Den 26 Februari, f. m

ProtokollRiksdagens protokoll 1868:226

Den 26 Februari, f. m.

219

N:o 2 (i samlingen N:o 7), i anledning af väckt motion, rörande förändradt
sätt lör uppbärandet af den församlingarne tillkommande skyddsafgift; N:o

3 (i samlingen N:o 8), i anledning af väckt motion angående
förändring i gällande expeditionstaxa;

N:o 4 (i samlingen N:o 9), i anledning af särskilda motioner* rörande
förändradt sätt för uttagande hos vederbörande af frälseränta och augtnentsränta,
då de icke godvilligt erläggas;

N:o 5 (i samlingen N:o 10), i anledning af väckt motion derom, att
uppbörden af kronoutskylderna måtte på tvänne terminer fördelas;

N:o 6 (i samlingen N:o 11), i anledning af väckt förslag om sådan
förenkling af sättet för utsökande af undsättningsmedel, som tillika medförde
lindring i de med indrifningen förenade kostnader;

N:o 7 (i samlingen N:o 12), i anledning af väckt motion om förändring
i sättet för indrifning af resterande kommunalutskylder; och

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Betänkande N:o 1
(i sandingen N:o 13), i anledning af Herr August Danielssons motion,
N:o 305, angående åtgärders vidtagande till förekommande af spanmålsbrist
i rikets nordliga län.

§ 12.

Protokollsutdrag rörande de under §§ 5, 6, 7 och 8 här ofvan antecknade
ärenden upplästes och godkändes.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3/i 3 e. m.

In fidem
H. Dusberg.

Onsdagen deu 30 Februari.

Kl. 10 f. m.

Protokollet för den 19 i denna månad upplästes och godkändes.

§ 2.

Upplästes nedanintagna tvänne protokoll, hållna den 22 dennes hos
de Kamrames valmän, som, enligt 68 § Riksdags-ordningen, ega att utse
Riksdagens Justitie-ombudsman och hans efterträdare, nemligen:

250

Den 26 Februari, f. m.

l:o Ett protokoll så lydande: Ar 1868 den 22 Februari sammanträdde
Kamrarnes valmän för att utse Riksdagens Justitie-ombudsman;
och befunnos, efter valsedlarnes öppnande, dervid en valsedel förklarats
ogiltig, rösterna hafva utfallit sålunda:

Förutvarande Justitie-ombudsmannen, Herr Advokatfiskalen

Nils August Fröman........................ 46 röster;

Herr Revisionssekreteraren Claes Albert Lindhagen .... 1 röst;

till följd hvaraf Advokatfiskalen Fröman blifvit till Riksdagens Justitieombudsman
utsedd.

Som ofvan.

A. Cederström.

J. Arrhenius. C. G. Uggla.

C. F. Winhrans. A. A. Andersson.

och 2:o Följande protokoll: År 1868 den 22 Februari sammanträdde
Kamrarnes valmän, för att utse den man, som skall efterträda Riksdagens
Justitie-ombudsman, i fall han, innan nästa lagtima Riksdag anställt nytt
val af Justitie-ombudsman, skulle med döden afgå, samt utöfva embetet
under den tid Justitieombudsmannen kan vara af svår sjukdom eller annat
laga förfall derifrån hindrad; och befunnos, efter valsedlarnes öppnande,
rösterna hafva utfallit sålunda:

Herr Revisionssekreteraren Claes Albert Lindhagen .... 46 röster;

Herr Assessoren i Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge
Per Axel Bergström...................... 2 „

till följd hvaraf Revisionssekreteraren Lindhagen blifvit till Riksdagens
Justitieombudsmans suppleant utsedd.

Som ofvan.

A. Cederström.

J. Arrhenius. C. G. Uggla.

C. F. Winhrans. A. A. Andersson.

Kammaren beslöt, på Herr Talmannens framställning, att dessa protokoll
skulle läggas till handlingarne och deras innehåll meddelas Riksdagens
Kansli-deputerade, med anmodan till bemälde Deputerade att låta uppsätta
och till Kamrarne inkomma med förslag till förordnanden för de valde,
äfvensom till den underdåniga skrifvelse, som till Kongl. Maj:t borde aflåtas
med anmälan om dessa val.

§ s.

Herr Kjellman hade med ingifvet och nu uppläst läkarebetyg låtit
för sig styrka sjukdomsförfall.

Likaledes gjordes anmälan derom, att Herr Renström vore af sjukdom
förhindrad att bevista detta Kammarens sammanträde.

§ 4.

Ordet begärdes af

Herr Jöns Pehrsson, som yttrade: Af förekommen anledning har
jag icke begagnat den af Kammaren mig beviljade ledighet från riksdagsgöromålen,
hvilket jag ansett mig böra för Kammaren anmäla.

Den 2fi Februari, f. in.

251

§ 5.

Till behandling ånyo förekom Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15, i
anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående bestridande af
kostnaderna för allmänt kyrkomöte.

Angående Utskottets hemställan rörande arfvode för vald ledamot af
kyrkomötet yttrade

Herr C. A. Larsson: Jag hemställer, om icke den nu föredragna
punkten innehåller en otydlighet, då den bestämmer ett arfvode af 300
R:dr för hvarje ledamot, äfven om kyrkomötet icke skulle räcka mera än
fem eller tio dagar. Detta har väl icke varit Utskottets mening, men enligt
ordalydelsen måste punkten så förstås. Jag får derföre föreslå den
förändring, att, om kyrkomötes förhandlingar på kortare tid än en månad
afslutas, arfvodet för ledamöterna beräknas efter 10 Rall'' om dagen.

Herr Ridderstad: Den anmärkning, som föregående talare framställt,
måtte grunda sig på ett missförstånd, ty föredragna punkten innehåller,
bland annat, att, när antingen ledamot afgår, innan kyrkomötet
varit en månad församladt, kyrkomötes valde ledamot undfår arfvode,
beräknadt efter 10 R:dr om dagen. Det är väl sannt, att der står “när
ledamot afgår “; men då kyrkomöte upphör, afgå alla dess ledamöter.
Jag tror således, att något skäl till anmärkning i detta hänseende icke
förefinnes.

Jag har begärt ordet egentligen för att framställa en annan anmärkning.
Utskottet har utgått från den, såsom mig synes, rigtiga åsigten, att
dagtraktamente för ledamöter af kyrkomöte bör utgå enligt samma beräkning
som det för ledamöter af Riksdagens Andra Kammare. Då man likväl
kan tänka sig, att dagtraktamentet för Kammarens ledamöter framdeles
kan blifva annorlunda bestämdt, än nu är förhållandet, skulle följden
deraf blifva, att äfven arfvodet för ledamöterne i kyrkomöte borde i enlighet
dermed ändras. Jag tror derföre, att någon viss summa icke bör
utsättas, utan att aflöningen för ledamöterne af kyrkomöte bör göras beroende
af den för ledamöterne i Andra Kammaren; och jag får derföre
föreslå, att punkten måtte erhålla följande förändrade lydelse:

“Att för hvar och en af allmänt kyrkomötes valde ledamöter bestämmes
ett arfvode för hvarje lagtima kyrkomöte, beräknadt för en månad —
å 30 dagar — till lika belopp som är eller kan blifva bestämdt för ledamot
i Riksdagens Andra Kammare; dock att när antingen ledamot afgår,
innan kyrkomötet varit en månad församladt eller urtima kyrkomötes förhandlingar
på kortare tid än en månad afslutas, kyrkomötes valde ledamot
undfår arfvode, beräknadt enligt samma grund för hvarje dag kyrkomötet
sammanvarit. “

Härmed anser jag, att man en gång för alla formulerat förslaget så,
att det icke behöfver förändras, hvilka förändringar man än kan komma
att vidtaga i afseende på arfvodet för ledamöterne i Kammaren.

Herr C. A. Larsson: Det förundrar mig icke, att denna punkt
blifvit olika tolkad, då, enligt hvad jag har mig bekant, flere af Utskottets

252

Den 2 G Februari, f. m.

ledamöter uppfattat deri på samma sätt som Herr Ridderstad. Enligt
punktens uttryckliga lydelse skall en ledamot af allmänt kyrkomöte, äfven
om mötet räcker endast 2 eller 3 dagar, hafva 300 R:dr i arfvode. Det
enda fall, då dagtraktamente skall beräknas, är om ledamot afgår, innan
kyrkomötet varit en månad församlad t eller urtima kyrkomötes förhandlingar
på kortare tid än en månad afslutas. Då, i fall arfvodet skall
bestämmas utan afseende på mötets längd, det icke torde vara billigt, att
afiöningen sättes så hög, som Utskottet föreslagit, anser jag det vara nödigt
att till Utskottet återförvisa frågan.

Att antaga Herr Ridderstads förslag går icke an, ty det skulle kunna
tydas så, som skulle hvarje ledamot af kyrkomöte i arfvode erhålla 1,200
R:dr. Jag tror det vara bättre att bestämma, att, när kyrkomöte icke
räcker en månad, arfvodet beräknas efter 10 Ralr om dagen.

Herr Carl 1 tvär sson: Jag anser Utskottets förslag vara fullkomligt
tydligt. Meningen är naturligtvis, att hvar och en ledamot skall erhålla
300 R:dr, ehvad kyrkomötet räcker längre eller kortare tid än en
månad; och Utskottet har dervid utgått från den åsigt, att kyrkomöte
otvifvelaktigt kommer att vara samladt åtminstone en månad. Då likväl
förslaget varit föremål för olika tydning samt mötet antagits kunna försiggå
på kortare tid, skulle jag vilja föreslå den ändring, att ordet “urtima11
uteslutes. Om man det gör, torde återremiss till Utskottet vara öfverflödig.

Jag förenar mig med Herr Larsson deri, att Herr Ridderstads framställning
är olämplig; ty om den vunne godkännande, kunde det blifva
fråga om, att äfven arfvodet för ledamöterna af kyrkomöte skulle utgå med
1,200 R:dr.

Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan med den af mig
föreslagna förändring.

Herr Sven Nilsson: Mig synes denna punkt alldeles klar och
tydlig. Arfvodet är nemligen bestämdt till 300 Ralr för hvarje lagtima
kyrkomöte, och det skall således oafkortad! utgå, ehvad mötet räcker
längre eller kortare tid än en månad. Frågan är då endast, huruvida
detta arfvode är för högt beräknadt eller icke. Om ett kyrkomötes förhandlingar
på kortare tid än en månad afslutas, är det föreslagna beloppet
något högt, men man kan ock tänka sig, att ett kyrkomöte kan räcka
en månad längre än beräknadt är, och då kan arfvodet snarare anses lågt
än högt tilltaget. Vill man åter icke bestämma en viss summa, måste
arfvodet utgå i form af dagaflöning, men det skulle troligen medföra ökad
kostnad, då det berodde af ledamöterne sjelfve att utsträcka mötets förhandlingar,
snart sagdt så länge de behagade. Jag får på grund häraf
anhålla om bifall till Utskottets förslag.

Herr Rosenberg: Nog är punkten tydlig, om hvar och en får
tolka den så som han vill; men redan den diskussion, som här blifvit
förd, visar motsatsen. Jag är icke af samma åsigt som den siste talaren,
att ledamöterne af kyrkomöte böra i arfvode erhålla 300 Ralr, ehvad
mötet räcker längre eller kortare tid än en månad, och jag delar ej heller

Den 26 Februari, f. m.

253

hans mening, att ett kyrkomöte kan räcka ytterligare 30 dagar, ty förordningen
angående allmänt kyrkomöte föreskrifver, huru länge dylikt möte
i regeln får räcka. Jag skulle deremot vilja föreslå, att arfvodet bestämdes
till 10 R:dr om dagen, med vilkor dock att sammanlagda beloppet
icke finge öfverstiga 300 R:dr. Huruvida ändamålet vinnes genom att, på
sätt en talare föreslagit, borttaga ordet “urtima “, tilltror jag mig icke att
så här på stående fot afgöra, utan anser att punkten bör till Utskottet
återförvisas, på det att Utskottet må komma i tillfälle att afgifva ett nytt
förslag så formuleradt, att ej hvar och en talare kommer i frestelse att
tolka det som han vill.

Flere ledamöter hördes häri instämma.

Herr Carl Anders Larsson: Äfven jag trodde till en början, att
saken vore hjelpt med att utesluta ordet “urtima"; men om så sker, kommer
att saknas någon bestämmelse i afseende på urtima kyrkomöte, och
jag tror derföre, att någon annan utväg icke återstår, än att till Utskottet
återförvisa punkten.

Herr Sven Nilsson har rätt, om man utgår från den åsigt, att arfvodet
bör utgå med 300 R:dr, ehvad kyrkomötet räcker längre eller kortare
tid än en månad; men detta argument förfaller, om, såsom Herr Rosenberg
sagt, kyrkomöte icke får räcka längre än en månad.

Herr Grefve Posse: En af de siste talarne har sagt, att det borde
blifva Utskottets omsorg att formulera ett nytt förslag, så att ej hvarje
talare tolkar det som han vill. Jag anser detta vara ett obilligt anspråk,
ty huru man ån formulerar ett förslag, är ingenting som hindrar, att vissa
personer kunna falla på den tanken att tolka det ensidigt. Jag tror punkten
vara tydlig. Åtminstone voro alla ledamöterne inom Utskottet derom
ense, att arfvodet borde bestämmas till 300 R:dr, ehvad kyrkomöte räckte
längre eller kortare tid, och att dagtraktamente skulle ifrågakomma endast
i två fall, nemligen då ledamot afgår innan kyrkomöte varit en månad
församladt, eller då urtima kyrkomötes förhandlingar på kortare tid
än en månad afslutas.

Herr Rosenberg har grundat sin framställning på en förutsättning,
som Herr Carl Anders Larsson ansett vara med verkliga förhållandet öf-.
verensstämmande. Jag ber dock att i anledning deraf få hänvisa till förordningen
angående kyrkomöte, som stadgar, att kyrkomöte kan räcka
längre än 30 dagar, såvida ej Konungen då upplöser det.

Hå meningen således tydligen är, att arfvodet skall utgöra 300 R:dr,
ehvad kyrkomöte räcker längre eller kortare tid än 30 dagar, inskränker
sig frågan till att bedöma, om detta belopp är för högt eller för lågt.
Då beloppet är lika med det för ledamot i Riksdagens Andra Kammare
bestämda, anser jag det vara väl afpassadt och yrkar derföre bifall till
Utskottets förslag.

Herr Ridderstad: Jag erkänner, att jag icke uppfattat förslaget
såsom jag nu hör det tolkas. Jag trodde nemligen, att, då arfvodet till
ledamot i Riksdagens Andra Kammare minskades, om Riksdagen icke
räckte fyra månader, så skulle det ock minskas för ledamot i kyrkomöte,

254

Den 26 Februari, f. m.

om detta icke räckte en månad. Men då jag nu finner, att Utskottets
uppfattning icke varit sådan, ock att meningen är att arfvodet skall utgå
med 300 R:dr, ehvad kyrkomöte räcker längre eller kortare tid än en månad,
förenar jag mig med dem, som för frågans utredning i detta afseende
yrkat återförvisning till Utskottet.

Utskottet blir jemväl då i tillfälle att taga i öfvervägande det fövändringsförslag,
som jag framställt.

Herr Carl Ifvarsson: Om allmänna meningen är för återremiss,
vill jag icke motsätta mig sådant; men då derigenom skulle vållas tidsutdrägt,
och jag tror att frågan utan en dylik åtgärd kan afgöras, vill jag
föreslå att, utom ordet “urtima11, äfven orden “allmänt" och “lagtima"
uteslutas. Härigenom blir förslaget så klart, att jag tror, att man icke
kan få det klarare, äfven om man återremitterar frågan till Utskottet.

Herr Carl Anders Larsson: Genom den förändring af den föredragna
punktens ordalydelse, som Herr Carl Ifvarsson nu föreslagit, tror
jag verkligen, att stadgandet kunde göras teinligen tydligt i den syftning
jag från början af denna öfverläggning framhållit och sålunda sättas utom
tvifvel och tvetydighet, att ingen ledamot af lagtima kyrkomöte skulle
kunna erhålla fullt arfvode af 300 R:dr, derest mötet icke räckt fulla 30
dagar.

Om åter Utskottets mening är, såsom Herr Grefve Posse antagit, att
kyrkomötets ledamöter, utan afseende å tiden för mötets sammanvaro och
om denna varit längre eller kortare, borde erhålla arfvode af 300 R:dr,
får jag väl medgifva, att Betänkandet vore riktigt affattadt i denna del.
Då jag emellertid om förslaget, just så fattadt, hört åtskilliga skrupler
framställas, har jag deraf hemtat anledning att väcka denna diskussion
för att komma på det klara med saken och dermed är ju ingen skada
skedd.

Nu innehåller 12 § i Förordningen angående allmänt kyrkomöte följande
stadgande: “Äro ej mötets förhandlingar afslutade inom en månad,
eger Konungen ändock efter den tid att mötet upplösa." Detta förutsätter
visserligen, efter hvad Grefve Posse äfven antydt, att mötet kan fortfara
30 dagar till, och i sådant fall kunde hända, att arfvodet blefve något
för litet; men detta torde likväl komma att höra till undantagen. Det
troliga är, att så långa kyrkomöten i regeln icke komma att ega rum, och
i sådant fall blefve åter de kortare mera onerösa. Vi se ju, att under de
5 år, som förflutit, sedan kyrkomöteslagen promulgerades, intet ärende af
mera framstående vigt ännu finnes att underställa det snart sammanträdande
mötets pröfning, och sannolikt torde förhållandet i allmänhet blifva
föga förändradt för framtiden.

Dessutom står en dylik föreskrift i uppenbar strid med stadgandet
beträffande Riksdagens aflöning. Ty ehuru jag må bekänna, att jag till
en tid lefvat i den föreställningen, att arfvodet till ledamot af Andra
Kammaren borde oafkortadt utgå med 1,200 R:dr, ehvad riksdagen varade
längre eller kortare, har jag dock sedermera kommit till insigt
derom, att det icke är så och att, om riksdag upplöses före 4 månader,

Den 26 Februari, f. m.

255

riksdagsman icke eger att uppbära i traktamente mera än 10 R:dr om
dagen.

Genom att godkänna Betänkandet utan förändring, sådant det lyder i
denna punkt, skulle följaktligen icke den konseqvens iakttagas, som dock
bör finnas och upprätthållas mellan Riksdagsordningen och ordningen för
kyrkomötet.

Jag vidhåller derföre mitt yrkande.

Herr Key: Man synes här vara ense om, att arfvodet till kyrkomötets
valde ledamöter bör utgå i likhet med kostnaderna för riksdagen.
Men man har hyst betänkligheter derutinnan, att, om kyrkomöte någon
gång blefve af kortare varaktighet än 30 dagar, skulle — genom Statsutskottets
förslag att bestämma arfvodet för hela mötet till 300 R:dr
— inträffa, att dess medlemmar finge en alltför hög remuneration af
Statsverket.

Då jag deltagit i detta Utskottets beslut, anser jag mig skyldig att
försvara detsamma, helst jag tror, att det låter sig väl göra.

Förhållandet är nemligen, att i 12 § af Förordningen om allmänt
kyrkomöte står så här: "Xro ej mötets förhandlingar afslutade inom en
månad, eger Konungen ändock efter den tid att mötet upplösa." Alltså
stadgar Förordningen om kyrkomöte — utom att mötet skall sammankomma
hvart femte år, — att detsamma skall räcka en månad och Kongl. Maj:t
eger efter den tiden upplösa det; alltså icke förr men väl efteråt; blott
för den händelse således att ledamöterne, före den bestämda tiden, medhunne
att behandla och afgöra alla för handen varande frågor, kan lagtima
kyrkomötet sluta på kortare tid än en månad, annars icke. Men nu ansåg
Stats-Utskottet det vara mera troligt, att kyrkomöte, som sammanträder
blott hvart femte år, skulle räcka vida längre än en månad, och så
torde det också komma att gå i verkligheten. Följaktligen har det snarare
varit för att — om jag så må uttrycka mig — påskynda förliandlingarne
arfvodet föreslagits att utgå på sätt här skett, enär, i händelse
mötet varade öfver månaden, derigenom föranleddes en minskning af arfvodets
belopp per dag.

På denna grund och under nyssnämnda förutsättning om en månads
sammanvaro såsom regel, har Utskottet framlagt sitt ifrågavarande förslag
om visst arfvode för hela mötet. Men om ledamot afgår, innan
kyrkomötet varit samladt en månad eller urtima mötes förhandlingar slutas
på kortare tid, föreslår Utskottet, att arfvodet skall beräknas efter 10
R:dr om dagen. Jag för min del tillstyrker bifall.

Öfverläggningen var slutad.

Sedan Herr Talmannen redogjort för de särskilda yrkanden, som under
öfverläggningen blifvit gjorda, framställde han, hvar efter annan, propositioner
i öfverensstämmelse med dessa yrkanden. Svarades med ja och
nej, hvarjemte begärdes votering; och då jemväl i fråga om kontrapropositionen
Kammarens ledamöter voro af olika meningar, blef, då jemväl
härom omröstning äskades, först uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
voterings-proposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen öfver första punk -

250

.Deu 26 Februari, f. ro,

ten i Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 antager deras mening, som yrka
punktens återförvisning till Utskottet,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är till kontraproposition antaget Herr Carl Ifvarssons
förslag, enligt hvilket den ifrågavarande punkten erhåller följande lydelse:

att för hvar och en åt kyrkomötes valde ledamöter bestämmes ett arfvode
af Trehundra Riksdaler för hvarje kyrkomöte, dock att, när antingen
ledamot afgår, innan kyrkomötet varit en månad iörsamladt, eller kyrkomötes
förhand lingar på kortare tid än en månad afslutas, kyrkomötes
valde ledamot undfår arfvode, beräknadt efter Tio Riksdaler om dagen.

Genom denna omröstning, som utföll med 79 ja mot 65 nej, hade
alltså återförvisning till Utskottet antagits såsom kontraproposition i hufvudvoteringen,
hvilken derefter blef företagen i enlighet med följande proposition
;

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet, i fråga om arfvoden för allmänt
kyrkomötes valde ledamöter, hemställt i första punkten af dess Utlåtande
N:o 15,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren heslutat till Utskottet återförvisa ifrågavarande
punkt.

Och utföll denna sednare votering med 59 ja mot 85 nej, i följd
hvaraf Kammaren beslutat att till Utskottet återförvisa ifrågavarande hemställan.

Då härefter till afgörande förekom Utskottets andra hemställan i förevarande
Utlåtande, eller den som angick resekostnad till och ifrån kyrkomöte,
begärdes ordet af:

Herr Friherre Alström er, som yttrade: Då den sednast föredragna
punkten blifvit återförvisad till Stats-Utskottet och på det att
frågans slutliga afgörande må kunna företagas i ett sammanhang, hemställer
jag, att äfven den punkt, hvarom nu är fråga, må visas åter till
Stats-Utskottet.

Och beslöt Kammaren, enligt Friherre Alströmers yrkande, att äfven
återförvisa denna del af Utskottets förslag.

Slutligen hade Utskottet hemställt, att såväl berörda arfvode och resekostnadsersättningar
som ock öfriga af allmänt kyrkomöte föranledda utgifter
skulle till utbetalning anvisas, i enlighet med hvad för riksdagskostnader
funnes bestämdt. Vid Talmannens proposition på bifall till denna
hemställan begärdes ordet af:

Herr Friherre Alströmer: I enlighet med Kammarens nyss fattade
beslut tillåter jag mig hemställa om återförvisning jemväl af denna punkt
till Stats-Utskottet.

Och blef, på Herr Talmannens framställning, af Kammaren beslutadt,
att jemväl detta moment i förslaget skulle till Utskottet återförvisas.

§ 6.

Den 26 Februari, f. m.

257

§ 6.

Vid ånyo skedd föredragning af Stats-Utskottets Utlåtande, A'':o 16,
i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse, angående ungefärliga värdet
af Statsverkets egendom, lemnades ordet åt

Herr Statsrådet Bred berg, som yttrade: Det förefaller mig, som
om Stats-Utskottet vid aflättandet af detta Utlåtande öfvergifvit den synpunkt,
hvarifrån föregående Riksdag såg saken, och i enlighet hvarmed så
väl den som Kongl. Maj:t behandlat ärendet. Man behöfver blott jemföra
rubriken å förra Riksdagens skrifvelse i ämnet, Nio 51, den 6 Maj
1867, hvilken lyder så: ‘-Om upprättande af en fullständig tablå öfver
Statsverkets ställning11, med rubriken å detta Utlåtande, för att finna att
då var fråga om en vida mera omfattande utredning, än som innefattas i
de nu meddelade uppgifterna angående “ungefärliga värdet af Statsverkets
egendom.-

Om man läser Riksdagens nämnda skrifvelse, finner man, att det
ändamål, som deruti afsågs, var att vinna ett kapitalbokslut, som fullständigt
och tillförlitligt utvisade förhållandet mellan Svenska Statens tillgångar
och dess skulder. Såsom man vet, finnas Statens tillgångar under
derå verks inseende och vård. Största delen är dock ställd under Kongl.
Maj:ts förvaltning. Det var i afseende å den som Riksdagen vände sig
till Kongl. Maj:t för att, sedan de uppgifter, hvarmed styrelserna för de
olika förvaltningsgrenarne borde inkomma, blifvit uppgifna och sammanförda,
sålunda erhålla en tablå öfver ungefärliga värdet af den fasta och
lösa egendom, som tillhörde -''Statsverket-1 i den vanligen brukliga inskränktare
meningen.

Men här återstår annan Statens egendom under förvaltning af Riksbanken
och Riksgälds-kontoret. Med hänsyn till denna har Riksdagen icke
ingått med någon framställning till Kongl. Maj:t och har icke heller behöft
eller bort göra det, då nämnda verk lyda omedelbart under Riksdagens
egen styrelse. Och ännu något annat af väsendtlig vigt återstår; ty
eu räkning, då den rörer Statens affärer, bör likasom hvarje annan räkning,
för att vara sann och rigtig, fullständigt ådagalägga förhållandet
mellan tillgångar och skulder, upptaga både debet och kredit.

Då detta ärende förliden vår från Riksdagen inkom till Kongl. Maj:t,
hade jag för tillfället äran att förestå Finans-departementet, och på mig
ankom således att föredraga ärendet till Kongl. Maj:ts vidare beslut. Enligt
den uppfattning jag hyste och nu i korthet antydt, ansåg jag den
gjorda framställningen endast afse värdet af den egendom, som befanns under
Kongl. Maj:ts förvaltning; och till följd deraf utfärdades ett cirkulär
till de under Stats-departementen lydande förvaltande verk och myndigheter
med anmodan att ingifva erforderliga uppgifter i sådan syftning.
Den sålunda tillvägabragta utredningen har nu blifvit för Riksdagen framlagd,
men skulle, enligt min åsigt, här kompletteras genom uppgifter från
Riksbanken och Riksgälds-kontoret för att få den stora tablån färdig.
Kongl. Maj:ts Skrifvelse i ämnet till denna Riksdag innefattar ock en erinran
härom, då i densamma yttras på 4:de sidan den förmodan, att, om
Riksd. Prot. 1868. 2 Afd. 1 Band. 17

Dan 26 Februari, f. m,

268

den af Kongl. Maj:t lemnade utredningen sammanställdes med de uppgifter,
som torde komma Riksdagen tillhanda från Riksbanken och Riksgäldskontoret,
“de materialier", som på sådant sätt blefvo tillgängliga, skulle
“göra hufvudsakligen tillfyllest för anställande af den i Riksdagens underdåniga
skrifvelse den 6 Maj 1867 afsedda jemförelse mellan rikets kapitaltillgångar
och dess skulder. “

Jag, såsom icke vald riksdagsman, eger icke rättighet att här framställa''
något yrkande, men jag tager mig friheten hemställa till Kammarens
ledamöter, om icke anledning må förefinnas att till Stats-Utskottet
återförvisa ärendet, på det att Utskottet, med biträde måhända af BankoUtskottet,
skulle kunna införskaffa de ytterligare uppgifter, som äro af
nöden, och derefter uppgöra den fullständiga tablån öfver Statsverkets
ställning.

Herr Rosenberg: Hvad jag ämnat säga är till största delen yttradt
af den föregående talaren och jag har till hvad han anfört icke
mycket att tillägga. Några anmärkningar må dock tillåtas mig.

Den tablå, som här blifvit framlagd, är efter mitt föreställningssätt
icke tillfredsställande och synes mig icke tillmötesgå den önskan, som
Riksdagen vid dess sednaste sammanvaro uttalade i detta fall. Vi veta,
att man då började mer och mer bäfva för Statsverkets ställning, ja, att
både offentligen och enskildt till och med talades om, att landet befunne
sig vid branten af en afgrund. Orsaken, hvariöre Riksdagen begärde en
utredning af hithörande förhållanden, var också antagligen den att sålunda
få för allmänheten åskådliggjord Statsverkets verkliga ställning, beträffande
så väl dess tillgångar som dess skulder, det möjliga öfverskottet
eller den befintliga bristen, men icke att få en sådan tablå som denna
öfver en mängd egendomar, spridda här och der, och hvilken tablå dessutom
icke ens i detta hänseende torde vara uttömmande. Icke heller har
man på densamma ens nedlagt det besväret att sammanföra samma egendom
på ett ställe, utan satt den under olika titlar, hvarigenom man svårligen
erhåller ett sådant slutresultat, utan nödgas man för det ändamålet
söka både hit och dit.

Härtill kommer, att skulderna icke blifvit upptagna. Tydligt är dock,
att man blir bra litet klok på sin ställning, om man endast tager i beräkning
fordringarne, men icke gälden. Man ser då icke, om man är fattig
eller rik. Vid hvarje räknings uppgörande måste man derför hafva
tillgångarne samlade å ena sidan och å den andra skulderna. Detta är,
så vidt jag begriper, en brist både i det föreliggande sammandraget och
den s. k. tablån.

I allt fall anser jag, att denna tablå skulle kunna göras tydligare och
anhåller fördenskull om proposition å återremiss.

Herr Carl Ifvarsson: Då Utskottet behandlat Kongl. Maj:ts skrifvelse
i ämnet, har Utskottet utgått från den åsigt, att denna handling endast afsåg
att lemna upplysning om Statsverkets tillgångar i angifna hänseenden.
Utskottet fann dock skrifvelsen alltför summarisk och Utskottet har derföre,
till närmare ledning för bedömandet, bär intagit den tablå, som är
vidfogad Utlåtandet. Utskottet kunde på grund af sagde Kongl. skrifvelse

Den Sfi Februari, f. ro,

269

icke finna någon vidare utredning böra ega rum utan endast hafva att
gifva Kammarens ledamöter del af de upplysningar, som af tablån och
sammandraget kunna vara att inhemta.

Om, såsom en föregående talare ifrågasatt, med skrifvelsen .skulle afses
att framkalla vidare uppgifter och upplysningar om Statens tillgångar,
hemtade från alla håll samt om rikets kapitalskuld och få allt sedan
sammanstäldt, tror jag, att detta hör blifva ett ämne för sig. Jag tror
det desto heldre, som Riksbanken styres af en annan förvaltning än Statsverket.
Banko-Utskottet har att behandla ärenden, som höra dit. Riksgäldsverkets
ärenden sortera visserligen under Stats-Utskottet, men handläggas
på en annan afdelning. Jag föreställer mig således att i sjelfva
formen hinder möter för samlande af'' alla de olika uppgifter, som erfordras,
för att uppgöra en fullständig tablå öfver Statens tillgångar och dess
skulder.

Såsom jag redan antydt, har Utskottet icke heller kunnat finna detta
Utlåtande innefatta eller böra innefatta annat än ett meddelande af den
inlemnade redogörelsen, hvilken bör ligga till grund för de upplysningar,
som önskas; och derföre tror jag, att Utlåtandet icke föranleder till annan
åtgärd än att läggas till handlingarne.

I detta yttrande hördes flere ledamöter instämma.

Herr Carl Anders Larsson: Jag tror, att man med den skrifvelse,
som vid förra riksdagen i ifrågavarande ämne till Kongl. Maj:t afsändes,
åsyftade att få en sådan tablå upprättad, att man på grund af
densamma kunde bedöma Statens ställning i sin helhet. Genom här
föreliggande Utlåtande kommer man dock icke till kännedom om annat
än värdet af Statsverkets fasta och lösa egendom, något som väl ej lärer
utvisa landets egentliga kapitalstyrka. För att få reda på landets kredit
och kapitalstyrka, borde man hafva gått så långt med denna tablå, som
med förra Riksdagens skrifvelse afsågs; man skulle samlat alla Statsverkets
tillgångar och skulder på ett ställe. Det är visserligen sannt, att dessa
förvaltas af särskilda styrelser, men det hade väl ej derföre varit för Utskottet
omöjligt att samla hithörande upplysningar, så att man på ena
sidan kunnat få se Statens tillgångar och på den andra dess skulder,
hvilket skulle varit i mer än ett hänseende intressant. Man kunde clå
fått se, huruvida vårt land är förtjent af någon kredit eller icke, hvilket
vore nödigt i och för den utländska penningemarknaden; och det skulle
vara en verklig vinst, om man kunde visa, att Sverige icke är så utarmadt
som man der tror. I sådant syfte, eller att Utskottet måtte uppgöra en
sådan fullt tillfredsställande tablå, som jag nu påpekat, yrkar jag Utlåtandets
återremiss till Stats-Utskottet.

Herr Hedlund: Efter mitt förmenande hvilar denna boförteckning
på en alldeles falsk uppfattning. Om man jemför Statens skulder med
Statsverkets fasta och lösa egendom, så förbiser man, att dessa skulder ej
betalas genom inkomsterna af denna egendom utan genom bidrag af de
skattdragande, hvilkas förmåga att betala är beroende af det allmänna
välståndet i landet. Detta sednare är således den faktor, som bör jemföras
med Statens skuldbelopp, och ingalunda den egendom, som utgöres af

260

Den 26 Februari, f. ra.

Statens särskilda. När man vill uppgöra bokslut angående skulder och
tillgångar, bör man snarare göra såsom sednaste Finans-komité, då den
satt i värde landets samtliga tillgångar. Man fick då en slutsumma af
tre tusen millioner Riksdaler fastighetsvärden, en summa, som snarare
kan anses för låg än för hög. Sjelf har jag, genom något olika beräkningsgrunder,
fått summan till fem tusen millioner. Jag tror ej, att landet
kan ställa sina slott, sina fästningar och en eller annan kungsladugård,
ja icke ens sina jernvägar, såsom tillgångar, då det gäller att betala
dess skulder till utlandet. Det finnes en kommun i vårt land, som dock
anses för att vara den rikaste: den har tillgångar i ett eller annat hus —
få af dessa lemna någon afkastning — jemte annan egendom, till ett
värde af till exempel en million Riksdaler; samma kommuns skulder belöpa
sig nu till två millioner Riksdaler, och den har dessutom en årlig
underbalans af omkring fyra å fem hundra tusen Riksdaler. Jag vill blott
emot dessa bokslut anmärka, att, om denna kommun vore en redbar enskild
man, skulle densamma redan funnit sig föranlåten uppgifva sin stat.
Arbetar man med en årlig balans af ''/2 million Riksdaler; så är man icke
en ärlig gäldenär, om man icke uppger sin stat. Men då den antydda
kommunen ej funnit sig föranledd att vidtaga en sådan åtgärd, så har det
berott derpå, att dess underbalans fylles genom en bergad befolknings
skattebidrag.

Så äfven med Svenska Staten. Yi kunna sakna det hufvudsakliga af
denna Statsverkets egendom, som här upptagits, och dock ega förmåga att
betala våra skulder, när blott landets välmåga sätter dess innevånare i
stånd att betala skatter.

Jag ber, att det redan gjorda steget på denna falska bana icke vidare
måtte fullföljas; och önskar på grund af hvad jag nu anfört, att icke
någon vidare åtgärd från Utskottets sida måtte företagas, utan att Betänkandet
helt enkelt lägges till handlingarne.

Flere ledamöter förenade sig med Herr Hedlund.

Herr Östman: Det är å ena sidan sannt, att det vore intressant att
finna beloppet af Statens egendom jemförd med Statens skuldsumma;
men det är en sak, som icke står tillsammans med nu förevarande fråga.
Nästlidne Riksdag afiät nemligen en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t,
med begäran om upprättandet af en tablå, som utvisade ungefärliga värdet
af Statens fasta och lösa egendom, men den begärde icke någon utredning
af Statens skulder. Att nu återremittera Stats-Utskottets ifrågavarande
Utlåtande för att få en utredning af dessa, vore nästan att betrakta
som en ny motion; hvadan jag anser att, då Riksdagen fått den
utredning, som den i sin underdåniga skrifvelse begärt, det icke är annat
att göra vid Utlåtandet än att lägga detsamma till handlingarne.

Herr Rosenberg: I följd af en föregående talares här fällda yttranden
finner jag mig föranlåten att begära ordet. Denne talare har nemligen
sagt, att man vid bedömandet af Svenska Statens ställning icke behöfver
taga i beräkning dess egendom, ja icke ens något sådant som dess
jernvägar. Mig förefaller detta högst underligt. Jag vill tro, att, om en
enskild person ville öfverse sin affärsställning och dervid endast brydde

Den 26 Februari, f. m.

261

sig om att se efter, huru stora tillgångar han egde, men icke jemföra
dessas belopp med sina skulder, han ej skulle kunna komma till någon
klar insigt om sin ställning. Detta lär väl äfven ega sin tillämpning på
Staten. Eller skulle det icke vara af någon betydenhet, om våra utländska
skulder öfverstege våra tillgångar? Efter mitt förmenande är detta
en sak, som är af aldra största vigt att känna till, och jag skulle önska,
att man tid efter annan finge en sådan tablå upprättad, som verkligen
utvisade Statsverkets ställning genom att upptaga både debet och credit;
man skulle deraf kunna se, om densamma under årens lopp förbättrats
eller försämrats. Om egendomen minskats, under det att skulderna ökats,
kunde man märka, att en fara vore för handen; hade åter både egendom
och skulder samtidigt i lika hög grad ökats, j örefunnes ju ej skal till
ängslan. I det skick ärendet nu föreligger, och genom de upplysningar
Ståts-Utskottet i sitt Utlåtande hopsamlat, kommer man emellertid icke
till någon verklig kännedom om hvad man vill veta, nemligen Svenska
Statsverkets tillstånd; hvadan jag yrkar Utlåtandets återremitterande till
Utskottet i det syfte, att en fullständig tablå må upprättas, upptagande
landets såväl skulder som tillgångar.

Öfverläggningen var slutad; och beslöt Kammaren, på Herr Talmannens
framställning, att lägga ifrågavarande Utlåtande till handlingarne.

§ 7.

Ånyo föredrogs och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o 17, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående ifrågasatt försäljning
till Carlskrona stad af några Kronan tillhöriga tomter derstädes.

§ 8.

Vid förnyad föredragning af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 18,. i
anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, i fråga om upplåtelse till
Westerås stad af Kronans dervarande spanmålsmagasinstomt jemte dertill
hörande utmarkslott, begärdes ordet af:

Herr Friherre von Schulzenheim: Jag anhåller att i denna
fråga få yttra några ord, ehuru jag dertill är fullkomligt oberedd. Mitt
uppträdande i detta ämne kan möjligen väcka förundran, då man vet, att
det ingalunda är min vana att strida för småstädernas rättigheter; men
då jag icke utan grundade skäl vill vara någon oppositionsman mot Regeringen,
utan fastmer gerna understödjer Kongl. Propositioner, då de hafva
skäl för sig, och då motionen, som föreligger, äfven berör det län jag har
äran tillhöra, har jag ansett mig böra utbedja mig Herrarnes uppmärksamhet
för några ögonblick. Jag har äfven en ytterligare anledning dertill i det
tillfälliga sjukdomsfall som träffat min granne: jag finner nemligen på platsen
bredvid mig ett litet opus, som synes utgöra en frukt af patientens

nattarbete. .

Då jag nu upptager dennes vapen, anser jag mig kunna förbigå hans
öfriga argumenter, för att blott begagna mig af ett, som står i slutet af
hans anteckningar, och som måste tillerkännas en stor betydelse och giltighet.
Han säger nemligen, att, sedan båda de kollegier, som blifvit i

262

Den 26 Februari, f. m.

saken hörda, hade föreslagit vissa vilkor, som ej ansågos för billiga, hade
Kongl. Maj:t behagat skärpa dessa vilkor. Nu har Stats-Utskottet ytterligare
skärpt desamma. Detta finner han obilligt på den grund, att jorden,
utan att tillhöra Westerås stad, vid köp af fastighet i samma stad
icke erhållit samma laga transaktionsform som vid köp af hus; hvilket
skett af denna anledning, att vid köp af hus fasta meddelas, men icke vid
köp af utjordar eller andra stadens tomter — ett förhållande, som åter
har sin källa deri, att denna jord blifvit lemnad åt stadens borgerskap
under den tid detta utgjorde alla dess onera, hvilka deremot sedermera
blifvit på samtlige jordinnehafvarne fördelad, utan att detta eger någon
historiskt-kameralistisk grund. Derföre bör nu staden vindicera tillbaka
till sig possessio al den jord, hvartill den har dominium, eller med andra
ord: förskaffa sig nyttjanderätt till den jord, i afseende å hvilken den ej
öfverlåtit sin eganderätt. Ett sådant öfverlåtande af berörda tomter, som
Utskottet föreslagit, skulle derföre blifva ett prejudikat på ett förhållande,
som blefve specielt för dessa tunnland, men ej skulle gälla för
andra.

Då nu emellertid dessa tomter icke öfverlåtas för att bebyggas, utan
endast på sanitära och skönhetsskäl, och det, som på desamma kommer
att uppföras, blir kostsammare än värdet al hvad som kan vinnas, så
skulle genom denna uppoffring staden ådraga sig ganska betydliga, årliga
ränteutgifter — hvadan det väl må synas obilligt att, såsom Utskottet
föreslagit, ännu mera skärpa de vilkor för öfverlåtelsen, som i Kongl. Propositionen
utfästs, helst som, om Utskottets Utlåtande blefve Riksdagens
beslut, de der föreskrifna vilkoren kunde i afseende å tillämpningeu komma
att i framtiden leda till ganska svåra förvecklingar. På grund af de skäl,
jag anfört, och under instämmande med den, hvars talan jag här egentligen
lort, yrkar jag bifall till Kongl. Propositionen i frågan.

Herr Carl Ifvarsson: Den föregående talaren tyckes så hafva uppfattat
saken, som meningen härvid vore, att Westerås stad skulle betala
900 R:dr; men jag får erinra att han i så fall utsatt sig för en missuppfattning,
emedan något sådant ej blifvit af Utskottet föreslaget. StatsUtskottet
har nemligen föreslagit, att utmarksjorden i fråga skall för Statens
räkning försäljas, icke af staden lösas. Skulle staden dock anse sig
hafva rätt till förevarande utmarkslotter, kan, enligt mitt förmenande, ej
något värre inträffa, än att staden tager dem från Staten — något hvarpå
naturligtvis aldrig Staten förlorar mer än om den skänker bort den. Och
då, efter hvad jag tror mig veta, staden, äfven efter de vilkor Utskottet
tillstyrkt, skördar icke obetydliga fördelar, anser jag mig hafva fullt skäl
att yrka bifall till Stats-Utskottets förslag.

I

Herr Sven Nilsson: Om jag rätt fattat den förste talarens yttrande,
ville han ådagalägga, att med utjorden är ett annat förhållande
än med tomterna. Är det så, vill det tyckas vara i sin ordning, att, såsom
Utskottet föreslagit, öfverlåta den på skiljda vilkor? Har Staten mera
rätt till det ena än till det andra, förstår jag ej, hvarföre icke Staten bör
förbehålla sig denna rätt. Och när för öfrigt, såsom den siste talaren an -

263

Den 26 Februari, f. m.

tydt, staden är nog tillgodosedd genom Utskottets förslag, kunna vi ej
annat än till detsamma önska bifall.

Öfverläggningen var slutad, och Stats-Utskottets Utlåtande N:o 18,
blef af Kammaren bifallet.

§ 9.

Auyo föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande, N:o 19, i anledning af
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående afstående till Umeå stad afen
del af landsköfdinge-residenstomten derstädes.

Ordet begärdes af

Herr Fabian der, som anförde skriftligen: Då den här ifrågavarande
delen af landshöfdingeresidensets tomtplats, som består af idel
sand, tarfvar ganska stora uppoffringar för att bringas till växtlighet, genom
afdikning, planering och påföring af matjord, hvartill kominor anbringande
af staket, trädplantering m. m., så synes mig med billighet och
rättvisa förenligt, att, för den händelse någon del af tomten för framtiden
skulle behöfva af Kronan disponeras, Umeå stad borde få njuta ersättning
för de kostnader, som vid då anställd syn kunna anses hafva blifvit ä
samma del af tomtplatsen nedlagda — hvarföre jag, under förhoppning .
om Kammarens bifall, anhåller sålunda få förändra ordalydelsen uti StatsUtskottets
förslag: att Kongl. Maj:ts nådiga framställning måtte af löksdagen
bifallas, dock med det ytterligare vilkor, att, derest någon del åt
ifrågavarande tomtplats framdeles skulle blifva erforderlig för uppförande
eller utvidgning af Kronans hus och byggnader, Umeå stad skall åligga
att afstå så mycket deraf, som för ändamålet behöfves, utan annan ersättning
än för de kostnader, som, vid anställd syn, kunna anses hafva
blifvit å samma del af tomtplatsen nedlagda och emot den lindring i
den årliga afgälden till landshöfdingen i länet, som af den afstådda delens
förhållande till hela tomtplatsen föranledes; hvara jag anhåller om
proposition.

Hen- Carl Ifvarsson: På skäl, som Utskottet anfört, yrkar jäg
bifall till dess förslag,

Öfverläggningen förklarades slutad; och bifölls Stats-Utskottets ifrågavarande
Utlåtande.

§ io.

Till föredragning förekom ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, N.o 20, i
anledning af väckt motion om lindring i den en del kronoskatte-gatuhus
åliggande dagsverksskyldighet till kungsgården Hjelmshult.

Härvid yttrade

Herr Ola Jönsson: Jag har ingalunda begärt ordet för att yrka
bifall till min motion, för hvilken jag tydligen ser, att jag icke kan påräkna
något understöd, men jag tror mig icke träda grannlagenheten tor nara

264

Den 26 Februari, f. m.

genom att upptaga Kammarens tid för en redogörelse af frågans ställning
från början intill närvarande stund och för att visa, att jag icke saknar
skäl för denna min motion.

De ifrågavarande torpen äro till antalet tio, belägna i det härad jag
har äran representera, och de flesta inom den socken, der jag bor, hvarför
jag äfven känner till desammas beskaffenhet. Till några af dessa lägenheter
höra icke mera än 2 å 3 tunnland jord, till andra åter ända
till 18 å 20 tunnland; men icke desto mindre är dagsverksskyldigheten
för alla lika, eller 52 mandagsverken om året på egen kost för hvarje
torp. Huru det varit möjligt att någonsin pålägga så stora kronoutskylder
— jag anser nemligen detta för kronoutskylder — är för mig oförklarligt,
om man ej får antaga att till dessa under kungsgården Hjelmshult
lydande torp fordom hört mera jord än nu: om så ursprungligen
varit förhållandet, har likväl nu den förändring inträffat, att denna jord
försvunnit, under det att dagsverksskyldigheten kommit att stå qvar.

Femtiotvå dagsverken tror jag skola kunna uppskattas till femtio R:dr.
Beräknar man nu att dessa 50 R:dr utgå från t. ex. två och ett hälft
tunnland, blir det 20 R:dr per tunnland, hvilket är mera än som för den
bästa jord betalas i arrende. Denna jord är dock torparens egen, hvadan
dessa onera också icke äro annat än kronoutskylder.

För att i någon mån afhjelpa denna olägenhet gjorde jag vid 1859 —
1860 års riksdag framställning till Rikets Ständer om aflåtande af underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t, för att utröna den arbetsskyldighet,
som rätteligen borde dessa torp åläggas. Vid samma riksdag väcktes
äfven af flere representanter från Skåne motioner om rättighet för hemman
att med penningar lösa sig ifrån hofveri- eller arbetsskyldighet. Dessa
motioner blefvo remitterade till Stats-Utskottet och undergingo der behandling.
Jag var tillfälligtvis närvarande, då dessa frågor i Utskottet afgjordes
Jag yrkade, att Utskottet skulle afgifva ett särskildt Utlåtande
angående min motion, emedan denna skiljde sig från de öfriga derutinnan
att här var fråga om lindring i dagsverksskyldigheten, då i de andra begärdes
att få lösa detta arbete med penningar. Stats-Utskottet var ej villigt
att tillmötesgå denna framställning, men tillstyrkte med anledning af
min motion, det Rikets Ständer ville lemna afgörandet af frågan åt Kongl.
Maj:t, med rättighet för Kongl. Maj:t att, om han så funne lör godt, frikalla
dessa lägenheter från all arbetsskyldighet till och med utan ersätts^m.
j** nemligen vill förstå detta Utskottets Utlåtande, hvilket
bifoUs al Ständerna. Med anledning af detta Riksdagens beslut gjorde torparne,
med bifogande af behöriga bevis öfver lägenheternas beskaffenhet
äfvensom ett af tvänne fullt opartiske och redbare män afgifvet förslag
faU lindring i dagsverksskyldigheten, en framställning till Kongl. Maj:t, det
Kongl. Maj:t måtte, om icke annat stode att vinna, åtminstone anställa en
undersökning på stället för utrönande af den dagsverksskyldighet, som
torparne rimligtvis borde erlägga, Dessa handlingar remitterades, för afgifvande
af yttrande, till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet, till
Regementschefs-embetet samt till vederbörande indelningshafvare samt
Krigs- och Kammar-kollegierna. Endast Konungens Befallningshafvande afstyrkte
ej biiall, alla de andra ansågo, att Kongl. Maj:t borde lemna frågan

Den 26 Februari, f. m.

265

utan afseende. Man trodde det oaktadt åtminstone, att Kongl. Maj:t
skulle lemna bifall till en undersökning, men den, som trodde något sådant,
bedrog sig storligen.

Så står frågan nu; något annat ansåg jag mig för närvarande icke
kunna vidtaga än att hos Riksdagen ånyo göra framställning om en underdånig
skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t. Jag får upprigtigt bekänna,
att jag ej trodde, att Riksdagen 1868 skulle taga tillbaka livad 1859 års
Riksdag gifvit. Emellertid bar Stats-Utskottet nu afgifvit ett afstyrkande
Utlåtande på skäl, hvilka jag ber att få närmare taga i betraktande.

Utskottet säger, att “flera gatuhus i Skåne af ungefärligen lika värde
med de ifrågavarande fortfarande till bostället Svabesholm i Christianstads
län utgöra enahanda dagsverksskyldighet". Huru det förhåller sig med
dessa gatuhus i Christianstads län, känner jag icke, men jag tror, att
dessa tomter äro af bättre beskaffenhet än de i min motion omnämnda.
Och äfven om de vore lika svaga, Utgör detta ingalunda något skäl för
Utskottets yttrande.

Utskottet säger vidare, att “denna arbetsskyldighet, ehuru enligt egarens
egen önskan ännu utgående in natura, likväl måste hafva antagit
egenskapen af grundränta, hvilken vid lägenhetens förvärfvande tagits i
beräkning vid köpeskillingens bestämmande11. Om jag af detta Utskottets
resonnement får draga någon slutsats, kan den icke blifva någon annan,
än att Utskottet anser fördelaktigare, om dessa lägenheter blifva ödehemman,
än om man skulle göra eftergift i deras skyldigheter.

Utskottet fortfar: “om ock icke förnekas kan, att dagsverksskyldigheten
icke tinnes lämpad i förhållande till de olika lägenheternas inbördes
värde och storlek*, anser Utskottet dock “icke någon jemkning af denna
skyldighet lägenheterna sinsemellan kunna ega rum“. Huru Utskottet
kunnat yttra något sådant, begriper jag icke; ty sådant är ju ej ifrågasatt.
Det har hvarken varit min eller torparnes mening, att lindringen skulle
ske på det sätt, att det ena torpet skulle utgöra den skyldighet, från hvil ket

ett annat befriades. Af de handlingar rörande frågan, som varit för

Utskottet tillgängliga, hade bort kunna inhemtas, att förslaget afsåg lindring
i dagsverksskyldigheten allt efter hvarje lägenhets beskaffenhet.

Utskottet anför vidare, att Utskottet derföre finner “den af motionären
föreslagna undersökning gagnlös, såvidt icke dermed åsyftas en ned sättning

af dagsverksskyldigheten i det hela; hvilket åter skulle framkalla
såväl ersättningsanspråk från indelningshafvarens sida, som ock anspråk
från andra clagsverksskyldiga hemman och lägenheter på lindring11. Att
med undersökningen afsåges nedsättning af dagsverksskyldigheten i det
hela är klart, men beträffande ersättningsanspråken från indelningshafvarens
sida, tror jag icke några sådana kunna väckas; och skulle äfven
någon sådan ersättning komma i fråga, anser jag denna utgift icke blifva
farlig. Den kan dock icke gerna ifrågakomma, ty Hjelmshult, upptaget
som jag tror till 2,090 R:dr årlig afkastning, gifver nu omkring 6,000
R:dr. Klart är således, att den af mig åsyftade eftergiften, vid ombyte af
indelningshafvare, skulle kunna försiggå utan ersättningsanspråk. Hvad
åter beträffar anspråken på lindring från andra dagsverksskyldig hemman
och lägenheter, så är förhållandet, att en del ar betsskyldige till Hjelmshult
hafva löst sig på sätt, att hvarje hemman betalar 10 tunnor spanmål,

260

Den 26 Febrnari, f. m.

hälften råg och hälften korn, efter årets markegångspris. Om detta något
år öfverstigit, lärer det dock i allmänhet på hvarje hemman icke belöpt
sig till stort mera än 100 R:dr. Till hvarje sådant hemman höra måhända
250 tunnland jord; skulle dessa hemman betala i proportion till
lägenheterna i fråga i min motion, skulle på hvarje hemman belöpa sig en
summa af icke mindre än 5,000 R:dr. I insen således, mine Herrar! att
något anspråk på lindring från dessa hemman icke kan komma i fråga.

Slutligen yttrar Utskottet, att “banan en gång beträdd, skulle svårligen
föra till annat än en allmän skattejemkning". Mine Herrar! när
jag läser denna strof, kan jag ej annat än fatta höga tankar om min motion.
Om den skulle kunna leda till en allmän skattejemkning, vore det
för visso den största reform i vårt land ända sedan verldens skapelse. Är
det detta Utskottet skulle frukta ? detta, hvartill vi dock alla böra sträfva!

Jag yrkar icke bifall till min motion, ty dess öde är på förhand afgjordt,
men jag får bekänna, att den behandling, frågan rönt, har betydligt
förringat min förut svaga tro på mensklig rättvisa eller rättvisa i
denna verlden. Emellertid må ingen tro, att allt ännu är slut: något
återstår. En frimodig man nedlägger icke vapen så lätt; och jag ämnar
icke heller göra det. Jag vill och skall offentliggöra det sätt, hvarpå
denna fråga blifvit behandlad från början till slut, och jag tror i sanning,
att äfven min svaga röst skall få någon organ villig att sprida upplysning
i saken. Jag skall visa, hvad Sveriges arbetande befolkning har att vänta
af sin Regering och sin Representation: Jag tror, att det kan blifva ett
snyggt bidrag till slafveriets historia i det land, som kallas “frihetens
vagga" och “frihetens stamort på jorden".

Vidare förekom icke, och Stats-Utskottets nu föredragna Utlåtande,
N:o 20, bifölls.

§ 11.

Härefter föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o 21, i anledning
af väckt motion angående inköp för Statens räkning af till skogskultur
tjenlig jord, m. m.

Ordet begärdes af

Herr A. von Proschwitz: Här har Stats-Utskottet erkänt motionens
vigt, ehuru det icke trott sig kunna för närvarande tillstyrka densamma.
Vi känna dock alla mer än väl, huru skogsförödelsen fortgått i alla delar
af landet och huru skogen ännu i dag går bort så fort den kan. Det
finnes i de provinser, motionen omnämner, stora ljunghedar, stora fält
utan värde, men som skulle få ett betydligt sådant, om skog å dem planterades,
men den enskilde har ej tillfälle att på så sätt göra dem fruktbara
— Staten måste här ingripa. Jag vågar derföre hemställa, huruvida
det verkligen icke vore skäl att antaga första punkten i förevarande motion,
hvari är föreslaget: “att Riksdagen måtte besluta, att till skogskultur
tjenlig jord i de mellersta och södra länen skall, sedan undersökning om
dertill lämpliga lokaler blifvit verkställd, uti sammanhängande större vidder
för Statens räkning inköpas eller genom expropriation inlösas för att

Den 26 Februari, f. m.

267

med skog besås. “ Till bär omnämnda undersökning begäras endast 10,000
R:dr, hvilket belopp väl ej kan anses lör stort. Motionären har mycket
väl utredt frågans statsekonomiska vigt och den inverkan den kommer att
få på de klimatiska förhållandena. Dervid har jag således intet att
tillägga. Men man talar om Staten icke bör träda emellan och Statsutskottet
förmenar, att man borde taga i öfvervägande, huruvida “det
förut ej alldeles oförsökta sättet att genom premier understödja enskilda för
verkställande af skogsplantering å dertill lämplig mark11 icke förtjenade
att föredragas framför det af motionären föreslagna.

Det är sannt, att denna väg verkligen är försökt; men inom det län,
jag tillhör, har den åtminstone ej åstadkommit något resultat, och jag
vet, att förhållandet varit detsamma i andra län. Der har hushållningssällskapen
gjort, såsom här föreslagits: man har arrenderat en liten
gård och derpå verkställt skogsplanteringar, för att kunna tjena enskilde
personer till mönster. Min öfvertygelse är, att, om Staten gjorde på
samma sätt inom åtskilliga län, mycket skulle vara vunnet för förverkligande
af det ändamål motionären åsyftar.

På grund af hvad jag nu anfört, yrkar jag bifall till punkten 1 i
Herr Odelbergs motion, med det tillägg, att 10,000 R:dr måtte beviljas
för i densamma åsyftade ändamål.

Herr Ola Jönsson: I likhet med föregående talaren kan jag icke
bifalla Stats-Utskottets förevarande Betänkande af det skäl, att jag anser
denna fråga vara af alltför stor vigt för att så lätthändt behandlas, som
Stats-Utskottet gjort. Frågan om skogshushållningen i vårt land torde
nemligen vara en af de mest betydande. Hvar och en har sig bekant,
hvilket oändligt inflytande skogarne utöfva på ett lands växtlighet och
fruktbarhet, och vi kunna äfven lära det af andra länders sorgliga öde.
Och vill man se med öppna ögon märker man klart, att, möjligen till
följd af skogens förödelse, en omvexling i våra klimatiska förhållanden
under de sista tiotalen af år inträffat, hvilken varit allt annat än fördelaktig.
Men huru vigtig frågan än är, kan den dock ej berättiga till några
tvångsåtgärder eller något ingripande i den enskildes rätt. Utskottet anser,
att eu utredning af frågan bör ega rum, innan vidare åtgärder vidtagas.
Hvarföre icke då tillstyrka en underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t, deri en sådan undersökning och utredning hade kunnat ifrågasättas ?
Jag tror, att Utskottet hade bort göra det, och att detta varit det minsta
man haft rätt att förvänta.

Vidare har Utskottet sagt, att “hvad slutligen beträffar förslaget om
landstings berättigande att, för åvägabringande af skogskultur, expropriera
enskilda personer tillhörig jord inom länet, så, enär härmed synes vara
åsyftadt ett tillägg i gällande lagbestämmelser angående jords och lägenhets
afstående för allmänt behof, är detta en fråga af sådan beskaffenhet,
att den icke faller inom gränserna af den verksamhet, som för Utskottet
enligt grundlagarne blifvit utstakad." Detta svar kan jag ej gilla, ty
då motionen en gång blifvit från Kammaren remitterad till Utskottet, borde
det behandlat densamma. Jag medgifver visserligen att denna motionens
del ej tillhör Stats-Utskottet ensamt att behandla, och jag tror äfven derföre,
att man, der motionen blifvit väckt, kunnat vägra remiss på den -

268

Den 26 Februari, f. m.

samma. Men då motionen var till Utskottet remitterad, borde Utskottet
så förfarit med densamma, som i 47 § Riksdags-ordningen föreskrifves, det
vill säga sammanträdt med annat Utskott, hvilket här bort blifva Lagutskottet.

På grund af de skäl, jag nu anfört, yrkar jag, att ärendet måtte till
Stats-Utskottet återförvisas.

Herr Per Nilsson från Malmöhus län: Att Stats-Utskottet skall
klandras, hörer till ordningen för dagen. Men att man skulle säga, det
Stats-Utskottet lättsinnigt skulle behandlat denna motion, det trodde jag
ej, helst skäl till ett sådant uttalande icke förefinnas. Jag tror snarare
att genom den sednare talarens yttrande just bevisas, att frågan ingalunda
lättsinnigt behandlats. Staten har icke tillfälle på detta sätt bortgifva

10,000 R:dr hit och 10,000 R:dr dit. Om Stats-Utskottet tillstyrkt något
sådant, då hade det med bättre skäl bort kunna tillvitas för lättsinnighet.

Hvad vidare angår motionens innehåll, så säges i densamma, att Staten
och landstingen skulle inköpa jord för att derpå plantera skog. Att
Staten skulle göra delta är icke förenligt med god hushållning, då, i afseende
å skötseln af Statens egna skogar, så mycket ännu finnes att önska.
Vi hafva dessutom ej råd att inköpa mera jord för sådant ändamål.
Icke heller har Staten råd att underhålla den skogsbetjening, som för
dessa skogsplanteringar vore nödvändig. Den skulle sannerligen blifva så
talrik, att den växte oss öfver hufvudet, enär på de ställen, Staten för
ändamålet inköpte jord, det icke skulle ligga i de närboendes intresse att
på något sätt vårda skogen.

Frågan faller sålunda mera inom den enskildes verksamhetskrets. Om
flera förena sig om skogsplantering, kunna de naturligtvis bättre och med
med mindre kostnad än Staten hålla vård om densamma. De skola dessutom
snart lära sig inse, att genom företag i denna rigtning deras egendomar
skola stiga i värde. Mången har så gjort och dermed funnit sig
belåten.

Stats-Utskottet har vidare påpekat lämpligheten af att genom premier
understödja enskilda för verkställande af skogsplantering, och jag tror, att
detta är enda sättet att åstadkomma en sådan i de trakter, der tjenlig
mark dertill finnes. Icke allenast den, som erhölle premier, utan äfven hans
grannar skulle derigenom uppmuntras. Bäst är således lemna detta åt
den enskilda företagsamheten. Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets Utlåtande.

Herr Kolm o din: Det är, upprigtigt taladt, icke för att klandra
Stats-Utskottet, eller att klandra för klandrets skull, som jag begärt ordet,
utan derföre att jag anser denna fråga vara af så stor vigt, att jag finner
mig uppmanad yttra äfven min mening om densamma. I många fall är
jag förekommen af Herr von Proschwitz, och hvad han framställt rörande
frågans betydelse för vår skogshushållning vill jag gerna biträda.

Man har framkastat, att vi ega större skogar än vi kunna tillbörligt
sköta. Det är sannt, att Svenska Staten flerestädes laborerar med för
mycken skog, men å andra sidan kan väl ej nekas, att många trakter
finnas, der skogstillgångarne äro, jemförda med behofvet, alltför små och

Den 26 Februari, f. ra.

269

inskränkta. För så vidt man verkligen icke blott tillerkänner skogen en
ekonomisk betydelse, utan äfven fattar dess inflytande på landets klimatiska
förhållanden, är det ingalunda afgjordt, att vårt land är hulpet med
att ega stora skogar på somliga orter, medan på andra icke en buske finnes
att bryta storm och vindar.

Dessutom är frågans vigt af Stats-Utskottet erkänd, så att jag till
stor del står på samma ståndpunkt med Utskottet. “Utskottet, som lifligt
delar den icke blott af motionären utan äfven den af andra ledamöter
inom Kammaren vid motionens remitterande uttalade åsigt angående vigten
för vårt land af en förbättrad skogskultur11, så inleder Utskottet sitt
Utlåtande i frågan, och det är från denna synpunkt som äfven jag ser
saken.

Då Utskottet vidare säger att undersökning i ämnet fordras, innan
Riksdagen kan fatta något beslut, så är det möjligt, att Utskottet föreställt
sig frågans utredning antingen genom en komité eller af Skogsstyrelsen
utan någon undersökning på stället, då deremot motionären framhållit
önskvärdheten just af en sådan undersökning i de af skogsbrist
lidande trakterna och för detta ändamål begärt ett anslag af 10,000 R:dr.
Skiljaktigheten blir, såsom man ser, icke stor.

Utskottet är likväl tveksamt, huruvida Staten bör ingripa i denna
verksamhet. Såvidt likväl erfarenheten får tagas till råds, är det klart,
att, om icke Staten härutinnan gör någonting, den enskilda omtanken
icke gör annat än afverkar. Den enskilda omtanken har i sådant fall,
såväl hos oss som i andra länder, först då börjat röra på sig, när det
varit för sent, och, beträffande särskildt den provins, från hvilken jag är,
tror jag att mångenstädes, der marken är afklädd från skog, en återväxt
är nästan omöjlig att åstadkomma. De starka hafsvindarne, som fritt
spela öfver de öppna fälten, förvandla den uppspirande skogen till krypväxter,
som slingra sig utefter marken. Det ligger för öfrigt i öppen dag,
att det icke är så lätt för den enskilde att offra tid och penningar för
skördar, som ej komma till gagn i hans tid. Vanligtvis förbiser han vigten
af en sådan åtgärd. Till sist torde det möta stora svårigheter att
med det medel Utskottet förordat, eller premier, uppväcka den enskilda
företagsamheten. Det har på många ställen visat sig att man ej så lätt
kan förmå folk att göra ansträngningar ens för att efter 10 å 15 år
blifva hugnade med ett premium. Just derföre att Staten är den enda,
som både kan så och skörda, bör den här ingripa.

Under fullt erkännande af rigtigheten i flertalet af Stats-Utskottets
premisser, skulle jag dock önskat och väntat att Stats-Utskottet kommit
till ett helt annat resultat, nemligen till ett förslag, hvarigenom en uppslagsända
gifvits till skogsfrågans behandling; och då återremiss blifvit
yrkad, så, ehuru jag tänkt förena mig med Herr von Proschwitz, vill jag
nu instämma i yrkandet om återremiss af Utskottets Utlåtande.

Herr Rosenberg: Jag vill ingalunda klandra Stats-Utskottet för
dess Utlåtande i denna fråga, utan erkänner gerna att Stats-Utskottet
synes hafva skärskådat frågan från flera sidor. Hade jag varit ledamot
af Stats-Utskottet, så skulle jag sjelf dragit i betänkande att tillstyrka
bifall till motionärens förslag i dess helhet, synnerligast som han deruti

270

i>en 26 Februari, f. m,

inblandat frågan om expropriation m. m. Något tror jag dock att Utskottet
kunde hafva tillstyrkt i frågan. Att behofvet af en förbättrad skogshushållning
är både kändt och erkändt, lär väl ingen bestrida; och derför
synes det mig vara ganska önskligt att Riksdagen måtte hos Kongl.
Maj:t anhålla om åtminstone undersökning genom sakkunnige personer, i
hvilka delar af riket skogsplantering nu lämpligast kunde verkställas. I
min hemort nemligen i trakten af Engelholm har Staten för flera år sedan
företagit sig skogsplantering ocli betydliga trakter, som der besåddes med
frö, äro nu så försigkomna att man säljer derifrån skog för flera tusen
Riksdaler årligen. Det är således sådana arbeten, som i sinom tid bära
ganska god frukt. Men man kan dock icke i allmänhet begära, att den
enskilde skall tillskjuta kapitaler till företag, af hvilka de egentliga frukterna
först efter 50 k 60 år kunna skördas. Deremot skulle Staten kunna
göra det. Så t. ex. kunde Staten vid utarrenderandet af sådana boställen
i Skåne, hvarest skog saknas och utmarken är för jordbruk otjenlig, göra
undantag af dertill lämplig mark för verkställande af skogsplanteringar.
Och om Staten sålunda räckte en hjelpsam hand, så skulle man kunna
påräkna ett godt resultat; men man kan ej begära att boställsinnehafvare
skola på egen hand kunna göra något. Det finnes säkerligen åtskilliga
här närvarande, som hafva rest i det inre af Skåne, icke i detta Skåne,
som är kändt som ett rigtigt Kanaans land, utan i den del af Skåne, der
man kan resa från den ena gästgifvaregården till den andra utan att se
annat än kala backar och nakna ljunghedar; och dessa skola säkerligen
med mig instämma deruti att man ganska lämpligt skulle kunna använda
dessa utmarker för skogsplantering. Jag yrkar för min del bifall, men ett
inskränkt bifall till motionen, och förenar mig derföre med de Herrar, som
hafva yrkat återremiss, på det att Stats-Utskottet må ytterligare kunna
försöka om icke något skulle kunna för saken göras.

Herr Carl Ifvarsson: Med anledning af vigten och beskaffenheten
af denna fråga skulle jag gerna önska att höra hvar och en inom Kammaren
uttala sin åsigt i densamma. Att tveksamhet funnits inom Utskottet,
synes af dess Betänkande, och jag tror, att hvar och en måste vara
tveksam, innan man beslutar sig för att gå in på en bana, som kan förorsaka
Staten så stora kostnader. Man måste först taga i betraktande,
om Staten bör ingripa i denna angelägenhet. Och om så är, så har man
sedan att se efter på hvad sätt sådant skall ske. Då man å ena sidan
ser huru vården om skogarne handhafves i norra delen af Sverige, och å
den andra eftertänker hvad vinsten skulle blifva, om Staten skulle taga
hand om skogshushållningen i södra Sverige, så kan man verkligen vara
tveksam huru denna fråga bör afgöras. Kan nu Staten icke vårda de
skogar den redan eger, huru skall den då i framtiden kunna vårda ett vida
större antal skogar? Är kostnaden för vården af de nu befintliga så stor,
att inkomsterna icke förslå till betäckande deraf, hvad skall den icke då
blifva, om Staten först skulle inköpa mark, så bekosta planteringar och
vidare underhålla jägeribetjening? Detta tål att tänka på, innan man
beslutar något så storartadt som det motionären föreslagit. Mig synes det
icke vara ur vägen att, såsom Utskottet antydt, försöka att uppmuntra
den enskilda företagsamheten genom premier, och Staten kan ju göra ett

Den 26 Februari, f, m.

271

och annat förbehåll för dessas erhållande: såsom att skogarne skola ställas
under jägeribetjeningens inseende; Staten undginge åtminstone då att bekosta
inhägnad och stängsel. Möjligen skulle äfven landstingen kunna
taga befattning med denna fråga, om man ville anslå ett visst belopp åt
dem, för att vinna det åsyftade ändamålet; men jag är tveksam, huruvida
jag skall förorda det ena eller andra. Emellertid och då medel finnas
tillgängliga i skogsplanteringskassan och denna står till Kongl. Maj:ts
disposition, så borde väl Skogsstyrelsen äfven kunna taga initiativ i denna
fråga, derest den verkligen är så vigtig, att Statens mellankomst behöfves.
Och jag tror verkligen, att Stats-Utskottet har behandlat frågan så, att
det snarare skulle hafva förtjent klander, om det gjort på annat sätt.
Frågan behöfver åtminstone påtänkas någon längre tid, och jag tror derföre,
att det är tillräckligt för närvarande att den kommit till tals. Jag
yrkar för min del bifall till Utskottets hemställan.

Herr Friherre A 1st rom er: Motionärens förslag, att till skogsplantering
tjenlig jord i de mellersta och södra länen borde för Statens räkning
inköpas, är särdeles tänkvärdt, och afser en fråga af omätlig vigt
för Sveriges framtid. Uet hade således varit önskligt, om Utskottet hade
kunnat föreslå åtgärder härutinnan. Men då frågan är alldeles ny, och
allmänna tänkesättet ej ännu hunnit införlifva sig med densamma, så är
det svårt att nu kunna fatta något beslut i ämnet. Man har talat om
mer eller mindre lämpliga åtgärder, och bland annat framhållit, att ändamålet
torde kunna vinnas genom premier. Jag hyser likväl en motsatt
åsigt. Genom premier tages Statens mellankomst i anspråk, men man får
ändock ingen skog; ty den af enskilde planterade skog afverkas i allmänhet
så snart den på ett eller annat sätt kan användas. Man har ifrågasatt
huruvida Staten eller landstingen borde inköpa jord för skogsplanteringen.
Åtskilliga försök hafva redan blifvit gjorda af dessa sednare, och
jag hoppas att deraf redan vid nästa riksdag skall kunna visas något
resultat. Hallands läns landsting har beslutat afsätta medel för detta
ändamål och vidtagit åtgärder för inköp af några hundra tunnland utmark
för ändamålet; men svårigheter hafva mött, emedan detta är samfäld
mark, besvärad af gemensamma inteckningar; dock hoppas jag, att dessa
svårigheter skola kunna undanrödjas, och'' skogsplanteringen således komma
till stånd. Jag har velat omnämna detta, för att man skall tänka efter
hvilket som är lämpligast, antingen att landstingen taga hand om denna
sak, eller att Staten gör det. Det är otvifvelaktigt, att landstinget i en
framtid skall få goda inkomster, der skogar för dess räkning anläggas.
A andra sidan har Staten måhända bättre utvägar att åstadkomma skogsplanteringar
derigenom, att den kan utbyta eller försälja en eller annan
kronoegendom mot odlingsmark. Man har sagt, att Staten icke bör befatta
sig med denna sak, emedan Staten så illa sköter sina skogar. Detta
påstående är dock obilligt. Att Staten icke kan sköta sådana vidsträckta
skogar, som den har i de norra länen, är icke underligt; men ser man
efter huru förhållandet är på åtskilliga andra ställen, så finner man, att
Statens skogar der äro mycket väl skötta. Då emellertid frågan är alldeles
ny, och allmänna tänkesättet, såsom sagdt, behöfver dermed införlifvas,
så vill jag ej nu yrka någon positiv åtgärd, ej heller återremiss,

272

Den 26 Februari, f. m.

utan anser det för närvarande vara tillräckligt, att Kammaren uppmärksammar
frågan; och den torde så småningom blifva allt mer utredd för
hvarje gång den återkommer, tills den slutligen får sin lösning.

Herr Hedenberg: Jag anser tiden vara inne för Statsmagternaatt
tillse, att åtgärder vidtagas till förekommande af den skogssköfling, som
nu länge egt rum till den grad, att snart inga skogar mera återstå i vårt
land. Jag anser derföre, i likhet med flere föregående talare, att Statsutskottet
hör närmare skärskåda frågan, och torde en återremiss gifva
anledning, att vid denna eller en följande riksdag få frågan på ett tillfredsställande
sätt löst. Således yrkar jag på återremiss.

Herr A. von Proschwitz: Då här blifvit framstäldt svårigheten
för Staten att vårda dessa skogar, i fall de komma till stånd, så vill jag
nu endast vidare tillägga, att jag icke anser det lämpligt att komma med
några särskilda reglementarisfca föreskrifter härutinnan, och det skall ej
heller lyckas; men landstingen böra verksamt biträda. På “Svältorna" i
Westergötland har Staten inköpt mark för skogsplantering, och der växer
nu vacker skog. Här har af flera talare yrkats på återremiss, och jag
instämmer nu äfven i detta yrkande.

Herr Åstrand: Den fråga, som nu utgör föremål för Riksdagens
behandling, är af den vigt och beskaffenhet, att den troligen skall återkomma
hvarje riksdag, tills den blir löst. Jag vill derföre taga Kammarens
uppmärksamhet i anspråk, för att något litet gå tillbaka på dess
historik.

Medan Carl XI ordnade rikets finanser, nedsatte han för skogsväsendet
särskilda kommissioner, motsvarande vår tids komitéer, men icke med
mål att undanskjuta, utan att utreda och lösa frågan. Dessa hade vid
Konungens frånfälle just hunnit så långt, att Statens skogar voro så skiljda
från enskildes, att några väsendtliga tvister icke vidare kunde derom uppstå.
Då kom frihetstiden med sitt sjelfsvåld, då hvar och en sökte att
tillskansa sig fördelar på det allmännas bekostnad. Skogarne blefvo nu
icke heller förbisedda; man inkom med ansökningar i massa, innefattande
anspråk på eganderätt till kronoskogarne eller delar deraf. Dessa ansökningar
lyckades tyvärr alltför, väl. De, som hos Regeringen anförde
klagomål öfver denna kronoskogarnes förskingring, blefvo i allmänhet hänvisade
till domstolarne, hvilka å sin sida icke vågade sätta sig emot det
herrskande partiet, utan alltid godkände de anspråk, som af detta partis
koryféer framställdes. Sedan Gustaf III genom statskuppen af år 1772
hade gjort ett slut på partiernas slitningar och tvister, fingo samma frågor
helt och hållet en annan utgång. I Westergötland hade flera socknar
en 20 år förut med framgång anfört klagomål öfver skogskommissionernas
domar samt yrkat, att större eller mindre del af någon angränsande
kronopark skulle socknen såsom dess allmänning tilldelas; men då andra
socknar nu framkommo med slika klagomål, stödda på samma grunder,
så blefvo dessa underkända och ogillade. Jag har gjort mig all möda
för att dels i Kammar-kollegii arkiv, dels i Riksarkivets handlingar efterforska -

Den 26 Februari, t'', in.

273

forska huru Statens skogar minskades under Frihetstiden, och af dessa
handlingar framgår, att endast i Westergöthland blefvo icke mindre än

169,000 tunnland dels roffade, dels bortskänkta från Staten. Så kom
1823 års Riksdag och satte kronan på verket; det hade då blifvit en
jargon, att Staten borde afhända sig sina skogar och öfverlåta dem till
enskilde mot en viss årlig kronoränta, och så skedde nu en tid bortåt.
Men det hade icke gått mer än tio år förr än de, som sålunda hade erhållit
skog, inkommo till Regeringen och sade: “vi kunna ej betala denna
ränta, ty marken är så dålig, att den icke ger någon afkastning. “ Men
hvad var rätta skälet? Jo, de hade sköfiat skogen, till dess nu ingenting
mera var att taga. Emellertid, då de sade sig icke vidare kunna betala
räntan, så tyckte Riksdagen att det var synd om “dessa arma stackare“,
och räntan blef efterskänkt. Några år derefter hembjödos dessa marker,
å hvilka skogen blifvit nedhuggen, Kronan till skänks, “emedan de voro
så lämpliga till skogsplantering,“ och Staten inköpte dem. Så har det
t. ex. gått på Mösseberg. Billingen, som var en Kronans skog på 24,000
tunnland, utskiftades på enskilda hemman, och skogen är nu i grund
förstörd.

Nu är frågan den: skall Staten göra något för skogshushållningens
upphjelpande, eller skall den gå''i 1823 års Riksdags fotspår ? De enskilde
tänka icke så långt framför sig, och skogen skördas icke samma år den
sås; derföre måste Staten här, enligt min åsigt, träda emellan. Så har
Staten gjort i alla Tyska länder, i hvilka skogskulturen nu mera befinner
sig på en hög ståndpunkt. I Belgien hafva skogsplanteringarne, utförda
å en bördig och för sädesodling passande jord, lönat sig å flera ställen
så väl, att de ansetts lemna större afkastning, än om marken varit beväxt
med hvete eller råg. Vi hafva visserligen icke någon så förträfflig mark
till sådant öfverflöd, att vi deraf kunna upplåta till skogsplantering; men
vi hafva godt om sådan mark, från hvilken, liggande fri för solsken, vind
och blåst, det öfra lösare jordlagret så småningom bortsopas, så att marken
nu endast bär ljung. Dessa ljunghedar lämpa sig emellertid förträffligt
för skogsplantering. Visserligen fordras stora kostnader för att göra
dem skogbärande, men det tillhör Staten att göra någon uppoffring för
att vinna ett stort och allmännyttigt mål.

Det har blifvit sagdt under diskussionen, att det sätt, hvarpå skogarue
behandlas i norra Sverige, är ett afskräckande exempel; men hvarföre
behöfva vi gå så långt efter exempel? hvarför icke taga det från
södra delarne af riket, der bildandet af nya kronoskogar nu ifrågasättes ?
och jag väll då fråga, om icke södra Sveriges skogar äro så väl skötta
som i något annat land i Europa. Men vi kunna icke alltid afsätta vindfällen
lika väl som i Belgien, Holland m. fi. länder, hvarföre skogsmarken
hos oss icke företer ett lika borstadt utseende. Dock tror jag icke, att
vi kunna lägga vår jägeribetjening till last, att så är; och jag finner i
denna omständighet intet skäl, hvarföre icke Staten skulle taga skogsplanteringen
om hand äfven i vårt land, och förr eller sednare måste vi
ändock derhän.

Det inflytande, skogarne hafva på klimatet, är mycket omtvistadt; och
proportionen mellan skogigt land och skogfritt, som allmänt erkännes böra
Riksd. Prot. 1868. 2 Åfd. 1 Band. 18

274

Pea 26 Februari, f. ra.

vara olika under olika breddgrader, är lör öfrigt icke med någon absolut
visshet bestämd. Alla öfverensstämma likväl derutinnan, att skogarne
mildra klimatet, såväl vinterkölden som sommarhettan; ty under dagarne
återgifva de långsamt den fuktighet, som de under nätterna absorbera,
och under nätterna den värme, som trädens under dagarne mot solljuset
vända bladverk hunnit upphemta. Proportionen har man emellertid, såsom
jag nyss nämnde, icke kunnat komma till någon bestämd visshet om.
För min del anser jag, att vi hafva för litet skog i södra Sverige; och
det vore derföre väl, om Staten nu för en ringa spottstyfver tillegnade
sig de marker, som ligga obegagnade, och använde dem till skogsplantering.

Samme talare, som till skäl mot Statens inblandning i denna fråga
framdrog huru illa Staten sköter sina skogar i norra Sverige, samme talare
har äfven föreslagit, att jägeribetjeningen skulle hafva uppsigt öfver deras
skogar, som finge de af Utskottet föreslagna premierna; men jag undrar
huru stor jägeristat vi då skulle behöfva? Den blefve säkerligen så betydlig,
att kostnaden för densamma skulle stiga till vida större belopp än
för inköpet af några tusen tunnland oduglig mark till skogsplanteringar i
södra Sverige. Derföre yrkar jag bifall till motionen och afslag å Utskottets
Betänkande.

Men innan jag lemnar ämnet, vill jag ännu särskildt framhålla den
Utskottets motivering, att det vore lämpligare att söka vinna det åsyftade
ändamålet genom premier till enskilde; jag antager dock, att Utskottet
icke i verkligheten hyst denna öfvertygelse, ty då skulle det i sanning
hafva tagit alltför liten upplysning af andra länders erfarenhet i detta
afseende. Deremot förmodar jag, att Utskottet åsyftat, att få frågan uppskjuten;
men allt uppskof med hvad som förr eller sednare måste ske, är
skadligt, och tiden liar långt för detta varit inne att i denna fråga skrida
till några afgörande mått och steg. Yi behöfva icke tveka för en kostnad
af 10 å 20,000 R:dr, då det är fråga om ett företag, som i framtiden
rikligen kommer i mera än ett hänseende att återgälda derpå nedlagdt
kapital, synnerligast då lämplig mark för företaget nu finnes till ett så
högst ringa pris, att det icke blir någon skilnad att tala om, antingen
man inköper en areal på t. ex. 1,000 eller 4,000 tunnland.

Herr Ola Jönsson: En talare har antydt, att jag, då jag förra
gången hade ordet, begagnat ordet “lättsinnig". Jag kan icke minnas att
så varit; utan tror jag att jag glömde begagna ordet “lättsinnig".

Man har sagt, att det bör vara den enskildes omsorg att odla skog;
ja, det är visserligen godt, om den enskilde odlar skogen, men om icke
hvarje enskild gör det, så måste Staten träda emellan. Hvad tjenar det
till, att man erkänner förslagets nytta, då man ej gör något för dess
realiserande? Vidare har blifvit sagdt, att man ej kan tillstyrka motionen,
emedan man ej vet, om Staten kan inblanda sig i denna fråga; men det
är just emedan ingen utredning finnes i detta afseende, som jag tror det
hade varit välbetänkt, om Utskottet föreslagit en framställning till Kong!.
Maj:t om verkställande af undersökningar. Man har trott, att Skogsstyrelsen
skulle vara tillräcklig att lösa frågan, och att den borde taga
initiativ; men jag tror att Representationen borde något lita på sig sjelf.
Emellertid vill jag ingalunda, såsom den siste värde talaren, yrka bifall

Den 26 Februari, f. m.

275

till motionärens förslag, utan jag säger i likhet med Utskottet, att frågan
ännu är för litet utredd; men derföre anser jag äfven, att en ytterligare
utredning är alldeles nödvändig, och, på det att man måtte vinna en
sådan, yrkar jag återremiss. Beträffande hvad jag i sednare delen yttrat
om det formela i Betänkandet, så står jag fast dervid — och Statsutskottet
skall ej kunna bevisa motsatsen — att, om Kammaren nu bifaller
Utskottets hemställan, så begår den en grundlagsöfverträdelse, i hvilken
jag ej vill taga någon del.

Herr Witt: Vår Svenska skogshushållning är af den vigt, att hvarje
motion, som afser densamma, förtjenar att behandlas med den största
uppmärksamhet. Det är ej svårt att göra sig en föreställning om huru
illa det nu är bestäldt med våra skogar; vi behöfva blott besinna hvad de
äro, och hvad de hafva varit, och hvad de kunde hafva varit, om man
rätt hushållat med dem, för att inse huru vigtigt det är att genom ändamålsenliga
åtgärder söka för framtiden förbättra skogen, der den blifvit
förstörd. Under en tid af 34 år har jag i egenskap af besigtningsman för
utsyning af ekar genomrest de flesta provinser i medlersta och södra
Sverige, och varit i tillfälle att se dess ekskogar, och jag har sett huru
illa alla dessa skogar hafva blifvit behandlade; och jag har tagit kännedom
icke endast -om Kronans, utan äfven om enskildes skogar, och dessa
äro icke bättre. Här är nu icke tillfälle att ingå i en närmare redogörelse,
men framdeles skall jag göra det, då frågan återkommer, livilket
den i alla händelser måste göra, emedan det återstår ännu en motion i
detta ämne, hvilken för närvarande är under behandling af Andra Kammarens
Tillfälliga Utskott N:o 4. I korthet vill jag nu endast såsom ett
exempel på skogsförödelsen nämna, att det finnes i Christianstads län en
utmark med det ståtliga namnet Kungsskogen, men någon skog finnes der
alls icke, utan endast enbuskar och några enstaka smärre träd, kringspridda
här och der.

Beträffande våra enskilda ekskogar, vill jag nämna, att, då Kronan,
enligt beslut vid 1828 års riksdag, afhände sig dem, så räknades och
värderades träden och såldes för några skillingar stycket, hvarvid särskildt
bör märkas, att författningen om försäljningen var sådan, att ju större
och rikare skog fanns på hemmanet, desto mindre skulle det betalas för
hvarje träd. Följden blef, att, då Kronan hade sålt ekar för några skilling
per stycke, så måste hon inom kort inköpa sådana från Tyskland för
lika många R:dr per kubikfot. Att ett sådant sätt att hushålla icke var
det rätta, det ligger för öppen dag.

Likväl torde det böra medgifvas, att det icke är den enskilde utan
Staten, som skall hafva hand om skogarne och bevara dem, ty att inköpa
och vårda skog gifver icke på långt när den afkastning, som att afverka
skogen, och då kan väl Staten hafva sitt intresse af att bevara dem, men
icke så den enskilde. Jag vill belysa förhållandet genom ett exempel.
Om en enskild person eger en skog med i medeltal 100-åriga träd, och
kan för denna skog erhålla 1,000 R:dr, under vilkor att träden genast
afverkas, så gör han eu bestämd förlust, om han icke säljer dem; ty på
nämnda summa kan han, om han utlånar den mot ränta efter 5 å 6
procent, erhålla ett årligt intresse af 50 å 60 R:dr; men vill han deremot

2*6

Deu 26 Februari, f, m.

bibehålla skogen i samma skick, som den nu befinnes, och endast taga
afkastning i proportion till tillväxten, så kan han icke taga mer än
''/100-del af skogen årligen, eftersom trädens medelålder är beräknad till
100 år; och efter samma pris, som nyss nämndes för hela skogen, kan
han då icke få mer än 10 R:dr årligen för sin skog. Således, i stället
för att, om han genast realiserar skogen, kunna erhålla 5 å 6 procent,
så får han nu genom trakthuggningen endast 1 procent; och äfven denna
procent får han ej alldeles oafkortad, ty skogen fordrar för sitt underhåll
dagsverken, bevakning o. s. v. Nu säger man visserligen, att resultatet af
att underhålla skogen skulle blifva fördelaktigare, om skogen hade större
värde; jag har hört detta påstående upprepas vid en föregående riksdag.
Men antag, att skogen hade större värde, t. ex. 10,000 R:dr i stället för
1,000; då vore det ju en ännu större misshushållning att icke taga 5 procent,
då man kan erhålla dem genom att genast realisera skogen och utlåna
kapitalet, utan i stället nöja sig med endast 1 procent, som man får
genom att låta skogen bibehållas i sitt nuvarande skick, eller ännu mindre
än 1 procent, då man afräknar omkostnaderna för skötsel m. m. Den
enda rimliga invändning, som kan göras mot detta påstående, är att skogen
ökar sitt värde under årens lopp, och att, om man väntar att sälja
den, får man ett större kapital. Men för att se huru dermed förhåller
sig, så antag, att man utaf det utlånta kapitalets ränta endast konsumerar
en procent och lägger den öfriga räntan till kapitalet samt låter detta
växa genom ränta på ränta. Då skulle man efter förloppet af 70 å
80 år hafva förstorat sitt kapital till mer än 32 gånger skogens ursprungliga
värde; men att sjelf va skogen på nämnda tid eller någonsin skulle
stiga till 32 gånger sitt nuvarande värde är en uppenbar orimlighet, ty
då skulle ju vara fördelaktigare, att vi utifrån inforskrefve mahogny, jakaranda
m. fl. dyrbara trädslag och använde dessa till bränsle i våra köksspislar,
än att taga ved från våra egna skogar.

Efter hvad jag nu visat blir det således ingen vinst för den enskilde
att låta skogen växa, och detta kommer sig helt enkelt deraf, att menniskorna
låta kapitalen växa fortare än vår Herre skogen. Då så iir, måste
Staten taga saken om hand, ty den enskilde hvarken kan eller vill
göra det.

För öfrigt förenar jag mig med dem, som yrka återremiss, icke emedan
jag obetingadt godkänner motionen, ty jag vill ej säga, att jag finner
de deri föreslagna åtgärderna så alldeles lämpliga, men emedan jag anser,
att motionen icke blifvit af Utskottet fullständigt behandlad.

Här har blifvit sagd t, att Första Kammaren icke hade bort remittera
denna motion till Stats-Utskottet, emedan flera olika ämnen i densamma
äro hopblandade; ty 55 § Riksdags-ordningen säger: “Ej må i en skrift
flera mål af olika beskaffenhet sammanföras. “ Men detta är ej fallet här,
fastän det mål, som förekommer i motionen, råkar till att falla under mer
än ett Utskotts behandling; det är icke så underligt att sådant kan inträffa,
och det är af grundlagsstiftaren äfven förutsedt, då i 47 § säges:
“Derest ständigt Utskott anser nödigt att, till öfverläggning om något
ärende, med annat ständigt Utskott sammanträda, skall sådant ske genom
deputerade, på sätt Utskotten derom öfverenskomma. “ Följaktligen skulle

Den 26 Februari, f. m.

277

Stats-Utskottet nu hafva sammanträdt med Lag-Utskottet, och tillsammans
med detta fullständigt behandlat motionen.

Såsom jag redan förut sagt, yrkar jag derföre på återremiss.

Herr Jan Andersson: Att denna fråga är af den vigt, att den
bör noga behjertas, är en sanning; nien huruvida Staten skall blifva skogsplanterare
och dertill inköpa jord, derom äro tankarne delade; jag tror
icke att det är rätt, och Staten har mer än nog af de skogar den redan
eger, ty man ser att dessa nästan öfverallt vanvårdas, oaktadt en icke så
ringa skogsbetjening är vid dem anställd. Deremot anser jag att de enskilde
eller ock landstingen och hushållningssällskapen bättre kunna taga
hand om denna sak, och då blir det också billigare än om Staten gör det.

För öfrigt har jag vid jemförelse emellan denna fråga och den, som
för några veckor sedan förevar om den s. k. cembratallen, funnit, att en
och annan talare låter nog mycken motsägelse komma sig till last. Jag
hörde då — när framställning var gjord derom att Staten skulle något
understödja odlandet af detta träd, hvilket, utom de vanliga egenskaperna
hos träd, äfven skulle kunna gifva bröd under hårda tider — jag hörde
då en talare här framför mig lika varmt yrka afslag på denna framställning,
som han nu förordat bifall till förslaget att Staten skulle inköpa jord
för skogsodling. Då var det enligt hans åsigt ganska ondt om medel, men
nu finnes det, enligt samma persons åsigt, godt om penningar. Huru förklara
denna motsägelse? Kommer den måhända deraf att det sednare förslaget
afser södra Sverige, under det att det förra afsåg norra Sverige? Jag
vet icke, men nog hastigt omvexlande åsigter tycks det utvisa.

För min del anser jag motionens syfte i sig godt, men tror, såsom
jag nyss yttrade, att ändamålet bättre vinnes genom landstingens eller
hushållningssällskapens mellankomst än Statens; och derföre yrkar jag nu
bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Per Nilsson från Malmöhus län: Jag är lika stor vän, som
trots någon inom denna Kammare, af skogshushållningen; men att vi skola
vinna något resultat af motionen i fråga, derpå tviflar jag. \ i hafva under
de gamla ståndsriksdagarne haft många diskussioner om skogshushållningen,
men de ledde ej heller till något resultat. Det är derföre särdeles
intressant att höra med hvilket lif och intresse frågan nu omfattas,
och man kan häraf med skäl hoppas att den skall snart få sin rätta lösning,
och detta genom vår Skogsstyrelse, hvilken har ganska störa kapital
till sitt förfogande. Man hade önskat att denna Styrelse tagit frågan
om hand mer än hittills varit förhållandet, och att den velat ingå till
Regeringen med ett välbetänkt, ordnadt och utredt förslag, som Regeringen
kunnat framlägga för Riksdagen.

Jag hoppas det skall komma nu, när man hört att Kammaren visat
sig så intresserad af frågans lösning. Men, som sagdt, motionen i fråga
kan ej för sig leda till det resultat man åsyftar. Huivudsaken är emellertid
att Staten skall väl sköta de skogar den har. — En talare har sagt
att Statens skogar äro på många ställen väl vårdade; detta kan nog vara
möjligt; men i min hemort finnas åtminstone ej några sådana skogar, om
inte måhända de enskildes. Efter några år och sedan vår skogshushåll -

278

Den 26 Februari, f. m.

ning blifvit bättre ordnad, hoppas jgg dock, att detta missförhållande skall
upphöra. Men innan vi kunna komma till detta önskvärda resultat, är
det, enligt min öfvertygelse, alldeles nödvändigt, att vi bestämma vissa lagar
för skogshushållningen, så att för såväl Statens som enskildes skogar
föreskrifter stipuleras, huru de skola användas. Jag yrkar således fortfarande
bifall till Stats-Utskottets Utlåtande.

Herr Per Nilsson från Christianstads län: Äfven jag är öfvertygad
om nödvändigheten af en bättre skogshushållnings införande, på det
att våra skogstillgångar ej skola allt mer och mer förminskas och slutligen
helt och hållet förstöras. Men att hitta på rätta sättet att härvidlag
gå tillväga är ej så lätt. Många hafva påstått att ändamålet bäst skulle
vinnas derigenom, att Staten inköpte till skogsplantering tjenlig jord och
besådde denna med skog. Det kan väl hända, att denna väg skulle föra
till det önskade målet.

Emellertid är jag ej öfvertygad om att detta skulle vara bästa sättet
att tillvägagå. Inom det län, jag tillhör, finnas eu stor mängd boställen
af alla slag, och jag har sjelf deltagit i ekonomiska besigtningar å mer än
tjugu af dessa boställen. Dervid har jag kommit till erfarenhet derom,
att, under det de enskilda jordegarne hafva åtminstone någon skog, finnes
deremot vid boställena nästan ingen sådan. Hvart boställsskogarne tagit
vägen vet jag icke, lika litet som jag vet hvad jägeritjensteinännen
gjort för nytta.

Denna min erfarenhet har kommit mig att tvifla på lämpligheten och
nyttan af att, såsom motionären föreslagit, Staten skulle inköpa jord och
derå plantera skog.

Deremot tror jag att bästa sättet att uppnå det mål, motionären åsyftat,
vöre det att medel ansloges till premier åt dem, som i någon utmärktare
grad idkade skogsplantering. Dessutom kunde ju skyldighet åläggas
boställsinnehafvare att för hvarje år å sitt boställe plantera ett visst antal
träd.

På grund af hvad jag nu anfört, yrkar jag att frågan till Utskottet
återremitteras, för att Utskottet må inkomma med förslag om beviljande
af medel att användas till premier åt idkare af skogsplantering.

Herr Hierta: Att frågan om åstadkommandet af en förbättrad
vård af våra skogar eger synnerlig vigt, det är obestridligt, och det kan
derför äfven hafva sina goda skäl, att man här i allmänhet börjat sina
föredrag i detta ämne på ett sätt, som något påminner om en viss bekant
talares, hvilken alltid började med ett “mine Herrar! Vi lefva iett tidehvarf.
“

Emellertid tror jag för min del icke, att Utskottet iörtjenar det klander,
som här blifvit mot detsamma rigtadt derför att Utskottet icke i anledning
af motionen funnit skäl att föreslå Riksdagen vidtagande af någon
åtgärd. Jag tror att man vid uttalandet af detta klander icke tagit
så noga hänsyn till hvad Utskottet i sjelfva verket hade att besvara. Om
frågan rört att hos Kongl. Maj:t begära tillsättandet af en komité för
uppgörande af förslag till en förbättrad skogshushållning i allmänhet samt
att i sammanhang dermed påpeka, huruvida icke skogsplanteringars vid -

Den i!G Februari, i. ni.

279

tagande skulle kunna bidraga till ändamålets vinnande, så vill jag icke
neka, att man möjligen bort tillstyrka en sådan framställning till Regeringen.
men dä hade frågan tillhört Tillfälligt Utskotts behandling och icke
såsom nu Stats-Utskottets.

Nu deremot förelåg till Utskottets behandling intet annat än motionärens
förslag, och hvad innefattar detta? Jo! “att Riksdagen måtte besluta,
att till skogskultur tjenlig jord i de mellersta och södra länen skall,
sedan undersökning om dertill lämpliga lokaler blifvit verkställd, uti sammanhängande
större vidder för Statens räkning inköpas eller genom expropriation
inlösas, för att med skog besås. “

Det första man gör, innan man beslutar att företaga någon åtgärd,
är ju att se till hvilket ändamål man vill genom åtgärdens vidtagande
vinna. Hvad man i allmänhet anser sig böra söka att genom skogsplanteringar
vinna, är ju klimatets förbättrande eller att åtminstone förekomma
dess försämring? Men för att kunna uppnå detta ändamål, är
väl nödigt att skog planteras på en stor mängd spridda ställen i alla orter,
der ej skog redan finnes, så att fördelarne deraf kunna komma alla
landsändar till godo, och icke. såsom motionären föreslagit, på “sammanhängande
större vidder11. ■

Jag öfvergår nu till en annan del af motionen, nemligeu den, deri
motionären föreslår, att jord till skogsplanteringar skulle af Staten genom
expropriation inlösas. Jag tror nog att det skulle vattnas i munnen på
mänga vid blotta tanken på möjligheten att kunna få, efter expropriation,
försälja en eller annan ljunghed till Staten. En person, som icke är alldeles
främmande för den ifrågavarande motionen, vet af egen erfarenhet
hvad en sandbacke i hufvudstadens närhet i slikt fall kunnat inbringa
och skulle derför kanske äfven tycka att det vore rätt intressant, om Staten
fortsatte med vidare experimenter i expropriationsväg, men för min del
kan jag ej anse att ett sådant experimenterande är för Staten särdeles
tjenlig!.

Mine Herrar! det är en sats, som jag under hela min förflutna nksdagsmannaverksamhet
städse förfäktat och som jag ej heller, så länge jag
har den äran att intaga en plats bland Eder, någonsin skall frångå, den
nemligen, att ett af de vådligaste tilltag, som Staten kan företaga sig, är
att såsom entreprenör blanda sig i sådana saker, som tillhöra den enskilda
hushållningen. Hvad som genom bifall till motionärens förslag säkerligen
skulle vinnas, vore behofvet af ökad jägeribetjening, och man skulle således
kunna säga om det hvad salig Dumbom sade om medicinen, att “den
nytta gör åt medici, om ej åt flera. “

Utan att nu vilja gifva mig in på sjelfva hufvudsaken, instämmer jag
med de talare, hvilka ansett att hvad man först bör söka att vinna är
en bättre vård af de skogar, Staten redan eger. Dessutom är det ju
möjligt för statsmagterna här i landet att, i likhet med hvad i andra länder
redan skett, föreskrifva vissa lagar till kontrollerande af den enskildes
nyttjanderätt till sin skog. Så veta vi, att i Danmark finnes en lag,
som förbjuder köpare af fastighet att inom vissa år efter köpet af den å
fastigheten tilläfventyrs befintliga skog afverka mer än som till husbehof
erfordras, hvilken föreskrift utgör ett hinder för personer att, såsom hos

280 Den 26 Februari, f. m.

oss ofta sker, inköpa egendomar endast i ändamål att genast slå af skogen
och på så sätt taga åter köpeskillingen.

I öfrigt tror jag ej, att en återremiss i något fall erfordras. Ty om
nu Utlåtandet till Utskottet återremitteras, så kan ju Utskottet icke göra
något annat än föreslå en framställning till Regeringen om vidtagande af
de åtgärder, som i motionen afses, och detta tror jag för min del vara
en sak, som nu genast kan afgöras. Jag yrkar bifall till Utskottets Utlåtande.

Flera ledamöter hördes häri instämma.

Herr S v e n s é n: Motionären har föreslagit, att Staten skulle, i och för
skogsplanterings idkande, inköpa dertill tjenlig jord. På detta förslag kan
jag så mycket mindre gå in, som jag hellre skulle se, att Staten afhände
sig den jord, som den nu eger. Jag har nemligen ej kunnat finna, att
Staten skött sin jord och skog så väl, att man deraf kunde hemta anledning
att experimentera med inköp af mera jord för Statens räkning.

Man har sagt, att våra nybildade kommunala myndigheter skola
komma att förhjelpa oss till den sjelfstyrelse, vi så länge saknat. Hvarför
kunna vi då icke äfven förvänta, att dessa myndigheter skola förskaffa
oss en ändamålsenligt ordnad skogshushållning ? Jag tror att de kommunala
myndigheterna lämpligast kunna taga initiativet i denna fråga och,
på de orter der skogsplantering kan finnas erforderlig, sjelfve gå i författning
om såväl inköp af jord dertill som äfven sjelfva planteringens
verkställande och framtida vårdande. Att ingå i en närmare utredning
af huru detta kan och bör ske, dertill anser jag tillfället nu ej lämpligt.

Man har mycket talat om vigten af skogarnes bevarande. Har torka
inträffat, så har man sagt: ja, det är en följd af att våra skogar äro
borta! och har det en annan gång regnat för mycket, så har man sagt,
att också det vållats af skogarnes uthuggande. Allt har man skyllt på
lagstiftaren, som ej sörjt för skogarnes bevarande, men man har ej tänkt
på att ny skog växer upp för hvarje år.

Inom det län jag tillhör, har jag ej förmärkt, att de enskilda jordegarne
hushållat med sina skogar på ett sätt, som kunnat föranleda dessas
förstörande, utan jag har deremot funnit jordegarne der sköta sina skogar
rätt väl. Dessutom tror jag, att om vi göra Staten till skogshushållare,
så kommer det att gå med Staten likasom med en viss landtbrukare,
hvilken sådde och skördade och tröskade, men dervid på samma gång
sjelf åt upp allt hvad han skördat.

En föregående talare har omnämnt expropriationen af en backe vid
Enskede. Jag tror ej, att man af det exemplet skall finna anledning till
något vidare inköp af sandbackar vid Skans tull. — Jag yrkar bifall till
Utskottets förslag.

Herr Astrand: Jag vill blott med några ord bemöta åtskilliga
yttranden, som nu sednast blifvit under diskussionen fällda.

En talare från Kopparbergs län har yttrat, att Statens skogar ej
sköttes som sig borde, och att de enskildas skogar i allmänhet vårdades
bättre. Jag skulle önska att den talaren kunde erhålla något anslag för
att fara ut till främmande länder och se huru de allmänna skogarne der

Den 26 Februari, f. m.

281

skötas, till exempel i Hannover, hvarest likväl mark har ett betydligt
högre värde, än i allmänhet här i Sverige, och jag är förvissad om, att
han derefter vid jemförelse med det sätt, hvarpå Statens skogar här
vårdas, skulle finna, att vi i detta hänseende icke stodo så synnerligen
långt efter, då deremot den enskilda skogsvården hos oss, jemförd med
den i Tyskland, Danmark m. fl. länder, kan kallas oefterrättlig.

För öfrigt är det ej möjligt för den enskilde att sköta sin skog så
väl som Staten kan skota sin, ty retelsen att missbruka skogen är för
den enskilde särdeles stor och blir med hvarje dag ännu större, då virkesprisen
inom landet stiga i bredd med sköflingens fortgång.

Det bästa sättet att åstadkomma en förbättrad hushållning med de
enskilda skogarne tror jag för min del vara, att undervisningsanstalter
finnas, hvarest allmogens söner kunna få lära sig hvad till en rätt skogshushållning
hörer,'' och att Staten derjemte, genom att hafva skogar på
spridda orter i landet, ger exempel på huru en skog bör rätt skötas. Nu
finnas visserligen skogsskolor inom vårt land, men hvilken del af undervisningen
tillgodogöra sig val egentligen eleverna från dessa skolor, sedan
de lemuat desamma? Jo, läran om att kubera eller taxera en skog, men
icke den del af undervisningen, som angår skogens rätta vård.

En annan talare har sagt, att han visserligen ej kände till, huru de
egentliga statsskogarne inom hans provins sköttes, men deremot visste
huru det derstädes stod till med boställsskogarne. De sätt, hvarpå dessa
olika slag af våra allmänna skogar skötas, kunna ej jemföras. Ty under
det våra kronoparker blifvit skötta på ett utmärkt sätt, har Staten
deremot ej tagit någon befattning med boställsskogarne. Dessa hafva antingen
fått ruttna ned, eller ock hafva boställsinnehafvarne fått bränna
upp dem, dock endast i sina egna spislar, ty att sälja något från boställsskogame
var länge absolut förbjudet. Det står visserligen militieboställshafvare
öppet att få boställets skog indelad till trakthuggning och att, der
den årliga afverkningen öfverstiger boställets behof, få försälja öfverskottet,
dock allt mot skyldighet att iakttaga de för skogens återväxt i den uppgjorda
skogsindelningen föreskrifna vilkor, men någon rigtig kontroll på
att dessa föreskrifter äfven iakttagas, finnes icke, och derför hafva desamma
ej heller medfört åsyftad verkan. På militieboställena hållas visserligen
ekonomiska besigtningar på bestämda tider, men auditören torde
dervid sällan komma så särdeles långt utom husknuten.

Vidare har en talare ifrågasatt, att Riksdagen möjligen borde ingå
till Kongl. Maj:t med begäran om tillsättande af en komité för skogsfrågans
utredande. En dylik framställning tror jag ej vara på sin plats, då
en komité så nyligen som år 1856 varit för ändamålet tillsatt och hvars
betänkande dessutom är af den goda beskaffenhet, att någon vidare utredning
af frågan nu icke torde kunna vinnas.

Slutligen har en talare yttrat, att, enligt den erfarenhet han egde,
Statens skogar skulle hafva blifvit mycket illa vårdade. Denne talare är
från Calmar län, och han har verkligen rätt i sitt påstående, ty der hafva
Statens skogar blifvit mest vårdslöst behandlade. Men hvem är skulden
till detta? Jo, det är en sjelfsvåldig och laglös befolkning, som der på
det mest oförsynta sätt föröfvat åverkan å de allmänna skogarne. Vi
minnas alla huru 100 man af Calmar regemente blefvo kommenderade

282

i - en 2(> Febrnnri, f. m.

till Böda kronopark för att skydda denna från obehöriga angrepp af befolkningen.
Äfven å Hanbörds allmänning bedrefs åverkan i stor skala,
men det kunde man finna mindre underligt, då befolkningen under långa
tider fått vänja sig vid att anse allmänningarne såsom en sin tillhörighet;
men att åverkan skulle komma att bedrifvas på en kronopark så oförsynt,
som på Böda skog, derpå har man lyckligtvis i södra delarne af
riket under de sista årtiondena saknat exempel.

Jag yrkar att första punkten af motionen måtte till Utskottet återremitteras,
och hoppas att, om detta blifver Kammarens beslut, Herr Hierta
i Stats-Utskottet icke skall kunna vara oviss om hvad med återremissen
afses.

Herr Hedlund: Då jag går att förena mig med dem, som yrkat
bifall till Utskottets nu föredragna Utlåtande, så sker detta af rent intresse
för skogarnes vård och för förbättring af hushållningen med desamma.
Det är redan upplyst att i åtskilliga delar af landet hushållnings-sällskapen
börjat arbeta i den rigtning man här föreslagit att
Staten skulle gå, medelst inköp af mark, tjenlig till skogssådd, och för
min del är jag öfvertygad derom att de förenade krafterna af nämnda
sällskap samt för saken intresserade enskilda personer kunna uträtta
långt mer än Staten. Denna har redan ofantliga skogar utan att behöfva
härför inköpa ytterligare mark, och af den bouppteckning, som blifvit gjord
på Statens tillhörigheter, och hvilken här nyss blifvit föredragen, inhemtas,
att Staten, förutom boställen och dithörande skogar till ett värde af
omkring 60 millioner Riksdaler, derjemte besitter i kronoparker i mellersta
och södra delarne af riket omkring 60,000 tunnland, i fiygsandsrält
omkring 12,000 tunnland, samt i öfverloppsmarker och oafvittrade marker
i norra delen af landet omkring en million tunnland, att nu inte tala om den
mark, som redan blifvit inlöst för Stockholms fortifikationsbehof o. s. v.
Således finner man att Staten har mer än hvad den behöfver för sitt behof
i detta fall.

Man må medgifva att Staten har ett synnerligt intresse uti skogskulturens
ändamålsenliga bedrifvande, äfven, bland andra skäl, på grund
af klimatets förbättrande, och i likhet med den föregående talaren, till
hvars sakrika föredrag jag lyssnat med största uppmärksamhet och lifliggaste
intresse, anser jag att, der skog icke finnes i behörigt förhållande
till de öppna fälten, utsättes klimatet för likaså ogynnsamma förhållanden,
som der, hvarest man har för mycket skog. Likasom i sednare fallet
skogarne böra undanrödjas och fälten öppnas för solens och luftens inflytande,
så bör i förra fallet de öde, torra fälten planteras med skog;
men detta bör blifva de enskilda egarnes eller på sin höjd vissa korporationers
ensak. Man har visserligen ofta tillfälle höra det påståendet, att den
enskilde icke kan hafva samma intresse för en ordnad skogshushållning,
som Staten, då den förre sällan eller aldrig kan njuta någon frukt af sin
omvårdnad, i anseende till den långa tid tillväxten af våra skogar erfordrar,
men jag för min del är fullt öfvertygad derom, att skogsodling, åtminstone
för de sydliga delarne af vårt land, är ganska lönande. Jag
har mig särskildt bekanta åtskilliga exempel härpå, dels från Göteborgs
och Bohus län, dels från, Skåne, hvarest egendomar, som för omkring 40

Den 2G Februari, i'', n».

283

år sedan hade ej så synnerligt värde, men på hvilka skogsodling och
plantering då verkställdes, numera för samma egare, som verkställde planteringen,
vunnit ett högt värde. Man behöfver blott se något dylikt, och
det erfordras blott att sådant blir allmänt kändt, så manar det ganska
säkert till efterföljd. Dessutom bör man ock något se på behaget att
hafva sin egendom omgifven af väl vårdade parker och skogar, och äfven
detta bör föranleda den enskilde att vinnlägga sig om ett förståndigt
handhafvande af sina skogstillgångar. Jag tror således att man, långt
ifrån att säga den enskilde, att han ej har någon egen fördel af skogssådd
och skogsplantering, bör öfvertyga honom om motsatsen. Men att bedrifva
skogsskötsel såsom en föregående talare här föreslagit, kan jag för min
del icke gilla, och förmodligen blir det väl icke heller mången, som på
dylikt sätt begagnar sig af sina tillgångar. Om en egendomsegare har
hundraårig mogen skog, för hvilken han kan tillgodogöra sig 1,000 R:dr
R:mt, är jag säker på att han icke indelar den på det sätt, att han
derutaf kan draga en reveny af 10 R:dr om året, ty detta vore i sanning
en alltför dålig affär. Bättre är då väl alltid att hugga ned den mogna
skogen och att plantera annan i stället, till kommande skörd, liksom
hvarje förståndig jordbrukare afmejar sin rågskörd, när den blifvit mogen,
och icke tager endast en liten del af densamma, derföre att den endast
hvar 9:de eller 10:de månad kan förnyas. Sådant vore verkligen en mycken
dålig hushållning. Som detta emellertid går något på sidan om frågan,
så vill jag icke härvid längre uppehålla mig.

Då man klandrar de bestämmelser om skogshushållningen, som af
Rikets Ständer vid 1823 års riksdag fattades, förbiser man att denna
åtgärd motiverades af det dåvarande dåliga tillståndet med skötseln af
Statens skogar. Jag tror ej heller att följderna deraf varit så olycksbringande,
som man velat påstå. De kapital, som genom afverkningen
tillflutit vissa orter, hafva uträttat ganska mycket godt för den allmänna
odlingen. Att de afverkade skogarne behöfva en längre tid för återväxt,
ligger i sakens natur. Statens lif är dock långt Överskjutande den enskildes
lifslängd, och våra efterkommande blifva nog i tillfälle att skåda hundraåriga
skogar, till hvilka fröen blifvit nedlagda under vår tidsålder. Om
Staten inblandar sig i sjelfva skogskulturen på annat sätt, än såsom ordnande
och uppmuntrande, och såsom iakttagande god hushållning med sina
egna skogar, tror jag att detta snarare skulle motverka än befrämja
det åsyftade ändamålet, ty en hvar kunde då börja fundera på att få
vara med och förtjena på sina nakna skogsmarker, förmedelst deras upplåtande
åt Staten.

Det är alltså af ren och upprigtig nitälskan för skogsåterväxten på
de skoglösa orterna, som jag afstyrker Statens direkta inblandning i saken,
och tillstyrker bifall till Utskottets förevarande Utlåtande.

I detta anförande förenade sig flera Kammarens ledamöter.

Herr Jonas Ande rsson: För min del tror jag att Utskottet icke
kunnat komma till något annat resultat, än det som i Utlåtandet finnes
intaget, och det just till följd af motionens egen beskaffenhet, och jag är
öfvertygad derom, att, ifall motionen af Riksdagen godkändes, man då
gåfve sig in på ett ganska vådligt experiment. Af en min länskamrat har

284

Den 26 Februari, f. m.

nyligen blifvit i ganska skarpa och hjerta färger uppdragen en mörk skildring
af skogens vanvårdande och den sköfling, för hvilken den på de
flesta håll är utsatt, och jag är fullkomligt ense med honom derom, att
det står ganska illa till i detta fall, men jag frågar: går då verkligen
denna motion ut på att hindra den nu på så många ställen rådande
skogssköfiingen? Nej! alldeles icke. Motionen innefattar deremot, att till
skogskultur tjenlig jord i de mellersta och södra länen skall uti sammanhängande
större vidder för Statens räkning inköpas eller genom expropriation
inlösas, för att med skog besås. Mig synes nästan, som skulle
antagandet af ett dylikt förslag kunna snarare gifva en uppmuntran till
skogssköfling än blifva af nytta för skogarnes vård, ty om en jordegare
hade utsigt att, efter det skogen blifvit uthuggen, till Staten få sälja sin
skogsmark, så skulle, enligt min åsigt, sådant i ej obetydlig grad bidraga
till förhöjd afverkning af våra skogar. Hela förslaget går ut på att inleda
Staten i ett företag, som aldrig kan blifva lyckligt, och i likhet med
flere föregående talare är jag öfvertygad derom att Staten har skog nog
och tillräckligt stort utrymme att kunna ordna en fördelaktig skogshushållning
utan att behöfva för detta ändamål vidare inköpa eller lösa sig
till några skogsparker.

Här har af åtskillige talare blifvit erinradt, att Staten redan eger ofantliga
egovidder bland annat uti boställsskogarne, och att dessa på långt när
icke äro så vårdade, som de borde vara, och jag hemställer om det icke
är ett vida bättre förslag iin det af motionären framställda, att å dessa
öfver hela landet spridda skogsmarker gifva exempel af en god och rationel
skogshushållning, och derigenom lifva intresset hos enskilde skogsegare
att beträda samma bana. Såsom Herr Åstrand redan har anmärkt, finner
äfven jag ganska troligt, att för den händelse Staten genom sitt exempel
visar att skogsskötseln på längden blir lönande, detta blir en uppmuntran
för det enskilda intresset, som derigenom sannolikt kommer att uppvakna
och besinna hvad dess frid tillhörer. Begynna dertill landstingen, hushållningssällskapen
och kommunerna, hvar i sin mån, att något verka för
denna angelägenhet, hoppas jag att vården om våra dyrbara skogar skall
kunna blifva ganska tillfredsställande, utan att Staten behöfver direkt
dertill bidraga. Den kan ändock medverka ganska betydligt till det goda
ändamålets vinnande dels, såsom jag redan anmärkt, genom en förbättrad
hushållning å sina redan egande skogar, dels genom bildande af skickliga
undervisare uti skogskulturen, allt utan att behöfva göra sådana uppoffringar
för inköp eller inlösen af mark, som motionären föreslagit.

På grund af hvad jag nu haft äran nämna, hemställer jag det Kammaren
måtte bifalla ifrågavarande Utlåtande.

o

Herr Svensén: Jag har begärt ordet, för att till Herr Astrand
frambära min tacksägelse för det han påmint mig om ett nytt skäl till
stöd för min åsigt, hvilket skäl förut fallit mig ur minnet. Jag har nemligen
yttrat, det jag ej finner lämpligt att Staten inköper mer skogsmark
än den redan eger, och jag har sökt att härför angifva goda grunder.
Härtill vill jag nu endast tillägga, att, vid den skogssköfling, som af Herr
Åstrand nyss påpekades, såsom föröfvad inom Calmar län, den oförmodade
upptäckten gjordes att åverkan var begången af sjelfva jägeribetjeningen,

285

Den 26 Februari, f, m.

och en af dessa, såsom stående i spetsen för företaget, inmanades också
ganska rigtigt i häkte. Detta synes mig i sanning vara ett så talande
skal derför, att Staten bör afstå från hvarje tanke på att förvärfva ytterligare
skogsmark, då frestelsen visat sig alltför stark för dess egne skogstjenstemän,
att jag icke liar något vidare att tillägga, utan endast förnyar
framförandet af min tacksamhet till Herr Astrand, som lemnat mig tillfälle
att meddela denna nya upplysning till sakens bedömande.

Herr Rudberg: Såsom eii talare nyss anmärkte, är det ganska
rigtigt att, för några år tillbaka, eu truppafdelning, 100 man utaf Calmar
regemente, kommenderades till Öland, i anledning af derstädes på Böda
kronopark föröfvad åverkan, och visserligen låg kommenderingen der för
att skydda skogen, men äfven, som jag tror, jägeribetjeningen, af hvilken
alla dock icke kunde beskyddas, emedan åtminstone en utaf dem sköt sig
sjelf just vid samma tid. Jägeribetjeningen hade nemligen ett ganska

eget sätt att gå tillväga, i det att den tog i beslag allt hvad som var

afverkadt på enskilde skogsegares marker i närmaste granskapet med

kronoparken och sammanblandade detta med hvad, som var åverkadt på
samma kronopark, hvarefter alltsammans försåldes för Kronans räkning.

Öfverläggningen förklarades vara slutad.

A Herr Talmannens framställning om bifall till hvad Utskottet uti
ifrågavarande Utlåtande hemställt svarades med dels ja och dels nej;
enahanda svar afgåfvos jemväl å den dernäst framställda propositionen
på återremiss; och blef, då votering derjemte begärdes, nu uppsatt, godkänd
och anslagen följande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i dess Utlåtande

N:o 21,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner nej, har Kammaren beslutat'' att till Utskottets förnyade handläggning
återförvisa den fråga, hvarom i detta Utlåtande handlas.

Omröstningen, i grundlagsenlig ordning anställd, utföll med 113
ja mot 43 nej; och var i följd deraf ifrågavarande Utlåtande af Kammaren
bifallet.

§ 12.

Till förnyad behandling förekom härefter Bevillnings-Utskottets bordlagda
Betänkande N:o 3, i anledning af väckt motion om nedsättning af
portot för enkel brefvigt till 10 öre.

Herr Hi er ta: Den upplysning, Utskottet i början af Betänkandet
lernnar, att denna fråga vid riksdagen 1865—1866 och de tre närmast
föregående riksdagarne varit föremål för Rikets Ständers pröfning, utan
att till någon åtgärd föranleda, utvisar nogsamt att densamma, ehuru den
icke förevar vid sednaste riksmöte, det första under våra nuvarande riksdagsförhållanden,
ändock är af den största vigt. Man erkänner ock all -

286

Den 26 Februari, f. m.

mänt, att den är af stor betydelse för den korresponderande allmänheten,
och i andra länder betraktas portonedsättningen såsom en stor fördel,
ledande till en mycket ökad brefvexling. Under sådana förhållanden vill
jag ej förneka att det förefaller mig, som om Utskottet behandlat Herr
Ostmans motion dels väl knapphändigt, dels ock icke heller iakttagit den
konseqvens, som man bort hafva rättighet att härvidlag af Utskottet fordra,
och på hvilken inkonseqvens jag anhåller att i möjligaste korthet,
med några få ord, få framdraga ett och annat exempel.

Sålunda säger Utskottet, till att börja med, att årliga portoinkomsten
för inrikes bref uppgår till omkring 1,200,000 Ihdr, motsvarande ett antal
af omkring tio millioner bref, hvadan nedsättning i det enkla brefportot
från 12 till 10 öre, under förutsättning att ingen väsendtlig tillökning i
antalet afsända bref deraf blefve en följd, komme att medföra en årlig
minskning i Postverkets inkomster af omkring 200,000 R:dr. Straxt derefter
medgifver Utskottet, att brefantalet årligen tillväxer, dock endast med
6 å 7 procent, men yttrar genast derpå, att den föreslagna portonedsättningen,
-under nyssberörda antagande af oföränäradt brefäntaU, och derest
icke särskildt anslag blefve Postverket anvisadt, skulle leda derhän, att inrättandet
af nya och ytterligare utvidgande af redan befintliga postförbindelser
måste åsidosättas. Nu förekommer alltså, att Utskottet val erkänner,
att antalet bref årligen tillväxer med ö å 7 procent, men det oaktadt å
andra sidan åberopar, såsom skäl för afstyrkande af motionen, ett antagande
af oföriindradt brefantal. Detta vill, såsom en hvar lätteligen kan
finna, icke hänga rätt tillsammans. Jag tager mig också friheten påpeka,
att det icke lider tvifvel, det ju, ifall enkla brefportot nedsättes till 10
öre, tillväxten i brefantalet blifver ganska betydlig, och då brefantalet under
nuvarande förhållanden uppgå till tio millioner, eller två och ett hälft
bref på hvarje person inom riket, är det, enligt min åsigt, icke för högt
beräknadt, om tillökningen antages till två millioner bref årligen, motsvarande
dt bref om året på hvarannan person inom landet. Skulle någon hysa
tvifvel härom, så lemna exempel från andra länder stöd för det antagande,
att nedsättning i portoafgiften skall föranleda en tillväxt uti brefvexlingen,
fullt ut så stor som jag antager. England, den stat, hvaruti ett uniformt
postporto först infördes, och hvarest postportot då bestämdes till en penny,
det vill säga ungefär 7 ''/2 öre, för enkel vigt, visade under de allranärmaste
åren efter förändringen en ofantlig underbalans i dittills varande
inkomster, men år efter år steg sedan antalet af bref i en sådan progression,
att det Engelska postverket nu kan uppvisa en nettobehållning af
omkring en million pund sterling årligen. Jag kan icke inse, hvarför icke
äfven här hågen för brefskrifning skulle tillväxa lika mycket som i England
i förhållande till befolkningen, under enahanda förhållanden, och jag
hoppas, att den tid varder kommande, då portot nedsättes till 8 öre, som
närmar sig till portot såväl i England, som i äfven de flesta andra Europeiska
länder.

Vidare säger Utskottet, att till dess kännedom kommit, att hos General-poststyrelsen
är under utarbetande ett från Kongl. Maj.-t infordradt
underdånigt förslag till ny allmän poststadga, hvaruti, bland annat, komme
att föreslås, i sammanhang med rättighet att med posterna försända ofrankerade
bref, olika portoafgifter för frankerade och ofrankerade bref, större

Den 26 Februari, f. in.

287

vigtmoderatioii än den nu medgifna för bref utöfver viss vigt, samt upphörande
af den särskilda afgiften för brefs hembärande från postanstalten
till adressaten. Jag måste bekänna, det jag icke förmår inse, att någon
enda af dessa uppgifter står i sammanhang med eller lägger hinder i vägen
för bifall till den afgifna motionen. Då man deremot tager i betraktande,
hvad Utskottet äfven medgifvit, att redan nu, då enkla brefportot
utgör 12 öre, brefantalet årligen ökas med 6 å 7 procent, synes det mig
icke vara någon alltför sangvinisk förhoppning att antaga, det tillökningen,
efter portots nedsättande till 10 öre, komme att stiga till 12 å 18 procent
årligen, hvarigenom man snart skulle uppnå den tillväxt af 20 procent,
som Utskottet anser nödvändig för att betacka den minskning i Postverkets
inkomster, som genom nedsättningen skulle uppstå. Enda faran synes
mig blifva den att, genom bifall till motionen, General-poststyrelsen under
ett eller ett och ett hälft års tid möjligen nödgades stanna med utvidgande
och upprättande af nya postdiligensturer m. m. dylikt; men man bör
dock äfven härvidlag taga i betraktande, om icke besparingar skulle kunna
åvägabringas uti de utgifter, som för dessa ändamål utgått, så att det
oaktadt ett varligt framåtskridande skulle kunna ega rum i dessa grenar
af postförvaltningen. Men äfven om man skulle härmed hvila ett par år,
så vore nedsättningen i postportot ändock en så stor välgerning för hela
Svenska folket, att man gerna kan vänta under ett års tid på de förbättringar
i denna väg, som allmänheten annars kan hafva skäl att önska.
Jag hemställer, huruvida någon enda i denna ärade församling finnes, som
icke anser en sådan portonedsättning önskvärd och behaglig, icke så
mycket för inbesparingen af 2 öre på hvarje bref, som synnerligen för
den liflighet i affärsverksamheten, som derigenom skulle befordras, och den
flitigare taukeutvexling mellan vänner och bekanta, som på grund deraf
skulle komma till stånd, med de flera fördelar en dylik åtgärd ganska
säkert skulle medföra äfven inom det enskilda lifvets sfer. Jag anser
alltså att vi böra noga betänka oss, innan vi af afgöra denna fråga, och
jag tillåter mig påyrka återremiss af Betänkandet, för utrönande huruvida
icke resultaten af den ifrågasatta förändringen kunna blifva några helt
andra än dem Betänkandet nu förutsätter.

Ordet lemnades derefter åt

Herr Statsrådet, Friherre af Ugglas: Om det också kunde vara
önskvärdt att, på sätt den siste talaren framhållit, brefportot nedsättes
något lägre än det för närvarande är, ber jag dock få fästa uppmärksamheten
derpå, att man icke så bestämdt, som den siste talaren det gjort,
kan antaga att sådant skulle till den grad befordra postutvexlingen, att
genom brefvens ökade antal betäcktes den minskning i Postverkets inkomster,
som deraf blefve den omedelbara följden; och då för närvarande
dessa inkomster jemnt riicka till att betäcka Postverkets utgifter, anser
jag det icke vara välbetänkt att nu vidtaga en dylik åtgärd.

Jag anhåller att för denna frågas bedömande få lemna följande upplysningar.
Ar 1855, då ett likformigt porto af G skillingar infördes, uppgick
brefvens antal till 4,420,000 stycken, och under hvarje af de två följande
åren ökades detta antal med omkring 400,000 bref. Efter år 1858,

288

Den 26 Februari, f. m.

då portot förändrades från 6 skillingar till 12 öre, hvilket innefattar en
liten nedsättning, har tillökningen fortgått med 200,000 å 300,000 stycken
om året tills 1863, då en tillökning af nära 900,000 stycken egde rum.
Denna betydliga tillökning kan dock icke tillskrifvas den ringa portonedsättningen
1858, utan den härledde sig från den år 1862 medgifna tillåtelsen
att med posten befordra s. k. lokalbref. Denna förändring visade sig
så gagnelig, att redan första året efter dess införande befordrades 300,000
å 400,000 dylika bref, och antalet af dessa bref är i jemnt stigande, men
i öfrigt har icke brefantalet under de sednare åren särdeles ökats. Slutligen
hemställer jag om närvarande tidpunkt kan anses vara lämplig för
vidtagande af en portonedsättning, hvarigenom en minskning i Postverkets
inkomster åtminstone äfventyras. Kongl. Maj:t har nemligen ansett sig
kunna undvara det af Riksdagen förut för befordrandet af postdiligenser
beviljade anslag af 70,000 R:dr, i hopp att kunna med Postverkets inkomster
bestrida alla dess utgifter; och jag fruktar att detta icke låter
sig göra om inkomsterna i någon mån minskas. Jag får derföre hemställa
att Kammaren ville bifalla Utskottets förslag.

Herr Östman: Det är icke blott ur ekonomisk synpunkt som nu
förevarande fråga bör betraktas, utan har jag vid väckandet af den motion,
som ligger till grund för Utskottets förevarande Betänkande, i främsta
rummet tagit i öfvervägande den omständigheten att, sedan numera
decimalsystemet blifvit infördt i alla andra förhållanden, detta äfven bör
ega rum i fråga om det enkla brefportot. Då nu äfven erfarenheten från
andra länder lärt oss, hurusom, i mån al'' brefportots nedsättning, det antal
bref, som med allmänna posten befordras, och, till följd deraf, äfven
Statens inkomster, ökats, så anser jag det icke vara skäl att dröja med
den nu föreslagna förändringen; men vill emellertid icke nu påyrka obetingadt
bifall till motionen, utan instämmer med Herr Hierta i hans yrkande
om återremiss af Betänkandet.

Herr Friherre Al strömer: Sedan numera Herr Statsrådet Friherre
af Ugglas yttrat sig i ämnet, samt hans anförande hufvudsakligen
innefattade hvad jag hade tänkt yttra i saken, så kunde jag visserligen
inskränka mig till att instämma med honom; men vill emellertid, eftersom
jag nu fått ordet, tillägga några ord. Den förste talaren uttalade den
åsigt att på förevarande fråga icke inverkade det förhållande, att för närvarande
är under pröfning förslag till ny Poststadga, men jag vill fästa
hans uppmärksamhet derpå, att i berörda förslag äfven blifvit ifrågasatt
införandet af en viss vigtmoderation samt att detta icke är utan inflytande
på det ämne, hvarom nu är fråga. Hvad i öfrigt angår sjelfva Betänkandet,
så utgöres detta hufvudsakligen af ett referat af eu del upplysningar,
dem Utskottet förskaffat sig och som här icke gerna kunna
blifva föremål för pröfning. Hufvudfrågan är i allt fall, om den närvarande
tidpunkten kan anses lämplig för införande af den föreslagna reformen,
och var man inom Utskottet ense derom, att så icke vore förhållandet.
Yäl är det möjligt att genom nedsättning af brefportot antalet bref
i framtiden ökas, men otvifvelaktigt är också, att detta sker blott successive

samt

Fen 26 Februari, e. in.

289

samt att det första äfvensom möjligen ett och annat af de följande åren
Statens inkomster derigenom minskas, hvilket åter har till följd, att Postverket
ej kan fullgöra sina redan ingångna förbindelser samt, i fråga om
inrättandet af nya poststationer m. m., gå allmänhetens önskningar till
mötes — en sak som är af vida större vigt än nedsättningen med några
öre af gällande brelporto. Jag ser mig derföre föranlåten yrka bifall till
Utskottets ifrågavarande Betänkande.

Öfverläggningen var slutad, och Kammaren biföll Bevillnings-Utskottets
ifrågavarande Betänkande.

Protokollsutdrag rörande de under §§ 5—12 här ofvan antecknade
ärenden upplästes och godkändes.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. % 3 e. m., men sammanträdde

åter

Kl. 6 e. m.

§ 14.

Förekom ånyo till handläggning och föredrogs punktvis Banko-Utskottets
Memorial N:o 2, angående verkställd granskning af Riksbankens
tillstånd, styrelse och förvaltning. .

Punkten 1.

Herr de Maré: Såväl enligt myntbestämningslagen den 1 Mars
1830 som lagen för Rikets Ständers Bank af samma dag åligger det Banken
att vid anfordran inlösa sina sedlar; men uti ingen af dessa författningar
ingår någon föreskrift derom, att Banken behöfver ställa sig Uttagarens
önskan i afseende å valören af den klingande valutan till efterrättelse.
Ej heller Myntordningen af den 3 Februari 1855 innehåller
någonting i denna syftning; och som dessa trenne författningar äro de,
som reglera myntväsendet, kan man af denna tystnad icke draga någon
annan slutsats, än att hvarje Svenskt silfvermynt, af hvilken valör som
helst, utgör ett lagligt betalningsmedel.

Banko-Utskottet, lika litet som någon annan, har kunnat förbise eller
underkänna detta förhållande; men icke desto mindre har det, vid granskningen
af Banko-fullmägtiges åtgärder under sistförflutna år, kommit till
det säregna resultat, att Fullmägtige, genom att hafva beslutat att vid
vexling utlemna silfver äfven af smärre valörer och vid ett tillfälle låtit
verkställa sedelinlösningen med klingande mynt af en fjerdedels specie,
icke iakttagit en rigtig omsorg om Riksbankens kredit och anseende.

Detta skarpa klander skulle naturligen komma någon att föreställa
sig, att Fullmägtiges ifrågavarande förfarande vore någonting alldeles exceptionelt,
och att man ingenstädes på andra ställen brukade vid vexling
utlemna mindre valör än den högsta gällande myntenhet, som en bank
har till sitt förfogande.

Riksd. Prof. l&6b. 2 Afd. 1 Band,

19

290

Den 26 Februari, e. m.

Jag håller likväl här i min hand beviset för motsatsen. Jag har
nemligen -— efter gifven anledning — fått del af ett bref från en af Berlins
största bankirer, hvaraf kan inhemtas, att Preussiska banken väl utlemnar
hela thalerstycken, men att det icke är något ovanligt, att uttagare få
nöja sig med en tredjedels och en sjettedels t haler, hvilken sistnämnda
myntvalör i Svenskt mynt kan evalveras med 44 å 45 öre, eller mindre än
hälften af det vid nu ifrågarande vexling utlemnade mynt. Har man
emellertid hört, att Preussiska bankens anseende och kredit lider minskning
genom detta förfarande? Ingalunda. Lika litet har man funnit detsamma
obehörigt i Danmark, hvars nationalbank, såsom bekant, utlemnar
mynt på en half riksbanksdalers valör lika ofta som hela specier.

Det uttalade klandret torde således icke ur synpunkten af åtgärdens
utomordentliga ovanlighet kunna rättfärdigas.

Men härtill kommer nu, att, enligt bankoreglementet, Fullmägtige
böra tillse, att Bankens metalliska valuta icke hålles under tio millioner
Riksdaler. Det torde likväl icke vara obekant, att valutan vid slutet af
förra året var i starkt nedgående och i närvarande ögonblick icke särdeles
betydligt öfverstiger berörda minimibelopp; och jag kan vid detta
förhållande ej finna annat, än att Fullmägtige, lagligen berättigade som
de voro att till förebyggande af silfvervalutans minskande under dess stadgade
minimum vidtaga ifrågavarande åtgärd, äfven kunnat, utan att utsätta
sig för berättigadt klander, tillgripa den. Aldraminst bör densamma,
så vidt jag förstår, berättiga till en sådan “prickning11, som man velat
åstadkomma genom Banko-Utskottets omdöme i förevarande punkt.

Om det i något afseende synes mig vara vigtigt att Bankstyrelsen
har fria händer, så är det just i allt hvad som sammanhänger med Bankens
skyldighet att med silfver inlösa sina utelöpande sedlar. Ty jag
hemställer, hvart det skulle leda, om sedelns lydelse: att vid anfordran
inlösas emot så eller så mycket prägladt mynt eller emot silfver till en
viss qvantitet och lödighet, skulle kunna tolkas så, att hvarje sedelinnehafvare
egde rättighet att utbekomma liqvid i hvilken eller iivilka myntsorter
han behagade. Med samma fog skulle man då tillägga innehafvaren
af en enskild banks sedlar enahanda rätt; ty lagen för enskilda bankerna
af den 26 Maj 1864 föreskrifver i sin 28 §, att “Banksedel skall ovilkorligen,
då den i Bankens hufvudkontor till invexling företes, inlösas med
Rikets mynt eller Rikets Ständers Banks sedlar". Har då, jag vågar fråga
det, den som till inlösning presenterar en sådan sedel, rättighet att bestämma,
om liqviden skall ske i silfver eller banksedlar, eller hvilka mynteller
sedelvalörer Banken skall tillhandahålla honom? Jag tror ej, att
man kan tillåta sig en sådan orimlig tolkning, men om den ej är giltig i
ena fallet, lärer den ej heller vara det i det andra; och jag måste derföre
från min ståndpunkt frånkänna innehafvaren af Riksbankens sedlar all
bestämmande rätt uti ifrågavarande hänseende.

Af de skäl, jag sålunda i korthet haft äran andraga, får jag hemställa,
“att Kammaren, utan att instämma i Utskottets ogillande yttrande
öfver Bankofullmägtiges i förevarande punkt omnämnda beslut, måtte
lägga punkten till handlingarne", samt anhålla om Herr Talmannens proposition
derå.

Många af Kammarens ledamöter hördes instämma.

Den 26 Februari, e. m.

291

Herr Anders Gudmundsson: Då den föregående talaren, enligt
min åsigt, fullkomligt rigtigt utvecklat frågan, kan jag förbigå en stor del
af de skäl, som jag i annat fall ämnat för Kammaren framlägga till stod
för ett ogillande af punkten.

Jag måste emellertid uttrycka min förvåning öfver det slut, hvartill
Utskottet kommit, helst det utan tvifvel förut inträffat, liksom det sannolikt
kommer att hända, att Riksbanken icke under alla förhållanden kan
ega tillgång på tillräcklig mängd silfverspecier, för att möta alla reqvisitioner,
dels derföre att dessa uteslutande afse utbekommande af silfverspecier
och dels derföre, att man ej hinner tillräckligt hastigt verkställa
myntningen. Häri ligger nu ett skäl, att Fullmägtige må, så vidt möjligt,
lemnas fria händer, och någon fara för sedlarnes inlösning med silfver
skall sålunda icke kunna uppstå. Visserligen stadgar Bankoreglementet,
att uttagarne-af silfver “så vidt ske kan“ skola tillhandahållas de valörer,
som de åstunda; men just dessa ord, “så vidt ske kan“ antyda äfven
rättigheten att i nödfall lemna andra valörer. Det har många gånger
uppstått fråga om borttagande af dessa ord, och de hafva utgjort ett
ständigt återkommande tvisteämne; men man har alltid stadnat vid att
låta dem qvarstå.

Tillika skulle det obestridligen vara för Riksbanken och landet skadligt,
om man genom en allmän stormlöpning kunde tvinga Banken att
utgifva sin sista silfverspecie, ty det är att observera, att myntet ej kommer
tillbaka i präglad form, emedan det ganska väl lönar sig att låta
utomlands nedsmälta detsamma, hvarigenom landet förlorar ej mindre
kostnaden för präglingen utan äfven den ej obetydliga kopparqvantitet,
som bildar myntets legering. Jag önskar derföre, att Fullmägtige må
bibehålla en magt, som gör det möjligt för dem att efter sig företeende
omständigheter utlemna större eller mindre valörer, och förenar mig uti
Herr de Marés förslag till proposition, ehuru jag eljest hade tänkt mig,
att Riksdagens åsigt skulle kunna ännu starkare betonas, derigenom att
propositionen formulerades sålunda: att Riksdagen med godkännande af
Fullmägtiges förfarande uti ifrågavarande fall lägger Utskottets Utlåtande i
denna punkt till handlingarne.

Herr Friherre Liljencrantz: Enligt mitt förmenande är det en
besynnerlig uppfattning, som hos en och annan gjort sig gällande i afseende
på den ställning Riksbanken bör intaga gent emot innehafvarne af
dess sedlar. Denna uppfattning går ut på att Riksbanken bör genom
hvarjehanda medel söka värja sin metalliska kassa mot de anspråk, som
kunna ställas på densamma af innehafvarne af Bankens sedlar. Beklagligtvis
synes äfven denna uppfattning i någon mån delas af majoriteten
bland Herrar Bankofullmägtige, hvilket kan slutas af samma majoritets
yttrande till Fullmägtiges protokoll för den 19 December, der den förhoppningen
uttalas, att utlemnandet af smärre silfvermynt antagligen skulle
verka till upphörande af silfveruttagningen. Det är emot denna åsigt,
hvilken vill göra det till en berättigad uppgift för Riksbanken, att genom
allehanda konstgrepp söka förhindra att sedlar utbytas mot silfver, som
jag anser mig böra inlägga en protest. Riksbanken är nemligen, enligt
min uppfattning, i alldeles samma ställning till innehafvarne af dess sedlar,

292

Den 2G Februari, e. ra.

som den en vanlig gäldenär intager till sin fordringsegare. Om således en
innehafvare af riksbankssedlar finner det vara för honom förmånligt att
utbyta dessa mot silfver, för att dermed vare sig gälda skuld till utlandet
eller göra någon förmånlig affär, har han dertill samma befogenhet som
en fordringsegare att uppsäga sin fordran, då han för beloppet kan finna
en förmånligare placering eller eljest finner sig dertill föranledd. Erkännes
detta, så måste man äfven medgifva, att det lika litet öfverensstämmer med
Riksbankens värdighet att söka lägga hinder i vägen för sedelinnehafvaren
att utbekomma den i sedlarne föreskrifna metalliska valuta, som det skulle
anses grannlaga — om ock ej olagligt — att en gäldenär, för att slippa
betala sin skuld, erbjöde kopparmynt i liqvid för ett betydligare skuldbelopp.
Den förste ärade talaren har åberopat 1830 års myntlag m. fl.
förordningar till stöd för det anmärkta förfarandet. Mot dessa auktoriteter
vill jag anföra Bankoreglementets 16 §, hvilken ålägger Fullmägtige
att tillse att, “såvidt ske kan, prägladt mynt af alla fastställda sorter
städse finnes i förråd“. Gerna må medgifvas, att ur detta stadgandes
ordalydelse ej härflyter någon ovilkorlig förpligtelse för Riksbanken, att
under alla förhållanden tillhandahålla uttagaren den myntsort han åstundar
—■ en skyldighet, som i en kritisk tidpunkt kan blifva svår, ja omöjlig
att uppfylla — men om dertill detta stadgandes historiska tillkomst, hvilket
inflöt i Bankoreglementet med anledning af en väckt motion om rättighet
för sedelinnehafvaren att i utbyte bekomma den myntsort han
önskade, så skall man lätteligen finna, att deri ligger åtminstone en antydan
för Fullmägtige att under vanliga förhållanden medgifva en sådan
valfrihet. Man har nära nog velat finna något klandervärdt i förfarandet
att uttaga silfver ur Riksbanken. För min del finner jag en sådan åtgärd,
äfven om den vidtages på spekulation, ej vara annat än utöfvandet af en
obestridlig rättighet, på samma gång jag skulle ogilla, om någon under en
kritisk tidpunkt och utan yttersta nödtvång gjorde det. Men att några
sådana omständigheter vid ifrågavarande tillfällen ej varit för handen,
torde upplysas af det förhållandet, att Riksbanken vid denna tidpunkt,
eller den 9 November, egde en metallisk valuta af öfver 16,500,000
R:dr, och den 21 December nära 13,500,000 R:dr. Äfven synes mig
det vara mycket begärdt, att en person, som t, ex. i September månad
säljer silfver eller anvisningar på silfver i form af vexlar och derföre
bekommer sedlar, ej skulle några månader derefter kunna, om han så
önskade, uttaga silfver för samma sedlar, utan att derföre stämplas som
dålig patriot. Bland de många, som skarpt klandra dem, hvilka uttaga
silfver ur Banken, har, såvidt jag hört, ingen höjt sin röst mot dem, som
af en privatbank fordra riksmynt i utbyte mot dess sedlar. Förhållandet
är dock enahanda, med den skilnaden endast att privat bankssedeln kan
inlösas med rikshankssedel, men denna sednare åter innehåller ett löfte om
silfver vid anfordran. Innan jag slutar, anhåller jag att med några ord
få påpeka ett förhållande, som har ett väsendtligt inflytande på de ötverklagade
silfveruttagningarne. Det är allmänt bekant, att, dessa uttagningar
vanligen ske för liqviderande af skuld till utlandet. Å andra sidan har
export af myntadt silfver intet skäl för sig, om dessa liqvider kunna verkställas
på annat sätt eller genom vexlar. Men nu är förhållandet, att
vexelkurserna, till stor fromma för exportören, ständigt af Riksbanken

Den 2 G Februari, e. m.

293

hållas synnerligt höga, hvilket bäst bevisas deraf, att kursen på 100 R:dr
Hamburger banko ibland är uppe ända till 134 R:dr 50 öre. Då nu parikurs
lör 100 Rall-Hamburger banko är 132 R:dr 14 öre, och en liqvid af
detta belopp i Hamburg säkerligen kan åtminstone under öppet vatten
verkställas, om omkostnaderna tagas med i beräkningen, till högst 133 R:dr
50 öre, så frågas om man kan ställa en så hög fordran på patriotismen,
att den skall vidkännas en så betydlig förlust, heldre än att föranleda till
myntets nedsmältning. För min del tror jag det vara rigtigare, att kurserna
af Riksbanken bölles lägre, emedan vid sådant förhållande det ej
vidare blefve någon fördel att utskeppa silfver, så länge vexeltillgång finnes.
På grund af hvad jag nu haft äran yttra, anser jag det önskvärdt,
att Kammaren instämde i den åsigt, som af Banko-Utskottet i
denna punkt blifvit uttalad, hvarföre jag anhåller, att den måtte läggas
till handlingarne.

Uti detta anförande förenade sig många ledamöter.

Herr Björck: Sävidt jag eger mig bekant, har man uti Riksbanken
under de sednare åren, efter det Bankens förråd af mynt utaf alla valörer
blifvit ökadt, i allmänhet gått trafikanternas önskningar till mötes genom
att utlemna silfvermynt af de valörer, desse sjelfve begärt.^ Härifrån gifvas
dock några undantag, såsom under sommaren år 1866, då det bände
några gänger. att mynt af lägre valörer än som begärdes blefvo utlemnade.
Men de, som verkställde uttagningen, voro ej missbelåtne härmed,
utan nöjde sig fullkomligt med hvad myntsort som helst, ty vexelförhållandena
voro dä sådana, att det för uttagarne var fördelaktigt att taga
silfver, äfven om någon skilnad uppkom genom den ena eller andra valören.
I min egenskap af Fullmägtiges deputerad tillät jag mig då till
och med att utlemna mynt, hvilka egentligen icke voro vidare gångbara,
såsom de der icke blifvit omstämplade från skilling till öre. Men häremot
hördes ingen anmärkning hvarken från uttagarne eller från den öfriga allmänheten.
Under år 1867 inträffade emellertid icke något dylikt, utan
en hvar erhöll då den myntsort han önskade. Dock bör jag upplysa, att
samme person, hvilken under sednare delen af förra året gjorde de störa
silfveruttagningarne från Riksbanken, en gång erhöll ungefär hälften af
det då uttagna beloppet i fjerdedels-specier i stället för hela specier. Men
dessa fjerdedels-specier mottogos af uttagaren utan någon anmärkning från
hans sida; och anledningen hvarföre jag ansåg mig böra utlemna fjerdedelsspecierna
var den, att tillgången derpå var ganska stor i förhållande till
åtgången, vid hvilket förhållande jag trodde det ej vara skäl att fortsätta
den starka minskningen af bankens förråd af hela specier, utan heldre
utlemnade ungefär halfva beloppet i den mindre myntsorten. Eljest har
vid all utvexling af silfver från Banken trafikanten erhållit den myntvalör,
han behagat. Hvad nu angår det Fullmägtiges beslut, som i denna punkt
blifvit klandradt, ber jag blott få fästa uppmärksamheten derpå, att någon
verkställighet af detta beslut aldrig kommit i fråga. Silfveruttagningarne
upphörde den 18 December och beslutet fattades af Fullmägtige den 19
December. Det är möjligt, att jag något misstager mig rörande dessa
data, men hvad jag ej misstager mig på, är att Fullmägtiges beslut aldrig
kommit till verkställighet, och att blotta tillvaron af ett dylikt beslut

294

Den 26 Februari, e. m.

skulle hafva ledt till någon praktisk verkan i fråga om uttagningsoperationernas
upphörande är ju omöjligt, då beslutet endast var kändt af Fullmägtige
och icke ens meddelades Bankens egna tjensteman, utom dem
hvilka vid Fullmägtiges sammanträden äro tillstädes.

Beträffande sjelfva innehållet af detta beslut kan jag ej neka, att jag
strängt fasthåller den åsigten, att Riksbanken eger rätt utlemna mynt af
lägre valörer, än uttagaren fordrar, derest sådant finnes nödigt. De mindre
mynten äro ju af samma halt som de större, och då Riksbankens förbindelse
enligt ordalydelsen å dess sedlar är att inlösa dessa med myntad t
silfver till en viss vigt, kan jag ej finna annat, än att Banken fullgjort
sin skyldighet, då uttagaren erhåller myntadt silfver till den bestämda
vigten, vare sig att han får en större eller en mindre myntsort. Det är
således, enligt min bestämda öfvertygelse, en rättighet för Riksbanken att
så handla; och donna rätt ega också alla andra banker. Jag känner åtminstone
icke någon bank, som ej har denna rätt, men väl känner jag
banker, som ofta begagna sig af sin rätt i detta hänseende. Nu vill jag
ej säga, att ställningen vid den här ifrågavarande tidpunkten var sä tvingande,
att Fullmägtige måste fatta det beslut de gjorde; men jag vill icke
heller påstå motsatsen. Lika litet vill jag yttra mig om, huruvida de närvarande
förhållandena äro sådana, att ett dylikt beslut vidare kan vara
af nöden, eller huruvida än mera tvingande omständigheter kunna tänkas
förestå, så att Riksbanken äfven i den närmaste framtiden skulle behöfva
anlita en dylik utväg; men jag tror icke, att det skulle vara lämpligt, om
Riksdagen i detta fall lemnade Bankofullmägtige bestämda föreskrifter eller
ens ledande uttalanden, hvilka hindrade Fullmägtige att i denna sak förfara
så, som omständigheterna och ett klokt afseende på Bankens eget
behof kunde fordra. Rtt dylikt beslut af Riksdagen synes mig temligen
obetänksamt och innebära ett åsidosättande af den varsamhet, som i detta
hänseende onekligen är af nöden, ja, jag går så långt, att jag anser det
rent af vara öfvermod, om man säger, att Banken aldrig får lemna ut
mynt af lägre valör, än uttagaren fordrar.

Om den nu föredragna punkten vill jag ej vidare yttra mig i sjelfva
saken, men ber att få tillägga något i anledning af några ord, som förekomma
i Utskottets Betänkande och röra mina åtgärder vid ärendets behandling
hos Fullmägtige. På sätt Betänkandet utvisar, hade jag hos
Fullmägtige till protokollet uttalat min åsigt i fråga om ordnandet af Bankens
vexelhandel å en viss tid; men denna min åsigt tyckes Utskottet
alldeles hafva missuppfattat, att döma åtminstone efter de uttryck, som
begagnas å sid. 3, hvarest det heter: ‘''Öfver den af Rådman
Björck uti hans nyss omförmälda framställning i allmänhet uttalade grundsats
att Riksbanken borde söka nedbringa kursen samt på antydt sätt hålla
densamma lägre, än förhållandet hittills öfverhufvud varit“ etc. Innan jag
ingår i någon närmare förklaring af min i detta hänseende hos Fullmägtige
uttalade mening, torde det tillåtas mig få erinra, hursom vexelhan deln

inom Riksbanken förut var ordnad på det sättet, att Banken köpte

vexlar endast då tillgången på sådana var stor och kursen således låg;

samt sålde vexlar först då, när kursen steg så högt, att silfveruttagning

från Banken var att befara. Efter alla de förändringar Bankoreglementet
tid efter annan undergått, hafva emellertid nu ur detsamma försvunnit

Den 26 Februari, e. m.

295

dessa föreskrifter, som afsågo att på dylikt sätt bestämma Bankofullmägtiges
befogenhet i fråga om vexlars inköp och försäljning. Fullmägtige
hafva sålunda numera vida friare händer än förut, när det gäller att ordna
Bankens vexelhandel. Då blir frågan: huru böra Fullmägtige bruka denna
rätt? Att Fullmägtige ej kunna styra kursen är obestridligt, men hvad
de kunna och synas böra göra, det är att hindra den fiån att fluktuera
allt för mycket. Det än denna möjlighet för Riksbanken att kunna utöfva
ett dylikt inflytande på kursförhållandena, som jag just ansåg och
fortfarande anser böra beaktas under sådana förhållanden som dem, hvilka
voro rådande vid tiden för Fullmägtiges nu ifrågavarande beslut. Under
förra sommaren var kursen så hög, att man ej kunde påräkna att få köpa
vexlar annat än till höga priser, och då man således icke kunde köpa
vexlar och ej hade valuta att sälja, blef frågan den, huru man borde i
sådant fall förfära, och om man helt enkelt skulle lemna saken å sido och
låta allt gå som det kunde. DA var det min åsigt, att Banken borde
köpa vexlar för att genast ånyo sälja dem. Häremot invändes naturligtvis,
att, om Banken uppträd t såsom köpare af vexlar, detta skulle hafva
medfört en ytterligare stegring af kursen; men jag svarar härå endast det,
att, när Banken köper och säljer vexlar på samma gång, Banken genom
en dylik operation väl icke kan drifva upp kursen, ty i samma mån Banken
"tager vexeltillgången i anspråk, ökar den ock genom försäljningen
samma tillgång. Dertill kommer, såsom ett ytterligare stöd för mm åsigt,
att, om Fullmägtige lemnade saken å sido, det snart skulle inträffa, att
Riksbanken utträngdes ur vexelrörelsen; och deraf blefve följden
den, att när Riksbanken en gång behöfde att köpa vexlar, den hnge
lika med andra köpare betala agiotörerna den provision de åska. Derföre
anser jag. att vår Riksbank bör, i likhet med den Danska banken,
köpa och sälja vexlar på samma gång. Endast derigenom kan Riksbanken
bibehålla något inflytande på vexelrörelsen och förekomma alltför stora
fluktuationer i kursförhållandena.

Nu påstår man visserligen, att Fullmägtige genom att kopa vexlar
mot hög kurs sätta ned landets mynt, men detta påstående håller ej streck,
ty nog kan man i allmänhet säga, att Riksbanken bör få taga lika mycket
för sitt silfver i Hamburg som någon annan för sitt, och om den
åsigten vore rigtig, att Fullmägtige kunde nedhålla kursen, skulle ju detta
vara detsamma som att Banken kunde styra kursen. Men det gifves så
många förhållanden, hvilka inverka på kursen, att det ej är tänkbart, det
Fullmägtige kunna i detalj styra den, men väl kunna de följa den; och
det är också, enligt min uppfattning, Bankens skyldighet både mot rörelsen
och mot trafiken. Det är således fåfängt att lägga Fullmägtige till
last, att kursen är hög. Detta betingas ju af förhållandet emellan tillgång
och''efterfrågan, och särskildt tillkommer en orsak, den nemligen att vårt
silfvermynt är bättre i jemförelse med de Norska och Danska samt Hamburgska
mynten, med hvilka det företrädesvis har att täfla på marknaden;
vid ° hvilket förhållande det naturligtvis inträffar, att det bättre myntet
icke betingar sitt rätta värde. För att nu emellertid återgå till den anmärkning,
Utskottet framställt rörande min åsigt om Bankens vexelrörelse,
så kan jag ej begripa, huru Utskottet kunnat säga, det jag ifrågasatt, att
Banken skulle köpa till billigare kurser än andra. Jag har ju tvärtom sagt,

296

Den 26 Februari, e. ni.

att Banlren skulle köpa vexlar äfven mot hög kurs. Det är ju icke ens
tankbart, att något annat låter sig göra, ty ej lärer någon sälja sin vara
till den ena billigare än till den andra. Men deremot vore det ej så farhgt,
om Banken betalade vexlarne till och med något högre och sålde
något lägre än andra, ty Banken kan eftergifva något på diskonten och
således ändock uthärda konkurrensen med de enskilda spekulanterne. Visserligen
medgifver jag, att mitt till Fullmägtiges protokoll afgifna yttrande
i afseende pa vissa deri förekommande uttryck ej är fullt exakt i tekniskt
hänseende, men nog synes det mig omöjligt att uppfatta det såsom Utskottet
tyckes hafva gjort. Hvad jag yttrat och påstått är ej annat, än

un j,? .,sku11® på en gång kopa och sälja vexlar och derigenom
bibehålla det inflytande på vexelrörelsen, som Banken med rätta tillkom“f-
Aä detta satt skall det visserligen lyckas Banken att långsamt men
säkert satta ned kursen till hvad den bör vara, men icke kan det kallas
tor att med ens vilja nedtvinga kursen. Och att kursen nu är hög, der^
J!?’ ja& ^rut påpekat, skulden icke hos Fullmägtige. Ett

och det hufvudsakliga skälet är redan uppgifvet eller den i jemförelse med
1 ,gången störa efterfrågan, men det gifves nog äfven andra skäl, såsom,
bland annat, den omständigheten, att man i fordn.i tider betalat Hamburger-banko
med vida högre pris än den var värd, och då dessa beräkningar
vant följda i circa 30 år, har det icke varit Fullmägtige möjligt, att
under en helt kort tidsperiod åstadkomma en rättelse deri. Enda sättet
att så småningom kunna rätta detta missförhållande är genom att låta
Banken, såsom jag har påpekat, oupphörligt köpa och sälja vexlar, och att
dervid nöja sig med en mindre fördel än någon annan.

... öfiigt är jag i den ställning, att jag naturligtvis anser mig icke
bora yttra mig vidare rörande detta Betänkande.

Herr H e d e n g r e n: Som jag hör till ledamöterne af Banko-Utskottet,
anser jag; för mm pligt att begära ordet vid detta tillfälle, för att förklara,
att jag, då detta Betänkande inom Utskottet justerades, var på permission
frånvarande och således icke deltagit i det skarpa ogillande, som här af
Utskottet bhfvit mot Bankofullmagtige uttaladt, ehuru jag af ofvannämnda
skal icke kunnat deremot reservera mig. Jag anser det vara alltför hårdt
att saga, att Fullmägtige genom sitt beslut att utlemna silfvermynt å
smärre valörer i stallet for begärda hela specier icke visat en rätt omsorg
om Kiksbankens kredit och anseende. Hade mynt som länge gått i rörelsen
och vant förslitet bhfvit utlemnadt, kunde giltigt skäl hafva förefunmts
för ett sådant skarpt klander, men här har icke af Banken utlemnats
annat an fullvigtigt mynt och ej af lägre valörer än fjerdedels specier,
som just utgör vår myntenhet. Hvarföre skall man vara skyldig att
ständigt utgifva just det största myntet, hvarföre skulle man icke få utmana
det som för tillfället kan synas Bankens styrelse lämpligt att utfinna
f A andra sidan kan jag för min del icke se någon fördel för
fanken i att utsläppa det mindre myntet, då sådant icke begäres, enär
ju detta dock kostar Staten mest att låta tillverka. Skulle någon anmärkning
göras, så vore det den, men så många förhållanden kunna tänkas,
som inverka på denna fråga, att jag icke i förevarande fall vågar
yttra något ogillande. Ar förhållandet mellan export och import sådant,

Den 26 Februari, e. m.

297

att den sednare är den förra mycket öfverlägsen, och vexlar icke kunna
till drägligt pris erhållas, utan den öfverstigande importen måste med silfver
betalas, så är det en absolut omöjlighet att söka förekomma silfrets
utströmmande ur Banken, men icke är det absolut nödvändigt för Bankens
kredit och anseende att dervid endast hela speciel- utlemnas. Jag yrkar,
att Betänkandet, hvad denna punkt beträffar, lägges till handlingarne med
ogillande af Utskottets skarpa klander mot Bankofullmägtige i denna
punkt.

Herr Lindström: Tvänne olika meningar söka att i denna fråga
göra sig gällande. A ena sidan stå de som icke anse att Bankofullmägtige
orätt förfarit, då de utlemnat lägre valörer i silfver än som begärts,
mot dem som å andra sidan ogilla detta Fullmägtiges handlingssätt. Från
båda sidorna säges att det är alltför strängt, då Utskottet yttrat, att det
anser Fullmägtiges beslut om utlemnande vid de ifrågavarande tillfällena
af silfvermynt å smärre valörer i stället för begärda hela specier icke väl
öfverensstämma med en rigtig omsorg om Riksbankens kredit och anseende.
Det må vara att dessa ord kunna förefalla stränga, och jag kan,
för min del, så mycket mindre hafva något emot, om det skulle behaga
denna Kammare att, med gillande i öfrigt af Utskottets anmärkning, mildra
ordalagens skärpa, som jag icke inom Utskottet deltagit uti punktens
slutliga justering och således ej har skyldighet att svara för de hårda
orden, ty för mig ligger det mindre vigt uppå den form, under hvilken
anmärkningen gillas, än att anmärkningen verkligen af Riksdagen godkännes,
det enda möjliga vilkoret för . att icke Fullmägtiges förfarande må
för framtiden upprepas, hvilket, om man också icke vill medgifva att det
skadar Bankens kredit, dock icke kan sägas öfverensstämma med dess
sanna bästa, icke vara densamma värdigt.

Att ett slikt förfarande icke kan vara Banken värdigt, och att det, i
längden fortsatt, icke kan hos allmänheten höja Bankens kredit och anseende,
vill jag taga mig friheten visa, sedan jag först med några ord bemött
en villfarelse, som jag funnit göra sig gällande till och med hos
ganska många upplysta personer, för att icke tala om en del af vår tidningspress.
Så föreställer man sig, att de stora uttag af silfver, som
stundom ske, äro anlagda på spekulation att utföra detta silfver ur landet
för att der nedsmältas, hvilket skulle bereda spekulanten en betydlig
vinst, allt på Riksbankens bekostnad; och man har nära nog velat betrakta
den som detta gjort såsom en riksförrädare, såsom en den der för
sina tilltag borde, så att säga, stekas vid sakta eld. Det må vara tid
uppå att göra slut på dessa villfarelser och ställa saken fram i sitt rätta
ljus. Jag tager det föreliggande fallet såsom ett exempel. En stor penningeanstalt
i hufvudstaden försträcker dels enskilda, dels kanske också
Staten sjelf med lån, för hvilket ändamål denna anstalt sjelf behöfver låna
och då den icke kan inom landet göra detta på billiga vilkor, vänder
sig till utlandet. Penningar indragas derifrån antingen genom att intaga
silfver eller genom att liqvidera äldre skulder, för hvilkas betalning eljest
silfver skulle hafva gått ut ur landet. Kommer så den tid då lånet till utlandet
skall betalas och icke kan med nytt lån få omsättas. Betalningen
måste ske antingen med silfver eller vexlar. Men till de stora belopp,

298

Den 26 Februari, e. m.

hvarom är fråga, kunna vexlar icke fås utan af Riksbanken. Riksbanken
sätter dock derpå ett så högt pris, att det för vederbörande mera lönar
sig att uttaga silfver ur Ranken, och silfret går nu Ranken ur händerna.
Hade Riksbanken athändt sig sina vexlar, hvilket är detsamma som om
Riksbanken gifvit anvisning på det silfver den t. ex. har liggande i Hamburg,
hade ingen haft ett ord att derom säga, men nu, när det här
hemma liggande silfver utlemnas, så väcker det ett enormt uppseende, och
hvad som är en lika oundviklig som naturlig affär, det stämplas nu såsom
en nära nog fiendtlig handling emot Ranken, allt under det man förbiser,
att Ranken sjelf hade kunnat, om den velat, förekomma det uttag som
skett.

o

Återkommande nu till frågan om de stränga uttrycken får jag bekänna,
att jag icke kan förstå med hvad skäl man kan skilja en Ranks
förhållande af gäldenär från det, hvari eu enskild person såsom gäldenär
står till sina borgenärer. Om jag af en gäldenär blir trakasserad på det
sätt, att jag icke blir liqviderad i en form, som är med bruket och med
rätt och billighet öfverensstämmande, utan så att, om jag också icke kan
sägas lida en förlust, jag dock deraf har besvär och obehag, så benämnes
ett sådant handlingssätt med uttryck, dem jag icke vill på detta rum
uttala. Men om Ranken gör sig skyldig till ett sådant handlingssätt,
skulle det icke få på samma sätt bedömas. Den anses måhända såsom
alltför hög och förnäm för att böra drabbas af samma omdöme som en
enskild. Men omdömet måste vara detsamma om den som står högt som
om den hvilken innehar en lägre ställning; och är man ense om detta, då
skall man erkänna, att Utskottets uttryck är jemförelsevis ganska lindrigt.
Men för att vidare kunna bedöma, huruvida Utskottet yttrat sig för
strängt, så låtom oss taga i skärskådande den operation af den enskilda
bankanstalten, som föranledt detta handlingssätt, hvarom här är fråga.
Jag har redan i det föregående yttrat, att här icke kunde vara eller var
i fråga någon annan spekulation än den att betala en utländsk skuld.
Men om nu denna utländska skuld var en skuld, i viss mån åsamkad för
att bispringa Staten sjelf, för att underlätta Riksgälds-kontorets låneoperationer
sistlidna höst, och således den skuld, som skulle betalas, i grunden
icke var någon annan än en Svenska Statens egen, då må man väl fråga,
om icke den bank eller bankir i Köpenhamn, som genom en annan penningeanstalt
här bisprungit Svenska Staten och i liqvid för sin fordran
får småmynt, har skäl att vara missnöjd med ett sådant förfaringssätt,
och ingen synes mig kunna tadla, om han säger: jag kan icke hyfsa
aktning för en sådan bank, jag kan icke gifva den mitt förtroende, jag
vill ej vidare hafva med densamma att göra. Om vidare denna Köpenhamns
bank för sin fordran icke begärt något annat än vexlar, men blifvit,
mot sin vilja, tvingad att taga silfver och sedermera erfar att Riksbanken,
med betydlig uppoffring måste återhemta detta silfver, så hvad
skall väl omdömet blifva om ett sådant sätt att gå till väga. Icke kan det
blifva något för Rankens anseende fördelaktigt. Jag har sagt om och om,
men jag skulle kunnat siiga när och när. För (ifrigt är Utskottets
yttrande vid närmare påseende icke ''så strängt, som man velat låta påskina.
Utskottet har icke sagt, att Fullmägtige icke vårdat Riksbankens
kredit och anseende, det har sagt, att Fullmägtiges handlingssätt icke väl

Den 26 Februari, e. m.

299

öfverensstämmer med, en rigtig omsorg om Riksbankens kredit och anseende.

Den talare, som här först hade ordet, åberopade banklagen såsom stöd
för Fullmägtiges rättighet att handla som de gjort, men ingen har bestridt
denna rättighet; icke åtminstone Utskottet. Men frågan är icke
här om Fullmägtige hafva handlat emot sitt reglemente, utan huruvida
Fullmägtige, som i detta stycke varit af reglementet oförhindrade att annorlunda
handla än de gjorde, icke hade bort lyssna till den framställning,
som af en af dess kolleger inför protokollet gjordes, att använda en
vida enklare utväg att förekomma myntadt silfvers uttagande än att, såsom
nu skedde, besluta att på försök utlemna silfvermynt af lägre valörer.
Detta, såsom en reservant kallat det, oskyldiga försök förmenar man nu
hafva lyckats. Huru tet man detta? Jo, deraf, säger man, att efter den
betan ingen kom för att vidare uttaga silfver. Jag deremot är af den åsigten,
att detta kom deraf, att den mägtiga privatbanken, som man kallat
den, icke hade behof af ytterligare silfver. Men vore det också sannt, att
Fullmägtiges åtgärd hade en sådan verkan, så lemnar jag derhän, om
detta ändock bevisar att den varit nyttig för Banken, och om icke den
kur som blifvit vidtagen blott framkallar ett mycket större och mera
obotligt ondt, dervid det torde vara till ringa tröst att kunna, såsom en
stor skald om läkaren, säga: “när mjeltsjukan i gikt förvandlar sig till
slut, så skryter läkafn af hur lyckligt hon drefs ut.“

Den anmärkning Utskottet tillåtit sig är icke gjord för att Fullmägtige
skulle stå och skyldra inför Riksdagen, utan för att för framtiden
förekomma ett förfaringssätt sådant som det här ifrågavarande. I Fullmägtiges
ställe skulle jag, om Riksdagen ogillade Utskottets yttrande, anse
detta betyda, att Fullmägtige i framtiden borde i samma fall handla på
samma sätt, och deruti ligger den stora faran.

Samme värde talare, som jag nu bemöter, har producerat ett bref
från Berlin, som, enligt hans förmenande, skulle innehålla, att Preussiska
banken icke utlemnar hela thalerstycken, utan småmynt, till innehafvarne
af den bankens sedlar. Såvidt jag förmår öfversätta Tyska har i detta
bref, som jag här har i hand, något sådant icke blifvit yttradt, utan blott att
Preussiska banken icke är förpligtad att utlemna hela thalerstycken, alldeles
såsom hos oss, samt för öfrigt verkställer sin sedelinlösning med
mynt om ''/3 och ''/8 thaler, allt efter som det med dess egen beqvämlighet
öfverensstämmer, men att deremot, hvad skiljemyntet eller myntet af
lägre valörer beträffar, ingen är skyldig emottaga detta i liqvid för större
fordriugsbelopp. Med dermed är icke sagdt, att icke Preussiska banken
äfven utlemnar hela thalerstycken, och att detta äfven till betydliga belopp
sker, det torde något hvar som rest i utlandet nogsamt hafva erfarit,
der thalerstycken äro i allmänna rörelsen lika gängse som hos oss Riksbankens
och privatbankernas småsedlar. Det som emedlertid Preussiska
banken icke kan göra, emedan ingen i det landet är skyldig att underkasta
sig detsamma eller att med skiljemynt, utöfver en viss obetydlig
summa, inlösa sina sedlar, är hvad Svenska Riksbanken trott sig kunna
göra, då dess Fullmägtige formligen beslutat att, på försök, till förekommande
af silfveruttag, utlemna mynt af smärre valörer, d. v. s. skiljemynt, ty
märk väl! det är icke emot något Fullmägtiges beslut att utlemna fjerdedels

300

Den 26 Februari, e. m.

specier som anmärkningen är rigtad, utan mot beslutet att utlemna smärre
myntvalörer, till hvilka kunna räknas till och med tio-örings-stycken.

Man har vidare velat försvara Fullmägtige dermed, att den metalliska
valutan vid det tillfället stod så lågt, och att åtgärden för att förekomma
dess miskning således var befogad. En annan talare, före mig, har redan
ådagalagt, att den ingalunda var låg, då den med 3 å 4 millioner öfversteg
dess nuvarande belopp, men det må nu vara härmed huru som helst,
så kan jag icke fatta, att den metalliska valutan bättre uppehälles eller
skyddas genom utlemnande af smärre myntvalörer i stället för större, ty
förminskningen måtte väl blifva lika stor, antingen uttaget sker i det ena
eller andra slaget af mynt.

En af Fullmägtige har här uttalat den åsigt, hvilken jag till alla
delar gillar, att man icke bör för mycket binda händerna på Fullmägtige.
Jag har alltid försvarat denna åsigt och gör det än i dag. Men just för
den frihet man lemnat Fullmägtige äro anspråken på dem så mycket
större. Och af vigt är det också derföre, att Riksdagen, i förekommande
fall, uttalar sin mening. Fullmägtige kunna annars låta den omständigheten
att detta icke skett lända sig till ursäkt. Derföre borde Utskottet
och bör nu Kammaren uttala sin mening högt och oförstäldt, Utskottets
mening har visst icke varit att uppträda fiendtligt emot Fullmägtige, men
jag kan icke annat än anse det som glädjande, att Utskottets yttrande i
denna fråga är ett uttryck af en betydlig majoritets ''åsigter inom detsamma.

Hvad min aktade vän till venster yttrat om vexlar och kursförhållanden,
rörer den andra punkten i Utskottets Utlåtande, och jag skall, då
denna punkt blifvit föredragen, derom yttra mig; här vill jag endast
nämna, att jag på det högsta beklagar, att hans åsigter icke gjort sig gällande
hos hans kolleger. Hvad samme talare yttrat beträffande hvad som
står att läsa på sidan 3 af Betänkandet och af honom tros vara lagdt i
hans mun, besvarar jag dermed att det åberopade yttrandet tydligen utgör
endast ett uttryck af Utskottets egen åsigt, hvilken jag emellertid, lika
litet som han, gillar, men hvarom mera längre fram när andra punkten
af detta Betänkande blifvit föredragen.

Herr Sääf: Den uppställning Banko-Utskottet valt för tillkännagifvande
af sin mening om silfverutvexlingen i Riksbanken under sistlidne
November och December månader, angifver tydligen en önskan, att Riksdagen
äfven måtte uttala ett omdöme derom, antagligen till bekräftelse af
det stränga tadlet i första punkten mot Bankofullmägtige. Finnas nu
verkligen tillräckliga skäl att bekräfta ett sådant klander? Anledningen
skulle bestå deri, att af ett större utreqvireradt belopp af hela specier
Fullmägtige utgifvit en mindre del i fjerdedels-specier. 16 § af bankoreglementet
stadgar, att det åligger Fullmägtige tillse, att, så vidt ske kan, prägladt
silfvermynt af alla fastställda sorter städse må finnas i förråd. Då
nu inträffat, att af det befintliga förrådet å fyra-riksdalers-stycken cirka
en tredjedel utvexlades på 6 veckors tid, synes mig, att Fullmägtige,
just med afseende på nämnda föreskrift, haft att tillse, att äfven för
andras behof än dens, som gjorde dessa täta rqevisitioner, ett tillräckligt
förråd funnes af denna myntsort. Då nu vexlar icke fingo an -

Den 26 Februari, e. m.

301

vändas, återstod för ändamålet ingenting annat, än att vid en så hastig
minskning af speciel'' antingen utlemna andra myntsorter eller ock silfver
i omyntad form, i händelse öfverenskommelse derom kunde träffas.

Det hufvudsakliga innehållet i den nyss citerade 16 § är, att Banken
är pligtig att invexla sina sedlar med Svenskt silfvermynt. Detta har
ju skett. Något uppenbart förbiseende af bankoreglementets föreskrifter
utgör således icke grunden för det klander, som i förevarande punkt af
Banko-Utskottets Memorial funnit sitt utryck. Detta medgifver ock Utskottet.
Den mening Utskottet emellertid ansett tillständigt att här uttala
skulle följaktligen bero på dess subjektiva uppfattning, att Fullmägtige
genom den så mycket framhållna åtgärden försummat att behörigen
tillgodose Bankens kredit och anseende. Hvad mig beträffar, kan jag icke
dela en sådan uppfattning, åtminstone för så vidt den rörer det speciela
fall hvarom här nu endast är fråga. Då Riksdagen icke funnit för godt
att i sitt bankoreglemente intaga ett bestämdt stadgande derom, att, då
silfver utvexlas, hvarje reqvirent skall ega att bekomma den myntsort han
begär, lärer Riksdagen icke heller skäligen kunna klandra Bankofullmägtige,
derföre att de vidtagit en åtgärd, som måste antagas vara af sjelfva
Riksdagen förutsatt såsom möjlig att kunna inträffa, ty eljest hade
Riksdagen, genom ett bestämdt stadgande, som låg helt nära till hands
vid redigerandet af § 16, säkert förhindrat det nu öfverklagade förhållandet.
Detta har dock icke skett.

Banko-Utskottet synes hafva synnerligen fästat sig vid, att här varit
fråga om liqvid till utlandet. En sådan distinktion är ingalunda behörig;
den är för öfrigt fullkomligt betydelselös. Utländska affärer uppgöras,
såsom bekant är, genom aftal om liqvid i det mynt, som är de respektive
ländernas eget; och således icke i Svenska silfverspecier.

Om Utskottet genom sin här gjorda framställning förmenat sig kunna
höja eller återställa Riksbankens anseende, tror jag, att Utskottet alldeles
misstagit sig om medlet. Mig synes, att Utskottet förfarit rigtigast, i fäll
Utskottet inskränkt sig till en enkel anmälan af förhållandet, om denna
sak ansetts såsom så riksvigtig, att den nödvändigt behöfde särskildt framhållas
för Riksdagen. För min del tror jag det icke och beviset tinner
jag i den motsägelse, som förekommer i Utskottets eget Betänkande, då
man jemför dess yttrande i den nu föredragna första punkten och inledningen
eller motiveringen till den femte. I den förra yttrar Utskottet om
Fullmägtige, att deras der omförmälda beslut icke väl öfverensstämmer
med en rigtig omsorg om Riksbankens kredit och anseende. 1 den sednare
punkten åter förklarar Utskottet, såsom orden lyda, “det Bankofullmägtige
med nit och omsorg städse*1 — märk väl, städse — “motsvarat
det dem lemnade vigtiga förtroende “.

Jag vill här reservera mig mot möjligheten af den uppfattningen hos
dem, som i denna sak äro med mig olika tänkande, att jag skulle anse,
att Riksbanken mindre än andra gäldenärer behöfver fullgöra åtagna förbindelser.
Jag håller lika strängt på ett ovilkorligt uppfyllande af Bankens
pligt att inlösa sina sedlar, som på den enskildes skyldighet att dess
förbindelser till fullo inlösas. Men här är icke fråga om något sådant.
Af en närvarande Bankofullmägtig har nyss blifvit förklaradt, att den
vidtagna åtgärden icke skett för bruk, att den händt såsom ett undantags -

302

Den 26 Februari, e in.

fall samt ingått i förvaltningen såsom för en gång nödig; och med den
frihet, hvilken Fullmägtige bör lemnas att handhafva Bankens angelägenheter
inom de gränser reglementet föreskrifver, tror jag, att saken är
alltför litet riksvigtig, då den derjemte icke står i strid med gällande
stadganden, för att föranleda till den offentliga skrapa åt Fullmägtige,
som ett godkännande af Banko-Utskottets yttrande skulle innebära.

Med de skäl, som kunna ligga i hvad jag nu anfört, förenar jag mig
med dem, som uppträdt emot Utskottets yttrande i denna del, och yrkar
särskildt, att detsamma med ogillande lägges till handlingarne.

Många af Kammarens ledamöter förenade sig med Herr Sääf.

Herr vice Talmannen Mannerskantz: Den näst siste talaren förklarade,
att, ehuru han inom Utskottet deltagit i beslutet, att ett klandrande
yttrande skulle afgifvas, han dock icke varit med om att bestämma
hvilka ordalag skulle begagnas i den anmärkning, som finnes
framställd i den nu föredragna punkten, men under fortgången af sitt
anförande instämde han dock till fullo i de särdeles skarpa uttrycken af
det klander, som af Banko-Utskottet sålunda blifvit emot Bankostyrelsen
uttaladt och måste derföre anses nu hafva åtagit sig ansvaret för hela
innehållet af den gjorda anmärkningen. Jag hemställer då, om icke just
de af Utskottet såväl som af honom sjelf begagnade ytterst stränga
uttrycken emot Riksbankens styrelse äro af den beskaffenhet, att hvad
den värde talaren jemte Utskottets majoritet anser skulle blifva en följd
af Bankofullmägtiges klandrade förfarande, eller att Bankens anseende
deraf skulle lida, snarare måste sägas blifva en följd, om Riksdagen godkänner
den anmärkning, hvartill Utskottet funnit sig befogadt, i den form
den blifvit gjord.

För min del har jag icke antecknat vid Betänkandet någon särskild
mening i denna punkt, men det oaktadt har jag inom Utskottet icke biträdt
den åsigten, att anmärkning borde ske i antydd syftning. Väl har
jag i sjelfva saken varit af den mening, att det icke varit behöfligt, att
Fullmägtige fattat ett sådant beslut att utvexla mindre silfvermynt i
stället för större, utan har det synts mig att, med den tillgång å
hela specier som silfverfonden erbjöd för tillfallet, Fullmägtige bort låta
utvexlingen deraf utan hinder fortgå, men jag har likväl ej kunnat och
jag kan icke heller nu finna, att, då Fullmägtige, med begagnande af den
rätt, som för Riksbanken gällande lagar och reglementen dertill lemna
dem, en gång beslutat vidtaga en dylik åtgärd, den bör anses vara sådan,
att den berättigar till ett så hårdt omdöme, som det att Fullmägtige
derigenom gjort sig skyldige till ett handlingssätt, som ej vore “öfverensstämmande
med en rigtig omsorg om Riksbankens kredit och anseende“.
Detta måtte väl vara ett af de skarpaste klandrande yttranden, som gerna
kan sägas om Riksbankens Styrelse, och så skarpt att det måste träffa
Representationen sjelf, om denna deri instämmer.

Ty hvad innebär det annat än en förklaring, att de förtroendemän,
hvilka blifvit utsedde att, medan Riksdagen icke är samlad, utöfva ett af
de vigtigaste uppdrag som denna har att lemna, att vaka öfver myntvärdets
upprätthållande, dervid åsidosatt sin pligt i en sådan grad, att

Den 26 Februari, e. m.

303

Bankens kredit derigenom blifvit blottställd; och ett dylikt yttrande tyckes
mig. såsom jag nyss nämnde, verkligen vara mera egnadt att sätta
Bankens anseende i fara än det lagligen fullt berättigade förfaringssätt
som det afser att klandra. Ty då allmänheten finner, att de valde förtroendemännen
så skött sin vigtiga befattning, att deras valmän måst
offentligen förklara, att dem lemnadt förtroende icke blifvit motsvaradt i
en af de mest grannlaga delar af Bankens förvaltning, så måste den anse
att en förklarad missbelåtenhet på dylik grund återfaller icke blott på
Styrelsen för Banken utan på Representationen, som valt en sådan Styrelse.

Härtill kommer, att den åtgärd, som är i fråga, nödvändigtvis alltid
bör kunna obehindradt vidtagas af Riksbanken, lika väl som den, såsom här
förut blifvit nämudt — när sådant befinnes behöfligt eller fördelaktigt —
begagnas af andra med denna jemförliga bankanstalter i utlandet. Någon
bestämd och på förhand gifven föreskrift om den myntsort, hvarmed utvexliugen
skall fullgöras, kan ej för någon bank lemnas, och bör derföre
ej heller åläggas Svenska Riksbanken, utan det måste vara Fullmägtige
medgifvet att i detta hänseende, med den rätt som de hittills dertill egt,
få förfära efter omständigheterna och bestrida vexlingen med hvilken sort
silfvermynt som helst. Och om, såsom förhållandet här varit, Banken utlemna!
mynt i mindre valörer mot de sedlar som presenterats, kan jag
icke förstå hvad skada dermed skett, emedan det ju icke är myntets storlek
utan vigten och silfverhalten eller lödigheten, som bestämmer liqvidens
fullgiltighet; och då i detta afseende någon nämnvärd skilnad icke eger
rum mellan det större silfvermyntet och det mindre, fattar jag ej, att något
grundadt skäl till klagan kan förefinnas, hvilkendera sorten som än
lemnas. Oaktadt jag anser, att, så vida tillgångarne i förråden det medgifva,
Riksbanken i likhet med andra som hafva någonting att aflåta till
allmänhefhn, bör tillhandagå sina kunder med den vara, som begäres, och
då alla sorters Svenska silfvermynt, hvarmed Bankens sedlar skola inlösas,
äro lika fullgoda den ena som den andra, behöfver ingen skilnad dem
emellan göras hvarken från Bankens eller allmänhetens sida.

Hufvudsaken är således icke, huruvida Fullmägtige vid det ifrågavarande
tillfället bort göra det ena eller det andra, utan om hvad Fullmägtige
gjort kan vara sådant, att det bort föranleda till en anmärkning,
och att det rättfärdigar det skarpa klander, som här blifvit uttaladt af
Utskottet. För min del är min öfvertygelse den, att det, då Fullmägtiges
beslut, fastän ej enligt min tanke af behofvet påkalladt, dock varit fullt
berättigad!, det derföre alldeles icke bort föranleda något klandrande omdöme,
aldra minst i den form som skett, och jag tror, att det icke är skäl
för Kammaren att förena sig derom just af den grund, bland annat, som
Herr Lindström sjelf framhållit såsom särdeles vigtig, att man icke bör
för framtiden binda händerna på Fullmägtige.

Tv det är klart, att ett af Representationen godkändt omdöme om
Bankens förvaltning, uttaladt i den rigtning Banko-Utskottet angifvit, måste
fattas såsom en förklaring, att det mindre silfvermyntet icke är lika godt
betalningsmedel som det större och såsom en anvisning till Fullmägtige,
som de så noga måste följa, att de för framtiden icke skulle våga att utlemna
mindre silfvermynt, äfven om Banken derigenom skulle råka i fara
att ej kunna inlösa sina sedlar med den begärda större myntsorten. Men om

304

Den 26 Februari, e. m.

detta är meningen, om anmärkningen åsyftar att framkalla denna verkan,
må man då öppet uttala det och i reglementet intaga en föreskrift derom,
att hvar och en skall ega att få den myntsort han begär för Bankens
sedlar.

Hvad mig beträffar, kan jag alltså icke biträda sjelfva klandret; och
då ett instämmande deri, efter hvad jag visat, icke kan gifvas, utan att
sätta Bankens anseende och kredit i fara, genom att nedsätta förtroendet
till den Styrelse, hvaraf densamma förvaltas, och lemnar en föreskrift, hvars
tillämpning vid många tillfällen skulle kunna förorsaka Banken stora olägenheter,
anser jag följaktligen origtigt att uttala ett omdöme af det innehåll,
som Banko-Utskottet formulerat, och kan för min del, i likhet med
den förste talaren, icke annat finna, än att Kammaren bör, med ogillande
af den mening, Utskottet yttrat, lägga punkten i öfrigt till handlingarne.

Hvad slutligen angår vexel- och kursförhållandena, derom åtskilligt
äfven blifvit här ordadt, tror jag, att denna fråga, såsom också nyss nämndes,
snarare tillhör en följande punkt, Jag vill derföre vänta med hvad
jag i sådant hänseende ämnat yttra, till dess den hunnit blifva föredragen,
och inskränker mig för närvarande att instämma i det yrkande Herr de
Maré framställt.

Herr Uönnberg: Ingen har påstått — icke ens Banko-Utskottet —
att Fullmägtige öfverträdt gällande föreskrifter, eller att Riksbanken
brustit i förpligtelsen att enligt 16 § af Bankoreglementet infria sina sedlar
med silfver.

Här är endast fråga om lämpligheten af Fullmägtiges beslut att inställa
utvexlingen af hela specier och i stället utlemna mindre silfvermynt.
Om jag icke misstager mig, voro också Fullmägtige sjelfve vid fattandet af
sagda beslut tveksamme, om det borde vidtagas, helst det innebar, att
Riksbanken skulle infria sina förbindelser med ett sämre betalningsmedel;
— och detta är hvad som här bör komma i fråga.

Att småmynt i mindre valörer utgöra ett sämre betalningsmedel, bevisas,
bland annat, af skilnaden i remediets vigt. Denna får utgöra för
hela specier 3/1000 öfver eller under per skålpund; för ''y-specier 4/)000,
för y,-specier 7/,000, för 50-öre-stycket äfven Vjooi» för 25-öre stycket
"Vkioo och för 10-öre-stycket ''V,noo, allt öfver eller under per skålpund.

Nu kan visserligen någon säga: “det kan ju vara lika väl öfver som
under11. Allmänna meningen iir dock, att det är under. Då jag i liqvid
erbåller 10-öre-stycken i stället för specier, får jag följaktligen ett sämre
betalningsmedel. För öfrigt — för att taga ett exempel som ligger nära
till hands — om någon har att fordra 2.000 R:dr och erhåller i liqvid

20,000 10-öre-stycken, nog tror jag, att han blifver snopen. Eller om en
sedelutgifvande privatbank vill inlösa sina sedlar med en-riksdalers-sedlar i
stället för att lemna de valörer i riksmynt, som fordvingsegaren begär,
skulle man icke då säga, att man ville krångla.

Frågan är med ett ord icke om de följder, som Bankofullmägtiges berörda
beslut medfört, utan om beslutet såsom sädant; och att detsamma,
i betraktande af Riksbankens kända solidité, icke varit lämpligt, derom är
jag för min del ense med Utskottets majoritet, ehuru jag icke vill bestrida

att

Uen 26 Februari, e, m.

805

att ju icke det uttryck för antydningen derom, som förekommer i Betänkandet,
kan vara något för skarpt; likasom dylikt ofta händer i Utskottsbetäukandeu.
Men i eii sak har jag, som sagdt är, instämt med Utskottets
majoritet i ifrågavarande fall.

Herr H i er t a: Då det synes vara öfverenskommet, att diskussionen
nu blott skall omfatta Utskottets yttrande i första punkten, vill jag söka
att hålla mig vid den; och som jag haft förtroendet att under sju år vara
ledamot af Bankstyrelsen, anser jag mig skyldig att uttala mitt omdöme i
frågan.

Detta är, att — då på sedlarne å 1 K:dr R:mt står, att de inlösas
med y4 R:dr i silfver eller 2 ort tolflödigt myntadt silfver; på fem-riksdalers-sedlarne,
att de inlösas med 1 ''/4 R:dr i silfver eller 10 ort tolflödigt
myntadt silfver; på tio-riksdalers-sedlarne med 2 \/2 R:dr i silfver eller 20
ort; på fem tio-riksdalers-sedlarne med 12 ''/a R:dr i silfver eller 100 ort tolflödigt
myntadt silfver o. s. v. — att, säger jag, då texten ä dessa sedlar
lyder sålunda, jag för min del icke kan medgifva eller finna, att Bankofullmägtige
felat mot sin skyldighet på något sätt, då de låtit utvexla så
beskaffade silfvervalörer mot de sedlar, som presenterats.

Den siste talaren har visserligen klandrat förfärandet på grund af
det olika remediet i de olika silfvermynten, men dervid bör dock observeras,
att Myntet får utmynta silfret med ett visst större remedium i vigt
vid de mindre sorterna, icke derföre att detta skall få göras sämre, utan
derföre att det är svårare att bestämma proportionen vid de lägre valörerna.

Jag anser fördenskull — om man tager den ifrågavarande punkten
ensamt för sig — att något klander icke skäligen bör drabba Fullmägtige
för denna åtgärd, och jag \ et i sanning icke, huru Riksbankens kredit kan
skadas genom att utlemna de mynt, hvilket går och gäller i landet såsom
lagligt betalningsmedel och i allmänhet innehåller det fulla värde i silfver,
som Banken förbundit sig att utlemna.

Men jag tror, att det icke är möjligt att betrakta denna sak helt och
hållet isolerad. Den står tvifvelsutan i sammanhang med något föregående
i Betänkandet, eller Fullmägtiges åsigt i afseende å den framställning, som
nu omtalas hafva vid ett visst tillfälle blifvit gjord af Herr Rådman Björck,
att Riksbanken borde söka “nedbringa kursen å vexlar för att på det
sättet hindra uttagniugar af myntadt silfver“. Jag begagnar tillfället att
nämna, att, under den tid jag åtnjutit förtroendet att vara Bankofullmägtig,
jag vid alla tillfällen instämt i den sålunda uttalade grundsatsen och ansett,
att det varit illa af Bankostyrelsen att hålla kursen så högt uppe.

Men här synes mig Utskottet icke hafva resonnerat efter samma princip
som i andra punkten af sin så kallade klämm, då Utskottet yttrar,
att, “oaktadt vexelkurserna under den sednare tiden fortfarande stått lika
högt eller till och med högre än förut, och oaktadt Riksbanken rättat sina
försäljningskurser efter de å Börsen gängse, densammas behållning i utländska
valutor samt deraf beroende tillfällen att aflåta vexlar varit så
strängt anlitade, att denna behållning till större delen åtgått utan att
kunna i motsvarande mån åter fyllas; ett förhållande, som måste hafva
UiktJ. Prut. 1808. 2 Afd. 1 Band. 20

806

0cn 26 Februari, e. m.

inträffat desto mera, om Riksbanken försålt vexlar till lägre kurs än den
å börsen gällande samt för köp af vexlar erbjudit endast en kurs, som
mera betydligt understeg den, hvilken af goda vexelgifvare kunnat å börsen
erhållas

Här antager Utskottet först och främst, att en viss kurs ovilkorligen
skall vara gällande å börsen, på hvilken Bankens försäljning eller köp af
vexlar icke utöfvade något inflytande. Men vid många tillfällen — och
det öfvervägande flertalet — har dock Banken varit innehafvare af så stort
belopp af vexlar, att vexeldeputerades åtgärd väsendtligt influerat å kursen,
och att öfrige säljare eller köpare af vexlar hafva fått rätta sig derefter.
Att vilja “styra kursen", är visserligen origtigt, om man vill drifva det
till ytterlighet, men å andra sidan är naturligt, att Banken, då den är
största innehafvare af främmande valutor, utan något konstladt bemödande
kan utöfva inflytande.

Då man tager förhållandet i sin enkelhet, är Bankens skyldighet naturligtvis
endast den att inlösa sina sedlar med silfver. Det kan tänkas,
att Banken icke inlåter sig i vexelhandeln, och då uppkommer det förhållandet
att, om så mycket silfver uttages ur Banken, att metalliska kassan
når sitt minimum, Banken måste sälja af sina valutor af obligationer
och realisera någon del af sin förmögenhet för att köpa och importera
silfver, likasom å andra sidan, om tillgången på vexlar blir större än behofvet
föranleder, trassenterne slutligen i sin ordning nödgas införa silfver
i landet och sätta in det på Banken, då Bankens metalliska fond sålunda
förstärkes. Men en sådan method vållar för Banken för stora kostnader
såväl som för den trafikerande allmänheten, och derföre är det till ömsesidig
tjenst och belåtenhet som Banken köper och säljer vexlar.

Nu bör man härtill observera, att, i anseende dertill att den Svenska
riksdalern innehåller mera silfver än Hamburger-riksdalern, förlorar Banken
ovilkorligen på sina sedlar, då den nödgas betala Hamburger-riksdalern
högre än den är värd genom sin silfverhalt i förhållande till den Svenska
riksdalern. Då frågas: är det skäl att göra det? Och den frågan influerar
naturligtvis äfven i någon mån på saken.

Herr Grefve Pos se: Då föregående talare redan så fullständigt bevisat,
att Banken i förhållande till sedelinnehafvare intager samma ställning
som en vanlig gäldenär till sina fordringsegare, torde jag ej behöfva uppehålla
mig med några bevis i denna del af för handen varande fråga.
Denna grundsats, hvilken bör noga fasthållas, då man vill bedöma nu
föreliggande ämne, förorsakar naturligtvis, å Bankens sida en pligt att
vid anfordran invexla sina utelöpande sedlar, en pligt som jag tror ingen
här vill bestrida. Frågan gäller sålunda här blott sättet, hvarpå denna
skyldighet bör fullgöras. Den kan nemligen fullgöras på tvänne sätt: antingen
så att Banken genom sina Fullmägtige med välvilja understödjer
den publik, som egentligen är dess hufvudman och hvarpå den lefver, eller
ock på. det sätt att Bankofullmägtige genom undanflygter söka att försvåra
denna invexling, väl erkännande publikens rätt att utfå valuta för
innehafvande sedlar, men likväl läggande hinder i vägen för utkräfvandet
af denna rätt. Det är temligen säkert, att hvar och en inom denna Re -

Den 26 Februari, e. m.

307

presentation, som erkänner denna Bankens skyldighet, äfven erkänner, att
den bör uppfyllas utan omsvep.

Då jag nu går att bedöma de förhållanden, som här föreligga till
behandling, måste jag först tillse, huruvida Bankofullmägtige handlat efter
den ena eller andra af dessa grundsatser. Jag finner då i Utskottets Betänkande,
att Bankofullmägtige vidjsammanträde den 19 December sistlidet
år beslutat att med småmynt invexla sedlar. Detta skulle icke särskild!
hafva fästat min uppmärksamhet, om detta småmynt vore sådant, att det
innehölle den vigt och lödighet, som på Riksbankens sedlar finnes föreskrifvet.
Men jag har blifvit förvånad vid genomläsningen af de motiver,
som legat till grund för denna invexling med småmynt: jag har sett, att
denna skett för att hindra en då i Riksbanken pågående silfveruttagning.
För att vinna detta resultat, anser jag icke Fullmägtige varit berättigade
till en sådan åtgärd. Hvarje Bank har erfarenhet af, att ju billigare, att
med ju mindre omsvep den uppfyller sina åligganden, ju mindre blifva
äfven de anspråk, man ställer på Banken. Då man nemligen med välvilja
behandlar sin publik och visar sig i tillfälle att fullgöra sina pligter, vinner
man genom ett sådant handlingssätt ett förtroende, som framför allt
en sådan institution behöfver och som är nödvändig för bankväsendets
rigtiga utveckling.

Jag har hört många olika meningar uttalas, huruvida Fullmägtige i
denna del uppfattat saken rätt eller orätt. Den mening, som lutar åt den
sidan, att Bankofullmägtige i nyss omförmälda fäll betett sig ganska slipadt
och derföre äro värde loford, måste hvila på något misstag. Den,
som delar en sådan uppfattning, har icke rätt väl tänkt efter, hvad följden
skulle blifva, om man kunde vinna, hvad somliga tyckas eftersträfva!,
nemligen ett förhindrande af silfveruttagningen. Derigenom skulle nemligen
uppstå en till onaturlig grad stegrad kurs. Man blefve tvingad att
till hvad pris som helst köpa vexlar, och denna stegrade kurs skulle således
gifva anledning till en Ökad beskattning. Alla från utlandet intörda
varor fördyras först af tull — en börda som vi måste draga — men de
fördyras ytterligare genom att kursen står för högt; hvadan jag således
får betala till exempel en säck kaffe högre än dess värde. Denna olägenhet
blir en följd deraf att silfverutvexlingen försvåras eller afbrytes.

Ehuruväl jag ingalunda tillhör deras antal, som vilja binda händerna
på Fullmägtige, då de uppfylla sina skyldigheter på ett loyalt sätt, tror
jag dock, på grund af hvad jag nu anfört, att Banko-Utskottet verkligen
haft anledning till den anmärkning, som af Utskottet framställts, hvarföre
jag ock yrkar, att dess Utlåtande må utan vidare läggas till handlingarne.

Herr M u r é n: Det torde synas som om denna fråga redan vore tillräckligt
utredd dels genom den noggranna utredning, som inom Utskottet
kommit densamma till del, och dels genom de yttranden, som blifvit i
Utskotts-reservationerna framställda. Dessutom har ämnet blifvit här i
afton å begge sidor så sakrikt framhållet, att jag betviflar, att jag i detsamma
kan hafva något nytt att tillägga; dock ber jag att få bemöta
några åsigter, hvilka jag under diskussionens lopp uppfattat och anser
vara mindre klara och tydliga, så att de möjligen skulle kunna leda till
stora förvillelser i denna för landet vigtiga ekonomiska fråga.

808

Den 26 Februari, e. it,

Det lärer väl ej kunna förnekas, att en synnerlig vigt ligger uppå, att
våra myntrepresentativ hafva ett stadgadt värde, och att detta är en sak,
som ligger oss varmt på hjertat. Samma stund de nemligen ej hafva ett
sådant, kunna de naturligtvis icke af Svenska folket — åtminstone den
del af detsamma, som kan göra sig reda för hvad det betyder att ega
och icke ega en egendom - anses utgöra ett surrogat för den ädla metallen.
Man måste hafva regress till silfvervaluta i Banken, då man deraf är
i behof, för att använda i stället för myntrepresentativet, hvarmed man
väl kan vara belåten vid affärsförhållanden inom landet, men som man ej
kan begagna till gäldande af utländsk skuld. Skulle nu, såsom en reservant
låtit antyda, Riksbankens styrelse åstadkommit svårigheter för utbekommande
af önskad silfvervalör, med syfte att denna silfveruttagning
skulle upphöra — jag har dock svårt att sätta tro till en sådan uppgift
_ så vore, enligt mitt förmenande, denna åtgärd synonym med att
Banken vägrat inlösa sina egna sedlar, och jag för min del skulle önska,
att den ej blefve af Riksdagen bifallen.

För att närmare belysa frågan, behöfver jag blott taga ett exempel
från en privatbank. Om det skulle hända, att, då jag komme till en
sådan och begärde en vexel eller remittabelt riksmynt för liqvid i Riksbanken
på 10,000 R:dr, jag finge denna summa i 10,000 stycken sedlar
å 1 R:dr, så vore väl det minsta jag om denna bank kunde säga, att den
burit sig mindre honnett åt, då den gifvit mig sedlar, som, i motsats till
min anhållan, icke voro lämpliga för en penningremiss, och jag skulle icke
kunna annat än fatta misstroende till denna bank. Lika litet man således
kunde gilla ett sådant betende af en privatbank, lika mycket klander
törtjenade väl ock Riksbanken, om den ville lägga hinder i vägen för mig
att utbekomma den silfvervaluta, jag behöfde för mina utländska skulder.

Hvad nu i Utlåtandet omnämnda silfveruttagning beträffar, har det
visat sig, att denna just tog sin början, då den spanmål skulle betalas,
som vi till följd af den påträngande nöden och bristen på brödföda i
landet, uppkommen genom missväxt och felslagna skördar, måst från utlandet
införa. — Jag vill här, liksom i parenthes, bekämpa ett påstående,
som är lika vanligt som missledande. Man säger nemligen, att “all import
är skadlig och all export nyttig". Vore så förhållandet — hvilket en
hvar, som ser med öppna ögon, märker, att det ej är — hade verkligen
t. ex. importen varit skadlig och man med anledning deraf bort motverka
densamma, så fruktar jag verkligen, att en stor del af Svenska folket,
hvilken förlidne höst led brist på lefnadsförnödenheter, som ej kunde inom
landet anskaffas, skulle gått hungersdöden till mötes. Detta något på
sidan om saken.

En af reservanterne har sagt, att nyss omtalade silfveruttagning afstadnat
på den grund, att den, som verkställt densamma, vid vexling i
Riksbanken fått emottaga en del af det penningebelopp han önskade invexla
i fjerdedels-specier i stället för i hela speciel-, såsom han begärt.
Jag vill, som sagdt är, tro, att den värde reservanten, i antydningen om
Bankofullmägtiges motion för denna sin åtgärd, gjort sig skyldig till någon
missuppfattning; och jag är öfvertygad att, äfven om hvad han anfört
vore sannt, silfveruttagningen ingalunda upphört till följd af Fullmägtiges
åtgörande, utan deraf att importen redan då var betäckt och således vi -

Den 2G Februari, e. ra.

309

dåre silfverexport onödig. Då för öfrigt småsilfver är af lika högt värde
som speciel-, törstår jag ej, huru ett sådant utlemnande af mindre silfvervalörer
skulle kunnat förhindra exporten af silfver, i fall den varit behöflig.
— Förloppet i hela denna silfveruttagningsaffär är emellertid ganska
mystiskt. Referaterna äro nemligen så invecklade, derföre att Bankofulhnägtige
till en del talat utom protokollet. En Bankofullmägtig har
åberopat en af sina kolleger; desse svara, att beslutet skett efter protokollet.
Hurudant förhållandet emellertid i verkligheten varit, blir man ej
klok på. Det står ock, att silfveruttagningen upphört, men orn^ behofvet
af densamma och om orsaken till dess upphörande lemnas man i okunnighet.
Eu af reservanterne har, såsom vi nyss nämnt, bättre följt med
sakens utveckling än vi, och skulle de förhållanden, han uppgifvit, verkligen
vara med sanningen öfverensstämmande, kan jag ej annat än ogilla
Bankofullmägtiges merbemälda åtgärd i detta fall; läggande Kammarens
Herrar ledamöter på hjertat, att de väl må betänka sig tvänne gånger,
innan de godkänna något sådant.

Jag ber att här få bifoga några anmärkningar, som stå i samband
med den gamla fördom, jag förut påpekat, angående importens skadlighet
för landet." Man säger alltjemt, att det silfver, som går ur riket, användes
till liqvid af varor, som vi kunna undvara, eller af lyxartiklar. Vi vilja
se på de förhållanden, som i förevarande fall inträffade under slutet af
sistlidna år och dertill lägga några siffror, som utvisa den metalliska
kassans ställning under samma tid. Ingen lärer väl dock vilja påstå, att
under denna tid, då den allmänna nöden i landet var känd, likaväl som
behofvet att inköpa utifrån lefnadsförnödenheter lör vintren erkändt, man
utbetalade till utlandet silfver för att uppköpa lyxartiklar. Det var väl
snarare den spanmål, som hit inkommit för att rädda Norrland i dess
betryckta läge, hvilken då måste betalas. Sanningen häraf lärer lättast
bevisas, om vi kasta en blick på den metalliska kassans då inträffande
sänkning och stegring. — I Banko-Utskottets Betänkande N:o 1 finner
man då, att Riksbankens metalliska kassa i början af September månad
utgjorde ungefär 14,000,000 R:dr; den 30 samma månad hade den stigit
till omkring 15,500,000 R:dr. Vidare gick den alltjemt upp under hela
Oktober, så att den den 26 i samma månad belöpte sig till 16,813,000
R:dr. Derefter började den att så småningom sjunka under November
och December månader, så att vid slutet af sistnämnde månad den ej
besteg sig till högre belopp än 13,383,226 R:dr. Var det således rätt

_ jag frågar det — att Bankofullmägtige skulle söka lägga hinder i

vägen för liqviderandet af den spanmål vi fått från utrikes ort. Jag
upprepar ännu en gång, att det var ett groft misstag af Bankofullmägtige,
i fall de gjort sig skyldige till något sådant. En af dem har visserligen
sökt förklara deras åtgörande i för handen varande fall, men jag bekänner,
att jag vid slutet af hans anförande icke hade mera kännedom i sak än
före dess början.

Herr Björck har sagt, att Bankofullmägtige borde hindra kursen att
alltför mycket fluktuera, men på samma gång medgifvit, att de ej förmått,
hvad man kallar, “styra kursen11. I detta sitt medgifvande har han utan
tvifvel rätt; ty ingen bank i verlden lärer kunna styra kursen, huru många
de än äro, som försökt sådant. Men i afseende å kursens fluktuation är

310

Deri 2G Februari, e. in.

detta något, som ej ålegat Bankofullmägtige att förhindra; de hafva med hänsyn
härtill ej annat att göra än att, såsom vanliga affärsmän, begagna sig
af densamma. — Vidare har man sagt, att Riksbanken hållit kursen alltför
hög; och den kan naturligtvis i detta fall göra på samma sätt som
hvarje annan bank: köpa vexlar för billigt pris och sälja lör högre. Men
jag tror dock, att icke den ringaste nödvändighet förefinnes för Fullmägtige
att beständigt ligga i vexelmarknaden; deras reglementen föreskrifva
härutinnan ingenting, så att de kunna handla huru de behaga. Att de
dock icke alltid skola i detta fall kunna påräkna ett gillande omdöme är
dock naturligt, enär denna verksamhet ej tillhör deras speciela uppgift.
Hvart skulle det väl också taga vägen, om Riksbanken tillegnade sig förmågan
att efter behag höja kursen? Följden skulle otvifvelaktigt blifva
den, att Banken skördade eu oskälig vinst, i fall den var väl skött, men
all konkurrens förqväfdes, näringar och industri nedtrycktes, dessutom
mångfaldiga andra olägenheter förorsakades; hvaraf allt en ovilja skulle
uppkomma, som snart nog inskränkte Bankens Fullmägtige inom det tillbörligas
gräns. Jag har visserligen ej ännu sett Bankofullmägtige på sådant
sätt missbruka sin frihet, och jag har härmed blott velat antyda, att
Fullmägtige icke må söka otillbörligt inverka på kurs- och vexelförhållaudena,
ehuru de gerna må inköpa silfver, när de för godt pris kunna erhålla
detsamma.

En sak finnes i Utlåtandet omnämnd, hvilken i hög grad väcker min
förvåning, och det är att Bankofullmägtige vid den der relaterade silfveruttagningen
icke utlemnat silfverplantsar, hvartill ett godt tillfälle erbjöd
sig. Jag förstår ej, hvarföre vi skola bortskänka den i våra mynt befintliga
kopparn jemte myntningskostnaden. Myntskatten kan visserligen vara
bra för rörelsen inom landet, men utländingen sätter ej något värde på
densamma. Deraf händei-, att då vi få köpa igen vårt silfver från utlandet,
som vi utskickat myntadt, vi få det i omsmält, form och sålunda
derpå förlora kopparn och myntningskostnaden. Derföre önskar jag framför
allt, att Fullmägtige, i afseende å omyntadt silfvers företräde i detta
fall, må, komma till insigt och öfvertygelse; de skola lätt göra det, om de
i allmänhet vilja tillegna sig något liberalare principer.

Samme. Bankofullmäktig, som jag nyss citerat, har sagt, att vårt mynt
är bättre än andra länders. Jag tror icke nu är rätta tillfället att inkasta
denna tvistefråga; jag åtminstone vill icke upptaga den nu. Det
vdl jag dock hafva sagdt, att om man har bättre mynt, så får man bättre
betaldt derför. Det är derföre ett fullkomligt misstag, i fall man tror det
vara en fördel att försämra silfvermyntet, ett misstag som leder sin upprinnelse
derifrån, att man sett, det andra länder hafva sämre mynt än vi.
Om vi nu satte ned vårt silfverinynt, hvad skulle väl hindra dessa länder
att ännu mer nedsätta sitt? Men månne vi icke utomlands verkligen få
ersatt den. skilnad, med hvilken vårt lands silfverinynt öfverstiger andras?
Jo, visserligen! Fastän vi naturligtvis icke kunna begära, att till exempel
på våra resor i utlandet, då vi göra mindre uppköp i en handelsbutik
eller vid utgifterna på ett hotell, schweizeri eller dylikt, vi skola få större
valuta for en Svensk riksdaler än för en Dansk eller Norsk, så är dock
konstateradt, att, om jag infinner mig på ett vexelkontor för invexling af,
for exempel, 25 Norska, 25 Danska och 25 Svenska R:dr, jag för dessa

Den 26 Februari, e. m.

311

sistnämnde 25 R:dr får jemnt så mycket mer valuta, som de, i afseende
å silfverlialten, i värde öfvergå de Norska eller Danska. Att vi skulle
förlora något på, att, som man sagt, vårt mynt är bättre än andra länders,
hvilar således på en missuppfattning, hvilken jag skulle önskat ej
nu få höra.

På grund af de skäl, jag nu anfört, anhåller jag att få instämma
med de Herrar, som önskat, att Utskottets Betänkande må utan vidare
läggas till handlingarne.

Herr Rundbäck: Uti eu detta Memorial bifogad reservation har
jag i korthet delgifvit de afvikande åsigter jag haft emot de af Utskottet
uttalade i den första nu föredragna punkten. Min ställning till och min
åsigt om Bankofullmägtiges åtgärd att vid något tillfälle, under det metalliska
kassan hade en stark påkänning, utlemna “en obetydlig del“ silfver
i form af fjerdedels-specier, är således redan tydlig; jag hade icke
heller tänkt orda mera härom; hade jag icke under diskussionen förnummit,
att man sökt. genom nya och gamla skäl, än mer stämpla den ifrågavarande
åtgärden såsom ovärdig och för Riksbankens kredit och anseende
farlig. Denna uppfattning, hvilken jag, som visadt är, icke gillar, föranleder
mig, helst åtskilliga sidohugg blifvit mättade åt mig som reservant,
afgifva ett svar, om än mina åsigter af olika tänkande skulle anses föråldrade,
och om än jag skulle råka till att omsäga ett och annat, som redan
är sagdt.

Vidkommande då sjelfva frågan, så får jag förklara, att motsidan
icke ännu förmått visa, det Bankofullmägtigc uti sitt handlingssätt olagligt
förfarit, och med den, om än ringa kännedom, jag har om lagen
angående myntbestämningen och om lagen för Rikets Ständers Bank,
båda af den 1 Mars 1830, så väl som om bankcfreglementet, vågar jag
påstå, att ingen heller kan visa detta. Tvärtom hafva, det är min öfvertygelse,
Fullmägtige uti här anmärkta fall lagligt förfarit; ty de hafva icke
blott gjort hvad de voro, på grund af föreskrifterna i 72 § Regeringsformen,
skyldige göra: inlöst Riksbankens sedlar med silfver, utan de hafva
också gjort det med ett mynt, som, till skrot och korn eller lödighet, innehåller
fullt ut så mycket myntsilfver, som 4 § i Kongl. Förordningen af
den 3 Februari 1855 angående rikets mynt bestämmer, och de hafva här
vid lag också lemnat det i en myntsort, hvilken, enligt 1 § i sist åberopade
förordning, utgör landets räkne-enhet, och denna enhet den är ''/4
R:dr silfver, som ock benämnes en Riksdaler Riksmynt. Om jag lyckats
blifva förstådd, vågar jag hoppas ingen vill bestrida den af mig uttalade
åsigt, eller att icke Fullmägtige handlat rätt. Anmärkningen rigtas egentligen
icke heller mot detta håll, troligen derföre att man ej kan det, utan
den syftar åt ett annat, som, enligt min uppfattning, -är mera farligt och
ömtåligt, emedan den berör hederns stränga bud. Att så är förhållandet,
det finner man lätt deraf, att under det man ömkar sig öfver och säger
idel artigheter åt den eller de personer, hvilka måste mottaga dessa fjerdedelsspecier,
så kan man icke nog hårdt beskärma sig öfver Fullmägtige för
det de vågade utlemna dylika. För min del måste jag äfven i detta hänseende
på det högsta bestrida den svåra anmärkningen. Jag säger med
flit svåra; ty vore anmärkningen rigtig, hade Fullmägtige, som Utskottet
säger, vidtagit en åtgärd, som icke väl öfverensstämde med en rigtig om -

312

Pen 26 Februari, e. m.

sorg om Riksbankens kredit och anseende; i sanning hade icke Fullmägtige
då gjort någonting långt värre, än om de br.utit mot hvarenda § i
Bankoreglementet, emedan de då brutit emot andan i Bankens hufvudgrunder;
och hafva de, jag säger det åter, gjort detta, då hvarken kunna eller
böra de bibehållas på sin plats. Så har dock icke skett. Fullmägtige
hafva dock icke bedragit någon; ty den som invexlade sedlarne och för
dem erhöll silfver i fjerdedels-specier, den erhöll full valuta och detta vill jag
bevisa. Läsa vi anförda förordning angående rikets mynt, så skola vi finna,
att myntets remedium i finhet är lika uti hel- och qvart-specier, hvaremot
myntets remedium i vigt kan skilja 4/,000, eller, med andra ord, myntets
remedium i vigt på hela speciel'' får variera 3/looo och i qvart-specier
V1000 öfver eller under ett bestämdt medium. Anledningen till denna
skilnad i vigt härleder sig icke deraf, att man till hela eller qvart-specier
begagnar sig af olika blandning eller materia; utan den härrör deraf, att
vid sjelfva proceduren myntningeu eller sönderdelningcn af en alltigenom
likartad plants myntsilfver, hvaraf en del utmyntas till hd, en annan till
qvart-specier, har det sig svårare att lika noggrann t afväga det mindre stycket,
likasom det uti sjelfva myntningsprocessen måtte vara svårare nå den
fullkomlighet och noggrannhet med det mindre som det större myntet.
Häraf följer dock ingalunda, att t. ex. qvart-specien är sämre till halt eller i
proportion mindre värd än en hel specie; men när så är, finner man lätt,
att den som erhåller t. ex. 100 qvart-specier, den erhåller lika mycket silfver
som den, hvilken får 25 hela speciel''.

För att gå mina motståndare till mötes, vill jag dock för ett ögonblick
medgifva, att det så förhåller sig som de uppgifvit, eller att qvart-specien
skiljer sig eller är i proportion 4/j000 mindre i vigt och värde än den
hela specien. Följer häraf, att den som uttager silfver i Banken för att
sända till Hamburg eller Danmark, dit jag tror mig veta nu ifrågavarande
silfver gick, att han får för litet silfver eller icke full valuta, om han hos
Banken erhåller qvart-specier? Ingalunda. Vi känna troligen litet hvar, att
vår specie förhåller sig till 1 Rall- Hamburger-banko eller till en Dansk
specie såsom 4 till 3,9 g eller än närmare, vår specie är 3 y, öre bättre
än 1 R:dr Hamburger-banko eller en dansk specie. Men då vår specie är 35/5
öre bättre än berörda utländska myntsorter, så är vår qvart-speeie °/t0 öre
bättre, eller äfven om man vill antaga och afdraga högsta remedium i
vigt nedåt, innehåller vår qvart-speeie ''n7,000 mera fint silfver än berörda
Statens mynt, då man beräknar efter antagna alpari-kurs. Efter hvad jag
sålunda kan* finna, har den person, som fick mottaga qvart-specier, ej tillskyndats
någon skada, och någon anmärkning mot Fullmägtige i detta hänseende
är icke befogad. Snarare hade Utskottet haft skäl anmärka åtgärden
från en motsatt synpunkt, eller att Staten förlorade på operationen,
emedan det naturligtvis kostar mera att prägla t. ex. 100 qvart-specier än
25 hela. Men äfven från denna synpunkt sedd anser jag åtgärden vara
af så ringa och oskadlig betydelse, att någon småaktig anmärkning icke
heller i så fall rimligen kan komma i fråga. Det sagda skulle vara nog,
om jag ej ansåge mig skyldig besvara några talares yttranden, som särskildt
haft godheten vända sig till mig. Hvad då en talares anmärkning vidkommer,
att Fullmägtige äro förpligtade utlemna vid anfordran så mycket
mynt man begär af den ena eller andra myntsorten, så får jag, till hvad

Den 26 Februari, e. ni.

313

jag härom redan sagt, foga den anmärkning, att en sådan skyldighet
skulle i vissa fall vara omöjlig fullgöra; ty om någon skulle tå det infallet
att begära t. ex. million i 10-öre-styeken, så kunde detta icke ske.
Hvad samme talare yttrat om kurs och vexlar, så hör det egentligen icke
hit, emedan vexelpriset må nu vara hållet huru högt som helst, föreligger
detta pris dock icke här. Här är endast fråga om, huruvida Fullmäktige,
då de utlemnade en obetydlig del silfver i form af qvart-specier, handlat
lagligt och värdigt. Ett par andra talare hafva särskildt anfallit och fäst
sig vid min reservation, under påstående att jag skulle sagt och lofprisat
vederbörande derför, att genom den vidtagna åtgärden stoppades silfveruttagningen,
hvilken åtgärd de på anförda skäl anse skadlig. Något
sådant har jag icke sagt. Do afsedda orden i min reservation lyda så här:
Men om och för den händelse denna obetydliga del af qvart-specier, som utlemnades
innan Fullmägtige derom samtalade ■— märk samtalade, icke beslutade
— åstadkom den verkan etc. Af dessa ord kan väl aldrig dragas
den mening de värde talarne gjort. Jag har endast förmodat ett möjligt
förhållande och jag förmodar det än; ty har ingen händelse timat,
ingen verkan åstadkommits, hvarför då väsnas så mycket, hvarför beskärma
sig då intet ondt skett? Slutligen måste jag, ehuru det förut blitvit belyst,
fästa uppmärksamheten vid den motsägelse, som tinnes uti denna
första punkt och den sista i detta Memorial. 1 den första har man icke
kunnat inlägga nog skarpa uttryck, der har man hängt Fullmägtige in
effigie: i den sista, i sjelfva klämmen åter, der säger man, “det Bankofullmägtige
med nit och omsorg städse motsvarat det dem lemnade vigtiga
förtroende, och tillstyrker Utskottet derföre decharge. “ Huru förklara
denna motsägelse? Hvarför detta “städse11 här, denna “icke rigtiga omsorg-
der? Af hvad jag nu och i min reservation sagt, är tydligt, att
jag delar deras åsigt, som ogilla Utskottets framställning i nu omrörda
punkt.

Herr Key: Ehuru det torde vara för tidigt att döma af gången utaf
diskussionen, sä skulle, om Banko-Utskottets majoritets och en del talares
här förfäktade åsigt blefve gällande, en person hafva obegränsad rättighet
att i Riksbanken få en summa invexlad ena dagen i specier eller i 10-ören, andra dagen i 25-ören, tredje dagen i qvart-specier och den fjerde dagen
i hela specier igen. Det är en sådan pretention jag vill bemöta.
Man skulle då hafva genomdrifvit de principer, att Riksbanken skall stå
till tjenst med hvad sorts silfvermynt som befalles, och detta skulle, underligt
nog, å uttagarens sida icke kunna få namn af trakasseri, men Banken
vill man påstå trakasserar, om den icke lydigt lånar sig härtill! Jag
tror icke, att detta är Bankens skyldighet, eller att den kan förbindas till
att utbetala myntet just i den form, som fordringsegaren behagar bestämma,
likasom jag icke heller tror, att någon, som af mig har att fordra
100 R:dr, kan eller bör pocka sig till att, allt efter som det taller
honom in, utfå denna summa i en-riksdalrar eller i en enda sedel. Jag
anhåller att få anföra ett yttrande om denna finansiela rättsfråga åt en
bland vår tids mest framstående statsekonomer, Michel Chevalier. Han
säger nemligen: “Mynt åt guld och silfver äro blott bestyrkta plantsar,
det vill säga plantsar, hvilkas vigt och halt äro bestyrkta11. “Eu franc på

314

Den 26 Februari, e. m.

papperet motsvarar endast en franc i verkligheten, om jag har förmåga
att utbyta den mot den vigt silfver, hvilken lagen förklarat för en franc11.
Det är sålunda icke formen på det myntade silfret, utan det är vigten
och qvantiteten silfver, jag har rätt att fordra i stället för det lenmade
myntrepresentativet — papperssedeln eller vexeln.

Då jag nu går att skärskåda förhållandet, sådant det i verkligheten
egt rum, hvad finner jag då? Jo, sedan uttagning af speciel1 någon tid
fortgått med reguliera summor i hvarje vecka, så utlemnade Bankofullmägtige
en enda gång — ty efter deir betan upphörde silfveruttagningen
— 80,000 R:dr Kant i silfver, deraf ungefär hälften eller circa 40,000
R:dr i fjerdedels-specier, men den andra hälften i hela såsom förut. Och
detta var hela tillämpningen af Bankofullmägtiges så mycket klandrade
beslut att utlemna “silfvermynt å smärre valörer i stället för begärda hela
speciel’11. Jag får i sanning säga, att det förekommer mig, som om den
storm, man härför velat uppröra, starkt påminner om den namnkunniga
komedien: “Mycket väsen för ingenting". Men äfven om jag vore anhängare
af samma åsigt som Banko-Utskottets majoritet angående sjelfva
rättsfrågan, så skulle jag icke anse Banko-Utskottet hafva haft skäl att
för en sådan obetydlighet som den ifrågavarande yttra, att Fullmägtiges
beslut “icke väl öfverensstämmer med en rigtig omsorg om Riksbankens
kredit och anseende; och då jag vidare hört, att en ärad representant från
Göteborg till och med ansett detta utlåtande allt för lindrigt — så skulle
jag tillägga, att dylika “prickningar“ klart bevisa, att Bankofullmägtige varit
försigtige seglare, som i tid refvade seglen för do enskilda intressenas
tillärnade storm på Bankens metalliska kassa, ty sjelfva diskussionen här
och den passion, med hvilken den af angriparne föres, visa mer än nog,
att detta tillbud till storm icke blott var ett vindkast, en tillfällighet
utan rent af “principiel"; ja, ju häftigare Fullmägtige angripas och häcklas,
desto fastare blir derföre min öfvertygelse, att de i det allmännas intresse
handlat rätt och klokt. Jag påyrkar för min del, att Banko-Utskottets
Utlåtande i första punkten måtte med ogillande af dess motivering
läggas till handlingarne.

Ett stort antal af Kammarens ledamöter förenade sig.

Herr Hedlund: För den, som redan nära ett tiotal år tillbaka
med harm åsett, huru Riksbanken uppå det sätt, hvarom här är fråga,
trakasserade sina fordringsegare, kan det icke vara annat än glädjande,
att vi nu åtminstone kommit så långt, att det kunnat i ett Banko-Utskotts
Betänkande framkomma en liten svag erinran mot Riksbankens
Fullmägtige för deras förfarande på detta område. Å andra sidan är det
deremot naturligt, att, då så ringa föreställningar i afseende på Bankens
pligter mot sin publik ännu beherrska det stora flertalet, också personer
skola finnas, som vilja försvara ett så förhatligt beteende, som Riksbankens
i den i Betänkandet omnämnda silfveruttagningsaffären.

Det har ganska, länge varit betraktadt såsom något opatriotiskt att
uttaga silfver ur Riksbanken, och för omkring 20 å 30 år sedan vågade
man knappt ett försök i den vägen. Följderna häraf måste blifva att kursen
kunde uppgå till en onaturlig höjd; men nationen var belåten blott
“silfret ej gick ur landet11.

Den 26 Februari, e. ni.

315

Det måste dock erkännas, att förhållandet icke är alldeles likartadt i
närvarande stund. Man har nemligen nu jemkat med sig så mycket, att
man åtminstone tillåter uttagning al silfver, då det gäller att betala skulder
till utlandet; men man ogillar dess uttagande “på spekulation-1, ehuru
denna spekulation verkar detsamma, som om man sjelf uttoge silfver och
betalade sin skuld.

I det ena som andra fallet hindras nemligen hvad som dermed bör
hindras, nemligen kursens onaturliga stegring, hvilken är ingenting annat
än försämring af landets mynt, hvilken åter innebär en betänklig rubbning
i alla värdeförhållanden, som uppmätas med mynt.

Om jag nemligen för en silfvervaluta i Hamburg om 100 mark, som
i verkligheten är värd 132,18, nödgas betala ytterligare 2 å 2 ''/2 R:dr, så
har ju värdet af landets mynt blifvit i den mån nedsatt, som ligger i
denna extra afgift.

Låt oss taga ett exempel! En person i Haparanda har en fordran
hos denna stads bank på 10,000 U:dr, men har ock att betala i Stockholm
en skuld af samma belopp. Han går till banken i sin stad och begär
att för sin fordran få en vexel på Stockholm. Banken fordrar derföre
2 å 2 ''/2 procent i extra afgift. Då mannen ej vill gå in på dessa
vilkor, utan begär att få ut sina pengar, gifver man honom 10,000 sedlar
i skiljemynt, för att försvåra den direkta afsäudningen. Jag tror ej, att
detta vore honnett gjordt af denna bank, men det är dock på detta sätt,
den Kongliga Svenska — förlåten mig, mina Herrar! icke Kongliga! — den
Svenska Riksbanken handlar och har handlat.

Här har talats om, att man icke kan styra kursen. Detta är felaktigt:
Banken kan och skall styra kursen, helt enkelt derigenom att jag
får full metallvaluta för min sedel.

Vidare har man sagt, att man ej eger rättighet att i Banken efter
behag begära den ena eller andra myntsorten, och till stöd derför har
blifvit anförd en stor statsekonomisk författare, Chevalier, som säger, att
det icke är formen på det myntade silfret, utan vigten och qvantiteten af
detsamma jag kan fordra i stället för mitt mynrepresentativ. Men jag
far icke i Svenska Riksbanken silfver efter vigt, ty Banken mottager mig
med det påståendet, att den har rättighet gifva mig “myntadt*1 silfver.
Derföre inträffa också sådana affärer som den, hvilken nu så mycket är
på tal. Man gifver en person myntadt silfver, då han vill hafva det omyntadt
eller i plantsar, men sedan köper man med vexlar tillbaka det myntade
silfret ifrån utlandet, Jag tror icke detta är rigtigt eller affärsmässigt,

Här har blifvit sagdt, att Banko-Utskottet begagnat för skarpa ordalag,
då de om Bankofullmägtige sagt, att deras åtgörande “icke väl öfverensstämmer
med eu rigtig omsorg om Riksbankens kredit och anseende
Jag tror icke, att dessa ord äro för skarpa. Förfarandets verkliga natur
är. att det vittnar om en fullkomlig obekantskap med naturen af bankrörelsen
och förbiseende af Riksbankens kredit och anseende. Jag anser
således, att Banko-Utskottet begagnat ganska hofsamma ordalag i afseende
å här förevarande Fullmägtiges åtgärd. Att den fogliga anmärkningen
skulle råka i motsägelse till den i décharge-tillstyrkandet förekommande
frasen: “nit och omsorg - — torde befinnas ogrundadt, när man beaktar,

316

ik-n 2G Februari, e. in.

att här ingenting säges om “insigten.11 Och att Herrar Fullmägtige i öfrigt
ådagalagt de vitsordade dygderna, lärer väl ingen vilja betvifla.

Under uttalandet af mitt förmenande, att Banko-Utskottets omdöme
i afseende å Fullmägtiges åtgärd vid merbemälda silfveruttagning ingalunda
är affättadt i för skarpa ordalag, utan snarare tvärtom i alldeles
för lätta, anhåller jag, att Utlåtandet utan vidare lägges till handlingarne.

Herr Vougt: Jag skall ej länge upptaga Kammarens tid, utan vill
endast tillkännagifva att jag för min del anser, att motiverna i Utskottets
förevarande Memorial ej vittnar om den grannlagenhet, som jag väntat
skulle blifva mot Bankofullmägtige iakttagen; och jag yrkar således att
punkten med ogillande lägges till handlingarne.

Herr Friherre Gripens te dt: De båda punkter i förevarande Betänkande,
hvilka innebära ett mer eller mindre bestämdt klander mot
Bankofullmägtiges åtgärder, hafva en gemensam grund deruti, att de ogilla
det syfte, som Fullmägtige ådagalagt, att genom en eller annan utväg vilja
försvåra uttagningen af silfver ur Banken och derigenom uppdrifva kursen.
Den ena af dessa utvägar, eller den som i förevarande punkt blifvit anmärkt,
har varit att, när silfver begärts för vexling, så har man icke alltid
lemnat hela eller halfva speciel'' utan en gång äfven fjerdedels-specier
samt dessutom besluta att vid vexling utlemna ännu mindre myntsorter;
och det är detta beslut, som i Utskottets hemställan utgör föremål för
klander. Det är sålunda en origtig uppfattning, då af en talare här blifvit
sagdt, att klandret angår blott den obetydlighet, att en mindre summa
qvart-specier blifvit utlemnad, ty klandret gäller beslutet att betala med
småmynt. Det är denna utväg att infria sina sedlar med småmynt, som
således skall pröfvas och som utgör föremål för det omdöme, hvartill
Kammaren kan finna sig befogad.

Man har sagt, att ingen lag blifvit bruten; men enligt min uppfattning
är här verkligen brutet mot en lag. Det är visserligen ej mot den
lag, som, står skrifven i Bankoreglementet eller i Myntförordningen af år
1830, utan mot en annan oskrifven lag, som dock hvar och en känner
och äfven i sin affärsverksamhet bör följa, nemligen den att lojalt och
utan prut eller undflykter uppfylla sina förbindelser. Och i detta afseende
anser jag för min del att Bankofullmägtige felat. Jag skall söka
närmare förklara detta.

Den, som begär att i stället för sedlar utfå silfver, gör icke detta för
nöjet att få ett visst qvantum sådan metall, utan för behofvet att dermed

verkställa liqvider på utländsk ort, hvarest detta icke kan ske med Sven ska

sedlar, utan blott med silfver eller anvisning derpå. En talare på
venster sida här bakom mig har sagt, att “affärer med utlandet utföras
genom aftal om liqviden11. Ja väl, men sjelfva liqviden måste dock slutligen
ske genom klingande mynt eller genom anvisning på sådant, det vill
säga genom vexlar.

Då vexlar ej finnas eller kunna fås till skäligt pris, blir man alltså

nödsakad att anskaffa silfver, och härtill har man alltid utväg, så snart

man eger banksedlar, ty hvar och en är berättigad att mot dessa undfå
den qvantitet silfver, som myntlagen bestämmer. På samma sätt äro också

Den 26 Februari, e, m.

317

alla utländska myntsorter uttryckta i ett visst qvantum guld eller silfver,
och när en summa Svenskt mynt utmärker samma qvantum silfver som en
annan summa utländskt mynt, så hafva dessa begge summor naturligtvis
samma värde och stå till hvarandra hvad man kallar “al pari”. 1 il lä t
mig i detta afseende få anföra ett exempel.

Enligt Myntlagen af 1830 skola i 1,000 R:dr Runt finnas 15 Svenska
skålpund''''tint silfver, och dessa 15 Svenska skålpund, hvilka motsvara
27,27 Kölniska mark tint silfver skola enligt Hamburger myntlagen äfven
finnas i 756,74 mark Hamburger-banko. I följd häraf aro alltså begge
dessa summor, 1,000 R:dr Svenskt Runt och 756,74 mark Hamburgerbanko,
såsom innehållande precis samma qvantitet fint silfver, al pari.
Om nu detta förhållande reduceras till ett enklare uttryck, så finner man
att 1 mark Hamburger-banko rätteligen motsvarar 132,14 öre Svenskt
R:mt, och detta är således al pari kurs.

Det är klart att, om t. ex. 100 mark Hamb.-banko skola betalas,
borde denna summa rätteligen kunna lösas med 132 R:dr 14 öre Runt,
emedan häruti innehålles just den qvantitet fint silfver, som representeras
af 100 mark banko; men en sådan lösen står likväl sällan till buds, och
för att undvika den kostsamma öfversändningen af silfret, som dock utgör
det yttersta betalningsmedlet, måste man oftast för hvarje mark banko
betala ett visst öfverpris, eller efter en kurs som stundom uppgår till
134 å 135 öre. Man underkastar sig denna höga kurs, så länge man
icke har någon annan utväg att med mindre uppoffring erhålla det nödiga
betalningsmedlet, men om deremot kursen blifvit så hög, att silfret kan
uttagas och öfversändas till billigare pris, så begagnar man sig naturligtvis
af denna utväg. Men då man presenterar en viss summa till vexling
i Banken, bör man också kunna påräkna att få så mycket silfver, som
enligt myntlagen skall finnas i denna summa, och så länge man utfår hela
speciel-, erhåller man äfven detta belopp fullt ut. Skulle deremot icke hela
speciel1 utlemnas, utan endast smärre mynt, så lider man orätt, ty man
får då icke till fullo det qvantum silfver, hvarom man genom myntlagen
tillförsäkras, utan något mindre. Detta har sin grund deruti, att det är
medgifvet ett större remedium i vigt för de mindre myntsorterna, och denna
större latitud i vigt är nödvändig, emedan den mekaniska färdigheten att sönderdela
silfret i stycken af en viss vigt icke kan drifvas så långt, att hvarje
10-öre blifver matematiskt lika stort, som det bör vara. Den af sådan orsak
medgifna latituden är, som bekant, för hela specier 0,3 procent, för halfva
specier 0,4, för qvart-specier och för 50-ören 0,7, för 25-ören 1 hel procent
och för 10-ören ända 1,5 procent - - allt öfver eller under nonnalvigten.

Med den fulländning, hvartill vårt myntverk blifvit bragt, kan man
nu, på grund af dessa stadganden, till ersättning för de vida drygare
myntningskostnaderna för de mindre sorterna, hålla dessa något under
den normala vigten, utan att likväl understiga det tillåtna remedium, och
att så sker kan man lätt öfvertyga sig om genom vågning, då man skall
finna, att samma summa, t. ex. 1,000 R:dr, i hela specier och i 25-ören
icke har samma vigt, utan att småmyntet väger mindre. Det är denna
vigtskilnad, som sedelinnehafvaren vid vexling förlorar, och det må väl då
med skäl kunna frågas, om det är fullt lojalt och värdigt en bank, helst
en Statsbank, att begagna sig af ett sådant förhållande — beroende på

318

Den 26 Februari, e. m.

ett i sjelfva verket nödigt stadgande om större remedium för det mindre
myntet, på det ej en alltför stor kassering och ommyntning deraf skall
ega rum — för att undgå att till fullo betala den valuta, eller det qvantum
silfver, sorn enligt myntlagen skall finnas i den till vexling erbjudna
summan. Enligt mitt begrepp är detta icke fullt lojalt och värdigt, ty
den enskildes rätt blir härigenom förnärmad. Och dertill kommer ännu
en annan omständighet, som af en föregående talare redan blifvit vidrörd,
nemligen att värdet af rikets enligt grundlagen gällande mynt, eller Riksbankens
sedlar, härigenom blir förminskadt; men detta värdes upprätthållande
är dock Fullmägtiges första pligt. Det är dessa omständigheter,
nemligen att Fullmägtige till förfång för den enskilde, och med åsidosättande
af myntvärdets upprätthållande, i strid med sedelhafvarens önskan,
vid vexling, dels utgifvit mindre mynt, dels beslutat att ytterligare utgifva
ännu smärre, d. v. s. mindre fullvigtiga, myntsorter, utan att dertill fanns
någon tvingande anledning, då mer än 2 millioner voro att tillgå i hela
specier, som jag för min del anser klandervärda.

Man har såsom ursägt härför anfört exempel från Preussen och Danmark.
Jag kan för ögonblicket ej saga, om i dessa länder finnes någon
skilnad i remedium för större och mindre myntsorter, men äfven om så
är fallet, hvilket jag förmodar, så är det ändock en bestämd skilnad i
detta hänseende emellan förhållandena hos oss och i dessa länder, ty deras
sedlar äro ett frivilligt betalningsmedel och gå icke med tvångskurs
såsom våra. Hos oss är hvar och en pligtig att i liqvid taga Riksbankens
sedlar, och då synes mig också vara tydligt, att man bör hafva rätt att
utfå deras fulla silfvervärde af Banken.

Jag har visserligen antecknat ännu ett och annat, som här blifvit
sagdt, men som detta är af mindre betydenhet, förbigår jag nu detsamma.
Den slutsats, till hvilken jag kommit, är emellertid, att den anmärkning,
som i förevarande punkt blifvit gjord af Utskottet, icke är obefogad.
Ordalagen kunde måhända hafva varit något annorlunda; man kunde
måhända hafva sagt, att den vidtagna åtgärden icke väl öfverensstämmer
med en rigtig uppfattning af Bankens pligt att uppfylla sina förbindelser,
eller något dylikt, men den uttalade åsigten eller grundsatsen är likväl i
min tanke alldeles rigtig, och för öfrigt finner jag icke heller, att Utskottets
ordalag äro pa något sätt förnärmande. Under sådana omständigheter
anser jag, att Kammaren icke bör gifva sitt Utskott orätt uti hvad det i
denna punkt föreslagit, utan blott lägga punkten till handlingarne.

Herr Agardh: Då jag med full öfvertygelse deltagit uti det BankoUtskottets
beslut, som blifvit så mycket klandradt, anser jag det vara en
skyldighet att^ erkänna min delaktighet deruti, men öfvertagande sålunda
min anpart af klandret, anser jag mig berättigad visa tillbaka den tillvitelse,
som man gjort Utskottet, att hafva småaktigt mästrat Bankofullmägtiges
åtgärder. Det har icke, sa vidt jag förstått Utskottets mening, varit
afsigten att klandra den ena eller andra åtgärden, hvilket nog torde synas
af de ordalag, hvari decharge för Fullmägtige förordas; det har fastmera
varit Utskottets afsigt att uttala sin mening om vissa åsigter, som gjort
sig gällande vid fattande af Fullmägtiges beslut, och att framhålla dessa
åsigter, icke derföre att de föranledt nu redan vidtagna åtgärder, utan

Den 28 Februari, e. m.

819

derföre att de innebure en fara för framtiden. Jag måste derjemte på
det Migaste protestera emot den uppfattningen, att det skulle vara utlemnandet
af ett mindre belopp qvart-specier, som föranledt Utskottets
uttalande i första punkten; denna åtgärd har Utskottet tvärtom förbigått;
det är beslutet af den 19 December, hvarom, som det beter bos Fullmägtige,
förut varit fråga, men som nu fattades, att nemligen i stället för
hela specier utlemna smärre silfvermynt — jemte motivet för detta beslut,
att nemligen derigenom förhindra vidare silfveruttagning för export — det
är detta beslut, som Utskottet ansett grunda sig på en så farlig uppfattning
om Riksbankens förbindelse att betjena allmänheten och om dess
skyldighet att sina sedlar med silfver inlösa, att Utskottet ansett sig icke
kunna underlåta att såsom sin mening uttala, det Fullmägtiges beslut icke
väl öfverensstämclc med eu vigtig omsorg om Riksbankens kredit och anseende.

För att afkläda frågan all den partiskhet, som man kan vara benägen
att inlägga i den närvarande stundens bedömande deraf, kan det måhända
vara tjenligt och lärorikt att se, huru man förr dömt under liknande förhållanden.
Deu paragraf i Bankoreglementet, som ålägger Fullmägtige tillse
att, så vidt ske kan, prägladt silf vermynt af alla fastställda sorter städse må
finnas i förråd, den innehöll före år 1860 endast att Banken vore skyldig
sina sedlar inlösa med Svenskt silfvermynt -‘af de sorter hvarå tillgång
finnes". Den innehöll således då det stadgande i tydliga ordalag, som
Banko-Utskottets motståndare nu vilja inlägga i den 16:de paragrafens ordalydelse.
Men just detta i klara ordalag affattade stadgande borttogs vid
1859—1860 års riksdag, med anledning af en motion af den ärade ledamot
af Kammaren, Herr L. J. Hierta, som nu ansett sig höra uppträda
emot den Banko-Utskottets åsigt, som han då sjelf förordade. Herr Hiertas
motion innehöll nemligen det yrkande: att Banken skulle förpligtas att
till den, som sådant åstundan, hädanefter alltid hålla hela specier tillhanda
i vexling. Härpå svarade dåvarande Banko-Utskott, att det icke
kunnat undgå finna, att de i paragrafen förekommande nämnda orden:
af de sorter, hvarå tillgång finnes kunna gifva rum för misstydning och
fördenskull böra ur reglementet uteslutas. Alltså, på en motion om skyldighet
för Banken, att tillhandahålla hela specier, svarade man med att
föreslå borttagandet af just de ord, som kunna göra denna skyldighet
tvifvelaktig; man satte således då icke i fråga, att skyldjgheten redan
fanns, man ville endast göra den klarare. Utskottet tillägger endast att
som verkställbarheten kunde blifva beroende af Myntverkets förmåga att
fullgöra Fullmägtiges reqvisitioner, så borde föreskriften, att tillhandahålla
silfvermynt af samtliga valörerne, icke göras mera ovilkorlig än som den
biet genom paragrafens nu egande ordalydelse, deri dock reservationen sä
vidt ske kan icke ens då af Banko-Utskottet insattes. Vill man således
tolka den 16 § med ledning af det syfte, hvari dess nuvarande ordalydelse
tillkommit, så vågar jag för min del tro, att deri verkligen uttryckes en
bestämdare föreskrift än den Utskottet antagit, och att således Fullmägtiges
beslut i sjelfva verket innefattar ett öfverträdande af gällande föreskrifter.

Jag vågar vidare påminna om, huru man bedömt liknande tillgöranden
under en ändå längre bort liggande tid, sorglig i åminnelse. Det är

820

Den 26 Februari, e. in.

nära nog jemnt 50 år sedan Banken sednast var tvungen att stänga sin
lucka. Under flera föregående år hade Bankens Styrelse sökt på flerahanda
sätt tillintetgöra allmänhetens försök att utfå silfver mot sedlar.
Man började med att under hand gifva kassörerne tillsägelse att spara de
hela riksdalrarne och större myntsorterna; så beslöts att . endast utlemna
2, 3, 4 R:dr till hvarje person, och •''■att de, som åstundade större poster
eg le att ingifva skriftliga reqvisitioner, hvilkas behörighet (!) det ålåg
samtelige vexél-banko-Ttommissarier att granska och bedöma“. Då silfverUttagen
fortgingo, inskränktes utvexlingen till vissa dagar och ett par timmar
vid en enda kassa, och man gick de sista åren ända derhän, att endast
utlemna 12 skilling åt hvarje person — det hette likväl, att Banken inlöste
sina sedlar med silfver! Det var slutligen en af Sveriges då mest
ansedde män, Excellensen Adlersparre, som genom att stämma Banken
inför Svea Hofrätt gjorde slut på skandalen. Grefve Schwerin, som varit
ansedd såsom en auktoritet i bankfrågor och som under flera år var en
af Riksbankens styresmän, har i sin samling af författningar rörande
Bankoverket, sedan han omständligare redogjort för denna sorgliga silfverutvexlings
historia, deröfver uttalat sitt omdöme i några tänkvärda ord,
som jag anhåller här få uppläsa:

“Jag har ett ögonblick tvekat, huruvida jag borde gifva publicitet åt
dessa förhållanden; men öfvertygad att de utgjort en långvarig sjukdoms
sista symptom och att något dylikt omöjligen kan mera hända, har min
tvekan snart försvunnit. Jag har deremot trott att uti ett öppet rödjande
af sådana den förflutna tidens åtgärder, dem något hvar, som dertill
medverkat, nu säkerligen gerna skulle se ogjorda, ligger ett af de säkraste
garantier för ett framtida bättre skick, som man har att erbjuda."

Mine Herrar! äro vi verkligen komne derhän, att det kan vara fara
värdt att den gamla sjukdomen åter infinner sig? De första symptomerna
— försöken att undandraga sig förbindelsen att tillhandahålla det bättre
myntslaget, och att låta användandet utanför bankluckan — “reqvisitionens
behörighet“, som det ålåg kommissarierne att pröfva och bedöma —
afgöra i hvad mån Banken skulle fullgöra sina förbindelser — dessa
symptomer äro desamma; fortgår man på denna bana, så har man, enligt
min öfvertygelse, tagit de första stegen till realisationens omintetgörande.
Jag anhåller att Kammaren ville med godkännande lägga Memorialet till
handlingarne.

Herr Otterström: Jag skall rätta mig efter de rop på Proposition
här förnimmas och vara helt kort i mitt yttrande. Om jag också
enligt flere talares omdöme anses hafva ganska föråldrade åsigter, liar jag
dock begärt ordet för att till protokollet uttrycka min förundran, för att
icke säga förvåning icke allenast öfver hvad jag finner i Utskottets Utlåtande,
utan äfven öfver yttranden af flere talare, hvilka förorda Utskottets
förslag i denna fråga. Man vill icke neka, att Bankofullmägtige haft
full frihet att göra hvad de gjort; man slår sig för sitt bröst och bedyrar,
att man alltid kämpat för att Bankofullmägtige skola hafva denna frihet
och ej vara bundne i detta hänseende. Men, mine Herrar! då man
detta oaktadt vill framkasta ett så skarpt klander, och när man vill att

Andra

Den 2 6 Februari, c. m.

321

Andra Kammaren skall gifva sitt godkännande af detta klander, hvad gör
man då? jo, man vill då binda dessa Banko-fullmägtige till hvad man icke
velat binda dem genom paragrafer i Banko-reglementet, som funnits till,
men som man utstrukit. För män af heder — och sådana måste våra
Banko-fullmägtige få anses vara — måste ett sådant uttaladt skarpt ogillande,
om det godkännes af Kammaren, vara många gånger mera bindande
än om det stode i Banko-reglementet.

Man har här talat om att Banko-fullmägtige hindrat sillverutvexlingen,
att de trakasserat sina kunder och sina fordringsägare; — jag kan ej
uppfatta detta annorlunda, än att Banko-fullmägtige velat hindra dessa
exportörer af hundratusentals Riksdaler att iå utvexla hela speciel''; —
ingenting annat. Och vill man nu gifva sitt bifall åt detta klander, hvad
innebär det annat än ett åläggande för Banko-fullmägtige att, såvida de
äro män af heder, att för alla tider åt dessa stora exportörer utvexla
endast hela speciel'', om också det vore de sista i kassan. Jag hemställer
således om det är rätt att uttala ett så skarpt ogillande, på samma gång
man vill lemna Banko-fullmägtige den frihet de nu hafva; och jag instämmer
med dem, som yrka att denna punkt med ogillande liigges till handlingarne.

Flere ledamöter hördes häri förena sig.

Herr Me din: Man bar här så mycket talat om denna punkt i
afton, och den har derunder blifvit så utvecklad, att jag ej behöfver vara
vidlyftig. Jag vill blott tillkännagifva att, eldigt min åsigt, vi ej hafva
ringaste skäl till klander mot Banko-fullmägtige. I* ör min del tror jag att
deras beteende i denna fråga har varit så fullkomligt rigtigt, att hvarken
Bankens anseende eller kredit derigenom blifvit sårad; jag önskar således
att Banko-fullmägtige må bibehålla oklandradt det förtroende de hittills
haft, och för öfrigt fria händer till den grad, som visat sig erforderlig;
och jag förenar mig med dem, som önska att Banko-Utskottets Utlåtande
med ogillande liigges till handlingarne.

Herr Lindström: Om jag afstår från att vidare yttra mig i hufvudsaken,
så är det af aktning för Kammaren, hvars tålamod redan blifvit
satt på hårdt prof; och äfven derföre att jag icke tror mig kunna öfverflytta
min öfvertygelse på andra. Detta kan dock ej hindra mig att till
protokollet lägga några ord, hvartill .jag har särskild anledning af hvad
en talare från de högre regionerna för en stund sedan yttrade, då han,
ställande sitt tal till Göte borgsrepresentanten, ville påbörda honom att
hafva sagt, att det af Utskottet mot Fullmägtige begagnade epitet vore
ett mycket lindrigt. Menas härmed mig, så ber jag få erinra talaren
derom, och tager i detta fall protokollet till vittne, att jag icke alls yttrat
något sådant. Jag har blott sagt, att omdömet, jemfördt med det
som i det dagliga lifvet brukar komma den till del, som trakasserar eller
ovärdigt bemöter sin borgenär, är ett ganska lindrigt, och att i öfrigt, om
det berodde af mig, jag gerna skulle afpruta på de stränga uttrycken,
blott det, som anmärkningen afser att hufvudsakligen framhålla, af Riksdagen
godkännes. Men lika angeläget som det är att rätt uppfatta sina

ftiksd. Prat. ISOS. 2 Afd. 1 Band. 21

Den 26 Februari, e. m.

motståndares anföranden, lika angeläget är det att rätt känna den sak
hvarom fråga år, synnerligen då man talar ur en sådan ton och med en
sådan emphasis, som denna värde talare gjorde. Det är just detta, som
den aktade talaren icke gjort, då han sagt att hvad som åt Utskottet
klandrats var att Fullmagtige utlemnat 40,000 R:dr i fjerdedels-speciermen
denna historia har icke varit föremål för Utskottets anmärkning utan
det ar det af Fullmagtige långt efteråt fattade beslutet, — ett beslut, som
skall galla för framtiden — att i alla händelser utlemna mynt af smärre
valör. Om således någon här gjort “mycket väsen för ingenting" så tror
jag att det ar den nämnde värde talaren sjelf, och kanske var det just
derföre, som han fick röna så varma bifallsyttringar från en del af Kammaren.

Efter sålunda slutad öfverläggning framställde Herr Talmannen propositioner,
dels på deras mening, som yrkat punktens läggande till handlmgarne,
dels jemväl på dess läggande till handlingarne med ett sådant
förklarande, som Herr de Maré föreslagit.

Båda dessa propositioner besvarades med blandade ja och nej och
då derjemte begärdes votering, blef en voteringsproposition af följande lydelse
uppsatt, justerad och anslagen:

Den som vill, att första punkten i Banko-Utskottets Memorial N:o 2
skall läggas till handlingarne,

röstar ,Ta;

Den, det ej vill, ''

röstar Nej;

Vinner Nej, är af Kammaren det förklarande meddeladt, att Kammaren,
utan att instämma i Utskottets ogillande yttrande öfver Bankofullmägtiges
i förevarande punkt omnämnda beslut, lägger punkten till
handlingarne.

Omröstningen, anställd i grundlagsenlig ordning, utföll med 43 ja
mot 97 nej, och hade följaktligen Kammaren beslutat i enlighet med nejpropositionen.
J

Punkten 2.

Härvid yttrade

Herr In de bet ou: Herr Talman! Mine Herrar! Uti den nu förediagna
punkten af Banko-Utskottets Memorial N:o 2 har, såsom vi sett,
Utskottet yttrat att det varit fördelaktigare för Banken, om den i stället
för myntadt silfver utlemnat plantssilfver under de stora uttagningar, som
egt rum. Denna Utskottets åsigt grundar sig derpå att myntadt silfver
innehåller, utom silfret, äfven en qvantitet koppar, hvilken verkligen skänkes
bort. Utskottet resonnerar så, att om man utlemnar silfverplantsar
eller omyntadt silfver, är detta af stor fördel för Banken, emedan man
då in besparar såväl den i myntet inlagda qvantiteten koppar som äfven
arbetskostnaden för myntningen. Detta resonnement tyckes vara så enkelt

Den 20 Februari, e. m.

323

att man skulle tro att knappast någon invändning deremot kan göras.
Men det händer att praktiken visar motsatsen af hvad theorien bestämmer;
och detta kommer sig deraf att i verkligheten ingå faktorer, som man
antingen uteglömt eller icke kunnat taga med i beräkningen, emedan man
icke haft nog insigt i händelsernas gång. Jag ber att få berätta huru
härmed förhåller sig.

Utaf Banko-fullmägtiges berättelse ser man att under November och
December månader förlidet år icke mindre än 900,000 Ralr i silfver
uttagits ur Banken. Förhållandet var att en stor del af detta silfver vandrade
endast till vårt naholand och stadnade i nationalbanken i Köpenhamn,
derifrån anbud sedermera inkom till Banko-fullmägtige att återköpa
detta silfver, och man begärde ej mer än vanlig provision, en half procent.
Hade nu silfverplantsar utlemnats, hade Banko-fullmägtige o nödgats från
Danmark införskrifva detta silfver, och det ganska snart. Återstår nu att
se hvad detta skulle kostat Banken. Af Banko-fullmägtiges berättelse finner
man att när silfver i plantsar införskrifves, äfven från bästa platser,
så kostar det 1''/4 procent; nu får man myntadt silfver för l''/2 procent
och dertill kommer provisionen ''/2 procent, således kostar detta % procent
mer. Detta är visserligen en tillfällighet, som ej på förhand kunnat
beräknas, men resultatet utvisar dock att det varit mindre öfverensstämmande
med Bankens fördel att utlemna plantsar. Der ser man emellertid
huru theorierna understundom kunna slå felt. Under sådana förhållanden
synes det mig som Utskottet varit något obefogadt att yttra att det varit
fördelaktigare för Banken att utlemna silfverplantsar. På papperet kan
det visserligen synas så, men i det fäll, hvarom här är fråga, synes mig
Fullmägtige hafva handlat fullkomligt i öfverensstämmelse med Bankens
egen fördel. Det tyckes mig äfven som om de, hvilka äro tillsatte för att
ombestyra och handhafva Bankens affärer, borde få begagna sitt eget omdöme
och icke vara inskränkta genom vissa föreskrifter, aldrahelst när
dessa äro felaktiga. Det har af en föregående talare hlifvit anmärkt, att
ett af Representationen uttaladt ogillande omdöme skulle vara att betrakta
såsom en föreskrift och att Banko-fullmägtige icke vidare finge
handla som förut, utan endast i öfverensstämmelse med hvad Representationen
förklarade vara sin vilja. För min del tror jag det vore
mycket vanskligt att beträda en sådan bana, och att det säkraste och
bästa sättet är att våra Banko-fullmägtige få handla efter egen öfvertygelse;
och jag hemställer derföre att Kammaren ville med ogillande af
klandret lägga äfven denna punkt till handlingarne.

Mänga ledamöter hördes instämma med Herr Indebetou.

Herr Iledengren: Ehuru jag ogillat det skarpa klander, Utskottet
i den törsta punkten rigtat mot Herrar Banko-fullmägtige, kan jag likväl
ej underlåta att instämma i hvad Utskottet i den nu förevarande punkten
yttrat.

Jag ber dervid att få till en början påpeka, att denna puukt icke
innefattar något bestämdt klander, utan har Utskottet deri endast uttalat
den åsigt, att det skulle varit med Riksbankens fördel öfverensstämmande,
om Fullmägtige i förevarande fall, genom erbjudande af silfver i plants till

384

Den 20 Februari, e. m.

ett lägre pris, än det hittills medgifva, sökt förebygga uttagningen af
myntadt silfver. x

Det är genom uppgifter af föreståndaren för Kongl. Myntverket fullkomligen
konstaterad!, att myntningen af 1,000 R:dr i silfver kostar
Staten cirka 11 R:dr, nemligen 8 R:dr i myntningskostnad och 3 R:dr
för den koppar, som tillsättes. Detta gör för en Kölnisk mark finsilfver
40 öre, och då nu silfverexportören förklarade sig villig att
emottaga plantssilfver i stället för myntadt silfver, skulle ju Banken,
genom att utlemna silfver i plants i stället för i myntad form, gjort en
vinst af 40 öre på hvarje Kölnisk mark finsilfver eller 11 R:dr för hvarje

1,000 R:dr i finsilfver, som uttagits ur Banken för att exporteras till
utlandet. Sedan år 1830 har en Kölnisk mark finsilfver i plants aldrig
utlemnats ur Banken till lägre pris än 37 R:dr R:mt. Genom noggranna
beräkningar är det numera ådagalagdt, att en Kölnisk mark finsilfver i
plants ej är värd mer än 36 R:dr 08 öre. Banken tager sålunda 32 öre
mer för en Kölnisk mark finsilfver i plants, än i myntad form, oaktadt
Kölniska marken finsilfver i myntad form till följd af myntningskostnaden
och tillsatsen af koppar kostar Staten 40 öre mer. Man må ej såsom
skäl för bibehållandet af detta höga pris för silfver i plants invända, att
plantssilfret till följd af de omkostnader, som äro förknippade med anskaffandet
af detsamma och som, enligt hvad de sednast församlade Banko-revisorernes
berättelse utvisar, uppgå till ungefär 1% procent, står Banken
till 37 R:dr och derutöfver. Ty vare sig att silfver af Banken kommer
att utlemnas i plants eller i myntad form, måste i låda fallen Banken
skaffa sig nytt plantssilfver, till ersättande af det utlemnade silfret och
följaktligen underkasta sig att betala de kostnader, som deraf förorsakas.
Då nu kostnaden att utmynta 1,000 R:dr i silfver belöper sig till 11
R:dr, och följaktligen utmyntningen af de nyligen uttagna 900,000
R:dr kostat 9,900 R:dr, så skulle, om ej den lyckliga omständigheten
inträffat, att, efter hvad soih säges, ifrågavarande 900,000 R:dr återlemnats
kostnadsfritt i Malmö, sålunda genom Fullmägtiges underlåtenhet att icke
till silfveruttagaren utlemna plantssilfver i stället för myntadt silfver förorsakats
Staten en förlust af 9,900 R:dr.

Det har i denna sak derjemte blifvit ådagalagdt, att sedan Bankofullmägtiges
deputerade anmält, att exportören vore villig emottaga plantssilfver
till ett visst nedsatt pris, Banko-fullmägtige flera dagar dröjt med
att lemna något svar på denna framställning, och att uttagningen af
myntadt silfver under tiden fortgått, till dess den af sig sjelf upphört.

För min del är jag fullt öfvertygad, att då en import förefinnes, som
icke af en motsvarande export betäckes, utan måste till större eller mindre
del gäldas med silfver, det alltid skall visa sig omöjligt att kunna motverka
utförsel af silfver, äfven om man söker uppnå detta mål genom att
utlemna småmynt i stället för specier, hvilket, enligt min åsigt, icke kan
vara rätt; då för det mindre silfvermyntet är medgifvet ett större remedium,
och det dessutom lätt kan vara slitet, och jag anser derför bäst,
att en silfverexport, när den befinnes oundgänglig, må ega rum på
det för landet minst skadliga sätt, eller genom utförande af plantssilfver,
om silfveruttagaren dermed åtnöjes. Oaktadt hvad jag nu haft äran yttra,
anser jag mig så mycket mindre böra mot Banko-fullmägtige uttala något

j''cn 20 Februari, e. in.

325

egentligt klander för deras åtgöranden i denna sak, som jag har mig bekant,
att allt sedan realisationen den åsigt gjort sig gällande hos Bankofullmägtige,
att man icke borde utlemna silfverplantsar till lägre pris än
det, hvartill detta inforskrifvits af Banken, hvarföre det också är lätt förklarligt,
att nuvarande Ilerrar Banko-fullmägtige icke haft så lätt att bryta
en ny väg och trotsa gamla fördomar.

Då jag emellertid anser det vara magtpåliggande, att dessa fördomar
blifva brutna och förluster icke fortfarande tillskyndas Staten, hvilka, om
man antager att sedan realisationen egde rum 25 millioner i myntadt
silfver gått ur landet, uppgått till den betydliga summan af 275,000 R:dr,
har jag för min del ej tvekat att instämma i Utskottets yttrande i denna
punkt, helst de ordalag, Utskottet i den nu föredragna punkten begagnat,
förefalla mig ganska milda och väl valda.

Herr Hedenberg: Såsom suppleant i Banko-Utskottet var jag inkallad
till tjenstgöring derstädes, då nu ifrågavarande Memorial förehades
till justering. Banko-Utskottets beslut i ämnet voro. fattade redån före
mitt inträde i Utskottet, och då jag sålunda icke egt tillfälle att derstädes
uttala min mening i förevarande fråga, ber jag att nu få tillkännagifva

densamma. . .„ .

Enligt mitt förmenande hafva Herrar Banko-fullmagtige i nu ifrågavarande
fäll icke på något sätt handlat i strid mot gifna föreskrifter, och
då jag dessutom anser nödigt för Banko-fullmägtige, derest de skola kunna
i bryclsamma tider med kraft handhafva Bankens angelägenheter, att ega
fria händer att handla på sätt de finna med Bankens sanna fördel Öfverensstämmande,
förenar jag mig i Herr Mannerskantz’ reservation och yrkar
att Kammaren måtte ogilla Utskottets i den nu föredragna punkten
uttalade åsigt. .

Herr Lindström: Man måste väl medgifva, att anmälkningen i
denna punkt är af särdeles lindrig beskaffenhet, åtminstone sedd i jemförelse
med den i första punkten, och detta ännu mera, när, såsom har
är fallet, det gäller en stor och vigtig principfråga. An mer måste man
medgifva detta, när man finner att Utskottet, som icke saknat anledning
att mot Fullmägtige framställa anmärkning mot t. ex. det satt, hvarpå
deras protokoller föras, och som gör, att Utskottet, beträffande en del
ganska vigtiga beslut, lemnas i okunnighet om hvilka verkliga skal, som
förestafva! det ena eller andra beslutet, eller de åsigter, som i vissa vigtiga
fall leclt Fullmägtige, likväl icke i dessa delar framkommit med någon
erinran. Jag tillåter mig emellertid här att lyfta en liten flik af den
slöja, som ligger öfver dessa protokoller, visande huru ganska vigtiga frågoi

inom det verket beredas och afgöras. , ,

Fullmägtiges protokoller äro af tvänne slag, dels de allmänna, dels
särskilda eller s. k. hemliga. Man skulle väl tro, att döma af titulaturen,
att de sednare skulle innehålla mycket märkvärdiga och vigtiga saker;
men vid närmare granskning finner man just ingenting om icke det, att
hvad som skulle vara märkvärdigt och yigtigt, föregår och af handlas
mellan Fullmägtige" utom protokollet, hvarföre också protokollet blifver
ganska knapphändigt och föga upplysande för omdomet om de ratta mo -

326

Pen 26 Februari, e. m.

tiverna till den ena eller andra åtgärden. Så finner man t. ex. att, då en
af deputerade till Fullmägtige hemställde, huruvida icke plantssilfver, till
visst erbjudet pris, finge utlemnas, för att förebygga uttagningarrie af
myntadt silfver, Fullmägtige i stället biföllo ett uppskofsbeslut, af den
anledningen, att en utaf Fullmägtige vidtagit åtgärder för att inhemta
upplysningar, som på den förevarande frågan hade inflytande. Vid sådant
föihållande hade man väl egt rättighet att vänta, det dessa upplysningar
borde blifvit aflemnade vid niista plenisammanträde; men ingenting bände
af allt detta, utan Fullmägtige förklarade blott, till svar på den gjorda
framställningen, det de hyste väsendtliga betänkligheter mot att nedsätta
priset på plantssilfver, hvarföre i stället borde vidtagas den åtgärd att, i
stället för hela speciel-, utlemna smärre silfvermynt af lägre icke retpirerade
valörer, hvilket antagligen skulle verka till upphörande af den ifrågavarande
utvexlingsoperationen. Ilvilka de väsendtliga betänkligheter voro,
som hindrade Fullmägtige att ingå på förslaget att utlemna omyntadt
silfver, i stället för myntadt, derom lemnas man i fullkomlig okunnighet,
likasom om förloppet af den underhandling, som Fullmägtiges deputerad''
blifvit anmodad inleda med den person, som hufvudsakligen uttagit silfver;
blott det får man till sluts veta, att denna anmodan blifvit gifven utom
protokollet, och att Fullmägtige icke frånsagt sig att i sista hand pröfva
antaghgheten af det pris å omyntadt silfver, som kunde blifva erbjudet,
en pröfning, _ som emellertid icke alls synes vara företagen, så vida icke
äfven den blifvit gjord utom protokollet,

Hvad nu sjelfva hufvudfrågan beträffar, eller huruvida det icke är
med Bankens fördel mera öfverensstämmande att, i stället för myntad
metall, utlemna omyntad, när sådan begäres, så är härvid att först bemärka,
det ingen ifrågasatt att utfå den omyntade metallen till lägre pris
än det, som är bestämdt för sjelfva myntet. Man begär nemligen ingenting
annat, än att för en silfverspecie, som innehåller ö ort fint silfver,
erhålla 6 ort fint omyntadt silfver, efterskänkande de 2 ort koppar, som
specien skall innehålla; och när nu Banken eller, låt vara, Myntverket
härigenom ytterligare hesparas myntningskostnaden, så skulle väl synas
som vore en sådan begäran den mest billiga och med Bankens egen fördel
öfverensstämmande. Så lära dock icke Banko-fullmägtige tycka, ty
änskönt de hafva full rättighet att, utan hinder af sitt reglemente, bestämma
piiset på omyntadt silfver och äfven utlemna detta, föredraga de
att lemna den bättre och förädlade varan mynt framför den af mindre
värde varande omyntade metallen eller silfver i plants, och detta till och
med till lägre pris, räknadt efter silfrets vigt, än hvad den omyntade
metallen skulle kosta. Anledningen till detta besynnerliga förfaringssätt
är troligen för de flesta en obegriplighet och i sanning är förhållandet
nog svårt att kunna förklara; men en förklaringsgrund vill jag för min
del söka uti den mängd irriga föreställningssätt, som sedan äldre tider
råder rörande bankväsendet, och från hvilka Bankens styresmän, till hvilka
jag räknar jemväl Rikets Ständer i fordna dagar, sjelfva hittills icke förmått
befria sig. Dessa föreställningssätt datera sig från längre tider tillbaka
och genomlöpa såsom en röd tråd alla bankreglementen. En närmare
belysning af desamma torde icke vara utan intresse, hvarföre jag
anhåller att i några korta drag få här teckna den del af Bankens historia,

Pen 26 Februari, e. in.

327

som med nu föreliggande ämne har sammanhang, dervid jag jemväl får
tillfälle'' att yttra mig rörande de af flera talare i anledning af den l:sta
punkten vidrörda kursförhållanden.

Det var vid 1844 års riksdag som man först lyckades att realisera en
idé, hvarpå den tidens finansmän länge varit betänkte, nemligen att låta
Riksbanken bedrifva vexelrörelse. Man kunde icke inse, hvarföre Banken
icke kunde, likaväl som enskilde, sysselsätta sig härmed, och med den dela
vinsten, som borde blifva större i den mån Bankens kapitalöfverlägsenhet
var större, hvarjemte Banken förmodades derigenom blifva i tillfälle att
lättare upprätthålla myntvärdet samt hindra alltför häftiga fluktuationer
uti kursen. Men att Riksbanken med denna slags rörelse sig skulle befatta,
var för många en galenskap, och här fordrades vid den nya banans
beträdande, att iakttaga den aldra största varsamhet. Sålunda stadgades,
bland annat, i Banko-reglementet en viss bestämd kurs för Hamburger
Banko, de enda vexlar med köp och försäljning, hvaraf Fullmägtige finge
taga befattning, en bestämmelse, som i Banko-reglementet fick stå qvar
ända till 1862 års riksdag, då man ändtligen fann tiden inne att förvisa
den derifrån. Utstruken på papperet, agerar den likväl ännu i verkligheten
med all den kraft, som traditionen deråt skänker. Att man bestämde
en viss kurs för Hamburger Banko, öfver eller under hvilken Fullmägtige
icke tingo gå, var visserligen i och lör sig temligen betydelselöst,
om man blott funnit den rätta, men nu tog man en kurs, så att säga på
höft, och sedan man fått i sitt hufvud, att en Svensk silfverspecie skulle
vara lika med en Hamburger Thaler eller 3 Mark Banko, ehuru den förra,
i följd af sin större silfverhalt, var 3 å 4 öre mera värd än den sednare, så
bestämde man härefter kursen på 3 Mark Hamburger Banko till 128 sk.
Banko i den tidens mynt, eller, efter vår nuvarande myntfot, 133 ''/3 R:dr
för 100 R:dr Banko, i stället för en vida lägre, och, såsom sagdt, under
18 års tid fick detta stadgande skyldra uti Banko-reglementet. Det är
detta stadgande, tillkommet mera på slump än efter noggranna beräkningar,
som födt och underhållit den origtiga åsigten om de olika myntsorternas
förhållande till hvarandra samt utbildat den slentrian inom
Bankostyrelsen, i följd af hvilken den i alla tider ansett såsom en oeftergiflig
pligt, att hålla kursen högt uppe. Det är detta stadgande och. den
sålunda för högt beräknade parikursen på Hamburg, som återigen i sin
ordning verkat till det höga pris, som blifvit satt å det omyntacle silfret
och slutligen vållat, att, när öfverdriften korn till sin höjd, det myntade
silfret togs ur Banken, lör att i utlandet nedsmältas, derifrån Banken
slutligen fann sig nödsakad återhemta det, för att på nytt börja myntningsprocessen.
Det är med glädje jag förnummit, att min aktade kamrat på
bänken, som likväl nu lemnat sin plats, börjat, äfven han, erkänna rigtigheten
af de af mig långt före detta uttalade åsigter och jag beklagar
blott, att han icke lyckats förskaffa dem gehör hos den korporation, af
hvilken han är en framstående ledamot, eller bereda den inflytande emot
det mägtiga intresse, som hemtar en icke obetydlig fördel af de höga''
kurserna.

Man har sagt, att den uttagning af silfver, som egt rum, varit så
obetydlig och att saken derföre icke eger den vigt man vill tillägga densamma.
Man har rätt, om man endast ser till det silfveruttag, som egde

328

Den 26 Februari, e. in.

rum under sistliden höst, men betänker man att affärerna på lika sätt
bedrifvits under många föregående år, att denna export af myntad t silfver
belöper sig icke till några hundra tusen, utan många millioner Riksdaler,
så tror jag att saken har betydelse nog, och man skulle nästan kunna
säga, att Myntverket under det sista tjugutalet af år hufvudsakligen varit
sysselsatt att mynta för den Hamburgska silfversmältarens räkning.

Den hos Fullmägtige i alla tider rådande böjelsen att hålla kursen
hög har man velat besvara dermed, att Fullmägtige icke förmå att, som
det kallas, styra kursen utan att kursen eller priset på främmande valutor
beror, likasom priset på hvarje annan vara, af tillgång och efterfrågan;
men här är icke fråga om att styra kursen, här är blott fråga om
att icke för vexlar betala högre kurs än hvad man nödvändigt behöfver,
och att Fullmägtige likväl gjort detta tror jag mig kunna temligen klart
ådagalägga. Jag håller här i min hand Bankens egna uppgifter till Finans-komitéen,
hvilka visa att endast under de tre åren 1853, 1854 och
1855 Banken kunde uppköpa vexlar till ett belopp af 40 millioner R:dr,
utan att under de tvänne första åren kunna åter sälja en enda vexel på utrikes
_ ort, Det säger sig nästan sjelft att under en på vexeltillgång så
rik tid som denna, då ingen annan afnämare till den öfverflödiga tillgången
fanns än Banken, Fullmägtige borde hafva kunnat nedtvinga kursen till
det minsta möjliga d. v. s. till pari, antagen till 134,18 för 100 Mark
Banko. I stället att göra detta fortsatte man obesväradt att betala samma
höga kurs som under föregående år, då knapp vexeltillgång fanns, erläggande
^ ända till 134,23 för 100 Mark Banko och i lägst 133,29, således
betydligt öfver pari. Jag lemnar åt andra att fortsätta kommentarierna
häröfver och beräkna de förluster Banken härå gjort, nöjande mig för
min del med att endast anföra fakta, men finner ganska träffande hvad
en talare på andra sidan för en stund sedan yttrade, såsom utmärkande
för systemet, eller att vederbörande icke bry sig om huru mycket Banken
förlorar, blott de kunna öfvertyga allmänheten att allmänheten också förlorar.

I fråga om det Svenska myntets nedsmältning i utlandet torde det
förtjena att bär nämnas, att man numera funnit en utväg att förekomma
denna nedsmältning genom att återköpa från utlandet de utförda specierna,
och har det sålunda lyckats Riksbanken att åter komma i
besittning af . det mynt, som sistlidna höst uttogs ur Banken och hvilket
mnehafvits af Danska nationalbanken samt således icke, såsom man förmenat,
blifvit exporteradt på spekulation att nedsmältas. Att Banken återköpt
detta silfver, derom är ingenting att säga, men så mycket mera om
priset. Icke så att förstå, att detta silfver står Banken dyrare än om
den från Hamburg eller London införskrifvit silfver i plants; tvärtom.
Men denna affär är en den ypperligaste illustration till silfverexporthistorien
och bör väl, om något, kunna öppna ögonen för det förvända uti
den vexelrörelse Banken bedrifver och uti de kursförhållanden, som göra
ett fram- och återfärdande af vårt silfver öfver sundet möjligt. Det som
harya! är det måhända mest märkvärdiga, är att häda parterna anse sig
förtjena på denna med icke obetydliga kostnader förenade rörelse, både
silfveruttagaren här och Riksbanken samt till på köpet Nationalbanken i
Köpenhamn. För min del tror jag att åtminstone en af kontrahenterna

Den 2 G Februari, e. m.

32!»

tär sitta emellan och att detta är Riksbanken. Riksbanken betalar nu
till Köpenhamnbanken 48''/, sk. Danskt för hvarje Svensk Riksdaler och
erlägger liqviden uti t. ex. vexlar på Hamburg. För att nu bestämma det
effektiva pris, som för silfret betalas, måste man känna först den kurs, till
hvilken Bankens vexlar äro inköpta, och sedan den kurs, hvartill de i
Köpenhamn blifva realiserade, eller ock, hvilket torde vara det rättaste,
jemföra de på Köpenhamns- och Stockholmsbörserna samtidigt noterade
kurser med hvarandra. Gör man detta, så skall det befinna sig, och med
enkel regula di tri åtager jag mig att för hvem som helst visa, att, efter
det pris af 48 ''/4 sk., som Banken betalt för silfret i Köpenhamn, motsvarar
detta, efter en kurs i Köpenhamn al 2003/4 R:dr per 300 Mark Banko,
eller den kurs, som derstädes för kort vexel noterades medio Januari, en
kurs af 133,10 för 100 Mark Banko här på stället, vid samma tid som
Riksbankens försäljningskurs på Stockholms börs noterades till 134,50, af
hvilket allt framgår att den, som vill komma i åtnjutande af billigare kurs
än den, till hvilken Banken försäljer vexlar på Hamburg, blott behöfver
uttaga silfver ur Banken, sända det till Köpenhamn och der förskaffa
sig den främmande valuta i vexlar, hvaraf man har behof.

Mycket mera kunde vara att tillägga, men dels vågar jag icke längre
trötta, dels smickrar jag mig icke med att kunna öfvertyga mina motståndare,
ehuru jag icke lemnar hoppet att den dag skall komma, då dessa,
för många ännu så obegripliga, saker skola framstå så i sitt ljus att menige
man dem skola fatta och förstå. Dessförinnan skola tyvärr många
och stora förluster drabba både det allmänna och enskilde, men kanske
skall det så vara, kanske ligger det icke så liten sanning i dessa, en stor
tänkares ord: ‘-att menniskan, för att kunna uppnå det sanna i hvad väg
som helst, först måste hafva genomvandrat allt det falska och orimliga i
samma väg“ — måste, likasom Dante i hans gudomliga komedi, genomvandra
helvetet innan hon kan komma till himmelen.

Herr vice Talmannen Mannerskantz: Då nu föredragna punkt
vidrör ett ämne, som med hänseende till Riksbanken eger den största
vigt, kan jag ej underlåta, att, — ehuru den långt framskridna tiden
manar mig att vara kort — med anledning af den siste talarens anförande
yttra några ord.

När man i Utskottets Betänkande och det här nyss afgifna yttrandet
har klandrat Banko-fullmägtige derföre, att de icke vidtagit den åtgärden,
att vid silfveruttagningarne förliden höst låta utlemna plantssilfver i stället
för myntadt silfver, har man derföre- icke haft något annat verkligt skäl
att anföra än det, att då plantssilfver kostar Banken mindre än myntadt
silfver, en förlust skall hafva tillskyndats Banken genom Fullmägtiges
underlåtenhet i det anmärkta afseendet. Med anledning häraf anhåller
jag, att få hänvisa derpå, att, — enligt i Utskottsbetänkande! lemnade
uppgifter —• någon anmälan, att silfveruttagaren möjligen skulle vara benägen
att emottaga silfVerplantsar i stället för myntadt silfver, icke hos
Fullmägtige gjordes förr än den 12 December, och att först vid silfveruttagningen
den 13 December från uttagarens sida tillkännagafs, att han
vore villig att alternatift emottaga antingen omyntaclt silfver eller hela
Riksdaler species. Före nyssnämnda tid hade dock silfveruttagiiingen re -

330

Den 26 Februari, e. m.

clan uppgått till nära 1 <>8,000 stycken R:dr species, då deremot hvad som
sedan uttogs icke uppgick till mer än cirka 65,000 R:dr species; och
häraf visar sig, att om genom Banko-fullmägtiges berörda uraktlåtenhet
någon förlust verkligen för Banken skulle hafva uppkommit, densamma
dock ej kunnat blifva större än s/4 procent på det sist uppgifna beloppet,
eller således 487 ''/a R:dr species, motsvarande 1,950 R:dr R:mt, och att
densamma följaktligen hvarken kan anses hafva varit så stor, som från
visst håll uppgifvits, eller hafva egt den betydenhet att den rimligen bort
föranleda till framställande af den anmärkning, som emot Fullmägtige
blifvit gjord — och hvilken synes vara så mycket mindre befogad, som
den hos Fullmägtige väckta frågan om utlemnande af plantsar i stället
för speciel’ äfven derföre ej kunde hinna leda till något resultat, emedan
den ovanligt starka silfveruttagningen — förmodligen af det skäl att behofvet
att uttaga silfver lmde upphört, eller derföre att uttagaren ej fann
för sig förmånligt att dermed fortsätta — inom några få dagar efter den
12 December af sig sjelf afstadnade.

Om man derföre beslutat en anmärkning emot Fullmägtige derföre,
att de icke genom nedsättning i priset på silfverplantsar föranledt uttagaren
att heldre uttaga omyntadt än myntadt silfver, så kan det icke vara
för den förmenta obetydliga förlusten för Banken af några hundrade Riksdaler,
som man dertill funnit sig föranlåten; utan man åsyftar otvifvelaktigt
dermed något vida mera väsendtligt, eller att, såsom den siste talaren
både i sitt nyss hållna anförande och förut under aftonens förhandlingar,
jemte liera andre talare, ganska tydligt hafva visat vara deras
egentliga mening — söka nedbringa kursen på utländska vexlar ifrån
det alltför höga belopp, hvarå de påstå densamma fortfarande hålla sig.
Och då frågan härom visserligen är af mycket stor vigt både för Banken
och allmänheten, önskar äfven jag, att till dess utredning få bidraga; och
vill i sådant afseende först fästa mig vid den föregående talarens yttrande,
att orsaken hvarföre vexelkursen, efter hans förmening, alltjemnt håller sig
alltför hög, beror på en origtig åsigt om den Svenska silfverspeciens rätta
värde i förhållande till Hamburger Bankomyntet — samt söka visa, att
man, för att komma till en rätt uppfattning om huru härmed förhåller sig,
bör taga i betraktande åtskilliga omständigheter, som den nämnde talaren
och de med honom liktänkande alltför mycket tyckas vilja förbise.

Enligt uppgifter, som kunna anses fullt tillförlitliga, motsvarar en
Kölnisk mark den vigt i finsilfver, hvarmed 36,68235 Riksdaler Riksmynt
skola i Stockholm af Riksbanken infrias, och då samma Kölniska mark
inom Hamburger Bank eller vid utlemnande derifrån motsvarar ett värde
af 27 mark 12 sch. Banko, finner man, vid jemförelse emellan de begge
myntslagens värdeförhållanden till hvarandra, att densamma qvantitet finsilfver,
som i Hamburg motsvarar 100 mark Hamburger Banko, skall vid utlemnandet
ifrån Svenska Riksbanken gälla nära 132 R:dr 19 öre Svenskt Riksmynt,
men dessa siffror utvisa derföre alldeles icke rätta förhållandet hvarken
emellan de olika anskaffningsprisen för samma qvantitet eller vigt silfver i
Hamburg och i Stockholm och än mindre emellan värdet af en vexel å 100
mark Hamburger Banko och det belopp i Svenska sedlar å Riksdaler
Riksmynt, som derföre bör betalas; ty den, som i Hamburg förvärfvat
sig ett silfvervärde, som, i Hamburger mynt uttryckt, der gäller 100 mark

Den 26 Februari, e. m.

331

Hamburger Banko, bör visserligen, om han uttager och transporterar
detta silfver till Stockholm, i dervarande Riksbank derföre erhålla i Svenskt
Riksmynt 132,19 •— men då uttaget, transporten, assuransen, afyttringen
m. m. icke kunna ske utan att medföra en kostnad, som för jemn siffras
skull kan antagas uppgå till 1 procent, så måste den, som flyttar silfret, antingen
uttaga för 101 Mark Banko i Hamburg för att få 132,19 i behåll
i Stockholm, eller ock för uttagna 100 Mark Banko nöja sig att få blott
130,s 7 i Stockholm, och vill han der få det dit transporterade silfret förvandladt
till Svenskt silfvermynt, så ökas hans kostnad med % procent, och
han måste derföre uttaga för 101 mark 12 sch. silfver i Hamburg, för att
kunna erhålla för 132,19 Svenskt silfvermynt i Stockholm, eller ock nöja
sig med att för i Hamburg uttagna 100 Mark Banko i Stockholm och i
Svenskt silfvermynt blott erhålla 129,55. På samma sått måste den, som
i Svenska Riksbanken uttager silfver för 132,19 i silfver och transporterar
denna qvantitet till Hamburg, der derför erhålla ett silfvervärde af 100
Mark Banko; men då äfven härvid kostnad för transport m. m. måste
ifrågakomma, så, om denna jemväl antages uppgå till 1 procent, kan för en
i Stockholm emot 132,19 uttagen qvantitet silfver icke fås i behåll i Hamburg
mera än 99 Mark Banko, eller med andra ord, den, som har 100
Mark Banko att betala i Hamburg, måste för att verkställa denna liqvid
uttaga för 133,5 1 i Stockholm. Och den, som, för att undgå besväret och
kostnaden att utföra silfver till Hamburg, föredrager att köpa en å vista
vexel, kan derföre betala ända till nyssnämnda siffra af 133,51 för en sådan
vexel, utan att derigenom hafva ådragit sig en större kostnad, än om han
i Stockholm köpt den silfverqvantitet, som erfordras, för att i Hamburg
kunna betala de 100 Mark Banko, som han der är skyldig. Och den
rätta pari kursen för å vista vexlar är derföre enligt min uppfattning icke
det i Riksdaler Riksmynt uttryckta silfvervärde — 132,19 — som i Hamburger
Mark Banko gäller 100, utan det silfvervärde, 133,51, som måste i
Stockholm köpas för att i Hamburg kunna betala 100. Huru hög siffran
för denna pari kurs rätteligen bör antagas vara, beror af omkostnadernas
storlek. Jag har för jemn räkning antagit den till 1 procent, och derföre
kommit ujip till omkring 133,50, men då jag af sakkunnige män hört uppgifvas,
att det icke skall löna sig att för liqvider af skulder, i stället för
att köpa vexlar, skicka silfver till Hamburg vid andra tillfällen än då kursen
gått upp till 133 R:dr 80 öre, och då här kommer, att det vanligtvis
här i landet råder större efterfrågan än tillgång på utländska vexlar,
hvilket naturligen måste föranleda dertill, att kursen ställer sig snarare
öfver än under det rätta värde å å vista vexlar, som af silfrets värde i
Svenska Riksbanken med tillägg af transportkostnaden angifves, så måste
det kunna antagas att Riksbanken, som icke har annan utväg att skaffa
sig det för Banken erforderliga silfver, än genom inköp af å utländsk valuta
lydande vexlar, för dessa måste betala så högt pris, att den vexel,
som motsvarar en qvantitet silfver, som i Hamburg gäller 100 Mark Banko,
i medeltal kommer att kosta Banken 133,50 ä 133,so, och lägger man
nu härtill transport- och myntningskostnad, så kommer man till det resultat,
att det belopp eller den vigt i silfver, som Banken åt sig måste
anskaffa, under vanliga förhållanden kostar Banken, för en qvantitet silf -

132

Den 2G Februari, e. ni.

ver, som motsvarar 100 Mark Banko, 134,so för omyntadt och 135,so för
myntadt silfvei''.

Riksbanken måste således göra gifven förlust på hvarje silfverriksdaler,
som den tillhandahåller allmänheten — ty om Banken skulle försöka
afhålla sig att köpa några vexlar förr än priset derå sjunkit så lågt under
det i Riksdaler Riksmynt bestämda silfvervärdet, att både transportoch
myntningskostnaden derigenom kunde betäckas, skulle Banken, i
konkurrens med alla andra, som, då de behöfva skaffa sig utländska
vexlar, utan förlust kunna betala ända till 1 procent utöfver nyssnämnda
silfvervärde, icke annat än under de mest ovanliga förhållanden kunna erhålla
några vexlar. Men för att betacka denna förlust, har man gifvit
Banken rätt att köpa och sälja vexlar till af Fullmägtige sjelfva bestämda
priser; och då det under flera år har visat sig, att Banken, med begagnande
af denna rätt, — genom att förskaffa sig vexlar till billigare pris,
då tillgången derå varit god, och med vinst åter afyttra dem, då ett större
behof för deras användande visat sig — både har lyckats att till stor del
förekomma silfrets ofta förnyade transporterande till och ifrån Riksbanken
och att göra en vinst på vexelhandel^ öfverstigande den kostnad, som
genoyn silfvertransporten och utmyntningen för Banken uppkommit, anser
jag derföre rigtigt och för Banken fördelaktigt, att låta i utländsk valuta
ställda vexlar förblifva, såsom de hittills varit, en handelsvara, hvilken
Banko-fullmägtige, utan att behöfva hålla sig till någon viss föreskrifven fast
kurs, fortfarande skola ega att köpa och sälja på börserna till der gångbara
priser och med uteslutande afseende fästadt på hvad Bankens egen
fördel fordrar.

Man har visserligen talat om här och annorstädes, att Banken genom
ett sådant deltagande i vexelhandel skulle kunna styra kurserna; men
detta är i min tanke ett misstag, som bäst bevisas deraf, att ehuru summorna
af de vexlar,'' som af Banken årligen blifvit köpta eller sålda, utvisa
ganska betydliga siffror, så uppgå dock summorna för af enskilde personer
köpta eller försålda vexlar för hvarje år till många gånger högre belopp,
och det är således allmänhetens starka efterfrågan å vexlar och icke
någon Bankostyrelsen öfvervägande medverkan å vexelhandel^ som förorsakar
den höga kurs, hvaröfver man beklagar sig.

Men då jag sålunda anser vara med Riksbankens fördel, i ett af de
mest väsendtliga afseenden, öfverensstämmande, att dess styrelse fortfarande
får ega frihet, att till priser, som den sjelf'' bestämmer, kunna köpa
och sälja vexlar, måste jag på grund deraf finna det vara särdeles farligt,
att, genom ett bifall till Utskottets anmärkning i nu föredragna punkt,
lemna en för Fullmägtige bindande anvisning, att de för framtiden ej få
bestämma priset å plantssilfver till högre belopp än det, som för det
myntade silfret är faststäldt. Det har hittills i erfarenheten visat sig,
att plantssilfver — antagligen derföre, att det för köparen utgör ett vid
användande i‘ utlandet mera förmånligt betalningsmedel — kunnat från
Banken säljas, ehuru alltid under dess inköpskostnad, dock till något fast
obetydligt högre pris, än det myntade silfret; men nu vill .man fråntaga
Banken denna lilla förmån, derföre säger man, att det omyntade silfret
kostar Banken sjelf mindre än det myntade, och drager man ut den fulla
konseqvensen af detta skäl, så måste en nedsättning i priset å plantssilf -

Den 26 Februari, e. in.

333

ver nödvändigt hafva till följd jemväl en sänkning i priset å från Riksbanken
a flatna vexlar, ty Riksbanken kan icke skaffa sig plantssilfver
annat än genom inköp af vexlar; och då till inköpspriset för vexlarne
måste läggas utgifterna för transporten, kostar naturligtvis plantssilfver
Banken mera än vexlar, och det borde derföre, om det af Utskottet anförda
skälet är giltigt, för Riksbanken vara mera förmånligt, att till det
fixa pris, som myntbestänmingslagen för myntadt silfver har fastställt, sälja
vexlar i stället för plantssilfver, och det är utan tvifvel till detta mål, som
många sträfva på den bana, hvarå de nu vilja taga första steget. Men
om Banken sålunda skulle tvingas, att sälja sina vexlar till någon viss
fixerad kurs och den icke har något annat medel att utan begagnande
af utländsk kredit betacka sina dragningar, än genom inköp af vexlar,
som motsvaras af inhemska produkters utförsel till utlandet, skulle den, så
länge konkurrensen om dessa valutor vore fri, oftast nödgas sälja för vida
lägre pris än den inköpt samt derpå göra högst ansenliga förluster; men
då, i samma mån som Banken genom den fixerade vexelkursen blefve ensam
säljare af utländska vexlar, den också skulle nödgas göra sig till ensam
köpare, skulle den otvifvelaktigt härigenom — den inhemska produktionen
till skada — komma att på konstladt sätt nedtrycka kursen lågt
under de vexlande belopp, hvartill densamma under fri täflan inom vexelhandeln
— men inom den genom myntbestämningslagen bestämda gräns —
naturligen kan komma att uppgå. Under någon tid skulle väl, på ena
eller andra sättet, Banken eller landet kunna härda ut med en så bedrifven
vexelrörelse, och derigenom det eftersträfvade målet att få en
låg kurs kunna vinnas; men icke kunde detta komma att räcka länge.

Det sades vid en föregående punkt att i Banko-fullmägtiges deri klandrade
åtgärd skulle ligga en fara för beståndet af 1834 års realisation.
För min del önskar jag lifligt att densamma fortfarande måtte komma att
bestå. Men ett oeftergifligt vilkor häriöre är, att man håller sig fast vid
mynt bestämningslagens föreskrift - att Riksbankens sedlar skola med Svenskt
silfvermynt af bestämd vigt vid anfordran inlösas — men icke sträcker
sina anspråk derutöfver, utan tillåter att Banko-fullmägtige hädanefter
såsom tillförene må ega full frihet att drifva handel både med plantssilfver
och med vexlar på det sätt, som de finna med Bankens fördel mest
förenligt.

Mycket vore att tillägga i detta högst vigtiga ämne, men den långt
framskridna tiden tillåter icke att jag längre uppehåller mig dervid. Och
jag inskränker mig derföre till att instämma i det yrkande, som af Herr
Indebetou blifvit gjordt.

Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen framställde propositioner
i öfverensstämmelse med de yrkanden, som blifvit gjorda. Svaren utföllo
med blandade ja och nej, och då votering äskades, blef densamma
företagen efter denna proposition:

Den som vill, att andra punkten i Banko-Utskottets Memorial N:o 2
skall läggas till handlingare,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

384

Den 26 Februari, e. in.

Vinner nej, har Kammaren, med ogillande af Utskottets yttrade åsigt
om hvad - i förevarande fall med Riksbankens fördel varit öfverensstämmande,
beslutat lägga ifrågavarande punkt till handlingarne.

Vid sedlarnes öppnande funnös 46 ja mot 65 nej, hvadan Kammarens
beslut utfallit i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Punkterna 3, 4 och 5.

Utskottets hemställanden under dessa punkter blefvo, hvar efter annan,
bifallna.

§ 15.

Följande förut bordlagda ärenden blefvo nu bordlagda för andra gången,
nemligen:

Stats-Utskottets Utlåtanden N:is 22 och 23;

Lag-Utskottets Utlåtanden Näs 4—8;

Första Kammarens protokollsutdrag N:o 89; och

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtanden Näs 1—13.

§ 16.

Tjenstledighet beviljades:

Herr Rosenqvist under 12 dagar från den 29 dennes,

„ Janson under 8 dagar från den 29 dennes,

„ Ola Nilsson under 14 dagar från den 1 Mars,

„ Grefve Rosse under 8 dagar från den 2 Mars,

„ Sven Hansson under 14 dagar från den 2 Mars, och
„ Falkman under 14 dagar från den 4 Mars.

§ 17-

Bordlädes för första gången nu inkomna:

Bevillnings-Utskottets Betänkanden:

N:o 4, angående tullbevillningen;

N:o 5, i afledning af en inom Första Kammaren väckt motion, om
särskild beskattning af cigarrer; och

N:o 6, angående stämpelpappersafgiften.

Lag-Utskottets Utlåtanden:

N:o 9, i anledning af väckta motioner om upphörande af kyrkoherdes
sjelfskrifvenhet till ordförandeskap i skolråd, m. fl. ändringar i Kongl.
Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd;

N:o 10, i anledning af väckt motion, angående skyldighet för dem inom
kommunerna, som icke ega fastighet, att deltaga i kostnaderna för uppförande
och underhåll af allmänna byggnader m. m.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 6) Utlåtanden:

N:o 14, med anledning af Herr S. Ribbings motion om aflåtande af
underdånig skrifvelse i fråga om ändringar och tillägg till Kongl. Förordningen
den 7 December 1866, angående vilkoren för försäljning till förtäring
på stället af vin, öl, kafle eller andra icke spirituösa drycker;

N:o 15, med anledning af Herr S. Rosenbergs motion om underdånig
framställning till Kongl. Maj:t, att arfvode till löntagande riksdagsman för
vikaries aflönande icke må af statsmedel utbetalas;

Den 29 Februari, f. m.

m

, !.6> 1 “lednin8 a{ Herr C. Orres motion, N:o 18, om underdånig

framställning till Kongl. Maj:t, att af sådana Konungens Befallningshaf''
andes kungörelser, som röra allmänna val eller länets ekonomiska förvaltning,
ett exemplar måtte tilldelas hvarje kommuns styrelse;

N;° 17 med anledning af Herr Jöns Olssons i Nordanå motion, N:o
89, om underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t angående optionsrätt för
an endatorer af Lunds akademi-hemman, i likhet med hvad för arrendatorer
af^ domkyrkohemman stadgadt är;

. N:0.18’ }. fräga om åtskilliga förändringar i anordningen af trafiken å
statens jernvagsstambanor;

N:o 19, angående ifrågasatt ändring af 16 § 1 monn i Kongl. Stadgan
om mått och vigt af den 31 Januari 1855;

N:o 20, i anledning af Herr A. J. Sandstedts motion, N:o 74 om
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med hemställan, att beväringsmanskapets
vapenolnmgar eller åtminstone öfningarne med andra klassens beväringsmanskap
måtte för innevarande år inställas; och

N:o 21, angående Herr Johannes Anderssons motion, N:o 330, om indragmng
af öfveringeniörstjensten vid General-landtmäterikontoret samt
om forandrad arbetsordning för nämnda embetsverk.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 11 % e. m.

In fidem
H. Husberg.

Lördagen den 29 Februari.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Protokollet för den 22 i denna månad och protokollsutdrag angående
de uti protokollet för den 26 dennes under § 14 omförmälda beslut upplästes
och godkändes. w

§ 2.

Herr Statsrådet och Kommendören med stora korset af Kongl. Mahts
Nordstjerneorden H. G. Lagerstråle hade anmält sig till aflemnande af
nedannamnda Kongl. Maj:ts nådiga Propositioner:

^-0 25, angående Bruksegaren G. Bernhardts och Hofkamereraren A.

‘ »elins ansökning om afskrifning åt en Kronans fordran hos dem, i
följd af ingången borgensförbindelse;