Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation av herr Hedlund (ep) (Riksdagens protokoll 1970:31)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 31

ANDRA KAMMAREN

1970

29 maj — 26 juni

Debatter m. m.

Fredagen den 29 maj

Sid.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation av herr Hedlund (ep)

ang. utlåningsräntorna i Sverige och Norge..................... 3

Meddelande ang. dagens plenum................................. 73

Ekonomisk debatt (forts.)...................................... 74

Anläggande av en rekreationsort i Vindelådalen................... 104

Enkammarriksdagens personal- och förvaltningsorganisation........ 113

Ändring i bestämmelserna angående bokföringsmässig redovisning vid

beskattning av inkomst av jordbruksfastighet................... 117

Vissa trafiksäkerhetsfrågor, m. m................................ 121

Lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar................ 131

Åtgärder för att bereda de äldre sysselsättning och trygghet, in. m. .. 134

Meddelande ang. höstsessionens början........................... 136

Vårsessionens avslutning....................................... 136

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 29 maj

Val av ledamot i styrelsen för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond

jämte suppleant............................................. 3

Statsutskottets memorial nr 138, ang. uppskov med behandlingen av

vissa ärenden, m.m......................................... 3

— utlåtande nr 139, ang. utgifter på tilläggsstat III (avskrivning av

nya kapitalinvesteringar).................................... 3

— nr 140, om anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

m. ...................................................... 3

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, ang. beräkning av bevill ningarna,

m. m............................................ 3

1 —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 31

Nr 31

Innehåll

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 54, ang. komplettering av riksstatsförslaget,

m. m.......................... ........................ 3

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 47, om anläggande av en

rekreationsort i Vindelådalen................................. 104

Utrikesutskottets memorial nr 13, ang. uppskov med behandlingen av

vissa ärenden ............................................. 113

Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1, om enkammarriksdagens
personal- och förvaltningsorganisation........ 113

Bevillningsutskottets betänkande nr 46, ang. ändring i kommunalskattelagen,
m. m................. 117

Bankoutskottets utlåtande nr 39, ang. lag om besvär över beslut av riksdagens
organ............................................... 120

— memorial nr 45, ang. verkställd granskning av Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfonds verksamhet och förvaltning............. 120

— utlåtande nr 47, ang. flyttning till Skövde av riksbankens avdelningskontor
i Mariestad. .. .................................. 120

— nr 48, ang. riksdagstrycket.......... ....................... 120

— nr 49, ang. utnyttjande av ADB i riksdagsarbetet.......... 120

— nr 50, i anledning av skrivelse från Nordiska rådets svenska delegation
angående vissa anslagsöverskridanden in. m............. 121

— nr 51, ang. regleringen av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen

och dess verk m. m......................................... 121

— nr 52, i anledning av Nordiska rådets svenska delegations skrivelse

med överlämnande av berättelse för rådets adertonde session..... 121

— memorial nr 53, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 121
Tredje lagutskottets utlåtande nr 52, ang. vissa trafiksäkerhetsfrågor och

om ordningsregler vid transport av skolbarn m. fl.............. 121

—; nr 54, ang. lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, m. m. 131

— nr 55, ang. ändring i byggnadsstadgan........................ 133

Första lagutskottets utlåtande nr 45, ang. ändring i lagen om Kungl.

Maj:ts regeringsrätt......................................... I33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56, ang. lag om tvångsförvaltning av

bostadsfastighet, m. m...................................... 133

- memorial nr 57, ang. uppskov med behandlingen av vissa utskottet

tilldelade ärenden m. m..................................... 133

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46, om åtgärder för att bereda
de äldre sysselsättning och trygghet, om förbättring av folkpensionärernas
ställning i samhället, om en kartläggning av åldringarnas
förhållanden m. m. samt om utredning angående de äldres situation
................................... 134

— memorial nr 48, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 134

Statsutskottets memorial nr 141, ang. tilläggsstat II och tilläggsstat III

till riksstaten för budgetåret 1969/70.......................... 134

— nr 142, ang. statsregleringen................................. 134

Fredagen den 29 mai 1970

Nr 31

Fredagen den 29 maj

Kl. 10.00

§1

Justerades protokollen för den 21 innevarande
maj.

§2

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1970 den 29 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 26
riksdagsstadgan utse ledamot i styrelsen
för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond
för återstående del av valperioden
den 1 april 1968—31 mars 1971 efter
professor Ingvar Svennilsson, som den
21 april 1970 erhållit befrielse från
uppdraget att vara ledamot i nämnda
styrelse, jämte suppleant; och befanns
efter valets slut hava blivit utsedd till

ledamot

för återstående del av valperioden den
1 april 1968—31 mars 1971:
herr Holm, Johan Lennart,
generaldirektör .... med 40 röster;

suppleant för herr Holm, J. L.:
herr Bentzel, Ragnar H:son,
professor .......... med 40 röster.

Nils Odhe Fritz Börjesson

Per Jacobsson Ragnar Sveningsson

Protokollet lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade
valet.

§3

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
memorial och utlåtanden:

nr 138, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, m. m.,
nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser avskrivning av nya
kapitalinvesteringar, och

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1970/71
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
m. m.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att ärendena måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning, bifölls
vad utskottet i nämnda memorial
och utlåtanden i övrigt hemställt.

§4

Ekonomisk debatt, tillika svar på
interpellation ang. utlåningsräntorna i
Sverige och Norge

Herr TALMANNEN yttrade:

Bevillningsutskottets betänkande nr
45 och bankoutskottets utlåtande nr 54
föredras och debatteras i ett sammanhang,
och yrkanden avseende båda dessa
utlåtanden framställes under den gemensamma
överläggningen.

Härefter föredrogs i ett sammanhang

bevillningsutskottets betänkande nr
45, angående beräkning av bevillning -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

arna för budgetåret 1970/71, in. m., jämte
motioner; och

bankoutskottets utlåtande nr 54, över
motioner i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1970/71,
in. m.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45

I detta betänkande hade bevillningsutskottet
avgivit förslag till beräkning
av inkomsterna av de särskilda bevillningarna
för budgetåret 1970/71.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
1970 bl. a. framlagt en preliminär
beräkning av statsinkomsterna för
budgetåret 1970/71 (bil. 1: finansplanen).
I kompletteringspropositionen nr
120 hade Kungl. Maj :t gjort en förnyad
beräkning av statsinkomsterna och föreslog
i anslutning därtill att riksdagen
beslutade att statlig inkomstskatt för
skattskyldig, som avsåges i 10 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för budgetåret
1970/71 med 100 % av grundbeloppet.

Kompletteringspropositionen hade i
sistnämnda del hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

I betänkandet behandlades nedan redovisade
motioner, väckta dels med anledning
av kompletteringspropositionen
och propositionen nr 70 med förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370), m. m., dels vid riksdagens
början:

de med anledning av kompletteringspropositionen
väckta likalydande motionerna
1:1245 av herr Bohman m. fl.
och //.* 145.9 av herr Holmberg m. fl.,
vari hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärde sådana ändringar i den
statliga beskattningen att den enskildes
arbets- och sparvilja stimulerades;

de med anledning av propositionen
nr 70 väckta likalydande motionerna

T: 1053 av herr Werner och II: 1216 av
herr Hermansson m. fl., såvitt nu var i
fråga; samt

de vid riksdagens början väckta likalydande
motionerna I: 377 av herr Werner
och II: 418 av herr Hermansson
m. fl., vari såvitt nu var i fråga hemställts,

att riksdagen för sin del beslutade att
avskrivningsreglerna vid inkomstbeskattningen
för rörelse- och hyresfastigheter
återställdes till vad som gällde
före de år 1969 beslutade ändringarna.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj:ts proposition nr 120,
såvitt densamma hänvisats till bevillningsutskottet
— besluta att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen (1947:576)
om statlig inkomstskatt, skulle för budgetåret
1970/71 ingå i preliminär skatt
med 100 % av grundbeloppet;

B) att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) I : 377 och II: 418, såvitt motionerna
behandlades i detta betänkande,

2) 1:1053 och 11:1216, såvitt motionerna
behandlades i detta betänkande,

3) 1:1245 och II: 1459;

C) att bevillningarna för budgetåret
1970/71 måtte beräknas enligt en i utskottets
hemställan intagen specifikation.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gösta Jacobsson, Karl
Pettersson och Magnusson i Borås
(samtliga m), vilka ansett att utskottet
under B 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1245 och 11:1459 hemställa
att Kungl. Maj:t vidtoge sådana
ändringar i den statliga beskattningen,
att den enskildes arbets- och sparvilja
stimulerades;

2) av herrar Tistad (fp), Sundin (ep),
Levin (fp) och Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herr Sundkvist
(ep), utan angivet yrkande.

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

Bankoutskottets utlåtande nr 54

I anledning av Kungl. Maj ds förutnämnda
kompletteringsproposition hade
bl. a. väckts

A. de likalydande motionerna I: 1244
av herr Bohman in. fl. och II: 1458 av
herr Holmberg in. fl., vari yrkades

att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj d hemställa »att Kungl. Maj d
måtte i det kommande budgetarbetet
beakta det i motion[erna] anförda samt
eftersträva en begränsning av den offentliga
sektorns tillväxt så att den bättre
anpassas till bruttonationalproduktens
ökning»,

B. de likalydande motionerna 1:1246
av herrar Helén och Bengtson samt
II: 1457 av herrar Hedlund och Gustafson
i Göteborg, vari yrkades, att riksdagen
skulle

1. i skrivelse till Kungl. Majd hemställa
om »en parlamentarisk utredning
med företrädare också för näringslivets
organisationer och arbetsmarknadens
parter, vars uppgift skall vara att skyndsamt
undersöka orsakerna till rådande
obalans i de utrikes betalningarna och
föreslå sådana kortsiktiga och långsiktiga
åtgärder, som statsmakterna kan
vidta för att bidraga till att jämvikten i
betalningsbalansen återställs»,

2. i övrigt ge Kungl. Maj :t till känna
vad som anförts i motionerna,

C. de likalydande motionerna I: 1247
av herr Karl Pettersson och II: 1460 av
herr Hovhammar, vari hemställdes

att riksdagen skulle uttala att såväl
privata som statliga kreditinstitut borde
ges möjlighet att i organiserade former
förmedla viss kapitalimport, samt

att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj d anhålla om utredning angående
organisationen av sådan kapitalimport
till mindre och medelstora företag.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1244 och II: 1458,

B. att riksdagen måtte avslå motioner -

Ekonomisk debatt

na I: 1246 och II: 1457, såvitt de avsåge
utredning rörande betalningsbalansen,

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1246 och II: 1457 i övrigt,

D. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1247 och II: 1460.

Reservationer hade avgivits

1) vid utskottets hemställan under A
av herrar Åkerlund, Strandberg och

Begnéll (samtliga m), vilka ansett att
utskottet under A bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1244 och II: 1458 som sin
mening ge Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört angående begränsning
av den offentliga sektorns tillväxt;

2) vid utskottets hemställan under B
av herrar Stefanson (fp), Åkerlund

(m), Strandberg (m), Regnéll (in) och
Stridsman (ep), vilka ansett att utskottet
under B bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna T: 1246 och II: 1457 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj :t hemställa
om utredning rörande återställande av
jämvikten i betalningsbalansen i enlighet
med vad reservanterna anfört;

3) vid utskottets hemställan under C
av herrar Stefanson (fp) och Stridsman
(ep), vilka ansett att utskottet under
C bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall i övrigt
till motionerna I: 1246 och II: 1457 som
sin mening ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört i anledning av
motionerna;

4) vid utskottets hemställan under D
a) av herrar Stefanson (fp), Regnéll

(in) och Stridsman (ep), vilka ansett
att utskottet under D bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 1247 och II: 1460 som sin
mening ge Kungl. Maj it till känna vad
reservanterna anfört angående kapital -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

import till mindre och medelstora förelag; b)

av herr Strandberg (m), utan angivet
yrkande.

Chefen för finansdepartementet herr
statsrådet Sträng, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med den ekonomiska debatten besvara
herr Hedlunds (ep) interpellation angående
utlåningsräntorna i Sverige och
Norge.

Vad utskottet hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Riksdagen har nu kommit
fram till sin årliga ekonomiska debatt.
Ute i landet pågår en ständig ekonomisk
debatt. Den präglas av undran
och oro. Hur har vi kunnat hamna i detta
läge? heter det. Hur kommer det sig
att familjens pengar räcker sämre än
förr trots löneökningar? Hur i all världen
skulle jag kunna betala hyrorna
i det nya hus där bostadsförmedlingen
vill placera mig? frågar många bostadssökande.
Hur skall jag kunna göra rätt
för mig hos leverantörer i vanlig ordning,
säger köpmannen, när mina kunder
tvingas att skjuta på betalningarna
för att de inte har likvida medel? Och
hur skall jag med drastiska nedskärningar
av krediterna och med en skyhög
ränta kunna driva mitt företag vidare?
säger företagarna — inte bara i
Småland, varifrån det kommer rapporter
i dagens tidningar om detta, utan
i hela landet.

Frågorna är många. Det är vi politiker
som har att svara på dem. Hur
skall vi då lägga upp vårt resonemang
när vi försöker gå i svaromål? Ja, vi
kanske hämtar argument och uppgifter
ur den reviderade finansplanen
med dess 200 sidor tabeller och analyser
och med ett omslag i hoppets blå
färg.

Beväpnade med fakta kan vi kanske
till att börja med hänvisa till utveck -

lingen i andra länder, där man på
många håll sannerligen också har stora
svårigheter. Vi kan anföra siffror för
förändringar i produktionsvolymen inom
vårt land, som med undantag för
jordbruket pekar uppåt för alla varuoch
tjänsteproducerande sektorer. Efterfrågan
på arbetskraft är ju hög totalt
sett i vårt land, och konsumenternas
disponibla inkomst har stigit och beräknas
stiga ytterligare. Det får vi också
veta i den reviderade finansplanen.

Med sådana tilltalande sifferserier
borde den enskilde egeniligen ha det
som en pärla i guld. Men verkligheten
är en annan. Motigheter och bekymmer
upplevs som påtagliga realiteter av alltför
många medborgare. Hur går detta
ihop? I vissa fall är väl förklaringen
den att våra anspråk är mycket höga.
Man skulle kunna säga att levnadsstandarden
i Sverige blivit så hög att vi
inte längre når upp till den. Är detta
sant, skulle vi bli kvitt en del av våra
svårigheter, om vi sänkte våra anspråk.
Våra mycket stora ambitioner stressar
och besvärar oss.

Att slå av på anspråk som blivit vanor
är svårt. Det är svårt redan för den
enskilde beträffande det som han själv
svarar för. Det är så gott som omöjligt
beträffande förmåner som det allmänna
tillhandahåller. Slutsatsen blir den att
vi måste nå våra produktionsresultat
under mindre pressande former än de
nuvarande.

Vad som i dag pressar oss är främst
bristen på kapital, den regionala obalansen
i sysselsättningen och de ständigt
stigande kostnaderna.

Optimister har vid skilda tillfällen
förklarat att det offentliga sparandet
skulle garantera en tryggad kapitalförsörjning
härhemma. Fakta har inte givit
dem rätt. Trots miljarder och åter
miljarder i AP-fonderna har kapitalbristen
väl aldrig varit så stor som nu.
Att räntan är lika hög som kapitalet
är knappt — den läxan har vi också
fått lära.

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

Att offentligt sparande aldrig kan
ersätta det privata borde man förstå.
Vad det allmänna drar in genom skatter
och avgifter uppfattas av konsumenten
som något som man blir av med och
vill ha kompensation för. Resonemangen
kring löner och avtal ger klart besked
om detta. Privat sparande, hushållssparande,
uppfattas däremot som
en tillgång — den konsumtionsbegränsning
som ligger bakom är frivillig och
resulterar inte i några kompensationskrav.
Det är högst beklagligt att regeringspartiet
ställt sig så oförstående till
olika förslag att främja det personliga
sparandet. Här måste man tänka om.
Diskussionen om konkreta åtgärder hör
hemma inom bevillningsutskottet och
kommer, gissar jag, att tas upp också
i dag.

Den regionala obalansen i sysselsättningen
kostar landet stora pengar. Undersysselsättning
är försummade tillfällen
till produktion, överhettning resulterar
i desorganiserad och ineffektiv
produktion. Hur en bättre regional balans
skall kunna nås — ja, det är uppgift
för regionalpolitiken, som vi debatterade
häromdagen.

Vid sidan av kapitalbrist och regional
obalans nämnde jag kostnadsstegringarna
som ett av samhällsekonomins
stora bekymmer. Kostnadsstegringarna
är i långa stycken en funktion av kapitalbristen
och bristerna i optimalt utnyttjande
av våra produktionsresurser.
Kapitalbristen leder till höjd prisnivå
genom att räntekostnaden i många sammanhang
är en betydelsefull komponent.
Bostäderna är ett näraliggande exempel.
Också på ett annat sätt höjer
kapitalbristen prisnivån: den hindrar
utbyggnaden av produktionsapparaten
till den högre kapacitet som skulle ge
ett större utbud av rationellt producerade
varor och tjänster.

Blir då slutsatsen av ett sådant resonemang
att rätta politiken skulle vara
att skapa kreditmöjligheter, öka tillgången
på kapital och låta räntan gå ned? Vi

Ekonomisk debatt

vet alt vår sårbarhet i en hårt konkurrerande
omvärld inte skulle tillåta åtgärder
av detta slag. I skydd av en
präktig valutareserv kan kanske sådana
omläggningar av politiken lyckas —
men alla vet att det inte är vår situation
att vara på så sätt garderade.

Då måste utbyggnaden av produktionsresurserna
komma till stånd genom
återhållsamhet i andra avseenden.
Sådana uppmaningar är inte populära.
Det parti jag tillhör har minsann fått
erfara detta vid olika tillfällen. Vi vågar
ändå framföra maningar till återhållsamhet.
Vi har gjort det i en partimotion
vid sessionens början, betecknad
1:500 och 11:576, och vi gör det
på nytt i motionen 11:1458 — likalydande
med motionen 1:1244 — daterad
för tio dagar sedan och avlämnad i anslutning
till kompletteringspropositionen.

I reservationen 1 vid bankoutskottets
utlåtande nr 54 för vi reservanter
från moderata samlingspartiet fram vår

åsikt så här: »--— en begränsning

av den offentliga sektorns tillväxt på
längre sikt är erforderlig för att efterfrågetrycket
i ekonomin skall kunna
dämpas och utrymme skapas för en ökning
av näringslivets investeringar.»

När man förr om åren uttalat sådana
åsikter har man blivit utpekad som en
samhällssolidaritetens sabotör. Det skall
väl också medges att de åtgärder som
rekommenderats från vårt håll ibland
har varit orealistiskt drastiska. Men i
kravet på att begränsa tillväxttakten i
den offentliga verksamheten är vi inte
längre ensamma. Långtidsutredningen,
som väl kommer att presentera sitt material
i höst, tycks vara inne på samma
linje. I varje fall har planeringschefen
Höök — som vi i bankoutskottet minns

som en förträfflig sekreterare--i spar bankssammanhang

förklarat att en dämpad
ökningstakt inom den offentliga
sektorn blir ofrånkomlig under 1970-talet. Vad som i den nyssnämnda motionen
IT: 1458 citeras efter en annan

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

i Sverige välkänd ekonom, professor
Bent Hansen, om multiplikatoreffekten
av den offentliga sektorns köp av varor
och tjänster ger sannerligen också stöd
åt rekommendationen att dämpa ökningstakten
inom offentlig verksamhet.
Jag ber, lierr talman, att få yrka bifall
till reservationen 1.

Att som jag nyss gjorde åberopa auktoriteter
ur andra läger än det egna
partiet är naturligtvis ett försök att nå
en viss återförsäkring. Att nå en sådah
är väl inte bara betingat av önskan om
att undvika för starkt politiskt blåsväder
utan också av önskan att verkligen
få gehör för synpunkterna. Att ensidigt
partianknytna förslag ofta får räkna
med motigheter, vet vi alla. De avvisas
ibland snabbt — inte därför att de är
dåliga utan därför att de uppfattas just
som alltför partipolitiska. Överläggningar
måste för den skull föras på ett
tidigt stadium mellan de olika politiska
meningsriktningarna. Värdefullt är
också om icke-politiska instanser kan
kopplas på.

Så bör kunna ske i den ytterst allvarliga
fråga som utrikesbalansens utveckling
innebär. Vårt parti ser därför
gärna att en parlamentarisk utredning
om det problemet under .medverkan av
näringslivets organisationer och arbetsmarknadens
parter kommer till stånd.
Till förmån för det uppslaget har vi
reserverat oss i reservationen 2. Från
mittenpartihåll kommer man att utveckla
tanken, men jag yrkar redan nu bifall
till reservationen.

Det kanske ter sig förvånande att representanterna
för moderata samlingspartiet
inte följt mittenpartierna som
reservanter vid utskottets hemställan
under C. Reservationens tankegångar
skiljer sig inte från våra. Bekymret med
den trögrörliga finanspolitiken har jag
för min del kommenterat i tidigare debatter.
Stabiliseringskonferenser har
också rekommenderats från vårt håll.

Det är något så subtilt som mittenvännernas
formulering »med bifall i öv -

rigt till motionerna I: 1246 och II: 1457»
som har spärrat vägen för oss genom
att det i motionerna finns en och annan
synpunkt som vi inte i allt kan
dela. För medlemmar av moderata samlingspartiet,
som inte deltagit i detaljgranskningen
inom utskottet, kan det
väl te sig näraliggande att markera sin
anslutning till vad som är aktuellt i själva
reservationen och alltså rösta med
den.

I reservationen under D befinner sig
oppositionspartierna däremot på nytt
i sällskap. Den har avlämnats till förmån
för en motion av herr Karl Pettersson
i första kammaren och herr
Hovhammar i denna kammare med synpunkter
på kapitalimporten. De framhåller
att man i det sammanhanget inte
minst måste tänka på de mindre företagen.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Med någon utvikning från den motionen
skulle jag till sist vilja säga några
ord om kapitalimporten. Från värt
håll har vi länge gjort gällande att kapitalet
borde lämnas största möjliga frihet
att passera landets gränser. Att
svenska företag har möjligheter till satsningar
utomlands är i många sammanhang
av avgörande betydelse för deras
verksamhet. I den mån investeringarna
motiveras av önskan om volymökning
är etablering utomlands ofta ett bättre
alternativ än att utvidga verksamheten
bär hemma med hjälp av importerad —
ett avskyvärt uttryck — arbetskraft.

Utflödet av kapital skall på sikt normalt
balanseras av ett inflöde, och ett
sådant inflöde är direkt önskvärt inte
bara med tanke på valutareserven utan
också därför att inflöde av utländskt
kapital ofta för med sig fördelar i form
av tillgång till värdefull know-how och
marknadsföring.

I tecknet av våra hopsmälta valutatillgångar
har valutastyrelsen blivit ytterligt
restriktiv med tillstånd att utföra
kapital. Att flödet av utländskt kapital
till Sverige motverkas av en sådan re -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

striktivitet tycks man inte ha tillräckligt
beaktat. Ganska säkert påverkas nettot
negativt. Till ett land med restriktiva
valutabestämmelser söker sig inte gärna
det internationella kapitalet; det är
ett faktum som satt spår i vår kapitalbalans.
Med regleringarna har vi förmodligen
nått en effekt motsatt den vi
önskat.

Herr talman! I de motioner som behandlat
den ekonomiska politiken har
moderata samlingspartiet på en rad
punkter krävt en annan politik än den
som regeringen för. Vi har visat, anser
vi, att den glättade bild av vårt ekonomiska
läge, som regeringspartiet är angeläget
att prestera, i många fall inte
svarar mot verkligheten. Inledningsvis
nämnde jag de vardagliga bekymren,
som framkallat oro hos konsumenter,
hyresgäster och företagare av olika kategorier.
Men också en del teoretiska
överväganden av nationalekonomisk karaktär
och vissa drag i den politiska
bilden här hemma ger sannerligen anledning
till oro. Motivation till enskilt
sparande, till extra arbetsinsatser och
till friska initiativ måste enligt vår uppfattning
finnas, om inte vårt land skall
sacka efter i ekonomisk framstegstakt.

I detta anförande instämde herr Wennerfors
(m).

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Eftersom vi i dag, vårriksdagens
förmodligen sista arbetsdag,
har en lång talarlista, skall jag lova
kammarens ledamöter att bli kortfattad.

I anledning av kompletteringspropositionen
har bankoutskottet bl. a.
behandlat motionsparet 1:1246 och
II: 1457, avlämnat gemensamt av centerpartiet
och folkpartiet. Till utskottets
utlåtande har fogats fyra motiverade
reservationer, och vi i centern står
tillsammans med folkpartiet bakom tre
av dessa. Även moderata ledamöter stöder
vissa av reservationerna.

Ekonomisk debatt

I reservationen 2 tar vi upp betalningsbalansens
ogynnsamma utveckling.
Med hänsyn till den negativa utvecklingen
finner vi det vara nödvändigt
att man försöker analysera bakgrunden
till ökningen av underskottet i bytesbalansen.
Vi menar att frågan är av sådan
vikt att den bör ägnas särskild uppmärksamhet.
Därför hemställer vi i reservationen
2 att en parlamentarisk utredning
tillsätts med uppgift att kartlägga
orsakssammanhangen bakom den
dåliga jämvikten i betalningsbalansen.
Vi anser vidare att utredningen bör tillförsäkra
sig medverkan från näringslivets
organisationer och arbetsmarknadens
parter.

I reservationen 3 berör vi finanspolitikens
anpassning till förändringar i
konjunkturläget. Vi finner det vara angeläget
att ett system skapas som möjliggör
eu snabbare och smidigare anpassning
av finanspolitiken til! konjunkturförändringar.
Vi aktualiserar i
reservationen frågan om en ekonomiskpolitisk
stabiliseringskonferens. Utskottets
ordförande herr Eegnéll sade att
representanterna för moderata samlingspartiet
inte hade kunnat biträda
reservationen 3. Jag tycker att det är
litet underligt att de inte bär kunnat
göra det; läser man reservationen finner
man att vad vi trycker på är önskvärdheten
att få till stånd en bred samling
kring nödvändiga åtgärder i stabiliseringspolitiskt
syfte. Det iir andemeningen
i den reservationen.

Herr Hedlund kommer senare i debatten
att mera ingående behandla den
ekonomiska politiken mot bakgrund av
den samhällsekonomiska utvecklingen.
Jag nöjer mig därför med dessa få synpunkter
kring reservationerna 2 och 3.

Även beträffande reservationen 4 vill
jag anföra några korta kommentarer.
Rådande kreditrestriktioner samt det
mycket höga ränteläget gör att de mindre
och medelstora företagen har hamnat
i ett mycket bekymmersamt liige.
I den reviderade finansplanen uttalar

1* — Andra kammarens protokoll 1970. ATr 31

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

finansministern att det bör övervägas
att åstadkomma en viss kapitalimport
i mer organiserade former än den som
har ägt rum tidigare i år. Med vår
grundsyn på den betydelse som de
mindre och medelstora företagen bär
för framåtskridande och sysselsättningsskapande
verksamhet horde alla
möjligheter till bättre kreditförsörjning
prövas.

i inotionsparet 1:1247 och 11:1400
berörs finansministerns uttalande i
kompletteringspropositionen om en viss
kapitalimport. Vi som står bakom reservationen
4 stöder motionärerna i deras
uppfattning att det borde övervägas
ett tillskott av kreditresurser genom
kapitalimport till småföretagen. .lag vill
understryka angelägenheten av att något
göres för att underlätta de mindre
företagens kreditförsörjning. Herr Sjöuell
kommer senare i debatten att utförligt
beröra speciellt den mindre företagsamhetens
problem.

Till sist några ord om lokaliseringsoch
regionalpolitikens roll i den ekonomiska
politiken. 1 kompletteringspropositionen
talas om nödvändigheten av
att arbetsmarknadspolitiken i dagens
konjunkturläge utnyttjas för att undanröja
bristen på arbetskraft i vissa regioner
och branscher. Förmedlingsverksamheten
bör därför, uttalas det, i ökad
utsträckning tillgodose industrins behov
av arbetskraft.

Dessa uttalanden i kompletteringspropositionen
är litet olycksbådande.
Man finner inte i dessa formuleringar
några strävanden att åstadkomma en
bättre regional balans mellan utbud av
och efterfrågan på arbetskraft. Arbetsmarknadspolitiken
är alltför mycket inriktad
på flyttning av arbetskraft. Detta
har nyligen även bekräftats genom
uttalanden av arbetsmarknadsstyrelsens
chef Bertil Olsson. Han menar att utflyttningspolitiken
från norr till söder
måste intensifieras. Jag beklagar inte
minst mot denna bakgrund att riksdagen
vid förra veckans behandling av

lokaliserings- och regionalfrågorna inte
ville stödja centerpartiets krav på en
mer preciserad regionalpolitisk målsättning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 2, 3 och 4 i bankoutskottets
utlåtande nr 54.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! En del av de synpunkter
bankoutskottet anför i sitt utlåtande
kan vi som stöder reservationerna
2, 3 och 4 instämma i. Detta gäller vad
som sägs om en prioritering av näringslivet
vid fördelningen av den för närvarande
knappa tillgången på kapital,
så att näringslivet skall kunna göra de
investeringar som är nödvändiga för att
produktionen skall öka och vi skall få
ett ökat utbud av exportvaror. Utskottets
motvilja mot att acceptera de förslag
mittenpartierna framfört kan vi
däremot inte förstå. De åtgärder vi föreslagit
skulle verka stimulerande på näringslivet
och hjälpa till att förbättra
det läge som uppkommit.

I reservationen 2 berörs frågan om
bytesbalansen. Forutom en stimulans
av investeringarna inom exportindustrin,
vilka vi anser skall ha prioritet,
är det angeläget att åstadkomma en stabilisering
av kostnadsnivån. Kostnadsökningarna
under första kvartalet i år
är oroande, och om kostnadsökningarna
får fortgå försättes vårt land i ett
sämre konkurrensläge i förhållande till
utlandet. Bytesbalansen är ju inte den
bästa. I detta sammanhang har handelsbalansen
en mycket stor betydelse, och
underskottet i handelsbalansen i april
detta år på 403 miljoner kronor är inte
uppmuntrande.

Att de strukturella förändringarna
delvis kan vara orsaken till försvagningen
av bytesbalansen vill vi inte bestrida,
men dessa förändringar har inte
blivit tillfredsställande kartlagda. Yi anser
därför att det bör tillsättas en utredning
med parlamentarisk sammansättning,
i vilken också representanter

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

för näringslivets organisationer och arpetsmarknadens
parter bör ingå. Det
är bär fråga om ett viktigt, för alla gemensamt
intresse, och därför bör en
utredning få så stor bredd som möjligt.

I reservationen 3 tar vi upp frågan
om en snabbare anpassning av finanspolitiken
till den aktuella situationen.
För närvarande råder högkonjunktur
i den största delen av landet, men vissa
områden i Norrland bar fortfarande allvarliga
bekymmer med sysselsättningen.
Finanspolitiken har ofta satts in vid
fel tidpunkt. Åtstramningar som införts
under en högkonjunktur har ofta fått
verka långt efter det att högkonjunkturen
upphört och bar därför kommit att
dämpa utvecklingen i tider då man
i stället borde ha vidtagit stimulansåtgärder.

Den ekonomisk-politiska stabiliseringskonferens
som folkpartiet föreslagit
är särskilt angelägen just nu. Det
fordras en bred samling kring nödvändiga
åtgärder i stabiliseringspolitiskt
syfte. Att ekonomin behöver stabiliseras
borde vara så uppenbart även för
socialdemokraterna att det är närmast
genant att påpeka den saken.

I reservationen 4 tar man upp frågan
om kapitalimport; det antydes i kompletteringspropositionen
att en sådan
kan komma i fråga. När bristen är så
stor att vi måste använda denna metod
för att trygga vårt kapitalbehov är det
av vikt att kapitalimporten inte ensidigt
gynnar de företag som dominerar marknaden.
Den mindre och medelstora industrin
har ett minst lika stort behov
av kapital. Lämpligt vore att slussa detta
kapital på de reguljära vägarna över
banksystemet med en direkt anvisning
om att en viss del skall förbehållas den
mindre företagsamheten. Jag tror att
det är nödvändigt att vi får bestämmelser
som garanterar att den mindre företagsamheten
erhåller sin beskärda
del.

I fortsättningen skall jag begränsa
mig till en bestämd sektor av närings -

Ekonomisk debatt

livet, nämligen den mindre företagsamheten
och dess situation.

Av den totala industrisysselsättningen
1964 svarade de mindre företagen,
d. v. s. företag med mindre än 50 anställda,
för sammanlagt 265 000 arbetstillfällen
av permanent natur. Det utgör
27 procent av antalet anställda inom
den egentliga industrin. De mindre
företagens utveckling och fortbestånd
är därför en väsentlig trygghetsfråga
för ett stort antal människor. Utvecklingen
går inte entydigt i riktning mot
större företag, men dock mot mer specialiserade
företag. Detta ger de mindre
och medelstora företag, som kan finna
de rätta produkterna och koncentrera
sig på dem, en stor chans att utveckla
sig och bli stabila under förutsättning
att de får utveckla sig fritt.

Ett hinder i utvecklingen är knappheten
på kreditmarknaden som särskilt
drabbar den mindre företagsamheten.
Dess andel av kreditmarknaden motsvarar
inte dess produktionsinsats eller
andel av sysselsättningen inom industrin.

Man bar beräknat att de mindre företagen
endast får 15 procent av den totala
utlåningen till industrin trots att
de svarar för 20—25 procent av industriproduktionen.
De svarar dessutom
även för 25 procent av antalet anställda
vilket är betydelsefullt i detta sammanhang.

Strukturomvandlingen berör i hög
grad de mindre och medelstora företagen.
Många nedläggningar eller omställningar
är nödvändiga på grund av
den tekniska utvecklingen.

Vid de tillfällen då ekonomisk politik
diskuteras i denna kammare gör
jag ibland en stillsam undran om den
breda allmänheten fäster något större
avseende vid denna debatt, trots att
vi som diskuterar problemen är medvetna
om den roll som den ekonomiska
politiken spelar och hur den ingriper
i varje medborgares liv. Men utanför
det bär huset finns det en mängd män -

Nr 31

Fredagen den 29 mai 1970

Ekonomisk debatt

niskor som upplever de ekonomiska
svårigheterna mera hårdhänt och realistiskt
än vad som motiveras av de
svepande formuleringar vi här framför
beträffande handelsbalans, export, import,
valutareserv och mycket annat,
som för många bara är ord vilka de
inte fäster så stort avseende vid.

Jag känner väl till att man inom den
mindre och medelstora enskilda företagsamheten
här i landet brottas med
allvarliga och akuta problem för dagen.
Det är fråga om likviditeten, d. v. s.
förmågan att betala räkningar, löner,
skatter och avgifter. Här gäller det att
skaffa fram pengar för den löpande
driften och att dessutom få medel över
till investeringar som många gånger är
oundgängligen nödvändiga för företagets
konkurrensförmåga och fortbestånd.
Inte minst tungt är ansvaret att
trygga sysselsättningen för de anställda
som inom den mindre företagsamheten
brukar vara en första rangens angelägenhet.

Vi får inte tappa ur sikte vad de
mindre och medelstora företagen betyder
som skapare av sysselsättning. Var
tredje arbetare i detta land är beroende
av att den mindre enskilda företagsamheten
kan ge anställningstrygghet.
Detta är saker vi ständigt måste ha för
ögonen när vi diskuterar de mindre
företagens situation.

Mot den bakgrunden kan jag inte låta
bli att uttrycka förståelse för den oro
som man på många håll tycks hysa och
som får anses väl underbyggd.

I den mån antalet konkurser är uttryck
för akuta problem inom företagarkretsar
har vi under den senaste månaden
fått mer än nog av jobsposter.
Aktuell statistik visar nämligen att antalet
konkurser under perioden januari
—april i år, jämfört med samma tid förra
året, ökat med 25—30 procent. Inom
vissa branscher är ökningstakten ännu
högre under samma tidsperiod. Vad är
då orsaken?

Bakgrunden är självfallet många

gånger det skärpta kreditläget som haft
till följd att likviditeten blivit nedsatt.
De nya signalerna att kreditrestriktionerna
kommer att ytterligare skärpas
med 20 procent — en aktuell siffra i
många fall — innebär att svårigheterna
att skaffa likvida medel måste bli
ännu större. Likvida medel behövs för
den fortsatta driften och detta i ökad
omfattning på grund av de nedskärningar
av krediterna som skett från
leverantörsidan beträffande råvaror och
halvfabrikat. Konditionerna har genomgående
skärpts så att även mycket stabila
företag genom åtstramningar från
alla håll kommit i ett besvärligt läge.
De senaste kreditrestriktionerna verkar
kanske hårdare än de skulle gjort under
normala förhållanden genom att
företagsamheten på grund av strängare
bctalningskonditioner och åtstramningsåtgärder
under ganska lång tid redan
kommit i en besvärlig situation. Och
i detta bottenläge tillkommer ytterligare
den aktuella nedskärningen av krediterna
med 20 procent varigenom motståndskraften
hos företagen ytterligare
försämras.

Detta är kanske främst problem på
kort sikt, men även på längre sikt finns
det tecken till oro. EU företag måste
för att överleva — och att överleva är
i dag de flesta företagares främsta mål
— förnya sin maskinpark, och för detta
behöver man ekonomiska resurser
att investera. Men industriinvesteringar
är bland mycket annat ett uttryck för
en uppfattning om och en tilltro till
framtiden. Inte minst gäller detta förutsättningarna
att skaffa fram krediter
och ta risker.

De mindre och medelstora företagens
möjligheter att lånefinansiera investeringar
är alltför begränsade. Jag vill
rikta en uppmaning till finansministern
att snarast vidta sådana åtgärder,
att nya kreditmöjligheter öppnas för
den mindre företagsamheten här i landet.
Varför är det t. ex. så svårt att få
lånemedel ur AP-fonden till just den

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

mindre och medelstora företagsamheten? Om

den mindre och medelstora företagsamheten
ges större låneutrymme,
blir självfallet utrymmet mindre för någon
annan grupp, men den mindre och
medelstora företagsamheten svarar för
en så stor del av den samlade produktionen
att den inte bör ställas åt sidan.

Det gäller att snabbt lösa denna fråga,
då behovet är akut för många på
grund av att de reguljära krediterna
har strypts och nya kanaler inte har
öppnats för de mindre företagens legitima
behov av rörelsekapital. Folkpartiet
har under lång tid begärt ökad utlåning
t. ex. från företagareföreningarna
och mera tidsenliga kanaler för kreditströmmarna.

De mindre och medelstora företagen
är en viktig del av landets totala näringsliv.
Folkpartiet vänder sig mot att
den enskilda företagsamheten, och speciellt
då den mindre och medelstora,
under lång tid har fått utveckla sig
i ett politiskt klimat som på sina håll
har skapat en pessimistisk inställning
hland företagarna i landet. De senaste
årens taktiskt betingade misstänkliggörande
kampanj mot näringslivet, inte
minst från socialdemokratiskt håll, som
kulminerade under valrörelsen 1968, har
spelat en stor roll i det avseendet. Detta
måste vara fel. En stor del av landets
tillväxtkraft måste även i framtiden
hämta sin näring ur den enskilda företagsamheten.
De mål som vi har uppnått
tack vare denna företagsamhet
får inte spolieras genom experiment av
socialistisk natur.

Det är därför folkpartiet gärna vill
föra de mindre företagens talan. Vi gör
det inte av något annat skäl än att vi
anser att det är ett första rangens löntagar-
och konsumentintresse att vårt
land har ett välskött och effektivt näringsliv.

Situationen är besvärlig på kapitalmarknaden,
och verkningarna av åtstramningarna
slår ofta blint. Utrym -

Ekonomisk debatt

met blir inte större för att man ändrar
tilldelningarna till den ena eller andra
sektorn. Jag är medveten om att ett
större totalt utrymme kan skapas endast
genom ett ökat sparande och en ökad
produktion. En ökad produktion fordrar
i sin tur ett ökat utrymme på kapitalmarknaden.
Här kommer sparandet
in i bilden.

Vi har inom folkpartiet tidigare lagt
fram en rad förslag som inriktar sig
just på att öka sparandet, men vi har
inte vunnit gehör för dem. Som situationen
har utvecklat sig tycker vi nog
att det finns all anledning att mycket
allvarligt studera den frågan.

Vill man ge en sektor prioritet, måste
man ju minska resurserna inom någon
annan. All åtstramning på ett område
skapar svårigheter, men jag tycker
att det finns sektorer där man skulle
kunna spara både arbetskraft och kapital
på kort sikt. Det gäller exempelvis
det ohämmade rivningsraseriet. Det går
ut över byggnader som inte är utslitna
och som skulle kunna användas i befintligt
skick. Dessutom skulle det vara
bra att ha detta som sysselsättningsobjekt
vid en lågkonjunktur, som vi
säkert kommer att få uppleva, även om
vi hoppas att den dröjer.

Ett annat område är statliga och
kommunala investeringar. Beträffande
de statliga har det givits försäkran om
att de skall senareläggas. Jag tycker
det är klokt i den situation där vi befinner
oss. Skulle kommunerna kunna
uppmuntras att också senarelägga sina
invésteringar, skulle det ge oss ett andrum
i nuvarande besvärliga kapitalläge.
Om kommunerna fick någon kompensation
— och det vore enligt min mening
rättvist — skulle man kunna få
ett gensvar från det hållet. Visserligen
trycker en mängd investeringsbehov på
i kommunerna, men i ett sådant speciellt
besvärligt läge som vi nu befinner
oss får man nog acceptera en något
lägre investeringstakt och utnyttja
redan befintliga lokaler eller tillgripa

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

provisorier. Vissa kommunala investeringar,
exempelvis i barndaghem, är
dock nödvändiga för ett optimalt utnyttjande
av arbetskraften. De måste
und antas vid en inskränkning, eftersom
de frigör folk som vi behöver för att
kunna öka vår produktion. Produktionen
måste nämligen öka om vi skall
kunna nå balans.

Herr talman! Min uppfattning är att
näringslivet nu måste prioriteras, varvid
de mindre och medelstora företagen
bör få den andel som de är berättigade
till med hänsyn till sin samlade
produktion.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
2, 3 och 4 vid bankoutskottets utlåtande
nr 54.

I detta anförande instämde herrar
Westberg i Ljusdal, Jonsson i Mora och
Sellgren (alla fp).

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! De ekonomiska debatterna
kommer tätt här i kammaren —•
det är nu inte mer än en dryg månad
sedan vi sist diskuterade den ekonomiska
politiken. Men sedan dess har vi
fått den årligen vid denna tid återkommande
kompletteringspropositionen och
ett antal motioner väckta i anslutning
härtill, som nu behandlas i bankoutskottets
utlåtande nr 54.

Vår ekonomi och våra framtidsutsikter
visar på en rad klart positiva inslag.
Det som gläder mig mest är den fortsatta
snabba exportexpansionen. Det är
en ytterst positiv faktor, som jag tycker
är värd att notera, trots att jag är på
det klara med att vi fortfarande har ett
underskott i bytesbalansen.

Detta problem har sin bakgrund i
strukturella och långsiktiga förändringar
i ekonomin och måste därför angripas
med långsiktigt verkande medel.
Vi kan inte här vänta oss omedelbara
utslag. Den huvudlinje som valts för
denna politik är att underlätta och sti -

mulera industrins utbyggnad och anpassning
till de strukturella förändringarna.

Den politik som kommer att bedrivas
under året kommer att vara klart restriktiv
och sikta till att dämpa konsumtionen,
såväl privat som offentlig.
Vi ser ett utslag av denna medvetna
politik i den nyss beslutade 25-procentiga
investeringsavgiften på mindre angelägna
byggen. Men det är samtidigt
värt att notera att denna politik är selektiv
genom att de nämnda investeringsavgifterna
inte tillämpas i skogslänen,
samtidigt som de lokaliseringspolitiska
stimulansåtgärderna förstärkts
inom dessa områden. Dessa åtgärder
sammantagna kommer att ge ökat utrymme
för exportindustrin. Jag menar
att vi i industrins kraftigt ökade investeringsplaner
kan börja skönja resultatet
av våra ansträngningar och en
stark framtidstro hos våra företag. I ett
något längre perspektiv måste denna
snabba upprustning av vår produktionsapparat
komma att ge utbyte i form av
minskade påfrestningar på vår bytesbalans.

Men jag är helt på det klara med att
det finns spänningar i vår samhällsekonomi.
Prisstegringarna måste mötas
med motåtgärder i form av en dämpning
av efterfrågetrycket. Den restriktiva
finans- och kreditpolitiken medverkar
ju till detta.

Högkonjunkturen är givetvis alltid
välkommen, men med den bristande
balans mellan utbud och efterfrågan på
arbetskraft som råder på vissa sektorer,
följer i vissa avseenden ogynnsamma
effekter. Det måste därför sättas in ytterligare
ansträngningar på att förstärka
arbetsmarknadspolitiken för att
lindra verkningarna av bristsymtomen.

I de motioner som har väckts i anslutning
till kompletteringspropositionen
tas en rad av de frågeställningar
och förslag upp på nytt som vi redan
för någon dryg månad sedan behandlade
här i kammaren. Jag skall därför

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

inte uppehålla mig vid dessa utan fastmer
vid de andra och kanske i vissa
fall mera principiella frågor som tas
upp.

Man hävdar att den offentliga sektorns
snabba tillväxt bör hejdas, då,
som man säger, detta har skett på de
privata investeringarnas bekostnad. Jag
vill framhålla att den offentliga sektorns
resursanspråk inte alltid står i
motsatsförhållande till näringslivets investeringar.
Snarare förhåller det sig
så vid många tillfällen, att just statliga
investeringar skapar det verkliga underlaget
för privata näringslivsinvesteringar.
Sedan måste givetvis resurserna
avvägas så, att de sammantagna anspråken
kan rymmas inom en balanserad
samhällsekonomi. Genom den minskade
.statliga upplåning som blir en följd av
den nya budgeten kommer givetvis till
övriga sektorers förfogande att stå ett i
motsvarande mån ökat kapital.

Reservanterna vill att en parlamentarisk
utredning skall tillsättas för att
analysera bakgrunden till underskottet
i vår bytesbalans och föreslå åtgärder
för att förstärka balansen. Jag har tidigare
redovisat de åtgärder som vidtagits
för att komma till rätta med detta
förhållande. Jag har bl. a. pekat på vad
som gjorts för att bereda större utrymme
för vår industri. Att en utredning
skulle vara medlet att ge oss ökade
kunskaper om dessa förhållanden har
vi inte bedömt som sannolikt.

De förslag som många gånger tidigare
framförts från reservanterna om en
ekonomisk-politisk stabiliseringskonferens
tar man nu fram igen liksom
förslaget om en parlamentarisk besparingsutredning,
denna gång benämnd
omprioriteringsutredning. Förslagen
har tidigare avvisats, och kammarens
ledamöter känner dem alltför väl för
att jag skall behöva vidareutveckla dem
här i dag; vi avvisar dem nu också. Vi
tror inte förslagen skulle ge några bidrag
till lösningar.

Frågan om möjligheterna till och

Ekonomisk debatt

formerna för en kapitalimport tas upp i
finansplanen. Detta föranleder motionärerna
och reservanterna att väcka förslag
om att de mindre och medelstora
företagens intresse skulle tillgodoses i
detta sammanhang. Vi är helt på det
klara med de mindre och medelstora
företagens betydelse för vårt land i olika
sammanhang, men vi menar att de
skall behandlas på precis samma sätt
som alla andra företag. En rad särskilda
kreditmöjligheter står för övrigt redan
till förfogande för dessa företagstyper.

Herr talman! De uppgifter och avvägningsproblem
som den ekonomiska
politiken har att lösa visar enligt min
mening att vi måste behålla en allmän
stramhet i politiken. Ansträngningarna
måste inriktas på att stimulera inom
de områden som är av vital betydelse
för en positiv utveckling av vår bytesbalans.
Vi vet att variationerna i vårt
lands ekonomiska klimat kan komma
snabbt, och vi vet också att det inte går
att komma ifrån det internationella
sambandet. Detta innebär att vår politik
måste bedrivas med fasthet och konsekvens
för att vi skall kunna bevara
vår handlingsberedskap även i framtiden.

Herr talman! Med det anförda hemställer
jag om bifall till bankoutskottets
hemställan på alla punkter.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Bengtsson i Landskrona
sade att småföretagarna skall behandlas
på samma sätt som alla andra
och jag delar hans uppfattning, men det
kan konstateras att detta icke sker på
kapitalmarknaden i dag. Folkpartiet har
begärt att de skall behandlas rättvist,
och herr Bengtsson och jag är tydligen
nu överens på den punkten.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Det torde nu allt tydligare
framgå, att en av de viktigaste orsakerna
till den så starkt märkbara bris -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

ten på balans i vår ekonomi är att vi
under 19G0-talet låtit de offentliga utgifterna
öka i en takt som vi inte haft
råd med. Den politiska ledningen har
låtit dessa växa långt snabbare än bruttonationalprodukten,
och det är ganska
naturligt att det blir rubbningar då de
offentliga utgifterna upptar en så stor
del av medborgarnas resurser. Visserligen
har de häftigaste ökningarna skett
i kommunerna, men detta beror inte
sällan på beslut i riksdagen. Därför
måste de som haft den politiska makten
i landet påta sig ansvaret för vad som
har hänt. De kraftiga ökningarna av de
offentliga utgifterna har medfört att
skatteuttagen måste göras med så hård
hand, att det personliga sparandet
minskat i oroväckande grad. Det hårda
skattetrycket kommer också att fortsätta,
om det inte blir en ändring av
den politiska makten.

Det skattebeslut som vi för några
dagar sedan fattade kommer också att
medföra att skatterna kommer att öka
med ytterligare ca 12 000 miljoner under
de närmaste fem åren. Tyvärr har
inte bara det s. k. hushållssparande
gått tillbaka utan även företagssparandet.
Detta gäller i särskilt stor utsträckning
de mindre och medelstora företagen.
Likviditeten i dessa företag har
under de senaste åren blivit mycket
låg. Visserligen har det offentliga sparandet
ökat genom AP-fonderna och
inom bl. a. de statliga företagen, men
detta kan aldrig uppväga värdet av den
stabilitet som ett högt personligt sparande
åstadkommer. Inte heller kan
det ersätta företagssparandet som framför
allt skänker stor trygghet åt de anställda
genom säker sysselsättning, eftersom
det utgör den buffert som alltid
erfordras för att ett företag skall klara
tillfälliga marknadskriser.

Det är dessa motiv som har utgjort
grunden för moderata samlingspartiets
ständigt återkommande krav på åtgärder
för att öka och stimulera sparviljan
i vårt land. Vi har föreslagit olika me -

toder som borde komma till användning
för att öka småsparandet, såsom
insättning på särskilt bostadskonto,
sparkonto i bank, aktiesparande in. m.
Vidare har vi krävt större möjligheter
för sparande i företagen för att stärka
näringslivets motståndskraft.

I dagarna har vi fått ytterligare bekräftelse
på att dessa våra krav har
varit väl grundade och berättigade, sedan
Svenska sparbanksföreningen i en
skrivelse till regeringen krävt omedelbara
åtgärder för att stimulera sparandet.
Där har man krävt liknande sparformer
som vi tidigare presenterat i
motioner. Ingen torde vara mera kvalificerad
att bedöma detta än sparbankerna.
Man är också där allvarligt oroad
av utvecklingen. .lag har från sparbankshåll
erfarit att man nu, dels på
grund av riksbankens hårda krav på
bankerna, dels på grund av den låga
inlåningen varit tvingad att kräva betydligt
högre amorteringar på sina utelöpande
lån. Dessa höjningar rör sig
inte sällan om sex å sju gånger tidigare
uppgjorda amorteringsplaner. Alla förstår
ju hur svårt detta blir för låntagarna,
som nu på alla håll pressas i dessa
kreditrestriktionernas tidevarv.

Det är tydligen så som en sparbanksdirektör
sade till mig häromdagen: »Vi
är tvungna att på alla sätt försöka kompensera
oss för de minskade insättningarna.
» Givetvis spelar även skattepolitiken
här in, då ju de skattemässiga kraven
på medborgaren nu har nått sådan
höjd att det för de flesta människor
är nära nog omöjligt att få något över
för sparande. Men det är väl detta som
är meningen med den socialistiska politiken.
Samhället, inte de enskilda människorna,
skall ju enligt denna idériktning
äga tillgångar. Regeringens handlande
är väl därför inte något annat än
ett logiskt uppfyllande av denna idépolitik.

Moderata samlingspartiet har nu i anslutning
till bevillningsutskottets förevarande
betänkande beträffapde kom -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

pletteringspropositionen krävt att
Kungl. Maj d omedelbart vidtar sådana
åtgärder som stimulerar den personliga
sparviljan hos vårt folk. Ingen torde
i dag kunna bestrida att en ökning av
det personliga sparandet skulle kunna
hjälpa oss på ett avgörande sätt i vårt
beträngda läge. Detta gäller inte minst
våra önskningar att få ned ränteläget
på en rimligare nivå. Det är beklagligt
att medborgarnas tilltro till regeringens
vilja och möjligheter att föra en sådan
politik som innebär att det kan vara
lönande att spara skall vara en av de
verkligt allvarliga orsakerna till att vi
nu har tvingats tillgripa hårdare kreditrestriktioner
än någonsin tidigare.

Och har regeringen gjort något som
kan sägas ha minskat trycket från finanspolitiken?
Nej, knappast. Den nu
genomförda 25-procentiga investeringsavgiften
kommer inte att avsätta några
verkliga resultat på lång tid. Man säger
sig också ha uppmanat myndigheterna
att vänta med vissa utgifter, men ännu
syns inte något resultat av denna vädjan.
Statens lånebehov har knappast
någonsin varit större än nu. I varje fall
har vi inte sett någon minskning därvidlag.

Visserligen säger man att i nästkommande
budget har vidtagits vissa minskningar
i utgifterna, men ändå ökar utgifterna
med några tusen miljoner kronor.
Lånebehovet under nästa år beräknas
till ca 1 000 miljoner kronor,
men regeringen har många gånger i
sina beräkningar börjat med liknande
låga belopp, och när året varit till ända
har lånebehovet ofta legat tre å fyra
gånger så högt. Var kommer vi att hamna
nu? Det kommer säkerligen inte att
saknas vare sig tilläggsstater eller lönehöjningsbeslut.
Utgifterna för budgetåret
1971/72 ökar enligt gjorda beräkningar
med i det närmaste 4 000 miljoner
kronor enligt vad vi redan nu kan
utläsa. Vad skall det då inte bli om något
år?

Allt tyder på att inflationsskruven

Ekonomisk debatt

kommer att föranleda ytterligare hårda
ingrepp i den svenska ekonomin under
den närmast framförliggande tiden. I
slutet av året får vi se verkningarna av
momshöjningen vid nästa årsskifte. Denna
höjning torde inte kunna gå helt spårlöst
förbi.

Skattepolitiken har vi ju redan tagit
ställning till under vårsessionen, och vi
har därför inte i samband med kompletteringspropositionen
den sedvanliga
skattedebatten. De allvarliga invändningar
som vi från vårt parti riktade
mot skattepolitiken vid behandlingen av
denna fråga har redan visat sig vara väl
grundade, att döma av den debatt som
redan kommit i gång, föranledd av kompensationskrav
för de höga marginalskatterna.
Denna debatt lovar inte gott
för den politik som nu förs i vårt land.

Jag vill också säga några ord om de
hårda kreditrestriktionerna. Regeringen
gör gällande att man nu företar eu
omfördelning av resurserna för att industrin
skall kunna öka sina investeringar.
Detta resonemang går dock helt
enkelt inte ihop, eftersom man samtidigt
kräver att det enskilda näringslivet
skall klämmas åt genom minskningar i
redan beviljade krediter. Detta krav har
tagit sig uttryck däri att riksbanken påbjudit
att bankerna före den 10 juni i
år skall minska alla checkräkningskrediter
på över 100 000 kronor med 20
procent. Det är sannerligen inte att förundra
sig över att man inom näringslivet
är mycket upprörd över en sådan
behandling, som inte kan leda till annat
än betalningsinställelser och konkurser.

Dessa konsekvenser är många gånger
helt onödiga, då det ofta blir de expanderande
och riskvilliga företagen som
på så sätt kommer att slås ut. Hur skall
de kunna skaffa sig nya och moderna
maskiner när deras kreditmöjligheter
minskar i stället för att öka? Rimligtvis
kräver också nya investeringar ökat rörelsekapital.

Vad är då anledningen till denna hår -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

da kampanj, som regeringen bedriver
mot det enskilda näringslivet? Ja, delvis
är väl förklaringen att regeringen måste
välja åtgärder som drabbar näringslivet
eftersom den av fegliet inför väljarna
med tanke på det förestående valet inte
vågar vidtaga några impopulära åtgärder.
Men regeringen har sig själv att
skylla. Den måste ta ansvaret för den
politik som har förts och får därför också
finna sig i den kritik som nu med all
rätt drabbar denna.

Det finns emellertid ett allvarligt inslag
i den kampanj som de regeringstrogna
tidningarna i dag så ivrigt för
mot det enskilda näringslivet. Ungefär
samma tongångar hör vi också från de
socialdemokratiska talarstolarna. Det är
tydligt att man i dag letar efter motiv
för att kunna fullfölja den näringspolitik,
som det nya industridepartementet
inlett med alla sina olika former av bolagsbildningar.
Det torde inte råda något
tvivel om att man satt i gång en stor
socialiseringsaktion mot det enskilda
näringslivet, som i vårt land under
gångna tider utvecklats till en sådan effektivitet
att det åt vårt folk skapat underlag
för en levnadsstandard, vilken
är betydligt högre än vad man har i
andra länder i Europa. En sådan kampanj
mot näringslivet kan inte bedrivas
utan att det uppstår en allvarlig förtroendeklyfta
mellan staten och näringslivet,
och det är allvarligt med tanke på
vårt samhälles framstegstakt.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen 1 vid
bevillningsutskottets betänkande nr 45,
bakom vilken står moderata samlingspartiets
ledamöter i utskottet.

I detta anförande instämde herr
Ringaby (m).

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag har varit med om
att underteckna en blank reservation vid
förevarande betänkande från bevillningsutskottet.
Det är flera ledamöter

som skrivit under denna blanka reservation;
det innebär dock inte att vi alla
har precis samma motiv härför. Att även
jag antecknat mig på reservationen beror
på att jag anser att utskottsmajoritetens
formulering är väl optimistisk.
Det ekonomiska läget, med allt vad man
kan lägga in i det, är ändock inte så gott
att vi kan anse det helt tillfredsställande
— därom torde vi alla vara överens.

Om läget inte är tillfredsställande kan
man ju fråga sig vilka orsakerna härtill
är. Ger man sig ut på jakt efter syndabockar
kommer man kanske snart underfund
med att vi alla är mer eller
mindre medansvariga för att vi samhällsekonomiskt
levt över tillgångarna.

Då det gäller försvar, socialvård, skolväsende
och bostadsbyggande kan vi
säkerligen alla notera vår medverkan,
även om denna lämnats på olika avsnitt
inom reformkomplexet. Om avsikten
med den blanka reservationen är att
pricka någon eller att utpeka någon särskild
bov i spelet, så är jag inte med på
denna linje. Vi har alla lämnat vårt bidrag.
Den enda skillnaden är att regeringspartiet
likväl varit bestämmande
och därmed också, såvitt jag förstår, är
ansvarigt för utvecklingen.

Men det vore en grov överdrift att påstå
att oppositionspartiernas reformbud
till sitt ekonomiska innehåll varit lägre.
När har det t. ex. förekommit att ett
oppositionsparti framfört lägre krav i
fråga om reformer på försvarets, skolväsendets,
socialvårdens eller bostadsbyggandets
område? Mig veterligen har
det nästan aldrig förekommit. Alla har
vi velat visa framfötterna när det gällt
att framföra förslag om reformer på skilda
områden. Om vi från borgerligt håll
sedan beskyllt socialdemokraterna för
att de tillägnat sig uppslagen och genomfört
reformerna, så har dessa i alla
fall måst betalas gemensamt. Men det är
en sak som vi inte har tänkt på förrän
efteråt.

Nu talar vi alla om nödvändigheten av
att spara. Det är gott och väl, men de

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

enskilda människorna måste ju fråga
sig: Är det egentligen så stor mening
med att spara? Jag tror inte att det är
någon som är inriktad på att spara för
finansministerns vackra ögons skull,
utan de som spar gör det av den anledningen
att de vill ha någonting sparat
för egen räkning. Men det är därvidlag
som det har klickat när det gäller sparandet.
Värdeförsämringen, inflationen,
har ju tagit en stor del av sparkapitalct,
och följaktligen har man inte haft den
glädje av sparandet som man skulle ha
önskat. Detta har självfallet inte utgjort
någon stimulans till sparande.

Det fanns tidigare två olika motiv för
sparande: man sparade för sin egen ålderdomsförsörjning
och man sparade
för barnens utbildning. Men detta har
ju samhället tagit över ansvaret för. När
man nu spar är det till en bil eller till
en Mallorcaresa. Det är i stor utsträckning
sådana sparmotiv man har i dag,
och det andra klarar samhället av.

Vi har en onaturligt hög ränta, men
den synes ingalunda kunna hindra utvecklingen.
Den synes mera bli en
hlack om foten på näringslivets utveckling
än en stimulans till ökat sparande.
Priser, skatter och löner jagar varandra
i en ständigt stigande spiral, det ena påverkande
det andra, och som det synes
utan möjlighet för vare sig regering, arbetsmarknadsparter
eller myndigheter
att kunna ingripa och förhindra utvecklingen.

Vad är det då som skapat denna inflatoriska
utveckling? Är det de höga lönerna
som en del påstår, är det den
höga räntan, som en del påstår, eller är
det de höga skatterna som en del andra
säger. Då man knappast kan påstå att
brist på varor förelegat, torde man väl
få anse att de förut nämnda orsakerna i
samverkan varit växelvis drivande. Är
det lönehöjningarna med därav åtföljande
ständigt förbättrad köpkraft som
varit vägledande eller är det varupriserna
och skatterna som utgjort spjutspetsen?
Diskussionen härom kan föras

Ekonomisk debatt

hur länge som helst, det drivande elementet
synes vara oåtkomligt inkapslat
i ett nät av dunkla föreställningar om
orsak och verkan i ekonomiska sammanhang
och dessutom också i mänskliga
reaktioner.

Om dessa förhållanden kan diskuteras
hur länge som helst. Under århundraden
har teoretikerna diskuterat frågan
om vem som kom till först — hönan eller
ägget. Man ställs inför samma frågeställning
även här. Är det lönerna som
åstadkommit inflationen eller är det inflationen
som åstadkommit lönehöjningarna? Då

vi inte kunnat godta den alltför
ljusa bild som målats upp i utskottets
utlåtande, har vi avlämnat en blank reservation.
Vi anser nämligen läget så allvarligt,
att något måste göras. Från centerpartiets
sida har gång efter annan
framförts krav om samordnande överläggningar
mellan näringslivets olika intresseparter
och statsmakterna.

Från regeringens sida har vid alla tillfällen
förklarats det meningslösa i sådana
samordnande överläggningar. Motsättningarna
har förklarats vara alltför
stora. Det är väl närmast av den anledningen,
herr talman, som vi ansett sådana
överläggningar vara nödvändiga,
eller förhåller det sig på det sättet att
man på förhand är överens på alla
punkter? Då behövs inga diskussioner
och inte heller några överläggningar.
Jag kan för min del inte förstå annat än
att sådana överläggningar skulle vara
väl motiverade för att försöka skapa ett
bättre samförstånd i dessa saker.

Dagens ekonomiska förhållanden, med
höga räntor, stigande varupriser och
dalande penningvärden med åtföljande
fullt naturliga lönepolitiska kompensationskrav,
inbjuder ingalunda till ett
förringande av lägets allvar. Näringslivets
realvärdeskapande kraft är väl
ändock en faktor som inte kan lämnas
helt utanför i den diskussion som
förs beträffande återställandet av ett
hotat ekonomiskt balansläge. Om nä -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

ringslivet följaktligen vill samråda om
problem, vilka enligt vad jag kan förstå
är lika viktiga för näringslivet självt
som för samhällsekonomin över huvud
taget, borde denna möjlighet också kunna
beredas.

Svårbemästrade ekonomiska, sociala
och politiska problem har tidigare genom
samverkan kunnat regleras. Centerpartiet,
liksom tidigare bondeförbundet,
har vid sådana tillfällen ingalunda vägrat
sin medverkan; det känner säkerligen
också finansministern till. Även
om det socialdemokratiska partiet i dag
är stort och starkt, är det därför inte
sagt att det ensamt, utan politisk samverkan
med andra, lyckas klara alla problem
som uppkommer. Dessutom tror
jag nu som tidigare att man löser problemen
bättre med samverkan än med
strid. Det är en uppfattning som vi inom
centerpartiet alltid förfäktat.

Vi får alla vara med och betala fiolerna.
Men det kan väl ändock inte betraktas
som fullt rättvist att endast betalningsansvaret
är gemensamt, under
det att beslutanderätten är tillförsäkrad
ett enda parti, vilket med den starkares
rätt avvisar alla hederliga samarbetsinviter.
»Någon ordning skall det ändå
vara», har det ju sagts. Näringslivet och
de realvärdeskapande krafterna över
huvud taget hör ju inte vara de som inbjuds
att stiga på endast då det är fara
på taket. Det kan ju också ha sitt värde
att förebygga de risker som kan föreligga.

Med dessa kommentarer, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan i betänkande nr
45.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 45 har folkpartiet
och centerpartiet endast fogat en blank
reservation, .lag har alltså inte någon

motiverad reservation att yrka bifall
till utan hänvisar på den punkten till
reservationerna vid bankoutskottets utlåtande
nr 54. Men det har inte fördenskull
varit möjligt att skriva under bevillningsutskottets
betänkande, såsom
det är formulerat, utan att göra en markering.
I betänkandet sägs det nämligen:
»Utskottet ansluter sig i sin bedömning
av det samhällsekonomiska läget
till den i kompletteringspropositionen
redovisade uppfattningen.» Det är
inte lätt att sätta sitt namn under ett
sådant uttalande, om man inte har den
optimistiska tro på det ekonomiska läget
som såväl utskottsmajoriteten som
finansministern visar upp.

Det är många års erfarenhet av sifferuppgifterna
och bedömningarna från
finansdepartementet som bär gjort en
skeptisk beträffande trovärdigheten i
prognoserna. I år är skönmålningen
faktiskt alldeles ovanligt läcker i färgerna
samtidigt som verkligheten är
ovanligt bister. Man skulle kunna ge
massor av exempel på hur det tidigare
har gått med dessa prognoser. Träffsäkerheten
bär ingalunda varit påfallande.
.Tåg skall inte uppehålla mig länge
vid detta — jag tror att herr Gustafson
i Göteborg återkommer på den punkten
— men jag vill i alla fält göra ett
litet axplock ur högen.

Underskottet i totalbudgeten för år
1967/68 var enligt riksstaten 1 000 miljoner
kronor. I den reviderade budgetbehandlingen
sades det bli 1 500 miljoner
kronor. Utfallet blev 3 000 miljoner
kronor.

Bruttoinvesteringarna beräknades år
1965 i finansplanen till 19 000 miljoner
kronor. De blev 35 000 miljoner. År
1969 beräknades samma post till 46 000
miljoner kronor i finansplanen, men
den stannade vid 33 000 miljoner. Siffrorna
pekar alltså i detta fall åt olika
håll, och jag vill ingalunda säga att situationen
alltid bedöms för optimistiskt.

T fråga om prisutvecklingen, som jag

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

tror att herr Gustafson i Göteborg också
särskilt kommer att beröra, finns
anmärkningsvärda skillnader i bedömningarna
vid olika tidpunkter. I finansplanen
1965 beräknades prisstegringen
bli 5 procent. I den reviderade finansplanen,
när vi alltså borde ha kunnat
räkna med att hänsyn liade tagits till
den utveckling som då var mera skönjbar,
hade denna siffra reviderats till

3.5 procent. Vad blev utfallet? Jo, 6 procent
— en utveckling i rakt motsatt
riktning mot den som i den reviderade
finansplanen bedömdes som sannolik.
Likadant blev det 1967. I finansplanen
beräknades prisstegringen bli 4,5 procent;
i den reviderade planen höjdes
faktiskt siffran till 4,8 procent, men
den blev 3,0 procent — alltså under

4.5 procent.

.lag vill alltså inte påstå att siffrorna
alltid pekar i samma riktning, men de
belyser ofullkomligheten i det siffermaterial
som vi får även från finansdepartementet.
Och jag tror att det är
viktigt att man tar siffrorna för vad de
verkligen är värda, beräknade av människor
— visserligen skickliga sådana,
men det finns ju skickligt folk även
utanför finansdepartementet. Jag anser
inte att det är konstigt att beräkningarna
slår fel, ty den övernaturliga visdomen
besitter inte ens finansdepartementet.
Jag klandrar alltså inte finansdepartementet
för att beräkningarna inte
har hållit, men jag skulle vilja vädja,
inte minst till finansministern själv, att
ta sina siffror och bedömningar litet
mindre på allvar än vad han i allmänhet
gör. Begär inte att andra inom oppositionen
och andra läger skall svälja
materialet som eviga sanningar, ty det
är det ju i alla fall inte.

Men det var från den allvises tron
som herr Sträng för någon tid sedan
blickade ned på oppositionens skatteförslag
och förstås dömde ut dem helt
och hållet. Och det är ju enormt duktigt
av finansministern att, som han själv
anser, lyckas med att i varje läge finna

Ekonomisk debatt

den absolut optimala momsprocenten.
Den var 14 i januari. Men vi lever i en
föränderlig värld; redan i mars var
absolut optimum för en momsprocent
i detta land 15. Att sedan vilja omfördela
mera :så att momsprocenten hade
blivit låt oss säga 15,5 skulle ha varit
mycket olämpligt och mycket äventyrligt
för vårt land. Precis lika olämpligt
och lika äventyrligt hade det varit med

14,5 procent i januari. Förresten hade
14,5 procent varit äventyrligt och
olämpligt även i mars. Inte en tiondel
mer och inte en tiondel mindre än herr
Sträng just för dagen kan acceptera är
det lämpliga och riktiga för vårt land.
Annars äventyras samhällsekonomin
och den enskildes välfärd.

Den självsäkerheten kostar regeringen
faktiskt på sig till och med i en tid
när man hör kritiska röster inte bara
inom vårt eget land utan också utifrån
vilka uttrycker bekymmer över vårt
lands ekonomi. Jag kan bara erinra om
OECD :s varning och rekommendationer
om att lätta trycket på arbetsmarknaden,
att möjliggöra en överflyttning
av resurser till exportnäringen och att
förbättra betalningsbalansen. Det är ju
inte särskilt vanligt med pekpinnar av
den typen.

Statsministern har enligt tidningsreferat
gjort uttalanden om att det krävdes
finanspolitiska åtgärder. Detta blev
såvitt man kunde finna av senare tidningsreferat
tillrättat av herr Sträng;
det skulle inte finnas behov av finanspolitiska
åtgärder. Det är svårt för den
som står utanför kanslihuset att bedöma
hur det förhåller sig med dessa uttalanden
och vem som egentligen sitter inne
med denna övernaturliga visdom och
vissheten om vad som är det rätta i
varje läge.

Men tillbaka till de olika momsprocenten!
Det var faktiskt skada att steget
mellan det absolut ideala och det
absolut vanvettiga i fråga om momsprocenten
var så kort. Annars liade det ju
funnits utrymme däremellan för att

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

hjälpa t. ex. barnfamiljerna och dem
som har särskilt små inkomster. Det
skulle de ha kunnat behöva, inte minst
med tanke på hur priserna rakat i höjden
och hur levnadskostnaderna bara
stiger ytterligare. Det återstår att se när
vi kommer fram till 1971 års början,
om barnfamiljerna bär en endaste krona
kvar i reell förbättring av barnbidragen
eller om de så att säga får börja
på back när den stora reformen träder
i kraft. Eftersom de hade 30 kronor
kvar av de 300 kronorna för två månader
sedan, är det väl inte alltför hoppfullt
för deras del.

Inflationen, som tidigare diskuterats
ingående i denna kammare, har ju sin
stora inverkan på skatterna. Jag skall
bara ta ett enda exempel. En löntagare
med 25 000 kronor i inkomst skulle om
tre år få en minskning av sin standard
med 800 å 900 kronor, även om han
vartenda år fick en lönekompensation
som motsvarade en prisstegring på låt
oss säga tre procent per år. Detta problem
gäller verkligen alla, självfallet
även dem som har små inkomster. Det
är särskilt svårt för dem att någonsin
kunna klättra över denna tröskel till en
bättre tillvaro. Det är därför som vi
föreslagit indexreglering av vårt skattesystem
och av t. ex. barnbidragen.

Yad är det egentligen för fel på att
riksdagen får besluta om vilka skatter
som behövs? Det skulle vara av intresse
med hänsyn till den diskussion som
förts att få veta om det fungerar olika
då pengarna kommer in eifter regelrätta
beslut och då pengarna kommer in
med automatikens och inflationens
hjälp. Betalas inte utgifterna lika bra
i det. första fallet som i det andra? Och
som en finanspolitisk åtstramningsåtgärd
fungerar val instrumentet lika bra
vare sig det föregåtts av ett beslut eller
inte. Men det är klart att man får lov
att föra en kanske besvärande debatt
kring skattehöjningen. Den skillnaden
finns. Men finns det någon annan?

Sparbanksföreningen firar ju jubi -

leum i år, och ingen misstänker väl
denna förening för annat än att ha
tagit hänsyn till småspararnas intressen.
Jag har också från det hållet hört
sägas i olika jubileumstal att man —
tydligen under mycket lång tid — haft
ett valspråk som lyder: Inflationen gynnar
de besuttne på den obesuttnes bekostnad.
Det är så sant som det är sagt.

Yi har från folkpartiet och centerpartiet
föreslagit ett ekonomisk-socialt råd,
där man skulle kunna få fram ett gemensamt
officiellt material om de här
frågorna. Skulle det inte vara en fördel
att få ett expertmaterial som vore
officiellt på ett annat sätt än det som
nu finns inom kanslihusets väggar? Detta
material skulle i sin tur både kunna
leda till offentliga debatter och förbereda
de stabiliseringspolitiska konferenser
som vi krävt sedan länge men som
väl i år framstått som mer motiverade
än någonsin. Det har ju ute på arbetsmarknaden
och överallt annars uppstått
en allmän huggsexa som driver priserna
i höjden trots att man i själva verket
helst av allt vill åstadkomma en stabilisering.
Ingen gruppföreträdare ensam
kan våga eller vilja ta på sig ansvaret
för samhällsekonomin. Detta ansvar
måste ligga på annat håll. Jag tror
att även organisationernas företrädare
skulle vara tacksamma för om man kunde
komma överens om en ram som det
vore möjligt att samhällsekonomiskt försvarbart
arbeta inom.

Det finns ju också på flera håll stöd
för tankar i den här riktningen. Jag
vill erinra om den artikel av professor
Erik Lundberg som var införd i Dagens
Nyheter i förrgår och där han
säger:

»Nog borde en väl underbyggd återkommande
kritisk prövning av konjunkturbedömning
och stabiliseringspolitik
utförd av en grupp fristående experter
vara välgörande för debatten och
därmed också för den ekonomiska politikens
utformning även i detta land.»

Vi bär ju ändå gott om experter på

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

ekonomiska frågor, både i teoretiskt och
praktiskt avseende, experter som är helt
fristående. Varför inte utnyttja dessa
experter till att få fram ett underlag
av det här slaget?

Det finns i bevillningsutskottets betänkande
ett stycke som handlar om
vad skattereformen kommer att medföra
under åren 1971/72 och fram till
1974/75. Det blir en betydande uppräkning
av statsinkomsterna. De räknas
upp med 1,4, 1,9, 2,8 respektive 3,2 miljarder
kronor. Ökningen uppgår alltså
till betydande belopp.

Men hur går det då att sänka skatterna
för två tredjedelar av vårt folk?
Herr Sträng har ju sagt att vi inte har
så gott om besuttna i detta land att denna
kategori kan betala skattesänkningar.
Vi får i stället allesammans vara
med om detta. Det är alltså alla vanliga
medborgare som får vara med att betala.

Jag tror det är bra om vi nämner saker
vid deras rätta namn och inte talar
om exempelvis skattesänkningar för
två tredjedelar, när det måste bli skattehöjningar
för stora grupper. Det är
inte att förblanda med huruvida vi är
överens eller inte om nivåerna. Vi bör
kalla det för vad det är.

Jag tror det är bra att vi inte plötsligt
börjar kalla förslag, som alldeles obestridligt
gäller lättnader för låginkomsttagare,
för stöd åt höginkomsttagare.
Förvirringen i debatten blir total om
vi inte på ömse sidor behåller de gamla
benämningarnas innehåll. Vi kan inte
ge nytt innehåll åt våra gamla svenska
ord.

Det vore också lyckligt för finansministern,
eftersom han då inte behöver
bli illamående av att motståndare
har andra meningar. Om finansministern
accepterar att det finns och bör
finnas andra meningar och är villig att
diskutera dem på ett seriöst sätt, tror
jag att finansministern inte kommer att
må illa inför en debatt där andra meningar
förs fram.

Ekonomisk debatt

Herr talman! Jag instämmer i de yrkanden
som herr Larsson i Umeå bär
framställt.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag skall huvudsakligen
uppehålla mig vid vad som står i bevillningsutskottets
betänkande, men jag
kanske säger några ord därutöver.

Vad beträffar bevillningsutskottets betänkande
i anledning av kompletteringspropositionen
måste jag säga att oppositionens
reservationer är det magraste
som jag har sett hittills i detta sammanhang.
Delvis kan det bero på att vi redan
har beslutat om skattepaketet och
det nu bara gäller uttagningsprocentcn
— på den punkten tillstyrker utskottet
enhälligt 100 procent.

Mittenpartierna nöjer sig nu med att
avge en blank reservation.

Moderata samlingspartiet upprepar i
stort sett de förslag som det redan tidigare
har fått avslag på av riksdagen.
Man begär en begränsning av den offentliga
sektorns tillväxt, och på sikt
vill man ha skattelättnader och åtgärder
för att stimulera till ett ökat personligt
sparande. Det bär är ju endast
allmänna talesätt och inte några förslag
till konkreta åtgärder.

Nu har folkpartiets ledare herr Helén
förklarat att även folkpartiet skall medverka
till en minskning av den offentliga
sektorn, och han anser tydligen en
nedskärning med 2 miljarder vara lagom.
Man frågar sig då, på vilka områden
nedskärningar skall ske och besparingar
göras. Hittills — och senast under
skattedebatten — har vi mest sett
överhud, som skulle medföra en minskning
av de statsfinansiella resurserna
med flera miljarder.

Ämnar nu moderata samlingspartiet
återgå till den Hjalmarsonska politiken
och folkpartiet till Ohlins och Wedéns
politik från slutet av 1950-talet, då Hjalmarson
sade att folk genom skatter och
sociala förmåner »bara byter pengar
med varandra» och Wedén skrev om

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

den »hotfulla tendensen» att stat och
kommun lade beslag på en växande
andel av nationalprodukten?

Efter 1958 års storsmocka i valet
tystnade talet om en begränsning av
den offentliga sektorn. Skall det återkomma
nu igen? Har man repat sig
så mycket att man nu på nytt börjar
klanka på den offentliga sektorn? I så
fall bör man redan nu redovisa var
man skall pruta eller var dämpningar
skall ske inom den offentliga sektorn.
Skall det vara på försvaret, på folkpensionerna
eller på utbildningen? Det
är där de stora utgifterna ligger och
de stora summorna finns att ta.

Herr Vigelsbo, som är en både rolig
och ärlig själ, har satt kyrkan mitt i
byn genom att säga att oppositionen
har varit med om de flesta utgifterna
och kanske ofta drivit på, så att utgifterna
skulle ha varit ännu högre om
riksdagen hade bifallit alla dess yrkanden.

Fru Nettelbrandt säger tvärtemot.
Hon kan aldrig erkänna någonting, utan
allt vad regeringen gör är galet, anser
hon. Hon är också missbelåten med att
om Sträng isäger att det inte skall vara
en tiondels procent vare sig högre eller
lägre moms, blir det så. Han tvcks ha
så stor myndighet att inte ens fru Nettelbrandt
vågar yrka någon ändring
med en tiondels procent. Vi tiggde och
bad i bevillningsutskottet att hon skulle
lägga fram ett förslag om en tiondels,
en halv eller en procent för att täcka
folkpartiets ökade utgifter — det skulle
behövas minst 1 procent — men det
var totalt omöjligt. Varför vågade inte
folkpartiet föreslå 15,5 procent, vilket
man skulle ha behövt för att täcka sina
förslag? Nej, inte ens en tiondels procent
föreslog man. Det var nog riktigt
som Sträng sade. I varje fall vågade
inte folkpartiet sträcka sig längre, utan
man lät regeringen och socialdemokraterna
ta ansvaret. Om socialdemokraterna
föresloge en ändring, skulle folkpartiet
överväga att kanske gå med på

eu höjning.

Hur skulle det för övrigt ha gått, om
vi inte hade drivit igenom omsättningsskatten,
som ger 10 miljarder kronor
om året? Vi skulle ha haft 10 miljarder
mindre i statskassan, om vi hade
följt oppositionen då, och vi skulle ha
behövt pruta eu fjärdedel av de statsanslag
som nu utgår. Det motsvarar —
om jag får anföra några exempel —
grundskolans hela utbyggnad, arbetsmarknadspolitiken,
skatteutjämningsbidragen,
bostadstilläggen till barnfamiljerna,
statens bidrag till hälso- och sjukvården
samt de statliga studiebidragen.
Allt detta täcker vi med omsättningsskatten,
som oppositionen motsatte sig.
Här talar denna om tiondels procent
och felräkningar på några hundra miljoner,
medan man själv antingen har
medvetet motsatt sig en täckning av
utgifterna för åtgärder som man varit
med om att kräva eller också inte kunnat
räkna ut vad det skulle kosta.

Skall vi få någon istörre respekt för
talet om alltför höga skatter och statsutgifter,
måste oppositionen mera konkret
ange vilken politik den vill föra,
på vilka punkter vi skall dämpa utvecklingen
och hur vi rimligen skall täcka
utgifterna utan att de konsekvenser
uppstår som man häir beklagar sig över.

Det talas om förtroendekris. Jag läste
för en tid sedan i de stora Stockholmstidningarna
ett telegram från
Amerika om förtroendekriis. Men det
var inte i Sverige, utan det var i kapitalismens
förlovade land, och nu kan
vi läsa det varje dag, men då stod det
så här: »Det råder en stark förtroendekris
i landet. Den allmänna stämningen
är alltjämt dyster. Det finns inte
rum ens för galghumor längre. Det råder
en påtaglig depression, men det
värsta: ett växande tvivel på att statsmakterna
skall lyckas återställa jämvikten
i folkhushållet och få bukt med
inflationen genom sin restriktiva ekonomiska
politik. Den har lett till att
det ekonomiska tempot märkbart brom -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

sats, bolagsvinsterna minskat, arbetslösheten
ökat —- men utan att det satt spår
i något stopp för prisstegringarna. Bruttonationalprodukten
har minskat.»

Det iir i Amerika som man klämmer
till med denna kritik mot statsmakterna.
Att det är så illa ställt i Sverige
anser sig inte ens oppositionen här kunna
ge sig på Sträng och göra gällande.
Nu kan man naturligtvis säga, att USA
för krig här och var ute i världen, men
det är väl regeringen som gör det också
och som bär ansvaret för det.

Vad som är ett stort fel, menar jag,
är att man försöker inbilla svenska folket
att de förhållanden som råder i
Sverige, de besvärligheter som vi har,
inte skulle finnas i något annat industriland
i Europa, trots att det faktiskt
ligger så till, som jag har sagt tidigare,
att de flesta industriländer brottas med
samma problem och att det är de höga
räntekostnaderna, som inte har sitl ursprung
i Sverige utan som beror på
förhållandena ute i världen, som utgör
bakgrunden.

Det må vara nog sagt om detta, .lag
hade inte tänkt att över huvud taget
hålla ett så långt anförande. Men tillåt
mig, herr talman, att bana säga några
ord beträffande de moderatas yrkande
om lättnader i den statliga beskattningen
för att stimulera den enskildes arbets-
och sparvilja. Riksdagen har ju
redan avslagit yrkanden om avdrag vid
taxering till statlig skatt för sparande
till olika ändamål. Jag ifrågasätter faktiskt,
om det är konstitutionellt riktigt,
att man tar upp frågan igen, eftersom
vi helt nyligen har behandlat den. Riksdagen
har sagt att detta sparande bör
stimuleras på annat sätt än genom lättnader
i beskattningen. Vad beträffar
preniiering av sparande på särskilt sparkonto
bär riksdagen avslagit förslag
härom, därför att det anses alldeles
omöjligt att kunna premiera endast nysparande.

Nu har ju departementschefen aviserat,
att han skall tillsätta en ny sparut -

Ekonomisk debatt

redning, och statistiska centralbyrån
kommer att göra upp ett förslag till sparundersökning
som kan genomföras 1972
eller 1973. Vi anser att man har tillgodosett
ifrågavarande yrkande genom
tillsättande av denna utredning.

Vänsterpartiet kommunisterna har ju
ställt eu hel råd yrkanden om företagsbeskattning.
Jag skall inte ta upp det
utan bara hänvisa till att även på det
området kommer all företas en särskild
utredning, och därmed anser vi att yrkandet
i denna del är besvarat.

Med det anförda yrkar jag bifall till
bevillningsutskottets hemställan.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Först elt ord om herr
Brandts historieskrivning. När omsen
en gång infördes, är det riktigt, att det
fanns en negativ inställning, men skälet
var, att vi hade en budget som var finansierad
i alla fall. Omsen var onödig,
och vi begärde en utredning, och det
är befogat, när man skall införa en ny
typ av skatt.

Vidare tycker jag att herr Brandt borde
läsa i bevillningsutskottets betänkande.
Där står att folkpartiet och centerpartiet
är villiga att medverka till
en ytterligare finansiering. Jag vet inte
hur herr Brandt tolkar orden, men en
medverkan innebär verkligen inte, att
man kryper bakom och låter en annan
ta ansvar, utan det innebär att man är
med och tar ansvar själv.

Jag tycker också att det var värdefullt
att herr Brandt tog upp frågan
om utgifterna och eventuella nedskärningar.
Först vill jag säga att det Gunnar
Helén talat om gäller senareläggningar,
inte nedskärningar. Men det
finns en annan fråga som jag tycker
är helt befogad att herr Brandt ställer,
men herr Helén är inte den rätta adressaten,
utan det är finansministern.
Det finns i den reviderade finansplanen
en mening som har väckt berättigad
uppmärksamhet, och jag skall be

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

att få läsa in den till protokollet: »Regeringen
måste emellertid bereda utrymme
för en fortsatt reformverksamhet
på vissa väsentliga områden. En
oundgänglig förutsättning för att detta
skall kunna ske är att en omprövning
och nedskärning sker inom olika
ex ist er and e ut giftsprogram.»

Det är alltså finansministern som talat
om en nedskärning, och jag instämmer
med herr Brandt då han säger att
det är värdefullt och nödvändigt att
få ett klarläggande om vad det är i de
olika existerande utgiftsprogrammen
som skall skäras ned. Kan vi senare
av finansministern få en genomgående
belysning av innebörden i just den citerade
meningen ?

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Tillåt mig allra först
instämma i ett uttalande i fru Nettelbrandts
första anförande. Hon konstaterade
att det är fel att kalla det skatteförslag
som helt nyligen bifölls här i
riksdagen för ett skattesänkningsförslag,
eftersom det tvärtom rör sig om
skattehöjning. Moderata samlingspartiet
hävdade ju också just denna mening,
och det var vårt motiv för ett uppskov.

Anledningen till att jag begärde replik
var herr Brandts uttalanden om
den offentliga sektorn. Vi har reagerat
mot att den offentliga sektorn tillåts
få en allt större del av tillväxten. Här
sätter vi in hela vår kritik och frågan
är, om man även i fortsättningen skall
tillåta samhället ta en allt större del av
människornas inkomstökning. Vi menar
att en större del av inkomstökningen
måste komma de arbetande människorna
till godo, och här är den stora
principiella skillnaden mellan vår skattepolitik
och den socialdemokratiska
regeringens.

Läser man bevillningsutskottets betänkande
nr 40 finner man att utskottet
understryker »nödvändigheten av
att kommunerna i största möjliga ut -

sträckning anpassar sin expansion till
det ökade skatteunderlag som skapas
genom den årliga tillväxten i samhällsekonomin».

Här har tydligen bevillningsutskottets
majoritet dragit upp riktlinjer för hur
kommunerna skall handla i framtiden.
De måste alltså anpassa sin utgiftsexpansion
till tillväxttakten inom samhällsekonomin.
Det borde väl anses rimligt,
att man i fortsättningen ställer samma
krav på staten som bevillningsutskottet
gör på kommunerna. Jag förmodar
att socialdemokraterna nu äntligen,
efter alla år av missgrepp, har kommit
underfund med att det inte går att driva
en politik som innebär att samhället
lägger beslag på en växande del av
inkomstökningen.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Nettelbrandt medgav
att de borgerliga motsatte sig omsättningsskatten,
och då frågar man sig:
Vad skulle man ha kommit med i stället?
Skulle den direkta skatten ha höjts?

Vidare sade hon att folkpartiet i bevillningsutskottet
sagt sig vilja medverka
till en höjning av mervärdeskatten.
Men det vågade man helt enkelt inte.
Hur vi än pressade fru Nettelbrandt var
det omöjligt att få henne att ställa något
yrkande. »Men vi måste ju ha något
att besluta om», sade vi. »Här har vi
regeringens förslag om 15 procent. Det
räcker inte, om vi skall tillgodose ert
yrkande. Var därför vänliga och ställ
ett förslag, så att vi får något att antingen
avslå eller bifalla!» Men det var
omöjligt. Så långt vågade man inte
sträcka sig. Herr Sträng har någon
gång sagt att vad finansministern föreslagit
när det gäller omsättningsskatt
eller skatter över huvud taget kommer
oppositionen aldrig med något överbud
på. Oppositionen vill nämligen ge människorna
det intrycket att det är regeringen
som är busen i dramat när det
gäller att betala vad riksdagen kanske
enhälligt har beslutat.

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

Sedan sade herr Magnusson i Borås
att vi måste se till att utgifterna på den
offentliga sektorn hålles inom den ram
vi kan finna täckning för. Det må vara
riktigt. Men jag frågar alltjämt: Vad
vill ni då pruta på, när ni nu så hårt
driver tesen att vi skall dämpa utgiftsökningarna?
Ni pläderar ju själva för
stora utgiftsökningar. Det gjorde ni tydligen
här i riksdagen när vi behandlade
skattepaketet. Då betydde oppositionens
förslag två å tre miljarder i ökade utgifter
eller minskade inkomster för staten.
Och då frågar jag: Är ni nu beredda
att föra en mera realistisk politik?
I så fall måste ni ju ta konsekvenserna
av det och inte bara tala principiellt
om att ni vill föra den och den politiken.
Ni måste visa detta också i praktisk
handling, om vi skall komma fram
till något positivt resultat.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Det är knappast meningsfullt
att här hålla på med en historieskrivning
från 1959, men om herr
Brandt vill gå tillbaka i tiden skall han
finna att det fanns ett balanserat budgetförslag
även från vår sida.

Vad kravet på finansieringsmetod angår
vill herr Brandt tydligen att en sådan
metod skall framläggas just i samma
ögonblick som han vill ha den. Ingen
annan tidpunkt är tillåten. Men gör
det tankeexperimentet, herr Brandt, att
det egendomliga inträffat att socialdemokraterna
här i riksdagen röstat bifall
till folkpartiets och centerns förslag
om barnbidrag på 1 700 i stället
för 1 200 kr. för dem som är under sju
år. Då hade det kostat en summa. Eller
tänk om ni hade gått med på ett särskilt
avdrag för heltidsarbetande med särskilt
små inkomster — som ni nu gick
emot. Då hade det kostat en summa.
Tänk vidare om ni hade gått med på
förslaget att hemmafrustödet skulle utgå
inte bara till dem som har hyggliga
inkomster utan även till dem som har

Ekonomisk debatt

det särskilt illa ställt. Då hade det kostat
en summa. Men eftersom vi nu inte
visste vilket eller vilka av dessa belopp
ni ville gå med på för att hjälpa dessa
sämst ställda, så var det faktiskt omöjligt
för oss att i det läget presentera en
finansieringsmetod, eftersom den var
beroende av omfattningen av utgifterna,
när besluten var fattade. Och det finns
ju prejudikat på att man kan begära
förslag om finansiering under höstriksdagen,
vilket vi hade hunnit väl med
att presentera. Då skulle vi ha lagt fram
förslag om finansieringsmetod, vilket
också framgår av folkpartiets och centerpartiets
skrivning i utskottets utlåtande.

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen för att
jag måste besvära kammaren ännu en
gång och försöka förklara för herr
Brandt vad det här gäller.

Vad vi har krävt är bara att utgifterna
för stat och kommun inte skall få
stiga i snabbare takt än inkomsternas
tillväxt. Det resonemanget håller herr
Brandt också med om. Då förmodar
jag att han också vill vara med om att
föra en sådan politik, speciellt som bevillningsutskottets
majoritet ju har
gjort ett uttalande i den riktningen när
det gäller kommunerna.

Om man på socialdemokratiskt håll
är beredd att bidra till att de statliga
utgifterna inte stiger i snabbare takt än
vad som motsvarar samhällets tillväxttakt,
innebär detta att vi på vårt håll
inte behöver pruta ett enda öre mer
på några anslag än vad socialdemokraterna
gör. Det resonemang, som man
för i bevillningsutskottets betänkande
nr 40 om viljan att hålla utgifterna inom
ramen för statens och kommunernas
tillväxttakt, är förmodligen bara löst
prat. Det är ett ihåligt resonemang. Det
är inte möjligt att fortsätta en debatt
om detta, om man inte på socialdemokratiskt
håll menar allvar med att föra

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

en politik av den innebörd som jag nu
angivit.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara en kort replik.

Fru Nettelbrandt försöker krångla sig
ur sitt dilemma genom att säga att vi
hade en balanserad budget när man
motsatte sig omsättningsskatten. Ja,
detta skulle ha inneburit att man hade
velat pruta på det som nu kostar 10
miljarder kronor mer än det då gjorde,
att man ville höja den direkta skatten
med 10 miljarder eller att man skulle
ha velat låna dessa pengar. Några andra
möjligheter fanns inte.

När det gäller den rädsla ni i bevillningsutskottet
visade för att påkalla en
höjning av momsen var det, såsom jag
sagt, så att ni skruvade er och icke ville
ta på er något ansvar. Ni försökte slingra
er undan från detta genom att hänvisa
till skrivningen, och i samband
med denna angav ni att ni skulle vara
så hyggliga att gå med på en höjning av
mervärdeskatten, om finansministern
toge ansvaret för att föreslå en sådan.

Till herr Magnusson i Borås vill jag
säga, att de borgerliga partierna, främst
högern, numera moderata samlingspartiet,
sedan gammalt haft en negativ inställning
till samhällets aktiviteter inom
den offentliga sektorn. Ni har tidigare
anfört att dessa skulle leda till en
ökande understödstagaranda som skulle
skada de välståndsbildande krafterna.
Efter att ha gått tillbaka i val efter
val har ni emellertid blivit tvungna att
frångå denna inställning. Nu har den
offentliga sektorn ökat så att den har
hand om ca 43 procent av bruttonationalprodukten.
Tidigare under en följd
av år har ni inte på borgerligt håll sagt
något härom, men nu riktar ni åter in
er på detta. Era spådomar har dock aldrig
blivit besannade. Vi lovar inte, åtminstone
gör jag det inte för min del,
att den offentliga sektorns andel av
bruttonationalprodukten inte kommer
att kunna höjas ytterligare.

Ordet lämnades på begäran till

Herr MAGNUSSON i Borås (m), som
yttrade:

Herr talman! Jag beklagar att jag på
grund av kammarens debattregler inte
har rätt till ytterligare replik.

Härefter anförde:

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Det är säkerligen en allmän
uppfattning i vårt land att vi nu
står inför ganska svåra uppgifter på
det ekonomiska området. Man blev därför
något förbryllad när man fann att
finansministern i kompletteringspropositionen
visade en så pass hög grad av
optimism. Visserligen får man väl säga
att det hör till en finansministers uppgifter
att visa någon grad av optimism
beträffande förhållandena inom affärslivet
och på andra områden. Ändå tycker
man nog att den visade optimismen
var något i överkant.

Det råder fortfarande en internationell
högkonjunktur, som nu varat mer
än ett år och som sätter sin prägel på
det ekonomiska livet och läget i vårt
land. Därtill har vi emellertid våra egna
speciella problem.

Vår produktionsökning var i fjol så
hög som 5 procent. De senaste månaderna
har ökningen saktat av. Säkerligen
beror det på att man inom allt flera
sektorer kommit att arbeta för full maskin,
d. v. s. helt utnyttjat produktionskapaciteten
och inte utan vidare investeringar
nämnvärt kan öka takten.
Därför är det troligt att produktionsökningen
i år blir 1 å 2 procent mindre
än i fjol.

De allvarliga störningar som den
svenska ekonomin utsatts för under
fjolåret och i år har statsmakterna bara
till någon del lyckats bemästra. Framför
allt är det obalans mellan finanspolitiska
och kreditpolitiska åtgärder.
Under ett och ett halvt år har man talat
om behovet av förstärkning av finanspolitiken,
men det är ju tvärtom så att

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

budgetunderskottet har väsentligt ökat
och gjort det i så hög grad, att man för
innevarande budgetår måste till staten
låna upp 3,5 miljarder kronor.

Följden har blivit att man ansett sig
tvungen att strama åt kreditpolitik och
räntepolitik hårdare och hårdare. Räntan
höjdes som vi vet två gånger under
förra året och kom därmed upp till en
nivå som vi inte har haft sedan 1930-talet. Man trodde väl ganska allmänt att
detta var någonting tillfälligt, men vi
har fortfarande samma skyhöga ränta.
Och samtidigt har nya begränsningar
genomförts i bankernas utlåning, vilket
nära nog lett till ett utlåningsstopp för
icke prioriterade krediter. I samband
med det har man också fått en del nya
räntebördor. Ja, den sista fasen innebär
t. o. m. att man i vissa fall skär ned
redan beviljade lån.

Det är självklart att detta leder till
svårigheter — som man stundom klarar
av men som stundom visar sig oöverkomliga
för dem som är beroende av
lånat kapital, såsom företagare av skilda
slag och jordbrukare och andra men
också villaägare. Att vi ändå har klarat
oss fram beror väl på att exportpriserna
hittills har ökat i snabbare takt än kostnaderna
och att medel därigenom har
tillförts en del företag. Men när nu kostnaderna
börjar öka ytterligare blir det
värre; på de områden där prishöjningar
kan ske blir det prishöjningar med
ökad inflation som följd. Företag som
inte kan höja priserna får tära på vad
de har, d. v. s. på det egna kapitalet så
länge detta överstiger skulderna. Och
vad som händer sedan vet vi —■ det kallas
för konkurs.

Vi har också fått en första allvarlig
varningssignal. Enligt en uppgift som
nyss lämnades till mig har konkursernas
antal inom Stockholmsräjongen under
en tre- eller fyramånaders period
ökat med 25 procent jämfört med motsvarande
tid förra året. Det är ju en
verklig varningssignal.

Centerpartiets upprepade krav på

Ekonomisk debatt

bättre avvägning mellan finanspolitiska
och kreditpolitiska åtgärder är naturligtvis
än mer giltiga nu. Vi har också
sagt att rimliga förslag i den riktningen
från finansministerns sida inte skall stå
utan gensvar från vårt håll. Finansministern
förlitar sig uppenbarligen helt
på kreditåtstramningen och på den åtstramning
som uppkommer som följd av
att det statliga budgetunderskottet under
nästa budgetår blir lägre. Vi vet ju
att det blir väsentligt mycket lägre, men
hur mycket är ganska oklart ännu på
grund av att det som vanligt kommer
till en hel del nya utgiftsposter. Dessutom
är det väl sannolikt att denna förändring
inte får någon större effekt
förrän i början av år 1971, och det är
ganska långt dit. Vilka problem kommer
vi att få dessförinnan med inflation,
pris- och lönehöjningskrav och ett ökat
antal konkurser?

Vem vet för övrigt vilken konjunktursituation
vi har en gång i framtiden
när detta skall börja verka. Skall vi
även då vara med om att konjunkturen
och politiken kommer i otakt så att de
väntande åtgärderna börjar att få sin
egentliga verkan först när man behöver
en stimulans. En sådan otakt mellan
konjunktur och politik har vi haft flera
gånger under 1960-talet. I remissdebatten
i januari hade jag tillfälle att räkna
upp några sådana fall men jag skall inte
trötta kammaren nu med detta.

Både vid en jämförelse med andra
länder och med svenska förhållanden
under tidigare år var pris- och kostnadsutvecklingen
under 1960-talet relativt
lugn. Detta skall vi inte glömma bort.
Det finns också positiva sidor av bilden.
Om man talar om de negativa, finns det
anledning att i rättvisans intresse och
för att ge en riktig framställning även
tala om sådana saker.

I takt med konjunkturuppgången och
den tilltagande knappheten på produktionsresurser
blev tendensen till prisstegringar
starkare. År 1969 fick vi prisstegringar
på 4,6 procent, och under

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

detta år har tendensen till större prisstegringar
skärpts. Enbart under första
kvartalet ökade priserna lika mycket
som finansministern spådde i januari
för hela detta år. Denna prisuppgång
har —• i rättvisans namn måste vi stryka
under detta — delvis varit av tillfällig
natur, men det föreligger minst sagt
stor risk för att pressen uppåt på priser
och kostnader skall bli betydande. Förutom
att efterfrågan på varor och produktionsresurser
är större än tillgången
kan man notera att den skyhöga räntan
nu slår igenom i prishänseende på
många områden. Det är påtagligt att
t. ex. bostadskostnaderna ökat avsevärt
under senare tid.

Att hålla pris- och kostnadsökningarna
inom rimliga gränser är den viktigaste
förutsättningen för att den samhällsekonomiska
stabiliteten inte skall äventyras.
Fortsatta snabba prishöjningar
kommer att försvåra och kanske ibland
t. o. m. helt omintetgöra försöken att
skapa ett gynnsammare bytesförhållande
gentemot utlandet trots stigande importpriser.
Likaså vore det naturligtvis
av avgörande betydelse inför höstens
omfattande avtalsförhandlingar om prishöjningarna
kunde begränsas.

Våra förslag om konferenser med företrädare
för arbetsmarknadens parter,
statsmakterna och de politiska partierna
har tidigare alltid avvisats. Jag tror
att en sådan konferens skulle kunna bidra
till att återställa den sviktande tilltron
till statsmakternas förmåga att någorlunda
hålla kraven inte bara på löneområdet
utan också på andra håll
inom den ram som resurserna medger.
Skulle man misslyckas med detta, är
det sannolikt —- som det har sagts från
fackföreningshåll — bäddat för en inflation
av stora mått. Det finns också
skäl att stryka under att en snabb prisuppgång
som närmar sig inflation självfallet
också är ett allvarligt hot mot alla
strävanden till inkomstutjämning och
andra insatser för ökad jämlikhet, t. ex.
det som avses med den nyss beslutade

skattereformen.

Nu vet vi att uppgången i industriinvesteringarna
stannade vid en så låg
siffra som 2 procent under 1969. Finansministern
skriver i den reviderade finansplanen
att detta huvudsakligen beror
på att de företag som tillverkar
maskiner och andra investeringsvaror
skulle ha haft leveranssvårigheter och
att en del av de planerade investeringarna
därför fått skjutas på framtiden.

Ja, en del av sanningen ligger säkerligen
i detta men det är väl också ganska
klart att kreditrestriktionerna och den
höga räntan spelat en roll i sammanhanget.
Gör man det klart för sig kan
man heller inte undgå intrycket att finansministerns
förutsägelser om industriinvesteringarnas
storlek för innevarande
år är optimistiska — enligt min
mening alltför optimistiska.

Varför lägger man då så stor vikt vid
industrins investeringar? Jo, därför att
de avgör hur mycket varor och tjänster
vi kan producera för egna konsumenter
och för export. I dag begränsas vår
produktion av att vi investerat så litet
under de senare åren och av att vi inte
fått till stånd flera företag i de regioner
där arbetskraften finns; jag syftar
naturligtvis på de nordligare regionerna
i det sammanhanget. En ökad investering
hade betytt en bättre tillgång
på arbetskraft. Med större investeringar
och bättre lokaliseringspolitik hade vi
nu haft mindre problem med valutareserven.
Vi hade dessutom haft mer
varor att dela mellan oss, vilket enligt
erfarenheten skulle ha gett en lägre
prisstegringstakt.

Det är regeringspolitiken som är avgörande
för dagens situation. Man har
inte velat lyssna på oppositionens erbjudanden
att hjälpa till. Centerns förslag
skulle ha lett till större investeringar
och en lokaliseringspolitik som
bl. a. under de år vi haft en del arbetslösa
gett bättre resultat, liksom vi i dag
skulle ha kunnat utnyttja de goda exportmöjligheter
som finns men som vi

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

nu inte bär tillräckliga resurser för.
Efter vad som förevarit är det alltså
regeringen som får ta ansvaret för den
situation som vi hamnat i. Jag kan bara
uttrycka den förhoppningen, att det
skall bli möjligt för finansministern att
något så när reda upp situationen inom
en rimlig tid.

Givetvis bör vi säga »bättre sent än
aldrig» och glädja oss åt årets investeringsuppgång.
Men det finns ett frågetecken
: Hur mycket av investeringarna
kommer till stånd och när blir de
klara? Jag var nyss inne på det ämnet.
Det vore högst tråkigt, om den kapacitetsökning
som investeringarna ger skulle
mötas av en minskning på efterfrågesidan
genom att högkonjunkturen närmar
sig sitt slut när dessa investeringar
ger resultat i form av ökad produktion.
Jag tänker härvid främst på den efterfrågan
från utlandet som vi behöver för
att klara vår import av varor, vår ulandshjälp
och våra turistresor. Efterfrågan
inom landet kan vi alltid skapa,
men valutareserven är svårare att påverka.
Valutareserven har ju successivt
minskat och täcker nu mindre än hälften
så många importveckor som den
gjorde bara för några år sedan. Detta
begränsar otvivelaktigt Sveriges handlingsfrihet
på samma sätt som ett företags
likviditet begränsas om den halveras.
Eller för att tala om en privatperson:
om hans disponibla tillgångar

halveras, begränsas hans rörelsefrihet
högst väsentligt.

Under åren 1969 och 1970 tycks likviditeten
i näringslivet ha kraftigt försämrats.
Redan under 1969 minskades
upplåningen enligt den reviderade nationalbudgeten
med 2 900 miljoner kronor.
Under 1970 tycks företagen inte ha
fått lättare att låna pengar. Statens
minskade lånebehov för nästa budgetår
ger sannolikt, som jag sade, effekt
främst någon gång under 1971. Detsamma
torde förhållandet bli beträffande
den investeringsavgift som jag har betraktat
som riktig och som finansmi -

Ekonomisk debatt

nistern nu har gått in för. Eller kanske
vi får säga tvärtom: finansministern
gick in för den och därefter förklarade
jag den vara riktig.

Kvar står väl bara utvägen att låna
utomlands, och det är också vad finansministern
föreslår. Vi är kanske inte
förtjusta över att vi med vårt ekonomiska
välstånd skall behöva låna utomlands,
men när inga åtgärder för att
skapa investeringsutrymme vidtagits
måste vi väl göra det. Vi får väl ändå
komma ihåg det gamla talesättet att ju
mer man lånar desto mer sätter man sig
i skuld.

Näringslivets svårigheter att öka sin
produktionskapacitet lika mycket som
orderna ökar hör naturligtvis ihop med
bristen på arbetskraft. Men denna hör
i sin tur ihop med någonting annat —•
de klena investeringarna under de
gångna åren. Investeringarna är ju till
för att minska behovet av arbetskraft
per producerad enhet. Eftersom investeringarna
har varit så små har behovet
av arbetskraft inte minskat, och till
följd därav har svårigheter uppstått.

Jag vill därför understryka vad som
står både i finansplanen i januari och
kompletteringspropositionen, att den
förbättrade — eller kanske man skall
säga förändrade -— arbetskraftsituation
som vi har fått inte kan tas till intäkt
för att avstå från att driva en aktiv
arbetsmarknads- och lokaliseringspolitik.
Arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken
blir naturligtvis därmed också
mer och mer instrument för att påverka
utvecklingen på längre sikt. Inte
minst mot den bakgrunden är det beklagligt
att våra krav på mer preciserade
målsättningar för den regionala
verksamheten ännu inte har vunnit gehör.

För utvecklingen på kort sikt gäller
det också att inlemma lokaliseringsoch
arbetsmarknadspolitiken i den beredskap
som vi måste bygga upp för
att möta en kommande konjunkturnedgång.
Alla är vi tillräckligt erfarna och

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

medvetna om att liög- och lågkonjunkturer
växlar och att vi efter den nuvarande
högkonjunkturen har att vänta
eu annan konjunktur — en konjunkturnedgång.
Då måste vi också ha beredskap
för en sådan.

Balansrubbningarna — eller för att
använda det uttryck som finansministern
gärna nyttjar: »spänningarna i vår
ekonomi» — gäller i hög grad också
den yttre balansen gentemot utlandet.
Man kommer inte ifrån att valutasituationen
och våra affärer med utlandet
fortfarande är allt annat än tillfredsställande.
Till det positiva som finns
att notera hör att den internationella
valutasituationen nu otvivelaktigt har
stabiliserats. Efter det att Tyskland
hade höjt och Frankrike sänkt det yttre
värdet på sina valutor och tecknen
på en stabilisering av Englands ekonomi
kom allt tätare fanns det starka
förhoppningar om att valutaströmningen
från vårt land inte bara skulle kunna
hejdas utan också vändas i motsatt
riktning. Men vilken glädje är beständig?
Den väntade återströmningen har
i stället bytts i en press på valutareserven
under detta år.

Man är vid det här laget tämligen
överens om att svårigheterna på detta
område inte enbart är ett valutaproblem
i inskränkt mening och därför inte heller
kan mötas med enbart penningpolitiska
åtgärder. Våra problem med den
yttre balansen är också i hög grad ett
symtom på sådana strukturella förändringar
i vår ekonomi som vi inte
har lyckats kontrollera. Nedläggningen
av företag — särskilt i vissa branscher,
t. ex. skobranschen samt textil- och
konfektionsbranscherna —- har tvingat
oss att utifrån börja köpa varor som
vi själva tidigare tillverkade. Vi vet
också att människorna har fått nya levnadsvanor
som delvis hänger samman
med den höjda standarden. Till dessa
kan räknas resorna till utlandet. Vi har
också, som vi vet, bundit oss för att
göra betydande insatser i det interna -

tionella biståndsarbetet i de fattiga länderna
på vår jord.

Dessa fördelar med u-hjälp och utlandsresor
är förhållanden som vi såsom
medborgare i ett ändå jämförelsevis
rikt och välmående land knappast
skulle vilja avstå från. Men vi måste
då samtidigt bli starkare medvetna om
vilka anspråk det ställer på oss när
det gäller att sköta vår produktion, vår
hushållning här hemma och affärerna
med utlandet. Ty vi kommer naturligtvis
aldrig ifrån det enkla faktum, att
man inte i det långa loppet kan öka importen,
utlandsresorna och allt annat
som ställer krav på utländsk valuta, om
vi inte samtidigt kan åstadkomma motsvarande
prestationer här hemma.

Vi vet alltså nu till en del vad vårt
lands valutabekymmer beror på men
orsakssammanhangen är inte till alla
delar klarlagda, vare sig hos oss eller
på andra håll. Tillsammans med folkpartiet
har vi därför föreslagit, att bl. a.
regeringen, oppositionen och näringslivet
skall undersöka dessa problem för
att se om man kan komma till rätta med
dem. Det verkar tjatigt av mig att upprepa
detta. Jag lägger inte fram något
förslag nu igen — vad som är föreslaget
och avvisat får stå för vad det
är — men jag talar om att vi har gjort
det. Jag tror att det är nödvändigt och
värdefullt att man genast griper sig an
med problem av detta slag. Dröjsmål
i det avseendet kan komma att stå oss
dyrt.

Mot bakgrunden av ett uttalande som
finansministern gjorde i årets statsverksproposition
tycker jag att han bör
känna sig rätt besviken. Finansministern
säger nämligen i januari i år, efter
att ha talat om hårda restriktioner
på kredit- och räntepolitikens område,
ordagrant följande: »Om dessa restriktioner»
— räntan och kreditåtstramningen
— »består en längre tid kan de
få negativa verkningar för investeringsexpansionen
i de näringar som vårt
land med hänsyn till handelsutbytets

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

betydelse i så hög grad är beroende av
för sitt välstånd.»

Uttrycket »längre tid» är givetvis
tänjbart — är det ett halvt år, ett år,
två år eller fem år? Jag trodde nog att
finansministern avsåg högst ett halvår.
Men det verkliga förhållandet nu är att
vad finansministern ansåg borde lättas,
nämligen ränte- och kreditrestriktionerna,
inte bara bestått utan blivit ännu
hårdare. Som en konsekvens av finansministerns
resonemang är det klart att
samma hårda åtstramning under ytterligare
en tid torde kunna leda till att
någon del av vår välståndsutveckling —
jag hoppas att finansministern märker
att jag nyanserar mina uttalanden —
skulle kunna sättas i fara.

Till sist en begäran och ett understrykande
av vad finansministern själv
varit inne på. Han har talat om »det
arbetande kapitalet» i företagen — särskilt
med tanke på familjeföretagen
men jag förmodar även med tanke på
andra företag. Fullfölj den tanken som,
såvitt jag förstår, finansministern vid
något tillfälle gav uttryck för och lätta
på beskattningen av detta arbetande
kapital! Det kan vara värt särskilt mycket
i sådana här vargatider på finansieringens
område.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Engelsmännen har ett
ordspråk som kan översättas så här:
»Först när man äter puddingen vet man
hur bra den är.»

Årets kompletteringsproposition ser
vid första anblicken ut att vara eu tilltalande
anrättning. Inga väljare skall
behöva sova oroligt för den sakens
skull under de närmaste månaderna
fram till valet. Det är åtminstone finansministerns
och de socialdemokratiska
valmakarnas förhoppning. Men
människorna ute i vardagslivet har en
känsla av att det är något som inte
stämmer när det gäller regeringens sätt
att i denna kompletteringsproposition
beskriva verkligheten. Det hjälper inte
‘2— Andra kammarens protokoll i970. Nr

Ekonomisk debatt

hur fina bortförklaringar man än gör
när det gäller prisstegringarna; varje
människa som går ut och handlar märker
med förfärande tydlighet att de
finns.

Småföretagaren som behöver låna
pengar för sitt företag och trygga sysselsättningen
för sina anställda får nej
av bankerna när han vill låna, därför
att riksbanken praktiskt taget förbjudit
bankerna att lämna ut några nya lån.
Det är i en del fall t. o. in. fråga om att
skära ned de lån som redan existerar.

Nu kan vi ändå inte bevisa att den
skildring som finansministern ger för
resten av året är felaktig, men vi kan
se hur uppgifterna i den kompletteringsproposition
som finansministern
presenterade förra året stämmer med
verkligheten. I förra årets kompletteringsproposition
sade herr Sträng att
priserna under år 1969 skulle stiga med
något över 2,5 procent •— det blev 4,6
procent, att industriinvesteringarna
skulle öka med 6 procent -— det blev
2 procent, att budgetunderskottet skulle
bli 1 500 miljoner — det blev 3 500 miljoner,
att bytesbalansen skulle visa ett
underskott med 320 miljoner — det blev
1 084 miljoner. Detta är ju inte belopp
av storleksordningen tiotal eller hundratal
miljoner, utan det rör sig om avsevärda
avvikelser.

Jag vill inte med detta säga att de
mycket skickliga experter som finansministern
har i departementet inte skulle
kunna räkna, men jag nämner detta
som ett exempel på hur föga man kan
lita på att de förutsägelser som görs
i en kompletteringsproposition verkligen
kommer att slå in. Det enda man
egentligen vet om de siffror som presenteras
är att de är felaktiga. Frågan
är bara hur felaktiga de är.

Utvecklingen under den del av året
som gått ger oss anledning tro att den
kompletteringsproposition, som vi nu
har att behandla och som alltså kom
för några veckor sedan, redan är föråldrad
och att den kommer att visa
31

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

sig vara lika felaktig som förra årets.
Handelsbalansens siffror för april månad
har just blivit tillgängliga. Under
årets första fyra månader ökade importen
med 2 400 miljoner kronor jämfört
med samma period förra året. Men exporten
ökade bara med 1 600 miljoner.
När det nu i kompletteringspropositionen
sägs att man är till freds med exportökningen
skall vi hålla i minnet
att exporten visserligen ökat men att
importen ökat mycket mer. Handelsbalansen
visar för perioden januari—
april i år ett underskott med 1 466 miljoner.
Finansministerns prognos för
hela året är ett underskott på endast
510 miljoner kronor totalt. För att finansministerns
prognos för hela året
skall slå in måste alltså exporten under
resten av året överstiga importen
med 1 000 miljoner kronor. Detta framstår
som orealistiskt. Det har stor betydelse
med tanke på den inverkan som
ett underskott i handelsbalansen har
för vår valutareserv.

Tillsammans med övriga siffror som
nu är tillgängliga får vi således underlag
för en helt annan bild än den som
finansministern försöker teckna i kompletteringspropositionen.
Under ett år
med högkonjunktur och med fullt utnyttjande
av våra produktiva resurser
får vi inte bara en prisstegring som är
avsevärt större än denna konjunktur
skulle motivera. Vi har nu, om man
räknar tillbaka på en tolvmånadersperiod,
en prisstegring på ca 7 procent.
Vi får också mitt under de goda tiderna,
då vi på exportmarknaden kan sälja
allt vi kan producera och gör det
till fördelaktiga priser, uppleva att vår
valutareserv kraftigt minskar och att
antalet konkurser särskilt när det gäller
de små och medelstora företagen
på ett uppseendeväckande sätt ökar.

De siffror jag har sett tyder på eu
uppgång under månaderna hittills i år
för landet i sin helhet på 30 procent
— herr Hedlund nämnde nyss siffran
50 procent för Stockholmsområdet. Om

detta inträffar mitt i en högkonjunktur,
hur skall det då gå när tiderna blir
sämre?

Nu väntar jag aLt finansministern
kommer att lägga skulden för det som
har inträffat antingen på utlandet eller
på oppositionen. Det är ju det välkända
mönstret: om någonting är bra
är det regeringens förtjänst — om någonting
är dåligt beror det antingen
på utlandet eller på oppositionspartierna.
Men hur vore det om regeringspartiet
för en gångs skull tog ansvaret
också när utvecklingen går i fel riktning?
Vill finansministern erkänna att
han har totalt misslyckats med den
målsättning han ställde upp för några
år sedan, nämligen att utjämna underskottet
i betalningsbalansen och kunna
bygga upp en tillfredsställande valutareserv?
Det vore intressant att få svar
på den frågan.

Herr talman! Det har talats mycket
den senaste tiden om en förtroendekris
här i landet. Därmed har man
framför allt menat storföretagens minskade
förtroende för regeringen. Jag
skall inte gå in närmare på detta nu
— det tycker jag är en sak som regeringen
får göra upp med storföretagen.
Visserligen ville inte socialdemokraterna
ställa upp tillsammans med de
andra partierna vid de utfrågningar
som Industriförbundet planerade, men
regeringsledamöterna brukar träffa
storföretagarna vid middagar då och
då, så det blir väl tillfälle till ett ordentligt
samtal.

