar i
detta avseende torde falla inom ramen
för stabiliseringsutredningens uppdrag,
synes emellertid inga ytterligare åtgärder
i utredningssyfte nu påkallade.»

Sveriges industriförbund är alltså fullt
införstått med att småföretagsamheten
har haft det särskilt trångt under senare
år till följd av den politik som

har bedrivits på det ekonomiska området,
men förbundet kommer fram till
att det finns utredningar i gång som
skulle kunna ta upp även den här aktuella
frågan.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
är också intresserad av
att åtgärder vidtas, men även denna organisation
kommer fram till att vad
det gäller den första delen i motionärernas
hemställan pågår redan utredningar,
som skulle kunna klara ifrågavarande
spörsmål. Man menar att det skulle
kunna räcka med dessa utredningar och
tillstyrker därför inte att en ny utredning
tillsättes. Däremot tillstyrker Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation
det andra av motionärerna
framförda önskemålet, nämligen om tillskapandet
av sådana riktlinjer för den
framtida finans- och kreditpolitiken i
olika konjunkturlägen, att småföretagsamhetens
intressen kan tillgodoses på
tillfredsställande sätt. Sedan tillägger
organisationen, att uppenbarligen har
under de gångna årens politik de mindre
företagens intressen icke tillräckligt
beaktats.

Slutligen kan det också nämnas, att
svensk industriförening har instämt i
motionernas syften.

Detta var, lierr talman, bara en kort
sammanfattning av vad remissinstanserna
anfört och jag skall nu inte närmare
gå in på det.

Utskottet synes främst ha tagit intryck
av riksbanksfullmäktiges uttalanden
och hänvisar liksom bankofullmäktige
bl. a. till undersökningar, som
utförts år 1955, förutom till de utredningar,
som nu pågår. För min del
är jag inte övertygad om att resultatet
från 1955 ger en fullt klar bild av förhållandena
under åren därefter. Såvitt
jag kan bedöma torde svårigheterna när
det gäller krediterna — och detta inte
minst för de mindre företagarna — särskilt
efter år 1955 ha ökat. Lånebehovet
har väl också ökats därigenom att företagarna
nödgats, vilket också framhölls
i ett yttrande som jag tidigare omnämnde,
lämnade ganska långa krediter till
sina kunder, medan däremot småföreta -

62 Nr B 11 Onsdagen den 19

Ang. finans- och kreditpolitikens inverkan
garnas möjligheter att få några längre
krediter av sina leverantörer har varit
tämligen obefintliga.

Alla torde vara överens om den betydelse,
som småföretagarna har för
vårt näringsliv och för samhället som
sådant. Härvid avser jag då småföretagsamheten
i vidsträckt bemärkelse.
Därför bör det vara av vikt, att statsmakterna
så långt möjligt stöder småföretagsamheten.

Det skall villigt erkännas, att statsmakterna
under senare år vidtagit en
del åtgärder i syfte att stödja småföretagsamheten.
Inte minst den direkta
statliga kreditverksamheten till hantverk
och småindustri har utgjort ett verksamt
stöd. Landets företagareföreningar
har såsom låneförmedlande organ utfört
ett uppskattat arbete på detta område.
Det kanske också bör nämnas, att
landstingen har tillfört företagarföreningarna
inte så litet kapital för utlåning
till småföretagarna. Skulle dessa
lånemöjligheter inte ha funnits, tror
jag att svårigheterna för många företagare
skulle ha varit betydligt större.

Vad motionärerna syftar till var, som
jag nämnde, dels att få en bättre kännedom
om hur finans- och kreditpolitiken
under senare tid inverkat på driften
inom småföretagsamheten och dels -—
sedan detta närmare klarlagts -— söka
få fram lämpliga riktlinjer för den
framtida finans- och kreditpolitiken i
olika konjunkturlägen, så att småföretagsamhetens
intressen kan tillgodoses
på ett tillfredsställande sätt.

Är det nu så, såsom hankoutskottet
och även en del av remissinstanserna
tycks mena, att det finns tillräckligt
utredningsmaterial att stödja sig på för
en sådan utredning, kan det ju förefalla
att vara en överloppsgärning att begära
ytterligare utredning av dessa problem.
Nu är det emellertid så, att full enighet
inte tycks råda på den punkten,
vare sig bland remissinstanserna eller
inom hankoutskottet. Det finns åtminstone
en reservant, herr Börjesson, vars
reservation till utskottets utlåtande utmynnar
i en hemställan om bifall till
motionärernas förslag. Herr Börjesson

november 1958

på småföretagsamheten m. m.
framhåller bl. a. i sin reservation —
med anledning av vissa verkställda utredningar
— »att någon klar bild av hur
den ekonomiska politiken inverkat på
driften inom småföretagsamheten inte
framkommit».

Under sådana förhållanden, herr talman,
förefaller det mig att vara tillåtet
att i varje fall yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande
— till den kraft och verkan det
nu hava kan.

Herr EWERLÖF (li):

Herr talman! Utskottet har inte funnit
anledning att ta upp till bemötande de
resonemang som förts i denna motion,
resonemang som i så fall i åtskilliga
hänseenden skulle ha givit anledning till
gensaga. Inte minst den utläggning av
den allmänna kreditpolitiken och räntepolitiken,
som förekommer i motionen,
är ju av mycket kontroversiell beskaffenhet.

Utskottet har koncentrerat sig på att
bedöma huruvida vad som här har anförts
skulle vara tillräcklig anledning för
att vid sidan av de många utredningar,
som har utförts och alltjämt pågår i dessa
frågor, tillsätta ytterligare en utredning.
Utskottet har där kommit till ett
negativt resultat.

Det gäller här först och främst utredningar
angående verkningarna speciellt
för småindustrien av den förda politiken.
Andre vice talmannen har ju redan
framhållit, att utskottet i det fallet hänvisar
till utredningar, som genomfördes
1955 inom affärsbankssystemet och inom
bankföreningen. Men även under tiden
därefter har för stabiliseringsutredningens
räkning undersökning utförts av
konjunkturinstitutet i detta hänseende,
vilken omfattat både år 1955 och 1956.

Vi tror inte att det är möjligt att komma
så mycket längre genom en utredning
om verkningarna speciellt på detta
område.

Vad sedan beträffar vidtagandet av
åtgärder, hänvisar vi när det gäller speciella
åtgärder för detta fält till den pågående
utredningen för översyn av kre -

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

ditstödet åt hantverk och småindustri,
som väntas slutföra sitt uppdrag under
loppet av innevarande år. Detta avser
således speciellt frågan om småindustrien.
Vad sedan gäller den allmänna
kreditpolitiken, så måste det ju ändå stå
klart att den får lov att avpassas efter
helheten och inte efter speciella behov
för ett visst område. Det är klart att man
vid en avvägning av den generella kreditpolitiken
måste taga hänsyn även till
småindustrien, men det kan ju inte bli
fråga om speciella åtgärder eller avsteg
av något slag för detta område. Och i
detta avseende är det ju stabiliseringsutredningens
uppgift att framlägga närmare
förslag. Beträffande verkningarna
för småindustrien har ju, som jag redan
påpekat, utredningen tillgång till den
för dess räkning av konjunkturinstitutet
utförda undersökningen.

