Föredrogs och godkändes Riksdagens Kanslis förslag till Riksdagensunderdåniga skrifvelse N:o 18, angående ändring i 12 § Jagtstadgan (Riksdagens protokoll 1869:403)

Den 3 April, f. m.

§ 12,

Föredrogs och godkändes Riksdagens Kanslis förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse N:o 18, angående ändring i 12 § Jagtstadgan.

§ 13.

Protokollsutdrag rörande de beslut, som här ofvan finnas antecknade
under §§ 3 och 6, upplästes och godkändes.

Sammanträdet afslutades kl. 12 middagen.

In fidem
11. Husberg.

Lördagen den 3 April.

Kl. 10 f. in.

§ 1-

Återstående ojusterade protokollsutdrag lör den 1 April upplästes och
godkändes.

§ 2.

Herr Statsrådet och Kommendören P. von Ehrenheim aflemnade, efter
anmälan af Herr Talmannen, täljande Kong!. Maj:ts nådiga Propositioner
till Riksdagen: /

N:o 22, angående vissa grunder för förvaltningen af Statens jernvägstrafik
och särskildt för den dervid anställda personals aflöning;

N:o 23, angående anstånd med betalningen af 1868, 1869 och 1870
årens annuiteter å det Ystad—Eslöfs-jernvägsalvtiebolag beviljade statslån
för byggandet af jernbana mellan Ystad och Eslöf;

N:o 24, angående upplåtelse till Köpings stad af en del utaf kronolägenheten
Byslätten;

N:o 25, i fråga om anstånd med amorteringen för år 1868 af det
föi sänkning af Mada-ån i Asheda socken af Kronobergs län beviljade lån;

N:o 26, angående anslag för anställande af en föreslagen naturvetenskaplig
undersökning;

Den 3 April, f. m.

N:o 27, angående upphörande så val af tackjernstionden och andra
deremot svarande tackjernsafgifter som af de friheter i fråga om ränta
eller rotering, hvilka vissa orter i egenskap af bergslager nu åtnjuta.

Herr Talmannen mottog nu omförmälda Kongl. Propositioner, under
förklarande att Kammaren åt dem skulle egna grundlagsenlig behandling.

§ 3.

Sedan Riksdagens båda Kamrar förehaft och godkänt de uti Statsutskottets
Memorial Nås 49 och 51 samt Banko-Utskottets Memorial N:o
7 föreslagna voteringspropositioner rörande åtskilliga frågor, deruti Kamrarne
fattat stridiga beslut, samt vidare denna dag blifvit bestämd för
omröstning öfver de olika besluten, så företogos nu dessa omröstningar
enligt nedanintagna propositioner, hvilka blifvit i tryck bland Kammarens
ledamöter förut utdelade.

Första Voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 49, punkt 1.)

Den som vill, att Riksdagen, i enlighet med hvad Kongl. Maj:t föreslagit,
anvisar nedannämnda särskilda anslag att mot nu gällande redovisningsskyldighet
och på samma vilkor för dessa anslags användande, som
hittills varit bestämda, under nu instundande statsregleringsperiod till Ut -

rikes-departementet utgå, nemligen:

Statsministern för Utrikes ärendena............. 24,000: —

Departementets expedition.................. 25,500: —

Ministerstaten......................... 340,500: —

Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter........ 50,000: —

eller tillsammans R:dr R:mt 440,000

Den det ej vill,

röstar ja;

röstar nej;

Vinner nej, har Riksdagen på det sätt bifallit Kongl. Maj:ts förevarande
nådiga framställning, att nedannämnda anslag anvisats att mot nu
gällande redovisningsskyldighet och på samma vilkor för dessa anslags användande,
som hittills varit bestämda, under instundande statsregleringsperiod
till Utrikes-departementet utgå, nemligen till

Statsministern för Utrikes ärendena............ 24,000: —

Departementets expedition.................. 25,500: —

Ministerstaten.......................... 316,800: —

Skrifmaterialier och expenser samt extra utgifter .... 56,500: —

Anslag till öfvergående utgifter............... 17,200: —

eller tillsammans R:mt R:dr 440,000

Sedan voteringssedlarne blifvit aflenmade samt en sedel aflagd och
förseglad äfversom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning hvarom här vore fråga jemväl derstädes

Den 3 April, f. m.

afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll omröstningen
med 50 ja och 120 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, hlifvit af Första Kammaren samtidigt
anställd, hade utfallit med.............107 ja och 11 nej;

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 50 ja och 120 nej,

sammanräkningen visar 157 ja och 131 nej,
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Andra Voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 49, punkt. 3.)

Den som vill, att det under Fjerde Hufvudtiteln uppförda anslag till
“Indelta Arméens vapenöfningar“ af Riksdagen bestämmes till enahanda
belopp, som i nu gällande Riks-stat är upptaget, eller 884,000 R:dr 48
öre,

röstar-ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Riksdagen beslutat, att anslaget till “Indelta Arméens
vapenöfningar“ skall för år 1870 nedsättas med 442,000 R:dr.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning hvarom här vore fråga jemväl derstädes
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll omröstningen
med 55 ja och 120 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren samtidigt
anställd, hade utfallit med.............113 ja och 4 nej;

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 55 ja och 120 nej,

sammanräkningen visar 168 ja och 124 nej,
varande alltså beslut i denna fråga fattadt i öfverensstämmelse med japropositionens
innehåll.

Tredje Voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 49, punkt. 4.)

Den som vill, att Riksdagen beviljar den Kongl. Maj:t till befästningsarbetena
vid Oxdjupet eller Fredriksborgssundet för år 1870 äskade
summa, 117,400 R:dr,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Den 3 April, f. m.

Vinner nej, har Riksdagen till befästningsarbetena vid Oxdjupet eller
Fredriksborgssundet anvisat för år 1870 å extra stat ett anslag af 87,400
R:dr.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade, samt eu sedel aftaga! och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning hvarom här vore fråga jemväl derstädes
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll omröstningen
med 19 ja och 154 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit åt Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med...........80 ja och 38 nej;

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 19 ja och 154 nej,

sammanräkningen visar 99 ja och 192~nej;
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Fjerde Voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 49, punkt. 5.)

Den som vill, att Riksdagen, i enlighet med hvad Kongl. Maj:t äskat,
för år 1870 till skarpskytteväsendets befrämjande anvisar ett belopp af
90,000 R:dr,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Riksdagen till skarpskytteväsendets befrämjande för
år 1870 anvisat en summa af 70,000 R:dr.

Den omi’östning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med...........20 ja och 98 nej;

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 69 ja och 103 nej,

sammanräkningen visar 89 ja och 201 nej;
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Femte Voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 49, punkt. 6.)

Den som vill, att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts nådiga framställning
om användande för krigsfartygs byggande af medel från anslaget
till Lots- och Fyrinrättningen, måtte i underdånighet anhålla, att Kongl.

Den 3 April, f. m.

Maj:t ville af den behållning, som vid innevarande års slut kan rinnas
reserverad å anslaget till “exercis af flottans bemanning11, låta till krigsfartygs-byggnadsfonden
öfverföra så stort belopp, som för år 1870 må
vara såsom bidrag för nämnda fond erforderligt,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Riksdagen beslutat, att, med afslag å Kongl. Maj:ts
nådiga framställning om användande för krigsfartygs byggande af medel
från anslaget till Lots- och Fyrinrättningen, i underdånighet anhålla, att
Kongl. Maj:t ville af de behållningar, som vid innevarande års slut kunna
finnas å öfriga reservationsanslag å Femte Hufvudtiteln, låta till krigsfartygs-byggnadsfonden
öfverföra så stort belopp, som för år 1870 må
vara såsom bidrag för nämnda fond erforderligt.

Sedan voteringssedlarne blifvit afiemnade samt en sedel aflagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning hvarom här vore fråga jemväl derstädes
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll omröstningen
med 81 ja och 90 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med...........24 ja och 92 nej;

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 81 ja och 90 nej,

sammanräkningen visar 105 ja och 182 nej;
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Sjette Voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 49, punkt. 7.)

Den som vill, att det å Femte Hufvudtiteln uppförda reservationsanslag
till durchmarchekostnader må från 30,000 R:dr till 27,000 R:dr
nedsättas,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Riksdagen beslutat, att ifrågavarande anslag skall
från 30,000 R:dr till 20,000 R:dr nedsättas.

Den 3 April, f. m.

Den omröstning öfver ofvanintagua voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med............96 ja och 23 nej;

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 14 ja och 151 nej,

sammanräkningen visar 110 ja och 174 nej;
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Sjunde Voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 49, punkt. 10.)

Den som vill, att Riksdagen, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
förslag, för år 1870 anvisar 3,000 R:dr till arfvoden för ingeniörelevers
undervisande vid Krigshögskolan,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Riksdagen ansett sig icke böra för ifrågavarande
ändamål bevilja något anslag.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aiiagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll omröstningen
med 40 ja och 123 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagua voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med...........78 ja och 35 nej;

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 40 ja och 123 nej,

sammanräkningen visar 118 ja och 158 nej;
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i'' öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Åttonde Voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 49, punkt. 11.)

Den som vill, att det för Kongl. Teatern anvisade anslag till oförändradt
belopp, 60,000 R:dr, bibehålies,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Riksdagen beslutat, att det för Kong!. Teatern å
ordinarie stat uppförda anslag nedsättes till 50,000 R:dr.

Den 3 April, f. m.

afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll omröstningen
med 68 ja och 107 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagua voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med..........102 ja och 13 nej;

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 68 ja och 107 nej,

sammanräkningen visar 170 ja och 120 nej;
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Nionde voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 49, punkt. 16, mom. a.)

Den som vill, att Riksdagen, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
nådiga förslag, å Allmänna Indragningsstaten uppför en årlig pension för
Vaktknekten vid länscellfängelset i Wexiö Sven Gustaf Pettersson med
400 R:dr,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Riksdagen beviljat den ifrågavarande pensionen att
utgå med hälften af det föreslagna beloppet eller 200 R:clr.

Sedan voteringssedlarne blifvit ademnade samt en sedel aflagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning hvarom här vore fråga jemväl derstädes
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll omröstningen
med 46 ja och 112 nej.

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 46 ja och 112 nej;

sammanräkningen visar 116 ja och 147 nej;
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Tionde voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 49, punkt. 16, mom. b.)

Den som vill, att Riksdagen, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
nådiga förslag, å Allmänna indragningsstaten uppför en årlig pension för
Vaktknekten vid straffängelset i Warberg Bengt Christiansson Qvist med
300 R:dr,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Riksdagen beviljat den ifrågavarande pensionen att
utgå med hälften af det föreslagna beloppet eller med 150 R:dr.

Den 3 April, f. m.

Sedau voteringssedlarne blifvit aflemnade samt eu sedel aflagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning hvarom här vore fråga jemväl derstädes
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll omröstningen
med 36 ja och 113 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med.......... 70 ja och 33 nej;

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 36 ja och 113 nej,

sammanräkningen visar 106 ja och 146 nej;
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Elfte voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 49, punkt. 16, mom. c.)

Den som vill, att Riksdagen, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
nådiga förslag, å Allmänna indragningsstaten uppför en årlig pension för
Vaktknekten vid länsfängelset i Carlstad Jan Olsson med 400 R:dr,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Riksdagen beviljat berörda pension att utgå med
hälften af det föreslagna beloppet eller med 200 R:dr.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning, livarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll
omröstningen med 27 ja och 115 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med..........67 ja och 35 nej;

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röste!'', eller 27 ja och 115 nej,

sammanräkningen visar 94 ja och 150 nej;

varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Tolfte voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 49, punkt. 16, mom. d.)

Den som vill, att Riksdagen, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
nådiga förslag, å Allmänna indragningsstaten uppför en årlig pension för
Förste Vaktknekten vid kronohäktet i Warberg Carl Gustaf Forssman
med 310 R:dr,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Den 3 April, f. m.

Vinner nej, liar Riksdagen beviljat denna pension att utgå med hälften
af det föreslagna beloppet eller med 155 R:dr.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt eu sedel aflagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning hvarom här vore fråga jemväl derstädes
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll
omröstningen med 27 ja och 107 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med...........62 ja och 33 nej;

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 27 ja och 107 nej,

sammanräkningen visar 89 ja och 140 nej;
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Trettonde voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 49, punkt. 16, mom. e.)

Den som vill, att Riksdagen, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
nådiga förslag, å Allmänna indragningsstaten uppför en årlig pension för
Fängelsedirektören Gustaf Sundström, med 800 R:dr,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

\inner nej, har Riksdagen beviljat ifrågavarande pension att utgå
med hälften af det föreslagna beloppet eller med 400 R:dr.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med.......... 66 ja och 25 nej;

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster eller 40 ja och 101 nej,

sammanräkningen visar 106 ja och 126 nej;
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Fjortonde voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:0 49, punkt. 16, mom. f.)

. Den som yilh att Riksdagen, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
nådiga förslag, å Allmänna indragningsstaten uppför en årlig pension för
Sergeanten vid inre bevakningen vid straff- och arbetsfängelset å Långholmen
Bengt Melin med 400 R:dr,

röstar ja;

Den, det ej vill.

Den 3 April, f. m.

röstar nej;

Vinner nej, har Riksdagen beviljat denna pension att utgå med hälften
af det föreslagna beloppet eller med 200 R:dr.

Sedan voteringssedlarne blifvit ahemnade samt en sedel aflagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll omröstningen
med 30 ja och 110 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med...........68 ja och 30 nej;

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 30 ja och 110 nej,

sammanräkningen visar 98 ja och 140 nej;
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Femtonde voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 49, punkt. 17.)

Den som vill, att Riksdagen, i enlighet med Kongl. Majrts nådiga
framställning, medgifver, att Andre Majoren vid Lifregementets husarkorps
m. m. Carl ''Ikorn Adlercreuts må vid afgång ur krigstjensten komma i
åtnjutande af 1,250 R:drs pension på Allmänna indragningsstaten,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Riksdagen beviljat den föreslagna pensionen till nedsatt
belopp af 750 R:dr.

Sedan voteringssedlarne blifvit ahemnade samt en sedel aflagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning hvarom här vore fråga jemväl derstädes
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll omröstningen
med 27 ja och 131 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med...........57 ja och 53 nej ;

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 27 ja och 131 nej,

sammanräkningen visar 84 ja och 184 nej;
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Sextonde'' voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial Nio 49, punkt 18.)

Den som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts nådiga framställning,
beviljar framlidne Generallöjtnanten Akrells trenne ogifta döt -

Den 3 April, f. in.

trar, Margaretha, Adelaiäe och Emma Akrell pensioner till belopp af 200
Rall'' för dem hvardera, att under deras återstående lifstid från Allmänna
Indragningsstaten utgå,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Riksdagen icke funnnit skäl att till denna nådiga
framställning lemna bifall.

Sedan voteringssedlarne blifvit afiemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll omröstningen
med 54 ja och 107 nej.

Den omröstning öfver ofvan intagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med. ........109 ja och 6 nej;

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster eller 54 ja och 107 nej,

sammanräkningen visar~163 ja och il3~nef;
varande- alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Sjuttonde voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 49, punkt 19.)

Den som vill, att Riksdagen, i enlighet med Kong! Maj:ts nådiga
förslag, beviljar framlidne Generaldirektören för fängelser och arbetsinrättningar
Claes Johan Livijns efterlemnade tvänne ogifta döttrar Hösa
Helena och Edla Sofia Christina Livijn pension till belopp af 200 Kullor
dem hvardera, att årligen, så länge de lefva'' ogifta, å Allmänna Indragningsstaten
uppbäras, röstar

ja;

Den det ej vill, röstar

nej;

Vinner nej, har Riksdagen icke funnit skäl att till förevarande nådiga
framställning lemna bifall.

Sedan voteringssedlarne blifvit afiemnade samt en sedel aflagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll
omröstningen med 40 ja och 111 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med ......... 93 ja och 20 nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 40 ja och 111 nej!

sammanräkningen visar 133 ja och 131 nej,
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Den 3 April, f. m.

Adertonde voteringen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 51.)

Den som vill, att Riksdagen beviljar det af Kongl. Maj:t för Kanslisten
i Kongl. Krigsholrätten J. C. von Lindecreutz äskade pensionsbelopp,
792 R:dr 90 öre,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är berörda pensionsbelopp icke af Riksdagen beviljadt.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning hvarom här vore fråga jemväl derstädes
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräknande, och utföll
omröstningen med 46 ja och 117 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med..........85 ja och 23 nej;

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 46 ja och 117 nej,

sammanräkningen visar 131 ja och 140 nej;
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Nittonde voteringen:

(enligt Banko-Utskottets Memorial N:o 7, punkt. 1.)

