Don 28 Februari, f. nu

ProtokollRiksdagens protokoll 1872:228

Don 28 Februari, f. nu

317

Onsdagen den 28 Februari,

Kl. 10 f. in.

§ I Justerades

protokollet för den 21 Februari.

§ 2.

Förekommo till behandling, men blefvo på begäran ånyo bordlagda
Stats-Utskottets utlåtanden Nås 8, 0 och 11 samt Andra Kammarens
Första Tillfälliga Utskotts utlåtanden N:o 2 (i samlingen N:o 19).

§ 3-

Föredrogs och bifölls Banko-Utskottets utlåtande N:o 5, i anledning
af Herr A. Hedins motion om tillägg till instruktionen för Riksdagens
revisorer af Riksbanken.

§ 4.

Vid föredragning af Banko-Utskottets utlåtande N:o 6, i anledning af
Herr E. Frisks motion om Riksbankens ingående såsom delegare i enskilda
bankbolag utan sedelutgifningsrätt, biet* Utskottets hemställan i

Punkten 1.

Bifallen.

Vid punkten 2 anfördes af

Herr Forssbeck: Jag skulle hafva önskat att Banko-Utskottet

något närmare, än som nu skett, tagit denna motion och det deri framställda
förslag uti öfvervägande. Vi, som sitta här i denna Kammare,
medgifva ju nästan alla, att denna de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
är oss en nagel i ögat, öfver hvilken man har mycket skäl att vara
missnöjd, och det vore väl derföre mera öfverensstämmande med en sund
banklagstiftning att borttaga densamma än att låta den fortfarande
qvarstå. Det är visserligen sann t, hvad Utskottet i slutet af sitt betänkande
säger, att denna fråga kan blifva föremål för ompröfning, vid granskningen
af Bankoreglementet, men förmodligen kommer den äfven då att
röna samma (ide som nu, nemligen att blifva negligerad. Det är icke tvifvel
underkastadt att såväl Riksbanken, genom borttagande af privatbankernas
sedelutgifningsrätt, och beviljande i stället af kreditiv åt dessa banker,

318

Den 28 Februari, f. m.

skulle få eu större sedelemission, som äfven hela banklagstiftningen derigenom
blifva på ett bättre sätt ordnad. Jag kan icke nu begära någon
ändring i Banko-Utskottets utlåtande härutinnan, men jag skulle, såsom
sagdt, hafva önskat att frågan tagits under noggrannare pröfning och vunnit
annat resultat. Imellertid hoppas jag att motionären icke måtte afskräckas
af den utgång hans motion nu fått, utan nästkommande riksdag
framlägga samma förslag i en mera utvecklad form; och att Banko-Utskottet
då måtte vid detsamma fästa all den vigt som det onekligen förtjena!'';
ty efter två å tre års förlopp hafva våra privatbankers gamla oktrojer
gått till ända och nya skola meddelas, hvarföre det vore godt om
lagstiftningen i denna väg då vore så ordnad, att Riksbankens och privatbankernas
inbördes ställning med ens blefve sådan som man önskar att
den måtte vara.

Äfven i denna punkt bifölls Utskottets hemställan.

§ ä.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande
N :o 1 (i samlingen N:o 5), i anledning af eu af Herr J. Samuelsson
väckt motion (N:o 64) om upphäfvande af 20 § i Kong!. Jagtstadgan den
21 Oktober 1864, samt en af Herr Lars Ersson väckt motion (N:o 87) om
ändring af 7 § i samma Kong!, förordning.

§ 6.

Till afgörande företogs Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 2 (i samlingen N:o 6), i anledning af eu af Herr C. F.
Appeltofft väckt motion (N:o 32) om förändrad lydelse af 3 § 2 och
3 mom. i Kong!. Fiskeristadgan af den 29 Juni 1852.

Ordet begärdes af

Friherre af Schmidt: Jag kunde visserligen på grund af min re servation

helt enkelt yrka utslag å Utskottets förevarande hemställan, men
jag anhåller dock att först få tillägga några ord.

Från Riksarkivet bär jas bekommit ett utdrag af eu gammal författning
rörande Bohus län och fisket, som der idkas. Denna handling är
ett Kongl. bref af den 12 Juli 1561 och således utfärdadt tidigare än
Bohus län tillhörde Sveriges rike. Utdraget lyder sålunda: “Inlädninger
kunde opholde sig og drive fiskeri överalt under land, hvor Bilden slög
til“. Detta är det äldsta stadgande, som jag kunnat anträffa.

Vidare har jag här i min hand eu samling af författningar beträffande
fiskerinäringen i riket, utgifven af Hjalmar Widegren. I denna författningssamling
finnes vid ifrågavarande 3 § eu ganska upplysande anmärkning,
hvilken jag ber att få till kännedom meddela: “Den grund sats,

som i de gamla landskapslagarne tydligen finnes uttryckt, att den
eget'' vatten och följaktligen fiskerätt, som strand eger, synes icke hafva
blifvit tillämpad eller genomförd i fråga om vatten- och fiskerätten inom

Den 28 Februari, t'', in.

319

rikets skärgårdar och vid rikets öppna hafskust^. Tvärtom gifva äldre
stadgande!! vid handen, att fångsten af hafsfisk i rikets skärgårdar, såsom
försiggående i “Konungens Allmännings vatten* eller å de fiskegrund,
som hår under "C rono ne Uggla* tillkom kronan, som egde rätt att bestämma
de vilkor, hvarunder rikets innebyggare fingo af fisket derstädes
draga fördel. B rån detta i äldsta tider rådande förhållande härleder sig
den inskränkning i eganderätten till fiskevattnet inomskärs, som genom
ofvan anförda 4} 3 blifvit åvägabragt, och hvilken inskränkning, förut existerande
på grund af häfd, Kongl. bref, riksdags-resolutioner, in. in., såsom
allmän gällande lag först tydligen blifvit påbjuden i 176Ö års fiskeristadga,
i afsigt äfvenledes att derigenom lemna rikets innebyggare rätt att,
oberoende af strandegarne, draga fördel af det dåvarande stora sillfisket
i Bohus län. Med sådan hafsfisk, som går till stranden i stora stim, kan
skäligen icke menas någon annan art än sill eller strömming, i följd hvaraf
ofvan anförda § icke torde kunna tillämpas annat än i fråga om silleller
strömmings-fiske.

I)å al det upplästa tydligen synes, att eu gällande ordning i afseende
a fisket i skärgårdarne existerat, långt innan derom fanns något stadgadt
i beskrifven lag, och då alla de, som utsinande egnat sig åt fiskerinäringen,
genom den af Utskottet här föreslagna lagförändring skulle till sin
rätt djupt hederas, vågar jag hemställa till Kammaren, att betänkandet
ej måtte bifallas.

De olägenheter, som motionären angifvit, röra naturligtvis endast och
allenast Bohus län. I gällande fiskeristadga finnes dock föreskrifter, hvilka
tillåta Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i hvarje län att kalla till sammankomster
länets innebyggare, för att med dem öfverenskomma om åtskilliga
partiela förändringar i fråga om fiskets bedrifvande, och jag vädjar
till den ärade motionären, huruvida det ej vore lämpligare att i sådant
syfte vända sig till vederbörande länsstyrelse, för att få de af honom antydda
olägenheter afhulpna. Jag anser för min del, att ett dylikt förfärande
skulle vara så mycket mera på sin plats, som härvid förekommer,
att från den tid, då fiskeriet idkas på samma sätt som nu. beträffande
det här föreliggande särskilda fallet inga klagomål försports från annat
håll, hvarföre jag föreställer mig. att detsamma uteslutande tillhör Bohus
län och alltså ej bör föranleda till förändring af ett lagstadgande, som
gilller för hela riket.

På denna grund och med stöd af hvad jag förut anfört får jag hos
Talmannen anhålla om proposition på utslag å Utskottets betänkande och
bifall till min reservation.

Vidare yttrade

Herr Appeltofft: Herr Talman! Jag har med tillfredsställelse sett

att Utskottet i hufvudsak med mig delat samma åsigt, nemligen att, såsom
det heter i 2 § Iriskeristadgan: “saltsjöfisket inomskärs bör för deras
enskilda egendom anses, som strand och holmar deromkring ega“, samt
att strandegaren således bör erhålla ersättning af dem, som begagna fisket
vid hans strand.

i ieu 28 Februari.

320

Vi känna alla, att i forntiden, såväl jagt som fiske var gemensamt
för alla, och orsaken härtill var den, att hafvet och skogarne voro rika
på fisk och villebråd, utöfver befolkningens behof. Efter hand, som eganderättsförhållanden
i andra afseende:! började utvecklas och fisken samt
villebrådet minskas, har man vant betänkt på skydd för eganderätten,
äfven i detta afseende. Hvad jaglen vidkommer har, genom tid efter annan
utkomna förordningar, eganderätten dertill blifvit fullt betryggad icke blott
till egarens af jagtmarken fordel, utan har detta haft till följd villebrådets
ganska betydliga tillväxt, tv, ehuru jag ej underskattar vigten af vildtets
fridlysning vissa tider, så vågar jag dock påstå, att det skydd för
eganderätten, egaren af jagtmarken erhållit, och hvarigenom han ej blott
lian afhålla obehöriga personer från sina jagtmarker, utan äfven ordna
jagten så, att han möjliggör villebrådets förökande, hufvudsakligast härtill
bidragit.

Hvad fisket vidkommer, hafva lagstadganden till skydd för egauderätten
ej gått hand i hand med dem för jagten. och orsaken härtill torde
man få söka i den omständighet, att fisken ej minskats i samma proportion
som villebrådet, ty vi finna uti alla författningar, der undantag från
eganderätten förekomma, att som skal dertill åberopas det rika sillfisket.
Så heter det i den af ordföranden i Utskottet citerade Kongsloven af den
12 Juli 1561: “inländinger kunde deremod opholde sig och drive fiskeri
överalt under land, bror silden slog tit-, I 7 § af fiskeristadgan den 14
November 1766 heter det: -börande i synnerhet inga Svenska undersåtar
stängas från nyttjandet af yppade ymnoga sillfisket i Nordsjöen, vid hvars
stränder det vara må. — Samma lag vare ock för sillfisket i Ostersjöen
hvarest någon ymnighet deraf sig visa kan1-. Uti nu gällande fiskenstadga,
har man, lifligt erinrande sig det i början af detta århundrade
rådande ymniga sillfisket i skärgården, och i full förhoppning att denna
gyldene tid skulle återkomma, bibehållit detta stadgande. Då nu emellertid
mer än sextioårig erfarenhet gäckat dessa förhoppningar, och då man
med full visshet kan antaga, att detta aldrig mer kommer att intratta, så
har jag trott att tiden borde vara inne att borttaga eu sådan undantagslag,
enär de förhållanden under hvitten den blifvit bibehållen, ej mera
existera. Strandegare utom skärgården hafva skydd af lagen för eganderätten
titt sitt strandfiske, äfvenså egare af sötvatten, hvarföre icke då medgifva
egarne i skärgården samma rätt, helst han indirekt skattar till kronan
för en rättighet som han ej oqvald eger, enär man vid taxering af
strandhemman ofta tager i beräkning den afkastning af fisket, som egaren
kan anses erhålla.

Min motion afser, utom skydd för eganderätten, ett annat förhållande,
som har ännu större vigt för det allmänna, nemligen fiskerinäringens
förkofran. Vetenskapliga forskningar hafva lärt oss, att med lika
viss förhoppning om skörd, som vi odla säd på våra åkrar, kunna vi odla
fisk i våra fiskvatten, och erfarenheten har visat de glädjande resultat vi
häraf erhållit. 1 skärgården behöfva vi ingen fiskodling, ty hafvet har
tillräckligt odlare som ej skola underlåta fullgöra sina åligganden, men
likasom det vid våra fiskodlingsanstalter är ett nödvändigt vilkor att rommen
ocli det späda ynglet skyddas, lika nödvändigt är ett sådant skydd

på ''

Den 26 Februari.

321

på våra stränder. Huru tillgodose vi nu detta, då vi tillåta en loa befolkning,
som endast afser standens vinst, utan att bekymra sig om framtiden,
följa fiskstimmen, sorn gå in till stranden för att lägga sin rom, och med
siti not bortsopa icke blott stimmen och det från förra året möjligen varande
späda ynglet, utan äfven rommen, som af fiskstimmen möjligen kan
vara lagd ä hafsväxterna. Huru vill man under sådana förhållanden hoppas
på ett bättre strandfiske, då man tvärtom må förundra sig öfver att något
sådant ännu kan finnas? Bibehåll dessa nndantagsstadgandeu, och den tid
är ej aflägsen, dä strandfiske icke skall lemna någon fisk hvarken för
fiskaren eller strandegaren, värd att omtvista, då deremot, om vi lemna
strandegaren skydd för sitt fiske och derigenom väcker hans intresse för
att vaka öfver ätt fisket sä bedrifvcs, att det blir en möjlighet för fisken
att fortplanta, sig, vi med förundran skola se, huru fisken inom fä år skall
i betydlig grad föröka sig, cj blott till fördel för strandegaren, utan äfven
för fiskaren, som fiskar utanför strandegarens fiskevatten. För att fullt
uppnå ett sådant resultat, hade jag bort yrka absolut skydd för egauderätten
till strandfisket, men med hänsyn till den stora befolkning som
lefver af fisket, med den åsigt att genomgripande reformer som beröra
fleras intresse böra småningom och med varsamhet genomföras, samt Hågkommande.
det gamla ordspråket “Rom byggdes icke på eu olag*1, har jag inskränkt
mitt yrkande derhän, att den lösa fiskeriidkande befolkningen
blott skulle till strandegaren erlägga eu så liten afgift som eu åttondedel
af den der fångade fisken, hvilken jag ansett tillräcklig, dels för att bibringa
de fiskande deri åsigten, att strandfisket av eu enskild egendom,
en sak hvarom de nu ej ega ringaste begrepp, dels att väcka strandegarens
intresse för tillsynen huru fisket å dess strand bedrifves För att
strandegaren må kunna utöfva en sådan tillsyn är »lock absolut nödvändigt
att han underrättas om, när fisket företages. Denna bestämmelses
införande i det ifrågavarande momentet har Utskottet ej velat tillstyrka,
och som skäl derföre anfört, att fiskstimmen under tiden kunde gå bort,
och det rätta momentet för fiskets företagande således förfelas. Härpå
får jag svara, dels att fisken i allmänhet 2 å 3 dagar qvarblifver under
land dit den ingått för att leka, och att den, äfven om den under dagen
går åt, dock återkommer under natten, dels att detta stadgande redan
förut finnes i gällande fiskeristadga, ehuru jag önskat att det äfven i
detta moment måtte intagas, så att det blefve klart för allmänheten. Uti
första momentet af 3 § står nemligen uttryckligen “dock med vilkor att
enskild strandägare så tidigt underrättas angående det tillämnade fisket
att han kan deruti deltaga om han vill''-. I andra momentet står, att “i
fall han vill i fisket deltaga, sjelf'' eget’ bestämma den ordning hvaruti
hans not dragas må“. Huru skall han uti fisket kunna deltaga om han ej
vet när det försiggår? Om något annat stadgande än hvad första momentet
innehåller hade här varit afsedt, hade det flock ganska säkert särskild!,
blifvit utsatt. Då jag således, ehuru tacksam för det tillmötesgående
Utskottet visat, icke'' kan anse, att Utskottets förslag är för det af
mig afsedda syftemål tillräckligt, så nödgas jag yrka afslag å Utskottets
utlåtande och bifall till min motion, under den förhoppning att Utskottets
Rikid. Prot. 2 Afd. I Baud, 21

322

Den 28 Februari..

ledamöter, som i principen godkänt motionen, skola, efter de upplysningar
jag nu lemnat, med mig förena sig.

Herr Johanne.s Andersson i Knarrevik förenade sig i detta anförande.

Herr Jöns Rundbäck: Ehuru det smärtar mig, att jag i enfråga,

som så nära rör Bohuslän, måste vara af alldeles motsatt åsigt med den
siste ärade talaren från samma ort, så manar mig dock ämnets vigt och
beskaffenhet att icke iakttaga vältalighetens tystnad.

Slår man upp 1852 års fiskeristadga, så finner man de!’, af hvad i
1 kap. 3 § 1 mom. säges, att strömmingsfisket på åtskilliga ställen vid
kusterna af Norrbottens, Westerbottens, Westernorrlands och Gefleborgs
län är af ålder fritt, så att det kan af hvarje rikets innebyggare idkas
äfven under annans strand; och af det derpå följande 2 inom. finner man
vidare, att i vissa af rikets skärgårdar samma förhållande egen rum “för
fångande af sådan hafsfisk, som går till stränderna i stora stimmar**.
Dessa sednare skärgårdar äro egentligen de ä vestkusten, från Öresund
till norska kusten, i hvilka mycket riktigt, såsom i fiskeristadgan säges,
de fiskande af ålder, det vill säga allt ifrån urminnes tider, egt rättighet
att oklandradt följa fisken efter dess dref och fiska vid annans strand;
och tillkom denna rättighet ursprungligen icke endast inrikes fiskare utan
äfven utländske. Men när hansestäderna och Holland under medeltiden
började utrusta störa flottor för bedrifvande af fisket å dessa kuster, gaf
detta anledning till stora stridigheter, så att till och med krig deraf uppstod,
och följden Idel'' att rättigheten inskränktes till endast inländsk»
fiskare. Sedermera Idel'' densamma, särskild! hvad Bohuslän beträffade,
bekräftad genom en mängd stadgande», som utkommo under 15:de och
16:de århundradena, och vidare erkänd i 17(10 års liskeristadga äfvensom
i 1771 års Kongl. förklaring deröfver, samt blef slutligen,, såsom redan är
närnndt, jemväl upptagen i vår ännu gällande liskeristadga af år 1862.
Ja, man gick icke blott så långt, att man medgaf fiskarne i Bohuslän och
Halland rättighet att fiska vid annans strand å dessa kuster, utan i slutet
af sjuttonhundratalet inbjöd Kongl. Maj:t genom eu särskild förordning
hval’ och eu, som ville, att der sätta sig ned och idka fiske; till och med
brottslingar, som blifvit dömde till fängelse, erhöllo friheten om de ville
deltaga i det då rika sillfisket, för hvars tillgodogörande tillräckligt folk
fattades, och hvarigenom dessa skärgårdar blefvo i ordets rätta bemärkelse
verkliga frihamnar. Detta vare sagdt i afseende på sjelfva den
grundsats, som här vid lag alltid varit gällande.

Frågan är för öfrigt i och för sig af stor betydelse för Bohuslän. Jag
tillåter mig i detta afseende hänvisa till landshöfdingeembetets sista femårsberättelse,
hvari säges att fisket näst jordbruket utgör förnämsta näringsfånget
i denna provins och sysselsätter omkring eu sjettedel af hela befolkningen,
således inemot 40,000 menniskor. Det är dessa 40,000 menruskors
födkrok, som man nu här vill försöka att skattlägga. Att fisket i
Bohuslänska skärgården och af bohuslänska fiskeriidkare annorstädes
äfven i annat afseende liar betydelse och ingalunda är i aftagande, visar
sig deraf att under år 1870 endast storsjöfisket, sill- och makrillfångsten
samt ostron- och hummertägten beräknades i värde uppgå till 833,000

Den 28 Februari,

323

R:dr, förutom små- och straudfisket som steg till ej ringa belopp, så att man
tryggt kan våga påstå, att hela liskerihandteringen inbringade år 1870
för Bohusläns innevånare minst 1,000,000 lt:dr.

Vill har man sagt, att detta fria fiske skulle vara stridande mot
eganderätten; men jag har redan förut visat, att strandegarne i Bohuslän
och Halland aldrig haft eganderätt till eu del af fisket vid sina stränder.
Säger man nu att de höra tillerkännas sådan eganderätt, sä fråntager
inan i och med detsamma fiskarena deras urgamla rätt att fritt fiska sill.
strömming etc. i skärgårdarne.

Beträffande den skada, som strandegarne skulle lida derigenom, att
fiskarena draga sina vad i land, vill jag upplysa att denna i allmänhet
är ingen eller så obetydlig, att någon ersättning för densamma aldrig
borde sättas i fråga. Stränderna i Bohuslänska skärgården bestå Imf,
vudsakligen af uppslammade sand bäddar el ler skroliiga berghällar och
stenbänkar, utan all vegetation, och att fiskarena der stiga i land
och draga upp sina vad kan icke gerna medföra någon skada för strandegarne.
Visserligen sträcker sig vegetationen på åtskilliga ställen tendigen
nära stranden, men äfven de)'' finnes alltid tillräckligt utrymme å den
nakna delen af stranden i öfrigt, på hvilket fiskaren kan förrätta sina
göromål. Dessutom finnes det ju i förut nämnda paragraf ett stadgande
som säger, att strandegaren skall af de fiskande njuta ersättning efter
mätisinannaord för ali skada, som genom notdrägt eu å hans egor uppkommer,
och således kan ju strandegaren alltid hålla sig skadeslös, om
hans egor af de fiskande tillfogats någon åverkan.

Man säger vidare att fisken skall på detta sätt fredas. Men det är,
efter min åsigt, icke möjligt att genom lagbestämmelser freda fisken i ett
stort Imf; det enda man här i verkligheten skulle åstadkomma, vore att
göra fiskets bedrifvande omöjligt.

Jag beder äfven få omtala, att det på några ställen af kusten
redan inträffat hvad som, om detta förslag antoges, troligen skulle komma
att inträffa öfverallt, nemligen att enskilde personer arrenderat stranda
eganderätten, möjligen i akt och mening att få beskatta alla andra, som
vilja idka fiske derstädes. Skulle det dä inträffa att storsillen eu gång
komme tillhaka till Bohuslän, så att der kunde tagas liera tusen tunnor
sill i eu enda hafsvik, hvilken skatt skulle icke de fiskande då få betala
och hvilken enorm vinst skulle icke strandarrendatorerna deraf skörda!
Jag kan således icke finna någon rimlighet i ett lagstadgande, hvars konseqvenser
skulle blifva sådana, och hvilket dessutom otvifvelaktigt skulle
leda till trassel, processer och dylikt elände, som nu till all lycka är bannlyst
från Bohuslän.

