Den 16 Februari, 1. m
ProtokollRiksdagens protokoll 1870:216
Den 16 Februari, 1. m.
204
Onsdagen den 16 Februari 1870.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades fyra protokollsutdrag för den 12 och protokollet för
den 2 dennes.
Upplästes ett så* lydande protokoll:
År 1870 den 12 Februari sammanträdde den nämnd, som egen
att döma, huruvida Högsta Domstolens samtlige ledamöter gjort sig
förtjente att i deras vigtiga kall bibehållas, hvarvid röstades öfver
följande proposition:
Den, som vill att omröstning på det i 69 § Riksdags-ordningen
föreskrifna sätt skall anställas till uteslutande af någon bland Högsta
Domstolens ledamöter, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, blifva Högsta Domstolens samtlige ledamöter bibehållna.
Och befunnos, efter omröstningens slut, sedan en voteringssedel
blifvit undantagen och förseglad samt de öfriga voteringssedlarne
öppnade, dervid en valsedel förklarades ogiltig, rösterna hafva utfallit
sålunda:
J a o;
Nej —41.
I följd hvaraf nämnden ansett Högsta Domstolens samtlige ledamöter
böra vid deras embeten bibehållas.
Herr (trefven och Talmannen hemställde, att detta protokoll
skulle läggas till handlingarne och Riksdagens Kansli-deputerade anmodas
låta uppsätta och till Kamrarne ingifva förslag till den under
-
Den 16 Februari, ty nj. 200;
dåniga skrifvelse i ämnet, som borde till Kong!. Maj:t aflåta»; hvitket
bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Konstitutions-Utskottets
den 5 och 12 dennes bordlagda Memorial N:o 1, med
uppgift å hviiande förslag till ändringar i grundlagarne.
Reta punkten, om utsträckning af den i 28 § Regeringsformen bekännare
af annan lära än den rena evangeliska medgifna, rätt att innehafva
befattning i Statens tjenst.
Herr Hasselnöt: Vid hvarje förslag till reform af bestående
förhållanden måste den, som har att deltaga i dess afgörande, för sig
uppställa det mål, dit han i förevarande hänseende syftar; och förslagets
antagande måste således bero derpå, om man derigenom närmar
sig till eller fjermar sig från detta mål. För min del har jag i
föreliggande fråga rent och klart uppfattat mitt mål: Det är tolerans
—■ det är religionsfrihet; och enär jag genom förslagets antagande
närmar mig detta mål, kommer jag att rösta för bifall.
Jag nämnde religionsfrihet — och mitt hjerta vidgar sig vid detta
ord. Hvad betyder då denna frihet? Jo! utan att som vanligt uppdela
den i tro- och samvetsfrihet, bekännelsefrihet och lärofrihet, betyder
den menniskans frihet att i sin tro och i sitt förhållande till Gud
och i sin bekännelse följa hvad samvetet och den egna. öfvertyg elsen bjuder.
Denna frihet eller denna rättighet är väl ock den heligaste och mest
oförytterliga af alla. Den står ock öfver eller borde åtminstone stå
öfver alla lagbud, enär det högsta budordet är: att män måste mer
lyda Gud än menniskor, hvaraf åter följer, att den, som finner menniskobud
stå i strid med Guds bud, frågar efter de förra intet. Alla
menniskostadgar, hvarigenom man söker insnöra menniskans religiösa
lif och hennes tro i stelnade förmer, tjena således till intet.
Förbudet i 28 § Regeringsformen för Konungen att till civila
tjenster och domareembeten utnämna andra än dem, som bekänna den
rena evangeliska läran, är ett sådant försök till tvång, hvilket hvarken
är nödigt eller nyttigt, ja! som är orättvist i sin grund och skadligt
till sina följder. Rättvist kan det nemligen icke vara, att oförvitlige,
skicklige och redbare Svenska medborgare, som lika med öfriga
samhällsmedlemmar draga alla Statens bördor, ej få deltaga i
dess förmåner. Den ringaste grad af rättvisa kräfver motsatsen, såvida
ej samhällets väl bjuder förbudets bibehållande; ty samhällets
högsta lag är att enskild rätt måste vika för allmänt väl. Jag frågar
mig då, om det för Staten kan vara skadligt att, med de undantag
förslaget innehåller, andra än de, som bekänna den rena läran,
få bekläda civila tjenster och domareembeten, och svarar derpå ett
obetingadt nej. Fn menniskas religiösa trosbekännelse har nemligen,
efter min uppfattning, intet att göra med hennes skicklighet eller
lämplighet att bekläda ett embete af ifrågavarande art. Religionen,
är en ensak mellan menniskan och Gud, och detta förhållande är af
306
Deri 16 Februari, f. m.