Den som, i enlighet med Banko-Utskottets, af Första Kammaren bifallna
förslag, vill, att Riksbankens behållna vinst för år 1867, utgörande
1,995,647 R:dr 77 öre, skall anvisas till Riksgälds-kontoret för Statens
allmänna behof, att utbetalas under innevarande år, å tider, som Bankofullmägtige
ega bestämma, röstar

ja;

Den det ej vill, röstar

nej;

Vinner nej, komma, i enlighet med Andra Kammarens beslut, att af
Riksbankens under år 1867 upplupna vinst till Riksgälds-kontoret för
Statens allmänna behof aflemnas 1,500,000 Riksdaler, att utbetalas under
innevarande år, å tider, som Banko-fullmägtige ega bestämma.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

Den 3 April, e. m.

samtidigt anställd, hade utfallit med.......... 97 ja och 18 nej hvadan,

då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 64 ja och 112 nej''

_ sammanräkningen visar 161 ja och 130 nej;

varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Tjugonde voteringen:

(enligt Banko-Utskottets Memorial N:o 7, punkt. 2.)

,.. Peih 0S°“> 1 enlighet med Första Kammarens beslut, vill, att af den
för ar iy68 uppkomna bankovinst skall till Riksgälds-kontoret för Stabeh°f
aflemnas 1-504,352 R:dr 23 öre, att utbetalas under
ar 1870 d tider, som Banko-fullmägtige ega bestämma, röstar

Den det ej vill, röstar

ja;

nej;

Vl™“’n®h komma, i enlighet med Andra Kammarens beslut, 1,000,000
R;dr åt Riksbankens under år 1868 upplupna vinst att till RiksgäldsioSa
j ,.l?r fatens allmänna behof aflemnas, att utbetalas under år
lo/U, ä lider, som Banko-fullmägtige ega bestämma.

Sedan, voteringssedel™ blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att votermgssedlarne
för den omröstning hvarom här vore fråga jemväl derstädes
atgitvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll
omröstningen med 59 ja och 117 nej. 8

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet, och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anstalld, hade utfallit med.......... 97 ja och 19 nej hvadan,

då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 59 ja och 117 nej''

...... . , sammanräkningen visar 156 ja och 136 nej;

varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Efter sålunda slutade gemensamma omröstningar åtskiljdes nu, kl.
/4 d e. m., Kammarens ledamöter, men sammanträdde åter

Kl. ''/2 7 e. m.

da, till en början, i anledning af Herr Talmannens frånvaro, Herr vice
1 almannen ledde Kammarens förhandlingar.

§ 4.

Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets Utlåtanden:

N:o 50, i anledning af väckt motion om utbyte af tillgångarne uti
"fa4erade statslånens liqvidations- och amortissementsfonder mot de
till Riksbanken utfärdade obligationer för 1808 och 1809 års krigskostnader
; och

Den 3 April, e. ra.

N:o 52, i anledning af väckt motion om uteslutande ur Riksgäldskontorets
reglemente af den särskilda tidsbestämmelsen för afsättande! al
annuiteten för 1858 års fonderade statslån.

§ 5.

Förekom till behandling Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16, i anledning
af väckta motioner om ändringar i Kongl. Förordningen om landsting
den 21 Mars 1862.

I anledning af Utskottets förra hemställan å sid. 2 af Utlåtandet
yttrade:

Herr Ahlgren: Såsom ledamot af Lag-Utskottet har jagöfvervarit
handläggningen af det förevarande ärendet. Jag har dervid icke kunnat
instämma vare sig i det slut, hvartill Utskottet kommit eller i den föregående
motiveringen och derföre också anmält min reservation; ehuru,
för att ej upptaga tiden samt fördröja tryckningen af Betänkandet och
dess behandling af Riksdagen, jag icke utförligare utvecklat min afvikande
åsigt, utan blott låtit anteckna mig såsom reservant. __ Jag anhåller emellertid
att nu få supplera denna brist och för några ögonblick taga uppmärksamheten
i anspråk för framläggandet al de skäl, hvarpå jag stödjer yrkandet
om afslag å Betänkandet. ...

Om, såsom Utskottet förmenar, de motiver, hvarpå motionarens
förslag grunda sig, allesammans äro af negativ baskaffenliet och derföre
icke “förtjena någon synnerlig uppmärksamhet11, så kan, efter min uppfattning,
precist detsamma sägas om Utskottets. motivering, hvilket jag
hoppas kunna genom en närmare granskning af densamma ådagalägga.
Utskottet yttrar nemligen först, att grunden för det ifrågavarande stadgandet
i kommunallagen, enligt hvilket Regeringen eger rätt att utse
ordförande i landsting, “icke är att söka i något förment behof å Regeringsmagtens
sida att utöfva kontroll å landstingets åtgärder och beslut,
men dels i den betydelse landstinget, genom arten och omfånget af sin
verksamhet, inom administrationen erhållit, dels ock i den nära förbindelse,
som emellan statsförvaltningen och landstingets åtgärder och beslut
måste e^a rum.11 Äfven med erkännande af riktigheten i denna uppfattning0
så har den såsom grund för Utskottets mening föga vigt och
betydelse. Ty om man läser 58 och 59 §§ i Förordningen om landsting,
finner man, att — med några få särskilt uppräknade undantag, såsom:
fråga om behörighet att taga säte och stämma i landstinget; tillämpning
af de i 22 och 23 §§ stadgade bötesbestämmelser; arbetsordning för
landstinget; m. in. m. m. — alla landstingets beslut, för att blifva gällande
och 5 kunna till verkställighet befordras, skola erhålla Kong!. Maj:ts
eller Konungens Befallningshafvandes godkännande. Men deraf följer, att
förbindelsen emellan landstinget odfstatsförvaltningen är uti lagstiftningen bevarad,
äfven utan det ifrågavarande lagbudet om Regeringens ratt att
utnämna ordförande. Utskottet yttrar vidare, att “egenskapen att kunna
på ett tillfredsställande sätt leda förhandlingar, sådana som landstinget
förutsätter en icke ringa erfarenhet och vana vid offentliga förhandlingar11,

hvilka

Den 3 April, e. m.

Indika, egenskaper lätt nog kunna i ett landsting saknas, helst som, efter
Utskottets förmenande, “erfarenheten skall hafva ådagalagt, att vid landstmgsmannaval
den mera framstående förmågan och den större medborgerliga
förtjensten mången gång fått vika för medelmåttan." Jag vill gifva
Utskottet rätt, icke blott deri att sådant “låter tänka sig“ eftersom man
kan tänka allt sådant kunna inträffa, som icke är absolut orimligt, utan
äfven deri att “det hittills ej torde hafva inträffat11, hvilket erkännande,
såsom mig tyckes, borde hafva ingifvit Utskottet någon tvekan att uttala
den förstnämnda “tanken" om landstingsmännens intellektuela inkompetens.
Ty, har det hittills ej dermed varit så illa stäldt, så låter det uppenbarligen
följdriktigare tänka sig, att det ej heller framdeles skall blifva
det. I sjelfva verket synes Utskottet sjelft luta till denna åsigt, då det
yttrar, att “sedan landstingsinstitutionen hunnit att mera utvecklas och
folket uppnått en större mognad för den sjelfstyrelse, som med denna institution
åsyftas -- då^ torde en förändring i den af motionären föreslagna
syftningen finnas lämplig". Med den magt, som är lemnad i landstingets
händer, och den grad af sjelfstyrelse, som folket redan uppnått, tror jag
att någon fara icke skulle, ligga i ett obetingadt medgifvande åt landstingen
i edan nu, att sjelfvc utse sine ordförande. Och skulle det — ehuru
osannolikt det än är — inträffa, att dertill lämplig person inom landstinget
saknades, så vore denna olägenhet lätt afhjelpt, genom att utsträcka
kompetens till ordförandebefattningen till personer, icke tillhörande
landstingsmännens antal. Utskottets sista och förmodligen vigtigaste
skäl är det, att, “såvidt Utskottet har sig bekant, hvarken från allmänhetens
eller landstingens sida någon klagan försports i afseende på
lämpligheten af de personer, livilka hittills blifvit beklädda med ordförandeskap
i landstingen1-. För min del har jag en annan erfarenhet.
Det har visserligen försports klagan, och den ganska liflig, deröfver, att
bland de tjugufem landstingen ordförandeplatserna vid 16 intagits af landshöfdingar
och blott till 9 blifvit utsedde andra personer. Sådant har
väckt missbelåtenhet och icke utan skäl, efter hvad jag förmodar.

För närmare belysning af denna fråga har jag tagit kännedom om
det. yttrande, som derom afgafs af den af Kongl. Maj:t under den 19
Juni 1858 tillsatta komité, som hade i uppdrag, bland annat, att utarbeta förslag
till förordning om landsting. Härom uttalar sig komitéen uti följande
ord: Om ändamålet med landstingets inrättande endast vore det
att af detsamma bilda en rådgifvande församling, hvilken länets höfding
egde sammankalla för att ingå i rådplägningar om medlen att befordra
länens ekonomiska väl, skulle det vara naturligt, att ordförandeplatsen
blefve landshöfdingen tillerkänd; men då landstinget är en beslutande församling,
skulle landshöfdingen försättas i eu falsk ställning, om han, efter
att i sin egenskap af landstingets ordförande, hafva funnit sina der försvarade
meningar och förslag underkända, skulle i sin egenskap af landshöfding,
vidhållande samma sina åsigter, anse sig föranlåten att förvägra
fastställelse på pluralitetens i landstinget beslut, äfven om goda skäl för
en sådan vägran kunde anföras. Vidare erinrade komitéen, att det vore
stridande emot andan i vår lagstiftning att låta samma ärende i två instanser
af samma person handläggas och pröfvas. Komiterade ville emel Rihsd.

Prat. 1869. 2 Afd. 2 Band. q

Den 3 April, e. m.

lertid, af anförda skäl, icke medgifva landstingen att sjelfva utse sina
ordförande, utan förbehöllo Kong!. Maj:t denna rätt, dock att valet borde
ske bland de utsedde landstingsmannen.

Enligt mitt förmenande måste det anses ligga i sjelfva andan åt
landstingsinstitutionen, att landstinget eger rätt att sjelft utse sin ordförande,
vare sig inom eller utom landstinget. Någon större ändring i
landstingsförordningen erfordrades icke derför. Skulle Kammaren deremot
bifalla Betänkandet, så fruktar jag storligen, att frågan skulle komma att
för en längre tid skjutas å sido, ty man skulle alltid ega detta beslut
att åberopa såsom ett vapen emot förändringen.

Med anledning af hvad jag här haft äran anföra, får jag alltså hemställa,
att Kammaren ville, med utslag å Betänkandet, besluta följande
förändrade lydelse af 25 § i Kongl. Förordningen om landsting: “Landstinget
utser för hvarje lagtima landsting å första sammanträdet ordförande
och vice ordförande, hvilkas befattningar skola fortfara intill nästa
lagtima sammankomst1''.

Om förestående förändring gillas, hemställer jag att, såsom följd
deraf, 27 § i samma Förordning måtte erhålla denna lydelse: “Den landstingsman,
som har de flesta lefnadsåren, för ordet vid hvarje lagtima
landstings första sammanträde, till dess ordförande blifvit vald".

Herr Siljeström: Jag anhåller att få uppläsa ett par strofer ur

ett af Lag-Utskottet sednare afgifvet Betänkande, nemligen det som rörer
väckt förslag om sådan ändring i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 Maj 1862 att stadsfullmägtige skulle ega
sjelfva utse sin ordförande. Utskottet yttrar härom, bland annat, följande:
“Om ändamålet med inrättandet af hufvudstadens kommunalrepresentation
endast varit det att af denna bilda en rådgifvande församling, hvilken
öfverståthållaren egde sammankalla, för att med henne ingå i rådplägningar
om medlen att befordra kommunens ekonomiska väl, hade det
varit i sin ordning, att ordförandeplatsen blifvit honom tillerkänd. Sådan
är likväl icke denna institution; det är en inom lagliga gränser beslutande
församling, bildad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de principer
för den kommunala sjelfstyrelsen, som genom Kongl. Förordningen
den 21 Mars 1862 vunnit, tillämpning i fråga om rikets öfriga städer.
En anordning, hvarigenom ordförandeskapet för Stockholms stadsfullmägtige
förbehållits öfverståthållaren såsom sådan, synes derföre föga förenlig
med institutionens idé.

Enligt 31 och 49 §§ af ifrågavarande Kongl. Förordning ankommer
det på Öfverståthållareembetet dels att, efter underställning, antingen
fastställa och gilla vissa hos stadsfullmägtige fattade beslut, dels ock att
upptaga och afgöra besvär öfver fullmägtiges beslut i stadens gemensamma
angelägenheter. Den pröfning, som sålunda tillkommer öfverståthållaren,
utgör ett särdeles vigtigt skäl att vidtaga den föreslagna förändringen;
ty utom det att, på sätt, motionären anmärkt, öfverståthållaren
under närvarande förhållanden ganska lätt kunde blifva försatt i en skef
ställning, egnad att framkalla missförstånd och misstydningar, bör ej
heller förbises, att det äfven strider emot andan af vår lagstiftning i öf -

Den 3 April, e. m.

rigt att låta samma ärende i två instanser åt samma person handläggas,
hvilket derföre torde böra, så vidt möjligt är, undvikas.®

Dessa skal, som tala emot öfverståthållarens ordförandeskap hos
stadsfullmägtige, synas ega sin fulla tillämpning på förevarande fråga.
Emellertid har Lag-Utskottet kommit till det resultat, att hvad som icke
är riktigt och välbetänkt, då det gäller Stockholms herrar stadsfullmägtige,
det är alldeles i sin ordning i fråga om landstingen. “Det låter
nemligen tänka sig“, yttrar Utskottet, “ehuru det hittills ej torde hafva inträffat,
att ett landsting kunde blifva så sammansatt, att inom detsamma
ej vore att tillgå någon lämplig ordförande. “ Jag ber att särskilt få
fästa uppmärksamheten på den mängd af konjunktiver och suppositioner,
som Utskottet i denna korta mening hopat. “Det låter tänka sig“; “det
torde ej hafva inträffat®; det “vore ej att tillgå®. Och slutligen “synes“
det på denna grund Utskottet välbetänkt att åt Kongl. Maj:t öfverlemnas
att utse ordförande inom landstingen! På en möjlighet, ett antagande,
som är tänkbart, men som tilläfventyrs aldrig inträffat, bygger Utskottet
alltså sin opinion. Man är likväl berättigad till den fråga, om Utskottet
eller någon annan auktoritet skäligen bort tilltro sig att uttala det
omdöme om landstingen, att bland deras ledamöter icke skulle finnas
passande ämnen till ordförande? Sådant förefaller verkligen så mycket
egendomligare, som Utskottet, sedan det på ordförandeplatsens innehafvare
uppställt vissa fordringar, hvilka det förmenar icke kunna inom
landstingen fyllas, deremot på ett synnerligen bjert sätt framhåller och
vitsordar de utmärkta egenskaper som i detta afseende inom Stockholms
stadsfullmägtige förefinnas. “Den större tillgång på intelligens, förenad
med administrativa och juridiska insigter samt vana vid offentliga förhandlingar,
som i hufvudstaden finnes koncentrerad, och som tvifvelsutan
aldrig kommer att sakna representanter bland stadsfullmägtige derstädes,
innebär, enligt Utskottets tanke, en säker borgen för det antagandet, att
inom denna korporation städse skola finnas män, hvilka ega vilja och
förmåga att med nit och skicklighet bestrida ordförande befattningen.®
Om så är förhållandet, torde det likväl böra tagas i betraktande, att de
hufvudstadens angelägenheter, som af dess stadsfullmägtige handläggas, äro
af vida större vigt och omfattning än de ärenden, som tillhöra landstingens
kompetens. Dessa sednare röra sig .vanligen om några få tusental
riksdaler till förbättrande af sjukvård, väghållning, skolbildning o. m. d.,
idel obetydligheter i jemförelse med de värf, som hvila på herrar stadsfullmägtige,
hvilka exempelvis haft att besluta öfver millioner till detta
förmodligen lika gagneliga som storartade arbete, som vi hafva att beundra
utanför våra fönster. Således om alla dessa egenskaper, hvilka pryda
herrar stadsfullmägtige, tilläfventyrs i mindre hög grad utmärka ledamöterna
af länens landsting, så äro ock å andra sidan de angelägenheter,
som tillkomma^ de sednares pröfning, jemförelsevis så underordnade, att
man i trots af den ringare intelligensen och den mindre dugligheten likväl
möjligen skulle kunna utan fara anförtro äfven åt oss landtmän att
på landstinget sjelfva utse vår ordförande; så mycket heldre som ett
slikt förtroende ju kunde tillstädjas det gamla Bondeståndet, ehuruväl
det både att handlägga ärenden af ojemförligt vigtigare beskaffenhet än
landstingen. Då Utskottet i det följande antyder, hurusom erfarenheten

Den S April, e. in.

ådagalagt, att vid landstingsmannaval den mera framstående förmågan och
den större medborgerliga förtjensten fått vika för medelmåttan, har det
uttalat ett omdöme, som torde behöfva vara väl grundadt, för att tilläggas
någon slags betydelse. Jag känner ej de fakta, hvarpå Utskottet
byggt denna mindre fördelaktiga mening om valkorporationerna; men om
den skall tjena till stöd för Kongl. Maj:ts uteslutande rätt att utse landstingens
ordförande, så frågar jag — och jag vill härvid i likhet med Utskottet
uttrycka mig så konditionel som möjligt — om det ej någon gång
möjligen kunnat inträffa, att äfven Kongl. Maj:t vid utseende af embetsman
eller af ordförande möjligen gifvit medelmåttan företräde framför den
större förmågan och förtjensten? Sådant har åtminstone någon gång från
somliga håll påståtts — jag vill ej ingå i någon undersökning om med
rätt eller orätt. Men om så är förhållandet — “och det låter tänka
sig“ — skulle då, efter Lag-Utskottets logik, ens Kongl. Maj:t längre vara
berättigad att tillsätta dessa ordförandeplatser ? Och sålunda skulle landstingen
till sist blifva alldeles utan ordförande, eftersom den ena så väl
som den andra, åt hvilken valet kunde anförtros, uppenbarligen är lika
utsatt för misstag.

Den omständighet, att en sådan korporation som landstingen ej tillätes
sjelf utse sin ordförande, kan jag för min del ej betrakta annat än
såsom en verklig förolämpning emot denna korporation samt ett hinder
emot den utveckling af den kommunala sjelfstyrelse, som med landstingsinstitutionen
afses; och jag anhåller derföre, att Kammaren måtte, med
utslag å Betänkandet, bifalla motionen.

Herr Svensén: Vid kommunallagarnes stiftande föreslogs af den

för ändamålet tillsatta komité och påyrkades af de folkvalda Stånden, att
ordförande i landsting skulle få tillsättas af denna korporation sjelf, och
jag tror äfven, att den erfarenhet i fråga om landstingens verksamhet, som
nu är vunnen, ej vittnar emot riktigheten af denna deras uppfattning.
Sjelf kan jag, från Calmar läns norra landsting, andraga ett exempel, som
visar, att det går ganska väl för sig, att landstingen sjelfva utse sin ordförande.
Det inträffade nemligen der, att den af Kongl. Maj:t tillsatta
ordförande af sjukdom var förhindrad att infinna sig vid landstinget.
Detta valde då inom sig en vice ordförande, som ledde förhandlingarne;
och man hade intet skäl att ångra detta val. Detta bevisar, att saken
går för sig. Den mening torde ock vara temligen allmän, att sättet för
tillsättande af ordförande i landsting är stridande emot kommunallagens
anda och mening, för så vidt med denna lag afses att utbilda folket till
frihet och förmåga att styra sig sjelft.

Men anledning häraf får jag instämma i det yrkande, som den förste
talaren framställt och derå anhålla om Herr Talmannens proposition.

Herr Ola Jönsson: Jag begärde ordet i afsigt att framlägga de

anmärkningar, hvartill Utskottets förevarande Betänkande synts mig gifva
osökt anledning; men sedan dess hafva åtskillig^ talare redan utförligt
utvecklat dessa anmärkningar och föga återstår att nu i ämnet tillägga. Jag kan
likväl ej underlåta att något vidröra det Utskottets yttrande, hvari framkastas
det påstående, att erfarenheten ådagalagt, hurusom vid landstings -

Den 3 April, e. m.

mannaval deri större förmågan och medborgerliga förtjensten fått vika
för medelmåttan. Jag ber att härvid få fästa uppmärksamheten derpå,
att det ej alltid är gifvet, att den större medborgerliga förtjensten är förenad
med någon ovanligare förmåga och tvärtom. Äfven den medelmåttiga
förmågan kan genom nit för det allmännas väl och ärlig sträfvan göra sig
gällande och väl förtjent af ett allmänt förtroende. För öfrigt utesluter Utskottets
Betänkande icke all förhoppning, att landstingen framdeles kunna
få sig tillerkänd rätten att sjelfva utse sine ordförande. Det är ett ganska
vanligt och särdeles beqvämt förfarande att städse skylla på folkets
okunnighet och omogenhet, då det gäller att förneka detsamma sin rätt.
Och att här är fråga om en obestridlig rätt, det torde nästan ligga i sakens
natur, liksom jag vågar påstå att den förmenta omogenheten icke är
större här än i andra länder, der till och med de lagstiftande församlingarne
ega rätt att sjelfve utse ordförande, d. v. s. president. I det sista af Utskottets
argument, eller att ingen klagan försports öfver de af Regeringen tillsatte
ordförande vid landstingen, kan jag för min del gerna instämma.
Jag bär ej samma erfarenhet i det hänseendet som den förste talaren;
och jag bär icke sport, att något missnöje öfver Regeringens sätt att bruka
denna sin magt . förefinnes. Men om ock så är, så utgör detta enligt
min tanke icke tillräckligt skäl för att afslå motionen. Det kan nemligen
ganska lätt inträffa, att anledningar till klagomål framdeles kunna uppstå,
hvilka det torde vara bäst att förekomma. Om nemligen Regeringen
skulle vilja inskränka landstingens verksamhetsområde, så har den för
sådant ändamål ett ganska godt medel uti sin rätt att till ordförande
tillsätta en person, som är villig att dertill medverka, förutsatt att en
sådan stode att finna. Landstings-förordningen stadgar väl, att beslut
icke kunna fattas i andra ämnen än dem, som ligga inom landstingets
befogenhet; men i fråga derom, hvilka de ärenden äro, som tillhöra dess
befogenhet, kan lätt nog tvist uppstå, Om nu ordföranden skulle förklara
något ärende ligga utom landstingets befogenhet och af denna anledning
vägra . att framställa proposition derpå; då vet jag sannerligen icke hvad
landstinget skulle göra, ty det eger ej, liksom Riksdagen, ett Konstitutionsutskott,
som kan slita uppkommande tvister emellan ordförande och församlingen.
Detta utgör, enligt min tanke, ett vigtigt talande skäl för den
ifrågasätta, förändringen. Det skulle ock kunna sägas, att Ivongl. Maj:ts
dyrbara tid är tillräckligt upptagen af vida vigtigare göromål än dylika
utnämningar och förordnanden, isynnerhet som det, hvarom här är fråga,
skulle kunna saklöst öfverlemnas åt landstingen. Jag hade af alla dessa
skäl först tänkt att yrka återremiss; men då den förste talaren formulerat
ett förslag, som synes mig fullt antagligt, instämmer jag deri och yrkar
antagande af Herr Ahlgrens förslag.

Herr Anders Jonsson: Jag ämnar icke upptaga Kammarens tid
med några utläggningar af hvad flere föregående talare andragit emot förevarande
Betänkande eller med något tal öfver det öde, som drabbat min
motion, utan jag instämmer i de yttranden, som förut afgifvits till förmån
för densamma, och särskildt i Herr Ahlgrens, å hvars förslag jag anhåller
om bifall.

Den 3 April, e. in.

Herr Ribbing: Såvida jag rätt fattat den förste talarens anmärk ningar

emot Utskottets afstyrkande af ifrågavarande motion, så röra dessa
anmärkningar hufvudsakligen det förhållande, att landshöfdingar blifvit
utnämnde och kunna utnämnas till ordförande i landsting, hvilket skulle
vara mindre fördelaktigt eller rent af olämpligt utaf liera skäl. Jag
fager mig likväl friheten att vid dessa påminnelser af den ärade talaren
först och främst göra den erinran, att om eu lag på något sätt i tillämpningen
skulle mindre lyckligt handliafvas eller till och med lel i denna
tillämpning begås, sä följer ej deraf genast, att den lagen hör ändras,
utan då sådant innebär '' fel icke i lagstiftningen utan i lagskipningen,
synes det mig ock böra föranleda till rättelse och ändring i det afseende,
der felet gjorts.

Men oberoende af dessa anmärkningar ber jag att i allmänhet få erinra
om det sista skäl, som Utskottet för sitt afstyrkande anfört, nemligen
att, så vidt Utskottet har sig bekant, ingen klagan försports öfver
lämpligheten af de personer, hvilka hittills varit ordförande i landstingen.
Detta förhållande anser jag för min del redan innebära tillräckligt skäl
att ej nu vidtaga någon förändring i förevarande hänseende. Vill man
vid lagstiftning inlåta sig på alla möjligheter, som kunna inträffa, så skall
man råka ut för sådana svårigheter och eu sådan mångfald af konsiderationer,
att jag befarar, det man ej skall komma ur stället i något afseende.
Mig synes man ej böra göra fråga om ändring i bestående lagar beroende
af dylika betraktelser af hvad som med dessas fortvara möjligen kan komma
att inträffa, utan fastmer vid afgörande af sådan fråga följa den riktiga och
lämpliga regeln, att der olägenheter i verkligheten visat sig, der skall man
söka hjelpa genom att vidtaga eu förändring, men så länge sådant icke
inträffat, må man låta det bestående vara så, som det är, så snart ingen
positivt rättsvidrig följd derigenom synes kunna uppstå.

En af de sednare talarne har sökt visa, huru en sådan möjligen kan
inträffa. Han har nemligen sagt: “Om Regeringen vill inskränka landstingens
verksamhet, finnes ett farligt medel härtill i Regeringens hand
uti dess rätt att utnämna ordförande i landstingen, förutsatt nemligen att
Regeringen Jean finna personer, som vilja låna sig till verktyg härutinnan;"
ty, menar han, denne kan då hindra landsting att fatta beslut genom
vägran af proposition. Jag tager mig likväl friheten komma tillbaka till
den allmänna anmärkning jag gjorde. "Det Jaan hända" säger man,
-om Regeringen vill inskränka-1, och “derest den finner lämpliga personer
att dertill använda». Jag frågar dock: Jiar den velat? har den
funnit? har vägran skett? Det har jag icke hört någon säga. Följaktligen
torde man böra lemna dessa möjligheter i sitt värde, tills man får
so, om af dem vill blifva verklighet. Hvad sjelfva den af talaren anförda
saken angår, kan jag ej inse, att genom det nuvarande stadgandet stor olägenhet
i afseende å den kan uppstå eller att någon så särdeles sträng kapson lågges
på landstingen-. Den sistnämnde talaren har anfört exempel, som skulle utvisa
möjligheten att i tvetydiga fall en ordförande kunde vägra proposition
och i sådant hänseende står landstinget der redlöst, menar talaren, emedan
detsamma icke egen någon institution motsvarande vårt Konstitutions-Utskott,
som kan slita tvisten mellan tinget och ordföranden. Detta förhållande, att
rådplägande och beslutande församlingar med ordförande i spetsen för sig
finnas, utan att ega någonting motsvarande Riksdagens Konstitutions-Utskott,

Den 3 April, e. m.

— detta förhållande har naturligen gjort det till en nödvändighet för dem,
som deltagit i sådana församlingar, att göra sig reda för huru det skulle
komma att gå i ett sådant fall, som talaren framkastat; och för min del anser
jag icke detta fall vara en knut, som ej kan lösas, utan skall sönderhuggas.
Det är klart, att om i en dylik församling, der ingen institution motsvarande
Konstitutions-Uskottet linnes, ordföranden skulle säga: “detta yrkunde
anser jag vara stridande mot församlingens befogenhet och kan
derföre icke framställa proposition “, så inträffar ett af de tu. Antingen
medgifver församlingen, att ordföranden har rätt på de skäl som anföras;
och då är saken förbi utan någon svårighet. Eller ock fortsätter församlingen
sitt yrkande: dess majoritet bestämmer, att frågan tillhör församlingens
befogenhet och fordrar proposition. Eger då ordföranden rätt
att vägra sådan? Nej! Ty har han blifvit öfverröstad al församlingen.
Han har i sådan händelse icke mer än två utvägar att välja emellan: antingen
att foga sig efter majoritetens beslut och framställa proposition,
eller ock att säga: “jag kan ej göra proposition härpå, men då jag icke
har någon laglig rätt att vägra sådan, så afträder jag ifrån ordförandebefattningen".
Och dermed är den saken hjelpt. För min del har jag
varit ordförande i två slags dylika församlingar under en följd af år, och
jag har derunder gjort mig reda för riktigheten af detta sätt att gå till
väga samt funnit det vara den enda lagliga form, som härvid kan komma
i fråga.

När jag nämnde om möjligheten och verkligheten, borde jag ock
hafva besvarat de erinringar, som gjorts derom, att det skulle vara en
förolämpning mot landstingen, att de ej få sjelfva välja sina ordförande,
och att det nuvarande förhållandet vore stridande emot kommunallagarnes
anda o. s. v. Jag bekänner, att, då jag har att göra med Konungen och
Regeringen, jag ej senterar eller fattar, att hvarje befallning af Regeringen
nödvändigt innebär en förolämpning emot mig, äfven om jag på egen
hand skulle kunnat uträtta saken lika bra som den af Regeringen bestämts.
Således: posito att landstinget skulle kunna välja ordförande
lika bra, skall det derföre ovilkorligen anse sig chikaneradt och förolämpadt,
derföre att Kongl. Maj:t med Riksdagens begifvande för sig behållit
denna magt? Jag kan ej omfatta den föreställningen, att Regeringen
härigenom på något sätt förolämpar landstinget eller utöfvar någon
inskränkning och kontroll öfver höfvan, förr än jag verkligen sett tendenser
dertill hos Regeringen, och så länge jag ej ser till några sådana, utgår
jag från förutsättningen af ömsesidig aktning och respekt men icke af
motsatsen.

Den förste talaren har sagt, att, om motionen nu konnne att afslås,
så skulle, i händelse densamma vid en annan riksdag förnyades, man
oupphörligt skjuta undan den, förebärande att förhållandena dittills icke
undergått någon förändring. Jag hyser likväl icke ett sådant misstroende
till Riksdagen, lika litet som jag på förhand misstror Regeringen, utan
jag antagar, att hvar och en, såväl Regering som Riksdag, handlar klokt
och rätt i sina åtgärder, till dess motsatsen ådagalägges. Om således förändrade
förhållanden skulle uppstå, så tilltror jag utan tvekan Riksdagen
så mycken klokhet, att den tager dessa förändrade förhållanden i öfvervägande
och fattar sitt beslut i öfverensstämmelse med deras kraf.

Don 3 April, c. ni.

Man bär vidare sagt, att Lag-Utskottet ej anfört några positiva skäl
för dess afstyrkande och således utsatt sig för samma förbråelse, som det
riktat emot motionären. Några uttryck i Betänkandet skulle dock, bar
inan mildrande tillagt, stå på gränsen emellan det positiva och det negativa.
Jag är ej matematiker och förstår sålunda ej livad som menas
med . en sådan gräns, eller om den verkligen tinnes, så mycket mer som
jag i allmänhet ej känner till ett tredje emellan ja och nej. Men lika
godt! I sak vill jag mot den gjorda anmärkningen erinra, att det är
den, som yrkar eu förändring, hvilken det åligger att anföra skälen dertill,
under det att deremot den, som ej vill någon ändring utan bibehållande
af det bestående, synes hafva gjort tillräckligt, då han visar, att
ingå, åtminstone inga befogade anmärkningar mot detta bestående
blifvit gjorda. Onus probandi åligger ju den som yrkar och ej den
som försvarar. Medgifvas måste emellertid, att några positiva skäl verkligen
blifvit åt Lag-Utskottet anförda. Jag behöfver derföre icke uppläsa
Betänkandet, Det har ju förut blifvit uppläst och tinnes dessutom
tryckt. Jag vill visst icke betvifla hvad som här proklamerats,
att Svenska folket är ett ibland de mest bildade som finnas, och att det
äfven går framåt i upplysning, men detta hindrar mig likväl icke att instämma
i Utskottets åsigt, att det ännu här och der icke torde vara så
lätt att inom landstingen timra någon till ordförandeplatsen lämplig person,
hvarförutan jag ber att få påpeka den, i händelse af en ändring inträdande,
möjligheten af kandidatur, partisplittringar och dylikt. Jag
kan slutligen ej undgå att erinra derom, att landstingsinstitutionen ännu
är helt ny, och att det är nödigt, att hvarje ny institution får, så att
säga, sätta sig, innan någon förändring vidtages deruti, der sådant ej visat
sig af behof oundgängligen påkalladt,

På de grunder, jag nu anfört, yrkar jag bifall till Betänkandet.

Herr Per Nilsson från Malmöhus län: Herr Talman! Mine Herrar!
Den förste^ ärade talaren har till stor del vederlagt Utskottets motiver för
utslag å , förevarande motion, och jag vill endast ytterligare tillägga, att
det förefaller mig besynnerligt, då Lag-Utskottet, hvars ledamöter borde
få antagas vara praktiska män, låter undfalla sig ett sådant yttrande som
följande: “Det låter tänka sig, ehuru det hittills ej torde hafva inträffat,
att ett landsting kunde blifva så sammansatt, att inom detsamma ej vore
att tillgå någon lämplig ordförande.*'' Man kan verkligen på detta Utskottets
motiv tillämpa ett gammalt uttryck: “att se spöken på ljusa
dagen**. Ty har man gifvit akt på hvilka personer, som hittills blifvit
valda till landstingsmän inom Sverige, så kan man icke förneka, att inom
landstingen finnas personer fullt vuxna att föra klubban lika väl som de
af Konungen dertill utsedde ordföranderne.

En föregående talare har sagt, att den, som vill hafva en förändring,
skall visa skäl för dess behöflighet. Hvad den nu föreslagna förändringen
beträffar, så tror jag, att skälen äro ganska väl framvisade just af de
komiterade, som tillsattes när lagen om landstingen skulle stiftas, och
hvilka framhöllo, att det skulle vara mindre lämpligt att tillsätta landshöfdingarne
såsom ordförande; eljest skulle man kunna hafva satt dem
såsom sjelfskrifna. Följer man nu med, huru förhållandet varit ända från

Den 3 April, e. m.

början af landstingens tillvaro, så finner inan, att i de flesta länen tillsattes
landsliöfdingarne till ordförande och, oaktadt man sedan ofta hört
klagomål öfver detta landshöfdingarnes ordförandeskap, hafva likväl ännu
liera af dem sedermera blifvit utnämnde till ordförande i landstingen.

hlär har visserligen sagts, att man icke hört af några klagomål, och
Utskottet säger sig höra erinra derom, “att hvarken från allmänhetens
eller landstingens sida någon klagan försports i afseende på lämpligheten
af de personer, hvilka hittills blifvit beklädda med ordförandeplatser i
landstingen. “ Jag vet icke, om Lag-Utskottet tager ordet “klagan*1 i den
betydelse, att man skall hafva ingifvit en särskild klagoskrift, eller om
dermed menas hvad man hör särskild! talas om inom landsorterna, men
med afseende på det sednare kan jag upplysa, det man ofta får höra sägas,
huruledes det är ganska besynnerligt, att icke inom sjelfva landstinget
kunde finnas någon person, som vore lika lämplig att vara dess ordförande
som just landshöfdingen. Man anser ganska allmänt, att landshöfdingarne
hafva hufvudsakligen att sysselsätta sig med bestyren inom sin egen verkningskrets,
men att det deremot allt för väl kunde lemnas åt landstingen
sjelfva att välja de ordförande, som skola leda deras öfverläggningar. pelande
denna åsigt, kan jag icke annat än yrka bifall till den förste värde
talarens förslag.

Herr Per Nilsson från Örebro län: Äfven jag anser, att landstingen
sjelfva böra få välja sina ordförande, och jag betviflar icke, att det
inom dem finnes fullt lämpliga personer dertill. För öfrigt, och då redan
under diskussionen så många skäl anförts för denna sak, så inskränker
jag mig nu till att endast instämma med Herr Ahlgren uti det af honom
framställda förslaget.

Herr Siljeström: Den ärade ledamot af Lag-Utskottet, som från
bänken här midt öfver nyss yttrade sig till försvar för Utskottets afstyrkan,
har anfört en princip, som jag äfven för min del anser i allmänhet
riktig, att man nemligen vid all lagstiftning icke bör helt och hållet bygga
på blott teorier utan jemväl se till, om det finnes några positiva fakta,
som kunna föranleda den förändring som är i fråga; och han nekar att
några sådana fakta i förevarande fall finnas. Han torde likväl, detta
oaktadt, nödgas medgifva att i enstaka fall sjelfva principen kan vara af
så stor vigt, att endast på grund af principiela skäl en förändring är berättigad.
Det kan vara ganska svårt att ådagalägga, det nuvarande ordförande
inom landstingen icke fullgjort sina åligganden, och jag vill för
min del ingalunda påstå något sådant, men den principen, att landstingen
sjelfva skola få välja sina ordförande, anser jag å andra sidan alldeles
obestridligt berättigad, och skälen för denna åsigt — eftersom den värde
talaren ålagt mig bevisningsskyldiglieten — har Utskottet sjelft gjort sig
mödan att framlägga uti det Betänkande, som jag redan förut tagit mig
friheten åberopa, nemligen Betänkandet N:o 19 om Stockholms stadsfullmägtiges
rätt att välja sin ordförande. Ty alldeles samma skäl, som deri
anförts och i hvilka jag för min del instämmer, äro till punkt och pricka
tillämpliga på landstingen, och således kan jag helt och hållet fritaga mig
från all vidare bevisningsskyldighet i den delen. Men deremot återstår

Den 3 April, e. in.

för den ärade talaren sjelf bevisningsskyldighet för hvad han yttrade —
visserligen icke positivt, men hälft positivt — att det skulle vara svårt att
inom landstingen finna subjekter, som kunde vara lämpliga till ordförande,
eu bevisning som icke torde göra sig lättare, än den bevisning angående
de hittills varande ordförandernes olämplighet han äskat.

Frågan är endast denna: hvad berättigar fullmägtige i en stad företrädesrätt
framför fullmägtige i länen? För öfrigt ber jag talaren icke
missförstå ordet “förolämpning “, som jag i mitt föregående yttrande
nyttjat. Förolämpningen ligger, efter min mening, visst icke i det faktum att
Kongl. Maj:t utser ordförande, utan i sjelfva lagstiftningen, som beröfvar
en aktad korporation den mest naturliga rättighet, som medgifves andra,
henne liknande korporationer.

Således kan jag icke finna mig öfvertygad af den nämnde värde talarens
. skäl, utan yrkar jag fortfarande bifall till motionen eller heldre,
sedan jag haft tillfälle att se den förste talarens förslag skriftligen uppsatt,
tdl detta sednare. ° 11

Herr Uhr: Jag har redan från början varit af samma åsigt som
mm sidokamrat, och under diskussionen har jag blifvit ännu mera styrkt
deruti; sjelfva de talare, som yttrat motsatta åsigter, hafva just genom
sina argumenter styrkt mig ännu mera i min åsigt. Olyckligtvis kunde
jag icke höra mycket af det föredrag, som hölls från Upsala-bänken,
emedan så många åhörare sprungo fram för att taga bättre reda derpå
och, sedan de voro framkomna, tyckte de sig höra så förträffligt, att de
till och med kunde tillåta sig att sjelfva småprata litet under tiden; så
skedde äfven, och detta gjorde att jag icke hörde mer än nätt och jemnt
de orden, att då inga klagomål öfver det nuvarande sättet för utseende
af ordförande försports, så kunde det icke heller nu förefinnas några särskilda
skäl för att landstingen skulle sjelfva få välja sina ordförande.

År då den värde talaren öfvertygad, att icke något missnöje öfver
det nuvarande sättet egt rum? Huru vill han då, att ett sådant missnöje
skall gifva sig till känna ? Icke kan man begära att något landsting i sin
helhet skall framstå och säga: “vi hafva blifvit mycket missnöjda öfver
att landshöfdingen blifvit vald till vår ordförande, och vi vilja derföre
hafva en annan. “ Kommer eu tidning fram med klagomålen, så säger
nian: “detta är bara tidningssvammel, och det kunna vi icke fästa oss
vid." Att komma in med en petition till Kongl. Maj:t går icke heller an,
ty detta vore en förolämpning, heter det då. Hur skall då missnöjet göra
sig hördt? Jag kan för min del icke se något annat och bättre sätt, än
det som nu egt rum, att motionärer vid Riksdagen frambära det missnöje,
^ som de kunna hafva sig bekant hvar inom sin ort, och på grund
deraf såga, att de icke tycka om det nuvarande förhållandet, utan önska
att landstingen sjelfva måtte få välja sina ordförande.

Utskottet säger i sin motivering, att erfarenheten ådagalagt, huru vid
landstingsmannavalen hittills “den mera framstående förmågan och den
större medborgerliga förtjensten mången gång fått vika för medelmåttan."
Må vara, att någon gång så händt, men sådant torde då få skrifvas på
undantagens räkning, och man bör icke på grund deraf säga, att så kommer
alltid att ske. Jag tror, att folket i landsorten numera är så för -

Den 3 April, e. m.

ständigt, att det till landstingsman väljer dem, som först och främst bevaka
folkens intressen i så väl ett som annat afseende, och jag kan icke
föreställa mig, att det då i något län kunde intratta så olyckligt, att bland
alla de valde icke funnes en enda person, som vore lämplig att sköta
ordförandeklubban. Jag kan verkligen icke förutsätta, att något län skulle
vara så illa utrustadt eller de väljande hafva så dåligt omdöme, att ett
sådant förhållande skulle kunna uppstå.

Således kan jag icke annat än, med ogillande af de åsigter, som i
motsatt riktning blifvit uttalade, instämma med Herr Ahlgren och yrka
bifall till hans förslag.

Herr Ola Jönsson: Jag skulle icke ånyo hafva begärt ordet, om
icke en ledamot af Lag-Utskottet sökt vederlägga de skäl jag förut anfört
för bifall till Herr Ahlgrens förslag, nemligen att ordföranden i landstinget
kunde vägra proposition på bifall till ett väckt förslag. Den värde
ledamoten menade, att det icke läge i ordförandens magt att göra det,
utan att landstinget skulle i alla fall kunna fatta sitt beslut och sålunda
tvinga ordföranden att gå in på hvad landstinget ville, hör min del påstår
jag icke desto mindre, att en sådan uppfattning är oriktig, ty om
ordföranden vägrar proposition, så kan landstinget icke fatta något beslut,
och en sådan vägran kan allt för väl låta sig tänkas. Man säger visserligen,
att landstinget i detta fall skulle kunna anföra klagomål — man bär
nemligen sagt mig det enskildt — men förordningen vet icke om besvär öfver
annat än beslut af landstinget, som blifvit fattade efter proposition af
ordföranden, och för min del vet jag icke hos hvem klagomålen öfver
ordförandens beteende skulle anföras.

Jag vill ytterligare fästa uppmärksamheten derpå, att enligt förordningen
eger landstinget att sjelft välja sin vice ordförande. Detta är obestridligen
en inkonseqvens, ty om det är nödvändigt att Kongl. Maj:t skall
utnämna ordföranden, så synes det vara lika nödvändigt, att Kongl. Maj:t
äfven utnämner vice ordföranden, alldenstund det kan hända, att den
ordinarie ordföranden af sjukdom eller annat förfall blir förhindrad att
fullgöra sitt uppdrag, och vice ordföranden sålunda blir den, som får leda
öfverläggningarne.

Allt detta talar tillräckligt för det af Herr Ahlgren framstallda förslaget,
hvarföre jag fortfarande vidhåller mitt yrkande om proposition å
bifall till detsamma,

Herr Svens én: En talare, som försvarade Utskottets förslag, sade,
att eu laglig form måste finnas för att slita förekommande tvistigheter;
det var i fråga om möjligen förekommande propositionsvägran af ordföranden.
Jag undrar dock, hvar denna lagliga form skulle finnas. Vore
det så att ordföranden sjelf icke egde pröfva och afgöra dylika tvistigheter,
så vore derigenom eu utväg för landstinget beredd att taga sig fram
helt och hållet på egen hand. Men så är det icke.

Må det tillåtas mig att framställa ett exempel. Jag vet ett landsting,
der ordföranden vägrade proposition å Henne särskilda motioner;
då begärde motionären, att landstinget skulle få yttra sig härom, men
ordföranden vägrade äfven derå proposition. Följden blef, att dessa frågor

Den 3 April, e. ni.

icke alls kotmno under landstingets behandling. Motionären besvärade sig

Kongl. Maj:t, och oaktadt klagomålen för (ifrigt blefvo temligen knapphändigt
behandlade, så måste likväl åtminstone en af frågorna öfverlemnas
till ny behandling af landstinget. Då sade samme ordförande åter, att
han icke vore förhindrad framställa proposition på dessa frågor. Jag vill
hemställa, om detta är rätta sättet att behandla de frågor, som vid landstinget
väckas?

Enligt min tanke har landstinget för närvarande intet forum för dylika
tvistigheters slitande; det finnes ingenting bestämdt derom hvarken i
landstingsförordningcn eller i någon annan stadga; och om ock landstinget
inom sig sjelf t beslutar om arbetsordningen, så lärer denna likväl icke
kunna tillämpas uti ifrågavarande fall.

Herr Me din: Då alla föregående talare, med undantag af Herr
Ribbmg, uttryckt åsigter, som äfven jag för min del gillar, och då jag
anser, att det icke torde finnas något landsting så olyckligt lottadt, att
icke inom detsamma skulle kunna erhållas lämplig ordförande, utan att
landshöfdingen dertill behötde utses, så förenar jag mig med dem, som
gilla Herr Ahlgrens förslag, och inlägger jag derföre mitt votum till förmån
för detsamma.

Öfverläggningen var slutad. Herr vice Talmannen upptog och afgaf
propositioner på de yrkanden som förekommit dels om bifall till Utskottets
hemställan och dels om bifall till Herr Ahlgrens här ofvan intagna
förslag. Då svaren å dessa propositioner utföllo med blandade ja och nej,
samt omröstning derjemte begärdes, blef nu följande voteringsproposition
uppsatt, justerad och anslagen:

Den som bifaller hvad Lag-Utskottet hemställt i första punkten af
dess Utlåtande N:o 16,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, för
sin del beslutat, att 25 och 27 §§ i Kongl. Förordningen om landsting
den 21 Mars 1862 skola erhålla följande förändrade lydelse, nemligen:

25 §.

“Landstinget utser för hvarje lagtima landsting å första sammanträdet
“ordförande och vice ordförande, hvilkas befattningar skola fortfara intill
“nästa lagtima sammankomst;“ och

27 §.

“Den landstingsman, som har de flesta lefnadsåren, förer ordet vid
“hvarje lagtima landstings första sammanträde, till dess ordförande blifvit
“vald.1''

Omröstningen utföll med 26 ja mot 115 nej, hvadan Kammaren beslutat
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Pen 3 April, e. m.

Härefter begärdes ordet af

Herr H i er t a, som yttrade: Jag har icke velat begära ordet i denna
fråga, emedan jag på förhand ansåg utgången gifven, sådan den nu har
bilfvit. Men jag vill nu begagna tillfället att, då frågan ännu icke förevarit
i Första Kammaren, uttrycka en önskan, — som väl egentligen icke
angår Andra Kammaren, men som jag hoppas härifrån kunna transpirera
till den Första — att nemligen denna Första Kammare måtte taga i betraktande
den inkonseqvens, som ligger deruti, att landstingen kunna anses
fullt kompetenta att utse ledamöterna i Första Kammaren men deremot
icke skola vara värda det förtroendet att välja sin egen ordförande.

Utskottets sednare hemställan, å sid. 3 af Utlåtandet, blef af Kammaren
bifallen.

§ 6.

Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 17, i anledning af väckta
motioner om vissa ändringar i Kongl. Förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862.

Punkten 1.

Herr Siljeström: Jag gillar fullkomligt i sin allmänlighet den

grundsats som Utskottet anfört såsom stöd för afstyrkande af motionen,
nemligen att om man erkänner en allmän religionsfrihet och olika sekters
lika berättigande, så bör deraf följa att den ena sekten icke må ega rättighet
att blanda sig i den andras kyrkliga angelägenheter; och jag skulle
således icke göra någon anmärkning i saken, såvida vi verkligen stode på
den punkt, att de olika religionssamfunden vore fullkomligt lika berättigade
med hvarandra. Men detta är icke förhållandet och afses ej heller
blifva förhållandet genom det nu väckta förslaget om utvidgade rättigheter
för dissenters, hvilket förslag ju afser att bibehålla statskyrkan
och att tillförbinda dissenters att fortfarande bidraga till underhållet af
denna kyrka. Då det nu är ett faktum, att t. ex. Mosaiske trosbekännare
på grund af innehafvande fast egendom ega att till och med deltaga i
prestval, så tyckes billigheten fordra, att kristna dissenters äfven få rättighet
att deltaga i behandlingen af frågor som förekomma vid kyrkostämma,
enär äfven de kontribuera till byggande och underhållande af
kyrka och skolhus med mera dithörande. Detta anspråk är så mycket
mer berättigad^ som de vid kyrkostämma förekommande ärenden i allmänhet
mindre äro af kyrklig än ekonomisk natur, synnerligen hvad
kyrkans angelägenheter angår. Och i afseende på skolans angelägenheter
vore det väl besynnerligt, om man icke skulle vilja tillerkänna t. ex. en
trosbekännare af den reformerta läran rättighet att deltaga i handläggningen
af dithörande ärenden.

Under sådant förhållande, ehuru med fullt erkännande af den allmänna
princip Utskottet i sitt Utlåtande ''uttalat, får jag för min del instämma
i motionärens förslag.

Den 3 April, e. m.

Herr Anders August Anderson: I likhet med den föregående
talaren anser äfven jag, att Herr Dicksons förslag har all möjlig rättvisa
för sig, ty jag kan ej annat finna, än att den som erlägger utgifter
till kyrkan, äfven bör ega rättighet att deltaga i öfverläggningar och beslut
rörande samma kyrkas angelägenheter. På grund häraf förenar jag
mig med den föregående talaren och yrkar bifall till motionärens förslag,
hvilket jag anser vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande.

Herr Ribbing: Såvidt jag kunnat fatta den förste talarens skäl
för afslag å Utskottets Utlåtande, så bestod o dessa skäl förnämligast deruti,
att talaren, ehuru han i dess allmänlighet godkände religionsfrihetens
grundsats, likväl, med afseende derå att med denna grundsats stode i mer
eller mindre grad i strid med bestående förhållanden i Sverige, icke ville
godkänna dess tillämpning i närvarande fall, det är Utskottets afstyrkande
hemställan; hvarjemte han erinrade derom att, enligt Kongl. Förordningen
om prestval, främmande trosbekännare dels icke voro uteslutna från deltagande
i prestval, dels ock hade vissa andra rättigheter inom statskyrkan,
äfvensom att inom skolrådet uteslutande ekonomiska frågor behandlades.

Jag får härtill svara att, om den grundsats som Utskottet uttalat är
och erkännes såsom den riktiga, då är det gifvet att hvad som står i
öfverensstämmelse med denna grundsats är rätt, och att hvad som står i
strid mot densamma är orätt; är det nu så att Utskottets afstyrkande
hemställan öfverensstämmer med en i allmänhet riktig grundsats, då är
ock afstyrkandet riktigt; är det åter så att befintliga lagstadganden stå i
strid mot denna grundsats, då äro dessa stadganden oriktiga, och det är
de som böra rättas. Derföre att en lag finnes som är oriktig, t. ex. den
om prestval, icke bör man väl derföre skaffa sig flera lagar som stå i
strid mot en i allmänhet riktig grundsats. Det är just det motsatta förfarandet
mot det af talaren yrkade, som jag anser vara det riktiga.

Hvad särskildt kyrkostämmas befogenhet beträffar, så medgifver jag
att den icke egen att befatta sig med trosnormen och bekännelsen, men
deraf följer icke, att den är inskränkt till frågor af endast ekonomisk natur
och icke står i något förhållande till det religiösa lifvet hos församlingen
i fråga. Om man endast tager i betraktande sådana rent materiela
frågor, såsom t. ex. byggande och underhållande af kyrka, så är
detta visserligen en ekonomisk angelägenhet, men det är klart, att den
som icke bekänner samma åsigter som församlingen i allmänhet, det är
icke tillhör församlingen i andlig bemärkelse, icke heller kan hafva intresse
af detta byggande af kyrka. Från Skottland har man exempel derpå, att
man genom att medgifva dissenters rätt att deltaga i afgörande af dylika
frågor, kan komma att fatta ett sådant beslut som att i bokstaflig mening
låta en kyrkobyggnad få ramla. De ekonomiska frågor som behandlas af
kyrkostämma äro sålunda icke så isolerade från de religiösa angelägenheterna,
att man skulle kunna säga, att den som har en annan bekännelse
än församlingen i allmänhet, likväl skulle opartiskt kunna bedöma de
ämnen som vid kyrkostämma förekomma. För öfrigt må jag anmärka, att
frågan om folkundervisningen, som icke är främmande för kyrkostämmas
behandling, icke är en blott eSbnomisk fråga. Vill man — i allmänhet
taladt — för att deltaga i afgörandet af ett samfunds angelägenheter

Den 3 April, e. m.

dit insläppa personer, som icke höra till denna församling och icke äro

intresserade af de ämnen som der behandlas, sfi vore detta detsamma

som att inom det samfundet insläppa förstörelsens elementer, hvilket ju
icke kan vara riktigt. Jag önskar visserligen och anser oss böra sträfva
derhän, att hvarje trosbekännelse och kyrka, hvars lära och lefverne icke
stå i strid mot samhällets lagar, måtte få åtnjuta fullkomlig frihet och i

sin verksamhet icke mötas af inkräktningar af dem som icke höra dit,

men just derföre att jag önskar denna frihet för hvarje sådan kyrka,
önskar jag den lika mycket för statskyrkans medlemmar som för dissenters,
hvarföre jag ock yrkar bifall till Lag-Utskottets afstyrkande hemställan.

Herr Kolm o din: Jag är redan i det närmaste förekommen af den

föregående ärade talaren. Att Utskottets Utlåtande står i öfverensstämmelse
med religionsfrihetens grundsats har äfven den talare, som aldra först
hade ordet, erkänt, och då han tillika vid denna riksdag uppträdt som motionär
i religionsfrihetsfrågan, håller jag före, att han äfven vid detta tillfälle
hade bort strängt vidhålla denna grundsats. Af den föregående talaren
har redan blifvit visadt, att de ekonomiska förhållanden, som höra
under kyrkostämmans behandling, utöfva en stor inverkan äfven på församlingens
andliga vård och utveckling. Dessutom har kyrkostämman
och än mera kyrkorådet, som utgör en delegation af den förra, flera rent
andliga funktioner med afseende på församlingens ordning och gudstjenst
samt förekommande af kyrklig tvedrägt och söndring. Jag tror derföre,
att i samma mån, som man med hänsyn till dissenters söker att frigöra
bekännelsen irån det tvång, som hittills tryckt densamma, man äfven bör
se till, att icke den Lutherska kyrkan i samma ögonblick blir belagd med
sådana band, som ingen kyrka kan fördraga, och att icke de grunder,
hvarpå man måste bygga dissenterlagen, blifva rubbade, då frågan gäller
vår eget lands kyrka. Jag instämmer ock i den åsigten, att irågan om
prestval icke står i samband med det nu föreliggande förslaget, som afser
åt c åt dissenters medgifva rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar
och beslut; man måste dock fästa uppmärksamheten derpå, att de
oegentligheter i prestvalsförordningen, hvilka man här åberopat såsom skäl
för bifall till motionärens förslag, just utgjort anledningar både för denna
Kammare och Kyrkomötet att yrka revision af förenämnda förordning.
Om nu detta förslag bifölles, skulle det kunna hända, att dessa dissenters,
som icke bekänna Svenska kyrkans religion, på ett och annat ställe skulle
kunna komma att, i flera afseenden och särskildt i fråga om religionsundervisningen
i skolorna, få den afgörande rösten.

Under sådana förhållande och då dessutom en ny dissenterlag äfvensom,
på kyrkomötets framställning, en ny förordning om pi estval hålla
på att utarbetas; så synes det mig ej vara ringaste skäl att bifalla motionärens
förslag, hvarföre jag yrkar bifall till Lag-Utskottets hemställan.

Herr Hedlund: Om förhållandet verkligen vore så, att den

Svenska statskyrkan kunde anses hvila på samma grund som den församling,
hvilken här kallas “kyrkoförsamling* som i behörig ordning är bildad",
så vore den föregående talarens resonnement fullkomligt riktigt; ty det är

Den 3 April. e. m.

klart, att om här förelåge eu fritt bildad församling af personer, som förenat
sig kring kärnan af vissa trosnormer, med rätt att från sig afsöndra
dem som icke höra till detta, så vore det obehörigt af främmande trosbekännare
att inblanda sig i en sådan församlings förhållanden. Men den
Svenska statskyrkan är icke så bildad, enär den omfattar personer boende
inom vissa områden, antingen de hysa den ena eller andra bekännelsen,
blott de icke offentligen tillhöra annat erkändt trossamfund; varande äfven
främmande trosbekännare, som bo inom dessa områden, skyldige att lemna
bidrag till den statskyrkliga institutionen, såsom byggande och underhållande
af församlingens kyrka m. m„ hvadan Utskottets resonnement, ehuru
till principen riktigt, icke lärer ega giltighet när man talar om den Svenska
statskyrkan.

När man vidare yttrat farhågor att dissenters inom en församling
skulle kunna förhindra en kyrkas uppbyggande eller underhåll, så är det
lätt att fatta, det dylika farhågor äro öfverdrifna. Hvad särskildt de
kyrkliga förhållandena i Skottland beträffar, så vet man att derstädes
många kyrkor blifvit uppbygda af den så kallade frikyrkans ledamöter.
I England finnas församlingar, som hafva blott ett fåtal medlemmar tillhörande
den etablerade kyrkan, hvars rikt doterade presterskap sålunda
mest underhålles af dissenters, som äro för detta presterskap främmande,
om icke mot detsamma fiendtlige. För öfrig! kunna många exempel anföras,
att icke-statskyrkliga medlemmar, såsom Mosaiske trosbekännare,
frikostigt bidragit till Svenska kyrkors och skolors uppförande.

Således finner jag inga praktiska faror vid att bifalla motionärens
förslag, hvilket äfven är med rättvisa och billighet öfverensstämmande.
I fråga om den allmänna grundsatsen är jag, såsom sagdt, af samma
åsigt som Utskottet, men skilnaden ligger deri att denna grundsats här
icke föreligger till tillämpning. Förhållandena befinna sig fastmer på den
punkt, der man kan använda en berömd tänkares ord: “att när ett räknefel
blifvit begånget, så måste man begå ett nytt för att få summan att
gå ihop.

Jag yrkar bifall till motionärens förslag, såsom varande lika berättigad!
som för de kyrkliga angelägenheterna nyttigt och godt.

Herr Rosenberg: Först ber jag få nedlägga min protest mot den

definition af församling som den föregående talaren afgifvit. Han påstod
nemligen, att alla som bo inom vissa kretsar höra till samma församling-.
Så är dock icke förhållandet. Här i Stockholm t. ex. finnas ju katoliker
och judar boende inom samma omkrets, men icke tillhöra de derföre
samma församling, enär- en församling karakteriseras deraf, att dess medlemmar
äro af samma bekännelse.

Beträffande sjelfva saken ber jag att få nämna hvad troligen hela
Kammaren känner, att Lag-Utskottet under nu pågående riksdag varit flitigt
sysselsatt med förslag till eu lag för främmande trosbekännare. Skulle nu
de åsigter tvenne föregående talare här framhållit vinna anklang och godkännande
inom Riksdagen, så beklagar jag att Utskottets arbete med detta
lagförslag varit alldeles förgäfves. Tillerkänna vi nu den ena församlingen
rätt att inblanda sig i den andras kyrkliga angelägenheter, så är det icke

längre

Den 3 April, e. m.

längre värdt att tala om religionsfrihet, ty första vilkoret för en sådan är
att hvarje församling hör få utan påtryckning utifrån sjelf ordna sina
inre angelägenheter. Skulle vi, såsom tvänne föregående talare yrkat,
gifva rösträtt vid kyrkostämma åt främmande trosbekännare, så skulle
äfven vi kunna fordra samma rätt att inblanda oss i deras kyrkliga förhållanden,
och jag tror ej att vi skulle uppbära mycken tack för dylika
anspråk. Man bär anfört en gammal lag för främmande trosbekännares
rätt att deltaga i prestval. Ett sådant skäl från den sidan var i sanning
oväntadt för mig. Det kan väl icke förnekas, att under flera riksdagar
arbetats för att få bort denna lag, som redan är utdömd af klokt folk,
och huru som helst önska vi väl ej, att Mosaiske trosbekännare skola få
deltaga i prestval inom våra församlingar. Ett annat skäl har blifvit anfört,
att den som betalar bör i mån deraf hafva rösträtt, således ett proklamerande
af penningens välde. Men äfven denna grundsats ogillas ju
annars ganska högt, Yi hafva vid flera riksdagar sökt ställa rösträtten på
annan grund än blott efter förmögenhet och bidrag, ty det är väl icke obekant,
att i många kommuner finnas så kallade jorddrottar, Indika genom
sin förmögenhet och derpå grundade röstetal nästan ensamme bestämma
om både kyrkobyggnad, kyrkoreparationer och andra kommunens angelägenheter.
Man har slutligen _ talat om, att åtskilliga främmande trosbekännare
genom frivilliga bidrag riktade den Lutherska församlingen,
men icke böra de väl derföre få rösträtt vid våra kyrkostämmor, ty lagstiftningen
bör ej grunda sig på enskilda gåfvor: och för öfrigt tror jag
ej, att hvarken katoliker eller judar under några omständigheter skulle
medgifva oss en dylik rättighet inom deras församlingar.

Ehuru ännu mycket kunde vara att i detta ämne tillägga, vill jag
blott förklara, att jag anser Lag-Utskottets afstyrkande hemställan hvila
på riktiga grunder, hvarföre jag ock yrkar bifall till dess Utlåtande.

Herr Kol mod in: Eu talare å Göteborgs-bänkeu har i ganska starka
ordalag yttrat sitt ogillande af statskyrkan. Han har i vissa delar rätt,
men han har helt och hållet glömt, att Svenska statskyrkan tillika är en
Evangelisk-Luthersk kyrka, och att den, trots alla sockengränser, verkligen
sammansluter sig kring en bekännelse. Den hyser inom sig, det är sannt,
en mängd olika tänkande och det är derföre skäl att söka undanrödja
detta fel; men det bör ske, ej genom tvångslagar, som ytterligare införa,
utan genom frisinnade lagar, som tjena till att afsöndra dessa främmande
elementer.

Samme talare har sagt, att allt hvad å kyrkostämma afhandlas är
åt rent kommunal natur; men der förekommer dock, såsom redan under
diskussionen blifvit visadt, mycket, som tillhör det rent andliga området,
Tror dessutom den ärade talaren, att dissenterförsamlingarnes kapell och
skolor växa upp ur jorden, utan alla öfverläggningar derom bland församlingens
medlemmar? Anser han verkligen dissenterförsamlingarnes sannt
religiösa karakter, hvilken han så högt framhållit, förlora derpå, att frågor
om kyrkobyggnad och andra dylika ämnen måste inom densamma
afhandlas?

Riksd. Prof. 1869. 2 A/d. 4 Band. 4

Den 3 April, e. m.

Om clet föreliggande förslaget vore riktigt, skulle vi alls icke behöfva
någon dissekering, blott vi lemnade bifall till detsamma. Yi kunde då,
för all framtid, regera öfver dissenters, bäst vi ville, sedan vi till gengäld
medgifvit dem rätt att få vara med på våra kyrkostämmor och sålunda
tillskapat en fullständig förvirring.

Då jag likväl icke är vän af ett sådant förhållande, och då jag tror,
att man icke kan på nu föreslaget sätt utsträcka dissenters rättigheter,
utan att på samma gång meddela medlemmarne af statskyrkan rättighet
att från densamma utträda för att bilda Lutherska friförsamlingar, ett steg
hvartill jag i sådant fall vore hågad, så får jag härmed anhålla, att Utskottets
förslag måtte bifallas.

Herr P. Olsson: Jag skulle vara särdeles benägen att instämma
med de två nästföregående talarne uti den grundsatsen, att en församling
icke under några förhållanden bör få ingripa i den andras angelägenheter.
Dervid möter dock den svårighet att, oaktadt man utgår ur Svenska statskyrkan
och ingår i en dissenterförsamling, skyldigheten att med sin penning
bidraga till statskyrkans underhåll dock qvarstår. Detta förhållande
kan deremot icke tillämpas på dissenterförsamlingen, ty en medlem af
Svenska statskyrkan lärer icke kunna åläggas att lemna bidrag till dissenterförsamlingens
kyrka. Man torde derföre icke heller af den omständigheten,
att dissenters äro berättigade att rösta i Svenska statskyrkans ekonomiska
angelägenheter, få draga den slutsats, att en medlem af Svenska
statskyrkan hör tillerkännas rösträtt i dissenterförsamlingens angelägenheter.

Jag instämmer med Herr Hedlund uti den af honom gifna definitionen
på statskyrka, föreställande mig, att då fråga är om rösträtt på kyrkostämma,
man mera får betrakta denna inrättning från kyrklig-kommunal
än rent kristlig synpunkt. Jag kan derföre icke medgifva, att statskyrkoförsamlingen
hvilar på rent kristlig grund. Begreppet statskyrka är icke
sådant, ty då skulle man antingen göra kristendomen till hvad den icke
kan vara eller ock skulle man göra den så allmän, som den icke är. Jag
kan alltså icke se annat, än att, så länge dissenters äro skyldiga bidraga
till statskyrkans underhåll, de ock böra vara berättigade att på kyrkostämma
gifva sin röst uti der förekommande angelägenheter.

En talare har sagt, att om den föreslagna förändringen bifölles, det
skulle kunna inträffa att dissenters beslöto att låta en kyrkobyggnad ramla.
Är ställningen sådan, att det finnes så många dissenters inom en församling,
är det icke någon fara vid att låta kyrkbyggnaden ramla, ty majoriteten
inom församlingen lärer nog draga försorg om en annan kyrkas
uppbyggande. Då jag för öfrigt uti motionärens förslag icke kan se de
stora vådor, som flere talare sökt framhålla, yrkar jag bifall till samma
förslag.

Herr Kosenberg: Jag vill blott, i anledning af den siste talarens
yttrande att, om så många dissenters finnas inom en församling, att de
besluta låta kyrkobyggnaden ramla, de nog skola draga försorg om uppförande
af annan kyrkobyggnad, anmärka, att jag icke talat om kyrkoförsamlingar
med många dissenters, utan derom att inom vissa församlingar
finnas så kallade jorddrottax-, hvilka ega så många röster att en så -

Den 3 April, e. m.

dan ensam afgör församlingens angelägenheter. Jag skulle kunna uppgifva
exempel, der en enda person har ända till 94 procent af hela församlingens
röstetal, och det är för sådana magnaters rösträtt jag fruktar,
i fall de äro af främmande bekännelse.

Medan jag har ordet, ber jag att, i anledning af hvad här yttrats
om det svaga tillstånd, hvari vår Svenska kyrka skulle befinna sig, få
fästa uppmärksamheten på, att, äfven med erkännande häraf vi dock hafva
en bekännelse, på hvilken kyrkan hvilar och det är detta och icke ensamt
den yttre fromheten som gör henne till en kyrka. Om än icke alla
hennes medlemmar äro lefvande kristne, hafva de dock den gemensamma
bekännelsen såsom en fana, kring hvilken de kunna sluta sig. Dissenterförsamlingarne
vilja vanligen åberopa sin allmännare gudaktighet såsom
bevis för att de utgöra den sanna kyrkan. Jag fruktar dock, att, när de
varit till så länge som vår statskyrka, det i detta fall icke lärer stå bättre
till med dem. Sednare årens erfarenhet gifver icke anledning till stora
förhoppningar i detta afseende. Med all den skröplighet, ja till och med
ogudaktighet, som finnes i vår kyrka, är den dock en kyrka med Luthersk
bekännelse, hvars värde uppskattas ttf dess lefvande lemmar, och det är
derföre som jag med min röst icke kan bidraga dertill, att t. ex. judar
eller mormoner skola erhålla rösträtt i våra kyrkliga angelägenheter.

Herr Björck: Den här förda diskussionen vittnar derom, att vi
uti kyrkliga förhållanden befinna oss på en sådan ståndpunkt, att det är
svårt att finna någon ledande grundsats i de yrkanden, som här framträda.
Hvart man vänder blicken, mötes man af meningar, som motsäga
hvarandra, utan att någon bland dem synes hafva sin grund i en bestämd
öfvertygelse.

En talare har sagt, att församlingsbegreppet icke beror af territoriela
förhållanden. Detta är visserligen i visst hänseende förhållandet med
hufvudstaden, men denna utgör i detta fall ett undantag, emedan i allmänhet
med församling afses ett visst territorium. Detta" begrepp om en
församling grundas på kyrkolagens stadgande, att alla Svenska medborgare
skola tillhöra Evangeliskt-Lutherska läran, hvarföre alla de, som bo inom
ett visst bestämdt område, kunnat hänföras och blifvit hänförde till den
församling, som ansetts begränsad inom samma område. Nu vill man
söka åstadkomma reformer, i syfte att inom de verdsliga angelägenheterna
åt en hvar bibehålla hans rätt, men frågan är då, hvar skall man börja
med denna reform? Skall man börja att lemna den, som står utanför den
allmänna kyrkan, rättigheter inom denna, för att icke förnärma hans borgerliga
rättigheter, eller skall man icke fast heldre åstadkomma en åtskilnad
af de verdsliga och andliga angelägenheterna och alltså uppställa såsom
den första fordringen ett annat och renare begrepp om församlingen
i kyrkligt hänseende? I denna sistnämnda riktning är reformen redan
börjad, och jag ber att få erinra om de vid kyrkomötet fattade beslut,
som afsågo dels ny kyrkolag och dels förändringar i förordningen om
prestval, att förtiga åtskilliga andra mindre omfattande förslag. Frågan
om antagande af ny kyrkolag går på djupet af saken, emedan dermed
alses, att i enlighet med det hvilande kyrkolagsförslaget endast de skola
anses såsom medlemmar af den Svenska kyrkan, hvilka bekänna den Evan -

Den 8 April, e. m.

geliskt-Lutherska läran. Deraf måste följa att desse afsluta sig till församlingar
i kyrklig mening, Indika måste göra anspråk att, utan intrång
af andra, vårda sina angelägenheter, men också å andra sidan måste afstå
från rättigheten att ensamme förvalta de allmänna skolorna och andra
inrättningar, som bero endast af territoriela förhållanden. Således är
denna reform särdeles omfattande och afsedd att gifva åt församlingsbegreppet
sin rätta betydelse. Det vore derföre högst olämpligt att nu
afbryta denna reform genom införande af ett nytt stadgande, som står i
rak strid mot det mål, hvartill man måste vilja komma. Jag kan derföre
icke godkänna ett förslag, som syftar att medgifva främmande trosbekännare
rättighet att vid kyrkostämma ega rösträtt. Man har såsom skäl
derför anfört den omständigheten, att främmande trosbekännare är skyldig
att skatta till Svenska statskyrkan. Jag anser detta icke vara med
billighet och rättvisa öfverensstämmande, utan bör denna skatt borttagas.
Den bär, såsom vi alla veta, sin grund i den förutsättning, att alla medborgare
skulle hafva eu bekännelse, och derför har den ock kunnat läggas
på jorden och göras till ett real-onus. 1 sednare tider hafva dock tillkommit
afgifter, hvilka utgöras efter annan grund, och det är i första
rummet dessa, såvidt de verkligen tillgodokomma kyrkan, hvilka kunna
och böra afskaffa^. Äfven från dem, som utgå af jorden, må den, som
icke tillhör Svenska kyrkan befrias, så vida som det icke vid en närmare
undersökning befinnes, att den Svenska kyrkan har till dessa afgifter en
rätt lika med den Staten anser sig ega till kronotionden. I sådant fall
torde dock aflösning böra medgifvas. Då jag nämner detta, erinrar jag
tillika uttryckligen, att jag icke vill anses hafva uttalat någon mening, om
i verkligheten den Svenska kyrkan kan göra anspråk på en sådan rätt
dler icke

Så vidt jag förstår, böra reformerna afse att skilja de verldsliga angelägenheterna
från de andliga, och att inom dessa olika områden gifva
en hvar den rätt, honom tillkommer; men att börja reformen på sätt nu
blifvit föreslaget, är att gå i alldeles motsatt riktning mot det mål, hvartill
man vill komma. Jag yrkar derföre bifall till Utskottets hemställan.

Herr A. von Proschwitz: Till hvad föregående talare anfört för

bifall till Utskottets hemställan ber jag att få framhålla ännu en inkonseqvens,
som af förslaget skulle uppkomma. Då kyrkorådet bland annat
har att tillse, att församlingens medlemmar föra en kristlig vandel, så
skulle, om en dissenter blefve ledamot af kyrkorådet, han komma att
deröfver hafva tillsyn; hvartill man väl icke kan anse honom lämplig.

Herr Hedlund: Jag ber om ursäkt, att jag åter tager till ordet i

denna fråga, men densamma är af den vigt, att jag anser mig icke böra
lemna obesvarade ett par under diskussionen gjorda anmärkningar.

Jag skulle medgifva riktigheten af den näst siste talarens yttrande
angående kyrkostämma, om der icke behandlades en mängd ärenden,
hvilka äro oberoende af kyrkan. Bland dem är i första rummet skolväsendet.
Ännu är icke den lyckliga tid inne, då man kan bilda församlingar,
som öfverensstämma med våra religiösa åsigter. Om vi befunne

Den 3 April, e. in.

oss på den punkt, skulle jag dock på det högsta intressera mig för den
skola, som funnes inom det territorium der jag bodde.

Det nämndes såsom ett afskräckande förhållande, att en dissenter
kunde blifva vald till ledamot i kyrkorådet. Kan man dock tänka, att en
Evangelisk-Luthersk församling skulle i kyrkorådet invälja eu otrogen? Men
om likväl så skedde, ser jag deri icke någon våda, ty kyrkorådet har
blott att öfvervaka församlingsmedlemmarnes sedliga lif, men eger icke
inlåta sig derpå, huruvida en eller annan medlem hyser från statskyrkan
afvikande tro. åtminstone har jag ej haft äran af någon kyrkorådsledamots
besök, oaktadt möjligen anledning dertill förefunnits. Således finner
jag ej heller denna konseqvens vara farlig.

Man har talat mycket vackert om, att denna statskyrka är Evangelisk-Luthersk.
Jag bestrider att jag tillhör eu sådan församling och bestrider
att jag står på Augsburgiska bekännelsens grund. Jag tillhör Göteborgs
domkyrkoförsamling.

Slutligen får jag förklara, att jag anser det vara i hög grad orättvist,
att de dissenters, hvilka bidraga till upprätthållande af yttre kyrkliga institutioner,
äro uteslutna från de stora intressen, som ligga i upprätthållandet
af församlingens skolväsende.

Jag upprepar mitt yrkande om bifall till motionen.

Herr Siljeström: För mig, som är vän af religionsfrihet, har det

varit särdeles tillfredsställande att höra de uttalanden, hvilka här blifvit
gjorda af dem, som i öfrigt icke yttrat sig i samma syfte som jag.

Jag bekänner, att jag i denna fråga befinner mig på osäker mark, då
jag förordar motionen, ty jag medgifver att den i viss mån strider mot den
generela grundsats i ämnet jag hyllar. Jag vill emellertid nu endast
upptaga några få af de anmärkningar, som af föregående värde talare
blifvit gjorda. Då jag anfört den omständigheten, att Mosaiske trosbekännare
ega deltaga i prestval uti Lutherska församlingar, kan det naturligtvis
icke vara min mening att framställa det såsom någonting att rekommendera.
Derom är för öfrigt nu icke fråga. Jag vill deremot fästa
en synnerlig vigt vid Herr Hedlunds yttrande, att kyrkostämman i]’sjelfva
verket mindre har att göra med kyrkans angelägenheter än med skolans,
och jag tviflan på, att det kan anföras ett enda giltigt skäl, som skulle
mindre berättiga dissenters än andra att deltaga i vården af skolans angelägenheter.
Hvad åter angår kyrkans rent materiela angelägenheter, så
torde det icke ligga någon våda deri, att en eller annan dissenter der gör
gällande den rätt, som han, såsom skattdragande, med allt skäl synes böra
ega i dylika angelägenheter.

En annan talare har sagt, att eventuel! en enda dissenter skulle
kunna öfverrösta hela församlingen och omintetgöra ett sådant företag
som t. ex. uppförandet äf en ny kyrka. Jag ber i anledning deraf få
fästa den värde talarens uppmärksamhet derpå, att i Svenska statskyrkan
finnas personer, hvilka, ehuru de till det yttre tillhöra densamma, dock i
sjelfva verket torde vara mera afvikande än mången dissenter, och af sådana
skulle man ju kunna frukta alldeles detsamma?

Flere andre talare hafva antydt, huruledes dissenters icke skulle kunna
utan våda deltaga uti vissa kommunala angelägenheter. Men hvad skäl

Den 3 April, e. m.

har man egentligen att framkasta sådana misstankar? Om jag ock vore
dissenter från statskyrkan, skulle jag det oaktadt kunna till och med finna
mig verkligen intresserad af att upprätthålla en statskyrka, som har ett
ändamål, utom det rent confessionela, hvilket jag gerna må erkänna hafva
sin stora vigt och betydelse, äfven om jag begär att för min enskilda del
icke vara underkastad något samvetstvång.

Då jag således icke för min del ser några vådor i motionärens förslag,
kan jag ej annat än tillstyrka bifall till detsamma.

Herr Magnell: De talare, hvilka uppträdt till försvar för motionärens
förslag, hafva erkänt riktigheten af den grundsats, Lag-Utskottet uttalat,
att det strider mot all rättvisa, att personer, tillhörande ett kyrkosamfund,
skulle ega rösträtt i frågor, som röra1 ett annat kyrkosamfund.
Man har dock här sagt, att detta icke är tillämpligt på Svenska kyrkan
derföre att den är en statskyrka, som hvilar på territorielt tvång, och således
ej kan betraktas såsom ett kristligt kyrkosamfund. Detta är dock
oriktigt, ty Svenska statskyrkan hvilar icke på något tvång. Må vara att
förhållandet förr varit sådant, men tvånget har allt mera och mera upphört,
och lagstiftningen fortgår alltjemt i denna riktning. Det står ju nu
hvar medlem af statskyrkan fritt att utgå ur densamma, och under sådana
förhållanden behöfva icke några andra tillhöra statskyrkan än de, som
med personlig öfvertygelse bekänna sig till densamma. Den hvilar således
icke på tvång utan på öfvertygelse, och man kan ej utan den största
obillighet, under förevändning af påstådt tvång, förneka dess karakter af
en sann kristlig kyrka. Jag anser det derföre vara orimligt att gifva
dissenters rösträtt i de angelägenheter, som röra statskyrkan och skolan.
Detta vore att i kyrkan införa ett förstörelse-element eller tvinga henne
till ett sjelfmord. Jag yrkar således bifall till Utskottets hemställan.

Med Herr Magnell hördes några af Kammarens ledamöter instämma.

Herr A. von Pr o sch wi t z: En talare å Göteborgs-bänken har invända
att kyrkorådsledamöterne endast hafva rättighet att inblanda sig i
församlingsmedlemmarnes sedliga lif, men då det sedliga lifvet hvilar på
religiös grund, torde denna invändning förfalla. Man kan tänka sig, att
den förut omtalade jorddrotten med de 94 procenten röster vore mormon
och i kyrkorådet invalde endast mormoner. Dessa skulle då vaka öfver
församlingsmedlemmarnes sedliga lif. Denna omständighet torde ensamt
utgöra tillräckligt skäl för afslag å motionen.

Herr Kolmodin: Ehuru jag på det aldra närmaste öfverensstämmer
med Herr Björck i hufvudsaken, tager jag mig friheten att med anledning
af hans yttrande göra tvänne anmärkningar. Han förmenade, att
man, så snart fråga väckes om reformer i kyrkligt afseende, stöter på
otaliga svårigheter. Jag vill med anledning häraf fråga, om det går synnerligen
lättare att reformera på andra områden. Efter min erfarenhet
gå alla reformer i vårt land ganska trögt och fordra mycken tid och
mycket tålamod. Derjemte erkände den högt ärade talaren, att Herr Hedlund
lemnat en riktig definition på statskyrkan. Detta kan jag ej medgifva,
ty mig synes en definition, som blott till hälften och knappast det

Den 3 April, e. m.

bestämmer det åsyftade föremålet, icke förtjena att benämnas “riktig11.

I öfrigt instämmer jag i allt hvad den högt ärade talaren yttrat.

Jag har nu fått en förklaring på Herr Hedlunds vrede mot statskyrkan.
Han förmenar sig nemligen genom denna institution vara ålagd
att gå i Göteborgs domkyrka. Säkerligen har han i detta afseende varit
mycket försumlig och känner sig sålunda både straffskyldig och förargad
på samma gång. Herr Hedlund borde dock inse, att något sådant åliggande
för honom ej förefinnes, synnerligast nu sedan sockenbandet blifvit
upplöst.

Det sätt, hvarpå denne ärade talare sökt bevisa, att statskyrkan blott
är en territorialkyrka utan all slags bekännelse, förtjenar intet afseende.
Jag vet att Herr Hedlund tillhör statskyrkan och tror äfvenledes hans
uppgift derom, att han betydligt differera!'' från dess bekännelse, men detta
bevisar ingenting mot den sats jag uttalat. Sjelfva denna bekännelse förutsätter,
att så beskaffade personer skola förefinnas midt ibland de trogne.
Jag vill dock ej vara så ohöflig att här upprepa de benämningar, med
hvilka de i densamma betecknas.

En annan talare har påstått, att man gerna kunde, der så fordrades,
åt dissenters öfverlemna att vaka öfver vår kyrkas församlingsordning och
religionsundervisningen i folkskolorna. Jag tror, att detta är ett misstag.
En samvetsgrann menniska kan ej gerna medverka till spridande af en
föreställning, som han anser oriktig, och aldraminst om densamma berör
ett så vigtigt ämne som salighetssaken. Jag anser det derföre vara ett
öfverdrifvet anspråk, att en dissenter skall med nit befrämja meddelandet
af Lutherska kyrkans lärosatser. Ju samvetsgrannare han är, dess mera
oantaglig skall denna fordran för honom blifva.

Huru man således ser motionärens förslag, så stöter man på idel
omöjligheter. Jag vidhåller derföre yrkandet om bifall till Utskottets Betänkande
i denna punkt.

Herr Talmannen, hvilken under denna öfverläggning tillstädeskommit
och intagit talmansstolen, gjorde efter slutad diskussion framställning på
bifall till Utskottets förslag, och då berörda framställning besvarades med
ja, hade Kammaren alltså bifallit Utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkten 2.

Herr Sven Hansson: Då jag under hela min riksdagsmannabana
arbetat för det förslag, som Utskottet nu beklagligtvis afslagit, må det ej
förtänkas, att jag söker försvara samma förslag. Jag väckte det först vid
1865—1866 årens riksdag, och Borgareståndet antog det då ordagrannt.
Jag väckte det ånyo vid 1867 års riksdag, men det afstyrktes då af Utskottet.
Då jag år 1868 för tredje gången framkom med förslaget, fick
det af Utskottet sin lösning på så goda skäl, att det förvånar mig att
Utskottet nu kunnat afstyrka detsamma. De skäl Utskottet då anförde
voro hufvudsakligen följande:

att deraf, att pastor bör ega rätt till deltagande i skolrådets öfverläggningar
och beslut, ej bör följa rätt till sjelfskrifvenhet af ordförandeplatsen
;

Den 3 April, e. in.

att, enligt folkskoleinspektörer nes berättelser, då det fanns prester,
sorn af ålderdom in. in. med möda kunnat förestå själavården, och ej, i
brist på unga prestman, kunnat få medhjelpare, man icke bör förvåna sig
om skolans tillsyn vanvårdats;

att äfven der tiden varit tillräcklig för presterskapet har skolan handhafts
lamt från dess sida;

att kyrkoherdebeiattningen kan för ordförandebefattningen i skolrådet
blifva hinderlig;

att dessa båda befattningars förening icke kunna såsom ändamålsenlig
betraktas;

att meningarne om skiljandet icke synas vara särdeles delade:
att Utskottet funnit skäl för föreslagna förändringen framhållna uti
folkskoleinspektörernes berättelse;

att Utskottet funne det lätt förklarligt, om menigheten gjorde sig den
föreställningen, då pastor på grund af sin kyrkoherdebefattning innehade
ordförandeplatsen i skolrådet, att ingen annan af församlingen har skyldighet
eller ens rättighet att falla honom i embetet;

att ett sådant föreställningssätt icke kan framkalla intresse för folkskolans
angelägenheter;

att tillsynen af skolans angelägenheter kraftigt befordras genom att
förvandla denna från ett embete till ett kommunalbestyr;

att genom ett sådant stadgande blefve i lagen bestämdt uttaladt, att
folkskolan är eu kommunens (folkets) angelägenhet;

att en vald ordförande uti skolrådet komme att intaga en helt annan
ställning till skolan än en sjelfskrifven; och

att den valde ordföranden borde vida lättare kunna utföra sitt mödosamma
kall.

När man betraktar dessa skäl, kan man icke annat än förundra sig
öfver, att Utskottet, på sätt som nu skett, affärdat den påyrkade förändringen.
Utskottet säger, att då det af Utskottet vid förra riksdagen
framställda förslag då icke vann Riksdagens bifall, det nu icke torde vara
skäl att framlägga samma förslag. Denna Kammare biföll dock förslaget,
men genom en ren tillfällighet blef det af Riksdagen förkastadt. Utskottet
anför vidare, _ att 23 § nyss blifvit i så måtto ändrad, att skolrådet
fått rättighet att inom sig välja vice ordförande, samt att några förändrade
förhållanden sedan förra riksdagen icke torde hafva inträffat, hvilka
kunna föranleda Riksdagen att nu frångå sin då uttalade åsigt i denna
fråga. Ja, jag medgifver att denna förändring icke medfört några förändrade
förhållanden, ty dertill är den alltför obetydlig.

Jag hemställer till Kammaren, att den måtte godkänna HerrAhlgrens
reservation, ehuru jag icke hyser någon förhoppning om, att den jemväl
blir antagen i Första Kammaren, ty denna Kammare har tyvärr alltför
ofta visat sig böjd att afslå hvarje billig förändring.

Herr Rytande r: I likhet med den föregående talaren kan jag icke
godkänna Utskottets motivering Den förändring, som förra året vidtogs
med 23 §, var särdeles obetydlig, och derjemte har den på flera ställen
visat sig medföra olägenhet — synnerligen der som finnes en ålderstigen

Den 0 April, e. m

och orkeslös pastor, som likväl af egenkärlek icke öfverlåter ordförandeskapet
i fråga till den utsedde vice ordföranden.

Det måste väcka förvåning, att Utskottet i denna fråga, som hvarje
riksdag återkommer, nu yttrat sig i alldeles motsatt syfte mot hvad Utskottet
vid förra riksdagen gjorde.

Jag anhåller om bifall till Herr Ahlgrens reservation.

Herr it i b b i n g: Den t alare, som först hade ordet i denna fråga,
bär erinrat om förslagets öden, och att det ända sedan 1865—1866 årens
riksdag varit föremål för motioner och pröfning. Jag ber i anledning
deraf att få nämna, att jag i 1867 års Lag-Utskott reserverade mig mot
Utskottets afstyrkande af förslaget, och att jag vid 1868 års riksdag, efter
min förmåga, bidrog till det förslag, som Herr Ahlgren nu i sin reservation
upptagit. Jag har anfört detta för att dermed tillkännagifva, att jag
anser motionen i sig sjelf riktig; men då det icke är detta, som Utskottet
i sitt Utlåtande bestrida anser jag mig icke behöfva inlåta mig i
granskning af de argumenter i sak, som blifvit anförda. Utskottet har
deremot för sitt i föreliggande Betänkande gjorda afstyrkande framhållit
ett annat skal, hvilket blifvit af den förste talaren undersökt: men häri
bär i denna sin undersökning begått ett fel. Utskottet anför nemligen
icke de förhållanden, som uppstått eller icke uppstått genom den i fjor af
Riksdagen beslutade förändringen, såsom skäl för sitt afstyrkande, utan
säger, att några förändrade förhållanden sedan förra riksdagen ej torde
hafva inträffat, livilka kunde föranleda Riksdagen att nu frångå sin då
uttalade åsigt i frågan.

Jag för min de! får säga, att jag anser min ställning i Kammaren
och nödig aktning för Riksdagen hindra mig att, då ett af mig väckt förslag
blifvit afslaget, ånyo framlägga det nästa riksdag, såvida icke några
förändrade förhållanden inträffat, ty det vore ju att blott trötta Riksdagen,
om man riksdag efter riksdag fordrade att den ånyo skall till pröfning
upptaga samma förslag som den redan har pröfvat; och jag anser
det derföre ock vara riktigt resonneradt af Utskottet, då det nu afstyrkt
bifall till sitt sista riksdagen atgifna, men då af densamma förkastade förslag,
och Utskottet behöfver dermed icke hafva frångått den åsigt, det
förra riksdagen uttalade; men då ej ens nya val icke försiggått, och sålunda
någon egentlig förändring i Riksdagens personal och icke heller någon
annan ny omständighet, inverkande på frågan, inträffat, synes det icke hafva
varit skäl att nu ånyo framlägga förslaget. Dertill kommer ett positivt skäl
mot bifall till det förra, nu af reservanten upptagna förslaget: i fjor beslutades
förändring i afseende på vice ordföranden i skolrådet; derom skrefs
till Kongl. Maj:t och denne har redan i ämnet utfärdat förordning. Det
tyckes derföre vara med god ordning öfverensstämmande att ej redan ett
år derefter ingå till Kongl. Maj:t med ny skrifvelse om ny förändring i
samma lag, utan bör man väl dermed vänta åtminstone så länge, att man
såsom skäl för en sådan förnyad skrifvelse kan anföra, att den förra förändringen
ej visat sig medföra påräknade verkningar — alltså åtminstone ett
eller annat år, tills man hunnit komma i erfarenhet af dess verkningar.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Den 3 April, e. m.

Herr Ahlgren: Den siste talaren har påmint derom, att det förslag,
jag i reservationen framlagt, icke vann Riksdagens bifall förlidet år,
och han har deraf, under åberopande af att några nya förhållanden sedan
nämnde tid icke inträffat, dragit den slutsats, att samma förslag icke heller
i år skulle antagas. Jag vill blott i anledning deraf samt för bifall
till min reservation erinra, att hvad jag uti Utskottet föreslagit och förordat
vann Andra Kammarens bifall vid 1868 års riksdag. Mig veterligen
hafva icke några sådana nya förhållanden sedan sista riksdagen inträda
de der skäligen kunna föranleda till ett motsatt beslut af Kammaren,
om hvars bifall till min reservation jag sålunda icke misströstar.

Herr Siljeström: Frågan huruvida ett förslag, som vid en riksdag
blifvit förkastadt, kan vid den nästa ånyo upptagas, är i visst afseende af
ömtålig beskaffenhet, men detta närmast sedt från motionärens synpunkt,
enär den anförda omständigheten icke är egentligen uppmuntrande att
ånyo framkomma med en motion som förut blifvit förkastad. År deremot
ett förslag återupptaget, anser jag, att det bör, oafsedt förra Riksdagens
beslut, på lika sätt som i bill ingenting förut i saken förekommit
behandlas, och Kammaren synes derföre nu vara fullkomligt oförhindrad
att fatta samma beslut som vid förra riksdagen, ehuru detta beslut då icke
blef Riksdagens.

Skälen för den föreslagna förändringen äro så ofta upprepade, att
jag nu icke vill trötta med någon vidlyftigare framställning i ämnet,
utan inskränker mig att i korthet anföra de hufvudgrunder, som jag anser
tala för förslagets antagande. För det första finnes det ett, låt vara äfven
litet, antal pastorer, som icke hysa intresse för folkskolan. För det andra
finnes det pastorer, som väl hafva intresse för skolan, men äro benägna
att åt undervisningen gifva en alltför ensidig riktning. För det
tredje gifves det många, som äro utmärkta af nit och värma såsom religionslärare
och på ett förtäffligt sätt fullgöra alla en pastors egentliga
åligganden, men som icke besitta den energi och det praktiska lynne, som
fordras för att gifva en kraftig utveckling åt en ny organisation. Dertill
kommer att under närvarande förhållande män omöjligt kan hos
skolrådets öfrige ledamöter vänta det intresse, som säkert ej skulle uteblifva,
i fall ej sjelfva lagen föranledde dem att kasta allt både arbete
och ansvar på pastor. Och slutligen är påtagligt att, äfven då, såsom
jag hoppas vara förhållandet i de flesta fall, pastor verkligen är intresserad
för skolan, han skulle hafva ett långt större inflytande synnerligen på
sina kamrater i skolrådet, om han blott vore vald ordförande. Ej heller
kan jag hysa någon farhåga, att pastor icke i nyssnämnda händelse skulle
verkligen blifva vald, och ännu mindre kan jag antaga, att pastor, om sjelfskrifvenheten
upphörde, skulle förlora allt intresse för skolan eller undandraga
sig dess tjenst, då hans biträde vore af behofvet påkalladt. Så lågt kan
jag icke tänka om vårt presterskap, och har intet skäl dertill. Jag får
derföre för min del på det lifiigaste påyrka bifall till Herr Ahlgrens förslag,
genom hvars antagande, enligt mitt förmenande, stora fördelar skulle
tillskyndas folkskolan, på samma gång en vida behagligare ställning i detta
fall bereddes pastor.

Den 3 April, e. m.

Herr P. Olsson: Äfven jag instämmer i reservantens förslag; och
i öfverensstämmelse med hvad förut blifvit yttradt tror jag det icke vara
någon fara att i detta afseende lemna valfrihet. Om kyrkoherden är lämplig
att vara ordförande i skolrådet, så kommer han också otvifvelaktigt
att dertill väljas. Är lian åter dertill olämplig, kan jag icke inse hvarföre
han skall vara sjelfskrifven. Jag tror således, att borttagande af denna
sjelfskrifvenhet är både i princip riktigt och i skolans intresse välbetänkt.

Herr Jonas Andersson: Jag medgifver, att Utskottet haft skäl
för det slut, hvartill det kommit; men Herrarne torde erinra sig att, denna
motion, då den vid nästlidne riksdag första gången behandlades af denna
Kammare, bifölls med stor pluralitet. Första Kammaren återremitterade
ärendet, hvarefter Utskottet afgaf ett sammanjemkningsförslag. Detta förslag
förekom till behandling i Andra Kammaren vid ett tillfälle, sådant
som detta, då blott ett fåtal af ledamöterna var närvarande, och det fick
då passera utan anmärkning. Det var dock Kammarens mening att bifalla
hvad reservanten nu föreslagit, och jag tror derföre att konseqvensen
fordrar, att Kammaren fasthåller sitt förut fattade beslut. Dessutom är
det nuvarande stadgandet i principen så stridande mot allmänna meningen
i landet, att det ensamt af det skälet bör ändras. Jag är derjemte
öfvertygad, att icke någon församling, som har en prest, hvilken gjort
sig känd för intresse för folkskolan, skall underlåta att välja honom till
ordförande.

På grund häraf anhåller jag, att Kammaren måtte vidhålla samma
mening som den vid förra riksdagen uttalade.

Öfverläggningen var slutad. Upptagande yrkandena dels på bifall till
Utskottets hemställan och dels på bifall till Herr Ahlgrens förslag, afgaf
Herr Talmannen propositioner på dessa yrkanden. Svaren utföllo med
blandade ja och nej, hvarjemte votering begärdes. Följande omröstningsproposition
blef då uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemställt i andra punkten af
dess Utlåtande N:o 17,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bifallit
de hemställanden och förslag, som innefattas i Herr Ahlgrens vid
Utlåtandet fogade reservation.

Voteringen, i vanlig ordning företagen, utföll med 28 ja mot 70 nej,
hvadan Kammaren beslutat på sätt nej-propositionen angifver.

§ 7.

Förekom till behandling Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18, i anledning
af väckt fråga om ändring i Gästgifveri-ordningen den 12 December
1734.

Bifölls.

Den 3 April, e. tu.

§ 8.

Föredrogs Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande
Nio 3 (i samlingen N:o 30), i anledning af väckt motion om bestämmande
af viss tid, å hvilken lärarebefattning vid folkskola må tillträdas.

Härvid yttrade:

Herr Åstrand: De olägenheter som jag genom min förevarande
motion sökt afhjelpa, att nemligen undervisningen i folkskolorna icke genom
lärares plötsliga flyttning skulle blifva afbruten, anser jag icke genom
Utskottets förslag undanröjda. I min motion yrkade jag, att en bestämd
dag måtte i folkskolestadgan fastställas, då ombyte af ordinarie lärare
vid rikets folkskolor finge ega rum, och jag föreslog dertill den 1 Juli,
emedan jag ansåg, att då i de flesta folkskolor voro ferier, men på det att
en utnämning, som inträffade närmare denna tidpunkt, icke skulle förorsaka
olägenhet för den församling, som derigenom miste en folkskolelärare,
föreslog, jag att de folkskolelärare, som vunnit transport till annan sådan
befattning under tiden från den 1 Mars till den 1 Juli, först påföljande
år skulle tillträda sin nya befattning. Nu har Utskottet föreslagit, att
skollärare, som vunnit befordran till annan befattning, ej må lemna sin
innehafvande tjenst förr än 3 månader förflutit, sedan den skolstyrelse,
under hvilken lian lyder, derom blifvit underrättad, men om detta förslag
blir antaget, så kommer sannolikt flyttningen nästan alltid att försiggå
under pågående termin och skolans jemna gång således att afbrytas. Det
hade efter min tanke varit bättre, om Utskottet tillstyrkt sex månader i
i stället för tre; lilkväl anser jag det i alla händelser bättre, att en bestämd
dag är utsatt, äfven om jag skulle frångå den af mig föreslagna
dagen, den 1 Juli. Måhända att den 1 Januari eller 1 Februari vore
bättre, dock skulle alltid tilläggas, att, om utnämningen inträffade inom
fyra månader före flyttningsdagen, skulle tillträdet ske först påföljande
år. Folkskoleläraren kunde derigenom visserligen få vänta ända till sexton
månader på tillträdet af en ny befattning, men skolans intresse måste väl
sättas i första och icke i sista rummet, då läraren väl är till för skolans
skull och icke tvärtom. Hvad planteringslanden beträffar, så
anser jag det vara en underordnad sak, och dertill kommer, att Utskottets
förslag i detta afseende komme att i de flesta fall medföra samma
olägenhet. De af Utskottet föreslagna tre månaderna anser jag dessutom,
såsom jag sagt, böra, i händelse Utskottets Betänkande i öfrigt vinner
Riksdagens bilall, ökas till sex, ty så mycken tid kommer i alla fall att
åtgå för återbesättande af eu ledig folkskolelärarebefattning. På dessa
skäl yrkar jag återremiss af Betänkandet.

Herr Leffler: Herr Talman! Mine Herrar! Jag vill icke neka, att
goda skäl kunna finnas att önska ett bestämdt stadgande med afseende på
den tid, å hvilken lärarebefattningen vid folkskolan må tillträdas, men jag
tror för min del icke, att Utskottet genom nu föreliggande förslag, hvilket
synes mig mera välment än välbetänkt, lyckats lösa det uppställda pro -

Den 3 April, e. m.

blemet. Då i nu gällande skolstadga ingen bestämd tid blifvit utsatt, å
hvilken utnämnd lärare borde sin befattning tillträda, har, såsom motionären
riktigt anmärker, följden blifvit den, att en folkskolelärare, som sökt
och vunnit transport, är oförhindrad att när som helst äfven under pågående
läsetermin frånträda sin förut innehafda befattning, utan afseende
derpå att undervisningen i samma skola derigenom för längre eller kortare
tid alldeles kommer att ligga nere, i händelse ingen lämplig vikarie
kan anskaffas. Till förebyggande af denna onekligen ganska stora olägenhet
föreslår nu motionären, att Riksdagen i underdånig skrifvelse måtte
anhålla om det tillägg i skolstadgan, att ombyte af ordinarie lärare skall
kunna ske endast eu, gång på året eller den 1 Juli, dock med iakttagande
deraf att de lärare,''''söm vunnit transport till annan sådan befattning under
tiden från den 1 Mars till den 1 Juli, ega att först under påföljande
år sin nya tjenst tillträda. Ehuru jag delar motionärens åsigt att fördelaktigast
och lämpligast vore, att en viss bestämd af- och tillträdesdag
för folkskoleläraretjenster vore stadgad, samt äfven med honom deruti
instämmer, att den 1 Juli, då väl i de aldra flesta folkskolor läsningen
hvilar, i detta afseende icke voro olämplig, hyser jag dock betänkligheter
mot utsättande af denna dag, enär derigenom den öfverklagade olägenheten
endast delvis skulle afhjelpas, allra helst som sådana folkskolelärare,
hvilka erhållit eu med klockarebefattning förenad tjenst, i alla händelser
måste, enligt hvad för ecklesiastika tjensteman stadgadt är, tillträda samma
tjenst den 1 Maj, hvarjemte högsommaren synes vara en mindre lämplig
tid för af- och tillträde af skollärarne på lön anslagna, så kallade planteringsland,
hvilka på icke så få ställen framkallat ett litet ordentligt
jordbruk.