För att visa till livilka förvecklingar allt, för närgångna och skyddande
lagar i fråga om fiskerirättigheter kunna leda, anhåller jag få upplysa, att
efter det, för några år sedan, goda och allvarliga bemödanden i Bohuslän gjordes
för upphjelpa si det af storsjöfisket. och dessa kröntes med framgång
genom rätt goda resultat af bankfisket utmed norska kusten, särdeles
utanför Aalesund; så väckte detta de norske fiskarenas afundsjuka och de
utverkade ett förbud för alla utländske män, hvartill jemväl svenskarne
hänräknades, att dessa icke finge fiska invid och på ett visst afstånd från
Norges kust Följden häraf blef att det s. k. bankfisket icke af de våra

3M

Den 28 Februari

kunde bedrifvas lika gynnsamt som förut; men som nu en del norska
fiskare fortfarande fritt fick utöfva fiske i svenska skärgården mot Norge,
så uppkommo krångel och klagomål, som föranledde myndigheterna å svenska
sidan att tillse och jemväl skydda de svenske fiskarenas rätt. Dessa

stridigheter mellan brödrafolken

dock skall hafva det goda

noppas jag ........ o™,. ..... ö„

med sig, att det skall leda till ömsesidig rättelse och sämja, emedan, efter
hvild jag förnummit, genom initiativ från Smaalenenes amf» böuderförening,
uti Norska stortinget i år blifvit väckt förslag derom, att en
gemensamhetslag rörande fiskerirätten mellan de båda rikena måtte komma
till stånd. Om eu dylik lag kunde erhållas vore det helt väl, ty hvarföre
skall, bibliskt taladt, oenighet råda mellan deras och våra herdar eller
fiskare. Vi äro ju bröder.

Då jag på dessa skäl, till hvilka många andra kunde läggas, anser
att den föreslagna lagbestämmelsen är oriktig och skulle leda till allt
annat än ett godt resultat, äfvensom att den är af beskaffenhet att kunna
medföra betydliga förvecklingar, så hoppas jag att denna Kammare måtte
afstå sä val motionen sota betänkandet.

Medan jag bär ordet, ber jag att ännu få yttra något om vådan
deraf, att genom allt för minutiösa lagbestämmelser, särskilt hvad fiskerihandteringen
vidkommer, söka skydda eu näring. Hade man genom påbud
och förordningar kunnat bibehålla det rika sillfiske, som i slutet af
förra och i början af detta århundradet existerade uti Bohuslän, så hade
väl sillen, i fall den tillväxt i samma proportion som förslag och författningar,
kommit att alltför mycket öfverflöda; liten trots alla påbud
och all bevakning gick sillen sin väg och har icke på (ifver 60 år behagat
komma tillbaka. Detta var hallstarrigt gjordt af sillen, helst man ännu
sedan den försvunnit vidtog deri grannlaga åtgärd, att man påbjöd, det
sillvad ej tick hafva mera än eu viss längd, djuplek och fimnaskighet.
Denna åtgärd vidtog man för att sillen skulle få tid att växa till, och
följden häraf blef att fiskarena på flera ställen under deri i allmänhet
djupa Bohusländska kusten ej kunde och ej kunna fiska sill. Nåddes emellertid
ändamålet med sillens tillväxt? Ingalunda ; ty i 60 år liar sillen
fått, växa och har icke blifvit större för det, och detta emedan den sill
som nu fiskas är en helt annan art äu den som fiskades under förutnämnda
tid. Härtill kommer ock, att såväl flera zoologer som erfara©
fiskeriidkare påstå, att sillen ej behöfver mera än 8, högst 6 år för att
blifva mogen och fullvuxen. Under sådana förhållanden är det ju påtagligt,
att de välmenande bestämmelserna rörande fiskevadens storlek äro
ähdamålslösa. Skulle för öfrigt någon närmare vilja lära känna de misstag,
som vetenskapsmän och andra förr begått, då de velat förklara
sillens natur och reglera dess tillvaro, så hänvisar jag dem Sill ett för ett
par år sedan af en norsk vetenskapsman, Kandidaten Boeck, utgifvet
arbete, der. icke minst om Bohuslänska sillfisket, finnes mycket att lära.

Herr T örnfe It: Inom Östergötlands skärgård, der jag har mitt

hemvist, bedrifves fisket på sådant sätt, att hvar och en har rätt att
fiska utanför sjelfva hafsbandet hvar helst honom lyster, men deremot
får icke någon stiga i land på annan tillhörig strand och der draga sin not.
Sådant tillätes icke och detta med skäl, ty det skulle förorsaka mycken

Den 28 Februari.

325

oreda och stora svårigheter. Om en jordegare hade sina egor vid vikar
och bugter af hafvet, så nog vore det bra närgånget, om fiskare skulle
stiga i land på dessa hans egor och der börja draga not. Skulle sådant
för fiskare vara tillåtet, så egde dessa nära nog mera rätt till stranden
än jordegaren sjelf. Jag kan för öfrig! icke inse, hvarför motionären har
föreslagit, att fiskande, när stimmet går till stränderna, böra, innan fisket
företages, derom förut underrätta strandegaren. Genom ett sådant stadgande
kunde ju lätt hända, att innan jordegaren hunnit blifva underrättad
om stimmets tillvaro, detsamma tagit eu annan riktning och begifvit
sig till annat håll, hvaraf följden kunde blifva, att hvarken de fiskande
eller strandegaren åt samma stimm erhölle någon fördel.

Dä jag emellertid anser, att något skydd bör finnas för strandegare
och att han må sättas i tillfälle att draga åtminstone någon nytta af sin
strand, yrkar jag bifall till hvad Utskottet i ämnet föreslagit.

Herr Lvtikens: .lag vi^l endast med Hägra ord upplysa att, i fall

en sådan lag, som den Herr Appeltoftt och Utskottet nu föreslagit, skulle
blifva gällande, så. vore det ett ingrepp i fiskandes af lag och häfd tillerkända,
urgamla rättigheter, och derjemte skulle man genom det föreslagna
stadgandet rent af gifva en present åt oss jordegare, hvilka köpt
eller bekommit vår jord utan rättighet att beskatta de fiskande. Derjemte
vill jag fästa uppmärksamheten på den omständighet, att det oupphörliga
trassel, k it’ och bråk, som till följd af en sådan föreskrift som den föreslagna
otvifvelaktigt skulle uppstå emellan dels jordegarue sjelfve och
dels jordegarue å ena och fiskarena å andra sidan, skulle för strandegarne
förutom det stora obehaget medföra långt större kostnader ån
värdet af den .SO-del eller 20-del af fiskefångsten, som skulle dem tillerkännas.
Jag instämmer med Herr Jöns Rundbäck och yrkar atsiag a
Utså o tf et s b e tils i k ande.

Herr Appeltofft: De föregående talarne hafva ifrat för de fiskan des

rättighet att fiska vid stränderna, och de påstodo, att eu dylik rättighet
varit de fiskande sedan urminnes tider förbehållen. Ja, om man
härmed förstår strandegares rättighet att fiska vid hvarandras stränder,
då medgifver jag, att desse talare'' hafva rätt; men om man dermed afser
den lösa befolkningens rätt til! fiske, så är talarnes uppfattning oriktig.

Jag her att i det afseende! få för herrarne ännu eu gång uppläsa stadgandet
i 7 § af 1766 års fiskeristadga, der det heter: “Uti de skärgårdar,
som fiskare oklandrat och efter gammal vana ömsom fiskat vid hvar- /
andras land, och följt saltsjöfisken efter dess dref, förblifver det ock
efter förra vanligheten."

Häraf synes tydligen, att inga andra än de, som sjelfva ega någon
del af stranden, fä fiska i andras fiskevatten, och den lösa befolkningen
endast eget- rätt dertill, om något ymnigt sillfiske skulle yppas. Detta
linnes visserligen icke i sednare fiskeristadga så tydligt uttryckt, men man
får icke antaga, att vår lagstiftning i denna del gått tillbaka, då vi se,
att fiskeristadgan öfverallt söker att häfda eganderätten. Således måste
man äfven här förutsätta, att de, som ega rätt att följa stimmen till land
och der fiska, icke äro andre än de som sjelfve ega strandfiske.

Datt 2S Februari.

32«

fläx- har jemväl yttrats, att, om den nu föreslagna lagen skulle blifva
gällande, det lätt kunde hända, att en person arrenderade hela kuststräckan
och, om sillen gick till. derpå gjorde en oskälig vinst. Ja! sådant
kan inträffa, men jag anser för min del, att deri icke skulle ligga någon
särdeles stor olägenhet, utan snarare tvärtom, enär ett dylikt förhållande
skulle verka fördelaktigt för fiskrarne sjelfve.

Hvad sedermera vidkommer eu del talare, som utgingo från den
hypotesen, att i händelse den af mig föreslagna lagförändringen genomfördes,
densamma skulle medföra mångfaldigt trassel och kif emellan
strandägare och fiskare, så får jag anmärka, att om lagstiftaren skulle
taga hänsyn till sådana förhållanden, så kunde aldrig några lagar, som
skydda eganderätten, utfärdas. Att så emellertid ej förhåller sig. får jag
såsom exempel åberopa, att vår nya strafflag bestämt ganska härda
straffbestämmelser för den, som i annans skog samlar ljung eller några
grenar till bränsle, utan att fästa sig dervid, huruvida detta är behagligt
för den lösa befolkningen eller ej. Dessutom tager jag mig friheten
fästa uppmärksamhet på, att om det föreslagna stadgandet, hvad strandfisket
angår, skulle komma till stånd, så blifva fiskrarne i skärgården icke
så vanlottade, som den med förhållandet obekante kunde föreställa sig.
Utom rättigheten att fiska hvar som helst i hafvet och på en mängd der
befintliga bankar och grund, så »ga de fiskande, hvad särskild! Bohuslänska
skärgården angår, rättighet att fiska vid icke mindre än 140 holmar
och skäi1, som äro kronan tillhöriga och der fiskrarne fått nämnda rättighet
sig upplåten på grund af år 1850 och 1857 aftåtna Kong!, bref. Filantropi
är eu god sak i och för sig sjelf, men man har aldrig sett, att då den
drifves för långt, den burit några välgörande frukter. Jag vidblifver mitt
förut i ämnet afgifna yrkande.

Herr Åstrand: De skäl. som af föregående talare blifvit anförda

för afslag å motionen och Utskottets betänkande, äro i allmänhet så genomgående
och uttömmande, att jag anser mig behöfva yttra endast
några få ord. Den siste ärade talaren, eller motionären i ämnet, slutade
sitt sednaste anförande med att säga, att filantropi är eu god sak, blott
den ej drifves för långt. Jag anser dock, att man ej bör tala om filantropiska
satser i det ämne, hvarom bär nu är fråga, eller förvexla dessa
satser med de åsigter, som af motionärens motståndare uttalats. Under
sednare tider hafva våra sträfvanden gått ut på att alltmera konsolidera
eganderätten och frigöra den från de servituter, som nu kunna tynga på
densamma, men man måste, vid de förändringar, som i dylikt afseende
vidtagas, noggrant se till, att man ej skjuter öfver målet. Här är icke
så mycket fråga om att betrygga strandegares rätt, som att fastmer tillse,
att den fattiga befolkningen i Bohusläns skärgård, som uteslutande lefver
af fiske, icke genom eu alltför hög beskattning på denna sin näringsgren blir
urståndsatt att lifnära sig eller tvingas till utvandring. Jag kan för min
del icke se annat, än att samma befolkning skulle bringas till antingen
elände eller emigration, i. händelse man skulle stadga, att densamma skulle
i fiskeskatt erlägga vare sig en åttondedel eller eu fjerdedel af fångsten
såsom motionären föreslagit, eller en tretiondedel eller eu tjugondedel såsom
Utskottet, hemställt. Beskattningen blir i alla dessa falt oerhördt

Den. 28 Februari.

327

stor, helst om man tager hänsyn till de friheter fiskande hittills åtnjutit.
Motionären anlorde såsom skäl för sin framställning, att hemmanen i
skärgården äro taxerade med afseende på de fördelar de draga af fisket,
men denna taxering har skett efter beräkning af hemmanens nuvarande
förmåner och icke med afseende derpå, att strandegare skulle ega rätt att
beskatta vid deras stränder af andra idkad t fiske. I händelse af bifall
till motionärens eller Utskottets förslag skulle således eu ny taxering af
alla i skärgården befintliga hemman och hemmansdelar blifva af nöden.

Jag instämmer med Herr Jöns Rundbäck och Friherre af Schmidt
samt yrkar utslag å såväl motionen som Utskottets betänkande.

Öfverläggningeu var slutad. Herr Talmannen gat propositioner på
de derunder framställda yrkanden, nemligen dels på bifall till Utskottets
förslag, dels på utslag å Utskottets hemställan och bifall till motionen,
dels ock slutligen på afslag å så vill Utskottets som motionärens förslag.
Den sistnämnda propositionen faun Herr Talmannen besvarad med öfvervägande
ja; och både Kammaren alltså afslagit de ifrågasatta ändringstörslagen.

c» er

fe ''•

Föredrogs Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 3 (i samlingen N:o 7). i anledning af Herr J. Anderssons motion
N:o 154, om underdånig hemställan till Kongl. Magt angående vidtagande
af de ytterligare åtgärder, som må vara erforderliga för framläggande af
fullständigt förslag till vattenrättens ändamålsenliga ordnande.

Herr Jan Andersson: Jag iir icke rätt nöjd med det slut, hvar till

Utskottet kommit i denna fråga. Jag tror att ämnet är af så stor
vigt, att det åtminstone förtjena]- det afseende, att en skrifvelse, sådan
jag tagit mig friheten föreslå, till Kongl. Maj:t afiåtes. Frågan är derjemte
af en sådan natur, att den icke bör vidare undanskjutas. Redan
år 1863 afiäto Rikets Ständer en underdånig skrifvelse till Kongl. Magt,
med begäran om utarbetande åt förslag till vattenrättens ordnande.
Kongl. Maj:t tillsatte då en komité, som skulle taga frågans lösning om
hand, men denna komités betänkande ledde ej till något resultat, utan
en ny komité bildades för omarbetande af den förra komitens förslag.
När slutligen sistnämnda komité afskräde sina arbeten, så befanns till
följd af de anmärkningar, som i Högsta domstolen emot det åt denna
komité afgifna förslag framställdes, detsamma ej heller kunna antagas.
Emellertid hade dessa komitéer kostat, den förstnämnda 15,402 R:dr 65
öre och den sistnämnda 6,562 R:dr 6 öre, således tillsammans 21,964
R:dr 71 öre; men oaktadt dessa dryga kostnader står saken nu på samma
punkt som för 9 år sedan. Hvad tron I väl, mine herrar! att det
enfaldiga folket på landet skall tänka, då det ser, att denna för dem så
vigtiga fråga icke under eu så lång följd af år kunnat lösas V För dem
är detta dröjsmål obegripligt.

För att i någon mån visa. hvilka beklagliga följder kunna uppstå i
anledning, af det obestämda skick, hvari våra vattenrättsförhullanden för

338

Den 28 Februari.

närvarande befinna sig, vill jag anföra ett exempel från min hembygd
Dalarne, huru der tillgår vid timmerfiottniug. Såsom bekant är, stiger
Dalelfven vid vårtiden ofta från 9 till 18 tot öfver sin vanliga vattenhöjd.
Den löper genom en del sjöar med låga stränder, och när vattnet
i dessa sjöar til! följd af floden stiger, så öfversvämmas de kringliggande
stränderna: men ej nog med att på detta sätt tusentals tunnland bördig
jord sättes under vatten och växtligheten derigenom lorderfvas, floden
medför äfven flere tusen tolfte!- timmer, It vilka på densamma flottas ned
från de uppe i landet belägna stora skogarna, och detta timmer kastas
af den häftiga strömmen huller om buller upp på stränderna in på rågfält
och ängsvallar, Indika derigenom ytterligare skadas. När slutligen
vattnet sjunker och fråga blir om att bortskaffa det ilandtiutna timret,
så kommer icke en, utan 8 å 10 personer för hvar stock, och desse
trampa ned och förstöra den lilla växtlighet, som möjligen kan finnas
qvar lins den öfversvämmade jorden. Detta sker ganska ofta, och man
tiar icke någon utsigt att kunna afhjelpa det onda. Det heter visserligen,
att man har rättighet att stämma och söka ersättning af den, som
vållat skadan. DS uppstår först frågan, hvilken skall man stämma, den
som åtagit sig flotta ingen eller egaren till det flottade timret? Jo! egaren,
svaras. Denne kan likväl vara boende i Göteborg, i Stockholm, i
Norrland eller på annat långt aflägset ställe. När man då slutligen fått
reda på honom och honom delgifvits stämningen, så svarar han icke vid
första tinget, utan plikta!- heldre för uteblifvande. Vid ett annat ting
upplyses, att det är sågverksinspektoren och icke egaren, som skall bära
ansvaret för den timade skadan. Inspektören bor äfven vanligtvis temligen
aflägset och kan äfven begagna sig af samma utväg sou! egaren,
nemligen att, sedan häri med mycket besvär blifvit stämd, uteblifva från
första tinget. Slutligen efter verkställd undersökning befinnes det, att
den stackare, som åtagit sig timmerflottnirigen, jemväl skall bära ansvaret
för den skada, som derunder möjligen kan uppkomma, men då man skall
skaffa reda på denne person, så har lian under tiden flyttat till annan
obekant ort. Då har man oaktadt all använd möda icke allenast icke fått
någon godtgörelse för den skada jorden lidit, utan man har derjemte gjort
en ytterligare förlust i kostnaden för skadans afsynande, stämningspenningar,
protokollslösen in. m.

Jag vill framdraga ännu ett exempel jemväl från Dalarne. Der finnas
utmed elfveii en mängd gamla bergsmanshyttof, hvarest under många år
icke något bergsbraksarbete bedrifvits, men vid hvilka hyttor dock, enligt
dem af ålder medgifven rätt, finnas anlagda en del dammar och vattenverk,
som vålla, att den ofvanför dammarne liggande marken ständigt är
öfversvämmad och till odling oanvändbar. Detta är i och för sig ett
ganska olyckligt förhållande, men ändå värre blir det, om, såsom stundom
inträffar, och h vilket jag sjelf varit i tillfälle att iakttaga, de kringboende
jordegarne, när de se att verken vid hyttorna ej på lång tid varit i gång
och att dammar och vattenverk förfallit, antaga, att arbetet vid hyttan
blifvit nediagdt och af denna anledning börja odla der. mark, som gränsar
till de gamla förfallna dammarne. Sedan dessa jordegare derpå med stor
möda fått den förut vattendränkta marken uppodlad, så kommer en vacker
dag egaren till hyttan, och oaktadt jordegarens böner låter han, under

Dén 28 Februari.

329

åberopande af sin rätt, ånyo uppbygga fördämningarne och gör ändå
bredare damfåsten än förut, hvaraf'' följden blir att marken på ändå vidsträcktare
omkrets än förut öfversvänmias, och att jordegaren ser all sin
på odlingsföretaget nedlagda möda och kostnad förspilld.

Af livad jag nu exempelvis anfört torde inses, att frågan om vattenrättens
ordnande är af den aldra största vigt. Jag upprepar ännu eu
gång, hvad skall folket i sin enfald tro, när det ser. att frågan år från
år undanskjutos? Jo! det skal! till slut antaga, att såväl regering som
representation, till följd af de mäktiga intressen som alltmera göra sig
gällande, äro vanmäktig» att lösa frågan, samt att man i känslan af denna
vanmakt blott har för afsigt att genom att tillsätta komité efter komité
söka lugna de högljudda anspråken på eu förändring. Derigenom blir
dock ingalunda förtroendet till regeringen och representation förstärkt;
och då jag nu anser att frågan icke bör ytterligare uppskjutas, samt det
är angeläget, att regeringen får veta, huru frågan för närvarande står,
så yrkar jag, på grund af hvad jag nu yttrat, att Kammaren måtte besluta
en underdånig skrifvelse sådan jag i min motion föreslagit, samt att Betänkandet,
för att i sådan syftning omarbetas, måtte varda till Utskottet
återremitterad t.

Herr Östman: För min del tror jag, att behof vet af eu lagstift ning

angående vattenrätten intager ett bland de första rummen af de
frågor som nu stå på dagordningen; ty det är eu känd sak, att millioner
sågblock och bjelkar, synnerligast i de norra länen, flottas utför elfvarue
och dels blifva liggande qvar på de gräsbeväxta stränderna och dels lemna
efter sig bark och annat affall som betäcker marken till ej så ringa del,
hvartill kommer, att flottningsmanskapet nedtrampar de eljest växtgifvande
stränderna till stor skada för jordegaren. Så länge det icke finnes en
lag som bestämmer rättsförhållandena emellan jordegaren och den som drif—
ver flottning i elfvarue, skall man lefva i ett rättslöshets-tillstånd, och
skadan drabbar alltid jordegaren, hufvudsakligen af den orsak att någon
lag som uteslutande behandlar detta ämne icke ännu kommit till stånd;
och är det af sådan anledning jag förenar mig med motionären derom,
att eu skrifvelse till Kong]. Maj:t måtte afgå med begäran, att lagstiftningen
i vattenrättsfrågan måtte påskyndas.

Huruvida Kammaren för vinnande af detta mål vill återremittera frågan
till Utskottet eller nu i densamma fatta ett definitivt beslut, är mig
dock temligen likgiltigt.

Herr Peter Olsson från Helsingborg: 1 likhet med de föregående
talarne. som yttrat sig i denna fråga, tror jag, att det ämne, som motionären
här bragt å bane, är af er, så vigtig beskaffenhet, att det hade förtjena!
något mera och större uppmärksamhet, än hvad Utskottet låtit komma
detsamma till de!. Jag tror. att eu vattenrättslag i så väsendtlig män har
inflytande på utvecklingen af vårt jordbruk och derigenom också på hela
landets framåtskridande, att man aldrig kan vara nog angelägen om, att
en sådan lag måtte komma till stånd. Oaktadt inom den provins, som
jag tillhör, icke så stora skäl till missnöje med der rådande vattenrättsförhållanden
förefinnas som inom eu del andra provinser, så anser jag

Bra 28 Februari.

;ko

mig böra tillkännagifva, att man på det enträgnaste anmodat mig att göra
åtminstone något för åstadkommande, af en förändring till det bättre i
detta afseende, och jag -skulle derför önskat, att motionärens framställning
i så måtto vunnit afseende, att Utskottet föreslagit aflåtande af en skrifvelse
till Kongl. Magt så som motionären föreslagit. Då nu detta icke
skett, så vill jag för min del icke yrka på aflåtande af eu dylik skrifvelse,
men denna min underlåtenhet härleder sig icke deraf, att jag anser denna
angelägenhet ej vara förtjent af en så stor uppmärksamhet, utan deraf
att jag hoppas, att regeringen, i hvars hand jag förmodar att frågan för
närvarande hvilar, ändå skall taga sådana mått och steg, som leda till
hennes lösning. Jag ber derjemte att få fästa uppmärksamhet på, att om
också svårigheterna att lösa frågan äro stora till följd af olika förhållanden
i olika trakter af vårt land, så torde åtminstone något kunna göras,
som leder saken i eu bättre ställning än den, som densamma för närvarande
innehar.

Grefve Sparre: Det måtte vara särskilda förhållanden, som föranleda
att icke någon af Statsrådets ledamöter denna dag är i Kammaren tillstädes.
Då några upplysningar från regeringens sida således icke lemnats
rörande orsakerna till dröjsmålet med lösningen af den fråga, vi nu behandla,
så anser jag det vara min pligt att, då dessa orsaker händelsevis
äro mig bekanta, derom meddela några ord.

Det förhåller sig verkligen så, som den siste ärade talaren yttrade,
att denna fråga är så ofantligt svår och dess lösning erbjuder sådana
hinder, att den ena komitén efter den andra, med flit, arbete och omtanka,
samt oaktadt dessa kornitéer varit sammansatta af medlemmar från olika
samhällsklasser, förgäfves sträfvat att bringa frågan till ett lyckligt slut.
Sedan nemligen komitén blifvit ense om eu mening i .ämnet, så har man
deröfver infordrat em hetsverkens utlåtande, och dessa hafva yttrat sig
emot samma mening, och slutligen, sedan man efter många ventilationer
ändteligen kommit på det klara med sjelfva principen, så liar det afgifna
förslaget i formelt afseende befunnits vara af beskaffenhet att ej kunna
antagas, hvaraf följden blifvit, att arbetet måste börjas på nytt. Otvifvelaktigt
kommer en omredigering af de afgifna förslagen att blifva föremål
för den nybildade lagbyråns verksamhet, men. som herrarne veta, är denna
byrå för närvarande sysselsatt med eu annan stor fråga, nemligen med
förslaget om eu förändrad domstolsorganisation. hvilken fråga, i likhet
med den nu förevarande, jemväl ådragit sig representationens uppmärksamhet,
och vi kunna vill icke annat i in gilla, att regeringen anmodat
lagbyrån att i första rummet taga befattning med sistnämnda fråga.

Jag är för min del alldeles öfvertygad om att. med den uppmärksamhet
man i allmänhet egnat åt den nu förevarande frågan om vattenrättens
ordnande, och särskild! med anledning af den diskussion, som här
i dag i ämnet hållits, regeringen skall af sig sjelf göra än ytterligare
ansträngningar för att så fort som möjligt bringa frågan derhän, att ett
förslag till dess lösning kan för Riksdagen framläggas. Jag instämmer
således med den siste ärade talaren och hemställer, huruvida en skrifvelse,
sådan som här föreslagits, kan vara nyttig och af behofvet påkallad, då
de yttranden, som inom representationen blifvit fällda och nog komma

Ben 28 februari.

!531

fram till regeriugens öron, tillräckligt gifva tillkänna, att man med otålighet
afbidan frågans lösning. Frågan är dessutom, såsom jag redan påpekat,
så svårlöst, att jag betviftar att aflåtande! af en skrifvelse skulle ens
i någon mån påskynda framläggande af ett förslag i ämnet. Föröfrigt
tror jag det vara bättre om vi dröja något och derigenom få eu god lag,
än om vi i förtid bringa fram ett lagförslag, som ej är tillfredsställande.

Med anledning af hvad den ärade talaren från Kopparbergs län yttrade
ber jag att få säga, att för de fall lian omtalade, och särskilt hvad
beträffar skada genom timmerflott ning, man icke saknar utvägar att åstadkomma,
rättelse i de anmärkta förhållandena, emedan orsaken till dessa
ligger i att myndigheterna försumma att göra sill skyldighet, och ej uti
eu bristfällig lag. Håll tummen på ögat på dessa myndigheter och jag
tror att dessa, med den lag som tinnes, skola kunna afhjelpa de olägenheter
som, enligt hvad nämnde talare anmärkt, förekomma.

Jag har med hvad jag nu yttrat endast velat antyda, att det förefaller
mig särdeles olämpligt, om Riksdagen gåfve regeringen en så beskaffad
påminnelse som motionären här föreslagit uti denna fråga, hvars
vigt, stora betydelse och svårlösta beskaffenhet vi alla måste erkänna.
Jag slutar således med att afstyrka den föreslagna skrivelser! och yrkar
bifall till Utskottets hemställan.

Ilerr Jan Andersson: Den siste talaren, hvilken anmärkte, att

nu gällande lagstadganden i afseende å vattenrätten kunde i de flesta
fall bereda strandegarne önskvärd!, skydd för deras mark, tilläde att det
vore mera klokt att so tiden au och afvakta utfärdandet af en verkligt
god lag, som ännu bättre vore egnad att skydda strandegaren, än att
söka påskynda utgifvandet af en ny lag, som, just till följd deraf att den
vore ett hastverk, kanske skulle blifva ännu sämre, än den nu gällande
är. Men efter sä, långa förberedelser torde, efter mitt förmenande, den
nya lagen icke behöfva vara något hastverk, utan tvärtom; och jag hemställer
till den ärade talaren och äfven till iifriga ledamöter i Kammaren,
om det kan vara välbetänkt att dröja med eu ny lag ända till dess att
skogstillgången och dermed äfven timmerflottningen upphört, så att lagen
utkommer först sedan de värsta olägenheterna upphört, och folket, åtminstone
i min provins, fått lida alla de högst känbar» förluster, som nuvarande
lag ej förmår förebygga. Nyttan af den nya lagen torde ej blifva
särdeles stor. om den icke kan utfärdas snart nog. Jag önskar derföre
att man med allt möjligt allvar måtte taga itu med denna angelägna sak
och, då jag icke ser någon af Statsrådets Herrar ledamöter närvarande
härstädes, fortfar jag äfven af denna anledning att påyrka eu underdånig
skrivelse» aflåtande, på det att regeringen måtte få kännedom om Riksdagens
önskningar.

Herr J. E. Johansson: i likhet med den föregående talaren anser
jag förevarande fråga vara af den vigt, att densammas snara lösning är
af yttersta behof och derföre ingalunda må uppskjutas. Jag har i likhet
med Utskottet tagit kännedom om hvad i detta angelägna ämne hittills
åtgjorts och, i motsats mot Utskottet, har jag funnit att dessa åtgärder
icke äro egnade att ingifva synnerlig förhoppning om frågans snara lös -

332

Hen 28 Februari.

ning, särdeles som, efter hvad för mig uppgifvits, Högsta domstolen, som
pröfvat de för frågans behandling sist tillsatta komiterades betänkande,
afstyrkt detsammas framläggande för Riksdagen. Och vid sådant förhållande
lärer man icke kunna förvänta att Kong!. Maj:t, derest icke Riksdagen
nu uttalar sina varma önskningar om vattenrättens skyndsamma
ordnande, skall under den närmaste framtiden göra något för denna sak.''
Det hade varit (hiskligt om komiterades betänkande, i denna lika som i
andra af komitéer behandlade frågor, blifvit utdeladt till Riksdagens ledamöter,
på det att man sålunda hade fått tillfälle att sätta sig in i frågan,
och i de angelägnaste fall, genom enskilda motioner, grundade på komiterades
förslag, få förändringar framlagda och beslutade, om hela vattenrättsfrågan
icke på eu gång snart kan lösas. Jag anser det vara den
enda och rätta utvägen att, på sätt motionären föreslagit, nu aflåta eu
underdånig skrifvelse i ämnet, på det att icke hela frågan måtte råka i
glömska hos vederbörande, och jag förenar mig i det förut framställda
yrkandet om att betänkandet måtte i sådant syfte till Utskottet återremitteras.

Herr Statsrådet Friherre Alströmor: Då det här blifvit yttradt
att det vore desto angelägnare att till Kong!. Maj:t aflåta underdånig
skrifvelse i förevarande ämne, som ingen af regeringens ledamöter — efter
hvad man uppgifva — skulle vara här tillstädes och regeringen sålunda
icke annorledes än medelst en underdånig skrifvelse kunde blifva underrättad
om Riksdagens önskningar angående denna sak, så bär jag ansett
mig — som, under det diskussionen pågått, innehaft den åt mig, såsom
representant, i Kammaren anvisade plats — böra nämna, att, vare sig
den föreslagna skrifrelsen afiåtes eller ej, frågans ställning derigenom icke
kommer att förändras, ty Kong!. Maj:ts regering är — det må jag försäkra
— i allt fal) lifligt intresserad för att eu lagstiftning rörande vattenrätten
måtte så fort som möjligt kunna åstadkommas. Det hufvudsakligaste,
ja, uteslutande skälet för att frågan icke hittills kunnat lösas på
önskvärd sätt liggger uti de stora svårigheter, som dervid uppstått, och
det torde vara klart, att betydelsen af dessa svårigheter icke i någon män
förändras äfven om den förordade skrifvelse!! aflåtes.

Herr Johan Bergström: I den förste talarens yttrande om vigten
af denna frågas lösning vill jag gerna instämma, men deremot vill jag
icke understödja hans yrkande om återremiss, ty jag har svårt att inse
nyttan af eu sådan åtgärd. Det är ju icke särdeles länge sedan, som
Högsta domstolen afskräde pröfningen af den sist tillsatta komiténs betänkande,
och man kan ej undra på att regeringen icke ännu kunnat
medhinna att framlägga förslag i ämnet. Att sådant icke skett hittills,
bör ingalunda kunna anses vara bevis på att hela frågan fallit i glömska,
och derföre anser jag det vara olämpligt att framkomma med skrifvelse
i ämnet.

För min del yrkar jag således bifall til! Utskottets betänkande.

Herr Sjöberg: Jag har visserligen icke den ringaste benägenhet

för att representationen skall i oträngd! mål besvära Kong! Maj:t med

Den 28 Februari.

H33

så kallade underdåniga skrifvelse!* och framställningar, utan har jag fastheldre
vid derå föregående tillfällen, då frågor förevarit, som icke synts
mig vara af synnerlig vigt och betydelse, sökt att afböja sådan åtgärd.
Men jag hör icke neka, att jag anser nu förevarande fråga vara af sådan
vigt, att- den, vida mer än de flesta andra, förtjena!* en framställning till
Kong). Magt från representationens sida. Vi hafva visserligen nyss hört,
att regeringen sjelf skulle vara synnerligen intresserad af att få frågan
löst, och jag vill äfven antaga att detta verkligen är förhållandet, men
vi hafva dock icke hittills sett detta intresse uttryckt i handling. Då nu
så många angelägna ärenden, så att säga, löpa till storms på den nya
lagbyråns verksamhet, synes det mig vara ganska riktigt och äfven ganska
nyttigt, att representationen ställer upp några frågor, Indika anses företrädesvis
vara af den betydelse, att de böra inom kort komma under lagbyråns
behandling.

Det kan ej förnekas, att denna fråga, såsom jag nyss sade, är framför
eu mängd andra af synnerlig vigt; åtminstone torde de fleste af Kammarens
ledamöter icke motsäga mig härutinnan, och vid sådant förhållande
kan det ej annat än förefalla anmärkningsvärd!, att Utskottet på
ett så knapphändigt sätt behandlat frågan. Utskottet talar nemligen blott
om, att ett förslag till ny lag i detta ämne blifvit utarbetadt med anledning
af Rikets Ständers skrifvelse år 1808; men det är dock bekant, att
en uy komité sedan dess afgifvit eif ytterligare förslag i ämnet, och har,
såsom jag tror, detta förslag derefter varit understäldt Högsta domstolens
pröfning. Detta vet jag dock icke med visshet, men huru än dermed må
förhålla sig, så synes mig att Utskottets redogörelse om frågans nu varande
ställning kunnat och bort vara vida. mera fullständig. Då jag således instämmer
uti motionärens mening och anser eu skrifvelse vara på sin plats
i detta fall, så tror jag ock, i likhet med motionären, det för ändamålets
vinnande vara riktigast att återremittera betänkandet till Utskottet.

Den högt ärade ordföranden i Lag-Utskottet har velat trösta Kammaren
med att, äfven om skrifvelse icke aflätes, regeringen ändock skulle
få kännedom om och fästa afseende vid de önskningar, som här under
-diskussionen uttalats i ämnet, och han beklagade, alt icke någon bland
regeringens ledamöter fanns härstädes närvarande, emedan det, enligt hans
åsigt, då hade varit ännu mindre skäl att medelst eu skrifvelse underrätta
regeringen om Riksdagens önskningar. Vi funno likväl strax! derefter, att
lian icke hade fullt skäl till sin klagan, ty en af Konungens rådgifvare
fanns verkligen tillstädes, och man kunde vid sådant förhållande visserligen
hemta ännu större tröst af de lugnande förhoppningar, Grefve
Sparre uttalade; men jag tror ändock att, om än Första Kammaren för
sin del icke vill aflåta skrifvelse i ämnet, det likväl är af vigt att Andra
Kammaren beslutar eu sådan, ty, om så sker, skall frågan åtminstone
förekomma till behandling i Medkammaren, och då blifva de bland Konungens
rådgifvare, indika icke nu äro här tillstädes, i tillfälle att, sedan de
fått kännedom om hvad härstädes förelupit, yttra sig i ämnet.

Jag anser detta vara af vigt och upprepar derföre mitt yrkande om
återremiss, särdeles som jag föreställer mig, att Utskottet allt för val kan
hafva tid att utarbeta och framlägga eu grundligare utredning af frågan.

334

Den 2 b Februari,

Grefve Sparre: Tvärtemot hvad den siste talaren antydt och flere

talare före honom påstått, anser jag att regeringen låtit gorå ganska
mycket för lösningen af denna fråga. Regeringen har nemlingen för densammas
behandling törst tillsatt eu komité, hvars sedermera afgifuä förslag
öfverlemnades till vederbörande myndigheters pröfning, men då detsamma
dervid ansågs icke medföra åsyftade fördelar, biel detsamma icke framlagd
t för Riksdagen, utan regeringen tillsatte i stället en ny komité, som
jemväl åtgå! förslag till ny lag i ämnet, hviiket, deruppå öfverlemnades till
Högsta domstolens bedömande. Hufvudsakligen till följd åt formela fel
ogillades äfven detta förslag. Och hvad vill man nu att regeringen vidare
skall gorå? Jo. att förslaget skall öfverlemnas till lagbyrån, som skall
afhjelpa bristerna i detsamma. l''ro herrarne verkligen, att den ifrågasatta
skrifvelsen skall kunna göra något åt den saken ? Är det icke alldeles klart
att, så snart ämnet kan upptagas till behandling, så kommer det ock att
ske? Behöfver Riksdagen på sådant sätt oupphörligen, så att såga, mana
på regeringen? Jag tror för min del att dylika ständiga anmaningar
kunna gorå regeringen kall för hela saken, särdeles som för desamma
icke finnes giltig anledning, enär man icke rimligtvis kan lägga regeringen
något till last. Man måste betänka huru öfvermåttan svårt det är
att lösa denna fråga, som befinner sig just inom den ömtåliga ekonomiska
lagstiftningens område, der det gäller att skrifva eu lag, tillämplig ända
trän Haparanda ned till Skåne; och ingen må föreställa sig att man kan,
så att säga, skaka ur armen eu sådan lag. just i den stund, då den behöfves.

Jag nämnde nyss landets längst atskilda orter, och ber att man måtte
erinra sig de vidt olika förhållanden, för Indika den nya lagen, om den
skall kunna blifva lätt gagnelig, måste vara afpassad. 1 den ena landsändan
finna vi nemligen stora floder med eu ofantlig vattenmassa, under
det man i Skåne, såsom bekant är, har egentligen endast smärre vattendrag,
bland Indika många tidtals nästan utsina. 1 eu del af landet, der
flodstränderna icke kunna uppodlas, finnes följaktligen icke sådan mark,
som kan egentligen skadas af öfversvämningar, under det att i andra trakter.
såsom t. ex. WÖstergötlands och Skånes bördiga och fullständigt uppodlade
slätter, man kan vara utsatt för ruinerande förlust, om ett vattendrag
stiger blott helt obetydligt. Jag betviflar derföre att man kan åstadkomma
eu god vattenrättslag, om densamma skall vara för hela landet
gemensam, och jag tror att den riktiga utvägen att förekomma olägenheterna
är den, att — såsom nu är stadgadt - - Konungens Befallningshafvande
får ordna förhållandena, hviiket nämnda myndighet torde kunna
göra bättre numera än förut, då den nu bär landstinget att rådföra sig
med. På sådant sätt anser jag, som sagd!, att många, om icke de flesta
svårigheterna kunna förebyggas,^ och det står då icke så illa till, som man
här uppgifvit. Det skulle derföre i min tanke vittna om en ganska stor
otålighet hos representationen, om man nu beslöte sig för aitt aflåta eu
skrifvelse i ämnet, hvilken dessutom skulle kunna anses innebära tillvitelse
om försumlighet från regeringens sida, hvilken tillvitelse dock vore
alldeles obefogad.

Den 28 Februari.

336

Herr Carl Hvars son: Då jag i denna sak har den ovanliga lyc kan

att vara af samma åsigt som den ärade talare på stockholmsbänken,
hvilken nyss yttrade sig i ämnet, så vill jag härmedelst förklara, att jag
helt och hållet instämmer i hans anförande.

Till följd af deri omständigheten, att så många frågor nu stå på dagordningen.
anser jag det vara särdeles vigtigt att man i eu underdånig
skrivelse angifver indika de frågor äro, som man företrädesvis önskar
måtte snart lösas; och jag vill då nämna, att jag för min del anser att,
näst frågan om underdomstolarnes omorganisation, ingen lagstiftningsfråga
är af sådan vigt som denna. Det är mer än beklagligt att under alla de
år, som dessa och andra vigtiga frågor skjutsats fram och tillbaka mellan
komitier och myndigheter, hafva äfven eu mängd andra vigtiga frågor
hopat sig, som ännu vänta på sin lösning. Den ekonomiska ställningen i
landet förkotras allt mer och mer, kommunikationsanstalterna utvecklas
och odlingen tilltager i många afseenden, och man måste beklaga att ej
lagstiftningen håller jemna steg dermed, ty det leder icke till ett sundt
samhällsförhållande, om ej allt detta fortskrider och utvecklas hand i hand
med hvartannat. Jag vet ej hvem man bör tillskrifva den egentliga skulden
för detta missförhållande, men det har i många är sett ut, såsom om
man från vissa hall hade ansett det för eu hederssak att hålla igen mot
hvarje reform. Jag är höjd att tro det denna fråga är eu bland dem,
som, om man brukat mera allvar, redan för länge sedan skulle varit afgjuta.
ehuru, hvad denna angår, enskilda intressen, såsom t. ex. i fråga
om timmerflottning och dylikt, möjligen gjort svårigheter vid frågans lösning
på ändamålsenligt sätt. För att motarbeta sådana enskilda intressen,
som kanske fortfarande äro verksamma, anser jag det vara nödigt att, så
att säga, mera allvarligt stöta på dem det vederbör och sålunda påskynda
åtgärder för frågans lösning.

Då det af dessa skäl, enligt min tanke, är ganska angeläget att aflåta
eu underdånig skrifvelse i ämnet, och det för sådant ändamål torde
vara nödigt att återremittera betäkandet till Utskottet, förenar jag mig uti
motionärens derom framtällda yrkande.

Herr Helander: Då jag vid utöfningen af min tjenst åtskilliga gån ger

varit i tillfälle att tillämpa nu gällande lagstadganden i fråga om
vattenrätten har jag dervid blifvit til! fullo öfvertygad om desammas olämplighet,
och då dessutom man så allmänt önskar att de måtte så snart som
möjligt ändras eller alldeles ersättas af nya bestämmelser, så kan jag icke
annat än understödja motionen, och yrkar för min del att frågan måtte
till Utskottet återremitteras, på det att Utskottet må kunna framlägga
förslag till underdånig skrifvelse i ämnet.

Herr Johan Erik Johansson: Af hvad grefve Sparre sist yttrade
har jag blifvit ytterligare förvissad om behofvet af att aflåta en underdånig
skrifvelse angående denna vigtiga fråga, ty sedan den ärade talaren
först förklarat, att man borde se tiden an och tåligt afbida frågans
lösning, hvilken icke länge skulle låta vänta på sig, så har han sedermera
sagt, att det icke finnes någon möjlighet att fösa densamma. Då han så -

Den 28 Februari -

336

lunda sjelf bortblåst de förhoppningar, hvartill hans första yttrande gaf
anledning, anser jag det vara alldeles nödvändigt att aflåta en underdånig
skrifvelse till Kong!. Maj:t för att såmedelst, kanske snart nog, få visshet,
huruvida det dock icke är möjligt att få denna sak bragt till ett godt
slut.

Herr Öar lön: Den värde representanten för Åmål yttrade till eu

början, att man borde gifva sig till tåls och afvakta regeringens förslag
i ämnet, enär det fordrades tid att affatta eu vattenrättslag så, att densamma
kunde -‘räcka ända från Haparanda till Ystad", h vilket i sanning
blefve en lång lag, men sträft derefter påstod han att det icke var möjligt
att upprätta eu gemensam lag, utan att man borde i detta fall stifta
särskilda lagar, som skulle hvar för sig omfatta endast mindre distrikt.
Ehvad man nu skall tro på deri värde åmålsrepresentautens första uppgift
om regeringens arbete på den länga lagen eller på hans egen förkärlek
för de korta lagarne, sä är der. ett faktum att regeringen, oaktadt
mer än år och dag förflutit sedan den sist tillsatta komitén afgaf sitt förslag
i frågan och, som jag hört, äfven Högsta domstolen afgifvit sitt yttrande,
låtit frågan hvila.

Jag instämmer för öfrigt med Herr Carl Ifvarsson i hvad han yttrat
derom, att det icke kan vara annat än nyttigt att regeringen blifver underrättad
om Indika frågor representationen önskar skola företrädesvis
lösas; och äfven jag anser den nu förevarande vara eu bland dessa. Dä
jag sålunda är benägen att understödja berörda yrkande, vill jag ingalunda
anses hafva dermed uttalat något misstroende mot regeringen att densamma
skulle, derest representationen icke framhölle angelägenheten af
vissa frågors snara lösning, låta lagstiftningsarbetet ligga nere; och jag
vill, för att icke missuppfattas, erinra om hvad Herr Just!tie-statsministern
för någon tid sedan här i Kammaren yttrade, då han — mindre ömtålig,
än åmålsrepresentanten — förklarade, att det icke vore olämpligt, om
representationen loge initiativet i lagfrågor, på det att Herr Justitiestatsministern
derefter finge upptaga de framställda förslagen till (»profvande.
Vi handla således icke emot lians Önskningar, om vi i denna sak
aflåta eu skrifvelse, och vi gå derigenom också motionärens önskningar
till mötes. *

Friherre af Scb mi dt: Jag anser mig icke böra lemna alldeles obe svarade

ett par af de anmärkningar, som bär kommit Utskottet till del,
och vill dervid först upptaga den anmärkning, som af eu talare bär midt
framför på stockholmsbänken framkastades derom att Utskottet hade, i
hans tanke, affattat betänkandet alltför knapphändigt. Det har aldrig varit
min vana att onödigtvis vara mångordig vare sig i tal eller skrift, och då
jag derjemte var fullt förvissad om att en hvar hade full kännedom om
denna frågas ställning, har detta varit anledningen till att betänkandet
icke blifvit vidlyftigare affattadt. Önskar man, såsom jag tyckte mig höra,
att frågan måtte återremitteras, på det att Utskottet skulle blifva i tillfälle
att framlägga en fullständig relation om frågans behandling ända
från år 1863, så är det visserligen sannt att betänkandet skall blifva bra

mycket

Den 28 Februari.

337

mycket vidlyftigare, men om dermed kan vinnas någon utredning i annat,
än hvad eu hvar redan nu har sig bekant, är för mig svårt att inse.

Jag var vid 18Ö3 års riksdag ledamot af det Utskott, som hade att
behandla den då yäkkta motionen »om denna fråga, och jag har äfven,
sedan komiterade afgifvit förslag till lag härom, och Kongl. Maj:t hänskjuta
samma förslag till rikets samtliga hushållningssällskaps bedömande,
såsom delegerad från hushållningssällskapet inom det län jag tillhör, deltagit
i frågans behandling, och jag har städse förnummit huru varmt alla
jordbrukare äro intresserade af densammas utgång. Äfven jag, i likhet
med såväl Utskottets som Kammarens öfrige ledamöter, är varmt intresserad
för detta, men jag vill nämna, att Utskottet ansåg grannlagenlieten
förbjuda att tillstyrka bifall till motionen, då man vet att frågans lösning
numera beror endast och allenast på Kongl. Majds slutliga pröfning. Att
denna blifvit fördröjd beror ju tydligen derpå att frågan är af så svårlöst
beskaffenhet; och det lärer vara klart att det icke kan vara
någon lätt verkställd sak att, utan att alldeles åsidosätta hushållningssällskapens
sins emellan mycket varierande utlåtanden, framlägga eu för
hela landet gemensam lag i detta ämne. Då vi dessutom helt nyss hafva
hört eu ledamot af Konungens rådkammare förklara, att enda skälet för
frågans uppskjutande varit de stora svårigheter, man mött vid sträfvandena
att uppnå ett godt resultat, så kan jag för min del icke understödja
de härstädes framställda yrkandena om aflåtande af eu underdånig skrifvelse.

Ilerr Sjöberg: I anledning al den siste talarens anförande anser

jag mig böra i någon mån fullständiggöra hvad jag i ett visst afseende
nyss yttrade, eller att det här ifrågavarande utlåtandet vore något knapphändigt,
ett påstående, hvilket jag anser mig ganska väl kunna försvara,
dels ur den synpunkten, att det, i och för sig sjelft betraktad t, är vida
knapphändigare än något annat af samma Utskott, Tillfälliga Utskottet
N:o o, afgifvet, dels äfven — och detta är för mig hufvudsaken — med
hänsyn till den stora vigten af den fråga, kring hvilken det rörer sig.
Skulle nu Andra Kammaren afslå utlåtandet, sådant det är. och bifalla
motionärens framställning om aflåtandet af en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
så lärer detta utlåtande utan tvifvel förefalla Första Kammaren allt för
ofullständigt och, snarare än att bidraga till samma besluts fattande der
som här, i viss mån kunna gifva stöd åt den obenägenhet för motionen,
som i den Kammaren möjligen kan förefinnas. Skulle deremot Första
Kammaren för sin del godkänna motionärens förslag, så måste skrifvelsen
till Kongl. Maj:t äfven blifva ytterst ofullständig, ty naturligtvis ega icke
de, hvilka det åligger att uppsätta förslag till eu sådan skrifvelse, rätt
att ur egen fatabur fullständiggöra densamma, eller att begagna något
annat material än det, hvilket Utskottets utlåtande innehåller.

Bland de få skäl, Utskottet anfört för sin hemställan, är äfven det,
att man kan hoppas, att frågan ej förfaller, emedan den fortfarande upptages
i Justitie-ombudsmannens förteckning på oafgjorda ärenden. Nu
frågar jag: kan verkligen den omständigheten vara något skäl för frågans
undanskjutande nu, då, såsom en hvar af oss känner, Juslitie-ombudsRiksd,
Braf. 1872. 2 Afd. 1 Band. 22

Hell 28 Februari.

:;:;x

mannen, sin pligt likmätigt, miste upprätta eu dylik lista V Hundratals
ärenden kafva kommit på den förteckningen; men icke hafva dessa endast
derigenom blifvit bragta sin lösning^ närmare.

blågrå rader ofvanför lugnar oss Utskottet bland annat dermed, att
iirendet° beror på Kongl. Maj:ts vidare beslut, Den trösten är, så synes
det mig, icke heller särdeles stor: mig förefaller det alldeles icke lätt att
förstå,''''huru den omständigheten, att det ena eller andra ärendet är hos
Kongl. Maj:t hyllande, kan anföras såsom ett skäl, hvarför representationen
borde vara förvissad om, att det skall komma ur hvilan eller, i hvad på
regeringen beror, föras till afgörande. Utskottets motivering torde således
äfven i denna del vara mindre tillfredsställande.

Min mening, hvilken jag fortfarande lastfull ler, är att, om nemligen
Kammaren verkligen vill, att någonting skall i frågan göras, betänkandet
nu måtte till Utskottet, återförvisas.

Herr vice Talmannen Mannerskantz: För min del har jag visser ligen

intet att anmärka mot Utskottets hemställan; men om betänkandet
skall återremitteras, tror jag dock att, såsom den föregående talaren yttrat,
det kunde vara skäl för Utskottet att framlägga en fullständig utredning
af frågan ända från deri tid då fråga om ändring i den nu gällande lagen
först väcktes till den nuvarande. Resultatet af eu sådan framställning
skulle, efter min öfvertygelse, endast blifva ett klart bevis på de olantliga
svårigheterna af en lagstiftning i detta fall, fullt motsvarande behofvet.
I likhet med den näst siste talaren har jag såsom medlem åt ett
hushållningssällskap varit i tillfälle att under Hexa år studera denna fråga
och, såsom jordbrukare, genom samtal med andra sådana, funnit, huru
svårt det är att lösa de olika anspråken från det ena eller andra hållet,
från dem som vilja blifva af med vattnet och dem, som vilja få det, dem
SOm vilja leda vattnet till sig eller tvärtom. Frågan är i många alseendeii
svår att lösa, och tankarne om sättet så delade, att man ej kan
finna det besynnerligt, att dröjsmålet varit så långvarigt. För min del
tror jag att af eu opartisk framställning af frågans behandling såväl i det
ena som andra afseende^ klart skall framgå, att skrifvelsen alldeles icke är
af behofvet påkallad eller åtminstone icke kan leda till annat resultat
än det som redan dessförutan skulle följa. Skall återremiss ske, sa. bor
den ske just i sådant syfte som jag nu angifvit: hvarom icke, tror jag
ej att något gagn derigenom åstadkommes.

Herr Kol modin: Jag vill hvarken inlåta mig i någon djupare, be traktelse

af den svårlösta frågan om vattenrätten eller motsätta mig eu
återremiss af betänkandet; men om eu sådan skulle beslutas, liar jag eu
hemställan att göra till Kammaren.

En talare på stockholmsbänken bär erinrat, att Justitie-statsministern
nyligen skulle hafva uttalat eu önskan, att initiativ i de till hans gebit
hörande frågor måtte tagas af representationen, på det han derefter måtte
kunna ställa sitt arbete. Representationen har hittills icke brustit i detta
afseende, och sedan denna uppmaning blifvit gifven, måste biten sannolikt
blifva ännu större, hvarigenom den nya institutionen, lagbyrån, torde löpa
fara att blifva alldeles öfverhopad af Riksdagens initiativ. Herr Carl

Hell 2S Februari.

33!»

Ifvarsson bar vackt motion om reorganisation af underdomstolarne på, landet,
Stats-Utskottet tog häromdagen med biträde af denna Kammare ett
initiativ rörande hofrätterna, och nu hålla vi på att, med stöd af ett annat
Utskotts betänkande, fortgå på samma väg. Under riksdagens lopp
komma vi utan tvifvel att gripa oss an med många flera initiativ, för att
vid dess slut lägga dem alla på regeringens bord.

Hvad sjelfva saken angår, erkänner jag, att äfven “det lilla Gotland,
med sina små, af solen snart uttorkade vattendrag", erfarit behofvet af
en förändring i lagstiftningen rörande vattenrätten. Jag uppskattar alltså
till fullo frågans vigt, men hoppas att den utan ytterligare påminnelse
skall befordras till lösning af regeringen. Skulle åter Riksdagen besluta
sig för ett nytt initiativ och således öka de redan tagnas antal, så anser
jag det vara bäst att sätta dem alla i eu viss rangordning, på det regeringen
må veta, i hvilken tur de skola tagas och ej stanna i villrådighet
om, hvar den skall börja eller sluta. De skola ju alla — dessa lagfrågor
— behandlas af den nya lagbyrån, och äfven den kan, trots hela sin
ungdomsfriskhet, känna sig urståndsatt att hinna med allt på en gång.

Herr A strå ad: Att ordnandet af vattenrätten är eu af de vigtigaste
frågor, som stå på dagordningen, lärer oj vara tvifvel underkastadt, lika
litet som att å andra sidan svårigheterna att leda frågan till otc lyckligt
slutligt afgörande äro ganska stora, ett förhållande som bland annat
ådagalägges dels af den långa tid de tvenne komitéerna behöft för sitt
arbete och Högsta domstolen för granskningen deraf, och dels utaf de
tviinne mot hvarandra i liera fall stridande förslag, som af dessa komitéarbeten
hl hvit eu frukt jemte till dem fogade vidlyftiga reservationer. Då
vi nu veta, att frågan ännu icke blifvit hos Kong! Maj:t till slut behandlad,
och då eu af konseljens ledamöter i dag upplyst, att de åtgärder, som
i detta afseende från regeringens sida ännu erfordras, ej skola uteblifva,
utan någon påminnelse derom från representationens sida, så vågar jag
till motionären hemställa, huruvida han ej, under förutsättning att afsigten
endast är att göra regeringen uppmärksam på frågans störa vigt, ville
afstå ifrån sitt yrkande. År detta afsigten med motionen — och jag tror
att detta mitt antagande är riktigt — så är ju ändamålet dessutom möjligen
redan vunnet genom diskussionen här i dag. En af Konungens
rådgifvare har ju under öfverläggningen närvarit och kan således om Kammarens
mening upplysa de öfriga. af konseljens medlemmar. Riksdagens
rättighet att genom underdåniga skrivelser fästa Kongl. Maj ds uppmärksamhet
vid dess önskningar i det ena eller andra afseendet är slutligen,
enligt min tanke, eu rätt som icke bör alltför ofta anlitas, för att icke
förfela den kraft och verkan som den bör ega. Jag har vid de föregående
riksdagarne liera än eu gång haft tillfälle uttala mitt tvifvel om
lämpligheten af att på detta sätt besvära Kongl. Maj:t i frågor, Indika,
efter min öfvertygelse, kunna dessförutan lika hastigt vinna sin lösning.
Och om det ändock, trots representationens lifligt, önskan, trots det använda
myckna, ihärdiga arbetet slutligen skulle visa sig, att hindren äro
oöfvervinnerliga, hvad återstår då att göra? Jo, ingenting annat än att
stifta lag särskild! för vissa distrikt af landet, vissa grupper, som i naturförhållanden
förete närmaste likheten, två eller tre län t. ex. o. s. v.

34(1

Deri 28 Februari.

Men en sådan lagstiftningsrätt tillkommer ju redan i närvarande stund
hvarje Konungens befallningshafvande. Hvad vore väl då vunnet med den
nya påstötningen ? Det lämpligaste sättet att afhjelpa de öfverklagade
olägenheterna af den nuvarande lagen är verkligen att anlita den sist
nämnda utvägen, vända sig till Konungens befallningshafvande; och den
utvägen står ju alltid öppen, der svårigheterna äro känbar;! och behofvet
af en förändring stort.

Jag yrkar på nu anförda skål bifall till Utskottets hemställan.

Herr Öar lön: Den siste talaren ansåg, att man borde se tiden an

och icke besvära regeringen med en framställning i detta ämne, enär sådant
ej skulle påskynda saken, tv regeringen skulle nog ändå i sinom tid
framlägga sitt förslag. Det låter visserligen höra sig, men jag tillåter mig
att erinra om ett annat förhållande, ett faktiskt, det nemligen att under
sednare tider knappast eu enda lagstiftningsfråga af vigt blifvit för representationen
framlagd utan i följd af dess egen begäran, dess initiativ.
Vid sådant förhållande förundrar det.mig, att talaren på gotlandsbänken
ansett sig kunna, med något hopp om framgång, söka skrämma oss dermed
att vi alltför mycket besvärat regeringen. Hans ömhet för regeringen
respekterar jag, men jag tror icke att man bör gå så långt, att man
derföre förbiser landets behof. Fäster Riksdagen icke Regeringens uppmärksamhet
på vissa lagstiftningsämnen, som fordra snar behandling, så
komma sannolikt många företrädesvis angelägna frågor att hvila längre än
som annars hade blifvit fallet: lagförbättringarne komme då antagligen
att föreslås balk efter balk, och de af behofvet mest påkallade få ligga
nere, till dess turen kommer till den balk hvartill de höra.

Samme talare yttrade att representationen redan i lagstiftningsfrågor
tagit för många initiativ. Hvilka hafva vi då tagit? Vid denna riksdag
icke ett enda, vid den förra, som jag vill minnas, endast tvenne, ett i afseende
på gift qvinnas ställning i förhållande till mannen och ett om inrättande
af så kallade upplagshus. Det sednare har också föranledt till
eu proposition från regeringen; det förra blir förmodligen hvilande, till
dess den nya giftermålsbalken blir färdig. Initiativen vid de nästföregående
riksdagarne äro, som jag tror, äfven mycket lätt räknade — tre eller
fyra på lika många år; och det måtte väl ej vara för mycket.

Ännu en gång: hade Riksdagen icke initiativ i lagstiftningsärenden,
så skulle lagstiftningsarbetet i allmänhet visserligen gå sin jemna gång,
men det kunde hända att marschen blefve alltför långsam, balk efter balk,
och de i praktiskt afseende angelägnaste frågorna kunde blifva de sist behandlade.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Att den föreliggande frågan är ytterst
svårlöst, har ingen förnekat, lika litet som att den är af stor vigt
för landet. Deri instämmer äfven jag, men tror dock att den ej är af
svårare beskaffenhet, än åt I den efter en så lång tid som den hvital hos
regeringen, borde kunnat vara löst. Man bär sagt, att Högsta domstolen,
hvilken till granskning förehaft de förslag som blifvit uppgjorda, emot desamma
uttalat sådana betänkligheter, att Kong!. Maj:t på grund deraf ej
har kunnat framlägga dem för Riksdagen. Ja, det kan vara möjligt att

Den 28 Februari.

341

så är förhållandet, men detta är ingen nyhet från denna auktoritet. Högsta
domstolen har i många andra fall gått till råga på samma sätt vid
granskningen af lagförslag, men detta oaktadt har Kong! Maj:t i vissa
fall ändå framlagt förslag derom till representationen, hvarigenom frågan
vunnit sin lösning, och jag finner i sådant afseende ej heller nu något hinder
derför, äfven i denna fråga. Saken är dessutom, detta erkänna vi
ju alla, för landet af den aldra största vigt; den närvarande vattenlagstiftningen
måste, såvida man vill att lagen skall vara rättcin, ej motsatsen,
förändras, och detta önska vi ju alla måtte ske så fort som möjligt.
Det är med anledning häraf som jag egentligen begärde ordet, då jag funnit
mig föranlåten besvara en talare på östgötabänken, soin hemställde till
motionären, om han icke genom diskussionen här i Kammaren kunde anse
sig hafva fått ett tillräckligt svar på motionen och någon skrifvelse till
Kongl. Maj:t således ej borde ifrågakomma. Jag vill med anledning häraf
fasta uppmärksamheten på den omständigheten, att det är icke allenast
motionären, utan många andra af denna Kammares öfrige ledamöter som önska
framgång åt den föreslagna skrifvelseu, samt dessutom, om frågan nu
förfaller, skulle, då motionen blifvit af tillfälligt Utskott behandlad, endast
denna Kammare, hvilken tillsatt detta Utskott, komma i tillfälle att (ifver
densamma sig yttra. Till Riksdagen hörer dock äfven eu annan Kammare,
Första Kammaren, och denna bör, så synes mig åtminstone, då frågan
kommit på tal, ej beröfvas tillrället att uttala sin mening, hvilket dock
skulle ske, om Utskottets afstyrkande af motionen af denna Kammare
bifölles. Godkänner ej Kammaren motionärens förslag, så kommer Medkammaren
ej att deröfver yttra sig, dess åsigt i frågan blir då för regeringen
en hemlighet. Ehuru jag, i likhet med flere andra som talat emot
förslaget, hyser den åsigt, att Första Kammaren afslår skrifvelseu, har jag
dock den förhoppning, att densamma ej skall försumma att uttala sin mening
i frågan, hvarigenom regeringen torde komma att få eu ej oväsendtlig
ledning för frågans lösning.

På de skäl jag nu tagit mig friheten anföra, yrkar jag för min del
vördsamt, att betänkandet måtte till Utskottet återförvisas. Utskottet torde
då, bättre än nu skett, kunna utreda frågan och framkomma med ett förslag
som öfverensstämmer med motionärens och denna Kammares åsigter.

Herr Grefve Sparre: Om det skulle tillåtas den lille representanten

för det lilla Amål att ännu en gång genmäla den store representanten för
det stora Stockholm, så skulle jag vilja erinra, att det här alldeles icke är

fråga om att förmå Riksdagen att taga något initiativ. Ty detta initiativ

är redan taget, Riksdagen har redan till Kongl. Maj:t framställt sin önskan
om utarbetandet af ett förslag angående vattenrätten, och det är just på
grund häraf som bänne komitéer blifvit nedsatta, vederbörande myndigheter
hörda och, i anledning af från dem gjorda anmärkningar, förslaget
omarbetats. Högsta domstolen har kasserat äfven det sista förslaget, och
ärendet beror nu på Kongl. Maj:ts vidare beslut. Det är således icke
fråga om ett initiativ i detta ords vanliga bemärkelse, utan, om jag så må

säga, om ett nytt initiativ, ett initiativ i eu fråga der ett sådant redan

förut blifvit taget, och det är lämpligheten af en sådan åtgärd jag ifrågasatt.
Jag instämmer i det afseendet helt och hållet med representanten

Den 28 Februari.

342

på gotlandsbänken. Representanten från Halland, som så ifrigt förordade
motionen, hyser, som vi alla känna, ett mycket lifligt intresse för eu annan
fråga, om underdomstölarnes på landet reorganisation; men någon ny
påstötning på regeringen i den saken har lian icke begärt, utan endast
att de landtdomare, som hädanefter tillsättas, skulle vara pligtige att underkasta
sig de förändringar, som af den nya organisationen kunna blifva
eu följd. Skulle nu Riksdagen icke komma till Kongl. Maj:t med en påstötning
i denna fråga, men väl i vattenrättsfrågan, hvad betydde val
detta annat, än att regeringen skulle säga åt den nya lagbyrån: “Slunga
alla de der luntorna, som J nu hållen på med, under bordet och tagen
fram vattenrätten 1“ Men det finnes åtskilliga andra frågor, som intres
sera oss, och komma vi derföre med en påminnelse i en fråga, men icke
i eu annan, så skall regeringen, om hon vill lyssna till representationen,
deraf kunna taga sig anledning att undanskjuta alla de frågor, för hvilkas
skyndsamma behandling representationen icke särskild! uttalat sin önskan,
oaktadt dessa i sjelfva verket kunna vara lika vigtiga. om icke vigtigare
för landet, än de som först blifva afgjorda. Låtom oss derföre icke
blottställa oss för att vidtaga en åtgärd, som kan leda dertill, att andra
vigtiga ärenden skjutas å sido — och ett sådant ärende är just domstolsorganisationen.

Herr lvolmodin: På sätt och vis skulle jag gerna kunna afstå från

ordet, sedan den högt ärade representanten “för det bila Åmål" tagit mitt
parti och blifvit min bundsförvandt; men representanten på stockholmsbänken
bär framställt några anmärkningar, som jag ej vill lemna obesvarade.

Först måste jag dock nämna eu sak. Skulle jag, såsom Grefve Sparre
antydt, hafva misstagit mig i min förmodan, att det läge ett initiativ i
Herr Carl lfvarssons motion, så bar, om jag minnes rätt, Herr Grofven
sjelf i motionsväg tagit domstolsfrågan om band. Initiativ kommer
således under alla förhållanden ej att saknas i detta afseende.

Representanten på stockholmsbänken bär sagt. att Riksdagen ej tagit
så synnerligen många initiativ i lagstiftningsväg; vid förra riksdagen skulle
det varit endast två och vid denna blefve antalet ej högre au tre eller
fyra. Hvad detta angår, vet Herr Carlén nog, att det ej är antalet, som
är det afgörande, utan frågornas beskaffenhet, som bär det mesta att betyda.
En enda fråga kan förorsaka regeringen ett så drygt arbete, att
den, sä att säga, utesluter behandlingen af alla andra för en längre tid.
För resten tror jag, att en noggrannare beräkning skulle klimat ett högre
tal än det af Herr Carlén angifna. Härmed må emellertid vara huru som
helst: lättheten att taga initiativ q vars tår. dock alltid, och det ar för den
deruti liggande lockelsen, jag tror. man bör taga sig i akt. Att taga initiativ
är nemligen eu mycket enkel sak: antingen väcker man en motion,
som föranleder eu. underdånig skrifvelse, eller, såsom fallet var häromdagen
rörande en punkt under andra hufvudtiteln, vägrar man anslag, för att
derigenom framkalla en förändring. Detta är ju också ett slags initiativ,
och dertill det aldra kraftigaste af alla. Båda sätten komma tvifvelsutan
att mer än eu gång användas under denna riksdag.

Den 28 Februari.

3l:s

Sådan var den enkla meningen af hvad jag förra gången yttrade. I
sammanhang dermed ville jag antyda nödvändigheten af att ställa de särskilda
frågorna i en bestämd ordning till hvarandra, att t. ex. numerera
dem, ett, två, tre o. s. v. Regeringen skulle dä slippa att gent emot all
denna rikedom stå villrådig om den tur, i hvilken de förelagda ärendena
herde företagas till behandling. Ordning är städse en god sak; så
ock här!

Herr Carl Ifvarsson: Det är med anledning af representantens

för Åmål och Wenersborg sista anförande som jag begärt ordet. Antingen
han nu icke hört hvad jag sagt eller det ej lyckats mig uttrycka min
mening tillräckligt tydligt, har lian emellertid missförstått mig och det är
detta missförstånd som jag nu vill rätta. Jag anmärkte förra gången jag
hade order, att frågan om domstolsreorganisationen, i min tanke, vore den
främsta af de på dagordningen nu stående lagfrågorna, och den nu förevarande
den dernäst. Jag har ansett mig böra erinra honom härom, på det
han ej må tro, att jag släpper efter i den förra frågan, derföre att jag äfven
vill hafva fram den sednare. lian antog måhända, att endast eu enda fråga
af större vigt kunde om året medhinnas, jag deremot tror att både domstols-
och vattenrättsfrågorna kunna, i det stadium de nu befinna sig, på ett
och samma år behandlas till slut, att arbetet med den ena af dem således
ej utesluter eller lägger hinder i vägen för arbetet å den andra. Han
nämnde också, att jag i min motion endast både begärt en underdånig
skrifvelse till Kong!. Maj:t med anhållan att de landtdomare, som hädanefter
tillsättas, skulle vara pligtige att underkasta sig de förändringar, smil
kunde blifva eu följd af den nya organisationen; men verkliga förhållandet
är att jag i främsta rummet, i förra delen af den så kallade klämmen,
föreslagit, att Riksdagen skulle för sin de! såsom lag antaga det af komiterade
utarbetade och af mig upptagna förslag till ny organisation af landtdomstolarne
och derjemte yrkat, att en skrifvelse skulle till Kongl. Maj:t
afgå derom, att Kongl. Maj:t ville i afseende på åtskilliga med den nya
organisationen i sammanhang stående förhållanden, i hvilkas afgörande
Riksdagen ej egen att deltaga, så förordna, att de hinder, som för densammas
genomförande nu i ett eller annat afseende förefiimas, måtte blifva
så snart som möjligt undanröjda.

Min ställning till frågan har jag nu, vågar jag hoppas, klart och tydligt
angifvit. Ilon är, efter min åsigt, ej den aldra vigtigaste af de lagstiftningsåtgärder,
Indika af behofvet äro mest påkallade — frågan om
underdomstolarnes på landet reorganisation är den som, i min tanke, intager
främsta rummet — men hon är dock af en särdeles stor vigt och
både kan och hör lösas, utan synnerligt hinder af andra lagfrågor, om
ock domstolsfrågan sättes främst.

Herr Uhr: Jag har anhållit om ordet, för att trösta dem bland

Kammarens ledamöter, som ansett det för mindre lämpligt eller till och
med indelikat att ånyo aflåta eu skrifvelse till Kongl. Maj:t i detta ämne
och trott att ingenting dermed skulle vara vunnet, emedan regeringen
ändå komme att, så fort sig gorå läte. antingen hon finge någon påminnelse
från representationen eller ej. för Riksdagen framlägga ett förslag

344

Den 28 Februari.

till ny lag. Jag anser det för min del både nyttigt och nödigt att, då
denna Kammare så lifligt intresserar sig för vattenrättens ordnande på
ett tillfredsställande sätt så snart som möjligt, hon beslutar för sin del
att en ny skrifvelse till Kongl. Maj:t afiåtes. Beslutet kommer naturligtvis
att meddelas Medkammaren — och der blir det nog förkastadt. Första
Kammaren säger nog nej, och då blir det ju ingen skrifvelse utaf; men
den praktiska följden blir i alla fäll åtminstone den, att ett större antal
af Statsrådets Herrar ledamöter än som i dag, då endast en af dem är
närvarande, är förhållandet, komma att taga kännedom om det lifiiga intresse
för frågan, som åtminstone inom denna Kammare gifvit sig tillkänna.
Grefve Sparre har visserligen lemnat eu utredning af frågans
nuvarande ställning; men resultatet deraf blef att det vore nästan omöjligt
att få henne löst: eu vattenrättslag, gällande för hela landet och
lämpad efter de olika förhållandena inom olika landsorter, vore, menade
Herr Grefven, omöjlig att utarbeta. Jag vågar vara af eu annan mening
och tror för min del att det åtminstone icke kan skada att se till, hvilkendera
af oss två som verkligen tagit miste, huruvida det icke möjligtvis
kan hända äfven Herr Grefven att någon gång hafva orätt.

Herr Almqvist: Herr Talman! mine Herrar! Det lider intet tvif vel,

att det ju är högeligen af behofvet påkalladt att så fort som möjligt
erhålla en lag om vattenrätten, dess ordnande och begagnande. Det
län jag tillhör är så genomträngdt af större eller mindre vattendrag, att
man der kanske mer än å andra orter erfarit behof af noggranna bestämmelser
i den vägen. Dock får jag säga, att förhållandena icke äro alldeles
så vådliga, som motionären antydt. Länsstyrelsen har icke blott
rätt, utan pligt att efter förmåga reda dessa förhållanden och, då behofvet
deraf gör sig gällande, vidtaga nödiga åtgärder och i tvistiga fall
bestämma de vilkor, under hvilka vattenrätten må begagnas. Jag tror
således icke, att det vore utaf så stor fara, om någon tid ännu skulle åtgå
för frågans fullständiga ordnande.

Då det nu gäller att bär vid lag fatta ett beslut, anser jag att man
först och främst måste se till, huruvida man har skäl till det antagandet,
att regeringen lagt eller har för afsigt att lägga frågan å sido, så att det af
sådan anledning vore nödvändigt att ånyo fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
på densamma. Om så skulle vara fallet, så medgifvor jag att en
skrifvelse kunde vara berättigad, men något skäl till ett sådant antagande
synes icke vara för handen, ty efter hvad Grefve Sparre upplyst samt
för öfrigt utaf öfverläggningen framgått och kändt är, har Kongl. Maj:t
oafbrutet egnat frågan ali uppmärksamhet, i det densamma ej endast
varit öfverlemnad till utredning åt tvänne särskilda kommitéer, utan ock
öfver dessas afgifna betänkande leranats tillfälle för såväl länsstyrelserna
som landstingen och hushållningssällskapen att yttra sig och slutligen
Högsta domstolens utlåtande öfver frågan blifvit infordradt, så att ärendet
nu endast beror på Kongl. Maj:ts slutliga pröfning. Om man nu således
icke kan påstå, att Kongl. Maj:t hittills gått för långsamt till väga —
och ingen talare har framställt häntydningar derom — hvartill tjenar det
då att ånyo i ämnet aflåta eu skrifvelse? Jag tror, att då Riksdagen
redan förut framhållit nödvändigheten af, att regeringen bör utarbeta och

Den 28 Februari.

oi5

till Riksdagen framlemna ett förslag till vattenrättens ordnande, och dådet
icke finnes skäl antaga, att Kongl. Maj:t lagt frågan å sido, det icke
vore lämpligt att gifva några ytterligare påstötningar till Kongl. Maj:t om
sakens företagande till behandling. Den siste talaren yttrade, att vi gerna
kunde besluta en skrifvelse, ty det skulle visserligen icke leda till någonting,
emedan Första Kammaren sannolikt komme att afslå en dylik hemställan,
men genom dess uttalanden skulle saken ändå få en större vigt. Jag
tror tvärtom, ty om Medkammaren afslår eu skrifvelse till Kongl. Maj:t,
så sker detta på grund af eu vederläggning utaf de skäl, som skulle föranlåtit
en dylik skrifvelse, och ett utslag från Första Kammaren skulle
således komma att motverka denna Kammares beslut. Det torde derföre
snarare föranleda ett uppskof än ett befrämjande af frågans afgörande.
Utaf dessa sammanlagda skäl anser jag, att eu skrifvelse i frågan icke
bör atlåtas, utan kommer jag att lemna min röst för bifall till Utskottets
betänkande.

Herr Uhr: Jag har icke eu så dålig tanke om Första Kammaren
som den siste talaren. Det är väl icke möjligt annat, än att Första Kammaren
skall inse behofvet och nödvändigheten af en förändrad vattenrätt,
äfven om den möjligen kan komma att förneka behofvet af eu skrifvelse
till Kongl. Maj:t i ämnet. Frågan har för öfrigt aldrig varit före uti
Nerikes läns landsting; jag har visserligen ej varit närvarande der detta
år, men kan ändå upplysa om att så varit förhållandet.

Ilerr Ask er: Herr Talman! mine Herrar! Då denna fråga sär skild

t tyckes vara egnad för parlamentariska talöfningar, så vågar jag
hoppas, att ingen skall stöta sig deröfver, att jag, som icke förut vid
denna riksdag begärt ordet, nu gör det för att få uttrycka den åsigt, att
man vid beslutets fattande i frågan inom denna Kammare bör so till,
huruvida ett sådant beslut verkligen må vara välbetänkt och ändamålsenligt.
Alla äro vi utan tvifvel intresserade af att den lagstiftningsfråga,
hvarom här nu talas, så fort omständigheterna det medgifva, bringas till
ett lyckligt slut. Ingen lärer väl finnas bland dem, som gjort sig något
närmare förtrogne med denna omfattande fråga, som icke måste erkänna
såväl dess stora betydelse som dess svårlösta beskaffenhet; men om man
nu beslutar en skrifvelse till regeringen med begäran att denna fråga
ofördröjligen måtte åt lagbyrån behandlas för att redan till nästa Riksdag
framläggas till afgörande, så utöfvar man visserligen ett visst moraliskt
tryck på regeringen, och det låter tänka sig, att frågan då blir — såsom
en talare på stockholmsbänken uti en mycket tänkvärd motion uttryckt
sig — afgjord med “den snabbhet sou) ärendets mogna pröfning påkallar“;
men huruvida • snabbheten''* alltid låter förena sig med den “mogna pröfningen",
må lcmnas derhän tills vidare. Snabbheten vid frågans afgörande
kunde möjligen leda derhän, att förslaget framlades i sådant skick,
att det hvarken kunde af denna Kammare eller Medkammaren bifallas.
Jag hemställer derföre, huruvida man genom eu skrifvelse i dylikt fall
verkligen utöfvat den moraliska påtryckning på regeringen, att man derigenom
hade vunnit det ändamål, man åsyftat, och icke snarare motverkat
detsamma, derigenom att man utan giltig anledning påskyndat fram -

Den 28 Februari.

• >D >

läggandet af ett lagförslag i eu så stor, vigtig, och omfattande fråga som
denna, hvilken mer än do flesta påkallar en omsorgsfull och mogen
pröfning.

Öfyerlägguingen var slutad. Enligt hvad derunder yrkats, gåfvos nu
propositioner dels om bifall till Utskottets hemställan och dels om ärendets
återförvisning till Utskottet. Propositionen på det förra yrkandet
förklarades vara med öfvervägande ja besvarad, men då votering begärdes,
blef, i anledning deraf, en så lydande omröstringsproposition uppsatt, justerad
och anslagen:

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskott
hemställt i dess utlåtande N:o 8.

röstar ja:

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är det ifrågavarande utlåtandet till Utskottet återförvisadt.

Voteringen utföll med 65 ja mot 100 nej, och både Kammaren: alltså
beslutat i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Föredrogs Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o
5 (i samlingen N:o 8), angående ändring i Kongl. kungörelsen den 22
Juni 1871 om lönetillskott af allmänna medel åt lärare vid folkskolor och
småskolor.

Härvid anförde

Herr Engman; Herr Talman! mine Herrar! Ändamålet med min
motion har, såsom bekant, varit en ändring i Kongl. kungörelsen den 22
Juni 1871 angående lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor,
så att desse skulle komma i åtnjutande af det anslag 1,100,000 Rall- R.-mt
som vid sista lagtima riksdagen beviljades, på det sätt, att halfva bidraget
skulle af staten utbetalas i Juli och andra hälften i Januari månad.
Enligt nämnda förordning skulle nemligen tillskottet utbetalas efter
reqvisition, insänd till Konungens Befallningshafvande i länen inom December
månads utgång, sedan det af skolrådet hlifvit styrkt och af folkskoleinspektör
vitsordadt att de stadgade vilkoren hlifvit. fullgjorda. Nu
bär visserligen, sedan jag väckte min motion, utkommit ett Kongl. cirkulär,
som innehåller, att lönemedeln skola fä lyftas, derest reqvisition inkommer
efter Juni månads början, sedan densamma hlifvit behörigen styrkt.
Hvad är det som skall behöfva styrkas? Jo, om jag ser efter i förordningen,
finner jag att till aflönande af hvarje examinerad folkskolelärare
eller lärarinna, som i årlig lön åtnjuter minst 400 R:dr och som under -

Hell 28 Februari.

347

visar minst åtta mäuader af året, skall åt statsmedlen utbetalas ett
årligt bidrag, motsvarande halfva lönen. Frågan Idel då: huru år det
möjligt att styrka, att undervisningen fortgått åtta månader då reqvisitionen
skall inlemnas i Juni månad? Det kunde ju banda, att vederbörande
folkskoleinspektör helt enkelt vägra de att utlemna det bestyrkande,
som erfordras. Min tanke är derföre den, att Utskottet bort föreslå
medlens utbetalande, utan att man beh öfver fästa afseende vid vilkoret
att undervisningen skall hafva fortgått i åtta månader. Pa grund häraf
tager jag mig friheten anhålla om återresa iss till Utskottet för att fä en
skrifvelse affåten, i syfte att vidtaga den förändring jag bär an tyll t till
undvikande af alla onödiga och obehöflig;! åtgärder från skolrådens sida.

Herr i Dexel i us: Om man också, vid ett hastigt genomläsande af

den Kong. kungörelsen af den 22 Juni 1871 och synnerligast af den
sista punkten, skulle komma till samma åsigt af saken som motionären
kommit, så tror jag, att när man närmare går igenom kungörelsen, skall
man finna, att det icke, såsom han antagit, föreskrifves, att skolan måste
hafva varit i gång åtta månader, så att man först i December månad
skulle eg» rätt att inkomma med ansökningar om utbekommande af de
ifrågavarande statsmedlen. Jag ber, att till stöd för Utskottets åsigt fa
uppläsa några af de ifrågavarande punkterna i den Kong], kungörelsen.
Så heter det i första punkten: “att till aflönande af hvarje examinerad,
vid folkskola antagen lärare eller lärarinna, som i årlig lön, beräknad
efter stadgadt; grunder, åtnjuter, utom husrum, vedbrand och kofoder,
minst 400 R:dr samt meddelar undervisning i skolan minst åtta månader
af året, skoldistriktet må ega att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag,
motsvarande hälften af den lön läraren eller lärarinnan, förutom
husrum, vedbrand och kofoder, åtnjuter, hvilket niding dock icke må
öfverstiga 250 R:dr.“ Uti andra punkten: “lärare eller lärarinna vid folkskola.
sann åtnjuter statsbidrag af 250 R:dr, skall vara förpligtad att, der
skoldistriktet sådant önskar, meddela undervisning i skolan under tio manade
c af aret/- Och slutligen i tredje punkten: “att såsom bidrag till
aflönande af lärare eller lärarinna vid småskola, som motsvarar sådan
skolas ändamål att meddela förberedande undervisning för folkskolan,
samt af hvarje biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola, _ skoldistriktetet
må, under vilkor att sådan lärare eller lärarinna i årlig lön
uppbär minst 150 R:dr och är med undervisningen sysselsatt minst åtta
månader af året, åtnjuta statsanslag med 75 Rall*." Häraf framgår att
skolrådet oger med sina vid sammanträdet förda protokoll vitsorda, att
undervisningen verkligen meddelas åtta månader åt aret, hvadan skoldirektionen
sålunda eger att inkomma med reqvisition innan December
månads utgång. Då man nu härmed jemför Ivongl. cirkuläret af den 29
December '' 1871, så finner man att deruti stadgas, att dessa reqvisitioner
må göras redan efter Juni månads början, då deremot i den citerade
kungörelsen står “sednast inom December månads utgång". Således kali
vederbörande skolstyrelse under hela tiden från Juni till December månads
slut göra sina reqvisitioner, oberoende åt huru länge undervisningen

Den 28 Februari.

348

fortgått. Jag tror derför, att Utskottet rätt uppfattat frågan ocii yrkar
sålunda bifall till dess utlåtande.

Efter dessa yttranden bifölls utlåtandet.

§ 9-

Föredrogs Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande
F:o 4 (i samlingen N:o 9), öfver Herr Ola Anderssons motion N:o 38,
om utarbetande af fullständig förteckning öfver alla nu gällande lagar
och författningar in. in.

Härvid yttrade:

Herr Sjöberg: Här är det återigen fråga om ett initiativ, i afseende

hvarpå jag hyser vissa betänkligheter. Motionären har, såsom också synes
af den korta inledningen till Utskottets betänkande, föreslagit utgifvande
af ett register öfver alla under året upphäfda lagrum, författningar
eller delar deraf, och, i sammanhang dermed, att Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta fullständig förteckning öfver alla inom lagens områden nu
gällande lagar och författningar samt uti nådig proposition densamma
till Riksdagens pröfning framlägga. Utskottet utvecklar de skäl, hvarpå
det anser ett sådant register, som det motionären förutsätter, icke leda
till något resultat, och ehuru det är otvifvelaktigt, att ett sådant register.
som motionären tänkt sig, kunde vara af ganska stor nytta, skulle
det dock, etter min uppfattning, icke ega fullt praktisk användbarhet för
en hvar, utan i strängaste mening komma endast vederbörande i Stockholm
till godo, der man har tillgång till de i arkiven förvarade handlingar,
på Indika ett sådant register äfven borde innehålla förteckning. Utskottet
har derför icke ansett sig böra understödja motionärens förslag i
det afseendet, och deremot har jag i sjelfva verket ingenting att säga,
men Utskottet har i det följande af sitt resonnement uttryckt sig på ett
sätt, att det för mig åtminstone bar sina svårigheter att rätt klart fatta
Utskottets mening. Det talar nemligen om de goda, af enskilde utgifua
lagsamlingar, vi redan ega; vidare om statsunderstöd såsom ersättning
till enskilda personel'', för att utföra det arbete Utskottet föreslagit. Så
vidt jag kan lätta Utskottets mening, utgår det från den åsigten, att
detta arbete väl kan förorsaka temligen mycket besvär, men att man har
det till arbetetet nödiga materialet så samladt, att det egentligen icke
fordras någonting annat till sjelfva redaktionen, än att en person sätter
sig vid skrifbordet, omgifven af årstrycket och de lag- och författningssamlingar,
vi redan hafva.

Jag tillåter mig anmärka, att eu dylik uppfattning är fullkomligt
oriktig. För att åstadkomma en fullständig samling, sådan som Utskottet
tänkt sig den, fordras arkivundersökningar, för Indika till och med en
ganska lång tidrymd icke torde vara tillräcklig. Detta kommer sig helt
enkelt deraf, att icke endast det gamla årstrycket, utan äfven den nuvarande
författningssamlingen, med undantag af några årgångar från den
första tiden af den sednares utgifvande, befinna sig i det mest ofullstän -

Den 28 Februari.

341)

(liga skick. Jag tog mig friheten att vid föregående lagtima riksdag fästa
uppmärksamheten på detta förhållande, i den motion jag då i ämnet
afgaf, och då frågan derom förekom här i Kammaren, anmärkte jag, att
det t. ex. på ISöO-talet uti författningssamlingen i medeltal saknades
omkring 20 nummer om året af sådana, till Kammarkollegium aflåtna
Kongl. bref, resolutioner och cirkulär, hvilka voro af den beskaffenhet,
att de antingen i mer eller mindre väsendtlig mån upphäfde bestående
författningar eller också uppställde helt nya stadganden, hvilka ovilkorligen
bort i författningssamlingen ingå. Denna fråga var naturligtvis alltför
obetydlig för att kunna ådraga sig Stats-Utskottets uppmärksamhet
och faun icke heller af Riksdagen något understöd; Andra Kammaren
godkände visserligen förslaget, men det föll vid den gemensamma voteringen.

Skulle un meningen vara att erhålla eu fullständig samling icke
allenast af alla lagar och författningar, som falla inom den civila och
kriminela lagstiftningens område, utan äfven af dem, som tillhöra den
ekonomiska, så måste man taga i öfvervägande, att detta är ett ganska
vidlyftigt arbete, som krafvel- mycken tid och i följd deraf mycken kostnad.
Jag vill dermed icke säga, att icke ett dylikt arbete vore af största

vigt, men jag vill tillåta mig framhålla, att hvarje försök i denna riktning
icke leder till målet, så länge man låter författningssamlingen fort farande

utgifvas på sät! som nu sker. Utskottet säger, att det trott sig
finna, att ett utaf den auktoritet, som utgifver Kongl. författningssamlingen,
utgifvet sammandrag eller register, ändamålsenligare än förut upp gjordt,

skulle vara tillfyllestgörande. Detta skulle nemligen vara ett svar
på motionärens förslag angående ett register.

Jag får för min del förklara, att jag icke har reda på, hvilken den
auktoritet är, som utgifver Svensk författningssamling. Redaktionsarbetet
är nemligen fördeladt på sju departement, och redaktören har ingenting
annat med detsamma att skaffa, än att helt simpelt inregistrera författningarne
i den ordning de utkomma; någon annan skyldighet eller
granskningsrätt har han icke, och lian kan således icke utöfva något
inflytande på den ordning, hvaruti arbetet inom de särskilda departementen
bedrifves. År nu således meningen med Utskottets förslag i
första punkten uti klämmen till dess utlåtande, att deri lagsamling, man
önskar sig, skall vara fullständig, så anser jag mig böra erinra derom,
att detta icke kali vinnas, med mindre en grundlig arkivundersökning
företages, för att medelst jemförelse!- med författningssamlingarne förvissa
sig om, hvad som finnes der och hvad som icke finnes der, men som
obestridligt der borde hafva sin plats. För att vinna detta mål, måste
man rådfråga snart sagdt hvartenda embetsverks arkiv här i Stockholm.

Utskottet har i första punkten af sin hemställan inskjutit orden “under
offentlig tillsyn-, sedan Utskottet förut sagt, att arbetet kunde öfverlemnas
åt enskild person. Meningen af detta uttryck förstår jag icke, och det
torde vara nödvändigt att närmare bestämma det, så att, för den händelse
denna Kammare godkänner förslaget, det må blifva begripligt för
Första Kammaren, eller, om Första Kammaren skulle förstå och godkänna
det, Kongl. Maj:t måtte kunna fatta dess egentliga mening. Vidare talas
i andra punkten om, att ett register öfver alla under året upptända och

Ren 28 Februari.

:’>:>! I

tillkomna, lagrum och författningar må i slutet åt hvarje års författningssamling
intagas. Ett sådant ega vi vill i sjelf™, verket uti det kronologiska
register, som bifogas hvarje års författnings-samling, ehuru det,
som jag nämnt, är ytterst ofullständigt, derföre att sjelfva samlingen är
ofullständig. Dessutom är det icke nog att tala om under året upphäfva
och tillkomna lagrum, man torde väl äfven böra medtaga sådana lagrum,
som utgöra tillägg till hvad sou) förut är stadgadt o. s. v. Jag har med
hvad jag nu anfört hufvudsakligen velat framhålla, att, skridt jag lörstår,
frågan icke blifvit utaf det Tillfälliga Utskottet fullständigt genomtänkt
och utredd, och att. det således är nödvändigt att uti sjelfva klämmen
gorå några tillägg för att få närmare bestämdt hvad Utskottet åsyltat;
och framför allt "bär jag velat betona, att intet försök i denna riktning
kommer att leda till det afsedda målet, förr än man kan vara förvissad
om att få ett fullständigt årligt förtättningstryck. Jag skall icke underlåta
att, om inga hinder mellankomma, ånyo framlägga mitt förslag i
ämnet från sistlidne riksdag — fastän under eu annan form — tv ehuru
Kongl. Maj:ts regering otvifvelaktigt har god reda på den ofullständighet,
som vidlåder detta förtättningstryck, så har jag icke kunnat finna, att den
ringaste åtgärd från regeringens sida blifvit vidtagen för att afhjelpa eu
olägenhet, hvaraf regeringens ledamöter i törsta rummet måste lida. nemligen
bristen på eu god författningssamling med ett godt register. Att
eu sådan brist finnes till är allmänt erkändt, men eu reform i detta hänseende
synes vara så stor, att det ieke tyckes vara möjligt att åstadkomma
någon ändring härutinnan. Imellertid vill jag göra ett försök, och far
nu blott anhålla, att Utskottets ledamöter måtte lemnas tillfälle att något
närmare utreda frågan, innan den öfverlemnas till Första Kammaren.

Herr Grill: Den värde talaren på stockholmsbänken har begärt

upplysning om hvad Utskottet menar med de i den sa kallade klämmen
förekommande orden “under offentlig tillsyn1. Med detta uttryck, som
jag föreställer mig att ingen gerna bör kunna missförstå, menar Utskottet,
att Kongl. Maj:t skulle lemna föreskrifter om planen för arbetet och sedermera
tillse, att densamma under arbetets fortgång följes. Talaren tyckes
mycket val hafva insett, att ju längre man dröjer, ju mera svart blir det
att fä någonting afgjordt i saken, och då det lör allmänheten är högst
angeläget, att fä tillgång till eu fullständig samling af de lagar och författningar,
som nu äro gällande, tyckes mig således frågan endast röra
lämpligaste sättet för erhållande, af eu dylik samling. Man bär härvid
att välja mellan tillsättandet af eu särskild komité eller också arbetets
öfverlemnande åt någon enskild, dertill kompetent person. Hvad den
förra utvägen beträffar, har Utskotter. uti motiveringen angifvit de skak som
göra att Utskottet finner den mindre lämplig. Återstår således att anförtro
arbetet åt eu enskild person, som efter behof kunde utse sig biträden.
En sålunda åstadkommen lagsamling borde kunna blifva lika fullständig
för nuvarande tid, som t. ex. Backmans och Lundequists voro på sin tid.

Hvad andra momentet beträffar, sä har samme talare skarpt betonat
det bristfälliga och ofullständiga uti det register, som åtföljer “Svensk
författningssamling1''. Det är just hvad Utskottet funnit, men afser att
genom sitt förslag afhjelpa. Nämnda register nppgifver visserligen alla

Oen 28 Februari.

ofri

författningar, som under året tillkommit, men icke dem, som kolt och hållet
eller delvis blifvit upphäfda, hvarför Utskottet uti sista momentet hemställt,
det Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, att föreskrift lemnas
derom, att äfven de under året upphäfda lagrum och författningar uti årsregistret
intagas.

Herr Grefve Sparre: .Jag instämmer i den af den förste talaren

yttrade åsigt, att hvad Utskottet begär är alldeles omöjligt att åstadkomma.
Utskottet föreslår, att någon enskild person skall utföra det ifrågasatta
lagsarnlingsarbetet under offentlig tillsyn. Denne enskilde person skall
således bedöma Indika författningar och lagar äro upphäfda och Indika
ii ro gällande. Men, mine Herrar, jag, som haft det ärofulla, fast svåra
uppdraget att deltaga i trenne särskilda lagkomité^-, hvar och en med ett
mycket begränsadt arbetsfält, nemligen konkurslagstiftningen, hypoteksböckerna
och utsökningsväsendet, kan försäkra, att då dessa komitéer
slutligen skulle bestämma Indika författningar och lagrum, de genom sitt
arbete skulle upphäfva, så befanns sådant vara omöjligt. Ty bland den
massa författningar, som finnas, är det somliga, som blifvit delvis, andra
åter helt och hållet upphäfda, och detta gjorde det för nämnda komitéer
omöjligt att, oaktadt de bestodo af ?> till 5 personer, komma till något
bestämdt resultat. Mångfaldiga likartade fäll finnas. Så t. ex. när strafflagen
var under utarbetande dels i eu särskild komité och dels uti eu
beredning eller afdelning under Justitie-departementet, och man till slut
skulle angifva Indika lagrum den nya lagen upphäfde, kunde man icke
heller komma till något annat resultat än att säga: "med upphäfvande af
förut gällande lagstadganden"; och eu sednare komité för utredande af
frågan om domstolarnas organisation har äfven måst begagna samma utväg.
Då man således icke en gång uti eu mycket begränsad branche kunnat
angifva detta —• hvilka jättelika kunskaper, hvilket snille fordras ej för
att med hela svenska lagstiftningen till arbetsfält utreda hvilka författningar
och lagrum under århundraden äro upphäfda! Det fordras en
utredning för hvarje särskild fråga, och i synnerhet i afseende ä författningar,
som beröra den ekonomiska lagstiftningen, blifva dessa utredningar
vidt omfattande. Det må visserligen låta sorgligt, att eu representant kan
beklaga sig öfver, att han icke vet hvilka författningar och lagar som äro
gällande, och hvilka som under tidernas längd blifvit upphäfda eller förändrade,
men det fordras verkligen lagkunskap dertill, och det är bedröfligt
att lagkunskapen kommit till den ståndpunkt, att den icke kan ligga
inom området för hvarje mans vetande. Deri står nu icke på samma
ståndpunkt, som för tusen år sedan, då lagkunskapen bestod i några enkla
satser, som kunde inläras af livar och en. Nu fordras omdöme, insigt
och studium i hvarje lagfråga med afseende å lagens sammanhang med
en viss förekommande fråga, och detta måtte tillhöra juristerna. Det går
visserligen an att uppdraga saken åt någon enskild person, men jag tror
ej att något lagregister åstadkommes på det vilkor, som Utskottet vill.
det vill säga af enskild person under offentlig kontroll. Följden af denna
tillsyn skulle blifva, att arbetet finge en officiel karakter och således blefve
lag, eu lag som omfattade alla brancher af lagstiftningen. Och den som
skulle utöfva tillsynen finge samma arbete som den. hvilken blefve utsedd

Den 28 Februari.

S52

att verkställa arbetet. För att kontrollera arbetet skulle således också
någon person utses, soro Unge precist samma arbete som registrets upprättande
kraft, eller också skulle ett nytt, kontrollerande embetsverk upprättas.
När vidare lagverket genomgått vederbörlig granskning, skulle det
öfverlemnas till Riksdagen, som derom skulle besluta. Ty icke skulle det
väl bero på några enskilda personer att säga, det den och den författningen
är uppbäfd, utan detta skulle väl afgöras genom ett riksdagsbeslut
samt äfven underställas Kongl. Maj:ts pröfning.

Jag vill endast tillägga att för 15 år sedan tillsattes eu komité, som
arbetade i många år. Professor Bergfalk var en af dess ledamöter, och
sedan komitén arbetat i åtminstone 12 år afslutades dess arbete, hvarvid
man likvisst blott medhunnit och från trycket utgifvit en del af de författningar
och lagstadganden, som det förelåg komitén att samla och ordna. Så
svår är all dylik forskning.

Man har sagt, att Kongl. Maj:t vore rätta personen att bestämma
Indika lagar, som gälla eller icke. Förutsatt att man hos Kongl. Maj:ts
regering kunde göra anspråk på den uppoffring af tid och krafter m. in.,
som för ifrågavarande arbete skulle tagas i anspråk, vill jag tillåta inig
försäkra, att Kongl. Magt icke är rätta personen, utan Riksdagen. Hvad
motionären begär och Utskottet tillstyrker är således absolut omöjligt att
åstadkomma, och på sådan grund yrkar jag afslag.

Herr Carlén: Äfven jag tror eller rättare vet bestämdt, att det
är alldeles omöjligt för regeringen ensam att åstadkomma ett sådant arbete,
som i första momentet af utlåtandet omtalas, såvida det skall erhålla
den utsträckning, som förslaget åsyftar. Jag vill dock icke såsom
den föregående talaren taga banden full med svårigheter, utan jag tror
fastmera, att eu möjlighet finnes att åstadkomma något godt, nemligen
om man inskränker frågan till sådana författningar, som ändra, förklara
eller göra tillägg till allmänna lagen. Inskränkes frågan på detta sätt,
så blir det icke allenast en möjlighet, utan nära på en visshet att samlingen
kan åstadkommas, emedan förut inträffat ett dylikt fall, som tyckes
bevisa att arbetet ej är omöjligt att verkställa. På Kongl. Maj:ts föranstaltan
utgafs nemligen år 1807 en författningssamling, hvari upptogos
alla författningar, som beröra allmänna lagen. Detta lagverk fortsattes
sedermera af enskild person, liäradshöfdingen Enblom, tills det på 1840-eller 1850-talet upphörde att utgifvas. Justitierådet Backman har äfven
utarbetat ett dylikt verk, likväl i större skala. Enligt min tanke är
planen för detta sednare icke rätt lyckad, emedan det äfven inrymmer
icke blott författningar af ekonomisk beskaffenhet, utan äfven sådana, som
t. ex. bevillningsförordningen och stämpelpappersförordningen, hvilka tillhöra
beskattningsgebitet och äro underkastade täta förändringar. Backmans
samling är derföre numera föga användbar, men man måste dock
använda den, emedan ingen fullständigare finnes. Kunde man derföre
åtadkomma eu samling af den beskaffenhet och efter den plan, som 1807
års samling, vore dermed säkert mycket vunnet. 1 Danmark finnes eu
sådan lagsamling, visserligen utgifven af enskild person, men på ministerns
föranstaltande. I Norge finnes äfven en dylik samling. Då således motionen -

Den 28 Februari.

353

tionen blef synlig och jag under samtal med motionären fann honom benägen
att inskränka sitt förslag i den syftning jag antyda började jag
hysa förhoppning om att en tidsenlig lagsamling äfven för vårt land skulle
kunua tillvägabringas till följd af det väckta förslaget. Jag får i sådant
ändamål hemställa, om ej betänkandet, kunde återremitteras till Utskottet,
på det att detsamma måtte taga i betraktande, huruvida icke Riksdagens
begäran borde inskränkas dertill, att Kongl. Maj:t täcktes föranstalta om
utarbetande af en fullständig samling af nu gällande lagar och författningar,
hörande till det judiciela gebitet.

Hvad andra momentet i betänkandet beträffar, instämmer jag fullkomligt
i de anmärkningar, som min ärade granne på stockholmsbänken
här bredvid har framställt.

Herr Ola Andersson: Såvida hvar och en medlem af samhället,

som derom vill bemöda sig, egen rätt att f‘å veta hvad som är gällande
lag, att få veta hvad han har att göra och låta för att uppfylla sina
pligter och bevaka sina rättigheter, då är det ock samhällets pligt att
klart och tydligt säga honom detta, utan att han behöfver genom kostsamma
rättegångar söka att, till tjenst för sig och andra, vinna ett prejudikat,
som ofta nog icke är det lyckligaste och som i sjelfva verket
kanske gör den högsta domaremakten till lagstiftare i stället för lagskipare.

Jag åsyftar ej med mitt förslag att vinna något i afseende å lagens
tydlighet. Detta är visserligen värdt att eftersträfva, men man kan icke
vänta att uppnå fullkomlighet. Deremot ligger det enligt min fulla öfvertygelse
inom möjlighetens område att få klart och bestämdt angifvet, hvad
som är gällande lag och hvad som är upphäfdt. Det är ovissheten härom
som åstadkommer många rättegångar och svårigheter.

Ett par talare hafva påstått att ingenting i sådant syfte kan göras.
En värd talare, representanten från YVenersborg, har i synnerhet motsatt
sig mitt förslag, som han anser alldeles outförbar! Men på samma gång
äro alla ense om, att det nuvarande tillståndet är otillfredsställande.
Skall samhället då förklara sig vanmäktigt inför ett så berättigad! kraf
på ett ordnadt rättstillstånd, som allmänt gör sig gällande. Jag tror, att
ju längre man väntar, ju svårare blir det, och att tiden nu är inne till
vidtagande af förbättringar, ty någon gång förr eller sednare måste man
företaga arbetet härmed; ju längre man dröjer, ju större virrvarr inträder
i afseende å våra författningar, om hvilka man i många fall ej vet, huruvida
de äro gällande eller icke. Kostnaden för det föreslagna arbetet
skall blifva stor, säger man, men, såvida man ej nödvändigt vill förutsätta
slöseri, så vill jag våga det påståendet, att ingen uppoffring är för vinnande
af ett sådant mål för stor, och lika mycket penningar som detta
skulle kosta, hafva kanske mer än en gång varit sämre använda.

En talare yttrade, att det skulle fordras en vidsträckt arkiv-undersökning.
Jag har tagit kännedom om den så kallade författningskommisionens
arbeten och kan deraf sluta till att äfven detta föreslagna arbete
blir mödosamt, jag har aldrig förbisett detta, men anser att inga svårigheter
i detta fäll böra afskräcka oss från att söka åstadkomma en till Rik

ad. Prof. 1*72. 2 Afd. 1 Band. 23

354

Den 28 Februari.

förlitlig förteckning öfver gällande lagar och författningar. Jag har tänkt
mig detta registreriugsarbete af samma beskaffenhet som t. ex. Qvidings
lagregister, men med uteslutande af allt som är upphäfdt. Herr Sjöberg
trodde, att ett så beskaffadt register, om det kunde åstadkommas, skulle
stanna inom Stockholm. Jag vet ej hvarföre det icke äfven skulle komma
andra orter till gagn. Kommer registret till stånd, så tror jag, att enskilda
personer sedermera på denna grund skola utarbeta större eller
mindre lagsamlingar, som då blefve tillförlitliga och som kunna vara allmänheten
till tjenst. Utskottet har gått längre och begär en fullständig,
utarbetad lagsamling. Jag kan naturligtvis ej vara annat än tacksam
härför och önskar förslaget all framgång, ehuru jag anser den af mig
föreslagna förteckningen vara, om ej så gagnelig, dock i det närmaste tillräcklig
för att — då den blir färdig och gillad — utgöra grunden för
enskilda lagsamlingar.

Herr Carlén vill gå en medelväg och uti den påtänkta lagsamlingen
intaga endast de till det judiciela området hörande lagar och författningar,
men° utesluta alla, som röra den ekonomiska lagstiftningen, och alla dem, som
äro underkastade tätare förändringar. Jag ansluter mig till detta förslag,
men tror ej att återremiss är nödvändig, utan att man genom en förändring
uti ‘■klämmen11, skulle kunna få ärendet afgjordt i dag bär i Kammaren.
Jag föreslår derföre, i likhet med Herr Carlén, att man vid slutet
af första momentet i klämmen tillägger orden “hörande till det judiciela
området". Jag är dock ej riktigt nöjd med detta. I det kommunala
lifvet stöter man också i detta afseende på stora svårigheter och jag tror
derföre, att äfven de vid tiden för samlingens utgifvande gällande författningar,
som beröra kommunala förhållanden, böra uti samlingen intagas,
så att man åtminstone finge i slutet af samlingen ett register öfver
denna del af lagstiftningen. Detta anser jag vara ett nödvändigt vilkor,
likasom att det vore lämpligt att göra det i sammanhang med det af
Herr Carlén föreslagna arbetet.

Jag anhåller vördsamt om proposition å mitt förslag.

Herr Sjöberg: Eu talare, hvilken, om jag icke bedrar mig, är ledamot
af Utskottet, har så förklarat betydelsen åt de i första punkten i
utlåtandet förekommande orden ''■''■under offentlig tillsyn", att dermed endast
skulle antydas att Utskottet ansett Kongl. Maj:t böra bestämma planen
för det ifrågavarande arbetets utförande. Jag får likväl bekänna, att
jag omöjligt kan fatta, det en sådan mening skulle ligga i detta ord.. Ty
så vidt jag förstår innebära de, att offentlig tillsyn skulle under eu fortlöpande
tidrymd utöfvas öfver den person, åt hvilken, enligt Utskottets
tanke, arbetet skulle uppdragas. Men för att utöfva eu sådan offentlig
tillsyn måste, såsom Grefve Sparre redan anmärkt, en oaflåtlig uppmärksamhet
egnas åt arbetet under dess fortgång, och då blir ju arbetets utförande
i sjelfva verket öfverlemnadt åt någon mer än den person, på
hvilken, enligt Herr Grills förmenande, ansvaret derför ensamt komme att
hvila. Såsom redan blifvit sagdt, och hvartill motionären äfven lagt märke,
är det absolut omöjligt för en enda person, äfven om han ernådde eu
högre ålder, än som vanligen kommer oss menniskor till del, att kunna
utföra detta arbete i den omfattning, Utskottet synes hafva tänkt sig det -

Den 28 Februari.

samma. ^ År det åter fråga om ett arbete i den inskränktare mening
Herr Carlén nyss antydde, cell som skulle afse den allmänna civila och
kriminela lagstiftningen i egentlig mening, då är detsamma, enligt min
uppfattning, mindre nödvändigt. Ty hvad den kriminela lagstiftningen
angår, så har jag icke någon anledning att antaga, det författningssamlingen
skulle i den delen vara ofullständig. Enahanda är förhållandet i
fråga om den civila lagstiftningen, så vida man till denna icke räknar
byggningabalk^^ stadgande)! i allmänhet och eu del af handelsbalk^!,
men hvad dessa lagstiftningsgrenar, den civila och den kriminela i sådan
mening fattade, beträffar, har man ju redan goda samlingar. Den ärade
motionären synes också hafva afsett något annat eller tillvägabringande
af en fullständig samling af alla de författningar och stadganden, som tillhöra
den ekonomiska lagstiftningen.

Med detta, likasom mitt föregående yttrande, har jag endast velat fästa
uppmärksamheten derpå, att, vill man i denna sednare syftning vinna något,
så blir det ett arbete, som kommer att taga i anspråk liera personers
gemensamma krafter och mycket lång tid äfvensom att kräfva ganska betydliga
utgifter från statens sida. Dermed har jag naturligtvis ej velat
säga att icke jag, lika med motionären och en hvar annan, är lifligt intresserad
för åstadkommandet af ett dylikt arbete. Men jag framhåller
ännu eu gång, att det icke är lätt utfördt samt att det icke kan blifva
annat än ^ ett i viss mån mindre tillfredsställande verk, sä länge den nuvarande
författningssamlingen utgifves på sätt nu egen ruin. Ty ehvad
arbetet kommer att utföras af eu person eller flere — jag föreställer mig
att en komité måste nedsättas för ändamålet — så företer likväl författningssamlingen
år från år samma ofullständighet, och det blir då i sjelfva
verket ett arbete, som aldrig kan slutas.

Herr Ola Andersson: Jag ber att få ansluta mig till dem, som

begärt återremiss af utlåtandet, på det Utskottet måtte komma i tillfälle
att taga i öfvervägande det af Herr Carlén framställda förslaget till arbetets
utförande jemte det af mig gjorda tillägg.

Herr Åstrand: Jag hade icke ämnat begära ordet i denna fråga,
ehuru jag inom Utskottet deltagit i dess behandling, emedan jag ansett
de åsigter, som under diskussionen blifvit uttalade, hafva haft skäl flasig
och att möjligtvis ett bättre resultat skulle kunna vinnas genom eu
förnyad behandling af motionen. Jag har dock icke af dem hvilka förordat
återremiss hört någon bestämd uttalad åsigt om hvilken förändring
som önskas. Visserligen bär jag hört herr Sjöberg och grefve Sparre önska
borttagande af orden “under offentlig tillsyn1- men icke tror jag att den
så kallade klämmen derföre blir bättre eller att Utlåtandet derigenom
kali åstadkomma någon egentlig förändring; och det vore ju, som motionären
redan sagt, eu lätt sak att nu genast göra denna uteslutning.
Herr Grill bär redan besvarat herr Sjöbergs tvifvelsmål om hvad Utskottet
egentligen afser med sitt förslag, och jag ber att i detta afseende få
något komplettera hans yttrande. Utskottet bär nemligen tänkt sig saken
så, att, om eu underdånig skrifvelse afiäts till Kongl. Maj:t med begäran
att en enskild person måtte utses att verkställa arbetet, så skulle

Den 28 Februari.

350

cleu sålunda utarbetade lagsamlingen icke erhålla vitsord, äfven om den
vore af Riksdagen pröfvad och sanktionerad, om den icke granskats åt en
komité och sedan af Högsta domstolen. Men då erfordrades att inånga
personer satte sig in i frågan, samt skulle åtgå en fyra gånger så lång tid
innan dessa myndigheter komrno till något beslut och bestämdt uttalade
sig om arbetet vore tillförlitligt eller ej. Utskottet bär derföre med orden
“offentlig tillsyn14 endast velat afse att samlingen blefve så fullständig som
möjligt, utan att den derföre betraktades såsom ett uttryck af allt hvad
inom lagstiftningen vid denna tidpunkt ansåges gällande eller icke. Vi

hafva här också fått eu sorglig skildring af Grefve Sparre om huru klen

i detta afseende lagkunskapen är i vårt land, och jag kan visst icke jäfva
honom. Han yttrar att lagkunskapen numera har blifvit en vetenskap
och att det icke lyckats någon att tränga sig så in i den, att derigenom
vunnits en klar föreställning om hvad som verkligen linnes i lagen stadgadt
eller ej, och han tilläde, att det varit omöjligt äfven för komitéer,
der tre till fem lagfarna personer sutit, att säga hvad som i hvarje speciel
fall är gällande lag eller icke. Detta är ett fattigdomsbevis, som
äfven jag för min del anser riktigt, men som är högst beklagligt. Jag

tror verkligen att inom landet icke finnes en enda person som kan säga

hvad som är lag och icke lag; och befinna vi oss på eu sådan punkt,
anser jag det vara stora skäl att söka draga oss ur denna labyrint —
och bättre sätt dertill tinnes väl icke än att förskaffa oss en fullständig
lagsamling. Skulle iin denna samling icke utesluta möjligheten af att något
blefve förbisedt, skola dock, som jag hoppas, undantagsfallen blifva
färre än de äro i närvarande stund, enär val den person, som egnar sin
tid och sina krafter uteslutande åt studiet åt detta ämne, skall kunna
upplysa om hvad som i lagen är gällande eller icke. Jag vill, såsom
redan är antyd t, icke motsätta mig en återremiss, men önskade att få
tydligare uttryckt hvad Kammaren dermed vill vinna.

Herr Grefve Sparre: Jag ber få nämna att den siste talaren miss förstått

mitt förra yttrande. Jag har icke sagt det vara omöjligt för juristerna
att bestämdt säga hvad som i hvarje fall är lag. Tvärtom, måste
det ju vara deras skyldighet och eu nödvändig kunskap hos dem att i
hvarje fall veta hvarefter de skola döma. Hvad jag sagt är att de komitéer,
som blifvit tillsatta för utarbetandet af lagsamlingar, icke lyckats
att på förhand uppräkna de författningar eller paragrafer som icke ega
gällande kraft. Det är eu stor skilnad mellan att kunna, å ena sidan, bestämdt
förklara hvad som i hvarje specielt fall är rätt och, ä andra sidan,
på förhand uppräkna alla författningar. Det sednare förutsätter ett
studium i hvarje särskild! fäll af dessa författningar. Skulle t. ex. representanten
från Östergötland ställa till mig en fråga om hvad i det
ena eller andra fallet är lag, så skulle jag besvara en sådan fråga efter
bästa förstånd. Framställde han åter den begäran till mig att jag skulle
uppräkna Indika lagar som uro upptända eller ej, så nödgades jag svara
att jag icke kunde det.

Nu ber jag endast att få yttra några ord om den ifrågasatta återremissen.
En'' talare har påyrkat en sådan för att sätta Utskottet i tillfälle
att tillstyrka utarbetandet af en rent judiciel lagsamling. Men då

Deri 28 Februari.

357

föranlåtes jag alt fråga, om motionären verkligen kan vara belåten endast
med en dylik; och jag ber att i detta afseende till eu början få erinra
motionären att han egentligen afsett att få en fullständig förteckning i de
nu gällande kommunallagarne. Betrakta vi k ex. Lundequists lagsamling,
så finna vi, att den ena hälften af densamma består af lagar, under det
den andra hälften innehåller författningar, till aldra största delen liggande
utom det judiciela gebitet. Hvad detta sistnämnda beträffar, så är det
redan päpekadt, att lagsamlingar i detta afseende blifvit under offentlig kontroll
utarbetade åren 1807, 1819 och 1831. Visserligen vore det tänkbart
att en ny sådan samling blefve utarbetad. Men jag tror detta icke
vara behöflig!, eller att det ens vore skäl att derom göra någon anhållan
hos Kongl. Magt. En sådan författningssamling komme visserligen att
innehålla de lagar, som blifvit stiftade under tidsperioden 1831—1871, men
icke de Indika äro upphäfda, och det är likväl just en uppgift i det sednare
hänseendet motionären begärt samt Utskottet tillstyrkt. Svårigheten
ligger just deri att få en bestämd förklaring öfver Indika lagar eller paragrafer
blifvit upphäfda, och i sådant afseende måste nu pröfning vid hvarje
särskildt fall ega rum. Om nu Kammaren beslutar eu återremiss, så kommer
således Utskottet förmodligen att tro meningen dermed vara den af
en talare från stockholmsbänken angifna och hvari motionären förenat sig;
och jag frågar då ännu eu gång, om motionären kan anse sig nöjd med
om det utkommer eu författningssamling angående den allmänna lagen.
Beträffande detta har Herr Sjöberg redan anmärkt, att dit hänföres icke
byggningabalken, liksom ej heller större delen af de ekonomiska lagarne.
Och under dessa rubriceras ju lagarne om hemmansklyfning och jordafsöndring,
skiftestadgan, legostadgan, alla kommunallagar, fiskeristadgan,
ordningsstadgan för städerna, hushållningen med skogen, frågor om näringsfrihet
in. in., eller med ett ord alla frågor som beröra det allmänna lif vet
och hvilka för kommunalmannen och landtmannen säkert äro af långt
högre intresse än frågorna om den abstrakta civilrätten. Jag tror således
att en återremiss, ehuru jag mycket väl ser Kammarens tillbörlighet för
eu sådan, icke tjenar till något och att, om den blir beslutad, den kommer
att leda till helt annat resultat än både motionären och hvar och eu annan
tänkt sig, nemligen att vi möjligtvis få eu lagsamling rörande de rent
juridiska lagarne; och en sådan kunna vi gerna lemna åt juristerna och
dem som plåga dessa, med rättstvister.

Herr Ola Jönsson: Det är måhända djerft af mig att uppträda

i en fråga, som redan inom Kammaren blifvit behandlad af så många
skickliga jurister. Men jag vill nämna, att jag för flera år sedan var af
alldeles samma åsigt som motionären beträffande njttan af just eu sådan lagsamling,
om hvars åstadkommande lian nu väckt förslag. Men det svarades
mig då att, ehuru man erkände både nyttan och behofvet åt eu
sådan samling, det vore omöjligt för eu person att åstadkomma densamma,
om han ock deråt egnade hela sin lifstid. Jag nöjde mig den gången med
ett dylikt svar. Men det förekommer mig likväl, att, om man erkänner
nyttan och behofvet af företaget, något absolut hinder för dess utförande
icke måtte förefinnas. En återremiss lärer icke tjena till något. Men
deremot föreställer jag mig, att, om Kammaren nu bifaller Utskottets för -

358

Den 28 Februari.

slag såsom det är, och om Första Kammaren intresserar sig för detsamma,
och som naturligt hänvisar detsamma till ett Tillfälligt Utskott, detta
Utskott möjligen kommer att lyckas bättre vid affattandet af sjelfva klämmen,
än det Utskott, hvars utlåtande nu behandlas. Kunde man på detta
sätt jemka hop till ett resultat, som leder till målet, tror jag detta vore
af stor nytta. För min del yrkar jag derföre bifall till förslaget sådant
det nu är.

Öfverläggningen förklarades slutad. Kammaren biföll Utskottets förslag;
och skulle, jemlikt 63 § 3 mom. Riksdags-ordningen, detta beslut,
genom utdrag af protokollet, Medkammaren delgifvas.

§ 10.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 5 (i samlingen N:o 10) i anledning af en af Herr C. Magni
väckt motion N:o 70, om nedsättning i den å statens jern vägar för gödningsämnen
bestämda fraktafgift.

§ 11.

Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets utlåtande N:o 7, i anledning af
väckt motion, om upphäfvande af den i 4 kap. 5 § jordabalken stadgade
skyldighet att hembjuda frälseskattehemman åt ränteegaren.

§ 12.

Förekom till afgörande Lag-Utskottets utlåtande N:o S, i anledning
af väckt motion om ändring i konkurslagen den 18 September 1862.

Ordet begärdes af

Herr Äke Andersson, som anförde: Då motionären icke vill be gära

ordet-och försvara sin motion, så och då jag sjelf för fyra riksdagar
sedan väckt ett förslag i samma syfte, ber jag att få yttra några ord i
frågan. Då jag första gången väckte denna motion, gick jag ut från den
synpunkten, att det måtte stå borgenäreme fritt att sjelfve välja rättens
ombudsman, om de ansåge honomför boets förvaltning behöflig eller i motsatt
fall blifva honom qvitt och icke påtvingas honom af domaren. Jag
har sedan vid hvarje riksdag förnyat min anhållan, men Lag-Utskottet har
hvarje gång afslagit min motion, och detta har icke så mycket förundrat
mig. Hvarje gång hafva samma motiv blifvit anförda mot mitt förslag.
Men det gläder mig ändå nu se, att det finnes personer inom Lag-Utskottet,
som till en del gilla min åsigt, hvartill jag dömer af Herr Carléns
reservation, hvari ett par ledamöter instämt och hvari uttalas den mening,
att rättens ombudsman icke är behöflig vid alla konkurser. Jag påminner
mig att vid 1870 års riksdag denna Kammare med icke så liten pluralitet
afslog Utskottets utlåtande och biföll min motion. Lägger jag detta
tillsammans med ofvannämnda reservation, så anser jag att man icke sak -

Den 28 Februari.

350

nar förhoppning att i sinom tid kunna komma derhän, att borgenärer .i
konkurser blifva befriade från det trassel, hvarför de nu genom stadgandet
om rättens ombudsman äro utsatta. Något annat resultat, än det
hvartill Utskottet kommit, lärer väl icke nu vara att påräkna. Men jag
hemställer, huruvida icke Kammaren, med ogillande af motiven i utlåtandet,
ville, på grund af de utaf Herr Carlén anförda skälen, låta vid
detsamma bero.

Herr Grefve Sparre: Institutionen om eu rättens ombudsman är

enligt min åsigt nödvändig med afseende på de förändringar, som den nya
konkurslagen infört. Långt ifrån att borgenärerna genom denna nya konkurslag,
såsom den siste talaren yttrat, äro ställda under något slags förmynderskap,
äro de tvärtom genom samma lag befriade från det förmynderskap,
hvarunder de förut stodo, och ega sjelf vra att handhafva sina
rättigheter. Endast i tvistiga fall och då stridiga intressen icke kunna
förenas har lagen infört stadgande om en person, som skall vara fredsmäklare
i dessa stridigheter, hvarjemte han såsom rättens ombudsman skall
utöfva eu viss kontroll öfver sysslomannens förvaltning. Möjligen skulle
vid eu och annan mindre konkurs rättens ombudsman kunna undvaras:
men det är i allmänhet mycket svårt att säga när lian är nödvändig eller
icke; ty det beror derpå, huruvida anmärkningar göras mot de bevakade
fordringarnc, hvilket icke alltid sker på inställelsedagen. Det är af dessa
skäl, äfvensom derföre att en fullständig omarbetning af lagen skulle blifva
nödvändig, som Utskottet afstyrkt motionen. Och då hvarken motionären
eller någon annan yrkat någon ändring i det slut, hvartill Utskottet kommit,
så hemställer jag, om Kammaren kan finna det lämpligt att gifva
Urskottet donna dementi att, med ogillande af motiven, lägga dess utlåtande
till handlingarne. Skulle så emellertid blifva Kammarens beslut,
så får väl Utskottet finna sig dervid.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Såsom synes af den vid betänkan det

fogade reservationen, har jag icke kunnat dela Utskottets åsigt i förevarande
fråga. Jag har, i likhet med motionären, ansett det höra stå
fordringsegare fritt att välja rättens ombudsman eller icke. Det år val
bekant hurusom, i synnerhet i smärre konkurser, den betydligaste delen af
tillgångarne åtgår till sysslomännen och rättens ombudsman. Vore det
tillåtet att undvara denna sednare, skulle åtminstone i många fall en stor
del af tillgångarne besparas så väl för gäldenärerna som fordringsegarne.
Jag har derföre i Utskottet för min del ansett mig höra understödja motionärens
förslag. Hvad åter beträffar den af den siste talaren omnämnda
fredsmäklingen, så anser jag den icke vara så särdeles nödvändig, i synnerhet
i sådana fall der ingen fredsmäklare behöfves. I alla händelser
anser jag det vara gäldenärens ensak att begära sådan eller icke. kör
min del skulle jag icke varit emot en återremiss till Utskottet af utlåtandet
om sådant satts ifråga, då jag är fullt öfvertygad att Lag-Utskottet
med de krafter, hvaröfver det egen förfoga, ganska väl skulle kunna utarbeta
ett nytt förslag i ämnet, ehuru jag väl inser det dryga arbete som
erfordrades “till följd af nödvändigheten att omarbeta åtskilliga lagparagrafer.
Men jag tror dock tillika, att Lag-Utskottet har så fullt, upp att

Den 28 Februari.

360

göra under denna riksdag, så att det kan vara fråga om huruvida alla de
ärenden som ännu återstå, såvida de skola fullständigt utredas, kunna
medhinnas, och då emellertid den förste talaren yrkat att utlåtandet måtte
läggas med ogillande till handlingarne, så skall jag nöja mig med detta
och förenar mig således med honom i detta yrkande.

Herr En gm an: Äfven om jag måste erkänna riktigheten af den
åsigt, att rättens ombudsman i konkurser är öfverflödig, synnerligast i de
mindre, inser jag dock icke att något nu kunde vinnas genom återremiss,
då Första Kammaren bifallit Utskottets betänkande oförändradt. Vid
sådant förhållande får jag yrka bifall till utlåtandet.

Efter deuna öfverläggning blef Utskottets hemställan bifallen.

§ 13.

Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 9, i anledning af väckt
motion om upphäfvande af lagens stadgande i 30 kap. 1 § rättegångsbalken
om erläggande af revisionsskilling.

Härvid afgåfvos yttranden af:

Herr Granlund: Då Första Kammaren redan bifallit Utskottets
betänkande, och frågan om den i min motion föreslagna lagförändringen
således för denna gång förfallit, finner jag väl, att just ingenting för närvarande
är vid saken att göra. Dock beder jag att få yttra några ord
med afseende på Utskottets motivering. Ingen lär förneka, att i vårt
land rättegångsväsendet är temligen inveckladt och uppfyldt af formaliteter,
så att få blifva i stånd att vid sina rättegångars utförande iakttaga
allt, som fordras för att fullkomligt l>evaka deras rätt utan att anlita
rättegångsbiträde. De mindre bemedlade, hvilka icke hafva råd att hålla
sig pålitliga rättegångsbiträde!), förlora ofta sina processer, blott derföre,
att vissa formaliteter försummats. Om man nu — såsom vid nyssnämnda
förhållanden så lätt till följd af oväsendtliga omständigheter kan inträffa
— tappat sitt mål i underrätt och hofrätt; är det icke då, frågar jag,
nästan så, som om man skulle nödgas betala för rättigheten att få målet
pröfvadt af Högsta domstolen? Jag tror att knappast någon, icke en
gång den bemedlade, utan en känsla af vedervilja erlägger denna afgift,.
den så kallade revisionsskillingen. Väl säger lagen att man kan blifva
befriad från samma afgift, om man är utfattig, men för den, som icke är
alldeles medellös, är eu sådan befrielse förbunden med högst betungande
vilkor, såsom uppteckning och värdering af hans egendom in. in.; och
derest man i löst och fast gods, som för gäld ej häftar, eger 500 daler
eller 250 R:dr, måste man erlägga mer än tredjedelen af sin egendom
eller allt hvad man eger —- för att få ett mål pröfvadt af Högsta domstolen.

Man har nu såsom skäl för revisionsskillingens bibehållande anfört,
att, om den föreslagna förändringen antoges, Högsta domstolens arbete
skulle ökas i högre grad, än som med göromålens jemna gång derstädes

Död 28 Februari.

kunde sammanslå. Jag kan icke tro detta, då lagen uti 16 § af rättegångsbalkens
30 kap. innehåller bestämmelser, som äro val egnade att
påkalla betänksamhet, innan man drager sin sak under Högste domstolen.
Sagde lagparagraf stadgar nemligen: "Gillar Konungen Hofrättens dom;
gälde den, som Konungen sökte, sin vederpart kostnad och skada. Pröfvas
det, att han, emot bättre vett och klara skäl, dragit saken under
Konungen; höte 500 daler och fullmäktigen plikte med fängelse, så lång
tid, Konungen finner brott hans förtjent hafva". Ehuru Utskottet säger,
att denna lagparagraf i allmänhet icke tillämpas — hvarföre icke kan
jag ej förstå — skulle jag tro, att deri stadgas bättre medel, än revisionsskillingen.
till förekommande af det fruktade missbruket. Och om, efter
borttagande af revisionsskillingen, en sådan frihet skulle missbrukas och
Högsta domstolen skulle öfverhopas af göromål, så skulle kanske berörda
lagrum blifva tillämpadt. Man säger, att den, som tappar hos Högsta
domstolen, möjligen utan fog besvärat domstolen, men detta gäller långt
ifrån i alla fall, ty mången vinner i Högsta domstolen, som förlorat i båda
underrätterna, och mången tappar i Högsta domstolen med blott en enda
rösts öfvervigt. Jag är öfvertygad, att den gamla, föråldrade bestämmelsen
om revisionsskillings nedsättande förr eller sednare skall ur vår
lagstiftning blifva borttagen, och jag har velat med några ord inför Kammaren
försvara min motion, ehuru jag, i betraktande af det beslut, Första
Kammaren redan i frågan fattat, icke finner skäl att framställa något
yrkande.

Herr Grefve Sparre: Jag vill i anledning af den siste talarens
yttrande blott göra några få anmärkningar. Han har sagt, att de, som
icke kunna skaffa sig skickliga rättegångsbiträde!!, förlora sina processer.
Detta är nog sannt, men det kan Lag-Utskottet icke hjelpa. Den, hvars
sak icke skötes, förlorar. Vidare har den siste talaren frågat, om det
icke vore förbundet med obehag att erlägga ifrågavarande afgift. Ja,
mine herrar, jag går för min del ända derhän att påstå, att utgifter i
allmänhet äro obehagliga. Om jag kan slippa dem, ser jag det helst, och
det vore mig synnerligen kärt att kunna undgå sådana af både ett och
annat slag. Att få processa, utan att det kostade en enda fyrk, det
vore otvifvelaktigt utmärkt roligt för den, som gerna vill gräla, men för
den, som detta icke vill, vore ett allt för stort öfverflöd af processer icke
fullt lika trefligt. När man tappat sitt mål i två instanser och icke ens
är så pass öfvertygad om sin rätt, att man derpå vågar göra insatsen
af de 100 riksdalerna i revisionsskilling, då kan man låta bli att fortsätta
grälet.

I allmänhet kosta i Sverige processer jemförelsevis litet; och i allt
fall är revisionsskillingen en obetydlighet emot kostnader till sakförarearvoden
och dylikt. Fordomdags var denna afgift af stol- betydenhet,
men nedsättningen i penningevärdet har gjort den nästan till en småsak.

För öfrigt tror jag, att den ifrågasatta förändringen icke kan ske,
utan att i sammanhang dermed införas nya stadgande!! angående verkställighet
af Hofrätts dom såsom vilkor att få draga densamma under
Konungen. Härom hafva komiterade för utsökningsväsendet afgifvit förslag,
och om detta blefve lag, kunde måhända utan olägenhet stadgandet

Den 28 Februari.

3«2

om nedsättande af revisionsskilling upphäfvas; men för närvarande skulle
ett sådant upphäfvande endast förvissa den i Hofrätten tappande parten
om ökad lätthet att uppehålla sin motpart äfven i lians klaraste rätt
under ett par års tid, ty sfi mycket förlängas oftast rättegångar genom
deras fullföljande till Kongl. Maj:t. Derföre, synes det mig, må gerna
fordran på denna hundrariksdalerssedel vara ett återhåll mot sådant missbruk.
Den siste talaren har väl sagt, att häremot finnes i lag stadgadt
ett annat korrektiv; men faktum är, att Högsta domstolen anser det icke
liberalt att tillämpa berörda lagstadgande, och att det derföre ej heller
tillämpas; och hvad beträffar den ärade talarens mening, att samma lagstadgande
skulle blifva tillämpadt, om Högsta domstolen blefve öfverhopad
af göromål, så får jag anmärka, att Högsta domstolen bär varit
öfverhopad af göromål till den grad, att Riksdagen måst besluta förstärkande
af domstolen, men likväl tillämpades icke sagda korrektiv, emedan
man ansett det vara orimligt att straffa någon för det han tror sig hafva
eu rättvis sak. Det är sämre att för flen. som vill söka Konungen,
stadga bötesansvar, om han tinnes utan fog hafva fullföljt sitt mål, än
att af honom fordra revisionsskilling, som han återfår, i fall saken vinnes.

Öfverläggningen var slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ U.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 1 (i samlingen N:o 11), i anledning af väckt motion om
krigsundervisning i skolorna samt obligatorisk vapenöfning för ynglingar,
från 15 års ålder tills de in träd! i beväringsåldern.

Jemlikt 63 § 3 mom. Riksdagsordningen skulle detta beslut, genom
utdrag af protokollet, Medkammaren delgifvas.

§ 15.

Vid föredragning af Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 3, i anledning
af väckt motion om ändring i 13 och 16 ,§§ Riksdagsordningen,
begärdes ordet af

Herr Grefve Sparre: Då meningen är, att grundlagar^ skola vara

tydliga och bestämda, vill jag med afseende på redaktionen åt ifrågavarande
förslag till grundlagsändring anmärka, att det är mycket svårt att
veta, hvad man bör förstå med ordet “''köpingar11. Eldigt Utskottets förslag
skulle början af 2 mom. i Riksdagsordningens 13 § lyda så:
“Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven räknas köpingar,
utses för hvarje domsaga eu ny riksdagsman". Visserligen förekommer i
samma lagrum, äfven efter dess nuvarande lydelse, ordet köpingar, och
Utskottet synes derföre kunna med skäl på min anmärkning svara, att
paragrafens redaktion icke blefve sämre än förut. Men då paragrafen
skulle skrifvas om, är det, enligt min tanke, olämpligt att icke hafva valt
ett annat ord. Isynnerhet då förslaget just afser att upphäfva nu gällande
föreskrift, att de städer, som icke hafva egen jurisdiktion, skola

Den 28 Februari.

3G3

räknas till landet, och således den egna jurisdiktioneu icke, såsom hittills,
skulle vara det utmärkande kännetecknet för städer i fråga om riksdagsmannaval,
blir det kinkigt att finna gränsen mellan städer och köpingar,
h vilka sednare fortfarande skulle räknas till landet. Om den egna j urisdiktionen
för mindre städer upphörde, skulle jag gerna vilja veta, hvilken
skilnaden blefve mellan en stad, sådan som t. ex. Åmål, med 1,500 innevånare.
och en köping, sådan som Trollhättan, med öfver 3,000. Distinktionen
blefve naturligtvis allt svårare, i samma mån städernas egna jurisdiktion
komrne att upphöra.

Då emellertid sannolikt många önska framgång åt förslaget, och min
vördsamma tvekan om lämpligheten af berörda, deri förekommande uttryck
möjligen icke vinner bifall, vill jag icke framställa något yrkande,
men jag har ansett mig icke böra underlåta att fästa Kammarens uppmärksamhet
på det mindre lyckliga i förslagets redaktion, hvaraf förr
eller sednare kommer att vållas tvekan vid lagens tillämpning.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls, och blefvo alltså
de i utlåtandet framställda förslag af Kammaren antagna att hvila till
vidare grundlagsenlig behandling.

§ 16.

Föredrogos Stats-Utskottets utlåtanden:

N:o 15, i anledning af Kong''!. Maj:ts nådiga proposition angående
Bruksegaren P. Löfs ansökning i fråga om dispositionen af köpeskillingen
för afverkad skog å Ejhedens hemman och Ohre sockens öfverloppsmark
i Kopparbergs län;

Bifölls;

och N:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse, med
öfverlemnande af förteckningar öfver de för statsverkets räkning utarrenderade
egendomar;

Lades till handlingarne.

§ 1”.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 6 (i samlingen N:o 12), angående väckt fråga om skyldighet
för innehafvare af sådan statens egendom å landet, för hvilken bevillning
efter 2:dra artikeln ej erlägges, att utgifva fyllnadsbidrag till folkskolelärares
aflöning i förhållande till egendomens taxeringsvärde; och skulle,
jemlik! 63 § 3 mom. Riksdags-ordningen, detta beslut, genom utdrag af
protokollet, Medkarnmaren delgifvas.

§ 18-

Börjades föredragning af Stats-Utskottets utlåtande N:o 10, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel.

364

Dcb 28 Februari.

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2.

Borr Åstrand: Det är icke utan en viss förvåning, som jag läst
Stats-Utskottets utlåtande i denna punkt, då jag nemligen ej förstår,
hvilka skäl som kunnat föranleda Stats-Utskottet att nu afstyrka bifall
till enahanda förslag om löneförhöjning, hvilket i fjol med anledning af
Kongl. Maj:ts proposition i ämnet af dåvarande Stats-Utskottet bifölls.
Jag vet visserligen, att vid den punkt, som afhandlade denna fråga, var
fogad en reservation af utskottsledamöter från denna Kammare; men
Utskottet har deremot nu i år — och utan att mer än eu enda reservant
anmält sig mot dess beslut — förklarat, att det icke funnit några
nya skäl framlagda för bifall till den löneförhöjning, som afses med min
motion, hvadan ock Utskottet afstyrker bifall till densamma. Jag vill
icke trötta. Kammaren genom att upprepa alla de upplysningar, som under
nästlidne lagtima riksdag meddelades angående den nu ifrågavarande
tjenstemannens åligganden, samt huru strängt hans tid är upptagen, utan
skall jag endast fästa mig vid några enkla omständigheter, hvilka dock
torde utöfva någon inverkan på hvar och eu, som verkligen vill taga skäl,

Landtmäterifiskalens årliga inkomster uppgå numera till endast 2,839
Hull'' 50 öre. Som vi veta, utgöres detta embetsverk af endast eu högst
liten tjenstemannapersonal, hvarföre ock utsigten till befordran och bättre
utkomst i framtiden ej är på långt när så stor som i flera andra embetsverk
och kollegier. Snarare skulle man kunna säga, att den enda utväg
för denne tjensteman att erhålla förbättrade löneförmåner är att möjligen
någon gång blifva befordrad till landtmäterisekreterare. Som nogsamt
är bekant, hafva lefnadskostnaderna, isynnerhet här i Stockholm,
under det sista ''decenniet betydligt stigit för hvarje år. Hvad som härvid
särskilt torde förtjena att framhållas är, att de båda artildarne hyra
och ved äro ganska betungande för alla de tjensteman, som härstädes
hafva familj att underhålla. Dessutom får jag fästa lierrarnes uppmärksamhet
derå att, då vi såsom ledamöter af Andra Kammaren uppbära
ett arvode af 1,200 R:dr, så afses dermed endast en godtgörelse för våra
enskilda personer, hvaremot den nu ifrågavarande tjenstemannens lönevilkor
ej böra bestämmas endast efter hans personliga ställning, utan äfven
med fästadt afseende å hans skyldighet att med dessa inkomster föda
familjen; ty det lärer väl ej få antagas, att man velat ålägga denne
tjensteman att underkasta sig caelibat, Om nu så är, att lönen är otillräcklig
— och detta har icke ens kunnat bestridas af dem, som yrkat
utslag å löneförhöjningen — så kan jag ej finna att man rimligtvis må
begära, att denne tjensteman skall kunna med den oväld, som höfves,
sköta sin tjenst. Bland alla de göromål, som åligga landtmäterifiskaleu,
är, såsom vi veta, äfven det att granska landtmätarnes betydliga kostnadsräkningar
för skiftesåtgärder, ett arbete, som delegarne i skifteslagen
i allmänhet ej sjelfva kunna verkställa, utan måste de härvid lita på att
detsamma med omsorg och skicklighet utföres af landtmäterifiskalen.

Den 28 Februari.

3(>5

På dessa och öfrigä skäl, Indika jag ej nu anser mig böra ånyo upprepa,
anhåller jag vördsamt hos Herr Talmannen om proposition å utslag
af Utskottets hemställan samt bifall till min motion.

Herr Hörnfeldt: Bland de många skäl, som vid sistlidne lagtima
riksdag anfördes mot bifall till Kongl. Maj:ts proposition i samma ämne
hvarom nu är fråga, var äfven det att, på grund af den nya löneregleringen,
den nuvarande innehafvaren af landtmäterifiskalstjensten haft sig
nogsamt bekant, att lönen under hans tjenstetid ej skulle komma att uppgå
till fullt samma belopp som för hans företrädare i tjensten. Härtill kommer
äfven den omständigheten, att göromålen för den nuvarande landtmäterifiskalen
väl svårligen kunna påstås vara lika stora som för hans
företrädare, utan hafva tvärtom hans embetsåligganden under de sednare
åren i betydlig mån minskats. Ett ytterligare skid att ej bevilja den nu
ifrågasatta löneförhöjningen finner jag uti resultatet af den gemensamma
omröstningen i samma fråga vid nästlidne lagtima riksdag, då Ivamrarne
med den betydliga majoriteten af 179 nej mot 98 ja afslogo Kongl. Maj:ts
förslag i detta afseende. Dessa omständigheter hafva för mig utgjort tillräckligt
talande skäl att inom Stats-Utskottet afstyrka bifall till den nu
föredragna motionen.

Dessutom skulle det, enligt min föreställning, vara, minst sagd!, besynnerligt,
för att ej säga inkonseqvent, handladt af oss, om vi nu, på
grund af enskild motionärs af Utskottet afstyrkta förslag, beviljade samma
löneförhöjning, hvilken vi i fjol, på grund af Kongl. Maj:ts af Utskottet
tillstyrkta förslag, med stor majoritet afslogo.

På dessa skäl yrkar jag bifall till Stats-Utskottets hemställan i den
föredragna punkten.

Herr Åstrand: Då den siste talaren gjort en jemförelse mellan den

nuvarande landtmäterifiskalens och hans företrädares lönevilkor, samt tilllagt
att nedsättningen i lönen fullt motsvaras af minskningen i göromål,
så ber jag härvid endast få erinra, att den förre landtmäterifiskalens samtliga
årliga inkomster uppgingo till 4,000 lt:dr, under det att deremot den
nuvarande innehafvaren af denna tjenstebefattning ej ens komme att uppbära
så mycket som 3,500 Rall'' om året, derest den nu föreslagna löneförhöjningen
beviljades. Häraf torde hvar och en inse, att en ganska betydlig
nedsättning i denne tjenstemans lönevilkor egt rum. Att deremot
någon väsendtlig minskning i hans göromål inträffat, har jag mig ej bekant,
utan upptaga hans tjensteåligganden hela hans tid, hvadan han ock ej kan
blifva i tillfälle att på enskild väg i någon mån föröka sina ringa inkomster.

Hvad slutligen angår samme talares yttrande om den samfälda voteringen
i denna fråga under sistlidne års lagtima riksdag, så tror jag verkligen
ej, att man bör tillmäta denna händelse så stor betydelse som lian
funnit för godt att göra. Vid en gemensam omröstning torde det nemligen
ofta hända, att icke alla Kammarens herrar ledamöter bibehålla i
friskt minne alla de bindande skäl, som förut under diskussionen blifvit
anförda för bifall till ett ifrågasatt anslag, utan att man då, under bemödande
att vara så sparsam som möjligt, uraktlåter att göra bestämdt

366

Den 28 Februari.

klart för sig ändamålet med det begärda beloppet, hvadan man ock stundom
i sista stund besluter sig för att rösta nej i stället för ja.

Jag yrkar fortfarande bifall till min motion.

Herr Helander: 1 allmänhet torde det vara riktigast, att förslag
om löneförhöjningar åt statens tjensteman framställas af regeringen. Härvid
må man dock icke nu fästa sig, enär ju vid sistlidne lagtima riksdag
enahanda förslag som det nu föreliggande väcktes af Kong! Maj:t. Vid
samma frågas behandling inom denna Kammare anförde jag då de skäl
som enligt min tanke tala för den nu ånyo genom enskild motionär föreslagna
löneförhöjningen. Jag skall derföre icke vid detta tillfälle besvära
Kammaren genom att nu återupprepa dem, utan ber blott att tå fästa
herrarnes uppmärksamhet derå, att genom den sednaste löneregleringen
landtmäterifiskalens lön blifvit bestämd till något mindre belopp än hans
närmaste mans i tjensten. Då härtill kommer, att samme tjenstemans inkomster
af sportler numera betydligt nedgått, samt ingen utsigt är för
hand att de åter skola ökas, så finner jag för min del den största billighet
tala föi- att i denne tjenstemans otvifvelaktigt alltför ringa aflöning
den nu föreslagna förhöjningen beviljas. Det må vara sannt att_ den nuvarande
landtmäterifiskalens göromål måhända på sätt och vis kunna
anses vara något mindre ansträngande än hans företrädares: men dermed
är ju denne tjensteman föga hjelpt. Då emellertid nu förhållandet år
sådant, att, äfven om hans göromål såsom embetsman skulle lemna honom
någon tid öfrig för annan sysselsättning, det dock är osäkert om lian på
annat håll kan få arbete, synes billigheten fordra att hans aflöning i
tjensten må bestämmas så pass tillräckligt stor att han bär sin anständiga
bergning.

För min del kan jag ej annat än, med yrkande af utslag å Statsutskottets
framställning, understödja motionärens förslag.

Herr Grefve Do sse: Jag ämnar alldeles icke inlåta mig i något be dömande

om, huruvida landtmäterifiskalens lön är så låg att den bör
höjas. Jag skulle nemligen i sådant fall måhända nödgas erkänna, att
denne tjenstemans lön verkligen är för låg. Men jag vill nu blott fästa
Kammarens uppmärksamhet derå, att Stats-Utskottet i den nu föredragna
frågan icke rimligen kunnat handla annorlunda än det gjort, eller afgifva
någon annan hemställan än hvad som nu skett. Förhållandet är nemligen
det att, då vid nästlidne lagtima riksdag genom eu Kong!, proposition
enahanda löneförhöjning begärdes för landtmäterifiskalen, detta
förslag, som tillstyrktes af dåvarande Stats-Utskottet, bifölls af borste
Kammaren men afslogs af den Andra, hvarefter den ifrågasatta löneförhöjningen
genom gemensam omröstning med betydlig majoritet blef afslagen.
Att vid sådant förhållande, på grund af enskild motionärs förslag
i ämnet, ånyo tillstyrka en dylik löneförhöjning hade enligt min tanke ej
anstått Stats-Utskottet. Jag tror sålunda, att vid den behandling denna
fråga så nyligen rönt, Riksdagen nu, i konseqvens härmed, äfven bör bifalla
Stats-Utskottets hemställan i den föredragna punkten, hvilket jag
ock yrkar.

Den 28 Februari.

367

Herr Hanson: Då det icke kan bestridas, att landtmäterifiskals tjensten

är nödvändig, och icke heller, att landtmäterifiskalen bör hafva
tillräcklig lön, kan jag icke inse hvarföre Stats-Utskottet afstyrkt bifall
till ifrågavarande motion. Jag ^skall fatta mig kort och inskränker mig
till att förena mig med Herrar Åstrand och Helander i hvad de yrkat.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats såväl bifall till
Utskottets hemställan, som jemväl att. med afsteg å samma hemställan,
det försteg måtte bifallas som i Herr Åstrands motion blifvit framstälklt.
Till propositionerna på dessa yrkanden svarades med blandade ja och
nej; och då Herr Talmannen, efter förnyande af den förra propositionen,
fann ja vara öfvervägande för densamma, blef votering begärd.

Uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningspropoposition: Den,

som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i andra punkten af
dess utlåtande N:o 10,

röstar ja:

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afsteg å Utskottets hemställan, beviljat
landtmäterifiskalen en årlig löneförhöjning af sexhundra riksdaler’.

Voteringen utföll med 110 ja mot 36 nej, och hade alltså Utskottets
hemställan i denna punkt blifvit af Kammaren bifallen.

I anseende till den långt framskridna tiden, blef, på Herr Talmannens
hemställan, af Kammaren beslutadt, att den fortsatta behandlingen
af detta utlåtande skulle uppskjutas till nästa sammanträde.

§ 19.

Till bordläggning anmäldes:''

Stats-Utskottets utlåtande N:o 17, angående beräkningen af statsverkets
inkomster, med dertill hörande

Bil. Litt. A, innefattande utlåtande i anledning af väckt motion angående
upphörande af mantalspenningarne;

Lag-Utskottets utlåtande N:o 10, i anledning af väckta motioner om
ändringar i gällande strafflag; och

Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 3 (i samlingen
N:o 20), med anledning af Herr Per Nilsons motion N:o 116, om
rättighet för landstingen att upprätta förslag för tillsättande af folkskoleinspektörer
inom de särskilda länen.

§ 20.

Friherre af Schmidt, som på begäran erhållit ordet, yttrade: Både
kommunala åligganden och embetsgöromål nödga mig att begära ledighet på

368

Den 29 Februari.

12 dagar räknade från den 8 nästinstundande Mars. På samma gång jaganhåller
om proposition härom, utfäster jag mig att för den eller dem åt
Kammarens ledamöter, som det åstunda, redogöra för sagde åligganden
och göromål, hvilken redogörelse jag dock förmodar, att pluraliteten skulle
finna för lång och tråkig att afköra.

På framställd proposition blef ifrågavarande hemställan af Kammaren
bifallen.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3/r S e. m.

In fidern
H. Husberg.

Thersdagen den 29 Februari.

Kl. i 7 e. in.

§ 1.

Justerades protokollsutdrag för den 28 Februari.

§ 2.

Före öfvergången till de å föredragningslistan för dagen uppförda
ärenden lemnades. enligt begäran, ordet åt

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena, Grefve von
Plåten, som anförde: Herr Talman! Mine Herrar! Då jag i följd af

ett misstag icke kom att vara närvarande, då Kammarens protokoll för
den 21 i denna månad öfver diskussionen angående anslagen under riksstatens
tredje liufvudtitel i gårdagens plenum justerades, anhåller jag att
de ord, jag nu skall hafva äran yttra, måtte få anses såsom ett tillägg
till nämnda protokoll. Jag hyser så mycket större tillförsigt att denna
min anhållan icke skall afslås, som jag är fullt öfvertyga^ derom, att
Kammarens rättskänsla säger, att jag icke kan helt och hållet förbigå det
klander, som under förenämnda diskussion af eu talare riktades mot de
underordnade tjenstemänneu i kabinettet för utrikes brefvexling med anledning
af de felaktiga och vilseledande uppgifter om Sverige, som förekomma -