Den 29 Februari, f. m
ProtokollRiksdagens protokoll 1868:229
Den 29 Februari, f. m.
319
Lördagen den 29 Februari 1868.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades ett protokollsntdrag för den 26 ocli protokollet förden
19 dennes.
Herr von Hofsten: Jag anhåller, att Kammaren behagade bevilja
mig ledighet frän riksdagsgöromålen från och med den 3 nästinstundande
Mars till och med den 14 i samma månad.
Till denna anhållan lemnade Kammaren, uppå gjord proposition,
sitt samtycke.
Friherre Peyron: Äfven jag finner mig föranlåten att vördsamt
anhålla om ledighet frän riksdagsgöromålen från och med den 4 till
och med den 20 nästinstundande Mars.
Jemväl denna begäran bifölls.
Upplästes ett af Friherre Hermelin inlemnadt memorial af följande
lydelse:
Jag anhåller vördsamligen om trenne veckors permission, räknadt
frän och med Onsdagen den 4 Mars.
Bifölls.
Vidare upplästes ett memorial af Herr Stälhainmar, så lydande:
Jag anhåller vördsamt om ledighet frän Riksdagen från den 3 till
den 18 Mars.
Bifölls.
Slutligen föredrogs ett memorial af Herr Kuylenstierna, hvilket
lydde sålunda:
Vördsammast får jag anhålla om tillstånd att lemna riksdagen frän
den 3 till den 17 Mars. för vårdande af kommunala och enskilda angelägenheter.
Bifölls.
320
Den 29 Februari, f. m.
Sedan Herr Grefven och Talmannen tillkännagifvit, att Herr Statsrådet
"Lagerstråle anmält sig nu skola på Kongl. Maj:ts nådiga befallning
till Kammaren öfverlemna åtskilliga Kongl. Propositioner, framträdde
Herr Statsrådet och öfverlemnade till Herr Grefven och Talmannen
Kongl. Majrts nedannämnda nådiga Propositioner, nemligen:
l:o angående Bruksegaren G. Bernhardts och Hofkamereraren A.
Th. Welins ansökning om afskrifning af en Kronans fordran hos dem,
i följd af ingången borgensförbindelse:
2:o angående jordafsöndring från underofficersbostället vid Skånska
hussarregementet N:ris 13 och 15 Norra Möinge, för inrättande af en
skola i Åsmunstorps socken af Malmöhus län;
3:o angående upplåtelse åt Landskrona stad af Kronan tillhörig
jord derstädes;
4:o angående afsöndring af jord frän majorsbostället Brunna N:ris
1 och 2 samt kapitensbostället Tibble N:o 4 vid Lifregementets grenadierkorps.
till byggnadsplats för tvänne folkskolehus inom Thorstuna
församling af Westmanlands län;
5:o med förslag till utgiftsstater vid Statens jernvägstrafik är 1869;
samt
6:o angående dispositionen för framtiden af den Kronan tillhöriga
f. d. Ridderstolpeska egendomen vid Skeppsbron i Stockholm.
Härefter blefvo de Kongl. Propositionerna, hvar efter annan, föredragna
och bordlagda.
Företogs val af tvä suppleanter uti Kammarens Tillfälliga Utskott
för behandling af Herr Storkenfeldts motion N:o 8 m. 11. Och befunnos
efter valförrättningens slut dertill hafva blifvit utsedde:
Grefve Sparre, Eric med 30 röster.
Herr Dickson, Charles ». 30 »
sedan ordningen mellan suppleanterne blifvit genom lottning bestämd.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 19 och 26 dennes på bordet
lagda Utlåtande N:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående bestridande af kostnaderne för allmänt kyrkomöte.
Grefve Hamilton, Henning: Det kan vara lätt förklarligt, att
en Regering, som för ledamöterne af Riksdagens Andra Kammare föreslagit
ett arfvode af 1,200 R:dr, beräknadt för en tid af 4 månader, äfven
skulle finna sig föranlåten att för deltagande i kyrkomötet föreslå ett
arfvode af 10 R:dr om dagen. Det var också temligen naturligt, att.
då Stats-Utskottet antog denna siffra af 10 R:dr, räknadt per dag, Utskottet
skulle finna skäl att för Kyrkomötets, likasom förut skeft för
Riksdagens, medlemmar, bestämma ett maximum, hvaröfver arfvodet ej
finge stiga. Under erkännande häraf, kan jag dock ej underlåta att uttrycka
den mening, att bestämmandet af dagtraktamentet till 10 R:dr,
likasom den derpå grundade maximibestämmelsen, ingalunda kan anses
Den 29 Fdbiuiari, f. ni.
321
välgrundad. Den hufvudskligaste frågan, man vid meddelandet af bestämmelser
i förevarande afseende har att göra sig. är den huruvida
de ersättningar, man beviljar åt persorter, som åtaga sig allmänna värf
äro att betrakta ..såsom betalning för det arbete, de åtaga sig utföra!
eller såsom godtgörelse för de med saken förknippade kostnader Kono-f
Maj:ts ifrågavarande Proposition synes utgå frän den åsigt, att det belopp,
som bör tillkomma kyrkomötets medlemmar och som benämnes
arfvode, ej endast skulle utgöra en godtgörelse för de kostnader som
al uppdragets verkställande betingas. Denna uppfattning af saken anser
jag dock ej vara den rätta: och för min del skulle jag finna det i
högsta grad önskvärd! om det kunde låta sig göra. att'' personel- som
iinge sig. uppdraget att på grund af sina medborgares förtroende deltaga
1...° .n^l£a frbeten. atoge sig att verkställa dessa utan någon ersättning.
Något sådant kan man dock väl knappast begära hos oss
Med anledning af landets vidsträckthet och de kostnader, som äro förenade
med resor från aflägsna landsorter till de mera centralt belägna
punkter, der de af nationen utsedda skola sammanträda till sina förhandlingar.
kan man ej gerna antaga, att ett tillräckligt antal personel- skall
finnas villigt att, utan ersättning, uppoffra tid och medel för att utföra
allmanna uppdrag. Det vore ej ens rätt eller klokt att ifrågasätta
något sådan! emedan man derigenom skulle frän offentliga värf utestanga
manga, som till deras utförande vore ganska lämpliga men ej i
tillfälle att för det allmänna göra ekonomiska uppoffringar.
Det är dock en stor skillnad emellan att fordra, det personer skola
ataga sig offentliga uppdrag utan ersättning, och att för dessa uppdrag
utförande tillerkänna dem en så rundlig godtgörelse som 10 R-dr om
dagen. Hvad nu denna siffra. 10 Rall-, beträffar, så måste man väl erkänna,
, att den, som fordrar ett. sä stort belopp för att tillfredsställa
sina nödvändigaste dagliga behof, lian måste förutsättas i sitt enskilda
in vara van vid en komfort, som han icke kan bereda sig utan att esa
enskild förmögenhet eller andra tillgångar: och för sådana personer är
bestämmandet af arfvodet blott af föga vigt. Den'' som deremot icke är
i besittning af någon förmögenhet och således har billigare lefnadsvanor.
bör ganska väl kunna bestrida sina dagliga utgifter med en mindre
summa än 10 R:dr. En svårighet blir det alltid att uppöfva det
ratta beloppet, emedan någon lika bestämd och lika nära för handen
liggande grund icke finnes att tillgå vid ett annat belopps bestämmande
som den, pa hvilken Utskottet byggt sitt förslag och som är liemtad
ur Riksdags-ordningen. Skulle man dock vilja välja en annan siffra
tror jag att 6 R:dr om dagen icke skulle vara alldeles olämpligt. Det
är ej blott till Riksdagens Revisorer, som. ända till sistlidna ärt ersättning
utgått med detta belopp, utan ledamöterne uti de komitier som
Kong!. Maj:t för hvarjehanda ändamål tillsätter och som ej bo i den
stad. der sammanträdena ega rum. pläga vanligen åtnjuta i ersättning 6
** « on!» f1a»en- ,.Det är af denna anledning jag finner mig föranledd
att föreslå, att ersättningen till kyrkomötets medlemmar mätte bestämmas
till 6 R:dr om dagen, hvilket belopp ganska väl bör förslå för
alla dem, som åtnöja sig med ett anspråkslösare lefnadssätt; och. om
det ej är för högt, alldeles icke kan anses för lågt tilltaget. I saknad
Rikad. Prot. 1868. 1 Åfd. 1 Band. 1 21
335
Den 29 Februari, f. in.
af lämplig grund för bestämmande af en annan siffra, synes man mig
kunna nälla fast vid denna, hvilken dessutom kan anses vara så afvägd,
att derigenom all misstanka förtages. att någon skulle vilja åtaga sig
det ifrågavarande förtroendeuppdraget för inkomstens skull. Den erhållna
godtgörelsen komme dä att i det närmaste motsvara de verkliga
kostnaderna; och derigenom försvinner ock det skäl Stats-Utskottet föreburit
för bestämmandet af ett maximum, hvarutöfver arfvodet ej finge gä.
Visserligen kunde det vara anledning att bestämma ett maximibelopp,
hvilket Utskottet föreslagit till 300 R:dr, då dagtraktamentet var
satt sä högt. att meningen synbarligen måste vara. att det skulle lemna
något öfverskott, som kunde anses såsom en ersättning för det med
uppdraget förenade besvär. Man synes nemligen hafva hyst den farhågan,
att. derest ersättningsbeloppet icke begränsades, personer skulle
med afseende på de betydliga inkomster, de under mötet åtnjöto,
fördröja arbetet och ej utföra det med det nit och den skyndsamhet.
som önskligt vore. Som jag redan nämnt skulle emellertid detta
skäl förfalla, om ersättningen icke beräknades till högre belopp än hvad
som erfordrades att bestrida de nödiga lefnadskostnaderna. Det finnes
dessutom andra, korrektiv, som Kongl. Maj:t. derest sådant skulle finnas
nödigt, i nyss omförmälda hänseende kunde använda. Sä skulle till
exempel, om det icke visade sig förmånligt att kyrkomötena sammanträdde
i Stockholm, desamma kunna förflyttas till en annan ort, som
Kongl. Maj:t kunde finna lämplig; och jag är öfvertygad om att, derest
mötet utsattes till ett ställe, der tillgång saknades till de förströelser
som i hufvudstaden stå till buds. ledamöterne icke skulle vara angelägna
om att der så särdeles länge uppehålla sig.
Skulle Kammaren lika med mig finna lämpligt att bestämma arfvodet
tili 6 R:dr om dagen, hvarigenom behofvet att fastställa ett maximum
förfölle, så erfordrades ej heller något särskildt yttrande om bestämmande
af arfvodena vid urtima kyrkomöte, ty antingen mötena
blefve ordinarie eller urtima, längre eller kortare, behöfdes ingen annan
bestämmelse än att 6 R:dr om dagen skulle utgöra ledamöternes arfvode.
Detta ordet arfvode begagnar jag för min del icke utan motvilja,
och skulle gerna hafva sett, om det blifvit utbytt emot ett annat uttryck
till exempel kostnadsersättning, men då sjelfva den, rörande kyrkomöten,
utfärdade författning begagnar uttrycket »arfvode?, vill jag ej vidare
fästa mig dervid, utan hemställer att, beträffande första punkten i Betänkandet,
Kammaren endast måtte besluta: »att för hvar och en vald
ledamot af kyrkomötet måtte bestämmas ett arfvode, beräknadt efter 6
R:dr om dagen».
I afseende på den andra punkten i Betänkandet, eller den föreslagna
resekostnadsersättningen, är jag af den åsigt, att den resekostnadsersättning,
som ätnjutes af Andra Kammarens ledamöter, är större
än den nödvändigt borde vara. Men som det belopp, hvartill denna
ersättning blifvit bestämd, kan vexla, ithy att Andra Kammarens ledamöter
sjelfve kunna finna skäl att föreslå en nedsättning deri, då erfarenheten
visat, att den skäligen kan minskas, och som någon annan
grund för resekostnadsersättningens bestämmande icke för det närvarande
erbjuder sig. vill jag icke föreslå någon ändring i andra, likasom
ej heller i tredje punkten af Utlåtandet, utan anhåller endast om pro
-
Den 29 Februari, f. m.
323
position på bifall till det förslag till
tagit mig friheten framställa.
ändring i första punkten,
som jag
Mänga ledamöter hördes häruti instäm
ma.
Herr Landgren: Dä jag i kyrkomötet ser fröet till det religiösa
lifvets friska utveckling och till tryggande af den grundval, hvarpf de?
jordisAa samhället hvilar, sa kan ingen hysa djupare erkänsla än ja*
ior den aktning, som bevisas kyrkomötet, då det ställes i parietet med
Riksdagen Men en korps anseende kan väl dock icke bero af det större
eller "undre pennmgeanslag, som den åtnjuter, ty i sådant hänseende
skulle Riksdagens Forsta. Kammare vid jeinförelsen komma till korta.
Det ar icke svart att inse huruledes vid första meningsstrid mellan
Riksdagen och kyrkomötet en brinnande agitation skall sättas i *ång
?i att tdlDdefgora kyrkomötesinstitutionen. och att man isynnerhet
skall vilja langa allmänheten genom förespeglingen af de störa kostnader
som derigenom adragas Statsverket. Det är af denna anledning
liga belopp. °r iai d yrkaF att dessa kostll;uler »edbringas till lägst möj
I
det gamla Preste-Ståndet utgjorde dagtraktamentet vanligen 6 R dr
om dagen, hvilket anslag älven öfverhufvud befanns tillräckligt, och
Jelnadskostnaden har sedan dess snarare minskats än ökats. Med de
enkla lefnadsvanor, som en prest måste iakttaga, ifall han skall kunna
°.t uträttii i sin församling, skall han också framgent finna anslaget
tillräckligt. Ännu mindre tvifvel skall uppstå, att ju de män af allinogen,
som valjas, skola finna sig med detta anslag belåtne; och de herreman,
som fora en högre diet, måste nödvändigt förutsättas innehafva
ersättnlnirormo^enho för att oj behöfva fästa något afseende a någon
, , denna anledning förenar jag mig med föregående talare i det
yrkande att arfvode för vald ledamot i kyrkomötet bestämmes till fi R-dr
om dagen, och att resekostnadsersättning utgår till samma belopp, söm
for ledamot i Andra Kammaren.
Herr Waern: Det är i två afseenden som den förste talaren *jort
seTfSrff m°f ifrågavarande förslag; han har nemligen an
sett
förstått arfvodet borde nedsattas lian 10 till 6 R:dr och vidare att
något maximibelopp icke borde utsättas.
••ii Hvad »« den första aninärkningen mot förslaget, eller arfvodetsnedT
n 1 6 f'' n. K,raffaf anser jag den vara synnerligen beaktansvärd.
Jaö godkänner fullkomligt den grundsats, som hitintills varit antagen, nemligen
att deri ersättning, som fillerkännes personer, som åtaga si* utförandet
af allmänna värf, bör lämpas så, att den motsvarar de verkliga
kostnader, som dessa personer fä vidkännas. Men det oaktadt kan ja*
ej med den värde talaren instämma i yrkandet om ändring i Utskottets
loi slag,, huru talande än de skäl kunna synas, som han derför åberopat.
Anledningen härtill ar, att jag anser ett hufvudsakligt afseende höra ’
fastas vid klassifikation en åt de offentliga medborgerliga uppdra*, som
åt särskilda personer kunna lemnas, och den olika ställning, hvaruti de
härigenom bil.va försatta. Fäster man tillräcklig uppmärksamhet der
-
334
Den 29 Februari, f. m.
vid, så kan man icke undgå att märka, hurusom i flora afseenden skiljaktiga
förhållanden yppa sig; men ä andra sidan äfven en hl^lh^etf
dom'' eger rum, som icke utan olägenheter kan rubbas. Hade nu tiagan
varit att på. samma gång bestämma arfvodet för ledamoterne af Riksdagens
Andra Kammare och kyrkomötets medlemmar, hvilka i lorevarande
fall kunna, anses stå i parietet med hvarandra, sa skulle alven
jag hafva, ansett det vara på sin plats att fasta ett hufvudsaklig t afseende
vid de omständigheter, som den förste talaren popekat Men da
arfvodet, för nämnda riksdagsmedlemmar blifvit genom grundlagen bestämdt.
och således nu icke kan blifva föremal för någon öfverläggning
synes det mig falla af sig sjelft, att ett lika arfvode bor ti lerkannas
deltagare i kyrkomötet, hvilka ej lämpligen kunna anses hkastallda med
Riksdagens Revisorer eller ledamöter i af Regeringen tillsätta konnteer.
Ja o'' anser detta vara en princip, som bör vinna erkännande, och motsätter
mig derföre pa det bestämdaste den föreslagna arfvodesnedsattnino-en
för det närvarande, synnerligast som det ar att förutse, att koAnaderna
vid det första kyrkomötet komma att för deltagarne den blifva
drygare än framdeles möjligen kan blifva händelsen. Att dess;) kostnader
blifva fullt ut, lika stora, ja! till och med större an dem kammaren*
ledamöter vid riksdagarna fa vidkännas, tager jag för alldeles
gifvet, dä. det alltid faller sig svårare att pa ett cKonomisk satt ranSera
såväl med hostad som med fyllandet, af öfnga det daghga lifvets
behof, dä man uppehåller sig på främmande ort en kortare tid, till
exempel en månad, än om man der tillbringar tre a fyra manader. Hyrar
för eu privat bostad blir. såsom bekant är, alltid jemförelsevis billigare,
då den begagnas under en längre tid, än under en kortare; åtminstone
är detta ett förhållande, som alltid inom hnlvudstaden eger rum. Om
derföre skäl förefinnas att i allmänhet nedsätta kostnadsersättning.11 ne,
sa bör man dock icke göra början härmed genom afdrag pa arfvodet
för kyrkomötets medlemmar, utan låta detsamma utgå med det belopp,
som föreslaget blifvit, åtminstone till dess fråga eu gång kan blifva åt
nedsätta arfvodet för Andra Kammarens ledamöter, da jag medger det
kan vara lämpligt att änvo taga detta ämne 1 skärskådande. Nu och
intill dess kan man gerna låta bero vid hvad hemstaldt blifvit, synnerligast.
som genom den ifrågasatta arfvodesnedsättnmgen cn högst unga
besparing skulle beredas Statsverket. . „ . . .
Hvad beträffar den andra anmärkningen, eller att något maximi
belopp icke borde bestämmas, kan jag icke biträda den förste talarens
åsigt att en sådan bestämmelse skulle lägga hinder 1 vagen foi de
jemna och ordentliga fortgången af kyrkomötets arbeten. Jag föreställer
mi»’ nemligen, att. arbetet skulle bedrifvas med samma mt och
samma intresse, antingen det under en kort tid fullbordades, eller utsträcktes
inom en längre tidrymd. Hvad som lomme att hafva det
egentlio-a inflytandet på tiden för kyrkomötenas sammanvaro, ai den
omständlighet., hvarmed man derunder komme att ga till vaga, de forarbeten,
som erfordras, den utredning, som skulle åstadkomma 0, s. v.
I detta fall är det svårt att på förhand bilda sig eu föreställning eller
anställa en jemförelse, som kan anses vara fullt exakt. Dock tror jag,
att kyrkomötets förhandlingar ej skola blifva mera omständliga an t. ex.
Riksdagens Andra Kammares. Hvad slutligen betraffar farhagan att
Den 29 Februari, f. m.
325
hufvudstaden och dess lockelser skulle kunna på medlemmarne af kyrkomötet
utöfva någon starkare dragningskraft och kunna en längre tid
qvarhålla detn, än nödigt vore, så tror jag den vara temligen ogrundad,
öfvertygad om att de män, som egna sig åt dessa allvarliga värf,
ej skola hafva sinne för tomma nöjen och gagnlösa tidsfördrif. Långt
farligare vore det då, att låta mötena sammanträda i Upsala, der andra
lockelser framställa sig, hvilka mera måste tilltala dem, som hafva
sinne för litterära sysselsättningar och vetenskapliga forskningar, och
som möjligen kunna förmå dem att för tillfredsställande af smaken i
detta afseende undansnilla någon tid från sina egentliga göromål.
Af nu anförda skäl finner jag mig föranlåten att hemställa om bifall
till Utskottets Betänkande.
Herr Faxe: För den händelse att frågan icke skulle blifva återremitterad.
hvilket jag anser vara nödvändigt, derest Grefve Hamiltons
förslag icke godkännes, får jag fästa uppmärksamhet på en otydlighet,
som förekommer i Utskottets Utlåtande. Utskottet hemställer nemligen
i första punkten: att Kong!. Maj:ts framställning i ämnet måtte på det
sättet bifallas, att för hvar och en af allmänt kyrkomötes välde ledamöter
bestämmes ett arfvode af trehundra Riksdaler lör hvarje lagtima
kyrkomöte, dock att, när antingen ledamot afgar, innan kyrkomötet
varit en månad församladt, eller urtima kyrkomötes förhandlingar
på kortare tid än en månad afsiutas, kyrkomötes valde ledamot undfår
arfvode, beräknadt efter 10 R:dr om dagen. Här hittas, såsom lätt synes,
en föreskrift om hvad arfvode ledamöter skola åtnjuta, ^soni bevista
ett urtima kyrkomöte, hvilket räcker längre än en manad, visserligen
förmodar jag, att meningen är att de skola åtnjuta det dagtraktamente
af 10 R:dr, som i punkten oinförmäles, men som förslaget i detta hänseende
är otydligt, yrkar jag att, till undanrödjande af denna otydlighet,
ärendet måtte varda af Stats-Utskottet ytterligare handlagdt.
Herr v o n Eh renh eim: Den förste talaren har medgifvit sig ej kunna
underkänna den grund, hvarpå förslaget om dagtraktamente för medlemmar
af kyrkomöte tivilar; och då arlvodet- lör ledamöter af Riksdagens
Andra Kammare redan blifvit bestämdt till iO R:dr om dagen,
har detta verkligen utgjort eu anledning för Kongl. Maj:t att ej föreslå
ett mindre arfvodesbelopp för kyrkomötets medlemmar. Jag finner
ej heller något skäl, hvarföre Representationen skulle neka detta förslag
sitt bifall. Anser man arfvodet för Andra Kammarens ledamöter vara
för högt beräknadt, sä må frågan derom tagas i öfvervägande i den
ordning, som för behandlingen al en sådan fråga är föreskri 1 ven; och
om detta arfvode då nedsättes, blir följden att dagtraktamentet för
kyrkomötets medlemmar älven minskas. Dessa frågor sta i ett så nära
sammanhang med hvarandra, att det synes mig ganska olämpligt att,
då Andra Kammarens ledamöter redan blilvit tillförsäkrade ett arfvode
till ofvannämnda belopp, utan att deri göra någon nedsättning, minska
arfvodet för kyrkomötes medlemmar, helst, pa sätt en föregående talare
antydt. det är att antaga, att deras kostnader åtminstone under det första
kyrkomötet blifva ganska dryga. Så mycket mindre synes det mig
dessutom vara skäl uti att göra någon skillnad emellan arfvodet lör
326
Den 29 Februari, f. m.
Andra Kammarens och kyrkomötes medlemmar, som äfven Riksdagens
Revisorer nyligen fatt sitt arfvode bestämdt till 10 R:dr. och detta belopp
således ytterligare blifvit erkändt såsom det i förevarande fall
lämpligaste.
Hvad för öfrigt angår den hemställan. Stats-Utskottet. med frånträdande.
af förslaget i den Kongl. Propositionen, gjort i ämnet, kan jagför
min del icke finna densamma vara nöjaktigt motiverad. Däarfvodet
för Andra Kammarens ledamöter bestämdes till 1,200 R:dr, motsvarande
för en tid af fyra månader 10 R:dr om dagen, skedde det icke osannolikt
af den anledningen, att man, med afseende på de långa riksdagar, som
förut varit vanliga, var oviss, om en riksdag skulle kunna afslutas på
den korta tiden af fyra månader. Det störa antal af frågor, som vid riksdagarne
förekomma till behandling, gör det antagligt, att Representationens
medlemmar stundom kunna finna sig föranlåtna att qvardröja vid
riksdagen utöfver den för dess afslutande bestämda tiden. Någon sådan
anledning till dröjsmål förekommer dock icke, hvad beträffar kyrkomötet,
som blott har en viss klass af frågor att behandla. Vill man emellertid
bestämma ett maximum, hvarutöfver ersättningen till kyrkomötets medlemmar
ej får utgå, vill jag ej bestämdt motsätta mig detsamma, men. dä
genom det förslag Stats-Utskottet framlagt, huru det än må tolkas, äfven
blifvit bestämdt ett minimum för arfvodesersättningen till ledamöter af lagtima
kyrkomöte, kan jag- för min del icke biträda detta förslag, hvars stadgande
jag finner minst sagdt onödigt: och får jag för öfrigt tillkännagifva
att jag icke har något emot det Utlåtandet till Utskottet återremitteras.
Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till sammanträdets fortsättning kl. 6 e. m.
Herr Landgren: Om det i allmänhet äro olämpligt att offentliga
förtroendeuppdrag förvandlas till penningeförvärf, så måste väl detta
i synnerhet vara förhållandet i kyrkliga angelägenheter. Den som ej
eger mera intresse för sådana saker, än att vinstbegäret behöfver sporra
honom till representantkallets åtagande, lärer ej heller synnerligen godt
uträtta.
En föregående talare har sagt att en längre vistelse vid riksdagen
föranleder proportionsvis mindre utgifter per dag än en kortare ''vid
kyrkomötet. Detta är dock icke förhållandet; ty det går tern ligen
lätt, att utan särskildt drygare omkostnad få sitt embete skott under en
eller annan vecka, än då frågan gäller fyra månader eller mera. Likaledes
ka.n man utan större omkostnad rangera sin ekonomi, då frågan gäller
endast några dagar eller veckor. Det är af denna anledning som landstingsmannen
alldeles icke fä någon annan ersättning än dagtraktamentet.
Det är också gifvet, att en kyrkomötesrepresentant icke behöfver den
vidlyftiga ekipering, som fordrar liera hästar för färden från och till mötesorten
— hvarförutom boningsrummen alltid äro billigare om somrarné,
då kyrkomötet sammanträder, än om vintrarne, då ersättning för ljus och
värme tillkommer. På alla dessa skäl vidblifver jag mitt instämmande
i det förslag, som af Herr Grefve Hamilton blifvit frainstäldt.
i
Den 29 Februari, f. m.
327
Grefve Hamilton: Den Konungens Rådgifvare, som yttrade sig i
frågan synes inig icke hafva rätt uppfattat mitt yttrande, i hvad det afsäg
den Kongl. Propositionen. Jag uttryckte mig nemligen så, att jag
väl fann förklarligt, att Kongl. Maj:t funnit sig föranlåten att framlägga
ett förslag, sådant som det ifrågavarande; men ingalunda var min mening
sådan, som den af honom blifvit tolkad. Jag kan nemligen icke
såsom han finna, att det arfvode, som blifvit tillerkändt ledamöter af
Riksdagens Andra Kammare, är en lämplig utgångspunkt för bestärn?nandet
af arfvodet åt kyrkomötets medlemmar.
En ledamot af Stats-Utskottet yttrade nyss, att det vore så mycket
större skäl att kyrkomötets medlemmar erhölle lika ersättning med Andra
Kammarens, som det vore förenadt med jemförelsevis drygare kostnader
att begifva sig hit till hufvudstaden och här uppehålla sig, då tiden
är kort. Det är dock ej i de dagliga utgifterna, som den egentliga
svårigheten för de valde ligger, utan den består hufvudsakligen i den
uppoffring man underkastar sig genom att under en läng tid lemna sina
hem och öfvergifva sina vanliga sysselsättningar. Det är denna uppoffring,
som Andra Kammarens ledamöter måste underkasta sig, och
deraf torde ock den egentliga anledningen kunna hemtas. hvarför deras
arfvode blifvit tilltaget något högre, än hvad till bestridandet af deras
dagliga lefnadskostnader åtgår, hvaremot samma skäl icke kan göra sig
gällande vid bestämmande af arfvodet åt ledamöterne i kyrkomötet, hvilkas
uppdrag sannolikt ej i vanliga fall kommer att fortfara utöfver en
månad.
Samma ledamot af Stats-Utskottet yttrade äfven, att man borde afvakta
tiden, då en nedsättning i arfvodet för Andra Kammarens ledamöter
kunde ifrågakomma, för att dä äfven minska arfvodet för kyrkomötets
medlemmar. Härigenom skulle man dock få vänta på något, som måhända
aldrig koinme att ske. eller åtminstone ej förr än i en aflägsen
framtid. Jag vill visserligen härmed ej hafva påstått, att det varit talarens
mening att skjuta frågan ä sido, men uppenbart är, att den måste
blifva lemnad åt en oviss framtid, dä man vill göra den beroende afen
grundlagsförändring. Vi veta nemligen alltför väl med hvilka svårigheter
det är förknippadt att kunna åstadkomma en sådan, och huru mänga
oförutsedda omständigheter kunna inträffa, som dervid inverka på såväl
Konungens som Riksdagens beslut. Anse vi det vara rätt att nedsätta
arfvodet till 6 R:dr, så må vi göra det, oberoende af hvad stadgadt blifvit
om arfvode för Andra Kammarens ledamöter. Vi hafva dertill full
frihet: och för min del tror jag, att den lämpligaste tidpunkten nu är
inne att bestämma ersättningen för detta tillfälliga uppdrag, hvilket alldeles
icke är jemförligt med riksdagsmannakallet. Vi träda härigenom ingens
rätt för nära, och kunna icke anses handla emot deras intresse, som
åtaga sig ledamotskapet i kyrkomötet, emedan vi icke kunna antaga, att
desse mottaga ett sa ansvarsfullt uppdrag af annat skäl än en ren och
ypprigtig önskan att gagna, oberoende af alla ekonomiska förmåner.
Åtminstone är detta min åsigt; och jag vidhåller derföre min förut i
ämnet uttalade mening.
Grefve Sparre, Eric: En känd politisk författare, som just i våra
dagar vunnit mycken ryktbarhet, Stuart Mill, har ansett såsom ett huf
-
328
Den 29 Februari, f, m.
vudsakligt vilkor för att representantförsamlingarne skola motsvara sin
bestämmelse, att dess ledamöter icke åtnjuta något arfvode. Om vi ock
med afseende på värt lands egendomliga förhållande och. såsom en föregående
falare yttrade, jemväl med hänsyn till landets utsträckning, här
icke vaga konseqvent tillämpa denna sats. böra vi dock fasthålla den
principen, att det arfvode, som medgifves, bör beräknas sä, att det nätt
och jemnt motsvarar de verkliga kostnaderna och ej erhåller karakteren
af någon betalning för uppdragets utförande. Vid sådant förhållande
anser jag för min del, att det ifrågavarande arfvodet lämpligen kan
bestämmas till 6 R:dr, synnerligast som det ej är gifvet att kyrkomöte
skall hallas i hufvudstaden, utan det står Kongl. Maj:t öppet att sammankalla
det till en annan ort, der lefnadsomkostnaderna icke äro sä
* I3'' T/ag kan PJ’ heller inse‘ att den omständigheten, att arfvodet för
Andra Kammarens ledamöter i grundlagen blifvit bestämdt, skall utgöra
något hinder för Representationen att fastställa arfvodet för kyrkomötes
medlemmar till ett belopp, som den kan finna lämpligt. Och har 6 R.dr
funnits tillräckligt för inedleminarne i det förra Preste-Ståndet. af hvilken
klass hälften af deltagarne i kyrkomötet utgöres, likasom för större delen
<if ledamöter inom den gamla Representationen, bör detta belopp äfven
förslå för kyrkomötets medlemmar. Visst är det sannt. att grundlagen
bestämt ett arfvode al 10 R.dr om dagen för Andra Kammarens
medlemmar, men den dag, hvari vi lefva, erinrar oss om behofvet att
spara vid hvarje utgift; och Stats-Utskottet påminner oss esomoftast
derom: hvadan fullt skäl förefinnes för Kammaren att iakttaga sparsamhet
vid bestämmandet af'' det arfvode, som bör tilldelas de folkets ombud,
hvilka skola i kyrkomötena deltaga. Jag instämmer således mod Grefve
Hamilton i fråga om arfvodets belopp.
Deremot är jag icke ense med honom deruti, att det skulle vara
onödigt eller öfverflödigt att bestämma ett maximibelopp. Jag föreställer
mig nemligen, att kyrkomötets förhandlingar i allmänhet icke skola
komma att upptaga någon särdeles läng tid, alldenstund de flesta mål. som
till dess afgörande hänskjutas, troligen blifva förberedda af Kongl. Makt
och kanske ofta äfven pa förhand pröfvade af Riksdagen. Jag önskar att ett
maximum mätte bestämmas; och med anledning af hvad jag nyssnämnt
föreslår jag, att dagtraktamentet mätte fastställas till 6 R:dr och rnaximibeloppet
till 100 R:dr, i hvilken syftning jag anhåller att Utlåtandet
matte varda till Utskottet återremitteradt.
Friherre Raab, Ad. Cli.: Jemte det jag instämmer uti det förslag,
^ Som af Grefve Hamilton blifvit afgifvet, får jag tillkännagifva, att
jag begärt ordet för att bemöta några invändningar, som emot samma
förslag blifvit framställda. Den talaren, som egentligen gjort dessa invändningar.
har förklarat, att han ansåge 6 R:dr vara lagom dagtraktamente,
emedan detta belopp närmast uttryckte de verkliga lefnadsomköstnaderna
och att han önskade att detta belopp mätte antagas, derest han
icke ansåge, att hinder derför förefunnes genom stadgandet att Andra
Kammarens ledamöter skola åtnjuta ett större arfvode, och derföre funne
obilligt att bevilja kyrkomötets medlemmar ett mindre. Hans sätt att
resonnera kan jag dock icke gilla, ty derföre att den ena redan fatt för
mycket är det väl ej sagdt att den andre skall hafva lika mycket; och
Den 29 Februari, f. m.
