Den 21 Februavi, f. m

ProtokollRiksdagens protokoll 1872:221

210

Den 21 Februavi, f. m.

Onsdagen den 21 Februari.

Kl. 10 f. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 14 Februari.

§ 2.

Herr Talmannen tillkännagaf, att ordet blifvit begardt af:

Hans Excellens Herr Justitiestatsminister!! A d ler er eu t z, som anförde:
Med Kammarens bifall bar af Herr Sven Nilsson i Österslöf blifvit

till mig framstäldt följande spörsmål: “Om Hans Maj:t Konungens yttrande
vid afslutandet af sistlidet års lagtima riksdag, att Hans Maj:t,
för ytterligare behandling af frågan om landtförsvarets ordnande, var betänkt
att, om icke oförutsedda hinder mötte, sammankalla en urtima
riksdag, hade förut varit föremål för öfverläggning och beslut inom Statsrådet. “

Någon tvekan angående detta spörjsmåls rätta innehåll har hos mig
uppstått till följd af den dubbla betydelse, i hvilken det deri förekommande
ordet “Statsrådet11 kan uppfattas. Dermed kan nemligen förstås
dels sammanfattningen af alla Statsrådets medlemmar, såsom ett helt för
sig, närmast motsvarande hvad man betecknar med uttrycket statsrådsberedningen,
dels ock Statsrådets ledamöter, såsom samlade kring Konungen,
då regeringsmakten af honom utöfvas. F ör antagandet att den förra
meningen varit i interpellationen afsedd, talar ordet “inom", som der står
framför “Statsrådet", och livilket likasom bortvisar tanken på att någon
person utom Statsrådets medlemmar skulle funnits tillstädes; äfvensom
det för mig åtminstone vore ett särdeles främmande uttryckssätt,. att
Konungen öfverlägger och besluter “inom" Statsrådet. A andra sidan
är jag dock fullt förvissad, att Herr Sven Nilsson lika väl som någon
annan känner, att Statsrådet, såsom sådant, icke har någon beslutanderätt
och att följaktligen, derest uttrycket skulle fattas i den af mig
först angifna meningen, frågan om det i interpellationen omförmälda yttrandet
af Konungen varit föremål för öfverläggning och beslut inom Statsrådet
ovilkorligen skolat nekande besvaras. Jag ser mig derför föranlåten
fatta spörjsmålet så, att dermed begäres upplysning, om det ifrågavarande
yttrandet förut varit föremål för öfverläggning och beslut hos Konungen i
statsrådet. Härvid ber jag då först få erinra att, enligt stadgandet i 9 §
Regeringsformen, protokoll skall föras i alla mål, som hos Konungen i
Statsrådet förekomma. Statsråds-protokollen äro alltså den egentliga och
rätta källan till upplysning om hvad hos Konungen i Statsrådet förekommit
eller icke förekommit. Det har derföre hos mig väckt en viss

211

Den 21 Februari, f. m.

förundran att, sedan alla statsråds-protokollen, åtminstone intill den tid,
då det anmärkta yttrandet afgafs, blifvit för granskning till Konstitutionsutskottet
öfverlemnade, en af detta Utskotts ledamöter nu, likasom på en
genväg, söker att genom interpellation förskaffa sig eu upplysning, till erhållande
hvaraf de rätta materialierna redan ligga i hans hand. Då emellertid
af Kammarens bifall till spörjsmålets framställande jag har anledning
sluta, att den begärda upplysningen önskas af ledamöter af Kammaren,
som icke hafva lika tillgång till sjelfva urkunden, vill jag icke undandraga
mig att besvara spörjsmålet.

Jag får då i anledning deraf yttra, att de så kallade trontal, som
af Konungen hållas vid riksdagens öppnande och afsilande, hvarken enligt
lag eller enligt sed utgöra föremål för öfverläggning och beslut hos
Konungen i Statsrådet, hvilket således ej heller varit händelsen med det
trontal, Konungen höll vid 1871 års lagtima riksdags afsilande. Att
trontalen icke äro att hänföra till egentliga regeringshandlingar, synes
redan deraf, att de icke af någon statsrådsledamot äro kontrasignerade.
Deremot ligger det å andra sidan i sakens natur, att i konstitutionel
stater, der regeringsmakten utöfvas i enlighet med de åsigter, som genom
Konungens rådgifvare representeras, trontalen i allmänhet och under vanliga
förhållanden måste antagas innebära uttryck af de åsigter, som hos
regeringen äro rådande; och vill jag härvid slutligen tillägga, att det
ifrågavarande trontalet icke utgjort något undantag från den af mig nu
anförda allmänna regeln.

Härefter yttrade

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Jag har erhållit den upplysning
jag önskat, nemligen att hvarken det ifrågavarande trontalet eller föregående
sådana böra anses såsom regeringshandlingar och ehuru denna
upplysning för mången torde vara öfverraskande, måste jag dock känna
mig tillfredsställd med densamma, emedan man nu vet hvad man hädanefter
har att rätta sig efter. Likvisst får jag förklara, att Hans Excellens’
tillägg, att det nu ifrågavarande trontalet, likasom alla öfriga sådana,
innefattar uttryck af regeringens åsigter, icke kan undgå att förvåna mig,
då Hans Excellens tillika behagade yttra, att trontalen icke äro föremål
för regeringens öfverläggning och beslut.

§ 3.

Föredrogs Stats-Utskottets utlåtande N:o 5, angående regleringen af
utgifterna under riksstatens första hufvudtitel.

Herr Jöns Pehrsson anförde: För denna gång vill jag vara helt

kort och börja, der man vanligen slutar. Jag vill således straxt tillkännagifva,
att jag yrkar, att Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
ville för sin del besluta en hemställan af följande lydelse:

Riksdagen, som finner behöfligt, att första hufvudlitelns utgifter vid
blifvande regentombyte betydligt nedsättas, har velat derom uttala sig
samt för närvarande nedsätta anslaget till Kougl. hofstallets utfodring

212

Den 21 Februari, f. m.

med 15,000 R:dr. Antagligen kommer jag att begära votering om detta
förslags antagande, och jag gör då detta, derföre att jag anser det vara
med billighet och rättvisa öfverensstämmande, och jag tror att det bör
understödjas utan afseende å några slags konsiderationer. Man utöfvar endast
sin pligt, då man understödjer rättvisa och billiga anspråk. Jag vill
väl icke tillvita Stats-Utskottet, att det lemnat min motion utan afseende,
men det förundrar mig, att Utskottet nu såsom alltid undvikit att lemna
svar på min fråga, hvarföre ett regentombyte just anses vara lämpligaste
tidpunkten för reglering af första hufvudtiteln. Jag har dock i min motion
antydt, att sådant lämpligast borde ske i förtid, så att den blifvande
regenten på förhand visste hvad han hade att vänta i apanage, och derjemte
att Riksdagen eller åtminstone Andra Kammaren ansett eu nedsättning
i denna hufvudtitels utgifter väl behöflig. Detta är orsaken,
hvarföre jag alltjemt envisas med framställningar härom. Äfven i vårt land
höjas många röster mot det monarkiska styrelsesättet, hvilket jag dock,
för min del, för närvarande anser vara det enda möjliga, och jag tror
derför att det skulle ligga i monarkiens eget intresse, om man i god tid
aktade på tidens kraf och reglerade denna fråga på ett sätt, som öfverensstämde
med folkets önskningar. Då regeringen icke sjelfmant tänker
härpå, måste de, som inom representationen föra den stora massans talan,
uttala dess önskningar och påyrka en välbehöfiig nedsättning i statsutgifterna.
Är den sak, jag förfäktar, icke rättvis, skall jag icke begära att
någon skall votera med mig, men då jag derom är fullt och fast öfvertygad,
måste jag anhålla om proposition på mitt yrkande

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gaf Herr Talmannen propositioner
såväl på Utskottets hemställan som på Herr Jöns Pehrssons förslag.
Ja förklarades öfvervägande för den förra meningen, men Herr Jöns
Pehrsson begärde votering, hvilken alltså försiggick enligt en så lydande
proposition:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottets hemställt i dess utlåtande
N:o 5,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren fattat följande beslut:

Riksdagen, som finner behörigt att första hufvudtitelns utgifter vid
blifvande regentombyte böra betydligt nedsättas, har velat derom nu uttala
sig samt för närvarande nedsätta hofstallsanslaget med 15,000
riksdaler riksmynt.

Omröstningen visade 98 ja mot 65 nej, i följd hvaraf Utskottets hemställan
bifallits.

Den vid utlåtandet fogade tabell godkändes.

§ 4-

Föredrogs Stats-Utskottets utlåtande N:o 6, angående regleringen åt
utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel.

Den 21 Februari, f. ni.

213

Vid punkten 1 anförde:

Hans Excellens Herr Justitiestatsministern Adlercreutz: Innan

Kammaren fattar sitt beslut i förevarande fråga, anhåller jag att deri få
lemna några upplysningar. 1 Svea hofrätt hade sedan lång tid tillbaka
den ordning blifvit följd, att inkommande handlingar emottagits och bokförts,
i brottmål af tjenstgörande fiskalen, i instämda och vädjade saker
af aktuarien samt i civila besvärsmål och ansökningsärenden af sekreteraren.
Under sednare delen af 1850-talet vidtogs en förändring i hofrätternas
organisation i afseende å tjenstemännen och deras biträden.
Under förberedelserna för denna förändring anhöllo Rikets Ständer, såsom
eu af reservanterna mot Utskottets förslag anfört, i underdånig skrifvelse,
att i Svea hofrätt, likasom i de öfriga, alla handlingar, som ingåfvos,
Unge aflenmas till en och samma person, eller, ifall sådant icke läte sig
verkställa, åtminstone till blott två personer, den ene i civila och den
andre i kriminela mål. Under dåvarande sekreterarens och aktuariens
tjenstetid mötte dock hinder för en sådan anordning, men sedan båda
desse tjenstemän afgått, har från och med år 1870 den förändring vidtagits,
att aktuarien mottager och i sitt diarium inför alla inkommande
handlingar i civila besvärsmål och, med få undantag, äfven ansökningsärenden,
hvaremot tjenstgörande fiskalen har samma åliggande med afseende
å handlingar i kriminela mål. För det ökade arbete, som aktuarien
härigenom pålades, ansågs dock nödvändigt att, utom den hos honom förut
anställde amanuensen, bereda honom biträde af en ytterligare sådan, med
ett arvode å 900 riksdaler. Denna anordning har tillämpats under de
två år som derefter förflutit samt visat sig ändamålsenlig; och är det om
Kongl. Maj:ts begäran, att berörda 900 R:dr må på ordinarie stat uppföras,
som fråga nu är.

Stats-Utskottet har väl ansett, att anordningen är för de rättsökande
beqvämlig, äfvensom att derigenom behof uppstått af arbetsbiträde åt
aktuarien, men afstyrkt det begärda anslaget och såsom skäl anfört, att
sådant biträde lätteligen torde kunna nämnde tjensteman beredas genom
öfverflyttning från annat håll, der göromålen genom samma förändring
minskats. Jag erkänner, att detta skäl väl eger eu viss giltighet i allmänhet,
men icke destomindre saknar det tillämplighet i förevarande fäll.
Förhållandet är nemligen — och det är egentligen härom jag önskade
upplysa — att den tillökning i göromål, som genom ifrågavarande förändring
tillkommit aktuarien, icke motsvaras af en lika stor minskning i sekreterarens
göromål. Sistnämnde tjensteman har väl blifvit befriad från besväret
af den personliga beröringen med parterna, hvilka numera hafva
att vända sig till aktuarien, äfven i fråga om alla önskade upplysningar
om målens gång, tills de blifvit utagerade, men i sjelfva bokföringen har
sekreteraren icke vunnit någon egentlig lindring. Nu tillgår nemligen så,
att sedan aktuarien för hvarje dag slutat mottagningen af handlingar,
lemnar han alla till civila besvärsmål och ansökningsärenden hörande
handlingar till sekreteraren, som har att bereda och för hofrätten föredraga
dessa mål och ärenden, intilldess de blifvit afgjorda eller, sedan de
blifvit utställda till kommunikation och skriftvexlingen slutats, målen
blifvit lottade på hofrättens ledamöter. Med anledning af detta sitt em -

214

lvu 21 Februari, i. in.

betsåliggande för sekreteraren till sin egen rättelse eu förteckning öfver
alla målen, äfvensom han, så snart ett mål genom någon åtgärd blifvit
fästad vid en af de fem divisionerna, inskrifver detsamma i divisionens
rotel samt ytterligare, då någon handling i samma mål inkommer eller åtgärd
i målet vidtages, derom i vederbörande rotel gör anteckning, hvilken
sednare bokföring just genom målens fördelning å fem särskilda rotlar blifver
än mera besvärlig än eljest. Häraf synes, att genom den ifrågavarande
förändringen i afseende å handlingars emottagande arbetet för Hofrättens
tjenstemän i dess helhet icke obetydligt ökats. Att sekreteraren ej af sitt
arbetsbiträde kan lemna någon del ifrån sig åt aktuarien, är så mycket
uppenbarare, som sekreteraren, oaktadt han har en amanuens på stat, likväl
icke blott med nöje afstår de med handlingarnes mottagande förenade
sportler, utan dessutom årligen afstår 600 R:dr af sina löneinkomster för
beredande af arvode åt ytterligare en för honom behöflig amanuens. För
afstyrkande af det begärda anslaget har Utskottet vidare anfört det skäl
att, genom vidtagande af ändamålsenlig förenkling i expedition ssättet, de
till Hofrättens disposition ställda arbetskrafter skulle blifva för behofvet
mer än tillräckliga. För frågans utredande hade det varit önskligt, att
Utskottet närmare förklarat, hvilken förenkling det tänkt sig såsom möjlig
att vidtaga. Jag tager dock för gifvet, att Utskottet icke menat en förenkling
i de enkla åtgärderna vid expeditionernas utskrifvande och utlemnande
utan i sjelfva formen för deras uppsättande; men i detta hänseende
fruktar jag, att hvarje förenkling skall medföra förlust på annat
håll. Vore emellertid en sådan möjlig och önsklig, fordras dock tid för
utredning af frågan, och om äfven utredningen vore fullbordad i närvarande
stund, återstår i alla fall att Kong!,. Maj:t och Hofrätten icke kunna
disponera de på annat håll möjligen öfverflödiga medlen för aflönande af
det behöfliga biträdet åt aktuarien, enär alla Hofrättens anslag äro i staten
för sina vissa ändamål uppförda.

Slutligen torde icke alldeles böra förbises den af Svea Hofrätt framhållna
omständighet, att nuvarande anslaget på stat åt nämnda Hofrätts
tjenstemän och deras biträden med 500 R.-dr understiger det å Göta Hofrätts
stat för samma ändamål uppförda anslag. Om den nu äskade förhöjningen
af 900 R:dr beviljas, skulle väl Svea Hofrätts stat i denna del
komma att med 400 R:dr öfverstiga den för Göta Hofrätt, men denna
förhöjning torde dock, såsom Hofrätten anmärkt, icke utgöra mer än en
billig ersättning för det vida större besväret att emottaga och ordna inkommande
handlingar i Svea Hofrätt, än som är förenadt med samma
göromål i Göta Hofrätt. Der tinnes nemligen särskilde, af Hofrätten antagne
så kallade Hofrättskommissarier, hvilka förstå att samla och ordna
handlingarne och derefter ingifva dem i komplett skick till aktuarien, som
derigenom får så litet besvär som möjligt vid deras mottagande. I Svea
Hofrätt deremot äro de personer, som inlemna handlingar, snart sagdt,
oräkneliga och förorsaka genom oordning och okunnighet om formerna
aktuarien ett betydligen ökadt besvär.

På de skäl, som i det propositionen åtföljande statsrådsprotokoll finnas
upptagna, och dem jag ytterligare här anfört, synes mig, att Kongl.
Maj:ts förslag borde kunna påräkna Kammarens bifall.

Den 21 Februari, f. in.

215

Herr Grefve Posse: Det är visserligen med verkliga förhållandet

öfverensstämmande, att representationen sjelf, nemligen genom. Rikets
Ständers underdåniga skrifvelse den 14 Januari 1858, begärt ifrågavarande,
i Svea hofrätt vidtagna anordning för handlingars emottagande,
åsyftande att parter och rättsökande måtte veta i hvilka expeditioner de
skola inlemna sina inlagor. Men deraf att representationen begärt denna
anordning, är icke en nödvändig följd att för förändringens genomförande
fordra tillökning i det till biträden åt Hofrättens tjensteman i gällande
stat uppförda anslag. Utskottets majoritet hade också antagit, att då bestyret
med handlingars emottagande och bokföring öfverflyttades från
sekreteraren till aktuarien, skulle arbetsbiträdet åt sekreteraren för nämnda
bestyr kunna användas hos aktuarien, enär det väl måste medgifvas, att
göromålens antal hvarken ökas eller minskas, derigenom att stället för
handlingarnes emottagande flyttas. Nu har Hans Excellens Herr Justitiestatsministern
upplyst, att just emottagandet och antecknandet af handlingarne
icke utgjorde det väsendtligaste besväret för sekreteraren, medan
dessa göromål ännu tillhörde honom, utan att andra dermed sammanhängande
bestyr voro de mest betungande. Dermed måste ock följa, att det
ökade arbetet för aktuarien icke kan vara så särdeles tryckande. Det
torde således kunna medgifvas, att den tillökning i arbete, som genom
öfverflyttning till aktuarien åt bestyret med handlingars emottagande och
antecknande uppstått för denne tjensteman, icke nödvändigt bör medföra
någon tillökning i anslaget till arbetsbiträde åt honom, så mycket heldre
som det är allmänt bekant, att eu af sekreterarens väsendtligaste .inkomster,
då han emottag handlingar^, utgjordes af lösen för s. k. diariibevis eller
intyg deröfver att eu handling blifvit inlemnad. Enligt Utskottets majoritets
uppfattning bör inkomsten deraf vara så stor, att den kan fullt
betacka kostnaden för det ökade arbetsbiträde, aktuarien i följd af ifrågavarande
anordning kunde behöfva; och detta var ett af de skäl, som
bestämde majoritetens mening i frågan.

Såsom ett skäl för bifall till Kongl. Maj:ts förslag har åberopats jemväl
det förhållande, att det i gällande stat uppförda anslag åt Svea Hoträtts
tjenstemän och deras biträden med 500 R:dr understiger det a Göta
Hofrätts stat uppförda anslag för samma ändamål, i följd hvaraf den
skilnad, som i dessa Hofrätters stater, i händelse den nu begärda anslagsförhöjningen
beviljades, skulle uppkomma, icke skulle uppgå till högre belopp
än 400 R:dr, hvilken summa ansetts icke utgöra mer än billig ersättning
för det vida större besväret att emottaga och ordna inkommande
handlingar i Svea Hofrätt, än som är förenadt med samma .göromål i
Göta Hofrätt. Men just den omständigheten att genom beviljandet af
ifrågavarande anslagsförhöjning en skilnad i de båda Hofrätternas stater
skulle uppkomma, utgör enligt, min tanke ett ytterligare skal för utslag
å den Kongl. propositionen, enär, i händelse det ökade anslaget beviljades,
man i en framtid utan tvifvel komme att åberopa den högre staten såsom
ett skäl för den lägre statens förhöjning.

Herr Justitie-statsministern framhöll äfven såsom önskvärd!, att statsutskottet
måtte närmare förklara sin mening med del i motiverna till
Utskottets hemställan rörande denna punkt förekommande uttrycket “förenkling
i expeditionssältet ". och i min egenskap af ordförande i Utskottet

Den 21 Februari, f. m.

216

skall jag icke heller undandraga mig att efterkomma Herr Statsrådets
önskan i berörda afseende; men då frågan härom torde återkomma vid
behandlingen af sjette punkten i Utskottets utlåtande, och jag icke vill
trötta Kammaren med två framställningar i samma sak, må det tillåtas
mig att då få afgifva den önskade förklaringen. Jag inskränker mig således
nu till yrkande om bifall till Utskottets förslag.

Herr Bo vin: Då man tager del af Stats-Utskottets föreliggande betänkanden
och dervid finner, att samtlige ledamöter inom Utskottet af de
olika Kamrarne beträffande nu föredragna punkt kommit till olika åsigter,
frestas man antaga, att det anslag, som här åsyftas, måtte vara ett stort
anslag och afse ersättning för ett arbete, hvilket möter synnerlig svårighet
att bedöma, ty i annat fall är ej lätt att fatta anledningen till en sä
prononcerad skiljaktighet båda Kamrarnes ledamöter emellan, i all synnerhet
som man naturligtvis är berättigad att hos dessa förutsätta förmåga
att i allmänhet pröfva verkliga beskaffenheten åt de ärenden, som af dem
höra handläggas.

Frågan är likväl icke af någon relativt större betydelse. Behofvet
af det lilla anslag, som här blifvit äskadt af Kong!. Maj:t, grundar sig
på en framställning, som blifvit gjord af Rikets Ständer, och det vore i
sanning eget, om, sedan Riksdagen sjelf erkänt olämpligheten af det hittills
följda expeditionssättet i _ Svea Hofrätt samt begärt eu förändring i
detta afseende uti angifven syftning, och denna förändring kräfver ökaclt
arbetsbiträde, Riksdagen skulle vägra att bevilja det ringa anslag, som
visat sig vara nödvändigt för genomförandet af sagda förändring, hvilken
i motsatt fall ej kan bringas till stånd. Den ordning för handlingarnes
emottagande, som för närvarande iakttages, och om hvars definitiva fästställande
nu är fråga, har redan i tvänne år varit tillämpad, och jag förmodar,
att alla, som haft anledning att derom taga kännedom, sjelfva öfvertygat
sig, att densamma länder till beqvämlighet för de rättsökande. Om
nu anslaget nekas, blir häraf en oundviklig följd, att man nödgas återgå
till den gamla och med skäl öfverklagade anordningen, enär Herr Justitiestatsminister]!
anfört skäl, som klart ådagalägga ohållbarheten af StatsUtskottets
resonnement beträffande möjligheten att från annat håll utan
särskild kostnad bereda tillgång till nödigt biträde åt aktuarien.

hör öfrigt tager jag mig friheten att fästa uppmärksamheten äfven
å eu annan omständighet, hvilken vid frågans bedömande icke torde böra
lemnas ur sigte.

Det kan nemligen, efter mitt förmenande, icke vara rätt lämpligt,
att Kammaren i anslagsfrågor af underordnad vigt fatta sådana beslut,
att dessa frågor maste göras till föremål för gemensam omröstning hos
bada Kamrarne och afgöras måhända af eu majoritet i Första och eu
minoritet i Andra Kammaren. Jag tror, att i allmänhet ett dylikt sätt
lör frågors afgörande icke är fördelaktigt, och i alla händelser torde detsamma.
enligt min öfvertygelse, åtminstone böra besparas till vigtigare
frågor.

l,;l de skäl jag nu an lort och Herr Justitie-statsministern förut framställt
vägar jag anhålla om afsteg å Stats-Utskottets betänkande i denna
punkt och bifall till den Kongl. propositionen.

Den 21 Februari, f. ni

217

Herr Uufwa: Hen siste talaren liar ansett det skäligen kunna an tagas,

att ett stort anslag vore bär i fråga, derföre att de olika Kamrarnes
ledamöter i Utskottet omfattat olika meningar, enär en så utpräglad
skiljaktighet i åsigter, efter hans förmenande, endast i dylikt fall borde
kunna uppkomma.

Ja, det vore sannerligen eu mycket gen och särdeles beqväm väg att
få använda så lätt som möjligt statens medel, i händelse det finge antagas,
att, om man blott begärde anslag i små portioner, någon skiljaktighet
icke borde uppstå, utan anslagsfrågan utfalla efter önskan, emedan
densamma till följd af det anspråkslösa sätt, hvarpå den för hvarje gångframträdde,
skulle förutsättas vara af ringa eller ingen vigt. Men det
torde icke böra förbises, att frågan om beviljande af äfven ett till beloppet
litet anslag kan bero på en grundsats, på hvilken man vill hålla,
ehuru man icke anser anslagets belopp så betydligt, att dess beviljande
kan kallas någon välfärdssak för statens kassa.

Densamme talaren har vidare till stöd för sitt yrkande ånyo åberopat
det under öfverläggningen redan anmärkta förhållandet, att Rikets Ständer
sjelfva begärt vidtagande af den förändring i arbetsordningen, om hvars
tillämpning här är fråga. Detta är en sanning, och Stats-Utskottet har
icke heller klandrat den af Rikets Ständer begärda anordningen eller
ifrågasatt dess lämplighet. Men Rikets Ständers framställning om åtgärden
förutsätter ingalunda, att dess genomförande nödvändigt skulle erfordra
särskild kostnad. Ständernas begäran i sjelfva saken bevisar alltså ingenting
till förmån för det anslag, som äskats, förrän man förebragt eu tillfredsställande
bevisning derom, att de medel, som uppgifvas vara nödvändiga
för ändamålet, blifva nyttigt använda, om de disponeras så, som här
blifvit föreslaget. Men just härom hafva tankarne varit delade. Man har
verkligen också svårt att göra sig klar reda för de förhållanden, som
kunna ligga till grund för hithörande stadganden i Hofrätternas arbetsordning,
då man finner, att hvad som förklaras vara lämpligt och nyttigt
i Svea Hofrätt, i Göta Hofrätt anses på ett helt annat sätt.

1 den sednare Hofrätten har en enda tjensteman bestyret att emottaga
alla handlingar, utan afseende derå huruvida dessa angå civila besvärsmål,
vademäl eller brottmål. L Svea Hofrätt åter har ända till sista
tiden eller för ett par år sedan bibehållits den ordning för handlingars
emottagande, hvilken ännu i arbetsordningen är gällande, ehuru dess tillämpning
tillsvidare blifvit suspenderad, att nemligen eu tjensteman mottager
inkommande handlingar i civila besvärs- och ansökningsmål, eu
annan de handlingar som iugifvas i vademål, och slutligen andra tjensteman,
eller fiskalerna, de handlingar som röra brottmål.

Nu begärdes af Rikets Ständer, att detta till omvägar och svårighet
för rättsökande parter ledande förfarande skulle, i hvad angick civila
mål, ändras, hvilket också, på sätt jag nyss antydt, faktiskt skett genom
öfverlemnande af befattningen med emottagande af en del mål från sekreteraren
till aktuarien Ty jag anhåller att få fästa uppmärksamhet uppå
— hvad som äfven inhemtas af den Kongl. statsverks-propositionen, i
hvad densamma angår detta ämne — att sekreteraren fortfarande ernottager
och förer anteckningar öfver alla handlingar, som angå tjenstledighet
för underdomare, förordnaden för extra domare in. in. dylikt, och dessa

218

Den 21 februari, f. in.

handlingar stiga — såsom man lätt finner, om man granskar arbetsredogörelserna
— till ett icke så obetydligt antal. Följaktligen gestaltar sig
saken så, att, medan i Göta Hofrätt alla handlingar ingifvas till aktuarien,
i Svea Hofrätt vederbörande fiskal emottager handlingar i brottmål
och sekreteraren en icke så ringa del af de öfriga handlingarne. Den
fråga, som skall afgöras, innan behofvet af dessa 900 R:dr kan anses
konstateradt, är då den, om det verkligen bör kunna vara någon omöjlighet
för aktuarien här i Hofrätten att, utöfver hvad honom redan åligger,
mottaga en del af de mål, som enligt arbetsordningen tillhöra sekreteraren,
när i Göta Hofrätt aktuarien medhinner att mottaga alla de mål,
civila besvärsmål, vademål och brottmål, som dit ingifvas. Jag har icke
hört uppgifvas någon annan grund för denna olikhet, än att i Göta Hofrätt
finnas anställde särskilde så kallade Hofrättskommissarier, hvilka i
allmänhet inlemna handlingarne och hvilka skulle så mycket lätta aktuariens
göromål, att han kan åstadkomma en större arbetsprodukt.

Jag vill nu visserligen ej förneka, att detta må kunna i någon mån
inverka, men å andra sidan kan icke heller bestridas, att i Svea Hofrätt
aktuarien också är befriad från emottagande och bokföring icke blott af
alla brottmålen, utan äfven af en del af sekreteraremålen, hvilket icke
är fallet med aktuarien i Göta hofrätt. Härtill kommer att af de upplysningar,
som Herr Justitie-statsministern nyss meddelat, synes framgå,
för så vidt jag icke orätt uppfattade hans framställning, att aktuariens
befattning med den del af målen, som från sekreteraren till honom hänskjutits,
inskränker sig dertill, att han mottager dessa mål och lemnar
dem för hvarje dag till sekreteraren, som antecknar dem i Hofrättens
böcker. Hvad skulle då aktuariens biträde göra? Resultatet af den
åsyftade förenklingen i expeditionssättet skulle ju blifva den, att endast
en person komme att af parterna emottaga dessa handlingar, men om
aktuarien ej har annat göromål med de ifrågavarande handlingarne än
att mottaga dem, kan han ju ej lemna annat uppdrag åt biträdet, och då
komma ju, nu som förut, handlingarnes i civila mål emottagande att vara
fördeladt på två tjenstemän, hvilket man ju ville undvika. “Vidare är af
Herr Justitie-statsministern upplyst, att aktuarien redan förut har en
amanuens till sitt biträde. Skall då för aktuariens expedition behöfvas
tvenne personer, aktuarien sjelf, den redan varande amanuensen och den
nu ifrågasatte, hvar och en, som det vill synas, mer och mindre otillräckligt
sysselsatt af sin befattning? Man torde med skäl kunna betvifla
lämpligheten af att på detta sätt plottra ut små anslag åt olika håll och
sysselsätta med litet arbete här och litet der flere personer, än som
oundgängligen erfordras för göromålen. För min del må jag säga, att
jag mycket heldre vore färdig att bevilja det ifrågavarande beloppet till
aktuarien, med vilkor att han sjelf verkställde de göromål, hvilka i ännu
större omfattning aktuarien i annan öfverrätt ensam förmår fullgöra, än
att, såsom här skulle ske, för samma ändamål taga i anspråk flera personer
till endast den mindre delen af hvarderas arbetsförmåga.

Jag kan således icke anse annat, än att förslaget, sådant det blifvit
framlagdt af regeringen, föga är egnadt att tillfredsställa de åsigter, som
Andra Kammaren hyst och uttalat, då dylika frågor tillförene varit å
bane, och vid sådant förhållande lärer väl Kammaren icke anse lämpligt,

Den 21 Februari, f. in.

219

att statens medel så användas som här är föreslaget, representationen
må än aldrig så mycket hafva begärt, att en förändring i göromålens
anordning skulle ega rum. All anledning synes mig följaktligen vara för
handen att godkänna Stats-Utskottets förevarande hemställan, hvarom jag
äfven anhåller.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministem Adlercreutz: Jag

finner, att jag måtte hafva uttryckt mig på ett något ofullständigt sätt,
då jag nyss hade ordet, eftersom tvänne af Kammarens ledamöter uppfattat
min framställning så, som skulle aktuarien icke föra diarium öfver
de mål, hvilkas emottagande blifvit från sekreteraren till honom öfverflyttadt.
Jag är likväl viss om, att jag åtminstone en gång under mitt anförande
med bestämdhet uttalade mig härom och då i alldeles motsatt
syftning, ehuru jag möjligen förbigick förhållandet vid det tillfälle, då
jag omnämnde, att dessa mål för hvarje dag af aktuarien tillställas sekreteraren.
Förhållandet är nemligen — och att så måste vara, torde för
öfrigt ligga klart för hvar och en, som något känner till dessa förhållanden
— att det vore omöjligt för aktuarien att upplysa parterna i hvad
skick deras mål sig befinna, derest han icke förde fullständiga anteckningar
öfver dem i sina böcker. Också är fallet, att han behörigen bokför
äfven dessa mål, och först sedan detta skett lemnar han handlingarne till
sekreteraren, hvilken åter i sin ordning inför dem i de fem divisionernas
rotlar. Alltså egen här eu fullständig, dubbel bokföring rum, dels hos
aktuarien och dels hos sekreteraren, i det att den förre antecknar ifrågavarande
mål i eu bok, och den sednare med fördelning i fem.

Hvad beträffar beqvämligheten för de rättsökande, derom en talare
yttrat sig, kan jag, i olikhet med honom, icke föreställa mig, att denna
beror derpå, att parterna städse till samma person ingifva handlingar
samt från samma hand emottaga de bevis eller upplysningar de åstunda,
utan endast att allt detta sker i samma rum eller vid samma pulpet.

Här har äfven yttrats, att det vore illa att plottra bort anslag i små
summor till flera personer. För min del lemnar jag derhän, om det kan
vara så särdeles lämpligt, att en enda person frän morgon till qväll uteslutande
sysselsättes med sådana göromål som bokföring. Han blir derigenom
lätt oduglig till andra göromål. Deremot kan jag ej se något
ondt uti, att den unge juristen under någon del af förmiddagen sköter
denna bokföring och derigenom bereder sig en inkomst, som sätter honom
i tillfälle att under öfriga delen af dagen kunna egna sig mera odeladt
tå de rent juridiska ärenden, hvilka egentligen tillhöra hans kall, men
som för den unge tjenstemannen ej lemnar någon inkomst.

I allt fall är denna anordning densamma, som Rikets Ständer sjelfva
gillat, då de på 1850-talet å Svea Hofrätt* stat anvisade det ännu utgående
anslaget af 2,700 Rall- att användas till aflöning af biträden åt
Hofrättens tjensteman. Nu har endast behof uppstått af ett något ökadt
anslag för enahanda ändamål. Vill man emellertid icke godkänna anslagstillökningen
på sätt föreslaget blifvit, men erkänner dess behöflighet,
hvarföre har icke Stats-Utskottet då tillstyrkt anvisande af det erforderliga
beloppet, 900 R:dr, åt aktuarien till ersättning för iikade göromål ?

220

Och 21 Februari, f. in.

Att helt ocli hållet afstyrka all förhöjning af anslaget synes mig vara ett
förfarande, som jag icke kan gilla.

I sammanhang härmed och då jag har ordet, vill jag erinra om, huru
dessa civila mål alltjemt växa. År 1857 inkommo sålunda mål, hvilka
voro af beskaffenhet, att de borde emottagas och handläggas af sekreteraren,
till ett antal af 3,339. År 1858 uppgick antalet till 3,382, 1859
till 3,425 och slutligen hade 1869 — eller det sista år, då det i arbetsordningen
stadgade bokföringssättet tillämpades — antalet stigit till 4,410.
Tillökningen utgör således mera än 30 procent, och man finner häraf, att
de göromål, som enligt sagda arbetsordning tillhöra sekreterarens handläggning,
hafva en långt ifrån ringa omfattning.

Herr Åstrand: Under diskussionen har till försvar för Stats utskottets

mening blifvit yttradt, att, då Rikets Ständer vid 1856—1858
årens riksdag afläto underdånig skrifvelse till Kong! Maj:t, med anhållan om
en sådan förändring i Svea Hofrätts arbetsordning, till hvars definitiva
genomförande anslag nu äskats af Regeringen, afsågo Ständerna icke med
sin framställning nödvändigheten af någon särskild statsutgift för ändamålet,
utan endast att göromålen i fråga skulle så fördelas, att den begärda
anordningen kunde låta sig verkställa. Om något uttalande i dylik
syftning förekomme i underdåniga skrifvelsen, skulle jag måhända anse,
att Stats-Utskottet varit i sin fulla rätt att afstyrka bifall till de af regeringen
nu fordrade 900 riksdalerna. Men då så icke är fallet, kan
jag ej annat än finna besynnerligt, att, sedan en Riksdag inkommit till
Kongl. Maj:t med begäran, att förenkling i expeditionssättet måtte ske
och dervid icke tillagt förbehållet: “om och när sådant låter sig göra
utan särskild kostnad11, samt Regeringen på grund häraf tager i öfvervägande,
huru en dylik förenkling må kunna verkställas enligt Riksdagens
önskan samt derefter framställer förslag i ämnet till Riksdagen, under
förklarande att anordningens genomförande är förbundet med någon utgift,
Riksdagen då säger: “Nej vi gå ej in på förändringen, emedan den
ej kan ske utan kostnad“. På sådant sätt skulle Regeringen icke kunna
till pröfning upptaga något af Riksdagen afgifvet förslag utan att först
göra sig underrättad om Riksdagen vill vidblifva detsamma, derest det ej
kan åvägabringas utan särskilda kostnader. Jag tror icke, att Regeringen
bör uppfatta Riksdagens framställningar på dylikt sätt. För min del anser
jag, att Riksdagen är nära nog förpligtad att bevilja det anslag,
hvarom nu är fråga, af det enkla skäl att Riksdagen begärt vidtagande
åt en sådan anordning, som här åsyftas, och numera blifvit visadt, att
detta ej kali ske utan ökadt arbetsbiträde, hvartill det äskade beloppet,
900 R:dr, skulle användas.

För öfrigt har ärendet blifvit sä fullständigt utredt af Herr Justitiestatsministern,
att jag icke behöfver dermed längre uppehålla mig, hvarföre
jag slutar med anhållan om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Jan Andersson: Utom de skäl, hvilka under öfverlägg ningen

redan blifvit från Stats-Utskottets sida anförda till stöd för
bifall till Utskottets förevarande hemställan, anhåller jag att få upplysa
om en särskild förmån, som i sednare tider kommit Svea Hofrätt till godo,

Den 21 Februari, f. m.

221

i det att nemligen lokalerna blifvit förändrade och anordnade på ett sådant
sätt, att sekreteraren och aktuarien numera hafva beqvämare att
kommunicera sig med hvarandra, hvarigenom eu ej ringa lättnad i göromålen
blifvit dem beredd.

Jemväl af sådan anledning kan jag icke finna, att behofvet af
förhöjningen i det ifrågavarande anslaget blifvit till fyllest ådagalagdt,
och jag anhåller således äfven för min de! om bifall till betänkandet i
denna del.

Herr Grefve Posse: Herr Talman! mine Herrar! Ett par af de
talare, som här yttrat sig för bifall till reservanternas förslag, synas
utgå från den uppfattningen, att, om ifrågavarande anslag icke beviljas,
skulle hela den ifrågavarande anordningen förfalla. Jag ber med
anledning häraf få erinra dessa Herrar om den upplysning, hvilken jag
tog mig friheten lemna, då jag nyss hade ordet, att nemligen diariibevisen
inbringa i lösen mycket mera, än hvad som motsvarar det arbete, som
erfordras för att anteckna de handlingar, som till Hofrätten inlemnas.
Jag är med anledning häraf öfvertygad, att aktuarien, äfven om han
icke tilldelas särskild ersättning af statsmedel för besväret med handlingarnes
antecknande i diarium, likväl med nöje skall åtaga sig detta bestyr.
Jag vidhåller alltså mitt yrkande.

Herr Dufwa: Jag fattade Herr Justitie-statsministerns förra yttrande,
då han omnämnde sekreterarens skyldighet att anteckna jemväl de mål,
som blifvit öfverlemnade till aktuariens åtgärd, i de särskilda divisionsrotlarne
så, som jag sist uttryckte mig. Nu har Herr Justititie-ministern
förklarat, att detta var en missuppfattning från min sida, och att äfven
aktuarien förer diarium öfver dessa mål, hvilka således bokföras tvänne
gånger. Efter denna upplysning tillåter jag mig blott erinra, att jag i
mitt förra anförande icke upptog hvad Stats-Utskottet yttrat angående
möjligheten och önskvärdheten af ett förenklad! arbetssätt. Det visar sig
nu af de upplysningar Herr Justitie-statsministern meddelat, att, då sekreteraren
förut mottog alla de handlingar, hvilka tillhörde hans befattning
och verkställde alla diariianteckningar, som erfordrades för målens handlingningar
intilldess de blifvit lottade, det nu tillgår så, att handlingarne
först ingifvas till aktuarien, som antecknar dem i ett diarium och
att sedermera sekreteraren mottager och ånyo förer in dem i ett diarium,
fördeladt i fem böcker. Den omtalade tillökningen i göromålen har således
uppkommit derigenom, att den diariiföring, som förut verkställdes
på ett ställe, till tillräcklig upplysning för både Hofrätten och allmänheten,
nu skall verkställas på tvä ställen, utan synbar vinst.

Jag tror icke, att en sådan förändring ligger inom området af de
förenklingar, som Riksdagen bör uppmuntra, och jag finner häri ett ytterligare
skäl för Riksdagen att icke lemna sitt godkännande till ett dylikt
ordnande.

För öfrigt kan jag, på grund af hvad jag har mig bekant sedan den
tid jag tjenstgjorde i Hofrätten, vitsorda hvad Herr Ordföranden i StatsUtskottet
yttrat derom, att med de från sekreteraren till aktuarien öfver -

222

Den 21 Februari, f. m.

flyttade göromål äro förenade åtskilliga inkomster, hvilka jag ej funnit
vara tagna i beräkning vid det föreslagna nya ordnandet.

Hans Excellens Herr Justitie-statsmiuistern Adlercreutz: För att

icke undanhålla Kammaren någon upplysning som jag kan lemna, vill
jag, beträffande diariibevisen, meddela, att den af dem härflytande sportelinkomst
förr ansetts uppgå till omkring 1,100 R:dr årligen.

Sedermera har dock beloppet af lösen för dessa bevis nedgått till
följd deraf, att verkställighet nu mera kan erhållas på underrätts beslut.
Om således man äfven antagei’, att denna inkomst nu skulle ungefärligen
motsvara arvodet till amanuensen, återstå dock oersatta det ökade besvär
och det ansvar, som medelst förändringen tillskyndats aktuarien, enär
bokföringen sker på hans ansvar.

I öfrigt och hvad angår den siste talarens klander af arbetssättet,
som föranledt förökadt besvär, så och då man betänker nödvändigheten
för sekreteraren just i den “goda ordningens“ intresse att ega fullständig
kännedom, i hvad skick målen i hvarje ögonblick sig befinna, torde det
icke vara möjligt att undvika den dubbla bokföring, som endast för
rättsökande parters fördel och beqvämlighet blifvit införd.

Ofverläggningen var slutad. Kammaren biföll Utskottets hemställan.

Föredragningen af följande punkter i detta utlåtande afbröts af den
anledning nästa paragraf angifver.

§ 5.

Herr Statsrådet m. in. Bredberg afiemnade följande Kong! Maj:ts
nådiga propositioner till Riksdagen, nemligen:

l:o) angående försättande på vakans tills vidare af en del utaf båtsmanshållet
i Blekinge län och Södra Möre härad af Kalmar län;

2:o) om anvisande af anslag för Sveriges deltagande i polytekuiska
utställningen i Moskwa;

3:o) i fråga om bergverkstiondens upphörande;

4:o) angående dels stadgande af förändrade vilkor för tidningars och
tidskrifters postbefordran samt dels åtskilliga andra postväsendet rörande
frågor.

Herr Talmannen emottog de nådiga propositionerna, under förklarande
att Kammaren skulle åt desamma lemna grundlagsenlig behandling.

§ ö Då

härefter föredragningen af Stats-Utskottets utlåtande N:o 6 fortsattes,
blefvo Utskottets hemställanden i

Punkterna 2—5.

Bifallna.

Den 21 Februari, f. ni.

223

Rörande Utskottets hemställan i punkten 6 uppstod öfverläggning
och yttrade:

Herr Jan Andersson: Jag tillåter mig att beträffande nu föredragna
punkt vördsammast anhålla om bifall till den af Kammarens ledamöter
inom Utskottet afgifna och utlåtandet bifogade reservationen, under
hänvisande till och åberopande af de i densamma angifna skäl och
grunder.

Herr Grefve Posse: Med anledning af Kongl. Maj:ts i denna punkt
berörda proposition har jag genomgått Justitiekanslerens berättelse öfver
hofrätternas arbeten under de sednaste åren samt dervid funnit, att deri
skånska från och med år 1862 till och med år 1870 hatt följande antal
balanser, nemligen :

842 balanser år 1862,

406

691

557

774

793

1,183

1,110

952

1863,

1864,

1865,

1866,

1867,

1868,

1869.

1870.

