Den 29 Februari, f. m

ProtokollRiksdagens protokoll 1868:229

Den 29 Februari, f. m.

m

, !.6> 1 “lednin8 a{ Herr C. Orres motion, N:o 18, om underdånig

framställning till Kongl. Maj:t, att af sådana Konungens Befallningshaf''
andes kungörelser, som röra allmänna val eller länets ekonomiska förvaltning,
ett exemplar måtte tilldelas hvarje kommuns styrelse;

N;° 17 med anledning af Herr Jöns Olssons i Nordanå motion, N:o
89, om underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t angående optionsrätt för
an endatorer af Lunds akademi-hemman, i likhet med hvad för arrendatorer
af^ domkyrkohemman stadgadt är;

. N:0.18’ }. fräga om åtskilliga förändringar i anordningen af trafiken å
statens jernvagsstambanor;

N:o 19, angående ifrågasatt ändring af 16 § 1 monn i Kongl. Stadgan
om mått och vigt af den 31 Januari 1855;

N:o 20, i anledning af Herr A. J. Sandstedts motion, N:o 74 om
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med hemställan, att beväringsmanskapets
vapenolnmgar eller åtminstone öfningarne med andra klassens beväringsmanskap
måtte för innevarande år inställas; och

N:o 21, angående Herr Johannes Anderssons motion, N:o 330, om indragmng
af öfveringeniörstjensten vid General-landtmäterikontoret samt
om forandrad arbetsordning för nämnda embetsverk.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 11 % e. m.

In fidem
H. Husberg.

Lördagen den 29 Februari.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Protokollet för den 22 i denna månad och protokollsutdrag angående
de uti protokollet för den 26 dennes under § 14 omförmälda beslut upplästes
och godkändes. w

§ 2.

Herr Statsrådet och Kommendören med stora korset af Kongl. Mahts
Nordstjerneorden H. G. Lagerstråle hade anmält sig till aflemnande af
nedannamnda Kongl. Maj:ts nådiga Propositioner:

^-0 25, angående Bruksegaren G. Bernhardts och Hofkamereraren A.

‘ »elins ansökning om afskrifning åt en Kronans fordran hos dem, i
följd af ingången borgensförbindelse;

336

J3en 29 februari, f. m.

N:o 26, angående jordafsöndring från underofficersbostället vid Skånska
Husarregementet Nås 13 och 15 Norra Möinge för inrättande af en
skola i Asmunstorps socken af Malmöhus län;

N:o 27, angående upplåtelse åt Landskrona stad af Kronan tillhörig

jord derstädes; . ,,.

N.-0.28, angående afsöndring af jord från majorsbostallet f irunna INns
1 och 2, samt kapitensbostället Tibble N:o 4 vid Lifregementets Grenadierkorps
till byggnadsplats för tvänne folkskolehus inom Thorstuna församling åt

W estmaulauds län; .

N:o 29, med förslag till utgiftsstater vid Statens jernvagstrank är 18ov»;

N:o 30, angående dispositionen för framtiden af den Kronan tillhöriga
f. d. Ridderstolpeska egendomen vid Skeppbron i Stockholm.

D.essa Kongl. Propositioner émottogos af Herr Talmannen, under förklarande
ätt Kammaren skulle åt dem egna grundlagsenlig behandling.

§ 3.

Företogs till afgörande Stats-Utskottets Utlåtande Nro 22, i anledning
af väckta motioner angående sättet för utseende af deputerade för marke gångstaxornas

upprättande, t . „ •• i

Utskottets förslag till förändrad lydelse af 1 § i Kongl. Kungörelsen
angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande af den
fl Maj 1855 lästes; och blefvo, på särskilda propositioner,

l:a och 2:a momenten af berörda förslag bifallna.

I afseende å 3:e momentet yttrade

Herr John Ericson: Emot den nu föredragna punkten har jag
den anmärkning att framställa, att jag ej hvarken af Utskottets motivering
eller af omständigheterna i öfrig! kan finna tillräckliga skal för lånt shöfdinaens
sjelfskrifna ordförandeskap bland markegångsdeputerade. Utskottet
säger visserligen att det synes billigt och ändamålsenligt, att lantlshöfdingarne
icke helt och hållet beröfvas allt inflytande på denna vigtiga
förrättning. Landshöfdiligens inflytande skulle således enligt Utskottets
förmenande motväga de alltför ensidiga åsigter, hvilka pluraliteten bland
markegångsdeputerade kunde komma att omfatta till räntegifvarnes loimån.
Men nu finnes det två intressen, som härvid lag stå gent emot
räntegifvarnes, nemligen räntetagames och Kronans. Hvad först beträffar
Kronan, så torde dess intresse, utan att landshöfdingen behofver vara
ordförande vid markegångssättnirigen, vara tillräckligt bevakadt genom
landskamereraren, hvilken ju skall vara tillstädes på Kronans vagnar, äfvensom
genom de många procedurer, som äro att vidtaga innan markegångsprisen
blifva slutligen fastställda. Vidkommande åter räntetagames
intresse, så torde väl icke landshöfdingen, som sjelf oftast är räntetagare,
vara den lämpliga personen att försvara ett intresse, som också ar hans
eget Detta synes mig åtminstone mindre öfverensstämma med detta embetes
värdighet. Vid förra riksdagen fattade Andra Kammaren i denna
fråga ett beslut, enligt hvilket de två första punkterna skulle erhålla
samma lydelse som i Utskottets nu föreliggande f örslag, men hvars tredje
punkt, med uteslutande af landshöfdingens ordförandeskap, bestämde, att
1 deputerade

Den 29 Februari, f. m.

337

deputerade sjelfve skulle inom sig utse ordförande. Landskamererare!! finner
jag deremot särdeles lämplig att bevaka Kronans rätt, ty desse tjenstemäns
aflöningssätt är sådant, att de af markegångssättningen icke hafva
någon enskild fördel. På dessa grunder och då det icke torde vara lämpligt
att från Representationens sida fattas ett beslut, egnadt att gynna embetsmannaintresset,
helst man kan vara förvissad att Regeringen framdeles
likasom hittills kommer att hålla detta intresse vid magt, yrkar jag återremiss
till Stats-Ut-skottet af denna punkt, i den syftning att den må
bringas i öfverensstämmelse med Andra Kammarens beslut vid förra riksdagen.

Herr C. A. Larsson: Om man icke heller vid denna riksdag ville
komma till något beslut i denna fråga, så kunde det visst vara skäl att
bevilja yrkandet om återremiss; men då man vet, att Andra Kammarens
beslut förra Riksdagen ej vann understöd hos Första Kammaren, ansåg
man sig inom Utskottet heldre böra antaga hvad som nu kunde erbjudas
än att ytterligare hala på tiden i en så magtpåliggande fråga. Nog tror
jag, i likhet med den förre talaren, att markegångsdeputerade kunna
hjelpa sig utan landshöfdingens ordförandeskap, men å andra sidan kan
jag icke tro, att folk nu för tiden i allmänhet äro så menlösa, att landshöfdingens
blotta närvaro på dem utöfvar den magiska verkan, att de
icke kunna sjelfständigt uttala och vidhålla sina egna åsigter. Utskottets
förslag utgör verkligen en så stor förbättring, att, om det antages, man
först kan med skäl säga, det Svenska folkets sjelfbeskattning är en sanning.
Derföre yrkar jag, att Kammaren, utan att bevilja en återremiss,
måtte genast antaga Utskottets förslag, då man väl får hoppas, att äfven
Första Kammaren skall ingå derpå.

Uti detta anförande hördes många ledamöter instämma.

Herr Carl Ifva rsson: Min enskilda mening i denna fråga torde
vara Kammaren bekant sedan förra Riksdagen, och om jag skulle följa
den, vore jag visserligen sinnad att med den förste talaren instämma i
yrkandet om återremiss; men frågan måste betraktas så som den för närvarande
gestaltar sig, och med afseende derpå har jag inom Utskottet låtit
min mening falla och biträdt detta förslag, som utgör en förmedling
emellan de olika åsigter, hvilka uttrycktes i de båda Kamrarnes beslut vid
förra riksdagen. Detta betänkande redogör äfven för frågans behandling
vid förra riksdagen och omnämner de stridiga beslut, hvaruti Kamrarne
då staduade, och hvarigenom frågan för denna gången förföll, emedan
man icke i grundlagen kunde upptäcka någon paragraf, som vore tillämplig
för att vid sådant förhållande åstadkomma något definitivt beslut. Nu
tror jag emellertid att, om man jemför Utskottets förslag med de nu gällande
bestämmelserna för markegångssättning, enligt hvilka deputerade
väljas ståndsvis, under det att ståndsskilnaden inom det politiska lifvet i
öfrigt försvunnit, företrädet måste lemnas åt Utskottets förslag, som löser
frågan på ett vida rimligare sätt och genom hvars antagande man kan
hoppas på sakens framgång vid denna riksdag. Genom en återremiss, för
att vinna ännu mera, torde man deremot riskera att förfela alltsammans,
Hiksd. Prof. 1868. 2 Afd. 1 Band. 22

838

Den 29 Februari, f. m.

ty redan det kan nog vara tvifvelaktigt, om första Kammaren ens vill ingå
på det nu föreliggande förslaget, hvaremot många röster inom Utskottet
höjdes från Första Kammarens medlemmar. Yi böra således besinna, att,
då Utskottets förslag utgör en väsendtlig förbättring, en klok omtanke
bör mana oss att antaga detta förslag, såsom varande det enda, hvilket
kan ega utsigt att vinna äfven Första Kammarens bifall. Jag instämmer
derföre med den sednaste talaren i yrkandet om bifall till den föredragna
punkten.

Herr Åke Andersson förenade sig med'' Herr Carl Ifvarsson.

Vidare anfördes icke och äfven detta moment bifölls.

§ 4.

Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 23, i anledning af
väckta motioner om eftergift af Kronans rätt till danaarf efter tvänne
personer.

Utskottets särskilda hemställanden i detta Memorial blefvo, hvar efter
annan, bifallna.

§ 5.

Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4, i anledning af väckta förslag
dels om dödsstraffets afskaffande och dels om sådan ändring af 2
Kap. 2 § Strafflagen, att detta straff ej finge offentligen verkställas.

Rörande Utskottets hemställan, i anledning af Herr Hasselrots och
Herr Bovins motioner, yttrade

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Friherre De Geer: Den
skiljaktighet, som eger rum emellan de olika åsigterna angående nu förevarande
fråga, är, efter min uppfattning, icke så stor, som man velat göra
den. A ena sidan utgår man icke och kan icke utgå från den åsigten,
att dödsstraffet skulle vara otillåtligt eller samhället ovärdigt, då man
medgifver, att det får qvarstå i den militära strafflagen, för att icke tala
om ansvarighetslagen för Stats-Rådets ledamöter. Ä andra sidan anser man
ej heller dödsstraffet såsom ett i allo så tillfredsställande straff, att man
ej önskar dess inskränkning och slutliga afskaffande. Frågan är således
egentligen endast den, huruvida något steg nu bör tagas för att ytterligare
inskränka tillämpningen af detta straff, och ett sådant steg skulle, med
ett ord sagdt, afse mord; ty ehuru vår Strafflag stadgar dödsstraff för
åtskilliga andra brott än mord, ligga deras brott dock i. sina svåraste arter
så nära mord, att, med afseende å Strafflagens alternativa straffbestämmelser,
jag knappt kan föreställa mig, att dödsstraffet skall komma
att tillämpas på sådana brott, deri mord ej ingår. Man har således att
först undersöka den frågan, huruvida dödsstraffet är ett rättvist straff för
mord. Nu torde väl alla vara ense derom, att mord hörer till de aldra
gröfsta brotten och att, om dödsstraffet bör bibehållas för något brott,
det sist bör afskaffas för mord. Men det är ej nog, att dödsstraffet är
relativt rättvist för detta brott, utan man måste äfven se till, om det i
och för sig är rättvist; ty om dödsstraffet ej i och för sig är rättvist,
eger Staten ingen rättighet att stadga det. I afseende härå tillåter jag

Den 29 Februari, (. m.

339

mig anföra yttranden, som uttalats af några bland de förnämsta kämparne
i vår tid för dödsstraffets afskaffande. Jag hemtar dessa citater från , anhängare
af nämnda åsigt, icke blott derföre att de genom sin ställning till
frågan böra ega mera auktoritet för dem, hvilka stå på samma sida som de,
utan ock för den sanning jag funnit i deras ord.

Uti ett af Ortolan, en berömd fransk rättslärd, år 1864 i Paris ut_
gifvet arbete om straffrättens grunder finnes anfördt: “Jag nedstiger i
djupet af mitt samvete; jag sammanfattar mig i mitt förnuft; jag lägger
afsides all passion, all liämnd, allt afseende på nyttan. Jag framställer för
mig en som har dödat, icke under en brottslig förvillelse, icke under en
hastig och oförutsedd hänförelse, utan med kallt blod, med beräkning,
med förutgången öfverläggning, kanhända på ett förrädiskt sätt, med
grymhet; en som måhända gjort sig en vild glädje och ett förfinadt nöje af
att plåga sitt offer. Jag frågar mig, om i detta fall från den absoluta
rättvisans synpunkt, — d. v. s. den rent ideela rättvisan — afskiljd från
hvarje jordisk beräkning — dödsstraffet-, tillämpadt på denne mördare, sårar
mitt förnuft, såsom för strängt? Jag vädjar icke till den allmänna
känslan, folkuppfattningen, eller ens den brottsliges känsla, som, i det ögonblick,
då han skall undergå detta straff, sjelf erkänner, att han förtjenat
det; jag håller mig till mitt eget förnuft, lemnande åt hvar och en att
begära svar af sitt. Jag fattar, att andra sinnen mera rygga tillbaka för
att svara ja. Hvad mig angår, så f orblifver jag öfvertygad, att för ett
öfverlagdt menniskomord, men också endast för detta fall, öfverskrider
icke dödsstraffet den absoluta rättvisans gräns “.

En annan Fransman, Franch, juris professor, resonnerar i sin straffrätt
en c filosofi på följande sätt: “Kan en mördare åberopa grundsatsen
om det menskliga lifvets okränkbarhet för att undgå rättvisans svärd?
Denna grundsats har han ju misskänt och förnekat. Den som har utgjutit
sin medmenniskas blod, icke under en hastig sinnesrörelse, som utesluter
all eftertanke, men med lugn, med öfverlagdt uppsåt, den har förklarat
på ett ännu tydligare sätt än med ord; han har förklarat genom
sina handlingar, att en oskyldig menniskas lif icke är okränkbart i hans
ögon. Huru skulle han kunna fordra, att den rätt, som han förnekar åt
andra, skulle skydda honom sjelf?

En Belgisk professor i juridiken, Hans, som varit föredragande ledamot
och redaktör af motiverna i den lagkommission, som utarbetade det
Belgiska strafflagsförslaget, har år 1867 utgifvit en förträfflig afhandling
om dödsstraffet, för hvars afskaffande han med värma strider, deruti
bland annat förekommer: “För ögonblicket står ännu dödsstraffet i de
flesta monarkier och republiker på högsta spetsen af straffskalan, och
qvarhålles der, då det är inskränkt till straff för mördare, af det öfvervägande
antalet bland de förståndige och upplyste, hvilka betrakta detta
straff såsom rättvist, verksamt och nödvändigt. Enligt vår öfvertygelse
är dödsstraffet rättvist i sig sjelf-, om det träffar en mördare, det vill säga
den, som, med uppsåt att döda och med berådt mod, har gifvit döden åt
sin like. Än mera, detta straff är nyttigt genom de verkningar det frambringar^
......“Samhället straffar för sitt bevarande och välbefin nande

och icke för att åstadkomma jemnvigt emellan straff och brott.
Samhällsmagten är icke den allmänna moralens hämnare; den har sig icke

340

Den 29 Februari, f. m.

uppdraget att utföra försoningens verk; dess ändamål inskränker sig till
att betrygga allas frihet genom att beskydda hvars och ens rättigheter.

För att vara berättigadt, är det derföre icke tillräckligt, att dödsstraffet
är förenligt med den absoluta rättvisan, med rättvisans sjelfva
abstrakta begrepp; det måste dessutom vara ett nyttigt medel att beskydda
samhällsordningen; ja det måste vara ett medel, som är nödvändigt och
oeftergifligt för detta ändamål; ty om samhället kan vinna samma mål
med mindre stränga straff, så har det icke rätt att låta de brottsliges
blod flyta. “

För min del instämmer jag i dessa tankar, och ehuru jag således står
på samma grund som Lag-Utskottet i dess nu föreliggande Betänkande,
deri att jag anser frågan om dödsstraffets tillämplighet bero på frågan
om dess nödvändighet, finner jag mig likväl i öfvertygelsen om rättvisan
i detta straff stå på en så säker grund, att jag anser mig icke böra öfvergifva
detsamma, om det icke kan för mig antagligen bevisas, att sådant
kan ske utan skada för samhället. Frågan om dödsstraffets behöflighet
åter är, enligt mitt förmenande, uteslutande en praktisk, jag vill nästan
äfven säga, lokal fråga, d. v. s. den måste bedömas efter hvarje lands tillstånd
och fordringar, ehuru, det medgifver jag, äfven främmande länders
erfarenhet kan dervid vara af stort värde. För att ådagalägga en dylik
erfarenhet, tager man i allmänhet sin tillflykt till brottmålsstatistiken. Härvid
bör man dock besinna, huru vanskligt det är att bedöma sammanhanget
emellan brottsligheten och det gällande straffsystemets verkningar
efter de siffror statistiken lemnar. Dels kunna siffrorna i sig sjelfva vara
otillförlitliga, dels medgifva de gruppering på olika sätt efter olika syftemål,
men härtill kommer hvad som är af stor vigt att iakttaga, att en
mängd olika faktorer inverka på brottsligheten i ett land. En allmännare
utbredd upplysning och religiositet eller materielt välstånd verkar mera
återhållande från brott än några Strafflagens bestämmelser, hvartill ytterligare
kommer rättsskipningens ofullkomlighet. Vore hvarje förbrytare
säker att ej kunna undgå ansvar, kunde straffen vara vida mildare, men
i samma mån utsigterna äro större för brottslingen att kunna undandraga
sig allt straff, erfordras strängare straff för att äfven den aflägsnare
sannolikheten af deras undergående skall verka tillräckligt varnande.
I afseende härpå kan jag ej ingå på den åsigt, Lag-Utskottet i detta
Betänkande antyder, eller att man icke behöfver stadga strängare
straff, än att blott tillses, att det lidande, som straffets utstående medför,
blir större än den fördel, som genom brottet kan vinnas. I öfverensstämmelse
med denna åsigt säger Utskottet: “Genom brottslig gerning
kan icke någon så stor fördel vinnas, som motväger lidandet af den personliga
frihetens förlust för lifstiden. Straffarbete på lifstid är följaktligen
tillräckligt strängt för att verka afskräckande äfven i afseende på de aldra
gröfsta brott, såvida förbrytaren, då han står i begrepp att begå gerningen,
verkligen reflekterar öfver och beräknar straffpåföljden11. Att denna
grundsats i någon mera utsträckt grad kan tillämpas vid uppgörande af
ett straffsystem, vågar jag dock bestrida och vill jag till bevis härpå anföra
ett exempel. Om en tjuf begår stöld till värde af 10 Riksdaler, så
kan den fördel, hvaraf han kommit i åtnjutande genom åtkomsten deraf,
väl uppvägas af t. ex. ett hälft års fängelse, men icke kan detta ansvar

Den 29 Februari, f. m.

341

alltid blifva tillräckligt för hvarje tillgrepp af 10 R:dr, på hvad sätt det
än skett, vare sig genom inbrott eller rån eller genom ett enkelt tillgrepp,
endast derföre att den fördel, brottslingen vunnit, icke är större i ena
fallet iin i det andra? Man finner alltså, att åtskilliga andra grunder,
än den genom det brottsliga tilltaget vunna fördelen, jemväl måste tagas
i betraktande vid bestämmande af straff.

I sammanhang härmed vill jag fästa uppmärksamheten på ett antagande.
som Lag-Utskottet visserligen icke så bestämdt uttalat, men hvilket
jag hört användas från flera håll, eller att den nu gällande lagens
alternativa straffbestämmelser för mord skulle verka mindre afskräckande
genom den förhoppning att kunna undgå dödsstraffet, som derigenom alstrades
hos den, hvilken vore i begrepp att föröfva detta brott, än som
kunde påräknas af lifstidsstraffarbete, derest detta vore ovilkorligen stadgadt
och brottslingen sålunda visste sig icke kunna undkomma detta ansvar.
För min del kan jag ej fatta, huru den omständigheten, att vår
nu gällande strafflag jemte lifstids fästning, såsom det lindrigaste straffet,
stadgar en ännu svårare straffart, skulle kunna göra fruktan för lifstids—
straffet mindre, än om detta straff stode ensamt.

För att återkomma till brottmålsstatistiken, kan man emellertid icke
frånkänna den allt värde för denna frågas bedömande, och då motståndarne
till dödsstraffets bibehållande derifrån hemta till stor del sina bevis,
anhåller äfven jag att få kasta en blick på vissa dess uppgifter.

I fråga först om Sverige, så hafva vi den tillfredsställande erfarenheten,
att brottens antal i allmänhet på den sednare tiden minskats. Om
jag ur räkningen utelemnar polisförseelser och endast fäster mig vid egentliga
lagbrott, som utgjort föremål för domstolarnes handläggning, så.utgöra
dessa under den sednaste femårsperiod, för hvilken de statistiska
uppgifterna äro samlade, eller åren 1861—-1865, i medeltal för hvarje år
16,532,2, under det att enahanda medeltal för de nästföregående fem åren
uppgår till 17,785,0 och för åren 1851—1855 till 18,859,6. Medeltalet
för alla åren 1842—1860 utgör 18,046,17. Betraktar jag åter förhållandet
med det brott, vi nu närmast afse, eller mord, så har visserligen älven
detta i antal minskats, om man ser en längre tid tillbaka, men på
den sednaste tiden bibehåller det sig vid ungefär samma siffra. Antalet
af mord, giftmord och förgiftningsförsök, om hvilka domstolarne ransakat
och meddelat utslag, utgör 20,8 i medeltal för åren 1841—1860, och 18,4
för åren 1861—1865. Men medeltalet för dessa brott under de fem åren
närmast före 1861 är också endast 18,4. Vår förmildrade lagstiftning
angående mord inträdde i väsendtlig mån genom 1861 års förordning,
som borttog dödsstraffet för detta brott, om det var utöfvadt under förmildrande
omständigheter. Medan brottens antal i allmänhet betydligt
nedgått under de fem derpå följande åren, jemförda med de fem föregående,
har mordens och mordförsökens antal bibehållit sig oförändradt.

Herr Olivecronas afhandling om dödsstraffet visar ock en siffra, som
fästat min uppmärksamhet, nemligen den att antalet af mord och viljadråp,
för hvilka personer blifvit sakfall da, uppgått år 1845 till det högsta
antalet under alla åren, åtminstone från och med 1832, eller till 55. Om
detta haft andra tillfälliga orsaker, tilltror jag mig icke att bedöma, men
visst är, att den allmänna meningen i landet tillskref dessa brotts tillta -

342

Den 29 Februari, f. m.

gande den gängse föreställningen, att Konung Oscar icke ville tillåta verkställigheten
af något dödsstraff. Att många af de under början af hans
regering begångna brotten måtte hafva varit af en synnerligen grof beskaffenhet,
vill ock synas derutaf, att, då nämnde konung, till följd af
opinionens påtryckning, fann sig föranlåten att låta tillämpa dödsstraffet,
måste han samma år 1845 utfärda icke mindre än 19 dödsdomar, eller
flera än som något år sedermera utgått.

Jag vill på intet sätt i de nu anförda siffrorna se något bevis för
nödvändigheten att bibehålla dödsstraffet, men ännu mindre kan jag i
dem erkänna något bevis för motsatsen.

Hvad deremot vår statistik med mera visshet kan intyga, är att vi
under de tre år, som nya strafflagen varit gällande, kommit så nära intill
gränsen af dödsstraffets upphörande, att sannolikt ingen annan stat,
som har dödsstraffet qvar, kommit denna gräns så nära. Jag talar icke
nu om dödsstraffets efterskänkande genom nåd, utan om dess ådömande
af domstol. Rikets Hofrätter hafva under hela denna tid afsagt dödsdomar
uti inalles 9 mål, deribland 5 beslutats år 1865 och 2 under hvardera
af åren 1866 och 1867. Vid pröfning af dessa mål i Högsta Domstolen
har dödsstraff blifvit ålagdt endast i tro; och den sista, af högsta
instansen fastställda dödsdom i Sverige är daterad den 14 Augusti 1866.
I ett af nämnda tre mål voro två personer dömda till lifsstraff, men den
ena fick nåd, och i ett annat blef jemväl den dömde till lifvet förskonad,
så att endast två personer blifvit afrättade. Det utslag, hvarigenom verkställighet
af dödsstraff sednast föreskrefs är af den 20 Mars 1866, eller
nära två år gammalt.

Om de två, som fallit offer för dödsstraffet i nya strafflagen, tillåter
jag mig att nämna några ord. Den ena af dessa brottslingar var en medelålders
man, som åtagit sig att mot en belöning af 20 eller högst 25
Riksdaler skjuta ihjäl en hederlig hustru, hvilken han icke kände ens till
utseendet. Efter mogen öfverläggning infann han sig med skarpladdad
bössa vid gården, hvarest hon bodde, ställde sig i försåt, och då en qvinna
utkom, hvilken han antog vara hustrun, efter hon i handen höll en nyckel
till visthuset, aflossade han skottet med säker hand och genomborrade
qvinnans hjerta. I afseende på detta brott förekommo inga mildrande
omständigheter. Sjelf uppgaf mördaren ej något annat motiv för sitt brott,
än åhågan att komma i åtnjutande af den utlofvade belöningen. Detta
brott egde de kännetecken, hvilka 1734 års lag uppställde för nidingsverk,
och man finner hos detta brott äfven andra juridiska karakterer,
som i vissa främmande lagar, der morden blifvit fördelade i flera kategorier,
utmärka den gröfsta arten deraf. Mord, som skett på beställning
och emot lega, anses nemligen i vissa utländska lagar såsom ett qvalificeradt
mord, under det att i andra fästes särskild vigt dervid att förberedelserna
och sättet för brottets utförande skett med öfverläggning.

Den andre, som blifvit under de sednaste åren afrättad, var en benådad
lifstidsfånge, som blifvit ådömd ansvar för fjerde resan stöld, men,
efter att en längre tid hafva förhållit sig väl inom fängelset, blifvit derifrån
utsläppt och förflyttad till kronoarbetskåren å Carlsborg för att
hållas till allmänt arbete i 4 år, dock med vilkor, såsom i dylika fall
vanligt är, att, i händelse han beginge brott, som störde allmänna säker -

Den 29 Februari, i'', m.

343

heten, han skulle det liononi ådömda straffarbetet löi Jifstiden foi Isätta.
Han lyckades emellertid rymma från Carlsborg, och efter att hafva begått
flera stölder, ingick han en dag till ett ensamt fruntimmer, som höll en
försäljningsbod, och om hvars förhållanden han genom flera föregående
besök i boden gjort sig underrättad. Han medhade vid tillfället en tung
och hvass sten, inlindad i näsduken, begärde att få köpa någonting, och,
då försäljerskan böjde sig ned för att framtaga den begärda varan, krossade
han hennes hufvudskål med det medförda mordvapnet, plundrade
boden och rymde sin väg. Denne person skulle hafva blifvit alldeles
strafflös för detta rån och mord, såvida han icke kunnat dömas till döden,
ty fortsättning af lifstidsfängelset hade lian ådragit sig redan genom
sina andra förbrytelser. I anledning häraf vill jag fästa uppmärksamheten
derpå, att det i vårt land finnes säkert hundratals benådade lifstidsf
ångar, hvilka blifvit frigifne, just emedan deras uppförande under en
längre följd af år lemnat grundade förhoppningar om deras moraliska förbättring,
men vid benådningen är alltid fästadt nyssnämnda vilkor. Om
dödsstraffet borttoges, skulle alla dessa icke hafva någonting mera att
riskera, om de begingo de gröfsta mord, än om de föröfvade stöld af det
obetydligaste värde. För min del tror jag, att dödsstraffets tillvaro i lagen
för sådane personer verkar afhållande från de gröfsta brotten. I alla
händelser är det dock säkert, att dylika personer hafva vida lättare tillfälle
att begå brott, än de, hvilka samhället håller förvarade inom lås och
bom; och Lag-Utskottets invändning, att äfven en lifdömd kan under den
korta tiden emellan domens afkunnande och dess verkställande föröfva ett
nytt mord, utan att något särskildt straff derå följer, eger aldraminst
någon betvdelse. Utskottet synes mig för öfrigt hafva alltför inskränkt
uppfattat det till försvar för dödsstraffet anförda argumentet om samhällets
nödvärnsrätt, sä som skulle denna rätt endast vara ngtad emot dem,
hvilka redan finnas inom lås och bom. Jag uppfattar samhällets nodvärnsrätt
i en vidsträcktare omfattning, och anser denna rätt galla i allmänhet
emot den brottsliga viljan, så att denna icke blir samhallet otvermägtig.
Huru ofta har icke ett myteri blifvit dämpadt och det hela raddats
blott genom statuerande af ett enda varnande exempel, ehuru samhället
genom sin åtgärd att straffa i dylikt fall använder nödvärnet ej
blott emot den, hvilken blir föremål för straffet, utan äfven emot affa
dem, hvilkas brottslighet vid tillfället sätter lugnet i fara?

Vi hafva ofta hört Finland åberopas såsom ett exempel, som skulle
klart ådagalägga, att äfven för oss, hvilkas förhållanden äro så likartade,
kunde det icke uppstå någon våda af dödsstraffets upphörande. Jag har
likvid icke derifrån kunnat hemta något så tillfredsställande resultat, basom
bekant är suspenderades dödsstraffet i Finland år 182b. Enligt de
i Herr Olivecronas afhandling från Juridiska Föreningens tidskrift i finland
hemtade uppgifter dömdes under de 15 närmast föregående åren i
medeltal hvarje år 21,66 personer till döden, men under de Öb åren
1828—1861 icke mindre iin 36, eller öfver 50 procent mera. Det kan
visserligen anmärkas, att folkmängden också under tiden okats, men sä
har den ock gjort i Sverige och likväl har brottens antal har minskats.
Likaså har det skälet för dödsdomarnes tillväxt i Finland blifvit anfordt,
att Hofrätterua, sedan dödsstraffet suspenderats, mindre ofta än torr be -

344

Den 29 Februari, f. m.

gagnat sig af den dem medgifna leuterationsrätt. Jag vill gerna antaga
rigtigheten af en sådan uppgift, som är omöjlig att kontrollera, utan att
granska alla ransakningshandlingarne i dylika mål, men jag har svårt att
tro, att denna benägenhet hos Hofrätterna skulle kunnat inverka så mycket,
att den förutan resultatet i Finland kunnat anses lika tillfredsställande
som i Sverige.

... Dödsstraffets faktiska upphäfvande i Finland är dessutom icke fullstanthgt.
I den Kejserliga Kungörelsen af den 21 April 1826, med det
tfflagg som densamma i afseende å qvinnor erhållit år 1848, tinnes stadgadt:
“Hvar som för begånget brott gjort sig förfallen till dödsstraff, njuter
af Kejsaren försköning från detsamma, så framt brottet ej finnes vara
af den svårare beskaffenhet, att dermed åsyftats störande af samhällets
bestånd, statens lugn, thronens säkerhet eller majestätets helgd. Då förbrytare,
vare sig af man- eller qvinno könet. sålunda från dödsstraffet förskonas,
skola de i stallet undergå kroppsstraff och uppenbar kyrkoplikt
samt antingen i sin återstående lifstid inom landet förrätta allmänt arbete,
eller, i fall de, i anseende till brottets beskaffenhet och dervid förekomna
omständigheter, ej äro af sådan mildring förtjente, försändas till
de aflagsnare guvernementena i Sibirien, för att der till arbete hållas,
mansperson i grufvorna, och qvinna vid Kronans der befintliga fabriker.
Och skola de som sålunda förvisade varda, för sin öfriga lifstid anses uteslutna
från det borgerliga samhälle, de förut tillhört, och i följd deraf i
deras fädernesland förlora alla medborgerliga rättigheter i afseende å
äktenskapsförbindelser, arftägt, eller hvad det i öfrigt vara må.u

Häraf synes, dels att dödsstraffets tillämpning qvarstår för statsbrott,
och dels att man. i andra fall såsom surrogat derför stadgat vida intensivare
straff an hfstidsfästning, nemligen först kroppsstraff och derefter
åtminstone för de grofsta brotten arbete i grufvor uti en främmande
verldsdel. Dessutom bor man anmärka, att, ehuru dödsstraff icke under
4° år vant tillämpade i Finland, samma regering, som suspenderat detta
straff, dock ännu icke .vågat borttaga det ur lagen. Vid sista landtdagen
framlades visserligen ett förslag i den syftningen, innehållande de utaf en
kommission framstallda allmänna grunderna för en ny strafflag; men

,e?f. -?sägs„ såf°m, en framtidstanke, och Regeringen framlade ett särskilt
otvergångsforslag, deri dödsstraffet var bibehållet för mord.

Ktt land som i detta afseende äfven förtjenar en synnerlig uppmärksamhet,
ar Tyskland. Det händer ofta under revolutioner, att många
störa och vackra tankar födas till ett för tidigt lif i den yttre verkligheten
Så skedde äfven i Tyskland. Uti de af national-parlamentet i
Frankfurt år 1848 antagna “Grundrechte des deutschen Volks“ antogs
land annat en artikel af innehåll, att dödsstraffet upphäfves utom i de
fall, der det foreskrifves j krigsrätten eller tillätes af sjörätten i fall
åt myteri. Denna bestämmelse om dödsstraffet vann visserligen icke tillämpnmg
i de största Tyska städerna, men väl i det stora flertalet af de
rmncfle. Alla dessa hafva dock sedermera återtagit dödsstraffet, utom
(Jldenburg, Anhalt och Nassau, i hvilken sistnämnde stat dock genom dess
annektering med Preussen den Preussiska strafflagen nu lärer trädt i
kraft såsom gällande lag, hvarigenom dödsstraffet således blifvit återinfördt
a ven er. u or man visserligen påstås, att i de länder, som återupp -

Den 29 Februari, f. m.

345

tagit dödsstraffet, detta varit en följd af Regeringarnes reaktionära tendenser,
men jag tror icke, att detta gått så lätt för sig, om folkets uppfattning
varit stridande mot denna åtgärd. Man liar ju sett huru i
Toscana, der folkviljan bestämdt uttalade sig emot dödsstraffets återinförande,
man varit tvungen att afstå derifrån.

Hvad nu angår de Tyska stater, der dödsstraffet blifvit återinfördt,

jaS särskildt uppehålla mig vid den största af dem, eller konungariket
Wurtemberg. Om frågans gång derstädes och om den erfarenhet, hvartill
man kommit rörande dödsstraffets lämplighet, har man fullständiga och
tillförlitliga upplysningar uti ett föredrag, som blifvit år 1867 publiceradt
af justitie-ministerium i anledning af en petition från Andra Kammaren
är 1865 om dödsstraffets afskaffande. Detta föredrag har till författare
en medlem af landets högsta domstol, vid namn Beyerle. Man finner
deraf, att den artikel i 1848 års grundrättigheter, som handlade om dödsstraffets
afskaffande, blifvit tillämpad i Wurtemberg år 1849 utan representationens
hörande. Men redan 1853 återinfördes dödsstraffet enligt
båda Kamrarnes beslut, emedan det ansågs dels oumbärligt för säkerheten
och rättsordningens uppehållande och dels såsom det enda straff, hviiket
motsvarade och vore rättvist för vissa brott och isynnerhet mord. Härtill
säges hafva i väsendtlig mån bidragit, att mord och mordförsök under
de fyra åren 1849—1853 betydligt tilltagit. Antalet af dessa brott utgjorde
nemligen 1852—1853 16 och 1853—1854 12, under det att de
tio åren närmast före 1849 antalet af dylika brott aldrig något år öfverstigit
6. Under de år som förflutit efter dödsstraffets återinförande, det
vill saga från 1854 till och med 1866, hafva dessa brott endast ett år
uppgått till 7, men eljest stadnat vid en lägre siffra. I anledning af detta
lyckliga förhållande var det, som Abgeordneter Kammer år 1865 ingick
till regeringen med en petition om dödsstraffets upphäfvande, hviiket dock
afstyrkts i justitie-ministerii nyssnämnda publikation.

Den Kongl. Sachsiska regeringen har i dessa dagar framlagt för representationen
ett förslag om dödsstraffets afskaffande. Detta förslag afser,
enligt de allmänna motiverna derför, att åstadkomma sådana ändringar i
1855 års strafflag för Sachsen, som kunna vara nödiga för juryinrättningens
införande derstädes; och af de speciela motiver, som anföras för
dödsstraffets upphäfvande, finner man, att antalet af mord under sednare
tiden ökats, men det säges, att deri icke ligger någon grund för dödsstraffets
bibehållande, eftersom detta straff icke visat sig tillräckligt afskräckande.
För öfrigt anföres, hurusom andra brott, för hvilka dödsstraff
tillförene varit stadgadt, icke i någon betydlig mån tillvuxit, sedan
man upphört att för dem tillämpa dödsstraffet; hvarjemte uppmärksamheten
fästes på andra länders erfarenhet, hvilken icke heller tycktes utgöra
någon bestämd ledning för bedömande af frågan om dödsstraffets
nödvändighet. Derefter lyder hela motiveringen så: ''Kan följaktligen
dödsstraffets nödvändighet icke antagas bevisad, så vinna de emot detta
straff å andra sidan talande skäl dubbelt i vigt, synnerligen dess oåterkallelighet
i händelse af alltid möjliga misstag. Likaså får man icke underskatta,
att, sedan en gång tviflet om dödsstraffets rättmätighet och
lämplighet vunnit insteg inom flera kretsar af folket, såsom nu synes vara
fallet i Sachsen, domare, vittnen och jurymän skola i de svåraste fallen

346

Den 29 Februari, f. m.

uppträda med större säkerhet och mindre tvekan, då de veta, att det icke
mera är fråga om ett menniskolif.“ Det är således uppenbart, att motivet
för Regeringens förslag om dödsstraffets afskaffande i Sachsen varit å
ena sidan farhåga, att den nya juryinstitutionen skulle på förebragt indirekt
bevisning kunna döma eu oskyldig till förlust af lifvet, och å andra
sidan fruktan för att, då en öfvertygelse om dödsstraffets orättmätighet
börjat göra sig gällande inom flera kretsar af landet, en brottsling i följd
deraf skulle kunna af juryn frikännas och således undgå allt ansvar.- Hos
oss kunna dylika skäl mot dödsstraffets bibehållande icke ega någon betydelse,
ty dels hafva vi ingen jury, som dömer på obestämd bevisning,
och dels stadgar vår lag för dessa grafva brott alternativa straff, så att,
om någon domare skulle anse sig icke kunna tillämpa dödsstraff, brottslingen
icke derför behöfver gå fri från allt straff. För öfrigt afser det
Sachsiska lagförslaget dödsstraffets upphäfvande endast i den allmänna
strafflagen, men bibehåller det i militära strafflagen och i en lag af
1851 om åtgärder vid tillfällen af det allmänna lugnets och säkerhetens
störande.

Synnerligen anmärkningsvärdt är det, att af de tvä kantoner i
Schweitz, Freiburg och Neuchatel, i hvilka dödsstraffet blifvit afskaffadt,
den ena, nemligen Freiburg, i dessa dagar beslutit återinföra detta straff,
sedan det i tjugu års tid varit utplånadt ur lagen. Redan den omständigheten
att i det fria Schweitz exemplet af dödsstraffets afskaffande icke
bland de öfriga kantonerna verkat större efterföljd, synes mig mer än
alla siffror tala derför, att den erfarenhet, som vunnits på de ställen, der
man tagit detta steg, icke varit fullt tillfredsställande.

Kasta vi härefter blicken på Italien, så finna vi i Toseana ett land,
hvarest dödsstraffets afskaffande kan anses konstateradt och der man har
giltig anledning att antaga att detsamma icke åter kommer att införas.
Den Toscanska befolkningens motvilja mot detta straff hade äfven den
verkan, att, då vid annexionen år 1860 den Sardinska strafflagen förklarades
gällande i hela konungariket Italien, undantag likväl gjordes för
Toseana i fråga om dödsstraffet, hvars tillämpning derinom tills vidare
icke skulle ega rum, intilldess en gemensam lag i ämnet för hela Italien
kommit till stånd. Detta har dock ännu icke kunnat ske, utan det ena
förslaget efter det andra förkastats. År 1865 beslöt Deputerade kammaren,
att dödsstraffet borde afskafias utom i militär- och marinrätten
samt för vissa fall af “Brigandaggio". Det är ganska betecknande, att
den, man kan säga, ultraliberala kammaren dock bibehöll dödsstraffet för
röfveriet, eller det slags brott, deraf landet mest led, och för hvilket man
trodde sig icke kunna helt och hållet undvara detta straff. Under de
intressanta debatterna angående detta förslag protesterade justitie-ministern
mot en så stor inskränkning af dödsstraffet och hänvisade till den ofördelaktiga
kriminal-statistiken i Toseana, hvilken ansågs vittna om de menliga
följderna af dödsstraffets upphäfvande. För fullständighetens skull
måste jag dock nämna, att detta bestreds å motsatta sidan. Hvilkendera
sidan hade rätt, kan jag naturligtvis icke bestämma. Förslaget blef emellertid
af senaten förkastadt.

I Donau-furstendömena, hvarest dödsstraffet för närvarande är afskaffa
tit, fattades beslutet derom först år 1864, efter det någon afrättning

Den 29 Februari, f. m.

347

icke egt ram i Wallachiet sedan 1828 och i Moldau sedan 1849, således
först nära tjugo år efter det dödsstraffet faktiskt upphört.

Likaså hade i Portugal ingen afrättning verkställts sedan år 1846,
då man förra året beslöt alldeles borttaga detta straff, i hvars ställe
man satt cellfängelse för lifstid med sträng afsöndring från de andra
fångarne.

I sjelfva det fria Nord-Amerika är det bland alla dess stater icke
flera än tre, hvilka afskaflät dödsstraffet, nemligen Rhode-Island, den minsta
staten i unionen, samt Michigan och Wisconsin, hvilka icke torde
kunna räknas bland de mest civiliserade af dessa stater. Det är dessutom
att märka, att i åtskilliga af dessa mindre civiliserade stater det finnes
en annan lag, som någon gång kompletterar strafflagen, jag menar lynchlagen,
och samma dag lagen om dödsstraffets afskaffande i Wisconsin
skulle träda i kraft, lära två röfvare, hvilka denna lag skulle tillgodokommit,
blifvit exeqverade af folkmassan.

I några länder har dödsstraffet för en tid faktiskt varit afskaffadt
derigenom att benådning alltid meddelats men måst återtagas; så t. ex.
i Österrike under Kejsar Josef II och likaså år 1848, då man beslöt att
benåda alla lifdömde, hvarefter man likväl sett sig nödsakad att åter
börja tillämpa dödsstraffet; och detta, enligt hvad den nuvarande Österrikiska
justitie-ministern på det fjerde tyska juristmötet förklarat, i följd
af de grofva brottens tilltagande mängd.

I Belgien tillämpades ej något dödsstraff under åren 1829—1835,
men sistnämnda år steg dödsdomarnas antal till en högre siffra än något
år under föreningen med Holland, och sedan Justitie-ministern blifvit
i båda Kamrarne af flere ledamöter interpellerad i fråga om den
slapphet, som inträdt i rättvisans utöfvande, börjades ånyo exsekutionen
af dödsdomar, ehuru i ringa antal. I ett strafflagsförslag, som framlades
för representationen år 1861, var dödsstraff bibehållet endast för mord,
men då ett farligt tjufband just vid samma tid grasserade i landet,
plundrande och dödande, rönte Representationen så stort intryck af den
allmänna förskräckelsen i landet, att den bestämde dödsstraff ej blott för
rån med dråp utan uppsåt, utan till och med för försök till dråp jemte
rån. Under åren 1864—1866 har emellertid ingen afrättning egt rum
i Belgien, men båda Kamrarne afslogo likväl förra året ett väckt förslag
om dödsstraffets afskaffande, ehuru justitie-ministern ansåg någon fara
deraf icke kunna uppstå.

Om vi således blicka omkring oss, finna vi, att det endast är en
försvinnande liten del af den civiliserade menskligheten, som ännu tagit
det steget fullt ut att afskaffa dödsstraffet; och man ser deribland icke
något af de stora folk, hvilka pläga gå i spetsen på civilisationens väg.
Det är likväl tydligt, att ett exempel i stort, det vill säga från något af
de större folken, skulle i detta fäll vara af största vigt, ty först derigenom
kunde man vinna en rikare och i samma mån säkrare erfarenhet om
följderna deraf. Endast två länder, hvilka kunna i folkmängd jemföras
med vårt, Donau-furstendömena och Portugal hafva hittills vågat försöket.
De haffa dock gått varsamt till väga dervid, och den erfarenhet de kunnat
vinna om följderna, är alltför kort för att vara tillförlitlig.

348

Den 29 Februari, f. m.

Det återstår således endast för oss att bedöma frågan efter våra
egna inhemska förhållanden. Må vi också företrädesvis så göra och dervid
icke ledas af något begär efter andra länders aktning och beundran.

Bland de skäl, hvilka framdragas för dödsstraffets afskaffande, anser
jag det såsom det giltigaste, att detta straff kan drabba en oskyldig.
Denna fara torde dock vara ringare i Sverige än annorstädes. Våra bevisningslagar
äro sådana, att domstolarne icke få döma utan direkt bevisning.
Mål, hvaruti någon blifvit dömd till döden, skola genomgå alla
domstolsinstanserna och slutligen föredragas Kongl. Maj:t i Stats-Rådet;
och det synes mig vara nästan omöjligt, att en oskyldig nu för tiden kan
blifva dömd att undergå dödsstraff, så vida han icke sjelf afgifver en falsk
bekännelse; men i sådant fall kan väl icke samhället göras mera ansvarigt
derför, än om någon lägger sitt hufvud under ett framrullande lokomotiv.
Jag har icke heller hört uppgifvas, att några juridiska mord egt rum här
i landet, sedan de politiska strider, hvilka besudlade sig med blod, tystnat.
Man säger visst, att ingen kan veta, huru många oskyldige gått till döden,
utan att deras oskuld någonsin kommit i dagen. Men är det i sådant
fäll någon så stor skilnad, om en person i stället oskyldigt försmäktar
hela sitt lif i fängelse och sanningen framkommer i dagen först efter hans
död eller kanske aldrig?

En stor vigt fäster jag i denna fråga vid den allmänna folkuppfättningen,
och ehuru jag måste fästa synnerligt afseende dervid, att denna
Kammare vid förra riksdagen uttalade sig för dödsstraffets afskaffande,
likasom att Bonde-Ståndet vid en af de sista ståndsriksdagarne fattade ett
beslut i samma syftning, vågar jag dock icke vara fullt säker derpå, att
denna öfvertygelse är mera rotfästad inom denna afdelning af Representationen,
än vi hafva sett den vara inom andra representativa Kamrar, som
svigtat och vacklat emellan motsatta meningar i denna fråga. Det Svenska
folket blir lättare än många andra nationer häntördt af stora och ädla
idéer, och om det ser framför sig ett högt mål, isynnerhet om en liberal
flagga svajar deröfver, vill det genast hinna fram, utan att öfverväga de
faror och praktiska olägenheter, som kunna vara förknippade dermed.
Det är då den betänksammes pligt att icke undanhålla sina betänkligheter;
och för min del hyser jag en så fast tillförsigt derom, att jag icke
är alltför stationär i denna fråga, då jag finner mig stå på samma linie
som de förnämste kämparne för dödsstraffets upphäfvande.

Sjelfva Beccaria, den förste aposteln för dödsstraffets afskaffande, var
såsom praktisk man icke alldeles densamme som författaren. Det är af
historien antecknadt, att han, i egenskap af ledamot af en lagkommission
i Milano 1790, fann sig föranlåten att uti de debatter, som hade tillämpning
af dödsstraffet till föremål, göra medgifvanden, som voro stridande
mot de grundsatser, som han i sitt arbete med så mycken kraft och vältalighet
försvarat.

Den berömda statsmannen Gulsot yttrade 1822, då han talade för
dödsstraffets afskaffande för politiska brott: Jag är öfvertygad, att de
reformer, som begäras af tänkesätten eller sederna, böra genomtränga
Regeringens handlingssätt i den praktiska tillämpningen, innan de införas
i lagstiftningen.

Den 29 Februari, f. ra. 849

Mitfermaier, som efter 1848 varit en väldig kämpe för dödsstraffets
afskaffande, skref likväl ännu 1862: Om i ett land den stora massan af
befolkningen skulle betrakta dödsstraffet såsom ett nödvändigt straffmedel,
borde lagstiftaren, vid lösningen af problemet om dödsstraffets afskaffande]
förfara med försigtighet och återhållsamhet.

Den af mig förut citerade Hans säger: “Hvad som inträffat i de
länder, hvilkas befolkningar icke hade haft tid att öfvertygas genom erfarenheten,
skulle ovilkorligen ske i Belgien, hvarest allmänna opinionen
icke är tillräckligt förberedd för denna stora reform. Med våra Kamrars
närvarande sammansättning kan man i sjelfva verket knappt förutsätta,
att förslaget om dödsstraffets utplånande ur strafflagen skall röna ett gynnsamt
mottagande af dessa församlingar. Men äfven om detta förslag blefve
antaget af en majoritet, som i alla händelser blefve ringa, skulle abolitionisterna
blott vinna en öfvergående framgång. Så snart som afskyvärda
brott utbredde oro i landet, så snart som stölder i förening med mord
förskräckte sinnena, skulle reaktionen icke dröja att inställa sig, och lagstiftaren
skulle, förd af den allmänna rörelsen, blifva tvungen att återställa
ett straff, som man skulle envisas att anse såsom det enda räddningsmedlet.
Förr än vi utplåna dödsstraffet ur lagen, låtom oss börja med
att faktiskt undertrycka det.“

\ år store jurist Richert säger i sitt så ofta åberopade anförande om
dödsstraffet: “Jag anser dödsstraffet hvarken kunna eller böra i denna
stund uteslutas ur lagen; men jag är säker, att det i tillämpningen, allt
efter som begreppen äfven häruti hunnit ljusna, skall under en kommande
tid, liksom det gjott under den förflutna, mer och mer gå ur bruk, till
dess det kan, jemväl ur lagen, alldeles försvinna. För att förbereda och
lätta denna öfvergång, ville jag tillstyrka, att straffet tills vidare utsattes
alternativt för de svåraste brotten.“

Detta är hvad som nu har skett. Kan man antaga, att Richert skulle
tre år efter det lagen utkommit sådan som han önskade den, nu hafva
yrkat på dess förändring i detta afseende ? Han profeterade ock, att dödsstraffet
icke skulle femtio år öfverlefva honom i något land med verklig
kultur. Ännu har endast en tiondedel af denna tid förflutit.

Slutligen säger ock Herr OUvecrona i sin afhandling: “Jag föreställer
mig, att den säkraste utvägen att komma till en praktisk lösning
af problemet vore den att genom en lag suspendera dödsstraffets användning
under en viss tid, t. ex. 10--20 år. — Ett sådant sätt att gå till
väga synes mig kunna försona både försvararne af dödsstraffet och anhängarne
af yrkandet om detta straffs upphäfvande. “

För min del eger jag icke någon siareförmåga och tilltror mig icke
med sådan visshet som dessa män kunna förutsäga dödsstraffets obehöflighet,
iin mindre beräkna tiden, då så skall blifva förhållandet; men jag
tror, att denna tid skall komma, och hoppas, att den heller icke skall
vara aflägsen. Det säkraste medlet att komma derhän, torde dock vara
att förfara varsamt och söka allt mer och mer inskränka tillämpningen af •
dödsstraffet. Jag kan dock icke anse lämpligt, att en viss tid skulle
fixeras, derunder detta straff icke finge på något vilkor tillämpas. I händelse
försöket skulle medföra sorgliga resultat, bör man hafva tillfället
öppet att afbryta dermed; och att gifva förbrytarne liksom ett öppet

350

Den 29 Februari, f. m.

lejdebref för viss tid, kan ej vara till någon nytta. Dessutom är det af
en viss vigt, att lagen, genom att stadga dödsstraff för vissa brott, hjelper
till att i den allmänna föreställningen stämpla dessa brott med all den
afskyvärdhet de förtjena.

Om dödsstraffets tillämpning allt mer och mer inskränkes, invändes
det visserligen, att, när det då någon gång skall tillämpas, detta kommer
att ske på eu slump och möjligen drabba en mindre skyldig, än som fått
behålla lifvet. Jag tror ej det; jag tror, att hvarje domstol skall noggrant
se till, att han icke dömer till döden en brottsling, så vida en
gröfre brottsling blifvit af honom från samma straff befriad, och jag tror
äfven, att Kongl. Maj:t i Stats-Rådet skall förfara på enahanda sätt.
Härigenom skall dödsstraffet komma att allt mer och mer, såsom Richert
säger, ,lgå ur bruk*, så vida ej några stora olägenheter för samhället
skulle visa sig antagligen derutaf uppstå. Men äfven då tror jag, att ett
enda statueradt exempel skall vara tillräckligt att lugna sinnena och befria
lagen från den förebråelsen att taxera mördarens lif högre än den
oskyldiges. På sådant sätt kan det visserligen hända, att ett och annat
hufvud skall falla, utan att detta för det helas väl varit absolut nödvändigt;
men det har dock ej något värre skett, än att en brottsling lidit
sitt rättvisa straff. Äfven de, som hysa den fasta förtröstan, att dödsstraffet
utan skada genast kan afskaffäs, medgifva dock, att det blott är
erfarenheten, som kan bekräfta rigtigheten af deras åsigt. Men är frågan
således ett experiment, så kan detta också misslyckas, och då gäller det
oskyldiga menniskors lif. Jag bekänner, att jag saknar all djerfhet i fråga
om experimenterande med menniskolif; och jag tror icke heller, att Representationen
skulle ådraga sig något tungt ansvar, om den icke yrkade
att nu med ett enda steg nå det mål, som vi alla eftersträfva.

Herr Hessle: Efter det sakrika föredrag Hans Excellens Herr
Justitie-statsministern hållit, torde det icke vara behöfligt för mig att
taga Kammarens tid i anspråk med något vidlyftigare ordande i frågan.
Jag kan likväl icke underlåta att i korthet redogöra lör den ställning, jag
under pröfningen inom Utskottet af de i ämnet väckta motionerna intagit
till frågan om dödsstraffets afskaffande.

Ehuru således jag visserligen delar deras mening, som önska,, att
dödsstraffet må kunna helt och hållet afskafias, måste jag dock förena
mig med dem, som påstå, att ögonblicket nu ej är inne att taga detta
vigtiga steg. Jag följer gerna framåtskridandet, så länge det sträfvar uppfylla
tidens kraf, men när man vill ila tiden förbi, då stadnar jag efter,
äfven med fara att af det skenande ekipagets körsvenner blifva inför allmänheten
utmålad såsom barbarisk, grym och blodtörstig. Jag finner mig
dertill föranlåten så mycket heldre, som vår nu gällande strafflag, icke
mera än 3 år gammal, hvad man än må om den säga, eftergifver intet
lands lagstiftning i humanitet. Den stadgar ej i något fäll absolut döds•
straff, ty jemväl i 14 Kap. 6 § måste det utsatta dödsstraffet anses stå
alternativt med det fängelsestraff för lifstiden, hvartill den i nämnde §
omförmälde förbrytare förut är dömd.

Under den korta tid strafflagen varit i verksamhet, hafva helt naturligt
ännu icke kunnat erhållas sådana statistiska uppgifter, som klart

Den 29 Februari, f. m.

351

ådagalägga, huruvida brotten, derför dödsstraff kan följa, af- eller tilltagit.
Och om de äfven må hafva minskats i qvantitativt afseende, torde likväl
dagens händelser nogsamt vittna, att de icke gjort det i qvalitativt. Åtskilliga
grafva brott, såsom förgiftningar och mord, hafva inträffat oftare
än hvad man skäligen bort vänta.

Detta oaktadt angifver man såsom skäl för dödsstraffets afskaffande
endast ideella grunder och den tilltagande opinionens. Man säger,
att Den endast har rätt att taga lifvet, som gifvit det och är dess
upphof. Men jag hemställer till Eder, mine Herrar, huruvida en dylik
vacker sats ännu kan blifva en allmän regel i den menskliga sammanlefnaden.
Jag erinrar blott derom, hurusom en stat af endast utvidgningsbegär
beträder krigets blodiga väg och låter nedskjuta tusentals oförvitliga
menniskor, som den anser för sina fiender. Man ser å andra sidan huru
en stat, anfallen och hotad till sitt bestånd, uppoffrar, äfven den, en otalig
mängd menniskor för att försvara sig. Då det är fråga om att anskaffa
försvars- och anfallsmaskiner som sprida död i massa, plägar man icke
rygga tillbaka att votera anslag till så stora belopp som helst, allt i ändamål
att kunna på det snabbaste och kraftigaste sätt uppfinningsförmågan
mägtat uttänka, taga lifvet af så många menniskor som möjligt. Men så
snart Staten vill vindicera sin rätt att skydda fredlige medborgare, då
klandrar man denna rättighet och vill betaga Staten densamma!

Jag har nämnt, att den tilltagande opinionen för dödsstraffets afskaffande
åberopas. I fråga härom vill jag erinra, att det icke är rådligt att
vid lagstiftning fästa mycken vigt vid opinionen, ty ej sällan alstras den
af agitationer medelst smicker och loford åt dem, som äro villige att göra
sig till ett eko af densamma, samt smutskastning mot dem, som bjuda
skal för en motsatt mening och våga att en sådan öppet försvara.

Jag vill för min del visserligen icke påstå, att dödsstraffet alltid och
under alla förhållanden oundgängligen bör bibehållas, men jag förmenar
ändock, att detta straff är berättigadt, så länge det bättre än andra straff
främjar Statens ändamål i afseende på samhällsmedlemmames betryggande
till lit och egendom. Man liar sökt ådagalägga, att dödsstraff icke behöfves,
der lifstidsfängelse tillämpas, enär sistnämnda straff skulle i och
för sig vara tillräckligt afskräckande, hvaremot dödsstraffet, sådant det alternativt
förekommer, skulle, i anseende jemväl till benådningsrätten, vara
endast föga afskräckande. Det torde vara ganska vanskligt att med visshet
afgöra, hvilketdera, dödsstraffet eller lifstidsfängelset, ingifver brottslingen
största fruktan. Men dock är det gifvet och genom exempel konstateradt,
att inga eller åtminstone få från lifvet dömda förbrytare, icke
heldre valt fängelse för lifstid, då sådant af nåd dem förunnats. Detta
förhållande bevisar ju, att dödsstraffet ännu anses svårare och följaktligen
är mest afskräckande. Men om ej detta medgifves, så måtte väl ej kunna
bestridas, att en individ kan anse dödsstraffet, en annan åter fängelsestraffet
vara det svåraste. Böra ej då de nu alternativt stadgade straffen
vara verksammare än fängelsestraffet ensamt, i händelse dödsstraffet ur
lagen utplånades.

Dessutom hemställer jag, om en lifstidsfånge, hvilken, såsom det händer
en och annan gång, lyckas rymma och under sin sjelftagna frihet begår
ett nytt mord eller annan grof missgerning, om han gripes, icke bör

852

Den 29 Februari, f. m.

för hvad han sålunda brutit ådraga sig någon strängare påföljd, än att
blott återföras till fängelset. Jag tror icke, att det kan sägas vara grymt
eller orättmätigt, att en dylik missdådare uteslutes från samhället genom
afrättning.

Väl säger man, att det är samhällets sak att göra fångar ne för allmänna
säkerheten oskadlige. Erfarenheten gifver dock vid handen, att
de, oaktadt alla försigtighetsmått, kunna göra sig fria. Och till dess något
osvikligt medel blifvit funnet att hindra dem derifrån och från att ånyo
våldföra samhället, torde detta argument icke vara förtjent af synnerligt
afseende. Vore det ej skäl sörja för dessa förbättringar, innan dödsstraffet
borttages? Så tillvägagick man innan nya Strafflagen antogs.
Man byggde och inrättade nemligen först lämpliga fängelser för verkställighet
af fängelsestraffet, och bestämde sedan detta antingen ovilkorligt
eller alternativt med dödsstraffet.

Den uppställda jemförelsen emellan en otillräknelig, vådlig samhällsmedlem
och en tillräknelig, grof förbrytare är haltande och tarfvar ej svar.

Kommer så det mest talande skälet för upphäfvande af dödsstraffet,
nemligen våra framsteg i bildning och allmänna rättsmedvetandet. Att Svenska
Folkets bildning är stadt i framåtskridande, ämnar jag icke förneka,
jag glädjer mig deråt. Men jag vill, med hänsyn till den fråga, som föreligger,
blott bemärka, att de grymmaste brott dock begås lika mycket
efter tidpunkten för inträdet af denna bildning som förut, hvadan man
ej på grund af vår kulturs ståndpunkt kan utplåna dödsstraffet; och beträffande
det åberopade rättmedvetandets kraf tror jag mig kunna försäkra,
att bland det egentliga folket på landsbygden opinionen alldeles icke
är stämd för dödsstraffets afskaffande. Åtminstone är detta fallet i min
ort. Säkert är, att den stora allmänhetens rättskänsla ej skulle känna
sig tillfredsställd, om t. ex. en missdådare gång efter annan beredde sig
tillfälle att begå mord, det ena grymmare än det andra, och ändå ej drabbades
af annan påföljd, än att han till fängelset återfördes för att, måhända
förnyade gånger, upprepa sitt brott.

Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid med att från min synpunkt
ytterligare utveckla det vigtiga och djupa ämnet, helst jag är förvissad,
att någon förändring i åsigterna med eller mot icke numera kan
vinnas, utan att hvar och en redan stadgat sin öfvertygelse och sitt beslut
i frågan. Jag inskränker mig således att för min del yrka afslag å
Lag-Utskottets hemställan, hvarjemte jag anhåller om återförvisning af
Betänkandet angående Herr Adlersparres motion, på det den må blifva
tagen i närmare öfvervägande.

Herr Henrik Hansson: Den fråga, som nu är före, är af den
vigt, att jag anhåller att få min mening i densamma till protokollet antecknad,
synnerligast som Utskottet i sitt Utlåtande säger, att opinionen
i landet är för dödsstraffets afskaffande. Jag åtminstone anser detta icke
vara med sanna förhållandet öfverensstämmande, och jag tror för min del,
att det skulle vara ganska vådligt, om Utskottets förslag vunne’Kammarens
bifall. Ingen finnes visserligen inom Kammaren, som icke inser det
ifrågavarande straffets ohygglighet, men man bör äfven se på de brotts

beskaffenhet,

Den 29 Februari, t. nt,

353

beskaffenhet, hvarpå detta straff följer. Hvad skall man tänka om brott,
der mördaren utrycker tungan på sitt offer, utsliter dess ögon, och sargar
det på det förfärligaste sätt. Någon kan tycka att en sådan fånge
är näpst af lifstidsfängelse, men en sådan menniska kan vara i den ställning,
att hon är i saknad af kläder och föda och så utblottad, att hon
utan motvilja väljer fängelset. Huru lätt slipper icke en sådan mördare
endast för slem vinning. På landsbygden är vådan aldra störst, der
kronolänsmännen äro de ende, som hafva sig ålagdt att efterspana och gripa
brottslingarne. Man saknar icke exempel, att, då allmänna åklagaren skolat
uppsöka dylika grofva brottslingar, han med möda kunnat erhålla några
biträden. Tages nu dödsstraffet rent af bort, då tror jag det ofta skola
inträffa, att personer skola sakna mod att gifva sitt bistånd vid sådana
tillfällen. Man har funnit att mord på sednare tider oftare föröfvas. Till
en väsendtlig del tror jag att det härleder sig derifrån, att dödsstraffet
nu sä sällan tillämpas. Brottslingarne tänka: det är icke så farligt, vi
komma icke att få dö. Då nu härtill kommer, att vi hafva oss bekant,
att länder, som borttagit dödsstraffet, måst åter införa det, så anser jag
att det är betänkligt att nu borttaga detsamma, då vi sannolikt inom ett
eller annat år skulle nödgas återinföra det, och får jag på grund af alla
dessa skäl yrka afslag å Utskottets Utlåtande.

Herr O eklind: För min del är jag fäst öfvertygad derom, att
dödsstraffets rättmätighet icke kan på ett tillfredställande sätt vindiceras
hvarken ur religiösa grunder eller ur synpunkten af samhällets pligter och
rättigheter. Lifvet, denna gåfva af Gud, har till ändamål menniskans sedliga
och intellektuela utveckling, och då endast Gud kan veta, när detta
höga ändamål är vunnet, eller icke vidare kan vinnas, så synes mig alldeles
klart, att också ingen annan än Han kan ega att bestämma öfver
menniskans lif.

Samhällets rätt kan icke sträcka sig längre än att sätta den brottslige
ur stånd att åstadkomma skada. Det må vara sannt, hvad man invändt,
att något annat osvikligt medel icke finnes för att ernå full trygghet
i detta hänseende än dödsstraffet. Men till det omöjliga har samhället
lika litet som den enskilde någon förbindelse. Om samhället gjort hvad
som ligger inom omfånget af dess pligter och rättigheter, framför allt om
det sökt att på upplysningens väg återföra den brottslige till det rätta,
så tror jag, att samhället likasom den enskilde lugnt kan öfverlemna det
öfriga åt Honom, som har lifvet och döden i hand. Jag önskar fördenskull
bifall till Lag-Utskottets Betänkande.

Herr Ivey: Om det i allmänhet är representantens pligt att uttala
den inre rösten inom honom, så är det så mycket mera hans skyldighet
att i ett ämne sådant som detta icke underlåta ett dylikt uttalande;
han får icke, hvarken af bristande moraliskt mod låta böja sig af opinionerna
för dagen, eller af bristande fysiskt mod låta skrämma sig af
tillfälliga skräckscener i en ekonomiskt betryckt och idéupprörd tid. Då
frågan vid förra riksdagen förevar, yttrade jag: att stödja samhällsordningen
på dödsstraffet, det är att grunda den på hatets och hämndens magt,
Riksd. Bro t. 1868. 2 Afd. 1 Band. 23

354

Den 29 i''ebruari, f. in.

att stödja samhällsordningen på förbättringsprincipen det är att grunda
den på frihetens och kärlekens magt, på civilisation och kristendom, och
jag har icke, sedan dess, funnit skäl att ändra öfvertygelse.

Mine Herrar! Antingen är lagen om dödsstraffet rättvis och då bör
den tillämpas, men tillämpas konseqvent och icke i nådeväg eluderas, eller
är den icke rättvis och då bör den afskaffas. Att hafva den blott för att
taga till i nödfall, det är som att argumentera, när andra skäl tagit slut,
med knytnäfvarne. När samhället icke har tålamod att genom lagens
inneboende moraliska kraft öfvervinna opponenten mot det sedliga samhällsbegreppet,
så, för att slippa vidare kostnad och besvär med denne
brottslings förbättring, gör samhället processen kort genom våldets kraft.
Kan detta vara rätt? — Hans Excellens Herr Friherre De Geer anförde
hurusom, efter det afrättningarne upphört under Konung Oscars första regeringsår,
de tilltagande brotten gjorde till en beklaglig nödvändighet att
19 sådana på ett enda år måste ega ruin, och såg häruti, äfvensom
i den omständigheten att efteråt ett färre antal varit behöfliga, ett bevis,
om jag fattade rätt, att dessa dödsstraff gjort sin tillbörliga verkan. För
att denna sammanställning verkligen skall bevisa det åsyftade, erfordras
dock att veta om mordens antal efter dödsstraffets, man kan säga, återupptagande
varit färre i medeltal årligen under Carl den XV:s regeringstid
än under Konung Oscars. Jag tror det ej.

Man har bort och sett i tal och skrift mångfaldiga exempel anföras
från andra länder, och dessa har man tolkat och begagnat, hvar och en
efter sin åsigt. Jag tror för min del att dessa exempel kunna bevisa
både ofantligt mycket och ofantligt litet, allteftersom man i dessa citerade
afskaffanden och återinföranden af dödsstraffet måste taga i beräkning
icke blott moraliska utan rent politiska förändringar och hvälfningar.

1 stället torde det tillåtas mig att anföra några momenter af vår
egen kriminallagstiftning. Uti Carl den XLtes krigsartiklar - jag håller
här i min hand den äldsta upplagan — finner man följande: “Ty skal
härmed alt Affguderi wara förbudit, och ingen Affgudadyrkare, Trullkarl
eller Wapndöfvare i Lägret eller ibland Wårt Krigzfolck lijdin warda, uthan
der någon beslås att dyrcka och tilbidia Affgudar, döfwaWapn och Werior
eller umgås medla Truldomb, witskeppelser och slijke ochristelige konster,
tå skal emot honom px-ocedei-as effter Gudz och Sweriges allmänna Lagh.“
“Hvilken som försmädar och blasphemerar herrans nampn nyckter eller
drucken och blifver dher til vunnen medla tuu laga wittnen lian skal dödexx
döö, uthan alla nåder. “ “Are hans ord utan all försmädelse och
allenast aff obetäncksamhet, oförståndh eller lättsinnighet härflutne, skal
han förste resan allvarligen förmanas, och på knä gjöre Gudi affböxi, då
Chorum hålles, sainpt sedan höta till Krigzhospitalet en månads sold, sammaledes
andra reesan, kommer han tridie reesaxx igeix harquebuseras." Slutligen
låter i vår talets och tryckfrihetens tid helt underligt det förbudet
att: “hwarke i Laag, sammankonxpster eller elliest, intet sådant soxxx
Fältmarskalkens heder och ähra angår, tala eller säga, wijd Lijfzstrati''
tilgörandes.“

Man invänder att allt detta är så länge sedan, och att vi icke hafva
att göra med förgångna seklers barbari. Men, mine Herrar, den tiden, då

Den 29 Februari, f. m.

355

dylika lagar stiftades och försvarades, den var dock en Arvid Horns, en
Dahlbergs, en Jesper Svedbergs tid!

Äfven andra exempel finnas, som ligga vår tid mycket nära, ja, icke
längre bort än 10 å 13 år, jag menar frågorna om husagans samt spöoeh
risstraffens afskaffande. Det är verkligen icke längre sedan, än jag
nämnde, som dessa straff försvunno ur vår lag, och dock tyckes i dag —
icke saunt — som om ett helt sekel af ökad civilisation läge emellan och
förflyttade dessa straff till forntiden?

Frågan om spö- och rå-straffets afskaffande förevar 1840, 1848 och afgjordes
slutligen genom Kongl. Maj:ts Förordning af den 4 Maj 1855 om
totalt upphäfvande af spöstraffet. Det fattades emellertid icke heller då
bevekliga förord vid riksdagarne för dess bibehållande. En talare påstod:
“att det icke verkar godt om lagen förlorar allt mer och mer af sitt gamla
allvar. Humanitetssystemet bör ock hafva sina gränsor. Fortfar och utvecklar
sig allt vidare detta system, så är fara värdt, att man snart nog
måste inrätta korrektionsanstalter och fängelser i hvarje stad och by.“
En annan talare frågade om icke “det afskydda spö- och risstraffet skulle
kunna utbytas mot något annat affliktivt, t. ex. prygel11, och tilläde: “man klagar
öfver slapphet i lagskipningen och att osäkerheten till lif och egendom
allt mera tilltager. Skall denna osäkerhet förökas eller förminskas genom
denna lag? Jag fruktar det förra.“ Vi veta numera alla att dessa
olycksspådomar icke hafva besannats. När husagan vid 1856—1858 års
riksdag afskaffädes till följd af en motion utaf en här närvarande Stockholms-representant
Herr Hierta, så afstyrkte Sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottet
denna motion på den grund, att det ansåg: -att ett tjenstehjon,
som i olaga tid skiljes från tjensten, blifver vida beklagansvärdare, än
den som ådragit sig måttlig husaga.''1

Vid diskussionen härom ville en talare “hafva husagan ställd på rent
kristlig ståndpunkt och mera genomträngd af en kristlig anda." En annan
mera humoristisk trodde: “att några förståndigt applicerade rapp öfver
ryggen skulle medföra mycket bättre verkan" än en “predikan öfver lättjans
förderflighet.•• En tredje talare fruktade bland annat: “att det nya
systemet skulle blifva svårt att tillämpa med den glesa polisindelniug, som
eger rum i vårt land.- En fjerde yttrade att det skulle vara mycket illa
“om den allvarliga förmanings- och i nödfall handgripliga bestraffningsrätten
afskaffädes, och deremot den kalla lagbokstafvens domsrätt skulle
skilja mellan husbonde och tjenare11; och slutade med att om så skulle
ske: -genom domstolen eller polisen, eller inför de lägsta polistjenstemännen
på landet, länsmännens godtycke, så skulle följder af ganska betänklig
art derifrån härflyta ej blott för den tjenande klassen utan också för
samhället. “

Jag har valt ut dessa yttranden bland mäns af högre samhällsgrader
verldsåskådning och bildning, Theologise Doktorer och Biskopar, högre embetsmän,
ja f. d. Ministrar, men icke heller desse mäns farhågor hafva besannats.