så helig art, att ingen menniska bör tilltro sig att uttala förkastelsedomen
öfver en annans religiösa tro. De religiösa åsigterna skifta
nemligen snart sagdt i oändlighet, och för Staten bör det vara till fyllest
betryggande, att de, som bekläda dess embeten, bekänna en tro.
som hvila]'' på sedlig och religiös grund. Huru bekännelserna sedan
må skifta mellan lutheraner, reformerta, katoliker, unitarie]'' eller iudependenter,
eller allt hvad de heta, betyder ju intet för embete!. (5m
den ena eller andre bär eu olika uppfattning af nattvarden, dopet eller
treenigheten har intet inflytande på embete,ts utöfning. Ja! en mosaisk
trosbekännare är efter min åsigt lika skicklig och lämplig att
bekläda ett domareembete som eu kristen. Våra borgerliga lagar
liksom hela Europas rättsmedvetande hvila nemligen ytterst på den
mosaiska lagen. 1 judarnes religiösa urkunder, i profeternas skrifter
och Davids herrliga psalmer hafva vi eu god och säker grund för hela
vårt sedliga lif. Nya testamentet, med dess bud och löften, så sköna
<mh herrliga de ^ än äro för menniska», ligger dock icke i allmänhet
till grund för vår borgerliga lag. Denna innehåller icke att. om någon
slår dig på det ena örat, du skall vända det andra till, utan att.
om någon slår dig, han derför skall straffas. Den innehåller ej heller
att, om någon tager kjorteln af dig, du jemväl skall lemna honom
kåpan, utan att, om någon tagel'' din kjortel, lian derför skall lida
straff. För våra borgerliga lagar ligger således till grund den moraliska
lagen, som finnes nedskrifven i tio Guds bud, och denna lag år
ju lika bindande för juden som för den kristne. Jag inser således ej.
hvarföre ej en jude lika val som en kristen må kunna bekläda, ett
domareembete eller eu annan civil tjenst,, då dermed icke får förenas
presterlig befattning eller skyldighet, att meddela undervisning i kristendom
eller teologisk vetenskap.
Jag tror mig härigenom hafva visat, att rättvisan krafvel'' att
ifrågavarande förbud utstrykes ur våra lagar, och att samhället härigenom
icke lider.
Emot förslaget bär man äfven anmärkt, att man bör akta på folkmedvetandet,
hvilket, i förevarande fråga är detsamma som folkets
fördomar; men.utom det att lagstiftningen icke bör ligga i släp efter
allmänna opinionen utan bör vara dess ledstjerna, vill jag med ett
par exempel visa huru det förhåller sig med fördomen i förevarande
fråga. Jag har varit nog fördomsfri att, för några år sedan i mitt
hus och till mitt biträde vid tingsgöromålen antaga en mosaisk trosbekännare,
som tagit hofrättsexamen och han vistades hos mig ett
par år. Jag satte honom till eu början bredvid mig vid dombordet
för att föra protokollet. Det inträffade då. att en och annan af nämnden
med en viss betänklighet tillfrågade mig, huru det kunde gå an
att sätta en jude vid dombordet, och jag svarade att vi .skulle försöka,
samt att protokollet fördes på mitt ansvar. Efter någon tid försvann
fördomen, och mannen tillvann sig innan kort både nämndens och
allmänhetens välvilja, så att folket med fullt förtroende vände sig till
honom i sina angelägenheter, och jag är viss derom att, om han kunnat
förordnas att utöfva domareembetet, lian skulle blifvit emottag?!)
med fullt förtroende. Ett annat exempel: Denne mans broder köpte
för några år sedan en egendom, i domsagan näst intill min. Han
Den 16 Februari, f. m.
207
tiar der så tillvunnit sig allmänhetens förtroende, att han blifvitvald
till landstingsman, och han har såsom sådan väl motsvarat detta förtroende.
Så stål'' det till med fördomarne.
Jag beder äfven att få nämna några ord om gagneligheten af det
föreslagna stadgandet. Gagneligt måste det väl vara för samhället,
att alla derinom befintliga krafter och förmågor tillgodogöras, att samhällets
olika beståndsdelar, genom välviljans och kärlekens band, i
möjligaste mån sammanföras till ett lefvande helt.
Hvad kyrkan åter angår, kan det väl för henne ej vara gagneligt
att genom yttre tvång siska i sitt sköte qvarhålla, medlemmar, som
ej i sitt hjerta bekänna hennes tro. Hon skapar härigenom different.
ister och skrymtare och undergräfver derigenom sig sjelf. Huru orimligt,
för att icke säga orättfärdigt, ett sådant försök är, vill jag belysa
med ett exempel. Om en embetsman skulle offentligt bekänna,
här eller annorstädes, att han ej kan tro allt hvad den s. k. rena läran
innehåller, allt hvad efter långa strider genom kyrkomötens beslut
blifvit påbudet att tro för att vinna saligheten om han ej kan
tro detta och Öppet bekänner det samt af ett tvingande inre religiöst
behof sluter sig till ett religionssamfund af lika. tänkande, så skall
han, enligt grundlagens bild, jemfördt med 15 § i 1860 års förordning,
jagas från sitt embete, om han skött det än aldrig så väl. Häri hav
således att välja emellan timlig ofärd och nödvändigheten att afstå
från det högsta goda på jorden, att få tillbedja Gud i öfverensstämmelse
med sin tro. 1 fordna tider sökte man genom bila och bål nedtysta
olika tänkande, och i våra dagar söker'' man vinna samma mål
genom att utestänga olika tänkande från timliga fördelar... Kan detta
vara rätt''? Kan dettaf vara klokt? År detta tolerant? År det religionsfrihet?
Yi stå i detta hänseende snart ensamme i hela den civiliserade
verlden. Måtte detta skriande missförhållande genom beslut
denna dag utstrykas ur våra lagar, så art vårt fädernesland äfven i
detta hänseende må kunna intaga den plats bland ver Idens civiliserade
folk, som det i andra hänseenden med heder innehar. Jag anhåller
om bifall till förslaget.
Herr Beckman: I nu förevarande fråga liar jag icke varit i
tillfälle att yttra mig, för så vidt det gäller just det förslag, hvilket.
här föreligger. Då detta förslag sednast förevar i denna Kammare,
var jag af en allvarsam sjukdom förhindrad att deltaga i Kammarens
förhandlingar. Förslaget är emellertid af den beskaffenhet, att jag
icke anser mig berättigad att fördölja mina tankar i afseende på detsamma,
att underlåta att uttala de skäl för det nekande svar jag jufver
på den framställda frågan om bifall; och derföre utber jag mig
också att, fastän flertalet bland Kammarens ledamöter redan torde
hafva stadgat sin öfvertygelse i saken, få framlägga dessa skäl.
Den redaktion af 28 § Regeringsformen, som nu är föreslagen,
synes mig icke vara tillfredsställande, jag måste säga detta rent ut.
Ren innehåller visserligen ett moment, som, åtminstone i mina ögon,
är alldeles förträffligt; i hvilket gör sig gällande en princip, som
städse bör ligga till grund för ett dylikt förslag, och som det är al''
väsendtlig vigt att fasthålla och konseqvent genomföra. Jag finner
[>Hn It; Fehrtmri. 1: m.
■''u>A
denna princip uttalad isynnerhet i den sista afdelningen af paragrafen.
Den Svenska kyrkan bör så väl som hvarje annat religiöst samfund hafva
rätt att i fråga om religionsundervisning och tillsättande af embete!!,
med ett ord i sina inre angelägenheter, bestämma och styra sig sjelf,
utan att några andra än de, som äro medlemmar af denna kyrka, i
dessa frågor hafva något att säga. Det är en stor förtjenst af 1867
års Konstitutions-Utskott att hafva klart uttalat denna tanke. Deremot
måste jag för min del säga, att jag icke är i stånd till att gå in
på den föregående delen af den här föreslagna förändringen. Det
synes mig nemligen ur flera synpunkter gifvet, att de undantag, Utskottet
gjort från främmande trosbekännares kompetens till Statens
embeten, hade bort vara flera än de äro. Utskottet har visserligen
undantagit icke blott presterliga embeten och andra tjenstår, h vilkas
innehafvare hafva sig ålagdt att undervisa i kristendom eller teologisk
vetenskap utan äfven Statsråds-embeten. Utskottet har således
beträ dt en väg, som är i någon mån afvikande från grundsatsen att
göra alla Statens embeten tillgängliga för främmande kristna samt
mosaiska trosbekännare, och blott afhålla dessa från inblandning i
kyrkans angelägenheter. Mig synes att ännu flera undantag hade bort
göras. För att gifva skäl för denna min åsigt, ber jag att få gifva
till känna, huru jag betraktar saken i allmänhet.
Klart synes mig att en fråga, sådan som den nu förevarande, hänstjuter
sig ytterst till frågan om hvad som är Statens ändamål och
huru Staten skall kunna uppnå detta ändamål. Jag bekänner, att
jag icke kan obetingadt godkänna den åsigten, att Staten är eller
skall vara blott och bart en rättsanstalt, så framt man icke vill taga
ordet rätt i dess vidsträcktare, och fullkomligare betydelse, då det
sanna och goda jemväl innefattas i begreppet om det råtta. Staten
är äfven en kulturanstalt. Att här ingå i försvar för en sådan uppfattning
anser jag mig dock ej behöfva. Hela vårt samhällsskick hvila!''
på denna grundsats; och äfven det föreliggande förslaget erkänner
densamma. Utaf all slags kultur är den religiösa mest betydelsefull.
Staten såsom kulturanstalt kan således ej undandraga sig att
främja religiös bildning. Men det är icke nog med, att Staten hyllar
och befordrar religion i allmänhet. Staten måste hylla och befordra
en religion i bestämd form, ty religion i allmänhet finnes icke såsom
verklighet. Jag antager således, att Staten bör vara angelägen om
att dess medborgare hafva religion i någon viss form och företrädesvis
i den fullkomligaste. Ej heller i denna fråga anser jag mig behöfva
vara vidlyftig i bevisningen. Den sanning, jag framställt, bestrides
förunderligt nog af en viss fraktion, men på skäl af den beskaffenhet
att de här ej tarfva vederläggning. Äfven det föreliggande
förslaget erkänner otvetydigt en skilnad emellan religionerna i fråga
om deras lämplighet, särskild! för Statens embetsman. Inom det enskilda
lifvet bör, efter min tanke, i möjligaste måtto frihet äfven i religiöst
hänseende inedborgarne förunnas. Dertill har jag ock i min
mån sökt medverka. I det offentliga lifvet deremot, i Statens lif
och särskildt inom de områden af dess verksamhet, der det religiösa
sinnet och andan kunna gifva sig ett uttryck, kunna inverka på sjelfva
stats -
Den lfi Februari, t. in.
209
statsfunktionerna eller på statsmedlemmarnes bildning, der synes icke
möjligt att Staten kan undvika att gifva företräde åt den ena eller
den andra religionen såsom företrädesvis lämplig för dess ändamål.
Hvilken är då den religion, som Svenska Staten bör erkänna, ocli som
vi tran vår ståndpunkt hafva rätt att få erkänd såsom den lämpligaste?
S varet härpå behöfver ej heller blifva vidlyftigt. Vi bekänna oss alla
till den evangelisk lutherska eller åtminstone den protestantiska kristendomen;
vi hafva offentligen uttalat, att vi bekänna oss till den.
Huruvida denna bekännelse är uppriktig eller ej, derom är ej nu tid
eller plats att ransaka. Hela vårt samhälle, alla våra samhällsförhållanden
hvila på den evangeliska kristendomens grund. Vid alla
vigtigare och mera betydelsefulla tillfällen aflägges eu bekännelse till
denna kristendom, den ingår, i lagarne för vår uppfostran, ja, spåren
deraf finnas äfven i vår civillag. Hela vårt samhälles syftning är i
detta afseende tydlig och klar. Detta visar sig särskild! i allt0hvad
till domstolsväsendet hörer. I allmänhet framstår Svensk domstol såsom
ett kristligt domaresäte, der en protestantisk och, så vidt mig
synes, evangelisk anda bör gorå sig gällande äfven hos domaren.
Hum föihallandet är i detta afseende med vara läroverk, våra egentliga
uppfostringsanstalter, behöfver jag ej omtala. Jag tror, att ingen
skall kunna våga påstå, att icke i allmänhet tendensen i deras
anordning, särdeles i elementarläroverkens och folkskolornas, ganska
tydligt och bestämdt utvisar att de skola vara evangeliska institutioner
och således i och med detsamma hänvisar dem, som önska verka
inom dessa institutioner, att också verka i denna anda. Man kan in
ej sätta i fråga att Staten i allmänhet är berättigad att för vissa
fenster uppställa vissa kompetensvilkor. Yi erkänna ju alla. att han
är både skyldig och berättigad att uppställa sådana vilkor. Kan den
enskilde, om han saknar de naturliga vilkor, bildning in. m., som erfordras
för att fungera i den eller den af Statens tjänster med skäl
gorå anspråk på att få sig dessa kompetensvilkor efterskänkta och
att blifva använd af Staten, fastän lian saknar de erforderliga egenskagerna?
Hvem inser icke det oberättigade i ett dylikt anspråk, att
Staten skall utan afseende på sitt ändamål, till förmån för enskildas
frihet efterskänka de fordringar embetet ställer på dess innehafvare?
Ingen redbar medborgare hyser ett dylikt anspråk.
°™råden finnas nu visserligen, der Staten icke är berättigad att
uppställa fordran af eu viss religiös bekännelse, just emedan dessa
områden icke äro af den art att religionen på dem tryckt eller kan
trycka någon stämpel. Men andra finnas ock, såsom jag redan erinrat,
på hvilka denna stämpel är tryckt, och der den religiösa karakter^
hos embetsinnehafvaren måste vara af betydelse för embetets
utöfning. Här fordrar Statens syftemål och välbefinnande att det
religiösa vil.koret icke efterskänkes. Der sjelfva tjensten fordrar religion,
kristlig religion, evangelisk kristendom hos innehafvaren, der
är det ingen obehörig, hårdhet, utan en i Statens och tj enstens ändamål
grundad nödvändighet att Staten hos tjenstemannen fordrar denna
religion. Att. i detta fall lemna individerna oinskränkt frihet måste
blifva förderfligt för det hela och derigenom äfven för individen. Nu
Riksd. Prof. 1810. 1 Afd. 1 Band. 14
210
Den 16 Februari, f. m.
är det visserligen sannt att Staten icke kan pröfva hjertan och ransaka
njurar; den måste åtnöja sig med bekännelsen och förutsätta
uppriktighet till dess motsatsen ådagalägges. Men dess både rätt och
pligt är att i fråga om tjenster, för hvilkas skötande religion är vilkor,
fordra af dessas innehafvare religiös bekännelse, såsom uttryck, åt
deras villighet och förmåga att verka i den anda och den syftning
tjenstens beskaffenhet fordrar. Då nu så väl domareembetet, som de
egentliga läraretjensterna vid Statens uppfostringsanstalter enligt
mitt omdöme kräfva af sina innehafvare evangelisk tro, så anser jag
att dessa bort likaväl som Statsrådsplatserna uppföras bland de tjenstår,
hvilka kunna innehafvas endast af sådana, , som bekänna sig till
deri rena evangeliska läran. Att i sj elfva grundlagen införa ett stadgande,
hvarigenom äfven i afseende på dessa tjenster Staten förklarar
den religiösa bekännelsen vara utan betydelse, synes mig vara en
alldeles för skarp afvikelse från den anda, som bestämmer och bör
bestämma gången af vår lagstiftning. .
Ehuru jag hvarken är hågad eller berättigad att såsom, riksdagsman
handla efter hemmavarandes instruktioner, så kan jag likväl icke
i en fråga af denna art undandraga mig allt afseende, på huru ett
stadgande, sådant som det här föreslagna, skall taga sig ut för det
allmänna folkmedvetandet. Jag har anledning att fortfarande tro,
såsom jag redan en gång yttrat, att Svenska folket ännu icke.är färdigt
att med alldeles fördomsfria ögon uppfatta eu förändring, så
genomgripande, som den här föreslagna. Jag erkänner att grunden
till den missbelåtenhet, jag befarar, i viss mening kan betraktas såsom
en fördom, så vidt domen stödjer sig på icke fullt medvetna
skäl. Men då den i min tanke innebär sanning och för densamma
kan bjudas goda skäl, så måste jag anse den så mycket mera förtjena
afseende, som det väl i allmänhet bör vara regeln för lagstiftningen
att icke utan tvingande skäl införa i samhället lagar, som
icke finna genklang och erkännande i det allmänna tänkesättet.
Någon svårighet ur redaktions-sy»punkt att till de embeten,
hvilka redan i förslaget äro undantagna, lägga äfven domare-embetet
samt uppfostrarekallet vid Statens offentliga läroverk, kan jag icke
inse. Och då äfven med dessa undantag främmande religiosbekännare
erhålla ett, i förhållande till deras antal ganska vidsträckt fält
för verksamhet i Statens tjenst, så anser jag mig icke böra lemna
min röst åt ifrågavarande förslag, oaktadt jag erkänner detsamma
innehålla åtskilligt, som är i högsta måtto förtjent att taga vara på.
Friherre Bildt: Oaktadt jag ingalunda vill bestrida, att ej den
siste ärade talaren, som här uttalat så många anmärkningar mot förslaget,
är lika tolerant i sina åsigter som någon af dem, som yrka
bifall till detsamma, utan tvärtom gerna antager att han lika lifligt som
någon annan önskar att Svenska folket måtte kunna tillegna grundlagshelgd
åt religionsfriheten, så beror dock halten af hans anmärkningars
värde på den ståndpunkt, hvarifrån man betraktar sjelfva förslaget.
Granskar man nemligen icke detsamma ur synpunkten af
Svenska kyrkans rättigheter, utan utgår man vid dess. bedömande
från den åsigt, att vår grundlag bör tillförsäkra hvarje samhälls
-
Oen 16 Februari, f. m.
211
medlem fullständig frihet att hysa och uttala den religiösa tro, som
är hans öfvertygelse, såvida ej denna tros läror stå i strid med eller
motverka de medborgerliga dygder, som ett kristet samhälle fordrar,
så kunna ej några restriktiva bestämmelser godkännas i vår lag, så
vida de ej äro i öfverensstämmelse med denna grundsats eller finnas der,
för att bevara samhället från påtvingandet af läror, som förneka
denna grundsats, och då torde ej heller de gjorda anmärkningarna
böra lägga något hinder i vägen för förslagets antagande.
hör min del anser jag att de restriktiva föreskrifterna i vår
grundlag mot främmande trosbekännare haft sitt berättigande uti nödvändigheten
af skydd för vår egen trosläras frihet, men att de nu,
när denna nödvändighet ej längre finnes, böra borttagas, såsom orättvisa
och skadliga för samhällets utveckling.
Att denna nödvändighet funnits till i de tider som gått, torde ej
inför denna ärade Kammare behöfva bevisas; ty att den frihetsplanta,
som (tustaf Wasa planterade i den Svenska jorden, sedan lian befriat
fäderneslandet från ett förtryckande och förslafvande prestvälde, väl
behof de skyddas, derför finna vi bevisen på nästan hvarje blad af
var historia. Och att det skydd, som dessa restriktioner kunde gifva
åt protestantismen, ända intill sednaste tider varit väl behöflig!, torde
ej keller kunna bestridas, om man endast ihågkommer med hvilken
kraft och med hvilka medel detta prestvälde, som döfvades men ej
krossades genom den Franska revolutionen, åter efter restaurationen
utbredde sig, äfven uti de förut rent protestantiska länderna.
Frågan är likväl ej nu, om denna nödvändighet funnits till under
de dagar som gått, utan är den, finnes denna nödvändighet i den tid
Korn är eller hafva vi att motse dess snara kommande? Och på detta
spörsmål svarar jag ett obetingadt nej! Eller kan väl någon tro att
det prestvälde, som nu på det allmänna kyrkomötet i Rom går att
håna den kristna läran genom att proklamera påfvens — en menniska^
ofelbarhet, har att påräkna ett långt lif uti de kristna samhällena.
Jag tror det ej. Ofverdrifterna uti de på sednare tiderna proklamerade
dogmerna bevisa ej annat än svagheten af det välde de vilja
befästa. Och ehuru jag gerna medgifver, att det torde komma ätt
dröja länge innan Christi gudaläror komma att predikas öfverallt
uti all deras störa och hänförande enkelhet och skönhet, utan tillsatser
af menniskoläror till presternas fördel och bästa, så torde det
likväl ej vara förmätet att, med anspråk på visshet, förklara, att
prestväldets makt nu är bruten och att den skall förminskas med
hvarje dag, i samma mån som folkens bildning tilltager, då det nu
just är de katolska folken sjelfva, som måtta huggen mot de presterliga
missbruk, som för flera hundra år sedan framkallade reformationen.
Och då nu, i de länder der den s. k. heliga inkvisitionens blodsdomar
reste bålen eller höjde bödelsyxan mot. våra trosförvandter,
Italien (jag undantager Kyrkostaten), Spanien, Österrike, dessa archikatolska
länder, man äfven intagit i lagarne alla medborgares lika
berättigande utan afseende, på deras religiösa tro, då nu endast Norge,
I inland, Ryssland, Rumänien, Turkiet, Sachsen och Kyrkostaten äro
de stater inom det europeiska statsförbnndet, som hafva några sådana
religiösa restriktioner, som vi hafva i vår grundlag, då tror jag san
-
212
Den 16 Februari, f. ra.
nerligen att tiden är inne att öppet förklara, att den nödvändighet,
som framkallat eller berättigat dessa restriktioner, ej mera finnes till,
och jag tvekar sålunda ej att utstryka Sveriges namn på den lista,
som innehåller förteckning på de länder, _ der religionsfriheten icke
hyllas, lika litet som jag skulle dragit i betänkande att rösta lör
bibehållandet af den nuvarande grundsatsen i vår grundlag, om nödvändigheten
fordrat dess kvarstående. Men när nu denna nödvändighet
af skydd för vår egen trosfrihet ej mera finnes, så förfaller
ju också med den alla de restriktiva bestämmelser, som berodde på
densamma, och då återstår endast att tillse det sådana lagbestämmelser
finnas, att ej de medborgare, hvilkas sedolära ej öfverstämmer
med den kristna lärans, kunna störande inverka på vårt samhälles
angelägenheter. Och utgår jag från denna ståndpunkt, som
jag hoppas är den, från hvilken Kammaren betraktar denna fråga,
så äro de gjorda anmärkningarne mot förslagets antagande fullkomligt
utan all betydelse, ty det afser ej annat än att ställa de Svenska
män, som hysa en annan kristen tro än den protestantiska eller
den mosaiska tron, i samma rätt som de Svenska protestanterna, och
att dessa dissenters sedolära eller åsigter om de medborgerliga dygderna
i allmänhet äro desamma som våra, derom kan ju ej det ringaste
tvifvelsmål finnas, hvaraf åter följer att rättvisan och Statens fördel
bjuda, att de ställas i samma medborgerliga ställning som vi. Hvad
man deremot skulle kunna med skäl anföra mot förslaget är, att det
med afseende på dessa främmande trosbekännares religionsfrihet ej
är fullständigt, då det ännu innehåller några restriktiva föreskrifter
som ej göra dem fullt likställda med öfriga Svenska män. Så t. ex.
skulle, enligt förslaget, ej en mosaisk trosbekännare kunna intagas
uti Konungens råd, till uppenbar skada för landet, om just en sådan
trosbekännare för öfrigt vore den lämpligaste mannen till någon viss
plats uti detta råd. Rättast hade derföre varit att borttaga äfven
de kvarstående restriktionerna, men då det nu föredragna förslaget
erkänner den religiösa friheten såsom grundsats, med jemförelsevis
obetydliga undantag, vore det oklokt, att man, derföre att man ej
genast kan komma fram till målet, ej nu skulle vilja taga ett så
stort steg framåt till detsamma, som förslaget innebär. Le mieux
est 1’ennemi du bien! säger ett gammalt ordspråk och så skulle äfven
här blifva fallet, om man på grund af nämnde ofullständighet i förslaget
skulle vilja afslå detsamma. Jag skulle ej nu yttrat denna
triviala sanning, derest icke denna ofullständighet i förslaget, särskilt
med afseende på de mosaiska trosbekännare, vid en föregående behandling
deraf hos Representationen verkligen framdragits såsom skäl
för detsammas förkastande. Att man bedömt dem orätt, ifall verkligen
någon på allvar trott att de mosaiska trosbekännarne på grund
af denna ofullständighet skulle önskat förslagets förkastande, är jag
bemyndigad att förklara på de i Stockholm bosatta mosaiska trosbekännares
vägnar. Detta bemyndigande har blifvit mig gifvet af
den mosaiska församlingens föreståndare i så ädla och till hjertat
gående ordalag, att jag anser det för mig vara en kär pligt att uppläsa
deras skrifvelse för Kammaren, då jag är öfvertygad att Kammarens
ledamöter skola med både nöje och intresse höra huru desse
Den 16 Februari, f. m.
213
män uppfatta sin medborgerliga ställning. Skrifvelsen är af följande
lydelse:
På Riksdagens bord hvila för närvarande särskilda förslag till
ändringar af 28 § Regeringsformen och 26 § Riksdags-ordningen.
Dessa förslag innebära, på ett enda undantag när, en fullständig
tillämpning af grundsatsen om hvarje svensk mans rätt att, oberoende
af trosbekännelsen, få efter eget val och andras förtroende fritt egna
sina krafter åt allmänna värf, för så vidt en sådan verksamhet icke
berör den kyrka, hvilken staten erkänner såsom sin, ett vilkor, som
säkerligen. lomme att tillämpas, äfven om det icke i lag stadgades.
Med lifliga förhoppningar, om än med en lätt förklarlig oro, afbida
vi, mosaiske trosbekännare, denna vigtiga frågas afgörande.
Ty oaktadt , vi sett våra fäder djupt lida under tvånget af en undantagslagstiftning,
oaktadt vi sett de ädlaste känslor derunder förbittras,
de rikaste anlag förqväfvas, har dock tron på en Försyn, som
genom sekler af lidanden och nöd ledt oss till tider af ljus och frihet,
tron på den eviga rätten städse hållit den tanken hos oss vid lif, att
vi äro och alltjemnt böra sträfva att vara ett älskadt fosterlands värdige
medborgare.