Antalet var således i ett temligen oafbrutet stigande ända till och
med år 1868, då det var störst, hvarefter det åter började nedgå, hvilket,
efter hvad man vidare kan inhemta af den Kongl. propositionen bilagdt
statsrådsprotokoll, äfven fortfor att ega ram under sistlidne år 1871, vid
hvars slut balanserna utgjorde 737 mål, eller 215 mål mindre än. föregående
året. Under detta sista år, 1871, arbetade hofrätten på 3 divisioner,
2 ordinarie och 1 extra, af hvilka den sistnämnde dock endast under
8 månader af året var i verksamhet. Om vi få antaga, att ett lika
lyckligt resultat i arbetsprodukt kan vinnas af arbetet innevarande år
1872, hvarunder hofrätten jemväl kommer att tjenstgöra på 3 divisioner,
den ena såsom förut endast 8 månader, och eu ytterligare minskning i
balanserna sålunda ega rum med 215 mål, så skall den vid årets slut
återstående balansen utgöra endast 522 mål. Nu är att märka, att minskningen
i balansen väl och med fog kan antagas blifva ännu större under
innevarande år än under det föregående, enär erfarenheten visat, att det
är hufvudsakligen under tider af stort ekonomiskt betryck som ett stort
antal mål öfversvämmar domstolarne, hvaremot ett motsatt förhållande
plägar ega rum under goda tider, då målens antal vanligen minskas; på
grund häraf torde det kunna beräknas, att skånska hofrättens balans vid
1872 års slut bör icke så obetydligt understiga kalkylens 522 mål. Balansernas
antal under det sednaste decenniet har aldrig sedan 1863 varit
så litet som det antagligen skall blifva vid 1872 års slut, och understiger
betydligt medelbalansen under dessa tio år, hvilken uppgått till 718 mål.

Det har visserligen här icke uttalats, men jag har likväl under diskussionen
i Stats-Utskottet hört den föreställningen vilja göra sig gällande,
att Skånska hofrätten skulle kunna anstränga sig mera för att medhinna

Don 21 Februari, i. in.

224

Mera ärenden. För min del anser jag denna förebråelse grunda sig på eu
alldeles oriktig uppfattning af förhållandena, ty om man här vid lag låter
siffror tala, — och sådana torde i dylika fall alltid utgöra de tillförlitligaste
vittnesbörden — så finner man först och främst att under är 1870
icke. mindre än 8,011 mål blifvit af denna hofrätt afgjorda. Nu betyder
denna siffra visserligen icke så synnerligen mycket i och för sig, enär i
densamma äfven ligga inbegripna alla exincommunicata och småärendena,
men af dessa mål hafva 1,816 varit lottade på rotlarna, något som alltid
utgör ett kännetecken på att målen äro af mera omfattande beskaffenhet,
hvilket, om det antages att alla tolf rotlarne arbetat hela året — hvilket
dock icke i verkligheten varit fallet, enär fyra af dem arbetat endast 8
månader hvar — skulle på hvarje rotel belöpa med 109 mål. Frånräkna!''
man den tid som måste afräknas för semestrar och ferier, äfvensom
den nödiga tiden för de större målens förberedande utarbetning, så
återstår icke så synnerligen mycken tid för föredragningen och den slutliga
behandlingen af dessa sistnämnda mål. Häraf torde Herrarne finna
af det resultat, som vunnits på sjelfva arbetet inom den Skånska hofrätten,
att man icke har något skäl att klaga öfver bristande arbetsvillig!^
hos dess ledamöter. Jag har äfven sett efter i årsberättelserna för flera
år tillbaka och funnit att arbetsprodukten snarare stigit än nedgått under
de sednare åren. Ehuru således den balans, man kan beräkna återstå
vid innevarande års slut, visserligen är obetydlig vid jemförelse med
de föregående årens, blir den likväl så stor, att man kunde hafva skäl
önska, det en ny division derstädes arbetade åtminstone någon tid under
nästkommande år; det är, som Herrarne alla veta, en stor olägenhet för
de orter, som lyda under eu hofrätt, att målen der icke blifva skyndsamt
behandlade. Då jag, ehuru lydande under Skånska hofrättens jurisdiktion,
icke destomindre deltagit i den af Kammarens ledamöter inom
Utskottet afgifna reservationen, så torde det åtminstone vara uppenbart,
att detta mitt deltagande icke dikterats af något enskildt ortintresse, enär
det väl kan inträffa, att jag under tiden kan få något mål anhängiggjordt
vid densamma. Tanken härpå har icke hindrat mig från deltagande i
nämnda reservation, hvilken torde tillmätas en principal betydelse. Jag
hyser den föreställningen, som af många delas, att Regeringen, då det alltmer
visar sig huruledes domstolarna i allmänhet icke arbeta med den
skyndsamhet som allmänheten har rätt att fordra, vill afhjelpa denna olägenhet
företrädesvis genom ökade anslag, i stället för genom vida lämpligare
anordningar, såsom förändringar i det föråldrade rättegångsväsendet
och i det antiqverade expeditionssättet. Ingen kan påstå, att man försummat
vidtaga förberedande åtgärder, för att skaffa regeringen materialier
till förslag rörande en tidsenlig omorganisation af domstolarne. Vi
erinra oss alla, att den först tillsatta iagkomitén afgaf sitt första utlåtande
den 31 Mars 1815, hvilket utlåtande sedan dess blifvit mycket fullständigt
beliandladt, äfvensom de åsigter, hvilka i detsamma finnas
uttalade, blifvit allt mer och mer utvecklade. Efter denna komité kom
nemligen lagberedningen, som underkastade komitéens utlåtande eu
grundlig revision. Dessutom hafva i frågan blifvit hörde universiteternas
fakulteter, enskilde personer, häradshöfdingarne, öfverrätterna

och

Den 21 Februari, f. m.

225

och slutligen äfven Högsta Domstolen, hvarförutom dithörande frågor blifva
behandlade vid nästan alla riksdagar alltsedan första lagkomiténs betänkande
afgafs. Ett synnerligt lif och intresse för domstolsorganisationen
vaknade företrädesvis under 1848 års riksdag, då det bland annat blef
fråga om domsagornas ordnande så, att alla under en och samma domsaga
lydande underrätter kunde fä ett gemensamt tingsställe; men äfven
detta önskemål har hittills endast undantagsvis blifvit realiseradt. Förutom
de materialier, som på inhemsk botten blifvit lemnade till frågans
lösning, har man dessutom kunnat vara i tillfälle att hemta sådana från
den utveckling domstolsväsendet i andra länder på sednare tider erhållit,
nemligen på de ställen der det icke, såsom hos oss, stått stilla.

Ny rättegångsordning i brottmål infördes i Preussen åren 1849 och
1867. i Österrike år 1858, i Oldenburg år 1857, i Braunschweig år 1858,
i Grekland och Baden år 1864, i Ilessen år 1865 och i Ryssland 1866:
ny rättegångsordning i civilmål infördes i Braunschweig och Hessen år
1850, i Oldenburg år 1857, i Baden, Grekland och Ryssland år 1864
samt i Italien år 1865. Dessa länder hafva icke, såsom vi, nöjt sig med
en mer än hundraårig, ja snart tvåhundraårig rättegångsordning, som icke
kan vara lämplig för de förändrade förhållanden som nu ega rum, utan
hafva de sökt ordna så, att rättvisan verkligen skulle blifva rättvisa, när
den erliölles skyndsamt, hvaremot den hos oss mången gång göres till ingen
rättvisa, derigenom att den kommer så sent. Det skulle nu kunna
tyckas, som man med förutnämnda rikliga materialier hade bort komma
någon väg, så att representationen fått emottaga något lämpligt förslag till
ny rättegångsordning och organisation af underrätterna. Men i stället har
man anlitat den vanliga utvägen och hänskjuta frågan till en ny komité,
om icke för att begrafva frågan, så åtminstone för att ytterligare vinna
tid. Denna komité afgaf sitt utlåtande den 80 Maj 1868. Omdömena
om dess arbete äro naturligtvis mycket olika, men regeringens omdöme om
komiténs förslag känna vi icke, ty icke heller detta bär föranledt någon
kunglig proposition, utan endast en enkel remiss till Högsta Domstolen,
som, såvidt jag har mig bekant, uti sitt den 3 Juni 1870 afgifna utlåtande,
afstyrkt den af komitén föreslagna domstolsorganisationen, hvilken
gick ut på att vid sidan af de ordinarie domarne hafva biträdande domare.
Sedan dess har ingenting vidare blifvit åt saken gjordt, för så vidt
representationen bär sig bekant, utan frågan ligger ännu i regeringens
händer; och förhoppningen att snart få den framlagd till afgörande står
nu icke endast till Herr Justitie-statsministern utan äfven till den nyligen
inrättade lagbyrån, som arbetar under honom. Jag tror icke, att representationen
kan tillvitas synnerlig otålighet, då den under 57 år ständigt
hoppats att få denna vigtiga fråga löst, utan att ännu ega någon visshet
att frågan kommit sin lösning närmare än under de tidigare stadierna af
sin tillvaro.

Utom denna del af lagstiftningen, hvilken afser sjelfva domstolsorganisationen
och utan tvifvel är deri vigtigaste, hvila äfven ganska många
andra stora lagfrågor ännu oafgjorda, hvilken jemväl blifvit nästan uteslutande
behandlade af komitéer, utan att något praktiskt resultat deraf följt.
Jag tillåter mig i sådant hänseende nämna komitébetänkandet af den 10

Riksd. Prof.. U A/d. 1 Band. 15

226

Den 21 Februari, it in.

Juli 1867 om förändrade stadgauden för betryggande af egande-, pantoch
nyttjanderätt till flitighet eller införande af så kallade fastighetsböcker,
hvilket remitterades till Högsta Domstolen, som den 8 November
1870 afgaf sitt utlåtande, — efter att likväl först hafva remitterat komitébetänkandet
till hofrätterna, hvarifrån det vidare remitterades till ordförandena
i häradsrätterna, sä att nog blef det förslaget berest. Huru de
hörde underdomarne yttrade sig i ämnet känner icke jag och troligen ingen
annan, men säkert är att förslaget icke föranledde till någon framställning
från regeringens sida. I sitt förut nämnda utlåtande af år 1870
förklarade Högsta Domstolen, att sjelfva idén om dessa fastighetsböckers
införande vore omöjlig realisera, så länge underrätterna icke förut blifvit
omorganiserade, men föreslog likväl regeringen att under tiden och tills
denna omorganisation blifvit genomförd uncferstödja eu del förberedande
åtgärder, som sedan kunde underlätta öfvergången, bland annat att alla
fång skulle lagfaras, att vid häradsrätterna skulle föras mera fullständiga
register såväl öfver lagfarts- som inteckningsärenden, och att uppbud icke
skulle meddelas mer än eu gång, i stället för att det nu sker tre gånger,
hvilket sednare icke liar annat gagn med sig, än att häradshöfdingarne
få uppbära lösen alla tre gångerna. Men äfven dessa små förslag till
ändringar hafva icke blifvit omfattade med någon välvilja af regeringen.
Äfven hvilar till vidare behandling ett komitébetänkande af den 15 Juni
1865 angående vattenrätten, och ett af den 7 Juni 1871 om utsökningsväsendets
ordnande. Denna lista öfver stora lagfrågor, som vänta på regeringens
behandling och slutliga afgörande, är, ehuru visst icke komplett,
likväl så pass stor, att det icke bör förundra någon, om representationen,
då den i så många riktningar känner behof ouppfyllda, icke vill längre
gå in på det enda sätt, som hittills föreslagits till bristernas afhjelpande,
nemligen att höja tjenstemännens löner. Jag tror icke, att man på den
vägen kan lösa'' dessa frågor, utan endast genom att taga sjelfva organisationsfrågan
om hand, så att denna blir föremål för pröfning och afgörande
hos Riksdagen. Det är ju eu sak, som vi alla känna, att Departementscheferne
och förmodligen äfven Hans Excellens Justitie-statsministern
äro öfverhopade af eu stor mängd andra ärenden, isynnerhet så kallade
besvärsmål, att man icke kan förundra sig deröfver, att dröjsmål uppstår
med behandlingen af de störa frågorna. Men det bör dock gifvas eu
gräns, och sedan nu representationen, genom beviljande af anslag till den
nya lagbyrån, som skall arbeta under Justitie-departementet, tillfredsställt
hvad som blifvit önskadt i och för dithörande frågors skyndsammare handläggning,
tillåter jag mig hysa icke blott de bästa förhoppningar utan äfven
väl grundade anspråk om den nu ifrågavarandes snara lösning.

Jag slutar med att yrka bifall till den af mig biträdda reservationen.

Herr Carlén: Den sigte ärade talaren har oförbehållsamt blottat
sjelfva hjertpunkten i frågan, och för min dei är jag honom derför tacksam.
Det är val numera ingen, som inbillar sig, att frågan gäller blott
och bart eu utgift af 10,000 R:dr, utan hufvudsakligen huruvida representationen
skall begagna sig af sin makt öfver budgeten för att framtvinga
reformer i vårt lagväsende. Såsom det för närvarande är stäldt
med våra konstitutionel förhållanden, delar jag fullkomligt den ärade talarens
uppfattning derom, att då representationen icke har makt öfver

Deri 21 Februari, f. m.

227

den ekonomiska lagstiftningen och med Konungen delar makten öfver den
juridiska, fall kunna inträffa då den bör begagna sig af sin suveräna
makt öfver budgeten för att derigenom vinna gehör för sina bifogade önskningar
äfven på lagstiftningens område, och detta på ett sådant sätt att
detta gehör icke lemnas sä sent som nu ofta sker. Men jag vågar likväl,
beträffande den nu föreliggande frågan, hemställa företrädesvis till den
siste ärade talaren och sedan till öfrige ledamöter af Utskottet, bvilka
tillsammans med honom reserverat sig mot nu förevarande punkt, huruvida
just denna fråga lämpar sig för ett sådant syfte. Det förhåller sig
nemligen icke så, att Riksdagen någonsin uttalat sig i den riktningen, att
arbetsordningen för hofrätterna borde ändras. Den frågan bragtes visserligen
på tal år 1870 och debatterades då ganska fullständigt, hvarvid från
vissa håll yrkades, att eu sådan förändring borde ske, och att Kougl. Maj:ts
proposition om likartadt anslag som det nu begärda på den grunden
skulle afslås, men detta yrkande föll vid voteringen, visserligen icke för
så synnerligen stor pluralitet i denna Kammare men deremot för en, som
jag vill minnas, enhällig i Medkammaren. Regeringen har således icke
från af Riksdagen gjorda uttalanden haft anledning att verkställa någon
förändring i merannämnda arbetsordning. Jag lemnar å sido huruvida icke
regeringen sjelf bort taga initiativ och af egen drift verkställa eu sådan
förändring, men i detta fall måste man vara viss derpå, att behofvet förefinnes,
och jag vägar påstå, att arbetsordningen icke är så bristfällig som
man vid 1870 års riksdag ville påstå. Icke ens den siste ärade talaren
tycktes anse den så vara. Hufvudsakliga anmärkningen gällde då hofrättsledamöternas
semester, som man ansåg vara för lång. Det kan visserligen
äfven för den med verkliga förhållanden obekante tyckas som denna semester
vore synnerligen lång. Af egen erfarenhet — ehuru denna erfarenhet
nu är något gammal, ty det är omkring 20 år sedan jag tjeustgjorde
såsom adjungerad ledamot i hofrätt — vet jag dock, att semestern betydligt
af knappas derigenom, att man under ledigheten bär att bereda expedition
af redan afbörda och understundom äfven att utarbeta åtskilliga
af de qvarliggande målen, bvilka äro så vidlyftiga, att man icke medhinner
allt under sjelfva tjeustgöriugstiden. Sålunda fick jag under en sommarsemester
mig tillsändt ett mål, för hvilket handliugarne voro så voluminösa,
att de fyllde eu säck, och nästan hela sommaren gick åt för att studera
dem. Jag vet ock, att många af ledamöterna, åtminstone i Svea hofrätt,
icke heller nu för tiden försumma att på detta sätt under semestrarne
egna omsorg åt sina tjensteåligganden; och om herrarno behaga gå upp i
den hofrätten och göra sig underrättade om förhållandet, så skolen I finna
att mången genom öfveransträngning förstört sin helsa.

Men äfven om arbetsordningen är felaktig, kan man ej endast genom
rättelse deri vinna det mål man önskar. Det fordras eu annan förändring,
men den hör till allmänna lagen och icke till arbetsordningen, nemligen
den att man icke i öfverrätterna fordrar ett minimum af fyra ledamöter
utan nöjer sig med ett minimum af tre, såsom lagberedningen föreslagit.
Derigenom skulle med samma arbetskrafter kunna åstadkommas betydligt
mer ännu. Men icke heller i den riktningen har Riksdagen gjort något
uttalande; och om också regeringens initiativ äfven här vid lag kunnat fordras,
bör man ej döma för strängt, aldraminst så länge icke någon sådan

Den 21 Februari, f. m.

förändring skett i afseende på Stats-Rådets organisation, att tiden räcker
till för vigtigare frågors handläggning.

För öfrigt tager jag fasta å hvad den ärade talaren sade om, att hofrättsledamöterna
fullgjorde sin pligt, och detta icke endast så som lagen
utstakat, utan med stort nit, och att icke något läge dem till last. Han
begagnade dock ett uttryck, som måhända kunde fånga många med denna
sak mindre förtrogne, och på hvilket jag derföre ber få fästa uppmärksamheten.
Icke är det skäl, säger han, att vi genom “löneförhöjningar44
skola söka bibehålla det nuvarande skicket inom vårt lagskipningsväsende.
Men bär är ju icke fråga om något sådant. Om dessa 10,000" Emir beviljas,
så kommer icke ett öre deraf de ordinarie hofrättsledamöterna till
godo; om deremot anslaget afslås, så aftvingar man dem derigenom icke
en fjerdedel timmes längre tjenstgöring, utan de fullgöra sina åligganden
såsom förr. Hem sker ingen skada eller förlust, ty ingen annan förlorar
än de rättsökande. Under sådana omständigheter frågar jag Herrarne:
hvad hafva skåningarne — dessa män från vår rikaste provins, hvilka vi
hafva så mycket att tacka för — hvad hafva skåningarne förskyla, att vi
skola straffa dem så hård t''4 Processa de mera än innevånarne i andra
landsändar? Man säger visserligen, att processmakare vanligen hafva goda
hufvuden. men om också skåningarne äro kända för att hafva goda lmfvuden,
lärer deraf ej följa att de gjort sig skyldiga till större processlystnad
än andra: många bland dem finnas utan tvifvel; som icke processat
en enda gång under hela sitt lif. Men låt ock vara att de både benägenhet
för processer och att man ville motarbeta denna, så skulle sådant
i alla fall icke hafva synnerlig utsigt att lyckas på detta sätt; ty det är
så val min som andra domares erfarenhet, att skyndsamhet i målens behandling
icke framkallar utan tvärtom afhållen ifrån processer. År det
derföre fråga om att straffa dem för deras processlystnad, så sker detta
häst genom att bevilja anslaget, tv då påskyndas målen och processlystnaden
hämmas.

Huru. man sålunda än ser frågan, så finnes i min tanke inga verkliga
skäl till afslag. Eu annan sak vore, om man derigenom kunde framtvinga
eu omorganisation af domstolarne, men så blir nog icke fallet; och
jag hemställer alltså, om icke Herrarne skulle vilja bifalla hvad Utskottet
här tillstyrkt.

Herr Kol modin: Det har redan under denna dags öfverläggningar,

vid behandlingen af ett föregående moment i detta betänkande, blifvit
yttradt, att bakom den strid, som då utkämpades om en ringa summa,
dolde sig spörjsmålet om en stor grundsats. Jag får för min del säga. att
jag verkligen tror, att de grundsatser, som beröras af den nu föredragna
punkten, äro af långt större betydelse, än den summa striden gäller.
Detta, ändock beloppet bär är vida ansenligare än i det förra fallet.
Både Utskottets majoritet och reservanterne äro ense i ett afseende, nemligen
om den stora vigten af en skyndsam rättskipning. Skälet dertill är
utan tvifvel, att hvar och eu måste inse svårigheterna af det motsatta
förhållandet, da man väl känner, att förlorad tid i en rättstvist ofta nog
är detsamma som förlust af sjelfva saken. Den näst föregående ärade talaren
antydde äfven det stora moraliska inflytande, hvilket en skyndsam

Den 21 Februari, f. m.

229

lagskipning utöfvar på folket, och jag instämmer till fullo i allt hvad han
derom yttrade. En snabb lagskipning verkar helsosamt äfven i andra
riktningar än de af honom antydda. Ju förr en rättegång slutar, desto
förr beredes möjlighet till försoning och återvändande förtroende parterna
emellan. Det är dessutom icke godt att låta processer länge fortlefva
och således gifva dem tid att växa upp i oändlighet bredvid hvarandra;
ty deraf kunde till sist blifva följden, att den ena hälften af menigheten
komme att stå. såsom part gent emot den andra. Och hvart toge då den
enighet vägen, som utgör ett folks styrka? Det är ju först sedan den
fallit, som, efter gammal erfarenhet, misstroendet plägar försvinna och
tvedrägtens vågor lägga sig. Jag vill dock icke längre härmed uppehålla
mig, utan öfvergår nu till eu annan lika vigtig grundsats, som jemväl berördes
af den föregående talaren. Jag menar den frågan, huruvida man,
då det gäller beviljandet af medel till eu för samhällets bestånd och
utveckling oundgänglig institution, bör, för vinnandet af något som helst
syfte, tillgripa en sådan metod som anslagsvägran, innan alla andra utvägar
blifvit försökta. Det vill synas mig alldeles klart, att innan man använder
denna radikalkur, man åtminstone bör hafva gifvit eu avis, eu antydan
om den önskade förändringen åt den myndighet eller person, som
eger frågans initiativ i sin hand. Först sedan man funnit, att en dylik
framställning varit fåfäng, eger man något skäl att framträda och säga:
“nu kunna vi ej bida längre, utan måste gripa till det yttersta/1 Gör
man detta dessförinnan, så gör man sig, minst sagdt, skyldig till ett fel,
ty i samma stund man helt oförsedt vägrar anslag till ett för samhällsbeståndet
nödvändigt ändamål, så underkastar man för obestämd tid hela
landet eller, såsom i detta fall, en del deraf ett lidande, som med litet
tålamod och förtänksamhet kunnat undvikas. Dessutom måste man, när
man för genomförandet af eu reform vill använda ett sådant medel som
det af reservanterne nu föreslagna, efter min uppfattning ega full visshet
i tvänne afseende)), nemligen först om reformen verklige)) är önskvärd,
och för det andra om densamma är möjlig att genomföra. Sjelfva sättet
måste således vara klart, så att man är i tillfälle att gifva anvisning på
såväl de rådande bristerna, som den väg på hvilken de kunna afhjelpas.
Af denna min framställning framgår, att tre ting skola vara konstaterade,
innan en anslagsvägran för vinnande af en reform bör komma i fråga:
för det första reformens önskvärdhet; för det andra dess möjlighet; och
för det tredje att alla ordinära medel för dess genomförande utan framgång
blifvit förut använda. Reservanterne hafva genom sitt förslag uttalat,
att de ej hysa något särdeles stort förtroende till vederbörandes
goda vilja att genomföra de)) påyrkade reorganisation^). Det skulle derföre
från deras ståndpunkt lätt kunna tänkas, att, då man såsom nu söker
tilltvinga sig densamma, en energisk regering komme att sätta hårdt emot
Lärdt, och att i följd af den strid, som sålunda skulle uppstå, frågans
lösning, i stället att genom den tilltänkta manövern påskyndas, för lång
och obestämd tid fördröjdes. Kan det vara klokt, att i en så vigtig sak
utan ringaste skäl löpa de)) risken?

Då jag först genomläste ifrågavarande reservation, tänkte jag derföre
genast: “här måste något förut hafva passerat, som helt och hållet undfallit
din uppmärksamhet,''1 Jag började då att forska tillbaka i tiden,

*230

Ben 21 Februari, f. in.

för att se huru frågan förut gestaltat sig, men jag kunde ej finna, att
något anmärkningsvärdt förelupit. Jag såg, att frågan eu gång förut varit
föremål för diskussion inom representationen, men att regeringens förslag
den gången i sin helhet bifölls, utan alla anmärkningar eller framställningar.
Jag genomgick Stats-Utskottets betänkande och Riksdagens protokoll
för sista året, men fann ej heller der annat än rent bifall, och
detta utan ringaste diskussion. Jag hemställer då: huru skall regeringen
vid sådant förhållande kunna veta eller ens ana, att man härmed kommit
till frågans yttersta gräns, och att man, nästa gång den förekomme, skulle
mötas af en anslagsvägran?

Man har här förklarat, att grunden till reservanternes hemställan
skulle vara att finna deruti, att vi under -57 år förgäfves väntat på en
tillfredsställande rättegångsordning. Må så vara, mine Herrar! Men då
är det många, som äro skyldige till detta dröjsmål, och det måste i sanning
vara både häråt och orättvist att öfver den nuvarande innehafvaren
af Justitie-statsminister-portföljen gjuta alla de vredesskålar, som samlats
under denna långa tid. De många komitéerna, deras långsamma arbetssätt
samt deras i digra betänkanden gagnlöst förvarade arbetsprodukter
hafva också blifvit framdragna såsom orsaker till det steg reservanterne
föreslagit. Men den nuvarande Justitie-statsministern har ju för länge sedan
förklarat, att han alls icke gillar dessa förhållanden, hvadan han af förra
Riksdagen begärt och erhållit anslag till inrättandet af en lagbyrå, hvilken,
med begagnande af de gjorda förarbetena, skulle ega att uppgöra förslagtill
nödiga lagreformer. Denna institution bär äfven kommit till stånd i
Januari månad detta år. Den är således ännu ej så gammal, att man
af dess verksamhet kunnat vänta sig någon synnerlig frukt. Eu högt ärad
talare har emellertid yttrat, att denna inrättning ingåfve honom de bästa
förhoppningar. Jag har hittills afhållit mig ifrån att uttala några omdömen
om densamma, men då jag hör, att en person med så stor erfarenhet,
som den nämnde ärade talaren, gläder sig öfver denna institution,
så vill jag också kasta bort alla tvifvel och fröjda mig vid tanken på de
gagneligt reformer, som med dess tillhjelp skola komma att genomföras.
Allt detta sammanlagdt synes mig emellertid böra afvisa hvarje tanke på
anslagsvägran i denna punkt.

Medan jag troget letade i det förflutna efter de skal, som kunnat
föranleda reservanterne till det steg de nu tagit, fann jag, att eu högt
aktad ledamot af denna Kammare, till hvars spirituela föredrag man städse
med mycket nöje lyssnar, vid remissen af den Kong!, propositionen hade
ett litet yttrande just med afseende på detta anslag. lian redogjorde då
med sin vanliga liflighet för behofvet af en förändring i hofrätternas arbetssätt,
ja! lian framlade till och med ett förslag huru dermed skulle
tillgå. Öfver dess praktiska utförbarhet i öfrig! vågar jag ej yttra mig,
men det egde förtjensten af eu ofantlig enkelhet. Han kallade emellertid
sjelf detta sitt föredrag för “en liten episod,“ och jag kan omöjligen föreställa
mig, att reservanterne inom Stats-Utskottet på denna grundval
bygt sitt beslut. I samme högt ärade ledamots yttrande förekom omedelbart
efter den förra en annan liten episod, som jag skulle vilja kalla “en
fredsidyll“; men nog skulle jag blifva bra överraskad, om detta lilla

Den 21 Februari, f. m.

231

stycke lades till grund för behandlingen af frågor rörande vårt försvarsväsende.

Det är en sanning, starkt betonad af Stats-Utskottets högt ärade ordförande.
att två af Utskottets ledamöter — han sjelf är en af dem —
vid undertecknandet af reservationen ådagalagt en särdeles stor sjelfuppoffring.
De tillhöra nemligen den landsända, hvilken i främsta rummet
skulle blifva lidande genom den nu ifrågasatta anslagsvägran och således
komma att genomgå det eldprof, som derpå torde följa. Det är vackert
att försaka egna fördelar och såmedelst bidraga till eu för hela landet
nyttig reform. En eldig patriotism måste ligga till grund för en sådan
offervillighet; skada blott, att denna känsla icke är allmän inom provinsen.
1 Stats-Utskottet finnas nemligen två ledamöter från Första Kammaren.
hvilka jemväl äro skåningar, men ej hafva deltagit i reservanternes
hemställan. Då företrädesvis inom Första Kammaren mången erfarenhet,
stor sakkännedom och noggrann pröfningsförmåga lära vara att tillgå, så
kan man ej undgå att tillmäta desse begge ledamöters åsigt någon vigt
i det föreliggande ärendet. Men äfven om dessa instämt med reservanterne
och Skånes samtliga representanter varit ense i denna punkt, så
skulle jag ej velat ingå på deras stora sjelfuppoffring. “Noblesse oblige" 1
Jag vill icke underkasta denna dyrbara provins de lidanden och försakelser,
som måste blifva eu oundviklig följd af ett långsamt och trassligt
rättegångsväsende. Jag röstar derföre, till skåuingarnes gagn och bästa,
för bifall till Stats-Utskottets förslag i denna punkt.

Herr Carl Ifvarsson: Det är ganska riktigt, hvad man här an fört,

att den fråga, som nu till behandling föreligger, är af mera principiel
än enskild natur. Att frågan är sådan, äfvensom att man icke
har att vänta någon reform i värf rättegångsväsende, med mindre man
kraftigt söker att befrämja densamma, allt detta torde redan vara tillräckligt
bevisadt af hvad Grefve Posse i ämnet yttrat. Huruvida man
nu bättre befrämjar denna reform med att afslå, än genom att bevilja
förevarande, för ett tillfälligt behof äskade anslag, deri ligger den egentliga
tvistefrågan, men man kan och bör äfven tillse, huruvida samma anslag
för det dermed afsedda ändamålet, tillfällig utvidgning af skånska
hofrätten, verkligen är behörigt eller icke, och deri ligger frågans enskilda
natur. I afseende å den principiela delen af frågan, eller förslaget att
genom det sätt, hvarpå densamma afgöres, kunna i någon mån befrämja
en genomgripande reform af vårt rättsväsende, ställer jag mig på samma
ståndpunkt som Grefve Posse, med hvilken jag i denna del i allo instämmer.
Hvad åter den enskilda naturen af frågan ankommer, så delar jag
icke obetingadt hans uppfattning. Han yttrade nemligen, att han vore
nästan tveksam, om man borde bevilja anslaget eller icke. Jag, för min
del, är icke alls tveksam, emedan jag tror, att anslaget är helt och hållet
obehöfiigt. Det har blifvit sagd!., och detta med fullt skäl, att den nu
rådande ekonomiska ställningen i landet komme att medföra minskning
uti den vid Hofrätten öfver Skåne och Blekinge ännu befintliga balans af
civila mål, men det är icke ensamt denna omständighet, som föranleder
anslagets obehöflighet, utan äfven eu annan. Oaktadt man, såsom nämndt
är, icke har skäl att klandra ledamöterne i bemälda hofrätt, derför att de

232

Drn 21 Februari, f. m.

icke arbeta, torde man likväl kunna anmärka, att de borde arbeta mera
i sitt embete och mindre med enskilda bestyr, och jag har anledning antaga,
att om eu förändring i fråga om dessa tjenstemäns arbetssätt inträffade,
man skulle kunna undvara denna nu föreslagna extra division
och ändock komma till ett lika lyckligt resultat i fråga om balansen. Man
bär sagt, att det nu ifrågavarande anslaget uteslutande skulle lända till
skåningars bästa och i detta yttrande har man rätt så till vida. som ledamöter™
i Skånska hofrätten, enligt hvad jag förmodar, äro skåningar, ty
man vet ju, att dessa ledamöter sysselsätta sig mycket med enskilda uppdrag
och då de sannolikt ej göra detta för intet, så kan man med skäl
saga, att anslaget är till deras bästa, helst detsamma således skulle åtgå
till godtgörelse åt de personel'', som uträttade den del af hofrättstjenstemännens
embetsgöromäl, som desse tjensteman i och för uträttandet af
enskilda, vinstgifvande uppdrag ej medhunnit att fullgöra. Jag tror, att
frågan kali betraktas äfven ur denna synpunkt, och jag hemställer om
man ej på grund af dessa alla förenade omständigheter eget'' fullt skäl
att afslå förevarande framställning.

Jag återvänder nu till den principiela delen af frågan, i synnerhet
med anledning af ett yttrande från en talare på stockholmsbänken. Han
anförde nemligen, att vi icke hafva rätt eller skäl att af regeringen fordra,
det densamma skall taga initiativ i alla stora frågor, Jag tror, att samme
talare har rätt uti detta sitt påstående, så länge regeringen är så öfverhopad
med olikartade göromål, som nu är fallet; och blir icke regeringen
qvitt eu del af dessa göromål, så blir ej heller regeringens ställning till
de stora frågorna förbättrad. Man skall således först börja med att söka
latta, regeringens bördor, och detta kan bäst ske''genom eu sådan förändring
i rättsväsendet, att man låter en del ärenden, som nu behandlas
uti administrativ väg, förvandlas till rent judiciela mål. Kan man icke
förändra domstolsväsendet derhän, så är det icke heller möjligt att befria
regeringen från någon större del af dess bördor; och således, huru många
ärenden regeringen nu än må hafva för händer, så är det framför allt
nödigt, att densamma i första rummet tager om hand frågan om förändrad
organisation af domstolar™. Till dess detta skett, har jag sannerligen
ej lust att bifalla anslag till tillfällig utvidgning af vare sig den
ena eller andra. hofrätten, såvida ej dylika anslag kunna visas vara alldeles
oundgängligen nödvändiga. De medel, som regeringen ansett behöfliga
till bestridande af kostnader för utarbetande af lagförslag, hafva vi
ju beviljat, och äfven jag bär med min röst dertill bidragit, men de anslag,
som i sådant afseende beviljats de sednare åren, hafva icke ännu mediort
något synnerligen märkbart resultat. Detta anslag måste dock nu
fortgå så länge, till dess man kan bedöma, om det dermed afsedda ändamålet
befrämjas eller icke. Visar det sig, att anslaget bär god frukt, så
blir detsamma bibehållet, i motsatt fall åter, om några frukter deraf ej
blifva skönjbara, kommer det val snart i fråga att indragas.

Eu talare har sagt, att stunden ännu icke är kommen att tillgripa
en anslagsvägran. Derom kunna dock meningarne vara delade. När frågan
rör en reform, som man förgäfves påyrkat i omkring 50 år, så torde man
val icke kunna säga, att det är för tidigt att representationen nu söker
sjelf taga saken om hand; och detta kan icke ske på lämpligare sätt än

Den 21 Februari, f. m.

233

reservanterne nu föreslagit. Genom enskilda motioner torde frågan icke
kunna lösas. Jag för min del har uti afgifven motion väckt fråga om
antagande af komiterades förslag till förändrad organisation afunderdornstolarne
på landet. Lag-Utskottet medhann ej vid förra riksdagen att
behandla denna min motion. Huru det går detta år, vet jag icke. Jag
har icke väntat, att Lag-Utskottet skulle antaga förslaget oförändradt, ej
heller hoppats att detsamma skulle inom Utskottet så grundligt kunna
bearbetas, att frågan dermed skulle blifva fullständigt löst, men jag väntar
deremot att Utskottet skall principielt uttala sig i ämnet och sålunda
lemna tillfälle för Kamrarne att jemväl deruti yttra sig. Detta väntar jag,
(joll tilldess frågan förekommer, vill jag uppskjuta att yttra mig derom.
Det vore eu förberedande åtgärd för frågans snara lösning.

Ehuru mycket ännu kunde vara att anföra i det ämne, hvarom
fråga nu är, så och då detsamma berör eu så ringa del af lagsldpningsområdet,
samt tillfälle eu annan gång torde yppa sig att vidlyftigare behandla
ämnet, så vill jag icke inlåta mig i vidare ordande derom nu, helst
lagstiftningsfrågan, den vigtigaste delen af ämnet, egentligen icke hör hit,
utan slutar med att yrka, det Kammaren, med utslag å Utskottets hemställan,
måtte bifalla hvad reservanterne i ämnet tillstyrkt.

Dans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: I fråga
om den punkt af utskottsbetänkande^ som nu till behandling föreligger,
halva samtlige utskottsledamöterne från denna Kammare reserverat sig
samt såsom skäl derför åberopat: “att den i Hofrätten öfver Skåne och
Blekinge ännu qvarstående balansen af civila mål måste verka ett för
rättsökande menligt uppehåll i målens afgörande11; hvarjemte reservanterne
i slutet åt reservationen jemväl erkänt, att den rättsökande bör ega rätt
att fordra skyndsamhet i lagskipningen. När så kraftiga skäl blifvit anförda
för bifall till hvad Kong!. Magt i ämnet föreslagit, synes mig, att
de motskäl, som uppställas, böra vara af en särdeles bevisande och kraftig
natur, men oaktadt jag noga genomläst reservationen och åhört diskussionen,
tår jag erkänna, att jag ej funnit några dylika.

Det har här talats om de många förslag, som på lagstiftningens område
blifvit framställda och som vänta sin lösning. Jag, som anser, att
inan bör behandla hvar sak för sig, cell tror, att det alltid är vådligt att
vilja fora lagfrågor öfver på det politiska området, kan icke förstå, att
något sammanhang tinnes emellan frågan om det nu begärda anslaget och
de omförmälda lagfrågorna. Eu talare, jemväl reservant, har, såsom på frågan
inverkande, särskilt omnämnt det arbete, som komiterade utfört i och
för påskyndande af rättegångarne hos häradsrätterna, och han yttrade sig
med särdeles intresse härom, just emedan han ansåg att ett dylikt påskyndande
vore af nöden; men det är just för samma ändamål eller för
att befordra en snabbare rättskipning, ehuru i en högre instans eller hos
hofrätterna, som Kong!. Maj:t begärt ifrågavarande anslag, och någon annan
utväg att, omedelbart vinna detta mål har icke blifvit anfördt. Visserligen
har en talare på stockholmsbänken antydt, huru eu förändring
inom hofrätterna kunde ske i den åsyftade riktningen, men äfven för en
dylik förändring skulle fordras tid, och här är fråga om ett behof för
ögonblicket.

Deri 21 Februari, f. in.

''.''.''ii

Hvad särskildt lie t rättar användandet af denna fråga, för att dermed
utöfva ett tryck på regeringen, på det densamma skyndsammare än hittills
måtte framlägga lagförslag i frågor, som ansetts företrädesvis vigtiga,
så kan jag med lugn blick möta representationen. Såsom bekant begärde
regeringen vid förra riksdagen ett anslag till bestridande af kostnader för
beredande af lagförslag, hvilket anslag äfven beviljades, och har regeringen
i följd deraf nedsatt en lagbyrå, men denne kunde först vid början
af detta år träda i verksamhet. Då nu otvifvelaktigt hvarje ledamot i
Kammaren har sig bekant, att utarbetande af lagförslag icke är något ögonblickets
verk, så torde det icke böra förundra någon, att jag med biträde
af denna lagbyrå ej medhunnit åtminstone till riksdagens början att framlägga
något omfattande lagförslag. Under den tid jag beklädt. det embete
jag nu innehar, har dock, enligt hvad jag tror mig kunna säga, regeringen
uti ifrågavarande hänseende icke varit alldeles overksam. Jag kan
såsom stöd härför åberopa under denna riksdag inom kammaren fällda
yttranden, att Lag-Utskottet under förra lagtima riksdagen var så öfverhopadt
af göromål, till följd af dit remitterade Kong! propositioner, att
enskilda motioner, som jemväl till Utskottet öfverlemnats, ej till handläggning
medhunnos.

Här har äfven blifvit vidrörd en förut mycket omhandlad fråga, nemligen
det trägna arbete hvarmed Stats-Rådets ledamöter äro betungade.
Jag erkänner, att de göromål, som tillhöra synnerligen vissa departementschefer
äro särdeles vidtomfattande och besvärliga, men jag vidgår icke att
detta förhållande frikalla!’ regeringen från att opåmindt vidtaga reformer,
der sådana visa sig vara af behofvet påkallade. Det är dock uppenbart
— jag har förut tagit mig friheten säga detta — att, med den fria motionsrätt
och yttranderätt som nu förefinnes vid riksdagen, regeringen
svårligen skulle kunna komma fram med ett förslag, som icke förut blifvit
inom representationen åtminstone antydt, och regeringen saknar aldrig sysselsättning
af sådana frågor, hvilkas lösning af representationen äskats.
Skulle äfven regeringen framlägga t. ex. en alldeles ny, för representationen
helt och hållet främmande organisationsplan, så är jag öfvertygad, att
en dylik plan, just genom sin nyhet, skulle hafva ringa utsigt till framgång.
Till nya frågor hänför jag nu den om förändring i hofrätternas
arbetssätt.

Dessa domstolars gällande arbetsordning utfärdades år 1858 och tillkom
efter det presidenterne och en framstående ledamot från hvarje hofrätt
dertill samfäldt utarbetat förslag. Att regeringen, då denna arbetsordning
således är ganska ny, icke egt anledning att opåkalladt taga den
nu väckta frågan om hand, det bör för hvar och en vara klart.

Vore emellertid förhållandet verkligen sådant, som vi här hört antydas,
att innevånarne i de båda sydligaste provinserna verkligen icke kände
behofvet af en skyndsammare rättskipning vid dervarande hofrätt, då
skulle jag ej mycket hålla på det nu begärda anslaget, men jag vågar ej
trygga mig vid ett sådant antagande. För att visa, att man icke alltför
mycket bör smickra sig med hoppet, att bättre tider i ekonomiskt afseende
alltid skola medföra förminskning i rättegångarnes antal, ber jag att
få lemna några sifferuppgifter i fråga om antalet under vissa år af de för
Hofrätten mest betungande målen, tvistemålen.

Den 21 Februari, f. ni.

235

Under de gynnsamma åren 1855 och 1856 inkommo respektive 649 och
598 sådana mål till Hofrätten, hvarunder år 1857, då krisen utbröt, inkommo
blott 517, 1858: 469, 1859: 518 och 1860: 484. Deremot rnedgifver
jag gerna, att antalet af dessa mål, hvilket var störst år 1868 med
883 inkommande, derefter sjunkit år 1869 till 736,1870 till 726 och 1871
till 675, samt att om sjunkningen fortgår i denna skala, behofvet af hofvättens
förstärkning åtminstone icke blifver långvarigt.

Herr Jan Andersson: Jag har begärt ordet med anledning af

Herr Carléns yttrande i denna fråga. Han tycktes först vilja erkänna, att
reservanternes åsigt både skäl för sig, men lian framställde straxt derpå
den frågan: hvad ondt hafva då skåningarne gjort, efter man vill afslå
detta anslag, som är afsedt till deras bästa? De behöfva väl få sina tvister
afgjorda lika hastigt som de af landets innebyggare, hvilka lyda under
de andra hofrätternas domvärjo. Herr Carlén upplyste vidare, att
lian för omkring 20 år sedan, under det han tjenstgjorde i Svea hofrätt,
bland andra mål fick på sin lott till handläggning emottaga ett så vidlyftigt
ärende, att dithörande handlingar uppfyllde en hel säck, och han
för detsammas utredande måste använda ej allenast en stor del af arbetstiden
under den ordinarie sessionen, utan äfven hela den honom såsom öfrige
hofrättens ledamöter beviljade semestertiden. Han uttryckte dervid den
åsigt, att ledamöterne i Skånska hofrätten kunde vara lika ansträngda
under utöfningen af sin befattning. Jag anser mig då böra upplysa, att
jag hört af trovärdige personer inom denna kammare, att Skånska hofrättens
ledamöter, förutom sin sysselsättning i hofrätten, hafva flere ganska
vigtiga och maktpåliggande uppdrag att sköta icke allenast inom det samhälle
de bebo, utan till och med, såsom fallet är med en af dessa tjensteman,
tre mil utom den stad, der hofrätten är belägen. Är förhållandet sådant,
hvilket jag icke betvifla!’, enär jag haft eu trovärdig sagesman, då tror
jag, att icke någon särdeles stor fara vore för handen, om nu ifrågavarande
anslag icke af Riksdagen beviljades; helst som man sett, att den anmärkta
balansen vid nämnda hofrätt under de sednare åren betydligt förminskats,
hvilket gifver anledning hoppas, att inom några år samma
balans skall försvinna, utan att man för sådant ändamål behöfver bevilja
sådana anslag som det nu ifrågavarande.