Utskottet har nu trott sig finna bot för alla dessa olägenheter genom
att föreslå, att skollärare, som vunnit befordran till annan befattning,
ej må lemna sin innehafvande tjenst förr än 3 månader förflutit,
sedan den skolstyrelse, under hvilken han lyder, derom blifvit underrättad,
så vida ej öfverenskommelse om annan afflyttningstid mellan samma
skolstyrelse och läraren kunnat träffas. Genom detta förslag kan jag icke
finna, att den värsta olägenheten, hvilken just gifvit anledning till motionen,
blifvit afhulpen. Ty såväl afflyttningen som tillträdet kan nu lika
väl som förr komma att ske midt under pågående läsetermin, och det var
just detta som borde och skulle undvikas och förebyggas. Då dertill
kommer, att redan under närvarande förhållanden i de aldra flesta fall en
uppgörelse i godo mellan å ena sidan församlingen och den afträdande
läraren, å den andra mellan af- och tillträdande lärare, låtit sig tillvägabringas
och det endast undantagsvis torde inträffat, att en skola blifvit
så lemnad i sticket som motionen visar, så anser jag någon fara icke
ligga uti ett dröjsmål med ordnande af denna angelägenhet, till dess ett
bättre sätt än de båda nu föreslagna blifvit utfunnet. Af dessa skäl föranlåtes
jag att på Utskottets Betänkande yrka afslag, och kan således
icke gilla deras åsigt som talat för återremiss, hvilken, då Riksdagen redan
långt framskridit skulle till ingenting gagna, särdeles som man väl
får taga för gafvel, att Utskottet redan gjort sitt bästa, och således icke
i hast kan komma fram med något ännu bättre. Det nuvarande förhållandet
medför dessutom knappast så stora olägenheter, att icke deras afhjel -

Den 3 April, e. ni

pande kan uppskjutas till nästa riksdag, då den nuvarande motionären
eller någon annan af Kammarens då varande ledamöter kan inkomma
med ny motion i frågan. Mitt yrkande lyder på afslag.

Herr Dahm: Det förvånar mig ej, att man gjort åtskilliga anmärk ningar

mot Utskottets förslag; ty frågan, som synes så enkel, var likväl
af den svåra beskaffenhet, att ehuru man sökte att komma till det mest
praktiska beslut, detta ändock icke blef sådant som Utskottet skulle önskat.
Emellertid tror jag icke, att olägenheterna af att antaga Utskottets
förslag äro så svåra som man sökt framställa dem. Ombyte af lärare
under pågående termin är visserligen en olägenhet men dock icke så
särdeles stor, då det ju i folkskolan icke är fråga om någon afslutad undervisningskurs,
i hvilken kontinuiteten skulle afbrytas. Den egentliga
svårigheten, som skulle aflägsnas, var, att en aflägsen landsort, der vikarier
ej stå att få, genom en befordrad skollärares plötsliga afflyttning
möjligen kunde bli utan sin skollärare. Utskottet har föreslagit, att han
skulle åläggas qvarstadna 3 månader. Anser Kammaren likväl, att sex
månader äro bättre, så vill jag visst icke sätta mig emot en sådan förändring.
Svårigheterna äro sannerligen så stora, att, huru man vänder
sig, stöter man alltid på några. Det är ock anmärkt, att Utskottet icke
föreslagit huru stadgas bör i fråga om förenade klockare- och skolläraretjenster,
men Utskottet har icke haft att derom yttra sig. Allmänna
kyrkolagen stadgar dessutom om klockaretjensters tillträdande. Hufvudsakliga
olägenheten skulle emellertid efter min tanke undanrödjas genom
Utskottets förslag, och jag yrkar derföre bifall till detsamma.

Herr Rosenberg: Jag har blott begärt ordet med anledning af
ett yttrande från Stockholms-bänken, att folkskolorna i allmänhet hafva
ferier den 1 Juli, och detta derför skulle vara en lämplig flyttningstid.
Detta är långt ifrån rätta förhållandet och beror oftast på den orts lokala
förhållanden, hvarinom skolan är belägen. Ferietiden är t. ex. annorlunda
bestämd vid ett fiskläge, annorlunda der man idkar åkerbruk.
Hufvudsaken är, att man tillser, att icke genom flyttningen afbrott sker
under pågående läsetermin. Jag tror att det blir svårt att förlägga
tillträdesdagen till den 1 Juli, eller att gå till väga som Utskottet föreslagit,
då de med folkskolelärare-befattningen ofta förenade klockaretjensterna
enligt gällande lag skola tillträdas den 1 Maj. Frågan synes mig
alldeles icke tillräckligt utredd. Jag vill derföre sluta mig till dem som
yrka återremiss. Det skulle emellertid onekligen blifva en anknytningspunkt
för de olika tjensterna, om man fick den 1 Maj bestämd till tillträdesdag
äfven för folkskoleläraretjenster.

Herr Jonas Andersson: Hvad som föranledt närvarande motion
är, att folkskolelärare, som erhållit transport till annan ort, midt under
pågående läsetermin afbrutit undervisningen och församlingen sålunda
blifvit strandsatt, till dess vikarie hunnit anskaffas. Detta har varit hvad
Utskottet haft att afhjelpa, och derföre har Utskottet föreslagit, att skollärare,
som vunnit befordran till annan befattning, ej må lemna sin tjenst
förr än 3 månader förflutit, sedan den skolstyrelse, under hvilken han

Den 3 April, e. m.

lyder, derom blifvit underrättad. Efter Utskottets mening äro nemligen
3 månader en tid, som bör kunna vara tillräcklig för att anskaffa en vikarie,
till dess ordinarie lärare hinner blifva antagen. Det är ganska
troligt, att, äfven om 6 månader bestämdes i stället för 3, tiden för anskaffande
af ordinarie lärare ändock kunde blifva otillräcklig, då alltid
tvister kunna uppstå, som föranleda tidsutdrägt. Man har derföre egentligen
att tillse, att den ifrågavarande tiden bestämmes blott så lång, att
en vikarie hinner anskaffas. En bestämd flyttningstid, liksom för prestman,
kunde visst vara bra, men olägenheter kunde deraf uppstå för folkskolelärare.
Särskildt med afseende på de dem anslagna planteringslanden
vore den af motionären föreslagna 1 Juli en högst olämplig dag, och
man bör väl icke öka svårigheterna för dessa lärare, som äro så klent
aflönade. Med den lilla förändring, som Utskottet föreslagit i den nu
gällande folkskolestadgan, skulle ingen olägenhet uppstå för folkskoleläraren,
men väl en lättnad för församlingen. Det har blifvit sagdt
af en aktad talare på Stockholms-bänken, att det vore önskligt, att klockare-
och folkskolelärare-tjensterna sammanslogos; men jag för min del
tror, att detta är långt ifrån att vara en allmän önskan. Klockaren står
i ett sådant förhållande till sin pastor, att det kunde blifva honom ett
hinder i egenskap af skollärare. Dessutom, är en klockare musikalisk, så
går han, då han är ledig, heldre till sitt piano än till boken; han begagnar
måhända i skolan monitorer och har för egen del elever i musik.
Folkskolelärare^ kall är så vigtigt, att han bör uteslutande deråt egna
sig. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag. Kommer man framdeles till
en annan öfvertygelse, som kan leda till något ännu bättre stadgande, så
kan man ju då ånyo taga saken under pröfning.

Herr Wigardt: Jag för min del anser det icke klokt att antaga
det förslag, som af Utskottet blifvit framlagdt. Utskottet säger: ''''skollärare,
som vunnit befordran till annan befattning", ja — men skollärare
hafva blifvit länsmän och dylikt, och hafva de erhållit en sådan befattning, så
måste de antaga den tid, som är fastställd för dess tillträdande. Här är nu
fråga om, att en skollärare skulle kunna tvingas att qvarstadna 3 till 6
månader vid sin gamla befattning. Sådant anser jag hvarken billigt mot
läraren eller nyttigt för folkskolan. Jag yrkar afslag, men vill likväl icke
motsätta mig återremiss.

Herr Jonas Andersson: Jag vill blott säga, att om återremiss
beslutes, så är nödvändigt, att man närmare bestämmer i hvilken syftning
det sker. Tillika vill jag dock anmärka, att de olägenheter, som af
den siste talaren framhöllos, voro af den beskaffenhet, att de ganska väl
kunna, när så kommer i fråga, undanrödjas genom en uppgörelse på öfverenskommelsens
väg.

Herr Uhr: Jag är icke fallen för att besvära Kongl. Maj:t med
skrivelser. Hvilken tid man än utsätter för folkskolelärares flyttning kan
blifva olämplig. Saken reglerar sig nog i hvarje fall ändock. Får skol -

Den 3 April, e. m.

läraren en bättre befattning och vill bytta, så är det väl icke omöjligt att få
en vikarie, till dess ordinarie lärare hinner tillsättas. Jag yrkar afslag å
Betänkandet,

Herr Le f fl er: Äfven jag yrkar fortfarande afslag, men då en talare
i fråga om återremiss anhållit om en närmare formulering beträffande
syftningen af densamma, så får jag anhålla, att, i händelse af återremiss,
Kammaren ville uttala den åsigt, att Utskottet bör uppgöra
nytt förslag till beslut med utsättande af en bestämd dag på året, då
folkskolelärare skulle sina tjenster af- eller tillträda. Jag yrkar likväl
fortfarande på afslag.

Öfverläggningen förklarades slutad. Sedan propositioner afgifvits först
på bifall till och dernäst på återförvisning af Utskottets Utlåtande samt
begge dessa propositioner besvarats med nej, blef, på ytterligare proposition,
Utskottets hemställan af Kammaren afslagen.

§ 9-

Dernäst förekom till afgörande Andra Kammarens Första Tillfälliga
Utskotts Utlåtande N:o 4 (i samlingen N:o Bl), med anledning af Herr
A. Lundströms motion om underdånig framställning till Kongl. Maj:t rörande
ändring i de stadganden, som nu gälla i afseende å prof för sökande
till läraresysslor vid rikets elementarläroverk.

Ordet begärdes af

Herr Lundström: Jag ber att få anföra några skäl, hvarföre jag
anser att denna motion förtjent ett bättre öde. Bland de många skälen
till ett sådant antagande är t. ex. det, att under närvarande förhållanden
hnnes för den som abagt lärareprof, men anser sig orättvist bedömd, ingen
högre rätt att vädja till. Om en sökande nu råkar att på ett ställe,
der en tjenst är ledig, vara en mindre behaglig person, så kunna vederbörande
nu, om de så behaga, göra honom alldeles omöjlig till platsen.
Vidare vet man, att, då en lektorsplats blir ledig, skola ledamöterna i
konsistorium, det vill säga de öfriga lektorerne, bedöma den sökandes prof,
men kanske bnnes der, just till följd af vakanser, ingen som är kompetent
dertill. Hvad i öfrigt beträffar de stora olägenheter, som följa deraf,
att den sökande skall aåägga prof i de olika stiftsstäderna, så tyckes Utskottet
ej dervid hafva tillräckligt fästat sig. Jag kan och skall anföra
exempel på en docent, som, sedan han vid universitetet erhållit det högsta
betyget för den erhållna docenturen, men sedermera sökt lektorsplats,
nödgats, då han icke lyckats erhålla sådan, adägga nya prof i icke mindre
än trenne olika stiftsstäder och detta i samma ämnen och alltid med
enahanda eller högsta betygen. Sådant måtte dock väl vara en oformlighet
och åbringa den sökande onödiga och stora kostnader, som kunnat
undvikas, om han fått inför en examenskommission i Upsala eller Lund
profvet en gång för alla adägga. Utskottet säger vidare, att om blott

den

Den S April, e. m,

flen bildningsanstalt för elementarskolans lärare, som vid en föregående
riksdag var föreslagen, kommit till stånd, skulle Utskottet icke dragit i
betänkande att tillstyrka, att en sådan anstalts på noggrann kännedom
och grundlig pröfning åt lärarekandidats skicklighet och förmåga grundade
intyg måtte ega fortfarande vitsord vid ansökning till alla sådana sysslor
i riket, hvilka profvet afsett. Men det var just derföre att denna bildningsanstalt
icke kom till stånd och för att i någon mån ersätta den,
hvad profven beträffar, som denna motion väcktes. Man klagar öfver
ringa täflan, men denna skulle ju blifva större, om icke profven vore så
många och förenade med så mycket obehag och så dryga utgifter. Utskottet
säger ytterligare, att betyg öfver atlagdt kortare prof måhända ef,
ter några års förlopp icke skulle fullt angifva den sökandes duglighet,
men icke hindrar det förslag jag väckt eu sökande, att, om han så önskar,
aflägga nytt prof. Slutligen säger Utskottet, att, då det väl i allmänhet
måste anses riktigt, att arbetsgifvaren pröfvar dens lämplighet,
som söker ett bestämdt arbete, och anser konsistorium vara denna arbetsgivare,
så får jag deremot anmärka, att det väl icke är konsistorium
utan staten, som är målsman för det arbetsgifvande läroverket, och således
är den som eget att bestämma om sättet för den ifrågavarande pröfningen.
Då jag således icke kan godkänna de skäl Utskottet emot min
motion anfört, så får jag fortfarande yrka, att Riksdagen, med afslag å
Utskottets Betänkande, måtte till Kongl. Maj:t ingå med en underdånig
skrifvelse, i den syftning motionen innehåller.

Vidare anförde Herr Dahm: Jag vill endast inskränka mig till att
på de skäl, som blifvit af Utskottet framställda, yrka bifall till Utskottets
förslag.

Efter denna öfverläggning bifölls Utskottets hemställan.

§ 10.

Herr Talmannen gaf till känna, att Herr Åstrand anmält sig till afgifvande
af motion. Herr Åstrand aflemnade derefter motionen, N:o 346,
innefattande hemställan om underdånig skrifvelse rörande Skogsinstitutets
förläggande till Ultima eller förenande med Teknologiska institutet,
samt om anvisande för år 1870 af ett anslag på extra stat till förstnämnda
institut. >

Denna motion bordlädes.

§ Il Ledighet

från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr Jonas Jonasson från Calmar län från den 5 April under 8 dagar,

„ Fredrik Petersson........ „ „ 5 April „ 8 „

„ Jansson.............. „ „ 5 April „ 12 „

„ Rosenqvist ............ „ „ 6 April „ 9 „

„ Witthoff.............. „ „ 21 April „ 14 „

Riksd. Prat. 1869. 2 Afd. 3 Band.

66 Den 3 April, e. m.

§ 12.

De under § 2 här ofvan upptagna Kongl. Propositioner bordlädes.

§ 13.

Föredrogos och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser:

N:o 19, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
försäljning af den till regementsskrifvarebostället vid Helsinge regemente
Norrbyn börande andel i laxfisket Hofdan i Ljusna eif;

N:o 20, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, i fråga om
skattefrihet för Tärnafors’ lappskoleboställe och Laxnäs kapellpredikants- v
boställe i Westerbottens län;

N:o 21, angående afsöndring från kronobemmanet ett fjerdedels mantal
N:o 2 Föra på Öland af plats för en folkskolebyggnad med tillhörande
tomt och planteringsland;

N:o 22, angående försäljning af Kronans till landtmäterikontor hittills
begagnade hus med tillhörande tomt i Wisby;

N:o 23, angående jordafsöndring från fanjunkarebostället Stoby vid
Skånska husarregementet för Stoby församlings kyrkas och skolas behof;

N:o 24, angående afsöndring af jord från ryttmästarebostället Silfåkra
vid Skånska husarregementet för anläggning af kyrka med kyrkogård
samt sockenstuga och fattighus åt Kellna församling m. m.; och

N:o 25, i anledning af väckta motioner angående kronobrefbäringsskyldighetens
skiljande från jordbruket m. m.

§ 14.

Anmäldes och bordlädes:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19, i anledning af väckt förslag om
ändring i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23
Maj 1862; och

Samma Utskotts Utlåtande N:o 21, i anledning af väckta motioner
om ändring i gällande stadganden i fråga om skyldighet att bygga och
underhålla vägar och broar.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag öfver alla vid eftermiddagens sammanträde
fattade beslut.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. ''/2 11 e. m.

In fidem
H. Husberg.