Från dessa utgångspunkter har vi
stannat vid att konstatera, att motionerna
inte behöver till någon riksdagens åtgärd
föranleda. Jag yrkar självfallet,
herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet anförda
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
och memorial:

nr B 11, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om pension
för städerskan vid riksdagshuset
Signe Axelsson;

nr B 12, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
pension till fru Vanja Fagerström; och

nr B 13, angående instruktion för
nästkommande riksdags bankoutskott.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Förslag till ärvdabalk m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr B 14, i anledning av Kung!.
Maj :ts proposition med förslag till ärvdabalk
m. m.

Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition nr
B 23, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) ärvdabalk;

2) lag om införande av nya ärvdabalken; 3)

lag om ändring i giftermålsbalken;

4) lag om ändring i föräldrabalken;

5) lag om ändring i rättegångsbalken;

6) lag angående blodundersökning m.
m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet
till barn utom äktenskap;
samt

7) lag angående ändrad lydelse av 3,
4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr
367) om fri rättegång.

I det under 6 upptagna förslaget till
lag angående blodundersökning m. m.
hade bland annat föreslagits vidgade
möjligheter att förordna om blodundersökning
eller annan antropologisk undersökning
i faderskapsmål. Skyldighet att
underkasta sig sådan undersökning skulle
av domstolen kunna åläggas, utom
de personer som enligt gällande ordning
voro undersökningspliktiga, syskon
till barnet samt föräldrar till övriga
personer, som kunde komma i fråga
för undersökning.

Den föreslagna lagstiftningen vore avsedd
att träda i kraft den 1 januari
1959.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till ärvdabalk;

B) att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Förslag till ärvdabalk m. m.
vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om införande
av nya ärvdabalken ■— måtte
för sin del antaga nämnda förslag med
den ändringen däri, att de i 1 § första
stycket intagna orden »den 1 januari
1959» utbyttes mot orden »den 1 juli
1959»;

C) att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i övriga genom propositionen
framlagda lagförslag — måtte för sin
del antaga dessa lagförslag med den
ändringen beträffande vart och ett av
dem att de i slutbestämmelserna intagna
orden »den 1 januari 1959» utbyttes
mot orden »den 1 juli 1959».

Vid förslaget till lag angående blodundersökning
m. m. i mål om äktenskaplig
bord eller faderskapet till barn
utom äktenskap hade reservation anmälts
av fru Sjöström-Bengtsson och fru
Löfqvist, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Jag brukar inte ta kammarens
tid i anspråk länge, och jag skall
inte heller göra det i dag. Något yrkande
kommer jag inte att framställa, utan ber
endast att få redovisa en lekmans enkla
reflexioner — jag har övervägt om jag
skulle behålla dem för mig själv, men
har beslutat mig för att låta kammaren
ta del av dem. De kommer att röra sig
både om ting som finns med i utlåtandet
och om ting som fattas där.

Vad som föreslagits i 4 kap. ärvdabalken
om vidgad arvsrätt för adoptivbarn
kommer, det är jag alldeles övertygad
om, att bli till båtnad för alla berörda
parter. Det uttryck man ofta hör, att ett
barn blir »taget som eget», har hittills
icke varit adekvat i dessa sammanhang.
Arvsrätten har t. ex. inte sträckt sig
längre än mellan adoptivföräldrarna och
adoptivbarnet. När den nu föreliggande
lagen träder i kraft, kommer barnet att
ärva inte bara adoptivföräldrarna utan
också deras släktingar, i den mån arvsrätt
föreligger. Departementschefen säger
så riktigt, att detta helt säkert kom -

mer att bidraga till stärkande av de familjeband
som nu finns, men även av
banden till släkten i övrigt. Jag tror att
det kommer att bli så. Erfarenheten har
för övrigt visat att känslobanden mellan
adoptivbarnet och adoptantens släkt i
de ojämförligt flesta fallen är mycket
starka, lika starka som om det gällde naturlig
släkt. Hädanefter kommer alltså
adoptivbarnens ställning att i alla avseenden
bli densamma som om barnet
vore fött i adoptivföräldrarnas äktenskap.
Detta är i högsta grad tacknämligt.
Att sedan arvsrätten efter de naturliga
föräldrarna bortfaller, det har, såvitt
jag kunnat finna, inte någon större
betydelse, helst som man i det föreliggande
lagförslaget också slopat den nuvarande
underhållsplikten mot de naturliga
föräldrarna. I en del fall har den
underhållsplikten tagit sig helt groteska
former, och det är alldeles i sin ordning,
tror jag, att den faller bort. Vi är således
i alla avseenden nöjda med lagförslaget
om adoptivbarns arvsrätt, och vi
är tacksamma för att departementschefen
fört denna fråga — som under långa
tider verkat oroande på adoptivförhållandena
— fram till en lycklig lösning.

Vad vi emellertid hade hoppats skulle
ha tagits med i propositionen är frågan
om utomäktenskapliga barns arvsrätt.
Men den uteblev. Frågan har flera gånger
varit uppe i riksdagen, och om jag
inte missminner mig alltför mycket har
motioner i den riktningen fått gå till vila
i avvaktan på ärvdabalkssakltunnigas
betänkande. Nu har det kommit, och
däri föreslås arvsrätt för utomäktenskapliga
barn efter både fäder och fädernefränder.
Men den saken har inte kommit
med i propositionen. Skälet uppges
vara att man vill vänta till dess en pågående
utredning om den efterlevande
makens ställning i den andre makens
dödsbo har blivit fullbordad. Och det
tycker jag låter säga sig. Ett annat skäl
sägs vara, att man avvaktar ännu säkrare
metoder för att fastställa faderskap. I
det avseendet föreslås dock redan nu
ganska vittgående åtgärder. Kretsen av
dem som är skyldiga att lämna blodprov
har vidgats att omfatta även de närmas -

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

Om lagstiftning för säkrande av rätt till arbete, m. m.

te släktingarna, såsom syskon till barnet
och föräldrar till den som instämts i
faderskapsmål och även den som man
har anledning antaga har haft samlag
med modern under den aktuella tiden.
Undersökningarna skall också kunna
omfatta antropologiska förhållanden,
men osäkerheten på detta område är ännu
ganska stor. Det enda man med absolut
säkerhet vet är att två blåögda föräldrar
inte kan få brunögda barn.