Jag yrkar således, att Kammaren, med afslag å Utskottets förslag,
måtte bifalla hvad reservanterne i ämnet hemställt.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Hans Excellens Herr Justitie-statsministern
nämnde visserligen de skal, som reservanterne i sin reservation
anfört till stöd för det af Utskottet nu framlagda förslaget, men han
nämnde icke deras motskäl, eller de skäl, som reservanterne åberopat till
stöd för den framställning, hvartill de i ämnet kommit, Jag har derföre
sökt att finna dessa motskäl och dervid af reservationen inhemtat, att reservanterne
trott sig finna, att på sednare tider den åsigt blifvit allt mera
allmän, att det tunga och invecklade arbetssättet vid hofrätterna föranledt
det öfverhandtagande antalet af der öfverliggande mål. Reservanterne
hafva således endast trott sig finna något skäl till grund för sin
framställning. Om jag nu trott mig finna, att reservanterne misstagit sig,

236

Den 21 Februari, i. in.

och att deras skäl icke är af beskaffenhet att man kan derpå bygga, då
har jag ju för min åsigt frambragt ett lika godt skäl, som reservanterne
lör sin. Jag hyser den uppfattning, att det varit reservanternes skyldighet
att till grund för sin från Utskottets afvikande mening framlägga bestämda
fakta, men inte ett spår, inte ett dyft af några sådana kan man
upptäcka i reservationen, och eu reservation som afgifves utan stöd af
både skäl och fakta, eu sådan tror jag för min del icke förtjena något
afseende.

Jag vill icke upptaga tiden med att ingå i någon speciel granskning
af hofrätternas arbetssätt, men jag vill tala om de olägenheter, som orsakas
derigenom, att så lång tid åtgår, innan mål blifvit afgjorda inom den
Skånska hofrätten. Med den erfarenhet jag derom vunnit, kan jag omtala,
att man i vademål vanligen får vänta i två år innan hofrättens
dom fäller. Jag frågar blott, är det rätt, att man i så lång tid skall
nödgas vänta på afgörande^ af en rättstvist? Jag tror det icke. Jag
skall såsom ett bevis på de olägenheter, att icke säga olyckor, som detta
medför, nämna ett enda speciel exempel. En min granne sålde år 1869
sitt hemman och råkade på att få en krånglig köpare, ty sådane finnas
många. För att få frågan om sin rätt hastigt afgjord underkastade han
sig kostnaderna af ett urtima ting, men från häradsrätten vädjades under
Skånska hofrätten, hvilken domstol först i dessa dagar uti saken dömt.
Mannen i fråga, som hade fyra minderåriga barn, måste, under den tid
han i följd af dröjsmålet med målets afgörande fick vänta på sin rätt,
under bekymmer och försakelse draga sig fram såsom dagsverkare samt
bo inhyses hos andra medlidsamma menniskor. Jag hemställer, om detta
kan kallas en med billighetens fordringar öfverensstämmande rättskipning?

Jag tror att ett bland samhällets aldra vigtigaste ändamål är att se
till, att rättskipningen emellan dess medlemmar är snabb Qch tillfredställande,
och jag tror äfven, att det är representationens oafvisliga pligt att
befrämja detta ändamål. Genom vägran till det lilla anslag, som här nu
blifvit ifrågasatt, skulle emellertid vållas, att det missförhållande, som
i anseende till den öfverhandtagande balansen af civila mål, nu eger rum
vid Skånska hofrätten, att parter i åratal få vänta på målens afgörande,
ännu längre komme att fortfara. Jag vill icke ingå i någon undersökning,
om felet till berörda missförhållande ligger hos regeringen eller representationen,
men jag her representationen att icke taga ansvaret derför
på sig, hvilket den nu otvifvelaktigt skulle göra, i händelse ifrågavarande
anslagsbegäran afslås.

Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets hemställan.

Herr Grefve Po sse: Het förefaller mig, som om alla de talare, Indika
yttrat sig i detta ämne, varit ense i en omständighet, nemligen att rättskipningen
är långsam och icke tillfredsställande, och att en reform i
detta afseende är nödvändig och nyttig. Frågan om det nu begärda anslaget
bör beviljas eller ej, är således den egentliga tvistepunkten.

Jag blef nästan nervöst öfverraskad af min granne här till venster,
då han temligen oförstäldt förklarade oss, att en energisk regering! möjligen
kunde sätta hårdt emot hårdt och, genom att envist fasthålla ett
passivitetssystem, ännu längre fördröja lösningen af frågan om en förän -

Den 21 Februari, f. m.

drad domstolsorganisation. Jag skulle hafva blifvit förskräckt af detta
den ärade talarens yttrande, om ej Herr Justitie-statsministern sjelf straxt
derpå uttalat, att lian ville gå representationens önskningar i nämnda afseende
till mötes. Denna förutsättning om eu “energisk regering“ och
det hot, som framkastades från gotlandsbänken, får väl under sådant förhållande
sta uteslutande för den ärade talarens egen räkning. Samme
talare yttrade vidare, att då man fordrar en reform, man skall vara skyldig
ej mindre visa, att den är dels önsldig och dels möjlig utan äfven att
angifva sättet hvarpå den skall genomföras. Hvad de två första af dessa
yrkanden beträffar, så lärer väl ingen kunna bestrida, att den ifrågaställa
reformen af vårt domstolsväsende är båda önsklig och möjlig. Hvad åter
den tredje af de fordrade bestämmelserna angår, eller att representationen
eller den del deraf, som fordrar en dylik reform, skall vara skyldig att
angifva det sätt, hvarpå reformen skall ske, så anser jag denna fordran
vara obillig. Det är, efter min uppfattning, icke någon annan än regeringen,
som förmår verkställa de förarbeten, som äro nödvändiga innan
ett förslag till någon reorganisation kan framläggas.

Samme ärade representant behagade äfven, såvidt jag rätt uppfattade
hans yttrande, benämna den af reservanterne föreslagna åtgärden för eu
skattevägran. Detta är dock att gifva frågan ett alltför stort namn. Här
är nemligen blott fråga om en anslagsvägran, och en sådan har ganska
ofta förekommit i denna Kammare, äfven rörande sådana anslag som af
Första Kammaren beviljats.

JaP tror äfven, att jag i fråga om mitt första anförande i ämnet
olif vit i ett afseende missförstådd af talaren på gotlandsbänken. Det föreföll
mig nemligen, som om af hans anförande framgick den uppfattning
hos honom, att jag skulle hafva uttryckt något misstroende till den nuvarande
Justitie-statsministern, eller att jag skulle hafva framställt någon
förebråelse emot honom derför, att han under den korta tid han beklädt
sin befattning, icke framlagt något förslag till reform i domstolsväsendet,
Jag tror icke att Herrarne skola kunna återfinna något sådant i de ordalag
jag begagnade. Mitt yttrande gick endast ut på att visa, huru lång
tid vi hafva att sträfva, för att ernå en sådan reform, utan att komma
till något lyckligt resultat; och jag slutade med att uttrycka förhoppning,
att den nuvarande Justitie-statsministern både må kunna och vilja genomföra
den äskade reformen, helst han numera till sitt biträde erhållit den
apparat han sjelf åstundan det vill säga en lagbyrå.

Ucir vice i almannen Man Hers kant/; Såvida jag rätt uppfattade
den siste talarens yttrande, nämnde lian, att eu talare i hans närhet hade
försatt honom i en nervös sinnesstämning, genom att emot reservanterne
uttala ett. slags hot. Jag begagnar detta såsom en utgångspunkt för att
saga, det jag begärt ordet uti denna juridiska och således för mig till en
del främmande fråga, endast för att tillkännagifva, att jag för min del
anser den af nämnde talare jemte flere andra utskottsledamöter i ämnet
afgifna reservation just såsom ett i ganska bestämda ordalag uttalad! hot
emot regeringen. Reservanterne säga deri tydligen till regeringens ledamöter:
om ni icke skynda er att uträtta den sak, det vill säga här vid
detta tillfälle, den reform i rättegångsväsendet, som vi, utan att bestämdt
uttala huru den bör blifva beskaffad, vilja hafva uträttad, så skola vi

238

Den 21 Februari, f. m.

vägra Eder medel att uppehålla rättskipningens ostörda gång i landet, för
att, med hjelp af det derigenom framkallade missnöjet bland de rättsökande,
framtvinga den reform som vi önska få utförd. Denna förklaring
har jag läst uti den ifrågavarande reservationen, som jag med ledsnad och
förundran sett vara undertecknad af så många eljest upplyste och rättsinnade
män inom denna Kammare.

Jag hyser den motsatta uppfattningen, att om man vill komma till
några verkligen nyttiga reformer i samhället, så sker detta bäst genom
förtroende mellan regering och representation och medelst samverkan dem
emellan, men icke derigenom att den ene söker att med någon slags
tvångsåtgärd inverka på den andra. Då jag derjemte är öfvertygad, att
såväl representationen som hvarje enskild samhällsmedlem i sina anspråk
på reformer bör bjuda skäl och öfvertygande bevis för sin åsigt om deras
nytta och nödvändighet, men ej på annat sätt eller med andra medel
söka genomdrifva dem, så har jag begärt ordet för att uttala mig om förkastligheten
af reservanternes sätt att nu tillvägagå. Min åsigt är att,
om det också finnes anledning säga att det har gått långsamt med åtskilliga
behöfliga förändringar i vårt rättsväsende, så är det icke derföre
att det på något håll fattats god vilja, utan emedan frågan om eu så
genomgripande reforms ändamålsenliga utförande i sig sjelf är ganska svår
att lösa. Vi hafva sett, att regeringen gatt de uttalade önskningarue till
mötes och tillsatt komitéer af upplyste och kunnige män för att utarbeta
förslag i de delar, der eu förändring ansetts af nöden, men vi hafva
också sett. att de utarbetade förslagen ofta befunnits icke vara fullt
nöjaktiga, och att reformarbetet derföre måst börja på nytt igen. Jagtror
följaktligen det icke vara skäl att uti ifrågavarande afseende nu försöka
något slags tvång, utan att frågan, när den blifvit tillräckligt behandlad
och bearbetad, slutligen dock skall lösas i lugn och endrägt på
ett för landet lyckligt sätt. Om man emellertid skulle anse lämpligt att
använda den af reservanterne föreslagna tvångsmetoden, för att framkalla
reformer, så måste man val dock erkänna, att den begagnade, i det fall
som nu är ifråga, icke kan leda till något resultat, ty det vore ju blott
innevånarne i en viss del af landet som skulle blifva lidande, om man
genom vägran af det för Skånska hofrättens förstärkning behöfliga anslaget
försenade rättegångars afgörande derstädes — men något intryck
deraf på regeringens eller domstolens ledamöter kan väl icke gerna förväntas.
Det har undrats, och med skäl, hvarföre man, för att tilltvinga
sig eu förändring i rättsväsendet, vändt sig just åt det ifrågavarande
hållet, ty icke kan eu rubbning i rättskipningens gång inom nämnda
hofrätt inverka till eu förändring i hela landets rättegångsordning. Man
kan visserligen söka eu förklaring häraf i det förhållandet, att iunevånarne
i vår sydligaste provins mer än andra varit vana att få framgång
för sina påståenden, och att ett framkalladt missnöje i den landsändan
derföre, genom att gifva sig starkare till känna, skulle göra större verkan
än på andra håll, men vi hafva nyss hört, att tankarne om åtgärdens
lämplighet ibland provinsens representanter åtminstone äro delade — och
att icke alla äro belåtne med, att ett sådant försök, till deras orts skada,
skal göras.

På grund af hvad jag nu halt äran anföra, yrkar jag bifall till hvad
Stats-Utskottet i ämnet föreslagit.

Den 21 Februari, f. ru. 239

Herr Jons Pehrssou: Till att börja med vill jag nämna, att då

det icke torde vara obekant, att förutom skåningar äfven innevånare i
andra provinser, ja till och med stockholmsboar hafva rättegångar vid
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge, så är det icke af nöden att, för den
afgäld leseivanterne här föreslagit, hysa större medömkan med skåningar
än andra Sveriges innevånare. Frågan gäller bär, huruvida det är absolut
nödvändigt eller icke att bevilja det anslag, hvarom nu är fråga.
När man nu medgifver, att arbetsordningen vid hofrätterna icke är så
val affattacl som den borde vara, och frågan härom varit på tal mer
än en gång, så torde det väl icke nu vara för bittida, att Riksdagen bestämdt
uttalar sig i saken samt genom sitt beslut i denna fråga visar,
att holrätternas arbetssätt måste genom regeringens försorg undergå någon
förändring. Man har sig ju allmänt bekant, att hofrätternas tjensteman
sysselsätta sig med enskilda vinstgifvande uppdrag, och skulle man
fråga dylike tjensteman, huruvida de i sin tjenst arbetade så mycket,
som i deras förmåga stode, så tror jag att få af dem skulle utan att
rodna kunna jakande besvara denna fråga. Jag tror derföre, att man
icke böi bevilja detta anslag, aå det är tydligt visadt, att detsamma
kunde vara öfverflödigt, blott hofrättstjenstemännen mera arbetade i sitt
kall. Bet finnes derjemte en anledning att hoppas, att i anseende till
den förbättrade ekonomiska ställningen inom landet målens antal vid
hofrätterna skola minskas.

Fn talare på stockholmsbänken framställde det påstående, att ifrågavarande
anslag icke skulle förbättra hofrättsledamöternes ställning.
Ja: detta kan väl vara sannt, men då kunde anslaget åtminstone tillgod
oko m in a. en del landtdomare, hvilka, under det de öfverlemnade sina
domsagor att skötas åt unga jurister, skulle såsom ledamöter i den nya
extra divisionen af hofrätten sitta och döma i saker, som de kanske
sjelfve vid underrätten afdömt.

Jag har tagit till ordet i denna fråga icke för att försvara den afsina
reservationen, tv det kunna reservanterne göra sjelfve mycket bättre
än jag förmår, utan endast för att påpeka, att det ämne, som vi nu
hafva för händer, är ett nytt exempel på svårigheten att få ett en gång
beviljadt anslag återtaget.

Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan samt bifall till den i frågan
afgifna reservationen.

llerr Kol modin: Jag ber om ursäkt, att jag upptager Kammarens
tid med att ännu en gång yttra mig i detta ämne, men jag är dertill föranledd
af Hägra anmärkningar, som af Stats-Utskottets högt ärade ordförande
blifvit riktade mot mitt förra anförande. Med min framställning,
åt hvad eu regering kunde taga sig till gent emot en anslags vägran, afsåg
jag ej att uttala hvad som nödvändigt skulle ske, utan endast hvad som
möjligen kunde ske; framställningen var således helt och hållet hypotetisk.
Men den grundade sig på en omständighet, som alls icke är någon hypotes
utan ett rent faktum, nemligen på reservanternes tydliga uttalande,
hvilket gifver tillkänna, att man på det hållet ej anser sig kunna vänta
någon synnerligen god vilja hos regeringen att i föreliggande fall gå be -

240

Den 21 Februari, f. in.

stam dt yttrade önskningar till mötes. Det var således från reservanternes
egen ståndpunkt som ett dylikt antagande kunde anses berättigad^

Herr Grefven anmärkte äfven, att jag skulle alltför mycket hafva
utsträckt pretentionerna på Riksdagen, då jag fordrade, att densamma, i
fråga om reformer, skulle angifva sättet för deras genomförande Att
man borde hafva visshet om deras önskvärdhet och möjlighet, medgaf
Herr Grefven. Men har man verkligen gjort sig reda för en reforms
möjlighet, så torde det medgifvas, att man redan så till vida inlåtit sig
på sättet för dess genomförande, att man bör kunna angifva dess allmänna
drag. Det var detta, jag afsåg med mitt yttrande. Jag ville
dermed säga, att Riksdagen i dylika fall borde gifva en anvisning i stort,
men alls icke, att den skulle vara förbunden att framkomma med en
fullständig organisationsplan.

Den högt ärade talaren nämnde vidare, att jag skulle hafva gifvit ett
alltför stort namn åt den sak, som här är i fråga, då jag kallat den
“skattevägranJag har i hela mitt anförande icke användt detta ututtryck
och vädjar i det fallet till protokollet. Anslagsvägran har jag
talat om och tror, att detta är ett fullt exakt uttryck. Jag har således
ej försökt att genom valet af ord göra saken ett grand större än den är.

Till sist behagade Herr Grefven yttra, att jag missuppfattat hans
anförande, då jag påstod, att han skulle hafva uttalat ett misstroende till
regeringen, i det han ville göra den nuvarande Justitie-ministern ansvarigför
all försumlighet i afseende på lagförbättringar under de sednaste 57
åren. Så har jag aldrig tydt detta försök. Jag yttrade helt enkelt, att
det innebar cn orättvisa, och detta tror jag svårligen skall kunna motsägas.

Herr O. B. Olsson: Det fägnar mig mycket, att man här uttalar

så mycken medömkan med Skåne, men i det här fallet tror jag man
ömkar Skåne mera än af behofvet påkallas. I allmänhet, och enligt hvad
jag från min hemtrakt förnummit, förspörjes icke någon klagan i berörda
afseende. Skulle förhållandet verkligen vara sådant, att arbetet icke
verkställes fort nog inom nämnda hofrätt, utan att målen ligga der alltför
länge, så torde detta till någon del åtminstone härleda sig derifrån,
att arbetsordningen derstädes icke är sådan som den borde vara. Först
och främst hafva ledamöterne en ganska lång semester, och dertill kommer
äfven, och förnämligast, att de åtaga sig så många enskilda bestyr.
Jag inhemtade för några år sedan af Christianstads tidning, att en i
nämnda hofrätt anställd ledamot, utom denna sin befattning, hade 17
särskilda uppdrag. Jag vill icke neka, att den ifrågavarande personen
egde en ovanlig arbetsförmåga, men när sådant inträffar, att en hofrättsledamot
kan åtaga sig 17 andra befattningar, då måste man äfven kunna
antaga, att de göromål, som åtfölja hans egentliga tjenst, icke måtte vara
så särdeles betungande. De fleste af hofrättens tjensteman hafva utom
sin tjenst särskilda uppdrag, och jag känner eu af dem som varit ombudsman
i en sparbank, belägen tre mil från den stad der hofrätten är
belägen. Min åsigt är, att om en annan och förbättrad arbetsordning
för Skånska hofrätten komme till stånd, så skulle äfven förhållandet med

göromålen

göromålen derstädes blifva bättre. En talare nämnde, att ifrågavarande
anslag icke är någon löneförhöjning för hofrättens tjensteman. Ja! det
är nog sannt, men om vi år efter år bevilja anslag till eu extra division
inom hofrätten, så fruktar jag, att detsamma slutligen kommer att öfvergå
till ett ordinarie löneanslag, och derföre, samt på grund af hvad
jag i (ifrigt anfört, yrkar jag nu bifall till reservanternes i ämnet gjorda
framställning.

Herr Rundgren: Ehuru den nu förevarande frågan gäller ett

temligen obetydligt anslag, har den dock, efter min uppfattning, sin synnerliga
vigt. Regeringen har nemligen ådagalagt behofvet af fortsatt tillfällig
utvidgning af Skånska hofrätten, och från reservanternes sida har
detta behof jemväl blifvit erkändt, men likväl hafva de vägrat det för
ändamålet begärda anslaget. Då man genomläser den korta reservationen,
så finner man, att reservanterne komma i en viss motsägelse mot
sig sjelfva i början och i slutet. Det heter nemligen på tredje raden från
början, att Utskottet “tvekan å förevarande nådiga framställning tillstyrka
bifall, och redan denna reservanternes tvekan måste väcka en viss förundran,
då man i de föregående raderna läser ett erkännande, att den
inom nämnda hofrätt ännu qvarstående balansen af civila mål måste
verka ett för rättsökande menligt uppehåll i målens afgörande. Mot slutet
af sidan läser man emellertid, att, enligt Utskottets tanke, det “ej vore
välbetänkt" att fortfarande ställa till Kongl. Maj:ts disposition medel för
utvidgning af hofrätten. Således har förenämnda tvekan redan innan reservationens
slut öfvergått till full öfvertygelse om att den af Kongl.
Maj:t föreslagna åtgärden ej vore välbetänkt. Då nu dessa båda hvarandra
motsägande uttryck förekomma i en så kort reservation som den
nu ifrågavarande, är det naturligt att man med stor uppmärksamhet vill
fästa sig vid hvad som ligger emellan dessa uttryck, för att utröna hvad
som vållat det starka språnget från tvekan till öfvertygelse, och dervid
finner man, att reservanterne öfvergått till betraktande af förhållanden,
som icke egentligen röra nu förevarande fråga. De vilja nemligen hafva
en förändring i arbets- och expeditionssättet vid hofrätterna och hafva
således, synes det, sökt ett utanför saken liggande skäl för att komma till
det resultat, hvartill de redan från början varit beslutna att komma.
Jag hemställer likväl, huruvida, då af Utskottet erkänts, att en större
balans af mål finnes inom Skånska hofrätten, det kan vara skäl att
straffa folket för regeringens skull, ty det är ju på regeringen, som man
skyller de brister, som förefinnas i arbetssättet vid nämnda hofrätt? Jag
upprepar ännu eu gång: kan det vara skäl att genom en anslagsvägran
straffa de rättsökande, hvilka omöjligt kunna rå för, att expeditionssättet
vid hofrätten är sådant det är? När det visat sig, att de anslag, som föregående
Riksdagar lemnat till afarbetande af balansen vid Svea och Göta
hofrätter, åtstadkommit, att de icke vidare behöfva något sådant anslag,
kan det då vara skäl att, när balans förefinnes blott i en enda hofrätt,
förvägra det anslag, som erfordras, på det äfven denna balans må upphöra.
Då först, när jemväl denna balans är slut, är rätta tidpunkten
inne att säga, att icke några vidare anslag för dylika ändamål, som det
ifrågavarande, komma att lemnas.

Riksd. Prof. 2 Afd. 1 Band. K>

242

Doi 21 Februari, t. m.

På grund af hvad jag anfört, yrkar jag bifall till Kong!. Majds i
ämnet framlagda förslag.

Herr Dufwa: Eu talare på skånebänken bär till granskning upp tagit

reservanternes motivering och förklarat densamma blottad på alla
skäl. Det resonnement, på hvilket han grundade sina anmärkningar,
stannade emellertid vid granskningen af det uttryck, som förekommer i
början af reservationen, att man trott sig finna, att på sednare tider den
åsigt blifvit allt mera allmän, att skälet till det ständigt återkommande
behofvet af extra divisioner vid hofrätterna icke så mycket är att söka i
ett ökadt antal af tvistemål, som i ett tungt och inveckladt arbetsoeh
expeditionssätt. Och emedan reservanterne här uttalat allenast en
tro eller ett antagande, fann han reservationen blottad på skäl. Om talaren
hade fullföljt granskningen några rader längre ned, så skulle det
icke undfallit hans uppmärksamhet, att reservanterne uttalat, det de ansågo
denna åsigt ega fullt stöd i förhanden varande förhållanden, och således
hafva val reservanterne anfört skäl för hvad de tillstyrkt. Både
denne talare och den som sist hade ordet hafva funnit svårigheter deruti
att eu viss landsort skulle få lida, äfven om det skedde för att vinna ett
godt ändamål för hela landet. Det är ganska beklagligt, jag erkänner
det, om ett sådant lidande åsamkas, men jag förstår icke, huru man
skall kunna handlägga allmänna frågor och göra en erkänd grundsats
gällande, om man skall krypa undan, så snart något enskild); intresse
möjligen kan hafva olägenhet af saken. Denna åsigt kan jag icke godkänna,
utan anser jag, att om man vill för hela landet vinna ett större
mål, måste man anlita de utvägar, som förefinnas, utan undseende för
partiela enskilda intressen.

Utaf talaren på skånebänken har blifvit anfördt ett, såsom lian syntes
anse, gripande exempel på, hvarthän ett utslag skulle kunna leda, i
det han omtalade, huruledes en person, som icke af köparen utfick köpeskillingen
för sitt sålda hemman, skulle, oaktadt han hade derå tusen
riksdaler utom köpeskillingsfordran, nödgats att bo inhyses hos andra
i afvaktan på dom från hofrätten. Detta kan visserligen anses mycket
hård t, men nog kan man dock råka ut för värre än att sälja sitt hemman
och dessutom hafva några tusen riksdaler öfver. Huru härmed än
må förhålla sig blir det endast, som också yttrades, ett specielt fall, lika
specielt som det förut under öfverläggningen omtalade hofrättsmålet, hvaruti
handlingarne fyllde eu stor säck. Jag vet nog att under årens lopp
dylika mål eu eller annan gång förekomma, men säkert är, att om säcken
är något så när rymlig, så kan den inrymma några hundra mål lika väl
som det omtalade enda.

Den siste talaren fann eu motsägelse ligga deruti, att reservanterne
till en början uttalat en viss tvekan om hvad som borde göras i anledning
af Kongl. Maj:ts framställning, men, sedan de fått framhålla de förhanden
varande förhållandena, ansett sig ega ganska goda skäl att afstyrka
densamma; han fann särskilt reservationen vara alltför kort, för att
man i dess början skulle kunna vara tveksam och vid slutet uttala bestämda
och bindande skäl för sin åsigt. Derom vill jag icke tvista: den
ene är road af att skrifva långt, den andre kort; kan man med kort an -

Den 21 Februari, f. ni.

243

torda skäl tillräckligt bevisa sin sats, så vet jag icke hvarföre man skulle
vara skyldig att skrifva långt. De skäl, som reservanterne anfört, skulle
enligt samme talares åsigt icke kunna anses gällande, derföre att de icke
skulle stå i sammanhang med nu förevarande fråga. Frågan derom att
vinna eu förändring, så att man utan ökad statsutgift ernådde den skyndsamhet
i lagskipning^!, som skäligen kan fordras, skulle alltså icke stå i
sammanhang med frågan, huruvida man fortfarande vill gifva anslag för
att göra det möjligt att fortsätta den nuvarande ordningen vid liofrätterna.
Jag kan för min del ej finna annat än att dessa saker stå med
hvarandra i det största sammanhang; ty om man i likhet med reservanterne
är öfvertygad, att det öfverklagade onda endast kan afhjelpas genom
eu förändring i det nuvarande arbetssättet, så lärer man icke vinna
detta mål genom att ständigt bevilja nya anslag, som endast afse att
vidmakthålla just detta arbetssätt, hvars afskaffande man eftersträfva^

En talare på gotlandsbänken har mot reservanternes mening framställt
den anmärkning, att representationen icke i detta fäll lämpligen
skulle kunna vägra ett anslag i syfte att vinna eu nyttig förändring, emedan
man icke på förhand gifvit regeringen någon avis om hvad representationen
önskade; det linnes icke, säger lian, något föregående beslut, hvarigenom
regeringen fått underrättelse om de nu anmärkta missförhållandena,
och först sedan detta skett, skulle det vara tillständig! för representationen
att vägra anslag. Detta förefaller mig vara eu ganska besynnerlig
lära. Den omständigheten att hofrätterna iiro öfverhopade med göromål,
hvilket oupphörligt ger anledning till begärandet af extra anslag
- detta. skulle icke utgöra någon avis åt regeringen, att i lagskipningen
ett missförhållande eger rum, som bör afhjelpas, utan representationen
bör först underrätta regeringen om, att detta verkligen är ett missförhållande,
hvilket regeringen bör afhjelpa. Mig synes, som denna fordran på
representationen går väl långt; det är sannerligen att bemöda sig väl
mycket om att befria regeringen från hvad man ansett vara just dess åligganden,
nemligen att utan vidare påstötningar med uppmärksamhet följa
ställningar och förhållanden inom landet och verka för afhjelpande, icke
fortfarande, af befintliga missförhållanden. Jag kan alltså för min del icke
godkänna den äsigten, att det icke skulle vara tillbörligt att vägra ett
anslag, som ginge ut på att befordra fortvaron af missförhållanden, dem
man allvarligt önskar
regeringen avis om att sådana missförhållanden verkligen finnas. Det vill
synas mig, att regeringen haft tillräckliga anledningar i detta fäll att vidtaga
andra åtgärder än äskandet af förnyade anslag.

På dessa och andra under öfverläggningen uttalade skäl hemställer
jag, om icke reservanterne haft välgrundade skäl för sin mening och anhåller,
att denna måtte af Kammaren godkännas.

Herr Key: Då jag hörde min ärade vän på gotlandsbänken uttala

sig till förmån för Kong!. Maj:ts proposition, kunde jag verkligen icke
finna annat, än att man på ministerbänken hade skäl att tänka: Gud
bevare oss för våra vänner! Han yttrade visserligen, att han fann sig
uppkallad att taga till ordet, emedan “noblesse oblige“; men jag tror
verkligen icke, att regeringen oaktadt all vältalighet och nobless i försvå -

Den 21 Februari, f. in.

244

ret finner sig mycket obligerad af det sätt hvarpå hon försvarades; jag
tror icke att hon bör känna sig mycket tacksam för talet om att 57 års
samlade vredesskålar icke på en gång böra stjelpas ut öfver den nuvarande
Justitie-statsministerns hufvud; jag tror icke, att man skall finna
sig obligerad deröfver, säger jag, emedan denna hjelpsamhet onekligen har
vållat, att någonting i dag dock har spilts ut af dessa annars — åtminstone
i det förevarande ämnet — obekanta vredesskålar, och hvithet

eljest icke torde hafva blifvit händelsen. Frågan har verkligen icke så
stora dimensioner, som man nu tyckes tro att reservanterne vilja gifva
den; det är sak samma, som så många gånger förut. Det är nemligen
så, att man icke anser de begärda medlen medföra ändamålet, och derföre
afslår man dem. Så mycket heldre hafva reservanterne ansett sig befogade
att göra detta, som de påpekat att medel redan förefinnas till

Kongl. Maj:ts disposition för aflönande af eu extra division vid Hofrätten
öfver Skåne och Blekinge under innevarande år och hvarigenom, såsom
hittills, en “väsendtlig minskning af dess nuvarande balans bör kunna
åstadkommas11.

För min del får jag tillstyrka bifall till reservanternes yrkande och
utslag å Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Åstrand: Från den höga patos, hvartill diskussionen genom

den siste talaren kommit, ber jag att fä återföra densamma till sakens
enkla, ursprungliga beskaffenhet. Här är endast fråga derom, huruvida
det är möjligt för rättsökande inom vissa delar af landet att få sina mål
på kort tid afbörda, åtminstone så snabbt, att icke genom tidsutdrägten
den vinnande parten i sjelfva verket må blifva den tappande. Det bär
blifvit sagdt utaf den siste talaren på stockholmsbänken, att när det gäller
en stor rättsgrundsats, så bör man icke hysa tvekan med afseende på medlen
för att genomdrifva densamma.

Om frågan rörer hela riket, så liar man icke att säga sa mycket
derom som nu, då den endast gäller en viss del af riket. En talare på
skånebänken har sagt, att man kunde motse, att under 1873 skulle målen
vid hofrätterna icke komma att uppgå till ett så stort antal som förr,
efter den goda skörden man haft. Jag gläder mig öfver det profetiska i
denna förutsägelse, då det egentligen härvid gäller den skörd vi i åtkomma
att inhösta, men i den provins, för hvilken jag, såsom representant,
här intager plats, äro utsigterna för den blifvande skörden åtminstone
långt ifrån lofvande, att man derutaf skulle kunna draga den slutsats,
att målens, eller egentligen brottmålens antal, Indika i viss mån bestämmas
af skördand, ej skulle komma att uppgå under år 1874. Vidare
har eu annan talare på skånebänken sagt, att han, efter hvad enskild!
blifvit honom meddeladt af skånska representanter, icke trodde att
det på minsta sätt skulle skada, att indraga dessa 10,000 Rall-, men han
förklarade sig dock icke ega någon erfarenhet i ämnet. Det är mycket
lätt att på detta sätt yttra sig härom, då man icke sjelf erfarit någon
olägenhet af de bestående förhållandena. Men eu annan talare från samma
provins, som hade erfarenhet af, huru länge en rättsökande kan få vänta,
liyste en alldeles motsatt uppfattning, och jag anser, att ett vitsord af
den, som eg er erfarenhet i en sak, bör gälla högre än af den, som saknar

Den 21 Februari, f. in.

245

densamma. Jag, för min del, skulle icke vilja bidraga till de olägenheter,
som skulle drabba alla dem, som på detta sätt såge sina mål onödigt fördröjda
uti ifrågavarande instans, hvarföre jag också kommer att rösta för
bifall till Stats-Uskottets förslag.

Herr Ola Jönsson: Herr Talman! Mine Herrar! Jag skulle icke

begärt ordet efter clen långa diskussion, som blifvit förd, om jag icke
funnit, att man vill gifva frågan det utseendet, som om man funne anslaget
nödvändigt, men måste vägra det för att derigenom befordra eu
genomgripande domstols-omorganisation. Jag tror, att en sådan uppfattning
är fullkomligt oriktig. För eu eller annan riksdag sedan tillät jag mig
yrka indragning al samma anslag, emedan jag då af samma anledning som
nu ansåg det obehöflig^

Det är ett faktum, att de balanserade målens antal betydligt nedgått,
och Herr Justie-statsmininistern har nyss förklarat sig vara öfvertygad, att,
om så fortfore, skulle balansen snart försvinna. Detta är också min tro.
Åtskilliga samverkande omständigheter torde finnas dertill, att rättegångarnas
antal blir allt mindre och mindre, och jag tror, att skåniugarne
liksom andra förståndiga menniskor snart nog skola finna sin fördel vid
att så litet som möjligt besvära domstolarne. Alltså är, enligt min uppfattning,
ett anslag icke af synnerlig vigt just för skånska allmogen; jag
är tvärtom Öfvertygad om, att om man anställde en omröstning i Skåne,
skulle . flertalet visa sig ega samma åsigt som jag. En talare har visserligen
framdragit några exempel, som skulle vara mycket slående; men jag
ber att få erinra med afseende på den omnämnde säljaren, som så länge
tick gå. såsom inhyseshjon i afvaktan på processens utgång, att om eu person
säljer ett hemman och har köpeskilling att vänta, så kan han lätt få
kredit; nöden torde då icke blifva så ofantligt stor under den mer eller
mindre långa tid han får afvakta ett utslag. Jag upprepar, att i frågavarande
sak icke har det ringaste att göra med eu blifvande domstolsorganisation,
hvarföre jag röstar för bifall till reservanternes uttalade mening.

Herr Carl ] Ivarsson: Till hvad jag förut anfört vill jag endast
tillägga, att allmogen i Skåne borde kunna vara mycket bättre belåten,
om hofrättens ordinarie ledamöter skötte sina em betsåligganden, än om
de sysselsätta sig med andra uppdrag, medan unga, oerfarna jurister adjungeras
för hofrättsgöromålen. Jag anser, att dessa yngre jurister heldre
kunde sysselsättas med de göromål, som de ordinarie ledamöterne uträtta
utom hofrätten. Således kan jag icke finna annat, än att isynnerhet för
skånska allmogen det är snarare en fördel än en nackdel att afslå det
begärda anslaget.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Eu talare på stockholmsbänken

har klandrat mitt sätt att granska reservanternes anförande. Jag hade
nemligen, efter hans påstående, icke läst, att reservanterne hänvisat till
de för handen varande förhållandena; jag har dock verkligen läst så långt.
De förhållanden, reservanterne omtalat, nemligen ett tungt och inveckladt
arbets- och expeditionssätt, omnämnde jag, men jag glömde de ''■ förhanden
varande förhållandena. Ett tungt arbets- ocli expeditionssätt förefinnes

Deri 21 Februari, f. m.

24li

emellertid lika mycket inom de öfriga hofrätterna som inom den skånska;
de hafva alla, så vidt jag vet, samma arbetsordning, och om denna arbetsordning
icke vållat olägenheter i Svea och Göta hofrätt, så måste det
vara andra förhållanden, som åstadkommit de öfverklagade olägenheterna
i Hofrätten öfver Skåne och Blekinge. En annan talare har anfört någre
uttryck, som jag i sanningsenlighetens intresse nödgas bemöta. Han säde
nemligen, att klagan hvarken vore behöflig eller allmän, och att göromålen
ingalunda vore större, än att de lätt kunde medhinnas; hvarjemte
han anmärkte, att åtskilliga af Skånes öfriga representanter yttrat detsamma
för honom, hvarföre min uppfattning med afseende på långsamheten
i vårt rättegångsväsen skulle vara oriktig. Likväl erkände han sig,
i likhet med eu annan talare, icke ega närmare kännedom om dessa förhållanden,
och då bör hans uppfattning icke kunna hafva synnerligt mycket
att betyda; ty den som saknar kännedom om en sak kan väl icke gerna
göra sig eu klar och redig uppfattning af samma sak.

Den talare på stockholmsbänken, som jag nyss omnämnde, yttrade,
att det icke gick någon stor nöd åt eu person, som vid rättegångens slut
ändå hade några tusen R:dr öfver. Om talaren skulle komma i sådant
predikament, månne det då icke skulle kännas ganska tungt att underså
lång väntan gå och såsom inhyseshjon förskaffa sig sin föda; -— talaren
bor dock i Stockholm, men på landet är det icke så lått att löda sig och
sin familj; — månne då icke samme talare skulle vara rätt angelägen om,
att hofrätten ginge litet fortare tillväga, så att han snart kunde komma
i besittning af sina penningar. En annan talare från Malmöhus län hav
sagt, att den ifrågavarande personen lätt kunde få kredit; men det är
sannerligen icke alltid så lätt att få län, det är stundom svårt nog till
och med för personer i bättre ekonomisk ställning. Den talare, som sist
hade ordet, trodde det vara bättre för de rättsökande i Skåne, om de
ordinarie ledamöterne i domstolen skötte sina åligganden i stället för att
öfverlemna dem åt unga oerfarna jurister. Jag tror detsamma; äfven jag
anser, att äldre erfarne domare äro att föredraga; men utaf tvä.nne onda
ting bör man välja det minst onda, och jag anser det vara bättre att
målen blifva snart åtgjorda, än att de på obestämd tid uppskjutas.

Stats-Utskottets ärade ordförande beräknade, att med samma arbetskraft
vid detta års slut omkring 500 mål ändock skulle återstå att balanseras
till 1873. Är detta riktigt, så vill jag hemställa, huruvida det
kan vara eu angenäm ställning för landsorten, att 500 mål skola ötverföras
på balans från det ena året till det andra, och om detta skall kunna
leda till, att balansen någonsin tager slut. Jag tror det näppeligen.

En talare har yttrat, att om vi ständigt anslå medel till extra divisioner,
sä skall det snart föra derhän, att anslag komma att begäras till
ytterligare ordinarie divisioner. Jag tror tvärtom, att om det i denne,
hofrätt hvarje år visar sig balans, så blifver följden den nämnda, men
om vi anslå medel, så att förhållandena der såväl som i andra hovrätter blifva
normala, så skall det snart visa sig, att nya ordinarie divisioner blifva
öfverfiödiga. Jag anser, att hur man vänder sig, så måste man anslå dessa
medel, ty det är icke alltid att hushålla då man sparar, och ofta kan den
yttersta sparsamhet vara den största misshushållning.

Den L;1 Februari, f. in.

247

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats såväl bifall till
Utskottets hemställan som afslag derå. Propositioner framställdes enligt
dessa yrkanden, och ja förklarades öfvervägande för bifall till Utskottets
förslag. Votering blef emellertid begärd, och i anledning deraf följande
omröstningsproposition uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i sjette punkten af
dess utlåtande N:o 6,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, funnit
sig icke böra bifalla det af Kongl. Maj:t äskade anslag till bestridande af
kostnaden för hofrätternas förstärkande med extra divisioner.

Omröstningen visade Öl ja mot 113 nej, hvadan Utskottets hemställan
blifvit afslagen.

Punkten 7.

Herr Kallstenius: Eu gammal regel säger väl, "att det icke lönar
mödan att tala om den snön, som föll i fjor"; och ehuruväl jag icke ämnar
komma till något annat slut, än det, hvartill Stats-Utskottet kommit, anhåller
jag dock att för några ögonblick få uppehålla Kammaren vid denna
fråga.

Sjelfva saken torde vara uti Kammarens minne; den nu begärda
summan är endast en fortsättning af det anslag, som beviljades vid det
sista lagtima riksmötet. De fleste af Kammarens ledamöter torde således
erinra sig frågans behandling vid nämnda riksdag, och huru Stats-Utskottet
i sitt memorial N:o 11 då tillstyrkte det, i eu Kongl. Maj:ts proposition
derom, ifrågasatta anslaget, till ordnande af ett straffarbetsfängelse
för fångar af mankön inom det så kallade Nya varfvet i Göteborg. Jag
hade tillåtit mig att mot detta Stats-Utskottets beslut reservera mig, och
vid ämnets behandling i Kammaren erhöll frågan följande utgång. I denna
Kammare röstade 64 ledamöter med mig för rent afslag å sagda Kongl.
Maj:ts proposition, och uti Medkammaren voro 49 mot och 46 för återremiss
till Stats-Utskottet, i ändamål att erhålla en bättre utredning af
frågan. Det är egentligen för att afbörda mig en hounörsskuld till desse
ledamöter af båda Kamrarne, Indika, på sätt jag nu nämnt, direkte eller
indirekte, biträdde min mening, som jag nu går att yttra några ord.

Såsom man torde erinra sig, stödde jag det resultat, till hvilket jag
i min reservation kommit, på det förhållande, att det fångantal, som är
afsedt att inhysas i fängelserna i Carlskrona, å Långholmen och i Malmö,
samt numera äfven i fängelset å Göteborgs varf, icke — såsom då uppgäld
— det sista året ökats, utan tvärtom minskats, hvaremot under de
föregående åren ökningen varit rätt betydlig, och jag ansåg det vara antagligt,
att antalet under de närmast följande åren skulle ytterligare
nedgå. De sifferuppgifter, jag då bifogade, och här uti Kammaren förfullständigade,
visade riktigheten af min sats, ehuru den då gendrefs af
åtskillige talare. Sedan vi numera fått Fångvårdsstyrelsens berättelse för

248

Den 21 februari, i. m.

år 1870, kunna vi lätt inhemta, hurudana förhållandena verkligen då
voro, ty vid förra riksdagen var det icke så lätt att komma till en sannt
noggrann utredning af denna sak, och det är i allmänhet svårt för den
enskilde att åstadkomma alldeles tillförlitliga sifferuppgifter, aldrahelst då,
såsom här var fallet, motståndarne begagnade alla möjliga medel för att
intrassla i stället för att utreda frågan; sålunda togos t. ex. af ett par
talare, eu i hvardera Kammaren, icke blott män, utan äfven qvinno!’ med
i beräkningen, oaktadt dessa sednare alls icke få intagas uti ifrågavarande
fängelser; derigenom vuuno visserligen desse talare sin afsigt, nemligen att
få mycket högre och med mina olika siffror, hvarigenom de sednare skulle
blifva tvifvelaktiga, men utredd blef icke frågan. Hade mau deremot
hållit sig till straffångar och försvarslösa arbetsfångar af mankön, så hade
förhållandet gestaltat sig så som jag uppgifvit. Af nämnda årsberättelse
kan nemligen inhemta®, att vid 1869 års slut utgjorde antalet straff- och
arbetsfångar på viss tid 1,839 man i gemeusamhetsfängelse och 1,065 i
cell, tillsammans 2,904; år 1870 var antalet 1,696 fångar i gemensamt
fängelse och 898 i cell, tillsammans 2,594. Detta gör således eu minskning
för året af 310 man, en i sanning icke obetydlig minskning. Minskningen
på alla, lifstidsfåugar inberäknade, utgjorde samma år 406 man;
försvarslösa i häkte inmanade voro för år 1869 4,585 man, för år 1870
åter 3,884, hvilket visar en minskning af 701 man. Fångar, som af
brist på försvar verkligen hållits till allmänt arbete, utgjorde år 1869:
dömde 749 man, frivillige 562 man, summa 1,311 man; år 1870: dömde
668 man, frivillige 350, summa 1,013 ; således eu minskning af 298 man.
Hela antalet sådana fångar, af män och qvinno!’, var år 1869 1,531 och
år 1870 1,226, följaktligen eu minskning af 315 personer. Sammanställer
man nu minskningen af straffarbetsfångar och försvarslöse af mankön,
eller, med ett ord, minskningen af alla sådana fångar, för kvilka
nyss angifna fängelser uteslutande äro afsedda, vid 1870 års slut emot
hvad deras antal var året förut, så blir resultatet:
minskning af straff-fångar 310 man och
af försvarslöse 298 man,
eller tillsammans 608 man.