För denna min utflygt från ämnet för dagen, utbedjer jag mig Kammarens
öfverseende, helst den i sin mån belyser frågan; och tillåter mig
att tillägga rörande dödsstraffet, att detta lika litet skall hindra mord som
husagan skapade ärliga tjenare. Det är icke tvånget och dödsstraffet, det

850

Den 2S Februari, f. m.

är välståndet och folkbildningen, som hindra inorden. Den, som behändigast
kunde amputera skadade armar och ben, ansågs fordom för den skickligaste
kirurgen, nu sätter man den konservativa kirurgen, som botar dessa
armar och ben, ännu högre.

Som det är — och ännu mer som det varit med dödsstraffet, uppmuntras
mördaren, jag vågar säga det rent ut, af Staten att mörda; han ser
att Staten dödar för att hämnas ocli han gör så med, följande detta högre
exempel, och då Staten skickar brottslingen förbättrad eller oförbättrad
in i evigheten, så begår den i förra fallet, liksom mördaren, ett brott mot
det goda, och i sednare fallet är den lika okristlig som han. Jag sade förlidet
år att lag är civilisationens ansigtsuttryck, men jag vill tillägga, den
är något mera. Den är ordningen och redan i vår rättskänsla, den är
åskådliggörandet af vårt statssamvete, och är detta oudt, bär samhället inom
sig medvetandet af begångna orättvisor, då fruktar det och dödar af blotta
fruktan. Skall den eviga freden såväl inom som- utom samhällena icke
blott vara en dröm, skall kriget någonsin försvinna från jorden, så måste
det föregås af dödsstraffets utplånande.

I det förflutnas ljus kastar hvarje ny stor idé sin skugga icke bakom
sig utan framför sig, och derför synes så ofta och för så mången den närmaste
framtiden i en mörk dager, men idéen kommer närmare — den blir
påtaglig -- och skuggan försvinner. Ehvad utgång frågan nu får, är jag
öfvertygad att det nittonde seklet icke skall gå till linda innan dödsstraffet,
denna sista lemning af hedniskt lagvåld, skall försvinna; ty Gud ske
lof! allt det goda, det sanna och det sköna, som nu mer än någonsin
mångfaldigas i form, i färg och i ljud, och som sprides ut öfver allt i
verlden genom nutidens stora uppfinningar — äfven dessa äro kristendomsapostlar
— allt detta skall göra sitt till att förmildra sederna, frigöra begreppen
och utdöma dödsstraffet. Jag röstar för bifall till Lag-Utskottets
Betänkande.

Herr Siljeström: Jag vill endast tillåta mig att anföra några få
anmärkningar, i anledning af hvad Hans Excellens Herr Justitie-statsministern
yttrat såsom skäl för sin åsigt om nödvändigheten af dödsstraffets
bibehållande. Hans Excellens har bland annat anfört hvad åtskillige
namngifne författare yttrat i detta ämne. Jag är i allmänhet icke benägen
att lägga alltför stor vigt på auktoritet; och särskildt i närvarande
fäll bevisa dessa citater för mig ingenting annat än sanningen af det gamla
yttrandet, att det icke gifves en så stor orimlighet, att ej någon lilosof
försvarat densamma. Hvad särskildt juristerne beträffar, så är det i allmänhet
ganska vanligt att fackmän gerna försvara det bestående, hyllande
de åsigter, i hvilka de uppfostrats och under inflytande af hvilka de lefvat
och verkat. Äfven deras auktoritet torde således icke kunna anses såsom
bevisande. Hvad Beccaria angår, så om äfven — hvad jag icke känner
— han skulle nödgats att i fråga om praktisk lagstiftning i inör eller
mindre mån inrymma åsigter, dem han i teorien ogillat, så är detta ju
intet annat än hvad som dagligdags händer hvarje målsman för nya
sanningar, emedan ingen kan ställa sig utom den verld, i hvilken han lefver;
men det vore kanhända icke fullt befogadt att deraf obetingadt sluta
till ett vacklande i grundsatser.

D^n 29 Februari, f. m.

357

De statistiska uppgifter, som i förevarande fråga åberopats, äro utom allt
tvifvel förtjenta af största uppmärksamhet. Kunde sådana af verkligt
bevisande beskaffenhet anföras, så vore saken afgjord; men det är beklagligt
att förhållandet, etter allt hvad jag trott mig finna, är helt annorlunda.
Dessa uppgifter bevisa ingalunda alltid, om ens någonsin, hvad
man, allt efter sin egen åsigt i frågan, gerna är benägen att anse dem
bevisa. Det är icke blott strafflagen, ulan många andra faktorer, som
måste ingå i bedömandet af de orsaker, som må anses hafva bidragit till
åstadkommandet af ett, vare sig ökadt eller minskadt antal afbrott under
en viss tiderymd. Folkupplysningens beskaffenhet, den allmänna religiösa
och sedliga bildningen, ekonomiska förhållanden utöfva i sjelfva verket ett
vida större inflytande i detta afseende än'' någonsin strafflagen. Hans
Excellens har sjelf antydt detta, och kan man nu icke på guldvigt väga
äfven dessa omständigheter, hvad bevisa egentligen de statistiska siffrorna?
Man har i denna fråga bland annat åberopat den tillökning i antalet af
gröfre brott, som skall hafva inträffat under de första åren af Konung
Oscars regering. Om icke mitt minne sviker mig, hade man då, likasom
nu, en följd af dåliga år. Men, enligt all erfarenhet, är just detta en af
de omständigheter, som medföra en ökad brottslighet; och var det möjligen
icke just denna omständighet långt mer än Konungens mildhet att ej utfärda
blodsdomar, som förorsakade det faktum man åberopat?

Jag befarar, att äfven den närvarande tiden — en period af ovanligt
ekonomiskt betryck och åt mycken arbetslöshet — är i mer än vanlig
grad produktiv på brott; och det skulle kanhända komma att inträffa,
i fall dödsstraffet just nu afskaffades, att efterkommande brottmålsstatistici
tillskrefve just denna sednare omständighet den ökade brottslighet, till
hvilken vi, som nu lefva uti det, som omger oss, se tillräckliga orsaker.

Man säger, att der mildrande omständigheter äro förhanden, kommer
benådningsrätten emellan, för att utjemna och försona hvad som uti dödsstraffet
kan vara obilligt; men genom sjelfva det erkännande, som ligger
häruti, undanrycker man ett af de förnämsta stöden för hela dödsstraffsteorien.
Man säger å andra sidan, att dock så grofva brott någon gång
förekomma, att för dessas skull dödsstraffet måste finnas, samt att, om
det äfven sällan eller aldrig tillämpas, det dock måste qvarstå såsom ett hot,
såsom ett afskräckningsmedel. Erfarenheten visar emellertid, att straff såsom
afskräckningsmedel är oändligen litet verksamt. De grofva brotten föröfvas
i trots af dödsstraffets hot; och de föröfvades i en utan jemförelse större
mängd på en tid, då blodsdomar hörde till ordningen för dagen. Under
sådana omständigheter, på hvad punkt står man härvidlag i bevisningen?

Man säger vidare, att det åtminstone för lifstidsfångar måste finnas
någon högre grad af straff än lifstidsfängelset sjelft, och att detta icke
kan vara något annat än döden, samt att samhället i annat fall emot
dem vore värnlöst. Om jag icke misstager mig, så yttrade Hans Excellens,
att dödsstraffet är i detta fall ett “nödvärn11, och att, om man endast
kunde hålla de grofva brottslingarne i säkert förvar, så skulle dödsstraffet
icke vara så alldeles nödvändigt. Men det må tillåtas mig fråga, om verkligen
samhället kan hafva rätt att såsom ett förment nödvärn tillgripa en
sådan lag, som lagen om dödsstraffet, endast derföre att man icke vill
vidtaga de anordningar i afseende på fängelserna, som kunna erfordras för

358

Den L''9 Februari, f. m.

att hålla en eller annan lifstidsfånge inom lås och bom? Ty att detta
sednare icke låter sig göra, kan numera svårligen medgifvas. Sådana fängelserna
i vårt land tillförene voro beskaffade, skulle man kanske kunna säga,
att ur denna synpunkt dödsstraffet behöfdes. Men förhållandet är icke
mera detsamma. Man kan numera icke gerna tillskrifva annat än grof
försummelse eller slapphet hvad som i detta fall brister; men det voro i
sanning eget, om dödsstraffet skulle få lof att finnas såsom skydd för försummelsen
och slappheten.

Man åberopar andra länders exempel. För såvidt fråga är om statistiska
uppgifter, gäller hvad förut i det afseendet blifvit anmärkt, och
jag tror ej, att man kan fästa synnerlig vigt vid dessa uppgifter, som erhållits
från en eller annan liten stat och för i allmänhet endast en ganska
kort tiderymd.

Hvad som blifvit anfördt om Finland, synes icke bevisa hvarken för
eller mot. Hans Excellens har sjelf anfört de skäl, hvarföre man icke kan
fästa någon synnerlig vigt vid de anförda siffrorna. Men man har anfört
att dödsstraffet blifvit återstäldt i åtskilliga Tyska stater, der det någon
tid varit afskaffadt. Äfven detta torde icke bevisa hvad man vill dermed
hafva bevisadt. Jag finner ingenting förklarligare, än att, om i ett land,
der dödsstraffet afskaffats, en verklig eller skenbar tillökning i brott inträffar
— och i förra fallet möjligen till följd af alldeles främmande orsaker
— att, säger jag, under sådana omständigheter vännerna af ifrågavarande
straffart göra sig all möda att högt utropa: se der följderna af en
öfverdrifven filantropi! Och det må ursäktas mig, om jag dervid i främsta
rummet tänker på juristerne, som i allmänhet icke så lätt torde kunna
glömma en vetenskaplig teori, för hvars inhemtande och befästande de användt
så mycken möda och så mycken skarpsinnighet. Den stora mängden åter,
som icke förmår att något djupare sätta sig in i frågan, men som naturligtvis
måste vara intresserad för allt, som rör allmänna säkerheten, huru
lätt skall icke densamma låta förleda sig af ett sådant tillrop som nämnts ?
Och huru lätt måste det ej vara att i det fallet skapa en opinion emot
hvad som nyss förut varit omfattadt såsom högsta rätt!

Man har betraktadt frågan på sätt och vis äfven ur en politisk synpunkt.
Man har åberopat Schweitz, som, i trots af sina liberala politiska
institutioner, ändock i allmänhet bibehållit dödsstraffet. Jag beklagar att
man i detta fall sammanblandat tvänne saker, som icke synes mig stå till
hvarandra i något ovilkorligt förhållande af orsak och verkan. Historien
visar oss mer än ett exempel af fria folk, hvilkas seder och lagar utmärkas
af en stor stränghet. Hvad de Nordamerikanska staterna beträffar, så bör
icke glömmas att deras lagstiftning uppväxt ur den gamla Engelska rätten,
som icke kan beskyllas för öfverdrifven mildhet. Deremot skulle det göra
mig ondt, om någon i denna Kammare ville i den Amerikanska lagskipningen
tillerkänna den s. k. lynchlagen någon annan betydelse, än af
ett beklagligt nödvärn i de nyaste, ännu ej ordnade samhällena i vestern;
— något annat har ej heller blifvit antydt, ehuru med den hastighet,
hvaraied allt utvecklar sig i detta land, stater, som för få år sedan voro
i ett tillstånd af politisk nydaning, redan nu uppnått en ganska hög utbildning
i samhälleligt afseende. Men något som man härvidlag, liksom vid
alla sociala och politiska frågor om Amerika, icke får glömma, det är de

Den ‘29 Februari, f. in.

359

främmande folkelementer, af ofta alltför skadligt inflytande, detta land
innesluter; det har sina Negrer af icke alltid den bästa moralitet; det har
sina råa Irländske invandrare, det har en hel mängd af afskum från det
öfriga Europa. Mot en sådan slags befolkning, om någonsin, skulle dödsstraffet
kunna anses vara berättigadt såsom nödvärn.

Jag vågar således uttala den meningen, att ganska litet kan byggas
på de speciela erfarenheter och exempel i afseende på dödsstraffets behöflighet
och nytta, som åberopats, vare sig från vårt eget land eller andra
länder; men hvad som synes mig vara af en obestridlig vigt och af en
lika obestridlig sanning, det är att i allmänhet sederna blifvit allt mildare
och brotten på det hela allt färre, oaktadt strafflagarne blifvit allt mindre
och mindre stränga; och på denna allmänna erfarenhet tror jag för
min del. att man med temlig säkerhet kan grunda ett antagande af äfven
dödsstraffets obehöflighet.

Ett skäl finnes för öfrigt, som för mig är af afgörande vigt: nemligen
faran af misstag. Om ock blott dt enda juridiskt mord är möjligt, så
skall detta vara för mig tillräckligt skäl, att helt och hållet fördöma
dödsstraffet, Hans Excellens yttrade visserligen, att med vårt lagskipningssätt
ett juridiskt mord är nästan omöjligt; men absolut omöjligt torde det
dock näppeligen vara; och en och annan anser till och med vårt bevisningssätt
alldeles icke vara i detta hänseende betryggande.

Mau säger vidare, att dödsstraffet numera i vår strafflag endast står
alternativt. Men kan ej härigenom, likasom genom benådningsrätten,
hända att mången gång en gröfre förbrytare går fri, under det en mindre
svår brottsling blir lifdömd? Eller beror icke den större eller mindre
vigten af de förmildrande eller försvårande omständigheter, som dervid
komma i fråga, till en ganska väsentlig del på domarens individuela uppfattning
eller tycke? Och månne icke just sålunda dödsstraffet verkligen
blir ett experiment med menniskolif? Att deremot borttagandet af detta
straff skulle vara ett sådant experiment, torde svårligen kunna sägas utan
en petitio principii, emedan man dervid i sjelfva verket, om än ej i uttryckliga
ord, antagit hvad som bort bevisas.

Det har anmärkts — och med rätta — att i afseende på lagars
stiftande ett tillbörligt afseende måste göras på folkets uppfattning af det
allmänna rättsmedvetandet. Hvad nu denna särskilda fråga beträffar och
dess ställning till allmänna opinionen, så torde man icke kunna neka att, då
förut Bonde-Ståndet tvänne gånger och äfven denna Kammare vid sistlidne
riksdag uttalat sin mening till förmån för lagförslaget, samt följaktligen
en sådan uppfattning redan under en längre tid gjort sig gällande,
att, säger jag, det skulle vara besynnerligt, om Kammaren nu sveke sådana
föregåenden. Att icke, vare sig den ene eller andre, skall låta leda sig
af några andra motiver, än önskan att efter bästa omdöme träffa det
rätta, derom är jag förvissad; men detta bör ej hindra mig att anmärka,
att det för frågans framtida lösning på det sätt ändock alla, såsom jag
tror, önska, är af en synnerlig vigt, att Kammaren nu genom sitt beslut
håller frågan uppe; ty om denna Kammare ryggade tillbaka, så skulle ett
sådant vacklande säkerligen för lång tid åberopas såsom ett skäl för frågans
undanskjutande. För min enskilda del behöfver jag inga långa deduktioner
för att se innehållet och betydelsen af denna fråga, och skall

360

Den 29 Februari, f. ni.

ej heller med sådana besvära Kammaren. Jag vet endast icke, hvilketdera
som mest sårar, vare sig mitt omdöme eller min känsla, antingen
denna Statens kärlekslöshet, grymhet och hyckleri, som ligger till grund
för hela denna lagstiftning, eller kyrkans bemödande att i detta fall, såsom
i så många andra, helga Statens åtgöranden, äfven när dessa vittna
om kärlekslöshet, grymhet och hyckleri, eller vetenskapens försök att med
skenfagra skäl upphöja dessa samma saker till gällande teori, eller slutligen
det blodiga skådespelet sjelft, som kastar en slagskugga af barbari
öfver samhället; och jag vill sålunda, utan vidare ord, inskränka mig till
att kort och godt rösta döden öfver dödsstraffet.

Herr Ribbing: Vid sistförflutna riksdag nödgades jag taga Kammarens
tid i anspråk med ett anförande, för att utveckla och förklara de
skäl, som förmått Lag-Utskottet att afstyrka dödsstraffets upphäfvande.
Då emellertid denna fråga nu ånyo genom väckta motioner bragts till
Riksdagens och Lag-Utskottets behandling, och Lag-Utskottet sedan sednaste
riksdag ändrat öfvertygelse och kommit till ett resultat, motsatt
det till hvilket Utskottet då kom, tror jag det vara mig icke blott tillåtet,
utan en pligt, såsom medlem af Utskottet och reservant mot dess beslut,
att, då jag ännu står på samma ståndpunkt i frågan som för ett år sedan,
söka pröfva de skäl, som blifvit för dödsstraffets afskaffande anförda.
Jag har sökt efter dem och sökt att reda dem, så godt i min
förmåga stått. Jag har för sådant ändamål gått tillbaka till sjelfva motionerna
och till denna Kammares diskussion för ett år sedan. På båda
dessa ställen har jag funnit ett sätt vara förnändigast, om ock visserligen
ej uteslutande, begagnadt för att visa dödsstraffets olämplighet: man har
börjat med att försäkra, att dödsstraffet är grymt, barbariskt, fasaväckande,
vittnande om hyckleri, kärlekslöshet o. s. v. Nå väl! Man vill bevisa en
saks dålighet; man börjar om den uppräkna dåliga egenskaper — och
beviset synes sedermera vara mycket lätt. Vi vilja taga ett exempel.
Man kallar en sådan handling grym, hvilken tillfogar ett lidande, som ej
är nödvändigt för det med handlingen afsedda ändamålet, eller ett lidande,
som ej har något ändamål alls. Man säger således, att dödsstraffet bör
upphäfvas, derföre att det är grymt. Jag frågar dock: var det ej just
detta, som skulle bevisas? — Man har vidare talat om sina känslor af
fasa, sitt kristliga sinnelag o. s. v. I allmänhet är ingenting lättare än
dylika känsloutgjutelser för den, som af naturen är begåfvad med ett
känsligt sinne och vand att i en vacker form gifva uttryck åt sina känslor.
Låtom oss ock medgifva, att sådana känsloutgjutelser alltid hafva
ett behag med sig såsom uttryck af en högstämd själ och så till vida
innebära en förnöjelse att höra; men låtom oss å andra sidan ej förneka,
att man efter känslor icke stiftar lagar eller afgör hvad som endast med
förstånd och omdöme till sin lämplighet kan bestämmas, att alltså med
alla känsloutgjutelser, som beträffande dödsstraffet hafva framträdt och,
jag tviflar ej derpå, skola framträda,'' för dess befogenhet eller obefogenhet
är bevisadt — jemnt upp intet. Jag betvifiar visserligen icke, att om
en person vill begagna icke sitt förstånd utan sina känslor, för att fatta
sin öfvertygelse angående verkningarne af ett till och med ganska lindrigt,
ett bland de vanligaste medikamenter, han i de flesta fall skall utbrista:

Den 29 Febriiori, f. ni

3G1

läkaren var en grym och kall menniska, som gaf den stackars patienten
detta vidriga medikament! — Men, mine Herrar! hvad skulle vi väl säga
om läkaren, ifall han lät bestämma sig i sin ordination åt något sådant,
eller om dem, som vårda den sjuke, om de undanhölle patienten läkemedlet,
derföre att de visste, att dess verkningar för deras känsla voro motbjudande?
Jag tager mig friheten att här anföra just denna analogi:
likasom sjukdomen är en kraft i organismen, verkande till dess upplösning,
så på samma sätt framträder i brottslingens handling en till samhällets
upplösning verkande kraft, hvilken straffet söker nedtrycka genom
att befria samhällskroppen från den upplösande verksamheten.

Jag vill nu öfvergå till de argumenter, Utskottet anfört för sitt tillstyrkande
af dödsstraffets afskaffande.

Utskottet har sammanfört alla sina skäl under den rubriken: är
dödsstraffet nödvändigt för samhällsordningens bestånd och ändamål?
Detta är dock tvetydigt nog; ty vi hafva ju ock en sedlig nödvändighet,
som i denna fråga kan tagas i betraktande. För min del synes mig hvarje
diskussion härutinnan tvinga derhän, att man skiljer mellan dessa tvänne
frågor: Är dödsstraffet i sig sjelf orätt, eller kan det ur rättslig synpunkt
försvaras? och: Är dödsstraffet nu behöfligt, eller kan det nu af skaffas?
Då man är ense om att straffet är medel, innefattar ock besvarandet af den
första af dessa frågor tveggehanda: om det befordrar, verkligen utgör ett
medel lör det ändamål, — Statens, — till hvilket det hänföres; och vidare:
om den handling, som detta medel innebär, i och för sig, är oberättigad.
Båda dessa frågor måste vi besvara, ty skulle vi ej kunna nöjaktigt
reda äfven den sednare, komme vi till det orätta yrkandet, att låta
ändamålet helga medlet.

Då jag efter denna anmärkning går att skärskåda Utskottets skäl,
skiljer jag alltså från hvarandra de två saker, Utskottet fört tillsammans
och velat ådagalägga: det orätta, och det obehöfiiga i dödsstraffet.

För det förra har Utskottet först uppställt tvänne grunder i förening
: ett straff, för att vara berättigadt, skall förena egenskaperna att
vara afskräckande och att åstadkomma moralisk förbättring, - - såsom tydligt
framgår af sista raderna första stycket sid. B af Betänkandet: “straffets
onda skall vara större än den fördel brottets begående medför, så
att. det förra verkar afskräckande på brottsligt sinnade personer". Efter
denna sålunda uppställda grund för ett straffs befogenhet pröfvar nu Utskottet
dödsstraffets, jemfördt med lifstidsfängelse. Dervid är då först en
egendomlig och anmärkningsvärd omständighet, att Utskottet, såväl vid
lifstidsfängelse som dödsstraff, uppgifvit motsatta egenskaper på begge, för
att hvartdera skall verka till de båda fordrade syftemålen: afskräckande
och förbättrande, hvilket, enligt Utskottets åsigt, är grunden för straffets
rättslighet. Utskottet säger: att just fängelset för lifstid är egnadt att
göra detta straff afskräckande, men kort derefter tillägger Utskottet deremot,
att utsigten för lifstidsfånge! att i nådeväg återfå friheten synnerligen
bidrager till hans moraliska förbättring: d. v. s. till denna bidrager
att fängelset icke är för lifstid, — hvarigenom det var afskräckande.
Utskottet yttrar vidare, att dödsstraffet icke verkar afskräckande, emedan
man icke är säker, om det kommer att verkställas, men att deremot fängelset
förbättrar, emedan man är osäker om det kommer att verkställas.

362

Den 29 Februari, f. m.

I fråga om karakteren af afskräckande! synes annars företrädet mellan
dödsstraff och lifstidsfängelse lätt afgjord af den enkla omständighet, att
dödsstraffet är strängare och att lifdömde begära nåd från detsamma,
hvilket vill säga: att i dess ställe få taga lifstidsfängelse.

Utskottet har i sin förbättringslära anfört: att “dödsstraffet beröfvar
brottslingen den beredelsetid, som eljest för honom återstått och som tilläfventyrs
varit behöflig för hans eviga väl. Väl är det sagdt, att dödsstraffet
genom sin förkrossande kraft förmår att hastigare och säkrare än
fängelsestraffet böja det förhärdade sinnet; men det är föga kristligt att
nied svärd och bila befordra syndares omvändelse — och det torde kunna
ifrågasättas, huruvida den ånger, som sålunda framtvingas, hvilar på sannt
kristlig grund.''1 Jag får erkänna, och jag ber om ursäkt derför, att jag
nu måste repetera några uttryck af en tanke, som jag, då denna fråga
vid sista riksdagen inom Kammaren diskuterades, vågade uttala. För
mig är det obekant, huru en dödlig kan känna till, hvilken tidrymd som
är behöflig, för att man må kunna omvända sig och möjligen få försoning
och nåd. Men det vet jag, att den lärare, hvars religion vi bekänna, förklarade,
att det behöfves mycket kort tid, då han gjorde sin bekanta helsning
och löfte till röfvaren på korset. Är det vidare rätt att, liksom
Utskottet, tala om, att den efter dödsdomen vunna förbättringen ej är
kristlig? Jag vet ej, från hvilken uppfattning af kristendomen Utskottet
dervid utgått; men det är mig åtminstone bekant, att den kristendom,
våra prester predika och som är uttryckt i vår psalmbok och andra religiösa
skrifter, flerestädes uttalar, att tanken på döden är ett af de kraftigaste
motiverna för omvändelse och förbättring. Detta är ock ganska
naturligt, oberoende af religionslärans auktoritet; ty tanken på döden är
tanken på de sinnliga väsendenas förgänglighet och på de jordiska intressenas
ringa värde. Den innebär alltså ett motiv att rigta sig på andra
intressen, men utom de sinnliga finnas blott de sedliga och religiösa.
Det medgifves deremot till fullo, att full sanning tillkommer Utskottets
uttryck, att den tvungna omvändelsen icke hvilar på kristlig grund. Nej,
den står icke en gång på någon grund, åtminstone ej på annan än okunnighetens;
den finns ej till, den är ett hjernspöke. All omvändelses första
egenskap är nemligen frivillig. Att tala om en tvungen omvändelse är
således detsamma som att tala om en rund fyrsiding, en trekantig cirkel
eller dylikt, kort sagdt: en ofrivillig frivillighet. De nu af mig påpekade svårigheter
och motsägelser, hvari Utskottet råkat vid sitt försök att genom de
skäl, på hvilka Utskottet velat grunda dödsstraffets befogenhet eller obefogenhet
ur rättslig synpunkt, bevisa det sednare, dessa svårigheter leda
emellertid blott till en ny anmärkning mot Utskottets anförda skäl, emedan
samma svårigheter och motsägelser alla hänvisa på en gemensam
grund, hvarur de härflyta. Den hufvudanmärkning, jag mot hela
denna del af Utskottets Betänkande har att framställa, är den, att befogenheten
eller obefogenheten af dödsstraffet kan hvarken af dess karakter
af afskräckande eller moraliskt förbättrande afgöras. Sekundära
synpunkter vid straffet äro båda, med allt skäl: straffet och strafflagen
böra afskräcka; de böra ock afse moralisk förbättring, åtminstone ej motverka
sådan. Men när man frågar om ett straff är rättsligt eller icke och
söker grunden för ett svar, måste man i denna grund hafva en sådan, ur

Den 29 Februari, i\ m.

3(>3

hvilken just det följer och är gifvet, att Staten kan tillämpa eller får
tillämpa straffet, just till följd af samma grund. lager man straffets
egenskap af afskräckande såsom egentlig grund, blir följden att Staten
ej har straffrätt, ty Staten har ej rätt att nyttja den ena menniskan
såsom medel att afskräcka den andra, och förlägger man åter det afskräckande
i sjelfva lagen, fattad såsom straffhot, följer ej heller derur
straffrätten, emedan detta hot visar sig ändamålslöst, då trots detsamma
brotten ej upphört, eller, såsom en ärad talare nyss sagt, “är det så, att
lagen om dödsstraff står i lagboken såsom en hotelse, invänder jag blott,
att då den stått der utan verkan i så många år, utan att morden upphört,
är den ändåmålsvidrig och kan ej användas som medel." Det är
naturligt — deri gifver jag den värde talaren rätt — så snart strafflagens
betydelse fattas såsom preventiv. Visar erfarenheten att hotet äfven af
detta stränga straff, med döden, ej hjelpt att afhålla från brott, så är ju
dermed visadt, att det ej är medel, och hvartill skulle det annars tjena?
Vore alltså dess ändamål att hota på förhand, vore det onödigt, och erfarenheten
hade visat, att det ej förmått uträtta hvad det skulle. På
samma sätt är det med den moraliska förbättringen. Den är eu inre, fri
verksamhetsakt, hvartill Staten genom uppfostran och bildning och lagar
kan gifva anledning eller motiver — hvad man i theologien nämner
“kallelse" — men åstadkomma den kan endast menniskan sjelf i sitt eget
inre. Den kraft, som i detta inre har magt, är Gud, men ingen dödlig.
Följaktligen kan frågan om dödsstraffets befogenhet eller obefogenhet ur
synpunkten af moralisk förbättring ej afgöras, ty då sätter man för Statens
bestraffningsrätt ett ändamål, som den ej kan verka.

Utskottet har vidare såsom tredje skäl till afgörande af dödsstraffets
befogenhet anfört, att man vid tillämpningen af dödsstraffet löper fara att
begå misstag, så att det kan drabba oskyldige personer. Utskottet bar
anfört, att sådant inträffat i andra länder o. s. v. Jag vill härvid blott
anmärka, att, vill man bigga detta till grund för bedömandet af hvarje
straff, äfven med Utskottets tillägg att Staten ej bör tillämpa straff, för
hvilka, i fall af misstag, reparation ej kan gifvas åt den oskyldigt straffade,
då kan intet straff begagnas. Om en person t. ex. blifvit dömd till
fängelsestraff för lifstid och utstått detta, men sedermera befinnes oskyldig,
huru skall Staten kunna reparera det lidande, den tillfogat honom? Ja,
vi kunna till och med taga till exempel det enda straff, som etter eu sådan
åsigt synes kunna behållas: böter. Träffa dessa en rik person, kunna
de väl ej kallas för straff. Men är jag en fattig man, som genom böternas
utkräfvande blir bragt i nöd och elände och måste underkasta mig
köld och hunger och sålunda t, ex. får min helsa förstörd, — icke kan detta
mitt lidande af Staten repareras derigenom, att den sedermera låter mig
lefva kräseliga!

Jag vill erkänna, att man möjligen i en hastig vändning skulle kunna
upptäcka äfven ett fjerde skäl i Utskottets anförande. Detta skulle då
vara på sid. 4: när Staten icke begagnar dödsstraffet mot galningar, som
hafva våldsamma tendenser, hvarför skall det då begagnas mot andra personer?
Utskottets egna ord härvid äro: “Det finnas vansinnige, hvilka
med den mest beräknande list förena ett vildt, blodtörstigt sinnelag, och
som, ehuru icke tillräknelige för sina gerningar, likväl kunna vara för all -

Den 29 Februari, f. m.

304

manna säkerheten lika vådlige, som den gröfsta brottsling. För att skydda
sig mot en sådan vansinnig, har samhället funnit lämpligt att använda
fängelse och bojor; men aldrig har det sökt vindicera sig rättighet att afdagataga
den olycklige, icke ens då allt hopp om hans vederfående varit
ute. Och hvarför? Otvifvelaktigt af den orsak, att samhället varit tillräckligt
skyddadt genom fängelset och bojorna, och emedan, vid detta
förhållande, det ansetts omenskligt och grymt att taga hans lif, så ringa
värde detta än haft i förhållande till den förnuftiga menniskans. Här har
rättskänslan gjort sig gällande. “ Jag har verkligen läst igenom denna
mening två gånger, hvilket jag ber att till en början få anmärka. Brotts
första karakter är annars att vara en handling af frivillighet och med
afsigt; galenskapens första karakter är att vara ett tillstånd utan förmåga
att beräkna och utan frihet i viljan. Straffs betydelse är att vara rigtadt
mot brott. — Kan man väl vänta, att der dessa törsta bestämningar af

sjelfva betydelsen af brott och straff äro nyheter--------jag vill säga, att jag

har sökt jemförelsepu akter med detta Utskottets yttrande, men icke kunnat
finna några i någon afhandling om brott och straff jag studerat, — mer
än i Utskottets eget anförande, sid. (i. der det heter; de mord, som förekomma,
hafva måhända ofta nog sin yttersta grund i något psykologiskt
missförhållande.1'' “Psykologiskt missförhållande “! Vi skola försöka öfversätta
det på Svenska : ett missförhållande, som angår vetenskapen om
själen! Hvad härmed förstås, känner jag ej till; jag antager att “psykologiskt''1
är ett skriffel, som bör rättas till psykiskt: ett missförhållande,
som angår själen. Och då tror jag i sanning, att detta ej blott “måhända
ofta nog“ är händelsen, utan att, så länge brottet är en dålig handling,
det väl alltid lär vara ett psykiskt missförhållande, ty icke lärer det vara
kroppen, som afsigt och frihet tillkommer.

Det år detta, att brottet är yttring af en fri och medveten vilja
och att straffet är rigtadt mot denna vilja hos en individ, som är
medlem af, men med sin handling visar en mot Staten rigtad vilja: det är
detta, man måste väl qvarhålla, när man vill söka verklig grund för afgörande
af Statens rätt att straffa och att straffa med döden. Man har
i de så kallade straff theorierna ofta gjort saken mycket konstigare än den
är. Straffrätt är icke en egendomlig rätt hos Staten; den är detsamma
som Statens rätt i allmänhet, blott yttrande sig i det fall, att Statens
verksamhet för sitt ändamål möter ett fritt motstånd hos någon af dess
medlemmar. Staten skall skydda och ordna sjelfständighet och frihet hos
sina medlemmar i deras förhållande till hvarandra och till det hela: en
sädan frihet är just hvad som menas med rätt, och denna rätts befordrande
är Statens ändamål, grunden för all dess verksamhet. Att Staten
straffar, vill då blott säga, att Staten befordrar sina medlemmars rätt och
frihet i deras ömsesidiga förhållande, när någon mot samma Statens ändamål
fiendtlig, fri och afsigtlig handlingskraft uppträder, och straffets
betydelse är att undertrycka en sådan vilja, — man kallar detta att Staten
reagerar mot detta hinder för uppnåendet af hvad som utgör dess
ändamål. Är detta straffrättens grund, så ställer sig frågan i afseende på
Statens rätt till dess utöfvande i allmänhet helt enkelt derhän: eger det
rätta rätt mot det orätta ? Är Staten, hvars ändamål är rätt och hvars
verksamhet är rättens befordran, befogad att reagera mot det orätta — ty

Den 29 Februari, f, ra.

365

det är orätt, som strider mot Statens ändamål: rätten. Densamma blir
frågan i afseende å dödsstraffet, blott med tillämpning på detta särskilda
straff; — ty af denna utaf mig angifna grunden till Statens straffverksamhet
följer ej blott om och att Staten till denna verksamhet har rätt; ur
samma grund kan ock, — såsom ur hvarje verklig grund med afseende
på dess följd måste vara händelsen — afgöras omfånget och gränsen
för Statens straffrätt, Alltså: är dödsstraffets tillämpning i och för sig
orätt; är måhända — deri ligger svårigheten — dödsstraffet i sig sjelft
orätt? — ty att det utgör ett för undanrödjande af den mot statsändamålet
rigtade viljan, utgör ett medel för samma ändamål: det behöfver
naturligen intet bevis. Huru långt alltså sträcker sig Statens straffrätt?
Svaret blir: Statens straffrätt sträcker sig så långt, till samma omfång,
som det mot Staten rigtade orätta, som genom straffet skall undanrödjas.
Den, som begått eller tenderat att begå mord på samhället, som är landsförrädare,
och detta med frihet och afsigt; huru långt sträcker sig det
orätta hos honom? Jo, derhän, att taga bort hela Staten, i sjelfva dess
exsistens, dermed ock det af denna representerade rätta i sin helhet. Likartadt
är förhållandet med den, som begått mord på enskild person; huru
mycket af rätt lemnar mördaren qvar åt den, han mördar? Alltså ock:
huru långt sträcker sig, till hvad omfång framträder genom mordet hans
vilja såsom orätt, rigtad emot rätten? Huru långt behöfver den, för att
ej qvarvara såsom en upplösande kraft i Staten, af denna undertryckas?
Svaren på dessa frågor behöfver jag väl ej uttala. Men härmed hoppas
jag hafva besvarat frågan: har Staten rätt att använda dödsstraff?

Man säger nu visserligen, att lifvet är en gåfva af Gud, och att derföre
Han allena eger taga det — dödsstraff vore ingrepp i hans försyn.
Förr har det fel varit ej ovanligt, att mången öfverhet satt sig i Guds
ställe eller velat vara en liten Gud; man har ogillat sådant, och med
råtta, men nu tycks man vilja öfvergå till andra ytterligheter. Ingen
menniska är Gud, eller Guds försyn, men Guds försyn står ej utom menniskan,
och låtom oss hoppas, att, hvad som sker med rätt, sker ock med
Guds försyn, till och med om en menniska gör det.

Man har ock sagt, att man med dödsstraffet griper in på de menskliga
iutellektuela och moraliska anlagen, hindrar utvecklingen af dem till
det, hvartill de äro kapabla. Der hafva vi åter ett argument, som bevisar
mer än det skulle, ty detsamma uppliäfver tillika rättigheten till användande
af lifstidsfängelse, såvidt ingen lärer kunna påstå, att ett lif, tillbragt
i fängelse, gifver den utveckling af de moraliska eller iutellektuela
krafterna, som i ett lif i frihet kan nås. Denna svårighet visar, att sjelfva
argumentet i sig innebär något origtigt: det skulle ej annars medföra
origtiga och ej afsedda följder. Och så är det äfven: Staten har såsom
rättsskipningsanstalt icke att göra med anlag, utan med handlingar. Om
menniskan har än aldrig så förträff liga anlag, men i stället att utveckla
dem, utvecklar andra, till mord eller förräderi, kan Staten ej behandla
henne efter de anlag hos henne, som icke kommit till verklighet, utan
endast efter det sätt, hvarpå hennes vilja framträdt i gerning. För öfrigt
— anmärkom det — afrättas icke individens anlag: kroppen dör,
men icke den medvetna och fria personligheten.

366

Den 29 Februari, f. m.

Jag har yttrat min åsigt i afseende på rätten och kommit till det
resultat, att dödsstraffet är berättigadt för sådana handlingar, som ådagalägga
intention att förneka all rätt, eller förverkliga en sådan intention,
således att förinta Staten eller individen. Det är således rättsligen möjligt.

Nu återstår frågan om det är behöfiigt, naturligen för det närvarande
och hos oss, ty endast derom är frågan. Detta blir det andra slaget al
de argumeuter, som Utskottsbetäukandet sammanfört under rubriken om
dess nödvändighet.

Utskottet har försökt bevisa att dödsstraff är obehöfiigt, då man har
fängelse på lifstid att tillgå. Om man kunde vara säker att ega ett sådant
fängelse, der brottslingen aldrig kunde rymma och utanför fängelset
begå brott, som då ej med nytt straff kunde beläggas, eller aldrig i fängelset
begå t. ex. mord å fångknekt och dylikt, då vore visserligen icke
dödsstraffet behöffigt; men ett sådant fängelse, utan tortyr, har ännu icke
blifvit uppfunnet. Utskottet säger, att "det är samhällets sak att tillse,
det fängelset uppfyller sin bestämmelse att göra fången oskadlig för allmänna
säkerheten11. Detta är godt och väl, om man blott icke sålunda
ålägger Staten något, som hittills visat sig omöjligt att åstadkomma; ty
då vore Statens medlemmar illa betjente med att blott hafva hänskjutit
åt Staten denna omöjliga uppgift. Vi sätta fången inom lås och bom och
fordra, att han ej skall rymma eller begå några brott; men kan Staten
prestera detta ? Derpå svarar man: det kommer icke oss vid, det blir
Statens ensak. Men huru går det dervid med statsmedlemmarnes egen
trygghet? “Det är en grof försumlighet, om något sådant kan inträffa",
har eu talare nyss sagt. Enligt hvad jag kunnat inhemta härutinnan, är
det alldeles icke ensamt en grof försumlighet, hvarur rymningar och brott
inom fängelserna skulle kunna förklaras; tvärtom har erfarenheten härutinnan
visat, att man hittills icke funnit något fullt betryggande medel
för en lifstidsfånges säkra oskadliggörande annat än sådant försvårande
af hans fängelse, som blefve tortyr och skulle innebära ett successivt och
plågsamt mord på honom, i jemförelse hvarmed enkelt dödsstraff vore en
mildhet. Eller kunna Herrarne här sjelfve uppgifva hvari en sådan säkerhet
skulle bestå?

“Fängelsestraffet kan genom periodiskt användande af ensamhetsfängelse
eller på annat sätt göx-as mer och mindre hård t och sålunda i
någon mån lämpas efter omständigheterna", säger Utskottet, för att visa,
att lifstidsfånge, som begått nytt brott inom eller utom fängelset, ej blefve
för detta strafflöst. Men hvem har då sagt att fängelset förut skulle
vara så mildt? Antag att redan det hårdaste vore användt mot en och
denne beginge ett nytt brott: hvad vore då att göra? Jag återkommer
till samma anmärkning jag nyss framställde: det enda hårdare, som återstår,
blir sådant, som innefattar tortyr.

Jag medgifver i öfrigt att dödsstraff möjligen skulle vara öfverflödigt,
om man kunde skicka den brottslige till ett ställe, hvarifrån man vore
säker att han ej återkomme, och vidare voro säker, att ingen annan funnes,
mot hvilken han kunde begå brott. Men erfarenheten har äfven
härvid visat, att brottslingar, som blifvit deporterade till en ort, derstädes
börjat ånyo begå brott; och det är ju en klar rättskränkning, om Staten
utsätter andra för sina brottslingar, liksom bland dem släpper ut vilddjur.

Den 29 Februari, f. m.

367

Dessutom lörbisåges, genom sådant sätt att göra sig qvitt brottslingar, fullkomligt
den moraliska förbättringen och afskräckningen, dessa bestämningar
vid straffet, som väl ej utgöra grunden till straffrätten, men såsom
redan blifvit anmärkt, såsom sekundära synpunkter ega full befogenhet
och ej få förbises.

Jag vill, efter hvad här blifvit förut anfördt, ej vara vidlyftig i fråga
om dödsstraffets behöflighet för det närvarande lios oss. Blott en anmärkning
vill jag tillägga. Statens strafflag måste var ett uttryck af och
afspegla sederna; och der dessa visa råhet, visserligen icke öfverallt, men
i enstaka fall, så att mord begås med kall beräkning och för helt och
hållet materiela ändamål, understundom för, snart sagdt, en spottstyfvers
vinst, der äro ej sederna mogna för bortskaffandet af dödsstraffet. Vill
man säga, att lagens förmildring medför mildrade seder, så vill jag ej
frånkänna denna sats all sanning, men det regelmässiga är dock dess omvändning:
att lagen och dess mildhet skall följa af och rätta sig efter
sederna; om så icke vore, skulle man ju kunna förmildra lagen, tills intet
straff blefve qvar, och då skulle således sederna derigenom blifva idealiska.
Hvad åter angår- opinionen och andras opinion om oss, hoppas jag att
den skall blifva för oss allt mera fördelaktig, i den mån vi icke begå
brott, eller grufva brott; men vilja vi liksom narra andra att tro, att
vi äro längre komna i bildning och sedlighet, än verkligt är, derigenom
blott att vi mildra strafflagarne, så fruktår- jag att vi icke narra någon
så mycket som oss sjelfve. För öfrigt: strafflöshet tinnes ock hos mest
barbariska folk.

På skäl, jag anfört, yrkar jag afslag å Lag-Utskottets Betänkande.

Många af Kammarens ledamöter instämde med Herr Ribbing.

Herr A li 1 g r e u: Här har blifvit yttradt, att rättvisan, för att försona
ett groft brott, exempelvis mord, kräfver dödsstraff; om så vore —
men det är icke så — skulle hvarje för mord till döden dömd brottslings
benådande blifva en kränkning af denna rättvisa. Fordrar rättvisan ovilkorligen
dödsstraffet, lär väl ej samma rättvisa genom beuådniugen böra
uppliäfvas.

Vidare har uttalats åsigter, gående derpå ut, att samhället genom
dödsstraffets bibehållande värnas emot brott; men jag beder härvid få
erinra, att det icke är med samhällets värdighet förenligt att taga lifvet
af eu brottsling, som är i dess våld, för att försäkra sig mot förnyade brott
från dennes sida. Det är enligt min öfvertygelse icke något nödvärn, som
bjuder att taga lifvet af denne usling, för hvars förvarande och oskadliggörande
så många andra utvägar stå Staten till buds.

Här har talats om att lifstid sfångar, som frigifvas, erhålla friheten
med vilkor att, om de ånyo begå brott, de äro underkastade påföljden att
fortsätta det lifstidsfängelse, hvarifrån de förskoning erhållit, samt att det
vore nödvändigt att för sådane benådade lifstidsfångar behålla ett straff,
som vore svårare än lifstidsfängelse, enär, i motsatt fall, en sådan fånge,
som begick ett det gröfsta brott, icke skulle kunna ådömas svårare bestraffning
än den, som gjorde sig saker till ett jemförelsevis ringare brott.
Detta skäl anser jag för min del icke vara af den betydelse, att dödsstraffet
i gällande strafflag bör qvarstå. Om en frigifven lifstidsfånge be -

368

Den 29 Februari, f. m.

går brott, svårare eller lindrigare, så kan dervid invändas, att Staten genom
denna fånges frigifvande begått ett misstag, ithy att en lör samhället
vådlig person, hvilken Staten haft skyldighet att förvara, genom frigifvandet
blifvit satt i tillfälle att, ehuru friheten varit förverkad, begå fornyadt
brott. Enligt mitt förmenande kan, äfven om detta brott varit af
grof beskaffenhet, detsamma försonas med ett lindrigare straff än dödsstraffet,
exempelvis fängelse af svårare art än det, som vanligen begagnas.

För dödsstraffets bibehållande åberopas jemväl, att det är afskräckande
från brott; men, mine Herrar! huru ofta tänker väl brottslingen,
då han begår sitt dåd, på det straff, som väntar honom. Oftast är det
passionen, som hänför brottslingen, hvilken otvifvelaktigt sällan, om ens
någonsin, återhålles af straffpåföljden. Att grymma straff verka afskräckande
i afseende på brotts föröfvande, vederlägges dessutom af vår brottmålsstatistik,
som visar att samtidigt med straffens mildrande, de gröfre
brotten hafva varit i aftagande.

Då jag anmält mig till erhållande af ordet näst. efter föregående talare,
ville jag icke, i likhet med flera Kammarens andra ledamöter, lemna
min plats, för att i hans närhet i sin helhet afliöra denne talares anförande.
Af hvad jag uppfattade af detsamma, fastade jag mig särskildt vid
samme värde talares reflexioner öfver en i Lag-Utskottets Utlåtande förekommande
jemförelse emellan en svagsint person och en brottsling. Jag
tror att nyssbemälde talare icke alldeles rigtigt återgifyit den tankegång,
som genomgår Utskottets Utlåtande i denna del. Utskottet yttrar nemligen:
"Det finnes vansinniga, livilka med den mest beräknande list förena
ett vildt, blodtörstigt sinnelag och som, ehuru icke tillräknelige för
sina gerningar, likväl kunna vara lika vådliga som den gröfsta brottsling".
Lika litet den värde talaren som någon annan lärer med skäl kunna bestrida
rigtigheten af nämnda yttrande, i sammanhang med hvilket Utskottet
uttalat den åsigten, att Staten för dessa vansinnige sväfvar i lika stor
fara, som för en brottsling; men att ingen derför kan vilja att man skulle
göra den vansinnige oskadlig, genom att beröfva honom lifvet. Oskadliglieten
åstadkommes genom fängelse samt andra utvägar.

Enligt min öfvertygelse och på grund af de åsigter, som äro i LagUtskottets
Utlåtande framställda, yrkar jag bifall till detsamma, under
önskan att dödsstraffet ju förr dess heldre må ur Svenska strafflagen
blifva utplånadt.

Herr Östman: Det borde väl synas så, som vore striden om dödsstraffets
bibehållande eller förkastande utkämpad; men då man finner, att
meningarne ännu äro så delade, lärer mången ännu få tömma sitt tankeförråd,
innan frågan fått sin lösning.

Vid bedömandet af denna magtpåliggande sak, måste man fråga sig:
“Hvad åsyftar Staten med straffbestämmelser? Skall straffet utgöra en
hämnd mot brottslingen, eller skall det vara för att värna samhället mot
kränkningen af medborgerligt lugn och säkerhet till lif och egendom? Ar
det förra meningen med dödsstraffets bibehållande, så strider det mot våra
religiönsgrundsatser, der försoningen framstår som en lefvande faktor; är
åter det sednare meningen, det vill säga, vill man med bibehållandet af

dödsstraffet

369

Den 29 Februari, f. in.

dödsstraffet åsyfta samhällets skydd mot våld och mord, så synes äfven
detta vara förfeladt, emedan man finner, att, just under det att dödsstraffet
stod qvar i vår lagstiftning som ett bart huggande svärd, de mest upprörande
mordgerningar begingos.

Men, säger man, sedan mördaren och rånaren icke mista lifvet, utan
insättas på lifstidsfängelse, kunna de ju begå flera mord, utan att derföre
ytterligare straffas. Härvid vill jag blott anmärka, om de också icke
kunna straffas till lifvet, kan ju ändock en svår judiciel bestraffning på
dem användas. För öfrigt torde det väl vara ett alltför stort misskännande
af förmågan, då statsmagterna hafva medlen och nycklarne i sin
hand, och erkänner sig ej kunna göra en värnlös brottsling oskadlig för
andra. Betraktar man andra länders förhållanden, finner man, att, just
der de mest drakoniska lagar användas, der begås brott till högre procent
än i länder, der en mildare lagstiftning är införd; och det synes som om,
der svåra och grymma straffbestämmelser mera allmänt tillämpas, folket
blir mindre mottagligt för ädlare känslor. Slutligen säger man att tiden
ännu icke är inne för dödsstraffets afskaffande, för min del tror jag att,
med afseende å den bildningsgrad, hvarpå Svenska folket står, det icke är
något vågsteg att borttaga dödsstraffet.

För min del anser jag tiden nu vara inne att handla, och öfvertygad
att dödsstraffets bibehållande vore en mörk fläck på vår lagstiftning, vill
jag har uttala en hos mig länge närd tanke, att dödsstraffet bör ur vår
lagstiftning utgå, och tillkännagifva att jag kommer att rösta för bifall
till Lag-Utskottets Utlåtande.

Herr C. A. Larsson: Mina åsigter om dödsstraffets olämplighet
leda icke sitt ursprung hvarken från den af föregående talare åberopade
agitation eller den i tidningarne uttalade opinion; de datera sig redan
från det gamla Bonde-Ståndets tider, då denna fråga flera gånger varit
behandlad; men jag måste i sanning bekänna, att, om man icke är desto
mera ståndaktig i sin mening, så kan man verkligen blifva vacklande, då
man hör sådana argumenter som de af Herr Justitie-statsministern och
en annan talare här framhållna. Desse Herrars skäl hafva dock hufvudsakligen
rört sig inom det juridiska och praktiska området, ingendera
af dem hafva vågat sig ut på det religiösa fältet, hvilket dock, i en fråga
sådan som denna, måste tagas med i beräkningen. Det är af högsta nöden,
att man icke glömmer bort läran om ett lif efter detta, då man skall
stifta lagar om dödsstraffet. Man måste vara på det klara med sig sjelf,
om huruvida det, på sätt våra statskyrklige prester såväl som de religiösa
lekmännen dagligen predika, skall finnas ett “helvete" som, till tidernas
evighet, brinner af eld och svafvel, och hvarifrån de osaligas själar icke
kunna blifva frälsta. Skall det ligga någon sanning till grund för ett slikt
påstående, och man har ingen rätt att förneka en sådan lära; då frågar
jag hvilken stat som må anses mest barbarisk, antingen den Ryska, som
förvisar sina brottslingar till Sibirien, eller den Svenska, som förpassar
sina förbrytare till evigheten. Då man härtill betänker att åtskilliga
lifdömde brottslingar varit så oberedde till döden, att man funnit
sig nödsakad hålla dem med våld qvar på stupstocken, till dess bilan
Riksd. Prof. 1868. 2 Afd. 1 Rand. 24

370

Den 29 Februari, f. m.

skiljt hufvudet från kroppen; så må ingen förundra sig öfver om denna
straffart vacker en troende kristens fasa och afsky, samt hos den mindre
upplysta allmänheten väcker tvifvel om de religiösa dogmernas sanningsenlighet.
Men, säger man, en brottsling, som vet tiden för sitt lif,
hinner vinna en sådan beredelse till döden att han går densamma till
mötes, med full tillförsigt att blifva salig. Om så är, så frågas: kan dödsstraffet
under dylika omständigheter betraktas såsom ett lidande för begångna
missgerningar ? visst icke! Snarare kan det då betraktas såsom en
välgerning, ty den eviga saligheten är ju målet för allas sträfvan.

Föreställningssättet hos menige man om detta straff är också temligen
olika. Eu del önska visserligen att brottslingar skola dödas, men
desse anföra vanligen såsom skäl Statens onus att underhålla dem i fängelserna
med kläder och föda. En sådan egennyttig materialism kan
man icke åberopa som skäl för lagstiftningen. Andra deremot tycka, att
dödsstraffet är alltför lätt försoningsmedel, på samma gång det strider emot
religionen. Förhållandet är, att den stora allmänheten icke tänker på
döden utan i sammanhang med den saliga och osaliga evigheten, och det
är af sådan anledning som straffartens qvarstående i lagen anses oberättigad.
Det är med anledning af Herr Hanssons påstående om vådan af
dödsstraffets borttagande, som jag velat meddela den erfarenhet jag gjort
om folkets uppfattning af denna sak, och förundrar mig verkligen öfver,
att han, som sjelf är särdeles religiöst sinnad, kan vilja uppträda till försvar
för en lagstiftning, som kan föranleda till en obotfärdig syndares död,
och dymedelst, i sin mån, bidraga till att en kristen medmenniska möjligen
må blifva osalig.

Jag tror deremot att den stora allmänheten hyser den innerliga öfvertygelsen,
att dödsstraffet, såsom en qvarlefva af en barbarisk tid, numera
kan ur vår lag borttagas, och jag antager derföre med godt samvete
det förslag Lag-Utskottet framlagt.

Herr Hed en gr en: Då jag vid sistlidne riksdag var bland de få,
som yttrade en från majoriteten skiljaktig mening, så vill jag äfven nu
framställa mina tankar, oaktadt jag icke är någon rättslärd. Jag tror
icke att man i en fråga sådan som denna bör låta hänföra sig hvarken
af känslorna eller af den för dagen rådande opinionsvinden, utan man bör
gå särdeles försigtigt och betänksamt till väga. Efter den diskussion som
redan förevarit, och sedan isynnerhet den förste högt ärade talaren på det
grundligaste och fullständigaste sätt utredt frågan både till dess beskaffenhet
och följder,kan det synas som intet vidare vore att tillägga; men jagtillåter
mig dock yttra några ord i saken.

Man har sagt, att endast Gud, som gifvit lifvet, kan taga det; men
häremot vill jag hänvisa dels till de lagstadgandeu, som Moses på Guds
befallning gaf Israels folk och hvarigenom dödsstraff bestämdes för långt
flera brott än som i vår nu gällande strafflag beläggas med detta straff,
dels till Nya Testamentets skrifter, som, långt ifrån att förbjuda dödsstraffet,
tvärtom berättiga dertill. Då jag härmed å andra sidan ej vill
påstå, att dödsstraffet är för det kristna samhället i Guds ord bestämdt
påbudet, utan tror, att bestämmelsen derom tillkommer detta samhälle
sjelft efter noggrannt afvägande af hvad som talar för eller emot dess an -

Den 29 Februari, f. m.

371

vändande, så anser jag ej heller att någon giltig bevisningsgrund för eller
emot dödsstraffets afskaffande kan erhållas genom att utgå från denna synpunkt.
. Jag tror. att Sverige i afseende på lagstiftningen i nu ifrågavarande
fall befinner sig i främsta ledet bland de mest civiliserade länder, och jag
tror äfven att vi fortfarande skola göra oss förtjente att så anses, äfven om
vi ej nu alldeles borttaga dödsstraffet; det finnes ju endast alternativt i vår
strafflag, och jag tror icke att vi så snart böra öfvergifva den fördelaktiga
ståndpunkt, hvilken vi nu efter 50 års arbete lyckats upphinna, till en stor
del blott för att eftersträfva utlandets beundran för vår höga grad af kultur.
Det vore efter min tanke ett bättre och säkrare bevis på Sveriges höga kultur,
om Justitie-statsministerns berättelse visade att ej några mord blifvit begångna.
än om tidningarne kunde berätta att dödsstraffet blifvit borttaget ur
vår strafflag. Detta skulle i min tanke mera vittna om en slapphet i lagstiftningen
än om en hög grad af civilisation, helst som de länder, hvilka
anses gå i spetsen för civilisationen, ej vågat taga ett så stort steg framåt
som det anses innebära att alldeles borttaga dödsstraffet. För öfrigt
skulle det med all säkerhet väcka ett högst ogynnsamt intryck i utlandet,
om vi genast tre år efter den nya strafflagens införande, hvartill våra
störste tänkare och rättslärde hafva bidragit, skulle så lättsinnigt kasta
den öfver bord, innan man hunnit se frukterna af densamma. Sedan vi
ändtligeu lyckats komma till den ståndpunkt, hvarpå vi nu befinna oss,
så tycker jag för min del att man bör hafva särdeles vigtiga orsaker för
att öfvergifva den; ty knappt finnes väl något för ett land sämre och för
rättstillståndet skadligare än en sådan osäkerhet och ett sådant vacklande
i lagstiftningen, som detta skulle innebära.

Man har talat om, att dödsstraffet afklipper möjligheten af den brottsliges
förbättring. Häremot vill jag invända, hurusom jag hört religionslärare,
som bereda dödsfångar, erkänna, att desse under första tiden af
deras beredelsetid visat det mest hårdnackade sinnelag, och vanligen först
sedan deras nådeansökan blifvit utslagen och dagen bestämd för dödsstraffets
undergående, kommit till besinning af sitt vådliga själstillstånd
och börjat öppna sitt hjerta både för den allvarliga bestraffning och ljufliga
tröst som (fuds ord innehåller. Och för min del tror jag, att man
kan uppleta fullt lika många exempel på förbättring hos fångar, som gått
till döden, som hos dem, som blifvit “benådade- med lifstidsfängelse.

Utskottet säger på sidan 4 i Betänkandet att “fängelset visat sig särdeles
verksamt till främjande af brottslingens sedliga förbättring“; detta
yttrande kan jag ej obetingadt underskrifva. Om också förhållandet vore
sådant i ensamhetsfängelserna, der brottslingen, genom det ensliga lifvet
i förening med den andliga omvårdnad han der åtnjuter bör kunna anses
emottaglig för den Gudomliga nådens intryck, så är dock förhållandet i
gemensamhetsfängelserna, synnerligen i fästningarne, helt annorlunda. Jag
har af en frigifven fästningsfånges egen mun hört hvilket förfärligt lif der
föres. Det är gräsligt höra, hvilken sodomitisk osedlighet der råder, och
för hvilket hån den är utsatt, som hyser någon ånger öfver sitt förflutna
lif. Så länge man således icke har andra förbättringsanstalter än våra
gemensamhetsfängelser att sätta i stället för dödsstraffet, så tror jag sannerligen
icke att man vinner mycket i afseende på brottslingens förbättring
genom att förvandla dödsstraffet till lifstidsfängelse. När Långholmen in -

373

Den 29 Februari, f. m,

rättades, fick det visserligen namn utaf korrektionsfängelse, men jag tror
icke att många der blifvit korrigerade, ty jag har hört af sådana som varit
der, att föga mindre osedlighet och gudlöshet råder der än i gemensamhetsfängelserna
i fästningarne.

Ännu ett skäl, som talar för dödsstraffets bibehållande, är att man
måste hafva något att sätta i stället, i händelse detta borttages. Skulle
man nu taga bort dödsstraffet, så skulle derigenom lifstidsiängelse blifva
den högsta straftärten. Vid ett sådant steg skulle man dock komma till
ganska stora orimligheter; ty om den, som blifvit straffad för stöld tre
gånger, efter utståndet straff på nytt begår stöld, om ock endast till några
få riksdalers värde, så väntar honom lifstidsfängelse. Det skulle således
blifva samma straff för den, som begått en sådan obetydlig stöld, — hvilket
brott jag dock för ingen del vill försvara — som för det mest grymma
och öfverlagda mord; men det ligger ju en stor orättvisa att icke göra
skilnad i bestraffningen, då skilnad i brotten förefinnes.

Man har sagt, att allmänna tänkesättet ilandet är emot dödsstraffets
bibehållande; men i min hemort är åtminstone förhållandet icke så. Jag
erinrar mig i detta afseende ett fall, som inträffade ej långt från mitt
hem. Då för ett par år sedan tvänne brottslingar om 20 och 21 års ålder
begingo ett mord, som vittnade om en hög grad af beräknad grymhet,
och derför dömdes till döden, var allmänna tänkesättet: “desse åtminstone
måtte väl icke få nåd“ - hvilket dock blef fallet. Då man nu med full
visshet kan antaga att tänkesättet hos den aldra största mängden, åtminstone
på landsbygden, der polisen är ganska inskränkt till antal, är sådant,
tror jag det vara oförsigtigt att nu på en gång helt och hållet afskaffa
dödsstraffet. Och erfarenheten har dessutom visat oss, att dödsstraffet
icke derför bör afskaffas, att brott, för hvilka dödsstraff är faststäldt,
äro sällsynta. Tvärtom när man hör omtalas sådana gräsliga brott
som det vid Silbodal och det nyligen i liufvudstaden begångna, så finner
man lätt, att rätta tidpunkten att vidtaga ett sådant steg ej ännu är inne.
Såsom jag ofvan sagt, anser jag äfven den nuvarande lagstiftningen vara
alldeles för ny, för att det icke skulle inverka särdeles sårande på det
allmänna rättsmedvetandet att nu ändra den, och på grund häraf samt då
dödsstraffet ej mer finnes absolut utan endast alternativt i vår Strafflag,
anser jag att man bör låta det ännu qvarstå någon tid såsom ett hotande
åskmoln, färdigt att urladda sig öfver den grymme och för allmänna säkerheten
vådlige mördaren, som synes törsta efter sina medmenniskors
blod. Jag yrkar således nu liksom vid förra riksdagen, att dödsstraffet
ännu icke måtte helt och hållet afskaffas, d. v. s. att Utskottets förslag
icke måtte vinna Kammarens bifall.

Herr Erik Andersson från Elfsborgs län instämde.

/

Herr Witt: Jag hade icke ämnat att yttra något i denna fråga,
som redan blifvit så i tal som skrift tillräckligt behandlad, utan blott
lägga min röst vid voteringen. Men den omständigheten, att en af Sveriges
ädlaste män blifvit oförsynt hånad i offentliga tidningar, derföre att han
upprigtigt och på ett humant sätt uttalat de åsigter i ämnet, som hans
goda hjerta och klara förstånd ingifvit honom, manar hvar och en, som

Den 29 Februari, f. m.

373

hyser samma öfvertygelse som han, att öppet och ärligt ställa sig vid hans
sida. Jag tillkännagifver alltså, att jag kommer att rösta mot dödsstraffets
afskaffande. Jag lemnar alla de vackra theorierna i sitt värde och tager
frågan helt enkelt ur praktisk synpunkt. Jag finner då ingen nödvändighet
att borttaga det nu gällande lagstadgandet, ty sådant det nu är, behöfver
domaren ytterst sällan ådöma dödsstraff och i alla händelser har
Konungen benådningsrätt. Men om man nu utan någon nödvändighet
borttager lagstadgandet och några år härefter nödgas åter införa det, såsom
det skett i flera andra länder, så har man ingalunda handlat visligt.
Om, såsom lätt kan hända, sedan dödsstraffet borttagits ur lagen, mordens
antal tilltager, så vill jag icke hafva på mitt samvete att med.min
röst hafva bidragit till ett så olyckligt förhållande, och huru öm man må
vara om brottslingen, så har dock lagstiftaren en högre skyldighet att
skydda dem, som icke hemfallit under strafflagen. Man talar om att borttagandet
af lagbestämmelsen om dödsstraff skall bevisa en stigande civilisation.
Jag kan icke fatta detta. Om den lyckliga dag en gång randas
öfver Sverige, då man kan säga: visserligen hafva vi stadgandet om dödsstraff
qvar i strafflagen, men vi behöfva aldrig tillämpa det, ty här begås
nästan aldrig något mord, så hafva vi kommit långt fram på civilisationens
bana; men om vi i stället en dag måste säga: visserligen begås här
nu flera mord än förr och deras antal tilltager år efter år, men vi behöfva
aldrig tillämpa det ohyggliga dödsstraffet, ty det är borttaget ur strafflagen.
så hafva vi gått baklänges i stället för rätt fram på upplysningens
och den sanna bildningens väg. Det är ej ordalydelsen i strafflagen, utan
brottens antal och beskaffenhet, som visa om samhället står på en högre
eller lägre grad af civilisation. Den orimliga inkonseqvensen, att vilja
borttaga dödsstraffet ur strafflagen, men bibehålla det i krigslagen, visar
tillräckligt att de filantropiska theorierna icke äro hållbara. Jag yrkar
afslag på Utskottets Betänkande uti den föredragna punkten.

Herr Johannes Andersson från Elfsborgs län förenade sig med
Herr Witt.

Herr Isberg: Frågan om dödsstraffets afskaffande har både i tal
och i skrift, både här och annorstädes blifvit så grundligt diskuterad, att
hvar och en numera torde hafva gjort sig en egen öfvertygelse i densamma;
och om det ock läge inom min förmåga, — hvilket jag erkänner icke
vara händelsen — att härom säga något nytt, så skulle jag likväl afhållas
derifrån af vissheten, att den ena sidans anhängare skulle anse det obehöfligt
och den andras deremot såsom ett fåfängt sträfvande. Då jag icke
desto mindre nu går att yttra mig i denna sak, så är det derföre, att jag
anser det vara minst sagdt min rättighet såsom representant och nästan
min pligt såsom domare att angifva min position till frågan.

Jag vill således gifva tillkänna, att jag utan tvifvel tillhör den stora,
den, som jag tror, Riksdagens måhända alla medlemmar inneslutande majoritet,
som önskar dödsstraffets afskaffande, som deri ser en fråga, på
hvilken skäligen kan och bör användas det ofta brukade och missbrukade
uttrycket: den kan icke falla, — en fråga, hvars önskvärda lösning ej vore
något annat än ett konseqvent framåtgående på den af humanitet beteck -

374

Den 29 Februari, f. m.

nade bana i brottmålslagstiftningsväg, hvarpå vår nya strafflag utgör ett
så vackert exempel. Men då jag detta säger, och i sammanhang dermed
uttalar att allt hvad jag sett, allt hvad jag hört och läst icke kunnat
rubba utan fastmera styrkt min öfvertygelse, att dödsstraffet är rättmätigt,
då det är beliöfligt och nödvändigt, så har jag derigenom tydligen angifvit
att mitt svar på Utskottets Betänkande är beroende på den pröfning
jag inom mig anställt öfver frågan, huruvida dödsstraffet ännu är
beliöfligt i vårt land, eller, med andra ord, huruvida tiden för dess uttagande
ur vår lag ännu är inne.

Vid pröfningen af denna fråga har jag efter samvete användt det
mått af omdöme, som fallit på min lott, och sökt tillgodogöra den erfarenhet,
som jag kunnat samla under en 30-årig verksamhet såsom domare
och det sista årtiondet såsom föreståndare för ett kronohäkte; och jag
har på grund häraf kommit till den slutsatsen, att tiden för oss ännu icke
är inne för dödsstraffets afskaffande. Väl vet jag att en sådan ställning
till någon för dagen lifligare agiterad reform, som den jag genom detta
påstående intager till den fråga, som nu föreligger Kammaren, esomoftast
framkallar förkättrande beskyllningar om de obotfärdiges förhinder och om
förklädd opposition mot framåtskridandet m. m., och man har ett helt
färskt exempel på att i den allmänna diskussionen utom detta rum kunnat,
straxt innan sådan fråga här behandlats, framkastas ett hot om sättet för
deras klassificering, som komma att i ärendet sig uttala; men lika litet nu
som tillförene ämnar jag derom det ringaste bekymra mig, och tror att
så är och varder händelsen med hvarje sjelfständig man, den der nog
låter sig nöjas med det egna medvetandets vittnesbörd att han ärligt sökt
det rätta. Lugn i detta medvetande, vill jag endast i korthet framställa
några bland de skäl, på livilka jag stöder min åsigt.

Jag säger att tiden ännu icke är inne för dödsstraffets afskaffande.
När är den då inne, frågar man. Jag svarar: då den afsedda åtgärden
kan vidtagas med fullt bibehållet afseende på den rättvisa, som är lagstiftarens
yppersta pligt, på den klokhet, hvars förbiseende ej kan ursäktas
med benägenhet för öfverseende, samt på den punkt af sedlig utveckling
hos folket i allmänhet, och dess gällande åsigter om brott och straff,
hvarförutan, säge hvad man vill, lagen förr bör framkallas, än de kunna
förmodas deraf framkallas.

hör att börja med det sista af de vilkor jag sålunda uppställt, vill
jag ingalunda förneka, utan tvärtom med glädje erkänna att, till följd af
den uppfostran, som, hur ofullständig den må ännu vara, är tillgänglig för
hvar och en, upplysningen börjat mer och mer nedtränga bland massan af
folket, hvaraf följt att den fordna råheten, våldsamheten och grymheten
börjat här och der visa tecken att vara i aftagande; men det är dock
ännu alldeles för tidigt och sangviniskt att vilja inregistrera någon särdeles
framstående mildhets inrymmande i det gamla berserkarlynnet, särdeles
som man ej kan blunda för de sista tidernas, ja de sista dagarnes mångahanda
gräsliga dåd af den grymmaste beskaffenhet. Likaså har den mångsidiga
beröring, jag såsom domare haft med brottslingen, med den af
brottet lsederade laglydiga medborgaren och med menigheten i allmänhet,
gifvit mig oförtydbart vid handen, att hos folket, hos massan finnes icke
ännu någon allmännare öfvertygelse om lämpligheten att just nu, ett tu

Den 29 Februari, f. m.

375

tre, se dödsstraffet ersatt af lifstidsfängelse, eller samma straff '' som nu
gällande lag utsätter för jemförelsevis vida mindre brott. Jag saknar alltså
detta vilkor för att kunna anse tiden ännu på långt när vara inne att
borttaga dödsstraffet ur vår brottmålslagstiftning.

Med afseende på klokheten af den föreslagna åtgärdens vidtagande nu,
så, om jag ej vill uppehålla mig alltför mycket vid det farliga i att genom
dödsstraffets afskaffande på ett betänkligt sätt, om ej omöjliggöra, åtminstone
försvåra den derförutan nog svåra och betungande fångvården, måste
jag dock bjert framhålla det, efter mitt omdöme, föga kloka uti att
nästan omedelbarligen efter införande af vår nya strafflag, — en lag så
mild i förevarande hänseende, att der icke så vidt jag erinrar mig, på ett
enda ställe qvarstår ovilkorligt dödsstraff, med undantag för ett enda
brott, derför annat straff synes ej hafva kunnat utfinnas och i afseende
hvarå nästan förekommer en slags uppmaning för domaren att uppsöka
de mildrande omständigheter, som kunna göra det möjligt att ej ens i
detta fall döma till döden, — föga klokt säger jag att så hastigt experimentera
med ändringar i den ej ännu på långt när tillräckligen pröfvade
lagen, och det till genom en ändring af så genomgripande beskaffenhet
som att derur utstryka detta dödsstraff, som sannerligen ej af förbiseende
fått i lagen från förr qvarstå, utan der intager sin plats efter mogen pröfning
i årtionden af olika komitéer och af Representationen. Det vore,
efter hvad jag tror, likasom att utfästa ett premium för mordet, eller att
dekretera strafflöshet, eller hardt nära strafflöshet för den, som, då han
begår ett med längre fängelsestraff belagdt, jemförelsevis lindrigare brott,
skulle känna sig, så att säga, af lagen frestad att söka dölja detta brott
genom ett större, genom ett mord, hvaraf han hade att befara antingen
alldeles ingen påföljd, eller åtminstone ingen värre påföljd än en förlängning
af fängelsetiden, i hvilken han alltid kunde hoppas ett afbrott
eller ett slut genom rymning eller nåd. _ Och härtill kunde jag lägga
en erinran, att fängelse icke är för brottslingen något så fruktansvärdt
som det tros af många, de der anse frihetens förlust för hela lifstiden
vara ett grymmare straff än sjelfva döden. Om så är uppfattningen
hos mängden af de laglydige, - icke finnes den uppfattningen hos brottslingarne,
och mindre ju mer förhärdade de synas vara; och bland alla
dessa, derest de vore moraliskt och juridiskt fria i valet, skulle man icke
finna en enda, som icke tacksamt vaide och med jubel skulle framför dödsstraffet
emottaga lifstidsfängelse, vore det än i cell. Ja, jag har till
och med funnit mången dömd lagbrytare inom en ganska kort tid lära
sig att ganska väl kunna bära lifvet i cell, bland annat, dels i anseende
till den sundare diet och den bättre reglerade lefnadsordning, som der
iaktta ges, och dels i följd af det trögare lynne samt don mindre lifaktighet
i fantasien, som utmärka nordboen, i synnerhet af de mindre bildade
klasserna.

Klokheten tror jag således icke heller medger antagandet att tiden
ännu är inne.

Vidare, och beträffande rättvisans oafvisliga kraf, håller jag mig öfvertygad
att detta ej kan anses nog beaktadt, om man icke, innan dödsstraffet
borttages och utbytes mot t. ex. lifstidsfängelse, har redan förut så
förmildrat straffet för sådant brott, som nu är belagdt med detta eller

876

Den 29 Februari, f. m.

annat i längre tid fortfarande fängelse, att emellan straffet för t. ex. prmmediteradt
mord och straffet för annat jemiörelsevis lindrigare brott finnes
ett mellanrum, en rålinea så rymlig, att deraf kan tillfredsställas det allmänna
rättsmedvetandets anspråk på ett väl afpassadt förhållande emellan
olika brott och deras påföljder, — och hvaraf skulle följa ändring af hela
straffskalan.

Nu är det visserligen sannt att någon antydan om slik ändring förekommer
i Utskottets Betänkande, som dock derutinnan förefaller mörkt
och ofullständigt, — men mig synes det vara att, som man säger, börja
i_ galen ända, om man först utstryker dödsstraffet och sedermera, som en
följd deraf, låter å tout prix framtvingas en nedåt gående afprutning i
straffskalan, i stället för att, allteftersom sederna och åsigterna sådant
tillåta, nerifrån börja förmildnngen, och först när man på den vägen kommit
så långt, att man tror sig om att för sådant brott, som nu belägges
med det näst döden svåraste straffet, inskränka sig till fängelse i 6 å 10
år, först då låta mordet umgällas med lifstidsstraffarbete.

Med anledning af hvad Herr Justitie-ministern i sitt föredrag behagade
nämna om de 19 dödsdomarne, som på en gång måste under Konung
Oscars regering underskrifvas, sedan derförinnan någon sådan efter hans
uppstigande på thronen ej blifvit verkställd, så, och för att visa att under
den tiden morden verkligen ökades till följd af folkets föreställning att
dödsstraff ej mera skulle komma att ega rum; ber jag att få påpeka hurusom
åtskilliga af dessa domar följde på ett mord, som af några Rindöfångar
begicks på en vaktkarl, hvilken de beröfvade lifvet för att kunna
rymma, men att, såsom ransakningshandlingarne upplysa, detta mord ej
af dessa fångar beramades och verkställdes förr än en af dem lyckats öfvertyga
de andra att dermed ej vore någon fara, emedan dödsstraffet icke
vidare kom me att användas.

På dessa skäl och flera andra, med hvilkas upprepande jag ej vågar
besvära Kammaren, kan jag icke gilla Utskottets förslag, hvars form icke
heller tillfredsställer mig, hvilket också synes hafva varit händelsen för en
eller flere bland de Utskottets ledamöter, som der ej velat rösta emot Herrar
Hasselrots och Bovins motioner, på sätt som kan inhemtas af Herr Bergströms
reservation, i hvilken jag heller icke kan instämma, dock liufvudsakligast
på den grund att jag finner det föga lämpligt, om man i en fråga
som förevarande, den der mer och mindre står på dagordningen hos alla
civiliserade folk, skall ingå till Regeringen med en skrift, som nästan förutsätter,
eller åtminstone kan anses förutsätta ett antagande att Regeringen
ej skulle taga sjelf initiativet, när den finner tiden vara inne.

Jag yrkar afslag på denna punkt af Betänkandet, under hopp, om
så blir Kammarens beslut, att nästa punkt varder återremitterad för behandling
af Herr Adlersparres motion, åt hvilken jag, för sådan händelse,
varmt vill önska framgång.

Herr Falkman, Herr Offerström och Herr Kolmodin instämde med
Herr Isberg.

Herr Jonas Andersson: Jag skulle icke hafva begärt ordet i
denna fråga, sedan så mycket redan blifvit sagdt både mot och för den -

Den 29 Februari, f. m.

377

samma, såvida icke en föregående talare lagt en särdeles vigt på framhållandet
af folkets opinion om dödsstraffets afskaffande, huruvida nemligen
folket anser tiden dertill vara inne eller icke. Jag har då ansett det vara
min pligt att lemna de upplysningar, jag möjligen kan, för att visa huru
förhållandet är på den ort jag representerar. Det borde viil i någon mån
vara ett talande bevis på den allmänna uppfattningen, då Bonde-Ståndet
under ståndsriksdagarne icke mindre än tvänne särskilda gånger uttalat
sin mening om dödsstraffets olämplighet, såvida man eljest anser att Representationen
i någon mån är ett organ för uttryckande af folkets åsigter.
Och synnerligast borde väl Bonde-Ståndets representanter anses känna till
åsigter na hos massan af folket. Hade då den allmänna åsigten varit sådan,
som en föregående talare velat påstå, eller att folkopinionen är emot
dödsstraffets afskaffande, så skulle väl en allmän storm af ovilja hafva uppstått
emot Bonde-Ståndets representanter vid deras hemkomst från åtminstone
den sednare af de båda nämnda riksdagarne; synnerligast som detta
beslut väckte ett särdeles uppseende öfver hela landet, så att man icke
kan antaga att folket icke hade så noga reda derpå eller hade glömt bort
det, då representanterne hemkommo; men jag har icke hört omtalas, att
någon ledamot af Bonde-Ståndet blifvit så bemött vid sin hemkomst. Hvad
förhållandena på min ort särskildt beträffar, så vill jag upplysa, att under
min vistelse i Stockholm förliden höst, och således vid en tid, då jag icke
gerna kan beskyllas att hafva gjort någon påtryckning på mina hemmavarande
komitenter, hade just inom den domsaga, för hvilken jag är
representant, utfärdats en af flera aktade personer underskrifven inbjudning
till ett politiskt sammanträde mellan dem, som voro intresserade för
lösningen af åtskilliga vigtigare samhällsfrågor, ibland andra frågan om
dödsstraffet; till detta sammanträde infann sig en stor mängd folk af alla
samhällsklasser, och resultatet af mötet blef bland annat uttalandet deraf,
att man önskade att frågan om dödsstraffets afskaffande borde, såsom en
fråga af utomordentligt stor politisk vigt och betydelse, vid riksdagen
förekomma till öfverläggning; och man uppsatte såsom mötets.åsigt följande
i dess protokoll intagna beslut: “Dödsstraffet, såsom ett ingripande
i eu högre myndighet än den menskliga, såsom ett bestraffande af ett
brott med ett annat och såsom enligt all erfarenhet från ytterligare brott
föga afskräckande, är med nutidens civilisation och kristliga tänkesätt oförenligt
samt bör afskaffas." Detta beslut skickades särskildt upp till mig i
Stockholm för att lemna mig ett stöd vid riksdagen, då frågan skulle
förekomma till behandling; och det utgör ett ytterligare bevis att, åtminstone
inom den landsorten, öfvertygelsen om lämpligheten och tidsenligheten
af dödsstraffets afskaffande är fullkomligt mognad.

Dessutom vill jag fästa uppmärksamheten på det kända förhållandet,
att ännu ingen reform blifvit genomförd här i landet utan att först hafva
måst bekämpa ett mycket starkt motstånd; och skulle man nu vänta, till
dess att alla hade kommit till en och samma öfvertygelse i frågan, då
skulle man sannerligen få vänta allt för länge. Om någon för en 50 år
sedan hade framkommit med förslag till afskaffande af spöstraffet, så skulle
man säkerligen fått höra ett allmänt skrik, en allmän farhåga, uttalad
nemligen från en viss sida, att det ej skulle komma att gå samhället väl,
om en sådan förändring vidtoges i strafflagen; och dock tror jag erfaren -

378

Den 29 Februari, f. m.

heten nu hafva visat, att icke några af dessa befarade vådliga följder af
spöstraffets upphäfvande hafva inträffat,

En aktad ledamot, som har sin plats på en bänk här midtemot, har
sökt definiera Statens straffrätt, och dervid kommit till det resultat, att
Statens rätt i detta fall sträcker sig lika långt som brottet; detta antagande
grundar sig på den kända satsen i (famla Testamentet: "öga för
öga och tand för tand." Men jag tror att den nyare tidens åsigter hafva
betydligt modifierat denna sats. Det är en gifven sak att hvarje viss tid
har sin afvikande uppfattning af rättsprinciperna. Under den tid då de
värsta tortyrstraff exseqverades, så ansågs Staten hafva full rätt att utöfva
dem, och att dömas till bålet för sådana handlingar, som vi anse ligga
inom området för hvarje fri medborgares rätt, ansågs då vara enligt med
Statens rätt. Men i samma mån som en annan och bättre uppfattning
af rättsprincipens begrepp uppstod, i samma mån förmildrades äfven straffarterna.
Man har på olika sätt sökt uttyda Statens ändamål i afseende
på förhållandet emellan individerna; för min del anser jag det vara ett
bland Statens högsta ändamål att lemna individen all möjlig frihet att
utveckla. sig i sedligt afseende, så vidt detta kan ske utan att störande
ingripa i andras rätt. Är nu detta Statens högsta ändamål, så är det
klart, att om individen missbrukar denna sin frihet, så har Staten rätt
att återtaga hvad den gifvit, rätt att återtaga den frihet, som individen
missbrukat; men deremot har Staten icke rätt att återtaga hvad den icke
gifvit, nemligen lifvet. Att Staten har andra medel att förekomma, att
individens missbruk af sin frihet skulle blifva farligt för Statens bestånd,
det har redan förut blifvit tillräckligt framhållet, för att icke nu behöfva
blifva föremål för särskildt ordande.

Jag vill icke ingå i någon vidare granskning af de motsatta principer,
som här hafva blifvit uttalade. Men jag vill framställa den frågan: huru
skall det taga sig ut, om denna Kammare nu skulle fatta ett beslut i rak
motsats mot det, som af densamma vid sistlidet års riksdag blef fattadt?
Det skulle otvifvelaktigt både inom och utom landet föranleda en befogad
undran, hvilka orsakerna till en så hastig omkastning kunde hafva varit.

För egen del behöfver jag icke säga att jag är fullkomligt öfvertygad,
att allmänheten i landsorten för närvarande är fullt mogen att mottaga
underrättelsen om dödsstraffets afskaffande, och att samhället, långt ifrån
att deraf komma att lida någon skada, tvärtom skall finna sina fördelar
deraf i väsendtlig mån befordrade; ty jag tror fullt och fast att dödsstraffet
icke på minsta sätt verkar förädlande, utan tvärtom demoraliserande.
folkets förbättring och förädling skall åstadkommas genom helt
andra medel.

På grund häraf yrkar jag bifall till Utskottets förslag i denna punkt.

Herr Diss Olof Larsson; Sedan frågan blifvit så tillräckligt utredd
af de många talare, som före mig haft ordet, kunde jag väl i all
tystnad nedlägga min röstsedel i valurnan; men då jag icke vill undandraga
mig det offentliga ansvar, som drabbar dem, hvilka uttalat den
åsigt, som äfven är min, så ber jag att få yttra några ord.

Lika angenämt och smickrande det är att uppträda för dem, som
vilja bifalla det föredragna Betänkandet, då man vet att dessa komma att

Pen 29 Februari, f m.

379

framställas såsom helgon af dem, som skola gifva allmänheten del af våra
förhandlingar — lika oangenämt är det att uppträda mot detsamma, då
man vet sig derför blifva utmålad såsom en snart sagdt icke hederlig
menniska.

För icke mer än några veckor sedan såg man, hurusom, då en af
vårt lands ädlaste män öppet och ärligt uttalade sin åsigt i förevarande
fråga, man straxt var färdig att öfver honom utropa sitt korsfäst! korsfäst!
Och hvilka voro väl dessa som så ropade? Jo, mine Herrar!
just desamma, som för knappt mer än två år sedan lika ifrigt påstodo
att samme man gjort sig odödlig genom sina förtjenster om fäderneslandet
— ja! de ville, snart sagdt, afguda honom. Jag kan ej gilla sådana
omkastningar; och aldra minst kan jag medgifva att detta är landets
opinion, ty den är icke så vacklande.

I nu förevarande fråga finnas onekligen så många skäl både för och
emot, att man gerna kan medgifva, att den, som talar emot, kan hafva lika
så rena motiver, som den, hvilken talar för bifall till Betänkandet. Att
tala i denna fråga för att söka verka på någons öfvertygelse, tror jag
gagnar till intet, då jag är förvissad att hvar och en redan bestämt sitt
votum. Jag kan derföre utan allt omsvep tillkännagifva, att jag för närvarande
yrkar utslag å förevarande Betänkande, och detta hufvudsakligast
af det skal att jag icke vill med min röst bidraga att göra de aldra gröfsta
brott strafflösa, hvilket blir händelsen, om ifrågavarande straffart borttages;
och hvad värre är — lagstiftaren skulle derigenom gifva snart sagdt
en uppmaning eller eu antydan för brottslingen att begå dessa afskyvärda
brott. Ty ingenting är väl naturligare än att, om en brottsling, under
utöfvande af ett brott, hvarför lifstidsfängelse är stadgadt, ser sig upptäckt,
så tillgriper han det enda medel, som gifves för räddning, nemligen
att undanrödja den, som genom sitt vittnesmål kan bringa honom ett
straff, så stort att det icke kan blifva större, äfven om han begår det
rysligaste, af alla brott — mord; derigenom bereder han sig åtminstone en
möjlighet att undgå straffet för sin missgerning.

Man talar här om det barbariska i vår lagstiftning, om att den stigande
upplysningen och mildring i sederna skulle utplåna detta straff,
hvilket skulle blifva ett stort bevis på att vi hunnit särdeles långt på
civilisationens bana; — för min del tror jag ingalunda att vårt lands anseende
såsom ett civilisationens land skadas derigenom att dödsstraffet
qvarstår i vår strafflag såsom alternativ, utan fastmer derigenom att sådana
grofva brott begås, för hvilka detta straff är stadgadt.

Hvad upplysningen beträffar, hvarpå man så gerna vill åberopa sig
för afskaffande af dödsstraffet, tror jag att man är ännu mera berättigad
vänta, att, om denna upplysning är sådan man velat påskina, så skulle
väl också de rysliga brott försvinna, hvilka äro belagda med lifsstraff,
men att så ej är förhållandet, derpå har man beklagligtvis många sorgliga
exempel.

Man åberopar den allmänna opinionen såsom stöd för Utskottets förslag;
— jag skulle vilja kalla den “tidningarnes opinion ty då tror jag
att man kommer sanningen aldra närmast; — att den är landets, det vågar
jag betvifla — ja! jag vågar till och med bestämdt påstå att så
icke är.

380

Den 29 Februari, f. m.

En talare, den andre i ordningen, som uppträdde till försvar för Utskottets
förslag, har trott sig finna en likhet emellan denna fråga och den
om afskaffandet af spö- och risstraffet samt husagan, hvilken också mötte
motstånd. Häri ligger dock en väsendtlig skilnad, som af samma talare
tyckes hafva blifvit förbisedd, nemligen den att då man borttog dessa straff,
då hade man andra att sätta i stället, — men icke så nu; ty när man
borttager dödsstraffet, så blifva derigenom — såsom jag redan antydt —
de aldra gröfsta brott alldeles straff-fria, och således torde en stor del af
denna talares skäl bortfalla.

Näst föregående talare har sagt, att om folket vore emot afskaffande
af dödsstraffet, så skulle Bonde-Ståndets ledamöter, hvilka under en af
ståndsriksdagarne beslöto dess afskaffande, vid sin hemkomst från riksdagen
fått röna en storm af ovilja, men då så ej skett, fann han deri
ett bevis på att de gillade deras åtgörande; men, mine Herrar! äfven
härutinnan förefinnes en stor skilnad emellan förhållandena då och nu.
Då var det blott ett Stånd, nemligen Bonde-Ståndet, eller, med andra ord,
det var blott en fjerdedel af Representationen, som yrkade på dödsstraffets
afskaffande; men det var ingen fara att vara liberal på den tiden, ty
man visste nog att dödsstraffet icke skulle försvinna, ehuru en fjerdedel
af Representationen önskade det, och derföre sade folket icke heller mychet
derom.

Jag yrkar afslag å Utskottets Betänkande.

Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman, mine Herrar! Innan
man lägger sitt ja eller nej i urnan, innan man yttrar sitt sista
ord i denna så högst vigtiga fråga, är det naturligt att en och hvar noga
öfverväger allvaret uti och ansvaret för detta ord. Eörsta frågan, som
härvid sjelfmant framställer sig för det betänksamma omdömet, blifver väl
naturligtvis den: Är väl samhället ännu moget härför, har väl samhället
ännu uppnått den höjd af utveckling, att dödsstraffet utan fara kan afskaffäs?
Att jag för längre tider tillbaka hyst och fortfarande hyser
denna åsigt, inses lättast deraf, att jag, vid alla offentliga debatter härom,
städse uttalat mig för afskaffandet af detta barbariska straff. Den lag,
som bjöd: “tand för tand och öga för öga“, eller “den som utgjuter menniskoblod,
hans blod skall af menniskor utgjutet varda11, den tillämpades
i samhällenas begynnelse, under den första perioden af deras tillvaro med
oblidkelig stränghet, och ehuru åsigterna visserligen under årtusendens
förlopp förändrats, se vi ändock den upphöjdaste, den mest rena och ädla
personlighet jorden någonsin burit på korset undergå en skymflig död,
och ehuru sederna allt mer och mer förmildrats, qvarstår ännu bland
större delen af jordens folk det vederstyggliga dödsstraffet i all sin fasansvärda
skepnad.

Gå vi nu till vårt eget lands historia, så lärer oss, äfven den, huru
tidsandan så småningom förändrar straffbestämmelserna, fastän vi icke
heller ännu förmått från vår strafflag utplåna detta blodiga och vidriga
straff. Uti våra landskapslagar se vi de mest barbariska påföljder stadgade
för, snart sagdt, de minsta förseelser, men det var också under en
tid, då röfvare och mördare öfver allt oroade de stilla i landena, och då

Den 29 Februari, f. m.

381

osäkerheten till lif och egendom snarare hörde till regeln än till undantagen.
Visserligen har här sedan dessa tider en himmelsvid åtskilnad
mot fordom inträdt i de sociala förhållandena, och om vi gå vidare i vår
inhemska historia, så kunna vi på Stockholms _ torg och gator läsa berättelsen
om, huru den allmänna andan hos oss i detta fall haft sina utvecklingsgrader,
huru den från oerhörd råhet och grymhet sökt komma till
bättre och mildare förhållanden. Man kan icke utan häpnad och bäfvan
tänka på det Stockholmska blodbadet, der icke ens sjelfva de oskyldiga
barnen skonades, och sådant hade icke varit möjligt, om icke tidsandan
då varit så förvildad, som af denna fasansfulla tilldragelse sig visar. På
de polititiska morden hafva vi inom vårt land många sorgliga exempel,
och då lidelserna en gång fått spelrum, hafva de icke skonat sina offer.
Så fick en af vårt lands förnämsta financierer under förgångna tider med
sitt lif pligta för sitt nit och sin trohet mot Konung och fädernesland,
och gå vi litet längre fram i tiden finna vi, att, vid 1756 års riksdag, de
män, som då sökte tillkämpa konungamagten större utrymme och betydenhet,
måste för detta tilltag böja sina hufvuden under bödelns bila.
Detta skedde ändock icke särdeles många år före den tid, då Gustaf III
utan synnerlig svårighet genomförde hvad vid ofvannämnda riksmöte så
olyckligt blifvit börjadt. Tid efter annan hafva emellertid framstående
män inom alla länder insett nödvändigheten af dödsstraffets borttagande,
och vi skola hoppas att den tid icke är aflägsen, då förnuft och menniskokärlek
skola vinna en så rättmätig seger. En annan framtidsfråga synes
mig äfven vara förbunden härmed, och det är möjligheten af att kunna
förekomma de brodermördande krigen, dessa plågoris för länder och folk,
hvilkas väl och fördel i långt högre grad befrämjas af verksam sammanlefnad
och idkande af fredens värf, än af dessa glänsande krigareidrotter,
h vilkas oafvisliga följeslagare äro blod och tårar, jemmer och elände. Jag
hyser nemligen den förhoppning, att komma vi väl en gång så långt, att
rättigheten att döda, att bjuda öfver lif och blod, fråntages Staten såsom
sådan, så skall det väl icke sedermera blifva så lätt att reta upp samhällena
emot hvarandra, att, för en nyck af de magthafvande, låta nedskjuta
fredliga grannar, och ställa hela folk i harnesk mot hvarandra.

Med ledning af de åsigter jag nu haft äran andraga, kan man lätt
inse, det jag, för min del, finner tiden inne att ur vår lagstiftning borttaga
dödsstraffet, en åsigt hvilken jag, såsom jag förut nämnt, redan för
lång tid tillbaka uttalat. Till stöd för denna åsigt kan jag dock icke
åberopa något uttalande från mina komittenters sida, ty då jag härom
med dem euskildt afhandlat, har jag funnit åsigterna mycket delade, då
eu del varit för, en annan del hyst betänklighet vid att antaga den föreslagna
reformen. Detta anser jag mig böra Öppet och sanningsenligt tillkännagifva,
men oberoende häraf finner jag mig förpligtad att yrka bifall
till Utskottets ifrågavarande Betänkande.

Då, enligt hvad Herr Talmannen tillkännagaf, ytterligare 12 ledamöter
anmält sig till afgifvande af yttranden i denna fråga, afbröts nu öfverläggningen
och upplöstes sammanträdet kl. % 3 e. m., för att åter fortsättas -

883

Den 29 Februari, e. ra.

Kl. 6 e. in.,

då den under förmiddagen började öfverläggningen rörande Lag-Utskottets
lörra hemställan i dess Utlåtande N:o 4 åter upptogs, och ordet lemnades
åt

Herr Rosenberg: Såsom ledamot af Lag-Utskottet har jag med
min röst bidragit till det resultat, hvartill Utskottet i förevarande fråga
kommit, och jag behöfver derföre ej säga, att jag äfven nu vill med min
röst befrämja bifall till Betänkandet. Om sjelfva frågan är så mycket
talad t, att derom vill jag ej vidare inlåta mig; men några insinuationer
äro på förmiddagen framkastade mot dem, som försvara Lag-Utskottets
förslag, och dessa vill jag, så vidt de afse mig, med några ord tillbakavisa.

Man har talat om agitationer, hvarigenom frågan skulle hafva blifvit
bragt till sin närvarande ståndpunkt. Hvad mig angår, så har jag icke
först i dessa dagar kommit till den åsigt jag hyser och försvarar angående
dödsstraffets behörighet. Föregående riksdagars protokoll kunna bevisa
detta. Långt innan jag erhöll förtroendet att vara riksdagsman, hyste jag
den åsigt, att dödsstraffet var obehörigt, och det syntes mig ovärdigt för
samhället att så behandla en fiende, som redan var slagen i bojor och
således icke vidare farlig. Jag har icke kunnat och kan icke i denna
stund anse Statens rätt vara längre utsträckt än till sjelfförsvar och att
göra fienden eller brottslingen oskadlig. Så handlar man med yttre fiender,
så handlar man med vansinnige, hvarföre icke också med brottslingar?
Huru många vansinnige finnas ej, som äro vådliga för allmänna säkerheten,
man aflifvar dem ej ändå; man söker blott att göra dem oskadlige;
hvarföre skulle man ej kunna göra detsamma med den brottsling, som
visar sig ej hafva uppfattat sin kallelse såsom fri och förnuftig samhällsmedlem
? Den talare, som först hade ordet i denna fråga, yttrade, om jag
rätt uppfattade det, att, om samhället kan vinna sitt mål med lindrigare
straff, så behöfvas ej de strängare, och det är just hvad jag förmenar att
samhället kan, hvarföre jag anser att dödsstraffet bör afskaffas. Jag kan
ingalunda inlåta mig i diskussion med de lärda och djupsinniga ordasätt,
som här i dag blifvit begagnade, utan tager saken helt praktiskt, och
anser derföre, att, när brottslingen, han må nu vara huru svår som helst,
gjorts för samhället oskadlig, så sträcker sig icke Statens rätt längre.
Huruvida ur rättslig synpunkt hvarje brott fördrar sitt särskilda straff,
lemnar jag å sido, emedan jag vet, att bland de rättslärde ganska olika
åsigter härom blifvit uttalade. Svårt blir väl dock att genomföra denna
princip. Om t. ex. en till döden dömd ytterligare begår mord, innan dödsdomen
hinner verkställas, hvad straff skulle han väl få för detta sednare
brott, då han ju icke kan mer än en gång afrättas.

Vidare har en talare här bakom mig skyllat dödsstraffets motståndare
för inkonseqvens, då de icke äfven yrka på krigens likaväl som dödsstraffets
afskaffande. Jag kan försäkra, att om vi i denna afton finge
votera om krigets vara eller, icke vara, så som vi få om dödsstraffet,
både jag och många med mig icke skulle ett ögonblick draga i Betänkande
att lägga vårt nej i urnan; men om man nu icke kan göra allt
hvad man vill, så bör man dock väl göra allt hvad man kan. Jemförel -

Den 29 Februari, e. m.

383

sen emellan krig och dödsstraffet är dock icke fullt rigtig. Den, som dömes
till döden, är en redan afväpnad och öfvervunnen fiende, och har
man i krig hunnit så långt med sin fiende, så lärer det nog strida mot
sjelfva folkrätten, att derefter nedskjuta honom. Sjelfförsvaret och hämnden
äro tvänne mycket olika saker.

Ändtligen har man hos dödsstraffets motståndare trott sig finna en
viss grad af obarmhertighet, då man anfört exempel på väl beredde dödsfangar
och ansett det vara en välgerning att förhjelpa dem ur tiden i
detta tillstånd. Jag har till och med hört eller sett uppgifvas, att till
döden dömde fångar, som varit mycket väl beredde, sedan de fått nåd,
återfallit i sin gamla sorglöshet, hvarföre det skulle varit bättre om de
fått dö. Hvad välberedelsen angår, så torde den vid sådant förhållande
få dragas i tvifvelsmål, kanske var den ytterst en fruktan för döden,
hvilket påföljden visade, och beträffande välgerningen, så tror jag den bäst
visas dermed, att man låter brottslingen lefva så länge Gud vill. Väl har
jag mig bekant, att för några år sedan en filosofisk lära uppkom i Sverige,
som öppet uttalade den åsigt, att Staten gör en välgerning, då den tager
lifvet af en menniska, hos hvilken sinnligheten tagit herravälde öfver förnuftet;
men dels lärer denna lära ännu icke funnit något allmännare erkännande
bland Svenska folket, och dels borde väl, om åsigten godkännes,
denna välgerning utsträckas till äfven andra brottslingar än blott mördare,
ja till och med till vansinnige, hvilka ju alla behöfva, ju förr dess heldre,
försättas i en högre lifsform, der förnuftet kunde få herravälde öfver
sinnligheten.

Ett annat bevis för dödsstraffet såsom en välgerning, om icke mot
brottslingen, så åtminstone mot samhället, har man velat finna i bilden af
en sjuk lem, som amputeras från kroppen. Denna liknelse har, såsom så
många andra, det felet att hon haltar. Man amputerar icke lemmen, utan
att hon är angripen af sådan sjukdom, som genom spridning kunde vålla
hela kroppens död. Kan detta på annat sätt förekommas, så låter man
lemmen sitta der och läker henne. Det är icke tänkbart, att, om en eller
tio mord begås, en sådan mordlust skulle deraf angripa samhällets alla
medlemmar, att samhällets död skulle deraf förorsakas, och man lär således
icke häraf kunna draga någon annan slutsats, än jag förut medgifvit,
eller att den sjuka lemmen bör så vårdas, att den icke gör vidare skada.

Jag skall ej vidare upptaga Kammarens tid, utan endast förklara, att
jag bifaller Utskottets förslag, och hoppas jag vara befriad från den beskyllningen
att hafva låtit min åsigt i frågan bestämmas af den agitation,
som i dessa dagar uppkommit, då den tvärtom är en frukt af ett långvarigt
begrundande af frågans verkliga beskaffenhet.

Herr Hedlund: Jag tror på en moralisk verldsordning, lika visst
som på naturlagarnes eviga ordning. •— Jag tror att, enligt den förra,
står straffet såsom en oundviklig följd af öfverträdelsen: brottet. Så har
också hvarje öfverträdelse af naturens lagar till följd ett lidande, Jag
tror ock, att detta straff, detta lidande, icke är en yttring af hämnd, icke
ett straff blott för straffets skuld, utan ett medel att återställa den brutna
lagen, att återföra den sjuka organismen till helsa.

381

Deu 29 Februari, e. ra.

Vägen dertill, inom den moraliska verlden, är den af lidandet framkallade
ångren och den deraf följande omvändelsen och bättringen. Och
ångvens följd — lika bindande som straffets följd på brottet — är förlåtelsen,
försoningen och upprättelsen. Der efter brottet, genom straffet,
följt ånger, der är den moraliska helsan återställd; der är den förvillade,
den brottslige sjuklingen beredd och berättigad att utgå ur det moraliska
sjukhuset, som här heter straff-fängelse.

Denna strafftheori är ny — den eger likväl ej den, som här talar, till
upphofsman — men dess giltighet skall helt visst komma att alltmera
erkännas. Icke blott dödsstraffet är med densamma oförenligt, utan äfven
lifstidsfängelset, ja — all på förhand fixerad fängelsetid. Lika litet, som
man kan på förhand bestämma tiden för den sjukes återställande, lika
litet kan man bestämma tiden för den brottsliges förbättring.

Ett af två: antingen är den brottslige genom lidandet och ångern
verkligen förbättrad, och då synes mig hans dödande vara ett juridiskt
mord; eller ock är han icke förbättrad, och då lärer det näppeligen ur
religiös synpunkt kunna försvaras, att samhället afskär honom tiden till
väckelse och förbättring.

Skulle han vara oförbätterlig? Hvilken dödlig förmår så genomskåda
en menniska, att han vågar fälla en sådan dom ? Och om han det vore:
kan läkaren, kan samhället förkorta en obotlig sjuklings, t. ex. en sinnesrubbads
lifslängd?

En man trodde sig kunna det göra, men han skref dermed ett af de
mörkaste bladen i vår brottmålshistoria.

Är dödsstraffet alltså ur rättslig synpunkt förkastligt, så återstår att
pröfva, om det likväl är nödvändigt för samhällets välfärd. Hans Excellens
Justitie-statsmiuistern har öppet förklarat, att vid en sådan kollision
nyttan måste vika för rätten. Jag kunde då sluta; men jag tror ej på
någon motsägelse mellan rättvisan och .samhällets välfärd, och bör alltså
något undersöka, huruvida verkligen samhällsordningen betingar dödsstraffets
bibehållande..

Man möter här först detta straffs afskräckande, preventiva egenskap.
Konseqvensen häraf skulle vara återupptagandet af de qvalificerade dödsstraffen,
tortyren. Den vore ju ett ännu mera “hotande åskmoln11 för den
brottsliga hågen. Sibiriens grufvor borde vara tillräckligt afskräckande,
men det ökade antalet mord i Finland synes vittna emot skräckmedlets
verkan.

Då man anför från andra länder, att morden ökats efter dödsstraffets
afskaffande, så torde man förbise, att orsak och verkan icke alltid ligga
uti ett föregående och efterföljande. Det som följer efter ett annat, har
ej ovilkorligen följt af detsamma. Hade dödsstraffet varit afskaffadt, innan
poströfverierna och kyrkostölderna grasserade, så hade man utan tvifvel
skrifvit dessa brott på den mildare lagstiftningen. Så se vi ju i våra dagar,
huru på det ekonomiska området en inträdd finansiel förlägenhet
tillskrifvits förändringen i den ekonomiska lagstiftningen, oaktadt något
verkligt kausalitetsförhållande här icke exsisterar.

Man saknar ett högre straff för den redan till lifstidsfängelse dömde,
som begår ett nytt mord. Månne man icke heldre borde reformera dessa

fängelser,

Den 29 Februari, e. m.

385

fängelser, hvilken, i stället att förbättra den brottslige, blott alltmer förvilda
och förnedra honom? Månne det ej är samhället, som i detta fall
har mycket att ångra och försona?

Man omnämner den reaktion mot dödsstraffets afskaffande, som periodvis
inträffat i andra länder. Månne den ej berott på hvad som nyss
blifvit anförd t rörande förblandning af orsak och verkan ? Och månne man
ej vunnit en bättre bot för det onda, om man, i stället att återinföra
dödsstraffet, vinnlagt sig allvarligen om fängelsernas förbättrande, om meddelande
af renare religiösa begrepp och väckande af den sedliga hågen
och kraften ?

Dit hör aktningen för menniskolifvet. Men kan man val begära, att
alla individer skola hysa en sådan aktning, så länge samhällena sjelfva
medgifva dessa i stor skala förberedda och organiserade dråp, som kallas
krig, der mordlusten, ärad såsom mod, belönas med allehanda utmärkelser?
Kan man påräkna en allmännare aktning för menniskolif, der samhället
sjelft i sina strafflagar åsidosätter denna aktning?

Och månne ej den vildhet i uppfattning och nationallynne, som underliålles
genom en sådan strafflag är en lika så stor fara, som den man
vill möta genom dödsstraffets bibehållande?

Det är icke lagarne, som skola förmildra sederna — säger man —
utan tvärtom. Och Svenska folkets seder äro lika litet som dess föreställningssätt
ännu mogna för dödsstraffets afskaffande. Jagjnedgifver det
sednare, men skulle vi hafva väntat på det allmänna föreställningssättets
kraf, så hade vi näppeligen ännu varit befriade från vare sig spöstraffet
eller andra grymma straff. Det lärer väl vara så, att landets mest upplyste
män måste på detta område gå den allmänna opinionen något i
förväg, lör att, genom mildare lagar, återverka på sedernas förmildring.

Jag tror alltså ej på någon kollision emellan rättvisans kraf och
samhällsvälf är den. Dock bekänner jag öppet, att om jag haft den sednare
allena lör ögat, så skulle jag, efter åhörandet af det adla. och upplysa,nde
föredrag, hvarmed dessa förhandlingar öppnades af Hans Kxcellens Justitiestatsministern,
hafva röstat emot Utskottets Utlåtande, derest jag varit
tvungen att omedelbart efter detta föredrag afgifva min röst. Återvändande
till och fasthållande rättsgrundsatsen, kommer jag nu a,tt rösta för
detsamma. Ty om jag än medgifver, att ingen fara ligger i dröjsmålet
med besluts fattande i denna del, så är jag också förvissad, att ingen fara
ligger deri, att Andra Kammaren vidhåller sitt föregående beslut i ämnet,
då det i alla fall fordras ganska lång tid innan beslutet kan träda i verkställighet.

Herr Grafström: Jag hade icke tänkt att yttra mig i denna fråga,
då det var lätt att förutse, att lysande föredrag skulle komma att hållas
både för och mot dödsstraffets afskaffande, och det kan synas så mycket
mera öfverflödigt, som jag icke har något nytt att tillägga. Jag har dock
funnit mig dertill föranlåten i följd af yttranden, som här blifvit fällda.
Åtskilliga talare hafva funnit sig föranledda att nu uppträda i denna fråga
och tillkännagifva, att de, som, förra gången frågan förevar, röstade mot
dödsstraffets afskaffande, icke frångått denna åsigt. Jag finner häri ett

Riksd. Prot. 1868. 2 Åfd. 1 Band. 25

386

Den 29 Februari, e. m.

skal för mig, som förra gången yttrade mig för dödsstraffets afskaffande,
att förklara, att jag af de anföranden, som här blifvit afgifna, icke blifvit
rubbad i min öfvertygelse.

Under diskussionen hafva yttranden blifvit fällda för och emot pressen.
Jag tror dock, att Kammaren i denna sak icke är rätt forum för
sådana yttranden. Då fråga blir om tryckfrihetslagen, torde det vara
lämpligt att tala om pressen.

En talare har sagt, att det behöfs mod och sjelfständighet att uppträda
för dödsstraffets bibehållande, då man kan anses hafva pressen emot
sig. Detta anser jag vara en obehörig anspelning mot dem, som hysa en
motsatt åsigt; och jag tror dessa sednare vara lika sjelfständiga som de
förre. Jag tager goda skäl, hvarifrån de komma, likasom jag icke tager
dåliga, de må komma hvarifrån som helst.

Det torde vara ett, faktum, att, på samma gång strafflagen blifvit
mildare, hafva ock sederna förmildrats. Man har här sagt, att i samma
mån sederna mildras, böra ock lagarne mildras; men att detta icke alltid
sker, torde bäst synas deraf, att det endast med strider lyckats genomdrifva
det största antalet förmildringar, som egt rum i strafflagen.

Slutligen får jag tillkännagifva, att jag kommer att votera för dödsstraffets
afskaffande; och jag ber att få upprepa hvad jag vid föregående
riksdag yttrade, nemligen att alla andra straff lemna qvar hoppet om
bättring och upprättelse, döden allena är utan appell.

Herr Peter Andersson från Blekinge län: Då under diskussionen
så många skäl både för och emot dödsstraffets bibehållande blifvit anförda,
att några, mera giltiga näppeligen lära kunna anföras, vill jag endast i
korthet tillkännagifva min åsigt uti frågan. Ehuru jag villigt medgifver,
att dödsstraffet är fasansfullt och grymt, hyser jag dock betänklighet vid
att absolut^ borttaga det, och jag tror att det utan skam och skada kan
qvarstå i Svenska sträft lagen såsom ett alternativ för gröfre brottslingar.
Jag kommer således att rösta för dödsstraffets bibehållande, och detta så
mycket heldre, som jag tror mig dervid gå mina komitenters önskan till
mötes. Ingen af dem, som yttrat sig för dödsstraffets utplånande, har
lyckats kunna framhålla sådana skäl, som öfvertyga mig om ringaste fördelar
dermed, men många skäl blifvit å motsatta sidan anförda, som bevisat
vådan af att absolut afskaffa det, så och då man ej har ringaste
anledning klaga deröfver, att Staten missbrukat sin magt i detta hänseende,
finner jag ej heller skäl att inskränka denna magt.

Herr Blanche: Vid alla de tillfällen jag deltagit i diskussionen rörande
denna stora kulturfråga, har jag återfunnit samma anmärkningar
emot dödsstraffets afskaffande och alldeles samma svar eller vederläggningar,
utan att de inverkat på hvarandra. Men deruti öfverensstämmer man
dock, att det förnämligast är från sedernas ståndpunkt man bör skärskåda
dödsstraffet, och då har jag frågat mig sjelf: står det sämre till med sederna
i mitt fädernesland än i de länder, som afskafiät dödsstraffet? Jag
känner ej folklifvet i Portugal, der detta straff ej finnes, men hyser ingen
öfverdrifven föreställning om Iberiska halföns kultur. Men i Toscana, som
likaledes ur sin strafflag utplånat dödsstraffet, har jag länge uppehållit

Den 29 Februari, e. ra.

387

mig och derunder besökt dess Landsbygder i sällskap med personer, som
kunnat upplysa mig om hvarjehanda, och jag har häpnat öfver den råhet
och okunnighet jag fann rådande der. Dess fordna suveräner, som gjort
allt tör palatsen och intet för hyddorna, höjde konsten till skyarne och
trampade menniskan i dyn. Jag fann skolor, der icke ens läraren kunde
läsa och skrifva. Hela undervisningen bestod i föredrag och upprepande
af de befängdaste legender, och detsamma faun jag i flera andra länder,
så att för hvarje gång jag åter satte foten på mina fäders strand, stärktes
jag i min öfvertygelse, att, om jag undantager Schweiz och några Tyska
stater, jag icke funnit någon befolkning i allmänhet så kunnig och upplyst
som vår. Och ett sådant folk skulle icke vara moget för mildare och
menskligare lagar! Och om några grof va brott der kunna åberopas, skola
då dessa undantagsfall gälla som regel för lagstiftningen? Sannt är, att
dödsstraffet hos oss endast qvarstår som alternativ. Men det står dock
qvar och schavotten, äfven när den står tom, blir för ett sådant folk en
vanheder.

Eget är, att samtidigt med de filantropiska ideerna, som, utgångna
från Nordamerika, togo fart öfver Europa, uppträdde i Frankrike en genialisk
men mörk skola, hvars fader Balzac var. Jag nämner detta derföre,
att en utmärkt statsman och talare, under sitt försvar för dödsstraffet,
åberopat en af denna skolas koryféer, Alphonse Kärr, glad humorist i sin
ungdom, men genom sin sednare verksamhet tillhörande denna skola. Det
är idel nattstycken der, rikt stjernbeströdda utan tvifvel, men fonden alltid
mörk. Man är då icke så nogräknad på en galge mer eller mindre, och
sjelfva bilans blodröda sken blir blott en prydnad mer. Det ginge väl
ändå an, om denna skola endast fångade humorister; men hon fångar
äfven de minst humoristiska varelser i verlden, rättslärde och filosofer, af
hvilka vi hafva några här. En af dem söker trösta oss dermed, att det
endast är kroppen som aflifvas, men icke själen, och han har rätt, om
man ej tager i beräkning den lifdömdes djupa dödsångest och de långa
själsqvalen, ett förfärligt plus, som gör Staten till en vida kallare och
grymmare mördare, än den mördare, som skall aflifvas.^ Man har också
till stöd för dödsstraffet åberopat en annan auktoritet, Napoleon I. Men
den, som rest hekatomber af menniskolik, den som grusat hela städer,
seklernas verk, och sköflat Europas fruktbaraste fält till millioners nöd
och elände, han blir ett dåligt vittne i en sådan sak, ett vittne, som utan
svårighet kunde jäfvas vid den ringaste Häradsrätt. Han har yttrat:

‘ ädelmod mot brottet är omensklighet mot samhället.11 Deraf uppstår
den frågan: Är då lifstidsfängelse ett ädelmod? Napoleons egna själsqvul
på° S:t Helena torde vara den skarpaste protest mot det ädelmod,
som dömde honom att långsamt dö på en klippa i Oceanen. Här i denna
Kammare hafva två talare, som begge talat för dödsstraffet, röjt rakt motsatta
åsigter om lifstidsfängelset. Den ene finner lifstidsfängelset ganska,
drägligt. Man har der en god och sund föda, försäkrar han, och dertill
mån<^a andra beqvämligheter, och den, som älskar ensligheten, får i cellen
tillfredsställa denna böjelse, ehuru jag då icke förstår, hvarföre Staten
måste underhålla en så dyrbar bevakning för att hindra menmskor att
rymma från ett sådant eremitage af frid och lugn. Den andre talaren
deremot kallar lifstidsfängelset en plantskola för alla möjliga laster, anser

Den 29 Februari, e. m.

all förbättring omöjlig der och kommer till den slutsatsen, att dödsdomen
är det enda verksamma förbättringsmedlet, det enda som böjer missdådaren
och bringar honom till ånger och försoning med sitt öde. Men äfven
denna mening jäfvas af erfarenheten. Det finnes lifdömde, som så litet
försona sig med sitt öde, att de med våld måste släpas till afrättsplatsen
och med våld nedläggas der. Dylika fasans scener äro icke sällsynta.
Andra finnas, och säkerligen de flesta, som, om jag får tro hvad fångpredikanter
berättat, ända till sista stunden hoppas på nåd och som, i
det ögonblick bindeln knytes för deras ögon, ännu spetsa öronen, för att
uppsnappa detta nådens ord. Men det är icke Guds nåd, utan Konungens
nåd de vänta. Talar detta för dödsdomen såsom ett bättringsmedel?
Jag har äfven talat med befälhafvare för fångbevakningen i olika orter af
riket, och de hafva alla försäkrat, att bland fångarne inga inom fängelset
uppföra sig så väl som de lifstidsfångar, hvilka sitta der för dråp eller
mord. Talar detta mot lifstidsfängelset såsom medel till förbättring?

Till stöd för dödsstraffets bibehållande hänvisar man jemväl till krigslagen,
liksom det onda i ett kunde försvara det onda i ett annat. Kriget
är ett undantagsförhållande, men af så förfärlig art, att man verkligen
ibland vore frestad att fråga, huruvida en god eller ond ande regerar
öfver jorden? För hvilkas skull är det väl, som krigslagen tillkommit?
Är det för dem, som af naturlig fallenhet lätt kunna inöfva sig i det
vilddj ursmod, som fått heder och värdighet af dygd och namn af tapperhet?

mot detta slagtande i stort, och då är krigslagen bra att hafva för att stäfja
alla dem, som äro nog fega att hysa menskliga känslor. Men det återstår
en annan klippa mot dödsstraffet, den ännu ingen lyckats genomspränga,
och det är faran att kunna fälla en oskyldig, och olyckan att
hafva aflifvat en oskyldig uppväger i mångdubbelt mått den tvifvelaktiga
lyckan att aflifva om också flera skyldiga. Jag minnes en händelse från
min tidigare barndom, men som ännu i dag upprör hela min själ. På
en landsväg i södra Sverige fanns en resande rånad och mördad. Man
spanade efter mördaren och påträffade snart icke långt derifrån en sofvande
tiggare. I hans ficka låg en blodig knif och han innehade några
bankosedlar alldeles för stora för en tiggares påse. Han greps, nekade
till brottet, och åklagaren gjorde sig en ära af att fä honom fälld. Medel
dertill hafva aldrig saknats. Jag vet ännu icke, om de användas ännu i dag,
men nog har jag nyligen vid en mordransakning hört dem af åklagaren
påyrkas, ehuru domstolen afslog yrkandet. Den ifrågavarande tiggaren
bekände slutligen, dömdes till döden och skulle föras ut till straffet, då i
ett annat landskap några förbrytare grepos, som bland andra brott äfven
bekände sig skyldiga till det, för hvilket tiggaren var dömd. Han återfick
naturligtvis sin förlorade frihet; men det var någonting annat, som
han under tiden förlorat och icke återfick, nemligen sitt förstånd. Vanvettig
irrade han från dörr till dörr, den arme tiggaren, som snart blef
glömd. Men den bittra allmosa, samhället gifvit honom, bör aldrig glömmas,
aldraminst vid en fråga som denna.

Jag hyser ingen aning om en lycklig utgång i dag. Men ifrarne för
dödsstraffets afskaffande få trösta sig med Laboulaye’s ord: “Nya sanningar
behöfva nya slägten, något som reformatorerne, trots sin stora otålig -

Den 29 Februari, e. m.

389

het, borde lära sig förstå.'' För min ringa del förtviflan jag icke det
ringaste om framtiden. I likhet med en hvar inom Kammaren har jag
med största uppmärksamhet afhört dagens illustre förste talare, och jag
vet nog, att från det hållet icke kan komma annat än de bästa och ädlaste
afsigter. Men i dag har lian icke öfvertygat mig, och icke heller
tror jag med honom, att den del af jorden, der dödsstraffet är afskafiadt,
är en "-liten försvinnande del". Långt ifrån att vara något försvinnande,
är det tvärtom ett framåtskridande till en allt högre grad af mensklig
kultur och rättvisa, och det skulle hedra vårt land att kunna sluta sig
till de folk, som ställt sig i första ledet.

Herr Bo v in: Då jag är en bland de Riksdagens ledamöter, som
genom afgifven motion i förevarande ämne framkallat dess nu pågående
handläggning, anser jag mig äfven böra yttra några ord till försvar för
Utskottets, af mig delade åsigt. Då det likväl ej är för första utan redan
fjerde gången jag i Riksdagsförsamlingen i denna fråga deltager i diskussionen,
är det naturligt, att jag icke kan hafva något egentligen nytt
att i densamma andraga.

Den åsigt, jag beträffande dödsstraffet hyser, har hos mig varit stadgad
långt innan jag egde en tanke på att såsom Representant kunna
verksammare ingripa i frågans lösning. Fn tillfällig anledning korn mig
först att tänka i saken, ett af dessa sorgliga skådespel som jag af en
händelse kom att bevittna, då en dömd brottsling med lifvet fick gälda
sin skuld till samhället: och det intryck, som jag häraf rönte, af motvilja
och fasa har af ingenting kunnat utplånas eller förändras. Vid den första
riksdag jag bevistade, — den då förslag till den nu gällande strafflagen
förelåg till pröfning — yttrade jag mig för dödsstraffets borttagande; och
det är en känd sak, att det då varande Lag-Utskottet, efter att först
hafva genom omröstning bestämt sig för dödsstraffets afskaffande, sedermera
vid strafflagsförslagets sednare genomgående ändrade sin mening och
föreslog dess kvarstående i lagen hufvudsakligen af det skäl, att man befarade,
att i annat fall Kongl. Maj:ts sanktion å strafflagen skulle uteblifva
och hela den så nödiga reformens genomförande alltså äfventyras.

Af frågans behandling vid följande riksdagar har jag ej heller kunnat
hemta anledning att frångå min åsigt; och resultatet vid sednaste riksdag,
der en tillfällig majoritet af en röst i Första Kammaren afgjorde saken,
har stärkt mig i den föreställning, att tidpunkten nu ändtligen vore kommen
för frågans slutliga lösning.

Efter denna inledning vill jag något uppehålla mig vid åtskilligt som
under diskussionen blifvit å motsidan andraget.

Man har sålunda yttrat, att i de länder, der-under de sednare årtiondena
dödsstraffet antingen blifvit afskaffadt, inskränkt till f ärre fall eller
faktiskt upphört att tillämpas, verkniiigarne deraf tala allt annat än till
fördel för förändringen. Jag liar likväl här i min hand en berättelse, afgifven
af ett i England bildad t sällskap, som har till sin uppgift att verka
för dödsstraffets upphörande; o<ih af denna berättelse, som grundar sig på
tillförlitliga uppgifter, kan man inhemta, att i och med dödsstraöets afskaffande
eller inskränkning snarare en minskning egt rum i antalet af de
svåraste brotten än motsatsen. Ett enda undantag härifrån kan man

390

Deu 29 Februari, e. m.

möjligen anse förefinnas uti kantonen Freiburg i Schweiz; men den der
inträffade tillökning i brotten har sin uppenbara förklaringsgrund ej mindre
i den allmänna folkökningen än äfven särskildt i den omständighet,
att till följd af i kantonen företagna större jern vägsarbeten en mängd
främmande, till största delen utländskt arbetsfolk dit inflyttat, hvilka hufvudsakligast
bidragit till det ofördelaktiga resultatet. Skulle nu det i
kantonen nyligen väckta förslaget om dödsstraffets återinförande verkligen
vinna framgång, så beror detta likväl ingalunda uteslutande på tillökningen
i brottmålssiflran. Ty, såsom bekant, äro kantonens innebyggare till
en del protestanter till en del katholiker; ocb då det var det protestantiska
partiet, som år 1848 genomdref dödsstraffets afskaffande, är det endast
en helt vanlig partiåtgärd, att det katholska, reaktionära, som numera
lärer kommit till magten, söker återinföra detta straff.

Man har nämnt Portugal såsom ett af de länder, der dödsstraffet
blifvit afskaffadt, och trott sig finna skälet dertill i den omständigheten, att
några mord derstädes ej skulle under sednare tider föröfvas. Detta innebär
likväl en missuppfattning af sakförhållandena. Sedan år 1846 har
dödsstraffet alls icke blifvit derstädes tillämpadt och ända sedan slutet af
1700-talet ej å qvinna. Det oaktadt hafva de med dödsstraff förut belagda
brotten befunnit sig i ständigt aftagande; dock bestego de sig under
det sednaste året, för hvilket uppgifter derutinnan varit att för mig tillgå,
till ett antal af 142, hvaraf framgår att detta land ej i sedligt afseende
står på en högre ståndpunkt än vårt eget.

Ftt annat land, hvars folks bildning och föregående kultur står i
närmaste gemenskap med Sveriges, är Finland. Sedan 1826 — således i
mera än 40 år — har något dödsstraff der icke blifvit verkstäldt. Jag
har förskaffat mig motiverna till kejsarens år 1863 till Finlands ständer
aflåtna proposition, beträffande grunderna för en ny brottmålslag, i hvilken
handling verkningarne af denna milda lagtillämpning äfvensom grunderna
för komiterades förslag till dödsstraffets fullständiga afskaffande äro så
enkelt och klart utvecklade, att jag ej tror mig böra undanhålla Kammaren
ett kort utdrag derur.

Den komité, som uppgjort förslaget, yttrar på sidan 2 följande:

Vid uppgörandet af dessa förslag har komitén utgått från den öfvertygelse,
att strafflagen ej allenast bör afse upprätthållandet af den allmänna
rättssäkerheten och lagens anseende jemte möjligheten att i ett
rättvist mått utmäta straffet efter hvarje brotts storlek, utan äfven i sannt
kristlig anda söka befordra den fallne brottslingens förbättring och återuppiättelse
genom sådana medel, som låta förena sig med strafftvånget,
utan att upphäfva dettas allvar och repressiva kraft.

1 denn;l öfvertygelse har komitéen icke tvekat att för sin del helt och
hållet utmönstra dödsstraffet. Komitéen har sig visserligen bekant, att de
flesta civiliserade folk ännu icke helt och hållet upphäft dödsstraffet, utan
tillsvidare åtnöjt sig med att inskränka tillämpningen deraf till allenast
några få arter af gröfre brott, samt att det liufvudsakligaste skälet dertill
vant fruktan att dödsstraffets totala afskaffande kunde för samhället blifva
vådligt. Emellertid synes historien otvetydigt gifva vid handen, att detta
sträft, som tillförene öfverallt varit mycket vidsträckt tillämpadt, men efterhand
blifvit allt mer och mer inskränkt, skall slutligen komma att upp -

391

Den 29 Februari, e. m.

höra i alla de samhällen, livilka genom en högre kultur och förmildrade
seder kommit till inre stadga. Komitéen är till och med öfyertygad, att
dödsstraffet redan skulle hafva blifvit afskaffadt i flera länder än det skett,
i fall man också annorstädes hade haft en sadau erfarenhet att trygga sig
vid, som Finland har att uppvisa. Såsom bekant har nemligen härstädes
i fyratio år ingen enda dödsdom blifvit verkställd, och likväl har derigenom
hvarken samhället råkat i fara, eller ens de i lagen med dödsstraff belagda
brotten tilltagit, ehuru dock hvarje grof förbrytare kunnat, enligt
kejserliga kungörelsen af den 21 April 182(3, med säkerhet påräkna, att
dödsstraffet icke heller å honom kornine att verkställas. Enligt konnteens
tanke är detta ett så talande och öfvertygande bevis derpå, att det Finska
folkets milda seder redan hunnit göra dödsstraffet härstädes fullkomligt
umbärligt, att det synes göra alla andra bevis i ämnet öfverflödiga. Det
borde följaktligen ej heller finnas något vigtigt skal, som kunde rättfärdiga
återinförandet af ifrågavarande straff. Den nu i landet lefvande generationen
borde åtminstone för tillfredsställandet af sitt rättsmedvetande icke
känna något behof af de gröfsta förbrytarnes afrättande, då större delen
af denna generation ifrån barndomen lärt sig att med lugn upptaga vissheten
derom, att äfven de gröfste brottslingar- fått behålla lifvet, medan
äter de äldre personer, livilka i sin ungdom kunnat få åskåda någon uträttning,
eller då hört någon sådan omtalas, icke allenast utgöra en efter
hand bortdöende minoritet af nationen, utan också redan längesedan hunnit
vänja sig vid ett i detta afseende förändradt förhållande, till de redan
anförda skälen kunde visserligen läggas några andra, livilka äfven tala
emot dödsstraffet, t. ex. att detsamma icke är förenligt med, utan innebar
eu motsägelse till den uppfattning af straffet, som deri ser ett medel till
den fallne förbrytarens förbättring; att dödsstraffet tillintetgör möjligheten
att åt den orättvist sakfällde gifva upprättelse, i fall det nemligen — såsom
stundom händt — först efter afrättningen skulle uppdagas, att han vant
oskyldig eller mindre brottslig, än skenet utvisat, o. s. v. Men som redan
nämndes, synes den redan åberopade fyratioåriga erfarenheten ensam tor
sig vara ett sä tillräckligt bevis för dödsstraffets obehöflighet i Finland,
att komitéen för sin del redan derföre skulle djupt beklaga hvarje åtgärd
som ånyo upplifvade denna straffart. Att åter dödsstraffet skulle bibehållas
blott såsom ett straffhot, hvilket aldrig komme att verkställas, kan
komitéen ej heller tillstyrka, då sådant, enligt komitéens åsigt, icke vore
förenligt med lagens allvar, samt aktningen för denna ovilkorligen måste
försvagas derigenom, att dess straffbud icke blefve tillämpade. Komiteen
kan icke ens medgifva, att ett sådant straffhot skulle innehålla något
mera afskräckande, än hotet med det straff, som verkligen komme att
tillämpas; ty det synes vara klart, att ett straff ho t, som aldrig verkstalles,
innan kort måste upphöra att vara afskräckande. Så har det också under
sednaste fyratio år förhållit sig med det i lagen qvarstående dödsstraffet,
hvilket såsom ett blott hot förlorat hela sm udd, sedan det blitvit
bekant, att det icke mera komme att verkställas. Men då, sådant
oaktadt, de svåraste brotten likväl icke tilltagit, så synes detta förhållande
tillräckligt ådagalägga obehöfligheten af ett sådant tomt straffhot.11

Med anledning af detta förslag beslöt den Finska landtdagen dödsstraffets
fullständiga afskaffande; men lagen vann ej kejserlig sanktion,

392

Dtn 20 Februari, e. m.

utan i stället afiäts från regeringen ett modifieradt förslag, innehållande
stadgande att dödsstraff skulle ådömas endast, då någon för afvog sköld
emot riket eller, i uppsåt att döda, föröfvar våldsgerning emot kejsaren,
kejsarinnan eller deras barn, samt då någon, i enahanda uppsåt, med
berådt mod beröfvar annan lifvet. Det Lag-Utskott, som hade till pligt
att öfver nämnda förslag afgifva utlåtande, förordade likväl dödsstraff endast
for i ofvanberörda uppsåt föröfvad våldsgerning emot kejsaren samt
hans gemål och barn, en af förhållandena betingad eftergift för den kejserliga
viljan. Uti ifrågavarande Finska Landtdagens Lag-Utskotts utlåtande
har Utskottet såsom skäl för sin åsigt om dödsstraffets fullständiga
utplånande ur lagen jemviil åberopat en af prokuratorn i kejserliga senaten
för Finland afgifven sakrik och på officiela fakta grundad embetsberättelse
för år 1865, af hvilken berättelse jag varit i tillfälle att taga
del och mhemtat, att, långt ifrån att de med dödsstraff i lagen belagda
brott tilltagit, efter det nämnda straff upphört att tillämpas, förhållandet
varit just motsatsen, hvilket lyckliga förhållande, bland andra orsaker,
prokuratorn tillsknfver den omständighet, att Finlands folk under en
längre tid sluppit att vara vittne till afrättningar.

Från förhållandena i nämnda land bör man således icke skäligen
kunna hemta stöd för dödsstraffets bibehållande hos oss.

b lågan om dödsstraffets rättmätighet har under den föregående
diskussionen varit föremål för vidlyftiga utläggningar från båda sidor,
hor mm del tror jag ej att man dermed kommer till något praktiskt resultat,
Men man må i fråga härom tillhöra hvilken åsigt som helst, så
torde man likväl vara ense derom, att dödsstraffet ej är berättigadt längre
an det ar nödvändigt. Den fråga, som till följd häraf närmast föreligger
till besvarande, blir alltså den: är dödsstraffet nödvändigt, med hänsyn till
värt samhällsskick samt vår rättsliga och moraliska utveckling’ Jag tror

i Ät Up?lyst att efter den nya strafflagens införande detta

straff bhfvit tillampadt endast två gånger. Man må nu med skäl fråga,
om det rimligen kan anses hafva varit för Staten omöjligt att göra dessa
tvanne brottslingar oskadliga på annat sätt än genom att taga deras lif.
M®d.,en utveckling, som fängelsesystemet inom vårt land och i vår tid
erhållit måste man besvara denna fråga nekande. Och ser man saken
helt praktiskt och sålunda betraktar dödsstraffet såsom ett afskräckningsmedel,
så kan jag ej inse, hvartill detsamma egentligen tjenar, då det endast
eger bestånd alternativt med lifstidsfängelse. Ty antingen tillämpas
u eller annan gång och ingifver då visserligen fasa och afsky, utan
att derföre blifva verksamt afskräckande, så länge i lagen och benådningsratten
finnes en dubbel uts!gt till förskoning; eller tillämpas det icke och
afskracker då ännu mindre, på samma gång lagen förlorar i anseende.

Jag skulle kunna hafva vida mera att tillägga, men så mycket är redan
i denna vigtig» fråga taladt, att jag icke vidare vill med hvad jag
kunnat hafva att yttra längre upptaga Kammarens tid. Jag är öfvertygad
att, äfven om frågan nu faller, den är af den beskaffenhet, att den snart
åter skall vakna till nytt lif och att med hvarje hufvud som faller för
biian, den tager ett stort steg framåt emot en lycklig lösning.

f„8„ a i * Je v*11 jag,slutliSen erkänna, att, huru åsigterna än i denna
laga defat oss, hvar och eu under öfverläggningen lemnat full aktning åt

Den 29 Februari, e. m.

393

den andras öfvertygelse. Vi hafva deltagit i en ädel strid, och hurudan
utgången än må blifva, skall ingen kunna säga att icke äfven hans motståndare
haft för ögonen ett stort och högt mål, lagbunden frihet och
ordning inom ett älskadt fosterland.

På de skäl jag här haft äran anföra, yrkar jag vördsamt bifall till
Utskottets Betänkanden.

Herr Staaff: Det förevarande ämnet har sedan många år tillbaka
blifvit så mycket och uttömmande afhandladt i tidningar, brochyrer och
vetenskapliga afhandlingar, att man väl kan anse detsamma från alla sidor
tillräckligt belyst. Och sedan dessutom under den föregående diskussionen
de båda sidornas åsigter blifvit fullständigt framlagda, tror jag att ingenting
kan vara att tillägga, då man icke vill upptaga Kammarens tid med
en repetition af hvad som redan blifvit yttradt.

Jag kan likväl ej undgå att påpeka, hurusom — efter det den stora
frågan blifvit under detta sammanträde skärskådad både från vetenskapens
och erfarenhetens ståndpunkt — en talare nyss uppträdt och ställt
sig uteslutande på känslans.

Emot detta uppträdande ber jag att få rigta några helt enkla anmärkningar,
af den anledning att det, enligt min tanke, innebär en icke
ringa fara att i en så allvarsam fråga utgå från och alltigenom ledas af
någonting så oklart som blotta känslan.

Om således det må vara sannt hvad denne talare yttrat om delinqventens
lidande och dödsångest, så har talaren deremot helt och hållet förbisett
hvad offret för det begångna brottet kan hafva utstått af qval och
lidanden; men det är likväl troligt att en sådan betraktelse skulle hafva
återbringat jemnvigt emellan debet och credit inom känslans kassabok,
om det uttrycket tillätes mig, ja, att till och med en ganska svår balans
skulle komma att ligga på mördarens sida. Det framgår redan af detta
exempel huru otillförlitlig känslan är, då man icke låter eftertanken behörigen
granska dess ingifvelser, utan vill upphöja denna samma känsla
till sin enda och uteslutande rådgifvare.

Beträffande sjelfva saken har jag fästat min särskilda uppmärksamhet
vid den del af Utskottets Betänkande, hvari antydes, att det allmänna
rättsmedvetandet fordrar dödsstraffets afskaffande. Hans Excellens, Herr
Justitie-statsministern har redan i sitt utmärkta anförande belyst denna
sida af ämnet; jag tillåter mig att dertill foga några få ord. Bland alla
de talare, som uppträdt för dödsstraffets afskaffande, hafva endast ett par
närmare inlåtit sig på denna del af Utskottets argumentation och sökt
genom åberopande af sin kännedom om folkopinionen inom de respektive
landsorter, de representerade, gifva stöd åt Utskottets ifrågavarande antagande.
Den af desse talare, som omtalade, huruledes man i hans ort på
ett allmänt politiskt möte fattat en resolution om dödsstraffets afskaffande,
her jag få erinra att — sådana sammankomster i all ära — det, för att
deras “resolutioner- skola betyda någonting, erfordras att man måste
först känna, af hvilka personer de äro sammansatte, och hvilka opinioner
som der i öfrigt uttalades, för att bedöma om och i hvad mån de förtjena
auktoritet. För min del betviflar jag mycket, att dödsstraffets afskaffande
har för sig den allmänna opinionen inom landet. I den ort,

394

Den 29 Februari, e. m.

der jag är domare, är det åtminstone ej förhållandet, utan torde tvärtom
åsigterna temligen enhälligt ansluta sig till straffets bibehållande; dock
bör man härifrån måhända undantaga städerna, der man kan få höra andra
meningar. Och som jag tror, gäller ungefär detsamma äfven om andra
trakter af landet. Jag vill ingalunda härpå fota något klander emot dem,
som det oaktadt kämpa för straffets afskaffande, ty jag finner intet skäl
att på tillvaron af en opinion grunda sin mening såsom representant eller
frånträda den en gång fattade öfvertygelsen; men deremot finner jag det
orätt att till stöd för sin åsigt åberopa, på sätt Utskottet gjort, en opinion,
som sannerligen icke förefinnes.

Med Herr Staaff förenade sig Herrar Pehr Ericsson och Per Persson
från Gefieborgs län.

Herr Lindström: Uppropad till ordet efter alla de vältaliga och
utmärkta yttranden, som, isynnerhet under förmiddagens plenum, blifvit i
förevarande fråga afgifna, gör jag mig inga illusioner om att blifva hörd.
Jag har också begärt ordet mindre för att låta höra mig än för att, innan
jag nedlägger voteringssedeln, få öppet uttala mitt eget.

En föregående talare slutade med att yrka döden åt dödsstraffet;
jag vill börja med samma yrkande, men vill, i olikhet med samme talare,
gifva delinqventen någon förberedelsetid. Ty jag anser, att den beredelsetid
af trenne år detta straff redan egt efter den nya strafflagens införande
är otillräcklig, och att, innan man går vidare på strafilindringarnes bana,
man måste förvärfva erfarenhet, om och i hvad mån de redan åstadkomna
haft välgörande inflytelse på sederna, samt derpå ega bestämda bevis.

Det är ganska antagligt, att den majoritet, som inom denna Kammare
vid sistförflutna riksdag röstade för dödsstraffets omedelbara och fullständiga
utplånande ur lagstiftningen, denna afton kommer att visa sig hafva
betydligt sammansmält. Man har skäl att fråga sig hvarifrån en sådan
tänkesättets omkastning härffyter. Ja, jag har att ställa denna fråga till
mig sjelf, då jag lika med majoriteten med själ och hjerta bidrog till
sista Riksdagens beslut. Det torde någon gång inträffa med en representativ
församling detsamma som med den enskilde, eller att hon kan blifva
“klokare för hvar dag“, och ingen lärer kunna klandra, om man för goda
skäl, för statskonstens, vetenskapens och den praktiska erfarenhetens sammanstämmande
vittnesbörd later falla ett beslut, tillkommet under känslans
svallning, af varm hänförelse för en stor idé. Och om än sedermera
den lugna besinningen inträdt, har jag i grunden förblifvit densamme,
ogillande, såsom förr, det ohyggliga i detta straffsätt. Skilnaden
är blott den, att det ogillande, som förut alltför ensidigt drabbade det
afskyvärda i dödsstraffet, nu äfven lika mycket rigtats emot det afskyvärda
i brottet, som dermed skall försonas.

Det synes mig öfverflödigt att för bedömande af denna sida af saken
ingå i någon vidlyftig utläggning, hemtad vare sig från Mose lag eller
Christi evangelium. Men så mycket är visst, att mensklighetens störste
och visaste lagstiftare led detta straff, och att vår kyrkas tro har sin
kärnpunkt i den bekännelse, att detta straff eller denna död var nödvändig
för att frälsa menniskoslägtet och föra det framåt.

Den 29 Februari, e. ni.

395

En talare har sagt att han skulle yrka dödsstraffets afskaffande, om
det icke vore berättigadt, och att detta åter berodde derpå, om det vore
nödvändigt, hvilket han för sin del antog och sökte uppvisa.

Jag är ej öfvertygad härom; men deremot är det min öfvertygelse,
att dödsstraffet ännu någon tid bör bibehållas. Man har talat om dödsstraffets
afskräckande verkan, och frågat: när i trots af dess månghundraåriga
tillämpning man ännu fortfar att mörda, hvartill tjenar då detta
straff'' såsom afskräckningsmedel? Men jag frågar deremot: huru kan
man ega kännedom om att dödsstraffet icke afskräcker? Vet man väl, om
det icke gifves hundrade sinom tusende, som af tanken på detta hotande
straff'' verkligen afhållas från den brottsliga gerningen? Så länge man
icke kan tillfredsställande besvara denna fråga och det sålunda icke kan
nekas att dödsstraffets bibehållande såsom afskräckningsmedel är en borgen.
att icke många andra oskyldiga menniskors lif för mördarens hand
spillas, måste jag, för närvarande, ställa mig i deras led, som rösta för
afslag å Betänkandet.

Herr Friherre Gripenstedt: Då juridiska frågor förekomma till
Kammarens pröfning, har jag nästan alltid afhållit mig från deltagande i
diskussionen af det lätt begripliga skäl, att jag i dessa ämnen icke eger
närmare och speciela insigter. Jag anser nemligen, att då man uppträder
för att upplysa och öfvertyga andra, hör den egna öfvertygelsen vara
grundad på verklig sakkännedom, och man bör åtminstone i någon mån
kunna bidraga till ämnets utredning, vare sig genom framläggande af nya
data eller valet af nya synpunkter eller ändtligen genom att sprida ökad
klarhet öfver det som redan blifvit af andra i ämnet anfördt.

Vid detta tillfälle anser jag mig likväl, allt detta oaktadt, böra uttala
min mening ej mindre i betraktande af frågans stora betydelse, än
äfven derföre att jag haft en särskild anledning att ofta taga detta
ämne i allvarligt öfvervägande, på samma gång som jag haft tillfälle att
inhemta en noggrann och fullständig kännedom om de brott, för hvilka
dödsstraff under sednare tider blifvit ådömdt. Under aderton år har det
nemligen varit min pligt att deltaga i öfverläggningarne och besluten rörande
de till Konungen ingifna nådeansökningarne af lifdömde brottslingar;
och dessa öfverläggningar, hvilka alltid föregås af en omsorgsfullt utarbetad
berättelse angående brottens beskaffenhet, voro så mycket högtidligare
och ansvarsfullare, som under hela Konung Oscars regeringstid hvarje medlem
af Stats-Rådet, liksom äfven af Högsta Domstolen — befann sig i den
ställning, att det stod i hans förmåga att frälsa den lifdömde och förskaffa
honom nåd, ty Konung Oscar följde den grundsats, att om blott
en enda röst bland hans rådgifvare eller bland Högsta Domstolens ledamöter
höjde sig för benådning, beviljade han den alltid; och endast i de
fall, då alla vore ense derom, att inga mildrande omständigheter förefunnos,
samtyckte han motvilligt till dödsstraffets verkställande.

Känslan af ansvarighet blef härigenom så att säga mera personlig och
tyngre än eljest, och den skulle för mig varit nästan odräglig, om jag
tillika hyst någon tvekan i afseende å rättmätigheten af det ifrågavarande
straffet.

396

Den 29 Februari, e. m.

Men jag lår öppet förklara, att vid intet af dessa tillfällen har jag
känt mitt samvete oroadt af en sådan tvekan. Tvärtom lefde och lefver
jag i den öfvertygeisen, att under vissa omständigheter detta straff är
rättvist och befogad t; och denna min öfvertygelse har icke kunnat annat
än ytterligare stadgas genom de utmärkta andraganden, som, särdeles under
förmiddagens sammanträde, blifvit i ämnet här afgifna. Långt mera
skulle jag hafva tvekat huruvida det i sådana fall varit min rättighet, att
blott för tillfredsställelsen att få följa den känsla som manar till mildhet,
efterskänka samhällets och rättvisans fordringar. Jag tror ej heller att,
såsom man velat påstå, det allmänna rättsmedvetandet uppreser sig emot
dödsstraffet och fordrar dess afskaffande. Detta strider åtminstone emot
min erfarenhet, och vederlägges i öfrigt af de sammanstämmande upplysningar,
som flere talare från skiljda orter i landet, och hvilkas ställning
bör gifva vigt åt deras ord, i afseende härå meddelat,

En värd talare här bakom mig har fällt det yttrande, “att samhället
mördar af hämnd och brottslingen följer blott dess exempel". Jag beklagar,
att man i en så allvarlig diskussion som denna finner lämpligt
att använda en talfigur, som så litet öfverensstämmer med verkliga förhållandet.
Då Staten straffar med döden, sker det icke af hämnd, utan
på grund af lag; och lagen är ej heller gjord för hämndens skull, utan
för att tillfredsställa den eviga rättfärdighetens och försoningens fordringar
samt för att beskydda samhällsmedlemmarne i deras rätt och deras
trygghet. Och lika oberättigadt är det också att påstå, att åtminstone
här i landet, med undantag kanske af några yttest sällsynta fall, mördaren
begår sin illgerning af hämnd eller såsom andra talare förmenat af
passion eller af nöd. Nej, de äro sorgliga och hemska dessa berättelser,
hvilka jag vid mera än hundra tillfällen hört uppläsas, och hvilka ända
in i de minsta detaljer redogöra för brotten, deras anledningar och syften;
men jag kan icke påminna mig ett enda fall, der brottet blifvit frainkalladt
af hämnd, af passion eller af verklig nöd. Tvärtom har det oftast
orsakats af de lägsta och mest föraktliga motiver, såsom vinningslystnad,
hatfullhet, begär att undandraga sig ingångna förbindelser, fruktan för
upptäckt o. s. v., men icke af passion eller dylikt. Lagen iakttager härvid
också en skilnad, då den, som bekant, icke stadgar dödsstraff för den,
som i ett utbrott af lidelse, utan för utgången öfverläggning, beröfvar en
menniska lifvet. En sådan handling benämnes ej heller mord utan dråp;
ty för att tillhöra kategorien mord fordras, att brottet skett efter öfverläggning,
med genomtänkt, förut bestämd afsigt att döda; och dessa brott
röja också oftast en sådan skändlighet i bevekelsegrunderna, en sådan
planmässighet och grymhet i utförandet samt så mycken illfundighet i
bemödandet att igensopa spåren efter sig, att man har svårt att derom
göra sig en rigtig föreställning, om man ej haft tillfälle att angående alla
dessa omständigheter erhålla en närmare kännedom.

Man har under diskussionen åberopat ett förhållande, som, enligt
mitt omdöme, ganska påtagligen visar, huru vådligt det är att alltför
hastigt borttaga dödsstraffet ur lagstiftningen, enär det verkar helsosamt
återhållande på samhällets sämsta medlemmar. Det visade sig nemligen
att, då i början af Konung Oscars regering inga dödsdomar koinmo till
verkställighet, samt den allmänna tanken vant sig att betrakta detta straff

l)en 29 Februari, e. m. 89?

såsom en gång för alla afskaffadt, de gröfsta, med döden belagda brottens
antal i en förtärande grad ökades. Den ärade talaren, som jag först
åsyftade, har äfven yttrat, att, om detta faktum skall gälla såsom något
bevis, måste man tillse, om antalet af berörda brott verkligen minskats
under Carl XY:s regering, och lian trodde, att så icke är förhållandet.
Detta resonnement är uppenbarligen falskt; enär under den sednare perioden
af Konung Oscars regering vid utöfvandet åt benådningsrätten följdes
alldeles samma grunder, som under efterträdarens regering blifvit iakttagna;
och en giltig jemförelse bör således anställas — icke emellan de
begge förenämnda regeringsperioderna hvar för sig — utan emellan det
tidsskede åt Konung Oscars regering, då benådning kom alla lifdömde till
del och det efterföljande. Men ställes jemförelsen på denna grund — då
står beviset fast; och det sorgliga inflytandet på den allmänna moraliteten
af en alltför långt drifven efterlåtenhet och mildhet visar sig oförtydbart,

Hvad samme talare egentligen velat bevisa med de af honom anförda
prof på lagstiftningen under Carl XI:s tid, och de barbariska straff densamma
stadgade för mera eller mindre obetydliga förseelser och af anledningar,
som förefalla lumpna eller nästan löjliga — det bekänner jag mig
oförmögen att uppfatta. — Att tiderna förändrats och åsigterna inom såväl
strafflagstiftningens som alla andra områden utvecklat sig i humanare
och mildare rigtning är eu sanning, som ingen, så vidt jag vet, bestrider,
och som således ej heller behöfver någon mer eller mindre lycklig bevisning.
Men att från det faktum, att straffbestämmelser, som för 200 eller
150 år sedan voro gällande, nu mera blifvit med allt skäl ur lagstiftningen
borttagna,_ kunna draga den slutsats, att dödsstraffet bör genast och fullständigt
försvinna, det innebär ett språng i slutledningen, som åtminstone
jag är ur stånd att följa.

Man säger, att dödsstraffet förvildar massan, men månne ej de exempel,
som man till stöd härför velat framlägga, snarare kunna anses härflyta
från det sätt, hvarpå straffet blifvit verkstäldt, än från straffet sjelft?
•lag medgifver att exsekutionen, såsom den nu sker, kan i ett eller annat
fall hafva den verkan på ett af naturen rått och känslolöst sinne, att
detta häraf ytterligare förhärdas, äfvensom att låga och djuriska instinkter
någon gång kunna genom ett så blodigt skådespel väckas till lifs;
men jag tror att man lika ofta kan finna bevis på rakt motsatta verkningar;
och i allt fall är det ju icke nödvändigt, att afrättningen skall
fortfarande ega rum på samma sätt som för närvarande. Och att, derest
en sådan förändring vidtoges, straffets qvarstående i lagen skulle förvilda
sederna, kan jag så mycket mindre antaga, som det visat sig, att den
sedliga känslan hos folket ofta nog påfordrat straffets tillämpning. Det
må visserligen vara sannt, att äfven i sådant fall sjelfva verkställigheten
uppväcker ett slags deltagande för brottslingen, helst om han synes försonad
med sitt öde; men detta inträffar vid hvarje tragisk upplösning,
och den inneboende rättskänslan fordrar icke desto mindre en sådan upplösning,
just derföre att den innebär en försoning.

Man påstår vidare, att dödsstraffets upphäfvande skulle vara måttstocken
för ett lands kultur. Jag måste bestrida detta påstående, emedan
det står i strid emot all historisk erfarenhet. Hvem vill till exempel

Den 29 Februari, e. m.

898

påstå, att kantonerna Freiburg och Neufchåtel befinna sig på en högre
grad af kultur än öfriga kantoner i Schweiz, såsom till exempel Geneve,
Bern Ziirich? Det återstår, tror jag, att bevisa, att al Nordamerikas
Förenta Stater, Rhode-Island, Michigan och Wisconsin stå högre i odling
än New-York och Massachusetts; eller att Österrike — under den
tid dödsstraffet derstädes var afskaftädt — eller Nassau eller Oldenburg
äro de yppersta representanterne för den Germaniska bildningen. Ryssland,
der dödsstraffet ej tillämpas, skulle alltså,, enligt denna regel, på den
menskliga odlingens väg halva ilat långt förbi tyskland, England och
Frankrike; Milanos, Piemonts civilisation få stå tillbaka för Toscanas och

San Marinos? . ol , .... „ <...

Ej heller i detta hänseende tror jag således, att skal lorehnnas loi
afskaffande af dödsstraffet; och aldraminst skulle jag vilja, att man lör
att gifva sitt land skenet af en framskriden kulturutveckling företager en
lagförändring, hvaraf man under bestående förhållanden har skäl att be fara

skadliga verkningar. Sådant vore endast ett nytt exempel på den

nationela Härd, som man, med eller utan skäl, ofta lagt den Svenska na tionalkarakteren

till last. ...

Det är troligt, att opinionen inom denna Kammare ar till lorman tor
dödsstraffets afskaffande, likasom det är gifvet att denna åsigt i allmänhet
är hvad man kallar populär; men ehuru lugnt och beqvämt det un der

sådana omständigheter kunde vara att endast makligt låta sig föras
af strömmen eller att tiga, är jag dock icke frestad att göra hvarken det
ena eller det andra. Jag vill följa min öfvertygelse om hvad som ar ratt
och samhällsnyttigt och jag vill yttra den. Jag finner likväl ganska naturligt,
att äfven hos dem, hvilka vid sistförflutne riksdag bidragit till det
då lättade beslutet, betänkligheter vaknat och möjligen en opimonsändring
försiggått Vi hafva nyss hört en sådan förändring erkannas på ett sä
Öppet lojalt och, efter mitt omdöme, för den värde ledamoten hedrande
sätt, att hvar och en, hvilken mening han än må tillhöra, derigenom bor
hafva kännt sig angenämt berörd. Och jag tror att ett luligiltigt skal
för en sådan förändring förefinnes redan i det förhållande, att under sednaste
året intet dödsstraff blifvit exseqveradt eller ens ådömdt enar i
denna omständighet ligger en tillräckligt tydlig fingervisning om den väg
på hvilken reformen bör fortgå, för att kunna utan afbrott och utan vala sam

reaktion föras till ett gynnsamt slut.

Af de skäl, jag nu halt äran andraga, kan jag ej gilla Utskottets
Betänkande; men för att icke genom ett rent afslag derå stalla mig på
den ståndpunkt, som om jag önskade for all framtid bibehålla det förfärliga
straffmedel, som ligger i brottslingens aflifvande, vill jag tor mm
del hemställa, om ej Kammaren, heldre än att rent afslå Betankandet,
skulle vilja förklara, att för närvarande skäl icke förefinnes till ändring i
gällande lagstadganden rörande dödsstraffet, utan att detsamma bor tillsvidare,
såsom alternativ straffbestämmelse, i strafflagen qvarstå; och hemställer
jag att Herr Talmannen måtte derå framställa proposition.

Herr Hierta: Om jag efter alla de upplysande och förträffliga
föredrag, som i denna fråga redan blifvit hållna, begärt ordet, ar det endast
derföre att jag föreställer mig, att en stor del af Kammarens leda -

399

Den 29 Februari, e. m,

möter befinner sig i samma ställning till frågan som jag: att nemligen,
efter att förlidna år hafva lagt sin röst till deras, som voterat för dödsstraffets
afskaffande, sedermera, på grund af de upplysningar och den utredning
ämnet i tal och skrift sedan dess erhållit, känner sig tveksam,
om hvad beslut man bör fatta. Jag bekänner att jag endast för några
dagar sedan befann mig på samma ståndpunkt som den ärade representanten
från Göteborg, hvilken nyss yttrat, att han af sina tvifvelsmål blifvit
bragt derhän, att han slutligen ändrat öfvertygelse och nu ämnar
rösta för afslag å Betänkandet.

Jag har emellertid, jemte läsningen af de skrifter, som under den
sednaste tiden från ömse sidor framkommit, sökt noggrannt följa den föregående
lärorika diskussionen — tvifvelsutan en af de vackraste man inom
denna Representation hatt tillfälle att åhöra — och resultatet deraf har,

— efter omsorgsfullt öfvervägande af allt som talar för och emot för mig

— blifvit, att jag återkommit till min törsta öfvertygelse och ämnar lägga
min röst i enlighet dermed.

Något som framför allt annat hör tjena till ledning för omdömet i
denna fråga, är naturligtvis det afseende man kan fästa vid uppgifterna
derom, att de svåraste brotten, hvilka varit belagda med dödsstraff, skola
hafva ökats i de länder, der detta straff blifvit borttaget, och särskildt
i vårt land under det ofta omnämnda tidsskede, då någon dödsdom härstädes
icke på länge kom till verkställighet; att den förmodan uppgifves
hafva utbildat sig, att sådant icke heller för framtiden skulle komma att
ega rum, samt att verkan häraf visat sig uti ökande af mordgerningarnes antal.
Det var synnerligen dessa uppgifter, som föranledde min tveksamhet; och
om några andra upplysningar icke framkommit än de, som för ungefär
en vecka sedan voro att i afseende härå tillgå, skulle jag antagligen hafva
voterat emot Utskottets Betänkande. Men ju mera jag sammanlagt och
jemfört ej mindre sedermera lemnade uppgifter, än hvad som i denna del
blifvit under diskussionen andraget, desto klarare har det blifvit mig, att
förstberörda uppgifter icke egde all den tillförlitlighet som hör eller kan
gifva dem det bestämmande inflytande på utgången, att man på den
grunden allena kunde kasta öfver bord ett stort och vigtigt önskningsmål,
der det eljest har opinionen och tidsandan för sig. Och att så vore fallet
trodde jag mig kunna sluta icke blott af de positiva uttalanden derom,
som under öfverläggningen förekommit, utan äfven af den tillfredsställelse,
som genomgick denna Kammare äfvensom en stor del af allmänheten, då
Kammarens majoritet vid sistförfiutna riksdag beslöt sig för dödsstraffets
afskaffande.

Om nu, allt detta oaktadt, några betänkligheter hos mig qvarstått
rörande egentligen tidpunkten för reformens genomförande, så hafva de
dock gifvit Oka för en enda, för mitt omdöme och samvete afgörande omständighet,
utan att jag tror mig derigenom behöfva anses hafva uteslutande
ställt mig på känslans ståndpunkt, hvilken emellertid icke torde
"vara alldeles förkastlig att taga med i räkningen. Inom den menskliga
tankens hela omfattning torde det nemligen icke gifvas någon föreställning,
mera upprörande och fasansfull än den att någon skall kunna med tillhjelp
af alla lagliga formaliteter utan möjlighet till motstånd eller upprättelse
blifva oskyldigt dömd till stupstocken. Denna tanke är förfärdigare

Den 29 Februari, e. m.

400

i samma mån som det brott, för hvilket domen kan drabba en oskyldig
är groft och samhällsvådligt. Sjelfva lifvets förlust må vara obetydlig,
ty huru lätt se vi det icke dagligen af många anledningar sättas på spel;
men hvem mäter väl det lidande hos en oskyldig, då själen så att säga
bit för bit rådbråkas under kriminalprocedurens krossningsmaskin, och på
samma gång är ett mål för afsky och förbannelser; jag vet åtminstone ingen
tortyr, som kan jemföras med ett sådant lidande. Den förste ädle
talaren, åt hvars föredrag ingen kan undgå att skänka sin högaktning,
har visserligen sagt, att ett sådant fäll under våra juridiska former är
nästan omöjligt. Han liar ej rent ut förklarat det omöjligt, såsom en talare
här påstått, utan “nästan omöjligt"; men jag vågar för min del icke
helt och hållet gå in på ett sådant antagande, hvilket likväl till betydlig
del synes vara grundläggande för talarens hela åsigt i frågan. Vi hafva
i dessa dagar uti utgifna skrifter sett obestridliga exempel citerade på kriminalfall,
der endast tillfälliga omständigheter förorsakat, att icke för mord
oskyldigt anklagade måst lida ådömdt dödsstraff. Jag måste här också erinra
om möjligheten af falska vittnesmål, emot hvilkas våda man med här
stadgade bevisningssätt, hvari “tu vittnen äro fullt bevis", icke eger något
skydd. Man har visserligen häremot invändt, att man icke hos oss hört
talas om sådana fall; men jag kan ej tillerkänna denna invändning särdeles
värde; ty — mine Herrar — “de döda tala icke", och vi kunna häl
nere ej vidare inhemta hvad vittnesbörd de någonsin skulle lemna om de
kunde tala. Men det är visst, att en känsla af djup fasa genomgått icke
blott ett land utan hela den civiliserade verlden, då ett sådant exempel
nå legalt mördande kommit i dagen; och vi känna slika kriminalfall, hvilkas
historia fortlefvat i mansåldrar, så djupt hafva de ristat sitt minne i
det upprörda folkmedvetandet.

Denna omständighet synes mig nu vara af så utomordentlig vigt, att
den förmått håfva all tveksamhet och återföra mig till den ståndpunkt
jag under förra riksdagen i frågan intog. Man har visserligen anfört sådana
särskilda fall, då synnerliga anledningar skulle förefinnas att bibehålla
dödsstraffet, såsom t. ex. då lifstidsfången begår mord eller då flera
sådana fångar sammangadda sig samt öfverfalla och döda bevakningen,
såsom för några år sedan på Rindön tilldragit sig; men jag frågar, om ej
dessa fall icke böra anses höra till sådana olyckor som aldrig kunna helt
och hållet förekommas äfven med dödsstraffets bibehållande, och som åtminstone
icke stå i ett nödvändigt sammanhang med detta straffs afskaffande
eller motsatsen. „Q . , , s ,

Då jag ej vidare vill upptaga Kammarens tid, får jag endast på dessa
grunder förklara, det jag kommer att rösta för bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Heden ber g: Under den debatt, som i dag pågått, har jag
med uppmärksamhet afhört de framställningar, hvilka afgifvits för dödsstraffets
afskaffande. Sjelf har jag läst åtskilliga böcker och skrifter i ämnet
för och emot; och jag må erkänna, att jag icke kommit till den ofvertygelsen,
att nödvändigheten kräfver borttagandet af detta straff ur vår
lagstiftning för närvarande. Tvärtom har jag genom de af flera föregå°
ende

Den 29 Februari, e. m,

401

ende talare — hvaribland må nämnas Herr Ribbing — anförda skäl funnit
mig ytterligare ölvertygad och styrkt i min tro, att dödsstraffet bör stå
qvar i strafflagen såsom samhällets nödvärn mot gröfre brottslingar samt
att detsamma bör tillämpas, så länge allmän och enskild säkerhet det
fordrar.

Jag yrkar fördenskull alslag å Lag-Utskottets förevarande Betänkande,
men jag ber, innan jag afstår från ordet, att få uppläsa ett stycke ur
Grefve Sparres reservation, emedan dess innehåll bidragit att stadga min
öfvertygelse i frågan. Det återfinnes å sidan 9 i Betänkandet och lyder
sålunda: “Samhället, hvars ändamål är att, ehuru ofullständigt, på jorden
försöka realisera Försynens afsigter, kan icke vara inskränkt i användandet
af de medel, som, grundade på rättvisa, tillika visat sig vara oeftergifiigen
nödvändiga. Individens lif, ehuru högt det med skäl må skattas,
kan således icke sättas högre än samhällets ändamål, då detta sednare
fordrar uppoffrande af det förra. Af detta skäl offras ett lands bästa,
dess mest oförvitlige söners blod för dess försvar; och det vore en fetischdyrkan
att skona endast mördarens. Denne, som hos sitt offer icke respekterar
lifvets, af Gud sjelf förlänade gåfva, kan icke af samhället fordra,
att det skall uppoffra sitt mål för att skona hans. Frågan om dödsstraffets
rättmätighet sammanfaller således med den om dess nödvändighet. Då
ändamålet med allt straff är samhällsordningens upprätthållande, så måste,
alltid med iakttagande af rättvisans fordringar, hvilket är första vilkoret
för samhällsordningen, de straff användas, som verka till detta mål. De
råare naturer, som, efter att hafva äfventyrat allt, icke hafva något annat
att förlora än lifvet, hvilket de också med brottslingens feghet hålla öfvermåttan
kärt, måste veta, att de för den yttersta grad af grymhet icke
kunna påräkna straff-frihet. Lagens svärd måste, till ett värn mot dessa
våldsamma, medmenniskors lif ringaktande naturer, hänga öfver deras hufvuden.
En mild, men rättvis, efter brotten ocb den allmänna rättskänslans
fordringar lämpad straff behandling är vilkoret för samhällets bestånd.
Hvilka invändningar man än må framställa mot dödsstraffet, säger en känd
statsman, så är dess verkan att förekomma iteration och att injaga skräck
hos förbrytaren oemotsäglig. Må således dödsstraffets användande i möjligaste
måtto inskränkas, må afrättningar blott i högst sällsynta fall ega
rum; låtom oss hoppas att dessa fall endast med långa mellantider skola
inträffa; men må straffet qvarstå såsom en ultima ratio, af rättskänslan
och nödvändigheten utkräfd, vittnande om samhällets magt i de fall, der
icke ens nåden bör mellankomma. “

Jag förnyar min anhållan om proposition å afslag.

Herr Svensén: Då jag i afton för fjerde gången ämnar lägga mitt ja
i urnan för dödsstraffets afskaffande, torde Kammaren ursäkta, att jag med
några ord beledsagar detta mitt votum.

Här har blifvit yttradt, att, då Bonde-Ståndet första gången vid 1862
och 1863 årens riksdag enhälligt röstade för dödsstraffets utplånande ur
Svenska lagstiftningen, detta skulle hafva inträffat, emedan Bonde-Ståndet
då ej trodde fara vara förhanden, att något resultat skulle följa af en sådan
omröstning. En dylik tolkning af Ståndets beslut är lika fördömlig

Riksd. Prat. 1SG8. 2 Afd. 1 Band. 20

402

ilen 29 Februari, e. m.

för uttolkaren som den är vanärande, om den vore sann, och jag har fördenskull
icke kunnat underlåta att deremot nedlägga min kraftigaste protest
till protokollet, innan jag öfvergår till sjelfva ämnet för debatten.

1 sådant hänseende är min öfvertygelse att, om man än med theoriens
tillhjelp tror sig kunna aldrig så mycket bevisa dödsstraffets rättmätighet,
uppfattningen dock blir en helt annan, om man, såsom sig bör, äfven lyssnar
till det praktiska lifvets vittnesbörd. Derföre tror jag, att man måste
göra sig reda för den uppfattning af denna stora kultur- och humanitetsfråga,
som är rådande hos sjelfva folket. Och att de djupa lederna af
nationen betrakta dödsstraffet icke såsom nödvändigt och berättigadt utan
fastheldre såsom en grymhet, detta kan jag bestyrka, åtminstone hvad beträffar
allmogen inom den krets, jag närmast känner. Detta är också, synes
det mig, helt naturligt. Man säger väl, att lagen straffar mannen, men
på samma gång drabbar den tungt och obevekligt hustrun och barnen.
Derom kunde åtskilligt vara att säga, men jag öfverlemnar det till hvar
och ens egen reflexion.

Såsom sagdt, jag har talat med folket. Jag har äfven varit närvarande
vid dödsdoms verkställande och jag har visserligen förmärkt, att
folket åsett förrättningen med förskräckelse, men jag har dock icke hört,
att de funnit det blodiga skådespelet afskräckande. Ty man vet, att, då''
på ett ställe afrättning egde rum, mord samma dag blef på den platsen
begånget.

Och om än till stöd för dödsstraffet exempel kunna anföras från andra
länder, se vi dock, huru exemplen vexla till fördel för den ena åsigten och den
andra eller för båda. Sjelf är jag lifligt öfvertygad, att kulturen i vårt
land hunnit utvecklas så, att vi icke böra stå efter verldens öfriga länder.
Ja, jag skulle vilja, att vi ginge framför alla nationer i en så vigtig kulturfråga
som denna. Hvad särskildt angår Frankrike, står Sverige i allmän
upplysning säkerligen långt framom detta land. Der lär det egentliga
folket ännu vara försänkt i så djup okunnighet, att den stora mängden
hvarken kan läsa eller skrifva. Hos oss veta vi, att förhållandet till vår
heder är beskaffädt helt annorlunda.

Till de upplysande anföranden, som i dag afgifvits, vill jag icke försöka,
att lägga flera ord; men jag vill i hvad på mig ankommer bidraga
dertill, att denna ärade Kammare för sin del icke frångår sin förlidet år
uttalade mening om dödsstraffet och för dess afskaffande. Väl har jag i
fråga om andra ledamöters tänkesätt nu fått erfara, hurusom eu talare
och representant från Blekinge, hvilken redan år 1865 högtidligt förklarade,
att han framför allt önskade, att detta barbariska straff måtte skyndsamt
utplånas ur lagen, nu lika högtidligt gifvit tillkänna, att han ansåge det
böra der qvarstå. Tiden kan rubba åsigter — jag vill ej förneka det —
men jag kan försäkra, att i förevarande fall förhållandet, mig veterligen,
icke är sådant i allmänhet i landet, ty jag har samtalat i ämnet med
många förståndige män och de hafva alla sagt: “tag bort dödsstraffet.“

Jag yrkar bifall till Betänkandet.

Herr Rid der st ad: Herr Talman, mine Herrar! Allt sedan frågan
om dödsstraffets upphäfvande blef föremål för offentlig behandling, har jag hän -

Den 29 Februari, e. rn.

408

gifvit mig deråt. Inför mitt omdöme hafva också många skäl talat derför.
Åf dem tilläter jag mig att här andraga ett enda. _

Kastar man en blick i brottmålsannalerna, så finner man der att det
störa flertalet, som finnes tecknadt å dess blad, utgöres af personer, som
tillhöra de mindre bemedlade, de arbetande, de fattigare klasserna.

Hvadan kommer sig detta?

Äro icke äfven de barn af samma allgode fader, trampa icke äfven de
samma jord, lefva icke äfven de under samma himmel, äro icke äfven de
uppfostrade i samma religiösa troslära, äro icke äfven de af samma kött
och blod?

Visserligen!

Hvadan kommer sig då detta egna och beaktansvärda förhållande?

Svaret kan icke blifva mera än ett.

Det bärleder sig från mindre göda, för att ej säga dåliga institutioner.

Det vore måhända icke omöjligt för mig att närmare belysa och utreda
detta påstående, att framhålla mer än ett i de arbetande klassernas
ställning ogynsamt ingripande förhållande att ådagalägga behofvet af ganska
väsendtliga reformer i flera hänseenden, att påpeka huruledes nödvändigheten
af en omgestaltning i djupet af samhällsförhållandena arbetar
sig fram till en fråga för dagen; men dessa ämnen äro allt för omfångsYika
att nu behandlas; tid och tillfälle tillåta det ej heller.

Följderna af nu ifrågavarande, mindre gynsamma institutioner, uteblifva
likväl icke.

Sålunda växer och utbreder sig allt mera och mera jnisstroende och
misströstan, samt likgiltighet för fosterland och hem. Årligen tilltager
derför äfven deras antal, som öfvergifva fädernejorden och begifva sig till
Amerika, i förhoppning att der finna förhållanden, som bättre motsvara de
menskligt anspråken, arbetarens behof och rätt. Men ej nog härmed.
Stige vi ned inom sjelfva familjerna, hvad finna vi längst ner? Armod och
fattigdom, bekymmer och elände. Men det finnes ännu ett värre. Vi veta nemligen
att i nödens och uselhetens fotspår — laster och brott frodas och växa.

Sådana äro resultaterna, till en icke ringa del härflytande från, för
de mindre bemedlade klasserna, mindre ändamålsenliga institutioner.

När man nu säger, att dödsstraffet skall och bör qvarstå i vår lagstiftning
såsom en skräck för brottslingen, så innebär det, om ock indirekte,
att det också skall qvarstå såsom ett skyddsvärn för de dåliga institutionerna.
Det är klart. Vill man ej förbättra institutionerna, som till
en del förorsaka brottsligheten, så blifver dödsstraffet, bibehållet såsom
skräck för det sednare, ett värn för de förra.

Härutinnan tror jag att det ligger ett vigtigt talande, ett stort skäl
för att så fort som möjligt aflysa dödsstraffet ur vår lagstiftning, samt i
stället beträda en bana af erforderliga och nyttiga reformer. Dödsstraffets
bibehållande förefaller mig såsom en blodig punkt satt framför behofvet af
förbättringar i och för de lägre samhällsklassernas ställning.

Man säger, och må hända med skäl, ehuruväl jag icke gerna derpå
vill tro, att, ifall dödsstraffet borttages, brottens antal skall ökas. Derpå
svarar man, att dödsstraffet i sådan händelse åter kan upptagas* och andrager
såsom exempel på möjligheten deraf flera andra länder, som såtillvägagått,
Jag tror likväl icke att detta exempel är efterfölj ansvar dt, Hvad

404

Den 29 Februari, e, ra,

man en gång med lefvande öfvertygelse upphäft eller borttagit, bör man
aldrig åter upptaga. Hvarför man i utlandet nödgats ånyo erkänna dödsstraffet,
är, säger man, derför att brotten ökats, men dessa hafva helt enkelt
ökats derför att man, efter dödsstraffets upphäfvande, uraktlåtit att vidtaga
reformer i de arbetande klassernas belägenhet. Hade man gjort det, skulle
man säkerligen icke behöft åter upptaga det omenskliga straffet. Reformernas
väg är den enda, som förer till ett bättre, den utgör de goda sedernas,
civilisationens väg. Endast på den kan man höja de fattige, det
arbetande folket till ett bättre, både i andligt och verldsligt afseende.
Höjer man sålunda dem, höjer man hela landet. Uessa klasser, de arbetande,
utgöra den stora bas — den granitklippa, hvarpå hela landet står.
Man bör med stolthet stödja sig mot det glänsande granitblocket, icke
trampa det till grus med sin fot. Dessa klasser äro våra armar, våra ben.
Landets odling verkställes och går framåt genom dem. De utgöra ännu i dag
de friskaste krafterna i vårt land. Depravationen har ännu icke trängt
försoffande ned till dem. De utgöra den kärna, hvarur, endast den blifver
rätt omhägnad, den kraftigaste stam och bästa frukt skola växa. Måtte
man rätt allvarligt betänka detta!

Man har sagt, att det är sederna, som skola omskapa lagarne, och
icke lagarne, som skola omskapa sederna. Jag är öfvertygad om att båda
kunna vexelbyta inflytande på hvarandra.

Härpå skall jag äfven lemna bevis.

Under en del af vår egen medeltid fanns hvarken kyrkfrid, hemfrid
eller qvinnofrid. Våldet herrskade temligen lössläppt. Då uppstod en
kraftig man och skref lagar så i det ena, som andra och tredje fallet, och
våldet försvann småningom. Här var det gifna lagar, som framkallade
bättre seder. Att upphäfvandet af otidsenliga och barbariska lagar jemväl
förbättrat dem, derpå saknas ej heller exempel i vår historia. Redan 1734
års lag förminskade betydligt straffkategorierna emot hvad förhållandet
förut vax’; och vår sednast antagna kriminallag har ytterligare reducerat
dem. Samhällets vinst blef, äfven i detta fall, ökad sedlighet. Man skulle
kunna säga att landet för hvarje ny dödsstraffskategori, som bhfvit borttagen,
gått i förädlad rigtning framåt, Fördenskull tror jag nu äfven att
tiden är inne att fullständigt upphäfva dödsstraffet. Det vore endast att
aftvå vår lagstiftning den sista blodfläck, som besudlar den.

Under’ den diskussion om dödsstraffet, som i dag försiggått, hafva de
båda motsatta åsigterna pröfvat sina krafter, mätt sina vapen med hvarandra.
Jag erkänner beredvilligt att man å båda sidorna utvecklat stor
skicklighet samt en ganska lysande bevisning. Åtskilliga påståenden och
satser kunde måhända ännu återstå att upptaga och genmäla. Jag lemnar
likväl detta derhän. Motståndarne till dödsstraffets afskaffande hafva
- på ett par undantag när -— i allmänhet väl erkänt att detta straff
var af omensklig natur, men att tiden icke ännu var inne för dess upphäfvande^
Hvem kan likväl tilltro sig med visshet säga när stunden
är inne för en reform af den egenskap, som den nu ifråga? Hvem är
väl så skarpsynt att på tidskalan förmå utpeka det rätta ögonblicket nu,
hvarken förr eller sednare ? Vid utfordrandet af alla reformer, hafva motståndarne
sagt: “tiden är ej ännu inne11; men reformer ha’ blifvit ge -

Den 29 Februari, e. m.

405

nomförda och gemenligen i deras välsignelsebringande resultater bevisat att
ögonblicket verkligen var inne.

Bestämmandet af det råtta ögonblicket är i nu förevarande fråga vigtigare
än i andra fall. Hvarje försummadt ögonblick han gälla ett menniskolif,
ett hufvud. Motståndarne till denna reform ikläda sig ansvarigheten
derför. Svare de då inför Gud och menniskor!

Jag kommer att votera för dödsstraffets afskaffande.

Herr Björck: Af hvad under dagens diskussion hittills förekommit,
ser det ut, som om man skulle vara på väg att komma till den erfarenheten,
att kontinuiteten i åsigter och beslut inom våra nya konstitutionela
institutioner icke vore synnerligen mycket att räkna på, och att mången,
som förut uttalat sig för en viss pröfning af frågan, nu är benägen att se
den från en annan synpunkt. Icke vill jag klandra, att man undersöker
saken eller ens att man viker för skäl, men icke kan jag heller erkänna
det såsom en förtjenst, att man den ena gången omfattar den åsigt och
den andra en annan. Men skulle emellertid det vara fallet, att meningen
inom Kammaren i detta vigtiga ämne vore på väg att vända om, och att
en dylik reaktion i tänkesätten håller på att inträda, då är det väl, att
sådana ske ju förr desto heldre. För min del har, oaktadt den tid, som
förflutit från sistlidne riksdag, jag likväl icke haft anledning att frångå
den åsigt jag då uttalade, den nemligen, att dödsstraffet både kan och
bör afskaffas.

Jag medgifver väl att, om man låter saken förblifva i sitt nuvarande
skick, den utvecklar sig sjelf, men dock med det bestämda vilkoret, att
domaren uppfattar sin pjligt så, att han icke tillämpar dödsstraffet, när det
han undvikas, och att, då han med lagen i hand nödgas afkunna dödsdomen,
den Kongl. nåden ovilkorligen träder emellan. Men i sådant fall,
mine Herrar, är ju saken ett hyckleri, och vill man betaga den denna
egenskap, kan det ej ske utan genom uppoffring af ett eller annat lif.
För min del vill jag icke bidraga till ett sådant handlingssätt, och derföre
kommer jag att med min röst, då voteringen eger rum, uttala mig för
Lag-Utskottets Betänkande.

Jag ville göra det äfven på annat sätt med anförande af grunder och
skäl, men jag må bekänna, att jag icke har några nya att framlägga.
Icke desto mindre tror jag mig kunna tjena saken i någon ringa mån
genom att till besvarande upptaga några af de anmärkningar, som i dag
blifvit framställda emot den mening, jag bekänt mig hylla, och hvilka jag
ej hört vidröras. Möjligt kan dock vara, att en eller annan talare både
vidrört och vederlagt dem, ehuru det undfallit min uppmärksamhet.

Jag vill då först yttra mig i afseende å den formela behandlingen.

Man har sagt, att den nya lagen bör få verka och att dess system
så väl som sammanhanget inom detta bör af erfarenheten vara pröfvadt,
innan ändring sker, samt att denna pröfning ännu återstår. Men här är
icke fråga om något system, derom blir fråga först i andra rummet.
Första frågan är en helt annan. Den gäller eu straffart. Och denna är
visserligen icke ny. Nej, det är snarare den äldsta måhända, som finnes.
Det förhåller sig väl så, att den nya strafflagen var länge förberedd, men
den var dock föga känd af allmänheten och likväl måste den i sin helhet

406

I.Vn 20 Februari, e. ra.

antagas. Frågan var således ny för allmänheten, och derföre har jag ansett,
att det var på tiden, att man såg sig om, huruvida man verkligen
lyckats träffa den allmänna meningen. Jurister hafva skrifvit lagen och
Riksdagen har gillat den, men för nationens flertal var den okänd, och
den allmänna meningen hade icke hlifvit hörd, emedan hon icke hunnit
bilda sig. Den har först hlifvit väckt genom lagens tillämpning och behöft
tid att bestämma sig. Den har dock nu mer eller mindre allmänt uttalat
sig dels här och dels inom den förra Representationen. Och nu säger
man, att man icke skulle hafva rätt att röra vid lagen och taga den under
pröfning, oaktadt det är faktiskt, att en af lagstiftningens faktorer,
det allmänna rättsmedvetandet, icke varit med om denna lag. En annan
fråga är om något allmänt rättsmedvetande om dödsstraffets obehöflighet
i verkligheten finnes i landet. Det enda beviset man kan hafva på dess
befintlighet, är hvad som förekommer i pressen eller yttras af ombuden
från. de olika trakterna af landet. Och vill man pröfva, hvad allmänna
meningen är i en fråga som denna, har man knappast något annat att
hålla sig till, än hvad som sålunda framkommer. Hafva åter Kammarens
ledamöter funnit, att åsigterna i landet icke äro desamma som af dem
här gifvits tillkänna och förfäktats, då medgifver jag, att man kommer i
en svårare ställning. Men hvad man i sådant fall måste fordra, är, att
de hvar för sig redligt uttala detta; att de förklara: “allmänna meningen
i vår ort är icke den, som vi vid sistlidne riksdag tillkännagåfvo.“ Detta
har dock icke skett, och jag tror således tills vidare, att man bör kunna
antaga, att allmänna meningen uttalades förra riksdagen.

Det har ock hlifvit yttradt, att man borde i afseende å den ifrågavarande
lagförändringen gå till väga så, att man först skulle sätta ned
straffet för de brott, som komma närmast detta. Till dess borde dödsstraffet
qvarstå. Hvad man än må säga om strafflagen, tror jag man kan
vara ense derom, att straffbestämmelserna i densamma äro skarpa nog och
att de i många fall kunna tåla att nedsättas. Detta bör således ske,
äfven om dödsstraffet icke borttages; men man kan knappast vänta, att
det skall ske, förrän den svåraste straffarten är bestämd. Svårigheten att
ersätta den nu gällande och att åstadkomma ett lämpligt förhållande
mellan den svåraste och de mindre svåra, med afseende å brottens inbördes
förhållande, skall säkerligen icke finnas oöfvervinnerlig. 1 alla fäll
gäller denna anmärkning endast sättet, men icke tiden för reformens
genomförande.

Vidare har man anställt jemförelse mellan Sverige och andra stater,
och man har betonat, att de stora kulturländerna icke vågat upphöra med
tillämpningen af detta straff. Särskildt har man framhållit Frankrike och
England. Ja, mine Herrar, jag vill icke förneka, att dessa länder i många
hänseenden stå framför oss, men jag påstår, att det blott är vissa klasser
der, som innehafva denna högre bildning. Deremot står i Frankrike och
England sjelfva folket i många hänseenden vida lägre än det Svenska.
Den Engelska allmänheten har uppfostrats under tvånget af de mest blodiga
lagar och sett lif spillas för relativt ringa brott. I Frankrike är
man sedan länge van att icke skatta ett menniskolif särdeles högt. Uppfattningen
der om dödsstraffet är också och måste vara en helt annan än
hos oss.

Den 29 Februari, e. m.

407

En talare har likväl anmärkt, att i Tyskland dödsstraffet vore bibehållet
och sagt, att vi derför ock böra göra det. Men huru vet denne
talare, med någon visshet, af hvad anledning detta förhållande ännu eger
rum; om det skett af moraliska anledningar eller om det icke föranledts
af — politiska skäl.

Eu annan talare har frågat, huru man vill försvara, att man önskar
borttaga dödsstraffet ur kriminallagstiftningen, då det icke lärer kunna
afskaffäs i krigslagstiftningen. För min del går jag icke in på den åsigten,
att dödsstraffet icke skulle vara i sig rättmätigt, om det är behöfligt och
nödvändigt. Och ser man saken från den sidan, torde man få medgifva,
att i krigsartiklarne detta straff bör qvarstå, så vida det der är nödvändigt
och verksamt, hvilka ändamål det deremot icke uppfyller i den allmänna
lagen.

För min del tror jag, att man med temlig trygghet bör kunna
fästa afseende å den förmildring i sederna, som på sednare tider gjort
sig gällande. Man frågar måhända, huruvida dessa mildare seder gifvit
anledning till dödsstraffets inskränkning eller huruvida utplånandet af detta
barbariska straff ur lagstiftningen mildrat sedernas råhet. För min del
anser jag, att man icke med visshet kan besvara en sådan fråga, men tror
att detta lyckliga förhållande är att söka i en för båda gemensam källa,
sedlighetens och bildningens framsteg; och jag är öfvertygad, att denna
sedlighet och bildning alltjemnt är i ett bestämdt fortgående. Och om
detta är fallet, hemställer jag till Eder, mine Herrar, huruvida icke de
möjliga äfventyreu af dödsstraffets upphäfvande skola uppvägas genom
denna fortgång i sedlighet och upplysning, hvilken för öfrigt, enligt min
tanke, verksamt befordras af sjelfva lagstiftningen.

Jag är alltså förvissad, att man icke skall behöfva på något sätt
ångra, om man nu genast tager det steget ut, då, efter hvad man numera
har anledning hoppas, dödsstraffet i allt fäll skall komma i verkligheten
att upphöra.

Herr Hörn feld t: Jag har endast begärt ordet för att tillkännagifva,
att jag sluter mig till den sidans talare, som yttrat sig för dödsstraffets
afskaffande. Jag röstar för bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Lundström: Då de olika grundsatsernas målsmän här redan
utförligt uttalat sina åsigter, så kan jag yttra mig kort. De högt ärade
Herrar, som talat för dödsstraffets bibehållande, hafva öfvertygat mig
derom, att min åsigt att detta straff icke bör atskaffäs, är rigtig. Jag
anser att det bör qvarstå alternativt. Hvad beträffar opinionen i landet,
så är min öfvertygelse, att densamma är för dödsstraffets bibehållande.
På dessa skäl och de, som af öfrige talare blifvit uttalade för detta straffs
qvarstående i vår strafflag, yrkar jag ogillande af Utskottets Utlåtande.

Häri instämde Herr Ljuslin.

Herr A. von Proschwitz: Jag anhåller att tå till protokollet
antecknadt, att jag äfven nu kommer att rösta för dödsstraffets bibehållande
och att denna min åsigt befästats genom den diskussion, som i
dag i denna fråga förevarit. De många skäl, som af motsidans talare an -

408

Pen 29 Februari, e. in.

förts, hafva icke rubbat min öfvertygelse. Hvad skulle återhålla en lifstidsfånge
eller dylika brottslingar, som hunnit spetsen af brottets skala,
om dödsstraffet vore afskaffadt? En annan talare har trott sig veta hvart
de komma, som blifva aflifvade, men hvart komma då de mördade? Månne
icke de ofta skickas mera oberedda ur verlden. Jag yrkar afslag å Utskottets
Utlåtande.

Herr Carl Ifvarsson: Jag tror icke att det tjenar till något att
vidare orda i denna fråga. Jag vill blott hafva till protokollet antecknadt,
att jag anser, att dödsstraffet bör ju förr dess hellre afskaffas. Jag
röstade för denna åsigt nästliden riksdag, men ansåg det icke då nödvändigt
gifva min mening öppet tillkänna, emedan samma mening då
hyllades af flertalet af Kammarens ledamöter, men i afton har jag funnit
meningarne så delade, att jag tror mig böra uttala min åsigt. Skulle jag
hafva misstagit mig, så har nu en sådan reaktion inträdt, att jag icke befarar
det mitt votum kan bidraga till vådliga följder, emedan dödsstraffet
nog kommer att stå qvar tillräckligt länge ändå. Jag vidblifver min
åsigt och röstar för bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Anders Gudmundsson: Jag har ifrån första stunden talat
emot dödsstraffets afskaffande. Hvad opinionen i landet beträffar, så är
det min öfvertygelse att folket anser det vara nödvändigt att dödsstraffet
q vars tår. Många hafva talat om grymheten mot de brottslige, men få
har talat om den oskyldige, oberedde mördade, hvars blod ropar hämnd.
Jag fortfar med så mycket mer skäl i min öfvertygelse om detta straffs
nödvändighet, som jag pröfvat saken från alla sidor. Man tänker icke
på de marter oskyldiga menniskor måste undergå för mördares skändliga
händer. Jag skulle icke motsätta mig Utskottets mening, om jag
visste, att, sedan dödsstraffet blifvit afskaffadt, inga mord mera komme
att föröfvas. Jag tror emellertid att man i min ort skulle med mycket
ogillande mottaga underrättelsen om att Riksdagen beslutat att afskaffa
dödsstraffet. Då frågan förevar i Bonde-Ståndet gick förslaget igenom
med 3 eller 4 rösters pluralitet; beslutet uttryckte således på intet vis
hela Ståndets opinion. Jag röstar Nej!

Herr B jer k an der: Jag har under de tvänne sistförflutna riksdagarne
icke yttrat ett ord i denna fråga; men vid 1863 års riksdag, då den nya
strafflagen behandlades i Bonde-Ståndet, yttrade jag att den allmänna
meningen i landet icke var mogen för en så stor reform och att det stora
flertalet af Svenska folket med den största oro skulle emottaga underrättelsen
om dödsstraffets afskaffande. Jag hade icke heller denna gång
tänkt att begära ordet, men då det gått så långt, att man såsom stöd
för påståendet, att den allmänna opinionen i landet skulle vara för dödsstraffets
afskaffande, åberopat Bonde-Ståndets beslut vid tvänne riksdagar,
och sagt att detta skulle vara enhälligt, så vill jag påminna derom att
vid riksdagen 1863, då denna fråga förevar, fattades beslutet om dödsstraffets
afskaffande med 40 röster mot 37, således med 3 rösters pluralitet,
och vid den följande riksdagen skred man icke till votering, emedan ingen
begärde det; men meningarne voro då som förut mycket delade. Man

Den 29 Februari, e. ni.

409

har här skärskådat förslaget från flera sidor, man har för sådant ändamål
sett det äfven ur religiös synpunkt. Om den religion vi bekänna grundar
sig på bibeln, så finnes der i Gamla Testamentet dödsstraff bestämdt
för flera förbrytelser, och man skall icke finna något ställe i det Nya, der
det är afskaffadt, såsom förhållandet är med åtskilliga andra bud och
stadgar under den Mosaiska tiden. Under sådant förhållande får man
väl antaga att dödsstraffet ur religiös synpunkt är berättigadt, och att
samhället, men icke individen, har rättighet att afhända en missdådare
lifvet. Ser man saken ur rättslig synpunkt, så frågas om det kan vara
rätt, att den skonas till lifvet, som med berådt mod mördat sin medmenniska,
och om det är rätt att genom skonsamhet mot sådana missgerningsmän
blodskulden skall falla på hela samhället. Man säger, att mördaren
blir genom döden alltför hårdt bestraffad, men är icke den mördade
i en långt svårare ställning. Mördaren åtnjuter beredelsetid och
religiös undervisning; något sådant kommer icke den som mördas till godo.
Icke heller äro våra fängelser sådana, att de förmå att förvara sådana
grymma brottslingar. Många talare hafva yttrat sig om opinionen i deras
hemorter. Hvad min hemort beträffar, så, med undantag af ganska
få personer, har jag icke träffat några, med hvilka jag talat om saken,
som icke yttrat, att de för ingen del vilja hafva detta straff helt och hållet
borttaget. Under sådana förhållanden anser jag det vara hvarje representants
pligt att uttala sin öfvertygelse och jag för min del afstyrker
bifall till Utskottets Betänkande.

Häri instämde Herr Eric Ersson från Gefleborgs län.

Herr Medin: Vid pleni början var det ej min mening att yttra
mig, emedan jag var öfvertygad, att vi skulle få frågan i nog många och
långa tal utredd, men, på grund af ett yttrande af en bland mina gamla
ståndsbröder, finner jag mig uppmanad att för några ögonblick anhålla
om ordet, icke för att gifva min åsigt i denna fråga tillkänna —- den är
förut känd — utan för att besvara det der yttrandet, som den gamle
representanten från Östergötland i dag på förmiddagen uttalade.

Han sade nemligen, att vid tvänne föregående riksdagar Bonde-Ståndet
enhälligt beslutat dödsstraffets afskaffande. Detta är dock ej med
verkliga förhållandet öfverensstämmande. Vid 1802—1863 årens riksdag
föregick inom Bonde-Ståndet en ganska skarp debatt i frågan; äfven jag
yttrade mig, och de åsigter, jag uttalade, finnas i protokollet antecknade,
ehuru jag icke nu vill besvära Kammaren med att afhöra dem. Emellertid
blef utgången efter en lång diskussion den, att beslut fattades om
dödsstraffets afskaffande — med en majoritet af blott 3 röster; och
detta lär väl icke någon kunna påstå vara en betydlig majoritet. Deremot
väckte vid 1865—1866 årens riksdag Herr Rosenberg i samma
Stånd ett slags bemedlingsförslag, eller ett förslag om suspension af dödsstraffet
under en tid af 10 år. Vi diskuterade frågan, men ingen votering
begärdes; allmänna meningen inom Ståndet var, att förslaget ej var
verkställbart, men emellertid blef ett bifall eller godkännande af förslaget
ansedt såsom Bonde-Ståndets beslut. Så har frågan gestaltat sig. Hon
är nu på samma punkt som vid 1862-—1863 årens riksdag. Jag kan för
min del icke på något sätt förstå, att här inträffat omständigheter, som

410

Den 29 Februari, e. m.

böra förändra min öfvertygelse om att dödsstraffet bör bibehållas. Jag
frågar: har någon, som ej förtjenat dödsstraff, fallit offer derför? “Nej!“
svarar jag och säger med skäl! “Nej!“

Jag har icke ändrat och kommer icke heller att ändra, huru ofta än
frågan må förekomma, den ståndpunkt, hvilken jag från början intagit
i densamma, och lägger med lugn i urnan mitt nej till Lag-Utskottets

Herr Kin m anson: Då jag delar deras mening, som anse, att dödsstraffets
afskaffande är ett mål, som bör eftersträfva^, men att tiden för
afskaffande^ ännu icke är inne, kunde det vara nog att instämma med
talarne för denna åsigt; dock skulle jag önska att med några ord få
lemna en antydan om förhållanden, som med frågan hafva nära sammanhang.

Dödsstraffets afskaffande kan icke utgöra en åtgärd af kultur i annat
fall än såvidt det är en följd af en sann och allmänt rådande uppfattning
af det goda och rätta. Om än mildare seder sålunda skola betinga
mildare strafflagar, är det dock å andra sidan otvifvelaktigt att strafflagarne
hafva förmåga att genom sina bestämmelser uppfostra nationen och
göra den mottaglig af lindrigare straff för svårare förbrytelser. Detta
sker företrädesvis derigenom att till en början ringare öfverträdelse!’ beläggas
med billiga och väl lämpade påföljder.

Man kan fråga, om i detta hänseende bestämmelserna i vår nuvarande
strafflag äro till alla delar väl afpassade efter folkets lynne? Att
så ej är, må ett exempel visa. I strafflagen qvarstå!- ännu fängelse vid
vatten och bröd såsom förvandlingsstraff. Då någon, som blifvit till böter
dömd, saknar tillgång till deras gäldande, skola desamma förvandlas
till fängelse vid vatten och bröd. Men hvad, som på detta sätt bör umgällas,
är ofta ingenting annat än en i sig sjelf ringa öfverträdelse af någon
polisförfattning eller ordningsstadga. Strafflagen utgår sålunda från
den åsigt att, då en Svensk man, som är obemedlad, råkar begå en så
beskaffad förseelse, det icke är nog att han någon viss tid beröfvas sin
personliga frihet; han bör derunder äfven tillfogas den kroppsliga plåga,
hvilken vatten- och brödstraffet medför. Bibehållandet af denna straftärt
är en orättvisa emot den fattigare befolkningen och bidrager att göra den
mindre ömtålig för ännu svårare straff. Vatten- och brödstraffets utplånande
ur lagen skall i sin mån förbereda dödsstraffets afskaffande. På
Kammarens bord hvilar ett förslag, som, ehuru ej tillhörande kriminallagstiftningen,
dock afser stadganden angående frihetens förlust, eller förslag
om inskränkning af bysättningstvånget, hvars fullständiga upphörande
utan tvifvel skulle hafva den mest fördelaktiga inverkan. Sådana reformer,
som de nu nämnda, föra alla in på den väg, som leder till det önskvärda
mål, hvarom fråga nu uppstått.

Vår tid utmärker sig genom sträfvande efter jemlikliet för alla i det
verkligt goda, och den uppmanas dertill af den känsla af ömsesidigt ansvar,
hvilken en sann uppfattning af kristendomens idé framkallar. Dessa
sträfvanden yttra sig företrädesvis på tvänne sätt, dels genom bemödandet
att medelst upprättande af undervisningsanstalter sprida kunskaper och
upplysning, dels genom en allvarlig och tillika välvillig fattigvård, som

Den 29 Februari, e. ni.

411

bistår clem, hvilka sakna kraft eller dukat under för den menskliga ofullkomligheten.
Fortgåendet på denna väg skall också leda till dödsstraffets
afskaffande.

Då jag i dag röstar emot någon åtgärd i denna syftning, sker det af
fruktan att dödsstraffets borttagande redan nu skulle jemväl borttaga föreställningen
om mord såsom ett förskräckligt brott och att derigenom
mängas lif kunde äfventyras; det sker derföre, att, sedan förlidet år den
ena underrättelsen efter den andra meddelats om mord af den svåraste
beskaffenhet, föröfvade inom landet, det icke vore rigtigt af Representationen
att till svar å dessa brott afskaffa ett dödsstraff, som dessutom i lagen
endast är vilkorligt stadgadt.

Öfvertygelsen derom, att det ännu är för tidigt att fullständigt borttaga
dödsstraffet, må kunna misstaga sig, den lika väl som en motsatt
mening; men den kan också i lika mått vara förenad med önskan att
främja upplysning och odling, och med lika fog vara grundad på menniskovänliga
åsigter. Då jag nu gifver min röst emot Lag-Utskottets förslag,
eger jag ock den förhoppning att lagens tillämpning uti förevarande
fall skall blifva sådan, att ingens rättskänsla deraf såras.

Herr U h r: Det är redan längesedan man börjat ropa på proposition,
och då jag nu har ordet, hör jag samma rop. Frågan är också så
väl utredd af de många sakrika föredragen, att icke någon numera torde
kunna tala så väl, att någons öfvertygelse derigenom skulle kunna rubbas.
Jag skulle också hafva tegat i denna fråga, men då jag icke vill verka
i smyg, får jag tillkännagifva, att jag kommer att rösta för bifall till Utskottets
Betänkande.

Herr Sven Nilsson: Under de riksdagar, jag såsom riksdagsman
närvarit, har frågan om dödsstraffets afskaffande flera gånger förevarit.
Jag har alltid med min röst bidragit till dess bibehållande och Lag-Utskottets
nu anförda skäl hafva aldraminst kunnat förmå mig ändra denna
min öfvertygelse. Lag-Utskottet har eljest vanligen haft den anmärkningen
till hands vid lagforändringar att man ännu icke tillräckligt pröfvat den
gamla lagens tillämplighet. Nu har dödsstraffet för få år sedan blifvit
antaget såsom alternativt straff i vår lag, då det deremot förut varit positivt
stadgadt. Jag tycker Utskottet borde hafva tillämpat sin gamla
method i det ifrågavarande fallet.

Jag röstar för dödsstraffets bibehållande och afslag å Utskottets Betänkande.

Herr Fredricson instämde.

Herr Hmggström: Då jag begärt ordet, är det icke i den förmätna
afsigten att haffa något nytt att tillägga till de många yttranden
här afgifvits för dödsstraffets bibehållande, utan derför att jag anser det
för min pligt att, i en så vigtig fråga som denna, öppet gifva mitt votum
tillkänna; och då jag vid sistlidet års riksdag af full öfvertygelse om nödvändigheten
af dödsstraffets bibehållande, röstade för dess qvarstående

412

Den 29 Februari, e. m.

måste jag nu af samma orsak yrka afslag å Lag-Utskottets vid denna
riksdag afgifna Betänkande.

Herr Renström: Då jag vid föregående riksdag uttalat min åsigt
i denna fråga, skulle jag icke hafva förlängt diskussionen, derest icke min
uppmärksamhet blifvit fästad vid förhållanden, som jag ber att med några
ord få vidröra. Ju längre diskussionen pågått har det nemligen synts
mig allt mera klart, att stämningen inom Kammaren nu icke är densamma
som föregående år. Då frågan under sista riksdagen behandlades, framställde
väl förfäktarne af dödsstraffets bibehållande sina åsigter, men med
en särdeles betänksamhet ocli varsamhet, medan motståndarne å sin sida
redan från början tycktes temligen säkra om segern. Nu synes mig åter
förhållandet vara alldeles omvändt. Hvadan kommer sig då denna oväntade
förändring? Hvilka stora och ingripande omständigheter hafva sedan
dess inträffat? Hvad är det som kunnat verka å ena sidan en sådan
modlöshet, ett sådant vankelmod, å den andra sidan så mycken bestämdhet,
sådan säkerhet? Detta torde vara svårt att förklara, dock synes det mig,
som om ett par faktorer härvid ej varit utan sitt inflytande. Den ena är
det anförande i denna fråga, som af en ädel och hög personlighet redan
tidigt på annat rum under denna riksdag framställdes: ett yttrande, som
svårt tynger i vågskålen. Den andra är kanske icke heller att förbise:
nemligen det sorgligt olyckliga sätt, hvarpå en viss organ inom pressen
kastade sig häröfver och föranledde en harmfull reaktion. Nu, ehuru
mycket jag respekterar en åsigt, som grundar sig på en verklig öfvertygelse,
synnerligast då den framföres så lugnt och värdigt som här, kan
detta dock icke rubba min egen åsigt. Men ännu mera måste jag beklaga,
om de excesser, jag vidrört, skulle inom Kammaren kunnat hafva
ett sådant inflytande, att Kammaren derför skulle glömma den åsigt, den
för knappast 10 å 11 månader sedan med så stor majoritet uttalat. Det
synes mig oförklarligt, huru ett sådant vacklande, en sådan tvekan skulle
kunna få ega rum i en fråga, som för så kort tid sedan väckte Kammarens
varmaste sympathier. Jag ville icke tro på en sådan omkastning,
en sådan ombytlighet, men måste dock göra det. För min del har jag
dock härigenom blifvit uppkallad att ännu en gång uttrycka de innerliga
önskningar, de varma sympatier jag fortfarande hyser för frågans lösning.
Jag går i afgörandets ögonblick med samma mod, men med mindre förtröstan,
till valet, dock skall jag äfven nu bevara åt mig medvetandet, att
endast åt den, som gifvit lifvet, men också endast och allenast åt honom,
hafva öfverlemnat rätten att taga det.

Herr Per Nilsson från Christianstads län: Jag har icke begärt
ordet för att förlänga diskussionen, icke heller derföre att jag vill angifva
några skäl för eller emot, ty sådana äro å båda sidor förut framhållna,
men jag anser för min pligt att i en fråga af sådan vigt som denna tillkännagifva
min tanke. Jag har under trenne riksdagar deltagit i denna
frågas behandling. Jag kan icke neka, att jag vid den första riksdagen
var tveksam i afseende å den röst jag borde lägga i urnan. Alltsedan har
jag stärkts i min öfvertygelse, att detta barbariska straff bör afskaffas.

Den 29 Februari, e, m. 4ig

Dama öfvertygelse har hos mig blifvit allt lastare, och jag röstar således
för bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Magnus Svensson: Jag får tillkännagifva, att jag för min
del röstar för dödsstraffets bibehållande.

Herr Anders Eriksson: Jag vill blott gifva tillkänna att den åsigt,
som i dag uttalat sig för bifall till Lag-Utskottets Betänkande, är öfverensstämmande
med min öfvertygelse att dödsstraffet bör afskaffas, hvadan
jag löstai bifall för Lag-Utskottets Betänkande i nu förevarande fråga.

'' o *

Herr Åstrand: Emedan diskussionen redan räckt i närmare nio
timmar vill jag blott gifva tillkänna att jag för min del röstar afslag å
Lag-Utskottets ifrågavarande Betänkande.

I detta anförande instämde J riherre Koskull och Herr Kolnwdin.

Herr Grape: Jag ber att få gifva tillkänna, att jag instämmer med
de Herrar, som talat för afslag å Utskottets Betänkande.

Herr Husch förenade sig i Herr Grapes yttrande.

Herr Jan Andersson: Likasom en föregående talare har äfven
Jag fjra gånger afgifvit min röst angående dödsstraffet; men dåden värde
talaren alltid röstat för dess afskaffande har jag lika ofta röstat för dess
bibehållande. Af mina komitenter har jag äfven blifvit uppmanad att,
sä ki af tigt jag kan, verka för detta straffs bibehållande, och i denna
mening tänker jag äfven afgifva min röst.

Herr Grenander: Jag har vid föregående riksdag uttalat de skäl,
som, enligt nnn åsigt, böra föranleda dödsstraffets afskaffande. Jag har
nu under denna diskussion sökt att med uppmärksamhet följa de tänkvärda
anmärkningar, som derunder blifvit å andra sidan framlagda, men
jag får saga att min öfvertygelse är orubbad. Likasom då spö- och risjU)11
a‘s^a^ådes hafva äfven nu många anmärkningar mot borttagande
af dödsstraffet blifvit framställda, men jag hoppas, att en lika allmän belåtenhet,
som sedermera visat sig öfver dessa straffs borttagande, äfven
skulle komma den ifrågavarande reformen till godo. Af varmaste öfvertygelse
röstar jag således för dödsstraffets afskaffande.

Hen Ola Jönsson: Då denna fråga utan tvifvel kommer att genom
votering afgöras ber jag att få tillkännagifva att jag dervid kommer
att rosta for bifall till Lag-Utskottets Betänkande.

Herr Wilhelm Nilson: Jag inskränker mig till att tillkännagifva
att jag med innersta värme och öfvertygelse står fast vid min under
torra riksdagen utta ade åsigt att dödsstraffet bör afskaffas, och jag röstar
derföre for bifall till Ltskottets Betänkande.

414

Den 29 Februari, e. m.

Herr Weatblad: Jag har begärt ordet endast för att få gifva tillkänna
att jag sistlidne års riksdag deltog i Lag-Utskottets förhandlingar
och med min röst biträdde det Utlåtande, Lag-Utskottet du afgaf. Jag
är jemväl ötvertygad derom, att de skäl, Lag-Utskottet då hade att föiorda
dödsstraffets bibehållande, ännu qvarstå. Ännu mera styrkt i mm
öfvertygelse har jag blifvit genom de sakrika och lärorika föiediag jag i
dag i detta ämne hört, och yrkar således afslag å Utskottets Betänkande.

Med Herr Westblad förenade sig Herr Fredricson.

■ Herr Peter Petersson: Jag anhåller att få nämna, det jag instämmef
i det af Herr Isberg gifna yttrande i frågan, och röstar således
för dödsstraffets bibehållande.

Herr Bergman: Jag har begärt ordet endast för att tillkännagifva
att jag kommer att rösta för afslag å Utskottets Betänkande.

Herr Ola Månsson: Jag får tillkännagifva att jag röstar emot Utskottets
förslag.

Herr Ola Nilsson från Christianstads län: Då jag är en varm
vän af dödsstraffets afskaffande, ber jag att få yrka bifall till Lag-Utskottets
förslag.

: Herr Winkrans: Jag röstar för afslag å Utskottets förslag och
bibehållande af dödsstraffet.

Herr Lönnberg: Såsom medlem af gamla Ståndsrepresentationen
har jag förr röstat för dödsstraffets afskaffande och gör det äfven nu.
Jag kan icke inse nödvändigheten för Staten såsom förnuftig institution
att bibehålla denna straffärt. Att taga den brottsliges lif och på
samma gång afklippa all möjlighet för honom att uppfylla målet för sin
exsistens, det mål han fått af Skaparen att förverkliga, då Staten har sä
många andra medel att hindra ett förnyadt utbrott af hans brottsliga
vilja. Då härtill kommer möjligheten af ett misstag, att en oskyldig kan
få lida detta straff, kan jag icke annat än fasthålla min förra åsigt om
dödsstraffets olämplighet och bifaller derföre Utskottets förslag.

Herr G. von Proschvvitz: Då hvar och en i denna fråga tillkännager
sin åsigt, får jag upplysa, att jag nu liksom föregående riksdag
anser dödsstraffet böra bibehållas.

''VYfr-opt ! -tv:., ».* *- .....

Herr Sandstedt: Jag vill endast tillkännagifva, att jag till alla
delar förenar mig med den föregående värde talaren.

Herr Åke Andersson: Vid denna likasom vid förra riksdagen
röstar jag för dödsstraffets afskaffande och bifaller sålunda Lag-Utskottets
förslag.

Den 29 Februari, e. m.

415

Herr Anders Jonsson: Jag bifaller Lag-Utskottets förslag om
dödsstraflets afskaffande.

Herr Matts Pekrsson: Det synes mig nu vara på modet, att hvar
och en uttalar sin mening. Det är icke på grund af mina komitenters
åsjgter som jag kommer att afgifva min röst — ty bland dem; förhåller
det sig som i denna Kammare, att den ena vill bibehålla, den andra afskaffa
dödsstraflet — utan det är enligt min egen innersta öfvertygelse
som jag nu liksom tillförene röstar för dödsstraffets afskaffande.

Pehrsson: Jag hade icke tänkt begära ordet i denna
flaga, då densamma blifvit redan länge nog diskuterad, men dess vigt
kräfver dock att man uttalar sin åsigt; och får jag tillkännagifva, att jag
V1, omröstningen lägger min röst i valurnan för dödsstraffets afskaffande
och bifall till Utskottets förslag.

Herr Olof Nilsson från Westerbottens län: På grund af de skäl
som föregående talare framlagt, hvilka med upplyst urskiljning yttrat sig

bibehållande af dödsstraffet, röstar jag för afslag å Lag-Utskottets
.Betänkande.

Herr Ola Lasson: Jag för min del bifaller Lag-Utskottets Utlåtande.

Herr Ry land er: Jag hade icke tänkt begära ordet i denna fråga,
men har nu gjort det endast för att tillkännagifva, ätt jag vid donna
likasom vid förra riksdagen kommer att rösta för dödsstraffets bibehållande,
samt att mina komitenter äfven instämma i denna min åsigt.

Herr Nils Larson: Jag kommer att bifalla Lag-Utskottets förslag
om dödsstraffets afskaffande.

''■ ) *''! ''.*> ■''»TU >!: ; -T-V o midt.''

Herr Kallstenius: Jag anhåller att helt enkelt få tillkännagifva,
det jag, som, då denna fråga under förra riksdagen behandlades, ej ansåg
nng kunna eller böra deltaga uti omröstningen derom, nu deremot af djup
och innerlig öfvertygelse nedlägger min röst emot detta Lag-Utskottets
förslag och dermed således, såsom min numera stadgade åsigt bekräftar,
att tiden för dödsstraffets afskaffande ännu icke är inne och, “dess värre®
ännu torde vara långt aflägsen.

Jag hade val ämnat att med några ord beledsaga detta mitt uttalande,
men, då vi något hvar äro uttröttade af den långvariga diskussionen,
så är jag viss på, att Kammaren i likhet med mig är bäst belåten
med, att jag i all tysthet lägger dem till mina egna “handlingar®.

Herr Dani el Danielsson: För min del tänker jag rösta för bifall
till Lag-Utskottets Betänkande.

Herr Orre: Jag röstar för bifall till Lag-Utskottets ifrågavarande
förslag.

410

Den 29 Februari, e, m,

Herr August Danielsson: Jag kommer att för min del afslå det
af Utskottet gifna Utlåtande i frågan.

Herr Friherre Gripenstedt: Då jag tycker mig förmärka, att
man å ena sidan yrkar bifall och å andra sidan rent afslag, ber jag att
få återtaga den modifikation, jag förut föreslagit.

Öfverläggningen förklarades slutad.

Sedan Herr Friherre Gripenstedt sålunda återtagit sitt yrkande, återstodo
endast de tvänne meningar, som uttalat sig, o den ena för bifall till
och den andra för afslag ä Utskottets förslag. A begge dessa yrkanden
framställde Herr Talmannen proposition och förklarade sig hafva funnit
propositionen på afslag å Utskottets förslag hafva blifvit med öfvervägande
ja besvarad. Votering blef då begärd och följande voteringsproposition
uppsatt, godkänd och anslagen:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet, i anledning af Herr Hasselrots
och Herr Bovins motioner om dödsstraffets afskaffande hemställt å 6:te
sidan af dess Utlåtande N:o 4,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets ifrågavarande hemställan.
. __

Omröstningen utföll med 69 ja mot 100 nejj och hade Kammaren

alltså afslagit Utskottets ifrågavarande hemställan.

Med anledning af detta beslut begärde

Herr Blanche ordet och yttrade: Jag anhåller att få reservera
mig mot det beslut, som af Andra Kammaren nu blifvit fattadt; — ett
olyckligt beslut, emedan det återförflyttar vårt land ett långt steg in i
forntiden.

Herrar Per Nilsson från Malmöhus län, Per Nilsson från Christianstads
län och Ola Lasson anmälde likaledes till protokollet sina reservationer
mot beslutet.

Herr Hierta begärde ordet och yttrade: Jag hemställer huruvida
det kan vara lämpligt att de ledamöter, som redan yttrat sig och tillkännagifvit
sin mening, reservera sig mot beslutet, då deras tankar ju
redan finnas i protokollet.

Flere ledamöter hördes häri instämma.

Herr Ola Jönsson yttrade: Oaktadt den uppmaning Herr Hierta
nu framställt till dem, som redan under diskussionen yttrat sig, att icke
belasta protokollet med en särskild reservation, kan jag dock icke underlåta -

Den 29 Februari, e. m.

417

låta att, enär frågan är åt en så utomordentligt stor vigt, nu anhålla att
få nedlägga älven min särskilda reservation emot det här fattade beslutet.

Ytterligare anmälde sig såsom reservanter: Herrar Siljeström, Olauson,
O. B. Olsson, Svensén, Harald Ericsson, Sven Hansson, Kjellson, Matts
Pehrsson, Jonas Andersson, Key och Ekerot.

Vid företagande dernäst till afgörande af Utskottets sednare hemställan,
eller den som innefattade yttrande öfver Herr Adlersparres motion,
yttrade:

Herr Isberg: Under åberopande af hvad jag i dag på förmiddagen
haft äran anföra, och med anledning af det beslut, hvari Kammaren stadnat
i afseende på förra punkten af Betänkandet, får jag anhålla att Herr
Talmannen ville framställa proposition på återremiss af nu förevarande
punkt.

Herr Le mc hen: I)å Lag-Utskottets hemställan i sista punkten
förutsätter bifall till den första, men Kammaren stadnat vid att besluta
afslag å densamma, anhåller jag att Kammaren ville återremittera denna
punkt.

Häri hördes flere Kammarens ledamöter instämma.

Herr Svensén: Jag anser, att Herr Adlersparres motion kan behandlas
för sig, utan afseende på den utgång Herrar Bovins och Hasselrots
motioner rönt, och jag vill för min del icke, att vi återremittera denna
motion, utan föreslår att vi genast måtte afslå densamma.

Öfverläggningen förklarades slutad. Proposition blef af Herr Talmannen
framställd å bifall till Utskottets förslag samt, då denna proposition
med öfvervägande nej besvarades, dernäst på återförvisning, hvartill
svarades allmänt ja; och hade Kammaren alltså beslutat att till Utskottet
återförvisa denna del af det nu genomgångna Utlåtandet.

öv ^?..för-'',- ...,y

De under § 2 i detta protokoll antecknade Kongl. Maj:ts nådiga
Propositioner blefvo nu bordlagda. * a ,

§ 8.

Anmäldes och bordlädes:

Riksdagens Revisorers berättelse om den år 1867 af dem verkställda
granskning af Statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1865, jemte de i anledning
af samma berättelse infordrade och till Kongl. Maj:t afgifna underdåniga
utlåtanden;

Stats-Utskottets Memorial N:o 24, i fråga om extra statsregleringens
öfverflyttande från Riksgälds-kontoret till Kongl. Statskontoret;

Riksd. Prof. 1868. 2 \Äfd. 1 Band. 27

418

Den 29 Februari, e. m.

Stats-Utskottets Utlåtanden:

N:o 25, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens Första
Hufvudtitel;

N:o 26, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens Andra
Hufvudtitel;

N:o 27, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens Tredje
Hufvudtitel;

N:o 28, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens Fjerde
Hufvudtitel;

N:o 29, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens Femte
Hufvudtitel;

Samma Utskotts Memorial:

N:o 38, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om anvisande af särskildt anslag för allmänna
arbeten under år 1868 till beredande af arbetsförtjenst åt den i
följd af missväxt och dyr tid nödställda befolkningen inom vissa delar af
landet;

N:o 39, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om användande af medel, som i Riksgäldskontoret
innestå och blifvit anvisade till allmänna arbeten, livilka icke
kommit till stånd;

Första Kammarens protokollsutdrag, N:o 96, med delgifvande af Kammarens
bifall till dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 8, rörande väckt
förslag om sådan ändring i 12 § Läroverksstadgan, att Grekiska språket
måtte blifva ett valfritt läroämne;

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtanden:

N:o 1 (i samlingen N:o 22), i anledning af väckt förslag om ändringar
i nu gällande föreskrifter om laxfiskets idkande i den så kallade
Pukaviksfjorden;

N:o 2 (i samlingen N:o 23), i anledning af en till Utskottet öfverlemnad,
af Herr M. Ahlgren väckt motion, N:o 266, om underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t rörande undersökning och utredning af de förhållanden,
som verka hindrande för landets sjöfart och skeppsbyggerinäring
m. m.;

Samma Utskotts ^Betänkande N:o 3 (i samlingen N:o 24), öfver motioner
af Herr J. A. Åstrand (N:is 255 och 256) och af Herr Johan
Erickzon från Jönköpings län (N:o 296), angående åtgärder till jagtens
fredande; och

Samma Utskotts Utlåtande N:o 4 (i samlingen N:o 25), med anledning
af väckt förslag om förändring i nu gällande Jagtstadga.

§ 9.

I enlighet med hvad derom vid sednaste talmanssammanträde öfverenskommits,
hemställde Herr Talmannen och beslöt Kammaren, att Bevillnings-Utskottets
Betänkande N:o 4, angående tullbevillningen, skulle
sättas främst på föredragningslistan nästa Måndag, den 2 Mars, för att då
för andra gången bordläggas och derefter till afgörande samtidigt i båda
Kamrarne företagas Onsdagen den 4 i samma månad.

Den 29 Februari, e. ro.

419

§ 10.

Herr J. O. Leffler anmälde sig till afgifvande af en motion, om aflåtande
af underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, i fråga om sättet för
bildande af lärare vid elementarläroverken.

Motionen upplästes och blef derefter på begäran bordlagd.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

åt Herr Rudberg, med anledning af förnyadt sjukdomsfall inom hans
familj, under fjorton dagar från denna dag;

åt Herr Westblad, under fem dagar från den 1 instundande Mars;

åt Herr Rylander, under sex dagar, åt Herr Ola Lasson under fjorton
dagar och åt Herr E. Andersson, till följd af styrkt sjuklighet, likaledes
under fjorton dagar från den 2 Mars; samt

åt Herr Liljenmark under tio dagar från den 4 i nämnda månad.

I sammanhang med beslutet om ledighet för nu nämnde ledamöter

och då ytterligare andra ledamöter af Kammaren kunde hafva för afsigt ''

att under den tid, som nu närmast stundade, anmäla sig till ledighets

erhållande, ansåg Herr Talmannen sig böra tillkännagifva, hurusom vid
sednaste talmanssaminanträde man ansett föredragningen af Stats-Utskottets
dels redan inkomna, dels snart förväntade Utlåtanden angående utgifterna
under de särskilda Hufvud ti tlarne böra taga sin början Måndagen
den 9 Mars för att under derpå följande dagar fortsättas och afslutas;
förklarande Herr Talmannen, det han, som framdeles komme att till
Kammarens afgörande hänskjuta Talmanssammanträdets ifrågavarande förslag,
nu endast velat i förväg derom göra anmälan till kännedom för de
ledamöter, som vore i behof af ledighet, men möjligen kunde låta tiden
för denna ledighets begagnande lämpas efter tiden för statsregleringens
föredragning.

§ 12.

Protokollsutdrag angående Kammarens under dagens sammanträde
fattade beslut upplästes och godkändes.

Sammanträdet afslutades kl. 11 e. m.

In fidem
H. Husberg.