I följd av vad jag nu har sagt kan man
kanske bli litet betänksam när det gäller
villkoren för att inblanda en andra
och en tredje man eller kanske ännu
flera män i dessa mål. I den nu gällande
lagen krävs för en sådan anordning,
d. v. s. att man skall kunna instämma
mer än en i ett faderskapsmål, att det
kan hållas för visst att modern haft samlag
med mer än en man under konceptionstiden.
Nu föreslås en uppmjukning
eller kanske snarare en skärpning i detta
avseende. Det skall nämligen heta:
»Förekommer anledning till antagande,
att annan haft samlag med modern å tid,
då barnet kan vara avlat, må förordnande
om undersökning avse jämväl honom.
» Vi har diskuterat denna fråga
ganska ingående, och farhågor har framförts
för att man, om jag så får säga,
mera lättvindigt än hittills skall kunna
blanda in flera män än som är nödvändigt
i en sådan här rättegång. Men man
har från domarhåll sagt att målen säkerligen
kommer att handhavas ungefär på
samma sätt som hittills. Man kan kanske
då göra en enkel lekmannareflexion, om
det under sådana förhållanden hade varit
nödvändigt med denna ändring. Nåja,
man får lita till domstolarnas goda
omdöme även i de här fallen som i
många andra, och man får trösta sig
med att det dock finns män som utan
krumbukter erkänner sitt faderskap och
att det i regel rör sig om endast en man
och en kvinna i dessa sammanhang.

Den föreslagna lagändringen anses
emellertid komma att ge värdefulla erfarenheter,
som man skulle ha nytta av
när man tar upp frågan om utomäktenskapliga
barns arvsrätt. Förmodligen
kommer då ännu strängare regler för

5 Första kammarens protokoll 1958. Nr Bil

faderskapsbestämningar att fastslås. Som
jag nyss sade är det många som har blivit
besvikna över att lagen inte gav något
i arvshänseende åt de utomäktenskapliga
barnen. Besvikelsen skulle ha
blivit ännu större, om inte departementschefen
utlovat att i en inte alltför
avlägsen framtid komma med förslag till
arvsrätt åt utomäktenskapliga barn även
efter fader och fädernefränder. Emellertid
vill jag uttrycka en förhoppning om
att departementschefen inte avvaktar att
man innan dess skall nå en hundraprocentig
säkerhet i fråga om fastställande
av faderskap, ty då kommer säkert dessa
barn, som dock inte bett om sina liv,
att få vänta ännu många år innan de
kommer att vederfaras rättvisa.

Jag har, såsom jag sade, inget yrkande
utan ansluter mig till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr B 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ersättning
för krigsskada å egendom;

nr B 13, i anledning av väckta motioner
om utvidgning av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde m. m.; samt
nr B 16, i anledning av väckt motion
om viss ändring av lagen om socialhjälp
och barnavårdslagen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om lagstiftning för säkrande av rätt till
arbete, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr B 17, i anledning av väckt
motion angående lagstiftning för säkrande
av rätt till arbete, full sysselsättning
och trygghet i anställningen, m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr B 126,
vilken behandlats av andra lagutskottet,

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Om lagstiftning för säkrande av rätt till arbete, m. m.

hade herr Henning Nilsson i Gävle
m. fl. hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
utarbetande av förslag till lagstiftning
i överensstämmelse med vissa i motionen
angivna punkter samt att detta snarast
möjligt måtte föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motion, II: B 126, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Kravet på rätt till arbete
och trygghet i anställningen liksom kravet
på lagfäst tilläggspension underströks
livligt vid årets båda valrörelser
av de båda arbetarpartierna. Rätt till arbete
och trygghet i detta samt lagfäst
tilläggspension är vad de löneanställda
kräver i dag.

Driftsnedläggelser och driftsinskränkningar
med åtföljande arbetslöshet för
de anställda ökar dagligen, och något
ansvarskännande gentemot den levande
produktionskraften förmärkes inte från
företagens sida. På bolagskontoren kalkyleras
kallt och cyniskt med de vinster,
som kan tillföras företagens aktieägare,
utan hänsyn till de följdverkningar,
som drabbar de anställda, vilka givit
företagen hela sin arbetskraft, i
många fall hela livets arbetsföra tid, och
vilka nu vid avskedandet är gamla och
utslitna. Som tack för sin medverkan till
företagsvinsterna ställes de nu utan arbete,
utan försörjning och utan bostad.
Detta är en spegelbild av den kapitalistiska
produktionen sådan den är i
verkligheten.

Jag kan nämna ett exempel på hur en
enskild företagare kan ödelägga ett helt
samhälle på grund av sin ställning. Företaget
fanns i ett samhälle i Småland
som hette Hällingfall och var ett trettio
år gammalt trävarubolag, som sysselsatte
omkring 400 man och som hade en
omsättning på omkring 11 miljoner kronor.
Genom en oduglig ledning kördes
det stabila bolaget under ett par års tid
i konkurs, och de 400 arbetarna där
med sina familjer ställdes på bar backe

och måste lämna sina stugor och bostäder
och söka sin utkomst på annat håll.
Hade samhället haft laglig rätt att ingripa
i tid, hade både företaget och
sysselsättningen kunnat räddas. Nu står
bostäderna där tomma, och halva befolkningen
har måst flytta från samhället.

Nedläggande av företagsdriften och
avskedande av arbetare vid företag bör
inte som nu vara den enskilde företagarens
rätt att enväldigt bestämma. Den
bör bli en uppgift för samhället. Varje
vecka meddelas genom pressen, att företag
nedlägges, inskränker driften eller
permitterar anställda. För året är det
MYA-koncernen som visat den största
hänsynslösheten. Motiveringen för avskedandena
är, att aktieägarna i fortsättningen
inte kan räkna med höga
vinster i alla sina företag, och då är
det bara att stoppa driften och kasta ut
på gatan den gamla arbetarstammen på
omkring 900 anställda. Cyniskt deklarerar
man, att kapitalet skall överföras till
mera vinstgivande företag inom koncernen.

Den produktionsomläggning och rationalisering
som nu pågår inom textilindustrien
har i sin helhet drabbat de
anställda. Sedan år 1951 har i genomsnitt
2 000 arbetare årligen fått lämna
textilindustrien med åtföljande arbetslöshet
under kortare och längre tid. Vad
företagen beträffar har krisen bestått i
ökade vinster. Enligt statistiska centralbyråns
redogörelse ökade textilindustrien
sina vinster från 1956 till 1957 med
i genomsnitt 18 procent, sedan tillverknings-,
försäljnings- och administrationskostnaderna
avdragits. Undersökningen
omfattar 281 företag.

Men det är inte bara inom textilindustrien
som man gjort avskedanden och
inskränkt verksamheten. Även inom övrika
industrier och verksamhetsområden
är tendenserna likartade. Under tiden
januari—september har enligt arbetsmarknadsstyrelsen
varslats om driftsinskränkningar
för cirka 20 000 anställda,
vilket utgör en fördubbling jämfört med
motsvarande tid förra året. Dessutom
har förkortad arbetsvecka varslats för
6 000 flera anställda än motsvarande tid

Onsdagen den 19 november 1958 Nr B 11 67

Om lagstiftning för säkrande av rätt till arbete, m. m.

förra året. Till detta kommer varsel under
oktober månad om avsked och permitteringar.
För inte länge sedan — den
11 november — fanns följande rubriker
i tidningspressen: »1 200 banarbetare avskedas»,
»190 man avskedas vid Götaverken»,
»Algots i Borås avskedar 160
arbetare» och »Eriksberg permitterar
130 man». Detta tyder på att vinterns
arbetslöshet kommer att betydligt överstiga
förra vinterns arbetslöshet —
60 000 arbetslösa.