Finansminister Sträng är ju också
intresserad av att möta Industriförbundets
direktör Axel Iveroth vid en
TV-debatt. Om finansministern skall
ha med sig några bisittare vid ett sådant
tillfälle, kanske jag får rekommendera
statssekretare Feldt och de två
socialdemokratiska riksdagsmännen
Bergqvist och Hellström. Herr Feldt
har framkastat tanken att man skall
ta ut en extra skatt eller avgift av företag
som går bra och använda de peng -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

ar, som man lår in, till företag som går
mindre bra. Riksdagsman Bergqvist har
motionerat om att man skall klämma åt
småföretagen ordentligt. Man skall alltså
beskatta det arbetande kapital, som
herr Hedlund talade om, mycket hårdare
än vad herr Sträng har föreslagit.
Riksdagsman Hellström m. fl. har lagt
fram ett förslag om att man skall ta ut
en höjd skatt av företagen, som de sedan
skall återlåna — ett genialt sätt att
så småningom åstadkomma en socialisering
av företagen utan att betala för
det.

•Tåg skall som sagt inte närmare gå
in på denna typ av förtroendekris, utan
jag skall i stället ta upp en förtroendekris
som är oerhört mycket allvarligare,
nämligen konsumenternas bristande
förtroende, spararnas bristande förtroende
och löntagarnas bristande förtroende
för regeringens förmåga att hålla
någorlunda stabila priser i vårt land.
Där finns den verkliga förtroendekrisen.

De mindre företagarnas problem har
belysts här av herr Larsson i Umeå.
Jag kan hänvisa till den konferens som
folkpartiet i förrgår anordnade i Riksdagshuset.
Jag skall därför inte gå närmare
in på deras problem, men låt mig
bara anknyta till ett replikskifte mellan
herr Sigvard Larsson och bankoutskottets
socialdemokratiska talesman när
man tycktes vara överens om att de
mindre företagen skall få arbeta på lika
villkor som de stora företagen. Skillnaden
mellan folkpartiet och socialdemokraterna
i detta avseende är att medan
vi både i princip och i praktik vill
införa dessa lika villkor nöjer man sig
på socialdemokratiskt håll med en läpparnas
bekännelse. De förslag som vi
har framställt för att ändra de nuvarande
reglerna så, att de mindre och medelstora
företagen kan få konkurrera på
villkor likvärdiga med de större företagens,
har avvisats.

Herr talman! I samband med det bristande
förtroende som löntagarna, konsumenterna
och spararna i praktiken

Ekonomisk debatt

har visat — jag avser nu inte deklarationer
eller uttalanden — kommer vi
in på en fråga som jag tycker har varit
alltför mycket förbisedd i den ekonomisk-politiska
debatten.

När det gäller att anvisa botemedel
mot den ekonomiska sjukan i samhället
koncentrerar man sig nästan uteslutande
på penning- och finanspolitiken i
mer begränsad mening. När nu penningpolitiken
överansträngts — till sin yttersta
gräns, kan man väl säga — framstår
finanspolitiken som universalmedlet.
En höjning av mervärdeskatten, som
i sig själv ju primärt innebär en prisstegring,
framställs som det enda botemedlet
mot prisstegringar.

Jag förnekar inte på något sätt att eu
sådan åtgärd vore helt i enlighet med
den nationalekonomiska läroboken och
att en skattehöjning i den teoretiska
modellen medför en minskad efterfrågan
och därför får en dämpande effekt
på inflationen. Men när man ensidigt
pekar på skattehöjningar som ett medel
i kampen mot inflationen förbiser man
att så mycket händer utanför statsbudgetens
område som kan kullkasta de
fina planer som görs upp på det finanspolitiska
fältet.

Detta har också finansministerns experter
tvingats erkänna, och jag har år
efter år envist pekat på det. Det görs i
den reviderade nationalbudgeten ett intressant
uttalande: »Det kan därför inte
utan reservationer hävdas att en överbalanserad
budget verkar kontraktivt
eller att en underbalanserad budget
verkar expansivt på efterfrågan i samhället.
»

Det där är uttryckt i sådana krångliga
ord som finansministern är så förälskad
i, men på vanlig svenska skulle man
kunna säga så här: Det är inte alls otroligt
att en skattehöjning som görs för
att dämpa prisstegringar i själva verket
kan vara prishöjande under vissa bestämda
förutsättningar. Om t. ex. löntagarna
blir skrämda av prisutvecklingen
och måste tilltvinga sig lönehöjning -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

ar, som går långt utöver det samhällsekonomiska
utrymmet, åstadkommer
det en effekt som inte primärt är budgetmässig
men som ändå har ett stort
inflytande och som påverkar den ekonomiska
politikens mål. Om konsumenterna
tappar förtroendet för regeringen
och sätter i gång en köprush, är detta
inte primärt en budgetåtgärd, men det
innebär i dagens läge en ytterligare
överansträngning av ekonomin som för
med sig den sänkning av det frivilliga
sparandet som vi nu kan konstatera.

Detta innebär inte på något sätt, herr
talman, att jag skulle förneka att finanspolitiken
spelar en viktig roll i den ekonomiska
politiken, men jag tycker det
är angeläget att peka på de bestämda
förutsättningar man måste sätta upp
när man skall använda finanspolitiska
medel.

Den första förutsättningen är att budgetbalanssiffror
— budgetöverskott eller
-underskott —- inte kan vara någon
vägvisare i och för sig för den ekonomiska
politiken. Finansministern har tidigare
talat mycket om balansering av
totalbudgeten, men vi är nu överens om
att budgetbalanssiffror är alltför trubbiga
mätare av den ekonomiska situationen
och alltför dåliga vägvisare när
det gäller att välja medel. Ett budgetöverskott
eller ett budgetunderskott kan
vara sammansatt av många olika komponenter,
som var för sig inverkar olika
på ekonomin i landet.

Den andra förutsättningen är att man
lar stor hänsyn till att det händer mycket
i samhället utanför den specifika
budgetpolitikens ram. Det är därför som
det förtroende konsumenter, löntagare
och sparare i praktiken visar för regeringens
förmåga att hålla stabila priser
spelar en så avsevärd roll för den ekonomiska
utvecklingen i landet. Det är
därför också nödvändigt att se den
ekonomiska politiken i samhället i hela
sammanhanget. I den motion nr 950,
som vi väckte i januari i år, lade vi
fram ett program som innebär en så -

dan helhetssyn på den ekonomiska politiken.

Vi sade för det första att budgetplaneringen
bör utbyggas med längre perspektiv
framåt. Man måste ta hänsyn
till reformernas angelägenhetsgrad och
kostnader samt det finansiella och samhällsekonomiska
utrymmet under olika
år.

För det andra begärde vi en översiktlig
nationalbudget i arbetskraftstermer,
som innefattar en bedömning av
framtida tillgång och efterfrågan på olika
slag av arbetskraft. Det har vi begärt
för att man skall underlätta en effektiv
användning av de samhällsekonomiska
resurserna och för att det skall kunna
tjäna som en vägledning för åtgärder
i syfte att utan tvång anpassa tillgången
på olika utbildad arbetskraft till efterfrågan.

För det tredje har vi sagt att den
ekonomiska planeringen här i landet
bör innefatta alternativa planer som underlag
för de politiska instansernas
prioriteringar och att detta planeringsarbete
bör göras rullande och bevaka
de regionala aspekterna.

För det fjärde har vi begärt en översyn
av statsutgifterna för att främja
kostnadsbesparingar och effektivitet.
Vi har begärt en parlamentarisk besparingsutredning,
den har nu kallats för
prioriteringsutredning, men det är ju
samma sak och samma mycket angelägna
sak.

För det femte menar vi att den statliga
finanspolitiken bör få en större
flexibilitet, så att den bättre kan anpassas
efter konjunkturerna, och den skall
kunna kombineras med åtgärder som
främjar en svensk produktionsökning
och export. Detta skall ske inte minst
genom marknadspolitiska åtgärder.

För det sjätte har vi begärt att regeringen
på det internationella området
skall främja överenskommelser som skapar
förutsättningar för en fortsatt ekonomisk
expansion med bevarad stabilitet,
hög sysselsättning och lägre ränte -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

nivå. Det bör man ju understryka inte
minst i dagens läge med de höga räntor
som förekommer.

För det sjunde har vi begärt att det
enskilda sparandet skall uppmuntras
med lämpliga skattepolitiska åtgärder,
med utgivning av värdefasta obligationer
och medelst andra åtgärder.

För det åttonde har vi begärt att ett
ekonomiskt socialt råd med företrädare
för statsmakterna, olika organisationer
samt oberoende expertis skall inrättas
för att åstadkomma en bättre belysning
av de samhällspolitiska problemens
verkliga läge och för att förbereda de
stabiliseringskonferenser som vi har begärt.

För det nionde vill vi att konkurrensens
värde för rationalisering, effektivitet
och sänkta kostnader skall konsekvent
tillvaratas. Det gäller att man
skall kunna ha en konkurrens också på
kreditmarknaden.

Herr talman! Det var några punkter
som tillsammans kan utgöra underlag
för en ekonomisk politik som enligt vår
uppfattning på ett bättre sätt än den
politik som regeringen har fört skall
kunna främja en ekonomisk utveckling
och en god sysselsättning i vårt land.

I den motion som folkpartiet och
centerpartiet väckte i anledning av
kompletteringspropositionen har vi
dessutom begärt en parlamentarisk utredning
som skall omfatta näringslivets
organisationer och arbetsmarknadens
parter. Denna utredning skall skyndsamt
undersöka orsakerna till rådande
obalans i fråga om utrikesbetalningarna
och föreslå sådana kortsiktiga och
långsiktiga åtgärder, som statsmakterna
kan vidta för att bidra till att jämvikten
i betalningsbalansen återställs.

Jag kan också hänvisa till den gemensamma
mittendeklaration som gjordes
i går på detta område.

Från oppositionens sida har vi erbjudit
oss att i samverkan med regeringen
i det besvärliga ekonomiska läge
som vi befinner oss i försöka finna en

Ekonomisk debatt

lösning på dessa svåra ekonomiska problem,
problem som kommer att avspegla
sig ännu tydligare i höst efter valet
och nästa år, om inte åtgärder vidtas
nu. Det är bättre att stämma i bäcken
än i ån. Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
på förslaget om besparingsutredning,
på behovet av sparstimulerande
åtgärder och på de stabiliseringspolitiska
konferenserna.

När det gäller besparingsutredningen
följde jag med intresse meningsutbytet
mellan herr Brandt och fru Nettelbrandt
tidigare i dag. Herr Brandt drog
den gamla visan — han är inte riktigt
å jour med vad som händer inom regeringspartiet
— om att oppositionen vill
skära ned den offentliga sektorn och
frågade på vilket område detta skall
ske. Då citerade fru Nettelbrandt finansministerns
uttalande i årets kompletteringsproposition
där det står, att
det kommer att bli oundgängligt att en
omprövning och nedskärning sker i existerande
utgiftsprogram. Hon frågade
vilka områden som skulle bli aktuella.
Hon fick inte något svar av herr Brandt,
och finansministern är kanske inte heller
beredd att lämna något.

Men i den besparingsutredning som
oppositionen föreslagit är det just sådant
som bör få förtur och behandlas
med stort allvar. Det frivilliga sparandet
har ju fått en ny aktualitet genom
Svenska Sparbanksföreningens skrivelse
av den 22 maj till finansministern,
och jag tror, herr talman, att man inte
skall underskatta allvaret i den skrivelse
som tillställdes regeringen. Inom
Sparbanksföreningen finns det människor
som verkligen har erfarenhet av
det ekonomiska livet. De har sett de
negativa verkningar som det minskade
frivilliga sparandet medfört, och jag
tror det finns anledning: att lyssna till
vad de har att säga.

Beträffande de stabiliseringspolitiska
konferenser vi föreslagit är det väl, inför
den besvärliga avtalsrörelse som är
att vänta inför nästa år, mera nödvän -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

digt än någonsin att löntagarna får veta
liur stort ekonomiskt utrymme det finns
här i landet för reallöneförbättringar,
så att man kan undvika en kapplöpning
mellan löner och priser, SOm framför
allt löntagarna och främst de mindre
inkomsttagarna förlorar på. Här behöver
det sättas in starka krafter för att
hejda inflationen, ty det är en obestridlig
sanning att den tar från de fattiga
och ger till de rika. Detta är en aspekt
på inflationen som skall sättas i relation
till jämlikhetssträvandena — det
får vi inte glömma. Det är klart att en
stabiliseringskonferens bara skulle kunna
vara till nytta under en mycket bestämd
förutsättning, nämligen att löntagarna
kan hysa förtroende till myndigheternas
förmåga att få till stånd någorlunda
stabila priser.

Nu har regeringen avvisat alla förslag
till samverkan. Den är sig själv
nog. Jag tror att vårt lands löntagare
och invånare i allmänhet bör ha en sak
alldeles klar för sig: det är bara en
kraftig minskning av antalet socialdemokratiska
ledamöter i den nya riksdagen
som kan få det socialdemokratiska
partiet att ta reson och vara villigt
att resonera med de andra partierna om
samlande lösningar.

Vi har alltså, herr talman, ett alternativ
till den socialdemokratiska politiken.
Det gäller de områden jag nu
nämnt och skatteområdet, som fru Nettelbrandt
berörde.

I januari framhöll finansministern i
finansplanen, att en snabb tillväxt av
våra resurser är en förutsättning för att
kunna förverkliga del viktiga mål för
den ekonomiska politiken som en jämnare
inkomst- och standardfördelning
utgör. Herr talman! Med andra ord menade
väl finansministern, att vi inte kan
föra en framgångsrik jämlikhetspolitik,
om vi inte kan få till stånd en snabb
ökning av bruttonationalprodukten. Det
är särskilt angeläget att understryka
detta med tanke på den satsning på eu
ökning av låginkomsttagarnas inkoms -

ter som alla politiska partier är ense
om.

Jag tror också, herr talman, att stora
löntagargrupper med inkomster över
genomsnittet är villiga att avstå från
någon del av den standardökning som
produktionsökningen motiverar, för att
låginkomsttagarna skall få det bättre.
Men samtidigt vill jag säga att det vore
felaktigt att komma till exempelvis
tjänstemännen i mellaninkomstlägena
och strax däröver, vilka i många fall
redan på grund av inflationen har fått
vidkännas realinkomstsänkningar, och
säga: »Nu skall vi ta ifrån er en del av
vad ni har, för att de som har lägre inkomst
skall få det bättre». Detta skulle
med rätta betraktas som ett tjänstemannafientligt
handlingssätt från det politiska
partis eller den fackliga organisations
sida som föreslog något sådant.

En snabb tillväxt av våra resurser är
därför en förutsättning för att vi skall
kunna bedriva en jämlikhetspolitik här
x landet. Detta har också finansministern
redan antytt. Och det är även eu
förutsättning för att vi skall kunna intensifiera
vårt samarbete med utvecklingsländerna
och för att vi skall kunna
fullfölja det miljövårdsprogram som
t. ex. folkpartiet har lagt fram.

Därför är den tabell som återfinns på
s. 13 i den reviderade nationalbudgeten
föga uppmuntrande. Den visar den väntade
ökningen av bruttonationalprodukten
under 1970. Av samtliga europeiska
länder som nämns i tabellen ligger Sverige
näst sist med en ökning av 3,5 procent.
Medeltalet för Västeuropa är 4,9
procent. Jag hämtar alltså dessa siffror
ur herr Strängs egen publikation.

Detta betyder, uttryckt i pengar, att
om Sverige i år hade kunnat öka sin
bruttonationalprodukt lika mycket som
genomsnittet i de västeuropeiska länderna,
så skulle folkhushållet i år kunnat
disponera över 2 000 milj. kr. mer
än vad vi nu gör. De pengarna hade
behövts, i det läge vi befinner oss! Och
nog borde vi ha kunnat göra det i eu

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

högkonjunktur, om den ekonomiska politiken
hade skötts på ett riktigt sätt.

Från olika håll har sagts att det har
varit ganska tyst om oppositionen under
det senaste året. Man har påstått
att vi har tassat omkring i filttofflorna,
som man uttrycker det. Om man har
fått ett sådant intryck, så kan det ha
flera orsaker. Först och främst är det
praktiskt sett ganska svårt för oppositionen
i ett land, där ett parti har haft
regeringsmakten i årtionden och för
ögonblicket är i stor majoritet, att få
sina förslag att nå fram till allmänheten.
Det är förståeligt om journalister
och andra i våra massmedia med viss
rätt har resonerat så, att även om regeringen
lägger fram ett dåligt förslag är
detta ändå en nyhet, därför att man
vet att det kommer att genomföras, men
om oppositionen lägger fram ett bra
förslag är det inte samma fina nyhet,
eftersom man har anledning tro att förslaget
kommer att avslås. Men intrycket
att vi inte har opponerat lika hårt som
tidigare torde främst bero på att folkpartiet
och de andra oppositionspartierna
nu har gått ifrån det s. 1c. slcuggbudgettänkandet.
Vi menar att ett oppositionspartis
förnämsta uppgift inte är
att vara något slags revisorer för regeringens
politik eller att, som det också
sagts, försöka föra en bättre socialdemokratisk
politik än den regeringen för,
utan vi har sett saken så att det för
ett oppositionsparti måste vara viktigast
att dra upp riktlinjerna för den
framtida politiken.

Det var därför som vi förra året startade
Samråd 69, där vi lade upp program
på olika områden, som vi menar
kommer att ha stor betydelse för människorna
under hela 1970-talet. Vi gick
in på konsumentfrågor, arbetsplatsdemokrati
samt aktivitet och trygghet för
de äldre. Vi utarbetade också vårt skatteprogram.
Vi har alltså där tillsammans
med tusentals medlemmar inom
folkpartiet utformat ett soeialliberalt alternativ.

Ekonomisk debatt

Från det socialdemokratiska partiet
kommer nu propåer om en kraftig utvidgning
av den statliga företagssektorn
också på områden, där detta inte är
speciellt motiverat av lokaliseringspolitiska
eller andra starkt vägande skäl.
Man talar också alltmer öppet om statliga
representanter i de stora industriföretagens
styrelser. Vi hör förstås inte
så mycket om detta just nu. Den statliga
utredningens ordförande landshövding
Eckerberg frågade ju i ett brev
industriminister Wickman hur mycket
sprängstoff han skulle våga föra ut i
valrörelsen. Tydligen fick landshövding
Eckerberg vid något privat samtal rådet
att ligga lågt, eftersom det nu inte
hörs mycket om detta. Men om valet
går bra för det socialdemokratiska partiet,
kommer nog tankarna igen.

Något annat som man på socialdemokratiskt
håll för fram i olika varianter
är kravet att företagsbeskattningen
skall öka kraftigt, vilket jag inledningsvis
nämnde. Såsom motiv för en ökning
av företagsbeskattningen anför man att
inkomsterna från denna har minskat i
förhållande till skatteinkomsterna från
fysiska personer. Företagens andel av
skatteintäkterna har alltså minskat.
Denna bild är dock bara andra sidan av
det förhållandet att lönerna i samhället
har ökat mycket kraftigare än vinsterna.
Om lönerna ökar i mycket högre
takt än vinsterna, måste det föra med
sig att vi får en större andel av skatteintäkterna
från dem som erhåller dessa
löner. Något som man dessutom inte får
glömma i detta sammanhang är att företagen
påförts ganska stora sociala avgifter,
bl. a. ATP-avgifterna.

En variant av tankarna på en kraftigt
ökad företagsbeskattning är att en de!
av denna skall återgå till företaget som
ett amorteringsfritt lån. Dessa pengar
som har debiterats företaget men som
inte tas ut skulle kunna arbeta inom
företaget för att finansiera investeringar,
för att tjänstgöra som rörelsekapital
o. s. v. Självfallet skulle emeller -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

tid staten vara den verkliga ägaren av
dessa pengar, även om de är amortcringsfria.
Hur man tänkt sig att göra
med räntan vet jag inte — det redovisas
inte i motionen.

För varje år som går skall alltså statens
andel av företagets tillgångar öka.
Staten skulle vara ett slags sleeping
partner i industriföretagen i vårt land.
Detta är inte något hugskott från en
SSU-klubb utan har framförts i år i denna
kammare av sex socialdemokrater.

Motionärerna har inte avslöjat hur de
tänker sig utformningen av förslaget i
framtiden, men det är inte otroligt att
staten när företagarnas skuld blir tillräckligt
stor inte nöjer sig med en passiv
roll, utan uttalar att man nu har fått
så mycket pengar i företaget på grund
av de skatter, som debiterats men som
inte blivit inbetalda, att man vill vara
med och bestämma över hur företaget
skall skötas. Det kan också tänkas att
man på .statligt håll blir intresserad av
att överta företaget och det kan man i
så fall göra billigt. Ägaren har ju själv
undan för undan varit tvungen att avhända
sig en del av sitt företag utan att
få någon likvid för det.

Det verkar faktiskt som om man på
detta sätt ytterst elegant hade löst socialisternas
gamla problem: Varifrån
skall vi få pengar för att betala ägarna
om vi övertar deras företag? Tänk vilket
elegant sätt att kunna ta hand om
egendom utan att i verkligheten behöva
ge någon kompensation!

Herr talman! Detta sista slår alltså
inte i motionen. Vi vet inte riktigt hur
man har tänkt sig det hela, men nog
vore den utveckling som jag här skisserat
i linje med de tankegångar som
har förts fram på vänsterhåll inom det
socialdemokratiska partiet.

Nu finns det också varianter på denna
ökade företagsbeskattning: man skall
beskatta företag som går särskilt bra
och dela ut pengarna till företag som
går mindre bra — en sorts inkomstutjämning
mellan företagen. Jag skall

inte närmare försöka beskriva resultatet,
men en sak kan vi vara säkra på:
vill man uppnå en stagnation i vår ekonomi,
så är detta ett tyvärr mycket effektivt
sätt.

Sannerligen — när vi ser på denna
flora av vildvuxna socialiseringsplaner
från ofta mycket representativa medlemmar
av det maktägande partiet inser
vi hur angeläget det är att det finns ett
socialliberalt reformvänligt alternativ
som är byggt på den fria marknadshushållningens
grund. Vi har under det senaste
året inom folkpartiet speciellt inriktat
vårt arbete på ett program för ett
mänskligare samhälle. Vi arbetar för att
1970-talet skal! bli den socialliberala
samhällssynens årtionde.

I detta anförande instämde herr Kultstad,
fru Freenkel samt herrar Nilsson
i Lönsboda, Westberg i Ljusdal, Bevndtsson,
Neländer och Ahlmark (samtliga
fp).

Herr HOLMBERG (in):

Herr talman! Det har naturligtvis sina
sidor att variera samma tema efter
fyra stora ekonomiska debatter under
denna riksdagssession och efter de inlägg
som representanter för mittenpartierna
nu har gjort, där redovisningar
lämnats som i många stycken överensstämmer
med helhetsbilden, sådan som
vi inom moderata samlingspartiet ser
den. Men jag skall ändå göra några
kommentarer och börja med att säga
att man kan förändras. Jag hoppas att
finansminister Sträng också förändras.
I januari karakteriserade jag finansplanen
som en otillfredsställande och
halvhjärtad redogörelse för den ekonomiska
situationen och för de ekonomiska
framtidsutsikterna. Nu när vi haft
tillfälle att ta del av den reviderade
finansplanen vet jag inte, om det är
riktigt att avge ett lika milt och försiktigt
omdöme om den planen som om
finansplanen. Den reviderade finansplanen
är nämligen inte bara otillfredsstäl -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

lande och halvhjärtad som beskrivning
av det aktuella ekonomiska läget i Sverige
— den är också en orealistisk prognos
för framtidsutvecklingen.

Finansminister Strängs helhetsbild är
emellertid envist mycket ljus. Han konstaterar
i kompletteringspropositionen
bl. a. följande: »Den bild som den reviderade
finansplanen ger av den svenska
ekonomins nuläge och framtidsutsikter
har en rad klart positiva inslag.
Till det mest tillfredsställande vill jag
hänföra den fortsatt snabba exportexpansionen.
Industrins konkurrenskraft
är på flertalet områden oförändrat
stark och nya marknadspositioner har
erövrats.»

Så säger alltså finansministern i den
reviderade finansplanen, men jag tror
knappast att det är några andra än medlemmarna
av en regering, som om ungefär
fyra månader skall stå till svars
för sitt fögderi i ett allmänt val, som
är benägna att beskriva den svenska
ekonomins nuläge genom att uteslutande
skjuta de positiva dragen i förgrunden.
Det ger en falsk bild, som nog de
flesta läskunniga är medvetna om.

Den svenska ekonomin har under
senare år präglats — det kommer vi inte
ifrån — av växande svårigheter att
upprätthålla balansen i utrikesbetalningarna.
Vi har importerat mera varor
och tjänster än vi har exporterat. Under
sex av 1960-talets tio år har bytesbalansen
uppvisat ett underskott. Det
har varit fallet under vart och ett av
de senaste fem åren.

På penningvärdesidan är situationen
i stort sett densamma. Penningvärdeförsämringen,
prishöjningarna och kostnadsökningarna
har fortsatt. I finansplanen
räknade finansministern med
att penningvärdeförsämringen under
1969 skulle ha uppgått till 3,5 procent,
men han nödgas nu konstatera att den
blev större, och den senaste siffran i
finansplanen är 4,2 procent.

Detta är bara några antydningar om
den ekonomiska utvecklingen sådan

Ekonomisk debatt

som den kan avläsas i kalla siffror.
Mittenpartirepresentanten herr Gustafson
i Göteborg har även angivit det hela
i kalla och realistiska siffror. Men
detta är också den statistik som man
inte minst utomlands avläser och som i
början av året bidrog till att skapa ett
misstroende mot vår förmåga att ekonomiskt
hävda vår valuta och vår konkurrensmöjlighet.
Det är en utveckling
som dessutom drabbar den enskilda
människan, och det är en utveckling
som regeringen bär ofrånkomligt ansvar
för.

I dag finns dessvärre ingenting som
tyder på att den här trenden inte skulle
fortsätta under detta år. Hur har t. ex.
utvecklingen på utrikeshandelns område
gestaltat sig? Jag skall inte upprepa
de siffror som angivits, utan vill endast
poängtera att vi ändå under de
fyra första månaderna har ett underskott
i handelsbalansen på 1 466 miljoner
kronor, vilket redan det borde ge
en kall ilning av oro i finansministerns
ryggrad.

Detta har naturligtvis lett till ett
fortsatt valutautflöde. Vid utgången i
mars i år kunde ett nytt bottenläge noteras.
Då hade valutareserven sjunkit
till 3 659 miljoner kronor, och dessvärre
tycks bottennoteringarna följa
varandra slag i slag. Under april hade
valutareserven minskat med ytterligare
167 miljoner kronor. Vid utgången av
april var hela valutareserven nere i
3 492 miljoner kronor, och detta belopp
skall jämföras med samma tidpunkt förra
året, d. v. s. utgången av april 1969,
då vi hade 5 002 miljoner kronor.

Den faktiska nedgången är i själva
verket större än vad dessa siffror återspeglar.
I början av detta år kunde
Sverige nämligen tillgodogöra sig 195
miljoner kronor i de speciella dragningsrätterna.
Finansministern har hitintills
varit angelägen om att kunna tala
om dessa problem som tillfälliga svårigheter,
men frågan är om det går att
göra detta i längden. Det skall i själva

Andra kammarens protokoll 1970. Xr 31

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

verket bli mycket intressant att höra
finansministern om en stund berätta
vad det denna gång är som gör uttömningen
av valutareserven till ett kortsiktigt
tillfälligt problem och varför vi
skulle kunna vänta oss att trenden
snabbt skall vändas.

Jag tycker att finansminister Gunnar
Sträng på något sätt har kommit på villospår.
Vi har ju varit många vanliga
människor som har respekterat finansministerns
kunnande och hans förmåga
att förutse framtiden, men i dag
tycks han inte kunna tillskriva sig något
allvetande och någon ofelbarhet. I dag
gör finansministern sig snarare känd
för att allt som oftast räkna fel på
några tusen miljoner kronor, och det
är ju inte vidare bra för en finansminister,
allra minst i en ekonomiskt
svår och orolig tid för ett land.

Ändå tror jag inte att det allvarligaste
för regeringen är att den räknar
fel. Vi för vår del är inte så förvånade
över det. Vi har i motioner inte bara i
år utan även förra året gett vår syn på
den väntade utvecklingen. Vad som däremot
är allvarligt är att regeringen försöker
dölja verkligheten. Man vill inte
vidta de erforderliga ekonomiska åtgärderna.
Man hoppas kunna hålla skutan
flytande till efter valet. Lyckas då
den socialdemokratiska regeringen behålla
sin regeringsställning, får man
sätta in den nödvändiga beska medicinen
under hösten och hoppas att allt
skall vara glömt och förlåtet till nästa
val. Blir det i stället en borgerlig regering,
slipper ju socialdemokraterna göra
någonting åt eländet. Detta är inte
bara att ha is i magen. Det är eu kallhamrad
taktik — och finansministern
är kallhamrad många gånger — från eu
regering, som uppenbarligen försöker
att till varje pris bita sig fast vid makten.

Jag tror att denna taktik har bidragit
till alt ytterligare vidga förtroendeklyftan
inför regeringen och dess ekonomiska
politik. Man frågar sig inom

och utom landet vilka regeringens intentioner
i dag är på den ekonomiska
politikens område. Regeringens blomsterspråk
ger inte något svar på den
frågan. Vi vet t. ex. att utländska exportörer
inte längre vill sluta avtal i
svenska kronor. Det är inte något gott
betyg på förtroendet för regeringens
ekonomiska politik att finska exportörer,
som tidigare slutit sina avtal i
svenska kronor, nu föredrar att göra
det i finska mark.

Eftersom regeringen inte har velat
erkänna att vi befinner oss i ett besvärligt
ekonomiskt läge, har den följaktligen
inte heller varit beredd att föra
den ekonomiska politik som situationen
kräver. Man har tvärtom genom sin nyligen
genomdrivna omläggning av skattesystemet
— eller låt mig kalla det
sin medvetna höjning av skatterna ;—
lagt grunden till en utveckling, som ytterligare
kommer att framhäva de långsiktiga
strukturella problem som är roten
till våra nuvarande svårigheter.
Man har valt att låta riksbanken söka
täppa till de värsta läckorna i ekonomin
genom en rekordhård kreditpolitik.
Räntorna har höjts två gånger i år,
och kreditpoliliken har skärpts på olika
sätt även under den allra senaste
tiden. I dag är det ju i det närmaste
fullständigt kreditstopp, och t. o. in. löpande
checkräkuingskrediter skall skäras
ned med 20 procent.

Denna kreditpolitik har lett till att
i dag kan noteras rekord i konkursfrekvensen.
Det finns rader just av småföretagare,
vilka är beroende av sina
krediter, som inte längre kan klara sig.
Detta är en orimlig situation mitt under
en s. k. högkonjunktur. Men det är också
en politik som kan få långsiktiga
efterverkningar på produktivitetsutvecklingen
i vårt land.

Finansministern talar ändock med
förtjusning i sin reviderade finansplan
om den starka investeringsviljan inom
näringslivet. När året är slut får vi se
hur stora dessa investeringar i prakti -

Fredagen den 29 mai 1970

Nr 31

ken blev. Det vore för övrigt av stort
intresse att få ta del av en analys av
dessa planerade investeringar. Är det i
verkligheten produktionshöjande investeringar,
eller är det investeringar som
företagen egentligen gör bara för att
kunna överleva och hålla sysselsättningen
i gång?

Den socialdemokratiska regeringen
kräver alltså återhållsamhet på kreditoch
kapitalmarknadspolitikens område.
Det minsta man då kunde begära vore
att staten själv visar stor sparsamhet
och stark återhållsamhet. Men så har
inte varit fallet. Under innevarande
budgetår tycks det statliga upplåningsbcliovet
komma att uppgå till 3 500 miljoner
kronor. Det betyder alltså att staten
under eu högkonjunktur, då den
ekonomiska teorin rekommenderar
minskad statlig upplåning eller underbalansering
av budgeten, i stället ökar
sin upplåning i förhållande till budgetåret
1968/69 med inemot 1 miljard kronor.
I förhållande till 1967/68, då vi i
stället hade en lågkonjunktur, har den
statliga upplåningen ökat med cirka 1,6
miljarder kronor. Finansministern har
i själva verket lånat in en halv miljard
kronor mer än han i finansplanen ansåg
skulle vara nödvändigt. Här är det verkligen
inte fråga om att skära ner några
krediter med 20 procent!

Enligt vår uppfattning inom moderata
samlingspartiet är just detta det centrala
felet med regeringens ekonomiska
politik. De nuvarande ekonomiska svårigheterna
är inte tillfälliga — de är
strukturellt betingade. Det finns ett generellt
efterfrågetryck i vår ekonomi
som har lett till kapitalutflöde genom
bl. a. turism och ökad import. Importkonkurrerande
företag har slagits ut,
och det har inte varit möjligt att ersätta
detta bortfall med ökad exportförsäljning
i samma utsträckning. Det är
eti mönster som går igen på område
efter område. Dessa problem kan inte
lösas genom finanspolitiska åtgärder
över ett år.

Ekonomisk debatt

Den offentliga sektorns snabba tillväxt
är — och det har vi starkt understrukit
i våra motioner — en väsentlig
förklaringsfaktor till detta strukturproblem.
Denna har endast till en liten del
kunnat genomföras på grund av eu
minskning av den privata konsumtionen.
Det har i stället varit de privata
näringslivsinvesteringarna som fått stryka
på foten. Är det då, herr finansminister,
att förvåna sig över att man kan
tala om ett kapacitetsproblem inom
svensk ekonomi? Kapaciteten är otillräcklig,
därför att investeringarna har
varit och tydligen fortfarande är otillräckliga.

Låt mig göra en annan kommentar
till den offentliga sektorns tillväxt. Jag
vill hämta materialet till den från den
reviderade nationalbudgeten. Där anges
multiplikatoreffekten vid det allmännas
köp av varor och tjänster till plus 1,92.
Förändringar i de direkta och indirekta
skatterna anges till minus 0,92
respektive minus 1,15. Förändringar i
det offentligas inköp av varor och tjänster
har alltså omkring dubbelt så stor
efterfrågepåverkande effekt som förändringar
i skattetrycket. Förenklat
skulle man utifrån dessa siffror kunna
säga att för att en expansion av de offentliga
utgifterna skall kunna realiseras,
utan att detta skall vara förenat
med inflatoriska effekter, måste det allmänna
öka sina inkomster ungefär dubbelt
så mycket som sina utgifter. Det
betyder också att besparingar på den
offentliga sidan kan vara dubbelt så
effektiva för att komma till rätta med
inflation som skattehöjningar av samma
storleksordning.

Nu har emellertid totalbudgeten ända
sedan budgetåret 1963/64 varit överbalanserad
och budgetunderskottet har
ökat år från år. 1963/64 var det 86 miljoner
kronor, 1964/65 165 miljoner,
1965/66 354 miljoner, 1966/67 1 631 miljoner,
1967/68 2 931 miljoner, 1968/69
2 648 miljoner och nu, 1969/70, beräknas
det bli 3 510 miljoner kronor. De!

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. utlanmgsrantorna i Sverige

och Norge

är inte någon vidare vacker sifferserie
ens med herr Strängs ekonomiska filosofi.
Budgeten liar varit expansiv antingen
vi har haft hög- eller lågkonjunktur,
vilket dessa siffror visar. När man
med konjunkturpolitiska motiv höjt
skatterna, har man inte kunnat avhålla
sig från att öka sina egna utgifter med
de medel som dragits in till statskassan.

Men nästa budgetår skall det bli eu
ändring, säger finansministern, och envisas
med att ange det statliga upplåningsbehovet
för budgetåret 1970/71 till
bara drygt 800 miljoner, trots att han
redan i januari talade om att siffran var
för låg. Jag har roat mig med att titta
efter i några gamla finansplaner hur
stort finansministern sagt att budgetunderskottet
skulle bli och hur stort det
egentligen blev. Det visar att man skall
vara skeptisk gentemot de siffror som
finansministern redovisar i början av
året.

1966/67 skulle budgetunderskottet bli
209 miljoner; det blev 1 631 miljoner.
1967/68 angavs i finansplanen siffran

1 095 miljoner; det blev ett underskott
på 2 931 miljoner kronor. 1968/69 talade
herr Sträng om ett underskott på

2 149 miljoner; det blev 2 648 miljoner
kronor. För det budgetår som snart är
tilländalupet skulle budgetunderskottet
bli 2 490 miljoner; det blev 3 510 miljoner
kronor.

Detta visar att sparsamhet inom den
offentliga sektorn är nödvändig. Det är
det enda sätt på vilket vi kan komma
till rätta med våra ekonomiska svårigheter:
få stopp på inflationen, återskapa
normala förhållanden på kreditmarknaden
och hejda uttömningen av
valutareserven. Detta tycks också vara
den tankegång som bevillningsutskottet
var inne på i sitt betänkande nr 40 i år,
där man skriver, att »med anledning av

de---— uttalade farhågorna för att

de med reformen» — d. v. s. skattereformen
— »avsedda skattelättnader -

na kommer att helt eller delvis utebli
på grund av den fortgående inflationen
och befarade höjningar av de kommunala
utdebiteringarna vill utskottet understryka
nödvändigheten av att kommunerna
i största möjliga utsträckning
anpassar sin expansion till det ökade
skatteunderlag som skapas genom den
årliga tillväxten i samhällsekonomin.»

Det vore intressant att få höra, om
det är finansministerns uppfattning, atl
staten i största möjliga utsträckning
skall anpassa sin expansion till det ökade
skatteunderlag som skapas genom
den årliga tillväxten i samhällsekonomin.

Fn offentlig sparsamhet är alltså nödvändig.
Åtgärder är också nödvändiga
för att öka det personliga sparandet. I
vår ekonomisk-politiska motion i januari
begärde vi en ny sparundersökning.
Det kravet fick vi avslag på i riksdagen.
Nu har emellertid finansministern
inte desto mindre sent omsider beslutat
sig för att tillsätta en ny sparutredning.
Det hälsar vi naturligtvis med tillfredsställelse.
Finansministern bör emellertid
också omedelbart vidtaga åtgärder
för att stimulera det personliga sparandet.
Om finansministern tittar igenom

— och det hoppas jag att han göra någon
gång — några motioner från moderata
samlingspartiet på detta område
kan han få en mängd förslag till åtgärder,
om han har svårt att klara av
den saken själv.

Det behövs en omläggning av den
ekonomiska politiken. Jag tror — jag
märker det på finansministerns minspel

— att finansministern också vet det.
Det behövs en omläggning nu. Efter valet
kan det vara för sent.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tänkte vid detta till -

Fredagen den 29 mai 1970 Nr 31

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. utlåningsräntorna i Sverige

och Norge

fälle i sedvanlig ordning kommentera
de anföranden som haft karaktär av
parti- och gruppledarinlägg. Men innan
jag gör det vill jag honorera herr Vigelsbo.
Jag tar gärna av mig hatten
för hans friska och frejdiga inlägg från
kammarens talarstol för en stund sedan
och för den ärlighet och rättframhet
han ådagalade i sin uppfattning om ansvarsfördelningen
i den politiska utvecklingen.
Det hedrar det gamla bondeståndet
och centerpartiet av i dag att
ännu i sina led hysa eu riksdagsman
som inte bara tänker på vad han å ämbetets
vägnar och dragande kall måste
säga utan har tillräckligt med civilkurage
för att säga som det är.

Låt mig efter detta, herr talman, fullgöra
en förpliktelse gentemot herr Hedlund.
Han har nämligen ställt en interpellation
till mig, som jag har funnit
lämpligt att besvara i denna ekonomiska
debatt.

Herr Hedlund har bett mig redogöra
för eventuella skillnader mellan Sverige
och Norge i fråga om utlåningsräntornas
höjd samt anledningen till sådana
skillnader.

I följande uppställning, som har över -

lämnats till interpellanten, återfinns
vissa av de in- och utlåningsräntor som
tillämpas av de norska respekive
svenska affärsbankerna

Härav framgår att de norska utlåningsräntorna
ligger lägre än sina
svenska motsvarigheter. En reservation
måste emellertid göras för svårigheterna
att mera exakt mäta innebörden av
dessa differenser. Såväl användandet
som definitionerna av de olika utlåningsformerna
torde vara olika i Norge
och Sverige. Möjligen kan man dra följande
två slutsatser:

1. Skillnaden mellan diskonto är större
än mellan de längre utlåningsräntorna.
De senare ligger i Sverige endast
ca en procentenhet högre än i Norge,
samtidigt som variationen i diskontot
är 2 Va procentenhet.

2. Skillnaden mellan inlåningsräntorna
synes generellt vara större än mellan
utlåningsräntorna.

En huvudorsak till den lägre räntenivån
i Norge torde vara att en rörlig
ränta inte hade nämnvärt använts som
ett led i konjunkturpolitiken. Den
grundläggande målsättningen har varit
att söka hålla en relativt oförändrad

Vissa utlåningsräntor i Sverige och Xorge (april 1970)

Norge Sverige

Växlar........................................ 7—8 8V4—IOV4

Kredit i checkräkning.......................... 6 8 Va—9

(plus provision i % av beviljat belopp) .......... (IV2) (1)

Lån .......................................... 6—7 8—10V4

Emissionsränta för kraftverksobligationer ...... 6V2 7 Va

» » kommunobligationer ........ 6V2 7%

» » industriobligationer ........ 6 Va 7 Va

» » statslån .................... 5—6 1XU

Diskonto .................................... 4 Va 7

Vissa inlåningsräntor i Sverige och Norge

Banklönekonto ................................ 3 6 Va

Sparkasseräkning .............................. 3 6V4

Kapitalräkning 12 mån......................... 5 7 Va

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. utlåningsräntorna i Sverige

och Norge

räntenivå, speciellt vad avser den långa
räntan. Detta har emellertid inte uteslutit
att man i övrigt tillämpar en konjunkturrörlig
kreditpolitik. I mångt och
mycket påminner den nuvarande norska
kreditpolitiken om den som tillämpades
i Sverige under de första tio efterkrigsåren.

De medel som används för att hålla
räntenivån under kontroll är främst följande.
Man utnyttjar på ett mycket aktivt
sätt placeringskvoter, ibland av en
detaljerad karaktär. Via statsbudgeten
kanaliseras vidare betydande belopp till
de statligt ägda bankerna. Dessa har en
klart avgränsad verksamhetsinriktning,
varför effekten sålunda till stor del blir
en direkt dirigering av krediter till
önskade ändamål och områden. Ett ytterligare
medel är en kontroll över kapitalimporten
från utlandet, vilken i
hög grad utformas efter de statliga intentionerna
för kreditvolymens utveckling.

Liksom Sverige är Norge i finansiellt
avseende starkt beroende av omvärlden.
Den i utlandet rådande högre räntenivån
var eu huvudorsak till att Norges
Bank i september 1969 för första
gången sedan år 1955 höjde diskontot.
Att den norska valutareserven trots allt
inte försvagades mera avsevärt under år
1969 berodde delvis på en aktiv import
av kortfristigt kapital.

Herr talman! Jag vill anföra ytterligare
några synpunkter på den fråga
interpellanten ställt.

Det finns ju alltid en viss förbindelse
mellan inlånings- och utlåningsräntor.
Man skall inte förledas att tro att
det råder någon nämnvärd skillnad
mellan kostnaden för den som lånar
kapital i Norge och kostnaden för den
som lånar kapital i Sverige. Det är i
så fall en felaktig slutsats. Här i Sverige
har kapitalmarknaden i allt väsentligt
varit tillräcklig för att förse de
svenska låntagarna och investerarna
med kapital. Norge har — intill de se -

naste åren, då konjunkturen har blivit
bättre — permanent tvingats att i
utomordentligt stor omfattning anlita
den internationella kapitalmarknaden.
Man har där fått betala en ganska hög
ränta — jag kanske bör uttrycka mig
som det är: en orimligt hög ränta —
på europadollarmarknaden. Väger vi in
detta, finner vi att den norska kapitalräntan
är likvärdig med den svenska.

Tag sade att det finns en viss förbindelse
mellan inlånings- och utlåningsränta.
Jag kanske därför bör erinra
om att de norska spararna i dag
på banklönekonto eller sparkasseräkning
får en ränta på 3 procent, mot 6,5
procent för de svenska spararna. Sätter
man in pengar på en tolvmånadersräkning
i Sverige, får man 7,25 procents
ränta, men favören för den som sparar
på en tolvmånadersräkning i Norge
stannar vid 5 procent.

Jag tror inte att man kan belysa det
här problemet, som av och till kommer
upp i den ekonomiska diskussionen,
om man inte ser det i ett sådant vidare
perspektiv som jag här försökt teckna.

Efter detta, herr talman, skall jag
övergå till de kommentarer som jag i
sedvanlig ordning vill göra i mitt inlägg
i riksdagens ekonomiska avslutningsdebatt.

Vi upplever för närvarande en nationell
och internationell högkonjunktur
av sällan skådad styrka. Jag reagerar
alltid när det sägs att finansministern
skyller på den internationella situationen
om konjunkturutvecklingen inte
går helt efter hans antaganden, prognoser
och beräkningar. Jag är i den
situationen att jag tvingas göra prognoser,
beräkningar och antaganden, men
jag är inte i den situationen att jag har
något inflytande över den internationella
konjunkturutvecklingen.

Den stora efterfrågan tar sig uttryck
i en utomordentligt stark brist på arbetskraft
som leder till en prisuppdrivning,
som självfallet måste påverka oss

Fredagen den 29 maj 1970 Nr 31

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang'', utlåningsriintorna i Sverige

och Norge

med vår stora utrikeshandel. Den senaste
redovisningen av arbetsmarknadssituationen
anger att vi har 82 000
lediga obesatta platser i landet, medan
33 000 människor har anmält sig intresserade
av att få ett arbete. Under
den senaste tioårsperioden har det inte
någon gång varit ett sådant sug efter
arbetskraft vid denna tid på året som
nu är fallet.

.Tåg tror det var herr Hedlund som
sade att situationen skulle ha tett sig
väsentligt annorlunda om man hade
varit litet snabbare med lokaliseringsansträngningar.
Det förhåller sig inte
så. I skogslänen redovisas i dag 13 000
lediga platser och 18 000 arbetssökande.
I. skogslänen — som sträcker sig ner
till Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs
län — har man alltså ett överskott
av 5 000 människor i förhållande
till efterfrågan. Samtidigt har vi ett
underskott på 50 000 i riket i dess helhet.
Det är självklart att situationen inte
skulle ha förändrats i något avseende
om vi hade vidtagit vissa lokaliseringsåtgärder
litet snabbare.

Den här väldiga driven kommer naturligtvis
att gå över — när det blir vet
vi inte; den kommer väl att hålla i sig
under 1970, och den har en sådan automatik
i sig att den väl fortsätter även
ett stycke in på 1971, men naturligtvis
kommer den så småningom att dämpas.
Den har föranlett en prisutveckling
med stigande priser som framstår såsom
ganska sensationell när man studerar
den närmare.

Vi märker denna prisutveckling när
vi ser på importerade metaller. Prisstegringarna
på vissa metaller rör sig
om 100 procent.

Vi märker den på koksen, som är
nödvändig för våra järnbruk som förädlar
malm. Som alla andra bristsituationer
leder även denna bristsituation
i världen till att varan blir dyrare.

VI märker den på den svavelfattiga
oljan. Inte bara i vårt land utan även

t. ex. i England strävar man efter att
med hänsyn till miljön gå över till
svavelfria bränslen. Följden har blivit
att det på oljemarknaden har uppstått
ett underskott på denna specifika typ
av brännolja, vilket har lett till kraftiga
prisstegringar.

Vi finner den på järn- och stålmarknaden.
Den investeringskonjunktur som
vi lever i präglar hela världen. Jag skall
inte ge mig in på några utläggningar
om den närmare anledningen till detta,
men det kan ju tänkas att den allmänna
internationella oron också är en
faktor som driver upp efterfrågan på
järn och stål.

Vi har fått ett etablerat prisläge på
världsmarknaden för våra exportprodukter:
sågat virke, massa, papper, råmaterial
för byggnadsindustrin o. s. v.
Naturligtvis blir den internationella
prissättningen riktpunkten även för den
inhemska svenska prissättningen på
dessa varor. Jag vet inte hur man skulle
kunna undgå det, om man inte skulle
våga sig på det djärva greppet att helt
enkelt ransonera och kvotera varorna
på den svenska marknaden och låsa
fast priserna oberoende av de priser
som man utanför våra gränser är beredd
att acceptera. Detta är naturligtvis
bara ett rent teoretiskt tankeexperiment,
som ingen vettig människa skulle
försöka realisera. Vad jag vill säga
är att vi får ta konsekvenserna också
hemma i vårt land av den prisutveckling
som jag har beskrivit.

Prisstegringen under första kvartalet
1970 har varit stark. Jag har för inte
så länge sedan i ett inlägg från denna
kammarens talarstol försökt att grundligt
och sakligt redovisa anledningen
härtill, och jag behöver kanske inte
upprepa vad jag då sade. Jag vill bara
i korthet påpeka att en orsak är en
efterjustering av vissa bostadsindex som
är ett par år gamla men som slog igenom
i januari månad. Vidare har vi fått
en prisstegring som följd av att moms -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. utlåningsräntorna i Sverige

och Norge

höjningen trädde i kraft tidigare för
vissa kapitalvaror. Slutligen har vi i
början av 1970 fått lönehöjningar enligt
avtal som träffades 1969 men som
gäller även för 1970. Stora grupper av
företag inom handeln och övriga servicenäringar
har inte några möjligheter
att genom rationaliseringsåtgärder kompensera
dessa lönehöjningar.

Jag skulle vidare vilja tillägga eu sak
som jag inte liar nämnt tidigare. Jag
har under de senaste dagarna tagit kontakt
med människor som praktiskt sysslar
med att importera varor och sälja
dem till de svenska konsumenterna.
Jag har frågat dem, om de kan ge mig
3n rimlig förklaring till den starka prisstegringen
i början av året. Där spelar
kaffet en väsentlig roll. Felslagna skördar
i Brasilien påverkar kaffepriset
med en i runt tal 40—50-procentig uppräkning.
Verkningarna av dessa felslagna
skördar eliminerar man inte på ett
år. De kommer att få konsekvenser för
ytterligare i varje fall något eller några
år framöver. Naturligtvis bli situationen
då den, att alla som importerar vill se
om sitt hus och lägga upp lager. .Tåg
tror, och det har jag faktiskt fått verifierat,
att man i dagsläget håller sig
med en lagerhållning på kaffe som ligger
40—50 procent högre än den normala
lagerhållningen, därför att man
förväntar ytterligare prisstegringar. Jag
har t. o. m. fått en siffra: den extra import
som det här skulle vara fråga om
rör sig om några hundra miljoner.

Det finns en annan sådan här banal
omständighet, nämligen fjolårets dåliga
potatisskörd, som har gjort att svenska
folket har tvingats att betala den vardagsvara,
som potatisen är, med 60—70
procent högre pris under de gångna månaderna
än vad som är normalt i det
långa loppet.

Det har skett en prisstegring på råvarorna
för margarinindustrin. Det rör
sig om prisstegringar som ligger mellan
70 och 90 procent. Så länge svenska

folket konsumerar margarin i den utsträckning
det gör och så länge priset
för de råvaror vi gör margarin av ökas
nästan till det dubbla frågar jag: Hur
skall man kunna undgå den prisstegringen? Jag

skulle kunna fortsätta. Alla vet att
sillen har slagit fel. Det betyder att vi
har fått prisstegringar på sillen och för
den konservindustri som arbetar med
den råvaran.

Nu klarar man sig från oppositionen
på det utomordentligt enkla sättet, att
man tar fram prisstegringen på nära 3
procent under de första tre månaderna
på året och säger: Se där hur galen
finanspolitik finansministern tillåter sig
att föra! Tänk om vi hade en annan
regering, så skulle vi ju slippa den
prisstegringen! Det är ju det som underförstås
i det inte alldeles pregnant
utsagda.

Nu har jag erkänt min oförmåga att
påverka de ting som jag här har redovisat.
Även om jag har stor respekt för
regeringens opposition, tillåter jag mig
att betvivla, att den på dessa punkter
skulle haft några nämnvärda möjligheter
att påverka utvecklingen i annan
riktning.

Finansministern presenteras ju alltid
från oppositionens sida som den optimistiske,
den glättade — det är ett
intressant uttryck, det där — i varje
fall som den glade och förtröstansfulle
uttolkaren av framtidens ekonomiska
besvärligheter. Därför är det med stor
tveksamhet, som jag talar om för oppositionen,
att prisstegringen under april
var 0,2 procent. Detta applicerat på ett
år skulle ge 2,4 procent. Men det kan
ändå vara ett uttryck för att den starka
prisstegringen i början av året hade
alldeles speciella orsaker och att det
inte är orimligt att räkna med en något
lugnare takt i fortsättningen.

En annan fråga som självfallet har
sin plats i en ekonomisk avslutningsdebatt
är ju utrikeshandelns utveck -

Fredagen den 29 maj 1970 Nr 31 1)

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. utlåningsräntorna i Sverige
och Norge

ling. Jag vill minnas att det var herr
Holmberg som citerade ur kompletteringspropositionen
underteeknads tillfredsställelse
över den svenska exportindustrins
konkurrenskraft, kapacitet
och möjlighet att göra sig gällande på
världsmarknaden.

Jag har ingen anledning att ta tillbaka
en enda stavelse av vad jag där
sagt. Den är utomordentligt konkurrenskraftig
och arbetar med praktiskt taget
full kapacitet, den säljer allt vad den
producerar, orderböckerna är fulla och
priserna stiger. Det är ingen risk för
att man i dagsläget behöver gå omkring
och säga att man är illa behandlad, varken
skattemässigt eller i andra avseenden,
så att man därför inte kan utnyttja
dagens situation.

I våra prognoser räknade vi med att
det volymmässigt skulle bli en exportstegring
på ca 8 procent och en någon
procent lägre importstegring. Vi räknade
med att ha en viss favör i de s. k.
terms of trade, d. v. s. prisförhållandet
mellan export och import, och att man
följaktligen rent värdemässigt skulle
kunna dra slutsatsen att vi skulle kunna
få en exportstegring på 12 procent
eller kanske t. o. m. 14 procent. Vidare
kalkylerade vi med en något lägre importstegring.

Låter jag nu den här kalkylen sträcka
sig frain t. o. m. april månad — siffrorna
har ju redovisats tidigare i debatten
— ger detta vid handen, att den
svenska exporten värdemässigt ökat under
de fyra första månaderna med inte
mindre än i runt tal 18 procent. Mina
uppskattande ord om svensk exportindustri
i kompletteringspropositionen
kan mot den bakgrunden faktiskt ytterligare
understrykas. Problemet är naturligtvis
att vi har fått en importstegring
som desavuerat våra beräkningar
och som under de fyra första månaderna
uppgått till ca 25 procent. Den importstegringen
är så hög att man, om
man räknar med att den fortsätter i

samma takt under hela året, skulle
komma upp till den horribla siffran
av närmare 50 miljarder, jämfört med
80 miljarder under år 1969. Ingen tror
på delta. Jag har förklarat varför vi
fått en alldeles ovanligt kraftig prisstegring
under de tre första månaderna,
och samma motiv finns i bakgrunden
beträffande den kraftiga importstegringen
under samma tid.

Naturligtvis frågar sig en och annan:
Tror då finansministern fortfarande på
de prognoser han har serverat i kompletteringspropositionen,
d. v. s. eu
prisstegring för hela året på 4,7 procent
och en förbättring av bytesbalansen
med några hundratal miljoner? Jag
kan väl säga att jag är mera osäker beträffande
den prognosen i dag än jag
var när vi skrev detta i mitten av april.
Det är möjligt att prisstegringarna blir
ungefär en halv procent högre. Ingen
vet hur det blir och ingen kan ställa
några garantier för att stegringen stannar
vid 4,7 procent. Men jag vägrar att
vara med om den lättsinniga multiplikation
som ibland förekommer i oppositionens
uttalanden, skriftligen och
muntligen, varvid man räknar fram
helt enorma och orimliga prisstegringar
under 1970, för att nu inte tala om
1971.

Jag är inte alls främmande för tanken
att vi kan behöva längre tid på oss
för att återställa den erforderliga balansen
i bytesförhållandet till omvärlden
än vi räknade med när kompletteringspropositionen
framlades.

Däremot tillåter jag mig fortfarande
ha den uppfattningen att den kraftiga
uttömningen av valutareserven, som
var en följd av den s. k. kapitalbalansens
utveckling, inte är lika betänklig
nu som man kanske tyckte i varje falt
i januari. Våra efterhandskalkyler visar
att utlandet inte har förlorat förtroendet
för den svenska ekonomin nu eller
för framtiden. Vi angav en felaktig siffra
i januari månad, när vi redovisade

Nr 31

Ekonomisk debatt, tillika

och Norge

Fredagen den 29 maj 1970
svar på interpellation

utlandsinvesteringarna innanför våra
gränser till 325 å 350 milj. kr. Den nu
justerade siffran, som är riktig, visar
att summan i stället är omkring 900
milj. kr., d. v. s. ett par hundra miljoner
kronor mer än vad som varit normalt
under 1960-talet. Att vi ändå har
haft ett utflöde från valutareserven beror
på att de svenska investeringarna
utomlands var så onormalt upptrissade
under 1969. De uppgick till 1 400 milj.
kr. mot normalt 700 å 800 miljoner.
Jag skulle tro att vi där kommer att få
en mera balanserad utveckling. Efter
den 1 september i fjol har vi en annan
kontroll på utlandsinvesteringarna från
svenska företagare, och det ger mig anledning
tro att vi med en viss förtröstan
bör kunna se mot framtiden när
det gäller valutabalansen.

Den omständigheten att vi utnyttjar
vår produktionsapparat, att vi säljer
allt som vi kan producera till goda priser
och är helt konkurrenskraftiga, är
den bästa dementin på alla — nej, kanske
inte alla, det vore väl att ta till litet
i överkant — devalveringsrykten, som
i panikskapande syfte luftas då och då
i den allmänna ekonomiska debatten.
Var och en som har någon uppfattning
om hur dessa ting fungerar måste erkänna
att i nuvarande läge saknar devalveringsdiskussioner
all relevans.

Om man sedan försöker avläsa verkan
av den mycket starka ixnportökning
vi haft under första delen av innevarande
år, så kommer man faktiskt
fram till att den torde avsätta sig i en
ytterligare lagerupp byggnad här i landet.
Denna beror naturligtvis på en
spekulation i att den internationella
prisstegringen ännu inte har avstannat.
Då vill man förse sig. Och blir det
en doppning där — det finns ju vissa
tecken som tyder på att man i varje
fall på järn- och stålområdet har nått
toppen och nu kanske kan börja avläsa
en viss dämpning — så är det också
slut på den spekulationen. Då har

ang. utlåningsräntorna i Sverige

man inte längre något intresse av att
bygga upp sina lager vidare.

Den investering som är på gång i
vårt land — vi har i kompletteringspropositionen
uppskattat ökningen där
till 15 procent — innebär, om ingen
förändring sker, att industrin i stor
utsträckning efterfrågar importvaror av
investeringskaraktär. Även det slår naturligtvis
på vår utrikeshandelsbalans.
Men regeringen har stannat för att vi
får acceptera detta, helt enkelt därför
att vi har ansett det vara så nödvändigt
med den investeringsförstärkning
som nu förekommer. Den är ju avgörande
för produktionsökningen framöver.
På den punkten har det därför inte
förekommit några diskussioner om att
göra begränsningar.

När jag gör antagandet att det huvudsakligen
är på lagersidan som man nu
bygger upp tillgångarna och att detta
är den väsentliga förklaringen till importökningen,
så är det resultatet av
vissa personliga enkäter, som jag under
de senaste dagarna har försökt göra.
Detta är också ganska naturligt. Den
enskilde konsumenten i vårt land kan
egentligen inte öka sin konsumtion särskilt
mycket. Dess bättre kunde vi i regel
äta oss mätta under 1969, och vi
blir i stånd att göra det även under
1970. Vi klädde oss också hyggligt under
1969 och kommer att göra det också
1970.

Att man skulle hamstra vanliga löpande
konsumtionsartiklar för dagligt
behov tror jag inte på. Däremot är det
naturligt att man kanske i en sådan situation
skulle vilja hamstra den bil
som man ändå avsett att köpa eller byta
till.

Vi höjde omsättningsskatten för att
om möjligt förhindra detta. Det är
ganska intressant att studera bilhandelns
utveckling efter detta beslut. Mot
en normal ökning i fråga om försäljningen
av personbilar under januari
månad med 12 000—13 000 exemplar,

Fredagen den 29 maj 1970 Nr 31

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. utlåningsräntorna i Sverige

och Norge

steg siffran i år till inte mindre än
30 000 exemplar. Efter moms-höjningen
kom naturligtvis en rekyl. I mars brukar
försäljningssiffrorna uppgå till
25 000—30 000 bilar, i år var de nere
i 13 000—14 000 exemplar. Om man adderar
försäljningssiffrorna för bilhandeln
under de fyra första månaderna
av året, blir resultatet ungefär detsamma
som i fjol. Försäljningen har i år
stigit med bara ett par tusen exemplar.
Jag finner alltså inte heller på bilhandelns
område något speciellt sug från
importen sett i längre perspektiv.

När det gäller konsumentkapitalvaror
har det sagts mig från försäljarhåll att
uppgången är tämligen normal.

Handelns och industrins lageruppbyggnad
uppvisade under fjolåret en
ökning med 2 miljarder kronor mot
normalt en tredjedel härav. I kompletteringspropositionen
har vi räknat med
att dessa lager kommer att underhållas
men inte ytterligare öka. Nu tycks utvecklingen
ge vid handen att denna
uppfattning måste revideras. Industrin
och handeln bygger upp sina lager
även utöver den kraftiga ökningen under
fjolåret.

Förutsättningen för den stora importen
är naturligtvis att det finns
pengar att betala med. Om konsumenterna
i dag har ett överflöd av pengar,
driver de fram denna import. De har
självfallet i år också något mer pengar
än i fjol. Om ökningen är på något sätt
exceptionell vill jag dock låta vara
osagt.

Däremot vet vi alla att den tunga industrin
har eu bättre självfinansiering
i dag än för t. ex. två eller tre år sedan.
Om man studerar det gångna årets bokslut
inom den stora och ledande industrin
får man belägg för detta. Jag tvekar
inte säga att den svenska industrin
under 1960-talet inte torde ha haft ett
bättre verksamhetsår än det som redovisats
för 1969. Att man har pengar och
får beställningar tar sig uttryck i ön -

skemål om utbyggnader; därav följer
ökningen inom investeringsprognosen.
Det tar sig också uttryck i förbättrade
möjligheter att lägga upp lager. I detta
sammanhang menar jag att vi kan finna
åtskilligt av förklaringarna till den nuvarande
situationen. Förhållandet har
också tagit sig uttryck i ett relativt
svagt motstånd mot löneökningar utöver
avtalen. Detta är ett annat tecken
på vad som hänt på detta område under
de månader som gått under 1970.
Allt detta kan sammanfattas i den slutsatsen
att den dominerande delen av
den svenska industrin för närvarande
har relativt mycket pengar till sitt förfogande.

Man kan då ställa frågan, om den
kreditåtstramning som vi nu sätter in
har någon verkan i det perspektiv som
jag tillåtit mig skissera. Den har säkerligen
sin verkan och den är nödvändig,
om vi inte vill ta ytterligare några steg
ut i det kalla vattnet, och det är ju
ingen som önskar komma dit — även
om jag är medveten om att kreditåtstramningens
teknik har sina gränser
såsom ett medel i inflationsbekämpande
syfte. Jag får väl anledning att komma
tillbaka till detta.

Denna filosofi om att en starkare
finanspolitik skall korrigera det hela
genom att ta ner efterfrågan, får ju till
sin logiska slutsats bara två alternativ.
Del ena är att man beskattar industriföretagen
hårdare och berövar dem
den investerings- och expansionsaktivitet
som de visar i dag. Vi har inte velat
göra detta dels mot bakgrunden av industriinvesteringsutvecklingen
under
1960-talet, dels mot bakgrunden av vad
vi anser att vi vill ha ut för framtiden.
Det andra alternativet är att man riktar
sig starkare i sin skattepolitik mot
de enskilda konsumenterna. Det är lätt
att säga att kreditpolitiken är en plåga
och att vi måste ha en bättre finanspolitik,
men det är betydligt svårare att
klämma ur oppositionstalarna att den -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. utlåningsräntorna i Sverige

och Norge

na hårdare finanspolitik rimligtvis och
sanningsenligt betyder en rekommendation
av att gå ut och beskatta konsumenterna
hårdare än vi gör i dag. Herr
Brandt har ju redovisat detta underliga
dubbeltänkande och dubbeltalande genom
att återge en episod från bevillningsutskottets
behandling av ärendena.

Ja, det finns naturligtvis ett tredje
medel, och det är att slå in på de fysiska
regleringarnas väg. Och även den
vägen har vi fått beträda under året;
den 25-procentiga investeringsavgiften
på sekundära anläggningar är ett exempel
härpå. I år var det väl inte någon
nämnvärd opposition mot den, och det
är ju ett glädjande tecken på tillfrisknande
hos oppositionen i jämförelse
med förra gången detta förslag lanserades.

Men jag skulle kunna berätta eu episod
från föregående vecka, när regeringen
gick igenom alla ansökningar om
dispens från investeringsavgiften och
begäran om att få sätta i gång sådana
här sekundära anläggningar. Alla vet
vad det är fråga om: det är bankhus,
varuhus, parkeringshus, kyrkor, sporthallar,
simhallar, bensinstationer och
annat sådant. Vi hade att behandla en
lista som avsåg 2 700 miljoner och där
man begärde dispens från investeringsavgift
och krävde igångsättningstillstånd
för slika sekundära byggen. Det
gällde alltså 2,7 miljarder, och naturligtvis
kan man göra vissa reflexioner.
Regeringen släppte fram 350 miljoner
av begärda 2 700 miljoner.

Den reflexion man omedelbart gör
är: Ligger det rimlig klokskap bakom
planerandet för alla dessa anläggningar?
Jag skall vara vänlig nog att utgå
från att det ligger rimlig klokskap och
rimligt företagarförutseende bakom,
när man är beredd att ge sig in i en sådan
byggnation. Och till ett rimligt förutseende
från företagarsidan måste då
också räknas ett antagande om att fi -

nansieringen skall ordnas på ett eller
annat sätt.

Jag vore väl för elak om jag beträffande
alla de industrier och andra som
vill bygga kontorshus, beträffande de
stora varuhuskedjor som vill bygga varuhus,
beträffande de kyrkliga församlingar
som vill bygga kyrkor och beträffande
de företag som vill bygga parkeringshus
utgick från att man är beredd
att sätta i gång med dessa väldiga
investeringar, förlitande sig på att det
där med finansieringen ordnar sig alltid
på ett eller annat sätt — det behöver
vi inte ha några bekymmer för. Jag
vill inte vara så stygg att jag drar denna
slutsats utan jag drar i stället den enligt
min mening mera rimliga slutsatsen
att det väl fanns ett antagande om
att man skulle kunna gå i land med finansieringen.
Med utgångspunkt därifrån
menar jag att hela kreditransoneringens
plåga måhända kommer i ett
något annorlunda perspektiv när man
ser det mot bakgrunden av vad jag här
har anfört.

Det hela är — om det skulle vara så
illa som man gör gällande — naturligtvis
ett mysterium, en ouppklarad gåta.
Naturligtvis slår kreditransoneringen på
vissa specifika områden, säg gärna den
lilla småföretagarens. Men genom att regeringen
via den fysiska regleringen
nu satt stopp för i annat fall aktuella
finansieringsanspråk på 2,4 miljarder
kronor är det inte alldeles orimligt att
räkna med att dessa pengar — om jag
utgår från att det skulle finnas underlag
för en finansiering — skall kunna
lätta situationen för de primära områden
som vi satt i första rummet: industriinvesteringar,
bostadsbebyggelse,
skolor, sjukhus och allt det som via
budgeten har sin volymbegränsning.

Men jag är medveten om att en indignationskampanj
är på gång från småföretagen,
och som alla opinionsrörelser
har eu gammal tradition att börja i
Småland - - själv är jag på fädernet

Fredagen den 29 maj 1970 Nr 31

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. utlåningsräntorna i Sverige

och Norge

smålänning — är det framför allt i Kronobergs
och Kalmar län som detta kan
utläsas. Vid morgonkaffet i dag avlyssnade
jag ett inlägg i kommentarerna
strax efter dagsnyheterna kl. V28. Det
var så intressant att jag tog papper och
penna och skrev upp vad som sades.

Journalisten och intervjuaren frågade
ut ledaren för aktionen i Kalmar
län, som sade: Nu säljer vi alla våra
företag därför att statsmakterna infört
en kreditransonering som är så besvärande.
Journalisten frågade vederbörande:
Varför tar ni till så här drastiska
åtgärder? Vederbörande svarade då: Vi
har ledsnat på alla påhopp från massmedia,
och dessutom har statsmakterna
en kreditransonering som vi har ledsnat
på. Journalisten fortsatte: Har ni
svårigheter med er ekonomi? Nej, inte
för dagen, säger vederbörande överraskande
nog. Men vi kanske får det och
därför är det kanske bäst att sälja medan
tid är — det senare var väl hans
tanke. Den tredje frågan var: Men om
ni inte får någon köpare, hur gör ni då?
— Ja, då får vi fortsätta tills vidare.

Man kan säga att delta svar var präglat
av en uppgivelscns resignation, men
det kan naturligtvis bakom svaret ligga
en förhoppning om att det hela ändå
inte är fullt så illa utan att det på ett
eller annat sätt ordnar upp sig.

I det här intressanta problemet om
finanspolitiken och finanspolitikens
styrka har de s. k. felräkningarna varit
en källa till stor glädje och förtröstan
för oppositionens talesmän inte bara i
dagens inlägg utan regelmässigt i andra
liknande debatter. Man säger alltså:
»Herr Sträng räknar ju bara fel.» Personligen
sitter jag kanske inte och räknar
så mycket, men jag tror i rätt stor
utsträckning — ibland med vissa reservationer,
om jag skall vara ärlig —
på de experter som hjälper mig, experter
i konjunkturinstitutet, i statistiska
centralbyrån och i de ekonomiska intresseorganisationerna,
som allesam -

mans är involverade i nationalbudgetarbetet.
Därför fann jag det faktiskt rörande
när fru Nettelbrandt talade om
att hon ville ha en rundabordskonferens
som skulle ta sin ledning från just
dessa experter, som hon underkänner
så till den milda grad när finansministern
i sina akter hänvisar till dem.

Det är klart att jag räknar fel, låt
mig gärna erkänna det. Det är ju ett
enkelt sätt att uttrycka saken, och varför
skall vi göra den krångligare än
den är? Följaktligen räknar Sträng fel;
vi kan vara överens om detta. I allmänhet
räknar han fel åt galet håll, tycker
oppositionen. Någon gång räknar han
fel åt det andra hållet, men det talar
ni aldrig om. År 1967 trodde Sträng
alt priserna skulle stiga med 3,5 procent,
när vi avslutade den här debatten
i riksdagen vid ungefär samma årstid
som i år, men det blev bara 3,1 procent.
År 1968 trodde Sträng i maj månad atl
priserna skulle stiga med 2,7 procent,
men det blev bara 2,2 procent. I år tror
jag att priserna stiger — jag har sagt
det i kompletteringspropositionen -med 4,7 procent, men jag har redan reserverat
mig för att det kanske blir 5
procent. Men man bör väl ändå räkna
mig till godo de gånger jag har räknat
åt andra hållet. Den balanserade medelproportionalen
blir ju hyggligare då än
om man envisas med att redovisa bara
på det sätt som oppositionen gör.

Jag vet, herr talman, att det tristaste
en församling kan råka ut för — det
må gälla även i fråga om tristess hårt
tränade kammarledamöter — är att sitta
och lyssna på en sifferexercis av och
an rörande vad som hänt och inte hänt.
Men jag får be om ursäkt, om jag ändå
— bara på en eller två minuter — försöker
ställa felräkningsperspektivet i eu
något annorlunda dager. I januari månad
1969 presenterades en finansplan
med en upplåningssiffra för 1969/70 på
2 490 miljoner. I maj månad samma år
var den nedtagen till 1 560 miljoner.

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. utlåningsräntorna i Sverige

och Norge

Den förbättringen hade i huvudsak sin
grund i en uppräkning av inkomstantagandena
med ungefär 800 miljoner. Man
vore ju rätt förunderligt funtad, om man
inte försökte revidera sin beräkning när
en fråga, som tidigare har varit oklar,
framstår som tydligare och mera gripbar
i kalkylerna. I januari 1970 presenterades
en statlig upplåning på 3 070
miljoner, och nu i maj säger vi 3 510
miljoner. Dessa 500 miljoner var ju en
källa till stor glädje för Sven Gustafson
i Göteborg, om jag inte minns fel.
Skillnaden mellan maj 1969 och januari
1970 beror i allt väsentligt på löneutvecklingen,
men dessutom på en aktivering
av bostadslånen som tidigare inte
var förutsedd.

Vad oppositionen missar är en ärlig
redovisning. Jag har vid varje tillfälle
då vi har lämnat dessa siffror sagt, att
reservation får göras för att där inte
ligger någon täckning för kommande lönehöjningar.
Jag har inte velat höfta till
något sådant belopp, eftersom jag tycker
att jag i så fall skulle trampa in på
avtalsparternas område. När det gäller
lönehöjningarna lägger vi oss i efterhand
och registrerar vad de blir.

Men vi gör varje gång denna reservation.
Den skillnaden belöpte sig till mellan
700 och 800 miljoner kronor mellan
de olika redovisningstillfällena. Den
uppgick i fråga om bostadslånen till
500 miljoner kronor helt enkelt därför
att vi förbättrade och effektiviserade
hanteringen i bostadsstyrelsen, så att
de statliga bostadslånen rann ut snabbare
än tidigare. Möjligen föranledde
också kreditransoneringen och svårigheten
att finansiera även bostadsbyggandet
— även om det gick ganska bra
— att man så snabbt som möjligt ville
ha ut de statliga lånen.

Beträffande skillnaden mellan januari
och maj i år, 500 miljoner kronor,
ber jag få understryka att vi i januari
sade ifrån att här inte fanns täckning
för den lokaliseringsproposition som

skulle komma att framläggas längre
fram under riksdagen. Den kostade 200
miljoner kronor. Vi har dessutom även
i år fått en expansion i fråga om bostadslånen
som har lämnats ut i snabbare
takt än enligt de gamla metoderna.
Jag tillät mig också att säga i januari,
att det i statsverkspropositionen inte
fanns någon täckning för den kapitalförstärkning
till Norrbottens järnverk
som sedermera skulle komma att föreslås;
för någon vecka sedan voterade
riksdagen igenom 100 miljoner kronor
till NJA.

Om man nu skall roa sig med att tala
om felräkningarna — jag tycker i och
för sig att det är ett ganska billigt nöje,
men anspråken på nöjen kan naturligtvis
variera — är det väl ändå relativt
anständigt att tala om att den och
den siffran var påhängd med den och
den reservationen. I detta fall har jag
gjort reservationer för lönehöjningar,
lokaliseringspolitik och Norrbottens
järnverk. Och då är felräkningarna kanske
inte riktigt så dramatiska som man
vill göra gällande.

Jag fann ett avsnitt i herr Sven Gustafsons
anförande vittna om ett spirande
tillfrisknande, och jag önskar
honom naturligtvis i fortsättningen en
ökad god hälsa intellektuellt sett. Han
sade nämligen att när man diskuterar
de ekonomiska frågorna är man också
tvingad att tänka på konsekvenserna på
arbetsmarknaden. Och det är väl det
som jag har varit tvingad att tänka på
i alldeles utomordenligt hög grad mot
bakgrunden av den något disparata lönepolitik
som vi har upplevt under de
senaste månaderna och som till sin natur
har skilt sig ganska väsentligt från
den lugna, reglementerade ordning som
svensk arbetsmarknad tidigare har kunnat
glädja sig åt.

När man talar om den skärpta finanspolitiken
och önskvärdheten av en sådan
och säger »varför sätter inte finansministern
in en skärpt finanspoli -

Fredagen den 29 maj 1970 Nr 31

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. utlåningsräntorna i Sverige

och Norge

tik» går det rakt in hos folk som sitter
och lyssnar utan att de tänker på vad
konsekvenserna egentligen skulle bli.
De skulle, ärade kammarledamöter, bli
att man snabbare skulle ha gått ut med
skattehöjningar. Och vill man inte lägga
dem på industrin -— och jag har förklarat
varför vi inte vill det — får man
lägga dem på konsumenterna.

Det finns väsentliga grupper inom
löntagarkåren som kan utnyttja dagens
situation till att kräva kraftiga löneglidningar.
Motståndet på företagarsidan
i dagens prisläge, med dagens arbetskraftsbrist,
i dagens konjunkturläge
är tämligen obefintligt — eller i varje
fall betydligt försvagat. Det finns
andra grupper som inte kan utnyttja
löneglidningarna och som naturligtvis
är utomordentligt irriterade av att priserna
stiger medan de har sitt fasta
lönepåslag som inte förändras under
år 1970. Jag är inte alls övertygad om
alt oppositionen skulle vara beredd att
hjälpa mig genom att gå ut till de
grupperna — bl. a. skulle det bli herr
Gustafson närstående grupper — och
säga: »Detta var nödvändigt ur allmänekonomisk
synpunkt, det var nödvändigt
ur inflationsbekämpningssynpunkt.
Du får finna dig i att bli av med den
där lönehöjningen som du hade hoppats
på. Du kanske till och med får ta
någon procents lönereducering, men
det skall du göra, eftersom det är nödvändigt
ur inflationsbekämpningssynpunkt.
»

Jag kan ta gift på att oppositionen
inte kommer att lägga två strån i kors
för att ge löntagarna en sådan redovisning;
det blir i stället den rakt
motsatta redovisningen.

Naturligtvis kan man i dagens läge
riskera att löntagarna inte nöjer sig
med detta. De har anledning att räkna
med att höjningen av momsen skall
träda i kraft vid nästa årsskifte. De har
anledning att räkna med den prisstegring
under 1970 som finansministern

talar om; den får man finna sig i. Men
ytterligare fyra procent på detta blir
kanske det strå som knäcker kamelens
rygg. Vad blir då resultatet? Jo, det
blir ingen upptorkning av köpkraften.
Det blir ett nytt varv på skruven igen,
något som ingen av oss kan ha anledning
att önska.

Naturligtvis, herr talman, finns det
en annan möjlighet, och det är att man
drar ned utgifterna. Vi har ju upplevt
oppositionens alla energiska försök under
denna riksdag och tidigare riksdagar
att dra ned utgifterna, och därför
är det så mycket mer tacknämligt när
den med civilkurage utrustade Sven
Vigelsbo går upp och talar om att det
inte förhåller sig på det sättet utan
tvärtom; oppositionen har gjort vad
den har kunnat för att ösa på och
knuffa på när det gäller utgiftsökningen
framöver.

Nu har emellertid den nye folkpartiledaren
Gunnar Helén i eu presskonferens
för ett par dagar sedan talat om
vad som är folkpartiets program —
det är bara halva mittenprogrammet;
han har inte tagit med centerpartiet i
denna deklaration. I slutet av referatet
från konferensen heter det: »Herr Helén
räknar med att offentliga besparingar
på totalt två miljarder skall kunna
åstadkommas.» Det var inte litet
det! Det tarvas en så revolutionerande
mental omställning hos herr Helén och
alla andra i oppositionen att ingen av
oss ett ögonblick kommer att känna
igen dem, om de skall försöka sig på
detta program.

Det är tröttsamt att lyssna till sifferuppräkningar
och därför skall jag inte
läsa upp den tabell som jag har framför
mig; den finns här om någon är intresserad
av att ta del av den. Av denna
uppställning framgår vad oppositionens
önskningar under den gångna riksdagen
skulle innebära för det budgetår som
börjar den 1 juli i år. De innebär att finanspolitiken
skulle försvagas med mel -

Nr 31

5Ö

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. utlåningsräntorna i Sverige

och Norge

lan 700 och 900 miljoner kronor. Detta
gäller de tre borgerliga partiernas önskningar
— herr Hermansson är litet värre;
han hamnar vid mellan 1 200 och
1 300 miljoner kronor. Nu slår emellertid
inte allt vad man begär igenom
med sin fulla kraft omedelbart under
det första budgetåret. Om man räknar
om dessa siffror till helårsverkan finner
man att konsekvensen blir en försvagning
av finanspolitiken med mellan
1 700 miljoner kronor -—- det är de moderatas
bud; de ligger faktiskt i botten,
men det är ju en botten som inte skäms
för sig— och 2,5 miljarder, som är centerns
bud; det är alltså centern som
ligger i toppen, och naturligtvis skäms
inte heller toppen för sig.

Denna filosofi att vi måste dra in på
utgifterna på den allmänna sektorn
har debatterats åtskilliga gånger i detta
hus. Det har sagts tidigare i dag —
jag tror att det var herr Bran dt som
sade det — att denna debatt kommer
intermittent.

Den hade sin stora inte bara knoppningstid
utan även blomningstid under
1950-talet när författarfirman Svärd &
Hjalmarson gjorde klatschiga slogans
och vädjade till den enskilda individens
klokskap och kollektivets dårskap. Då
hade denna typ av argument en viss
framgång, en framgång som gjorde det
fasligt svårt för herr Ohlin att inte
hänga med i bakvagnen. Så småningom
kulminerade detta; kammen växte och
man gick för långt: människorna sade
ifrån. Sedermera, under 1960-talet, har
det varit relativt lugnt om den kollektiva
verksamhet inom vårt samhälle
som naturligtvis till sista kronan arbetar
för människornas bästa. Nu håller
emellertid det moderata samlingspartiet
på och försöker profilera sig, och jag
tror det är en riktig tanke som herr
Holmberg lagt sig till med. Han mals
sönder om han går omkring och försöker
se ut som en folkpartist eller en
centerpartist. Men han har en liten

chans att fånga upp en del av den speciella
typ av människor som finns inom
alla nationer om han profilerar
sitt parti som den gamla pålitliga högern
som står för den gamla kända högerfilosofin.
Han kan följaktligen på
nytt börja få litet personlig färg i den
politiska debatten. Då är det naturligt
att han på nytt attackerar den offentliga
sektorn. Hur långt man på den
andra kanten tänker följa med vet jag
inte.

Siffror talar ju många gånger bättre
än aldrig så vällovliga presentationer
från denna talarstol. Jag talar nu inte
om några prognoser utan om en enkel
redovisning av utvecklingen från 1960
till 1970. Den privata sektorns konsumtion
ökade med 5 procent — alla
siffror jag anger är medeltal per år
— under första halvan av 1960-talet
och med 3,4 procent under andra halvan
av 1960-talet. Den statliga sektorns
konsumtion ökade lika mycket som den
privatas, d. v. s. med 5 procent under
första hälften av 1960-talet, och med
0,6 procent under andra hälften, då den
privata sektorns konsumtionsökning
alltså uppgick till 3,4 procent.

Den kommunala sektorn var den
mest expansiva. Dess konsumtion ökade
med 5,3 procent under första halvan
av 1960-talet och med 8,5 procent under
den andra.

De privata investeringarna ökade
med 6,1 procent under första hälften
av 1960-talet och med 2,4 procent under
den andra hälften. De statliga investeringarna
ökade med 3,1 procent
under första halvan och 2,3 procent
under den andra halvan av 1960-talet.
De kommunala investeringarna ökade
med 11,1 procent under första hälften
och med 8,7 procent under den andra
hälften.

Både i fråga om konsumtion och i
fråga om investeringar, i fråga om förbrukning,
i fråga om att ta hand om
arbetskraft och i fråga om att ta hand

Fredagen den 29 maj 19/0 Nr 31 ;>/

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. utlåningsräntorna i Sverige

och Norge

om kapital för anläggningar var den
statliga sektorn den lugnaste såväl under
första som under andra hälften av
1960-talet. Jag erkänner villigt att den
kommunala sektorn var den mest expansiva.
Om herrarna vill klaga på den
offentliga expansionen är det väl då
med hänsyn till den siffermässiga redovisning
jag här gjort korrektare att
ni inskränker er till att rikta er kritik
mot kommunerna och håller den statliga
sektorn utanför.

I kommuner har man emellertid till
skillnad från rikspolitiken samlingsregeringar.
Där är herrarnas partifränder
helt överens med mina partifränder
om vilken konsumtionsökning och vilken
investeringsökning som man behöver.

Situationen i dag är besvärlig — vem
erkänner inte det? Den är specifikt besvärlig
i en internationell högkonjunktur
med den inverkan på vårt land som
vi nu upplever. Den är specifikt besvärlig
när vi har en sådan utomordentlig
brist på arbetskraft och på kapital
i förhållande till efterfrågan, och besvärligheterna
får en liten extra spets
av att den arbetsfred och arbetsdisciplin
vi i decennier har haft på arbetsmarknaden
har visat tendenser till uppluckring
under senare tid.

1 den situationen vägrar man att tala
allvarligt om problemen och inbillar
sig att allting ordnar sig om vi följer
de till leda upprepade enfaldiga slagorden,
att vi behöver besparingskonferenser
och rundabordskonferenser.

Jag blev överraskad när jag hörde
fru Nettelbrandt säga att löntagarnas
organisationer skulle känna glädje och
tillfredsställelse om vi angåve en
ram för de samlade resurser som de
skulle fördela. Ja, Svenska arbetsgivareföreningen
har gjort ett sådant försök,
men det har förbigått fru Nettelbrandt.
I god tid före den förra avtalsrörelsens
upptakt presenterade man den filosofin,
men den största löntagarorganisa -

tionen visade kalla handen och sade
att den sannerligen inte ville vara med
på någonting sådant. Jag kan försäkra
att det inte har skett någon som helst
förskjutning fram till i dag i uppfattningen
om sådana förslag.

Vi bär, herr talman, upplevt ytterligare
en intressant sak, men jag skall
spara den till slutet av mitt anförande,
eftersom jag väl har skyldighet att,
även om jag som vanligt blir litet mångordig,
replikera oppositionsledarnas
inlägg.

Herr Hedlund nämnde antalet konkurser.
Visst är det en fråga som rör
oss och som är irriterande. Jag skall
senare i dag i första kammaren svara
på inte mindre än två interpellationer i
denna specifika fråga.

Låt oss so på konkurserna i statistikens
belysning? Antalet höll sig under
åren 1960—1965 mellan 1 300 och upp
till 1 600 om året men uppgick 1969 till
2 850. Hur många det blir under 1970
vet vi naturligtvis ännu inte, och jag
vill inte ge mig på att extrapolera utvecklingen
och räkna upp första kvartalets
antal fyra gånger.

En intressant sak är emellertid alt
antalet konkurser i relation till företagsbeståndet
har varit oförändrat under
hela tioårsperioden. När man talar
om konkurser brukar man inte nämna
den nyetablering av företag som samtidigt
sker, men överraskande nog har
antalet konkurser hittills oförändrat
uppgått till cirka 3 procent av företagsbeståndet.

I övrigt, herr talman, hade herr Hedlund
i långa stycken samma grunduppfattning
som jag, och det är jag inte
alls överraskad över — vi brukar ha
ungefär samma uppfattning — så jag
anser mig inte behöva bemöta mer i
hans inlägg.

Däremot fanns det kanske litet mer
i herr Sven Gustafsons inlägg som jag
hör bemöta.

Herr Sven Gustafson säger att han

58 Nr 31 Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. utlåningsräntorna i Sverige
och Norge

väntar sig att jag skall lägga skulden
för våra besvärligheter på utlandet
eller på oppositionen. Jag har redan
berört utlandets influens på våra besvärligheter,
men det vare mig fjärran
att vilja lägga skulden på oppositionen.
Fn opposition som inte har något inflytande
kan inte heller belastas med
någon skuld — det är logiskt och konsekvent
— så herr Gustafson går helt
fri i det avseendet.

Jag hoppas att jag skall få glädjen att
diskutera med Axel Iveroth i TV eller
i något annat sammanhang — jag vet
inte om det blir av eller hur det blir

— och herr Gustafson tar sig friheten
att rekommendera bisittare åt mig i
en sådan debatt. Jag brukar nu inte ha
några bisittare när jag uppträder i
offentliga debatter i televisionen eller
i andra sammanhang, men ingen skall
förakta dem; jag skall inte bestrida att
de många gånger kan vara av värde.

Skall vi slå in på den här originella
idén att herr Gustafson utser mina bisittare,
borde jag rimligtvis få utse herr
Gustafsons bisittare. Tillåt mig då rekommendera
Per Gahrton som bisittare
i de utrikespolitiska debatter som herr
Gustafson möjligen kan framträda i
och några av ateisterna på vänsterkanten
i folkpartiet när herr Gustafson vänder
sig till den religiösa fiskarbefolkningen
i Bohuslän.

Litet längre fram i sitt anförande
gjorde herr Gustafson en snabb och
kraftfull summering av vad folkpartiet
egentligen vill.

Folkpartiet vill ha en översikt av
nationalbudgeten i arbetskraftstermer.

— En sådan planering pågår för närvarande.
Jag kan redan i dag sätta ett
papper i handen på herr Gustafson där
han kan finna en så detaljerad prognos
av arbetskraftsresurserna och deras
planering fram till 1980 som kan åstadkommas.

Den ekonomiska planeringen bör innefatta
alternativa planer som underlag

för de politiska instansernas prioriteringar,
och planeringsarbetet bör göras
rullande, sade hem Gustafson. — Varje
år serverar vi en långtidsbudget. Alternativen
finns alltid i bakgrunden. Man
måste stanna för ett förslag bland dessa
alternativ, och då är det inte längre
något alternativ. Hur skulle riksdagen
reagera, om finansministern lade fram
olika ekonomiska alternativ och sade:
»Jag vet egentligen inte vad jag vill rekommendera.
Det ena alternativet är lika
bra som det andra. Låt oss dra lott
eller singla slant om saken!»? Naturligtvis
kan den politiska oppositionen ha
andra uppfattningar än regeringen har,
och då får vi alternativ i den politiska
debatten.

»En översyn av statsutgifterna skall
göras med jämna mellanrum för att befrämja
kostnadsbesparingar och effektivitet,
och man bör ha en parlamentarisk
beredning för detta», tyckte herr
Gustafson. —• Det är väl det sjuka samvetet
som slår oppositionen. Efter att
ha presenterat alla överbud vill man
köpa sig avlat genom att föreslå en besparingsutredning
som skall ställa allt
till rätta.

»Regeringen skall på det internationella
området främja överenskommelser
som innebär stabilitet, sysselsättning
och lägre räntenivå.» — Vi gör
vad vi kan i alla de internationella församlingar
där vi är representerade,
men som var och en begriper dominerar
vi inte de församlingarna.

Herr Gustafson talade också om det
ekonomisk-sociala råd med företrädare
för statsmakterna, ekonomiska organisationer
och oberoende expertis som
skall ventilera de samhällsekonomiska
problemen och ställa upp de rätta lösningarna.
— Även det förslaget är realiserat
genom det planeringsråd där alla
de intressen är representerade som
herr Sven Gustafson här nämnde.

Jag har naturligtvis, herr talman,
blivit litet rörd över förklaringarna om

Fredagen den 29 maj 1970 Nr 31

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. utlåningsräntorna i Sverige

och Norge

all god medverkan som regeringen skulle
kunna räkna med, om den bara
sträcker ut sin hand till oppositionen.
Herr Gustafson i Göteborg säger i sitt
tal att han har erbjudit regeringen samverkan
för att finna en lösning på alla
de problem som kommer att uppstå i
höst och under nästa år, om man inte
gör något alldeles specifikt nu.

Det finns ju en gammal sats: Man
bör misstänka danaeerna även när de
kommer med gåvor. Hittills har ju oppositionen
— och det ligger väl i oppositionens
vällovliga rätt —- gjort vad
den har kunnat för alt förtala och illa
berykta regeringen och regeringens ekonomiska
politik. Det må väl vara försvarligt,
om man från de utgångspunkterna
— och det är de enda utgångspunkter
vi känner oppositionen ifrån
— skulle vara litet tveksam, om det är
så mycket värt med alla dessa förklaringar
om att nu är man inom oppositionen
färdig med att hjälpa regeringen
till rätta.

När man sedan på nytt tar upp den
internationella statistiken, som herr
Gustafson gör, och redovisar bruttonationalproduktens
ökning i vårt land
såsom sämre än vad som är medeltalet
i OECD för 1970 är det fortfarande ett
prognosmaterial som man arbetar med,
ett prognosmaterial som är underkastat
alla de förändringar som i verkligheten
kommer att ske. Så mycket kan man
väl ändå säga, att om man ser på den
tid som har varit, där siffrorna är exakta,
är den svenska utvecklingstakten inte
sämre än vad som är medeltalet i
OECD:s övriga 14 länder. Kvar står
även nu, att vi när vi på grund av en
osedvanligt kraftig höjning av tillväxten
under fjolåret får nöja oss med en lägre
tillväxt i år, slår ut vad vi ändå tillsammans
åstadkommer i detta land och
slår ut det per capita, är vi i det läget,
att det möjligen är Amerikas förenta
stater som kan jämföras med Sverige,
men inte någon annan nation.

•lag är rädd för att jag håller på att
göra herr Gustafson alldeles för stor ära
genom att ta upp alltför mycket av vad
han sade i sitt inlägg, och det är kanske
inte så, att kammaren har fördragsamliet
med herr Gustafson och mig i
vår dialog hur länge som helst.

När han talar om hur en ny företagsbeskattning
kommer att se ut och kommer
att verka med utgångspunkt från
vad sex stycken unga socialdemokrater
har motionerat om här i riksdagen,
tycker jag att det ändå vore riktigt och
t. o. m. klädsamt, om man för det första
väntade, tills man fick veta hur direktiven
kommer att se ut —- de är inte
färdiga ännu — och för det andra hur
utredningsförslaget kommer att se ut
och för det tredje hur Kungl. Maj:ts
proposition kommer att se ut. Därför
tror jag att vi utan saknad kan bordlägga
den debatten ett tag framöver.

Allra sist, herr talman, bör även herr
Holmberg naturligtvis ha sin beskärda
del. Herr Holmberg började med att avge
en deklaration att han har förändrats.
Vi spetsade naturligtvis öronen
allesammans utifrån den mycket bastanta
uppfattningen att alla förändringar
hos herr Holmberg är förändringar
till det bättre och följaktligen
ser vi ju med stor tillfredsställelse och
förväntningar på den omvandlingsprocess
som herr Holmberg för närvarande
är utsatt för.

Herr Holmberg tog upp frågan om
vår valutareserv. Vi har haft denna
kraftiga åderlåtning som en följd av
här skall jag inte upprepa allt vad
jag har sagt — bytesbalansens utveckling
under 1969 och kapitalbalansens
utveckling under 1969. Dess bättre tycks
den ändå numera hålla sig relativt stabil.
Herr Holmberg anförde här siffran
för april 3 492 miljoner, även för sista
veckan i maj är siffran ungefär densamma.

Jag håller gärna med om att det visst
skulle vara hugnesamt om den vore

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. utlåningsräntorna i Sverige

och Norge

någon miljard högre, och det kommer
den väl också att bli så småningom när
den här boomen går över. Nationellt
och internationellt tror jag att vi får en
lugnare import med den båtnad för valutareserven
som detta innebär.

Naturligtvis betraktar jag inte detta
som något slags tillfälliga besvär. Vi
kommer att få dras med dem, och under
de 15 år jag har varit finansminister
har väl inte något år varit besvärsfritt.
Det har varit variationer i fråga om besvären,
men det är i dessa avseenden
ganska jämn pina för mig. De där ilningarna
i ryggen som herr Holmberg
efterlyste hos mig får han vänta på.
.Tåg har inte känt någonting av dem,
vilket emellertid inte innebär att jag
nonchalerar dagens situation.

Sedan sade herr Holmberg ungefär
följande: Här sitter nu finansministern
och spekulerar, och han vågar inte rykta
sitt ämbete som han borde göra, därför
att han har ett val om ungefär fyra
månader att tänka på. Blir det sedan
en borgerlig regering slipper han ju
ifrån eländet. Det är en kallhamrad taktik
av en regering som till varje pris
söker bita sig fast vid makten, menar
han. Här tvingar herr Holmberg mig
att fråga: Vad är herr Holmberg ute
efter i dagsläget före valet den 20 september
i år? Rekommenderar herr
Holmberg mig att skärpa företagsbeskattningen,
att ge mig på konsumenterna
skattevägen och ta ifrån dem köpkraften,
att dra in folkpensioner, utbildningsbidrag,
anslag till försvaret och
andra stora, tunga poster i budgeten?
Det är detta det är fråga om. Herr Holmberg
kommer att vara tyst som en liten
mus på den här punkten, jag är alldeles
övertygad om att jag blir utan svar.

Herr Holmberg anförde vidare att det
nu är så illa ställt här i landet, att finska
exportörer vägrar sluta avtal i svenska
kronor och vill göra det i finska mark
i stället. Det var eu intressant nyhet,
men jag tillåter mig att betvivla att den

är riktig. Finland har haft ett bra år
efter den devalvering det tvingades företa.
Det var en så påfrestande åtgärd
att alla gamla parlamentariska regler
sattes åsido, och Finland är i dag en
nation utan regering och styrs inte
längre från parlamentariska och politiska
utgångspunkter. Man har tvingats
ha en uppsättning tjänstemän, med något
enda undantag, för att tills vidare
administrera men inte för att regera.
Den nationen har dessutom devalverat
två gånger under de senaste 15 åren,
och därför är jag faktiskt överraskad
över herr Holmbergs yttrande. Det vore
intressant att få närmare reda på vad
som ligger bakom hans deklaration på
denna punkt.

Herr Holmberg för debatten vidare
och säger. Det centrala felet i socialdemokratins
ekonomiska politik är
strukturellt betingade svårigheter. Det
finns ett generellt tryck i ekonomin som
lett till kapitalutflöde. Importkonkurrerande
företag har slagits ut o. s. v. Ja,
det är lika bra att herr Holmberg tar
bladet från munnen och säger rent ut,
att enligt moderata samlingspartiets
uppfattning har de svenska löntagarna
i dag alldeles för höga löner, och följaktligen
skall man ta från dem de lönerna
på ett eller annat sätt. Det är
nämligen innebörden av vad herr Holmberg
sade, fastän han sammanfattade
det i icke bindande och neutrala formuleringar.

Sedan kom herr Holmberg in på den
offentliga sektorns snabba tillväxt, men
den saken har jag redan kommenterat,
och jag skall nu inte upprepa mig. Herr
Holmberg försökte också göra sig lustig
över att finansministern nu har presenterat
en budget med en upplåning
på 800 miljoner kronor — det är faktiskt
850 miljoner i kompletteringspropositionen
— och sade då att det blir
väl här som vid andra tillfällen att finansministern
har räknat fel och siffrorna
är därför ingenting att rätta sig

Fredagen den 29 maj 1970 Nr 31

Ekonomisk debatt, tiilika svar på interpellation ang. utlåningsräntorna i Sverige

och Norge

efter. Jag har emellertid även denna
gång skrivit en klar reservation och
sagt att i detta ligger ingen täckning
för lönehöjningar och eventuella tillläggsstater.
De 850 miljonerna är en
formell siffra. Men så mycket har jag
ändå tidigare vågat säga och säger det
också i dag, att den kommande budgeten
innebär en påtaglig finansiell åtstramning
i förhållande till budgeten
innevarande år.

Jag har här ägnat mig åt att kommentera
de ekonomiska frågorna, och det
var också avsikten, men jag fick i går
i min hand ett dokument som jag tycker
också förtjänar en liten kommentar.
Jag syftar då på den nya mittens regeringsprogram
som presenteras i tidningen
Expressen. Jag utgår från att vad som
där skrives är helt korrekt, eftersom
skribenten är den mest lidelsefullt folkpartistiske
journalist som dväljes på
pressläktaren, nämligen K. G. Michanek.
Han skriver följande: »Centerpartiet

och folkpartiet har nu enats om ett gemensamt
program —---.» Men vad

som är det verkligt intressanta är vad
som sedan följer och där det säges att
mittenprogrammet bekräftas genom en
bindande överenskommelse om att ingen
av de båda parterna skall snegla åt
någon annan och inleda diskussioner
om regeringssamverkan med tredje part.
Manuskriptet till den förnämliga preamble
som förekommer i sammanhanget
har skrivits av Gunnar Helén. Det tvivlar
jag inte ett ögonblick på.

Det har i denna debatt talats om
förtroendekapital, men hur är det med
förtroendet mellan de båda kontrahenterna
i detta äktenskap, när man måste
skriva fast sig med en bindande överenskommelse
om att inte herr Hedlund
skall snegla åt herrarna Palme och
Sträng och att inte herr Helén skall
snegla åt herr Holmberg? Det bottnar
ju innerst inne i djup och varaktig söndring
och i ett misstroende över alla
gränser, när man så att säga måste

skriftligen skaffa sig garantier för att
det inte utlöses i det oförutsedda —
eller kanske i det förutsedda.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag håller helt med finansministern
om att det alltid är tråkigt
att höra sifferuppgifter och siffersammanställningar
redovisas. Finansministern
lämnade ändå emellertid en
hel del sådana uppgifter. Naturligtvis
var dessa siffror ägnade att ge intryck
av hur positiv situationen är, och i vissa
avseenden är den väl också positiv. Det
kanske är för mycket begärt att finansministern
också skulle ta upp den andra
sidan. Det finns emellertid en opposition
som kan komplettera framställningen,
och jag ber att få göra det på en
punkt, nämligen när det gäller produktionsstegringarna
under de senaste fem
åren.

Tråkigt nog måste vi för dessa fem
år konstatera att vi genomsnittligt ligger
på den undre halvan bland samtliga
europeiska OECD-länder. Det är ett oangenämt
förhållande. Om vi hade kunnat
bara hålla oss till genomsnittet, skulle
finansministern troligen ha haft en
halv miljard till i sin portmonnä.

Jag övergår härefter till att tacka finansministern
för svaret på min interpellation.
Sifferserien beträffande de
norska räntorna har jag ingen anledning
att betvivla, i synnerhet som jag till
mitt förfogande har en annan sammanställning
från samma månad men av
annat ursprung, nämligen från riksdagens
upplysningstjänst. Skillnaden är
mycket liten. På något ställe är räntorna
enligt upplysningstjänsten någon
kvarts procent lägre. Det ger mig också
anledning till en liten reflexion. Om
jag, såsom man väl fortsättningsvis får
göra, skulle vända mig till utlandet för
att låna pengar och sökte efter någon
som lämpligen kunde hjälpa mig med
detta, skulle jag föredra upplysningstjänsten
framför finansministern, om

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

jag vore i tillfälle att få utnyttja bådas
tjänster.

Siffersammanställningen från finansministern
visar under alla förhållanden
att växelräntorna i Norge ligger mellan
7 och 8 procent. Den sammanställning
jag fått från upplysningstjänsten lämnar
en liknande uppgift, nämligen 7,5 procent.
Här i Sverige får de som lånar
mot växel betala 9 eller t. o. in. 10 procent.
Vi ligger genomgående ett par
procent högre. Anledningen härtill är
enligt finansministerns uppgift att man
på andra sidan Kölen inte har stött sig
lika hårt på ränte- och kreditpolitik.
Jag kan inte dra någon annan slutsats
än att man där bättre har anpassat finanspolitiken
— även om jag vet att
finansministern i detta sammanhang
talar om vissa styrningar — till de rådande
förhållandena än vi gjort i vårt
land.

Nog om detta. Jag vill emellertid säga
att det inte är lätt för företagsamheten
på den östra sidan om Kölen att konkurrera
med företag på den västra sidan
härom, om man här skall betala 2 procent
högre ränta.

Jag vet ju att finansministern gjort
ett besök i Norge nyligen. Huruvida
finansministern då inhämtade något
som skulle kunna hjälpa oss att få en
hyggligare ränta känner jag inte till.
Jag vill emellertid ställa en fråga. Man
kan måhända tala till rätta de småföretagare
som här och var hotar med att
göra uppror, men hur går det med deras
företag? Går de inte omkull om de
måste avstå från 20 procent av de kreditivlån
de redan fått beviljade? Detta
är ju innebörden av den ukas som har
utfärdats. Hur skall de klara detta?

Beträffande överenskommelsen om
mittenprogrammet vill jag säga att herr
Michanek har sin tolkning av denna.
Den som läser programmet vet emellertid
att det bara innebär ett konstaterande
av att vi i de frågor, där vi träffat
en överenskommelse, skall hålla fast
vid denna. Det sägs inte mera än vad

finansministern brukar vara säker om
när han och jag träffat överenskommelser.
Också dessa överenskommelser brukar
stå sig.

Och varje anständig människa som
träffar en överenskommelse måste ju se
till att den hålls. Det gäller bara ett understrykande
av det faktum att vi under
den gångna tiden konstaterat, att när
en överenskommelse är träffad så står
den sig.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! När jag talade om eventuella
bisittare till finansministern avsåg
jag förutom hans egen statssekreterare
personer som är valda till ledamöter
av riksdagen på det socialdemokratiska
programmet, och jag tycker att
det finns anledning att ta hänsyn till
vad de säger.

När det sedan gäller siffror, så gick
finansministern igenom de olika åren
men glömde 1969, då han i januari lovade
att priserna inte skulle stiga mer
än 2 procent och resultatet blev 4,6
procent — alltså dubbelt så mycket.

Finansministern tyckte inte om att
jag gjorde en jämförelse mellan prognoserna
i förra årets kompletteringsproposition
och det verkliga utfallet. Men jag
tror det är nyttigt med en sådan jämförelse,
så att vi inte återigen tror att
den prognos som ges i kompletteringspropositionen
skall slå in.

Och så säger finansministern: Jag gör
alltid reservationer — jag säger att det
budgetunderskott som jag redovisar är
inte det underskott som i själva verket
uppkommer. Men i den redovisning för
propositionens huvudsakliga innehåll
som ges på första sidan i årets kompletteringsproposition
står det: »Budgetens
underskott väntas alltså minska

med ca 2 700 milj. kr.---.» Det är

det som pressen och de som inte hinner
läsa alla reservationer som finns gömda
i texten fastnar för. Därför har finansministern
fått beröm för att han skall

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

åstadkomma en så kraftig skärpning av
finanspolitiken •— en skärpning som
dock icke kommer att ske i den omfattning
som han har givit uttryck för.

Finansministern talar om överhud
från oppositionens sida — det är ju populärt
—• och han nämner miljardbelopp.
Om vi bortser från skattereformen,
där vi klart och tydligt sagt att
vi är med och finansierar de ändringar
som vi föreslagit, så innebär folkpartiets
förslag vid årets riksdag en nettobelastning
på budgeten med 42 miljoner
kronor. Det är mindre än en tusendedel
av budgeten. Och där har vi följt
samma metod som föregående år. Socialdemokraterna
har i sin valhandbok
1/70 sagt att skillnaden mellan regeringspartiets
bud och folkpartiets bud
rör sig om ungefär en tusendedel och
alltså inte är av någon större betydelse.

Vad gäller valutareserven erkänner
tydligen finansministern nu att utvecklingen
har desavuerat hans målsättningar.
Finansministern uttalade för fyra år
sedan i finansplanen: »Den lägsta målsättning
som bör uppställas för utrikeshandeln
är att vi under perioden fram
till 1970 skall uppnå balans i utrikesbctalningarna.
» Man skulle t. o. m. under
slutet av 1960-talet få en ökning av
valutareserven, som under det år då uttalandet
gjordes — 1966 — beräknades
minska. Den lägsta målsättningen var
alltså balans i utrikeshandeln. Resultatet
har blivit att vi när det gäller valutareserven
förra året förlorade 1 800
miljoner kronor och att vi hittills i år
förlorat stora belopp.

År 1967 uttalade finansministern i den
preliminära finansplanen: »En längre
tids underskott i bytesbalansen omöjliggör
ett fullföljande av fullsyssclsättningspolitiken
och kräver allt hårdare
korrigeranden för att återställa den nödvändiga
balansen.» Ja, herr finansminister,
det är i det läget vi befinner oss
nu. Vi kan alltså registrera att det som
angavs som en lägsta målsättning år
1966 inte har uppnåtts utan att det

Ekonomisk debatt

tvärtom har skett eu försämring på detta
område.

Sedan talar finansministern om stabiliseringspolitiken
över huvud taget
och om finanspolitiken. Jag vet inte om
finansministern lyssnade till mitt anförande,
men vad jag ville säga när det
gäller finanspolitiken är att en momshöjning,
som företas för att dämpa prisstegringarna,
faktiskt kan ha en motsatt
effekt om den sätts in i ett större sammanhang,
där det inte finns förtroende
hos allmänheten, hos konsumenterna,
hos löntagarna, hos spararna för att
prisutvecklingen skall kunna vara stabil.
Därför är det så angeläget att den
ekonomiska politik som vi för inte bara
koncentrerat inriktar sig på budgetpolitiken
utan tar hänsyn till den ekonomiska
politiken i dess helhet. Det är
därför som vi har lagt fram vårt program,
som omfattar hela den ekonomiska
verksamheten.

Finansministern säger nu att man på
en del punkter redan uppnått detta.
Men om finansministern skulle vara med
om att ordna det samarbete som vi föreslår
i detta besvärliga ekonomiska
läge, skulle han finna att det härvidlag
finns möjligheter att åstadkomma en
ekonomisk politik som kan hejda den
utveckling i felaktig riktning som nu
hotar oss.

Om man skall planera, säger finansministern,
kan man inte komma med
några alternativa planer; de skulle ge
intryck av att man inte vet vad man
vill. Nej, just i ett läge där man måste
göra prioriteringar är det som viktigast
att man har alternativa planer så att
man har valfrihet att handla.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr Sträng! Det var inte jag som var
föremål för någon förvandling, även
om en sådan i och för sig säkert skulle
vara klädsam, utan det var min kritik
gentemot Gunnar Sträng och hans ekonomiska
politik som hade förändrats,
skärpts, blivit hårdare, mera medveten,

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

och det finns all anledning därtill mot
bakgrunden av det ekonomiska läge som
finansministerns politik fört oss in i.

Däremot bär jag en känsla av att finansministern
inte riktigt står att känna
igen. Var är den gamla viljan att se
realistiskt på utvecklingen? Var är den
gamla viljan att diskutera de ekonomiska
förhållandena i sak? Det var inte
mycket av den vi fick under eu och en
halv timmes föredragning av finansminister
Gunnar Sträng.

På en punkt ilsknade finansministern
till, och jag kunde verkligen inte förstå
det. Det var då finansministern refererade
vad jag hade sagt om att våra
ekonomiska svårigheter inte är tillfälliga,
att de är strukturellt betingade,
att det finns ett generellt efterfrågetryck
i vår ekonomi och att importkonkurrerande
företag slagits ut. Men, herr finansminister,
detta är ju en kritik som
jag inte är ensam om. Det är en kritik
som finansministerns egen statssekreterare
i en artikel i Veckans Affärer för
en tid sedan närmare utvecklade. Läser
inte finansministern vad hans egna
medarbetare skriver? Statsminister
Palme tycks åtminstone vara intresserad
av vad som står i periodiska tidskrifter.
Det fick vi reda på i debatten
häromdagen i första kammaren. Kanske
ett telefonsamtal från statsminister Palme
till herr Sträng inte skulle vara ur
vägen.

Låt mig därefter gå över till frågan
om prognoserna. Finansministern säger
att han stöder sig på experternas prognoser.
Men hur är det med experternas
möjligheter att i dag självständigt utveckla
sina uppgifter och tankegångar.
Häromdagen kunde vi läsa en mycket
intressant artikel på den här punkten
av professor Erik Lundberg, som påpekade
att konjunkturinstitutet nu inte
tycks ha kvar mycket av sin oberoende
ställning i fråga om konjunkturbedömningen.
Han säger att det nästan ser ut
som om finansdepartementet och konjunkturinstitutet
förhandlar om en ge -

mensam konjunkturbedömning.

Jag undrar om inte svagheten i presentationen
av de prognoser regeringen
arbetar med egentligen ligger här. Behovet
av en mer öppen kritik, en mer
fristående konjunkturprognos är för
närvarande alldeles uppenbart. Vad som
skett är tydligen att denna maktkoncentration
inom finansdepartementet
har slagit igenom på ett sätt som förvanskar
prognoserna för framtiden.

Jag blev förvånad över finansministerns
sätt att fult ironisera över den
relation från familjeföretagarna och
småföretagarna mot det ekonomiska läget
som vi i dag har sett. Det är ganska
signifikativt för regeringens syn på familjeföretagen
att finansministern här i
kammaren gör sig lustig över att dessa
grupper, som befinner sig i en svår
ekonomisk situation, manifesterar hur
de upplever denna i annonser och genom
opinionsmedia. Det kan ändå absolut
inte förhålla sig på det sättet, herr
finansminister, att dessa företagare bara
är ute efter att få sälja sina företag med
förtjänst. Man kunde tolka finansministerns
inlägg på det viset; jag hoppas att
han tar tillbaka det. Dessa företag bär
en tung och svår börda i nuvarande ekonomiska
läge för att över huvud taget
hålla sysselsättningen uppe, och det bör
de respekteras för. Men de bör respekteras
också för att de reagerar mot en
ekonomisk politik som har försatt dem
i detta läge.

Finansministern tar också upp den
offentliga sektorn och säger: »Skäll inte
på staten och mig, ty vi har hållit tillbaka
våra utgifter, utan tala i stället
om kommunernas situation!» Jag är
medveten om att i jämförelse med kommunernas
expansion har statens expansion
inte varit så stor. Ser man det hela
i ett något längre tidsperspektiv, måste
det ändå förhålla sig så att den offentliga
sektorn på den statliga sidan har
expanderat alltför snabbt; eljest skulle
inte upplåningsbehovet under de senare
åren har kommit att öka med närmare

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

10 miljarder kronor, om man lägger
ihop siffrorna. Detta är ju ett uttryck
för att staten i sina utgifter har levt
över sina tillgångar, levt över de samlade
resurserna.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle
:

Herr talman! Det har varit fängslande
att i den här debatten höra hur den
socialdemokratiska regeringen tycks ha
ett vida större förtroende för den kapitalistiska
utvecklingen i vårt land än
de borgerliga partierna. Regeringen ser
relativt ljust på den närmaste tiden, de
borgerliga partiernas talesmän målar läget
i mycket mörka och dystra färger.
För min del vill jag inte ansluta mig till
någon av dessa skolor.

De borgerliga partiernas krav på ingripanden
för att skära ned köpkraften
hos de breda folklagren och därigenom
bereda plats för ökade industriinvesteringar
förefaller mycket väl tillgodosedda
i regeringens ekonomiska politik.
Det är ju detta som är själva huvudinriktningen
i regeringens ansträngningar.
Underskottet i statens totala budget
kommer att mycket starkt reduceras
jämfört med innevarande budgetår. 1
verkligheten handlar det om en mycket
stor överbalansering i förhållande till
de löpande utgifterna. Industrins investeringar
väntas öka starkt. Exportutsikterna
bedöms som goda.

Den politik som regeringen driver
kan ur den kapitalistiska ekonomins
synpunkt verka effektiv på kort sikt,
men den kommer oundgängligen att ytterligare
skärpa motsättningarna i den
nuvarande högkonjunkturen.

När man begränsar och skär ner löntagarnas
konsumtion för att bereda plats
för större investeringar betyder det under
existerande förhållanden större förmögenhetsökning
och större kapitalkoncentration.
Det innebär också att
man lämnar fältet fritt för profitjakt,
spekulation och storfinans. Det är detta
som framför allt ligger bakom prissteg -

Ekonomisk debatt

ringarna, och det torde numera vara
vida mäktigare krafter än knappheten
på sill och potatis, som herr Sträng talade
om — detta sagt med all respekt
för dessa historiska svenska basvaror.

Yi ställer oss kritiska till den huvudlinje
som regeringen driver i den ekonomiska
politiken. Det höga ränteläget,
stegringen av priserna, höjningen av
mervärdeskatten riktar sig mot löntagarnas
reallöner och konsumtionsstandard.
Vår utgångspunkt i politiken är
i stället försvar av lönearbetarnas villkor
och standard. Inför den allmänna
opinionen har finansministern tidigare
försökt bagatellisera den prisstegring
som redan har förekommit och som kan
väntas under året. Nu erkände han —
och det tycker jag var ett visst framsteg
— att det hade varit en stark prisstegring
under det första kvartalet detta år.
Det bör erinras om att konsumentpriserna
har ökat med mellan sex och sju
procent de senaste tolv månaderna och
att prisstegringen tycks fortsätta i samma
takt, om man räknar under en så
pass lång period. Särskilt starkt har hyrorna
och livsmedelspriserna stigit. Det
är de poster som särskilt hårt belastar
låginkomsttagarna och de stora barnfamiljerna,
eftersom de spelar så stor
roll i deras budget. Nu väntas nya ökningar
av livsmedelspriserna den 1 juli.
Sedan kommer prisstegringen genom
mervärdeskatten den 1 januari. Dessa
prischocker kommer att hårt drabba
grupper som redan har det svårt.

Viktiga uppgifter i detta läge är enligt
vårt partis uppfattning för det första
att stoppa hyresstegringen och pressa
ned de höga hyrorna —- härför krävs
bl. a. en särskild låg och fast ränta på
allt kapital till bostadsmarknaden; för
det andra att stoppa stegringen av matpriserna
och i stället göra livsmedlen
billigare. Det bör ske genom att mervärdeskatten
helt tas bort från alla matvaror.

De borgerliga partierna driver i det
här läget agitation för en politik som

3 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 31

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

ännu mer skulle försämra folkmajoritetens
läge. Herr Hedlund talar om att
mervärdeskatten borde ha höjts tidigare,
men detta skulle ännu snabbare
ha drivit upp priserna. Man kan inte,
herr Hedlund, driva ut djävulen med
Belsebub —- det borde herr Hedlund
som gammal erfaren politiker veta. Herr
Holmberg vill kraftigt skära ner den
offentliga sektorn, och herr Helén har
givit uttryck för samma mening. Det
måste betyda nedskärning av sociala
och kulturella utgifter, ty en annan
viktig post — de höga militärkostnaderna
— vill ju inget av dessa partier
minska. Deras krav är mycket avslöjande,
men de visar samtidigt på
den ökade aptit som de borgerliga krafterna
har fått genom vad jag inte kan
beteckna som annat än regeringens
marsch åt höger i den ekonomiska politiken.

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern sade
att kapitalmarknaden här i landet i
stort sett har varit tillräckligt stor. Man
kan fråga sig av vilken anledning vi i
så fall under åratal har haft kreditrestriktioner.
Jag tror också att ett flertal
av alla de småföretagare här i landet
som i dag kämpar hårt med kreditrestriktionerna
har svårt att förstå ett
sådant resonemang.

Riksdagen kommer om en liten stund
antagligen att besluta att skatteuttaget
skall bli 100 procent av grundbeloppet
efter de skattebestämmelser som vi tidigare
har fattat beslut om. Det är inte
utan att man börjar förstå att människorna
ute i landet undrar om verkningarna
av skattereformen egentligen
blir så bra som regeringen har gjort
gällande. Man undrar också om regeringen
själv tvivlar på detta. I en tidningsuppgift
härom dagen kunde man
nämligen läsa att det socialdemokratiska
partiet har gjort en opinionsundersökning
bland svenska folket för att se

vad man tyckte om skatteförslaget. Om
det är riktigt att det gjorts en sådan
opinionsundersökning, har man anledning
att fråga: Av vilken anledning har
inte resultatet publicerats?

Finansministern undrade av vilken
anledning herr Holmberg kunde säga
att de finska leverantörerna vägrade att
offerera i svenska kronor utan i stället
gjorde det i finska mark. Jag är mer
förvånad över att finansministern inte
känner till detta förhållande som är allmänt
känt i det svenska näringslivet.
Jag skall läsa upp vad som står i ett
brev av det slaget — brev som i mycket
stor utsträckning kommit till de svenska
köparna. Fn firma skriver:

»Bifogad sänder vi orderbekräftelsen
för Er höstorder. Liksom de flesta finska
leverantörerna har vi bekräftat priserna
i finska mark enligt nuvarande,
gällande kurs. Detta beror därpå, att internationella
experter förutser ändringar
i svenska kronans kurs. Vi hoppas,
att Ni har ingenting emot detta förfarande.
»

Det är beklagligt att sådana brev tillställs
företrädare för det svenska näringslivet.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Att en avgiven trohetsförklaring
skulle vara ett tecken på
lång och varaktig söndring var en ny
och förbryllande upplysning som finansministern
gav.

Erik Lundberg har ställt den utmanande
frågan: »Varför skall det vara
statsmonopol på konjunkturprognoser?»