Hela antalet straffärbetsfångar, qvinno! inberäknade, hade, såsom jag
nyss haft äran nämna, vid samma tid eller 1870 års slut minskats med
406 personer; när dertill lägges minskningen i de försvarslöses antal,
315 personel’, så uppstår en totalminskning af dylika fångar stor 721
personer. Häraf bör alltså tydligen framgå, att den tillförene, och vid
tiden för uppkomsten hos Kotigl. Fångvårdsstyrelsen af detta fängelseförslag,
rätt bekymmersamma tillökningen i fångantalet i väsendtlig grad,
då detta förslag under förra året af Riksdagen pröfvades, var stadd på
återgång, och man har för närvarande ingen anledning att betvifla, det
ju dessa fångars antal, såsom jag ock då redan yttrade, kommer att fortfarande
än ytterligare minskas. Ett af de hufvudsakligaste skälen för
inrättandet af detta fängelse vid Nya varfvet i Göteborg var den genom
branden i malmöfängelset förorsakade bristen på utrymme för dessa fångar.
Jag bär här i min hand en från Kongl. Fångvårdsstyrelsens kansli
erhållen officiel uppgift . öfver ifrågavarande fångars antal, såväl vid
nämnda olyckstillfälle som vid slutet af år 1870, hvaraf framgår, att,

Deli 21 Februari, f. in.

249

oaktadt den åt'' Kongl. Fångvårdsstyrelsen, i dess underdåniga memorial
om detta nu ifrågavarande nya fängelse, och under diskussionen här sistlidet
år så bjert framhållna stora svårigheten att kunna efter malmöbrauden
inhysa dessa fångar, man icke behöft att i detta nya göteborgsfängelse,
som dä redan var för det extra anslag å 13,200 R:dr, som år
1839 lemnades, färdigt för 300 fångar, placera 141 man straffångar och
12 man försvarslöse. Dessutom har jag mig särskildt bekant, att denna
"svårighet11 icke var så stor, och specielt minnes jag, att Carlstads fängelse,
som önskat att få ett större antal fångar, icke kunde få flere än
BO; det finnes nemligen ej flere att tillgå.

Under sådana omständigheter torde jag haft skäl till de påståenden,
jag gjort. Förhållandena äro numera långt ifrån desamma, som då
Kongl. Fångvårdsstyrelsen år 1869 ingick till Kongl. Maj:t med anhållan
om, att Nya varfvet vid Göteborg måtte få apteras till straffarbetsfängelse,
och då den till detta begärde det ifrågavarande anslaget. Jag beklagar,
att detta anslag någonsin beviljades, ty oaktadt dessa nu förändrade förhållanden,
är det väl knappast möjligt att nu deri göra någon ändring,
men jag hoppas, att hvad jag nu anfört skall lugna mina dåvarande anhängare
för att de icke då gåfvo sina röster för eu oriktig sak; sjelf
kommer jag nog länge att förebrå mig, det jag då måhända spände bågen
nog högt och icke, heldre än på rent afslag, yrkade på återremiss,
som kanske lättare vunnits och med den måhända hela saken, men jag
förlitade mig nog mycket på denna Kammares välkända benägenhet för
sparsamhet, helst då det gäller frågor, som synas vara icke fullt utredda,
eller då det gäller ändamål, om hvilkas behöflighet tvifvel kan förefinnas.

Vidare yttrades ej. Punkten bifölls.

Den vid utlåtandet fogade tabell godkändes, under förbehåll om
iakttagande af de ändringar deri, hvilka blefve en följd af Kammarens
nu fattade beslut.

§ 7.

Förekom till afgörande Stats-Utskottets utlåtande !Si:o 7, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel.

Härvid afgåfvos yttranden af

Friherre Åker hi el in, som anförde: Efter den sakrika, jag vågar
säga det, länga och, jag hoppas det, uttömmande diskussion, som blifvit
förd rörande anslaget af 10,000 R:dr till hofrätternas förstärkande med
extra divisioner, är det icke alldeles utan oro, som jag vågar utbedja mig
att för några ögonblick få upptaga Kammarens tid; men då här endast
är fråga om ett obetydligt anslagsbelopp af 3,400 R:dr, och då det gäller
den hufvudtitel, som med den lägsta siffran tynger på statsbudgeten, och
hvars utgifter för eu nation som vördar sina minnen och älskar sin nationalitet
väl icke äro helt och hållet förspillda, så vill jag, under förhoppning

Ten 21 Februari, f. ni.

2f>0

att nu ej för stora anspråk ställas på sakrika, vidlyftiga och uttömmande
anföranden, något närmare fästa mig vid hvad Stats-Utskottet föreslagit,
helst jag icke kan obetingadt godkänna dess förslag. Visserligen gifven
jag Utskottet i så måtto rätt, att Utskottet i strid med Kongl. Maj:ts
proposition vidhållit sista Riksdagens beslut, eller att utaf det äskade
anslaget upptaga ett belopp af 40,800 R:dr såsom tillfälligt anslag till
öfvergående utgifter. Det både, i min tanke, varit önskligt, att Kongl.
Maj:t, redan vid detta riksmöte, gått sistlidne Riksdags uttalade önskningar
till mötes, men jag hyser den förhoppning, att man hädanefter icke skall
behöfva framkomma med något förslag om nedprutningar af på tillfällig stat
öfverförda summor, emedan man ej saknar anledning förmoda, att Kongl.
Maj:t, om Riksdagen blott ännu eu gång vidhåller sitt förra beslut, i sinom
tid nog lärer taga i öfvervägande, om och hvit ka indragningar kunna göras.
En sådan indragning dessutom, som Stats-Utskotttet föreslagit, eller den af
8,400 Rall'' såsom lön åt eu militär-attaché i Paris, kan jag icke obetingadt
bifalla. För det första kan jag icke förstå, hvarföre Utskottet fäst sig endast
vid en af de löner som användts åt militäre attachéer. Det torde icke inom
Utskottet hafva saknats dem som kunnat upplysa om, att sådana löner funnits
och väl ännu finnas vid flera beskickningar än den i Paris; särskild! ber jag
tå erinra derom, att Kongl. Magt vid 1856 års riksdag under tredje hufvudtiteln
begärde ett anslag af 4,800 R:dr till eu attaché i Petersburg. Det
bette visserligen då, att han skulle vara eu politisk tjensteman, som skulle
bildas för den diplomatiska banan, men denna plats besattes snart derefter
med en framstående militär, som nu är Sveriges-Norges minister i
nämnda stad. Likaledes anställdes utom de i Paris och Petersburg äfven
eu militär-attaché i Wien, och sedan posten i Petersburg lemnats obeklädd,
har, om jag ej misstager mig allt för mycket, eu militärperson alternativt
varit anställd vid beskickningarne i Bruxelles och London. Jag kan icke
inse annat, än att Stats-Utskottet följdriktigt bort föreslå indragning af
de tvänne således befintliga attaché-lönerna, under förutsättning af
det fall, att de af Kongl. Maj:t begärda anslagen till militär-attachéer på
fjerde hufvudtiteln skulle af Riksdagen beviljas. Dels är likväl detta ännu
ovisst, dels anser jag för min del rättast, att löner till militär-attachéer
fortfarande måtte uppföras å tredje hufvudtiteln, och icke öfverflyttas till
den fjerde eller någon annan. De förenade rikena, Sverige och Norge,
äro i Europa kända såsom ett statsbegrepp, deras representation i utlandet
är gemensam, likasom ock deras uppträdande derstädes; anslagen till kostnaderna
för dessa ändamål äro derföre äfven gemensamma. Övergifver
man denna grund, hvilket sker om eu å annan hufvudtitel än den tredje
lönad och alltså uteslutande svensk tjensteman anställes vid någon beskickning,
så kommer denne till beskickningspersonalen och de utländska myndigheterna
i ett egendomligt förhållande; och vidare emotser jag att norrmännen
nog torde komma att följa exemplet och kanhända till och med
från Indre Departementet tillsända våra beskickningar uteslutande norske
embetsman, lydande ensamt norska auktoriteter och norsk lag. Sålunda
blefve ju de unionela förhållandena förryckta, och jag vill ej hafva varit
med om att rubba den unionela representationen eller lossa på det nog
svaga bandet emellan de förenade rikena.

Den 21 Februari, !''. in.

251

Under sådana förhållanden kan jag icke finna annat, än att tredje hufvudtitelns
anslag bör oförändradt bibehållas, dock att deraf 40,800 R:dr
ånyo uppföras på extra stat, hvilken, enligt min åsigt, icke nu bör minskas;
och jag får derföre föreslå, att i Stats-Utskottets hemställan siffran
37,400 l!:dr måtte förändras till 40,800 It:dr, samt att sista eftersatsen
“efter afdrag af Sveriges andel i arvodet till en militär-attaché i Paris u
måtte ur betänkandet utgå, och anhåller jag vördsamt hos herr Talmannen
om proposition i detta syfte.

Herr Hedin: Herr Talman! Efter några timmars debatt om ändamålet
för några småanslag på andra hufvudtiteln, torde det ej kunna
anses otjenligt att kasta åtminstone en bläck på ändamålen för de anslag,
som utgå under den tredje. Hvad regeringen låter komma till allmän
kunskap rörande vår diplomatis verksamhet är, som bekant, ej mycket.
Kanske kominer det sig deraf att, som ordspråket säger, der intet finnes
att taga, har kejsaren förlorat sin rätt. Ännu 1869 vitsordade både
trontalet och berättelsen om hvad i rikets styrelse sig tilldragit det vänskapliga
förhållandet till främmande makter, och 1870 förekom åtminstone
i sistnämnda dokument eu dylik fras, men 1871 och 1872 befiunes den
hafva försvunnit ur både trontalet och berättelsen. Om detta blott är en
händelse, eller äfven en tanke, kan den oinvigde icke veta, men i hvarje
fåll är förlusten lindrig. Hvad eljest Kongl. Maj:t denna gång meddelat
om vår utrikes politik inskränker sig till uppräknande af fyra med främmande
makter slutna överenskommelser, på Indika det kan vara skäl att
kasta en blick. Främst namnes traktaten med Japan. 1 afseende derpå
skall jag tillåta mig att erinra att, sedan Förenta Staterna 1854 genomdrifvit
den berömda traktaten i Jokohama, åtminstone följande makter
före Sverige utverkat handels- och sjöfartstraktater med Japan, nemligen:
Holland, England, Frankrike, Ryssland, Portugal, Preussen och tyska tullföreningen,
Schweiz och slutligen, nära ett par år före de förenade rikena,
äfven Danmark. Vi se således att, utom de stora nationerna, äfven flere
europeiska småstater förekommit oss. De östeuropeiska vattnen äro ett
vigtig^ täflingsfält för de sjöfarande nationerna, och den senkommande har
dess svårare att få plats, ju flere och ju fördelaktigare kända de äro, som
förekommit honom. Tillträde till Japans hamnar är, om ej annat, åtminstone
ett oumbärligt vilkor för förmånlig fraktfart i dessa vatten, och det
är derföre ej utan skäl de förenade rikenas affärsverk! länge önskat so
dessa hamnar öppnade för Sveriges och Norges fartyg. Man torde erinra
sig, med hvithet intresse danska regeringens förslag 1859 om eu svensknorsk
dansk expedition omfattades, särdeles i Norge, der börskomitéerna
uttalade sig derför och äfven regeringen i de beräknade kostnaderna,
600,000 Rall'', ej fann skäl till betänkligheter. Det bär blifvit sagd t, att
frågan då strandade på svensk etikettshänsyn. Hafva vi nu fått vänta länge,
så har i stället priset blifvit billigt, såsom synes af Utrikes-departementets
räkenskaper för år 1869, hvilka jag med mycken uppmärksamhet studerat,
der kostnaden för en briljanterad plaque åt holländske ministerresidenten,
som afslutat traktaten, och för öfriga presenter uppföres med 8.406 Pair,
6 öre. Det kan tilläggas, att den nu omsider valda utvägen, att uppdraga
underhandlingen åt eu annan makts agent, flera gånger varit af pressen
rekommenderad, sedan 1859 års förslag strandat. Schweiz hade för öfrigt

■m

Den 21 Februari, in.

föregått med ett märkligt exempel, liur litet nödvändig i dylika fäll den
granna diplomatiska ståten är. Den man, eu viss hr Lindau, som inledde
Schweiz’ förbindelser med Japan, har visserligen sedermera blifvit schweizisk
konsul i Nagasald, men var då rätt och slätt agent för urmakareföreningen
i Geneve. Det är nästan fasligt, men det är så, ty tiden är ond
och republiken Schweiz ett, minst sagd!, betänkligt samhälle.

Närmast i ordningen kommer i Kongl. Maj:ts berättelse konventionen
med Förenta Staterna om utflyttade personers nationalitet. Härom må
anmärkas, att denna akt af vår diplomatis verksamhet varit af eu särdeles
lätt och enkel natur, alldenstund mönstret derför redan var gifvet i de
överenskommelser, som förut, på initiativ af Förenta Staterna, ingätts
mellan dem och flera makter, deribland främst konventionen med Nordtyskland
af 22 Februari 1868.

Derefter följer den spanska handelstraktaten, som enligt sakkunniges
omdöme ej saknar eu viss betydelse. Den blef offentliggjord med eu
senfärdighet, som ej vittnar fördelaktigt om departementets energi. Ratificerad
i Madrid den 30 Juli 1871, blef den synlig först i N:o 46 af Svensk
författningssamling, som utgafs den 18 September.

Till slut namnes i berättelsen deklarationen om sjöfartsförbindelserna
med Danmark. Visserligen heter det i denna deklaration, att undertecknarne,
hrr Beckfriis och Rosenörn-Lehn, “kommit öfverens om och
sammanfattat dess bestämmelser"; men hela verlden vet, att detta är blott
ett talesätt, att denna och dylika överenskommelser uppgöras af sakkunnige,
hvarefter för diplomatien återstår, att så säga, ett högre renskrifningsbestyr.

Detta är hvad Kongl. Maj:t haft att meddela om vår diplomatis verksamhet.
. Härtill kan dock ytterligare läggas, att Utrikesdepartementet i
slutet af förlidet år utgifvit ett häfte “Berättelser från Kongl. Maj:ts
beskickningar och konsulater om Sveriges och Norges sjöfart år 1870“.
Med allt erkännande åt denna åtgärds syfte, må det vara tillåtet att uttala
ett åt flere än mig hyst tvifvel, huruvida eu så sen publikation kan lända
till ett gagn, motsvarande kostnaderna, och en förmodan, att ett omedelbart
offentliggörande genom tidningarne af inkommande, vigtigare rapporter
vore mera ändamålsenligt.

Af dessa data, de enda tillgängliga, torde man svårligen kunna få det
intrycket, att det är skäl att orubbad bibehålla hela vår stora diplomatiska
lyx, eller att sista Riksdagens beslut var förhastadt. Herr Utrikesministern
har emellertid hyst en annan mening. Om det oväntade förfarandet
från regeringens sida, att ej fästa något afseende vid nämnda beslut,
bär jag redan förut yttrat mig och skall derföre ej vidare uppehålla mig härvid.
Deremot är ett yttrande i förre utrikesministerns anförande till statsrådsprotokollet
— ett yttrande, som synes innebära sjelfva hufvudgrunden
för Hans Kongl. Maj:t gifna råd att lemna Riksdagens beslut å sido, ett
yttrande som väl får anses gilladt såväl af hans kolleger som af nuvarande
utrikesministern — af den egendomliga beskaffenhet, att det ej bör
med tystnad förbigås. Förre utrikesministern säger, att ett af skälen
för den å 1856—1858 årens riksdag beviljade förhöjning i anslagen å
tredje bufvudtiteln, nemligen de förenade rikenas då vunna mera betydande.
politiska ställning, “väl icke kunde anses hafva numera upphört att
ega sin giltighet, enär de förenade rikenas maktställning fortfarande vore

Den 21 Februari, f. in.

densamma, som vid tiden för ifrågavarande riksdag". Orden std der verkligen,
och öfrige närvarande statsrådsledamöter hafva instämt i utrikesministerns,
till en del på sådan inbillningsgrund fotade förslag. För att
hysa en sådan tro, bör man hafva fullständigt glömt bort, hvad sedan tio
år sig tilldragit i Europa, och som, äfven om vi sjelfve ingenting försummat
till vår maktställnings upprätthållande, ändock skulle med nära nog
naturnödvändighet hafva förändrat, det är förringat densamma. Man
måste, med en sådan tro, hafva glömt, att vår närmaste granne blifvit
plundrad, utan att vi dervid kunde mer än åstadkomma en parodi på
hvad vi gjorde 1848; att det handlingssvaga Tyska Förbundet lemnat rum
för eu jättelik militärmonarki; att Frankrike, vår gamle allierade, slagit3
till marken; att England hunnit skudda af sig hvarje skymt af de sista
traditionerna från Cannings dagar: att den gamla folkrätten, traktaternas
rätt, är rubbad i sina grundvalar, och att, om traktater ännu ingås, de
synas komma till blott för att visa, med hvilken lätthet de sönderhuggas
af de skarpslipade svärden. År det förstånd i, att vi vilja anse vår maktställning
lika betydande nu, som under åren närmast efter orientaliska
krigets slut, före de förändringar, som egde rum 1864, 1866, 1870? Hur
skall man då förklara, att de förenade rikenas utrikesminister den 10 Juni
1864 kunde uttala, att vår belägenhet redan då var nästan lika förfärlig
som Danmarks? Och om vår maktställning nu är lika god som 1858, blir
icke då regeringens i min tanke prisvärda ifver att ombilda och utveckla
vårt försvar — jag vill icke säga meningslös, men — temligen opåkallad?
Det kan näppeligen vara nyttigt att söka nära den inbillningen hos vårt
folk, att dess maktställning är orubbad; och det synes mig ej vara rätt
att med sådana förebäranden söka rädda det häfdvunna slöseri, som är
bofast under tredje hufvudtiteln.

Med dessa kortfattade påminnelser har jag velat inleda min anhållan
om bifall till Stats-Utskottets utlåtande. Jag förbiser ej, att de af den
ärade föregående talaren gjorda anmärkningar ega sin vigt, men tror likväl,
att det för närvarande är bäst att bifalla den ändring, Utskottet vidtagit
i min motion. Medan jag har ordet, anhåller jag emellertid att få
begagna detta tillfälle, för att anföra några data och betraktelser rörande
vårt konsulatväsende samt underställa dem Herr Utrikesministerns välvilliga,
upplysta och patriotiska pröfning, helst som jag antager, att, vidkommande
dessa angelägenheter, hans händer ej ännu kunna vara bundna
af några vigtigare, på hans föredragning fattade beslut eller eljest af några
hans egna antecedentia.

Jag befarar ej att blifva motsagd, om jag påstår, att, enligt den allmänna
meningen inom de förenade rikenas affärsverk!, vårt konsulatväsende
befinner sig i ett mycket otillfredsställande skick. Klagomålen från de
sjöfarande äro luttra och visst ej sällsporda, och i betraktande af deras
beskaffenhet — jag vet knappt något exempel, att de blifvit vederlagda —
kan man ej mycket undra på den åsigt, som ofta nog höres, att en stor
del af våra konsulat ej medför någon nytta, utan blott betungar sjöfarten
med eu dryg afgift. Visserligen såg det så ut på 1860-talet, som skulle
vederbörande hafva kommit till insigt, att vårt konsulatväsendes brister
tarfvade grundlig bot; men det stannade vid en ansats. Det torde ej vara
ur vägen att påminna sig historien härom: den är, om ej dejelig att höra,

254

Den 21 Februari, f. in.

dock god att få förstånd af. Sedan den sorgligt ryktbara episod af stor
politik, hvilken började redan hösten 1858, om den ock vanligen dateras
från det första talet om “nordliga Europas heligaste intressen11 i Maj
1860, och hvilken slöt med den sjelfförintelse-förklaring af 1864, som
förut omnämnts — sedan, säger jag, denna episod var bragd till ända,
ocli då det, vid djupt sjunken kurs, ej längre var värdt att fortsätta
emissionen af diplomatiska papper från svensk-norska kabinettet, tycktes
de förenade rikenas dåvarande utrikesminister vilja rikta sin uppmärksamhet
på konsulatförhållandena. 1 eu skrifvelse till norska Indre
Departementet af 18 Maj 1865 väckte lian fråga om eu tidsenlig reglering
af dessa förhållanden, bland annat genom anställande af aflönade konsuler
i de öst-asiatiska hamnarne. För detta ändamål borde konsulsfondeu
höjas till 70,000 R:dr Ilamb. B:ko; den utgjorde då 52,000. I följd häraf
beviljade Storthinget 1866 eu förhöjning till 30,000 speciel- eller 120,000
Hull- Rant af Norges bidrag till de gemensamma konsulatutgifterna, hvarpå
Kongl. Maj:t, om jag minnes rätt, den 15 November 1867 bestämde det
svenska årsbidraget till 160,000 Emir Rant. Härmed var konsulsfondeu
drägt till det belopp af 70,000 Rall- Hamb. B:ko eller 280,000 R:dr R:mt,
som utrikesministern betecknat såsom vilkor för det tidsenliga ordnandet
af konsulatväsendet, hvilket åter i sin ordning var den förutsättning,
under hvilken dessa störa summor anslogos. Hur har sedermera denna
förutsättning blifvit uppfylld ?

I deri plan, hvars grunddrag framlades i utrikesministerns nyssnämnda
skrifvelse, och som afsfig lönade konsulats upprättande ej blott i östra
Asien och andra aflägsna trakter, utan ock annorstädes, der vår sjöfarts
intressen så fordrade, ingick ej blott, att konsulsfondeu skulle erhålla
ökade statsanslag, utan ock att besparingar skulle göras genom indragning
af onödiga platser. Att de nya anslagen erhöllos, är redan sagdt.
Hur pass man åter sedan dess bemödat sig att, för nyttigare användning,
spara onödiga utgifter, visar sig lätt vid en blick på den nu föreliggande
staten, i bilagan N:o 2 till statsverkspropositionen, vid hvars enskildheter
jag derföre vill för eu kort stund uppehålla mig.

Först möter mig då detta vicekonsulat i Helsingör med 500 Rall''
Hamb. B:ko traktamente, hvilket på sin tid uppkom för att vårda svenska
postföringen genom Danmark och klareringen af tullen i Öresund. Hvar
och en vet, att förhållandena nu äro andra: med den svenska posten har
vicekousulatet i Helsingör intet att beställa, och sundska tullen liar, som
så många andra vördnadsvärda institutioner, gått all verldens väg. Också
föreslog 1855 års svensk-norska konslat-komité, att konsulsstationen i
Helsingör, derest öresundstullen upphör, skulle förflyttas till Köpenhamn.

•lag förbigår konsulatet i Kiel, för hvilket konsulat-komitén ej ansåg
traktamente eller kontorsbidrag vara af nöden, men för hvilket 1,000
R:dr Hamb. B:ko äro uppförda, och vänder mig till konsulatet i Rostock,
för att erinra, att såväl nämnda komité ansåg detta konsulat, omfattande
de mecklenburgska hamnarne, vara onödigt och böra förenas med det i
Dybeck, som ock Kommers-kollegium i sitt utlåtande af den 14 Maj 1867
här fann en utgift af 850 R:dr Hamb. B:ko, som borde besparas. Härtill
må endast läggas, att 35 §:ns i Regeringsformen ord om förtroendeembetsmäns
afsilande, “när rikets tjenst det fordrar“, i detta fall kun -

Den 21 Februari, f. in.

25b

nät mera klanderfritt göras gällande, än när embetsman afskeda», hvilka
säsong folkrepresentanter följt sin för regeringen obehagliga öfvertygelse.

Förbigående för ögonblicket konsulsbeställningarne i England, för att
sedan yttra några ord om dem, kommer jag nu till generalkonsulatet i
Gibraltar med ett anslag till kontorshyra af 750 Rall- Hamb. B:ko. Till detta
konsulats vigt för handeln och sjöfarten kan slutas deraf, att till Gibraltar
ankomma år 1868 med last från Sverige tre och från utrikes ort ett
svenskt fartyg, 1869 från Sverige fyra fartyg, 1870 från Sverige fyra
svenska och sex norska, samt från utrikes ort ett svenskt fartyg, äfvensom
deraf att lästafgifterna 1850—1854 utgjorde knappt 50 speciel- årligen.
Det är intet annat än slentrian att behålla detta konsulat, som förr
både eu annan uppgift, hvilken numera förfallit, och hvilken enligt
Kommers-kollegii instruktion af 4 September 1792 för Handlanden Robert
Andersson, som 1774 förordnats till konsul och förstnämnda år till svensk
agent, befinues hafva varit att, emedan Gibraltars belägenhet och öfriga
omständigheter gifva god lägenhet till säkra underrättelsers inhämtande
om hvad å Barbariska kusterna sig tilldraga kan, konsuln skulle anse för
sin egentliga skyldighet att flitigt aflemna underrättelse]'' om hvad å Barbariska
makternas sida förefalla och till konsulns kunskap komma kan.
Lyckligtvis existera dessa förhållanden ej mera; — skulle också Riffpiraterna,
som på 1850-talet plundrade ett preussiskt fartyg och sedan voro
nog ohöfliga att slå eu preussisk prins, åter röra på sig och hota vår
sjöfart, så lärer ett svenskt konsulat i Gibraltar ej kunna dervid annat
göra än beklaga sorgen efteråt.

För konsulatet å Malta äro 2,000 Rall'' Hamb. B:ko uppförda för år
1873. Till en början må påpekas, att konsulatet å Malta hör till de
medelhatskonsulat, om hvilka här i Andra Kammaren, den 5 Mars 1869,
dåvarande utrikesministern förklarade, att de -enligt hans åsigt kunde
undvaras-, att lian, när de eu gång klafve lediga, skulle föreslå deras indragning,
på det att anslagen måtte kunna bättre användas, samt att han
skulle göra allt, hvad på honom ankomme, för att påskynda denna tidpunkt,
genom att, då andra dermed jemförlig;! konsulsplatser blefve lediga,
söka förmå iunehafvarne att i utbyte mottaga de ledigblifna anställningarne.
Vidare bör nämnas att, när Alexandrin Idel'' ledigt, konsuln på Malta,
Herr Mnncli Rseder, 1869 förordnades till generalkonsul i Alexandrin, och
detta — såsom af bilagorna till statsverkspropositionen vid innevarande Storthing
kan inhemtas -— “efter dertil af ham given Anledning-. Man förmodade,
att maltakonsulatet nu skulle indragas. Visserligen väckte det
någon undran, att Herr Rseder fick eu tillförordnad efterträdare, samt att
i konsulsstaten för 1871 upptogs ett reservationsanslag å 2,000 R:dr Hamb.
B:ko för konsulatet ä Malta, i fäll Herr Munch Rrnder skulle dit återgå,
och i staten för 1872 ett reservationsanslag, stort 2,500 Rall'' Hamb. B:ko,
dels för oförutsedda utgifter, dels för konsulatet å Malta; men först nu
märker man sig vara fullkomligt sviken i sina rättmätiga förhoppningar
om detta onödiga konsulats indragning, ty nu upptages, såsom säker ututgift,
2,000 Rall- Hamb. B:ko för konsuln å Malta, och går man till den
norska budgetpropositionen, så erfar man, att Herr Munch Boeder, för sin
helsas skull, genom resolution af den 2G Juni 1871, fått tillåtelse att åter
öfvertaga Malta; hvaraf man således kan sluta, att detta embete är till,

Den 21 Februari, f. ra.

256

ej för statens, utan för Herr Munch Rgeders skull. Till Malta anlände
1868: ett, 1869: tre, 1870: två svenska fartyg.

I Alger kostar konsulatet 2,750 R:dr Hamb. B:ko. Kommers-kollegium,
i sitt förut nämnda utlåtande, ansåg denna vigtiga befattning kunna åt
en köpman på platsen anförtros med ett kontorsanslag af 500 R:dr Hamb.
B:ko, hvarigenom 2,250 R:dr Hamb. B:ko blefve besparade. Under de fem
åren 1866—1870 har till Alger anländt ett sammanräknadt antal af 67
svenska fartyg, det vill säga i medeltal 18 till 14 om året. Värdet af
vår utförsel flit är mycket obetydligt: 1867: 624,000, 1868: 382,000,
1869: 820,000, 1870: 787,000 riksdaler.

Nu en blick på det med legationen förenade generalkonsulatet för
Italien och på konsulatet i Rom. Kong!. Maj:ts skrifvelse af den 25 Maj
1850 stadgade, att de förenade rikenas generalkonsulat för Italien skulle
förläggas till Neapel, hvilket ock sedermera tillstyrktes af konsulatkomitén.
Kommers-kollegium åter ansåg generalkonsulatet i Italien kunna alldeles
undvaras, och derför utgående medel — 10,000 R:dr — kunna besparas.
Kollegium åberopade obetydligheten af våra handelsförbindelser med Italien,
anförande, att år 1865 vår direkta utförsel till Italien haft ett värde af
blott 1,220,000 R:dr. Denna exportsumma utvisar likväl ett undantagsvis
gynsamt år; under de påföljande åren har exporten ej stigit ens sä högt,
utan — med eu tillfällig höjning år 1869 till 935,000 R:dr — hållit sig
vid fem till sex hundratusen om året. Af bilagorna till norska budgetpropositionen
ser man ock, att norska regeringen numera tyckes anse behofvet
af ett lönadt generalkonsulat i Italien tvifvelaktigt. Mig vill det
synas uppenbart, att detta generalkosulat ej har något annat ändamål, än
att, under förevändning af handelns och sjöfartens intressen, med medel
från konsulsfonden, som kunde bättre användas, upprätthålla vår diplomatiska
grannlåt i Italien, hvars nytta det för vanliga ögon är omöjligt
att taga. reda på, och för diplomatiska tungor åtminstone hittills varit
omöjligt att populärt förklara. Hvad åter angår konsulatet i Rom, förekommer,
att konsulatkomitén ansåg derför utgående 500 Rall’ Hamb. B:ko
obehöfliga, och att Kornmers-kollegium uttalat samma åsigt; men icke dess
mindre och trots svensk-norska legationens och generalkonsulatets förflyttning
till Rom bibehålies ändå konsulatet derstädes. Det vore ej utvägen
att få veta, hvad det skall uträtta. I förra tider hade det ett ändamål,
hvilket nu ej lärer komma i fråga, såsom man kan se af Kongl. Maj:ts
instruktion 1783 för generalagenten, sedermera residenten i Rom, riddaren
af gyllene sporren, gravören och arkitekten Piraneti rörande “konst- och
antiqvitetsärender samt det som till svenska historiens upplysande af handlingar
i Rom kunde hemtas." Förmodligen behöfs ej nu ett konsulat i
Rom för dylikt ändamål.

Bland de år 1869 af då varande utrikesministern utdömda medelhafskonsulaten
voro de i Tunis och Tanger. Till Tunis hafva under de tio
åren 1861—1870 ankommit från Sverige 48 svenska och norska fartyg.
Till Tangers distrikt, eller Maroccos hamnar, har under samma år endast
eu gång, 1867, ett svenskt fartyg anländt. Emellertid har konsulatet i
Tunis bibehållits och det i Tanger uppdragits åt en annan makts dervarande
representant, och uppföras för detta onyttiga ändamål 500 R:dr

Hamb. B:ko

-Den 21 Februari, f. m. 257

Hamb.-B:ko årligen. Jag nödgas bär anmärka det ledsamma förhållandet,
att detta mot Riksdagens mening och utrikesministerns 1869 gifna löfte
stridande förfarande blifvit på ett med sanningen ej öfverensstämmande
sätt framstäldt i Statsrådet inför Kongl. Maj:t, I bil. N:o 2 till statsverkspropositionen
18/0 heter det nemligen, i dåvarande utrikesministerns
anförande till statsrådsprotokollet, att generalkonsulatet i Tanger “blifvit,
i enlighet med Riksdagens derom uttalade önskan, tillsvidare åt en främmande
makts på platsen anställde konsul anförtrodt.“ En sådan önskan
har Riksdagen icke uttalat, såsom man kan se af dess skrifvelse N:o 74
år 1869, hvilken yrkade indragning af åtskilliga öfverflödiga konsulat i
hamnar vid Medelhafvet.

Etter att sålunda, med den framlagda beräkningen för ögonen, hafva
undersökt, huru man utfört den del af planen för konsulatväsendets ombildning,
som afsåg indragning af onödiga platser och för dem anvisade
medels nyttigare användning, vänder jag mig till frågan, hvad man gjort,
för att på de för vår handel och sjöfart vigtigaste platser upprätta aflande
konsulat, i denna riktning hafva de flesta andra länder sökt utbilda
sitt konsulatväsende, om ock ej så fullständigt eller exklusivt som
Frankrike, utan med bibehållande af ett blandad! system. Redan före
den stora omskapningen i Tyskland uttalade sig tyska handelsdagen i
Frankfurt am Maki 1865 för fack-konsulater; Englands köpmän hafva flere
gånger uttalat sig för afskaffande af consols marckands i utom-europeiska
hamnar, och parlaments-kommissionerna på 1830- och 1850-talon hafva,
såvidt jag vet, hyllat samma princip. Att anförtro våra konsulat på vigtigare
platser åt der bosatte köpmän, det vill i regeln säga åt främlingar,
har ej blott den olägenheten med sig, att våra sjöfarande skola söka råd
och hjelp af personer, som äro obekanta med de länders språk och lagar
och handelsintressen, Indika de representera, och som ej af landsmanskapets
band manas till någon välvilja och nit utöfver hvad nätt och jemt
deras uppdrag nödvändigt innebär, utan ock att alltför ofta eu betänklig
kollision uppstår emellan firmans köpmannaintresse och konsulns tjenstepligter.
De sjöfarande behöfva en af enskild affärsverksamhet oberoende,
opartisk person, hvilken oj handlar annorlunda mot den, som blifvit adresserad
till hans konkurrent på platsen, än mot den som är konsignerad
till konsulns firma: hvilken ej moraliskt tvingar den vid ortens kurs- och
andra penningeförhållanden ovane skepparen att, t. ex. vid penningremisser
och andra transaktioner, mot provision lemna bestyret i konsulns händer.
Denna samma opartiskhet och denna sjelfständighet äro af nöden vid uppkommande
tvister med myndigheterna, Indika deremot köpmannen-konsuln
för sin egen skull torde nödgas visa undfallenhet; den behöfs vid tvister
med en lastemottagare som är köpmannens-konsulns affärsvän; den behöfs
i fråga om de merkantila rapporterna. På dessa och dylika grunder har
man äfven hos oss länge önskat att på åtskilliga vigtiga platser lönade
konsulat måtte upprättas, der de förenade rikenas och deras sjöfarandes
intressen vårdades af svenske och norske undersåtar, väl utrustade med
nödig merkantil bildning, men ej idkande handelsrörelse. Sådant var ock
syftet med den plan, hvars förverkligande jag håller på att skärskåda.

Då jag härvid i främsta rummet riktar min frågande blick till
Newyork, sker det derför, att Riksdagen särskild! rörande denna plats
Riktd. Prof. 1872. 2 A/d. 1 Band. 17

Der. 21 Februari, i'', in.

258

formligen och i otvetydiga ordalag uttalat sin mening och önskan. Riksdagen
anhöll 1869, i sin skrifvelse N:o 74 om regleringen af utgifterna
under tredje hufvudtiteln, att genom indragning af öfverfiödiga konsulat i
Medelhafshamnar medel måtte beredas, att utan statsverkets ökade betungande
anställa en generalkonsul i Newyork; Riksdagen åberopade
betydenheten af vår handel på Newyork, den stora emigrationen dit
och Washingtons aflägsenhet. Under förhandlingarne om detta ämne i
Andra Kammaren ej blott afgaf utrikesministern rörande konsulaten i
Tunis och Tanger samt på Malta de försäkringar, jag förut omnämnt,
utan förklarade ock, att han, ••''så snart tillfälle dertill yppar sig“, ämnade
föreslå inrättandet af ett lönadt konsulat i Newyork. Hvad har
sedan blifvit af dessa önskningar och löften? Hur det förhåller sig med
de utdömda, men bibehållna Mcdelhafs-konsulaten, har jag redan sagt,
Hvad åter Newyork vidkommer, så är derom att förmäla, att regeringen
den 11 November 1870 vidtog den åtgärden, hvilkens gagnelighet för vår
handel och emigration är obegriplig, att den uppe i landet, i Washington
residerande, i Oktober utnämnde envoyén Stenersen utnämndes till generalkonsul
för Förenta Staterna, undantagandes Newyork och Californien, samt
fick ett från 3,000 till 4,000 R:dr Hamb. B:ko höjdt traktamente från konsulsfonden;
lian åtnjuter dessutom lika stor summa från den diplomatiska
budgeten. Samma dag blef, efter Konsul Habicht, Vice konsuln Börs förordnad
att tills vidare förestå konsulatet i Newyork mot uppbärande af
lästafgift och hittillsvarande 1,000 R:dr Hamb. B:ko i kontorskostnader, samt
beslöts att platsen skulle, med oförändradt distrikt, men med ett till
1,500 R:dr Hamb. lhko höjdt kontorsbidrag anslås ledig, hvaremot frågan
om hvad Riksdagen begärt, nemligen ett aflönadt konsulat i Newyork,
skulle “tillsvidare anstå11. Sedan dess bär, förlidet år, Börs fått den
eftersträfvade befattningen. Tvåtusen riksdaler mer än förut utgår till
konsulatet i Newyork, och envoyén i Washington uppbär 32,000 i stället
för 28,000 R:dr; se det är allt!

Äfven den redan gamla frågan om konsulatens reglering i Storbritannien
och Irland tyckes hafva svårt att komma ut ur sitt tillsvidarestadium.
Att den afgörelse rörande London, som för två år sedan egde
rum, ej vann bifall inom aöärsverlden, torde vara kändt. Bibehållandet —
“tillsvidare11, förstås — af ett alla engelska hamnar omfattande generalkonsulat
i London med främmande köpmän såsom vice-konsuler å öfriga
platser var ingenting mindre än motsatsen af hvad man önskat. Dertill
kan läggas, att man ansåg vederbörande hafva, vid platsens besättande,
behandlat den såsom eu behaglig retträttpost. Äfvenså hördes den anmärkningen
att — då af lästafgifterna i Storbritannien norska fartyg
erlägga 64,000, men svenska blott 16,000 R:dr, och då det är af dessa
tillgångar generalkonsulatet aflönas — man borde hafva undvikit att gifva
fart åt den föreställningen, att de bästa brödstyckena på de förenade
rikenas konsulsbana äro förbehållna åt svenskar. Af den föreliggande
beräkningen synes nu väl, att ett med traktamente försedt vice-konsulat
skall inrättas i Newcastle. hvilket således kommer att anförtros åt svensk
eller norsk man, som ej får idka handel; och detta är åtminstone ett
steg i den rätta riktningen. Deremot är det, i saknad af alla närmare
upplysningar, mera svårt att komma till samma resultat rörande de på -

259

Den 21 Februari, i'', m.

tänkta anordningarne i Liverpool och Cardiff. Det vill synas, som meningen
vore att fortfarande uppdraga dessa vicekonsulat åt der boende främmande
köpman, men hos dem anställa aflönade svensk-norske tjenstemän. Man
har visserligen i budgeten för den nya tyska konsulatorganisationen afsett
dylika åtgärder, men deremot har en i dessa ämnen mycket betydande
röst nyligen uttalat stora betänkligheter. Det är eu halfmesyr, egnad att
framkalla kollisioner mellan köpmannen-konsuln och den hos honom anställde
tjenstemannen.

Den sak, som ju från början var hufvudsak i den å bane bragta ombildningen
af konsulatväsendet, nämligen frågan om aflönade konsulat i östra
Asien och andra aflägsna nejder, bär, som man ser af “beräkningen''*, nu fått
sjunka ned till bisak. Femtusen R:dr Hamb. B:ko är hvad man har att för detta
ändamål disponera, medan konsulat bibehållas i hamnar, som icke besökas
af de förenade rikenas fartyg, eller hvarest, under med våra likartade och
välbekanta förhållanden, en hvar kan reda sig godt på egen hand.

Sådan är i hufvuddragen täflan af de anordningar, för hvilka så stora
summor utgå, Men hon är ej färdig ännu. Bland annat återstår att beröra
befordringsväsendet, som ej är mindre anmärkningsvärd! på konsulsbanan
än på den diplomatiska.

1 denna Kammare föll eu gång ett ord om dynastien Tottie i London,
till hvilken vår handel och sjöfart sfi länge varit skattskyldiga.
Detta är ej den enda konsulsdynasti, för hvilken vederbörande visat ett
undseende, hvarför det allmännas välförstådda intressen fått träda tillbaka.
Minst hundra år gammal är dynastien Fölsch i Marseille. Ungefär lika
gammalt och ärorikt är, skulle jag tro, det suveräna huset Tulin de la
Tunisie. till hvars förmån vi upprätthålla ett konsulat i Tunis, som alla
erkänna för obehöflig!, derest det ej hade den höga bestämmelsen att tjena
till civillista åt nämnda hus. Regerande ätten Sterky i Petersburg har
ock sina anor, ocli i kraft af dem ringaktas de högljudda klagomålen frän
svenske och norske sjöfarande öfver det sätt, hvarpå konsulatet i Petersburg
förvaltas; om dessa klagomål numera ej så ofta höras, har man derför
att tacka vår utmärkte minister på platsen, livilkens nit sträfva!'' att
fylla bristerna i konsulatsförvaltningen. 1 den för vår sjöfart på Frankrike
vigtigaste hamnen, Havre de Grace, herrskar sedan början af detta
sekel familjen Broström. Det är omöjligt, att de sjöfarandes klagomål öfver
detta konsulat skulle förblifvit obekanta för vårt Utrikes-departement.
.lag torde böra erinra om, hvilken utveckling våra förbindelser med Frankrike
vunnit efter traktaten af 1804, och hvilken plats Håvre intager bland
de hamnar, på hvilka vi drifva handel. År 1864 utklarerade med last
från svenska hamnar till Frankrike blott 81 fartyg om 6,158 nyläster, men
redan första året af den nya traktatens tillämpning, eller 1865, växte antalet
till 111 och år 1869 till 254 om 18,845 nyläster; minskningen år
1870 är tydligen blott tillfällig, emedan kriget då gjorde afbräck i trävaruexporten.
Enligt Kommers-kollegii berättelse utgjorde antalet svenska
fartyg, som 1869 anlände till Frankrike, 800, och deraf komma ej mindre
än nittio, eller bortåt en tredjedel, ensamt på Havres distrikt. Emellertid
lemnas våra konsulatangelägenheter der i lägervall; det tyckes nu blott
återstå att göra, hvad 1869 då varande utrikesministern och åtskilliga

Den 21 Februari, f. m.

260

Kammarens ledamöter gjorde i kapp — det val* då fråga om London —
nemligen anropa vår Herres nådiga mellankomst.

Anledningen att klaga öfver obehörigt undseende för personer ligger
nu ej blott deri, att anslag af konsulsfonden utgå för obeköiliga konsulat
eller till notoriskt otjenliga personer, utan ock deri att härigenom förhindras
eu för skeppsfarten önskvärd lättnad i afgifter. Det är bekant
att, i enlighet med konsulat-komitéens förslag, lästafgiften för svenska fartyg,
då de lossa eller lasta i hamn, der svensk-norsk konsul eller vice
konsul är anstäld, år 1857 nedsattes till 12 öre för svår läst; meniKommers-kollegii
kungörelse den 4 November 1857 om denna nedsättning tilllägges,
att den i de distrikt, der ordinarie generalkonsuler eller konsuler
då funnos anställde, ej skulle träda i verket förr än i män af innehafvarnes
afgång. Visserligen inflöt ej någon sådan bestämmelse i nya konsulsstadgan
af 30 April 1858, men genom Kommers-kollegii cirkulär af 11
Juni samma år meddelades, att de för närvarande anställde konsuler, som
äro berättigade till högre lästafgift, än konsulsstadgan medgifver, skulle
vid denna rättighet bibehållas. Häri har ju legat ett befallande skäl att,
till lättnad för skeppsfarten, indraga dem bland ifrågavarande platser, som
ej behöfvas, och med nya innehafvare besätta de andra, derest ej de förutvarande
ville finna sig i en nedsättning. Att de gamla lästafgifterna äro
orimligt höga, bestrides af ingen. Hvad detta betyder vid täflan med
andra nationers fartyg, som antingen betala ingen eller ock vida lägre
lästafgift, behöfver naturligtvis blott påpekas.

Utom denna långt drifna undfallenhet för vissa konsulsdynastiers anspråk
på ärftlighet och oafsättlighet har man mer än en gång anmärkt, huru vederbörande
betraktat förmånliga konsuisplatser såsom försörjningsinrättningar
för personer, hvilka — hvar och på hvad sätt de än må hafva inlagt förtjenster
— åtminstone ej egt några sådana som bort föranleda befordran på denna
bana. Det gifves väl ingen, nog djerf att påstå, ej heller någon nog naiv
att tro, att ett förståndigt och samvetsgrannt afseende på de förenade
rikenas sannskyldiga intressen var det bestämmande, när eu gång till
konsulaten i Helsingfors och Alger befordrades ett par personer, den ena
från presterliga, den andra från militära, båda från kofgunstlingsbanan,
hvilka skulle för hofmeriter — jag vet icke om — belönas eller skaffas
undan, eller kanske båda delarne.

Den nya nordtyska konsulatorganisationen, eller numera tyska — ty
endast Baiern är enligt fördraget af 23 November 1870 undantaget från
konsulatlagen af 8 November 1867 — stadgar för anställning såsom consul
missus stränga vilkor: till sådan plats kan endast utnämnas tysk undersåte,
som antingen genomgått den för juridiska banan erforderliga första
pröfning och dessutom arbetat dels minst tre år i “inre tjenst11 eller i
advokatståndet, dels två år på förbundets eller en förbundsstats konsulsbana,
eller ock bestått en af förbundskansleren anordnad särskild konsulsexamen.
Visserligen torde detta sednare alternativ, som tillädes af riksdagen,
komma att mildra de nog stränga och ensidiga vilkor, som förbundsregeriugen
i sitt lagförslag både uppställt, och visserligen framgick det
under förhandlingarne af förbundskommissariernes förklaringar, att med
inre tjenst ej nödvändigt måste menas egentlig statstjenst, utan att den
kunde bestå i syndikatet vid en handelskammare, men icke dess mindre

hafva i Tyskland vigtiga röster höjt sig mot det lagstadgade “juridiska
monopol et såsom man kallar det; och jag vill ej påstå, att det tyska
mönstret bör af oss efterliknas, men väl att någon garanti bör beredas
mot befordring af hofgunst]ingår eller andra — såsom en tysk författare
uttrycker sig — förlorade personer. Frågan om kompetensvilkor har
ock nyligen i vårt land varit väckt genom eu motion i Första Kammaren
1869 om revision af konsulstadgan, hvilken emellertid af Kammaren
afslogs.

I samband härmed må erinras, att en revision af nämnda stadga säkerligen
är i flera afseenden påkallad. Med anledning af de starka klagomål
mot konsuln i Antwerpeu, som för ett par år sedan anfördes, skall jag
nämna en punkt, nemligen behofvet af föreskrift om konsuls skyldighet
att hålla kontor i en för de sjöfarande ocli den öfriga trafiken någorlunda
lätt tillgänglig trakt. Likaledes skulle man kunna önska eu bestämmelse,
som äfven vid tillsättning af consules electi eller consuis marehands
gåfve företräde åt svenske och norske undersåtar, ett företräde som loreskrefs
i 1830 års konsulsstadga, liksom äfven den nya tyska konsulatlagen
säger, att till valkonsuler skola företrädesvis utnämnas köpmän, som ega
“Bundesindigenat“. 1 förbigående kan den egendomligheten anmärkas,
att i den skrifvelse af år 1866, hvari då varande utrikesministern begärde
Kommers-kollegii yttrande om den då storartadt tillämnade ombildningen
af vårt konsulatväsende, tydligen förutsattes, att en revision af konsulsstadgan
vore nödig, hvarföre kollegiet anmodades att yttra sig äfven derom,
men att det utlåtande af Första Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 2 år
1869, som afgafs öfver motionen om konsulsstadgans reviderande, och som
var undertecknadt af presidenten i Kommers-kollegium, förnekade hvarje
anledning till en sådan åtgärd. .Jag behöfver väl knappt påminna om, att
utrikesministern och författaren af skrifvelse!! till Kommers-kollegium 1866
är samma person som presidenten i Kommers-kollegium och ordföranden i
Första Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 2 år 1869.

Nämnda Utskotts utlåtande tilläde emellertid till sitt afstyrkande orden
“för närvarandeoch dessa ord erinra om den för högsta ledningen af
vårt konsulatväsende sedan länge karakteristiska benägenheten att vilja
slippa ifrån alla afgörande beslut. Här råder med ett ord ett verkligt
“tillsvidaresystem", som lämpligen kunde taga till valspråk de ord, vår
gamle vän Cornelius Nepos lägger i munnen på eu forntida ryktbarhet:
res severas o. s. v. Man har sålunda beslutat, att “förslaget om ett afiönadt
konsulat i Newyork skall tillsvidare anstå" ; att generalkonsulatet i London
skall tillsvidare omfatta alla engelska hamnar; att frågan om konsulatförhållandenas
ordnande i östra Asien skall “tillsvidare hvila"; att generalkonsulatet
i Wien skall “tillsvidare icke återbesättas11 — liksom ett återbesättande
af denna post rimligen kunde komma i fråga; att konsulatet
i Calais skall “tillsvidare- behållas, intill dess att, vid inträffande ledighet
i Håvre, Calais’ distrikt kan förläggas under generalkonsulatet i Havre,
med mera sådant. Jag anmärker detta tillsvidaresystem derför, att det
synes mig röja slentrian, brist på klart medvetna och allvarliga syften
samt brist på mod att, der handelns och sjöfartens bästa kommer i strid
med vissa gynnade personers intressen, lyssna till det förra.

jDeu 21 Februari, e. m.

Ännu ^ ett bär jag att tillägga, nemligen att, derest vi vilja tidsenligt
utveckla vårt konsulatväsende, särskildt genom upprättande af ett tillräckligt
antal lönade konsulat i andra verldsdel’, hvilka onekligen blifva
ganska dyra, och om man vill undvika att höja konsulatbudgeten, den
af nationalekonomiska mötet i Stockholm 1866 antydda väg bör beträdas,
och gemensamma svensk-norsk-danska konsulat inrättas. Kostnaderna,
fördelade på de tre staterna, skola tynga mindre, och tre staters — tillsammans
en af de största sjöfartsmakter — representant skall som sådan
intaga en mera betydande position på den ort, der han är anställd. En
blick på de förenade rikenas och Danmarks konsulatförteckningar är tillräcklig
att öfvertyga om, att äfven inom Europa de tre ländernas konsulat
på många, kanske de aldra flesta ställen kunde förenas: om än dermed
intet annat skulle vinnas än ett tillfälle att sänka lästafgifterna, är
en sådaii anordning eftersträfvansvärd. Så obesmittad af all politik, som
eu sådan åtgärd är, bör den ingenstädes kunna väcka anstöt.

En författare, som jag förut citerat, vill i stället för stränga kompetensvilkor
för befordran å konsulsbanan söka eu garanti mot konsulatens
öfverlemnande i otjenliga personers händer deruti, att — såsom han
uttryckte sig — “det nationela konsulatväsendet komme i åtnjutande af
den uppmärksamhet det förtjenar.“ Att i någon mån bidraga till att
ställa våra konsulatförhållandens utveckling'' under eu sådan, allmän uppmärksamhets
hägn, har varit syftemålet med detta anförande, för hvars,
jag fruktar, tröttande vidlyftighet jag bör anhålla om Herr Talmannens
och Kammarens benägna ursäkt.

Under förmälan att åtskilliga ledamöter hade låtit anteckna sig till
afgifvande af yttranden öfver nu föredragna utlåtande, hemställde Herr
Talmannen, att den vidare öfverläggningen måtte få uppskjutas till det
fortsatta sammanträde som blifvit anslaget till eftermiddagen. Med bifall
härtill åtskiljdes nu klockan 3 eftermiddagen Kammarens ledamöter, men
sammanträdde åter

Kl. 6 e. m.

§ 8.

Fortsattes behandlingen af Stats-Utskottets betänkande N:o 7. Såsom
närmast i ordningen antecknad att yttra sig, anförde nu:

Herr Liss Olof Larsson: Då jag uppträder för att yttra mig i
denna fråga, sker det icke för att taga Utskottets betänkande i försvar
utan för att understödja det förslag, som framställdes af den förste talaren
under denna diskussion. Det kan måhända synas underligt, att jag
instämmer med nämnde talare, då jag icke reserverat mig emot Utskottets
betänkande; men jag får bekänna, att detta helt enkelt kommer sig af
ett förbiseende, hvartill jag gjort mig skyldig vid behandlingen i Utskottet
af tredje hufvudtiteln.

Deli 21 Februari, e. m.

Beträffande det, som den andre talaren i ordningen yttrat i frågan, vill
jag hvarken uttala gillande eller ogillande. Jag hade visserligen gerna
velat betyga honom min tacksamhet för det arbete, han nedlagt på undersökning
af denna fråga, och för de, enligt min tanke, värderika upplysningar
i ämnet, han meddelat Kammaren, och då jag emellertid finner
mig föranlåten att afstå derifrån, så är det derföre, att jag för min del
önskar, att den som så har ordet i sill makt, också måtte med sm ovanliga
vältalighet förena en liten smula större grannlagenhet än som valfart
i detta yttrande, emedan jag befarar att han i någon män förtog
det göda intryck, som hans anförande annars skulle hafva gjort pa Kammaren.
Något försök att ingå i granskning af denne talares anförande
för öfrig! hvarken kan eller vill jag,, då jag icke känner ifrågavarande förhållanden.
Deremot några ord om det ämne, för livilket jag egentligen
begärt ordet, dervid jag helt enkelt skulle kunna instämma uti hvad^ den
förste talaren anfört, men då jag har ordet ber jag att iå tilltigga något.
Vid genomläsning af det statsrådsprotokoll, som bilagts Kongl. Maj:ts nådiga
proposition angående reglering åt utgifterna under tredje hufvudtiteln,
har jag icke kunnat upptäcka något giltigt skäl till att från denna hufvudtitel''
och till den fjerde öfverflytta anslaget för militärattachéer i utlandet.
Jag vet icke heller, hvad norrmännen skulle säga om en sådan öfverflyttning.
Då vi eljest hafva gemensam representation i utlandet, vet jag alldeles
icke, hvarför från gemensamheten skulle undantagas ett par tjenstemän
i de större europeiska hufvudstäderna. Detta skulle söndra oss från
Norge, i stället för att, efter min tanke, våra bemödanden borde gå ut
derpå att närma oss till hvarandra och att göra allt liera angelägenheter
gemensamma för de förenade rikena. Om dessa militärattachéer äro nödvändiga
för oss, livilket jag icke vill förneka, sa maste de äfven vara det
för Norge. Men om detta anslag öfverflyttas pa fjerde hufvudtiteln, sä
följer deraf, att Sverige ensamt skall draga nytta af detsamma; och i sådan!;
fall måste Norge för sin enskilda del bekosta ett liknande anslag.
För ett ändamål, som lika bra kunde vinnas ined en gemensam utgift,
finge på detta sätt hvart af de förenade rikena för sig vidkännas samma
kostnad som eljest båda gemensamt. Äfven om man anser, att Sverige,
i hvars större statsbudget detta anslag kunde tyckas vara af jemförelsevis
mindre betydenhet, icke behöfde sky en sådan särskild utgift, vore det
likväl ogrannlaga mot norrmännen att tvinga dem till en dylik särskild
kostnad, som kunde vara mindre, i fall auslag’et bibehölles under tredje hufvudtiteln.
Jag har förut framställt denna anmärkning saväl enskildt som
i Utskottet, och man bar visserligen då svarat mig, att det möjligen kunde
blifva fråga om att hafva en militärattaché älven i London, och att Norge
då skulle bekosta lians aflöning, men, såsom jag redan sagt, detta skulle
i allt fall innebära eu söndring emellan de förenade rikena i fråga
om representationen hos främmande makter, mot hvilken jag alltid kommer
ärbot’!,

Jag har tillhört deras antal, som ansett att utgifterna under tredje
hufvudtiteln skulle kunna nedsättas; och af det föreliggande betänkandet
kan vid första påseende tyckas, som om en sådan nedsättning verkligen
skett, ty under rubriken anslag till öfvergående diplomatiska utgifter finnes
eu nedsättning af 3,400 Kult’. Men då nämnda summa just utgör hittills -

264

Den 21 Februari, e. in.

varande anslag för den post, man för framtiden ville öfverflytta till fjerde
huiYudtiteln, der man för de 3,400 R:dr, med hvilka man minskar tredje
hufvudtiteln, får en tillökning af icke mindre än 12,000 R:dr, ligger här en

minskning af sådan art, som jag för min del åtminstone niding
eftersträfva!, och som jag önskar icke måtte efterföljas, då ytterligare nedsattmngar
sker å förevarande hufvudtitel. Då jag dessutom tror, att medel
till aflöning åt militärattachéer kan beredas å tredje kufvudtiteln utan
ytterligare statsanslag, anser jag mig ega tillräckliga skäl att yrka bifall
till utskottets betänkande med sådan förändring, som friherre Akerhielm
föreslagit.

Grefve Sparre: Det föredrag, hvarmed förmiddagens diskussion afslutades,
innehöll en mängd saker synnerligen förtjenta af Kammarens
uppmärksamhet. Jag nekar icke, att i mera än ett afseende närma sig
mina åsigter . den ärade talarens. Hvad särskild! angår den af honom
uttalade mening, att den svenska diplomatiens åtgöranden till hufvudsaklig
del höra afse handels- och affärsförhållanden till utrikes makter,
instämmer jag fullkomligt med honom. Om jag detta oaktadt, i likhet
med den sednaste talaren, icke kan hembära till förmiddagens nämnde
talare all den tacksamhet, jag vore honom skyldig, så härrör detta deraf,
att jag anser, att den större förmågan isynnerhet i denna Kammare bör
vara åtfölja al uppmärksamhet på sig sjelf, aktning för andra och afhållsamhet
från sådana invektiver, utfall och tillmålen i personligt syfte, som
— jag Kan icke tillbakahålla den tanken — ibland syntes mig ställa den
ärade talaren på gränsen, om icke på andra sidan gränsen af det tillböiliga.
Jag bär för mig den paragraf i grundlagen, som säger, att ingen
mä under öfverläggning i Riksdagens Kamrar tillåta sig personligen förolämpande
uttryck, och jag påminner mig, att i förra Riksdags-ordningen
stod pa ett ställe, att Konungens beslut i mål, som rörde enskildas rättigheter
och angelägenheter, icke ens skulle kunna nämnas inom representationen.

Jag tioi icke, att det är riktigt lämpligt att i detta ruin nämna
namn, med tillagg åt sådana ord som dynastier eller tal om hofgunstlingai
och dylikt. ^ Jag tror, att det skulle vara försigtigt och för Kammarens
anseende bättre, om dylika uttryck icke förekomme.

Icke heller kan jag gilla det sätt att resonera, som utgår derifrån,
att vi skola smutskasta eller nedsätta oss sjelfva. Lika visst som det är
att vi — såsom den ärade talaren ganska riktigt sade — icke böra inv
agga oss i den föreställning, att vi förmå något synnerligt i den yttre
politiska verlden, lika naturligt tror jag det vara. att vi böra söka att
genom vår representation i utlandet bibehålla aktningen för vår nation;
och det är, i min tanke, otvifvelaktigt, att i den politiska verlden, den som
förnedrar sig sjelf icke varder upphöjd. Sverige är sina historiska minnen,
sina traditioner skyldigt att, med erkännande af sin begränsade
stallning i det europeiska statsförbundet, likväl veta att i förhållande till
andra nationel* iakttaga _ den värdighet, som höfves: och jag skulle aldra
minst önska, att sådant inom denna Kammare glömdes.

Jag tillåter mig ännu eu anmärkning. Den ärade talaren fällde några
ord om en af Konungens rådgifvares yttrande till protokollet angå -

Ben 21 Februari, e. m.

265

ende Sveriges maktställning år 1858 och han jemförde denna ställning
med Sveriges maktställning år 1871. Jag vill icke ingå i bedömande af
denna jemförelse, men jag liar sökt efter, hvilka konklusioner den ärade
talaren deråt velat hemta. Skulle en konklusion vara den. att, derföre
att vi nu icke intaga någon betydande maktställning, vi måste anses
halva dåliga diplomater? Kan det vara meningen, att, derföre att eu
stor monarki uppstått i Tyskland, vår pligt att upprätthålla vårt anseende
i utlandet icke skulle vara lika bindande som tillförene? Om den ärade
talaren verkligen velat komma till den slutsats, att vi borde inskränka
kostnaderna för vår diplomatiska representation så mycket, att vi icke
ens skulle försöka, upprätthålla vårt anseende utomlands, så förstår jag
icke hans uppställning af premisserna.

Jag är af grundsats strängt hushållsaktig. Dock anser jag, att eu
nation icke bör knussla i fråga om kostnaden för sin representation hos
utrikes makter, och detta vill jag vidhålla äfven med afseende på oss
sjelfva, så länge Sverige är ett fritt land. Särskilt önskar jag, att medlemmar
af folkrepresentationen icke måtte bidraga till att nedsätta svenska
folket för att främja sina politiska syften.

Jag har endast tillåtit mig några anmärkningar, utan att ingå uti
egentlig kritik af den ärade talarens anförande. Jag erkänner det vara
i hög grad beaktansvärdt, men jag har velat till protokollet nedlägga ett
uttryck åt mitt icke-gillande åt det sätt att yttra sig, som — jag
vågar ännu en gång säga det — jag tyckte gick till gränsen af det icke
passande.

friherre Akerhielm: Sedan den siste talaren tagit till orda, skulle
jag till eu början kunna nöja mig med att i mycket instämma med honom
äfven derutinnan, att sakrikt och om stora och grundliga förstudier
vittnande var det föredrag, hvarmed förmiddagens sammanträde afslöts.
brågon gång händer det, då eu fråga föreligger till behandling i Kamrarne,
att andra frågor, som dermed stå, i närmare eller fjärmare sammanhang,
hlilvit på förhand öfverlasta ocli noga genomtänkta af någon enskild
representant, som derefter framdrager dem under debatten öfver den
egentliga hufvudfrågan; men lör mycket vore det nästan begärdt, om man
skulle fordra, att inom vår representantförsamling skulle finnas män med
tillräcklig sakkunskap i de olika ämnena för att, utan föregången förberedelse,
utan den varning, som oppositionen vid särskildt anfall enligt
parlamentarisk sed är skyldig ministerbänken, ändock kunna visa och låta
oss höra att samma uppgifter, annorlunda sammanställda, måhända kunna
leda till helt annat resultat. Jag tror mig icke blott göra min ärade
vän, talaren på stockholmsbänken, rättvisa, utan äfven säga honom eu
icke ringa artighet, då jag vågar uttala den förmodan, att endast en man
skulle pa detta ruin kunnat med tillräcklig sakkännedom och manligt
lugn till besvarande upptaga det sista anförandet under förmiddagens
plenum. Denne man, hvars grundliga kunskaper, ovanliga minne, klara
och snabba uppfattning Kammaren mera än eu gång lärt att känna, är
dock ej nu ibland oss. Hans stämma har tystnat, hans hjerta har upphört
att klappa för ett älskadt fosterland. Hans namn — hvarföre skulle
jag ej nämna det — den som bär på förmiddagen anföll både honom

266

Den 21 Februari, e. m.

och andra, skydde ej att nämna namn, det var: Cad Wacktmeister. Det
lefver ännu bos dem, som haft lyckan att känna honom i ett kärt och
dyrbart minne, det står redan inristadt på den svenska ärans bautasten,
och det kommer att stå der vördadt och erkändt, då redan hvarje spår
af den ringare, äflande verksamheten bortsopats af tidens lätta vindkast.
Det var denne man, hvilken vid sistlidne riksdag, då tredje hufvudtiteln
i denna Kammare förelåg till behandling, till samme talare som i dag
dömt honom, bland annat yttrade följande ord, dem jag dristar hoppas Kammaren
skall tillåta mig att nu i minnet återföra: "Jag skulle helst hafva
sett, att ingå namn här blifvit uppgifva, och vill nu icke vidare ingå i
besvarande af de anfall, som riktats emot personer, så mycket mindre
som här står den, som ensam måste bära ansvaret för vår nuvarande
diplomatis åtgöranden i utlandet". Detta yttrande berättigar den mannens
minne till vårt erkännande af hans politiska mod, ädelhet och ridderlighet
och borde fria honom för hvarje — låt vara det förhastadt ,—
domslut öfver den slutna griften. Det torde sålunda möjligen förlåtas
att den, som haft lyckan att se honom med oförtröttadt nit arbeta och
verka, icke på detta rum kan tvinga sig att iakttaga tystnad, då han här
har rätt att tala och svara.

Det vore för långt att i öfrigt ingå i något bemötande i detalj af de
uppgifter, som af den siste talaren i förmiddags framställdes här i Kammaren,
äfven om det varit mig möjligt att fullständigt följa ett så långt
anförande. Jag ber derföre blott att härvid få erinra, att sådana uppgifter
— om än mödosamt hopskaffäde och klart och tydligt framställda
- till slutresultatet ega endast den vigt, som den personlighet, hvilken
frambär den, förmår förläna åt den dragna slutledningen. Frågor åt så
genomgripande art som den om förändring af hela vårt konsulsväsende
tarfva en noggrann utredning och eu grundlig behandling, och jag bär
hufvudsakligen af det skäl ånyo vågat besvära Kammaren i denna fråga,
att jag tror det vara nödigt att vi noga må betänka och eftersinna, huruvida
det verkligen kan finnas någon annan än Kongl. Maj :t, som är i stånd
att efter fullt betryggande förarbeten framlägga förslag till ändringar i
detta afseende. Jag tror således, att representationen i eu sådan fråga
som denna endast önskningsvis bör angifva, i hvilken riktning den helst
ser en förändring. Särskildt ber jag dock, att få till bemötande upptaga
ett par yttranden, som, derest jag ej misstagit mig i mina anteckningar,
i förmiddags fälldes i afseende å våra konsulatsförhållanden i utlandet.

Min första anteckning rörer vår handel från medelhafskusterna, och
särskild! i de afrikanska hamnarne. Åtskilligt har redan förut blifvit yttradt
härom, och redan för fem år sedan fästade sig eu statsrevision, i
hvars arbeten jag deltog, vid detta ämne; men man förbisåg då, såsom af
min reservation synes, att vi hafva vårt konsulatsväsende gemensamt med
Korge, samt att följaktligen äfven de norska fartygens antal böra tagas
med i räkningen vid de sifferuppgifter, hvarom vid bedömande af handeln
blifver fråga. Den ärade representanten på stockholmsbänken nämnde någon
af dessa hamnar, som under en längre tid blott blifvit besökt^ af ett enda
svenskt fartyg; men det återstår att äfven se efter, huru många norska
fartyg under samma tid anlöpt samma hamn. Jag vill icke trötta Kammaren
med att uppläsa uppgifter i detta hänseende, men jag har här så -

Den 21 Februari, c. in.

267

dana till hands och de »ro tillgängliga för dem, som deraf önska taga
kännedom, samt bekräfta ett förhållande som äfven i derå andra hamnar
eger ruin, nemligen att den norska flaggan på dessa trakter merändels visar
sig betydligt talrikare än den svenska. För öfrigt kan ju handeln på
eu plats under flera år aftyna och afstanna, och det är val icke svenska
regeringens fel, om eu hamn icke besökes af många fartyg. Ett annat år
åter kan ju handeln repa sig igen, hvarföre jag ock anser, att de intressen
som man önskar att konsulerna skola bevaka, ej måtte göras beroende
af plötsliga omkastningar, genom att endast på det antal fartyg som
ett visst år besöka en viss hamn grunda ett omdöme om de förenade
rikenas handelsintressen på platsen.

Det andra, som jag tecknat mig till minnes från den ärade stockholmsrepresentantens
yttrande, angår befordringsväsendet på konsulsbauan.
Jag. har förut hört klander uttalas om våra tjenstemän inom den diplomatiska
banan. Det låter möjligen visa sig, att den svenska diplomatien
ej mäktat uppamma sådana förmågor som fallit hvar man i smaken; men
jag. tror äfven, att många af dessa tjensteman funnits och finnas, som väl
häfdat sin plats och kunna göra anspråk på erkännande för insigter och
duglighet. Jag tror likaså, att för Sverige—Norge, som har eu ganska
ringa statsbudget och obetydliga statsinkomster, det är af stor vigt — i
synnerhet om man vill iakttaga all möjlig sparsamhet •— att noga se till,
huru man med knappa tillgångar må kunna uträtta så mycket som möjligt
i främmande länder. Men ingen har nu på de stora handelsplatserna
så stort anseende som just de gamla handelshusen, de må nu kallas dynastier,
familjer eller slägte!'', .lag vill ej citera namn, emedan jag anser
att äfven nu gällande grundlag skyddar enskilde tjenstemäns förhållanden
från att under öfverläggningarne i Kamrarne komma på tal; men jag vill
blott nämna, på grund af egen erfarenhet, att i S:t Petersburg och efter
hvad jag har goda skäl att tro i London, Marseille och Alexandrin har
mången svensk köpman haft anledning att berömma sig af den utmärkta
ställning hans fädernesland förmått intaga just på grund af anseendet hos
den firma som ofta för ringa ersättning, stundom utan sådan, representerat
sitt gamla fosterland på hvardera af dessa platser. Är nu detta
sannt, och vill man således gerna upprätthålla vår handel och vårt anseende
i utlandet, må man då väl se sig före, huruledes och på hvad sätt
förändringar inom vårt konsulsväsende lämpligast må kunna vidtagas. Jag
vidblifver denna min åsigt, och hoppas att Kammaren ursäktar, att jag
ännu en gång uttalat mig om vigten och nödvändigheten deraf, att dylika
ändringsförslag må med fullständig sakkännedom och med fullkomligt
lugn utarbetas på embetsrummot, samt att det vore synnerligen önskligt,
att under våra öfverläggningar icke det varma bjertats hänförelse måtte
föranleda till alltför bittra ord och ett måhända stundom oberättigadt tal,
som, må vi minnas det, sedan kommer att stå qvar i tryck. Scripta manent,
sed verba volant, heter det.

I* ör min del slutligen kan jag ej finna annat, än att den egentligen
föreliggande frågan, som i sjelfva verket är ganska enkel, hufvudsakligen
rörer, huruvida Kammaren behagar för år 1873 bibehålla till siffran oförändradt
samma belopp såsom extra anslag under tredje hufvudtiteln som
under nuvarande statsregleringsperiod. Att Riksdagen i detta afseende

268

Den 21 Februari, e. m.

fattar samma beslut som i fjor anser jag vara det riktigaste, och äfven
klokheten bjuder att icke i denna siffra göra någon ändring. Det är under
förhoppning derom, att ett förnyad t uttalande från representationens
sida angående önskvärdheten af en minskning i utgifterna under denna
hufvudtitel icke skall lemnas utan uppmärksamhet på det håll, hvarifrån
allena förslag i denna riktning lämpligen bör utgå, som jag icke tvekar
att åt tredje hufvudtiteln bevara dess anslagsbelopp oförändrad! och nu
vidblifver det yrkande jag redan förut i donna fråga framställt.

Herr Hedin: Herr Talman! Först och främst har jag att afbörda

mig en dryg tacksamhetsskuld till ett par talare. Representanten för Dalarne,
som funnit sig kallad att mana mig till grannlagenhet, lofvar jag,
att jag skall lägga hans råd så på hjerta!, och vid dem fästa allt det afseende,
de förtjena. Äfven den värde representanten för Wenersborg är
jag mycket förbunden, som välvilligt velat använda sin nyvunna erfarenhet
om vigten af uppmärksamhet på sig sjelf — en erfarenhet, förmodligen
sammanhängande med samme representants anförande vid remissen af eu
motion om förändringar i statsrådets organisation — till förmån för en så
ung och värdig ledamot af Kammaren. Deremot kan jag ej tacka för den
uppenbara förvrängning af mitt anförandes både bokstaf och anda,
som han tillåtit sig genom beskyllningarne, att jag smutskastat mitt land,
att jag velat nedsätta svenska folket. Jag har i förmiddags sökt ådagalägga
orimligheten af påståendet, att vår maktställning är likadan nu, som
för balfannat årtionde sedan; och jag har dervid ej ens talat om hvad vi
sjelfve gjort eller låtit, utan uttryckligen framhållit, att äfven utan vår
förskyllan, genom blott de stora förändringarne i Europa, vår maktställning
måst förändras. Är detta att smutskasta sitt land? Jag, som icke
ur protokollet bortjusterar något yttrande, kan tryggt vädja till samtlige
Kammarens i förmiddags närvarande ledamöter. Den värde representanten
för Wenersborg har vidare beklagat sig. att lian förgäfves “sökt" eu passande
konklusion, till mina premisser. Om lian, i stället att söka efter
alla de orimligheter, han uppräknat såsom förmenta konklusioner, i
stället hade behagat fästa sin uppmärksamhet vid den konklusion, som
jag sjelf dragit ur mina premisser ocli tydligt angifvit, och som verkligen
tål att se på, så kunde han hafva besparat sig detta fåfänga sökande. Jag
har sagt att, om vår ökade politiska betydenhet, som 1856 var ett af
skälen för tredje hufvudtitelns betydliga stegring, numera efterträd ts af eu
ringare maktställning än då, så duger det icke att åberopa detta för femton
år sedan möjligen giltiga skäl till stiid för bibehållande af eu lika
storartad diplomatisk ståt, som då ansågs påkallad. Jag skulle tro, att
det hans god mening i denna anmärkning.

Den tredje talaren slutligen bär egnat förre utrikesministerns ridderlighet,
ädelhet och politiska förtjenster ett sentimentalt loftal. Mot betraktelser
af en så alldeles subjektiv beskaffenhet, som dessutom angå en
afliden person, finner jag ej lämpligt att här något erinra. Deremot bör
jag ej lemna å sido det märkvärdiga påståendet, att det är personligheten,
som gifver vigt åt slutsatserna. Onekligen skulle det nu och eljest mången
gång vara synnerligen beqvämt, om man kunde få den nya teorien
erkänd, att det ej hör frågas efter hvad som säges, utan hvem som talar,

Den 21 Februari, e. m.

26H

ej hurudana premisserna nu äro och om slutsatsen är en logiskt riktigföljd
ur dem; men jag kan ej tro. att denna nyhet skall lyckas i vidsträcktare
män göra sig gällande. Samme talare har antyda att jag skulle
hafva glömt bort, att konsulatväsendet är en för de förenade rikena gemensam
angelägenhet, och att i några af mig anförda fall förhållandet
kan taga sig annorlunda ut, om man ej lemnar Norges sjöfart ur räkningen.
Jag har verkligen icke gjort mig skyldig till en sådan glömska, men
då talaren ej velat inlåta sig i detaljer, är jag ej i tillfälle att i enskildheter
^ bemöta honom. Endast beträffande en enskildhet, nemligen frågan
om Tangers konsulatdistrikt, har lian låtit förstå, att en blick på den
norska sjöfarten skulle visa ett väsendtligen annat förhållande, än det som
framgår ur min uppgift, att till nämnda distrikt under tio år anländt blott
ett svenskt fartyg. Härpå får jag svara, att jag bestämdt minnes, att
under åtskilliga år på 1 SGO-talet dit anländt på sin höjd några få norska
fartyg—jag vill minnas: blott ett enda under hela tre år omkring midten
åt nämnda årtionde. — Talaren nämnde också något om, att scripta mancnt,
att det skrifna ordet står qvar. Ja, dess bättre, åtminstone när man ej
justerar bort det, hvithet jag, som redan är sagdt, icke gör. Hvad jag i
mitt anförande i förmiddags sagt skall stå qvar, och jag är beredd att stå
för det, framgent liksom nu.

Innan jag slutar, anhåller jag att få tillägga några ord till mitt första
anförande. Äfven när den inskränkning, som nu är föreslagen, biff vit
verkställd, är tredje hufvudtiteln ej dermed återförd till det belopp, den
utgjorde intill och med år 1857. Ändock återstå, om jag ej misstager
mig, omkring 60,000 R:dr, innan man kommer ned till den budget af
225,6->0 Hall'' bko eller 668,475 R:dr Runt som gällde intill 1858. Äfven
efter eu sådan ytterligare nedsättning skulle ensamt Sveriges bidrag till
de förenade rikenas diplomatiska utgifter bli nära nog lika stort, som
Danmarks utrikesbudget, hvilket land ju dock har vida större skäl än vi
att utveckla eu omfattande diplomatisk verksamhet, men nöjer sig med
en utrikesbudget å 183.908 Rdr danskt eller 367,816 R:dr R:mt. 1 denna
summa ingår väl icke danska utrikesministerns lön, men i stället en summa
af 12,000 R:dr danskt till konsulatutgifter.

Den nu, liksom i fjor ifrågasatta minskningen gäller blott ministerstaten.
. Flera gånger har emellertid påpekats, att Utrikes-depar temen tets
expedition, för hvilken de sammanlagda kostnaderna uppgå till ej mindre
än 41,700 R:dr, är inrättad på eu i förhållande till de få och obetydliga
göromålen orimligt stor fot, hvarom eu hvar lätt kan öfvertyga sig genom
en jemförelse med kostnaden för de öfriga departementens expeditioner.

På tal om Utrikes-departementets expedition kan jag ej förbigå ett
förhållande, som kastar eu besynnerlig dager öfver denna plantskola för
personer, som kunna blifva kallade att deltaga i — hvad man här om dagen
på detta rum kallade — ledningen af våra politiska öden. Den bok, jagmedfört
och ur hvilken jag anhåller att få till Kammarens uppbyggelse
meddela några utdrag, är eu i London utkommande statistisk handbok —
The Statesnuin’ s Ycarbook by Frei knek Martin. Detta är nionde årgången
för år 1872. Här läsas, i eu af de gröfsta oriktigheter bokstafligen
hvimlande framställning om Sverige och Norge, sådana saker, som att
svenska statskassan betalar kostnaderna för riksdagsmannavalen, hvaremot

270

Ben 21 Februari, e. m.

vid strängt sträft dylika utgifter äro kandidaterne förbjudna — man tanke
sig, hvilka föreställningar ett engelskt publikum, i valkorruptionens förlofvade
land, skall fästa vid dylika uppgifter; vidare att riksdagsutskotten
ega att, till upplysningars afgifvande, inkalla ministrar och andra personer
samt höra vittnen; att Konstitutions-Utskottet eger åtala ej blott ministrar,
utan ock andra ''•chief servants of the crown"; att justitiekanslern är chef
för Sveriges judiciela organisation; att en tredjedel af statsinkomsterna
inflyta af domäner och jernvägar; att Sverige har nära tre millioner jordegare,
och att den svenska adeln räknar omkring 250,000 kapita; att
Sveriges och Norges förening beslöts i Wien och bekräftades i Kiel, in. m.
Det skulle behöfvas en halftimme, för att räkna upp de absurditeter,
som här finnas samlade på tjugu blad. Nåväl, som källa för dessa uppgifter
åberopas officiela meddelanden, och jag skulle vara synnerligen illa
underrättad, om ej utgifvaren för dem står i förbindelse hos det kungliga
svenska Utrikes-departementet. Som vi se, äro de allmännaste statistiska
data. de vigtigaste grundlagsparagrafer lika förvrängda, som notisen om
svensk-norska unionens uppkomst, hvarom jag dock förmodar, att de unge
historieforskarne i Utrikes-departementet bort kunna få bättre underrättelser
i gamle Ekelunds större lärobok i fäderneslandets historia, hvilken
anspråkslösa hjelpreda år 1869 inköptes för Utrikes-departementets
räkning.

Friherre Åkerhielm: Jag ber att ännu eu gång få säga ett par

ord i denna fråga i anledning af den siste talarens yttrande. Jag kan
nemligen icke utan gensägelse förbigå hans förklaring, att jag skulle hafva
uppfunnit ett nytt sätt att draga slutledning, hvilket skulle stå i strid
med logiken. Hvad jag velat säga och tror mig hafva sagt, är att för
det slutliga resultat, hvartill en talare kommit genom att hafva framdragit
eu mängd nya fäkta och citat, som ingen af Kammarens ledamöter
för ögonblicket är i tillfälle att kunna granska och genomgå, och angående
hvilka för öfrigt icke något utskottsutlåtande föreligger, må den talaren
icke vänta sig annat, än att det blir hans egen personlighet som
kommer att lägga den afgörande tyngden i vågskålen. Alltså: den slutledning
som grundas på fäkta, dem ingen kunnat väga, får sitt värde af
den personlighet som framsäger densamma. Hvad för öfrigt vidkommer
Sverige—Norges handel på medelhafskusterna, och särskildt i de afrikanska
hamnarne, ber jag få nämna att af det Norske departementets for
det Indre officiela tabeller för år 1868 visserligen ses, att vid eu hamn
(i Tunis) intet fartyg under året infunnit sig, men på samma gång finnes
dock i följd inträdda biittre förhållanden i Barbaresk-staterna — uttaladt
det hopp, “åt de forenede Riges skibsfart snart vil vende tillbage til sin
normale Tilstand''1.

Slutligen, och ehuru det måhända knappast är behöfiigt — ty det
finnes väl ingen i denna Kammare som kan sätta tro till något sådant,
som att svenska Utrikes-departementet skulle haft någon del i författandet
af de orimliga citat som den siste talaren nyss uppläst — vill jag dock
förklara, att jag för min del är lifligt öfvertygad derom, att de embetsed!
tjenstemän, som varit och äro anställda uti Utrikes-departementet,
hvilka samtliga aflagt akademiska examina, och bland hvilka ej få äro

271

Den 21 Februari, e. m

graduerade, visserligen äro alltför hemmastadde uti sådane bland citaten
anförda allmänna frågor för att kunna gorå sig skyldiga till en tillvitelse
af den art som den nyss nämnda. Här vid lag är den enes nej, lika
godt som den andres ja. För (ifrigt hoppas jag, att — hvad fordran
man än må ställa på diplomatiske tjensteman, ''icke behöfva de vara korrekturläsare
—_ och icke kan det väl läggas någon svensk gentleman till
last, att han ej kan svara för allt möjligt som finnes tryckt.

Herr Key: Den talare på stockholmsbänken, som både i förmiddagens
plenum och nu i afton yttrat sig i denna fråga, har från åtskilliga
håll fått uppbära mycket klander för sina, jag medgifver det, något för
starkt färglagda uttryck. Jag kan för min del väl icke instämma i dessa,
men nödgas dock förklara, att den ärade talaren har i sak rätt i mycket,
och — jag vill nu icke vidare ingå i ämnet — särskilt i afseende på
våra konsulsaffärer i Medelhafvet. Denna del af ämnet har också i dag
mest förhandlats och efter den vidlyftiga diskussionen härom torde icke
mycket vara att tillägga. Ett par omständigheter ber jag dock att få
påpeka.

En annan talare här midt emot yttrade nemligen, att då man vid
tal om förenämnda konsulaters betydelselöshet och gagnlöshet uppgifvit
det antal svenska fartyg, som besökt de hamnar, der dessa konsulater
funnos, man dervid icke tagit i betraktande äfven det antal norska fartyg;
hvilka under samma tid, som de svenska, besökt dessa hamnar,
ehuruväl konsulaten hade till åliggande att bevaka icke blott den svenska
utan äfven den norska sjöfartens intressen. Jag tillåter mig härvid erinra,
att, enligt hvad på sidan 8 i bilagan S:o f till den Kongl. propositionen
kan inhemtas, bidragen till de förenade rikenas konsulsstat utgå från
Sverige med 160,000 R:dr och från Norge med 120,000 R:dr. Man behölver
således i denna fråga icke orda om den norska sjöfartens intressessen,
ty det norska statsbidraget after att tillgodose Norges intressen
och det svenska bidraget Sveriges intressen. Det från Sverige utgående
anslaget till konsulsstaten after således uteslutande tillgodoseende af den
svenska sjöfartens intressen och det är blott om dem som frågan gäller.
Om man då genomgår och hopsummerar de särskilda beloppen till bestridande
af omkostnaderna för upprätthållandet af'' våra konsulater i
Medelhafvet, så finner man att totalsumman häraf utgör 22,375 Raft
Hamb. b:ko eller 89,500 R:dr Rank Nu är det kändt af Kommerskollegii
berättelse att från dessa hamnar under 1870 intet enda fartyg
ankommit till Sverige, och att till nämnda hamnar med last från Sverige
under år 1870 anländt 19 svenska och 33 norska fartyg. Det är således
egentligen för dessa 19 svenska fartygs tillgodoseende och hjelpande som
mera än hälften af det svenska statsbidraget till konsulsstaten sagda år
blifvit an vänd t, under det att återstoden, icke fullt hälften, måst fördelas
mellan orter och länder, med hvilka Sverige har affärsförbindelser för
millioner och dit hundradetals fartyg fara af och an.

På sidan 3 i ofvannämnda bilaga finner man, att den numera aflidne
utrikesstatsministern i sitt anförande till statsråds-protokollet den 18
Augusti 1871 förklarat, att “ministerposten i Madrid“ ingalunda kunde
betraktas såsom “en det spanska hofvet visad artighet11 utan måste bibe -

372

Den 21 Februari, e. in.

hållas derföre att "de förenade rikenas handels- och sjöfartsintressens
behöriga handhafvande nödvändigt fordrade en hos spanska regeringen
anställd diplomatisk agent". Då man vet att i Turkiet är anställd eu
svensk ministerresident med en lön af 5,200 It:dr Hamb. b:ko eller 20,400
Rall'' R:mt, men att till Turkiet under 1870 icke kommit derå än 1 svenskt
och 4 norska fartyg från svenska hamnar, torde det icke vara förmätet
att antaga det nämnde ministerresident bibehålies, icke ‘''för att tillgodose
Sveriges handels- och sjöfartsintressen“ utan blott af ‘-artighet" mot
storsultanen.

Jag har velat påpeka detta, men får dock tillägga, att ehuru jag
tror att förslag till eu förändring i dessa förhållanden bör komma från
regeringen, och särskild! torde vi hafva att hoppas detta af den nuvarande
Hans Excellens hen* Statsministern för utrikes ärendena, så är det ett
faktum emellertid, att först sedan representationen börjat, så att säga,
“rifva regn0 öfver dessa qvarglömda konsulsposter i Medelhafvet, har man
fått förhoppning om ett bättre ordnande af våra konsulatförhållanden.
Jag vågar emellertid hysa den öfvertygelsen att Hans Excellens Utrikesministern
skall af eget initiativ benäget öfverväga och till en kommande
Riksdag framlägga förslag till den ändring i våra konsulatförhållanden,
som tidens kraf påkallar, men har dock trott, att detta enkla referat af
Kommers-kollegii sednaste berättelse och deraf härledda betraktelser icke
borde saknas i Andra Kammarens protokoll vid öfverläggningarne nu om
anslagen till utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel.

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Grefve
von Plåten: Herr Talman! mine Herrar! Den rättighet att deltaga i
representationens öfverläggningar, som är i Grundlagen Konungens rådgifvare
medgifven, medför äfven skyldighet för dem att, der sådant behöfves,
meddela upplysningar och vägleda diskussionen. Jag har dock aldrig
uppfattat denna skyldighet sålunda, att, då det under öfverläggning varande
ämnet skärskådas från olika synpunkter och debatten går sin jemna gång,
denna skyldighet skulle innebära en oafvislig pligt för en konungens rådgifvare
att utan nödvändighet inblanda sig i diskussionen och försöka, om
än utan framgång, att gifva densamma eu särskild riktning. Må det
dock tillåtas mig, då det ifrågavarande ämnet redan blifvit till vidlyftighet
behandladt och jag anser mig pligtig att uttrycka min belåtenhet med
och tacksamhet för det utförliga och om mycken sakkännedom vittnande
anförande, jag under förmiddagens plenum åhört och åt hvilket jag egnat
en förtjent uppmärksamhet, att nu yttra några ord i denna fråga. Ehuru
jag i många fall instämmer i den ärade talarens yttranden, anser jag dock
nödigt att på förhand förklara, att jag har några anmärkningar deremot
att göra. Dermed vill jag likväl icke säga, att jag tilltror mig nu ega
förmåga att fullständigt framställa alla de från samma talares åsigter
skiljaktiga meningar, jag har, utan jag vill blott söka visa, att den varma
fosterlandskänsla, som dikterat talarens yttranden, möjligen lider af brist
på tillräcklig sakkunskap.