I en kommunistisk motion, väckt i
början av året under A-riksdagen och
över vilken utskottets utlåtande här föreligger.
har begärts att riksdagen i skrivelse
till regeringen skulle hemställa om
att åtgärder vidtages för att genom lagstiftning
säkra tryggheten i arbetet. Vi
anser att man genom lag skall tillförsäkra
de anställda ett ökat inflytande på
produktionens utveckling och medbestämmanderätt
vid avskedanden. Vi föreslår
även att rätten till arbete införes
i lag. De anställda är praktiskt taget utestängda
från allt inflytande, huruvida
ett företag skall hållas i gång eller inte,
om de anställda skall avskedas eller inte.
De anställda får finna sig i vad den enskilde
företagaren eller företagsledningen
beslutar beträffande företagets drift,
om företagets verksamhet skall fortsätta,
nedläggas eller inskränkas. De anställda
får inte delta i planläggningen av allt
detta. Först när företagsledningen fattat
sina beslut i dessa frågor, delges företagsnämnderna
— där sådana finnes —■
eller de anställdas organisationer vad företaget
beslutat. Företagsledningens beslut
kan inte påverkas av de anställdas
organisation, och dess verkställighet kan
inte förhindras.

I motionen påyrkas därför, att samhället
skall ha skyldighet att ingripa i planeringen
för att upprätthålla produktionen
och sysselsättningen, eventuellt
överta och driva viktig produktion. Sådana
samhällsingripanden har redan
skett. Vid Uddevallavarvet ingrep såväl
stat som kommun och lyckades också
rädda både produktionen och sysselsättningen
inom ett helt privatkapitalistiskt
företag. Vid ett annat företag, som är

statligt — varvet i Karlskrona — ingrep
såväl arbetarnas organisation som kommunen
och framtvingade en ändrad inställning
från statens sida. Statsbeställningar
har också vid flera tillfällen tillgripits
för att rädda sysselsättningen vid
privatkapitalistiska förelag.

Utskottet har avstyrkt motionen på alla
punkter. Beträffande förslaget om Sveriges
ratificering av artikel 23 moment
1 i Förenta Nationernas förklaring om
människans rättigheter — envars rätt till
arbete, till fritt val av sysselsättning, till
rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden
och till skydd mot arbetslöshet
— säger utskottet, att riksdagen redan
avslagit en sådan framställning och
att de riktlinjer, efter vilka man löser
dessa problem, är fullt tillfredsställande
eller med andra ord: allt är bra som
det är.

Beträffande samhälleliga ingripanden
för att upprätthålla produktion och full
sysselsättning hänvisar utskottet till två
utredningar som pågår, något som dock
inte synes hindra ökad företagsdöd och
ökad arbetslöshet.

Utskottet vänder sig således enhälligt
mot att med lagliga medel trygga sysselsättning
och skydd mot arbetslöshet.
Trots detta utskottets inställning hemställer
jag om bifall till motion nr B 126
i andra kammaren.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Denna motion och det
anförande vi nu hörde bottnar ganska
mycket i ett missförstånd av hela den
sak det här gäller. Förenta Nationerna
arbetar ju på det sättet, att man antar
konventioner, som de anslutna staterna
sedan har att antaga eller förkasta, eventuellt
under ett eller annat villkor. Man
antar också rekommendationer, som respektive
länder har att följa, om de vill,
vid utformandet av sin lagstiftning på
det ena eller andra området. Det uttalande,
som det i dag gäller, är varken en
konvention eller en rekommendation
utan en förklaring av de s. k. mänskliga
rättigheterna. Bland dessa förklaringar
finns också en punkt, som motionärerna
här har åberopat. Det är artikel 23,

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Om lagstiftning för säkrande av rätt till arbete, m. m.

där det heter, att envar har rätt till arbete,
till fritt val av sysselsättning, till
rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden
och till skydd mot arbetslöshet.
När denna sak förbehandlades i vederbörande
utskott inom Förenta Nationerna,
försökte man från sovjetryskt
håll att driva det dithän, att Förenta
Nationernas generalförsamling skulle
fatta ett beslut om att man skulle med
lagliga medel trygga sysselsättningen.
Det var inte många i församlingen, som
trodde på att man genom en lagstiftning
skulle kunna trygga sysselsättningen i
vare sig det ena eller andra landet, ty
det är, som vi vet och som jag inte närmare
behöver gå in på, en oerhörd
mängd omständigheter, som påverkar
möjligheterna att skaffa sysselsättning åt
människor. Eftersom — det kan man utläsa
i denna punkt — man inte vågade
sig på att medelst lagstiftning trygga
sysselsättningen, gick man på den vägen,
att man å ena sidan hävdade rätten till
arbete, men å andra sidan, vilket framgår
av det avslutande stycket i punkten,
ville påvisa nödvändigheten av att vidtaga
åtgärder mot arbetslöshet. I vårt
land har vi inte haft för vana att göra
några deklarationer i vare sig ena eller
andra riktningen utan i stället inriktat
oss på positiva åtgärder. Herr Norling
nämnde också en del av de åtgärder,
som vidtagits senast i år. Vi har inom
utskottet, liksom riksdagen tidigare
gjort, ansett att detta måste vara en riktigare
väg att gå än att bara göra tomma
deklarationer.

När det gäller den första delen av den
förklaring som jag läste upp om rätten
till arbete tror jag emellertid, att man
på motionärhåll inte tänkt sig för vad
den egentligen innebär, ty hade man
gjort det, skulle man nog ha varit försiktigare
både i argumentationen och i
motionen. När rätten till arbete slås fast
i förklaringen om de mänskliga rättigheterna,
innebär det att man inte skall
beröva människor deras sysselsättning
på grund av exempelvis religiösa eller
politiska åsikter, förfölja dem genom att
beröva dem rätten till arbete. Det är denna
rätt som man genom att slå fast den
i resolutionen har velat påpeka för de

olika ländernas församlingar och regeringar.
Vi vet att det finns ganska många
länder, där man inte har denna trygghet
utan där människorna t. ex. är försedda
med arbetsbok. Har någon råkat
försynda sig mot regimen, tas denna
bok ifrån honom, och har man ingen arbetsbok,
så får man ingen sysselsättning,
i varje fall är det svårt att skaffa sådan.
Det betyder att man fråntagits rätten till
arbete, och det är en sådan behandling
av de anställda, som man genom denna
förklaring har velat förebygga så långt
möjligt. Detta är emellertid något som
vi inte behöver tänka på i vårt land,
ty här får vem som helst ta vilket arbete
han kan få, han får flytta vart som helst
och söka sin utkomst precis var som
helst. Han får också resa utomlands,
utan att någon lägger sig i det. Han har
följaktligen alla de friheter att söka arbete,
som han över huvud taget kan begära.

