FÖ R S TA KAMM A RE N 1960 (Riksdagens protokoll 1960:8)

RIKSDAGENS

Nr 8

PROTOKOLL

FÖ R S TA KAMM A RE N 1960

11—16 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 11 mars Sid.

Utsträckt motionstid i visst ärende ............................ 3

Interpellation av herr Alexanderson ang. arbetsbalansen vid statens
rättskemiska laboratoriums rättsserologiska sektion ............ 5

Tisdagen den 15 mars

Interpellation av herr Larsson, Herbert, ang. städernas saneringsproblem
.................................................... 7

Onsdagen den 16 mars

Lån till sällskapet Eugeniahemmet .............................. 11

Korttidsförsäkring för ålderspension, som utbetalas före folkpensionsåldern
................................................ 12

Om rätt för företagare till avdrag vid beskattning för vissa försäkringspremier
................................................ 19

Schablonbeskattning i vissa fall av en- och tvåfamiljsfastigheter . . 20

Vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m................. 24

Vidgad avdragsrätt för avsättning till pensionsstiftelse i familjebolag 32

Om en successiv avveckling av dubbelbeskattningen för aktiebolag
och ekonomiska föreningar, m. m............................. 34

Avdragsrätt vid 1900 års taxering för avsättning till pensionsstiftelse 39

Sommarlördagars likställande med bankfridagar ................ 41

Vissa vitsord i examensbetyg m. m............................. 44

l Första kammarens protokoll 1960. Nr 8

Nr 8

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 16 mars Sid.

Val av ombud jämte suppleanter i Europarådets rådgivande församlin8
...................................................... 10

Statsutskottets utlåtande nr 37, ang. anslag å kapitalbudgeten: inrikesdepartementet
.......................................... It

Bevillningsutskottets betänkande nr 8, ang. ändrad lydelse av punkt
1 av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen ............ 12

— nr 17, om rätt för företagare till avdrag vid beskattning för vissa

försäkringspremier ....................................... 19

— nr 24, ang. schablonbeskattning i vissa fall av en- och tvåfamiljs fastigheter

.............................................. 20

— nr 25, om vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m. . . 24

— nr 26, om vidgad avdragsrätt för avsättning till pensionsstiftelse i

familjebolag .............................................. 32

— nr 27, om en successiv avveckling av dubbelbeskattningen för

aktiebolag och ekonomiska föreningar, m. m................... 34

— nr 28, om översyn av förordningen om sjömansskatt.......... 39

— nr 34, ang. rätt till avdrag vid 1960 års taxering för avsättning till

pensionsstiftelse .......................................... 39

Bankoutskottets utlåtande nr 9, ang. ändrad lydelse av 56 § lagen
om bankrörelse ............................................ 41

Första lagutskottets utlåtande nr 14, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen
om tillfällig ökning av regeringsrådens antal.................. 41

— nr 15, om avskaffande av förfarandet med kungörelse i kyrka . . 41

— nr 17, om sommarlördagars likställande med bankfridagar .... 41

— nr 18, om viss ändring i kollektkungörelsen ................ 44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, ang. ändrad lydelse av 4 och
21 §§ lagen om rätt till fiske................................ 44

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 5, om konservatoryrkets
utbildnings- och rekryteringsproblem ........................ 44

— nr 6, om översyn av gällande bestämmelser rörande vissa vitsord

i examensbetyg m. m....................................... 44

Fredagen den 11 mars 1960

Nr 8

Fredagen den 11 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1960/61 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslaget inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorde framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1960/61 av underskottet
för luftf artsfonden;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

96, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställ -

ningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 55, angående försäljning av vissa kronoegendomar,
m. m.

Ang. utsträckt motionstid i visst ärende

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 75, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, m. m.

Ordet lämnades på begäran till herr
BIRKE (h), som yttrade:

Herr talman! Jag får hemställa att motionstiden
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 75, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 om folkpensionering m. m., må,
med hänsyn till ärendets synnerliga omfattning,
utsträckas till det plenum som
hålles näst efter 15 dagar från det propositionen
kom kammaren till handa.

Sedan överläggningen förklarats härmed
slutad, beslöt kammaren på särskilda
propositioner dels att hänvisa ifrågavarande
kungl. proposition, såvitt gällde
vid propositionen fogade lagförslag,
till behandling av lagutskott samt i övrigt
till statsutskottet, dels ock att bifalla
herr Birkes hemställan om utsträckning
av tiden för avgivande av motioner
i anledning av samma proposition.

Nr 8

Fredagen den 11 mars 1960

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr 534.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

67, angående stödet åt lin- och
hamphanteringen under budgetåret
1960/61;

nr 68, med förslag till förordning om
mopeder m. m.;

nr 74, angående viss omorganisation
av lantmäteriväsendet och rikets allmänna
kartverk m. m.;

nr 76, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 78, angående ändrad disposition av
vissa prisutjämningsavgiftsmedel; och
nr 80, angående medel för år 1960 till
bostadslån åt domänverkets fast anställda
skogsarbetare, m. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 37, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående
anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1960/61, i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 1 av anvisningarna till
31 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 17, i anledning av väckta motioner
om rätt för företagare till avdrag vid beskattning
för vissa försäkringspremier;

nr 24, i anledning av väckta motioner
angående schablonbeskattning i vissa
fall av en- och tvåfamiljsfastigheter;

nr 25, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder till främjande av sparandet
m. m.;

nr 26, i anledning av väckta motioner
om upphävande av fjärde stycket punkt

2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
(avsättning till pensionsstiftelse
i familjebolag);

nr 27, i anledning av väckta motioner
om en successiv avveckling av dubbelbeskattningen
för aktiebolag och ekonomiska
föreningar, m. m.;

nr 28, i anledning av väckta motioner
om översyn av förordningen om sjömansskatt;
samt

nr 34, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag vid 1960 års taxering för avsättning
till pensionsstiftelse jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 56 § lagen den 31 mars 1955
(nr 183) om bankrörelse;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 23 mars
1956 (nr 73) om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal;

nr 15, i anledning av väckt motion om
avskaffande av förfarandet med kungörelse
i kyrka;

nr 17, i anledning av väckta motioner
om sommarlördagars likställande med
bankfridagar; samt

nr 18, i anledning av väckt motion om
viss ändring i kollektkungörelsen;

tredje lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 4 och 21 §§ lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

5, i anledning av väckt motion
om konservatoryrkets utbildnings- och
rekryteringsproblem; samt

nr 6, i anledning av väckta motioner
om översyn av gällande bestämmelser rörande
vissa vitsord i examensbetyg m. m.

Fredagen den 11 mars 1960

Nr 8

Interpellation ang. arbetsbalansen vid
statens rättskemiska laboratoriums rättsserologiska
sektion

Herr ALEXANDERSON (fp) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Vid statens rättskemiska
laboratoriums rättsserologiska avdelning,
vilken avger utlåtanden rörande blodgruppsbestämningar
i faderskapsärenden,
föreligger sedan åtskillig tid tillbaka
en besvärande balans. Enligt årets
statsverksproposition har tiden för avgivande
av utlåtande undan för undan
utsträckts och uppgick vid årsskiftet
till icke mindre än tio månader. Denna
situation är till stort men för såväl domstolarna
som parterna i faderskapsmålen
eftersom avgörandet av så gott som alla
faderskaps- och bördsmål förskjutes med
en tid, som motsvarar den onormala balansen.
En dylik förskjutning förorsakar
bl. a. också avsevärda kostnader för
statsverket eftersom interimistiska underhållsbidrag
i regel har utdömts och statsverket
blir skyldigt att återgälda bidragen
i de fall, då blodprovsresultatet
är sådant att faderskapet icke fastställes.

Laboratoriet och medicinalstyrelsen
har såsom framgår av statsverkspropositionen
framfört yrkanden om förstärkning
av personalen på den ifrågavaran -

de avdelningen för att komma till rätta
med de föreliggande missförhållandena.
Departementschefen har vitsordat
den stora betydelsen av att tiden för utlåtandens
avgivande nedbringas men
har endast delvis tillmötesgått önskemålen
om personalförstärkning.

I anledning av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Anser herr statsrådet, att den i
statsverkspropositionen föreslagna personalförstärkningen
vid statens rättskemiska
laboratorium är tillräcklig att icke
blott avverka inkommande ärenden utan
även att nedbringa den föreliggande besvärande
balansen till normal nivå?

2. När kan denna arbetsbalans beräknas
bliva avverkad?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.14.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 8

Tisdagen den 15 mars 1960

Tisdagen den 15 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 8 och.
den 9 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Under åberopande av närslutna läkarintyg
får jag härmed vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet t. o. m.
den 18 innevarande mars.

Ronneby den 11 mars 1960

Nils B. Hansson

Att riksdagsmannen Nils B. Hansson
på grund av influensa epid. är förhindrad
deltaga i riksdagens arbete t. o. m.
den 18 dennes, intygas.

Ronneby den 11 mars 1960

Gösta Holmberg
Stadsläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 91, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 30 juni 1943 (nr 477) om
skatt å vissa pälsvaror.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser:

nr 98, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95)
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.;

nr 99, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riks -

bankens styrelse och förvaltning m. m.;
samt

nr 100, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 67, angående stödet åt lin- och hamphanteringen
under budgetåret 1960/61.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 68, med förslag till förordning
om mopeder m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, angående viss omorganisation av
lantmäteriväsendet och rikets allmänna
kartverk, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 76, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

78, angående ändrad disposition av
vissa prisutjämningsavgiftsmedel; och
nr 80, angående medel för år 1960
till bostadslån åt domänverkets fast anställda
skogsarbetare, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtande nr 37, bevillningsutskottets
betänkanden nr 8, 17, 24—28
och 34, bankoutskottets utlåtande nr 9,
första lagutskottets utlåtanden nr 14, 15,
17 och 18, tredje lagutskottets utlåtande
nr 6 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 5 och 6.

Tisdagen den 15 mars 1960

Nr 8

Interpellation ang. städernas saneringsproblem

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

77, angående anslag för budgetåret
1960/61 till Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut m. m.;

nr 79, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m.;

nr 81, med förslag till förordning om
statsbidrag till väg- och gatuhållning i
vissa städer och stadsliknande samhällen
m. m.;

nr 85, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken, m. m.; och

nr 86, angående anslag för budgetåret
1960/61 till Vissa byggnadsarbeten vid
statens vårdanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukare.

Interpellation ang. städernas saneringsproblem Herr

LARSSON, HERBERT, (s) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! I städer och kommuner
brottas de kommunala myndigheterna
med flera svårlösta problem. Speciellt
gäller det städerna för vilka saneringsfrågan
står som ett aktuellt men svårlöst
problem.

I denna interpellation vill jag närmast
ta upp tre frågor av det stora problemkomplexet,
nämligen kungl. bostadsstyrelsens
belåningsvärden inom
saneringskvarteren jämte tvenne tilllämpningsbestämmelser,
vilka var för sig
måste uppfyllas för erhållandet av statliga
lån.

Saneringen

I saneringsfrågan möter man svårigheterna
att förvärva tomter, exproprieringsförfarandets
långa tidrymd, de höga
tomtkostnaderna m. fl. faktorer, vilka
försvårar en önskvärd sanering. För genomförandet
av densamma spelar det
statliga belåningsvärdet på tomtkostnaden
en avgörande roll. En justering av
tomtpriset, med bättre anslutning till

gällande tomtpriser, skulle underlätta
bostadsbyggandet och därmed främja
saneringsverksamheten. En utebliven sanering
kommer att medföra en förruttnelse
av våra stadskärnor, samtidigt som
nybebyggelsen förlägges till jungfruliga
marker i ytterområdena.

Om tomtpriset ligger över det av
kungl. bostadsstyrelsen fastställda zonpriset
kan ej bostadsbebyggelse komma
till stånd.

Vidare måste hänsyn tas till dels parkeringsutredningens
preliminära normer
angående bilplatser, utgivna av
kungl. byggnadsstyrelsen (1956: 1) och
dels kungl. bostadsstyrelsens orienteringsregler
(solljus).

I båda fallen tillmäter kungl. bostadsstyrelsen
var för sig dessa regler
sådan betydelse, att de kan bli avgörande
vid bedömningen om statlig långivning.

Därav följer, att en av Kungl. Maj:t
fastställd stadsplan — ur bostadsstyrelsens
synpunkt — kan förete sådana
brister, att statlig långivning ej kan
medgivas.

Parkeringsnormerna

Parkeringsutredningen tar i samband
med bostadsbyggandet upp frågan om
antalet biluppställningsplatser i förhållande
till antalet lägenheter. Utredningen
använder sig här av två olika termer:
byggnormen och kompletteringsnormen,

Byggnormen omfattar antalet uppställningsplatser
på tomtmark medan kompletteringsnormen
avser angränsande
områden.

Båda normerna ■—■ var för sig — avser
att täcka 50 procent av uppställningsplatser
i förhållande till antalet lägenheter.

Dessa preliminära normer har kungl.
bostadsstyrelsen gjort till ett minimikrav,
innebärande, att eu biluppställningsplats
per lägenhet skall finnas i bostadsområde.

Enligt min uppfattning skall behovet
av uppställlningsplatser beaktas, men är
nu angivna regler — generellt tillämpade
över hela landet — den hästa lösningen?

Nr 8

Tisdagen den 15 mars 1960

Interpellation ang. städernas saneringsproblem

Kan städerna lösa sina saneringsfrågor
med ett sådant minimikrav? Vem
skall bestrida de ökade kostnader som
blir en följd av dessa?

Hur blir det i fortsättningen med de
boendes trivselproblem, när i ett slutet
bostadskvarter om 150 lägenheter, minst
75 uppställningsplatser skall finnas å
tomtmark med en biltrafik dygnet om.

Vad blir kvar inom kvarteren av utrymmen
för barnens lekplatser och de
boendes rekreation?

Är detta problem underställt de hälsovårdande
myndigheterna? Troligen inte.

Bör ej den frågan bli föremål för en
utredning och därmed kanhända förhindra
att nya sociala problem uppstår?
Så har skett en gång tidigare på ett
annat område, när barnrikehusen hade
sin högkonjunktur.

Orienteringsregler

Orienteringsreglerna syftar till, att
varje lägenhet skall ha tillgång till en
viss mängd solljus. Principen är riktig.
Däremot kan meningarna vara delade
när det gäller mängden och i vilka enheter
av lägenheten solljuset skall flöda.

Min fråga blir: Kan enbart solljusfaktorn
för en fastighet med några få lägenheter,
som negativ faktor, tillmätas
sådan betydelse, att denna av den anledningen,
ej statligt kan belånas?

Riksdagen har antagit en ny byggnadsstadga
innebärande, att större uppgifter,
ökade befogenheter ges åt kommuner
och länsstyrelser. Från kungl.
bostadsstyrelsen har likaledes en decentralisering
skett med förmedlingsorganet
som granskningsorgan på det tekniska
området med länsbostadsnämnden
som avgörande instans på långivningens
område.

Med alltför strikt utarbetade normer
av ex. kungl. bostadsstyrelsen begränsas
den lokala rörelsefriheten på
angivna områden och där effekten sålunda
blir en helt annan än den riksdagen
avsett.

I dagarna skall de lokala förmedlingsorganen
avlämna yttrande över kungl.
bostadsstyrelsens i januari utgivna orienteringsnormer,
där vunna erfarenhe -

ter skall redovisas. Dessa nya normer
är i dag allmänt sett okända för arkitekterna.
Dessas ritningar, som nu granskas,
baseras på tidigare bestämmelser
från 1954 och 1957.

Utfallet torde här bli, att ett stort
antal ritningar underkännes genom att
de nya orienteringsnormernas krav ej
kan uppfyllas.

Erfarenheter i verklig mening kan
väl knappast erhållas under de närmaste
två åren. Husen måste byggas och människorna
flytta in i lägenheterna innan
deras eventuella reaktioner kan avläsas.

När som nu andra krav blir avgörande
vid bedömningen än som var gällande
under projekteringen blir följden, att
ett flertal projekt måste omdisponeras
med åtföljande kostnadsfördyringar, som
till sist hyresgästerna får betala.

Med här anförda synpunkter vill jag
till socialminstern och chefen för socialdepartementet
framställa följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet det lyckligt,
att två kungliga ämbetsverk arbetar ■—
till synes — från så olika utgångspunkter,
som åberopade fall anvisar? Om så
ej är fallet är herr statsrådet beredd
vidtaga åtgärder för enhetliga bedömningsgrunder,
vilka enligt min mening
bör utfärdas av Kungl Maj:t?

2. Är herr statsrådet beredd, att när
nya tillämpningsföreskrifter utfärdas,
tillse att sådan övergångstid medges,
att onödiga kostnadsfördyringar för
bl. a. arkitekt- och projekteringskostnader
ej uppstår?

3. Är herr statsrådet vidare beredd att
vid fastställande av tillämpningsföreföreskrifter
tillse att erforderlig hänsyn
tages till redan nu fastställda stadsplaner
med dessas — i flera fall — begränsade
möjligheter att helt uppfylla nu
angivna tillämpningsföreskrifter samt
att parkerings- och orienteringsnormer
ej fastlåses på ett sådant sätt, att en
ekonomisk bebyggelse därigenom förhindras,
ävensom att möjligheterna till
statlig belåning ej äventyras?

4. Vilka åtgärder anser herr statsrådet
erforderliga för främjande av saneringen
inom städerna?

Tisdagen den 15 mars 1960

Nr 8

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 535, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 61, angående statsbidrag till lärarbostäder
m. m.;

nr 536, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
58, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om

bankaktiebolags kassareserv, m. m.;
samt

nr 537, av herr Sundin och herr Carlsson,
Eric, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 58, med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.14.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Onsdagen den 16 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! För detta val ber jag

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades hava blivit utsedda
till ombud i Europarådets rådgivande
församling herrar Elmgren, Sundström
och Heckscher samt till suppleanter
för dem respektive herrar Möller,
Hagnell och Regnéll.

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade valet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 77,
angående anslag för budgetåret 1960/61
till Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut m. m.

Vid föredragning av Kungl. Majrts
proposition nr 79, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om

att få avlämna en gemensam lista, vilken
godkänts av de av kammaren valda
ledamöterna i talmanskonferensen. Listan
upptar namn på så många personer
som det ifrågavarande valet avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista av följande utseende
och med rubriken »Den gemensamma
listan»:

nöjesskatt, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåge de under 1) och 3)
upptagna förordningsförslagen, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 81, med förslag till förordning
om statsbidrag till väg- och gatuhållning
i vissa städer och stadsliknande
samhällen m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåge de vid densamma
fogade författningsförslagen, till behandling
av lagutskott samt i övrigt till
statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 85, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
86, angående anslag för budgetåret 1960/
61 till Vissa byggnadsarbeten vid statens
vårdanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukare.

Elmgren, B. F., ledamot av första kam-maren	Möller, Y. A., ledamot av första kam-maren
Sundström, W., ledamot av andra kammaren	Hagnell, H., ledamot av andra kam-maren
Heckscher, G., ledamot av andra kam-maren	Regnéll, G. G., ledamot av andra kam-maren

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 535 till statsutskottet
samt

motionerna nr 536 och 537 till bankoutskottet.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Ang. lån till sällskapet Eugeniahemmet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lån till sällskapet Eugeniahemmet
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
investeringsanslag av 100 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderberg (1:194) och den andra inom
andra kammaren av herr Jacobsson
i Sala (II: 215), hade hemställts, att riksdagen
måtte anvisa ett investeringsanslag
av 100 000 kronor att ställas till
Kungl. Maj:ts förfogande för att under
i motionerna angiven förutsättning användas
såsom lån till Eugeniahemmet
samt att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning av
den slutna cerebral pares-vården enligt i
motionerna angivna riktlinjer.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte till Lån till sällskapet
Eugeniahemmet för budgetåret
1960/61 anvisa ett investeringsanslag av
100 000 kronor;

II. att motionerna 1:194 och 11:215
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Med anledning av Kungl.
Maj:ts förslag om anvisande av ett in -

Ang. lån till sällskapet Eugeniahemmet

vesteringsanslag av 100 000 kronor för
moderniserings- och förbättringsarbeten
vid Eugeniahemmet har jag i en motion
anfört vissa synpunkter på cpvårdens
organisation.

Sjukvårdshuvudmännen har i fråga om
vården av handikappade barn funnit
målsättningen vara, att vården så långt
möjligt bör ges i det egna hemmet. I
fråga om cp-barnen söker man därför i
alltmer ökade omfattning understödja
denna hemvård genom olika former av
öppen cp-vård, som anordnande av
kontinuerlig läkarvård och sjukgymnastik
behandling, undervisning av barnens
föräldrar i barnens vård och skötsel
samt genom förskolor för barnen.

Om åtskilligt har gjorts återstår ännu
mycket, innan denna öppna vård fått
tillräcklig utbyggnad. Det är främst på
undervisningens område man stöter på
svårigheter. Att det nuvarande systemet
med stark centralisering av undervisningen
till Eugeniahemmet är mindre
lämpligt, är i varje fall de läkare, sjukgymnaster,
kuratorer och förtroendemän,
som är engagerade i cp-vården
inom vårt landstingsområde, ense med
kurator Lis Asklund om.

Därmed vill vi inte rikta kritik mot
anstaltens ledning och personal. Kritiken
riktas mot systemet som sådant. Det
är här fråga om ytterst känsliga barn,
barn som långt mer än friska barn är
i starkt behov av kontakt med föräldrarna
och då främst modern. Att sammanföra
sådana barn från hela landet
till en skola i Stockholm, varigenom kontakterna
med hemmet bryts för lång tid,
kan enligt vår mening inte vara lämpligt.

Att personalen inte lyckas med att
vara i fars och mors ställe för dessa
barn kan man inte klandra dem för.
Däremot finns all anledning för statsmakterna
— för regering och riksdag —
till allvarlig självrannsakan, om man
skall låta detta oefterrättliga system
fortsätta.

Enligt min mycket bestämda mening
bör all internatundervisning för handikappade
— cp-barn, blinda och döva
barn liksom andra handikappade barn

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Ang. korttidsförsäkring för ålderspension, som utbetalas före folkpensionsåldern

— anordnas så, att barnen ges tillfälle
till bättre kontakter med föräldrahemmet.
Inom vårt landstingsområde har
vi en utredning i gång som syftar till
att ordna sådan undervisning inom länet.
För exempelvis cp-barnen räknar
vi med ett internat i Västerås, där undervisningen
skulle pågå måndag—fredag.
Fredag eftermiddag skjutsas barnen
hem till föräldrahemmen och hämtas
på måndagsmorgonen. Därmed skulle
bättre kontakt mellan barnen och föräldrarna
kunna ernås.

Det är klart att ett sådant decentraliserat
undervisningssystem ställer sig dyrare
än det nuvarande systemet. Men om
landstingen tar på sig kostnaderna för
vad de förbättrade kontaktmöjligheterna
kostar, medan staten som hittills
svarar för de direkta undervisningskostnaderna,
bör frågan kunna lösas på ett
vettigt sätt.

Få människor har drabbats så hårt
som de, som vid födelsen fått cerebrala
pareser, och hårt drabbade är också
föräldrarna till de barn det här gäller.
Det finns all anledning för samhället
att ge dem den lindring och det stöd
som går att ge dem i deras hårda lott.

Av vad jag anfört framgår, att jag
hyser den uppfattningen, att all investering
i Eugeniahemmet är att betrakta
som en felinvestering. Pengarna
användes på ett bättre sätt, om de fick
anvisas till en decentralisering av cpbarnens
undervisning. Jag är emellertid
medveten om att vi befinner oss i en
tvångssituation och att förhållandena på
Eugeniahemmet är sådana, att något
måste göras även kortsiktigt sett. Jag
har därför, herr talman, intet yrkande,
men jag vill till inrikesministern ställa
en varm vädjan, att han medverkar till
snara åtgärder för att åstadkomma en
sådan decentralisering av cp-barnens
undervisning, i akt och mening att ge
dem de kontaktmöjligheter med föräldrarna
och föräldrahemmet, som de
är i så stort behov av.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten 17

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 18

Lades till handlingarna.

Ang. korttidsförsäkring för ålderspension,
som utbetalas före folkpensionsåldern Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 8, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 15 januari 1960 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 28, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändrad lydelse
av punkt 1 av anvisningarna till
31 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

I propositionen hade föreslagits, att
försäkringar med kort utbetalningstid i
ökad utsträckning skulle godtagas vid
taxeringen som pensionsförsäkringar,
vilket bland annat innebure, att premierna
bleve avdragsgilla. Förslaget syftade
till att möjliggöra tecknande av försäkring
med avdragsgilla premier för ålderspension,
som skulle utgå under tiden
mellan verklig pensionsålder och
den ålder då allmän tilläggspension och
folkpension började utgå. Rätt till avdrag
för premierna hade föreslagits skola
föreligga, därest utbetalningstiden för
pensionerna vore lägst ett och ett halvt
år.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:503,
av herrar Virgin och Svärd, samt II:
625, av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,

dels att ålderspensionsförsäkring avseende
tid efter det den försäkrade fyllt

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Ang. korttidsförsäkring för ålderspension, som utbetalas före folkpensionsåldern

63 år skulle godtagas vid taxeringen såsom
pensionsförsäkring, därest den avsåge
en tid av minst ett år,

dels att såsom sådan pensionsförsäkring
skulle betraktas även kompletterande
pensionsanordningar för åldersåren
19—21 för efterlevande barn samt i fråga
om sjuk- och invalidpension; ävensom 2)

de likalydande motionerna 1:504,
av herr Äman, samt II: 624, av herr Gustafson
i Göteborg och fröken Höjer, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att punkt 1 av anvisningarna till 31 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) skulle utformas på sätt i
motionerna anförts.

Yrkandet i motionerna 1:504 och II:
624 avsåg, utom annat, att rätt till avdrag
för premierna skulle föreligga, om
utbetalningstiden vore endast ett år. Beträffande
de kapitalunderstöd, som kunde
vara förenade med en privat pensionsförsäkring,
avsedd att komplettera
den allmänna tilläggspensioneringen,
hade motionärerna hemställt, att sådana
åtgärder måtte vidtagas, att dessa understöd
jämväl i framtiden kunde bibehållas
på hittillsvarande nivå i förhållande
till totalpensionsnivån utan att
falla utanför begreppet pensionsförsäkring
i skatteavseende.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen, med förklarande
att Kungl. Maj:ts proposition nr 28 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
och med avslag å de inbördes likalydande
motionerna 1:503 och 11:625
samt 1:504 och 11:624, måtte för sin
del antaga i betänkandet infört förslag
till lag om ändrad lydelse av punkt 1
av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).

Utskottets förslag skilde sig från det i
propositionen framlagda förslaget allenast
därutinnan, att ikraftträdandebestämmelserna
kompletterats i visst avseende.

Reservation hade avgivits av herrar
Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist, Bengtson,
Gustaf Henry Hansson, Nilsson i
Svalöv, Kollberg, Vigelsbo, Magnusson i
Borås och Gustafson i Göteborg, vilka
på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
och i anledning av de inbördes likalydande
motionerna 1:503 och 11:625
samt I: 504 och II: 624, måtte för sin del
antaga i reservationen infört förslag till
lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att, i den mån
övriga i förevarande motioner upptagna
frågor icke kunde lösas inom ramen för
gällande lagstiftning, Kungl. Maj:t måtte
vid innevarande års riksdags höstsession
framlägga förslag till de ytterligare ändringar
i kommunalskattelagen, som kunde
anses erforderliga för tillgodoseende
av syftet med motionerna.

Reservanternas förslag överensstämde
i huvudsak med de yrkanden, som framlagts
i motionerna.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Det ärende, som behandlas
i bevillningsutskottets föreliggande
betänkande, sammanhänger med införandet
av den allmänna tjänstepensioneringen.
Avsikten är att möjliggöra
tecknande av pensionsförsäkring för tiden
från och med den pensioneringsgräns,
som vederbörande har erhållit
genom avtal med arbetsgivarparten, till
den tidsgräns, då vederbörande får folkpension
och tjänstepension.

Bestämmelserna när det gäller den
allmänna tjänstepensionen är ju sådana,
att det inkomstår, under vilket den
pensionsberättigade fyller 65 år, är det
sista som är pensionsgrundande för
vederbörande. Det är uppenbart, att för
de löntagare, som nu har hunnit upp i
medelåldern eller däröver, är det av
allra största vikt att inkomsten för det

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Ang. korttidsförsäkring för ålderspension, som utbetalas före folkpensionsåldern

år, under vilket de fyller 65 år, i sin
helhet kan få räknas med som pensionsgrundande
inkomst. För att möjliggöra
tecknande av en pensionsförsäkring,
som fyller mellanrummet mellan det
år då vederbörande fyller 65 och den
månad då han fyller 67 år, har Kungl.
Maj :t föreslagit, att den kortaste tid
som pensionen får utgå skall vara ett
och ett halvt år. Det innebär, att sådana
löntagare, som har oturen att fylla 65
under första halvåret, inte har någon
möjlighet att vara kvar i tjänst och
alltså utnyttja hela det år de fyller 65
för sin allmänna tjänstepension, samtidigt
som de tecknar en pensionsförsäkring,
som täcker mellanrummet från
december månad det år de fyller 65
till den månad på första halvåret då de
fyller 67 år. Det blir alltså en kategoriklyvning
om jag får använda det uttrycket,
mellan sådana löntagare som
fyller år under första halvåret och sådana
som fyller först under andra halvåret.

Reservanterna har för sin del icke
kunnat finna att detta är en rationell
lösning. Den innebär ju i själva verket
en orättvisa mot dem som råkat bli
födda under första delen av ett år. Reservanternas
förslag överensstämmer i
stort sett med den motion, som direktören
i TCO, ledamoten av denna kammare
herr Åman har väckt, och som bevillningsutskottets
majoritet icke har
velat gå med på.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag vill i likhet med den
föregående ärade talaren yrka bifall till
reservationen. Som skäl härför vill jag
erinra om de synpunkter som har framförts
både motionsledes och i vissa yttranden.
På sin tid anförde både TCO
och SPP kritik mot detta förslag.

Vad man vände sig emot var tvåårsregeln,
som departementschefen sedan
välvilligt, det vill jag gärna konstatera,
har skurit ned till ett och ett halvt år.

Det förhåller sig på det sättet, som den
föregående ärade talaren nämnde, att
åtskilliga av dem som fyller 65 år i början
av ett år vill kvarstå i tjänst till
årets slut. Det är ingalunda någon ovanlig
företeelse, och det gör att de inte blir
hjälpta med ett och ett halvtårsregeln,
medan ettårsregeln skulle täcka praktiskt
taget alla förekommande behov.

Man har sagt att det skulle finnas risk
för att en ettårsregel skulle missbrukas,
d. v. s. att till pensionsförsäkring skulle
komma att hänföras en del anordningar
som närmast är av kapitalförsäkringstyp.
Den stora försäkringsanstalten
Folksam påpekade i sitt yttrande — det
framförde jag också i min motion — att
man för att minska risken för missbruk
kunde stadga att en sådan pension alltid
skall upphöra vid 67-årsåldern. Dessutom
kan man, som jag också påpekade
i min motion, föreskriva att pensionen
skall utbetalas i terminer, t. ex. kvartalsvis.
På det sättet torde riskerna för missbruk
av en ettårsregel inte bli större såvitt
man kan förstå, än om tidsgränsen
ett och ett halvt år fastställdes med två
utbetalningstillfällen.

I utskottet har man instämt i syftet
med det förslag som framförts i propositionen.
Man har också sagt att man
måste göra en avvägning mellan önskemålen
att få så stor variation som möjligt
när det gäller att kombinera ATP
med andra pensionsförsäkringar och
nödvändigheten av att få en klar gräns
mellan pensionsförsäkringar och andra
försäkringar. Det är riktigt när utskottet
säger, att denna fråga endast bör
gälla pensionsförsäkringar som tillkommit
i pensioneringssyfte, men utskottet
tar över huvud taget inte upp
någon diskussion om möjligheterna
att genomföra en sådan avgränsning.
Man nöjer sig med att enbart konstatera,
att den av departementschefen
föreslagna tiden ett och ett halvt år
fyller alla rimliga krav på hänsynstagandet
till samordningsproblemen. Ytterligare
avkortning till ett år skulle
medföra att rena kapitalutbetalningar
hänfördes till pensionsförsäkringar. Här
säger utskottet sålunda, att gränsen mel -

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Ang. korttidsförsäkring för ålderspension, som utbetalas före folkpensionsåldern

lan pensionsförsäkring och kapitalförsäkring
går mellan ett års och ett och
ett halvt års utbetalningstid, men man
har inte besvärat sig — om jag får använda
det uttrycket — med att diskutera
möjligheten att avgränsa det hela
med hänsyn till syftet — man kunde ju
t. ex. ha övervägt frågan att det endast
skulle gälla kollektiva pensionsförsäkringsanordningar,
vilka ju är de vanligast
förekommande. Inte heller diskuterar
man i utlåtandet förslagen i min motion
om kravet på flera utbetalningsterminer.

Utskottet säger i detta sammanhang
förnöjsamt, att det finns åtskilliga möjligheter
att på annat sätt än genom pensionsförsäkring
trygga försörjningen under
den korta tid det här rör sig om,
och så avstyrker man motionens yrkande.
Det betyder att utskottet emot en
policy, som i decennier har drivits inom
tjänstemannarörelsen, förordar anordningar
för pensionering, som icke tryggas
i försäkringsmässiga former. Uttalandet
är därför något förvånande.

I min motion behandlade jag även
frågor som rörde samordningen på andra
förmånsområden än ålderspension,
t. ex. efterlevandepension i form av
barnpension mellan 19 och 21 års ålder
samt förtidspension. Dessutom påpekades
specialproblemet rörande förtidsoch
efterlevandepension för år 1962 vid
försäkringsfall som inträffar detta år. I
TCO:s remissyttrande, vilket jag hänvisade
till i min motion, sades det att man
förutsatte, att sådana pensionsanordningar
skulle anses falla inom ramen för
temporär pensionsförsäkring och sålunda
behandlas som pensionsförsäkring i
skattetekniskt avseende. Om så inte skulle
vara fallet hemställde TCO om sådana
ändringar i lagrummet i fråga, att
temporära pensionsanordningar av nyssnämnda
slag kunde hänföras till pensionsförsäkring.

Departementschefen har avfärdat det
hela med att det var nödvändigt att ha
en klar ocli enhetlig avgriinsning åt de
i skattehänseende gynnade pensionsförsäkringarna.
Ingen diskussion har förts
om vad gällande bestämmelser innebär

för möjligheter beträffande förtidspension
och efterlevandepension av det slag
som påpekats. Departementschefen har
vidare — tydligen med tanke på problemen
för år 1962 — framhållit att behovet
av att försäkringsvägen täcka sådana
kostnader var ringa.

I min motion hemställde jag om att
lagtexten skulle utformas på sätt som
TCO anfört i sitt yttrande och tilläde,
med tanke på departementschefens uttalande,
att det vore olyckligt om de kompletteringsanordningar,
som behövs vid
sidan om den allmänna tilläggspensioneringen,
skattemässigt skulle bli ogynnsammare
behandlade om de ordnades i
försäkringsmässiga former än om de anordnades
på ett annat »mindre tryggat»
sätt.

I detta sammanhang kommer frågan
om kapitalunderstöden in. Anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen är så
utformade, att kapitalbeloppet inte får
överstiga det högsta årliga beloppet av
ålders- eller invalidpension ökat med
det högsta beloppet av efterlevandepension,
om sådan utgår. En sådan bestämmelse
innebär, att kapitalunderstöden
i och med att nuvarande tjänstepensionsanordningar
samordnas med ATP
inte torde kunna bibehållas på hittillsvarande
nivå i förhållande till totalpensionsnivån
utan att falla utanför begreppet
pensionsförsäkring i skatteavseende.
TCO i sitt remissvar och jag i motionen
hemställde om sådana åtgärder,
att kapitalunderstöden skulle kunna bibehållas
på hittillsvarande nivå. Varken
departementschefen eller utskottet har
ingått på någon diskussion av denna
för tjänstemännen så betydelsefulla fråga,
utan de har sagt att vad som behövs
är en klar och enhetlig avgriinsning
åt de i skattehänseende gynnade pensionsförsäkringarna.

I utskottet har alltså majoriteten avstyrkt
samtliga de yrkanden jag har
framfört i motionen. I reservationen har
yrkats att utskottet i stället bort hemställa,
att riksdagen beslutar att tidsrekvisitet
skall vara ett år. Vidare föreslår
man i reservationen vissa regler,
som gör det möjligt att bibehålla kapi -

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Ang. korttidsforsakring för ålderspension, som utbetalas före folkpensionsåldern

talunderstöden. I de frågor där klarhet
önskas om vad nuvarande lagstiftning
egentligen innebär föreslås, att Kungl.
Maj:t efter vederbörlig utredning skall
framlägga förslag till höstsessionen om
de lagändringar som utredningen kan
finna påkallade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! I föreliggande proposition
har Kungl. Maj:t föreslagit en uppmjukning
av skattelagarna för att möjliggöra
skatteförmåner med avseende på
pensionsförsäkringar. Motivet är, som
herr Spetz framhöll, att vi fått den nya
allmänna tjänstepensionen.

I ett tiotal år har gällt den regeln, att
den minsta tid man skall stipulera för
pensionsförsäkringar skall vara två år.
I anledning av den samordning som
skall äga rum mellan olika pensionssystem
har påpekats, att de två åren är
för lång tid för att täcka den skillnad
mellan 65 och 67 år, som kan uppstå.
Bevillningsutskottet har för sin del sagt,
att det är skäligt att man tar hänsyn till
dessa förhållanden och har vitsordat,
att det kan föreligga ett behov att ändra
lagstiftningen så, att tiden förkortas
från två år till ett och ett halvt år. Man
vill alltså tillmötesgå de önskemål, som
föreligger, och utskottet har ansett, att
man har tagit alla rimliga hänsyn till
dessa önskemål om man bifaller Kungl.
Maj:ts förslag.

Motionärerna hävdar nu en annan
mening. De menar, att det kan finnas
pensionsanordningar som innebär, att
den som blir pensionerad vid 65 års ålder
kan få fortsätta i sin anställning till
årets slut. Om han då råkar vara född
under första halvåret går han därmed
miste om ifrågavarande förmåner —
märk, ärade kammarledamöter, att det
är fråga om skatteförmåner i anledning
av pensionsförsäkringen under det att
vederbörande går kvar i tjänst och uppbär
full lön under tiden.

Jag vill vidare påpeka, att det väl är

en akt av frivillighet från vederbörande
anställdes sida, om han fortsätter sitt
arbete året ut. Jag har på den punkten
frågat, om det finns ovillkorliga stadganden
i pensionsreglementet som säger,
att vederbörande skall gå kvar hela
året. För flertalet är det väl så, att det
fixeras en viss tidpunkt för vederbörandes
avgång, men om så önskas ordnar
man så att vederbörande får fortsätta.
Det finns ju intresse av att så sker både
ur allmänna och ur enskilda synpunkter.

Utskottet har dock tyckt att man inte
kan ta så stor hänsyn till sådana fall,
som motionärerna hemställer om, emedan
man då tar bort gränsen emellan
pensionsförsäkringar å ena sidan och
kapitalförsäkringar med penningutbetalningar
å andra sidan.

Kan det betyda så mycket? Ja, jag
tror att det har en betydelse att försöka
upprätthålla den gränsen. Vi kan konkretisera
saken, så att kammarens ärade
ledamöter kanske får det materiella
innehållet litet klarare för sig.

Säg att det gäller en inkomsttagare,
som har en lön på 25 000 kronor och
vill teckna en försäkring av detta slag.
Låt oss säga att premien för försäkringen
blir 2 000 kronor. Vederbörandes
marginalskatt torde ligga vid ungefär 40
procent. Det skulle innebära, att han
skulle få ett bidrag till sin försäkringspremie
ifrån det allmänna på 800 kronor.
Det är klart att vi har en lagstiftning,
som i och för sig uppmuntrar
teckningar av försäkringar. Men frågan
är bara om man vågar säga, att man
skall helt sudda ut dessa gränser mellan
pensions- och kapitalförsäkring. Det
är där som man har kommit fram till
olika uppfattningar.

Herr Åman sade nyss, att utskottet
har nog inte granskat dessa ting ordentligt.
Man får väl också säga, att anklagelsen
riktas mot Kungl. Maj:t, ty hade
granskningen varit ordentligt utförd i
departementet, borde herr Åmans synpunkt
ha blivit ännu mera beaktad.
Men jag vill inte vitsorda ett sådant påstående.
Föredragande departementschefen
har gått igenom alla framställda

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Ang. korttidsförsäkring för ålderspension, som utbetalas före folkpensionsåldern

önskemål liksom också remissinstansernas
propåer, men han har ändå stannat
vid den ståndpunkt som propositionen
ger uttryck åt.

Det finns enligt mitt sätt att se en viss
garanti för att förslag av denna karaktär
granskas mycket noga i departementet.
Man är där angelägen om att
söka överblicka konsekvenserna. Men
jag vitsordar också, att det finns en
mycket stark vilja att vara tillmötesgående
i sammanhang som dessa. Det är
det som gjort, att de betänkligheter, som
departementschefen säkerligen haft och
som kommit till synes även under utskottsbehandlingen,
har fått falla. Man
menar, som jag förut sade, att man skall
gå till mötes önskemålen så långt det är
möjligt. Det går inte att tala om att vederbörande
inte skulle klara försörjningen
för denna övergångsperiod, ty
hela tiden bör vi ha klart för oss, att
vad det gäller är bara skatteavdraget.

Sedan har det kanske förvånat mig
och en del andra, när man i reservationen
säger att pensionsstandarden skall
bibehållas. Ja, i princip ansluter också
jag mig till denna synpunkt. Men resultatet
av de förhandlingar, som nu pågår,
vet vi ännu ingenting om. Vi vet
att det blir förändringar, och det skulle
förvåna mig, om vederbörande inte
kunde bibehålla sin pensionsstandard i
den mån det är sådana befattningshavare,
som redan nu har en tillfredsställande
ordning i pensionshänseende. Jag
tror att så blir fallet. Då skall man väga
alla faktorer. Om det blir så, att den allmänna
tjänstepensionen kommer att
medföra, att de anställda slipper ifrån
att betala pensionsavgift, så är det en
särskild förmån. Om det vidare blir så,
att man förhandlar om kompletteringsförsäkringar
och får sådana eller motsvarande
kontanta förmåner — det vet
jag ingenting om, men det är inte alls
uteslutet — då skall man också ta hänsyn
till detta. Man skall sedan fråga sig:
Har vi råd alt betala en pensionsavgift
för kompletteringsförsäkringar? Först
då får vi klart för oss, hur det förhåller
sig med den materiella sidan. Därför
är talet om bibehållen pensionsstan ‘2

Förslå kammarens protokoll 1960. Xr 8

dard i detta sammanhang litet egendomligt.

En annan sak, som förefaller mig ännu
mera egendomlig, är att bland dem
som står på reservationens linje finner
jag ledamöter av kamrarna, som tidigare
har hyst en uppfattning som varit något
annorlunda, i varje fall i vissa avseenden.
Jag tänker på kompletteringen
av barnpensionerna, där det alltså
gäller krav på skattefrihet för försäk
ringar avseende barn mellan 19 och 21
år. Vi har en proposition liggande på
riksdagens bord, i vilken man undersökt
i vad mån ungdomar har förvärvsarbete.
Där konstateras att hälften av
alla ungdomar mellan 16 och 18 år bär
förvärvsarbete — en del med relativt
goda inkomster. Detta har föranlett
Kungl. Maj:t att sätta åldern för barnpensionerna
till 16 år. Jag har ett minne
av att det fanns viss meningsriktning,
som tyckte att detta var förnuftigt,
men här ser jag till min förvåning, att
det nu från det hållet finns krav på att
flytta upp åldersgränsen till 19—21 år.
Det förvånar mig, som sagt, men jag utgår
ifrån att vederbörande har motiv
för sin ändrade ståndpunkt.

Jag vill sluta med att säga, att de önskemål,
som har framförts från olika
håll när det gäller dessa kompletteringsförsäkringar,
har tillmötesgåtts genom
propositionen i all rimlig omfattning.
Det är ju alltid så, att det finns några
som vill gå ännu längre när det gäller
skattelättnader och olika förmåner. Men
i detta sammanhang kan man inte gärna
rekommendera riksdagen att gå längre
än ett och ett halvt år i fråga om pensionsförsäkring,
såvida man inte vill helt
stryka bort skillnaden mellan pensionsförsäkring
och kapitalförsäkring.

Det är, herr talman, dessa bevekelsegrunder
som har föranlett bevillningsutskottet
att tillstyrka propositionen
och avstyrka de väckta motionerna. Jag
yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är bara på en enda
punkt som jag vill komplettera det an -

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Ang. korttidsförsäkring för ålderspension, som utbetalas före folkpensionsåldern

förande som bevillningsutskottets ordförande
hållit här.

När utskottets ordförande talar om
skatteförmåner, vill jag understryka, att
det ju ligger så till, att avgiften för pensionsförsäkring
är avdragsgill vid taxering
men att den utfallande pensionen
är beskattningsbar. Denna förmån innebär
i själva verket ingenting annat än
att man får göra avdrag det ena året för
att skatta för ungefär samma belopp nästa
år. Om det är så kort tid som det här
är fråga om mellan den tidpunkt då man
tar försäkringen och den dag den utfaller,
blir premien praktiskt taget samma
belopp som den utfallande pensionen.

Enligt utskottets och Kungl. Maj :ts
förslag blir det nu så, att en person, som
är född i juli månad, i sin deklaration
kan göra avdrag på inkomsten det år
lian fyller 65 år. Han skattar sedan för
den utfallande pensionen det år han fyller
66 år. Men en person som är född
i juni kan icke göra motsvarande avdrag.
Det är denna olikställighet mellan
de skattskyldiga som reservanterna inte
velat godkänna.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
fördjupa mig i ämnet och upprepa vad
jag redan sagt.

Jag vill bara till bevillningsutskottets
ordförande säga, att jag inte alls har påstått,
att departementschefen eller utskottet
inte skulle ha noga granskat frågan.
Jag har absolut inte uttalat mig på
det sättet. Vad jag har sagt är endast, att
man i utlåtandet inte har diskuterat saken.
I vad mån man i övrigt har diskuterat
och penetrerat frågan är ju förborgat
för den som inte tillhör utskottet eller
departementet. Jag slår emellertid
fast, att jag inte på något sätt velat göra
gällande att man skulle ha varit slapp i
sin handläggning av frågan.

Sedan är ju, som herr Spetz också
säger, hela denna fråga i hög grad ett
tekniskt spörsmål från försäkringstagarnas
synpunkt. Här har tidigare gällt en
mycket längre tidsmarginal. Nu har det
skett en förbättring, först med förslaget
om två år och sedan med stadgandet om

ett och ett halvt år. Allt detta är ett resultat
av att hela pensionssystemet förändrats.
Man tvingas nu till ansträngningar
från deras sida, som har pensionsåldern
satt till 65 år, att söka komplettera
sina pensionsförmåner. När det
gäller att intressera dem det vederbör
för att få till stånd denna komplettering
för tiden mellan 65 och 67 år spelar naturligtvis
den faktor, som det här är
fråga om, en viss roll. Den kan indirekt
ha en försämrande inverkan på nivån.
Den kan försvåra tillkomsten av de kompletteringsanordningar
som är nödvändiga
på grund av den allmänna tjänstepensioneringens
genomförande.

Detta är naturligtvis ingen jättelik fråga
i och för sig. Logiskt och tekniskt hade
det dock varit lyckligare om utskottet
hade kunnat beakta de synpunkter
som framförts dels från flera remissinstanser,
dels i motionerna och som också
har kommit till uttryck i föreliggande
reservation.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag utgår ifrån att kammarens
ledamöter har klart för sig vad
herr Spetz också framhöll, nämligen att
inkomster från pensionsförsäkring är
beskattningsbar inkomst. Men med vårt
skattesystem blir progressiviteten åtskilligt
hårdare det år vederbörande är i
förvärvsarbete och alltså har högre inkomst
än det år han gått i pension och
får en lägre inkomst. Det är detta som
är avgörande i detta sammanhang.

Utskottets skäl för sin ståndpunkt att
nu inte vilja gå längre än vad Kungl.
Maj :t föreslagit är mot denna bakgrund
att vi anser, att frestelserna i så fall
skulle bli för stora att söka vinna skatteförmåner.
Det är heller inte enligt vår
uppfattning egentligen fråga om en pensionsförsäkring,
om tiden är så kort som
ett år. Utskottet har därför stannat vid
den ståndpunkt som Kungl. Maj:t intagit.

Sedan beklagar jag om jag uppfattat
herr Åmans anförande som kritiskt mot
utskottet och Kungl. Maj :t. Om han tycker
att vi har gjort ett hyggligt arbete,
så är vi helt överens, herr Åman och jag.

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Om rätt för företagare till avdrag vid beskattning för vissa försäkringspremier

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —67;

Nej — 65.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om rätt för företagare till avdrag vid
beskattning för vissa försäkringspremier Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 17, i anledning av väckta
motioner om rätt för företagare till

Första kammarens protokoll 1960. Nr 8

avdrag vid beskattning för vissa försäkringspremier.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 292, av herrar Mattsson
och Ferdinand Nilsson, samt 11:497, av
herr Fälldin m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att vidtaga sådan
ändring av skattelagstiftningen, som i
motionerna anförts.

Yrkandet i motionen avsåg rätt för
företagare att å rörelsebilagan till sin
självdeklaration göra avdrag för premierna
för nödvändiga kompletterande
personliga sjuk- och olycksfallsförsäkringar.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 292,
av herrar Mattsson och Ferdinand Nilsson,
samt II: 497, av herr Fälldin m. fl.,
om rätt för företagare till avdrag vid beskattningen
för vissa försäkringspremier,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Gustaf Elof sson, Bengtson, Vigelsbo, Darlin
och Stiernstedt, vilka, under åberopande
av innehållet i de likalydande motionerna
1:292 och 11:497, ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av nämnda motioner,
för sin del antaga i reservationen infört
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! I motionerna 1:292 och
II: 497 upptas frågan om att skapa likställighet
i beskattningshänseende mellan
arbetsgivare och anställda.

Det är inte min mening att här dra
upp någon längre debatt, utan jag vill
endast konstatera att utskottet självt har
kommit till den uppfattningen att likställighet
när det gäller skatteavdraget
inte föreligger. Utskottet säger nämligen:
»Fn följd av att den anställde icke
själv behöver svara för sitt skydd mot

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Ang. schablonbeskattning i vissa fall av
olycksfall blir givetvis, att han får något
större utrymme under försäkringsavdraget
för premier för andra försäkringar
än den, som själv måste bekosta
premier för olycksfallsförsäkring.»

Då det måste vara riktigt att vi å ena
sidan får lika försäkringsskydd för både
företagare och anställda och då det å
andra sidan måste vara rimligt att dessa
grupper får samma skatteavdrag, vill
jag, herr talman, yrka bifall till reservationen
av herr Gustaf Elofsson m. fl.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Mattsson påpekade, att bevillningsutskottet
i sitt yttrande har framhållit att det
kan förefalla vara någon liten skillnad
mellan en företagare och hans anställde
när det gäller rätten till försäkringsavdrag,
men det är att märka, att den
skillnaden bara gäller olycksfallsförsäkringen.

I den mer allmänna propagandan
framhålles ofta, att företagaren även betalar
sjukförsäkringsavgiften för sina
anställda och att han på det sättet inte
bara får en lägre avdragsrätt utan —
vilket kanske låter något mera egendomligt
— en lägre sjukersättning i händelse
av sjukdom. Utskottet tycker emellertid
att den skillnad, som här kan förefinnas,
inte ger någon som helst anledning
att göra en sådan lagändring
som motionärerna har yrkat på.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu förevarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

en- och tvåfamiljsfastigheter

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —95;

Nej — 34.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. schablonbeskattning i vissa fall av
en- och tvåfamiljsfastigheter

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 24, i anledning av väckta
motioner angående schablonbeskattning
i vissa fall av en- och tvåfamiljsfastigheter.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:422, av herrar Spetz och
Ringaby, samt II: 533, av herrar Staxäng
och Johansson i öckerö, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att s. k.
schablontaxering av en- och tvåfamiljsfastigheter
skulle äga rum även då lägenhet
häri uthyrdes till sommargäster,
dock under förutsättning att lägenheten
under större delen av året beboddes
av ägaren.

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Ang. schablonbeskattning i vissa fall av en- och tvåfamiljsfastigheter

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
422, av herrar Spetz och Ringaby, samt
11:533, av herrar Staxäng och Johansson
i öckerö, angående schablontaxering
i vissa fall av en- och tvåfamiljsfastigheter,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid betänkandet hade reservationer
avgivits

I) av herr Spetz, vilken, under åberopande
av innehållet i de likalydande
motionerna I: 422 och II: 533, ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om framläggande av förslag till innevarande
års höstsession om sådan
ändring i kommunalskattelagen, att uthyrning,
som avsåge möblerad lägenhet

1 en- och tvåfamiljsfastighet och vilken
gällde bostad som under större delen av
året beboddes av ägaren, icke i något
fall skulle föranleda undantag från
schablonbeskattning; samt

II) av herrar Hagberg och Nilsson i
Svalöv, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Anledningen till den
väckta motionen är de svårigheter som
vållats inom kommuner där det förekommer
en relativt stor uthyrning till
sommargäster. I anvisningarna till 24 §

2 mom. kommunalskattelagen har nämligen
ett uttryckligt undantag gjorts från
schablontaxeringen av en- och tvåfamiljsvillor
för det fall då vederbörande
hyr ut regelbundet under somrarna, som
det står. För att ge kammarens ledamöter
en uppfattning om problemets innebörd
ber jag att få ta ett exempel; jag
tror att det är enklaste sättet att belysa
frågan.

Om vi tänker oss en fastighet, taxerad
till 30 000 kronor, där fastighetsägaren
har inrett vindsvåningen till cn
lägenhet, som han hyr ut under hela
året, taxeras fastigheten enligt schablonmetoden,
dvs. inkomsten beräknas till
2,5 procent av taxeringsvärdet eller till

750 kronor, med avdrag av 200 kronor.
Inkomsten av fastigheten blir alltså 550
kronor. I själva verket kan vederbörande
ha en inkomst av den uthyrda
lägenheten på låt oss säga 1 200 kronor.
Om värdet av den egna lägenheten uppgår
till 1 500 kronor, blir alltså inkomsten
2 700 kronor.

Nu kan man tycka att skillnaden mellan
den verkliga inkomsten och den beräknade
inkomsten är mycket stor, men
då är att märka, att det i fråga om schablontaxeringen
icke medgives avdrag för
försäkringspremier, reparationer och
andra dylika utgifter. Endast räntan är
avdragsgill och dessutom tomthyra, som
ju dock förekommer ytterst sällan.

Om fastighetsägaren i stället för att
hyra ut lägenheten under hela året hyr
ut den under 2 å 3 månader sommartid
i möblerat skick och han får låt oss säga
800 kronor härför, d. v. s. 400 kronor
mindre än i det förra fallet, skall han
inte längre taxeras efter schablonmetoden
utan för den verkliga inkomsten.
Om hyresvärdet av den egna lägenheten,
såsom jag nyss nämnde, beräknas
till 1 500 kronor, uppgår alltså bruttoinkomsten
till 2 300 kronor. Han får i
detta fall tillgodoräkna sig vissa avdrag,
som inte förekommer vid schablontaxeringen,
men han får inte göra det avdrag
på 200 kronor, som han är berättigad
till enligt schablonmetoden. Om vederbörande
inte hyr ut ett år, skall han
det året taxeras enligt schablonmetoden,
under förutsättning att taxeringsnämnden
hyser den uppfattningen att han
som regel för framtiden inte kommer
att hyra ut. Det är ingen som med bestämdhet
vet någonting om den saken.
Vederbörande kanske har bestämt sig
för att inte hyra ut i fortsättningen, men
det kan i alla fall bli så, att han en vacker
dag hyr ut.

Det är uppenbart att man vid taxeringen
inte kan växla om, så att man
det ena året taxerar efter schablonmetoden
och det andra året efter det formulär
6 a som gäller i vanliga fall vid
taxering av »annan fastighet», utan har
man börjat taxera på det ena sättet,
måste man fortsätta i varje fall under

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Ang. schablonbeskattning i vissa fall av
en viss tid. Det finns åtskilliga skäl för
detta, som jag kanske inte har anledning
att ta upp här.

Vi — jag säger vi, ty hela folkpartigruppen
står bakom reservationen, men
på grund av ett »olycksfall» är jag ensam
om att ha undertecknat den — har
föreslagit en skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om att till höstriksdagen
få ett förslag som tar sikte på att avhjälpa
de svårigheter som föreligger i
det här avseendet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 1 till detta betänkande.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Spetz anförde nyss
att det här hade inträffat ett »olycksfall
i arbetet», och det är nog klart att
man vid påseendet av detta betänkande
nog kan komma till samma uppfattning
även av ett annat skäl. Herr Spetz brukar
annars uttrycka sig synnerligen
klart och tydligt, men av någon anledning
har han inte varit lika klar när
det gäller motivet för den här motionen
och det yrkande som ställts.

Om man skulle uttrycka sig mycket
enkelt skulle man nog säga, att herr
Spetz vill att inkomsterna från de fastigheter
det här gäller borde vara tre
procent på taxeringsvärdet i stället för
två, för att schablonmetoden skall få tilllämpas
vid taxeringen. Han tycker att
gränsen har dragits för snävt i fråga om
dessa fastigheter.

Varför har vi då fått schablonmetoden?
Det vet herr Spetz mycket väl; det
är för att förenkla. Vi har i riksdagen
haft många tillfällen att diskutera detta
problem när det gäller villa- och egnahemsägarna
och vi har alltid velat gå
den gruppen till mötes från alla håll.
Vi har sagt, att för denna kategori skall
vi tillämpa skatteregler som är mycket
liberala.

Nu råkar det vara så att det på sina
håll finns människor som har inkomst
av fastighet på det sättet att de hyr ut
till sommargäster. För att kunna göra
gällande att dessa kommer i en ogynn -

en- och tvåfamiljsfastigheter
sam situation måste man jämföra dem
med andra, som inte hyr ut till sommargäster,
utan som hyr ut en vanlig
lägenhet ett år i sänder. För dessa senare
gäller schablonmetoden. Om man
emellertid har inkomst av att hyra ut
till sommargäster och inkomsten uppgår
till två procent av fastighetens taxeringsvärde
taxeras inkomsten på annat
sätt. Det är alltså olyckan att vederbörande
får inkomster, som ställer till det
här — dessa fastighetsägare gör jämförelser
med beskattningsreglerna för
t. ex. grannarna.

Jag tänkte när jag läste motionen och
funderade över frågan, att man hör talas
så mycket om turism och hur nödvändigt
det är att vi gynnar turismen.
Ofta är det så att det krävs att samhället
skall vidta åtgärder — och det har
samhället också gjort. Ändå är det väl
klart, att om det av turismen följer inkomster,
som kan tillfalla enskilda, så
kan dessa inkomster ju inte beskattas
på annat sätt än andra inkomster.

Jag tycker med andra ord att om det
är så, att en grupp fastighetsägare har
speciella favörer genom att de får en
inkomst av fastigheten, bör dessa inkomster
beskattas på vanligt sätt.

Jag vill emellertid, herr talman, tilllägga
att om man hyr ut sådana möblerade
rum så är det inte bara fastigheten
man hyr ut, utan även inventarierna —
möbler o. s. v. — och jag utgår ifrån att
vederbörande fastighetsägare får skäliga
avdrag för de kostnader han har för
dem. I den mån man tillgodoser den
synpunkten kan skattebördan inte bli
särskilt tung. Det är ju anvisningarna
rörande skattelagarnas tillämpning som
därvidlag blir avgörande. Jag utgår ifrån
att avdrag alltid får göras för omkostnader
i en rörelse och att detta kan ske
efter objektiva grunder.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande trodde att denna motion
var väckt med hänsyn tagen till

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Ang. schablonbeskattning i vissa fall av en- och tvafamiljsfastighetei

ifrågavarande fastighetsägare, men det
är den inte. Den är väckt med hänsyn
till taxeringsnämndernas arbete. Det är
för taxeringsnämnderna i dessa kommuner
som de nuvarande bestämmelserna
åstadkommer så oerhört stora svårigheter.
Det gäller ju att bedöma huruvida
en uthyrning till sommargäster kommer
att bli regelbunden eller ej. Om man antar
att den blir det, måste taxeringsnämnden
företa en besvärlig bedömning
av hyresvärdet och av reparationsavdragen,
alltså de svårigheter som man ville
undanröja genom införandet av schablontaxeringen.
Man ville genom schablontaxeringen
komma ifrån dessa svåra
bedömningsproblem när det gällde
sådana småfastigheter. Genom att skattelagarna
har fått den utformningen, att
de uttryckligen undantar från schablontaxering
sådana fastigheter som regelbundet
hyrs ut till sommargäster, har
man emellertid berövat taxeringsnämnderna
möjligheten att på ett vettigt och
enkelt sätt utföra taxeringarna i de kommuner
det här är fråga om.

Jag tillät mig att i bevillningsutskottet
ge en del exempel på sådana kommuner,
och jag kan mycket väl göra det
även här i kammaren, ty det skadar inte
att det står i protokollet. Om finansdepartementet
eller bevillningsutskottet
hade hört sig för exempelvis med taxeringsnämnderna
i Smögen, Fjällbacka
och Hunnebostrand — jag tar bara dessa
tre exempel — så skulle de ha fått
klart för sig att avsikten med motionen
ingalunda var att låta vissa skattedragare
få en favör — man kan för övrigt
tvista om huruvida det över huvud taget
är en favör — utan framför allt att göra
arbetet i taxeringsnämnderna enkelt
och effektivt.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Kammaren har nu fått del av herr
Spetz’ innersta motiv såsom han vill
framstiilla dem. Jag misstänker ändå —
förlåt mig, herr Spetz —• att det ligger
någonting annat bakom än bara omsorgen
om taxeringsnämnderna.

Den uppräkning av samhällen som

herr Spetz nyss gjorde antyder ju problemets
art. Jag skall gärna tillstå, herr
Spetz, att jag förstår de bekymmer som
kan uppkomma, inte i första hand för
taxeringsnämnderna, men i slitningen
mellan olika medborgare som inte — ty
det kan man inte begära — har så ingående
kännedom om våra skattelagar. Det
är väl detta som i sista hand är det avgörande,
att ifrågavarande fastighetsägare
vill få tillämpa schablonmetoden. För
att möjliggöra detta skulle vi inte hålla
så snävt på de två procenten av fastighetens
taxeringsvärde i inkomst. Trots
allt är det väl detta som är bakgrunden
till motionen.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag beklagar bara att
det inte finns någon möjlighet att inhämta
upplysningar från dessa taxeringsnämnder,
ty då hade utskottsordförandens
farhågor med all säkerhet försvunnit.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Spetz vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 24,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz vid betänkandet
avgivna reservationen.

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Om vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m.

Då emellertid herr Spetz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 43.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om vissa åtgärder till främjande av
sparandet m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 25, i anledning av väckta
motioner om vissa åtgärder till främjande
av sparandet m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna I: 117,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 143, av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
införda förslag till

1) förordning om bostadssparande;
och

2) lag angående ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

B) de likalydande motionerna 1:278,
av herr Bengtson m. fl., och 11:511, av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam utredning
och framläggande av förslag rörande
olika åtgärder till främjande av långsiktigt
sparande i egen rörelse, sparande
i egen fastighet och annat bostadssparande,
amorteringssparande, aktiesparande,
sparande på pensionskonto i
bank eller annan kreditinrättning och

andra former av frivilligt sparande av
betydelse för ålderdoms-, invalid- och
efterlevandeförsörjningen i enlighet med
motionernas syfte;

C) de likalydande motionerna 1:417,
av herr Lundström m. fl., och 11:526,
av herr Ohlin m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära, att förslag måtte framläggas
för årets höstsession om skattelättnad
för sparande och extrainkomster i
enlighet med i motionerna angivna grunder;
samt

D) de likalydande motionerna 1:404,
av herr Ewerlöf m. fl., och 11:513, av
herr Hjalmarson m. fl., vari bland annat
hemställts, att riksdagen måtte antaga i
motionerna infört förslag till lag angående
ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Enligt de författningsförslag som framlagts
i motionerna I: 117 och II: 143
skulle viss skattefrihet beviljas för bostadssparande
och egnahemssparande,
vilken skattefrihet avsåges skola medgivas
vid sidan av det generella s. k.
sparavdraget om högst 300 kronor för
ensamstående och 600 kronor för gifta.

I motionerna I: 404 och II: 513 hade
yrkats sådan ändring i kommunalskattelagen,
att aktiesparande i viss omfattning
bleve fritt från beskattning.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 117,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 143, av
herr Hjalmarson m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:278,
av herr Bengtson m. fl., och II: 511, av
herr Hedlund m. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 404,
av herr Ewerlöf m. fl., och 11:513, av
herr Hjalmarson m. fl., i den del motionerna
behandlats i detta betänkande;
samt

4) de likalydande motionerna I: 417,
av herr Lundström m. fl., och II: 526,
av herr Ohlin m. fl.,

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Om vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m.

i den mån motionerna icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet
i betänkandet anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist,
Torsten Mattsson, Nilsson i Svalöv,
Kollberg, Vigelsbo, Magnusson i
Borås och Gustafson i Göteborg, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 117 och
II: 143, I: 278 och II: 511, I: 404 och II:
513 samt I: 417 och 11:526 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte giva utredningen om sparstimulerande
åtgärder i uppdrag att dels
med särskilt beaktande av vad i motionerna
anförts utarbeta förslag till främjande
av det frivilliga sparandet genom
lättnader vid beskattningen och dels
framlägga nämnda förslag å sådan tid,
att proposition i ämnet kunde föreläggas
riksdagen vid innevarande års höstsession.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! I detta betänkande från
bevillningsutskottet har sammanförts tre
var för sig tämligen omfattande motioner,
alla avseende åtgärder till främjande
av sparandet. Det rör sig om tre, vad
vi brukar kalla för partimotioner, en
från folkpartiet, en från centerpartiet
och en från högerpartiet.

Bakgrunden till dessa framställningar
har, kan man kanske våga säga, tecknats
i ingressen till reservationen. Såsom
kammarens ledamöter har sett, är
ju reservationen undertecknad av utskottets
borgerliga hälft. Där heter det:
»En av de angelägnaste uppgifterna för
närvarande på skatteområdet är att genomföra
sådana reformer, som inom ramen
för en sänkning av det samlade
skattetrycket, det direkta och det indirekta,
kan verka särskilt befrämjande
på sparande och arbetsvilja och på olika
sätt underlätta människornas strävanden
att skapa sig ökad trygghet för
framtiden.»

Detta är den principiella utgångspunkten
för framställningarna, men jag
vill gärna fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på en annan gemensam
linje i förslagen. Den har formulerats litet
längre ned i den gemensamma reservationen
och givits följande gestaltning:
»Över huvud bör reformpolitiken på
detta fält bedrivas så att det göres mera
lönande att arbeta och spara. Åtgärderna
bör vidare utformas så, att de
främjar ett mera långsiktigt sparande,
vilket är samhällsekonomiskt fördelaktigt.
» Jag vill gärna fästa uppmärksamheten
vid detta sista uttalande, till vilket
jag återkommer om ett ögonblick.

I de tre partimotionerna har man
uppehållit sig vid olika spörsmål.

I folkpartimotionen har man tagit
upp ett problem, som man tidigare har
arbetat med. Det gäller ett enligt min
mening beaktansvärt förslag, nämligen
om skattefrihet upp till visst maximibelopp
för medel, som insättes på särskilda
sparkonton. Enligt motionärernas
mening bör en förordning om skattesparkonton
kunna antagas av riksdagen
som ett provisorium i avvaktan på resultatet
av utredningen om sparstimulerande
åtgärder.

Centerpartiet har i sin motion behandlat
dessa spörsmål ur mera allmänna
synpunkter. Där uttalas, att enligt
nuvarande bestämmelser sparande i eget
hem, i egen rörelse osv. är missgynnat
i skattehänseende i förhållande till sparande
i form av försäkringar. Denna
olikhet i sparandets villkor, säger motionärerna,
har blivit ännu mera markerad,
sedan den obligatoriska tilläggspensioneringen
genomförts. Motionärerna
anser därför, att det bör skapas möjlighet
till skattefri avsättning av visst
begränsat belopp av inkomsten i egen
fastighet och egen rörelse.

I högerns partimotion har man koncentrerat
sig på vad vi brukar kalla för
bostadssparandet. Man knyter an till
framställningar, som förut har diskuterats
här i kammaren. I överensstämmelse
med föregående år framförda förslag
till främjande av egnahemssparande förordar
motionärerna rätt till avdrag i

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Om vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m.

deklarationen för den som gör avsättningar
till ett särskilt bostadskonto intill
ett belopp av 6 000 kronor — för
äkta makar 12 000 kronor — under loppet
av sex år.

Jag har här i all korthet antytt huvudlinjerna
i de tre partimotionerna.

Såsom kammarens ledamöter säkert
kommer ihåg, har riksdagen häromåret
beställt en utredning av hela sparandekomplexet.
En sådan utredning har också
i vederbörlig ordning tillsatts av
Kungl. Maj:t. Utredningen pågår för
närvarande, och jag är glad att kunna
säga, att den, såvitt jag vågar döma, har
arbetat undan ganska raskt. Av riksdagsberättelsen,
som vi fick i januari,
framgår att utredningen anser sig kunna
bli färdig med sitt arbete innevarande
år. Det är ganska givet, att reservanterna,
alltså den ena utskottshalvan, har
tagit fasta på detta uttalande från utredningen.

Också den del av utskottet, som med
lottens hjälp blivit majoritet, har tagit
fasta på meddelandet från utredningen,
att den blir färdig i år. Utskottsmajoriteten
understryker, att utredningen om
sparstimulerande åtgärder även sysslar
med de problem, som tas upp i partimotionerna
från de tre borgerliga meningsriktningarna.

Då förhållandet är, att dessa spörsmål
håller på att behandlas av en utredning,
som ganska snart blir färdig,
har vi reservanter menat, att det inte
skulle möta några svårigheter för utredningen
att bryta ut dessa speciella frågor
i ett delbetänkande — eller hur
man nu tekniskt sett vill gå till väga —
och presentera utredningsresultatet i så
god tid, att Kungl. Maj:t skulle kunna
lägga fram en proposition redan till
höstriksdagen. Tekniskt gäller det inte
någon komplicerad fråga, det skulle
mycket väl låta sig göra. Vi menar inte
bara att detta är ett viktigt spörsmål,
utan också att saken hastar i ovanlig
grad.

Nu vill jag gärna medge, att bevillningsutskottets
majoritet ingalunda har
ställt sig avvisande till framställningarna
från den borgerliga sidan, men ut -

skottsmajoriteten har på traditionellt
sätt pekat på förhandenvaron av en utredning
och uttalat, att man bör avvakta
dess resultat. Jag vill emellertid fästa
uppmärksamheten på att utskottsmajoriteten
använt en tämligen ovanlig formulering.
Man säger nämligen: »Då enligt
vad som framgår av årets riksdagsberättelse
utredningen har för avsikt att
avsluta sitt arbete under innevarande
år, talar övervägande skäl för att resultatet
av dess arbete avvaktas innan ytterligare
åtgärder på detta område vidtas.
» Var och en som har en smula erfarenhet
av hur man skriver i utskotten
förstår ju, att utskottet i grund och
botten har sympatier för vad som här
ifrågasatts. Annars skulle man inte använda
en sådan skrivning.

Jag påpekade för ett ögonblick sedan,
att åtgärder av denna beskaffenhet är
högst angelägna. Det är — som jag ser
saken — viktigt, att vi försöker ena oss
om förslag till anordningar, som kan
främja mera långsiktigt sparande, vilket
som jag sade nyss är samhällsekonomiskt
fördelaktigt. Nu har den tillfälligheten
inträffat, att kammarens ledamöter just
i dagens morgontidningar fått en intressant
åskådningsundervisning beträffande
vad det i själva verket här gäller,
nämligen dels angelägenheten av att det
långsiktiga sparandet främjas och dels
att det är en sak som brådskar. Kammarens
ledamöter har säkert observerat
att riksgäldskontoret i går eftermiddag
emitterade ett nytt statslån på 5 1/2 procent.
Det är en ovanligt hög ränta för ett
statslån. Vi har inte haft en så hög ränta
sedan 1921.

Denna höga räntesats ävensom övriga
villkor har tillkommit för att stimulera
just de enskilda människorna att köpa
statsobligationer. Gemene man har av
begripliga skäl hållit sig undan från
statsobligationerna i ett par decennier.
Medborgarna har blivit så brända på
penningvärdets fall, att de inte vill ställa
sina pengar till förfogande för staten
på detta sätt. Därför får man försöka
vinna deras bevågenhet på andra vägar.
Det har skett genom den ovanligt höga
räntesatsen och genom de ovanligt låga

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Om vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m.

valörerna. Som kammarens ledamöter
observerade i morgontidningarna har
den lägsta valören på obligationerna
satts till 500 kronor. Det är länge sedan
man använde så låga valörer i ett statslån,
men man har gjort det just för att
fånga upp de enskilda spararna.

Man har gått ytterligare ett steg på
den vägen, i det man infört en bestämmelse,
som icke tidigare — åtminstone
så vitt jag vet — funnits i sådana här
sammanhang, nämligen att för dessa
500-kronorstecknare skapas möjlighet
till avbetalning med 100 kronor per månad.
Riksgäldsfullmäktige syftar, som
kammarens ledamöter finner, till att här
verkligen få med de många människorna
i detta långsiktiga sparande.

Sedan tillkommer ytterligare en omständighet,
som också omförmälts i dagens
tidningar. Finansministern har tillkallat
en grupp rådgivare — han använder
själv denna term — som skall hjälpa
honom med ytterligare åtgärder för
att stimulera människornas intresse för
det långsiktiga sparandet. Namnen på
de prominenta personer, som på hans
anmaning ställt sig till förfogande, finns
i dagens tidningar.

Motiveringen för denna verksamhet,
som väl skall ta sikte på det »folklån»,
som man så livligt diskuterat, är precis
densamma som den som ligger bakom
det lån, riksgäldsfullmäktige emitterade
i går, och det är precis samma motivering,
mina damer och herrar, som ligger
bakom de motioner som de tre borgerliga
meningsriktningarna här presenterat,
nämligen åtgärder avsedda att stimulera
det långsiktiga sparandet, vilket
är nationalekonomiskt fördelaktigt. Jag
kan inte finna annat än just de händelser,
som jag här refererat, är av den
beskaffenheten, att man från reservanternas
sida har anledning att åberopa
dem såsom ytterligare vittnesbörd om
hur starkt dessa framställningar från de
tre borgerliga meningsriktningarnas sida
verkligen iir motiverade.

Herr talman! Med dessa ord hemställer
jag om bifall till den reservation,
som är knuten till bevillningsutskottets
betänkande nr 25.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Efter herr Hagbergs anförande
kan jag fatta mig mycket kort.
Det är som herr Hagberg antydde, av
nöden att de åtgärder som vidtas för att
stimulera sparandet kommer till stånd
så snart som det över huvud taget är
möjligt. Den springande punkten, det
som i stort sett skiljer utskottet från reservanterna,
är just att reservanterna så
hårt trycker på att ett förslag av Kungl.
Maj:t bör föreläggas innevarande års
riksdag vid dess höstsession.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Hagbergs yrkande.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Frågan om hur man
skall främja det personliga sparandet
har varit föremål för uppmärksamhet
under mycket lång tid. Under så gott
som hela femtiotalet hade man att göra
med olika utredningar och förslag till
hur man skulle kunna bära sig åt för
att främja det personliga sparandet. De
flesta av dessa förslag var av sådan art
att de inte hade utsikt att kunna genomföras,
men det fanns vissa förslag som
vi har försökt oss på med mer eller
mindre gott resultat.

Att det är en mycket angelägen sak
framgår av det intresse som ägnats frågan
under denna långa tid. Vid 1957 års
riksdag förelåg flera motioner med en
råd olika förslag till hur man skulle
främja det personliga sparandet. Riksdagen
och bevillningsutskottet behandlade
motionerna men tog inte ställning
direkt i sak till vad som föreslagits utan
begärde i skrivelse till Kungl. Maj:t en
utredning i frågan. Denna utredning tillsattes
under hösten 1958. Så långt är
allt gott och väl. Men de motioner och
den reservation som finns i utskottets
betänkande visar, att frågan är så angelägen,
att man bör påskynda den så
mycket som möjligt. Det finns andra
frågor, där man har kunnat påskynda
utredningarna och fått fram resultat
mycket snabbt. Detta bör också vara
möjligt beträffande den utredning som
det nu gäller. Jag är av samma uppfatt -

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Om vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m.

ning som herr Hagberg och herr Spetz
om angelägenheten härav.

Liksom vid ett tidigare tillfälle vill
jag betona, att mitt deltagande i reservationen
inte innebär att jag biträder
de förslag, som finns utformade i lagtexten.
Förslagen beträffande bostadssparandet
anser jag exempelvis inte
lämpliga att genomföra. Det är således
principfrågan, att utredningsarbetet bör
påskyndas och leda till resultat, som
har föranlett min anslutning till reservationen.

Slutligen vill jag framhålla, att vi från
vår sida är starkt medvetna om angelägenheten
av sparandet. Vi har samma
uppfattning som tidigare, att sparande
med statens medel och det personliga
sparandet på allt sätt bör underlättas.
Det händer vid olika tillfällen,
att vi inte har samma uppfattning som
de andra partierna om hur sparandet
bör utformas, men i princip vill jag göra
den deklarationen, att vi är angelägna
om att såväl sparandet med statens medel
som det personliga sparandet på allt
sätt bör främjas för att leda till goda
resultat.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få ansluta mig till yrkandet om bifall
till den reservation, som finns fogad
vid detta utlåtande.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag hoppas att utskottets
värderade vice ordförande inte har
någonting emot att jag rättar hans historieskrivning.
Detta utlåtande ger inte
något uttryck för lottmajoritet och lottminoritet,
utan det tillgick så att ordföranden
ställde proposition på de olika
motionerna. Att sedan motionärerna
har kunnat ena sig om en gemensam reservation
är väl bara ett glädjande tecken
på att de borgerliga partierna kanske
kan börja ena sig om ett alternativ.

Som också herr Hagberg framhöll har
vi diskuterat denna fråga under många
år. Vi har inga delade meningar om betydelsen
och angelägenhetsgraden av att
man försöker skapa åtgärder för att
främja både det enskilda sparandet och

sparandets lämpliga inriktning. Ett uttryck
härför är ju, att bevillningsutskottet
för något år sedan beslöt att föreslå
en hemställan till regeringen om en utredning
av dessa spörsmål. Som också
herr Hagberg framhöll, har utredningen
tillsatts. Den arbetar snabbt, och man
har anledning att vänta förslag redan
under detta år. Det är väl då riktigt, att,
som utskottsmajoriteten har sagt sig,
man får tåla sig till tidpunkten för utredningens
framläggande.

Att frågan om sparandets inriktning
särskilt skulle ha markerats genom meddelandena
i dagens tidningar om ett nytt
obligationslån med en alldeles speciell
inriktning är väl, herr Hagberg, endast
en följd av de undersökningar, som finansdepartementet
har utfört under ett
antal år. Som ett led i dessa undersökningar
får man väl se de två utredningar,
som arbetar på ungefär samma område
och som även har lagt fram vissa
delförslag.

I varje fall bör väl varken utskottsmajoriteten
eller finansdepartementet
betraktas som varg i veum i denna fråga,
eftersom från båda hållen har framhållits
angelägenheten av att här görs
någonting och statsmakterna synes vara
tämligen aktiva på området.

De åtgärder, som har aktualiserats i
föreliggande motioner, är till övervägande
del gamla bekanta. Emellertid har
det framlagts en nyhet i folkpartiets
motion. I denna motion har man tänkt
sig att stimulera sparandet genom att
medge skattelättnader på extrainkomster.
Är det inte, ärade kammarledamöter,
i och för sig paradoxalt att vi, samtidigt
som vi lagstiftar om en förkortning
av arbetstiden, skulle besluta om
skattelättnader för inkomster, som folk
kan förvärva genom att arbeta extra?

Nu vet jag inte om reservanterna, som
har accepterat motiveringen i folkpartimotionen,
har menat, att det är självklart
att människor har lättare att spara
av extrainkomster än av ordinarie
inkomster. Mig förefaller det närmast
som om de människor, som söker sig
till extrainkomster, är sådana, som har
svårt att klara sig på de ordinarie in -

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Om vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m.

komsterna. Om det förhåller sig på det
sättet, finns det väl följaktligen inte
större sparutrymme för dem än för de
människor, som täcker sina konsumtionsbehov
med hjälp av de ordinarie
inkomsterna. Jag anser nog att motiveringen
för att vidta denna åtgärd blir
alltför ansträngd.

Herr talman! Av vad jag nu har anfört
har väl tydligt framgått, att bevillningsutskottets
majoritet ingalunda underskattar
betydelsen av vad som kan
göras för att främja det enskilda sparandet.
Men när man har anledning förmoda,
att det inom så pass närliggande
tid som här är fallet kommer att framläggas
konkreta förslag från en utredning,
då bör man väl invänta den tidpunkten.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HAGBERG (h):

Herr Eriksson i Uppsala ansåg, att
de åtgärder, om vilka vi läser i dagens
tidningar, i och för sig inte är så särskilt
sensationella. Han menade att de
egentligen var ett utflöde av — som han
sade — utredningar och undersökningar,
som inom finansdepartementet verkställts
under en följd av år. Ja, det kanske
man kan säga, men, herr Eriksson
i Uppsala, vi får dock vara överens om
att de initiativ, som nu har tagits från
riksgäldskontorets och finansdepartementets
sida och som offentliggöres i
dag, inte hade fått den utformningen eller
presentationen, om man inte därmed
ville markera, bland annat, att det nu
har uppstått tidsnöd. Någonting väsentligt
måste här göras, och det måste göras
snabbt. Jag föreställer mig att den
ärade talaren, som föregick mig i talarstolen,
har läst finansministerns kommuniké
i dagens tidningar, i vilken det
heter: »Statens och kommunernas byggande,
bostadsproduktionen och näringslivets
fortgående modernisering
ökar anspråken på det samlade sparandet.
För en stabil ekonomisk utveckling
är det angeläget, att den för dessa in -

vesteringar nödvändiga upplåningen så
långt möjligt sker i långfristiga former»,
o. s. v.

Denna markering av ärendenas angelägna
natur har ju också skötts om av
ordföranden i den rådgivargrupp, som
finansministern har tillkallat, nämligen
förre statssekreteraren, numera landshövdingen
Westerlind, som —- såvitt jag
kan förstå —■ på dessa spörsmål anlägger
samma synpunkter som vi från vårt
håll har anlagt. Härtill kommer, herr
Eriksson, att man här från finansdepartementets
sida börjat inte bara att känna
sig för utan även att förbereda stämningen
för det stora folklån, som nu
planeras i samma syfte som jag här tidigare
talat om.

Herr Eriksson menade, att vi nu kan
ge oss till tåls, eftersom kommittén kommer
med sina förslag. Javisst, men när
kommittén talat om att den arbetat undan
så raskt — och det är ju ovanligt
att en kommitté lämnar ett sådant meddelande
— att dess arbete kan beräknas
vara avslutat under innevarande år, talar
all sannolikhet för att i varje fall
inga svårigheter föreligger att ur betänkandet
bryta ut dessa angelägna ting,
som vi pekat på, och presentera dem
för departementet i ett sådant skick, att
departementschefen kan bli i tillfälle att
förelägga höstriksdagen en proposition
i ämnet. Det finns inga tekniska svårigheter
att göra ett sådant arrangemang —
det tror jag, att jag vågar försäkra herr
Eriksson.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Herr Eriksson resonerade
en del om vad som anförts i folkpartiets
motion och framhöll det egendomliga
i alt vi å ena sidan vill besluta om
en viss, skall vi säga normal arbetstid
ocli å andra sidan vill uppmuntra människor
att ha extrainkomster. Ja, herr
Eriksson, vi är verkligen så egendomligt
funtade, att vi vill uppmuntra människorna
alt skaffa sig extrainkomster. Vi
har den uppfattningen, att hela samhället
skulle ha gott av om människorna
ville använda sin arbetsförmåga och sin

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Om vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m.

intelligens till att främja det ekonomiska
framåtskridandet, även om det ger vederbörande
en extra inkomst. Däremot
har jag förgäves sökt här i reservationen,
att där skulle stå någonting om
övertid eller arbete, som skulle komma
i konflikt med de eventuella bestämmelser
som finns beträffande arbetstiden.

Skall jag tolka herr Eriksson på det
sättet, att herr Eriksson närmast är inne
på den tankegången att han vill förbjuda
folk att arbeta utöver den fastställda
arbetstiden? I reservationen står på den
punkten bara att systemet med sparkonto
synes kunna vara av värde både i
fråga om bostadssparande och beträffande
beskattningen i samband med extra
inkomster. Det är ju för närvarande så
att marginalskatterna är av den höjden,
att folk många gånger drar sig för att
tjäna någonting extra, vilket eljest skulle
vara möjligt. Om man genomför en
lindrigare beskattning av dessa inkomster,
tror jag verkligen, herr Eriksson, att
vi alla skulle ha nytta och glädje av det.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! När herr Hagberg på
nytt framhöll, att det nya obligationslånet
skulle vara ett uttryck för tidsnöd
när det gäller sparandet, är väl detta ett
synnerligen starkt ord. Jag har i min
borgerliga gärning varit i kontakt med
denna fråga under rätt många år, och
statsmakterna har också insett angelägenheten
av att försöka ändra något på
sparandeinriktningen. Inte bara det enskilda
sparandet utan sparandet i alla
former och framför allt det som konstituerar
sparandet i samhället har för
mycket skjutits över till ett kortsiktigt
sparande. Detta försvårar en mobilisering
av de krediter som behövs för alla
långsiktiga investeringar. Detta var en
av anledningarna till att regeringen tillsatte
en kreditmarknadsutredning. Den
har till uppgift att försöka studera kredit-
och inlåningsströmmarna, och därför
betraktar jag inte dagens meddelande
om ett nytt obligationslån som något
alldeles speciellt uttryck för att vi nu

kommit in i en sådan ohållbar situation,
att vi skulle befinna oss i tidsnöd och
att någontnig absolut måste snabbt tillgripas.
Lånet får väl uppfattas som ett
nytt sätt, på vilket statsmakten vill agera
i syfte att främja det långa sparandet.

Jag tror inte heller, att det skulle
möta några tekniska svårigheter för den
sittande utredningen att bryta ut vissa
delar av det område den har utrett och
presentera riksdagen dessa, men eftersom
det under årens lopp ändå har
framförts en sådan mängd av olika förslag,
är jag övertygad om att herr Hagberg
med den erfarenhet han har av utredningsarbeten
instämmer med mig,
när jag säger att det i denna fråga är
nödvändigt att få till stånd en samordning
så långt detta är möjligt. Det är
väl detta utredningen eftersträvar. Tror
verkligen herr Hagberg att det skulle
vara någon stimulans i den riktning vi
önskar att få utredningen serverad i
småportioner? Det skulle tvärtom bli en
splittring av intresset.

Jag skulle, herr Spetz, aldrig komma
på den idén att förbjuda vare sig det
ena eller det andra och allra minst att
folk får arbeta efter krafter och förutsättningar,
men jag tycker att det ligger
någonting paradoxalt i detta, att vi, samtidigt
som vi försöker att begränsa eller
förkorta arbetstiden, skall uppmuntra
folk att utnyttja den förlängda fritiden
till att arbeta extra och på det sättet
skaffa sig inkomster. Det har väl hela
samhället nytta av, säger herr Spetz. Ja,
men då skulle vi väl inte anstränga oss
att förkorta arbetstiden. Det är väl inte
meningen, att de som har krafter över
att arbeta extra skall göra det bättre för
oss andra, som till äventyrs är litet latare
och inte vill utnyttja möjligheterna
att ta extra inkomster, ty de extra inkomsterna
måste väl, såvitt jag förstår,
ändå komma från ökade prestationer.
Det är möjligt att det finns människor,
som inom den begränsade arbetstid man
räknar som normal, kan lägga på några
kol till för att skaffa sig större inkomster.
Men för inkomsttagare i allmänhet
finns inte denna möjlighet. Den kännedom
jag har om extra inkomster säger

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Om vissa åtgärder till främjande av sparandet m. m.

mig, att sparkraften hos dem som skaffar
sig sådana inte är större än hos dem
som klarar sig på den ordinarie inkomsten.
Vad finns det, för att ta ett
konkret, kanske drastiskt exempel, för
anledning för en industriarbetare i
Stockholm, som har sitt hårda arbete på
dagen, att ta extrajobb med att springa
och bära ut »tidningsdrakarna» på morgonen
för att skaffa sig större inkomster?
Tror någon att han gör det för att
skaffa sig större sparkraft? Nej, han gör
det för att han är tvungen att förstärka
sin inkomst för att klara de elementära
behov han anser sig ha. Jag tror följaktligen
att det snarare är så, att den som
klarar sig på den ordinarie inkomsten
också har den största sparkraften.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag har en känsla av att
herr Eriksson i Uppsala använder en
taktik, som han inte brukar tillämpa.
Han glider undan från väsentligheterna
i de spörsmål, vi här diskuterar.

Han menade också att jag använde för
stora ord, när jag talade om tidsnöd.
Jag vet inte det. Herr Eriksson håller
nog med därom att speciella omständigheter
måste föreligga, när riksgäldskontoret
emitterar ett lån till så gynnsamma
villkor som det för handen varande, ett
femtonårigt lån till 5 1/2 procents ränta
med valörer ned till 500 kronor, vilka
man till på köpet kan skaffa sig medelst
amortering. Jag kan inte erinra
mig, att jag tidigare varit med om något
sådant, och jag har ändå varit med i
riksgäldskontoret i rätt många år.

Varför har man då förfarit så? Därför
att det är så angeläget att så snart
som möjligt få in pengar och att stimulera
det långfristiga sparandet. Dessutom
liar jag pekat på andra åtgärder,
som också påkallar uppmärksamhet,
nämligen det samtidiga initiativet från
finansdepartementets sida att tillkalla
denna rådgivande grupp. .lag minns
inte, och jag tror inte heller kammarens
ledamöter kan erinra sig något precedensfall,
där finansministern tillkallat
promienta personer som sina person -

liga rådgivare i en intrikat situation.
Det är här inte fråga om någon utredning
eller någon kungl. kommitté i vedertagen
bemärkelse, utan det är fråga
om att finansministern i en situation
som är för handen bedömer den så pass
allvarligt, att han vidtager det ovanliga
steget att anmoda ett antal, på olika
samhällsområden framträdande personer
att biträda honom i lians strävanden
att stimulera det långfristiga sparandet.

Jag ber kammarens ledamöter om ursäkt,
men jag vill gärna återge ytterligare
något av innehållet i finansdepartementets
kommuniké i dag. Där heter det,
att finansministern för att stödja strävandena
att stimulera det långfristiga
sparandet »inbjudit representanter för
staten, kreditinstituten, näringslivet och
arbetsmarknaden att under ordförandeskap
av landshövding Westerlind bilda
en rådgivande grupp», och så följer en
förteckning över namnen.

Herr Eriksson får i alla fall ge mig
rätt därutinnan, att ett statsråd inte går
till väga på detta sätt utan att det är
högeligen angeläget, alltså att tidsnöd
föreligger, så att här måste göras någonting
i annan ordning än som tillämpas
i en på vanligt sätt arbetande kungl.
kommitté.

Här behövs massor av pengar på det
område som intresserar herr Eriksson
särskilt, bostadsbyggandet. Men det behövs
också enorma belopp för att klara
den omdaningsprocess, som det svenska
näringslivet står inför i sammanhang
med integrationssträvandena på den internationella
handelns område. Detta är
bakgrunden till de vidtagna åtgärderna,
och jag tycker inte att vi i denna diskussion
skall glömma bort det väsentliga
och företrädesvis uppehålla oss vid
oväsentligheter.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen, herr talman!

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det är möjligt att herr
Hagberg och jag fått olika intryck av
den kommuniké som finansdepartemen -

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Om vidgad avdragsrätt för avsättning till
tet har publicerat i dag. Jag finner inte
åtgärderna högeligen ovanliga och de
ger mig inte något intryck av att läget
skulle påkalla några drastiska åtgärder.
Det är ju möjligt att jag har fattat fel,
det må vara hänt, men jag har dock
fattat kommunikén på det sättet, att det
för närvarande är ett mycket gynnsamt
läge för emittering av obligationslån.
Det har de senaste obligationslånen visat.
Både hypotekslånen och vissa enskilda
obligationslån har fått ett mycket
gynnsamt mottagande på marknaden.
Jag finner det inte heller vara så särskilt
överraskande eller uttryck för en
alldeles speciellt allvarlig situation, om
finansdepartementet begagnar sig av det
gynnsamma läget för att så att säga skapa
en ytterligare goodwill för placering
av obligationer hos den breda allmänheten.
Det är nämligen riktigt, som herr
Hagberg sade tidigare, att på grund av
de omständigheter han själv redogjorde
för har den breda allmänhetens intresse
för att placera sina sparmedel i obligationer
minskat under de sista åren.
Är det då så onaturligt att man utnyttjar
ett gynnsamt tillfälle för ett obligationslån
för att liksom återvinna den goodwill
som obligationslånen tidigare hade?
Det tycker jag inte är uttryck för tidsnöd
eller för en allvarlig situation. Det
är väl påpassligt gjort av finansdepartementet
att utnyttja den gynnsamma situationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu förevarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

pensionsstiftelse i familjebolag

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 25,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 64.

Om vidgad avdragsrätt för avsättning till
pensionsstiftelse i familjebolag

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 26, i anledning av väckta
motioner om upphävande av fjärde stycket
punkt 2 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen (avsättning till
pensionsstiftelse i familjebolag).

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:425, av herr Sveningsson,
och 11:521, av herr Magnusson i Borås
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att fjärde stycket av punkt
2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
skulle utgå.

I berörda stycke stadgades att vid beräkning
av avdragsgill avsättning till
pensionsstiftelse i s. k. familjeföretag,
som bedreves i form av aktiebolag eller
ekonomisk förening, hänsyn icke finge
tagas till pensionsförmån avseende huvuddelägaren
eller honom närstående
person.

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Om vidgad avdragsrätt för avsättning till pensionsstiftelse i familjebolag

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
425, av herr Sveningsson, och II: 521, av
herr Magnusson i Borås m. fl., om rätt
till avdrag vid beskattningen för avsättning
inom familjebolag till pensionsstiftelse,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Söderquist, Yngve Nilsson, Stefanson,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg,
Darlin och Rydén, vilka, under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 425 och II: 521, ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte antaga i reservationen infört
förslag till lag om ändring av punkt 2
av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets
hemställan om avslag på motionerna I:
425 och 11:521 är inte enhällig. Sju ledamöter
har undertecknat en reservation,
vari yrkas bifall till motionerna.
I dessa föreslås, att annars vanlig rätt
till avdrag vid beskattning skall gälla
vid avsättning till pensionsstiftelse,
även om avsättningen avser person, som
är anställd i vederbörande företag och
som på grund av eget eller anhörigs aktieinnehav
har ett avgörande inflytande
i företaget.

För närvarande medgives icke avdragsrätt
i sådant fall. Undantaget motiverades
på sin tid med de möjligheter
till missbruk som ansågs finnas i de s. k.
familjebolagen.

Pensionsstiftelserna står ju emellertid
under allmän tillsyn, vilket, som motionärerna
framhåller, jämte bestämmelserna
i övrigt för pensionsstiftelser måste
anses innebära en fullt tillräcklig garanti
mot missbruk.

Med hänsyn till den stora betydelse
som familjebolagen har för landets näringsliv
och för landets ekonomiska utveckling
bör det, sägs det vidare i motionerna,
vara angeläget att inte försvå -

ra existensen för denna typ av företag.
Likhet bör råda beträffande ett företags
möjlighet att bereda alla i företaget anställda
den trygghet pensionen innebär.

Reservanterna delar motionärernas
uppfattning och anser inte heller, att
den omständigheten att behovet av möjligheter
till pensionsstiftelseavsättning
för delägare i familjebolag möjligen kan
komma att minska, som utskottet förmenar,
är tillräckligt skäl för undantagsbestämmelsens
bibehållande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! De fria pensionsstiftelserna
står sedan 1955 under länsstyrelsernas
tillsyn. Avsättning till stiftelserna
är avdragsgill vid beskattningen, men
vissa undantag finns, nämligen då det
gäller avsättning till sådan stiftelse för
pensionering av de anställda inom företaget
som på grund av eget eller anhörigs
aktieinnehav kan sägas ha avgörande
inflytande på företaget. För avsättningar
till pensionering av dessa kategorier
och deras efterlevande medges
ej avdrag.

Denna undantagsbestämmelse anser vi
vara felaktig. Familjebolagen utgör en
mycket viktig del av vårt näringsliv,
och en i dessa företag verksam aktieägare
bör kunna beredas samma pensionsförmåner
som annan anställd. Detta har
emellertid utskottsmajoriteten inte ansett
sig kunna gå med på, utan man hänvisar
bl. a. till det förändrade läge, som
uppstått genom ATP:s genomförande,
och förmodar, att den i motionerna aktualiserade
frågan skall komma under
förnyat övervägande i den utredning
som sysslar med pensionsstiftelsernas
civilrättsliga ställning. Ingen vet emellertid
hur det går med den saken. Därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Senast förra årets riksdag
behandlade det nu föreliggande

34 Nr 8 Onsdagen den 16 mars 1960

Om en successiv avveckling av dubbelbeskattningen för aktiebolag och ekonomiska
föreningar, m. m.

spörsmålet, och de synpunkter som anföres
i motionerna innehåller inte något
nytt. Motionärerna hänvisar till att det
gjordes en ändring i bestämmelserna
beträffande familjebolagens pensionsfonder
år 1955. De kunde gott ha tillagt, att
den ändringen skedde för att man missbrukade
de avsättningsmöjligheter som
då förelåg. Det var framför allt familjeföretagen
som gjorde det.

Jag förstår att man kan hävda olika
synpunkter i en fråga som denna, men
sakligt sett har denna fråga reducerats
högst väsentligt, sedan vi fick den allmänna
tjänstepensionen. I den mån man
nu har en verklig anställning, arbetar
i ett företag, kommer man att innefattas
i den nya tjänstepensionsordningen. Det
är en högst väsentlig förändring, och
det som nu avsetts gäller bara kompletteringsförsäkringar.
Frågan har alltså
blivit mycket mindre än den tidigare
var, och när man hänvisar till att dessa
pensionsfonders rättsliga ställning är
föremål för utredning, finns inga skäl
kvar för de yrkanden, som motionärerna
har ställt.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Om en successiv avveckling av dubbelbeskattningen
för aktiebolag och ekonomiska
föreningar, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 27, i anledning av väckta
motioner om en successiv avveckling av
dubbelbeskattningen för aktiebolag och
ekonomiska föreningar, m. m.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 71, av herr Eiverlöf m. fl.,
och II: 85, av herr Hjalmarson m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte låta den nu tillsatta företagsbeskattningskommittén
utreda jämväl
frågan om en successiv avveckling
av dubbelbeskattningen för aktiebolag
och ekonomiska föreningar samt om ett
helt likställande mellan de nämnda företagsformerna
vad anginge skattesatser.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att de likalydande motionerna
I: 71, av herr Ewerlöf m. fl., och II: 85,
av herr Hjalmarson m. fl., angående en
successiv avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag och ekonomiska
föreningar, m. m., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid betänkandet hade reservationer
avgivits

I) av herrar Yngve Nilsson, Nilsson i
Svalöv och Magnusson i Borås, vilka, under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 71 och II: 85, an -

Onsdagen den 16 mars 1960 Nr 8

Om en successiv avveckling av dubbelbeskattningen för aktiebolag och ekonomiska

föreningar, m. m.

sett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta
den nu tillsatta företagsbeskattningskommittén
utreda jämväl frågan om en
successiv avveckling av dubbelbeskattningen
för aktiebolag och ekonomiska
föreningar samt om ett helt likställande
mellan de nämnda företagsformerna vad
anginge skattesatser; samt

II) av herrar Söderquist, Stefanson,
Gustafson i Göteborg och Rydén, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! I motionerna 1:71 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 85 av herr
Hjalmarson m. fl. har hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
låta företagsbeskattningskommittén utreda
jämväl frågan om en successiv avveckling
av dubbelbeskattningen för aktiebolag
och ekonomiska föreningar
samt om ett helt likställande mellan
dessa företagsformer vad angår skattesatser.

Med anledning härav ber jag att få
anföra, att genom nu rådande avskrivnings-
och varulagervärderingsbestämmelser
har företagens möjligheter till
självfinansiering minskats ganska väsentligt.
Näringslivets möjligheter att få
täckt sina lånebehov har varit kringskurna
och har kringskurits ytterligare
genom den senaste skärpningen på kreditmarknaden.
När det gäller att anskaffa
nytt kapital till företagen, kan detta
många gånger inte ske på annat sätt än
genom nyemission av aktier, som under
rådande skatteläge innebär en dyrbar
upplåning. Därför är en lättnad i beskattningen
av utdelade vinster angelägen,
och motionärerna anser också att
mycket talar för att aktiebolag och ekonomiska
föreningar endast skall betala
skatt för den del av vinsten, som inte
utdelas, och att man successivt får en
avveckling till stånd.

Utskottsmajoritctcn har emellertid inte
ansett sig kunna bifalla skrivelseförsla -

get utan hänvisar bland annat till 1959
års betänkande, där det heter, att frågan
icke kommit i ett sådant läge som
motiverar eu omläggning i den av motionärerna
angivna riktningen.

Till detta vill jag, herr talman, anföra,
att nog är läget betydligt annorlunda nu.
Vi gör oss beredda att gå ut på en större
europeisk marknad. Rapporterna utifrån
ter sig inte så ljusa som man först trodde
att de skulle göra. Det kan bli stora
påfrestningar för näringslivet, om handelshindren
raseras i betydligt hastigare
takt än vad avsikten från början har varit.
Jag tror det skulle vara välbetänkt,
om företagen hade möjligheter att konsolidera
sina ställningar inför de kommande
påfrestningarna.

Vidare hänvisas till att den extra bolagsskatten
är borttagen och till de lättnader
som detta innebär. Ja, det är riktigt,
men i stället har vi fått ATP, och
det blir troligen inte billigare i längden.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen nr 1.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Nilsson framhöll
som argument för det yrkande, som
ställts i motionerna och som samlat tre
reservanter inom utskottet, att vi borde
tänka på de åtgärder som blir nödvändiga
med hänsyn till sjustatsmarknaden
och därmed sammanhängande spörsmål.

Om jag inte har uppfattat saken fel,
försiggår just nu en osedvanligt stark
konsolidering inom svenskt näringsliv.
Denna konsolidering behöver inte avstanna
på grund av den skattelagstiftning
vi har. Vad vi nu har att konstatera
är ju, att de nya bestämmelserna om
investeringsfonder har resulterat i högst
betydande avsättningar, som i sin tur
skall mogna ut i investeringar. Vidare
har avsatts rätt betydande belopp till
pensionsstiftelser. Det är ingalunda så,
mina damer och herrar, att aktiebolag
och ekonomiska föreningar betalar allt
större och större belopp i skatter, utan
tvärtom. Jag vill gärna ha sagt detta,

3(j Nr 8 Onsdagen den 16 mars 1960

Om en successiv avveckling av dubbelbeskattningen för aktiebolag och ekonomiska
föreningar, m. m.

därför gtt det argumentet oupphörligen
föres fram, att man lastar på företagen
allt mer och mer. Vad som nu sker är
att fysiska personer för varje år betalar
in allt större belopp till staten, men hetriiffande
aktiebolag och ekonomiska
föreningar ser man inte samma trend.

Vad jag nu anfört kan i varje fall motivera
den slutsatsen, att man inte skall
diskontera en utveckling av vår utrikeshandel
på det sättet, att man säger att
vårt näringsliv inte har möjligheter att
nå en tillräckligt stark konsolidering.

På detta område försiggår, såsom
framhållits i utskottsbetänkandet, ett utredningsarbete,
som jag tror kommer att
spela en mycket stor roll. Det finns anledning
tro att 1960 års bolagsskattesakkunniga
kommer med förslag, som
ytterligare skall underlätta för företag
att åstadkomma det kapital som är erforderligt
för framtida investeringar.
Hela denna utredning får ju ses som ett
uttryck för det intresse, som man från
statens sida har för att tillmötesgå alla
rimliga krav från näringslivets sida. Det
är ett gemensamt intresse hos alla att
vi klarar dessa frågor, men ett bifall till
motionerna för inte saken ett steg närmare
sin lösning.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det anförande som utskottets
ordförande nyss höll rörde sig,
såvitt jag fattade, väsentligen inte om
den sak det här är fråga om, nämligen
dubbelbeskattningen av bolagsvinster,
utan det rörde sig om den konsolideringsverksamhet
som för närvarande pågår
inom det svenska näringslivet. Jag
vill ingalunda bestrida de uppgifter därom
som utskottets aktade ordförande
lämnade, men jag tyckte nog att han något
generaliserade förhållandena i detta
avseende. Här pågår en stark konsolideringsverksamhet,
som vi alla skall
vara glada åt, men jag undrar om den
inte väsentligen är koncentrerad till vad
vi brukar kalla storindustrien, de stora

företagen. De medelstora och de mindre
företagen befinner sig tyvärr icke
sällan i en något annorlunda situation.
Inom dessa skikt av näringslivet har —
och det vet säkert herr John Ericsson
lika bra som jag — konsolideringsverksamheten
inte kunnat fortgå i samma
takt och i samma omfattning som inom
den andra sektorn.

Men sedan kommer vi till principfrågan.
Kan det vara riktigt att i vår
svenska skattelagstiftning vidhålla ett
system, där en inkomst beskattas två
gånger? Detta är den stora principfråga,
som behandlas i detta betänkande.
En sådan ordning har vi inte i andra
sammanhang. Men här beskattas inkomsten
två gånger, dels hos bolaget
och dels när inkomsten i form av utdelning
befinner sig i aktieägarens hand.
Denna princip anser vi på vårt håll oriktig,
och, såvitt jag vet, är den ovanlig i
skattelagstiftningen utanför vårt lands
gränser. Det är möjligt, att den kan förekomma
någonstädes — det vet jag för
ögonblicket inte, då jag inte har har
några handlingar om den saken till min
disposition — men om så är fallet, är
den nog sällsynt. Vi anser, att man här
borde ta upp hela problemet och vidga
direktiven för utredningen till att
även omfatta dubbelbeskattningssystemets
fullständiga avveckling.

Bevillningsutskottets ordförande är
liksom jag helt säkert medveten om att
inte bara inom näringslivet utan även
inom skattemyndigheternas krets under
de senare åren en allt starkare stämning
kommit till synes för en revidering
av den svenska lagstiftningen på detta
område. Ett uttryck för att så är förhållandet
har vi ju att finna i tillsättandet
av den kommitté, som för en stund
sedan omnämndes av bevillningsutskottets
ordförande. I de direktiv, som är
utfärdade för kommittén, rekommenderar
finansministern i ganska konkreta
former ett tillvägagångssätt, som innebär
ett tillmötesgående i viss utsträckning
av dessa tankegångar. Vi önskar
ju ingenting annat än att man skall gå
vidare på den vägen för att om möjligt

Onsdagen den 16 mars 1960 Nr 8

Om en successiv avveckling av dubbelbeskattningen för aktiebolag och ekonomiska

föreningar, m. m.

komma fram till en ståndpunkt, som
skulle innebära ett definitivt avslutande
av dubbelbeskattningsepoken i svensk
skattepolitik på detta område. Jag kan
inte förstå, att man kan ha så mycket
att erinra mot detta.

Vi brukar ju alltid här i riksdagen
från skilda håll framhålla skapandet av
skatterättvisa som riktpunkten för vår
skattelagstiftning, och jag tror, att vi
alla — hur olika vi än eljest ser på problemen
— strävar efter att uppnå en
rättvis beskattning. På detta område är
dock saken så uppenbar, att några egentliga
meningsskiljaktigheter inte skulle
behöva föreligga. Inte heller kan jag se
risken i att utvidga direktiven för utredningen
på det sätt, som motionärerna
har ifrågasatt. Det är dock, herr talman
och ärade kammarledamöter, ett mycket
modest förslag som motionärerna här
har ställt.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag ber att med några
ord få motivera den blanka reservation
som har fogats till bevillningsutskottets
föreliggande betänkande.

Från vårt håll har vi den principiella
inställningen — det är känt sedan gammalt
— att dubbelbeskattningen bör avskaffas,
men vi har inte för närvarande
kunnat gå med på de långtgående krav,
som högern enligt vår mening här har
framställt. Som bekant pågår en viss utredning
i samband med dessa frågor,
och vi vill gärna vänta och se vad den
resulterar i, innan vi tar definitiv ståndpunkt.
Det är detta vi har velat markera
genom vår blanka reservation, herr talman! -

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Hagberg i Malmö
sade att jag gått vid sidan om det ämne
som motionerna avsåg, då jag talat om
näringslivets konsolideringsmöjligheter.
Det är riktigt att jag yttrade mig om
den senare frågan, och jag kan — om
det fyller någon uppgift i sammanhanget

3 Första kammarens protokoll 1960. Nr 8

— hänvisa till att vi i utskottets betänkande
erinrar om vissa fakta. Vi nämner
att den extra bolagsskatten har avskaffats,
och vi kunde ha skrivit mycket
mer om ändringar som genomförts
de senare åren.

Nu kräver man ändring av en hittills
gällande regel i skattelagstiftningen, ett
krav som måste innebära ensidigt ändrande
åt ett håll. Den tillsatta kommittén
har en begränsad uppgift, men yrkandet
i motionerna skulle såvitt jag förstår
leda fram till en allmän översyn av vår
företagsbeskattning, om man lägger upp
problemet såsom herr Hagberg i Malmö
ville. Jag vet inte om någon sådan utredning
kommer till stånd, men saken
har diskuterats och det har gjorts officiella
uttalanden på den punkten. Personligen
hör jag till dem som menar att
det mycket väl går an att ställa hela
detta problem under utredning, men vi
tycker inte att det är ändamålsenligt att
i enlighet med motionerna bryta ut ett
stycke av vår skattelagstiftning och hänvisa
det till utredning i en kommitté,
som har fått alldeles speciella arbetsuppgifter
vilka måste slutföras skyndsamt.
Jag tror att också herr Hagberg
i Malmö vitsordar önskemålet att kommittén
skall arbeta skyndsamt, eftersom
meningen är att via dess förslag underlätta
företagens kapitalanskaffning och
vi är intresserade av att lösa den frågan.

Högerpartiet har blivit ensamt om den
reservation som yrkar bifall till motionerna,
och det säger ju nästan allt. Motionärernas
argument har enligt min mening
ingen särskild styrka, eftersom en
utveckling på detta område är i gång
och utredningar sker, som bör kunna
i allt väsentligt tillgodose vad man nu
anser sig ha råd att göra.

När jag i resonemanget tog in det förhållandet,
att bolagens inbetalningar av
skatt till staten inte ökat, berodde det
på att man enligt min mening inte beaktar
den synpunkten tillräckligt mycket
i debatten. Vårt näringslivs totala
omslutning blir ju allt större och större,
och man skulle då tänka sig att företagen
bidrar till inkomsterna i statskas -

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Om en successiv avveckling av dubbelbeskattningen för aktiebolag och ekonomiska

föreningar, m. m.

san i allt större och större utsträckning,
men detta har inte varit fallet. Det kan
hända att företagens inbetalningar under
de två närmaste åren av näraliggande
skäl blir större, och det är ju bara
välkommet, men av debatterna i kamrarna
har jag nog fått det intrycket, att
man litet väl ensidigt talar om belastningen
just på företagen.

Sedan hade herr Hagberg en del repliker
till mig. Han sade bl. a. att jag
nog inte har klart för mig vilka svårigheter
de mindre och medelstora företagen
bär att brottas med. Nej, det är
möjligt att jag inte bär tillräckliga kunskaper
eller tillräcklig överblick, men
det skall bli intressant att ta upp den
saken, herr Hagberg i Malmö, om åtta
å fjorton dagar, när vi får en debatt om
dessa ting.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande framhöll såsom ett
uttryck för den förståelse, som man enligt
hans mening från statens sida lägger
i dagen för näringslivet, det förhållandet
att den s. k. extra bolagsskatten
nu skall avskaffas. Det är en omständighet,
som man fäst särskild vikt vid inom
utskottsmajoriteten, och saken har omtalats
även i utskottets skrivning, där
man erinrar om att beslut fattats »om
slopande av den extra bolagsskatten, innebärande
en sänkning av den statliga
inkomstskatten för aktiebolag och ekonomiska
föreningar med 20 procent».

Ja, detta är alldeles riktigt, men vi
skall i det sammanhanget kanske inte
glömma bort, herr John Ericsson i Kinna,
att det häromdagen kom en proposition,
som innebär förslag till riksdagen
om ikraftträdande av de skärpta lagervärderingsbestämmelserna.
Vi har
behandlat den förberedelsevis i bevillningsutskottet,
och vi får väl en stor debatt
om den här saken inom kort, men
jag vill påpeka, ärade kammarledamöter,
att vi här står inför ännu ett exempel
på den politik som är så vanlig i
dessa sammanhang: Man ger med ena

handen och sörjer för en tillbörlig
publicitet kring denna gåva, samtidigt
som man tar med andra handen. Detta
är precis vad som nu inträffar. Man befriar
bolagen från den extra bolagsskatten,
men så tar man igen pengarna genom
att införa de skärpta lagervärderingsbestämmelserna.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Detta är ingenting som
kommit hastigt på, herr Hagberg i Malmö!
Vi har en lag om värdering av varulager,
och den är av permanent karaktär,
men det finns övergångsbestämmelser
till den lagen, och vi har gått
med på att år efter år skjuta på ikraftträdandet.
I år har det inte kommit någon
proposition till riksdagen om sådant
uppskov, utan i stället har det väckts
motioner, i vilka det yrkas på att uppskovet
skall bli ännu längre. Det har
alltså inte givits något löfte, utan man
fann det helt enkelt ändamålsenligt att
under flera år föreslå ett uppskjutande
av ikraftträdandet av den såsom permanent
avsedda lagen.

Vi skall emellertid inte börja en debatt
i den frågan i dag, herr Hagberg.
Tids nog kommer den.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag delar den sist uttryckta
uppfattningen: detta är ingenting,
som vi bör diskutera i dag. Men
det förhållandet, att man inte vill tillstyrka
motionerna om att riksdagen tills
vidare skall uppskjuta ikraftträdandet
av vad vi kallar 40-procentregeln innebär
givetvis, att majoriteten ämnar sätta
den här lagstiftningen i kraft. Vi på
vårt liåll har inte velat vara med om
denna lagstiftning. Det hade varit anledning
för majoriteten att även i år förfara
på det sätt som man nu gjort åtskilliga
gånger förut i detta sammanhang,
nämligen att ytterligare uppskjuta ikraftträdandet
av dessa besvärande bestämmelser.

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Ang. avdragsrätt vid 1960 års taxering för avsättning till pensionsstiftelse

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 27,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 28, i anledning
av väckta motioner om översyn
av förordningen om sjömansskatt, bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Ang. avdragsrätt vid 1960 års taxering
för avsättning till pensionsstiftelse

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 34, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om
rätt till avdrag vid 1960 års taxering för
avsättning till pensionsstiftelse jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 5 februari 1960 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 40, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag vid 1960 års taxering för avsättning
till pensionsstiftelse.

I propositionen hade föreslagits, med
hänsyn till pågående förhandlingar i
pensionsfrågan, att företagen vid 1960
års taxering skulle kunna göra avsättningar
till pensionsstiftelser i samma
omfattning som hittills. De föreslagna
reglerna hade utformats så att —- om
utfästelsen om pension gjorts före beskattningsåret
1959 — avdrag för avsättning
medgåves i samma utsträckning
som tidigare. Hade utfästelser om pension
gjorts först under beskattningsåret
1959, finge avsättning ske för att säkerställa
de pensioner, som på grund
av sådana utfästelser skulle utgå vid sidan
av den allmänna tilläggspensioneringen.

I de i anledning av propositionen
väckta, till bevillningsutskottet hänvisade
likalydande motionerna I: 528, av
herr Kaijser, och II: 654, av herr von
Seth m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte antaga det till propositionen
nr 40 fogade förslaget till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag vid 1960 års taxering för avsättning
till pensionsstiftelse med den ändring,
att 2 § erhölle i motionerna angiven
lydelse.

Motionärernas förslag innebar, att
samma möjligheter till avdragsrätt skulle
föreligga, om pensionsutfästelse lämnats
på grundval av pensionsreglemente,
som utfärdats före utgången av det beskattningsår,
för vilket taxering skett år
1959. Om företagare på grund av omläggning
av räkenskapsår eller av annan
anledning icke åsatts taxering år 1959,
skulle avdragsrätt föreligga, såvida utfästelsen
skett före utgången av kalenderåret
1958.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Ang. avdragsrätt vid 1960 års taxering för

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 40, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med särskilda
bestämmelser om rätt till avdrag
vid 1960 års taxering för avsättning till
pensionsstiftelse; samt

2) att de likalydande motionerna
I: 528, av herr Kaijser, och II: 654, av
herr von Seth m. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Spetz, Söderquist, Yngve Nilsson, Nilsson
i Svalöv, Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg och Rydén, vilka, under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 528 och II: 654, ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med förklarande att Kungl.
Maj :ts proposition nr 40 icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas och
med bifall till de likalydande motionerna
I: 528 och II: 654, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
med särskilda bestämmelser om
rätt till avdrag vid 1960 års taxering för
avsättning till pensionsstiftelse med den
ändringen, att 2 § erhölle i reservationen
angiven lydelse.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Nu föreliggande betänkande
från bevillningsutskottet behandlar
en engångsföreteelse. Det är fråga
om en särlagstiftning som skall gälla vid
en enda taxering. Förslaget har tillkommit
för att undvika störning av de förhandlingar
som pågår i pensionsfrågan
mellan arbetsmarknadens parter. Utskottet
och reservanterna är i stort sett
ense om lämpligheten av denna särlagstiftning,
och vi är också ense om bestämmelserna
utom på en enda punkt.

Utskottets förslag innebär att pensionsutfästelse
skall vara gjord senast
år 1958 för att kunna utgöra grund för
avsättning till pensionsstiftelse, medan
reservanterna i likhet med flera remissinstanser
menar att även pensionsutfästelser
gjorda år 1959 på grundval av tidigare
gällande pensionsreglemente skall
kunna grunda en sådan avsättningsrätt.

avsättning till pensionsstiftelse
Vi har den uppfattningen att risken för
missbruk av en sådan uppmjukning är
så ringa att denna ändring, som förordas
av bl. a. Kooperativa förbundet, både
kan och bör genomföras.

Jag ber, herr talman, att få citera en
del av det uttalande som Kooperativa
förbundet har gjort. Förbundet skriver:
»I vissa sammanhang torde dock grund
saknas för sådana farhågor» — d. v. s.
farhågor för missbruk. »Detta anser styrelsen
vara fallet t. ex. inom det pensioneringssystem,
som tillämpas för de
konsumentkooperativa företagen genom
Kooperationens Pensionsanstalter. I den
mån nya utfästelser tillkommit under
1959 är detta uteslutande ett led i det
sedan flera år tillbaka gällande reglementet.
»

Detta yttrande är på Kooperativa förbundets
vägnar undertecknat av bl. a.
Carl Albert Anderson.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Spetz’ anförande
ger mig anledning att säga att jag kan
instämma med honom i den refererande
delen. Det gäller här en engångsföreteelse
som i sin tur innebär ett tillmötesgående
från Kungl. Maj:ts sida — och
jag hoppas det blir också från riksdagens
sida — vilket skall möjliggöra att
man vid 1960 års taxering sätter undan
till pensionsstiftelser i ungefär samma
omfattning som tidigare. Det här ärendet
är rätt intressant på det sättet att
det framlagda förslaget kan tas som ytterligare
ett bevis på det intresse vi hyser
för företagsamheten. Förslaget innebär
nämligen att företagen tillätes att i
många fall ta i anspråk vinstmedel och
placera dem i pensionsstiftelser. Nu kan
man ju säga att detta medför förpliktelser.
Det kan också tänkas att avsättning
sker till sådana stiftelser som redan har
full täckning för sina åtaganden, men
det är i och för sig inget fel med det
heller.

Det man tvistar om här är egentligen

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Ang. sommarlördagars likställande med bankfridagar

bara en enda sak, nämligen när utfästelserna
skall ha varit gjorda. Man kan
säga att det är ett år som vi tvistar om.
Här har företagits en prövning, och
Kungl. Maj:t har kommit fram till vad
som skulle kunna anses vara riktigt. På
samma sätt som i många andra sammanhang
har det framförts önskemål som
går därutöver. Det hela är en avvägningsfråga.

Utskottsmajoriteten har kommit fram
till att den här särskilda lagstiftningen
är motiverad, och med hänsyn till omständigheterna
vill vi tillstyrka den.
Men vi vill inte gå längre än vad Kungl.
Maj:t föreslagit, eftersom vi tror att riskerna
för missbruk är större än de olägenheter
som uppstår om det eventuellt
skulle förekomma något enstaka fall, där
ett företag inte får tillgodose sina intressen
i alla avseenden. Det är väldigt
svårt att utforma en lagtext av denna
karaktär på ett sådant sätt att den ger
både trygghet emot missbruk och tillmötesgående
av alla önskemål. Vi har
inte funnit det vara möjligt, och därför
tillstyrker vi Kungl. Maj:ts förslag och
avstyrker motionen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 34,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 44.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 56 §
lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
23 mars 1956 (nr 73) om tillfällig ökning
av regeringsrådens antal; och
nr 15, i anledning av väckt motion om
avskaffande av förfarandet med kungörelse
i kyrka.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. sommarlördagars likställande med
bankfridagar

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta
motioner om sommarlördagars likställande
med bankfridagar.

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Ang. sommarlördagars likställande med bankfridagar

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 5 i första
kammaren av herrar Åman och Geijer
samt nr 12 i andra kammaren av herr
Gustafson i Göteborg in. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag
till riksdagen snarast möjligt om sådana
ändringar i gällande lagstiftning beträffande
växlar, checker, skuldebrev etc.
att lördagarna under juni, juli och augusti
likställdes med bankfridagar samt
att bestämmelserna i lagen om beräkning
av lagstadgad tid måtte ändras på motsvarande
sätt.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 5 och II: 12, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att inom
Kungl. Maj :ts kansli måtte utarbetas
förslag till lagstiftning i överensstämmelse
med motionernas syfte.

Reservation hade anförts av herrar
Onsjö, Svanström och Edlund, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att förevarande
motioner, I: 5 och II: 12, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag har i första lagutskottet
inte kunnat ansluta mig till majoritetens
tillstyrkande av de föreliggande
motionerna. Jag grundar mig på det
ställningstagande som 1957 års riksdag
gjorde i anledning av då väckta motioner
i samma ärende. I utskottets redovisning
av behandlingen vid 1957 års
riksdag förekommer en redogörelse för
hur man den gången såg på frågan.

Man menade då att det var arbetsmarknadens
parter som borde överlägga
om hur fria lördagar inom bankväsendet
skulle ordnas. Sedan dess har enligt
min mening inte förekommit någonting
som nu ger anledning till ett ändrat
ställningstagande. Utskottet framhöll
1957 bl. a. följande: »Det är emellertid

utskottet angeläget att framhålla, att —
såsom redan av det anförda torde framgå
— frågan skulle komma i ett annat
läge, om man inom bankvärlden enades
om att övergång till femdagarsvecka
borde komma till stånd.»

Av de remissyttranden som föreligger
torde framgå att någon enighet inom
bankvärlden icke föreligger för närvarande.
Sparbanksföreningen har ställt
sig positiv till det förslag som framställts
i motionerna. Jordbrukskasseförbundet
däremot är mycket tveksamt till den föreslagna
lagstiftningen och framhåller
bland annat följande: »Genom fria lördagar
erhålles en sammanhängande tvådagarsledighet,
som speciellt sommartid
torde vara mycket uppskattad. Samtidigt
ställs emellertid ökade krav på vissa
typer av service, särskilt i fråga om
kommunikationerna, möjligheterna att
erhålla måltider och hotellrum samt på
olika slag av fritidsanläggningar. Kraven
ökar också på de tjänster, som banker
och kreditinrättningar lämnar allmänheten.
»

Eftersom tydligen ingen enighet för
närvarande råder inom bankvärlden,
vilket ytterligare bekräftas av att bankföreningen
helt avstyrker motionärernas
utredningsförslag, anser jag att man
för närvarande inte har anledning begära
en sådan utredning.

Jag skulle också, herr talman, vilja
framhålla att ifrågavarande motioner
aktualiserar frågan i stort om hur planeringen
för profana ledighetsdagar
skall samordnas mellan å ena sidan produktionslivets
människor och å den
andra serviceyrkenas folk. För den stora
allmänheten som erhåller fria lördagar
synes det ofta angeläget att på denna
fridag få möjlighet att bl. a. göra inköp,
uträtta bankärenden, företa resor
och så vidare. Jag ifrågasätter därför
om inte frågan om bankfridagar skulle
avgöras i ett större sammanhang, där en
eventuell spridning också av semestertider
och ledighetsdagar kunde utredas
i hela sin vidd.

Jag vill till sist, herr talman, betona
att jag med det anförda icke har velat
motsätta mig möjligheten för den per -

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

Ang. sommarlördagars likställande med bankfridagar

sonal som är anställd inom bankväsendet
att få den välbehövliga ledighetsdag
på sommaren som den liksom andra
grupper, vilka har dessa förmåner, så
väl behöver. Men jag vill också betona
att det är angeläget att man därvid tar
hänsyn till omöjligheten att låta alla
människor få fritt samtidigt. Om det blir
så kan ju de som vill begagna sin fritid
till att uträtta diverse ärenden som jag
tidigare omnämnde inte göra det på det
sätt som de skulle önska. Jag finner det
därför angeläget att man försöker komma
fram till en ordning där man kan
få ledighet för vissa yrkesmänniskor
t. ex. på måndagar, så att det skulle bli
en sammanhängande ledighet söndag—
måndag. En sådan ledighet bör enligt
min mening vara lika mycket värd som
en sammanhängande ledighet under lördagen
och söndagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Jag undrar om inte herr
Svanström gick något vid sidan av saken
när han motiverade motionärernas
yrkande.

Det är inte alldeles riktigt när herr
Svanström säger att kammaren hade att
behandla samma ärende år 1957 och att
det inte finns anledning att inta någon
annan ståndpunkt nu. Det var inte alldeles
samma ärende som förelåg år 1957.
Man kunde möjligen säga att det var en
liknande motion. I 1957 års motion yrkades
en utredning för att möjliggöra
fria sommarlördagar för bankerna. Utskottet
avstyrkte då och hänvisade till
att härför inte erfordrades någon omfattande
utredning, utan när det blev
angeläget att göra en lagändring kunde
en framställning härom från riksdagen
snabbt effektueras. Vidare hänvisade utskottet
till att det för sin del inte ville
ta ståndpunkt till frågan huruvida sommarlördagarna
borde vara arbetsfria
för bankmän eller inte, utan att det borde
överlämnas till arbetsmarknadens
parter att avgöra detta.

Båda dessa ståndpunktstaganden från
1957 bar årets motionärer anslutit sig

till. Man begär sålunda ingen utredning
i år, utan man begär den lagändring som
utskottet för tre år sedan ansåg vara
lämplig. Man säger uttryckligen att man
inte anser att riksdagen bör ta ståndpunkt
till frågan om det skall vara några
lediga sommarlördagar i bankerna
eller inte, utan att, såsom utskottet sade
för tre år sedan, detta bör avgöras av
arbetsmarknadens parter.

Motionärerna hänvisar emellertid till
att den alltmer ökade ledigheten under
lördagarna gör att det för allmänheten
kan medföra svårigheter att vissa fatalietider
utlöper en lördag, och man yrkar
därför på ändringar i växellagen,
checklagen m. in., som skulle möjliggöra
att fatalietiden skjutes från en lördag
till en måndag. Det är detta motionsyrkande
som lagutskottet bär tillstyrkt.
Det innebär alltså inte på något sätt ett
ståndpunktstagande till frågan huruvida
man i bankerna skall ha lediga sommarlördagar
eller inte. Det innebär endast
en sådan lagändring, att parterna på arbetsmarknaden
har möjlighet att träffa
överenskommelse om att sommarlördagarna
skall bli ledighetsdagar.

Herr Svanström hänvisar till att anspråken
på service ökas på alla områden,
och han nämner en mängd sådana
där man inte kan tänka sig lediga lördagar.
Jag delar herr Svanströms uppfattning
att det finns många områden
där det kanske är viktigare än på bankområdet
att lämna service, men på dessa
områden finns det mig veterligen ingen
lagstiftning som hindrar parterna på arbetsmarknaden
att träffa överenskommelse
om lediga lördagar. Vad lagutskottet
föreslår innebär att bankserviceyrket
skall jämställas med alla andra
serviceyrken. Det bör finnas möjlighet
till ledighet också där, men parterna
själva bör få bedöma huruvida möjligheten
skall utnyttjas på det sättet att
man håller bankerna stängda.

Herr talman! Det var denna lilla skillnad
mellan motionen 1957 och den nu
föreliggande motionen som herr Svanström
tydligen bar förbisett.

■lag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Ang. vissa vitsord i examensbetyg m. m.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag förstår i vissa stycken
de synpunkter som herr vice ordföranden
i första lagutskottet här anfört,
men jag delar inte den uppfattningen
att det förhållandet att den nuvarande
lagstiftningen bibehålies skulle
hindra de anställdas möjligheter att få
lediga lördagar under sommaren efter
som det bör kunna vara möjligt att inom
bankväsendet liksom inom så många
andra näringsgrupper ordna alternerande
ledighet med uppehållande av den
service som allmänheten fordrar och
behöver.

Här har nu sagts att fatalietiderna
skulle kunna flyttas fram från en lördag,
som på detta sätt blev en bankfridag under
sommaren, till en kommande måndag.
Motiveringen härför skulle vara
den, att alla de människor som bär fria
lördagar inte skulle behöva ha hotet om
protest av växlar hängande över sig,
medan de rekreerar sig på badstränder
och annorstädes. Jag menar att det måste
vara lugnare och bättre att klara av
sina bankaffärer på fredagen och därefter
njuta vila och rekreation på badstränderna.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de därunder framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet anförda
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Svanström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17, röstar Ja; Den,

det ei vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning
av väckt motion om viss ändring
i kollektkungörelsen, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 4 och 21 §§ lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av väckt motion om konservatoryrkets
utbildnings- och rekryteringsproblem,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. vissa vitsord i examensbetyg m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av
väckta motioner om översyn av gällande
bestämmelser rörande vissa vitsord i
examensbetyg m. m.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 49, av herr Källqvist, och II: 59, av
fröken Vinge m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en översyn
av bestämmelserna rörande vitsord i
uppförande och ordning i examens- och
andra slutbetyg, avgångsbetyg m. m. enligt
i motionerna uppdragna riktlinjer.

I motionerna hade behandlats huvudsakligen
frågan om borttagande av vitsord
i uppförande och ordning i betyg

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

över folkskollärarexamen och småskollärarexamen.
Härutöver hade motionärerna
emellertid framfört den allmänna
synpunkten, att det starkt kunde ifrågasättas,
om uppförande och ordning över
huvud taget skulle betygsättas för vuxna
elever och förordat en undersökning
av förhållandena vid alla läroanstalter,
där statlig myndighet hade inflytande
över stadgar eller betygsformulär.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
anfört bland annat:

»Att vitsord i uppförande och ordning
i avgångsbetyg numera borttagits
vid många läroanstalter är enligt utskottets
mening ett steg i rätt riktning.
Ett ståndpunktstagande till spörsmålet,
huruvida en översyn bör göras beträffande
alla i motionerna avsedda skolor
kan emellertid ske först efter överväganden,
grundade på ett väsentligt större
material än som nu stått till utskottets
förfogande. Ett omfattande remissförfarande
för att införskaffa detta material
vore nödvändigt och en översyn
av hela området finge, med hänsyn till
skillnaderna i förutsättningar för olika
skolor och till de mångfaldiga intressen
som därvid skulle göra sig gällande, beräknas
taga förhållandevis lång tid i
anspråk. Det bör i sammanhanget beaktas
att anhopningen av utredningsuppdrag
inom ecklesiastikdepartementet
är mycket stor. Utskottet har funnit det
i motionerna framförda huvudproblemet
— att avskaffa betyg i uppförande
och ordning i folkskollärar- och småskollärarexamina
-— vara av sådan angelägenhetsgrad
att det bör bringas till
en snar lösning och har förmenat att
detta syfte bäst tillgodoses om problemet
upptages till självständig prövning.

Utskottet är sålunda icke berett att
taga ståndpunkt till frågan, om en översyn
av systemet med betyg i uppförande
och ordning beträffande samtliga i motionerna
avsedda skolor bör komma till
stånd, men vill starkt understryka önskvärdheten
av att motionärernas förslag i
övrigt genomföres — dvs. att frågan om
uppförande- och ordningsbetygen för

Ang. vissa vitsord i examensbetyg m. m.

folkskoleseminarierna och småskoleseminarierna
omprövas och att formulären
vid platsansökningar blir likformiga
för alla sökande.

Som framgår av det ovan anförda
anser sig utskottet icke böra tillstyrka
bifall till motionärernas förslag i dess
helhet men vill med hänsyn till angelägenheten
av de åtgärder utskottet förordat
hemställa, att riksdagen i anledning
av de likalydande motionerna 1:49
och 11:59 i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening giver till känna vad
utskottet ovan anfört.»

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Söderberg, Tage Johansson,
Jacobsson i Sala och Nihlfors,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med anledning
av de likalydande motionerna I:
49 och 11:59, besluta, att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av
bestämmelserna rörande vitsord i uppförande
och ordning i examens- och
andra slutbetyg, avgångsbetyg m. m. enligt
i motionerna uppdragna riktlinjer.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 6 syftar till en översyn
av uppförande och ordningsbetygen
vid våra undervisningsanstalter. Motionärerna
har närmast syftat till att man
skulle få bort ett tillstånd, som vi anser
vara föga tillfredsställande, särskilt
beträffande betyget i slutexamen för
folkskollärarna. Vi utgår nämligen här
ifrån ett fall, där det inträffat att en
elev, som skulle upp i sin lärarexamen,
fått nedsatt betyg i uppförande. Detta
betyg kommer att för honom medföra
konsekvenser, som sträcker sig över hela
hans tjänstetid, och man kan väl också
påstå att de räcker ännu längre. Vi anser
att ett sådant förfarande inte kan
vara tillfredsställande. Han har knappast
några möjligheter att få någon
tjänst; den enda möjligheten för honom

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Ang. vissa vitsord i examensbetyg m. m.
att eliminera dessa svårigheter är att
gå om sista klassen eller eventuellt en
termin.

Det berättigade i motionens syfte erkännes
nog av alla, och när utskottet
behandlade den hade yttranden infordrats
från bl. a. skolöverstyrelsen och
från vissa fackorganisationer bland lärarna,
och man hade även låtit elevernas
organisationer uttala sig i frågan.
Samtliga dessa hyser förståelse för de
synpunkter, som har framförts i motionen,
och anser att en rättelse bör ske.

Vi motionärer är mycket tacksamma
för utskottets behandling av ärendet. Vi
ser i utlåtandet att utskottet huvudsakligen
instämmer med motionärerna och
helt delar motionärernas mening beträffande
den speciella sak jag nyss nämnde
i fråga om examensbetygen.

På en punkt i motionen har vi motionärer
kanske uttryckt oss något oklart.
Det förefaller så. Frågan gäller närmast
uppförande- orh ordningsbetygens vara
eller icke vara i allmänhet inom vårt
undervisningsväsende. Vi har med vår
motion icke syftat till att man skulle få
en generell bestämmelse som innebär
slopande av dessa betyg. Detta har vi
inte vågat göra, och det har inte varit
vår mening, även om formuleringen
kanske kunnat ge anledning till missförstånd.
Det är möjligt att uppförandebetyget
inom vissa grupper av elever kan
ha en korrigerande betydelse — det
bortser jag inte ifrån — men vi har i
vår motion inte heller yrkat på att man
generellt skulle ta bort detta betyg, utan
vi syftar väl närmast till att få en översyn
av denna fråga. Detta är inte någon
främmande tanke vare sig hos skolledare
eller lärare, och jag tror inte heller
att tanken är främmande för elever och
föräldrar.

Nu har utskottets majoritet inte velat
direkt biträda motionen utan hemställer
att man i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle ge till känna vad utskottet har
uttalat. Det är ju en positiv skrivning.

Det finns till utlåtandet fogad en reservation,
som inte helt följer utskottet
utan som vill gå något längre. I reservationen
vill man bifalla motionen på

det sättet att man i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om en översyn av
bestämmelserna rörande vitsord i uppförande
och ordning i examens- och
andra slutbetyg, avgångsbetyg m. m. Det
betyder alltså att man skulle få till stånd
en allmän översyn.

Herr talman! Jag konstaterar alltså
att det råder full enighet på den punkten
att man bör ta bort dessa vitsord
i examensbetygen. Vitsorden har ju betydelse
för vederbörande på lång sikt.
Jag tror emellertid att det också kan
ha en viss betydelse att man får en allmän
översyn av frågan i enlighet med
vad reservanterna har avsett. Det råder
nog inte någon större skillnad mellan
utskottsmajoritetens och reservanternas
uppfattningar, men jag anser dock att
reservationen ger större möjligheter att
få till stånd ett sakligt bedömande av
hela frågan. Jag vill därför för min del,
herr talman, yrka bifall till den vid detta
utlåtande fogade reservationen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Inom utskottet har man
i stort sett varit överens om det oriktiga
i att i avgångsbetyg införa vitsord över
uppförande och ordning, därför att detta
kan medföra mycket besvärliga konsekvenser
för vederbörande elev. Jag
har också den uppfattningen att det
även i andra sammanhang principiellt
sett är lika oriktigt att införa sådana
vitsord i avgångsbetygen som när det
gäller elever vid lärarhögskolor och andra
lärarutbildningsanstalter. Ett enda litet
felsteg i ungdomligt oförstånd kan ju
medföra att vederbörande i hela sitt liv
får dras med ett mindre tillfredsställande
vitsord i sitt avgångsbetyg, och det
får väl ändå betraktas som ett alltför
hårt straff.

I regel fälls ju livstidsdomen också i
ett kollegium, där åklagaren sitter med
som domare och där den som skall fällas
inte har någon möjlighet att försvara
sig. Jag finner för min del att det
inte kan vara riktigt att det skall tillgå
på det sättet. Jag har därför inte kunnat
dela utskottsmajoritetens uppfatt -

Onsdagen den 1C mars 1960

Nr 8

ning på denna punkt. Jag tycker att man
— oavsett om motionen inte varit fullt
klar till sin avfattning — ändå borde ha
kommit till den slutsatsen att man —
förutom när det gäller lärarutbildningen
— omedelbart borde hos Kungl.
Maj:t hemställa om en översyn av bestämmelserna
rörande vitsord i uppförande
och ordning i examens- och andra
slutbetyg, avgångsbetyg m. m. Jag har
därför på denna punkt anslutit mig till
reservationen, till vilken jag ber att få
yrka bifall.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Det problem som vi här
diskuterar är av mycket stor betydelse
för de ungdomar som det gäller, och det
gäller strängt taget alla våra ungdomar.
Om de i ett avgångsbetyg får nedsatt betyg
i uppförande eller ordning — det
är väl närmast uppförandebetyget det
gäller — kan de aldrig bli av med det.
Motionärerna har i hela sin motivering
talat om orättvisor när det gäller dem
som tar examen vid folkskollärarseminarier
och småskollärarseminarier därigenom
att de skall få ett uppförandebetyg
inskrivet, under det att de som tar
folkskollärarexamen vid lärarhögskolan
icke får något sådant betyg. Detta är
själva huvudproblemet i motionen. Utskottet
har så till vida biträtt den som
det har gett till känna att detta missförhållande
skall rättas till. Detta kan rättas
till även i fortsättningen genom att
avgångsbetyget i dessa delar icke längre
skall vara med i det officiella examensbetyget
eller avskrift av examensbetyg,
som sedermera kan bifogas till
ansökningshandlingar.

De remissvar som vi fått in från skolöverstyrelsen
och som herr Källqvist redogjorde
för har allesamman så gott som
uteslutande hållit sig till det aktuella
fallet, där det föreligger en tydlig orättvisa.
Skolöverstyrelsen säger emellertid
också att den inte är beredd att utan
övervägande i fortsättningen under den
tid då lärare utbildas på seminarierna
slopa uppförandebetygen under terminerna.
Man kommer då in på helt andra

Ang. vissa vitsord i examensbetyg m. m.
saker. Man kan fråga sig om det inte här
gäller möjligheten att klara disciplinfrågorna.
Det kan väl inte vara så svårt
på seminarierna med den saken, men
att det kan vara svårt på andra håll känner
vi till. Ett kollegium vid vilken skola
som helst behöver nog ha vissa möjligheter
i detta fall. Ett nedsatt uppförandebetyg
är dock en rätt allvarlig sak
och betraktas som sådan av de allra
flesta elever och målsmän. Man försöker
faktiskt på dessa håll vidtaga åtgärder
så att inte förseelserna bakom det
sänkta uppförandebetyget upprepas.

Lärarförbunden har närmast parentetiskt
sagt att man menar att det för
vuxna elever icke borde finnas uppförandebetyg.
Man får då först klara upp
vad som menas med begreppet vuxna,
det är kanske inte så lätt att fastslå.
Blir man vuxen vid 16, 18 eller 21 år,
eller var går gränsen? Skall eleverna bedömas
olika om det t. ex. i en klass finns
elever som har fyllt 21 år och sådana
som inte har fyllt 21 år? Det måste uppstå
svårigheter.

Jag skulle också vilja säga att stora
delar av vårt skolväsende ligger i stöpsleven.
Det arbetas för högtryck i skolöverstyrelsen
på alla håll, och det är
givet att om vi skulle ge skolöverstyrelsen
ett nytt vittsyftande utredningsuppdrag
så skulle den behöva mera folk. Den
har tillräckligt att göra, och dessa saker
är aktuella och kommer säkerligen
att beaktas när man skall besluta om betyg
och sådana ting. Utskottet har bl. a.
därför inte funnit det motiverat att nu
begära en vittomfattande utredning.

Herr Söderberg säger att vid ett kollegium
är den anklagade frånvarande
och har ingen möjlighet att försvara sig.
Det är sant att han inte personligen kan
försvara sig, men en så allvarlig sak som
ett nedsatt uppförandebetyg behandlas
alltid först av klasskonferensen, där det
finns en sådan. I skolor med flera lärare
finns alltid en klasskonferens som
känner eleven i fråga, och dessa lärare
är det som först avger ett utlåtande innan
kollegiet beslutar. Beslutet har dessutom
alltid föregåtts av en i regel omfattande
utredning av klassföreståndare

Nr 8

Onsdagen den 16 mars 1960

Ang. vissa vitsord i examensbetyg m. m.
och av rektor. Undantag härifrån sker
endast när det gäller direkt påtagligt
fusk vid skrivningar och liknande. När
vederbörande har erkänt behöver ju saken
inte diskuteras mer.

Jag medger gärna att det är svårt för
alla lärare i kollegiet att känna vederbörande
— detta särskilt när man har
så stora kollegier som man ofta har vid
t. ex. läroverken. Jag har själv många
gånger varit i samvetsnöd då det gällt
att sätta ett uppförandebetyg och alldeles
speciellt när det gällt att sänka ett
uppförandebetyg i en examen eller i ett
avgångsbetyg. Dess bättre behöver man
nu inte längre sätta ut uppförandebetyget
i avgångsbetyget. Från vilken klass
en lärjunge än avgår, skall han begära
att få ett avgångsbetyg, i vilket på de
flesta håll uppförandebetyget inte längre
är med.

Sedan har vi speciella skolor — vi
kan ju tänka på polisskolan, sjuksköterskeskolor
och vad det nu kan vara —
som har särskilda normer. Jag vill i det
fallet varmt tillstyrka att uppförandebetyget
inte längre kommer med i avgångsbetyg,
slutbetyg, examensbetyg.
Däremot är jag icke beredd att vara
med om att slopa uppförandebetyget i
övrigt innan det skett en ordentlig undersökning
på området och man har fått
möjligheter att vidtaga disciplinära åtgärder
på ett annat sätt.

Herr talman, jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
herr Nestrups synpunkter, och jag har
också i mitt första anförande talat om
att jag inte är alldeles övertygad om
att man bör hastigt och lustigt avskaffa
alla uppförandebetyg. Den saken yrkar
vi ju inte heller på. Det står varken i
vår motion eller i den reservation som
bifogas utlåtandet.

Jag tycker att herr Nestrup har på ett
ganska gott sätt illustrerat hur svårt det
är att över huvud taget sätta ett uppförandebetyg.
Detta är inte heller någon
nyhet. Det har ibland sagts att en lärare

som skall bedöma en elevs uppförande
skall se endast på det han själv iakttar
på timmar och raster och att han inte
skall bry sig om vad som sker utanför
skolan. Det ligger rätt mycket i den uppfattningen,
och jag vill därmed bara
exemplifiera de svårigheter man befinner
sig i när man skall sätta ett sådant
betyg.

När vi nu begär en översyn har vi
tänkt oss att det skulle ske en objektiv
sådan. Vi säger inte att den skall ske
i syfte att ta bort dessa betyg. Vi vill
ha en prövning av frågan, och jag kan
inte tänka mig att skolöverstyrelsen
skulle behöva ägna så oerhört mycket
tid åt detta, att man skulle tillsätta några
nya krafter för att klara det. Denna
fråga är, som herr Nestrup sade, ingen
nyhet för överstyrelsen, så nog finns
där vissa premisser att utgå ifrån.

Jag tycker inte herr Nestrup anfört
några skäl som motsäger vårt syfte i motionen
att få en allmän översyn över
dessa saker.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de därunder framkomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Onsdagen den 16 mars 1960

Nr 8

4 9

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 44.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag beträffande plena i nästa
vecka meddela följande.

Plena hålles tisdagen den 22 kl. 16.00
(bordläggningsplenum) och onsdagen
den 23 kl. 10.00 (arbetsplenum).

Det torde bli erforderligt att hålla
kvällsplenum på onsdagen.

Plenum kommer vidare att hållas fredagen
den 25 men det är icke ännu
möjligt att angiva, huruvida arbetsplenum
då blir erforderligt — i vart fall
såvitt gäller andra kammaren — och
därför ej heller vid vilken tidpunkt på
dagen detta plenum kommer att börja.

Ang. vissa vitsord i examensbetyg m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
101, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i
vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 102, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning med
särskilda bestämmelser om rätt till avdrag
vid 1960 års taxering för avsättning
till pensionsstiftelse.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 34 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Ollén, under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad motion, nr 538, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 85, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.36.

In fidem
K.-G. Lindelöw