FÖ HSTA K A M M A 11 E N 1962
ProtokollRiksdagens protokoll 1962:21
RIKSDAGENS
Nr 21
7åim
S3S
>A2>
[-♦t T
PROTOKOLL
FÖ HSTA K A M M A 11 E N 1962
18—19 maj
Debatter m. m.
Fredagen den 18 maj Sid.
Svar på interpellation av herr Isacson ang. möjligheterna att
minska antalet skador å gods vid transport med statens järnvägar
.................................................... 4
Granskning av statsrådsprotokollen:
Exportlicenser för krigsmateriel ............................ 6
Utrikesnämnden hörande före framläggande av förslag om en
»non-atom-club» ........................................ 7
Utgivningsbevis för en periodisk skrift med titeln »Extrapressen» 16
Ianspråktagande av medel ur anslaget till Utbildning av lärare
vid yrkesundervisningen för utbildning av gymnasieingenjörer 18
Tidpunkten för avlämnandet av propositionen nr 188 år 1961 . . 23
Förhandlingsrätt för Sveriges arbetares centralorganisation .... 28
Viss statssekreterares uppdrag såsom styrelsemedlem i Aktiebolaget
Aerotransport ......... 32
Lämnande till riksdagen av upplysningar i samband med proposition
............ 34
Tillstånd för vissa banker att anordna lotteri ................ 37
Ökat sekretesskydd för upphandlingsärenden inom statens affärsdrivande
verk ............................................ 39
Inrättande av en statlig sjuksköterskeskola i Norrköping ........ 41
Statsbidrag till hörapparater m. m............................. 43
Beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst, m. m. 45
Vissa ändringar i stämpelförordningen ........................ 54
Inrättande av ett institut för exportkrediter.................... 55
Inrättande av ett institut för långfristig kreditgivning till mindre
och medelstora näringsföretag .............................. 57
Tillsynen över sparbankerna .................................. 64
Om vissa ungdomsfostrande åtgärder ........................ 70
1 Första kammarens protokoll 1962. Nr 21
2
Nr 21
Innehåll
Samtliga avgjorda ärenden
Fredagen den 18 maj Sid.
Konstitutionsutskottets memorial nr 17, ang. granskning av de i
statsrådet förda protokoll.................................. 6
— utlåtande nr 18, ang. ändring i lagen om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar........................ 39
Statsutskottets utlåtande nr 108, ang. inrättande av en statlig sjuksköterskeslcola
i Norrköping .............................. 41
—- nr 109, ang. bidrag till ortopediska hjälpmedel och hörapparater
m. m............................................... 43
— nr 112, om pension eller understöd åt vissa personer ........ 45
Bevillningsutskottets betänkande nr 47, om ändring i förordningen
angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst,
m. m............................................. 45
— nr 49, om ändring i förordningen angående stämpelavgiften .. 54
Bankoutskottets utlåtande nr 22, ang. inrättande av ett institut för
exportkrediter, m. m..................................... 55
Statsutskottets utlåtande nr 110, ang. inrättande av ett institut för
exportkrediter, m. m..................................... 57
Bankoutskottets utlåtande nr 23, ang. inrättande av ett institut för
långfristig kreditgivning till mindre och medelstora näringsföretag,
m. m.......... 57
Statsutskottets utlåtande nr 111, ang. inrättande av ett institut för
långfristig kreditgivning till mindre och medelstora näringsföretag,
m. m.............................................. 64
Bankoutskottets utlåtande nr 25, ang. ändring i lagen om sparbanker,
m. m............................................... 64
— nr 28, ang. ändring i reglementet för riksdagsbiblioteket...... 70
Andra lagutskottets utlåtande nr 28, om återföring av vissa enligt
lagen om allmän sjukförsäkring m. m. fonderade medel .... 70
Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. allmän beredskapsstat:
jordbruksärenden ........................................ 70
— nr 19, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: jordbruksärenden
...................................................... 70
— nr 21, ang. försäljning av viss kronoegendom, m. m........... 70
— nr 25, ang. tillsyn över skogar tillhörande allmänna inrättningar
av kyrklig natur m. m..................................... 70
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 45, ang. mark för fritidsområden
.............................................. 70
-— nr 46, om utredning rörande alkoholfrågan, om upplysningsverksamhet
rörande alkohollagstiftningen, om utredning angående
forskning avseende behandlingen av alkoholskadade samt om
utredning rörande de kroniska alkoholisternas vårdproblem . . 70
— nr 47, om vissa ungdomsfostrande åtgärder.................. 70
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
3
Fredagen
Kammaren sammanträdde kl. 11.00.
Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.
Upplästes två till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:
År 1962 den 18 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1962—1965 efter herrar N. G.
Svärd och K. E. Ahlkvist, vilka voro i
tur att avgå, jämte två suppleanter; och
befunnos efter valets slut hava blivit utsedda
till
fullmäktige
för valperioden 1962—1965:
herr Svärd, Nils Gunnar,
ledamot av första kammaren, med 36
röster,
herr Ahlkvist, Karl Emil,
ledamot av första kammaren, med 36
röster;
suppleant för herr Svärd, N. G.:
herr Sundén, Otto Ragnar,
f. d. statssekreterare, direktör, med 36
röster;
suppleant för herr Ahlkvist, K. E.:
herr Bengtsson, Gösta Tore Edvin,
ledamot av andra kammaren, med 36
röster.
År 1962 den 18 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1962—-1965 efter herrar W.
Svensson och A. G. B. Andersson, vilka
voro i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valets slut hava
blivit utsedda till
den 18 maj
fullmäktige
för valperioden 1962—1965:
herr Svensson, Waldemar,
ledamot av andra kammaren, med 34
röster,
herr Andersson, Axel Gustav Birger,
ledamot av första kammaren, med 34
röster;
suppleant för herr Svensson, W.:
herr Gustafsson, Gustaf Henning,
ledamot av andra kammaren, med 34
röster;
suppleant för herr Andersson, A. G. B.:
herr Gustafsson, Hans Lennart,
ledamot av andra kammaren, med 34
röster.
På framställning av herr talmannen
beslöts att de upplästa protokollen skulle
läggas till handlingarna ävensom att
riksdagens kanslideputerade genom utdrag
av protokollet skulle underrättas om
dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels till
förordnanden för de valda, dels ock till
skrivelser till Konungen med anmälan
om de förrättade valen.
Justerades protokollsutdrag.
Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
251, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2
och 4 §§ förordningen den 11 december
1959 (nr 575) med föreskrifter om vissa
betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning
av bilar, m. m.
4
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. möjligheterna att minska antalet
skador å gods vid transport med statens
järnvägar
Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Isacsons interpellation angående
möjlighetena att minska antalet skador
å gods vid transport med statens järnvägar,
erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Herr Isacson har i en
interpellation tagit upp vissa av statens
järnvägars överrevisorer påtalade förhållanden
rörande skadat och förkommet
gods och mot bakgrunden härav frågat
mig, vilka åtgärder man inom SJ
vidtagit för att studera dessa förhållanden
och vilka åtgärder man är beredd
att vidta för att bryta den ogynnsamma
tendensen beträffande skade- och förlustfall
inom SJ.
Såsom interpellanten berört har SJ:s
överrevisorer ansett antalet skade- och
förlustfall inom SJ otillfredsställande
högt. Enligt vad jag inhämtat delas denna
uppfattning av järnvägsstyrelsen. Styrelsen
ser det också som en mycket viktig
angelägenhet att bekämpa transportskador
på och förluster av gods i SJ:s
vård och har därför byggt upp en speciell
godsvårdsorganisation med uppgift
att få ned skador och förluster till
en lägre nivå.
Godsvårdsarbetet bedrivs efter i huvudsak
två linjer. Den ena avser intern
verksamhet, som består av information,
propaganda och undervisning av främst
personal, som är direkt sysselsatt med
praktiskt godstransportarbete. Den andra
linjen avser extern verksamhet och
vänder sig till järnvägens kunder, som
får råd, upplysning och information om
emballering och lastning av gods, m. m.
Jag kan meddela att SJ utfört omfattande
praktiska prov och undersökningar
av emballage och lastningssätt i syfte att
få fram bättre material och metoder för
att skydda varorna under transporten.
Vidare kommer SJ inom kort att öppna
en permanent emballage- och terminaltransportutställning
i Stockholm för aktuell
information inom området. Som
ytterligare exempel på SJ:s strävan att
höja standarden på sina transporttjänster
kan nämnas att SJ genomfört ett
flertal riksomfattande kampanjer för en
mer varsam hantering av gods och växling
av vagnar.
Enligt järnvägsstyrelsens åsikt bör den
pågående systematiska bekämpningen av
godsskadorna inom SJ ge en förbättrad
godsvård som resultat.
Med det sagda anser jag mig ha besvarat
herr Isacsons interpellation.
Herr ISACSON (h):
Herr talman! Jag ber att få rikta ett
tack till statsrådet Skoglund för interpellationssvaret.
Man måste säga att det i
alla avseenden är positivt, men det finns
kanske anledning att beröra några saker
i detsamma.
Först skulle jag vilja teckna bakgrunden
till min interpellation. Det var överrevisorernas
berättelse som gjorde att jag
tog upp denna fråga. Man kunde konstatera,
att antalet skaderegleringar ökat
under de senaste åren, och även skadornas
ekonomiska värde hade ökats. År
1960 hade man 95 000 skaderedogörelser
och 26 000 förlustrapporter. Det kostade
genom SJ :s reglering 4,1 miljoner kronor
och genom försäkringsbolaget Europeiska
Varu- & Resgodsförsäkrings AB 2,1
miljoner kronor, d. v. s. sammanlagt 6,2
miljoner kronor. För SJ:s del betydde
det 0,5 procent av inkomsterna för godstransporten.
Vi måste också vara på det
klara med att en hel del av skadorna inte
blivit reglerade.
Statistiken visar att 1955 bifölls 74
procent av de inkomna anspråken och
avslogs 26 procent. 1960 bifölls 89 procent
och avslogs 11 procent — om det
var nya bestämmelser eller om man på
SJ var mera generös, vet jag inte.
För första halvåret 1961 redovisar
överrevisorerna en ökning av skadekostnaderna,
så att man har kommit upp i en
procentsats av 0,57 procent av SJ :s inkomster.
Denna ökning inger betänkligheter
för framtiden, och det var därför
jag ställde min interpellation till herr
statsrådet i denna angelägenhet.
Jag tror att det även finns andra
5
Fredagen den 18 maj 1962 Nr 21
Ang. möjligheterna att minska antalet skador å gods vid transport med statens
järnvägar
synpunkter på detta. Det som regleras är
själva förlusten av den transporterade
varan. Men om skadan, när den drabbar
en vara, t. ex. hindrar den fortsatta produktionen
och åstadkommer väntan,
uppkommer en annan förlust, som inte
blir reglerad. Den förlusten får vederbörande,
som anlitat SJ för transporten,
själv stå för. Den som drabbas av sådana
förluster, söker sig kanske andra transportmedel
för att vara säker på att få
fram varorna i tid och slippa dessa olägenheter
för produktionen. Det är alltså
även frågan om SJ:s konkurrenskraft på
godsområdet som är av intresse i detta
sammanhang.
I min interpellation frågade jag vad
man gjorde inom SJ för att studera skadeorsakerna.
Den frågan har, herr statsråd,
inte blivit besvarad. Jag vill alltså
ifrågasätta om man här systematiskt studerar
skadeorsakerna. Skadorna blir
rapporterade, men blir själva orsakerna
verkligen systematiskt behandlade? Det
framgår inte av svaret. Jag tror man
måste utgå ifrån att detta inte sker. Jag
tycker det är mycket intressant att se
vad distrikschefen i första distriktet sagt
om detta i en skrivelse till kungl. järnvägsstyrelsen
i mars månad. Han påpekar
att det inkommer skaderedogörelser
och anför sedan: »Som en följd av dessa
redogörelser anbefalles då och då skärpta
åtgärder i det ena eller andra hänseendet.
Är detta tillräckligt? Får vi fram
själva grundorsaken till de många förekommande
fallen av saknat och skadat
gods? Kan vi finna själva felkällan enbart
genom nämnda åtgärder? Måste vi
inte tränga djupare för att få fram något
mera?»
Det vore av synnerligen stort värde
att få fram en systematisk behandling
av detta problem. Distriktschefen anför
vidare: »Med de resurser, som datamaskin
kan erbjuda, torde det inte vara
omöjligt att få sådan bearbetning av ett
grundmaterial, att det borde kunna
åstadkomma minskning av antalet fall
både då det gäller saknat och skadat
gods. Varje åtgärd i sådan riktning borde
bli ett utmärkt medel i trafikvärvande
syfte.» Jag vill särskilt understryka orden
trafikvärvande syfte!
»Distriktschefen får därför föreslå»,
säger han, »att en arbetsgrupp tillsättes
för närmare undersökning av ovanstående
förslag. De stora belopp, som nu måste
utbetalas jämte mycket stora personalkostnader
såväl i styrelsen som å linjen
enbart för handläggning av ärenden
av detta slag, nödvändiggör åtgärder snarast
möjligt, inte minst med hänsyn till
dagens ekonomiska läge.»
Jag skulle vilja fråga statsrådet, om
statsrådet är beredd att inom SJ företa
en sådan systematisk studie med hjälp
av datamaskiner, för att verkligen få
klarhet i hur det ligger till och vad som
skulle kunna göras för att få en ändring
till stånd i skadehänseende.
Jag ber än en gång få tacka herr
statsrådet för svaret, som jag anser alltigenom
positivt i övrigt.
Herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Det är väl rätt klart att
statens järnvägar undersöker skadorna
och deras omfattning och hela tiden är
inställd på att försöka nedbringa skadorna
både till antal och omfattning. Att
man då också måste undersöka anledningen
till att skadorna inträffar, är givet.
Gör man inte det, angriper man inte
problemet på ett tillfredsställande
sätt. Jag försäkrar, att statens järnvägar
går till väga på det sättet, att man i
första hand undersöker anledningen till
den skada som inträffat och anledningen
till att den fått sådan omfattning.
Jag har här en katalog över detta, som
herr Isacson kan få låna av mig för närmare
studium.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 736.
Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
memorial nr 53 och 54.
6
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. exportlicenser för krigsmaterial
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 17, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.
Till konstitutionsutskottet hade på
därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden
från och med den 10 januari 1961 till
och med den 9 januari 1962 i statsrådet
förda protokoll.
Därjämte hade på därom särskilt gjorda
framställningar till utskottet överlämnats
utdrag av följande i statsrådet
förda protokoll, nämligen:
över inrikesärenden den 12 januari
1962, i vad det avsåge ärendet nr 113 angående
krigsinstruktion för länsstyrelserna;
över
inrikesärenden den 30 mars 1962,
i vad det avsåge ärendet nr 136 angående
besvär av Gerd Walden i fråga om
tjänstledighet för genomgång av viss
kanslistkurs; samt
över civilärenden den 30 mars 1962,
i vad det avsåge ärendet nr 66 angående
besvär av e. o. kontorsskrivaren Carin
Erlandson över beslut av utbildningsnämnden
för kanslister vid centrala verk
m. m. om utseende av deltagare i viss
kurs.
Utskottets föreliggande memorial upptog
fyra särskilda med A, B, C a och C b
betecknade avdelningar, av vilka de två
sistnämnda voro indelade i vissa nedan
närmare angivna punkter.
På framställning av herr talmannen
beslöts att memorialet skulle företagas
till avgörande avdelningsvis och i förekommande
fall punktvis.
I avdelningen A hade utskottet anmält,
att vid den granskning av nyss omförmälda
protokoll och övriga handlingar,
som i överensstämmelse med grundlagens
föreskrift av utskottet företagits, utskottet
ej funnit anledning att mot någon
ledamot av statsrådet tillämpa § 106
regeringsformen.
Vid föredragning av avdelningen A lädes
memorialet i denna del till handlingarna.
I avdelningen B hade utskottet anmält,
att det vid granskningen beslutat att ej
framställa någon anmärkning jämlikt
§ 107 regeringsformen mot ledamot av
statsrådet.
Efter föredragning av avdelningen B
lades memorialet i denna del till handlingarna.
I avdelningen C a hade utskottet anfört,
att det vid granskningen uppmärksammat
vissa förhållanden av beskaffenhet
att föranleda fyra särskilda under
avdelningen, i med I—IV betecknade
punkter intagna uttalanden.
Punkten I
Ang. exportlicenser för krigsmateriel
I denna punkt hade utskottet ansett
sig böra bringa till riksdagens kännedom
det förhållandet, att utskottet, som ägnat
särskild uppmärksamhet åt såväl de
av Kungl. Maj:t som de av chefen för
handelsdepartementet fattade besluten
avseende exportlicenser för krigsmateriel,
därvid enhälligt funnit sig sakna
anledning till erinran av något slag mot
vederbörande statsråd.
I denna fråga anförde nu
Herr SANDLER (s):
Herr talman! Det har icke varit min
avsikt att starta den egentliga dechargedebatten.
Syftet har varit att i anledning
av punkt I i detta avsnitt fästa kammarens
uppmärksamhet på det förhållandet,
att härmed har konstitutionsutskottet
infört en nyhet i sin granskningsverksamhet
som är av betydande
intresse.
Under punkt I anmäler utskottet, att
det har företagit en systematisk genomgång
beträffande alla beslut om krigsmaterielexport,
och gör det uttalandet,
att »utskottet enhälligt funnit sig sakna
anledning till erinran av något slag mot
vederbörande statsråd. Detta förhållande
har utskottet med hänsyn till förevarande
ärendens synnerliga vikt ansett
sig böra bringa till riksdagens kännedom».
Det är klart att detta uttalande är i
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
7
Ang. utrikesnämndens
sak betydelsefullt, men det är egentligen
inte av den anledningen som jag
har begärt ordet, utan det är för att
understryka betydelsen av den nya form
för utskottsgranskningen som härmed
införes för första gången i konstitutionsutskottets
dechargememorial. Det
är visserligen så — utskottet påpekar
det självt — att redan föregående år
hade utskottet uppmärksammat frågan
om krigsmaterielexporten, men då behandlades
saken av utskottet i en helt
annan form. Den presenterades då sidoordnad
med en rad av andra tillkännagivanden.
I år däremot har utskottet
brutit ut denna fråga ocii presenterar
den för riksdagen i en särskild huvudavdelning
i sitt dechargememorial. Det
är detta som är det nya i granskningsverksamheten.
Detta har sitt givna intresse med hänsyn
särskilt till den grundlagsrevision
som förberedes. Enligt de direktiv som
författningsutredningen har ingår i dess
uppgift att i vår författning införa parlamentarismens
princip även formellt.
Detta kommer att ske genom bestämmelser
om misstroendeförklaring mot
enskilt statsråd eller mot regeringen som
helhet. Därigenom skapas en alldeles
ny form, genom vilken riksdagen har
tillfälle att ge uttryck för den rent politiska
bedömningen av ett statsråds eller
en regerings verksamhet. Därmed
kommer givetvis konstitutionsutskottets
hela granskningsverksamhet i ett nytt
läge. Det är då allt som talar för att
just den typ av granskning, som vi för
första gången ser exempel på i årets
dechargebetänkande, blir den normala
beståndsdelen i konstitutionsutskottets
granskningsverksamhet, d. v. s. att man
väljer ut vissa avsnitt av regeringsarbetet
för en systematisk genomgång och
bedömning, vilken bedömning underställes
riksdagen, riksdagen sedan obetaget,
om den därtill finner anledning,
att i en sådan sak göra framställning
till regeringen.
Det är detta som ger saken sitt alldeles
särskilda intresse. För min del
har jag därför velat fästa uppmärksam
-
hörande före framläggande av förslag om en
»non-atom-club»
heten på denna nyhet. Då konstitutionsutskottet
nu har i förväg infört denna
nya form för sin granskningsverksamhet
har jag velat begagna tillfället att
uttrycka min odelade tillfredsställelse
med detta utskottets initiativ.
Herr ELMGREN (s):
Herr talman! Jag har självfallet inte
begärt ordet för något genmäle. Jag har
bara känt ett behov att rikta ett tack
till författningsutredningens ordförande
för det för utskottet synnerligen glädjande
uttalande som han här har gjort.
Efter härmed slutad överläggning lädes
förevarande punkt till handlingarna.
Punkten II
Ang. utrikesnämndens hörande före framläggande
av förslag om en »non-atomclub»
I
förevarande punkt hade utskottet
funnit sig böra för riksdagen tillkännagiva
viss uppfattning rörande det förhållandet,
att utrikesnämnden ej sammankallats
till överläggning innan hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena i Förenta Nationernas politiska
utskott framlagt plan på bildandet av
en »non-atom-club».
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! Herr Sandler klargjorde
ju på ett lysande sätt hur konstitutionsutskottets
arbete i framtiden bör ske.
Ännu gäller att konstitutionsutskottet i
långa stycken är bundet, delvis hämmat,
i sitt arbete genom att det tvingas atl
följa en lag som tillkom med tanke på
de förhållanden som rådde 1809. Detta
gör att utskottet klandras ömsom för att
komma med intetsägande uttalanden och
ömsom för att komma med kritiska uttalanden
på enstaka punkter i stället
för en kritik som tar upp verkligt väsentliga
frågor. Den sista formen av kritik
drabbar helt naturligt i första hand
oppositionen, som enligt tingens ordning
är hänvisad till att mestadels be
-
8
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. utrikesnämndens hörande före framläggande av förslag om en
»non-atom-club»
gränsa sin kritik till vad som kommer
fram under den offentliga debatten och
som även måste vara skyldig att kritiskt
nagelfara regeringens arbete på
ett annat sätt än den som står regeringen
nära. Iakttagelsen gör dock inte, herr
talman, att kritiken är mindre befogad.
Mig förefaller snarare motsatsen vara
fallet. I år har utskottet, vilket måste
sägas vara betydelsefullt, dock enats på
fyra mycket väsentliga punkter.
Vad angår den punkt som vi nu behandlar
och som rör den s. k. llndénplanen
och dess framläggande, hör utskottets
utlåtande till den typ som av
många säges vara intetsägande och
oklart. Jag tror att deras kritik är felaktig,
beroende på okunnighet om hur
utskottet arbetar. Utskottets uppgift är
att granska och dra fram omständigheter
som ur konstitutionell synpunkt är
av intresse. Vi har alltså i denna fråga
inte haft att ta ställning till planens
själva innehåll eller att yttra oss om
dess politiska betydelse.
Det är denna strävan till objektivitet
som av många missförstås, av andra
politiskt utnyttjas. Följden har blivit att
man beskyllt oss inom utskottet, som
representerar oppositionen, för att ha
frångått tidigare ståndpunkter i vårt
tillkännagivande — när man inte funnit
lämpligt att påstå, att vi förgäves
sökt kritisera utrikesministern. I själva
verket är det ju mindre till hans åtgörande
än till den hemmavarande regeringens
åtgörande som utskottet haft att
ta ställning. Man har sålunda sagt, att
vi bär sprungit ifrån tidigare ståndpunkter
i tillkännagivandet om vad vi
funnit vara av betydelse vid framläggande
av förslaget om non-atomklubb.
Det har vi inte haft någon anledning
till. Utskottet har ur konstitutionell
synpunkt granskat allt som förekommit,
och granskningen har föranlett oss att
göra konstaterandet, att »utrikesministerns
redovisade plan på bildandet av
en ’non-atomklubb’ enligt utskottets mening
tillhör den kategori spörsmål, i
vilken rådplägning med utrikesnämnden
bör äga rum».
I linje med det granskningsarbete
som herr Sandler skisserat kommer här
också en bestämd uppmaning till regeringen
att inte skjuta riksdagen åt sidan,
vilket den, såsom alla vet, har benägenhet
för. Enligt min åsikt kan det
ur konstitutionell synpunkt inte sägas
att utrikesnämnden underrättats enligt
§ 54 regeringsformen, även om partiledarna
lär ha erhållit upplysningar
kort innan utrikesministern höll sitt tal
i Förenta Nationerna.
Herr talman! Ännu ett missförstånd
har uppstått, i det man framhållit som
synnerligen uppseendeväckande att vi
inte använt ordet omförmäla utan i
stället sagt att vi ansett oss »böra tillkännagiva
vad som förekommit». Genomgående
har inom utskottet använts
orden tillkännagiva eller anmäla, men
inte omförmäla. Även här har man påstått
att oppositionen har sprungit ifrån
sin ståndpunkt. I så fall började den
springa förra året. Men, herr talman, jag
tror att språngmarschen gällde någonting
annat. Den gällde att man ville
komma bort från de ohanterliga §§ 106
och 107. Jag har ingen större lust att i
dag ställa ett statsråd inför riksrätt,
och det kan finnas mycket att kritisera,
utan att man vill påstå att »vederbörande
statsråd icke med oväld, nit,
skicklighet och drift utövat sitt förtroendeämbete.
» En sådan, skall vi säga
mildare kritik, har tidigare fått formen
av omförmälan, medan utskottet
nu föredragit att tillkännagiva den.
Endast okunnigheten eller fräckheten
kan vilja politiskt slå mynt av förändringen,
liksom endast en otyglad längtan
efter att vara den förste att publicera
en nyhet kan komma en del av
pressens representanter att ge spridning
åt sådana uppgifter som hör hemma bakom
de lyckta dörrarna. Att här finns en
beklaglig och ganska utbredd böjelse
för att tillfredsställa nyfikenheten på ett
stadium då varje utskott har behov av
diskretion kan tyvärr inte förnekas.
Bakom utskottets tillkännagivande
står som sagt ett enhälligt utskott, men
enhälligheten har inte uppnåtts på
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
9
Ang. utrikesnämndens hörande före framläggande av förslag om en
»non-atom-club»
grund av att man sprungit ifrån tidigare
ställningstaganden. Enhälligheten innebär
givetvis en uppmaning till regeringen
att underrätta utrikesnämnden
på förhand och en uppslutning kring utrikesnämnden
såsom företrädare för
riksdagens intressen.
Herr VIRGIN (h):
Herr talman! Jag ber först att få instämma
i vad fru Segerstedt Wiberg här
nyss har anfört och särskilt understryka,
att det är väsentligt att göra klart
för sig att konstitutionsutskottet har
riktat en kritisk erinran mot regeringen,
även om den inte har tagit formen
av en anmärkning enligt regeringsformens
107 §. Utskottets utlåtande har
emellertid av orsaker eller med avsikter,
som jag inte känner till, presenterats
för allmänheten på ett annat sätt,
nämligen som om intet klander alls
skulle kunna riktas mot regeringen i
föreliggande fall.
Det hr uppenbart att den invecklade
och ofta svårförståeliga terminologi,
som riksdagen använder, fordrar särskilda
insikter för att nyanserna skall
kunna förstås och bedömas. Om allmänheten,
medvetet eller omedvetet, bibringas
en felaktig föreställning om termernas
innebörd, måste väl följden bli
att i fortsättningen andra och klarare
former för kritiken måste väljas. Detta
synes mig beklagligt, då hittills tillämpad
praxis med också en mildare form
för ogillande än en direkt anmärkning
enligt regeringsformen, måste ha ett
värde för riksdagen.
All erfarenhet visar nämligen att en
sådan mildare form är den enda som
riksdagens ledamöter ur regeringspartiet
nu för tiden över huvud taget kan
tänkas vilja stödja. Om den skulle avföras,
skulle det i praktiken bli otänkbart
att samla konstitutionsutskottet till
något slags form av kritik, och detta
skulle ytterligare minska utskottets möjlighet
att fullgöra sin uppgift att värna
om konstitutionen. Det skulle också
minska riksdagens betydelse som en
självständig motvikt till en kanske alltför
stark regeringsmakt.
I den riksdagsdebatt, som ägde rum
ungefär samtidigt som utrikesministern
höll det nu diskuterade anförandet i
Förenta Nationerna, fördes regeringens
underlåtenhet att i förväg rådpläga med
utrikesnämnden på tal i andra kammaren.
Statsministern angav då som en av
orsakerna till underlåtenheten, att man
inte kunde lita på att utrikesnämnden
skulle iakttaga sin tystnadsplikt. Grundlagen
stadgar i detta avseende: »I fall,
då Konungen eller den som i Hans frånvaro
leder förhandlingarna prövar ovillkorlig
tystnadsplikt vara av nöden, vare
ledamöterna därtill förbundna.»
Statsministerns uttalande är anmärkningsvärt
och det är det främst därför
att det tycks vara sant. Jag tror att det
är nödvändigt att reagera mot sådant
missbruk av förtroendeställning, och
jag vill, herr talman, här och nu anmäla
en sådan reaktion.
Häri instämde herr Sveningsson (h).
Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):
Herr talman! Får jag från början säga
att jag inte hade avsett att på denna
punkt deltaga i någon debatt, men min
uppfattning ändrades när jag kom hit
till riksdagshuset i morse och tog del
av vad som står om denna fråga i dagens
stockholmstidningar, där man nu
anser tiden vara mogen att skjuta ansvaret
för att utskottet i denna fråga är
enhälligt på ledamöterna från centerpartiet
inom utskottet. Man har förnumstiga
funderingar om väntade och
beräknade koalitioner o. s. v. Får jag en
gång för alla säga, herr talman, att jag
inte har någon överdriven respekt men
inte heller någon överdriven fäbless för
Hans Majestäts regering. Vår bedömning
av vad som har förevarit sker endast
utifrån sakliga utgångspunkter.
När man kan konstatera att de tre oppositionspartiernas
partiledare i förväg
hade kännedom om innehållet i utrikesministerns
tal, får man väl ändå fundera
en smula över vad som skulle in
-
10
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. utrikesnämndens hörande före framläggande av förslag om en
»non-atom-club»
träffa i sammanhanget. Visserligen känner
den svenska grundlagen ingenting
om partiledare, men de existerar ju ändå
i detta hus till den grad, att man
inte kan betrakta dem som obefintliga.
Det skulle förvåna mig om man från
utrikesnämndens sida skulle betrakta
herrar Ohlin och Hecksclier som så obetydliga
i sammanhanget, att de inte
existerade.
Det har för mig, herr talman, varit
väsentligt att på denna punkt hävda
den grundlagsenliga rätten för utrikesnämnden
att delges vad som händer på
det utrikespolitiska planet. Vi har hävdat
den, men vi har icke funnit att i
det sammanhang, som i och för sig gav
anledning till att utskottet sysslade med
frågan, förelåg förutsättningar av det
slag, att man med skäl kunde rikta någon
anmärkning mot regeringen. Jag
tror att man skall försöka att se på vad
som är riktigt och sakligt i sammanhanget;
alla andra funderingar från den
ena eller andra utgångspunkten är oväsentliga.
Får jag också tillägga, herr talman,
att jag tycker att konstitutionsutskottet
i årets dechargeutlåtande har hävdat sin
position på ett sätt, som i varje fall för
mig utgör en stor källa till tillfredsställelse.
Herr ELMGREN (s):
Herr talman! Jag kan till att börja
med helt instämma i vad fru Segerstedt
Wiberg sade om behovet av diskretion
så länge arbetet inom ett utskott pågår.
Det är för att göra tvenne konstateranden
som jag har begärt ordet. Först
vill jag påpeka vad utskottet egentligen
har sagt, nämligen att den här avsedda
frågan hör till den kategori av ärenden
som bör avhandlas i utrikesnämnden.
Detta är exakt detsamma som statsministern
framhöll i debatten i andra kammaren
den 25 oktober 1961. På den
punkten råder alltså ingen meningsskiljaktighet.
Det andra konstaterandet är att utskottet
inte funnit anledning att rikta
någon anmärkning mot statsrådets ledamöter
för handläggningen av ärendet,
och det ställningstagandet är enhälligt.
Jag tror att det bryter staven över den
kampanj som har förts och som har talat
om »maktövergrepp» från utrikesministerns
sida i detta fall.
I fråga om herr Virgins tankar beträffande
dechargeförfarandet i framtiden
kan jag nöja mig med att hänvisa
till vad författningsutredningens ordförande
nyss sade i sitt tal beträffande
planerna från utredningens sida.
Herr DAHL (s):
Herr talman! I och för sig ligger det
väl ingenting märkvärdigt i, att en av
de frågor i konstitutionsutskottets memorial,
som väckt stor uppmärksamhet
och livlig debatt, är utrikesministerns
förslag om en »non-atom-club». Kärnvapenfrågan
är ju mänsklighetens ödesfråga,
och med ängslan inför framtiden tar
vi allesamman — vilken position vi än
har i samhället — del av, vad de stora
kommer fram till i sina diskussioner.