Det står också i förklaringen, att vederbörande
skall ha fritt val av sysselsättning.
Han skall följaktligen inte kommenderas
i väg vare sig till koncentrationsläger
eller någon annanstans utan
ha full frihet. Men därtill skall han ha
rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden.
Jag tror också, att vi i vårt
land har gjort vad man över huvud taget
kan göra på nuvarande stadium för att
trygga sådana förhållanden. Vi har ju
bl. a. i motsats till vissa andra länder
föreningsrätten, som gör det möjligt för
vem som helst att organisera sig för
praktiskt taget vilket ändamål som helst.
Vi har som en följd härav fått en mycket
stark facklig rörelse, som har förhandlingsrätt
och kan trygga arbetarnas
anställningsvillkor och löner. Vi har
också strejkrätt, vilket man inte har i
alla andra länder. Vi har följaktligen,
menar utskottet, så pass mycket trygghet
på detta område och har vidtagit så pass
många åtgärder, att det vore en överloppsgärning
för oss att på något sätt
befatta oss med denna sak. Därför har
vi denna gång likaväl som vid tidigare
tillfällen avstyrkt att riksdagen nu gör
något uttalande härom.

Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

Herr NORLING (k):

Herr talman! Med anledning av herr
Elowssons resonemang angående tolkningen
av principuttalandet om rätten
till arbete skulle jag vilja säga några ord.
Herr Elowsson vet tydligen inte, hur det
går till och har gått till på arbetsplatserna.
För dagen har jag inget exempel att
peka på, men jag vet att Arbetsgivareföreningen
och Verkstadsföreningen inte är
så skickliga att tolka rätten till arbete
som herr Elowsson här i riksdagen. Det
är nämligen så att det skrivs svarta listor
på vissa arbetare, som. man av både politisk
och facklig anledning anser vara
icke önskvärda på arbetsplatsen. Dessa
arbetare får sedan stå utan arbetsmöjligheter
vissa tider. Jag talar av erfarenhet,
herr Elowsson. Jag har själv blivit utestängd
vid tre olika tillfällen, men tack
vare stark facklig organisation har jag
kommit in igen på arbetsplatsen. I motsats
till vad herr Elowsson säger gäller
här således inte någon allmän princip
om fri rätt till arbete. Enbart den saken
tycker jag är skäl till att man skulle kunna
ratificera uttalandet härom.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Både herr Norling och
jag har varit med på den tiden — efter
storstrejken 1909 — då man verkligen
hade svarta listor, och jag känner väl
till dem. Men som jag nämnde har vi i
dag en stark fackföreningsrörelse i vårt
land, som har möjlighet att hävda arbetarnas
inflytande på arbetsplatsen och
på arbetsvillkoren. Herr Norling själv
vittnade ju om att för den händelse någon
arbetsgivare i detta avseende försyndar
sig, har fackföreningsrörelsen
möjlighet att få rättelse till stånd.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föreliggande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om återkommande säkerhetsbesiktning av
bilar

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr B 18, i anledning av väckta
motioner om viss utredning rörande
återkommande säkerhetsbesiktning av
bilar.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
B 149 i första kammaren av herr Lundström
m. ft. samt nr B 244 i andra kammaren
av herr Nelander m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära, att
Kungl. Maj :t i samråd med Sveriges
bilprovningsnämnd och statens bilinspektion
måtte utreda frågan om införandet
av återkommande säkerhetsbesiktning
av bilar enligt de i motionen
framförda riktlinjerna.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: B 149
och II: B 244, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne och Edström samt fröken Höjer,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med anledning av
motionerna I: B 149 och II: B 244 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att Kungl. Maj :t måtte tillsätta en skyndsam
utredning av frågan om införande
av återkommande säkerhetsbesiktning
av bilar.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! När detta ärende föredrogs
i utskottet frågades det, varför motionärerna
åter hade tagit upp trafiksäkerhetsproblemet.
Det hade ju behandlats
i riksdagen så sent som i april i år.
Jag tillät mig i utskottet liksom nu svara,
att orsaken är, att trafiksäkerhetsproblemet
är så skrämmande aktuellt. Snart
sagt varje dag konfronteras vi i dagspressen
med mer eller mindre- svåra
trafikolyckor, trafikdöden är vår fjärde

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Om återkommande säkerhetsbesiktning av bilar

folksjukdom, och trafiksäkerheten på
våra vägar och gator är för närvarande
otillåtligt dålig med hänsyn till att vi
lever i ett välordnat samhälle. Det är visserligen
sant, att personfaktorn i detta
problem är av den största betydelse, men
förbättring av vägar och gator samt fordon
är även av stor vikt. Problemet är så
betydelsefullt, att det måste angripas
från alla sidor.

I ärendet finner man nu refererat ett
remissyttrande från statspolisintendenten,
vari han bl. a. redogör för de erfarenheter
som man hade av bilarnas bristfälligheter
vid då gjorda fordonskontroller.
Jag kan i dag bidraga med ytterligare
material i detta avseende, material
som härstammar från mitt eget län, Malmöhus
län. Man har där i statspolisens
eller lokalpolisens regi liksom i en del
andra län sedan ett par år tillbaka anordnat
frivilliga kontroller av motorfordonen
dels i vissa städer, dels på landsbygden.
Intresset från bilägarnas sida
har varit stort. Under vinterhalvåret
1957/58 gjordes i Malmöhus län sådana
frivilliga fordonskontroller vid 15 tillfällen,
varvid tillsammans 1 505 motorfordon,
huvudsakligen bilar, underkastades
flygande inspektion och 2 015 bilar
ljuskontroll. Av de undersökta fordonen
hade 20 procent fel på styrinrättningen,
25 procent på bromsarna och
hela 68 procent på belysningen. Därjämte
konstaterades en hel del felaktigheter
i fråga om framaxelsystem, fjädrar, ram,
avgasrör, ljuddämpare, signalanordningar,
karosseri, hjul och däck, koppling,
reflexer etc.

Det är skrämmande siffror. Man frågar
sig, hur ett sådant sakernas tillstånd
kan vara möjligt utan att än fler olyckor
inträffar. Men man frågar sig även om
de angivna siffrorna verkligen ger en
bild av läget eller om antalet konstaterade
brister blivit så stort, därför att det
rört sig om frivilliga undersökningar av
en utvald grupp motorfordon i sämre
kondition. Det kan ju vara möjligt, att
en del bilägare kände till sina fordons
bristfälligheter men ville ha kontroll
från opartiskt håll, innan fordonet sändes
till verkstaden.