329
en verklig fara torde för framtiden uppstå, om vi ej i tid frigöra oss
irän dessa åsigter. Vi binda eljest alltför mänga personers intresse vid
dessa höga siffror; och dä vi nu anse att ett arfvode af 6 E:dr bör vara
fullt tillräckligt lör dem, som icke vilja förtjena pa dessa allmänna uppdrag
utan endast åtnjuta en skälig lefnads- och resekostnadsersättning,
sä kunna vi med fullt fog antaga detta belopp, i förhoppning att framdeles
äfven andra arfvoden skola lämpas derefter. Jag tror att man på
detta sätt skulle kunna vinna ändamålet, utan att göra sig skyldig till någon
orättvisa.
Det har här blifvit sagdt, att den, som har att utföra ett allmänt
uppdrag under kortare tid. bör vara förtjent af ett större arfvode, emedan
hans lefnadskostnader blifva jemförelsevis drygare. Jag tror dock,
att den, som nödgas vara frånvarande från sitt hem och sina göromål
under lyra månader, gör en vida större uppoffring än den, som endast under
en månad måste uppehålla sig på en annan ort. Jag vill dessutom
erinra, att lefnadskostnäderna i Stockholm, åtminstone hvad bostad beträffar.
under andra tider af året än dä Riksdagen sammanträder äro
lindrigare; och kyrkomötes medlemmar hafva således i detta afseende icke
att vidkännas större utgifter än ledamöter af Representationen. En tillräcklig
ersättning för de kostnader kyrkomötets medlemmar verkligen
få vidkännas, bör dem icke förvägras. En godtgörelse för deras arbete
och möda kan deremot icke lemnas i penningar: de hafva härföre i stället
att påräkna nationens tacksamhet.
Angående den föreslagna bestämmelsen af ett maximum för arfvodesersättningen
kan jag icke gilla den siste talarens förslag att bestämma
det till ett sä ringa belopp som 100 R:dr. Deremot instämmer jag med
Grefve Hamilton deruti, att något maximum ej hör utsättas, emedan det
vore obilligt om. i händelse kyrkomötet konune att utsträckas utöfver
en månad, ledamöterne skulle nödgas att under den tid, som derefter
förflöte, lefva på egen bekostnad.
Ilerr Sä ve: Med den förste ärade talaren och några andra af Kammarens
ledamöter instämmer jag deri. att arfvodet må nedsättas till 6
R:dr om dagen, och jag är öfvertygad derom, att. hvad de valde ledamöterne,
af presterskupet beträffar, dessa skola fimp) sig dermed belåtna,
dä åtminstone de icke hafva dyrare lefnadsvanor. Men dä kyrkomötet
icke har rätt att bestämma tiden hvarken för sitt sammanträdande eller
lör afslutande åt sina öfverläggningar, utan detta är beroende på Kongi.
Maj:ts beslut, anser jag. deremot, att det icke vore lämpligt, om arfvodet,
på sätt Utskottet föreslagit, bestämdes tili ett visst maximum af detsammas
sammanräknade belopp för en half eller en hel månad. Ehuru
tiden lör kyrkomötets sammanträde i allmänhet är bestämd till en månad,
kan dock denna tid öfverskridas såsom synes af den rätt. som i lagen
blifvit Kongi. Maj:t lörhehällen att efter denna tid upplösa mötet. Det
är äfven nödvändigt, att en prolongation finnes, dä det isynnerhet till
en början är omöjligt att bestämma, hvilka vigtiga och tidsödande göromål,
som kunna förekomma. Bland de frågor, som vid blifvande kyrkomöte
komma under pröfning, är den om en revision af kyrkolagen.''Visserligen
är det troligt, att ett sådant ärende slutligen hänvisas till en
komité, som kommer att af Kongi. Maj:t nedsättas, men kyrkomötets
330
Den 29 Februari, f. m.
medlemmar torde ej underläta att genomgå de särskilda paragraferna i
kyrkolagen och undersöka hvad deri kan vara bristfälligt. Skall paragraf
efter paragraf diskuteras, kommer detta ärende att icke sluta på en
månad, och då är det knappt antagligt att kyrkomötet, såsom en talare
här tycktes förutsätta, kommer att afslutas på fjorton dagar. Jag tror
deremot, att det första kyrkomötet icke blir slut på sex veckor och då
finge ledamöterne, om Utskottets förslag antogs, arfvode för en vida
kortare tid. 1
Med den förste Värde talaren instämmer jag ock deri, att det icke
är lämpligt att i den lag, som antages, tala ömsom om lagtima och ömsom
om urtima kyrkomöte, utan anser jag, att man bör bibehålla den
generela benämningen allmänt kyrkomöte.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra anser jag, att betänkandet
bör, såsom äfven några föregående talare yrkat, återremitteras
till Utskottet.
Friherre Funck: Jag ämnar icke inlåta, mig i frågan, huruvida
det föreslagna arfvodet af 10 R:dr eller det lägre beloppet, som
äfven är föreslaget, af 6 R:dr. skulle vara mer eller mindre tillräckligt
för att ersätta de kostnader, som kunna blifva nödvändiga för kyrkomötets
ledamöter. Men frän denna synpunkt har Stats-Utskottet icke eller
utgått, utan har Utskottet ställt frågan på samma punkt, som den eger
i den Kongl. Propositionen, der orden lyda: »i betraktande af den ställning,
kyrkomötet i förhållande till Riksdagen enligt Regeringsformen
intager, synes hufvudsakligen samma grunder, som för riksdagskostnaderna,
vara ifråga om kyrkomötet tillämpliga, hvarföre ock Kong!. Maj:t
anser beloppet af dagtraktamente och resekostnadsersättning till kyrkomötets
välde ledamöter böra utgå efter den beräkning, hvarå bestämmelserna
angående dagtraktamente och ersättning för resekostnad åt ledamöterne
af Riksdagens Andra Kammare äro grundade.» Utskottet har
alldeles delat denna åsigt, som jag ock för min ringa del anser vara den
rätta.. Bestämdes ifrågavarande arfvode till ett, lägre belopp, än det som
blifvit bestämdt för Andra Kammarens ledamöter och Riksdagens Revisorer.
fruktar jag, att den föreställningen lätteligen kunde göra sig gällande
att detta uppdrag vore af mindre vigt och värde än uppdraget
att vara riksdagsman. Dessutom finner jag icke något hinder, att derest
arfvodena för Andra Kammarens ledamöter och Revisorerne skulle anses
för höga och således komma att nedsättas, arfvodet för de välde ledamöterne
af kyrkomötet då jemväl nedsatte.-;.
Hvad åter angår bestämmandet af ett maximum, tror jag, att ett
sådant är lämpligt och styrkes jag i denna åsigt af hvad under diskussionen
yttrats.
Den anmärkning, som af Herr Faxe blifvit gjord i afseende på redaktionen
af Utskottets Betänkande, som han ansett otydligt, medger
jag icke saknar grund, hvarföre jag icke vill bestrida en äterremiss, som
af honom blifvit yrkad.
Friherre Bildt: Jag har begärt ordet, för att understödja en återremiss.
Orsaken dertill är likväl icke. att jag ogillar de talares åsigtér,
som yrkat, att arfvodet skall nedsättas till 6 R:dr om dagen. De
Den 29 Februari, f. m.
331
skäl. som tala för detta belopp, synas tvärtom alldeles otvetydiga och
den af några talare gjorda invändningen, att Riksdagens Revisorer hafva
10 R.-dr, synes mig icke böra inverka på de många goda och talande
skal. som finnas för beloppet af 6 R:dr. Jag ville snarare framställa
den önskan, att arfvodet för Revisorerne mätte nedsättas till 6 R:dr och
detta sä mycket heldre, som en aktad talare för en stund sedan yttrade,
att 6 R:dr om dagen borde vara tillräckligt för att uppehålla sig i hufvudstaden.
såvida man har enkla lefnadsvanor. Jag skulle således obetingadt
instämma i det af Grefve Hamiiton framställda förslag, om icke
derigenom förlorades en grundsats, som jag anser vigtig: den om bestämmandet
af ett maximum.
En talare, jag tror den siste, yttrade, att kostnaden för kyrkomötet
borde bestämmas i öfverensstämmelse med den för Andra Kammarens
ledamöter. Detta är fullkomligt rigtigt, och då ett maximum beträffande
arfvodet för dessa ledamöter tillkommit derföre att man önskat borttaga
ali skymt af misstanke, att de skulle förlänga Riksdagen, för att
åtnjuta längre tids arfvode, tror jag, att man i denna omständighet har
att söka hufvudskälet till bestämmandet af ett maximum i fråga om arfvodet
till kyrkomötets ledamöter.
Det har sagts, att det af Grefve Sparre föreslagna maximum af ICO
R:dr skulle blifva för litet, om kyrkomötet skulle räcka öfver 16 dagar;
men om man vid bestämmandet af maximum följer den beräkning, som
Utskottet gjort, skulle maximum, efter 6 R:dr om’dagen. blifva 180 R:dr.
Dä jag är öfvertygad om, att en jemkning emellan dessa båda be -lopp skall kunna åstadkommas och att de skiljaktiga meningarne skola
kunna förenas, yrkar jag af detta skäl, att Betänkandet må till Utskottet
återremitteras.
Grefve M örner. Carl Göran: För min del ber jag att få instämma
med dem. som yrkat att arfvodet må nedsättas till 6 R:dr.
Såsom skäl för en motsatt åsigt har åberopats, att kyrkomötet och
Andra Kammaren borde följas åt. sä att dä arfvodet för Andra Kammarens
ledamöter redan är bestämdt till 10 R:dr. kyrkomötets ledamöter
borde halva ett lika belopp. Jag kan emellertid för min del icke finna
någon grund till denna jemförelse. Förhållandena voro på den tid. då
arfvodet för Andra Kammarens ledamöter bestämdes, helt andra än de
för närvarande äro. Då lefde vi under den blomstrande tiden, när vi
egde tillfälle att anslå större summor, än någonsin förut egt rum och
som kanske på läng tid kommer att ske. Visserligen funnos mänga,
som hoppades, att denna lyckliga tid skulle fortfara, men vi hafva likväl
sett, att sä icke skett, Dä jag således är öfvertygad om. att man
måste medgifva att en helt annan ställning nu är rådande, frågar jag
Eder. mi ne Herrar, om det vore rätt att bestämma utgifterna, då man
har en torn kassa, sä som då man tror sig ösa ur en full sådan. Jag
tror. att det rättaste är, att man rättar mun efter matsäcken. Dä dessutom
det beslut, vi i denna fråga skola fatta, icke är något grundlagsbeslut.
utan ett sådant, som vi med lätthet kunna ändra, om vi framdeles
finna det vara af nöden, anser jag det vara rättast att bestämma
arfvodet med hänsyn till nuvarande tids förhållanden.
332
Den 29 Februari, f. m -
Vidare har man såsom stöd för det högre beloppet åberopat, att
Revisorerne fått 10 R:dr om dagen; men jag ville just anföra denna
omständighet för ett motsatt förhållande, dä jag är öfvertygad om, att
en gäng allför högt tilltagna dagtraktamenten draga andra med sig.
För närvarande utgör maximum af det arfvode, som tilldelas ledamöter
i komitéer, 6 R:dr om dagen, men bestämmes dagtraktamentet för kyrkomötets
ledamöter till 10 R:dr, befarar jag, att alla ledamöter i komitéer
skola väcka anspråk pa att fä samma summa. Vill man således
icke. att dagtraktamenten för alla offentliga uppdrag skola bestämmas
till 10 R:dr. tror jag, att det är bäst att stämma i bäcken och låta bero
vid 6 R:dr. såsom ock af den förste värde talaren föreslagits.
Den andra frågan angår den om ett maximum. Jag tror, att det
är alldeles nödvändigt att bestämma ett sådant, då man tager till en hög
aflöning, hvarigenom allmänna uppdrag eljest kunde blifva sä inkomstbringande.
att personer emottogo dem endast för inkomstens skull: men
detta maximum bör derjemte ej sättas högre, än att det nätt och jemnt
utgör en ersättning, som kan för den stora mängden betacka de nödvändigaste
kostnaderna. Emellertid fruktar jag ä andra sidan, att ett
maximum kan medföra åtskilliga läror. Utan att göra Riksdagen några
förebråelser, ber jag att lä i Kammarens minne erinra, hvad som skedde
vid slutet af förra riksdagen. Man hade dä en oerhörd brådska att åtgöra
saker, för att fä bryta upp. Om diskussionen ej hördes .med viss
otålighet, ''så var det åtminstone understundom med ganska liten uppmärksamhet.
I hvilken män orsaken härtill var att söka i det maximum,
som blifvit ifråga om arfvodet till Andra Kammarens ledamöter bestämdt,
lemnar jag osagd t: men förhållandet må härmed vara huru som helst,
sä anser jag likväl, att man bör låta anstå med bestämmandet af ett
maximum i afseende på arfvodet till kyrkomötets ledamöter, isynnerhet
som man till ett annat kyrkomöte kan ändra sitt beslut, om man dessförinnan
funnit, att man begått ett misstag.
Grefve Hamilton: Jag ber om ursägt. att jag för tredje gängen
tager Kammarens tid i anspråk, men dä jag sista gängen hade ordet,
glömde jag att yttra mig öfver frågan om bestämmandet af ett maximum
i afseende på arfvodet för de valde ledamöterne al kyrkomötet.
Man har kunnat bestämma ett sådant maximum i fråga om arivodet
för Andra Kammarens ledamöter, emedan tiden lör Riksdagens alslutande
icke är helt och hållet beroende af de vid densamma förekommande
ärenden. En stor del af dessa är nemligen af den beskaffenhet,
att deras afgörande icke är för landet af någon betydelse, och
höfver således icke frukta, att någon fara skall uppkomma, om man icke
skulle medhinna att behandla dem. Vi företaga de vigtigas te frågorna
först och, om Riksdagens sammanträde skulle allt för mycket förlängas
genom de öfriga. kunna de lemnas ä sido. Ett helt annat förhållande
eger deremot rum med kyrkomötet, som har att afgifva utlåtanden
uti sådana frågor, som mötet får från Kong!. Maj:t emottaga och
som antingen förevarit vid Riksdagen eller skola dit öfverleinnas. Kyrkomötet
måste behandla alla dessa frågor och kan icke på annat sätt
förkorta tiden för sitt sammanträde, än derigenom att mötet möjligen
skulle underlåta att åt någon fråga egna den uppmärksamhet, som den
-
Den 29 Februari, f. m.
33a
samma erfordrade. Kyrkomötet intager således samma ställning, som en
af Kong]. Maj:t för något särskildt ärendes utredande tillsatt komité.
Jag liar nyligen varit ledamot af en sådan komité och kan samvetsgrant
säga, att vi arbetade alla dagar, men att vi detta oaktadt endast
med svårighet kunde medhinna att afsluta värt arbete inom den af
Kong!. Maj:t för komitéens sammanträde bestämda tiden.
Dä kyrkomötet således icke har sådan frihet som Riksdagen att
bestämma tiden för sitt arbete, anser jag att, sä snart arfvodet.icke sättes
högre än att det utgör en ersättning för de nödvändiga utgifter, som
förorsakas af vistelsen på en främmande ort. anledning icke förefinnes
att bestämma något maximum.
Herr Faxe: Med afseende på de liera skiljaktiga meningar, som
yttrats, får jag vidhålla mitt yrkande om äterremiss. helst en sådan åtgärd
blifvit vidtagen af Andra Kammaren.
Friherre Bildt: De anmärkningar, som den näst siste värde talaren
anfört emot ett maximum, ega efter, min uppfattning, ej den giltighet.
som man vid yttrandets afhörande skulle vilja gifva desamma;
alldenstund grunden, för hvad han ville bevisa, eller hans åsigt, att
kyrkomötet är att betrakta såsom en af Kong!. Maj:t för särskildt ändamål
tillsatt komité, icke synes mig vara rigtig. Kyrkomötet består
visserligen, i likhet med komitéer. af personer, som blifvit utsedde för
ett bestämdt ändamål, men skiljer sig dock ifrån dessa derigenom, att
dä komitéer hafva att utreda de till dem
mötet deremot har att afgifva yttranden öfver ärenden, som förut blifvit
beredda. . „ ■ ,
En talare har erinrat om den brådska, som radde mot slutet åt
förra riksdagen. Ehuru jag vill medgifva att så var förhållandet, tror
jag likväl, att de skäl. som förefunnos för denna brådska, voro helt andra
än ekonomiska. Hvad beträffar denna Kammares ledamöter, kunde
för dem så mycket mindre ett sådant skäl förefinnas, som de icke åtnjuta
något arfvode. Jas'' tror deremot att man har att söka anledningen
till den omförmälda brådskan- uti alla riksdagsmännens önskan att
afsluta denna, den första riksdagen! efter representationsförändringen, inom
den i grundlagen bestämda, tiden, för att derigenom visa. att man
vid beträdandet af den nya vägen frigjort sig från den långsamhet i
ärendenas behandling, som tillhörde de fordna riksdagarne.
Det har slutligen yttrats, att bestämmandet af ett maximum skulle
alltför mycket inskränka kyrkomötets verksamhet. Jag tror, att detta
påstående är sannt. om man sätter maximisiffran alltför: lågt. Visserligen
medför det svårighet, att finna den rätta siffran, men jag tror. att
man funnit densamma uti det af mig föreslagna belopp. 180 R:dr.
Jag fortfar att yrka äterremiss.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr Giefven
och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall till
Ståts-Utskottets förevarande Utlåtande oförändradt, dels af Grefve Hamilton
bifall till detsamma med den förändring att första punkten erhöll
följande lydelse: »att för hvar och en af allmänt kyrkomötes valde
334
Den 29 Februari, f. m.
ledamöter bestämmes ett arfvode, beräknadt efter sex Riksdaler om dagen»;
och dels slutligen, att Utlåtandet skulle till Utskottet återförvisas.
„ .f™mstSilde He„ri Grefven och Talmannen först proposition
pa bifall till ifrågavarande Utlåtande oförändrad t, hvarvid svarades nei.
sedermera proposition på bifall till detsamma med den af Grefve Hamilton
föreslagna förändring, dä svaren utföllo med mänga ja jemte åtskilliga
nej. och slutligen proposition på återremiss af Utlåtandet, hvilken
proposition besvarades med mänga nej jemte åtskilliga ja- hvarefter
och sedan proposition på bifall till mérberörda Utlåtande med den
. Grefve Harnilton föreslagna förändring ånyo framställts samt med talrika
ja jemte åtskilliga nej besvarats. Herr Grefven och Talmannen förklarade
sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Sedan votering begärts samt Kammaren, uppå Herr Grefven och
almannens framställning, beslutat, att Utlåtandets återförvisning skulle
utgöra kontrapropositionen vid voteringen, uppsattes och justerades följande
voteringsproposition :
Pe''h soni bifaller det af Stats-UUkottet i Utlåtandet N:o 15 framstaUda
förslag med den förändring, att första punkten kommer att lyda
sålunda: »att lör hvar och en af allmänt kyrkomötes valde ledamöter
bestämmes ett arfvode, beräknadt efter sex Riksdaler om dagen»: röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, återförvisar Kammaren förevarande Utlåtande.
Sedan voteringspropositionen blifvit anslagen, verkställdes omröstningen;
och befunnos vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—82;
Nej —15.
tt„ Jör,edr"F !l"yo Ötats-Utskottets den 19 och 26 dennes bordla
Utlåtande N-o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse,
gående ungefärliga värdet af Statsverkets egendom.
gda
a ii -
Herr Brusewitz: Dä den tablå öfver Statens egendom vid 1866
ars slut, som nu föreligger oss, saknar uppgifter från Riksgä’lds-kontoJ’et.
Riks-banken och således ej upptager de fastigheter och öfriga
behållningar, som genom dessa verks räkenskaper redovisas, och för att
ta dessa med förstnämnda tablå sammanförda har jag med ledning af
revisionsberättelserna för dessa verk tillfört de derigenom tillkommande
summor, hvarigenom tablån kommer att erhålla följande utseende:
Den 29 Februari, f. m.
335
Tablå öfver ungefärliga värdet af Svenska Statens fasta och lösa
egendom vid 1866 års slut:
Första Hufvudtiteln | Runt R:dr 11,712,041: — | |
Andra | ?? | 5,070,570: - |
Tredje | 7) | 481,000: - |
Fjerde | n | 52,601,327: - |
Femte | r> | 25,121.769: - |
Sjette | n | 96,297,253: — |
Sjunde | V) | 49.883,241: — |
Åttonde | 7) | 3,874,592: — |
Riksgälds-kontorets | tillgång öfver | |
skuld |
| 8.452.548: 66. |
245,041,793: —
Riksgälds-kontorets och Riksdagens
hus
Riks-baukens tillgäng öfver skuld
Riks-bankens fastighet i Stockholm
Tumba bruks fastighet
Kassa, lösegendom och fordringar
vid Tumba bruk
292,500: — 8,745,048: 66.
29,007.797: 64.
180,000: —
354,260: —
138,722: 67. 29,680,780: 31.
Summa R:mt R:,dr 283.467,621: 97.
Statens .skuld i fonderade lån vid samma tid 74^920,092: 81.
hvilket jag tagit mig friheten anföra endast för att få det i protokollet
intaget.
Herr Statsrådet Bredberg: Jag har begärt ordet, för att yttra
några ord i afseende på de brister, som förekomma uti den Kongl.
Skrifvelsen och soin grunda sig derpå, att uppgifter icke inkommit frän
Riksbanken och Riksgälds-kontoret: men sedan dessa uppgifter nu blifvit
af Herr Brusewitz meddelade, har jag icke vidare att anföra, än
att jag anser lämpligt, att Utskottets Utlåtande jemte Herr Brusewitz’
yttrande återremitteras till Utskottet, på det att en fullständig tablå må
kunna åstadkommas.
Herr M ontgomery-C ederhj elm: Då i fråga om detta Utlåtande
ingen anmärkning framställts emot Stats-Utskottet, vill jag endast nämna
några ord.
I den Kongl. Skrifvelsen nämnes, att Riksdagen skulle från Riksbanken
och Riksgälds-kontoret erhålla uppgifter angående den under
dessa verks förvaltning ställda egendom och rikets skuldbelopp, hvilka
uppgifter icke funnos intagna i den förteckning, som åtföljde Skrifvelsen.
Men då dessa uppgifter finnas i hufvudböckerna tillgängliga för allmänheten
samt den ställning, desamma skulle afse, oupphörligen undergår
betydliga förändringar, ansåg Utskottet icke skäl att, i afvaktan på att
de^ skulle till Riksdagen inkomma, uppehålla aflåtandet af sitt Utlåtande.
Då emellertid en af Kammarens ledamöter nu gjort sig besvär att lemna
dem, torde dessa af honom meddelade värdefulla uppgifter böra läggas
till dem, som finnas intagna i den tablå, som förekommer i Utskottets
Utlåtande, hvilket jag anhåller, att Kammaren ville godkänna.
336
Den 29 Februari,- f. ra''.
Ofverläggningen förklarades härmed slutad och Utlåtandet lädes till
handlingarne.
Föredrogs ånyo och bifölls- Stats-Utskottets den 19 och 26 dennes
bordlagda Utlåtande N-.Ö'' ll i‘ anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående ifrågasatt försäljning till Oarlskrona stad af några
Kronan tillhöriga tomter derstädes.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 19 och 26 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 18. i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i
fråga oni upplåtelse till "Westerås stad af Kronans dervarande spanmålsmagasinstomt
jemte dertill hörande utmarkslott.
Grefve Cronstedt: Kongl. Maj:t har i den nådiga Propositionen
föreslagit, att en i Westcräs befintlig, Kronan tillhörig tomt med de ä
densamma ugpforda magasinsbyggnader mätte, jemte en till tomten hörande
utmärkSlofb afträdas till staden, mot det att denna åtager sig att
lennia Krörtan ett annat magasinshus. som borde rymma 1.000 tunnor
spanmäl, och att derutöfver kostnadsfritt för Kronan tillhandahålla annan
lämplig magasinslokal. inrymmande ungefär den qvantitet spamnål'' som
uti de nuvarande kronomagasinerna kan förvaras utöfver 1.000 tunnor
eller omkring 1,500 tunnor. Stats-Utskottet åter har icke ansett sig
kunna tillstyrka, att Kronan afstår den tomten tillhörande utmarkslotten.
Jag vill icke påstå, att Utskottet saknat skäl för sin åsigt, emedan
Konungens Befallningshafvande, dä frågan först behandlades, alternativt
tillstyrkte, att Kronan måtte behålla utmarkslotten tillsvidare. Nu
är likväl förhållandet, att denna utmarkslott, som Utskottet ansett höra
för Kronans räkning försäljas, tillhör stadens donerade jord, hvilken såsom
sådan icke kan afyttras. Konung Carl IX hade nemligen å denna jord utfärdat
donationsbref till staden och donationen fastställdes af Konung Gustaf II
Adolf. I donationsbrefvet heter det: att jorden blifvit -efterlåten dem. som
stadens tunga och rättigheter göra till hjelp och utrymme” och uti Kong!. Resolution
den 21 Mars 1775 förklarades, att jorden vore öfyerläten ■■till
borgerskapet och gemene manv och således en stadens innevånares gemensamma
tillhörighet. Det oaktadt hafva, år 1807. tomtegarne sjelfrådig!
beslutat att fördela jorden på tomterna och på detta sätt ilek äfven
magasinstomten sin lott. Detta väckte visserligen missnöje ibland icketomtegare,
men man gjorde ingenting åt saken förr än är 1842, då Magistraten
och Konungens Befallningshafvande uti gemensamt utslag förklarade
tomtegarne skyldige att den 1 Januari 1848 till staden afträda
jorden utan någon ersättning. Deröfver anfördes besvär hos Kongl.
Maj:t., som upphäfde nämnda myndigheters beslut och förklarade att,
innan frågan om tomtegarnes skyldighet att återlemna jorden till staden
företoges till pröfning, borde giltigheten af de utaf klaganderna åberopade
fastebref först pröfvas. Frågan hvilade till är 1863, då stadsfull
mägtige
-
Den 29 Februari, f'', m.
337
tnägtige träffade deri öfverenskoimnelsen med tomtegarne. att desse skulle
till staden afstå utmarken, mot det att de, som derå verkställt odlingar,
skalle derföre fä någon ersättning. Men åtskillige af tomtegarne ville
icke gä in pa denna öfverenskommelse, och man måste således med dem
förfara på sätt Kong!. Majrt föreskrifvit, d. v. s. efter stämning låta
pröfva deras åtkomsthandling:*!''. En sådan pröfning har nu skett och
domstolen har förklarat, att dessa handlingar icke lägga något hinder i
vägen för jordens återgång till staden enligt donationsbrefvet. Då man
ar 1807 öfverenskom om delning af utmarken, fästades dervid det vilkor,
att utmarkslotterna ej finge skiljas frän de tomter, hvilka de blifvit
tilldelade. Detta beslut måste naturligtvis respekteras, till dess annorlunda
blifver i laga ordning förordnadt. Denna, utmarkslott, som
tillhör inagasmstomten och som Kronan 1807 fick sig tilldelad, är af den
beskaffenhet, att den gifvit Kronan 60 till 90 R:dr i ärligt arrende, och
sista arets arrende har utgjort endast 60 R:dr. hvaremot underhållet af
Kronans magasinshus kostar emellan 200 och 300 R:dr ärligen. Meit
Utskottet har tillstyrkt tomtens afträdande först sedan utmarkslotten
biifvit för Kronans räkning försåld, och om sålunda W ester ås stad icke
finge tillträda tomten, förr än utmarkslotten biifvit försåld, ser det
ut. som staden icke heller skulle kunna komma i tillfälle att begagna
sig af Utskottets välvilja i öfrig! Men mine Herrar! Nu stå de der.
de gamla rucklena, räknande sina anor ifrån kronobränneriernas tid.
De stå der, hand i hand, det gamla s. k. Klarhuset med sitt magasin,
och se ut som om de anhöllo alldraödmjukast att slippa stå der längre
och skämmas såsom skröpliga monumenter ifrån den tid. dä de förhatliga
kronobrännerierna. florerade. Emellertid ber jag Eder. mine
Herrar, icke tro, att jag står här och piaiderar för att Westeräs mä
komma åt ens den obetydliga jordlapp, som gifver 60 R:dr d arrende.
Westeräs kan både hafva denna jordbit och vara den förutan. Jag vill
endast fästa uppmärksamhet på, att efter min uppfattning är det omöjligt
att bringa saken till verkställighet pä det sätt Utskottet föreslagit,
och jag slutar derföre med att anhålla, att Kammaren ville tillåta''"en
ätei i emiss af Betänkandet, hvarpå jag utbeder mig Herr Talmannens
proposition.
Herr Montgomery-Cederhjelm: Den af siste värde talaren
lemnade uppgiften, att ifrågavarande utmarkslott skulle vara eu af Krona11.
. donerad jord, medger jag har icke biifvit omnämnd i Utskottets
Betänkande. Men Utskottet hade sä mycket mindre anledning att. af
handlingarne antaga ett sådant förhållande, som i desamma finnes, i fråga
om den af Fabrikör Sund in år 1865 gjorda underdåniga ansökan, uppgifvet,
att Sundin ville såsom ersättning för den tomten åtföljande utmarksjorden
gifva 900 R:dr. Detta förslag gick genom liera instanser:
°ch ehuru man fann det medföra flera olägenheter, gjordes ingen invändning
derom, att utmarkslotten icke skulle kunna behandlas särskildt
utan sammanhang med magasinstomten.
I sjelfva saken syntes det besynnerligt för Utskottet, att. dä Wester
ås stad behöfde en promenadplats, den skulle för detta ändamål
hafva nytta af en egolott, som lag § mil från staden.
Riksd. Pröt. 1868, 1 Afd. 1 Band.
22
338
Den 29 Februari, f. m.
Då frågan emellertid efter de upplysningar, som Grefve Cronstedt
meddelat, erhållit ett något olika utseende mot hvad den förut haft, vill
jag ej motsätta mig en äterremiss.
Friherre af Ugglas: Sodan den siste värde talaren icke motsatt
sig en äterremiss, har jag ej mycket att säga.
Det förefaller mig alldeles klart, att, om utmarken, såsom det af en
föregående talares yttrande är antagligt, icke får skiljas från tomten i
staden, det blir nödvändigt att, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, låta
samma utmark åtfölja tomten, ty eljest synes hela ändamålet, eller tomtens
upplåtande till promenadplats, förfelas.
.Jag anser, att en utredning af förhållandena är nödvändig, och vågar
derföre anhålla om äterremiss.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, framställdes först proposition
på bifall till Utlåtandet, hvarvid svarades nej, och sedermera proposition
på äterremiss deraf, som med ja besvarades.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 19 och 26 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 19. i anledning af Kongl. Maj:t-s nadiga Proposition, angående
afstående till Unteå stad af en del utaf landshöfdingeresidenstornten
derstädes.
Herr Almquist, Erik Victor: Kongl. Maj:t har uti den ifrågavarande
Propositionen föreslagit, att den deri omnämnda delen af landshöfdingeresidenstomten
i Umeå skulle på vissa vilkor under ständig besittningsrätt
upplåtas åt Umeå stad. Stats-Utskottet har, vid behandling
af frågan, tillstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts nådiga framställning, dock
med det ytterligare vilkor: satt, derest någon del af ifrågavarande tomtplats
framdeles skulle blifva erforderlig för uppförande eller utvidgning
af Kronans hus och byggnader, Umeå stad skall åligga att, utan all
ersättning, afstå sä mycket deraf, som för ändamålet bchöfves.» Det
synes visserligen hafva skäl för sig, att förbehåll göres, att, för den händelse
någon del af tomten skulle framdeles för Kronans räkning blifva
behöflig, staden dä skulle vara skyldig återlemna den, utan ersättningför
sjelfva jorden: men deremot, och med den kännedom, jag har om
de kostnader, Umeå stad redan nedlagt på denna plats för att kunna
bereda den till en lämplig och vacker promenadplats, anser jag billigheten
fordra, att. om någon del eller hela denna plats skulle framdeles
behöfvas, Umeå stad får ersättning för derå nedlagda kostnader. Då
de största kostnaderna bestå uti inköp och plantering af träd och andra växter
— redan äro 6000 träd och buskar planterade — sä synes uppskattningen
af dessa vara ganska lätt, derest en större del af platsen skulle
erfordras; och om en mindre del vore behöflig, måste naturligtvis kostnaden
särskildt för denna del, hvilken kostnad icke utan svårighet kunde
bestämmas, beräknas efter den, som blifvit å hela platsen nedlagd. —
Af detta skal hade jag haft för afsigt framställa, att Umeå stad skulle
berättigas, att, derest större eller mindre del af den ifrågavarande jor
-
339
Den 29 Februari, f. m.
den framdeles skulle blifva för Kronan erforderlig, erhålla ersättning
för de kostnader, hvilka blifvit nedlagda å den del, som fill Kronan
aterginge; men då Utlåtandet redan blifvit. i Andra Kammaren bifallet,
återstår endast att anhålla om återremiss. Härvid ber jag få fästa uppmärksamhet
derpå, att Kongl. Maj:t för nämnda platsens upplåtande,
föreslagit, bland andra vilkor, äfven det, att staden skulle »förpliktas
till landshöfdingen årligen erlägga den ersättning för den upplatna
tomtplatsen, som, i förhållande till dess afkastning, kan varda af Landshöfdinge-einbetet
i länet efter vederbörandes hörande bestämd». Det
synes vara förenadt både med besvär och obehag att göra en sådan
årlig uppskattning; ty om de tvänne parterna, hvilkas rätt här är i
fråga — landshöfdingen och stadsfullmägtige — hafva olika åsigter,
med afseende på beloppet af den årliga ersättningen, skall Landshöfdinge-embetet
skilja dem emellan. Dessutom gifver platsen i sitt nuvarande
skick högst ringa afkastning: endast litet gräs kan derå erhallas;
men om också landshöfdingen kunde erhållit större afkastning,
om den fortfarande af honom disponerats, än det belopp 18 R:dr 45
öre, som Landshöfdinge -embetet föreslagit, att staden skulle årligen till
landshöfdingen erlägga, öfverväges denna obetydliga skilnad betydligt
af fördelen och behaget för landshöfdingen att, i närheten af sin bostad,
hafva en vacker promenadplats. Mig förefaller det således, att
man borde bestämma, att staden årligen skulle till landshöfdingen erlägga
det belopp, Landshöfdinge-embetet föreslagit; och detta så mycket
hellre, som all slags tvist de olika parterna emellan derigenom för
all framtid förebyggdes. Dä jag således anhåller, att Kammaren ville
till Stats-Utskottet återremittera detta Utlåtande, sker detta, på det Utskottet
mätte taga i öfvervägande tvänne omständigheter, dels att Umeå
stad måtte, derest någon del af ifrågavarande jord framdeles skulle för
Kronans räkning behöfvas, erhålla ersättning för derå nedlagda kostnader;
och dels att staden årligen för ali framtid till landshöfdingen, såsom
ersättning för den upplåtna tomtplatsen, erlägger det belopp, Landshöfdinge-embetet
föreslagit, eller 18 R:dr 45 öre.''
