FÖRSTA KAMM AREN 1960 (Riksdagens protokoll 1960:13)

RIKSDAGENS

Nr 13

PROTOKOLL

FÖRSTA KAMM AREN 1960

20—22 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 20 april Sid.

Svar på interpellation av herr Hedblom ang. elevråd ............ 3

Interpellation av herr Sveningsson ang. trafikövervakning och motorfordonskontroll
.......................................... 8

Fredagen den 22 april

Svar på interpellation av herr Möller ang. preskriptionstiden för
straff vid vårdslös deklaration .............................. 10

Vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd...... 12

Om pension åt förre förrättningsmannen Adolf Lindberg.......... 22

Om viss utredning angående stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas
verksamhet...................................... 23

Om vissa ändringar i lagen om sterilisering .................... 26

Om viss översyn av byggnadslagstiftningen .................... 35

ökade befogenheter för domänstyrelsen i fråga om vissa markinköp 39

Stödet åt lin- och hamphanteringen ............................ 48

Om de framtida utvecklingsmöjligheterna för kommunerna i Roslagen
och Stockholms läns skärgård .......................... 57

Interpellation av fru Svenson ang. olycksriskerna för barn i samband
med försäljning vid starkt trafikerade vägar.............. 60

1 Första kammarens protokoll 1960. Nr 13

Nr 13

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 20 april Std.

Gemensam omröstning i fråga om anslag till Tullverket:

Anskaffning av viss materiel ................................ 3

Fredagen den 22 april

Jordbruksutskottets utlåtande nr 23, ang. vissa stödåtgärder i anledning
av skadorna å 1959 års skörd ...................... 12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, om viss vidgning av direktiven
för författningsutredningen .......................... 22

Statsutskottets utlåtande nr 56, ang. anslag till Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut m. m....................... 22

— nr 57, ang. fråga om befrielse från viss betalningsskyldighet till

kronan inom kommunikationsdepartementets ämbetsområde . . 22

— nr 58, om pension åt vissa personer.......................... 22

Bankoutskottets utlåtande nr 16, om viss utredning ang. stadshypoteks-
och bostadskreditföreningarnas verksamhet ............ 23

Första lagutskottets utlåtande nr 24, ang. vissa ändringar i lagen
om sterilisering .......................................... 26

— nr 25, om viss ändring i lagen om avbrytande av havandeskap . . 34

Andra lagutskottets utlåtande nr 21, ang. förslag till förordning om
mopeder m. m............................................. 34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14, ang. förslag till lag om renmärken,
m. m............................................. 35

— nr 15, om ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m. 35

—- nr 16, om viss översyn av byggnadslagstiftningen.............. 35

— nr 17, om ökat skydd för delägare i bostadsrättsföreningar .... 39

Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. medel till bostadslån åt
domänverkets fast anställda skogsarbetare, m. m............. 39

— nr 17, ang. stödet åt lin- och hamphanteringen .............. 48

— nr 20, ang. anslag till ersättning till strandägare för mistad

fiskerätt m. m............................................. 57

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 23, om samordning av
olika trafikmedel i glesbygderna ............................ 57

— nr 24, om utredning rörande de framtida utvecklingsmöjligheterna
för kommunerna i Roslagen och Stockholms läns skärgård 57

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 13

Onsdagen den 20 april

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet för tiden 19—25
april 1960 för att under denna tid deltaga
i Byggnadsinternationalens kongress
i Montecatini, Italien.

Stockholm den 8 april 1960

Knut Johansson
Till riksdagens första kammare

Då jag som representant för Fria Fackföreningsinternationalen
kommer att
vistas i Förenta Staterna och Kanada
under tiden från den 18 april till och
med den 30 april, hemställer jag om
befrielse från riksdagsarbetet under angivna
tid.

Stockholm den 13 april 1960

Arne Gei jer

De begärda ledigheterna beviljades.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 42 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända voteringsproposition: Den,

som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen 11:451, till Tullverket:
Anskaffning av viss materiel för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionen II: 451, till Tullverket:
Anskaffning av viss materiel för

budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 66.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt
till andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 349, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 109 ja och 104 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 181 ja och
170 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Justerades protokollen för den 5, 6
och 8 innevarande månad.

Ang. elevråd

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Hedbloms interpellation angående elevråd,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Hedblom frågat om
jag anser

1) att en elevrepresentation av sådant
slag som »talmansinstitutionen» i Skara
tillgodoser det behov av elevorgan, varom
talas i skolöverstyrelsens allmänna
anvisningar för undervisning och fostran
på skolans högre stadier;

2) att elevråd är ägnade att motverka
möjligheterna för pennalism att kvarleva
inom vårt skolväsende;

3) att erfarenheterna av elevrådsverksamhet
är så goda att kompletterande

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Ang. elevråd

föreskrifter bör läggas till överstyrelsens
anvisningar, av den innebörden att rektor
skall stimulera till bildande av elevråd.

Såsom redan torde vara känt för interpellanten
genom min i annat sammanhang
offentligt deklarerade uppfattning
om de åsyftade förhållandena i
Skara, är mitt svar på den första frågan
ett bestämt nej.

Mitt svar på herr Hedbloms andra fråga
är ett klart ja. Min positiva uppfattning
om värdet av att eleverna i lämpliga
former aktivt medverkar till upprätthållandet
av ordningen i skolan framgår
redan av uttryckliga föreskrifter i
de nya skolstadgorna om att en sådan
aktivitet från elevernas sida skall stimuleras.
Att elevråd, som i verklig mening
är representativa för elevkåren, organiseras
som ett led i denna medverkan, anser
jag angeläget, särskilt som en dylik
representation — vilket framhålles bl. a.
i skolöverstyrelsens anvisningar — också
från andra synpunkter är ett för skolans
verksamhet nödvändigt organ. Att
en representation av detta slag ännu inte
synes ha kommit till stånd i full utsträckning
torde ha sin förklaring i att
det kan ta tid att finna de lämpliga formerna
härför överallt; det kan ju inte
bli fråga om något åläggande för eleverna
att bilda elevråd. Att stimulera
tillkomsten av den här avsedda elevrepresentationen
inbegripes självfallet i
rektors stadgeenliga åligganden. Genom
ytterligare preciserade påpekanden därom
i stadgor eller anvisningar synes mig
föga vara att vinna — angelägnare är nu
att skolans ledning genom praktiska och
förnuftiga åtgärder i samarbete med eleverna
och hemmen söker att med om
möjligt ännu starkare intensitet främja
god ordning och arbetstrivsel i skolorna.
Därmed, herr talman, torde även interpellantens
tredje fråga vara besvarad.

Herr HEDBLOM (fp);

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för hans svar på min interpellation.

Det är givetvis med tillfredsställelse
jag noterar den positiva inställning till
elevrepresentationen som klart kommer
till uttryck i svaret på min interpellation.
På min första fråga om »talmansinstitutionens»
lämplighet som elevrepresentationsform
har jag fått ett bestämt
nej. En elevrepresentation som endast
omfattar de två högsta klasserna
och dessutom utesluter de kvinnliga eleverna
är självklart otillfredsställande.

Uppskattningen av elevrådens verksamhet
kommer också till uttryck då
statsrådet bejakar frågan om elevråden,
kan anses vara ägnade att motverka möj-‘
ligheterna för pennalism och andra oarter
att kvarleva i vårt skolväsende. Jag
tycker att det är värdefullt att vi fått
en så klar deklaration på denna punkt
av statsrådet.

Statsrådets svar på den tredje frågan
beträffande eventuella kompletterande
föreskrifter av den innebörden att rektor
skall stimulera till bildande av elevråd
är emellertid enligt min mening
mindre tillfredsställande. I skolöverstyrelsens
allmänna anvisningar för undervisning
och fostran på skolans högre
stadier behandlas elevråden i kapitlet
om disciplin och ordning. Där ges en
relativt utförlig redogörelse för ett elevråds
arbetsuppgifter, vilka för övrigt
tycks till alltför stor del falla på det
disciplinära området. En beskrivning
ges också på olika metoder att tillsätta
elevråd. Såvitt jag kan förstå finns inga
direkta anvisningar om rektors uppgift
i sammanhanget, särskilt om elevernas
initiativförmåga brister.

I läroverksstadgans paragraf 51 i kapitlet
om ordning och tukt föreskrives i
mom. 4 att lärjungarna för att fostras
till en sund kamrat- och medborgaranda
under lämpliga former bör medverka
vid upprätthållandet av skolans ordning.
Därigenom skulle de vänjas vid en under
ansvarskänsla utövad självstyrelse.
Vidare stadgas att närmare bestämmelser
skall utfärdas av rektor i samråd
med vederbörande klassföreståndare och
i mån av behov med kollegiet i dess helhet.
I folkskolestadgan återfinns motsvarande
bestämmelse i 7 kap. om elever -

Onsdagen den 20 april 1900

Nr 13

nas uppförande. I paragraf 60 föreskrives
att eleverna skall uppmuntras att aktivt
medverka till upprätthållandet av
ordningen i skolan. Efter samråd med
lärarna och representanter för elever
och målsmän må rektor meddela erforderliga
föreskrifter. Man fäster sig för
det första vid att stadgandena om elevernas
självstyrelse i bägge fallen återfinns
i kapitel om ordningsfrågor. I skolöverstyrelsens
anvisningar är dock elevråden
omnämnda även i kapitlet om undervisning
och fostran, där det framliålles att
elevråden är av fostrande värde. Man
lägger vidare märke till den bristande
överensstämmelsen mellan läroverks- och
folkskolestadgorna.

I läroverksstadgan finns intet nämnt
om elevrepresentanternas och målsmäns
medverkan vid utfärdande av föreskrifter
om elevråd etc., vilket däremot är
fallet i folkskolestadgan.

Såvitt jag kan erinra mig utlovades,
då den nya skolstyrelselagen antogs, att
en samordning skulle ske av de olika
stadgorna. Här är ett exempel på föreskrifter
som borde göras enhetliga. Man
kan väl knappast ur dessa stadganden
utläsa något direkt åläggande för rektor
att stimulera till bildande av elevråd.
Det förhållandet att så många »elevrådsmöjliga»
skolor saknar elevrepresentation
— en undersökning företagen av
Sveriges elevers centralorganisation visar
att hösten 1959 endast 150 av cirka
400 möjliga skolor har elevråd — visar,
synes det mig, att rektorerna i många
fall icke insett sin positiva uppgift i
detta sammanhang. Utvecklingen i Skara-fallet
bekräftar enligt min mening
också denna uppfattning. Trots all uppmärksamhet
kring fallet har det ännu ej
klart sagts ifrån att ett elevråd bör inrättas.
Hittills har det, såvitt jag kunnat
följa utvecklingen, endast talats om
att en kommitté ur kollegiet skulle ställas
vid talmannens sida till hans hjälp.

Jag delar statsrådets uppfattning att
det inte kan bli fråga om något åläggande
för eleverna att bilda elevråd. Men
eu mera positiv skrivning beträffande
rektors åligganden borde vara på sin
plats. I läroverksstadgan talas i paragra -

Ang. elevråd

ferna 139 och följande om rektors ämbete.
I § 143 mom. 2 kunde efter sista
meningen, där det talas om att rektor
skall ägna föreningsverksamheten bland
lärjungarna uppmärksamhet, naturligt
infogas en råd om det lämpliga i att
rektor stimulerade till bildande av elevråd.
I folkskolestadgan § 133 om rektors
allmänna åligganden kunde i anslutning
till några rader om trivsel och arbetsglädje
vid skolorna elevråden omnämnas.
Det torde nämligen finnas rektorer,
säkerligen fåtaliga, som icke har den
rätta förståelsen för elevrepresentationen.
Stadganden av nämnt innehåll skulle
omöjliggöra eu dylik negativ inställning.

En del rektorer fruktar att bildande
av elevråd kommer att medföra en ytterligare
arbetsbelastning för dem. Motsatsen
torde i stället bli fallet. Ofta väljes
av elevråden en särskild förtroendeman
bland lärarna som kontaktman mellan
kollegium och elevråd, så att rektor
ej behöver belastas med en ny arbetsuppgift.
En informationsskrivelse från
skolöverstyrelsen till de elevrådsberättigade
skolor, som ännu ej bildat sådana,
innehållande en översikt över hittillsvarande
elevråds verksamhet tror jag skulle
vara värdefull.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret. Skolöverstyrelsens anvisningar
kan kanske sägas vara i stort sett tillfredsställande
i fråga om elevråden. Jag
vill ifrågasätta om inte skolstadgorna
däremot kunde kompletteras och samordnas
i detta avseende ungefär i enlighet
med vad jag här skisserat.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag har ingen direkt anledning
att gå in i polemik med den ärade
interpellanten utan vill endast lämna
några upplysningar.

I Skara-fallet har skolöverstyrelsen direkt
uppmanat rektorn vid läroverket
att se till att frågan om elevernas representation
ordnas tillfredsställande. Det
är den formen som skolöverstyrelsen
kommer att angiva, därest det mot förmodan
skulle visa sig att rektorerna in -

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Ang. elevråd

te är positivt inställda till elevrådsorganisation.

Däremot är jag för min del övertygad
om att de regler och anvisningar som
redan finns är tillräckliga. En synpunkt,
herr talman, får vi inte glömma bort i
den här bilden, och det är att eleverna
måste ha en känsla av att elevråden är
deras organisationer. Det är den första
skoldemokratiska livsyttringen — om jag
får använda det uttrycket — och det
vore säkerligen olyckligt om eleverna
själva uppfattade dessa elevråd som i
någon mån framkommenderade av skolans
ledning. Det är därför man har utgått
ifrån att eleverna vid de högre skolorna,
som ändå har en något så när respektingivande
ålder, skulle kunna klara
den här frågan på egen hand på samma
sätt som sker inom alla övriga frivilliga
ungdomsorganisationer. I folkskolan
däremot, där eleverna är betydligt
yngre, är det kanske nödvändigt att
även koppla in målsmännen. Det är en
av anledningarna till att de båda stadgorna
på den här punkten inte är samstämmiga.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Jag skulle bara till herr
statsrådets senaste inlägg vilja foga den
kommentaren, att det kanske på sina
håll bland eleverna förekommer en viss
tveksamhet i fråga om bildandet av elevråd
just av den anledningen att eleverna
inte känner sig säkra på rektors inställning.
Om det av skolstadgan och anvisningarna
klart framgår, att rektor
skall stimulera till bildande av elevråd
skulle eleverna kanske våga ta initiativ
härtill i större utsträckning än vad de
hittills gjort.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Det är ett mycket intressant
ämne som vi här är inne på.
.Tåg vill för min del instämma i åtskilligt
som ecklesiastikministern sagt. Liksom
han har jag nämligen funnit att när
det gäller de äldre eleverna på gymnasiestadiet
måste man vara oerhört för -

siktig, så att de inte får för sig att de är
tvungna att bilda ett elevråd. Man får
ju då visserligen kanske till stånd ett
elevråd, men risken är att det inte blir
så långlivat, särskilt om det kommer i
konflikt med kamraterna, vilket ofta inträffar.
En elev får måhända några kamrater
med sig om att bilda ett elevråd.
När denne elev sedan lämnar skolan,
upphör också elevrådet. Detta har faktiskt
flera gånger inträffat. Man bör därför
vara mycket försiktig och inte på
minsta sätt från rektors sida lägga något
tvång på eleverna att bilda elevråd.

Elevråden kan naturligtvis ha en viss
betydelse ur disciplinär synpunkt, men
förutsättningen är att medlemmarna av
elevrådet har sina kamraters fulla förtroende.
Det får inte finnas minsta misstanke
om att det går rektors eller någon
lärares ärenden, ty då kan elevrådet inte
göra någon ordentlig insats. Elevråden
måste arbeta självständigt men skall
naturligtvis ha stöd av kollegiet, ty annars
kan de inte bli till den hjälp som
de är avsedda att vara.

Jag har på nära håll kunnat följa flera
elevråds verksamhet. Ibland har elevrådet
arbetat bra, men i andra fall har
det egentligen inte åstadkommit någonting
alls. Allt beror ytterst på vilka möjligheter
elevrådet har att appellera till
sina egna kamrater och hurudana elevrådets
egna medlemmar är. Man kan under
alla förhållanden inte kommendera
fram ett elevråd. Rektor kan bara ge en
pojke eller flicka i uppdrag att söka bilda
ett elevråd. Han kan tala med eleverna
och påpeka möjligheten att skapa
ett elevråd, men längre kan rektor
absolut inte gå.

Våra jätteläroverk är för övrigt mycket
svårhanterliga även från elevrådssynpunkt.
Vid mindre skolor känner både
lärare och elever bättre till varandra,
och man kan där komma fram till bättre
resultat. Vid ett gymnasium med 400—
600 elever och en realskola på nästan
det dubbla antalet är det naturligtvis
inte lätt för ett elevråd att göra sig gällande.

Jag konstaterar alltså, herr talman, att.
man måste vara mycket försiktig när det

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 13

gäller att skapa elevråd vid våra skolor,
vilket ju herr statsrådet också framhöll
i sitt yttrande. Herr Hedblom var nog
alltför aggressiv när han liksom ville
tvinga fram elevråd. Jag tror inte att
man bör gå den vägen.

Överläggningen förklarades härmed

slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
120, med förslag i fråga om lokaliseringen
av vissa statliga institutioner,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

122, med förslag till lag om ändring
i lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast
egendom, m. m.; samt

nr 123, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 27 kap. 16 § strafflagen, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 129, angående utövandet av statens
tobaksmonopol.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:t proposition
nr 130, med förslag till lag om tilllägg
till lagen den 17 juni 1948 (nr 433)
om försäkringsrörelse.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:t proposition
nr 132, angående reglering av sockernäringen
i riket.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 136,
angående vissa ändringar i statliga avlönings-
ocli pensionsförfattningar, m.
m.

Ang. elevråd

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 137, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning angående
omorganisation av riksgäldskontoret.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
motionerna nr 628 och
629.

Vid föredragning av motionen nr 630
hänvisades densamma, i vad angick promilletalet
för skogsvårdsavgiften, till bevillningsutskottet
och i övrigt till jordbruksutskottet.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
motionerna nr 631—633.

Vid föredragning av motionen nr 634
hänvisades densamma, såvitt gällde promilletalet
för skogsvårdsavgiften, till bevillningsutskottet
och i övrigt till jordbruksutskottet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 635.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13,
statsutskottets utlåtanden nr 56—58, bankoutskottets
utlåtande nr 16, första lagutskottets
utlåtanden nr 24 och 25, andra
lagutskottets utlåtande nr 21, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 14—17, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 14, 17 och
20 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 23 och 24.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: -

Nr 13

Onsdagen den 20 april 1960

Interpellation ang. trafikövervakning och
nr 115, med förslag till lag om straff
för varusmuggling, m. m.;

nr 119, angående riktlinjer för utbyggande
av universitet och högskolor
m. in.;

nr 124, med förslag till förordning
om registrering och mönstring av sjömän
(mönstringsförordning) m. m.;

nr 133, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den
31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse;

nr 134, rörande Sveriges anslutning
till vissa internationella överenskommelser
på upphovsrättens område;

nr 135, angående riktlinjer för en
framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet; nr

138, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att förordna om visst undantag
från stämpelplikt enligt förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, m. m.;

nr 139, med förslag till lag om skyddsåtgärder
vid olyckor i atomanläggningar
m. m.;

nr 140, med förslag till lag om ersättning
för skada i följd av atomreaktordrift
m. m. (atomansvarighetslag);

nr 141, med förslag till lag om behörighet
att utöva läkaryrket m. m.;

nr 142, angående inrättande av en för
krigsmakten gemensam krigshögskola
m. m.;

nr 143, med förslag till ändringar i
regeringsformen m. m.;

nr 144, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 27 § 1 mom. och 29 § 1
mom. värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967);

nr 145, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni
1925 (nr 170) om polisväsendet i riket;

nr 146, angående ytterligare ersättning
med anledning av viss flygolycka;

nr 147, angående uppförande av en
barn- och ungdomspsykiatrisk klinik vid
lasarettet i Lund;

nr 148, med förslag till förordning om
tillverkning och beskattning av maltoch
läskedrycker, m. m.; samt

nr 149, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa.

motorfordonskontroll

Anmäldes och bordlädes jordbruksutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående vissa
stödåtgärder i anledning av skadorna
å 1959 års skörd jämte i ämnet väckta
motioner.

Interpellation ang. trafikövervakning
och motorfordonskontroll

Herr SVENINGSSON (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Det är ett för alla välkänt
förhållande att motorfordonstrafiken
i vårt land under senare hälften av
1950-talet ökat i en nära nog explosionsartad
takt. De tusentals bilister som under
den gångna påskhelgen har befarit
landets vägar kan vittna om vilken oerhörd
omfattning biltrafiken har fått. Enbart
under 1959 beräknas ökningen av
antalet personbilar ha uppgått till
169 000. Med all sannolikhet kommer bilismen
även under åren framöver att
uppvisa en mycket snabb utvecklingstakt.
Samtidigt måste man emellertid
konstatera att utbyggnaden och underhållet
av vägarna inte har kunnat fortgå
i samma takt som den ökade biltrafiken,
och inte heller kan man, hur angeläget
det än är, räkna med någon avgörande
förändring i detta avseende under
de närmaste åren.

Utvecklingen av bilismen har medfört
att vägutrymmet per bil har blivit
allt mindre. Vid veckoskiftena och de
stora helgerna uppstår ofta trafikstockningar
vid infarten till tätorter och ute
på de mera trafikerade vägarna. Med
hänsyn till det nuvarande läget och den
utveckling man måste emotse är det
mycket angeläget att trafikanterna noga
följer dels de regler som bör iakttagas
vid bilens framförande och dels de bestämmelser
som kräver att fordonet är i
trafiksäkert skick. För en god trafiksäkerhet
är det ett ofrånkomligt villkor att
dessa olika regler iakttages utan prutmån.

Det torde inte råda någon tvekan om
att ett stort antal bilägare och andra trafikanter
både medvetet och omedvetet

Onsdagen den 20 april 1960

Nr 13

Intepellation ang. trafikövervakning och motorfordonskontroll

bryter mot gällande bestämmelser, emedan
trafikövervakningen och motorfordonskontrollen
inte sker på ett tillräckligt
effektivt sätt. Med hänsyn till det
stora antal människor som varje år dödas
i trafiken och de övriga mänskliga
och materiella skador som måste skrivas
på trafikens konto är det ett ovillkorligt
krav att medborgarna noga följer för trafiken
utfärdade bestämmelser och föreskrifter.

En mera effektiv och allmänt förekommande
trafikövervakning och fordonskontroll
skulle enligt min mening
på ett avgörande sätt bidraga till en ökning
av trafiksäkerheten. Inga medel får
lämnas oprövade för att nå det uppställda
målet.

Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande
frågor:

1) Anser herr statsrådet den nu förekommande
trafikövervakningen och motorfordonskontrollen
vara tillräckligt
omfattande och effektiv?

2) Om så inte är fallet vilka åtgärder
är herr statsrådet beredd vidtaga för att
öka effektiviteten i trafikövervakningen
och motorfordonskontrollen?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 636, av herr Boheman. m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
114, angående godkännande av vissa avtal
om överlåtelse av fastigheter m. m.

inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 637, av herr Hanson, Per-Olof, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 113, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1959 och 1960
vid dess elfte ordinarie möte fattade beslut
;

nr 638, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
117, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt,
m. m.;

nr 639, av fru Gärde Widemar, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
117, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt,
m. m.;

nr 640, av herr Schött m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
117, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt,
m. m.;

nr 641, av herr Hanson, Per-Olof, och
herr Birke, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 127, med hemställan om
riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering, m. m.; samt

nr 642, av herr Bergh, Ragnar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 131, angående vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.38.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Fredagen den 22 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Jag hemställer att kammaren
för sin del ville besluta, att ett
särskilt utskott, bestående av sexton ledamöter,
åtta från vardera kammaren,
skall tillsättas för behandling av ej
mindre Kungl. Maj:ts proposition nr
119, angående riktlinjer för utbyggande
av universitet och högskolor m. m., än
även de ytterligare framställningar, som
kan komma att av Kungl. Maj:t eller i
enskilda motioner göras i detta ämne eller
andra i omedelbart samband därmed
stående frågor; ävensom att andra kammaren
inbjudes att i detta beslut förena
sig med första kammaren.

Vad herr andre vice talmannen sålunda
hemställt bifölls.

Ett protokollsutdrag i ämnet justerades
och avsändes till andra kammaren.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Då jag inbjudits till Paris för att sammanträffa
med utrikesminister Luns
ifrån Holland i hans egenskap av ordförande
i den 21-mannakommitté för
handelsfrågor som tillsattes i januari
månad, får jag härmed anhålla om
tjänstledighet från riksdagsarbetet fredagen
den 22 april 1960.

Stockholm den 20 april 1960

Gunnar Lange

Den begärda ledigheten beviljades.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
vidare fröken Mattson och herr
Andersson, Torsten, för deltagande i
Europarådets rådgivande församlings
session i Strasbourg, den förstnämnda

för tiden den 23 innevarande månad—
den 1 nästkommande maj och den sistnämnde
för tiden den 25—den 30 i denna
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 170, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående ändrad
disposition av vissa prisutjämningsavgiftsmedel.