För att få en komplettering av bilden
anordnade därför statspolisen i Malmöhus
län vid åtta tillfällen under mars—
juni 1958, utan föregående offentliggörande,
på vissa i förväg bestämda platser
och tider flygande kontroll efter
vissa större starkt trafikerade vägar.
Slumpmässigt utvalda fordon i trafiken
kontrollerades helt, även genom ljusmätning.
Antalet på så sätt kontrollerade
fordon blev drygt 400.

Denna undersökning gav följande resultat:
20 procent av fordonen hade fel
på styrinrättningen, 3 procent fel på fotbromsen,
9 procent fel på handbromsen,
3 procent fel på kaross och ram, 7 procent
fel på hjul, 5 procent fel på körriktningsvisare,
32 procent hade för svagt
helljus, 30 procent bländande halvljus, 5
procent stopplyktor ur funktion och 7
procent fel på reflexer. Även om detta
resultat i stort sett är bättre än resultatet
av den frivilliga kontrollen, bestyrker
siffrorna på ett övertygande sätt nödvändigheten
av en förbättrad fortlöpande
kontroll och särskilt efterbesiktning
av äldre motorfordon. Motionärernas
syfte är att snarast få fram rationella
former härför genom utredning av ärendet.

Majoriteten inom utskottet behjärtar
även syftet samt understryker kraftigt
vikten av att något göres snarast. Man
har dock ej velat bifalla motionen på
grund av de ekonomiska och organisatoriska
svårigheter som man anser skulle
bli förknippade med den utökning av
bilinspektionen, som enligt utskottsmajoritetens
uppfattning skulle bli ofrånkomlig
för att få till stånd den önskade
bättre kontrollen och efterbesiktningen.
Enligt min mening blir dessa kostnader
dock bagatellartade i jämförelse med de
800—900 miljoner kronor som trafikolyckorna
årligen kostar landet nationalekonomiskt.
Motionärerna har för övrigt
anvisat en såväl ekonomiskt som
organisatoriskt framkomlig väg. Den begärda
utredningens uppgift skulle bl. a.
bli prövning av detta uppslag.

Med dessa ord har jag sökt visa, att
motionen är sakligt väl underbyggd. Jag
hemställer därför om bifall till den vid

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

Om återkommande säkerhetsbesiktning av bilar

utskottets utlåtande fogade reservationen
av herr Sunne m. fl.

Häri instämde herr Sunne (fp).

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Utskottet grundar sitt
avstyrkande framför allt på ett skäl:
även kontrollbesiktningen bör handhas
av statens organ. Men eftersom bilinspektionen
inte kan åta sig dessa besiktningar
utan en utbyggnad och denna av
ekonomiska skäl tills vidare inte kan
ske, så föredrar utskottet att stanna vid
en dröm om bättre framtid i stället för
att ens gå med på att försöka utreda de
vägar som motionärerna har visat på.
Jag tycker nog att detta är en ganska
steril statskonst i den svåra situation,
som vi befinner oss i just nu.

Nu tål emellertid även utskottets rent
sakliga argumentation att nagelfaras kritiskt.
Motionärerna har rekommenderat
Sveriges bilprovningsnämnd som ett
lämpligt centralorgan för säkerhetsbesiktningen.
Denna nämnd är såvitt jag
förstår verkligen ett objektivt institut.
Den är sammansatt av representanter
för alla de stora motororganisationerna,
alltså konsumenterna, om jag så får uttrycka
mig, vidare av företrädare för
Sveriges automobilhandlareförbund och
Bilverkstädernas riksförbund som producenter
och försäljare samt representanter
för Stockholms handelskammare
som ett neutralt auktoritativt organ. Det
förefaller mig uteslutet att man mot en
på så sätt sammansatt organisation skulle
kunna rikta misstankar för bristande
objektivitet och opartiskhet. Att nämnden
ännu inte är helt färdigorganiserad
förefaller också vara en mindre betydelsefull
invändning. I motionen begärs ju
en utredning, och denna kunde väl lätt
konstatera om organisationen räcker
den dag, en eventuell användning av
den skulle bli aktuell.

För övrigt vill jag konstatera att de
uppgifter som lämnas i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
remissyttrande om
antalet testningsställen är föråldrade.
Det sägs där att det för närvarande
finns sex stycken testningsanstalter i

landet. Enligt upplysningar som jag har
fått i dag är antalet befintliga anstalter
för närvarande omkring femton, varjämte
i bilbranschens regi på ett trettiotal
orter diskuteras mer eller mindre avancerade
planer på dylika anstalter. Dessa
kan rätt snart vara realiteter, säkerligen
innan en utredning om den här frågan
blivit klar.

Men härutöver finns det en mycket
stor kapacitet hos bilverkstäderna i fråga
om både maskinell utrustning och erfarenhet.
Denna erfarenhet har ju samlats
dels genom återkommande besiktningar,
som enskilda bilägare tid efter
annan begär, dels också genom förbesiktningar
av militärt uttagna fordon,
som har pågått under några år. Har utskottet
eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som är så skeptiska mot att låta
enskilda organ handha säkerhetsbesiktning,
hört sig för hur verkstäderna skött
det militära uppdraget? Här kan man ju
inte säga, som det anföres om bilprovningsnämnden,
att erfarenheter av verksamheten
saknas. Enligt vad som har
uppgivits för mig har bilverkstäderna
handlagt de militära besiktningarna anmärkningsfritt
och till synnerligen låga
kostnader. Det är en sak som jag tycker
vore värd att observeras även av riksdagen
i detta sammanhang. Talar inte detta
ändå för att man skulle försöka utnyttja
den redan befintliga kapaciteten
och den stora erfarenheten även för den
civila säkerhetsbesiktningen? Ett utnyttjande
av den privata kapaciteten
har också ur allmän synpunkt den förtjänsten,
att inspektionerna med fördel
kunde företas under perioder som inte
är motorfordonens högsäsong. Härigenom
skulle man kunna nå en utjämning
i arbetsbelastningen för de cirka 25 000
bilreparatörer som finns, och konsekvensen
av detta skulle bli att bilunderhållet
som helhet skulle kunna förbilligas.

Det har vidare framförts farhågor beträffande
lämpligheten av att »märkesverkstäder»
skulle besiktiga fordon av
andra fabrikat. Man har fruktat att dessa
verkstäder skulle ha en negativ inställning
mot bilar av andra märken. Jag

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Om återkommande säkerhetsbesiktning av bilar

tror att detta är en farhåga som kan avvisas.
Dels finns det i alla större tätorter
numera möjlighet att anlita en märkesverkstad,
och dels kan ofta en sådan,
försedd med god utrustning och personal,
göra ett perfekt besiktningsarbete
av för verkstaden främmande fordonsmärken,
även om den för eventuella justeringar
eller reparationer måste hänvisa
till annan verkstad. Detta blir också
fallet om bilinspektionen förrättar inspektionen,
ty den utför ju ingen reparation.

Nu föreslås alltså i motionen, att Sveriges
bilprovningsnämnd i samarbete
med berörda myndigheter och institutioner
skulle auktorisera de verkstäder
eller provningsanstalter, som skulle få
verkställa säkerhetsbesiktning. Denna
bilprovningsnämnd skulle också se till
att berättigad kritik mot dessa auktoriserade
företag inte skulle kunna riktas. Jag
kan inte förstå, att inte säkerhet för
opartiskhet och noggrant fullföljande av
besiktningen skulle kunna nås på det
sätt som föreslagits.

Vad har man då att hoppas på, om inte
statsmakterna vill pröva den väg som
vi har anvisat? Jo, säger utskottet, en
utbyggnad av bilinspektionen. Är det en
realistisk förhoppning? Med kännedom
om de statsfinansiella utsikterna hyser
jag mycket små förhoppningar om en
sådan utbyggnad inom en rimlig tid. 1
proposition nr 69 i vintras förklarade
kommunikationsministern, att om man
skulle utvidga bilinspektionen, skulle
man vara tvungen att anställa ett så stort
antal befattningshavare, att den av utredningen
förordade reformen för närvarande
inte kunde genomföras. Denna
argumentation tror jag kommer att åberopas
under ännu många år. Vid bedömningen
av om en återkommande säkerhetsbesiktning
skall utföras i statlig regi
eller inte kommer man aldrig ifrån
kapacitetsproblemen. För närvarande
har bilinspektionen i stort sett varken lokaler,
teknisk utrustning eller personalkapacitet
som kan jämföras med den
som finns vid bilverkstäderna eller hos
privatägda eller av motororganisationerna
drivna provningsanstalter. Väg -

och vattenbyggnadsstyrelsen har ställt i
utsikt, att den arbetsvolym som skulle
bli en följd av ett successivt införande
av kontrollbesiktningstvång skulle föranleda
förstärkningar med 15 man inledningsvis
och i ett slutskede upp till
80 å 90 man. Sakkunniga, som jag har
talat med, förklarar att en sådan breddning
nog teoretiskt är tänkbar men att
den i praktiken torde vara verklighetsfrämmande,
även om man skulle kunna
fördela arbetet jämnt eller i varje fall
organisera det så att den aktuella kapaciteten
ständigt var sysselsatt. Sålunda
tror man inom motorvärlden, att det för
den uppgift som här är i fråga skulle
krävas ett betydligt större tillskott av
arbetskraft, tre å fyra gånger så många,
jämte avsevärda investeringar i lokaler
och instrument. Det kan i detta sammanhang
också nämnas, att det ofta förekommer
klagomål över långa väntetider
vid förrättningarna hos bilinspektionen.
Jag tror därför att de förstärkningar,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
talar om, kommer att krävas ändå, utan
några nytillkommande uppgifter för bilinspektionen.

Det är i medvetandet härom som vi
har avlämnat vår motion. Den föreslår
en utväg, som skulle innebära att frågan
snabbt skulle lösas och lösas på ett
tillfredsställande sätt utan några investeringar
och utan några kostnadsökningar
i övrigt för statsverket. Jag måste ännu
en gång säga, att jag är förvånad över
att denna väg ansetts så omöjlig att beträda,
när ingen annan väg i praktiken
torde stå till buds under de närmaste
åren. Det finns därför, enligt min mening,
starka skäl, herr talman, för att
biträda den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr ELOWSSON. NILS, (s):

Herr talman! Jag ber att få börja med
att säga, att det inte finns någon anledning
för riksdagen att följa motionärerna.
Vi kan nämligen inte tänka oss att
ha två sorters inspektion av bilar här
i landet, och vi kan under inga förhållanden
ha en sådan form av inspektion,

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

Om återkommande säkerhetsbesiktning av bilar
att de som fått sina bilar inspekterade Därför ber jag att med detta korta avkan
få anledning att hysa misstankar styrkande få yrka bifall till utskottets

om att det begåtts någon mannamån.
Vi måste ha en enhetlig inspektion i
hela landet, så att alla bilar blir likadant
bedömda. Det är bl. a. detta som
gjort att utskottet inte ett ögonblick
har reflekterat på att tillstyrka denna
motion.

■lag vill emellertid till herr Edström
säga, att när han uppskattade de bilskador
som uppkommit genom bilolyckor
till 700 å 800 miljoner kronor, gjorde
han det på ett sådant sätt, att man
skulle kunna dra den slutsatsen att alla
dessa skador vållats av bilar som inte
varit riktigt i form. Men så är det inte.
Antalet skador som vållats av inte riktigt
funktionsdugliga bilar lär vara mycket
ringa, och följaktligen är det också
en mycket ringa del av kostnaderna
för bilolyckorna som kommer på den
gruppen motorfordon.

När det vidare gäller bilprovningsnämnden,
som motionärerna har fäst så
stort avseende vid, försäkrade herr
Lundström att de flesta stora motororganisationerna
i landet var anslutna
till bilprovningsnämnden. Men så är
det inte. Motorförarnas helnykterhetsförbund
har anslutit sig till den, men
varken Motorförarnas riksförbund eller
KAK har anslutit sig. Vi är inte så övertygade
som motionärerna om att detta
är en lösning; ja, jag kan gärna säga
att det är naturligtvis ingen lösning.
Det skulle vara mycket väl motiverat att
läsa upp hela det inlägg väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gör, men jag skall
inte göra detta, eftersom kammarens ledamöter
själva har möjlighet att sätta
sig in i det, om de inte redan gjort det.
Jag är tämligen övertygad om att de
som läser igenom detta inlägg och vill
ta reson kommer underfund med att den
väg motionärerna föreslagit inte är
framkomlig. Ger vi oss in på den, ger
vi oss in i ett äventyr, som vi inte vet
hur det slutar. Vi skulle kunna få både
rättegångar och mer därtill, som
skulle kunna trassla ihop allting på
ett sådant sätt, att vi inte skulle veta
varken ut eller in.

6 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 1

förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Elowsson framhöll
angelägenheten av att i sådana återkommande
efterbesiktningar av bilar
det blir en lika bedömning av materialet
och att därför statens myndigheter
måste inkopplas. Jag tror inte det är
nödvändigt. Även motionärerna säger,
att förutsättningen för att man skall
kunna begagna dessa andra vägar är att
på så sätt utförda besiktningar blir
fullt pålitliga och opartiska och utförs
i god samordning med och under kontroll
av bilinspektionen. Det är ju individuella
bedömningar i båda fallen,
det är människor som bedömer men
inte samma människor i Stockholm och
Malmö, och därför måste det bli en i
viss mån subjektiv bedömning. Jag är
dock övertygad om att man kan få den
kontrollen lika allsidig och opartisk, vilken
väg man än beträder.

Jag sade aldrig någonting om att skadorna
skulle förorsakas i första rummet
av fordonen. Jag sade tvärtom, att
skadorna i första rummet förorsakas av
personfaktorn men att fordonens och
vägens betydelse för uppkomsten av
alla våra svåra trafikskador inte är utredd.
Vi vet inte hur mycket de faktorerna
betyder. Det är sannolikt att fordonen
inte betyder så mycket, men med
hänsyn till vad vi fått veta om fordonens
dåliga kvalitet, särskilt när det gäller
de äldre bilarna, börjar man misstänka,
att fordonens roll är betydligt
större än som hittills antagits. Saken är
icke utredd.

Herr Elowsson säger, att bilprovningsnämnden
icke är organiserad. Vi
säger detsamma. Det är ännu inte klart
hur många av de störa motororganisationerna
som går in i den, eftersom organisationen
ännu inte är färdig, men
den är säkert klar långt innan den här
utredningen är klar.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
linje är icke framkomlig. Det visade

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958

Om återkommande säkerhetsbesiktning av
herr Lundström klart och tydligt i sitt
anförande. Men vi måste lösa problemet,
och under sådana förhållanden
anser jag det nödvändigt att prova alla
vägar som är framkomliga. Vi ha givit
anvisning på en väg som är framkomlig.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
någon längre polemik. Vi får tillfälle att
återkomma, när det visar sig hur mycket
pengar staten anslår till bilinspektionens
utbyggnad. Då får man se om det blir
någonting av med denna fråga, som alla
— även utskottet — i och för sig anser
ytterst betydelsefull.

Jag tycker ändå att det är underligt
att när man har så svårt ställt som man
nu har med den statliga ekonomien, man
inte prövar en väg som möjliggör frågans
lösning utan någon tidsutdräkt.
Hellre än att ta ett litet tuppfjät på den
vägen låter man raggarbilarna och deras
gelikar fortsätta att fara fram på gator
och vägar till uppenbar fara för oskyldiga
medmänniskor. Den sortens bilar
förs ju ofta av ungdomar utan större
förarrutin, när motsatsen vore behövlig.
Polisen stoppar och provar så många
den hinner, men det framgår av utskottets
eget material, hur litet den verkligen
hinner med.

Dessutom framgår av statspolisintendentens
yttrande, att vid flygande inspektion
föreskrivs kontroll, ofta genom
»reparatör eller dylikt» vad nu »dylikt»
kan innebära. I varje fall duger tydligen
reparationsverkstäderna ibland. Men
det går inte att ens göra en utredning
för att se i vilken omfattning bilprovningsnämnden,
bilverkstäderna och motororganisationernas
provningsanstalter
kan användas för ett så viktigt ändamål.
Jag tycker det är förvånande.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Utskottet och motionärerna
är överens om att det inte är bra
som det är. Men därför att det inte är
bra som det är kan man inte övergå till
ett helt nytt system, när man är på det

bilar

klara med att det system som man har
är bra, bara det blir tillräckligt utbyggt.
Utskottet och kommunikationsministern
är överens om detta, och det är följaktligen
genom en utbyggnad av det gamla
systemet som utskottet menar att vi
skall angripa problemet.

I slutet av sitt anförande nämnde nu
herr Lundström, att utskottet självt talar
om en kontroll som skall ske av reparatör.
Men det är inte riktigt att i
detta sammanhang tala om kontroll. Det
är fråga om en reparation, som skall göras
av en reparatör, men detta betyder
inte att reparatören kontrollerar fordonet.
Nej, det är så att när polisen upptäcker
att en bil inte är som den skall
vara, kan polisen antingen meddela direkt
körförbud, eller också kan han
ålägga vederbörande att ta bilen till en
verkstad och efter reparationen uppvisa
bilen för inspektören på bilbesiktningen*
Om det är ett obetydligt fel kan han
säga: Kör till reparatör och få det här
lagat och visa sedan upp bilen för mig
eller polisen i er hembygd för kontroll
av att reparationen verkligen blivit utförd.
Det är alltså polisen och inte reparatören
som kontrollerar att bilen har
satts i stånd. Detta anser vi vara betydligt
effektivare och dessutom tryggare
för bilisterna än ett system, där reparatören
också utför kontrollen.

Kravet på utredning har vi inte inom
utskottet kunnat finna minsta anledning
att tillstyrka, eftersom alla är på det klara
med att någonting behöver göras. Det
är ingenting som behöver utredas, utan
vi är överens om att förbättringar ber
hövs på detta område liksom så många
andra när det gäller bilismen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 19 november 1958

Nr B 11

Interpellation om slopande av förmalningsavgiften vid s. k. löneförmalning

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr B
3, i anledning av väckta motioner angående
åtgärder för att bemästra den
ökade belastningen på de rättsvårdande
myndigheterna, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Interpellation om slopande av förmalningsavgiften
vid s. k. löneförmalning

Herr NORD (fp) erhöll på begäran ordet
och anförde:

Herr talman! Enligt den nyligen träffade
överenskommelsen mellan jordbrukets
förhandlingsdelegation och statens
jordbruksnämnd skall jordbrukarna för
till spannmåls- och utsädeshandlare och
kvarnar under 1958 levererad brödsäd
erhålla en tilläggsbetalning med 4 kronor
per deciton. Dessa utgifter skall finansieras
genom tillgängliga förmalningsavgiftsmedel.

Enligt de beräkningar som legat till
grund för överenskommelsen räknar
man med att den inlevererade brödsädesmängden
under 1958 kommer att
uppgå till ca 600 000 ton, varigenom för
en tilläggsbetalning av 4 kronor per deciton
skulle åtgå 24 miljoner kr. I inmalningsavgifter
beräknas inflyta ca 32
miljoner kr. Enligt beräkningarna är
skillnaden tillräcklig för täckande av
uppkomna exportförluster genom överskott
på inhemsk brödsäd, för vilket ändamål
den s. k. förmalningsavgiften ursprungligen
avsetts.

Den ovan beskrivna åtgärden innebär
i realiteten ett partiellt slopande av förmalningsavgiften
på spannmål. De nu

överenskomna åtgärderna ställer enligt
min mening frågan om förmalningsavgift
vid s. k. löneförmalning, d. v. s. inmalning
för odlarens eget behov, i ett nytt
läge. Det är nu än mer motiverat än förut
att befria löneförmalningen från avgift.
De jordbrukare som endast odlar
brödsäd för husbehov får ju aldrig någon
förmån i form av gynnsammare exportpriser.
En befrielse från förmalningsavgiften
för löneförmalning skulle
inte få några större ekonomiska konsekvenser,
och jordbrukets gränsskydd
skulle inte beröras av den föreslagna reduceringen
av förmalningsavgiften.

Avgiftens slopande för löneförmalning
borde kunna genomföras i och med nästa
avtalsperiod i fråga om prissättningssystemet
för jordbrukets produkter.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet inför nästkommande
avtal rörande prissättningssystemet
för jordbrukets produkter medverka till
åtgärder, som innebär att förmalningsavgift
inte uttages vid förmalning för odlarens
eget behov (s. k. löneförmalning)
?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw