Den 28 Februari, f. m

ProtokollRiksdagens protokoll 1867:228

Den 28 Februari, f. m.

397

ser fortfarande, att Bankofullmägtige i denna sak i alla hänseenden iakttagit
det allmännas bästa och fördel.

Öfverläggningen var nu afslutad; och beslöt Kammaren, att Utskottets
yttrande under föredragna paragrafen skulle läggas till handlingarne.

§ 8.

Bordlädes:

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2;

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 20 med bilagor Litt. A—E;

Samma Utskotts Utlåtanden N:is 21—25;

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 6; och

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 6) Betänkande N:o 1.

§ 9.

Utdrag af protokollet angående de under detta sammanträde -fattade
beslut upplästes och godkändes.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3 e. m. •

In fidem
TI. Husberg.

Tliorsdagen don 28 Februari.

Kl. 12 middagen.

Det

kändes.

under gårdagens sammanträde förda protokoll upplästes och god §

2.

Till Kammaren hade ankommit ett protokoll, så lydande:

o

Ar 1867 den 27 Februari sammanträdde den Nämnd, som eger att
döma, huruvida Högsta Domstolens samtlige ledamöter gjort sig förtjente
att i deras vigtiga kall bibehållas, hvarvid röstades öfver följande proposition
:

“Den, som vill, att omröstning på det i 69 § Riksdags-ordningen föreskrifna
sätt skall anställas till uteslutande af någon bland Högsta Domstolens
ledamöter, röstar

ja;

Den det ej vill, röstar

nej;

Vinner nej, blifva Högsta Domstolens samtlige ledamöter bibehållne";

898

Den 38 Februari, f. m.

Och befunnos efter omröstningens slut, sedan en voteringssedel blifvit
undantagen och förseglad samt de öfriga voteringssedlarne öppnade, hvarvid
2 voteringssedlar förklarats ogiltiga, rösterna hafva utfallit sålunda:

ja 1,
nej 44.

I följd hvaraf Nämnden ansett Högsta Domstolens samtlige ledamöter
böra vid deras embeten bibehållas.

J. W. Sprengtporten.

Frans Schartau. W. F. Tersmeden.

Carl J. Grafström. Olof WijTc.

Efter uppläsande af detta protokoll blef detsamma öfverlemnadt till
Riksdagens Kansli för uppsättande af den underdåniga skrifvelse i ämnet,
som borde till Kongl. Maj:t aflåtas.

§ 3.

Fortsattes den förliden gårdag började föredragningen af BankoUtskottets
Memorial N:o 4, angående verkställd undersökning och granskning
af Bankens tillstånd, styrelse och förvaltning.

§ 2, angående Bankens silfver- och guldförråd i Stockholm.

Härvid yttrade

Herr Hedlund: I och med det här föreliggande momentet beträffande
Riksbankens metalliska kassa stå vi framför ett af de svåraste men
tillika intressantaste ämnena på det finansiela området; ett ämne som jag
ber att få beröra, ehuru begärande ursäkt för de brister i min framställnings
klarhet, som jag måste vidkännas, och som icke minst hafva sin
grund deri, att jag haft försvarsfrågan bakom och annandagarne framför
mig.

Medelpunkten för de internationela bytesmedlen — de ädla metallerna
— är Englands bank, hvars förråd af dessa metaller (hufvudsakligen
guld) utöfvar det mest våldsamma och onaturliga inflytande på penningeställningen
öfver nästan hela verlden. Det ligger i naturen af det sätt,
hvarpå denna bank utöfvar sin verksamhet, att uttagningen ur banken af
blott ett relatift ringa belopp guld vållar en stegring i bankens diskonto,
hvilken återverkar på det stora landets allmänna diskonto, d. ä. på den
afgäld, som måste betalas för belåning af det ofantliga belopp vexlar, som
i England förekommer. Så har under det förflutna året uttagningen af
några få millioner £ st. ur Englands bank vållat en bankränta af ända
till 10 procent för de hundratals millioner £ i vexlar, som diskonteras af
Englands många olika banker och bankirer. Så har Englands hela affärsrörelse
varit hotad med fullkomlig förlamning, och detta allt för summor,
som ej äro jemförliga med de kapitaler, hvaröfver England i öfrigt förfogar.

Starka protester hafva också låtit sig förnimma mot detta onaturliga
förhållande, som gifvit åt bytesmedlet, penningen, ett allt för stort inflytande.

Bytesmedlen äro ju till för att hålla varuutbytet, hvilket på det närmaste
sammanhänger med arbetsfördelningen samt med produktionen och
konsumtionen, i en ordnad, regelbunden gång. Inom hvarje land bör man

Den 28 Februari, f. m.

399

kunna beräkna det normalbelopp af sådana bytesmedel, som för detta ändamål
erfordras. En banks, och framför allt en statsbanks vigtigaste
uppgift torde böra vara, att bibehålla bytesmedlen i denna deras normala
nivå, hvartill en utväg särskildt finnes uti sedelutgifningen. Men detta kan
ej tillgå på annat sätt, än att hvad som minskas i metalliskt mynt ökas
genom sedlar, under det att, under våra närvarande förhållanden, förfarandet
är motsatt: att när den metalliska kassan minskas, så indrages på
samma gång äfven en del af sedelstocken. Låt vara att bankernas säkerhet
sådant kräfver, visst är emellertid att hvarje den obetydligaste fluktuation
i metallförrådet — då för ett ögonblick importen öfverstigit exporten
— sålunda framkallar ytterst våldsamma rubbningar i den sunda
och redbara affärsverksamheten.

Metallens uttagande, för att flyttas till ett annat land, är ett lika så
naturligt och oundgängligt förhållande, som vid ett byte man och man
emellan erläggandet af den mellangift, hvarmed det ena värdet öfverbjuder
det andra. När alltså exporten för någon kortare period understigit importen,
så utgå ädla metaller för att fylla differensen, likasom de under
motsatt förhållande inflyta. Det är bedröfligt, att denna naturliga rörelse
skall vara förbunden med så svåra slitningar, hvilka, efter mitt förmenande,
vittna om ett fel i de institutioners mekanism, som äro till för att
underlätta, ej försvåra så väl det inre som det internationela utbytet.

Man möter på detta område många fördomar.

Så har det betraktats såsom mycket olyckligt, att de ädla metallerna
utgå, och sedan lagförbud ej längre derför lägger något hinder, har man

velat lägga moraliska band på denna utförsel, handlande dervid lika oför ståndigt,

som den der vill hindra vattnet att rinna i nivå eller hindra en
ärlig man att fullgöra sin betalning.

Aldra betänkligast är det, då en bankstyrelse sjelf, fångad under sådana
falska föreställningssätt, söker på ett eller annat sätt försvåra ut tagandet

af silfver. Följden blir ingen annan, än att det naturliga värdet
af landets sedelmynt nedsättas, cl. ä. att en myntförsämring med all den
orättfärdighet, som dermed följer, uppstår; ett förhållande, som vår Riksbank
har till sin “första uppgift11 att förebygga.

En annan fördom är den ofta omtalade handelsbalansen, eller olyckan
deraf att importen öfverstigit exporten, hvaraf detta olyckliga silfveruttag
blir en följd.

Härvid må blott för tillfället erinras, att den s. k. öfverimporten är
en fiktion. Ett land får icke in varor, utan att gifva motsvarande värde
i utbyte. Skuldsättningen går ej länge, äfven om ej, i fråga om ett helt
folk, de som älska att låna och skuldsätta sig, uppvägdes af dem, som
samla öfverskott.

Med den ofantliga rol, som de metaller spela, hvilka erhållit den häfdvunna
rättigheten att förmedla det internationela utbytet, och med det
inflytande, som Riksbankens metallförråd utöfvar på den allmänna rörelsen
inom landet, vill jag ifrågasätta huruvida icke Bankens Styrelse bort förebygga
detta metallförråds förminskning till den grad, som under det föregående
året egt rum, en förminskning, som vållat en kontraktion af sedelstocken
af ej mindre än 10,000,000 R:clr R:mt. De utvägar Bankens Styrelse
haft att dertill begagna — såsom försäljning eller belåning af stats -

400

Den 23 Februari, f. m.

papper m. m. — hade måhända varit förenade med uppoffringar, men
dessa hade rikligt uppvägts af lättnaderna för hela landet att erhålla de
försträckningar, hvarvid man varit van och hvarpå produktionen varit
sedan flera år tillbaka naturligen byggd.

Med denna erinran och dessa betraktelser förenar jag mig om bifall
till Utskottets Betänkande i det ifrågavarande momentet.

Herr Lindström: Oaktadt den föregående talaren yttrade, att han
hade försvarsverket bakom sig och annandagarne framför sig, har han likväl
hållit ett så långt tal, att det ser ut som om han ansett det i dag
vara en annandag; och han har dervid utbredt sig om frågor, som egentligen
icke höra till saken. Det långa talets korta mening synes emellertid
hafva varit, att Herr Hedlund vill hafva en upplysning af Bankofullmägtige,
hvarföre de icke uppehållit den metalliska valutan vid dess legala
höjd. Då jag nu fått ordet och anser mig vara i tillfälle att lemna Herr
Hedlund den begärda upplysningen, så skall sådant ske i största korthet.
Herrar Fullmägtige hafva under det förflutna årets brydsamma penningeförhållanden
funnit det svårt att uppehålla den metalliska valutan. Den
har till och med under någon tid befunnit sig under det af Bankoreglementet
föreskrifna minimum; ett förhållande, som verkligen väckt någon
förvåning. Revisorerne hafva redan yttrat sig derom. Frågan är nu om
Fullmägtige kunnat handla annorlunda än de gjort. En utväg hade för
dem varit att genom afhändning af vexlar inskaffa silfver eller guld, men
detta silfver eller guld hade helt säkert inom några veckor vandrat utomlands
; en annan utväg hade varit försäljning af statspapper. Härom upplyser
Utskottet i sin berättelse, att Fullmägtige verkligen sökt att försälja
en del af sina innehafvande statspapper, och att, då detta icke lyckades,
åtgärder vidtogos för erhållande af ett kreditiv, ehuru dess bättre man
icke behöft att begagna sig deraf. Men om man vill, att Banken genom
försäljning af statspapper skulle ökat sin metalliska valuta, huru skulle
Banken då, såsom Herr Hedlund förmenar, samtidigt kunnat taga af denna
valuta eller, hvilket är detsamma, använda sedlar, för att köpa statspapper.
Häruti ligger en motsägelse, som den värde talaren har att sjelf förklara.
Men jag finner det tjena till föga att nu vidlyftigare afhandla dessa saker,
hvilket måhända varit mera på sin plats vid föredragningen af en
föregående punkt i detta Betänkande; och då under riksdagens lopp många
tillfällen erbjudas att till frågan återkomma, inskränker jag mig nu till att
yrka bifall till den föredragna punkten.

Herr Kock: Den förste talaren har med afseende på den nu föredragna
delen af Banko-Utskottets berättelse tagit sig anledning till åtskilliga
intressanta erinringar, men jag tror likväl att de varit mera på sin
plats, då Bankobetänkandet inkommer och Utskottet afgifver förslag till
redaktion af § 6 i nu gällande reglemente. Emellertid då jag nu slutar
med att påyrka bifall till Utskottets Betänkande, sä anser jag mig böra
förklara att, efter min åsigt, Bankofullmägtigo genom den här ifrågavarande
handlingen långt ifrån att vålla någon skada, tvärtom handlat till
Bankens och det allmännas fördel, dels derigenom att Banken tillgodo njutit -

Den 28 Februari, f. m.

njutit ränta på de i utlandet stående medlen och dels besparat kostnaderna
för deras indragning.

Herr Björck: Beträffande den sak, hvarom den andra punkten i
Banko-Utskottets berättelse handlar, har upplysning här redan blifvit leinnad,
och det skulle således kunna synas mindre behöfiigt att ytterligare
förlänga diskussionen, men om jag icke missförstod Herr Hedlund, så förekom
i hans yttrande en anmärkning, hvilken jag nog ofta hört upprepas,
att nemligen genom Bankofullmägtiges operationer banksedlarnes värde
blifvit nedsatt. Detta är ett påstående, mot hvilket jag måste på det bestämdaste
protestera. Hvar och en, som är innehafvare af en af Riksbankens
sedlar, kan i bankens lucka få densamma utbytt mot silfver till den
qvantitet, som är å sedeln utsatt. Det kan någongång inträffa, att silfret
icke har samma värde i Stockholm, som om det levererades i Berlin eller
Hamburg, och på en härigenom uppkommen förvexling beror utan tvifvel,
att man så ofta talar om, att man icke erhållit full valuta för sina sedlar.

Öfverläggningen var slutad, och Utskottets yttrande under ifrågavarande
§ bifölls.

§ 3, angående utlåning sräntans höjande, inskränkning af utlåningstiden
samt höjande af kreditiv af giften.

Med anledning häraf begärde nedannämnde ledamöter ordet, och
yttrade

Herr Stråle: Allt hvad som förlidne gårdag yttrades af mig och
andra lika tänkande beträffande föregående punkt, om inköp för Bankens
vräkning af Riksgälds-kontorets obligationer, torde så i afseende å form som
sak kunna tillämpas äfven å denna. — Då Utskottet i slutet af Memorialet
eller i fråga om déchargen förklarar, att Utskottet “vid den nu verkställda
granskningen“ funnit, att Bankofullmägtige iakttagit “oaflåtlig uppmärksamhet
och omsorg”, frågar jag hvad det egentligen vill säga att —
såsom Utskottet här gör — tillkännagifva sig icke ega skäl att “missbilliga“
Fullmägtiges förevarande åtgärder, om sådant icke skett för att drypa
malört i bägaren eller, efter ett uttryck i Första Kammaren, låta Utskottet
utöfva ett lindrigt tryck å Bankofullmägtige, på det att de icke skulle
känna sig alltför tillfredsställde af déchargen. I den nu föredragna punkten
yttrar nemligen Utskottet, bland annat, att Utskottet “visserligen icke
funnit något skäl till missbilligande af Fullmägtiges åtgärder att höja utlåningsräntan
öfver behofvet och kreditivafgiften till en procent eller att
inskränka utlåningstiden till högst tre månader. “ Hvad skall detta betyda,
mine Herrar? Jo, att Utskottet icke ansett skäligt missbilliga, att Fullmägtige,
sin pligt likmätigt, tillämpat hvad Bankoreglementet i dessa hänseenden
innehåller. Sålunda stadgar t. ex. 56 §, mom. 1 följande: “Räntan
vid diskontering och utlåning från handels- och näringsdiskontfonden bestämmes
af Fullmägtige och skall rätta sig efter såväl penningeställningen,
som betalningstiden och de säkerheter, hvilka erbjudas11. Yidare innehåller
61 § mom. 2 i fråga om kassakreditiv: “Inträdesafgiften bestämmes af
Styrelsen. “ Jag tror således, att Utskottet kunnat bespara sig ett sådant

Iliksd. Prof.. 1867. 2 Afd. '' 26

402

Den 28 Februari, f. m,

uttalande. I allt fall kunde härmed hafva varit Giuli nog; och om Utskottet
stadnat der, skulle jag för min dol medgifvit, att yttrandet fått
passera och lagts till handlingarne. Men härtill kommer nu en slutmening,
hvilken icke gerna kan anses annorlunda än såsom innefattande ett klander
af hvad Utskottet nyss förut “icke missbilligat“. Den lyder nemligen sålunda:
“men anser sig“ Utskottet “höra framhålla den åsigten, att dylika
åtgärder höra endast i högsta nödfall af Riksbanken vidtagas.“ Jag frågar
Kammarens ledamöter: hvartill gagnar sådant? Icke behöfver väl BankoUtskottet
framhålla hvad alla veta.

Jag får vid sådant förhållande för min del föreslå, att punkten lägges
till handlingarne, sedan ur densamma blifvit utesluten den slutmening jag
uppläst.

Herr Lindström: I slutet af Betänkandet, der reservationerna förekomma,
står att läsa, att jag “reserverat mig emot Utskottets i slutmeningen
gjorda framställning. “ Då jag förnummit, att en och annan uppfattat
detta så, som skulle jag hafva motsatt mig den verkliga slutmeningen eller
tillstyrkandet af décharge, har jag ansett mig böra upplysa, att min reservation
afser den nu föredragna punkten, hvari jag icke kunnat instämma
med Banko-Utskottet.

Jag vill icke upptaga tiden med anförande af de skäl, som härtill
medverkat, då dessa hufvudsakligen äro desamma, som af den siste talaren
andragits; vill blott, med anledning deraf, att man uti denna punkt trott
sig finna ett förstucket klander emot Fullmägtige, yttra, att om det varit
Utskottets afsigt att klandrande framhålla Fullmägtiges åtgärder uti ifrågavarande
fall, eller, om detta ej åsyftats, blott att gifva välvilliga råd till
rättelse för framtiden, jag i hvilketdera fallet som helst finner framställningen
obefogad och omotiverad, och derföre, i likhet med hvad inom Första
Kammaren redan skett, påyrkar, att Betänkandet i denna del, med
uteslutande af slutstrofen, lägges till handlingarne.

Herr de Maré: Den förste talaren har skarpt klandrat Utskottet
och “tycker ej om“ det förslag till Utlåtande, som Utskottet här afgifvit.
Detta förvånar mig ingalunda. Snarare skulle det väckt min förundran,
om yttrandet blifvit af honom gilladt. Då emellertid icke blott han utan
jemväl andre talare här förmenat, att Utskottet genom de anmärkta ordalagen
velat framställa klander emot Bankofullmägtige, får jag emot en dylik
uppfattning protestera. Utskottets majoritet har erkänt, att Fullmägtige
under brydsamma förhållanden vidtagit de åtgärder, hvartill Bankoreglementet
dem berättigat; och någon anmärkning härutinnan har således
hvarken blifvit gjord eller kunnat göras. Det medgifves, att under dep
tid, som sednast förflutit, en inskränkning i utlåningstiden varit af nödvändigheten
påkallad, likasom ock minskning i beloppet af diskonteringar
och utlåningar från handels- och näringsdiskontfonden väl kan såsom behöflig
försvaras. Likaså har det visserligen varit fullt bankmessigt, att
utlåningsräntan höjts; men denna åtgärd synes icke hafva ledt till det
resultat, som dermed åsyftats. Detta skulle hafva varit att förekomma
den metalliska valutans sjunkande. Dertill hafva de båda första utvägarne
varit lämpliga, men den sista har, efter Utskottets och min åsigt, blott ledt

Den 28 Februari, f. m.

403

till att legalisera den höga ränta, som under sednare är varit här gällande.
Och detta förhållande är clet Utskottet afsett, då Utskottet, med
gillande af Fullmägtiges ifrågavarande åtgärder, ansett sig böra framhålla
den åsigten, att dylika åtgärder ej höra vidtagas utom i högsta nödfall.

Om Riksbankens ändamål vore detsamma som de enskilda bankernas
och jag stode här såsom clelegare i en af dem, skulle jag med loford äfven
omnämna, att utlåningsräntan höjts och kreditivafgiften stegrats. Men då
så icke är förhållandet, då Bankstyrelsens förnämsta uppgifter äro att
upprätthålla myntvärdet eller med andra ord Bankens förmåga att med
silfver inlösa sina sedlar och underlätta industri och näringar genom tillhandahållande
af förlagskapital, hvilka skola såsom mynt i Riket gälla, och
först i sista rummet eftersträfva största möjliga vinst, synas Fullmägtige
hafva bort inskränka sig till de båda första utvägarne. Ty fåfängt lärer
någon vilja påstå, att höjandet af utlåningsräntan verkat, att en enda
silfverplans stadnat qvar i Bankens hvalf mera, än om denna ränta varit
bestämd till sex procent. Icke heller tror jag, att kreditivafgiftens höjande
föranledt dertill, att en enda silfverspecie mindre uttagits.

Då så är förhållandet, kan det icke annat än vara af största vigt
för oss, som äro representanter för landets jordbruk, att genom det beslut,
vi nu fatta, försvåra möjligheten till räntans höjande öfver sex procent;
— och den klokaste åtgärd, som Kammaren skulle kunna vidtaga
för att lätta jordbrukets betryck för framtiden vore alltså efter mitt förmenande
att gilla hvad dess Banko-Utskott här föreslagit, i hvilken syftning
jag äfven anhåller om proposition.

Herr Hierta: Såsom ledamot af Bankostyrelsen har jag att aflägga
min tacksägesle för den handräckning, som en talare till venster behagat
lemna och för de anmärkningar emot Utskottet han framställt i afseende
å slutmeningen. Jag bör likväl säga, att för egen del jag icke tror, att
Bankostyrelsen känner sig af ett sådant tillägg komprometterad. Utskottet
har behagat här antyda, att clet icke synes hafva verkat menligt att,
på sätt som skett, höja utlåningsräntan och kreditivafgiften. Jag ber att
få lägga någon vigt uppå, att Utskottet ej funnit skäl till “missbilligande“
af dessa åtgärder, likasom icke heller deraf, att utlåningstiden inskränkts
till högst tre månader. Den slutmening, som Utskottet tillagt och hvari
den åsigt framhålles, att “dylika åtgärder böra endast i högsta nödfall af
Riksbanken vidtagas" — är således i sjelfva verket ingenting annat än
en mening, som Utskottet uttalat; och jag anhåller få tillkännagifva, att
jag, för min del, är alldeles ense med Utskottet om denna maxim och
jag tror, att öfrige ledamöter af Bankostyrelsen äro det äfven.

Men förhållandena under den sednaste tiden voro verkligen sådana,
att man ansåg, att man måhända icke kunnat ansvara för, om man ej
försökt denna utväg för att se, hvad inflytande den mägtade utöfva på
den metalliska kassan till dess förstärkning och det inskränkande af affärsverksamheten,
som skulle leda derhän. En talare bakom mig har visserligen
förklarat, att försöket icke medfört någon sådan verkan; men det
torde icke vara så lätt att säga det. Visst är emellertid, att Bankofullmägtige
icke dröjde att nedsätta den högre räntesatsen, så snart tiden
syntes dertill vara inne; och detta torde bevisa, att Bankostyrelsen på det

404

Den 28 Februari, f. ra,

hela varit af samma mening som Utskottet. Det är ju tor öfrigt klart,
att den måste vara det. Ju lägre ränta man kan lemna, desto större
lättnad beredes rörelsen och industrien, ty på den största delen af Bankens
fonder är räntan förut bestämd till fem procent, eller på hela omsättningsfonden.

Hvad åter beträffar frågan om kreditivafgiftens bestämmande, torde
det befinnas, att, enär kreditiven omfattade den del af lånerörelsen, som
minst lände till Bankens fördel, men begäret derefter visat sig vara. så
stort, att blott en ringa del af de ingifna ansökningarne kunnat beviljas,
Styrelsen ej saknat skäl, vid en jemförelse med andra lånegrenar, att
höja från en half till en procent, då andra banker samtidigt böjt den
ända till två procent.

Herr M u r é n: Om i de bär anmärkta ordalagen skulle — såsom en
talare medgifvit — ligga någon afsigt att vilja försvåra för Bankostyrelsen
möjligheten att böja räntan, då en sådan åtgärd befunnes vara nödvändig,
instämmer jag med de tvänne föregående talare, hvilka yrkat uteslutande
af dessa ord. Jag anser det icke vara försigtigt eller rätt af Riksdagen
att utöfva någon slags tryckning å Styrelsen i Bankens angelägenheter.
Men skulle något yttrande afgifvas, hade jag, för min del, snarare
velat hafva här införd en anmärkning derutinnan, att Bankofullmägtige
icke tidigare böjde räntan och icke gjorde mera än som skedde till undsättning
åt industrien. Skulle åter Riksdagen uttrycka ett missbilligande
af de vidtagna åtgärdernas syftning och förklara, att räntan icke borde
hädanefter böjas utom i högsta nödfall, kunde jordbrukaren och öfrige
industriidkare derigenom lätteligen komma att beröfvas den tillgång till
nödiga kapital, som Bankostyrelsen annars borde kunna hålla dem till
handa. 10 § i nu gällande reglemente berättigar nemligen Fullmägtige
att försälja af Banken innehafvande obligationer. Enligt 11 § ega Fullmägtige
att, till förstärkande af metalliska kassan, å utrikes ort upptaga
lån, och i 28 §, sedan först talats om minskningen af diskonteringen och
andra åtgärder för samma ändamål, tillägges slutligen följande: “Fullmägtige
likväl öppet lemnadt att derförinnan eller samtidigt dermed försälja
större eller mindre del af innehafvande obligationer “. Om nu Fullmägtige
kunnat försälja obligationer, — möjligen äfven med någon förlust
— och gjort sig för denna betäckte genom högre ränta, tror jag,
att det betryck i landet, hvaröfver vi klaga, känts mycket mindre.

Jag vet icke heller huru man kan påstå, att den förhöjning af räntan,
som skett, ej ledt till minskning i uttagningen af silfver. Det är
troligt åtminstone, att en förhöjd ränta icke ökar begäret att taga ut silfver,
men väl kan detta inträffa, om räntan är låg. När penningen är dyr
utomlands, blir det en fördel för utlandet att hemta mynt härifrån, då
räntan här är lägre, och det har fördenskull varit för Bankofullmägtige
nödvändigt att höja räntesatsen. Derföre borde man, efter mitt förmenande,
vara med denna åtgärd belåten och icke göra någon anmärkning
deremot.

Jag håller för öfrigt före, att Fullmägtige med mera vana kunnat
sälja obligationer. I att Icöpa hafva Fullmägtige visat sig skicklige, men
man har icke sett dem realisera. Och detta är så mycket besynnerligare,

Den 28 Februari, f. ra.

405

som en annan låneinrättning, hvilken äfven köpt obligationer, kunuat afyttra
dem utan någon nämnvärd förlust. Det tyckes alltså hafva varit
stort skäl, att Fullmägtige sökt afhända sig för 10 å 12 millioner obligationer
lör att kunna sprida några millioners större rörelsekapital i landet;
och då fråga här förekommer om ordnandet af Riksbankens affärer,
skall jag äfven föreslå, att Fullmägtige må anmodas göra mera bruk än
hitintills af denna sin rättighet och måhända jemväl uppgifva några bättre
medel än reglementet innehåller. Jag anser sålunda bland annat nödvändigt,
att Bankostyrelsen förser sig med utländska statspapper, hvilka
alltid kunna realiseras och icke falla i pris.

Slutande med hvad jag började, tillstyrker jag, i likhet med tvänne
andre talare, att de i slutmeningen förekommande ordalagen ur punkten
uteslutas.

Herr Hedlund: För min del kan jag icke annat än afstyrka den
så kallade klämmen i Utskottets i denna punkt uttalade omdöme, ej blott
derför att den innefattar en obehörig anmärkning emot Bankofullmägtiges
förfarande att höja utlåningsräntan, utan äfven emedan den af Utskottet
deri uttalade maxim är origtig. Det är nemligen icke endast i högsta
nödfall, hvarom här talats, utan ock för att förekomma vådor, som
kunna vara att befara i afseende på den allmänna affärsställningen och
Bankens deraf beroende säkerhet, som en Bankstyrelse kan och bör vidtaga
sådana åtgärder, som Herrar Bankofullmägtige under de brydsamma
förhållanden, som förlidna år egde rum, nödgats använda. Medlen föregående
talare är jag ense derom, att höjandet af räntan å utlåningarne
från Riksbanken icke ovilkorligen har till följd en minskning i uttagningarne
af Bankens silfver. Då diskontot var 5 procent i Paris och 10
procent i London, följde deraf ingalunda att guldet från Frankrike strömmade
till England. Oaktadt denna ränteskilnad ville kapitalen icke draga
sig öfver kanalen. Jag tror således icke, att genom en ränteferhöjning
penningar ovilkorligen tillflyta till Banken. Men å andra sidan inser jag
icke, hvarföre Staten skall skänka två eller tre procent åt rika personer,
som befatta sig med export af jern och belåna sina vågförda jerneffekter.
Detta biff dock händelsen, om Riksbanken bibehåller en låg utlånmgsränta,
under det den står högt i öfrigt, ty under sådana förhållanden belånar
jernexportören sina effekter här i Riksbanken och förtjenar ej obetydligt
genom den högre ränta, som han af lånebehöfvande kan betinga sig.

Jag instämmer i alla delar med Herr Murén och hade äfven tänkt
bedja Herr Lindström om ursäkt för min djerfhet att taga till orda i e
ämne, som Herr Lindström synes anse vara ett för honom fridlyst område.
Men jag vill icke vexla några förmaningar och skarpa repliker med honom.
Jag har fått en förmaning af honom, den jag for en gång får underkasta
mig; dock undanbeder jag mig sådana för framtiden, oä länge
Kammaren hyser tålamod med mig och vill lyssna till mina orcl, kommer
jag att, trots Herr Lindströms misshag, begagna mig af den yttranderätt,
som tillkommer landets representanter, och skall _ veta att gifva akt pa
hvarje tecken af otålighet hos Kammarens ledamöter, som kan röja, att
jag missbrukat dess tålamod.

406

Den 28 Februari, f, m.

Iierr Lindström: Sedan en föregående talare numera formulerat
sina anmärkningar mot Herrar Bankofullmägtige för deras förfarande i ett
och annat afseende vid Riksbankens förvaltning, kan det vara skäl att söka
närmare göra sig reda för i hvad mån anmärkningar ne äro välgrundade
och förtjenta af någon uppmärksamhet. När den värde talaren, i hög
ton, vädjar till jordbrukets betryckta ställning och ställer denna i sammanhang
med Fullmägtiges åtgärder uti ifrågavarande sak, har han, i min
tanke, lika mycket misstagit sig om orsaken till dessa åtgärder och verkan
deraf, som om effekten af det slagord han här begagnat, men hvilket jag för
visso antager ej skall hindra någon att opartiskt och passionsfritt bedöma
saken. Utgående från den synpunkt, att Riksbankens ändamål är att befrämja
jordbruket och alla andra nyttiga näringar, har han likväl glömt,
att Banken äfven har ett annat och högre mål för sin verksamhet, nemligen
att upprätthålla myntvärdet i landet; och det torde ej vara svårt
att inse, att om detta sednare försummas, landets näringar deraf vida
mera lida, än om de tillfälligtvis betungas af en något högre ränta eller
för någon tid ej erhålla påräknad försträckning från Banken. Vill man
alltså på allvar jordbrukets förkofran, så måste man vara angelägen att
i första rummet bereda Banken den trygghet och säkerhet, som erfordras
för uppfyllande af en af dess förnämsta förpligtelse!’, men detta sker ej
genom att till det yttersta anlita Bankens lånebiträdo, ej heller genom att
föreskrifva sådana reglor för dess verksamhet, som alltför mycket binda
Fullmägtige i deras ansvarsfulla befattning. De åtgärder, som för metalliska
kassans upprätthållande äro nödiga, finnas uti Bankoreglementet beskrima,
och till dessa höra ej blott lånefondernas indragning eller minskning,
utan ock räntans höjning och lånetidens inskränkning. Det kan ej
annat än medgifvas, att sådana åtgärder mer eller mindre menligt inverka
på den allmänna rörelsen, men detta är ett ondt som ej kan undvikas
en af dessa kurer som, under det de pågå, verka smärtsamt, men
shithgen återställa den störda jemnvigten. Att rubba grunden för denna
ael af Länkens verksamhet vore i hög grad obetänksamt, men lika illa
om man genom någon slags påtryckning ville försöka att inverka på Fullmagtiges
fria bestämmelserätt i dessa fall. Man har sagt, att då räntan
står högt, industrien och näringarne utestängas från möjligheten att låna,
emedan de icke lemna så stor behållning, att det vid en högre ränta lönar
modan fortsatta med desamma. Jag hemställer likväl, om det icke under
vTm-u Penningetider är bättre för dem, som för en närings bedrifvande
?, V1 Penningar, att för en kort tid få betala en något högre ränta än
att icke få några penningar alls till låns. Icke heller tror jag, att Riksbanken
genom ranteforhöjningen beredt sig någon större räntevinst, ty
vict samma tid räntan höjdes, måste den inskränka lånerörelsen och indraga
åtskilliga, utestående lån, der Banken under andra förhållanden haft
att påräkna rantevmst, som uppgått till vida större belopp, än hvad genom
skilnaden mellan 6 och 7 procent, dertill räntan höjdes, kunde inbringas
å de derefter utlemnade lånen.

bör b!nnirko1VHie-r de, ,Mafé an på strängen om jordbrukets betryck,
an icke förbise att icke blott jordbruket befunnit sig och fortfarande

ön^W. Slg,1f1 trjckt ställning, utan att detta är förhållandet kanske i
ogie glad med många andra näringar, exempelvis järnförädlingen.

Den 28 Februari, f. m.

407

Med samma rätt som jordbrukaren klagar ju äfven jern tillverkaren _

med samma rätt hvarje annan näringsidkare. Och det är orätt att säga,
att den ena blifvit mera än den andra af Banken tillgodosedd. Af de
Bankens medel, som tillhöra den s. k. handels- och näringsdiskonten, utgår
för närvarande omkring en tredjedel till jernbelåning och återstoden till
köpmannen och industriidkaren. Den högre räntan drabbar ju således här
blott undantagsvis jordbruket. Men å en lika stor summa, eller omkring
10 millioner, som nu på längre tid utlånas till, bland andra, den mindre
jordbrukaren, får Banken ej taga högre ränta än 5 procent, och å den del
af Bankens fonder, som blifvit till hypotheksbanken utlemnad, beräknas
icke heller högre ränta. Jag nämner detta endast för att visa huru
olämpligt det varit att på talet härom vidröra jordkrukarens ställning, som
på allt möjligt sätt blifvit i Bankoreglementet tillgodosedd.

Beträffande Riksbankens åtgärd att höja kreditivafgiften, hvilket man
också velat klandra, håller jag före, att, så länge Banken ej eger rätt att
höja kreditivräntan öfver 6 procent, det ingalunda varit obilligt att öka
kreditivafgiften, hvilken i flera enskilda banker är till och med ännu
högre. Fördelen för den enskilde af dessa kreditiv är så stor, att kreditivafgiften,
som nu utgår med 1 procent af kreditivets belopp, kan sägas vara
ett godt pris. För Banken sjelf är denna rörelse allt annat än lukrativ.

Det har vidare blifvit sagdt, att clen öfver klagade åtgärden icke haft
den verkan, att Bankens metalliska valuta ökats. Må så vara. Men om
iden haft det inflytande, att denna valuta derefter icke minskats eller ännu
mera nedgått än den nu gjort, har ju ändamålet ändock vunnits. Stäng
dessa utvägar för Fullmägtige, hvarigenom det nu lyckats att upprätthålla
metalliska kassan, och vi skola komma in uti kriser, kännbarare än dem
vi hittills upplefvat och aldra mest kännbara för jordbrukaren sjelf. De
som sådant påyrka kunna ej vara jordbruksnäringens sanna vänner.

Herr vice Talmannen M ann ers kant z:

Herr Otterström: I likhet med hvad föregående talare antydt,
finner äfven jag slutstrofen af Utskottets i denna punkt uttalade omdöme
i ett hänseende dunkel och i ett annat hänseende onödig, dunlid emedan,
om man icke läst de till frågan hörande handlingar, man skulle af Utskottets
framställning i saken kunna förledas till det antagande, att Herrar
Bankofullmägtige egt fullt skäl till vidtagande af ifrågavarande åtgärder,
nemligen höjande af utlåningsräntan, förkortning af utlåningstiderna och
kreditivafgiftens ökande, och onödig derföre att, så vidt jag hört, icke någon,
icke ens bland Utskottets försvarare velat påstå, att dessa åtgärder
icke varit af högsta nödfall påkallade. En af Utskottets försvarare har
uppgifvit såsom anledning till slutstrofen, att Utskottet dermed velat för
framtiden förebygga att dylika åtgärder vidtagas i andra fall, än omsorgen
för Bankens egen säkerhet kräfver ellei’, såsom det heter, endast i högsta
nödfall. Härom meddelar ju reglementet föreskrift, och de i frågan utredda
förhållanden gifva ock stöd för den af Fullmägtige uttalade åsigt att
här inträffat sådant nödfall, att nämnda åtgärder måst vidtagas. Någon
påminnelse från Utskottet om reglementets föreskrifter i dylika fall synes
således vara alldeles öfverflödig. Deremot tror jag det varit lämpligare,
att Utskottet i stället framhållit den mening, att Riksdagen bör tillse att

408

Den 28 Februari, f. m.

sådana nödfall, som tyvärr gjort ofvan anmärkta utomordentliga åtgärder
från Bankofullmägtiges sida nödvändiga, må för framtiden förebyggas. Det
bör väl i någon mån bero på lagstiftningen, om sådana nödfall, hvarom
här är fråga, framkallas, men när de inträffa, huru vill man genom en
fras, som den ifrågavarande, söka hindra Fullmägtige att tillgripa de utvägar,
som för sådana fall finnas i Bankoreglementet anvisade.

Som jag ej finner något skäl till ett sådant uttalande, som innefattas
uti ofvanberörda slutstrof, anhåller jag, att densamma måtte ur Memorialet
utgå.

Herr C. A. Larsson: Ehuru jag i går hörde till dem som stod på
klandrarnes sida i fråga om förvaltningen af Riksbanken, så är jag i dag
nog lycklig att kunna taga Fullmägtiges försvar i den nu föredragna
punkten.

Så vidt jag kan inse, innebär Utskottets uttalade omdöme i denna
punkt ett klander af Fullmägtiges förfarande att höja utlåningsräntan, ett
klander som kan af Fullmägtige tydas såsom förbud för framtiden att förnya
en sådan åtgärd. Förut, då enskilda banker ej funnos här i landet
till ett så stort antal som nu är händelsen, gick det lätt för sig utan
skada för Riksbanken och det allmänna att förbjuda utlåningsräntans
höjande. Men att nu binda Riksbanken, omgifven som den är af en mängd
enskilda banker, anser jag icke rådligt, ty genom att utestänga Riksbanken
från all täflan med de enskilda bankerna skulle inom kort en hufvudsaklig
del af rörelsekapitalet draga sig till de enskilda bankerna: Vill
man att Riksbanken skall gagna den allmänna rörelsen och utöfva ett
helsosamt inflytande på de öfriga bankerna, måste man lemna Riksbanken
fria händer uti ifrågavarande hänseende. Icke är det väl billigt begära att,
då andra banker höjt utlåningsräntan, Riksbanken skall alltjemt åtnöias
med en lägre ränta?

Man har sagt, att å jordbrukarnes vägnar en protest mot Bankofullmägtiges
förfarande att höja räntan borde afgifvas, och såsom skäl för
denna mening har uppgifvits, att jordbrukarne hafva lån till betydliga belopp
i handels- och näringsdiskont®! och således skulle ega stort intresse
af att räntan der icke förhöjdes. Detta måtte dock bero på något missförstånd.
De jordbrukare, som äro låntagare i Riksbanken, hafva vanligen
sådana lån som få omsättas, och för dessa lån är räntan bestämd till
5 procent. De åter, som fått lån från handels- och näringsdiskonten, äro
sadane som för större företag i en och annan näring måst anskaffa sig
förlag och. ej kunnat få omsättningslån.

■ Riksbanken uppfyllt allt hvad man billigtvis kunnat fordra, synes
mig Banko-Utskottet hafva gått alltför långt i nit att skaffa penningar för
godt pris, hvarföre och .då jag anser all påtryckning från Representationens
sida olämplig, om icke skadlig, förenar jag mig med dem som yrka
uteslutande af den sista strofen i Utskottets framställning uti förevarande
punkt.

Herr Björck: Visserligen hafva föregående talare under diskussionen
om denna punkt i föreliggande Memorial erkänt, att Bankofullmägtige
med varsamhet och försigtighet behandlat de ifrågavarande ärendena och

Den 28 Februari, f. m.

400

särskildt frågan om förhöjningen af räntan, men för ett noggrannt bedömande
af de i detta afseende vidtagna åtgärder, ber jag att få fästa
Herrarnes uppmärksamhet å hvad Memorialet innehåller rörande förhandlingarne
hos Fullmägtige, under den tid frågan om ränteförhöjningen hos
dem var å bane.

Då visar sig att frågan om räntans förhöjande uppstod hos Fullmägtige
i medlet af Maj och var föremål för deras oaflåtliga uppmärksamhet
ända till den 19 Juni, då räntan höjdes till 7 procent å de från handelsoch
närings-diskontfonden derefter utgifna försträckningarne. Att Fullmägtige
med största varsamhet bedömde frågan ådagalägges af handlingarne;
och tydligt är att Fullmägtige vid nämnda tidpunkt befunno sig i
ett svårt dilemma. Metalliska kassan var i sjunkande och räntan hade
öfverallt i utlandet stigit, hvarföre man trodde att en stegring af Riksbankens
ränta skulle möjligen minska uttagningar af den metalliska valutan;
men å andra sidan fruktade man för att genom en ränteförhöjning
bereda de enskilda bankerna, som redan ökat sin utlåningsränta, tillfälle
till än större räntestegring, hvarigenom den allmänna rörelsen skulle än
mer betungas. Vid sådant förhållande och då i slutet af Maj det syntes
tydligt, att någon lättnad för rörelsen icke från utlandet var att påräkna,
beslöto Fullmägtige då att tills vidare bibehålla räntan vid samma punkt
som dittills. Men då räntan på de flesta utländska platserna i medlet af
Juni ställt sig något lägre och diskontot i London något nedgick, ansåg
man tiden vara inne för att höja Riksbankens utlåningsränta, såsom skäl
för hvilken åtgärd anfördes att man derigenom skulle förmå jernexportörerne,
som vid den förut gällande räntesatsen funnit sin fördel vid att hos
Riksbanken belåna sina vågförda effekter, att försälja desamma och anlita
sin kredit i utlandet, sedan de funnit lånevilkoren inrikes ej vara särdeles
billigare än utrikes. Allt detta är utveckladt och ådagalagclt i de
hos Fullmägtige förda protokoll.

Hvad Herr vice Talmannen nyss anfört om Riksbankens inflytande och
förmåga att bestämma räntefoten i landet och särskildt Riksbankens magt
att i landets intresse hindra de enskilda penningeanstalterna att stegra
räntefoten och deraf skörda en oskälig vinst, uppskattar och erkänner jag
och tror lika med honom, att dessa penningeinstitutioner tillsammans kunna
bestämma räntefoten i landet. Äfven är jag ense med honom, att Riksbanken,
åtminstone förr, haft och ännu i någon mån har magt att inverka
på de öfriga bankernas i landet räntebestämmelser.

Erfarenheten har dock visat, att detta Riksbankens inflytande på sednare
tider är jemförelsevis ringa, och man vet, att, ehuru Riksbanken bibehållit
en i betraktande af tidsomständigheterna låg ränta, de enskilda
bankerna och penningeanstalterna icke följt exemplet utan stegrat sin utlåningsränta.
Frågar man hvarföre Riksbanken ej i detta afseende utöfvar
det inflytande den borde, så blir svaret, att den numera icke besitter
den stora anpart i landets rörelsekapital såsom tillförene varit händelsen,
och att den derför icke ensam kan bestämma räntan eller utöfva
någon synnerlig påtryckning på de enskilda bankerna.

För att till någon del återvinna åt Riksbanken detta inflytande gifvas
två medel, ett att indraga till Riksbanken och göra disponibla flera nu
bundna fonder, så att Bankofullmägtige i mån af behof kunna använda

410

Den 28 Februari, f. m.

dem i allmänna rörelsen och derigenom blifva i tillfälle inverka på densamma.
Det andra medlet är att bestämma korta tider för utlåningarne, till
följd hvaraf Riksbanken kan mera kraftigt verka på den inhemska penningemarknaden;
skälet hvarför en kort utlåningstid nu är nödvändigare
än förr, är att inflytandet af penningekriserna utomlands numera göra sig
mycket hastigare gällande hos oss än fordom. Då penningekriser för
längre tid tillbaka inträffade t. ex. i England, visade sig verkningarne
deraf härstädes först flera månader efteråt och då affärerna i England
återtagit sin vanliga gång, så att hjelp derifrån kunde påräknas. Nu för
tiden märkes inflytandet af en allmännare kris utomlands genast, hvilket
beror deraf att handeln och omsättningarne af penningar och varor nu
äro vida lifligare än förr och i följd deraf jemväl behofvet af utländska
krediten större än fordom. En tredje omständighet är att vid sidan af
Riksbanken vuxit upp stora och mägtiga penninge-institutioner, som verka
i stor skala och af hvilka Riksbankens metalliska kassa röner starka på--känningar under brydsamma penningeförhållanden. Jag tror derföre att,
om Riksbanken skall kunna under nuvarande förhållanden hafva ett nyttigt
och välgörande inflytande på penningeställningen och särskildt räntefoten
i landet, det är nödvändigt att ställa de fonder, som kunna indragas,
till Fullmägtigés disposition för utlåning på kortare tider. I annat
fäll förblifver Riksbanken utan det inflytande på den allmänna rörelsen
den borde ega. Först derigenom att Riksbanken, som eger 12 millioner i
handels- och näringsdiskontfonden och får utgifva 15 millioner i sedlar
utöfver metalliska valutan, blir i tillfälle att fritt disponera de nu bundna
fonderna, kan den komma i den ställning till de öfriga penninge-institutionerna,
att dessa mera än nu är fallet måste rätta sin räntefot efter Riksbankens.
Detta tror jag vara enda sättet att nå det mål Herr vice Talmannen
finner önskvärdt. Det klander, som träffat Fullmägtige för beslutet
om ränte-förhöjningen, tror jag vara oförtjent, så mycket mer som Fullmägtige
i det längsta dröjde med denna åtgärd, på det att den allmänna
rörelsen ej deraf skulle betungas.

• I fråga om Fullmägtiges åtgärd att höja kreditivafgiften, så kan hvar
och en derom bilda sig ett omdöme, som genomläser Herr Ågardhs reservation,
deri tillräckliga skäl för kreditivafgiftens höjande äro anförda. Vill
man bereda kreditivinneliafvare någon lättnad, bör sådant ske genom nedsättning
af sjelfva räntan å kreditivet och icke af afgiften för detsamma.
Slutligen ber jag att få tillägga några ord i anledning af Herr Muréns
yttrande derom, att Bankofullmägtige bort hafva sin oaflåtliga uppmärksamhet
fästad på att kunna försälja statsobligationer. Frågan är hvar
man skall finna en marknad för dessa obligationer. Ej inrikes, ty den
spekulation, som här i landet förefinnes i sådant afseende, är snart tillfredsställd
endast genom Riksgälds-kontoret, hvars obligationer ständigt
utbjudas. Månne utrikes? De försök Riksbanken gjort att å de utländska
handelsplatserna sälja Svenska statspapper hafva misslyckats. Så länge
nya lån för Svenska Statens räkning upptagits på utrikes ort, kunna vi ej
påräkna någon afsättning af våra obligationer, utan att skada Riksgäklskontorets
kredit. Då Fullmägtige medelst korrespondens med de förnämsta
bankirfirmorna i norra Tyskland, der de Svenska statspapperen hafva sin

Den 28 Februari, f. m.

411

marknad, förfrågat sig om någon försäljning af Bankens obligationer läte
sig göra, erhölls vanligen till svar, att de icke kunde säljas. Och så snart
de på försök utbjudits, genast kom underrättelse, att Riksgälds-kontorets
obligationer fallit i pris. Det visade sig särskildt, att försäljning af Bankens
obligationer under sistförflutna året skulle hafva medfört stor förlust
för Banken, hvarföre Fullmägtige afstodo från en dylik operation. Hade
det för förstärkning af metalliska valutan varit nödigt att afyttra obligationer,
så hade man ock måst underkasta sig en förlust af minst 10 procent,
hvilken Fullmägtige sökt undvika och äfven undvikit, enär de tilltrodde
sig att ändock kunna upprätthålla vexlingen, och för detta ändamål
hade andra mindre förlustbringande utvägar att tillgripa; och då Riksbanken
sista året inköpte Riksgälds-kontorets obligationer, skedde sådant ej
i afsigt att å den utländska penningemarknaden utbjuda dem, utan för att
behålla dem tills vidare och endast vid förefallande behof försälja dem.

Herr von Troil: Med uppmärksamhet har jag sökt följa den intressanta
diskussion, som i går och i dag egt rum angående föreliggande Memorial.
Denna diskussion har endast lemnat ytterligare bekräftelse på
den åsigt, jag redan förut bildat mig derom, att Herrar Bankofullmägtige
med varsamhet, omsorg och nit skött sitt vigtiga kall under de brydsamma
förhållanden, som under sistlidna år förefunnos. Det var dock ej för att
uttala denna åsigt, som, efter hvad det visat sig, omfattats af flertalet
bland Kammarens ledamöter, hvilka under diskussionen uppträdt, utan för
att protestera emot de försök här gjorts att på ett eller annat sätt binda
Fullmägtige i utöfningen af deras uppdrag, som jag begärde ordet. Under
gårdagens diskussion anmärktes, att Bankofullmägtige vore skyldige,
att, då vigtigare frågor rörande Riksbankens förvaltning under det Riksdagen
vore samlad förekomme till behandling hos Fullmägtige, anmäla dem
hos Representationen, för att inhemta dess åsigter i sådana frågor, innan
definitivt beslut af Fullmägtige fattades.

I dag har åter föreslagits att man borde godkänna den af BankoUtskottet
i förevarande punkt intagna slutmening, som omisskänneligen
afser att vid sidan af Fullmägtiges grundlag, som är Bankoreglementet, sätta
föreskrifter, hvilka skulle förlama verksamheten och binda deras fria vilja
vid utöfningen af deras svåra kall.

Alla sådana sidomeningar och påpekningar utom reglementet anser jag
högst vådliga. Vill man hafva en duglig Styrelse, som under brydsamma
förhållanden verkar med tillbörlig kraft, måste man framför allt lemna
den fria händer inom gränserna för dess verksamhet och undvika att på
ofvan antydda sätt inskränka densamma. Följden kan annars lätt blifva,
att i en Styrelse, hvars ledamöter måste vara erfarne och insigtsfulle män,
en och annan ledamot kan finna sig föranlåten att undandraga sig förtroendet;
hvarigenom utmärkte personer hindrades att gagna fosterlandet
och svårigheter måhända yppades att i deras ställe finna män, fullt vuxne
ett så magtpåliggande kall. Ett sådant förhållande vore i hög grad beklagligt,
och jag kan derföre ej annat än biträda deras mening, som yrkat
uteslutande af slutstrofen i Utskottets i förevarande punkt gjorda framställning.

412

Den 28 Februari, f. m.

Herr Johannes Andersson: Jag har begärt ordet endast för att
tillkännagifva, det jag är af samma mening som Herr vice Talmannen och
således önskar, att den omtvistade slutmeningen i Utskotts-memorialet bibehålies.
Jag tviflar dock att dermed något vinnes; yrkande jag emellertid
bifall till Utskottets framställning i denna punkt.

Herr de Maré: Jag skulle icke ännu en gång hafva begärt ordet,
om icke af en föregående talare åberopats den af Herr Agardh afgifna,
vid Memorialet fogade reservation, al hvilken man velat hemta stöd för
den meningen, att från det af Banko-Utskottet uttalade klandervotum bort
undantagas den al Bankolullmägtige vidtagna åtgärden att höja kreditivafgiften.
I sin reservation yttrar Herr Agardh bland annat följande:
“Det måste vara tydligt att i samma mån å beviljade kreditiv större
belopp äro uttagna, i samma mån blir rörelsen för Banken inbringande
och kreditivlånen för låntagaren billiga. Är hela kreditivbeloppet användt,
så lider Banken ingen ränteförlust på någon kassa, som ligger väntande
på uttagning; och kan den enskilde använda hela kreditivbeloppet,
så kommer inträdesafgiften att fördelas på hela detta belopp, hvarigenom
lånet blir mindre dyrt, än^ då inträdesafgiften skall läggas på en mindre
del af kreditivsumman. Är t. ex. folioafgiften ''/2 procent och räntan
6 procent, så kostar ett kreditivlån, om hela kreditivsumman är använd,
låntagaren 6''/2 procent, och Banken tager denna ränta på sina penningar;
men om halfva summan endast är använd, så kostar lånet låntagaren 7
procent, och Banken skulle endast hafva 3 ''/2 procent för sin försträckning,
om nemligen de till kreditiv anvisade medlen icke på annat sätt kunde
delvis användas. Det ligger sålunda i både Bankens och kreditivhafvarnes
intresse att icke större del af den åt kreditiv anvisade fonden ligger obegagnad,
än som med ett klokt användande af denna art försträckning är
nödigt. “ Häraf skulle följa att, om jag i Januari uttager hela kreditivbeloppet
och ej insätter något förrän jag i slutet af December inbetalar
hela kreditivsumman, skulle detta sätt att sköta kreditivet vara för Banken
fördelaktigast.. Men en hvar, som något är förtrogen med bankaffärer,
vet att den, som på nyssberörda sätt begagnat sitt kreditiv, sannolikt
ett följande år icke skulle få ett nytt sig beviljadt. Meningen med denna
art af försträckningar är icke, att kreditivsumman skall vara att anse såsom
stående lån. Den som gör ofta uttagningar och insättningar å sitt
kreditiv anses tvärtom sköta kreditivet val, och för en kreditivhafvare,
som sköter sitt kreditiv väl, blir räntan dyrare än för den som sköter
kreditivet illa.

Då så är förhållandet och Riksbanken egentligen icke har till ändamål
att bereda sig större vinst vare sig i den ena eller andra arten af
sin utlåningsrörelse, torde det icke vara nödigt att bestämma kreditivafgiften
så högt som nu är händelsen. Ty derigenom att Riksbanken
ökar sin kreditivafgift, föranledas de enskilda bankerna att än ytterligare
höja sin kreditivafgift. Om detta icke blefve följden af Riksbankens åtgärd
att höja kreditivafgiften, skulle jag icke vilja göra någon anmärkning
emot saken i och för sig sjelf eller att kreditivafgiften bestämts
till 1 procent, så att ett kreditivlån kostar 7 procent.

Den 28 Februari, e. ra.

413

En dylik åtgärd anser jag således kora af Riksbanken vidtagas endast
i högsta nödfall, och jag anhåller om proposition å Utskottets yttrande
i denna punkt.

Herr vice Talmannen Mannerskantz:

Öfverläggningen förklarades vara afslutad. I anledning af hvad under
denna öfverläggning yttrats, hemställde Herr Talmannen, huruvida Utskottets
ifrågavarande yttrande skulle med godkännande läggas till handlingarne.
Då berörda proposition besvarades dels med ja och dels med nej
samt votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
voteringsproposition:

Den, som med godkännande lägger det yttrande till handlingarne,
hvarmed Banko-Utskottet (sid. 21) afslutat tredje paragrafen i dess Memorial
N:o 4,

röste ja;

Den det ej vill, röste nej;

Vinner nej, har Kammaren, med uteslutande af de i Utskottets yttrande
sist förekommande orden: “men anser sig böra framhålla den åsigten,
att dylika åtgärder böra endast i högsta nödfall af Riksbanken vidtagas“,
beslutat att lägga yttrandet i öfrigt till handlingarne.

Voteringen, som härefter i grundlagsenlig ordning anställdes, utföll
med 53 ja emot 105 nej, i följd hvaraf Kammaren beslutat i enlighet
med nej-propositionen.

§ 4, angående decharge för Styrelsen öfver Bankens diskontkontor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5, angående åtgärder för metalliska kassans förstärkning.

Utskottets yttrande lades till handlingarne.

§ 6, angående frågor, som framdeles skola behandlas.

Hvad Utskottet i denna § anmält lades likaledes till handlingarne.

Slutligen biföll Kammaren den af Utskottet för Bankofullmägtige tillstyrkta
décharge.

§ 4.

Föredrogos ånyo Banko-Utskottets Memorial N:o 5, angående afskrifning
af åtskilliga hos diskontkontoret upptagna lån;

Bifölls; och

Memorial N:o 6, i fråga om afskrifning af åtskilliga vid låneko
ntoret i Göteborg balanserade öfverräntor å derstädes upptagna diskontlån
;

Bifölls.

Sammanträdet slutades kl. ''/2 3, för att åter fortsättas

Kl. 6 e. m.

§ 5.

I Herr Talmannens frånvaro fördes ordet af Herr vice Talmannen.

414

Den 28 Februari, e. ro.

§ 6.

Yid nu ånyo skedd föredragning af Lag-Utskottets Utlåtande N:o
36, i anledning af väckt motion om indragning af åtskilliga helgdagar begärde
nedannämnde ledamöter ordet, och yttrade

Herr Siljeström: Då jag nu uppträder för att i viss mån förorda
den motion, hvilken i det föredragna Utlåtandet behandlas, är jag icke
omedveten om de ogynnsamma omständigheter under hvilka det sker.
Första Kammaren har redan afslagit motionen och således för sin del godkänt
sabbatshelgden af åtskillige dagar, hvilkas behörighet i detta hänseende
enligt många medlemmars af statskyrkan förmenande, icke är grundad
i den heliga skrift. Äfven uti Andra Kammaren yttrades vid remissen
af ifrågavarande motion åtskilliga betänkligheter, hvilka likväl, om jag
icke bedrager mig, måhända till ej ringa del grundade sig på något missförstånd
dels om det principielt betydelsefulla i saken, dels om den enkla
utväg i afseende på den praktiska tillämpningen, som ligger för handen
och hvarigenom samvetsfriheten inom lörsamlingen skulle kunna tillgodoses,
utan att gamla, häfdvunna vanor inom kyrkan sårades.

Äfven Lag-Utskottet har afstyrkt motionen, efter hvad det vill
synas, mindre på de temligen otillfredsställande objektiva grunder det
anfört, än på grund af en förment opinion i landet, hvilken skulle
motsätta sig den föreslagna förändringen. Det är mig obekant, huru
Utskottet på den korta tid, som förflutit emellan motionens emottagande
och Utlåtandets afgifvande, kunnat förskaffa sig kännedom om
landets opinion uti en fråga, som icke under de sista fyratio eller femtio
åren utgjort något allvarsamt föremål för offentlig diskussion. Skulle emellertid
förhållandet vara sådant Utskottet uppgifvit, så förökas deraf svårigheten
af den position jag och de med mig liktänkande i denna fråga
intagit. Men äfven detta skulle icke kunna anses såsom något giltigt skäl
att ej uttala sin öfvertygelse.

Den fråga, som här är å bane, synes för mången vara af mindre vigt.
Det är ock sannt att religionen hvarken står eller i faller med dessa helgdagar;
men betraktar man frågan rätt, tror jag att den bör ses ur en
högre och allmännare synpunkt, och den får då en utomordentlig betydelse.
Den utgör i sjelfva verket endast ett moment i den stora allmänna
fråga, som nu står främst på samtidens religiösa föredragningslista, nemligen
den frågan om hvad som inom den officiela kristna kyrkan verkligen
är kristendom eller icke är det; en fråga hvars lösning en gång skall leda
till det åsyftade praktiska resultatet att ur kristendomen afsöndra allt det
som är tillfälligt, oväsendtlig!, och genom allehanda menniskostadga!'' efter
hand tillagdt, för att endast bibehålla en kristendom i sin ursprungliga renhet.
Fråga är således om ingenting mindre än att uti ett specielt fäll
befordra realiserandet af reformationens idé, hvilken under århundraden
varit hindrad i sin utveckling genom de fjettrar som statskyrkligheten pålagt
densamma. Betraktar man frågan ur denna synpunkt, får den vida
större dimensioner än vid första påseendet kan synas, och förtjenar i följd
deraf onekligen en närmare utredning.

Den 28 Februari, e. m,

41ö

Jag vill vid motiveringen af den åsigt, jag går att uttala, strängt
ställa mig på kyrkans ståndpunkt. Jag skall således icke alls anföra
några s. k. förnuftsskäl hvarken af religiöst-filosofisk eller moralisk-politisk
eller statsekonomisk natur, utan helt enkelt åberopa historiska grunder
för det förslag jag ämnar framställa.

Hvad som här vid lag påtagligen måste utgöra utgångspunkten är den
föreskrift i gamla testamentet, som innehålles i tredje budordet, hvilket
bjuder, att sex dagar skall man arbeta, men den sjunde hvila. Det är en
märkvärdig omständighet, att man i allmänhet så uteslutande fästat sig
vid momentet om livilan, men förbisett den del af budet, som handlar om
arbetet, då deremot, om jag ej misstager mig, i grundtexten den ena befallningen
är lika kategorisk som den andra och båda uttryckas med
samma imperativa form. Om nu detta är gifvet och om sj elfva budet antages
vara af gudomligt ursprung, så borde sjelfva hufvudfrågan i och
med detsamma vara afgjord. Jag kan nemligen väl förstå, att någon betviflar
det gudomliga ursprunget af nämnda bud; jag kan ock förstå att
man, fastän erkännande detta gudomliga ursprung, likväl af mensklig
svaghet bryter deremot; men att man kan med vett och vilja stifta lagar
i uppenbar strid emot ett bud, som man erkänner vara af Gud gifvet, är
något som jag omöjligen kan förklara. Man borde åtminstone icke kunna
tillåta sig något sådant utan att i den kristna religionens grundsanningar
finna starka skäl för afvikelser från en föreskrift, som i sig sjelf synes
vara så klar, men som möjligen genom kristendomen förklarats i en vidsträcktare
mening än orden innebära.

.. Hvad. angår vår gudomlige religionsstiftares uppfattning af sabbaten,
så är denna för alla bekant. Med visshet vet man det ej, men sannolikt
ar att Jesus och hans apostlar iakttogo den judiska sabbaten. Deremot
är det fullkomligt stridande mot all den kunskap vi ega om Jesu lära och
lefverne att antaga, att han skulle stiftat eller gillat ännu andra helgdagar.
Hans lära gick tvärtom till en väsendtlig del just ut på att visa, att Gud
icke bör dyrkas på det eller det rummet eller på den eller den tiden
eller efter den eller den ritualen, utan på alla rum och på alla tider samt
i ande och sanning. Skulle likväl något tvifvel förefinnas om Jesu uppfattning
af särskilde helgdagar, undanrödjes detta tvifvel fullkomligt genom
hvad Paulus med uttryckliga ord sagt, då han förbjudit någon att göra
sig samvete öfver nyssnämnde helgdagar, sabbater o. s. v. Han erkänner
ock att inom den dåvarande kristna församlingen somliga gjorde skilnad
emellan dag och dag och andra deremot höllo alla dagar lika; hvarom
han ock uttalar denna dom af fullkomlig frihet, att ehvad de göra det
ena eller andra, så göra de det Herranom. Denna frihetens lag, som var
den enda hvilken var erkänd under apostlarnes tidehvarf, gör att man
till och med kan sätta ifråga, huruvida nu sabbaten af de de första kristna
ansågs såsom obligatorisk helgdag. Onekligt är att i den första kristna församlingen
_ den judiska sabbatsdagen Lördagen firades åtminstone af de
omvände judarne; men deremot synes då ännu icke Söndagen hafva ansetts
såsom någon egentlig sabb åt, utan firades den endast såsom en alltjemt
återkommande åminnelsefest af Jesu uppståndelse, då efter gudstjenstens
slut hvar och en återgick till sitt dagliga arbete. Bland fester, som
inom den äldsta kristna församlingen firades, voro först påsken och något

41(3

Den 28 Februari, e. m.

sednare pingsten. Nästan alla femtio dagarne emellan dessa båda högtider
utgjordes af festdagar, men ingen, utom söndagarne, var ansedd såsom
egentlig sabbat. Då detta långvariga firande af uppståndelsehögtiden så
småningom upphörde, återstodo slutligen såsom minnen häraf blott Christi
himmelfärdsdag och pingstdagen. Det rent af tillfälliga uti den förstnämnda
dagens firande såsom sabbat torde häraf framstå.

liedan under andra seklet tillkommo helgonens fester, och deras antal
steg, såsom man vet, med förvånande hastighet. Vi känna huru reformationen
sökte afskaffa dessa helgonfester, som voro stiftade till minne af utmärkta
och heliga menniskor. Såsom blott menniskor borde deras minne
likväl ej kunna gifva anledning till ett sådant slags helighållande af särskilde
dagar, då, enligt alla våra religiösa begrepp, sabbaten bör vara endast
Gud helgad. Att reformationen dock ännu icke i detta fall fullbordat
sitt verk synes deraf, att t. ex. i vår Svenska kyrka två dagar ännu äro
helgade till fromme mäns minne, nemligen midsommardagen åt S:t Johannes
och annandag jul åt S:t Stefanus. I medeltiden torde väl den sistnämnde
helgdagen äfvenväl hos oss varit helgad åt minnet af Helsingarnes
apostel Stefanus. Detta ensamt torde visa, att på sabbatshelgd icke
kan göras anspråk för dessa nu nämnde helgdagar. Detsamma gäller äfven
om dep, äfvenväl efter det apostoliska tidehvarfvet införda Marise
bebådelsedagsfesten.

Hvad annandagarne angår, så torde det först och främst tillåtas mig
nämna, att i gamla testamentet föreskrifvas _ visserligen några helgdagar
bredvid sabbaten, men desse ansågos dock alltid vara af annan karakter än
sjelfva sabbaten, som hade större helgd, — en skilnad hvilken, om jag ej
blifvit illa underrättad, till någon del grundar sig på sjelfva instiftelseorden
i hebreiska bibeln, och åtminstone alltid i tillämpningen blifvit iakttagen.
Då man nu vet, att åtskilliga af vår kristna kyrkas bruk blifvit lånade
från judarne, torde man icke utan all sannolikhet deri böra söka ursprunget
till annandagarne. I detta afseende bör erinras, att, då tiden för de
judiska festerna borde rättas efter nymånen och fullmånen, men äldre
tiders astronomiska kunskaper icke tilläto att bestämma desse med full
noggrannhet, så utsatte man två dagar för hvarje fest, för att åtminstone
vara fullkomligt säker att någondera dagen skulle vara den rätta. Sedan
man deremot nu genom astronomiens tillhjelp kommit derhän, att med
säkerhet kunna bestämma tiden för festerna, hafva — och för längesedan —
de strängaste bland judarne, de som med största samvetsgrannhet hålla sig
efter bibelns ord, nemligen do som bo i Palestina, haft sig angeläget att
borttaga dessa annandagar. -- Alla de kyrkofester, som nu äro i fråga,
datera sig från skiljda århundraden, men icke någon från apostlarnes tidehvarf.
Gå vi framåt i tiden till reformationen, så befinnes det, att Luther,
den store reformatorn, vår kyrkas grundläggare, sjelf alldeles oförtydbart
uttalat sig mot någon annan helgdag än söndagen. Han säger det med
uttryckliga ord och förgäter icke att äfven omförmäla åtskilliga af de goda
praktiska följder, som deraf skulle uppstå. I Sverige uppfattades reformationens
idé ur samma synpunkt. Gustaf Wasa uttalade i regementsformen
af år 1540, att “alla helgedagar, som icke voro funderade eller grundade
i den heliga skrift, skulle platt afsatte och afiyste blifva. “ Att han icke

lyckades

Den 28 Februari, e. m. ^yj

lyckades genomföra detta beslut veta vi, äfvensom att uti den kyrkoordning,
som efter hans död utkom, ännu många af de gamla helgdagarne
bibehöllos. Det var icke lätt att med ens tillintetgöra alla de gamla °bruk
och sedvänjor, mot hvilka reformationen uppträdde.

Längre ämnar jag icke gå i anförande af historiska fakta. Jag vill
blott rekapitulera hufvudmomenten af hvad jag anfört. På grund häraf,
på grund af det bud i gamla testamentet, som åtminstone ingen orthodox
medlem af kristna församlingen dristar förneka vara af gudomligt ursprung,
på grund af Jesu lära och lefverne, hvars vittnesbörd i detta fäll icke är
tvetydigt, på grund af apostlarnes och den första kristna församlingens
gifna föredöme, på grund af Luthers eget oförtydbara yttrande i detta
ämne; kan jag för min del icke tillerkänna de ifrågavarande helgdagarne
någon berättigad sabbatshelgd; och jag skall icke frångå min åsigt i detta
fall, förrän jag får höra bättre auktoriteter än de af mig åberopade
nämnas.

Deremot är det väl kändt — och jag har i det föregående gifvit en
antydning derom — huruledes i den första kristna församlingen ofta såväl
enskilde som menigheter samlades till gemensam gudstjenst på andra dagar
än sabbatsdagar, likväl ej så att dessa dagar derigenom förlorade sin karakter
af arbetsdagar. Hår synes en ledning vara för handen, huru man
lämpligast torde böra tillvägagå, för att i detta fall göra en ändring; och
jag tillåter mig derföre framställa ett sådant förmedlingsförslag, att ifrågavarande
dagars sabbatshelgd, såsom någonting i lag påbjudet, aflyses, men
att det må stå hvarje församling fritt att hvar för sig på kyrkostämma
besluta, huruvida offentlig gudstjenst på samma dagar skall hållas; i hvilket
fäll presterskapet naturligtvis bör vara förpligtadt, likasom det utan
allt tvifvel är villigt till den tjenstgöring, som deraf blir en följd. Om
man ställer frågan på denna punkt, torde densamma icke vara oförtjent af
en allvarligare undersökning; och får jag på den grund yrka, att Utlåtandet
måtte i en sådan syftning varda till Lag-Utskottet återremitteradt.

Herrar Nils Larson, Busck, Beter Andersson jemte flere af Kammarens
ledamöter instämde med Herr Siljeström.

Herr Wigardt: Då redan många talare begärt ordet, och det derföre
är antagligt, att diskussionen i ämnet blir långvarig, vill jag icke med
något längre anförande upptaga Kammarens tid, utan endast i korthet antyda
mina åsigter i frågan. Jag vill dervid tillkännagifva att, ehuru mina
åsigter skilja sig ifrån motionärens och de föregående talarnes, jag dock
fullkomligt respekterar deras mening.

Sparsamhet är ju dagens lösen, som man vid alla tillfallen åberopar,
men i detta fall synes man mig allt för strängt hafva hållit på densamma
och något skjutit öfver målet, då man, för att vinna några få arbetsdagar
på året, vill ändra den sabbatsordning, som under århundraden varit antagen
och tillämpad. Det synes mig i sanning vara ett ocker inom det
andliga området, som är allt annat än tillständigt. Om motionen vinner
Riksdagens bifall, skall derföre det ock blifva en rigtig Jobspost för de
fleste i landet, som, tillbringande arbetsdagarne i en mödosam verksamhet,
ganska val kunna behöfva de nuvarande helgdagarne såväl för att hvila
Riksd. Prof. 1867. 2 Afd. 27

Den 23 Februari, e. ro.

41&

kroppen, som för. att vederqvicka själen och i templen frambära sina offer
af lof och tacksägelse till den Evige.

Betraktar man åter saken från en annan sida, så är det icke svårt
att inse, att, sedan ett steg väl blifvit uttaget, man icke skall dröja att
taga flera i samma rigtning. Sedan helgdagarne väl äro indragne, torde
någon framställa det förslaget, att äfven Söndagarne böra något reduceras
och en del af dem borttagas till arbetets fromma. Jag hemställer dock,
huru ett sådant beslut skulle förete sig inför Svenska folket, som icke ligger
nog djupt i dogmatiken, för att kunna se saken på samma sätt som
vederbörande reformatorer. Tanken hos folket kunde icke blifva annan än
den, att hvarken kyrka eller presterskap vore behöflig!; och temligen
uppenbart är, att dessa reflexioner skulle komma att menligt inverka på
vår statskyrka, mot hvilken så många anlopp stundeligen ske, och som, om
den skall blifva beståndande, väl är i behof af såväl en fast grund som
de sidostöd, som för henne ännu återstå. Jag hoppas derföre, att dessa
stöd icke måtte af landets lagstiftare undanryckas, och yrkar för min del
bifall till Utskottets hemställan.

Herr Chenon: Ehuru jag medgifver, att, i en fråga af så ömtålig
beskaffenhet som den förevarande, några eftergifter måste göras för den
starkt uttalade meningen af dess många förfäktare, kan jag å andra sidan
icke annat än erkänna, att Lag-Utskottet åt frågan ej egnat den behandling,
som den rättvisligen förtjenat. Väl kan det synas, som om Utskottet
mera fästat sig vid motionens svaga sidor än vid dess starka och med allt
för lätt hand berört just de omständigheter, som mest tala för förslaget,
och som derföre i en framtid utan tvifvel oc-k skola bringa det till heders.

Ett af de hufvudsakliga skäl, Utskottet anfört för sitt afstyrkande, är
af så praktisk natur, att det ovilkorligen måsto tilldraga sig uppmärksamheten,
det nemligen, att i vårt vidsträckta och glest befolkade land det är
nödvändigt att bibehålla annandagarne, emedan i annat fall åtskilliga personer
inom vissa hushåll aldrig skulle komma i tillfälle att besöka kyrkan.
Jag vill ej heller underkänna vigten af detta skäl, men det är hufvudsakligen
på den grund, att jag anser tiden ej ännu vara inne för antagande
af motionärens förslag, som jag, jemte det jag instämmer i do af Herr
Lemchen uti hans reservation uttalade åsigter, bifaller Utskottets hemställan.

Herr Hedlund: Den ärade talare, som öppnade diskussionen, har
på ett så vältaligt, ädelt och grundligt sätt framhållit liufvudmomenten i
förslaget, att jag ganska väl kunde afstå från att yttra mig. Dock vill jag
såsom motionär redogöra för några omständigheter, som jag anser vid frågans
pröfning värda att tagas i betraktande.

Till en början vill jag öppet tillstå, att jag icke ursprungligen velat
framlägga detta förslag. Jag har genom ett slags moraliskt tvång dertill
blifvit förmådd af personer, som, drifne af varmt religiöst nit, ehuru tillgifne
den Skottska kyrkans åsigter, icke kunna betrakta dessa många helgedagar
med likgiltighet, utan betrakta dem såsom qvarlefvor från den katolska
kulten. Då frågan visar en sådan uppfattning af en mensklig
samvetsfråga, så har den också erhållit en mycket allvarlig karakter. Jag

Den 2S Februari) e. m.

419

har således framlagt mitt förslag, emedan det varit min pligt, och ehuru
jag ingalunda vågat smickra mig med hoppet, att det nu skulle antagas;
väl vetande, att, om det ock skulle vinna Representationens bifall, ett
kyrkomöte står bakom, som icke lärer skänka det sin bevågenhet. Nog
har alltid detta förslag hinder att bekämpa, men icke bör man deraf låta
sig nedslås. Skall ett förslag hafva någon framtid, så måste det naturligtvis
en gång väckas, och då det, såsom detta, icke kan falla, kan det ej
annat än innebära en fördel för förslaget, att de, som skola pröfva det, få
tid att väga skälen för och emot och lära sig inse, att det ej har sin upprinnelse
från något hugskott, utan är af ett verkligt behof framkalladt.

Jag anhåller nu att få yttra några ord med anledning af de motiv,
Utskottet anfört för sitt afstyrkande.

Motionen sönderfaller till sitt innehåll och syfte i två delar, afhvilka
den ena afser upphäfvandet af de tre annandagarne och den andra förflyttandet
till Söndag af firandet utaf de tre högtidsdagarne Trettondodag
Jul, Märke bebådelsedag och Midsommardagen, — hvilka sistnämnde högtidsdagar
icke firas såsom särskilde helgdagar i något annat land än Sverige.
Dessa tre högtidsdagar utgöra alla en qvarlefva från den katolska
tiden, och det kan ej i egentlig mening sägas, att något moment i Christi
lefnad är med dem förbundet. Trettondedagen är en minnesfest af de tre
konungarne från Österlanden; Marige bebådelsedag är helgad åt den heliga
jungfrun, och Midsommardagens firande är af rent hedniskt ursprung.
Om dessa högtidsdagar borttoges eller firades å Söndagar, så är det ej
troligt, att det kristliga lifvet i församlingen derigenom skulle minskas.
Kongl. Vetenskaps-akademien har dessutom redan visat, att högtiderna
alldeles icke behöfva firas på bestämda dagar, ty, ehuru Mariee bebådelsedag
vanligen inträffar den 25 Mars, har dock Vetenskaps-akademien i
almanachan för år 1866 flyttat den till den 24 Mars. Likasom våra hedniske
förfäder vid midvintern firade en fest, det stora julölet, så firades
ock af dem midsommaren den tid på året, då dagen var längst. Då denna
fest sedan ingick i den kristna kulten, erhöll den namn efter Johannes
Döparen, och kallas derföre i Danmark S:t Hans’ dag. Lag-Utskottet har
derföre rätt uti, att denna dag för oss har en urgammal historisk betydelse,
men från rent kristlig synpunkt deremot sedd är dess betydelse ingen.
Det är högsommarens åt glädjen helgade fest, som på denna dag
firas, likasom vårens fest firas den första Maj, som nu endast är en glädjedag.
Midsommardagen firas derföre, hos oss vanligen på det sätt, att skaror
af menniskor begifva sig ut på landet, för att ute i den fria naturen
tillbringa dagen i fröjd och gamman och på ett sätt, som icke rätt väl
öfverensstämmer med firandet af en sabbatsdag. Det är nu en gång en
gammal stadfästad vana att så begå denna dag, och utan att ens tänka
derpå bryter mängden mot sabbatens helgd genom dagens firande på detta
sätt, huru föga klandervärd! det i öfrigt kan vara. Min mening är ej
heller, att beröfva folket denna hvilo- och glädjedag. Må den gerna framdeles
som hitintills anslås åt nöjet och förströelsen; jag önskar.blott att
den officiela sabbatsprägel, som derpå blifvit tryckt, måtte borttagas.

Christi himmelsfärdsdag firas visserligen inom flera protestantiska församlingar
än vår på viss dag, men skulle lika väl kunna firas på Söndag,

420

Den 28 Februari, e, m.

emedan den hörer till de rörliga högtidsdagar, som flyttas än fram och än
tillbaka, allt efter som påskfullmånen infaller vid olika tid.

Beträffande annandagarne förhåller det sig sannolikt så, som den
förste talaren yttrade, att de äro af judiskt ursprung.

Det första skälet Utskottet anfört för deras bibehållande, är att derigenom
beredes tillfälle att besöka kyrkan åt en del tjenare, som eljest icke
skulle få bevista den offentliga gudstjensten. Detta skäl är dock bra svagt
och förefaller nästan såsom ett gäckeri med hela sabbatsinrättningen. Man
fordrar att få två helgdagar å rad, emedan man icke är i tillfälle att
värdigt fira den ena; man har således icke för afsigt att helighålla begge.
Samma skäl kunde då åberopas för Söndagarne, och det vore således behöflig!
att jemväl förstärka dessa med en annandag för hvar och en; först
då skulle, efter Utskottets sätt att se saken, hvar och en blifva i tillfälle
att hvar sjunde dag hålla sabbat. Ett annat skäl har blifvit anfördt, på
hvilket äfven jag håller, nemligen, att genom annandagarne beredas en väl
behöflig ledighet och hvila för den arbetande delen af befolkningen. Sannt
nog är det, att de, som bära dagens tunga, kunna vara i behof af en sådan
hvila, och det torde väl knappt vara för någon som annandagarne i
detta afseende äro så kära som för en tidningsredaktör. Men då han å
andra sidan betänker, att hans arbetare den dagen gå sysslolöse och således
för den sakna all inkomst, och att, när de sedermera återvända till
arbetet, de ofta äro genom den långa helgen rubbade ur sin lefnadsordning
och arbetsvana, så måste han lemna sin egen beqvämlighet å sido.
Eller anser man sig kunna påstå, att religiositeten lidit något eller varit i
aftagande under de år, då Annandag Jul eller någon annan helgdag, utan
att Vetenskaps-akademien lyckats förekomma det, infallit på en Söndag?
Jag för min del tror icke, att så varit händelsen. Såsom bevis på hvarthän
firandet af de många helgdagarne leder, vill jag endast nämna, att
vid jultiden 1865 af 14 dagar 6 voro helgdagar, och att vid samma tid
i fjor 5 helgdagar inföllo inom sammanlagdt två veckor. Detta förhållande
bör efter Utskottets mening hafva varit särdeles förmånligt för det
religiösa lifvet, och hyllar man den åsigten, så är det att på det högsta
beklaga, att redan cj blott så många gamla helgdagar utan äfven de förr
brukliga tredje- och fjerdedagarne blifvit afskaffande. Tyvärr lära väl
dock inga utsigter förefinnas till deras återinförande.

Genom ett bref, som helt nyligen kommit mig till handa, har min uppmärksamhet
blifvit fästad på de numera afskaffade s. k. apostladagarne,
och som deras historia kan vara ganska betecknande, tager jag mig friheten
att derur anföra några episoder. Redan Gustaf I ville afskaffa dem,
men de blefvo först år 1665 utmönstrade från de förnämligare högtidsdagarna,
så att väl gudstjenst å dem skulle hållas,, men derefter på landet
nödigt arbete äfven fide förrättas och jemväl hållas marknad. Carl XI
utsträckte sedermera arbetsfriheten äfven till städerna, så att hvar och en
fick drifva handel och arbeta, när gudstjensten var slut. Anmärkningsvärd!
är, livad en af auktoriteterna inom vår kyrka Siv. Bmlter derom
yttrar. Han säger: “Dock blef arbetet på somliga orter ringa i anseende
“till gudstjänstens långvarighet. I Stockholm och flera stora städer höllos
“flera predikningar efter gammal vana. Och förutan det ville arbetare
“och gesäller i städerna och tjenstefolket på landet shydda sin lättja un -

Den 28 Februari, e. tn.

421

“der helgdag sfrihet. “ Efter anmälan af Rikets Ständer hos Konungen af
detta oskick, blef först 1724 förordnadt, att på apostladagarne blott en
predikan skulle hållas, emellan 8 och 10 förmiddagen, efter hvars slut ingen
tjenare, gesäll och arbetare fick, vid 40 silfvermarks bot, vägra att
förrätta hvad deras husbönder och mästare dem befallt.

I alla tider hafva förslag om helgdagars afskaffande rönt starkt motstånd,
och det förundrar mig icke, att så äfven nu är händelsen. Dylika
förslag hafva vanligen icke opinionen för sig. Men ehuru jag hyser en
obetingad aktning för Svenska folkets opinion och äfven medgifver, att den
har rätt att göra sig gällande i frågor sådana som denna, så medgifver
jag dock icke någon opinion rätt att bestämma öfver andras samveten,
såsom i detta fall är händelsen. Om någon eller några anse det vara
oskickligt att, under namn af helgdagar, anslå vissa dagar till nöjen och
förströelser, och föredraga att i stället använda dessa dagar till det ärliga
och aktningsbjudande arbetet, så må det icke förmenas dem.

Då jag väckte mitt förslag om helgdagarnes förflyttande och indragning,
så var min afsigt endast, att de skulle upphöra att vara verkliga
sabbatsdagar, men icke att motsätta mig gudstjenstens hållande på dessa
dagar. Man kunde med afseende å dem förfara på samma sätt, som nu
är bruket under fastlagen, att gudstjenster hållas å Fredagarne, utan att
dessa dagar likväl upphöra att vara arbetsdagar. Jag vill visst icke förmena
någon, att å dessa dagar förrätta sin andakt i templen, och medgifver
äfven, att det må föreskrifvas, att kyrkoherdarne i församlingarnc å
dessa dagar skola hålla offentlig gudstjenst, derest man anser sådant nödigt
och kyrkoherdarne icke i allt fall gå sina församlingars önskningar
till mötes i detta afseende. Blott det att de omförmäide helgdagarne icke
måtte genom lag tilläggas någon värdighet af sabbatsdagar yrkar jag. Jag
hade äfven hoppats, att Utskottet skulle hafva egnat denna vigtiga sak en
allvarsammare pröfning än nu skett, och skulle derföre icke hafva haft
något emot en återremiss, på det att Utskottet måtte komma i tillfälle att
föreslå do modifikationer, som kunna anses nödiga för företagets framgång.
Jag har nemligen alldeles icke något emot att göra de koncessioner i afseende
å min motion, som tid och omständigheter kräfva. Då det emellertid
är kändt, att Första Kammaren redan bifallit Utskottets Utlåtande,
vet jag rätt icke, hvartill en återremiss skulle gagna, ehuru jag, om hinder
derför icke möter, och om utsigt är att derigenom vinna något, gerna förenar
mig uti Herr Siljeströms yrkande derom. Hvad jag emellertid önskar,
är att få erfara huru meningarne rörande frågan i denna Kammare äro
delade, då jag deraf kan bedöma, om det är skäl att vidare söka bearbeta
opinionen, eller om man bör låta frågan för närvarande förfalla.

Herr Svens én: Vid remissen af motionen i denna fråga deltog jag
icke i diskussionen, för att icke onödigtvis belasta protokollet; men nu kan
jag icke underlåta att säga min mening.

Med mycken aktning för deras öfvertygelse, som tro att yttringarne
af en sann religiositet eller gudaktighet icke böra sökas i mängden af religionsöfningar,
tillåter jag mig likväl förklara, att jag sätter ett högre värde på
deras beskaffenhet.

422

Den 28 Februari, e. m.

Frågan är ny för dagen säger man; så är likväl icke förhållandet.
I förbigående vill jag nämna, att lion sednast förekom vid 1859 års riksdag,
då en ledamot af Bonde-Ståndet väckte förslag i samma syftning
som ifrågavarande, men att motionären vid det motstånd, som uttalades i
Ståndet, fann sig föranlåten att återtaga motionen, sedan den likväl blifvit
intagen i Ståndets protokoll. Jag hembär en varm tacksamhet åt den
förste ärade talaren, som så grundligt och klart bevisande utredt de sväfvande
begreppen i denna sak. Ortodoxiens och statskyrkans förkämpar
må derom säga hvad de behaga, det vissa är att vår Lutherska läras förnämste
tolkare varit ense med motionären. Jag tillåter mig härom till
det förut sagda åberopa ännu en auktoritet, psalmisten Biskop Jesper
Svedberg, som för ett sekel sedan just i denna fråga yttrade: “Helgdagarne
borde man slippa hos oss, ty de äro mest syndadagar, isynnerhet
i stora städer. Det är en surdeg från papisteriet. Gud visste väl huru
han ville dyrkad varda, då han gat ut ett sådant bud: sex dagar skall
man arbeta, men på sjunde dagen är Herrans thin Guds sabbath. Hvarförutan
med de myckna helgdagarne mycket arbete försummas, som eljest
kunde uträttas landena till tjenst. “

Om dessa ord äro karakteristiska för sin tid, så äro de det fullkomligt
lika mycket för vår. Vill man icke, såsom Utskottet sagt, taga dagsverkenas
värde med i beräkningen vid frågans bedömande, så synes det
mig, som om man icke velat se den från alla sidor. Här gäller det icke
så mycket den tjenande klassen, utan fastmer den frie arbetaren, som
äfventyrar sabbatsbrottsböter, om -han för sitt och de sinas uppehälle någon
gång skulle nödgas arbeta på helgdagen. Må derföre sabbatshelgden
på dessa dagar aflysas,''och det ligga i församlingarnes eget skön att på
dem hålla gudstjenst eller icke. Jag gör härvid intet undantag för midsommardagen.
Lag-Utskottet bör i min tanke ännu en gång under denna
riksdag behandla frågan, ty dess skäl äro alltför litet talande för att,
sådana de nu förefinnas, blifva gällande. Det är ett faktum, att hvarje
stor fråga, för att få sin rätta lösning, fordrat många återremisser till
detta Utskott, och det är derföre som jag förenar mig med de talare,
som yrkat återremiss på Utskottets förevarande Utlåtande.

Herr Ahlgren: Ehuru jag är förvissad derom, att annandagarnes
firande icke bidrager till befolkningens andliga utveckling eller befrämjar
den religiösa anden hos densamma, anser jag dock, att motionen i sin
helhet, då den strider emot de i landet för närvarande allmänt rådande
åsigter och önskningar, icke bör bifallas i hvad den afser annandagarne;
men då det synes mig icke vara likgiltigt på hvad sätt vägran att antaga
motionärens förslag framhålles, helst jag är säker på, att den tidpunkt ej
är aflägse, då ändringar i motionärens syfte komma att påkallas, så föreslår
jag framställandet af den proposition, att Kammaren för sin del
måtte förklara, det motionen, i hvad den afser annandagarne och Midsommardagen,
för närvarande icke föranleder till någon Riksdagens åtgärd.
Utskottets uttryck i, sin hemställan synas mig icke vara lämpliga
med afseende derå, att motioner i samma ämne snart nog lära ånyo väckas,
för hvilka mera utsigt till framgång än för den nu förevarande torde
få påräknas. I fråga om framflyttande af firandet utaf Trettondedagen,

Den 28 Februari, e. m.

423

Mariae bebådelsedag och Cbristi himmelsfärdsdag till påföljande Söndag
förenar jag mig med motionären.

Herr C. J. Bengtsson: Jemte det jag instämmer uti hvad Utskottet
tillstyrkt i förevarande fall, anser jag mig böra nämna, att ett bifall till
motionen skulle i min hemort framkalla den största missbelåtenhet.

Herr Ben ström: Då jag begärde ordet, var det hufvudsakligast
för att protestera emot min egen tystnad vid remissen af ifrågavarande
motion till Utskottet. Denna tystnad må nemligen icke fattas såsom ett
uttryck af obetingadt instämmande uti de yttranden som då afgåfvos, än
mindre såsom ett godkännande af det vädjande till i dylika frågor lätt
upprörda känslor, som då egde rum. Tvärtom har jag delat och delar
med motionären hans uttalade åsigter i många af de fall hans motion
afser, om än icke i hela den utsträckning, han åt dem gifvit, och denna
min öfvertygelse vill jag äfven öppet uttala. Ehuru välgrundade skäl
tala äfven för annandagarnes indragning, vill jag dock för närvarande
icke gå så långt. Jag tror att man nu endast bör fästa sig vid Trettondedagen
och Mariae bebådelsedag. Den historiska vigten för firandet af nämnde
helgdagar anser jag ingalunda vara af den betydenhet, att ju icke den
förra eller Trettondedagen skulle kunna helt och hållet indragas och firandet
af den sednare eller Mariae bebådelsedag framflyttas till Söndag. Häraf
skulle icke, efter hvad jag kan fatta, Guds församling något lida, men
en renare uppfattning af - kristendomens läror möjligen derpå vinna.
De skäl, Utskottet framställt för Mariae kyrkogångs firande på och öfverflyttning
till Söndag, synas mig ock vara lika giltiga för en öfverflyttning
till Söndag af äfven Mariae bebådelsedag. I öfverensstämmelse med hvad
jag sålunda yttrat, skulle jag helst önskat en återremiss, men, då Första
Kammaren nu redan godkänt Utskottets hemställan, vill jag icke yrka
derpå, utan nöja mig med att bifalla Betänkandet på de grunder, som i
Herr Lemchens, Utlåtandet bifogade, reservation finnas anförda.

Herr Medin: Ehuru jag härstädes fått höra ganska lärorika föredrag
i det ämne, hvarom nu af handlas, har jag dock ej för min del kunnat
komma till annat resultat, än det Utskottet framlagt. Min tanke är
att man bör gå till väga med den yttersta försigtighet, då det är fråga
om den religiösa helgden, att man så litet som möjligt bör vidtaga rubbningar
i den, samt att man icke bör ingifva folket tankar, som lända till
ett nedsättande af det heligaste vi ega. I fråga om sabbatens ordentliga
firande och helighållande är förhållandet på landsbygden långt bättre än
i städerna. På landet fortgår icke arbetet såsom i städerna med till och
med mera ifver helgdagarne än söcknedagarne. Man har klandrat, att
Utskottet såsom motiv för sin hemställan bland annat omförmält hindret
för alla medlemmarne af en familj, att på en gång kunna på landet besöka
kyrkan och deraf föranledd nödvändighet att använda tvänne dagar
för tillfredsställandet af det religiösa behofvet; men efter mitt förmenande
eger detta motiv sin fulla giltighet. Då det ganska ofta inträffar, att i
vår glest bebyggda landsbygd folket har 2 å 3 mil och derutöfver till
kyrkan, så och då hemmet ej kan helt och hållet öfvergifvas, så måste

424

Den 28 Februari, e. m.

ofta en delning af dem, som få resa till Guds hus, och af dem, som få förblifva
hemma för att se om hemmet, ega rum, och skulle annandagarne
till de stora högtiderna indragas, så kunde en sådan delning icke försiggå.
Den besparing af dagsverken, som af helgdagarnes indragning skulle orsakas,
värderar icke heller jordbrukaren, som dock i första hand borde draga
nytta af densamma, särdeles högt, och jag är fullkomligt förvissad derom,
att vårt deltagande i ett beslut sådant som motionen åsyftar, icke skulle
göra oss välkomne hos våra kommittenter, som med spänd uppmärksamhet,
derom är jag öfvertygad, afvakta utgången af denna fråga. Jag
skulle ej haft något emot motionens framgång, om den allenast afsett
städerna; der användas icke måhända alla dagar såsom sig bör; der har
man fria Måndagar m. m., då man icke arbetar; men att skära hela befolkningen
öfver en kam, om jag så vill uttrycka mig, det finner jag ej vara
lämpligt i förevarande fall och jag bifaller derföre med tacksamhet Utskottets
förslag.

Häruti instämde Herrar Jöns Pehr sson, Freclrkson, Sandstedt, J. E.
Johansson och Lars Persson med flere af Kammarens ledamöter.

Herr Reutercrona: Äfven mig synes Utskottet hafva alltför
omildt bedömt Herr Hedlunds ifrågavarande motion, då det hemställer,
att den skulle i sin helhet lemnas utan vidare afseende, men densamma,
enligt mitt förmenande, åtminstone i några delar förtjenar en mildare
dom. I likhet med Herr Ahlgren, anser jag förslaget om upphäfvande af
annandagarne och Midsommardagen böra för närvarande ogillas.

Beträffande Christi himmelsfärdsdag har jag enahanda yrkande, men
hvad angår Trettondedagen och Marise bebådelsedag är jag af samma
mening som Herr Renström, eller att firandet af dessa högtidsdagar framflyttas
till nästpåföljande Söndagen. I detta tidehvarf, som kallas upplysningens,
är det icke för mycket att taga ett sådant fjät framåt i den
rigtning vår kyrkas reformatorer anvisat. Jag anhåller derföre om proposition
på afslag å Herr Hedlunds motion i öfrigt, men bifall dertill
rörande Trettondedagen och Marias bebådelsedag.

Herr Henrik Hansson: En sorgligare underrättelse skulle säkert
icke kunna bringas mina kommittenter från Riksdagen, än om vi skulle
gå motionärens önskningar till mötes och besluta, att inga annandagar och
så kallade helgdagar mera skulle firas. Detta förslag innebär i sig sjolft
ett stort ingrepp på det andliga området, men torde ändå vara blott ett
förebud till det egentliga syftemålet. Denna Riksdag har motionären inskränkt
sig till det yrkandet, att annandagarne vid Jul, Påsk och Pingst
måtte indragas såsom helgdagar, samt att firandet af Marise bebådelsedag
och Christi himmelsfärdsdag må förflyttas till närmaste Söndag, och sagt,
att omkring 15,000,000 dagsverken derigenom skulle kunna besparas. Om
detta förslag nu vunne bifall, skulle sannolikt vid nästa Riksdag väckas
fråga om att äfven Söndagarnc skola indragas, och då förespeglas, huru
många dagsverken derigenom kunde besparas jordbruket och näringarne.
Men, Mine Herrar, i Riksdags-ordningons 20 § heter det, att Riksdagsmannabefattning
kan endast utöfvas af Svenske medborgare, som bekänna
sig till kristen-protestantisk lära. Och äro vi Christi bekännare icke

Den 28 Februari, e. m.

425

blott till namnet utan i verkligheten, då tro vi hvad den heliga skrift
lärer, nemligen att gudaktighet är nyttig till allting och häfver löfte med
sig både för detta och det tillkommande lifvet. Tro vi sådana ord, huru
kan det då komma i fråga, att vi skola stifta lagar, som förbjuda ifrågavarande
dagars firande medelst gudstjenst, förbjuda Svenska folket att på
dessa helgdagar samlas i templen, för att af en redlig lärares läppar höra
förkunnas väckelsens, varningens och tröstens ord. Ja, lagar som befalla
att kyrkdörrarne skola hållas stängda, och de magthafvande skola ega
befalla sina underlydande att hugga, plöja, slagta m. m., med ett ord, göra
hvad husbonden för godt finner. Att stifta sådana lagar, tror jag icke är
värdigt Christi bekännare. I närvarande tid förhåller det sig tyvärr så,
att mången ringaktar eller missaktar andaktsstunder. Men en dag kommer,
nemligen den stora redogörelsens dag. Då torde mången, fastän för sent,
önska sig en annandag (nådens dag). Jag är Lag-Utskottet tacksam för
det enligt min tanke rigtiga beslut, hvartill det kommit, och för den
innehållsrika motiveringen, och yrkar bifall till detsamma.

Herr Rosenberg: Då jag begärt ordet för att yttra mig i en
fråga af denna beskaffenhet, har jag ingalunda förbisett det äfventyrliga
i min ställning gent emot en sådan talare som den, hvilken först uppträdde,
och efter den särdeles omständliga utredning han gjort och framläggande
af de slutsatser han af denna utredning dragit, skulle jag i sanning
vara bäst belåten med att få tiga. Men, Mine Herrar, frågan har
genom den förste talaren blifvit ställd i den form, att man måste yttra
sig; det är nu icke frågan om man vill, utan om att du skatt; vår arbetande
befolknings rätt måste också försvaras gent emot arbetsgifvarens.
Att jag ej kan eller tilltror mig punkt för punkt följa den ärade talaren,
hoppas jag Kammaren benäget ursäktar. Att med några ord bemöta honom
och se till, huruvida hans uppfattning i allt håller stånd, vill jag
dock försöka.

Den ärade talaren har utgått från det antagandet, att, efter som budet:
“sex dagar skall du arbeta“ är lika heligt och förbindande som budet
“på sjunde dagen skall du hvila", så skulle den kristna församlingen
icke vara berättigad att uppoffra någon af de sex arbetsdagarne till hvilodag.
Talaren har härmed ställt sig på judisk ståndpunkt och jag är
nöjd med att möta honom der. Tror han då verkligen, att juclarne tillämpade
arbetsbudet på det af honom angifna sätt? Har han sig icke bekant,
att hos judarne funnos utom sabbaten ganska många helgdagar,
såsom de nyssnämnda passah, försonings- och löfhyddohögtiderna m. fl.,
eller vill han antaga, att alla dessa högtiders firande innefattade öfverträdelser
af Guds bud? Jag vågar antaga, att han icke gör ett sådant
påstående och jag vågar tvärtemot hans förra yttrande vädja till de historiska
urkunderna, som tydligen säga oss, att sådana ingalunda tolkade
budet om sex dagars arbete så, som motionens försvarare nu vilja tolka
det. Egdo nu judarne rättighet att hafva andra gudstjenstdagar än sjelfva
sabbaten, så synes mig den kristna församlingen, i fall man ställer sig på
denna ståndpunkt, hafva fullt lika stor rättighet dertill.

Men nu hvarken vill eller kan jag taga sabbatsfrågan efter den stränga
judiska uppfattningen, emedan jag är viss att den i nya testamentet har

426

Den 28 Februari, e. m.

fått en helt annan karakter än den hade i det gamla. Då hette det: du
skall, nu heter det: du får. Gudstjenstdagarne äro för oss icke en pligt
och ett tvång, utan en gåfva, en frihet. Den som säde: du skall äta ditt
bröd i din anletes svett, han gaf oss lof att hvila hvar sjunde dag, och
jag finner ingenstädes i hans ord något förhud att använda äfven andra
dertill lämpliga dagar för offentlig gudstjensts hållande och för kroppens
hvila, lika visst som jag är öfvertygad att detta icke minskar tillgången
på det dagliga brödet. Hvad man här talat om ett obligatoriskt sabbatstvång
för den kristna församlingen vittnar således om ett missförstånd af
hvilodagarnes betydelse. För min del kan jag icke ens finna nya testamentets
Söndag vara förenad med något obligatoriskt tvång för den som
vet att uppfatta den såsom en himmelsk gåfva.

Man hörer ofta det påståendet framkastas, att man kan hålla gudstjenst
hvilken dag man vill och jag medgifver det. Men har nu den enskilde
en sådan rättighet, hvarföre skulle samhället icke hafva den? Har
husbonden denna rätt, hvarföre vill man förneka den för tjenarne och
arbetaren? Det är denna rätt för samhället att lagstifta till de tjenande
och arbetande klassernas förmån, som jag vill och skall förfäkta så godt
jag förmår; ty jag kan icke tro att de ärade talarne vilja lemna åt tjenarne
sjelfve att efter behag taga sig gudstjenstdagar.

Man har antagit att det är ortodoxien, som ifrar för helgdagarnes
bibehållande. Menade den ärade talaren den ortodoxi, som inbunden i
pergamentsband förvaras på hyllorna, så kan han hafva rätt i sitt påstående,
men menar han, såsom jag förmodar, presterskapet, så.måste jagsäga nej
dertill. Jag är så långt ifrån att tro det presterne i allmänhet ifra för
helgdagarnes bibehållande, att jag tvärtom tror det de aldrafleste af dem
skulle vara mycket tacksamme om predikodagarnes antal minskades. Jag
säger icke att alla skulle vara det, ty jag känner många prester som
gerna och villigt begagna hvarje lämpligt tillfälle att få förkunna Guds
ord och sålunda gagna församlingen, men desse utgöra ingalunda flertalet.

De skäl den förste talaren anförde hålla således efter mitt förmenande
icke stånd; och lika litet lärer det förslag, han och de som dela
hans åsigt framlagt, göra. Frångående sitt eget påstående om samhällets
oberättigande att uppoffra någon af arbetsdagarne till hvilodag, föreslår
han att öfverlemna lagstiftningen derom till de särskilda kommunerna.
Jag undrar mycket huru detta skulle taga sig ut. Redan bland desse få
talare som uppträdt visar sig så mycken skiljaktighet, att en vill hafva bort
annandagarna, en annan Marise bebådelsedag, en tredje Kristi himmelsfärdsdag,
en vill hit, en annan dit, och detta torde visa åtminstone att
frågan icke är så lättläst som man föreställer sig, och att den aldraminst
lärer nöjaktigt kunna lösas på församlingarnes kyrkostämmor. Det af arbetet
nedtryckta folket, som behöfver och värderar hvilodagarne, har dessutom
litet eller intet att säga vid dessa stämmor.