Jag förbigår snart sagdt alla de anmärkningar, som riktats emot sättet
för handhafvande! af de utrikes angelägenheterna före den tid, då utrikesdepartementets
förvaltning blef mig anförtrodd. Jag har nemligen svårt

att tro,

Den 21 Februari, e. :n.

27 3

att tro, att flen ärade talaren riktat någon större del af de af honom i
dag framställda anmärkningarne — jag vill ej gifva dem ett hårdare
namn — emot mig personligen. Det vore för mycket begärdt, att jag
på denna korta tid skulle hafva hunnit så sätta mig in i alla i anförandet
berörda ämnen, att jag nu skulle kunna inlåta mig på ett fullständigt
bemötande af detsamma. En och annan upplysning ber jag dock att nu
få lemna.

Till en början vill jag då anmärka, att såväl den ärade talaren som
Stats-Utskottet, efter mitt förmenande, begått ett misstag, då de, i afseende
på min företrädares yrkande på bibehållandet af anslaget till ministerstaten
vid dess nuvarande belopp, uteslutande fästat sig vid ett af de
till grund för detta yrkande framställda skäl, nemligen de förenade rikenas
maktställning och politiska inflytande, hvarom åsigterna kunna vara
olika. Det finnes dock ett annat skäl, som talar för anslagets bibehållande,
nemligen de ökade lefnadsomkostnaderna. Jag vågar nemligen tro
att, om man uppmärksammar att t. ex. traktamentet för ministern i
Wien år 1828 utgjorde 8,000 Kålt'' Hamb. B:ko, det icke bör synas för
mycket begärdt att nu fordra aflöningens höjande för denna minister till
samma belopp, lika litet som yrkandet på att eu annan ministerlön, som
år 1841 utgjorde 7,200 Rall-, nu måtte ökas med omkring elfva procent
kan anses obefogad t. Jag tror således, att sistberörda af min företrädare
anförda skäl eger sin fulla giltighet och jag vädjar till Eder, mine Herrar,
om icke en hvar af Eder kan vitsorda att Edra lefnadsomkostnader
ökats i samma proportion sedan ofvannämnda år.

Ja8 vill nu icke yttra mig om det sätt, hvarpå den ärade talaren
ansåg sig böra framställa sina åsigter i ämnet; det har redan varit föremål
för olika omdömen. Men jag kan icke med tystnad förbigå ett
misstag, hvartill han gjorde sig skyldig, då han så mycket ordade om
s. k. familjkonsulat. Mig veterlig! inskränker sig en af de specielt omtalade
familjerna till blott en enda person, fastän denne, dock endast så
länge han beklädde ifrågavarande plats, begagnade sina söner såsom medhjelpare.
Jag har icke velat säga detta såsom någon anmärkning mot
den ärade talaren, utan blott för att visa, att äfven för den, som
djupast satt sig in i förhållandena, ett misstag icke är omöjligt.

Samme talare framkom äfven med ett förslag, för hvilket jag fruktar
att han icke skulle vinna något understöd af de olika handelskorporationerna,
i händelse framställning till dem i sådant afseende gjordes, nemligen
att Sverige borde hafva konsuler gemensamt icke blott med Norge,
utan äfven med Danmark. Det vore i många fall lyckligt att de tre
nordiska rikena arbetade tillsammans för sin utveckling, men i fråga om
industriens och handelns intressen anser jag ett sådant samarbete icke
komma att medföra goda resultat, och beträffande särskild! gemensamma
konsulsplatser torde stora svårigheter möta vid att erhålla personer, som
skulle vilja åtaga sig sådana befattningar, vid hvilkas utöfning de sannolikt
ganska snart skulle råka i de mest brydsamma omständigheter.

Slutligen nämndes såsom ett bevis på det sätt, hvarpå våra diplomater
uppfylla sina skyldigheter, att de icke recensera utkomna böcker,

Riks<i. Prof. 1872. 2 Afd. 1 Band.

18

274

Den 21 Februari, e. m.

Jag tror dock det vara för mycket begärdt, att Utrikes-departementets
åligganden skulle anses sträcka sig ända derhän. Om de uppgifter, som
finnas i det af talaren omnämnda engelska arbetet, blifvit officiel! begärda
och officielt lemnade, hade de af talaren begagnade ordalag icke varit
för stränga. Jag har likväl grundade anledningar till den förmodan, att
Utrikes-departementet icke har någon del i berörda, vilseledande uppgifter
om våra förhållanden. Men för hvarje svensk man, som händelsevis
finge kännedom om likartade felaktiga uppgifter, borde det, enligt min
tanke, vara en oafvislig pligt att genast beriktiga desamma.

Jag hade äfven ämnat att yttra några ord i afseende på Statsutskottets
ställning till regeringen i denna fråga, men så till vida öfverensstämma
Utskottets framställningar med det framlagda Kongl. förslaget,
att jag öppet bekänner, att en Konungens rådgifvare, så konstitutionel
sinnad som jag är, icke skulle finna det svårt att tillstyrka bifall till
samma framställningar. Jag vågar dock dervid erinra, att i samma mån,
som anslaget för ministerstateus aflöning minskas, i samma mån försvåras
äfven möjligheten att uppfylla den af den förut omnämnde talaren uttryckta
önskan, i hvilken jag gerna instämmer, nemligen om flera fästa
aflönade konsulsplatsers införande.

I öfrigt har jag ej något vidare att tillägga.

Öfverläggningen förklarades slutad. Propositioner gåfvos dels å bifall
till Utskottets förslag i oförändradt skick och dels å bifall till det af
Friherre Åkerhielm framställda ändringsförslag. Herr Talmannen förklarade
ja vara öfvervägande för den förra propositionen, men då votering
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen följande omröstningsproposition: Den,

som bifaller i oförändradt skick hvad Stats-Utskottet hemställt
i dess utlåtande N:o 7,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej:

Vinner nej, har Kammaren, med bifall i öfrigt till Kongl. Maj:ts i
afseende å regleringen af utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel
framställda förslag, beslutit, att såsom anslag för ministerstaten skall
uppföras endast ett belopp af 300,000 R:clr och såsom "tillfälligt anslag
till öfvergående utgifter11 upptagas 40,800 R:dr, utgörande återstoden af
det utaf Kongl. Maj:t till nämnda stat för år 1873 äskade belopp.

Voteringen utföll med 66 ja mot 102 nej, till följd hvaraf Kammaren
beslutit i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Den vid utlåtandet fogade tabell godkändes under förbehåll om den
inskränkning deri, som påkallades af Kammarens nu fattade beslut.

Den 21 Februari, e. m.

275

§ 9.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 2, angående Herr C. A. Jönssons motion om enkesäten i
Hallands och Bohus län; skolande, jemlikt 63 § 3 mom. Riksdags-ordningen,
detta beslut genom utdrag af protokollet Medkammaren delgifvas.

§ io.

Föredrogs Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 3, angående föreskrift för kronobetjening att utöfva tillsyn öfver byvägars
underhåll.

Herr Appeltofft anförde: l)å Utskottet, enligt min åsigt, icke
gifvit giltiga skäl för sitt afstyrkande af bifall till min motion i ämnet,
anhåller jag att få ingå i en granskning af nu föreliggande utlåtande.
Utskottet anför, att det af motionären vidrörda förhållande i afseende på
underhållet af de smärre eller så kallade byvägarne, hvilket väl i enstaka
fäll torde ega sin giltighet, likväl icke är så allmänt öfverklagadt, att
lagstiftande maktens mellankomst synes vara af nöden. Såsom ett svar
härpå anser jag mig blott behöfva åberopa de flera motioner, som under
förra riksdagar blifvit väckta och hvilka alla konstatera byvägarnes i de
särskilda länen dåliga skick.

Vidare säger Utskottet, att erfarenheten visat, att kronobetjeningen,
då ersättning för besväret erbjudes, ej ogerna, fastmer villigt lemnar sitt
biträde vid tillsyn derå, att de väghållningsskyldige fullgöra sin skyldighet.
Häruti instämmer äfven jag, men hemställer, hvilken följd Utskottet anser
detta förhållande må medföra, då kronobetjeningen ej eger att låta
afhjelpa bristerna på delegarnes bekostnad. Man vinner dermed således
blott den fördel att få bristfälligheterna konstaterade af ojäfvigt vittne,
något som man lätteligen på annat sätt kan erhålla.

Slutligen yttrar Utskottet: “deremot lärer intet hinder möta för enskild
person, byalag eller kommun att göra framställning hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande om åläggande för kronobetjening att lemna
det äskade biträdet, derest motvillighet i någotdera hänseendet skulle
uppstå. “ Då i Landshöfdinge-instruktionen väl upptages såsom landshöfdingens
åliggande att tillse det allmänna vägar behörigen underhållas,
men denna föreskrift ingalunda rörer byvägar, och då just till följd deraf,
att tvister om anläggning och underhåll af enskilda utfartsvägar för by
eller annan lägenhet afgjorts dels af Konungens befallningshafvande och
dels af domstol, genom Kongl. Brefvet den 17 April och Kammar-kollegii
derpå grundade kungörelse den 9 Maj 1828 stadgats, att domstol är rätta
forum för sådana tvisters anhängiggörande, synes det mig vara ganska
problematiskt, om Konungens befallningshafvande skulle kunna upptaga
ett sådant klagomål. Något annat medel att få den försumlige väghållningsskyldige
att fullgöra sin skyldighet finnes således icke, än att instämma
honom till domstol. Med kännedom om, huru en tredskande
part kan under längre tid uppehålla eu rättegång, kan man lätt före -

276

Den 21 1’ebruari, e. m.

ställa sig, huru beskaffad den väg, hvarom tvisten siggrörer, skall under
tiden blifva, och dertill kommer, att ett annat år en annan delegare kan
uraktlåta att laga sitt vägstycke, i hvilket fall man måste på nytt börja
processa. Under sådana förhållanden är det nästan en omöjlighet att
vinna ändamålet, oberäknadt det obehagliga förhållande, som härigenom
måste grannar emellan uppstå. Denna fråga synes måhända Kammarens
ledamöter och isynnerhet städernas representanter såsom en obetydlighet,
men, mine Herrar, det är icke en obetydlighet för dem, frågan närmast
rörer. Landtbrukaren måste forsla sina produkter till närmaste stad.
På dåliga byvägar kan han icke med sina dragare transportera hälften,
ja! stundem icke mer än tredjedelen, af hvad han kunde köra på landsvägen.
Han måste således då antingen köra med sitt halfva lass till
staden eller också göra flera resor emellan sitt hem och stora vägen. I
båda fallen går eu mängd dagsverken för honom förlorade, oberäknadt
att han i den dåliga vägen förstör sin körredskap och onödigtvis anstränger
sina dragare.

Då nu gällande lagstadganden nära nog omöjliggöra alla bemödanden
att få byvägarne behörigen underhållna, så finner jag mig föranlåten att
yrka afslag å Utskottets hemställan och bifall till min motion i ämnet.

Herr Hjelm: Jag har icke begärt ordet för att tala för min motion,
utan till följd af Utskottets motivering, som i min tanke är en högst besynnerlig
motivering. Utskottet säger nemligen till en början, att det af
motionären vidrörda förhållande i afseende på byvägars underhåll torde
blott “i enstaka fall" ega sin giltighet. Med anledning häraf ber jag att
få lemna den upplysning, att berörda förhållande icke kan hänföras till
enstaka fall, såsom Utskottet förmenar, utan är en verklig plåga i många
orter. Blott i mitt kommittentskap finnas cirka 15,000 personer, hvilkas
enda utfartsväg från sina hemman är byvägen.

Man har sagt, att, ehuru icke något lagstadgande finnes angående
byvägars underhåll, man ändock ganska lätt skulle kunna tillhålla eu försumlig
och tredskande delegare att fullgöra sin underhållsskyldighet.
Men, då underhållsskyldigheten för en och samma väg är fördelad på
flera hundra personer, hvem skall då vaka öfver att skyldigheten fullgöres.

Vidare yttrar Utskottet, att någon allmän klagan öfver byvägarnes
underhållande icke försports. Jag får dock dervid erinra att de, som i
allmänhet nödgas begagna byväg såsom utfartsväg, äro personer, som
blott undantagsvis komma i beröring med personer, som förmå framföra
deras klagan. De förstå sig vanligast icke på petitioner, adresser o. s. v.,
de lida och klaga väl, men det tränger endast undantagsvis utom deras
egen isolerade ort, men derinom får man dock höra många och berättigade
klagomål öfver det sätt, hvarpå byvägarne underhållas och öfver att ej
ordning kan dermed blifva.

Slutligen förklarar Utskottet, att lagstiftande maktens mellankomst
icke synes vara af nöden, helst erfarenheten visat, att kronobetjeningen
ej ogerna, fastmer villigt lemnar sitt biträde, när ersättning för besväret
erbjudes. Härvidlag får jag äfven upplysa, att jag varit med många gånger
vid syner å byvägar, dervid länsmannen rest, utan att dock kunna

Den 21 Februari, e. m.

277

något afrätta i sak, ehuru vägen varit af högst dålig beskaffenhet. Vare
sig man anser, att kronobetjeningen bör emot ersättning af väghållningsskyldige
eller utan sådan ersättning hafva till åliggande att syna byvägar
och tillhålla den försumlige att bättra dervid anmärkta bristfälligheter,
är det dock nödvändigt att någon bestämmelse härom inryckes i allmän
lag, enär det åsyftade ändamålet eljest icke vinnes; ty att blott en kronobetjent
far vägen fram, dermed vinnes icke något, han måste äfven hafva
makt att verkställa tredskolagning, hvilket han icke nu eger. Jag vill för
närvarande icke framställa något yrkande i ämnet, emedan jag liar mig
kändt, att denna fråga ännu eu gång skall återkomma till öfverläggning
hos Riksdagen.

Herr Westerdal: För så vidt jag kunnat höra och riktigt uppfatta
motionärens anförande i ämnet, går hans argumentation ut på att ådagalägga
dels behöfiigheten, dels befogenheten af kronobetjenings tillsyn öfver
underhållet af enskilda utfartsvägar för by. Hvad behofvet af lagstiftande
maktens ingripande i förevarande fråga beträffar, har Utskottet ansett att
något giltigt skäl för sådan åtgärd icke blifvit af motionären anfördt eller
eljest förefinnes. Motionären påstår visserligen, att det ganska ofta inträffat,
att, sedan byvägar blifvit behörigen å hemmanen indelade till underhåll
samt iståndsätta och till en tid jemväl underhållna i godt skick,
nya delegare helt och hållet underlåtit underhållet af sina vägstycken,
utan att dertill kunna af öfrige delegare tvingas. Utskottet har deremot
erfarit, att i vissa län, särskild! de norrländska länen, byalagen träffat
öfverenskommelse med eu eller flera personer att hafva uppsigt och tillsyn
öfver byvägarnes underhåll och, der brister befunnits, tillhålla den enskilde
delegaren att fullgöra sin underhållsskyldighet. Denna enkla åtgärd
har befunnits ändamålsenlig och tillfyllestgörande, och af denna anledning
har Utskottet ansett frågan icke vara af så allmän vigt, som motionären
fattat densamma. Dessutom kan det inträffa, att byvägar hafva en längd
af flera mil, vid hvilket förhållande en allmän lagbestämmelse i afseende
på sådana vägars underhållande lätteligen kunde i många fall träda den
enskilda rätten för nära, och då det visat sig, att de åtgärder, som vissa
byalag enskildt vidtagit, uppfyllt sitt ändamål, finner jag icke något skäl
att i lag stadga någon föreskrift om kronobetjeningens Skyldighet att öfvervaka
byvägars behöriga underhållande. I allmänhet bör man ej låta den
offentliga myndigheten allt för mycket ingripa i enskildes förhållanden till
hvarandra.

Den talare, som näst före mig hade ordet, yttrade, att han fann
Utskottets motivering besynnerlig. Jag för min del anser den vara alldeles
riktig, enär det icke kan anses klokt att, innan behofvet af en allmän
lagbestämmelse i fråga om byvägars underhåll blifvit till fullo ådagalagdt
och då föregående framställningar i ämnet af andra motionärer icke
vunnit Riksdagens bifall, framkomma med ett lagförslag i det af motionären
uttalade syfte. På de af mig nu anförda skäl anhåller jag om bifall
till Utskottets hemställan.

Herr Per hl ils son i Kulhult: 1 likhet med den näst föregående
talaren anser jag, att Utkottet haft fullt giltiga skäl för sitt afstyrkande

-278

Den 81 Februari, e. m.

af bifall till motionärens framställning i ämnet. Vilja byalagen icke komma
öfverens om byvägarnes underhållande, återstår ju alltid den utväg att
hos Konungens befallningshafvande anhålla, att vederbörande kronobetjening
måtte förordnas att tillhålla den försumlige och tredskande delegaren
att fullgöra sin väghållningsskyldighet.

Enligt min åsigt bör ock denna fråga heldre anses falla inom landstingens
än den lagstiftande maktens område. Den tid, inom hvilken allmänna
vägarne skola lagas och sättas i stånd, bestämmes nu af landstingen.
Jag tror, att äfven frågor om byvägarnes underhåll böra kunna
bäst afgöras länsvis, och hvarje särskilt län få öfverenskomma om de åtgärder
i detta afseende, som kunna vara erforderliga och för länets enskilda
förhållanden mest ändamålsenliga.

Jag hemställer om bifall till Utskottets förslag.

Herr Kjellman: Då jag i denna fråga är af samma åsigt som motionären,
önskar jag att hans motion måtte vinna framgång. Den siste
talaren hänvisade oss till landstingen för ernående af det utaf motionären
åsyftade mål; men jag får deremot erinra, att, då landstingen icke ega
någon lagstiftningsrätt i dylika frågor, det är mer än sannolikt, att framställningar
till landstingen om meddelande af föreskrifter rörande tillsynen
öfver byvägarnes underhåll skulle komma att lemnas utan afseende.

Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan och bifall till motionärens
förslag i ämnet.

Öfverläggningen var slutad. Såväl å yrkandet om bifall till Utskottets
hemställan, som å yrkandet om bifall till motionärens förslag, gåfvos propositioner,
och då Herr Talmannen fann ja öfvervägande för den förra
meningen, begärdes votering, som försiggick enligt en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskott
hemställt i dess utlåtande N:o 8,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

_ Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, besluta
: att der underhållsskyldigheten af väg redan är eller framdeles blir,
efter gemensam öfverenskommelse inför häradsrätten, på hemmanen till
underhåll indelad, skall det, då derom annorlunda ej öfverenskommits,
åligga kronobetjeningen att emot ersättning af väghållningsskyldige och på
enskild delegares anmodan, syna vägen och tillhålla den försumlige att
bättra de dervid anmärkta bristfälligheter.

Voteringen visade 128 ja mot 14 nej, hvadan Utskottets hemställan
bifallits.

Den 21 Februari, e. m.

279

§ 11.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts
betänkande N:o 4, i anledning af väckt motion om ändring i Kongl. förordningen
den 30 November 1855 rörande expeditionslösen; skolande, jemlik!
63 § 3 mom. Riksdags-ordningen, detta beslut genom utdrag af protokollet
Medkammaren delgifvas.

§ 12.

Vid föredragning af Konstit-utions-Utskottets memorial N:o 1, med
förslag till ändring i 29 § Regeringsformen, anförde

Herr Li t lin er: Jag har begärt ordet icke derföre, att jag lägger

någon synnerlig vigt uppå, om den i förevarande betänkande föreslagna
grundlagsförändring blifver förklarad hvilande vid denna riksdag eller icke,
utan derföre, att jag velat fästa Kammarens uppmärksamhet uppå, huruvida
förslaget verkligen kan anses höra under den kategori, som i 38 §
Regeringsformen finnes angifven eller att den föreslagna grundlagsförändringen
skall vara “högst nödig och nyttig samt möjlig att genomföra.
“ För att en grundlagsförändring skall kunna kallas “högst nödig,“
föreställer jag mig, att förslaget skall vara sådant, att detsamma i de för
handen varande förhållandena och i den lagstiftning, som förefinnes vid
den tid, då det blir upphöjd! till grundlag, inför en verklig förändring.
Så är likväl icke fallet med det grundlagsförändringsförslag, om hvilket
nu är fråga. Utskottet har nemligen hemställt, att, i stället för den
nu varande lydelsen af 29 § Regeringsformen, att “till erkebiskop och
biskopar, med hvillcas val förhålles efter förra vanligheten, utnämne
Konungen en af de tre, som föreslagne blifvit11, stadgandet skulle komma
att lyda sålunda: “Till erkebiskop och biskopar utnämne Konungen en af
de tre, som i den ordning bjrlcolagen stadgar föreslagne blifvit“. Med
den kyrkolag vi ännu hafva af år 1686 samt derunder inbegripna Kongl.
förordningar, hvilka väl äfven torde få anses hafva kyrkolags natur, blir
emellertid den föreslagna förändringen af intet värde. Kyrkolagen innehåller
om biskoparne i 20 kapitlet åtskilliga paragrafer. 1 § handlar om
skyldighet för domkapitlet att ofördröjligen till Kongl. Maj:t inberätta inträffande
ledighet samt göra hemställan om tiden till valets anställande
och förrättande. 2 § innehåller formulär för den ed som skall vid biskopsval
afläggas och hvilken jag icke vill trötta Kammaren att uppläsa. 3 §
handlar om domkapitels skyldighet att till Kongl. Maj:t “öfversända register“
öfver dem, som röster bekommit, och att vid afgifvande af underdånigt
förslag till biskopsembetets återbesättande inom stiftet bifoga tjensteförteckningar
för dem, som blifvit å förslaget uppförda. 4 § om erkebiskopsval
stadgar, att domkapitlen dervid skola hafva hvar sin röst, såsom ännu
är förhållandet. Dessa lagparagrafer hafva blifvit modifierade dels genom
Kongl. cirkuläret af år 1689 och dels genom Kongl. förordningen den 7
Maj 1759, hvilken sednare egentligen utgör en ordningsstadga för valet.
Efter hvad väl får antagas, torde dessa sednare författningar jemväl hafva
kyrkolags natur.

280

Den 21 Februari, e. m.

Häraf följer således, att, då deri grundlagsförändring, hvartill förslag
här föreligger, är vorden genomförd, alldeles ingen ändring skett, så länge
nu gällande kyrkolag tinnes, ty med de ifrågavarande valen tillgår ändock
efter 20 kapitlet åt denna lag med dertill hörande författningar på samma
sätt som hitintills.

Ku har Utskottet dock ansett, att “frågan om förändradt valsätt vid
biskopsval vunnit den betydelse för det allmänna, att för dess ändamålsenliga
lösning en grundlagsförändring med allt skäl kan sättas i fråga-1 på
grund deraf, att det första kyrkomötet i skrifveJsen till Ivongl. Maj:t den
1 Oktober 1808 “anmält sin åsigt, att rätt till deltagande i biskopsval
borde tillerkännas lekmän samt anhållit, att Kong!. Maj:t ville taga saken i
öfvervägandeHvar och en, som närmare tänker på dessa ordalag, finner
lätt, att kyrkomötet i detta fall alldeles icke fattat något beslut, utan i
ovisshet — att jag så må uttrycka mig -— huru detta skulle jemkas tillsamman,
haft dessa evasiva uttryck att uttala sin “åsigt* och underdånigst
anhålla, att Kougl. Maj:t måtte “taga saken i öfvervägande“. Frågan
beror således först och främst uppå, om Kongl. Maj:t, efter att hafva
tagit saken i öfvervägande, finner skäl vara att åt kyrkomötets sålunda
uttalade, icke beslut, utan endast åsigt inrymma ett sådant afseende, att
Kongl. Maj:t vill. framlägga förslag till paragrafens förändring. Men jag
kommer vidare till en annan omständighet eller den, att, såsom vi veta,
för närvarande just. är i verksamhet en af Kongl. Maj:t tillsatt komité
för utarbetande af .förslag till ny kyrkolag. Saken beror således än yttermera
derpå, huruvida denna komité anser anledning vara för handen att
i sitt till Kongl. Maj:t först ingifvande förslag upptaga kyrkomötets icke
beslut utan åsigt.

Saken beror vidare derpå, huruvida Kongl. Maj:t sedermera efter de
förarbeten, som jag antager, att kyrkolagsförslaget kommer att genomgå,
finner skäligt att fasta något afseende å denna kyrkomötets mycket
evasivt.uttalade “åsigt". Sakens framgång är slutligen beroende deraf,
huru först och främst Riksdagen och sist kyrkomötet må komma att i
detta fall besluta. Yi hafva någon erfarenhet om den tidslängd, som
plägar åtgå för att genomföra eu ny lagstiftning, och det torde således
kunna antagas, , att den tid, som kommer att förflyta, innan vi erhålla den
nya kyrkolag, för hvilken den nu föreslagna grundlagsförändringen skall
bana väg, icke blir alltför kort och måhända kan räknas i decennier, innan
allt detta är slutligen ordnadt och beredt för tillämpning.

Och om nu, såsom meningen väl är, genom förslagets framläggande
vid sista riksdagen af eu tre-års period det skulle hända, att, derest förslaget
nu förklaras hyflande, år 1873 grundlagsförändringen vore genomförd,
hvad både då inträffat? Ingenting annat, än att biskopsvalen ändock
ske på samma sätt som förut.

.lag vågar hemställa till Kammaren, om detta må vara ett fullt värdigt
satt att. behandla grundlagens stadgande, att inga andra ändringar i
denna lag höra ega rum än de, som äro “högst nödiga och nyttiga".
Jag tror verkligen icke, att ett förslag kan kallas högst nödigt att genomföra
inom ett år, som kan komma att tillämpas om 1, 10, 20, kanske
SO år. Utan. den ringaste motvilja i öfrigt mot det mål, som Konstitutionsutskottet
vill uppnå, föreställer jag mig, att tiden att begära denna

Den 21 Februari, e. in.

281

grundlagsändring först då är inne, när vi få se, hvad den nya kyrkolagskomitén
föreslagit och hvad Kongl. Maj:t derefter föreslår Riksdagen. Ty
äfven då tidpunkten sålunda må vara kommen att bringa saken till afgörande,
anser jag vidare, att Kongl. Maj:t och dess regering äro rätta
vederbörande att för Riksdagen framlägga förslag till den grundlagsförändring,
som till följd af de förarbeten, om hvilka jag talat, kan befinnas
vara nödig och nyttig.

På grund af allt detta tillåter jag mig hemställa, om icke man varit
kanske nog het och häftig att vilja forcera, en sak, hvars slutliga genomförande
ännu hvila)- i ett aflägset fjerran, och huruvida man icke af aktning
för grundlagens bud om det “högst nödiga och nyttiga11 ännu bör
något låta med grundlagsförändringen anstå, hvarföre jag äfven yrkar, att
förslaget nu icke förklaras hvilande.

Herr Per Nilsson i Espö: Den föregående talaren har uttryckt
den åsigt, att den grundlagsförändring, om hvilken här är fråga, icke
skulle vara högst nödig och ej heller mycket nyttig att genomföra. .lag
vill ej förneka möjligheten, att saken väl så kan synas vid första påseende,
men jag tror likväl, att förhållandet visar sig något annorlunda,
om man tager i betraktande, att grundlagsstadgandet, sådant det nu lyder
— och grundlagen skall ju efter ordalydelsen tolkas — lägger hinder i
vägen för en ändring af kyrkolagen, men att genom den nu föreslagna
korta och betydliga förändring i paragrafens redaktion detta hinder kan
undanrödjas och möjlighet beredas att åstadkomma en ändring i kyrkolagens
bestämmelser i detta fall derhän, att äfven lekmän och lärare vid
elementarläroverken inrymmas rätt att deltaga i biskopsval. Kyrkomötet
ansåg just ett medgifvande i sådan syftning vara påkalladt såväl af tidens
förhållanden som af rättvisa och billighet, men mötet kunde icke derom
fatta beslut, emedan den nämnda grundlagsparagrafen omöjliggjorde hvarje
dylik reform, så länge stadgandet icke blef till lydelsen något förändradt.
Om vi nu antaga det här framlagda grundlagsförändringsförslaget att
hvila till vidare behandling, och då detsamma i sådant fall kan vara upphöjdt
till lag redan nästa år, men, på sätt den föregående talaren jemväl
erinrat, kyrkomötet ånyo sammanträder år 1873, kunde hindret till dess
vara undanröjdt och Kongl. Maj:t oförhindrad att till kyrkomötets pröfning
framlägga det förslag till ändring i kyrkolagens föreskrift beträffande
rättighet till deltagande i biskopsval, som må kunna anses vara lämpligt.
Och då den siste ärade talaren icke visat, att ett bifall till Konstitutionsutskottets
nu föredragna hemställan skulle kunna medföra någon allvarsammare
olägenhet, i så måtto t. ex., att under tiden möjligen inträffande
biskopsval derigenom kunde möta svårighet att verkställa, anser jag, för
min del, att denna lilla förändring i grundlagen gerna kan antagas nu
till hvilande, hvarom jag äfven anhåller.

Herr P. Olsson från Helsingborg: Jag är i det väsendtligaste förekommen
af den näst föregående talaren. Han yttrade — hvad som ju
också är förhållandet — att någon förändring i kyrkolagen i ändamål att
åt lekmän och lärare vid elementarläroverken bereda rätt att deltaga i
biskopsval icke kan vidtagas, så länge grundlagens ordalydelse derför lag -

282

Den 21 Februari, e. m.

ger hinder i vägen. Häraf följer ju åter klart och tydligt, att, derest
någon dylik ändring i kyrkolagen skall kunna ske, hindret i grundlagen
bör vara dess för innan undanröjdt. Om då, såsom här är fallet, Konstitutions-Utskottet
väckt förslag dertill och detta förslag nu antages att
hvila samt sedermera vid nästa riksdag definitivt godkännes, sättes ju
både Kongl. Maj:t och kyrkomötet i tillfälle att vidtaga de förändringar i
kyrkolagen beträffande biskopsval, som kunna anses nödiga och nyttiga.
Huru genom ett sådant förfarande en dyrbar tid skulle gå förlorad, förmår
jag icke fatta, men deremot förefaller det mig naturligt, att en dyrbar
tid sålunda skulle vinnas, ty om man antager, att nästa kyrkomöte
kommer att uttala samma önskan i detta hänseende som det föregående
och det kyrkolagsförslag som är under utarbetning, att innehålla tidsenliga
stadganden om biskopsval, är ju kyrkomötets önskan ändock omöjlig
att bifalla, så länge hindret i grundlagen qvarstår.

Jag kan för den skull icke förstå något annat eller bättre, än att,
likasom å ena sidan icke kan visas någon olägenhet af ett beslut att nu
till hvilande antaga detta af Konstitutions-Utskottet framlagda förslag, å
andra derigenom skulle vinnas en dyrbar tid, som jag tagit mig friheten
antyda. Jag tror derföre det vara skäl för denna Kammare att godkänna
Konstitutions-Utskottets hemställan i denna del, till hvilken jag tillstyrker
bifall.

Hen1 L. J. H i er ta: JDå jag i Konstitutions-Utskottet deltagit i det
beslut, som grundlagt detta betänkande, anhåller jag att få yttra några
ord i anledning af en talares invändning, att Konstitutions-Utskottet icke
skulle hafva behörigen iakttagit det grundlagens bud, hvilket bjuder, att
hvarje grundlagsförändring bör vara högst nödig och nyttig samt möjlig
att genomföra. Denna anmärkning har till en viss grad redan blifvit af
föregående talare bemött, men jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå,
att Utskottet torde hafva i betänkandet besvarat densamma fullkomligt
klart och nöjaktigt.

Utskottet har nemligen framhållit den omständigheten, att kyrkomötet
i skrifvelse till Kongl. Majit den 1 Oktober 1868, i anledning af hos mötet
väckta förslag att inrymma rätt till deltagande i biskopsval åt lekmän
och lärare vid elementarläroverken, anfört, “hurusom dessa förslag väl
hade ett stöd i biskopens ställning såsom eforus för läroverken inom
stiften, hvarjemte det för kyrkomötet syntes sannolikt, att församlingarnes
deltagande i nämnda val skulle ställa biskopen i ett närmare och förtroligare
förhållande till dem, öfver hvilkas själavård han hade att vaka,
och sålunda för honom underlätta utöfningen af hans kall." Jag tror,
att Utskottet med anförande af detta kyrkomötets utlåtande visat, att
kyrkomötet sjelft erkänt en sådan förändring som den här föreslagna
vara nyttig och man må kunna säga “högst nyttig". Och då tillika säges,
att, “då någon genomgripande förändring af kyrkolagen i detta afseende
icke kunde ske utan föregående ändring i 29 § Regeringsformen, hade
kyrkomötet ansett det vara utan ändamål att för det närvarande ingå i
närmare granskning af frågan, utan endast velat anmäla sin åsigt, att
rätt till deltagande i biskopsval borde tillerkännas lekmän, samt anhålla
att Kongl. Maj:t ville taga saken i öfvervägande11 — lärer också deri ligga

Den 21 Februari, e. m.

283

en argumentation för, att kyrkomötet ansett grundlagsändringen “högst
nödig på det att det högst nyttiga skulle kunna genomföras. Och sålunda
föreställer jag mig, att genom citerande af kyrkomötets åsigt i saken
blifvit uppfyldt det grundlagsbud, som föreskrifver, att Konstitutionsutskottet
bör föreslå blott hvad som är nödigt och nyttigt. Jag vill icke
förlänga diskussionen, helst det synes mig, som skulle endast på denna
grund Konstitutions-Utskottets hemställan kunna bifallas.

Herr Lithner: Den egentliga skilnaden mellan mig, som har vågat

gripa till ordet mot eu föreslagen grundlagsförändring, och de herrar som
uppträda emot mig, tyckes ligga deruti, att, då jag anser en sådan ändring
i allmänhet icke böra vidtagas förr än tiden är inne, så att den kan
kallas högst nödig och nyttig, så anse mina herrar motståndare att grundlagen
bör behandlas så, att man litet då och då gör en ändring i den
för att bereda rum för eu annan bakom stående ändring, vare sig i kyrkolag
eller i administrativ lagstiftning o. s. v. Jag hyser för grundlagen
en så djupt gående vördnad, att jag icke vill det man behandlar den såsom
en gärdesgård, på hvilken man hugger hål när- och hvarsomhelst för
att sedan kunna praktisera in hvad man behagar, utan vill jag i stället
betrakta den såsom en hägnad, på hvilken man icke förr, än omständigheterna
verkligen kräfva det, företager sig att göra någon öppning.

Den siste värde talaren anförde, att kyrkomötet ansett denna ändringför
högst nödig och nyttig. Jag förmodar emellertid att Riksdagen icke
är så särdeles böjd att vilja inrymma något stort afseende åt hvad kyrkomötet
ansett för högst nödigt och nyttigt, åtminstone icke så till vida,
att vare sig Konstitutions-Utskottet eller Kamrarne skulle, på grund af
kyrkomötets, icke ens fattade beslut, utan blott och bart uttalade åsigt om
önskligheten af att Kongl. Maj:t täcktes taga en sak i öfvervägande, finna
tillräcklig anledning för sig att anse en grundlagsändring i sådan riktninghögst
nödig och nyttig.

En annan värd talare har sagt, att, om detta förslag nu blefve hyllande,
skulle nästkommande års kyrkomöte finna alla hinder för motsvarande
ändringar i kyrkolagen vara undanröjda. Men jag tillåter mig fråga
den värde talaren huru han vet, att 1872 års kyrkomöte verkligen fattar
beslut i samma riktning, hvari det föregående kyrkomötet tycktes, på grund
af en viss hos detsamma förefintlig strömsättning, vilja gå? Då det icke
synes finnas någon synnerlig kontinuitet hos våra riksdagar i afseende på
de beslut som der fattas den ena och den andra gången, så kan man
icke heller på förhand veta, huruvida någon sådan kontinuitet skall finnas
mellan kommande och föregående kyrkomöten. Men antagom äfven att så
inträffade! Vore då alla svårigheter dermed häfda? Hade vi dermed fått
det förslag till kyrkolag som skall utarbetas af en komité? Hade vi dermed
fått den Kongl. proposition, som, efter vederbörande myndigheters
hörande, komme att i ämnet afgifvas? Jag tror icke så.

I likhet med den siste värde talaren tager äfven jag för gifvet, att
det icke alls kan vara tvifvel underkastadt hvad utgång frågan får på
detta rum; men just derföre har jag ansett det vara på sin plats att
höja min röst emot ett sådant sätt att behandla grundlagsändringar.

284

Den 21 Februari, e, m.

Herr U h r: Het är märkvärdigt hvad min ärade vän på norrlands bänken

är om om grundlagen. Jag kan dock försäkra honom att äfven
jag är om om densamma, hvilket dock icke hindrar mig från att önska,
det den måtte vara tydlig och klar framför allt, men så är icke förhållandet
med nu ifrågavarande paragraf. Här står att biskopsval skall ske
efter förra vanligheten, men det står icke efter hvilken lag. Detta kan
väl icke sägas vara klart och tydligt, hvilket det deremot skulle bli enligt
den föreslagna ändringen, att biskopsval skall ske efter kyrkolagens stadgande.
Jag anser det derföre icke alls vara för tidigt att vidtaga en
sådan ändring, som den här föreslagna, till hvilken jag äfven för min del
yrkar bifall.

Herr vice Talmannen Mannerskantz: Nu gällande kyrkolag innehåller
inga tydliga och fullständiga bestämmelser angående biskopsval, utan
hafva genom sednare tillkomna Ivongl. förordningar tillägg blifvit gjorda
om huru härmed skall förhållas. Om vi nu skulle ändra grundlagen derhän,
att i densamma hänvisades endast till kyrkolagen, men icke till de
sedermera tillkomna ändringarne och tilläggen deri, så blefve följden helt
enkelt den, att vi icke hafva någon riktigt bindande föreskrift huru biskopsval
skulle ske. Jag tror att hvar och en, som slår upp hithörande
paragrafer i kyrkolagen, skall finna detta. Derföre, och fastän jag tror
att Iionstitutions-Utskottets afsigt med den föreslagna ändringen varit god,
så anser jag dock att denna ändring, om den bör göras, måste afiättas i
sådana ordalag, att grundlagsbudet kan tillämpas äfven innan kyrkolagen
blifvit förändrad och fullständigad i det ifrågavarande hänseendet; ty när
det inträffar att kyrkolagen ändras, kunna vi icke på förhand bestämma,
och dermed kan ännu länge dröja. På denna grund yrkar jag att förslaget
för närvarande icke måtte bifallas.

Herr E hr en b or g: Jag ber blott att till hvad mina kamrater i

Konstitutions-Utskottet sagt få lägga ett kort svar å hvad den ärade representanten
från Norrland anförde och erinra, att det alls icke kan vara
meningen att då och då lappa grundlagen för att bereda väg åt bakom
stående ändringar hvilka som helst, utan gäller det här att bereda väg för
en ändring, som kyrkomötet uttalat såsom ett önskemål, och det redan
denna riksdag, på det att ändringen må kunna komma till stånd minst
två år tidigare än som eljest kunde blifva fallet. Och är saken i sig''god,
såsom kyrkomötet erkände, så är det icke skäl att onödigtvis uppskjuta
dermed längre än man behöfver. Dertill vinner man ytterligare hvad som
visserligen icke i och för sig vore tillräcklig anledning till ändring, nemligen
att ur grundlagen få utgå de vanprydande orden ,,förra vanligheten.
,,

Jag yrkar derföre bifall till hvad Utskottet föreslagit.

Herr Sjöberg: Jag kan icke neka, att jag, i likhet med den förste
ärade talaren, finner denna fråga icke vara i det skick att man kan säga,
det den föreslagna ändringen är högst nödig och nyttig. Det torde väl
vara temligen gifvet, att, om Riksdagen nu förklarar förslaget hvilande och
detsamma sedan af nästa Riksdag godkännes, slutet icke kan blifva annat

Den 21 Februari, e. m.

285

än afsteg hos Kongl. Men jag föreställer mig att det i allmänhet

icke kan vara riktigt eller lämpligt, att Riksdagen fattar så vigtiga beslut,
som grundlagsförändringar, med den ganska tydligen framträdande
utsigten att få dem underkända af Kongl. Maj:t. Jag kan, såsom sagdt,
svårligen finna, att följden blef någon annan, när, såsom nu är förhållandet,
icke ens något af kyrkomöte eller annan behörig myndighet utarbetadt
förslag till ändring af kyrkolagens stadganden i berörda afseende
tinnes framlagdt, men Konstitutions-Utskottet, det oaktadt, formulerat sitt
förslag på sätt här skett, nemligen att Kongl. Maj:t skall till erkebiskop
och biskopar utnämna en af de tre, som, “i den ordning kyrkolagen stadgar,
“ föreslagne blifvit. Nu torde det vara kändt, och troligen i synnerhet
af den siste värde talaren, att kyrkolagens föreskrifter i fråga om
biskopsvalen äro i hög grad bristfälliga och oklara, samt att de af Kongl.
Maj:t under tidernas lopp blifvit i administrativ väg supplerade, fastän
äfven detta hittills ganska ofullständigt, synnerligast i fråga om erkebiskopsval,
och som något kyrkomöte icke, enligt lag, sammanträder förr än nästa
års höst, kan från dess sida någon ändring af kyrkolagen i denna del ej
heller förr föreslås, och en sådan ändring fordrar vidare Riksdagens och Konungens
samtycke. Blef ve den nu föreslagna grundlagsändringen innan
dess antagen till lag, och biskopsval under tiden inträffade, så skulle detta
ju komma att förrättas efter 1686 års kyrkolags obestämda och sväfvande
stadganden och således i strid med nuvarande tydliga grundlagsföreskrift:
att med val af erkebiskop och biskopar skall förhållas “efter förra vanligheten“.
Att Kongl. Maj:t icke kunde bifalla en till sådant resultat ledande
ändring synes mig vara alldeles otvifvelaktigt; och när 1809 års
lagstiftare ansågo nödigt att, i brist af något bättre, intaga förenämnda
föreskrift i Regeringsformen, samt det bättre ännu icke kan erhållas, så
hemställer jag, att Kammaren för sin del icke måtte antaga ifrågavarande
förslag att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.

Herr Gunuelius: Här tyckes under sednare delen af diskussionen

hafva uppstått något missförstånd om hvad som bör menas med kyrkolag.
En föregående talare, hvilken i dylika ämnen kan göra anspråk på att ega
vitsord, förklarade, att han med kyrkolag förstod dels 1686 års kyrkolag,
dels de i densamma genom sedermera utkomna Kongl. förordningar gjorda
förändringar och tillägg; och om detta är riktigt, hvilket jag för min del
äfven anser, så torde den sednaste ärade talarens betänkligheter hafva
mistat sin kraft.

Af den förste värde talarens långa anföranden kunde jag icke finna
annat än att han, som dock hade vissa sympatier för förslaget, dock nödgades
afstyrka bifall till detsamma, emedan han icke ansåg det vara nödigt
och vidare emedan han ansåg det icke vara förenligt med tillräcklig
vördnad för grundlagen att bryta ned de hinder, bryta hål på den gärdsgård,
som grundlagen ställer i vägen för ändringar af andra lagar. Beträffande
spörjsmåiet, huruvida ändringen är nödig eller icke, tror jag, att
Konstitutions-Utskottet, som härvidlag funnit skäl begagna sin motionsrätt,
bör få i sin ordning anses såsom en auktoritet; och i afseende på vördnaden
för grundlagen tillåter jag mig nämna, att Första Kammaren, som
anses i hög grad genomträngd af sådan vördnad och icke brukar vara

286

Den 21 Februari, e. m.

synnerligen brådstörtande i att antaga oskäliga grundlagsändringsförslag,
i förmiddags utan motsägelse och utan votering antagit här ifrågavarande
förslag att vara hvilande.