Herr Montgomery-Cederhjelm: Det af Stats-Utskottet, för bifall
till Kongl. Maj:ts nådiga framställning att ifrågavarande tomtplats
skulle under ständig besittningsrätt till Umeå stad upplåtas, tillagda vilkor,
»att, derest någon del af ifrågavarande tomtplats framdeles skulle
blifva erforderlig för uppförande eller utvidgning af Kronans lins och
byggnader, Umeå stad skall åligga att. utan all ersättning, afstå sä
mycket deraf, som för ändamålet behöfves», kan måhända synas icke
vara af betydenhet; men då man på sednare tider sett, huru dyrbara
expropriationer blifvit för Kronan, och då residenset i Umeå med dertill
hörande byggnader gränsa intill denna tomtplats, hvilken derföre,
derest dessa byggnader framdeles skulle behöfva utvidgas, till en del
härför erfordrades, är detta vilkor, efter ruin åsigt, icke öfverflödigt eller
obilligt. — Jag vet sannerligen icke hvad som skulle vinnas’ med
en återremiss, då Andra Kammaren redan godkänt Stats-Utskottets Utlåtande,
och de nu lemnade upplysningarne icke synas vara af sådan
beskaffenhet, att de gifva anlednii g till det antagande, att Utskottet
340
Den 29 Februari, f. m.
derföre skulle frånträda hvad det redan föreslagit. Jag får derföre anhålla,
att äfven Första Kammaren ville bifalla ifrågavarande Utlåtande.
Friherre af Ugglas: Denna fråga är visserligen obetydlig, men
det förefaller mig som om Ståts-Utskottet gått väl strängt till väga.
Kongl. Maj:t hade föreslagit, att denna plats skulle till Umeå stad upplåtas,
med vilkor, att, derest den icke väl vårdades och underhölls, eller
den, utan Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd, till annat ändamål användes,
den då skulle utan ersättning till Kronan återfalla. Utskottet har
bifallit detta, men tillagt, såsom ytterligare vilkor, »att, derest någon
del af ifrågavarande tomtplats framdeles skulle blifva erforderlig för
uppförande eller utvidgning af Kronans hus och byggnader, Umeå stad
skall åligga att, utan all ersättning, afstå sä mycket deraf, som för ändamålet
behöfves». — Jag må bekänna, att, när Staten för ett allmännyttigt
ändamål afstår en plats, som Staten ej behöfver, samt det vilkor
dervid fästes, att den för all framtid skall underhållas på ett ändamålet
motsvarande sätt, det icke är Staten värdigt att dessutom fordra.
att, dä ett litet samhälle å denna plats nedlagt störa kostnader,
Staten, utan någon ersättning för dessa kostnader, skulle återbekomma
större eller mindre del häraf, när sådant erfordrades.
På denna grund hemställer jag, att Kammaren ville lemna sitt bifall
till Kongl. rMaj:ts Proposition.
Herr Alm quis t, E. V.: Då Friherre af Ugglas yrkat bifall till Kongl.
Maj:ts Proposition, och stora fördelar härigenom tillskyndas Umeå stad,
så afstår jag frän mitt förra yrkande om återremiss, samt anhåller om
bifall till den nådiga Propositionen.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till Statsutskottets
förevarande. Utlåtande, och dels att Kammaren, med afslag å
Utlåtandet, i hvad detsamma skiljde sig från den Kongl. Propositionen,
skulle bifalla samma Proposition; framställde Herr Grefven och Talmannen
först proposition på bifall till Utlåtandet, hvarvid svarades
mänga nej jemte åtskilliga ja, och sedermera proposition på afslag å
Utlåtandet i dess frän Kongl. Maj:ts Proposition skiljaktiga del samt
bifall till den Kongl. Propositionen, då svaren utföllo med många ja
jemte åtskilliga nej; och föiklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 19 och 26 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 20, i anledning af väckt motion om lindring i
den en del kronoskatte-gatuhus åliggande dagsverksskyldighet till kungsgården
Hjelmshult.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 19 och 26 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 21, i anledning af väckt motion angående inköp för Statens
räkning af till skogskultur tjenlig jord, m. m.
Den 29 Februari, f. m.
341
Herr Odelberg: Jag har länge hyst den förhoppning, att af Staten
åtgärder skulle vidtagas, som antydde någon omsorg om skogsskötseln.
Jag är nemligen öfvertygad derom, att landets framtid beror på
en riklig tillgång af skogens alster;''samt att möjligheten att erhålla en
sådan riklig tillgång äter beror derpå, att den stora arealen mark, som
finnes i Sveriges mellersta och södra landskap och som endast är tjenlig
att bära skog, ej förvandlas till ödemark, hvartill man redan ser en
verksam början.
Skogens inflytande på klimatet och på möjligheten att idka landtbruk
är troligen ganska stort. Yi hafva redan upplefvat de, förhållanden,
att, trots bättre kultur och fullkomligare afdikning, hvaraf man i
allmänhet borde vänta mildare klimat och rikare skördar, det blifvit
allt svårare att frambringa åtskilliga af våra kulturväxter. Hvaraf kommer
sådant, om ej af naturvidrig skötsel utaf skogsmarken? Skogens
inflytande på klimatet är dock ett ämne,hvarom kan tvistas; men obestridligt
är, att en riklig tillgäng på skogens alster är ett nödvändigt
vilkor för folkets välbefinnande, för landets hela ekonomi samt industriela
utveckling. Utan riklig tillgäng på brännmateriel, huru skall vårt
bergsbruk och våra fabriker kunna bestå? Det går ej an att bygga en
industri på brännmateriel, hemtadt öfver hafvet; och om det äfven någon
tid kan lyckas, är det dock ej säkert, kan till och med blifva omöjligt.
Vårt land behölver bytesmedel för att kunna förskaffa sig andra
länders alster. Erfarenheten har visat, att produkterna af den större
arealen af skogen hafva dertill i väsendtlig män kunnat anlitas. Jag
tror också, att vi icke för framtiden kunna undvara detta bytesmedel.
Vi böra icke nära den falska förhoppning att genom produkterna af
den mindre arealen af åkerjorden kunna fylla bristen, ty att i vår
nordliga klimat idka landtbruk, o@h att deruti vilja täfla med andra
mera lyckligt lottade länder, det är vanskligt och naturvidrig^ Vi må
skatta oss lycklige om produktionen af vårt jordbruk förslår till vårt
eget nödtorftiga uppehälle.
Men likasom åkerjorden ej lernnar skörd utan vård och skötsel, så
må man icke heller vänta att skogsmarken, huru vidsträckt den än är,
skall förse oss med våra behof, utan att åt densamma egnas någon omsorg.
Af den enskilda omtanken kan man ej vänta någon bättre hushållning;
man må ej ens förvänta återhåll i skogssköflingen, ty den skörd,
som af skogskulturen kan förväntas, är till tiden alltför aflägsen för att vara
lockande, och det allmänna betrycket föranleder oftast att tillgångar användas,
som borde afses för efterkommande. Det är således Statens ovilkorliga
pligt att mellankomma och tillse, att ej, genom oförstånd och vinningslystnad,
den beröfvas ett af vilkoren lör sin tillvaro.
Dessa hafva varit motiverna för min motion. Den härleder sig ej
från provinsintresse, ej frän enskildt; utan jag har utgått frän ren fosterländsk
synpunkt, dä jag yrkat en bättre värd om skogsmarken. Den
summa, jag till användande föreslagit, är visserligen en obetydlighet;
men jag ansåg »let försigtigast att till en början icke begära mera, synnerligast
med den kännedom jag egde om obenägenheten för frågor af
denna beskaffenhet. Hvad jag hufvudsakligen afse», det är att la den
satsen erkänd, att det är af Staten och icke af den enskilde, man bör
förvänta en ordnad skogshushållning.
343
Den 29 Februari, f. m.
Stats-Utskottet har i Utlåtandet yttrat sig hysa tvekan, huruvida
den af mig föreslagna åtgärden, att köpa mark i södra och medlersta
delen af Sverge, för att med skog besås, vore ändamålsenlig. Jag tager
mig den friheten fråga, hvarpå Utskottet grundar denna sin tvekan?
Jag förmodar att hvad som i andra länder är ändamålsenligt icke här
kan vara ändamålsvidrigt. Utskottets Herrar ledamöter torde hafva sig
bekant, att i hela Tyskland hvarje stat eger från 40 till 75 procent af
landets hela skogsareal, hvilken för Statens räkning genom antagne forstmän
förvaltas: att i Frankrike betydliga summor anslås för inköp af
stora trakter till skogsplantering så väl i bergstrakten som invid hafskusten,
och dock äro behofven af skog i nämnda länder betydligt mindre
än hos oss. Jag förmodar, att Stats-Utskottet icke hemtat skäl för sin
tvekan deraf, att Statens skogar fordom blifvit illa vårdade, ja till och
med blifvit af brist på tillsyn alldeles ödelagde. Detta förhållande eger
numera ej rum; och det är, i alla fall, endast ett fel i förvaltningen,
hvilket icke bör kunna föranleda ett förkastande af regeln, att Staten, som
lefver i sekler, också har skyldighet vårda sig om det. som icke lemnar
någon afkastning förrän efter århundraden.
Stats-Utskottet har väl ej hemtat stöd för sin tvekan deraf, att inom
vissa orter af landet någon tillgång på skog ännu finnes; ty ingen vill
väl påstå, att skogstillgängen i norra delen af Småland, i Helsingland, i
Södermanland och på några andra orter kan vara till egentligt gagn för
dem, som bebo ödemarkerna i Halland, norra Skåne med flera ställen.
Stats-Utskottet säger, att det icke är lämpligt anslå medel til! undersökning
rörande de trakter, hvarest inköp af mark för skogsplanteringen
kunde ega ruin, innan man beslutat om sjelfva åtgärden, eller inköp
af sådan mark. Jag ser ej något, som hindrat Utskottet att framställa
förslag i detta hänseende. Emellertid hemställer jag. om ej det är af
stor vigt att. genom en undersökning af sakkunnige män. få bestyrkt
det förhållande, som för åtskillig^ personer torde vara obekant, att i
många delar af landet finnas sammanhängande sträckor af mänga qvadratmil
till skogsplantering tjenlig mark, som nu ligger öde utan annan
vegetation än ljung, och utan att lemna, annan inkomst än ett uselt bete
för uts vultna boskaps- och får-kreatur. Berättelsen om en sådan undersökning,
om dertill fogades uppgifter om möjliga kostnaderna för inköp
och plantering mmt om den afkastning, som i en framtid kunde påräknas,
skulle, om den framlades för Representationen, otvifvelaktigt befordra
beslutet att till skogsplantering inköpa ödemarker, hvilka, om de fortfarande
öfverlemna,s åt det enskilda godtycket, i alla tider skola bära
ett bedröfligt vittnesbörd om nutidens sorglöshet och bristande omtanke
om en af landets förnämsta angelägenheter.
Stats-Utskottet har åt sista delen af min motion icke behagat egna
annan uppmärksamhet än det förklarande, att denna del deraf icke folie
inom gränserna af den verksamhet, som för detta Utskott enligt grundlagarne
blifvit utstakad.a Jag ber att få hänvisa till Riksdagsordningens
47 §: och jag är öfvertygad. att, om Stats-Utskottet velat egna
någon uppmärksamhet åt denna del af motionen, sådant varit lätt verkstäidt
genom att sammanträda med deputerade frän Lag-Utskottet och
tillsammans med dessa härom öfverlägga.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra anhåller jag. att Stats -
Den 29 Februari, f. m. 343
Utskottets ifrågavarande Utlåtande måtte blifva till Utskottet återremilteradt.
Herr Arrhenius: Vid genomläsningen af Ståts-Utskottets ifrågavarande
Utlåtande måste hvarje vän af skogarne i visst hänseende glädja
sig och i ett annat intagas af motsatta känslor. Utskottet erkänner och
intygar, att det lika lifligt som motionären inser vigten för värt land af
en bättre skogskultur; och efter denna premiss borde man kunnat vänta,
att Utskottet skulle kommit till andra konklusioner än det gjort. Emellertid
säger Utskottet sig vara tveksamt, huruvida Staten i någon vidsträcktare
män bör ingripa i denna angelägenhet. Jag för min del hyser
den tanken, att, om någonsin någon allmän ekonomisk fråga bör tagas
om hand af Staten, sä är det frågan om hushållningen med skogen i
värt land. Jag vill ej trötta Kammaren med upprepande af hvad som
flera gånger blifvit sagdt beträffande skogens stora vigt för vårt land:
men jag ber att, till förut anförda exempel, fä foga följande. En man.
som är ganska nära förtrogen med förhållandena i Norrland, har nyligen
i Sundsvallsposten lemnat en serie af artikiar, i hvilka han helt
oförbehållsamt bland annat lagt i dagen, att på inånga ställen i Norrland.
der frosten förr ej åstadkom någon skada, har den de. sednaste aren
och i synnerhet det sista, gjort betydlig skada, sedan skogen blifvit borthuggen.
Det är mer än väl kändt, att skogen i sumpiga trakter är för
åkerfälten af stor betydelse; och att, när skogen blifvit uthuggen samt
vindarne, fyllda med fuktighet från angränsande kärr, fä fritt draga
fram, deraf föranledas frostskador och fält blifva frostländig^. som icke
förut varit det. Detta bevisar tydligt af huru stor vigt skogen är för
vårt land. Om vi vidare erinra oss de svårigheter, med hvilka, i våra torra
och blåsiga vårar, sådden på slättlandet emot i skogstrakterna är förenad,
samt huru tvinande växtligheten å åkerfälten härigenom blir i motsats
emot uti skogstrakterna, så lära ytterligare bevis om skogens vigt
för landtbruket icke behöfva anföras. Till hvad motionären anfört ber
jag få erinra, att, icke allenast, såsom han sagt. här i landet finnas störa
sträckor af mark. som endast duger till skogsplantering och som icke
gifver någon afkastning i sitt öde tillstånd, utan att denna mark, utsatt
för sol och vindar, småningom beröfvas sitt beskyddande humustäcke
och blir för hvarje är mera oduglig och olämplig att bära något. När
förhållandet är sådant och när vi veta. att inom flera orter finnas stora
sträckor, der jordbrukaren i många hänseenden lider men af skogens
utödning, sä hade jag trott, att den frågan ej skulle blifvit tvist underkastad.
huruvida det är Statens pligt att taga skogen om hand. Motionären
har emellertid begärt att först endast en preliminär undersökning
skulle verkställas, och att, sedan denna försiggått, anslag skulle beviljas
till inköp för Statens räkning af mark. som nu ligger öde. för att
beså den med skog; och det torde ej kunna bestridas att en sådan åtgärd
skulle vara af stor vigt för framtiden, då derigenom skulle vinnas
icke blott en ej obetydlig afkomst af nu oduglig Vän tel ös mark. utan
äfven ett väl behöflig! skydd för de odlade fälten. Denna åtgärd borde
sålunda ej befinnas i något hänseende betänklig. Utskottet har emellertid
förmodat, att motionärens förslag skulle vara mindre lämpligt, och
att man i stället borde föredraga det förut försökta sättet att, genom
344
Den 29 Februari, f. m.
premier, uppmuntra enskilde till verkställande af skogsplantering. Ja!
mine Herrar, detta sednare sätt kan visserligen vara godt. men det är
ingalunda betryggande. Om jag, till följd af premier eller egen drift,
nitälskar för skogsplanteringen och uppdrager ungskog — finnes deruti
någon säkerhet, att denna skog för framtiden bevaras? Kan det ej inträffa,
att den eller de personer, som framdeles blifva egare af samma
hemman eller egendom, nedhugga denna skog. för hvilken Staten betalt
penningar, i hopp att den för framtiden skulle vara till nytta ? Jagtroi
således icke. att premier i detta hänseende äro af någon väsendtlig nytta,
huru mycket de ock kunna vara uppmuntrande för enskilde personer
Att en undersökning, i den rigtning motionären föreslagit, sålunda skulle
vara af stor vigt för hela värt land, torde icke kunna bestridas: men
till undersökningen erfordras medel, om den annars skall kunna komma
till utförande. Alt. såsom Utskottet gjort, härvid hänvisa till skogsplanteringskassan.
är ej lämpligt. Vi känna och veta från föregående
riksdag samt af andra förhållanden, att denna kassa befinner sig i ett
nödstäldt skick. Det är fara värdi, att denna kassa inom kort ej kan
bestrida de utgifter, för hvilka den förut blifvit beräknad. Huru är det
dä tänkbart, att den skulle kunna lemna medel för de ändamål, som bär
äro afsedda? Att hänvisa till skogsplanteringskassan är detsamma som
att hänvisa till den, som ej kan hjelpa sig sjelf, utan snarare är hjelpbehöfvande.
Då Stats-Utskottet afstyrkt motionärens framställning och
Utlåtandet härom redan blifvit behandladt och bifallet af Andra ^kammaren,
sä torde det vid denna riksdag icke vara synnerligen att hoppas
i detta hänseende. Jag har derföre ej begärt ordet för annat än att
erhålla ett uttalande frän Första Kammarens sida, att denna frä»a är af
den vigt, att den icke bör handlöst skjutas ät sidan: och i förhoppning,
att ett uttalande af en opinion i denna rigtning frän denna Kammare.''"''i
förening med den aktningsvärda minoritet, som inom Andra Kammaren
uttalat sig för motionärens förslag, må väsendtligen inverka på frågans
framtida behandling, är det, som jag förenar tnig med motionären
i hans yrkande på återremiss.
Herr von
yrkat äterremis
frän Riksdagen:
motion afser. Men denna
— sedan nemligen Medkammaren
Gei jer: Jag ber att fä förena mig med dom. hvilka
_Jag gör det i förhoppning att derigenom något skall
sida kunna åstadkommas, i den rigtning Herr Ödelbergs
min förhoppning är svag — jag erkänner det
bifallit Utskottets Utlåtande.
tid på
behandlades
1840
både
och 1850-talet dä den sä kallade skogsi
komitéer och vid
iragan sednast oenanuiaues Dåde i Komitéer och vid riksdagar, framställdes
såsom bekant många förslag till lagbestämmelser och åtgärder
för införande af en klok skogshushållning i värt land. Dessa förslag
gingo ut på dels inskränkning i den enskildes rätt att nyttja sin -ko''"-
Under den
frågan sednast
ställdes
för
gingo ut pa dels insKramtning i den enskildes rätt att nyttja
ända till förödelse, dels en väl ordnad hushållning med kronoskogarne
När förslagen inkommit till Rikets Ständer, ansägo Ständerna att någon
inskränkning i den enskildes disposition öfver sin skog icke nu kunde
ifrågakomma,, men att deremot kronoskogarne borde fä en bättre uppsigt
än hittills, och när sä lämpligen ske kunde ställas under Statens
direkta förvaltning. I denna syftning utarbetades den sedan 1866 "vällande
Skogsordning^. I norra delarne af landet har Staten alltför stor
Den 29 Februari, f. m.
345
skogsareal, i flera af de mellersta och södra provinserna deremot finnes
snart sagdt ingen skog ställd under Statens direkta vård och skötsel.
För hvad dessa sistnämnda provinser angår, har man åtminstone icke
aktat på framlidne landshöfding Järtas göda råd »att låta Statens skogar
vara ett föredöme i skogshushållning jemte ett korrektiv emot den
partiela misshushållning, hvartill den enskildes fria dispositionsrätt öfver
sin skog måste leda.» Utskottet synes emellertid icke lägga någon synnerlig
vigt vid att Staten går i spetsen för skogshushållningens ordnande.
Pa en motion, som går ut på att i skoglösa trakter bilda kronoskogar
i större komplexer under Statens förvaltning, svarar Utskottet:
att enskilde skogsegare böra genom premier uppmuntras till skogsplantering.
Månne således ej med fog kan sägas, att Utskottet gått förbi
sjelfva hufvudfrågan. Jag skulle tro. att premier till uppmuntran af
skogs planterande, äro till ingen nytta utkastade penningar. Under en
lång följd af är har Staten användt rätt betydliga summor för skogsplantering
ä flygsandsfälten i Skåne. Den del af dessa fält, hvilka efter
skatteköp och enskiften kommit i enskildes ego, äro numera på de flesta
ställen alldeles skoglösa ; marken knappast sä mycket bunden att ju fara
för sandflygt är förebyggd. Den återstående delen af sandfälten, eller
den del Kronan eger eller disponerar sjelf, bär deremot ganska vacker
skog till stor nytta äfven för marken deromkring, som derigenom blifvit
fredad för sandflygt och derföre kunnat odlas.
flår har åtminstone Statens direkta uppträdande ländt till charmanta
resultater.
Herr Montgomery-Cederhjelm: Stats-Utskottet har varit ganska
illa utsatt för behandlingen af denna motion. Jag vill visserligen
icke vindicera Utskottet någon öfverlägsen sakkännedom beträffande denna
fråga: men jag tror, att Utskottet gjort sin skyldighet och besvarat motionen
efter dess innehåll. Jag ber att fä uppläsa motionen. I första
punkten står: »att Riksdagen må besluta, att till skogskultur tjenlig jord
i de mellersta och södra länen skall, sedan undersökning om dertill lämpliga
lokaler biifvit verkställd, uti sammanhängande större vidder för Statens
rakning inköpas, eller genom expropriation inlösas, för att med skog
besås». Ar det möjligt för Riksdagen att, utan någon närmare utredning,
besluta om inköp af sådan jord endast derföre, att motionären anfört,
att, i andra länder, Staten innehar proportionsvis större skogsareal
än i Sverige. Stats-Utskottet har sagt. att det tvekat, huruvida de af
motionären i denna angelägenhet föreslagna åtgärder vore de ändamälsenligaste.
Motionären har icke kunnat fatta, hvaraf Utskottet hemtat
anledning till en sådan tvekan. Denna har dock sin grund i mänga skäl,
och ett ibland de väsendtligaste är det. att Staten redan nu har domäner
af kungsgårdar och kungsladugårdar m. m.. utarrenderade för en
summa af omkring 400,000 R:dr, således motsvarande ett kapital af
10 millioner, hvartill komma militiebostäflena, som af Landtförsvarskomitéen
beräknats afkasta 1.500.000 R:dr. således motsvarande ett kapital
af omkring 38 millioner, eller tillsammans ett värde af 50 millioner.
Att Staten, när den förut har sä mycket jord. skulle inköpa
ytterligare för skogskulturen, vore icke skäligt. Det är väl möjligt, att
all denna jord icke är till skogskultur tjenlig, inen, genom by te och för
-
346
Den 29 Februari, f. m.
säljning, skulle väl lämplig jord kunna erhällas. Innan man slår in på
en sådan bana motionären föreslagit, bör man noga betänka sig; tyden
skulle i början medföra ofantliga kostnader, men först efter mänga årtionden
lemna någon inkomst. Hvarifrån skulle vi. under nuvarande
förhållanden, fä mede! till inköp afjord? Motionären säger visserligen,
att man först skall verkställa undersökning och att härför fordrades ett
förslagsanslag af 10,000 R:dr R:mt; men hvartill tjenade en undersökning.
om Staten sedermera icke skulle inköpa jord? Den sednare frågan
måste, såsom Stats-Utskottet anmärkt, således först vara afgjord, innan
man beviljar anslag till undersökning. Det är visserligen sannt, att den
för undersökning begärda summan icke är stor. men den är dock för
stor till att bortkasta på ovissa företag. Dä den sednare delen af motionen,
eller expropriationsfrägan, var en bisak, ansåg Stats-Utskottet (då
det ej kunde tillstyrka bifall till motionen i hufvudsaken) sig icke behöfva,
för behandling af densamma, sammanträda med Lag-Utskottet.
Jag tror således, att, om man icke låter sig ledas endast af intresse för
skogskulturen, man måste erkänna, att det ifrågavarande Utlåtandet är
välbetänkt; och jag anhåller derföre, att Kammaren ville lemna sitt bifall
till detsamma.
Herr Hasselrot: Redan dä Herr Odelbergs motion remitterades
till Stats-Utskottet, hade jag tillfälle att uttala mina äsigter i förevarande
fråga. Den är i sjelfva verket också af en omätlig vigt, ty den
gäller ej mer och ej mindre än vårt »vara eller icke vara», ty om skogssköflingen
får fortgå hädanefter på samma sätt som hittills, måste det
slutligen inträffa, att värt land blir fullkomligt öde, blir ett annat Island.
Erfarenheten har i detta afseende låtit oss betala dryga läropenningar. Vi
känna till exempel alla. att i den ort. som jag har äran att representera,
finnes en jordvidd af 80.000 tunnland, de nu sä kallade Svältorna, på
hvilka förr växte den herrligaste skog, och der talas ännu om. huru man
fordom på denna mark kunde vandra hela mil under ekarnes kronor, utan
att på något ställe se. solen genomtränga deras djupa skugga. Der finnas
numera endast förfärliga ödsliga och nakna fält. Enahanda är förhållandet
med åtskilliga trakter i Halland, hvilka förr kunde skryta af
den yppigaste skogsvegetation. På sådant sätt går det med vår jord
stycke för stycke, och allt efter som skogen uthugges och minskas, tillväxa
Svältorna i omfång. Efter min uppfattning finnes intet annat medel
att bota detta onda, än att Staten förvärfvar eganderätt till ödemarkerna
och gör dem ånyo lämpliga till kultur. Staten har begått det
största misstag, då den till den enskilde öfverlemnade kronoparkerna:
och till rättande af detta miss tåg torde ingen lämpligare utväg kunna
påfinnas, än att Staten söker förvärfva nya trakter, på hvilka den kan
uppdraga nya skogar. Den har också redan slagit in på denna bana:
och ensamt i VVesterjfötland har den låtit inköpa 4 000 tunnland, hvilka
nu egnas åt skogskultur. Dä här inom Kammaren blifvit yttradt, att
man ej kan påräkna någon afkomst af de penningar, som man nedlägger
på skogsodling, ber jag att få erinra, att, dä man i början af 1840-talet i nyssnämnde trakt skänkte 120 tunnland Staten förut tillhörig skog
till hvarje helt hemman, kom Staten att behålla 2.000 tunnland til! skogsmark
duglig jord. Denna besåddes till skog för 15 eller 16 år sedan.
Den 29 Februari, f. m.
347
och bär nu till hela sin vidd en vacker ungskog, som ger löfte
om en betydande framtida inkomst. Det är väl sannt. att den enskilde
individen endast i ytterst få undantagsfall skulle kunna komma i åtnjutande
af någon vinst eller ersättning för hvad han nedlagt på skogsplantering.
Hans lifstid är härför alltför kort. Men Staten lefver i
tusentals är. och den kan i rikt mätt fä njuta frukterna af hvad den till
skogsodling bekostat. Ty dessa kostnader äro i sjelfva verket blott ett
förskott, som under Statens långa tillvaro otvifvelaktigt kommer densamma
åter till godo.
Utskottet har omnämnt, att man kunde försöka att medelst premier
uppmuntra skogsodlingen. Denna method är ej oförsökt, men såsom
en talare redan anmärkt, finnes, dä man använder densamma, ej någon
garanti, att. dä skogen kommer i en annan egares hand, densamma icke
blir sköflad och tillintetgjord. De utdelade premierna gifva ingen säkerhet
för att så ej skall ske. Erfarenheten visar också, att i de flesta
fall, då skog, som blifvit af föregående egare sparad, kommer i annan
mans hand, låter denne vinstbegäret förleda sig till att utöda densamma.
Det kan ock på siffran uträknas, att skogens nedhuggning på en gäng
och förvandlad till räntebärande kapital gifver en hastigare och större
vinst, än dess indelning till trakthuggning.
Én talare har nämnt, att Staten redan eger ofantligt stora domäner
och att det ej vore skäl att den skaffade sig ändå flera. Men jag ber
att få anmärka, att detta endast blir ett skäl till för Staten att i enlighet
med Herr Geijers åsigt göra sig af med sina stora landtegendomar.
hvilka bäst skötas af den enskilde, och att, såsom Herr Odelberg föreslagit,
för det influtna kapitalet uppköpa ödemarker, hvilka i den enskildes
hand icke ega något värde, men som. derest de af Staten besåddes
med skog, kunde blifva af ofantlig nytta för framtiden.
Det är verkligen besynnerligt, att alla erkänna vigten och nödvändigheten
af att hindra skogssköflingen och införa en förbättrad skogskultur,
men att, hvart man vänder sig för att förekomma densamma, hinder
alltid möta. Man har föreslagit förbud för exporterande af pitprops,
men detta förslag har bemötts med frasen: »man skall ej lägga hinder i
vägen för det fria utbytet». Man har velat inskränka den enskildes rätt
att handhafva skogen, förpligta honom att åter plantera ny skog i den borthuggnas
ställe och förbjuda honom, att afverka skog på inköpt mark
förr än han under ett visst antal af år varit egare af densamma: men
til! detta förslag har man svarat, att det kränkte den enskildes eganderätt.
Men då man gifvit dessa svar. har man glömt en regel, som i
vigt och sanning står vida öfver de grundsatser, som man åberopat,
nemligen den. att den enskildes rätt måste vika för det allmännas val.
Slutligen har det också blifvit sagdt, att den i motionen föreslagna
reformen skulle kräfva stora utgifter. Detta är väl möjligt. Men till
störa, och i hela nationens välbefinnande ingripande, ändamål kan och
bör ingen uppoffring vara för dyr. Jag inser mer än väl, att vid denna
riksdag ej torde vara synnerligen mycket att hoppas för genomförande
af en reform i afseende på vår skogsskötsel, och att med en återremiss
till Stats-Utskottet ej mycket vinnes för detta ändamål. Hade ärendet,
på sätt jag i början af riksdagen begärde, blifvit hänvisadt till Särskildt
Utskott, torde en vida bättre utredning af frågan hafva varit att på
-
348
Den 29 Februari, f. m.
räkna, än som nu kommit den tili del. Då jag emellertid på intet sätt
kan bifalla hvarken Utskottets motivering eller det slut, hvari det stannat,
får jag förena mig med de talare, som påyrkat återremiss.
Herr Ros: Jag ber att fä fästa Kammarens uppmärksamhet derpå,
att Rikets Ständer vid riksdagen 1862—1863 redan bestämt den princip,
att Staten skulle icke blott behålla de skogar, som den då ännu
egde, utan äfven söka att förvärfva nya sådana. I underdånig skrifvelse
— N:o 187 bland Expeditions-Utskottets förslag till skrifvelser — hemställde
Rikets Ständer ined afseende på nödvändigheten att bevara Kronans
skogar i de norra länen: »att Kronans öfverloppsmarker och sådana
trakter af oafvittrade skogar i Stora Kopparbergs, Gefleborgs, VesterNorrlands,
Jemtlands, Västerbottens och Norrbottens län, hvilka finnas
dertill tjenliga, må för kronoparker förklaras, ställas under värd och
förvaltning af Skogsstyrelsen, samt behandlas efter sådana på vetenskapliga
reglor grundade hushälinjngsplaner, som afse skogens framtida bestånd
och högsta afkastning; dock att hinder derigenom ej må läggas för afvittring
af skogsanslag åt redan anlagda hemman och nybyggen.» I
afseende åter på förvärfvande af skogstrakter i öfriga delar af riket
hemställde Rikets Ständer i samma skrifvelse: »att i orter, der sådant
af klimatiska eller ekonomiska orsaker kan vara erforderligt och tillfälle
dertill sig yppar, skogbärande eller till skogsodling tjenliga marker må
för Kronans räkning förvärfvas, i den män medel för sådant ändamål
redan af Kong!. Maj:t disponeras eller af Rikets Ständer dertill anvisas».
I afseende på förvaltningen af Kronans skogar i de norra orterna, gifva
de redan utkomna skogsförfattningarne visshet derom, att alla de skogar,
som derstädes kunna åt ix ronan bibehållas och förvärfvas, verkligen
komma Kronan tillgodo. Åtskilliga öfverloppsmarker och trakter äfven
af oafvittrade marker hafva der redan blifvit förklarade för kronoparker,
och i samma män som erforderliga undersökningar medhinnas, komma
äfven framdeles kronoparkernas antal att pä detta sätt ökas. Hvad de
Norrländska länen angår, torde således i detta afseende ej vara något
öfrigt att önska. Hvad åter de sydliga provinserna i riket beträffar,
sä har verkligen, sedan berörda skrifvelse afläts, efterforskningar på flora
ställen blifvit gjorda om förvärfvande till Staten af öde marker, tjenliga
till skogskultur. Sådana försök hafva blifvit gjorda inom Malmöhus,
Kronobergs och åtskilliga andra län. men den ersättning, som begärts
för sådana marker, har varit sä — jag kan gerna säga det — skamlös,
att Skogsstyrelsen ej ansett sig böra eller kunna lyssna till de gjorda
anbuden. Det är för mig uppgifvet. att, då landshölVlingen i Malmöhus
län sökte att fä inköpa fäladsmarker, för att dermed öka dylik mark.
hörande till Dalby kungsgård, i och för tillernad skogsodling, begärdes
för dessa ouppodlade och ofruktbara marker liera hundrade Riksdaler
tunnlandet, och fordringarne på andra häll hafva icke varit mycket mindre.
Hvart skall man väl komma utan ofantliga uppoffringar, när pretentionerna
äro sådana? Skogsplanteringskassan eger ej tillgångar, som kunna,
förslå till inköp af större trakter: utan skulle i detta afseende något
kunna uträttas — hvi 1 ket likväl icke torde blifva möjligt, så vida det ej
tillätes att sådana ofruktbara marker, om hvilka här är fråga, fä exproprieras
i likhet med hvad som är stadgadt i afseende på förvärf
-
Den 29 Februari, f. m.
vande för Kronans räkning af flygsandsmark — så måste Riksdagen dertill
anslå ett eller annat hundratusental Riksdaler. Jag tror likväl, att
motionären ej så uppfattat frågan om skogarnes utvidgande i medlersta
och södra Sverige, som skulle det här gälla att af Riksdagen för det
närvarande begära anslag till inköp af marker tjenliga till skogsodling,
utan har han endast afsett att begära ett anslag af 10.000 R:dr för verkställande
af undersökningar för nämnda ändamål. Då sä är förhållandet,
hemställer äfven jag, att Utskottets Betänkande mätte varda i denna del
af frågan återremitterad!. Och dä. i afseende på landstingens rättighet
att expropriera enskilde personer tillhörig jord för åvägabringande af
skogsodling, landstinget torde bättre än någon annan institution vara i
tillfälle att öfverkomma dylik jord till billigt pris, samt Utskottet ej i
behörig ordning äterlemnat motionen för att i denna del behandlas af
Lag-Utskottet, torde äfven den delen böra till Uttkottet återremitteras.
Friherre Spr en g t porten: Enligt statistiska uppgifter, som redan
för liera decennier sedan funnos tillgängliga, utgjorde den afrödjade
skogsmarkens areal i Sverige omkring 1,000 qvadratmil. eller 23 millioner
tunnland; och det finnes ingen sannolikhet för att detta förhållande
sedan dess förbättrats. Det torde snarare hafva försämrats. Derföre
ligger det också vigt derpå, att åtgärder måtte vidtagas för införande
på ett eller annat sätt af en ny förbättrad skogskultur. Genom åtgärder
af den enskilde torde en sådan ej kunna på ett tillfyllestgörande
sätt ernäs; utan om något verkligt genomgripande skall företagas i detta
afseende, måste Staten sjelf taga initiativet och utföra verket. Den tanken,
att kommunen skulle vara lämpligast till detta värf, kan jag ej
dela. Kommunen eger i allmänhet ej tillräckliga tillgångar till dylika
företag, ej heller torde man skäligen kunna påräkna, att den lifvas af sådan
omtanke för framtiden att densamma underkastar sig dryga uppoffringar.
Exproprierande af enskild jord och möjligen af enskilda vardade skogar
för bildande af härads- eller sockneallmänningar skulle stå i en alltför
bjert motsats till Statens för ej många decennier sedan beslutade,
men illa beräknade åtgärd, att medgifva delning af de förut befintliga
kommunal-skogarne. Fn utsträckning af kommunens expropriationsrätt
Öfver behöriga gränser ställer den enskilda eganderätten i fara.
För ernående af en förbättrad skogskultur torde det ej vara tillfyllest
att! endast förskaffa Staten eller kommunen nya skogar; dertill erfordras
i första rummet en ny förbättrad sk.ogslagstiftning. Ett synnerligen
rättvist och nyttigt stadgande vore utan tvifvel, att på mark, som vore
endast till skogskultur tjenlig, skogen ej finge nedhuggas, utan att åter skog
uppdrages i den afverkades ställe. Huruvida för hvad motionären åsyftat
något vinnes genom en återremiss af Betänkandet, vill jag lemna
derhän. Men då Kammaren tyckes vara böjd för Betänkandets återremitterande
vill jag ej motsätta mig en sådan åtgärd, utan förenar mig
med de talare, som påyrkat densamma.
Grefve Hamilton, Henning: Skogsfrågans behandling i värt
fädernesland företer onekligen högst märkliga skiften. Det är nu omkring
etthundrafemtio är sedan man började klaga, att skogssköflingen
vore sådan, att landet innan kort skulle komma att sakna både bygg
-
350
Den 29 Februari, f m.
nadsmateriel och bränsle, och man förutsåg, att, om ej kraftiga åtgärder
vidtogos till densammas hämmande, skulle landet småningom blifva fullkomligt
öde. Det var på 1720-talet. som denna klagan först förspordes,
och man klagade sedan på detta sätt oupphörligt i hundrade är. Landet
blef väl ej öde: men visst är. att de hundra åren voro tillräckliga
för att göra sköflingens verkningar märkbarare. Dessa verkningar ledde
också derhän, att på 1840-talet klagomålen lingo en bestämd form och
det blef såsom en oeftergiflig fordran framstäldt, att något måste göras
till landets skyddande mot de olyckor, hvartill skogsförödelsen kunde
leda. Slutligen tillsatte Kongl. Maj:t en komité, den s. k. Skogskomitéen,
för att afgifva förslag till en förändrad lagstiftning i ämnet; en
mängd vederbörande hördes och ett vidlyftigt betänkande sammanskrefs.
öfver hvilket sedermera infordrades utlåtanden från ytterligare vederbörande:
och frågan inkom i ett digert, om än ej fullständigt utredt skick
till Kongl. Maj:t. Ar 1858 började ärendet behandlas hos Regeringen,
och åtskilliga åtgärder blefvo dä vidtagna: vi fingo en Skogsstyrelse
och skogsskolor, men något annat hafva vi vä! ej i sjelfva verket vunnit.
Skogsplanteringskassan. som dä var full, har blifvit, visserligen ej
torn, men dock i hög grad medtagen: och hvad grundsatserna för skogens
värd beträffar, så betviflar jag, att de blifvit bestämdare eller att en
bättre ordning i handhafvande af skogen gjort sig gällande i annat, än
att menigheterna tagit bättre värd om de skogar, som ännu stå till deras
disposition, och att kronoparkerna nu genom skogsbetjeningens försorg
åtnjuta all den värd, hvaraf de äro i behof. Då emellertid förhållandena
nu äro sådana, så tyckes det mig, som om någon åtgärd
borde i saken vidtagas,för skogskulturens befrämjande, och Riksdagen
kan, dä en framställning om ett fortskridande till ett bättre, sådan som
den ifrågavarande motionen, blifvit gjord, ej stå till svars med att icke
lyssna till densamma, äfven om man ej hoppas, att det framställda förslaget
i och för sig skall vara tillräckligt att leda till ett önskvärd! mål.
Då således Herr Odelbergs motion väcktes, hyste jag ej den förhoppning,
att alla de klagomål, hvartill skogsköflingen föranledt, skulle genom
det deri framställda förslaget kunna blifva afhulpna, ej heller att
frågan skulle genom denna motion föras något stort steg framåt; mén
hvad jag hoppades var likväl, att Riksdagen skulle otvetydigt gifva tillkänna,
, att den omfattade frågan med värme och att den erkände densamma
vara en af de frågor, som ej få skjutas åsido och för hvilken
Riksdagen önskar, att Regeringen mätte hysa ett ej blott lifligt, men
verksamt deltagande.
Nu är frågan: hvad har Stats-Utskottet gjort i denna sak och hvad
hade Stats-Utskottet bort göra? Utskottet har, efter mitt sätt att se
saken, genom sitt Betänkande kommit i en återvändsgränd. Ty Utskottet
säger på ena sidan, att Riksdagen ej kan besluta om inköp af
till skogsodling tjenlig mark förr. än undersökning i ämnet skett: och
på den andra, att Riksdagen ej kan besluta om anslag till undersökning
i ämnet förr. än Riksdagen beslutat att inköp af mark skall ske. Man
skall således uppskjuta, att besluta om köpet, till dess undersökningen
egt rum, men ej företaga denna undersökning förr, än köpet blifvit beslutadt.
För min del tror jag, att Utskottet ej behöft sätta sig och osi
denna brydsamma belägenhet. Utskottet hade nemligen bort uttala
Den 29 Februari, f. in.
351
sin mening i sjelfva hufvodfrägan, eller om det vore önskvärdt. att Staten
egde skogar i rikets södra provinser, icke blott för beredande af
tillgång på skogseflfekter, utan äfven på det att dessa Statens skogar
mätte tjena såsom ett föredöme för den enskilde, hvilken till en stor
del af okunnighet ej egnar sin skog den våld. att den kan bereda
honom skälig inkomst. Om Utskottet hade erkännt detta behof, hade
Utskottet bort i sitt Betänkande säga: vi inse frågans vigt. men innan
vi förorda något anslag till köp, finna vi. att en undersökning bör verkställas
om sättet och vilkoren för inköp af de öde marker, som kunna
vara till skogsodling tjenliga, och för detta ändamål vill Utskottet ställa
ett visst belopp till Kong!. Maj:ts disposition. Ilade Utskottet yttrat
sig på detta sätt. så hade det åtminstone gjort något för frågan; och
derigenom på samma gång funnit ett uttryck för det lifliga deltagande
för densamma, som Kammaren tyckes hysa.
Jag beklagar, att en återremiss troligen ej kan, helst sedan Andra
Kammaren redan bifallit Utskottets Betänkande, medföra synnerligt gagn,
men dä min åsigt i denna fråga är motsatt Utskottets, får jag såsom
ett utryck af detta mitt tänkesätt förena mig med dem. som yrkat
återremiss.
Friherre Raab. Adam Christian: Efter det sakrika och intressanta
anförande, som Grefve Ilamilton nyss slutat och i hvilket jag till
alla delar instämmer, vore det orätt af mig. om jag missbrukade Kammarens
tid med utvecklande af några störa betraktelser i denna fråga.
Jag vägar blott fästa uppmärksamheten på en omständighet af högsta
vigt, nemligen den. att i samma män som räntan blir högre på de kapitaler.
som jordbrukaren nödgas upplåna, i samma män som förlägenheten
tilltager bland landets jordbrukande befolkning, i samma män tillväxer
också skogssköflingen. I hvarje annons angående egendomar, som
utbjudas till salu. kunna vi se huruledes skogen, om någon sådan finnes
qvar på den utbjudna egendomen, upptaxeras till ett visst kapitalvärde
och sålunda liksom påpekas såsom ett mål för sköflingslustan och vinstbegäret.
Det är också alldeles gifvet, att skogens årliga afkomst ej
kan motsvara räntan på det kapital, som erhålles, om densamma genast
nedhugges. Under sådana förhållanden kan man ej med skäl vänta att
den enskilde skall motstå frestelsen af en snar vinst och hushålla med
sin skog; och om än en och annan enskild person af kärlek till skogen
och omtanke om framtiden sparar sin skog. så är det dock. såsom en
värd talare före mig redan anmärkt, alldeles ingen säkerhet, att ej hans
efterkommande, som dela hans hemman och hans egodelar, låta den sparade
skogen falla för yxan. Jag tror derföre, att det är nödvändigt,
att vi. som för beqvämligheter, dem vi hoppats att fä njuta, åsamkat
värt land skulder, dem våra efterkommande fä betala, att vi, säger jag,
sörja något mera för dessa efterkommande, än hvad vi hittills gjort och
ej lemna all omsorg åt en oviss framtid. Jag instämmer derföre med
de talare, som påyrkat återremiss af förevarande Betänkande, om också
genom en sådan åtgärd ej annat skulle vinnas än uttrycket af Kammarens
opinion i frågan.
Innan jag slutar, ber jag dock att få besvara ett yttrande af den
ledamot af Stats-Utskottet, som här uppträdt till försvar för Utskottets
352
Den 29 Februari, f. m.
Betänkande. Han har nemligen sagt, att motionären delat sitt förslag!
tre afdelningar: att i den första afdelningen föreslagits inköp af jord
till skogsodling, och i de båda sednare åtgärder för förberedande eller
verkställighet af sådant inköp, och att, dä Utskottet afslagit den första
afdelningen af motionen, måste äfven de båda sednare förfalla. Jag kan
för min del ej finna konseqvensen af detta Utskottets resonnement. För
mig synes det nemligen, som om. äfven i fall Utskottet ej bifallit, motionens
första afdelning, ej något hinder kunnat möta för Utskottet att
i de sednare delarne gä motionärens önskningar till mötes. Ty Utskottet
hade ganska väl kunnat utbryta frågorna om anslag till företagande
af förberedande undersökningar och om berättigande för''landsting
att expropriera till skogsodling tjenlig öde jord. äfven om sjclfva
hufvudfrägan. den om anslag till inköp af sådan jord. enligt Utskottets
mening, bort förfalla. För att. om möjligt, vinna någon ändring i dessa
delar af Utskottets Betänkande, får jag förnya mitt yrkande om detsammas
återremitterande.
Herr Montgomery-Cederhjelm. Man har påstått, att Statsutskottet
råkat in i hvad man behagat kalla en återvändsgränd, på det
sätt att Utskottet, enligt en talares yttrande, afslagit anslag till inköpande
af till skogsodling tjenlig mark derföre, att en föregående undersökning
om lämpligheten af en sådan åtgärd ej blifvit verkställd, och
afslagit anslag till en dylik undersökning derföre, att något beslut om
inköp af mark ej än blifvit fattadt. Jag föreställer mig dock, att de
undersökningar, som skola inverka på Riksdagens beslut om inköpande
af dylik mark, måste vara helt olika mot de undersökningar, som måste
vidtagas sedan ett sådant beslut blifvit fattadt. De förra måste afse en
utredning af lämpligheten och möjligheten af den föreslagna åtgärden:
de sednare äter omfatta endast frågan om de orter, hvarest till skogskultur
tjenlig mark kan åt Staten förvärfvas. Här äro således tvä frän
hvarandra väsendtligen skiljda synpunkter och tvä olika på dessa skiljda
synpunkter beroende undersökningar i fråga.
Hvad derefter vidkommer den påyrkade återremissén, sä inser jag
ej hvad man med densamma vill vinna. Stats-Utskottet har ännu ganska
många oafgjorda frågor, som ligga på dess bord och taga dess tid
i anspråk. En af de talare, som varmast förordat motionen, Herr Arrhenius,
har sjelf medgifvit, att han med sitt yrkande om äterremiss åsyftat
blott ett uttryck af det lifliga intresse, hvarmed lian omfattar frågan,
och samtlige öfrige talare tyckas i detta fall dela hans mening.
Dä så är, och dä således något positivt resultat af återremissen hvarken
åsyftas eller torde kunna vinnas, och då Utskottet — derom kunna Herrarne
vara öfvertygade — är lika stor vän af skogskultur som någon
af Kammarens ledamöter, ehuru det ej gillar den förevarande motionen,
torde det väl kunna anses sotn en tillfyllestgörande opinionsyttring,
att Kammaren sä länge, så lifligt, och sä välvilligt diskuterat motionen.
Jag får derföre än en gäng påyrka bifall till Betänkandet.
Friherre af Ugglas: Att frågan om våra skogar inom Kammaren
omfattas med lifligt intresse kan ej annat än på det högsta glädja mig.
Man
Den 29 Februari, f. ID.
353
Man har sagt. att da det numera vore svart, om ej omöjligt, att lägga
nagra band pa den enskildes hushållning med skogen, så vore det nödvändigt
att Staten egde skogar för att kunna verka genom exemplet af
en vål ordnad skogshushållning. Denna åsigt delar jag helt och hållet,
fetaten har också allt mer och mer beträdt denna väg; den har redan
länge egt betydliga skogar, och under den sednare tiden, och synnerligast
genom 1866 års Skogsordning, har i afseende ä kungsgårdars bosta
ens och andra allmänna skogar, åtskilliga stadgande» blifvit''faststanda,
hvilka ådagalägga att Staten vill lägga sig vinn om en ordnad
och ändamålsenlig skogskultur. Om man kastar ögonen på 16 och 20
Sä 1 Skogsordmngen, finner man sanningen af hvad jag nu anfört. Och
jag torde höra nämna, att undersökningar, förberedande en fortgång på
denna bana, pågå, ehuru de ännu ej ledt till ett sådant resultat, att. jag
har kan framlägga det. J
Här har af en talare blifvit yttradt, att sedan är 1858. dä man började
att med allvar sysselsätta sig med frågan om våra skogar, har man
visserligen fatt en hkogsstvrelse och några skoggsskolor. men ej något
Vidare. Ehuru jag i allmänhet instämmer i de äsigter, som denne talare
i detta ämne yttrat, så tror jag dock, att hans omdöme i denna sak är
5$®* stränKt- Ty jag vågar påstå, att sedan 1858 har just till
ioljd af Skogsstyrelsens och skogsskolornas inrättande en bättre vård om
vara skogar gjort sig gällande; och jag vet med säkerhet, att det nu
finnes har i landet aUmänna skogar, som i detta ögonblick värdas på
“*i mi- .dsställande sätt, ehuru det på andra ställen ännu återstår
åtskilligt att i detta afseende önska. Emellertid, då jag anser det vara
rätt, att Staten eger skogar, der Staten kan genom exemplet visa. huru
en ordnad skogsskötsel bör bedrifvas. sä faller det af sig sjelf, att jag
delar den asigten, att det vore önskvärdt, om Staten kunde inköpa och
till skogbarande förvandla öde trakter inom riket. En sådan åsi°t har
äfven hittills blifvit vid liera tillfällen tillämpad. Vi hafva af en° föregående
talare från W estergötland hört, att Kronan inom nämnda provins
inköpt obygder och besått dem med skog; och jag vet från det
län. som jag någon tid haft äran tillhöra, exempel på att Staten inlöst
ett i en skogstrakt beläget hemman för att lägga ut det till den öfriga
Kronan tillhöriga skogen. Det är således ej någon ny väg. som motionären
antydt.
Om det således är rätt, att Staten inköper mark till skogsodling
sa är det också nödvändigt, att medel finnas för sådant ändamål tilTgängliga.
Jag hade derföre också gerna sett om motionen gatt ut derpå,
att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:ts disposition ställa medel att
användas till inköp af skogstrakter och bildande af större parker, hvilka
kunna bära de med skogsvård förenade nödiga administrationskostnader.
Att nä ett resultat i detta afseende torde ej vara tänkbart vid denna
riksdag. ^ Da återstår således blott frågan om vidtagande af undersökningar
för planer till framtida verksamhet i denna och den af motionären
föreslagna riktning. Man kunde visserligen i afseende härå framkomma
med det påståendet, att åtminstone i södra och mellersta Sverige borde
sådana undersökningar kunna företagas af den redan befintliga jägeribetjeningen
och förslag härutinnan frän dem inkomma. Men sådana un
Riksd.
Prot. 1868. 1 Åfd. 1 Band. 23
354
Den 29 Februari, f. m.
dérsokninw äro alltid förenade med kostnader hvilka ej kunnai af
Sm de tfenstemän bestridas; och vid sådant förhållande vore det ih
o-rad önskvärd! om en mindre summa ställdes till Regeringens for oga
för u tar betan d e af en plan huru och på hvilka vilkor Kronans uppköp
af skot eller mark dertill borde ega rum. Jag tror som sagdt att vid
fräo-ans närvarande ståndpunkt ej något står att i detta afseen ;e vinna
viff‘denn-i riksdag Men det varma intresse, jag hyser för vara skovni
denna iiKsatt ^ en fräsa, sådan som den förevarande
Tlifvit väckt och af Kammaren omfattad med ett otvetydigt intresse,
jag ej kan annat än med min rost instämma i yrkandet om Be
tänkandets återremitterande.
Friherre Raab: Jag har begärt ordet endast för att visa hvart det
skulle leda. om vi lät o locka oss in i den snara, som den värde leda,
( Qfat- ntskottet säkerligen utan att sjelf tänka pa dess konse
moten
afrSta*S'' 1Han yttrade att. dä man nu åsyftade endasten
5SSSÄT Ä" " J ™ alldeles JMt&gl £» fe
falla hvad vi högt ogillat.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden a dels bifall till
Sats-Utskottets förevarande Utlåtande och dels aterremisss deraf; lramställde
Herr Grefven och Talmannen först proposition pa, bifall till Utlåtandet
hvarvid svarades talrika nej jemte nagra ja, och sedermera preposition
pa äterremiss deraf, då svaren utföll o med talrika ja jemte nagra
nej; och förklarades ja nu hafva vant öfvervägande.
Föredroos ånyo Bcvillnings-Utskottets den 19 och Zb dennes boidlao-da
Betänkande. N:o 3, i anledning af vackt motion om nedsättning
af portot för enkel brefvigt till 10 öre.
Friherre Nordenfalk: Ehuru jag förutser att förevarande Betänkande
kommer att af denna, liksom af Andra Kammaren, bifallas, hai
jag dock ej velat låta det passera, utan att deremot inlägga en reser
Vatl°?''
tror i likhet med Utskottet, att motionärens hufvudskål: bref^/-"ipmtande
till enlighet med decimal-systemct, ej fortjenar synnerligt
beaktande. Jag tror äfven, i likhet med Utskottet, att en fortgående
utvidgning af postinrättningens verksamhet ar i hog grad onskfit-
men i olikhet mot Utskottet tror jag en nedsättning af brefportot
höra och kunna utan uppskof det oaktadt vidtagas. . ...
Det torde vara en allmänt antagen sats, att Postverket ej bor vara
r. Qtaton lnlrrotiv inrättning. Sädant är likväl förhållandet i Sverife"nf
““ Ståtenen betydlig indirekt inkom.,t .t Poetverketam genom
fribref sr ätten, hvilken motsvarar ett ärligt belopp af 480.000 Ii.dr. till
Den 29 Februari, f. m.
355
hvilken summa kostnaderna för Staten skulle uppgå, sä framt den. lika
med den enskilde, betalade alla de bref och paketer, hvilka nu fortskaffas
under fribrefsrätt. Staten har 2:o en mera direkt inkomst af Postverket:
stämpelafgiften lör tidningar och tidskrifter, hvilken afgift ursprungligen
äsatts till ersättning derför att tidningarne befordras fritt
med posten. Denna inkomst har tidtals uppgått ända till 60.000 R:dr
årligen. Staten består deremot Postverket en lägre skjutslega motsvarande
31,500 R:dr. Om man nu också till denna sednare summa lägger de 70,000
R:dr, som Postverket under några af de sednaste åren haft sig anslagna
i och för postdiligenserna, sä återstå likväl öfver 400,000 R:dr, som
Postverket kan sägas lemna Staten. När man i Statsrevisorernes berättelser
genomgår Postverkets räkenskaper och ser, att paketpostbefordringen
i och för sig lemmar mindre fördelaktiga resultat och att personbefordringen
med Postverkets diligenser äfvenledes går med förlust;
att det sålunda är brefportot, som hufvudsakligen förskaffar Postverket
inkomster och uppbär dess utgifter, sä och då man derjemte af sagda
räkenskaper finner, att Postverket på sednare tider och under en stark
och tidsenlig utveckling samlat ett kapital, uppgående till mer än half
million Riksdaler, torde man verkligen med skäl kunna påstå, att en
nedsättning i brefportot vore berättigad, så mycket mer som den nyss
antydda besparade behållningen äfven efter Utskottets beräkning mer än
räcker att betäcka den tillfälliga bristen under de tre första åren efter
ett nedsatt portos tillämpning, och att således en fortsatt utvidgning af
postanstalter m. m. derunder ej hämmas. Jag föreställer mig nemligen,
att den brefskrifvande allmänheten väl bör betala sä mycket, att Postverket
kan ej blott fullt bära sig utan äfven utvidga sig; men om den
betalar så mycket, att Postverket förmår såväl lemna Staten en betydlig
inkomst som samla ett större kapital, så torde tiden för en nedsättning
i portot vara inne. Det är visserligen i Betänkandet antydt. att
en reglering af brefvigten för närvarande är i fråga; men man kan med
skäl fråga, huruvida ej en nedsättning i portot kan anses af lika vigt.
Jag upprepar derföre, att jag, i olikhet mot Stats-Utskottet. tror atfen
nedsättning i brefportot kunde nu företagas och Postverket ändock bära
sig och fortgå i utveckling.
Då emellertid Andra Kammaren redan bifallit Utskottets Betänkande
inser jag, att en återremiss af detsamma ej skulle tjena till något, och
vill jag ej framställa något yrkande derom, utan önskar att mitt yttrande
i frågan uppfattas allenast såsom en reservation mot det sätt,
hvarpå denna fråga blifvit af Utskottet behandlad.
öfverläggningen förklarades slutad och Betänkandet bifölls.
Friherre von Schwerin: Jag får hos Kammaren anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen från och med morgondagen till och med
den 20 nästkommande Mars.
Denna anhållan bifölls.
356
Den 29 Februari, f. m.
Anmäldes och bordlädes:
Stats-Utskottets nedannämnda Utlåtanden och Memorial:
N:o 24, i fråga om extra statsregleringens öfverflyttande från Riksgälds-kontoret
till Kongl. Statskontoret:
N:o 25, angående regleringen af utgifternau n der Riks-statens Första
Hufvudtitel;
N:o 26. angående regleringen af utgifterna under Riks-statens Andra
Hufvudtitel:
N:o 27, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens Tredje
Hufvudtitel;
N:o 28, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens Fjerde
Hufvudtitel;
N:o 29, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens Femte
Hufvudtitel;
N:o 38, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om anvisande af särskildt anslag för
allmänna arbeten under år 1868, till beredande af arbetsförtjenst åt den
i följd af missväxt och dyr tid nödställda befolkningen inom vissa delar
af landet: samt
N:o 39, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om användande af medel, som i Riksgälds-kontoret
innestå och blifvit anvisade till allmänna arbeten, hvilka
icke kommit till stånd.
Ka mmaren åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem
O. Brakel.
Den 29 Februari, e. m.
357
Lördagen den 29 Februari 1868.
Kammaren sammanträdde kl. 6 e. m.
Justerades tre protokollsutdrag för sammanträdet å förmiddagen
samt protokollet för den 22 dennes.
Friherre Stael von Holstein: Jag får härmed vördsam ligen anhålla
derom, att Kammaren mätte bevilja mig ledighet frän riksdagen
och dess göromål från och med den 5 till och med den 25 nästkommande
Mars,
Denna anhållan bifölls.
Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att vid denna dag hållet
talmanssammanträde hade, under förutsättning af Kamrarnes bifall,
träffats den öfverenskommelse, att behandlingen af Stats-Utskottets Utlåtanden
rörande statsregleringen skulle taga sin början Måndagen den
9 Mars och fortsättas under de påföljande dagarne, ända till dess samtliga
Hufvudtitlarne blifvit genomgångna; att Bevillnings-Utskottets Betänkande
N:o 4 angående tullbevillningen skulle företagas till afgörande
nästa Oasdag den 4 Mars, samt att, derest Kamrarne godkände de i
Stats-Utskottets Memorial N:ris 38 och 39 föreslagna voteringspropositionerna,
omröstningar deröfver enligt 65 § Riksdags-ordningen skulle hos
Kamrarne ega rum Måndagen den 9 Mars, innan behandlingen af StatsUtskottets
Utlåtanden angående statsregleringen börjades.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Banko-Utskottets
den 19 och 26 dennes bordlagda Memorial N:o 2, angående verkställd
undersökning och granskning af Riksbankens tillstånd, styrelse
och förvaltning.
lista punkten.
Herr vice Talmannen: Af den historik öfver ärendet, som fö -
358
Den 29 Febroari, e. m.
revarande Betänkande innehåller, torde Kammaren hafva inhemtat, att
frågan om utiemnandet från Banken af smärre silfverrnynt nära sammanhänger
med den om nedsättning i priset på omyntadt silfver. Jag
vill, det oaktadt, enligt den bestämda föredragningsordningen, söka, så
vidt möjligt är, för tillfället inskränka mig till redogörande för behandlingen
af endast den första frågan. Dervid anser jag mig likväl
böra fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som ej bör förbises,
för att kunna rätt urskilja tvistefrågan i formelt hänseende. Jag menar
den förändring i Riksbankens organisation, hvarigenom den förutvarande
s. k. understyrelsen blifvit utbytt emot deputerade, som, i likhet
med verkställande direktörer vid andra bankinrättningar, äro bemyndigade
att administrera de dagliga bestyren och i följd deraf äfven
tillse verkställigheten af silfverutvexlingen och lemna speciela föreskrifter
i afseende derå. Detta är orsaken hvarföre i Fullmägtiges protokoll
intet härom förekommer, förrän i sammanhang med beslutet den
19 December nästlidna är. rörande uppskof med afgörandet af den
väckta frågan om nedsättning i priset å omyntadt silfver.
Banko-Utskottet har ogillat Fullmägtiges föreskrift i afseende å utiemnandet
frän Riksbanken af smärre silfverrnynt, och har formulerat
detta ogillande sålunda: att Fullmägtiges åtgärd »icke skulle väl ölverensstämma
med en rigtig omsorg om Riksbankens kredit och anseende».
När jag först läste dessa rader, gjorde jag mig sjelf den frågan: »Kan
något, näst anklagelse för tillgrepp, sägas om en Bankstyrelse mera graverande.
än att den åsidosatt omsorgen om Bankens kredit och anseende.»
Rättvisligen har likväl Utskottet medgifvit, att Fullmägtige i denna sak ej
gjort sig skyldige till någon lagöfverträdelse; rättvisligen, säger jag, ty
grundlagen stadgar i detta afseende blott, att Banken skall vid anfordran
inlösa sina sedlar med silfver efter deras lydelse. Någon reglementarisk
föreskrift finnes ej heller, som kategoriskt förbinder Bankstyrelsen.
att under alla omständigheter vid utvexlingar lemna de silfvervalörer,
som begäras. Således, och då det ena si fv er myntet är ett lika
lagligt betalningsmedel, som det andra, kan från juridisk synpunkt ej
något giltigt skål åberopas emot Fullmägtiges förfarande i detta fall;
men saken har ock en administrativ sida, och det är utan tvifvel från
denna synpunkt, som Utskottet ansett, att Fullmägtige handlat i strid
med Bankens intresse. Visserligen är med Bankens organisation förknippad
den anstalt, att allmänheten kan få vexla till sig så väl sedlar
som metalliskt mynt af de valörer som önskas; men det får väl antagas
såsom alldeles axiomatiskt, att denna anstalt tillkommit för att göra
penningerörelsen lätt och beqväm inom landet; att den äfven skulle
hafva till ändamål att underlätta det metalliska myntets utförsel ur landet,
har aldrig fallit mig in. Likväl synes Utskottet hafva ansett detta
ändamål företrädesvis vara afsedt med vexlingsanstalten, ty på annat sätt
kan man ej förstå det motiv, som i Betänkandet blifvit anfördt för ogillande
af Fullmägtiges åtgärd. Utskottet anför nemligen på 5 sid.
uti Betänkandet, att »upprätthållandet af Riksbankens anseende samt
förtroende till dess förmåga att fullgöra sitt åliggande i afseende på
landets myntväsende torde minst medgifva ett godtyckligt förfarande
härutinnan i de fall, dä fråga är om liqvider till utlandet-. I ett sam
-
Den 29 Februari, e. ro,
359
hälle (ler ordet är så fritt som hos oss, måste den offenthge mannen
vänja si"- vid, att ej vara för känslig för beskaffenheten af ändras omdömen;
men dessutom e ger Bankstyrelsen, jemte tillfredsställelsen af
det vitsord, hvarmed Utskottet slutat sitt Betänkande, äfven e
tröstegrund. Den sak. hvarom fråga nu är, ar nemligen ej nagoiyhet
Utlemnande af smärre silfvermynt har förut vid exporttillfallen
eo-t'' rum förnyade gånger; jag vill endast exempelvis åberopa, hvad
kSsaräkenSen för ett år. eller 1866, upplyser Vid fyra särskilda
tillfällen utlemnades detta år, under enahanda förha lan
gavarande, mindre silfvermynt, nemligen fjerdedelsspecici oeh deiun
der första gängen till belopp af 18,000 R:dr, andra gången 60,000 R.dr,
gfngen Ö50.000 B:.l'' o* *m M 54,000 R:dr,
en summa af 282,000 R:dr. Den räkenskap, som utvisar detta loi hållande
har sedermera passerat vederbörande Revisorers granskning, utan
att nao-on erinran gjorts emot Bankstyrelsens förfaringssätt. 1 oljaktligen
drabbar det omilda omdöme, som Utskottet meddelat, ej blott nuvarande
Bankofullmägtige utan äfven 1866 ars Bankstyre.oe och 1867
års Revisorer. Om emedlertid, allt detta oaktadt. Kammaren skulle
anse Utskottet hafva haft fog till det omdöme. som 1Äf “”f6 gerom
sta punkt uttalats, synes det mig vara högeligen on«kvardt att genom
bestämd lag, positivt förbud stadgades for Bankstyrelsen att Md sedel
inlösnin»- lemna silfvermynt af andra valörer an som bogaras. Man
skulle derigenom för blifvande Bankofullmägtige minska det moraliska
ansvaret, som kan vara tungt nog ändå under sa brydsamrna onistand
i "heter som dem vi sednast upplefvat. och livilka, jag fiuktai, an
Ä» iifverstäiulna. Ji vill dock MrvH
theori som blifvit uppställd rörande vadan for en banks kiedit och an
seende af att vid sedelinlösning använda äfven mindre silfvermynt. synes
ännu ej vara känd af finansmän och bankorganisatoror i andra länder
nemligen i de länder, der silfver, likasom har. ar mynt . < g
vill’ endaM härutinnan åberopa förhållandena Danmark och Prcnsjen
Som bekant är. har Danska Nationalbanken tre större valo.(i åt sill
vermynt dubbla dalrar. enkla dalrar och halfva, dalrar. Enligt autentikt
meddelande, som från Nationalbanken i Je^l^^ kommR^
tillhanda, har denna bank i lag erkänd rättighet att ud mlo.en. . f »ed
lar emot silfvermynt använda hvilken valor deraf, »om din finm.
ffodt Enligt regeln lemnas visserligen der. likasom hos oss, de
myntvalörerna, dä de begäras, men stundom äfven den mins a af
anförda som svarar emot våra fjerdedels-specier. Den Pienssiska ban
ken (Berliner Haupt Bank) lemnar vid sedelinlosen endast undantagsvis
hela thaler, men oftast tredjedelsthaler, och detta just för- att lorsvära
det Preussiska silfvermyntets utströmmande till andra tyska stater,
der Preussiska thalern kurserar lika med \ ereins-thalern.
Det kunde visserligen ännu vara åtskilligt att, saga 1 „,lcnna ''''^b
honnas att det redan sagda ma anses gorå tillfyllest, foi att ada„aiagga,
Jet Bankofullmägtige icke saknat rättmätiga grunder lör det klandrade förfarandet
Med mina.grundsatser är det oförenligt att ej respektera ändras m -ET men ja”tillförser mig ock, att å andra sidan min åsigt ma fa galla
för “hvad den "är, ärligt tänkt och ärligt uttalad. Härmed ofverlemnar
jag, med fullkomlig resignation, frågan till Kammarens beprolvan e.