I allmänhet tycker jag mig finna, att de som talat för motionen tagit
alltför mycken hänsyn till förhållandena i städerna och förbisett landsbygdens
behof. På denna grund har en t alare kunnat säga, att behof vet
af annandagarne för tjcnarnes skull var ett alltför svagt skäl, ja att det
var intet skäl alls. Talaren var stadsbo, det märktes. I städerna har

Den 28 Februari, e. m.

427

man ottesång, högmessa och aftonsång på samma dag; den som icke har
tillfälle att bevista den ena kan bevista den andra eller tredje. Huru
gestaltar sig nu detta på landet? Många församlingar finnas redan, som,
till följd af den allt mer tilltagande prestbristen, hafva gudstjenst blott
hvarannan helgdag, och tager man bort annandagarne, så kan man i sådana
församlingar få fira både jul, påsk och pingst utan predikan och
utan offentlig gudstjenst. Jag undrar om den aktade motionären icke
skulle vid närmare eftersinnande finna detta skäl ega något värde. Jag
vill försvara folkets rätt att åtminstone vid högtiderna kunna få deltaga i
den offentliga gudstjensten. Skulle man än i städerna icke sätta något
värde på gudstjensten, så vågar jag försäkra att det på landet står något
bättre till i detta stycket.

Samme talare har framhållit Skottska kyrkan såsom exempel för oss
angående helgdagsfirandet. På detta vill jag blott svara hvad talaren redan
förut vet, eller att den Skottska kyrkan står så nära intill den Calvinska
uppfattningen i fråga om den yttre gudstjensten liksom i många
andra stycken, att detta exempel föga passar för vår Lutherska kyrkoförfattning,
som står nästan lika långt från den Calvinska på ena sidan,
som från den Romerskt-katolska på den andra.

Ett kraftigt skäl emot icke allenast våra helgdagar, utan till och med
mot våra högtider har man velat finna deri, att de äro af dels hedniskt,
dels judiskt urspung. Jag tror icke detta behöfver något svar. Utan att
komma med hvarken namn eller sårande tillmålen vill jag blott fråga den
ärade talaren, om han icke känner till ett ganska aktningsvärde siillskap
i vårt land, som både i afseende på tiden för sina sammankomster och
sina plägseder ställt sig på alldeles hednisk grund? För min del har jag
icke hört någon menniska yrka sällskapets upplösning af denna orsak.
Lika litet skäl har man att yrka på våra högtiders borttagande, för det
att de inträffa på samma tid som judarnes påsk, eller våra förfäders hedniska
julhögtid. Våra högtider hafva en högre betydelse än hedningarnes
offerfester och hvila äfven på annan grund.

Slutligen har man anfört ett skäl, som skulle vara afgörande,
ehuru det icke verkar på mig. Man har sagt att frågan måste gå
och skall snart gå igenom, hvarföre det ej skulle löna sig att hålla
igen. Ja Mine Herrar, det beror på Kamrarne sjelf och på den
ande som inom dem blir rådande. När majoriteten vill det, så blir
det Kammarens beslut, ty riksdagsbeslut äro ingenting annat än summan
af de flestes sammanräknade viljor. Man kan gå ännu längre;
man kan besluta Söndagarnes afskaffande om majoriteten vill det. Yi
känna väl något hvar till, huru man i ett visst land ej allenast afskaftäde
den offentliga gudstjensten, utan äfven afskaffade sj elfva Guds tillvaro och
uppsatte förnuftets gudinna på den lediga thronen; ty majoriteten ville så
och derföre gick det. Hvarföre skulle vi då icke i Sverige kunna afskaffa
några helgdagar, om tidsanden blir sådan att majoriteten vill det. Ännu
tror jag dock icke att vi äro der. Jag tror det stora flertalet af Svenska
folket vill hafva qvar sina helg- och högtidsdagar, och lika rätt som I trafven
att yrka på deras afskaffande, lika rätt hafva vi att yrka på deras
bibehållande, och jag skall för min del fortfara med detta yrkande och
vågar hoppas, att de, som sjelfve icke sätta värde på helgdagar eller offent -

428

Den 28 Februari, e. m.

lig gudstjenst, dock kafva någon aktning för deras öfvertygelse, som värdera
dessa nådetillfällen.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Ljuslin instämde med Herr Rosenberg.

Herr G rafs tr öm: Då kär ropats så mycket på proposition, skall
jag fatta mig kort. Det är naturligt, att en motion, hvilken afser förändring
i ett förkållande, kvilket vi från ungdomen, ja från barndomen, ansett
rätt, måste möta starkt motstånd, då det först framställes. Det är
emellertid ej första gången en fråga af samma beskaffenhet, som den
förevarande, blifvit Riksdagens pröfning underställd, ty redan vid 1828 års
riksdag väcktes förslag i samma syfte af Grefve Jakob Essen Hamilton.
Detta förslag föll, ty det ansågs för radikalt och måhända kade det icke
varit rätt att bifalla detsamma. Herr Hedlunds förslag är mera moderat,
kvilket dock ej kindrar, det jag tror, att äfven det kommer att falla. Jag
har nämnt år 1828 eller för nära 40 år sedan och den nu väckta frågan
kan derföre anses såsom ny, då icke någon motion i ämnet sedan den
tiden varit väckt.

Man har sagt, att frågan är för tidigt väckt, men jag tror motsatsen.
Hade den förr blifvit väckt, så kade opinionen i densamma nu hunnit
mogna ock kanske hade den redan nu gått igenom. När är en fråga
för tidigt väckt, eller när skall en fråga väckas? Jo! det är vid den tid,
då motionären sjelf blifvit öfvertygad om nyttan ock nödvändigheten af
sin motion och då han grundligt öfvertänkt den. En öfvertygelse deremot
som är så rotfästad hos folket, att den nästan blifvit en trosartikel och
som så ingått på känslans område, som dess åsigt om ifrågavarande högtidsdagars
vigt och nödvändighet, en sådan öfvertygelse eller åsigt tarfvar
tid, för att en ändring deri skall kunna ske. Frågan är således icke för
tidigt väckt, och äfven om den nu icke går igenom, hoppas jag likväl, att
så sker framdeles och jag är nöjd dermed. Går man något tillbaka i
tiden,. skall man hafva skäl att framställa den frågan: hvilket vigtigt ärende
har ej rönt stort motstånd vid dess första framställande? Jag instämmer
uti förste talarens förslag, hvilket jag anser vara särdeles praktiskt och
lämpligt samt ega förmåga att förena åsigterna och dymedelst underlätta
sakens framgång. Min innerliga öfvertygelse är den, att förslaget skulle
lända till landets ekonomiska båtnad, hvadan jag önskar all framgång åt
detsamma, hvilket lättast torde beredas genom återremiss, hvilket jag i
likhet med Herr Siljeström påyrkar.

Herr Jonas Jonasson från Calmar län: Förevarande ämne synes
mig redan vara så noga afhandladt som dess vigt kräfver, och jag kan
icke annat än uttala min tacksamhet mot Utskottet för det slut, hvartill
det i förevarande fråga kommit. Det är visserligen sannt och vi hafva,
dagliga exempel derpå, att sabbaten användes till arbete och förty missbrukas,
men för missbrukens skull bör man icke förkasta eu god sak,
hvarföre jag godkänner Utskottets hemställan samt yrkar proposition derpå.

Herr O eklind: Det är egentligen mot ett par yttranden i den förste
talarens i öfrigt talentfulla föredrag, som jag önskade göra några

Den 28 Februari, e. m.

429

anmärkningar. Han har åberopat såsom stöd för sin åsigt i förevarande
fråga kyrkoreformatorernes exempel. Deri tror jag dock, att ett ganska
svagt stöd är att finna, ty reformatorerne vände sig endast emot sådant, som
hade urartat till groft missbruk och inom församlingarne åstadkommit
skada och förargelse. Han påstår vidare att bibehållandet af ifrågavarande
helgdagar är stridande emot lagens bud: “Sex dagar skall du arbeta11,
men att så slafviskt fatta detta stadgande, som skulle man icke få använda
någon af dessa dagar till andaktsöfningar, derför finnes icke något
stöd i nya testamentet i allmänhet och alclraminst i det af talaren anförda
stället hos Paulus; och detta bud om arbetet har icke heller någonsin
så tillämpats, som talaren velat låta påskina. Hvad särskildt angår
Paulus, så skiljer han emellan hvad som är objektivt och subjektivt rätt
samt varnar framför allt för faran att såra någons samvete.

Väl är det sann t, att det är en väsendtlig skilnad emellan sabbatsdagar
i egentlig mening d. v. s. Söndagar och helgdagar; enär för de
förras helighållande en bestämd föreskrift finnes i Guds prd, för de sednare
deremot icke; men jag tror dock, att man i fråga om afskaffande!
af dessa sednare bör gå till väga med mycken varsamhet. Ämnet rörer
nemligen sådant, som direkte går ut på menniskans högsta ändamål, och
är derföre af särdeles ömtålig natur. En åtgärd, sådan som den i motionen
föreslagna synes mig så mycket mera äfventyrlig, som det är omöjligt
att på förhand beräkna, hvilka följderna skulle blifva, särdeles bland
den stora massan af folket, hvilken icke eger förmåga att skilja mellan
det väsendtliga och det oväsendtlig^.

På dessa skäl önskar jag bifall till Lag-Utskottets Betänkande.

Häruti förenade sig Herr Rudberg.

Herr O. B. Olsson: Då så många ledamöter redan yttrat sig och
flere begärt ordet, vill jag inskränka mig till att endast instämma uti
hvad Herr Rosenberg nyss anfört.

Herr Lithner: Då det icke lärer kunna väntas, att en prest inom
Kammaren skall utan att yttra sin åsigt låta förevarande fråga afgöras,
hoppas jag: att få taga i anspråk Kammarens välvilliga uppmärksamhet för
en stund.

Jag vill börja med den förklaring, att jag för min del ingalunda betraktar
den sak som är i fråga så, att jag anser kristendomen eller den
Lutherska kyrkan komma att stå eller falla med eller utan de ifrågasatta
helgd agarnes indragning. Men jag har den öfvertygelsen, som jag genom
någon aktgifvelse på historiens vittnesbörd inhemtat, att man i fråga om
religiösa eller kyrkliga reformer bör gå högst varsamt till väga, det vill
säga att man först då bör skrida till sådana reformer, när desamma af
den allmänna tanken och rösten ibland ett folk äro högt och allvarligt
påkallade. Ur den synpunkten tror jag att mera afseende bör tillmätas
Lag-Utskottets åsigt, än några talare här synts böjde att tillmäta densamma.

I likhet med Utskottet är jag af den öfvertygelse, att bland Svenska
folket — jag menar bär den egentliga allmogen — finnes ett så verkligt,
djupt och allvarligt behof af tillfällen till Guds ords hörande och betrak -

430

Den 28 Februari, e. m.

tande, att man der ingalunda räknar för ett obehörigt tvång den ordning,
som på de ifrågavarande dagarne manar till gudstjenst, och ej heller såsom
förlust dessa dagars användande till ordets begagnande. Det må vara
möjligt, att i de större städerna förhållandet är annorlunda, ehuru jag
personligen, af den erfarenhet jag under nära 10 års presterlig tjenstgöring
inom hufvudstaden kan hafva inhemtat, anser mig ega skäl att antaga,
det äfven der den föreslagna förändringen skulle med missnöje emottagas
af alla dem som hafva ett religiöst intresse. Hvad åter vidkommer
den delen af städernas befolkning, för hvilka dessa dagars hellighållande
kanske är motbjudande, så synas de icke af nu bestående ordning genera
sig så mycket att man för deras skull bör vidtaga en lagstiftningsåtgärd,
som otvifvelaktigt af mängden utaf det Svenska folket skulle anses såsom
ett bevis på religiös liknöjdhet hos deras lagstiftare.

Jag väntar mig den invändningen: Detta är blott en fördom hos
massan. Må så vara. Men jag frågar då: Är det lämpligt att i en tid,
som högt prononcerar hvarje menniskas rätt att i religiösa ting följa sin
egen öfvertygelse, vilja med lagstiftningsåtgärder i detta fall någon tvinga?
Hvem skall här vara den domaren, som skall framstå och säga till en
annan: Din tro är fördomens; men min är upplysningens och derför skall
du vika för mig?

Eller måhända har jag icke fog för mitt antagande att ibland allmänheten
finnes en sådan opinion, som jag här sagt. Låtom oss då se
på förhållandena sådana de verkligen äro — jag menar att man skall
nödgas medgifva, att knappast under någon föregående tid yppat sig ett
så stort behof af andaktstillfällen som just nu. Ifrån alla våra landsändar
höras ju rop på och spörjas ju tillopp till hvarje tillfälle, der Guds ord
läses, predikas, betraktas. Är det nu för att förvisa detta behof till att
söka sin tillfredsställelse på arbetsdagarne, som de nu ifrågasatta helgdagarne
skola indragas? I så fäll fruktar jag likväl, att den ärade motionärens
beräkning af en genom indragningen vunnen arbetsvinst af
ej mindre än 15,000,000 dagsverken för år kommer att icke realiseras.

Otvifvelaktigt mötes jag här af den invändningen: Detta yppade, så
att säga, extraordinarie behof tillfredsställes icke genom dessa offentliga
officiela gudstjenster, som den statskyrkliga ordningen bjuder på. Jag är
dock nog lycklig att lefva i den öfvertygelsen, att när och hvarhelst Guds
ord enkelt och rent, i enfald och kärlek, utan partisinne och utan annan
afsigt än ett redligt sträfvande för medmenniskors uppbyggelse varder förkunnadt,
der blir ock folkets religiösa behof tillfredsstäldt med den kyrkliga
ordningen, och just derför finner jag ej skäl att minska de tillfällen
till offentlig andakt, gudstjenst, predikan och bön, som den närvarande
ordningen stadgar.

Bland de talare, som här uppträdt till förmån för motionen, har synnerligast
den förste fastat min uppmärksamhet. Jag beder derför Kammaren
ursäkta mig, om jag tager en ytterligare stund i anspråk för att
få helt hastigt belysa och bemöta, så godt jag kan, åtskilliga punkter i
denne talares anförande; helst den historik öfver ämnet, som han framställt,
kan för mången synas fullt rigtig och tillfredsställande, ehuru den
för mig är allt annat än det. För att göra sin historik rätt grundlig har

Den 28 Februari, e. m.

431

den ärade talaren gått tillbaka ända till gamla testamentet och derifrån
citerat det tredje budet med de orden: “Sex dagar skall du arbeta, men
på den sjunde skall du hvila11. Yi hafva annars lärt oss, att det tredje
budet lyder: “Tänk på att du helgar hvilodagen11, ehuruväl de förra orden
i decalogen omedelbart efter de sistnämnda förekomma såsom en förklaring.
— Jag hade annars icke föreställt mig, att den talare, som började
med att förklara, det han allenast ur förnuftets synpunkt såge förevarande
ämne, skulle vilja tillmäta så stor auktoritet åt den bibliska urkunden,
att han bygger sin uppfattning på citat ur bibeln. Det har dock
gått honom, såsom det gemenligen går, när man slår upp den boken för
att leta sig stöd för en tillfällig mening. Man finner stöd om man citerar
den, men man förgäter sammanhanget hvari citaten stå och böra
läsas. Men efter som frågan nu en gång är kommen in på det gebitet,
så må vi se till, huru sig med citaten förhåller. I det kapitel af tredje
Mosebok, som handlar om de judiska högtiderna, och der de anförda orden:
“sex dagar skall du göra ditt arbete11, m. m. förekomma, finner man
att högtider helighöllos såsom paska-, löfhyddo- och försoningshögtiderna,
och dessa högtider liöllos icke en utan sju dagar. Der förekommer om
löfhyddohögtiden: “I sju dagar skolen I offra Herranom. Den åttonde
dagen skall ock kallas helig, att I sammankommen; och I skolen göra
edert offer Herranom, ty det är samlingsdag; intet tjenstearbete skolen I
göra11. Man ser häraf ett exempel derpå, att i gamla testamentets tid
firades utom den hvar sjunde dag återkommande egentliga sabbaten många
och långa högtider, för hvilka intet hinder ansågs vara lagdt af budet:
“sex dagar11 m. m.

Vidare har samme talare anfört nya testamentet och dervid först vidrört
hurusom Jesus inga högtider instiftat. Det är mig i allmänhet icke
kärt att indraga Jesu namn uti en diskussion sådan som donna; men jag
finner mig nu dertill nödsakad. Jag vill anmärka, att man i allmänhet
gjorde väl, om man i alla de frågor, för hvilltas bedömande man vill söka
stöd i de fyra evangelierna, icke endast fäste sig vid der förekommande
ord och satser, utan likasom till en förklaring till dessa satser äfven såge
uppå Jesu personlighet, hans exempel, hans lif, hans sätt att i alla förhållanden
lefvande återgifva hvad han lärde. Men fäster man dervid tillbörligt
afseende, så blir hans exempel lika förbindande som hans ord. Nu
har dock han i afseende på sabbater och högtider, som sagdt, intet bud
gifiåt, men, så vidt vi veta, firade han med största noggrannhet de högtider,
som funnos bland hans folk; han förbjöd ingen af dem, utan han
var hvar dag utaf högtiden uti templet och lärde. Således finnes, enligt
min uppfattning, hos honom intet stöd att framleta emot de förevarande
dagarnes helighållande.

Man har vidare citerat några ord af Paulus, deri han varnar för
skiljande mellan dagar och dagar; men en hvar, som med uppmärksamhet
läst och satt sig in i Pauli lära, vet att dessa ord hafva ensamt tillämpning
på den omständigheten, att fråga hade uppstått, huruvida de från
hedendom till kristendom omvände skulle bindas under det judiska ceremonialtvånget
i afseende på sin gudstjenst; för öfrigt säger ju apostelen,
såsom ock här anfördt blifvit, i sammanhang med det citerade, att den som
skiljer mellan dagar, han gör det Herranom.

432

Den 28 Februari, e. ra.

Slutligen har man citerat reformatorerne och deras, särdeles Luthers
ifver emot de i den katolska kyrkan förekommande många helgdagarne.
Hvar och en, som rättvist vill urskilja och döma, vet dock, att det icke
var emot många tillfällen till ordets, evangelii predikande, hörande och
begagnande, som den store reformatorn ifrade, utan det var emot dagars
firande till helgonens ära, hvarigenom ibland folket uppkom en sådan förvirring
i de religiösa begreppen, att helgonen slutligen dyrkades mer än
Gud; men ingen lärer väl vilja kalla de nu ifrågavarande helgdagarne för
helgondagar. Här har visserligen blifvit sagdt, att Jungfru Marise bebådelsedag
vore en fest till Jungfruns ära, så är dock icke förhållandet; det är
fastmera en dag, på hvilken till Christi ära predikas öfver den första punkten
i vår andra trosartikel. Likaledes har annandag jul blifvit kallad för
en helgondag, derför att den bär Stefani namn i kalendern; men man behöfver
blott slå upp evangeliiboken för att se, att evangeliitexten för den
dagen har ingen beröring med Stefanus, ehuruväl till hans, såsom det första
blodsvittnet, minne episteltexten läses. Likasom jag således icke finner
något spår eller tillstymmelse till helgonadyrkan i dessa dagars helighållande,
så finner jag det icke heller fullt rättvist att för deras indragande
anföra Luthers auktoritet; ty aldrig har den store mannen sagt, att
det någonsin blefve för mycket af offentliga tillfällen tid Guds ords begagnande.

Man har ock ifrågasatt, huru annandagarne på de tre stora kyrkofesterna
uppkommit i den kristna kyrkan. Och den förste värde talaren
har till och med förklarat deras uppkomst hafva haft sin grund uti förhållanden,
som före vår tidräkning inträffat. Jag bekänner, att jag icke kan
säga när och huru de uppkommit, men jag tror, att man, utan all lärd
apparat, kan helt enkelt förklara deras uppkomst uti en naturlig böjelse
att fira de trenne stora vår Herres åminnelsefester med någon större sollenitet
än de hvar sjunde dag återkommande Söndagarne. Och jag förklarar
mig öfvertygad, att ännu samma känsla fortlefver bland folket så
varm, att om än en lag kunde utkomma sådan som den föreslagna, så
skulle kyrkorna hållas öppna, folk samlas dit och gudstjenst firas ändå på
dessa dagar i alla Sveriges landsändar. För öfrigt har jag af den förda
diskussionen fatt det intryck, att meningen med förändringen innerst är
den, att till arbete på dessa dagar kunna drifva den stora delen af Svenska
folket, som lefver af sina händers arbete. Man har visserligen sagt,
att frihet kunde ju ändå gifvas till gudstjensters besökande, men då arbetsgifvaren
finge full laglig rätt att till sina arbetare, om de önskade bevista
gudstjenst, säga: Nej! i dag skolen I gån till mina åkerfält, i mina
fabriker; så är lätt insedt, hur stor den verkliga friheten i detta fall blefve
för vår egentliga arbetsklass.

Slutligen har motionären påpekat, hurusom, genom dessa sex helgdagars
indragning, tid till vapenöfningar skulle beredas för det nya landtförsvar,
som skall organiseras. Det må se så ut! Men tror motionären,
att kraft och duglighet till fosterlandets försvar så uteslutande beror på
exercis, att man fördenskull bör inknappa på tillfällena att höra och behjerta
Guds ord och i dess ljus uppfatta och med dess kraft stärka sig
till fullgörande af lifvets pligter såsom familjemedlem och medborgare, så

fruktar

Den 28 Februari, e. m.

433

fruktar jag, att han gör ett misstag; jag menar annars, att den Svenska
fosterlandskärleken och hjeltemodet skurit sina skönaste lagrar i de tider,
då Sveriges folk tog det budet: “Israel håll dina högtider11 på fullt allvar,
och då våra hjeltekonungar, i spetsen för sina arméer, böjde knä på slagfälten
och sjöngo psalmer nätterna före bataljerna. — Jag yrkar bifall till
Utskottets Betänkande.

Herrar JDofsén, Eric Andersson, Liss Olof Larsson, Ola Månsson
med flere instämde med Herr Lithner.

Herr Östman: Diskussionen i denna fråga har tagit en sådan utsträckning,
att man på förhand kan utaf densamma sluta till det resultat,
som . derpå kommer att följa, men jag anser mig likväl böra yttra några
ord i ämnet. För min del anser jag den nu ifrågasatta indragningen af
åtskilliga helgdagar icke vara öfverensstämmande med folkets religiösa
uppfattning, hvilken lagstiftaren dock måste respektera, så att man icke
undergräfver folkets förtroende till religion och kyrka, och skulle folket betrakta
en dylik förändring, hvarom nu är fråga, såsom en rubbning af bestående
religiösa förhållanden. Jag erinrar mig härvid anekdoten om en
Svensk konung, hvilken, förmäld med en utländsk furstinna, ville i landet
införa vissa påbud rörande folkets klädedrägt, men varnades af sin gemål
att på så sätt intränga i folkets bruk och vanor under förmälan, att de
ifrågasätta påbuden möjligen voro stridande emot folkets uppfattning och
önskningar. Utan att derföre vara någon stark vän af ortodoxien anser
jag, att man i denna fråga bör iakttaga all möjlig försigtighet, och böra
vi tillika komma ihåg att orter finnas, der folket har 10—15 mil till kyrkan
och således tillfälle att besöka densamma allenast 4 å 5 gånger om
året. Om. nu vid årets stora högtider predikas två gånger å rad, så
erbjuder sig derigenom tillfälle för alla familjens medlemmar att ena eller
andra dagen besöka Guds hus och tillfredsställa sitt religiösa behof. Dessutom
skulle det se besynnerligt ut i landet, om den nu ifrågasatta förändringen
skulle blifva första frukten af den försiggångna representationsförändringen.

Herr Magnus Svensson: Äfven jag hyser den öfvertygelsen att
den föreslagna förändringen icke är öfverensstämmande med Svenska folkets
önskningar, samt att de inkast motionären gjort mot bibehållande af
de helgdagar, hvarom nu är fråga, icke äro af den vigt, att hans motion
bör bifallas, hvarföre jag yrkar bifall till Utskottets yttrande i ämnet.

Herr Hedengren: Efter det förträffliga yttrande i ämnet af en
talare här på andra sidan har jag nu icke något vidare att anföra, helst
jag vid remissen af motionen hade tillfälle att yttra mig öfver densamma,
utan inskränker mig till att yrka bifall till hvad Utskottet i dess Utlåtande
hemställt.

Herr Kolmodin instämde med Herr Lithner.

Riksd. Prot. 1867. 2 A/d. 28

434

Den 28 Februari, e. ra.

Herr Eundbäck: Sedan så inånga utmärkta föredrag här redan
blifvit hållna, torde jag hafva gjort rättast uti att iakttaga vältalighetens
tystnad, om ej ämnets vigt kräfde, att jag, som redan begärt ordet, deröfver
nu uttalade min mening. All möjlig korthet skall och kan jag iakttaga,
helst en stor del af hvad jag tänkt säga redan är anfördt. Stillatigande
kan jag emellertid ej förbigå den siste talarens föredrag, som
väckte så liflig sensation, utan ber att i några delar få justera hans
yttrande.

Sedan det dock redan för denna ärade församling blifvit sagdt, upprepadt
och som jag tror godkändt, att judarne firade ej blott helgdagar
utan ock högtidsdagar och religiösa fester; så torde derom ej vidare behöfva
ordas. Att vår religions höge stiftare sjelf deltog i deras firande
är ock visadt och kändt af alla dem, som tagit kännedom om de skrifter,
som vittna om honom. Att aposteln Paulus, som här särskildt blifvit
åberopad för sin frisinthet isynnerhet om sabbatsbudet, icke upplöste detsamma
finner man lätt om man granskar hans skrifter. Orsaken, hvarföre
de kristne togo sig före fira första dagen i veckan som sabbat i stället
för den sjunde, är ock känd. Emot denna ändring borde väl åtminstone
de, som icke hålla på några dagar alls, icke hafva något att anmärka,
då rimligtvis det ej torde vara mer obefogadt börja än sluta veckan
med bön och lof till den högste. Att Söndagen redan tidigt inom kristna
kyrkan firades såsom sabbatsdag, derom vittnar ej blott nya testamentets
skrifter utan ock andra urkunder från kyrkans första tider. Som bevis
härför torde jag få anföra aposteln Johannis lärjunge Ignatii,! vittnesbörd.
Denne Ignatius, som dog martyrdöden år 108, säger: “Sedan Lördagen är
förbi, skall hvar och en Christi älskare fira Herrans dag, som är helgad
till hans uppståndelses åminnelse Men om nu, såsom här under diskussionen
gifvit sig till känna, hvarken den heliga skrift eller andra kyrkliga
skrifter i detta fall böra eller kunna ega vitsord; så torde jag få åberopa
en hednisk auktor, hvilkens vittnesbörd motsidan åtminstone torde godkänna.
Detta vittnesbörd är afgifvet af Landshöfdingen Cajus Csecilius
Plinius i Bithynien, hvilken uti ett bref, afiåtet till Kejsar Trajanus år 107,
förmäler: “de kristne voro vane att komma tillsammans på en viss dag,
förr än solen uppgick, och hvar med annan lofsjunga Christo såsom en
Gud, och hvar med annan förbinda sig icke begå någon missgerning11 etc.

Huru de förste kristne firade Söndagen torde jag få anföra ur
samma auktors arbete, som motionären synes haft till ledning, ehuru han
ej citerat detta ställe, nemligen hurusom en af kyrkofäderne, Tertullianus,
som lefde omkring år 200, berättar, såsom orden lyda: “Vi kommo tillsammans
uti en församling, på det vi, ej annorlunda än en samlad krigshär,
mage med böner föra våld på himmelen. Vi bedja äfven för kejsaren,
för deras ministrar, magistrater, regementets välfärd, för ro och frid
och ändtligen att Gud ville dröja med verlclenes ända“ etc.

Detta torde vara nog för att visa det i kristna församlingens första
tider sabbaten firades. Att våra större högtider och helgdagar äfven leda
sitt ursprung från kyrkans äldsta tider kan likaledes utan svårighet bevisas.
Att dessa högtider, helg- och helgondagar, under det den katolska
kyrkans ritus utbildade sig och rådde, blefvo och än i dag inom samma
kyrka äro allt för många och på hedniskt sätt firade vill jag ej bestrida;

Den 28 Februari, e. m. 435

men, såsom redan af en föregående talare anmärkt blifvit, Luther reformerade
äfven detta, ehuru han, såsom ock vi, bibehållit de högtids- och helgdagar,
som inskränka sig till att ''fira vissa större tilldragelser ur vår store
religionsstiftares lefnad. Uti denna anordning kan jag icke finna annat än
godt, och då jag tror mig känna, att vårt folk har behof af och fortfarande
vill fira dessa högtids- och helgdagar, så kommer jag att rösta för
deias bibehållande och bifaller alltså Lag-Utskottets nu föredragna Betänkande.
Innan jag emellertid slutar, beder jag, då här blifvit anmärkt
tvänne motsatta exempel från andra länder, nemligen från Danmark och
England, få tillägga, att, för så vidt jag känner, har religiositeten i Danmark
efter sabbatsbudets upplösning ej blifvit större, och i England rikedomen
och nationalvälmågan ej mindre, för det detta land strängt upprätthåller
detta bud.

Herr Nils Andersson: För att icke ytterligare öka den redan
förut temligen långa diskussionen, inskränker jag mig till att instämma i
sednare delen af Herr Siljeströms anförande, hvaraf tydligen synes, ur
hvilken synpunkt jag betraktar denna fråga; och hade jag trott, att Lagutskottet
bättre än som skett skolat utreda densamma.

Herr Friherre Alströmer: Vid remissen af Herr Hedlunds ifrågavarande
motion yttrade jag, att densamma utan tvifvel tillkommit af rena
och ädla bevekelsegrunder, men att föga utsigt vore, att den för närvarande
komme att vinna framgång. Jag respekterar fullkomligt den religiösa
känsla, för hvilken denna motion förefallit motbjudande, men tror
likväl att denna känsla, utan att i ringaste mån förneka sig sjelf, framdeles
skall kunna medgifva borttagande af en eller annan helgdag. Jag vill
emellertid nu icke ingå i vidare pröfning af frågan, utan önskar allenast
att Kammarens. Herrar ledamöter måtte kunna förena sig om ett beslut,
och tager jag mig i sådant afseende friheten hemställa, att Kammaren ville
lägga Utlåtandet till handlingarne, med förklarande att Kammaren låter
vid Utskottets afstyrkande bero; hvarom jag anhåller att Herr Talmannen
ville framställa proposition.

Herr Peter Petersson: Emedan Utskottets yttrande i ämnet
öfverensstämmer med såväl mina egna som mina kommittenters åsigter, så
kan jag icke annat än gilla den utgång frågan fått hos Utskottet.

Herr Per Nilsson i Espö: Oaktadt diskussionen har blifvit särdeles
. långvarig, så kan jag dock icke underlåta att gifva till känna,
det jag delar motionärens åsigt så väl angående indragandet af annandagarne
äfvensom ock Trettondedag Jul såsom helgdagar, än äfven att firandet
af Maria; bebådelsedag och Christi himmelsfärdsdag må förflyttas till
närmaste Söndag. Jag vill icke inlåta mig i någon bibeltolkning i och för
redandet af denna fråga, emedan jag då fruktar att råka in i en labyrint,
hvarur utgången torde vara svår att finna, men om vi vädja till verldshistoriens
vittnesbörd, så se vi derutaf, att firandet af helgdagar i alla
tider berott af den lagstiftande magtens bestämmande, och ju färre helgdagar
man haft, ju mer har folket fästat sig vid desamma och ju värdi -

43G

Den 28 Februari, e. m.

gare hafva de af folket blifvit firade. Man har sagt, att fara för det
kristliga lifvet skulle uppstå, i fall icke folket på annandagarne finge tillfälle
att besöka kyrkan, men detta antagande anser jag hvila på en auktoritetstro,
som icke eger fullt hållbar grund. Om äfven någon mån af
sanning skulle ligga uti detta påstående, så kan ju förhållandet lätt hjelpas
dermed, att husbonden på dessa dagar samlar omkring sig sitt husfolk,
och med dem under enskild gudstjenst betraktar bibelordet; och hvad beträffar
den frie arbetaren, så står det ju honom öppet att när som helst
bereda sig tillfälle att tillfredsställa sitt religiösa behof. Hvad deremot vidkommer
firandet af Midsommardagen, så kan jag blott till en del instämma
med motionären, då han yrkar att densamma må betraktas såsom en fridag
för den arbetande befolkningen, utan att behöfva vara förenad med
offentlig gudstjensts hållande, ty så länge presterskapet eger skyldighet att
predika, bör predikan äfven hållas i synnerhet på en dylik högtidsdag, så
att hvar och en som vill prisa Herran uti hans tempel då bör ega tillfälle
att äfven göra det. Don, som åter vill i Guds fria vackra natur’,
hvilken vid denna tid på året plägar visa sig uti sin skönaste fägring,
dyrka all tings Skapare och Herre, må äfven ega tillfälle att följa sin böjelse,
hvarigenom alla kunna blifva tillfredsställde och dagen ^blifva * en
verklig högtidsdag för alla. Då frågan redan tyckes vara tillräckligt afgjord,
" så vet jag icke hvartill en återremiss skall tjena, utan föranlåtes
jag för min del yrka, att Kammaren måtte låta bero vid hvad Utskottet
uti förevarande Betänkande hemställt.

Herr Siljeström: Det är icke ovanligt att, då förslag väckas till
ändring i gällande kyrkoordning, de som förorda dylika förslag beskyllas
för att vara motståndare eller rent af hysa fiendskap mot religionen; men
oväntadt var det i sanning att höra något dylikt insinueras af en så upplyst
medlem af Svenska statskyrkan som den, hvilken nyss yttrat sig;
något annat har man svårt att underförstå, då han med nog mycken pathos
uttalat sig mot syftet af motionärens framställningar och såsom en
slags motsats härtill framkallat minnet af våra liädangångne store konungar,
bland annat, och deras varma nit för religionen. Ej mindre oväntadt
var det ock att höra, det han, såsom för öfrigt i dylika fall visst ej är
ovanligt, velat begagna den utvägen att, om möjligt, göra förslagets anhängare
förhatliga genom suppositioner, egnade att kastas kugga derpå,
såsom t. ex. den, att arbetsgifvarne skulle endast kunna vilja trycka sina
arbetare och tjenare med arbete, men visst icke vilja medgifva dem att fa
till religiös uppbyggelse använda någon tid, som möjligen icke genom ovilkorlig
lag vore dertill anslagen, — vidare, att syftemålet med motionen
endast och allenast skulle vara att erhålla ekonomisk och materiel vinst;
och slutligen att man väsendtligen afsåge att vinna sex dagar för vapenöfningar;
att nästa steg skulle blifva att afskaffa firandet af söndagarne
o. s. v. — allt ypperliga skäl i en strid sådan som den ifrågavarande för
den, som vill uppröra sinnena, men ingalunda hållbara för det lugnt profvande
omdömet. Jag vill också icke med ett enda ord upptaga något af
allt detta till besvarande, då jag anser dessä skäl alltför absurda, och i
sjelfva verket icke på saken inverkande; men då åtskilliga utaf de faktiska
uppgifter, jag anfört, blifvit af motståndare dels betvifiade, dels orätt

Den 28 Februari, e. m.

437

uppfattade och framställda, vill jag härom yttra några ord. Den värde
talaren jag nyss omnämnde, har sålunda bestridt, att Luther skulle haft
något yttrande i den syftning, jag förut angifvit. Jag kan härpå endast
svara, att för den händelse sådant skulle vara honom obekant, är Jag beredd
att när som helst stå till tjenst med en behöflig hänvisning till Luthers
skrifter, hvarutaf han förmodligen skall finna, att jag icke härutinnan
misstagit mig. Med mycket lätt hand hafva motståndarne vidrört det
apostoliska tidehvarfvet, och jag finner detta ganska naturligt, enär verkligen
inga skäl för dessa åsigter stå att finna inom den äldsta kristna
kyrkan. Deremot har man desto mera fästat sig vid bestämmelserna i
gamla testamentet, och man har, bland annat, tyckts vilja bestrida mig
förmågan att kunna rätt läsa tredje budet, hvarvid jag å min sida endast
får erinra, att jag läst detta budordet sådant det i sitt sammanhang förekommer
i bibeln, men icke sådant det förkortadt förekommer i vår katekes.
Med iakttagande häraf tror jag fortfarande icke, att man kommer
till annat resultat deraf än det af mig angifna. Jag ber vidare att få
fästa uppmärksamheten derpå, att jag redan sjelf anmärkt, huruledes äfvenväl
i gamla testamentet finnas föreskrifter om firandet af andra festdagar
än sabbatens, men att, enligt hvad jag har skäl antaga, både sjelfva språket
och än mer usus practicus hos judarne åt dessa festdagar gifvit en
mindre helgd än åt de egentliga sabbaterne. Apostlarne firade också, enligt
hvad förut blifvit anmärkt, vissa festdagar, men äfven dessa hade icke
samma sabbatslielgd som de af de ålder påbjudne; och en betydlig skilnad
ligger här vid lag mellan en- sabbatshelgd, som påbjudes af den offentliga
magten och en med gudstjenst firad kyrklig fest, som frivilligt beslutas af
församling. Och hvad innehåller det af mig framställda förslag annat än
att till församlingen öfverflytta hvad som onekligen tillhör församlingen
och ej Staten. Jag medger den ofantliga vigten af allmänna opinionen,
i fall den skulle uttala sig mot den ifrågasatta inskränkningen i helgdagarnes
antal, men jag hemställer, huruvida man ej just genom nyssnämnda
förslag tillåter allmänna opinionen att göra sig gällande, nemligen den
enda allmänna opinion, hvars befogenhet jag här vid lag vill erkänna, d. v. s.
församlingens. Slutligen, i afseende på frågans behandling i Kammaren,
och då, enligt hvad anmärkt blifvit, en återremiss icke vidare kan leda till
något praktiskt resultat, så anhåller jag att få instämma uti det af Herr
Friherre Alströmer framställda yrkande.

Herr Ola Jönsson: Den ifrågavarande motionen är genom Första
Kammarens beslut för denna riksdag förfallen. En sådan utgång var ock
lätt att förutse, ty det förhåller sig med denna som med nästan alla stora
och genomgripande frågor, att de behöfva tid att stadga sig, att vinna
mognad, *på det de icke obetänkt måtte godkännas. Och jag tillstår upprigtigt,
att icke heller jag skulle vilja bifalla motionärens förslag obetingadt,
men deremot vore jag ej obenägen att instämma i Herr Siljeströms förslag,
hvaruti jag äfven hört flere andra talare instämma; men då detta egentligen
är att betrakta såsom en ny motion, hvilken, såsom icke väckt inom
den af grundlagen föreskrifna tid för att kunna af ständigt Utskott behandlas,
vid denna riksdag icke vidare kan komma under handläggning,
synes mig återremiss af Utlåtandet ej böra ega rum. Jag hoppas dock,

438

Den 28 Februari, e. m.

att frågan än en gång lefver upp igen, och jag är förvissad derom, att den
förr eller sednare bifalles. — Egentligen begärde jag ordet för att framställa
samma yrkande som af Herr Friherre Alströmer nu redan blifvit gjordt,
hvadan jag förenar mig i detsamma, under anhållan att Kammaren måtte
lägga Utlåtandet till handlingarne och låta vid Utskottets deri gjorda hemställan
bero.

Häruti instämde Herr Per Nilsson från Christianstads län.

Herr Olof Nilsson från Westerbottens län: Jag tror, att i min
hembygd icke en bland hundrade skulle vilja lemna bifall till motionärens
framställningar, och då jag för egen del anser att Lag-Utskottet på goda
skäl afstyrkt motionen, yrkar jag bifall till det nu föredragna Utlåtandet.

Herr A. von Proschwitz: Man har här talat så mycket om den
lägre folkklassens behof af tillfällen till åkallan och bön till allas vår Gud
och Skapare, att man nästan synes förbise, att behofvet deraf är lika trängande
för den s. k. mer bildade klassen; och då jag är öfvertygad derom,
att båda likaväl behöfva de andaktsstunder, som nu finnas inom vår kyrka,
vill jag förmin del påyrka, att Utlåtandet måtte af Kammaren godkännas.

Öfverläggningen förklarades vara afslutad. Sedan Herrar Hedlund,
Grafström och Nils Andersson afstått från deras framställda yrkande om
Utlåtandets återförvisande till Lag-Utskottet, samt Herr Talmannens proposition
på bifall till Utskottets hemställan besvarats med dels ja och dels
nej, blef, då votering begärdes, samt efter det att Kammaren, med bifall
till Herr John Ericsons derom nu framställda förslag, beslutat att till
kontraproposition skulle antagas Herr Friherre Alströmers yrkande, följande
voteringsproposition uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som bifaller Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36, i anledning af
väckt motion om indragning af åtskilliga helgdagar,

röste ja;

Den, det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, har Kammaren beslutat lägga Utlåtandet till handlingarne,
under förklarande att Kammaren låter vid Utskottets afstyrkande bero.

Voteringen, härefter i vanlig ordning anställd, utföll med 82 ja emot
77 nej; och var i följd deraf ifrågavarande Utlåtande af Kammaren bifallet.

§ 7.

Herr Talmannen, som under återstående delen af detta sammanträde
ledde förhandlingarne, föredrog dernäst Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts
(N:o 3) Utlåtande N:o 1, rörande väckt förslag om underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t, i fråga om aflägsna rote- och rusthållsdelars
utbyte emellan de särskilda stamrotarne. I anledning af detta Utlåtande
begärdes ordet af nedannämnde ledamöter, som yttrade:

Herr John Ericson: Då det så kallade Försvars-Utskottet måhända
kommer att yttra sig rörande frågor af enahanda beskaffenhet med
dem Tillfälliga Utskottet här behandlat, och i sådant afseende framlägga

Den 28 Februari, e. m.

439

förslag till mera genomgripande förändringar, anser jag, för min del, att
det vore lämpligast, att Kammaren beslöte att för närvarande uppskjuta
behandlingen af detta ärende, till dess Försvars-Utskottet hinner till Riksdagen
inkomma med Utlåtande, så vida nemligen ett sådant beslut kan
grundlagsenligen fattas; och anhåller jag fördenskull under denna förutsättning
hos Herr Talmannen om proposition å uppskof med föredragningen.

Herr Sven Hansson: Utan att vilja yttra mig derom, huruvida
den af Utskottet här tillstyrkta åtgärd skulle medföra fördelar, som motsvarade
kostnaderna för dess genomförande, tror jag, att ett tillräckligt
skäl emot godkännande af framställningen är att hemta från den omständigheten,
att detsamma grundar sig på förutsättningen om indelningsverkets
bibehållande, hvilket jag för min del icke finner vara önskvärdt. —
Jag känner icke, om ärendets afgörande kan längre uppskjutas. Är sådant
möjligt, vill jag förena mig med den föregående talaren. I annat
fall yrkar jag afslag.

Herr Grefve De la Gardie: Då det måste vara önskvärdt, att tillbörlig
vigt och afseende alltid må fästas i hvarje från Riksdagen till Kongl.
Maj:t aflåten skrifvelse, är det ock angeläget tillse, att sådana skrivelser
icke beslutas i andra fall, än då de befinnas vara af behofvet verkligen påkallade.
Den här föreslagna synes mig icke tillhöra deras antal.

Utskottet behandlar här tvänne motioner, den förra afseende lättnad,
hvad rote- och rusthållen beträffar; och den sednare åsyftande enahanda
fördel med hänsyn till båtsmanshållen. Men om man efterser, hvad som
i dessa delar redan är stadgadt, torde det visa sig, att den föreslagna
underdåniga skrifvelsen är öfverflödig.

Enligt Kongl. Maj:ts Cirkulärbref af den 30 Maj 1826 är förordnadt,
“att alla ansökningar om utbyten af från stamrotar aflägsna hjelprotar
samt om ro teflyttningar i allmänhet borde ske hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i länet, som, efter det såväl den rotehållare, med hvilken
utbytet eller roteflyttningen vore i fråga, som äfven soldaten eller båtsmannen,
då nummern icke vore vakant, blifvit hörde, äfvensom vederbörande
regements- eller korpschef jemväl i ämnet yttrande afgifvit, egde
att, efter förekommande omständigheter och gällande författningar, i anledning
deraf meddela utslag, hvilket dock borde Kongl. Kammar-kollegii
pröfning underställas.“ Och genom Kongl. Brefvet den 25 Augusti 1852
och Kammar-kollegii Cirkulär den 8 Oktober samma år är stadgadt, “att
då frågor i nämnda hänseende inom roterade båtsmanshåll förekomma,
hvilka finnas kunna föranleda till sådan mera vidsträckt rotejemkning,
hvai-igenom olägenheterna af spridda rotedelars aflägsenhet från stamrotarne
kunna på en gång inom något större distrikt afhjelpas, det skall åligga
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet föranstalta derom, att vederbörande
rotehållare må vid sockenstämmor utse vissa deputerade för att vid
sammanträde med kronofogden i orten uppgöra och till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande afgifva förslag till de utbyten af rotedelar, hvilka finnas
erforderliga och utan rubbning af hemmanens taxation i indelningsverket
kunna verkställas, hvarefter i öfrigt med ärendets behandling bör

440

Den 28 Februari, e. m.

förfaras på sätt i förr berörda Cirkulär stadgadt är.“ — Som Kammaren
finner, är således redan i författningsväg allt ordnadt i väsendtlig mån i
enlighet med de åsigter, som skulle framhållas i den underdåniga skrifvelse
Tillfälliga Utskottet tillstyrkt. Den enda skilnaden synes, efter min
uppfattning vara den, att Utskottet velat, att Kongl. Maj:t skulle ålägga
sin Befallningshafvande initiativet. Detta anser jag dock icke vara hvarken
värdigt eller nyttigt. Är behofvet af en jemkning icke större än att
rotehållarne sjelfve icke finna sig föranlåtne att derom göra framställning,
torde åtgärden så mycket mindre böra på annan väg ifrågakomma, som
af en sådan följer alltför stora och dryga kostnader för öfrige roteringsskyldige.

Efter dessa upplysningar hoppas jag man skall finna, att något skäl
att längre uppskjuta frågans afgörande icke förefinnes, äfven om sådant
läte sig göra, och för min del yrkar jag afslag å Betänkandet.

Herr A. von Proschwitz: Efter de upplysningar Herr Grefve De la
Gardie nyss lemnat, finner jag mig föranlåten att tillstyrka afslag å detta
Betänkande, oaktadt jag sjelf deltagit i det slut, hvartill Utskottet
kommit.

Herr Friherre Liljencrantz:

Herr Bierkander: Då vid denna riksdag frågor blifvit väckta, dels
att indelningsverket skall helt och hållet afskaffas och dels om mera
eller mindre genomgripande förändringar deraf, och dessa blifvit hänvisade
till det Utskott, som har att behandla allt hvad som till försvarsverkets
ordnande hör, hemställer jag, om det kan vara lämpligt att i underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t uttala sig i den syftning Betänkandet antyder.
— För min del är jag dessutom icke nöjd med så litet som motionen
åsyftar, ty jag tror, att, så länge bördan trycker så ojemnt som nu
är fallet, hvilken partiel förändring, som än må vidtagas, icke kan förhindra,
att orättvisan ändå qvarstår.

Att uppskjuta frågan, såsom en föregående talare yrkat, tror jag icke
låter sig göra och tillstyrker fördenskull afslag å Betänkandet.

Herr Busck: Sedan Utskottet afgaf sitt Betänkande, har jag erhållit
kännedom om de båda Kongl. Bref, dem Herr Grefve De la Gardie
nyss meddelat. Hvad det sednare beträffar, finner jag samma stadgande
der, som Utskottet tänkt sig, men deremot är jag icke fullkomligt viss,
om det förra Konungabrefvet af år 1826 innehåller detsamma om indelta
arméen, som Utskottet åsyftar. — Vid sådant förhållande och då Utskottet
i allt fall icke afsett, att den föreslagna förändringen skulle ega rum
under andra vilkor, än att indelningsverket förblefve orubbadt, får jag,
för min del, tillstyrka bifall till Utlåtandet,

Herr Orre: Hvad preliminärfrågan beträffar, instämmer jag i den
förste talarens åsigt, att behandlingen af detta ärende bör uppskjutas,
till dess det s. k. Försvars-Utskottet inkommit med sitt Betänkande, och
ett sådant beslut lärer, efter min öfvertygelse, kunna grundlagsenligt fat -

Den 28 Februari, e. m. 441

tas lika väl. som det går an att uppskjuta ett plenum från en dag till
annan.

Hvad åter angår sjelfva saken, tror jag, att de af en talare nyss
omnämnda författningar icke lägga något hinder i vägen att biträda hvad
tillfälliga Utskottet har föreslagit. Ty det förra Cirkuläret framhåller
rotejemkningen blott såsom ett önskningsmål och det sednare Kongl. Brefvet
handlar egentligen blott om båtsmanshållet.

Att rotarne i allmänhet äro mycket spridda torde vara bekant för
dem, som äro rotehållare, och att en sammandragning af dem vore fördelaktig
lärer icke kunna bestridas. Jag vill visserligen icke förneka, att
icke obetydliga kostnader må vara förenade med åtgärden, men alla hafva
dock gagn deraf.

Jag yrkar således, att ärendet uppskjutes eller, om detta ej kan ske,
att bifall lemnas till Betänkandet.

Herr Au g. Andersson: I olikhet med flera föregående värde talare,
är jag förvissad derom, att förevarande fråga icke längre kan uppskjutas,
utan måste till afgörande nu företagas.

Beträffande sjelfva saken vill jag nämna, att jag för min del icke
anser något blifva vunnet med hvad Utskottet i Betänkandet föreslagit,
ty samma bestämmelser som der åsyftas, — om spridda rotars sammandragning
— finnas i det nogaste förut.

Då dertill kommer, att de sista orden i Utlåtandet synas antyda, att
i den afsedda underdåniga skrifvelsen skulle framhållas, att indelningsverket
borde förblifva orubbadt, och då min öfvertygelse är, att detta indelningsverk
icke är bra och icke bör bibehållas, hvilket jag äfven tror vara
den allmänna tanken i landet, samt jag följaktligen icke vill bidraga dertill,
att en motsatt uppfattning skulle kunna göra sig gällande hos Kongl.
Maj:t, anhåller jag om afslag å Betänkandet.

Herr Sven Nilsson: Ehuru jag i allmänhet önskar hushålla med
tiden och icke utan ledsnad åhört den sista diskussionen, som varat i
flera timmar, kan jag dock icke underlåta att om det nu föredragna
ärendet yttra några ord.

Om en sådan underdånig skrifvelse skulle aflåtas, som här blifvit
föreslagen, föreställer jag mig, att den borde afse en rättvis jemkning af
denna börda i hela Riket och att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i samtliga
länen skulle anmodas föranstalta om de vidlyftiga undersökningar,
som för. sådant ändamål blifva af nöden. Förslaget förutsätter således
efter min tanke åtgärder, hvilka måste medföra så enorma kostnader, att
jag ej är böjd att lemna detsamma mitt tillstyrkande. Jag hoppas för
öfrigt att hela det gamla, lumpna indelningsverket redan är skakadt i sina
fogningar och snart skall ramla. Herr Grefve De la Gardie har dessutom
förut gjort klart, att, om rote- och rusthållare anse sig behöfva några
förändringar, de redan nu äro oförhindrade att derom göra framställning.
Vid sådant förhållande tror jag, att en särskild skrifvelse i ämnet till
Kongl. Maj:t icke är behöflig och yrkar afslag å Betänkandet.

442

Den 28 Februari, e. m.

Herr Heden ber g: Då jag varit ledamot af tillfälliga Utskottet,
har jag ansett mig böra fästa uppmärksamheten uppå, att Utskottet ingalunda
— såsom någon föregående talare förmenat — yttrat någon önskan,
att indelningsverket borde förblifva orubbadt, utan endast affattat sitt
Utlåtande i tanke och under förutsättning, att indelningsverket skulle bibehållas.

För öfrigt tror jag, att de Kong! Bref, som nyss här upplästes, varit
obekanta för Utskottets samtlige ledamöter.

Herr Åke Andersson afstod från ordet och instämde med Herr
Sven Nilsson.

Öfverlaggningen var slutad. Sedan Herrar John Ericson och Orre
förklarat sig vilja afstå från deras yrkande om uppskof med frågans handläggning
och afgörande samt Herr Talmannens proposition på bifall till
Utskottets förslag blifvit med öfvervägande nej besvarad, blef nämnda
förslag af Kammaren afslaget.

§ 8.

Föredrogs ånyo Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande
N:o 2, öfver väckt motion derom, att alla de, som nu icke äro med
utskylder till landtförsvaret betungade, måtte åläggas i mån af inkomst
bidraga till rustnings- och roteringsbesvärets utgörande.

Härvid yttrade:

Herr Peter Petersson: Då jag delar Utskottets mening, att
min ifrågavarande motion icke tillhör dess behandling, utan bör hänvisas
till ständigt Utskott, hemställer jag, huruvida Kammaren icke skulle vilja
bevilja remiss till Bevillnings-Utskottet, hvilket jag här anser vara det
rätta.

Herr Bierkander: För min del anser jag, att motionen bör remitteras
till det Särskilda Utskott, som har dylika frågor under sin behandling
eller det s. k. Försvars-Utskottet.

Herr Hedenberg: Såsom ledamot af Tillfälliga Utskottet har jag
biträdt den mening, som majoriteten omfattat, och jag anser således, att
motionen tillhör behandling af ständigt Utskott. Då man emellertid lärer
få gifva motionären rätt deri, att de hemman, som äro indelade till roteoch
rusthåll, derigenom äro mera betungade än annan jord eller näring,
men för att kunna villfara hans billiga begäran, en undersökning måste
föregå för att få utrönt, i hvilken proportion kostnaderna, hvilka, enligt
min beräkning, uppgå till omkring 700,000 R:dr, böra efter Bevillningsstadgans
andra artikel fördelas, torde framställningen icke, såsom motionären
ansett, tillhöra Bevillnings-Utskottet. Deremot hemställer jag, om
denna fråga icke bör behandlas i sammanhang med öfriga frågor om försvarsverkets
ordnande och således remitteras till Försvars-Utskottet.

Herr Busck: Äfven jag anhåller om remiss till Försvars-Utskottet.

Den 28 Februari, e. m.

443

Herr Friherre Alströmer: Då motionen förutsätter bidrag från
öfriga samhällsmedlemmar till försvarsverkets ordnande, men derest sådant
bidrag skulle ifrågakomma, erfordras en mycket mera vidlyftig föregående
undersökning, än som lärer kunna åstadkommas af Försvars-Utskottet; —
och Utskottet i sina förhandlingar, äfven om icke motionen dit hänvisas,
är oförhindradt att om ärendet öfverlägga och sig yttra, hemställer jag,
huruvida icke Kammaren ville lemna motionen utan vidare åtgärd.

Vidare anfördes icke. Sedan i enlighet med de under öfverläggningen
gjorda yrkanden särskilda propositioner blifvit af Talmannen framställda
om öfverlemnande af den ifrågavarande motionen dels till Bevillningsutskottet,
dels till det Särskilda för behandling af frågor rörande landtförsvaret
tillsatta Utskott, dels ock slutligen på afslag, förklarade Herr Talmannen
sig anse sistnämnda proposition vara med öfvervägande ja besvarad;
och blef berörda förklarande med klubbslag befästadt samt Utlåtandet
alltså afslaget.

§ 9.

Föredrogs ånyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o
8, i anledning af väckt motion om utgifvande af en riksdagstidning, dervid
öfverläggningen, enligt Herr Talmannens framställning, till en början
komme att omfatta

Punkterna 1—8.

Herr Sjöberg: Den värde motionär, som föranledt det nu förevarande
förslaget, har redan många gånger tillförene fästat Representationens
uppmärksamhet på det mindre tillfredsställande sätt, hvarpå genom
tidningsreferenterne Riksdagens diskussioner meddelas allmänheten. Under
den gamla representationsformen hindrade visserligen fyrdelningen i väsendtlig
mån förslagets realiserande, men andra hinder finnas ännu. Man
har anfört exempel från främmande länder; man har talat om huru t. ex.
i England fullständiga redogörelser för parlamentets förhandlingar lemnas
allmänheten omedelbart efter hvarje sammanträde. Jag erkänner, att
dessa jemförelse!- icke utfalla till fördel för förhållandet i berörda afseende
här. Mycket återstår i sjelfva verket för oss att i detta afseende
göra, om något tillfredsställande resultat skall kunna vinnas. Till ledning
för jemförelsen med hvad man i andra länder åstadkommit, vill jag hålla
mig till det land, som ligger oss närmast, och meddela huru man i Norge
går till väga för att till allmänheten bringa kunskap om Representationens
förehafvande!!. Stortingets förhandlingar utgå der i tre former. Denstörsta
och utförligaste redogörelsen lemnas af “Stortings-forhandlingernc“, hvilka
innehålla icke blott Regeringens framställningar och komité-betänkanden,
utan äfven en fullständig redogörelse dag för dag öfver de ärenden, som på
Stortinget förekommit, och, då omröstning egt rum, huru rösterna utfallit, men
icke någon diskussion. Denna meddelas af “Stortings-tidenden“, som innehåller
en dels med snabbskrift, dels med vanlig skrift uppfattad redogörelse
för öfverläggningarne, på det sätt, att diskussionen i vigtigare frågor meddelas
utförligt, i andra endast i sammandrag, alltefter som Presidenterne
i Stortinget eller dess afdelningar i särskilda fall bestämma. Slutligen
komma “Stortings-efterretningerne", som innehålla förhandlingarne i Stor -

444

Den 28 Februari, e. m.

tinget i möjligaste korthet. Denna form för redogörandet af Representationens
förhandlingar har vunnit allt större deltagande. “Stortings-efterretningerne“
hafva blifvit en verklig folkbok, som knappast saknas i någon
bondstuga. Ja, intresset har visat sig så starkt, att man nu i denna
form utgifver “Stortings-efterretninger“ äfven för den äldre tiden ifrån
1814.

Andra punkten af det Kammarens pröfning underställda förslaget
afser, att en redaktör och i hvardera Kammaren fem notarier skola tillsättas
för tidningens redigerande, och i den tredje punkten föreskrifves,
att alla yttranden af Kamrarnes ledamöter skola vara i sammandrag uppsatta
och för vidare granskning till redaktören aflemnade en timme efter
slutet af hvarje plenum; men det finnes icke antydt, hvarken hur det
Tillfälliga Utskottet eller Första Kammaren, som bifallit dess förslag, tänkt
sig huru detta skulle kunna låta sig göra. Måhända har man antagit,
att de fem notarierne skulle vexelvis göra anteckningarne; kanske skulle
de arbeta två och två i sänder. Men så mycket är tydligt och klart, att
det vilkoret, att de skulle hafva sitt arbete färdigt en timme efter pleni
slut är en omöjlighet. Utskottet säger, att yttrandena skulle återgifvas i
sammandrag, men dervid är att märka, att detta, långt ifrån att minska,
tvärtom ökar svårigheten, ty det kräfver naturligtvis mycket större skicklighet
och urskiljning att återgifva en diskussion i sammandrag, än efter som
orden falla. Skulle således referaterna vara fullständigare än de i de
dagliga tidningarne vanligen förekommande, är det utan tvifvel en absolut
omöjlighet att något så när fullständigt och ordentligt utföra det ifrågasatta
arbetet på så kort tid. En sådan skyndsamhet, som den man i förslaget
antagit såsom möjlig, kan således icke, utan åsidosättande af nyssberörda
vilkor, ega rum. Den måste uppoffras, såvida referaterna skola
blifva i någon mån tillfredsställande; och utan denna förutsättning är icke
någon belåtenhet att förvänta, hvarken från vederbörapde talares eller allmänhetens
sida. Måhända tänker man sig, att hufvudredaktören skulle
kunna företrädesvis bidraga till referaternas fullständiggörande. Denne,
som för öfrigt omöjligen kunde vara närvarande i båda Kamrarne på en
gång, måste likväl sitta på sitt rum för att der mottaga notariernes anteckningar,
vid hvilka det skulle åligga honom att lägga sista handen.
Men hvilka svårigheter möta icke här! Herr X. har replikerats af Herr
Y., men Herr X:s yttrande är återgifvet så, att Herr Y:s replik ej passar
in eller en sådan förekommer utan något föregående anförande, hvarpå den
syftar, eller yttrandena blifva sins emellan stridande och osammanhängande,
allt till följd deraf, att de uppfattats af särskilde personer och
sedermera icke kunnat af vederbörande talare genomgås och justeras.
Redaktören måste då anställa examination med notarierne, för att, så
godt han förmår, sammanjemka det hela; men hur går det då med skyndsamheten
och tillförlitligheten ? I alla händelser, äfven om det icke
vore fråga om någon utförlig framställning, skulle det ändock vara omöjligt
att verkställa arbetet så fort, att alla referenternes anteckningar
skulle vara i redaktörens hand en timme efter pleni slut; och å andra
sidan, om dessa meddelanden icke komma allmänheten snart till handa,
hade ju de för den stora allmänheten förlorat sitt väsendtligaste intresse.

Den 28 Februari, e. m.

445

Vidare skulle formatet göras sådant, att tidningen kunde åtfölja de
allmänna tidningarne. Det Tillfälliga Utskottets mening måtte således vara,
att de större tidningarne skulle upphöra med sina riksdagsreferater och i
stället lägga sig till riksdagstidningen. Men att antaga detta är en orimlighet.
Aftonbladet t. ex. har, efter hvad jag vill påminna mig hafva hört,
omkring 7,000 prenumeranter; det lägsta pris, hvartill hvarje nummer af
riksdagstidningen kunde sättas, vore, enligt de upplysningar jag erhållit,
7 öre; således för Aftonbladet hvarje dag det utkommer en affär på 490
R:dr R:mt, utom stämpelafgift en och den så kallade inbladningsafgiften
till Postverket, hvarigenom utgiften höjes till 600 å 700 R:dr per dag,
d. v. s. på tre månader en kostnad af 40,000 till 50,000 R:dr Runt. Kan
man tro, att någon tidning skulle vilja belasta sig med en sådan utgift
för att erhålla ett på visst sätt officielt, men ändock alltid ofullständigt
referat. Af tidningens halfofficiela karakter blefve emellertid en följd, att
allmänheten komme att anse densammas referater ega ett slags garanterad
tillförlitlighet, och om äfven talare, hvilka funne sina yttranden origtigt
återgifna, insände reklamationer för att rätta fönnentaeller verkligen begångna
misstag, så ginge dock tid åt, innan allmänheten hunne öfvertyga
sig om huru det egentligen med saken förhölle sig, eller att referaterna
icke alltid kunde tilläggas trovärdighet, ehuru de dock borde betraktas
såsom officiela. Den föreslagna anordningen, om den kommer till verkställighet,
skulle säkert leda till missbelåtenhet å alla sidor, och jag beklagar
i sanning de Herrar, hvilka pläga, som man säger, “ligga i diskussionen
De blefve tvungne att med sträng uppmärksamhet följa det sätt, hvarpå
deras här till protokollet afgifna yttranden blifvit antecknade och uppfattade,
vidare referaterna i de allmänna tidningarne och slutligen äfven det
halfofficiela tidningsbladet, allt för att tillse att deras aniöranden blefve
rigtigt återgifna. Detta skulle säkerligen för mycket hårdt taga vederbörandes
krafter i anspråk. Jag tror således, att det icke är skäl att
vedervåga ett sådant äfventyr som det här föreslagna företaget. Jag ber
dessutom att få fästa uppmärksamheten på hvad det skulle kosta. Äfven
om jag antager hufvudredaktörens och notariernes aflöning till endast
3,000 R:dr i månaden, så går dock sålunda kostnaden för redaktionspersonalen
för tre månader, i händelse förslaget nu för det återstående
af riksdagen skulle sättas i verket, till 9,000 R:clr. Den minsta upplaga,
som kan ifrågakomma, är väl 1,500 exemplar. Pappers- och tryckningskostnaden
för dessa kan icke sättas lägre än till äfven 9,000 R:dr, och
denna summa är dock ganska lågt beräknad; det hela således en affär på
minst 18,000 R:dr Runt endast för den förslagsvis beräknade återstoden
af denna riksdag. Jag tviflar på, att Andra Kammaren skulle vilja lägga
en sådan utgift till de öfriga riksdagskostnaderna. Yi hafva af den näst
föregående Riksdags-ordningen mottagit ett mindre lyckligt arf i de stadganden
i nu gällande Riksdags-ordning, hvilka binda protokollens uppställning
och förande vid föreskrifter i grundlagen. Frågan om formen och
sättet för pr otokollsföringen hos Riksdagen borde vara skilj d från grundlagen,
så att det stode Kamrarne öppet att sj elfva derom hvar för sig
bestämma. Lämpligast vore utan tvifvel att öfver Kamrarnes förhandlingar
fördes utförligt och fullständigt sakprotokoll, men att deremot, hvad
diskussionerna vidkommer, med deras upptecknande och bringande till all -

446

Den 28 Februari, e. m.

mänhetens kännedom förhölles på det sätt Kamrarne funne bäst leda till
det åsyftade ändamålet, och detta sednare kan icke uppnås utan tillgång
på fullt skicklige stenografer eller snabbskrifvare.

På de skäl jag nu anfört, yrkar jag afslag å de åtta första punkterna
af oftanämnda förslag, för såvidt detsamma blifvit af Första Kammaren
godkändt.

Beträffande åter förslaget i den 9:de punkten: “att de ledamöter,
som hafva inseende öfver Riksdagens Kansli, måtte få sig uppdraget att
före innevarande riksdags slut afgifva förslag till de åtgärder, som må
anses nödiga att på förhand vidtaga till vinnande af det syftemål, att
Kamrarnes förhandlingar må kunna, vid en blifvande riksdag, på ändamålsenligaste
sätt till trycket befordras och göras för allmänheten tillgängliga11,
så biträder jag detsamma till alla delar. Äfven under nu varande
former och föreskrifter för riksdagsprotokollets förande bör detta protokoll
med vida större skyndsamhet, än hittills egt rum, kunna uppsättas
och genom trycket bringas till allmän kännedom; och detta ämne är af
sådan vigt, att det väl förtjenar att särskildt blifva föremål för Riksdagens
ompröfvande.

Herr Rosenberg: Som tiden långt framskridit, är det icke min
mening att ingå i granskning af alla nu föredragna punkter af förslaget
om utgifvande af en riksdagstidning, helst som en föregående talare tydligt
och klart utredt ämnet. Jag vill blott säga, att jag genom läsning
af förslaget kommit till den öfvertygelse, att ett dylikt företag skulle blifvit
särdeles kostsamt. Det är väl möjligt, att detsamma skulle komma
att lända till någon nytta; men då jag föreställer mig, att kostnaderna
blefve alltför dryga utan att åsyftade ändamålet vunnes, yrkar äfven jag
afslag å Utlåtandet.

. Herr Svanberg: Då denna fråga blifvit af Första Kammarens minoritet
på ett tillfredsställande sätt utredd, och Herr Sjöberg i afton
ytterligare bidragit genom sitt föredrag att visa olämpligheten af förslaget,
sådant det blifvit uppstäldt, anhåller jag blott att med honom få
instämma.

Herr Hierta: Äfven jag tillåter mig att i allo instämma med den
förste talaren, som verkligen uttömt ämnet, och kan således ej annat än
med min röst biträda honom; detta så mycket heldre som jag måhända
med skäl kan anses hafva i denna fråga någon erfarenhet. Jag har nemligen
under Riksdagen 1828—1830 sjelf utgifvit en riksdagstidning, hvilken
varit den enda, som efter 1809 kunnat fortsättas till riksdagens slut.
Erfarenheten har visat, huruledes det är en absolut omöjlighet att i sammandrag
återgifva alla talares yttranden i en fråga. Vi kunna lätt föreställa
oss detta, om man eftertänker, huru det skulle tillgå för att i morgon
på sådant sätt framlägga den diskussion, som här i dag förevarit.
Enda möjligheten härför vore att i tidningen blott intaga de talares yttranden,
som varit de mest intressanta för att gifva en historisk karakteristik
af förhandlingarne; men förslaget åsyftar icke något sådant; och jag
tror i allt fall, att redaktionen af tidningen skulle få det ganska hett,

Den 28 Februari, e. m.

447

samt att missnöjet skulle blifva så stort, att många efterräkningar skulle
komma från ledamöterne i Kammaren. Jag känner väl icke så noga,
huru Norska Stortingets förhandlingar delgifvas allmänheten; men jag har
fullt skäl att tro, det man härvid tillvägagår på ett helt annat sätt, än
hvad som i förslaget nu åsyftas. Särskildt anser jag mig böra påpeka,
att tryckningen skulle komma att kosta mycket mera, än hvad den förste
talaren antydt. Då jag för öfrigt tror, att meningarne äro odelade om
förslagets öde i denna Kammare, anser jag mig icke behöfva vidare yttra
mig i saken, utan förenar mig i Herr Sjöbergs yrkande om afslag.

Herr K e y: Då jag icke kan sägas missbruka friheten att i Kammaren
tala, hoppas jag att man i denna fråga skall tillåta mig yttra
ett par ord. I olikhet med föregående talare ber jag att få framställa
några argumenter till försvar för utgifvande af en riksdagstidning. En
sats som icke torde kunna jäfvas är denna: att om friheten skall vara
sann, så måste sanningen vara fri. Den har varit det för det skrifna
ordet, men icke i samma mån för det talade.

Vid föregående riksdagar har man nemligen ofta hört klagomål deröfver,
att talarnes yttranden blifvit origtigt, stympadt och stundom icke

alls återgifna i de allmänna tidningarne. Jag vill likväl för min del icke

deri se någon grundad anledning till klander mot tidningspressen, ty om
en tidning skall uppfylla sin bestämmelse, måste den intaga en bestämd
position; den måste omfatta och försvara vissa åsigter och idéer samt
bekämpa andra. Det torde vara för mycket begärdt af en tidning, som
består genom egna resurser, att den skall lika fullständigt och con amore
återgifva motståndarnes yttranden som anhängarnes af allt hvad den strider
för. Det erfordras fördenskull en riksdagstidning, som står öfver och
bredvid de olika partierna, endast denna kan fullt opartiskt återgifva för handlingarne

inom Kamrarne. De penningar, som nedlades på ett dylikt

företag, kunde således icke sägas vara bortkastade.

En talare har föreburit, att svårigheterna för att genomföra ifrågavarande
företag äro oöfvervinnerliga; men jag tillåter mig att erinra, att
man i alla konstitutionela länder utom Sverige besegrat hindren. Öfverallt,
der formen för det parlamentariska lifvet hunnit utvecklas, finnas
riksdagstidningar, och jag vill blott påpeka, hurusom i Frankrike tre serier
af dylika tidningar utgifvas. Öfvergå vi till Norge, ber jag att få till de
upplysningar, som angående förhållandet i denna sak blifvit lemnade, få
lägga några andra. Af de trenne serier, under hvilka Norska Stortinget
utgifver sina förhandlingar, äro, såsom en talare sagt, “Stortingstidende“
och “Stortings-efterretninger“. I Stortings-tidende, som började
1857, upptoeos ordagrannt alla diskussioner; men dessa ansågos för
vidlyftiga, hvarföre man år 1863 inskränkte tidningens omfång och beslöt,
att diskussionen endast i vigtigare frågor, hvilka bestämdes af Presidenten,
skulle in extenso införas, men alla andra diskussioner och förhandlingar
i sammandrag. Den vidlyftigare formen för tidningen, som utgafs 1857,
kostade 40,000 R:dr, men sedan man beslutat sig för det mindre formatet
efter 1863, har kostnaden nedgått till 20,000 R:dr. ‘Stortings-efterretninger“
redovisar i ännu kortare sammandrag för alla ärenden och förhandlingar
i Stortinget, redaktören står under en viss kontroll af Stor -

448

Den 28 Februari, e. m.

tinget, emot det att han i understöd uppbär 1,600 R:dr R:mt och tillhandahåller
allmänheten densamma lör särdeles lågt pris, jag tror till
högst 1 R:dr 75 öre. Det finnes också knappt någon bondgård i Norge,
der icke denna sednare tidning är synlig.

Det Norska folket har icke gjordt sig kändt för slöseri utan tvärtom
för sträng] sparsamhet, men det har likväl icke tvekat att i likhet med
Frankrike bekosta sig riksdagstidningar. Då vi af Kongl. Maj:ts Proposition
om Statsverkets tillstånd och behof inhemta, hurusom det äskas
flerfaldiga anslag, hvilka kunna i mer eller mindre grad sägas tillhöra den
militära och byråkratiska lyxens utveckling, och icke vara såsom det synes
af behofvet påkallade, så kunna vi mycket väl vid frågorna om berörda
anslag många gånger om inbespara den summa, * som erfordras till en riksdagstidning.
Landet skulle sedermera kunna i stort följa Riksdagens förhandlingar
och den politiska uppfattning, som vore bland ledamöterne
rådande samt välja mellan de olika meningarne.

På grund af hvad jag sålunda anfört, vågar jag anhålla om bifall till
förslaget med den förändring, att tredje punkten finge denna lydelse: “att
notariernes tjenstgöring och fördelningen af arbetet mellan dem bestämmes
af redaktören, dock så att alla yttranden af Kammarens ledamöter
äro i sammandrag uppsatte och för vidare granskning till redaktören aflemnade,
då sammanträde egt rum på förmiddagen, under aftonens lopp,
och, om plenum på aftonen inträffat, följande morgon.“ Genom ett sådant
stadgande skulle fordringarne på skyndsamhet och noggrannhet hos
notarierne kunna väl förenas. Redaktören hade ju eftermiddagen att öfverse
talen på förmiddagen och följande morgon att genomgå de yttranden,
som afgifvits qvällen förut. De vanliga tidningarne innehålla, som vi veta,
i allmänhet den dag sammanträde i Kamrarne varit ett kort referat i
sammandrag öfver den dagens förhandlingar, och först flera dagar derefter
kommer sj elfva diskussionen i tidningarne.

Derjemte får jag anhålla, att femte punkten i förslaget helt och hållet
må utgå, men att i sjette punkten inryckes det stadgande, att sammandraget
komme att genom postkontoren hållas allmänheten till handa
mot vanligt postförvaltarearfvode.

Med de sålunda af mig uppställda förändringar af förslaget yrkar jag
bifall till detsamma.

Herr Rid der st ad: Röster hafva här höjt sig, klagande öfver det
sätt hvarpå våra tidningar referera riksdagsiörhandlingarne. Förefinnas
dock rättmätiga skäl för dessa klagomål?

En tidning ledes i allmänhet af bestämda åsigter, gifna grundsatser,
och måste ledas deraf, det ligger i sakens natur. Referaterna öfver Riksdagens
förhandlingar, sådana de i allmänna tidningarne inflyta, få derföre
karakter af redaktionens individuela uppfattning. Tidningarnes begränsade
utrymme gör det jemväl omöjligt för dem att återgifva såväl riksdagsförhandlingarne
in extenso som alla talares yttranden. De måste hålla
sig till det hufvudsakliga. Med någon kännedom om tidningarnes ledande
personal är jag fullkomligt öfver ty gad, att hvar och en af dem söker att
med största opartiskhet referera diskussionerna, men jag tror för min

449

Den 28 Februari, e. m.

del, att icke någon redaktion skall lyckas i detta sin sträfvande så, att
talarne sjelfve dermed alltid blifva tillfredsställde. Den menskliga fåfängan
och svagheten skola alltid finna skäl till anmärkningar.

För att åstadkomma en fullt opartisk riksdagstidning, föreligger nu
det förslag att Riksförsamlingen sjelf skall låta uppsätta en sådan. Jag
är äfven af den öfvertygelse, att man skulle lyckas lösa uppgiften, för så
vidt nemligen man beslutar sig att i tidningen intaga riksdagsförhandlingarne
i sin helhet ; men deremot, i händelse man blott i sammandrag vill
återgifva dem, stöta på samma syårigheter som andra tidningar och följaktligen
ej lyckas bättre än de.

Man har anmärkt mot den nuvarande tidningspressens sätt att referera
riksdagsförhandlingarna att somlige talares yttranden återgifvits fullständigt,
hvaremot andras blifvit rigtigt stympade; men om man uppmärksam^
följer diskussionen i Kammaren, ber jag hvar och en lägga handen
på hjertat och besvara mig den fråga, huruvida det ens vore tänkbart, att
en redaktion skulle kunna underlåta att stympa åtskilliga föredrag, som
emellanåt här löpa af stapeln, ja jag går till och med så långt, att jag
vågar säga, att det skulle vittna om verkligen bristande takt. Förhållandena
skulle blifva alldeles desamma i en riksdagstidning.

k örsvararne af förslaget föreställa sig och fordra, att en tidningsredaktion
skall vara sådan, att den med lika varmt och lefvande intresse
skall återgifva alla och allas olika yttranden. Jag har redan påpekat det
omöjliga deri.. Huru omsorgsfullt Riksförsamlingen än må tillvägagå vid
tillsättande af en redaktion för handhafvande af den ifrågavarande riksdags
tidningen, skall man omöjligen finna någon — jag är derom fullt förvissad
som skall kunna frigöra sig från sin individuela uppfattning,
vid hvilket förhållande nämnda redaktion komme att, likasom andra tidningsredaktioner,
mer eller mindre tillfredsställande för den ena eller den
andra fullgöra sitt uppdrag. Endast en maskin skulle kunna uppfylla alla
anspråk på fullständighet och opartiskhet; men en sådan maskin, en maskin
med förstånd och omdöme, med uppfattning och skriftställareförmåga —-har vår Herre ännu icke skapat.

Lika med Herrar Sjöberg och Ilierta anser jag förslaget vara både
opraktiskt och opåkalladt; opraktiskt, emedan de felaktigheter, som man
nu någon gång finner hos tidningsreferaterna ej genom föreslagna åtgärden
förebyggas; opåkalladt, enär iörslagets antagande skulle medföra kostnader,
hvilka kunde sägas vara icke blott för stora utan äfven förspillda, då man
tager i betraktande, att såväl Riksdagen som den stora allmänheten få
under nuvarande förhållanden riksdagsreferater, fullt lika goda med dem
man genom förslaget vill ernå; — och detta, Mine Herrar, för intet.

För öfrigt vill jag hemställa huruvida det ens är tänkbart, att någon
person, som vore företaget vuxen, skulle vilja åtaga sig detsamma. Skulle
möjligen någon ung man vilja våga försöket, riskerade han verkligen hela
sin framtid, emedan Kamrarnes ledamöter, hvar och en på sitt sätt missnöjde
öfver att deras tal ej blifvit så framhållna och återgifna, som de
sjelfve ansett skäligt och billigt vara, utan allt tvifvel ganska snart skulle
förklara den unge mannen komplett oduglig.

Riksd. Prot. 186 7. 2 Afd.

29

450

Den 28 Februari, e. m.

Jag anser dessutom, såsom jag förut haft äran antyda, att den ram,
inom hvilken Utskottet velat inskränka tidningens omfång, är alltför trång.
Jag föreställer mig nemligen, att denna tidnings format icke gerna kunde
blifva åtminstone större än Aftonbladets; men, Mine Herrar, huru knapphändiga
skulle icke vid sådant förhållande förhandlingarne i allmänhet
blifva återgifna, då vi måste inse och erkänna att denna Kammares diskussion
endast och allenast i dag säkerligen varit tillräcklig att fylla minst
1.0 Aftonblad.

Jag återupprepar hvad jag nyss yttrade. Förslaget är både opåkalladt
och opraktiskt, hvarföre jag yrkar afslag.

Herr Sven Nilsson: Som föregående talare framdragit fullt giltiga
skäl för afslag å ifrågavarande Utlåtande, vill jag blott nämna, att jag
biträder deras mening.

Herr O. B. Olsson: Äfven jag anhåller att få tillkännagifva, det
jag, på grund af hvad i saken blifvit andraget, kommer att rösta för
afslag.

Herr H''o 11 and er : I likhet med Herr Sjöberg finner jag alla skäl
tala för afslag, hvadan jag också ber att få-med honom instämma.

Herr Modin: Som Herr Sjöberg tydligt och klart återgifvit min
mening i denna fråga, anhåller jag, att ifrågavarande Utlåtande måtte
blifva af Kammaren afslaget.

Herr von Troil: Det är i sanning en föga gynnsam ställning den
innehar, som i likhet med mig finner sig af sin öfvertygelse manad att uppträda
för ett förslag, som mött så enhälligt motstånd från föregående talare.
Det är ganska vanligt att, då un öfvergång sker från gamla vanor och förhållanden,
det erfordras en viss tid, innan man hinner sätta sig in i sin
nya ställning. Detta gäller med afseende på det enskilda lifvet och äfven
någon gång i fråga om dut allmänna. Under den diskussion, som egt rum
ej mindre i denna Kammare vid remissen af min motion angående bestämmelser,
som borde införas i Riksdagens arbetsordning än äfven i enskilda
Utskottet, då samma ärende der till behandling förevarit, har jag
gjort det rön, att, så snart fråga varit om något nytt, som inneburit ett
steg framåt, stora betänkligheter yppat sig.

Jag ber, att Kammaren behagade, innan den bestämmer sig för ett
afslag å föredragna Utlåtandet, ett ögonblick besinna sig. Åtskilliga af de
anmärkningar, som här blifvit framställda mot förslaget, torde icke sakna
befogenhet, men de gälla hufvudsakligen biomständigheter, hvilka enligt
min tanke lätteligen kunna afhjelpas. En annan del af anmärkningarne
är temligen obefogad. Emellertid har Herr Key föreslagit sådana ändringar
i förslaget, att, med desammas iakttagande, jag ej kan finna några
stora praktiska svårigheter emot dess genomförande.

Bland de anmärkningar, som blifvit mot förslaget rigtade, äro de väsendtligaste,
att riksdagstidningen skulle erhålla en slags officiel prägel,
samt att derföre misstag och felaktigheter i dess referater skulle vara af

Den 28 Februari, e. m.

451

långt mera betydenhet, än sådana fel som insmyga sig i de underrättelser
hvilka de dagliga_tidningarne meddela om Riksdagens förhandlingar; men
just den omständigheten att tidningen får denna officiela prägel medför en
större visshet hos allmänheten, att, då reklamationer ske, misstag verkligen
blifvit begångna, än när sådana nu förekomma i de allmänna tidningarne.
Deijemte torde man med fullt skäl kunna påstå, att den redaktionspersonal,
som för riksdagstidningen skulle af hvardera Kammaren
utses, ^ komme att bättre lyckas i att fullständigt och troget återgifva förhandlingarne,
än hvad man billigtvis kan begära af öfriga tidningar. Man
har velat låta förstå, att detta förslag skulle hafva framkommit till följd
af misstro till pålitligheten af referaterna i de stora tidningarne. För min
del har jag aldrig haft ett sådant motiv. Tvärtom har jag varit förvånad
öfver det sätt, hvarpå dessa tidningar redogjort för diskussionerna. Man
måste dock besinna, att nämnda tidningars spalter äro afsedda för andra
mångfaldiga och vigtiga ämnen, samt att följaktligen endast ett inskränkt
utrymme kan beredas för riksdagsförliandlingarne. Jag tror för min del,
att Svenska allmänheten önskar att genom en tidning i oafbruten nummerföljd
få temligen fullständiga redogörelser öfver förhandlingarne i båda
Kannarne. Man hai sagt, att kostnaderna för detta tidningsföretag skulle
bestiga sig till 18,000 K:dr för återstående tiden af riksdagen, och en annan
talaie har velat anse detta belojjp för litet. Detta må visserligen vara
sannt; men jag tror, att, om än dessa kostnader äro en utgift för ögonblicket,
företaget likväl skall medföra stora besparingar i framtiden. Åtminstone
måste väl dessa utgifter vara bättre använda än de orimliga
kostnader, som för hvarje riksdag nedläggas på tryckning ord för ord af
den massa protokoll, som inom Riksförsamlingen föras. Jag hemställer
till Kammarens Herrar ledamöter, huruvida dessa protokoll i vidsträckta1''0
mån bana sig väg till den läsande allmänheten. Jag skulle tro, att
på sm höjd en eller annan riksdagstalare i protokollen uppsöka’sina
egna föredrag, hvaremot största delen af upplagan utan tvifvel slutligen
hamnar i krydd- eller viktualieboden. Det torde väl inträffa, att ett
eller annat exemplar erhåller plats i några bibliotek, och att protokollen
derigenom komma att vara till någon nytta; men jag betvifiar, att de hos
enskilde personer länge blifva förvarade.

Det är af synnerlig vigt att man nu ej förkastar detta förslag, sä
mycket heldre som Första Kammaren redan bifallit detsamma och all anledning
förefinnes atu hoppas, det man, efter det de första stegen vid
denna riksdag blifvit tagna, och man dervid kommit till insigt af de felaktigheter
som höra undanrödjas, nästa riksdag skall erhålla en fullt ändamålsenlig
riksdagstidning. Man skulle härigenom vinna den förmånen, att
tryckningen af protokoll blefve öfverflödig. Man har nämnt, att sådana
icke finnas i Norge, och jag ber att få upplysningsvis meddela, att Danmarks
“Rigstidende“ utgör den enda fullständiga redogörelsen för diskussionerna
inom dess Riksdag. Deremot innehålla protokollen ingenting
annat än namnen på talare, som yttrat sig för eller emot en fråga samt
de yrkanden, som dervid blifvit framställda, äfvensom utgången af voteringarne.
Talen återfinnas, som jag nyss nämnde, i “Rigstidende11, affattade
i sammandrag och kort efter sammanträdets slut befordrade till trycket.

452

Den 28 Februari, e. m.

Till följd af denna anordning tager också hela Danmark med glädje del af
sina representanters föredrag.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, och då jag hoppas samt
är fullt öfvertygad, att den kostsamma tryckningen af protokollen hos oss
skall genom bifall till den föreslagna åtgärden blifva öfverflödig, yrkar jag,
att förslaget måtte godkännas med de förändringar, Herr Key framställt.

Herr Jonas Jonasson från Calmar län: Jag förenar mig med
Herr Sjöberg och Ridderstad om afslag. Jag anser förslagets förnämsta
brist ligga deri, att man genom bifall till detsamma gifver anledning till
en diskussion, som efter mitt förmenande skulle blifva 100 procent större än
som nu beklagligen eger rum. Härtill kan man lägga, att riksdagen derigenom
skulle tvifvelsutan blifva en eller flere månader längre än grundlagen
åsyftat, hvarföre jag yrkar afslag.

Herr Friherre Alströmer: Sedan en fullständig utredning i denna
fråga egt rum, borde jag kanske afstå från ordet och instämma med den
förste talaren i yrkandet om afslag å nu föredragna del af ifrågavarande
Utlåtande. Den motion, som ligger till grund för detsamma, är ingalunda
ny. Jag hyser intet tvifvel, att Riksdagens förhandlingar böra på ett bättre
sätt än hvad som nu sker delgifvas allmänheten; men jag tror likväl icke,
att genom antagande af det framlagda förslaget den dermed afsedda fördel
skall vinnas. De åsigter, som åtskillige talare framställt, synas mig först
vid föredragning af nästa punkt i Utlåtandet böra vinna gehör; och om
densamma vinner Kammarens bifall, sa står ju alltid möjlighet öppen att
framdeles ernå det af,dem åsyftade ändamålet. Jag anhåller emellertid,
att Kammaren behagade afslå de nu föredragna punkterna af Utlåtandet.

Herr Friherre Koskull: Med all aktning för de skäl, som blifvit
andragna för och mot förslaget, anser jag för min del, att, då riksdagen
nu långt avancerat, kostnaden för en riksdagstidning under återstående
delen skulle blifva högst onyttig, hvadan jag förenar mig i Herr Sjöbergs
yrkande om afslag.

Herr Sjöberg: Jag ber att blott få säga några ord med anledning
af en talares uppgift eller påstående derom, att de dagliga tidningarne
partiskt återgifva riksdagsförhandlingarne. Jag tror, att ett sådant påstående
är orättvist, och att det sätt, hvarpå tidningarne redogöra för dessa
förhandlingar, är deremot, i allmänhet åtminstone, ganska för tjenstfolk,
särdeles om man tager i betraktande den skyndsamhet, hvarmed dessa
redogörelser måste utföras. Om de icke i allo tillfredsställa önskningarne,
ber jag att få erinra, att tidningarnes riksdagereferater icke medföra någon
statsutgift. Skulle Riksdagen tillsätta referenter, som i en särskild
tidning redogjorde för diskussionerna, betvifiar jag, af skäl jag redan anfört,
att desse Herrar skulle bättre lyckas. Då jag uppgaf, att kostnaden
för riksdagst i dnin gen skulle bestiga sig till omkring 18,000 R:dr för den
förslagsvis beräknade återstoden af denna riksdag, men en annan ledamot,
vida mera erfaren i denna sak än jag, sedermera förklarat, att företaget
skulle blifva vida kostsammare, har jag åtminstone icke tilltagit något för

Den 28 Februari, e. m.

453

högt pris. Jag anser mig hafva genom mitt föregående anförande ådagalagt,
att diskussionerna nu icke kunna blifva återgifna j?å som ensidigt
vore. Ett vilkor härför är, som jag redan anmärkt, att Riksdagen söker
förskaffa sig skicklige stenografer. Kunna desse derjemte med urskiljning
och talent återgifva öfverläggningarne och förläna afrundning och behag åt
uttrycken, sä vore derigenom en ytterligare vinst beredd. Då vi nu emellertid
icke hafva några snabbskrifvare, bör förslaget icke heller af denna orsak
bifallas.

Jag fortsätter mitt yrkande om afslag å de åtta första punkterna,
helst som de skäl, man framställt för bifall till Utlåtandet, icke det minsta
rubbat min öfvertygelse om det framlagda förslagets olämplighet i nyss
angifna delar.

Herr C. A. Larsson: Då jag är en bland dem, som under de tre
sista riksdagarne icke så litet deltagit i diskussionen inom Bonde-Ståndet,
får jag förklara, att jag gjort den erfarenhet, att rcferatema i tidningarne
icke varit så illa uppfattade som åtskillige talare här låtit förstå. Det må
väl vara sannt, att en och annan vältalare möjligen icke återfunnit ord för
ord sitt föredrag; men några reklamationer har man fördenskull ej af hört.
När det någon gång varit nödvändigt, hafva talarne lemnats tillfälle, att, innan
talen i tidningarne influtit, justera dem. Man bör således icke från
denna synpunkt kasta bort penningar på ett onödigt företag. Hvarföre
kan man icke, då vi hafva ett stort antal notarier och kanslister, låta genom
dem tillställa tidningarne protokollen, för att tryckas.. Man skulle möjligen
kunna undvika att hafva offentliga notarier och nöja sig med dem, som erfordrades
blott för tidningarne, hvilket kanske vore billigare. Derjemte
skulle genom en sådan anordning utan tvifvel den fördel vinnas, att i
landsorten komme att prenumereras mera på tidningarne, och att allmänheten
med större intresse skulle följa förhandlingarne. Huru har det hittills
gått med protokollen? Jo, man får på en gång luntor i stort, och
man ledsnar sannerligen vid begynnelsen, om man skall matta sig med att
läsa dem. Man har sagt, att tidningarne skulle partiskt återgifva diskussionerna;
men jag hemställer, huru det är möjligt att referera ena sidans
åsigter utan att äfven upptaga den andras. Då emellertid förslaget icke i
den syftning jag nu talat innehåller stadganden, finner jag icke något skal
att bifalla detsamma, så vidt man icke, då punkten 9 föredrages, bör, såsom
Herr Sjöberg nämnt, i denna del gilla förslaget.

Herr Hier ta: Jag skulle icke ytterligare hafva begärt ordet i denna
fråga, om ej några föregående talare missförstått min och fleres mening,
som bekämpat framgången af förslaget, så till vida, att vi derigenom skulle
anses hafva talat mot uppsättandet af en riksdagstidning. Min likasom
den förste talarens mening har varit, att man borde förkasta förslaget,
emedan man omöjligen kan åstadkomma en riksdagstidning, som på ett
tillfredsställande sätt återgåfve diskussionen i sammandrag. En talare
bakom mig har åberopat Norge, och att man der får en slags, riksdagstidning
för 1 R:dr 75 öre. Mot eu sådan tidning, som naturligtvis icke
gerna kan innehålla mycket af öfverläggningarne och vara fullt tillfredsställande,
har jag väl för prisets skull just ingenting att anmärka; men

154

Den 28 Februari, e. m.

jag hemställer, huruvida man för en sådan tidnings utgifvande behöfver,
såsom förslaget uppställer, en redaktör och fem notarier. Jag tror för
min del, att en redaktör vore för ett sådant företag fullt tillräcklig; ty
det blefve eller kunde icke gerna blifva annat än ett register. Jag ber att
!å åberopa ett exempel på, huru det förr gått med ett dylikt foretag.
Första gången, då jag var notarie hos Ridderskapet och Adeln, under 1828
års riksdag, utgafs en riksdagstidning, som upptog besluten i alla ämnen
samt omnämnde de talare, som yttrat sig för och mot en sak. Denna
tidning fortsattes 1 å 2 månader, till dess den för många år sedan aflidne
Prosten Friherre Schwerin på riddarhuset uppträdde och bad, att Ridderskapet
och Adeln skulle förskonas från dessa skeletter. Jag anser det vara
både nyttigt och nödvändigt att diskussionerna utkomma i tidningsform,
och jag har också sträfvat för ett förbättradt sätt med protokollsföringen,
så att protokollen kunde i tidningarne hastigt nog inflyta. För min del
tror jag, att tryckningen af diskussionen i sin helhet icke är skadlig såsom
en talare yttrat, ty det kan vara ur historisk synpunkt nyttigt att
dessa protokoll finnas, om än ett och annat exemplar hamnar i kryddboden.
Den, som har tid att läsa förhandlingarne under 1812, 1815 och
1818 års riksdagar, skall af dom finna mycket, som är högst intressant.
Man. bör verkligen icke kasta bort protokollsföringen, om än nya Riksdagsordningen
ger anledning till det antagande, att man bör ur protokollen
utesluta mycket som är onödigt; ty man hvarken kan eller bör undvara
protokollen. Jag tror för öfrigt, att den föreslagna riksdagstidningen icke
skulle komma att mera opartiskt eller på ett mera tillfredsställande sätt
än de dagliga tidningarne återgifva Riksdagens förhandlingar.

Jag yrkar afslag.

Herr A. von Proschwitz: Jag vill väl icke bestrida nyttan af en sådan
tidning, som den i Utlåtandet omnämnda; men då jag är öfvertygad
derom, att densamma icke skulle komma att motsvara de kostnader, som
pa företaget måste nedläggas, och man följaktligen ej kan vinna det åsyftade
ändamålet, anhåller äfven jag om afslag.

Öfverläggningen rörande nu föredragna punkter förklarades vara afslutad.
Enligt derom nu framställda särskilda propositioner afslog Kammaren
punkten 1 och lade till handlingarne öfrigå punkterna 2 till och
med 8 jemte det af Första Kammaren angående öde punkten fattade
beslut.

Rörande punkten 9, som nu föredrogs, yttrade

Herr Key: Då förslagets öde nu blifvit afgjordt och blott 9:de punkten
i förslaget återstår att afgöra, tager jag mig friheten göra dpn hemställan,
att Kammaren. behagade vid denna punkt framställa såsom sin
önskan, att Riksdagen ville vidtaga åtgärder för anskaffande af stenografer
till nästa riksdag.

Frågan om en riksdagstidning är en tidsfråga, som icke kan falla,
ehuru den nu blifvit, såsom jag hoppas blott af formela betänkligheter,
lemnad utan afseende. I hvilket fall som helst är jag öfvertygad, att denna
fråga snart kommer fram igen, och att den inom tre år skall hafva vunnit
seger.

Den 28 Februari, e. m.

455

Herr C. A. Larsson: Jag kan icke föreställa mig annat, än att
diskussionen öfver hela förslaget är slutad, och att man nu blott har att
yttra sig, huruvida man bifaller 9:de punkten eller. icke.

Sedan Herr Talmannen med anledning af siste talarens yttrande erinrat,
att endast de 8 första punkterna blifvit från början föredragna samt
att i följd deraf öfverläggning angående den nu föredragna punkten 9
ännu stod öppen, fortsatte

Herr Rosenberg: Jag tror, att man icke behöfver inrycka i förevarande
punkt, hvad Herr Key i den velat hafva uttryckt, ty om man gifver
uppdrag åt de ledamöter, som hafva inseende öfver Riksdagens Kansli att
vidtaga lämpliga åtgärder för att hålla allmänheten Kamrarnes förhandlingar
tillgängliga, står det nu dem fritt att föreslå hvad de vilja, och man kan
väl icke bättre göra än lemna dem fria händer.

Herr Renström: Den af Herr Key föreslagna form af 9:de punktens
lydelse är i min tanke alldeles obehöflig, då det i punkten heter: “att
Kamrarnes förhandlingar må kunna, vid en blifvande riksdag, pa ändamalsenligaste
sätt till trycket befordras och göras för allmänheten tillgängliga.

Herr Keys önskan synes mig således kunna vinnas genom att bibehålla
punkten i det skick den blifvit uppställd, hvarföre jag också anhåller
om bifall till densamma.

Herr Sjöberg: Till hvad jag redan i detta ämne anfört, torde det
nu tillåtas mig att endast tillägga den erinran, att Riksdagens Kanslideputerade
äro lika intresserade som Herr Key för den sak han framställt,
och då punkten, sådan den nu lyder, icke lägger hinder i vägen för Deputerade
att vidtaga de af Herr Key omnämnda åtgärder, anhåller jag, att
Kammaren behagade, med fästadt afseende derå att Med-kammaren bifallit
punkten, fatta enahanda beslut.

Herr Sven Nilsson: Jag hyser för min del betänkligheter om formen
att lemna Kanslideputerade i uppdrag, hvad Herr Key föreslagit, hvarföre
jag tror, att man bör återremittera punkten.

Vidare anfördes icke; och blef denna punkt af Kammaren bifallen.

§ io.

Herr Ridderstad begärde ordet och yttrade: För omkring 8 dagar
sedan väckte jag motion om rätt för mosaiske trosbekännare att bekläda
embeten och tjenster i Riket, samt anhöll — enär Kammarens tid
då var upptagen — att framdeles få uppläsa motionen. Jag anhåller att
nu få göra det.

Med afseende å det afbrott, som skulle vållas i den ordning, hvilken
förut vore bestämd för de till föredragning anmälda, å Kammarens bord
livilande ärenden, blef Herr Ridderstads nu gjorda begäran alslagen
af Kammaren, som, på derom af Herr Talmannen framstäldt förslag, beslöt
att det skulle stå öppet för såväl Herr Ridderstad som för Herr Jöns
Pehrsson, hvilken sednare äfven anmält sig för motions afgifvande, att aflemna
sina ifrågavarande motioner näst efter förrättandet af det val, som
enligt derom förut fattadt beslut komme att hållas vid sammanträdet den

456

Den 28 Februari, e. m.

4 instundande Mars, och att således dessa ärenden borde å föredragningslistan
tor namnda sammanträde uppföras näst efter sagda val.

Härvid anförde

Herr Jons Pehrsson: Den fråga jag framställt rör 57 8 Riksdagsoi
ningen, hvadan Kammaren genast skall till Utskott remittera densamma.
Om någon skulle betvifla detta, ber jag att f*å uppläsa nämnde §.

Med anledning af Herr Jöns Pehrssons yttrande förklarade Herr Talmannen,
att, då den fråga, Herr Jöns Pehrsson hade för afsigt att bringa
under Kammarens profning, icke ännu af honom blifvit slutligen framställd,
utan allenast en antydan lemnats om samma frågas beskaffenhet, någon
rubbning icke deraf kunde vållas i Kammarens nyss fattade beslut om tiden
för sagda frågas ankängiggörande; och blef detta Talmannens förklarande
af Kammaren godkändt.

Häremot anmälde Herr Jöns Pehrsson sin reservation, under förmenande
att hans förslag utan uppehåll bort till Konstitutions-Utskottet hänvisas.

ll.

Föredrogos följande tvänne motioner, nemligen:

■ iöaf,iHoro’ Elfsborgs län, N:o 279, om ändring

i 18 och 22 §§ af gällande Riksdags-ordning;

hänvisades till Konstitutions-Utskottet, samt
i •?i II1en'' A'', Sttjeström, N:o 280, om rättighet för lärare vid sådana
enskilda laroanstalter, som äro jemförliga med femklassiga elementar-läroverk,
att åtnjuta tur- och tjensteårsberäkning, samt om maturitetsexamens
afläggande vid enskilda läroverk;

hänvisades till Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 1.

Herr

§ 12‘

På begäran beviljade Kammaren ledighet från riksdagsgöromålen åt
Eeutercrona under 8 dagar, räknade från den 4 nästkommande Mars.

§ 13.

Föredrogos men bordlädes ånyo:

Stats-Utskottets Memorial och Utlåtanden N:is 12 samt 18 och
Lag-Utskottets Utlåtanden Näs 37 och 38;
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 2; ’

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 20 jemte bilagor Litt. A_E;

Samma Utskotts Utlåtanden Nas 21 — 25;

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 6, samt

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 6) Betänkande N:o 3.

19;

Bordlädes:

Stats-Utskottets Utlåtanden N:is 26 och 27.

§ 15.

Upplästes och godkändes protokollsutdrag rörande Kammarens denna
clag fattade beslut.

Sammanträdet slutade kl. 11 e. m.

In fidem
H. Husberg.