Jag föreställer mig, att vi alla av hela
vårt hjärta önskar, att en hoppets ljusstråle
skulle kunna genomtränga mörkret,
och att vi skulle få se ett resultat av
diskussionerna. Men vi vet också allesamman,
hur svårt det är för de stora
att finna en gemensam plattform i denna
angelägenhet, och vi fruktar, att förhandlingarna
i frågan skall stranda.
Utrikesministerns förslag om en »nonatom-club»
fördes fram i en hopplöshetens
situation. Det låg ju så till, att regeringen
inte ens var på det klara med
om talet skulle komma att hållas. Man
hade det så att säga i reserv. Och i en situation
när alla ansträngningar, som
sagt, höll på att gå över styr och det inte
tycktes bli någonting alls av diskussionerna
mellan de stora, framlade svenska
regeringen detta förslag. Det var, skulle
jag vilja säga, liksom ett Davids försök
att komma till rätta med Goliat —
så ser jag saken. Man kan väl till och
med ställa frågan, om någonsin tidigare,
åtminstone efter andra världskriget, ett
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
11
Ang. utrikesnämndens hörande före framläggande av förslag om en
»non-atom-club»
lika betydelsefullt positivt förslag från
Sveriges sida ställts på utrikespolitikens
■område. Jag tror det inte, utan anser, att
man nästan kan nämna detta som någonting
alldeles enastående. Vi vet också,
vilken uppmärksamhet förslaget rönte
inte bara hos dem, det gällde, utan
även hos stormakterna, som inte nonchalerade
tanken utan tog upp den välvilligt.
Nu har ju konstitutionsutskottet inte
gjort någon anmärkning, därför att man
anser, att det finns täckning för regeringens
handlande. Utskottet har gjort
ett tillkännagivande sådant det refererats
av konstitutionsutskottets ordförande.
Men vad jag velat säga med detta inlägg
är, att man må väl uttala sin förvåning
över, att när äntligen ett initiativ i
världsfredens och mänsklighetens intresse
tas, då finns det personer, som i
skydd av paragraferna går till attack och
vill anmärka på regeringen. I stället för
att tala om »maktövergrepp», för att inte
nämna alla möjliga andra invektiv mot
regeringen i pressdiskussionen, borde
väl alla, som önskar en fredlig framtid
och inser betydelsen av, att den nukleära
frågan utvecklas i rätt riktning, frambära
ett tack till utrikesministern och regeringen
för en insats i fredens intresse.
Då regeringen i en oviss och oroande
situation lägger fram ett förslag, som
syftar till att vi skall komma ur dödläget
i diskussionen om atomvapnen, borde
man verkligen inte hemfalla åt ett inbördes
politiskt gräl.
För min del anser jag, att detta bör
sägas i det här sammanhanget, utöver
vad som tidigare i sak anförts i frågan.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! Herr Dahls yttrande föranleder
mig till en replik.
Jag tror att herr Dahl gör ett misstag
om han föreställer sig att det råder
oenighet beträffande önskemålet om en
fredlig framtid. Redan den 23 januari
sade herr Ohlin i andra kammaren, att
vi är ense om att det är ett betydelsefullt
svenskt intresse att kärnvapnen
tränges tillbaka genom Fdrenta Nationerna.
Vi betraktar detta som naturligt och
väl motiverat, och det finns ingen motsättning
mellan en sådan strävan och
uppfattningen, att Sveriges utrikespolitik
förutsätter ett starkt svenskt försvar.
Utrikesminister Undéns initiativ i höstas
beträffande kärnvapenfrågan möttes
därför på vårt håll med stor sympati.
Men det är inte den frågan vi nu skall
diskutera. Alla är vi väl ense i önskemålet
om fred och att slippa hotet från
kärnvapnen, men vad vi i dag har att
diskutera och ta ställning till är regeringens
handläggning av Undénplanens
framläggande. Det är själva framläggandet
som har föranlett kritik och som
har föranlett påpekandet att utrikesnämnden
bör höras i denna typ av
ärenden. Detta är en helt annan sak än
själva innehållet i Undénplanen. Om den
behöver vi i varje fall inte strida i dag.
Herr VIRGIN (h) kort genmäle:
Herr talman! Även jag vill gärna deklarera
att den sakfråga som herr Dahl
tagit upp till debatt inte är aktuell i
sammanhanget. Den omständigheten att
kritik har riktats mot formerna har
självfallet intet att göra med angelägenheten
av en samlad insats för att komma
till rätta med det utomordentligt svåra
problem som hela atomvapenfrågan är.
Man kan däremot i sakfrågan ha -— och
vi har det också —• olika åsikter om
de vägar som lämpligen bör beträdas.
De anföranden som har hållits av utskottets
ärade ordförande och vice ordförande
tycker jag nästan har givit intryck
av att utskottet icke avsåg att rikta
någon som helst kritik mot regeringen.
Så har jag för min del icke fattat utskottets
utlåtande. Jag tycker att utskottet
klart konstaterar, att den fråga som
det nu gäller är av den art att överläggning
inom utrikesnämnden skulle ha
ägt rum. Utskottet redovisar sedan vissa
omständigheter, som gör att man trots
detta icke vill rikta en anmärkning enligt
regeringsformens § 107 och det är
just de omständigheter som exempelvis
12
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. utrikesnämndens hörande före framläggande av förslag om en
»non-atom-club»
vice ordföranden i utskottet nämnde, att
partiledarna var underrättade o. s. v.
Utskottet slutar så med att tillkännage,
alt det vill understryka vikten av att föreskriften
om utrikesnämndens hörande
också i praktiken blir efterföljd.
Herr DAHL (s), kort genmäle:
Herr talman! Jag är helt på det klara
med att det, som fru Segerstedt Wiberg
säger, inte råder oenighet mellan partierna,
vad freden beträffar. Det skulle ju
vara märkvärdigt, om någon här i riksdagen
skulle stiga fram och påstå motsatsen.
Så mänskliga anser vi varandra i
varje fall vara, att vi inte tror något parti
om så ont som att det skulle vilja ha
krig; det säger sunda förnuftet!
Vi skall inte diskutera den frågan, säger
man. Nej, vi skall diskutera, vad som
föreligger, nämligen konstitutionsutskottets
memorial. Vad innebär det? Det innebär
dels det som står i memorialet,
men dels också hela förspelet till det utlåtande,
som utskottet kommit fram till,
tidningsdiskussionerna i frågan o. s. v.
Även om det förspelet inte finns med i
utlåtandet, så hör det till bilden, och det
är detta, jag vill komma fram till. Jag
har nämligen velat säga, att även om
man har den uppfattningen, som kommit
till uttryck i konstitutionsutskottets
memorial och som inte innebär någon
anmärkning, så tycker jag för min del
att det i alla fall har tagits till tillhyggen
på ett sätt, som man inte borde ha
gjort i den här frågan. Här har man faktiskt
i skydd av paragraferna försökt om
inte direkt att göra en anmärkning mot
regeringen och utrikesministern så i alla
fall att uttala sitt ogillande av tillvägagångssättet,
inte sitt ogillande av vad
Undénplanen syftade till, nämligen att
föra förhandlingarna ur ett trängt läge,
utan ett ogillande av, att regeringen
handlat som den gjort. Detta protesterar
jag mot och anser, att det är att gå för
långt, då det gäller följsamhet mot paragraferna.
Jag anser, att man borde ha varit generösare,
då det gäller en så stor sak,
som det här är fråga om: Freden.
»Grau ist alle Theorie und griin des
Lebens goldner Baum» — det tycker jag,
att man bör komma ihåg i det här fallet.
Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep),
kort genmäle:
Herr talman! Jag skall inte använda
tyska språket utan jag skall använda
vårt eget. Jag må emellertid säga att herr
Dahl slår in vidöppna dörrar när han
går till storms.
Även om herr Dahl har en annan uppfattning,
så är det i alla fall min bestämda
uppfattning att utskottets utlåtande
inte alls rör Undénplanens innehåll. Det
rör det sätt på vilket den kommit att beröra
utrikesnämnden. Får jag säga att
jag för min del högt uppskattar det initiativ
som utrikesministern tog, ty det
måste ju göras någonting som kunde bryta
dödläget. Kan det bli ett resultat, så
finns det anledning att välsigna detta
initiativ. Vad vi har diskuterat är underlåtenheten
att i vanlig ordning underrätta
utrikesnämnden. Vi har samtidigt
konstaterat att partiledarna varit
underrättade, vilket har gjort att resultatet
har blivit att man erinrar om att
utrikesnämnden existerar och att den i
sammanhang som detta bör ha underrättats
i förväg. Allt detta är enligt svensk
grundlag. Därutöver har i varje fall från
min sida intet förekommit, och jag vill
kraftigt understryka att det finns ingen
anledning att försöka sprida dimma i
den här frågan. Jag har tidigare anmärkt
på att man försökt att i den här frågan
lägga in mera än vad den är värd. Herr
Dahl gör det sannerligen inte lättare att
hålla isär vad som är fakta och vad som
inte är fakta.
Sedan vill jag säga till herr Virgin, att
om över huvud taget konstitutionsutskottet,
med utgångspunkt från de regler
som nu gäller för arbetet, tar upp en fråga
till diskussion och uttalar sig så som
har skett i detta fall, är det naturligtvis
i anledning av att någonting inte är som
det borde vara. Annars skulle konstitutionsutskottet
inte ha anledning att ta
upp en sak och sedan inför riksdagen
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
13
Ang. utrikesnämndens hörande före framläggande av förslag om en
»non-atom-club»
lämna ett tillkännagivande. Ett utlåtande
av det här slaget måste sålunda vara ett
uttryck för att det finns något som man
inte är belåten med, och det är alldeles
uppenbart att det föreligger ett sådant
förhållande härvidlag.
Herr ELMGREN (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall självfallet inte
gå in på frågan om Undénplanens materiella
innehåll. Jag skall bara säga till
herr Virgin, att jag med full tillförsikt
överlåter åt den allmänna opinionen att
ta ställning till konstitutionsutskottets
utlåtande och bedöma vad som där står.
Det väsentliga för herr Virgin tycks vara
att i denna fråga få använda ordet kritik.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Jag hade kunnat nöja
mig med att instämma i vad herr Torsten
Andersson sade till herr Dahl. Debatten
gäller inte Undénplanens innehåll,
ty det uppskattar vi väl alla. Vi
måste dock ta hänsyn till paragraferna
då vi sitter i ett konstitutionsutskott.
Konstitutionsutskottets uppgift är att se
till att grundlagen följs. Vi kan inte —
som herr Dahl anser — underlåta att
kritisera regeringen och endast hylla
den. Det är, som sagt herr Dahl, inte bara
regeringen och herr Dahl som önskar
fred inte bara för Sverige utan för hela
världen, det vill vi alla medverka till.
Men låt detta vara detta. Nu diskuterar
vi konstitutionella problem.
Herr DAHL (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag ber att få påpeka
för fru Segerstedt Wiberg, att också jag
står under detta utskottsutlåande och
alltså har precis samma uppfattning,
som alla de övriga i konstitutionsutskottet.
Jag har inte tänkt, att regeringen
skulle få något särskilt beröm i
anslutning till detta. Vad jag har sagt
och ytterligare vill understryka är, att
när det inom den socialdemokratiska
delen av utskottet fanns en vilja till en
mera mjuk skrivning och denna vilja
även förekom inom vissa delar av opositionen,
borde man — med hänsyn till
sakens vikt och betydelse -—- ha kunnat
underlåta ett envist och hårdnackat
kämpande för att få fram en liten anmärkning
mot regeringen och i stället
ha anslutit sig till dem, som säger så,
att regeringens initiativ är så bra och
i stil med vad människorna i allmänhet
önskar, då det gäller atomfrågan, att
man gott kunde ha låtit bli paragraferna
— och jag tror inte det blivit någon
konstitutionell kris av den orsaken —
även om man i vanliga fall självfallet
får vara mycket noga med att följa både
regeringsformen och riksdagsordningen.
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Inte heller jag hade
tänkt blanda mig i denna debatt, men
efter vad som har förekommit mot slutet
ber jag att få säga några ord.
Det uttalande konstitutionsutskottet
enhälligt har gjort är naturligtvis av
större värde än en reservationsanmärkning.
Jag finner det därför vara rimligt
att man har sökt sig fram till en sådan
form där enighet liar kunnat nås. Uttalandets
innebörd måste väl emellertid,
trots mildheten, i verkligheten betraktas
som en form av kritik. Jag kan inte
komma till någon annan slutsats. Om
man säger att den berörda frågan hör
till sådant som bör underställas utrikesnämnden
och konstaterar att detta
inte har skett, kan åtminstone inte jag
tolka det på annat sätt än att konstitutionsutskottet
finner förfaringssättet
otillfredsställande. Den omständighet
som här har anförts, att partiledarna
obetydligt i förväg har fått reda på den
planerade åtgärden, tycker jag är i detta
sammanhang helt ovidkommande. Partiledarna
har ju heller inte veterligen
tagit någon ståndpunkt till frågan, när
de fick detta meddelande från statsministern.
Jag skall inte ge mig in på någon
14
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. utrikesnämnden hörande före framläggande av förslag om en
»non-atom-club»
diskussion om planens innehåll. Det
tycker jag är alldeles oväsentligt i detta
sammanhang. Oavsett om det visar sig
att det råder delade meningar om ett
initiativ som detta, bör saken dryftas i
utrikesnämnden. Hur skulle herr Dahl
ha fört resonemanget om det visat sig
att partierna varit oeniga om åtgärden?
Då kunde väl inte ett liknande resonemang
ha förts, och man visste uppenbarligen
inte i förväg vilken reaktionen
skulle bli, även om delegationen i New
York hade resonerat något om planen.
Jag tycker därför man måste fastslå, att
en frågas innebörd inte skall göra att
grundlagarna kan sättas ur kraft. Jag
reagerar på det bestämdaste mot vad
herr Dahl har sagt. Detta är såvitt jag
förstår också den ståndpunkt som utskottet
har intagit.
Herr SANDLER (s):
Herr talman! Det är faktiskt ännu en
synpunkt som inte borde saknas i denna
debatt. Om jag har fattat ett gjort
uttalande rätt, skulle det vara själva
framläggandet av planen och inte planen
själv som borde ha underställts utrikesnämnden.
Detta ger mig anledning
att med stöd av de erfarenheter jag har
av arbetet inom en svensk delegation i
New York understryka nödvändigheten
av att en svensk delegation har ett visst
manöverutrymme beträffande den taktiska
bedömningen av vid vilken tidpunkt
ett visst förslag bör framföras.
Det är orimligt att begära av utrikesnämndens
ledamöter, sittande i en sal
på slottet, att de skall ge direktiv att i
dag eller i morgon bör det förslaget
framläggas. Det avgörandet måste vi
överlämna åt den delegation som sitter
på platsen och kan bedöma det taktiska
läget.
Herr HAGBERG (h):
Herr talman! Jag tror, att jag kan anknyta
till vad herr Sandler just här yttrade.
Han har i dessa ting en erfarenhet,
som vida överstiger någons erfarenhet
här i kammaren, och vad han an
-
förde var givetvis i och för sig riktigt.
Men i anslutning till hans anförande vill
jag understryka något som kanske kan
vara av värde i sammanhanget, nämligen
att utrikesnämnden inte är ett beslutande
organ. Utrikesnämnden är endast
ett rådgivande organ. Regeringen
kan ta hänsyn till vad i utrikesnämnden
förekommer eller också underlåta
att ta denna hänsyn. Här är regeringen,
om jag så får säga, i sin bedömning suverän
och måste självfallet också vara
det. Man kan som jag sade — jag understryker
det ännu en gång — icke i
utrikesnämnden fatta några beslut som
är bindande, och det är ju inte heller
denna fråga som vi här diskuterar. Vad
vi diskuterar är huruvida denna angelägenhet,
som nu blivit föremål för överläggning,
är av beskaffenhet att böra
underställas utrikesnämnden.
Även om denna debatt kanske har
flutit ut över något vida vatten, får vi
dock inte glömma bort, innan debatten
slutar, vad som faktiskt står i konstitutionsutskottets
memorial nr 17. Konstitutionsutskottets
ärade ordförande, herr
Elmgren, förklarade för en stund sedan,
att han med all tillförsikt överlät
åt allmänna opinionen att bilda sig en
uppfattning om vad som här förevarit
—- hans ord föll ungefär så. Vad är det
då som har utsagts i konstitutionsutskottets
memorial? Jag tror, att man kan
konkretisera uttalandena helt enkelt i
form av tre konstateranden.
Konstaterandet nr 1 är det som börjar
nederst på sidan 3 och som gäller
instruktionen för delegationen i FN.
Där heter det: »Före utfärdandet av instruktionen
hade överläggning i ärendet
ägt rum med utrikesnämnden den 27
september. Rådplägning på förhand
med nämnden har däremot, enligt vad
konstitutionsutskottet inhämtat, ej förekommit
beträffande den av utrikesministern
i Förenta Nationernas politiska
utskott den 26 oktober 1961 framlagda
planen på bildandet av en non-atomclub.
» Det är konstaterandet nr 1, alltså
att någon överläggning icke har förekommit.
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
15
Ang. utrikesnämndens hörande före framläggande av förslag om en
»non-atom-club»
Konstaterandet nr 2 är följande: »Utrikesministerns
ovan redovisade plan
på bildandet av en non-atom-club tillhör
enligt utskottets mening den kategori
spörsmål, i vilken rådplägning med
utrikesnämnden bör äga rum.»
Konstaterandet nr 3 läser man på sidan
5. Där står att utskottet anser sig
»dock icke kunna underlåta att understryka
betydelsen av att utrikesnämnden
höres i alla de fall, då dess medverkan
bör äga rum enligt ovan återgivna
grundlagsparagrafs lydelse, grund
och mening». För min del anser jag
detta uttalande vara betydelsefullt, och
jag är tillfredsställd med den form, i
vilken utskottet givit sin mening till
känna.
Så blott en kort kommentar till de
inlägg som bevillningsutskottets vice
ordförande, herr Torsten Andersson i
Brämhult, nyss gjort. Jag märkte med
sympati, att han förde ned denna fråga
på jorden efter de uttalanden i annan
riktning som dessförinnan gjorts, men
han fällde ett yttrande, som i någon
mån föranledde mig att här begära ordet.
Han omtalade, vilket är ostridigt,
att partiledarna hade fått ta del av det
omskrivna talet på förhand, och han
gjorde uttalandet med den undermeningen,
att därmed borde på det hela
taget all rättfärdighet vara uppfylld.
Jag delar inte den uppfattningen. Herr
Torsten Andersson underströk själv, att
partiledarna inte är något begrepp som
finns i någon av de författningar och bestämmelser,
som reglerar riksdagens arbete,
och det är ju alldeles riktigt. Självfallet
håller jag med honom om att dessa
personer inte kan negligeras — deras
betydelse känner vi alla. Men allt
detta är en sak. En annan sak är att den
omständigheten att partiledarna på förhand
har underrättats om innehållet i
detta tal icke på något sätt minskar värdet
och betydelsen av de grundlagsbestämmelser,
som finns om utrikesnämndens
hörande, ty partiledarna är ju
icke kongruenta med utrikesnämnden.
Jag tror inte, att någon i riksdagen,
när han eller hon närmare tänker ige
-
nom dessa ting, vill ha en partiledarkonklav
som substitut för utrikesnämnden.
Riksdagen bör nog även i dessa
sammanhang i någon mån genom sitt,
för ändamålet inrättade och valda organ
vara med om överläggningarna och
ståndpunktstagandena. Riksdagen skäll
även i detta hänseende noga bevaka sina
rättigheter.
Herr ELMGREN (s):
Herr talman! Det är alldeles självfallet
att partiledarna är ett uttryck för sina
partiers åskådningar och inte kan
representera riksdagen in corpore. Men
om man skulle ha haft en avsikt att undanhålla
utrikesnämnden detta tal, varför
skulle man då ha lämnat det till de
ledande personligheterna i nämnden?
Herr Hagberg läste upp tre konstateranden
som utskottet har gjort. Jag har
själv skrivit under memorialet, och jag
instämmer självfallet i vad som står där,
men jag tycker att referatet är litet ensidigt.
Jag skulle vilja fullborda katalogen
med att framhålla, att utskottet
gör ett konstaterande också på sidan 4,
att det var osäkert huruvida talet över
huvud taget skulle hållas, bl. a. med
hänsyn till den amerikanska nedrustningsplan
av den 24 september 1961.
Utskottet påpekar vidare, att liknande
tankegångar som i talet den 26 oktober
1961 hade framförts av utrikesministern
redan år 1959.
Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):
Herr talman! Jag avser endast att till
herr Hagberg säga att jag är ense med
honom till alla delar, praktiskt taget.
Om jag uttryckt mig på ett sådant sätt,
att han kunde få misstanken att jag hade
en särskild svaghet för partiledare i
detta sammanhang, vill jag gärna korrigera
detta. Jag vill till herr Hagberg
säga att jag vid upprepade tillfällen i
debatterna i konstitutionsutskottet häv
dat, att man inte vid sidan om grundlagens
organ kan införa ett nytt organ,
som skulle utgöras av partiledarna, även
16
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
om jag är fullt på det klara med den
roll de spelar.
Herr talman! Jag menar att man i en
situation som denna inte skall gå förbi
det faktum som konstituionsutskottets
ärade ordförande här nämnde, att de
ledande inom utrikesnämnden var underrättade
på förhand. Skillnaden är
sålunda att de ledande hade klart för
sig vad som skulle ske och kände till
innehållet. Det var »bara» utrikesnämnden
in pleno som inte var underrättad.
För att undvika missförstånd vill jag
framhålla att detta i och för sig sannerligen
inte är något obetydligt. Utrikesnämnden
är ju ändå riksdagens gemensamma
organ, och jag är ense med
herr Hagberg om att man skall hävda
riksdagens intressen. Det råder inga delade
meningar på den punkten.
Herr VIRGIN (h):
Herr talman! När det vid flera tillfällen
sagts att partiledarna var underrättade
på förhand, skall man hålla i
minnet att det skedde vid en sådan tidpunkt
och på ett sådant sätt att det
måste bedömas ha varit omöjligt att påverka
ärendets handläggning. Det skedde
nämligen praktiskt taget samtidigt
som talet var avsett att hållas. Det var
alltså inte fråga om något underrättande
i så god tid att något reellt påverkande
skulle ha kunnat ske.
Herr ELMGREN (s):
Herr talman! Jag måste inlägga en
gensaga mot detta. Det var först meningen,
att talet skulle hållas den 24
men det hölls i stället den 26. Lördagen
den 21/10 fick partiledarna information,
och måndagen den 23/10 fick de
talet.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, lades denna punkt till handlingarna.
Punkten III
Lades till handlingarna.
Punkten IV
Ang. utgivningsbevis för en periodisk
skrift med titeln »Extrapressen»
I donna punkt hade utskottet tillkännagivit,
att det beslutat att för riksdagen
göra anmälan utan åberopande av
§ 107 regeringsformen i anledning av
att tillförordnade chefen för justitiedepartementet
statsrådet af Geijerstam den
21 augusti 1961 utfärdat utgivningsbevis
för en periodisk skrift med titeln »Extrapressen».
Härom anförde nu
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! Även på denna punkt är
utskottet enhälligt, och enhälligheten är
väl nästan given. Jag vill bara göra några
reflexioner i ämnet.
Det finns ju en yppig flora av tidigare
tidskrifter med namn som inte nämnvärt
skiljer sig från varandra. Man kan
dock i många fall spåra hur namnlikheten
uppkommit och därmed också få
viss förståelse för sådana namn. Men
många här minns säkert vilket uppseende
det väckte under kriget, då regeringen
tillät två tidningar med namnet Signal
att utkomma. Det tillstånd som då
gavs den tyska bildtidningen Signal att
använda samma titel som innehades av
tidningen Signal, tidning för järnvägsmän,
gav upphov till många protester
och till, vill jag minnas, en reservationsvis
framställd anmärkning.
Det väckte i år berättigat uppseende,
då på långfredagen en tidning som kallade
sig Extrapressen utkom. Ingen trodde
väl till en början att denna tidning,
som så fräckt försökte få köpare med
hjälp av likhet i titel och typografisk utstyrsel
med tidningen Expressen, verkligen
hade erhållit utgivningsbevis för
periodisk tidskrift i vanlig ordning. Så
visade sig vara fallet, och vill man vara
vänlig kan man väl tala om ett olycksfall
i arbete. Det kan dock tänkas, att
om ett sådant olycksfall inte upptäcks
och påtalas i tid, kan det bli svårare
att återkalla utgivningsbeviset. Jag utgår
dock ifrån att den allvarliga erinran
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
17
Ang. utgivningsbevis för en periodisk skrift med titeln »Extrapressen»
som konstitutionsutskottet gjort på den- i annat läge. Enligt 5 kap. 6 § tryckfrina
punkt skall leda till resultat. hetsförordningen äger nämligen justitie
Utan
att på något sätt vilja komma i ministern återkalla ett utgivningsbevis,
konflikt med § 90 regeringsformen hop- om titeln på en skrift typografiskt sett
pas jag att utgivningsbeviset skall tagas har givits sådan likhet med titeln på anunder
omprövning av regeringen. Det nan skrift, för vilken utgivningsbevis har
skulle vara förargligt, om tidningen vid utfärdats, att förväxling lätt kan ske.
kommande helg återigen kunde utnytt- Detta får emellertid endast göras, såvitt
ja namnlikheten. Sedan är det själv- rättelse ej omedelbart vidtages. Samtiklart,
herr talman, att utskottets enhäl- digt har framställning gjorts om återliga
utlåtande främst syftar till att för- kallelse av beviset på grund av att det
hindra att ett statsråd skall slumra flera aldrig bort utfärdas enligt det förutgånger
på detta sätt. nämnda stadgandet i 5 kap. 5 § tryck
frihetsförordningen.
Hela frågan om indragning
av utgivningsbeviset prövas nu
Herr statsrådet KLING: i justitiedepartementet. Vid bedömning
Herr
talman! Den fråga som vi nu en kommer självfallet hänsyn att tagas
diskuterar gäller mitt verksamhetsområ- till den tolkning ett enhälligt konstitude,
och vad konstitutionsutskottet här en- tionsutskott har givit de relevanta behälligt
har uttalat kan i viss utsträck- stämmelserna i tryckfrihetsförordningning
föranleda en strängare praxis än en.
den hittillsvarande. Jag anser mig där- Det kan slutligen förtjäna att framhålför
något böra beröra detta spörsmål, las i detta sammanhang, att det här rör
Konstitutionsutskottet har uttalat att ti- sig om av ordningshänsyn påkallade ofteln
Extrapressen i sådan grad liknar fentligrättsliga regler. Som utskottet har
titeln på tidningen Expressen, att med understrukit, är det ur tryckfrihetsrättshänsyn
till stadgandet i 5 kap. 5 § tryck- lig synpunkt av vikt, att de periodiska
frihetsförordningen utgivningsbevis in- skrifter, för vilka utgivningsbevis är utte
hade bort utfärdas. Om sådan förväx- färdade, kan skiljas genom skrifternas
ling kan ske, må enligt detta stadgande titel. Själva skyddet för titeln ur ekoansökan
om utgivningsbevis avslås. nomisk och konkurrenssynpunkt, vilket
Ärenden om utgivningsbevis förelig- väl i detta sammanhang torde vara det
ger i stort antal, för närvarande cirka för den äldre tidningen väsentliga, är
200 om året, och drygt 6 000 titlar på däremot i princip ett privaträttsligt
periodiska skrifter finns registrerade i spörsmål, vars reglering ankommer på
justitiedepartementet. Så har exempelvis allmän lag. De avgöranden, som träffas
åtminstone 12 tidningar fått utgivnings- vid utfärdande eller återkallande av utbevis
med titel, vari ledet »Extra» ingår, givningsbevis, kan inte i och för sig
bl. a. Sydsvenska extrabladet och Extra- anses bindande för domstol vid prövposten.
Minst 15 tidningar har ordet ning av talan på privaträttslig grund,
»pressen» som andra led, bl. a. Caltex- Sådan talan kan företagas med stöd av
pressen, Ur pressen och Veckopressen, lagen om illojal konkurrens.
Då utgivningsbevis begärdes för Extra- I själva verket visar en hastig genompressen,
bedömdes frågan av dem, som gång av några namngrupper i det regisi
första hand handlade ärendet så, att ter över periodiska skrifter, som föres i
förväxling med annat tidigare godkänt justitiedepartementet, att man i praxis
tidningsnamn icke lätt kunde ske, och har varit ganska liberal då det har gällt
t. f. justitieministern beslöt i enlighet att godkänna titlar, som liknar tidigare
därmed. När tidningen sedan utkom godkända. Man torde knappast kunna
första gången på långfredagen i år, ha- göra gällande, att det nu påtalade avgöde
den fått en typografisk utstyrsel, som randet innebär någon mer bestämd avotvivelaktigt
i hög grad liknar Expres- vikelse från denna praxis. Det har ju
sens. Härigenom kom frågan omedelbart också varit först då tidningen utkom
2 Första kammarens protokoll 1962. Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
18 Nr 21
Ang. ianspråktagande av medel ur anslaget till Utbildning av lärare vid yrkesunder
visningen
för utbildning av gymnasieingenjörer
med titeln i en bestämd utstyrsel, som
förväxlingsrisken ansågs påtaglig.
Efter härmed slutad överläggning lädes
den nu förevarande punkten till
handlingarna.
Beträffande uttalanden utan åberopande
av § 107 regeringsformen hade
skiljaktighet, som utskottet ansett sig böra
för riksdagen redovisa, förekommit
i sex särskilda, med I—VI betecknade
punkter under avdelningen C b närmare
angivna ärenden.
Efter föredragning av avdelningen
C b lades densamma till handlingarna.
Vid memorialet funnos fogade sex reservationer,
vilka avsågo avdelningen
G b i utskottets memorial (avslagna yrkanden
om anmälan utan åberopande av
§ 107 regeringsformen).
Herr talmannen yttrade, att enär åtskilliga
av kammarens ledamöter begärt
ordet i fråga om de vid memorialet fogade
reservationerna, han ville framhålla
som ett önskemål, att de anföranden,
som komme att hållas angående reservationerna,
anknötos till dessa gruppvis,
så att varje reservation diskuterades särskilt
för sig och, sedan den slutbehandlats,
icke vidare återupptoges i den fortsatta
debatten.
Ang. ianspråktagande av medel ur anslaget
till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
för utbildning av gymnasieingenjörer
Enligt
en beträffande punkten I avgiven
reservation hade herr Braconier,
med instämmande av fru Segerstedt
Wiberg samt herrar Sveningsson, Hilding,
lsacson, von Friesen, Magnusson i
Tumhult och Hammar, ansett att utskottet
bort besluta att för riksdagen göra
anmälan utan åberopande av § 107 regeringsformen
i anledning av att, med begivande
av chefen för ecklesiastikdepartementet,
medel ur det av 1961 års
riksdag till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
anvisade anslaget an
-
vänts till bestridande av kostnader för
utbildning av gymnasieingenjörer till
läroverkslärare.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! Statsrådet Edenman yttrade
i tisdags i denna kammare på tal
om förhållandena vid tekniska högskolan
i Stockholm något om, att ifall han
överskridit det vid interpellationen aktuella
anslaget skulle han kanske ha fått
en konstitutionsanmärkning, »något som
man nu är så pigg på». Så föll hans ord.
Han tilläde att denna gång skulle han
vara försiktig, vis av skadan.
Orden tyder på en missuppfattning.
»Man», varmed väl avses främst vi, som
reservationsvis anmält för riksdagen att
vi funnit att ecklesiastikministern som
den ansvarige för vad som sker inom
hans departement handlat fel då de mycket
omstridda kurserna för gymnasieingenjörerna
startades denna vår vid tekniska
högskolan, gör inte detta av pigghet.