Herr Sträng försökte tidigare göra
gällande att det jag hade talat om var
den typ av utnyttjande av expertis som
redan förekommit. Så är faktiskt inte
fallet. Enligt min mening är det fråga
om att anlita helt fristående experter,
gärna socialdemokrater.

Att regeringen inte vill pröva möjligheten
att nå fram till ett samansvar,
som jag skulle vilja kalla det, för sam -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

hällsekonomin genom stabiliseringskonferenser
tycker jag är anmärkningsvärt.
Det skulle vara riktigare att gå den vägen
än att göra ensidiga rekommendationer
till organisationer —■ som finansministern
hittills gjort — att icke framställa
kompensationskrav.

Naturligtvis är det självklart att kommunerna
bör iaktta sparsamhet och att
det är bra med rekommendationer i
det avseendet. Men jag tycker nog att
finansministern ändå bör erkänna att
det är en avgörande skillnad mellan
staten och kommunerna. Kommunernas
utgiftsökningar har i mycket stor utsträckning
berott på statliga beslut, på
inflationen, på det minskade utrymmet
på löneinarknaden — alltsammans förhållanden
som staten faktiskt bär ansvaret
för.

Jag vet inte om jag var ouppmärksam
under någon av de 89 minuter som herr
Sträng talade, men jag kunde inte uppfatta
att han svarade på den fråga som
faktiskt inte bara jag utan även herr
Brandt ställde, ehuru denne felaktigt
riktade frågan till mig och inte till herr
Sträng. Jag citerar än en gång ur den
reviderade finansplanen: »En oundgänglig
förutsättning för att detta skall
kunna ske är att en omprövning och
nedskärning sker inom olika existerande
utgiftsprogram.»

Skulle inte finansministern vilja använda
någon minut för att tala om på
vilka områden nedskärningar av de
existerande utgiftsprogrammen kan ske?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Även om man talar i en
och en halv timme, är det naturligtvis
ändå en hel del som man inte hinner
med.

Vad jag skall börja med är emellertid
inget svar till någon av dem som nu
haft ordet, utan jag skall ge en upplysning,
därför att det far omkring så
många galna uppfattningar om vad det
nya skatteförslaget kommer att innebä -

Ekonomisk debatt

ra i fråga om tillskott till statsfinanserna
och därför att man från dessa vanföreställningar
sedan genast är beredd
att skriva önskelistor och dra slutsatser,
som kan ställa till en hel del komplikationer
i den allmänna politiska debatten.
Därför vill jag rekommendera dem
av kammarens ledamöter, som är intresserade
i dessa frågor, att studera
s. 38 i kompletteringspropositionens
långtidsbudget.

Det finns där en mycket vederhäftig
tabell — den är så vederhäftig som man
kan göra den — just över konsekvenserna
på både inkomst- och utgiftssidan
av de genomförda skatteförslagen. Där
är upptaget vad den kommande inkomstskatten
beräknas ge, vad arvsoch
förmögenhetsskatten skall komma
att ge och vad den höjda mervärdeskatten
skall komma att ge. — Så långt brukar
man från oppositionens sida berätta
för åhörarna, men sedan slutar man
plötsligt och talar inte om de utgifter
som följer av just det här skatteförslaget:
det är justeringarna av folkpensionerna,
det är bidrag till sjukförsäkringen,
det är barnbidrag och studiebidrag,
det är bidragsförskott och det är kompensation
till kommunerna.

I tabellen redovisas därpå slutresultatet
av detta. Jag vill nu komplettera
tabellen med att sätta in året 1970/71,
eftersom denna redovisning börjar med
1971/72.

Under 1970/71 blir det faktiskt ett minus
med 230 miljoner kronor, men sedan
blir det plussiffror på 270, 140, 405
och 755 miljoner. Slås summan av dessa
fem år ut jämnt över de fem åren blir
resultatet att det nya skatteförslaget ger
i medeltal 267 miljoner kronor mer per
år räknat i inkomster än vad det gamla
förslaget skulle ha gett, om man hade
fortsatt med det. Jag tror att detta är
att anse som en ganska blygsam summa,
om man vid sidan om den täckning
av de automatiska kostnadsstegringar
vi alltid måste räkna med skall försöka
bereda något utrymme för nya refor -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

mer. I så fall är ju detta ungefär vad
man har att röra sig med.

Sedan, herr talman, skall jag övergå
till replikerna.

Fn värderad representant för Kalmarbänken
har påpekat att proteststormen
från småföretagarna i Småland
härstammar från Kronobergs län och
inte från Kalmar län. Jag hade också
läst att den kom från Kronobergs län,
men det är möjligt att jag »lyssnade fel»
eller att det var fel i radioutsändningen
i morse som jag hörde på —- jag har ett
bestämt minne av att man där talade
om Kalmar län. Jag fick följaktligen den
uppfattningen, att missnöjet var så utbrett,
att det sträckte sig över länsgränsen
från Kronobergs län till Kalmar
län. Så mycket bättre om det nu
inte gör det!

Jag vill till Sven Gustafson —- som
påstår att skillnaden mellan mittenpartiernas
förslag och regeringsförslaget
egentligen inte har någon betydelse -—
säga att det ändå är överbud i ert program,
som vid en seriös beräkning kan
uppskattas till 2 miljarder. Det är en
väsentlig skillnad.

Jag skall sedan ta upp herr Heléns
bragelöfte att reducera den offentliga
sektorn med 2 miljarder. Han har
ingen chans att klara av detta; det var
ett förlupet ord som väl får skrivas på
hans konto som relativ nybörjare såsom
partiledare. Det vore då styggt av
mig att försöka spika fast honom alltför
hårt vid väggen för detta löfte —
han har vare sig fysiska eller psysiska
möjligheter att klara av det programmet,
så jag tror vi bör låta det löftet
do i tysthet.

Kvar står emellertid att ni med era
skatteförslag och med era förslag om
vårdnadsbidrag och mycket annat bär
begärt en expansion av statsutgifterna
med 2 miljarder utöver den automatiska
höjning som inträder, om nu era
program skall tas på allvar och realiseras
inom rimlig tid.

Det intressanta mittenprogrammet

som presenterades i tidningen för ett
par dagar sedan har praktiskt taget
hela önskelistan med. Man kommer att
tänka på Frödings dikt »Erk du, Maja
du, så ska vi lia’t», men Erk och Maja
var ärliga nog att besinningsfullt fråga:
»Yar skall vi ta’t?» Det glömde både
folkpartiet och centerpartiet att fråga,
när de skrev sina program.

Jag vill säga till herr Holmberg att
det måhända finns anledning att tala
om ett allmänt efterfrågetryck, men då
bör man allvarligt ställa sig frågan, vad
vi skall göra åt det. Jag har i mitt långa
anförande anvisat vilka vägar vi tänker
gå. Men vi vet inget om Edra.

Även om herr Holmberg tycker det
är kallblodigt anser jag att vi kan avvakta
utvecklingen, eftersom ingen högkonjunktur
av dagens typ varar i oändlighet.
På vissa håll börjar man redan
tala om en viss dämpning, som naturligtvis
får sin influens över hela fältet
på löneanspråk, prisstegringstendenser
och investeringsönskemål.

Det är fult att insinuera, sade herr
Holmberg, och han tyckte att han hade
fått en bit som han kunde hugga in på.
■lag har inte insinuerat någonting. Vid
flera tillfällen sade jag i mitt förra anförande
att vi begriper att kreditrestriktionerna
ställer till svårigheter. I
min allmänna redovisning av importsituationen
och betalningsbalansen tilllät
jag mig säga att de stora tunga företagen
nog har resurser men att situationen
är en annan för småföretagen.

Vad jag gjorde var att ord för ord
läsa upp en intervju med —• föreställer
jag mig —■ ledaren för proteströrelsen
hland småföretagarna i Småland. Om
han inte säger en sak vid ett tillfälle
och en annan sak vid ett annat tillfälle,
medverkar denna intervju till att avdramatisera
mycket av vad som har anförts
i den här debatten.

Så kom herr Holmberg tillbaka och
sade att det är riktigt att den statliga
expansionen inte har varit särskilt stor
i jämförelse med den kommunala ex -

Fredagen den 29 mai 1970

Nr 31

pansionen. Iierr Holmberg hade kunnat
vara utförligare i direkt anknytning till
den sifferredovisning jag lämnade och
sagt att den statliga expansionen inte
varit stor i jämförelse med den privata
sektorns expansion. Den statliga expansionen
på både konsumtions- och investeringssidan
har nämligen under
1960-talet varit lägre, försiktigare och
mer dämpad än icke allenast den kommunala
utan även den privata sektorns
expansion.

Jag vänder mig alltid mot att oppositionen
försöker framställa staten som
någonting som inte har med medborgarna
att göra. I den mån den .statliga
sektorn har expanderat beror det på
samstämmiga beslut om bättre folkpensioner,
förstärkta studiemedel, ett
starkare försvar, ett större bostadsbyggande
och bättre stöd till handikappade
och sjuka, om kommunal skatteutjämning
och mycket annat. Man kan inte,
som oppositionen gör med stor emfas,
tala för människornas behov och samtidigt
utmåla staten som en hemsk buse
som tar pengarna från människor. Varenda
krona går ju i en eller annan form
lillbaka till människorna. Det hela är
bara en fråga om vilka förmåner
människorna skall åtnjuta kollektivt
och vilket utrymme de skall ha för att
tillgodose sina rent privata intressen.
Vi har talat om detta så många gånger
att jag tycker det vore på tiden att oppositionen
slutade att försöka slå blå
dunster i ögonen på folk.

Herr Magnusson i Borås läste upp en
faktura där en finsk leverantör gjorde
anspråk på att få betalt i finska mark,
eftersom han hade hört av internationella
experter att det var risk för att vi
skulle devalvera den svenska kronan.
Ja, det cirkulerar enfaldiga panikrykten
i världen, och var och en som
publicerar dessa blir av någon oförklarlig
anledning upphöjd till expert.
Jag har i mitt anförande sagt att om
industrin arbetar till 100 procent av sin
kapacitet, säljer allt vad den produce -

Ekonomisk debatt

rar, säljer till stigande priser, har orderböckerna
fulla och inte kan få tillräckligt
med arbetskraft hjälper det inte
med en devalvering. En devalvering
företar man ju för att sätta skjuts på eu
exportindustri som inte klarar sig i den
internationella konkurrensen, men i
dag är ju situationen hos oss den rakt
motsatta.

Jag begär inte att herr Magnusson
skall hålla en föreläsning om detta för
sin finska leverantör. Jag inskränker
mig till att konstatera att det finns enfaldiga
människor som tyvärr får litet
för stort utrymme i den allmänna ekonomiska
debatten och som genom punikskapande
uttalanden kan förorsaka
konkreta åtgöranden. Man tror ju alltid
det värsta — det är en gammal känd
sanning.

Fru Nettelbrandt var litet stött över
att jag inte hade bemött hennes anförande
— hon var ju med bland de representanter
för utskottet som talade.
Jag bemötte inte henne, lika litet som
jag bemötte utskottets andra värderade
ledamöter med undantag för SVen
Vigelsbo — jag fann anledning att ta av
mig hatten och honorera honom för
hans inlägg.

Att jag var litet tveksam när det gällde
att kommentera fru Nettelbrandts inlägg
kan delvis bero på alt jag fick en bestämd
känsla att det bakom hennes inlägg
låg så mycket intensivt arbete från
hennes egen och kanske även kansliets
sida att del vore hjärtlöst att skära sönder
alla de fina funderingarna.

Dessutom tycker jag att fru Neltelbrandt
alltid uppträder med en rörande
blandning av spydigheter och spetsfundigheter
och sifferexercis. Vidare har
hon tydligen svårt att dölja sin egen
tillfredsställelse över att få servera allt
detta från kammarens talarstol. Det kan
vara av dessa orsaker som jag — måhända
med orätt — nonchalerar fru
Nettelbrandts enligt hennes egen mening
så värdefulla inlägg. Men man kan vid
bättra sig. Herr Holmberg bättrar sig —-

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

varför skulle inte jag kunna bättra mig?

Fru Nettelbrandt hade en intressant
dialog med utskottets representant herr
Brandt i Aspa och lämnade en intressant
historisk redovisning över förhållandena
1959 och 1960 när omsen infördes.
Fru Nettelbrandt kom underfund
med att hon var ute på klen is, och
i sin replik skyndade hon sig att säga
att de historiska redovisningarna egentligen
inte hade i den här debatten att
göra. Jag tror det var en klok reträtt.

Vad var det nämligen som hände
1959? Bakom det förslag som regeringen
gick ut med låg en lång och pinsam
procedur med förhandlingar mellan regeringspartiet
och de samlade borgerliga
partierna. De förhandlingarna gav
klart vid handen att det är tröstlöst och
meningslöst att när de politiska motsättningarna
är starka försöka åstadkomma
några runda överenskommelser
i viktiga och angelägna ekonomiska
frågor.

Vid det tillfället gick vi fram med
förslag om omsättningsskatten och naturligtvis
— det skall jag villigt ge fru
Nettelbrandt rätt i ■— fanns det något
förslag till en annan finansieringsmetod
ifrån folkpartiets sida, en finansieringsmetod,
som emellertid inte höll
inför en noggrann prövning. I varje fall
—r det var ju på den direkta skattens
område — hade den ju varit omöjlig i
dag, när den indirekta skatten ger oss
någonting mellan 12 och 13 miljarder.
Vilken var folkpartiets ståndpunkt 1959?
Det var ett bestämt nejsägande till principen
om den indirekta beskattningen.
Det är den sannfärdiga historieskrivningen.

I hastigheten lyckades fru Nettelbrandt
också tala om att man 1959 inte
hade någon utredning'', ingen undersökning
bakom materialet. Det är alldeles
fel. Det var en utredning som satt i tre
år och arbetade med omsättningsskatten.
Förslaget utsändes på remiss till 120
remissinstanser. Omsättningsskatten debatterades
offentligt, innan regeringen

framlade förslaget. Även på den punkten
har fru Nettelbrandt alldeles missmint
sig. Men som jag nyss sade, eftersom
man har en känsla av att den värderade
talarinnan har lagt ned så
mycken personlig energi på sina inlägg,
har jag av ren hänsyn inte velat bemöta
henne, för då tvingas man ju att trasa
sönder dem punkt för punkt.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Finansministern säger i
den sammanfattning han gör i den reviderade
finansplanen — jag förmodar
att han har lagt ner stor möda på att
skriva den — att regeringens huvudlinje
för att lösa bytesbalansens problem
»är att underlätta och stimulera industrins
utbyggnad och anpassning till
de strukturella förändringarna». Jag
tror att regeringen kunde använda det
som ett motto också för sin ekonomiska
politik.

Därför är det, herr finansminister,
två viktiga krav som man inte tar hänsyn
till. Finansministern har inte heller
gått in på de bägge viktiga problemen
i debatten här. Det kan sålunda
först och främst inte vara riktigt att
låta den kapitalistiska ekonomins utveckling
och rörelseriktning vara utslagsgivande,
medan den statliga politiken
skall anpassas därtill. Det betyder
ju att profitjakt, spekulation och storfinans
får fortsätta att spela en utslagsgivande
roll. Den linjen betyder också
att regeringen underlättar en rad privata
investeringar, som ur en vidare synvinkel
är likgiltiga eller t. o. m. skadliga.
Det kan inte heller — det gäller alltså
det andra problemet — vara riktigt att
låta fördelningsfrågorna bestämmas av
dessa hänsyn till profitintressena. I stället
måste en kamp föras för att öka lönarbetarnas
andel av produktionsresultatet
på kapitalvinsternas bekostnad.

Nu säger finansministern emellertid
— han har sagt det två gånger här i
debatten — att bolagsvinsterna vill man

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

inte pressa genom beskattning, trots att
industriföretagen enligt finansministerns
eget omdöme aldrig haft ett bättre
år än 1969. Man skall i stället pressa
konsumenterna, och det gör man genom
höjning av mervärdeskatten. Ja, sådan
är regeringens politik, och på den
punkten har den ju helt de borgerliga
partiernas stöd, och det tycker jag är
ganska karakteristiskt.

Låt mig för att rationalisera debatten
i detta sena skede av riksdagen passa
på tillfället att i detta sammanhang ta
upp de bägge motionskrav från vår sida
som behandlas i de utskottsutlåtanden
som nu är föremål för debatt. Bägge
är lösryckta ur vårt partis skattepaket
som delats upp till diskussion i olika
sammanhang. Det ena gäller uttagningsprocenten
för den statliga inkomstskatten.
Det var knutet till de övriga
förslag vi ställt och kvarstår inte, eftersom
dessa förslag har fallit.

Det andra gäller de lättnader i avskrivningsreglerna
som förra året beslutades
för rörelse och hyresfastigheter.
Vårt krav på återgång till tidigare
regler kvarstår. Vi tycker, för att
använda finansministerns älsklingsord.
att »favören» till de stora företagen är
onödig och orealistisk.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till motionerna 1:377 och 11:418 i den
del som behandlas i bevillningsutskottets
utlåtande nr 45.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman’ Jag tycker att finansministern
kunde ha besparat sig de personliga
utfallen emot Cecilia Nettelbrandt.
De var inte klädsamma, och jag
tycker inte heller de gick i stil med
finansministerns vanliga sätt att uttrycka
sig.

När det gäller skildringen av vad som
hände i samband med införandet av
omsättningsskatten vill jag nämna, att
vi sade nej till den i det dåvarande läget,
men vi begärde en utredning om

Ekonomisk debatt

avvägningen mellan direkt och indirekt
beskattning. Det hade gjorts en utredning,
men som herr Sträng kommer
ihåg var den uteslutande av teknisk
karaktär. När omsättningsskatten infördes
framhöll vi att dess konstruktion
var felaktig och sade att vi ville ha en
annan, och det har vi nu också fått.

Men vid bemötandet av Cecilia Nettelbrandt
glömde hem Sträng det väsentliga
och det som är intressant just
i dag, nämligen finansministerns uttalande,
att en oundgänglig förutsättning
för ytterligare reformer är att det sker
en omprövning och nedskärning inom
olika existerande utgiftsprogram. Cecilia
Nettelbrandt frågade om finansministern
kan säga på vilka områden
av den nuvarande offentliga sektorn
han avser att göra nedskärningar. Herr
Helén har förklarat, att han är villig att
delta i en besparingsutredning för att
förutsättningslöst diskutera detta, och
frågan är nu var finansministern står
på denna punkt.

När finansministern redovisade folkpartiets
budgetalternativ gjorde han sig
skyldig till ännu större felaktigheter än
de som finns i kompletteringspropositionen.
Finansdepartementet har tidigare
lämnat de här höga siffrorna, och
vi har då begärt att få ta del av de beräkningar
på vilka finansdepartementet
grundat sitt ställningstagande. Men man
har vägrat ge oss dessa beräkningar.
De tål tydligen inte dagens ljus.

Det är klart att det om finansministern
räknar ihop kostnaderna för kommande
års reformer blir rätt stora belopp
även för finansministern och det
socialdemokratiska partiet. Men det vi
begärt för innevarande budgetår, herr
finansminister, slutar på netto 42 miljoner.
Därtill kommer skattereformen
där vi sagt att beträffande de förbättringar
i skattesystemet som vi önskar
— bort med den inbyggda skattehöjningsmaskinen
för oförändrade realinkomster
och annat! — är vi beredda att
medverka till finansieringen. Därför är

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

det riktiga beloppet mindre iin en tusendel
av budgeten — det som i socialdemokraternas
valhandbok betecknas
såsom varande av den storleksordningen
att det är ingenting att tala om.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få tacka
finansministern för att han bedömt mig
som eu realistisk man. Kanske skulle
jag kunna återgälda komplimangen och
säga att även han förefaller vara realistisk
när han bedömer potatispriset. Herr
Sträng har sagt att potatispriset blev
så högt, därför att det odlas så litet
potatis och kanske också därför att
skörden förstörts i viss utsträckning på
grund av väderleken. Men jag kan försäkra
att om den nuvarande rationaliseringspolitiken
inom det svenska jordbruket
får fortsätta kommer priset aldrig
att sänkas, vare sig för potatis i fast
eller flytande form.

Herr HOLMBERG (in) korL genmäle:

Herr talman! Efter denna utflykt
återgår vi till ekonomin.

Finansministern har under denna debatt
sagt att han själv tycker att vi är
i ett besvärligt läge, och han vill kallblodigt
avvakta en vändning i den internationella
konjunkturen. Herr Sträng
sätter alltså sin förhoppning till den internationella
konjunkturen och hoppas
att den skall förenkla problemen för
oss. Men, herr Sträng, vad är det som
säger att vi i en sämre internationell
konjunktur skall få exporten att gå
bättre än importen? Vad är det som
säger att våra prisstegringar skall avta
i ett sådant läge? Prisstegringarna har
ju sina rötter bl. a. i det svenska skattesystemet.
Nej, herr Sträng, våra ekonomiska
svårigheter är »made in Sweden»,
och vi får nog själva försöka klara
av dem.

Jag har vid flera tillfällen karaktäriserat
utvecklingen här i landet som något
av engelska sjukan, och vi kommer
inte till rätta med svårigheterna genom

att förneka dem eller genom att sopa
dem under mattan. Vi kommer inte till
rätta med dem genom att skylla på
kommunernas expansion eller på utvecklingen
utomlands, utan det är våra
egna åtgärder som kommer att bli
avgörande — och de åtgärderna har
oppositionen efterlyst många gånger.

Vi har från oppositionens sida tidigare
begärt en stor överenskommelse
— träffad vid en rundabordssammankomst
— om löner, priser, investeringar
och om skattesystemet för att klara
ut situationen, men denna begäran har
avslagits. Finansministern vill tydligen
själv bara sitta och avvakta utvecklingen.

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är glad över att höra
finansministern säga att näringslivet
kör för fullt och att man gör allt för
att vi inte skall komma i situationen
att behöva devalvera. Men när finansministern
säger att priserna stiger för
näringslivet, så är det en sanning med
modifikation. Det är möjligt att finansministern
umgås i sådana kretsar där
priserna stiger, men det finns också
andra uppfattningar.

Det är emellertid av stor vikt för
hela vårt land och vårt näringsliv att
vi försöker föra en sådan politik att
rykten av delta slag inte uppkommer,
och jag är för min del beredd att göra
vad jag kan för att avfärda ryktena. Men
det är också av ytterligt stor vikt att
från finansministeriets sida respekteras
vad som händer och sker, och jag tycker
inte att man så nonchalant som
finansministern gör skall avfärda ryktena
och säga att de sprides av illvilliga
människor som utnämnts till experter.
I allmänhet har dock representanterna
för näringslivet i andra länder
erhållit sina uppgifter från finansministerierna
i respektive land eller
från vederbörande riksbank, och där -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

Meddelande ang. dagens plenum — Ekonomisk debatt

för får vi ta uppgifterna med ett visst
allvar.

Vad sedan gäller min fråga huruvida
det hade gjorts någon opinionsundersökning
rörande verkningarna av skatteförslaget
förstår jag att finansministern
helst inte vill svara på den frågan.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är litet påfrestande
med den här historieskrivningen. Jag
vill säga till herr Gustafson i Göteborg
att när omsen infördes 1960 förekom
det ingen diskussion om konstruktionen
eller sådant. Vad som diskuterades var
huruvida vi skulle ha en indirekt beskattning
eller inte, och regeringen
tvingades att göra den principen till
en kabinettsfråga. Sådan är den riktiga
historieskrivningen.

Med anledning av herr Vigelsbos
kärnfulla inlägg kan jag bara göra den
kommentaren att vi trots all jordbruksrationalisering
dess bättre kommer att
ha tillräckligt mycket av öppen mark
i vårt land för potatisodling. Om bara
Gud Fader ger oss regn och solsken i
rimliga proportioner, kommer vi aldrig
att sakna potatis — detta sagt till
tröst för dem som blev uppskrämda av
herr Vigelsbos inlägg. I hans andra slutsats
ger jag honom till 50 procent rätt.
Någon prissänkning på potatis i flytande
form tror inte heller jag på.

Till herr Holmberg som menar att
prisstegringarna har sina rötter i det
svenska skattesystemet vill jag säga, att
han måste lära sig att skilja på företagsbeskattning
och individuell beskattning
i vårt land. Företagsamheten är
skattemässigt välvilligt behandlad och
kommer att vara det.

Jag kan också i detta sammanhang
ge herr Hermansson ett indirekt svar
med utgångspunkt i den mycket enkla
filosofin att vi, om vi skall kunna köpa
något utifrån, också måste ha en företagsamhet
som kan sälja något till and3*
— Andra kammarens protokoll 1970.

ra länder. Skall vi kunna få ut något
vid våra löneförhandlingar, måste vi
också acceptera företag som går med
vinst. Dess bättre torde den svenska
fackföreningsrörelsen besitta tillräcklig
styrka för att i varje ögonblick ta ut sin
rättmätiga del därav.

Vidare vill jag säga att eu internationell
konjunkturdämpning bör ha den
positiva verkan på valutareserver och
bytesbalans att den prissänkning, som
alltid följer med en sådan dämpning,
inte stimulerar till en så enorm lageruppbyggnad
som skedde under fjolåret
och som tycks hålla på att ske även i år.
Samtidigt kan de redan uppbyggda lagren
konsumeras till båtnad för valutareserven.

Allra sist vill jag säga till herr Magnusson
i Borås att man aldrig kan gardera
sig mot dumma rykten, oavsett
vilken finanspolitik man för.

§5

Meddelande ang. dagens plenum

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag får meddela att förmiddagens plenum
kommer att fortsättas utan middagsrast
till dess att de nu behandlade
och samtliga övriga på föredragningslistan
kvarstående ärenden slutbehandlats.

§ 6

Ekonomisk debatt (forts.)

Återupptogs behandlingen av bevillningsutskottets
betänkande nr 45 och
bankoutskottets utlåtande nr 54; och
erhöll därvid

Fru NETTELBRANDT (fp) ordet för
kort genmäle:

Herr talman! Finansministern framförde
en lång utläggning om att jag var
stött, fastän jag inte var det, och om
Nr 31

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

att han inte hade bemött mig, fastän
lian hade gjort det, i stället för att svara
på frågan vilka nedskärningar i tidsprogrammet,
som herr Sträng avser
med sin skrivning i propositionen. Jag
ber alltså att få konstatera att herr
Sträng, trots att herr Gustafson i Göteborg
upprepat denna viktiga fråga, inte
med ett ord kommenterat den.

Vidare yttrade:

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har i långtidsbudgeten
och i finansplanen pekat på att
vi under åren framöver har att emotse
en automatisk utgiftsstegring som, om
den fortsätter i samma takt som kännetecknat
1960-talet, medför att man såsom
ett allvarligt alternativ får överväga
nedskrivningar i de utgifter som nu
belastar budgeten. Det är orimligt att
jag i dag skulle uttala mig om huruvida
vi skall göra nedskärningar av folkpensionerna,
av försvaret eller av de familjepolitiska
insatserna. Jag har bara velat
framföra en varning. Det kan behövas
när man möter en opposition som
i årets budget oförskräckt bjuder över
med ett par miljarder kronor.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Centerpartiets bedömning
av det ekonomiska läget som sådant
och konjunkturläget i synnerhet
framgår bl. a. av de likalydande motionerna
I: 1246 och II: 1457, väckta såsom
gemensam partimotion av de bägge mittenpartierna.
Det är uppenbart att i anledning
av kompletteringspropositionen
åtskilligt mera skulle behöva utsägas,
analyseras och kommenteras än vad
som kan göras i en komprimerad inotionstext.
Jag skall därför utöver vad
som i dag anförts av andra företrädare
för vår meningsriktning ge några ytterligare
synpunkter på den ekonomiska
politikens behov i dagens läge som
jag ser del.

Vår kritik av den förda politiken kan
kort uttryckt fokuseras på de vidtagna
finanspolitiska åtgärderna. Dessa har
varit alltför svaga och trubbiga till sin
effekt och har dessutom satts in vid fel
tidpunkt. Effekten blev därför t. ex. under
den senaste konjunkturnedgången
ungefär densamma som den som skulle
åstadkommas om man gav blodtryckssänkande
medicin till en patient som
lider av för lågt blodtryck. Trubbigheten
hos det finanspolitiska vapnet är
icke enastående eller tillfällig — den
är inte ens signifikativ för vårt land.
Men svårigheterna att kunna använda
finanspolitiken på ett meningsfullt sätt
har under de senaste årtiondena varit
legio. Detta måste innebära att den
socialdemokratiska regeringen misslyckats
med sin finanspolitik. Härtill kommer
en framför allt under senare tid
misslyckad och helt enkelt skadlig kreditpolitik.
Men till den saken skall jag,
herr talman, återkomma senare.

Regeringens egen redovisning av
den förda politikens resultat sådan som
den materialiserar sig i nationalbudgeten
bekräftar nyssnämnda omdöme. ReT
dovisningen blir en kavalkad av tunga
sifferposter som likt apokaiypscns ryttare
sprider kyla och dysterhet över
scenen. Nationalbudgetens dystra sifferryttare
tar gestalt i några talande procenttal
rörande betalningsbalans, prisstegringar,
dämpning av produktiviteten
och nedgång av av sparkvoten.

För dagen kan alltså ännu eu gång
understrykas att den pågående utvecklingen
inom samhällsekonomin är minst
sagt olustig. Härtill kommer att de i nationalbudgeten
redovisade prognoserna
sannolikt är alltför förhoppningsfulla.
Situationen borde animera regeringen
till att försöka driva upp intressanta
finanspolitiska innovationer. I så fall
måste man övervinna sin hurra-vi-ärbäst-inställning
och t. ex. kunna acceptera
vårt förslag om en »omprioriteringsutredning».
För dennas uppgifter
och sammansättning har andra redo -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

gjort i dag.

Tag t. ex. prisprognosen. Herr Sträng
förutser för år 1970 en uppgång av prisnivån
med 4,7 procent. Men under den
senaste tiomåuadersperioden har priserna
stigit med 7 procent och under det
första kvartalet lika mycket som förutspås
för hela året. Kommentarer är
överflödiga. Arbetsgivarens kostnadsökning
per timme under 1970 beräknas
av herr Sträng till 9,5 procent. Arbetsgivarna
tycks dock inte använda samma
multiplikationstabell, eftersom de kommer
fram till helt andra siffror.

Det avsnitt av nationalbudgeten och
regeringens bedömning av den närmaste
ekonomiska framtiden som förefaller
mig vara mest verklighetsfrämmande
är den industriinvesteringsboom som
förutskickas för år 1970. Finansministern
talar på flera ställen i den nuvarande
finansplanen med belåtenhet om den
uppgång av investeringarna som skall
äga rum under 1970. Herr Sträng avger
t. o. m. något av en programförklaring
på tal om bytesbalansens problem som
skall angripas med en »långsiktigt verkande
politik». Han fortsätter: »Den huvudlinje
regeringen valt för denna politik
är att underlätta och stimulera
industrins utbyggnad och anpassning
till de strukturella förändringarna.»

Hur realiserar nu finansministern
denna sunda och lovande handelslinje?
Ja, herr talman, jag tror att herr Srängs
handlande gentemot industrin och framför
allt gentemot den mindre industrin
kan karakteriseras med Johan Ludvig
Runebergs ord om kosacköversten Kulneff:
»Han kysste och han slog ihjäl
med samma varma själ.»

En målmedveten socialdemokratis regeringspolitik
under 1960-talet har
gradvis minskat industrins självfinansieringsförmåga.
Denna utveckling har särskilt
drabbat de mindre industrierna
och de mindre företagen över liuvud
taget, där självfinansieringsgraden i dag
är extremt låg. Den fortsatta utvecklingen
torde inte förbättra relationerna mel -

Ekonomisk debatt

lan eget och främmande kapital, och
utan att fördjupa mig i några ideologiska
djupdykningar i fråga om självfinansieringsproblemet
vill jag bara konstatera
ett enkelt men i sammanhanget
betydelsefullt faktum. Det företag som
icke med hopsparade medel kan finansiera
en hygglig del av de investeringar
man satsar på i nya produkter, maskiner
och metoder tvekar ofta att företa
investeringar över huvud taget eller åtminstone
i den omfattning som kanske
är nödvändig för framgång. Företaget
och dess ägare vill icke göra sig alltför
beorende av kreditgivaren, något
som i en kritisk situation på ett ödesdigert
sätt kan begränsa rörelsefriheten.
1 dessa dagar lämnas i varje fall för
de mindre företagarnas del en skrämmande
åskådningsundervisning i vad
ett sådant beroende kan innebära.

Dagens svenska företag och framför
allt de mindre arbetar sålunda tungt
på grund av den medvetna snöpningen
av deras självfinansieringsförmåga, och
de måste som en följd härav för att
hålla verksamheten kvar på status quo
skaffa ytterligare krediter. De tvingas
också att arbeta med ett stort främmande
kapital.

I detta läge frågar man sig då vad
det är som herr Sträng och hans Sancho
Panza herr Åsbrink sätter i gång med?
Jo, först ordnar de med ett idiotstopp
på nya krediter, som verkar förlamande
på företagens handlingsförmåga. Inte
riktigt nöjd härmed sätter man sedan
kniven på strupen i första hand på de
mindre företagen och skärper kreditläget
ytterligare. Detta får till följd att
bankerna kräver en plötslig nedskärning
av bl. a. checkräkningskrediterna
med 20 procent, den kreditform som
småföretagarna är ohyggligt beroende
av. Sedan talar herr Sträng i sin kompletteringsproposition
med förväntan
om att industrins investeringar under
1970 väntas öka med drygt 15 procent.

Herr talman! Hur man kan göra detta
utan att bli tagen som en framstående

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

skämtare är en gåta. Finansministern
hanterar industrin som något slags samhällets
guttaperkagrej, med vilken han
som toppartist kan utföra illusionsnummer.
Företagarna och särskilt de mindre
orkar emellertid inte med några
cirkusövningar på högkonjunkturens
bakgårdar. Stryktåliga som de är, även
om uthållighetsgränsen förefaller snubblande
nära, försöker de trots de feta
smällarna från finans- och kreditpolitikens
toppfigurer att hoppas på att ingen
jordisk backe saknar krön.

En underlig psykologisk lag säger
dock att en omkullslagen gärna sparkas
från flera håll. När företagarna reagerar
och högljutt protesterar kallas detta i
den socialdemokratiska propagandan
med Aftonbladet i spetsen föraktfullt
för reaktionära direktörers bidrag till
den borgerliga valpropagandan. Nej,
med sådana klyschor av hånfullt slag
avfärdar man i sanning inte tusentals
småföretagares vrede och förtvivlan —
denna grupp av medborgare som ger
sysselsättning åt mer än var tredje anställd
inom industrin och som oftast
börjat sin bana på verkstadsgolvet eller
som lägre tjänstemän. Det går heller inte
att som finansministern nyligen här
i dag skämta bort det stora och dystra
allvaret i småföretagarnas reaktioner.
.Tåg tycker att det skämtet låg på en
alldeles för låg nivå för att över huvud
taget vara värdigt en finansminister.

Innan jag slutar vill jag begagna tillfället
att framhålla att det under årets
fyra första månader enligt uppgift inregistrerats
cirka 800 nya konkurser. Jag
kan försäkra att denna siffra kommer
att mångfaldigas innan höstlöven faller,
därest kursen inte snabbt och radikalt
lägges om. Småföretagarna kräver i dag
besked. Skall de offras på en misslyckad
socialdemokratisk stabiliseringspolitiks
altare, föredrar de att detta sker
öppet framför att hängas i tysthet. Om
de inte skall offras, måste kreditstoppets
strupgrepp omgående avlägsnas.

Kan sedan nödiga krediter inte upp -

bringas inom detta rika land, får väl
kapitalimport tas till. Men då måste det
importerade kapitalet fördelas på ett
sådant sätt och i sådana .former att de
mindre företagarna erhåller sin rättmätiga
andel.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till reservationerna 2, 3 och 4 vid
bankoutskottets utlåtande nr 54.

T detta anförande instämde herrar
Persson i Heden och Magnusson i Nennesholm
(båda ep).

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Det skulle ha varit mycket
att säga som sammanfattning av
denna debatt och av riksdagens vårsession,
men i .denna sena timme vill jag
begränsa mig till några mycket korta
anmärkningar och deklarationer.

Denna debatt i vårriksdagens sista,
skälvande minut erbjuder ju det stora
tillfället för oppositionen att framlägga
sitt alternativ till regeringspolitiken, del
alternativ som skall underställas väljarna
i det val som stundar om några
månader. Man kan efter dagens diskussion
konstatera, att oppositionen
bär försuttit det tillfället. Det har inte
framförts något sådant alternativ,
utan i stället en lång rad anmärkningar,
en splittrad delkritik mot regeringens
politik.

När vi socialdemokrater gick ut i
1968 års valrörelse — det fördes ju
motsvarande diskussioner här för två
år sedan — lovade vi att arbeta för
full sysselsättning, trygghet i .arbetet,
minskade inkomstklyftor och ekonomiska
framsteg. Vi fick väljarnas förtroende
för den politiken. Samtidigt igångsatte
vi ett intensivt programarbete för
att utforma politiken för 1970-talet.

Politiken måste börja i vardagen. Det
är oron och otillfredsställelsen i den
dagliga tillvaron, förväntningar och
önskningar om förändringar och förbättringar
i den egna situationen som
måste vara utgångspunkten för reform -

Fredagen den 29 mai 1970

Nr 31

arbetet. Därför inledde vi den intensiva
rådslagsverksamheten i samverkan
mellan den politiska och den fackliga
arbetarrörelsen. Resultaten samlades i
jämlikhetsrapporten till 1969 års partikongress.
Där drog vi upp riktlinjerna
för 1970-talets politik — inte på
det sättet att vi radade upp långa önskelistor
utan i första hand så, att vi ville
analysera bristerna i dagens samhälle
och riskerna i morgondagens samhälle
för att med utgångspunkt i denna analys
och i våra grundläggande idéer söka
utforma ett program.

Kongressens beslut och det arbete
bland människorna som låg till grund
för besluten har varit avgörande för regeringens
och vår riksdagsgrupps arbete
med budgeten, statsverkspropositionen
och alla reformförslag. Vi kan
väl konstatera att årets riksdag har blivit
en av de mest påtagliga reformriksdagarna
och att dessa reformer kan direkt
härledas ur den debatt som förts
inom arbetarrörelsen och de beslut som
fattats på partikongressen. Jag redovisade
i en tidigare debatt de tolv huvudpunkter
som kongressen ställde upp.
Det har nu förflutit sex månader och
drygt det. Vi kan konstatera att vi på
alla punkter har gått en bit på vägen
mot att förverkliga programmet.

Det gäller utrikes- och neutralitetspolitiken.
U-hjälpsprogrammet fullföljs.
Vi har beslutat om bistånd till Nordvietnam.
Skattereformen med eu omfördelning
till de lägre inkomsttagarna
bar föreslagits. Regionalpolitiken har
fått en ny utformning med en rad nya
instrument för att intensifiera lokaliseringspolitiken
och bereda en likvärdig
tillvaro för de människor som bor
i Norrland och andra glest bebyggda
delar av landet. Förslag har lagts fram
om samhällsrepresentation i affärsbankernas
styrelser. Utredning om större
trygghet i arbetet har igångsatts. Stödet
till vuxenutbildningen har kraftigt
utökats — löntagarorganisationerna får
samhällsstöd till sin utbildning. Reslut

Ekonomisk debatt

har fattats om en 40-timmarsvecka. Arbetarskyddet
har förstärkts, och en ny
lag om arbetsmiljö har börjat utarbetas.
Genom riksdagens beslut har möjlighet
öppnats för pensionering vid 63
års ålder för människor med tungt och
pressande arbete. Vid årsskiftet trädde
sjukförsäkringsreformen, den s. k.
7-kronorsreformen, i kraft. Stödet till
de handikappade och till åldringsvården
har ökat. Rättvisefrågorna för kvinnorna
har tagits upp dels inom ramen
för familjerätten, dels genom införandet
av en individuell beskattning, dels
genom likställighet mellan män och
kvinnor inom sjukförsäkringen. Miljövårdsåtgärderna
har intensifierats
bl. a. genom starkt ökade anslag. Konsumenternas
ställning har förstärkts
bl. a. genom skapande av marknadsråd
och konsumentombudsman med en råd
initiativ, som under våren har tagits i
det s. k. konsumentpaketet. Ramar för
ett fortsatt högt bostadsbyggande har
fastställts.

Denna korta genomgång visar att på
alla de tolv punkter som var de för oss
centrala är vi i full gång med arbetet.
Alla dessa punkter bärs upp av en
sammanhållande ideologi, nämligen
jämlikhetstanken. Därför kan vi säga
att denna riksdag också har blivit en
jämlikhetsriksdag. Alla de reformer som
gäller de äldre, regionalpolitiken, vuxenutbildningen
och omfördelningen till
låginkomsttagarna bärs upp av en enhetlig
samhällssyn. Detta har vi gjort
samtidigt som den ekonomiska politiken
har skärpts, samtidigt som vi har fått
hålla stånd mot de överbud som har
framförts från andra håll.

På den vägen går vi vidare. För oss
är valprogram och regeringsprogram en
och samma sak. Från en analys av bristerna
i dagens situation med en koncentration
på ett fortsatt jämlikhetsarbete
vill vi utforma en praktisk politik.

På denna riksdagens sista dag har
det, som sagt, icke framlagts ett alternativ
till regeringspolitiken. I går

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

fick vi, för jag vet inte vilken gång i
ordningen, höra att någonting nytt hade
skett i svensk politik — ett historiskt
dokument, ett mittenprogram hade presenterats.
Det var väl inte alltför många
som hade glömt att precis samma ceremoni
förekom för två år sedan. Då var
det också ett historiskt dokument som
presenterades. T varje TV-debatt fick
man då höra att detta var regeringsprogrammet.
Det mest historiska med
det dokumentet blev att det snabbt gick
till historien. Redan före valet tog herr
Hedlund på ett mycket effektivt sätt
avstånd från det, och det har därefter
inte avhörts. Men nu är vi där igen —
i går kom ett nytt program.

Ett bedrövligt dokument, skrev en
av folkpartiets tidningar 1 går. Det upptog
en lång önskelista. Man återigen
var centerpartiets ledare hederlig. För
två år sedan siade man att det program
som då utarbetats innehöll exakt
och konkret besked på alla punkter
i fråga om vilken politik en borgerlig
regering skulle föra. I går sade Gunnar
Hedlund att felet med programmet
för två år sedan var att det var litet
för svävande. Och så fick vi på det
sättet liksom en bekräftelse i efterhand.
Men nu är det nya programmet kanske
litet mer konkret.

Om detta program vill jag bara säga
att det inte på något sätt utgår från
eu analys av dagens verklighet, utan
det är en lång lång önskelista på sådant
som man kommit överens om, åtgärder
som skulle kosta enorma insatser.
Trovärdigheten minskas också
oerhört av att folkpartiordföranden ena
dagen går ut och säger att nu skall man
spara två miljarder på statens budget
genom att skära ned .statliga verk och
liknande — en fullkomligt orimlig tanke
— och dagen därpå presenterar man
denna helt oprioriterade önskelista på
i och för sig önskvärda ting som naturligtvis
ingen i princip vill motsätta
sig.

I går sade man: Detta är det borgerli -

ga regeringsprogrammet. Det kunde vi
läsa i Expressen. Samma kväll sade
herr Hedlund — det var hederligt igen
— att detta är inget regeringsprogram;
det är ett valprogram, och det gäller
fram till den 20 september — sedan
får vi se! Varför? Jo, moderata samlingspartiet
fanns inte med i bilden.
Det intressanta i dagens situation är
att man öppet deklarerar att man önskar
en trepartiregering, där moderata
samlingspartiet skall ingå men att det
är mittenprogrammet som helt skall utgöra
grunden för denna regering. Så
sade visserligen inte herr Hedlund, men
det sade man på folkpartihåll. Vi kan
tycka mycket illa om högerpolitik eller
om den politik som moderata samlingspartiet
företräder. Men vi kan inte frånkänna
detta partis medlemmar och ledning
en ärlig övertygelse och vilja att
företräda sina idéer och ståndpunkter.
Det betyder att tanken att högerpolitiken
inte skulle sätta sin prägel på en
borgerlig regering är möjlig bara om
man frånkänner moderata samlingspartiet
varje ärlighet i övertygelsen.

Vi har suttit här nätterna igenom under
våren och voterat timme ut och
timme in. Varför? Inte därför att man
haft en opposition som stått på den
ena sidan och ett regeringsparti som
stått på den andra, utan därför att oppositionen
framträtt i så ofantligt många
varianter. Det bär väldigt sällan förelegat
ett trepartialternativ. Ibland har
det varit ett mittenalternativ — det har
kanske gällt en tredjedel av reservationerna
eller någonting sådant — och
ibland har oppositionen varit skingrad
för alla vindar.

Man kan alltså konstatera denna totala
splittring när det gäller skattepolitiken,
bostadspolitiken, den ekonomiska
politiken och när det gäller pensionsfrågan
— delvis även när det gäller
utrikespolitiken, om man får tro
det uttalande som gjorts av herr Holmberg.
Väljarna har icke på denna riksdagens
sista dag fått något besked om

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

—• trots denna enorma flora av förslag
— vilken politik en borgerlig regering
skulle föra, den borgerliga regering som
ni säger er vilja eftersträva: tre partier
i ett borgerligt block. Jag vill bara konstatera
att det ur demokratisk synpunkt
är otillfredsställande att en sådan redovisning
inte gjorts.

Jag bär också kunnat konstatera att
det mittenprogram som i går framlades
snabbare än det föregående blev en
skenhändelse, helt enkelt därför att
människorna nu liade lärt sig att inte
ta det på fullt allvar. Jag förmodar att
det är en del av förklaringen.

Mot denna bakgrund är det bara att
konstatera att vår riksdagsgrupp enhälligt
har genomfört ett mycket stort reformprogram
under denna vårriksdag.
Orsaken till att vi lyckats härmed är
helt enkelt den att vi bakom oss har
eu rörelse, där alla dessa frågor diskuterats
och där man gjort de grundläggande
ideologiska prioriteringarna. Orsaken
är också att vi känt oss som bärare
av ett ansvar som pålagts oss av
de människor som gett oss sitt förtroende.

Vi har naturligtvis våra fel och brister.
Vi kan göra misstag. Men vår stora
styrka — och det är i den andan vi
går ut i valröreksen — är att vi har en
enhetlig samhällssyn för att analysera
bristerna i dagens samhälle och att vi
på den grundvalen har format ett program
i en fri debatt, där många meningar
har brutits mot varandra. Detta har
lett fram till ett program som vi står
för, och det är för att fortsätta detta
program, klart redovisat, som vi begär
väljarnas förtroende.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Politiken skall börja i
vardagen, sade statsministern inledningsvis,
och det håller jag fullständigt
med honom om. Denna tanke har inte
regeringspartiet på något sätt monopol
på. Vi har inom folkpartiet gått ut på

Ekonomisk debatt

fältet med en verksamhet liknande socialdemokraternas.
Vi ställde oss frågan:
Vilka problem är det som blir
aktuella för människorna under 1970-talet? Jo, det är vad den enskilda människan
kan få bestämma över i sitt eget
bostadskvarter, i sin egen omgivning,
på sin egen arbetsplats. Vi utformade
i samarbete med tusentals medlemmar
över hela landet ett program för närdemokrati,
för arbetsdemokrati, enligt
vilket de enskilda anställda skulle få
mer att säga till om som alternativ till
eu socialisering, till en statlig dirigering
av verksamheten, till statliga representanter
i företagsstyrelser o. s. v.

Vi drog upp riktlinjerna för en konsumentpolitik
som ger konsumenten
större valfrihet och större möjligheter
alt få bra varor till låga priser men
utan någon dirigering från statens sida.
Vi lade upp ett program för aktivitet
och trygghet för de äldre. Vi utarbetade
ett alternativ i skattefrågan som tar hänsyn
till barnkostnaderna — en linje som
socialdemokraterna följde för några år
sedan när det gällde vårdnadsbidrag
men som ni tydligen håller på att
springa ifrån — och som tar större
hänsyn till den hemar betan de hustrun
och till dem som har låga inkomster
och som framför allt eliminerar det
inbyggda skatt eliöj ni ngsmaskin eri för
oförändrade realinkomster som finns i
det socialdemokratiska skatteförslaget.
Jag har tidigare i dag redogjort för
vårt program på det ekonomiska området.

När statsministern redovisade vad
denna riksdag uträttat angav han att
regeringen lagt fram förslagen, och det
är klart att så har skett — det är ju
regeringens uppgift. Men bakom många
av de reformer som herr Palme liksom
ville ta monopol på ligger en enig uppfattning''
inom många partier. Det finns
väl därför inte så stor anledning att
framställa denna riksdag som ett socialdemokratiskt
monopolföretag, såsom
herr Palme tycktes vilja göra.

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

När herr Palme räknade upp alla stora
reformer glömde han en sak som finansministern
i det längsta försökte
undvika, nämligen konstaterandet att
regeringens ekonomiska politik har försatt
oss i ett sådant läge att de nuvarande
reformerna är i fara om vi vill
fortsätta med ytterligare reformverksamhet.
Finansministern sade att ett
realiserande av de i årets långtidsbudget
beräknade utgifterna skulle omöjliggöra
varje ny reform eller höjning
av ambitionsnivån. Vidare sade han:
Regeringen måste emellertid bereda utrymme
för en fortsatt reformverksamhet
på vissa väsentliga områden. Eu
oundgänglig förutsättning för att detta
skall kunna ske är att en omprövning
och nedskärning sker inom olika existerande
utgiftsprogram. Folkpartiledaren
Helén har sagt att han är villig
att delta i en besparingsutredning och
diskutera detta på samma sätt som vi
har gjort tidigare. Det är en konsekvent
uppfattning och inställning från vår
sida.

En annan sak som statsministern
glömde var att tala om att vi nu har
kommit i ett sådant ekonomiskt läge
som finansminister Sträng för fyra år
sedan bestämt varnade för. Han sade
att hans lägsta målsättning var att få
balans i utrikesbetalningarna fram till
1970 och t. o. m. få något överskott. En
längre tids underskott i bytesbalansen
skulle omöjliggöra ett fullföljande av
fullsysselsättningspolitiken och kräva
allt hårdare korrigeringar för att återställa
den nödvändiga balansen.

Den bild som finansministern utmålade
för fyra år sedan som en risk och
en fara beskriver det läge som vi nu
befinner oss i. Därför behöver vi vidta
åtgärder för en ny ekonomisk politik
av det slag som jag tidigare har nämnt.

Regeringen har misslyckats med att
öka industriinvesteringarna och att
åstadkomma en tillräckligt stark ekonomisk
tillväxt, och den har misslyckats
med att upprätthålla prisstabili -

tet. Landsorganisationens ordförande
har offentligen sagt att vi nästa år kan
stå inför en inflation som är större än
vi har haft under senare år. Detta är ett
varningstecken och ett bevis för att vi
inte kan driva en jämlikhetspolitik i
detta land om det inte finns ekonomiska
förutsättningar. Den ekonomiska
tillväxten är ett oeftergivligt villkor för
den jämlikhetspolitik som vi i stora
stycken är helt överens om.

Jag har sagt tidigare i dag att man,
när man ser de siffror som finansministern
själv redovisar i sin publikation,
måste beklaga att Sverige både 1968,
1969 och 1970 ligger under genomsnittet
i Västeuropa när det gäller ekonomisk
tillväxt.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Jag undrar om inte statsministern har
förbisett, hur det brukar gå till när
man bildar regering. Det brukar först
vara ett val. Visar det sig då att man
får tillräckligt röstunderlag, brukar man
kunna resonera ihop sig. Så har det gått
till i Danmark, så har det gått till i
Norge, så gick det till i Västtyskland
när socialdemokraterna och CDU regerade
tillsammans och så gick det till i
Västtyskland när socialdemokraterna
och FDP samverkade. Däremot skulle
det enligt statsministern inte passa i
vårt land, att varje parti går ut med
sitt valprogram och sedan undersöker
om man kan finna en gemensam nämnare,
där naturligtvis mittenprogrammet
måste vara avgörande. Nej, vad som
duger i hela den västliga världen duger
inte i Sverige, om man får tro statsministern.
Är det någon som tror honom? Det

låter nästan som om alla fördelar
och förmåner för folket har kommit
till efter initiativ av socialdemokratin.
Jag är den siste att vilja nedvärdera
socialdemokratins insatser. Men jag tyc -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

ker att socialdemokraterna bör låta bil
att nedvärdera våra. Vi bär gjort åtskilligt
under årens lopp. Vi bär lagt fram
många förslag, som socialdemokraterna
omsider har accepterat.

Statsministern var oförsiktig nog att
börja tala om lokaliseringspolitiken. Vi
fick i tio år tala.om den för döva öron
innan det i slutet av 1950-talet sattes
till en utredning. -— Det får väl vara
något sammanhang mellan fakta och
påståenden!

Ungefär enahanda förhåller det sig
med miljöpolitiken. Vi tog upp det ämnet
i en stor partimotion omkring 1960,
men socialdemokraterna ryckte bara på
axlarna. I dag omfattas miljöpolitiken
av var man.

.lag tycker man bör välja exemplen
med litet större urskillning.

Jag tycker att man inte heller bör
förhäva sig över framgångar. Vi har
haft framgångar. Vi har ett rikt land
med bra folk, vi har goda forskare och
vetenskapsmän och vi har -— i huvudsak
i samverkan — kunnat föra en hyfsad
politik. Ändå visar det sig, som
jag har sagt förut i dag, vid en jämförelse
beträffande produktionshöjningen
under de senaste fem åren, att vi visserligen
inte riktigt ligger på jumboplats
bland OECD-länderna men i alla fall
befinner oss på den lägre halvan. Vi
har alltså inte bara sådant som vi kan
skryta över. I den mån vi har haft framgångar
tror jag att vi har hjälpts åt
litet var.

Herr HOLMBERG (in) kort genmäle:

Herr talman! Statsminister Palme
hävdade bl. a. att den bär riksdagen var
den verkligt stora reformriksdagen. Man
kan ha delade meningar om den saken.
Man kan t. o. m. uppfatta statsministerns
uttalande som en kritik mot hans
företrädare. Den väsentligaste reform
som socialdemokraterna har genomdrivit,
nämligen skattereformen, är emellertid
inte någon positiv reform. Vad
socialdemokraterna i det fallet har gjort

Ekonomisk debatt

är att genomdriva en skattehöjning för
1970-talet, och det tycker jag inte är
mycket att yvas över från statsministerns
första regeringsperiod.

Statsministern återkom till talet om
att det inte finns något gemensamt program
för oppositionspartierna. Det är
en gammal grammofonskiva som statsministern
har lagt på. Det är en skiva
som arbeiderpartiet i Norge på sin tid,
då det var i regeringsställning, spelade
sönder innan den borgerliga oppositionen
fick ta över ansvaret för den norska
utvecklingen, en utveckling som i
dag ter sig gynnsammare än den svenska.

Även om regeringen har fullt upp att
göra med egna bekymmer, splittring,
besvär och andra svårigheter, tror jag
det skulle vara nyttigt om statsministern
läste de program som de olika
oppositionspartierna med förankring i
en stor medlemskår har utarbetat på
ett demokratiskt sätt. Gör han det, finner
han att viktiga grundlinjer är gemensamma
i de programuttalanden som
har gjorts.

Om man jämför mittenpartiernas uttalande
i går med det uttalande som vi
i moderata samlingspartiet gjorde i söndags
■— vårt valmanifest — finner man
att vi har gemensamma huvudlinjer dä
det gäller exempelvis lokaliseringspolitiken,
som herr Hedlund var inne på,
då det gäller kravet att prisstegringarna
och kostnadsinflationen skall hejdas, då
det gäller att omforma systemet för de
direkta skatterna så att inte marginalskatterna
slår igenom på det sätt som
regeringen vill att de skall göra, då det
gäller socialiseringsfrågan, då det gäller
undervisning och skolfrågor, dä det
gäller kravet att den oro som är förenad
med den ökade brottsligheten skall lugnas
genom att man bryter kurvan för
brottsutvecklingen. Jag skulle kunna
fortsätta denna uppräkning. Men jag
vill också erkänna att det finns en skillnad
i sättet att betona olika saker.

Jag är naturligtvis glad över att

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

t. o. in. herr Palme säger — och det är
riktigt — att vi i moderata samlingspartiet
bärs upp av en ärlig övertygelse,
då vi för fram våra alternativ till
regeringens politik. Ja, vi ser i moderata
samlingspartiet det som eu demokratisk
skyldighet att markera opposition
gentemot regeringen, eftersom demokrati
fordrar delade uppfattningar och skilda
meningar. Eljest blir det ingen fruktbärande
diskussion, eljest får man inte
möjlighet att tillgodose skilda önskemål
som olika människor har, därför
att ännu är vi dess bättre olika och har
skilda inställningar till olika problem.

Det ligger alltså en skillnad i själva
sättet att uttrycka sig mellan moderata
samlingspartiet och en del av den övriga
oppositionen. Men detta överskyles
av de gemensamma grundlinjer, efter
vilka programuttalandena går.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat på det som har sagts här
från talarstolen. Jag räknade upp de reformer
som bär genomförts under riksdagen,
och jag tycker att riksdagen har
anledning att vara stolt över dem. Oppositionen
säger att vi inte skall monopolisera
dem eftersom oppositionen i
stor utsträckning har röstat för dem.
Det är jag den förste att erkänna, och
det är utmärkt.

Jag väntade nästan att den repliken
skulle komma. I höstas fördes ju en
våldsam kampanj mot oss för att vi
höll på att göra landet till en enpartistat
med enpartivälde, som hänsynslöst
genomdrev sina förslag mot en
värnlös opposition. Men nu har vi framlagt
våra förslag, och då säger ni efteråt:
Del här var ju så bra, att det
skall ni inte monopolisera, vi var också
med på dem. Det var utmärkt. Då
fick vi alltså avfärdat detta tal om
enpartistaten. Ni har varit med om detta.
Jag hälsar er välkomna.

Jag vill fråga: Om herr Hedlund säger
afl jag har sagt att tre partier inte

kan resonera ihop sig, är det då någon
som tror på honom? Det är det naturligtvis
inte. Skulle jag ha sagt så,
skulle jag inte ha trott på mig själv.
•lag har inte sagt att ni inte kan resonera
ihop er, men jag bär sagt att
det vore klädsamt om ni före valet redovisade
vad ni skulje resonera ihop
er om.

Jag bär varit med och resonerat med
herr Hedlund och skrivit med herr Hedlund,
och det var angenämt, därför att
det då var fråga om två småfolkspartier,
som skulle komma överens på vissa centrala
punkter, och det därför fanns en
gemensam målsättning som man kunde
fästa det hela omkring.

Men det nya i situationen är ju, att
folkpartiet och centerpartiet säger att
bara valet är över, skall vi nog kunna
resonera ihop oss med högern eller moderata
samlingspartiet som det numera
kallar sig. Det betyder att ni skall sitta
och resonera med högerpolitiker. Det
är inte med småfolkets representanter
eller med löntagarnas representanter ni
skall sitta och resonera utan det är högerpolitikens
företrädare ni skall resonera
med. Det är en ny situation.

Därför vill vi gärna ha reda på svaret
på följande fråga: På vilka punkter
är det ni skall resonera och på vilka
punkter menar ni att resonemanget
skall leda till ett ur högerpartiets eller
moderata samlingspartiets synpunkt
gynnsamt resultat?

Det bär framförts så många intressanta
exempel här. Herr Hedlund sade
med rätta att centern har drivit på
i vissa frågor, och visst har centern
gjort en värdefull insats t. ex. beträffande
lokaliseringspolitiken. Där har
centern hållit sig framme och där bär
förts en intensiv debatt även inom socialdemokratin.
Men vilka var det som
röstade för när vi skulle tillsätta den
där utredningsen herr Hedlund nämnde?
Jo, det var centerpartiet och socialdemokraterna.
Och vilka röstade
emot? Jo, högern och folkpartiet. Där -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

för var det exemplet kanske inte det
allra bästa, tv detta är ju i så fall de
partier som herr Hedlund skall resonera
med då det gäller lokaliseringspolitiken.

Herr Holmberg sade att det finns en
gemensam grundsyn, och det var ju
fint. Ni skall alltså bilda regering. Vi
har läst vad mittenpartierna skrivit
och känner oss starkt uppmuntrade, sade
han. Men vad vair det han tog upp?
Jo, han framhöll att skattereformen är
dålig, den skattereform som Gunnar
Hedlund med stor vältalighet ställde
sig bakom, bortsett från vissa justeringar
här och där, som det hette. Det är
en dålig reform, och vi måste resonera
om den, sade herr Holmberg. Och
vad ville han resonera om? Jo, marginalskatterna
som var det allvarliga i
reformen och som därför måste diskuteras.
Samtidigt som det framhållits, att
socialdemokraterna skall angripas från
vänster i småfolkets intresse, skall man
resonera med högern om marginalskatterna.
Men det är klart att vi som representanter
för ett icke obetydligt antal
svenska medborgare frågar vart dessa
resonemang leder och vad de betyder
för låginkomsttagarna.

Nästa exempel på eu gemensam
grundsyn var enligt herr Holmberg undervisningsfrågorna
och utbildningspolitiken.
Den som samarbetat med centerpartiet
beträffande utbildningsfrågor
i många år och som hörde herr Holmberg
i TV och på hans partistämma tala
om svensk utbildningspolitik och den
förnyelse som högern eftersträvar måste
känna sig allvarligt oroad för vad
denna ändrade utbildningspolitik innebär.

Denna debatt har gjort mig övertygad
om att, ifall det borgerliga blocket
vinner regeringsmakten, kommer det
att kunna resonera ihop sig trots denna
stora splittring''. Men det förutsätter
ett resonemang med och delvis på basis
av, skall vi säga, en ärlig högerpolitik,
och därför är väljarna intressera -

Ekonomisk debatt

de av att på förhand få veta vad resultatet
skulle innebära. Mina teser illustreras
alltså av diskussionen.

Herr Gustafson i Göteborg sade att
folkpartisterna gjort precis som socialdemokraterna;
de har haft rådslagsgrupper
och framlagt förslag. Men han
talade aldrig om det gemensamma alternativet
utan fortsatte oförtrutet att
klaga över den ekonomiska politiken.
Därefter drog han den där meningen i
kompletteringspropositionen, jag vet inte
för vilken gång i ordningen, och sade
alt det där dels står att vi skall fortsätta
reformpolitiken, dels att gällande
utgiftsprogram skall omprövas. Jag
bär varit i kanslihuset i 15 år och kan
nämna att det varje år i petitadirektiven
till myndigheterna stått att de skall
ompröva gällande utgiftsprogram; de
sitter väl till för att bedöma möjligheterna.
Detta är i och för sig en fullt vettig
linje, och vi skall fortsätta med den.

Därefter började han tala om Arne
Geijer som varnat för inflation. Om löneuppgörelsen
skulle bli samhällsekonomiskt
orimlig, blir det inflation —
det var innebörden i Arne Geijers uttalande.
Det kan ju varje människa skriva
under på. Vi har hela alternativtankens
elände i ett nötskal när herr Gustafson
i Göteborg säger att vi har förstärk
inflation, vi skall föra en annan
ekonomisk politik — och sedan plötsligt
presenterar en politik som innebär
en budgetförsvagning på 900—1 000
miljoner för 1970/71 års budget och
med en helårseffekt på drygt två miljarder.
Det har lagts fram i en helt
osorterad önskelista utan prioriteringar.
Och sedan har herr Gustafson mage
alt tala om en anti-inflationspolitik,
som folkpartiet skall bedriva tillsammans
med moderata samlingspartiet!

Detta är dook primärt ett folkpartistiskt
problem. Det allvarliga med folkpartiet
är bristen på trovärdighet, att
ena dagen säga att man vill spara stora
belopp på statens utgifter och att dagen
därpå lägga fram en önskelista med

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

oerhörda överhud på drygt två miljarder.
Det tyder ju på total brist på trovärdighet.
Det var klädsamt att herr
Gustafson i Göteborg i och för sig inte
gjorde gällande — jag håller honom
räkning för det — att folkpartiets
många vinglande ståndpunkter skulle
bilda stommen i ett gemensamt borgerligt
regeringsprogram. Det är i sä
fall något som de andra får ordna. Men
hela denna debattomgång har på ett utmärkt
sätt belyst det grundläggande
felet, att det inte har lagts fram ett gemensamt
program som man, med hänsyn
till deklarationerna om att ni representerar
ett borgerligt block, ur demokratisk
synpunkt skulle ha anledning
kräva.

Herr HEDLUNl) (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har känt statsministern
i rätt många år och har aldrig
haft särskilt svårt att förstå vad han
menar. Men nu begriper jag inte, varför
han förmenar oppositionspartierna
att gå fram med var sitt politiska program
i valet. Så gör man i alla länder
i den västliga världen för att därefter
— om man vinner — försöka resonera
ihop sig för att se om man
kan finna en gemensam nämnare. Jag
tror inte att det är så svårt att finna
den gemensamma nämnaren. I moderata
samlingspartiets manifest står t. ex.
följande punkter:

Förstärkt inflytande i samhället för
den enskilde medborgaren —- Ja.

Garanterad rättstrygghet —■ Ja.

Förbättrad lönsamhet för jordbruket
— Ja.

Balans i samhällsekonomin — Ja.

En skattepolitik så utformad att det
lönar sig att arbeta och spara — Ja.

Stöd åt enskilt sparande — Ja.

Skattefri folkpension åt alla — Nej.

Därest statsministerns förmodan skulle
visa sig vara riktig — vilket jag inte
tror — att vi inte kommer överens
om utrikespolitiken, där vi har en minst
lika järnhård linje som statsministern

själv — kom ihåg det! — så blir det
heller ingenting av.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Statsministern sade att
en viss mening i kompletteringspropositionen
har upplästs många gånger under
debatten i dag. Att så skett beror
helt enkelt på att man från regeringssidan
har varit så ovillig att svara. Herr
Palme ville ge sken av att det bara var
en allmän uppmaning från finansministern
till ämbetsverken att vara återhållsamma
och sparsamma vid sin petitaskrivning,
men så är inte fallet. Vad
finansministern skrivit är alt ett realiserande
av det som står i långtidsbudgeten
i stort sett skulle omöjliggöra varje
ny reform eller höjning av ambitionsnivån
och att det därför är en oundgänglig
förutsättning att en omprövning
och nedskärning göres av olika existerande
utgiftsprogram. Detta har icke
tidigare uttalats. Man har varit oförsiktig
nog att ge dessa signaler men har
sedan tydligen svårt att stå för dem.

Vidare gör statsministern gällande att
vi sagt att det skulle ha utbildat sig
ett enpartitänkande i vårt land och att
alla nu skulle vara välkomna till honom.
Jag tycker emellertid att statsministerns
hela anförande var ett bevis på
ett enpartitänkande. Där framfördes
först monopolanspråk på de reformer
som genomförts på olika områden. Men
sedan när oppositionspartierna framhåller
att det ekonomiska läget är så
allvarligt, att vi tycker de politiska partierna
bör resonera sig samman om åtgärder
mot inflation och för att förbättra
det ekonomiska läget, är regeringen
sig själv nog och vill inte ha några
sådana överläggningar. Detta är ett ytterligare
uttryck för det enpartitänkande
som håller på att breda ut sig.

Även om ingen vet hur valet kommer
att utfalla vill jag säga, att det under
alla omständigheter är ett intresse för
hela svenska folket att antalet social -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

demokratiska ledamöter i den nya riksdagen
blir kraftigt reducerat. Då kan
det tänkas att socialdemokraterna kan
ta reson och vill överlägga med andra
partier om möjligheterna till en samlande
lösning i en svår tid.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte riktigt förstå
herr Palmes tankegång att talet om
en enpartistat kan nedläggas därför att
oppositionen i vissa fall har stött regeringens
förslag. Det är inte mycket
logik i detta. Även från den socialdemokratiska
regeringen, som ju är skyldig
att lägga fram förslag inför riksdagen,
kommer naturligtvis initiativ som
är bra och som vi därför stödjer.

När regeringens ledamöter eller anhängare
t. ex. betecknar vår politik mot
regeringen såsom skadlig för Sveriges
anseende utomlands, vilket har skett,
tycker jag mig däremot känna en alltför
stark doft av enpartistat. Detsamma
gäller när statsministern ringer till enskilda
arbetsgivare därför att deras anställda
skriver för regeringen otrevliga
artiklar i pressen. Också då känner vi
en doft av alltför långt maktinnehav.

I fråga om att få demokratin att
fungera har jag en känsla av att vi
inom oppositionen står osedvanligt och
klart eniga. Den historiska erfarenheten
visar att det alltid är svårt att
få demokratin att fungera när ett parti
alltför länge haft makten.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Jag hoppas att herr
Hedlund lyssnade till det föregående
anförandet, så att han fick en inblick i
hur hans framtida resonemangspartner
tänker.

Enpartitanken skulle alltså manifestera
sig däri att även socialdemokrater
talar med bankdirektörer i det enskilda
näringslivet. Ja, det skulle alltså
vara ett moderat monopol. Jag är dock
självfallet beredd att ta upp en dialog
med representanter för det enskilda

Ekonomisk debatt

näringslivet både nu och i framtiden.

Både herr Gustafson i Göteborg och
herr Holmberg berörde det förhållandet,
att oppositionspartierna röstar för
våra förslag, och menade att det inte
innebär att det inte föreligger någon enpartistat.
Ja, men er grundtanke var ju
att vi hänsynslöst utan att ta någon
som helst notis om oppositionens uppfattning
skulle genomdriva socialdemokratins
politik. Men om ni, när vi nu
utformar den socialdemokratiska politiken,
röstar för våra förslag kan det
icke vara ett tecken på att vi är hänsynslösa
mot er. Då är ni ju glada och
positiva för dessa förslag. — Det var
det som skulle bevisas.

Jag tycker, herr Gustafson i Göteborg,
att det är något rörande med denna filttoffletaktik.
Vad var det folkpartiets talesmän
sade i fjol vid denna debatt".’
Jo, då skedde den stora mandatexercisen:
Hur många mandat skall socialdemokraterna
förlora för att de skall
avgå och för att det skall bli en borgerlig
regering? Det var detta vi fick
höra i hela debatten och under valrörelsen
— det var sättet att föra fram regeringsfrågan.

Man märkte sedan att det var larligl
att tala om en borgerlig regering — då
röstade nämligen människorna i aldrig
tidigare skådad omfattning för socialdemokraterna,
ty de frågade sig: Vad
blir det av en sådan borgerlig regering? Nu

har ambitionerna minskats. Herr
Gustafson i Göteborg säger: Det är
inte säkert att det skall vara så mycket
mindre socialdemokrater att det blir en
borgerlig regering, men det skall i alla
fall vara färre socialdemokrater, så kanske
de blir snällare. Och det är ett
ganska säkert vallöfte, ty antalet ledamöter
blir ju mindre i enkammaren,
och då blir det onekligen färre socialdemokrater.
På den punkten har alltså
herr Gustafson alla chanser att bli bönhörd
om det inte skulle bli ett fruktansvärt
jordskred.

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

Men om man i en demokrati har en
opposition, så skall den önska nå regeringsmakten
— inte därför att den nödvändigtvis
skulle vara makthungrig
utan därför att den skall ha ett sådant
inneboende självförtroende och ett sådant
engagemang för sina idéer och
ideal att den säger: Vi vill uppnå regeringsmakten
för att genomföra våra
idéer. — Nu har ni alltså inget sådant
program, och då blir det signifikativt
att herr Gustafson i Göteborg säger: Det
skall inte vara så många socialdemokrater
mindre att det verkligen blir nödvändigt
med en borgerlig regering, men
socialdemokraterna skall vara litet färre,
ty då blir de snällare. Man tror att
situationen då skall bli så ointressant
att de borgerliga i filttofflor kanske kan
bilda en majoritet, och då får man
börja resonera om programmet. Jag tycker
inte att detta är trevligt ur demokratisk
synpunkt.

En ny tid har kanske inträtt — tv
jag känner inte riktigt igen herr Hedlund.
Detta är verkligen inte de gamla
centerpartisternas linje; det är väl ändå
första gången i historien som ledaren
för det gamla centerpartiet står i kammarens
talarstol och läser upp högerns
valmanifest.

På en punkt — det gällde folkpensionen
— sade herr Hedlund dock nej,
och det var klokt. Men så finns det en
punkt där det talas om en skattepolitik
så utformad, att det lönar sig att
arbeta och spara. Detta kan vem som
helst säga ja till, men en sådan allmän
fras måste ju ha något underlag. Och
vad är det för underlag? Jo, det är
det förslag som högern framlagt vid
årets riksdag och som är ganska brutalt
jämfört med det förslag som är antaget.
Det innebär en övervältring av skattebördan
till de lägre inkomsttagarnas
nackdel och till de högre inkomsttagarnas
fördel.

Denna vackra högerfras täcker ju detta.
Och det är ganska illavarslande när
centerns ledare står och läser upp detta

och säger att detta kan man vara med
om. 1968 gick ni ut och lovade sänkta
marginalskatter, 1970 gick ni med på
ett skatteförslag i rakt motsatt riktning
—• ni gick emot högern. Nu skall ni
resonera med det parti som lagt fram
ett förslag som innebär skattesänkningar
enbart för personer med över 35 000
kr. i inkomst, om jag förstår rätt.

Jag förmenar inte partier att gå fram
med olika program. Men det kan inte
heller förmenas oss socialdemokrater
att fortsätta att kräva besked och ställa
oss undrande.

Allra sist vill jag erinra om vad herr
Hedlund sade i augusti 1968 i en intervju
i en tidning: Vi kan inte gå ut
med ett gemensamt program med högern
och folkpartiet före valet, tv då
kan en massa marginalväljare skrämmas
över till att rösta med socialdemokraterna.

Det var ett ärligt besked, men oavsett
marginalväljarna är vi intresserade av
att veta vad de vanliga löntagarna skulle
drabbas av i händelse av en borgerlig
regering.

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp),
som yttrade:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att riksdagens debattordning tillåter
statsministern att tala men inte mig att
svara.

Härefter anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Eftersom herr Hedlund
och herr Gustafson i Göteborg inte
längre har någon replikrätt, tänker jag
bemöta statsministern något även om
han har en viss benägenhet att avlägsna
sig från kammaren när jag börjar tala.
Jag vet inte om det är några reminiscenser
från gamla tider som herr Palme
beskrivit i intervjun med den engelske
intervjuaren eller vad annat det är

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

som gör att herr Palme tycks trivas
så dåligt i kammaren när jag börjar
tala. Men han kanske i dag kan övervinna
denna känsla av otrivsel.

Det är klart att vi alla beklagar att
statsministern drabbats av ohälsa och
att vi är villiga att ta hänsyn till detta.
Men det är inte bara andra kammarens
debatter som skall präglas därav. Därför
är jag för min del glad åt att statsministern
kommit hit i dag för en rejäl
debatt, som han själv lade upp starkt
präglad av en valkampanjs tankegångar
och uttryckssätt.

Såsom jag uppfattade herr Hedlund
avsåg han ingalunda att läsa upp alla
de moderatas programpunkter och ännu
mindre att han ville godkänna dem
som han inte nämnde. På den punkten
kan det inte bli något missförstånd.

Oppositionen har försummat att ange
något alternativ, säger statsministern.
Föregående talare har bemöt detta, särskilt
herr Hedlund och herr Gustafson
i Göteborg.

Men statsministern Palme är ändå
inte nöjd. Han säger: Jag vill nu i
förväg veta på vilka punkter ni tänker
resonera med de moderata efter valet.
Visserligen har ni nu här i riksdagen
genom mittenpartiernas framträdande,
visserligen har för folkpartiets del herr
Gustafson i Göteborg och fru Nettelbrandt,
samt herr Larsson i Umeå talat
om våra politiska riktlinjer på ett konkret
sätt, visserligen har vi presenterat
mittenprogrammet, visserligen har vi
uttalanden från både mittenpartiledarna
om att mittenriktlinjerna skall vara
i huvudsak grundläggande för ett nytt
regeringsprogram, men, säger herr Palme,
jag vill veta precis på vilka punkter
ni ämnar resonera med det moderata
partiet.

Jag måste då fråga statsministern om
en sak. När ni gick till val 1950, talade
ni då om för svenska folket att ni efter
valet tänkte resonera med bondeförbundet
som det då hette om ett regeringsprogram?
Talade ni om, på vilka punk -

Ekonomisk debatt

ter ni kunde tänka er att göra avsteg
från ert eget program? Nej. Gick ni till
val 1952 med olika program, fast ni
var i koalition? Ja. Gick ni till val 1954
med olika program? Ja. Angav ni precis
på vilka punkter ni skulle resonera
om kompromisser? Nej. Hur var det
1956, när man hade en känsla av att
koalitionen inte skulle vara så länge
till? Angav ni då tydligt på vilka punkter
ni eventuellt skulle göra upp med er
dåvarande koalitionspartner? Nej.

Men nu, när man från oppositionsliåll
har lämnat så långtgående klargöranden
för att belysa sin inställning,
nu säger statsminister Palme: »Ja, ja,
men det var en annan sak för oss. Ni är
däremot skyldiga att vara mycket mera
precisa än vi någonsin drömde om att
vara.» Herr Hedlund har redan redovisat
den praxis som råder i många andra
länder, men herr Palme säger ingenting
om det.

Får jag bara hänvisa herr Palme till
att det inom det socialdemokratiska
partiet finns långtgående meningsmotsättningar
rörande t. ex. olika socialiserings-
och nationaliseringsåtgärder.
Vem kan veta i vilken riktning den socialdemokratiska
politiken kommer att
utvecklas på den punkten år från år?
Även om inte så mycket hinner genomföras
före 1973 års val, har detta i alla
fall stor betydelse och måste skapa en
känsla av osäkerhet inför frågan om
den socialdemokratiska politikens utveckling.
Jag tror därför att herr Palme
skulle ha anledning att tänka i högre
grad på de åsiktsdifferenser som finns
inom hans eget parti och mindre på
dem som finns inom oppositionen.

Herr Palme ville göra gällande att allt
vad regeringen har genomfört av reformer
är något som har utarbetats i
arbetarrörelsens inre debatter. Herr
Hedlund och herr Gustafson i Göteborg
har redan bemött delar av detta resonemang.
Jag vill ge några andra exempel
på av herr Palme nämnda reformer
som oppositionen har drivit fram —

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

jag tänker .särskilt på mittenpartierna
— men som socialdemokraterna först
röstat emot. Sedan bär de ändå genomförts,
och nu säger lierr Palme: »Det
är vi inom arbetarrörelsen som har
utarbetat och drivit fram detta.»

Förtidspensioner, efter särskild prövning,
för äldre människor med nedsatta
förtjänstmöjligheter är en viktig reform
vid årets riksdag, framdriven från vårt
håll. Individuell beskattning är ett mycket
väsentligt drag i årets skattereform,
vilket fru Nettelbrandt ofta har påpekat.
Vill herr Palme bestrida att denna
tanke drivits hårdare från liberalt håll
än någonsin från socialdemokratiskt under
flera år?

Ökad trygghet i arbetet har det framlagts
flera förslag om från vårt håll på
ett tidigt stadium. Vuxenutbildningen:
flera gånger har vi lagt fram förslag,
som visserligen inte har varit omvälvande
men dock skulle ha inneburit en
snabbare utveckling, förslag som röstats
ned av socialdemokratin. Stödet åt de
handikappade: år efter år har regeringspartiet
röstat ned våra förslag
om blygsamma förbättringar åt de handikappade
som sannerligen väl skulle
ha kunnat rymmas inom ramen för rådande
statsfinansiella förutsättningar.

Men nu säger herr Palme: »Se här,
allt detta gör vi på grundval av debatten
inom arbetarrörelsen. Oppositionen
har inte alls varit med om denna utveckling.
»

Och kvinnornas likställdhet! Den
som kan stå i denna kammare och bestrida
att svensk liberalism under årtionde
efter årtionde, även under senare
år, ivrigt och energiskt har arbetat
för kvinnornas likställdhet och framlagt
en rad reformförslag, han har tydligen
inte något intresse för den faktiska
utvecklingen.

För låginkomsttagarna innebär mittenpartiernas
skatteförslag för första
året: vårdnadsbidrag, hemmamakebidrag
— effektivt även för låginkomsttagarna
och inte bara för andra —■ pen -

sionstillskott som skulle beslutas i början
av nästa år, ökade möjligheter till
skattejämkning för låginkomsttagare.
Allt detta är förmåner som verkar till
förmån just för låginkomsttagarna.

Herr Palme försökte sedan en undanmanöver
av den typen då man förväxlar
delar med det hela och tvärtom. Han
sade: »Ibland tycks ni säga att ni bar
varit med om saker och ting och drivit
fram dem. Hur kan ni då vid andra tillfällen
kritisera oss?» Väsentliga delar
av reformarbetet har vi tagit iniativ
lill och drivit fram, men det finns andra
delar av regeringspolitiken som vi varit
och är i opposition mot. Är det verkligen
så svårt för herr Palme att fatta
att om man är med om och driver på
vissa delar av politiken betyder inte det
att man gillar hela regeringspolitiken?

Vad är det vi inte har gillat? Ja, det
har framhållits många gånger. Får jag
bara nämna en hel del som är socialistiskt
präglat eller illa utformat: hela
denna strävan att ständigt utvidga statens
ekonomiska makt, att ge monopolställning
eller speciella förmåner åt en
del statliga företag, den förtroendekris
som uppstått delvis på grund av regeringens
attityd till det enskilda näringslivet,
hela den brist på förtroende som
har uppkommit på många håll i de ekonomiskt
verksamma kretsarna både i
Sverige och i utlandet.

Detta är sannerligen ingenting som
vi inom oppositionen tar något ansvar
för. Läget har blivit sådant på grund av
den politik som regeringen har fört och
för att regeringen inte har velat föra en
sådan politik som herr Gustafson i Göteborg
mycket koncentrerat angav. Det
har blivit en långsammare ekonomisk
utveckling och produktivitetsstegring
än som hade varit möjlig. Det är
uppenbart att den bästa grunden för en
aktiv reformpolitik lägger man genom
att verka för höjd produktivitet och
snabb stegring av nationalinkomsten.
Det är dock härigenom som reformerna
skall finansieras — genom att sam -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

hållets resurser kan växa i takt med och
ofta i snabbare takt än nationalinkomsten.
Därför är det en obegriplig ensidighet
och kortsynthet när man på socialdemokratiskt
håll gång efter annan låtsar
som om den sociala politiken inte
liade något med den allmänna ekonomiska
politiken och det snabbare eller
långsammare ekonomiska framåtskridandet
att göra. I själva verket är det
så, att om ni med er politik bromsar
framstegstakten rent produktivitetsmässigt
försämrar ni förutsättningarna för
sociala reformer.

Herr Sträng ville inte, trots uppmaningar
från fru Nettelbrandt och Sven
Gustafson, gå närmare in på uttalandet
i propositionen att en oundgänglig förutsättning
för den fortsatta reformverksamheten
är att olika existerande
utgiftsprogram omprövas och skärs ned.
Regeringen har gjort denna deklaration.
Jag måste därför fråga statsministern,
när Ni nu vänder Er till väljarna:
Vad är det för nedskärningar av detta
genom riksdagsbeslut redan godtagna
program som Ni överväger? Vad kommer
Ni att diskutera med Er själv —
om Ni nu inte vill diskutera med andra
— beträffande dessa nedskärningar?
Har inte Sveriges folk rätt att få någon
upplysning om vad detta gåtlika men
väsentliga uttalande betyder? Nej, regeringen
vägrar att svara. Men oppositionen
— jag tänker framför allt på
mittenpartierna — som lagt fram så betydande
och klargörande dokument, den
skall enligt Er mening på punkt efter
punkt komma med detaljerade förklaringar
som gäller för åratal framåt. Regeringen
däremot med hela sin stab av
experter och tjänstemän skall smita
undan och inte säga vad man menar
med en så pass sensationell sats som
den vi här berört.

Att herr Sträng plågades av fru Nettelbrandts
och herr Gustafsons i Göteborg
frågor på denna punkt var fullt
klart. Men jag måste ändå vara så obarmhärtig
att jag frågar om inte statsminis -

Ekonomisk debatt

tern kan ge något svar på denna punkt.

För några månader sedan förklarade
statsminister Palme enligt TT-referat i
flera yttranden ute i landet — det skedde
innan propositionen om skattereformen
hade lagts på riksdagens bord —
att nu borde de! bli en principiell debatt
om denna reform, som var en av de
stora reformerna under 1970-talet. Denna
debatt skulle komma att spela eu betydande
roll inför valet, etc. Han hånade
oppositionspartierna för att de inte
ville delta i eu ingående debatt innan
de hade fått se propositionen.

Sedan kom propositionen och oppositionspartiernas
motioner. Då tystnade
herr Palme. Han försvann från den politiska
debatthorisonten; han ville inte
vara med och diskutera vad han såg
som regeringens stora grepp. När det
gällde debatter i riksdagen hänvisade
han till att finansministern brukar sköta
de mer tekniska debatterna i skattefrågor.
Ja visst, det är klart! Men det
som herr Palme själv betecknat som en
av de stora och grundläggande samliällsreformerna,
som han gång efter
gång uppmanat oss att diskutera mera
principiellt, ville han nu inte längre debattera.
Vi har inte fått något tillfälle
— om vi inte skall räkna dagens debatt,
men nu är det väl litet sent — att här
i kammaren föra en mer ingående debatt
med herr Palme just om den saken.
Jag syftar då inte på de skattetekniska
detaljerna som finansministern närmast
svarar för.

Men vad var det herr Palme beskyllde
oss för? Jo, det var att vi i opppositionen
inte ville vara med om att motverka
och reducera inkomstolikheterna.
Innan vi kommit med något förslag visste
herr Palme med en divinatorisk
blick att oppositionen inte ville vara
med om att minska inkomstolikheterna!

När han fick se mittenpartimotionen
fann han emellertid att de åtgärder,
som jag här exemplifierat och som
skulle ha högsta prioritet, var till låginkomsttagarnas
fördel. Då var det inte

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

så lätt att fortsätta med dessa beskyllningar
som herr Palme alltför hastigt
och alltför oförsiktigt hade kastat ut.

Sedan finns det en annan sida av
denna sak som jag, utan att gå in på
några tekniska aspekter bara vill nämna.
Det är att själva detta skattesystem,
som kammaren vet, får en annan karaktär
än den man vill hoppas var avsedd,
när det tillämpas i ett av inflation
präglat samhälle. Därför blir skattesatserna
i verkligheten väsentligt högre
än de som angivits. Anser statsministern
att det har lämnats en ordentlig redogörelse
från svensk socialdemokratis
sida på denna punkt? Har ni ordentligt
redovisat att en medborgare som höjer
sina inkomster med en hundralapp eller
en tusenlapp får betala in allra största
delen av den reella inkomsthöjningen
till de offentliga kassorna? Om vi räknar
med eu prisstegring med den genomsnittliga
takt som vi haft under 1960-talet och om vi räknar med en genomsnittlig
treprocentig nominell inkomsthöjning
därutöver -— i den mån produktiviteten
stiger med 3 procent, brukar
detta vara en finansministers önskedröm
— ja, då får man ett läge där
även en 20 000-kronorsinkomsttagare
får avstå inte något över en tredjedel
av den reella inkomstökningen som tabellerna
anger utan något över två tredjedelar.

Det är väl uppenbart att den svenska
socialdemokratin, som i dag uppträder
med så stora later och säger att vi måste
ge besked om än det ena, än det andra
i rots att vi har lämnat alla de besked
jag nämnde, själv framlagt förslaget till
skattereformen och därvid vägrat upplysa
Sveriges folk om hur det föreslagna
skattesystemet kommer att verka
— i ett samhälle där priserna stiger. Ni
vågar inte säga att det inte skall bli
några prisstegringar i framtiden — då
skulle ni bli utskrattade. Varför då inte
tala om hur det förhåller sig med skattetrycket?
Här talar statsminister Palme
om trovärdighet. Begär ni trovärdighet

när ni försöker undertrycka en belysning
om vad denna skattereform verkligen
innebär för de skattebetalare som
försöker att höja sin reella inkomst?
År detta verkligen en reform som är fördelaktig
för låginkomsttagarna? Sanningen
är den att inflationen skärper
skattetrycket betydligt mer för låginkomsttagarna
än för höginkomsttagarna.
Motsatsen har påståtts från socialdemokratiskt
håll, men man har inte gjort
något försök att dokumentera det —
det går helt enkelt inte.

Herr talman! Jag kan väl inte vara så
optimistisk att jag väntar mig något besked
på dessa punkter, men jag måste
säga att statsminister Palme genom sitt
framträdande här med krav på besked
om oppositionens ståndpunkter verkligen
har gjort det ofrånkomligt att han
själv på partiets vägnar får stå till svars
för sin och regeringens vägran att tala
om hur det faktiskt förhåller sig.

Herr talman! Jag hade i övrigt tänkt
diskutera den ekonomiska politiken,
men jag måste nog hoppa över det
mesta. Jag bläddrar förbi ett stort antal
sidor i mitt manuskript, vilkas huvudsynpunkt
jag kanske kan sammantränga
i två meningar.

Vi har i de flesta avseenden mycket
gynnsamma yttre förutsättningar för
den svenska ekonomin. Men vårt land
har kommit i ett krisläge beträffande
priser och betalningsbalans och har en
icke tillräckligt snabb produktivitetsökning.
Är detta inte ett bevis på att det
har varit något fel med regeringens ekonomiska
politik? Vad har man för kriterium
när man skall belysa regeringens
politik och ställa den till ansvar om
inte detta att vi trots gynsamma förutsättningar
jämfört med t. ex. danskarna
som säljer smör när vi säljer pappersmassa,
malm och järn, kommit i alla
dessa svårigheter? Regeringen vägrar
att diskutera denna sak. Man vill inte
diskutera något ansvar för vart vi har
kommit. Annars vill man så gärna ta åt
sig förtjänsten för allt det som gått bra,

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

men ansvaret för den utveckling som
skapat ett sådant krisläge vill man inte
tala om. Man säger bara: Ja men, vad
föreslår nu ni i oppositionen att vi skall
göra? Jag svarar: Vi är inte anställda
som experter åt regeringen, det är inte
vår sak att i varje läge tala om för regeringen
precis vad den skall göra; vi
anger att regeringen borde ha fört en
annan politik och bör på viktiga punkter
föra en annan politik. Om det inte
går att på ett ögonblick reparera verkningarna
av regeringens misstag, beror
det på problemens natur.

Jag har här anfört några kritiska synpunkter
på regeringens ekonomiska
politik. Fråga är, om regeringen vill
erkänna något ansvar för denna eller
om den försöker smita undan sitt ansvar.
Har den något ansvar om priserna
stiger mer än på de flesta håll i Västeuropa,
har den något ansvar om bruttonationalinkomsten
under de tre senaste
åren stiger mindre än i alla andra västeuropeiska
länder utom Storbritannien
— så att de två stater där socialdemokratin
har ett dominerande inflytande
har den långsammaste produktivitetsutvecklingen
— har regeringen något ansvar
för att betalningsbalansen är svag,
har den något ansvar för att fyra tiondelar
av vår guld- och valutareserv är
borta med vinden?

Herr talman! Statsminister Palme har
i dag försökt vända uppmärksamheten
bort från regeringens politik och ansvaret
för dess misslyckande över till
krav på att oppositionen skall göra
preciseringar här eller där. Det är den
gamla uttjatade frågeställningen som så
många gånger är besvarad med hänvisning
till de konkreta upplysningar
som har givits från oppositionen. Det
går inte, herr statsminister, att vid riksdagens
förmodligen sista debatt före valet
smita undan genom att bara föra
fram en sådan kritik och underlåta att
svara på frågan, om regeringen har något
ansvar för de brister som här uppenbarligen
föreligger trots gynnsamma

Ekonomisk debatt

förutsättningar i utlandet för den svenska
ekonomin.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Det är svårt att vid
denna timme fresta kammarens tålamod
— det framgår av antalet ledamöter
som befinner sig här att detta tålamod
redan är hårt frestat — men det slog
mig att detta väl är herr Ohlins sista
anförande vid en vårriksdag, och jag
tycker att hänsynen kräver att jag ändå
markerar detta genom att svara honom
på ett par punkter.

För det första vill jag säga beträffande
förslaget om en omprövning av utgiftsprogrammen
att det varje år under de
sjutton år som jag har arbetat i kanslihuset
har stått i petitaanvisningarna att
alla myndigheter skall ompröva och
söka besparingar i sina utgiftsprogram.
Regeringen kommer att fortsätta med
detta.

För det andra vill jag säga att det
visst finns meningsskiljaktigheter och
en fri debatt i vårt parti, men vi håller
fast vid det program som partikongressen
och partistyrelsen har antagit. Detta
är partiets ståndpunkt. Det är en demokratisk
disciplin som vi håller oss med.

För det tredje: Visst har folkpartiet
och de övriga oppositionspartierna
lagt fram många förslag. De har under
många år fört en hänsynslös överbudspolitik,
och det vore märkvärdigt om
det inte bland alla dessa överbud skulle
finnas något förslag som sedermera har
blivit verklighet.

I övrigt hade väl inte herr Ohlin så
mycket nytt att komma med som inte
har behandlats tidigare i debatten.

Herr Ohlin försökte ge intryck av att
jag skulle jaga ut ur kammaren, fylld av
skräck, när han tog till orda. Inte heller
det är en riktig skildring. Snarare är
det fråga om ett uttryck för hänsyn:
jag tycker inte att herr Ohlin och jag
bör sluta denna debatt vid lians sista
riksdag med något större gräl.

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade detta om statsministern
med tanke på att jag en gång
för inte länge sedan med stor svårighet
lyckades hålla honom kvar då han ansåg
att han hellre än att stanna i kammaren
borde gå någon annanstans. En
annan gång alldeles nyligen sprang han
i väg när jag skulle yttra mig, och även
den här gången såg det ut som om han
tänkte försvinna. Jag är glad om statsministern
inte hade tänkt försvinna,
men det förefaller ännu vara litet oklart.

Statsministern gör ett uttalande om
att regeringen alltid omprövar utgiftsprogrammet.
Här gällde det emellertid
att Ni slagit fast att fortsatta reformer
blir möjliga endast om man nedskär
olika existerande utgiftsprogram. Varken
herr Sträng eller herr Palme har
närmare angivit någon sådan nedskärning,
men de har sagt till riksdagen att
det inte blir möjligt att fortsätta reformpolitiken
om inte utgifterna skärs ned.
Det var ett ganska talande yttrande. Att
man här måste begära ytterligare kommentarer
är väl uppenbart.

Många gånger när vi har föreslagit någonting
som är bra har socialdemokraterna
först röstat emot men så småningom
godtagit det. Det har många gånger
gällt saker som inte kostar mycket
pengar och som väl ryms inom budgetramen.
På detta konstaterande har statsministern
inte något annat svar än att
vi har kommit med överhud. Han tror
att han kommer ifrån alla våra förslag,
som avvikit från socialdemokraternas,
genom att tala om överbud, men ofta
har det varit fråga om reformer som
gällt trygghet eller en omläggning av
skatterna o. d. som inte behövde kosta
någonting utan bara varit avvägningsfrågor.

Nej, herr statsminister, det går inte
att bestrida att ni många gånger har
gjort en helt annan prioritering än vi
och har röstat ner våra förslag. Att ni
sedan har tagit upp dem är bara bra.
Men när statsministern säger att dessa

förslag, som oppositionen prioriterat
mer än socialdemokraterna och som
dessa sent omsider har godtagit, har
utformats genom diskussioner inom den
socialdemokratiska arbetarrörelsen, må
det vara tillåtet att konstatera att sådant
tal inte har något samband med verkligheten.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Vi har i dag allesamman
fått ett brev, »Brev till Svenska
Folket och dess Makthavare», publicerat
som annons i tidningarna. Det är
undertecknat av en del företag, bl. a.
AB Carl Ottossons Reinfabrik i Anderstorp,
ägd av Carlobolaget, ägda av direktör
Holge Ottosson, högerriksdagsman
i första kammaren. Bland undertecknarna
i Hovslätt är en av Vätterbygdens
mörkblåaste moderater, enligt
eu av smålandstidningarna i dag. Brevet
är också undertecknat av Erik Sporre
i Forserum, aktiv folkpartist och
kommunalnämndens ordförande i Forslieda.

Det intressanta är inte att brevet är
undertecknat av aktiva politiker från
högern och folkpartiet, utan det intressanta
är hur dessa politiker, bl. a. i
första kammaren, betecknar sig. Det
står i brevet: »Vi är inga politiker».
Jag vet inte om herr talmannen instämmer
i att högermän inte är politiker,
men att döma av deras eget brev är de
inte det, eller också har det blivit något
misstag vid utskrivningen av brevet.

Det som jag skulle vilja dröja vid och
som har en mera politisk karaktär är
näringspolitiken —■ som vi har diskuterat
i dag — med anknytning till arbetsmarknadssituationen.

Dagens diskussion om finansplanen
visar att vi kommer att tvingas föra en
restriktiv politik under den överblickbara
framtiden. Det är förståeligt mot
bakgrund av den internationella utvecklingen.
En restriktiv politik, kombinerad
med höga räntor, drivs av regeringarna
i många länder. Sverige är

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

ett litet land, och vi följer som svansen
efter de andra. Vi har inte någon större
handlingsfrihet, utan vår marginal är
ganska smal. Vi förstår av finansplanen,
att konsumtionen kommer att pressas,
men om vi skall diskutera nyanser i det
hela, är vi naturligtvis angelägna om att
restriktionerna inte leder oss in i någon
Englandssituation. En sådan tar det tid
att ta sig ur. Vi vill helst föra en expansionspolitik.
Vi vill varken pressa företagen
eller konsumenterna för hårt.

Med anledning av att på s. 18 på finansplanen
talas om att arbetsmarknadspolitiken
skall intensifiera sina ansträngningar
att nå balans mellan utbud
och efterfrågan på arbetskraft,
finns det från löntagarhåll anledning
att hoppas på att det bästa av två alternativ
är det man syftar på. Vi vill ha
balans mellan utbud och efterfrågan på
arbetskraft. Hur skall det ske?

I ett uttalande från arbetsmarknadsstyrelsen
för ett par år sedan sade man:
När arbetsgivarna vill ha arbetskraft,
så är det vår uppgift att ge dem arbetskraft
så fort som möjligt. Nyligen gjordes
från ledande håll i arbetsmarknadsstyrelsen
det pessimistiska uttalan:let
att man hoppades på en konjunkturnedgång
för att få balans i ekonomin.

Jag delar inte någon av de synpunkter
som framförts från arbetsmarknadsstyrelsens
sida. Jag menar att löntagarnas
intresse ligger i att nå en balans
men varken på det ena eller andra av
de två sätt som jag har återgivit.

Vi lever i en blandekonomi. När det
i den biandekonomin fattas varor, stiger
priset. Konsumenterna får betala ett
högre pris. När det i den biandekonomin
fattas arbetskraft säger jag: Låt då
löntagarna få de löneförbättringar som
de bättre betalande företagen kan ge
och vill ge! Då bör arbetsmarknadspolitiken
inte ha den uppgift som angivits
i ovannämnda uttalanden från arbetsmarknadsstyrelsens
sida utan ha till
uppgift att hjälpa så många som möjligt
av löntagargrupperna över till bätt -

Ekonomisk debatt

re betalning för deras arbetsinsatser.
De företag som kan betala, skall betala
och skall få hand om arbetskraften. Det
skall vara syftet med arbetsmarknadspolitiken,
inte att fylla på så mycket
som möjligt, om det är några som vill
ha arbetskraft. Vi bör utnyttja de goda
tider som trots allt finns, trots restriktiviteten,
till att hjälpa löntagarna över
till bättre inkomster, så att inte pressen
på konsumtionen blir onödigt hög på
löntagarna.

Vi skall inte skapa jämvikt genom att
importera mer arbetskraft. Större delen
av importen av arbetskraft är okontrollerad.
Den fackliga kontrollen rör
endast omkring en tiondel av all import
av arbetskraft. Ca nio tiondelar sker i
olika former som är helt okontrollerade
från fackligt håll.

Föregående år var det en nettoinvandring
av 46 000 personer. Alla kanske
inte var aktiva på arbetsmarknaden,
men det var i alla fall en belastning i
form av utbyggnader av bostäder, samhällsinvesteringar,
skolor och allting
sådant som behöver finnas. I år visar
de två första månaderna siffror på ungefär
dubbelt så stor invandring som föregående
år. Vad vi behöver ha är en redovisning
av vad den importen av arbetskraft
kostar. Jag menar att det är
fel filosofi som har präglat arbetsmarknadsstyrelsen
och eu del andra myndigheter,
när de importerat arbetskraft.
Man har sett alldeles för snävt på problemen
och tyckt: här vinner vi. Ja, vi
vinner, om vi har outnyttjade resurser
som kan utnyttjas, om de outnyttjade
resurserna finns i värdefulla industrier
och vi inte kan slussa över folk från
våra låglöneindustrier, om vår arbetsmarknadspolitik
inte duger till att föra
över folk till bättre betalda jobb.

Först då kan det finnas intresse för
en import. Sker det i ett annat läge
leder det bara till en försening av utvecklingen,
så att lönestegringarna inte
blir vad de borde. Löntagarna får det
sämre än nödvändigt, om vi för en fel -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

aktig arbetsmarknadspolitik. Det är
ingen värdering av individerna. De som
kommer hit är i många fall bra, även
om det här som i andra sammanhang
finns undantag. Men denna arbetsmarknadspolitik,
som enligt finansplanen
syftar till balans, skall bedömas utifrån
våra möjligheter att hänga med, exempelvis
beträffande bostadsförsörjningen.

Tar vi föregående års invandring
som uppgick till 46 000 människor och
räknar med tre personer per bostad betyder
det krav på 15 000 nya lägenheter,
och större delen av dessa och övriga
samhällsinvesteringar i samband
därmed hänför sig till storstadsområdena
där det redan råder brist på såväl
bostäder som samhällsinvesteringar.

Under föregående år ökade bostadsbeståndet
med 3 000 lägenheter mer än
1968, men tillströmningen av arbetskraft
krävde 15 000 lägenheter extra.

Jag skulle bra gärna vilja att Kungl.
Maj:t i fortsättningen i propositioner
och finansplaner innesluter en beräkning,
grundad på vad som yttrades på
vår partikongress angående behovet av
eu samhällskalkyl där den totala kostnaden
och de totala resurserna redovisas
med hänsyn till den politik som
vi önskar bedriva.

Vi har under de första månaderna i
år fått en fördubbling av invandringen,
men samtidigt finns det i finansplanen
för 1970 en uppgift om att ungefär 500
färre bostäder skall färdigställas i år.
Låter man invandringen öka utan motsvarande
samhällsinvestering drar man
på sig nya sociala problem. De blir
kanske inte av det mest lättlösta slaget.

Jag vill upprepa att det rör sig inte
om någon värdering av individerna
utan om eu värdering av våra möjligheter
att klara de problem som uppstår.
Kapital skall anskaffas och arbetskraft
skall sättas in för att bygga bostäder
och andra samhällsanläggningar, så att
människorna kan leva på ett anständigt
sätt och så att det inte uppstår

någon slumbebyggelse. Det finns ansatser
till en sådan utveckling.

15 000 extra lägenheter och övriga
samhällsinvesteringar medför, om vi
räknar med att det kostar 200 000 kronor
per lägenhet inklusive samhällsinvesteringar,
ett krav på 3 000 miljoner
kronor i form av kapital. I toppen
av en högkonjunktur och i en situation
där det råder brist på kapital skall
vi alltså föra en politik som enbart på
det här området kräver 3 000 miljoner
kronor.

Dessa pengar skulle kunna användas
på ett annat och bättre sätt. Om vi bygger
ut näringslivet på bredden och
ökar arbetskraften måste vi också bygga
fler arbetsplatser. De kostar också
lika mycket som samhällsinvesteringarna
och bostadsinvesteringarna. I stället
kunde vi använda dessa medel till
att skapa bättre bostäder, göra bättre
samhällsinvesteringar och ordna bättre
arbetsplatser för den befolkning vi redan
har, och på det sättet skulle det
kunna skapas högre levnadsstandard
för de människor som redan bor här
i landet.

Jag vill att vi skall utnyttja högkonjunkturen
— inte bara för en restriktiv
politik som jag förstår kan behövas.
Men inom ramen för den restriktiva
politiken bör vi försöka hjälpa de människor
som har det svårt och som redan
finns i landet. Det är inte den totala
produktionen och den totala produktionsutvecklingen
som är intressant.
Det kan kanske se så ut, när vi läser
vissa av sidorna i finansplanen. Det
talas om att vi eller något annat land
har den och den ökningen av den totala
produktionen. Ökningen kan ju bero
på att ett land kan sätta in mera arbetskraft
och därigenom åstadkomma större
produktion. Det blir emellertid inte
bättre för varje människa av det skälet.
Vi skall gå efter någonting annat,
och det bör synas mera i finansplanen
i fortsättningen, nämligen produktionen
per anställd och timme. Går vi till de

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

uppgifterna visar det sig att produktivitetsstegringen
1970—1975 väntas bli
4,5 procent. Det är inte långt ifrån det
genomsnitt för produktionsökningen
som OECD-länderna uppvisar för 1970-talet, enligt OECD:s nyligen avgivna
rapport. Vi kan alltså jämföra oss med
OECD:s produktionsökning på 5 procent,
om vi tar vår produktivitetsökning
på 4,5 procent. Att vissa länder
får en större ökning kan bero på att
man ännu inte har hunnit ställa om
från jordbruk till industri i lika hög
grad som det svenska samhället gjort.
Det skall emellertid inte föranleda oss
att ingå på jämförelser på en punkt
där vi inte bör göra statistiska jämförelser.
Man gör kanske det felet i politiska
sammanhang. Det är istället produktionen
per invånare det här gäller.
Kan vi föra en sådan politik att vi höjer
produktiviteten, får vi också en högre
levnadsstandard per invånare.

Jag skulle därför vilja att man ladc
tonvikten på de förbättrade levnadsförhållandena
för människorna, inte bara
fäste avseende vid teoretiska eller industriella
siffror över den totala produktionsutvecklingen.
De är ganska ointressanta
för varje enskild människa.
Och näringslivet har ju ingen annan
uppgift än att skapa bättre levnadsförhållanden
åt människorna. Det är den
saken siffrorna skall belysa. Därför
skall vi främst räkna med produktivitetssiffran
i stället för siffran för den
totala produktionen. Vi skall också i
våra näringspolitiska och finanspolitiska
överväganden styra en sådan politik
som leder till bättre förhållanden
för människorna, inte i och för sig en
större produktion totalt sett. I detta
lilla land skall vi eftersträva inte en större
produktion i och för sig utan en större
produktion åt varje människa. Det är
inte samma sak! Under ett högkonjunkturskede
då allting är så ansträngt att
man måste föra en restriktiv politik är
det särskilt angeläget att vi använder
våra resurser och fattar våra politiska

Ekonomisk debatt

beslut rörande den framtida arbetsmarknadspolitiken
på ett något annat
sätt än hittills, så att vi skapar bättre
levnadsförhållanden för människorna.
Därför behöver vi en samhälskalkyl
där man tar hänsyn till dessa saker.

Vad vi bör göra under den tid vi har
framför oss —- av egna erfarenheter
och av uttryck i bl. a. finansplanen
samt av erfarenheter från bl. a. England
har vi förstått att den tiden blir
hård — är att föra en sådan utbyggnadspolitik
att vi inte kommer på efterkälken.
Vi skall inte spara genom att
inte hänga med i moderniseringen
inom näringslivet, och kravet att bygga
upp bättre arbetsplatser för de löntagare
vi har, får inte eftersättas. Det
gäller därför att med de smala marginaler
vi har i den internationella konkurrensen
och med vårt pressade läge
få fram tillräckliga kapitalresurser, och
använda vad vi har på bästa möjliga
sätt för de människor som lever i samhället.
Det finns tillräckligt många vardagsmänniskor
som lever på skuggsidan
för att vi i detta skede skall inrikta
hela vår politik på att använda
de resurser vi har, inte på en total utbyggnad
utan till en utbyggnad som ger
bättre levnadsförhållanden per individ.
Det är den politiken jag hoppas att
man från regeringens sida kommer att
föra i form av direktiv till arbetsmarknadsstyrelsen
och till andra myndigheter
som kan påverka utvecklingen.

Endast genom en samlad lösning på
problemen inom arbetsmarknadspolitiken
och den ekonomiska politiken kan
vi klara detta och undvika att halka in
i Englands situation, till nackdel för
konsumenterna.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Den här debatten har
vidgats till att gälla en rad principiella
frågor om vår ekonomiska politik —
och också en del därutöver. Det är bra
att så sker, eftersom de grundläggande
värderingarna om ekonomi och nä -

9(5

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

ringsliv är av utomordentligt stor betydelse
för tryggheten i anställningen
och för resursernas tillväxt.

Jag vill nu bara helt kort ta upp
ytterligare en sådan principiell fråga.
Nya händelser har fört fram socialiseringsfrågan
bland de viktiga och aktuella
spörsmålen inför 1970-talet. Den
skulle, om den omsattes i praktisk politik,
bli av allra största betydelse för
landets ekonomi. Om staten använder
resurser för att inköpa företag får samhället
ett annat utseende än om resurserna
används för sociala reformer. Om
en viktig målsättning är att förstatliga
stora delar av näringslivet, får man föra
en annan ekonomisk politik än om
man godtar biandekonomin och ser
förstatligandesocialismen som en passerad
idé.

Den fråga jag vill ta upp handlar
alltså inte alls om ett visst företag skall
köpas in av speciella skäl eller om
staten genom särskilda omständigheter
vill satsa på ett eget företag i en viss
bransch eller på en viss ort. Det parti
jag tillhör säger ju inte doktrinärt nej
till statligt ägande av företag. Vad vi säger
nej till är doktrinen om att ekonomin
skall grundas på statligt ägande
och att socialisering är ett viktigt mål
i sig.

.Skälet till att frågan om socialisering
för doktrinens skull åter förs fram såsom
en viktig skiljelinje mellan socialism
och liberalism är de förhoppningar
och krav på framtiden som en rad
ledande socialdemokratiska riksdagsmän
har börjat uttrycka. Om man får
tro på statsministerns uttalande nyss
ligger den socialdemokratiska riksdagsgruppens
viljeinriktning fast. Vad innebär
då denna viljeinriktning? Ja, det
dokument som tänt debatten i socialiseringsfrågan
är ett av de mest intressanta
idépolitiska vittnesbörd, som
svensk socialdemokrati frambringat på
senare år. Det är intressant inte därigenom
att tankarna skulle vara djupa eller
nya men genom att de, om de för -

verkligas, kommer att i grunden förändra
ekonomisk politik och resursanvändning
i vårt land.

Det var en bra idé av den socialdemokratiska
studentgruppen i Stockholm
att förra hösten låta intervjua en rad
ledande socialdemokratiska riksdagsmän.
De skulle ge sin syn på centrala
samhällsfrågor, och deras svar har senare
publicerats i sin helhet.

Den socialdemokratiska studentklubben
förklarar i inledningen till enkäten
afl denna är »ett steg på vägen mot
ökad demokratisering». Jag antar att
man menar att det är bra att i förväg
veta vad riksdagsmän ur olika partier
vill göra under kommande år och vilka
idéer de vill arbeta för. Därför förvånade
det oss i folkpartiet högeligen
att denna enkät har hemligstämplats av
styrelsen för den socialdemokratiska
studentklubben. Bara socialdemokratiska
riksdagsmän skulle få veta vad som
står i den.

Men om den här undersökningen
skall fungera som »ett steg på vägen
mot ökad demokratisering», är det viktigt
att dess innehåll sprids till fler än
en liten grupp. Bland annat för afl tillgodose
studentklubbens egna ambitioner
har därför folkpartiet vid olika tillfällen
offentliggjort delar av denna undersökning.
Och vi har fått tillgång
till den på fullt legalt sätt.

En av frågorna i undersökningen lyder:
»Vilka sektorer av näringslivet vill
du närmast se förstatligade?» Frågeställningen
är klar och enkel: vilka
brancher vill du socialisera — inte på
mycket lång sikt, utan vilka »vill do
närmast (min kurs.) se förstatligade».

På denna fråga har en rad socialdemokratiska
riksdagsmän i Stockholms
stad och län givit sina svar. Knut Johansson,
Mats Hellström, Lennart Andersson,
Essen Lindahl, Lars Gustafsson,
Anita Gradin, Oskar Lindkvist och
andra ger besked. Tillsammans önskar
de såvitt jag förstår förstatliga det mesta
av det svenska näringslivet: han -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

ker, transportväsende, naturtillgångarna,
varvsindustrin, försäkringsbolagen,
bryggerinäringen och mycket annat.
Men jag vill inte nu ta upp svaren från
någon av dem som jag här nämnt. Det
är tre andra svar som har ett vidare
principiellt intresse.

Jag beklagar att Nancy Eriksson inte
befinner sig i denna kammare trots att
hon vet att jag kommer att ta upp den
här frågan. Hon har nämligen lämnat
det första av de tre intressanta svaren.
Hennes lista på lämpliga objekt för
socialisering lyder på följande sätt:

»Byggnadsindustrin, livsmedelsindustrin,
industri som försörjer sjukvården
och på längre sikt även bankerna.»
Det är kort och kärnfullt. Men hennes
krav på socialisering av byggnadsindustrin,
livsmedelsindustrin och annat
är krav på kort sikt, eftersom hon tydligt
markerar att bankerna skall förstatligas
först »på längre sikt».

Det ideologiskt intressanta i Nancy
Erikssons svar är inte hennes aptit utan
hennes krav att socialisera »industri
som försörjer sjukvården». Hon säger
inte som andra att det är »läkemedlen»
som bör köpas in eller något liknande.
Hennes tanke tycks i stället vara
ungefär densamma som Alva Myrdal
en gång uttryckte som »offentlig produktion
för offentlig konsumtion». Stat,
landsting och kommuner skall inte behöva
köpa från andra än statliga företag.

Vad innebär då detta konkret? Ja, fru
Eriksson i Stockholm har alltså nämnt
»industri som försörjer sjukvården»
som ett principiellt viktigt socialiseringsobjekt.
Jag har bett riksdagens
upplysningstjänst att ta reda på vilka
industrier det är. Genom Landstingens
inköpscentral har jag fått fram följanie
lista:

Ambulanser och bilar

Blanketter

Bränslen

Dentalartiklar

Dentalutrustning

Ekonomisk debatt

Förbandsartiklar
Glödlampor och lysrör m. m.

Husgeråd

Hygienpapper och säckar
Hörapparater och övriga tekniska
hjälpmedel för hörselskadade
Inredningar

Kemisk-tekniska artiklar och städmaskiner Konfektionerade

persedlar m. m.
Kontorsartiklar
Laboratorieartiklar
Livsmedel

Medicinsk apparatur
Persedlar för korttidsbruk
Röntgenartiklar
Sjuksängar
Sjukvårdsartiklar
Sjukvårdsinstrument
Tekniska hjälpmedel för handikappade Transportmedel Tänder Undervisningsmateriel,

radio och TVapparater
m. m.

Detta är alltså »industri som försörjer
sjukvården» och som Nancy Eriksson
vill förstatliga. Listan är inte fullständig
och en del är allmänt hållet.
Man undrar om fru Eriksson vet hur
många miljarder detta skulle kosta. Antagligen
skulle större delen av svenskt
näringsliv beröras om de företag det
gäller köptes in.

Då är frågan: Av vilket skäl skall man
socialisera alla de industrier som här
avses? Är det för att bespara landstingen
skammen att behöva köpa av enskilda
och kooperativa företag? Är det för
att man tror att statliga företag på alla
dessa mängder av områden skulle producera
bättre och billigare produkter?
Är det för att man anser det fel att industrier
som till en del försörjer sjukvården
inte skall få göra vinster?

Till Nancy Eriksson vill jag alltså
rikta frågan: Vad är det för fel på tanken
att landstingen skall köpa in sina
varor där kombinationen av pris och
kvalitet är bäst, oavsett vem som äger

4 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 31

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

företaget? Av vilket skäl anser fru Eriksson
i Stockholm att en väldig del av
det kommande årtiondets resurser skall
användas för att socialisera de företag
som hon själv kallat »industri som
försörjer sjukvården»?

Bertil Zachrisson är den andre i den
här undersökningen som antyder ett
ideologiskt resonemang av visst intresse.
Han besvarar frågan om vad han
närmast vill förstatliga på följande sätt:
»Främst de sektorer som sysslar med
att tillfredsställa ''uppkonstruerade behov’
t. ex. hela skönhetsmedelsindustrin.
» Denna mening hos herr Zachrisson
leder fram till några frågor som
jag hoppas att herr Zachrisson vill besvara.
Jag ser att han nu har kommit in
i kammaren och utgår därför från att
jag får svar på frågorna.

Vem är det t. ex. som avgör om ett
behov är »uppkonstruerat»? Är det herr
Zachrisson och hans parti som bestämmer
det godtyckligt eller skall det grundas
på mer objektiva bedömningar av
något slag? Är skönhetsmedlen det enda
»uppkonstruerade behov» som herr
Zachrisson har i tankarna eller är det
många fler han avser? På vilket sätt
är t. ex. sololja, hudkräm och smink
mer »uppkonstruerade» än t. ex. sportbilar
och veckotidningar? Och vad är
det för fel på »uppkonstruerade behov»

■— om de inte är medicinskt skadliga
—• om man sedan kan tillfredsställa sådana
behov? Och är det herr Zachrissons
tanke att staten skall köpa in de
här företagen och sedan lägga ned dem
för att begränsa de »uppkonstruerade
behoven»? Eller skall man sänka priset
på skönhetsmedlen för att minska
vinsterna — i så fall kommer väl det
att öka konsumtionen av de uppkonstruerade
behoven. Hur skall vi göra
med importen? Skall vi förbjuda import
av läppstift för att dessa importörer
inte skall konkurrera med de nya
statsföretagen här i Sverige på det området?
Och hur, herr Zachrisson, skulle
det passa in med EEC- och EFTA -

reglerna?

De här frågorna kan tyckas nya, men
de är nödvändiga att ställa för att få
veta exakt vad Bertil Zachrisson menar
med sitt ideologiska resonemang om att
förstatliga sektorer som sysslar med
»uppkonstruerade behov, t. ex. hela
skönhetsmedelsindustrin».

Någon kan säga att de här riksdagsmännen
inte har så stort inflytande. Jag
delar inte den meningen. För oss som
bor i Stockholm är det t. ex. viktigt att
veta vilka idéer som fru Eriksson i
Stockholm och herr Zachrisson vill arbeta
för. Men mitt tredje namn tillhör
t. o. m. regeringen. Det är utbildningsminister
Ingvar Carlsson. Han svarar på
frågan om vad han närmast vill förstatliga
på följande sätt: »Oljeindustrin. Det
var olyckligt att man inte tog det beslutet
redan 1947, då frågan var aktuell i
regeringen. I övrigt ställer jag mig bakom
kraven i SSU:s senaste handlingsprogram.
»

Eftersom intervjun är gjord på hösten
1969 syftar den alltså på det SSUprogram
som antogs vid kongressen
1967, då herr Carlsson avgick som ordförande
där. Jag har gått igenom det
programmet för att få veta vad statsrådet
Carlsson ställer sig bakom. Där
står på följande sätt: »Det är nödvändigt
att avskaffa nu rådande kapitalistiska
förhållanden inom det privata näringslivet.
Naturtillgångar överförs i
samhällets ägo.

Därmed läggs grunden för en övergång
från en profitstyrd, kapitalistisk
ekonomi till en demokratisk socialistisk
ekonomi.» På ett annat ställe säger programmet
så här: »Den nuvarande biandekonomin,
som karakteriseras av en
marknadshushållning men med inbyggda
samhälleliga —- ehuru begränsade —
styrmedel, är endast att betrakta som en
utvecklingsfas på väg mot en socialistisk
ekonomi. Denna bör syfta till att samhället
innehar bestämmanderätten över
näringslivet och därmed sammanhängande
ekonomiska funktioner.»

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

Detta är alltså de målsättningar som
Ingvar Carlsson ansluter sig till. Man
skall avskaffa en »profitstyrd» ekonomi
och göra den till en »demokratisk
socialistisk» ekonomi. Blandekonomi
och marknadshushållning är bara en
»utvecklingsfas» på vägen mot en »socialistisk
ekonomi».

Såvitt jag förstår har man här gett
en beskrivning av central statlig planhushållning.
Att avskaffa »Profitekonomi»
måste väl rimligen betyda att vinsten
skall försvinna som drivkraft och
mätare på ekonomisk effektivitet. Eftersom
man i en annan formulering
vänder sig emot den blandekonomi som
präglas av marknadshushållning m. in.,
tycks man vilja ersätta en ekonomi,
präglad av fritt konsumtionsval och
decentraliserat beslutsfattande ute i företagen,
med ett system där staten går
in med detaljplanering av produktionen
och där vinstbegreppet är upphävt
som en viktig faktor vid bestämmandet
av produktionens inriktning.

Ingvar Carlsson vill alltså avskaffa
blandekonomi och marknadshushållning,
införa planhushållning och socialistisk
ekonomi. Det har han nyligen
sagt i en enkät — och det vore ofint
mot utbildningsministern att inte ta
honom på allvar.

Herr talman! Jag har nu försökt fullfölja
den ursprungliga avsikten med
den här enkäten — »ett steg på vägen
mot en ökad demokratisering» — genom
att dra fram delar av dess innehåll.
Det är naturligt att göra det i en
ekonomisk debatt av det här slaget.
Skulle resurserna i framtiden användas
för inköp av företag och socialisering
i stor skala, blir de centrala reformområdena
svältfödda. Skulle vi få
en socialistisk planhushållning i framtiden,
ändras själva grunden för vår
ekonomiska politik. Och skulle de tankarna
som ledande socialdemokrater
här gett uttryck åt bli vägledande för
regeringens handlande, kommer hela
grunden för dagens diskussion om va -

Ekonomisk debatt

lutareserv, inflation, tillväxttakt och
exportindustri att förändras.

Detta är den sista dagen i riksdagen
före 1970 års val. Enkäten i socialiseringsfrågan
har diskuterats i flera veckor.
Men Nancy Eriksson, Bertil Zachrisson
och Ingvar Carlsson och andra
har tigit som muren om sina avsikter
såsom de avspeglats i den här undersökningen.
År ni beredda att svara nu
och i dag av vilka skäl ni för fram
kravet på omfattande socialiseringar
som en viktig del i 70-talets politik?

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ZACHRISSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det här försöket till
valtal av herr Ahlmark hör väl egentligen
inte hemma i den debatt vi för,
men jag vill ändå göra en randanmärkning.
Det kan ju vara intressant att
konstatera att herr Ahlmark blir alltmer
mörkblå —• inte bara på utsidan.

Socialisering är i herr Ahlmarks mun
uppenbarligen ett fult ord. För mig är
det ett honnörsord. Socialisering står
inte som ett mål i sig och inte heller
som något slags dogm att förkunna,
utan det är ett praktiskt-politiskt instrument
för att tjäna medborgarnas gemensamma
intressen i vårt land när de
behöver värnas. Här är inte tid för någon
längre utläggning, men nog förstår
de flesta här i kammaren ändå att
denna metod att använda en utredning,
som herr Ahlmark och honom närstående
kretsar har tillgripit rätt ofta den
senaste tiden, är ett alltför enkelt sätt
att tackla dessa problem.

Jag har i olika sammanhang talat om
behovet av att öka samhällets inflytande
över bryggerinäringen. Det tror jag
de flesta här i kammaren tycker vore
klokt. Ett växande antal människor i:
vårt land anser säkerligen, inte minst
efter vad som har hänt på sistone, att
det är ett mycket klokt beslut vi fattat
i riksdagen att öka samhällets inflytan -

4* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 31

100 Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

de över bankväsendet.

De statliga apoteken skulle sannolikt
kunna göra en god insats i den industri
som herr Ahlmark med viss glädje
har konstaterat att jag har gjort några
randanmärkningar om. Han gör sig
lustig över talet om »skönhetsindustrin».
Jag tycker att det är trevligt när människor
är vackra och ser snygga ut,
men jag anser det fullständigt onödigt
ätt man profiterar på viljan att behaga.
Jag tror fördenskull — även om
detta är ett mycket marginellt problem
— att det kan finnas stor anledning
att fundera på vad vi skall göra för
att få vårt samhälle befriat från många
av de falska och onödiga kommersiella
intressen som breder ut sig.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Efter statsministerns
anförande här i dag tycker jag att en
socialdemokrat bör akta sig för att beskylla
andra för att hålla valtal. Jag bär
ju bara citerat vad Bertil Zachrisson
själv har sagt, vad Nancy Eriksson bär
uttalat, vad Ingvar Carlsson ställt sig
bakom. Att citera socialdemokrater betraktas
alltså i dag som att hålla valtal
för folkpartiet! Så rädda är ni för
era egna ord.

Herr Zachrisson säger nu alt han för
sin del betraktar socialisering som ett
»honnörsord» och som ett »praktisktpolitiskt
instrument». Det är bra. Det
var ett fint besked. Det betyder att herr
Zachrisson faller in i den tradition som
den bär enkäten bär markerat. Han
säger visserligen att det är alltför enkelt
att använda den enkäten på det sätt
jag gjort. Men jag har ju bara citerat
ur den, visat att varv, naturtillgångar,
byggnadsindustri, banker o. s. v.
förordas som lämpliga socialiseringsobjekt
av medlemmar av den socialdemokratiska
riksdagsgruppen från Stockholms
stad och Stockholms län.

Sedan försvarar herr Zachrisson sitt
eget konkreta förslag om att industrier
som försöker tillfredsställa »uppkon -

struerade behov, t. ex. hela skönhetsmedelsindustrin»
skall förstatligas. Det gör
han med motiveringen att han tror att
det är för mycket av »kommersiella inslag»
i den industrin. Nu finns det —
och bör finnas oerhört mycket av kommersiella
inslag i en mycket stor del av
det svenska näringslivet. Då är frågan:
Skall man socialisera allt som har kommersiella
inslag? Och varför just skönhetsmedelsindustrin?
Vem bestämmer
vad som är »uppkonstruerade behov»?
Skall man sedan lägga ned den industri
som tillfredsställer de uppkonstruerade
behoven? Eller skall man slänga gränserna
för importen, som ju ofta tillfredsställer
uppkonstruerade behov?

Om herr Zachrisson ger sig in på socialiseringsvägen
med sådana ideologiska
resonemang måste han vara beredd
att ta ställning till ett femtontal
frågor, av vilka han inte kan svara på
en enda.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Vem är det som bär ansvaret
för de ekonomisk-politiska svårigheter
som vi befinner oss i? Det är
uppenbarligen en fråga av allra största
politiska betydelse inför den valrörelse
som förestår. Även om det har
kommit fram en och annan uppfattning
i motsatta riktningar kan jag inte
dra någon annan slutsats än att ansvaret
vilar hos regeringen. Jag ser framför
allt tre anledningar till den slutsatsen.

För att möjliggöra olika förslag som
oppositionen har lagt fram, t. ex. i fråga
om smärre ökningar av vissa statsutgifter,
har oppositionen också lagt fram
förslag till ändringar i den ekonomiska
politiken. Regeringsmajoriteten har
regelmässigt förkastat dessa ändringsförslag.
Det allvarliga i detta är att resursutvecklingen
på det sättet har blivit
sämre än den annars skulle ha blivit.
Investeringsutvecklingen har t. ex.
allvarligt bromsats i förhållande till det

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31 101

totala anspråk som nu ställs på ekonomin.

Finansministern brukar säga att de
svenska investeringarna ligger högt internationellt
sett. Jag finner detta påstående
missvisande, och jag är ledsen
att han inte är här iså att jag kan debattera
den frågan med honom. Den utlandskonkurrerande
industrin i Sverige
har i själva verket underförsörjts
med kapital. Investeringarna där låg
under senare hälften av 1960-talet endast
14 procent högre än under förra
hälften av den perioden.

Inom den skyddade delen av ekonomin
å andra sidan, där t. ex. de statliga
investeringarna finns, var ökningen
inte mindre än 20 procent under den
här perioden. Detta är en betydelsefull
förklaring på de svårigheter som vi har
på utrikeshandelssidan. Det går an för
finansministern att stå här och säga
— som han gjorde i dag — att hela
exportindustrin arbetar för fullt. Men
felet är för närvarande att denna exportindustri
är för liten i förhållande
till de totala anspråk som ställs på
ekonomin och som också avspeglar sig
i att importen är så avsevärt mycket
större än exporten.

Den andra anledningen till att jag
finner att ansvaret för de ekonomiska
svårigheterna ligger hus regeringen är
att de problem som nu finns inte enbart
är av vanlig stabiliseringspolitisk natur
och att de extra spänningar som
finns helt beror på regeringspolitiken.
Man bär fört en aggressiv politik mot
näringslivet och ironiskt talat om företagsamheten.
Det har minskat tilltron
till framtiden på en del håll och medfört
t. ex. en kapitalflykt. Som herr Ahlmark
visade satsar socialdemokraterna
samtidigt ganska hårt på ytterligare socialiseringar.

För att ta ett exempel på statlig företagsamhet
i ett sammanhang som är
ytterst betydelsefullt för närvarande, så
låt oss slå fast att de statliga företagen
sedan 1963 har haft en exportök -

Ekonomisk debatt

ning på 15 procent. Under samma period
har de privata företagen ökat exporten
med 55 procent. Om vi hade haft
ett socialistiskt näringsliv med alla de
underliga idéer som finns bakom ett
sådant skulle vi i dag sannolikt ha haft
en betydligt sämre exportsituation än
vi har.

Det är möjligt att statsrådet Wickman
inte känner till dessa siffror, och jag
tror inte att herr Zachrisson, fru Eriksson
i Stockholm eller utbildningsminister
Ingvar Carlsson känner till dem.
Man räknar aldrig efter sådant; man
utgår från någon bok skriven en gång
i världen där det står att allt på det socialistiska
sättet skulle bli så bra. Vad
har man åstadkommit i olika sammanhang?
Titta på en sådan viktig sak som
exporten för närvarande är! 15 procents
uppgång sedan 1963 för statliga
företags export, 55 procents uppgång
för enskilda företag!

Det finns naturligtvis andra svagheter
inom den statliga företagsamheten.
Jag har ofta talat om dessa.

Man blir förvånad när man hör herr
Zachrisson tala om »onödiga» behov.
Hur är det t. ex. med Kabi som man
köpte med så stolta ord? Herr Zachrisson
känner antagligen inte till att ett
dotterbolag till Kabi tillverkar hårvatten
och skönhetsmedel. Jag har inte sett
att man nu lagt ned denna tillverkning,
och jag har inte sett att man sänkt priserna
på dessa grejor eller att man slutat
upp att annonsera för dem. Det är
precis samma situation. Jag skulle möjligen
kunna -tänka mig att den ekonomiska
utvecklingen i Grummebolagen,
som företaget heter, blir litet sämre,
men det är antagligen inte avsett. Hur
förhåller det sig med dessa »onödiga»
behov? Jag har i min ägo en reklambroschyr
från posten — det är ju ett
statligt företag. I denna finns en förteckning
på alla popstjärnor i Sverige
och utlandet med en uppmaning
att skriva brev till dessa, så att posten
tjänar litet mer på portot. Jag tycker att

102 Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ekonomisk debatt

det är ett fantastiskt uppkonstruerat behov.
Jag undrar om herr Zachrisson
har någon speciell åsikt på denna
punkt.

Låt mig sedan komma till den tredje
anledningen till att man, som jag ser
det, måste lägga ansvaret för de olika
ekonomiska svårigheter, som för närvarande
föreligger, hos regeringen. Det
är att de prognoser som regeringen lagt
fram inför denna riksdag i början av
detta år har varit vad Erik Lundberg
i en artikel i Dagens Nyheter i förrgår
i hövliga men skarpa ordalag karakteriserade
som »friserade» — detta var
inte exakt Erik Lundbergs ord men
det var meningen i vad han skrev.

Det är ingen reson i att fortsätta att
tala om — som man gjort alltsedan årets
början — att vi kommer att ha ett underskott
i handelsbalansen innan tolvmånadersperioden
gått till ända på 550
miljoner kronor, när detta underskott
redan under de fyra första månaderna
har varit nästan 1,5 miljarder. Det är
ytterst olyckligt när man hamnar i en
situation där de myndigheter och instanser
som skall lämna underlag för
riksdagens betydelsefulla arbete lägger
fram prognoser, som faktiskt måste
beskrivas på det sättet att de är utformade
för att passa finansministerns bedömningar
snarare än för att passa i
en rimlig ekonomisk teori.

I remissdebatten — och detta är alltså
inte någon efterklokhet från min sida
— hade jag anledning att yttra följande:
»Det är min uppfattning att finansministern
har valt att måla en alltför
glättad bild av det ekonomiska läget
och att därför också bra mycket av
riksdagsarbetet här under det närmaste
året kommer att bedrivas under delvis
falska premisser.»

Herr talman! Detta var min uppfattning
den 22 januari, och det är min
uppfattning den 29 maj. Det är den
viktigaste orsaken till att jag anser att
ansvaret för de ekonomisk-politiska
problem, som vi har och som sanno -

likt kommer att skärpas innan valet är
över, vilar på regeringen.

Härmed var överläggningen slutad.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45

Punkten A

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 377
och 11:418 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten B 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
1; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 3 i utskottets betänkande nr 45,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

103

Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 156 ja och 25 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten C

Utskottets hemställan bifölls.

Bankoutskottets utlåtande nr 54

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
1; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A i
utskottets utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 169 ja och 24 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

4** — Andra kammarens protokoll 1570.

Ekonomisk debatt

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B i
utskottets utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Stefanson m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
3; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Nr

104 Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Anläggande av en rekreationsort i Vindelådalen

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C i
utskottets utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 av herrar Stefanson och
Stridsman.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 127 ja och 66 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
4 a; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom D i
utskottets utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 a av herr Stefanson
m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Anläggande av en rekreationsort i
Vindelådalen

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 47, i anledning av
motioner om anläggande av en rekreationsort
i Vindelådalen.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1: 976 av fröken Stenberg och herr Per
Jacobsson samt II: 1130 av herr Larsson
i Umeå m. fl. hemställdes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära
att en plan utarbetades syftande till
att anlägga en rekreationsort — kurortsanstalt
— i Vindelådalen efter de
riktlinjer som i motionerna angivits.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte i anledning av de
likalydande motionerna 1:976 och
II: 1130 i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening ge till känna vad utskottet
anfört.

Reservation hade avgivits av fru
Eriksson i Stockholm samt herrar Helge
Karlsson, Hansson, Ove Karlsson, Johansson
i Simrishamn, Wiklund i Härnösand
och Häll (samtliga s), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att de likalydande motionerna 1:976
och II: 1130 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31 105

Anläggande av en rekreationsort i Yindelådalen

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Simrishamn (s):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 47 behandlar motionerna
1:976 och 11:1130 med hemställan
om »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära, att en plan
utarbetas, syftande till att anlägga rekreationsort—kuranstalt
i Vindelådalen».

Till motionerna har vi socialdemokratiska
ledamöter i utskottet fogat en reservation.

Det råder inga delade meningar om
målsättningen: att genom olika insatser
i regionen skapa aktiviteter som främjar
en positiv utveckling. De åtgärder
som föreslagits i motionerna och i utskottsutlåtandet
torde dock inte leda
fram till en lösning som på längre sikt
mest gynnar regionen och utvecklingen
där.

I remissvaren, som i väsentliga delar
refereras i utskottsutlåtande! och som
jag ber att få hänvisa till, ansluter man
sig inte odelat till motionärernas förslag.
Det uttalas i flera av dem betänkligheter
rörande möjligheterna till den
lösning som motionärerna föreslagit.
Vid utskottsbehandlingen av ärendet
har vi också beaktat detta.

Vi reservanter har den uppfattningen,
att frågan i olika sammanhang är föremål
för uppmärksamhet och åtgärder
som garanterar den bästa lösningen.

I samband med behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 103 beslutade vi
här i riksdagen om en rad åtgärder på
lokaliseringspolitikens område vilka leder
fram till en totalplanering av hela
Vindelådalen.

I svar på en enkel fråga i andra kammaren
gav cheten för inrikesdepartementet
uttryck för den uppfattningen,
att möjligheterna att skaffa ytterligare
arbetstillfällen i Vindelådalen och angränsande
områden är eu angelägen
uppgift. Därutöver har glesbygdsutred -

ningen till uppgift att utreda glesbygdsproblemen
och undersöka utvecklingen
i olika delar av vårt land.

Dessutom ber jag att få nämna de
särskilda sakkunniga för planering av
turistanläggningar och fritidsområden.
Dessa sakkunniga har att särskilt undersöka
möjligheterna att skapa sysselsättning
inom sysselsättningssvaga regioner.
Inom de närmaste dagarna påbörjas
överläggningar mellan denna utredning
och kommunerna i den aktuella
regionen. Överläggningar kommer även
att föras mellan utredningen och länsmyndigheterna.

Jag vill erinra om 1968 års lokaliseringsutredning,
som behandlar den fortsatta
lokaliseringspolitiska stödverksamheten.
Utredningen torde komma
att pröva frågan om utvidgning av
olika slags sysselsättningsobjekt som
skall kunna erhålla stöd.

Som arbetsmarknadsverket nämnt i
sitt remissvar kan enligt gällande regler
nu stöd lämnas för uppförande av
turistanläggningar. Detta stöd föregås
av en prövning, där man har att göra
en bedömning av olika faktorer. Arbetsmarknadsverket
har genom sin organisatoriska
uppbyggnad och i sin egenskap
av ansvarigt ämbetsverk en ingående
kännedom om arbetsmarknadssituationen
i olika regioner i landet. Genom
arbetsförmedling och länsarbetsnämnderna
sker en ständig uppföljning av
utvecklingen på arbetsmarknaden. Det
är väl känt vilka arbetsmarknadspolitiska
medel som arbetsmarknadsverket
förfogar över och isom efter prövning
kan sättas in.

Slutligen vill jag nämna det samarbete
som är etablerat mellan lokala, regionala
och centrala myndigheter. Detta
samarbete tillsammanis med vad jag
tidigare nämnt ger en garanti för en
samlad prövning av olika sysselsättningsbefrämjande
åtgärder i det aktuella
området.

Det råder inget tvivel om att situationen
i Vindelådalen får den bästa lös -

106 Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Anläggande av en rekreationsort i Yindelådalen

ningen genom en samlad bedömning av
hela områdets situation, och det skulle
från flera synpunkter vara olyckligt
att bryta ut ett enstaka projekt och
prioritera detta. Åtgärder i Vindelådalen
bör sättas in i ett större sammanhang.
Regionen har sina givna förutsättningar,
som i förening med de medel vi förfogar
över bör kunna bidra till den utveckling
vi alla önskar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som fogats till
utskottets utlåtande nr 47.

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Vid behandlingen i allmänna
beredningsutskottet av motion-sparet
1:967 och 11:1130 rådde, såsom
herr Johansson i Simrishamn sade, stor
enighet om att syftet med motionerna
var behj ärtans''värt.

Anledningen till att, såsom herr Johansson
sade, ett enigt beslut inte kunde
fattas var att reservanterna ville hänskjuta
ärendet till glesbygdsutredningen
och att hithörande problem borde
lösas inom ramen för en totalplanering
för området. Det har herr Johansson
ytterligare utvecklat och återgivit praktiskt
taget hela reservationen som vi
har haft möjlighet att läsa.

Utskottsmajoriteten fäster mycket
stor vikt vid de remissvar som erhållits
från de regionala remissinstanserna.
Med närheten till regionsjukhuset
i Umeå, Umeå universitet samt lasarettet
i Lycksele behöver man inte befara
att brist kan uppstå på den specialistvård,
som behövs för att man skall på
en sådan här anstalt erhålla den vård
och specialisthjälp som behövs. Sådana
svårigheter har varit besvärliga att bemästra
på andra håll. Vidare måste man
bedöma rekryteringsmöjligheterna för
annan vårdpersonal inom området som
goda.

Det är här man finner en av anledningarna
till att det föreslagna projektet
bör utredas. Vindelådalen anses dessutom
lämplig som lokaliseringsort för

en anstalt av den föreslagna typen.

När ansökningar om lokaliseringslån
och lokaliseringsbidrag från näringslivet
behandlas, hänvisas inte till någon
totalplanering. De bedöms var och en
efter sina egna förutsättningar. Varje
dröjsmål med genomförandet av ett
sysselsättningsprojekt medverkar till
stegrad utflyttning. Medan vi utreder
uttunnas inte minst glesbygden.

Herr Johansson sade att detta projekt
inte gynnar bygden på längre sikt.
En samlad bedömning skulle gynna området
på ett bättre sätt. Vad är det som
säger att vi skall behöva vänta på en
samlad bedömning? Det föreliggande
förslaget är så konkret att en plan kan
utarbetas utan att komma i konflikt
med mera långsiktiga utredningar. Det
kan ändå förekomma samråd med pågående
utredningar. En sak är klar. Befolkningen
utmed Vindelådalen väntar
otåligt på att debatter och utredningar
utbytes i verkställighet, innan hela området
är uttömt på människor inom de
produktiva åldrarna. »Medan gräset
gror dör kon!» Travesterat: Medan utredningstravarna
stiger i höjden utarmas
glesbygden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Trots att det är isent och
riksdagen håller på att sluta skulle jag
vilja säga några ord med anledning av
den fråga vi nu diskuterar. Vindelälven
och Vindelådalen har ju nämnts i denna
kammare så oändligt ofta under de
senaste åren att många kanske är trötta
på att höra namnen. Jag tror inte att
någon älv förekommit i riksdagsprotokollet
så ofta som Vindelälven.

Jag skall fatta mig mycket kort. Bakom
motionerna ligger ju ett intresse
för att just den här trakten, där det ju
inte blev någon utbyggnad av älven,
skall få någonting i stället. I utskottsutlåtandet
redovisas också motionernas
innehåll, och om kammarens ledamöter

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31 107

Anläggande av en rekreationsort i Vindelådalen

inte läst motionerna kan jag säga att allt
finns helt riktigt återgivet i utlåtandet.
Jag vill yrka bifall till utskottets hemställan
och dessutom säga några ord
med anledning av reservationen och av
vad dess talesman yttrat.

Det var mycket roligt att höra på herr
Johansson i Simrishamn som talade
vänligt, och jag tvivlar inte på att han
och hans medreservanter verkligen vill
Vindelådalens bästa, men man måste
ändå sätta vissa frågetecken i kanten.

Jag är inte övertygad om att det han
sade om garanti på den bästa lösningen
är alldeles riktigt och tror inte att de
åtgärder han nämnde, som otvivelaktigt
måste genomföras, är de enda som kan
komma i fråga. Jag tror att utskottets
begäran om en utredning beträffande
detta projekt och framhållandet av att
det är klokt och möjligt också bör få
komma med i bilden, även om andra åtgärder
som vi hoppas snart skall vidtas.

Det sades att det var svårt att få
arbetskraft till Åre beträffande ett liknande
projekt — särskilt när det gäller
överläkare, läkare och vissa experter.
Men jag tror inte att Åre och Vindeln
är helt jämförbara. Vindeln ligger i
ganska nära anslutning till ett universitet
och ett regionsjukhus. Det kan
därför förutsättas att det bör vara mycket
lättare att ordna personalfrågan på
denna höga nivå, och då det gäller arbetskraft
i övrigt — och det är ju sysselsättning
som eftersträvas — är det
många människor som behöver arbete.
Motionärerna har pekat på den latenta
arbetslösheten bland kvinnor just i dessa
trakter. Det skulle vara oerhört uppfriskande
för näringslivet, inte minst
om vi vill få ut kvinnorna i förvärvslivet,
om det här projektet snart kunde
genomföras.

I den tidigare debatten i dag har finansministern
påpekat att det är ett
sug efter arbetskraft i vårt land och
att det finns gott om platser men ont
om arbetssökande. Detta gäller emeller -

tid på intet sätt dessa trakter. Jag
vill understryka vad herr Sellgren nyss
sade, nämligen att det är bråttom. .lag
tror att detta framför allt skulle ha en
psykologisk verkan. Medan man väntar
på den samlade satsningen, på det som
skall komma enligt de pågående utredningarna
och planerna, kunde man i
den berörda trakten i dag få liksom ett
bevis att någonting väsentligt har beslutats.
Vi vet också att det som begärs
i motionerna gäller verksamhet
som kräver mycket folk. Motionärerna
har räknat ut att det ger arbete åt
många människor, och jag tror inte att
jämförelsen i motionen är så dåraktig
som somliga velat göra gällande. Det
framhålles alltså att det skulle motsvara
vad en utbyggnad av älven skulle ge.

Jag menar därför att den, som vill
Vindelådalens bästa och som verkligen
menar allvar med deklarationerna att
hjälpa Norrland och som vill bidra till
att de här bygderna får syselsättning
och förutsättning att blomstra, bör stödja
allmänna beredningsutskottets hemställan,
som jag härmed yrkar bifall till.

Herr NYGREN (s):

Herr talman! Det motionspar som behandlas
i beredningsutskottets förevarande
utlåtande är ett uttryck för den
desperata jakt på sysselsättningstillfällen
som för närvarande pågår i Västerbotten.
Det förslag till rekreationsort
eller kurortsanstalt i Vindelådalen
som motionärerna har formulerat är i
allra högsta grad oklart — utom på en
punkt, nämligen när det gäller den
enorma sysselsättningseffekten. Där har
motionärerna skrivit att man genom
den föreslagna anläggningen skulle få
en sysselsättningseffekt med gäster och
personal på tillsammans 500—600 personer.
Jag frågar: Hur kan motionärerna
veta det, med den diffusa beskrivning
av projektet som gjorts?

Allmänna beredningsutskottets majoritet
har minsann inte varit sämre. Efter
att ha svalt motionärernas uppgif -

108 Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Anläggande av en rekreationsort i Vindelådalen

ter konstaterar utskottet: »En sådan anstalt
skulle t. ex. kunna ge lika stor konstant
sysselsättningseffekt som en utbyggnad
av Vindelälven skulle givit under
utbyggnadstiden.» Det betyder alltså
att man av en anläggning av detta
slag, som ingen vet hur den skulle utformas,
skulle få en sysselsättningseffekt
som omfattar 800 personer. Så
mycket skulle nämligen en utbyggnad
av Vindelälven ha betytt. Jag frågar:
Hur vet utskottsmajoriteten det?

Motionens oklarhet har också återspeglat
sig i remissyttrandena, som är i allra
högsta grad svävande. Riksförsäkringsverket
har sålunda skrivit: »Motio närernas

syfte tycks snarast vara att
skapa en rekreationsanläggning —— —
av det slag som verket driver i Tranås
----och det fjällhotell som är under
byggnad i Åre.» Jag frågar: Kan det
vara rätt gissat?

Eller är socialstyrelsens gissning riktig?
Socialstyrelsen tror att det skall bli
en sjukvårdsanläggning eller en kuranstalt
för friska personer i behov av vila,
motion och rekreation.

Eller kan det möjligen vara länsstyrelsen
i Västerbotten som har tolkat
motionen rätt? Den bär gissat att det
kan vara fråga om en anläggning av
den typ som riksförsäkringsverket bedriver
i Åre och Nynäshamn, alltså en
sjukvårdsbetonad inrättning.

Eller skall man tro att medicinska fakulteten
vid Umeå universitet gissat rätt
när den antar att det gäller en anläggning
av stor betydelse för sjukvården
inom Umeå regionssjukhus’ upptagningsområde
samt för den kliniska
forskningen vid medicinska fakulteten
i Umeå?

Ja, om det gäller en turistbetonad anläggning,
tror jag att vi redan i dag inom
de tre Västerbottenskommuner det
är fråga om har tillräckligt med problem
beträffande beläggningen på hotell
och turistanläggningar. I dagarna har en
utredning, genomförd av länsstyrelsen i
Västerbotten, avseende dessa frågor bli -

vit klar. I den framhålls att man i Sorsele
kommun bara hade 35 procent beläggning
på sina turistanläggningar under
fjolåret. I Lycksele, som är den
andra kommunen som berörs av Vindelälven,
var beläggningen endast 7 procent
och i Vindelns kommun, den tredje
berörda kommunen, hade man så litet
som 2 procent turistbeläggning under
fjolåret. Inte ett enda kommunblock
i Västerbotten kom under fjolåret upp
till en 50-procentig beläggning på sina
turistanläggningar. Den största beläggningen
uppvisade Storumans kommunblock,
som ligger vid den reglerade
Umeälven. Där hade man 47 procent
beläggning på sina turistanläggningar.

Om det är en turistinsats som motionärerna
åsyftar vill jag säga, att vi inte
i första hand är i behov av någon ny
anläggning utan i stället andra former
av stimulans, såsom inlandsflygplats,
taxenedsättningar på flygresor, upplåtande
av fiskevatten för turismen och
mycket annat.

Men kanske är det emellertid fråga
om en sjukvårdsinrättning, såsom en del
remissinstanser gissat, och då tror jag
det finns anledning att liksom riksförsäkringsverket
och socialstyrelsen
varna för svårigheten att skaffa kvalificerad
personal. Jag vill nämna att det
i Västerbotten finns 49 provinsialläkartjänster.
Bara 24 av dem är i nuet ordinariebesatta.
Det är också svårt, hart
när omöjligt, att få exempelvis distriktsgymnasttjänster
besatta. Skulle det här
vara fråga om en sjukvårdsinrättning,
är jag absolut säker på att det skulle
möta enorma svårigheter att rekrytera
den kvalificerade personalen.

Jag tror emellertid att motionsförslaget
är ett uttryck för den kamp som nu
pågår för att söka hitta något sysselsättningsalternativ
utefter Vindelälven.
Det är angeläget att på något sätt skaffa
jobb åt de människor som hade
hoppats få sysselsättning vid kraftverksutbyggnaden.
När nu länsstyrelsen
och landstinget i Västerbotten har

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31 109

Anläggande av en rekreationsort i Yindelådalen

sagt ja till en utredning om det projekt
som här nämnts, tror jag att de
ingalunda gjort det med förhoppning
om att det skall kunna skapas någon
jätteanläggning av det slag som motionärerna
har målat upp. Men även om
resultatet av det hela skulle bli ett enda
litet vilohem med tio eller femton
anställda, är vi i den situationen att vi
med allra största glädje skulle välkomna
även ett sådant litet sysselsättningsprojekt.
Man kan kort och gott säga
att vi i Västerbotten är beredda att
utreda praktiskt taget vilken idé som
än kan presteras, den må vara hur
orealistisk som helst.

Herr SELLGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nygren bäddar
egentligen för en mycket stor debatt,
men jag skall göra mitt bästa för att
undvika den. Han talar om desperat
jakt efter sysselsättningstillfällen, han
säger att motionen är oklar, motionärerna
framställer saken som om det
skulle bli enorma sysselsättningseffekter
o. s. v. Jag vill bara säga att detta
är ett uttryck för ett illvilligt sätt att
nedvärdera ett förslag till ett initiativ.

Vad läkarna beträffar, herr Nygren,
behöver väl inte herr Nygren ha så
stora problem efter den nya reformen.
Nu kan huvudmännen skicka läkarna
vart de vill.

Så är det frågan vilken verksamhet
som skall bedrivas vid anläggningen.
Herr Nygren kommer med en mängd
gissningar, men han kanske vet att det
på kontinenten finns anstalter som har
ett mycket brett register när det gäller
klientelet, från konvalescenter till turister.
Varför skall sådant bara förekomma
utomlands, varför kan vi inte
satsa på något liknande här i vårt land,
där möjligheterna finns? Motionen syftar
till en beställning på en plan för en
sådan kuranstalt. Herr Nygren talar så
vackert om att varje litet initiativ —
han går så långt som till att varje litet
initiativ skulle hälsas med tillfreds -

ställelse. Men detta initiativ vill herr
Nygren dräpa därför att det inte kommer
från rätt håll.

Herr Nygren, gå hem och tala om
det för människorna i Vindelådalen!

Herr NILSSON i Agnäs (m) kort genmäle
:

Herr talman! Jag känner Arne Nygren
från landstinget och vet att han
höjer tonen ibland. Jag tar det inte så
allvarligt. Men när det talas om gissningar
i motionen och utskottsskrivningen,
kan man också tala om hans
egna gissningar. Jag kunde inte värja
mig mot en fråga: Vad har herr Nygren
emot detta förslag? Jag ställer frågan
särskilt som han slutade med att säga
att man i Västerbotten är i det läget
att man är med på att vad som helst utreds.
Då tycker jag att han skulle ha
hjälpt oss som tror att detta är ett positivt
förslag och ger ett bidrag i rätt
riktning.

Nu var allting så negativt enligt herr
Nygren, och det ligger väl något i den
beskrivning som lämnats om turismen
i Vindelådalen. Men om man jämför
med Storumans kommunblock måste
man fråga sig om inte skillnaden ligger
i att Storuman har en väg som Blå
vägen, medan Vindelådalen inte har någon
väg. Som förhållandena nu är kan
folk inte ta sig dit, men om vi får vägar
blir allt annorlunda. Det är klart
att vi inte räknar bara med detta, men
det är dock en del av den insats som
behövs.

När det gäller sjukvårdspersonalen
har landstingets ordförande i Västerbotten
redovisat att läkartillgången håller
på att successivt förbättras. Det
finns prognoser beträffande läkarutbildningen
som säger att vi inom några
få år kommer att ha en helt annan
situation på läkarfronten. När denna
kombination av kurort och turistanläggning
är färdigbyggd, tror jag inte att
läget är detsamma som i dag i fråga
om läkarpersonalen.

Ilo Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Anläggande av en rekreationsort i Vindelådalen

Sedan kan jag medge att herr Nygren
har rätt då han berör frågan om
utbyggnaden av älven. Men även herr
Nygren måste medge att när det är ett
faktum att man inte skall bygga ut älven,
vilket jag i motsats till honom anser
riktigt, måste vi med gemensamma
krafter sträva efter att få någonting
annat i stället.

Herr NYGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att varken herr Nilsson eller herr
Sellgren har förklarat för kammaren
hur man av detta diffusa projekt skall
kunna få en sysselsättningseffekt på
upp emot 800 anställda. Jag är medveten
om att det är en omöjlig uppgift att
lämna en förklaring till detta, men det
är felaktigt att försöka vilseleda befolkningen
utmed Vindelådalen om att man
här skulle ha ett projekt på gång, som
skulle kunna ge enorm sysselsättning.
Med detta projekt för ögonen skulle
kanske inte arbetande utredningar anstränga
sig i tillräcklig grad för att
skaffa fram andra sysselsättningsprojekt.

Jag sade inledningsvis, att det är nödvändigt
att vi utreder alla •— även orealistiska
— projekt. Av det uppmålade
projektet med 800 anställda kan det
måhända, som jag sade, bli ett litet
vilohem med 10—15 anställda. Men också
det, herr Sellgren, skulle man i Vindelådalen
vara tacksam för att få som
sysselsättningsobjekt och som någon
form av ersättning för de 800 jobb
som gick förlorade när Vindelälven
inte fick byggas ut.

Herr SELLGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Detta är dock ett förslag
till en plan, och även om det bara
skulle leda till en sådan där liten anläggning
som herr Nygren i alla fall
anspråkslöst skulle välkomna, varför
inte vara med om att en plan skall utarbetas,
herr Nygren? Varför skall det
promt vara fråga om eu anläggning som

sysselsätter 800 personer? Så hårt har
ingen tagit det.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag hoppas att det må
vara tillåtet för mig som motionär och
som ende ledamot i denna kammare
med hemvist i Vindeln att säga några
ord i denna fråga.

Jag vill instämma med herr Nygren
i ett avseende, nämligen att det föreliggande
förslaget är ett uttryck för att
man söker efter sysselsättningsobjekt i
Vindelådalen. Det är alldeles riktigt —
men då skall man ju inte göra det så
omöjligt för sig som herr Nygren gjorde.
Han sade att han är beredd att utreda
— även orealistiska projekt — och att
han är nöjd med litet. Han kanske är
nöjd med hälften av de optimalt till 800
beräknade anställda — ja, kanske med
en tredjedel — och då hoppas jag att
herr Nygren röstar för utskottets förslag
som medger att frågan skall prövas.
Det är detta det gäller: Skall frågan
prövas enligt riksdagsbeslut eller
skall den inte prövas alls? Däri ligger
skillnaden mellan utskottsutlåtandet
och reservationen.

Såväl utskottsmajoriteten som reservanterna
åberopar svaret på en enkel
fråga som jag ställde till inrikesministern
beträffande sysselsättningen i Vindelådalen,
då älven inte skall byggas ut
för elproduktion. Genom att älven inte
byggs ut mister ju Vindelådalen en sysselsättning
på mellan 500 och 600 arbetstillfällen
under en tioårsperiod och
desutom många andra ekonomiska tillskott.

Utskottsmajoriteten har — liksom jag
i min fråga till inrikesministern — åberopat
riksdagens uttalande från 1967,
vilket uttryckte den meningen att frågan
om Vindelälvens utbyggnad var att anse
som en riksangelägenliet och att bestående
lokaliseringspolitislca insatser därför
borde vidtagas om älven inte skulle
byggas ut. Jag har det intrycket att
varken inrikesministern, regeringen,

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31 111

Anläggande av en rekreationsort i Vindelådalen

den socialdemokratiska minoriteten i
allmänna beredningsutskottet eller de
två socialdemokrater som har yttrat sig
här i dag vill kännas vid detta uttalande
från 1967. Det skulle vara mycket intressant
att få reda på hur det egentligen
förhåller sig. Anser ni att riksdagens
uttalande från 1967 är förpliktigande?
Jag tror att även Vindelådalens befolkning
är mycket intresserad av svaret på
denna fråga.

Jag har inte kunnat finna något konkret
projekt från regeringen om långsiktiga
sysselsättningsåtgärder. Och det
räcker inte att som utskottets talesman
gör, och som man tidigare har gjort, endast
säga vackra ord om behovet av
sysselsättning — man måste också uträtta
någonting positivt. Det räcker
inte med att enbart hänvisa till en inventering
av beredskapsarbeten och
utredning om friluftsanläggningar.
Andra uppgifter måste till. Men fördenskull
skall man inte förskjuta det alternativ
som föreslås i motionen och
i utskottets utlåtande.

Den nu föreliggande motionen borde
ha kunnat besvarats så som utskottsmajoriteten
föreslår, nämligen att man
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anför. Det är ju ett språkbruk som
riksdagen använder om förslag som
närmare bör prövas, och jag beklagar
att den socialdemokratiska minoriteten
i bevillningsutskottet sagt nej till en sådan
prövning. Jag är verkligen förvånad
över detta inte minst med tanke
på socialdemokraternas intresse av att
skapa sysselsättning. Jag kan inte förstå
att man inte ens vill pröva det här
projektet. Mig veterligt har inte det ingått
i länsarbetsnämndens inventering
av beredskapsåtgärder.

Liksom herr Sellgren tror jag att ett
nej i detta fall kan få en psykologiskt
mycket negativ effekt. Det är väl inte
för mycket att vi beslutar att pröva
olika åtgärder och förslag, och det är
bara detta utskottsmajoriteten vill i
detta sammanhang.

Om remissinstanserna hade gått emot
förslaget, skulle jag ha kunnat förstå
reservanterna i utskottet, men samtliga
remissinstanser — socialstyrelsen,
riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen,
länsstyrelsen i Västerbottens
län, rektorsämbetet vid Umeå universitet
— har tillstyrkt förslaget. Riksförsäkringsverket
och socialstyrelsen är
dock betänksamma beträffande möjligheterna
att skaffa kvalificerad arbetskraft.

Erfarenheterna både inom landet och
utomlands av denna form av anläggningar
för rekreation och vård är positiva.
Tillslutningen av besökare är god,
och vad gäller betänkligheterna beträffande
kvalificerad arbetskraft så
tror jag att de inte är särskilt väl underbyggda.
Även herr Arne Nygren vet att
vi i Vindeln inte haft sådana svårigheter
att skaffa läkare som man har
haft och fortfarande har i många andra
Norrlandskommuner. Vid det senaste
sammanträdet i landstingets förvaltningsutskott
beslöts att Vindeln skall ha
en treläkarstation, och jag tror att det
skall vara möjligt att skaffa även den
tredje läkaren dit.

Man bör uppmärksamma att Vindeln
ligger på relativt litet avstånd från
Umeå och det ger tillgång även till
medicinska specialiteter, som inte finns
i de orter med vilka man gör jämförelser.
Vindeln är en mycket eftersökt
bostadsort på grund av den storslagna
och vackra naturen och närheten till
fiskevatten och andra fritids- och friluftsaktiviteter.
Servicesektorn i vårt
svenska samhälle — inte minst vad
gäller friluftsliv och förebyggande hälsovård,
s. k. friskvård — kommer att
öka i framtiden. Alla prognoser tyder
på det. Skall lokaliseringspolitiken
lyckas, måste denna sektor mer än hittills
beaktas.

I detta fall finns också särskilda motiv
med anledning av regeringens beslut att
inte bygga ut Vindelälven och mot bakgrunden
av riksdagens uttalande år

112 Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Anläggande av en rekreationsort i Vindelådalen

1967, som jag för min del anser vara förpliktande.
Jag är verkligt ledsen över
att regeringen och tydligen också det
socialdemokratiska partiet inte vill kännas
vid det. Den svenska opinionen av
i dag tror jag är mycket positivt inställd
till särskilda åtgärder i enlighet med
detta riksdagsuttalande.

Av dessa skäl, herr talman, bör kammaren
enligt min mening rösta för utskottsmajoritetens
rekommendation att
det föreslagna projektet skall prövas,
vilket är en mycket rimlig begäran. Jag
ber alltså att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JOHANSSON i Simrishamn (s):

Herr talman! Jag kan försäkra att vi
reservanter absolut inte är negativt inställda
till åtgärder för att befrämja
sysselsättningen i Vindelådalen och i
Norrland över huvud taget. Däremot
menar vi att man inte kan hantera frågan
på det sätt som utskottsmajoriteten
vill. Vi har hänvisat till utredningar som
är på gång, framför allt till den utredning
som har till uppgift att se över turist-
och fritidsanläggningar. Som
jag hade tillfälle att nämna i mitt första
inlägg sammanträffar denna utredning
med kommunerna i den berörda regionen
nu i de närmaste dagarna, och
överläggningarna kommer att fortsätta
med länsstyrelserna.

Det är alldeles klart att denna fråga
måste bli prövad ur olika aspekter. Att
bryta loss enbart den och göra den
föreslagna beställningen kan från flera
synpunkter inte vara att rekommendera.
Det gäller att få ett samlat grepp, en
samlad bedömning för att utröna vilka
förutsättningar denna åtgärd kan ha.

Socialstyrelsen har som ämbetsverk
till uppgift att ta initiativ beträffande
kuranstalter och liknande anläggningar,
och eu prövning kommer att göras i
vanlig ordning om det bedöms att behov
föreligger.

Olika myndigheter samverkar kontinuerligt
i den arbetsmarknadspolitiska

verksamhet som bedrivs av arbetsmarknadsverket
och länsarbetsnämnderna.
De möjligheter som finns att skapa sysselsättning
bevakas ständigt. Det är mot
den bakgrunden som vi har ansett att
den beslutade utredningen av turist- och
fritidsverksamhet räcker och att en
särskild utredning skulle medföra risker
för en fördröjning av ärendets
handläggning. Och det vill vi inte vara
med om.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Återigen exponeras
den gamla attityden att »visst är vi villiga
att göra något», men när det verkligen
gäller vänder man tummen nedåt.
Herr Johansson i Simrishamn säger att
frågan inte kan hanteras på det sätt utskottet
föreslår. Varför inte det? Majoriteten
anser att man mycket väl kan
låta pröva denna fråga. Och varför kan
den inte få prövas? Var finns det uttalandet
och den formuleringen i reservationen
som innebär att ärendet
skall vidarebefordras till pågående utredningar? Det

är inte fråga om att försena eller
bryta loss detta ärende — det skall bara
infogas i en serie åtgärder som behöver
vidtas. Det är detta som jag anser att utskottets
majoritet menar med sin skrivning.
Vill man verkligen göra någonting
— och detta är ett litet »blodprov»
på den viljan — och försöka finna
lämpliga åtgärder bör man enligt min
mening votera för utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Reservanterna föreslår att de
likalydande motionerna 1:976 och
11:1130 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd. Det är alltså fråga om ett
rent nej till den framställning som
gjorts. Vad utskottsmajoriteten har begärt
är att projektet prövas.

Vi bör lia klart för oss dessa ställ -

Fredagen den 29 mai 1970

Nr 31 113

Enkammarriksdagens personal- och förvaltningsorganisation

ningstaganden. Det ena är nej till en
undersökning av projektet, det andra
lämnar frågan öppen om ett sådant här
projekt bör genomföras såsom ett led i
försöken att lösa sysselsättningsfrågan
i Vindelådalen.

Herr JOHANSSON i Simrishamn (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
efterlyste den positiva viljeinriktningen
från vårt håll. Det torde inte
vara någon svårighet att bevisa den.
TJnder en lång följd av år har vi drivit
på när det gäller arbetsmarknadspolitiken
och sysselsättningen. Det senaste
förslaget gäller ett anslag på 1,2 miljarder
kronor till arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken
som vi nyligen har
behandlat här i riksdagen. Det är väl
om något ett vältaligt uttryck för vår
viljeinriktning. Men det måste ske en
samlad prövning av olika projekt.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få ställa en
direkt fråga till herr Johansson i Simrishamn.

Jag har tidigare sagt att jag anser
riksdagsbeslutet 1967 vara förpliktande
för regering och riksdag att vidta särskilda
åtgärder för sysselsättningen i
Norrland. Anser herr Johansson i Simrishamn
också att så är förhållandet?

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Johansson i Simrishamn
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 86 ja och 106 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.

§7

Föredrogs utrikesutskottets memorial
nr 13, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

§8

Enkammarriksdagens personal- och förvaltningsorganisation Föredrogs

sammansatt konstitutionsoch
bankoutskotts utlåtande nr 1, i anledning
av 1969 års organisationsutrednings
betänkanden om enkammarriksdagens
personal- och förvaltningsorganisation
jämte motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag har med mig två
betänkanden, som behandlas i detta utlåtande,
men jag lovar kammarens ledamöter
att jag inte skall läsa högt ur
dem. Jag skall begränsa mitt inlägg till
en detalj i utlåtandet från ett sammansatt
konstitutions- och bankoutskott. Det
gäller frågan om utskottsresorna.

114 Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Enkammarriksdagens personal- och förvaltningsorganisation

Under april månad nästan dränktes
vi av propositioner, PM och andra handlingar.
Den 24 april låg på våra bänkar
det gulgröna häftet med betänkadet »Utskottens
personalorganisation», som avgivits
av 1969 års organisationsutredning.
De sju riksdagsmännen som undertecknat
betänkandet är sannerligen
inte vilka riksdagsmän som helst; de
representerar en imponerande fond av
erfarenhet från det politiska livet och
av hur tvåkammarriksdagen har fungerat.
De har således haft en mycket bra
utgångspunkt när de gått till verket
med att dra upp riktlinjerna för enkammarriksdagen
och för hur den skall
fungera för kommande generationers
riksdagsmän.

Men det är inte bara det betänkandet
som behandlas i utlåtandet. I början av
december förra året, när vi hade kommit
in i den hektiska slutspurten, fick
vi också ett gulgrönt häfte; det kallades
»Enkammarriksdagens förvaltnings- och
personalorganisation». Även detta betänkande
hade de sju äldre vice männen
åstadkommit. Med anledning av det
kunde vi under höstriksdagens fyra,
fem sista dagar väcka motioner liksom
under den allmänna motionstiden i år.
Men först nu genomför vi själva riksdagsbehandlingen.
Det är förståeligt om
många riksdagsmän inte har observerat
möjligheten att väcka motioner. Nu är
det alltså för sent. Man får naturligtvis
skylla sig själv och beklaga sin ringa
kapacitet som ledamot. Om jag hade
haft denna önskvärda kapacitet, som
innebär att man som en skötsam ledamot
skall observera allt i riksdagshandlingarna
och läsa det mesta, skulle jag
ha väckt i varje fall en motion med anledning
av vad som står på s. 42, 43
och 44 i betänkandet Enkammarriksdagens
förvaltnings- och personalorganisation.

Nu tror ni, ärade kammarkolleger, att
det gäller förvaltningsfrågor och personalorganisationsfrågor,
eftersom betänkandet
heter så. Nej, inte alls. Det

gäller riksdagsmännens studieresor.

Man blir ju något förvånad när man
då för sent upptäcker att frågan om
riksdagsmännens studieresor och utskottsresor
finns med i just detta betänkande.

Man kan också ifrågasätta principen
att 1970 års riksdagsmän skall bestämma
hur enkammarriksdagens ledamöter
skall verka och i detta fall skaffa sig
informationer och kunskaper genom
studieresor. Genom att ta del av de nu
fastställda valsedlarna inför valet i höst
vet vi redan att flera av våra äldre
kolleger och goda vänner tyvärr kommer
att lämna riksdagsarbetet. Och valdagen
den 20 september kan ju också
bjuda på överraskningar. Borde inte
1971 års riksdagsmän avgöra exempelvis
denna fråga?

Det antyds i betänkandet att regler
för resorna borde komma med i riksdagsstadgan,
vilket också tillstyrks av
det sammansatta konstitutions- och
bankoutskottet genom två korta meningar
på s. 11 i utlåtandet. Hur skall det
ske? Skall stadgan skrivas om i höst
eller i januari 1971, och vilka riksdagsledamöter
får möjlighet att med anledning
av detta väcka motioner? 1970 års
riksdagsmän eller 1971 års riksdagsmän? När

det sedan gäller själva sakfrågan
beträffande resorna skall jag i dag begränsa
mig till att uttala den förhoppningen
att den framtida reseverksamheten
skall ha syftet att ledamöterna
—- både yngre och äldre, både ordinarie
och suppleanter — ges tillfälle att inhämta
informationer och kunskaper av
värde för framtida beslut i den nya
riksdagens utskott och kammare.

Jag skall peka på ett exempel så att
det inte skall råda något tvivel om vad
jag menar.

En avdelning i statsutskottet skall
resa till Japan. Gruppen består av 14
riksdagsledamöter och en sekreterare.
Alla som vill och kan resa med utom
en får delta, då gränsen är satt vid 15

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31 115

Enkammarriksdagens personal- och förvaltningsorganisation

deltagare. Den gränsen är tydligen omöjlig
att mjuka upp. Jag skall inte bedöma
resmålet Japan, ty det har jag inte kompetens
till, men jag måste uttala min
förvåning över att bestämmelserna inte
har den flexibilitet som krävs för att
den unga och lovande riksdagskvinna,
suppleant i avdelningen som det här
gäller, kan få delta i studieresan. Till
detta kommer att i resegruppen ingår en
deltagare som förmodligen inte återvänder
till riksdagen efter valet, eftersom
vederbörande av åldersskäl inte
står på valsedeln.

I ett annat utskott, som skall göra en
avsevärt kortare och billigare resa, är
det fyra av de 16 deltagande riksdagsmännen
som inte står på höstvalets
valsedlar. Självfallet har jag ingenting
emot att de reser med, tvärtom. Men
jag tycker att om man är så generös,
skall man också kunna ge utrymme för
några av de yngre suppleanterna. Huvudsyftet
med resorna bör väl ändå
vara studiesyftet inför kommande riksdagar.

En annan sak vill jag också kort beröra:
Skall verkligen utskotten resa

var för sig? Det är möjligt att det är bra
i vissa fall, men jag tror att man bör
överväga att sätta ihop studiegruppen
också på annat sätt.

Om t. ex. miljöfrågor skall studeras,
borde väl flera utskott vara representerade.

Herr talman! Jag har självfallet inget
yrkande, eftersom jag har försummat
att motionera, men jag är nyfiken på
hur den fortsatta behandlingen skall
gå till. Mitt inlägg får bara stå som en
kommentar till det föreliggande utlåtandet.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Även om kammaren
står inför uppbrottet må det vara tilllåtet
för mig att som talesman för utskottet
göra en kort sammanfattning av
detta synnerligen digra betänkande.
Jag hoppas att kammarens ledamöter

har överseende, om det tar någon tid
i anspråk.

Det sammansatta utskottets utlåtande
bör ses som ett prinicipbetänkande för
uppbyggnaden av enkammarriksdagens
personal- och förvaltningsorganisation.
Det är inte möjligt att i föreliggande
situation fastlägga detaljer. Som
framgår av utlåtandet har arbetet fått
bedrivas »under något speciella, ingalunda
helt tillfredsställande yttre förhållanden».
Jag vill erinra om att riksdagen
ännu inte tagit ställning till den
nya utskottsorganisationens utformning
annat än vad gäller rambestämmelserna
som införts i grundlag. Arbetsfördelningen
mellan utskotten har ännu inte
prövats av kamrarna.

Konstitutionsutskottet tar upp dessa
frågor först i höst och kommer då att
framlägga förslag till riksdagsstadga för
enkammarriksdagen. Avsikten är — här
riktar jag mig till herr Wennerfors —
att arbetet skall bedrivas så, att det under
höstriksdagen skall beredas riksdagens
ledamöter tillfälle att motionera
i dessa frågor, och givetvis även i det
ärende herr Wennerfors här har talat
om; jag hoppas i varje fall att det skall
bli möjligt.

Som framgår av utlåtandet är det
också tänkt att ledamöter av den nya
riksdagen, som inte tillhör någon av
kamrarna skall beredas möjlighet att
delta i det nödvändiga förberedelsearbetet
för den nya enkammarriksdagen.
De får självfallet icke motionsrätt,
men de kan ändå genom partikamrater
i kamrarna framföra sina synpunkter
inför den slutgiltiga behandlingen
av de här frågorna.

Med detta vill jag ha sagt att kammarens
ledamöter icke nu, med den tidspress
som råder, har anledning att
mera ingående penetrera detaljerna i
1969 års organisationsutrednings båda
betänkanden, som ligger till grund för
det sammansatta utskottets utlåtande.
För utskottet har det heller icke varit
möjligt att definitivt ta ställning till en

116 Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Enkammarriksdagens personal- och förvaltningsorganisation

rad i och för sig mycket betydelsefulla
frågor som rör den nya enkammarriksdagen.
Vi får i höst möjlighet att återkomma
till dessa frågor, och jag skall
därför inte gå in i några detaljer.

Det har i motioner och på annat sätt
framförts en viss oro för att utskottsarbetet
i den kommande enkammarriksdagen
skulle undervärderas. Låt mig
med en gång slå fast att utskottens roll
kommer att bli minst lika stor i enkammarriksdagen
som hittills. Det sammansatta
utskottet uttalar här en varning
genom att återge vad konstitutionsutskottet
framhöll i sitt utlåtande över
förslaget till grundlagsändringar om ny
utskottsorganisation. Det sägs där bl. a.
att en mera markant ökning av kammararbetet
som sker på bekostnad av
sakbehandlingen i utskotten kan bli till
allvarlig skada för riksdagens ställning.
Det sammansatta utskottet instämmer
helt i denna bedömning och har utgått
därifrån i sitt arbete.

En annan riktpunkt för utskottets arbete
har varit konstitutionsutskottets av
riksdagen godkända utlåtande över förslaget
1968 till enkammarriksdag, där
det bl. a. understryks att det vid den interna
riksdagsorganisationens uppbyggnad
måste eftersträvas att verkliga garantier
skapas för att den reella beslutanderätten
förblir hos riksdagsledamöterna.

Mot bakgrund härav har vi att se
förslaget om den centrala förvaltningsstyrelsens
vidgade uppgifter och styrelsens
sammansättning och förslaget
om att talmannen skall vara självskriven
ordförande i denna. För att herr
talmannen verkligen skall få möjlighet
att följa och leda arbetet kommer det
att bli nödvändigt att han bereds möjlighet
att ägna riksdagsarbetet hela sin
tid. Utskottet föreslår därför att ersättningen
till talmannen bestäms så att de
sammanlagda arvodesförmånerna ungefärligen
motsvarar en statsrådslön.

När det gäller uppgiftsfördelningen
mellan förvaltningsstyrelsen och kam -

markansliet har utskottet anslutit sig
till utredningens förslag, som innebär
vissa förändringar i förhållande till nuläget.
Jag skall inte närmare gå in härpå
utan hänvisar till utskottets skrivning.

När det gäller tjänstetillsättningarna
i riksdagen har kritik riktats mot att
dessa ärenden flyttas från utskotten till
förvaltningsstyrelsen. Låt mig med en
gång slå fast att därest de normer skall
iakttagas som fastställdes av riksdagen
år 1966 framstår det som nödvändigt att
tjänstetillsättningarna sker centralt. Utskottet
har i likhet med utredningen tillstyrkt
den föreslagna ordningen, inte
minst för att inom riksdagen få till
stånd en enhetlig praxis och fasta normer
i fråga om kvalifikationskrav etc.

Låt mig också erinra om att utskottet
föreslår att utskottens ordförande bör
ges rätt att delta i förvaltningsstyrelsens
ärenden som rör det egna utskottet.

Jag går i övrigt inte närmare in på
alla de frågor som berör tjänstetillsättningar
och vad därmed sammanhänger,
utan ber att få hänvisa till utskottets
utlåtande. Jag vill endast erinra om att
utskottet funnit skäl för en utökning av
antalet ledamöter i besvärsnämnden till
fem och verkställt en inventering av nu
befintlig personal och kommande personalbehov
och därvid funnit att utredningens
förslag inte ger belägg för befarad
minskning av utskottens personalorganisation
eller minskning av helårsanställningarna.

Beträffande övergångsproblemen i
fråga om personalorganisationen får
ställningstagande ske först under höstsessionen.
Men med hänsyn till den
nu tjänstgörande personalen bör enligt
utskottets mening riksdagen nu besluta,
i enlighet med utredningens förslag,
att de tjänstemän som eventuellt inte
kan beredas anställning med samma
lön som nu bör få behålla oförändrad
löneställning så länge de blir kvar i
riksdagens tjänst. Det bör vidare beslutas
att alla, oavsett tidsbegränsade för''

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31 117

Ändring i bestämmelserna angående bokföringsmässig redovisning vid beskattning

av inkomst av jordbruksfastighet

ordnanden, skall vara garanterade att
kvarstå i riksdagen åtminstone så lång
tid efter årsskiftet som motsvarar gällande
uppsägningstider.

Med erinran om att flertalet av de
i utskottets utlåtande berörda frågorna
återkommer för behandling under höstsessionen
och med hänvisning till vad
utskottet anfört ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§9

Ändring i bestämmelserna angående
bokföringsmässig redovisning vid
beskattning av inkomst av
jordbruksfastighet

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 46, med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen (1951:790)
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m. jämte
motioner.

I propositionen nr 129 hade Kungl.
Maj :t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 10 april 1970 föreslagit riksdagen
att anta vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i lagen (1951: 790)
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370),

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Vid övergång till beräkning av inkomst
av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder gäller f. n. att
avdrag får åtnjutas för värdet av samtliga
djur som finns på fastigheten vid
övergången. Vid den årliga varulagervärderingen
skall djur vid bokförings -

mässig redovisning upptas lägst till de
värden som fastställts av riksskattenämnden
och som i princip motsvarar
80 % av djurens värde.

I propositionen föreslås att skattskyldig
som övergår till bokföringsmässig
redovisning inte skall få åtnjuta avdrag
för värdet av andra djur än s. k. stamdjur.
Vidare föreslås en uppmjukning
av varulagervärderingsreglerna så till
vida att andra djur än stamdjur skall
få tas upp till lägst 40 % av allmänna
saluvärdet. Slutligen föreslås en anpassning
härtill av de beskattningsregler
som gäller för skattskyldig som övergår
till kontantredovisning av jordbruksinkomst.

De nya bestämmelserna avses i princip
tillämpas första gången vid 1971
års taxering.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner:

1) de likalydande motionerna /: 1248
av herr Ingvar Andersson och II: 1461
av herr Krönmark, vari hemställts, att
riksdagen beslutade

a) att i avvaktan på jordbruksskattekommitténs
betänkande avslå propositionen,

b) att — för den händelse yrkandet
under a) icke skulle bifallas -—- de nya
bestämmelserna skulle tillämpas första
gången vid 1971 års taxering; samt

2) de likalydande motionerna 1:1249
av herr Österdahl samt II: 1462 av herrar
Westberg i Ljusdal och Eriksson
i Arvika, vari hemställts,

att riksdagen måtte avslå förslaget
till ändring i punkt 3 av övergångsbestämmelserna
till lagen (1951:790)
om ändring i kommunalskattelagen och
i punkt 3 av anvisningarna till 21 §
kommunalskattelagen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts proposition
nr 129 och med avslag på motionerna
1:1248 och 11:1461 samt
1:1249 och II: 1462, anta de vid propo -

118 Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ändring i bestämmelserna angående bokföringsmässig redovisning vid beskattning
av inkomst av jordbruksfastighet

sitionen fogade förslagen till

1) lag om ändring i lagen (1951: 790)
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) ocli

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).