360
Den 29 Februari, e. m.
,Heri; B erg; jag ber att få nämna, det jag för min del ogillar den
tillrättavisning, som Banko-Utskottet ansett sig kunna gifva åt Bankofullmägtige.
Jag skulle ej besvärat Kammaren med att tillkännagifva
mina tankar härom, såvida jag icke hade tillgång på upplysningar och
skäl, hvarpå ja,g kan stödja min tro om obefogenheten af detta tilltal.
I min ort (Elfsborgs län), der jag, såsom fabrikant, inkasserar ganska
mycket penningar, har jag erhållit en betydlig mängd silfvermynt,
af hvilket största delen, eller minst 90 procent, utgjorts af Danska silfverdalrar,
några få procent Norskt silfvermynt, men minsta delen, och
troligen ej öfver 1 j procent, Svenskt utaf mindre valörer på 1 R:dr eller
\ specier. Ehuru det Danska silfvermyntet är större än det Svenska
till sin volym, och man således skulle hafva anledning tro, att det innehölle
mera silfver, är förhållandet likväl alldeles motsatt. Man kan
ock sluta till detta af de silfverliqvider, som eg*a rum pa flera orter i
vestra Sverige, såsom Westergötland, Skåne och, som jag tror, äfven
Halland, dervid | betalas i Danskt mynt och endast i Svenskt. Detta
tyckes således bevisa, att det Svenska silfvermyntet är dyrbarare än det
Danska, likasom älven än det Norska, som på ofvanuppgifna orter förekommer
i liqvider till nära nog samma mängd som det Danska. En ytterligare
anledning till denna förmodan hemtar jag deraf, att en af mina
medbroder inom Andra Kammaren, som förut varit ledamot af Borgareståndet,
för omkring åtta år sedan derinom väckte en motion, som hade till
syfte att minska silfverhalten i vårt mynt. och hvilken motion åtföljdes
af en sakrik framställning, utvisande den förlust, som uppkom vid silf—
rets utmyntning. Det tyckes således som den förlust, hvilken kunnat
drabba Banken, eller rättare Svenska Riket, genom det högre värde,
som är på våra. specier. jemförda med våra grannars, men som förekommits
eller minskats genom Fulhnägtiges åtgärd att försvåra möjligheten
för andra att tillvexla sig sådant mynt och sålunda på Bankens
bekostnad uppnå en vinst, som, efter min tro. dock skulle blifva relativt
obetydlig, bort föranleda Banko-Utskottet att icke allenast gilla,
utan till och med loforda Bankofullmägtige lör detta handlingssätt. Jag
har hört atskillige säga, att detta handlingssätt ej skulle vara värdigt
Bankon, att det skulle vara detsamma, sorn om en gäldenär ville krångla
och liqvidera hela sin skuld endast med kopparmynt. Detta är dock
for det första en anomali, ty det är icke lagligen tillåtet att lemna kopparmynt
såsom betalning, och för det andra är det icke med förevarande
fall jemförlig!, enär silfver, utvexladtiså stor skala, som nu skett,
förmodligen ej räknas, utan väges, hvarigenom besväret för den, som
erhaller myntadt silfver ej blir större, om han erhåller det i fjerdedel
specier, än om det lemnas honom i hela sådana. Detta är åtminstone
ejojemförligt med det besvär, som jag och hvarje annan fordringsegare
maste underkasta oss, da vi erhålla liqvider i blott enriksdalerssedlar.
Hvar och en. fordringsegare har skyldighet att mottaga sådana liqvider,
och det är ej heller ovanligt för mig, eller hvilken annan fabrikant som
helst, att få mottaga silfver af smärre valörer; men icke har det fallit
oss in att deröfver klaga. Jag vet att gäldenären har rättighet att
emna sådan betalning, och jag är öfvertygad att han ej gör det af
kitslighet utan snarare af koinmoditet. Såsom ett exempel vill jag anföra,
att jag en gång erhållit i liqvid en större summa penningar i så
Den 29 Februari, e- m.
361
trasiga småsedlar, att jag derefter hade att göra en hel vecka med att
klistra dem. Det föll mig dock ej in att deröfver beklaga inig eller anse
såsom insolvent den, hvilken betalt mig med sådant mynt. Endast
den, som har behof af god kredit hos en mägtig långifvare, vill vara
man om att ackommodera denne långifvare och vågar således ej att
betala honom med smärre mynt, hvilket deremot den, som har god kredit
och stort anseende ej behöfver bekymra sig om. Således tror jag
icke, att det någonsin kan skada, att betala med mynt, som man
har laglig rätt att betala med, och lika litet tror jag att Bankofullmägtiges
af Utskottet ogillade åtgärd att utlemna silfvermynt af smärre valörer
skadat Bankens kredit och anseende.
Man har äfven sagt, att Bankofullmägtige, i stället att försvåra utlemnandet
af silfvermynt, bort nedsätta kursen på vexlar. Jag tillåter
mig härvid framställa den frågan, huruvida det är möjligt för Fullmägtige
att styra kursen? Jag tror icke att kursen kan styras med de ress
urs er, hvaröfver Fullmägtige ega disponera. Kursen beror pa det, enligt
mitt tycke, beklagliga förhållande, att våra behof äro större än
våra inkomster, att värt behof af vexlar är större än tillgången på de
varor, hvaremot vexlar kunna inlösas. Om Bankofullmägtige nedsatt
kursen pa vexlar så, att den person, som behöft dessa liqvider, funnit
sig derför böra afstå från silfverutvexlingen, så befarar jag att, om ej
Banken varit desto säkrare, andra penningekarlar på en enda dag länsat
Bankens förråd på vexlar och derefter snart med förtjenst försålt desamma.
Det förefaller mig. som om såväl den persons bemödanden,
som försatt Banken i nödvändighet att vidtaga kraftiga åtgärder för
;,tt stäfja dessa silfveruttag, som äfven Banko-Utskottets obefogade utlåtelser,
skulle utgöra ett slags penningetyranni. Allt tyranni är olidligt,
men jag vågar nästan tro, att det nämnda är det mest olidliga.
Jag har förut halt äran säga, att jag ej anser det vara krångel, vare
sig af Fullmägtige eller af gäldenärer i allmänhet, att liqvidera med
silfver i små valörer, men om nu detta skulle anses såsom något ondt,
såsom krångel, då får jag säga att af dessa nämnda begge onda ting
föredrager jag krångel af de svage framför tyranni af de starke.
Slutligen anhåller jag få förnya mitt yttrande, att jag ej anser
Bankofullmägtige genom sitt ifrågavarande handlingssätt hafva åsidosatt
Bankens kredit och anseende, hvarföre jag ock yrkar, att Utskottets
Utlåtande härom mätte med ogillande läggas till handlingarne.
Friherre Tersmeden: Jag har ej, ehuru ordförande i Banko-Utskottet,
varit med vid uppsättningen och justeringen af ifrågavarande
Betänkande, hvilket ock lätteligen kan ses af en hvar, som läst Betänkandet
till slut och aktgifvit på att jag ej underskrifvit detsamma.
Visserligen har jag varit med vid öfverläggningarne om denna fråga
inom Utskottet, dervid jag hörde till minoriteten, men enär jag, före
uppsättningen af Betänkandet, på grund af beviljad ledighet från riksdagsgöromalen,
aflägsnat mig från hufvudstaden, har jag ej kunnat reservera
mig i frågan, hvilket jag annars ej skolat underlåta. Detta är
orsaken hvarföre mitt namn ej finnes bland reservanternes.
Det sätt, hvarpå Utskottet behandlat och afgjort frågan, öfverensstämmer
ej med min uppfattning deraf. Man må hafva hvilken åsigt som
363
Den 39 Februari, e. m.
kas. Fullmägtige
smärre;
helst i afseende på hvilket som är det rätta eller klokaste vid utlemnandet
af siifvermynt i större eller mindre valörer, sa anser jag åtminstone
icke min öfvertygelse vara af den vigt att, om Bankqlullmägtin-e
vidtagit en åtgärd, som ej öfverensstämde med denna min öfvertygelse,
ja°g skulle tro mig vara berättigad att framkomma med anmärkningar
emot detta åtgörande, synnerligen icke med sådana ordalag, i
hvilka de nu ifrågavarande anmärkningnrne bliivit framställda. Jag
har emellertid ej den åsigt, att Bankofullmägtige i detta afseende
handlat på något sätt emot Bankens intresse. Det är naturligtvis
Bankens intresse, som först och främst bör af Fullmägtige be\a
.
.......o..c„ hafva fattat beslut om utlemnande af siifvermynt a
valörer^ och detta öfverensstämmer ej med en rigtig omsorg
om Bankens kredit och anseende, säger Utskottet. Detta är i mitt
tycke ganska skarpa ord, hvilka borde föranleda Utskottet, _ i den händelse
det haft något allvar eller mening med dem, att förneka F ulimägtige
decharge. När man vet hvad kredit och anseende för en
Bankinstitution vill säga, så måste man medge, att de, som ej kunna
upprätthålla detta för en Bank oundgängliga och nödvändiga, ej heller
kunna anses lämplige till Fullmägtige. Något förnekande af decharge
har emellertid ej kommit i fråga; tvärtom har Utskottet i sin sista hemställan
förklarat, att »Bankofullmägtige med nit och omsorg städse motsvarat
det dem lemnade vigtiga förtroende». Jag hemställer, om man
i dessa begge punkter kan finna något rigtigt sammanhang. Jag tror
derföre, atfdet. skulle varit lyckligt och klokt, om man i Utskottet na<r0t
mera betänkt sig, innan man, på sätt nu skett, nedskref denna .törsta
punkt i Betänkandet. Vi veta alla, att Fullmägtige hafva skyldighet att. invexla
sedlar emot silfver. Detta hafva de ock gjort och det med fullgoda
specier i allmänhet, ocli om de för ett särskild! fall beslutat att
utlemna smärre siifvermynt, så bar påföljden häråt, om.beslutet ens lent
derhän, varit obetydlig. " Anmärkningen är ock mera rigtad emot F ullmägtiges
supponerade tanke i detta fall än på sjelfva saken, Det
kan således ej förefalla mig annat än olämpligt att Utskottet, som hai
att granska en sä kinkig förvaltning som Bankens, på detta sätt framkommer
med sådana anmärkningar som ifrågavarande, synnerligast da
Utskottet sedermera medgifvit Fullmägtiges nit och omsorg vid denna
förvaltning. Hvad mera kan man fordra?
Jug kan således för min del ej annat an tillstyrka, det Dctcinkanuet
i denna punkt måtte med ogillande läggas till handlingarne.
Herr von Geijer: Jag vill ej ingå i diskussion derom, huruvida
det vore nyttigt eller lämpligt att ändra Bankoreglementets föreskrifter,
i hvad angår de valörer siifvermynt, som skola tillhandahållas den som
vid bankoluckan till inlösen uppvisar Riksbankens sedlar. Jag haller
mig blott till Bankoreglementets stadgande i l(i:de §: »Fullmägtige skola
tillse, (let, så vidt ske kan, prägladt siifvermynt af alla fastställda sorter
städse må finnas i förråd». Detta stadgande synes mig närmast böra
tydas så, att Banken alltid vore skyldig tillhandahålla en reqvirent den
eller de sorter siifvermynt han begärt — när nemligen dylika sorters
mynt finnas i förråd.
Alldeles bestämdt synes detta stadgande leda till den slutsats, att
Bankofullmägtige icke kunna anses ega rättighet att, i afsigt att före
-
Den 29 Februari, e. m.
363
komma eller förminska silfvcruttagningen, besluta utlemnande af smärre
silfverrnynt i stället för begärda hela specier. Fullmägtige hafva emellertid
fattat beslut och till protokollet haft yttranden, som tydligen visa
att de anse sig ega en sådan rättighet. Och jag instämmer derföre i
hufvudsaken med hvad Utskottet uti den förevarande punkten föreslagit.
Men jag skulle tro, dels att orden »vid de ifrågavarande tillfällena»
äro öfverflödiga för att angifva hvilket beslut afses, dels äfven att
punktens sednare del kunde genom någon förändring i ordalagen ställas
i bättre sammanhang med förra delen. Jag får derföre föreslå följande
redaktion:
l:o.
»Att, ehuru Kammaren anser Fuiimägtiges beslut om utlemnande
af silfverrnynt å smärre valörer i stället för begärda hela specier icke
väl öfverensstämma med en rigtig omsorg om liiksbankens kredit och
anseende, Kammaren likväl funnit detsamma icke böra till anmärkning
föranleda».
Efter jag har ordet och ehuru andra punkten icke ännu är föredragen,
ber jag få nämna, att jag icke, för hvad denna punkt angår, kan
instämma i det slut hvartill Utskottet kommit, enär jag finner det icke
vara i Memorialet fullt utredt, att Bankolullinägtige skulle handlat i öfverensstämmelse
med Bankens fördel, om de nedsatt priset å silfverplantsar.
Herr Ekman, Johan Jakob: Det torde vara fruktlöst för mig
att efter den förste, högt aktade talarens, med mycket bifall af Kammaren
emottagna föredrag, söka försvara Utskottets, af honom klandrade
Utlåtande i denna punkt, men då jag — jag tillstår det öppet —
deltagit i motiveringen af densamma, bör jag ej underlåta att efter bästa
öfvertygelse förfäkta Utskottets åsigt. En hvar. som med uppmärksamhet
genomläser Betänkandet, torde inse, att den anmärkning, som innefattas
i denna punkt, icke afser något otidigt klander emot Bankofullmägtige,
hvilka — det måste medgifvas — handlat med stöd af
reglementet, utan att Utskottet ansett nödvändigt, att en fråga, som
från olika håll bedömes så olika som denna, komme under Kammarens
pröfning, till ledning för Fuiimägtiges framtida handlingssätt. Att Utskottet
dervid uttalar sin mening, måste väl anses som en skyldighet;
och jag hemställer huru detta skulle kunna ske, utan medelst anförande
af de orsaker och de anledningar, hvarpå Utskottet grundar sitt bedömande
af frågan.
Den anmärkning som Utskottet framställt, stödjer sig på ett af Fullmägtige
fattadt beslut, icke på någon deraf följd'' åtgärd. Af många
personer, om hvilkas hederliga och upphöjda tänkesätt icke kan vara mera
än en mening, anses verkligen ännu i denna stund silfver uttag ur Banken
för en opatriotisk, ja rent af vanhedrande handling, ehuru densamma
i sjelfva verket oftast icke innebär annat än betalning af skuld och
således är liktidig med ett vexeiköp, hvilket ju innefattar en anvisning
på silfver. Då en sådan uppfattning förefinnes, är icke underligt, om
man anser sig berättigad att, medelst små, af Bankoreglementet sanktionerade
vexa tioner, motverka uttagen. För min del anser jag likväl dylika
bemödanden aldrig på sin plats. En hvar sedelinneliafvare är, en
-
364
Den 29 Februari, e. m.
ligt min tanke, berättigad att utfå fulla värdet i silfver som denna sedel
representerar. Nu fattade emedlertid Fullmägtige den 19 December det
beslut att. ni stället för hela speciel1 utlemna smärre silfvermynt», hvilken
åtgärd »antagligen skulle verka till upphörande af den ifrågavarande
operationen». Man har dä skäl att fråga, hvaruti bestod denna så kallade
operation. Jo. helt simpelt deruti, att en härvarande Bank frän
en dylik i Köpenhamn erhållit till inkassering större vexelbelopp, dragna
emot hit till landet importerad spanmäl, samt att, dä kursen stod hög,
just tillföljd af denna oundgängliga och välkomna införsel, man fann det
förmånligare uttaga silfver än att köpa vexlar. Häruti låg ju intet klandervärdt.
Men jag ber fä yttra mig litet närmare om tillkomsten af
förenämnda beslut. Såsom af Utskottets Memorial synes, tillkännagaf
vid ett sammanträde den 12 December en af Fullmägtige, »det han vidtagit
åtgärder för att inhemta upplysningar, som på den förevarande
frågan hade inflytande», med anledning hvaraf beslut fattades, »att densamma
skulle hvila i afvaktan på berörda upplysningar», men ehuru
nästa sammanträde icke egde rum förr än en vecka sednare, förekommer
icke i protokollet för den 19 December en enda upplysning som kunde
på frågan inverka. Det synes dock, som hade just denne ledamot af
Fullmägtige bort vara särskildt qvalificerad att taga reda på anledningen
till silfveruttagen samt tillstyrka en annan åtgärd än den som beslutades,
eller att utlemna smärre silfvermynt. Dä nu, enligt protokollet.
Fullmägtige antogo, att nämnda åtgärd borde verka till upphörande
af silfveruttagen, synes häruti ligga ett erkännande, att det mynt man
ämnade lemna, vore sämre än hela specier, ty eljest vore ju beslutet
utan allt ändamål; och i hvad män detta mynt kan anses sämre, finner
man lätt deraf, att större remedium i vigt mcdgifvcs i män af valörernas
minskning, så att detsamma får utgöra på 4-R:dr-styckena på
2-R:dr-styckena T^j. på 1-R:dr- och 50-öre-styckena TTT73W. på 25-örestyckena
och på 10-öre-styckena allt öfver eller under per
skålpund viktualievigt. Ehuru således detta s. k. remedium kan
vara både (ifver eller under, tror jag mig icke riskera något vid att påstå,
att detsamma på de smärre valörerna nästan alltid är under och
hvilket icke heller betyder någonting, då dessa äro afsedda för cirkulation
inom landet. Som man vet, motsvarar i åtskilliga andra länder
ej heller det för skiljemynt afsedda silfver det värde som deraf representeras.
Nu är, enligt Reglementet för Riksbankens styrelse och förvaltning,
Fullmägtiges åliggande i första rummet att genom sedlarnes
oafbrutna inlösen med klingande mynt, när helst det påförd ras. allt framgent
bibehålla dem i oförminskadt värde»; och för fullgörande af detta åliggande
böra Fullmägtige enligt § 16 utaf samma Reglemente tillse, att,
»så vidt ske kan, prägladt silfvermynt af alla fastställda sorter städse
finnes i förråd». Meningen härmed mätte väl vara. att den som uttager
silfver, bör kunna anses hafva rätt till erhållande af de myntsorter han
önskar, så vida tillgång derpå förefinnes. Sådan har icke heller fattats,
enär förrådet af specier den 7 December utgjorde R:dr 2.536-200 —
den 14 R:dr 2 317.200. —samt den 21 R:dr 2.239.200. Emellan den 7 och
14 December utlemnades R:dr 39.000 uti en-riksdalers-stycken, men
förmodligen ansågs denna åtgärd blott medföra onödig uppoffring för
Banken, emedan man återgick till specieutvexlingen, intilldess det åbe
-
Den 29 Februari, e. m.
365
ropade beslutet fattades. Man må doek icke tro, att det var detta beslut
som gjorde ett slut pä uttagningarne af silfver. Anledningen härtill
var helt enkelt, att behof deraf ej vidare förefanns, dä skeppsfarten
upphört och beloppet af spanrnålsvexlarne blifvit liqvideradt. Någon
ytterligare reqvisition ä silfver inkom ej heller, ehuru beslutet att utlemna
smärre silfvermynt icke kunde vara kändt, såsom innefattadt uti Fullmägtiges
hemliga protokoll.
Om jag nu vill sammanfatta föregående yttrande, så har jag dermed
velat uttrycka, att jag gerna hör att Fullmägtige handlat med full öfvertygelse
om det berättigade i deras beslut, men att detta, om det hade
kommit till verkställighet, dels skulle hafva beredt Banken onödig kostnad,
alldenstund utmyntningskostnaden ökas i män som valörerna minskas;
dels icke skulle hafva varit egnadt att bibehålla sedlarne i oförininskadt
värde samt dels och slutligen icke skulle hafva ådagalagt den
redbara behandling, som allmänheten bör kunna emotse från sin egen
bank eller Riksbanken.
Utskottets förslag till yttrande i denna punkt synes mig således berättigad!.
och jag anhåller om Kammarens bifall till detsamma, med uteslutande
endast af orden: »vid de ifrågavarande tillfällena», emedan, då
någon utiemning af smärre silfvermynt icke. på grund af beslutet derom,
egt rum, några tillfällen derför icke heller ifrägakommit.
Herr Rottig: För min del kan jag ej gilla det klander, som i Utskottets
Betänkande förekommer emot Bankofullmägtige. Tvärtom anser
jag Bankofullmägtige i afseende på silfverutvexlingen hafva förfarit på
ett särdeles ändamålsenligt och lämpligt sätt; och jag kan icke heller
fatta, att Bankens kredit eller anseende häraf lidit på minsta sätt. Af
dessa enkla skäl yrkar jag. att första punkten i Utskottets Betänkande
måtte af Kammaren ogillas och läggas till handlingarne.
Friherre Stjernblad: Det är icke utan tveksamhet som jag i
denna fråga begärt ordet, visserligen icke derför att jag ej bildat mig
ett säkert omdöme i denna fråga eller skyr att uttala detsamma, utan
derföre att jag icke rätt kan godkänna sjelfva formen för Utskottets Utlåtande.
Om man nemligen läser första och femte punkterna i detta
Utlåtande och jemför deras innehåll med hvarandra, kommer man i en
viss tveksamhet om hvad Utskottet med sin hemställan uti nu förevarande
första punkt egentligen velat säga, emedan nödig öfverensstämmelse
emellan dessa punkter saknas. Men man torde erhålla en nöjaktig
lösning af denna motsägelse uti de af Utskottet anförda motiver till
sagda hemställan. Deraf framgår, såsom det mig synes, att Utskottet
icke velat klandra de faktiska åtgörandena af Bankofullmägtige, hvad den
hittills verkställda utvexlingen af silfvermynt beträffar, eller att utlemna
ett mindre belopp uti fjerdedels-specier i stället för begärda hela specier,
helst silfveruttagaren icke anfört något missnöje och förmodligen
dermed förklarat sig nöjd: utan den af Bankofullmägtige i protokollet
för den 19 sistlidne December uttalade åsigt, att den förut ifrågasatta
åtgärden att i stället för hela specier utlemna smärre silfvermynt borde
vidtagas för att pågående silfveruttagningen mätte upphöra; och jemväl
jag anser denna åtgärd icke kunna godkännas. En föregående talare
366
Den 29 Februari, e. ra.
har sagt. att det smärre silfvermyntet är af sämre beskaffenhet än det
större myntet, och så är äfven förhållandet, ty skilnaden idetmedgifna
vigtremedium för hela och en-fjerdedels-specier är circa j % och emellan
hela speciel- och det minsta skiljemyntet 1 $ procent.
Detta är en omständighet som måste tagas i betraktande vid bedömandet
af det fattade beslutet, hvilket hade till afsigt att. genom utlemnande!
i vexlingsväg af smärre siifvermynt, söka förekomma silfveruttagning
frän Banken. Silfveruttagningen hade naturligtvis sin anledning
deri, att licjvider med utlandet skulle verkställas; och som beloppen vanligen
äi o störa., sä är det eu icke obetydlig skilnad, om de verkställas med
siifvermynt al stor eller liten valör. Den erfarenhet, jag har i bankväg.
har lärt mig, att ju större lojalitet banker i sina affärsförbindelser ådagalägga.
desto större anseende vinna de, och det är just af detta skal.
som jag icke kan godkänna Fullmägtiges handlingssätt i förevarande fall.
För öfrigt måste detta, beslut dela samma öde som alla andra åtgöranden,
hvilka icke äro baserade på sunda grundsatser, det nemligen att
man icke uppnår det dermed aisedda ändamål. Ty den, som vill tillvexla
sig silfver, afhålles naturligtvis icke derifrån af den omständigheten
att lian erhåller smärre, d. v. s. mindre vigtigt siifvermynt;
utan följden häraf blifver endast en kurshöjning, eller att värdet på våra
sedlar sjunker i utlandet med den procent, som utgör skilnaden mellan
fullvigtig^ och icke ..fullvigtigt siifvermynt. Jag är bosatt så nära det
land, der Sveriges största liqvider med utlandet skola verkställas, att jag
kanske bättre och säkrare än mängen annan här i Kammaren kan vara
i tillfälle att bedöma, hvartill vidhållande af ett beslut, sådant som Bankofullmagtige
fattade den 19 sistlidne December, skulle leda; och jag är,
som jag förut sagt, fullt öfvertygad. att detsamma visserligen icke skall
hindra silfveruttagningen, utan blott föranleda dertill, att värdet på våra
der cirkulerande sedlar faller. För frågans belysning torde det här vara
på sin plats att med några ord vidröra den sä mycket omordade silfveruttagningen
förliden höst — hvad var orsaken dertill? Jo helt enkelt
för att betala Sveriges skuld till Danmark. Sverige tager numera
en stor del af sina varor öfver Danmark. Under vanliga år balanserar
exporten af spamnål från Skåne och Sveriges vestkust den skuld, hvari
det öfriga Sverige häftar, men sä var icke händelsen i år, dä utom de
vanliga varorna tillika stora qvantiteter spamnål i Danmark måste uppköpas.
Denna skuld, hvari Sverige vid årets slut häftade till Danmark
och hvilken uppgick till minst 1.500.000 R:dr, måste betalas antingen
med silfver eller vexlar. Skånes enskilda och Stockholms enskilda
bank hade hufvudsakligen att ombestyra denna liqvid. Anledningen,
hvarför. Skånes bank ej behöfde uttaga sä mycket silfver som Stockholms,
låg deri, att exporten från Skåne någorlunda betäckte den skuld, hvari
denna provins och möjligen en eller annan provins häftade. Det är
brukligt i Danmark att hafva ärligen två stora liqvidationsterminer, af
hvilka den. ena inträffar den 11 December och l äcker till den 19 samma
månad. Till denna tid förse sig alla, såväl enskilde som bankinrättningar,
. med så stor kassa som möjligt, och hvad är naturligare, än att man
dä indrager sina fordringar, och så skedde äfven nu af Danmark emot
Sverige. Dermed kunde naturligtvis icke dröjas till sista stunden, utan
mdrogos derföre fordringarne i smärre poster ifrån början af November,
Den 29 Februari, e. m.
367
Men den 19 December kom någon silfveruttagning icke mer i fråga af
det skäl, att största delen af Svenska skulden dä var betald och att liqvidationsterminen
i Köpenhamn dåmera var tiliändalupen, hvarföre man
ock icke brydde sig om att indrifva mera af de möjligen oguldna fordringarne
i Sverige. En annan anledning, hvarför siifveruttagningen
upphörde, var dem att Sveriges Riksbank uppgjort en konvention med
Nationalbanken i Köpenhamn att uppköpa derstädes utelöpande Svenska
sedlar och skicka dem hit till Stockholm. Jag hoppas, att detta skall
öfvertyga eder, mine Herrar, att rätta orsaken, hvarför siifveruttagningen
upphörde, icke var den af mången hittills antagna, eller att Bankofullmägtige
beslutat utlemna smärre silfvermynt i stället för hela speciel'',
utan att orsaken, dertill voro de af mig nu uppgifna förhållanden.
En sådan åtgärd som ifrågakomma, af Fullmägtige vidtagna leder verkligen
icke till det möjligen dermed afsedda ändamål utan blott dertill,
att kursen höjes och att värdet på våra sedlar faller, hvilket naturligtvis
bör på allt sätt förekomma.?. Under förutsättning således att Utskottet med
hvad det i denna första punkt yttrat icke velat klandra det sätt. hvarpå
Fullmägtige hittills låtit verkställa utvexlingen af silfvermynt, utan att
Utskottet dermed endast afsett att ogilla syftningen i Fullmägtiges beslut
af den 19 December förra kret, får jag hemställa att Kammaren mätte
besluta att lägga Utskottets föreliggande yttrande till handlingarne.
Herr Ekenman: Otvifvelaktigt är, att Utskottet har rätt. dä det
uti ifrågavarande Betänkande klandrar Fullmägtige för dess vid sammanträdet
den 19 December fattade beslut att, genom utlemnande af smärre
silfvermynt i stället för hela specier. söka stäfja den silfveruttagning,
som under någon tid förut egt rum, ty väntade man någon effekt af
detta beslut (och jag kan icke neka, att jag förvånat mig öfver att man
af sagda beslut kunnat vänta det. resultat, som åsyftats), lag pätagligen
till grund derför den tanken, att. om vid siifveruttagningen smärre silfvermynt
erhälies, operationen icke skulle vara med någon fördel förknippad,
hvaraf ock följer, att Fullmägtige velat med smärre silfvermynt
liqvidera sin skuld. Men å andra sidan lär man icke förglömma, att 16
§ i Reglementet för Riksbankens styrelse och förvaltning af den 8 Maj
1867 väl innehåller, att Fullmägtige böra tillse att, sävidt ske kan, präglad
t silfvermynt af alla fastställda sorter städse finnas att tillgå, men icke
bestämmer, att silfvermynt af en viss storlek böra vid anfordran utlemna.
?. Om således, efter det silfver uttagit? till sä betydliga belopp som
egt rum. Bank em då reqvisition på silfver ånyo framställdes, icke haft
tillräcklig tillgång på hela specier för att kunna lemna sådana till hela
det begärda beloppet, lag den utvägen nära till hands att i stället lemna
fjerdedels specier: och jag tror att man icke skäligen derför borde klandra
Fullmägtige, blott ''de tillsåge, att hela specier framdeles vore att
tillgå. Men huru man än må betrakta denna sak, synes mig dock, att
Utskottet för strängt bedömt Fullmägtiges ifrågavarande åtgärd. Det
har redan blifvit af andre talare päpekadt, att det är svårt att kombinera
Utskottets olika omdömen om Fullmägtige i första och femte punkten
af förevarande Utlåtande; och jag får tillstå, att jag icke rätt kan
fatta, huru dessa omdömen låta sig förena. År hvad Utskottet yttrat i
första punkten rigtigt. sä kunna väl Fullmägtige icke sägas hafva med
368
Deri 29 Februari, e. m.
nit och omsorg städse motsvarat det dem lemnade vigtiga förtroendet:
och är äter detta sista uttalande rigtigt. kan man val ej lägga Fullmägtige
till last, att de icke skulle väl värdat Riksbankens kredit och anse -ende. Under sädana förhållanden och då jag således anser, det Utskottet
uti sitt ifrågavarande Utlåtande icke lemnat önskvärd uppmärksamhet
åt de af Utskottet i första punkten uttalade ords vigt och betydelse,
skulle jag vördsamt vilja hemställa, att Kammaren mätte lägga ifrågavarande
punkt till handlingarne, med förklarande att Utskottet saknat
giltig anledning till sitt deri uttalade klander mot Fullmägtige.
Herr Faxe: Jag vill icke ingå i bedömande af den finansiela delen
af frågan, ty dertill saknar jag kanske befogenhet, och skulle i
detta afseende blott vilja såga, att frågan, huruvida Fullmägtige uti förevarande
fall handlat rätt eller orätt, synes mig bero derpå, om de.
som tillvexlat sig silfver, fått fullt silfvervärde äfven vid mottagandet
af de smärre silfverinynten. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten
på sjelfva formen för Utskottets Utlåtande, vid hvilken, såsom det mig
synes, med fog kunna göras anmärkningar. Jag finner dä. vid genomläsandet
af slutet utaf första punkten, att Utskottet yttrat, att. dä ifrågakomma
beslut ej kunde anses innefatta något öfverträdande af gällande
föreskrifter, detsamma icke borde till anmärkning föranleda, men
att deremot Utskottet i början af samma punkt mot berörda beslut framställer
en ganska grav anmärkning, i det att Utskottet anser ett sådant
beslut icke väl öfverensstämma med en rigtig omsorg om Riksbankens
kredit och anseende. Kastar man äter en blick på de öfriga punkterna
i Utlåtandet, så finner man, att Utskottet i andra punkten uttalat sitt
ogillande öfver ett deri omförmäldt åtgörande af Fullmägtige, utan att
dock Utskottet deraf dragit någon slutsats; samt slutligen att Utskottet
i sista delen af Utlåtandet förklarat, det Bankofullmägtige med nit ocli
omsorg städse motsvarat det dem lemnade vigtiga förtroendet, hvarföre
Utskottet tillstyrkt, att decharge måtte meddelas Fullmägtige för förvaltningen
af Riksbanken under år 1867. Jag kan icke undgå i allt detta
finna en stor motsägelse: ty om Kammaren skulle bifalla hvad Utskottet
i slutet af sitt Utlåtande yttrat, kan Kammaren naturligtvis icke godkänna
hvad i första punkten af Utlåtandet anförts, eller tvärtom. Under
sådana förhållanden kan jag icke godkänna hvad Utskottet under förevarande
första punkt yttrat. Och i fall alla punkterna i Betänkandet
finge på en gång pröfvas och afgöras, skulle jag föreslå, att Kammaren,
med förklarande att de tre första punkterna icke föranledde till något
Kammarens yttrande, beviljade den föreslagna dechargen.
Herr Reuterswärd: Att Utskottet med uppmärksamhet följt den
fråga, som i törsta punkten omförinäles. kan icke annat än gillas; men
deremot tror jag, att Utskottet gått för långt, då Utskottet uttalat sig i
denna punkt, på sätt som skett. Utskottet har nemligen yttrat, att
Fullmägtiges beslut om utlemnande vid de ifrågavarande tillfällena af
silfvermynt å smärre valörer i stället för begärda hela speciel'' icke väl
öfverensstämde med en rigtig omsorg om Riksbankens kredit och anseende.
Banko-Utskottet har således härmedelst angående Banko-fullmägtiges
ifrågavarande åtgöranden uttalat en sträng dom. hvilken synes
Den 29 Feb:
ruari, e. ni.
3fiÖ
tmg sa mycket mera obefogad, som de af Banko-Utskottet åberopade paragrafer
i Banko-reglementet icke gifva stöd ät ett sådant omdöme. Ty
hnli Bankofu lrnagtige.s skyldighet att vid anfordran inlösa Rikssorn
Vm n ar ,med SlUu-''n 151fn, det finnes ingenstädes stadgadt, att den,
h , c I|f fhex Ar-lg slHyeu’ ska erhaIIa silfvermynt i de valörer, som
hnmlfn f-|flT?r f°‘i Pdt Jestämma> Det står på en Riksbankens etthund
i a riksdalerssedel tecknadt, att Riksbanken vid anfordran inlöser
i,fd.®[ med tjugofem Riksdaler i silfver eller 200 ort toflödigt
myntadt silfver men alldeles icke af hvilka valörer de siifvcrmynt böra
vala, som vid utvexlingen skola lemnas. Det är äfven betecknande att
i samma Betänkande finna sa skiljaktiga beslut som att FulImägtige icke
R*t JÄ* i Riksbankens kredit och anseende och pä ett annat ställe i
Betankandet »att Bankofullmagtige med nit och omsorg städse inofsvaiat
det dem lemnade vigtiga förtroende», hvarföre decharge föresläs. Hade
man pa allvar velat pasta det förra, hade man väl icke med fog kunnat
tillstyrka decharge. Det synes mig. som om Fullmägtige med skäl kunde
undanbedja sig decharge pa sädana vilkor. Dä emellertid efter min åsigt
Fullmägtige ingalunda gjort sig skyldige till nägot misstroendevotum, utan
tvai torn vid fattandet al ifragakomna beslut icke blott väl vårdat Riksbänkens
kredit och anseende, utan äfven handlat i Öfverensstämmelse med
kiKsbankens basta far jag anhålla, att Kammaren mätte, med ogillande
åt hvad Utskottet under denna punkt yttrat, lägga samma yttrande till
nanmingarne.
TJ..del, kan j:lg ickc tro> att Fullmägtige i förevarande
fall handlat mot föreskrifterna i gällande reglementen, ochder
fom
n f ’ . Fullmägtige gjort sig förtjente af den anmärkning,
soi,i Utskottet ngtat mot dem. Skulle Kammaren godkänna hvad Utskottet
yttrat, skulle Fullmägtige måhända anse sig skyldige att utlemna
sillveriny nt af hvilka sorts valörer som begäras, hvilket ofta kan vara
svart, i det att Banken möjligen icke för tillfället har inne silfvermynt
i1'' de s,°.m stundas. Dä jag sålunda anser, att ett bifall till
hvad Utskottet har yttrat skulle för framtiden medföra åtskilliga olägenheter
anhaller jag, att första punkten mätte med ogillande läggas
till handhngarne.
.. ,F,1,i!ierryi Tersmeden: Det har under loppet af diskussionen blifvit
landa yttranden, som jag anhåller fä med några ord gendrifva. Man
har sagt, att det sä kallade remedium skulle vara under och ej öfver
sillyermyntets egentliga och normala värde. Detta är dock ej förhållandet!
remedium i vigt utgör en rättighet vid utprägling af mynt att hälla
detsamma något under eller öfver den normala vigten, men gränsorna
tor denna rättighet äro alldeles lika på båda sidor. Detta remedium är
visserligen större för småmyntet än för hela specier, men derföre är
det ingalunda sagdt att t. ex. 20 Riksdaler i hela specier skulle väga mera
an 20 Riksdaler i småmynt, ty de kunna likaväl väga mindre, och dessutom
vägas alltid silfverpäsarne när de lemnas till Banken.
Vidare har man sagt, att, derest Bankofullmägtiges ifrågavarande
beslut sanktionerades, följden deraf skulle blifva en försvårad afsättning
Riksd. Prot. 1868. 1 Afd. 1 Band, 24
370
I)en 29 februari, e. ta.
af Riksbankens sedlar. Jag- kan icke första detta, ty sä länge dessa
sedlar inlösas med silfver, det mä nu vara mynt af större eller smärre
valörer, kan väl icke något tvifvel om deras värde uppstå. För öfrigt
äro dessa sedlar afsedda hufvudsakligen att gä i Sverige för att der
underlätta rörelsen, men icke för att exporteras utrikes.
En talare har påstått att vår spanmälsimport skulle lida, i händelse
Bankofullmägtiges ifrågavarande åtgärd godkändes. Jag tillstår, att jag
icke är tillräckligt förfaren i fråga om spamnälsimporten för att begripa
detta påstående. En annan sak vore, om våra sedlar på sednare tider
börjat att i Danmark icke gälla så mycket som i Sverige. För min del
har jag trott, att våra sedlar stodo nu i bättre värde i Danmark än förr.
Slutligen får jag ånyo erinra derom, att Bankofullmägtige, dä de
vid begäran om erhållande af silfver utlemnat prägladt silfvermynt, uppfyllt
hvad dem i thy fall ålegat. Och om Bankofullmägtige, dä de sago
att silfveruttagningen började antaga betydliga dimensioner, vidtogo lagliga
åtgärder för att skydda Banken mot för stor silfveruttagning, kan
jag icke anse detta klandervärdt, utan förmenar tvärtom att Fullrnägtiges
åtgärd varit klok och välbetänkt. Dä för öfrigt man yttrat, att man
icke sä mycket vill fästa sig vid sjelfva den ifrägakomna åtgärden, hvilken,
sä vidt visadt är. icke medfört någon skada, utan fast heldre vid
de äsigter, som ligga till grund för sagda åtgärd, så och med fästadt afseende
tillika derå att våra Bankofullmägtige icke bestå af ynglingar
utan af gammalt folk med stor erfarenhet, hvilka i många är till Representationens
fulla belåtenhet skött Riksbanken, hemställer jag, huruvida
det kan vara skäl att, på sätt nu blifvit ifrågasatt, göra anmärkning mot
Fullmägtige och såmedelst inskränka den handlingsfrihet, som Fullmägtige
inom lagliga gränsor böra och behöfva hafva. Jag yrkar derföre
fortfarande, att denna punkt mätte med ogillande läggas till handlingarne.
Herr Schartau: Det har redan blifvit anmärkt, att en sällsam inkonseqvens
förefinnes i Utskottets, på Betänkandets ena sida uttalade,
tanke att Bankofullmägtiges beslut »icke väl öfverensstämma med en
rigtig omsorg om Riksbankens kredit och anseende» — och på den andra,
»att Bankofullmägtige med nit och omsorg städse motsvarat det dem
lemnade vigtiga förtroende». Motsägelsen uti dessa omdömen är anmärkningsvärd
och skulle vara oförklarlig, om icke en värd ledamot af
Utskottet benäget tillhandagätt med den upplysningen, att klandret egentligen
åsyftat — om jag rätt uppfattat hans ord — att lemna Bankostyrelsen
en ledning till framtida efterrättelse i likartade fall. Har nu detta
varit den hos Utskottet inneboende tanken, sä blir det så mycket mera
angeläget att undersöka följderna i tillämpningen af denna Fullmägtige
tillämnade ledning. Desse Herrar hafva allesammans varit med i det
offentliga tillräckligt länge för att icke känna sig förkrossade af några
ogillanden, eller tillrättavisningar, och för deras skull ligger således ingen
vigt uppå. om Banko-Utskottet hos Kammaren skulle vinna stöd för sitt
tadel; —■ det är ock derför mindre till försvar för dem, än för sjelfva
Sveriges Riksbank, som jag uppträder.
Man vill att Banken skall vara skyldig att åt sedeiinnehalvare halla
i beredskap icke allenast sådan valuta i myntadt silfver, hvarpå sedlarne
lyda, utan tillika alla de olika slag i silfvermynt, som vexlare kunna
'' Den 29 Februari, é. ta. 371
finna för godt att fordra. Att förordna, eller hvad som ar ungefär detsamma,
ät Styrelsen antyda, att så bör gå till, innefattar nära nog
ett angrepp mot Banken, sä mycket mindre välbetänkt just nu, dä, såsom
vi alla veta, den metalliska kassan håller sig särdeles lag. föga öfver
det stadgade minimum af 10 millioner; ty hvad blefve följden om, genom
Riksdagens bifall till den i memorialets lista punkt uttalade åsigt, Fullmägtige
skulle finna sig föranlätne att hålla en silfverkassa af hvardera
släget prägladt mynt stor nog, för att möta olika vexiares nyckfulla kraf;
— jo! att i stället för 10 millioner, behöfdes 20, 30 eller mer, och huru
skulle det tillgå att anskaffa dessa, om icke genom utländskt lån, med en
årlig statsföriust i ränta af 5 till procent, blott för att i skrytsam liberalitet
öfverbjuda, som jag tror, alla andra Europeiska banker ? En sä grof
misshushållning lärer icke kunna försvaras. Men man säger att Riksbankens
kredit och anseende taga skada af sådana beslut, som det af
Utskottet klandrade. I detta fall är den egna erfarenhetens vittnesbörd
ej att försmå, och jag tillåter mig derföre att omnämna ett sådant nära
tillhands. För icke fullt två är sedan, dä diskontot utrikes steg oerhördt,
erhöll jag af en affär sv än i norra Tyskland, som under en längre förutgången
tid hade i min handelsfirmas namn haft pä deposition hos Riksbanken
ett kapital innestäende, begäran att deraf fä sig tillsända 45,000
R:dr i hardt mynt. Orden, mindre behaglig för den som hyste motvilja
för export af Bankens silfver, gaf anledning till en hemställan, att i
stället för metall få skicka Bankens korta vexiar, som en längre tid hade
varit allmänheten tillhandahållna; detta bifölls äfven, oaktadt den höga
kurs som då gällde, men nu ville oturen att just den dag då vexlarne
skulle skickas, min anhållan derom hos Bankens deputerade blef
tillbakavisad, och således tvång uppstod att reqvirera silfver, hvaraf jag
hade mig bekant att en större penninge-anstalt härstädes veckorna förut
fatt ansenliga summor, åtminstone delvis, i hela specier, hvilken valör
derför äfven af mig, på något billighetsskäl som jag tyckte, ästundades.
Emellertid vägrades jemväl detta och jag måste åtnöjas med ungefär |
i qvartspecier och § i de till sin halt sedan gammalt aldrasämst anskrifna
åttondedeiarne, hvaraf till på köpet en del hade varit förut i rörelsen
och följaktligen kunde förmodas vara ytterligare genom nötning underhaltig.
Beredd på missnöje, kunde jag dock icke annat än låta silfret
afgå. Någon tid derefter kom min korrespondents svar med det helt
oväntade tillkännagifvandet, att han funnit sig med sändningen ganska
belåten; — och att Sveriges Riksbanks kredit icke den gängen tog någon
skada, har blifvit ådagalagdt deraf, att samme penninge-egare sedermera
ånyo låtit här i Riksbanken deponera och förränta ett ej alldeles obetydligt
kapital.
Af detta betecknande förhållande hemtar jag ett ökadt stöd för mitt
yrkande att lista punkten i Banko-Utskottets Utlåtande måtte af Kammaren
med ogillande läggas till handlingarne.
Herr Wijkander, A. T.: Som ledamot af Banko-Utskottet anhåller
jag att fä till besvarande upptaga några yttranden, som här blifvit fällda.
Bankofullmägtiges vördade ordförande yttrade, att uttagning af silfver
icke afsäge liqvider med utlandet.
Jag för min del tror, att sådana uttagningar som de ifrågavarande
312
Den 29 Februarf, e. is.
icke förekomma annat än för detta slags liqvider, och att. så länge 72
§ Regerings-formen innehåller, att Riksbankens sedlar äro lagligt
betalningsmedel, vi bibehålla värt tycke för dessa myntrepresentativer,
dessa lätta lappar, och vår obenägenhet för det tunga metalliska myntet
samt att följaktligen ingen uttager silfver för liqvider inom landet. För
liqvider med utlandet måste deremot silfver uttagas och kunna uttagas,
ty när vi hafva större skulder än fordringar och icke kunna med annan
export betala importen, »måste vi exportera mynt,eller obligationer. Upptagandet
af utländskt län är ju icke annat än en sådan export af obligationer.
Utskottets ordförande, som varit mycket sträng mot Utskottet, har
yttrat, att han ansåge individuel öfvertygelse icke vara af den vigt, att
den berättigade till ett sådant klander mot Bankofullmägtige, som det
Utskottet tillåtit sig anföra. Det är icke derför att det klandrade beslutet
strider mot'' våra enskilda åsigter, utan derför att det, enligt vår
uppfattning, kunde medföra menliga följder för Banken, som vi ansett
för vår pligt att utan tvekan framlägga, det till Riksdagens kännedom
och ompröfning. Samme talare har vidare sagt, att den klandrade
åtgärden icke ledt till någon påföljd. Men anmärkningen handlar icke
om påföljden, det är redan sagd t, utan den är rigtad mot beslutet, som,
enligt vår uppfattning, är till princip origtigt och kunde leda till skada
för landet. Man har mycket talat om den skenbara motsägelsen mellan
lista punktens qvasi-anmärkning och den fullständiga dechargen i den
sista. Det är väl möjligt, att redaktionen af Utlåtandet kunnat vara
bättre; men jag kan ej annat finna, än att af detsamma tydligen framstår.
att Utskottets mening varit den, att, om också Fullmägtige i en
punkt handlat origtigt, man dock funnit deras åtgöranden i allmänhet
vara sådana, att de förtjena full och oinskränkt decharge.
Samme talare har äfven uttalat den satsen, att våra sedlar stodo i
bättre värde i Danmark än förr, och begärt upplysning huruvida icke
förhållandet är sådant. Jo! en sådan stegring af våra sedlars värde har
hos våra södra grannar på sednaste tiden inträffat, men anledningen torde
äfven böra nämnas. Den kan eller bör icke vara den ärade talaren obekant;
dä det är inom Utskottet den kommit till min kännedom. Anledningen
är, mine Herrar, att Svenska Riksbanken med en Dansk bankanstalt
träffat öfverenskommelse om våra sedlars uppköpande.
Man har talat om det berömvärda uti att söka hindra silfveruttagningen
i Banken. Utskottets majoritet har deremot ansett det vara Bankens
och Bankofullmägtiges första pligt att söka fullgöra sina förbindelser
och att icke vidtaga åtgärder, som försvåra för Bankens fordringsegare
att utbekomma deras rätt i detta hänseende. Och månne, mine
Herrar, detta icke är sjelfva hufvudfrågan: får sedelinnehafvaren sin rätt
när smärre silfvermynt utlemnas, i stället för specier, får han hvad som
står på sedeln? Af mig kan denna fråga endast nekande besvaras.
Man har här mycket talat om remedium. Härmed förhåller sig sä,
att remedium i finhet är lika uti alla silfvermynt; men remedium i vigt
får variera efter myntets storlek frän uti den hela specien till yjjpj
uti 10-öringen. Man säger, att remediet kan så väl gä öfver, som under
den normala nettovigten, och att härigenom, dä det är fråga om ett större
parti myntpjeser, det, som går öfver, och det, som går under, i det när
-
Den 29 Februari, e, m.
373
maste utjemna hvartannat. Så är dock icke alltid förhållandet, och när
Utskottets ordförande uppgifver att, i händelse den ena påsen skulle befinnas
väga något mindre än den andra, vigten ökas genom tilläggandet
af ett eller annat silfvermynt, liar han pa ett ovederlägglig^ sätt bekräftat
detta mitt påstående. För min del tror jag dock icke, att så tillgår.
I vår Svenska Riksbank räknas, men väges icke myntet vid liqvider.
Beviset härför lemnar äter Fullmägtiges af Utskottet anmärkta motiv för
dess beslut att utlemna smärre silfvermynt i stället för speciel-. Vore
silfvervärdet lika i båda fallen, kunde ju ingen ifrågasätta att den beslutade
åtgärden kunde medföra den af Fullmägtige åsyftade verkan. Kan
emellertid, genom en mer och mer utvecklad teknisk skicklighet hos
myntverket, remedium begagnas nästan uteslutande i den ena rigtningen,
sä rnäste naturligtvis risken för silfveruttagaren att göra förlust vara
större, ju mindre den myntsort är, i hvilken liqviden verkställes. Vore
åter förhållandet motsatt emot hvad jag nu vägat antaga vara det rätta,
sä hade älven Utskottet bort formulera sin anmärkning på annat sätt.
Den hade icke derigenom blifvit mindre befogad.
Lemnar man nemligen samma qvantitet silfver i smärre silfvermynt,
som i speciel-, sä skulle genomförandet af Fullmägtiges ifrågavarande
beslut, utan att kunnat hindrat silfrets utströmmande, endast ådragit
Banken en förlust genom ökad myntningskostnad.
Banko-Utskottets ordförande har vidare yttrat, att han icke trodde,
att den ifrågavarande åtgärden skulle kunna »försvåra afsäftningen af
Bankens sedlar».
Jag antager, att lian med detta yttrande menat, att värdet af Bankens
sedlar icke genom åtgärden skulle nedsättas, och ber, under denna
förutsättning, att fä återupprepa hvad en annan talare i detta afseende
yttrat. lian sade nemligen, att en sådan åtgärd höjde kursen, och hvad
blir deraf följden? Jo! att Staten får högre betala de annuiteter, som
utgå frän Riksgälds-kontoret, Hypotheks-banken m. fl., och att en hvar
enskild, som har en skuld till utlandet, d. v. s. importören och medelbarligen
hela den allmänhet, som konsumerar utländska varor, får betala
mera i samma mån, som kursen stiger öfver den rätta pari-kursen.
Hvad är sålunda kursens höjande, annat än en förminskning af sedlarnes
värde? Ju mera sedlar jag måst lemna för ett visst qvantum
silfver, desto lägre värde har sedeln. En vexel är icke annat än en invisning
på silfver eller annan metallisk valuta.
Den siste värde talaren har yttrat, att han ansäge Banken behöfva
större silfverkassa, om den icke finge vid liqvider utlemna silfvermynt
till hvilken valör helst.
Jag tror motsatsen, på grund af hvad jag började mitt anförande
med. eller att dessa uttagningar endast afse liqvider med utlandet, för
hviiket ändamål man endast vill hafva fullvigtigt mynt, d. v. s. hela
och halfva speciel-.
Man har mycket talat om den misslyckade redaktionen i Utskottets
Utlåtande. Om Utskottet redigerat illa, sä är det ledsamt för Utskottet;
men kan vara Kammaren temligen likgiltigt. Jag vill icke försvara
Utskottet i detta hänseende, ehuru det kanske icke vore alldeles
omöjligt att göra det; men jag ber Eder, mine Herrar, taga i öfvervägande.
huruvida det äfven är likgiltigt, om det af Bankofulimäg
-
374
Den 29 Februari, e. m.
tige fattade beslutet godkännes af Kammaren, ty blir detta resultatet af
denna öfverläggning, sä följer deraf, att det nästan blir en skyldighet
för Bankofullmägtige, att trakassera dem, som uttaga silfver ur Banken,
och jag tror icke detta väl öfverensstämma hvarken med Bankens kredit
och anseende eller med hela landets fördel.
Herr Nordström: För att fä ett klarare begrepp om anledningen
till den grava beskyllning för missvård af Riksbankens kredit och
anseende, som Banko-Utskottets pluralitet funnit ändamålsenligt att rigta
mot Bankofullmägtige, är det ej nog att hafva genomläst Betänkandet;
man måste ock hafva afhört diskussionen i denna Kammare, sä långt
den nu fortgått, för att om saken kunna bilda sig ett omdöme, och
man finner då, att det faktum, som man lagt till grund för anloppet. är
det, att en reqvirent af myntadt silfver mot sedlar icke till fulla beloppet
erhållit just den myntsort han begärt. Fyra veckor a rad
hade denna reqvirent begärt och erhållit 20 å 25,000 ^ specier i veckan
uti hela specier; men dä han den femte kom åter, erhöll han
i afräkning på den begärda summan 40,000 R:dr i qvartspecier, det
vill säga, på en utvexling af 900,000 R:dr Rmit i specier. i det hela omkring
40.000 R:dr i qvartspecier. Sådant är sjelfva det taktum, hvaraf
nu sä stor affär skall göras, och hvarigenom Riksbankens anseende skall
hafva råkat i fara. Det är numera ingen hemlighet, att reqvirenten var
Herr Wallenberg, direktör för Stockholms enskilda bank, och ingen kan
bättre än han bedöma, huru litet detta faktum är egnadt, att utgöra
verklig anledning till den hårda beskyllningen.
Enligt 16 § af sitt reglemente är Riksbanken förpligtad, att vid anfordran
inlösa sina sedlar med svenskt silfvermynt, och således icke ovilkorligen
med svenska siUver-helspecier under alla förhållanden. Det öfverensstämma!''
häruti med 72 § Regerings-formen, och . Bankofullmägtige
hafva vid ifrågavarande tillfälle fullgjort hvad dem i detta afseende
ålåg. Det finnes ingen föreskrift derom, att hvarje silfverutvexling
ovilkorligen skall ske i den myntsort reqvirenten fordrar, och ingen sedelutgifvande
bank i verlden skulle kunna motsvara ett sådant åliggande.
Funnes en sådan föreskrift, skulle den kunna uti habile spekulanters
hand blifva ett ypperligt medel att spränga eller hämma rörelsen
i äfven den solidaste bank. att ej tala om den störa kostnad, som
blefve följden, om en bank hvarje dag borde hafva i förråd af alla
myntsorter så stora belopp, att sedeiinnehafvarne när som helst kunde utfå
alla de myntsorter, de företrädesvis önska. År myntfoten ordnad på ett klokt
och välberäknad! sätt, så är kornet eller finhetshalten lika stor. med
hänsigt till valören, uti den ena myntsorten sä väl som i den andra,
och detta är i alla fall hufvudsaken. Enligt lagen om rikets mynt af
den 3 Februari 1855 skola hos oss af två skålpund viktualievigts myntsilfver
utmyntas 25 stycken hela specier, eller 50 stycken halfva specier, eller
100 stycken fjerdedels specier, eller 200 stycken åttondedels specier (50
öre), o. s. v. Proportionen mellan de särskilda myntsorterna är således
noggrannt och fullständigt iakttagen, och hvad alla dessa särskilda
myntsorters finhetshalt angår, skola de bestå af tre delar fint mot en del
koppar, det vill säga vara tolftödiga och således innehålla 75 delar fint
mot 25 delar koppar. Äfven det medgifna remediet i finhetshalten är
Den 29 Februari, e. m.
375
lika stor för alla myntsorterna, nemligen TTJ3OT skålpund öfver eller under
det normala på hvarje skålpund myntsilfver. Endast i fråga om skrotet
eller vigten i hvarje myntpjes, eger i remediet en olikhet rum i så
måtto, att, då det uti hela specierna får högst utgöra delar
öfver eller under det normala per skålpund, kan det i halfspecierna utgöra
och i qvartspecierna TrJM per skålpund öfver eller under det
normala. Men den omständigheten, att remediet kan gå öfver lika väl
som under det normala, har naturligtvis till följd, att, dä fråga är om
ett större parti myntpjeser, det, som går öfver och det, som går under,
i det närmaste måste jemna ut hvarandra och återställa jemnvigten.
I betraktande häraf, och dä i alla fall det är fmhetshalten, som bestämmer
myntets rätta värde, eller, med andra ord, då den massa finsilfver,
en myntpjes enligt sin prägel innehåller, egentligen utgör det
equivalent, densamma inom cirkulationen representerar, och denna massa
i fyra qvartspecier tillsammans är lika stor som uti en hel specie, blir
det svårt att fatta, huruledes vid ifrågavarande tillfälle reqvirenten uti
den omständigheten, att till honom utlemnades 40,000 R:dr i qvartspecier,
på den stora summa silfvermynt, han ville fä utvexlad, kan finna
något verkligt skäl till klagan, dä han i alla fall mot sina sedlar erhöll
sä mycket silfver, som han lagligen egde att utfå, och han lika litet som
någon annan sedelinnehafvare kan fordra att fä mer, än myntpjesen enligt
prägeln skall gälla, oberoende af det remedium i vigten, som vid fabrikationen
af myntet är medgifvet.
Under diskussionen har förekommit, att ifrågavarande myntutvexlingsaffär
afsåg en export deraf till Köpenhamn; hvadan attentatet mot
Riksbankens anseende skulle bestå deri, att emottagarne på sistnämnda
ort, i följd af vigt/emediet, skulle erhållit mindre silfver, än de hade
skäl att fordra. Återstår härvid dock att bevisa, att uti alla ifrågavarande
qvartspecier remediet gick under den normala vigten, äfvensom
ock att utländingar äro berättigade till större anspråk på värt mynt än
Statens egne medlemmar, hvilfea måste, utan afseende på vigtremediet,
emottaga myntpjeserna till den valör, prägeln utvisar. Kändt är dessutom,
att förvaltarne af Nationalbanken i Köpenhamn uti sitt reglemente
äro erinrade om, att, dä fråga är om större uttagningar, dertill äfven
använda de mindre myntsorterna; och kan man således vara temligen
trygg i det afseende, att icke de af den klandrade åtgärden taga någon
anledning till tvifvel om den Svenska Riksbankens soliditet.
På grund af allt detta, och då här icke är stället, att söka intränga
i de rätta motiven till ifrågavarande klagoaffär, hemställes, att
anmärkningen må läggas till handlingarne, med förklarande, att Kammaren
icke funnit giltig anledning dertill förevara.
Herr Malmsten: Redan dä denna fråga förevar i Utskottet, fästade
jag uppmärksamheten på, att, sä länge 72 § Regerings-formen
qvarstod med sin tvångskurs på Riksbankens sedlar, kunde en kollision
emellan pligten ofta nog uppstå hos Herrar Bankofullmägtige, der det
icke alltid vore lätt att träffa det rätta.
Vår Riksbank — sådan den för närvarande är organiserad — är
på en gäng en sedelutgifvande bank, hvars sedlar skola vid uppvisan
-
376
Den 29 Februari, e. m.
det inlösas, och tillika en affärsbank i vanlig bemärkelse med uppgift
att. så vidt den förmår, underlätta affärsrörelsen inom landet.
Naturligtvis liar det mängen gång sina störa svårigheter att förlika
dessa sins emellan stridande ändamål, hvilka ofta, om jag så får uttrycka
mig, draga åt olika häll och äro af den beskaffenhet, att man
icke kan hälla fast det ena, utan att, i viss man åtminstone, släppa det
andra.
Vi voro också inom Utskottet alla öfvertygade derom, att Bankolullmägtige,
i sättet att behandla ifrågavarande silfverutvexlingsaffär,
trott sig handla i Bankens sanna intresse; och det har icke heller varit
Utskottets mening, att. för sjelfva utlemnande! af 40,000 It:dr i smärre
myntsorter, göra någon anmärkning emot Fullmägtige. Men Utskottets
majoritet ansåg, efter deras bästa öfvertygelse, att den väg, som Fullmägtige
här slagit in på, icke var den rätta; och de kunde icke tillbakahälla
en viss fruktan, att, om den flera gånger beträddes, den otvifvelaktigt
skulle leda till skada för Bankens kredit och anseende.
Det är denna mening, som majoriteten inom Utskottet velat uttala
pa samma gäng som Utskottet framlade för Riksdagen en redogörelse
för förhållandet. Sättet, hvarpå detta skett, har af många liär blifvit
skarpt ogilladt; och derom är mindre att säga. Men då en talare yttrat,
att det vore obegripligt, huru man ens kunnat våga komma fram
med ett sadant Utlåtande, sa är detta — tyckes det mig — något för
starkt.
l)ä jag nu går att upptaga och bemöta de gjorda anmärkningarne,
ber J<i^. ätt licii sticixt i börjsn f<i Jforklfirå, utt jä^ icke äimiiir upptäffä
och besvara dem alla. Det''skulle endast alltför mycket taga Kammarens
tid och tålamod i anspråk, Jag förbigår således dem af mindre
betydenhet, för att mera uteslutande kunna fästa mig vid sådana, som
beröra sjelfva hjertpunkten af frågan.
Jag vill derföre nu endast i förbigående nämna i afseende på den
mycket omordade inkonseqvensen mellan innehållet af här ifrågavarande
punkt och sista punkten i Utskottets Utlåtande, att jag icke erkänner
det en sådan inkonseqvens förefinnes. Ty om också Utskottet ansett
sig böra uttala den öfvertygelsen, att Fullmägtiges beslut i en särskild
fråga varit af beskaffenhet, att, om det i vidsträcktare män kommit
till verkställighet, Bankens kredit och anseende deraf kunnat taga
skada, sä har väl detta icke bort förhindra Utskottet, att i afseende pä
Bankens förvaltning i allmänhet erkänna, att Fullmägtige med nit och
omsorg motsvarat det dem lemnade förtroendet.
Den utmärkte talare, hvilken näst före mig hade ordet, yttrade, att
ur prineipiei synpunkt ingen bank i verlden kan förbinda sig. att med
en viss myntsort inlösa sina förbindelser. Detta i sig sjelf! ganska rigtiga
påstående yttrades dock på ett sätt och i ett sammanhang, som om
det varit något sådant, som Utskottet i sitt Utlåtande afsett. Men häri
ligger, efter min förmening, en missuppfattning af hvad frågan egentligen
gäller. Det var ingalunda den omständigheten, att en viss myntsort
icke blifvit utlemnad, ja icke ens den, att 40,000 R.dr blifvit i
smärre myntsorter utbetalade, som ådrog sig Utskottets uppmärksamhet.
Hvad som Utskottet fästade sig vid, det var beslutet af den 19 Decem
-
377
Den 29 Februari, e. m.
ber, jemte motiveringen derför, sådan den i protokollet finnes upptagen,
det var den med tydliga ord der uttryckta afsigten med ifrågavarande
beslut. _ Ocb att pröfva giltigheten af denna motivering, eller undersöka
rättmätigheten af den sålunda Öppet uttalade afsigten — det mätte väl
vara något helt annat än att, såsom en annan talare uttryckte sig, endast
sysselsätta sig med Bankofuilmägtiges — tankar.
Man har sagt, att det finnes ingen lag, som förbjuder Fulhnägtige
att verkställa sedelinlösning med hvilken silfvermyntsort de behaga bestämma.
Detta är sannt: och Utskottet har just derföre icke framställt
någon anmärkning emot Fullmägtige. Men jag hemställer dock om man
alltid lär göra allt, eller bör göra allt, som i ett reglemente icke finnes
uttryckligen förbjudet? Det finnes ingen lag, som vid liqviderenskilde
emellan förbjuder att betala 20,000 lirdr med bara 1 O-ören; men detta
oaktadt, och ehuru en värd talares erfarenhet tyckes vilja gifva, stöd åt
ett motsatt förhållande, försöker dock i allmänhet ingen redbar affärsman
att göra detta. Och skulle någon försöka det, — sannerligen jag tror
att det vore ett alltför vägadt påstående att säga, att med en sådan betalare
ingen gerna en annan gäng skulle vilja ha att göra.
Man har åberopat främmande banker, och den siste talaren har särskild!
hänvisat till förhållandet med Preussiska banken. Der utlemnas
icke gerna hela thalerstycken. hvarföre också det icke är ovanligt att vid
länekontrakterS'' uppgörande man såsom särskildt vilkor förbehåller sig
betalningen i sådana. Äfven i Köpenhamnska banken eger icke emottagaren
rätt att bestämma, med hvilken myntsort liqviden skall ske. Allt
detta medgifves, såsom fullkomligt öfverensstämmande med verkliga förhållandet.
Men jag ber att få fästa uppmärksamheten på en omständighet
af väsendtlig vigt, som härvid icke får förbises, och det är, att alla
större liqvider der ske genom vågning och icke genom uppräkning af
myntstyckena. Härigenom förebyggas just de tvänne olägenheter, som
lör emottagaren ä ro de svåraste, nemligen förlust i tid och förlust i värde.
Hvad det förra beträffar, behöfver jag icke vara mångordig. Det
är nu en gång sä inrättad t här i verldén, att det icke bestås oss mer
än 60 minuter på hvarje timma och 60 sekunder på hvarje minut. Hvar
och en kan dä lätt uträkna, huru stora summor man under den tid, som
bankens vexlingslucka är öppen, hinner räkna till sig i småmynt.
Beträffande åter förlusten i värde måste jag till en del upprepa hvad
en föregående talare redan yttrat, men utbeder mig detta oaktadt Kammarens
benägna uppmärksamhet på följande. Vid all utmyntning af ädla
metaller förekomma 2 slag af s. k. remedia, det vill säga vissa prasisions-gränser,
inom hvilka en afvikelse från det absolut rigtiga är tillläten.
Det förekommer, sade jag, två slag af sådana remedia: det ena i
afseende på fnheten, det andra i afseende på vigten.
I afseende på finheten är detta remedium hos oss lika för alla silfvermynt.
eller TfjVj Det är lika för alla våra silfverrnynt, frän hela
specierytill 10-öret. De tagas alla liksom ur samma silfvermassa. Men
så är icke förhållandet i afseende på vigten. Der är remediet 3 pro
mille för hela specien, 4 pro mille för halfva specien, 7 pro mille för
qvartspecien, 10 pro mille för 25-öret och 15 pro mille för 10-öret. I
Myntförordningen stå visserligen orden »öfver eller under», hvilka den
siste värde talaren vid citerandet särskildt betonade; men myntverkets
378
Den 29 Februari, e. m.
räkenskaper kunna gifva upplysning om, för hvilketdera hållet dess konstnärliga
skicklighet är mest benägen.
Om någon således betalar mig 100 speciel-, och jag får liqviden i
hela sådana, är det högsta jag kan förlora 1 R:dr 20 öre;.men får jag
liqviden mig tillräknad i qvartspecier, är jag utsatt för en förlust af 2
R:dr 80 öre; och om jag får den i 10-ören, kan jag förlora ända till 6
R:dr, eller 5 gånger mer än den största förlust, som jag är utsatt för,
om liqviden skett i hela speciel-.
Det må vara, att progressionen i vigtremediet är naturligen betingad
af förhållandena vid sjelfva utmyntningen; men dä densamma tillika
innebär en progression i möjligheten af förlust för emottagaren, torde
man endast på den grund kunna medgifva dess rättmätighet, att man all—
drig afsett, att med de mindre myntsorterna och deras uppräknande liqvider
af stora summor skulle verkställas, utan endast liqvider af mindre
belopp.
Det är emellertid naturligt, att, då man uilemnar smärre myntsorter
efter vigt — såsom det sker i Köpenhamn och Berlin — har emottagaren
intet att beklaga sig öfver. Huru stora summorna än äro, gör han
hvarken någon förlust i tid eller förlust i värde. Men båda delarne är
han utsatt för, om han skall emottaga smärre myntsorter och vara nödsakad,
att rafeia ,dem till sig.
Det har vidare blifvit anfördt, hvad som äfven antydes i en detta
Utlåtande vidfogad reservation, att genom föregående uttag förrådet af
hela speciel- så förminskats, att del blef behöfligt spara derpå, och utlemna
äfven mindre myntsorter. Mig synes dock att. hade detta varit
det verkliga motivet för Fullmägtiges beslut af den 19 December, sä hade
Fullmägtiges åtgörande snarare bort gä i en alldeles motsatt rigtning.
Fruktade man att förrådet af speciel- snart skulle tömmas, sä borde väl
detta, dä det gällde sä stora summor, ännu lättare kunna inträffa med
en myntsort af fyra gånger mindre värde, en myntsort hvaraf förrådet,
i Riksdaler räknadt, vanligtvis icke uppgår till lika mänga hundra tusental,
som de hela specierna till milliontal. Fruktade man att förrådet af
speciel- skulle alltför hardt anlitas — dä var, såvidt jag kan förstå,
just ett sådant tillfälle för handen, då Fullmägtige bort taga i allvarligt
öfvervägande, huruvida det icke varit med Bankens egen fördel öfverensstämmande
att, i stället för myntadt silfver, utlemna silfverplantsar,
hade det äfven måst ske till ett något modereradt pris.
Härtill fanns för Fullmägtige en särskild anledning deruti, att, åtminstone
vid en af de sednast gjorda reqvisitionerna, detta alternativ af reqvirenten
sjelf ifrågasattes. Af protokollen, eller rättare sagdt al en
der intagen reservation, vill det synas, som om Fullmägtige i början, om
också endast under enskild öfverläggning i ämnet, icke varit obenägne
att taga detta alternativ i öfvervägande; ja. man öfverenskom till och
med om den person bland Fullmägtige, som härom skulle inleda förberedande
underhandling. Men den 19 December tyckes det, som om en
hastig vändning i detta hänseende försiggått. I den dagens protokoll
förklara nemligen Fullmägtige att, innan de ville fatta sitt beslut i fråga
om silfverplantsars utlemnande, ville de afvakta, huruvida icke den åtgärd,
som Fullmägtige nu förklarade böra vidtagas, att i stället för hela
Den 29 Februari, e. m.
379
specier utlemna smärre silfvermynt, skulle verka till upphörande af den
ifrågavarande operationen (silfveruttagningen).
Det är vid detta beslut och framför allt vid den i protokollet med
tydliga ord uttryckta afsigten med detsamma, som Utskottet isynnerhet
fästat sin uppmärksamhet. Fullmägtige ville afvakta verkan af det nu
fattade beslutet och säga uttryckligen att hvad de väntade var, att derigenom
silfveruttagningen skulle upphöra. Men var det detta som Fullmägtige
väntade, så innebar ju beslutet i sjelfva verket ett iörsök att,
genom att fästa vissa olägenheter och svårigheter vid allmänhetens obestridliga
rätt att få Bankens sedlar invexlade mot silfver, bringa det derhän,
att allmänheten sjelf icke skulle bry sig om att göra denna rätt
gällande.
Man har i afseende på den nu ifrågavarande punkten — icke här
i dag, men på ett annat ställe — omnämt något, som för några år sedan
skulle ha passerat mellan ett af verldens största bankirhus och Engelska
banken, vid ett tillfälle då det förra önskade uttaga ett högst betydligt
belopp i klingande valuta. Banken .skulle nemligen då velat
räkna upp åt Rotschild summan i småmynt. Äfven jag har hört denna
historia; men det finnes vissa omständigheter som antyda på, att den
passerat hafvet, innan den kommit fram till oss. Se här i största korthet
mina skäl.
Den ännu gällande Konung Georg III:s Myntakt af 1816 stadgar i §
11 att för summor öfver 40 pund sterling är guld det enda lagliga betalningsmedlet.
Nu är att märka, att före den tiden funnos visserligen
utmyntade smärre guldmynt af i souvereign och derunder; men efter
1816 myntas icke vidare några sådana. Att icke heller några af det
gamla förrådet voro tillgängliga för Banken vid den tid, då det Rotschildska
äfventyret skulle ha passerat, följer deraf, att redan 1842 infordrades
alla de utelöpande guldmynten af smärre valörer, för att icke
vidare utsläppas i rörelsen, utan tvärtom ommyntas efter 1816 års myntakt.
Man kan då med skäl fråga: hvad var det för småmynt, som man
ville räkna upp åt Rotschild? Silfver kunde det icke vara, ty sådant
var han icke pligtig att emottaga, och några småmynt i guld förefunnos
icke.
Sannt är emellertid, att hvad man nu förlägger till en långt sednare
tid, det har verkligen en annan gång passerat med Engelska Banken.
Jag bör dock tillägga att det är det enda exempel, som jag känner,
dä "sjelfva hufvud banken i ett land, utan tvingande nödvändighet
att tillgripa hvad man benämner den yttersta resursen, och utan att det
lider till hvad man kallar början af slutet (såsom fallet var 1797 med
den Engelska och 1848 med den Franska banken) — det är, säger jag,
det enda exempel jag känner, dä en sådan bank, genom ett formligt beslut
af dess styrelse, förklarat sig endast med småmynt inlösa sina förbindelser.
Det var 1745, då styrelsen för Engelska banken fattade det
bekanta beslutet, att inlösningen af dess sedlar endast konnne att ske
med shillingsstycken och sixpencestycken. Anledningen var en hastigt
uppkommen panique i landet till följd af ingången underrättelse, att Högländarne
under pretendenten framträngt ända till Derby. Denna panique
smittade äfven bankstyrelsen, och den fattade i en hast det nämnda beslutet.
Följden blef en allmän uppståndelse bland Englands affärsmän,
380
Den 29 Februari, e. m.
från de störste till de minste. De samlades till ett allmänt möte, der
de närvarande, för att iörhindra att det fattade beslutet skulle menligt
inverka på bankens kredit och anseende, undertecknade en offentlig förklaring,
att de till hvad belopp som helst och i hvilken liqvid som helst
emottoge bankens sedlar. Till lycka för Engelska banken gick det der
då ungefär på samma sätt som här nu hos oss. att någon verkställighet
af beslutet kom helt obetydligt i fråga.
Englands affärsmän insågo emellertid, att det beslut, som dervarande
bankstyrelse fattat, i sjelfva verket icke var något annat, än att
Engelska banken endast till ett visst belopp per dag inlöste sina sedlar;
de insågo att detta innebar ett eluderande af ingångna förbindelser,
eller åtminstone kunde så uppfattas, och de visste mer än väl att det
icke finnes något som så menligt inverkar på krediten och anseendet,
som ett lörsök i den rigtningen. Det är i detta hänseende med en bank,
som med Caesars maka: det är icke nog, att hon är trogen sina förbindelser,
utan hon får icke ens misstänkas.
Jag upprepar till slut ännu en gång, att det icke fanns någon inom
Utskottet, som ett ögonblick ifrågasatte, att Fullnrägtige, då de fattade
beslutet af den 39 December, trodde sig handla i Bankens intresse.
Ingen enda inom Utskottet kunde ifrågasätta detta; men majoriteten ansåg,
att den väg Fullmägtige här slagit in på, kunde bli en ganska farlig
väg och, om den oftare beträddes, leda till följder, som man nu icke
så noga beräknat.
Det finnes, mine Herrar, få frågor, der tankarne är o så delade som
i bankfrågor. Hvad den ene anser bäst, finner den andre alldeles odugligt.
Men en sak tycker jag dock, att vi alla kunde komma öfverens
om, och det är, att de smärre myntsorterna icke äro ämnade till liqvider
al störa Summor. Det är deras natur och ändamål att vara till
lättnad för den allmänna rörelsen, men visst icke att vara till olägenhet
och förargelse.
Ilär har blilvit yrkadt, att den förevarande punkten skulle med ogillande
läggas till handlingarne. Kammaren kan icke begära att jag
skall instämma häri. Men skulle detta blifva Kammarens beslut, så har
jag blott en bön att framföra, och den är, att ogillandet måtte formuleras
så, att det endast träffar oss obetydlige, snart försvinnande Utskotts-ledamöter,
och icke derjemte träffar något annat, som vi hoppas
aldrig mätte försvinna, nemligen Riksbankens kredit och anseende.
Många ledamöter yttrade härtill bifall.
Friherre Raab, C. A.: Hvad är orsaken att vi i dag samlats så
mangrannt här. Icke kan den obetydliga frågan om en Riksbankens
liqvid till Stockholms enskilda bank af 40,000 R:dr i ^ speciel’ vara
anledning dertill. Visserligen icke. Det ligger en annan mening bakom
orden i Utskottets Betänkande. Det är privatbanksintresset, som reser
sitt trotsiga hufvud emot Riksbankens välförstådda bästa.
Riksbankens funktioner äro flera. Utom egenskapen af vexelbank
och upprätthållare af myntvärdet, skall den derjemte vara en lånebank,
lör att förlägga industrien och hålla räntan vid en punkt, som befräm
-
Den 29 Februari, e. ffi.
381
jar produktion och återhåller ocker. Vid fullgörandet af dessa olikartade
förbindelser kan den lätt råka i förlägenhet och fara, om privatbanksintresset
får bestämma lagstiftningen för och förvaltningen af Riksbanken.
Se här ett exempel derpå.
Man har berättat mig att Danska privatbanken i Köpenhamn hade
under sistlidne sommar god • tillgång på penningar och derför förfrågade
sig hos Skandinaviska Kredit-aktiebolaget i Stockholm om det. kunde använda
1 | million och till hvad ränta. Skandinaviska Kredit-aktiebolaget,
lärer erbjudit endast 2 procent, hvarför Danska privatbanken
vände sig till Stockholms enskilda bank i samma syftning. Enskilda
Banken lärer bjudit 3 procents ränta, hvilket anbud lärer blifvit antaget,
hvarför penningarne blefvo öfversända till Stockholm, efter som jag
hört berättas, i Svenska privatbankssedlar.
Efter vederbörlig konvertering af beloppet skulle deraf blifvit deponerade
i Riksbanken:
\ million mot procents ränta på 4 månaders tid,
1 | » | » 4 | )) | » | » 3 | » | » |
i, | » | » 31 | » | » | » 2 | w | » |
Da så stora belopp, insatta på Bankens depositionsräkning, o v i 1 -korligt skulle lända till förlust för Riksbanken, förundrade jag mig att
Fullmägtige emottagit. dessa belopp på Riksbankens depositionsräkning;,
men i stöd af 63J Banko-reglementet är det enskilde personer och
korporationer tillåtet att deponera huru störa belopp de behaga. Men
skulle denna paragraf så förstås, att utländska bankbolag (indirekte)
skulle på detta sätt tillåtas använda sina öfverskott, så är det af högsta
vigt att 63 § af Banko-reglementet förändras derhän, att depositioner
endast till de belopp emottagas i Riksbanken, hvartill Fullmägtige finna
sig befogade för främjandet af Bankens intresse.
Men icke nog med den ränteförlust, som Riksbanken gör på dylika
depositioner och den menliga inverkan på industrien, som en onaturlig
penningetiilgång med derpå följande strypning åstadkommer, ännu ett
värre ondt framgår häraf, som noga bör beaktas och som nu gifvit anledning
till närvarande diskussion, nemligen om silfverexporten.
De lånta^ penningarne skulle betalas, och då vexlar icke stode att
erhålla för så låg, kurs, som äfven öfverensstämde med enskilda bankens
intresse, sä började silfverexporten. Med en stor spanmålsirnport om
cirka 10 millioner från Danmark, liqviderade med våra enskilda bankers
sedlar, och i öfrigt ett förfarande dylikt med detta, skulle man
kunna tömma Riksbankens hela silfverförräd. Jag frågar eder, mine
Herrar! om icke häraf framstår tydligt faran af våra enskilda bankers
alltför utsträckta sedelemissionsrätt? Åtskillige talare liksom BankoUtskottets
majoritet har haft mycket besvär att söka bevisa det origtiga
i Riksbankens förfaringssätt, att icke vid vexling och uttag af silfver
ur Banken lemna det myntslag, som vexlaren begär, och i Andra
Kammaren, hvars öfverläggningar härom jag bevistade, hörde jag f. d.
Finans-ministern Friherre Gripenstedt vara af samma mening och yttra,
att det varit mindre lojalt af Fullmägtige att lemna mindre myntsort, då
en större blifvit fordrad,
Myntbestämningslagen af 1855 är tillkommen under den tid Fri -
382 Den 29 Februari, e. rfl.
herre Gripenstedt hade plats i Konungens konselj. Densamma stadgar
i 5 §:
»Af två skålpund viktualievigt myntsilfver skola utmyntas:
tjugofem stycken om 4 Riksdaler Riksmynt = 25 hela Riksdaler
Silfverspecie,
eller
femtio stycken om 2 Riksdaler Riksmynt = 50 halfva Riksdaler
Silfverspecie,
eller
ett hundra stycken å 1 Riksdaler Riksmynt = 100 fjerdedel Riksdaler
Silfverspecie o. s. v.»
Häraf framgår att, rörande silfverhalten, ingen förlust kan uppstå
hvad myntsort man än må erhålla. Väl har jag hört af en föregående
talare, liksom jag påminner mig en polemik derom i tidningar, att under
den tid Friherren varit minister, vissa småmynt skulle ansetts
vara i någon mån underhaltiga, men jag beklagar detta förhållande, om
deri skulle legat någon sanning, emedan det skulle vara anledning till
rättvist klander emot den tidens Finans-minister. Men hvad angår silfverhalten
i våra närvarande småmynt, kan den anses vara sä fullvigtig,
som en tillverkning i detta hänseende kan utföras-, och om äfven
dervid vore något att anmärka, så kan sådant förhållande icke leda
till annan åtgärd än att skärpa eftersynen vid mynttillverkningen, men
ingalunda till den slutsats, man häraf velat draga, eller den: att vexlaren
skulle vara berättigad fordra och erhålla hvad slags mynt han behagar.
Ingen bank i hela verlden skulle kunna ikläda sig sådan förpligtelse.
Det behöfves icke mera för en eller annan kapitalist, som
ville tillfoga t. ex. Riksbanken skada, än att begära erhålla 10-öringar
för ett belopp af 4 ä 5 millioner, och Banken skulle icke kunna lemna
det på mindre än månaders tid. Danska Nationalbanken, liksom den
Preussiska, vexla endast i de mynt dem bäst synas. Hvad Riksbanken
angår, heter det i 16 § Banko-reglementet: att alla myntsorter böra fianas
i förråd. Detta stadgande tyda somlige talare såsom en rättighet
för vexlare att fordra vissa myntslag; men hvad mig angår, anser jag
det snarare böra tydas så, att alla myntslag böra finnas, för att deraf
vara tillgängliga efter Fullmägtiges behag och omständigheternas kraf.
Vi hafva belastat vår bank med mänga förpligtelser och bördor,
hvilka icke belasta andra banker, att vi väl böra se till, att vi icke
åtaga oss nya; Bland dessa äro inyntkostnad och silfverköp icke de
minst dryga. Hvarken Frankrikes eller Englands banker vidkännas
dylika kostnader. Chevalier anför härom i sin afhandling om myntet:
«I Frankrike och några andra länder tillverkar staten icke sjelf
myntet. Den nöjer sig med att öfvervaka denna fabrikation. Under
detta förbehåll äro myntverkens direktörer industriidkande entreprenörer,
som arbeta på egen risk och räkning med de materialier de köpa.
Dä en enskild har guld- och silfverplantsar, letnnar han dem till desse,
och de äro förbundne att köpa dem mot den myntade cqvivalenten,
vigt för vigt, i fin metall, med afdrag af den lindriga afgift, som kallas
slagskatt eller myntarlön och af myntförordningen är bestämd».
---- »Det är sålunda som i våra dagar, den obegränsade rättigheten
till kostnadsfri myntning i England är en fiktion för de en
-
Den 29 Februari, e. ffi.
383
skilde och för alla andra institutioner än Englands bank. Den ensam
later mynta efter behag på statens bekostnad. Den som har guld
nödgas sälja det till banken, som visserligen är förpligtad att ständigt
köpa det, men låter betala sig en premie af en och en half penny per
uns metall af mynthalt. Före 1828 hände det att banken tog tre gånger
så mycket».
Med anledning af hvad jag alltså föredragit får jag yrka, att, med
ogillande af Utskottets motiver, Betänkandet må läggas till handlingarne.
Herr Wallenberg: Ordföranden för Bankofullmägtige har sagt,
watt Riksbanken endast vore förpligtad inlösa sina sedlar efter deras
lydelse.” Jag begär ej bättre eller någonting annat. Enligt Bankoreglementet
har Riksbanken »det åliggande i första rummet att
genom dessa sedlars oafbrutna inlösen med klingande mynt. när helst
det påfordras, allt framgent bibehålla dem i oförminskadt värde».
Likaledes läses i § 2: »Bankens verksamhet omfattar: a) inlösen vid
anfordran med silfver af bankens sedlar efter deras lydelse.» Herr
vicc-talmannen har således fullkomligt rätt, det är bank sedlarnes
lydelse, som skall läggas till grund. Jag är försedd med ett
exemplar af hvarje nu bruklig sort riksbankssedlar. På den å 1000
R:dr Runt står tydligen, att den skall inlösas med »250 R:dr i silfver
eller 2000 ort 12-lödigt myntadt silfver.» Med R:dr i silfver kan icke
gerna menas något annat än R:dr silfverspecie. Om öfversättningen ej
är lyckad, har den dock tillkommit genom riksdagsbeslut, Ingen af de
öfriga sedelvalörerna med undantag af pappersettorna berättigar Riksbanken
att infria sina förbindelser med qvartspecier eller lägre valörer,
såvida de ej lemnas efter vigt, i hvilket fall qvantiteten i ort finnes
på hvarje banksedel tydligen utsatt. Man söker likväl grunda Riksbankens
berättigande att lemna småmynt på dels föreskriften i 16 §, dels
den omständighet, att allt Svenskt silfverrnynt var af lika halt. I § 16
läses: »börande Fulhnägtige tillse, att, sävidt ske kan, prägladt silfverrnynt
af alla fastställda sorter städse finnes i förråd.» På denna föreskrift
kan icke grundas något anspråk i den syftning, att sedelhafvare»
skulle vara berättigad att begära hvilket småmynt som helst uti stora
qvantiter, derför att Fulhnägtige böra hafva litet af hvarje i förråd eller
vara hvad man kallar sorterad. Hvarken banksedlarnes lydelse eller
Banko-reglementet tillägger sedelhafvaren någon valfrihet, och jag är
fullt öfvertygad derom, att den Bankofullmägtiges deputerade, hvars juridiska
skarpsinnighet är allmänt känd, skulle med framgång tillbakavisa
den sedelhafvare, som påyrkade att få 1000 R:drs-sedlar infriade
med 10 öre-stycken, såvida sådant ej konvenerade Riksbanken. Beträffande
myntets halt, så har jag hört detta åberopas och jemväl läst,
att det blifvit i Andra Kammaren af Bankofullmägtiges deputerade anfördt
såsom tillräcklig grund för det förmenta berättigandet att inlösa
Bankens sedlar med smärre silfverrnynt efter dess räknevärde. Halten
är enahanda för allt Svenskt silfverrnynt, men det är icke halten allena,
som bestämmer värdet, utan äfven vigten, och, enligt Myntbestämningslagen
af den 3 Febr. 1855, är tillåtet remedium af vigt y^-delar, eller
nära jr procent större för qvartspecie än för hela silfverspecier samt för
384
Den 29 februari, e. m.
10 öre-stycken -delar större än för hela specier. Det ar jemväl en
känd sak att småmyntet vid utmyntningen hålles litet lägre i vigt och
derför är något mindre värdt. Vore detta icke förhållandet, så kunde
ej Bankofulimägtiges beslut att genom småmynts utlemnande hindra
banksedelinvexlingen lända till det resultat styrelsen önskat. Banksedelinnehafvaren
saknar hvarje anledning att beklaga sig, om han filtull
vigt, enligt bankosedelns lydelse. En talare, som fritog Fullmägtige
frän allt klander, derför att i hans rörelse inflöt ganska mycket Danskt
mynt, tog för gifvct, att man af Riksbanken utbekom silfvermynt efter
vigt. Likaledes hade Banko-Utskottets ordförande behagat yttra, »att.
påsarna fyllas, sä att man i hvarje påse erhåller för 600 R:dr Runt
efter vigt 12 skälp. 12-lödigt myntadt silfver.» Jag saknar anledning
betvifla denna uppgift, men dä* jag ej hittills kommit i åtnjutande af
denna fördel, så ber jag Banko-Utskottets ordförande tillse, att en dylik
föreskrift må blifva intagen uti Bankoreglementet och,offentligen kungjord.
Herr Schartau har uppgifvit, att lian måste taga hvad han fick,
utan att hvarken väga eller räkna detsamma, och likartad är äfven min
erfarenhet. Här har blifvit uppgifvet, att i Preussen och Danmark invexlades
banksedlarne efter godtycke med småmynt. I Danmark utlemnas
dock icke mindre än ^-riksbanksdaler, och remedium i vigt tror jag
icke är sä stort i Danmark som härstädes. För öfrigt är jag viss
uppå, att man i Danmark företrädesvis betalar sina utländska skulder
med silfverplants. Väl har jag mig bekant, att man i Preussen, under
kriget, utlemna! betydliga qvantiteter småmynt. Man gör mycket, dä
rätter nöd är för handen, som man icke är berättigad att ifrågasätta
under normala förhållanden. Dessutom är skilnaden med Preussiska
thalersedlarne väsendtlig, ty de grunda sitt företräde på att emottagas
i statens kassor, men ingen enskild är der tvungen att emottaga banksedlarne
i liqvid. För resten anser, jag, att man bör följa goda exempel,
och sådana finnas i tillräcklig mängd på banker, som icke vilja
nedlåta sig till något försök, att med mindre än full valuta infria sina
egna banksedlar. Att någon anledning till det af Utskottet med rätta
klandräde beslutet ej kan sökas i den omständighet, att Riksbanken för
tillfället saknade större silfvermynt och hade öfverflöd af mindre myntstycken,
bevisas deraf, att det olyckliga beslutet fattades den 19 December.
och den 21 December innehade Banken följande qvantiter i R:dr
Runt uti
hela specier . . . 2,239,200 R:mt
halfva dito .... 75.000 »
qvart dito . . . . 245,400 »
ättondedels dito . . 307,800 » och uti
sextondedels dito . 643.800 »
Det förefaller mig, som om man snarare bort besluta att icke utlemna
småmynt, i fall det begärdes i stora qvantiteter. Hvad nu angår
den af baron C. A. Raab berättade historien om anlcdningarne till och
silfveruttagningarne ur Riksbanken under höstmädensainma
lifligt om de berättelser, man med uppden
första kammare, uti hvilken man i detta lifvet
Man har mycket bekymmer med de enskilda ban-
kernas
tillvägagäendet vid
naderna, sä erinrar
märksamhet afhör i
tager sitt inträde.
Den 29 Februari, e. m.
385
sedelutgifningsrätt och går till och med så långt, att man anser den obegagnade
sedelutgifningsrätten kunna användas till att tömma Riksbankens
hvalf. Detta är dock orimligt, ty det är allmänna rörelsens behof
som bestämmer banksedel-cirkulationen. Den utgjorde:
den 30 December 1866 . . . R:dr 42.473.766.
den 30 December 1867 ... » 42.65LÖ30,
Riksbankens och de enskilda bankernas tillsammans. Ingen föreskrift
kan sa val reglera banksedel-cirkulationen som just allmänna rörelsens
behof. Det beror icke al de enskilda bankerna att öka sina utelöpande
banksedlar efter godtycke. För öfrigt saknar man hvarje anledning att
'' ™"na orda om de enskilda bankerna, ty Riksbankens sedlaräro
stadda till innehafvare!!, och det finnes till och med banksedlar, på
“Vilka (''ef star tryckt, det ingen är berättigad efterfråga, hvem innehafva
ren är. Men utan att på något vis erkänna någon rätt att inqvisitoriskt
undersöka, hvarför inan emot banksedlar fordrar metallisk valuta
enligt deras lydelse, sä vill jag gerna redogöra för dessa transaktioner.
Stockholms enskilda banks böcker äro af den beskaffenhet, att
de kunna läggas på Kammarens bord och skärskådas. Under loppet af
hösten hade spanmålsimport frän Danmark egt rum. Med väl ordnade
penningeförhällanden fuligöres ej länderna emellan hvarje liqvid på öret
''nec klingande mynt, utan liqviderna gå genom bankerna, och när en
bank lar för stor fordran hos en annan bank i ett annat land, dä begär
man få metallisk valuta sig tillsänd, i fall vexelkursen är orimligt hög.
Nu hade privatbanken i Köpenhamn tillsändt Stockholms enskilda
bank vexlar och andra papper, att på olika häll inom Sverige inkasseras.
När den Danska privatbanken farm sin behållning ganska betydlig,
begärde och erhöll densamma silfver till ett belopp af 820.000 R:dr
Svenskt Riksmynt. Hade nu Riksbanken påtrugat sedelhafvare!! småmynt,
så hade förlusten den gängen drabbat utländske män och ej Stockholms
enskilda bank. Men blef dylikt förfaringssätt af Riksbanken antaget
och allmänt bekant, sä skall deraf ovilkorligen följa, att våra liqvidera
utlandet oskäligen fördyrades, eller ock att, såsom händelsen
var före år 1830, utländska affärer i Sverige alslutas i utländskt mynt,
äfven då iiqviden skall ske här hemma. Kommer utländningen under
fund med, att han löper fara att ej få full valuta vid invexling af Riksbankens
. sedlar, så förhöjes priset åtminstone med skilnaden emellan
värdet af hela speciel'' och 10-ören, hvilken uppgår till 1£ procent. Man
bör inse, hvilken fördel det är, att utländning gör sig betald genom att
utställa vexel i Svenskt mynt på Svensk man, som derigenom får betala
sin skuld i. landets mynt. der lian bor. Om man vill afklippa detta
billigaste liqvidationssätt och i stället tvinga en hvar, som skall något
till utlandet betala, att köpa vexlar och löpa risker, så är det genom
att gifva Riksbankens sedlar ett mindre noggrannt bestämdt värde i
silfver än deras, lydelse. Det går icke an att lägga Utskottets förslag
med ogillande till handlingarne, liksom Andra Kammaren gjort, ty då
erhålla Banko-fullmägtige det vitsord, att deras försök att på detta sätt
förhindra silfyeruttagning vore godt och lämpligt. De skola känna sig
uppmanade, ja rentaf piigtige att fullfölja pa denna väg, och hvarthän
sådant skal! leda, vägar jag icke förutsäga. Då jag emellertid har den
Rikad. Prot. 1868. 1 Afd. 1 Band. '' '' 25
386
Den 29 Februari, e. m.
största aktning för Banko-fullmägtiges personer och alldeles icke haller
troligt att de skola missbruka sin ställning till allmänna rörelsens skada,
så inskränker jag mig till att instämma med dem, som yrkat punktens
läggande till handlingarne.
Herr Selander:
Herr Nordström: Under diskussionens första stadium, för att så
säo-a framhölls såsom grund för den grava anmärkningen mot Bankofullmägtige
den omständigheten, att reqvirenten icke till fullo erhållit
den myntsort han begärt. Nu, sedan ohällbarheten af detta skäl blifvit
utredd, framhälles af anmärkningens försvarare, såsom väsendtlig grund
för densamma, Banko-fullmägtiges i deras protokoll införda motiv för beslutet
att låta en ringa del af den begärda summan utbetalas i pjeser af
en läore valör eller qvartspecier, hvilket motiv skulle hafva varit att
söka f någon män hämma den redan dä i femte veckan fortgående betydliga
uttagningen af hela specier.
Att en fortgående uttagning af specier till sä betydligt belopp, som
den ifrågavarande, skulle ådraga sig Fullmägtiges synnerliga uppmärksamhet,
borde ej kunna väcka någons förundran, tvärtom; ej heller borde
det kunna förefalla annat än naturligt, att Fullmägtige, särdeles i betraktande
af metalliska kassans dåvarande låga ståndpunkt och i okunnighet
om huru länge silfveruttagningen vidare kunde komma att fortsättas,
funno sig uppmanade att försöka i någon män afböja densamma. Vexelförsäljning
och utlemnande af silfverplantsar voro visserligen äfven utvägar
för ändamålet, men dä dessa ej kunde anlitas, emedan man ej kunde
sämjas om ett pris, som hade varit förenligt med Riksbankens fördel
lika mycket som med reqvirentens, återstod att se till hvad utlemnande
af en liten del i qvartspecier kunde verka. Anmärkarne hafva äfven
låtit förstå, att det varit oklokt att derom yttra något till protokollet;
men utom det. att hvad man härom erfar frän Utskottets Betänkande
är något dunkelt, får man ej glömma att ett sådant beslut, likasom
hvarje°annat af Fullmägtige, medförde sin ansvarighet.
Nu ehuru det redan här blifvit med anförande af lagens ord utredt,
att silfverhalten i fyra qvartspecier tillsammans är lika stor som silfverhalten
i en hel species, och ehuru den ringa olikhet, som i vigtremediet
kan ega rum. borde, i fråga om ett större parti qvartspecier, utjemnas,
enär remediet lika väl kan gä öfver, som under det normala, har man
likväl under diskussionens fortgång fått höra påstås, att vigtremediet^ i
verkligheten icke går öfver, utan alltid under det normala, och att således
hvad som ''i lägre valörer än hela specier utbetalts medfört för
reqvirenten förlust. Man kunde härvid fråga den talare, som pästijdt
detta: Huru vet han det? Har han uppvägt hvarje pjes för sig? Ar
han framför andra berättigad, att vid silfveruttagning beräkna den erhållna
njesen till lägre valör än den enligt sin prägel och lag bör motsvara?
Må vara. att man utrikes uppskattar främmande mynt endast
efter dessas silfver- eller finhetshalt; men om ock det varit Fullmägtige
bekant, att det uttagna silfret var ämnadt till export, kunde sådant dock
ej inverka på deras skyldighet, enär lagen om silfverutvexlingen icke
har eller kan hafva något att skaffa med det speciela ändamål, hvarför
en enskild person i Banken vill utbyta sina sedlar mot silfvermynt.
Den 29 Februari, e. m.
387
Pa den högst obetydliga differens i vigtremediet. som tänkbarligen
kunde finnas emellan ett parti hela och qvartspecier, har emellertid en
annan talare byggt sitt deltagande i den stränga beskyllningen mot Fullmägtige.
Hänförd af en af dessa iifliga inspirationer, som sä ofta utmärka
hans interessanta föredrag, yttrade han. att den, som ej på öret
betalar sin skuld, utsätter sig för omdömet, att man med sådant folk ej
vill hafva något att skaffa, och, efter att hafva anfört åtskilliga företeelser
ur Engelska bankens historia, brast han. med hänsigt till den förevarande
frågan, slutligen ut. att ej ens en skugga bör fä finnas på
Caesars makas rykte. Sublimt utan tvifvel, men dock här ej afgörande!
Den af sagde ärade talare i afseende ä Engelska banken anförda
händelse frän ar 1747. det vill säga året efter slaget vid Cuiloden, då
Stuartarnes parti lörlorade sina sista förhoppningar, var en »run», lika
mycket, om ej mera, af politisk än af finansie! natur. Händelserna från
är 1797. dä den s. k. bankrestriction-act tillkom, hade ock intet adeqvat
med den fråga, som nu här sysselsätter Kammaren. Visst är emellertid,
att Engelska banken, sä väl som de andra mindre i samma land, mer
än en gång. utan att derigenom lida till sitt anseende, vidtagit hvarjehanda
kaimerande öfvergängsätgärder för att i någon mån stäfja en alltför
häftigt påträngande uttagning af prägladt mynt mot sedlar, och om
sådant i nyare tider der ej förekommit, torde förklaringen dertill vara
att söka deruti, att den cirkulerande penningestocken der så väsendtligt
öfverstiger sedelstocken, och att vid inträffade tider af finansiela kriser
Englands bank genom parlamentet kan förses med moratorier eller berättigas
att för en tid utsträcka sin sedelemission utöfver det normala
o. s. v. Exemplen frän England äro här ej adeqvata, aldraminst vidkommande
de omständigheter, dem Banko-Utskottet nu velat föra Fuilmägtige
till jäst. För min del tror jag ej, att genom de nu anmärkta
åtgärderna någon skugga fallit på Caesars makas rykte, men väl kunde
något dylikt hända, om man här med alltför stor ifver fortfar att göra
affär af sådana tillfälligheter.
Jag hemställer, att anmärkningen mätte läggas till handlingarne
med förklarande, att Kammaren ej funnit giltig anledning dertill förevara.
Grefve Mörner, Carl Göran: Det förvånar mig att den föregående
talare, som åberopade sedlarnes lydelse, ej har förmågan att läsa rätt innantill.
Han säde att å dem skulle stå ordet ».specier», men det är icke
så; och vidare förbigick han''de sista orden, som innehålla, att Banken
skall inlösa sina sedlar med ?•myrrtadt silfver». Så har äfven Banken
gjort och förfarit efter den lag, som är på sedlarne utsatt; och utiändningen
kan härvid icke fordra att erhålla en fördel, som icke tillkommer
oss sjelfva. Det har blifvit yttrad t. att man kan göra mycket, då
man är i trångmål; och det kan hända, att vi just då voro i sådant
trångmål; ty om vi läsa Banko-fullmägtiges berättelse, så finna vi deraf,
att det belopp i hela specier. som den i December fanns hos Banken,
i det närmaste motsvarade det belopp i Riksbankssedlar. som privatbankerna
hade inneliggande och sorn Riksbanken var skyldig att vid anfordran
inlösa med silfver. Om således privatbankerna haft rättighet bestämma
myntsorten, hvarmed Riksbanken skulle inlösa sina sedlar, kunde
de på en gång uttagit nära nog allt hvad i hela specier fanns inne.
388
Deu 29 Februari, e. m.
Detta later illa, men är dock icke så farligt; ty Banken hade andra valutor,
som äro under olfka titlar upptagna.
Att Banko-fullmägtige, som hållit sig till gifna föreskrifter och sökt
att uppehålla bankosedlarnes värde genom att fullgöra silfverutvexlingen
till allmän belåtenhet, under förhanden varande förhållanden haft fullt
fog till de beslut de fattat, tror jag man måste erkänna; och enligt min
åsigt har Utskottet haft allt skäl att uttala den åsigt att Fullmägtige med
nit och skicklighet fullgjort sina åligganden.
Jag förenar mig med dem, som yrka att denna punkt måtte läggas
till handlingarne, med förklaring att Utskottet icke haft anledning till
det i första delen af punkten framställda klander.
Herr von Geijer: Jag ber att fä frånträda mitt förra yrkande och
förena mig med dem, som yrka att punkten mätte läggas till handlingarne.
Herr Wallenberg: Jag får fästa uppmärksamheten derpå, att jag
icke hört någon beklaga sig öfver den utvexling nästlidne höst. som
verkligen egt rum. Det är icke eller mot den. som tog slut den 18 December,
som Banko-Utskottet rigtat sitt klander, utan mot Banko-fullmägtiges
beslut af den 19 December att söka stäfja invexlingen medelst
utlemnandet af småmynt, hvarigenom banksedelinnehafvaren skulle afvänjas
frän att begära silfvervaluta för pappersmyntet. Detta beslut,
äfven om det aldrig tillämpades, verkade förlustbringande för den kredit,
som banksedlarne borde oförminskadt åtnjuta. Herr Schartau har upplyst,
att han är 1866 blef påtrugad en mindre post småmynt, hvarmed
fullgjordes en utländsk liqvid, samt att emottagaren dermed förklarat
sig särdeles belåten. Jag har en motsatt erfarenhet. Då jag en gång
blef af Riksbanken pätvungen 160.000 femtio-örestycken, hvarmed också
en liqvid i utlandet verkställdes, tick jag uppgift frän utlandet på bristande
vigt och måste betala skilnadcn. Hvad som kan vinnas med att
någon gång blifva qvitt undervigtigt småmynt förloras mångfaldiga gånger
genom föreställningssättet, som snart blifver allmänt, att man icke för
Riksbankens sedlar kan erhålla bättre valuta än den. som står att finna
i det smärre myntet. Banko-fullmägtiges ordförande har ansett önskvärdt,
att genom bestämd lag må förbjudas att utlemna småmynt. Jag instämmer
häruti, ehuru jag anser, att tillräckliga föreskrifter i detta afseende
redan äro gifna. Jag vidhåller för öfrigt mitt yrkande.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, förmälde Herr Grefven
och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels af Herr Re tti g
och Friherre Stjernblad m. 11., att den ifrågavarande punkten skulle
läggas till handlingarne; dels af Herr Ekman, att Utskottets yttrande
mätte godkännas med följande förändrade lydelse: »att ehuru Utskottet
anser Fullmägtiges beslut om utlemnande af silfvermynt ä smärre valörer
etc.» (lika med Utskottets förslag); dels af Friherre T ers med en m. fl.,
att Kammaren, med ogillande af den förevarande punktens första del,
skulle lägga punkten till handlingarne; och dels slutligen af Herr Ekenman,
att punkten skulle läggas till handlingarne med ilen förklaring, att
Utskottet saknat giltig anledning till det uttalade klandret.
Den 29 Februari, e. m.
389
Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
derå, att punkten skulle läggas till handiingarne, hvarvid svarades talrika
ja, blandade med nej, sedermera proposition pä godkännande af
punkten med den förändrade lydelse Herr Ekman föreslagit, hvartill
svarades nej, vidare proposition pa Friherre Tersmedens yrkande, då
svaren utföilo med många nej, blandade med ja. och slutligen proposition
pä Herr Ekenmans förslag, hvilken proposition besvarades med mänga
nej jemte åtskilliga ja; hvarefter och sedan proposition på punktens
läggande till handiingarne förnyats samt sned talrika ja, blandade med
nej, besvarats. Herr Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva
funnit ja öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Sedan Herr Grefven och Talmannen yttrat, det Kammaren egde att
bestämma, hvilketdera af de tre öfriga yrkandena skulle intagas i kontrapropositionen
vid den blifvande voteringen, framställde Herr Grefven
och Talmannen proposition derå, att Friherre Tersmedens förslag skulle
utgöra kontrapropositionen, och, dä dervid svarades mänga ja jemte
några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Uppsattes och justerades följande voteringsproposition:
Den, som vill att lista punkten i Banko-Utskottets Memorial N:o
2 skall läggas till handiingarne, röstar
Ja;
Den det ej vill. röstar
Nej;
Vinner Nej, lägger Kammaren ifrågavarande punkt till handiingarne
med ogillande af den första delen deraf.
Sedan voteringspropositionen blifvit anslagen, verkställdes omröstningen;
och befunnos vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—57.
Nej—40.
2:dra punkten.
Herr Schartau: Äfven mot denna punkt kan jag icke underlåta
att framställa en anmärkning. Utskottet säger att Fullmägtige genom
erbjudande af silfver i plants till ett lägre pris, än det hittills medgifna,
borde sökt förebygga uttagningen af myntadt silfver. Men Utskottet har
icke utredt hvad det förra silfret verkligen är värdt. Visserligen är
med citationstecken utmärkt, på hvad vilkor en uttagare af silfver alternativt
erbjudit sig att mottaga detta i plants; men huruvida hvad sålunda
blifvit erbjudet verkligen motsvarade värdet är icke visadt. Det
har funnits tider, då Bankens hvalf varit uppfyllda af silfverplantsar,
och likväl har detta förråd till större delen försvunnit och blifvit efter
hand uttaget mot betalning af 37 R:dr per Kölnisk mark. Af hvad
skäl skulle dä Fullmägtige nu hafva lemnat silfverplants till ett pris af
36 j R:dr? Detta borde Utskottet hafva tydligt visat; men då så icke
skett, kan jag lika litet vid denna, som vid föregående punkt, godkänna
Utskottets yttrande, utan får anhålla, att punkten mätte läggas till handiingarne
med förklaring, att Kammaren icke funnit skal till ogillande
af Fullmägtiges förfaringssätt uti ifrågavarande hänseende.
390
Den 29 Februari, e. rn.
Herr Wijkander: Anmärkning har blifvit framställd mot Utskottet
derför att detta icke utredt priset på silfver i plants. Jag kan
försäkra, att man inom Utskottet sökt att göra detta: men jag skall icke
npptaga'' den redan långt framskridna tiden med att vid detta tillfälle redogöra
för det resultat, hvartill man kommit. Jag vill deremot försöka
att försvara Utskottet utan afseende på hvad sil fre t är värdt. Det är
nemligen klart att sjelfva silfret har samma värde, antingen det ligger i
plants eller är i myntad form. Hen vid myntadt silfver tillkommer,
oberäknadt kostnaderna för silfrets införskaffande, såsom t. ex. kommission,
provision, courtage, emballage, frakt med mera dylikt, hvilka i båda fallen äro
desamma, myntningskostnaden och värdet af legeringskopparen. Dä
dessa kostnader ej ersättas af uttagaren. som endast begär den qvantitet
silfver, hvilket i de aflemnade sedlarne är honom till försäkradt. hade
Banken och landet alltså besparats ett motsvarande belopp, derest, i
stället för myntadt silfver, silfver i plants utlemnats. Ett ojäfaktigt bevis
för rigtigheten af denna åsigt framgår deraf, att en dei af det utlemnade
myntade silfret sedermera blifvit af Banken återköpt med en förhöjning
i priset, ungefär motsvarande transportkostnaden till och från Köpenhamn,
och hvarföre har Banken, mine Herrar, vidtagit denna åtgärd ?
Naturligtvis för att bespara den ännu högre kostnad, som blifvit oundviklig.
derest en motsvarande summa skulle myntats.
I sammanhang härmed ber jag att fä nämna, att orsaken, hvarför
uttagningarne skett i så små partier, varit den minskade risken, hvarigenom
assurans vid öfversändandet kunnat undvikas. Man behöfver
således icke fästa sig vid silfrets pris för att kunna instämma med Utskottet,
att det hade varit fördelaktigt, om Fullmägtige i förevarande
fall, genom erbjudande af silfver i plants till ett lägre pris. än det hittills
medgifna, sökt förebygga uttagningen af myntadt silfver.
Jag yrkar bifall till hvad Utskottet i denna punkt yttrat.
Herr vice Talmannen: Betänkandet upplyser, att vid Bankofullmägtiges
samihanträde den 19 sistlidne December fråga förekom derom
att nedsätta priset på silfver i plantsar, men att Fullmägtige. under
förklarande att mot en sådan åtgärd mötte väsendtliga betänkligheter,
beslutit att uppskjuta afgörandet af denna fråga. I afseende härpå anhåller
jag att fä något närmare utreda förhållandet. Redan för några
är sedan, eller mot slutet af år 1861. gjordes af en enskild man hos
Bank-styrelsen hemställan om köp af ett parti silfver i plants till pris
af 37 R:dr per Kölnisk mark finsilfver, dock med afdrag af halfva slagskatten
eller | procent. Det lagstadgade priset pa omyntadt silfver var
dä 37 R:dr per Kölnisk mark: men Fullmägtige voro berättigade att
nedsätta detta pris, dock icke under hvad myntbestämningslagen stadgat
af 128 skillingar Banko för hvarje Riksdaler silfver med tillägg af
slagskatten, f procent. Fullmägtige afslogo den gjorda hemställan bland
annat på följande skäl: »att en dylik prisnedsättning. en gäng inedgifven,
otvifvelaktigt komme att framkalla anspråk pä enahanda fördel allt
framgent; — att det vore tvifvel underkastadt, om. såsom fallet nu vore.
vid full tillgång ä vexlar. nedsättning af priset ä omyntadt silfver kunde
anses lämplig; — att. dä åtgärden lätteligen kunde befordra silfverutförsel
vid tillfällen, dä sådan af omständigheterna icke betingades, fordrade
Den 29 Februari, e. m.
391
försigtigheten att icke låta fruktan för silfveruttag i myntad form leda
till en eftergift beträffande priset å det omyntade silfret, som i sina följder
medförde, om icke förlust, åtminstone minskad vinst} att det icke
borde förbises, att det omyntade silfret alltid måste betraktas såsom en
handelsvara, hvarå kunde sättas h vil ket pris som helst, utan att myntvärdet
i ringaste mån förändrades.
Det protokoll, som upptager detta beslut, har sedan passerat Revisorerne
och Banko-Utskottet, utan att någon erinran deremot blifvit
framställd. Betänkandet upplyser också, att i början af sistlidne December
fråga hos Banko-fullmägtige väckts om åtgärder för vexelkursens
sänkning men att något afseende pa den af en ledamot gjorda framställningen
härom icke blifvit fästad t. Utskottet yttrar i afseende härå:
»Det kan i denna fråga förtjena uppmärksamhet att, oaktadt vexelkurserna
under den sednare tiden fortfarande stått lika högt eller till
och med högre än förut, och oaktadt Riksbanken rättat sina försäljnin°skurser
efter de å börsen gängse, densammas behållning i utländska
valutor samt deraf beroende tillfälle att aflåta vexlar varit, sa strängt
anlitade, att denna behållning till största delen åtgått, utan att kunna
i motsvarande mån åter fyllas; ett förhållande, som inaste hafva inträffat
desto mera, om Riksbanken försålt vexlar till lägre kurs, än den
å börsen »-ältande, samt för köp af vexlar erbjudit endast en aurs, som
mera betydligt understeg den, hvilken af goda vexelgifvare kunnat a
börsen erhållas». , , ...... , ,
Denna sunda och följdrigtiga åsigt kan jag icke förlika med den
mening, som Utskottet i den nu föredragna punkten yttrat. ^ Ingen
lärer väl kunna bestrida, att prisnedsättning ä silfver i plants, sa lagt,
att remittenter heldre begagna den obeqvämligare utvägen att exportera
silfver än att köpa vexlar för liqviderna i utlandet, maste utöfva
en tryckning på vexelkursen, tills denna blifvit bragd i jemnvigt med
detta pris och verkningarne blifva då alldeles enahanda med den direkta
kursnedsättningen. Ty fördelen af prisnedsättnmgen kan icke blifva
personel utan måste blifva gällande lika för alla, och i samma man
som konkurrensen af silfverreqvirenter ökas, minskas vexelbehotvet, hvaraf
kursens fall är en oundviklig följd. . , .
Fråcan om vinst eller förlust af den ifrågavarande; åtgärd en kan
icke bedömas frän annan än rent finansie] synpunkt. Men härvid ar
för öfrigt att anmärka, att någon jemförelse icke kan grundas pa antagna
fixa värden ä myntadt och omyntadt silfver, emedan, ehvad det
ena eller andra slaget från Banken utgår, bristen niaste fyllas genom
införsel af motsvarande qvantum utländskt sillver, och värdet derå ar beroende
af kursförhållandena. Låtom oss nu tillse, huru, för ifrågavarande
fall, en jemförelseberäkning pro et contra skulle sia sig ut,
Genom utlemnande af plantsar i stället för det. silfvermynt, som en
reqvirent från Riksbanken uttagit, till värde af 820,000 R:dr Runt, skulle
Banken hafva besparat sig slagskatten, utgörande, efter | procent, ett
^Nämnda qvantum silfvermynt väger, efter 2 skålpund viktualievigt för
100 R:drs värde. 164 centner, hvaraf £:del består af koppar, som således
utgör 41 centner, eller, efter 60 R:dr centnern, ett värde af 2,460 K:dr,
392
Den 29 Februari, e- ro.
hvilket bolopp skulle blifvit Statsverket (icke Banken) besparadt genom
utlemnande af plantsnr.
Sammanlagdt skulle sålunda en förlust af 8,610 R:dr vara tillskyndad
det allmänna genom omförmälda sillverexport.
Dd på en mark Kölnisk finsilfver gå 27 | mark Ha inb. Banko, så
blir förhållandet emellan den korta vexelkursen på Hamb. Banko och priset
på silfver i plants följande:
18, (pari-vista-kurs) R:dr Runt 36: 68.
132. 50, » B 36: 77.
133. 00, '' » » 36: 91.
133. 33, _ » » 37: 00.
133. 85, (hittills vanlig kurs på 15 dagars vexlar) 37: 14.
134. 00, >, 37: 18.
134. 25,^ » » 37: 25.
Kursen å 15 dagars vexlar på Hamburg variera<ie under sistlidne November
månad från 133. 85 till 134., December från 133. 80 till 134. 25
och Januari från 134. till 134. 25.
Det belopp, hvartill en af Banko-fullmägtige föreslog nedsättning
i priset å en mark Kölnisk finsilfver var, såsom protokollet utvisar, 36 §
R:dr och till detta pris skall ock köpeanbud vara gjordt. Enligt förutgående
utredning skulle vid den lägsta eller pari-vista-kurs af 132. 18,
det omyntade silfrets värde blifva 36 R:dr 68 öre, införselskostnaderna
oberäknade. Alltså skulle i alla händelser den föreslagna nedsättningen
hafva medfört någon förlust.
I förbigående ville jag fråga: dä man talat om att en bank äfventyrar
sin kredit och sitt anseende genom att vid sedelinlösen använda
silfverinynt af lägre valörer, hvad skulle man väl säga om eu bank,
som sålde sina redharlieter till underpris? Jag har förut sökt ådagalägga,
att en nedsättning i silfverplantspriset skulle oundvikligen medföra
ett fall af vexelkursen. Antagom blott eu procent, ja jag vill hälla
mig vid endast en half procent. Vid början af sistlidne November, dä
silfveruttagen i större skala vidtogo, egde Riksbanken valutor hos utländska
banker och bankirhus, med hvilka Riksbanken har affärsförbindelser,
till ett sammanräknadt värde af mer än 6,300,000 R:dr. Endast
en half procents nedtryckning af vexelkursen skulle alltså vara liktydig
med^ en alskrifning af Bankens vinst å vexeltrasseringcn af mer än
30,000 I»’:dr, eller nära fyra gånger mera än den förut omförmälda förlusten
ä det exporterade siifvermyntet, Jag hemställer, huru under sådana
omständigheter det kunnat vara med Bankens fördel förenligt att
vidtaga den ifrågasatta åtgärden.
för öfrigt må härvid erinras, att, om, såsom man vill antaga, exporten
af Svenskt silfverinynt, i följd af det beklagliga förhållande, att
dess intrinseca värde är högre än utvexlingsvärdet, i och för sig sjelf
är lönande för nedsmältning, så kan man väl ej hafva någon visshet
om, att icke denna silfverutförsel, såsom handelsaffär likafullt kunnat
fortgå, om äfven priset å det råa sillret förändrats.
Jag har nu genom framläggande af enkla och faktiska förhållanden
sökt visa, att Banko-fullmägtige haft välgrundade skäl att icke besluta
den föreslagna prisnedsätfningen, och att detta förfarande i väsendtlig
mån befrämjat Bankens finansiela fördel. Det tillkommer nu Kamma
-
Den 29 Februari, e. m.
393
ren att pröfva, huruvida denna min utredning må finnas nöjaktigt förklara
det förhållande, hvarifrån Banko-Utskottet ledt sig till anmärkningen
i förevarande punkt.
Ileir Ekman, Johan Jakob; Denna fråga synes mig egentligen
af vigt för att reda en missuppfattning, som en längre tid i bankadmi-^bmen
gjort sig gällande i hänseende till utlemnande af piantsar.
ö.1.!, ... iU''s Banko-reglemente förbjödos Fullmägtige att låta någon i
stället för myntadt silfver Iran Banken utbekomma silfverplantsar. 1841
upphäldes detta lörbud och Fullmägtige bemyndigades att, på derom
gjoid anhållan och då de funno det lämpligt och för Banken fördelaktigt,
låta i stället för Svenskt silfvermynt, från Banken utgifva silfverplantsar,
emot 128 sk. Banko lör hvar R:dri silfver, med tillägg af slagskett
-f procent. Bestämmandet i denna del ändrades sedermera derhän,
att silfverplantsar fingo utlemnas emot 37 Ralr per Kölnisk mark
eller emot lägre pris. dock icke understigande det ofvannämnda. Till
sist har, enligt § 20 af Bajiko-reglementet'', åt Fullmägtige öfverlemnats
att kunna, i stället lör Svenskt .silfvermynt, från Banken utgifva silf—
vcrplantsar emot det pris, som Fullmägtige, med afseende på Bankens
tordel och med ledning af priset ä silfver på utrikes orter, bestämma.
Bunko-fulhnägtige ega således rätt att utlemna plantsar till lägre pris
an 37 Ralr per Kölnisk mark, men af Full magt iges protokoll för den
12 sist!i<!ne December inhemtas, att de icke funnit skäl göra bruk af
denna rätt. Man må väl då med skäl fråga, hvarför söka icke Fullmägtige,
när ett öfverskott af import utöfver export föranleder ett ovilkorlig
och oafvisligt silfveruttag, att verka derhän att detta verkställes
med den billigare varan. Enligt allmänt antagande utmyntas ur
en Kölnisk mark 9^ Speciel-. I sådant fall vore naturligtvis denna
mark i värde motsvarande precist 36 § R:dr. Möjligen är denna siffra
dock ej fullt exakt. Uppgifterna variera emellan 36 R:dr 64 öre och 36
Ralr 68 öre; och man må således vara berättigad antaga den Kölniska
marken, efter Hamburgerprof och vigt, värd sa nära som möjligt 36
Ralr 66 | öre. Vid utjemning af piantsar till detta pris skulle man således
spara in ej mindre myntskatten 7 Ralr 50 öre för 1,000 Ralr, än
hvad utmyntningen kostar Staten derutöfver, jemte den koppar, som i
myntet innehålies, denna sednare vard antagligen 3 R:dr per 1,000. Hela
denna kostnad lär kunna beräknas utgöra omkring 11 Ralr för 1,000.
Enligt uppgift, som jag har anledning tro vara rigtig, hafva sedan realisationen
biifvit utmyntade några och fyratio millioner Ralr. A.f dessa fininis
nu i behåll uti Banken ej fullt fyra millioner; och man kan alltså beräkna
att omkring 40 millioner åtgått till nedsmältning, med afdrag likväl
af det silfvermynt, som inom landet cirkulerar. Det är omöjligt
veta huru mycket detta utgör, men att åtminstone 25 millioner Svenskt
silfvermynt under denna tid biifvit nedsmält, kan med all säkerhet antagas,
hvarpå, efter förestående beräkning, Staten gjort en förlust af
omkring 275,000 Ralr, — visserligen ingen utomordentligt stor summa,
fördelad på några och trettio år, men dock af tillräcklig betydenhet för att
ej ändamalslöst förspillas. Men dä Bankens direkta förlust på uilemning.
af myntsiifver, J stället lör piantsar till här förut uppgifvet pris,
är gifven, hvarför da utsätta sig lör denna förlust? En föregående ta
-
394
Den 29 Februari, e. m.
lare har, om jag fattat hans anförande rätt, sagt att en nedsättning af
priset å plantsar skulle framkalla fortsatta anspråk i dylik väg samt
att det icke vore skäl sälja dessa till billigare pris, än det myntade sillret.
Jag finner dock icke att det pris. som man vid ett tilllälle lunne
skäl antaga, berättigar till anspråk att under förändrade förhållanden
erhålla denna vara till samma pris, utan ega Fullmägtige lull rätt att.
begagna sig af konjunkturerna till betingande åt det högsta pris de
kunna för piantsarne erhålla. Att sälja dessa till lägre, gris än inotsvarigt
värdet af det myntade silfret. har icke blifvit ifrågasatt. Skulle
möjligen utlemnande af plantsar kunna vara i annat hänseende för
Banken skadligt? Jag kan för min del ej finna detta. Yisseiligen
föreställer jag mig. att den: som uttager silfver ur Banken, i de
flesta fall skulie förtjena mera på piantsarne till pris af 36iR:dr 66 j
öre per Kölnisk mark, än på det myntade silfret, tv kostnaden för
det sednares nedsmältning torde icke ersättas al kopparvärdet; men ma
man icke unna honom denna fördel, dä Banken sparar mycket mera.
Så väl den ena fördelen som den andra tillkomma landet och utgöra således
en nationalvinst. Någon för Banken farlig spekulation torde således utlemnande
af plantssilfver till ifrågasatt pris icke kunna framkalla. Dessutom
behöfva Fullmägtige ej gä längre ned med priset, än som erfordras
för att plantssilfret för uttagaren icke må få mera värde än det
myntade. De äro dessutom, såsom näinndt. ingalunda bundne att vid
alla tillfällen taga lika pris och de böra kunna bedöma, när uttagningarne
föranledas af verkligt behof, sä att silfret i alla fall utgår.
Sådant var förhållandet under nästlidne November och December månader;
och tillstyrker jag, pä nu anförda skäl, antagande af denna punkt
i enlighet med Utskottets förslag.
Friherre Tersmeden: Samma skäl. som jag anlörde vid mitt yttrande
mot föregående punkt, anser jag i ännu högre grad vid denna
gifva anledning till ogillande af Utskottets hemställan. Fullmägtige
hafva rättighet att utlemna silfverplants, om sådant befinnes fördelaktigt
för Banken. Nu har Utskottet ansett, att det hade varit nyttigt, om
sä skett. Efter min åsigt, får man icke lägga sitt subjektiva tycke till
grund för ett klander vid ett fall. sådant som detta; det är en origtig
uppfattning af ett Utskotts åligganden. Hvad sotn varit förmånligt
eller icke är ,en sak. som är ganska svår att bestämma, tullmägtiges
ordförande har med särdeles klarhet utredt förhållandet, och efter hans
yttrande finner jag ännu mindre skal till den gjorda anmärkningen.
Men sedan jag vid förra punkten ej lyckades göra min åsigt gällande,
inskränker jag mig nu till att anhålla, det denna punkt mätte läggas
till handlingarne.
Grefve M örner. Carl Göran: Den andre talaren i ordningen
ansåg det icke behöfligt. att Utskottet gjorde någon utredning öfver
siifrets råtta värde, enär detta, enligt hans åsigt, vore detsamma i plants
som i myntad form. och den talare, som sist yttrade sig, tycktes drifva
samma sats, fastän han inedgaf. att Fullmägtige skulle begagna sig af
konjunkturerna. Det är dock väl bekant, fastän det nu icke ansetts
lämpligt att påminna sig sådant, att det är förcnadt med vida större svårig
-
Den 29 Februari, e. m.
395
het och risk att transportera myntadt silfver än plants, äfvensom att
nedsmäitningen af det förra slaget faller sig dyrare än af det sednare.
Detta är omständigheter, som af hvarje köpare tagas i betraktande och
som inverka pa priset. Jag tror derför, att man ej kan afgöra frågan
om priset på silfver sä enkelt, som den värde ledamoten antagit, utan
att en utredning af förhållandet väl kunnat, anses vara erforderlig.
llerr Wall enberg: Man anser att kursen bör hållas högt. emedan
i annat fall Bankens hvalf skulle tömmas. Sä är dock icke förhållandet;
ty huru skulle behofvet af medel till att betala utländningen
sä hastigt kunna tillväxa; och tiii något annat ändamål brukas icke det
silfver, som uttages ur Banken. Det låter visserligen bra. att exportören
lår betaldt lör sina varor elter en hög kurs: men man må icke inbilla
sig, att det är utländningen, hvilken köpt varorna, som denna högre
betalning drabbar. Den utländske köparen af Svenska produkter sitter
hemma hos sig och betalar med ett visst antal pund sterling eller francs
eller doliars, pell han har ingen olägenhet af att kursen här i Sverige
är orimligt hög. . Den vinst exportören gör, betalas af importören och
ersättes honom ai konsumenten. Att afsigtlig! hålla kursen hög. är helt
enkelt att medverka till lefnadskostnadernas fördyrande. I hvarje annat
land anser man det vara mot landets fördel, när kursen är hög. och
man gläder sig. dä den går ned til! al pari. Om man nu utlemnat silfverplants
i stället lör myntadt silfver, hade en besparing uppkommit af 27 öre
pg hvarje Kölnisk mark. Hela summan blir väl ej sä stor för Riksbanken,
men i bankväsendet är det sä, att de många och små inkomsterna skola
göra de störa. Här har förekommit det högst besynnerliga förhållandet,
att Riksbanken har inlörskrifvit silfver i tackor och samtidigt lemna!
ut myntadt silfver. Hade det icke varit bättre att ge anvisning på silfret,
medan det var ute, än att törst införa och mvnta detsamma, för att
det sedan åter skulle utföras? Jag tror att en öfverenskommelse härutinnan.
hade varit mycket fördelaktig och kunnat åstadkomma en icke
obetydlig besparing. Man har yttrat, att smäitningsbesväret skulle ådraga
exportören kostnad. Det är icke sä. tv det myntade silfret innehåller
25 procent koppar och är ganska begärligt i‘Tyskland för dem,
som vilja hafva uppblandadt silfver. Genom att vid smältningen tillsätta
finsilfver, får man hvilken blandning som helst, såsom 13-1 öd i »t.
etc., utan besvär och kostnad.
Grefve Ha milton. Henning: Då jag har det förtroendet att
vara Fullmägtig i ett annat Riksdagens verk. har jas: ansett grannlagenhet^
förbjuda mig att uppträda vid den förra punkten, och jag skall
icke heller nu tillåta mig något omdöme i hufvudsaken. Men då jag
blir tvungen att nied min röst biträda denna punkts läggande till liandlingarne,
vill jag erkänna, att jag gör det utan föreställning om hvad
den innehåller. Ordalagen i densamma äro: »att Utskottet anser det
hafva varit med Riksbankens fördel öfverensstämmande, om Fullmägtige
i förevarande fall, genom erbjudande af silfver i plants till ett lägre
pris, än det hittills medgiina. sökt förebygga uttagningen af myntadt
silfver». Utskottet anser alltså, att Fullmägtige bort utbjuda silfverplantsar
till lägre pris. än det vanliga; men om detta pris icke blifvit
396
Den 29 Februari, e. m.
antaget af köparen, är det omöjligt att det kunnat medföra någon fördel
för Banken, utan saken hade stått på samma punkt som förut.
Kanske skall man säga, att Utskottet menat, att det pris, som erbjudits,
borde hafva blifvit antaget, men det är icke möjligt, att detta kan vara
Utskottets mening, ty om sä varit, skulle Utskottet naturligtvis uti Betänkandet
hafva genom en fullständig utredning ådagalagt, att det erbjudna
priset varit fördelaktigt eller åtminstone nöjaktigt. Icke heller
hade Utskottet dä kunnat nyttja ordet »sökt» förebygga etc. utan det
skulle hetat »hade» förebygt. Det är således med erkännande, att jag
icke begriper punkten, som jag röstar för dess läggande till handlingarne.
Friherre Raab, Ad. C hr.: Liksom den siste värde talaren fattar
icke heller jag meningen med denna punkt. Men under diskussionen
har jag hört den åsigt uttalas, att man genom utlemnande af
silfverplants skulle hafva besparat myntningskostnaden. Men man har
icke talat om den process, som är nödvändig innan man får i Ilamburgerbanken
insätta silfver. Nedsmältning af mynt medför för exportören
betydlig kostnad, och min öfvertygelse är, att den omtalda kopparn icke
spelar en sä stor rol att den ersätter denna kostnad. Om silfret är
myntadt, sä utkräfver Banken derför sä mycket högre betalning af köparen,
och detta högre pris medför den verkan, att den silfverexport,
som man ju vill förekomma, ej blir så fördelaktig för den, som dermed
sysselsätter sig.
Herr Selander:
♦IISHerr YVallenberg: Då Grefve Hamilton mot denna punkt gjort
den anmärkning, att den vore obegriplig, sä anser jag mig böra hänvisa
till motiverna i Utskottets Betänkande, der förhållandet är fullständigt
utredt. De suppositioner, som af några talare äro framställda, lägger
man icke till grund för en enkel och tydlig kalkyl. Dä emellertid tillfälle
till diskussion härom förekommer vid 20 § i Banko-regleinentet och
den i detta afseende af mig väckta motionen, sä inskränker jag mig nu
till den hemställan, att punkten mätte läggas till handlingarne.
Herr YVijkander: Jag ber att fä afstå frän mitt förra yrkande
och förena mig med dem, som önska att punkten mätte läggas till handlingarne.
Herr Ekman: Äfven jag förenar mig med dem, som yrka att
punkten mätte läggas till handlingarne.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grefven
och Talmannen yttrat, att derunder hade yrkats dels af Herr Schartau.
att den ifrågavarande punkten skulle läggas till handlingarne med den
förklaring, att Utskottet saknat skäl till den gjorda anmärkningen, och
dels af Friherre Tersineden med flere, att punkten mätte läggas till
handlingarne. framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på Herr Schartaus yrkande, hvarvid svarades mänga nej, blandade med
Den 29 Februari,, e. m.
397
ja, och sedermera proposition på punktens läggande till handlingarne,
da svaren utfolio med mänga ja, blandade med nej: och förklarades ja
nu halva vant öfvervägande.
3:dje och 4:de punkterna.
Utskottets hemställanden bifölls.
ö:te punkten.
Friherre Tersmeden: Utskottet har i denna punkt gått väl långt,
da Utskottet föreslagit, att »decharge mätte meddelas Fullmägtige för förvaltningen
af Riksbanken under är 1867». Fullmägtiges åtgärder äro
icke granskade för kela denna tid: och jag tillåter mig derföre föreslå,
att denna punkt mätte, ändras, i öfverensstämmelse med de ordalag, som
vid iörra riksdagen blifvit begagnade i fråga om decharge för Riksgäidsfullmägtige,
. sa att decharge meddelas för de beslut och åtgärder, som åro
antecknade i Fullmägtiges protokoll för år 1867.
, .. .pff1'' härmed slutad öfverläggning framställdes först proposition på
bitali till punkten oförändrad, hvarvid svarades nej, och sedermera proposition
på bifall till densamma med följande förändrade lydelse: »att
hullmägtige må tillerkännas decharge för de beslut och åtgärder, som
finnas antecknade i Fullmägtiges protokoll för är 1867»; hvilken sednare
proposition med ja besvarades.
Foredrogs ånyo och bifölls Första Kammarens den 19 och 26 dennes.
bordlagda Utlåtande N:o 9, i anledning af väckt motion om
insänkande till Kong!. Maj:t frän General-tullstyrelsen af uppgifter å Svenska
varor, som från utrikes ort till riket tullfritt återinföras.
Herr. Hallenborg: För enskilda vigtiga angelägenheters vårdande,
anhaller jag om ledighet frän Riksdagen från den öde till och med den
21:ste nästkommande Mars.
Denna anhållan bifölls.
Grefve Ilamilton. Henning: På Kammarens bord hvilar för
närvarande ett stort antal mål, som äro endast en gång bordlagda, och
deribland åtskilliga af Hufvudtitlarne äfvensom tvänne Stats-Utskottets
Memorial med förslag till propositioner vid gemensamma voteringar.
Då det är angeläget, att dessa mål snart må blifva bordlagda andra
gången, på det att dag må kunna utsättas för deras behandling äfvensom
för de gemensamma voteringarne, tillåter jag mig föreslå, att alla endast
första.gängen bordlagda ärenden mätte sättas först på föredragningslistan
till nästa sammanträde samt främst deribland Stats-Utskottets Me
-
398
Den 2 Mars:
moml N:is 38 och 39, som innehålla de förutnämnda förslagen till voteringspropositioner.
Till detta förslag lemnade Kammaren, uppå gjord proposition, sitt
samtycke.
Kammaren åtskiljdes kl. £ 12 e. m.
In fidem
0. Brakel.
Måndagen den 2 Mars 1868.
Kammaren sammanträdde kl. 6 e. m.
Justerades två protokollsutdrag för den 29 sistlidne Februari.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Statsutskottets
den 29 sistlidne Februari bordlagda Memorial:
N:o 38, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om anvisande af särskildt anslag för
allmänna arbeten under är 1868, till beredande af arbetsförtjenst åt
den i följd af missväxt och dyr tid nödställda befolkningen inom vissa
delar af landet; och
N:o 39, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om användande af medel, som i Riksgälds-kontoret
innestå och blifvit anvisade till allmänna arbeten, hvilka
icke kommit till stånd.