Yi gör det inte heller för att vi vill
komma åt ecklesiastikministern. Alla vet
vilket stort arbete han nedlagt på upprustningen
av universitet och skolor och
på skolreformens genomförande. Emellertid
kan vi inte avstå från skyldigheten
och rätten att granska den konstitutionella
sidan av en fråga, som riksdagen
skall ta ställning till. Vi kan det ännu
mindre, sedan statsutskottets ordförande
vid en tidigare debatt i samband med
anslag till kurserna beträffande de konstitutionella
synpunkterna hänvisade till
konstitutionsutskottet.
En granskning inom utskottet har för
vår del fört till slutsatsen, att då kurserna
påbörjades togs i anspråk reservationsmedel,
vilka icke var avsedda för
denna verksamhet. Tidpunkten för kursernas
början gjorde också att riksdagen
berövades sin fria prövningsrätt. Det utlåtande,
som statsutskottet avgav, vittnade
också om missnöje.
Man hade förra året bråttom inom
ecklesiastikdepartementet. Brådskan förefaller
emellertid till stor del vara självförvållad,
och den kan inte få tjäna som
ursäkt för att betrakta riksdagen som ett
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
19
Ang. ianspråktagande av medel ur anslaget till Utbildning av lärare vid yrkesunder
visningen
för utbildning av gymnasieingenjörer
besvärligt påhäng, vilket till nöds hålles
underrättat om vad som sker när anslag
skall beviljas.
Herr statsrådet har fört resonemanget,
att han den 15 december förra året stod
inför förslaget om kurserna, vilka han
ansåg måste sättas i gång snarast. Då ansåg
han att han hade att välja på att sätta
i gång förberedelser för kurserna eller
att först gå till riksdagen och därigenom
förlora dyrbar tid. Han valde förberedelserna.
Men förberedelserna fick
den omfattningen, att kurserna startades
innan riksdagen — trots snabbehandling
—■ hann att besluta att kurserna
skulle komma till stånd. Detta kunde
ske, menade statsrådet, eftersom han hade
reserverade medel till förfogande.
Men samtidigt annonserades kurserna ut
med förbehåll för riksdagens medgivande
om anslag. Visserligen har man inte
varit konsekvent på den punkten, men
mestadels har man vidhållit förbehållet.
Detta tyder inte på någon visshet om
att man hade rätt att använda de medel,
som reserverats för utbildning av lärare
vid yrkesundervisningen. Något sådant
medgivande kan man inte heller gärna
läsa ut ur statsutskottets utlåtande 1961
om reservations- och förslagsanslag efter
en detaljerad plan. Beträffande reserverade
medel gäller också som bekant
enligt regeringsformen § 65 att
de icke må »annorlunda användas, än
fastställt blivit».
Kurser av den typ och av det kostnadskrävande
slag, som nu anordnats,
har tidigare inte förekommit, och riksdagen
fick som bekant besluta i efterhand.
För egen del röstade jag mot beslutet,
emedan jag fann kursarrangemangens
värde ur många synpunkter
och inte minst konstitutionellt tvivelaktigt.
Jag kan dock förstå dem, som inte
önskade ställa kursdeltagarna inför obehaget
att avbryta studierna. Men detta
innebar inte något godkännande av sättet
för verkställandet av kurserna. Statsrådet
Edenman gjorde det otillåtet enkelt
för sig genom att i andra kammaren
deklarera, att frågan gällde, »om vi ville
få ingenjörer att utbilda ingenjörer eller
om vi över huvud taget skulle ta det
lugnare —• och då vore det inte något
problem.»
För oss skulle det i dag inte heller
vara något problem att låta saken passera
i tystnad. Men, herr talman, hur skulle
det gå i fortsättningen, om riksdagen
stillatigande gick med på att departementen
tog till vana att hänvisa till tidsnöd,
då man önskade eller rättare sagt
tvingades av tidigare försummelser att
forcera behandlingen av en fråga och
om man på detta sätt snabbehandlade
frågor och ställde riksdagen allt oftare
inför fullbordat faktum? För att hindra
en sådan utveckling är det nödvändigt
att rikta kritik mot den för departementet
ansvarige, eftersom, herr talman, detta
är den enda möjlighet som grundlagen
ger oss.
Herr SVENINGSSON (h):
Herr talman! Efter den ganska långa
debatt, som redan förekommit på de
punkter, där utskottet varit enhälligt,
börjar nu sakta och säkert debatten komma
in i en mer vanlig ordning. När man
blickar ut över kammaren och ser hur
få ledamöter, som finns där närvarande,
kan man dra den slutsatsen, att det tydligen
i år har varit större intresse för
de punkter, där utskottet varit enhälligt,
än för de punkter där meningarna
är delade.
Jag kunde för min del i denna fråga
ha nöjt mig med att instämma i vad som
redan har sagts, men jag vill här säga
ytterligare några ord.
När det gäller denna reservation om
gymnasieingenjörernas utbildning liksom
den punkt beträffande skattepropositionen
vid höstriksdagen, som senare
kommer att behandlas, har det vid debatten
i riksdagen under behandlingen
av dessa frågor förekommit sådana uttalanden,
att de faktiskt utgjort en direkt
uppmaning till konstitutionsutskottet
att närmare undersöka dessa ärenden.
Fru Segerstedt Wiberg har redan
citerat en del av dessa uttalanden.
När statsrådet Edenman satte i gång
Fredagen den 18 maj 1962
20 Nr 21
Ang. ianspråktagande av medel ur anslaget till Utbildning av lärare vid yrkesunder
visningen
för utbildning av gymnasieingenjörer
utbildningen av gymnasieingenjörer innan
riksdagen fattat sitt beslut, måste
det betecknas som ett mycket djärvt steg
som statsrådet tog den gången. Det var
inte med någon större förtjusning som
detta förslag blev godtaget av riksdagen.
Som bekant fattades riksdagens beslut
den 14 februari, medan utbildningskurserna
startades den 1 februari i år —
med alla förberedelser som då var genomförda.
På detta sätt kan ett statsråd
handla, om statsrådet är mycket starkt
medveten om att det finns majoritet i
riksdagen som kommer att stödja förslaget.
Men i överensstämmelse med
grundlagen kan det ju inte vara, ty vilken
makt regeringen än har, så fanns i
detta fall ingen befogenhet för regeringen
att verkställa ett beslut innan beslutet
var fattat. Även om försök gjordes i
riksdagsdebatten att hävda den uppfattningen,
att medel kunde tas i anspråk
från för innevarande budgetår beviljade
anslag, talar den annonsering som förekom
om dessa kurser den 11—12 december
1961 för att så inte kunde ske. Denna
annonsering var så utformad, att dessa
kurser för utbildning av gymnasieingenjörer
till läroverkslärare kunde
fullföljas endast under förutsättning, att
regering och riksdag kom att fatta beslut
härom. Statsrådet måste ha varit
medveten om att här användes en metod,
som gick utanför det tillåtna. Det
måste vara ett rätt ovanligt sätt för en
statlig institution att kungöra en sak
så, att det och det skall anordnas under
förutsättning av att det fattas beslut om
att så skall ske. Nog har det varit en
svag motivering, som på det sättet anförts
för regeringens handlande i detta
fall. Var situationen så allvarlig när det
gäller utbildningen av dessa lärare, borde
detta svåra läge ha kunnat överblickas
tidigare.
Genom att frågor föres fram till riksdagen
under de former, som här skedde,
blir riksdagen bunden i sitt handlande
och kommer i ett tvångsläge. Den får,
som också har sagts, ingen fri prövningsrätt.
Skulle regeringen i någon
större omfattning komma att handla på
liknande sätt och riksdagen först i efterhand
få fatta sitt beslut, så kan man
antaga att både statsutskott och riksdag
skulle komma att reagera ännu kraftigare
än som hittills har skett. Riksdagen
bör här reagera, ty här gäller det att slå
vakt om riksdagens rättigheter och skyldigheter.
Av utskottets motivering kan vi dra
den slutsatsen, att även utskottet är
medvetet om att det här har handlats på
ett otillåtet sätt. Utskottet framhåller:
»Oavsett vad som gällt med avseende å
rätten att taga i anspråk medel ur anslaget
Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
till utbildningskurserna i
fråga har givetvis ej förelegat något hinder
ur konstitutionell synpunkt beträffande
den del av förberedelserna för
kurserna som utförts i tjänsten av befattningshavare
vid överstyrelsen.» Utskottet
erkänner också och använder det försvaret,
att de kostnader som Kungl. Maj :t
förorsakat hade blivit ringa, om riksdagen
inte godkänt förslaget, i förhållande
till det men för det allmänna som ett
uppskov skulle ha fört med sig.
Av vår reservation framgår, att det inte
fanns några medel beviljade när denna
utbildning av gymnasieingenjörer
igångsattes. De anslag riksdagen tidigare
beslutat om var icke avsedda för den utbildning
av gymnasieingenjörer, som
igångsattes den 1 februari i år. För att
denna utbildning skulle kunna fullföljas
måste riksdagen bevilja medel, något
som också har skett genom det beslut
som fattades den 14 februari i år. Goda
skäl föreligger för det tillkännagivande
reservanterna här har lämnat.
Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):
Herr talman! Får jag börja med att
ge min oreserverade anslutning till fru
Segerstedt Wiberg när hon säger, att
man måste hålla på riksdagens rätt i ett
sammanhang som detta, när det gäller
att få full och fri insyn och granskning
i de förslag som föreligger och framför
allt att få det i tillräcklig tid. Men, herr
talman, jag har ändå en känsla av att
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
21
Ang. ianspråktagande av medel ur anslaget till Utbildning av lärare vid yrkesunder
visningen
för utbildning av gymnasieingenjörer
denna diskussion har någon smak av
nattståndet Öl, ty på den här punkten
har riksdagen tidigare, visserligen under
knorr, ändå fattat beslut som gått i enlighet
med Kungl. Maj :ts förslag. Av
denna anledning är naturligtvis denna
debatt i och för sig, bortsett från det rent
konstitutionella innehåll som det här
gäller, något senkommen.
Det finns anledning att på denna
punkt slå fast den prekära situation,
som de ansvariga myndigheterna befann
sig i när det gällde denna fråga. Jag behöver
inte närmare uppehålla mig vid
den situation, som rådde på utbildningsfronten
sedan riksdagen fattat sitt beslut
om en snabb utbyggnad av framför
allt den tekniska undervisningen.
Läget i vårt näringsliv är för närvarande
sådant, att man överallt ropar efter
flera tekniker av olika utbildningsgrad.
Vilken utredning man än tar —
man behöver inte bara titta på den sittande
gymnasieutredningen — är det
faktiskt så, att man överallt finner att
det är angeläget att lösa frågan om den
tekniska undervisningen och utbildningen
av tekniska experter.
Här gällde det den del av utbildningen
som skulle ligga på fackgymnasierna.
Överstyrelsen för yrkesutbildning hade
där slagit fast ett ganska långtgående
program, som det gällde att snabbt fullfölja.
Som vi vet var överstyrelsens förslag
på denna punkt utsatt för remisskritik,
vilket gjorde att man uppdrog åt
rektorn vid tekniska högskolan här i
Stockholm, professor Ragnar Woxén, att
överse förslaget. Det ledde givetvis till
att förslaget kom att försenas, och först
den 15 december 1961 förelåg hans förslag
i departementet, som då kunde sätta
igång det följande arbetet med utgångspunkt
från hans förslag.
Med hänsyn till brådskan måste under
tiden vissa förberedelser vidtagas av
överstyrelsen, och så skedde också. Man
lade upp program för en utbildning,
som syftade till att starta den 1 februari
med högskolemässig utbildning av tekniska
ingenjörer till lärare vid högre
tekniska läroverk.
I statsverkspropositionen förutskickades
också anslag under den rubrik det
gällde, och i proposition nr 2, som avlämnades
samtidigt med statsverkspropositionen
den 12 januari, upptogs ett
mera detaljerat förslag. Statsutskottet
konstituerades den 17 januari, och man
konstaterade sedan i det förslag som
riksdagen antog den 14 februari att man
biträdde Kungl. Maj:ts förslag — under
knorr.
Jag tror att man här liksom när det
gäller all annan diskussion bör hålla isär
själva sakfrågan och den konstitutionella
sidan. Att fru Segerstedt Wiberg här
så att säga glider över och konstaterar,
att hon röstade emot förslaget delvis
av konstitutionella skäl, är i och för sig
inte ett bärande argument, ty i dag diskuterar
vi endast den konstitutionella sidan.
Man kan konstatera att det här gäller
en åtgärd som — om Kungl. Maj:t hade
underlåtit att vidtaga den — skulle ha
kunnat leda till kritiska anmärkningar.
Vi bör komma ihåg att när vi går att
sätta in det konstitutionella ansvaret i
sitt sammanhang, så har vi att ta hänsyn
till § 107 i regeringsformen, som
handlar om fall då vederbörande statsråd
icke i tillräcklig grad »iakttagit rikets
sannskyldiga nytta». Det är väl uppenbart,
att om man hade försinkat denna
utbildning kanske ett år så hade vederbörande
försummat att gagna samhället
på ett riktigt sätt.
Reservanterna säger, att det måste finnas
ett visst svängrum inom ramen för
ett anslag, och de säger också, att kurser
åtminstone i huvudsak bör anordnas i
enlighet med departementschefens föreliggande
förslag. Vi kan konstatera, som
utskottet gjorde, att det i och för sig
fanns täckning inom anslagsrubriken
för att dessa pengar togs i anspråk för
denna utbildning. Men reservanternas
påpekande om denna frihet inom anslagets
ram gör ju detta spörsmål helt enkelt
till en bedömningsfråga. Här finns
inga fasta grunder och normer att peka
på. Frågan är: Finns det utrymme för
den tolkningen, att man under inom an
-
22
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. ianspraktagande av medel ur anslaget till Utbildning av lärare vid yrkesunder
visningen
för utbildning av gymnasieingenjörer
slagsrubriken kunde ta medel i anspråk
för denna utbildnings påbörjande?
Utskottsinajoriteten bedömer frågan
så, att det fanns tillräckligt underlag för
en sådan tolkning. Minoriteten stannar
för att konstatera, att vederbörande departementschef
har tagit sig för stora
friheter. Det är således en bedömningsfråga,
som de flesta konstitutionella frågor
blir, och det är uppenbart att man
får utgå ifrån olika hänsynstaganden.
Det är först och främst klart att riksdagen
skulle kunnat ha en praktisk möjlighet
att behandla frågan i tid, före
kursernas början, och därmed faller ett
moment in i bedömningen, som man inte
kan undgå att ta hänsyn till.
Det fanns ingen möjlighet att förelägga
riksdagen propositionen tidigare med
hänsyn till den Woxénska utredningen,
det måste man också ta hänsyn till.
Vid bedömningen av på vilken sida av
vattendelaren jag skulle stå har det för
mig, liksom för min partikamrat i utskottet,
varit väsentligt om åtgärden var
att betrakta som ett sådant avsteg från
det tillåtna, att det kunde föranleda en
erinran. Vi har bedömt saken så, att det
inte var ett sådant otillåtet avsteg. Framför
allt har vi därvid tagit hänsyn till de
praktiska följderna för utbildningen, något
som väl ändå måste vara högst väsentligt
och avgörande i sammanhanget
vid sidan av de konstitutionella bedömandena
har alltså en bedömning av
de praktiska konsekvenserna för oss varit
avgörande, och som jag förmodar också
för utskottsmajoriteten i övrigt. Därför
har vi inte funnit oss böra göra någon
erinran mot föredragande statsrådet.
Jag ber, herr talman, att få säga detta
till stöd för att jag finner att utskottsmajoritetens
uppfattning är väl underbyggd.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! Herr Torsten Andersson
sade, att det inte var något »bärande
skäl» att jag röstade mot kursernas begynnande,
eftersom vi nu talar om kon
-
stitutionella frågor. Jag håller med om
att min röstning inte är något bärande
skäl i det här sammanhanget. Men, herr
Torsten Andersson, om vi talar om konstitutionella
frågor är det heller inte av
intresse, vilka praktiska skäl som herr
Torsten Anderssons parti ansåg sig böra
ta hänsyn till.
Dessutom gick herr Andersson mycket
noga in på de omständigheterna som
föranledde kurserna och hur de planerades.
Han sade, att det inte fanns någon
annan möjlighet att starta kurserna
utan stor tidsförlust med tanke på att
den Woxénska utredningen inte var klar
förrän den 15 december. Här förelåg,
sade han, en omdömesfråga.
Ja, visst är det en omdömesfråga. Men
felet är inte att professor Woxén blev
färdig sent — det må vara. Felet är att
man inom departementet inte långt tidigare
drog konsekvensen av att man
ökat utbildningen för ingenjörer. Man
måste ju ha varit medveten om att det
skulle bli ett stort behov av lärare.
Sedan sade herr Andersson, att det
gick att använda reservationsmedel inom
den ram som var uppdragen för dessa
medel, och han tilläde att man här
återigen kom in på en omdömesfråga.
Men man startade ju en helt ny typ av
kurser, ny till uppläggningen och utan
motsvarighet i fråga om kostnaderna.
Jag kan inte förstå annat än att här
borde riksdagens beslut ha kommit först
och kurserna startats därefter. Därmed
är inte sagt, att det inte var nödvändigt
med ansträngningar, eller att det
inte behövdes anslag för kurser av denna
typ. Jag hoppas att man i fortsättningen
skall visa litet mer förutseende.
Herr SVENINGSSON (h):
Herr talman! Jag delar den uppfattning,
som utskottets vice ordförande givit
uttryck åt, att sakfrågan och den
konstitutionella frågan bör hållas isär
i detta sammanhang. Men nog tyckte
jag efter det uttalandet, att utskottets
talesman uppehöll sig väl mycket vid
sakfrågan.
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
23
Ang. tidpunkten för avlämnandet av propositionen nr 188 år 1961
Det har sagts tidigare i dag i dechargedebatten,
att vi sitter i konstitutionsutskottet
för att se till att grundlagen
följs. Med den skyldigheten har vi
reservanter inte kunnat undgå att fora
fram denna reservation och att anföra
de synpunkter som vi har på denna fråga.
Det gäller inte sakinnehållet, utan
det gäller den tidpunkt då statsrådet
Edenman avlämnade propositionen och
gjorde det möjligt för riksdagen att fatta
beslut, och att beslutet verkställdes
innan riksdagens ställningstagande var
klart.
I andra kammaren i år gjordes i en
debatt som rörde ett utlåtande från konstitutionsutskottet
det uttalandet, att konstitutionsutskottet
är ett menlöst utskott.
Konstitutionsutskottet blir ibland kritiserat
i tidningarna för att vi inte fyller
vår uppgift på det sätt som vi borde
göra. I det här sammanhanget kanske i
någon mån påverkade av sådana uttalanden
och mot den bakgrund som här
har angivits har vi reservanter funnit
det vara angeläget att föra fram denna
reservation.
Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):
Herr talman! Jag vill bara säga till
fru Segerstedt Wiberg, att det ligger en
fara, även om den inte ligger så alldeles
snubblande nära, i att göra för många
efterrationaliseringar i ett sådant här
sammanhang. »Man borde tidigare ha
insett behovet» — ja, det är uppenbart
att den inom regeringen ansvarige har
insett behovet. Om alla andra är ense
om det, skulle det vara märkvärdigt om
han inte var medveten om behovet.
Men vi måste se på vilken tid som
stod till förfogande och vilken arbetskraft
som fanns för ändamålet. Vi vet
alla t. ex. vilken oerhörd arbetsbelastning
som kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning
haft under senare år. Belastningen
har varit så stor, att man
fruktat att vederbörande som burit ansvaret
skulle bryta samman. Det tillkommer
väl inte oss att lägga lök på
laxen i ett sådant sammanhang. Jag
tycker man bör se till realiteterna vid
en bedömning av problemet.
Herr Sveningsson talade om att man
i andra kammaren har konstaterat, att
vi har ett menlöst konstitutionsutskott.
Det är möjligt att vi har det, men jag
vill hävda att om reservanterna inte kan
styrka sina reservationsanmärkningar
starkare än i denna fråga har inte heller
de gjort någonting för att ändra
intrycket att konstitutionsutskottet är
menlöst.
Ang. tidpunkten för avlämnandet av propositionen
nr 188 år 1961
I en angående punkten II avgiven reservation
hade herr Braconier, med instämmande
av fru Segerstedt Wiberg
samt herrar Sveningsson, Kronstrand,
Virgin, Magnusson i Tumhult och Hammar
— med understrykande särskilt av
att riksdagsordningen avsåge att förebygga
avlämnande av skattepropositioner
till riksdagens höstsession där ej underlåtenhet
härutinnan skulle medföra
allvarligt men för riket — ansett, att
utskottet bort besluta att för riksdagen
göra anmälan utan åberopande av § 107
regeringsformen i anledning av att till
höstsessionen vid 1961 års riksdag avlämnats
en proposition, nr 188, med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen,
m. m., vilket förslag innebar
en långt gående reform på beskattningens
område.
Herr KRONSTRAND (fp):
Herr talman! Några av oss — kanske
rent av alla tio — kommer ihåg
hur den aktade f. d. ledamoten av riksdagens
första kammare Gunnar Spetz
på ett mycket dramatiskt sätt inledde
sitt avskedsanförande i riksdagen i fjol.
Det var den 13 december, då kammaren
diskuterade proposition nr 188/1961 angående
vissa reformer i vårt skattesystem.
Herr Spetz slog med nära nog
helig vrede vakt om våra grundlagars
bestämmelser. Han ansåg att regeringen
visat en uppenbar nonchalans både mot
riksdagen och mot våra grundlagar genom
att lägga fram denna proposition i
olaga tid.
Frågan om huruvida regeringen hand -
24
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. tidpunkten för avlämnandet av propositionen nr 188 år 1961
lat grundlagsenlig! eller ej har vi i konstitutionsutskottet
i år tagit upp till
granskning. Inom de partier som deltog
i uppgörelsen och som sedan stod bakom
beslutet i riksdagen har man — helt
naturligt, är jag frestad att säga —
funnit allt vara i sin ordning. Det är
kanske inte så mycket att säga om detta,
men vi inom folkpartiet och högern
har vid behandlingen av denna fråga i
utskottet kommit till ett annat resultat
när vi sökt bedöma den ur rent konstitutionell
synvinkel.
Utöver vad som anförs i reservationen
beträffande punkten II skall jag be att
få göra några kommentarer, även om
kanske också dessa får någon liten bismak
av nattståndet Öl, såsom herr Torsten
Andersson behagade uttrycka sig.
Det är ju så att vi i konstitutionsutskottet
alltid kommer i efterhand.
Våra grundlagar anvisar en bestämd
tidpunkt då avlämnandet av propositioner
av det ifrågavarande slaget skall
vara avslutat. Lagen ger dock vissa möjligheter
att förlänga tiden, om ett uppskov
med framläggandet av ett förslag
anses lända riket till allvarligt men.
Kan man då säga att en sådan situation
förelåg i fjol i det aktuella fallet?
Regeringen själv gjorde inget försök att
motivera sitt avsteg från gällande bestämmelser
och rådande praxis, såvitt
jag kan erinra mig, och man måste väl
tolka denna underlåtenhet såsom en
nonchalans gentemot både riksdagen och
våra grundlagar. Vi reservanter hävdar
bestämt, att finansministern saknade
stöd i grundlagen när han framlade den
proposition som gemenligen kallats skattepaketet.
Även om vi i mångt och mycket
gillar de reformer som därmed lagfästes,
anser vi att finansministern haft
många tillfällen att i laga tid lägga fram
sina förslag om höjda ortsavdrag och
omfördelning mellan direkta och indirekta
skatter. Inviter till detta har sannerligen
inte saknats.
Grundlagens bestämmelser har inte
tillkommit på måfå. Om de följs har
riksdagen goda möjligheter att pröva
behovet och lämpligheten av de föreslagna
åtgärderna, detta kanske inte minst
om man lägger en strängt budgetär bedömning
till grund för sitt ställningstagande.
Om de inte följs — som nu
skedde i det aktuella fallet — saknar
riksdagen dessa möjligheter.
Helt allmänt vill jag säga, att det måste
anses oriktigt att bryta ut en sektion
av statsverkspropositionen och lägga
fram den så att prövningen av sambandet
mellan statens utgifter och inkomster
inte kan ske på sådant sätt som var
tänkt när vårt nuvarande budgetsystem
planerades och infördes.
Det är också enligt min mening ganska
anmärkningsvärt att ett för tillfället
rådande eller genom förhandlingar uppnått
majoritetsförhållande i riksdagen
skall göra att regeringen anser sig kunna
sätta våra grundlagar ur funktion. Dessa
lagar har väl ändå stiftats för att bl. a.
ge vårt samhällsskick en av mer eller
mindre tillfälliga omständigheter oberoende
trygghet och fasthet.
Som kammarens ledamöter kanske har
märkt har jag undvikit att tala om eller
söka betygsätta den reform som blev
en följd av propositionen 188/1961. Man
må ha vilka synpunkter som helst på
den saken och kanske i grund och botten
helt gilla åtgärderna — men jag
anser sådana synpunkter helt ovidkommande
när man går att granska huruvida
regeringen följt våra grundlagar
eller ej i sin verksamhet. Man torde inte
med rätta kunna säga, att en i och för
sig önskvärd reform får motivera ett
avsteg från de lagar som reglerar vårt
samhällsskick. Är dessa lagar föråldrade
och reglerna otidsenliga, får man se till
att de ändras, men intill dess så skett
måste de följas.
Det är ur dessa synpunkter jag funnit
mig kunna biträda yrkandet om en anmälan
av ärendet utan åberopande av
§107 regeringsformen.
Herr SVENINGSSON (h):
Herr talman! Den reservationsanmärkning,
som högerns och folkpartiets
representanter för fram under denna
punkt i dechargmemorialet, är liksom
alla andra reservationer i år, såsom det
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
25
Ang. tidpunkten för avlämnandet av propositionen nr 188 år 1961
redan påpekats, en anmärkning utan att
§ 107 regeringsformen åberopas. Vi har
i debatten i dag tidigare blivit påminda
om att en ny tid stundar för konstitutionsutskottet
i dess arbete. Man kan
väl nästan säga, att det verkar som om
även reservanterna har låtit sig påverka
av den nya tid som komma skall.
Denna anmärkning föranledes, såsom
det också redan har sagts, av den skatteproposition
nr 188 som avlämnades vid
1961 års höstriksdag. Konstitutionsutskottets
behandling av detta ärende gäller
helt naturligt inte direkt propositionens
innehåll, utan tidpunkten för dess
avlämnande — herr Kronstrand har redan
erinrat om den saken. Här i första
kammaren har vi säkert litet var i gott
minne hurusom det var den av oss alla
respekterade ledamoten herr Spetz, som
med sin klara framställning allra starkast
hävdade, att avlämnandet av denna
proposition vid höstriksdagen icke
var i överensstämmelse med grundlagen.
I andra kammaren yttrades bl. a., att
nuvarande statsrådet och chefen för finansdepartementet
kommer med sina
skatteförslag litet då och då. Den enda
tidpunkten då man kan vara säker på
att han inte kommer med sina skatteförslag
är när han enligt grundlagarna
är skyldig att göra det — i statsverkspropositionen.
Finansministern själv sade i båda
kamrarna, att om han hade handlat
konstitutionellt felaktigt, så komme väl
konstitutionsutskottet så småningom att
ställa honom inför rätta. Till dess får
vi se hur det utvecklar sig med grundlagsbrottet,
uttalade finansministern.
Således fick konstitutionsutskottet
även här en direkt uppmaning att ta
upp och närmare undersöka detta ärende.
Faktiskt blir det, har jag iakttagit,
allt vanligare under riksdagsarbetets
gång att det påminnes om grundlagens
bestämmelser och konstitutionsutskottets
skyldighet. Regeringens ledamöter
handlar ibland litet nonchalant mot
grundlagen i medvetande om riksdagens
sammansättning och den överväldigande
solidaritet som finns i utskottet
bland regeringspartiets egna ledamöter.
Med stöd av denna starka solidaritet
tycks det vara så att dessa grundlagsbestämmelser
inte vållar statsråden några
större bekymmer. Det är med tillfredsställelse
man kan konstatera att det
finns andra utskott som reagerar mer
bestämt när grundlagarna inte respekteras
än vad konstitutionsutskottet gör i en
del fall.
När utskottets ledamöter vid sin
granskning av framläggandet av skattepropositionen
nr 188 kommit till olika
uppfattningar har ändå såväl i utskottets
uttalande som i reservationen blivit
återgivet vad grundlagen föreskriver
och vad regeringen skall iaktta när
propositioner lämnas till riksdagen.
Även om denna grundlagsparagraf
många gånger förr har fogats till riksdagens
protokoll finns det anledning
härtill även vid detta tillfälle.
I 54 § tredje stycket riksdagsordningen
stadgas att propositioner, som avser
statens inkomster och utgifter för nästkommande
budgetår, skall avlämnas till
riksdagen inom sjuttio dagar från dess
öppnande och att sådan proposition,
med undantag av proposition angående
riksstatens slutliga reglering, ej må avlåtas
senare, utan så är att Konungen
prövar uppskov med framställningen
lända riket till allvarligt men.
Det var denna grundlagsparagraf som
blev så livligt citerad och åberopad under
skattedebatten i höstas. Vi reservanter
liar nu samma uppfattning som då
kom till uttryck, nämligen att med framläggande
av denna proposition hade
kunnat ske ett uppskov till årets riksdag
utan att detta hade länt riket till
allvarligt men. Som vi också anfört i
vår reservation borde finansministern,
om han hade haft en annan mening, ha
motiverat detta i skattepropositionen,
men någon sådan motivering förekom
inte.
Genom den princip, som här har utvecklats,
att skattepropositioner, som innehåller
betydande skatteförslag, omfördelning
av skatter och även en betydande
höjning av vissa skatter, icke
framlägges vid rätt tidpunkt, försvåras
26
Nr 21
Fredagen den 18 raaj 1962
Ang. tidpunkten för avlämnandet av propositionen nr 188 år 1961
riksdagens arbete att väga statens samlade
utgifter och inkomster mot varandra.
Statens samlade angelägenheter kan
under dessa förhållanden inte överblickas
på det sätt som borde ske.
Det kanske också bör framhållas, att
det måste vara en viss stabilitet i riksdagens
arbete, något som grundlagen
bevakar. Grunden för en sådan stabilitet
blir raserad om man inte följer lagbudet
i detta avseende.
Det är inte första gången man har
anledning till anmärkning mot vår nuvarande
— mycket skicklige, det skall
gärnas erkännas — finansminister på
grund av hans handlande ur grundlagssynpunkt.
Säkert har vi alla respekt för
finansministern, inte minst för hans
stora skicklighet när det gäller att försvara
de förslag han lagt fram, men
samtidigt måste framhållas att det brister
en del i fråga om hänsynen till
grundlagens bestämmelser.
När konstitutionsutskottet nu har tagit
ställning skulle jag —- utan att vilja
göra behandlingen av detta ärende till
en skattedebatt; sådana debatter brukar
ju föras av bevillningsutskottets ledamöter
— vilja nämna att utskottet i sin
motivering har tagit in att skatteförslaget
enligt propositionen innebar en
skattelättnad på 300 miljoner kronor
och att detta då skall vara grunden för
uppfattningen att uppskov med förslaget
skulle ha länt riket till allvarligt
men; när det fanns utrymme för en sådan
skattesänkning borde den ske redan
under 1962. Häremot måste framhållas
att meningarna var mycket delade i frågan
huruvida skattesänkningen verkligen
var av denna storleksordning. Den
verkliga skattelättnaden utgjorde i stället
cirka 50 miljoner, eller bara ca 0,5
procent av skatteuttaget. Det var i verkligheten
en obetydlig skattesänkning,
vilket utskottet även erkänner. Då kan
man också göra gällande att skattesänkningen
var så liten, att den kunde rymmas
inom de normala felräkningarnas
ram. Och enligt min uppfattning blir
det inte så många som under detta år
kommer att märka någon verklig skat
-
telättnad, när alla skatter räknas samman.
Hur man än räknar kommer utskottet
fram till att skattepropositionen gällde
en politisk fråga. Huruvida ett uppskov
skulle ha länt riket till allvarligt men
måste därför ytterst bli föremål för en
politisk bedömning.
Vad man kan hålla med om är utskottets
uttalande att den totala beskattningens
höjd och skattesystemets
utformning är centrala frågor i vårt politiska
liv; uttalandet är tydligen hämtat
ur skattepropositionen. Däremot kan
man inte godtaga uppfattningen att något
undantag i grundlagen skulle finnas
för politiska bedömningar och politiska
frågor. Här var det inte fråga om
ett specialfall där en undantagsregel
kunde göras gällande.
När bestämmelsen om sjuttiodagarsfristen
infördes i samband med ändringen
av riksdagens arbetsformer 1949, anfördes
i förslaget beträffande arbetsformerna
mycket bestämt av vederbörande
departementschef statsrådet Zetterberg,
att nya propositioner endast i yttersta
undantagsfall borde få framläggas under
höstriksdagen, och det uttalandet
underströks den gången kraftigt av riksdagen.
I vår reservation säger vi också att
det är anmärkningsvärt, att detta omfattande
skatteförslag icke varit föremål
för någon remissbehandling. Och i utskottsmajoritetens
motivering att skatteförslaget
»förutsattes blott i förhållandevis
ringa mån komma att påverka
statens totala inkomster under det löpande
budgetåret» och att förslagets
syfte väsentligen var ett annat finner
vi, herr talman, ett ytterligare stöd för
att den i vår reservation framförda anmälan
är berättigad.
Herr PETTERSSON, GEORG, (s):
Herr talman! Man får väl säga, att
budgeten numera kommit att inta den
centrala positionen inom konjunkturpolitiken.
Rörligheten på det ekonomiska
området har också medfört, att förslag
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
27
Ang. tidpunkten för avlämnandet av propositionen nr 188 år 1961
till skatteändringar under de senaste tio
åren flera gånger framlagts och även behandlats
vid höstsessioner. Jag behöver
bara erinra om propositionen beträffande
den allmänna varuskatten, men även
andra exempel finns.
Ibland kan det vara fråga om en åtstramning,
vid andra tillfällen återigen
•om lättnader, och jag vill säga att man
kanske är litet förvånad över den opposition
som oppositionen driver i det här
aktuella fallet. Ty vad är det egentligen
man brukar säga från det hållet? Jo,
man talar ju ofta om att regeringen är
alldeles för långsam när det gäller att
lätta på skattebördan. I detta fall innebar
propositionen förslag till omfördelningar
som gällde 1,3 miljarder och som
beräknades ge skattelättnader till ett belopp
av ungefär 300 miljoner kronor.
Under sådana förhållanden blir frågan:
Hade det varit klokt att vänta? Inom utskottet
anser vi det inte, och jag förvånar
mig som sagt över att de borgerliga
skulle vara intresserade av att vänta ett
helt år på de skattelättnader som förslaget
ändock innebar. Skall man följa de
borgerligas resonemang beträffande skatterna,
borde väl ändå ett helt års uppskov
lända till allvarligt men; i motsatt
fall har man kanske rätt att ställa sig
frågan huruvida det borgerliga talet om
skatterna har så stark grund.
Med hänsyn till de stora vinster, som
följt med omläggningen av skattesystemet,
och med hänsyn till de skattelättnader,
som uppnåtts, fanns det enligt min
mening allt skäl för undantaget från
sjuttiodagarsregeln.
Konstitutionsutskottet har således icke
funnit något skäl till anmälan när det
gäller denna fråga.
Det har också sagts att det skulle vara
anmärkningsvärt, att detta ärende inte
har varit föremål för remissbehandling.
Med hänsyn till ärendets innehåll
och dess karaktär får man väl emellertid
säga, att det kanske hade varit mera
anmärkningsvärt om ärendet hade blivit
föremål för en utförlig remissbehandling
på grund av de konsekvenser som det
hade kunnat fora med sig. Vi har inte
heller i det stycket funnit någonting fö
-
religga, som skulle behöva för riksdagen
tillkännagivas.
Herr SVENINGSSON (h):
Herr talman! Herr Pettersson gör gällande,
att riksdagen under tidigare år
har tagit åtskilliga skatteförslag även vid
höstriksdagarna, och av den anledningen
borde även förra årets förslag ha godkänts
utan någon anmärkning. Jag har
för min del litet svårt att erinra mig att
vi vid någon höstriksdag har tagit ett
så stort och omfattande skatteförslag,
som det denna gång var fråga om — och
ändå i verkligheten så litet som det gjorde
berörde statens samlade inkomster
och utgifter.
Herr Pettersson erinrar om att förslaget
innebar en skattesänkning på 300
miljoner kronor. Jag vill emellertid påminna
om att utskottsmajoriteten för sin
del har sagt, att skattebeslutet inte hade
någon nämnvärd betydelse i fråga om
statens inkomster och utgifter. Efter
den utveckling, som har skett sedan beslutet
fattades, har man svårt för att
tro att finansministern får några minskade
skatteinkomster under detta år.
Vad vi här tvistar om är ju, att denna
skatteproposition inte medförde någon
skattelättnad av den storlek, som man
här har försökt att göra gällande. Måhända
är det inte för mycket sagt, att
detta skatteförslag lades fram mera av
den orsaken att man skulle ha möjlighet
att tala om en skattesänkning än i syfte
att tillämpa en sådan av något värde.
Jag vill än en gång erinra om att riksdagen,
när den beslutade om nu gällande
riksdagsordning, mycket kraftigt strök
under att propositioner endast i rena undantagsfall
skall lämnas vid höstriksdag.
Herr KRONSTRAND (fp):
Herr talman! Jag har, av skäl som jag
berörde i mitt första anförande, helt avstått
från att diskutera reformens materiella
innebörd. Det hela är väl en bedömningsfråga.
Finansministern har gjort den bedömningen,
att det skulle ha varit riket till
28
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. förhandlingsrätt för Sveriges arbetares centralorganisation
allvarligt men, om han inte hade lagt
fram propositionen — man får väl åtminstone
förutsätta detta, även om han
inte uttryckligen har sagt någonting om
den saken. Vi reservanter har bedömt
det så, att underlåtande att framlägga
skatteförslaget icke skulle orsaka något
allvarligt men, kanske inte minst med
tanke på att förslaget bara gällde en omfördelning
av skatterna och inte en skattesänkning,
som det här påstås. Skattesänkningen
kan inte på något nämnvärt
sätt anses ha fått någon större betydelse
för svenska folket i allmänhet, om man
ser till saken som helhet betraktad; för
en del människor har beslutet tvärtom
inneburit någonting av en skattehöjning.
Vi har olika uppfattningar i denna
fråga, och var och en får väl stå kvar i
den uppfattningen han har och försöka
bli salig på den.
Herr PETTERSSON, GEORG, (s):
Herr talman! Det är klart att det blir
fråga om en viss bedömning när det gäller
dessa frågor. När man går att bedöma
den fråga, som vi nu behandlar, bör
det emellertid erinras om att skatteförslaget
inte bara berörde de statliga skatterna;
i det s. k. skattepaketet fanns ju
också med hela ortsavdragsreformen,
som berörde kommunalskatterna. Om
man hade skjutit på hela frågan, skulle
reformen inte ha kunnat verka förrän
om ett år, alltså från den 1 januari 1964.
Förslaget innebar också att dyrortsgrupperingen
slopades. Med tanke på den
kritik, som de partier har fört, för vilka
herr Sveningsson och herr Kronstrand
är företrädare, skulle det väl vara till
allvarligt men att inte företa de skattesänkningar
som man hade möjlighet att
företa.
Att allmänheten har uppfattat saken
så, att beslutet innebar en skattelättnad,
framgår kanske också därav att — om
jag inte minns fel —- frågan om skattetabellerna
varit föremål för en interpellation;
det klagades över att de nya tabellerna
inte blev klara förrän den 1
mars. Man ville alltså att de skulle ha
kommit ännu tidigare än vad som blev
fallet.
Jag har litet svårt att förstå, att man i
detta stycke skulle vilja rikta anmärkning
med hänsyn till den propoganda
man i övrigt för.
Ang. förhandlingsrätt för Sveriges arbetares
centralorganisation
Enligt en rörande punkten III avgiven
reservation hade herr von Friesen,
med instämmande av fru Segerstedt
Wiberg samt herrar Kronstrand, Magnusson
i Tumhult, Braconier och Hamrin
i Jönköping, inom utskottet yrkat
anmälan utan åberopande av § 107 regeringsformen
i anledning av att Kungl.
Maj :t på hemställan av chefen för socialdepartementet,
fastställt socialstyrelsens
beslut den 24 november 1960 att
lämna utan bifall ansökan av Sveriges
arbetares centralorganisation om förhandlingsrätt
berörande 25 till organisationen
anslutna medlemmar, anställda
vid Gävle brandkår.
Herr HILDING (fp):
Herr talman! Denna punkt i dechargedebatten
gäller tillämpningen av lagen
om förhandlingsrätt av år 1940. Sveriges
arbetares centralorganisation -—
SAC som den brukar kallas — ansökte
nämligen hos socialstyrelsen om förhandlingsrätt
men fick avslag på sin
framställning. Därefter besvärade sig
SAC hos Kungl. Maj :t över detta beslut.
Någon ändring av socialstyrelsens beslut
blev det emellertid inte, utan socialministern
ansåg sig ha skäl att bedöma
frågan på samma sätt som socialstyrelsen.
Utskottets reservanter, till vilkas mening
jag ansluter mig, anser att den
organisation det här är fråga om borde
ha medgivits förhandlingsrätt, och därför
har reservanterna yrkat anmälan
utan åberopande av § 107 regeringsformen.
Jag tycker att det finns anledning
att tämligen generöst bedöma framställningar
av denna art. Reservanterna säger
också: »När det gäller kommunal
förhandlingsrätt bör synnerligen vida
möjligheter beredas vederbörande, då
förhandlingsrätt genom en organisation
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
29
Ang. förhandlingsrätt
är en varje arbetstagare tillkommande
medborgerlig rättighet.»
Det finns också skäl att lägga märke
till vad departementschefen anförde då
lagförslaget en gång lades fram. Han
ville t. ex. inte förorda, att förhandlingsrätten
ovillkorligen skulle förbehållas
riksorganisationer. Fall kunde
nämligen tänkas, då en rent lokal förening
vunnit sådan anslutning bland
vissa grupper av tjänstemän i en kommun
att föreningen inte rimligtvis borde
förvägras förhandlingsrätt. Inte heller
ansåg departementschefen, att det
var lämpligt att uppställa några ovillkorliga
krav på ett visst antal ledamöter
för att en förening skulle kunna vinna
erkännande såsom förhandlingsberättigad.
Vidare påpekade departementschefen
att socialstyrelsen, som hade
prövningsrätten, borde gå fram med en
viss varsamhet. Det borde t. ex. inte bli
en undantagslös regel, att av flera föreningar
med ungefärligen samma syftemål
endast en tillerkännes förhandlingsrätt.
Enligt den allmänna syn på förhandlingsrätten
som departementschefen gav
uttryck åt 1940 finns det inte något hinder
för ett bifall till SAC:s ansökan om
förhandlingsrätt. Enligt reservanternas
mening, herr talman, talar de övervägande
skälen i stället för ett bifall till
SAC:s ansökan.
Herr DAMSTRÖM (s):
Herr talman! Denna fråga gäller, som
herr Hilding mycket riktigt har sagt, en
vägran om förhandlingsrätt — det är
fråga om brandmän tillhörande Gävle
brandkår. Sådant regleras ju, som herr
Hilding också har sagt, i 1940 års lag
om förhandlingsrätt.
När herr Hilding redogjorde för departementschefens
uppfattning i fråga
om lagen av år 1940, undvek han att referera
den mening som är relevant i
detta avseende, nämligen sista meningen
som lyder: »Men en gallring bland de
sökande föreningarna bör däremot ske,
där en sådan åtgärd, jämte det den kan
antagas komma att lätta kommunalmyn
-
för Sveriges arbetares centralorganisation
digheternas arbete, riktar sig allenast
mot förening, som icke är ägnad att giva
representativt uttryck för vederbörande
tjänstemäns intressen.»
Det är ju denna mening som är relevant
i denna fråga.
Låt mig vidare, herr talman, få erinra
om att det år 1954 företogs en mycket
markant ändring i 1940 års lag om
förhandlingsrätt. Då fick nämligen kommunerna
möjlighet att till sina kommunförbund
delegera förhandlingsrätten och
då åstadkoms i detta land en enhetlig
förhandlingsordning beträffande inte
bara de kollektivanställda utan även
kommunaltjänstemännen. Då fick kommunerna
en länge efterlängtad rätt att
delegera förhandlingarna till riksplanet.
Fdrut hade varje kommun att förhandla
för sig och då fick ju också avtalen
olika utseende, eftersom man i kommunerna
tolkade de av kommunförbunden
rekommenderade avtalen olika. Följaktligen
fick man också en mängd olika
överenskommelser i vårt land. Numera
har man ju fått en enhetlig ordning.
Beträffande brandmännen i Gävle,
som till antalet var 32, hade 25 anslutit
sig till SAC. Här är att märka att 6
av dem var förmän, och att följaktligen
ett 20-tal medlemmar tillhörde SAC.
Det kan vara lämpligt att citera vad
socialstyrelsen i sitt avslag bl. a. anförde,
nämligen följande: »Anställningsoch
löneförhållanden för yrkesbrandkårerna
regleras numera till väsentlig del
genom centrala överenskommelser mellan
å ena sidan Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund
samt å andra sidan Svenska kommunalarbetarförbundet.
Enligt under
hand inhämtad uppgift från kommunalarbetareförbundet
finnes det för närvarande
i landet 67 yrkesbrandkårer.
Dessa återfinnes i 64 städer, två köpingar
och en landskommun. Antalet brandmän
i dessa brandkårer uppgår till
sammanlagt omkring 1 730. Samtliga
brandmän utom 20 i Gävle stad är organiserade
i kommunalarbetareförbundet
enligt förbundets egna uppgifter.
Med hänsyn till det anförda synes den
förhandlingsrättssökande organisationen
30
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. förhandlingsrätt för Sveriges arbetares
påtagligen icke vara ägnad att giva representativt
uttryck för nämnda tjänstemannagrupps
intressen. Än mindre giver
vad SAC anfört anledning till antagande
att organisationen för närvarande skulle
vara representativ för någon annan
grupp kommunalanställda.»
Jag finner alltså, herr talman, att både
socialstyrelsen och statsrådet har
handlagt ärendet i full överensstämmelse
med lagstiftningen och den praxis
som utbildats på området.
Herr PALM (s):
Herr talman! Utskottets föredragande
har ju givit bakgrunden till socialstyrelsens
ställningstagande, och jag kan
på den punkten komplettera honom i
någon mån, speciellt med hänsyn till att
herr Hilding i Gävle ansåg att man bort
kunna behandla den här frågan »litet
mera generöst» än vad som skett.
Här anfördes nyss socialstyrelsens
motivering att inte bevilja förhandlingsrätt
åt syndikalisterna som gått ur kommunalarbetareförbundet.
Socialstyrelsen
skrev att den »hittills konsekvent lämnat
utan bifall ansökningar om förhandlingsrätt
från avdelningar i en huvudorganisation.
I nu föreliggande ärende
kan det ifrågasättas, om SAC intar ställning
som huvudorganisation». Så långt
ämbetsverkets skrivelse.
Vi, som känner förhållandena väl, vet
att det för närvarande finns ungefär
2 200 organiserade brandmän, vilka är
organiserade i det LO-anslutna kommunalarbetareförbundet,
som ju träffar en
överenskommelse för hela landet. Det
betyder att den syndikalistiska grupp
som har brutit sig ut i dag uppgår till
ungefär en procent av samtliga brandmän
som är berörda av den stora överenskommelsen.
I motsats till vad man ibland har velat
göra gällande, har detta inte behövt
betyda att dörren, efter att den centrala
överenskommelsen träffats, har varit
stängd för lokala förhandlingar, vilket
också socialstyrelsen markerade i sin
skrivelse: »Den omständigheten, att en
förening inte tillerkänts förhandlings
-
eentralorganisation
rätt, utesluter inte att förhandlingar äger
rum mellan en kommunal myndighet och
en personalförening för lösande av lokalt
uppkommande frågor m. m.»
Har det verkligen behövt lämnas klarare
besked i den här frågan? Vad blir
det kvar av försöket att göra martyrer
av de missnöjda brandmännen i Gävle?
Nu skall emellertid inte reservanterna
tro att det stora berörda LO-förbundet
med över 125 000 medlemmar är nöjt
med den bär ordningen. Tvärtom. Detta
förbund har upprepade gånger krävt
att de kommunalanställda skall behandlas
efter exakt samma principer beträffande
förhandlingsrätten som gäller inom
den privata arbetsmarknaden. Man
kräver ökad förhandlingsfrihet, och om
det tillåts mig att anföra vad ordföranden
i det berörda LO-förbundet framhållit
i en kommentar till händelserna i
Gävle, vill jag erinra om vad han nyligen
skrev i förbundets egen tidning.
Han slog fast: »1940 års lag har inte
något berättigande. De kommunala
tjänstemännens förenings- och förhandlingsrätt
borde regleras på samma sätt
som för alla andra arbetstagare, d. v. s.
enligt 1936 års förenings- och förhandlingsrättslag.
Organisationerna skulle få
möjlighet att sluta bindande överenskommelser
för sina medlemmar. Allt krångel
om inskrivande av organisationerna
skulle upphöra. Liksom på andra arbetsområden
skulle organisationernas styrka,
ansvar och förmåga att genomföra
avtalsrörelser bli det enda avgörande.
En sådan facklig frihet skulle välkomnas
av oss, även om det skulle medföra att
en del småorganisationer efteråt skulle
kunna skriva under samma avtal och
överenskommelser som vi träffat.»
Jag har velat anföra detta här, då det
så ofta sägs från syndikalistiskt håll att
I.O-förbunden uppträder monopolistiskt
på arbetsmarknaden. Detta uttalande visar
något helt annat, att man ingalunda
vill motverka full frihet på arbetsmarknaden.
Man kan gott förstå att det kan kännas
bittert för syndikalisterna att efter drygt
50 års facklig kamp på revolutionär
grundval resultaten har blivit så mag
-
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
31
Ang. förhandlingsrätt
ra. Medlemssiffrorna liar minskat och
torde nu vara nere i cirka 15 000 mot
LO:s cirka 1,5 miljoner anslutna. Syndikalisterna
kan alltså, rent mänskligt
sett, behöva all den uppmuntran som
folkpartisterna kan ge dem, men man
har svårt att förstå att den måste ta
formen av kritik mot socialministerns
sätt att handlägga dessa frågor.
Men är inte syndikalisternas öde ganska
lätt förklarat? Syndikalismen har haft
svårt att slå rot i det kärva nordiska klimatet,
då den svenska arbetarrörelsen
aldrig blev revolutionär, vilket hade varit
ett villkor för att en syndikalistisk
fackföreningsrörelse skulle kunna växa
sig stark i vårt land.
Reservanterna har hänvisat till att den
organisation som sökt förhandlingsrätt
»är i svenskt samhällsliv välkänd och
har sina rötter i tänkesätt och strävanden
som började utformas redan under
1800-talet». Jag hoppas att det inte fattas
som någon illvilja mot reservanternas
personligt sympatiske företrädare, om
jag påminner om att en viss professor i
statskunskap, som varit många partivänners
partivän men under senare år
starkt lierat sig med folkpartiet, i ett par
lysande idéhistoriska verk obarmhärtigt
redovisat syndikalismens revolutionära
ursprung. Han har nämligen tagit
fram en av syndikalismens lärofäder,
den franske folisofen Sorel, och erinrat
om att Sorel gjorde en myt av generalstrejken
och att Benito Mussolini, som
också var i stort behov av en gångbar
mytologi, på samma grunder gjorde en
myt av nationen. För Sorel spelade det
en underordnad roll, om en strejk lyckades.
Huvudsaken var att myten om
generalstrejken hölls levande.
Att den svenska syndikaliströrelsens
första manifest skulle färgas av revolutionära
tankegångar, när SAC bildades
1910, var uppenbart. SAC fick från början
ett starkt ungsocialistiskt och anarkistiskt
inslag. Att LO:s fredliga metoder
inte skulle finna nåd för manifestskrivarna
var väntat. Så här beskrevs
den reformistiska fackföreningsrörelsen:
»Den reformistiska fackföreningsrörelsens
innersta kärna är en strävan till
för Sveriges arbetares centralorganisation
''arbetsfred’, ''samförstånd’ och andra
grannlåter.»
Syndikalisternas fackliga metoder
byggde ju, som kammarens ledamöter
känner till, på den s. k. direkta aktionen.
Man vände sig mot avtalssystemet
som man ansåg vara tungrott, och man
fann att de relativt långa uppsägningstiderna
verkade hindrande för snabba
strejkaktioner. Man visade förakt för
parlamentarismen, och reformerna kallades
på Karl XII:s språk för »rena
lappri» som man ansåg helt betydelselöst.
Mot detta satte man sin tilltro till
revolutionära aktioner. I arsenalen ingick
vidare hemliga blockader, obstruktion
och sabotage.
Nog sagt om syndikalistisk taktik. Jag
skall inte trötta kammarens ledamöter
med vad som kan läsas i massor av broschyrer
och manifest, men vad jag sagt
bidrar kanske till att förklara att ett
samgående mellan LO och SAC aldrig
blivit aktuellt. En gång har man förhandlat
om saken på 1920-talet, men när
LO satte som villkor för sammanslagningen
att syndikalisterna skulle avhålla
sig från den revolutionära fackliga
propagandan i LO-fackföreningarna, gick
förhandlingarna i stöpet.
Ärade kammarledamöter! Jag har med
detta inlägg bara velat erinra om det
samförstånd som har kommit till uttryck
mellan syndikalister och folkpartister
i denna fråga. Vad samförståndet
ytterst bottnar i är svårt att säga, men
också den s. k. arbetarliberalismen seglar
ju i svår motvind. Vill man här
åstadkomma ett fackligt äktenskap? Vart
kan det då ta vägen med syndikalismens
skarpt skurna profil och arbetarliberalismens
betydligt konturlösare linjer?
Nu är emellertid folkpartiet inte ensamt
i sin ambition att på denna punkt
anmärka på socialministern. Centerpartiet
har ju intagit en rakryggad hållning
i denna fråga och utgör en del av
utskottsmajoriteten, men uppfattningarna
hos högern tycks gå isär, då konstitutionsutskottets
förstakammarhöger
inte undertecknat reservationen, medan
motsvarande andrakammarhöger gör gemensam
sak med reservanterna och syn
-
32
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. viss statssekreterares uppdrag såsom
Aerotransport
dikalisterna. Man har emellertid svårt
att tänka sig att de högermän som sitter
här i riksdagen i egenskap av representanter
för näringslivet och som genom
praktiskt förhandlingsarbete är väl förtrogna
med dessa frågor kan finna något
sakligt skäl att rikta en anmärkning mot
socialministern. De arbetsgivarrepresentanter
som till äventyrs vill ge reservanterna
rätt kan ju misstänkas för att ha
andra långtgående funderingar. För den
sistnämnda gruppen är det konsekvent
att ställa sig på samma sida som reservanterna,
men då talar inte sakskälen.
Herr HILDING (fp):
Herr talman! Det gäller ju förhandlingsrätten,
och jag hoppas att socialstyrelsen
och socialministern inte har
bedömt den av SAC inlämnade ansökningen
mot den bakgrund som herr
Palm här tecknat. Frågan gäller ju ändå
inte detta.
Herr Damström sade att det har skett
en utveckling på förhandlingsområdet
som lett till att man fått flera centrala
förhandlingar nu än man hade tidigare.
Det ger mig anledning att säga att på
grund därav har ju faktiskt den enskildes
möjligheter att genom en organisation
få förhandlingsrätt avsevärt
försämrats. Jag kan därför inte finna
att det är fel att — såsom reservanterna
har gjort — slå vakt om brandmännens
rätt i det här fallet. Såsom herr Damström
påpekade har det ju faktiskt skett
en förskjutning av förhandlingsomgången
mot kommunernas — arbetsgivarnas
— och de anställdas centrala organisationer.
Därför är det väl mer angeläget
nu än det har varit tidigare att man påminner
om departementschefens uttalande
år 1940.
Herr DAMSTRÖM (s):
Herr talman! Jag vill bara påminna
herr Hilding om att sedan kommunerna
fått rätt att delegera sin förhandlingsrätt
till kommunförbunden har dessa
träffat riksavtalsöverenskommelser. De
styrelsemedlem i Aktiebolaget
gäller också brandmännen. Menar herr
Hilding verkligen att de 20 brandmän
det här är fråga om skulle kunna bryta
en öyerenskommelse mellan huvudorganisationerna
och därmed bryta ett för
hela avtalsområdet gällande avtal? Jag
förmodar att en sådan uppfattning är
felaktig. Det finns ingen möjlighet att
på det sättet få förhandlingsrätt.
Herr HILDING (fp):
Herr talman! Om man resonerar så
som herr Damström gör, då blir det
mycket svårt att över huvud taget ha
konkurrerande organisationer på arbetsmarknaden,
utan då får vi en faktisk
monopolsituation.
Herr DAMSTRÖM (s):
Herr talman! Herr Hilding svarade
inte på min fråga. Jag frågade om herr
Hilding skulle vilja vara med om att
bryta ett riksavtal därför att brandmännen
i Gävle ville ändra på riksavtalets
bestämmelser.
Herr HILDING (fp):
Herr talman! Om jag är missnöjd med
någonting och andra också är missnöjda,
då har vi väl den möjligheten att
inom organisationen framföra vår kritik.
Men om vi inte där får gehör för
kritiken skall vi väl också ha rätten att
på annat sätt arbeta för våra intressen.
Herr DAMSTRÖM (s):
Herr talman! Förhandlingsrätten innebär
inte att man skall ge sitt missnöje
till känna, utan att man skall kunna
få ändring i ett riksavtal. Det gäller
ju ändå lönevillkor.
Ang. viss statssekreterares uppdrag såsom
styrelsemedlem i Aktiebolaget Aerotransport
Enligt
en beträffande punkten IV avgiven
reservation hade herr von Friesen,
med instämmande av fru Segerstedt Wiberg
samt herrar Sveningsson, Kronstrand,
Magnusson i Tumhult, Braconier
och Hamrin i Jönköping, inom utskottet
Fredagen den 18 maj 1902
Nr 21
33
Ang. viss statssekreterares uppdrag såsom styrelsemedlem i Aktiebolaget
Aerotransport
yrkat anmälan utan åberopande av § 107
regeringsformen för det Kungl. Maj:t utsett
statssekreteraren i kommunikationsdepartementet
till ledamot av och ordförande
i representantskapet för statens
aktier i Aktiebolaget Aerotransport.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! Beträffande kritiken
mot att ett uppdrag givits åt en byråchef
i försvarsdepartementet att vara revisor
vid marinverkstäderna i Karlskrona var
utskottet enigt. Utskottet kritiserade att
han skulle vara revisor i ett företag där
statssekreteraren i samma departement
var styrelseledamot, och man framhöll
betydelsen av att ett upprepande förhindrades.
Redan förra året uppmärksammades
detta fall i dechargedebatten, och då lädes
stor vikt vid att förhindra att jävsförhållanden
eller bisysslor fick inkräkta
på den ordinarie tjänstens rätta
utövande. Redan förra året anmärktes
också i konsekvens därmed i en reservation
det olämpliga i att en statssekreterare
-— som ju som departementschefens
närmaste man intar en särställning
— har uppdrag inom de hel- eller
halvstatliga företag som ligger inom departementets
verksamhetsområde.
Utskottets majoritet önskade förra
året avbida författningsutredningens
slutliga ställningstagande till statssekreterarnas
framtida ställning. Det kan inte
hjälpas, men nog förefaller det mig,
herr talman, att vara ett bekvämt sätt
att komma ifrån en intrikat fråga. Samma
inställning har man även i år intagit,
då kritik framkommit mot att
statssekreteraren i kommunikationsdepartementet
fungerar såsom ledamot av
och ordförande i ABA:s representantskap.
Utskottet pekar med en viss tillfredsställelse
på att hans inval skett med tillstyrkan
från representantskapet. Men
man glömmer då att mot denna tillstyrkan
förekom i år reservationer från herrar
Ohlin och Svärd. Genom att utskottets
majoritet inte vill rikta någon kritik
mot detta förhållande kommer en
3 Första kammarens protokoll 1962. Nr 21
man att år från år inta en sådan position
att han som statssekreterare kan få
ta ställning till äskanden som görs av
representantskapet. Han skall med andra
ord bedöma, om staten eventuellt
skall subventionera ett företag eller i
någon form tillskjuta kapital till ett företag
för vars skötsel han själv är medansvarig.
Det må vara att utskottsmajoriteten
tycker att man skall vänta på
författningsutredningen, men i andra
punkter har man som tidigare omvittnats
i dag fått se att utskottet kan ta
initiativ i den riktning som man förmodar
att författningsrevisionen skall
gå. Man har, i detta fall synes det mig,
slagit sönder sitt eget resonemang och
därmed avstått från att förhindra en
ordning som måste framstå som stötande
för det allmänna rättsmedvetandet.
Herr SVENINGSSON (h):
Herr talman! Som fru Segerstedt Wiberg
framhållit är detta avsnitt av dechargememorialet
ett ärende som återkommer
i samma form som förra året.
Vid utskottets granskning 1961 tog man
upp till behandling det förhållandet,
som också tagits fram vid tidigare tillfällen,
att statssekreterare och andra
högre departementstjänstemän vid sidan
av sin tjänst innehar uppdrag som styrelseledamöter
i hel- och halvstatliga företag
som sorterar under departementet.
Vad som vi reservanter närmast har
uppmärksammat — men säkert finns det
fler liknande förhållanden — är att
statssekreteraren i kommunikationsdepartementet
genom Kungl. Maj :ts förordnande
under 1961 varit utsedd ledamot
av och ordförande i det svenska bolaget
Aerotransports representantskap med
anledning av statens aktieinnehav där.
Han har även som en följd härav under
1961 varit ordförande i ABA:s styrelse.
Kungl. Maj:t har också förordnat denne
statssekreterare till samma uppdrag
under 1962.
Fru Segerstedt Wiberg har berört förhållandena
vid Karlskrona-varvet, som
är ett statligt aktiebolag. Det var något
som vi tog fram i dechargedebatten för
-
34
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. lamnande till riksdagen av upplysningar i samband med proposition
ra året. Där har nu, vilket vi är tillfreds
med, utskottet sagt sin mening. Även om
förhållandena där har rättats till på annat
sätt, så ger utskottet där till känna
sin principiella uppfattning. Med anledning
av vad fru Segerstedt Wibcrg här
uttalat skall jag avstå från att vidare yttra
mig om detta avsnitt.
Däremot vill utskottet inte vara med
om att försöka rätta till ett annat missförhållande
som vi pekat på och som vi
påtalar i vår reservation. Det måste enligt
vår mening principiellt vara lika
oriktigt att en statssekreterare skall vara
styrelseordförande i ett bolag vars
angelägenheter han i annat sammanhang
får vara med om att handlägga som
statssekreterare.
Inte heller i år har utskottet som sagt
velat reagera mot det dubbelkommando
som förekommer i aktiebolaget Aerotransport.
Hänvisning sker även nu till
författningsutredningen och till att frågan
om de statliga företagsformerna ännu
inte är slutbehandlad.
Jag vill, herr talman, hänvisa till debatten
i fjol i denna fråga och därutöver
bara anföra ett par citat intagna i den
kansliutredning i frågan som upprättats
av utskottets kansli.
Det första är ett citat ur en skrift av
den kände professor Sundberg. Han säger
i denna skrift av 1954: »I den mån
staten i ärendet äger ett ekonomiskt intresse,
som myndigheten har att tillvarataga,
kan den uppenbarligen icke samtidigt
fungera såsom opartisk myndighet,
men något formellt jäv föreligger
icke. Det är även av denna grund som
myndighetsutövning och affärsdrift böra
organisatoriskt särhållas.»
Ett annat citat är av den kände tidigare
ledamoten av konstitutionsutskottet,
professor Herlitz, som i en statlig
utredning 1946 yttrade: »Det är uppenbarligen
på förvaltningens område lika
angeläget som på rättskipningens att i
möjligaste mån förebygga att avgöranden
å det allmännas vägnar träffas av
personer, som kunna tänkas låta sig bestämmas
av de personliga intressen de
äga av att avgörandena utfalla i den ena
eller den andra riktningen.»
I principiellt viktiga frågor har utskottet
sagt sin mening, och vi kan vara
tillfredsställda med detta, men vi anser
att så borde ha skett även i denna
fråga. Vi reservanter har känt som vår
skyldighet att giva vår uppfattning til!
känna även denna gång. Vad vi siktar
till är att samma principer skall tillämpas
för statssekreterare som tillämpas
för ämbetsmän i många andra allmänna
sammanhang.
Herr ELMGREN (s):
Herr talman! Jag kan fatta mig mycket
kort. Här är det bara fråga om en
från förra året fortsatt debatt. Jag behöver
inte säga så många ord, eftersom
fru Segerstedt Wibcrg och herr Sveningsson
varit vänliga nog att tala om
vad jag skulle säga.
Vad utskottet har hänvisat till är att
utredning pågår inom finansdepartementet
rörande de statliga företagsformerna,
och vi har också hänvisat till
författningsutredningen. Fru Segerstedt
Wiberg tycker att detta är ett bekvämt
sätt att komma ifrån det hela. Jag tycker
att det är naturligt att hänvisa till författningsutredningen,
och ingen torde
väl kunna bestrida att författningsutredningen
sedan förra året kommit ett år
närmare sin avslutning. Det förefaller
därför ännu naturligare att i år hänvisa
till den.
Ang. lämnande till riksdagen av upplysningar
i samband med proposition
Enligt en angående punkten V avgiven
reservation hade herr Bracoriier,
med instämmande av fru Segerstedt Wiberg
samt herrar Sveningsson, Kronstrand,
Virgin, Magnusson i Tumhult
och Ilammar, ansett att utskottet bort
besluta att för riksdagen göra anmälan
utan åberopande av § 107 regeringsformen
med anledning av att chefen för
handelsdepartementet icke delgivit riksdagen
viss framställning från norska regeringen,
vilken framställning ägde samband
med propositionen nr 199 år 1961,
angående verksamheten vid Svenska
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
35
Ang. lamnande till riksdagen av upplysningar i samband med proposition
skifferoljeaktiebolaget, och därmed sammanhängande
spörsmål.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! Under de senare tio åren
har från norskt håll gång efter annan uttryckts
oro för produktionen av kväve
i Kvarntorp.
Ingen, som litet känner till stämningarna
i Norge, kunde vänta annat än att
den form som avvecklingen av Kvarntorpsaffären
erhöll i Sverige skulle oroa
norrmännen. Det är möjligt att deras
oro varit obefogad och att framtiden
skall visa att det på den svenska marknaden
finns utrymme för produkterna
både från Norsk Hydro och Salpeterverken.
Det är ju inte heller meningen att
vi i dag skall upprepa den ekonomiska
debatt som ägde rum i höstas vid behandlingen
av proposition nr 199. Framläggandet
av propositionen föranledde
norska regeringen att till den svenska
överlämna en not, vari den uttryckte sin
oro över de svenska planerna på en utvidgad
kväveproduktion.
Då den norska skrivelsen överlämnades
behandlade statsutskottets första avdelning
propositionen. Men från regeringens
sida gjordes ingenting, herr talman,
för att statsutskottet skulle få tillgång
till skrivelsen. Först efter det att
den omnämnts i pressen erhöll statsutskottet
en muntlig redogörelse för innehållet.
Detta skedde tydligen sedan ärendet
i det närmaste slutbehandlats och på
ett sådant sätt att ledamöterna erhöll en
mycket oklar bild av notens innebörd.
Statsrådet Lange har ju egentligen
själv bekräftat att här begicks ett fel.
Han sade den 7 februari i andra kammaren:
»Vid närmare eftertanke tror jag
också att det kanske hade varit klokare
att vi lämnat vederbörande utskott inte
bara en redogörelse för den norska noten
utan också tillställt utskottets ledamöter
eller den avdelning i utskottet som
behandlade detta ärende denna not.»
Hade så skett — utan att frågan först
diskuterats i pressen — hade riksdagen
erhållit alla de uppgifter den borde ha
haft för att kunna bedöma hela frågan
och norrmännen hade fått ett mera till
-
fredsställande och kanske mera lugnande
svar. Nu måste det ha framstått som
egendomligt ur norsk synpunkt att den
svenska regeringen besvarade den norska
noten redan den 12 december, medan
riksdagen behandlade ärendet först den
13. Av riksdagsdebatten och framför allt
av utskottets utlåtande framgick att man
varit tämligen okunnig om hur allvarligt
norrmännen såg på denna fråga. Man
har inte heller i utlåtandet nämnt något
om norrmännens not. Genom den oskickliga
behandlingen av ärendet växte det
norska missnöjet till verklig indignation.
Hänsynen till norrmännen gör att denna
sak än mindre kan förbigås med
tystnad. Det är inte på det sättet man
bygger ut ett samarbete. Detta framgår
tydligt av den kritik som framkom på
norskt håll i Nordiska rådet i våras. Där
framhöll herr Finn Moe att det just var
det sätt, på vilken affären hade handlagts,
som stötte norrmännen. Han tyckte
att detta var så mycket mera anmärkningsvärt
som det annars fanns ett gott
samarbete mellan handelsministrarna
»som ju har telefonert til hverandre både
dag og natt för å konferere om både
dette og hint».
»Det var virkelig synd att den norske
PM ikke kom frem til utskottet», sade
herr Röiseland. Han fortsatte: »For det
som hendte var åt det svenske svaret
med avvisning ble overlevert til den
norske ambassadör dagen for saken ble
avgjort i Riksdagen. Også det har nok
skapt en viss forstemmelse i norsk
opinion og mellom norske politiker.»
I den debatt som tidigare i januari
ägde rum i norska stortinget fälldes också
många hårda ord av både statsråd
och stortingsmedleminar om den svenska
handläggningen av ärendet. Man reagerade
mycket starkt mot påståendet att
det från norsk sida endast rörde sig om
en inofficiell skrivelse. Tvärtom var det
fråga om en högst officiell skrivelse,
framhöll den norske handelsministern
Skaug. Formen för det svenska svaret
bekräftade också att så var fallet ansåg
han.
I debatten uttalades även förhoppningen
att den svenska reaktionen inte skid
-
36
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. lämnande till riksdagen av upplysningar i samband med proposition
le utebli utan att man i Sverige skulle
kunna läsa både på och mellan raderna
vad som kommit till uttryck i Norge
med tanke på kommande samarbete och
framför allt med tanke på den nordiska
samarbetskonventionen.
Utskottet hade haft andra möjligheter,
herr talman, att fara varliga fram gentemot
den norska opinionen, om man
från handelsdepartementet överlämnat
promemorian. Genom att delge utskottet
innehållet hade handelsministern
främjat den nordiska kontakten på ett
bättre sätt. Ävenså, herr talman, framhöll
handelsministern själv detta i Nordiska
rådet, då han förklarade att »jag
vill inte dölja att om vi hållit bättre
kontakt skulle vi ha kunnat undvika att
frågan fått så stora proportioner. Ansvaret
för att en sådan kontakt icke togs
får jag väl själv ta på mig.» Det är
ju ett sympatiskt erkännande av att fel
har begåtts. Vi reservanter har emellertid
ändå velat understryka att riksdagen
inte får nonchaleras i ett sammanhang
som detta. Vi har gjort det, herr talman,
i den förhoppningen att därmed skall
nås bättre förutsättningar för ett fortsatt
nordiskt samarbete. Genom att med tystnad
gå förbi en fråga av denna art gagnas
förvisso inte samarbetet.
Herr DAMSTRÖM (s):
Herr talman! Jag skall här inte gå in
på själva sakfrågan om proposition 199
utan endast hålla mig till den konstitutionella
sidan av den fråga, som den senaste
talaren var inne på.
När statsutskottets första avdelning
behandlade propositionen var saken
känd, inte genom en skrivelse från handelsdepartementet
utan genom en tidningsnotis.
Vid beslutets fattande i utskottet
fanns en reservant, herr Ståhl,
som tog upp saken vid behandlingen i
avdelningen. Sekreteraren i avdelningen
införskaffade då upplysningar från handelsdepartementet
och delgav avdelningen
dessa. Efter denna redogörelse förklarade
sig avdelningen nöjd med de upplysningar
som lämnats. Statssekreteraren
i departementet erbjöd sig att själv redogöra
för ärendet, men det ansåg av
-
delningen inte vara nödvändigt. Ärendet
gick därefter till statsutskottet in pleno.
Inte heller utskottet ansåg sig ha anledning
att införskaffa flera uppgifter än
de muntliga man redan hade fått. Utskottet
ansåg sig således ha fått alla de
upplysningar som kunde vara erforderliga
för att avgöra ärendet.
Jag vill ytterligare understryka att utskottet
uttalar att utskottet vill framhålla
betydelsen av att riksdagens vederbörande
utskott erhåller alla de upplysningar
som skäligen kan vara av betydelse
vid behandlingen av till utskotten
hänvisade propositioner. Man har
emellertid inte funnit chefens för handelsdepartementet
handläggning av ärendet
böra föranleda någon erinran från
utskottets sida.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! Det är riktigt att utskottet
fick vissa upplysningar, men det
skedde inte på handelsdepartementets
initiativ utan först sedan den norska
skrivelsen omnämnts i pressen och sedan
en redogörelse begärts av enskild
utskottsledamot. Herr Ståhl ansåg
att han i det läget inte kunde göra annat
än att avge en blank reservation.
Herr Ståhl sade i den senare debatten,
att »Vi vet ju ganska väl hur det gick
till vid den muntliga redogörelsen och
hur utskottet fick anstränga sig för att
få fram de ytterst knapphändiga uppgifter
som slutligen lämnades.» Han yttrade
vidare: »Den berörda avdelningen
av statsutskottet är van att handskas
med hemliga handlingar. Vi har till och
med ett särskilt brandfritt skåp för dokument
som är betydligt viktigare att
hemlighålla än denna not från Norge,
som vi sedan läste om i tidningarna två
dagar efteråt. Den mörkrädsla som här
kommer till uttryck från handelsdepartementets
sida är ganska förbluffande.»
Skall vi hålla oss till den konstitutionella
sidan, herr Damström, måste vi ju
konstatera att handlingen icke utan påstötning
överlämnats till utskottet, oaktat
detta borde haft tillgång till alla
handlingar i det ärende som behandlades.
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
37
Ang. tillstånd för vissa banker att anordna lotteri
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Det är riktigt att första
avdelningen telefonledes fick vissa upplysningar
i denna fråga på särskild begäran.
Upplysningarna var emellertid
ofullständiga. För det första meddelades
det inte att det var en officiell skrivelse,
utan det angavs att det var fråga om en
personlig skrivelse från den norske ambassadören
till den svenska handelsministern.
För det andra gavs mycket summariska
upplysningar om innehållet. Det
angavs helt kort att norrmännen inte
var belåtna. Det är alldeles uppenbart
att om skrivelsen tillställts utskottsavdelningen
och där kunnat noggrant studeras,
hade med säkerhet behandlingen
av ärendet blivit sådan, som mer hade
gynnat det samarbete vi alla önskar mellan
Sverige och Norge.
Jag har bara velat göra denna korrigering.
Hade man anat vad brevet verkligen
innehöll, hade avdelningen säkerligen
inte varit så återhållsam med att begära
ytterligare upplysningar.
Herr DAMSTRÖM (s):
Herr talman! Menar herr Lundström
att om avdelningen och statsutskottet hade
fått del av regeringens framställning,
så hade ärendet fått en annan utformning
i statsutskottet? Skulle det ha ändrat
på sakinnehållet? Den som tagit del
av själva sakinnehållet efteråt och senast
vid Nordiska rådets sammanträde i
Helsingfors har den uppfattningen att
norrmännen nästan helt har avskrivit
ärendet.
För övrigt vill jag bara tillägga att
avdelningen och utskottet ansåg sig ha
full vetskap om framställningens innehåll.
De hade kunnat begära att få och
de skulle ha fått noten in extenso, men
det ville de inte efter de muntliga upplysningar
de hade fått.
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag tror inte att detta i
sak hade medfört någon ändring beträffande
utskottets ståndpunkt. Jag har ju
deltagit i behandlingen och skrivit under
utskottets utlåtande, som jag anser är i
och för sig riktigt. Men den attityd som
kom till uttryck i skrivningen hade kanske
blivit fördelaktigare, och jag tror
att detta hade varit till allmän nytta. I
själva sakfrågan vill jag understryka att
de upplysningar som vi fick icke var av
sådan beskaffenhet som man har rätt att
begära vid utskottsbehandling av en sådan
här fråga.
Ang. tillstånd för vissa banker att anordna
lotteri
Enligt en rörande punkten VI avgiven
reservation hade herr Sveningsson ansett,
att utskottet bort besluta att för
riksdagen göra anmälan utan åberopande
av § 107 regeringsformen för det
Kungl. Maj:t, efter föredragning av chefen
för handelsdepartementet, i visst fall
statsrådet Hermansson såsom tillförordnad
chef för nämnda departement, lämnat
tillstånd för vissa banker att anordna
utlottning av penningbelopp bland
bankernas kontoinnehavare.
Herr SVENINGSSON (h):
Herr talman! Dechargedebatten börjar
lida mot sitt slut. För den sista reservationen
i detta dechargememorial svarar
jag som reservant ensam. Det gäller om
Kungl. Maj:t har beaktat lotteriförordningens
bestämmelser och den praxis
som länge har tillämpats när lotteritillstånd
lämnats.
Även om reservationen inte gäller den
saken vill jag passa på att framhålla att
anordnande av lotterier i allmänhet förekommer
i mycket stor omfattning, och
man kan ifrågasätta om inte takten i
denna form av rörelse behövde dämpas
ned.
Jag vill även från början framhålla att
min reservation inte på något sätt är
riktad mot sparbanksvärlden. Det är ju
de över 400 sparbankerna som de senaste
åren mest har sysslat med dessa
lotterier i sin propaganda. Inte heller är
reservationen riktad mot Svenska handelsbanken,
som i samband med firandet
av sitt 90-årsjubileum 1961 fick ett liknande
tillstånd att bland insättarna ha
38
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. tillstånd för vissa banker att anordna lotteri
vinstutlottning varje dag under en veckas
tid på alla sina 391 kontor.
Sparbankerna, som börjat med den
här lotteriverksamheten, fyller en uppgift
av sådan art och fyller denna uppgift
på ett sådant sätt, att alla måste
uppskatta och värdera dessa penninginstitut.
Nog måste det bero på det allmänna,
goda anseende sparbankerna
har, att de fått dessa kollektivt sökta
lotteritillstånd. Hade inte sparbankerna
fått tillstånd, hade nog inte heller Svenska
handelsbanken fått det. Det ena har
givit det andra, ty enligt min mening
finns inte stöd i lotteriförordningen för
de tillstånd Kungl. Maj:t här har lämnat.
I den mån dessa ansökningar liar varit
remitterade för yttrande har remissinstanserna
varit mycket tveksamma.
När överståthållarämbetet hade ansökan
från Svenska handelsbanken för yttrande,
avstyrkte ämbetet denna ansökan.
Bank- och fondinspektionen sade att
med hänsyn till att sparbankerna fått
liknande tillstånd ville inte inspektionen
för sin del motsätta sig att tillstånd beviljades.
Det var, kan man säga, ett
svagt tillstyrkande.
Jag har den uppfattningen att bankvärlden,
våra penninginstitut, fyller en
så stor och fin uppgift i vårt samhälle
och har en sådan ställning och ett sådant
anseende hos alla, att de inte skall
bedriva lotterirörelse. Det ger inget ökat
förtroende. Och skall denna form av
banklotterier förekomma, bör lotteriförordningen
vara så utformad att den ger
sitt medgivande härtill.
Om man studerar tillkomsten av 1939
års förordning, som alltjämt gäller, finner
man inte något som helst stöd för antagandet
att dessa banklotterier skulle
vara tillåtna. Tanken på banklotterier
under denna form och i reklamsyfte
fanns inte vid den tidpunkt då förordningen
skrevs. Dessa banklotterier var i
slutet av 1930-talet ett fullständigt okänt
begrepp. De har utformats först de allra
senaste åren.
När frågan om en ny lotteriförordning
utreddes i slutet av 1930-talet, sysslade
man både i utredningen, i den kungl.
propositionen och i riksdagsbeslutet
mycket med sådana saker som tivoli- och
marknadsnöjen, spelautomater, ringkastningsanordningar
och skjutbanor.
Man gjorde t. ex. ett uttalande om att
marknads- och tivolinöjen inte behövde
anordnas i samband med marknad och
tivoli.
Jag har sagt i min reservation att anordnandet
av lotterier bygger på principen
att lottförsäljning skall förekomma.
Den som skall ha möjlighet till vinst
genom slumpens avgörande skall också
vara med om ett risktagande, större eller
mindre. Något risktagande förekommer
inte för deras del som blir deltagare i
banklotteri.
Jag är medveten om att när riksdagen
1939 antog lotteriförordningen utsädes
det att s. k. tidningslotterier skulle
kunna tillåtas utan att därvid erlades
någon avgift. Man sade t. ex. i riksdagsbeslutet
att om ett sådant tidningslotteri
var knutet till en korsordstävlan, fick
man inte fordra att lösningen skulle insändas
på ett urklipp i tidningen, deltagandet
fick med andra ord inte bindas
vid innehavet av ett tidningsexemplar.
Man kan därför inte göra gällande
att det uttalande om tidningslotteri som
förekom på den tiden och i den formen
ger något stöd för anordnandet av banklotterier.
Ett ytterligare stöd för min uppfattning
är att när utredningsförslaget i slutet
på 1930-talet skickades ut på remiss
så sändes det till den ambulerande nöjesindustrien,
som då förekom mycket
mer än nu, till de basarvaruföretag som
säljer färdigställda lotterier, till Folkets
parks centralorganisation, till Lisebergs
aktieägareförening och till vissa
organisationer men inte på något sätt
till bankvärlden.
Vad är då ändamålet med dessa banklotterier?
Ja, man försöker göra gällande
att syftemålet är att öka sparintresset.
Jag anser att även om bankföretagen under
de dagar då vi har utlottning av
penningpris bland insättarna rätt mycket
ökar sin inlåning, så vet man inte
om detta är något nysparande eller om
det befrämjar sparandet i allmänhet.
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
39
Ang. ökat sekretesskydd för upphandlingsärenden inom statens affärsdrivande verk
Jag har för min del svårt för att tro
att man i allmänhet får ett ökat sparande
som resultat genom att utnyttja de
krafter som befrämjar ett ökat spelintresse.
I verkligheten anordnas dessa
lotterier allra mest och enbart i reklamsyfte
för de bankföretag det gäller, och
att lotteri skall få användas och utnyttjas
direkt i propagandans och reklamens
tjänst av den som anordnar lotteriet är
okänt i lotteriförordningen.
Det kan även finnas anledning att fästa
uppmärksamhet på att det har skjutit
upp en del andra sidoskott utanför lotteriförordningen.
I den mån som roulettspel
förekommer här i landet delar jag
de myndigheters uppfattning som gör
gällande att roulettspel inte är tillåtet
enligt vår svenska lagstiftning. Jag motionerade
också förra året om en utredning
i syfte att få en översyn av lotteriförordningen,
men motionen blev i vanlig
ordning avstyrkt.
Jag vill endast till sist säga att om
banklotterier skall få anordnas så behöver
lotteriförordningen utformas på
ett annat sätt än den nu är utformad.
Intill dess att lotteriförordningen blir
ändrad och ramen för anordnande av lotterier
blir vidgad kan jag inte, herr talman,
finna det vara riktigt att tillstånd
lämnas till dessa banklotterier av Kungl.
Maj:t vare sig för den ena bankinrättningen
eller för den andra.
Herr PETTERSSON, GEORG, (s):
Herr talman! Den lotteriförordning vi
bär är sådan att man kan lämna tillstånd
till lotterier som anordnas även
av bankföretag. Den kritik som herr
Sveningsson här för får gälla lotteriförordningen
som sådan. I detta fall har
man för att stimulera till ett sparande
eller, man kan kalla det, i reklamsyfte
gjort vissa utlottningar. Jag anser inte
att vi här i riksdagen skall bedöma hur
Svenska sparbanksföreningen skall bära
sig åt för att driva reklam för ett nysparande.
Det bör sparbanksföreningen
själv få avgöra.
Lotteriförordningen ger regeringen,
som jag nämnde, rätt att ge tillstånd till
dylika lotterier, och det framgår också
av konstitutionsutskottets memorial. Det
finns inte någon som helst anledning till
någon anmärkning.
Ang. ökat sekretesskydd för upphandlingsärenden
inom statens affärsdrivande
verk
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna
handlingar jämte i ämnet väckta motioner.
Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 11 april 1962 hänvisat eu
av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten
proposition, nr 149, vari Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga i propositionen
intaget förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 34 §§ lagen den
28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna
handlingar.
I propositionen hade föreslagits dels
förstärkning av sekretesskyddet för
handlingar i upphandlingsärenden m. m.
såvitt avsåge statens affärsdrivande
verk, dels ock utökat sekretesskydd för
handlingar rörande signalskyddstjänsten
inom totalförsvaret.
Kungl. Maj:ts förslag om ökat sekretesskydd
för statens affärsdrivande verk
innebar, att den maximala sekretesstiden
för sådana i 34 § sekretesslagen avsedda
handlingar, som upptoge villkoren i
slutna avtal, skulle utsträckas från två
till fem år.
I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna nr
702 i första kammaren av herr Jacobsson,
Gösta, samt nr 866 i andra kammaren
av herr Bohman m. fl., dels ock
de likalydande motionerna nr 721 i första
kammaren av herr Stefanson m. fl.
40
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. ökat sekretesskydd för upphandlingsärenden inom statens affärsdrivande verk
samt nr 867 i andra kammaren av herrar
Källenius och Kollberg.
I motionerna hade föreslagits, att riksdagen
skulle avslå propositionen, såvitt
den avsåge statens affärsdrivande verk.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt att
riksdagen med bifall till propositionen
nr 149 och med avslag å motionerna I:
702 och 11:866 samt 1:721 och 11:867
måtte antaga i utlåtandet infört förslag
till lag angående ändring i lagen den
28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna
handlingar.
Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg samt herrar Sveningsson,
Kronstrand, von Frisen, Magnusson
i Tumhult, Hammar och Braconier, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till förevarande motioner
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition i
vad den avsåge ökat sekretesskydd för
statens affärsdrivande verk.
Herr SVENINGSSON (h):
Herr talman! När det gäller Kungl.
Maj:ts proposition nr 149 med förslag
till en utökning av sekretesskyddet för
upphandlingsärenden inom statens affärsdrivande
verk har högerns och folkpartiets
representanter i utskottet inte
blivit övertygade om att denna utökade
sekretess är vare sig nödvändig eller
lämplig och kanske inte heller till någon
nytta. Vi har mera blivit övertygade
om att de synpunkter är riktiga
som föres fram i de två motioner med
yrkande om avslag vilka har lämnats
med anledning av den kungl. propositionen.
I dessa båda motioner framhålls att
de redan nu gällande sekretessbestämmelserna
används i ringa omfattning.
Offentlighetsprincipen som tillämpas i
allmänna sammanhang i vårt land bör
gälla så långt som möjligt.
Av remissutlåtandena framgår att de
statliga verk som så att säga är parter
i målet inte har någonting emot att en
längre sekretesstid införes, så att tiden,
som nu är två år, förlänges till fem år.
Riksräkenskapsverket, som inte motsätter
sig förslaget, anser kritiken mot
den rådande offentligheten i upphandlingsärenden
överdriven. Det finns
även remissinstanser som avstyrker förslaget,
men om deras synpunkter liksom
om vad motionärerna anför har icke utskottet
gjort något uttalande. Ett avslagsyrkande
får även stöd, kan man säga, i
vad offentlighetskommittén sagt i ärendet.
Sekretesslagen antogs 1937, och i motion
nr 866 i andra kammaren finns
ett par uttalanden som jag tycker är så
värdefulla vid bedömningen av denna
fråga att det finns anledning att också
intaga dessa uttalanden i dagens protokoll.
Det sägs där: »I förarbetena till
sekretesslagen underströk de sakkunniga
att behovet av offentlig kontroll
framträder med särskild styrka på de
områden där stora ekonomiska intressen
står på spel och där en alltför långt
gående sekretess lätt skulle kunna bana
vägen för mindre önskvärda förfaranden.
» I överensstämmelse härmed
anförde vederbörande departementschef,
att det icke borde ifrågakomma att utsträcka
den tid av två år, under vilken
handlingar som anger villkoren i slutna
avtal skulle kunna hemlighållas. Departementschefen
gjorde även följande uttalande:
Det förbises icke att olägenheter
i vissa fall kunna uppkomma för
staten eller kommunen genom offentligblivandet
av exempelvis leveransavtal
redan efter två år, men skulle tiden
förlängas, torde den kontroll som offentligheten
är avsedd att medföra alltför
mycket förlora i effektivitet.
Således är det den gången utsagt att
allmänhetens intresse för insyn i de
statliga företagen inte får eftersättas.
Genom det förslag som i dag föreligger
är det meningen att de statliga verken
skall få ännu större och starkare
befogenheter. Intresset härför tycks vara
större än behovet att använda en förlängd
sekretesstid.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
41
Ang. inrättande av en statlig sjuksköterskeskola i Norrköping
Herr ELMGREN (s):
Herr talman! Det är alldeles naturligt,
att med de förändringar, som i år har
företagits för att effektivisera den statliga
affärsverksamheten man också ser
till, att de statliga affärsverken får åtnjuta
något så när samma sekretesskydd
som enskilda företag. Jag erinrar om vad
som sagts från affärsverkens sida, att
anbudsgivandet snedvridits därför att
det fotar sig inte så mycket på kostnadskalkyler
som mera på ett studium
av vilka anbud konkurrenterna lagt fram
vid föregående tillfällen. Jag erinrar
även om att den kommitté som framlade
förslaget på denna punkt var enhällig,
och den kommittén inrymde representanter
för alla partier.
Herr Sveningsson hänvisar till offentlighetskommitténs
yttrande. Jag har
själv varit med om att avge detta yttrande,
och jag vill påpeka att offentlighetskommittén
har sagt att om Kungl.
Maj:t bedömer det vara nödvändigt att
framlägga ett sådant här förslag, så bör
det begränsas till att omfatta de statliga
affärsverken. Det har också skett.
Med dessa få ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Sveningsson begärde votering
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 82;
Nej — 42.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Ang. inrättande av en statlig sjuksköterskeskola
i Norrköping
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
statlig sjuksköterskeskola i Norrköping
jämte i ämnet väckta motioner.
I propositionen nr 117 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 9 mars 1962, föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna avtal angående
anordnande och upprätthållande
av en statlig sjuksköterskeskola i Norrköping,
dels godkänna av departementschefen
förordad personalförteckning för
statens sjuksköterskeskola i Norrköping,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens sjuksköterskeskola
i Norrköping, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1962/63, dels ock för samma budgetår
under elfte huvudtiteln till Statens
sjuksköterskeskola i Norrköping: Avlöningar
och Omkostnader anvisa två förslagsanslag
av 98 000 kronor och 80 000
kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen
42
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. inrättande av en statlig sjuksköterskeskola i Norrköping
dels två liklydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström (I: 645) och den andra inom
andra kammaren av fru Nettelbrandt
(II: 805),
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Svanström m. fl. (1:646) och
den andra inom andra kammaren av
herr Dahlgren m. fl. (II: 804).
I motionerna I: 645 och II: 805 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att vid den nya sjuksköterskeskolan i
Norrköping skulle inrättas ytterligare en
instruktionsskötersketjänst för de teoretiska
kurserna, samt att i den mån det
vore möjligt antalet instruktionsskötersketjänster
för den praktiska undervisningen
skulle beräknas efter normen
12 elever per instruktionssköterska.
Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
I. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
9 mars 1962 redovisat avtal angående
anordnande och upprätthållande av en
statlig sjuksköterskeskola i Norrköping;
II. att riksdagen måtte godkänna i utlåtandet
införd personalförteckning för
statens sjuksköterskeskola i Norrköping;
III. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:645 och 11:805, såvitt
de avsåge inrättande av ytterligare en
instruktionsskötersketjänst för de teoretiska
kurserna,
a) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för statens sjuksköterskeskola
i Norrköping, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1962/63;
b) till Statens sjuksköterskeskola i
Norrköping: Avlöningar för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
98 000 kronor;
IV. att riksdagen måtte till Statens
sjuksköterskeskola i Norrköping: Om
-
kostnader för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 80 000 kronor;
V. att motionerna 1:645 och 11:805,
såvitt de avsåge instruktionsskötersketjänster
för den praktiska undervisningen,
icke måtte av riksdagen bifallas;
VI. att motionerna 1:646 och 11:804
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade anmälts, utom av annan,
av herr Edström, som dock ej antytt
sin mening.
Herr EDSTRÖM (fp):
Herr talman! I anslutning till denna
proposition har jag i denna kammare
väckt en motion, i vilken hemställts att
riksdagen måtte besluta att vid den nya
sjuksköterskeskolan i Norrköping inrättas
ytterligare en instruktionsskötersketjänst
för de teoretiska kurserna samt att
i den mån det är möjligt antalet instruktionsskötersketjänster
för den praktiska
undervisningen beräknas efter normen
12 elever per instruktionssköterska,
alltså inte 16 som i propositionen har
föreslagits.
Utskottet har främst med hänsyn till
bristen på instruktionssköterskor avstyrkt
motionen. Bristen på sjuksköterskor
i allmänhet är dock relativt sett ännu
större. Det är just denna stora allmänna
sjuksköterskebrist som är djupaste
motiveringen till motionen. Om
skolan nämligen bättre utrustas med lärare
skulle det bli lättare att här inta
extra elever och på så sätt ganska snart
utvidga skolan, vilket är synnerligen angeläget
i dessa dagar med vår besvärande
sjuksköterskebrist.
Detta är motiveringen till föreliggande
motion. I dagens situation har jag, herr
talman, dock intet annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
43
Ang. statsbidrag till hörapparater m. m.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 109, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående bidrag till
ortopediska hjälpmedel och hörapparater
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1962/63 beräkna dels till Bidrag
till stödjebandage och proteser vid ortopediska
lasarettsavdelningar m. m. ett
förslagsanslag av 5 200 000 kronor, dels
ock till Bidrag till anskaffande av hörapparater
ett förslagsanslag av 1 450 000
kronor.
Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 82 föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordade
ändrade grunder för statsbidrag
till ortopediska hjälpmedel m. m. och
till hörapparater, dels ock för budgetåret
1962/63 under elfte huvudtiteln såsom
förslagsanslag anvisa till Bidrag till
ortopediska hjälpmedel m. m. 6 000 000
kronor och till Bidrag till hörapparater
1 400 000 kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Jonasson (I: 614) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Gustavsson i
Alvesta och Wahrendorff (II: 747), i vilka
hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 82 måtte
besluta, att statsbidrag skulle utgå jämväl
till de med användningen av colostomi-
och ileostomibandage förenade kostnaderna
för påsar samt för påsar som
används utan bandage samt att till Bidrag
till ortopediska hjälpmedel m. m.
för budgetåret 1962/63 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
6 300 000 kronor,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Thorsten Larsson och Sundin (I:
615) samt den andra inom andra kam
-
maren av herrar Wahrendorff och Dahlgren
(II: 750), i vilka anhållits, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 82 i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om skyndsam prövning
och förslag angående bidrag till löpande
kostnader för drift och reparation av
hörapparater i enlighet med vad i motionerna
anförts,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ringaby m. fl. (I: 616) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedin
m. fl. (II: 748),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Stefanson m. fl. (1:617) samt den andra
inom andra kammaren av fröken Elrnén
och herr von Friesen (11:746), i
vilka föreslagits, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 82 skulle besluta, att statsbidrag til!
hörapparat även skulle kunna utgå i de
fall hörselskadade undersöktes av öronspecialist
och av denne ordinerades hörapparat,
som utprovades och förmedlades
av behörig firma, samt att i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning
om att utbildningen av hörselvårdsassistenter
måtte överföras till staten,
dels en inom andra kammaren av fru
Sjövall väckt motion (II: 449), vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att frågan
om bidrag till colostomi- och ileostomipatienter
för bandage och påsar måtte
beaktas av 1961 års sjukförsälcringsutredning,
dels en inom andra kammaren av fru
Eriksson i Stockholm m. fl. väckt motion
(II: 739), vari yrkats, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 82 skulle besluta, att bidrag
jämväl skulle utgå till förbrukningsartiklar
för colostomi- och ileostomiförband,
dels en inom andra kammaren av herr
Petterson i Degerfors m. fl. väckt motion
(11:740), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att det i Kungl.
Maj:ts proposition nr 82 framlagda förslaget
om ändrade grunder för bidrag
44
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. statsbidrag till hörapparater m. m.
till hörapparater skulle träda i kraft den
1 juli 1962,
dels ock en inom andra kammaren av
fru Sjövall väckt motion (11:749), vari
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att samtliga
i motionen angivna problem avseende
vidgad bidragsgivning för medicinskt-tekniska
hjälpmedel måtte beaktas
av 1961 års sjukförsäkringsutredning.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
I. att motionerna 1:616 och 11:748
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
II. att motionerna I: 617 och II: 746,
såvitt de avsåge viss utvidgning av rätten
att erhålla statsbidrag till hörapparat,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
III. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:617 och 11:746, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört angående utbildning av
hörselvårdsassistenter;
IV. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:615 och 11:750, såvitt
de avsåge frågan om bidrag till kostnader
för reparation av hörapparater,
samt motionen II: 749 i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville
uppdraga åt 1961 års sjukförsäkringsutredning
att enligt vad utskottet därom
närmare anfört utreda frågan om vidgad
bidragsgivning för medicinskt-tekniska
hjälpmedel;
V. att motionerna 1:615 och 11:750,
såvitt de avsåge frågan om bidrag till
kostnaderna för drift av hörapparater,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
VI. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionen
11:449 ävensom med bifall till motionerna
II: 739 och II: 740 samt I: 614 och
II: 747, sistnämnda båda motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna av utskottet
förordade ändrade grunder för
statsbidrag till ortopediska hjälpmedel
m. m. och till hörapparater, att tillämpas
från och med den 1 juli 1962;
VII. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:614 och 11:747, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till ortopediska
hjälpmedel m. m. för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
7 200 000 kronor;
VIII. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag till Bidrag till
hörapparater för budgetåret 1962/63 å
driftbudgeten under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 3 000 000 kronor.
Reservation hade anförts av fröken
Andersson, herrar Ragnar Bergh och
S taxäng, fröken Elmén samt herrar
Svensson i Ljungskile, Nelander och Tnresson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 617 och II: 746, såvitt nu vore i
fråga, besluta, att statsbidrag till hörapparat
även skulle kunna utgå i de fall
hörselskadade undersöktes av öronspecialist
och av denne ordinerades hörapparat,
som utprovades och förmedlades
av därtill auktoriserad firma.
Herr BERGH, RAGNAR, (h):
Herr talman! Jag har biträtt reservationen
vid detta utlåtande som avser
viss utvidgning av rätten att erhålla
statsbidrag till hörapparat.
Reservationen går ut på att hörapparater
skall få utprovas inte bara vid hörcentralerna
utan hos vilken öronspecialist
som helst. Hörapparat skall vidare
kunna få inköpas av auktoriserade försäljare.
Avsikten med det förslaget är
uppenbart: man vill underlätta för allmänheten
att anskaffa hörapparater.
Mer än detta är inte att säga om denna
sak. Jag ber därför, herr talman, att
med denna korta motivering få yrka bifall
till reservationen.
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
45
Ang. beräkning av statlig
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Efter det exemplariskt
korta inlägg som reservanternas talesman
här gjort borde jag kanske egentligen
ha nöjt mig med att endast yrka
bifall till utskottets förslag, men frågan
tarvar ytterligare några ord.
Det är ett mycket betydelsefullt ärende
som kammaren nu går att avgöra, ett
komplement kan man säga till det störa
ärende som avgjordes förra onsdagen.
Utskottet har tillmötesgått en rad motionärer
och i vissa fall gått betydligt
längre än vad motionärerna själva har
hemställt om. Det är bara på en enda
punkt som vi har varit oense, nämligen
i fråga om hörapparaterna.
Motionärerna har önskat att hörapparater
skall få utprovas inte bara vid
hörcentralerna utan även av privatpraktiserande
ögonspecialister och att dessa
apparater dessutom skall få inköpas på
annat sätt än vad som har föreslagits i
propositionen. Vi som tillhör majoriteten
förmenar att motionen, till vilken reservanterna
har anslutit sig, innebär att
man skulle få en byråkratisering av det
hela som inte skulle vara till gagn för
någon. Därest vi skulle låta andra än
hörcentralerna utprova dessa apparater
skulle vi tvingas till en registrering som
inte skulle underlätta reformen. Dessutom
finns öronspecialister egentligen
endast i de allra största städerna, medan
motionärerna anser att det är avstånden
till hörcentralerna som motiverar att
man skulle underlätta anskaffandet av
hörapparater. Men i de stora städerna
är ju inte avstånden så stora, och när det
i landsdelar med stora avstånd icke finns
några privatpraktiserande öronläkare
utan endast landstingens hörcentraler,
har vi ansett det ganska rimligt att avstyrka
den motionen.
Jag vill till slut, herr talman, endast
hemställa om att kammaren bifaller det
föreliggande förslaget som innebär en
fortsättning på den sociala lagstiftning
vi beslöt i onsdags.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yr
-
inkomstskatt för ackumulerad inkomst, m. m.
kats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande punkten II av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan och särskilt beträffande utskottets
hemställan i övrigt.
Sedermera gjordes i enlighet med de
rörande punkten II framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.
Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i övrigt i detta
utlåtande.
Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 112,
i anledning av väckta motioner om pension
eller understöd åt vissa personer,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Ang. beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst, m. m.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 47, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
30 november 1951 (nr 763) angående
beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.
I en den 16 februari 1962 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 114, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till
1) förordning om ändring i förordningen
den 30 november 1951 (nr 763)
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst;
2) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juni
1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor;
samt
46
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst, m. m.
3) förordning angående ändrad lydelse
av 49 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).
I propositionen hade, på grundval av
ett av skatteutredningen angående ackumulerad
inkomst avgivet betänkande
(SOU 1961: 56), framlagts förslag om utvidgning
av tillämpningsområdet för
1951 års lagstiftning om ackumulerad
inkomst. I samband härmed hade förordats
vissa förtydliganden av lagstiftningen,
betingade av erfarenheterna under
den tid bestämmelserna varit i kraft.
Vidare hade föreslagits, att riksskattenämnden
skulle äga meddela förhandsbesked
i frågor rörande tillämpningen
av lagstiftningen samt att anstånd med
skattebetalning skulle kunna medgivas,
då ansökan om särskild skatteberäkning
för ackumulerad inkomst gjorts.
I Kungl. Maj :ts förslag till förordning
om ändring i förordningen angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst hade 2 § erhållit följan
lydelse:
»Till grund för skatteberäkning enligt
1 § skall ligga den ackumulerade
inkomsten minskad med avdragsgilla
kostnader för dess förvärvande (nettobeloppet
av den ackumulerainkomsten)
eller, om den skattskyldiges
till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomst är lägre, denna inkomst.
Skatteberäkning enligt 1 § må ske endast
under förutsättning att den inkomst,
som skall ligga till grund för skatteberäkningen,
uppgår till minst 5 000 kronor
och tillika utgör minst en femtedel
av den skattskyldiges till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst.»
Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen
I) de likalydande motionerna I: 691,
av herrar Kronstrand och Stefanson,
samt II: 831, av herrar Gustafson i Göteborg
och Larsson i Umeå, vari hemställts,
att riksdagen med ändring av
vad Kungl. Maj :t föreslagit i proposition
nr 114 måtte besluta, att minimibelop
-
pet för rätt till beskattning för ackumulerad
inkomst skulle fastställas till 4 000
kronor och att den s. k. kvotregeln —
att den ackumulerade inkomsten skulle
uppgå till viss del av den skattskyldiges
inkomst — skulle slopas, samt att således
2 § 2 stycket förordningen angående
beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst skulle erhålla
i motionerna angiven lydelse;
II) de likalydande motionerna I: 692,
av herr Sundin m. fl., samt 11:832, av
herrar Hansson i önnarp och Fälldin,
vari anhållits,
dels att riksdagen måtte besluta,
a) att särskild skatteberäkning för
ackumulerad inkomst skulle medgivas
för i arrendesammanhang utgående ersättning,
som utgjorde inkomst av rörelse,
i enlighet med vad i motionerna
anförts;
b) att den maximala fördelningstiden
för särskild skatteberäkning av ackumulerad
inkomst skulle utgöra femton år;
c) att beskattningsmyndighet icke
skulle äga rätt att utan yrkande av den
skattskyldige hänföra ackumulerad inkomst
till mindre antal år än enligt
schablonregeln; samt
d) att nuvarande beloppsspärr på
4 000 kronor för rätt till särskild skatteberäkning
för ackumulerad inkomst fortfarande
skulle gälla,
dels ock att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
prövning och förslag rörande inrättande
av brand- och stormskadefond
för skog i enlighet med vad i motionerna
hade anförts; ävensom
III) de likalydande motionerna I: 693,
av herr Virgin m. fl., och II: 830, av
herr Cassel, vari föreslagits, att riksdagen
skulle
1) antaga det vid propositionen nr
114 fogade förslaget till förordning om
ändring i förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst med den ändring, att 2 § samt
3 § 2 mom. erhölle i motionerna angiven
lydelse;
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
47
Ang. beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst, m. m.
2) antaga i motionerna infört förslag
till förordning om ändrad lydelse av
89 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623);
3) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte
a) i taxeringskungörelsen införa bestämmelse
om att taxeringsnämndsordförande,
till vilken inkommit ansökan
om särskild skatteberäkning för ackumulerad
inkomst, skulle vidarebefordra
denna till prövningsnämnden;
b) snarast förelägga riksdagen förslag
till inrättande av brand- och stormskadefond
vid skogsbruk med rätt till
skattefri avsättning i enlighet med vad
i motionerna anförts; samt
c) med beaktande av vad i motionerna
anförts företaga fortsatt utredning rörande
frågan om den skattemässiga behandlingen
av ackumulerad inkomst.
De i motionerna I: 693 och II: 830 under
1 och 2 framlagda förslagen avsågo,
att bestämmelserna om särskild skatteberäkning
skulle få tillämpas vid partiell
avveckling av jordbruksdrift i sådant
fall att driften upphörde på sambrukad
fastighet. Beträffande tvångsåterföring
av skogskontomedel vid avyttring av fastighet,
vid skifte av dödsbo och vid bodelning
skulle bestämmelserna om ackumulerad
inkomst få tillämpas. Enligt motionärerna
vore den nuvarande beloppsgränsen
4 000 kronor tillfredsställande
och någon kvotbegränsning skulle icke
erfordras. Motionärerna hade funnit det
befogat, att ansökan om särskild skatteberäkning
för ackumulerad inkomst
skulle vara avgjord senast den 30 juni
året näst efter ansökningsåret.
Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen
I)
de likalydande motionerna 1:2, av
av herr Kroristrand m. fl., och II: 1, av
herr Carlsson i Tibro rn. fl., vari hemställts,
1) att riksdagen måtte antaga det av
1957 års skatteutredning redovisade för
-
slaget till förordning om rätt till utjämning
av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall dels med ändringen
att gränsen för rätt till utjämning
fastställdes till 10 000 kronor, dels med
kompletteringen att progressionsutjämning
även skulle kunna ske vid fallande
inkomst och att deklarationsskyldighet
skulle ha förelegat antingen jämförelseåret
eller något av de två närmast föregående
beskattningsåren, dels ock med
den justering som föranleddes av de av
1961 års riksdag beslutade nya skatteskalorna
för statlig inkomstskatt;
2) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla, att utredning måtte
företagas om möjligheterna till öppen
resultatutjämning vid beskattningen genom
rätt till skattefri avsättning å särskilda
konton och beskattning vid uttag
(den s. k. kontometoden) och att
förslag i detta syfte måtte föreläggas
riksdagen;
II) de likalydande motionerna 1:18,
av herr Bengtson m. fl., och II: 42, av
herr Hedlund m. fl., vari anhållits,
1) att riksdagen måtte antaga det av
1957 års skatteutredning framlagda förslaget
till förordning om rätt till utjämning
av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall samt till anvisningar
till densamma, dock med följande ändringar:
dels
att som villkor för rätt till utjämning
av statlig inkomstskatt å merinkomst
enligt nämnda förordning måtte
gälla, att den till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomsten för skattskyldig
uppginge till belopp som med minst
10 000 kronor överstege den skattskyldiges
motsvarande inkomst under det
nästföregående beskattningsåret (jämförelseåret),
dels att som villkor för rätt till sådan
progressionsutjämning vidare måtte
gälla, att deklarationsskyldighet förelegat
under jämförelseåret eller något av
de två närmast föregående beskattningsåren,
dels att rätt till progressionsutjämning
jämväl skulle föreligga vid fallande
48
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst, m. in.
inkomst, då skattskyldigs till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomst
från något av de två närmast föregående
beskattningsåren minskats med
minst 6 000 kronor, och att utjämning
då måtte verkställas på så sätt, att den
sammanlagda statliga inkomstskatten för
det beskattningsår för vilket den skattskyldige
begärde utjämning och de två
närmast föregående beskattningsåren
skulle utgöra det belopp varmed nämnda
skatt skulle ha utgått, om inkomsten
fördelats lika på de tre beskattningsåren,
i enlighet med vad ovan anförts;
2) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla,
a) att vid pågående allmänna skatteberedning
måtte prövas möjligheterna
till en fullständig resultatutjämning i
enlighet med vad i motionerna anförts;
samt
b) att härvid eller genom särskild utredning
frågan om resultatutjämning genom
kontometoden måtte prövas så
skyndsamt, att förslag i ämnet kunde
föreläggas senast 1963 års riksdag;
III) de likalydande motionerna I: 339,
av herr Hagberg m. fl., och II: 408, av
herr Heckscher m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle
1) antaga i motionerna infört förslag
till förordning angående ändring av 2,
8 och 9 §§ förordningen den 8 april 1960
(nr 63) om rätt till förlustutjämning vid
taxering för inkomst;
2) antaga i motionerna infört förslag
till förordning om rätt till utjämning i
vissa fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomstminskning;
3)
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning rörande
allmän öppen resultatutjämning, innebärande
bland annat rätt till skattefri avsättning
å särskilda konton — motsvarande
nuvarande skogskonto — vid beräkning
av intäkt av jordbruk och av
annan fastighet (hyresfastighet); ävensom
-
IV) de likalydande motionerna I: 344,
av herr Schött m. fl., och 11:415, av
herr Källenius m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en skyndsam utredning
i syfte att så ändra beskattningsreglerna
i fråga om beräkning av inkomst av annan
fastighet (hyresfastighet) att avdrag
finge göras med visst belopp för avsättningar
avsedda för framtida reparationsbehov.
De i motionerna 1:339 och 11:408
framlagda förordningsförslagen avsågo
vissa kompletteringar av gällande bestämmelser
om rätt till förlustutjämning,
nämligen beträffande kravet på deklarationsskyldighet
förluståret eller något
av de två närmast föregående beskattningsåren
och beträffande familjebolag.
Vidare hade förordats progressionsutjämning
enligt 1957 års skattcutrednings
förslag, dock med vissa ändringar.
Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr
114, antaga de vid propositionen fogade
förslagen till
1) förordning om ändring i förordningen
den 30 november 1951 (nr 763)
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst;
2) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juni
1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor;
samt
3) förordning angående ändrad lydelse
av 49 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:2, av
herr Kronstrand m. fl., och II: 1, av
herr Carlsson i Tibro m. fl.,
2) de likalydande motionerna I: 18,
av herr Bengtson m. fl., och II: 42, av
herr Hedlund m. fl.,
3) de likalydande motionerna I: 339,
av herr Hagberg m. fl., och II: 408, av
herr Heckscher m. fl.,
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
49
Ang. beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst, in. m.
4) de likalydande motionerna I: 334,
av herr Schött m. fl., och II: 415, av
lierr Källenius m. fl.,
5) de likalydande motionerna I: 691,
av herrar Kronstrand och Stefanson,
samt II: 831, av herrar Gustafson i Göteborg
och Larsson i Umeå,
6) de likalydande motionerna I: 692,
av herr Sundin m. fl., samt 11:832, av
herrar Hansson i önnarp och Fälldin,
ävensom
7) de likalydande motionerna 1:693,
av herr Virgin m. fl., och. II: 830, av
herr Cassel,
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Söderquist, Lundström, Gösta
Jacobsson, Sundin, Nilsson i Svalöv,
Christenson i Malmö, Magnusson i Borås,
Larsson i Umeå och Fälldin, vilka ansett,
att utskottet i nedannämnda avseenden
bort hemställa:
I. beträffande spärregeln och tvångsåterföring
av avsättning till skogskonto
under A 1 att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
icke kunnat av riksdagen oförändrad
antagas samt i anledning av de
inbördes likalydande motionerna 1:691,
av herrar Kronstrand och Stefanson,
samt II: 831, av herrar Gustafson i
Göteborg och Larsson i Umeå, 1:692,
av herr Sundin m. fl., samt II: 832,
av herrar Hansson i önnarp och Fälldin,
ävensom 1:693, av herr Virgin
m. fl., och II: 830, av herr Cassel —
måtte antaga det vid propositionen nr
114 fogade förslaget till förordning om
ändring i förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst med de ändringar, att 2 § samt
3 § 2 mom. erhölle i reservationen angiven
lydelse;
II. beträffande förlustutjämning, progressionsutjämning
och allmän resultatutjämning
under B 1—B 3 att riksdagen
— i anledning av de inbördes likalydande
motionerna 1:2, av herr Kronstrand
m. fl., och II: 1, av herr Carlsson
i Tibro m. fl., 1:18, av herr Bengtson
m. fl., och II: 42, av herr Hedlund
m. fl., samt 1:339, av herr Hagberg
m. fl., och 11:408, av herr Heckscher
m. fl. — måtte
a) antaga det vid motionerna 1:339
och 11:408 fogade förslaget till förordning
angående ändring av 2, 8 och 9 §§
förordningen den 8 april 1960 (nr 63)
om rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst, dock med den ändringen,
att 2 § i förslaget erhölle i reservationen
angiven lydelse;
b) antaga det vid motionerna 1:339
och II: 408 fogade förslaget till förordning
om rätt till utjämning i vissa fall
av statlig inkomstskatt i samband med
inkomststegring eller inkomstminskning;
c) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att skyndsam utredning måtte företagas
om möjligheterna till en fullständig resultatutjämning
samt att härvid i första
hand frågan om resultatutjämning genom
kontometoden måtte prövas och att
förslag i detta syfte skyndsamt måtte
föreläggas riksdagen;
III. beträffande reparationsfond för
hyresfastighet under B 4 att riksdagen
— i anledning av de likalydande motionerna
I: 344, av herr Schött m. fl.,
och II: 415, av herr Källenius m. fl. —
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning i syfte att
möjliggöra skattefria avsättningar för
framtida reparationsbehov å hyresfastigheter
;
IV. beträffande brand- och stormskadefond
för skog under B 6 och B 7
att riksdagen — i anledning av de inbördes
likalydande motionerna I: 692, av
av herr Sundin m. fl., samt 11:832, av
herrar Hansson i önnarp och Fälldin,
ävensom 1:693, av herr Virgin m. fl.,
och II: 830, av herr Cassel — måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam prövning och förslag rörande
inrättande av brand- och stormskadefond
för skog.
4 Första kammarens protokoll 1962. Nr 21
50
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. beräkning av statlig inkomstskatt för
Reservanternas förslag till ändrad lydelse
av 2 § förslaget till förordning
om ändring i förordningen angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst hade följande lydelse:
» Till grund ----denna inkomst.
Skatteberäkning enligt 1 § må ske
endast under förutsättning att den inkomst,
som skall ligga till grund för
skatteberäkningen, uppgår till minst
b 000 kronor.»
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! I det föreliggande förslaget
till revision av lagstiftningen om
ackumulerad inkomst har bl. a. vidtagits
den justeringen av de s. k. spärrreglerna,
att den nuvarande beloppsgränsen
4 000 kronor höjts och att kvotgränsen
ändrats från en tredjedel till
en femtedel av den skattskyldiges till
statlig inkomstskatt taxerade inkomst.
Spärreglerna har ju tillkommit för att
man inte skall behöva besvära skattemyndigheterna
med sådana fall där det
gäller småinkomster som faller på mer
än ett år. Erfarenheten har emellertid
visat att dessa regler slagit ganska
ojämnt ut i praktiken. Skatteutredningen
angående ackumulerad inkomst har
gjort en undersökning och för sin del
blivit övertygad om att systemet med
dubbla spärrar inte bör bibehållas. Det
övervägande flertalet av remissinstanserna
har delat utredningens uppfattning
och anfört många konkreta exempel
på grundval av sina erfarenheter.
Det är kvotregeln man har vänt sig
mot. Inte sällan har en godtagbar ackumulerad
inkomst höjt den ordinarie inkomsten
så avsevärt att den ackumulerade
delen kommit att understiga en
tredjedel av den på detta sätt uppkomna
totalinkomsten, varvid progressiviteten
i våra skatteskalor lett till att vederbörande
drabbats av en oproportionerligt
hög beskattning. Trots avstyrkandena
har finansministern ansett att
en kvotregel bör bibehållas, men han
har som jag nämnde föreslagit vissa justeringar.
Motiveringen till förslaget om höjd
beloppsgräns är att penningvärdet fal
-
ackumulerad inkomst, m. m.
lit. Åtskilliga remissorgan har kritiserat
även tanken att höja beloppsspärren
över nuvarande 4 000 kronor. Dit hör
de tre stora löntagarorganisationerna.
LO framhåller för sin del att oaktat penningvärdets
fall sedan lagen infördes
slår även 4 000 kronor i ackumulerad
inkomst hårt ur marginalskattesynpunkt.
Samma uppfattning har TCO och SACO,
som emellertid diskuterar möjligheten
att göra en annan avvägning med hänsyn
till storleken av den skattevinst
som skulle uppkomma; skulle den understiga
50—100 kronor borde man inte
få åtnjuta den förmån som ligger i beräkningen
för ackumulerad inkomst.
Reservanterna har ansett att övervägande
skäl talar för att kvotregeln helt
och hållet tas bort och att penningvärdets
fall inte bör motivera en höjning
av beloppsspärren. Vi intar därmed
i princip samma ståndpunkt som
LO, TCO och SACO.
Att använda några andra slags kvoteringsregler
är enligt vår mening onödigt
och leder till svårigheter för den
skattskyldige, som då alltid har besvär
att veta när han får åtnjuta fördelen
av beräkning enligt reglerna för ackumulerad
inkomst. Jag vill erinra om att
den starkt stegrade progressiviteten i
skatteskikten mellan 20 000 och 30 000
kronor kan medföra att de skattskyldiga
drabbas mycket hårt genom en
ackumulerad inkomst på mindre än
5 000 kronor.
Även i en annan fråga har högerns,
folkpartiets och centerpartiets ledamöter
i utskottet reserverat sig, nämligen
när det gäller frågan hur ackumulerad
inkomst skall beräknas. Vissa remissorgan
har framfört tanken att som ackumulerad
inkomst också skulle räknas intäkt
som uppkommit därigenom att avsättning
till skogskonto tvångsvis överförts
till beskattning i samband med försäljning
av jordbruksfastighet eller
skifte av dödsbo. Departementschefen
har inte velat vara med härpå.
Vi reservanter delar den uppfattning
som kommer till uttryck från nyssnämnda
remissorgans sida, bland vilka återfinns
kammarrätten, riksskattenämnden
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
51
Ang. beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst, m. m.
samt åtskilliga länsstyrelser. Den omständigheten
att skatteflyktskommittén
skall överväga inkomstbeskattningen av
dödsbo tycker vi inte heller bör föranleda
ett uppskov med frågan om dödsbos
rätt att åtnjuta fördelarna av ackumulerad
inkomst i sådana fall som jag
nyss talade om.
Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen i den del som
betecknas med I och som gäller 2 och
3 §§ i förordningen om beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst.
Herr ERICSSON, JOHN, (s):
Herr talman! Föreliggande betänkande
avser den skatelagstiftning som syftar
till att mildra verkningarna av den progressiva
beskattningen. I och med att
man säger detta inser kammarens ledamöter
att det bara är fysiska personer,
oskifta dödsbon och familjestiftelser
som kan komma att få dessa förmåner,
eftersom företagsbeskattningen inte är
progressiv.
Hela detta spörsmål har uppkommit
på grund av att den ursprungliga lagstiftningen
kan slå ojämnt och orättvist,
nämligen om man vid ett tillfälle uppbär
lön som egentligen avser en tidigare
period, ett eller flera år tidigare. I sådana
fall blir inkomstsumman alltför
hög, och då inträder progressionen.
Motionärerna vill nu vidga området
för lagens tillämpning på så sätt att man
vill få med även jordbruksfastighet och
rörelse, och man anser också att skogsbruket
skall omfattas av författningen.
Den skogskontometod som herr Lundström
talade om är ett alternativ till den
föreslagna lagstiftningen. Den syftar till
en fördelning av inkomsterna på ett antal
år.
Den reservation som är fogad till betänkandet
skulle alltså innebära att man
först får tillämpa en författning för att
undanröja progressiviteten och sedan
tillämpa en annan författning för att erhålla
ytterligare förmåner. Det är inte
rimligt att ordna lagstiftningen på det
sättet.
4f Första kammarens protokoll 1962. Nr 21
Motionärerna har också tagit upp önskemålet
om en resultatutjämning, och det
är klart att det kan finnas skäl för en
sådan. Då det här emellertid är fråga
om en mycket ingripande åtgärd i hela
vår skattelagstiftning får vi väl vänta
med den saken till den dag då vi får en
bättre översyn över hela vårt skattesystem.
Vi har prövat dessa frågor både
vid 1960 och 1961 års riksdagar, och det
föreligger ingen anledning att nu ta upp
en debatt om dessa ting. Allmänt vill
jag ha sagt, att det är tämligen tröstlöst
att vara chef för finansdepartementet och
lägga fram det ena förslaget efter det
andra till reformer i en generös anda,
om det varje gång kommer yrkanden
från oppositionen om ännu mer långtgående
åtgärder för att bättra på reformerna.
Senast när det gällde frågan om avskrivningsregler
för skogsbilvägar ville
oppositionen ha ännu mer långtgående
åtgärder. Nu gick det som väl var så, att
riksdagens beslut blev att oppositionen
inte fick någonting. Vi hade försökt
kompromissa inom utskottet, men det
avvisades blankt. Jag hoppas att det i
alla fall inte skall bli några kompromisser
utan att kammaren skall bifalla utskottets
förslag, till vilket jag hemställer
om bifall.
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Det förslag som framförts
av reservanterna bottnar inte i enskilda
intressenters önskan att få mer
och mer utöver vad finansministern har
föreslagit. I väsentliga avseenden finns
det ju ett starkt stöd bakom reservanternas
yrkande från olika myndigheters sida,
i vissa fall även från så kunniga och
erfarna beskattningsorgan som kammarrätten
och riksskattenämnden. Jag tycker
därför att reservanternas ståndpunkt
är nog så väl grundad som utskottsmajoritetens.
Eftersom jag försummade, herr talman,
att förra gången yrka bifall även
till reservationen i övrigt, ber jag härmed
att få göra det.
52
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst, m. m.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
i anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets förevarande
betänkande komme att framställas
först särskilt beträffande 2 § i det under
punkten A 1 behandlade förordningsförslaget,
därefter särskilt angående
punkten A 1 i övrigt, vidare särskilt
rörande punkterna A 2 och A 3, ytterligare
särskilt i fråga om punkterna B 1
—B 3, härpå särskilt avseende vardera
av punkterna B 4 och B 5 samt slutligen
särskilt rörande punkterna B 6 och
B 7.
I fråga om utskottets hemställan såvitt
avsåge 2 § i det under punkten A
i behandlade förordningsförslaget, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen i förevarande
del.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Lundström begärde votering, i
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47 punkten A 1 såvitt avser 2 § i det
under punkten behandlade förordningsförslaget,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen i förevarande del.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 68;
Nej — 57.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att hans avstode från att rösta.
Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande utskottets hemställan i
punkten A 1, såvitt punkten ej förut avgjorts,
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen i förevarande
del; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.
Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47 punkten A 1 såvitt punkten ej förut
avgjorts, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen i förevarande del.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
53
Ang. beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst, m. m.
Ja — 68;
Nej — 56.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
På gjord proposition bifölls härpå
vad utskottet i punkterna A 2 och A 3
hemställt.
Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkterna Bl —
B 3 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen, såvitt
nu vore i fråga; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:
Den,
som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47 punkterna Bl — B 3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen, såvitt nu är i fråga.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 68;
Nej — 54.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Ytterligare gjordes enligt de beträffande
punkten B 4 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del; och förklarades
den förra propositionen vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.
På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten B 5 hemställt.
I vad anginge punkterna B 6 och B 7,
yttrade nu herr talmannen, hade yrkats,
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen, såvitt
nu vore i fråga.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Sandin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47 punkterna B 6 och B 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen, såvitt nu är i fråga.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.
De emellertid herr Sandin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 67;
Nej — 55.
54
Nr 21
Fredagen den 18 maj 19C2
Ang. vissa ändringar i stämpelförordnningen
Därjämte hade 3 ledamöter tillkänna- 417, av herr Ohlin m. fl., i vad de avgivit,
att de avstode från att rösta. såge stämpelavgiften, icke måtte föran
-
leda någon riksdagens åtgärd.
Ang. vissa ändringar i stämpelförordningen
Föredrogs
ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 49, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften jämte i ämnet väckta
motioner.
1 en den 16 mars 1962 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 128, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.
I propositionen hade framlagts förslag
till vissa ändringar i stämpelförordningen,
föranledda av annan lagstiftning.
Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de vid
riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:341, av herr Lundström
m. fl., och II: 417, av herr Ohlin m. fl.,
vari bland annat hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag till årets riksdag angående
justering av avgifterna i stämpelförordningen
i anledning av den förra
året avslutade utredningen angående
översyn av lösen- och stämpelförordningarna.
Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,
1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr
128, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
2)
att de likalydande motionerna I:
341, av herr Lundström m. fl., och II:
Reservation hade avgivits av herrar
Söderquist och Lundström, fru Nettelbrandt
samt herr Enskog, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
2 hemställa, att riksdagen i anledning
av de likalydande motionerna I:
341, av herr Lundström m. fl., och II:
417, av herr Ohlin m. fl., i vad avsåge
förevarande fråga, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om förslag till årets
höstsession angående justering av stämpelförordningen
i anledning av den avslutade
utredningen (SOU 1961:37).
Herr SÖDERQUIST (fp):
Herr talman! Genom den reservation
till utskottets betänkande som jag och
ytterligare tre ledamöter har avlämnat,
har vi önskat framhålla som vår mening,
att förslag till en justerad taxa för avgifter
enligt stämpelförordningen bör
framläggas för riksdagen redan vid årets
höstsession. I motioner vid riksdagens
början av herr Lundström m. fl. i första
kammaren och herr Ohlin m. fl. i andra
kammaren yrkas på skrivelse till Kungl.
Maj :t i samma syfte. I motionerna hänvisas
till att utredning redan verkställts
och att remissbehandling skett. Vi reservanter
delar motionärernas uppfattning
och gör deras yrkande till vårt.
Naturligtvis kan det nu sägas — och
det kommer väl möjligen också att sägas
— att finansministern inte behöver påminnas
om en möjlighet att få ökade
statsinkomster. Det är nämligen här fråga
om ökade statsinkomster. Men, herr
talman, man åstadkommer säkerligen
ingen skada genom en sådan påminnelse;
möjligen kan den vara till nytta. Det
rör sig, som bekant, om en icke föraktlig
inkomst för statsverket, och vi finner
det ingalunda opåkallat att riksdagen
begär den proposition som här avses.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
55
Ang. inrättande av ett institut för exportkrediter
Herr ERICSSON, JOHN, (s):
Herr talman! Herr Söderquist har ju
talat om vad han tror att jag tänker säga.
Jag kan meddela att här föreligger
en utredning som är mycket omfattande
och att det gäller en besvärlig materia.
Kungl. Maj:t har därför inte kunnat bli
färdig med den proposition som herr
Söderquist vill ha fram. Jag kunde inte
föreställa mig, att man från herr Söderquists
parti skulle få höra, att finansministern
skulle glömma att ta ut nya
statsinkomster. Det är tvärtom motsatsen
han brukar anklagas för.
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan.
På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten 1 hemställt.
Därefter gjordes enligt de beträffande
punkten 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.
Ang. inrättande av ett institut för
exportkrediter
Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av ett
institut för exportkrediter, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.
I en den 2 mars 1962 dagtecknad proposition,
nr 125, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
avtal om inrättande av ett institut för
exportkrediter i huvudsaklig överensstämmelse
med i propositionen angivna
grunder,
b) till Teckning av aktier i ett institut
för exportkrediter å kapitalbudgeten under
fonden för statens aktier för budgetåret
1962/63 anvisa ett investeringsanslag
av 50 000 000 kronor.
Förevarande proposition hade hänvisats,
såvitt den avsåge anvisande av
anslag, till statsutskottet samt i övrigt
till bankoutskottet.
I propositionen hade föreslagits inrättande
av ett institut för exportkrediter.
Institutet avsåges skola organiseras
som aktiebolag och få benämningen Aktiebolaget
Svensk Exportkredit. Aktiekapitalet
hade föreslagits bliva 100 miljoner
kronor, varav hälften skulle tillskjutas
av staten och hälften av affärsbankerna.
I anledning av propositionen hade
väckts de likalydande motionerna I: 648,
av herr Virgin, och II: 807, av herr
Bohman m. fl., vari bland annat yu-kats,
att riksdagen skulle, i anledning av proposition
nr 125, i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala sig för att de i propositionen
berörda affärsbankerna måtte beredas
möjlighet att inrätta ett institut för exportkrediter
utan statligt delägarskap.
Uskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag å motionerna
1:648 och 11:807, såvitt nu vore
i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t att
träffa avtal om inrättande av ett institut
för exportkrediter i huvudsaklig överensstämmelse
med i propositionen angivna
grunder.
Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Regnéll, Gustaf Henry
Hansson och Gorthon, vilka anfört:
»För att ej fördröja inrättandet av
exportkreditinstitutet, vill vi ej föreslå
någon ändring gentemot propositionen.
Vi vill dock ansluta oss till de synpunkter,
som framförts i motionerna I:
648 och II: 807, att staten icke utan vägande
skäl bör ingå som delägare i ytterligare
kreditinstitut.»
Herr GORTHON (h):
Herr talman! Tillsammans med herrar
Regnéll och Gustaf Henry Hansson har
56
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. inrättande av ett institut för exportkrediter
jag avgivit ett särskilt yttrande i fråga
om statens delägarskap i Aktiebolaget
Svensk exportkredit. Vi vill ytterligare
understryka den principiella uppfattning
som kommit till uttryck i motionerna
1:648 och 11:807, nämligen att staten
icke bör åtaga sig arbetsuppgifter som
det enskilda näringslivet visat sig kunna
lösa. Då det emellertid är nödvändigt
att institutet träder i funktion snarast
möjligt, har vi nöjt oss med att avgiva
ett särskilt yttrande.
1 detta sammanhang vill jag icke underlåta
att framhålla nödvändigheten av
att de villkor som blir förknippade med
kreditgivningen från detta institut är
lika fördelaktiga som de som andra länders
exportindustrier kan erhålla. Särskilt
tänker jag på den svenska varvsrörelsen.
De svenska varvens produktion
i ton räknat går till 70 procent på export.
Under de senaste åren uppgick denna i
pengar räknat till cirka 850 miljoner
kronor per år, och därmed torde de
svenska varven vara den gren av svensk
kapitalvaruindustri som kan göra anspråk
på att vara den mest exportinriktade.
Med den knivskarpa internationella
konkurrens som råder inom denna
näringsgren har endast de varv chans
att överleva, som kan erbjuda internationellt
konkurrenskraftiga priser och dessutom
kreditvillkor som när det gäller
såväl räntans höjd som kredittidens
längd är fullt jämförbara med vad som
kan erbjudas utomlands. I betraktande
av varvens stora export uppskattar man
kreditbehovet för de närmaste fem åren
till en miljard kronor, varför det synes
ofrånkomligt att en ökning av bolagets
aktiekapital och därmed förknippade
upplåningsmöjligheter kommer till stånd.
I detta sammanhang vill jag som sjöfartsman
påpeka, att dessa krediter icke
kommer den svenska sjöfartsnäringen
utan snarare dess konkurrenter till godo.
Men lika litet som de svenska varven
kan begära att vi skall bygga våra fartyg
hos dem, lika litet kan vi begära att
de svenska varven skall ge de svenska
rederierna någon preferens.
Med glädje har jag emellertid konstaterat,
att den enda remissinstans —
försäkringsinspektionen — som yrkade
avslag på motionen om fartygsinteckningarnas
bonitet, nu när det gäller krediter
mot säkerhet av inteckningar i utländska
fartyg, intar en vänligare hållning.
Detta anser jag som ett gott omen
för möjligheten att få denna för vår
sjöfart så viktiga fråga löst. Det är väl
inte meningen att vi skall komma tillbaka
till 1930-talets förhållanden, då det
var lättare för utlänningar än för svenska
rederier att erhålla kredit till fartygsbyggande
i Sverige. Meningen är väl
inte att vi skall tvingas bygga våra fartyg
utomlands.
Herr ASPLING (s):
Herr talman! Eftersom det inte föreligger
någon reservation till detta bankoutskottets
utlåtande nr 22 ämnar jag
inte gå in på någon debatt. Herr Gorthons
synpunkter här i dag är ju på
sitt sätt omnämnda i propositionen i den
allmänna redovisningen angående detta
instituts framtida verksamhet. Jag skall
bara på en punkt, herr talman, göra en
kommentar.
I de motioner som föreligger från högerliåll
liar man tagit upp den mera principiella
sidan av saken. Man anser att
staten icke utan vad man kallar vägande
skäl bör ingå som delägare i ytterligare
ett kreditinstitut. I utskottsutlåtandet refererar
vi en sak, som jag vill fästa
uppmärksamheten på, nämligen att
Svenska bankföreningen i sitt yttrande
inte anmäler något önskemål av denna
innebörd. Det är klart att det kan vara
ett partinit från högerns sida att även
i denna fråga framföra kravet på en
privatisering. Å andra sidan kommer
detta institut utan tvivel att få stor betydelse,
vilket herr Gorthon även har
understrukit. Jag tror att herr Gorthon
också kommer att erfara värdet av att
samhället, staten, här utgör den ena parten
av institutets grundläggare och uppbyggare
samt framtida delägare.
Med dessa ord, herr talman, vill jag
i korthet yrka bifall till utskottets hemställan.
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
57
Ang. inrättande av ett institut för långfristig kreditgivning till mindre och
medelstora näringsföretag
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 110, i anledning
av Kungl. Maj:s proposition angående
inrättande av ett institut för exportkrediter,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
avser medelsanvisning, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.
Ang. inrättande av ett institut för långfristig
kreditgivning till mindre och
medelstora näringsföretag
Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av ett
institut för långfristig kreditgivning till
mindre och medelstora näringsföretag,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 2 mars 1962 dagtecknad proposition,
nr 124, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
avtal om inrättande av ett institut för
långfristig kreditgivning till mindre och
medelstora näringsföretag i huvudsaklig
överensstämmelse med i propositionen
angivna grunder;
b) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att utfärda garantiförbindelse
å 6 000 000 kronor att ingå i det föreslagna
institutets garantifond;
c) till Teckning av aktier i ett institut
för långfristig kreditgivning till
mindre och medelstora näringsföretag å
kapitalbudgeten under fonden för statens
aktier för budgetåret 1962/63 anvisa ett
investeringsanslag av 2 000 000 kronor.
Propositionen hade, såvitt avsåge anvisande
av anslag, hänvisats till statsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.
I propositionen hade framlagts förslag
om inrättande av ett institut för
långfristig kreditgivning till mindre och
medelstora företag, företrädesvis avsett
för sekundärkrediter. Det nya institutet
hade föreslagits skola organiseras som
aktiebolag och få benämningen AB Företagskredit.
Institutet avsåges skola ägas
gemensamt av statens och affärsbankerna
samt organisatoriskt bliva anknutet
till AB Industrikredit. Aktiekapitalet hade
föreslagits bliva 4 miljoner kronor,
och dessutom avsåges bolaget få en särskild
garantifond å 12 miljoner kronor.
Den sammanlagda utlåningsmöjligheten
beräknades tills vidare bliva 100 miljonor
kronor.
I samband med tillkomsten av det nya
institutet hade AB Industrikredits långivning
föreslagits skola helt inriktas på
primärkrediter. Bolagets utlåningsmöjligheter
avsåges bliva vidgade med 76
miljoner kronor till inemot 400 miljoner
kronor.
Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner:
A) de likalydande motionerna I: 687,
av herr Gösta Jacobsson, och 11:835,
av herr Nordgren m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta, att aktiekapitalet
i AB Företagskredit skulle
höjas från i propositionen föreslagna 4
till 5 miljoner och att garantikapitalet
skulle höjas från i propositionen föreslagna
12 till 14 miljoner kronor i syfte
att möjliggöra gynnsammare upplåningsvillkor
för AB Företagskredit och bibehålla
bolagets upplåningskapacitet vid i
propositionen föreslagen storlek, 100
miljoner kronor;
B) de likalydande motionerna I: 688,
herr Per Jacobsson, samt II: 836, av herrar
Westberg och Berglund;
C) de likalydande motionerna I: 689,
av herr Mattsson och herr Torsten Andersson,
samt II: 834, av herrar Hansson
i önnarp och Nilsson i Tvärålund, vari
bland annat anhållits, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 124
måtte
I. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att Kungl. Maj:t måtte vid underhandlingar
med affärsbankerna söka träffa
överenskommelse
/
58
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. inrättande av ett institut för långfristig kreditgivning till mindre och
medelstora näringsföretag
a) om att AB Företagskredits utlåningskapacitet
måtte utgöra 150 miljoner
kronor samt om att som förutsättning
härför aktiekapitalet måtte utgöra
6 miljoner kronor och garantifonden 18
miljoner kronor, i båda fallen fördelade
med hälften på staten och hälften på
affärsbankerna;
b) om att för AB Industrikredits utlåningsverksamhet
pant skulle utgöras av
inteckning i fast egendom eller tomträtt
liggande inom 70 procent av det
värde, till vilket styrelsen uppskattat den
fasta egendomen eller den till tomträtten
hörande byggnaden;
c) om att för såväl AB Industrikredits
som AB Företagskredits utlåningsverksamhet
amorteringsfrihet för lån måtte
kunna medgivas upp till fem år;
II. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte till ledamöter
av den för AB Industrikredit och
AB Företagskredit gemensamma styrelsen
utse minst två personer med särskilda
insikter och praktisk erfarenhet i
fråga om de mindre företagens skötsel
och kreditproblem, i enlighet med vad
i motionerna anförts;
III. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att utfärda garantiförbindelse
å 9 000 000 kronor att ingå i det föreslagna
institutets garantifond;
D) de likalydande motionerna I: 690,
av herr Virgin, och 11:833, av herr
Bohman m. fl.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte
A. avslå motionerna I: 690 och II: 833,
såvitt nu vore i fråga;
B. — med avslag å följande motioner,
nämligen
1) motionerna I: 687 och II: 835,
2) motionerna I: 688 och II: 836, samt
3) motionerna 1:689 och 11:834, såvitt
nu vore i fråga, samt med bifall
till föreliggande proposition —•
a) bemyndiga Kungl. Maj :t att träffa
avtal om inrättande av ett institut
för långfristig kreditgivning till mindre
och medelstora näringsföretag i huvudsaklig
överensstämmelse med i propositionen
angivna grunder,
b) bemyndiga fullmäktige i riksgäldslcontoret
att utfärda garantiförbindelse
å 6 000 000 kronor att ingå i det föreslagna
institutets garantifond.
C. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört
angående en upplysningsbroschyr.
Reservationer hade anförts
I. av herrar Regnéll, Gustaf Henry
Hansson, Gorthon, Stefanson, Berglund
och Larsson i Umeå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottets hemställan under B.
1 bort utgå och utskottet under en ny
punkt D. bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:687
och II: 835 besluta i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
upptaga underhandlingar med berörda
banker i syfte att höja aktiekapitalet i
AB Företagskredit från 4 till 5 miljoner
kronor och att öka garantikapitalet från
12 till 14 miljoner kronor;
II. av herrar Torsten Mattsson och
Börjesson i Falköping, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna I: 687 och II: 835 samt I: 689
och II: 834 samt med avslag å motionerna
1:688 och 11:836
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
avtal om inrättande av ett institut
för långfristig kreditgivning till mindre
och medelstora näringsföretag i huvudsaklig
överensstämmelse med vad reservanterna
anfört,
b) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontor
att utfärda garantiförbindelse å
9 000 000 kronor att ingå i det föreslagna
institutets garantifond.
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
59
Ang. inrättande av ett institut för långfristig kreditgivning till mindre och
medelstora näringsföretag
Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):
Herr talman! Jag vill först erinra om
att den reservation I, som jag varit
med om att avge till bankoutskottets utlåtande
nr 23, innebär att Kungl. Maj:ts
förslag i propositionen av oss reservanter
godtas i avvaktan på att Kungl.
Maj:t måtte uppta förhandlingar med
bankerna för att aktiekapitalet i Aktiebolaget
Företagskredit skall ökas från
4 till 5 miljoner kronor och att garantikapitalet
skall ökas från 12 till 14 miljoner.
Det är ju så att när man går ut på
penningmarknaden för att låna, är det
en sak som är av väsentlig betydelse,
nämligen den säkerhet som kan ställas
till förfogande. Ju bättre denna säkerhet
är, desto bättre blir lånevillkoren. Detta
är ju nästan en truism. Det företag
som nu startas till förmån för långfristig
kreditgivning till mindre och medelstora
näringsföretag är i hög grad beroende
av att få låna in pengar till lägsta
möjliga ränta för att i sin tur kunna låna
ut dem så billigt som möjligt till låntagarna.
Om nu förhållandena är sådana
att ett bolag med större aktiekapital och
med större egna fonder, i detta fall i
form av garantikapital, har bättre utsikter
att få fördelaktiga lån än ett bolag
med mindre aktiekapital och mindre
fonder, bör ju reservanternas förslag leda
till fördelaktigare villkor för Aktiebolaget
Företagskredit, vars ränta ju
skall vara marknadsmässig.
Med denna motivering yrkar jag, herr
talman, bifall till reservation I av herr
Regnéll m. fl.
Herr MATTSSON (ep):
Herr talman! Jag vill uttrycka centerpartiets
tillfredsställelse över att detta
förslag om ett institut för långfristig
kreditgivning till mindre och medelstora
näringsföretag så snabbt kommit på
riksdagens bord. Vi vet ju alla att vi
har diskuterat denna fråga tidigare i anledning
av motioner från vårt håll, och
då var kanske inte enigheten eller vil
-
jan att göra något lika stor. Därför är
det så mycket mera glädjande att finansministern
tillkallat en utredning
och att den arbetat så snabbt. Jag vill
här uttala både min egen och jag tror
även många företagares tack för att detta
förslag framlagts.
Om vi i de flesta fall varit ense i utskottet,
är det dock några punkter som
jag vill beröra. Man tycker kanske framför
allt att själva utlåningskapaciteten
borde ha varit något större av den anledningen,
att det säkert finns ett mycket
stort lånebehov för de företagargrupper
som berörs av förslaget. Finansministern
har i sin skrivning uttalat sin
villighet att uppmärksamma detta spörsmål.
Vi har i en motion från vårt håll
ansett att utlåningskapaciteten borde utgöra
åtminstone 150 miljoner kronor,
men på grund av de synpunkter, som i
högermotionen anförts angående säkerheten,
har vi ansett oss böra acceptera
ett något lägre belopp. Vi föreslår därför
att aktiekapitalet skall ökas och atl
utlåningsmöjligheterna med anledning
därav skall bli drygt 125 miljoner kronor.
Sedan vore det givetvis mycket att
säga om sättet för beviljande av dessa
lån. Jag är övertygad om att man när det
gäller dessa mindre och medelstora företag
får ta mycket stor hänsyn till den
enskilde företagarens personliga kvalifikationer.
Det är ju så att det förutsättes
en realsäkerhet vid beviljandet av
lånen, men om vi ser på den utlåningsverksamhet
som bedrives av företagareföreningarna,
kan vi konstatera att förlustriskerna
när det gällt de personliga
säkerheterna varit mycket små. Jag skulle
vilja hoppas att den styrelse som skall
sköta detta kommer att ta tillbörlig hänsyn
till företagens struktur och lånebehov
samt även till företagarens personliga
kvalifikationer.
Här har sagts att räntan skall vara
marknadsmässig, och det är givetvis
riktigt, om man med marknadsmässighet
inte menar att den skall stå i paritet
t. ex. med gällande bankräntor utan att
den skall bestämmas av företags upp
-
60
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. inrättande av ett institut för långfristig kreditgivning till mindre och
medelstora näringsföretag
lånings- och säkerhetssynpunkter. Vi
hoppas alt den skall hållas så lågt som
möjligt. Vi bör komma ihåg att de mindre
företagen när det gäller kapitalanskaffningen
skall konkurrera med de stora
företagen, som har tillgång till obligationsmarknaden,
och att institutet skall
ersätta denna marknad. Jag vill således
rekommendera att man ordnar administrationen
så rationellt som möjligt. I
motionen har vi framhållit värdet av att
ta kontakt med företagarföreningarna
för att därigenom minska administrationskostnaderna,
då Företagskrcdit
skall ha sitt säte i Stockholm och icke
ha lokal anknytning.
Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den av mig och herr
Börjesson i Falköping avgivna reservationen
vid bankoutskottes utlåtande nr
23.
Herr STEFANSON (fp):
Herr talman! Även jag vill uttrycka
min tillfredsställelse över det förslag
som nu behandlas här i kammaren. Jag
tror att det nya institutet kommer att bli
av stor betydelse för de mindre företagens
kapitalförsörjning, inte minst därför
att det kommer att medverka till att
ATP-fondernas växande kapitalresurser
kommer dessa företag till godo.
I de båda reservationer, som bifogats
detta utlåtande, föreslås att staten upptar
förhandlingar med bankbolagen om en
utökning av AB Företagskredits eget kapital
— såväl aktiekapital som garantifond.
Men motiven i dessa båda reservationer
är olika. I en av centerpartirepresentanter
avgiven reservation vill man
verka för en utökning av det egna kapitalet
bl. a. för att därigenom ge bolaget
en ökad utlåningskapacitet redan vid
starten av denna verksamhet. I den av
folkparti- och högerrepresentanter avgivna
reservationen anses — som herr Hansson
mycket riktigt framhöll — att en
höjning av bolagets aktiekapital och garantifond
bör möjliggöra att bolaget erhåller
en lägre inlåningsränta, vilket i
sin tur skulle innebära förmånligare rän
-
tevillkor för de företagare, som vill utnyttja
bolaget för sina krediter. Jag är,
herr talman, av den åsikten att om man
vid årets riksdag skall föreslå att staten
skall uppta förhandlingar med affärsbankerna
för en utökning av bolagets
egna kapital, bör det sistnämnda motivet
tillmätas den största betydelse.
Som stöd härför vill jag framhålla att
både bank- och fondinspektionen och
ATP-styrelserna anfört att det vore önskvärt
att sänka relationstalet mellan bolagets
eget kapital och utlåningsvolymen
för att därigenom möjliggöra en förmånligare
upplåningsränta. Jag tror visserligen
att det kommer att visa sig att AB
Företagskredits utlåningskapacitet är i
minsta laget, men — som redan framhållits
i debatten — kommer den antagligen
att vara tillräcklig under den
första tiden av bolagets verksamhet. I
detta sammanhang bör även framhållas
att AB Industrikredit genom det föreliggande
förslaget får en utökad utlåningsvolym.
Relationen mellan detta bolags
eget kapital och upplåning föreslås ändrad
från för närvarande åtta till tio,
vilket betyder en ökad utlåningsvolym
för bolaget med 76 miljoner kronor. AB
Företagskredit får enligt förslaget en
utlåningskapacitet på maximalt 100 miljoner
kronor. Det föreliggande förslaget
innebär således ett tillskott för de mindre
och medelstora företagens kreditförsörjning
med 176 miljoner kronor. Under
den närmaste framtiden kommer det
att visa sig, huruvida detta tillskott är
tillräckligt. Skulle så inte vara fallet
finns det möjligheter att ta upp frågan
vid en kommande riksdag.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den med I betecknade reservationen
till detta utlåtande avgiven av
herr Regnéll m. fl.
Herr ASPLING (s):
Herr talman! I dessa frågor föreligger
på en mycket avgörande punkt samstämmighet
från alla parters sida i bankoutskottet,
nämligen när det gäller behovet
och önskvärdheten av inrättandet
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
61
Ang. inrättande av ett institut för långfristig kreditgivning till mindre och
medelstora näringsföretag
av ett institut för långfristig kreditgivning
för mindre och medelstora företag,
företrädesvis avsedd för sekundärkrediter.
Trots detta har de borgerliga partiernas
representanter till utskottets utlåtande
fogat två reservationer.
Låt mig i korthet, herr talman, understryka,
att det institut, som nu föreslås
inrättat, AB Företagskredit, utan
tvekan kan komma att få stor betydelse
för de mindre och medelstora företagen
i vårt land. Den stegrade konkurrensen
såväl inom landet som på utlandsmarknaderna
innebär att dessa företag ofta
ställs inför behovet av att företa betydande
investeringar för att kunna vidmakthålla
och öka sin avsättning. Det
är naturligtvis också angeläget, att dessa
företag blir delaktiga av den investeringsexpansion
som pågår inom näringslivet.
.lag vill också erinra om att det inte
endast är genom det nyinrättade institutet,
som de mindre och medelstora
företagen nu får ett väsentligt ökat stöd.
Staten har som bekant sedan länge aktivt
medverkat i kreditgivningen till de
mindre företagen, och en effektivisering
av dessa stödformer skedde bl. a. genom
beslutet vid 1960 års riksdag, då AB Industrikredits
kreditmöjligheter väsentligt
vidgades. Bolagets utlåning har sålunda
ungefär fördubblats sedan omorganisationen
genomfördes, och den kan väntas
stiga snabbt hven i fortsättningen.
De svårigheter, som dock kvarstod för
de mindre företagen, har framför allt
gällt bristande tillgång till en mera långfristig
upplåning.
Den organisationsform, som föreslås,
innebär att det nya institutet blir ett
aktiebolag, vars kapital till hälften ägs
av staten och till hälften av affärsbankerna,
inklusive Sparbankernas bank AB
och Jordbrukets bank. Det är alltså fråga
om samma ägandeförhållanden som
gäller beträffande AB Industrikredit.
1 motionsyrkanden har föreslagits, att
berörda affärsbanker måtte beredas
möjlighet att dels förvärva statens aktier
i AB Industrikredit, dels inrätta AB
Företagskredit utan statligt delägarskap.
5 Första kammarens protokoll 1962. Nr 21
Liknande motioner framfördes avseende
AB Industrikredit år 1960. Riksdagen
avvisade dem emellertid. Vid detta tillfälle
anförde bankoutskottet, att statens
medverkan i bolaget måste te sig naturlig
mot bakgrunden av den dittills av
bolaget bedrivna verksamheten och dessutom
ur säkerhetssynpunkt samt med
hänsyn till fördelarna för låntagarna
genom de lägre räntesatser, som kunde
tillämpas till följd av den statliga medverkan.
Det är skäl, som alltjämt i hög
grad är relevanta. Låt mig också tilllägga,
att de berörda bankernas organisation
tillstyrkt den föreslagna organisationsformen
och inte framställt några
önskemål i den av motionärerna angivna
riktningen.
De principer, som uppställes för verksamheten,
innebär även ett krav på att
den ränta, som uttages av låntagarna,
skall vara marknadsmässig. Samtidigt är
det naturligtvis ett önskemål att institutets
administration och upplåningsvillkor
utformas med sikte på att kostnaderna
för låntagarna skall bli så låga
som möjligt. Genom den samförvaltning,
som föreslås för AB Industrikredit och
AB Företagskredit, bör administrationskostnaderna
kunna hållas nere.
I fråga om upplåningsrätten förordar
departementschefen i enlighet med
företagskreditutredningens förslag, att
upplåningen skall få uppgå till högst
sex gånger summan av bolagets eget kapital
och garantifond. Denna regel överensstämmer
med den, som föreslagits
för AB Exportkredit, och är väsentligt
strängare än vad som i propositionen
föreslås för AB Industrikredit. För detta
institut skulle således relationen mellan
upplåning samt eget kapital och garantifond
höjas från för närvarande åtta
till tio, en relation som för övrigt också
gäller för hypoteksinstituten. Departementschefen
har i detta fall anfört, att
med den av honom föreslagna upplåningsrätten
för AB Företagskredit förutsättningar
bör ha skapats för att institutet
skall kunna erhålla en upplåning
på förhållandevis g3''nnsamma villkor.
Fredagen den 18 maj 1962
62 Nr 21
Ane. inrättande av ett institut för långfristig kreditgivning till mindre och
medelstora näringsföretag
I motionsyrkanden uttalas att det blivande
institutet bör organiseras så att
upplåningen inte bara kan ske på förhållandevis
gynnsamma villkor utan
över huvud taget på så goda villkor som
marknaden erbjuder. Mot denna bakgrund
förordar motionärerna, att multipeln
sänkes från sex till fem, varvid
dock samtidigt aktiekapital och garantifond
förändras, så att utlåningskapaciteten
förblir oförändrad. Häremot anför
vi i utskottets utlåtande att, även om
förhållandet mellan upplåningsrätten
och den ränta institutet kan utverka vid
sin upplåning knappast låter sig närmare
precisera, den av departementschefen
föreslagna multipeln synes väl
avvägd.
I enlighet med utredningsförslaget
förordar departementschefen, att med
AB Företagskredits aktiekapital och garantifond
på 4 respektive 12 miljoner
samt med den nyssnämnda multipeln sex
upplåningskapaciteten för institutet
skulle uppgå till hundra miljoner. I utskottets
utlåtande instämmer vi i departementschefens
uttalande om att i avvaktan
på erfarenheterna av låneverksamheten
detta belopp tills vidare skall
kunna godtas.
Jag vill, herr talman, återknyta till
vad jag inledningsvis underströk, att det
här är frågan om att inrätta ett institut,
som nu och för framtiden kan komma
att vara av utomordentligt stor betydelse
för de mindre och medelstora
företagen i vårt land. Det är en insats
från såväl samhällets som bankernas sida,
och vi har all anledning att vara
tillfredsställda med det resultat, som i
detta avseende uppnåtts.
De reservationer, som föreligger, ger
mig inte anledning till annan reflexion
än att man gott kunde ha låtit institutets
upprättande efter nu föreliggande
principer komma till stånd utan att omedelbart
framföra önskemål om förändringar.
Vad saken till sist gäller är ju
att ge dessa företag ett vidgat stöd för
deras betydelsefulla verksamhet.
Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):
Herr talman! I det sista herr Aspling
sade här kan jag till alla delar instämma.
Jag vill dessutom hänvisa till vad
jag sade i början av mitt föregående anförande,
att vi har accepterat Kungl.
Maj:ts proposition i detta ärende. Men
eftersom det nu har kommit på tal skulle
jag vilja komplettera med att detta gäller
endast under för handen varande
omständigheter.
När motionerna väckts har det uteslutande
skett i syfte att försöka få
fram så fördelaktiga villkor som möjligt,
för att lånen skulle bli billigare för
de mindre företagarna och man därigenom
skulle kunna tillfredsställa dem.
Man kan naturligtvis tvista om hur
stort lånebehovet är. Jag för min del
anser, att de 100 miljoner som medges
här bör vara tillräckliga från den tidpunkt
då bolaget kan starta och intill
nästa års riksdag, då det ju finns möjligheter
att återkomma, om det skulle
visa sig att det är av behovet påkallat.
Herr ASPLING (s):
Herr talman! Jag vill bara göra ett
tillägg med anledning av det allra sista
herr Hansson sade. Vi kan nog vara
överens om att ställningstagandet beträffande
kapaciteten i framtiden kan
tas upp till ny prövning, men det är alldeles
uppenbart att den här föreslagna
ramen är fullt tillräcklig för det år som
kommer. Om det senare visar sig finnas
anledning att öka kapaciteten, kan man
ju komma igen.
Låt mig dock göra ett tillägg till. Det är
ju inte fråga om att tillgodose de mindre
och medelstora företagarnas hela
kreditbehov genom det nya institutet.
Huvuddelen skall alltjämt tillfredställas
genom de vanliga kreditinstituten. Det
här avsedda kreditbehovet är av mera
speciell art och avser långfristiga krediter
i bunden form och mot annan säkerhet
än botteninteckning. Att gå högre
i fråga om kapaciteten på nuvarande
stadium anser jag vara tämligen meningslöst.
Nr 21
Fredagen den
Ang. inrättande av ett institut fi
Jag ber med detta, herr talman, att
återigen få yrka bifall till utskottets utlåtande.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först särskilt
beträffande punkten A av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan,
därefter särskilt angående punkten
B utom i vad avsåge att motionerna
1:687 och 11:835 skulle avslås, vidare
särskilt i fråga om avslag å sistnämnda
motioner samt slutligen särskilt rörande
punkten C.
På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.
I fråga om punkten B utom i vad
avsåge att motionerna I: 687 och II: 835
skulle avslås, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets hemställan
i denna del skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Torsten Mattsson
och herr Börjesson i Falköping vid
utlåtandet avgivna reservationen.
Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse
:
Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23 punkten
B utom i vad avser att motionerna I:
687 och II: 835 skall avslås, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Torsten Mattsson
och herr Börjesson i Falköping vid
utlåtandet avgivna reservationen.
långfristig kreditgivning till mindre och
medelstora näringsföretag
Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja —88;
Nej —15.
Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de yrkanden, som framkommit beträffande
utskottets hemställan i punkten
B i vad avsåge att motionerna I: 687 och
II: 835 skulle avslås, propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Regnéll m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23 punkten
B i vad avser att motionerna I: 687 och
11:835 skall avslås, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Regnéll m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp
-
64
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. tillsynen över sparbankerna
fattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och bcfunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —73;
Nej—40.
Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten C hemställt.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 111, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av ett institut för långfristig
kreditgivning till mindre och medelstora
näringsföretag, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna avser medelsanvisning,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Ang. tillsynen över sparbankerna
Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416)
om sparbanker, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.
I en den 16 mars 1962 dagtecknad proposition,
nr 134, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den
3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;
2) lag angående ändring i lagen den
15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa; samt
3) lag om överflyttande på bankinspektionen
av de uppgifter och befogenheter,
som enligt lag eller författning
tillkomme bank- och fondinspektionen
eller sparbanksinspektionen.
De av Kungl. Maj:t framlagda lagförslagen
inneburo, att tillsynen över spar
-
bankerna, vilken nu vore uppdelad mellan
en särskild sparbanksinspektion och
länsstyrelserna, i sin helhet skulle anförtros
åt en för sparbankerna, affärsbankerna
och jordbrukets kreditkassor
gemensam tillsynsmyndighet, benämnd
bankinspektionen och bildad genom
sammanslagning av sparbanksinspektionen
med bank- och fondinspektionen.
Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta likalydande
motionerna I: 694, av herr Åkesson
m. fl., samt II: 837, av herrar Berglund
och Antby, vari yrkats, att riksdagen
skulle avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 134.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 694 och II: 837, antaga vid
propositionen fogade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den
3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;
2) lag angående ändring i lagen den
15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa; samt
3) lag om överflyttande på bankinspektionen
av de uppgifter och befogenheter,
som enligt lag eller författning
tillkomme bank- och fondinspektionen
eller sparbanksinspektionen.
Reservation hade avgivits av herrar
Regnéll, Gustaf Henry Hansson, Gorthon,
Stefanson, Mattsson, Berglund, Larsson
i Umeå och Börjesson i Falköping, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:694 och 11:837 måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 3
juni 1955 (nr 416) om sparbanker m. m.
Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):
Herr talman! Av bankoutskottets utlåtande
nr 25 framgår, att tillsynen över
sparbankerna hittills utövats av en särskild
sparbanksinspektion och av läns
-
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
G5
styrelserna, veterligen utan att någon
anmärkning framkommit mot det sätt på
vilket inspektionen utövats. Nu föreslås
i propositionen, att det skall inrättas en
för sparbanker, affärsbanker och jordbrukskreditkassor
gemensam tillsynsmyndighet,
benämnd bankinspektionen.
Omorganisationen skall ske på det sättet,
att bankinspektionen och den nuvarande
tillsynsmyndigheten för affärsbankerna,
bank- och fondinspektionen, sammanslås,
varjämte länsstyrelsernas befattning
med tillsynen över sparbankerna
skall upphöra.
Om tillsynen över sparbankerna hittills
fungerat tillfredsställande och om
sparbankerna genom sin förening hemställt
att den nuvarande inspektionen
bibehålies, har det förefallit oss reservanter
att den föreslagna ändringen är
rätt opåkallad. Frågan om tillsynen över
sparbankerna har ju vid flera tillfällen
varit föremål för diskussioner och utredningar,
utan att något direkt förslag
framlagts förrän nu, Så sent som 1955
var tillsynen över sparbankerna föremål
för departementschefens övervägande,
som dock slutade med att frågan skulle
ytterligare utredas, varvid man inte bara
skulle ta hänsyn till den nuvarande
decentraliserade tillsynen och en föreslagen
centraliserad tillsyn, utan även
skulle utreda ett tredje sätt, nämligen att
tillsynen över sparbankerna skulle utövas
av en institution som dessa banker
själva upprättat.
Resultatet av dessa ytterligare överväganden
är det som nu förelagts riksdagen
i form av propositionen. Huvudsaken
är självfallet att tillsynen blir effektiv,
och jag är övertygad om att den
kommer att bli det med den nya organisationen,
men jag är också fullt övertygad
om att den nuvarande inspektionen
har utövat en tillsyn som är fullt
till fyllest, och då jag hyser den uppfattningen,
herr talman, yrkar jag bifall till
reservationen.
Herr ASPLING (s):
Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
föreslås i enlighet med i pro
-
Ang. tillsynen över sparbankerna
position nr 134 angivna riktlinjer och
förslag att en sammanslagning skall ske
av sparbanksinspektionen och bank- och
fondinspektionen. Låt mig göra ett par
återblickar.
Tanken på en centralisering av denna
verksamhet är inte ny. Den framfördes
redan av 1910 års sparbankskommitté.
I utskottsutlåtandet erinras också om
frågans tidigare handläggning. Sålunda
behandlades tillsynen över sparbankerna
av 1948 års sparbankssakkunniga.
Även om de sakkunnigas förslag den
gången inte föranledde någon Kungl.
Maj:ts åtgärd lämnade dåvarande chefen
för finansdepartementet i en proposition
med förslag till lag om sparbanker år
1955 en ingående redogörelse för frågans
handläggning och de olika synpunkter
som enligt hans mening kunde
läggas på denna fråga.
I anslutning till förslag av 1945 års
bankkommitté och 1951 års riksdagsrevisorer
hade de sakkunniga förordat genomgripande
förändringar i fråga om
tillsynens organisatoriska uppbyggnad.
Enligt deras mening borde länsstyrelsernas
befattning med tillsynsärendena
upphöra och den centrala tillsynen omhänderlias
av en nyinrättad myndighet,
tillskapad genom sammanslagning av
sparbanksinspektionen med bank- och
fondinspektionen. De förordade reformerna
avsåg framför allt att främja effektiviteten
i tillsynen. Häremot anfördes
bl. a. av en del remissinstanser, att
sparbanksinspektionen borde behålla sin
decentraliserade karaktär — herr Hansson
berörde ju den saken i sitt anförande.
Departementschefen underströk då
att det inte kunde bestridas att vissa
fördelar kunde vinnas med att den väsentliga
tillsynsverksamheten utövades
av en central myndighet. Han framhöll
emellertid också att vissa invändningar
kunde anföras mot en sådan ordning.
I detta sammanhang framförde nämligen
en del av remissinstanserna tanken på
en annan form för lösning av frågan,
som innebar att sparbankstillsynen skulle
överlåtas på ett av sparbankerna själva
upprättat organ. Departementschefen
ansåg detta uppslag vara värt en närma
-
66
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. tillsynen över sparbankerna
re prövning. Det enda skäl som då anfördes
för att man inte skulle skapa en
gemensam tillsyn var för övrigt just detta
att man ville utreda detta uppslag
närmare. I den 1961 tillsatta utredningen,
som i december samma år avlämnade
sitt betänkande, har också detta alternativ
övervägts. Utredningsmännen har
därvid funnit att tillsynen även i fortsättningen
bör utövas av statlig myndighet,
vilken ståndpunkt genomgående accepterats
av remissinstanserna. Detta innebär,
att det enda skäl som framförts
för att man inte skulle slå samman de
båda inspektionerna nu har fallit.
I det nu föreliggande förslaget är det
två huvudmoment som bör observeras,
dels att länsstyrelsernas befattning med
vissa tillsynsfrågor upphör och dels att
således en sammanslagning sker av sparbanksinspektionen
med bank- och fondinspektionen
—- i allt väsentligt i överensstämmelse
med förslag som tidigare
framförts av två olika statliga utredningar
samt av riksdagens revisorer. Det bör
också anföras att huvudparten av länsstyrelserna
har tillstyrkt förslaget; endast
sex länsstyrelser har motsatt sig en
centralisering.
I fråga om de skäl som anförts mot
förslaget liar man framför allt betonat
värdet av den lokala anknytningen. Det
är en synpunkt som också reservanterna
tar upp i sin till utlåtandet fogade
reservation. Häremot har vi i utskottsutlåtandet
anfört, att en centralisering
av tillsynen inte kan medföra några väsentliga
olägenheter i detta avseende,
särskilt som tillsynsmyndigheterna har
att höra vederbörande lokala instanser i
frågor där kännedom om ortens förhållanden
är av värde. Att den nuvarande
ordningen ingalunda är rationell framgår
mycket klart av såväl utredningen
som propositionen. Det framgår bl. a. av
länstyrelsernas remissyttranden att den
nuvarande uppdelningen av tillsynsarbetet
medför visst dubbelarbete och tidsutdräkt
och inrymmer oklarheter beträffande
ansvarsfördelningen. Självfallet
är det angeläget att sådana brister i
det statliga förvaltningsarbetets effektivitet
så långt som möjligt avlägsnas. Att
en centralisering från denna synpunkt
är motiverad framgår av att, samtidigt
som länsstyrelsernas tillsynsarbete skulle
bortfalla, skulle enligt sparbanksinspektionens
bedömning återverkan på
den centrala tillsynsmyndigheten bli
obetydlig. I det fallet anför inspektionen
bl. a.: »Att centraliseringen av tillsynsfunktionerna
—■ registreringen därvid
undantagen —- kan vara en rationell
åtgärd torde även bestyrkas av det förhållandet,
att någon merbelastning i arbetshänseende
i samband därmed knappast
torde uppkomma för den centrala
myndigheten, då nuvarande remissbehandling
av eller framställningar i ärenden,
som skola avgöras av länsstyrelse,
i stället bortfölle.»
Vad slutligen angår frågan om en sammanslagning
av sparbanksinspektionen
med bank- och fondinspektionen liar vi
i utskottsutlåtandet erinrat om att riksdagen
redan 1952 på förslag av ett enhälligt
statsutskott uttalade, att den ansåg
en sådan samordning fördelaktig.
Utvecklingen på detta område har inte
gett anledning till någon annan uppfattning.
Tvärtom torde behovet av en tillsynsmyndighet
med bättre överblick
över en större del av kreditväsendet, rationaliserings-
och personalrekryteringssynpunkter
i dag än mer tala för en samordning
än för tio år sedan.
Herr talman! Jag har velat ge denna
kanske något långa återblick på ett ärende
som faktiskt vid flera tillfällen har
varit aktuellt men som nu står inför sitt
avgörande. Med det anförda ber jag att
få yrka bifall till utskottets utlåtande.
Herr statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Med hänsyn till att så
många av utskottets ledamöter har reserverat
sig beträffande denna i och för
sig opolitiska proposition har jag inte
kunnat undgå att göra en del reflexioner
för min egen del.
I viss mån har jag blivit litet överraskad.
Regeringen har inte sett någon
partipolitisk motsättning i denna fråga
utan endast ansett den gälla att på ett
rationellt och effektivt sätt ordna den
Fredagen den 18 maj 19G2
Nr 21
67
tillsyn och den inspektionsverksamhet
som är erforderlig inom bankväsendet.
Det har ju framgått av det inlägg som utskottets
talesman, herr Aspling, har hållit,
att det nuvarande dubbelkommandot
i länsstyrelserna och sparbanksinspektionen
inte har fungerat friktionsfritt i
alla avseenden. Vid åtskilliga tillfällen
kommer man på skilda linjer, vilket föranleder
svårigheter vid den slutliga lösningen.
Jag har då och då i min funktion
som finansminister fått ta hand om
besvärsärenden, där sådana här frågor
har spetsats till.
Det är ju också en alldeles obestridlig
sanning att vi är inne i en utveckling,
som i grund har förändrat strukturen
hos det gamla traditionella och
konventionella sparbanksväsendet. Sparbankerna
är i dag störa, moderna bankinstitut.
Den nu gällande sparbankslagen
av år 1955 innebär att sparbankerna
har en s. k. fri sektor och möjlighet
att låta kunderna öppna checkräkningar.
Jag har på mitt bord för närvarande
framställningar från sparbankerna om
vidare marginaler för denna verksamhet,
som ju traditionellt och konventionellt
har varit en affärsbankernas verksamhet.
Den gamla typen av sparbanker
med en kamrer som kände hela sin
kundkrets och med ett eller annat biträde
börjar påtagligen försvinna. Kunderna
är, om jag ser på de stora sparbanksinstituten
här i Stockholm, varken
mer eller mindre kända än motsvarande
kunder hos affärsbankerna.
Nu har sparbanksväsendet glädjande
nog genomgått en explosiv utveckling
under 1950-talet. De svenska sparbankerna
hade år 1950 en medelsförvaltning
på 7,5 miljarder, i dag är det 16
miljarder. Sparbankerna är alltså inte
längre en faktor i den penningförvaltande
administrationen som man kan
nonchalera. De är fullt jämställda med
de tyngsta och viktigaste penningförvaltande
instituten. Vi verifierade ju
också detta så sent som förra veckan,
när riksdagen beslutade om den nya beredskapslagen
angående likviditetskvoter,
placeringskvoter och kassakvoter. I
vissa väsentliga avsnitt jämställdes då
Ang. tillsynen över sparbankerna
sparbankerna i princip med övriga kreditinstitut,
även om det förekom skillnader
i kvoteringen. Denna utveckling
talar enligt min mening för att det blir
allt svårare att uppehålla de gamla distinkta
gränserna mellan affärsbankssidan,
sparbankssidan och jordbrukskassesidan.
Bara genom att se på utvecklingen
kommer man fram till att det är
riktigt att ha en ensartad och uniformerad
inspektions- och tillsynsmyndighet.
I propositionen anges nu att man
skall bygga upp den bank- och fondinspektion,
som i sin verksamhet har att
inspektera affärsbanker och jordbrukets
kreditkassor, med två parallellställda
avdelningar under en gemensam ledning,
den ena avdelningen för sparbankerna
och den andra för affärsbankerna,
med en mindre tredje avdelning för
jordbrukskreditkassorna. Denna anordning
innebär att man vinner vissa organisatoriska
och rationella fördelar.
Man kan samordna personalfrågorna på
ett riktigare och bättre sätt, man kan över
huvud taget driva verksamheten mera
rationellt och ekonomiskt, och man kan,
som det sagts i utredningen, räkna med
att komma tillbaka till en inspektionstäthet
på två år, medan den för närvarande
är sex å sju år för sparbankerna.
Herr Aspling har understrukit att en
alldeles dominerande majoritet av remissinstanserna
har tillstyrkt förslaget
om en ensartad inspektion. Det underliga
är alt just de institutioner som nu
blir fråntagna en verksamhet de hittills
har haft är i alldeles övervägande grad
positiva till sammanslagningen. Majoriteten
av länsstyrelserna tillstyrker förslaget
om en ensartad inspektion, d. v. s.
sparbanksinspektionens läggande under
bank- och fondinspektionen. Länsstyrelserna
går miste om ett visst inflytande,
men de har utifrån, som jag ser saken,
rationella synpunkter kommit fram till
denna slutsats.
Ännu mera intressant är kanske att
den centrala statliga myndighet som här
föreslås bli avvecklad, alltså sparbanksinspektionen,
ehuru inte med någon
större entusiasm men ändå på rent sakliga
grunder har ansett att det är en
68
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Ang. tillsynen över sparbankerna
riktig linje att inrätta en ensartad inspektion
och som statligt organ tillstyrkt
sin egen avveckling. Det är, ärade
kammarledamöter, någonting som
jag aldrig förut har varit med om, fastän
jag under mina 17, 18 år i regeringsställning
har Jagt åtskilliga organisationsförslag
på riksdagens bord.
Däremot är jag medveten om att sparbankerna
själva har varit kritiska mot
förslaget att göra en förändring i avseende
på inspektionsformerna. Jag vill
inte säga att detta skulle vara något uttryck
för en alldeles specifik konservatism
—- jag har läst deras utförliga argumentering
och det finns väl skäl för
deras uppfattning — men kvar står ändå
att Kungl. Maj :ts rationaliseringsförslag
i alla övriga instanser har vunnit anslutning.
En av reservanterna har sagt, att man
måhända hade kunnat undersöka möjligheten
av en sparbankernas egen inspektionsverksamhet,
och han hänvisade
i det avseendet till system som för
närvarande tillämpas i Finland.
Det kanske då bör sägas, att man i
Finland var ytterst tveksam innan man
introducerade den i övrigt alldeles
unika metoden att sparbankerna inspekterar
sig själva, och man har också
omgärdat beslutet med många säkerhetsventiler
och försiktighetsåtgärder.
Denna egna inspektionsverksamhet från
sparbankernas sida i Finland är mera
att betrakta som en försöksverksamhet,
och det har klart sagts ifrån att om det
inte skulle gå bra är man beredd att
snabbt återinföra det statliga inspektionsorganet
igen.
Utredningen har undersökt hur denna
verksamhet i övrigt är ordnad i
andra länder och redovisar att statliga
inspektioner där svarar för verksamheten.
Det finns ytterligare ett argument för
detta ståndpunktstagande. Med de siffror
rörande sparbankernas medelsomslutning,
som jag förut nämnde, är det
klart att för den händelse — vilket vi
naturligtvis inte har någon anledning
att räkna med men som vi ändå hypotetiskt
kan diskutera, eftersom det har
hänt förr — att ett fallissemang, eftersom.
det har hänt förr — att ett fallissemang
skulle ske inom en sparbank, så
är verksamheten av den omfattningen
och av den naturen, att jag föreställer
mig att det är omöjligt för samhällets
organ att avstå från att ingripa och rädda
insättarnas intressen. Om man har
detta klart för sig, anser jag att logiken
bjuder att även inspektionsverksamheten
skall ha en samhällelig karaktär.
Jag är angelägen om att understryka
ytterligare en synpunkt. Sparbankernas
negativa inställning vill jag närmast se
som ett naturligt uttryck för den uppfattning
som säger: Vi har haft en verksamhet,
som vi har varit ganska tillfredsställda
med; varför skall vi då gå
över till en ny form av verksamhet? Jag
kan ju erinra om att jordbrukskassorna,
som tidigare låg utanför bank- och
fondinspektionens verksamhet, var
ungefär lika tveksamma innan de lades
under den uniformerade och samlade
inspektions- och kontrollverksamheten.
I dag finns det ingen önskan från deras
sida att bryta sig ut ur denna verksamhet,
utan de har funnit sig väl till rätta
i det nya fadershuset. Jag är övertygad
om att vi kommer att få avläsa samma
situation och samma utveckling i fråga
om sparbankerna.
Det finns naturligtvis, utan att dock
nämna det med tanke på en kompromiss,
någonting av värde i denna sparbankernas
önskan att själva få handha
sin inspektionsverksamhet. Jag tror att
det finns utrymme för en sparbankernas
egen konsultativa verksamhet när
det gäller sparbankernas organisation,
deras ekonomi, deras bokföringsmässiga
uppläggning och deras förvaltning.
Även om antalet sparbanker reduceras
för varje år som går samtidigt med att
omslutningssumman sväller, finns det
naturligtvis alltjämt åtskilliga små, självständiga
sparbanker som har en hel del
att lära i fråga om en modern och ekonomisk
administration. Här kan säkert
sparbankerna och sparbanksföreningen
göra någonting själva; och jag tror att
de tankegångarna har börjat göra sig
gällande hos sparbanksmännen under
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
69
senare tid. Vi har en motsvarighet inom
kooperationen med en rådgivande verksamhet,
och jag föreställer mig att någonting
liknande skulle ha fog för sig
och vara av värde även inom sparbankernas
verksamhet. Ett sådant konsultativt
organ kommer säkerligen att kunna
etablera ett fullgott samarbete med
bankinspektionen.
Herr talman! Jag har velat säga dessa
ord närmast därför att jag till en viss
grad blivit förvånad och överraskad av
att förslaget i denna fråga, som jag betraktade
såsom helt opolitisk och gällande
en rationell förvaltningsform,
skulle föranleda en så mangrann mobilisering
av reservanter i bankoutskottet.
Jag är fortfarande mycket angelägen om
att vi håller denna fråga utanför partipolitiken
och bedömer den så som jag
anser att den skall bedömas. Och, ärade
kammarledamöter, om Kungl. Maj :t någon
gång framlägger ett förslag av denna
art som inte leder till att vi får en
ny kategori av ämbetsmän —- ibland
har ju oppositionen i deklasserande mening
använt uttrycket »portföljbärare»
— utan som innebär att man vill dämpa
ned den statliga administrationen genom
att låta ett ämbetsverk uppgå i ett
annat, som redan finns, så skulle jag
ju vara synnerligen glad och tacksam
om det kunde tas emot av oppositionen
i den anda som ligger bakom propositionens
utformning, och som jag har
trott skulle vara förenlig med åtskilligt
av vad oppositionen i andra sammanhang
gjort sig till tolk för.
Ilerr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):
Herr talman! Jag skulle vilja säga att
när jag haft att ta ställning till denna
fråga har det inte varit mer av politik
med i bilden än att jag, som har en
konservativ inställning, självfallet inte
anser mig behöva medverka till att ändra
sådant som fungerar något så när
hyggligt.
Jag har inte fäst någon särskilt stor
vikt vid det som står i propositionen om
att intressekonflikter förekommit mel
-
Ang. tillsynen över sparbankerna
lan länsstyrelserna och sparbanksinspektionen
om tudelning och kompetensfrågor.
För mig var det en överraskning
när statsrådet talade om att
sparbankerna numera är störa och välskötta
företag — antalet sparbanker är
ju betydligt över 400, och en hel del av
dem torde knappast vara så stora att de
har möjlighet att rationalisera i någon
högre grad.
Men om man jämför dagens situation
med den som kommer till stånd när
Kungl. Maj:ts proposition nu går igenom,
kan man konstatera att skillnaderna
inte blir så stora. Den största skillnaden
är egentligen att länsstyrelsen befrias
från att ha med sparbankerna att
göra. För närvarande har vi en bankoch
fondinspektion och en sparbanksinspektion,
och förslaget innebär att det
i fortsättningen kommer att finnas en
bankinspektion, men såvitt man utifrån
kan bedöma det måste ju den nya inspektionen
arbeta på avdelningar, och
då ligger det väl ganska nära till hands
att den ena avdelningen under sin chef
sysslar med sparbankerna och den andra
under sin chef med affärsbankerna.
Vad är det då som har inträffat? Jo, att
vi har fått en överdirektör eller generaldirektör
som chef för båda dessa avdelningar,
vilka egentligen funnits förut.
Detta är inte på något sätt för mig en
stor fråga. Om statsrådet och chefen för
finansdeparlementet och regeringen i
fortsättningen föreslår rationaliseringar
av inte alltför revolutionerande omfattning
så kan jag lova att jag inte skall
resa något större mostånd, men i detta
fall hyser jag faktiskt den uppfattningen
att det inte är direkt nödvändigt att
centralisera allting till Stockholm. Det
finns kanske litet förstånd kvar ute i
landsorten också.
Herr SVÄRD (h):
Tillåt mig, herr talman, att förlänga
debatten genom att konstatera att de
som företrätt propositionens linje enligt
min ödmjuka uppfattning har anfört de
starkaste argumenten i denna debatt.
70
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
Om vissa ungdomsfostrande åtgärder
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt samt
vidare på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 28, i anledning
av styrelsens för riksdagsbiblioteket
framställning angående ändring i reglementet
för riksdagsbiblioteket, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag om återföring av vissa enligt
lagen om allmän sjukförsäkring m. m.
fonderade medel, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.
Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, såvitt angår
jordbruksärenden;
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden;
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
propostion angående försäljning av viss
kronoegendom, m. m.; och
nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående tillsyn över skogar
tillhörande allmänna inrättningar av
kyrklig natur m. m.,
varvid utlåtandena nr 18 och 21 företogos
punktvis till avgörande.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:
nr 45, i anledning av väckta motioner
angående mark för fritidsområden;
ävensom
nr 46, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande alkoholfrågan, om
upplysningsverksamhet rörande alkohollagstiftningen,
om utredning angående
forskning avseende behandlingen av
alkoholskadade samt om utredning rörande
de kroniska alkoholisternas vårdproblem.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Om vissa ungdomsfostrande åtgärder
Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 47, i anledning
av väckta motioner om vissa ungdomsfostrande
åtgärder.
I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna 1:501, av herrar
Bengtson och Ferdinand Nilsson, samt
II: 583, av herrar Elmwall och Svensson
i Vä, hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
1)
om skyndsam undersökning av behovet
av ungdomsledare och prövning
av möjligheterna till ett effektivare stöd
till ungdomsledarutbildningen;
2) om skyndsamma åtgärder som kunde
främja ungdomens intresse för idrott
och friluftsliv;
3) om undersökning av behovet av fritidsgårdar
och andra lämpliga sysselsättningsplatser
för ungdomen samt om
åtgärder i syfte att främja sådan fritidsverksamhet;
samt
4) om skyndsam prövning och förslag
angående ytterligare åtgärder mot spritlangningen
i enlighet med vad i motionerna
anförts.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:501
och 11:583 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
71
Reservation hade anförts av herrar
Ferdinand Nilsson och Björkänge, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av de likalydande motionerna
1: 501 och 11:583 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört.
Herr BENGTSON (ep):
Herr talman! I motioner har vi pekat
på vissa problem som är aktuella för
ungdomsvården, framför allt sådana
som stöd till ungdomsledarutbildning
och till fritidsgårdar samt främjande av
ungdomens intresse för idrott och friluftsliv,
men likaså på problem i samband
med spritlangningen, där vi anser
att så allvarliga missförhållanden råder
att det skyndsamt borde göras något åt
dem. Detta har förordats och understrukits
både av statens ungdomsråd och
sedan av utskottet, och jag vill här bara
kortfattat anmärka, att det händer
alldeles för litet på detta område. Alla
är överens om att något bör göras och
att det brister på en del håll, men det
går alltför sakta med lösningarna. Under
den tid vi diskuterar förhållandena
och klankar på att det är så illa ställt
på många områden inom ungdomsvården,
så sker ingenting särskilt.
Utskottet har, kan man säga, enbart
litat på att någonting i alla fall skall
ske. Det har understrukit betydelsen av
allt som framförts i motionerna, men
har sedan främst fäst sig vid att det aviserats
att det skall tillsättas en utredning,
som skall ta hand om allt detta.
Jag tycker det är alltför obestämda och
vaga uttryck, som används i utskottets
utlåtande, och därför har trots välvilligheten
i skrivningen anmälts en reservation
till detta utskottsutlåtande, där
kraven fått en bestämdare ordalydelse.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Herr MÖLLER (s):
Herr talman! Den uppfattning herr
Bengtson här liar uttalat uttrycks även
Om vissa ungdomsfostrande åtgärder
av utskottet, nämligen att något bör göras.
Utskottet refererar utförligt en skrivelse
från statens ungdomsråd, vari rådet
räknar upp de åtgärder som är aktuella
och under utförande, icke minst
den kampanj i fråga om ungdomsvården
som kommer att starta under hösten.
Men att man skulle göra någonting utöver
detta just nu, har ungdomsrådet
inte ansett vara angeläget.
Den andra frågan som upptas i motionerna
gäller spritlangningen. Riksdagen
skrev ju senast förra året till Kungl.
Maj :t för att fästa uppmärksamheten på
denna fråga och begära skärpning av
åtgärderna, vilket delvis har skett.
Att riksdagen nu skulle i en liknande
skrivelse ytterligare fästa uppmärksamheten
på dessa frågor, är väl ändå en
överloppsgärning. Jag tror att vi med
tillförsikt kan bifalla allmänna beredningsutskottets
utlåtande, till vilket jag
yrkar bifall.
Herr BENGTSON (ep):
Herr talman! Jag skall inte orda om
detta i vidare mån än att säga, att när
det gäller spritlangningen har det knappast
vidtagits tillräckliga åtgärder. Riksåklagaren
har understrukit detta, och
jag tror att man allmänt har en känsla
av att det bör tas bra mycket hårdare
tag.
Därför tycker jag att det inte hade
varit ur vägen att riksdagen påmint
Kungl. Maj :t ytterligare en gång om
att det bör göras någonting, så att vi
får ett slut på detta som vi på allt sätt
avskyr, nämligen att en del människor
med sitt geschäft försöker leda ungdomen
in på dåliga vägar.
Herr MÖLLER (s):
Herr talman! Av handlingarna framgår
det, att just denna fråga är under
beredning i finansdepartementet.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
72
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny organisation
av totalförsvarets högsta ledning m. m.;
nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1962/63 till högre utbildning och forskning
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1902/63 till de tekniska högskolorna;
nr
247, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspopositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till regeringsrätten;
nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar,
m. m.; samt
nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighet,
m. m.
Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av rekognitionsavgifterna
till Danviks hospital;
och
nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
förbud mot sämjedelning av fast
egendom.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
148, angående huvudmannaskapet
för polisväsendet m. m.; och
nr 168, angående organisation m. m.
av försvarets centrala intendenturförvaltning.
Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1961
och 1962 vid dess trettonde ordinarie
möte fattade beslut;
nr 4, i anledning av motion angående
de svenska territorialvattens- och fiskegränsernas
sträckning;
nr 6, i anledning av motioner om avgivande
av viss förklaring rörande den
europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna;
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av samarbetsöverenskommelse
mellan Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige;
samt
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
dels med förslag till lag om särskilda
förmåner för vissa internationella
organisationer m. m., dels ock angående
godkännande av det fjärde tilläggsprotokollet
till den allmänna överenskommelsen
rörande Europarådets privilegier
och immunitet;
statsutskottets memorial och utlåtanden:
nr
113, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63;
nr 114, i anledning av riksdagens år
1961 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
nr
115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsbehoven
under försvarsgrenarnas avlöningsanslag
för budgetåret 1962/63 m. fl. anslagsfrågor
m. m. inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckt
motion;
nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1962/
Fredagen den 18 maj 1962
Nr 21
73
<53 till Armén: Avlöningar till viss arbetarpersonal;
nr
117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 för Flyttning av Stockholms
örlogsbas (Muskövarvet) m. m.
jämte i ämnet väckt motion;
nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret;
nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om överlåtelse av viss kronan
tillhörig mark jämte i ämnet väckt
motion;
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nya gränser för
Stekenjokks statsgruvefält m. m.;
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående teckning av aktier
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
nr 122, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till kommunala musikskolor;
nr
123, i anledning av väckt motion
om bidrag till restaurering av Karl XIV
Johans födelsehus i Pau;
nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vidgad vuxenutbildning
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 125, i anledning av väckta motioner
om anslag till Religionspedagogiska
institutet i Uppsala;
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående grunder
för avlöning och andra ersättningar
åt civilförsvarspliktiga m. m., i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet;
nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förhöjning
av vissa ersättningar i anledning
av yrkesskada m. m., i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet;
nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
centrala sjukvårdsberedningen m. m.;
nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;
nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändringar i det
till grund för samarbetet inom SAS
liggande konsortialavtalet;
nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
propostion angående vissa televisionsfrågor
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1962/63; samt
nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilliiggsstat II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar
m. m.;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkterna 6 och 7 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370); samt
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss ändring i gällande
bestämmelser rörande försäljning
av obeskattade varor på tullflygplats,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 30 § lagen den 17 juni
1948 (nr 433) om försäkringsrörelse
m. m.;
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande godkännande av en
internationell konvention om skydd för
utövande konstnärer, framställare av
fonogram samt radioföretag;
nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
konvention mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge angående indrivning
av underhållsbidrag, m. m.;
samt
nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 4:o),
14:o), 16:o) och 17:o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt, dels ock i ämnet väckt motion;
andra
lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående grunder
för avlöning och andra ersättningar
åt civilförsvarspliktiga m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott;
74
Nr 21
Fredagen den 18 maj 1962
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förhöjning
av vissa ersättningar i anledning
av yrkesskada m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott; samt
nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition rörande ratifikation
av Internationella arbetsorganisationens
konvention (nr 100) angående lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika
värde, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;
tredje lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648), m. m., jämte
i anledning av propositionen väckta motioner,
dels ock motioner angående höjning
av maximihastigheten för tyngre
lastbilar och bussar;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående yrkesutbildningen
på jordbrukets område jämte i ämnet
väckta motioner; samt
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående besiktningsveterinärernas
vid kontrollslakterier anställningsförhållanden
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;
allmänna beredningsutskottets memorial
nr 48, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; ävensom
särskilda utskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reformering av den
obligatoriska skolan m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till skollag m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1961/62
till förberedelseåtgärder för skolreformen
m. m.; samt
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa frågor rörande
lärarutbildning jämte i ämnet väckta
motioner.
Anmäldes och bordlädes en av herr
Persson, Helmer, under sammanträdet
till talmannen avlämnad motion, nr 737,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 169, angående statstjänstemännens löner
under åren 1962 och 1963 m. m.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.39.
In fidem
K.-G. Lindelöw
Lördagen den 19 maj 1962
Nr 21
75
Lördagen den 19 maj
Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:
Till riksdagens första kammare.
Undertecknad anhåller härmed om
tjänstledighet från riksdagsarbetet den
21—den 31 maj för utrikes resa i samband
med deltagande som svensk delegat
i nedrustningskonferensen i Geneve.
Stockholm den 16 maj 1962.
Alva Myrdal
Den begärda ledigheten beviljades.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 148, angående huvudmannaskapet
för polisväsendet m. m.; och
nr 168, angående organisation m. m.
av försvarets centrala intendenturförvaltning.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 737.
Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 3, 4 och
6—8, statsutskottets memorial nr 113 och
utlåtanden nr 114—133, bevillningsutskottets
betänkanden nr 46 och 52, första
lagutskottets utlåtanden nr 36—39, andra
lagutskottets utlåtanden nr 24—26,
tredje lagutskottets utlåtande nr 34, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 20 och 26,
allmänna beredningsutskottets memorial
nr 48 samt särskilda utskottets utlåtanden
nr 1—4.
På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att å föredragningslistan
för kammarens nästa sammanträde
särskilda utskottets utlåtanden nr 1—4
skulle i nu nämnd ordning uppföras näst
efter bevillningsutskottets memorial nr
54, statsutskottets utlåtande nr 126 näst
efter andra lagutskottets utlåtande nr 24
ävensom statsutskottets utlåtande nr 127
näst efter andra lagutskottets utlåtande
nr 25.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.03.
In fidem
Fritz af Petersons