Reservation hade avgivits av herrar
Gösta Jacobsson, Karl Pettersson och
Enarsson (samtliga m), vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning
av motionerna I: 1248 och II: 1461 samt
motionerna 1:1249 och 11:1462 avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Detta bevillningsutskottets
betänkande nr 46 behandlar propositionen
nr 129 som gäller ändring i
bestämmelserna angående bokföringsmässig
redovisning vid beskattning av
inkomst av jordbruksfastighet.

Vid övergång från kontantredovisning
till bokföringsmässig redovisning
ges vid beräkning av ingångsvärdet avdrag
för hela djurbesättningen på fastigheten.
För värdesättningen utfärdade
riksskattenämnden anvisningar som i
princip går ut på att 80 procent av
djurens saluvärde blir ingångsvärde för
besättningen. Nu föreslås i propostionen
ändring härvidlag, som innebär
att man gör en uppdelning av stamdjur
och omsättningsdjur, och vid övergång
enligt de nya bestämmelserna får vederbörande
skattskyldiga endast göra
avdrag för stamdjur. Vid varulagervärderingen
av djuren föreslås här i fråga
om omsättningsdjuren att de får upptas
till lägst 40 procent av det allmänna
saluvärdet. I fråga om värdesättningen
av stamdjuren har tydligen departementschefen
lämnat den frågan
öppen.

Nu är ju hela jordbruksbeskattningen
föremål för utredning av den sittan -

de jordbruksbeskattningskommittén. Vi
har från vårt håll i motionen anfört
att det inte finns skäl för att bryta ut
denna detalj ur ett större utredningsarbete
och föra fram ändringsförslaget.
Kammarrätten har även i sitt remisssvar
varit inne på detta och säger att
det kan komma att uppstå betydande
besvärligheter vid gränsdragningen inom
djurbesättningen i fråga om vad
som skall hänföras till stamdjur och vad
som skall hänföras till omsättningsdjur.
Kammarrätten fortsätter med att säga,
att den anser att detta innebär ett föregripande
av jordbruksskattekommitténs
ställningstagande och att kommittén kan
komma att redovisa skäl som föranleder
andra bedömningar. Vi reservanter delar
denna uppfattning och har därför
yrkat att denna detalj av jordbruksbeskattningen
inte nu blir föremål för någon
ändring.

Jag skall med hänsyn till att tiden är
långt framskriden, herr talman, nöja
mig med denna kortfattade motivering
för reservationen och yrkar bifall till
denna.

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Nödvändigheten av att
söka åstadkomma en så riktig fördelning
som möjligt av skattebördorna har
framhållits åtskilliga gånger, inte minst
från denna talarstol. För att vi skall
kunna åstadkomma det gäller det att i
görligaste mån täppa till de läckor som
finns i vår nuvarande skattelagstiftning.

I en promemoria har riksskattenämnden
fäst uppmärksamheten på de problem
som uppstår i samband med övergång
från redovisning enligt den s. k.
kontantmetoden till redovisning enligt
bokföringsmässiga grunder när det gäller
inkomst av jordbruksfastighet. Nuvarande
regler ger i samband med byte
av metod utrymme för opåkallade
skattelättnader.

Riksskattenämnden har i promemorian
lämnat redogörelse för tre fall där

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31 119

Ändring i bestämmelserna angående bokföringsmässig redovisning vid beskattning

av inkomst av jordbruksfastighet

vederbörande erhållit betydande skatteförmåner
— exemplen återfinnes i proposition
nr 129, varför det inte finns
anledning för mig att här nu relatera
dem. Enkelt uttryckt uppstår problemen
när man redovisar enligt kontantmetoden
och enligt nu gällande praxis
yrkar och erhåller avdrag för inköp
och uppfödning av omsättningsdjur. Om
man sedermera bestämmer sig för att
gå över till den andra redovisningsmetoden
— d. v. s. redovisning enligt bokföringsmässiga
grunder — äger man
som herr Enarsson här omtalade rätt
att åtnjuta avdrag för värdet av samtliga
djur som tillhör fastigheten vid
övergången.

Med den utformning som bestämmelserna
nu har erhåller man avdrag två
gånger för i stort sett samma kostnader.
En sådan ordning är givetvis inte
tillfredsställande.

Även om det ännu inte har rört sig
om så särdeles många fall är det angeläget
av bl. a. rättviseskäl gentemot andra
jordbrukare och andra kategorier
skattskyldiga, att den här möjligheten
till opåkallade skattelättnader snarast
avskaffas. Man kan väl också befara att
när denna lucka i skattelagstiftningen
blir allmänt känd, så kan antalet som
söker utnyttja den möjligheten komma
att öka.

Nu har emellertid finansministern i
propositionen 129 föreslagit sådana
ändringar att den möjligheten täpps till.
Det föreslås i propositionen att skattskyldig
som övergår till bokföringsmässig
redovisning inte skall få göra
avdrag för värdet av andra djur än så
kallade stamdjur. Vidare föreslås sådan
ändring av reglerna för varulager att
andra djur än stamdjur skall få tas upp
till lägst 40 procent av allmänna saluvärdet.
Likaså innehåller propositionen
förslag när det gäller anpassning av
beskattninffsreelernn i de fall då skattskyldig
övergår till kontantredovisning
av jordbruksinkomst

I två motionspar har sedan yrkats
avslag på propositionens förslag. Som
skäl för avslagsyrkandet har anförts att
några ändringar i lagstiftningen inte
bör göras förrän resultatet av jordbruksbeskattningskommitténs
arbete föreligger.
Utskottsmajoriteten har emellertid
inte kunnat ansluta sig till motionärernas
uppfattning utan har ansett det angeläget
att de föreslagna åtgärderna vidtages
skyndsamt. Jordbruksbeskattningskommittén
har också i remissyttrande
över förslaget vitsordat att ett
beslut i enlighet med propositionens
förslag inte utgör något hinder för kommitténs
fortsatta arbete. Det finns sålunda
inga skäl att, som motionärerna
önskar och som framförts i reservationen,
avvakta kommitténs slutbetänkande.

Herr talman! Med det anförda ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ENARSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag lovar att mitt genmäle
skall bli kort.

Det är först och främst endast 5 procent
av samtliga jordbrukare som har
övergått till bokföringsmässig redovisning.
Det blir således fråga om ett mycket
litet antal. Att ta det förhållandet
att det i ett eller annat fall kan uppstå
en obehörig skattelättnad — sådant kan
ju förekomma vid tillämpningen av all
lagstiftning — till intäkt för att bryta
ut denna fråga och lägga fram ett särskilt
ändringsförslag samtidigt som en
kommitté håller på att utreda frågan,
om jordbruksbeskattningen skulle innebära
ett frångående av en mycket utbredd
praxis. Bevillningsutskottets majoritet
brukar ju oftast uttala att man
inte under pågående utredningsarbete
gör sådana små detaljändringar.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Det är några utslag i

120 Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ändring i bestämmelserna angående bokföringsmässig redovisning vid beskattning

av inkomst av jordbruksfastighet

regeringsrätten som föranlett riksskattenämnden
att aktualisera denna fråga,
trots att det tillsatts en utredning som
arbetar med spörsmålet om den framtida
jordbruksbeskattningen. Regeringsrättens
utslag berör några mycket konkreta
fall avseende rena göddjursbesättningar,
beträffande vilka skattelagstiftningen
onekligen har tolkats på det sättet
att man, såsom herr Carlstein påpekade,
två gånger fått göra avdrag för
kostnaderna.

Riksskattenämndens promemoria remitterades
till jordbruksskattekommittén
där jag själv är ledamot. Vi avgav
ett yttrande som, om man vid utarbetandet
av propositionen hade följt samma
linjer, skulle leda till att propositionen
väl skulle överensstämma med det
förslag som vi inom jordbruksskattekommittén
ämnade framlägga på detta
avsnitt. Detta förslag har följts i propositionen.
Den har till och med gått
ett par reservanter till mötes i ett avsnitt
som gällde ikraftträdandet. Jag
vill påpeka att jordbruksskattekommittén
var enhällig i sitt yttrande över promemorian
från riksskattenämnden, som
alltså ligger till grund för denna proposition.
I jordbruksskattekommittén
ingår även en ledamot från moderata
samlingspartiet, och kommittén var
som sagt enhällig. Såsom regeringsrättsutslagen
har varit utformade är det rimligt
att vidtaga den ändring i skattelagstiftningen
som här är föreslagen.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Enarsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enarsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 159 ja och 25 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogs vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 39, i anledning av proposition med
förslag till lag om besvär över beslut av
riksdagens organ,

nr 45, angående verkställd granskning
av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning,
nr 47, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
flyttning till Skövde av riksbankens avdelningskontor
i Mariestad,
nr 48, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående riksdagstrycket,
nr 49, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvalt -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

121

ningskontor angående utnyttjande av
ADB i riksdagsarbetet,

nr 50, i anledning av skrivelse från
Nordiska rådets svenska delegation angående
vissa anslagsöverskridanden
in. m.,

nr 51, angående regleringen för budgetåret
1970/71 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
in. m.,

nr 52, i anledning av Nordiska rådets
svenska delegations skrivelse med överlämnande
av berättelse för rådets adertonde
session, samt

nr 53, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§11

Vissa trafiksäkerhetsfrågor, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa trafiksäkerhetsfrågor,
jämte motioner i
ämnet, dels motioner om ordningsregler
vid transport av skolbarn m. fl.

Genom en den 20 mars 1970 dagtecknad
proposition, nr 109, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av utdrag ur statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
velat inhämta yttrande över
till propositionen fogat förslag till kungörelse
om ändring i vägtrafikförordningen
(1951:648).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att den allmänna
skyldigheten att inställa motorfordon
och vissa släpvagnar till kontrollbesiktning
utsträcks att gälla fordon
som är två år gamla. Ambulansfordon
och vissa brandfordon skall enligt förslaget
inställas till kontrollbesiktning

Vissa trafiksäkerhetsfrågor, m. m.

inom sex månader efter närmast föregående
besiktning. Bussar som används
vid skolskjutsning likställs med fordon
som används i yrkesmässig trafik för
personbefordran och skall således kontrollbesiktigas
redan inom ett år efter
den första besiktningen. De nya bestämmelserna
avses träda i kraft den 1
januari 1971. I fråga om skolskjutsningen
lämnas i övrigt en redogörelse för
planerade åtgärder som syftar till att
öka säkerheten för elever vid sådan
skjutsning.

Propositionen innehåller vidare förslag
om bemyndigande för Kungl. Maj :t
att vid behov och under i propositionen
närmare angivna förutsättningar förbjuda
trafik med tyngre lastbilar med
eller utan tillkopplat fordon. Möjligheten
att införa förbud tar främst sikte
på större helger, mera trafikbelastade
veckoslut under semesterperioder och
liknande.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen A.

de likalydande motionerna I: 1167
av herr Karl Pettersson och II: 1371 av
herr Nilsson i Agnäs m. fl., i vilka motioner
hemställdes

»att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 109 avslår förslaget
vid punkten Kontrollbesiktning, så att
den nuvarande ordningen med besiktning
av tre år gamla fordon behålles»;

B. de likalydande motionerna 1:1180
av herr Sörlin m.fl. och 11: 1387 av
herr Henrikson m. fl., i vilka motioner
hemställdes

»att riksdagen vid avgivande av yttrande
över förslag till kungörelse om
ändring i vägtrafikförordningen måtte
som sin mening tillkännage att vidgad
besiktningsskyldighet för brandfordon
icke bör ifrågakomma»;

C. de likalydande motionerna I: 1187
av herrar Mattsson och Johan Olsson
samt II: 1395 av herr Jonasson m. fl.,

122

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Vissa trafiksäkerhetsfrågor, m. m.

i vilka motioner bl. a. hemställdes

att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 109 måtte besluta att
avslå begäran om bemyndigande för
Kungl. Maj :t att under vissa omständigheter
förbjuda trafik med tyngre lastbilar; D.

de likalydande motionerna 1:1188
av herrar Skagerlund och Axelsson
samt II: 1394- av herr Eriksson i Arvika
m. fl;

E. de likalydande motionerna 1:1203
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
11:1412 av herr Magnusson i Borås
m. fl, i vilka motioner hemställdes

»att riksdagen måtte avslå förslaget
om ändring i 54 a § vägtrafikförordningen
innefattande bemyndigande för
Kungl. Maj :t att för viss tid meddela
körförbud för lastbilar över 7 ton»;

F. de likalydande motionerna 1:1204
av herr Karl Pettersson m. fl. och
II: 1409 av herr Dahlgren m. fl., i vilka
motioner hemställdes

»att riksdagen som sin mening ger
Kungl. Maj :t till känna att beslut såvitt
avser inskränkningar i trafik med tyngre
lastbilar bör anstå i avvaktan på
resultaten av aviserade undersökningar,
så att sedermera eventuellt lämnat bemyndigande
med säkerhet motiveras
allenast av trafiksäkerhetens behov»;

G. de likalydande motionerna 1:1205
av herrar Skagerlund och Axelsson
samt II: 1410 av herr Eriksson i Arvika,
i vilka motioner hemställdes

»att i de regler för skolskjutsning
som enl. prop. skall träda i kraft den 1
jan. 1971 intages en bestämmelse om att
skolskjuts skall vara försedd med roterande
varningsljus, som tändes vid
av- och påstigning»; samt

H. de likalydande motionerna 1:1206
av herr Sveningsson samt 11:1411 av
herrar Magnusson i Borås och Wennerfors,
i vilka motioner hemställdes

»att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
hemställa om sådan ändring i förordningen
ang. yrkesmässig biltrafik att
undantaget i dess 2 § 2 upphör att gälla

för i kommunal regi utförd skjuts till
skola av andra barn än förarens egna».

Utskottet hade i samband med propositionen
även behandlat följande fristående
motioner, nämligen

de likalydande motionerna 1:247 av
herrar Svante Kristiansson och Mårtensson
samt II: 287 av herrar Johnsson
i Blentarp och Jönsson i Arlöv, i vilka
motioner hemställdes

»att riksdagen beslutar att i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag om dels
ordningsregler för passagerare vid
transporter av olika slag, dels vem som
skall ansvara för att dessa bestämmelser
tillämpas».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1167 och 11:1371 lämna
det till propositionen nr 109 fogade förslaget
till kungörelse om ändring i
VTF, såvitt avsåge den allmänna kontrollbesiktningen,
utan erinran;

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1180 och 11:1387 lämna
förslaget till kungörelse, såvitt avsåge
kontrollbesiktning av ambulanser och
brandfordon, utan erinran;

C. att riksdagen måtte med avslag på
följande motioner, nämligen

1. 1:1187 och II: 1395, såvitt nu var i
fråga;

2. 1:1203 och II: 1412; samt

3. 1:1204 och II: 1409

lämna förslaget till kungörelse i vad
avsåge inskränkningar i trafik med
tyngre lastbilar utan erinran;

D. att riksdagen måtte dels lämna förslaget
till kungörelse utan erinran, såvitt
avsåge kontrollbesiktning av skolskjutsar,
dels i anledning av propositionen
samt motionerna 1:247 och II:
287, 1:1205 och 11:1410 ävensom I:
1206 och 11:1411 ge Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet i övrigt anfört i det
avsnitt, som berörde skolskjutsning;

E. att riksdagen måtte lämna förslaget
till kungörelse i de delar, som ej
omfattades av utskottets hemställan under
A-—D, utan erinran;

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

123

F. att motionerna 1:1188 och II: 1394
ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

G. att motionerna 1:1187 och II: 1395
samt I: 247 och II: 287, i vad de ej kunde
anses besvarade genom vad utskottet
anfört och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Såsom departementschefen framhållit
löper ett barn som färdas i framsätet
på personbil uppenbara risker att skadas.
Enligt utskottets mening är det
därför i och för sig önskvärt att barn
över huvud taget inte färdas i framsätet.
För att skolskjutsning skall kunna
genomföras i önskad utsträckning kan
en sådan ordning dock icke helt undvikas.
Mot bakgrunden härav finner
utskottet det glädjande att departementschefen
nu ämnar föreslå att vid
transport av barn i framsätet användandet
av säkerhetsbälte blir obligatoriskt.
Såsom framhållits i propositionen
är små barn dock på grund av sina
kroppsproportioner och sin allmänna
konstitution inte ägnade att använda
säkerhetsbälten av konventionellt slag.
En åldersgräns är därför erforderlig.
Skolskjutsutredningen har funnit att
denna som regel kan sättas mellan sju
och tio år. Utskottet anser med hänsyn
härtill den av departementschefen förordade
åldersgränsen vara väl avpassad.

Reservationer hade avgivits

Vid A i utskottets hemställan

I. av herrar Karl Pettersson och Hedin
(båda m), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
propositionen nr 109 och motionerna
1:1167 och II: 1371 ge Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört i fråga
om den allmänna kontrollbesiktningen;

Vid B i utskottets hemställan

II. av herrar Grebåck (ep), Nils-Eric

Vissa trafiksäkerhetsfrågor, m. m.

Gustafsson (ep), Karl Pettersson (m),
Hedin (m), Josef son i Arrie (ep) och
Sellgren (fp), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
propositionen nr 109 och motionerna
1:1180 och II: 1387 ge Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört i fråga
om besiktning av ambulanser och
brandfordon;

Vid C i utskottets hemställan

III. av herrar Nils-Eric Gustafsson
(ep), Karl Pettersson (m) och Hedin
(m), vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
propositionen nr 109 samt motionerna
1:1187 och II: 1395, såvitt nu var i fråga,
I: 1203 och II: 1412 samt I: 1204 och
11:1409 ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört i fråga om inskränkningar
i trafik med tyngre lastbilar; Vid

D i utskottets hemställan

IV. beträffande frågan om minimiålder
för framsätespassagerare vid
skolskjutsning av herrar Ernulf, Skärman
och Sellgren (samtliga fp), vilka
ansett att ovan intagna avsnitt av utskottets
utlåtande bort ha följande lydelse
:

Såsom departementschefen--- —

(se utskottet)---sju och tio år.

Utskottet anser emellertid det böra beaktas
att barn i samma ålder kan vara
väsentligt olika kroppsligt utvecklade.
En god marginal bör därför finnas.
Vidare bör uppmärksammas att mindre
barn ofta är livliga och lätt stör föraren.
Utskottet anser därför att åldersgränsen
lämpligen bör sättas vid 12 år.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HEDIN (m):

Herr talman! De åtgärder som föreslås
av Kungl. Maj:t i den proposition

124 Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Vissa trafiksäkerhetsfrågor, m. m.

som ligger bakom utskottsutlåtandet är
naturligtivs avsedda att bidra till en
ökad trafiksäkerhet. Självfallet är det
angeläget att på alla sätt främja trafiksäkerheten,
men de åtgärder som föreslås
och genomförs måste vara väl underbyggda.
Man måste bedöma om åtgärderna
verkligen har någon nämnvärd
betydelse, och man måste också
ta viss hänsyn till kostnaderna både
för samhället och för den enskilde, även
om denna aspekt naturligtvis inte får
komma i första hand.

På några punkter har motionärer från
olika partier pekat på detaljer i fråga
om vilka man anser att förslagen inte
är tillräckligt väl underbyggda. Det
gäller kontrollbesiktningen som är upptagen
i reservationerna I och II. Den
första reservationen gäller frågan om
huruvida man nu skall ha obligatorisk
kontrollbesiktning av bilar efter två år
och inte som hittills efter tre år. Trafiksäkerlietsverket
har lagt fram en statistik
som, menar man, pekar på att
det är önskvärt att få fram en kortare
tid än för närvarande. Men statistiken
måste sägas vara väldigt mager. Vad jag
kan förstå omfattar den så gott som
enbart hyresbilar, som ju inte alls är
representativa för övriga bilar. Dessutom
är det så redan nu att hyresbilarna
skall besiktigas oftare än andra bilar.
Det finns alltså inte som underlag
någon egentlig statistik som berör övriga
vanliga bilar.

Det finns inte heller någon statistik
som påvisar hur olika smärre fel på
bilarna kan påverka olycksfrekvensen
och över huvud taget om sådana fel
som kan uppkomma inom tre år har
medverkat till olyckor. Det är väl ändå
äldre bilar, »rishögar», som i första
hand ger anledning till olyckor i den
mån det är själva bilen som genom sin
utrustning är anledning till dem och
inte bara föraren.

Man kan också framhålla att under
senare år livslängden för flertalet bilar
har ökat och inte minskat. Det

uppstår betydande kostnader och svårigheter,
inte bara för dem som skall besiktiga
utan framför allt för den enskilde,
om man avkortar tiden. I synnerhet
gäller detta i Norrland där man
har långa avstånd och får avsätta lång
tid och resa långa vägar med de kostnader
det innebär.

I stället för att vidta en sådan åtgärd
anser vi reservanter att man i första
hand borde överväga en utvidgad typoch
registreringsbesiktning samt naturligtvis
också se till att vägarna blir
bättre. Vi tycker alltså inte att det finns
tillräckligt underlag till förslaget och
yrkar därför avslag på det.

Reservation II gäller utryckningsfordonen.
Vi reservanter är helt ense med
övriga ledamöter i utskottet om att det
är lämpligt att ambulansfordonen undergår
tätare kontrollbesiktningar än
nu är fallet —■ en kontrollbesiktning
inom sex månader i stället för inom ett
år. Men det verkar som om brandbilarna
kommit med av bara farten eftersom
de är utryckningsfordon. Det finns
ingenting som säger att de skulle vara
i behov av att besiktigas oftare än nu
är fallet, nämligen efter ett år. Det förhåller
sig tvärtom på det sättet att
brandbilarna utnyttjas under en mycket
kort tid av året med en årlig körsträcka
på i genomsnitt endast 200 mil per fordon.
Till skillnad från ambulansförarna
har de som sköter brandbilarna mycket
god tid på sig att hålla sina fordon
i skick, och det är alldeles nödvändigt
att de gör detta så att fordonen är klara
för utryckning. Förslaget att brandfordonen
icke skall omfattas av den ökade
besiktning som föreslås för ambulansfordon
har framförts i en fyrpartimotion
av herr Henrikson m. fl. Jag har
sett att han kommer att senare tala i
detta ärende.

Jag yrkar alltså bifall till reservation
II som innebär att brandbilarna
i detta avseende inte skall bedömas på
samma sätt som ambulansfordonen.

Reservation III har jag också med''

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31 125

verkat till. I det första trycket fanns
mitt namn inte med, men det har delats
ut ett särskilt blad där detta är
rättat. Förslag har framlagts att Kungl.

Maj :t skulle få fullmakt att helt förbjuda
tyngre lastbilar att köra under veckosluten.
Det är alldeles uppenbart att
lastbilar med långa släp förorsakar betydande
svårigheter i trafiken och att
det är önskvärt att de kommer bort
från vägarna under helgerna. Men det
är ju ändå så att man här träffat frivilliga
överenskommelser. Före påsken utfärdades
en rekommendation av Landsvägstrafikens
samarbetsdelegation för
tiden före påskhelgen och även med
räckvidd framöver som innebar att
man skulle avstå från att köra tyngre
fordon under helgerna om det inte var
absolut nödvändigt. Så sent som i dag
kan vi läsa i tidningarna att det har
träffats en formlig överenskommelse
mellan Landsvägstrafikens samarbetsdelegation
och Näringslivets trafikdelegation
å ena sidan och kommunikationsdepartementet
och trafiksäkerhetsverket
å andra sidan som innebär att
den rekommendation som antogs före
påsk skulle utökas så att den gäller en
helg före midsommaren samt midsommarhelgen
och framöver. Jag tycker att
det är all anledning att avvakta resultatet
av dessa frivilliga överenskommelser,
innan riksdagen ger en fullmakt in
blanco till Kungl. Maj :t. Det är i och för
sig tvivelaktigt om man skall ge sådana
fullmakter, och i det här fallet finns
det ingen som helst anledning att göra
det.

Herr talman! Jag yrkar alltså avslag
på utskottets hemställan under punkten
C, vilket innebär bifall till reservationen
III.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Jag har inte någon invändning
att göra mot fordonskontroll;

5 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Vissa trafiksäkerhetsfrågor, m. m.

jag känner dess stora värde för trafiksäkerheten.
Ett oavlåtligt resande under
ett tjugotal år har givit mig en hel
del insikt när det gäller betydelsen av
säkra bilar men också av bra vägar.
Jag instämmer i vad herr Hedin tidigare
bär anfört men vill lägga till några
ytterligare synpunkter.

Vi har i dagarna sett en redovisning
av bilarnas livslängd och funnit
att de mest köpta bilarna här i landet
har en genomsnittlig livslängd på 12—
14 år. Dessutom vet vi att ständiga förbättringar
görs, att bilfabrikanterna
verkligen tycks ha satt in allt sitt intresse
och all sin kraft på att förbättra
fordonen till köparnas—ägarnas
.—brukarnas båtnad. Därför blir man
faktiskt överraskad när man läser propositionen.
Man hade inte väntat att
det skulle komma ett förslag som innebär
att en bil — oavsett antalet körda
mil, utan anseende till om den körs
av en pensionär, kanske 300, 400 eller
500 mil om året, eller om den går i nyttotrafik
15 000—20 000 mil om året —
nödvändigtvis skall in på kontroll redan
andra året. De allra flesta bilar är
under dessa första år inte utsatta för
någon nötning att tala om, rosten hinner
inte sätta in o. s. v.

Förslaget om tidigare kontroll får en
mycket negativ verkan och lägger bördor
på förarna-ägarna. Inte minst i
det vidsträckta område där jag bor och
färdas är det mängder av människor
som måste resa lång väg till bilbesiktningen.
Även om den finns i närmaste
stad kan den ju ligga långt borta. Kanske
har man inte heller någon där hemma
som kan köra bilen till kontrollen
på en vardag utan måste leja en förare
för att få den dit. Dessutom kostar
kontrollen pengar, men ingenting är
redovisat om hur mycket den skall kosta.
Denna tid och dessa pengar sätts inte
in i nyttoproduktion. Det måste betyda
miljonförluster för bilägarna alldeles
i onödan. I stället borde uppmärksamheten
riktas på förbättring av vä31 -

126 Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Vissa trafiksäkerhetsfrågor, m. m.

garna. Om pengarna på något sätt kunde
slussas över till ett sådant ändamål
vore det nyttigare. Om denna avgift
— jag vill naturligtvis inte föreslå
att den skall tas ut, det är nog med
skatter som det är — kunde gå direkt
till vägarna kunde jag acceptera den.
Men när den går till att betala kostnaderna
för besiktning, arbetskraft och lokaler
kan jag inte vara med. I stora delar
av Sverige — det biltätaste Sverige,
södra Sverige — råder dessutom
brist på arbetskraft i dag; någon anledning
att ordna sysselsättning på detta
sätt finns därför knappast.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
I.

Herr JONASSON (ep) :

Herr talman! I propositionen 109 föreslås
bl. a. att Kungl. Maj :t bemyndigas
att vid behov förbjuda trafik med tyngre
lastbilar med eller utan tillkopplat
fordon. Förbudet skulle främst ta sikte
på större helger, mera trafikbelastade
veckoslut, semestertider och liknande.

Avsikten med förslaget är naturligtvis
att man skall få bättre trafiksäkerhet
på våra vägar. Alla är vi väl överens
om att arbeta för högsta möjliga trafiksäkerhet
och genom olika åtgärder försöka
hindra trafikolyckor. Trafiktätheten
ökar alltmer och åtgärder genom
lagstiftning måste därför vidtas i samma
takt. Detta har också påpekats vid
flera tillfällen från den meningsriktning
som jag företräder. De ansvariga måste
härvid gå före med upplysningar etc.

Att lastbilarna, speciellt de med långa
släp, åstadkommer större risk och irritation,
speciellt vid högtrafik, är ett
faktum som inte kan resoneras bort.
Men här ställer vi oss onekligen frågan:
Har man hittills vidtagit alla åtgärder
som är möjliga och har man genom frivilliga
överenskommelser försökt lösa
dessa trafiksäkerhetsproblem? Efter vad
jag kan förstå har man inte gjort det.
Detta bör enligt motionärernas mening
ske innan ett förbud införes.

Ett förbud i nämnda avseende drabbar
hårt en viss företagargrupp, nämligen
åkarna. De har lagt ned stora kapital
i sina rörelser. Skulderna måste
amorteras och räntorna betalas. Det höga
ränteläge som vi för närvarande har
utgör en hård hörda för åkarna. Det är
under dessa omständigheter ganska naturligt
att de vill utnyttja vagnparken
så långt som möjligt. Blir dessa möjligheter
beskurna, måste högre fraktpriser
tas ut, och det blir en ytterligare
belastning för näringslivet, speciellt för
landsorten med de långa avstånden. En
fraktprishöjning höjer dessutom priserna
för alla.

Ett förbud mot den här lastbilstrafiken
vid vissa tidpunkter skulle säkerligen
äventyra näringslivet, och det är
väl en sak som man bör ta hänsyn till. Yi
trafikanter måste naturligtvis tåla nyttotrafiken.
Investeringarna i vägarna
är väl i första hand gjorda för att klara
försörjningen och i andra hand för nöjestrafikens
skull. I sammanhanget kan
nämnas att fordon med husvagn väl
måste ur trafiksäkerhetssynpunkt betraktas
som jämställda med stora lastbilsåk,
men här föreslås det, såvitt jag
kan förstå, inget särskilt förbud i propositionen.

I motionerna I: 1187 och II: 1395 har
vi tagit upp dessa frågor, och vi anser
att innan riksdagen fattar något beslut
om fullmakt för regeringen att förbjuda
den här lastbilstrafiken vid vissa
tillfällen bör utredningar göras som
närmare klarlägger bl. a. trafikfarligheten
hos olika kategorier av långsamtgående
fordon. Här borde väl också förhandlingar
kunna tas upp med åkarorganisationerna
om frivilliga begränsningar.
De är säkert inte ointresserade,
ty enligt vad vi bär hört har det ju
åstadkommits vissa överenskommelser.
Ett stelbent regleringssystem är sämre
än frivilliga uppgörelser, och därför
bör man i första hand försöka klara detta
genom överenskommelser. Innan någon
fullmakt ges åt Kungl. Maj:t att

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31 127

utfärda förbud, vill vi motionärer för
det första att frågan om trafikfarligheten
hos olika långsamtgående fordon
utredes, för det andra att trafikbegränsning
på frivillighetens grund bör ordnas
och för det tredje att en intensifierad
information i trafiksäkerhesfrågor
kommer till stånd, kanske genom
kurser eller liknande. Sådan information
bör även komma utländska förare
till del när de passerar svenska gränsen.

Tredje lagustkottet har i sitt yttrande
över propositionen och motionerna
i viss mån understrukit våra synpunkter
men vill ändå ge Kungl. Maj :t fullmakt
att utfärda förbud. Reservation III
tillfredsställer bättre våra krav, och jag
vill yrka bifall till denna.

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! När departementschefen
behandlade detta ärende från skolskjutsutredningen
— jag tänker nu närmast
på skolskjutsfrågorna — fäste han
särskilt avseende vid barn som befordras
i framsätet på en bil. Jag tycker att
det var en mycket klok åtgärd att uppmärksamma
den frågan. Han ställer därvid
krav på användande av säkerhetsbälte.

Departementschefen följer inte skolskjutsutredningen
till fullo utan anser
att passagerare som inte har fyllt tio
år inte bör få befordras i framsätet.
Framsätespassagerare måste ha fyllt tio
år.

Några reservanter i utskottet anser
att denna gräns ändå inte är tillräckligt
väl tilltagen. Platsen i framsätet är
en farlig plats. Den är särskilt utsatt
vid olyckshändelser. Vi har anfört att
barn i dessa åldrar har vuxit olika
snabbt. En tioåring kan vara väldigt
liten. Därför anser vi att man här bör
ha en god marginal. Vi har därför föreslagit
att åldersgränsen för barn som
färdas i framsätet på en bil skall sättas
till tolv år; helst skulle inga barn alls
sitta i framsätet.

Vissa trafiksäkerhetsfrågor, m. m.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen IV och även till reservationen
II som herr Hedin pläderat
för.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Denna fråga vore nog
värd en mer ingående diskussion än
vad som nu blir möjligt. Vi är väl
alla överens om det angelägna i att minska
olycksfallsriskerna på våra vägar
och att öka trafiksäkerheten. Detta lagförslag
får ses som ett led i sådana strävanden
från samhällets sida.

Jag skall begränsa mig till några
kommentarer till reservationen.

I reservationen I har herr Hedin och
hans medreservant opponerat sig mot
förslaget om en sänkning av tiden när
det gäller kontrollbesiktning av bilar
från tre till två år. Denna kontrollbesiktning
infördes år 1965. Då gällde
tiden fem år. Året därpå minskades tiden
till fyra år, den 1 januari 1967 fastställdes
tiden till tre år, och enligt nu
föreliggande förslag blir tiden två år
från den 1 januari 1971.

Jag tror att vi alla kan vara överens,
om att erfarenheterna av denna kontrollbesiktning
är uteslutande goda. Jag
är övertygad om att den i mycket hög
grad har bidragit till att förbättra kvaliteten
på bilbeståndet. Därmed borde
också följa en ökad trafiksäkerhet på
vägarna. Och det finns ingenting som
säger att en skärpning av kontrollbesiktningen
inte skulle leda till ytterligare
förbättring av kvaliteten på bilarna.

Jag har en uppgift här från Svensk
bilprovning som redovisar resultaten
av olika slag av besiktningar under år
1969. Dessa resultat ger belägg för att
hälften eller fler av bilar som är två
eller tre år gamla — siffrorna varierar
mellan 46,6 och 60 procent — är
behäftade med sådana fel att de inte
utan anmärkning kan godkännas eller
måste underkännas.

Nu säger reservanterna att det inte
är rimligt att påföra bilisterna ökade

128 Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Vissa trafiksäkerhetsfrågor, m. m.

kostnader i detta sammanhang eftersom
kontrollavgiften tillkommer och det
dessutom innebär en ytterligare påfrestning
på våra verkstäder etc.

Jag är inte övertygad om att detta
innebär en kostnadsökning för bilisterna.
Tvärtom tvingas bilisterna till en
bättre eftersyn av sina bilar. Någon
gång varje år torde en bilägare lämna
in sill bil för kontroll på en verkstad.
Då är det ju lämpligt att passa på före
en besiktning. Denna översyn torde
alltså i alla fall komma att genomföras,
varför den inte medför någon ökning
av kostnaderna för bilägarna. Jag tror
också att det finns många försumliga
bilister som på det viset skulle tvingas
till en översyn av sina bilar vilket de
i det långa loppet egentligen skulle tjäna
pengar på. Bevisvärdet i argumentet
att en sådan bär anordning skulle
leda till ökade kostnader för bilisterna
är därför enligt min mening inte överdrivet
stort.

. Vidare är vi i utskottet naturligtvis
helt övertygade om att det behövs andra
åtgärder än kontrollbesiktning för att
nedbringa olycksfallsriskerna. Men det
ena goda får ju inte utesluta det andra.
Jag anser att man inte kan resonera
så att vi skall lägga dessa pengar på
vägförbättringar o. s. v., när vi vet att
vi behöver göra alla ansträngningar
som över huvud taget är möjliga för
att minska olycksfallsriskerna. Vi måste
på detta område eftersträva ett både
— och.

Det finns ytterligare eu reservation,
nr III, i vilken reservanterna anför att
de inte vill ge departementschefen fullmakt
att ingripa, i den händelse man
inte på frivillig väg kan få till stånd
en inskränkning av lastbilstrafiken vid
helgerna — det gäller i första hand midsommarhelgen
— vid semesterns början
och slut samt vid skolterminernas början.
Vi har i utskottet mycket starkt understrukit
vad departementschefen
framhållit, nämligen att man räknar
med att på frivillig väg komma mycket

långt. Perioden fram till 1972 är att
betrakta som en försöksperiod. Kan
man inte nå resultat genom frivillig
överenskommelse vill departementschefen
ha fullmakt för att kunna inskrida
och få en inskränkning av lastbilstrafiken
till stånd. .

Jag har i min hand en tilläggsrekommendation
av Näringslivets trafikorganisation
och till den anslutna organisationer,
som jag fick i min hand i dag.
Den är dagtecknad den 28 maj. överläggningar
har ägt rum mellan departementet
och trafiksäkerhetsverket, med
Näringslivets trafikdelegation och med
Landsvägstrafikens samarbetsdelegation.
Man har kommit fram till en rekommendation
till de organisationer
som är berörda av inskränkningar i
lastbilstrafiken för sådana lastbilskombinationer
som bär en totalvikt över
sju ton. Denna inskränkning gäller midsommarhelgen,
semestern under juli och
även skolterminernas början.

Jag tycker att det är ganska orimligt
om man skulle vägra departementschefen
denna fullmakt i den här situationen
när organsiationerna har visat
sig villiga att hjälpa till. Fungerar denna
överenskommelse på ett riktigt sätt,
så som man har tänkt sig, så behöver
ju departementschefen inte inskrida.
Men hjälper det inte, då har han den
som yttersta medel att tvinga fram ett
bättre förhållande på detta område. Jag
tycker inte att det är någon anledning
för reservanterna att — sedan denna
överenskommelse nu är träffad— vägra
departementschefen denna fullmakt.
Tvärtom, jag tror att den behövs som
yttersta utväg. Jag är också övertygad
att om detta sköts på ett smidigt sätt
i samarbete mellan departementet och
trafiksäkerhetsverket å ena sidan och
de berörda organisationerna å den andra,
kommer det att fungera på ett sätt
som stör lastbilsägarna så litet som möjligt.
Med den uppläggning som man har
gjort i denna överenskommelse är jag
övertygad om att det skall gå ganska

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31 129

smidigt att anpassa lastbilstrafiken till
dessa förhållanden.

Sedan vull jag också säga några ord
om den reservation som jag själv har
biträtt. Departementschefen föreslår
att den speciella kontrollbesiktning som
finns för t. ex. ambulanser och brandbilar
skall äga rum var sjätte månad.
Det må ju gälla ambulanserna, ty vi vet
litet var från meddelanden i press o. d.
att ambulanserna vid ett flertal tillfällen
råkat ut för svårartade olyckstillbud
och svårartade olyckor. Men det
finns över huvud taget ingen statistik
som visar att detta också gäller brandbilarna.
Statens brandinspektion har i
sitt remissyttrande över trafiksäkerhetsverkets
skrivelse framhållit att inspektionen
inte känner till några olyckshändelser
som varit orsakade av konstruktionsfel
e. d. hos brandfordon. Inspektionen
har också bestämt avstyrkt förslaget
om en utökning av besiktningsskyldigheten,
och detsamma har Svenska
kommunförbundet gjort.

Under sådana förhållanden frågar
man sig, varför i fridens namn departementschefen
skall ta med också brandbilarna
i det här fallet. Skulle inte utskottet
ha kunnat gå med på en liten
ändring och befriat brandbilarna från
den skärpta kontrollbesiktningen? Man
skall väl inte krångla till saker när det
bevisligen inte behövs.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen II och i övrigt till
utskottets hemställan.

Herr HEDIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Vi kan väl lita på att
varje bilägare som vill någorlunda sköta
sitt fordon lämnar bilen till service
mer än eu gång per år. Det är alldeles
uppenbart att kostnaderna ökar i hög
grad, om kontrollbesiktning skall utföras
efter två år i stället för som nu efter
tre år. Utskottets ärade ordförande
nämnde några siffror, men det finns
ingen redovisning av vilka bilar som in -

Vissa trafiksäkerhetsfrågor, m. m.

går där, t. ex. om hyrbilar är med eller
inte.

Att bemyndiga departementschefen
att förbjuda att lastbilar kör under helger
är väl onödigt när vi har kommit
så långt som vi har gjort på frivillig
väg och fått den överenskommelse som
ordföranden redovisade och som jag berörde
i mitt första inlägg. Skall vi inte
lugna oss och fortsätta på den vägen att
i första hand lita på lastbilsägarna och
lastbilsåkarna? Vi bör inte tvinga dem
att göra något som de säkert kommer att
göra ändå.

Herr HENRIKSON (s):

Herr talman! De förslag som framläggs
i propositionen är säkerligen välbetänkta,
och jag har i stort inga erinringar
mot dem, utom i ett enda hänseende.
Det gäller reservationen II, som
utskottets ordförande redan har berört.

I motionerna I: 1180 och II: 1387 har
vi rätt koncentrerat utvecklat våra
synpunkter på denna fråga. Jag bär
med hänvisning till vad som står i motionerna
och i reservationen att få yrka
bifall till reservationen II och i övrigt
till utskottets hemställan.

Herr EKSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
har yrkat bifall till utskottets
utlåtande med undantag av punkten B,
vilken avser kontrollbesiktningen av
ambulansfordon och vissa brandfordon.

Departementschefen har, som framgått
av vad som nyss har anförts från
reservant- och motionärshåll, föreslagit
att förenämnda fordon skall inställas till
kontrollbesiktning inom sex månader
efter närmast föregående besiktning.
Utskottsmajoriteten har lämnat detta
förslag utan erinran, medan däremot
sex av de åtta borgerliga ledamöterna i
utskottet reserverat sig och velat ge
Kungl. Maj :t till känna att någon vidgad
besittningsskyldighet för brandfordon
icke bör ifrågakomma.

Reservanterna har anfört sina skäl

130 Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Vissa trafiksäkerhetsfrågor, m. m.

för sin ståndpunkt. Bl. a. liar framhållits
att de årliga körsträckorna för
brandfordon är relativt korta — i genomsnitt
200 mil, enligt vad som har
nämnts i reservationen. Detta skulle
enligt reservanterna vara ett skäl att
inte kräva besiktningsskyldighet som
för andra utryckningsfordon. Jag ställer
mig litet frågande inför uppgiften om
antalet mil men vill i motsats till reservanterna
framhålla att fordon som
tydligen i så stor utsträckning står i
garage eller i en brandstation bör vara
föremål för tätare besiktning.

Utskottsmajoriteten har anfört att
dessa fordon vid användning är utsatta
för större påfrestning än fordon i allmänhet.
Vid utryckningar lämnas dem
företräde, vilket medför ingrepp i den
normala trafiken, och de skapar därigenom
vissa risker.

Utskottsmajoriteten anser att samtliga
utryckningsfordon bör betraktas
som en grupp i detta hänseende, och
jag vill, herr talman, yrka bifall till
utskottets förslag, alltså även bifall till
mom. B, innebärande att riksdagen lämnar
förslagen till kungörelse, såvitt avser
kontrollbesiktning av ambulanser
och brandfordon, utan erinran.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hedin begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A i utskottets utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I av herrar Karl Pettersson
och Hedin.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hedin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 160 ja och 21 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Grebäck begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
B i utskottets utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II av herr Grebäck m. fl.

Nr 31 131

Fredagen den 29 maj 1970

Lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

propositionen. Herr Grebäck begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 107 ja och 76 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
III; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hedin begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
C i utskottets utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen III av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hedin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 145 ja och 31 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Herr förste vice talmannen gav pro -

positioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i reservationen
IV; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Sellgren
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
D i utskottets utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen, som föreslagits i reservationen
IV av herr Ernulf m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sellgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 154 ja och 24 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Mom. E—G

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12

Lag om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av Kungl.

132 Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Maj :ts proposition med förslag till lag
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
m. m., jämte motioner i ämnet.

Genom en den 3 april 1970 dagtecknad
proposition, nr 118, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga bl. a. ett vid propositionen
fogat förslag till lag om allmänna vatten-
och avloppsanläggningar.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen A.

de likalydande motionerna 1:1189
av herr Hansson m. fl. och II: 1396 av
herr Johansson i Norrköping m. fl.;

B. de likalydande motionerna I: 1190
av herrar Ernst Olsson och Hansson
samt II: 1397 av herr Larsson i Luttra
in. fl.; samt

C. de likalydande motionerna 1:1210
av herr Ingvar Andersson m. fl. och
II: 1HS av herr Wennerfors, i vilka
motioner hemställdes, såvitt nu var i
fråga,

att riksdagen vid behandlingen av
proposition nr 118 måtte besluta om
den uppdelning av ärendena på vanämnd
och fastighetsdomstol, som angivits
i motionerna.

Utskottet hemställde,.

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1190 och 11:1397, såvitt
avsåge frågan om avgiftsskyldighetens
inträde, antaga 9 § i det vid propositionen
nr 118 fogade förslaget till lag
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
(va-lag);

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1190 och 11:1397, såvitt
avsåge avgiftsskyldighet vid överlåtelse
av fastigheter, antaga 11 § i förslaget till
va-lag;

C. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1190 och 11:1397, såvitt

avsåge anmälningsplikt till huvudman
för installationsarbete för vilket byggnadslov
ej erfordrades, antaga 17—20 §§
i förslaget till va-lag;

D. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1210 och 11:1418, såvitt
avsåge uppdelning av ärendena på vanämnd
och fastighetsdomstol, antaga
36—54 §§ i förslaget till va-lag;

E. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1210 och 11:1418, såvitt
avsåge frågan om tidpunkten för valagens
ikraftträdande, antaga punkt 1
i övergångsbestämmelserna i förslaget
till va-lag;

F. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1190 och 11:1397, såvitt
avsåge övergångsbestämmelser beträffande
installatörsrättigheter, antaga
övergångsbestämmelserna i förslaget till
va-lag i de delar som ej omfattades av
hemställan under E;

G. att riksdagen måtte antaga förslaget
till va-lag i de delar som ej omfattades
av hemställan under A—F;

H. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1210 och 11:1418, såvitt
däri yrkades avslag på förslaget till lag
om betalningsföreläggande för fordringar
på avgifter till huvudman för
allmän vatten- och avloppsanläggning,
antaga detta lagförslag;

I. att motionerna I: 1189 och II: 1396
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet uttalat icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

J. att motionerna 1:1190 och II: 1397
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits beträffande
frågan om va-nämndens kompetensområde
av herrar Ebbe Ohlsson (m), Ernulf
(fp) och Hedin (m), vilka ansett att
utskottet under D bort hemställa,

att riksdagen måtte dels med avslag
på motionerna 1:1210 och 11:1418, så -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31 133

Lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

vitt avsåge uppdelning av ärendena på
va-nämnd och fastighetsdomstol, antaga
36—54 §§ i förslaget till va-lag, dels i
anledning av motionerna som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört rörande va-nämndens
kompetensområde.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag förutsätter att samtliga
ledamöter av kammaren mycket
noggrant har läst igenom den reservation
som fogats till förevarande utlåtande
och begrundat de kloka ord som
står där. Med hänvisning till de orden
vill jag yrka bifall till reservationen
vid tredje lagutskottets utlåtande nr 54.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Det är en underlig reservation
som fogats vid detta utlåtande,
och den borde egentligen ha utformats
som ett särskilt yttrande. Reservanterna
hemställer dels att riksdagen avslår de
motioner som reservationen bygger på,
dels att riksdagen i anledning av motionerna
som sin mening ger Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört
rörande va-nämndens kompetensområde.
De uppgifter som framförs i motionerna
och i reservationen skulle vara
av sådant värde att de bör framföras
till Kungl. Maj:t

Den tanke som ligger bakom detta
krav är emellertid ganska underlig. Man
hänvisar till att det pågår en utredning,
nämligen den år 1968 tillsatta vattenlagsutredningen,
som har till uppgift att
lägga fram förslag till en ny organisationsform.
Man räknar med att frågor
som behandlas i vattendomstolarna
därigenom kommer att överföras till
särskilda fastighetsdomstolar. I avvaktan
på att dessa fastighetsdomstolar
inrättas, skulle en omorganisation av
va-nämnden genomföras och de aktuella
frågorna överföras till denna nämnd.

När sedan fastighetsdomstolarna väl blivit
inrättade skall de juridiska frågorna
överföras till dessa. Det är en orimlig
tanke att dessa frågor sedan va-nämnden
handhaft dem under kanske åtskilliga
år skall överföras till vattendomstolarna.
Har man en gång sagt A,
får man också säga B.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 54.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A—C

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. D

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
av herr Ebbe Ohlsson m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. E—J

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13

Föredrogs vart för sig

tredje lagutskottets utlåtande nr 55,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till kungörelse om
ändring i byggnadsstadgan (1959: 612);

första lagutskottets utlåtande nr 45,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i
lagen (1909:38 s, 3) om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt; samt

tredje lagutskottets utlåtande och
memorial:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
tvångsförvaltning av bostadsfastighet,
m. m., och

nr 57, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden m. m.

134 Nr 31 Fredagen den 29 maj 1970

Åtgärder för att bereda de äldre sysselsättning och trygghet, m. m. — Statsregleringen

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 14

Åtgärder för att bereda de äldre
sysselsättning och trygghet, m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 46, i anledning av
motioner om åtgärder för att bereda de
äldre sysselsättning och trygghet, om
förbättring av folkpensionärernas ställning
i samhället, om en kartläggning av
åldringarnas förhållanden in. m. samt
om utredning angående de äldres situation.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru FR/ENKEL (fp):

Herr talman! Jag skall be att helt kort
få uttrycka min glädje över att allmänna
beredningsutskottet i ett enhälligt utskottsutlåtande
tagit med så mycket av
folkpartiets program såsom det har
framlagts i vår partimotion angående de
äldres situation och att utskottet helt
anammat förslaget om att ågärder skall
vidtas för att säkra de äldres medinflytande.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
memorial nr 48, angående uppskov
med behandlingen av vissa ärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Föredrogs statsutskottets memorial nr
141, angående tilläggsstat II och tilläggs -

stat III till riksstaten för budgetåret
1969/70.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att ärendet måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning, bifölls
utskottets i memorialet i övrigt gjorda
hemställan.

§ 17

Statsregleringen

Föredrogs statsutskottets memorial nr
142, angående statsregleringen för budgetåret
1970/71.

Kammaren biföll på framställd proposition
utskottets hemställan att ärendet
måtte företagas till avgörande efter
endast en bordläggning.

Punkterna 1, 2, 17 och 18
Lades till handlingarna

Övriga punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 18

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser avskrivning av
nya kapitalinvesteringar;

nr 320, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1970/71
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
m. m.;

nr 321, angående tilläggsstat II och
tilläggsstat III till riksdagen för budgetåret
1969/70;

nr 322, angående statsregleringen för
budgetåret 1970/71; och

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

135

nr 323, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1970/71;

från bevillningsutskottet:
nr 298, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1958:295) om sjömansskatt, m. m.
jämte motion;

nr 299, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1970/71, m. m.,
jämte motioner; och

nr 300, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen (1951: 790) om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. in. jämte motioner; från

bankoutskottet:
nr 332, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om besvär
över beslut av riksdagens organ;
och

nr 339, angående regleringen för budgetåret
1970/71 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. in.;

från första lagutskottet:
nr 264, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser i anledning av statens
övertagande av lokalhållningen för
de allmänna underrätterna, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte motioner i ämnet;

nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1909:38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt;

nr 266, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen (1952: 98)
med särskilda bestämmelser om tvångsmedel
i vissa brottmål, dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen (1969: 36)
om telefonavlyssning vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott
in. m., dels ock motioner om översyn
av bestämmelserna om telefonavlyss -

Statsregleringen

ning; och

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändring i
tryckfrihetsförordningen, in. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner;

från tredje lagutskottet:

nr 314, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa trafiksäkerhetsfrågor,
jämte motioner i
ämnet, dels motioner om ordningsregler
vid transport av skolbarn m. fl.;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar,
m. m., jämte motioner i ämnet;

nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan (1959:
612); och

nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
tvångsförvaltning av bostadsfastighet,
m. in.; samt

från allmänna beredningsutskottet:

nr 342, i anledning av motioner om
åtgärder för att bereda de äldre sysselsättning
och trygghet, om förbättring
av folkpensionärernas ställning i samhället,
om en kartläggning av åldringarnas
förhållanden m. m. samt om utredning
angående de äldres situation.

Vidare anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser

dels till styrelsen för riksdagens förvaltningskontor: nr

335, angående riksdagstrycket;

nr 336, angående utnyttjande av ADB
i riksdagsår betet;

nr 338, i anledning av skrivelse från
Nordiska rådets svenska delegation angående
vissa anslagsöverskridanden
in. in.; och

nr 341, angående regleringen för budgetåret
1970/71 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.;

dels till Nordiska rådets svenska de -

136 Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Meddelande ang. höstsessionens början
legation:

nr 337, angående vissa anslagsöverskridanden
m. m.;

dels till fullmäktige i riksgäldskontoret: nr

340, angående regleringen för budgetåret
1970/71 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.;

dels till fullmäktige i riksbanken:
nr 334, angående flyttning till Skövde
av riksbankens avdelningskontor i
Mariestad;

dels ock till styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond:

nr 333, angående verkställd granskning
av stiftelsens verksamhet och förvaltning
under år 1969.

Slutligen anmäldes och godkändes
riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse till
Konungen:

nr 329, angående val av en ledamot
av styrelsen för Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfond med suppleant;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

330, för herr Johan Lennart Holm
att vara ledamot av styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond; och
nr 331, för herr Ragnar H:son Bentzel
att vara suppleant i styrelsen för
Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

§ 20

Meddelande ang. höstsessionens början

Herr TALMANNEN yttrade:

Riksdagens höstsession kommer att
taga sin början fredagen den 16 oktober
kl. 11.00. Kallelse kommer att ske på
sedvanligt sätt genom annonsering och
tillkännagivande i radio.

§ 21

Vårsessionens avslutning

Herr TALMANNEN yttrade:

Ärade kammarledamöter! Efter en
hård och intensiv arbetsvecka har vi nu
kommit till avslutningen av tvåkammarsystemets
sista vårriksdag.

Under den gångna sessionen har beslut
fattats i många stora och viktiga
frågor som berör alla medborgare i vårt
land, beslut som vi hoppas skall befrämja
en gynnsam samhällsutveckling. Tyvärr
måste det emellertid konstateras,
att arbetsbelastningen i kammaren även
i år av skilda orsaker varit ojämn och
framför allt kommit att bli alltför stor
under sessionens slutskede. I någon mån
har olägenheterna härav kanske mildrats
genom att presidiet i förväg låtit
meddela beräknad tid för avslutning av
veckans olika plena och att dessa utfästelser
i allmänhet kunnat hållas. Uppenbart
är att talmanskonferensen och
kammarpresidiet också i fortsättningen
måste ägna stor uppmärksamhet åt planeringen
och organisationen av riksdagsarbetet.

Vid början av denna session framhöll
kammarens ålderspresident herr Erlander
i sitt hälsningstal, att enkammarriksdagen
möjligen kunde komma att
framtvinga ökad självdisciplin och en
förändrad debatteknik och att det skulle
vara av värde om vi redan vid årets
riksdag började träna för de kommande
förändringarna. De senaste veckornas
riksdagsarbete har givit ett rikt
material för enskild begrundan av hur
denna rekommendation efterföljts.

Jag tackar kammarens ärade ledamöter
för värdefulla insatser i riksdagsarbetet
och för visat förtroende. Till
herrar vice talmän ber jag att få framföra
ett tack för gott samarbete och
beredvillig hjälp. Jag framför också
kammarens tack till vår sekreterare för
hans skickliga och säkra sätt att fullgöra
de viktiga uppgifter som kammarsekreteraren
har. Likaså vill jag ge

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31 137

uttryck för kammarens tacksamhet
till kanslipersonalen, stenograferna och
vaktmästarkåren för deras förnämliga
och betydelsefulla arbetsinsatser.

Jag önskar kammarens ärade ledamöter
en skön och angenäm sommar. Den
förestående valrörelsen kommer givetvis
att medföra mycket arbete under
den tid, som eljest brukar utgöra en
välbehövlig andhämtningspaus för riksdagsledamöterna,
men jag vågar ändå
hoppas att sommaruppehållet skall ge
oss alla tillfälle till rekreation och avkoppling
så att vi kan möta höstens
arbete med friska krafter.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr ERLANDER (s), som yttrade:

Herr talman! För de vänliga ord som
Ni har riktat till kammarledamöterna
ber vi att få tacka. Vi vill också tacka
för den fasta hand som har lett våra
förhandlingar och inte bara det utan
också för det engagemang isom talmannen
har visat för att planlägga vårt
riksdagsarbete så att det över huvud
taget kan fungera på ett tillfredsställande
sätt. I det tacket innesluter vi givetvis
också herrar vice talmän, sekreteraren
och kanslipersonalen samt inte
minst vaktmästarna, vilkas arbete betyder
så mycket för vår trivsel och
trevnad.

Herr talman! Ni var vänlig nog att
erinra om det anförande med vilket jag
såsom ålderspresident öppnade denna
riksdagssejour. Tyvärr blev det i hög
grad missuppfattat. Jag talade om behovet
av träning men inte i den meningen
att denna talarstol skulle användas
för att träna upp riksdagsmännens talekonst,
ty den fanns där förut. Jag talade
däremot om att vi måste finna former,
varigenom man kan föra en allsidig
debatt utan att göra förhållandena
odrägliga när en gång den stora enkammarriksdagen
sammanträder.

Man har antytt i pressen att dessa
mina ord syftade på att jag delade skallet
på »pratet» i riksdagen. Det är ett

Vårsessionens avslutning

fullständigt misstag. Jag gör inte det.
Det sätt på vilket vi låter alla enskilda
riksdagsmän föra fram sina synpunkter
är ovanligt. I de flesta parlament är
denna talerätt förbehållen partiledare,
regeringsledamöter och oppositionsledare.
Vi vanliga riksdagsmän, herr talman,
komme mycket sällan till tals, om
vi sutte i ett annat parlament. Det skapar
naturligtvis ibland ett intryck av
kaos i debatten, som inte ens herr talmannens
fasta hand kan förta, men å
andra sidan ger det åt våra debatter en
verklighetsnärhet och ofta en anknytning
till för hundratusentals människor
väsentliga lokala problem, som jag tror
att det svenska parlamentet är ensamt
om.

Vi vill bevara denna rättighet för oss
alla att komma fram med våra synpunkter,
delta i meningsutbytet och
ibland kanske ha avvikande och originella
synpunkter. Jag tror, ärade kammarledamöter,
att om vi skall lyckas
bevara denna tradition, som är utomordentligt
värdefull, för det svenska
parlamentet, så måste vi börja fundera
på debattekniken — jag skall inte använda
ordet träning, ty det blev ju
missförstått förra gången. Det är just
för att bevara nyansrikedomen och det
säregna i debatten som jag skulle vilja
upprepa min varsamma maning att
ibland tänka på kollegerna och ibland
tänka också på kammarens arbetstid.
Jag fullföljer alltså en tradition här när
jag vidhåller min mening. Men jag skall,
herr talman, inte ställa något yrkande.

Därmed har jag framfört kammarledamöternas
tack till alla dem som har
hjälpt oss genom denna riksdagssession.

Jag önskar nu talmännen en stärkande
sommar så att ni har krafter att ta
itu med en lika besvärlig riksdag till
hösten.

Herr talmannen förklarade 1970 års
vårsession avslutad, varefter kammarens
ledamöter åtskildes kl. 21.10.

In fidem

Sune K. Johansson

138 Nr 31

Torsdagen den 11 juni 1970

Torsdagen den 11 juni

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit
vederbörligen utfärdat därom, att kammarens
vid vårsessionens slut återstående
ojusterade protokoll komine att
justeras i kammarens konferensrum
denna dag kl. 12.00 samt fredagen den
26 innevarande juni kl. 12.00; och tillstädeskom
nu följande ledamöter:
herr Fredriksson,

herr Ekström och
» Lindkvist.

Protokollen för den 22, den 25 och
den 26 nästlidne maj samt protokollet
för detta sammanträde upplästes för
justering och blev av kammarens tillstädesvarande
ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 26 juni 1970

Nr 31 139

Fredagen den 26 juni

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom, att
justering av de kammarens protokoll,
vilka vid vårsessionens slut återstode
ojusterade och som icke justerats vid
sammanträde den 11 innevarande juni,
komme att denna dag kl. 12.00 försiggå
i kammarens konferensrum; och tillstädeskom
därvid följande ledamöter:

herr Wiklund i Stockholm,

» Lindkvist och
» Fridolfsson i Stockholm.
Protokollen för den 27, den 28 och
den 29 nästlidne maj samt för detta
sammanträde upplästes för justering
och blev av kammarens tillstädesvarande
ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson