Den ekonomiska politiken (Riksdagens protokoll 1962:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 19

FÖRSTA KAMMAREN

1962

11 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 11 maj

Den ekonomiska politiken ....................................

Om sänkning av riksbankens diskonto, m. m...................

Den ekonomiska politikens inriktning på den europeiska marknaden
......................................................

Fortsatt valutareglering, m. m.................................

Ändring i förordningen om postsparbanken ..............*.....

Tryckeriverksamheten inom statsförvaltningen ................

Anslag till särskilda undersökningar vid konjunkturinstitutet----

De studiesociala lånemöjligheterna vid journalistinstituten ......

Om skydd för arbetstagare mot uppsägning och permittering----

Om visst undantag för utländsk sjöman från bestämmelserna om

skyldighet att inneha arbetstillstånd..........................

Vissa frågor berörande domänverket ..........................

Rennäringens främjande, m. ................................

Om effektivare åtgärder mot ocker ............................

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 11 maj

Bankoutskottets utlåtande nr 17, ang. dels likviditets- och kassa kvotslag,

m. m., dels ock ränteregleringslag.................. 4

_ nr om sänkning av riksbankens diskonto samt om räntan

som konjunkturpolitiskt medel, m. ........................ 52

___ nr 19, ang. den ekonomiska politiken ...................... 54

.—. nr 20, ang. fortsatt valutareglering, m. .................... 55

__ nr 24, ang. ändring i förordningen om postsparbanken ...... 57

— nr 26, ang. viss garanti för eventuella förluster på grund av

överenskommelser om nordiska centralbankskrediter ........ 58

l Första kammarens protokoll 1962. Nr 19

Sid.

55
57
59
62
63
65

73
81
85

Nr 19

Innehåll

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, ang. Sveriges ombildning
till republik .............................................. 59

Statsutskottets utlåtande nr 79, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat
II: försvarsdepartementet .............................. 59

— nr 81, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: kommunikationsdepartementet
............................................ 59

— nr 82, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: finansdepartementet
.................................................. 59

— nr 83, ang. allmän beredskapsstat: allmänna frågor .......... 59

-—• nr 84, ang. allmän beredskapsstat: justitiedepartementet ...... 59

— nr 85, ang. allmän beredskapsstat: försvarsdepartementet .... 59

— nr 86, ang. allmän beredskapsstat: socialdepartementet ...... 59

-—■ nr 87, ang. allmän beredskapsstat: kommunikationsdepartementet
...................................................... 59

— nr 88, ang. allmän beredskapsstat: finansdepartementet ...... 59

— nr 89, ang. allmän beredskapsstat: ecklesiastikdepartementet . . 59

— nr 90, ang. allmän beredskapsstat: handelsdepartementet .... 59

— nr 91, ang. allmän beredskapsstat: inrikesdepartementet ...... 59

— nr 92, ang. anslag till statistiska centralbyrån, m. m......... 59

— nr 93, ang. vissa anslag till statistiska centralbyrån och konjunkturinstitutet
.......................................... 61

— nr 94, ang. viss omorganisation inom kommerskollegium i samband
med avveckling av statens handelslicensnämnd, m. m. . . 63

— nr 95, ang. anslag till socialstyrelsen ........................ 63

— nr 96, ang. anslag till journalistutbildning .................. 63

— nr 97, ang. anslag till byggnadsforskning.................... 65

— nr 98, ang. anslag till nybyggnad för statens polisskolas huvudskola
i Stockholm ..................... 65

— nr 99, ang. omorganisation av byggnadsstyrelsen m. m....... 65

— nr 100, ang. godkännande av avtal om viss fastighetsöverlåtelse

inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde .... 65

Bevillningsutskottets betänkande nr 48, ang. överenskommelse med
Amerikas förenta stater rörande ömsesidiga tullmedgivanden,
m. m..................................................... 65

— nr 51, ang. befrielse för stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond
från arvsskatt och gåvoskatt, m. m..................... 65

Andra lagutskottets utlåtande nr 22, om skydd för arbetstagare mot
uppsägning och permittering .............................. 65

— nr 23, om visst undantag för utländsk sjöman från bestämmelserna
om skyldighet att inneha arbetstillstånd .............. 72

Jordbruksutskottets utlåtande nr 8, ang. vissa frågor berörande domänverket
................................................ 73

— nr 13, ang. rennäringens främjande, m. m..................... 81

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 39, ang. brevbäringen i
städer och tätorter ........................................ 84

—- nr 40, om effektivare åtgärder mot ocker .................. 85

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

Fredagen den 11 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Hanson, Per-Olof, för tiden
den 14—den 18 i denna månad för deltagande
i Europarådets rådgivande församlings
möte i Strasbourg.

Vidare upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid
fogat läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade intyg anhålles
om ledighet från riksdagsarbetet tills
vidare.

Göteborg den 9/5 1962

Per Bergman

Att riksdagsman Per Bergman, f.
15 02 Öl, adr. Dr Hjorts gata i C, Göteborg,
sedan den 8 maj vårdas å Med klin
II, Sahlgrenska sjukhuset, Göteborg, intygas
härmed.

Göteborg den 9 maj 1962

I tjänsten
Klas-Erik Lehmann
Leg. läkare, avd.-läkare

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Bergman
vore oförmögen till arbete.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående marinens tekniska
personal m. m.;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående premiesystem för
viss reservpersonal vid krigsmakten;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
militärmusiken under budgetåret 1962/63
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bidrag till restaurering
av Uppsala domkyrka m. m.;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
en överenskommelse mellan Sverige och
Finland angående avsättning till den gemensamma
kulturfonden av 5 milj. kr.
ur räntelikvider å till Finland lämnade
svenska statskrediter;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förskollärarutbildningens
organisation;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande bidrag till socialinstituten
för budgetåret 1962/63;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till personhistorisk forskning
och publiceringsverksamhet;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående Sveriges anslutning
till en konvention för upprättande
av Organisationen för europeisk rymdforskning
m. m., i vad propositionen avser
svensk rymdforskning samt medelsanvisning; nr

196, i anledning av Kungl. Majds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1962/63 till Bidrag till viss busstrafik
m. in.;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare investeringar
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde m. m.; och
nr 198, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändrade grunder
för bidrag till skattelindring åt synnerligt
skattetyngda kommuner, m. m.

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om likviditetskvot och kassakvot för vissa
kreditinrättningar (likviditets- och
kassakvotslag), m. in., dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om räntereglering
och emissionskontroll (ränteregleringslag)
, dels ock i ämnet väckta
motioner.

I en den 19 januari 1962 dagtecknad
proposition, nr 52, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om likviditetskvot och kassakvot
för vissa kreditinrättningar (likviditets-
och kassakvotslag); samt

2) lag om placeringskvot för vissa
kreditinrättningar (placeringskvotslag).

De av Kungl. Maj:t i propositionen nr
52 framlagda lagförslagen inneburo en
omläggning och modernisering av den
kreditpolitiska beredskapslagstiftningen
mot bakgrund av på området gjorda erfarenheter.
Enligt förslaget skulle sålunda
den nuvarande kassareservslagen ersättas
av en lag om likviditets- och kassakvoter
och en särskild lag om placeringskvoter
införas. Liksom kassareservslagen
voro de förordade nya lagarna av
beredskapskaraktär, och avsikten vore
att man, liksom hittills, i första hand
skulle söka åstadkomma frivilliga uppgörelser
om den restriktivitet som vore
erforderlig på det kreditpolitiska området.
Den reglering av kreditmarknaden,
vartill de föreslagna lagarna gåve möjlighet,
överensstämde i allt väsentligt
med riksbankens under senare år i kreditpolitiskt
syfte givna rekommendationer
till affärsbankerna, sparbankerna,
centralkassorna för jordbrukskredit och
försäkringsbolagen. Lagstiftningen avsåges
emellertid bliva tillämplig även på
postbanken och placeringskvotslagen
därjämte på pensionsfondsstyrelserna.
Straffbestämmelser förekommo icke i lagarna.
Däremot hade föreskrivits skyldighet
att erlägga ränta på belopp, med
vilket fastställd kvot underskridits. För
lagarna hade föreslagits en giltighetstid

av tre år. Den nya lagstiftningen vore
avsedd att träda i kraft den 1 juli 1962.

I en den 30 mars 1962 dagtecknad proposition,
nr 143, hade vidare Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogat förslag till lag om
räntereglering och emissionskontroll
(ränteregleringslag).

Det i propositionen nr 113 framlagda
lagförslaget innebar en omläggning av
lagstiftningen om räntereglering och
emissionskontroll i anslutning till den
modernisering av den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen
i övrigt, som förordats
i den ovannämnda propositionen
nr 52. Liksom när det gällde de båda
lagar som föreslagits i denna vore avsikten
med den föreslagna nya ränteregleringslagen,
som också var av beredskapskaraktär,
att de allmänna kreditpolitiska
intressena i första hand skulle
tillgodoses genom samråd och överenskommelser
mellan riksbanken och kreditinrättningarna.
Den nu föreslagna
ränteregleringslagen innefattade i jämförelse
med den gällande lagen en vidgad
fullmakt för Kungl. Maj:t med avseende
på inlåningsräntorna. Vid inlåning
skulle sålunda även maximiränta
kunna fastställas, varjämte kretsen av
dem, som föllo under lagen, något vidgades.
Å andra sidan begränsades i den
nya lagen kretsen av utlånare, och bestämmelserna
om räntestopp utginge.
Straffbestämmelser förekommo icke i
den nya lagen. Däremot hade föreskrivits
—• i likhet med vad som föreslagits
i de båda andra lagarna — viss ersättningsskyldighet
gentemot statsverket, då
föreskrift som meddelats enligt lagen
icke iakttagits. Den nya lagstiftningen
vore avsedd att träda i kraft den 1 juli
1962. För lagen hade föreslagits samma
giltighetstid som för de nyss nämnda lagarna,
eller sålunda tre år.

Kungl. Maj:ts förslag till likviditetsoch
kassakvotslag var i nedan angivna
delar så lydande:

4 § första stycket e och 4 § sista stycket

Till grund för bestämmandet av nettobeloppet
av likvida medel lägges summan
av följande tillgångar:

Fredagen den 11 inaj 1962

Nr 19

e) av Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och Svenska bostadskreditkassan
utfärdade obligationer ävensom av
hypoteksaktiebolag efter den 1 januari
1959 utfärdade obligationer för möjliggörande
av bostadskreditgivning, allt till
marknadsvärdet, samt

När omständigheterna föranleda därtill,
må riksbanken föreskriva dels att
även andra tillgångar må inräknas i
bruttosumman, dels att i nämnda summa
icke må inräknas tillgångar i utländsk
valuta, efter avdrag för skulder
i sådan valuta, med mer än som svarar
mot viss del av kreditinrättningens samtliga
förbindelser med de i 5 § angivna
undantagen, dels att viss eller vissa
skuldgrupper enligt andra stycket icke
skola avdragas vid bestämmandet av
nettobeloppet.

6 §

Det procenttal, vartill likviditetskvot
minst skall uppgå, fastställes av riksbanken.
Talet må i fråga om sparbankerna
och centralkassorna för jordbrukskredit
ej sättas högre än till tjugofem
och i fråga om andra kreditinrättningar
ej högre än till femtio.

Där så finnes lämpligt må de kreditinrättningar,
som förordnandet gäller, av
riksbanken indelas i grupper, för vilka
kvoten fastställes till olika procenttal.
Gruppindelningen skall ske efter storleken
av inrättningarnas samtliga förbindelser
med de i 5 § angivna undantagen
eller efter rörelsens art.

7§

Med kassakvot avses förhållandet vid
viss beräkningstidpunkt mellan kreditinrättningens
i riksbanken innestående
medel och inrättningens samtliga förbindelser
med de i 5 § angivna undantagen.

Det procenttal, vartill kassakvot minst
skall uppgå, fastställes av riksbanken.
Talet må ej sättas högre än till femton.
Vid dess fastställande må tillämpas vad
i 6 § andra stycket stadgas.

I Kungl. Maj:ts förslag till placeringskvotslag
hade 8 § erhållit följande lydelse: -

Ang. den ekonomiska politiken

Har kreditinrättning avvikit från fastställd
placeringskvot eller från vad i 6 §
tredje stycket stadgas, skall inrättningen
efter föreläggande av riksbanken till
statsverket utgiva ett belopp, som motsvarar
ränta å underskottet för den beräkningsperiod,
då det uppstått. För följande
beräkningsperioder räknas räntan
å vad av underskottet alltjämt kvarstår
efter avdrag för överskott, som uppkommit
under dessa perioder. Ränta räknas
dock icke för mer än fem år efter ingången
av den beräkningsperiod, för vilken
underskottet redovisades, ej heller
för tid efter det förordnandet utlöpt
utan att efterföljas av nytt förordnande.
Räntesatsen skall utgöra två procent
för år.

Riksbanken äger medgiva att vid tilllämpning
av första stycket utjämning
må ske mellan överskott och underskott
under viss tidrymd (utjämningsperiod).
Har sådant medgivande lämnats, skall
utjämningsperiod ersätta beräkningsperiod
vid bestämmande av räntan.

Har postsparbanken eller postgirorörelsen
avvikit från fastställd placeringskvot,
må riksbanken medgiva befrielse
från skyldighet att utgiva belopp, som
avses i denna paragraf, därest inrättningarna
sammantagna uppfyllt placeringskraven.
Då särskilda skäl föranleda
därtill må riksbanken även eljest medgiva
befrielse, helt eller delvis, från skyldighet
som nyss sagts.

I Kungl. Maj:ts förslag till rånteregleringslag
voro 5—8 §§ så lydande:

Riksbanken äger fastställa maximiränta
eller minimiränta för inlåning, som
i 4 § sägs, ävensom maximiränta för utlåning
av penningar från sådan kreditinrättning
som i nämnda paragraf angives.
För skilda slag av inlåning eller
utlåning må olika räntor fastställas.

Föreskrift som avses i första stycket
meddelas att gälla för viss tid, högst sex
månader. Giltighetstiden må förlängas
med högst sex månader åt gången.

6 §

Riksbanken äger föreskriva, att obligationer,
förlagsbevis eller andra för den

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken
allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej
må utgivas utan tillstånd av riksbanken.
Vad nu sagts skall dock ej gälla skuldebrev,
som utgivas av riksgäldskontoret.

7 g

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter,
som meddelas med stöd av denna
lag, utövas av myndighet som Konungen
bestämmer.

Kreditinrättning eller annan, som är
underkastad föreskrift om maximiränta
eller minimiränta, är skyldig att på anfordran
tillhandahålla tillsynsmyndigheten
de uppgifter, denna anser nödvändiga
för tillsynens utövande.

8§

Har kreditinrättning vid utlåning uppburit
högre ränta än riksbanken fastställt
såsom maximiränta, skall inrättningen
efter föreläggande av riksbanken
till statsverket utgiva två gånger det belopp
varmed den uppburna räntan avvikit
från den fastställda maximiräntan.

Vad i första stycket stadgas skall äga
motsvarande tillämpning, därest kreditinrättning
eller annan som bedriver inlåning,
som i 4 § sägs, vid sådan inlåning
gottgjort ränta vilken överstigit
maximiränta eller underskridit minimiränta,
som fastställts av riksbanken.

Då särskilda skäl föranleda därtill, må
skyldighet som nyss sagts helt eller delvis
eftergivas.

I samband med nämnda propositioner
hade utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: de

likalydande motionerna I: 67, av
herr Ferdinand Nilsson in. fl., och
II: 101, av herr Björkänge in. fl., om viss
prioritering av lån för byggande av vatten-
och avloppsanläggningar, och

de likalydande motionerna 1:286, av
herr Harald Pettersson och herr Jonasson,
samt II: 354, av herrar Hansson i
Skegrie och Börjesson i Falköping, om
prioritering av garantilån;

B. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 52 väckta motioner:

de likalydande motionerna 1:563, av
herr Ferdinand Nilsson, samt II: 677, av
herrar Elmwall och Grebåck,
de likalydande motionerna I: 571, av
herr Torsten Andersson m.fl., och II: 680
av herr Eliasson i Sundborn in. fl., ävensom de

likalydande motionerna I: 572, av
herr Schmidt in. fl., och II: 679, av herr
Cassel in. fl.;

C. i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 143 väckta motioner:

de likalydande motionerna 1:708, av
herr Bengtson m. fl., och II: 865, av
herr Hedlund m. fl., samt
de likalydande motionerna I: 709, av
herr Schmidt m. fl., och II: 864, av herr
Cassel m. fl.

I de likalydande motionerna I: 67 och
II: 101 hade yrkats, att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
åtgärder varigenom upplåningen för vatten-
och avloppsanläggningar på kreditmarknaden
likställdes med lån för bostadsbyggande
såväl när det gällde möjligheten
att erhålla lånen som beträffande
räntenivån.

I de likalydande motionerna 1:286
och II: 354 hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla, att all garantilånegivning måtte
erhålla samma prioriterade ställning
som långivning till bostadsproduktionen.

I de likalydande motionerna I: 563 och
11:677 hade anhållits
att från i propositionen nr 52 avsedda
särskilda lagstiftning angående likviditets-
och kassakvoter för kreditinrättningar
samt om placeringskvot måtte
undantagas ej blott Kooperativa förbundets
och HSB:s inlåningsrörelse utan
även den verksamhet som bedreves av
sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit; att

den föreslagna likviditets- och kassalcvotslagen
ävensom den nya placeringskvotslagen
måtte i enlighet med
vad som hittills tillämpats beslutas för
endast ett år; samt

Fredagen den 11 maj 1982

Nr 19

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
begära fortsatt utredning angående den
s. k. prioriterade lånesektorns omfattning
i syfte att bereda bättre lånevillkor
åt kommunernas och åt jordbruksnäringens
investeringar.

I de likalydande motionerna 1:571
och 11:680 hade yrkats

att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 52 skulle

1) avslå i propositionen framlagda
förslag till lag om placeringskvoter för
vissa kreditinrättningar;

2) antaga i propositionen framlagda
förslag till lag om likviditets- och kassakvoter
för vissa kreditinrättningar, dock
med de ändringar i 4, 6 och 7 §§, som
angivits i motionerna.

I de likalydande motionerna I: 572 och
II: 679 hade föreslagits, att riksdagen vid
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 52 skulle

1. avslå Kungl. Maj:ts förslag angående
lag om placeringskvot för vissa kreditinrättningar; 2.

för sin del besluta sådan lydelse av
den föreslagna lagen om likviditetskvot
och kassakvot för vissa kreditinrättningar att

banks nettoinnehav av utländsk valuta
skulle som hittills inräknas bland
de likvida medlen,

att garantiförbindelser skulle som hittills
vara undantagna från krav på likviditets-
eller kassakvot,

att likviditetskvot enligt § 6 i den föreslagna
lagen om likviditets- och kassakvoter
skulle fastställas till högst 35 procent
för affärsbanker och till högst 15
procent för sparbankerna och centralkassorna
för jordbrukskredit,

samt att kassakvot enligt § 7 i samma
lag skulle fastställas till högst 10 procent.

I de likalydande motionerna I: 708 och
11:865 hade hemställts,

I. att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts förslag om att i beredskapslagen
rörande räntereglering och emissionskontroll
skulle ingå möjligheter till maximering
av inlåningsräntorna, samt

Ang. den ekonomiska politiken

II. att riksdagen även i övrigt måtte
beakta vad i motionerna anförts och därvid
särskilt uttala, att emissionskontroll
och maximering av utlåningsräntor icke
borde utnyttjas i prioriteringssyfte.

I de likalydande motionerna I: 709 och
II: 864 hade anhållits, att riksdagen måtte
avslå proposition nr 143 med förslag
till lag om räntereglering och emissionskontroll.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 67 och II: 101 samt

2) motionerna 1:286 och 11:354
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. i vad avsåge det genom propositionen
nr 52 framlagda förslaget till likviditets-
och kassakvotslag, att riksdagen
— med förklaring, att riksdagen funnit
viss ändring böra företagas i lagförslaget
— måtte, med bifall till motionerna
I: 572 och II: 679 i vad gällde frågan
om undantagande av garantiförbindelser
från kravet på likviditets- och kassakvot,
men med avslag å sagda motioner
i övrigt i vad de gällde nämnda lagförslag
ävensom å motionerna I: 563 och
11:677 samt motionerna 1:571 och
II: 680, i vad motionerna avsåge nämnda
lagförslag, för sin del antaga lagförslaget
med de ändringar av 5 och 10 §§
som framginge av vid utlåtandet fogad
bilaga;

C. i vad avsåge det genom propositionen
nr 52 framlagda förslaget till placeringskvotslag,

1) att riksdagen med bifall till motionerna
1:572 och II: 679 samt motionerna
1:571 och 11:680 ävensom med
avslag å motionerna 1:563 och 11:677,
såvitt de avsåge förenämnda lagförslag,
måtte avslå lagförslaget,

2) att motionerna 1:563 och 11:677,
i vad de avsåge viss utredning, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

D. i vad avsåge det genom propositionen
nr 143 framlagda förslaget till ränteregleringslag,

1) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 709 och II: 864,

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken

2) att riksdagen med avslag å motionerna
I: 708 och II: 865 för sin del måtte
antaga förenämnda lagförslag;

E. att motionerna 1:571 och 11:680,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. Inledningen

Beträffande motiveringen och hemställan
under A

av herr Nils Theodor Larsson och
herr Hansson i önnarp, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A
hemställa,

1) att motionerna 1:67 och II: 101
måtte anses besvarade med vad reservanterna
anfört;

2) att riksdagen med bifall till motionerna
1:286 och 11:354 i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om åtgärder
i syfte att giva all långivning mot
statliga kreditgarantier samma ställning
på kreditmarknaden som långivningen
till bostadsproduktionen i enlighet med
vad reservanterna anfört;

II. Förslaget till likviditets- och
kassakvotslag

Till 4 § första stycket e

av herr Nils Theodor Larsson och
herr Hansson i önnarp, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:571 och 11:680 för sin del måtte antaga
4 § första stycket e i följande lydelse
:

»e) av Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan,
Aktiebolaget Industrikredit och Aktiebolaget
Företagskredit utfärdade obligationer
ävensom av hypoteksaktiebolag efter
den 1 januari 1959 utfärdade obligatio -

ner för möjliggörandet av bostadskreditgivning,
allt till marknadsvärdet, samt»;

Till 4 § sista stycket

av herrar Regnéll, Schmidt, Gustaf
Henry Hansson, Nils Theodor Larsson,
Gorthon, Hansson i önnarp, Carlsson i
Tibro och Larsson i Umeå, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den avfattning reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:572 och 11:679 i vad gällde
behandlingen av utländska valutor enligt
det genom propositionen nr 52 framlagda
förslaget till likviditets- och kassakvotslag,
för sin del antaga 4 § sista
stycket i förenämnda lagförslag i följande
utformning:

»När omständigheterna föranleda därtill,
må riksbanken föreskriva dels att
även andra tillgångar må inräknas i
bruttosumman, dels att viss eller vissa
skuldgrupper enligt andra stycket icke
skola avdragas vid bestämmandet av
nettobeloppet.»;

Till 6 §

av herr Hagnell, som dock ej antytt
sin mening;

Till 6 och 7 §§

av herrar Regnéll, Schmidt, Gustaf
Henry Hansson, Nils Theodor Larsson,
Gorthon, Boija, Hansson i önnarp och
Larsson i Umeå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del lyda
så som denna reservation visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen för sin del måtte antaga 6 och
7 § § i förslaget till likviditets- och kassakvotslag
i följande lydelse:

»6 §.

Det procenttal, vartill likviditetskvot
minst skall uppgå, fastställes av riksbanken.
Talet må i fråga om sparbankerna
och centralkassorna för jordbrukskredit
ej sättas högre än till aderton
och i fråga om andra kreditinrättningar
ej högre än till fyrtio.

Där så — ---rörelsens art.

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

7 §.

Med kassakvot -— --angivna un dantagen.

Det procenttal, vartill kassakvot minst
skall uppgå, fastställes av riksbanken.
Talet må ej sättas högre än till tio. Vid
dess fastställande må tillämpas vad i
6 § andra stycket stadgas.»;

III. Förslaget till placeringskvotslag

av herrar Fahlander, Aspling, Palm,
Augustsson, Sköldin och Persson i Appuna,
fru Renström-Ingenäs samt herr Hagnell,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den avfattning, som
i denna reservation angivits, samt att
utskottet i vad avsåge det genom propositionen
nr 52 framlagda förslaget till
placeringskvotslag bort under G 1 hemställa,
att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen funnit viss ändring böra
företagas i lagförslaget — måtte, med
avslag å motionerna I: 563 och II: 677,
såvitt de avsåge lagförslaget, motionerna
1:572 och 11:679 samt motionerna
I: 571 och II: 680, för sin del antaga lagförslaget
med den ändringen, att 8 § erliölle
nedan angivna lydelse:

»8 §.

Har kreditinrättning — — ■—- för år.

Riksbanken äger — — — av räntan.

Då särskilda skäl föranleda därtill, må
även eljest skyldighet som ovan sagts
helt eller delvis eftergivas.»;

IV. Förslaget till ränteregleringslag

1. av herrar Regnéll, Schmidt, Gustaf
Henry Hansson, Gorthon, Boija och
Berglund, vilka ansett, att utskottet, med
instämmande i vad som anförts i motionerna
I: 709 och II: 864, bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 709 och II: 864 och med avslag
å motionerna I: 708 och II: 865 måtte
avslå proposition nr 143 med förslag

Ang. den ekonomiska politiken
till lag om räntereglering och emissionskontroll; 2.

av herrar Nils Theodor Larsson och
Börjesson i Glömminge, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under
D 2 hemställa, att riksdagen •— med
förklaring att riksdagen funnit viss ändring
böra företagas i lagförslaget — i
anledning av motionerna I: 708 och II:
865 måtte för sin del antaga lagförslaget
med den ändringen, att 5 och 8 §§ erhölle
nedan angivna lydelse:

»5 §.

Riksbanken äger fastställa minimiränta
för inlåning, som i 4 § sägs, ävensom
maximiränta för utlåning av penningar
från sådan kreditinrättning som i nämnda
paragraf angives. För skilda slag av
inlåning eller utlåning må olika räntor
fastställas.

Föreskrift som---åt gången.

8 g.

Har kreditinrättning--— fastställ da

maximiräntan.

Vad i första stycket stadgas skall äga
motsvarande tillämpning, därest kreditinrättning
eller annan som bedriver inlåning
som i 4 § sägs, vid sådan inlåning
gottgjort ränta vilken underskridit
minimiränta, som fastställts av riksbanken.

Då särskilda — — — delvis eftergivas.
»

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herr Nils Theöder
Larsson och herr Hansson i önnarp.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att överläggningen i fråga om förevarande
utlåtande tillika finge omfatta frågor,
som behandlades i bankoutskottets
utlåtanden nr 18, 19, 20, 24 och 26. Yrkanden
skulle dock i vederbörlig ordning
framställas först efter det respektive
utlåtande föredragits.

Redogörelser för innehållet i bankoutskottets
utlåtanden nr 18, 19, 20 och 24
återfinnas å respektive sid. 52—53, 54—
55, 55—56 samt 57.

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,

(h):

Herr talman! Kungl. Maj:t har till
årets riksdag överlämnat en serie propositioner,
som hänför sig till den ekonomiska
delen av samhällslivet. Av dessa
har till bankoutskottet remitterats proposition
nr 52 med förslag till lag om
likviditet och kassakvot samt om placeringskvot,
proposition nr 143 med förslag
till lag om räntereglering och emissionskontroll
samt proposition nr 93
med hemställan om riksdagens samtycke
till fortsatt valutareglering. I samband
med dessa propositoner har väckts
ett flertal motioner.

Som talmannen här nyss meddelade,
skall alla dessa propositioner och motioner
behandlas i ett sammanhang, och
jag skall försöka att i mitt anförande söka
hålla klara gränser mellan de olika
sakerna.

Vad först angår förslaget till lag om
olika slag av kvoter samt räntereglering
och emissionskontroll har båda dessa lagar
karaktären av beredskapslagar, som
bemyndigar Kungl. Maj:t att sätta dem
i funktion på framställning av fullmäktige
i riksbanken. Sedan dessa lagar väl
satts i funktion, ger de riksbanken mycket
stor makt på det ekonomiska området.

Hittills har dessa frågor reglerats dels
genom kassareservslagen av den 3 juli
1943 och dels genom ränteregleringslagen
av den 7 december 1951. Båda dessa
lagar har gällt för ett år i taget, men
prolongerats undan för undan. Det är
dock att märka, att kassareservslagen
endast har tillämpats under åren 1950
till 1952 och att ränteregleringslagen
aldrig behövt sättas i funktion. Det har
nämligen i praktiken visat sig möjligt
för riksbanken att genom rekommendationer
till bankerna uppnå de mål riksbanken
ansett nödiga. Så långt man har
kunnat finna har detta fungerat fullt tillfredsställande.

Tar man i betraktande att detta varit
möjligt för riksbanken under en tid, då
kapitalmarknaden faktiskt varit ansträngd,
måste det betecknas som anmärkningsvärt,
att tidpunkten nu anses

lämplig för att framlägga nya lagar, som
i förhållande till dem som hittills gällt
innebär en skärpning, som jag så småningom
skall visa.

Förhållandena på kapitalmarknaden
är ju i dag lättare än vad de varit på
länge. Jag behöver bara hänvisa till att
det varit möjligt att under senare tid
placera en hel del kommunala lån och
industrilån och att hypoteksinstituten
har fått tillstånd att lägga upp lån i så
stor utsträckning, att byggnadskreditiv
kunnat avlyftas från affärsbankerna, vilket
har lett till att byggnadsverksamheten
i vad det gäller bostadsproduktion
har blivit underlättad.

Även penningmarknaden har blivit
väsentligt lättare. I samband med inbetalning
av fyllnadsskatter i april månad
har affärsbankerna icke behövt vända
sig till riksbanken, och för mig har upplysts
att den inbetalning av preliminärskatt
och kvarskatt, som nu pågår, inte
heller kommer att förorsaka några svårigheter,
trots att det rör sig om mycket
stora belopp.

Vi fick också se i dagens tidning, att
statsmakterna och riksgäldskontoret funnit
tidpunkten lämplig för att lägga upp
ett statslån, även om det inte är fråga
om något större belopp.

Det är väl under sådana omständigheter
egendomligt att man i denna situation
skall framlägga dessa lagförslag. Jag
kan inte fria mig från misstanken att
regeringen härigenom vill ytterligare
och hårdare binda kreditinstituten,
d. v. s. att detta är ytterligare ett steg
på väg mot penningmarknadens socialisering.

Mot den bakgrunden skulle det för
mig, med den inställning jag har till socialisering,
vara ganska enkelt att ta
ställning till dessa frågor och punkt för
punkt yrka avslag. Men då det gäller
likviditets- och kassakvotslagen kommer
jag inte att göra detta. Jag skall söka motivera
min inställning, men först kanske
det inte är ur vägen att jag något
kommenterar bankoutskottets utlåtande
nr 17.

Som kammarens ledamöter funnit, följer
utskottet i avsnittet om likviditets -

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

och kassakvotslagen propositionen, under
det att utskottet yrkar avslag på propositionen
i avsnittet om placeringskvot.
Denna olikhet hänför sig till det, jag
höll på att säga numera sedvanliga förhållandet,
att det blivit lottning i utskottet
vid lika röstetal och att i ena fallet
socialdemokraterna bär vunnit lottningen
och att i det andra fallet de borgerliga
har vunnit.

När det så gäller likviditets- och kassakvotslagen
vill jag säga att det för
mig står fullständigt klart att ett företag
som driver bankrörelse måste hålla
sig med en god likviditet i form av egen
kassa och sådana tillgångar som företaget
lätt kan disponera över när så
erfordras. Jag kan följaktligen i princip
acceptera ett krav på likviditets- och
kassakvot; när det sedan kommer till
storleken av denna kan man självfallet
ha olika uppfattningar.

I propositionen har angivits, att likviditetskvoten
för bankerna maximalt bör
uppgå till 50 procent, för sparbankerna
till 25 och att kassakvoten bör vara 15.
Motsvarande tal i höger- och folkpartimotioner
är 35, 15 och 10 och i centerpartimotionen
40, 18 och 12. I den reservation
till utskottets betänkande som
föreligger har de borgerliga partierna
enats om procenttalen 40, 18 och 10.

I propositionen med förslag till lag
om likviditetskvot anges noga de tillgångar
som får inräknas i kvotens täljare
och de skulder som skall inräknas
i kvotens nämnare. I förhållande till nu
gällande bestämmelser innebär propositionens
förslag en skärpning så till vida
som, i motsats till vad som nu är fallet,
i nämnaren skall inräknas de medel som
innestår på sparkasseräkning och även
av bankerna utfärdade garantiförbindelser.

Men även i täljaren är det fråga om en
skärpning. Obligationer, som hittills fått
upptagas till det nominella värdet, skall
upptagas till marknadsvärde, och i den
mån bankerna ligger inne med treproeentsobligationer
är ju detta en väsentlig
skärpning. Dessutom ges möjlighet åt
riksbanken att bestämma att inte alla utländska
tillgodohavanden skall få inräk -

Ang. den ekonomiska politiken
nas — det kan bli fråga om en reduktion.

Enligt den rekommendation från riksbanken
som gäller för närvarande skall
likviditetskvoten för de större bankerna
vara lägst 30 och för de andra bankerna
lägst 25. Det förefaller som om vissa banker
har svårt att hålla dessa likviditetstal,
under det att det för andra banker
inte finns någon svårighet alls — det har
visat sig att en del av dem bär en synnerligen
stark likviditet.

För att klargöra vad eu ändring av ett
likviditetstal kan leda till kan jag tala om
att för en bank som jag känner till innebär
en höjning av likviditetstalet med en
enhet att banken måste stärka sin likviditet
med ej mindre än 17 miljoner kronor.
Det måste ju ske antingen genom att
man söker skaffa ökad inlåning eller genom
att man minskar utlåningen. Skulle
nu riksbanken fordra att denna bank
skall öka sin likviditet till maximum av
vad likviditetslagen anger, skulle banken
behöva stärka sin likviditet med över 300
miljoner kronor. Det är ju en ren orimhet.
Enligt mitt förmenande bör det i reservationen
angivna likviditetstalet 40
vara tillräckligt för att riksbanken skall
nå sitt mål, även om utskottet har gjort
den förändringen, att garantiförbindelser
ej skall medräknas i nämnaren.

Kassakvoten är förhållandet mellan
bankens i riksbanken innestående medel
och bankens förpliktelser, beräknade på
samma sätt som när det gäller likviditetskvoten.
Det kan här komma att röra sig
om stora belopp, som riksbanken hittills
veterligt inte betalat någon ränta för.
Även om kassakvoten skulle sättas till 10
i stället för i enlighet med propositionen
till 15, rör det sig om stora belopp. Det
synes mig dock skäligt, att riksbanken
tar under övervägande vad kreditmarknadsutredningen
anfört, nämligen att det
torde vara lämpligt att någon ränta erlägges;
i annat fall påverkas ju bankernas
räntabilitet med vad därav kan följa.

Vad så angår storleken av kassakvoten
vill jag hänvisa till att Svenska bankföreningen
angivit 10 procent som ett maximum
samt att föreningen självfallet yrkar
på att få räntegottgörelse för dessa
pengar. Jag kan med hänvisning till det -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken
ta inte finna annat än att procenttalet 10,
som reservanterna stannat för, är väl
motiverat.

Vad beträffar placeringsregler existerar
lagstiftning om dessa för närvarande
icke för några andra än bankaktiebolagen,
men för de verkligt stora placerarna,
försäkringsbolagen och sparbankerna,
finns det ingen lagstiftning. Trots
detta har det även i detta avseende lyckats
riksbanken att träffa sådana uppgörelser
med dessa företag, att den kreditpolitiska
målsättningen kunnat genomföras,
varigenom statens och bostadsproduktionens
anspråk tillgodosetts så långt
detta varit möjligt. I övrigt ber jag att få
hänvisa till s. 17 i utskottsutlåtandet, där
motivering anföres för avslag på propositionen.

Reservanterna har i detta fall anfört
att det föreligger risk för att målsättningen
inte skall kunna uppfyllas om ett
enda företag skulle gå vid sidan av att på
frivillighetens väg följa riksbankens anvisningar.
Jag kan för min del inte finna
annat än att detta är överdrivna farhågor
som inte bör tillmätas någon relevans.

Till sist har vi frågan om räntereglering
och emissionskontroll. Även denna
lag är av beredskapskaraktär och skall
ersätta den nuvarande lagen av den 7 december
1951. Detta är en lag som aldrig
tillämpats, utan det hela har här liksom
fallet är med kvotlagen kunnat ordnas av
riksbanken med hjälp av rekommendationer.
Redan detta synes vara fullt tillräcklig
motivering för ett avslagsyrkande,
i synnerhet som läget på kreditmarknaden
nu är ett helt annat än när den
nuvarande lagen kom till. Riktpunkten
bör väl i detta avseende ändå vara att vi
skall ha en fungerande fri kapitalmarknad.

Herr talmannen sade, att vi skulle få
tala även om de andra utlåtandena från
bankoutskottet, men jag skall, herr talman,
nu inskränka mig till att endast
ställa yrkanden i samband med utlåtandet
nr 17. Det föreligger en viss svårighet
beträffande yrkandena, men jag hoppas
att de kommer på rätt plats. Jag yrkar,
herr talman, beträffande punkten B

i utskottets förslag bifall till reservation
II av herr Regnéll m. fl. beträffande 4 §
sista stycket och 6 och 7 §§. Beträffande
punkten C i utskottsförslaget yrkar jag
bifall till utskottets förslag, samt beträffande
punkten D bifall till reservation nr
IV av herr Regnéll m. fl.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag ber först att i all
korthet få anlägga några synpunkter på
det förslag till likviditets- och kassakvotslag
samt placeringskvotslag'' som
bland andra bankoutskottsärenden nu
föreligger till behandling.

Under de år då kapitalmarknadsutredningen,
vars betänkande utgör underlaget
för ifrågavarande lag, tillsattes och
bedrev sitt huvudsakliga arbete, nämligen
åren 1957—1959, var förhållandena
på penning- och kapitalmarknaden helt
annorlunda än vad som nu är fallet. Den
då rådande knappheten på långfristigt
kapital under en överkonjunktur med
stark expansionsvilja hos näringslivet resulterade
i en utpräglad bristsituation på
kapitalmarknaden. Härtill bidrog också
det stora upplåningsbehov som staten hade
på grund av den underbalanserade
budgeten under dessa år. I denna situation
ansåg riksbanken det nödvändigt att
tillgripa olika kreditpolitiska medel, dels
för att dämpa kreditexpansionen, dels
också för att styra penning- och kapitalmarknadens
resurser till samhällssektorer
där bristsituationen ur det allmännas
synpunkt framstod såsom särskilt hindrande
för utvecklingen. Detta har väl i
huvudsak varit bakgrunden till riksbankens
rekommendation till affärsbankerna
beträffande likviditetskvoter och till
försäkringsbolagen beträffande prioritering''
av utlåningen till statliga investeringar
och bostadsbyggande.

Det förefaller mig som om såväl utredningen
som departementschefen vid tillkomsten
av föreliggande förslag i alltför
hög grad påverkats av de rådande förhållandena
på kapital- och penningmarknaden.
Man har i alltför hög grad trott
på ett statiskt förhållande och inte förutsatt
den utveckling mot den förbättring

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

av balansen mellan tillgång och efterfrågan
på kapital som har skett.

Nu kan man naturligtvis mot detta invända
att ifrågavarande propositioner
avser beredskapslagarna som skall användas
endast »i den mån så prövas
oundgängligen nödigt» och således anpassas
till läget på kreditmarknaden.
Man kan emellertid inte frigöra sig från
tanken att lagförslagen sett annorlunda
ut om de tillkommit i en tid då förhållandena
på lånemarknaden varit mera
normala. Under den senaste tiden har ju
situationen förändrats. Orsaken till detta
är den kraftiga stegringen av skatteunderlaget,
som i motsvarande mån har
förstärkt statens inkomster och minskat
lånebehovet. Den ändrade utformningen
av räntepolitiken har även bidragit till
cn bättre balans på lånemarknaden. Industriens
investeringsvilja är, inte minst
på grund av osäkerheten beträffande vår
anslutning till EEC, svagare nu än för
något år sedan. Det råder i dag en bättre
balans på kapitalmarknaden än tidigare.
Man har även konstaterat att regeringens
och riksbankens intentioner såväl vad
det gäller affärsbankernas utlåningspolitik
som i fråga om styrning av kapitalet
till prioriterade ändamål kunnat uppnås
på frivillighetens väg genom rekommendationer
till överenskommelser med banker
och försäkringsbolag.

Inom folkpartiet tror vi atl man även i
framtiden då utomordentliga omständigheter
så kräver kan uppnå erforderligt
resultat på frivillighetens väg. Vi tror att
man såväl inom bankväsendet som på
försäkringshåll känner så stort samhällsansvar
att man vid utomordentliga situationer
vill medverka till att styra utvecklingen
i en för samhället gynnsam riktning
utan att press från en beredskapslagstiftning
föreligger. Detta gäller såväl
lagen om placeringskvoten som ränteregleringslagen
liksom även utformningen
av likviditets- och kassakvotslagen.

Liknande synpunkter framföres bl. a.
i en reservation till utredningens betänkande
av direktören i Försäkringsbolagens
riksorganisation, T. G. Wärn. Han
biträder inte förslaget till placeringskvot.
I hans allmänna motivering härför anfö -

Ang. den ekonomiska politiken
res, »att kapitalmarknadsinstituten i eget
intresse visat stor benägenhet att söka
följa sådana placeringsönskemål från det
allmännas sida om bedömts syfta till att
göra kapitalmarknaden mera funktionsduglig
och bidraga till upprätthållandet
av penningvärdet. Pdksbanken har, med
andra ord, även utan en ransoneringslag
som den föreslagna verksamma medel att
på naturliga vägar påverka kapitalmarknadens
inriktning, i varje fall om icke
prioriteringsintresset kombineras med
en alltför markerad räntedifferentiering.
»

Representanter för folkpartiet och högern
har i gemensamma motioner hemställt
om avslag på förslaget om placeringskvotslag.
Utskottets majoritet har
med lottens hjälp stannat på samma linje.
Avsikten med lagen skulle vara att
vid utomordentliga omständigheter trygga
behovet av långfristiga krediter åt
staten eller bostadsbyggandet. Huvudargumentet
för att vi inte accepterar förslaget
till placeringskvot är att vi hyser
stor misstro mot regleringspolitik som
innebär att kreditmarknaden styres mot
vissa prioriterade investeringsområden.
Vi anser att man inte bör bryta sönder
kapitalmarknaden med regleringar som
styr en betydande del av densamma till
prioriterade investeringsområden och
låter andra för vårt ekonomiska liv och
vår välståndsutveckling betydelsefulla
områden konkurrera om det som blir
över. Kapitalmarknadens enhetlighet bör
gynnas genom att investeringsbehov
inom samhällslivets skilda områden fritt
får konkurrera om kapitalresurserna. Vi
har stöd i denna uppfattning av flera remissorgan
som framlagt sina synpunkter
på kreditmarknadsutredningens betänkande.
LO säger t. ex.:

»Enligt LO:s mening har under senare
år till följd av den världspolitiska utvecklingen,
den handelspolitiska integrationen
i och utanför Europa samt behovet
att hjälpa fram industrialiseringen av
råvaruländerna kravet att höja produktiviteten
blivit allt starkare. Kreditpolitiken
får under sådana omständigheter
inte bedrivas så att den hindrar det ekonomiska
framåtskridandet. — — — I

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken

produktivitetshänseende är räntepolitiken
inklusive marknadsop erationer sannolikt
fördelaktigare än en politik som
arbetar huvudsakligen med kvoteringar
och särskilt placeringskvoter. — — —
LO anser att en utredning borde komma
till stånd om principerna för bostadssektorns
finansiering mot bakgrund av
kravet på största möjliga frihet för kreditmarknaden
i övrigt.»

Även stabiliseringsutredningen understryker
i sitt betänkande nödvändigheten
av att så snabbt som möjligt få en fri
kapitalmarknad till stånd. Utredningen
framhåller:

»Eftersom vi vid våra överväganden
kommit till slutsatsen, att den nuvarande
uppdelningen av kreditmarknaden i
sektorer genom prioritering av krediter
till vissa ändamål, huvudsakligen statlig
upplåning och bostadsbyggande lätt leder
till en snedvridning av investeringsinriktningen
och inte heller är förenlig
med önskemålet att göra penningpolitiken
till ett effektivt medel för konjunkturstyrning,
anser vi att denna prioritering
successivt bör upphöra genom att de
renodlat selektiva placeringsreglerna avvecklas
i samma takt som en fungerande
kapitalmarknad kan återupprättas.»

Motionärerna anser att de kapitalförsörjningsproblcm
som propositionen behandlar
bör lösas genom åtgärder som
ökar sparandet. För att tillgodose behovet
av kapital för bostadsbyggande är det
då naturligt att statsmakterna försöker
stimulera åtgärder för sparande inom
bostadssektorn.

Den samlade ekonomiska politiken bör
ta sikte på en avveckling av de prioritetsarrangemang
som nu existerar. Vi
anser att en lagstiftning om placeringskvoter
är oförenlig med en sådan målsättning.

Herr talman! Jag yrkar beträffande
förslaget till placeringskvotslag bifall till
bankoutskottets hemställan om avslag på
proposition nr 52 i denna punkt.

Beträffande förslaget till likviditetsoch
kassakvotslag anser motionärerna
från folkpartiet och högern att likviditetskvots-
och kassakvotsbestämmelser i
vissa lägen kan utgöra ett nödvändigt

komplement till andra penningpolitiska
medel, t. ex. räntepolitiken och riksbankens
marknadsoperationer.

Liksom stabiliseringsutredningen framhållit
i sitt betänkande anser vi dock
att likviditetskvotsreglerna bör användas
med största möjliga återhållsamhet. I
konsekvens med vad jag framhållit beträffande
kassakvotslagen företräder vi
även beträffande dessa regler den åsikten
att de icke bör användas i syfte att
prioritera vissa kreditändamål.

När det gäller detaljutformningen av
kassa- och likviditetskvotslagen vill jag
först säga några ord om den föreslagna
kvotsättningen.

Den i propositionen föreslagna likviditetskvoten
för bankerna, högst 50 procent,
innebär en höjning i förhållande
till nu gällande kassareservskvot, som
är maximerad till 45 procent. Härvid
bör emellertid beaktas, att inlåning på
sparkasseräkning samt garantiförbindelser
enligt propositionen skall medräknas
bland förbindelserna i likviditetskvotens
nämnare, vilket skärper kravet på likviditeten
för att en kvot av föreskriven
storlek skall uppnås.

Beträffande garantiförbindelserna har
utskottet enhälligt beslutat förorda, att
de inte skall medräknas bland förbindelserna,
vilket innebär en gynnsammare
beräkningsgrund för likviditetskvoten.

För att ge ett exempel på hur sparkasseräkningens
medtagande bland förbindelserna
inverkar på kvoten kan jag
nämna att den genomsnittliga likviditetskvoten
för affärsbankerna, som den
31/12 1961 var 41,2 procent, skulle ha
minskat till 37 procent om bankernas
förbindelser då utökats med sparkasseräkningarna.
Det skulle alltså röra sig
om en sänkning av kvoten med över 4
procentenheter. Härav framgår att de
likvida tillgångarna måst höjas avsevärt
för att samma likviditetskvot skulle ha
kunnat bibehållas. Medtagandet av sparkasseräkningarna
i likviditetskvotens
nämnare innebär således en betydlig
skärpning av bestämmelserna.

Från folkpartiets sida anser vi såväl
de föreslagna likviditetskvoterna som de
föreslagna kassakvoterna för höga, och

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

jag yrkar därför i denna fråga bifall till
den av herr Regnéll m. fl. till 6 och 7 §§
avgivna reservationen.

En annan detalj, som vi påtalat i den
förut nämnda motionen, är hur bankernas
innehav av utländska valutor skall
inverka på beräkningen av likviditetskvoterna.
För närvarande gäller att nettoinnehavet
av utländsk valuta får inräknas
bland de likvida tillgångarna, således
i kvotens täljare. Det nu föreliggande
lagförslaget, som tillstyrkts av utskottets
majoritet, innebär en begränsning
i detta avseende. Förslaget innehåller
nämligen i § 4 sista stycket ett stadgande
att riksbanken skall kunna föreskriva,
att endast en viss del av bankernas
nettoinnehav av utländsk valuta
skall kunna inräknas i likviditetskvotens
täljare. Vi har inte kunnat acceptera denna
skärpning av nu gällande bestämmelser.
Vi anser att de utländska valutorna
är snabbt realiserbara medel och därför
i högsta grad hör hemma under begreppet
likvida tillgångar.

Likviditetskvotens syfte att dämpa kreditexpansionen
i Sverige motverkas, enligt
vad jag kan förstå, dessutom inte av
bankernas innehav av utlandsvaluta,
enär placeringar i utlandet inte kan bilda
underlag för efterfrågeökning i vårt
land.

Vidare kräver vår utrikeshandel en
hög betalningsberedskap gentemot utländska
affärsbindelser. Ett hinder för
bankväsendet att hålla utländska betalningsmedel
lätt tillgängliga motverkar
en sådan betalningsberedskap. Inte minst
nu när vi eftersträvar ökat europeiskt
samarbete inom handeln bör bankerna
erhålla en betydande frihet i detta avseende.

Departementschefens och utskottsmajoritetens
inställning i denna fråga kan
endast motiveras ur valutapolitiska synpunkter.
Riksbanken har emellertid andra
medel att påverka affärsbankernas
innehav av utländsk valuta. Vi anser att
likviditetskvotslagen inte skall användas
som valutapolitiskt instrument, och jag
yrkar därför, herr talman, bifall till den
av herr Regnéll m. fl. till 4 § sista styc -

Ang. den ekonomiska politiken

ket avlämnade reservationen i denna
angelägenhet.

Får jag sedan, herr talman, säga några
ord beträffande proposition nr 143 med
förslag till lag om räntereglering och
emissionskontroll. Den nuvarande lagstiftningen
på området, som tillkom den
7 december 1951 och sedan förlängts
med ett år i taget, har aldrig kommit i
tillämpning, då det varit möjligt för riksbanken
att — liksom i fråga om likviditetskvoter
och placeringsinriktning på
kapitalmarknaden — utan tvångsåtgärder
ernå det med lagen åsyftade resultatet.
Man har kunnat få till stånd verksamma
överenskommelser med kreditinstituten
både om utlåning och om räntesättning.

Vid lagstiftningens tillkomst var förhållandena
på kreditmarknaden helt
andra än nu. Dess uppgift var väl närmast
att under en övergångstid, då risk
fanns för en inflatorisk utveckling såväl
på världsmarknaden som här hemma i
Sverige, förhindra en kraftig och tillfällig
räntehöjning. Alltsedan lagens tillkomst
har folkpartiet gått på avslagslinjen,
enär vi ansett att denna detaljreglering
skulle framkalla en allvarlig snedvridning
av och verka desorganiserande
på den reguljära kreditmarknaden. Nu
är läget på kreditmarknaden som sagt
helt annorlunda än vid ränteregleringslagens
tillkomst. Det råder en bättre balans
på kapitalmarknaden än då.

Som jag tidigare framhållit, anser vi
från folkpartiets sida att en normalt fungerande
fri kapitalmarknad bör vara målet
för den ekonomiska politiken, och vi
anser det mot denna bakgrund olämpligt
att förlänga och till och med i visst avseende,
som lagförslaget vill, bygga ut
ränteregleringslagen.

I en reservation till bankoutskottets utlåtande
nr 17 har herr Regnéll m. fl.
hemställt om avslag på det föreliggande
lagförslaget. Jag ansluter mig till de synpunkter,
som framfördes i denna reservation.

Får jag sedan, herr talman, med anledning
av bankoutskottets utlåtande nr
20, som behandlar propositionen om

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken
fortsatt valutareglering, mycket kortfattat
framhålla, att folkpartiet i flera år
har föreslagit lättnader i denna reglering.
Vi anser att det bör föras en sådan allmän
politik på kapitalmarknaden, att
man kommer bort från regleringar bl. a.
av utländska transaktioner. Det är ett
nödvändigt led i anpassningen till den
internationella ekonomiska utvecklingen.

Jag ansluter mig i denna fråga till den
av herr Schmidt in. fl. vid detta utlåtande
fogade reservationen, som vill, utöver
vad utskottet gör, understryka angelägenheten
av att alla lättnader i valutaregleringen,
som inte är beroende av de förestående
förhandlingarna med EEC, tillvaratas.

Beträffande sistnämnda reservation
vill jag påpeka att två ord i reservationen
har fallit bort. På sjätte radon i reservationen
bör mellan orden »framhålla»
och »att» insättas orden »angelägenheten
av». Ifrågavarande mening får sålunda
följande lydelse: »I anslutning till
utskottets fjolårsutlåtande vill utskottet
ånyo framhålla angelägenheten av att
utan hinder av pågående utredningsarbete
möjligheter till sådana lättnader i valutaregleringen,
vilka ej är beroende av
pågående förhandlingar, tas till vara.»

Jag hemställer, herr talman, att denna
rättelse införes i protokollet.

Låt mig, herr talman, till sist lägga
några synpunkter på de mindre företagens
kapitalförsörjning. Denna fråga har
under de senaste åren vid flera tillfällen
behandlats i denna kammare, och beslut
har även fattats, som medfört nya
och vidgade kreditmöjligheter för dessa
företag. Försörjningen med långfristigt
kapital har underlättats genom den ökade
utlåningskapaeitet, som Aktiebolaget
Industrikredit erhöll vid dess omkonstruktion
för två år sedan. Om några dagar
kommer propositionen om Aktiebolaget
Företagskredit upp till behandling,
och om riksdagen, vilket är sannolikt,
godkänner förslaget, kommer detta nya
kreditinstitut att ge ökade nya möjligheter
till långfristiga sekundärkrediter för
de mindre och medelstora företagen. Fö -

retagareföreningarnas utlåning har dessutom
varit föremål för ett ökat intresse
från statsmakternas sida. Nya metoder
och ökade resurser för denna företagssektors
kapitalförsörjning har således
skapats.

Det nu sagda får emellertid inte undanskymma
det faktum, att det mest angelägna
önskemålet från de mindre och
medelstora företagens sida är en normalt
fungerande kreditmarknad, som inte
hämmas av regleringar och restriktioner
Det är nämligen så, att affärsbankerna
utgör dessa företags viktigaste kreditkälla.
Detta framgår bl. a. med stor tydlighet
av en enkät, som 1960 års företagskreditutredning
— som bildar bakgrunden
till förslaget om Aktiebolaget Företagskredit
—- utförde bland det urval av
företag inom järn-, metallmanufakturoch
mekaniska verkstadsbranscherna.

Av denna utredning framgår att i de
minsta företagen — de med upp till 10
anställda —• 88 procent av de i kreditinstitut
upptagna lånen var placerade hos
affärsbankerna. Företag med mellan 11
och 25 anställda hade 90 procent av sina
institutionella lån i affärsbankerna. För
storleksgruppen 26—50 anställda var affärsbankernas
andel i krediterna 72 och
för medelstora företag med mellan 51
och 300 anställda 85 procent.

Genom dessa siffror har man fått ytterligare
belägg för att bankväsendet spelar
en dominerande roll för dessa företags
försörjning med främmande kapital.
Det framstår då även som utomordentligt
angeläget för denna sektor av
näringslivet att vi här i landet har största
möjliga frihet på penningmarknaden
och att inte alltför stor del av bankernas
utlåningskapaeitet genom regleringar
och prioriteringar styres bort från företagsamheten.
Bankkrediterna är av stor
betydelse för dessa företags rationalisering,
utbyggnad och anpassning till de
strukturella förändringarna inom näringslivet.

En friare kapital- och penningmarknad
är när det gäller kapitalförsörjningen
för de mindre företagen det mest
framträdande önskemålet.

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

Herr LARSSON, NILS THEODOR,

(ep):

Herr talman! Kammaren behandlar i
dag ett knippe lagförslag, vari föreslås
en omläggning av den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen
i vårt land. Ifrågavarande
lagar är lagen om likviditetskvot
och kassakvot, lagen om placeringslcvot
och lagen om räntereglering och
emissionskontroll. Alla dessa lagar är
som sagt av beredskapsnatur, och man
utgår ifrån att liksom hittills de frivilliga
överenskommelsernas väg i första
hand skall beträdas.

När man vill granska kreditpolitiken i
förhållande till den ekonomiska politiken
i övrigt kommer genast i blickpunkten
den omständigheten, att vi liar en
prioritering av statens och av bostadsbyggandets
upplåningsbehov. Denna
prioritering har under de år, vi närmast
har bakom oss, inneburit en betydande
eftersättning när det gäller tillfredsställandet
av lånebehoven inom
jordbruk, småindustri och hantverk.
Kommunerna har också haft mycket betydande
svårigheter att få sin försörjning
med lånemedel tillfredsställande ordnad.

Enligt de föreliggande lagförslagen
kommer statens och bostadsbyggandets
prioriterade ställning att bibehållas, ja,
sannolikt att förstärkas. Inom centerpartiet
hävdar vi som en grundprincip, att
kreditmarknaden så snart ske kan frigöres
från den hittillsvarande ordningen
med prioritering av vissa kreditbehov.
Vi anser det också oriktigt om den beredskapslagstiftning
som nu är i fråga
skulle komma att i något avseende användas
i prioriteringssyfte. Sett ur samhällsekonomisk
synpunkt är det minst
lika viktigt att produktionen av nyttigheter
hålles i gång eller möjliggöres, som
att människorna får fler, större eller bättre
bostäder. Produktionens betingelser är
lika viktiga att uppmärksamma som bostadsbyggandets.
Här har statsmakterna
en ytterst svår och ömtålig avvägningsuppgift.

Det måste framstå såsom ett osmidigt
system att ge en fast och bestående prioritering
åt bostadssektorn, medan andra
lika vällovliga investeringsområden inom

2 Första kammarens protokoll 1962. Nr 19

Ang. den ekonomiska politiken
samhället får släpa efter och bli mer eller
mindre svältfödda i kreditförsörjningsavseende.

Centerpartiets grundinställning är alltså
att prioriteringen av vissa kreditbehov
skall försvinna. Nu måste vi emellertid
konstatera, att majoriteten här för
närvarande inte är benägen att medverka
till prioriteringens borttagande. Vi
måste därför i dagens läge söka en annan
handlingslinje. Denna andrahandslinje
innebär förslag om att så länge
prioriteringen av bostadssektorn består,
så skall vissa andra länge eftersatta kreditbehov
ställas innanför den s. k. prioriterade
ramen. Härmed avser vi inte att
skapa någon ny favorisering utan endast
ett jämställande eller en minskning av
eftersläpningen för de lånebehov, som
har drabbats särskilt hårt av de gångna
årens kreditåtstramningar. Vi tänker
då på jordbruket och trädgårdsnäringen,
och vi tänker då också på småindustrien
och hantverket. Vad vi framför allt avser
är de s. k. garantilånen. Vi anser att
statsmakterna bör söka medverka till att
garantilånen också kan erhållas i den
utsträckning som anges i rambesluten.
Härom finns yrkanden i centerpartiets
motioner I: 286 och II: 354, som vi också
tillstyrker.

I motionsparet I: 67 och II: 101 förordas
prioritering också för upplåning
för byggande av vatten- och avloppsanläggningar.
Kommunerna har som bekant
haft betydande svårigheter med
att ordna denna finansiering, och vid
en bestående prioriteringspolitik för bostadssektorn
måste behoven av krediter
för vatten- och avloppsanläggningar också
framstå såsom lika berättigade som
för bostadsbyggandet. Sannolikt kommer
väl kommunernas lånemöjligheter att
ökas bl. a. genom ATP-fonderna, varför
vi nu avstår från att yrka bifall till det
yrkande i detta avseende som förekommer
i motion I: 67.

I anslutning till det som nu har blivit
sagt yrkar jag beträffande motiveringen
till utskottets hemställan under A bifall
till reservationen av undertecknad och
herr Hansson i önnarp.

Så övergår jag till en del speciella

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken
punkter under förslaget till likviditetsoch
kassakvotslag. Det gäller först 4 §
första stycket e). I motionsparet 1:571
och II: 680 har föreslagits den ändringen,
att obligationer för möjliggörande av
kreditgivning till mindre företag också
skall få inräknas bland likvida tillgångar.
Vi tillstyrker alltså i anslutning till
det som förut har sagts detta motionsyrkande
och förordar, att av Aktiebolaget
Industrikredit och av Aktiebolaget Företagskredit
utgivna obligationer skall få
inräknas bland de likvida tillgångarna på
samma sätt som hypoteksbankens obligationer.
Jag yrkar alltså, herr talman, beträffande
4 § första stycket c) bifall till
reservationen av undertecknad och herr
Hansson i Önnarp.

Beträffande 4 § sista stycket, som rör
frågan om utländska valutors inräknande
bland likvida tillgångar, ber jag att få
understryka och instämma i vad som här
sagts av de föregående talarna. Jag yrkar
bifall till reservationen under denna
punkt av herr Regnéll m. fl.

Beträffande 6 § och 7 § yrkar jag också
bifall till reservationen av herr Regnéll
m. fl., innebärande att likviditetskvoten
bestäms till högst 40 procent
för affärsbankerna och högst 18 procent
för sparbankerna och centralkassorna
för jordbrukskredit. Kassakvoten föreslås
maximerad till 10 procent.

Beträffande placeringskvotslagen vill
jag liksom herr Gustaf Henry Hansson
erinra om att den tidigare har förekommit
endast för bankernas del. Vi har förut
inte haft någon lagstiftning beträffande
de stora placeringarna, försäkringsföretagen
o. s. v. Staten och bostadsbyggandet
har på frivillighetens väg kunnat
få sin finansiering ordnad, och liksom
övriga, som här står bakom utskottets
yrkande, anser jag att det även i
fortsättningen skall vara möjligt att ordna
dessa problem på samma sätt som
tidigare. Jag ber därför att få yrka bifall
till utskottets hemställan under denna
punkt. — Jag höll, herr talman, här
på att göra en felsägning genom att vilja
yrka bifall till reservationen på den här
punkten. Just i det här avseendet har
emellertid lotten varit gynnsam för oppo -

sitionspartierna. Det är litet ovant att
yrka bifall till utskottets hemställan, men
det gör jag, som sagt.

Eu ränteregleringslag har vi haft sedan
1951 i form av en beredskapslagstiftning,
som inneburit möjligheter till maximering
av utlåningsräntorna, minimering av
inlåningsräntorna och en viss emissionskontroll.
Såsom framgår av motionerna
I: 708 och II: 865 finner vi inom centerpartiet
en sådan beredskapslagstiftning
även i fortsättningen nödvändig, och vi
tillstyrker i huvudsak den utformning
som föreslagits i propositionen. Vi vill
emellertid förutsätta, att emissionskontroll
och räntereglering inte får användas
på sådant sätt att investeringar som
grundar sig på statsmakternas beslut
gynnas på bekostnad av andra kreditbehov.

En punkt i propositionen kan vi inte
tillstyrka, nämligen den föreslagna utvidgningen
av ränteregleringslagen. Lagen
föreslås nämligen omfatta maximering
även av inlåningsräntorna. Vi befarar
att en maximering av inlåningsräntorna
kan få till följd, att i vissa situationer
sparmedel i betydande utsträckning
söker sig placering utanför
kreditinstitutionerna. Särskilt de som
har större medel att placera kan komma
att gå sådana andra vägar. Maximering
kommer då att främst drabba småspararna,
vilket vore olyckligt.

Departementschefen har som skäl för
förslaget om maximering av inlåningsräntorna
anfört, att konkurrensen om inlåningsmedlen
mellan olika grupper av
kreditinstitut kan förorsaka ränteglidning
uppåt på inlåningssidan, och detta
i sin tur kan, som departementschefen
säger, ge ett incitament för bankerna att
söka kompensation i högre utlåningsräntor.
Härigenom skulle, säger departementschefen,
svårigheter uppstå för sparbanker
och centralkassor, som inte har
samma möjligheter som affärsbankerna
att söka kompensation i en högre förräntning
på utlåningssidan.

Problemet med ränteglidningen och
pressen på utlåningsräntorna anser vi
dock, att man bör kunna bemästra just
genom maximering av utlåningsräntorna.

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

Vi anser för vår del att olägenheterna av
maximering av inlåningsräntorna, vilka
drabbar sparandet och främst småspararna,
är det mest väsentliga. Vi anser
att dessa olägenheter överväger risken
för ränteglidning, och jag yrkar därför
i det avseendet, herr talman, bifall till
reservation IV nr 2 av mig och herr
Börjesson i Glömminge.

Förutom dessa lagar behandlar vi ju
också utlåtandet nr 18 från bankoutskottet,
som avser motioner om sänkning
av riksbanksdiskontot och om räntan
som konjunkturpolitiskt medel. Beträffande
riksbankens diskonto har vi att notera,
att sedan motionerna skrevs har
diskontot sänkts den 5 april med en halv
procent. Inom centerpartiet anser vi
emellertid att denna i och för sig välmotiverade
mindre ränteanpassning till
konjunkturläget inte är tillräcklig. Inom
näringslivet och främst inom småföretagsamhet
och jordbruk är man allmänt
inställd på och förväntar att fortsättning
följer på den inledda räntesänkningen.
För näringslivet är kostnadsläget
också i övrigt hårt pressat, och en
lindring av räntebördan är ivrigt åtrådd
och önskad. För övrigt: när man började
så försiktigt med en halv procent, varför
inte fortsätta med halvprocentiga
sänkningar och göra perioderna mellan
ändringarna korta och på det sättet söka
sig fram till en ränteposition i jämvikt?
Fn ändring tillbaka kan också lätt ske.
Vi anser att en större rörlighet och snabbare
anpassning till inträdande situationer
vore önskvärd.

I motionerna nr 1:287 och 11:353 yrkas
på en utredning rörande räntans roll
som konjunkturpolitiskt medel. Enligt
centerpartiets mening är räntans värde
som konjunkturpolitiskt vapen överskattat.
Räntan har tvärtom i det avseendet
ett relativt ringa värde i nuvarande samhällsekonomi.
Bostadsmarknaden och
hela den offentliga sektorn i övrigt står i
stort sett utanför effekten av en ränteförändring.
Sin mest framträdande effekt
får räntepolitiken därför givetvis inom
den enskilda sektorn, men inom den enskilda
sektorn drabbas återigen den större
företagsamheten inte fullt och helt till

Ang. den ekonomiska politiken
följd av storföretagens rikare resurser
och möjligheter till självfinansiering.
Med hela sin tyngd och kraft drabbar
räntevapnet däremot småföretagsamheten
inom handel, hantverk och jordbruk,
samtidigt som dessa företag både är de
ekonomiskt svagare inom näringslivet
och bland de oskyldigaste bland inflationens
tillskyndare.

Det är inte alls egendomligt att vi
inom centerpartiet, som känner ansvar
och har förståelse för småföretagsamhetens
problem, här vill rikta strålkastarnas
ljus på dessa sammanhang och förhållanden.
Fn utredning rörande räntans
roll som konjunkturpolitiskt medel
vore därför önskvärd, men vi skall avstå
från ett sådant yrkande i år. För att
emellertid understryka och markera centerpartiets
uppfattning i detta avseende
ämnar jag, herr talman, yrka bifall till
reservationen i bankoutskottets utlåtande
nr 18 av mig och herr Hansson i önnarp.

Så har vi bankoutskottets utlåtande nr
19 med motionerna 1:285 och 11:356
samt I: 475 och II: 555. Dessa motioner
frambär inga konkreta yrkanden om åtgärder
på det ekonomisk-politiska området.
Fn del av de problem som berörs
faller också utanför det område bankoutskottet
har att behandla.

Bankoutskottets utlåtande nr 20 grundar
sig på Kungl. Maj:ts proposition nr
93 om fortsatt valutareglering för tiden
1/7 1962—30/6 1963. Som alla vet har vi
1960 års valutakommitté, som utreder
problemen kring vår valuta. Därför är
det redan i och för sig välmotiverat med
en fortsatt valutareglering för ännu ett
år. Men som Bankföreningen framhållit
finns det ju möjlighet till generella bemyndiganden
av valutamyndigheterna,
som kan ge behövliga lättnader. Vi har
också tydligt kunnat märka en liberaliseringstendens
från valutamyndigheternas
sida.

Slutligen har vi bankoutskottets utlåtande
nr 24, som gäller Kungl. Maj:ts
proposition nr 142 angående ändring av
förordningen av den 21 juni 1922 angående
postsparbanken. Under denna punkt
kommer jag att yrka bifall till reservation
1 av herrar Gustaf Henry Hans -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken
son m. fl. Vi reservanter anser att det
kan ifrågasättas, om postsparbanken till
alla delar bör framträda som ett vanligt
kreditinstitut. Lagförslaget innebär nämligen
en pricipiell ändring av postsparbankens
verksamhet. Medel skulle genom
den längre bindningen komma att i ökad
utsträckning tillföras postsparbanken,
och postsparbanken skulle liksom nu
komma att dra samman dessa medel
centralt till storutlåning, medan ingen
småutlåning i olika orter och bygder
kan förekomma av samma slag som motsvarande
andra kreditinstitut bedriver.
Detta skulle innebära en försvagning av
allmänhetens och framför allt småfolkets
möjligheter att få låna.

Jag ämnar också yrka bifall till reservation
nr 3 av herrar Regnéll in. fl.
Denna reservation går ut på yrkande
om prövning rörande målsättningen och
formerna för postsparbankens verksamhet.
Jag anser för min del, att det hade
varit riktigast att gå före med en sådan
utredning rörande den framtida målsättningen
och formerna för postsparbankens
verksamhet, innan man gick in
för den ändring i förordningen beträffande
postsparbanken, som föreslås i
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Herr ASPLING (s):

Herr talman! Debatten i dag gäller
centrala frågor inom viktiga områden
av den ekonomiska politiken. Likviditetsoch
kassakvotslagen, placeringskvotslagen
och ränteregleringslagen bildar ett
betydelsefullt lagstiftningskomplex inom
kreditpolitiken, och genom förordnande
om fortsatt valutareglering bestämmes
riktlinjerna för valutapolitiken.

Om man ser närmare på de föreslagna
lagarna, finner man att de egentligen
inte innebär några större principiella
nyheter i förhållande till de medel som
redan i dag används inom kreditpolitiken.
Sedan 1937 har vi haft en beredskapslagstiftning,
som gjort det möjligt
att ställa krav på bankernas likviditetsoch
kassahållning. Även om lagen endast
tillämpats en kortare tid i början
av 1950-talet, har den likväl legat till

grund för överenskommelser mellan
riksbanken och bankerna.

Den nu föreslagna likviditets- och kassakvotslagen
överensstämmer i huvudsak
med den gällande lagstiftningen. I
frågan om huruvida man skall ha en
sådan lagstiftning eller ej liksom om
lagens principiella utformning finns det
inga meningsskiljaktigheter mellan partierna.
Detta har också framgått av inläggen
tidigare här i dag.

Inte heller möjligheterna att påverka
bl. a. försäkringsbolagens och sparbankernas
placeringar, som öppnas i förslaget
till placeringskvotslag, innebär
några principiella nyheter. Riksbanken
bär alltsedan början av 1950-talet använt
överenskommelser och rekommendationer
för att söka påverka placeringarnas
inriktning hos dessa institut.

Oppositionen har inte rest några principiella
invändningar mot ett sådant tillvägagångssätt.
Vad meningarna skiljer
sig om är i sak, om det är riksbanken
eller kreditinstituten som skall avgöra
om en överenskommelse skall bli effektiv.

En beredskapslagstiftning på räntepolitikens
område har funnits sedan 1951.
I det förslag till ränteregleringslag, som
departementschefen nu framlagt, har
man utmönstrat vissa svårgenomförbara
eller inte oundgängligen nödvändiga regleringsåtgärder
som finns i den nu gällande
lagstiftningen. Några bestämmelser
om räntestopp har således inte upptagits
i lagförslaget. Tillämpningsområdet
på utlåningssidan har inskränkts
från att ha omfattat alla som lånar ut
pengar till vissa angivna kreditinstitut

Även om man tar hänsyn till den
principiella nyheten, att det enligt förslaget
skulle bli möjligt att föreskriva
maximiränta vid inlåning, måste likväl
lagförslaget totalt sägas innebära en uppmjukning
av beredskapslagstiftningen på
området.

Mot bakgrunden av denna genomgång
av vad som skulle kunna kallas nyheter
i lagstiftningen finns det all anledning
att understryka vad departementschefen
uttalar i kreditmarknadspropositionen,
nämligen att förslagen får ses som en

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

modernisering och en kodifiering av
förefintliga kreditpolitiska medel, motiverad
av de större krav vi i dag ställer
på den ekonomiska politikens verkningsförmåga,
och att de inte innebär ett avvisande
av de senare årens utveckling
mot en rörligare räntestruktur och ett
ökat användande av marknadsoperationer.

I diskussionen om dessa ting liar stabiliseringsutredningens
betänkande ofta
figurerat. Man har särskilt hänvisat till
stabiliseringsutredningens förslag om
prioriteringar inom kreditpolitiken och
om ränteregleringen. I väsentliga avseenden
bygger ett användande av sådana
argument enligt min mening på en
missuppfattning.

Det bör för det första vara klart att
stabiliseringsutredningen begränsat sig
till de mera långsiktiga spörsmålen om
penningpolitikens roll i en effektiv stabiliseringspolitik
och att utredningens
förslag avser i allra högsta grad det
långa perspektivet. Det ligger därför
ingen som helst motsägelse i att departementschefen
i kreditmarknadspropositionen
ansluter sig till vad stabiliseringsutredningen
uttalar om önskvärdheten
av en politik som syftar till en ökning
av kapitalmarknadens funktionsduglighet
och samtidigt finner behov föreligga
av den nu framlagda beredskapslagstiftningen
för den närmast följande treårsperioden.

Denna synpunkt understryker departementschefen
också i årets kompletteringsproposition.
Han framhåller nämligen
där, att en förbättring inträtt i balansen
på kapitalmarknaden, men att
strävandena att öka kapitalmarknadens
funktionsduglighet med nödvändighet är
en tidskrävande process. Det kan således
inte uteslutas, att sådana lägen kan
uppkomma under de närmaste åren, att
placeringsreglerande ingrepp visar sig
nödvändiga för att man skall undvika de
större olägenheter som skulle inträda
vid en mera renodlad räntepolitik.

Detta för över till den andra synpunkten
i anslutning till den kritik som kommit
fram mot bakgrunden av bland annat
stabiliseringsutredningens betänkan -

Ang. den ekonomiska politiken

de. Den synpunkten är att det här gäller
— låt mig stryka under det — en
beredskapslagstiftning på det kreditpolitiska
området. Av den framkomna kritiken
får man ibland intrycket att detta
är en lagstiftning som kommer att sättas
i kraft omedelbart och i alla delar. Så
är ingalunda förhållandet. Den i dag
befintliga beredskapslagstiftningen i
form av kassareservlag och ränteregleringslag
är ju inte i kraft. Trots de mycket
besvärliga förhållanden, som tidvis
under 1950-talet rått på kreditmarknaden,
har de båda lagarna inte heller
tidigare brukats i vidare mån än att
kassareservlagen som nämnts varit i
kraft en kort period i början av 1950-talet, närmare bestämt från oktober 1950
till februari 1952. Det bör också betonas,
att departementschefen upprepade
gånger framhåller att vägen genom överenskommelser
i första hand bör beträdas
och att lagarna bör utnyttjas endast
som yttersta resurser. Det gäller särskilt
placeringskvots- och ränteregleringslagarna.

I samband med denna diskussion av
synpunkter, som aktualiserats i anledning
av stabiliseringsutredningens betänkande,
finns det skäl att betona en aspekt
i den föreslagna kreditmarknadslagstiftningen,
en aspekt som visserligen
framhävs både i kreditmarknadspropositionen
och i utskottsutlåtandet liksom
även i kompletteringspropositionen, men
som inte kan nog understrykas. De nu
diskuterade lagarna innebär inte i och
för sig någon prioritering av vissa kreditändamål.
Den speciella ställning som
ges åt utlåning till staten och åt bostadsbyggandet
är en följd — låt mig även
här göra ett understrykande — av statsmakternas
ställningstagande i andra
sammanhang. Att gå därutöver och inkludera
utlåning för andra ändamål skulle
därför innebära ett väsentligt principiellt
avsteg från de tankar som ligger
bakom propositionen.

Herr talman! Efter denna mera allmänna
överblick kan det vara skäl att
gå över till de konkreta skiljaktigheterna
på några punkter. Det bör emellertid
än en gång understrykas att de tre

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken

lagförslagen hänger samman och inte
bör behandlas fristående från varandra.

Vad först gäller likviditets- och kassakvotslagen
råder, som jag nämnt förut,
principiell enighet om behovet av en
sådan lag. Diskussionen har gällt speciella
punkter i lagförslaget. På en av
dessa punkter har detta lett till att utskottet
frångått propositionen och i stället
förordat bifall till ett motionsyrkande.
Det gäller frågan huruvida garantiförbindelser
skall behöva inräknas bland
bankens förbindelser eller icke. Utskottets
förslag innebär att garantiförbindelserna
inte skall behöva inkluderas bland
förbindelserna.

Kvarstående meningsskiljaktigheter gäller
frågan om prioritering av obligationer
från AB Industrikredit och AB Förctagskredit,
om den omfattning i vilken
utländska tillgångar skall få inkluderas
i likviditetskvoterna samt om kvoternas
höjd.

Prioriteringsfrågan anser jag mig inte
behöva uppehålla mig vid. Jag har redan
anfört, att jag ansett det vara mycket
starka skäl som här föreligger. Det är
mot bakgrunden av vad jag har sagt uppenbart,
att man bör undvika att utsträcka
den speciella ställning som staten och
bostadsbyggandet har till att gälla andra
ändamål. Vad särskilt gäller frågan om
AB Industrikredits och AB Företagskredits
obligationer är det all anledning att
understryka det betydande stöd åt den
mindre företagsamheten som redan tillkomsten
av AB Företagskredit och de
föreslagna ändrade reglerna för AB Industrikredits
utlåning innebär.

När det gäller behandlingen av affärsbankernas
utländska tillgångar innebär
ju lagförslaget, att riksbanken skall ha
möjlighet att bestämma att endast en
viss del av tillgångarna i utländsk valuta
skall få medräknas vid bestämmande
av likviditetskvoten. Bakgrunden härtill
är att enligt internationell praxis
endast riksbankens guld- och valutabeliållning
inräknas i ett lands valutareserv
samt att endast denna reserv är tillgänglig
för att möta påfrestningen vid
en valutautströnming. Det bör därför
finnas möjlighet för riksbanken att i

vissa lägen bestämma likviditetskvoten
så, att landets valutatillgångar samlas i
riksbanken. I den mån detta syfte nås
får affärsbankerna i stället likvida inhemska
tillgångar, och deras beräknade
likviditetskvoter blir inte lägre.

I fråga om lcvottalet har i reservationen
föreslagits att likviditetskvoten för
affärsbankerna skall sättas till 40 procent
mot i propositionen föreslagna 50
och för sparbanker och centralkassor
till 18 procent mot propositionens 25
samt att kassakvoten skall sättas till 10
procent mot propositionens 15. Det kan
först konstateras, att redan exkluderandet
av garantiförbindelserna ur likviditetskvotens
nämnare innebär en sänkning
av kvoten med ett par procentenheter
i förhållande till propositionens
förslag. Ett bibehållande av talet 50 procent
för en kvot, som definierats enligt
utskottets förslag, innebär således, att
kravet för affärsbankernas del blir lättare
att uppfylla än enligt propositionen.
En likviditetskvot om 40 procent
blir däremot tämligen verkningslös, eftersom
åtskilliga banker normalt ligger
i närheten av denna nivå och utan större
svårigheter kan nå upp till den. Jag vill
här nämna, att vid utgången av 1961
den genomsnittliga kvoten, beräknad enligt
de regler utskottet föreslår, uppgick
till 35,1 procent. Förändringarna i bankernas
likvida tillgångar kan vara av
betydande storlek. För närvarande ligger
de cirka 1 miljard kronor högre än
ett år tidigare. Det motsvarar 5 procent
av de förbindelser de skall jämföras
med.

En likviditetskvot av 18 procent för
sparbanker och centralkassor är i ännu
högre grad betydelselös. Centralkassornas
genomsnittliga likviditetskvot utgjorde
år 1960 17,9 procent. Ett kvottal på
18 procent saknar alltså mening för centralkassorna.
Att sparbankerna har en
avsevärt mycket lägre likviditetskvot —
enligt propositionen 12,5 procent vid utgången
av år 1960 — kan inte anföras
som skäl för att ett maximum, som skall
kunna tillämpas för båda typer av institut,
skall sänkas. Riksbanken har ju möjligheter
att differentiera maximum mel -

Fredagen den 11 mai 1962

Nr 19

lan olika instituttyper och kan då ta
hänsyn till den faktiska skillnaden i fråga
om likviditeten.

Frågan om placeringskvotslagen har
jag berört i det föregående. Det står fast
att skillnaden i ståndpunkter här gäller
om man vill överlåta åt riksbanken eller
kreditinstituten att bestämma effektiviteten
av de placeringspåverkande åtgärderna.
Det bör nämligen stå klart, att en
överenskommelse kan stranda på att ett
enda institut ställer sig utanför. Dessutom
pekar erfarenheterna på att överenskommelser
inte alltid ger tillfredsställande
resultat. Som också utskottet
framhåller är det även för att inte rubba
konkurrensförhållandena mellan kreditinstituten
angeläget, att man har tillgång
till den föreslagna beredskapslagstiftningen.

När det gäller den föreslagna ränteregleringslagen
är den, som jag har berört
tidigare, i huvudsak uppmjukad i
förhållande till den gällande lagen. Förutsättningarna
för en tillämpning av lagen
är betydligt striktare än i fråga om
likviditets- och kassakvotslagen. I praktiken
är den avsedd att tillgripas endast
i ett kritiskt läge på kreditmarknaden
och då andra räntepåverkande åtgärder
visat sig vara otillräckliga. Det kan sålunda
vara stabiliseringspolitiskt önskvärt
att vid en kraftig kreditåtstramning
undvika en okontrollerad och av spekulativa
inslag förstärkt räntestegringsprocess.
Det kan i en svag konjunktur
vara önskvärt att hålla en låg och investeringsstimulerande
räntenivå.

Den principiella nyheten i förslaget
till ränteregleringslag gäller möjligheten
att föreskriva maximiräntor vid inlåning.
Detta förslag måste ses mot bakgrunden
av kreditinstitutens räntestruktur.
Utlåningsräntorna är starkt differentierade
och mångskiftande i affärsbankerna,
medan de spelar över ett
mindre register i sparbanker och centralkassor.
En glidning i utlåningsräntorna
inträffar därför lättare hos affärsbankerna
och är svårare att motverka
än hos de båda övriga instituten. I ett
läge där det råder konkurrens om inlåningen
kan man således befara att tryc -

Ang. den ekonomiska politiken
ket på inlåningsräntorna i sin tur leder
till att affärsbankerna söker kompensera
sig på utlåningssidan. En maximering
av inlåningsräntorna innebär i ett
sådant läge ett stöd för maximeringen
av utlåningsräntorna och medför i sista
hand att utlåningsräntorna över hela
fältet kan hållas lägre än som annars
sannolikt varit möjligt.

Jag vill här gärna göra det tillägget att
mot den bakgrunden ter sig centerns avvisande
av förslaget svårförståeligt. Det
räcker inte med att hänvisa till småspararnas
intresse. I en effektiv räntereglering
måste ju även inlåningsräntorna i
praktiken komma att fixeras vid en viss
nivå, och det finns ingenting som säger
att denna blir högre vid en maximering.

Jag har, herr talman, sökt att så koncentrerat
som möjligt för egen del göra
en genomgång av likviditets- och kassakvotslagen,
placeringskvotslagen och
ränteregleringslagen. Jag skall inte förlänga
debatten med att gå in på flera detaljer.
Jag vill då stanna med att yrka,
herr talman, bifall till utskottets hemställan
på alla punkter med undantag av
momentet C, punkten 1, där jag ber att
få yrka bifall till den reservation som
återfinnes på sid. 24 i utlåtandet och är
betecknat med III och har rubriken
»Förslaget till placeringskvotslag».

Jag skall, herr talman, inte gå in på
de övriga utskottsutlåtandena. De ärade
talarna, som har föregått mig här i talarstolen,
har varit synnerligen koncentrerade
på dessa punkter, och det ges
kanske tillfälle för oss alla att möjligen
senare under debatten återkomma till
dessa frågor. Jag skall således för ögonblicket,
herr talman, icke ställa något
yrkande i vad avser dessa utlåtanden,
utan ber att få återkomma till dem.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY, (li)
kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
som herr Aspling framhöll, att vi inom
oppositionen har accepterat systemet
med rekommendationer från riksbanken,
men detta har vi gjort som en temporär
åtgärd i avvaktan på att de ekonomiska

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken

förhållandena skall utveckla sig därhän
att det skall bli möjligt att komma fram
till en fri kapitalmarknad. Vi tycker också
att det är rätt egendomligt att man
nu, sedan det visat sig vara möjligt för
riksbanken att under relativt svåra tider
uppnå resultat, som uppenbarligen har
varit för riksbanken tillfredsställande,
skall komma med nya beredskapslagar,
som i avsevärd grad skärper kraven på
kreditinstituten. Vi har inte velat vara
med om detta, utan vår riktpunkt är i
stället att förhållandena skall utveckla
sig därhän att riksbanken knappast skall
behöva ingripa.

I fråga om procentsatserna ville herr
Aspling göra gällande att det är oundgängligen
nödvändigt att sätta procentsatsen
för likviditetskvoten till 50, under
det att vi reservanter anser att 40 är tillfredsställande.
I mitt första anförande
sökte jag göra gällande vilka konsekvenser
detta kan få för ett enskilt bankföretag,
och jag kan inte finna annat än att
procentsatsen 40 är fullt tillräcklig. Det
är väl ändå litet grand egendomligt att ta
den goda likviditeten hos vissa bankföretag
till intäkt för att höja likviditetskravet
på andra banker, som inte haft
det lika lätt att uppfylla riksbankens
krav.

Vidare har jag svårt att fästa något
större avseende vid påståendet att när
det gäller tillämpningen av placeringskvotslagen
ett enda företag skulle kunna
ställa till en sådan oreda, att riksbankens
politik skulle kunna genomföras.

Slutligen vill jag framhålla en sak som
jag inte fick med i mitt första anförande,
och det är att dessa beredskapslagar
innehåller straffbestämmelser, som är
mycket stränga för de företag som skulle
ta sig det orådet före att inte följa riksbankens
intentioner. Det heter visserligen
inte straff i lagförslaget utan det heter
att företaget skall inbetala ränta —
men resultatet blir precis detsamma.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Aspling sade, att utslcottsmajoriteten
anser att de föreliggande
förslagen får ses som en modernise -

ring av gällande bestämmelser. Jag kan
inte hålla med om detta. En modernisering
av förhållandena på kapital- och
kreditmarknaden borde i stället innebära
en liberalisering av bestämmelserna och
således ett avskaffande av regleringslagar
på detta område. Vi från oppositionens
sida anser att införandet av beredskapslagar
inte innebär någon modernisering
av förhållandena utan tvärtom.

Jag fattade herr Aspling så att han anser,
att placeringskvotslagen inte innebär någon
prioritering. Jo, visst gör den väl
det! Även om beslut av statsmakterna i
viss utsträckning ligger till grund för kapitalbehovet
inom den statliga sektorn
och bostadsbyggandet, så är det väl ändå
fråga om en betydande prioritering
av dessa kreditbehov, och i förslaget till
lag om placeringskvot säges även i 1 §:
»I den mån på grund av utomordentliga
omständigheter så prövas nödigt för att
tillgodose behovet av långfristig kredit
åt staten eller för bostadsbyggande må
Konungen, på framställning av fullmäktige
i riksbanken, i enlighet med vad
här nedan stadgas förordna om placeringskvot.
» Den lagen har alltså rent
prioriteringssyfte, och det har också lagen
om likviditetskvoter.

När herr Aspling jämför den av utskottet
förordade kvoten för affärsbankerna,
50 procent, med reservanternas
förslag, skall man inte glömma bort att
intagandet av sparkassemedlen bland
tillgångarna i nämnaren innebär en väsentlig
skärpning av bestämmelserna och
betyder att bankerna måste hålla en hela
4 procent högre likviditet. Även om utskottet
varit enigt om att garantiförbindelserna
inte skall tas med och därigenom
medverkat till en lättnad, måste vi
vara på det klara med att bestämmelserna
om sparkassemedlen innebär en
skärpning.

Herr ASPLING (s) kort genmäle:

Det råder, herr talman, väl inga delade
meningar om önskvärdheten av att
komma fram till en friare kapitalmarknad,
som herr Hansson här tog upp. Det
har vi ju understrukit, och det under -

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

stryks även i de dokument som ligger på
våra bord i dag. Men det är ju inte den
saken vi diskuterar i dag. Vi diskuterar
nu en beredskapslagstiftning att tillgripas
vid utomordentliga tillfällen, när situationen
är sådan att särskilda insatser
erfordras. Det är detta saken gäller.
Oppositionen har i väsentliga avseenden
accepterat den principen — jag har
framhållit det — även om vi varit och är
oeniga i detaljer.

Herr Hansson säger att talet 50 är
orimligt högt. Men vi har väl 45 för närvarande,
eller hur? Och om jag inte
minns fel så var vi väl alla tämligen
överens om det talet, när det fastställdes
här, även om det givetvis fanns delade
meningar. Vid utgången av 1961 låg den
genomsnittliga kvoten över 35 procent.
Det säger sig väl självt att om en beredskapslagstiftning
skall få någon nämnvärd
verkan, måste då talet ligga högre.

Slutligen bara, herr talman, ett par
ord till herr Stefanson. Han säger att det
här ändå måste vara fråga om en prioritering
när det gäller placeringskvotslagen.
Han hänvisar till vad jag själv framhöll
i mitt anförande: statens egna beställningar
och bostadsbyggandet. Men
vi är väl allesammans här ofta tämligen
överens om dessa utgifter. Om inte jag
alldeles minns fel, herr Stefanson, har ju
folkpartiet, i varje fall i den mera utåtriktade
propagandan, talat om ett byggande
av 100 000 lägenheter som mycket
önskvärt. Jag föreställer mig, herr Stefanson,
att om folkpartiet skall klara
detta, fordras en prioritering på kapitalmarknaden
i varje fall när det gäller bostadsbyggandet.

Det finns naturligtvis många önskemål
på detta område, men om alla s. k. eftersatta
kreditanspråk skulle prioriteras,
då hamnade vi i en fullständig upplösning.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY, (h)
kort genmäle:

Herr talman! Beträffande likviditetskvoten
kan jag nämna till lierr Aspling,
att enligt en bestämmelse utfärdad av
Sveriges riksbank den 15 november 1961,

Ang. den ekonomiska politiken
skall minimikvoten för de större affärsbankerna
vara 30 och för de mindre 25.
Enligt en sammanställning som vi fick
i bankoutskottet, uppgjord av Sveriges
riksbank den 23 mars, visar det sig att
likviditetstalen varierar högst väsentligt.
Det minsta jag hastigt kan se i sammanställningen
ligger på 19,6, under det att
det högsta ligger på 75,5.

Jag måste säga ännu en gång att det är
i hög grad egendomligt, att man skall ta
den goda likviditeten i vissa banker till
intäkt för att höja likviditetsfordran på
alla bankerna.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag tillåter mig att knyta
några reflexioner till bankoutskottets utlåtande
nr 19 om den ekonomiska politiken
över huvud taget.

På penningspolitikens område utförde
finansministern med hjälp av riksbanken
och riksgäldskontoret en mycket stor
och berömvärd insats år 1960, då det
gällde att torka ut det stora likviditetsöverskottet
i affärsbankerna. Jag tänker
på investeringsfonderna och den omfattande
statliga upplåningen. Det var en
ansats till monetär deflation som då gjordes,
vilken medförde en dämpning av efterfrågan
samt en relativ stabilisering av
penningvärdet och av samhällsekonomien.
Trots högkonjunkturen inskränkte sig
penningvärdeförsämringen, om jag inte
tar fel, till 2,5 procent om året under
1960 och 1961. I år, herr talman, har
emellertid penningvärdeförsämringen tagit
ny fart och fortsätter i accelererat
tempo.

Löneuppgörelserna måste här komma
i blickpunkten. Den rubbade stabiliteten
är väsentligen en följd av att de
sammanlagda nominella lönehöjningarna,
som utgör inte mindre än 9 å 10
procent, uppenbarligen gått icke så litet
utöver gränsen för produktivitetshöjningen.
Att så har blivit fallet beror inte
så mycket på de generella tariffhöjningarna
enligt den centrala upgörelsen utan
hänför sig framför allt till höjningarna
för låglönegrupperna, kvinnolönerna, avtalet
för särskilda områden och de spe -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken
ciella förmånerna. Löneglidningen kommer
också med i bilden. En speciell inflatorisk
effekt har utgjorts av uppgörelsen
inom handeln med höjningar på
15 respektive 20 procent, vartill kommer
uppgörelserna för olika tjänstemannagrupper
inom såväl den privata som den
offentliga sektorn. Den oundvikliga följden
har blivit eller blir en påtaglig höjning
av den allmänna prisnivån.

Inom livsmedelbranschen har priserna
— har det sagts — på grund av de ökade
lönekostnaderna stigit med 3 procent och
inom vissa andra branscher med 4—5
procent. Än större prishöjningar har genomförts
eller aviserats inom vissa serviceyrken.
SJ vill höja biljettpriserna
med 8 procent. I den reviderade nationalbudgeten
räknar men med en höjning
av konsumentpriserna med sammanlagt
3 procent som följd av vad som har skett.
.Tåg tror att denna höjning på grund av
kedjereaktioner kommer att bli någon
procent större. Vad kommer exempelvis
inte de stegrade transportkostnaderna att
betyda?

Den sammanlagda effekten av höjningen
av omsättningsskatten vid årsskiftet,
jordbruksavtalets 3-procent- och inkomstregler,
hyreshöjningar och höjda
lönekostnader inom servicenäringarna
kan beräknas medföra en uppgång i
årsmedeltalet för konsumentpriserna på
omkring 5 procent från 1961 till 1962,
allt enligt den reviderade nationalbudgeten.
Det är mycket som talar för att
uppgången blir drygt 5 procent, kanske
6 procent. Den genomsnittliga höjningen
av löntagarnas levnadsstandard skulle
sålunda inskränka sig till 4 å 5 procent.
Somliga får mindre, somliga ingenting
alls, och spararna, som sedan 1955 förlorat
en fjärdedel av sina tillgodohavandens
värde, har återigen och på en gång
fått sitt kapital minskat med 5 å 6 procent
av värdet. Lönehöjningarna har med
andra ord delvis skett på spararnas bekostnad.
Det får inte glömmas bort. Spararna
borde om något ligga bankoutskottet
varmt om hjärtat, men bankoutskottet
har inte närmare berört denna företeelse
i sitt utlåtande.

På kostnadssidan slår lönehöjningarna

fullt igenom och kostnadsnivån har undergått
en ny stark stegring. Vårt relativa
konkurrensläge gentemot utlandet
har försämrats samtidigt som konjunkturavmattningen
börjat göra sig gällande
i vissa branscher. Detta skall inte överdrivas
men ger oss en mera riskfylld
tillvaro.

Det är att observera att vi också samtidigt
•— på grund av försämrade exportpriser
på vissa avsnitt — har fått
vidkännas en försämring av våra »terms
of trade» med några procent, något som
icke kan undgå att inverka menligt på
bytesbalansen och möjligen även på valutareserven.
Inte för att jag tror att valutareserven
kommer att gå nämnvärt
tillbaka —- därom vet man dock intet -—
men det är ägnat att förvåna att inte
bankoutskottet över huvud taget berört
denna fråga.

Stora delar av svenska folket ställer
i dessa dagar frågan: är det inte i grunden
meningslöst med denna fortskridande
utveckling, där löntagaren med ena
handen får taga emot icke obetydliga nominella
lönehöjningar i avlöningskuverten
men å andra sidan berövas en dryg
andel av dessa nominella höjningar genom
prisstegringar på varor och tjänster? På

ledande fackföreningshåll anföres
häremot att löntagarna trots allt har
gjort en icke obetydlig vinst i form av
reallönestegring eller standardhöjning
på 4—5 procent. Ja, detta är riktigt, fastän
denna standardökning icke kommit
alla till godo. Då frågar jag mig, om inte
vinsten skulle ha blivit lika stor i alla
fall om lönehöjningarna hållit sig inom
gränsen för produktivitetsökningen. Man
hade kanske då sluppit ifrån avigsidorna
och de risker för sysselsättningen som
kostnadsökningen nu kan utgöra i vissa
branscher.

Vi berömmer oss med rätta av att ha
så kloka och välbalanserade partsorganisationer
på arbetsmarknaden. De har givetvis
ett stort medansvar för vad som
nu skett. Jag tror inte heller att de förnekar
sitt ansvar. De har säkert inte haft
en lätt uppgift. Jag skulle emellertid våga
påstå, att organisationerna inte fullt be -

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

Tiärskat situationen över hela fältet och
att av denna anledning via olika sidospår
lönehöjningar tillkommit vilka icke från
början varit förutsedda i samband med
den centrala uppgörelsen. Årets avtalsrörelse
har gett den dyrbara lärdomen
att arbetsmarknadens parter inte räcker
till som garanter för penningvärdet,
framför allt inte när inflationstrycket
kommer från lönesidan.

Var finns då regeringen och framför
allt finansministern i den föreliggande
fixeringsbilden? Det märkliga är att finansministern
som den högste ansvarige
för penningvärdet iakttagit stor passivitet.
Han måtte väl icke ha glömt bort alt
i målsättningen för den ekonomiska politiken
ingår inte endast stigande levnadsstandard,
en hög och jämn och produktiv
sysselsättning, utan även ett stabilt
penningvärde. År det den omständigheten
att inflationstrycket denna gång
kommit från lönesidan som gjort finansministern
så tystlåten och återhållsam?
Jag är medveten om att finansministern
kan hänvisa till att han vidtagit en åtgärd,
nämligen omläggningen av beskattningen
genom lättnaderna inom den direkta
beskattningen och ökningen av omsättningsskatten.
Det verkar dock inte
som om denna omläggning i förväg påverkat
löneuppgörelserna i dämpande
riktning. I andra länder har man på allra
högsta nivå icke utan framgång tagit
upp förhandlingar på bred front för att
få till stånd en stabilisering av samhällsekonomien,
men det har inte skett här.
Detta är enligt min mening att beklaga.
Hade så skett så hade samhällsekonomien
troligen visat en bättre stabilitet.

Till sist, herr talman: På det håll, där
man utan att darra på manschetten varit
med om att beröva spararna flera procent
av deras kapital med motivering att
löntagarna i alla fall fått sin vinst, är
man fylld av indignation över att detaljhandeln
möjligen kan misstänkas för att
ha tagit ut någon tiondels procent för
mycket i priserna. Det förefaller onekligen
som om man försöker att göra handeln
till syndabock för allmänhetens berättigade
missnöje. I vad mån detaljhandeln
höjt priserna mer än vad kostnads -

Ang. den ekonomiska politiken
stegringarna motiverat kan jag för min
del inte bedöma. Det blir pris- och kartellnämndens
sak att avgöra. Jag vill endast
framhålla att inom den särskilt utpekade
livsmedelshandeln, där prishöjningarna
utgjort 3 procent, allenast lönekostnadsökningarna
svarat för 2,3 procent
samt att därtill kommit kedjereaktioner
till följd av höjda produktpriser,
stegrade transportkostnader m. m. I den
mån prishöjningarna kan ha blivit större
än vad som varit motiverat kommer enligt
min övertygelse konkurrensen inom
kort att rätta till den saken.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Kungl. Maj:t har i proposition
nr 93 hemställt om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering. Utskottet tillstyrker i utlåtandet
nr 20 Kungl. Maj:ts hemställan
och finner det naturligt att resultatet av
valutakommitténs arbete bör avvaktas
innan statsmakterna tar ställning till de
yrkanden som framställs i motionerna I:
618 och II: 753. Såväl i fjol som i år
har utskottet utgått ifrån att valutamyndigheterna
kommer att handha valutaregleringen
så liberalt som möjligt. Så
som svensk praxis har utvecklat sig kan
man säga, att en omfattande liberalisering
ägt rum.

Avsikten med den till utskottets utlåtande
fogade reservationen är att reservanterna
funnit det nödvändigt att framhålla
betydelsen av att utredningen inom
valutakommittén snarast slutföres, så att
klarhet vinnes i vilken omfattning statsmakterna
är villiga att upphäva den nu
gällande antikverade lagstiftningen.

Den internationella ekonomiska utvecklingen
fortskrider mycket snabbt.
Gränserna länderna emellan utplånas
snabbt icke endast när det gäller handeln
mellan företag i olika länder, utan
även när det gäller företagen själva. Enligt
en uppgift finns det i det närmaste
900 dotterföretag till svenska företag i
utlandet, varav något över hälften i Europa,
en siffra som givetvis kommer att
ökas i samband med EEC-förhandlingarna.

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken

Utskottet har i dagarna tillstyrkt en
proposition angående inrättandet av ett
institut för exportkredit, vilket givetvis
kommer att innebära lättnader för vår
export. Detta är dock inte nog. Av lika
stor betydelse är att de svenska exportörerna
och utövarna av näringar av
servicekaraktär beredes tillfälle att låna
pengar där dessa är billigast och får
fritt disponera över valutorna på samma
sätt som deras utländska konkurrenter.
Om så inte blir fallet är det fara värt
att vårt svenska näringsliv kommer att
bli akterseglat.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Det är egentligen ett
ganska egendomligt förhållande att denna
ekonomiska debatt i riksdagens första
kammare i nuvarande läge är anknuten
till en rad propositioner, vilka dels
avser att säkerställa ett bibehållande av
vissa regleringar på det ekonomiska området,
dels avser att i vissa avseenden
stärka en beredskapslagstiftning med
reglerande syfte. Lika egendomligt är
kanske det passionerade intresse som
första kammarens ledamöter ägnar de
ekonomiska förhållandena i vårt land.

Herr Aspling har här med särskilt stor
kraft understrukit, att denna beredskapslagstiftning
som reglerar likviditetskvoter
och placeringskvoter bara är
avsedd för utomordentliga extrema och
ovanliga förhållanden och att man i de
flesta fall har genom frivilliga överenskommelser
mellan kreditinstituten och
riksbanken kunnat uppnå de resultat
som av riksbanken har eftersträvats.
Men beredskapslagstiftningen har väl
inte bara detta syfte. Den har också använts
och kommer väl att användas såsom
ett påtryckningsmedel för att ibland
möjliggöra s. k. frivilliga överenskommelser.
Enligt den uppfattning som jag
företräder är det av stor vikt att de
överenskommelser som träffas verkligen
är ett samlat resultat av den ekonomiska
visdom som är förankrad i riksbanken
men också i de övriga kreditinstitutionerna.
Ett sådant samspel mellan
de olika krafterna leder i allmänhet så -

vitt jag kan förstå till bättre resultat än
hot om en tvångslagstiftning, som under
nuvarande förhållanden förefaller mig
mest vara utslag av en inom det socialdemokratiska
lägret sig alltmer utbredande
konservatism.

Det ekonomiska läge som vi nu befinner
oss i är ur företagarens synpunkt
bemängt med ovisshet, och framtiden är
nu svårare att överblicka än den har
varit på länge. Jag vill här peka på den
tendens som allt fortfarande finns hos
de maktägande att hänga fast vid regleringar
som inte längre stämmer med den
allmänna utvecklingen. Ett annat ovisshetsmoment
är, såsom vi alla vet, den
osäkerhet som för närvarande råder och
för ögonblicket synes öka om utsikterna
till ett realiserande av stormarknaden
i Europa och Sveriges anslutning
till densamma. De underrättelser som i
dagarna når oss om ökade svårigheter
för en överenskommelse mellan Storbritannien
och De sex och den utomordentligt
negativa inställning som Förenta
staterna har visat gentemot de neutrala
staternas hopp om att kunna nå en associering
med De sex har i hög grad
ökat den osäkerhetskänsla som gör att
företagen inte kan planera för framtiden.

Det vore en stor tragik, synes det mig,
om det tillfälle som nu förefinns för Europa
att verkligen åstadkomma en fri
gemensam marknad, omfattande Västeuropas
samtliga industrialiserade stater,
inte skulle kunna realiseras. Jag vill
från denna talarstol uttrycka den förhoppningen,
att tillräckligt förutseende
och tillräcklig samarbetsvilja skall visas
från alla håll för att ett sådant resultat
skall nås. Jag vill också här deklarera,
att jag allt fortfarande finner det hart
när obegripligt, varför Förenta staterna
skall försöka hindra ett samgående i
ekonomiskt hänseende inom Europa,
även om det för de neutrala staternas
del icke innebär anslutning till en gemensam
försvars- och utrikespolitik.

Vid varje styrelsesammanträde inom
företag som har att syssla med investeringsfrågor
och framtidsutveckling har
denna fortsatta ovisshet en förlamande
effekt. Skall man investera i ett dotter -

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

bolag, som kanske befinner sig i Holland,
eller skall man investera i en fabrik
som ligger i Sickla? Och vad skall
man över huvud taget investera för?
Alla dessa osäkerhetsfaktorer gör att jag
tror man kan vänta en begränsad investeringsverksamhet
från företagens sida
under den kommande tiden, även om
regeringen nu har vidtagit den i och
för sig välbetänkta åtgärden att frige
investeringsfonderna.

En annan ovisshetsfaktor när det gäller
planeringen och strävandena för att
inrikta företagen på de framtida marknadsförhållandena
har av herr Jacobsson
i ett såvitt jag förstår ytterst väl
dokumenterat anförande klarlagts för
kammarens talrikt samlade och andäktigt
lyssnande åhörare. Denna faktor
gäller den kostnadsutveckling, som för
närvarande äger rum och som väl också
vållar varje företagsledning svåra problem.
Jag skall inte efter den utförliga
framställningen från hans sida närmare
ingå på detta problem, men jag tror att
man måste konstatera att hos en allt större
del av den svenska allmänheten sprider
sig den uppfattningen, att det måste
vara något fel i hela systemet, när en
så stor del av den produktionsökning,
som tar sig uttryck i lönehöjningar, äts
upp av samtidiga prisstegringar och ökade
marginalskatter. Den enskilde medborgaren
— och här gäller det inte bara
spararna och de som på liknande sätt
har fixerade inkomster utan också en
mycket stor del av löntagargruppen —-som ser att det för hans del ökade antalet
kronor i själva verket inte motsvaras
av fler varor och som blir medveten
om att den svenska kronan år 1962 kanske
är 94 öre av kronan år 1961, måste
ju till slut fråga sig, vad det är för underligt
system som leder till sådana konsekvenser.
Här skall inte något klander
riktas mot dem som varit ansvariga för
årets avtalsuppgörelse — de har förmodligen
löst de föreliggande uppgifterna så
gott det över huvud taget varit möjligt
— men vill man åstadkomma en verklig
känsla hos den stora allmänheten, att
den har fått en reallönehöjning, är såvitt
jag kan förstå den enda möjligheten un -

Ang. den ekonomiska politiken

der nuvarande förhållanden att genomföra
en sänkning helst av den direkta
skatten. Då kommer varje medborgare
i alla händelser att känna att han fått
någon del av ett ökat välstånd.

Jag har, herr talman, endast velat göra
dessa randanmärkningar till denna debatt.
Det kan inte förnekas att den svenska
ekonomien, insatt i sitt större sammanhang,
för närvarande befinner sig i
ett utomordentligt ovisst läge och att vi
— även om framtiden inte skall målas
i mörka färger, eftersom det så många
gånger har visat sig att det svenska näringslivet
har en utomordentlig förmåga
att övervinna svårigheter som kan
synas stora — för ögonblicket får vara
beredda på en period, där svårigheterna
måhända kan komma att överväga
framtidsförhoppningarna.

Herr NORDENSON (h):

Herr talman! Det kan otvivelaktigt
med skäl hävdas att det under senare år
har blivit ett visst närmande i uppfattningarna
om den ekonomiska politiken.
Många formuleringar, som i dag presenteras
när det gäller riktlinjerna och principerna
för den ekonomiska politiken,
kan accepteras av en ganska bred opinion.
Stabiliseringsutredningen är väl i
viss mån ett aktuellt uttryck för denna
gemensamma nämnare. Betoningen av
den fria marknadsekonomiens allt större
betydelse för en rationell allokering
av våra resurser framträder från olika
grupper, och därmed följer också krav
på ökad flexibilitet, rörlighet och anpassningsförmåga
i vår ekonomi. En viss
enighet om den ekonomiska politikens
strategi hindrar emellertid inte att åsikterna
kan gå ganska mycket isär när det
gäller den taktiska tillämpningen. Dessa
skiljaktigheter kan grunda sig såväl på
bedömningen av den ekonomiska situationen
som på ändamålsenligheten av
vidtagna åtgärder.

Det finns emellertid, herr talman, också
en risk för att dessa mera allmänt formulerade
riktpunkter för den ekonomiska
politiken tolkas ganska olika och att

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken

bakom enigheten döljer sig ganska stora
skiljaktigheter i uppfattningen.

De propositioner på kreditpolitikens
område, som i dag läggs fram, ger åtminstone
mig stark näring för denna
misstanke. De frågor, som här berörs,
gäller ju just den ekonomiska politikens
strategi för de närmaste åren, och att
det är betydelsefullt att denna strategi
blir riktigt utformad, kan vi alla vara
ense om. För att nå bara i närheten av
den utveckling, som långtidsutredningen
anger, ställs stora krav på den ekonomiska
politikens rationella utformning.

Jag skall, herr talman, ge några allmänna
synpunkter på den ekonomiska
politiken som utgångspunkt för granskningen
av de föreliggande förslagen.

Den första synpunkt, som jag skulle
vilja betona, är att den ekonomiska politiken
måste syfta till att åstadkomma betingelser
för en så gynnsam utveckling
som möjligt av den totala samhällsekonomien.
Ingen sektor är därvid a priori
viktigare än någon annan. Mot den bakgrunden
har jag en kritisk syn på de tendenser
som kan skönjas, att se det som
en primär uppgift för den ekonomiska
politiken att gynna utvecklingen av den
offentliga sektorn och att det främsta
kriteriet på dess framgång är att man
uppnår mål på detta område. Statsministern
har nyligen i den offentliga debatten
hävdat att införandet av omsättningsskatten
har möjliggjort sociala reformer.
Detta är enligt min mening en
felaktig syn på innebörden av den förändring
av den ekonomiska politiken
som införandet av omsättningsskatten innebar.

Omfattningen och inriktningen av den
offentliga verksamheten kan ses från två
sidor. Å ena sidan är den till för att tillfredsställa
vissa behov, men å andra sidan
— och det vill jag betona — är den
ett av statsmakternas medel att påverka
den totala ekonomiska utvecklingen, och
i det avseendet är särskilda mål för den
offentliga sektorns utveckling underordnade
totalsynen. Denna synpunkt leder
till krav på en ökad grad av flexibilitet
i styrningen av den statliga offentliga

verksamheten, krav som också betonats
av stabiliseringsutredningen. Visserligen
måste denna flexibilitet och rörlighet vägas
mot kraven på rationalitet, planmässighet
och kontinuitet, men dessa krav
står inte i motsats till varandra.

I det sammanhanget vill jag betona att
det torde vara en felsyn om man tror,,
att ju större den offentliga sektorn är,
dess större möjligheter har statsmakterna
att variera den och utnyttja den som
ett led i sin politik för hela samhällsekonomien.
I själva verket visar erfarenheterna,
att stigande ambitioner på den
offentliga sektorns område leder till större
bundenhet och ökad stelhet.

Min andra mer allmänna synpunkt är
att den ekonomiska politiken måste medverka
till att våra ekonomiska resurser
disponeras med utgångspunkt från så
rättvisande kostnads- och räntabilitetskalkyler
som möjligt. De olika behoven
bör då också konkurrera om marknadsresurserna
på lika villkor och på marknader
karakteriserade av en så effektiv
fri prisbildning som möjligt. Det innebär
att man strävar bort från att subventionera
de kostnader, som ligger till grund
för kalkylerna, och att man undviker
ransonering och prisreglering.

Granskar man de nu aktuella lagförslagen
ur denna synpunkt, herr talman,
kommer man till en ganska kritisk uppfattning.
Men låt mig först säga några
ord om karakteristiken av dessa lagar
som beredskapslagar. Jag kan här ansluta
mig till herr Bohemans uppfattning
att det rör sig om ett egendomligt beredskapslagsbegrepp.
Under de sista dagarna
har jag sökt göra klart för mig vad
som är en beredskapslag. Det finns tydligen
inte någon klar definition, men
man associerar närmast till förhållanden
karakteriserade av krigsfara, krig
eller särskild utrikespolitisk kris. Detta
är dock kanske inte det väsentligaste.
Viktigare är sambandet mellan denna
lagstiftning och den kreditpolitik som
skall föras.

Herr Aspling sade inledningsvis, att
denna lagstiftning inte uppvisar några
nyheter utan ansluter till den kreditpolitik
som nu förs. Alldeles bortsett från

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

att jag tror att det faktiskt inte förhåller
sig riktigt så, ger yttrandet uttryck
för uppfattningen att det finns ett
klart samband mellan den politik som
skall föras och de principer som är uttryckta
i beredskapslagarna. Såsom herr
Boheman påpekade, är det också i åtskilliga
sammanhang betonat att dessa
beredskapslagar skall utgöra stöd för
riksbankens överenskommelser och rekommendationer.
Men, herr Aspling, det
är väl svårt att tänka sig att de skall
utgöra ett verkningsfullt stöd för en
överenskommelse- och rekommendationspolitik,
om denna inte i stort sett
ansluter sig till de principer som finns
uttryckta i beredskapslagarna. Det finns
också en annan omständighet som kanske
tyder på att beredskapslagsbegreppet
är litet kautschukbetonat här, nämligen
att förslagen bygger på kreditmarknadsutredningen,
vilken inte föreslog beredskapslagar
utan i stället förordade permanenta
lagar. Min utgångspunkt är
följaktligen, att vi skall granska dessa
propositioner såsom uttryck för statsmakternas
uppfattning om den kreditpolitik
som skall föras under i stort sett
normala förhållanden.

Det karakteristiska för de olika lagförslagen
är att de skall tjäna som instrument
för prioritering av kreditbehov,
med vissa undantag som jag strax kommer
till. Trots att man i propositionerna
och delvis i utskottsutlåtandet försöker
skjuta undan detta, är det påfallande att
alla remissyttranden till kreditmarknadsutredningen
uttryckligen har tagit upp
prioriteringselementet och i många fall
gjort det till huvudpunkten i sina anmärkningar
och kommentarer. Det är
knappast sannolikt att samtliga organisationer
skulle ha missuppfattat förslagens
innebörd i detta avseende.

Emellertid finns det en bestämmelse
som inte har denna karaktär, och den
är inrymd i likviditets- och kassakvotslagstiftningen.
Det är ett legitimt önskemål
att, när en plötslig stark likviditetsökning
inom banksystemet inträffar
som en följd av extraordinära omständigheter,
snabbt och övergående kunna
hindra att en kreditexpansion äger rum.

Ang. den ekonomiska politiken
Men det syftet kan tillgodoses genom
en kassakvotslagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med den konstruktion
som finns inrymd i detta förslag.
Därtill bör dock fogas, att riksbanken i
så fall bör ge ränta på insatta medel, för
att denna sterilisering av medlen skall av
bankerna uppfattas såsom affärsmässigt
någorlunda rationell. Man kan också
tänka sig att kassakvoten utvidgas till
att innefatta vissa verkligt likvida tillgångar.
Men då skall likviditetsbegreppet
användas riktigt och inte ansluta till
vissa speciella placeringssektorer utan
avse sådana papper som bankerna utan
förluster eller svårigheter kan snabbt
omsätta i likvida medel. Det gäller korta
papper oberoende av om de är statspapper
eller industripapper och har
inte någonting med bostadssektorn eller
statssektorn att göra. Med den konstruktion
som likviditetskvoten har fått är
den enligt min mening i första hand inte
ett generellt kreditpolitiskt medel utan
ett instrument för att prioritera vissa
kreditbehov inom den offentliga sektorn
och bostadsbyggandet. För mig är
det därför principiellt inkonsekvent att
acceptera likviditetskvoterna men inte
placeringskvoterna. Skillnaden är, såsom
framhålles av konjunkturinstitutet, av
enbart teknisk natur. Emissionskontrollen
och ränteregleringslagen är på
liknande sätt prioritetsinstrument.

Vilka skäl framföres nu för prioriteringen
av statens investeringar och bostadsbyggandet?
I kreditmarknadsutredningen
talas det om ur samhällets synpunkter
särskilt viktiga investeringar.
Ohållbarheten av denna argumentation
har bl. a. påvisats av Landsorganisationen,
och departementschefen har tvingats
medge att man inte kan hävda att de
kreditbehov som prioriteras motsvaras
av investeringar, som allmänt sett skulle
vara ur samhällets synpunkt viktigare än
många andra. Detta står alltså i propositionen.
Huvudargumentet blir då i
stället, att eftersom statsmakternas beslut
om statens inkomster och utgifter och
bostadsproduktionens omfattning fattas
i särskild ordning, är dessa kreditbehov
givna och skall i första hand tillgodoses.

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken

För mig framstår detta som ett egendomligt
formalistiskt och dessutom orealistiskt
resonemang. Det skulle innebära att
staten i vissa situationer inte kan trygga
finansieringen av sina utgifter. Men —
för att citera Landsorganisationen, som
avvisar prioriteringen — »är stat och
kommun beredda att konkurrera om kapitalet
med andra låntagare, bör ju de
som har beskattningsrätt kunna tillgodose
sina behov». Det finns inte något stöd
i erfarenheten från vår ekonomiska utveckling
att staten inte har kunnat trygga
finansieringen av sina utgifter.

Det är enligt min uppfattning helt enkelt
oriktigt att sammankoppla statens
upplåningspolitilc med beslut om offentliga
investeringar och bostadsbyggande.
Den löpande statliga upplåningspolitikens
omfattning och inriktning måste
ses som en integrerad del av hela den
ekonomiska politiken, och följaktligen är
den ett av medlen att nå allmänna målsättningar
som full sysselsättning, stabilitet
och framåtskridande. Jag ansluter
mig i detta sammanhang till konjunkturinstitutets
uttalande och kommentarer
som slutar med klämmen: »Det är således
aldrig fråga om att tillfredsställa ett
egentligt statligt kreditbehov». Denna
sammankoppling vilar alltså enligt min
uppfattning på ett missförstånd om realiteterna.

Väl så praktiskt betydelsefullt är emellertid
att besluten om statens investeringar
och bostadspolitiken inte är så
utformade, att de inte tillåter en viss anpassning
av denna investeringsverksamhet
till konjunkturutvecklingen och därmed
också till förhållandena på kreditmarknaden.
Just i dag bevittnar vi ju
också en utveckling, där den offentliga
sektorns verksamhet genom administrativa
beslut anpassas till konjunkturutvecklingen
utan att några nya beslut fattas
av riksdagen. Man driver på investeringsverksamheten
såväl inom bostadsområdet
som på den statliga sektorn, och
det kan konstateras att finansministern
tycks dela min uppfattning om att dessa
beslut visst inte är oberoende av konjunkturutvecklingen
och därmed indirekt
av utvecklingen på kreditmarkna -

den, när han i årets kompletteringsproposition
instämmer i stabiliseringsutredningens
krav på ökad flexibilitet i de offentliga
utgifterna och erinrar om åtgärder
som vidtagits under tidigare år i
detta syfte, nämligen att variera de offentliga
investeringarna i allmänt konjunkturutjämnande
syfte. Om man inte
hade denna flexibilitet i utformandet av
den stora offentliga investeringsverksamheten
skulle de icke prioriterade sektorerna
i vissa lägen drabbas alldeles orimligt
hårt.

De prioriteringsresonemang som förs i
dessa propositioner är enligt min mening
antingen innehållslösa eller också samhällsekonomiskt
betänkliga. Prioriteringen
som den då utformas blir då väsentligen
ett medel att hålla räntenivån
nere, speciellt för upplåning för bostadsändamål
och för statens investeringar.
Detta står i strid med den av så många
understrukna strävan till enhetligare kapitalmarknad
och därmed till möjligheten
av en samhällsekonomiskt rättvisande
kostnads- och räntabilitetskalkylering
inom såväl den offentliga som den privata
sektorn. Jag kan också erinra om
att stabiliseringsutredningen påpekar
önskemålet om att de statliga investeringarna
i högre grad baseras på räntabilitetskalkyler
och att den kalkylränta
som därvid används bättre ansluter
sig till marknadsräntan.

Rörlig räntepolitik och större variation
i räntestrukturen genom olika kreditpolitiska
medel blir för mig alternativet
till den här prioriteringspolitiken.
Det är alltså genom riksbankens diskontopolitik
och marknadsoperationer och
genom utformningen av statens upplåningspolitik
som man skall söka nå de
allmänna syften som den ekonomiska
politiken ställer upp.

Nu uttrycker man farhågor för att en
renodlad räntepolitik skulle leda till extrema
räntelägen, men det förefaller mig
som om dessa farhågor bygger på den
egendomliga föreställningen att penningpolitiken
ensam skall svara för stabiliseringspolitiken.
En rationell ekonomisk
politik måste väl innebära att finanspolitiken
användes parallellt för att nå sta -

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

bilisering och önskvärt framåtskridande.
Används den på detta sätt kan räntevariationerna
hållas inom måttliga gränser.

Herr talman! Mina kommentarer till
propositionerna har varit av allmän,
principiell och kanske enligt mångas
åsikt teoretisk karaktär, men detta har
delvis sin grund i att dessa propositioner
motiveras huvudsakligen utifrån allmänna
resonemang med ringa hänvisning till
verkligheten. Såsom jag har tolkat förloppet
som har lett fram till dessa förslag,
ställde man i den förvirring som
man för drygt fyra år sedan kände inför
de förhållanden som penningpolitiken
hade framkallat oklara och suddiga frågor.
Man fick två år senare ett grumligt
svar i kreditmarknadsutredningen. Ytterligare
två år senare lägger man fram förslag
som syftar till att reglera förhållanden
som inte har någon som helst anknytning
till den verklighet och de utvecklingstendenser
som i dag är rådande.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag
på utskottets hemställan under
punkt B i utlåtandet nr 17, bifall till dess
hemställan under C och avslag på dess
hemställan under D i samma utlåtande.
Äldre kolleger har antytt för mig att det
inte är praktisk politik att grunda yrkande
på rent principiella synpunkter, men
jag tröstar mig med tron och förhoppningen
att den praktiska politiken inom
kreditmarknadens område kommer att
ha mycket litet att göra med de propositioner
som i dag behandlas.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! I det anförande, som herr
Aspling höll för en stund sedan, gjorde
han gällande, att de spörsmål, som vi här
behandlar, utgör centrala avsnitt av den
svenska ekonomiska politiken. Jag har
ingen erinran att framställa mot denna
herr Asplings karakteristik av det ämne,
som här är för handen. Det är förvisso
en av de mest angelägna frågor vi har
att diskutera under den här riksdagen.
Allraminst är det väl lämpligt att visa
dessa ting blott ett förstrött intresse. De

3 Första kammarens protokoll 1962. Nr 19

Ang. den ekonomiska politiken
talare, som hittills har uppträtt under debatten,
har ju särskådat utifrån olika
synpunkter skilda problem och spörsmål
som ingår i de sex utlåtanden från
bankoutskottet som här i ett sammanhang
behandlas. Jag skall därför inte
granska några av dessa i och för sig givetvis
betydelsefulla detaljproblem, utan
jag kan hänvisa till vad som från vårt
håll har framförts. Jag skall inskränka
mig till några reflexioner av mera allmän
natur för det intresse, som de möjligen
kan ha för kammarens ledamöter.

Till att börja med skulle jag då vilja
göra två konstateranden, vilka är eller
—• i varje fall som jag ser på saken —
borde vara tämligen självklara. Det första
konstaterandet är detta: möjligheten
av en isolerad ekonomisk tillvaro för något
enstaka land föreligger inte längre,
under alla förhållanden inte för något
land, där man ställer anspråk på en välståndsutveckling
som låter sig jämföras
med den genomsnittliga utanför de egna
gränserna. Innebörden härav är att förutsättningen
för ekonomisk-politisk suveränitet
i gammal vedertagen bemärkelse
knappast längre existerar. Det är en sak,
som jag tycker att vi skall vara på det
klara med för alla eventualiteters skull.

Det andra konstaterandet, som jag
skulle vilja göra, är detta: intet land
kan längre i den meningen föra en självständig
ekonomisk politik, att man där
utan hänsyn till det internationella skeendet
skulle kunna bestämma riktlinjerna
eller ge denna politik en inriktning,
som på något avgörande sätt avviker från
den internationella tendensen. I all synnerhet
är möjligheterna härtill begränsade
i ett förhållandevis litet land som
vårt med stor utrikeshandel. Det är ju
denna stora utrikeshandel som komplicerar
våra problem. Som vi alla vet är utrikeshandeln
en av förutsättningarna för
den s. k. standardhöjning som vi sedan
ganska många år tillbaka har kunnat
glädja oss åt.

I vilken utsträckning tar vi då här i
Sverige hänsyn till den nya ekonomiska
värld, i vilken vi håller på att glida in,
en värld där den ekonomiska politikens
inriktning och teknik undan för undan

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken

nyanserats, dess register breddats och
insikten om de ekonomiska problemens
komplicerade natur fördjupats? Att ge
ett uttömmande och entydigt svar på den
frågan går självfallet inte, det ligger i
sakens natur. Jag skall emellertid försöka
att göra ett par påpekanden, som kanske
kan vara av något litet intresse för
problemets belysning.

Ute i världen tränger sig marknadsaspekten
alltmera fram. Kostnadssynpunkten
blir alltmera framträdande, och
jag förstår till fullo den uppmärksamhet
som flera av de föregående talarna har
ägnat speciellt denna sida av saken, samtidigt
som jag är överraskad över att utskottsmajoritetens
talesman herr Aspling
inte ansåg det nödvändigt att närmare
sysselsätta sig med den dock väsentliga
detaljen. Den överfulla sysselsättningens
problem blir alltmera akuta,
och hänsynen till reaktionen bland konsumenter,
sparare och producenter blir
alltmera bestämmande för avvägningar
och bedömningar. Allt detta konstituerar
ju en helt ny situation för oss. Det är —
jag vill säga detta även med risk att upprepa
mig själv —- en ny ekonomisk värld
som vi nu håller på att glida in i. Vi måste
acceptera detta faktum, vare sig vi
vill eller inte, och rätta oss efter det.

Hur pass följer vi med i detta skeende?
Jag kommer tillbaka till den frågan. Låt
oss se t. ex. på kostnadsutvecklingen —
jag kan inte hjälpa att även jag måste
säga några ord om den saken. Hittills har
ju produktionen på det hela taget kunnat
bära kostnadsutvecklingen. De farhågor,
som då och då framkommit och som
framburits även i riksdagen, har ju inte
mer än i begränsad utsträckning blivit
bekräftade av erfarenheten. Hur kan det
förhålla sig på det sättet? Orsaken är,
så vitt jag förstår, att finna dels däri att
vi inte är ensamma om alltför stora lönehöjningar,
dels i den finansiella styrka
som flertalet företag här i landet lyckligtvis
har.

Men hur blir det i fortsättningen? Generellt
kan man förmodligen säga att
konjunkturen för närvarande befinner
sig på toppen, men därmed är självklart
också risken för bakslag överhängande.

Man kan inte alltid vara på toppen. Kan
inte konkurrensförmågan utåt upprätthållas,
undergräves förutsättningarna för
en allmän ökning av reallöner och andra
inkomster. Jag medger gärna att jag gör
mig skyldig till en truism när jag påpekar
detta, men det kan inte hjälpas. Jag
bar inte kunnat underlåta att formulera
min mening på det sättet.

Ett stort ansvar ligger på arbetsmarknadens
parter härvidlag, det är klart. Saken
har redan tidigare berörts. Jag skall
knyta ytterligare några reflexioner till
konstaterandet. Jag vill understryka att
jag här har talat om arbetsmarknadens
parter, icke bara om den ena sidan av
arbetsmarknaden. Ingen ifrågasätter arbetsmarknadsparternas
fria, av statsmakterna
oberoende ställning. Inte heller betvivlas
att de känner sitt ansvar. Men det
s. k. trycket nedifrån kan, det visar erfarenheten,
inte sällan bli så starkt att det
blir ledningarna övermäktigt och tvingar
dem till ståndpunktstaganden och avgöranden
som de i själva verket inte vill
vara med om, men som de inte har makt
att bromsa. Alla vet hur det går till i
praktiken.

Så en annan sak. Såsom ofta har påpekats
är det — när man har fria och starka
intresseorganisationer, vilket är fallet
exempelvis i vårt land — ingenting
alls som hindrar att en vad man brukar
kalla krypande kostnadsinflation fortsätter
också i en svag konjunktur. Med den
styrka som organisationerna har kan de
ju helt enkelt dekretera hur det skall
vara.

Statsmakternas ansvar är lika uppenbart
som arbetsmarknadsparternas. Detta
gäller exempelvis skattepolitikens utformning.
Det kan kanske synas en smula
ovidkommande att i detta sammanhang
ta upp skattepolitiken, men om
kammarledamöterna närmare analyserar
problemet tror jag att ni också skall komma
fram till det resultatet, att skattepolitiken
spelar en ganska dominerande roll
även för kostnadsutvecklingen i vårt
land. Den allmänna omsättningsskattens
inslag av produktionsskatter, som vi på
vårt håll bestämt vände oss emot under
debatterna här i riksdagen förra vec -

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

kan om omsättningsskatten, utgör ett belysande
exempel härvidlag.

Det höga skattetrycket på fysiska personer
är utomordentligt pressande, den
saken känner vi alla till. Det intressanta
är att detta förhållande omvittnades av
finansministern själv från statsrådsplatsen
här i kammaren i förgår, då han underströk
den förskjutning »inom den
samlade skattekontributionens ram» —
jag tror orden föll ungefär så — från
företagsbeskattningen till de fysiska personerna
som ägt rum under det senaste
decenniet. Om finansministern hade varit
här, hade han kunnat bekräfta det
korta referat, jag här lämnar av hans anförande.
År 1950 inflöt en miljard kronor
i bolagsskatt. År 1960 var beloppet
detsamma, men — tilläde finansministern
— för de fysiska personerna hade
skatteuttaget tredubblats. Det är alldeles
riktigt. Denna ökade skattebörda på
de fysiska personerna har otvivelaktigt
varit en verksamt bidragande anledning
till lönedrivningen uppåt.

Varför har det varit på det sättet? Jo,
därför att nettolönetänkandet nästan
håller på att bli en andra natur hos
svenska folket. Vi känner alla till denna
frågeställning: Hur mycket får jag över
sedan jag betalat skatt? Den frågan möter
vi ständigt inte bara i avtalssammanhang
utan även i alla möjliga sammanhang
i vardagslivet. Inom parentes sagt
vet jag inte om alla kammarledamöterna
har observerat en sak som jag fäste
mig vid i kompletteringspropositionen.
Saken har i varje fall inte observerats
i de offentliga referaten av densamma.
Jag har iakttagit i kompletteringspropositionen,
i varje fall i »Bihang C: Reviderad
nationalbudget för år 1962», att
man där rör sig med begreppet »lönenivån
före skatt». Jag kan inte erinra
mig att man använt den termen tidigare,
men det visar ju hur den faktiska utvecklingen
här varit och hur förändringen
av tänkandet bland människorna
har försiggått. Man resonerar utifrån
frågan: »Vad har jag kvar i lönekuvertet
sedan skatten har dragits av?» Ju starkare
detta medvetande blir, desto starkare
blir naturligtvis lönedrivningen, tv

Ang. den ekonomiska politiken

man konstaterar ju hur mycket skatten
tar med det progressiva system som vi
har.

De direkt eller indirekt uttalade kompensationskrav
som skattetrycket på de
fysiska personerna leder till är ett högeligen
allvarligt problem som anmäler
sig när man diskuterar kostnadsläget
inom produktionen.

Herr talman! Jag kan inte hjälpa att
jag återkommer till kostnadsläget än en
gång. Jag vet inte om någon av kammarledamöterna
har kompletteringspropositionen
till hands i pulpeten. I så fall
skulle jag vilja föreslå att man slår upp
»Bihang C: Reviderad nationalbudget
för år 1962». Där läser man nederst på
sidan 18 följande onekligen ganska anmärkningsvärda
uttalande: »Förutsätter
man sedan att löneglidningen under 1962
blir något lägre än under 1961 kan genomsnittliga
lönenivån beräknas bli höjd
med cirka 9 procent mellan kalenderåren
1961 och 1962. Den totala lönesumman
stiger ytterligare till följd av ökad
sysselsättningsvolym och överflyttningar
från låg- och höglöneområden samtidigt
som däremot ett par hundra miljoner
kronor i återbetalningar av pensionsavgifter
inom SPP m. m., som förekom
under 1961, bortfaller. Stegringen i den
totala lönesumman synes på så sätt bli
sammanlagt drvgt 10 procent.»

Och så gör man följande konklusion:
»Mellan mitten av 1961 och samma tid
1962, sedan årets uppgörelse helt slagit
igenom, stiger lönekostnaden per timme
med sammanlagt 10 procent, om pensionsavgifternas
höjning (med 0,7 procent
i förekommande fall) medräknas.»

Jag undrar, om inte detta konstaterande
i nationalbudgeten tillhör de där
tingen vilka, som man brukar säga,
»stämmer till allvarlig begrundan».

Jag har redan försökt att understryka
vår alltmera markerade internationella
bundenhet. Möjligheterna att godtaga ytterligare
kostnadsstegringar bestäms alltså
av internationella omständigheter,
över vilka vårt inflytande är ringa, och
av utsikterna att begränsa kostnadsstegringarnas
genomslag i priserna genom
fortsatt effektivisering av produktionen.

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken

I detta sammanhang skulle det kanske
tillåtas mig att erinra riksdagens ledamöter
om att detta lilla lands export
till Europa numera motsvarar i det närmaste
15 procent av bruttonationalprodukten.
Det är en omständighet som
enligt min mening på sitt sätt talar om
betydelsen av att hålla kostnadsutvecklingen
under kontroll.

Arbetsmarknadspolitiken får som vi
vet med var dag en alltmer avgörande
betydelse. Den måste å ena sidan förhindra
att nödvändiga strukturrationaliseringar
får ett outhärdligt genomslag
för den enskilde och å andra sidan undan
för undan öka arbetskraftens rörlighet.

Men det kuriösa är nu att även här,
när man talar om arbetsmarknadspolitiken,
kommer skattepolitiken utan vidare
på ett ganska bestämmande sätt in i
bilden. .Tåg erinrar mig, att vi här i kammaren
för en tid sedan diskuterade realisationsvinstbeskattningen
vid försäljningen
av egnahem. I och för sig är det
ingen stor sak, det medger jag gärna,
men den har sin betydelse, och jag beklagar
det beslut, som då fattades. Det
kommer otvivelaktigt att i åtskilliga fall
försvåra en flyttning till en ort med
bättre anställningsmöjligheter. Jag hoppas
verkligen, att riksdagsmajoriteten
till ett annat år skall tänka om just i denna
sak. Det är som sagt ingen stor sak,
men den har sin betydelse just ur arbetsmarknadssynpunkt.

Vi har här under debatten i flera olika
sammanhang talat om den strukturrationalisering
som är erforderlig inför de
nya förhållanden som väntar oss. Arbetsmarknadspolitiken
måste till följd
därav såvitt jag förstår samstämmas
med de lokaliseringspolitiska strävandena.
För dem måste det hela tiden stå
klart att perspektivet icke får begränsas
till den egna bygden. Jag vill gärna understryka
detta, ty jag är medveten om
att här spelar psykologiska faktorer,
traditionsfaktorer och provinsiella intressen
in. Men alla dessa synpunkter
måste få vika för en helt annan dominerande
synpunkt, nämligen den att vi
måste försöka att få en sådan lokalise -

ring av näringslivet till stånd som gynnar
folkhushållet i stort. Det kan då
inte hjälpas om den ena eller andra orten
kan komma att temporärt bli lidande
därpå — huvudsaken är att nationen
som sådan har nytta av förändringen.

Herr talman! Med dessa randanmärkningar
till debatten och till de utlåtanden
från bankoutskottet som vi bär här
framför oss skulle jag vilja sluta mitt
anförande. Jag vill bara ännu en gång''
bestämt understryka min uppfattning
att vi i fortsättningen betydligt mer än
hittills måste beakta, att vårt lands ekonomiska
politik utformas och anpassas
efter den ändrade konkurrenssituationen
och de nya ekonomiska förutsättningar
som skapas av den europeiska stormarknaden
samt av det utvidgade internationella
ekonomiska samarbetet. Kort sagt:
den ekonomiska politiken måste utformas
så att den — som det så riktigt
sagts i reservationen till bankoutskottets
utlåtande nr 19 — »underlättar den
strukturförändring som marknaden under
konkurrensens tryck tendensmässigt
utvisar». Därav följer att detaljregleringar
och direkta ingripanden av hindersam,
produktivitetssänkande natur
hör slopas till förmån för marknadsekonomiens
principer. I vad som i dessa
hänseenden anförts av flera talare, icke
minst beträffande angelägenheten av att
en fri och rörlig kapitalmarknad återvinnes
och att den hittillsvarande favoriseringen
av vissa, främst statliga upplåningsbehov
upphör, kan jag helt instämma.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Även jag skulle önska att
säga några ord i anslutning till bankoutskottets
utlåtande nr 19 som gäller motioner
om den ekonomiska politiken. Utskottet
avfärdar dessa motioner helt trankilt
med hänvisning till att det i motionerna
inte ställts några direkta yrkanden
om konkreta utgärder och till att
de frågor som däri upptas av utskottet
har behandlats i andra sammanhang. Jag
tycker att detta är en sanning med modifikation.
Vissa specificerade sakfrå -

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

gor, bland andra de som nu föreligger
till behandling, berörs ju också i dessa
motioner, men där redovisas framför allt
generella synpunkter på den ekonomiska
politiken. 1 detta sammanhang uppdras i
folkpartiets motion en del allmänna liberala
riktlinjer för den ekonomiska politikens
utformning.

Jag skulle inledningsvis vilja säga att
vare sig man nu betraktar den ekonomiska
politiken på kort sikt eller i ett längre
perspektiv, är det alldeles uppenbart
hur starkt knuten den är till frågan om
Sveriges anslutning till den europeiska
gemensamma marknaden — det har ju tidigare
påpekats av flera talare. Jag vill
understryka min uppfattning att detta är
i viss mån en nyckelfråga för den framtida
ekonomiska politiken, eftersom utgången
av anslutningsförhandlingarna —
om nu några sådana över huvud taget
kommer till stånd — också blir avgörande
såväl för arten som för omfattningen
av olika åtgärder på den ekonomiska politikens
område.

När långtidsutredningen för ett par
månader sedan gladde oss med den optimistiska
prognosen att den årliga produktionsstegringen
i vårt land kan öka
från cirka 3,5 procent om året under
1950-talet till 4 procent om året under perioden
1960—1965, skedde ju detta under
allehanda villkor, av vilka ett väsentligt
sådant var att Sverige på ett eller
annat sätt skulle bli anslutet till EEC.
Det fanns också andra villkor för en sådan
lyckosam utveckling. Åtskilliga av
dessa har direkt samband med de principer
rörande kapitaltillgång och annat
som förutses gälla inom EEC.

Lösningen av detta EEC-problem är,
som jag sade, betydelsefullt inte bara på
längre utan även på kortare sikt. Herr
Bolieman och flera andra talare har tidigare
pekat på den ovisshet och den
tveksamhet som nu råder inom näringslivet
just på grund av att man inte vet
hur det kommer att bli med Sverige och
EEC — en tveksamhet som ostridigt medför
negativa verkningar. Man vågar inte
sätta i gång med investeringar, man är
tveksam om man skall företa en utbyggnad
i Sverige eller kanske hellre innan -

Ang. den ekonomiska politiken
för den europeiska gemenskapens tullmurar.
Och ju längre det dröjer innan
EEC-problemet löses, desto svårare blir
känningarna av ovissheten. Det måste
därför, såvitt jag förstår, vara ett förstahandsintresse
att man kan förhindra och
förkorta dessa verkningar.

När man gör den reflexionen och samtidigt
i press och radio nu hör uttalanden
som ledande politiker på olika håll,
främst i Amerika, gör om våra möjligheter
till en anslutning till EEC, är väl det
minsta man kan säga, att utsikterna till
något snabbt avgörande i anslutningsfrågan
ter sig minimala, i varje fall för tillfället.

Den amerikanska attityden förefaller
av pressuttalandena att döma vara hård,
och jag skulle tro att där bakom ligger
ett komplex av olika motiv. Jag har emellertid
svårt att befria mig från känslan
att det hos ledande amerikanska politiker
även finns en bristande saklig insikt
om en positiv svensk opinion i anslutningsfrågan.
Jag menar inte att man
skulle misstänka oss för att inte vilja
vara med i EEC — den saken har alla
berörda parter klart för sig även i Amerika
— utan att man inte tror eller förstår
att vi är beredda till en så fullständig
anslutning som möjligt utan att vår
neutralitetspolitik går förlorad. Uppfattningen
att vi bara vill plocka russinen
ur kakan finns kanske alltjämt kvar på
sina håll, blandad med farhågor för att
vår associering — om den skulle medges
— skulle komma att försvaga den politiska
enheten inom EEC. I varje fall kan jag
inte tolka de uttalanden som gjorts i olika
sammanhang på annat sätt.

Jag kommer därför, herr talman, inte
från den uppfattningen att också ett väsentligt
svenskt ansvar måste tas för den
utländska uppfattningen om våra bevekelsegrunder
och strävanden. Främst är
detta ett regeringens ansvar. Det är en
berättigad fråga som ställs, om regeringen
verkligen på allt tänkbart sätt har
tillvaratagit möjligheterna att sprida
upplysning och propaganda om svensk
beredvillighet att, så generöst och fulllödigt
som under givna förutsättningar
är möjligt för oss, deltaga i det euro -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken
peiska samarbetet. Många anser sig nog
kunna svara nej på den frågan. Utifrån
sett förefaller det ibland nästan som om
engelsmännen varit aktivare för vår sak
än vi själva när det gällt informationsverksamheten
i amerikanska regeringskretsar.

Alltsedan vi hade vår första EEC-debatt
här i riksdagen har från oppositionens
sida riktats maningar om och krav
på en planmässig, offentlig och intern
upplysnings- och propagandaverksamhet
i Europa och Amerika om vår ställning i
EEC-frågan. I årets remissdebatt, där vi
också resonerade om detta spörsmål, gav
handelsministern här i kammaren stora
löften om allt som skulle komma att göras
under det nya året. Såvitt jag kan se
har nu, när snart halva året gått, inte
åstadkommits så särskilt mycket. Först i
dagarna meddelas — för att nu ta ett
exempel — att den mycket förebådade
goodwill-ambassadören äntligen skall bli
mer än en dröm. En ändring måste såvitt
jag förstår snarast komma till stånd när
det gäller upplysningsverksamheten om
Sveriges inställning. Vad som hittills
skett och sker är enligt min mening icke
tillräckligt.

Gamla »Vasa» och hennes kanon i
Seattle i all ära — jag tror dock inte att
sådana ting hjälper särskilt långt i ett
fall som detta. Sett både på kort och på
lång sikt är det såvitt jag kan bedöma en
väsentlig del av den ekonomiska politiken
att regeringen med en helt annan
kraft och med större planmässighet än
hittills griper sig'' an med den svåra men
icke desto mindre mycket viktiga uppgiften
att skapa förtroende utomlands för
våra avsikter med associeringsansökningen
och vår beredvillighet att inte bara ta
utan också i motsvarande grad ge. Den
principiella misstänksamheten mot de
neutrala är kanske inte alldeles oberörd
av att en ordentlig klarhet skapas i dessa
avseenden.

Alldeles oavsett hur EEC-förhandlingarna
nu utfaller har man anledning att
betrakta de ekonomiska principer som
är grundläggande för den gemensamma
marknaden. De har ju redan hunnit att
ge realistiska resultat innan de blivit helt

genomförda. De delar av den aktuella
svenska politiken, där perspektivet på
en större marknad omedelbart stannar
inför existerande regleringar av hindersam
och produktivitetssänkande natur,
återfinnes i främsta rummet på kapitaloch
valutamarknaden. Inom folkpartiet
ser vi det som ett synnerligen angeläget
krav när det gäller den ekonomiska politikens
omedelbara utformning, att en
fri och rörlig kapitalmarknad återvinnes.
Tidigare talare har redan varit inne på
denna fråga, och jag skall därför inte
närmare gå in på den. Jag kan emellertid
inte underlåta att framhålla att det
föreliggande förslaget om utbyggnad av
reglerings- och kvoteringssystemet på kapital-
och kreditmarknaden är utomordentligt
beklagligt ur här berörda synpunkt.
Låt vara att det är fråga om faeredskapslagar
så finns dock, som påpekats
från några håll förut i dag, dessa
lagar alltid till hands som ett hot. Även
om de inte sätts i kraft utgör de därför
ett instrument i den statliga regleringspolitiken.

Från folkpartiets sida har vi tidigare i
många sammanhang framfört den uppfattningen
att de fria ekonomiska förbindelserna
över gränserna, som medför
fördelar för alla parter, även bör omfatta
kapitalmarknaden. Skall vårt land
över huvud taget kunna ta del i ett vidgat
ekonomiskt samarbete — då tänker
jag inte bara på ett samarbete med EEC
— måste den ekonomiska politiken ha
som ett näraliggande huvudmål att återställa
en fri och funktionsduglig kapitalmarknad.
Därmed kan också de valutapolitiska
restriktionerna starkt begränsas
och så småningom helt avvecklas. Nu har
man på sina håll anfört att detta skulle
komma att leda till kapitalflykt från Sverige.
Jag tillåter mig tro att så icke kommer
att bli fallet. Att tro att en sådan frigörelse
av kapitalmarknaden skulle leda
till en bestående kapitalflykt skulle innebära
att man ger ett underbetyg åt
svenskt produktionsliv och bedömer det
som mindre konkurrenskraftigt och utvecklingsbart
i jämförelse med andra
länders. Det vill i varje fall inte jag
göra.

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

Jag kan nöja mig med att helt kort instämma
i vad som tidigare har sagts rörande
utvecklingen i världen, som visar
att insikten om att de nationella gränserna
försvårar en snabb ekonomisk utveckling
blir alltmera allmän. I viss mån har
Sverige dragit konsekvenserna av den
uppfattningen, men här består dock i regeringskretsarna
en konservativ motvilja
att helhjärtat fullfölja linjen, t. ex. i
fråga om de fria kapitalrörelserna.

Jag skulle önska säga några ord till
herr Aspling. Han uttalade nyss att prioriteringen
på lånemarknaden till förmån
för den statliga verksamheten är en följd
av ståndpunktstaganden i andra sammanhang
och alltså inte kan medge en
utvidgning av prioriteten till nya områden
utan att maskineriet då på något
sätt råkar i olag. För att illustrera vad
han menar säger herr Aspling att folkpartiet,
som satt upp ett mål för bostadsbyggandet
av 100 000 lägenheter per år,
inte lär kunna nå detta resultat utan en
prioritering på lånemarknaden. Låt mig
då erinra om att folkpartiet uttalat den
förhoppningen att omständigheterna
framemot 1970-talet skall medge ett bostadsbyggande
av den angivna storleken.
Låt mig också tillägga att om vi skall nå
en sådan bostadsproduktion lär det enligt
min mening vara nödvändigt att tilllämpa
en helt annan och liberalare politik
än regeringens. Vi har aldrig framför
några prioriteringskrav. Däremot har
vi i flera sammanhang under många år
framfört en rad av andra förslag i syfte
att möjliggöra en ökning av bostadsbyggandet,
bland annat, för att ta ett exempel,
genom att verkligen tillse att fri konkurrens
på lika villkor i alla avseenden
skall gälla. Vi tror nämligen att detta
skulle verka nedpressande på priserna
och stimulerande för produktionen, över
huvud taget har de åtgärder som vi förordat
haft till syfte att så snart som möjligt
skapa en grund för en fungerande
marknad i stället för de regleringar som
finns.

Herr Asplings argumentation utgjorde,
tyckte jag, ett nytt belägg för hur ett
regleringssystem verkligen fungerar. Den
ena regleringen nödvändiggör den andra

Ang. den ekonomiska politiken
regleringen, som i sin tur nödvändiggör
den tredje regleringen. Man kan inte ingripa
i det ena eller det andra utan att
maskineriet råkar i olag, och så småningom
får man en ständigt fortgående
utvidgning med skärpningar som följd.
Jag tycker att herr Asplings argumentation
mot en utvidgning av prioriteringsområdet
närmast ger det intrycket.

Jag är medveten om att det hakom resonemanget
ligger en olikartad uppfattning
om den ekonomiska politiken. Det
går ju en skiljelinje mellan socialistisk
och liberal ekonomisk politik, hl. a.
exemplifierad av den olikartade inställningen
till regleringsekonomien och
marknadshushållningen. Liksom åtskilliga
tidigare talare här antar jag att framtiden
kommer att ställa mycket starka
krav på näringslivets anpassningsförmåga
till en ändrad efterfrågestruktur och
till nya produktionsförutsättningar. Sympatier
för regleringsekonomi är i ett sådant
läge icke till någon hjälp, tvärtom.
En marknadshushållning däremot, baserad
på fri konkurrens på lika villkor, utmärks
av en naturlig och effektiv anpassningsförmåga
och ger därför en högre
ekonomisk framstegstakt.

Jag vill visserligen inte bestrida att
regleringar i vissa bristsituationer kan
av sociala skäl vara påkallade. Men jag
är angelägen understryka att detta medgivande
endast ges under den förutsättningen
att verkligt effektiva åtgärder
också vidtas för att avveckla regleringarna
så snart som möjligt sedan orsakerna
till deras införande försvunnit eller
i avsevärd grad förlorat i vikt.

Det kunde vara frestande att ta upp
även en del andra frågor på den ekonomiska
politikens område, men så många
saker har redan behandlats i debatten
att jag skall avstå. Innan jag till sist berör
en liten detalj, som jag på senare år
har kommit i nära kontakt med, skulle
jag dock vilja anföra ett par synpunkter
i anslutning till de närliggande konjunkturutsikterna.

Finansministern bedömde i årets statsverksproposition
konjunkturutvecklingen
med en viss försiktighet. Jag tillät
mig i remissdebatten här i kammaren

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken

säga att jag trodde att han målade snarare
för ljust än för mörkt, och jag tror
att utvecklingen sedan visat att jag hade
rätt på den punkten. Med den tveksamhet
i berört avseende som finansministern
otvetydigt visade redan i statsverkspropositionen
och med de mer bestämda
prognoser som snart efter budgetavlämnandet
kunde ställas finner jag det i viss
män förvånande att man har dröjt så
länge med de konjunkturpolitiska stimulansmedel
som man hade möjlighet att
tillgripa. När räntesänkningen kom hade
en sådan redan förordats från flera håll
under månader. Och först i dagarna vidtas
andra mer konkreta åtgärder, genom
att bostadsbyggandet friges praktiskt taget
helt och hållet och genom att investeringsfonderna
friges under vissa villkor.

När vi hade en konjunkturdämpning
här i landet förra gången frigjordes investeringsfonderna
så sent att verkningarna
i stort sett kom att falla på uppgångsperioden
efter dämpningens slut.
Oetta skedde trots att bl. a. från folkpartiets
sida krav hade rests att investeringsfonderna
skulle friges vid en avsevärt
tidigare tidpunkt. Det är möjligt att
regeringen nu anser sig ha lärt av det
misstag som då gjordes och därför menar
att åtgärderna denna gång skett i
tid. Jag hoppas att så är fallet, men det
är långt ifrån säkert. Vad bostadsbyggandet
och industribyggandet såväl som
maskinanskaffningarna beträffar krävs
ju eu rätt lång planläggning, som alltså
först nu kan komma i gång i ökad omfattning.
Därför finns naturligtvis den
risken att effekten av vidtagna stimulansåtgärder
når kulmen inte under dämpningen
utan först sedan konjunkturutvecklingen
har böjt av uppåt.

Den detaljfråga jag till sist skulle vilja
säga några ord om har en anknytning till
plaeeringskvotslagen och kanske i viss
mån även till arbetsmarknadsorganens
åtgärder för att stimulera arbetskraftens
rörlighet.

De principiella synpunkterna om dessa
lagar skall jag inte gå in på. Jag hänvisar
till den diskussion som förts tidigare.
Beträffande plaeeringskvotslagen har
vi från folkpartihåll yrkat avslag. Den

avspeglar emellertid förhållanden som
redan existerar och som skapar vissa
hinder för arbetskraftens rörlighet samt
dessutom — det är jag övertygad om —-På någon sikt också skadar kapitalbildningen,
sparandet. 1 de penninginstitut
som berörs av lagen om placeringskvoter
— och den gäller även sparbankerna
—- skall fyra femtedelar av nyutlåningen
gå till prioriterade områden. Dit räknas,
utom den statliga företagsamheten, även
bostadsmarknaden, dock endast när det
gäller nyproduktion av bostäder.

Sparbankerna är de penninginstitut
som kanske mer än några andra svarar
för kreditgivningen till ägare av villor
och egnahem. Följden av nu rådande
system och det som fastslås i den nya lagen
är att när ägaren av ett egnahem behöver
sälja huset eller disponera en del
av sitt däri nedlagda sparkapital, kan
han inte alls få låna eller får låna mvcket
obetydligt på de inteckningar han
hunnit lösa. Om han har fått arbete på
annan ort kan det mycket väl hända att
det finns villiga köpare — problemet om
det inte finns villiga köpare har varit
uppe i andra sammanhang, och jag skall
inte gå in på det — men däremot finns
det inte många som kan lägga pengarna
på bordet. Dån på sådana hus faller utanför
den prioriterande sektorn och kan
svårligen ordnas. Det kan hända att egnahemsägaren
behöver pengarna för att
skaffa bostad på den nya hemorten, men
han får inte loss dem. Skulle han däremot
vara i den situationen att han kan
bygga ett nytt hus, kan han få låna och
även få hjälp av annat slag.

Kan verkligen någon tycka att detta är
ett rimligt förhållande? Här reses med
jämna mellanrum parollen »Spara till
ett eget hem!». Många vill ha ett eget
hem och sparar och amorterar, tills de
eu dag på grund av sjukdom eller för att
hjälpa sina barn vill disponera en del av
sitt sparkapital. Då gör de den upptäckten
att det inte går eller är förenat med
mycket stora svårigheter.

Sparpropagandan för ett eget hem tycker
jag är riktig och värdefull ur många
olika synpunkter, men den kräver ovillkorligen
att staten inte skapar sådana

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

regleringsbestämmelser som hindrar egnahemsspararen
att vid behov disponera
sitt sparkapital. Det är tyvärr den princip
som nu låses fast i den nya lagen.
Låt vara att det gäller eu beredskapslagstiftning
— den kommer i realiteten, som
det tidigare har sagts, att verka, även om
den inte är i kraft.

Jag vill här bara fästa uppmärksamheten
på detta problem. .lag är klart
medveten om att liknande problem gäller
också många andra områden, men
jag tycker att sparandet i ett eget hem
liksom står i särklass och att det är
oriktigt att skapa förhållanden som gör
att detta sparande diskrimineras.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! För genomförande av en
konsekvent ekonomisk politik behövs
det otvivelaktigt medel som kan åstadkomma
den restriktivitet som är erforderlig
på kreditpolitikens område. Restriktiva
åtgärder har tillämpats i vårt
land ganska länge, och under senare år
med större effektivitet. Om en sådan
restriktivitet skall få verklig effekt måste
man emellertid se till att den får verka
över hela det kreditpolitiska fältet.
Detta har ju bestyrkts av de kompletterande
åtgärder som har vidtagits under
senare år. Ju större områden man undantar,
desto mindre effekt får åtgärderna.
Effekten blir också mindre om
åtgärderna utformas på sådant sätt att
stora områden inte träffas av restriktionerna.

Man kan över huvud taget betvivla
t. ex. räntans värde och lämplighet som
kreditpolitiskt instrument, men skall den
användas så bör den givetvis användas
utan alltför stora undantag. Den subventionering
vi nu har beträffande ett av
de stora områdena, bostadsområdet, gör
att räntefluktuationer inte alls får den
effekt som de skulle ha fått om de tilllämpats
över hela fältet. På samma sätt
är det med krediterna över huvud taget.
Har man en prioritering för bostäder
och det statliga området, tar man därmed
bort eu stor del av den effekt som
kreditrestriktionerna egentligen skulle
utöva.

Ang. den ekonomiska politiken

På ett annat område har regeringen
varnat mycket skarpt för undantag, nämligen
beträffande omsättningsskatten.
Den har alltid framhållit att om man undantar
något område från omsättningsskatt
förstör man hela systemet. Varför
är man inte lika konsekvent då det gäller
kreditpolitiken? Det har varit uppe
förslag om undantagande från omsättningsskatten
av vissa områden som kanske
är minst lika livsnödvändiga som
bostadsbyggandet, men man har inte velat
gå med på det, utan man håller fast
vid att några undantag inte skall göras.
1 detta fall har man gått den andra vägen.
Det är en brist på logik som jag
inte kan acceptera.

I ett läge med utpräglat inflationistiska
tendenser måste givetvis eu hård kreditåtstramning
tillgripas. Om man då
skulle ha en räntenivå som skulle kunna
åstadkomma jämvikt mellan tillgång och
efterfrågan, skulle den säkerligen ligga
mycket högt. Den kreditfördelning som
skulle bli följden av en sådan hög räntenivå
skulle vara mycket olämplig. Låntagargrupper
som har möjlighet att betala
höga räntor skulle favoriseras, medan
särskilt småföretagsamheten och nystartade
företag'' skulle missgynnas. Därför
är den väsentliga uppgiften för den
ekonomiska politiken att hindra att en
sådan situation över huvud taget uppkommer.

Man bör särskilt fästa vikt vid en aktiv
finanspolitik, men det är också angeläget
att penningpolitiken får en sådan
utformning att pressen på utlåningsräntan
reduceras bl. a. genom reservkvotsbestämmelser
för kreditinstituten. Det
är emellertid nödvändigt, såsom har
förutsatts i propositionen, att utlåningsräntan
maximeras. Fn ränta kan i varje
fall för en kortare tid fastställas så att
vi får en ur näringslivets och samhällets
synpunkt tillfredsställande kreditfördelning.
Det är i sådana lägen särskilt nödvändigt
att se till att kreditfördelningen
sker efter behoven inom olika delar av
näringsliv och samhälle.

Ingripanden på kreditmarknaden är
emellertid alltid känsliga, då de lätt kan
få oväntade och icke önskvärda konse -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken

kvenser. När dessa sedan skall rättas till
fordras nya ingripanden, och på så sätt
kan förfarandet bli alltmer komplicerat.

Beträffande de ting vi diskuterar här
i dag och särskilt likviditetskvoterna vill
jag göra den reflexionen att även om
man ligger uppe vid ett tal som närmar
sig 40, är det därför inte säkert att vi
bör höja kvoten ytterligare. Herr Aspling
sade att alla var tämligen eniga om
de 45 procenten. Ja, det är väl med den
saken på samma sätt som man sade i ett
studentspex: att äta är detsamma som
att svälta, bara tvärtom. Det var väl så
att ingen ville ha 45 procent, och att
man kom fram till just 45 procent var
resultatet av en rätt besvärlig kompromiss.
Om regeringen hade velat undvika
strid på den punkten hade det varit mera
välbetänkt att man inte av prestigeskäl
hade bestämt sig för att komma upp
till de 50 procent som man tidigare uppsatt
som mål, utan stannat vid 45 procent.
Då kunde man ha hänvisat till den
segslitna kompromiss som tidigare åstadkommits.

Det är en angelägen uppgift i den ekonomiska
politiken att främja en kreditfördelning
som kan anses motsvara behovet
inom olika delar av samhället. En
sådan kreditfördelning är en förutsättning
för att man skall kunna få en fri
konkurrerande företagsamhet. I en normalt
fungerande kreditmarknad med tillräcklig
tillgång på kapital har statsmakterna
givetvis inte anledning att ingripa.
Under senare år har förhållandena emellertid
inte varit sådana, utan vi har nödsakats
göra en del ingripanden. Det har
varit ett efterfrågeöverskott som kännetecknat
kreditmarknaden, och därför har
det behövts vissa åtgärder, som dock har
skett i samråd mellan riksbanken och
kreditinrättningarna. Enligt propositionen
skall samma metod tillgripas i fortsättningen
också, vilket säkerligen är att
rekommendera.

De lagar som nu skall antas är endast
bcredskapslagar. Vi i centerpartiet anser
att man måste i beredskap ha dessa
lagar om maximering av utlåningsräntan,
minimering av inlåningsräntan och
emissionskontroll. Vi kan emellertid inte

anse att det finns någon konjunkturpolitisk
motivering för propositionens förslag
om införande i beredskapslagstiftningen
av möjlighet till maximering av
inlåningsräntorna. Det kan befaras att det
blir något statiskt i hela bankväsendet.
Innehavarna av spar- och andra överskottsmedel
kan söka sina placeringsformer
utanför bankerna. Detta gäller i
synnerhet de större insättarna. I så fall
blir det småspararna som får sitta emellan.
Man skulle därigenom få bort den
konkurrens som finns mellan bankerna.
Jag vill bara visa på vad som har hänt
tidigare. Vi hade en överenskommelse
som höll nere inlåningsräntan, men tydligen
var nivån inte riktigt vald. Det
uppkom nämligen en del underliga företeelser
på kreditmarknaden. Det förekom
t. ex. att banker gav gratis livförsäkring
åt husmödrar som satte in barnbidragen.
Vi fick också en del besynnerligheter
på bilhandelns område och en
del andra företeelser som visade att man
inte gärna kunde hålla den låga inlåningsränta
som man hade kommit överens
om. Det blev också uppmjukningar
på det området. Därför anser jag att man
bör låta en fri konkurrens råda, och då
bör man inte införa denna regel för inlåningsräntorna.

Jag skall, herr talman, i övrigt inte
syssla med det som rör innehållet i bankoutskottets
utlåtande, utan jag vill i
stället nämna några ord om den ekonomiska
politiken.

Jag vill då inleda med att säga att det
förmärktes en avsaktning redan under
1961 i den höga tillväxttakt som under
de senaste åren kännetecknat hela Västeuropas
ekonomi. Den svenska ekonomien
1960 präglades visserligen av en
utomordentligt hög aktivitet, men det
fanns vissa avmattningstendenser i den
också i slutet av förra året. Dessa tendenser
bär nu ytterligare förstärkts. I
finansplanen till årets statsverksproposition
citeras nationalbudgeten. Där
framhålles att inför 1962 kan man knappast
vänta något generellt inflationstryck.
Man förutspådde alltså redan då
att det skulle bli en mer vikande tendens.
ålan sade t. o. m. att man på vissa

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

områden kunde befara arbetslöshet.
Denna tendens, som alltså märktes redan
i början av året, har ytterligare förstärkts.
Efter vad länsarbetsnämnderna
nu kan finna kommer industribyggandet
att visa en utveckling som innebär risk
för ökad arbetslöshet. I finansplanen
förutsågs också att de privata investeringarna
inte skulle öka utan stanna vid
1961 års nivå. Sedan dess har läget knappast
förbättrats, utan utvecklingen har
snarare gått den andra vägen. Visserligen
är konjunkturerna fortfarande blandade,
men det är en vikande tendens
som märks på en hel del områden. Särskilt
har man fått vidkännas prisfall för
malm, järn, stål, pappersmassa och trävaror.

1 den ekonomiska situationen, som jag
bara antytt med några ord, är det naturligtvis
betydelsefullt att åtgärder i tid
vidtas också på kreditmarknadens område
för att motverka en vikande tendens
i den ekonomiska utvecklingen. Sådana
åtgärder får inte omedelbar verkan
och måste därför vidtas i god tid
utan att man först avvaktar att det blir
ett alltför stort utslag av de nedåtgående
tendenserna.

Detta är, herr talman, det enda som
jag har att anföra beträffande de ekonomiska
frågorna i dag. Jag har nämligen
en stark känsla av att den debatt
som vi för här i dag inte vittnar om
särskilt god organisation av riksdagsarbetet.
Att nu ha en ekonomisk debatt
och sedan kanske om fjorton dagar, när
vi behandlar kompletteringspropositionen,
delvis upprepa vad vi har sagt i dag
plus kanske vissa nyheter är knappast
en effektiv organisation av de debatter
vi har här. Jag ber emellertid i så fall
att få återkomma i den debatten med
ytterligare reflexioner om vårt lands
ekonomiska politik.

Jag slutar, herr talman, med att ansluta
mig till de yrkanden som framställts
av herr Nils Theodor Larsson.

Herr ASPLING (s):

Herr talman! Jag tror att kammarens
ledamöter håller mig räkning för om jag

Ang. den ekonomiska politiken
nu fattar mig kort; tiden har redan
framskridit ganska långt.

Låt mig först göra en reflexion. Den
debatt som har utspelats under de senaste
timmarna har ju rört sig över hela
det ekonomiska fältet och icke minst omkring
marknadsfrågorna. Vi kommer
som alla vet att om några veckor få eu
ekonomisk debatt i anslutning till tillläggspropositionen,
och därför har jag,
herr talman, inte för avsikt att gå närmare
in på de avsnitt som faller utanför
de utskottsutlåtanden som vi har att behandla
här i dag.

Låt mig dock göra ett par mycket korta
anmärkningar till några av de inlägg
som vi har haft tillfälle att lyssna till.

Herr Jacobsson målade egentligen en
mycket mörk och dyster bild av läget
och icke minst av framtiden. Vi har ju
anledning att senare återkomma till en
del av de frågeställningar som han tog
upp, men jag skulle till herr Jacobsson
vilja säga att jag inte tror att det finns
anledning till den pessimism som hans
anförande andades. Vi har nog tvärtom
anledning räkna med att 1962 skall bli
ett gott år, även ur löntagarnas synpunkt.

Beträffande herr Gorthons inlägg vill
jag bara hänvisa till det utskottsutlåtande
som berör valutaregleringen, i vilket
det bl. a. framhålles att utredning pågår
och att vi har anledning att avvakta resultatet
av utredningen innan slutlig
ställning tas till dessa frågor.

Med anledning av herr Bohemans anförande
skall jag bara beträffande ett avsnitt
göra en reflexion. Det sades av herr
Boheman att den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen
skulle stå i dålig
samklang med Sveriges planer på en associering
med de sex. Det är först och
främst ingalunda klart att de föreslagna
åtgärderna ens på något längre sikt skulle
stå i strid med de sex’ ekonomiska
politik, men hur det än är med den saken
kan vi lämna långtidsperspektivet åt
sidan, ty vad det i dag gäller är att förse
statsmakterna med de ekonomiskt-politiska
instrument, som kan bedömas erforderliga
utifrån dagens förutsättningar
och de förutsättningar som trots allt kan
förutses gälla för den period beredskaps -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken
lagstiftningen avser. Jag vill återigen betona
att det här gäller en beredskapslagstiftning,
som ju inte kommer att sättas
i kraft om inte speciella angivna förutsättningar
föreligger. Vi bär vid denna
tidpunkt, herr talman, enligt mitt sätt att
se ingen anledning att ge efter på vår nationella
lagstiftning på det ekonomiska
planet därför att vi förutser att vi i en
snar framtid, som vi hoppas, skall komma
i förhandlingar med den gemensamma
marknaden.

Herr Nordensons, jag vill gärna säga
det, mycket intressanta anförande skulle
kunna ge mig anledning till ett ganska
långt inlägg, men tiden skulle i så fall fly
mig. Jag skall bara säga att om vi har
en kreditmarknad, som ändå är begränsad,
och om kraven är stora liksom angelägenheten
av de olika kraven, är ju
därmed problemet ställt. Herr Nordenson
talade om den samhälleliga sektorn. Vi
vet alla att icke minst på det området
utomordentligt stora insatser måste göras
i dag. Vi kommer om några veckor att
diskutera skolan, och hela expansionen
på detta område fordrar stora insatser
genom samhället. Vi har hälso- och sjukvården,
som också i hög grad kräver insatser
genom staten, och på samma sätt
förhåller det sig med kommunikationsoch
trafikfrågorna, för att nu bara ta
några exempel. Vi har all anledning —
jag vill säga det till herr Nordenson -—
att icke minst på dessa områden göra insatser
för att få balans på andra väsentliga
avsnitt.

Till herr Lundström vill jag säga att
om han är ute efter en ökad prioritering
och samtidigt här i talarstolen kritiserar
vad han kallar regleringar, kan jag inte
förstå annat än att om han vill ha en
ökad prioritering, vill han väl också ha
en ökad reglering.

Vad slutligen den första delen av herr
Bengtsons anförande beträffar vill jag
fästa hans uppmärksamhet på att kassaoch
likviditetskvoter, placeringskvoter
och ränteregleringar utgör en enhet. Syftet
är att möjliggöra en effektiv kreditåtstramning
vid en lägre räntenivå än
som annars vore möjligt. Om man —
som jag förstod att herr Bengtson önskar

och som centerpartiet vill i reservationen
— plockar bort vissa delar, såsom
placeringskvoter och inlåningsriintemaximeringen,
äventyrar man i hög grad hela
politiken efter dessa linjer. Om centerpartiet
vill en låg räntenivå, måste det
också vara berett att ge de medel som är
nödvändiga för att detta skall kunna
åstadkommas.

Så, herr talman, bara i korthet över till
de utskottsutlåtanden som nu ligger på
bordet. Jag ämnar yrka bifall till hemställan
i bankoutskottets utlåtande nr 18,
bankoutskottets utlåtande nr 19 och slutligen
i bankoutskottets utlåtande nr 24.
Jag skall inte ta upp tiden med att gå in
på frågan om postsparbankens vidgade
verksamhet, vilken behandlas i det sist
nämnda utlåtandet; enligt mitt sätt att
se gäller det här i alla avseenden och i
hög grad en rimlighets- och rättvisefråga.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag helt kort säga till
herr Aspling att jag inte ställde något yrkande
om ökad prioritering utan tvärtom
underströk att vi har yrkat avslag på
lagen om placeringskvoter. Det exempel
jag åberopade avsåg att visa hur orimligt
denna lag och nuvarande regleringsbestämmelser
verkar — lagförslaget bygger
ju faktiskt i stort sett på ett system
som redan existerar.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Jag ber först, herr talman, att få skicka
en liten reflexion till herr Aspling.
Han ville ge oss inom centern den tankeställaren
att om vi rubbade på det
korthus man här har så kunde följden
tänkas bli ett mer allmänt ras. Ja, herr
Aspling, det är bara det att vi inom
centern inte har en så hög uppskattning
av penningpolitiken som stabiliserande
faktor i det ekonomiska livet. Vi tror att
man överskattar räntevapnet, och vi anser
att dess användning delvis har lett
till felaktigheter. För enkla människor
framstår det t. ex. som en absurditet att
den som är skuldsatt skall med höga rån -

Fredagen den 11 mai 1962

Nr 19

tor försvara penningvärdet åt sin fordringsägare;
redan detta är ju någonting
som inte alldeles överensstämmer med
vanliga människors rättsuppfattning.

Anledningen till att jag begärde ordet
var närmast att vi här har väckt några
motioner som innehåller en del krav. Yi
ser med glädje och tillfredsställelse att
den räntepolitik som centern sedan länge
har yrkat på så småningom börjat realiseras.
En diskontosänkning har skett. Vi
har den känslan att man också förstår
att differensen mellan in- och utlåningsräntor
är så pass stor att det borde vara
möjligt att redan inom den ramen finna
utrymme för lindringar i räntesättningen.
För vår del tror vi att sådana lindringar
kommer att kunna genomföras
utan att man därför släpper inflationsdrivande
faktorer lösa. Mera betyder en
sådan stor inflationsdrivande faktor som
lönerna på arbetsmarknaden som i hög
grad betingas av storföretagsamheten
med dess förhållandevis goda konjunkturer
och alltså kan ligga högt, varefter
lönerna inom övriga delar av arbetsmarknaden
dras med uppåt. Vill man söka
en hållpunkt för bedömningen av varifrån
det stora inflationshotet kommer så
rekommenderar jag no liksom i onsdags
ett studium av statssekreterare Wickmans
anförande inför Svenska bankföreningen
i oktober förra året; jag tror
att det säger åtskilligt om vilka faktorer
som verkligen betyder någonting i detta
hänseende.

Nu föreligger ett förslag till ny fullmaktslag
i stället för den gamla fullmaktslagstiftningen,
om vilken man så
stolt säger att den hittills inte behövt
tillämpas. Tydligen menar man att det
av denna anledning skulle vara tämligen
riskfritt att gå något steg vidare på samma
väg. Jag fäster mig vid att fullmaktslagen
säges röra vissa kreditinrättningar.
När man kommer till frågan om vilka
kreditinrättningar lagen skall gälla,
säger utskottet ganska bestämt att den
med hänsyn till rådande konkurrens
mellan olika slag av kreditinstitut bör
gälla även för sparbankerna och jordbrukskassorna.
Dessa senare har dock
uppgift att tjäna en genom statlig prisreglering
dirigerad näring. Utveckling -

Ang. den ekonomiska politiken
en inom den kan ju helt enkelt inte bli
inflationsdrivande på samma sätt som
utvecklingen inom sektorer med fri prisbildning.

Jag anser det vara rätt märkligt att
man gör så, och jag gör den reflexionen:
Varför står det »vissa kreditinrättningar»?
Man kan ha olika motiveringar för
det. Nära till hands ligger ju att hänvisa
till att man har måst säga så, därför att
man anser att man vill ta med sparbankerna
och jordbrukskassorna — de är
besvärande för bankerna ur konkurrenssynpunkt
—• och låta dem falla under
regleringen, medan man inte vågar sig
på att säga någonting alls när det gäller
Kooperativa förbundets utlåningsverksamhet
och precis lika litet när det gäller
HSB. Där var det visst inte så nödvändigt
längre att iakttaga hänsyn beträffande
konkurrensförhållandena.

Sedan är det en liten sak till som kan
föranleda några ord. Fullmaktslagar är
mycket aktuella just nu. Det har på sista
tiden diskuterats lämpligheten av att
lämna långsiktiga fullmaktslagar i andra
sammanhang — det gällde då närmast
beskattningen.

Här har vi haft fullmaktslagar som förnyats
år från år. Nu görs gällande att
man »för att vinna erfarenheter», som
utskottet så vackert säger, måste förlänga
tiden för fullmaktsgivande så att
den skulle omfatta inte ett utan tre år.
Jag gör då den reflexionen, att i den
mån man har en lag som inte tillämpas,
så får man närmast erfarenhet därefter.
Jag förstår inte varför man inte kan
vinna samma slags erfarenheter genom
en lag som förnyas år från år, utan man
skall behöva ta tre år på en gång.

Under sådana förhållanden förefaller
det mig vara fråga om en reform som
knappast är nödvändig eller nyttig och
som jag inte just finner någon motivering
alls för i utskottsutlåtandet. Utskottet
smiter mera förbi saken än det argumenterar
för den.

Härtill vill jag anknyta några reflexioner
angående prioriteringen av vissa delar
av valutamarknaden. Jag tar inte upp
problemet i stort —- det får andra göra.
Jag rör bara vid det faktum som föreligger,
nämligen att prioriteringen inne -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken
bär bättre upplåningsmöjligheter och
förmånligare räntor för en del av marknaden.
När jag för min del har den uppfattningen,
att vi nu skall försöka hålla
räntan så låg som möjligt och på det viset
försöka underlätta för dem, som behöver
låna pengar, så anser jag också
att man skall överväga: Varför skall den
prioriterade, d. v. s. den fördelaktiga
sektorn avgränsas just på det sätt, på
vilket den för närvarande råkar vara
avgränsad? Varför kan man inte fråga
sig, om det inte kan finnas rimliga skäl
för att göra vissa förändringar?

I en motion har några ledamöter jämte
mig ifrågasatt varför man, när man vill
stimulera till en generell expansion på
det kommunala området, samtidigt skall
sätta lånemöjligheterna i det besvärligare
läget. Jag frågar likadant beträffande
jordbruket varför det inte är motiverat
att infoga även jordbruket i det prioriterade
sammanhanget?

Jag har velat ställa dessa frågor. Jag
väntar inte att de skall bli besvarade
men jag vill i alla fall att de skall stå
som en förebråelse mot utskottets ledamöter
för att de inte — för att tala med
herr Ringaby häromdagen — orkat fram
till ett ordentligt bedömande av dessa
problemställningar.

Sedan vill jag, herr talman, på en
punkt ställa ett konkret yrkande. Det
gäller kommunernas upplåning för vatten-
och avloppsanläggningar. Kommunerna
har ju fått sig ålagt att sörja för
bostadsförsörjningen inom sina områden.
Bostadskrediterna tillhör den lyckliga
prioriterade sektorn, men på ett
ställe — en del av bostadsbyggandet —
placerar man en flaskhals, som försvårar
saken. Jag konstaterar att man bereder
svårigheter på vatten- och avloppsområdet.
I övrigt har man ju velat dels
genom prioriterade lån och dels också
genom andra statliga stödåtgärder främja
och gynna bostadsproduktionen. Jag
finner det därför ologiskt att man på detta
sätt arrangerar en flaskhals.

Det förekommer ju statligt stöd också
till vatten- och avloppsanläggningar,
nämligen det stöd som ligger i statsbidragen.
Men hur fungerar detta system

egentligen? Ja, vi kan konstatera att
kommunerna får vänta på dessa bidrag
enligt min mening alldeles oskäligt lång
tid. I slutet av budgetåret 1958/59 fanns
det bidragsberättigade arbeten till en beräknad
kostnad på C38 miljoner kronor,
således en påtaglig och avsevärd eftersläpning.
År 1959 angavs i den s. k. saneringspropositionen,
nr 84, eftersläpningstiden
till 5 år. I början av budgetåret
var väntetiden 51/2 år. Vid ingången
av budgetåret 1959/60 beräknades de
eftersläpande arbetena till 706 miljoner
kronor, i början av budgetåret 1960/61
till 795 miljoner kronor och budgetåret
1961/62 till 884 miljoner kronor. Det
är sådant man kallar utveckling!

Av årets statsverksproposition framgår
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i skrivelse den 31/8 1961 fastslår att
väntetiden, som då uppgick till cirka 6
år, alltfort var i växande. Styrelsen begärde
därför ökat anslag för att motverka
ytterligare ökning av väntetiden. När
dessa saker diskuterades, framhölls att
eftersläpningen sammanhänger med att
det görs så långa och kostsamma vattenoch
avloppsledningar i landskommunerna.
Detta resonemang stöddes av en skrivelse
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
1961.

Med andra ord: Det är i hög grad
landskommunerna som får vänta på sina
bidragspengar. Och samtidigt har vi en
kreditpolitik, som ställer denna del av
bostadsbyggandet i strykklass. Varför
kan inte också den delen få vara med
i den avsedda prioriteringen? Detta
framstår för oss som inte bara obegripligt
utan också ur saklig synpunkt förfelat.

Därför, herr talman, ber jag att för
min del få yrka bifall till motionerna nr
1:67 och 11:101, i vilka det begärs skrivelse
till Kungl. Maj:t med framställning
att upplåningen för vatten- och avloppsanläggningar
på kreditmarknaden skall
likställas med övriga lån för bostadsbyggande.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Eftersom jag mycket väl
förstår att kammarens ledamöter känner

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

sig ganska förlamade efter denna monotona
debatt, som egentligen inte har bjudit
på några nyheter alls, så skall jag be
att få fatta mig synnerligen kort.

Orsaken till att jag begärde ordet är
att i utlåtandet nr 18 behandlas en motion,
som jag var med om att väcka i januari
månad och i vilken vi förordade
en sänkning av diskontot med i första
hand en procent. Nu har ju riksbanksfullmäktige
delvis gått våra synpunkter
till mötes, då de som bekant i början av
april gick med på en halv procents diskontosänkning.
Vi anser emellertid att
denna sänkning är för liten och att det
nuvarande ekonomiska läget motiverar
ytterligare sänkning av diskontot. Därför
vidhåller vi de ståndpunkter som vi gjorde
oss till tolk för i januari och som vi
också under tidigare riksdagar har framfört
i olika motioner.

Vi har framför allt tryckt på den stora
betydelse som räntenivån har för boendekostnaderna.
Jag vill i sammanhanget
erinra om att professor Alf Johansson
gjorde en utredning till Hyresgästernas
riksförbunds kongress för ett par år sedan,
därhän konstaterade: »En sänkning
av byggnadskostnaderna med 10 procent,
vilket är en betydande sänkning, som
kan kräva årtionden av utveckling på
området uppväges och överväges i sin
verkan på hyrorna av en halv procents
räntestegring.» Så mycket betyder alltså
räntorna för hyresnivån.

Som jag sade, är det i dagens läge utan
tvivel möjligt att sänka diskontot ytterligare
till som vi föreslagit — 4 procent
emot gällande 4 1/2 procent. Om den
sänkningen får full genomslagskraft,
skulle det innebära att alla bostadskonsumenter
kunde räkna med en sänkning
av sina boendekostnader med mellan 10
och 15 procent.

Låt mig sedan få göra den reflexionen,
att vi är tillfredsställda över att centerpartiet
den här gången stöder räntesänkningskravet.
Det har inte varit så alla
gånger, och jag hoppas verkligen att centern
inte hoppar av vid första lämpliga
tillfälle utan också i fortsättningen kommer
att vara förespråkare för en lågräntepolitik.

Ang. den ekonomiska politiken

Jag vet inte, om jag skall tolka bankoutskottets
utlåtande som ett halvt medgivande
eller inte, när utskottet skriver, att
fullmäktige i riksbanken är helt ense
med motionärerna därutinnan att riksbankens
diskonto bör anpassas efter förändringarna
i det ekonomiska läget. Om
man anser att den anpassningen bör ske
omedelbart, vill utskottet inte yttra sig
om. Jag vet, som sagt, inte om jag skall
uppfatta utskottets utlåtande som ett
halvt medgivande, men jag hoppas att
det är möjligt med en sådan tolkning,
även om utskottet gör vissa undanflykter
för att komma fram till ett avslagsyrkande
på motionerna om räntesänkning.

Herr talman! Jag hade tänkt säga ett
par ord om högerns och folkpartiets motioner
beträffande inriktningen av den
ekonomiska politiken i fortsättningen,
men då jag vet att vi om ett par veckor
får en ny ekonomisk debatt, skall jag för
dagen avstå från det. I denna kommande
debatt får jag ju tillfälle att säga min
mening om de strävanden som högern
och folkpartiet i dessa motioner har givit
uttryck åt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! I mitt tidigare anförande
i dag lämnade jag vissa uppgifter angående
livsmedelshandelns pris- och kostnadsförhållanden.
Jag har nu efteråt fått
i min hand ett aktstycke, som gör att jag
skulle vilja något komplettera dessa uppgifter.
Det är en fullständigt dagsfärsk
utredning från detaljhandelns utredningsinstitut
angående kostnadsstegringarna
inom livsmedelshandeln.

Denna utredning visar att den procentuella
höjningen av lönerna inom livsmedelsdetaljhandeln
beräknas till 20,8
procent. Därtill kommer ökningen av
ATP-avgifterna med 1 procent, vilket betyder
att företagens lönekonto alltså stigit
med 21,8 procent. Lönekostnaderna i
procent av omsättningen utgör enligt
1959 års lönsamhetsundersökning 7,5
procent. Inklusive chefslönerna blir det
10,5 procent på omsättningen. Detta gäller
en självbetjäningsbutik med 1 miljon
kronor i omsättning.

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken

När man skall beräkna behovet av
priskompensation måste man också ha i
minnet, att lönehöjningen utgår retroaktivt
från den 1 mars 1962, medan prisförhöjningarna
började först den 1 maj.
Kompensationen får därför tas ut under
en period av 1U månader. Därtill kommer
omsättningsskatten, som ju också
skall beräknas på det högre beloppet.

Allt som allt visar det sig, att behovet
av priskompensation för en självbetjäningsbutik
med 1 miljon kronor i omsättning
utgör 2,92 procent. Däri är inte
inräknade produktprishöjningar, vissa
kostnadshöjningar för frakt och emballage
o. s. v., och inte heller en eventuell
höjning av portot och sådant.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Såsom jag tidigare har
påpekat inledde herr Aspling sitt första
anförande här i förmiddags med ett konstaterande
av att det är, som han sade,
centrala problem och centrala avsnitt
i den svenska ekonomien som vi här har
att behandla. Detta är riktigt.

Vid sådant förhållande, herr talman,
kan jag inte underlåta att finna det i
hög grad anmärkningsvärt att riksdagens
första kammare, som nu under fyra
timmar har diskuterat dessa, för att använda
herr Asplings egna ord »centrala
problem och centrala avsnitt i den
svenska ekonomien» har nödgats göra
detta inför en under dessa fyra timmar
praktiskt taget tom regeringsbänk. Jag
har dock observerat, att ett eller annat
statsråd under ett mycket kort gästspel
har hedrat första kammaren med sin
höga närvaro, men han har omedelbart
därefter avlägsnat sig.

Jag riktar ingen som helst erinran,
ärade kammarledamöter, mot finansministern
i detta hänseende, ty han är, föreställer
jag mig, bunden av debatten i
andra kammaren. Statsrådet Sträng är
sannerligen inte den ledamot av regeringen,
som inte uppmärksammar denna
kammare och inte gärna tar del av överläggningarna
här. Men jag vänder mig
bestämt emot att ingen annan representant
för finansdepartementet i denna

kammare har avlyssnat denna fyra timmar
långa debatt, som gällt så väsentliga
ting'' som vår ekonomiska politik.

Dock vill jag till sist i rättvisans namn
framhålla, att vi åtnjutit förmånen av att
här få lyssna till en talesman för utskottet,
vilken såvitt jag förstår är en
blivande ledamot av Kungl. Maj:ts regering.
Detta får kanske utgöra en tröst för
kammaren i den förevarande situationen.

Herr ASPLING (s):

Herr talman! Herr Hagbergs inlägg
ger mig inte anledning till någon annan
reflexion än att vi här har diskuterat
fem utlåtanden från bankoutskottet. I
diskussionen har deltagit åtskilliga representanter
för bankoutskottet, och vi
har också haft äran att höra partiernas
gruppledare i denna debatt. Det är klart
att herr Hagberg kan ha önskemål om
att 1''å höra större expertis än min ringhet,
men vi har ju ändå fört en debatt
på utskottsplanet. Med hänsyn till att
vi om några veckor får en stor ekonomisk
debatt, spännande över hela detta
fält, föreställer jag mig att herr Hagbergs
önskemål då kommer att bli tillfredsställda.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag hoppas att herr Asplings
förväntningar skall gå i uppfyllelse.
.Tåg vill inte att mitt anförande skall
fattas som en kritik av herr Asplings
sätt att företräda bankoutskottet.

Då herr Aspling påpekar, att det är
utlåtanden från bankoutskottet som vi
har behandlat, torde nog samtliga kammarens
ledamöter hålla med om det.
Men dessa utlåtanden gäller ju fyra
kungl. propositioner, och det brukar
vara så att vi vid sådana tillfällen får
lyssna även till några ord från dem
som signerat dessa kungl. propositioner.
Det har icke varit fallet i dag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att fram -

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

ställas särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan med viss ytterligare
uppdelning, vartill herr förste vice talmannen
ville återkomma vid berörda
punkter.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
förste vice talmannen, komme propositioner
att framställas, först särskilt beträffande
ett av herr Nilsson, Ferdinand,
under överläggningen gjort yrkande samt
därefter särskilt rörande punkten A i
övrigt.

Härpå gjorde herr förste vice talmannen
propositioner, först på bifall
till det av herr Nilsson, Ferdinand,
framställda yrkandet, innebärande att
skrivelse skulle avlåtas till Kungl. Maj:t
i enlighet med vad i de i punkten upptagna
motionerna yrkats, samt vidare
på avslag å detta yrkande; och förklarade
herr förste vice talmannen sig finna
propositionen på avslag å herr Ferdinand
Nilssons yrkande vara med övervägande
ja besvarad.

Her Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 17 punkten A avslår det av
herr Ferdinand Nilsson framställda yrkandet,
innebärande att skrivelse skall
avlåtas till Kungl. Maj :t i enlighet med
vad i de i punkten upptagna motionerna
yrkats, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, beslutar kammaren att sådan
skrivelse skall avlåtas.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Hem
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes nu vo 4

Första kammarens protokoll 1962. Nr 19

Ang. den ekonomiska politiken
tering medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 114;

Nej —- 14.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de yrkanden,
som framkommit beträffande punkten
A i övrigt propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Nils Theodor
Larsson och hem Hansson i Önnarp beträffande
punkten avgivna reservationen
i denna del; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17 punkten
A, i vad denna punkt ej redan avgjorts,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Theodor
Larsson och herr Hansson i Önnarp beträffande
punkten avgivna reservationen
i denna del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 118;

Nej — 15.

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. den ekonomiska politiken

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Beträffande punkten B (förslaget till
likviditets- och kassakvotslag), anförde
vidare herr förste vice talmannen, komme
propositioner att framställas först
särskilt angående ett av herr Nordenson
under överläggningen framställt yrkande
om avslag å utskottets hemställan under
B samt därefter, om så erfordrades,
avseende utskottets hemställan, till en
början särskilt rörande 4 § första stycket
e, ytterligare särskilt beträffande 4
§ sista stycket, vidare särskilt i fråga om
6 och 7 §§ och slutligen särskilt i vad
anginge utskottets hemställan under
punkten B i övrigt.

Härpå gjorde herr förste vice talmannen
propositioner, först på bifall till
samt vidare på avslag å herr Nordensons
yrkande om avslag å utskottets hemställan
under B och förklarades propositionen
på avslag å herr Nordensons yrkande
vara med övervägande ja besvarad.

I vad anginge utskottets hemställan
såvitt avsåge 4 § första stycket e, fortsatte
herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels att utskottets hemställan skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Nils Theodor Larsson och herr Hansson
i önnarp till förevarande stadgande avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17 punkten
B, såvitt avser 4 § första stycket e förslaget
till likviditets- och kassakvotslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Theodor
Larsson och herr Hansson i önnarp till
förevarande stadgande avgivna reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 119;

Nej — 15.

Rörande utskottets hemställan avseende
4 § sista stycket, yttrade nu herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Regnéll
m. fl. till förevarande stadgande anförda
reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17 punkten
B, såvitt avser 4 § sista stycket förslaget
till likviditets- och kassakvotslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Regnéll m. fl.
till förevarande stadgande anförda reservationen.

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 61.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande utskottets hemställan
såvitt anginge 6 och 7 §§ förekomma
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Regnéll m. fl.
till nämnda paragrafer anförda reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17 punkten
B, såvitt avser 6 och 7 §§ förslaget till
likviditets- och kassakvotslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Regnéll m. fl. till
nämnda paragrafer anförda reservationen.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes

Ang. den ekonomiska politiken
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 62.

Härefter bifölls på gjord proposition

utskottets hemställan avseende punkten

B i övrigt.

Såvitt gällde punkten C 1, anförde vidare
herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
till förslaget till placeringskvotslag avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Aspling begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17 punkten
C 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den till förslaget till placeringskvotslag
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej —72.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet i punkten C 2 hemställt.

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Om sänkning av riksbankens diskonto, m. in.

Ytterligare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten D 1 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på godkännande
av den av herr Regnéll in. fl. till förslaget
till ränteregleringslag avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17 punkten
D 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Regnéll m. fl. till förslaget till ränteregieringslag
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej —- 47.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I avseende å punkten D 2, yttrade nu
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Nils Theodor Larsson och herr Börjesson
i Glömminge till förslaget till ränteregleringslag
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda

yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17 punkten
D 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Theodor
Larsson och herr Börjesson i Glömminge
till förslaget till ränteregleringslag avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 16.

Därjämte hade 38 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten E hemställt.

Om sänkning av riksbankens diskonto,
m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
om sänkning av riksbankens diskonto
samt om räntan som konjunkturpolitiskt
medel, m. m.

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade, likalydande
motioner, nr 284 i första kammaren av

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

herrar Lager och öhman samt nr 355
i andra kammaren av herr Nilsson i Gävle
in. fl. hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till riksbanksfullmäktige måtte
föreslå fullmäktige att efter förhandlingar
med regeringen vidtaga åtgärder
i syfte att sänka riksbankens diskonto,
förslagsvis från nu gällande fem till fyra
procent.

I två andra inom riksdagen väckta
likalydande motioner, nr 476 i första
kammaren av herrar Ferdinand Nilsson
och Mattsson samt nr 553 i andra kammaren
av herr Björkänge, hade föreslagits,
dels att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa om att en
undersökning måtte verkställas av skäligheten
av de utav banker m. fl. tillämpade
marginalerna mellan inlånings- och
utlåningsräntan i syfte att i möjlig mån
nedbringa den stora skillnaden, dels att
därvid även skulle beaktas i vilken mån
bankernas utlåning till allmänheten kunde
röna inverkan av de likviditets- och
kassakvoter som på grund av gällande
bestämmelser tillämpades och de placeringar
till lägre ränta som därvid ifrågakomme
samt dels ock att riksdagen härvid
även skulle uttala, att åtgärder borde
vidtagas dels genom en sänkning av riksbankens
diskonto, dels genom förhandlingar
med affärsbankerna för åvägabringande
av sänkt ränta, särskilt på
växlar och korta amorteringslån, icke
underskridande en procent, och lättnader
beträffande kreditrestriktionerna,
som kunde komma mindre företagare
till del.

Vidare hade i två inom riksdagen
väckta, likalydande motioner, nr 287 i
första kammaren av herr Sundin och
nr 353 i andra kammaren av herr Börjesson
i Falköping in. fl., hemställts, att
riksdagen måtte dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en utredning
med uppgift att analysera räntans roll
som konjunkturpolitiskt medel samt dess
betydelse för sparandet, dels ock i skrivelse
till riksbanksfullmäktige i motionernas
syfte anhålla om snar omprövning
av förutsättningarna för en penningpolitik
med en lägre räntenivå på
längre sikt.

sänkning av riksbankens diskonto, in. m.

Utskottet — som i detta utlåtande helt
anslutit sig till av fullmäktige i riksbanken
gjort uttalande, vari bland annat anförts,
att fullmäktige icke kunde inlåta
sig på konkreta förhandsdiskussioner rörande
de diskontoförändringar, som från
tid till annan kunde befinnas erforderliga
— hade i det nu föredragna utlåtandet
hemställt, att

1) motionerna 1:284 och 11:355 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,

2) motionerna 1:476 och 11:553 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,

3) motionerna 1:287 och 11:353 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Nils Theodor Larsson och Hansson i
Önnarp, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade.

Reservanterna hade bland annat ansett,
att de nu aktuella räntesatserna alltjämt
vore för höga i förhållande till
konjunkturlägets krav. Det syntes också
enligt reservanterna vara skäl för bedömningen,
att räntemarginalen borde
kunna minskas ytterligare för främjande
av sparande och investeringar.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid detta utlåtande fogade reservationen.

Herr ASPLING (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
284 i första och 355 i andra
kammaren.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas först särskilt beträffande
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan samt därefter särskilt rörande
motiveringen.

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Om den ekonomiska politikens inriktning på den europeiska marknaden

Sedermera gjordes enligt de beträffande
utskottets hemställan förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till densamma, samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:284 och 11:355; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande motiveringen
framkomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av utskottets motivering''
oförändrad samt vidare därpå
att kammaren skulle godkänna den ändrade
motivering, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på godkännande av utskottets motivering
oförändrad, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner motiveringen i
bankoutskottets utlåtande nr 18 oförändrad,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den ändrade
motivering, som innefattas i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —111;

Nej —14.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om den ekonomiska politikens inriktning
på den europeiska marknaden

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående den ekonomiska politiken.

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade, likalydande
motioner, nr 285 i första kammaren av
herr Lundström in. fl. och nr 356 i andra
kammaren av herr Ohlin m. fl., hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte uttala, att den ekonomiska
politiken borde utformas med
beaktande av i motionerna angivna liberala
reformkrav och riktlinjer samt
att densamma därvid måtte anpassas till
den ändrade konkurrenssituation och
de nya ekonomiska förutsättningar, som
skapats av den europeiska stormarknaden
och det utvidgade internationella
ekonomiska samarbetet.

I två av riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 475 i första kammaren av herr
Hagberg m. fl. och nr 555 av herr
Heckscher in. fl., hade anhållits, att riksdagen
vid sin behandling av riktlinjerna
för den ekonomiska politiken måtte
understryka nödvändigheten av att inrikta
och utforma denna politik i syfte
att möjliggöra för det svenska näringslivet
att störningsfritt växa in i en europeisk
konkurrensekonomi.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att

1) motionerna 1:285 och 11:356 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 2)

motionerna 1:475 och 11:555 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Regnéll, Schmidt, Gustaf Henry Hansson,
Gorthon, Boija och Larsson i Umeå,

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
1:285 och 11:356 samt 1:475
och II: 555 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala, att vid utformningen av den
ekonomiska politiken borde beaktas de
krav, som ställdes av den ändrade internationella
konkurrenssituationen.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY, (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Regnéll m. fl.

Herr ASPLING (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Ang. fortsatt valutareglering, m. m.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 46.

Ang. fortsatt valutareglering, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med hemställan om
riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering, m. m., dels
ock i anledning av propositionen väckta
motioner.

I en den 23 februari 1962 dagtecknad
proposition, nr 93, hade Kungl. Maj:t

dels begärt riksdagens samtycke till
att Kungl. Maj:t med stöd av 1 § tredje
stycket valutalagen förordnade, att vad
i 2 § första stycket 1), 2) och 4)—7)
samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 § samma
lag stadgades skulle äga fortsatt tillämpning
under tiden från och med den 1
juli 1962 till och med den 30 juni 1963;

dels ock inhämtat riksdagens yttrande
över ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till förordning om fortsatt
giltighet av valutaförordningen den
5 juni 1959 (nr 264).

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta, likalydande
motionerna 1:618, av herrar
Gorthon och Nordenson, samt II: 753,
av herrar Bohman och Magnusson i
Borås, i vilka hemställts, att riksdagen
med ändring av Kungl. Maj:ts proposition
nr 93 måtte samtycka till en fortsatt
tillämpning av den nuvarande valutaregleringen
för tiden från och med
den 1 juli 1962 till och med den 31 december
1962.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. med avslag å motionerna I: 618 och
II: 753 samtycka till förordnande om
fortsatt valutareglering i enlighet med

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. fortsatt valutareglering, m. in.

vad i den föreliggande propositionen

förordats;

II. vad beträffade det genom propositionen
framlagda förslaget till valutaförordning
i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

I sista stycket av sin motivering hade
utskottet yttrat följande:

»Förra årets uttalande uttrycker alltjämt
utskottets uppfattning. Utskottet
finner sålunda icke skäl föreligga att bifalla
motionerna utan tillstyrker att riksdagen
ger sitt samtycke till fortsatt valutareglering
och att förordnandet liksom
hittills skall avse ett år.»

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Schmidt, Gorthon, Boija
och Larsson i Umeå, vilka ansett, att nyss
återgivna stycke av utskottets yttrande,
med iakttagande av en under överläggningen
vid bankoutskottets utlåtande
nr 17 gjord rättelse, bort erhålla följande
lydelse:

»Förra årets uttalande uttrycker alltjämt
utskottets uppfattning. Utskottet
finner angeläget att utredningen skyndsammast
slutföres. Frågan om valutaregleringens
avveckling kan i så fall vila.
I anslutning till utskottets fjolårsuttalande
vill utskottet ånyo framhålla angelägenheten
av att utan hinder av pågående
utredningsarbete möjligheter till sådana
lättnader i valutaregleringen, vilka ej är
beroende av pågående förhandlingar, tas
till vara. Utskottet finner sålunda ej skäl
föreligga att bifalla motionerna utan tillstyrker
att riksdagen ger sitt samtycke
till fortsatt valutareglering och att förordnandet
liksom hittills skall avse ett
år.»

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Herr ASPLING (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan med godkännande av utskottets
motivering samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen, som förordats i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av utskottets motivering,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20 med godkännande
av utskottets motivering, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej —42.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

Ang. ändring i förordningen om postsparbanken Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 9 mars 1962 dagtecknad proposition,
nr 142, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om
ändring i förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, att postsparbanken
skulle få möjlighet att införa
sådana långfristiga inlåningsräkningar
med högre räntesatser som nyligen
tillkommit i andra kreditinstitut. Sålunda
skulle enligt förslaget den längsta
uppsägningstiden ändras från tre till tolv
månader och nuvarande principiella förbud
mot att utfärda mer än en motbok
för varje insättare slopas. Vidare skulle
möjlighet givas att delegera fastställelsen
av räntevillkoren från Kungl. Maj:t till
generalpoststyrelsen.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:699,
av herrar Ivan Svanström och Ferdinand
Nilsson, samt II: 844, av herr Börjesson
i Falköping in. fl., vari yrkats, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 142 skulle avslå Kungl. Maj :ts
förslag angående möjligheter till förlängd
bindningstid för på inlåningsräkning
i postsparbanken innestående medel
samt angående rätt för Kungl. Maj:t
att delegera räntesättningen till generalpoststyrelsen;
samt i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om prövning rörande målsättningen
och formerna för postsparbankens
verksamhet i enlighet med vad i
motionerna anförts;

2) de likalydande motionerna I: 707,
av herr Ringaby, samt II: 863, av herr
Berglund, vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr 142

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om prövning rörande målsättningen
och formerna för postsparbankens verksamhet
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen med avslag å motionerna
I: 699 och II: 844 i förevarande
delar måtte bifalla propositionen;

B) att motionerna I: 699 och II: 844
samt motionerna 1:707 och II: 863 till
den del de icke besvarats genom utskottets
hemställan under A) icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gustaf Henry Hansson,
Nils Tlieodor Larsson, Gorthon och Börjesson
i Glömminge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 699 och II: 844 i förevarande
delar måtte avslå propositionen;

2) beträffande utskottets hemställan
under A), av herrar Regnéll och Schmidt,
vilka likväl ej antytt sin åsikt; samt

3) av herrar Regnéll, Schmidt, Gustaf
Henry Hansson, Nils Theodor Larsson,
Gorthon, B oi ja, Berglund och Börjesson
i Glömminge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under B hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
I: 699 och II: 844, såvitt här vore i fråga,
samt I: 707 och II: 863 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning
rörande målsättningen och formerna för
postsparbankens verksamhet i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Jag yrkar i första hand
bifall till den av mig avgivna reservationen
nr 1- Om denna inte bifalles yrkar
jag bifall till reservation nr 3 av herr
Regnéll m. fl.

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. ändring i förordningen om postsparbanken

Herr ASPLING (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den av herr Gustaf Henry Hansson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Gustaf Henry Hansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 42.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de beträffande
punkten B framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Regnéll in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Regnéll m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 60.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 26, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
viss garanti för eventuella förluster på
grund av överenskommelser om nordis -

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

Ang. tryckeriverksamheten inom statsförvaltningen

ka centralbankskrediter, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 19.30.

Vid ånyo skedd föredragning av
konstitutionsutskottets utlåtande nr 16,
i anledning av väckt motion angående
Sveriges ombildning till republik, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

79, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

81, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

83 i anledning av vissa i Kungl.
Maj ds proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63 behandlade
allmänna frågor;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad

propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

89, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad propositionen
avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 91, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets
verksamhtsområde,

varvid utlåtandena nr 79, 84—87 och
89—91 företogos punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. tryckeriverksamheten inom statsförvaltningen Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 92, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1962/63 till statistiska centralbyrån,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 113 hade Kungl.
Majd föreslagit riksdagen att a) godkänna
av departementschefen tillstyrkta
riktlinjer för den statliga statistikens organisation
under budgetåret 1962/63; b)
bemyndiga Kungl. Majd att vidtaga erforderliga
åtgärder för förslagens genomförande;
c) bemyndiga Kungl. Maj d
att vidtaga de ändringar i personalför -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. tryckeriverksamheten inom statsförvaltningen

teckningen för statistiska centralbyrån,
som föranleddes av vad i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 2
mars 1962 förordats; d) godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstat
för statistiska centralbyrån, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1962/63; e) till Statistiska centralbyrån:
Avlöningar till personal för
verksamheten i allmänhet för budgetåret
1962/63 under sjunde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 7 363 000 kronor; f)
till Statistiska centralbyrån: Omkostnader
för verksamheten i allmänhet för
budgetåret 1962/63 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
4 640 000 kronor; g) till Statistiska centralbyrån:
Särskilda undersökningar för
budgetåret 1962/63 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor; h) till Statistiska centralbyrån:
Kostnader för offsettryck för
budgetåret 1962/63 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 000
kronor; i) till Statistiska centralbyrån:
Utrustning av offsettryckeri för budgetåret
1962/63 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 125 000
kronor.

I anledning av förevarande proposition
hade väckts följande motioner, nämligen dels

två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr Söderquist
in. fl. (I: 627) och den andra
inom andra kammaren av herr Braconier
in. fl. (II: 758),

dels ock två likalydande motioner,
den ena inom första kammaren av herrar
John Ericsson och Birger Andersson
(I: 630) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Hagnell och
Gustafsson i Stockholm (11:764).

I motionerna I: 630 och II: 764 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om snabb undersökning
huruvida de för statistiska
centralbyrån nödvändiga tryckeriarbetena
kunde på ett mera rationellt sätt
och med mindre kostnader för statsverket
utföras vid det affärsdrivande tr3m -

keri, som statsmakterna redan hade till
förfogande, att i avvaktan därpå det
förslag om särskilt offsettryckeri om
tio anställda, varom hemställts i proposition
nr 113, tills vidare icke måtte föranleda
någon åtgärd samt att riksdagen
måtte uttala sig för att genom Kungl.
Maj:ts försorg en närmare undersökning
borde företagas rörande ändamålsenligheten
och kostnadskonsekvenserna av
nuvarande spridning av statsförvaltningens
tryckeriresurser jämfört med de fördelar
som kunde vinnas genom att på
lämpliga områden rationellt tillvarataga
möjligheterna vid det redan befintliga
statliga, affärsdrivande tryckeriet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte

1. godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 2 mars 1962 tillstyrkta riktlinjerna
för den statliga statistikens organisation
under budgetåret 1962/63;

2. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens genomförande; 3.

bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statistiska centralbyrån som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet föreslagit;

4. godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för statistiska centralbyrån,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1962/63;

B. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 630 och II: 764, såvitt nu
vore i fråga,

1. till Statistiska centralbyrån: Avlöningar
till personal för verksamheten i
allmänhet för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 7 363 000 kronor; 2.

till Statistiska centralbyrån: Omkostnader
för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 640 000 kronor;

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

Ang. tryckeriverksamheten inom statsförvaltningen

3. till Statistiska centralbyrån: Särskilda
undersökningar för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under sjunde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor;

4. avslå framställningen om anvisande
av ett förslagsanslag av 1 000 kronor till
kostnader för offsettryck;

5. avslå framställningen om anvisande
av ett reservationsanslag av 125 000 kronor
till utrustning av offsettryckeri;

C. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 630 och II: 764, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla

1. att undersökning måtte ske huruvida
de för statistiska centralbyrån nödvändiga
tryckeriarbetena kunde på ett
mera rationellt sätt och med mindre
kostnader för statsverket utföras vid det
affärsdrivande tryckeri, som statsmakterna
redan hade till förfogande;

2. att genom Kungl. Maj:ts försorg en
närmare undersökning måtte företagas
rörande ändamålsenligheten och kostnadskonsekvenserna
av nuvarande spridning
av statsförvaltningens tryckeriresurser
jämfört med de fördelar, som
kunde vinnas genom att på lämpliga områden
rationellt tillvarataga möjligheterna
vid det redan befintliga statliga affärsdrivande
tryckeriet;

D. att motionerna 1:627 och 11:758
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Boman, fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Per Jacobsson,
Bengtson, Birke, Nils-Eric Gustafsson,
Staxäng och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Eliasson i Sundborn,
Svensson i Ljungskile, Löfroth och
Palm, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under C hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
I: 630 och II: 764, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

1. att undersökning måtte ske huruvida
de för statistiska centralbyrån nöd -

vändiga tryckeriarbetena kunde på ett
mera rationellt sätt och med mindre
kostnader för statsverket utföras vid
annat tryckeri;

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Till detta utlåtande har
fogats en reservation. Skillnaden mellan
majoriteten och reservanterna är att reservanterna
yrkar på en skrivelse till
Kungl. Maj :t med anhållan om en allmän
och förutsättningslös undersökning av
de i motionerna berörda principfrågorna.
Jag ber att med hänvisning till reservationen
få yrka bifall till densamma.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På särskilda propositioner bifölls vad
utskottet i punkterna A och B hemställt.

Därefter gjordes i enlighet med de rörande
punkten C förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten D hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
93, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. anslag till särskilda undersökningar
ar i fråga om vissa anslag för budgetåret
1962/63 till statistiska centralbyrån och
konjunkturinstitutet jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—C

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Ang. anslag till särskilda undersökningar
vid konjunkturinstitutet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Konjunkturinstitutet: Särskilda
undersökningar för budgetåret 1962/63
anvisa ett reservationsanslag av 470 000
kronor. I jämförelse med innevarande
budgetår innebar förslaget en anslagsökning
av 100 000 kronor, föranledd av genomförande
av kvartalsvisa undersökningar
rörande hushållens inköpsplaner
vad beträffade varaktiga konsumtionsvaror.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Sveningsson
och Ringaby (1:450) samt den andra
inom andra kammaren av herr Nordgren
(II: 530), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte till Konjunkturinstitutet:
Särskilda undersökningar för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 370 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 450 och II: 530, till Konjunkturinstitutet:
Särskilda undersökningar för
budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 470 000 kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Birke, Staxäng,
Löfroth och Palm, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 450
och II: 530, till Konjunkturinstitutet:
Särskilda undersökningar för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag av
370 000 kronor.

vid konjunkturinstitutet

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! I den reservation, som
har fogats till denna punkt i utskottets
utlåtande, yrkas avslag på Kungl. Maj:ts
förslag om ett anslag av 100 000 kronor
till konjunkturinstitutet för särskilda undersökningar.
Frågan gäller »genomförande
av kvartalsvisa undersökningar
rörande hushållens inköpsplaner vad
beträffar varaktiga konsumtionsvaror».
I en tid då det är så ont om bl. a. statistiker,
att man måste anordna särskilda
s. k. reaktiveringskurser för att få
fram folk för dessa ändamål, tycker jag
att värdet av en undersökning av detta
slag är minst sagt diskutabelt. Jag tror
inte på detta slags statistik. Vad får man
fram med en sådan här undersökning?
Jo, vad man väsentligen får veta är sannolikt
vad människorna önskar sig. Man
sätter önskedrömmarna i statistisk form.
Jag tycker att vi har annan och bättre
användning för vår arbetskraft.

Det verkar också som om finansministern
inte är så entusiastisk för undersökningen.
Kostnaderna hade av konjunkturinstitutet
beräknats till 120 000
kronor, men finansministern skar ner
summan till 100 000. Nu är det ju en
tröst att det bär skall ske försöksvis.
Det är tacknämligt, men det finns en
viss risk, som vi alla vet, för att sådana
här försök kommer att permanentas. Här
är det, tycker jag, ett bra tillfälle att spara
in 100 000 kronor. Det behöver sparas
även nu; se kompletteringspropositionen,
i största korthet sagt!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
ansett att det säkerligen ligger stort värde
i dessa undersökningar och har inte
funnit anledning att inta annan ståndpunkt
än departementschefen.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

Ang. de studiesociala lånemöjligheterna vid journalistinstituten

samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss omorganisation
inom kommerskollegium i samband
med avveckling av statens handelslicensnämnd,
m. in.; och

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till socialstyrelsen,

varvid utlåtandet nr 95 företogs punktvis
till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. de studiesociala lånemöjligheterna
vid journalistinstituten

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till journalistutbildning
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 59 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen

dels att a) godkänna de av departementschefen
förordade riktlinjerna för
anordnande av högre journalistutbildning
och journalistutbildning för personer
med studentexamen eller motsvarande,
b) besluta, att i Stockholm skulle den
1 juli 1962 inrättas en statlig läroanstalt
för journalistutbildning, benämnd journalistinstitutet
i Stockholm, c) besluta,
att i Göteborg skulle den 1 juli 1962 inrättas
en statlig läroanstalt för journalistutbildning,
benämnd journalistinstitutet
i Göteborg;

dels att beträffande journalistinstitutet
i Stockholm a) bemyndiga Kungl.
Maj:t att i överensstämmelse med vad
departementschefen anfört fastställa personalförteckning
för institutet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret

1962/63, b) godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för institutet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1962/63, c) till Journalistinstitutet
i Stockholm: Avlöningar för
budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 168 000
kronor, d) till Journalistinstitutet i
Stockholm: Omkostnader för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 64 000 kronor;

dels ock att beträffande journalistinstitutet
i Göteborg a) bemyndiga Kungl.
Maj :t att i överensstämmelse med vad departementschefen
anfört fastställa personalförteckning
för institutet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1962/63, b) godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för institutet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1962/63, c) till Journalistinstitutet
i Göteborg: Avlöningar för
budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 166 000
kronor, d) till Journalistinstitutet i Göteborg:
Omkostnader för budgetåret 1962/
63 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 64 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Axel Johannes Andersson m. fl. (I: 612)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hamrin i Jönköping och Nyberg
(II: 743), i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 59 måtte 1) besluta, att
studerande vid de statliga journalistinstitutens
båda linjer skulle utan åtskillnad
mellan linjerna komma i åtnjutande
av samma studiesociala läneförmäner
som de som gällde för studerande vid
universiteten, samt 2) i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
vad gällde lönesättningen för lektorstjänsterna
vid instituten måtte beakta
vad som anförts i motionerna;

dels ock en inom första kammaren av
herr Torsten Andersson väckt motion (I:
613), vari anhållits, att riksdagen vid be -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. de studiesociala lånemöjligheterna vid journalistinstituten

handlingen av propositionen nr 59 måtte
besluta, att det studiesociala stödet
skulle utgå även för studerande å studentlinjen
vid journalistinstituten enligt
det system som gällde för studerande vid
universiteten.

Utskottet, som tillstyrkt bifall till
Kungl. Maj:ts i propositionen framlagda
förslag, hade i det nu föreliggande utlåtandet
avfattat sin hemställan i fem särskilda,
med I—V betecknade punkter.

I punkten I hade utskottet hemställt,
att motionerna I: 612 och II: 743, i vad
de avsåge de studiesociala låneförmånerna
vid journalistinstituten, samt motionen
I: 613 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Boman, Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Bengtson, NilsEric
Gustafsson och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Eliasson
i Sundborn, Svensson i Ljungskile och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottet bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 612 och II: 743, såvitt här vore i fråga,
samt motionen I: 613, besluta, att studerande
vid de statliga journalistinstitutens
båda linjer skulle utan åtskillnad mellan
linjerna komma i åtnjutande av samma
studiesociala låneförmåner som de som
gällde för studerande vid universiteten.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Vi har redan tidigare
haft journalistutbildning här i landet,
den som har tillkommit på privat initiativ.
I den proposition som nu föreligger
föreslås inrättande av två statliga journalistinstitut,
ett i Stockholm och ett i
Göteborg. De skall arbeta på två linjer,
en studentlinje och en akademikerlinje,
men för båda är det gemensamt att man
kräver minst 6 månaders praktik.

Allt detta finner vi och säkerligen också
journalistkretserna vara mycket bra.
Utskottet är också enigt utom på en enda
punkt, nämligen de studiesociala förmånerna
till dem som går på dessa jour -

nalistinstitut. Enligt departementschefens
förslag skall de studerande vid studentlinjen
erhålla studiesocialt stöd enligt
allmänna studiehjälpsreglementet,
medan däremot de som går på institutets
akademikerlinje skall få samma låneförmåner
som studerande vid universiteten.

Under hela utbildningstiden, som är
ett år, kommer emellertid dessa linjer att
hållas ihop. De som går på studentlinjen
och de som går på akademikerlinjen
kommer alltså att sitta tillsammans. Vi
har därför ansett det vara rimligt att båda
grupperna erhåller samma studiesociala
förmåner. Både i de föreliggande
motionerna och i reservationen föreslås
alltså att studerande vid de statliga journalistinstitutens
båda linjer utan åtskillnad
mellan linjerna skall komma i åtnjutande
av samma studiesociala låneförmåner
som gäller för dem som studerar vid
universiteten.

Jag ber att med dessa ord, herr talman,
få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde fröken
Mattson (s) och fru Segerstedt Wiberg
(fp).

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Såsom har framgått av
herr Axel Johannes Anderssons anförande
föreligger en avvikande mening endast
på en punkt. När utskottet här har
följt departementschefens förslag är det
beroende av att utskottet inte har velat
rubba på de regler och bestämmelser
som för närvarande gäller beträffande
studiesocialt stöd. Vi är medvetna om
att bidrag kommer att utgå enligt två
olika bestämmelser, men utskottet anser
att man river upp hela fältet om
man gör en avvikelse i detta fall. Dessutom
tillkommer att den studiesociala
utredningen arbetar med dessa problem.
I avvaktan på resultatet av denna utredning
anser utskottet inte att några
åtgärder bör vidtas, som avviker från
nu gällande bestämmelser.

Med detta, herr talman, hemställer jag
om bifall till utskottets förslag.

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

Om skydd för arbetstagare mot uppsägning och permittering

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av att det förslag
antoges, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 96, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes av
att det förslag antages, som innefattas i
den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel Johannes,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 46.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

97, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för bud 5

Första kammarens protokoll 1962. Nr 19

getåret 1962/63 till byggnadsforskning
jämte i ämnet väckt motion;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till nybyggnad för statens
polisskolas huvudskola i Stockholm;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
byggnadsstyrelsen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om viss fastighetsöverlåtelse inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse med Amerikas förenta
stater rörande ömsesidiga tullmedgivanden,
m. in., jämte väckt motion om tullfrihet
för juteväv; samt

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om befrielse för stiftelsen Dag Hammarskjölds
Minnesfond från arvsskatt och
gåvoskatt, m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om skydd för arbetstagare mot uppsägning
och permittering

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om skydd för arbetstagare mot
uppsägning och permittering.

Andra lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft fyra inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 27
i första kammaren av herrar Lager och
öhman samt nr 49 i andra kammaren av
herr Hagberg m. fl., om skydd för an -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Om skydd för arbetstagare mot uppsägning och permittering

ställda mot uppsägning och permittering,
samt

2) de likalydande motionerna nr 367
i första kammaren av herr Hanson, PerOlof,
och nr 448 i andra kammaren av
fru Nettelbrandt m. fl., angående skydd
för arbetstagare mot obefogad uppsägning.

I motionerna I: 27 och II: 49 hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa om sådan utredning,
att förslag till lagligt skydd för anställda
arbetare och tjänstemän mot uppsägningar
och permitteringar kunde föreläggas
1963 års riksdag.

I motionerna 1:367 och II: 448 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en
utredning om ökat skydd för arbetstagare
mot obefogade uppsägningar, uppsägningsskydd,
samt att för riksdagen måtte
framläggas de förslag, vartill en dylik utredning
kunde giva anledning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner,

1) I: 27 och II: 49 samt

2) I: 367 och II: 448,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av fru Hamrin-Thorell samt
herrar Edström, Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
är fogat ett särskilt yttrande. Anledningen
härtill är att Tjänstemännens
centralorganisation finner det nuvarande
rättstillståndet beträffande skydd för arbetstagare
mot uppsägning och permittering
långt ifrån tillfredsställande och
anser det vara av synnerligt värde om
ifrågavarande problemkomplex kunde
bli föremål för en allsidig utredning.
Inom TCO är det så att kritiska röster
om de rådande förhållandena också höjs
framför allt av Sveriges arbetsledareförbund
och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

Vad som aktualiserat frågan är bl. a.
ett nytt domslut från år 1960, där högsta
domstolen bl. a. säger: »Spörsmålet huruvida
allmän domstol skall äga sådan
befogenhet», d. v. s. att förplikta en arbetsgivare
att återtaga en obehörigen avskedad
arbetstagare i tjänsten, »är uppenbarligen
för vårt lands del av den
art, att det bör ankomma på lagstiftningen
att avgöra detsamma. Med hänsyn
till mångfalden av skiftande arbetsförhållanden
och övriga omständigheter
fordras härvid omfattande utredning
och ingående överväganden.»

Herr LAGER (k):

Herr talman! I den motion som herr
Öhman och jag väckt i denna kammare
föreslår vi att riksdagen skall begära en
utredning för att medelst lagstiftning
skapa skydd åt löneanställda mot uppsägningar
och permitteringar.

I en väsentlig fråga delar utskottet i
sin skrivning den mening som vi anfört
i motionen, nämligen att allt inte är som
det borde vara på detta mycket viktiga
område av samhällslivet. Faktum är ju
också att arbetarna med vissa begränsade
undantag är praktiskt taget utan
skydd mot uppsägning och permittering,
d. v. s. de är hänvisade till den kraft de
själva genom sina organisationer kan utveckla.
De avtal som träffas i olika sammanhang
och i olika former mellan parterna
på arbetsmarknaden är långt ifrån
tillfredsställande. Företagaren har i stort
sett obegränsad rätt att — som det heter
— leda och fördela arbetet samt antaga
och avskeda arbetare. De mycket små
begränsningar som gjorts i denna rätt
genom huvudavtalet år 1938 och avtalet
om företagsnämnder år 1936 ändrar ingenting
väsentligt i detta hänseende. Ett
tvistigt fall kan visserligen hänskjutas till
den nämnd som inrättats av Landsorganisationen
och Arbetsgivareföreningen,
men inte ens dess beslut är bindande
utan betraktas som en rekommendation.

Under årtionden har arbetarna och
andra löneanställda här i landet fört
kampen mot vad som förr kallades paragraf
23. Ser man på de resultat som hittills
vunnits, måste man säga att de är

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

Om skydd för arbetstagare mot uppsägning och permittering

mycket blygsamma, även om man har
måttliga anspråk. Nu signalerar Landsorganisationen
i sitt av utskottet anförda
remissyttrande, att nya förhandlingar
skall inledas med Arbetsgivareföreningen
om dessa frågor. Må det ursäktas mig
om jag säger att förhoppningarna är små,
att några väsentliga förbättringar är att
vänta från dessa förhandlingar. Erfarenheten
säger oss att företagarna håller
mycket hårt på sin suveränitet över arbetsställena
och inte är beredda att ge
efter på sin rätt att självrådigt förfoga
över de anställda i företaget.

Några relativt omfattande permitteringar
under de senaste månaderna bekräftar
detta, tycker jag. Låt mig bara erinra
om hur ett av de stora och rika företagen
här i landet för några månader
sedan plötsligt permitterade flera hundra
anställda under några veckors tid bara
av den anledningen att en viss omläggning
av driften skulle ske. För företaget
var detta naturligtvis en bekväm
metod. För de anställda betydde det inte
endast en rå påminnelse om deras
otrygghet utan också ett avbräck i inkomsterna
som var mycket kännbart. Ty
trots allt vad som talas och skrives om
välståndet här i landet är marginalerna
mellan inkomster och utgifter för det
stora flertalet anställda obefintliga eller
mycket smala.

Det kan invändas, att arbetare och
tjänstemän genom sina organisationer
under senare år förmått hålla företagarna
stången bättre än förr i tiden. Det
är riktigt. Men kraften i arbetarnas fackliga
organisationer och aktioner bestämmes
inte endast av fulltalig anslutning
och obrottslig sammanhållning och solidaritet.
Den bestämmes också av konjunkturläget.
I tider med stark efterfrågan
på arbetskraft kan företagaren inte
tillåta sig vad som helst, men i tider av
arbetslöshet och dåliga konjunkturer ligger
det nära till liands att företagaren
söker undgå förluster genom att permittera
och avskeda de anställda.

Vi har inga garantier för att de konjunkturer
som rått de senaste åren blir
bestående för all framtid. Även om man
anser att, såsom förhållandena nu är, ett

lagligt skydd mot orättfärdiga avskedanden
och permitteringar inte är så aktuellt,
bör man hålla i minnet att förhållandena
mycket snabbt kan ändras. Tilllåt
mig erinra om att frågan om anslutning
i en eller annan form till den s. k.
Europamarknaden är mycket aktuell.
Det har sagts att en sådan anslutning
kommer att medföra vissa ganska stora
förändringar i det svenska näringslivets
struktur. Såvitt jag förstår kommer dessa
förändringar att bestå i omläggningar
inom industrien, kanske nedläggning av
vissa företag eller reducering av deras
produktion. Kan man alldeles utesluta
att — om nu en sådan anslutning'' kommer
till stånd — detta drar med sig permitteringar
och avskedanden? Det har
också sagts, att om ingen anslutning till
EEC blir av, så medför detta likaledes
omläggningar inom svenskt näringsliv.
Inte heller i det fallet kan man bortse
från möjligheten, för att inte säga sannolikheten,
att permitteringar och avskedanden
kommer att ske.

Trygghet i anställningen och rätt till
arbete är ett gammalt, rättvist och rimligt
krav som arbetarna ställt och fortfarande
ställer. De frivilliga överenskommelserna
i all ära, men de kan inte
garantera åt de anställda trygghet och
rätt till arbete på samma sätt som lagstiftningen
förmår.

Herr talman! Till sist vill jag bara
uttrycka en viss förvåning över invändningarna
mot lagstiftning från instanser
som representerar svensk fackföreningsrörelse.
Är det så, att företagarna är bestämda
motståndare till lagstiftning mot
uppsägningar och permitteringar — att
de är det framgår tydligt av remissvaret
från Svenska arbetsgivareföreningen —
borde väl hotet om en sådan lagstiftning
göra dem medgörligare vid förhandlingsbordet.
Jag kan inte inse att en statlig
utredning i hithörande frågor — en utredning
som löper parallellt med förhandlingar
mellan parterna på arbetsmarknaden
— skulle vara till skada för
den fackliga sidan vid förhandlingsbordet.
Snarare vore väl detta en tillgång
för den sidan och motsvarande belastning
för motparten.

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Om skydd för arbetstagare mot uppsägning och permittering

Jag vill med dessa korta ord, herr talman,
yrka bifall till motion nr 27 i första
kammaren.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Det är självfallet att detta
är ett mycket svårt och i många avseenden
ömtåligt område. Där finns i
vissa hänseenden rätt kontroversiella
krav, som på ett eller annat sätt måste
balanseras mot varandra. Företagarna
har givetvis fullt berättigade krav på att
kunna följa med i utvecklingen och anpassa
företagen och produktionsinriktningen
så att företagen verkligen är konkurrenskraftiga.
Det är en fråga som
inte bara angår företagens ägare, utan
det är ett intresse också för de anställda.
Likaså måste man dock säga, att det
är ett berättigat krav från de anställda,
att de inte skall i onödan drabbas av de
svårigheter som uppstår när företagen
t. ex. av rationaliseringsskäl, som tvingar
sig fram, måste lägga om driften och
kanske ändra på personalförhållandena.
Av föreliggande utskottsutlåtande och de
remissvar som kommit in framgår ju alldeles
klart att förhållandena inte är tillfredsställande
när det gäller arbetstagarnas
skydd mot uppsägning och permittering.
Här återstår alltså mycket att
göra.

Jag skall inte utveckla detta tema längre,
utan jag konstaterar bara att man i
varje fall för TCO:s del gärna såge att
det bleve en allsidig utredning av detta
problemkomplex för att få rättsregler
som blir bärande på detta svåra och ömtåliga
område. Med detta vill jag emellertid
inte medge att detta bara är en
fråga för tjänstemannagrupperna -—
tvärtom: här gäller det mycket bredare
arbetstagarskikt.

Herr talman! Med dessa få anmärkningar
ber jag att få yrka bifall till motion
nr 367 i första kammaren.

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Utskottet kanstaterar att
rättsläget i denna fråga alltjämt är oförändrat.
Man kan säga att vi under hela

detta sekel har i vår rätt haft den principen
att uppsägningsrätten från arbetsgivarens
sida är fri. Jag vill påpeka att
redan år 1899 interpellerade Hjalmar
Branting i andra kammaren i anledning
av att ett antal arbetare blivit avskedade
i Norrland och frågade om regeringen
tänkte göra någonting, och då svarade
statsministern, att han inte ansåg det
nödvändigt. Han sade, att arbetsgivaren
vill hava i sin hand att själv bestämma
under vilka villkor han vill i sitt arbete
använda en arbetare och att denna arbetsgivarens
rätt var lika obestridlig
som arbetstagarens att själv bestämma
hos vem och på vilka villkor han vill
arbeta.

Den princip som fastslogs av arbetsdomstolen
1932 är alltjämt gällande rätt.
Nu säger utskottet att det är önskvärt
med trygghet i anställningen för arbetare
och tjänstemän. Hur får då utskottet
detta att gå ihop med det otillfredsställande
rättsläget? Jo, utskottet säger
att vi får lita på frivilliga överenskommelser,
till avtal. Det ligger naturligtvis
mycket i den synpunkten, men då har
man förbisett själva kärnan i problemet.
Aldrig så många frivilliga överenskommelser
ändrar inte på rättsläget. Nu
skulle vi till äventyrs kunna tänka oss
att utskottet menar att arbetstagarna
kan ordna frågan genom att de organiserar
sig, men jag vill bestämt framhålla
att detta inte är någon lösning, ty
det är ju inte så att alla arbetsgivare är
organiserade — och den sidan av saken
har vi ju ingen möjlighet att påverka.
Den erfarenhet, som kan vitsordas från
TCO-liåll och jag tror även från LO-håll,
är att missbruk av den fria uppsägningsrätten
finner man i första hand hos de
oorganiserade arbetsgivarna — dem som
man inte kan nå genom förhandlingar
eller genom påverkan från arbetsgivarorganisationerna.

Nu har nog utskottet fäst stor vikt vid
LO:s yttrande, vilket jag kan förstå, men
jag måste säga att om man jämför LO:s
yttrande 1962 och LO:s yttrande 1957,
då denna fråga senast behandlades av
riksdagen, råder det ingen tvekan om
att där har skett en viss förskjutning i

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

Om skydd för arbetstagare mot uppsägning och permittering

uppfattningen. Jag vill framhålla följande
uttalande av LO —- som såvitt jag kan
se inte står i utskottsutlåtandet. LO säger,
att det finns en nackdel med ett
avtalsmässigt fastslaget uppsägningsskydd,
och det är att det inte kommer
att gälla för alla arbetstagare utan primärt
endast dem som omfattas av avtalen.
Det understryks därför av LO som
önskvärt att det kommer till stånd en sådan
utveckling, att den rättsregeln bleve
gällande att domstolarna skulle fixera
vilka grunder för en uppsägning som
skulle kunna vara objektivt godtagbara.
Detta är väl precis vad som ligger i motionernas
riktning.

Nu säger LO i sitt yttrande att man
hyser den förhoppningen att en annan
rättsregel skulle kunna komma till stånd
genom att domstolarna ändrade praxis.
På den punkten måste jag säga att jag
tror att man varit alltför optimistisk i
utlåtandet från LO:s sida. Så sent som
år 1960 uttalade en ledamot i högsta
domstolen — som tidigare varit i arbetsdomstolen
— i en artikel i Svenska Dagbladet
på tal om en förhoppning att det
i rättspraxis skulle kunna ske en förändring:
»För min del tror jag att detta
är en utopi. Svenska domstolar vågar
knappast taga ett så djärvt steg.» Detta
är väl också riktigt. Domstolarnas uppgift
är ju inte att ändra på gällande rätt
utan att tillämpa den rättsordning vi
har. Det är ju regeringens och riksdagens
sak att se till att rättsreglerna anpassas
efter de uppfattningar, som allmänt
är gällande i samhället.

Jag vill ställa en fråga beträffande ytterligare
ett uttalande i utskottsutlåtandet.
Utskottet gör gällande att principen
om den fria uppsägningsrätten har under
årens lopp begränsats genom vissa
avgöranden i rättspraxis. Det skulle vara
intressant att få veta vad utskottet
där syftar på.

Vidare har utskottet som skäl emot
att man kombinerar frivilliga överenskommelser
med lagstiftning framhållit,
att det skulle vara svårt att ur saklig
och lagteknisk synpunkt pröva så ömtåliga
frågor som det här gäller. På den
punkten tillåter jag mig citera vad ar -

betsdomstolens förste ordförande, Arthur
Lindhagen, anfört i ett yttrande
som avgavs när frågan om den fria uppsägningsrätten
var aktuell år 1944. Jag
hämtar citatet ur andra lagutskottets utlåtande
nr 36/1944: »Tvistefrågor mellan
arbetsgivare och arbetstagare rörande
avskedande äro av utomordentligt
ömtålig natur. På detta fält har arbetsdomstolen
synnerligen rik erfarenhet, beroende
på de talrika tvister, som förekomma
angående tillämpning av kollektivavtalsbestämmelser.
» Lindhagen uttalar
vidare i samma yttrande som en allmän
anmärkning, att om den nu gällande
principiella rättsregeln om arbetsgivarens
rätt att fritt avskeda arbetaren
skulle anses vara för hård, ändring i
detta tillstånd bör komma till stånd genom
en lagstiftning, som avser själva
principerna för arbetsavtalet och dess
rättsverkningar.

Det gäller här, herr talman, en utomordentligt
viktig fråga för alla arbetstagare.
Det nuvarande rättsläget innebär,
att på detta område arbetsgivaren i en
och samma person är åklagare, domare
och exekutor utan appell. En utredning,
som skulle klarlägga om denna rättsregel
verkligen kan vara förenlig med den
uppfattning som råder i samhället, skulle
vara synnerligen önskvärd. Jag ber
därför att få yrka bifall till de motioner
som har framlagts i ärendet.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Frågan om anställningstryggheten
på arbetsmarknaden har
kommit att uppmärksammas i allt större
utsträckning. Vissa händelser, som har
inträffat under senare år, har naturligtvis
aktiviserat debatten, men även tidsutvecklingen
har i och för sig inneburit
att kravet på ökad trygghet vid anställningen
fått ökad aktualitet. Jag vill
erinra om att inom Landsorganisationen
detta kom till starkt uttryck vid den
kongress som hölls föregående år. Realiter
beslöt kongressen att en framstöt
skulle göras för att få en ökad trygghet
vid anställningen till stånd.

När nu de motioner, som här har pre -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Om skydd för arbetstagare mot uppsägning och permittering

senterats, yrkar på att riksdagen skall
besluta om en utredning, har Landsorganisationen,
som framgår av dess yttrande,
gått emot dessa yrkanden. Bakgrunden
härtill är helt enkelt den, att vi vill
försöka att lösa frågan genom förhandlingar.
Därest det är möjligt, är det givetvis
till fördel för parterna själva liksom
för samhället i dess helhet att därigenom
slippa en lagstiftning. Om en utredning
skall göras och därefter en lagstiftning
arbetas fram, får vi räkna med
att arbetet måste bedrivas under en ganska
lång tidsperiod. Man får väl räkna
med att eu utredning kräver ett par år,
varefter det kommer att dröja ytterligare
ett å två år innan riksdagen har fattat ett
beslut. På arbetsmarknaden råder det läget,
att förhandlingar om den ökade anställningstryggheten
är beslutade att upptagas
redan under innevarande år. Förberedelser
härför pågår både inom Svenska
arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen.
Under dessa förhållanden
har vi inom Landsorganisationen icke
nu kunnat tillstyrka en utredning och
därmed ett principiellt ställningstagande
till frågan om en lagstiftning på detta
område. Att hela denna fråga är viil
komplicerad för att lösas genom en lagstiftning
är ju känt, och därmed bör vi
också kunna ha klart för oss både att
utredningen kommer att ta lång tid och
att meningarna därvid kommer att vara
ytterst delade. Jag menar därför för egen
del att man bör avvakta den vidare utvecklingen
på förliandlingsområdet. Huvudavtalet
har varit giltigt under mycket
lång tid. Det är moget för en revision
liksom avtalet om företagsnämnder är
moget för förändringar. Det är båda parter
medvetna om.

Min ärade namne, Lennart Geijer, har
yrkat bifall till förslaget om en utredning.
Bakgrunden härtill måste väl vara
att problemet ter sig något annorlunda
på tjänstemannasidan än på LO-sidan.
Det är enklare på LO-sidan, där man har
ett kollektivavtalssystem, som omsluter
alla anställda och inom vilket organisationsanslutningen
ligger så högt som i
genomsnitt över 90 procent, om vi tar
med hela LO-området.

Vi har nog inte den erfarenheten att
oorganiserade arbetsgivare missbrukar
rätten till avsked mer än organiserade
arbetsgivare. Det är nog i det avseendet
hugget som stucket, men missbruk förekommer.
Dessutom förekommer sådana
stora avskedanden som ägde rum under
föregående år, då det gällde hundratals
anställda, ett förhållande som icke kan
anses vara acceptabelt i det utvecklade
samhälle vi nu lever i. Det måste komma
till stånd en annan ordning som möjliggör
för den anställde att känna större
trygghet i anställningen än som nu är
verklighet. Naturligtvis kommer vi aldrig
dithän att den anställde kan påräkna att
under alla förhållanden vara tryggad i
anställningen hos det företag där han
en gång har börjat. Företag läggs ned,
strukturer förändras och rörligheten i
arbetskraften är nödvändig och blir mer
nödvändig att upprätthålla. Man måste
därför finna lösningar, så smidiga att
en anpassning kan ske till den tidsutveckling
vi är inne i — kort sagt allt
som inrymmes under begreppet modern
sysselsättningspolitik. Men under alla
förhållanden är det önskvärt att komma
dithän, att den anställde kan känna
trygghet när det gäller försörjningen för
sig själv och sin familj. Jag tror det är
lättare att finna vägar och nödiga formuleringar
genom överenskommelser direkt
mellan arbetsmarknadens parter.
Skulle det visa sig omöjligt på grund av
intressemotsättningax'', då är inte vi främmande
för att pröva den väg som i dag
rekommenderas, men jag är icke beredd
att nu medverka till att riksdagen skall
fatta ett sådant beslut.

Om riksdagen skulle godkänna de motioner
som här berörs, är det ganska
troligt att de förhandlingar parterna
emellan, som nu är utsatta och skall äga
rum under innevarande år, icke leder
till något resultat. Då kan det hända att
arbetsgivarsidan önskar avvakta ett utredningsresultat
från en kungl. kommitté
innan den är beredd att gå oss till mötes
på de vitala punkter det är fråga om.

Jag vill, herr talman, tillstyrka utskottets
utlåtande.

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

Om skydd för arbetstagare mot uppsägning och permittering

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag kan försäkra, att
man inom utskottet bär varit mycket
sympatiskt ställd till syftet med dessa
motioner, men man har haft den bestämda
uppfattningen, att man inte för närvarande
löser problemet bättre genom
en utredning i lagstiftningssyfte än genom
att låta parterna själva försöka komma
överens. Denna fråga har man sysslat
med under en så lång följd av år, att
hade det varit ett problem som man
kunnat lösa lätt genom att lagstifta om
det, hade detta förmodligen skett för
länge sedan. Men här är det inte bara
fråga om avskedande eller icke avskedande
och orsakerna därtill, utan man
kommer också in på spörsmålet om ansvarsfördelningen
inom produktionen,
över huvud taget hela arbetsfältet, och
detta komplicerar saken och gör det ytterligt
svårt att komma till ett bra resultat,
vare sig man försöker lagstiftningsvägen
eller genom frivilliga överenskommelser.

Eftersom man emellertid kommit ett
stycke på väg med frivilliga överenskommelser,
och eftersom Arbetsgivareföreningen
med Industritjänstemannaförbundet
och Arbetsledareförbundet
träffat liknande avtal som LO med Arbetgivareföreningen,
menar vi att man
är inne på en väg som så småningom
kan leda till allt bättre resultat, när man
kommer tillsammans, resonerar om problemen
och blir överens om deras behandling.
Det är bättre att gå den väägen,
eftersom det är ytterligt svårt att
lagstifta på området och kanhända ännu
svårare att döma på området, eftersom
det är så svårt att avgöra vad som är
befogat eller obefogat när det gäller avskedanden.

Eftersom så många har vidare utvecklat
saken, skall jag inte vidare syssla
med den utan bara i korthet be att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Ingen hade väl ett ögonblick
föreställt sig att detta skulle vara
någon fråga som man lätt kunde lösa på

något sätt. Inte ens vi, som föreslagit att
man skulle göra en utredning, trodde
att man lätt kunde komma fram på den
vägen. Jag underströk redan i mitt första
anförande att det är en mycket svår
fråga vi står inför. Jag delar helt den
uppfattning som herr Arne Geijer gav
uttryck åt, när han framhöll behovet av
en lösning av detta problem för att tillgodose
de anställdas skydd. Men däremot
måste jag medge, herr talman, att
det var svårt att riktigt få det hela att
gå ihop i fortsättningen i herr Arne
Geijers resonemang. Han var orolig för
att en skrivning om utredning från riksdagens
sida skulle förstöra det samarbete
som pågår mellan parterna på arbetsmarknaden
i denna fråga. Då måste
jag göra den rent allmänna reflexionen,
att det var nog första gången jag har
hört ett sådant resonemang från herr
Arne Geijers sida när det gäller att överväga
om man skall lagstifta eller klara
en sak med hjälp av avtalsförhandlingar.
Det har naturligtvis inte heller varit motionärernas
mening — vi har inte ens
ett ögonblick lånat oss åt tanken — att
vi därigenom skulle förhindra parterna
på arbetsmarknaden att i lugn och ro
förhandla om denna sak. Jag tror därför
inte att en begäran om utredning
skulle leda till några som helst förseningar.

Sedan är det en fråga som vi fortfarande
inte vet någonting om: Kommer
man fram avtalsvägen till de grupper
som inte direkt är representerade av
parterna på arbetsmarknaden? Det är
en öppen fråga. Tvärtemot den uppfattning
som herr Arne Geijer här har hävdat
kan man säga, att om man inte verkställer
en utredning av den art som motionärerna
här har föreslagit, riskerar
man en försening, nämligen om man
inte lyckas få någon allomfattande lösning
genom förhandlingar. Klarar man
saken på den vägen, har man ju heller
inte något som helst skäl att kräva någon
lagstiftning, men jag har inte heller
begärt någon lagstiftning utan endast en
allsidig utredning, som ju i och för sig
kan leda till olika alternativ.

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Om visst undantag för utländsk sjöman från bestämmelserna om skyldighet att
inneha arbetstillstånd

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Jag skulle bara vilja göra
den reflexionen, att den omständigheten
att det är svårt att lagstifta kan naturligtvis
inte vara något skäl, varför man
inte skulle göra en utredning.

Tillåt mig också att säga att jag inte
ser detta problem som enbart en avtalsfråga.
Jag kan inte heller se att avtal
på detta område skulle hindra att man
gör en utredning för att komma fram
till en ändrad rättsprincip. Jag vill peka
på en så viktig fråga som semestern, som
ju kan ge anledning till förhandlingar
trots att det finns lagstiftning på området.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag är inte övertygad
av herr Arne Geijers resonemang på alla
punkter. Jag skall emellertid inte ta upp
någon diskussion om den saken nu. Jag
vill endast för min del notera, att även
om kammaren skulle avslå förslagen om
utredning nu, så har den här frågan
dock fallit framåt ett gott stycke.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Därefter gjordes rörande envar av
punkterna 1 och 2 enligt framkomna yrkanden
propositioner, dels på bifall till
utskottets hemställan, dels ock på bifall
till de i respektive punkt behandlade motionerna;
och förklarades propositionerna
på bifall till utskottets hemställanden
vara med övervägande ja besvarade.

Om visst undantag för utländsk sjöman
från bestämmelserna om skyldighet att
inneha arbetstillstånd

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckt motion
om visst undantag för utländsk sjöman
från bestämmelserna om skyldighet
att inneha arbetstillstånd.

I en inom första kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 69, vilken
behandlats av andra lagutskottet, hade
herr Gorthon yrkat, att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj:t snarast måtte företaga sådan
ändring av utlänningskungörelsen,
att varje utländsk sjöman, som efter
överenskommelse med ett rederi ankomme
till Sverige för att tillträda anställning
på svenskt fartyg destinerat till utländsk
hamn, för en tid av tre månader
befriades från skyldighet att inneha arbetstillstånd.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att förevarande
motion, I: 69, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Avsikten bakom den här
behandlade motionen var att undanröja
vissa praktiska olägenheter för svenska
rederier. Däremot åsyftade man icke en
principiell ändring i de svenska reglerna
angående arbetsförmedling för sjöfolk,
och icke heller hade man för avsikt
att, om den begärda utredningen
genomfördes, i större utsträckning begagna
sig av undantagsregeln för anställande
av utlänningar i den svenska handelsflottan.

De organisationer som yttrat sig över
motionen synes genomgående ha uppfattat
den såsom ett försök från redarnas
sida att vinna egna fördelar på bekostnad
av bl. a. svenska sjömän. Det är inte
fallet. Jag vill med skärpa betona att så
ingalunda är avsikten. På vad sätt skulle
redarna kunna vinna fördelar på bekostnad
av de svenska sjömännen? De utländska
sjömännen erhåller ju samma
löner och andra fördelar som de svenska
sjömännen. Ingen kan väl påstå att det
ej är förenat med kostnader att skaffa
utländska sjömän till Sverige. Motionen
bör, som tidigare nämnts, fattas enbart
som ett försök att undanröja vissa praktiska
olägenheter, som erfarenhetsmässigt
kan uppstå främst i fråga om sådana
utländska sjömän som redan tidigare
varit anställda i ett svenskt rederi och

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

som på grund av t. ex. semester kommit
att avmönstra utomlands. För denna kategori
är det enligt min uppfattning befogat
att den i fråga om anställningsvillkor
jämställes med sådana utländska
sjömän som ankommer på svenska fartyg
från utlandet och till följd därav
befrias från kravet på arbetstillstånd under
en tid av tre månader.

Syftet med motionen är med andra
ord att få till stånd en rent praktisk och
ingalunda någon principiell ändring av
nu gällande bestämmelser. Jag vill inte
ställa något yrkande, herr talman, utan
endast framföra dessa synpunkter.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Ang. vissa frågor berörande domänverket

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa frågor berörande
domänverket jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 26 januari 1962 dagtecknad,
till jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 39, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att 1) bemyndiga Kungl. Maj:t
att årligen avdela vissa medel ur domänverkets
driftinkomster för att bestrida i
propositionen berörda utgifter i samband
med domänverkets natur- och fritidsverksamhet,
2) godkänna vad i propositionen
föreslagits rörande förvaltningen
av lappfondsskogarna, 3) medgiva
i propositionen angiven nedskrivning
av domänfonden, 4) godkänna i propositionen
föreslagen ändring i förfarandet
vid försäljning av vissa utarrenderade
kronoegendomar, 5) bemyndiga
Kungl. Maj:t att upphäva förordningen
den 29 juni 1866 (nr 63 s. 1) angående
dispositionsrätten över skogen å sådana
skattehemman, som uppkomme av ny 6

Första kammarens protokoll 1962. Nr 19

Ang. vissa frågor berörande domänverket
byggen, vilka hädanefter från kronan
upplätes, eller av sådana äldre nybyggen,
för vilka föreskrivna byggnads- och odlingsskyldigheter
icke blivit behörigen
fullgjorda, 6) medgiva, att domänstyrelsen
finge bemyndigas att i den utsträckning
som angivits i propositionen besluta
om förvärv av mark, 7) medgiva, att
högst 1 000 000 kronor av domänverkets
driftinkomster finge jämte odisponerad
del av tidigare för ändamålet avsatta medel
under år 1962 disponeras för bostadslån
till fast anställda skogsarbetare i enlighet
med de grunder som angivits i
propositionen, samt 8) medgiva, att outnyttjade
belopp av tidigare anvisade investeringsanslag
för tjänstebostäder för
domänverket finge på i propositionen
angivna grunder disponeras för att uppföra
personalbostäder.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 36, av
herr Pettersson, Harald, m. fl., och II: 34,
av herr Mattsson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om en allsidig utredning
om behovet av natur- och fritidsreservat
samt om dispositionen av medel ur markfonden
för förvärv av härför lämpliga
områden i enlighet med vad i motionerna
anförts;

2) de likalydande motionerna I: 239,
av herr Svanström m. fl., och II: 287, av
herr Börjesson i Glömminge m. fl., vari
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om skyndsam
prövning i syfte att intensifiera domänverkets
medverkan i strukturrationaliseringen
inom jordbruket och bondeskogsbruket
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

3) de likalydande motionerna I: 314,
av herr Nilsson, Yngve, m. fl., och II:
288, av herr Eliasson i Moholm m. fl.;

4) de likalydande motionerna I: 547,
av herr Bengtson in. fl., och II: 660, av
herr Hedlund m. fl., varit anhållits, att
riksdagen måtte I. medgiva i propositionen
förordade bemyndigande för do -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. vissa frågor berörande domänverket
mänstyrelsen att besluta även om inköp
av skogsmark från enskilda fastigheter,
där köpeskillingen för det aktuella objektet
i dess helhet ej överstege 100 000 kronor,
under förutsättning av att samtidigt
föreskreves, dels att domänstyrelscn vid
utnyttjande av bemyndigandet skulle
ställa motsvarande areal skogsmark till
förfogande för strukturrationaliseringen
inom jordbruket och bondeskogsbruket,
dels att för giltighet av lantbruksnämnds
beslut om medgivande av sådant förvärv
för domänstyrelsen jämväl skulle gälla,
att beslutet fastställts av lantbruksstyrelsen;
II. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om sådana riktlinjer för domänverkets
inköpspolitik, att densamma i
huvudsak inriktades på förvärv av skogsmark
från lantbruksnämnderna; III. i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning angående vidgat användningsområde
för medlen i domänverkets
markfond, i enlighet med vad i
motionerna anförts;

5) motionen 1:548, av herr Persson,
Helmer;

6) de likalydande motionerna I: 552,
av herr Eskilsson m. fl., och II: 664, av
herr Eliasson i Moholm m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
2 000 000 kronor skulle anvisas ur domänverkets
markfond för bestridande av
utgifter i samband med domänverkets
natur- och fritidsverksamhet;

7) de likalydande motionerna I: 553,
av herr Olsson, Ernst, och herr Gustafsson,
Nils-Eric, samt II: 663, av herr Dahlgren
m. fl., vari anhållits att riksdagen
måtte a) avslå propositionen såvitt avsåge
föreslagen ändring i förfarandet vid
försäljning av vissa utarrenderade kronoegendomar,
samt b) i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam prövning
av frågan om prissättning och värdering
vid försäljning av kronoegcndomar till
arrendatorer i enlighet med vad i motionerna
anförts;

8) de likalydande motionerna 1:554,
av hem Åkesson m.fl., och 11:665, av
herr Jönsson i Ingemarsgården in. fl.,
vari föreslagits att riksdagen skulle 1)
uttala, att avkastningen från renbetes -

fjällens skogar, vilka enligt propositionen
skulle inordnas i domänverkets förvaltning,
i första hand borde användas
till förmån för samebefolkningen i Jämtlands
län, 2) besluta, att nuvarande
praxis i fråga om kronoarrendatorernas
rätt till hembud vid försäljning av arrendeegendom
skulle tills vidare behållas, 3)
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning angående gynnsammare avbetalningsvillkor
vid försäljning av kronoegendom
till arrendeinnehavare, samt 4)
avslå den föreslagna utvidgningen av domänstyrelsens
egen beslutanderätt i fråga
om markinköp.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 548,
I: 314 och II: 288 samt I: 552 och II: 664
bemyndiga Kungl. Maj:t att årligen avdela
vissa medel ur domänverkets driftinkomster
för att bestrida i utlåtandet
berörda utgifter i samband med domänverkets
natur- och fritidsverksamhet,

II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:36
och 11:34, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en allsidig utredning om behovet
av natur- och fritidsreservat samt
om disposition av medel ur domänverkets
markfond för förvärv av härför
lämpliga områden,

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 554
och II: 665, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad i utlåtandet föreslagits rörande
förvaltningen av lappfondsskogarna,

IV. medgiva i utlåtandet angiven nedskrivning
av domänfonden,

V. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 553 och
II: 663 samt I: 554 och II: 665, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
i utlåtandet föreslagen ändring i förfarandet
vid försäljning av vissa utarrenderade
kronoegcndomar,

VI. i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört
i anledning av uti motionerna I: 553

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

och II: 663 samt I: 554 och II: 665 gjorda
yrkanden om gynnsamma betalningsvillkor
vid försäljning till kronoarrendator
av kronoegendom,

VII. avslå motionerna I: 553 och II:
663 såvitt däri framförts yrkande om
skyndsam prövning av frågan om prissättning
och värdering vid försäljning
till kronoarrendator av kronoegendom,

VIII. bemyndiga Kungl. Maj:t att upphäva
förordningen den 29 juni 1866 (nr
63 s. 1) angående dispositionsrätten över
skogen å sådana skattehemman, som uppkomme
av nybyggen, vilka hädanefter
från kronan upplätes, eller av sådana
äldre nybyggen, för vilka föreskrivna
byggnads- och odlingsskyldigheter icke
blivit behörigen fullgjorda,

IX. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 554
och II: 665 samt I: 547 och II: 660, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att domänstyrelsen finge bemyndigas
att i den utsträckning som angivits
i utlåtandet besluta om förvärv av mark,

X. avslå motionerna I: 239 och II: 287,

XI. avslå motionerna I: 547 och II: 660
såvitt däri framförts yrkande om utredning
angående vidgat användningsområde
för medel ur domänverkets markfond,

XII. medgiva, att högst 1 000 000 kronor
av domänverkets driftinkomster
finge jämte odisponerad del av tidigare
för ändamålet avsatta medel under år
1962 disponeras för bostadslån till fast
anställda skogsarbetare i enlighet med de
grunder som angivits i utlåtandet, samt

XIII. medgiva, att outnyttjade belopp
av tidigare anvisade investeringsanslag
för tjänstebostäder för domänverket
finge på i utlåtandet angivna grunder
disponeras för att uppföra personalbostäder.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Ringaby, Isacson, Hieggblom
och östlund, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I hem -

Ang. vissa frågor berörande domänverket
ställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 552 och
11:664 ävensom med avslag å motionerna
1:548 samt 1:314 och 11:288,
dels besluta, att av domänverkets markfonds
medel 2 000 000 kronor skulle
användas för att bestrida investeringskostnader
i samband med domänverkets
natur- och fritidsverksamhet, dels ock
bemyndiga Kungl. Maj:t att årligen avdela
vissa medel ur domänverkets driftinkomster
för att bestrida driftutgifter
för samma verksamhet;

2. av herrar Hjalmar Nilsson, Lage
Svedberg, Gunnar Berg, Kristiansson,
Magnusson, Lindström, Johanson i Västervik,
Franzén, Lundmark och Persson
i Tandö, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte lämna motionerna 1: 36
och II: 34 utan bifall;

3. av herrar Harald Pettersson och
Dahlgren, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under V och VII hemställa, att riksdagen
måtte

V. med bifall till motionerna I: 553
och II: 663 samt I: 554 och II: 665, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj :ts förslag om ändring i.
förfarandet vid försäljning av vissa utarrenderade
kronoegendomar;

VII. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
553 och II: 663, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam prövning av frågan om prissättning
och värdering vid försäljning:
till kronoarrendator av kronoegendom;;

4. av herr Åkesson (rörande förfarandet
vid försäljning av utarrenderad kronoegendom),
utan angiven mening;

5. av herrar Nils Hansson, Åkesson,
Nilsson i Lönsboda och Hamrin i Kalmar,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den avfattning,
reservationen visade, samt att ut -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. vissa frågor berörande domänverket
skottet bort under IX hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 554 och II: 665, såvitt nu vore i fråga,
samt med avslag å motionerna I: 547 och
11:660, avslå Kungl. Maj:ts förslag om
medgivande att domänstyrclsen finge bemyndigas
att i den utsträckning som angivits
i propositionen besluta om förvärv
av mark;

6. av herrar Harald Pettersson och
Dahlgren, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del lyda så, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under IX, X och XI hemställa,
att riksdagen måtte

IX. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
547 och II: 660 ävensom med avslag å
motionerna I: 554 och II: 665, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att domänstyrelsen finge bemyndigas
att i den utsträckning som angivits
i utlåtandet besluta om förvärv av
mark, dock under förutsättning av att
härvid på sätt reservanterna förordat
garantier skapades för att domänverkets
inköpspolitik icke motverkade den
strukturrationalisering av bondeskogsbruket,
som staten genom lantbruksnämnderna
sökte genomföra;

X. med bifall till motionerna 1:239
och 11:287 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam prövning i syfte
att intensifiera domänverkets medverkan
i strukturrationaliseringen inom jordbruket
och bondeskogsbruket i enlighet med
vad reservanterna anfört;

XI. med bifall till motionerna I: 547
och II: 660, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning angående vidgat användningsområde
för medlen av domänverkets
markfond.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 1 av herr Ringaby in. fl.

Herr ÅKESSON (fp):

Herr talman! Jordbruksutskottets utlåtande
nr 8 behandlar en del olika frå -

gor rörande domänverkets verksamhet.
Jag vill i detta sammanhang beröra ett
par av de i utlåtandet omnämnda detaljfrågorna.

Beträffande kronoarrendatorernas optionsrätt
har domänstyrelsen hemställt
om medgivande att få försälja kronoegendom
genom utbud i allmänna marknaden,
när arrendatorn ej velat begagna
sig av erbjudandet att förvärva egendomen.
Styrelsen har härvid motiverat sin
hemställan med ett ökat köpmotstånd
från arrendatorernas sida och att domänstyrelsen
på grund av förekomsten av
detta motstånd tvingas behålla och utarrendera
ett antal egendomar som av företagsekonomiska
skäl bör utmönstras ur
förvaltningen.

Enligt nu tillämpad praxis äger arrendatorn
rätt att om han ej vill förvärva
egendomen arrendera densamma på nytt,
under förutsättning att arrendatorn eller
hans släkt före honom under minst 10 år
i följd innehaft egendomen och därmed
äger optionsrätt.

Jag vill erinra om att det här gäller
försäljning av domänverkets mindre
jordbruksegendomar med en areal av
under 50 hektar åker. Det måste anses
riktigt att jordbruksegendomar av den
storleksordning det är är fråga om successivt
avvecklas från domänverkets regi
och försäljs till arrendatorerna.

Vid ett köp av en egendom liksom vid
överlåtelse av ett arrende finns flera faktorer
som påverkar bedömningen av hur
man här skall förfara.

Köpesumman å egendomen är en av
dessa faktorer. Ingår i egendomen skogsmark
kan värderingen av denna märkbart
påverka köpesumman i dess helhet.
Då denna skogsmark värderas efter andra
än rent salumässiga grunder anser sig
ofta arrendatorn-köparen inte kunna betala
de här åsatta värdena utan avstår
från att köpa området eller köper endast
en del av detsamma, om detta kan tillåtas
från fastighetsbildningssynpunkt.

En annan fråga, som påverkar bedömningen
av huruvida ett köp bör komma
till stånd eller ej, är värderingen av de
investeringar och grundförbättringar arrendatorn
verkställt under arrendetiden.

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

Vid arrendevärderingen av kronoegendomarna
sker denna sålunda att egendomen
arrendevärderas för kommande arrendeperiod
i det skick den befinner sig
utan att hänsyn tas till nödvändiga
grundförbättringar och investeringar på
egendomen. Vill arrendatorn ha dylika
förbättringar utförda, måste han ansöka
hos domänstyrelsen att sådana utföres
och har därvid, om ansökan beviljas, att
utöver arrendesumman förränta de utförda
förbättringarna. Då domänverket är
mycket negativt till att på dessa mindre
egendomar bekosta ändringar och förbättringar
får arrendatorn ofta själv
verkställa och bekosta dessa. Dessa förhållanden
gör att egendomarnas byggnader
ofta befinner sig i ett mindre gott
skick och tarvar betydande kostnader
för modernisering. Fn riktig värdering
av de investeringar arrendatorn gjort är
en rättvisesak av första rang.

En tredje fråga, som är av avgörande
betydelse vid ett egendomsköp, är huruvida
köparen har möjlighet att likvidera
köpet på rimliga villkor. Enligt nu tilllämpade
normer skall köparen vid köpekontraktets
undertecknande erlägga en
tiondel av köpesumman till domänverket
samt en tiondel vid tillträdet. Detta
betyder att köparen har att anskaffa två
tiondelar av köpesumman för att inleverera
till domänverket. Resten, åtta tiondelar
av köpesumman, kan få amorteras
under en tidsperiod av tio år eller, om
»särskilda skäl föreligga», kan amorteringstiden
utsträckas till femton år. Jag
kan inte dela departementschefens åsikt
att dessa villkor är fördelaktiga för köparen.
Det torde endast vara ett fåtal av
arrendatorerna som har möjlighet att på
dessa villkor likvidera ett egendomsköp.
Att betala egendomen under en period
av tio, eventuellt femton år, torde vara
en orimlighet, om egendomens avkastning
skall likvidera egendomsköpet. För
köparen finns i regel ingen annan möjlighet
att likvidera egendomsköpet än
genom lån i sparbank eller annan penninginrättning
med eller utan lantbruksnämndens
medverkan. Kronoegendomarna
säljes ofta inte förrän stora investeringar
i dem är nödvändiga. Skall då

Ang. vissa frågor berörande domänverket
köparen investera i byggnader och andra
grundförbättringar blir kostnaderna
ofta så stora att det kan ifrågasättas huruvida
egendomen kan bära samtliga
dessa kostnader.

Då domänstyrelsen talar om att sedan
mitten av 1950-talet ett ökat köpmotstånd
från arrendatorernas sida kunnat förmörkas,
vill jag säga att detta s. k. köpmotstånd
är beroende av de svårigheter
som här tidigare har antytts och ej på en
ovilja mot egendomsköpet som sådant
och mot att bli sin egen. .Tåg vill understryka
vad Sveriges lantbruksförbund
anför, att vid försäljningarna hänsyn tages
till personliga omständigheter. Sålunda
bör en arrendator som av ekonomiska
skäl inte kan utnyttja sin optionsrätt ej
förvägras fortsatt arrende annat än på
speciella grunder, ävensom att domänstyrelsen
ej genomför den begärda arrendeavvecklingen
på ett sätt som strider
mot dessa i lag fastlagda principer som
enskilda medborgare har att följa. Ej heller
bör den föreslagna förändringen utnyttjas
till att åstadkomma en oskälig
prisnivå å egendomarna.

År 1952 gjorde domänstyrelsen en liknande
hemställan, vilken då av departementschefen
och jordbruksutskottet avstyrktes,
och riksdagen beslutade i enlighet
härmed.

Herr talman! För närvarande pågår en
arrendelagsutredning som kommer att
taga ställning till nu gällande arrendelagar.
Denna utredning torde även taga
upp problem som berör kronoarrendatorerna
och deras ställning i förhållande
till andra arrendatorer. Jag förutsätter
att det beslut som fattas av riksdagen ej
kommer att föregripa arrendelagsutredningens
beslut i vad det avser kronoarrendatorerna.

Jordbruksutskottet anför i sitt utlåtande
bl. a. följande: »Då det får anses rimligt,
att domänstyrelsen skall äga vissa
möjligheter att i samband med hembud
kunna förhjälpa en kronoarrendator att
bli ägare till egendomen, synes enligt utskottets
förmenande i fortsättningen en
något mera liberal tillämpning av reglerna
rörande amorteringstidens längd kunna
anses befogad. I detta sammanhang

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. vissa frågor berörande domänverket
torde jämväl av Kungl. Maj:t böra övervägas
huruvida ej den kontanta insatsen
av köpeskillingen böra kunna nedsättas.»

Jag tolkar detta jordbruksutskottets uttalande
så, att domänverket i första hand
skall förhjälpa arrendatorerna att bli
ägare av de egendomar de brukat och
blott i andra hand försälja egendomarna
i öppna marknaden.

Under punkt IX har utskottet beslutat
föreslå riksdagen bifalla propositionens
förslag om att domänverket skall äga
rätt att utan Kungl. Maj:ts medgivande
förvärva mark där köpeskillingen för
förvärvsobjektet ej överstiger 100 000
kronor. Ett bifall till propositionens förslag
i denna fråga skulle innebära att domänverket
alltmera skulle inrikta sig på
det mindre bondeskogsbruket. Det skulle
också innebära en stark priskonkurrens
för skogsägande grannar och motverka
den strukturrationalisering inom jordbruket
som staten genom lantbruksnämnderna
söker genomföra.

Jag vill erinra om att utredning pågår
rörande statens skogsförvaltningsverksamhet,
varvid även markinköpsfrågan
torde komma att behandlas. Under sådana
förhållanden kan det knappast vara
lämpligt att nu låta domänstyrelsen på
egen hand besluta om markinköp på de
i propositionen föreslagna villkoren.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
med 5 betecknade reservationen av herr
Nils Hansson m. fl.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
3 och 6.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 2 och i övrigt bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen yttrade,
att med anledning av var därunder
yrkats popositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Därefter gjordes i enlighet med de
rörande punkten I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Ringaby m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om punkten II, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den av herr Hjalmar Nilsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Härpå gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Hjalmar Nilsson in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Pettersson, Harald,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 62.

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls därefter
vad utskottet i punkterna III och
IV hemställt.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
enligt de beträffande punkten V
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på godkännande av
den av herr Harald Pettersson och herr
Dahlgren vid utlåtandet avgivna, med
3 betecknade reservationen i förevarande
del; och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Harald, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Harald Pettersson och herr Dahlgren vid
utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen i förevarande del.

Då emellertid herr Pettersson, Harald,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 16.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå vad
utskottet i punkten VI hemställt.

Ang. vissa frågor berörande domänverket

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de med avseende å punkten
VII förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Harald
Pettersson och herr Dahlgren vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen
i förevarande del; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Pettersson, Harald, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
VII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Harald Pettersson
och herr Dahlgren vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen
i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pettersson, Harald,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 18.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten VIII hemställt.

Beträffande punkten IX, anförde vidare
herr förste vice talmannen, hade
yrkats l:o) att utskottets hemställan bi -

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. vissa frågor berörande domänverket
falles; 2:o), av herr Åkesson, att kammaren
skulle godkänna den av herr Nils
Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr Pettersson,
Harald, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av honom
och herr Dahlgren vid utlåtandet
avgivna, med 6 betecknade reservationen
i förevarande del.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkesson begärde votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr förste
vice talmannen sig finna de härpå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville
till kontraproposition antaga bifall till
herr Åkessons yrkande.

Herr Pettersson, Harald, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående jordbruksutskottets
utlåtande nr 8 punkten IX antager
godkännande av den av herr Nils
Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i reservationen 6 av herr
Harald Pettersson och herr Dahlgren, såvitt
nu är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Pettersson, Harald,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 23;

Nej — 23.

Därjämte hade 78 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Enär alltså de avgivna rösterna befunnits
lika delade, nedlade herr förste vice
talmannen i kammarens därtill avsedda
rösturna en ja-sedel och en nej-sedel, båda
lika till storlek och utseende, tryckta
och omärkta samt var för sig slutna och
hoprullade, varefter på anmodan av herr
förste vice talmannen herr Carlsson,
Eric, ur rösturnan upptog den ena av
röstsedlarna, och befanns denna vara jasedeln.
Kammaren hade således fattat beslut
i enlighet med ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
IX, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Nils Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Åkesson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 30.

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes i fråga om vardera
av punkterna X och XI enligt framställda
yrkanden propositioner, dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock
på antagande av det förslag, som beträffande
respektive punkt innefattades i
den av herr Harald Pettersson och herr
Dahlgren vid utlåtandet avgivna, med 6
betecknade reservationen; och förklarades
propositionerna på bifall till utskottets
hemställanden vara med övervägande
ja besvarade.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna XII och
XIII hemställt.

Ang. rennäringens främjande, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående rennäringens
främjande, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att för budgetåret
1962/63 anvisa till Lantbruksstyrelsen:
Avlöningar och Omkostnader förslagsanslag
av 3 657 000 kronor respektive
540 000 kronor.

Kungl. Maj it hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln vidare
föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret
1962/63 beräkna dels till Lappfogdarna
m. fl.: Avlöningar och Omkostnader förslagsanslag
av 557 000 kronor respektive
202 000 kronor, dels ock till Rådgivningsverksamhet
för rennäringens främjande
ett reservationsanslag av 50 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en till
riksdagen den 23 februari 1962 avlåten
proposition, nr 68, vilken hänskjutits till
jordbruksutskottet, föreslagit riksdagen,
att 1) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för lappväsendet
i enlighet med vad i propositionen
angivits, 2) fastställa viss i propositionen

Ang. rennäringens främjande, m. m.
angiven avlöningsstat för lappväsendet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1962/63, 3) å riksstaten för
budgetåret 1962/63 under nionde huvudtiteln
anvisa till Lappväsendet: Avlöningar
och Omkostnader förslagsanslag
av 600 000 kronor respektive 202 000 kronor
samt till Rådgivningsverksamhet för
rennäringens främjande ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 621,
av herr Hedström m. fl., och II: 744, av
fru Jädcrberg m. fl., vari hemställts, dels
att lappväsendets befattningshavare fortfarande
måtte sortera under länsstyrelserna,
dock så att erforderligt samarbete
ägde rum med lantbruksstyrelsen i rennäringens
utvecklings- och marknadsfrågor,
dels att lappfogdarnas tjänstebenämning
måtte bibehållas eller ändras
till intendent (eventuellt länsintendent)
vid lappväsendet, dels ock att de därvid
måtte placeras i lönegrad Ao 25;

2) de likalydande motionerna I: 622,
av herr Olofsson m. fl., och II: 745, av
herr Lassinantti m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att sådana bestämmelser
måtte utfärdas, att minst två samer
vore ledamöter av lantbruksstyrelsens
plenum vid behandling av rennäringsärenden;
samt

3) motionen I: 623, av herr Osvald, i
vilken motion föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att sådana bestämmelser måtte utfärdas,
att minst två samer vore ledamöter
av lantbruksstyrelsens plenum vid behandling
av rennäringsärenden.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 621 och II: 744, såvitt
avsåge benämningen lappfogde, ävensom
med avslag å nyssnämnda motioner i vad
däri gjorts yrkande om lappfogdetjänstens
lönegradsplacering, bemyndiga

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. rennäringens främjande, m. m.
Kungl. Maj :t att fastställa personalförteckning
för lappväsendet i enlighet med
vad i utlåtandet angivits;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 621 och
II: 744, såvitt nu vore i fråga, fastställa
i utlåtandet införd avlöningsstat för
lappväsendet att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1962/63;

III. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 621 och
II: 744, såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1962/63 under nionde
huvudtiteln anvisa till Lappväsendet:
Avlöningar ett förslagsanslag av 600 000
kronor;

IV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
å riksstaten för budgetåret 1962/63 under
nionde huvudtiteln anvisa

1) till Lappväsendet: Omkostnader ett
förslagsanslag av 202 000 kronor,

2) till Rådgivningsverksamhet för rennäringens
främjande ett reservationsanslag
av 50 000 kronor;

V. lämna motionerna I: 623 samt I: 622
och II: 745, i den mån de ej besvarats i
utlåtandet, utan åtgärd;

VI. lämna motionerna I: 621 och II:
744, i vad avsåge däri gjort yrkande om
lappväsendets sortering under länsstyrelserna,
utan åtgärd;

VII. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag a)

bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
lantbruksstyrelsen, som föranleddes av
vad som föreslagits i utlåtandet,

b) fastställa i utlåtandet införd avlöningsstat
för lantbruksstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1962/63;

VIII. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
å riksstaten för budgetåret 1962/63
under nionde huvudtiteln anvisa

1) till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 657 000 kronor,

2) till Lantbruksstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 540 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Nils Hansson, Gunnar
Berg, Hedström, Jönsson i Ingemarsgården,
Stiernstedt och Hedin, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under V
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:623 samt 1:622
och 11:745 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att sådana bestämmelser måtte
utfärdas, att minst två samer vore ledamöter
av lantbruksstyrelsens plenum vid
behandling av rennäringsärenden;

2) av herr Persson i Appuna, vilken
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
I hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:621 och 11:744,
såvitt avsåge benämningen lappfogde,
ävensom med avslag å nyssnämnda motioner
i vad däri gjorts yrkande om lappfogdetjänstens
lönegradsplacering, bemyndiga
Kungl. Maj :t att fastställa personalförteckning
för lappväsendet i enlighet
med vad i reservationen angivits.

Herr OLOFSSON (fp) :

Iierr talman! I detta jordbruksutskottets
utlåtande med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 68 behandlas även
en motion av mig m. fl. där vi yrkar att
minst två samer skall vara ledamöter av
lantbruksstyrelsens plenum vid behandlingen
av ärenden som rör rennäringen.
Av någon anledning som jag inte känner
till har mitt namn fallit bort från reservationen
till förmån för denna motion,
men det är naturligtvis bara ett litet
olycksfall i arbetet som jag inte fäster
någon större vikt vid.

Vi menar att det vore bra om rennäringens
egna utövare kunde ha möjligheter
att närvara då deras angelägenheter
behandlas.

Jag har naturligtvis en mycket stor
aktning för lantbruksstyrelsens kunnighet
och erfarenhet vad gäller jordbruksspörsmål
i allmänhet, men jag måste

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

nog säga att jag inte tror att styrelsens
sakkunskap när det gäller just samernas
förhållanden och rennäringen är så särskilt
stor. Jag skulle kunna tillägga att
det är ett så speciellt förhållande med
rennäringen och samernas livsföring, att
väl knappast någon utöver samernas
egen krets kan kallas sakkunnig. Visserligen
föreslås i den kungl. propositionen
att en överinspektörstjänst i Ae 26
skall inrättas och att det skall finnas en
rennäringsnämnd, som skall ha möjlighet
att deltaga i lantbrulcsstyrelsens sammanträden,
men jag tycker att det borde
kunna vara en ganska billig och human
åtgärd att tillmötesgå samernas önskemål
att få bli representerade när deras
egna ärenden skall behandlas.

Så långt jag har kunnat finna är samerna
en befolkningsgrupp här i landet
som har mycket litet att göra med vårt
näringsliv som sådant men som givetvis
har en ganska stor betydelse ur turismens
synpunkt. Det är ju mycket vanligt
att syd- och mellansvenskar som
kommer till Norrland är intresserade av
att få träffa och prata med samerna, och
det är väl därför ganska önskvärt att
denna näringsgren och denna befolkningsgrupp
skall få fortleva. Jag tycker
att vi skulle kunna vara så pass humana
att vi kunde tillmötesgå detta önskemål
från deras sida. Det medför inga stora
kostnader. Det är naturligtvis inte heller
för mig någon livsviktig fråga, men
jag tycker att det borde vara en åtgärd,
som vi skulle kunna kosta på oss gentemot
en befolkningsminoritet av denna
art.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 1.

I detta anförande instämde herrar Osvald
(fp), Gunnar Berg (s), Hedström
(s), Dahlberg (s), Eric Carlsson (ep)
och Nils Hansson (fp).

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tar till orda i en
fråga, som de flesta måhända anser vara
en bagatell. Jag har i propositionen föreslagit
att benämningen lappfogde skall
utbytas mot benämningen konsulent. Vi

Ang. rennäringens främjande, m. m.
har på det sättet velat markera att den
minoritet som lapparna utgör i vårt land
inte står under fogdevälde utan att det
är konsulenter som skall hjälpa dem.
Propositionen innehåller också en saklig
markering av de förändrade arbetsuppgifterna.
Det kommer i fortsättningen
att i hög grad bli en rådgivande verksamhet
och mindre en övervakande sådan.

Utskottet har inte velat förstå de synpunkterna
utan har sagt att man ytterligare
skall utreda vad benämningen
skall vara. Tills vidare skall den vara
lappfogde. I de diskussioner som pågår
om minoriteters ställning i olika länder
har jag för min del tyckt att vi kan kosta
på oss att kalla denna grupp av tjänstemän
för konsulenter.

Jag tar mig således friheten att på
denna punkt yrka bifall till herr Perssons
reservation, som är betecknad med
nr 2 och som överensstämmer med propositionen.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag kunde kort och gott
yrka bifall till utskottets förslag, men jag
ber med anledning av herr Olofssons anförande
att få göra en liten anmärkning.

Vi skall observera att hela propositionen
nr 68 innebär väsentliga förbättringar
för rennäringen, och jag kan också
omtala att det är avsikten att en rennäringsnämnd
skall knytas till lantbruksstyrelsen.
Denna nämnd skall bestå av
företrädare för samerna. Det kommer
alltså att knytas sakkunskap till lantbruksstyrelsen.
Jag vill också omtala för
kammarens ledamöter att lantbruksstyrelsen
skall äga rätt att inkalla sakkunnigt
biträde från samerna i frågor av
betydelse. Det behövs alltså enligt utskottsmajoritetens
mening inte att två
samer skall vara närvarande vid lantbruksstyrelsens
sammanträden rörande
rennäringsfrågor, utan vad som föreslagits
i propositionen är till fyllest, anser
utskottet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

Ang. rennäringens främjande, m. m.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas först särskilt beträffande
punkten I av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan, därefter särskilt
angående punkterna II—TV, vidare
särskilt rörande punkten V och slutligen
särskilt avseende punkterna VI—VIII.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Persson
i Appuna vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Holmquist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Persson i Appuna
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr förste vice talmannen fann
tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 39;

Nej — 60.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkterna II—IV hemställt.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten V framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Nils Hansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olofsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13 punkten
V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Hansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Olofsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 54;

Nej — 41.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna VI—VIII hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 39,

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

i anledning av väckt motion angående
brevbäringen i städer och tätorter, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om effektivare åtgärder mot ocker

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 40, i anledning
av väckt motion om effektivare åtgärder
mot ocker.

I en inom andra kammaren väckt och
till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion, 11:4, av herr Börjesson i
Falköping, hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam och allsidig utredning
huruvida och på vad sätt effektivare
åtgärder mot ocker vid försträckning
kunde vidtagas samt om framläggande
för riksdagen av det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen II: 4, i den mån den icke kunde
anses besvarad med vad utskottet i
utlåtandet anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Emanuel Andersson, Björkänge och
Börjesson i Glömminge, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med
bifall till motionen II: 4 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
och allsidig utredning rörande effektivare
åtgärder mot ocker vid försträckning
samt om framläggande för riksdagen
av de förslag, som utredningen
kunde föranleda.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Om effektivare åtgärder mot ocker
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr förste
vice talmannen, att de anslag, som utfärdats
till sammanträdets fortsättande på
aftonen, finge nedtagas.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 205, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan
den 30 december 1959 (nr 612), dels ock
i ämnet väckta motioner;

nr 206, i anledning av väckta motioner
om viss inskränkning i rätten att
arrendera strandområde;

nr 207, i anledning av väckt motion
ang. skydd mot jordvärdestegring m. m.;
och

nr 208, i anledning av väckta motioner
om sådan ändring av hyresregleringslagen
att höjning av grundhyra
icke må beviljas på grund av förbättringsarbete
som bekostas av hyresgäst.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 232, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till en konvention för
upprättande av organisationen för europeiskt
rymdforskning m. m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

169, angående statstjänstemännens
löner under åren 1962 och 1963 m. m.;
samt

Nr 19

Fredagen den 11 maj 1962

nr 170, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken.

Anmäldes och bordlädes av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan

gjorda anmälningar, att till utskottet inkommit
framställningar

dels från delegerade för riksdagens
verk angående ändringar i tjänste- och
personalförteckningarna för vissa riksdagens
verk, m. m.,

dels ock från fullmäktige i riksbanken
angående ändringar i tjänste- och personalförteckningarna
för riksbanken.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny organisation
av totalförsvarets högsta ledning m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1962/63 till högre utbildning och forskning
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till de tekniska högskolorna
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till regeringsrätten;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattning,
m. m.;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighet,
in. in.; samt

nr 107, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
S:t Lukasstiftelsen;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 36, i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid beskattningen för
försäkringspremier;

nr 44, i anledning av väckta motioner
om skattefinansiering av socialförsäkringsförmånerna;
samt

nr 45, i anledning av väckta motioner
angående ortsavdragen vid beskattningen
samt de vid taxering till statlig inkomstskatt
gällande skatteskalorna;

bankoutskottets utlåtande nr 27, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen
den 11 december 1959 (nr 575)
med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av
bilar, m. in., jämte i ämnet väckta motioner; andra

lagutskottets utlåtande nr 27, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om allmän
försäkring, m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av
rekognitionsavgifterna till Danviks hospital; nr

32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
förbud mot sämjedelning av fast
egendom; samt

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till sjötrafikförordning; jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående yrkesutbildningen
på trädgårdsområdet och stödet till trädgårdsnäringens
rationalisering, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
yrkesutbildningen på skogsbrukets
område, m. m., jämte i ämnena väckta
motioner; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

41, i anledning av väckta motioner
angående mindre företags elkraftförsörjning; -

Fredagen den 11 maj 1962

Nr 19

nr 42, i anledning av väckta motioner
om utredning angående statsbidrag till
allmänna samlingslokaler m. m. i glesbygdsområden; nr

43, i anledning av väckta motioner
om utredning angående transport till
sjukhus av sjuka och skadade; samt
nr 44, i anledning av väckt motion om
kontroll av elmätare.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Hagberg under sammanträdet till herr
förste vice talmannen avlämnad, av ho -

nom m. fl. undertecknad motion, nr 723,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 171, med förslag till lag med förbud
i vissa fall mot rundradiosändning på
öppna havet m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.06.

In fidem
K. G. Lindelöw