Ang. preskriptionstiden för straff vid
vårdslös deklaration

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Möllers
interpellation angående preskriptionstiden
för straff vid vårdslös deklaration,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Yngve Möller har
i en interpellation frågat mig, om jag
har för avsikt att föranstalta om sådan
ändring i reglerna om preskription av
skattebrott att möjligheterna till undanhållande
vid sådant brott möjligast begränsas.

Till svar får jag anföra följande.

Herr Möller påtalar i sin interpellation
att det brott, som består i att någon
av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift
i sin deklaration, blir preskriberat
redan efter två år. Detta brott följer härvidlag
samma regler som andra brott,
vilka endast är belagda med böter. Jag
anser emellertid liksom herr Möller, att
det vid de vårdslösa deklarationsbrotten
kan föreligga särskilda skäl att beträffande
preskription frångå de regler som
gäller bötesbrott i allmänhet. Tvåårstiden
räknas från brottets begående, d. v.
s. i regel från det deklarationen avgivits.
Med hänsyn till taxeringsmyndigheternas
arbetsbelastning kan det dröja avsevärd
tid, innan sådan kontroll sker att

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Ang. preskriptionstiden för straff vid vårdslös deklaration

brottet upptäckes. Därefter kan tidsödande
utredningar bli nödvändiga. Jag
har därför kommit till den uppfattningen
att preskriptionstiden för dessa brott
snarast möjligt bör på lämpligt sätt förlängas.
Det är min avsikt att upptaga
denna fråga tillsammans med en del
andra tidigare planerade åtgärder för
att effektivisera kampen mot skattefusket.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag vill tacka finansministern
för svaret. Det är med synnerlig
tillfredsställelse jag noterar dess positiva
ton och klara besked.

Finansministern säger sig med det
snaraste ämna vidtaga åtgärder för att
förlänga preskriptionstiden för det slags
skattebrott som jag har påtalat i interpellation.
Det var närmast några aktuella
fall av undanhållande i samband
med skattebrott som föranledde interpellationen.
Att den skattskyldige genom
att hålla sig undan några veckor skall
ha möjlighet att undgå bötesbelopp på
kanske flera hundra tusen kronor ter sig
särskilt motbjudande. En sådan brist i
lagstiftningen bör icke bestå. Genom finansministerns
positiva svar är syftet
med min interpellation helt tillgodosett,
så mycket mer som finansministern bebådade
även en del andra åtgärder för
att bekämpa skattefusket.

Under sådana omständigheter har jag
i dag inte skäl till vidare kommentarer
i ämnet, utan får endast uttala min tacksamhet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 115, med förslag till lag om
straff för varusmuggling, m. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 119, angående riktlinjer för utbyggande
av universitet och högskolor m. m.

Upplästes ett från andra kammaren
ankommet protokollsutdrag, nr 359, utvisande
att nämnda kammare förenat sig
med första kammaren i dess beslut om
tillsättande av ett särskilt utskott för behandling
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 119, m. m.

Det nu föredragna protokollsutdraget
lades till handlingarna.

Ordet gavs till herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som anförde:

Herr talman! Jag ber att få hemställa,
att första kammaren måtte besluta, att
antalet suppleanter i särskilda utskottet
skall för första kammarens del bestämmas
till åtta.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Därefter yttrade herr talmannen, att
han, efter samråd med andra kammarens
talman, finge föreslå, det första
kammaren ville besluta att vid sammanträde
tisdagen den 26 innevarande månad
företaga val av ledamöter och suppleanter
i det särskilda utskott, kamrarna
nu beslutit tillsätta.

Detta förslag antogs.

Sedermera hänvisades ifrågavarande
kungl. proposition till särskilda utskottet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 124, med förslag till förordning
om registrering och mönstring av
sjömän (inönstringsförordning) m. in.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
133, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 31
mars 1955 (nr 183) om bankrörelse.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 134, rörande Sveriges anslutning
till vissa internationella överenskommelser
på upphovsrättens område.

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ang. vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 135,
angående riktlinjer för en framtida statsunderstödd
familjerådgivningsverksamhet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 138, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att förordna om visst undantag
från stämpelplikt enligt förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 139, med förslag till lag om skyddsåtgärder
vid olyckor i atomanläggningar
m. m.;

nr 140, med förslag till lag om ersättning
för skada i följd av atomreaktordrift
m. m. (atomansvarighetslag); och
nr 141, med förslag till lag om behörighet
att utöva läkaryrket m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 142,
angående inrättande av en för krigsmakten
gemensam krigshögskola m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 143, med förslag till ändringar i
regeringsformen m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 144, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 27 § 1 mom. och 29 § 1 mom.
värnpliktslagen den 30 december 1941
(nr 967); samt

nr 145, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni
1925 (nr 170) om polisväsendet i riket.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 146, angående ytterligare ersättning
med anledning av viss flygolycka;
samt

nr 147, angående uppförande av en
barn- och ungdomspsykiatrisk klinik vid
lasarettet i Lund.-

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

148, med förslag till förordning om
tillverkning och beskattning av maltoch
läskedrycker, m. m.; samt

nr 149, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 636 till statsutskottet,
motionen nr 637 till utrikesutskottet,
motionerna nr 638—640 till bevillningsutskottet,

motionen nr 641 till bankoutskottet
och

motionen nr 642 till statsutskottet.

Ang. vissa stödåtgärder i anledning av
skadorna å 1959 års skörd

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa stödåtgärder
i anledning av skadorna å 1959 års skörd
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 11 mars 1960 dagtecknad, till
jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 84, hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att medgiva,

1) att stödlån med anledning av 1959
års skördeskador finge utlämnas i enlighet
med de grunder, som förordats i
propositionen,

2) att behållningen å under Fonden
för låneunderstöd redovisade, under
rubriken Fonden för supplementär jordbrukskredit
förut anvisade investeringsanslag
finge användas till bestridande
av kostnaderna för stödlånen,

3) att bidrag till jordbrukare, vilka
vore i behov därav på grund av 1959
års skördeskador, finge utlämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som angivits i propositionen,

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Ang. vissa stödåtgärder

4) att ett belopp av 10 400 000 kronor
finge ställas till förfogande för utbetalande
av sagda bidrag,

5) att kostnaderna för bidragen finge
bestridas med

a) 400 000 kronor av de medel, som
anvisats å det å riksstaten för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln
upptagna anslaget till Gottgörelse till
jordbruket för av dess utövare erlagd
energiskatt för motorbrännolja till traktorer,

b) 5 000 000 kronor av medel, som influtit
genom upptagande av införselavgifter
på jordbrukets område under regleringsåren
1956/57—1958/59, varav
3 000 000 kronor från införselavgifter
för brödsäd och 2 000 000 kronor från
införselavgifter för fettvaror,

c) 5 000 000 kronor av medel, som under
regleringsåret 1959/60 inflöte genom
upptagande av införselavgifter för
fodermedel.

I propositionen hade föreslagits, att
amerteringslån (stödlån) under vissa
villkor skulle kunna beviljas de jordbrukare,
sem år 1959 tillfogats mera betydande
skördeskador på grund av ogynnsam
väderlek. Utformningen av låneverksamheten
skulle i huvudsak ansluta till
motsvarande bestämmelser år 1957 med
av riksdagen år 1958 vidtagna ändringar.
Lånen hade föreslagits skola löpa med
5,75 procent ränta med möjlighet för
Kungl. Maj:t att ändra räntesatsen, om
det allmänna ränteläget skulle föranleda
därtill. Låntagare med brukningsenhet
av högst 20 hektar åker skulle få åtnjuta
räntefrihet i två år för högst 3 000 kronor
av lånebeloppet. I fråga om lånebelopp,
för vilket ränta skulle utgå, skulle de
första två årens ränta läggas till kapitalbeloppet.
Lånen som skulle vara amorteringsfria
i två år, skulle amorteras under
en tid av fem år. Om särskilda skäl
förelåge kunde den amorteringsfria tiden
förlängas till högst fyra år och
amorteringstiden ökas till högst tio år
eller i undantagsfall högst femton år.
Lånevcrksamheten skulle handhavas av
lantbruksnämnderna under medverkan

anledning av skadorna å 1959 års skörd
av riksbanken. Förvaltningen av lånen
skulle åvila riksbanken.

Vidare hade hemställts om medgivande
att utbetala kontanta bidrag till
jordbrukare, som vore i behov därav på
grund av lidna skördeskador år 1959,
i huvudsaklig överensstämmelse med vissa
av jordbruksnämnden efter överläggningar
mellan nämnden och jordbrukets
förhandlingsdelegation framlagda
förslag. Bidragen skulle utdelas efter individuell
ansökan och prövning. Fördelningen
av bidragen skulle handhavas
på i stort sett samma sätt som fördelningen
av de individuella skördeskadebidragen
åren 1955 och 1957.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

dels de inom riksdagen tidigare väckta
motionerna

1) I: 46 av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
likalydande med II: 57 av herr Haeggblom
m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte begära, att Kungl.
Maj:t skulle vidtaga åtgärder för att bereda
särskilt stöd åt jordbrukare i de av
1959 års sommartorka drabbade jordbruksområdena
och i den mån riksdagens
medverkan därvid vore behövlig
förelägga riksdagen förslag därom;

2) 1:218 av herr Johansson, Robert,
m. fl., likalydande med II: 274 av herr
Wahrendorff m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära skyndsamt
förslag i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder som angivits i motionerna
i fråga om utlämnande av kontanta
bidrag till de jordbrukare, som år 1959
hårdast drabbats av felslagen skörd;

3) I: 219 av herr Jonasson m. fl., likalydande
med II: 289 av herr Svensson
i Vä m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utredning och förslag
angående medgivande av möjligheter för
jordbrukare, som hade flera olika stödlån,
att sammanföra dessa i ett nytt lån
mot en ränta av 4 procent och med en

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ang. vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd

amorteringstid av 15 är i enlighet med
vad i motionerna anförts; samt

4) 1:229 av herr Svanström, likalydande
med 11:275 av herr Johansson i
Gränö, i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t hemställa om snara åtgärder för
att ekonomiskt kompensera jordbrukarna
inom de av torkan under år 1959
hårdast drabbade områdena;

dels de inom riksdagen i anledning
av propositionen väckta motionerna

5) I: 598 av herr Jonasson och herr
Johansson, Robert, likalydande med II:
732 av herr Wahrendorff, vari hemställts,
I. att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 84 måtte besluta medgiva,
att ett belopp av 14 400 000 kronor
finge ställas till förfogande till bidrag
till jordbrukare, som vore i behov därav
på grund av 1959 års skördeskador, samt
att den ökade kostnad av 4 000 000 kronor,
som föranleddes härav, finge bestridas
med medel ur jordbrukets regleringskassor
i enlighet med vad som
anförts i motionerna; ävensom II. att
riksdagen måtte besluta, att räntan för
stödlån med anledning av 1959 års skördeskador
skulle utgöra 5 procent; samt

6) II: 731 av herr Börjesson, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att bidrag till jordbrukare vilka vore i
behov därav på grund av 1959 års skördeskador
skulle anvisas till ett belopp
av 14 400 000 kronor, att det i jämförelse
med Kungl. Maj:ts förslag utökade
beloppet av 4 000 000 kronor skulle anvisas
ur jordbrukets regleringskassor eller,
om så ej kunde ske, av statliga medel,
samt att räntan för stödlån med anledning
av 1959 års skördeskador skulle
sättas till 5 procent.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:598 och 11:732 samt 11:731, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att stödlån med anledning av 1959

års skördeskador finge utlämnas i enlighet
med de grunder, som förordats i utlåtandet,
varvid räntefoten skulle bestämmas
till 5,75 procent;

II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
medgiva, att behållningen å under
Fonden för låneunderstöd redovisade,
under rubriken Fonden för supplementär
jordbrukskredit förut anvisade investeringsanslag
finge användas till bestridande
av kostnaderna för stödlånen;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
medgiva, att bidrag till jordbrukare,
vilka vore i behov därav på grund av
1959 års skördeskador, finge utlämnas i
huvudsaklig överensstämmelse med de
riktlinjer, som i utlåtandet angivits;

IV. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:598 och 11:732 samt 11:731, samtliga
motioner, såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att ett belopp av 10 400 000 kronor
finge ställas till förfogande för utbetalande
av sagda bidrag;

V. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 598 och II: 732 samt II: 731, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att kostnaderna för bidragen finge
bestridas med

b) 5 000 000 kronor av medel, som
influtit genom upptagande av införselavgifter
på jordbrukets område under regleringsåren
1956/57—1958/59, varav
3 000 000 kronor från införselavgifter
för brödsäd och 2 000 000 kronor från
införselavgifter för köttvaror,

c) 5 000 000 kronor av medel, som
under regleringsåret 1959/60 inflöte genom
upptagande av införselavgifter för
fodermedel;

B. att riksdagen måtte lämna motionerna
1:46 och 11:57, 1:218 och II:
274 samt 1:229 och 11:275 utan åtgärd;

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Ang. vissa stödåtgärder

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 219 och II: 289.

Därjämte hade utskottet hemställt, att
förevarande ärende måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

Utskottet hade bland annat framhållit,
att avsikten vore, att den alldeles
övervägande delen av bidragen skulle
fördelas till de av 1959 års skördeskador
svårast drabbade områdena, i första
hand Kalmar läns södra hushållningssällskapsområde,
Gotlands län samt
Värmlands län.

Reservation hade avgivits av herrar
Jonasson, Harald Pettersson och Pettersson
i Dahl, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under A I, A IV, A V, B och
C hemställa,

A. att riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:598 och 11:732 samt 11:731, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att stödlån med anledning av 1959
års skördeskador finge utlämnas i enlighet
med de grunder, som förordats i reservationen,
varvid räntefoten skulle bestämmas
till 5 procent;

IV. i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
ävensom motionerna I: 598 och
11:732 samt 11:731, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, medgiva, att ett
belopp av 12 400 000 kronor finge ställas
till förfogande för utbetalande av sagda
bidrag;

V. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
ävensom motionerna I: 598 och
11:732 samt 11:731, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, medgiva, att kostnaderna
för bidragen finge bestridas
med

a) 400 000 kronor av de medel, som
anvisats å det å riksstaten för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln upptagna
anslaget till Gottgörelse till jordbruket
för av dess utövare erlagd energiskatt
för motorbrännolja till traktorer,

anledning av skadorna å 1959 års skörd

b) 7 000 000 kronor av medel, som influtit
genom upptagande av införselavgifter
på jordbrukets område under regleringsåren
1956/57—1958/59,

c) 5 000 000 kronor av medel, som under
regleringsåret 1959/60 inflöte genom
upptagande av införselavgifter för
fodermedel.

B. att motionerna 1:46 och 11:57, I:
218 och 11:274 samt 1:229 och 11:275
måtte anses besvarade med vad i reservationen
anförts.

C. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 219 och II: 289 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag angående medgivande
av möjligheter för jordbrukare, som hade
flera olika stödlån, att sammanföra
dessa i ett nytt lån mot en ränta av 4
procent och med en amorteringstid av
15 år.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande ärende skulle nu
företagas till avgörande.

Hem JONASSON (ep):

Herr talman! Orsaken till den proposition
som vi här har att behandla är,
som vi alla vet, det svaga skördeutfallet
i vissa delar av vårt land under 1959.
I vissa län blev katastrofen speciellt stor,
t. ex. i Värmlands län, norra delen av
Älvsborgs län, södra delen av Kalmar
län samt på Gotland.

Många jordbrukare har drabbats hårt
av katastrofen, och man får inte glömma
att katastrofåret föregicks av en serie
av dåliga skördeår, vilket gör den
så mycket mera kännbar. Speciellt ägare
till nystartade jordbruk samt arrendatorer
sitter illa till. Ett ekonomiskt bistånd
var ju nödvändigt, och det gjordes
också framställningar från Värmlands
länsförbund av RBF, likaså av
RLF:s länsförbund i Älvsborgs län och
av Värmlands läns hushållningssällskap.
Från centerpartiets sida begärdes också
bistånd i motionerna nr 1:218 och II:
274.

Så småningom ledde dessa framställningar
till en skrivelse från jordbruks -

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ang. vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd

nämnden till Kungl. Maj:t och därav följde
propositionen nr 84, som vi nu har på
bordet.

Enligt propositionen skulle 10,4 miljoner
kronor ställas till jordbrukets
förfogande för att delas ut som bidrag.
Från centerpartiets sida har emellertid
ansetts att detta bidrag är för litet. Vi
har därför i motionerna nr 1:598, II:
731 och II: 732 begärt att ytterligare
4 miljoner kronor skulle ställas till förfogande.
Denna höjning skulle täckas genom
anlitande av ytterligare medel ur
jordbrukets regleringskassor. Det är alltså
jordbrukets egna pengar det är fråga
om. Förlusterna har ju beräknats till
minst 150 miljoner kronor, och man
förstår att de bidrag som här skulle utgå
är ganska blygsamma. Men genom den
höjning med 4 miljoner kronor som föreslagits
i motionerna ansåg vi, att det
skulle bli flera som skulle kunna få
möjlighet att komma i åtnjutande av bidrag.

Jordbruksutskottet har emellertid inte
velat följa oss i detta avseende, och
här föreligger nu en reservation av undertecknad
m. fl., där vi begär att ytterligare
2 miljoner kronor skulle ställas
till förfogande. Den sammanlagda summan
skulle därmed uppgå till 12,4 miljoner
kronor. Vi är på det klara med att
detta inte är till fyllest, men vi har
räknat med att om man får ytterligare
2 miljoner kronor så skulle detta ändå
vara ett gott tillskott.

Man kanske kan beklaga att medel tidigare
ej kunnat ställas till förfogande.
Emellertid vet vi ju att frågan underställts
olika instanser, och det är därvid
inte så lätt att få fram frågorna så
hastigt som önskvärt vore. Nu har vi
från jordbruksutskottets sida hemställt
att detta ärende skulle behandlas av
riksdagen efter endast en bordläggning,
varigenom man skulle kunna påskynda
det åtminstone en vecka. Vi hoppas i
alla fall, att medlen skall kunna utgå
så snart som möjligt och att de skall
bli jordbrukarna till nytta.

Beträffande skördeskadelånen, som
också behandlas i detta utlåtande, har
vi när det gäller de äldre skördeskade -

lånen i motionerna 1:219 och 11:289,
väckta under den allmänna motionstiden,
föreslagit att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
och förslag angående medgivande
av möjligheter för jordbrukare, som
har flera olika stödlån, att sammanföra
dessa i ett nytt lån mot en ränta av 4
procent och med en amorteringstid av
15 år, i enlighet med vad i motionerna
har anförts.

Bostadslåneräntan är ju 4 procent, och
vi tycker inte att det är oriktigt att
man från det allmännas sida även här
subventionerar i viss mån. Genom att
sammanföra dessa äldre lån till ett enda
lån samt utsträcka amorteringstiden
skulle man för många låntagare möjliggöra
att fortsätta sin rörelse och klara
lånen. Samtidigt 6kulle det enligt vårt
förmenande uppstå möjligheter för riksbanken
att få lånen återbetalda.

De dåliga skördeåren och det höga
ränteläget har för många omöjliggjort
att klara de fastställda amorteringarna.
En sanering på det sätt som vi föreslagit
skulle vara behövlig.

För de nya lån, som skulle utgå i enlighet
med den här föreliggande propositionen,
har en räntesats av 5,75 procent
föreslagits. Motionärerna har begärt
att denna ränta skulle sättas till
5 procent. Vi tycker att det med hänsyn
till de insatser som jordbrukarna
får göra i folkförsörjningens tjänst skulle
vara motiverat med en sådan räntesubvention.
Jag tror att det, när det
gäller folkförsörjningen, är nödvändigt
att man uppmärksammar denna fråga.
Det är en fråga för framtiden. Det är
viktigare än vi anar att vi vid jordbruket
bevarar så många som möjligt av
dem, som söker producera så mycket
mat som möjligt åt svenska folket. Det
är en angelägenhet som gäller oss alla.

Jag skall inte uppta tiden ytterligare
utan skall till sist, herr talman, be att
få yrka bifall till den reservation som
under detta utskottsutlåtande avgivits av
undertecknad m. fl.

Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Ang. vissa stödåtgärder i

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Utskottet har i denna
fråga inte kunnat gå längre än vad
Kungl. Maj:t föreslagit. Det är att märka
att det har träffats en överenskommelse
efter överläggningar mellan lantbruksstvrelsen
och jordbrukets förhandlingsorganisation
och att man därvid har
följt de riktlinjer som tidigare tillämpats
och som godkänts av riksdagen så sent
som år 1957, då den fastställde likartade
grunder. Man har vid överenskommelsen
funnit, att vissa åtgärder borde
vidtas för de delar av vårt land där
skördeskadorna varit särskilt svåra, och
från förhandlingsorganisationens sida
har föreslagits vissa riktlinjer som följts
av Kungl. Maj:t och sedan även av utskottet.

Från visst håll har man givit uttryck
för uppfattningen, att jordbruksutskottet
skulle ha varit försumligt och legat på
detta ärende varigenom det inte skulle
ha kommit fram inom rimlig tid. Jag vill
protestera mot detta påstående och skall
be att få ange de tider som här förelegat.
Den 22 februari avslutades överläggningarna
mellan förhandlingsorganisationen
och lantbruksstyrelsen. Frågan
överlämnades till Kungl. Maj:t, och
den 18 mars förelåg en proposition till
riksdagen. Den 29 mars förelåg vid motionstidens
utgång tre motioner -— herr
Jonasson har nyss redogjort för centerpartiets
motion •— men de var endast i
stencilerat skick när de behandlades i
jordbruksutskottet den 31 mars. Utskottet
fattade då sitt beslut, som justerades
följande vecka, den 7 april. Efter förkortad
reservationstid förelåg utlåtandet
färdigt den 8 april, men då tog också
riksdagen ledigt för påskferier. Nu efter
påsk möts vi till de första arbetsplena,
och då ligger också utskottets förslag
på riksdagens bord.

Jag kan följaktligen inte finna att
ärendet på något sätt blivit försenat i
jordbruksutskottet. Jag ville ha detta
klarlagt, emedan kritik framförts från
mer än ett håll.

1 själva sakfrågan finns inte mycket
att tillägga, utan vi har i allt gått med
på den överenskommelse som träffats.

2 Första kammarens protokoll 1960. AV 13

anledning av skadorna å 1959 års skörd
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Utskottet föreslår här,
att räntan på stödlånen bestämmes till
5,75 procent, medan reservanterna vill
ha en ränta av 5 procent. Jag måste deklarera,
att vi i det fallet kommer att
stödja reservanterna.

Vidare yrkar reservanterna under
punkten C på åtgärder för att sammanföra
olika stödlån i ett nytt lån mot en
ränta av 4 procent. Det tycker jag likaledes
vore en riktig åtgärd. Men reservationen
är avgiven från centerpartihåll,
och det ger mig anledning att efterlysa
konsekvensen i centerpartiets politik.

Jag vill erinra om att för några år
sedan — jag tror det var 1955, då centerpartisten
herr Norup var jordbruksminister
—- behandlades också frågan
om stödlånen. Då föreslog regeringen en
höjning av räntan från 4 till 4,5 procent.
Vi yrkade då att man skulle stå fast vid
räntan på 4 procent, men den gången
följde centerpartiet enhälligt regeringen.
Jag vill påtala den saken i dag.

Vidare är det väl uppenbart, att centerpartiet
under sin tid i koalitionsregeringen
medverkade till att höja den
allmänna räntenivån — den saken kan
ingen komma ifrån. Och bara för några
veckor sedan vägrade centerpartiet att
medverka till åtgärder från riksdagen i
syfte att åstadkomma en allmän räntesänkning.

Förslaget att sammanföra olika stödlån
och att för dem tillämpa en räntesats
på 4 procent är alldeles riktigt, men
det stämmer alltså inte med centerpartiets
allmänna räntepolitik. Jag efterlyser
vilka principer som centerpartiet
tillämpar, ty jag har ännu inte funnit annat
än att partiet i sin allmänna politik
arbetar för höga räntor. Det tycks vara
så att man inför valet som stundar följer
den välkända opportunistiska linjen
att tala om lägre räntor.

Jag har velat påtala detta, samtidigt
som jag deklarerar att vi kommer att
stödja lågräntepolitiken även när det
gäller stödlånen.

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ang. vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att bemöta herr Persson, eftersom han
ju stöder vårt förslag. Var centerpartiet
står i räntefrågan är emellertid ostridigt.
Vi har alltid varit anhängare av en lågräntepolitik.

Vad beträffar den fråga som i dag föreligger
vill jag peka på att svårigheterna
att klara amorteringar och räntor
har ökat på grund av flera på varandra
följande svaga skördeår med besvärliga
förhållanden. Det gör att det är mera
berättigat att tänka sig en räntesänkning
eller en viss subventionering av
räntan i dagens läge än vad det var
1955. Jag tillhörde då inte riksdagen
och kan därför inte ta på mig något ansvar
för vad som skedde då, men det
måste väl ändå föreligga en väsentlig
skillnad mellan då och nu.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Jonasson
säga, att det är något som inte stämmer.
I ord är centerpartiet anhängare
av lågräntepolitiken — dvs. när man är
ute i bygderna och talar till folket eller
när man från riksdagens talarstol vänder
sig till väljarna. Men i varenda handling,
vilket ju är det avgörande, har centerpartiet
medverkat till att genomföra en
högräntepolitik.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga kan jag så till vida anmäla min tillfredsställelse
med det förslag, som nu
föreligger, att det över huvud taget
blir möjligt att få dessa bidrag och lån.
Jag vill också understryka, att det är
ganska förklarligt att en viss irritation
har förekommit bland de av torkan
drabbade jordbrukarna, men jag kan
på den punkten inte helt dela den uppfattning
som gjort sig gällande på visst
håll, nämligen att ärendet blivit försenat
vid riksdagsbehandlingen.

Anledningen till att jag har begärt
ordet, herr talman, är emellertid att ut -

skottet på s. 20—21 framhåller, att
avsikten är att den alldeles övervägande
delen av bidragen skall fördelas till
de av 1959 års skördeskador svårast
drabbade områdena, i första hand Kalmar
läns södra hushållningssällskapsområde,
Gotlands län samt Värmlands
län. Det är självklart, att det är dessa
områden som drabbats svårast, men det
är också uppenbart, att även vissa angränsande
områden har blivit hårt drabbade
av torkskador, t. ex. norra delen
av Kalmar län, där hushållningssällskapet
tillsammans med RLF har gjort en
uppskattning av skadorna och kommit
fram till betydande belopp.

Jag skulle därför finna det angeläget,
att vederbörande myndigheter vid fördelningen
av dessa belopp också tar
hänsyn till de områden, som gränsar
till de nu nämnda, och låter även dessa
angränsande områden få möjligheter
att söka bidrag.

I övrigt skall jag, herr talman, be att
få instämma i de synpunkter, som herr
Jonasson anfört, samt biträda den reservation,
som herr Jonasson m. fl. har
avgivit.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):

Herr talman! Jag är i viss mån förekommen
av herr Svanström. Jag har också
fastnat för det utskottsuttalande, som
återfinnes på den sida i utlåtandet, som
herr Svanström angav.

Flera jordbrukare har frågat mig, om
det är någon idé att söka bidrag, eftersom
den trakt där de bor inte har blivit
särskilt omnämnd i detta sammanhang.
Det är därför enligt min mening angeläget
att man får upplysning om hur
utskottet har sett på detta problem.

Det är som bekant så — det har
också redovisats i utlåtandet — att skördeskadorna
är regionalt mycket olika
fördelade i vårt land. Jag representerar
ju Älvsborgs läns norra. För Älvsborgs
läns södra redovisas i utlåtandet mer
än normal skörd, medan Värmlands län
å andra sidan särskilt angivits som ett
län med katastrofal skördeförlust. Emellan
dessa båda länsområden ligger nu

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Ang. vissa stödåtgärder
Älvsborgs läns norra. Dess södra del
gränsar till Älvsborgs läns södra med
över normal skörd, medan den norra
delen — Dalsland — gränsar till Värmland.
Denna sista del har inte kommit
med i uppräkningen. Det är uppenbart
att de jordbrukare i Dalsland, som fått
en mycket ringa skörd eller lidit en
verklig katastrof, inte på något sätt är
hjälpta med att den södra länsdelen fått
över normal skörd, utan sitter mycket
illa till.

Jag utgår ifrån att varje jordbrukare,
som fått skördebortfall, skall få sina
berättigade anspråk prövade likvärdigt
oavsett var de bor. Det skulle därför,
som sagt, vara angeläget att i debatten
få understruket, att utskottet har sett
på detta problem på samma sätt som
jag. Ur rättvisesynpunkt är det enligt
min mening viktigt.

Jag har ju motionerat om ett ökat bidrag,
och jag har gjort det, herr talman,
därför att jag vet att skördeförlusterna
regionalt är så stora att det är
svårt att få de belopp, som föreslagits,
att räcka till. Jag vill därför, herr talman,
instämma i yrkandet om bifall till
reservationen.

Herr ESKILSSON (li):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord i anslutning till den del av
detta utlåtande, som gäller frågan om
lättnader för sådana jordbrukare som
tidigare har fått stödlån. Det är ett
spörsmål, som undan för undan återkommer
till riksdagen, och det kan
därför kanske finnas anledning att i dagens
protokoll få antecknat, vad lantbruksstyrelsen
anfört i denna fråga.
Jag ber därför att med herr talmannens
tillåtelse få återge vad som står
på s. 19 i jordbruksutskottets utlåtande;
jag är övertygad om att inte alla
kammarens ledamöter haft tillfälle att
ta del av detta yttrande.

Lantbruksstyrclsen skriver: »Vad härefter
angår frågan om möjligheterna för
en jordbrukare, som har flera stödlån,
att få dessa sammanförda till ett enda
lån, vill styrelsen erinra om att 1958 års

anledning av skadorna å 1959 års skörd
riksdag på förslag av Kungl. Maj:t beslutat
en rad åtgärder, varigenom det
nu är möjligt att uppmjuka ainorteringsvillkoren
och samordna amorteringsbestämmelserna
i de olika stödlåneserierna.
En förlängning av amorteringstiden
har härvid ansetts vara den åtgärd som
är mest ägnad att underlätta återbetalningen
av lånen. Vid avgörande av frågor
härom har det beslutande organet
ansetts böra ha möjlighet att inom vida
gränser från fall till fall avgöra, vilken
amorteringstid som kan vara behövlig
för låntagaren. Om så undantagsvis skulle
behövas kan förlängning även utöver
15 år medgivas. Detta är av särskild betydelse
i fråga om låntagare, som har
att amortera flera stödlån. Härigenom
möjliggöres nämligen en avpassning av
de årliga amorteringsbeloppen, så att
den samlade amorteringsskyldigheten
blir såvitt möjligt fördelad över en längre
period. En sådan avpassning kan ske
även med hänsyn till annan låntagares
skuld. Enligt styrelsens mening torde
förutsättningar saknas för mera långtgående
åtgärder än som sålunda redan beslutats
av riksdagen. I detta sammanhang
torde även hänsyn få tagas till svårigheterna
att samordna säkerheten för
olika lån, särskilt då den — såsom fallet
i stor utsträckning är med stödlånen —
utgöres av borgen. Klart är att effekten
av de beslutade åtgärderna bl. a.
beror på hur bestämmelserna tillämpas
av de beslutande organen, dvs. i första
hand riksbankskontoren. Styrelsen kan
emellertid vitsorda att de tillämpningsföreskrifter
som riksbanken i samråd
med styrelsen utfärdat till kontoren tager
största möjliga hänsyn till meningen
med åtgärderna, nämligen att i det särskilda
fallet i görligaste mån underlätta
återbetalningen av lånen så att syftet
med lånen icke förfelas.»

I detta sammanhang kan jag nämna,
att fullmäktige i riksbanken meddelar,
att under tiden den 1 juli 1958 till 31
augusti 1959 har lättnader i betalningsvillkoren
medgivits för närmare 7 000
av de cirka 44 000 stödlån som utlämnats
under åren 1951—1955.

I sitt utlåtande, som är undertecknat

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ang. vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1959 års skörd

av generaldirektören, förutvarande statsrådet
Norup, avstyrker lantbruksstyrelsen
de förslag om lättnader, som liar
framförts i de väckta motionerna. Styrelsen
skriver bl. a. utöver vad jag redan
har citerat, att en åtgärd, som ensidigt
skulle tillgodose deras intressen
som har stödlån, skulle förefalla orättvist
för jordbrukare, som lidit skördeskador
men icke sökt och erhållit stödlån
utan täckt kreditbehovet på annaf
sätt.

Herr talman! Jag har ansett det vara
angeläget få det sagda antecknat till
kammarens protokoll, eftersom frågan
återkommer undan för undan. Jag ber
att få yrka bifall till jordbruksutskottets
förslag.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Jag vill bara till herr Jonasson
och herr Svanström säga, att de
hyser överdrivna farhågor beträffande
svårigheterna för lantbrukare i de landsdelar
de representerar att erhålla statligt
stöd för 1959 års skördeskador. Enligt
Kungl Maj:ts förslag, som innefattar
vad jordbrukets förhandlingsdelegation
kommit till, och därmed även enligt
utskottets förslag skall även dessa
jordbrukare ha möjligheter att få sådant
stöd. Det säges ju tydligt i utskottets
utlåtande att utifrån huvudreglerna
för bidragsgivningen bör Kungl. Maj:t
eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande,
lantbruksstyrelsen efter hörande av
jordbruksnämnden och jordbrukets förhandlingsdelegation
få bestämma erforderliga,
närmare grunder för prövningen
av bidragsansökningarna och — vilket
bör observeras — fördelningen av
de tillgängliga bidragsmedlen.

Av utskottets utlåtande framgår alltså,
att de län som räknas upp i utlåtandet
på s. 21 endast är en exemplifiering
och att det i övrigt skall prövas var
de största skadorna finns. Man kommer
således med stöd av det utskottsutlåtande
som här föreligger att få de stödlån
och de bidrag, som de olika talarna framhållit,
om det finns fog för det.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag vill bara med anledning
av herr Anderbergs yttrande säga,
att då vi reservanter ansett det nödvändigt
med ett större anslag, har vi bedömt
situationen ännu allvarligare och
svårigheterna ännu större än vad lantbruksstyrelsen
och jordbruksnämnden
har gjort. Detta är alltså anledningen
till att vi begärt mera medel.

Jag vill sedan ytterligare understryka
— för att inte något missförstånd skall
uppstå — att jag ingalunda lagt skulden
för att det blivit dröjsmål på jordbruksutskottet.
Dröjsmål har väl redan tidigare
förelegat; som jag sade i mitt förra
anförande berodde väl detta på en
hel del faktorer, såsom uppskattning, beräkningar
m. m.

Jag vill sedan säga till herr Helmer
Persson, att jag faktiskt inte förstår vad
det är för handlingar vi har gjort som
skulle tyda på att vi strävat efter en
räntehöjning. Jag vet inte vad han åsyftar
i detta fall.

Beträffande frågan om de äldre skördeskadelånen,
som herr Eskilsson var
inne på, vill jag säga, att tanken i motionen
var att de som önskade få en
omläggning av dessa lån också skulle få
möjlighet därtill. Det har här antytts att
en orättvisa skulle begås gentemot andra,
som klarat av sina skulder utan att
erhålla stödlån, genom att på detta sätt
ge vad man kunde kalla en räntesubvention.
Ja, det är alldeles givet, att om man
jämför dessa två grupper med varandra
så uppstår det förhållandet som här
nämnts — det kan vi inte komma ifrån.
Men när det gäller denna långivning har
den väl varit avsedd att — vilket också
i verkligheten skett — utgå till sådana
personer, som inte har kunnat klara sina
skulder på annat sätt. Det är väl också
förklaringen till att dessa lån måste
bedömas såsom angelägna och att det
behövs en viss subventionering i detta
fall.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Jag har redan genom att
ansluta mig till herr Jonassons första an -

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Ang. vissa stödåtgärder
förande angivit ungefärligen det väsentliga
i fråga om min ställning i sakfrågan.
Jag tror att de synpunkter, som herr
Jonasson anlagt, är bärande. Jag tror
inte heller att de jordbrukare, som anlitat
enskilda krediter och som alltså inte
har statliga stödlån, på något sätt
skulle misstycka att andra, som också
har det svårt och emellanåt till och med
sämre ställt, skulle kunna få en lättnad
härvidlag. Därtill är enligt min erfarenhet
solidaritetskänslan bland de våra
alldeles för stark.

När jag sedan hör vad som här sagts
angående utskottets uttalande på sidorna
20 och 21, är det kanske så att man kan
tolka tillägget till första meningen på
s. 21, d. v. s. uppräkningen av vissa län,
såsom en viss inskränkning för andra
trakter som är lika svårt träffade. Men
denna inskränkning blir, herr talman,
väsentligen mildrad genom reservationens
förslag, ty enligt detta förslag skulle
beloppen bli större och man skulle
kunna hjälpa fler.

När jag nu har ordet kan jag passa
på att ge en liten replik till herr Helmer
Persson. Han nagelfor centerpartiets
ställning och menade, att vi inte handlat
riktigt konsekvent och klart i alla situationer.
Låt mig ärligt säga, att väl alla
har sina fel och har gjort försyndelser
och att vi väl inte heller alltid har handlat
så konsekvent som vi efteråt skulle
önska. Men så svårt har vi väl ändå inte
syndat som när häromdagen, då frågan
om räntan behandlades, den ärade ledamot
av denna kammare, som begärde
rösträkning men därefter avstod från
att rösta!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående punkten A I
av utskottets i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan, vidare särskilt
rörande punkterna A II och A III,
därefter särskilt beträffande punkterna
A IV och A V samt slutligen särskilt i
fråga om envar av punkterna B ocli C.

anledning av skadorna å 1959 års skörd

Med avseende å punkten A I, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet i denna punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i motsvarande
del av den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23 punkten
A I röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej — 22.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna A II och A III
hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkterna A IV och A V
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i nämnda
punkter hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i motsvarande delar av den vid ut -

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Om pension åt förre förrättningsmannen Adolf Lindberg

låtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23 punkterna
A IV och A V, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande delar av den
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 111;

Nej — 19.

Beträffande punkten B, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet i denna punkt hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen i
förevarande del.

Härpå gjordes propositioner enligt berörda
yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen gjordes i enlighet med de angående
punkten C framställda yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i nämnda punkt hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som

innefattades i motsvarande del av den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av väckta motioner om viss
vidgning av direktiven för författningsutredningen,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut m. in.; samt
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till kronan
inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde jämte en i ämnet
väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av väckta motioner
om pension åt vissa personer.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Om pension åt förre förrättningsmannen
Adolf Lindberg

I de likalydande motionerna I: 395
och II: 493, väckta den förra av herr
Hedström m. fl. och den senare av herr
Jansson i Kalix m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att tillerkänna
Adolf Lindberg statlig pension från
den 1 juli 1960.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:395 och 11:493 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Om viss utredning angående stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas

verksamhet

Vid punkten liade reservation anmälts
av herr Jansson i Kalix, som dock ej antytt
sin mening.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Som framgår såväl av
motionen som av det yttrande, som avgivits
av länsstyrelsen i Norrbottens län
angående Lindbergs tjänstgöring, har
han under lång tid haft sådan anställning
som kan jämställas med statstjänst.
Han har sålunda i tre år arbetat i statliga
företag och i ungefär åtta år sysslat
med projektering och byggande av
allmänna vägar dels som anställd och
dels som förrättningsman enligt lagen
om allmänna vägar. Länsstyrelsen i
Norrbottens län säger, att Lindberg ägnat
den övervägande delen av sin arbetstid
åt arbetsuppgifter av statlig eller
allmän natur. Länsstyrelsen vitsordar
också att Lindbergs arbete som förrättningsman
för enskilda vägar varit av
utomordentlig betydelse för länet. Han
har skött sina uppdrag på ett förtjänstfullt
sätt, men inkomsterna har varit låga
och det har icke varit möjligt för honom
att avsätta medel för sin pensionering.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vitsordar
också Lindbergs goda arbete och
motsätter sig inte att han får visst årligt
understöd. Lindberg är nu 71 år
gammal och är i stort behov av att få
pension, varför jag med dessa ord ber
att få yrka bifall till motionen.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
som här nyss framhållits, att Lindbergs
insatser har varit av stor betydelse. Det
har heller ingen på något sätt sökt att
förneka.

Men ärendet i dess helhet är av deu
arten, att vi i utskottet omöjligt har
kunnat bifalla det gjorda yrkandet. Vederbörande
har de facto varit anställd
under alltför kort tid för att tjänsten
skulle kunna vara pensionsgrundande.
Utskottet har därför av både sakliga och
formella skäl ansett sig böra gå på av -

slagslinjen, detta bl. a. därför att frågan
är av den beskaffenhet att den, såsom
utskottet klart framhåller, i första
hand bör prövas av Kungl. Maj:t.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Det har upplysts att man
på konstitutionella grunder inte kan yrka
bifall till motioner av detta slag, om
inte yrkandet gäller något särskilt belopp.

Jag ber därför, herr talman, att få
taga tillbaka mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om viss utredning angående stadshypoteks-
och bostadskreditföreningarnas
verksamhet

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
om viss utredning angående
stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas
verksamhet.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 433 i första kammaren av herr
Lars Larsson m. fl. och nr 378 i andra
kammaren av herr Johansson i Norrköping
m. fl., hade föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa om en förutsättningslös utredning
angående stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas
verksamhet i
syfte att dessa bättre skulle kunna fylla
sin funktion på bostadskreditmarknaden.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
433 och 11:378 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Om viss utredning angående stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas
verksamhet

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Syftet med den av bankoutskottet
nu avstyrkta motionen är
enkelt uttryckt att åstadkomma lika värderingar
av underlaget vid belåning av
flerfamiljshus, oavsett vilken kreditinstitution
som anlitas vid upptagande av
bottenlånen.

Det finns i detta avseende för närvarande
en från sakliga synpunkter mindre
önskvärd differentiering, vilken synes
komma att omfatta en allt större del
av de lämnade bottenlånen.

För att man skall erhålla lägsta möjliga
kapitalkostnad i statsbelånat bostadshus,
och därmed kunna hyra ut
lägenheterna till lägsta hyror, fordras
normalbelåning, dvs. primärlån inom 60
procent av det av bostadsstyrelsen fastställda
avkastningsvärdet och sekundärlån
mellan 60 och 70 procent av nämnda
värde. Lån på dylika villkor lämnas
bl. a. av sparbankerna, generalpoststyrelsen
och försäkringsbolagen.

Stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna,
vilkas verksamhet i huvudsak
är förlagd till städer och köpingar,
har under senare tid kommit att spela
en allt större roll som kreditgivare vid
bottenbelåningen av flerfamiljshus. Enligt
för dessa institutioner gällande författning
prövas belåningsvärdena efter
andra normer än de som tillämpas av
t. ex. sparbankerna och generalpoststyrelsen.
Belåningen sker med primärlån
upp till 60 procent och sekundärlån
upp till 75 procent av det belåningsvärde,
»som institutionerna efter noggrann
värdering åsatt till bedömning
ifrågasatt objekt, därest inte taxeringsvärdet
är lägre»; i så fall skall taxeringsvärdet
följas.

Som skäl för denna ordning anföres
dels säkerheten gentemot föreningarnas
långivare, dels att det efter »noggrann
värdering» åsatta värdet skulle uttrycka
en mera exakt värdering än det av bostadsstyrelsen
framräknade avkastningsvärdet.

Mot det första skälet skall jag inte
göra några andra invändningar än att
det är fotat på strikt formella grunder

och att bostadsstyrelsen i sitt remissyttrande
angivit en möjlig väg att komma
förbi det utan att åsidosätta säkerhetsregeln.

Det andra skälet anser jag till stor
del faller bort genom att det av institutionerna
framräknade belåningsvärdet
i regel ligger mellan avkastningsvärdet
och taxeringsvärdet. Och då gäller taxeringsvärdet
som belåningsvärde för dem,
som anlitar stadshypoteks- och bostadskreditkassorna
för bottenlånegivningen.
Det blir sålunda taxeringsförfarandet,
som i detta fall blir avgörande för kapitalkostnaderna
i de nyuppförda husen.
Och även om man genom olika åtgärder
strävar efter en likformig taxering, så
vet vi hur svårt det är att uppnå en sådan.

För den lånesökande är detta inte bara
irrationellt utan han måste i motsats
till den som kan placera sina lån i sparbank,
försäkringsbolag eller liknande
skaffa fram ett dyrbart fyllnadslån mellan
sekundär- och tertiärlånen.

Motionens tanke är att man genom att
ansluta stadshypoteks- och bostadskreditkassornas
belåningsregler till dem
som tillämpas av övriga här aktuella kreditinstitut
skall få en likformig belåning
och därmed även likartade kostnader
och ytterst likartade hyror, oavsett vilken
kreditinstitution som lämnar bottenlån.
Det har tidigare i viss utsträckning
varit möjligt att lösa dessa problem
genom fördjupning av tertiärlånet, men
den möjligheten är nu mycket begränsad.

Även om utskottet inte velat gå oss motionärer
till mötes genom att förorda
en utredning om hur de berörda kreditinstitutionerna
bättre skall kunna fylla
sin uppgift på bostadskreditmarknaden,
har utskottet ändå tänt ett litet
hopp genom att medge att svårigheter
med anskaffande av fyllnadslån under
gällande bestämmelser har uppkommit.

Utskottet anser att en bättre samordning
mellan olika låneformer bör eftersträvas.
Det är också bostadsstyrelsens
mening. I ett yttrande över en framställning,
lik denna men riktad direkt

Fredagen den 22 april 1960 Nr 13

Om viss utredning angående stadshypoteks till

Kungl. Maj :t, säger nämligen bostadsstyrelsen
bland annat: Det vore
enligt styrelsens förmenande av stort
värde om stadsliypoteks- och bostadskreditföreningarna
finge rätt att lämna
underliggande kredit intill 70 procent
av fastställda avkastningvärden.

Det är också motionärernas mening.

Då utskottet till allra sist påpekar att
frågorna är föremål för Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet, och utskottet förmodar
att de i lämpligt sammanhang blir föremål
för utredning, så vill jag helt instämma
och hoppas att Kungl. Maj:t
skall finna det möjligt att snarast komma
med förslag till en förändring i den
riktning som anges i motionen.

I detta anförande instämde herrar
Thun (s) och Bergman (s).

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag vill bara med hänsyn
till min praktiska erfarenhet från
detta område ytterligare betona de synpunkter
som motionären här har lagt på
frågan.

Det nu rådande förhållandet är synnerligen
irrationellt, eftersom man har
en hel del olika värden att gå efter. På
grund av att de statliga kreditinstituten
—- bostadsstyrelse och länsbostadsnämnder
— tidigare har klarat svårigheterna
genom fördjupningar av de statliga t''ertiärlånen
har emellertid frågan inte aktualiserats
så mycket som den kommer
att göra nu, när det från bostadsstyrelsens
sida har sagts att några fördjupningar
i fortsättningen inte skall äga
rum, i varje fall inte i allmänhet.

Bankoutskottet ansluter sig i sitt yttrande
till de principiella motiveringar,
som styrelserna för hypoteksföreningar
och kreditkassor har anfört. Jag vill
emellertid påpeka, att dessa remissyttranden
bygger på rätt antikverade uppfattningar
om hur bostadsmarknaden
skall finansieras. Vi möter ju nu en helt
annan marknad än den som fanns när
dessa kreditinstitut startades. Och vad
säkerhetssynpunkten beträffar vill jag
framhålla att någon försvagning av garantierna,
därest man följer den linje

och bostadskreditföreningarnas verksamhet som

motionärerna antyder, helt enkelt
inte förefinns, eftersom man alltid har
att räkna med att de statliga lånen i säkerhetshänseende
kommer att ligga
ovanför de lån som det nu är fråga om.

En tänkbar väg som bankoutskottet
anvisar är ett statligt kreditgarantisystem,
men det är knappast troligt att man
kommer att vinna någon allmän anslutning
till ett sådant system. Skall man
vänta på den lösningen får man säkert
vänta länge.

Den andra av de två vägar, som bankoutskottet
anvisar, är att man möjligen
skulle kunna erhålla kommunal borgen
för det glapp i kreditgivningen som
uppkommer. Men även detta låter sig
knappast göra. Det är möjligt att kommunerna
är villiga att ikläda sig borgen
för sina egna företag, men det är knappast
troligt att de ikläder sig borgen för
enskilda företag, och dessa kanske har
större svårigheter att klara upp denna
kreditfråga än de av kommunerna ägda
företagen har.

Dessutom är ju kommunerna, höll jag
på att säga, varg i veum i förhållande
till kreditinstituten. Eftersom dessa är
tvingade att redovisa lån med kommunal
borgen såsom kommunlån vill de
inte dra på sig riksbankens missnöje
genom att engagera sig i alltför många
lån av detta slag.

De utvägar som bankoutskottet redovisar
för lösning av denna fråga är alltså
inte särskilt gynnsamma. Men jag är
i likhet med motionären glad över utskottets
positiva skrivning. Det skulle
naturligtvis ha varit av synnerligen stor
vikt om bankoutskottet i en skrivelse
hade kunnat underrätta Kungl. Maj :t om
sina egna synpunkter. Jag vet nämligen
inte hur stort intresset för en lösning av
denna fråga egentligen är hos Kungl.
Maj:t. Bankoutskottet ger inget besked
om huruvida utskottet har undersökt
den saken.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtande hemställt.

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Om vissa ändringar i lagen om

sterilisering

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i lagen
om sterilisering.

Första lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta motioner, nr 309
i första kammaren av herr Palme samt
nr 385 i andra kammaren av fru Sjövall.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
om möjligheterna till ändring av
steriliseringslagen i enlighet med vissa
i motionerna angivna riktlinjer.

I motionerna hade framställts önskemål
om ändringar i steriliseringslagen i
tre avseenden. För det första borde enligt
motionärerna en uppmjukning ske av
bestämmelsen om makes hörande i steriliseringsärenden.
Det andra önskemålet
från motionärernas sida var, att steriliseringslagen
borde utvidgas med en
möjlighet att på medicinska indikationer
kunna sterilisera män. Även frågan om
sterilisering av friska män med många
barn hade berörts i detta sammanhang.
Den tredje av motionärerna upptagna
frågan var, om icke samtliga steriliseringsärenden
— även sådana som byggde
på medicinsk indikation, när kvinnan
led av kroppslig sjukdom — borde
underställas medicinalstyrelsens prövning.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 309 och II: 385,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Palme
och Fagerström, fru Johansson, herr
Östrand, fru Löfqvist samt fröken Bergegren,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner I: 309 och II: 385 måtte -

1) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning av möjligheterna till
sådana ändringar i sterliseringslagen att
kravet å makes hörande i steriliseringsärenden
mildrades; och

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning av möjligheterna till
sådana ändringar i steriliseringslagen,
att sterilisering på medicinsk indikation
tillätes även för män; samt

B) att motionerna 1:309 och 11:385
i den mån de icke besvarats genom vad
reservanterna hemställt under A icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr PALME (s):

Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet
behandlar en mycket liten
fråga — liten i den meningen att ytterligt
få människor kan tänkas bli berörda;
det är mycket få fall där den
ifrågasatta lagändringen kan bli tillämpad.
Samtidigt gäller det en mycket stor
fråga, stor därför att denna lag ingriper
i för enskilda människor djupt personliga
förhållanden. Lagstiftningen på
området måste därför handhas med största
varsamhet och försiktighet; detta är
bl. a. skälet till att frågan är värd ingående
uppmärksamhet.

Eftersom detta utlåtande har nära
samband med första lagutskottets utlåtande
nr 25, som kommer närmast på
föredragningslistan, må det tillåtas mig
att delvis beröra även detta senare utlåtande.

Man har i Sverige ansett att sterilisering
bör bli föremål för lagstiftning.
Skälen härtill är delvis motstridande. Å
ena sidan har man ansett det vara ett
samhällsintresse att i vissa fall uppmuntra
sterilisering. Framför allt gäller
det sådana fall där s. k. eugenisk indikation
föreligger, d. v. s. där någon
kan antas genom arvsanlag på avkomlingar
överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan svår sjukdom. Den
s. k. sociala indikationen, dvs. när
någon är uppenbart olämplig att handha
vårdnaden om barn, är väl också motiverad
av ett sådant aktivt samhällsin -

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Om vissa ändringar i lagen om sterilisering

tresse. Å andra sidan har man i övrigt
ansett det vara ett intresse för samhället
att förhindra sterilisering. Den tillätes
endast i vissa strängt begränsade fall
då det gäller kvinnor, när s. k. medicinsk
indikation föreligger. Steriliseringen
företas då i syfte att förebygga
havandeskap, som kunde medföra fara
för kvinnans liv och hälsa.

Reservanterna ifrågasätter i och för
sig inte de allmänna principer som bär
upp denna lagstiftning, även om de teorier
som ligger bakom den eugeniska indikationen
stundom förefaller något tvivelaktiga
och i varje fall måste tillämpas
med utomordentlig varsamhet. Men
den tanke som ligger bakom motionen
och reservationen är att människorna
så långt det över huvud taget är möjligt
bör på eget ansvar avgöra djupt personliga
frågor av detta slag. Samhället bör
undvika att med sin tvångsmakt ingripa
reglerande i sådana strängt personliga
angelägenheter. Man kan säga att det
gäller ett frihetsproblem, som berör
människors rätt att i en ytterligt svår
situation själva välja sin väg. Samhället
skall inte påbjuda, föreskriva, ge order,
utan samhället skall — och detta är en
viktig uppgift — ge människor stöd och
hjälp i de svåra personliga avgöranden
det här gäller. Detta är den principiella
utgångspunkten för motionen.

En sterilisering förutsätter den berördas
eller berördes samtycke, men i vissa
fall när s. k. eugenisk indikation
föreligger kan sterilisering ställas som
villkor för tillstånd till abort. Det är
den frågan som beröres i utlåtandet nr
25. Frivilligheten kvarstår formellt, men
i realiteten försättes den abortsökande
i en tvångssituation. Samhället utnyttjar
på ett sätt kvinnans svåra belägenhet
till att söka framtvinga en av allmänna
skäl önskad sterilisering. En sak
är att denna bestämmelse i många fall
har en effekt rakt motsatt den eftersträvade
— för att undgå steriliseringen
underlåter kvinnan att genomgå
abort, också en abort som i och för sig
är önskvärd — men dessutom har lagstiftningen,
och det är kanske i detta
sammanhang väsentligare, ett drag av

utpressning som man inte kan finna
annat än otillfredsställande. I den norska
lagen, som är den modernaste på
detta område, har man helt tagit bort
detta villkor och säger direkt, att det
inte kan anses rimligt att från samhällets
sida uppställa ett sådant villkor.

Det är mycket glädjande att utskottet
enhälligt har förordat en undersökning
beträffande verkningarna av detta
villkor för att utröna behovet av en
lagändring.

Utlåtande nr 24, som nu föreligger
till behandling, gäller i första hand
möjligheterna till frivillig sterilisering
av män. Lagen tillåter ju sterilisering
på medicinska indikationer av kvinna
men inte av man. Det kan finnas fog
för denna allmänna princip i lagstiftningen,
men i praktiken leder den till
konsekvenser som i varje fall är tveksamma.
Motionärerna nämner två fall.
Det ena är då en kvinna av medicinska
skäl ej bör erhålla flera barn. Hon kan
exempelvis lida av en hjärtsjukdom eller
en blodtryckssjukdom, så att ett havandeskap
för henne skulle medföra
svåra risker. Av precis samma skäl kan
hon inte genomgå den i och för sig
rätt omfattande operation som en sterilisering
innebär. I de fall då det gäller
ett harmoniskt äktenskap där rätt
många barn kanske redan finns, bör
man enligt motionärernas mening kunna
överväga att ge makarna frihet att
efter eget avgörande och i samförstånd
bestämma, att mannen i stället skall
genomgå sterilisering. I USA förekommer
sterilisering under sådana förhållanden;
man har ingen lag som förhindrar den.
Men det är alldeles uppenbart att sådana
fall är ganska ovanliga.

Viktigare är det andra exemplet som
motionärerna nämner: äktenskap där

mannen är eller kan väntas bli arbetsoförmögen
på grund av en allvarlig
kronisk sjukdom. Eugeniska indikationer
för sterilisering av mannen föreligger
icke. Kvinnan i det äktenskapet
slits ned genom att hon dels skall sköta
barn och hushåll, dels vårda sin
sjuke man och dels kanske genom eget
arbete bidraga till familjens försörj -

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Om vissa ändringar i lagen om sterilisering

ning. I sådana fall har i praktiken sterilisering
medgivits kvinnan. Man har
sagt att hon på grund av sin stora arbetsbörda,
som i första hand är en följd
av mannens sjukdom, blivit så svag att
hon kan steriliseras på s. k. medicinska
indikationer. Då har emellertid den frågan
ställts, om man inte borde överväga
en lagändring som gör det möjligt att
mannen genomgår sterilisering för det
fall att makarna efter moget övervägande
kommer fram till slutsatsen att
detta med hänsyn till dem själva och
deras familj framstår såsom rimligt. Utskottsmajoriteten
har gått emot tanken
på en sådan lagändring.

Det har anförts i debatten att det på
grund av de konsekvenser som en sterilisering
har för människorna, inte
minst psykiskt, kan vara tveksamt att
utvidga möjligheterna till en sterilisering.
Jag vill starkt understryka att reservanterna
inte på något sätt har eftersträvat
en utvidgning av möjligheterna
till sterilisering. Det är ju tvärtom så
att i de fall, där redan indikationer för
en sterilisering föreligger, skall man
kunna tänka sig att makarna medges
tillstånd att mannen steriliseras i stället
för kvinnan. Det kan hävdas att en
lagändring skulle leda till större restriktivitet
i tillämpningen genom att
då hela familjesituationen och kanske
även mannens situation drogs in i sammanhanget;
kvinnan fick större möjlighet
att motstå eventuell press från mannens
sida att genomgå sterilisering. I så
fall skulle resultatet bli en minskad omfattning
av steriliseringen.

Utskottet har motiverat sitt avslag
med att säga, att den direkt utlösande
orsaken till sterilisering är hustruns belägenhet.
Detta är formellt alldeles riktigt,
men med förlov sagt tycker jag att
det vittnar om ett något juristeristiskt
betraktelsesätt och påminner om den
gamla definitionen på en advokat som
en person som inte tillåter sina klara
tankar konfunderas av onödig kontakt
med den praktiska verkligheten. Kvinnans
belägenhet har nämligen i sin tur
en orsak, och orsaken är att hon på
grund av mannens sjukdom har blivit

nedsliten av den stora arbetsbördan.
Vidare hör vi uppmärksamma det faktum,
att hennes belägenhet också är en
följd av att makarna kan erhålla barn
tillsammans, en omständighet som den
manliga parten också kan tänkas ha någon
del uti.

I debatten har framförts ett annat
argument mot motionerna. Man har sagt
så bär: Tänk er en man som är ung
och frisk och sund. Han gifter sig med
en kvinna som är sjuk och som ej kan
tillåtas få barn av medicinska skäl. Mannen
uppoffrar sig för kvinnan genom att
låta sterilisera sig. Sedan avlider kvinnan,
och mannen kanske vill gifta om
sig. Då är han i den situationen att han
inte kan alstra barn. Dylika fall, anser
man, skulle kunna uppstå efter en lagändring.

Exemplet är enligt min mening fullkomligt
orealistiskt, därför att i ett fall
som detta skulle säkerligen icke sterilisering
medges. Det är ju direkt förutsatt
i motionen att det skall vara fråga
om äldre personer och om äktenskap
där det redan finns åtskilliga barn. Av
den omsorgsfulla statistik, som utskottet
sammanställt, framgår att de flesta
steriliseringsfallen utgöres av kvinnor i
fyrtioårsåldern, som genomgått fyra förlossningar
tidigare. Det anförda exemplet
är alltså helt orealistiskt, ett sådant
fall skulle icke uppkomma i praktiken.

Det är emellertid intressant att vända
på det argumentet och säga: Tänk
er det motsatta fallet. En ung och frisk
och sund kvinna gifter sig med en sjuk
man, hon får dra den stora arbetsbörda
som uppstår genom mannens sjukdom.
Hon slits ned och erhåller tillstånd
till sterilisering genom en hårdragning
av svaghetsvillkoret. Sedan avlider
mannen, och kvinnan kanske vill
gifta om sig. Men då är hon i den situationen
att hon icke kan alstra barn.

Skillnaden mellan dessa två exempel
är endast den, att det första är helt orealistikt,
medan det andra är realistiskt
och faktiskt förekommer i verkligheten
och kan tänkas förekomma även i framtiden,
om lagen får förbli oförändrad.

Skillnaden är vidare den, att det förs -

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Om vissa andringar i lagen om sterilisering

ta fallet -— det orealistiska fallet — tydligen
har upprört utskottet, medan det
andra — det realistiska fallet — av utskottet
tagits med jämnmod. Jag kan inte
underlåta att säga att i detta argument
finns det skymten av en olikhet
i fråga om synen på könen och en olikhet
i värderingen av mannen i äktenskapet
och av kvinnan i äktenskapet,
som jag finner djupt stötande och otidsenlig.

Utskottet har rådfrågat mycken sakkunskap
i denna fråga. Motionerna har
gått ut på remiss till ett mycket stort
antal myndigheter. Samtliga dessa sakkunniga
instanser har tillstyrkt motionerna,
dvs. att en utredning skall företagas.
Det är fallet med medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen och medicinska
fakulteten vid universitet i Lund. Dessutom
har yttrat sig Sveriges läkarförbund,
Svensk kuratorsförening, Riksförbundet
för sexuell upplysning, FredrikaBremer-förbundet,
Sveriges husmodersföreningars
riksförbund och Yrkeskvinnors
samarbetsförbund. Dessa har olika
synpunkter. De lägger olika tyngd i
kravet på en lagändring. Vissa tillstyrker
direkt, andra är tveksamma, men
de har en sak gemensamt: de tillstyrker
motionernas krav på en utredning.
Utskottsmajoriteten fäster inte något avseende
vid dessa sakkunniginstanser,
utan motionerna avstyrks. Jag kan i och
för sig helt förstå om utskottsmajoriteten
är tveksam om en lagändring. Det
är en sak. Här begärs ju inte att utskottet
skall ta ställning, det begärs
inte att utskottet skall ändra sig. Det
begärs endast att utskottet skall vara
med om en utredning av huruvida en
ändring av lagen kan tänkas vara motiverad.

Jag kan inte undgå att göra den reflexionen
att utskottet påtar sig ett ganska
stort ansvar gentemot de enskilda
människor som här är berörda, när
det avvisar en noggrann och omsorgsfull
prövning av en fråga som -så djupt berör
enskilda människors möjligheter till
välfärd och harmoni och deras möjligheter
att 1 en svår situation själva forma
sin tillvaro.

Härmed, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Häri instämde fru Wallentheim (s):

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag skall börja med att
instämma med herr Palme i hans första
uttalanden om att man bör visa den allra
största varsamhet och försiktighet då
det gäller sådana här ingrepp i människornas
personliga förhållanden. En
sterilisering innebär ju en stympning
av en människa, och respekten för individen
kräver att en sådan åtgärd inte
tillgrips förrän den är absolut nödvändig.
Det bär också visat sig att sterilisering
kan föra med sig åtskilliga psykiska
skador, och därför bör man vara
varsam innan man på något sätt medverkar
till att ett steriliseringsingrepp
företas.

Herr Palme berörde inte den första
punkten i reservationen, och i den delen
kan det ju tyckas vara ganska liten
skillnad i ståndpunkterna mellan utskottet
och reservanterna. Skillnaden är
egentligen bära om make skall beredas
tillfälle att yttra sig eller icke, om hustrun
under hemskillnad har blivit gravid
med annan man. Utskottet har inte
funnit skäl för någon utredning. Man
kan ju tycka att det är onödigt att mannen
i sådana fall blir underrättad om
hustruns ansökan om sterilisering, men
återigen är ju hemskillnaden inte något
definitivt, utan det finns möjlighet för
makarna att återuppta sammanlevnaden,
och då har utskottet ansett att mannen
i alla fall bör vara underrättad om att
hustrun begärt att bli steriliserad.

Man kan också i likhet med kuratorsföreningen
ifrågasätta lämpligheten av
att över huvud ta upp frågan om sterilisering
under hemskillnad. Ofta befinner
sig då kvinnan i en psykiskt så påfrestande
situation att hon kanske inte är i
stånd att bedöma hur hon senare kommer
att reagera inför ett så definitivt
ingrepp. Dessutom finns möjlighet under
hemskillnadstiden att kvinnan, om
hon absolut inte vill ha mannen underrättad,
kan få ett ingrepp gjort på ett

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Om vissa ändringar i lagen om sterilisering
s. k. tvåläkareintyg, dvs. två läkare
kan medge sterilisering på medicinska
indikationer. Vi har ansett att den utvägen
bör vara tillräcklig och att det
inte behövs någon särskild utredning på
den punkten.

Huvudfrågan som herr Palme tog upp
gäller däremot om sferiliseringslagen
bör utvidgas med en möjlighet att på
medicinska indikationer sterilisera män.
Herr Palme åberopar remissmyndigheternas
positiva inställning, och det är
riktigt att myndigheterna tillstyrkt en
utredning, men flera av dem ställer sig
i alla fall tveksamma till den fråga det
närmast gäller, nämligen sterilisering av
mannen på grund av hustruns sjukdom
eller svaghet.

Medicinska fakulteten i Lund t. ex.
anser det tveksamt om det är riktigt att
medge sterilisering av en frisk gift man
i stället för av den sjuka hustrun, och
kuratorsföreningen uttalar i princip att
»lagen ej bör medge sterilisering av
frisk man då medicinsk kontraindikation
föreligger hos hans hustru». Utskottet
hade den här frågan uppe redan år
1955 och ansåg då liksom nu att makarna
måste betraktas som två självständiga
och av varandra oberoende individer.
Att företa en operation på mannen i det
fall han är fullt frisk men hustrun är
sjuk och inte orkar med en steriliseringsoperation
förefaller inte riktigt.

Herr Palme säger att det är orealistiskt
att tänka sig att mannen senare i
livet kunde komma i en situation då han
skulle komma att ångra ett ingrepp som
är gjort på honom. Jag kan inte förstå
varför det är mera orealistiskt att tänka
sig att mannen kan komma i en sådan
situation. Hustrun kanske går bort tidigt
och han vill gifta om sig. Då är lian
väl i samma situation som den unga
hustrun i herr Palmes andra exempel
skulle vara i efter mannens bortgång,
om hon ville gifta om sig. Jag tycker
liksom många andra — dit hör även remissmyndigheter,
bl. a. Yrkeskvinnors
samarbetsförbund — att det är felaktigt
att företa en steriliseringsoperation på
hustrun på grund av mannens sjukdom
eller svaghet, lika väl som jag tycker

att det är olämpligt att göra en sådan
operation på mannen på grund av hustruns
sjukdom. Makarna är ju i alla fall
oberoende individer, och man vet inte i
vilka situationer de senare i livet kan
komma. I det fall att hustruns utmattningstillstånd
är orsakat av mannens alkoholism
eller hans invalidiserande
psykiska sjukdom — något som mycket
ofta är fallet i praktiken — kan sterilisering
av honom ske på eugeniska eller
sociala indikationer, om han går med
på den. Problemet är ju i allmänhet att
få mannen att gå med på ingreppet. Det
är inte så vanligt att en man frivilligt
underkastar sig en steriliseringsoperation,
och jag tror inte att den lagändring,
som herr Palme och motionärerna
här ifrågasätter, skulle leda till en tilllämpning
av större omfattning i praktiken.

Medicinalstyrelsen har i sitt remisssvar
yttrat sig om det fallet att det föreligger
medicinska indikationer hos mannen.
Om han t. ex. har en svår tuberkulos
och hustrun på grund därav har
blivit utsliten, skulle man kunna tänka
sig en sterilisering av honom. Medicinalstyrelsen
fortsätter: »Båda makarna äro
emellertid, om man bortser från mannens
invaliditet, socialt värdefulla medborgare
och barnen intelligenta och välartade,
varför det ur samhällets synpunkt
måste beklagas, om äktenskapet i
fortsättningen skulle bli sterilt.» Här är
medicinalstyrelsen alltså inte entydigt
positiv till den ifrågasatta utvidgningen
av steriliseringslagen.

Utskottet har inte velat tillstyrka en
utredning, då denna skulle kunna medverka
till en utvidgning av steriliseringslagen
och dess tillämpning. Utskottet har
inte ansett att det finns någon anledning
att utvidga lagens tillämpning, och
har samma ståndpunkt som det hade till
samma fråga år 1955.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PALME (s):

Herr talman! På ett sätt är jag mycket
glad och tacksam över fru Gärde Wide -

Fredagen den 22 april 19G0

Nr 13

Om vissa ändringar i lagen om sterilisering

mars anförande, eftersom det ju till stora
delar innebar ett helhjärtat stöd för
reservationen. Jag återkommer strax till
det.

Vad först beträffar frågan om makens
hörande när det gäller ansökan om hustruns
sterilisering under hemskillnadsåret
så är det riktigt att meningsskiljaktigheterna
därvidlag inte är så stora.
Vad reservanterna förutsätter är endast
att man skall undersöka, om inte lagens
formulering »mannen skall höras» borde
utbytas mot »mannen må höras», vilket
flertalet remissinstanser tycks anse
vara i och för sig berättigat, då man
därigenom får en möjlighet att tillämpa
lagen med större smidighet.

När fru Gärde Widemar sedan övergick
till frågan om steriliseringslagen
argumenterade hon mot reservanterna
endast med användande av det ena, betydligt
mindre sannolika och därmed
mindre betydelsefulla exemplet, nämligen
en sterilisering av friska män med
många barn. Det är riktigt att en del
remissinstanser har varit tveksamma på
den punkten, och i och för sig kan jag
förstå det. Jag skulle därför vara villig
att strama åt skrivningen i det avseendet,
om det hade funnits en möjlighet
till det.

Däremot gick fru Gärde Widemar inte
alls in på den fråga som är den centrala
i detta sammanhang, nämligen när
mannen är sjuk och kvinnan primärt
frisk men genom mannens sjukdom nersliten,
så att hon genom en hårdragning
av svaghetsindikationen kan erhålla
sterilisering. I det speciella fallet citerar
fru Gärde Widemar vad yrkeskvinnorna
har sagt: »Att sterilisera en hustru,
vars svaghet är förorsakad av mannens
sjukdom, genom en hårdragning
av svaghetsindikationer för kvinnan, är
enligt förbundets mening stötande.» Detta
citerar fru Gärde Widemar med gillande.
Jag förstår inte hur fru Gärde Widemar
därefter kan underlåta att ansluta
sig till reservationen.

På er. punkt har medicinalstyrelsen
varit tveksam mot en lagändring. Det
gäller det fall, som styrelsen nämner,
att mannen har lungtuberkulos och att

det är beklagligt om en sterilisering
måste företagas, ty det gäller två i och
för sig värdefulla individer. Men hur
ligger det till för närvarande? Jlur är
det om hustrun har lungtuberkulos eller
polio eller motsvarande? Jo, då har man
ingen annan möjlighet än att sterilisera
kvinnan. Det är alltså bara en tilllämpning
på båda könen av samma regel,
som här är ifrågasatt.

Sedan måste jag återigen ta upp frågan,
om det nu giiller en utvidgning av
steriliseringslagen eller ej. Vi har mycket
bestämt hävdat att det inte är fråga
om någonting sådant. I en situation, där
en steriliseringsindikation ändå föreligger,
skall en möjlighet föreligga till valfrihet
för makarna själva när det gäller
vilken av dem som skall genomgå steriliseringsoperation.
Vi tror att det kommer
att bli en restriktivare prövning av
steriliseringarna, när det finns möjlighet
för båda makarna att bli steriliserade,
vilket stärker kvinnans position.
Utskottsmajoriteten tror men har inte
kunnat anföra något som helst belägg
eller några sannolikhetsskäl för att det
kommer att bli fråga om en utvidgning
av steriliseringen.

Herr talman! Jag vill härmed än en
gång yrka bifall till reservationen.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Enligt min uppfattning
är det felaktigt om en kvinna steriliseras
på grund av mannens sjukdom. Om
herr Palme vill veta hur jag tycker att
man skall göra i dylikt fall, så bör man
inte alls företa sterilisering. I det fall
att en kvinna av medicinska skäl steriliseras
på grund av egen sjukdom, t. ex.
polio, så sker det på grund av att hon
inte orkar med ett havandeskap. Detta
skäl kan inte anföras för mannen.

Jag tycker att tanken att sterilisera
en frisk man med många barn är stötande,
och som jag sade från början kan
jag inte förstå annat än att en sådan
utvidgning av lagens tillämpning skulle
leda till eu ökning av antalet steriliseringsingrepp.
Eftersom det numera börjar
bli allt större tveksamhet i fråga om

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Om vissa ändringar i lagen om sterilisering

sterilisering på grund av de följdverkningar
som kan uppstå i form av psykiska
skador bör man vara mycket försiktig
när det gäller att utvidga möjligheterna
till sterilisering.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Herr Palme talade
varmt och känslosamt för bifall till reservanternas
yrkande.

Han nämnde bl. a. att utskottsmajoriteten
tog på sig ett stort ansvar då
den sökte hindra en utredning i berörda
avseende. Man fick närmast den uppfattningen
att vad som nu skulle utredas
var nya synpunkter som inte på något
sätt varit prövade och som utskottsmajoriteten
inte ville att man skulle
pröva. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att när nu gällande bestämmelser
antogs, föregicks detta av en
noggrann utredning, där alla de synpunkter
som nu har framförts, prövades,
vägdes och avvisades. Därefter har
frågan varit föremål för behandling här
senast 1955, då samma synpunkter återigen
prövades. Jag tror inte att utskottsmajoriteten
är riktigt så ansvarslös, som
herr Palme vill göra gällande, då den
inte vill gå med på en förnyad utredning.

Sedan hänvisade herr Palme till att
samtliga remissinstanser tillstyrkt en utredning.
I detta sammanhang är herr
Palme emellertid inte riktigt välunderrättad.
Jag vill erinra om att enligt motionerna
föreligger tre olika yrkanden
dels om makes hörande när det gäller
sterilisering av gift kvinna, dels om
möjlighet att sterilisera män på medicinska
indikationer, dels att de nuvarande
s. k. tvåläkarefallen skall prövas
av medicinalstyrelsen. Remissinstanserna
tillstyrker som sagt utredning om några
av de förslag som är upptagna
i motionerna, men om herr Palme ger
sig tid att granska yttrandena noggrant,
så finner han att remissinstanserna är
mest positiva i de avsnitt som herr
Palme tar avstånd ifrån i sin reservation.
Därför tror jag att vi kan av -

stå från att alltför mycket hänvisa till
remissinstanserna i detta fall.

Jag nämnde i vilka fall som motionärerna
ställde yrkanden. Reservanterna
ansluter sig endast helt när det gäller
det ena fallet, att sterilisera män på
medicinska indikationer. Man ansluter
sig endast i begränsad omfattning till
kravet på ökade möjligheter att uraktlåta
höra make i samband med sterilisering
av gift kvinna. Man ansluter sig
härtill endast i det fall att sterilisering
begärs under hemskillnadsår och kvinnan
är gravid med annan man än den
hemskilde maken och endast i det fall
att sterilisering i samband med abort
är motiverad av medicinska skäl. Då
vill jag här rent allmänt säga som utskottets
ärade ordförande sade, att man
väl bör vara betänksam om man skall
medge sterilisering under ett hemskillnadsår.
Men bortsett från detta vill
jag erinra om att enligt nödfallsparagrafen
kan sterilisering äga rum av
kvinna utan mannens hörande. Då kvarstår
alltså inte så särskilt mycket i detta
avseende av reservanternas yrkanden
utöver vad som redan är tillåtet enligt
gällande rätt.

Den stora tvistefrågan är möjligheten
att sterilisera män på medicinska
indikationer. Sterilisering kan äga
rum på tre olika indikationer: eugeniska
indikationer, sociala indikationer och
medicinska indikationer. I de två förra
fallen kan såväl män som kvinnor erhålla
sterilisering, i det senare fallet
endast kvinnor. Jag vill gärna ansluta
mig till herr Palmes varma tal om likställighet
mellan män och kvinnor, men
det finns en viss gräns, där man inte
kommer längre. Hur stor viljan till likställighet
könen emellan än må vara,
kan männen ändå inte bli gravida. Det
är detta det rör sig om här. Det gäller
att hindra graviditet hos en sjuk människa.
Mannen kan emellertid inte bli
gravid, om han är aldrig så dålig, och
detta är väl orsaken till att man inte
har medgivit sterilisering av män på medicinska
indikationer. Nu talar herr
Palme här om att om mannen är sjuk
kan kvinnan bli utsliten, och därför

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Om vissa ändringar i lagen om sterilisering

skulle det vara motiverat att sterilisera
mannen, så att kvinnan inte skulle behöva
bli gravid. Det är ett resonemang
som skulle lia gjort sig bra på 1930-talet,
men det gör sig inte lika bra i vårt
mera moderna Socialsverige, där det
otvivelaktigt finns möjlighet att ge stöd
åt familjer i sådana fall som herr Palme
tog upp, utan att man skall behöva
tillgripa stympning av människokroppen.

Så är det andra synpunkter som kommer
in i bilden i detta sammanhang. Jag
vill först säga, vilket vi alla är medvetna
om, att sterilisering som regel är
en åtgärd för återstående del av livet.
Jag skulle därför kunna förstå herr Palmes
varma tal för likställighet mellan
två makar, om äktenskapet vore evigt,
men vi vet att det inte är det. Vi vet
att det förekommer både dödsfall och
skilsmässor, och i dylika fall kan mannen
vara steriliserad för hela livet. Han
kan inte gärna ingå nytt äktenskap —
och steriliseringen har inte vidtagits för
att skydda hans hälsa.

Det är en annan sak som man inte
får helt se bort ifrån, nämligen verkningarna
av en sterilisering. Utskottets
ärade ordförande nämnde, att det kan
bli psykiska svårigheter för båda könen
efter en sterilisering, främst på
grund av att situationen efteråt kan ändras
och man ångrar att en så drastisk
åtgärd som sterilisering vidtagits. Detta
är mera beaktansvärt när det gäller
män än när det gäller kvinnor, därför
att det finns en viss möjlighet till resterilisering
för kvinnorna. Det har förekommit,
att en steriliserad kvinna blivit
resteriliserad och därefter fått barn.
Hittills har det emellertid inte förekommit,
att en man kunnat resteriliseras,
utan för hans vidkommande blir steriliseringen
en åtgärd för livet.

Utöver de psykiska besvären för båda
könen kan en sterilisering medföra fysiska
besvär för mannen, men sådana
torde icke uppkomma för kvinnan. Herr
Palme tittar förvånad, men jag rekommenderar
honom att noggrant studera
fallen. I verkligheten ligger det till så,
att det på grund av de båda könens oli 3

Första kammarens protokoll 1960. Nr 13

ka kroppskonstitution lättare blir stockningar
med därav följande buksmärtor
för mannen än för kvinnan.

Herr talman! Jag tror inte att utskottsmajoriteten
är så ansvarslös som kunde
framgå av herr Palmes första anförande.
Tvärtom tror jag, att utskottsmajoriteten
noggrant har prövat denna fråga
och kommit fram till att en utredning
endast skulle bli en utredning för
utredningens egen skull. Den skulle bara
resultera i att man fann de nu gällande
bestämmelserna väl motiverade.

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till fru Gärde Widemars yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag har aldrig gjort gällande,
att utskottsmajoriteten skulle vara
ansvarslös. Jag har däremot sagt, att
den åtar sig ett tungt ansvar genom att
mot samtliga remissinstanser motsätta
sig en noggrann prövning av de bestämmelser
som nu gäller.

Jag har också läst remissyttrandena
noggrant. Det var ett av motionsyrkandena
som några remissinstanser gick
emot — det gällde tvåläkarintygen. Motionärerna
släppte detta yrkande. Det
förekommer inte i reservationen, utan
där tas endast upp sådant som alla remissinstanser
har tillstyrkt.

Herr Ahlkvist talade som om jag hade
lagt upp frågan såsom en fråga om likställighet
mellan könen. Det är ett ord
som över huvud taget inte förekommit i
mitt anförande. Jag sade att några av
de argument som framförts mot en utredning
av denna fråga är sådana, att
de blottar en skillnad i värderingen av
mannen i äktenskapet och kvinnan i äktenskapet,
som jag tycker är stötande.
Det är mycket lätt att argumentationen
blir sådan. Jag tycker närmast att herr
Ahlkvist i fråga om känslosamhet överträffade
vad jag kunde prestera. Han
sade att äktenskapet inte varar för livet.
Om en man blir steriliserad kan han
sedermera inte alstra barn, om äktenskapet
skulle upplösas och han skulle
gifta sig på nytt. Men i exakt samma si -

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Om vissa ändringar i lagen om sterilisering
tuation hamnar kvinnan, och det tar
utskottet med jämnmod.

I debatten har man sagt att man helst
inte alls skulle tillgripa sterilisering på
grund av svaghetsindikation om en ursprungligen
frisk kvinna gifter sig med
en sjuk man. Egentligen skulle man
inte alls vilja medge att hon fick sterilisering,
men det problemet gör utskottet
ingenting åt och yttrar sig över
huvud taget inte om den frågan. Kvinnans
situation måste väl emellertid i
ett sådant här fall vara minst lika ömmande
som mannens.

Det enda som vi här kräver är att
samhället med bibehållande av den allmänna
målsättningen att söka nedbringa
antalet steriliseringsfall bör utnyttja sin
tvångsmakt med försiktighet. Mogna människor
bör såvitt möjligt själva få i samråd
söka komma fram till vad som är
bäst för dem. Om i något fall makarna
skulle komma till klarhet om att det just
på grund av mannens sjukdom är bättre
att mannen steriliseras än kvinnan,
bör en sådan sterilisering också få
verkställas. Jag har inte alls hävdat,
att likställighet mellan könen i detta
fall skulle vara fullständig.

Det är alldeles riktigt som herr Ahlkvist
påpekar, att endast kvinnor kan bli
gravida, men mannen medverkar ju ändå
i någon mån. När man hör herr Ahlkvist,
får man nästan tanken, att det fortfarande
förekommer jungfrufödslar i det
svenska samhället.

Det är i och för sig ett starkt argument
från herr Ahlkvists sida, att utskottet
år 1955 hade denna fråga till
behandling och då avvisade en motion.
Man finner också att utskottet bara
skrivit av vad som sades 1955. Å andra
sidan vore det väl bra dystert, om vi
människor aldrig skulle få ändra oss.
Här är det för övrigt inte fråga om en
ändring utan endast om en förskjutning
i vår uppfattning så långt, att vi
vill att frågan undersökes och prövas
på nytt. Det har ju bl. a. skett en förskjutning
i synen på hela steriliseringsfrågan
på två sätt. För det första är man
nu mycket mer tveksam jämfört med
tidigare när det gäller att av eugeniska

skäl sterilisera folk, tv man har i praktiken
dystra erfarenheter av att sterilisering
har företagits av sinnesslöa och
sinnessjuka i fall där det senare visat
sig, att ingreppen gjorts utan ordentlig
prövning och egentligen icke borde ha
företagits. För det andra har det skett
en ändring i synsättet så till vida, att
man fått en bättre insikt om de psykiska
verkningarna av sterilisering. Vetenskapen
står inte stilla på detta område.
Utgångspunkterna för bedömningen av
sterilisering förändras. Det är bara första
lagutskottet, som tycks stå stilla.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Herr Palme gjorde sig
lustig över mitt påpekande, att karlar
inte kan bli gravida. Jag vill med anledning
härav bara helt kort fråga herr
Palme — när det nu görs gällande
att det skulle vara en garanti att kvinnan
inte blir gravid, om mannen steriliseras
— om det aldrig förekommit, att
en kvinna blivit gravid med annan än sin
make.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 25, i anledning
av väckta motioner om viss ändring i
lagen om avbrytande av havandeskap,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utåtande nr 21, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om mopeder
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner,

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Om viss översyn av byggnadslagstiftningen

bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om renmärken,
m. m.; och

nr 15, i anledning av motioner om
ändringar i lagen om ersättning för mistad
fiskerätt m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om viss översyn av byggnadslagstiftningen Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av motioner
om viss översyn av byggnadslagstiftningen.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta till lagutskott
hänvisade motioner, nr 130 i första kammaren
av herr Sveningsson m. fl. och nr
150 i andra kammaren av herr Bohman
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en
översyn snarast möjligt av byggnadslagstiftningen
i syfte att skapa större rättssäkerhet
på detta område.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 130 och II:
150, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson, Schött, Munktell, Nyberg.
Grebäck och Bengtsson i Göteborg, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:130 och 11:150 hos Kungl. Maj:t
anhålla om översyn snarast möjligt av
byggnadslagstiftningen i syfte att skapa
större rättssäkerhet på detta område.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Vårt samhälle har blivit
alltmer komplicerat, och förhållandena
på olika områden regleras av en alltmer
komplicerad lagstiftning. Typisk är
byggnadslagstiftningen, som dessbättre
i fjol blev föremål för en välbehövlig
modernisering resulterande i både en
lag om ändring i byggnadslagen och en
ny byggnadsstadga. De nya bestämmelserna
syftar i första hand till att minska
författningsmaterialet och till att
uppnå förenklingar i handläggningen av
byggnads- och planläggningsärendena.
Alla hoppas vi att de nya bestämmelserna,
som träder i kraft den 1 juli i år,
skall visa sig motsvara förväntningarna
i dessa avseenden.

Enligt motionärernas och utskottsreservanternas
uppfattning borde emellertid
byggnadslagstiftningen nu överses
i ett helt annat avseende, nämligen ur
rättssäkerhetssynpunkt. Utskottet i dess
helhet konstaterar, att konflikter mellan
samhället och de enskildas intressen
uppstår allt oftare och i alltmer varierande
former, varför stora krav måste
ställas på byggnadslagstiftningen, som
skall ange riktlinjerna för avvägningen
mellan allmän och enskild rätt. Utskottsmajoriteten
ifrågasätter emellertid,
huruvida den av motionärerna föreslagna
översynen är påkallad, och anser, att
den i vart fall icke bör vidtagas, förrän
praktiska erfarenheter vunnits av den
nya lagstiftningen.

Vi reservanter — representanter för
folkpartiet, centerpartiet och högern —
är däremot så övertygade om behovet av
denna översyn och finner den så angelägen,
att vi förordat bifall till motionärernas
hemställan, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en översyn snarast möjligt av byggnadslagstiftningen
i syfte att skapa större
rättssäkerhet på detta område.

Herr talman! Under åberopande av
vad jag här anfört och under hänvisning
till innehållet i reservationen ber jag
att få yrka bifall till densamma.

I detta anförande instämda herr Ge.zelius
(h).

Nr 13

Fredagen den 22 april 19G0

Om viss översyn av byggnadslagstiftningen

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! I egenskap av motionär
i denna fråga kunde jag ha nöjt mig
med att instämma i vad herr Sehött har
sagt och i det yrkande han har framställt.
Jag vill dock bara med några få
ord ytterligare understryka att motionärerna
här ansett att i såväl nu gällande
byggnadslag som i den byggnadslag som
gäller från den 1 juli i år är den enskildes
rätt inte tillräckligt beaktad och
att det måste vara angeläget att det på
detta område skapas större rättssäkerhet.
Vi har i de motioner, som är behandlade
i detta utskottsutlåtande, försökt
att fästa uppmärksamheten på de
förhållanden, som enligt vår mening inte
är tillfredsställande.

Ingen kan väl påstå annat än att
1947 års byggnadslag givit mycket stora
befogenheter åt kommunerna och det
allmänna att besluta och bestämma när
det gäller byggnadsplanering och upprättande
av stadsplaner och byggnadsplaner.
Man har såväl i 1947 års lag
som när det gäller de ändringar riksdagen
beslutade förra året tänkt mera på
det allmännas och kommunernas intressen
än på de enskildas intressen i
dessa frågor. Kommunernas uppgifter
på byggnadsområdet har också blivit
allt större på grund av den stora folkomflyttning
som sker här i landet genom
att människorna i allt större utsträckning
lämnar landsbygden och
tränger sig samman i städer och samhällen.
När det blivit på det sättet anser
utskottet bara att samhället måste
ha större möjligheter att ingripa i den
enskildes handlingsfrihet. Byggnadslagstiftningen
ger ofrånkomliga möjligheter
till mycket betydande ingrepp
i den enskildes äganderätt och bestämmanderätt.
Det kan nog sägas att den
enskilde sällan har så litet att säga till
om som just när det gäller frågor av detta
slag, och många äro de som har anledning
att känna oro och bekymmer
för hur deras äganderätt blir respekterad.
Jag tycker här att samhället borde
ha skyldighet att i överensstämmelse
med allmänna rättsgrundsatser hålla
fastighetsägare och enskilda skades -

lösa, vilka genom byggnadsplanering
förlorat förfoganderätten över sin egendom
eller fått denna rätt avsevärt inskränkt.
I varje fall anser vi att man
behöver bättre klarlägga vad som är
den enskildes rätt, tv det finns härvidlag
en betydande osäkerhet och ovisshet.
Nog borde man kunna nå fram till
en ordning, där den enskilde inte i en
sådan omfattning som nu är fallet behövde
känna sin rätt hotad.

I såväl motionen och utskottets utlåtande
som i reservationen återges vad
tredje lagutskottet uttalade år 1954 med
anledning av de motioner som då förekom
i dessa frågor. Man gjorde den
gången från utskottet bl. a. följande uttalande:
»Självfallet bör därvid tillses
att rättskänslans krav samt den enskildes
rättssäkerhet inte trädes för när.»
Detta uttalande är, kan det tyckas, ett
löfte som det nu vore lämpligt att infria,
men det vill utskottets majoritet
inte vara med om. Utskottet gör dock
inte något försök att förneka att det
här kan bli kollisioner mellan olika
intressen, som många gånger kommer
i konflikt med varandra.

Det skall villigt erkännas att kommunerna
och det allmänna måste ha vissa
befogenheter när det gäller byggnadsplanering,
upprättande av stadsplaner
och byggnadsplaner, och att avvägningen
här mellan enskilt och allmänt intresse
är en svår fråga.

Man verkar inte heller från utskottsmajoritetens
sida så alldeles säker på
att det inte här kan förekomma sådana
förhållanden som det finns anledning
att uppmärksamma. Men man menar att
om dessa frågor framdeles bör bli föremål
för utredning, bör detta icke ske
innan man fått erfarenheter av byggnadslagen
i den form den skall tillämpas
efter den 1 juli i år. Man bör, anser
utskottet, invänta resultatet av den bearbetning
av materialet från expropriationsmålen
under tiden 1951—1960 som
nu sker. Ja, aldrig saknas det motivering
för ett avslag på en motion och ett uppskov
med vad som föreslås. När inte
viljan är med, då vill man så gärna
vänta och se tiden an.

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Om viss översyn av byggnadslagstiftningen

Även om inte utskottets majoritet liar
bifallit motionen om utredning av dessa
rättssäkerhetsfrågor, så kan jag ganska
långt vara till freds med att så pass
många av reservanterna som fallet är
har gått på bifall till vad motionärerna
föreslagit och mycket grundligt och utförligt
i reservationen motiverat sin
uppfattning. Blir det inte bifall i dag,
bör utsikter föreligga att vinna bifall
vid ett framtida tillfälle då dessa förslag
om större rättssäkerhet och klarare
bestämmelser i vår byggnadslagstiftning
på nytt kommer att läggas fram.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Såväl motionärerna som
reservanterna har lagt särskild vikt vid
frågan om den enskildes rätt, om rättssäkerheten,
och gör gällande, att den
frågeställningen inte var uppe, då riksdagen
i höstas antog den nya byggnadslagen.
Det är i själva verket en felaktig
uppfattning som motionärerna och reservanterna
här utgår ifrån. Det konstateras
i det föreliggande utskottsutlåtandet:
»Frågan om den enskildes rätt
var vid ärendets behandling i riksdagen»
— alltså vid 1959 års riksdag —
»föremål för särskild uppmärksamhet.
Tredje lagutskottet anförde sålunda i
sitt utlåtande» -— således år 1959 —
bl. a.: »Propositionen synes för flertalet
fall innebära en lycklig avvägning
mellan de motsatta intressen, som dessa
båda kategorier ofta företräder. Reformen
innebär, att myndigheternas inflytande
i vissa fall minskar men i andra
fall ökar. Förslaget är präglat av förståelse
för de byggandes svårigheter och
en önskan att så mycket som möjligt bistå
dem i deras lovvärda hantering.»

Det är därför rätt egendomligt att
man, sedan denna lag antagits så sent
som hösten 1959, nu kommer och begär
en översyn av denna lagstiftning. De förändringar,
som man nu önskar få till
stånd, hade lämpligen kunnat föreslås,
då vi i höstas behandlade lagförslaget.
Vissa förslag om ändringar togs också

upp men de avvisades av riksdagen.
Emellertid är utskottets majoritet av den
uppfattningen, att om det skulle visa sig
att den nya lagen inte är helt tillfredsställande,
så måste man först ha
något material att bygga på, om man
skall företaga en utredning. Därför har
vi också i utskottets utlåtande sagt, att
vi i vart fall bör invänta praktiska erfarenheter
av den beslutade men ännu
icke ikraftträdda lagstiftningen.

Det är för närvarande inte möjligt att
egentligen utreda någonting. Vi vet inte
annat än att man kan ha en uppfattning
om att det förhåller sig på ett visst
sätt, men att utreda en fråga utan erfarenhetsmaterial
är skäligen utsiktslöst.

Om tredje lagutskottet när det i fjol
behandlade ett så stort lagförslag som
byggnadslagen inte hade granskat lagen
ur alla synpunkter skulle utskottet enligt
min mening ha gjort sig skyldigt till
en försummelse. Utskottet gick emellertid
igenom lagförslaget i detalj och kunde
därför också med gott samvete rekommendera
lagen sådan den förelädes
riksdagen. Riksdagen fattade ju också
beslut i enlighet med tredje lagutskottets
utlåtande.

För närvarande finns det inte någon
som helst anledning att reflektera på
det av reservanterna framförda yrkandet
att anhålla om en översyn snarast
möjligt i syfte att skapa en bättre rättssäkerhet,
framför allt därför att det inte
finns något material att begagna sig av
för en sådan undersökning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I herr Osvalds yttrande instämde herr
Grym (s).

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
påstår, att det är fel av motionärerna
och reservanterna att säga, att inte
dessa rättsfrågor var uppe till behandling
när man gjorde ändringarna och
förenklingarna i byggnadslagstiftningen
vid höstriksdagen förra året. Vi hävdar
däremot den uppfattningen, att så inte
var fallet, och de citat som ordföranden

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Om viss översyn av byggnadslagstiftningen
i utskottet här anförde från utskottets
utlåtande anser jag i det avseendet inte
vara mycket värda.

Jag vill för min del säga, att det är
mycket optimistiskt av utskottets ordförande
om han anser, att den nya byggnadslagen
efter den 1 juli i år skall på
ett bättre sätt reglera vad motionärerna
här åsyftar. Om herr Osvald inte kan
följa sin partikamrat i denna kammare
herr Alexanderson och alltså inte kan
acceptera reservanternas mening, tycker
jag att han ändå borde kunna acceptera
det uttalande som reservanterna
gör, och som jag är säker på är riktigt:
»Den reformering av lagstiftningen som
då (alltså hösten 1959) genomfördes
hade som bekant till huvudsakligt syfte
att ernå ett enklare och snabbare förfarande
i bvggnadsärenden och icke att
tillmötesgå de nu aktualiserade önskemålen,
ej heller att revidera själva grunden
för lagstiftningen.»

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Om det uttalande som
nu senast citerades vill jag bara säga,
att det är hundraprocentigt felaktigt. Vi
tog hänsyn även till rättsfrågorna, och
detta har utskottet klart och tydligt sagt
ifrån. Jag skulle bara vilja fråga: Vad
skulle man annars syfta på då det i utskottets
utlåtande förra hösten sades, att
»propositionen synes för flertalet fall innebära
en lycklig avvägning av de motsatta
intressen, som dessa båda kategorier»
—■ alltså bostadsmyndigheten
och den enskilde — »ofta företräder».
Där är det klart och tydligt utsagt, att
man behandlat även frågan om gränsdragningen
mellan den enskildes och
det allmännas rättsliga befogenheter.
Därför är, som jag nyss sade, uttalandet
om att dessa frågor inte varit under behandling
gripet ur luften.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag vill bara säga, att
det kanske ligger litet närmare till för
utskottets ordförande att klara upp med
herr Alexanderson frågan om det uttalande
denne står för här är fullständigt
felaktigt.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att söka klara upp den saken med herr
Alexanderson, eftersom han inte är här
i dag, utan jag får försöka klara upp saken
med dem som är närvarande.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Det verkar på utskottets
ordförande som om lagstiftningen i sitt
nya skick skulle vara fullt tillfredsställande.
I motionerna har dock framhållits,
hur man ofta rör sig med allmänna
ordalag, och här finns inte den klarhet
som man har rätt att fordra av en lagstiftning.

Olika experter har här tidigare åberopats.
Jag tillåter mig hänvisa till vad
som står på s. 10 i motion II: 150. Där
åberopas den installationsföreläsning
som hölls den 24 mars 1956 av juris professor
Henrik Hessler, i vilken han framhöll
att det var möjligt att ge klara lagbestämmelser
på detta område och att
det för den enskilde vore av stor betydelse,
att de makthavandes önskningar
avfattades i lagens form, icke blott uttalades
i förarbetena. Vidare anfördes:
»Regler, som är av djupt ingripande betydelse
för den enskilde, som skall normera
och forma hans handlingsmöjligheter,
bör, alldeles oavsett i vilken ordning
tillämpningen av dem skall ske, ges
i sådan form att den enskilde utan svårighet
kan få klarhet om dem. Särskilt
förefaller detta vara av vikt på det område
vi nu rört oss, fastighetsrätten. Där
är det både för den enskildes personliga
del och för hans möjligheter att kunna
iakttaga vad det offentliga i många andra
hänseenden kräver av honom ett vitalt
intresse, att han kan planera sitt
handlande och sin verksamhet.»

Motionärerna och reservanterna är av
den uppfattningen, att dessa önskemål
icke är tillgodosedda i den nya lagen
och att en översyn därför är angelägen.
Den som sysslar med dessa områden på
det kommunala planet måste också dela
denna uppfattning.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få yrka bifall till reservationen.

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Ang. ökade befogenheter för domänstyrelsen i fråga om vissa markinköp

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Härtill vill jag bara säga
att utskottsmajoriteten menar, att lagstiftningen
i alla dessa avseenden fyller
de rimliga anspråk, som kan ställas på
den.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkande propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes til! en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparal; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 30.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstodo från att rösta.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 17, i anledning
av motion om ökat skydd för delägare i
bostadsrättsföreningar, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. ökade befogenheter för domänstyrelsen
i fråga om vissa markinköp

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående medel för
år 1960 till bostadslån åt domänverkets
fast anställda skogsarbetare, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 4 mars 1960 dagtecknad, till
jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 80, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
medgiva

1) att högst 600 000 kronor av domänverkets
driftsinkomster finge jämte odisponerad
del av tidigare för ändamålet
utav sagda driftsinkomster avsatta medel
under år 1960 disponeras för bostadslån
till fast anställda skogsarbetare;

2) att domänstyrelsen finge bemyndigas
att i den utsträckning som angivits
i propositionen besluta om förvärv av
mark från lantbruksnämnd.

Utskottet hade i samband härmed behandlat
de till utskottet hänvisade motionerna
1:571 av herr Åkesson m. fl., likalydande
med 11:707 av herr Åhman
m. fl., i vilka motioner yrkats, att riksdagen
skulle avslå Kungl. Maj:ts under
punkten 2 i propositionen gjorda hemställan,
att domänstyrelsen skulle bemyndigas
att besluta om förvärv av mark
från lantbruksnämnd.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning medgiva, att
högst 600 000 kronor av domänverkets
driftsinkomster finge jämte odisponerad
del av tidigare för ändamålet utav sagda
driftsinkomster avsatta medel under
år 1960 disponeras för bostadslån till
fast anställda skogsarbetare;

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ang. okade befogenheter för domänstyrelsen i fråga om vissa markinköp

2) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:571 och 11:707, medgiva,
att domänstyrelsen finge bemyndigas
att i den utsträckning utskottet angivit
i utlåtandet besluta om förvärv av
mark från lantbruksnämnd.

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits 1.

av herrar Vno Olofsson, Rimås och
Åhman, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
1:571 och 11:707, avslå Kungl. Maj:ts
hemställan om medgivande att få bemyndiga
domänstyrelsen att besluta om
förvärv av mark från lantbruksnämnd
utöver vad som gällde enligt tidigare bemyndigande
beträffande bytesverksamhet; 2.

av herr Nils Hansson, utan angiven
mening samt

3. av herrar Eskilsson, Hermansson,
Agerberg och Nilsson i Bästekille, vilka
ej heller antytt sin mening.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Till detta jordbruksutskottets
utlåtande nr 14 har jag tillsammans
med några andra ledamöter låtit
foga en reservation. Den riktar sig inte
mot utskottets första avdelning. Vi reservanter
har ingenting att invända emot
att domänstyrelsen får möjligheter att
meddela lån till sina fast anställda arbetare
och att medel ställes till förfogande
härför. Reservationen riktar sig
endast emot det andra avsnittet i utlåtandet,
enligt vilket, som departementschefen
föreslagit, beslutanderätten vid
domänverkets förvärv från lantbruksnämnderna
av mark skall kunna delegeras
från Kungl. Maj:t till domänstvrelsen.

Det är ju så att domänstyrelsen för
närvarande har rätt stora möjligheter
till markförvärv. Vid 1958 års riksdag
beslöts att domänstyrelsen skulle få befogenhet
att inköpa erforderlig tomt -

mark för arbetar- och förmansbostäder
med anlitande av domänverkets markfond
utan Kungl. Maj:ts prövning. Vid
1959 års riksdag har också medgivits,
att domänstyrelsen skall äga att för kronans
räkning ingå i svaromål för s. k. avtalsbyten
i sådana fall, då vederbörande
lantbruksnämnd och fastighetsbildande
myndigheter tillstyrkt markbvte.

Nu vill domänstyrelsen •— något som
departementschefen har tillstyrkt — att
dess befogenhet skall vidgas till att avsluta
köp samt sälja och byta med lantbruksnämnden
beträffande alla fastigheter
vilkas värde understiger 100 000
kronor.

Såväl domänstyrelsen som lantbruksnämnden
är ju statliga organ. Visserligen
är domänstyrelsen ett organ på
riksplanet och lantbruksnämnden ett
organ på länsplanet, men båda är markförvaltande
organ. Båda har, skall vi
hoppas, ungefärligen samma möjligheter
att sköta den skog och den jord, som
de fått till sitt förfogande. Båda har
väl också, kan vi konstatera, en rätt betydande
markhunger.

Det är emellertid så, att all den mark,
som lantbruksnämnden har till sitt förfogande,
är inköpt från småjordbrukare
och enskilda jordbrukares tidigare
markinnehav. Lantbruksnämnden har
också, som vi vet, förköpsrätt och alltså
möjligheter att under sig lägga betydande
markarealer, som tidigare innehafts
av jordbrukare. Det är mot detta som
vi vänder oss. Vi tror att det är av nöden,
att man är litet försiktig när det
gäller att omfördela nuvarande ägandeförhållanden,
så att äganderätten allt
mer skulle överföras till statlig ägo.

Vi vet också att det nyligen i denna
kammare och även vid flerfaldiga tidigare
tillfällen höjts varnande röster för
den möjlighet, som kommunerna nu har
att förvärva mark. Jag måste emellertid
säga, att en kommunalman ändå har ett
lokalt ansvar för det näringsliv, som
han är satt att förvalta. Jag tror därför
att Pisken för att kommunerna skall
överträda sin befogenhet är betydligt
mindre än att domänverket kan ha en
viss benägenhet att överträda eller miss -

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Ang. ökade befogenheter för domänstyrelsen i fråga om vissa markinköp

bruka den av departementschefen föreslagna
vidgade rätten.

Vi reservanter har med andra ord den
uppfattningen, att äganderättsförhållandena
är bra sådana de nu är och att vi
inte på något sätt skall medverka till en
ändring i detta avseende. Det är anledningen
till att vi har låtit foga en reservation
till utskottets utlåtande.

Jag ber, herr talman, att med denna
korta motivering få yrka bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen
nr 1.

Herr ÅKESSON (fp):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition
nr 80, som rubricerats: »Proposition
till riksdagen angående medel för
år 1960 till bostadslån åt domänverkets
fast anställda skogsarbetare, m. m.», innefattar
förutom vad som direkt utsagts
i rubriken även en annan fråga, vilken
enligt mitt förmenande har större betydelse
än som framgår av rubriceringen
av ärendet.

Domänverket har i särskild skrivelse
till Kungl. Maj :t föreslagit att beslutanderätten
vid domänverkets förvärv från
lantbruksnämnderna av mark, som
nämnderna inköpt för rationaliseringsändamål,
skall delegeras från Kungl.
Maj:t till domänstyrelsen. Dock skall
förvärv där köpeskillingen överstiger
100 000 kronor fortfarande underställas
Kungl. Maj:ts prövning.

Lantbruksnämnderna har som en av
sina huvuduppgifter att medverka till
rationalisering av ofullständiga jordbruk.
Av denna anledning har nämnderna
erhållit möjligheter att förvärva jordbruksfastigheter,
som kan anses lämpliga
att utnyttjas för ifrågavarande ändamål.
I gällande jordförvärvslag finns för
lantbruksnämnderna möjlighet att genom
sin förköps- och expropriationsrätt
erhålla mark för att de på ett effektivt
siitt skall kunna fullfölja denna sin verksamhet.
Det har aldrig varit meningen
med lagen, att den skall kunna utnyttjas
så att lantbruksnämnderna skulle
under någon längre tid inneha dessa
egendomar, men utvecklingen har gått

därhän att lantbruksnämnderna för närvarande
bl. a. förfogar över inte mindre
än cirka 60 000 hektar skogsmark.

Domänstyrelsens befogenheter då det
gäller markinköp framgår av vad riksdagen
tidigare beslutat. Sålunda har de
grundläggande reglerna för domänverkets
markinköp meddelats av statsmakterna
åren 1911 och 1912 och har sedan
kvarstått relativt oförändrade. Detta innebär
att disponibla kontanta medel å
domänverkets markfond får användas
av Kungl. Maj:t till inköp för domänfondens
räkning av skogsbärande eller
till skogsbörd tjänlig mark ävensom till
inlösen av ströängar å kronoparkerna i
Norrland och Dalarna. Vid 1958 års
riksdag beslöts att domänstyrelsen skulle
bemyndigas att ta domänverkets
markfond i anspråk för inköp av sådan
tomtmark, som är avsedd att i en närliggande
framtid tas i anspråk uteslutande
för arbetar- och förmansbostäder.
Vid 1959 års riksdag erhöll domänstyrelsen
bemyndigande att på vissa villkor
för kronans räkning ingå i och svara för
s. k. avtalsbyten, dvs. sådana byten som
ej sker jämlikt jorddelningslagstiftningen.

Domänstyrelsen har såsom framgår av
Kungl. Maj:ts proposition nr 80 begärt
ytterligare befogenheter när det gäller
förvärv av jordbruksfastigheter, som
lantbruksnämnderna inköpt för rationaliseringsändamål.
Domänstyrelsen motiverar
sin begäran med en erinran om
att f. n. vederbörande lantbruksnämnd
har befogenhet att själv godkänna upprättat
avtal i sådant ärende rörande
markförvärv, medan domänstyrelsen
måste underställa ärendet Kungl. Maj:ts
prövning.

Jag vill här ytterligare erinra om att
lantbruksnämndernas jordförvärv är avsedda
att komplettera andra ofullständiga
jordbruk och ej såsom domänverkets
att bibehålla den inköpta jordarealen
under en längre tidsperiod.

Herr talman! Enligt mitt förmenande
skulle den här av domänverket begärda
fullmakten kunna resultera i att domänverket
skulle kunna inköpa stora områden
av den mark, som lantbruksnämn -

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ang. okade befogenheter för domänstyrelsen i fråga om vissa markinköp

derna förvärvat för jordbruksrationalisering,
och därmed för framtiden binda
denna mark i statens ägo.

Jag kan inte underlåta att här anföra
vad lagutskottet anfört som sin principiella
ståndpunkt vid behandlingen av
den nu gällande jordförvärvslagen: »Det
torde icke råda delade meningar om att
det i vårt land är ett samhällsintresse
att söka hindra att jorden frånhändes
den jordbrukande befolkningen.» Vad
som här anförts gäller kanske närmast
att enskilda skulle förvärva jordbruksfastigheter
i spekulationssyfte, men samma
förhållande skapas genom att staten
förvärvar mark från lantbruksnämnderna.

Den av domänverket begärda fullmakten
skulle också innebära, att verket
finge en dispositionsrätt över markfonden
som är ganska stor. Jag hyser den
åsikten, herr talman, att Kungl. Maj:t
såsom den högsta administrativa myndigheten
här i landet skall ha beslutanderätten
över markfonden och ej bör
delegera den rätten till underordnad
myndighet.

Jordbruksutskottet har för sin del tillstyrkt
Kungl. Maj :ts förslag i dess helhet.
Visserligen har utskottet som sin
mening uttalat, att någon förskjutning
i stort sett ej bör äga rum i den huvudsakliga
fördelningen av jordbruks- och
skogsmark mellan staten, bolag och enskilda,
men detta har ej antytts i utskottets
hemställan.

Herr talman! Jag har intet att erinra
mot vad som anföres under punkt 1 i
utskottets hemställan, men vad som anföres
under punkt 2 kan jag ej biträda
utan yrkar bifall till den med 1 betecknade
reservationen av herr Uno Olofsson
m. fl.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Såsom framgått av reservantens
anförande har det inte rått delade
meningar i utskottet om den huvudsakliga
delen av föreliggande utlåtande,
d. v. s. att man skall disponera ett
visst belopp för utlämnande av bostadslån
till sådana skogsarbetare som träf -

fat avtal med domänverket om att utföra
arbete på domänverkets skogar.
Därför skall jag inte uppehålla mig vid
den frågan.

Meningsskiljaktigheten gäller i stället,
såsom herr Åkesson nu senast framhöll,
det av Kungl. Maj:t framlagda och av
utskottet tillstyrkta förslaget, att domänstyrelsen
skall få bemyndigande att utan
Kungl. Maj:ts tillstånd i varje särskilt
fall besluta om förvärv av mark från
lantbruksnämnd. Förslaget innebär ju
en decentralisering av verksamheten.
Statsmakterna går nu på en mängd områden
in för att decentralisera verksamheten,
och vi är väl litet var intresserade
av att inte allting skall centraliceras
till Stockholm utan att man även
ute i landet skall få en viss beslutanderätt
och kunna ordna saker och ting på
ett praktiskt sätt.

Jordbruksutskottet behandlade häromdagen
ett ärende, som gäller ströängarna
i Norrland, men där föreligger ingen
reservation från dem som nu visar intresse
för att Kungl. Maj:t skall i varje
särskilt fall besluta om förvärv av mark
från lantbruksnämnd. Där har man intagit
en annan ståndpunkt.

Utskottets linje innebär att man får
ett enkelt och praktiskt administrativt
förfarande. Genom ett bifall till Kungl.
Maj:ts förslag blir det möjligt att på ett
lättsamt sätt ordna markfrågorna för de
bostadsbehövande. Jag tror att inte mycket
mer behöver anföras på denna punkt.
Man behöver knappast hysa så stora
farhågor som reservanterna gör för att
bemyndigandet skall få vittomfattande
och ingripande konsekvenser. Bemyndigandet
innebär enligt min mening bara
att man får denna sak ordnad på ett
praktiskt sätt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! I princip har jag samma
uppfattning som motionärerna och reservanterna,
att någon förskjutning inte
bör ske i fördelningen av jordbruksoch
skogsmark mellan staten och det

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Ang. ökade befogenheter för domänstyrelsen i fråga om vissa markinkbp

enskilda jord- och skogsbruket, och jag
har velat markera denna principiella
uppfattning genom den blanka reservation
som jag tillsammans med några
kamrater har fogat till utskottsutlåtandet.
Emellertid anser jag att detta önskemål
har kommit till uttryck så pass
klart i utskottets skrivning, att jag inte
velat ansluta mig till avslagsyrkandet.

Herr Åkesson citerade nyss jordbruksutskottets
uttalande, att någon förskjutning
i stort sett ej bör äga rum i den
huvudsakliga fördelningen av jordbruks-
och skogsmark mellan staten, bolag
och enskilda. Jag tolkar detta uttalande
så, att om domänstyrelsen förvärvar
mark från lantbruksnämnd på
ett håll, så skall styrelsen genomföra
motsvarande försäljning till enskilda på
annat håll. Det är på grund härav som
jag inte kunnat ansluta mig till avslagsyrkandet.

Jag har endast velat deklarera detta,
herr talman, och har intet särskilt yrkande.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag har samma uppfattning
i denna fråga som herr Eskilsson,
men av ett förbiseende har mitt
namn inte kommit med under den blanka
reservationen av herr Eskilsson m. fl.
Dock förekommer ju min partikamrat
herr Hermanssons namn under denna
reservation. Jag vill alltså i detta sammanhang
ha sagt ut, att vi från centerpartiets
sida givetvis är motståndare
till en ökning av domänverkets markinnehav.
Den inställningen har vi gett
uttryck åt i en hel råd av motioner.

Herr Olofsson förklarade att han för
sin del var nöjd med den nuvarande
fördelningen av markinnehavet. Jag kan
för min del inte göra samma deklaration,
utan vi ser nog gärna att en förskjutning
mot innehav av enskilda i
större utsträckning kommer till stånd.
Den uppfattningen har vi också fört
fram i motioner.

Kungl. Maj:ts förslag avser dock så
långt vi kan se — utskottets vice ord -

förande herr Anderberg bär också varit
inne på det — en förenkling och liberalisering
av förfaringssättet i vissa
fall. Lantbruksnämndernas uppgift
är ju inte att köpa upp skogar av enskilda
och sälja dem till domänverket,
utan nämndernas uppgift är att åstadkomma
rationaliseringar och kompletteringar
av jordbruk med skog. Efter
sådana linjer kommer nämnderna antagligen
att arbeta, men i de fall då de
anser att det är omöjligt att ordna något
sådant, kan de ju sälja till domänverket
och sedan på andra håll tillföra
enskilda jordbrukare skog i stället. Det
kan väl inte vara någonting att anmärka
mot en sådan förenkling i förfaringssättet.
Det klagas ju ofta över
att vi här i landet har en alltför byråkratisk
och invecklad ordning på många
områden, men här ser vi att det trots
allt finns en strävan till att förenkla
och liberalisera administrationen, och
jag har ingen anledning att under sådana
förhållanden gå emot förslaget.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag var tyvärr förhindrad
att delta i utskottets överläggning
beträffande Kungl. Maj:ts förslag i den
fråga som nu debatteras, men jag har
begärt ordet närmast med anledning av
herr Uno Olofssons deklaration om risken
och faran för att skogsmark i större
utsträckning skulle komma att överföras
i statens ägo. Jag tror inte att någon
fara föreligger i det avseendet, därför
att lantbruksnämnderna har ju möjlighet
att därvidlag få till stånd en begränsning
när det gäller områden, där
skogsmarken är behövlig för jordbrukskompletteringar.

Jag tror att det förslag, som Kungl.
Maj:t förelagt riksdagen — i synnerhet
gäller detta andra punkten i jordbruksutskottets
utlåtande — innebär en välbehövlig
decentralisering i fråga om
möjligheterna för lantbruksnämnderna
å ena sidan och domänstyrelsen å andra
sidan att kunna göra markbyten och
att det även skapar förutsättningar för

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ang. ökade befogenheter för domänstyrelsen i fråga om vissa markinköp

arronderingsförbättringar av skogsinnehav
genom byte och andra överlåtelser.
Visserligen kan lantbruksnämnderna
redovisa rätt stora markinnehav, men
dessa har inte kommit till under lantbruksnämndernas
verksamhet från år
1948, utan det är här fråga om sådana
områden, som egnahemsnämnderna fick
på sin tid till sig överlåtna från domänstvrelsen
och lantbruksnämnderna nu
förvaltar. Vi har inom Västerbottens län
ett område på mellan 4 000 och 5 000
hektar skog, som domänverket överlåtit
för kolonisering inom örträsks kommun.
Det gällde Skarda-området och
Vargålandet. Men så kom de höga byggnadskostnaderna
och därmed sammanhängande
svårigheter att göra någon
som helst nykolonisering, trots att det
fanns välbelägen odlingsmark för att
skapa nya jordbruk och goda möjligheter
till förflyttning från sådana jordbruk
som inte hade några förutsättningar
för en storleksrationalisering.

Jag tycker nog att om man har följt
utvecklingen under de senaste tio åren,
har man kunnat förmärka att vi här i
riksdagen rätt ofta har haft att ta ställning
till markförsäljningar från domänstyrelsens
sida, och framför allt har
det gällt försäljningar av jordbruk med
skog. Det är klart att även domänverket
å sin sida har försökt att förvärva
skogsområden, som bär varit så belägna,
att de inte har kunnat accepteras
för en jordbrukskomplettering. Jag tror
nog att domänverkets markinnehav under
den sista tioårsperioden åtskilligt
minskats. Jag tycker emellertid att det
är värdefullt att lantbruksnämnderna
och domänverket får möjligheter att
snabbare kunna reglera bytesobjekten
samt försäljningar och köp.

Det förslag som jordbruksutskottet
här rekommenderat bifall till är enligt
mitt förmenande rimligt och riktigt, inte
minst ur den synpunkt som herr Jonasson
nämnde, nämligen att kunna få
till stånd snabbare såväl byten som
arronderingar både när det gäller mark
som är lämplig för jordbrukskomplettering
och när det gäller mark beträffande
vilken det inte föreligger något

större köpintresse. Jag tror att det
finns en garanti för att lantbruksnämnderna
kommer att beakta jordbrukarnas
intressen. Med hänsyn till lantbruksnämndernas
sammansättning kan man
nog vara säker på att någon risk inte
föreligger för en övervältring av lämpliga
skogsområden för jordbrukskomplettering.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till jordbruksutskottets hemställan.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag har närmast begärt
ordet för att försöka reducera denna
fråga till dess rätta proportioner. Det
har ju redan påpekats att de inköp, som
nu skulle delegeras över från Kung].
Maj:t till domänstyrelsen, gäller fastigheter
med ett värde av 100 000 kronor
och därunder. Det är sålunda inga
större skogsområden, som utan medgivande
av Kungl. Maj:t kan komma i fråga
för försäljning, och därför förvånar
det mig när jag läser vad som skrivits
i reservationen, där det heter på följande
sätt: »Motiveringen härför» —
dvs. att domänstyrelsen inte skall få
direkt göra dessa köp ■— »är att en betydande
förskjutning i fördelningen av
jordbruks- och skogsmark mellan staten
och det enskilda jord- och skogsbruket
beträffande vissa skogs- och
glesbygder kan bliva en följd av om nu
föreslaget bemyndigande medgives och
utnyttjas i alltför stor utsträckning, vilket
utskottet ur flera synpunkter icke
finner lämpligt eller önskvärt.»

När man vet — och jag antar att även
reservanterna gör det — vilka väldiga
skogsområden som både staten och enskilda
äger, inser man att reservanterna
skjuter betydligt över målet, då de uttalar
sina farhågor inför förvärvet av
sådana småbitar i förhållande till det
nuvarande statliga skogsinnehavet som
det här gäller. I reservationen talas för
övrigt bara om förvärv av fastigheter,
men bemyndigandet avser också byten
mellan domänstyrelsen och lantbruksnämnderna,
och i de fallen uppstår ju
ingen förskjutning alls i markinnehavet.

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Ang. okade befogenheter för domänstyrelsen i fråga om vissa markinköp

Jag anser i likhet med herrar Svedberg
och Anderberg och även Jonasson,
att detta närmast är en lämplighetsfråga.
Man behöver inte räkna med att
bemyndigandet kommer att leda till några
olyckliga konsekvenser, ty ifrågavarande
förvärv kommer att få en ganska
liten omfattning. På förslag av jordbruksutskottet
har ju riksdagen redan
tidigare uttalat att lantbruksnämnderna
icke bör förvärva mer jord än de anser
kan slussas in i rationaliseringsverksamheten.
Här gäller det så små arealer,
att det enligt min mening gjorts alltför
stort nummer av denna fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Jag vill, herr talman, gärna instämma
i vad som sagts av olika talare om att
detta väsentligen är ett praktiskt problem,
som bör kunna lösas på ett i stort
sett rimligt och tjänligt sätt. Jag tror
således inte att detta i och för sig är
någon särskilt stor fråga. Det förekommer
emellertid såväl i den allmänna debatten
som i utskottets utlåtande och i
reservationen principiella uttalanden
som nog har större räckvidd.

Efter vad jag kan begripa har man
på sina håll i det här sammanhanget
snuddat vid ett annat problem, som vi
längre fram kommer att få behandla
kanske både en och flera gånger i riksdagen,
nämligen problemet om domänverkets
skogsinnehav och skogsförvärv.
När herr Eskilsson säger, att han tyckte
den nuvarande fördelningen på ägarkategorier
motsvarade hans uppfattning
om vad som vore lämpligt, och när det
i reservationen heter, att man är av uppfattningen
att förskjutningar i skogsmarkens
fördelning mellan olika ägarkategorier
icke kan anses befogade eller
önskvärda, så delar jag icke denna
uppfattning. Jag gör det inte bland annat
därför att sådana förskjutningar,
och i olika riktningar, torde vara sakligt
väl motiverade i vissa trakter. På sina
håll äger kronan och bolagen mark,

som lämpligen borde vara i andras händer,
medan det på andra håll är så, att
jordbruksbefolkningen inte kan behålla
sitt innehav.

Under sådana förhållanden kan jag
för min del nog icke biträda herr Eskilssons
uppfattning och absolut icke
reservanternas uttalande att dylika förskjutningar
icke kan anses befogade eller
önskvärda. Med största tillförsikt
skulle jag vilja ansluta mig till vad utskottet
säger, nämligen att »någon förskjutning
i stort sett ej böra äga rum i
den huvudsakliga fördelningen av jordbruks-
och skogsmark mellan staten, bolag
och enskilda». Jag tror att detta är
en basis, som man kan resonera om,
och på vilken man kan komma fram till
praktiska resultat. Jag förstår såväl herr
Eskilsson som reservanterna. De säger
sig att utvecklingen nu går åt det hållet
att det inte finns möjlighet att hämma
den ökning av den statliga sektorn,
som har ägt rum under en hel del år
och som enligt min uppfattning delvis
avsatt skrämmande resultat. Jag förstår
att de ser pessimistiskt på den frågan
och därför vill inta en försvarsposition.
För min del vill jag inte bedöma saken
så, utan jag menar, att dessa väsentliga
praktiska problem dock bör kunna lösas
konstruktivt på ett sätt som tillgodoser
de olika intressena, just inom den
ram som angivits genom utskottets formulering
här.

Under sådana förhållanden kan jag,
herr talman, icke ansluta mig till reservationen.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! För att kunna polemisera
mot mig har herr Ferdinand Nilsson
tillskrivit mig yttranden som jag icke
fällt. Det kan herr Nilsson konstatera
när det blir tillfälle att läsa protokollet.
Jag har deklarerat att jag instämmer
i jordbruksutskottets yttrande angående
fördelningen av jord och skog
mellan enskilda ägare och staten. Jag
fick intrycket att herr Nilsson inte delade
den uppfattningen.

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ang. ökade befogenheter för domänstyrelsen i fråga om vissa markinköp

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Jag vill bara svara herr Eskilsson att
han är en mycket skickligare politiker
än jag. Han instämde delvis med utskottet,
men han instämde även med reservanterna,
och det var främst reservanternas
formulering som jag vände mig
emot.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Jag uppmanar herr Ferdinand Nilsson
ännu en gång att i det protokoll, som
så småningom kommer, försöka finna
belägg för att jag skulle ha instämt med
reservanterna.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Möjligheterna för domänverket
att efter nuvarande bestämmelser
förvärva mark är ju inte på något
sätt stängda. Det är bara det att förvärven
måste underställas Kungl. Maj:ts
prövning. Enligt utskottets förslag skall
förvärven inte behöva prövas av Kungl.
Maj:t, om fastighetens värde understiger
100 000 kronor. Det skall endast
lämnas en redovisning över vilka förvärv
som har skett under året.

Herr Anderberg säger att avsikten är
att få till stånd en decentralisering. Man
skall liksom decentralisera beslutanderätten
rörande markförvärven i landet
i dess helhet. Jag kan emellertid inte
förstå annat än att domänstyrelsen och
Kungl. Maj:t bor ganska nära varandra
i Stockholms centrum, så någon nämnvärd
decentralisering kan förslaget inte
innebära.

Herr Jonasson säger att han inte är lika
nöjd som jag beträffande ägofördelningen.
Jag har ingenting emot att den
enskilde jordbrukaren får förvärva mera
mark, men sådana förvärv kan inte
befrämjas genom att man ger domänstyrelsen
vidare möjligheter att köpa mark
vin lantbruksnämnderna. En sådan utvidgning
innebär ju en försämring.

Herr Svedberg säger att han inte tror
på lantbruksnämndernas möjligheter att
förvärva någon mark att sälja till do -

mänstyrelsen, men det vore väl konstigt
om domänstyrelsen skulle i alldeles
ogjort väder ha kommit med en sådan
här hemställan, om den inte trott
på möjligheten. Jag har inte så dåligt
förtroende för domänstyrelsen att jag
skulle tro den om att inte kunna bedöma
saken bättre.

Så var det herr Jonsson, till sist, som
var litet missbelåten med ordet »förvärv».
Jag vill bara säga att ordet »förvärv»
i reservationen är ett direkt citat
från departementschefens yttrande i
propositionen och från utskottets utlåtande.

Herr ÅKESSON (fp):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
herr Anderberg anförde att hela
denna fråga är en rent praktisk angelägenhet.
Det skulle vara fråga om ett
praktiskt fullföljande av en decentralisering
av beslutanderätten. Jag kan
då inte undgå att poängtera, att denna
decentralisering medför att domänstyrelsen
erhåller fullmakt att i långt
högre grad förfoga över markfonden
och dess medel än den hittillsdags haft,
och det är närmast på den punkten som
jag reagerar. Ett beslut av riksdagen i
enlighet med utskottets utlåtande skulle
kunna medföra en överflyttning av
mark från lantbruksnämnderna till domänstyrelsen,
som är kontrollerbar
först i efterhand.

Herr talman! Det är från den utgångspunkten
jag bär tagit ställning i denna
fråga.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Som debatten har utvecklat
sig, anser jag mig tvingad att
också komma med en liten deklaration.
Jag har inte i detta ärende kunnat dela
reservanternas farhågor för missbruk av
det bemyndigande domänstyrelsen begärt
i fråga om förvärv från lantbruksnämnderna
av mark som har inköpts i
rationaliseringssyfte. Bemyndigandet
kommer av allt att döma att avse ett
mycket begränsat antal fall som, såvitt

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Ang. ökade befogenheter för domänstyrelsen i fråga om vissa markinköp

jag förstår, inte kan få till följd någon
förskjutning i fördelningen av mark
mellan domänverket och enskilda. Utskottet
understryker också att någon
sådan förskjutning inte bör äga rum.

Jag håller med herr Jonsson i Fjäle
om att vi måste reducera den här frågan
till vad den verkligen gäller. Jag
kan förstå att reservanterna vill vara
försiktiga, och jag kan till och med gå
med på att reservationen kan ha sitt
värde genom att den ytterligare understryker
vad utskottet har sagt. Det finns
en allmän, över hela landet utbredd mening,
som inte vill att den jämvikt som
vi har i ägofördelningen mellan olika
markägare skall rubbas.

En sak som inte har kommit fram i
debatten men som jag tillmäter ett visst
värde är vad som står i nedersta stycket
på sid. 5 i utlåtandet, nämligen att
en förutsättning för domänstyrelsens
bemyndigande är att styrelsen årligen
till Kungl. Maj:t avger en redogörelse
för gjorda markförvärv av det slag det
här är fråga om. Såvitt jag förstår, blir
det närmast fråga om ett bemyndigande
för domänstyrelsen per år i stället för
ett bemyndigande för varje enskilt
markförvärv, och jag tror att på det sättet
kan säkerligen en hel del onödig
pappersexercis undvikas.

Å andra sidan — och det tillmäter
jag också en betydande vikt — kan domänverkets
verksamhet på det här området
följas genom dessa årliga redogörelser.
Jag förutsätter att varje enskild
riksdagsman också kan få del av
dessa redogörelser och därmed delta i
kontrollen, om han så önskar. För min
del vill jag gärna tillmötesgå reservanterna
med ett uttalande, att om domänstyrelsens
markförvärv i denna del
skulle få den omfattningen eller slå in
på de vägar som reservanterna synes
befara, så är jag lika angelägen som
någon av reservanterna att åstadkomma
en ändring, och det kan vi göra med
ledning av de årliga redogörelser vi får.

Ja, herr talman, jag tror således inte
att vi behöver befara något missbruk
av det begärda bemyndigandet. Skulle
något sådant visa sig vara för handen,

kan vi som sagt åstadkomma rättelse.
Frågan kan ju tas upp i riksdagen efter
ett års erfarenhet, och då kan vi begära
en ändring.

Eftersom årsredogörelserna innebär
en viss garanti mot missbruk, har jag
ansett mig, herr talman, böra biträda utskottets
förslag, som jag alltså yrkar
bifall till.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag vill inskränka mig
till att säga herr Åkesson, att han inte
behöver vara så nervös för denna markfond,
eftersom domänverket redan enligt
gällande bestämmelser har rätt att
sälja fastigheter upp till ett värde av
70 000 kronor utan att höra Kungl. Maj:t.
Här är bara så att säga fråga om en dirigering
åt båda hållen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera punkten av utskottets
i det nu förevarande utlåtandet gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten 1 hemställt.

I fråga om punkten 2, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i nämnda punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att kammaren skulle
godkänna den av herr Uno Olofsson m.
fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Olofsson, Uno, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ang. stödet åt lin- och hamphanteringen

Vinner Nej, godkännes den av herr
Uno Olofsson in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olofsson, Uno, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 26.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. stödet åt lin- och hamphanteringen Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående stödet åt
lin- och hamphanteringen under budgetåret
1960/61 jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 4 mars 1960
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 67, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att medgiva Kungl.
Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder
för stöd åt odlingen och beredningen av
lin och hampa under regleringsåret
1960/61 i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits i propositionen.

Kungl. Maj:t hade bland annat förordat,
att det statliga stödet åt linhanteringen
skulle bibehållas tills vidare under
ytterligare något år. Under åberopande
av att de ekonomiska förutsättningarna
för Hallands län linodlareförening
för närvarande syntes något gynnsammare
än tidigare hade emellertid förordats,
att det statliga pristillägget för
linfiber skulle sänkas från nuvarande
belopp å högst 79 öre per kilogram till

högst 61 öre per kilogram för 1960 års
skörd. Den stödberättigade kvantiteten
hade däremot upptagits till oförändrat
1 325 ton linfiber.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:558, av herr
Osvald och herr Ohlsson, Ebbe, samt
II: 689, av herr Hansson i Skegrie m. fl.,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att pristillägg för linfiber
under budgetåret 1960/61 skulle
utgå med oförändrat 79 öre per kg för
en stödberättigad kvantitet av 1 325 ton,
samt att medelsbehovet till stödjande av
odlingen och beredningen av lin och
hampa under sagda budgetår skulle beräknas
till samma belopp som för innevarande
budgetår eller 1 750 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 558 och II: 689, såvitt nu vore i fråga,
medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga
åtgärder för stöd åt odlingen
och beredningen av lin och hampa under
regleringsåret 1960/61 i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder, som
angivits i utlåtandet;

2) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:558 och 11:689, såvitt nu vore i
fråga, besluta, att ett belopp av 1 500 000
kronor skulle få tagas i anspråk för ifrågavarande
ändamål av tillgängliga medel
under det å nionde huvudtiteln upptagna
reservationsanslaget Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område.

Reservation hade anförts av herrar
Eskilsson, Nils Hansson, Hermansson, Jonasson,
Uno Olofsson, Pettersson i Dahl,
Rimås, Agerberg, Nilsson i Bästekille
och Åhman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

1) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:558 och 11:689, såvitt nu vore i
fråga, medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för stöd åt odlingen
och beredningen av lin och hampa
under regleringsåret 1960/61 i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder,
som angivits i reservationen;

2) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 558 och II: 689, såvitt nu vore i fråga,
besluta, att ett belopp av 1 750 000 kronor
skulle få tagas i anspråk för ifrågavarande
ändamål av tillgängliga medel under
det å nionde huvudtiteln upptagna
reservationsanslaget till prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Odlingen av lin och
hampa blommade upp i vårt land under
krigsårens avspärrning, men när handelshindren
efter hand minskades, har
också odlingen undan för undan reducerats.
Av de många beredningsverk
som tillkom under avspärrningstiden
återstår i dag bara linberedningsverket i
Laholm och hampberedningsverket i
Visby. Dagens ärende gäller fortsatt stöd
åt hanteringen vid dessa båda verk under
1960.

Beträffande stödet åt hampodlingen
råder ingen meningsskiljaktighet. Däremot
har utskottet delat sig i två lika
stora delar när det gäller stödet åt linberedningsverket
i Laholm.

I propositionen nr 67 har statens
jordbruksnämnd lämnat en omfattande
redogörelse för sina undersökningar beträffande
Hallands läns linodlareförenings
ekonomiska ställning och möjligheter
att fortsätta verksamheten. I
stort sett ger redogörelsen samma bild
som vi känner till från andra liknande
undersökningar. På grund av den hårda
utländska konkurrensen har föreningens
ekonomiska ställning undergrävts
undan för undan. Till följd av en hård
dumpingpolitik från Sovjetunionens sida
i Europa har priserna på linfiber
pressats så mycket, att linodlarför 4

Första kammarens protokoll 1960. Kr 13

Ang. stödet åt lin- och hamphanteringen

eningen blivit beroende av statsbidrag
för sin fortvaro. Vid fjolårets riksdag
beslöts därför för föreningens vidkommande
en del saneringsåtgärder, som
bl. a. innebar anstånd med förfallna
annuiteter och avskrivning av ett statslån
till föreningen.

Emellertid förbättrades föreningens
ställning i viss mån under 1960. Den
dumping från Sovjetunionen som man
tidigare haft så stor olägenhet av upphörde,
till stor del till följd av 1959 års
misslyckade skörd, och linodlarföreningen
kunde därigenom få ut ett bättre
pris för sina produkter. Jordbruksnämnden
sammanfattar sin redogörelse i ett
uttalande där det heter: »Hallands läns
linodlareförening bör ha goda möjligheter
att under 1960 fortsätta sin verksamhet
med tillhjälp av ett statsstöd inom
ramen för 1956 års principbeslut angående
det fortsatta stödet åt lin- och
hampodlingen, innebärande f. n. att stöd
utgår för linfiber med högst 79 öre per
kg för en kvantitet av 1 325 ton.»

Jordbruksministern har emellertid i
ett avseende frångått jordbruksnämndens
förslag och föreslagit att pristilllägget
för linfiber skall sänkas från 79
öre till 61 öre per kg. Jordbruksutskottets
majoritet har med lottens hjälp tillstyrkt
detta förslag. Detta skulle innebära
att prisstödet till linodlarföreningen
minskas med 238 500 kronor för år
1960.

Den föreslagna åtgärden kommer inte
att medföra någon sänkning av priset
till odlarna. Tvärtom har detta höjts i
jämförelse med fjolårets. Den tecknade
arealen är också större än i fjol. Men
minskningen av det statliga stödet kan
leda till att den fortsatta verksamheten
vid linberedningsverket äventyras.
Minskningen kan nämligen medföra att
linodlarföreningen får förbruka en del
medelsreserver och därigenom undergräves
möjligheten till fortsatt verksamhet.
Visserligen skall hela frågan om det
statliga stödet till lin- och hampodlingen
utredas, sedan Sverige anslutit sig till
frihandelsområdet, men vi reservanter
anser att det inte är rimligt att linodlar -

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ang. stödet åt lin- och hamphanteringen

föreningen skall tvingas förbruka sina
reserver, innan vi fått klarhet om odlingens
fortsatta betingelser.

Det är givet att både lin- och hampodlingen
delvis var en krisföreteelse liksom
mycket annat under avspärrningsåren.
Men den har dock fortfarande en
icke ringa betydelse för landet. För jordbruket
inom vissa områden ger den välbehövliga
variationsmöjligheter i växtföljden.
Odlingen har också betydelse
ur beredskapssynpunkt genom att klara
råvaruförsörjningen för vissa livsviktiga
behov. Ytterligare en omständighet påpekas
i de i anledning av propositionen
väckta motionerna. Det gäller prisutvecklingen
på längre sikt. Jag citerar:
»Sovjetunionen har under de senaste två
åren målmedvetet dumpat linfiber på
den europeiska marknaden i syfte att
kväva den västeuropeiska linodlingen.
I de traditionellt linproducerande länderna
Holland, Belgien och Frankrike
har denna odling sålunda sjunkit med
hela 40 procent jämfört med år 1956.
Det vore ur prissynpunkt såväl som ur
andra synpunkter mycket farligt, om
Sovjet skulle i praktiken skaffa sig monopol
på linråvaran, och över huvud taget
synes det ytterligt otillfredsställande
om Sverige skulle bli helt beroende av
Sovjet i och för täckande av behovet av
den nödvändiga råvaran lin. Men även
en begränsad tillgång på inhemskt lin
står vårt land i ett avsevärt starkare
förhandlingsläge då det gäller kompletterande
lininköp från Sovjet.»

Till sist bör anföras att linberedningsverket
i Laholm, där cirka 275 arbetare
och tjänstemän har anställning, har en
stor betydelse ur sysselsättningssynpunkt
för bygden. Detta understrykes
också av arbetsmarknadsstyrelsen i dess
remissyttrande över jordbruksnämndens
förslag.

Herr talman! Jag tycker att dessa omständigheter
är så vägande, att riksdagen
borde följa reservanternas förslag
om stöd till linberedningsverket i Laholm
i samma omfattning som under innevarande
år. Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad till utskottets
utlåtande.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I utskottets utlåtande uttalas
bl. a., att man bör tillvarata de
möjligheter, som finns, att utan skadliga
verkningar begränsa statens utgifter. Om
det uttalandet kan vi nog alla vara ense.
Men man har nog mycket stor anledning
befara, att det förslag till begränsning,
som utskottet här har givit
sitt stöd, dvs. den i Kungl. Maj:ts förslag
avsedda minskningen av stödet till
linodlingen, kommer att medföra mycket
allvarliga verkningar.

Såvitt jag förstår har statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet bedömt
situationen alltför optimistiskt. Vi
har ju för närvarande en mycket högtstående
linodling i vårt land. Vi har en
linberedningsanstalt, som står på toppen
av effektivitet. Men man kan inte begära,
att vårt lands linodling och linberedning
skall kunna konkurrera med de
dumpingpriser, som Sovjetryssland offererar
linfiber till. Enligt min mening
är det ett livsvillkor för vårt land att
se till att sådana dumpingåtgärder inte
medges verka nedbrytande på vårt lands
jordbruksnäring. Det gäller vår linodling,
det gäller även i andra fall, då vårt
lands jordbruk och de industrier, som
bygger på jordbruksprodukter, utsättes
för en illojal konkurrens, dumping, som
syftar till att få bort en konkurrent.

Vi har från tiden strax före andra
världskriget lyckats få fram en linodling
och en linberedning, som står på höjden
av vad som över huvud taget åstadkommits
i världen. Det är denna utveckling
och de många mycket värdefulla
resultat, som har nåtts, som faktiskt
äventyras, om man nu undandrar
linberedningen det stöd, som jordbruksnämnden
hade räknat fram som nödvändigt,
dvs. det stöd, som hittills har utgått.

Det har gjorts gällande, att det kapital,
som f. n. finns tillgängligt, skulle kunna
tas i anspråk. Emellertid förhåller
det sig så, att det kapital, som finns,
behövs som rörelsekapital. Man kan inte
driva en verksamhet som linberedningsverket
utan att ha tillgång till ett
rörelsekapital av tillräcklig storlek.

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Jag kan därför i allt väsentligt instämma
i vad som här tidigare har anförts
av herr Eskilsson. Jag skulle emellertid
särskilt vilja beröra frågan ur den
aspekt, som öppnar sig genom EFTAavtalet.
I propositionen erinras bl. a. om
att chefen för handelsdepartementet har
framhållit, att det med anledning av
EFTA-överenskommelsen kan visa sig
nödvändigt att ompröva frågan om det
stöd, som f. n. utgår i vårt land till odling
och beredning av lin och hampa,
och att denna fråga skulle kräva särskild
utredning. Enligt EFTA-överenskommelsen
skulle ju den konvention, som gäller,
inte möjliggöra särskilda statliga
stödåtgärder. Emellertid vill jag erinra
om att Storbritannien trots bestämmelserna
i EFTA-stadgan fr. o. m. i år har
återupptagit sin tidigare subventionering
av spånadslinodlingen på Nordirland.
Man har väl därvidlag tagit hänsyn
till den situation som skulle komma
att inträffa, om spånadslinodlingen
lämnas ett alltför ringa stöd från statsmakternas
sida. Den sammanlagda linfiberförbrukningen
i EFTA-länderna
uppgår till åtminstone 50 000 ton per år.
I Sverige har vi en förbrukning av 2 500
ton. Den sammanlagda produktionen av
linfiber i EFTA-länderna uppskattas till
inte mer än omkring 5—6 000 ton. Man
har därför inom EFTA-länderna ett
mycket stort underskott, som måst fyllas
genom import antingen från Sovjetunionen
eller från länder tillhörande
sexmaktsunionen. Jag skulle tro, att anledningen
till att Storbritannien återigen
har infört en subventionering av
linodlingen och linberedningen är den,
att man menar, att EFTA-länderna inte
bör vara fullständigt beroende av Sovjetunionen
och sexmaktsunionen då det
gäller försörjningen med en så viktig
vara som linfiber.

Med anledning av det uttalande, som
gjorts av chefen för handelsdepartementet,
yttrar jordbruksministern i propositionen,
att han har för avsikt att senare
uppdra åt statens jordbruksnämnd
att utreda frågan om det statliga stödet
till hamp- och linberedningen efter vår
anslutning till den europeiska frihandelssammanslutningen.
Under sådana

Ang. stödet åt lin- och hamphanteringen
omständigheter hade det enligt min uppfattning
varit riktigare, att man hade låtit
allting förbli vid det gamla, tills man
fått klart för sig, hur frågan lämpligen
bör behandlas i samband med ett avtal
med de till EFTA anslutna länderna om,
hur man skulle ordna linfiberförsörjningen
inom EFTA-området. Att just linförsörjningen
utgör ett mycket stort och
viktigt problem, är det väl ingen tvekan
om.

Jag skulle hålla för mycket sannolikt,
att man skulle kunna uppnå ett mycket
värdefullt resultat, om man lät allting
vara som det hittills varit, i avvaktan på
den utredning som här är aviserad och
på eventuella förhandlingar med övriga
EFTA-länder om hur man bör utforma
stödet till spånadslinodlingen och spånadslinberedningen
inom de till EFTA
anslutna länderna.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som är
knuten till detta utlåtande.

I detta yttrande instämde herr Hansson,
Nils, (fp) och herr Ohlsson, Ebbe,
(h).

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Herr Osvald tyckte att
jag bedömt läget för liberedningsverket
i Laholm alltför optimistiskt. I så fall
drabbar det omdömet även Riksförbundet
Lin och hampa, ty inte heller dess
inställning och bedömning just nu kan
sägas vara mera pessimistisk.

Beträffande de reflexioner, som herr
Osvald gjorde nu senast beträffande det
lämpligaste förfaringssättet — att bibehålla
ett oförminskat stöd nu med hänsyn
till vad som är att vänta inom
EFTA-området — tror jag att detta får
ses mot bakgrunden av själva frågan om
det riktiga i att obeoende av konjunkturläget
bibehålla ett så högt stöd som möjligt
eller om det inte i själva verket även
för linodlingens egen framtid är mycket
värdefullare, om det stödet med tanke
på framtiden kan varieras så att stödet
under gynnsamma konjunkturer anpassas
efter läget och får mindre omfattning
än när både arbetsmarknadspoli -

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ang. stödet åt lin- och hamphanteringen
tiska och rent konjunkturella skäl nödvändiggjort
ett — och det tillåter jag
mig, herr talman, att säga — alldeles
orimligt stöd, som har ifrågakommit i
detta sammanhang.

Jag skulle gärna vilja understryka att
enligt en auktoriserad revisors granskning
av Linodlareföreningens ekonomiska
ställning håller sig den även i
propositionen och av jordbruksutskottet
anbefallda nedskärningen av stödet all-,
deles klart inom de tillgångar utöver
skulder som föreningen äger. Beträffande
de fortsatta arbetsmöjligheterna är
det nog så — och jag gissar att herr
Osvald gärna ger mig rätt på den punkten
—- att förhållandena ter sig betydligt
ljusare i år än i fjol. Genom den i fjol
beviljade avskrivningen av statslånet på
en miljon kronor har föreningens framtida
årliga avskrivningsbehov mycket
avsevärt minskat. Priserna på linfiber
har stigit, och de har stigit inte obetydligt
från hösten 1959, och från spinneriernas
sida har man även bedömt utvecklingen
så att man varit villig att förlänga
för tre år framåt det år 1961 utlöpande
ramavtalet om fiberproduktionens
försäljning. Den av föreningen
startade spånskivefabrikationen synes
också utveckla sig tillfredsställande.
Vidare har föreningen träffat avtal om
försäljning av linagnmjöl till förhållandevis
— och det vill jag understryka •—
gynnsamt pris. Föreningen har på denna
grund bedömt sig kunna höja priset på
linhalm, vilket synes ha lett till att en
relativt sett tillfredsställande odlingsareal
har kunnat uppnås.

Jag vill också i detta sammanhang understryka
att jordbruksnämnden på
grundval av föreliggande material, som
här är komprimerat framställt, har sagt
att Linodlareföreningen bör ha till och
med goda möjligheter att under år 1960
fortsätta sin verksamhet med tillhjälp
av ett statsstöd inom ramen för 1956 års
principbeslut om det fortsatta stödet åt
linhanteringen. Det bör också uppmärksammas
att i den promemoria som Riksförbundet
Lin och hampa upprättat
framhålles med utgångspunkt från jordbruksnämndens
förslag att ett lika stort

stöd till föreningen som under föregående
budgetår skulle möjliggöra en konsolidering
av verkets ekonomi.

Med anledning av nyanserna i bedömningarna
både från jordbruksnämnden
och från Riksförbundet Lin och hampa
vill jag gärna föra fram tre punkter i
debatten.

För det första vill jag säga att stödet
till linodlingen icke ingår i det nu gällande
sexårsavtalet — ingen har påstått
det, men jag vill bara ha det klarlagt i
detta sammanhang.

För det andra vill jag säga att redan
i fjolårets proposition, nr 147, hade riksdagen
ingen erinran mot det uttalande
som jag gjort, att jag efter närmare övervägande
av de olika faktorer som framkommit
i ärendet och med hänsyn till
det tryckta arbetsmarknadsläget funnit
det befogat att tills vidare under ytterligare
något år fortsätta med det statliga
stödet åt linhanteringen. Redan detta
var en larmklocka, som riksdagen uppenbarligen
var införstådd med, med hänsyn
till att proportionerna av stödet —
och jag ser det inte ur växtodlingssynpunkt,
som herr Osvald gjorde, utan ur
jordbrukspolitisk synpunkt — inte spelar
så stor roll som man kan förledas
att tro. Det hade ur arbetsmarknadssynpunkt
med hänsyn till den arbetsmarknadspolitiska
situationen och med hänsyn
till bristen på industrier i Laholm
en given betydelse. Den varningen —
om ingen missuppfattar det uttrycket —
som riksdagen och regeringen uttryckligen
gav förra året, har jag inte kunnat
undgå att uppfatta som en välsignelse
åt att frågan om fortsatt statligt
stöd handlägges med största försiktighet.

Vidare har herr Osvald mycket riktigt
påpekat, att i propositionen angående
EFTA-konventionen har frågan om
fortsatt stöd av lin- och hampodlingen
sagts böra bli föremål för särskild utredning.
Utskottet redovisar också vad
som sagts i propositionen på den punkten,
herr Osvald, nämligen att avsikten
är att samtidigt som beslut i denna fråga
expedieras, skall statens jordbruksnämnd
omedelbart ta upp frågan.

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Med hänsyn till den väntade utvecklingen
av arbetsmarknadsläget torde väl
en avveckling av linberedningsverket —-jag ser då saken enbart ur arbetsmarknadspolitiska
synpunkter •— möta mindre
svåra hinder och vara ett mindre påträngande
skäl än det som förra året
gjorde det önskvärt att också ta med den
frågan i bilden. Å andra sidan är det
också välbekant för denna kammare och
de speciellt intresserade för denna fråga,
att linberedningsverket under en tidigare
period av sin tillvaro klarat sig
helt utan statligt stöd.

Självklart har dessa förhållanden att
göra med det konjunkturella läget och
prisutvecklingen både i Väst- och inte
minst i Östeuropa. Principiellt får man
kanske tillägga, att ju mindre det statliga
stödet kan bli, ju mindre anledning
finns det givetvis att befara att tankegångarna
om verkets avveckling skulle
vinna gehör. Det bör därför ligga i verkets
och linodlarnas eget intresse att det
statliga stödet hålles så lågt som möjligt
—- i den mån stödet kan minska är detta
en säkrare garanti för verkets fortbestånd
än motsatsen. Detta bör också leda
till en press på verkets omkostnader —
jag behöver sannolikt inte utveckla den
tankegången ytterligare.

Den föreslagna sänkningen av stödet
ryms inom de disponibla reserver som
verket förfogar över och kommer heller
inte att medföra något hinder för verket
att betala de såsom lämpliga och skäliga
ansedda priserna åt linodlarna, och
det kan därför enligt min uppfattning
inte vara lämpligt att i detta läge med
statsmedel förbättra verkets ställning utöver
vad som är nödvändigt för att verket
utan komplikationer skall kunna
fortsätta sin verksamhet under det kommande
året.

Jag vill på nytt understryka, att det
ur verkets och linodlingens framtida intresse
är önskvärt att redan nu visa, att
statens stöd till linodling faktiskt kan
minska. Det bör i själva verket skapa
bättre utgångspunkter för ett försvar för
linodling i framtiden än den linjen, att
även under bättre konjunkturer för linodlingen
låta stödet kvarstå på samma

Ang. stödet åt lin- och hamphanteringen
nivåer som under de verkligt svåra perioderna.

Det är den nyansen jag gärna velat
tillfoga den pågående debatten i denna
fråga.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är fullt överens med
herr statsrådet om att det naturligtvis
är bäst om man kan ha en näring, som
så att säga är fullt självförsörjande och
kan klara sig utan något statligt stöd.
Men som jag nämnde i mitt förra anförande
har linodlingen, liksom linhanteringen
i övrigt, varit utsatt för en
mycket hård konkurrens ifrån Sovjetunionens
sida. Det är visserligen sant,
att prisläget för närvarande är gynnsamt,
men vem garanterar att inte samma
dumpingpolitik upptas när som
helst igen ifrån Sovjetunionens sida?
Det kan mycket väl tänkas. Och även
om inte alla menar, att det nu är nödvändigt
med det stöd, som hittills utgått,
tror jag i alla fall det vore säkrare
att fortsätta med samma stöd.

Om det skulle visa sig svårt att bibehålla
linodlingen, faller därmed också
linberedningsverket. Där har vi en
arbetsstyrka som är så pass betydande,
att man räknar med att åtminstone 1 000
av Laholms stads 3 500 invånare är beroende
av linberedningsverket. Därför
menar jag att det hade varit riktigare
att avvakta resultatet av den utredning,
som skall göras beträffande den framtida
politiken och konsekvensen av
EFTA-överenskommelsen, innan man
för linodlingen vidtager någon ändring
i fråga om det statliga stödet. Det är
här inte bara en fråga om växtodling,
utan det gäller över huvud taget en
näringspolitisk fråga. Om den sänkning,
som nu är föreslagen och som
godkänts av utskottet, skulle beslutas
av riksdagen, skulle detta kunna komma
att innebära ett mycket allvarligt
avbräck för en viktig näringsgren.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet har redan

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ang. stödet åt lin- och hamphanteringen

lämnat en klargörande redogörelse för
alla de synpunkter, som varit utslagsgivande
vid framläggande av denna
proposition. Den del av utskottet, som
dikterat utlåtandet, har ställt sig på
samma linje, och jag har därför ingenting
att tillägga utöver vad statsrådet
redan framhållit. Vi har funnit propositionens
skäl så starka, att vi anser oss
böra tillstyrka propositionen på denna
punkt.

Här har vi också ett tillfälle där riksdagen
har möjlighet att begränsa statens
utgifter utan att äventyra rörelsens
verksamhet, och därför har vi ansett
att vi här haft ett sådant fall då en
besparing kunde ske.

Jag ber med dessa få ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Vid behandlingen av det
fortsatta stödet åt linhanteringen och
den i samband därmed gjorda granskningen
av Hallands läns linodlareförenings
ekonomiska ställning uttalade departementschefen
i proposition nr 147
förra året, att det med hänsyn till de
olika faktorer som framkommit och med
hänsyn till det tryckta arbetsmarknadsläget
var befogat med statligt stöd åt linhanteringen
ytterligare något år framåt.
Detta godtogs av riksdagen utan någon
som helst diskussion.

Fjolårets uttalande från departementschefen,
vilket, som jag nyss nämnde,
godtogs från riksdagens sida, talade
således bara om att fortsatt stöd
var nödvändigt, men hur stort detta
stöd skulle vara sades det ingenting om.
I årets proposition i denna fråga har
Kungl. Maj:t föreslagit att minska stödet
med 18 öre per kilogram linfiber.
Detta förslag har utskottsmajoriteten
anslutit sig till och till denna majoritet
hör också jag.

Det har upplysts i utskottet att linberedningsverket
i Laholm har medelsreserver
tillgängliga, som överskrider
det belopp varmed det statliga stödet
skulle minska. Dessutom har verket

kunnat göra en avskrivning på omkring
en miljon kronor. Allt detta har
förbättrat linberedningsverkets ställning.
Vidare får verket genom träffat
avtal med spinnerierna en merinkomst
på i runt tal 500 000 kronor per år i
förhållande till år 1959.

När det således framgår att linberedningsverket
har resurser att driva
verket trots minskning av det statliga
stödet, och det kanske också rent av
kan drivas under bättre betingelser än
under fjolåret, så har detta varit min
motivering för min anslutning till utskottsmajoriteten.

Det finns en annan fråga i detta sammanhang,
som jag gärna skulle vilja
säga några ord om trots att jag har anslutit
mig till utskottsmajoriteten, och
den gäller linberedningsverkets betydelse
ur sysselsättningssynpunkt för
södra Halland. I södra Halland saknas
det, som motionärerna i andra kammaren
mycket riktigt säger i sin motion,
större sysselsättningsobjekt. Det finns
anledning att alldeles särskilt uppmärksamma
att linberedningsverket sysselsätter
många där nere. Vi har från denna
länsdel tidigare sett avskräckande
exempel på vart ett nedläggande av
driften kan leda om annat arbete inte
står till buds. En situation liknande den
vi hade i Genevad för några år sedan
hoppas jag att det inte skall bli.

Jag delar helt arbetsmarknadsstyrelsens
uttalande att linberedningsverket
i Laholm är av största betydelse för arbetsmarknaden
i laholmsområdet. Jag
kan emellertid inte riktigt dela arbetsmarknadsstyrelsens
uttalande att det
fortsatta stödet åt linodlingen främst
bör bedömas ur jordbrukspolitiska synpunkter.
Det bör kanske i första hand
bedömas ur arbetsmarknadssynpunkt.

Linberedningsverkets arbetskraft består,
som tidigare här omvittnats av flera
personer, av i runt tal 275 stycken
personer, däri inräknat även tjänstemännen.
Om man undantager tjänstemännen
blir det omkring 200 män och
kvinnor, som arbetar och får sin försörjning
från fabriken. Det är i mycket
stor utsträckning före detta lantarbeta -

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

re, som blivit friställda från lantbruket,
som har sin sysselsättning vid detta
beredningsverk. Det har varit tur för
dessa lantarbetare och kanske även övriga
anställda att de har kunnat få
detta arbete, men det har inte bara
varit tur för dessa lantarbetare själva
utan jämväl för berörda kommuner, för
hela länet och även för de statliga arbetsmarknadsmyndigheterna,
som därmed
har sluppit ifrån en del besvärligheter
i samband med friställandet. Därför
vill jag nog säga, att linberedningsverket
har haft och fortfarande har en
stor betydelse inte bara ur odlingssynpunkt,
utan kanske framför allt ur arbetsobjektssynpunkt.

I mångt och mycket är det äldre arbetskraft
som sysselsättes vid linberedningsverket.
Av de cirka 200 jag nämnde
är i runt tal 130 stycken över 45 år
och inte mindre än ett 30-tal är över
60 år. Vi bör observera att den friställda
arbetskraften, även om den har varit
något till åren kommen, här ändå
har kunnat beredas sådant arbete som
den i stor utsträckning varit van vid tidigare.
Det kan vara svårt att omskola
den till något annat.

Nu har ju departementschefen i propositionen
sagt, att han ämnar uppdraga
åt jordbruksnämnden att närmare
utreda frågan om det fortsatta stödet åt
lin- och hamphanteringen efter Sveriges
anslutning till den europeiska frihandelssammanslutningen.
Jag är fullt
medveten om att det på grund av denna
anslutning till EFTA och förhållandet
på världsmarknaden i övrigt kan
uppstå problem, då lin- och liampkonventionen
innebär en inskränkning i
rätten att använda statliga stödåtgärder
beträffande dessa produkter. Men de
problem som uppstår hoppas jag ändå
skall kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt. Jag vill särskilt poängtera —
ett förhållande som jag hoppas att jordbruksnämnden
och även Kungl. Maj:t
har sin uppmärksamhet riktad på — att
det kommer att bli svårigheter att omplacera
i varje fall en del av arbetskraften
vid linberedningsverket i annat
arbete på grund av vederbörandes

Ang. stödet åt lin- och hamphanteringen

ålder. Och åtminstone när det gäller
trakterna kring Laholm kan man för dagen
inte tänka sig några andra arbetsmöjligheter.

Ja, herr talman, då frågan i dag inte
gäller någon ändring i linberedningsverkets
drift utan endast en minskning
i det statliga stödet och då denna minskning,
som jag ser det, uppvägs och täckes
av andra inkomster, synes utskottets
förslag inte få några omedelbara
följder för linberedningsverket och den
där anställda arbetskraften. Jag förutsätter
att linberedningsverket trots denna
minskning av det statliga stödet skall
kunna drivas i samma omfattning som
tidigare.

Jag nöjer mig för dagen med detta
uttalande och sätter min förhoppning
till den utredning, som senare skall komma,
vilken bör ta hänsyn till den ifrågavarande
arbetskraften och söka nå
fram till en godtagbar lösning av dess
problem i händelse av att det skulle bli
aktuellt med den befarade avvecklingen
av linberedningsverket.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Jag kan helt instämma i
vad herrar Eskilsson och Osvald har anfört
i denna fråga.

Jag begärde endast ordet med anledning
av ett uttalande av statsrådet Netzén.
Han sade att det här var fråga om
ett orimligt högt stöd åt linodlingen. Ja,
det är klart man kan säga att stödet är
högt, men det beror på vad man jämför
med. Om man gör tankeexperimentet,
att linodlingen skulle försvinna, måste
vi ju ha andra grödor i stället. Jag tror
att det i stor omfattning skulle bli fråga
om sådana, av vilka vi redan har
täckt det inhemska behovet. Då skulle
det också bli en rätt kostbar sak.

Vidare är det så att man har lyckats
få fram en odling, som av allt att döma
är mycket väl rationaliserad i fabrikationsledet.
Man är på god väg att
göra denna odling till någonting, som i
framtiden kan göra vårt jordbruk mera
mångsidigt. Det är en allmän önskan att
vi skall kunna komma därhän, men det

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Ang. stödet åt lin- och hamphanteringen

är, som statsrådet sade, naturligtvis beroende
av konjunkturerna.

Att då omedelbart, så fort det blir en
liten ljusning ur konjunktursynpunkt,
minska det statliga stödet, tycker man
inte kan vara vidare lämpligt. Därtill
kommer de nya förhållanden som uppstår
genom sjumaktssammanslutningen.

Herr talman! Jag vill med detta ha
sagt att jag inte tror att stödet åt linodlingen
kan betecknas som särskilt
högt, om man tänker på vilka konsekvenser
som skulle uppstå därest den
tvingades att upphöra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Herr Mossberger uppehöll
sig nyss vid linberedningsverkets
betydelse ur sysselsättningssynpunkt,
särskilt för södra Halland. Jag instämmer
helt och hållet med vad han har
sagt. Om det skulle bli nödvändigt att
lägga ned linberedningsverket, vad skulle
detta komma att kosta i utgifter av
annat slag än de som nu behandlas? Linberedningsfabriken
kan inte användas
för något annat ändamål utan mycket
dyrbara ombyggnader. Arbetarstammen
i linberedningsverket räknas visserligen
till textilarbetarna, men deras arbete
vid linberedningsverket är så helt skilt
från annat arbete inom textilverksamheten,
att de inte utan vidare kan flyttas
över till en annan fabrik.

En utgift på 240 000 kronor för att
bibehålla en mycket lovande näringsgren
— lovande både i dess egenskap
av en gren av växtodlingen och i dess
egenskap av linberedning — vore väl en
mycket billig försäkringspremie. Men i
själva verket är det kanske inte alls
fråga om någon extra utgift för staten,
ty om odlarna skulle komma att gå över
till vissa andra odlingar i stället, skulle
de bli berättigade till det stöd som ges
för andra växtodlingsprodukter. Som i
reservationen till detta utlåtande har
angivits skulle 500 000 kronor erfordras
till stöd åt annan med linodling jämförlig
växtodling. Det är en anledning till
att här gå varsamt fram.

Det sägs, att det finns ett belopp av
240 000 kronor disponibelt. Det är gott
och väl. Men dessa pengar behöver linberedningsverket
som rörelsekapital,
nämligen för att på hösten betala odlarna
för linhalm och linfrö. Man kan
inte beräkna att linodlarna skall vara
villiga att vänta med att få betalt för
sin skörd till dess att linberedningsverket
har fått inkomster för sitt arbete.
Därför menar jag, att det skulle vara
riktigt att dröja med den föreslagna förändringen,
till dess man får se resultatet
av den annonserade utredningen.

Herr Anderberg erinrade om vad utskottet
hade skrivit, nämligen att man
skall göra besparingar där sådana kan
göras utan skadliga verkningar. Men hur
vet man att det inte blir några skadliga
verkningar? Skall vi uppfatta herr Anderbergs
uttalande som något slags garanti
för att det inte blir några skadliga
verkningar?

Jag är ingalunda ensam om min uppfattning,
utan det finns många utanför
denna krets som liksom jag är mycket
oroliga för den framtida utvecklingen,
om stödet till linodlingen kommer att
minskas så som här har föreslagits.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

Om de framtida utvecklingsmöjligheterna för kommunerna i Roslagen och

Stockholms läns skärgård

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 64;

Nej — 51.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 20, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning rörande
anslag för budgetåret 1960/61 till ersättning
till strandägare för mistad fiskerätt
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
om samordning av olika trafikmedel i
glesbygderna, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om de framtida utvecklingsmöjligheterna
för kommunerna i Roslagen och Stockholms
läns skärgård

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 24, i anledning
av väckta motioner om utredning rörande
de framtida utvecklingsmöjligheterna
för kommunerna i Roslagen och
Stockholms läns skärgård.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
498, av herrar Söderquist och Alexanderson,
samt II: 615, av herr Helén m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om allsidig utredning beträffande
de framtida utvecklingsmöjligheterna
för kommunerna inom Roslagen
och Stockholms läns skärgård.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 498 och
II: 615 ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Den motion, som utgör
bakgrunden till det nu föredragna utskottsutlåtandet,
berör ytterst viktiga
problem för den bygd varom det är fråga.
Ja, man kan väl för övrigt lugnt säga,
att det inte endast är den bygden, som
är intresserad i sammanhanget. Roslagen
och dess skärgård torde vara ett för
hela vårt land så värdefullt område, att
det mer än väl kan anses som ett riksintresse
att befolkningen där inte så uttunnas,
att bygden ur befolkningssynpunkt
försvinner i större utsträckning
än som redan blivit fallet.

Det är uppenbart att motionärerna
haft ett angeläget ärende. Visserligen
har allmänna beredningsutskottet avstyrkt
motionen — t. o. m. enhälligt —
men detta förändrar inte själva det faktum,
att de i motionen berörda problemen
finns och är högeligen aktuella och
att de intresserar många. Detta framgår
också av utskottsutlåtandet och inte
minst av remissyttrandena. I dem alla
lämnas utförliga uppgifter om en rad
utredningar och åtgärder, som verkställts
eller pågår eller planeras. Man
talar om initiativ som tagits, man visar
exempel på att åtskilligt redan gjorts på
här ifrågavarande område o. s. v., allt
visande att här är fråga om angelägna
ting.

Motionärerna har — det framgår också
av motionen — ingalunda varit okun -

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Om de framtida utvecklingsmöjligheterna för kommunerna i Roslagen och
Stockholms läns skärgård

niga om åtskilligt av detta, även om
vissa detaljuppgifter inte varit helt kända.
Vi hade emellertid tänkt oss, att en
statlig utredning skulle kunna vara till
nytta och rent av bli den stora hävstången
i detta sammanhang.

En viss tillfredsställelse kan det måhända
bereda Roslagens och skärgårdens
folk att i samband med vår motions behandling
få erfara hur mycket som i
själva verket planeras för att hjälpa deras
bygd att leva vidare.

Låt mig emellertid, herr talman, få
säga, att det som skall göras måste göras
snart. Motionärernas förslag innebär
givetvis inte någon avsikt att försena
redan igångsatta utredningar eller
fördröja planerade åtgärder. Tvärtom.
Och jag vill, herr talman, ge uttryck för
den förhoppningen, att det lovvärda intresse
för detta viktiga befolkningsproblem,
som redovisas i remissvaren och i
utskottsutlåtandet, inte måtte svalna. Uttalandet
av länsstyrelsen i Stockholms
län, att man inte vill fördröja genomförandet
av en rad åtgärder, som redan nu
anses nödvändiga, noterar jag med stor
tacksamhet. Såväl länsstyrelsens som övriga
instansers remissvar har för övrigt
ett sådant innehåll, att man med en viss
tillförsikt tycker sig kunna vänta en ljusning
i Roslagens befolkningsproblem.

Herr talman! Jag har allenast velat
så här kort något kommentera motionen
och utskottsutlåtandet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 26—30 april
för att deltaga i möte med Europarådets
rådgivande församling i Strasbourg.

Stockholm den 22 april 1960

Yngve Möller

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 171, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa stödåtgärder i anledning av skadorna
å 1959 års skörd jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
172, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/61 till
Tullverket: Anskaffning av viss materiel.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
j-ämte i ämnet väckta motioner;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1959/60, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1959/60, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret jämte i ämnet väckta motioner; nr

63, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till uni -

Fredagen den 22 april 1960

Nr 13

versiteten, den medicinska undervisningen
in. in. jämte i ämnet väckta motioner; nr

64, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under För flera
huvudtitlar gemensamma frågor gjorda
framställning i fråga om avgifter till
den allmänna tilläggspensioneringen
m. m.;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till pensioneringskostnaderna
för statens pensionsanstalt,
Bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt
samt Arbetsgivaravgift till den allmänna
tilläggspensioneringen;

nr 66, i anledning av vissa i Kungl.
Maj ds proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61 behandlade
allmänna frågor jämte i ämnet
väckt motion;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser ecklesiastikdeparte -

mentets verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad avser
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1960/61 till yrkesundervisningen
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa med den
norska nationalgåvan svenskhemmet
Voksenåsen sammanhängande frågor;

nr 79, i anledning av väckta motioner
om representation för familjejordbruket
i arbetarskyddsstyrelsen; samt
nr 80, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till Vissa byggnadsarbeten
vid statens vårdanstalt å Brotorp för
alkoholmissbrukare jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 41, i anledning av väckta motioner
om vissa övergångsbestämmelser till
1958 års arvsskattereform; samt

nr 46, i anledning av väckt motion
om utredning angående arvsbeskattningen; bankoutskottets

utlåtande nr 17, i anledning
av väckt motion om utredning
rörande ägandeförhållandena och maktkoncentrationen
inom det privata näringslivet; -

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

Interpellation ang. olycksriskerna för barn i samband med försäljning vid starkt
trafikerade vägar

första lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av väckta motioner
angående föreskrift i samband med
villkorlig dom om skyldighet att gottgöra
skada;

nr 27, i anledning av väckt motion
angående radions juridiska ansvarighet;

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående tillämpningen av 22 kap.
4 § strafflagen i samband med avbetalningsköp;
samt

nr 29, i anledning av väckt motion
om översyn av lösöreköpsförordningen;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av väckt motion
om skärpning av straffen för olaga befattning
med narkotika m. m.;

nr 19, i anledning av väckt motion om
vidgning av arbetsdomstolens behörighet; nr

20, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, m. m.,
i vad propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 25, i anledning av väckta motioner
angående lagen om semester;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av motioner om användning
av skogsbilvägar för allmän
biltrafik; samt

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 och 43 §§ skogsvårdslagen; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1960/61
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60, såvitt avser jordbruksärenden;
samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän bered -

skapsstat för budgetåret 1960/61, såvitt
angår jordbruksärenden, jämte i ämnet
väckta motioner; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

25, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande turismen i
Sverige; samt

nr 26, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande stöd åt utlandssvenskarna.

Interpellation ang. olycksriskerna för

barn i samband med försäljning vid
starkt trafikerade vägar

Fru SVENSON (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med den växande trafikintensiteten
har i synnerhet barnens
situation ingett oss stor oro. Olika åtgärder
har också vidtagits för att så långt
möjligt skydda barnen från trafikolyckor
och för att lära dem själva iaktta
den försiktighet trafiken kräver. Ett av
de mest verksamma förebyggande medlen
i strävandena att bringa ner antalet
olyckor bland barn har på auktoritativt
håll ansetts vara den trafikundervisning
som numera meddelas i skolorna.

Det förekommer emellertid uppenbara
faromoment, som enligt min uppfattning
ännu inte i tillräcklig utsträckning
uppmärksammats av myndigheterna när
det gäller barnen och trafiken. Jag syftar
då närmast på den försäljning av
blommor och bär som barn vid våra
starkt trafikerade riksvägar utövar. Barnen
står härvid ofta mycket nära vägkanten.
I sin iver att få största möjliga
åtgång på sina alster händer det t. o. m.
att barnen ställer sig ganska långt ut
på vägen för att på så sätt försäkra sig
om fler köpare. Det säger sig självt, att
barnen härvid utsätter sig för mycket
stora risker. Självfallet kan invändas
att föräldrarna här har sitt givna ansvar
att se till barnen, men det är inte alltid
lätt för föräldrarna att ha ett vakande

Fredagen den 22 april 1960 Nr 13

Interpellation ang. olycksriskerna för barn i samband med försäljning vid starkt

trafikerade vägar

öga på sina barn när dessa inte uppehåller
sig i hemmets närhet.

Olyckor i samband med dylik försäljning
har inträffat. Bland annat fick
ett barn för något år sedan i mitt hemlän
Halland sätta livet till vid ett sådant
tillfälle.

Ur allmän trafiksäkerhetssynpunkt
kan också en försäljning vid vägarna
medföra ödesdigra konsekvenser. Med
den ofta mycket höga hastighet som bilarna
har kan en olycka lätt inträffa i
samband med en inbromsande bil. En
katastrof kan bli oundviklig, om inte
den bakomvarande trafiken i mycket
god tid upptäcker inbromsningen.

Bland den mängd av riskmoment, som
den intensiva trafiken inrymmer särskilt
vad gäller barnen, är det av mig
här anförda sådant, som genom lämpliga
åtgärder borde kunna elimineras.

För barnen är självfallet den slant de
genom egen arbetsprestation tjänar mycket
välkommen och för de vägfarande
kan barnens blom- respektive bärförsäljning
utgöra ett pittoreskt inslag. Det synes
därför inte tillfredsställande att utfärda
förbud mot försäljning av den art
det här gäller. Det är emellertid angeläget
att man söker eliminera de olycksrisker
som sammanhänger med denna försäljning.

Vid våra riksvägar har anordnats parkeringsplatser.
Dessa ligger på relativt
kort avstånd från varandra. Det skulle
måhända vara möjligt att undanröja bägge
de faromoment, som jag anser vara
förknippade med denna försäljning, om
densamma skedde endast på de tydligt
markerade parkeringsplatserna och de
försäljande barnen uppehölle sig på dessa
skyddande områden. De bilister, som
är hågade att handla hos barnen, kunde
då i god tid sakta farten och köra in på
parkeringsplatsen och på så sätt inte bli
något osäkerhetsmoment för de bakomkommande
bilarna. Andra möjligheter
till skydd för barnen och till ökad trafiksäkerhet
i detta avseende bör också
kunna tänkas. Det är enligt min mening
angeläget, att man med hänsyn till barnens
otrygga situation i den allt starka -

re trafiken vidtar sådana åtgärder, att
större säkerhet kan skapas för dem.

Med stöd av vad jag ovan anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor.

1. Har herr statsrådet uppmärksammat
vilka olycksrisker barnen utsättes för
vid försäljning av blommor och bär vid
våra starkt trafikerade vägar?

2. Om så är fallet, har herr statsrådet
då för avsikt att vidta åtgärder i syfte
att skapa säkerhet för barnen i det avseende
som hör berörts?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Herr TALMANNEN yttrade:

Beträffande riksdagsarbetet under
nästa vecka får jag meddela, att utöver
bordläggningsplenum tisdagen den 26
april kl. 16 och arbetsplenum onsdagen
den 27 april kl. 10, varom meddelande
tidigare lämnats, avses arbetsplena skola
anordnas torsdagen den 28 innevarande
april kl. 10 för behandling av ett
brådskande ärende, som förväntas komma
att anmälas till bordläggning under
onsdagen.

Tid för plenum fredagen den 29 april
kommer senare att meddelas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 643, av herr Hermansson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 124, med förslag till förordning om
registrering och mönstring av sjömän
(mönstringsförordning) m. m.;

nr 644, av herr IHmsson, Nils, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
126, angående organisationen av den
statliga centrala rationaliscringsverksamheten,
in. m.; och

Nr 13

Fredagen den 22 april 1960

nr 645, av herr Sveningsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 126, angående organisationen av den
statliga centrala rationaliseringsverksamheten,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.35.

In fidem

Fritz af Peter sens

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

600791