Jag anser mig derför kunna med godt samvete yrka bifall till hvad
Utskottet föreslagit.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Såsom herrarne kunna se i betänkandet,
har jag icke deltagit i detta ärendes behandling i Utskottet,
men jag hyser den tron och tillförsigten, att de ledamöter’, som föreslagit
förändringen, äfven hafva gjort sig reda för hvad kyrkolagen härvidlag
innehåller. Ändringen är, som man ser, ganska enkel, nemligen att den
gamla hänvisningen till "förra vanligheten" blifvit utbytt mot den till
kyrkolagens stadgande; och jag föreställer mig, att kyrkolagen verkligen
innehåller tillräckliga stadganden i den riktning som här afses, eftersom
Konstitutions-Utskottets ledamöter kunnat föreslå denna ändring. Visserligen
har en talare på stockholmsbänken, förklarat att Kongl. Maj:t icke
skulle kunna biträda ändringen, emedan kyrkolagens stadganden vore
otydliga, men då han, gent emot Konstitutions-Utskottes auktoritet, afgaf
denna förklaring, hade det äfven varit hans skyldighet att visa hvari den
påstådda otydligheten läge. Då så icke skett, så anhåller jag för min del
om bifall till Utskottets förslag.

Efter denna öfverläggning bifölls Utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogs Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 2, i anledning af
väckt motion om ändring i 23 § Riksdags-ordningen.

Härvid afgåfvos yttranden af:

Herr Gunnars on: Jag hade icke ämnat att äfven vid inneva rande

riksdag väcka denna motion, om jag icke blifvit dertill särskildt
uppmanad af mina kommittén ter. Jag säger detta icke derföre, som skulle
jag hafva ändrat åsigt sedan jag vid sistlidet års lagtima riksdag väckte
en dylik motion, utan i betraktande deraf, att densamma icke lyckades
tillvinna sig hvarken Konstitutions-Utskottets eller Riksdagens bifall. Konstitutions-Utskottet
har äfven nu afslagit motionen, och i motiveringen
bland annat sagt, att 23 § i Riksdags-ordningen icke hvilar på grunden af
dagarvode, “då der stadgas såsom regel, att ledamot af Andra Kammaren
skall åtnjuta bestämdt arvode för hel lagtima riksdag, den må räcka längre
eller kortare tid“. Jag tillåter mig likväl tro, det grundlagsstiftarens mening
varit, att representanterne då skulle öfvervara Riksdagens sammanträden
och öfverläggningar, såvida de icke med giltiga skäl kunde styrka
sig vara förhindrade derifrån.

Då emellertid ingen af Konstitutions-Utskottets ledamöter tyckes vilja
biträda min motion, så ämnar jag icke göra något yrkande, utan får jag
väl antaga att utlåtandet hvilar på riktiga grunder, och att jag deremot
måtte hafva tagit fel Jag kan dock icke annat än finna underligt hvad

Den 21 Februari, e. ro.

287

som i slutet af utlåtandet säges, nemligen att Utskottet funnit motionen
innefatta “ett ämne af alltför ringa vigt att böra föranleda till eu grundlagsändring
och jag beklagar att man på sådana skäl afslår ett väckt
förslag. Jag fäster mig emellertid vid hvad Utskottet säger i fråga om missbruk
af permission nemligen, att, då det i hvarje fäll ankommer på Kammaren
att pröfva, huruvida enframställd begäran om ledighet grundar sig på
tillräckliga skäl och att i motsatt fäll afslå densamma, så borde eu sådan
pröfning innefatta säkrare garantier etc. Ja, det vore önskligt om denna
pröfning i allmänhet blefve så grundlig, som Utskottet säger, och jag tager
mig häraf anledning uppmana Kammaren att lägga denna vink på
sinnet, Såsom det hittills plägat tillgå veta vi dock, att mången fått sin
permissionsbegäran genast beviljad utan minsta pröfning; och hur skulle
man väl kunna pröfva skälen, der sådana icke uppgilvas. Så har det tillgått
både vid de föregående riksdagar, jag bevistat, och äfven vid denna.
Somliga anföra visserligen att de behöfva ledighet för egna angelägenheter,
det vill säga för resor till hemmet etc. Eu representant från Stockholm
uppgaf såsom skål, att han skulle företaga eu resa; detta var således icke
eu af de vanliga resorna till hemmet, eftersom denne tvärtom skulle resa
bort. Men han uppgaf icke om det var eu affärsresa eller eu af de vanliga
stockholmska lustresorna, utan endast att det var en resa.

Jag vill icke längre uppehålla Kammaren, och jag gör, såsom redan
sagdt, intet yrkande.

Harr Sven Nilsson i Österslöf: icke heller i behandlingen af
detta ärende har jag deltagit inom Utskottet, men jag tror mig dock våga
åtaga mig Konstitutions-Utskottets sak och stå samma risk som de öfrige
ledamöterne för det afslag de gifvit å motionen. Jag uppfattar icke, och
jag tror knappast att det tinnes många andra än motionären, som uppfatta
riksdagsmannagöromålen såsom dagsverken, eller så att man derför
skall hafva betaldt per dag som man vistas här. Man kan väl tänka sig
att det finnes riksdagsmän, som till och med i sina hem verka för sitt
riksdagsmannakall, och detta kanske vida mer än mången, som under tiden
vistas här och ganska riktigt sitter på sin plats. Vidare tror jag icke att
det finnes många riksdagsmän, som åtagit sig detta kall för inkomstens
skull; och de, som det hafva gjort, skulle sannerligeu hafva gjort bättre
uti att icke alls komma hit. Ville man utgå från motionärens synpunkt
vid uppfattningen af riksdagsmannaskapet, så borde man ställa riksdagsarbetena
på beting, såsom det sker med vissa befattningar eller som det
brukas vid vissa verkstäder, der arbetet utlemnas och betalas per styck.
Jag hemställer dock, huruvida ärendenas behandling derpå skulle vinna.
Min tanke är att mången, som får permission en och annan gång, likväl
på det hela taget uträttar lika mycket för riksdagen som de, hvilka
vistas här hela tiden, och att till och med, såsom jag äfven förut sagt,
mången i hemmets stilla lugn arbetar lika mycket för sitt riksdagsmannakall
som de, hvilka under tiden vistas här på platsen.

Jag kan derföre icke annat än finna motionen opraktisk, för att
icke säga något annat, och jag anhåller att Kammaren biträder Konstitutions-Utskottets
mening.

288

Den 21 februari, e. in.

Herr Gunnar son: Det är sannerligen med en sorts vemod, eller
snarare fruktan, som jag ånyo tager till ordet efter den ärade representant,
som sist yttrade sig och hvilken jag både ärar och hyllar, åtminstone
för hvad han uträttat bär vid riksdagen. Jag kan dock icke gå in
på hvad han nyss sagt. Visserligen hör jag icke till dem, som betrakta
riksdagsmannaarbetet såsom ett dagsverks- eller betingsgöromål, om sådana
eljest finnas, men jag kan dock icke förstå huru eu riksdagsman, han må
värn än så framstående, kan uträtta något för riksdagen vigtigt i sin
hemort, ty är han borta vid en votering, så kan han icke skicka hit sin
voteringssedel per telegraf. I alla händelser torde det väl böra tillåtas
äfven en ung representant att komma fram med en motion; och om ock
denna icke gillas af den värde representanten från Skåne, så har jag
dock den tillfredsställelsen att flere af mina kommittenter gilla densamma.
En enskild representant mä vara huru hög och stor som helst, så anser
jag mig dock böra sätta mina kommittenters önskningar framför hans,
utan att derför behöfva uppbära klander.

Efter denna öfverläggning bifölls utlåtandet.

§ 14.

Förekom till afgörande Stats-Utskottets betänkande N:o 14, i fråga
om utfärdandet af statsobligationer, förskrifna med lägre ränta än 5 procent.

Vid Första punkten af Utskottets hemställan yttrade:

Herr Gu inse Hus: Såsom motionär i ämnet ber jag få hembära

Stats-Utskottet tacksamhet för välvillig behandling af motionen och hoppas,
att Utskottet ej skall oblidt upptaga, om jag här uttalar en eller
annan mening, i någon mån skiljaktig från Utskottets. Jag skall söka
att i mina anspråk på ändring vara särdeles måttlig.

I första punkten af förslaget har Utskottet hemställt, att det nya lånet
skall inskränkas till ett nominelt belopp af 24,000,000. Visserligen
kunde anledningar finnas att sätta siffran något högre, då samma nominela
lånesumma ej kan beräknas inbringa lika mycket för 4 som för 5
procents papper, och då ifrågavarande belopp icke torde fullt räcka till
för redan motsedda utgifter, som skola betäckas med Jänta medel; men
då vi med hänsyn till penningeförhållanden synas befinna oss i en öfvergångsperiod,
som snart torde föranleda begagnandet af annat lånesätt,
tror jag, lika med Utskottet, allt skäl vara att ej nu upplägga allt för
stort lån, utan att inskränka sig till återstoden af de 40 millionerna,
hvilken återstod, med afräkning af upptagna 16, ganska riktigt blir 24
millioner.

Utskottet har vidare föreslagit räntefotens bestämmande till 4 procent.
I min motion föreslogs alternativt 4 eller högst 4| procent. Jag
vågade ej utsäga endast 4 procent. Utskottet har tagit ut steget, hvilket
jag tror vara välbetänkt och således förordar.

Ytterligare

Ben 21 Februari, e. in.

289

Ytterligare har Utskottet hemställt, att lånets amortering skall ske
endast förmedelst utlottning. Utan att för egen del vilja inlåta mig på
de många tänkvärda skäl, som i detta afseende kunna anföras för och
emot, och af hvilka vi antagligen under diskussionens fortgång få höra
åtskilligt från ömse sidor, tillåter jag mig blott tillkännagifva den personliga
uppfattning af denna fråga om utlottning eller uppköp, att det
sednare systemet är en högre form, till hvilken vi framdeles i sammanhang
med ständiga räntors införande skola komma, men att tiden ännu
ej i Sverige är mogen för uppköpssystemet, och att utlottningen är en för
närvarande lämplig jordmån, egnad att främja det inhemska fondsystemets
utveckling och komma detsamma att skjuta in små sugrötter här och
hvar i våra små förhållanden. Blifva ifrågavarande värdepapper först
spridda mera allmänt bland befolkningen, kan man gå ett steg vidare i
lånesystemets utvecklande, om upplåning för statens räkning då fortfarande
är behöflig.

I sammanhang härmed synes mig Utskottets förslag i nionde punkten,
att utlottningslistorna skola medfölja ''‘Svensk författningssamling1-,
vara välbetänkt.

Men om jag i afseende på alla hittills omnämnda punkter är glad
att kunna biträda Utskottets förslag, gläder det mig deremot icke, att
ett af de trenne önskningsmål, som i motionen framhållits, icke lyckats,
såsom motionens öfriga två yrkanden, tillvinna sig Utskottets bifall; och
syftar jag härvid på den hemställan i motionen, att de nya obligationerna
skulle förses med en med mindre stil tryckt öfversättning på tyska, engelska
eller franska, således på ett af de språk, affärsverlden känner till
— tit, icke flera. Det vill förefalla mig klart, att dessa obligationer i
svenskt språk och svenskt mynt hufvudsakligen skola förblifva svensk
egendom under goda förhållanden, hvilket dock ej hindrar, att andelar af
lånet kunna tagas af utländingar, såsom redan, efter hvad kändt är, i
flera fäll förekommit, likasom å andra sidan vi svenskar på sednare åren
inköpt betydliga belopp af räntebärande papper från utlandet. Men köper
utländingen våra statspapper och genom att öka deras efterfrågan
och afsättning bidrager att höja deras kurs, höra vi väl ej sjelfva lägga
hinder och svårigheter i vägen för sådan vårt lands eller våra landsmäns
fördel, utan fäst heldre söka främja densamma, om det kan ske så
lätt, som genom att bifoga denna oskyldiga öfversättning, som kostar föga
eller ingenting. Men, säger Utskottet, utländske kapitalister, som vilja
till större belopp blifva egare af svenska obligationer, lära icke sakna utväg
att förskaffa sig öfversättning af deras text. Det är en sanning; men
det är ej säljarens vanliga sätt att resonnera. Och för öfrigt är det
knappt troligt, att den utländske store kapitalisten aktar nödigt taga
kännedom om de särskilda vilkoren för våra särskilda lån, som torde
förefalla honom små, och hvilkas papper äro skrifna på ett för honom
obegripligt språk. Dessutom har jag trott, att våra obligationer kunde
blifva i utlandet efterfrågade af andra än kapitalister, om blott någon
sådan såsom mellanhand der hölle dem tillgängliga. Det är ju kändt,
att eu myckenhet svenska obligationer i utlandet, synnerligen våra hypoteksföreningars,
finnas fördelade hos många särskilda småkapitalister, ja
Riksd. Prof. 2 Afd. 1 Band. 19

Den 21 Februari, e. re.

vild

till och med föga bemedlade persouer, som i dem nedlagt sina besparingar
och för dessa svenska papper hysa stort förtroende och godt tycke.
Skola sådana personer kunna köpa de nya svenska obligationerna till så
högt pris, som de höra betinga, är det verkligen ett vilkor, att de sättas
i tillfälle vinna kännedom, ifall de vilja söka sådan, om papperens art,
värde, afkastning o. s. v., och denna kännedom kunde de erhålla, om
obligationerna åtföljdes af eu öfversättning, som köparne förstå eller kunna
få för sig uttolkad. Detta om försäljningen i dess början; men om, sedan
lånet väl är försåldt, den tid skulle komma — och den kommer ofelbart —
då den lifliga spekulationsanda, som nu råder och visar benägenhet att
slå öfver, kanske redan har slagit öfver i öfverspekulafton, gifver ett bakslag;
— om affärsvinden, man vet ej hvarifrån eller när, plötsligt blir en
olycksbringande storm, som sopar bort de goda tiderna och kommer
“papperen" att falla; — då kunde det vara godt att hafva en väg till utlandet
öppen för våra obligationer, Indika då inom landet ej kunna vinna
afsättning annat än till en af öfverflöd på säljare och växande skräck
orimligt nedjagad kurs. Det vore då, synes mig, godt att hafva tillgång på
en öfversättning, som underlättade dessa pappers under sådana förhållanden
önskliga utvandring till sådana håll, der våra obligationer högt
värderas.

Emellertid, och ehuru jag anser denna de! af lånefrågan icke vara
så alldeles utan sin vigt och betydelse, som Utskottet säger, vill jag ej
heller i detta afseende göra något särskildt yrkande. Skälen för den af
mig uttalade mening bär jag dock velat framhålla, och jag önskar, mer
än jag hoppas, att man ej må komma att ångra, att man omväft dessa
obligationer med ett nät af fosterländsk protektionism, aktningsvärd för
afsigten och känslans värme, men, fruktar jag, icke så alldeles välbetänkt.
Emellertid, jag upprepar det, afstår jag från att här vid lag göra något
yrkande.

Men så lätt kan jag icke afstå från att gorå ett yrkande i fråga om
åtgärder för att bringa dessa nya 4-procents-obligationer ut i rörelsen.
Enligt ordalydelsen af Utskottets förslag synes detta deras utsläppande i
sjelfva begynnelsen möta betänkliga svårigheter. Först har Utskottet åt
nykomlingarne bevarat svåra medtäflare, då Utskottet velat bibehålla vid
kraft och lif de ännu osälda obligationerna mot 5 procent af år 1870.
Utskottet har således ej haft den fasta, tro på förslagets riktighet, att det
vågat “bränna sina skepp" för att, utan återgång, upptaga ifrågavarande
24 millioner mot 4-procents-papper; och i detta fall har Utskottet icke
ens för detta första försöksår iemnat nykomlingarne fritt verksamhetsfält,
utan föreskrifvit, att de gamla och de nya statspapperen, obligationerna
å 5 och 4 procent, skola från förstone säljas alternativt i täflan med
hvarandra. Då jag är öfvertygad om, att i denna tid försök med ett
inhemskt 4-procents-lån ovilkorligen bör lyckas, om vägen för detsamma
göres jemn och beqväm, men befarar, att blotta tillvaron af 5-procentsobligationerna
utgör hinder’, beklagar jag, att dessa skola finnas qvar;
men då motivet för deras bibehållande är en försigtighet, som ej får
klandras, tilltror jag mig icke heller här göra något annat yrkande, än
att någi''a vigtiga ord i Utskottets motivering måtte inflyta jemväl i
Riksdagens beslut.

D«n 21 Februari, c. m.

291

I sitt betänkande N:o 14 yttrar nemligen Stats-Utskottet på 5:te sidan
mot slutet den mening, att 4-procents-obligationer böra utsläppas, då de
“kunna säljas till ett sådant pris, att den effektiva ränta, staten för dem
får betala, icke i någon betydligare män kommer att öfverstiga den effektiva
räntan för 5-procents-obligationerna“. Om de der fyra orden: “i
någon betydligare man11 — finge medfölja ur motiveringen in i klämmen,
så att dess ->:dje punkt komme att lyda sålunda: “Sedan det i lista
punkten oförmälda lån blifvit upplagdt, må försäljning af 1870 års 5-procents-obligationer icke ega rum, derest icke för dem erhålles eu så hög
betalning, att den effektiva ränta, Riksgälds-kontoret för de upplånta penningarne
kommer att erlägga, i någon betydligare man understiger den
effektiva räntan för de 4-procents-obligationer, som samtidigt af Riksgäldskontoret
försäljas — så vore jag för min del tillfredsställd med hela
utskottsförslaget i öfrigt, Men jag tror, att riksgäldsfullmäktige behöfva
i detta fall — vid bestämmandet af de två obligationssorternas inbördes
kursförliållande — få något friare händer, och att eu sålunda begränsad
frihet har desto mera skäl för sig i detta fall, som Utskottet i lista punkten
vill gifva fullmäktige obegränsad frihet att bestämma obligationernas försäljningspris
och vid upplåningen i öfrigt tillvägagå på det sätt, de finna
lämpligast och med det allmännas fördel mest öfverensstämmande. Om
ett enskiklt bolag, ja om stater, mera vana vid uppläggande af störa lån,
än Sverige ännu är det, vilja göra eu affär, sådan som den här ifrågavarande,
lära de icke försmå att från förstone söka göra sina lånepapper
sä aptitliga som möjligt. Det är ingenting ovanligt och ingalunda för
deras kredit nedsättande, att obligationerna till ett nytt lån utsläppas till
eu kurs, som till en början hålles en eller annan procent under det pris,
man sednare påräknar, och under det som täflande statspapper samtidigt
betinga. Sålunda blir det nya lånet bekant, blir föremål för spekulation;
dess papper taga favör och stiga. Jag betviflar icke, att. dessa 4-procentsobligationer,
om vi få behålla den goda tiden ännu något efter deras
påbörjade utsläppande i rörelsen, skola bibehålla sig der och med framgång
täfla med andra papper; men första vilkoret för denna förhoppnings
förverkligande är, (dl de nya papperen börja komma ut, att man, om
än med någon uppoffring i begynnelsen, gör dem säljbara. De stora
kapitalister, som äro Riksgäldskontorets hufvudsakliga kunder, kunna
naturligtvis ej vara alltför benägne att uppmuntra ett nytt låuesätt, påtagligen
afsedt att, om det lyckas, nedbringa räntan, och dem måste man
derför från början erbjuda 4-procents-papperen under sådana förhållanden,
att de smaka köparne bättre än de vanliga 5-procents-obligationerna.

Utan att hafva något att invända mot den föredragna lista punkten i
Utskottets betänkande, har jag med herr Talmannens goda minne redan
nu velat tillkännagifva min uppfattning af Utskottets förslag i dess helhet
och min afsigt att, då föredragningen kominer till 3:dje punkten, yrka,
att de nämnda orden: “i någon betydligare män" — der måtte finna plats.

Herr Jöns Rundbäck: Då jag haft äran att vara närvarande

vid denna frågas behandling, så att säga från dess början, må det ock
tillåtas mig att nu få yttra några ord. Härvid vill jag först och främst
nämna, att jag i alla hufvud såld igaste delar gillar Utskottets förslag, men

m

Dan 21 Februari, e. in.

att jag dock angående en punkt har eu skiljaktig mening, ehuru jag icke
bifogat min reservation i denna del.

Men innan jag närmare vidrör mina betänkligheter angående den
saken, vill jag nämna några ord i anledning af hvad den föregående
talaren yttrat. Han syntes hafva diverse betänkligheter mot vissa delar
i betänkandet och tycktes icke vara belåten med att Utskottet ej till alla
delar tillstyrkt bifall till hans motion, men han afhöll sig dock från att
framställa några särskilda yrkanden, med undantag dock af en punkt
nemligen den 3:dje; och då denna sålunda kommit under diskussion, ber
jag få besvara den anmärkning som framställdes emot bestämmelsen att
1870 års 5-procents-obligationer icke må försäljas, såvida icke för dem
erhålles så hög betalning, att den effektiva räntan för desamma understiger
effektiva räntan för 4-procents-obligationerna. Inom Utskottet gjorde
i detta hänseende den meningen sig gällande, att då man i motiveringen
hade uttalat sig så tydligt härom, så borde man ej i sjelfva
klämmen intaga en så sväfvande bestämmelse, som orden ‘-i någon män11,
aldrahelst som man ansåg det i detta fall vara af vigt att begagna distinkta
uttryck. Jemföres motiveringen med hvad sjelfva klämmen innehåller, så
tror jag, att en hvar måste finna att det är fullkomligt öfverensstämmande,
och vid sådant förhållande torde icke talarens anmärkning och yrkande
förtjena vidare afseende.

Hvad nu angår den anmärkning jag villo framställa vid den föredragna
första punkten, så rörer densamma sättet för lånets amortering,
huruvida nemligen denna skall ske genom utlottning eller uppköp. Såsom
Herrarne hafva sig bekant, så blef för det sednast upptagna lånet af 1870
bestämdt ett blandadt amorteringssystem, nemligen både utlottning och
uppköp, dervid dock det sistnämnda sättet naturligtvis skulle komma att
företrädesvis tillämpas, men då man trodde att dessa obligationer skulle
kunna stiga öfver pari, så måste man, för att kunna uppgöra eu aniorteringsplan,
nödvändigt bestämma att amortering genom utlottning äfven
borde ega rum. Såsom vi nu alla veta, har det nu inträffat, att dessa
1870 års 5-procents-obligationer stigit öfver pari, och under sådana förhållanden
är det naturligtvis förmånligt att hafva utlottningssättet bestämdt
för dylikt fall; men helt annat blir förhållandet med nu ifrågavarande
4-procents-obligationer, Indika omöjligen kunna någonsin gå upp till pari,
och för hvilkas amortering uppköp är det enda riktiga och fördelaktiga
sättet. Utskottet motiverar sitt beslut på följande sätt: “det är visserligen
en sanning att, om obligationerna amorteras genom uppköp, låntagaren
icke behöfver återlösa dem al pari, utan endast erlägga det pris,
som för dem är gällande vid den tid återköpet egen ramm Så till vida
medger Utskottet att uppköpssystemet eger företräde; men strax! derpå
tillägger Utskottet, att låntagaren vid obligationsförsäljningen icke kan
erhålla så hög betalning för obligationer, som amorteras genom uppköp,
som för dem, hvilka amorteras efter utlottning, enär köparen i sednare
fallet kan påräkna att obligation spriset skall icke obetydligt stiga, när
lånet blir utsåldt och utsigterna till vinst på utlottningen år efter år
blifva större. Utskottet anser således, att obligationer, som komma att
amorteras genom utlottning, skola icke blott lemna högre betalning vid
försäljning utan äfven sedermera blifva mera begärliga hos allmänheten.

Den 21 Februari, e. in.

293

Men i min tanke kan det hvarken vara nyttigt eller förenligt med statens
värdighet att bereda sig större vinst genom att låta för den enskilde
hägra förhoppningar om framtida fördelar. Att upplägga lån på sådana
grunder hoppas jag Kammaren icke skall medgifva, ty icke hör staten
föregå med exempel i sådant, som är den enskilde förbjudet vid påföljd
af straff.

Utskottet anmärker vidare, att utlottningssystemet är nödvändigt hos
oss, emedan vi icke hafva någon egentlig obligationsmarknad, som kan
bereda de fördelar, hvilka med uppköpssystemet afses. Men jag vill härvid
fråga, huru skulle det vara möjligt för oss att redan nu hafva en
obligationsmarknad etablerad, då vi icke förr än år 1870 hafva upplagt
lån, som skolat amorteras genom uppköp. Visserligen hafva vi 1867 års
lån, för godtgörande af förskjutna medel till jernvägsbyggnader, stäldt på
uppköp, men detta lån är dock icke grundadt på sådana vilkor att det
kunnat sätta i gång en obligationsmarknad. Men vill man hafva eu sådan
äfven hos oss, så måste lånens amortering verkställas genom uppköp,
hviiket system äfven skall medföra den fördelen, att Riksgäldskontoret
kan uppträda på marknaden, när denna är sådan, att det kan vara förmånligt
att uppköpa obligationer. Anser man det vara en hufvudsak att
få penningar på de billigaste vilkor, så medger jag visserligen att det kan
vara bäst att antaga utlottningssystemet; men sådan är dock vår kredit
och ekonomiska ställning för närvarande, att vi för nämnda ändamål
behöfva begagna en sådan utväg, som icke är bruklig i andra länder med
undantag af Tyskland och som icke heller vi skulle hittills nyttjat, derest
vi icke hade måst skaffa oss penningarne företrädesvis från Tyskland.

Man påstår att, särdeles i början, priset på obligationerna skall blifva
bättre, derest utlottningssystemet antages. Utskottet synes ock vara af
denna mening, och det är väl möjligt att förhållandet blir sådant; men
det torde icke kunna bestridas, att, om uppköpssystemet blir faststäldt,
priset skall i allmänhet ställa sig fördelaktigare för obligationsinnehafvaren,
än om utlottningssystemet antages. Anser man det vara fördelaktigt att
få obligationerna spidda i landsorten, så är det otvifvelaktigt af vigt att
obligationsinnehafvaren må kunna, när han så önskar, förvandla obligationen
i penningar och icke behöfva bero på densammas utlottning, som
kanske dröjer i hela 40 år, men som ock kan inträffa å eu tidpunkt, då
innehafvare!! icke önskar få obligationen realiserad. Följden af utlottningssystemet
skall blifva den att företrädesvis penningeanstalterna men
icke enskilde personer komma att uppköpa obligationerna, särdeles som
man åtminstone i landsorten skall få svårt att hålla reda på hvilka obligationer
gång efter gång blifvit utlottade. Visserligen har man föreslagit,
att utlottningslistorna skulle såsom bihang åtfölja Svensk författningssamling,
men jag hemställer, om det på detta sätt, hviiket jag dock erkänner
vara det mest praktiska, kan vara möjligt för allmogen, som icke
har tillgång till författningssamlingen, att, sedan utlottningen pågått t, ex.
i 20 år, hålla reda på alla utlottade obligationer; och då, såsom vi veta,
obligationsinnehafvare ega rätt att gälda sina allmänna utskylder medelst
aflemnande af förfallna räntekuponger, så måste kronofogdarne till uppbördsstämmorna
föra med sig hela luntor af författningssamlingen. Såedes
skall man, om utlottningssystemet antages, i högsta grad försvåra

204

Den 2! Februari, e. m.

obligationernas spridning ända till kojan, då deremot, ifall uppköp tillätes,
en sådan vidsträckt spridning skall komma till stånd.

Ett ytterligare skäl, som talar för antagande af uppköpssystemet,
är det, att alla de som yrka på uppläggande af lån med perpetuel räntor
— och dessa personers antal är ganska stort — kunna icke önska något
annat amorteringssätt än genom uppköp. Förutom de redan omnämnda
olägenheter, som åtfölja utlottningsmetoden, må man ock taga i betraktande
ännu en, nemligen den, att alla dessa tätt och ofta förekommande
utlottningar samt alla dessa särskilda obligationer och räntekuponger skola
utan tvifvel framkalla behof af ökad tjenstepersonal inom Riksgäldskontoret,
särdeles som man derstädes redan tiar förkänning af behöfligheten
deraf, ehuru utlottningarne nu icke förekomma så ofta.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, yrkar jag vördsamt på
bifall till den föredragna första punkten, med uteslutande likväl af orden
“efter hvarje år verkställd utlottning4''. Jag hade visserligen tänkt föreslå
att, i stället för dessa ord, man skulle direkt bestämma att amorteringen
borde ske endast genom uppköp, men jag är förvissad att, om Riksdagen
godkänner punkten med den ordalydelse, jag föreslagit, ett sådant beslut,
jemfördt med den af Utskottet uppställda motiveringen, skall åt Herrar
riksgäklsfullmäktige gifva eu tydlig fingervisning att begagna endast detta
amorteringssätt, och jag tror derföre att någon vidare bestämmelse i detta
hänseende icke är behöflig.

Antages detta mitt förslag, hvarom jag vördsamt anhåller om proposition,
så är det gifvet, att den 9 punkten i förslaget skulle alldeles utgå.
enär densamma i sådant fall blefve öfverflödig.

Herr Jöns Pehr sson: Det är ingalunda i förhoppning att kunna

utverka ett annat beslut, än det Stats-Utskottet bär förordat, som jag
begärt ordet, men jag kan icke underlåta att nämna, att jag funnit det
anmärkningsvärd^ att man har så lätt att upplägga lån, det ena efter
andra, än på 40 millioner, än på 24 millioner och så vidare, och jag kan
icke alldeles undertrycka den förmodan, att man gör så, i den förhoppningen
att det sedermera skall gå desto lättare för sig att få alla möjliga
anslag beviljade. Jag både dock trott, att tiden nu skulle vara inne att
anträda eu ny väg och icke vidare sätta landet i skuld, men jag har af
flera anledningar och särskilt af denna dags öfverläggningar funnit mig
sviken i dessa mina förhoppningar. Det är temligen klart att innersta
tanken i detta betänkande är den, att 1870 års ännu osålda obligationer
eller de nu ifrågasatta skola komma att försäljas i den närmaste framtiden,
ehuru statsskulden sålunda skall väsendtligen ökas; och jag vill för
min del icke biträda härtill, men då jag, såsom sagdt, icke tilltror mig
kunna åstadkomma en annan utgång på frågan, än den Utskottet föreslagit,
vill jag icke heller framställa något bestämdt yrkande. Jag vill
dock emot hvad en talare yttrat om nyttan deraf att obligationerna skulle
förses med öfversättning på utländskt språk anmärka, att jag finner detta
vara alldeles gagnlöst, emedan lånet, såsom jag hoppas, skall blifva inhemskt.

Jag har endast velat till protokollet nedlägga dessa mina tankar om
nödvändigheten att icke vidare skuldsätta landet, på det att i en framtid,

Den 21 Februari, e. m.

295

då våra skogar tagit slut, det icke må inträffa att landet icke förmår betala
de skulder, hvari man nu vill försänka detsamma.

Herr Liss Olof Larsson: Såsom ledamot af Stats-Utskottet och

den afdelning deraf som haft att i första hand behandla nu ifrågavarande
ärende, anser jag mig, som instämt i Utskottets hemställan, vara skyldig
att så godt jag kan besvara de inkast, som här blifvit gjorda deremot,
men hoppas jag dock att efter mig skola uppträda andra talare, som
kunna bättre än jag framhålla de skäl som inom Utskottet gjort sig
gällande.

Jag vill till besvarande först upptaga den anmärkning Herr Gumselius
gjorde deremot att Utskottet icke understödt hans förslag att obligationerna
måtte förses med öfversättning på något utländskt språk, bland
hvilka han i sin motion särskildt nämnt det tyska och engelska samt
franska. Utskottet har, såsom jag tror, på goda grunder lemnat detta
förslag utan afseende, ty då man ernar upptaga ett inhemskt lån, och
obligationerna skola förskrifvas i svenkt mynt, så vore det icke allenast
onödigt utan till och med besynnerligt att, jemte den svenska texten,
äfven utsätta eu utländsk, som mången obligationsinnehafvare icke kunde
begripa. Derjemte skulle man vid valet af språk blifva ganska tveksam
om hvilket af de tre föreslagna vore lämpligast, ty om någon del af
obligationerna komma att försäljas till utlandet, så kan det ske lika väl
till England och Frankrike som till Tyskland, och jag tror icke att eu
fransman skulle vara mycket betjenad med att obligationen vore försedd
med t. ex. tysk text. Då dessutom, såsom Utskottet antydt, den utländing,
som handlar med obligationer, icke kan hafva svårt att skaffa sig
öfversättning af texten på sitt språk, så anser jag denna anmärkning vara
af desto mindre vigt.

Herr Gumselius har vidare gjort anmärkning mot de ordalag Utskottet
i motiveringen begagnat i fråga om vilkoren för de nya obligationernas
försäljning. Han fann nemligen att Utskottet uttryckt sig alltför obestämdt
och sväfvande, då Utskottet säger, att frågan, huruvida 1870 års ännu
osålda femprocents-obligationer eller de nya fyra-procents-obligationerna
skola försäljas, bör blifva beroende deraf, huruvida de sistnämnda kunna
säljas till sådant pris, att den effektiva räntan icke i någon betydligare
mån kommer att öfverstiga den effektiva räntan för femprocents-obligationerna.
Herr Rundbäck har redan besvarat denna anmärkning och jag
har icke något att dervid tillägga, men vill dock nämna, att man hvarken
å afdelningen eller inom Utskottet förbisett den skenbara skiljaktigheten
mellan de ordalag, som begagnats i motiveringen, och dem, som återfinnas
i sjelfva klämmen, och, med anledning af anmärkningen, att Utskottet icke
tänkt sig differensen i försäljningspriset så ringa, att skilnaden i effektiva
räntan å kvartdera slaget af obligationer skulle blifva endast ett eller två
eller tre öre för 100, utan har Utskottet ansett att fyraproeents-obligationerna
borde företrädesvis afyttras, äfven om kapitalrabatten till en början
och tills man får lånet i gång med till och med 2 å 8 procent understege
det belopp, hvarå den effektiva räntan motsvarade samma ränta å
femprocents-obligationerna.

296

Den 21 Februari, e. m.

Herr Rundbäck har motsatt sig Utskottets förslag att amortering af
de nya obligationerna borde ske medelst utlottning, och han har yrkat
att detta i stället måtte ske genom uppköp. Förutom de skäl Utskottet
i betänkandet anfört för denna sin hemställan, kunna äfven många andra
anföras, men jag tror dock att de redan anförda kunna anses något så
när tillfyllestgörande, helst som man vet att allmänna hypoteksbanken
numera bestämt sig för amortering medelst utlottning, och en hvar torde
finna det vara fördelaktigt att olika slags obligationer i afseende på amorteringssättet
hafva med hvarandra så mycken likhet som möjligt. Bland
andra olägenheter, som skulle åtfölja uppköpssystemet, vill jag påpeka
den, att det komme att ligga i Riksgälds-kontorets intresse att trycka
ned obligationspriset för att få dem till så billigt pris som möjligt vid
uppköp, hvilket åtminstone i början af amorteringstiden nog läte sig göra,
och om sådant än kunde frän statens synpunkt vara i viss mån fördelaktigt,
så tror jag dock icke att en sådan åtgärd i allmänhet vore önskvärd,
ty vid framtida behof af ytterligare lån torde i så fall långifvare
hålla sig tillbaka. Blefve uppköpsmetoden antagen, så föreställer jag mig
att obligationerna, då man närmade sig amorteringstidens slut, skulle betinga
ganska höga pris, eftersom innehafvarne nogsamt visste att Riksgäldskontoret
måste inom kort uppköpa dom, äfven om man fordrar aldrig så
hög betalning, och då blefve den fördel, man egentligen afser med uppköpssystemet.
således ingen. Samme talare ansåg ock att det icke vore
staten värdigt att medelst antagande af utlottningsmetoden söka bereda
sig vinst, men jag vill härvid erinra, att man dock afternativt stadgat
detta amorteringssätt äfven för det sist upplagda lånet, likasom ock för
flera lån; och hvad som skett förut kan väl göras om igen utan att statens
värdighet derföre trädes för nära. Äfven nämnde talaren att utlottningssystemet
är brukligt i Tyskland, och när så är förhållandet, vet
jag icke, hvarföre detta system ej skulle vara lika lämpligt hos oss. Jag
tror också att man skall i allmänhet vara mera benägen att uppköpa
dessa obligationer om utlottningsmetoden fastställes, ty deras värde skall
naturligtvis stiga år efter år, ju mera utlottningstidens slut närmar sig,
och innehafvaren blir äfven timligen oberoende af den fluktuerande obligationsmarknaden
.

Vidare bär samme talare påstått, att det blefve svårt för obligationsinnehafvaren
att hålla reda på bvilka obligationer blifvit utlottade eller
ej, men denna anmärkning, som var att emotse, har man sökt bäfva genom
att föreslå, det utlottningslistorna skola såsom bihang åtfölja Svensk
författningssamling. I sådant fall komme ju dessa listor att finnas tillgängliga
i hvarje församling, och då kan det väl icke blifva svårt för någon
att hålla reda på utlottade obligationer. Då man säger att vid uppbördsstämmor
skulle kunna inträffa, att kronofogdarne af misstag komme
att såsom liqvid emottaga räntekuponer för obligationer, som kanske för
längesedan blifvit utlottade och som således icke längre löpte med ränta,
så vill jag erinra, att någon förlust för statsverket likväl icke häraf kan
uppstå, ty när sedan obligationsinnehafvaren infunne sig hos Riksgäldskontoret
för att få clen förfallna obligationen inlöst, och det dervid befunnes
att han icke medhade alla räntekuponger, så finge han naturligtvis
vidkännas ett motsvarande afdrag å sjelfva kapitalet. Herr Rundbäck,

Ben 21 Februari, e. m.

297

som, i likhet med Utskottet, trodde att obligationerna skulle betinga högre
pris, om amorteringen komme att ske efter utlottning och icke genom uppköp,
påstod att staten skulle sedermera få dyrt betala denna fördel, emedan
obligationerna måste, enligt utlottningsmetoden, återlösas al pari. Det
är ganska svårt att vederlägga honom i denna sak, men om man medgifver
att denna metod medför vinst vid sjelfva obligationsförsäljningen,
så tror jag densamma vara att föredraga, om än statsverket derigenom i
en framtid möjligen måste betala något mera vid obligationernas infriande.
Jag kan lika litet som Herr Kundbäck förutse huru härmed kan
komma att förhålla sig, ty några bestämda slutsatser kunna icke dragas
ur närvarande förhållanden.

För min del yrkar jag vördsamt, att Kammaren mätte bifalla Utskottets
förslag oförändradt.

Grefve Kosse: Det må tillåtas mig att till eu början nämna, att
inom Utskottet voro meningarne nästan fullkomligt odelade i afseende på
den hemställan Utskottet i förevarande betänkande till Riksdagen framställt,
hvilket förhållande äfven framgår deraf att icke någon reservation
blifvit anmäld deremot. Härtill kommer att denna hemställan redan blifva
af Första Kammaren til! alla delar godkänd; och vid sådant förhållande
synes det mig, som om denna fråga stode ganska nära sin lösning,
till följd hvaraf jag ock anser mig icke behöfva blifva mycket mångordig,
då jag nu ernar besvara de anmärkningar, som bär framställts emot vissa
detaljer af förslaget.

Härvid ville jag till bemötande först upptaga de anmärkningar, som

gjordes af en talare bär midt emot, och hvilka hufvudsakligen voro rik tade

mot det af Utskottet föreslagna sättet för amorteringens verkställande.
Då — såvidt jag förnummit •— hittills icke någon anmärkning
framkastats mot den räntefot Utskottet förordat, och man vid sådant förhållande
tyckes hafva goda skäl att antaga, att förslaget i den delen skall
röna allmänt bifall, kan jag för min del desto mindre biträda den uppfattning,
som från vissa håll synes vilja göra sig gällande, nemligen att,

ehuru räntan bestämmes till endast 4 procent, amorteringen ändock borde
verkställas genom uppköp men icke efter utlottning. När räntefoten för
lånet bestämmes så lag som till endast 4 procent och kapitalrabatten
måste blifva jemförelsevis betydlig, så följer deraf att lånet måste blifva
mera lockande för långifvare, enär för desse yppas möjlighet att genom
en snar utlottning komma i besittning af en större vinst, än hvad den
effektiva räntan på inköpta obligationer synes utlofva. Om man t. ex,
inköper eu obligation till sådant pris, att den effektiva räntan blir 5
procent, det vill säga om man betalar 87,09 procent af obligationens nominela
belopp, så bär man, utöfver den sålunda erhållna rabatten, tillika
utsigt att genom eu tidig utlottning erhålla en ytterligare inkomst af 12,91
procent. Denna omständighet skall ju otvifvelaktigt bidraga dertill att
allmänheten med större begärlighet uppköper sådana papper. Men ifall
man bestämde att amorteringen skulle ske genom uppköp efter kurs, komme
långifvaren deremot att helt och hållet beröfvas dessa fördelar, såvida icke
obligationerna stege betydligt öfver inköpspriset; hvilket dock helt visst
icke komme att inträffa, enär begärligheten förminskas derigenom att

298

Den 21 Februari, e. ro.

vilkoret för obligationernas återinlösande är felaktigt och föranleder att
deras börspris ständigt blir lågt. Hade man påyrkat eu högre räntefot än
den föreslagna, så skulle de skäl jag nu anfört visserligen varit svagare,
men de hade i allt tall icke varit utan vigt,

Samme ärade talare, som jag förut antydt, har framställt äfven den
anmärkning emot utlottningsobligation, att då räntekupongen afiemnades
vid uppbördsstämma, skulle det blifva omöjligt för uppbördsmannen att
kontrollera, huruvida den obligation, till hvilken kupongen hörde, vore utlottad
^ eller ej, derest han icke hade tillgång till utlottningslistorna för
hela tiden sedan lånets uppläggning, och derigenom skulle det kunna inträffa
att uppbördsmannen såsom fullgod betalning mottoge kuponger till
obligationer som redan för längesedan blifvit utlottade, hvarigenom statsverket
skulle få vidkännas förlust. Jag påstår dock, att någon förlust
för det allmänna icke på detta sätt heliöfver uppkomma, ty det är ju
gifvet, att när en utlottad obligation i Riksgäldskontoret företes till inlösning,
så afräknas från det kapital lian har att utbekomma värdet af alla
de räntekuponger som saknas vid obligationen. Om en person i Riksgäldskontoret
aflemna!’ en utlottad obligation jemte t. ex. 36 räntekuponger,
men tager undan 4 sådana, Indika förfallit före eller efter obligationens
utlottning, så sker naturligtvis afdrag för dessa 4 kuponger; att dessa
sedermera mottagas vid uppbörden är icke annat än rätt, och härigenom
uppstår ingen förlust, enär Riksgäldskontoret erhållit deras värde.

Eu annan talare har emot Utskottets förslag i denna punkt med ganska
mycket skal anmärkt, att det ej till alla delar öfverensstiimmer med motiveringen.
I motiveringen säges nemligen, att femprocents-obligationerna
icke höra vidare försäljas, derest fyra-procents-obligationerna kunna
säljas, till sådant pris att den effektiva ränta staten för dem får betala
icke i. någon “betydligare män“ kommer att öfverstiga den effektiva räntan
för femprocents-obligationerna, men dessa orden “i någon betydligare
mån- återfinnas^ icke i klämmen, och måhända är det af förbiseende som
de blifvit derifrån uteslutna. Det skulle, enligt min åsigt, visserligen vara
ganska befogadt, ifall Kammaren beslöte att införa dessa ord i slutmeningen
och hade äfven jag tänkt att tillstyrka detsamma, men som Första
Kammaren redan antagit Stats-Utskottets betänkande oförändradt, och eu
förändring, sådan som den ifrågasatta, skulle föranleda gemensam votering
. och vålla tidsutdrägt, så afstår jag från denna föresats. Jag anser
nemligen det vara för staten fördelaktigast att detta lån antages så fort
som möjligt, medan konjunkturen ännu är god, och man bör då icke för
eu obetydlighets skull förspilla den kanske gynsammaste tidpunkten. Denna
obetydlighet kan ock ganska lätt afhjelpas på ett annat sätt, nemligen att
Stats-Utskottet i sin skrifvelse till fullmäktige i Riksgäldskontoret inför
denna strofen eller åberopar betänkandet i dess helhet; hvarigenom herrar
riksgälds-fullmäktige få lika bestämd ledning som om dessa ord funnes
innefattade i sjelfva beslutet i frågan. Jag hemställer derföre till Herr
(Tiimmlius, huruvida han icke under sådana förhållanden kan anse skäligt
att afstå från det yrkande han nyss framställde i detta hänseende.

Jag vill, som sagdt, icke vara vidlyftig och slutar derföre nu med att
yrka bifall till Stats-Utskottets förslag oförändradt.

1''on 21 Februari, e. in.

299

Herr C. G. Ii i er t a: Jag bär begärt ordet i afsigt att söka bemöta
eu af Stats-Utskottets egna ledamöter, hvilken påstått, att uppköpssystemet
skulle vara fördelaktigare än utiottningssystemet. Sedan jag anhöll
om ordet, hafva dock ett par talare yttrat sig just angående denna sak,
och jag har icke särdeles mycket att lägga till hvad desse talare yttrat.
Eu af Herr Rundbäcks invändningar mot utiottningssystemet, hvilken jag
dock icke hört att någon bemött, var den, att, om detta system bibehölles
för ifrågavarande lån, Riksgäldskontor^ göromål skulle derigenom ökas
i så betydlig mån, att det blefve nödvändigt att derstädes inrätta nya
tjenster. Häremot vill jag erinra, att Riksgäldskontorets göromål — man
må välja den ena eller den andra amorteriugsmetoden — i allt fall blifva
desamma, ty i beggedera fallen inkomma precis lika många obligationer
och räntekuponger; och om till följd af de olika metoderna någon skilnad
i Riksgäldskontorets göromål uppkomma, så skulle det helt visst vara den
att göromålen folie sig beqvänmre med utlottningsmetoden, ty från tjenstemännens
synpunkt hafva utlottningarne det företräde, att de regelmässigt
återkomma på bestämda tider, då de visserligen kunna falla sig besvärligare,
men deremot icke under mellantiderna förorsaka något besvär, i olikhet
med uppköpen, Indika dagligen kunna ifrågakomma.

Staten, såsom låntagare, måste i fråga om amorteringssättet naturligtvis
rätta sig efter de åsigter, som långifvarne, i detta fall allmänheten,
derom kunna hysa. Man kan visserligen icke alldeles bestämdt veta hvilka
dessa åsigter äro, men af förut upptagna lån, deribland jag särskildt vill
nämna hypoteksföreningarues på 1850-talet, kan dock synas, att man hos
oss har mera benägenhet för utlottnings- än uppköpsmetoden.

Förutom de skäl Grefve Posse anfört mot yrkandet att i tredje punkten
skulle intagas den omordade mellanmeningen “i någon betydligare
mån", vill jag anmärka, att man, äfven om dessa ord derstädes inryckas,
ändock icke dermed bestämdt fixerat huru stor den ränteskilnad skall
vara, hvarå det bör bero, huruvida det ena eller andra slaget obligationer
må afyttras. Det blir ändock lika svårt att veta Riksdagens verkliga mening
härutinnan, och jag tror, för min del, det vara bäst att låta herrar
riksgälds-fullmäktige bedöma och pröfva denna sak.

Jag hemställer om bifall till Stats-Utskottets förslag oförändrad!.

Friherre Fock: Då det icke är min mening att motsätta mig Ut skottets

förevarande förslag, så hade jag kanske icke bort upptaga tiden
med något anförande i ämnet, helst något synnerligt motstånd mot förslaget
ej synes vara att förvänta, om ej den omständigheten att det förtroende
jag har att vara fullmäktig i Riksgäldskontoret kunde innebära ett
berättigadt anspråk från Kammarens sida att erfara mina åsigter i frågan.

Hvad främst angår frågan om uppläggande af ett nytt lån, så anser
äfven jag — då sådana lyckliga omständigheter inträffat, att 1870 års
femprocents-obligationer nu betinga ett pris af Rf procent öfver pari —
att häruti ligger ett talande skäl för utgifvande af en ny serie obligationer
med lägre räntefot, hvilken serie kommer att utgöra eu del af det
redan upplagda lånet.

Är man ense om lämpligheten af dylika obligationers utfärdande, så
återstår dernäst i främsta rummet att bestämma om den räntefot, som i

300

Den 21 Februari, e. m.

dem bör föreskrifvas; och det är naturligt att åsigterna i detta hänseende
kunna vara delade, och jag har äfven hört den åsigt uttalas att
nämnda räntefot borde bestämmas till 4-| och ej, såsom Utskottet föreslagit,
till 4 procent. Hade det varit fråga om att upplägga ett alldeles
nytt lån eller att — såsom en. motionär föreslagit — helt och hållet inställa
försäljningen af de ännu osålda femprocents-obligationerna, så hade
jag för min del alldeles bestämdt påyrkat en räntefot af 4* procent, ty
jag anser en stor kapitalrabatt icke i allmänhet vara fördelaktig; men då
det nu är meningen att låta Riksgäldskontoret sälja begge slagen af obligationer,
tror jag det vara klokt beräknad t, då man uppdrager marginalen
dem emellan så bred som bär föreslagits.

I afseende å amorteringssättet hafva meningar ne härstädes varit skiljaktiga,
och ehuru jag, såsom redan blifvit yttradt, ej vill motsätta mig Utskottets
förslag, helst detsamma redan blifvit af Första Kammaren bifallet,
kan jag dock ej undertrycka, att jag mot detsamma hyser åtskilliga betänkligheter
i likhet med en föregående talare, Herr J. Rundbäck.

De olägenheter, som amortering genom utlottning, enligt mitt förmenande,
medföra äro:

att det relativt högre försäljningspris, som utlottningsobligationer betinga,
beror af den genom dem erbjudna möjligheten till kapitalvinst, och
det är för denna utsigt till vinst, som således säljaren tager betalning,
ett upplåningssätt som ej synes mig rätt lämpligt;

att obligationernas verkliga värde är svårare att för den enskilde
köparen beräkna, än då amorteringen sker genom årliga uppköp;

att Riksgäldskontoret betages möjligheten att vid lägliga tillfällen
uppköpa sina obligationer till billigt pris och att derigenom äfven förebygga
allt för betydliga prisfall;

att räntekupongernas mottagande i kronouppbörden försvåras. Denna
anmärkning bar visserligen blifvit bestridd, men den eger dock giltighet i
ett fall, om nemligen en obligation blifvit utlottad utan att blifva presenterad
till inlösen. Räntan för en sådan obligation utbetalas ej längre än
till förfallodagen, men om de sednare kupongerna det oaktadt emottagas i
krono-uppbörden, så förlorar staten åtminstone ränta på de belopp, som
motsvara de sålunda emottagna kupongerna.

Dessa nu anförda skäl äro dock icke af den vigt, att jag på grund
af dein vill framställa något yrkande i annan riktning än Utskottets förslag,
helst jag delar den af Stats-Utskottets ordförande nyss uttalade åsigten
om önskvärdheten af att frågan så fort ske kan blifver afgjord; jag
har blott ansett mig pligtig att för Kammaren uttala mina åsigter om
detsamma.

Ehuru jag hufvudsakligen instämt med Herr Rundbäck, kan jag dock
ej dela hans åsigt deruti, att amorteringen borde ske endast genom uppköp,
ty jag anser att, så snart priset stiger öfver pari, Riksgäldskontoret
ovilkorligen bör hafva rätt att verkställa utlottning. Särskildt under
sista delen af amorteringstiden är det vigtigt att i sådant fall utlottning
får ega rum, ty så snart det är bestämdt att lånet skall inbetalas på
viss tid, t. ex. på 40 år, med en bestämd andel årligen, måste Riksgäldskontoret,
när sista året kommer, uppköpa alla ännu oinlösta obligationer,

Oen 21 Februari, e. in.

301

och då skulle obligationsinnekafvarne kunna fordra nära nog hvilket belopp
som helst, i fäll ej utlottning med inlösen till pari är medgifven.

Tredje punkten i förslaget har visserligen ej blifvit föredragen; men
då såväl Herr Gumielius som Utskottets ordförande upptagit densamma
till diskussion, må det tillåtas äfven mig att derom säga några ord. Äfven
om den mellanmening, Herr Gumselius föreslagit, inryckes i denna
punkt, så blifver denna ändock icke tillfyllest bestämd, hvilket den ej
heller kan blifva, derest icke i densamma insattes en siffra, som bestämmer
det premium, Riksgäldskontoret finge ställa på det nya lånet, en
åtgärd, som vore föga lämplig, enär nämnda premium sannolikt bör blifva
i någon mån beroende af allmänna räntefoten.

Man tyckes hysa någon farhåga för att blifvande riksgäldsfullmäktige
skulle få svårt att ställa sig föreskriften i denna punkt till efterrättelse,
och denna farhåga torde icke heller vara alldeles utan grund. En köpare
kommer ju möjligen och frågar först efter priset på fyra-procentsobligationerna
och, sedan han fått upplysning att detta är t. ex. 83.8
procent, frågar han vidare, hvad skulle femprocents-obligationerna kosta
för att gifva precis samma effektiva ränta som fyra-procents-obligationerna,
inköpta till ofvanstående pris? Svaret på denna fråga blir 96,67 procent;
och köparen skulle då genom att bjuda 96,68 i den ifrågavarande punkten,
om den antages, ega ett visst anspråk att till detta pris få köpa
sistnämnda obligationer, enär effektiva räntan derigenom något, om ock i
ytterst ringa grad, blifver lägre. Jag tror dock icke, att det varit Statsutskottets
mening att gifva stöd åt ett sådant förfaringssätt. Det skulle
derföre också vara för blifvande fullmälctige af mycket intresse, i fall de
af diskussionen inom Kamrarne i ämnet kunde erhålla upplysning om
Riksdagens mening.

För min de! är jag böjd att tro, det blifvande fullmäktige — i fall
punkten antages i sin nuvarande ordalydelse — skola anse sig icke böra
på nu angifna sätt tillämpa densamma, utan ungefärligen gå till väga så
som jag med ett exempel vill förklara. Antages sålunda, att penningar böra
kunna erhållas mot en effektiv ränta af 5’ procent, så är deremot svarande
pris på 4-procents-obligationer, ställda på 40 års amortering, 83,81 procent,
samt på 5-proceuts-obligationer 96,67; rätteligen blifva vid noggrann beräkning
decimalbråken ännu längre. Då emellertid försäljningspriset ej torde
böra bestämmas noggrannare än på J eller l procent, måste en afrundning
af förestående tal ske; och denna anser jag då, med stöd af ifrågavarande
punkt i förslaget, höra verkställas till fördel för 4- och till skada
för 5-procents-o bliga tioner na; så att i det antagna exemplet priset för
de förra bestämmes till 83,5 och för de sednare till 97 procent.

På grund af det nu anförda anser jag, att låneoperationen skall
kunna försiggå utan noggrannare föreskrifter än de i förslaget intagna,
hvarföre jag i likhet med Utskottets ordförande anser att betänkandet
utan fara kan bifallas.

Herr Ribbing: Det är blott om en del af den föredragna punkten
som jag vill yttra några ord, densamma mot hvilken representanten på
göteborgsbänken uppträdt, nemligen förslaget att liqviden af lånet skall
ske genom utlottning. Jag för min del kan icke gilla detta förslag. Att

302

Den 21 Februari, e, m.

utlottning under vissa förutsättningar är gällande äfven vid de lån Riksdagen
förut beslutat och som äro genom obligationer delvis upptagna, är
mig ingalunda obekant, men den lottning, som der förekommer, och den
här föreslagna äro, synes det mig, af väsendtligen olika natur. För att
visa detta, torde dels i allmänhet böra behöfva erinras, att ju högre räntan
är på ett lån och, följaktligen, ju mindre den kapitalrabatt är som
kan ifrågakomma eller vara nödig, dess mindre blir den möjliga vinst,
som genom utlottning kan tillfalla eu obligationsinnehafvare, när vinsten
är begränsad i samma män som kapitalrabatten är det. Under sådant
förhållande blir då ock det egentliga skälet för köpare åt obligationer
icke att göra tillfälliga vinster genom lottning, utan att placera penningar
och få ränta på ett disponibelt kapital samt på samma gång ega den
största möjliga säkerhet att icke förlora detsamma — då man naturligtvis
kan nöja sig med en måttlig vinst. Och hvad, för det andra, särskilt
beträffar lottningsbestämmelserna vid sista 5-procentslånet, förtjena!''
att ihågkonnnas, att dessa bestämmelser: att utlottning af obligationer
äfven vid det kan förekomma, utgöra blott ett subsidiärt medel för Riksgäldskontoret
för att kunna i hvarje fall erhålla ett så stort antal obligationer
eller, med andra ord, amortera en så stor del af sin skuld, som årligen
skall amorteras, utan att behöfva betala obligationerna öfver al
pari. Lottningen är således, hvad angår nu ifrågavarande lån, i sjelfva
verket blott eu på förhand bestämd rättighet hos Riksgälds-kontoret att
ovilkorligen få betala, äfven när långifvaren icke vill sälja obligationerna
till al-pari-kurs. Den bringar således obligationernas innehafvare ingen
vinst, utan snarare, i de flesta fäll åtminstone, eu förlust, då nemligen
kursen står öfver pari. Helt annat blir förhållandet, så fort man beräknar
att lottningen skall åstadkomma eu större begärlighet att köpa
obligationerna, det vill säga då man sätter räntan lägre och gör kapitalrabatten
större. Hufvudsakliga lockelsen att köpa dylika obligationer
ligger då uti hoppet att genom utlottningen kunna göra en större eller
mindre vinst, ej, såsom då amorteringen sker genom uppköp, uti den större
säkerhet staten framför andra långifvare kan erbjuda för återbetalningen
af så väl kapital som ränta. Utskottet har sjelft, sid. 6 af betänkandet,
klart och otvetydigt visat, att så är förhållandet, och att man, i den mån
man sätter räntan lägre och medgifver större kapitalrabatt, har genom
utlottning större utsigt att till jemförelsevis högre pris få sälja obligationerna,
än om återbetalningen skulle ske utan lottning, efter andra
grunder.

Mot denna kalkyl har jag, ur tinansiel synpunkt, ingenting att anmärka,
tvärtom, jag erkänner och godkänner den. Men just emedan jag
det gör, är det som jag begärt ordet, för att, ur en annan synpunkt,
mot denna del af förslaget få göra en anmärkning. Hvad är det, som,
då utlottning är bestämd såsom återbetalningssättet, skall locka till köp
af obligationer, löpande med så låg räntefot och med så stor kapitalratt?
Jo, sorn jag nyss antydt ocli Utskottet sjelft medgifver, utsigten att på
lotteriet, på spel, göra eu större vinst än mängden af de andra långifvare,
således att vinna i samma män de förlora, alldeles som vid hvarje
annat lotteri, hvarje annat hazardspel. Man kan då fråga: hvarföre har
Riksdagen — det är nu längesedan det skedde — hos Kongl. Maj:t be -

Den 21 Februari, e, in.

303

gärt, att lian skulle förbjuda enskilde att anställa lotteri och att statens
s. k. nummerlotteri skulle indragas? Motivet härför är i Riksdagens
skrifvelse nummer 48 vid 1840—1841 års riksdag mycket uppriktigt framstälclt
och innebär i största korthet, att Riksdagen ansåg det otillständigt för
staten att ockra på spelpassionen hos dess medlemmar och orätt att tillåta
enskilde att göra det. Nu Irågas, om den saken blir riktigare, om det
orätta blir rätt, derföre att det icke är eu enskild som ockrar på denna
passion, utan de skattdragande i sin helhet, det Svenska folket, som vinner
genom att locka till ett dylikt spel. Kong!. Maj:t — det är sannt
— var icke lika sträng som Riksdagen, han gjorde i'' lotteriförordningen
ett undantag, då lian, ehuru han stadgade att lotteri i allmänhet skulle
såsom straffbart anses, föreskref, att, då ändamålet dermed var mycket
vackert, t. ox. utöfvande åt välgörenhet eller någonting dylikt, detsamma
vore, med iakttagande af vissa formaliteter, tillåtet. Ändamålet skulle
då helga medlet, men till och med om den satsen någonsin skulle hålla
streck — hvilket jag för min del betviflar — så finnes här dock ej något
sådant der vackert ändamål, här är det helt simpelt fråga om eu
vanlig affär, hvilken man vill att staten skall bedrifva på ett sätt, som,
användt af någon enskild person, är i lagen belagdt med straff — här
är det alldeles icke fråga om att visa någon barmhertighet, vare sig i det
ena eller andra afseende!.

Här är talad t om, att ett sådant här lotterisystem innebär mycken
lockelse och således utsigt för staten att få sälja och till och med få
\äl betaldt. Och det tror jag, jag tror att vinsten vid försäljningen kan
komma att uppgå till och med till ett par procent på hvarje obligation.
Eu annan talare har sagt, att den, som vill sälja, får rätta sig efter lusten
att köpa, och att denna hittills, hvad obligationer beträffar, i vårt land
ej vant särdeles liflig vid andra obligationer än dem som utlottas, att den
följaktligen, genom stadgande af sådan, borde framkallas. Att följden af
utlottningen skall blifva den nämnda betviflar jag, såsom sagd! är, icke,
och är det så, att staten för att få penningar vill prestera hvilka vilkor
som helst åt långifvaren, då är det citerade resonnementet riktigt. Men
det är val att märka, att ett stadgande, eu föreskrift, ett beslut af Riksdagen
skall icke och kan icke ensamt afse den pekuniära vinsten — detta
beslut måste inpassas i och passa i stycke med alla andra beslut och
stadgande!!, och clå händer det att detsamma, ehuru finansielt ändamålsenligt,
kan blifva undamäls vidrigt och komma i missklang mot åtskilliga
andra statens uppgifter, än den att för godt pris förskaffa sig penningar.
Ln sådan och vida vigtigare uppgift är den, som består uti statens åliggande
att befordra sina medlemmars moralitet och hindra allt som kan
motverka utvecklingen af densamma. Är det sannt hvad den sist citerade
talaren sagt, att det i vårt land visat sig en synnerlig lust och smak
för sådana lån som skola genom utlottning återgäldas, i motsats mot dem
som genom betalning, på visst sätt bestämd, skola liqvideras, då är detta
i mina ögon en bekräftelse på skadligheten i moraliskt afseende af det
förra betalningssystemet, och ett nytt skäl för staten att icke sjelf uppträda
och befordra denna spelpassion, ett ondt för hvars utrotande den
borde vidtaga åtgärder heldre än att uppmuntra det. En annan talare
karakteriserade begärligheten efter sådana här obligationer med chancen

304

Den 21 Februari, e. m.

att göra en vinst, utöfver den man beräknat, genom lottningen, men, anmärkte
han, detta vore i hans tanke ej något tillräckligt skäl för
att göra något yrkande i strid mot Utskottets hemställan. Det kan,
efter en sådan erinran eller varning, måhända vara vågadt af mig att
ändock göra ett sådant yrkande, ocii mången skulle kanhända tycka, att
på mig skulle kunna tillämpas ordspråket om “bonden som trampade i
klaveret“ — att en dissonans mot de fint uppgjorda finansberäkningarne
sålunda, och detta från för den finansiela åtgärden främmande synpunkt, af
mig inom samma beräkningar åstadkommes. Skulle någon så tycka, så
får jag blott erinra, att, efter mitt förmenande, staten kan göra större
vinster än den af några procent på hvarje af de bär i fråga varande
obligationerna och större förluster än ett litet dyrare lån framför ett sådant
som kunde fås med mindre kostnad, ehuru dessa vinster eller förluster
icke skulle kunna räknas i riksdaler. Det är ur denna synpunkt,
hvilken för mig synes högre och mera omfattande i betraktande af statens
ändamål i det hela, som jag vågar, med eller utan hopp om framgång,
hos Herr Talmannen vördsamt anhålla om proposition på återremiss
af den nu föredragna punkten till Utskottet, på det Utskottet måtte
komma i tillfälle att föreslå hvad det anser lämpligast att stadga beträffande
återbetalningen, utlottning dock alltid undantagen. Jag yrkar således,
att med ogillande af utlottningssytemet punkten måtte återförvisas
till Utskottet, på det att Utskottet måtte kunna för Riksdagen framlägga
ett nytt förslag till lånets amortering.

Friherre John Ericson: Då jag är ledamot af Stats-Utskottet och

såsom sådan innehar eu plats i den afdelning, Riksgäldsafdelningen, som
i första hand behandlat denna sak, har jag begärt ordet för att upptaga
de anmärkningar, som under diskussionen kunde komma att mot Utskottets
förslag'' framställas. Dessa hafva dock varit ganska få; någon egentlig
opposition mot förslaget i dess helhet har ej från Kammarens ledamöter
framkommit. Det är emellertid ett par punkter, vid hvilka åtskilliga af
Kammarens ledamöter framställt några anmärkningar, hvilka jag anhåller
att nu få bemöta, nemligen först och främst angående det af Utskottet
i första momentet föreslagna amorteringssättet genom endast utlottning —
och för det andra om införandet i tredje momentet af närmare föreskrifter
än de der föreslagna rörande vilkoren för fortsatt försäljning af 1870
års femproeentsobligationer.

Jag vill då, hvad beträffar den förstnämnda anmärkningen, först och
främst fästa uppmärksamheten derpå, att detta lån icke egentligen är
något nytt lån, utan endast en konvertering och nedsättning af räntefoten
på ett lån, som för länge sedan beslöts, och att de utgifter, som af detsamma
skola fyllas, äro till aldra största delen beslutna eller åtminstone
förutsedda. Utskottet har också, för att icke behöfva föreslå ett nytt låns
uppläggande, i förslaget endast hållit sig vid den siffra, som skulle komplettera
det gamla 40-millionerslånet och således, då 16 millioner af detsamma
redan äro sålda till en räntefot af fem procent, föreslagit att återstoden
eller 24 millioner R:dr skulle uppläggas till 4 procent. Om detta
observeras, så torde det kanske blifva tydligare, att Utskottet icke haft för

afsigt

Den 21 Februari, e. m.

305

afsigt att föreslå någon egentligen genomgripande förändring i sättet för
upplåningen.

Det har mot lottningen anmärkts, särdeles af den siste talaren, att
densamma ur moralisk synpunkt vore mindre rekommenderande, såsom
eggande vinstbegäret och spelpassionen, och således staten icke värdig.
Kn sådan åsigt må visserligen vara teoretiskt riktig; men betraktas saken
ur praktisk synpunkt, så blir resultatet här, som ofta, att det teoretiskt
rätta får i någon mån jemka med sig för det praktiskt nyttiga. Frågan
om fördelarne och olägenheterna af lottningssystemet har på sin tid blifvit
äfven hos oss fullständigt genom debatterad; de betänkligheter talaren
på upsalabänken uttalat, gjorde sig till fullo gällande, då det första lånet
af detta slag af svenska staten upplades. Men man sade äfven då, att
då svenska staten i finansiell hänseende var mindre känd på den stora
lånemarknaden än andra större och rikare stater, det för oss icke vore
lämpligt att beträda eu ny väg, utan vi borde rätta oss efter de vanor
och bruk som i den finansiela verlden voro gällande, och att vi ickeegde
krafter att i dem gorå, någon förändring utan endast skulle skörda som
lön högst betydliga uppoffringar för oss sjelf™. Samma ska! torde ännu
i dag anses fullt giltiga, utlottniugen må nu i principiell afseende vara
omoralisk eller ej, i synnerhet då det. såsom nu är förhållandet, ej gäller
upptagande af ett Hytt lån, utan endast eu konvertering af ett gammalt.
Att, såsom en annan talare påyrkat, endast bestämma sig för uppköpssystemet
vore under för handen varande förhållanden icke att tillråda, och
olämpligheten häraf har redan blifvit af en annan talare visad. Att begagna
bada sätten gemensamt skulle i viss grad borttaga fördelarne af
lottningssystemet, utan att i alla fall kunna tillfredsställa dem, Indika i
likhet med representanten från Upsala anse detta system i moraliskt afseende
förkastligt.

Det har såsom en olägenhet af utlottningssystcmet framhållits, att, då
obligationerna tagas emot i kronouppbörden, skulle det kunna hända, att
kuponger der blefve inlemnade, hvilkas obligationer redan vore utlottade.
Eu talare trodde till och med att det skulle kunna gå så långt, att kuponger
till obligationer, utlottade för 8 k JO år, sedan skulle komma att
presenteras. Den olägenheten är dock, vågar jag tro, icke så stor. Tv
då detta lån kommer att uppläggas på alldeles samma sätt som det föregående,
för hvilket räntan utbetalas halfårsvis, och då det i allmänhet väl
icke inträffar att en fordringsägare icke lyfter räntan på sina penningar vid
den tid då han har rätt att få dem, så kan det ej under vanliga omständigheter
möta någon svårighet att kontrollera, huruvida obligationen
är utlottad eller ej; kronofogden behöfver ej, såsom eu representant på.
göteborgsbänken påstod, för det ändamålet vara försedd med eu “hel
lunta11 al “Svensk författningssamling"''; hvad han behöfver hafva med sig på
uppbördsmöte! inskränker sig till endast det nummer utaf denna samling,
uti hvilket; förteckningen på de obligationer, som sista gången blifvit utlottade,
tinnes införd.

Hvad beträffar sättet för amorteringen har det för öfrig t funnits en
särskild omständighet, som för Utskottet varit denna gång bestämmande.
Om äfven svenska staten inom sina egna landamäre!! bär en så framstå/liksd.
Prof,. 1872. 2 Afd. 1 Hand. 20

Den 21 Febrnari, e. in.

306

ende kredit, att han för sina förbindelser kan betinga högre värde än
andra låntagare, så iir dock detta förhållande icke till den grad gällande,
att det icke finnes andra obligationer med så stor kredit, att de kunna,
åtminstone i någon mån, täfla med statens. Förhållandet är nu, att rikshypoteksbanken
i likhet med Riksgälds-kontoret, har haft femprocentsobligationer
i marknaden, och att dessa obligationer steg för slög i pris
följt It i k sgä fisk o n t o rot s, med eu skilnad ej större än mellan eu half och
en'' procent. Nu har emellertid hypoteksbankens styrelse besluta att förändra
dessa femprocents-obligationer till fyraprocents och släppa ut dem i
marknaden samt amortera dem genom utlottning, som skall börja genast
Skulle nu staten önska att få sina fyraprocents-obligationer ut i marknaden,
såsom varande för honom mera fördelaktiga än femprocentsobligationerna,
men icke begagnar samma utväg, utlottning, utan i stället besluta
sig för uppköp, så blefve deraf eu gifven följd, att dessa obligationer
skulle blifva mindre begärliga och komma att stå i lägre pris än hypoteksbankens.
som skulle utlottas, och utlottningen börja genast. Staten
skulle derigenom komma att lida icke obetydlig förlust. . Utskottet har derföre,
efter samråd med hypoteksbankens direktion, framställt det nu väckta
förslaget.

Hvad åter angår den af herr Gumselius föreslagna förändringen i
tredje punkten, att der skulle inryckas ett mera bestämdt stadgande för
riksgäldsfullmäktige att Riksdagens mening vore, att äfven med någon
tillfällig förlust få fyraprocents-obligationerna i marknaden i stället för de
gamla fémprocents-obligationerna, så att all anledning til! villrådighet i
detta afseende skulle för dem vara undanröjd, så har jag inom Utskottet
varit af samma tanke. Jag har nemligen trott att, om riksgäldsfullmäktige
skulle strikte hålla sig till ordalagen, i denna punkt, så skulle de
kanske aldrig kunna komma att sälja några fyraprocents-obligationer. Ty
hvarje nytt värdepapper, som kommer i marknaden, krafvel’ alltid en viss
tid, längre eller kortare, innan det får sitt fulla värde; det skulle kanske
till och med kunna hända att på detta sätt fyraprocents-obligationer aldrig
kunde blifva sålda, då kanhända aldrig den stund inträffade att de, utan
att förut gjorts kända, skulle lemna samma fördel som de gamla välkända
lemprocents-obligationerna. Men då Utskottet i motiveringen påpekat, att
meningen är att försäljningen af de förra skall forceras och att femprocentsobligationerna
skulle finnas qvar endast för att användas i det fall
att fyraprocents- icke skulle taga fart, och då derjemte de flesta riksgäldsfullmäktige
redan varit i tillfälle att höra Riksdagens bestämda åsigt
i den vägen och de bland dem, som ännu icke gjort det, väl icke lära
underlåta att taga reda på den diskussion som föregått beslutet, så har
jag ansett mig böra gifva vika för mina kamrater inom Utskottet, hvilka
ansett någon våda ej ligga uti detta stadgande, sådant det nu är redigera^,
och hoppats att Riksdagens mening skall för fullmäktige gälla mer
än ordalagen. Jag har derföre afstätt ifrån min mening angående förändrad
redaktion af denna punkt. Jag tror också att det icke är möjligt
att så minutiöst reglementera för våra fullmäktige i Riksgälds-kontoret,
att icke förhållanden ändå kunna inträffa, som skulle kunna göra dem
tveksamma i ett eller annat fall, och får man väl antaga, att, då de känna

Den 21 Februari, e. in.

307

Riksdagens afsigt, de oek göra sitt bästa för att på ändamålsenligaste
sätt verkställa den.

På de grunder jag nu anfört yrkar jag för min del bifall till samtliga
punkterna i Utskottets förslag. Hvad beträffar återremiss af den första
bland dem, får jag, i likhet med Herr Grefve Posse, fästa uppmärksamheten
på att ingenting genom ett sådant beslut skulle vara vunnet,
utan tvärtom. Det är nemligen af vigt för Riksdagen att fatta beslut i
frågan så fort som möjligt, på det att med begagnande af nuvarande särdeles
fördelaktiga penninge-konjimkturer emissionen af de nya obligationerna
må taga sin början så fort som möjligt — hvarje dag, hvarmed
det definitiva beslutet uppehälles, är eller kan åtminstone blifva en förlust.
k örsta Kammaren har dessutom, såsom redan blifvit upplyst, bifallit
hela utlåtandet, första punkten såväl som de följande, i oförändradt
skick, eu omständighet som, äfven den. för mig utgör ett skäl att förnya
det nyss framställda yrkandet.

llerr Gum ml ius: Såsom redan af mitt förra yttrande framgått,

önskade jag så liten rubbning, som ur min synpunkt är möjligt, i Utskottets
förslag, uti hvilket jag förklarat mig i hufvudsak instämma. Sedermera
bär under diskussionen förefallit, att ett par af herrar fullmäktige
i Riksgälds-kontoret förklarat sig, med hänsyn till den i Kammaren förda
diskussionen, vilja, såsom Riksdagens förtroendemän, tolka stadgandet i
den af mig omnämnda tredje punkten med förstånd och således ej på
samma bokstafstrogna sätt, som grundlagen skall tolkas. Denna Kammares
tre ledamöter af riksgäldsafdelningen inom Utskottet hafva samtlig®
förklarat, att det vore deras mening, bvilka först uppsatt förslag till
detta betänkande, att, då i motiveringen framhållits att det är fyra procents-obligationerna
som företrädesvis och om än till en början med någon
uppoffring böra säljas, det på den grund ansetts öfverflödigt att intaga
någon bestämdare föreskrift derom i sjelfva klämmen. Utskottets ordförande
har slutligen gifvit löfte att donna del af motiveringen skulle
komma att i motiveringen till Riksdagens skrifvelse i ämnet till Herrar
riksgäldsfulImäktige intagas. Vid sådant förhållande anser jag det icke
vara skäl att hålla på mitt yrkande beträffande tredje punkten, utan
ber jag att redan tiu få återkalla detsamma, bland annat, äfven derföre
att, såsom jag hoppas, full öfverensstämmelse mellan denna Kammare och
den Första, som i frågan redan fattat beslut och till alla delar godkänt
Utskottets förslag, måtte kunna uppnås. Det enda, hvarom ytterligare
meningarue synas vara delade, är då i fråga om sättet för amorteringen.
Ett par talare hafva nemligen yrkat, att ur första punkten skulle uteslutas
bestämmelsen att amortering skulle ske genom utlottning. Jag ber
i anledning häraf få erinra, att, såsom redan bifvit af en föregående talare
antyd t, uppköpssvstemet icke kan fullständigt genomföras, utan måste
ställas i förening med lotterisystemet; och vi skulle då åter få just detta
blandade system, som man nu vill komma ifrån. Och, för öfrig!, jag
undrar just om icke någonting af spel ingår i hvarje lån, så beskaffad!
att obligationerna säljas under pari. De personer, som för halftunna! år
sedan köpte Riksgälds-kontorets obligationer fyra och en half procent
under det nominela värdet och nu kunna sälja dem med sex procents

308

Den 21 Februari, e. m.

kapitalvinst, månne de ej också kafva gjort eu sådan der vinst, som förefaller
några talare omoralisk, men synes mängden loflig ock vanlig vid
afiärer af detta slag?

Jag yrkar bifall till den nu föredragna punkten, likasom jag önskar
framgång åt alla de följande.

Herr Jöns Rundbäck: Jag ber om ursäkt för det jag vid denna
sena timme på dagen ånyo tager till ordet; men jag skulle ej kafva gjort
det, om icke frågans stora vigt dertill kade föranledt mig. Talaren på
dalabänken kar yttrat, att vid slutet af försäljningsåren obligationerna
skulle, om uppköpssystemet användes, stiga till eu obegränsad höjd, och
staten derigenom tillskyndas en stor förlust, en åsigt, i hvilken Herr Friherre
Fock, som annars så välvilligt understödde det af mig framställda
förslaget, förenat sig. Men det finnes ett medel att förekomma att så
sker, och det består deruti att riksgäldsfullmäktige gå tillväga med detta
lån alldeles på samma sätt som med alla do föregående, nemligen i obligationerna
förbehålla sig rätt att efter viss tids förlopp uppsäga större eller
mindre del af dem till betalning. Genom en sådan bestämmelse skulle
den nu nämnda betänkligheten blifva häfd. Eu talare på skånebänken
nämnde att den af mig yrkade förändringen endast afsåg en detalj bestämmelse;
men sättet, huru lånet skall amorteras, är vid, om något skall
vara det, en hufvudbestämmelse. Hvad man med det nya lånet afser, är
ju att bereda staten eu fördel, att ställa vilkoren så, att de blifva för
honom fördelaktiga i främsta rummet, och i det andra lånet för köpare
begärligt, Obligationerna i det gamla lånet säljas nu till 102 procent
ungefär; för att staten icke skall förlora på kouverteringen måste de nya
åtminstone betinga 87, hvarom icke tjenar kouverteringen till intet, hela
procedyren är då ingenting värd. För min del anser jag, på de skäl jag
anförde då jag sist hade ordet, amortering genom uppköp såväl fördelaktigare
för staten som mera lockande till köp af obligationerna. Hvad
jag önskat är ej heller någonting annat än att riksgäldsfullmäktige nu,
såsom förr — de ii,ro ju Riksdagens förtroendemän — skulle få rättighet
att pröfva hvilket system som är bäst, utlottning eller uppköp, men använda
endast det ena af dem. Begge kunna ej på samma gång tillämpas
med framgång, åtminstone ej till fördel för staten. Detta är allt hvad
jag velat. Jag är viss att pröfningen ej skall uteblifva, jag tror att fullmäktige
skola verkställa den samvetsgrann^ men jag har ansett det för
orätt att binda händerna på dem, att hindra dem att antaga det system,
som, efter mitt förmenande, är det enda riktiga.

Jag anhåller om bifall till mitt förra yrkande.

Herr Leijer: Jag skall icke länge taga Kammarens uppmärksamhet
i anspråk; det är blott om en enda del af frågan jag vill yttra mig och
detta blott ur en enda synpunkt. Stats-Utskottets ordförande har temligen
oförtydbart angifvit, att Utskottet såsom sitt vigtigaste skäl för utlottningsförslaget
tänkt på möjligheten att locka köpare genom utsigterna
till en högre vinst. Eu talare på uplandsbänken bär accepterat denna
åsigt och derpå grundat sitt resonnement i motsatt riktning. Men såväl
han — hvars åsigter jag i öfrigt gillar — som Utskottet har troligen i

Den 21 Februari, e. in

309

någon mån misstagit sig, då de hoppats att få sälja obligationerna för ett
högre pris, om de blifva ställda på utlottning än på inköp. Den största
lockelsen för köparne i ett lotteri är visserligen i allmänhet förhoppningen
om en snar vinst, men så är ej här förhållandet. Lotterier i allmänhet
räcka ej särdeles länge; tvärtom, utlottningstiden är vanligen
ganska kort, och det är just deri omständigheten som gör att köparen i
hastigheten ser'' eu lockelse att betala ett högre pris för att få vara med,
än han annars skulle gorå.. Här åter är utlottningstiden ej mindre än
40 år, utsigten till eu snar vinst således ojemförligen mycket mindre än
''som vanligen brukar vara fallet. Något, som deremot icke är tvifvel underkastadt,
är att en hvar, som köper dessa obligationer, gör det i förhoppning
att en gång göra en vinst. Följden häraf blir åter, att obligationerna
komma att skrinläggas, de spridas ej i marknaden, blifva ej i någon betydligare
män använda i rörelsen såsom ett, efter mitt förmenande, behöflig!
kreditmedel. Lika litet tror jag, att de komma att utöfva något inbytande
på räntefoten, åtminstone icke ett så stort, som jag för min del
skulle hafva önskat. Jag bär med nöje tagit kännedom om såväl Ilerr
Wallenbergs i Första Kammaren väckta motion om införande af i »uppsägbar
obligationer som Herr Gumaelii om nedsättning i räntefoten å statslånen
till fyra procent, detta derföre att jag dels ansett det för en stor
fördel att genom sådana papper, ouppsägbara eller ställda på betalning
genom uppköp, få ett nytt, för oss behöflig! kreditmedel gångbart i lånemarknaden
och derigenom utöfvande inverkan på räntefoten i allmänhet,
dels oek i andra rummet trott att följden deraf skulle blifva eu nedsättning
i räntan till förmån för jordbrukare, industriidkare och andra lånebehöfvande,
men jag kan ej annat än anse dessa mål till största delen
förfelade genom bestämningen af utlottning.

På de grunder jag nu haft ifrån anföra ber jag att få förena mig i
det af Herr Ribbing framställda yrkandet om återremiss af punkten.

Öfverläggningen förklarades slutad. Derunder både yrkats dels bifall
till Utskottets hemställan i oförändradt skick, dels bifall till samma hemställan
i öfrig!, men med den förändring deri, som Herr J. Rundbäck
föreslagit, och dels punktens återförvisning till Utskottet. De å bifall till
dessa yrkanden nu afgifna propositioner besvarades med blandade ja och
nej. Propositionen på bifall till Utskottets förslag förnyades och förklarades
af Herr Talmannen hafva blifvit besvarad med öfvervägande ja. Då
emellertid votering äskades, blek efter fattadt beslut, att Herr J. Rundbäcks
förslag skulle uppställas såsom kontraproposition, följande omröstningsproposition
uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Stats-Utskottet hemställt
i första punkten af dess betänkande NT:o 14,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan bifallen, dock med

310

Dea 21 Februari, e, m.

den ändring, att ur förslaget böra utgå, de i 11 och 12 raderna förekommande
orden: “efter hvarje åt* verkställd utlottning.1*

Voteringen utföll med 114 ja mot 20 nej, hvadan Utskottets hemställan
utan förändring bifallits.

Utskottets hemställanden i punkterna 2—10 blefvo likaledes, hvar
efter annan, bifallna.

§ 15.

Herr Jöns Rundbäck, som begärt ordet, afgaf'' motion, innefattande
förslag till ett tillägg till 16 § i gällande Riksdags-ordning.

Denna motion, hvilken erhöll ordningsnumret 200, blef på begäran
bordlagd.

§ 16.

Föredrogs och godkändes Riksdagens Kanslis förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse N:o 1, angående val af Justitieombudsman och
hans suppleant, äfvensom samma Kanslis förslag ibis 2 och 8 till Riksdagens
förordnanden dels för Advokatfiskal m. m. Nils August Fröman
att vara Riksdagens Justitieombudsman och dels för*Revisionssekreteraren
m. in. Carl Frithiof Svedelius att vara Riksdagens Justitieombudsmans
suppleant.

§ 17.

Till bordläggning anmäldes:

De under § 5 här ofvan omförmälda Kongl. Maj:ts propositioner;

äfvensom följande nu inkomna ärenden:

Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 3, i anledning af vackt motion
om ändring i 13 och 16 §§ Riksdagsordningen;

Stats-Utskottets utlåtanden :

Nio 15, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
bruksegaren Lots ansökning i fråga om dispositionen af köpeskillingen för
afverkad skog å Ejhedens hemman och Ohre sockens öfverloppsmark i
Kopparbergs län; och

N:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse med öfverlemnande
af förteckningar öfver de för statsverkets räkning utarrenderade
egendomar; samt

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 12, angående
väckt fråga om skyldighet för innehafvare af sådan statens egendom
å landet. För hvilken bevillning efter Andra artikeln ej erlägges, att

Den 21 Februari, e. tn.

311

utgifva fyllnadsbidrag till folkskolelärares aflöning i förhållande till egendomens
taxeringsvärde.

På Herr Talmannens hemställan beslöts, att nu anmälda äfvensom
förut endast eu gång bordlagda ärenden skulle sättas främst till föredragning
i nästa sammanträde.

§ 18.

Enligt ingifna läkarebetyg voro Herrar Hseggström, H. Schmidt och
Kruse af sjukdom hindrade från deltagande i riksdagsförhandlingarne.

Hos Kammaren hade Herr Magnus Jonsson anhållit om ledighet från
riksdagsgöromålen under 9 dagar från och med den 26 i denna månad.
Då denna ansökning nu föredrogs begärde

Herr Gummi nu ordet, och anförde: Herr Jonsson har icke anfört
några skäl för sin begäran om ledighet; och vid sådant förhållande äfvensom
i öfverensstämmelse med de grundsatser, Kammaren i dag gillat genom
att godkänna Konstitutions-Utskottets yttrande i fråga om Herr
Guunarssons bekanta motion, får jag yrka afslag å Herr Jonssons begäran.

Herr Hans Larsson yttrade: Som Herr Jonsson icke är sjelf närvarande,
så, ehuru jag icke har något att upplysa, rörande den angelägenhet,
som påkallar hans frånvaro från Riksdagen, vill jag likväl nämna
det jag vet, att han fått ett bref från en sin granne, hvari han ombedes
att fara hem på några dagar.

Herr Talmannen upplyste, att såsom anledning till den ifrågasatta
ledigheten hade Herr Magnus Jonsson för Herr Talmannen uppgifvit vigtiga
enskilda angelägenheter.

Den sökta ledigheten blef derefter beviljad.

Likaledes hade Herr Hans Larsson anhållit om ledighet från den 24
Februari under 9 dagar. Vid föredragning af denna ansökning yttrade:

Herr Gumse Hus: Då icke Herr Larsson till stöd för sin begäran

anfört några skäl, får jag yrka afslag äfven å denna ansökan om ledighet
från riksdagsgöromålen.

Herr Hans Larsson: Jag har varit nog lycklig att under de

riksdagar jag förut bevistat icke behöfva begära permission och lika lycklig
är jag nu, så till vida, att jag såsom skäl för eu sådan begäran icke behöfver
andraga, vare sig sjukdoms- eller dödsfall. Men det kan väl hvar
och eu inse, att ingen norrländing begär nio dagars ledighet utan att
tvingande skäl dertill nödga honom. Och i närvarande fall är det eu
tvingande angelägenhet, som hemkallar mig, nemligen ett förestående laga

312

Den 24 Februari.

skifte, vid hvilket jag måste vara närvarande. Detta skäl anser jag vara
giltigt nog för att min begäran måtte af Kammaren beviljas.

Öfverläggningen var slutad. Kammaren biföll Herr Hans Larssonsbegäran.

§ 19.

Justerades protokollsutdrag öfver de i detta sammanträde fattade
beslut.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl 11 >/4 e. m.

In fidem
H. Husberg.

Lördagen den 24 Februari.

Kl. 2 e. m.

§ 1-

I anseende till hinder för Hen'' Talmannen leddes förhandi i ngarne i
detta sammanträde af Herr vice Talmannen.

§ 2.

Justerades protokollet för den 17 i denna månad.

§ 3.

Föredrogs de å Kammarens bord hvilande Kongl. Mui:ts nådiga propositioner: 1:°)

angående försättande på vakans tills vidare af eu del utaf båtsmanshållet
i Blekinge län och Södra Möre härad af Calmar län;

Hänvisades till Stats-Utskottet;

2:o) om anvisande af anslag för Sveriges deltagande i polytekniska
utställningen i Moskwa;

Hänvisades till Stats-Utskottet;