Med detta fosterland, för hvilket vi ville offra allt, blott icke att
för timliga fördelar, de må vara af huru hög betydelse som helst, bekänna
en tro, som icke är vår, detta samma fosterland anser oss icke
som sina fullbördiga söner, dess lagar betrakta oss i viss mån såsom
främlingar, de der icke ega det rätta sinnet, för att med samvetsgrannhet
föra sina medborgares talan i riksförsamlingen, lägga hand
vid statsförvaltningen och lagskipningen, eller såsom lärare meddela
sitt vetande åt universitetets och skolans ungdom.
En dylik ställning måste hos dem, mot hvilka undantagslagarne
äro riktade, alstra vemodiga känslor, och detta i desto högre grad,
ju mera studier och praktisk verksamhet å de områden, som nu äro
för dem upplåtna, införlifva dem med det allmänna, ju oftare de äro
vid val af lefnadsyrken nödsakade att, antingen frivilligt eller i det
allmännas tjenst offra sina bästa krafter med ringa utsigt för framtiden,
eller ock söka sin utkomst på andra fält än dem, dit de af inre
kallelse känna sig dragne.
Yi kunna ej, vi vilja ej vara liksom främlingar, som åtnjuta en
välment gästfrihet; vi vilja vara medlemmar af en och samma familj,
för att i broderlig endrägt med landets öfrige söner, i mån af våra
krafter, arbeta i fosterlandets tjenst.
Och skulle det väl lända staten till någon verklig båtnad, att
skilda meningar i en del lärosatser betinga olikhet i medborgerliga
rättigheter?
Skall ej tvärtom ett sådant förhållande nödvändigt framkalla söndring
i utveckling och sträfvan, splittring i handlingskraft, under det
en och samma tro på lifvets högsta sanningar, en och samma höga
sedolära bjuder frid i åsigter, fördragsamhet i samlif, styrka i sammanhållning,
i kamp och strid för ett gemensamt mål?
Af djup öfvertygelse, stärkt af andra länders erfarenhet, tro vi
att ett lands framtid, dess utveckling och lycka äro beroende af nedrifvande
af skrankor, som befunnits onaturliga, och i likhet med de
214
Den 16 Februari, i'', in.
män, som väckt och kämpat för dessa förslag, anse vi tiden, äfven
för vårt fosterland, vara inne att förläna full likställighet i rättighe -ter åt dem, som hittills varit fullt likställda endast i skyldigheter.
Denna vår innerliga öfvertygelse om rättvisan och billigheten i
de hvilande grundlagsförslagen bjuder oss ock oemotståndligt att inför
Eder, representant för den kommun, i hvilken vi äro valmän, frimodigt
uttala dessa våra önskningar, så att Ni må kunna derom
bära vittnesbörd och dymedelst måhända befrämja denna reform,
välsignelsebringande ej blott för det ringare fåtalet, utan säkert ock
en dag för hela fosterlandet. Stockholm den 25 Jan. 1870.
Å valmäns inom mosaiska församlingen i Stockholm vägnar:
J. Levertin. Axel Lamm. Adolf Schäck.
Henrik Davidson. A. E. Vallentin.
Församlingens föreståndare.
Hvilken ädel förtröstan på rättvisan, på det godas och rättas slutliga
seger, hvilken varm och innerlig fosterlandskärlek ligger ej i dessa ord!
De förklara också, huru dessajudiska trosbekännare kunnat tvinga sina
förtryckare att borttaga de bojor, hvarmed fördomen och ett okristligt
hat fängslat dem sedan sekler tillbaka— de hafva tvingat dem med
sina medborgerliga dygder! Detta har skett ej blott i Sverige utan
nästan i alla andra länder, och det är ganska betecknande i detta
fall att se, att hvarje steg man tagit, hvarigenom man närmat sig
judarnes fullständiga emancipation, har åtföljts af en önskan att gä
än vidare; en önskan, som dessa mäns egenskaper framkallat, genom
den aktning och det förtroende de ingifvit öfverallt, der man lärt
känna dem. Sådana goda medborgarekrafter äro en vinst för samhället,
och dettas egen fördel bjuder att ej förskjuta dem. Erfarenheten
i de länder, der jude-emancipationen blifvit genomförd, visar oss
ock, att dessa länder genomden vunnit tappra soldater, utmärkte administratörer
och jurister.
Man har här väl sagt, att det skulle vara motbjudande att tänka
sig, att mosaiske trosbekännare skulle kunna vara domare och lärare
i Statens skolor. Men hur är det då i dessa andra länder? Med afseende
härå heder jag att få anföra endast några få fakta:
Uti Belgien, der den religiösa friheten allt sedan dess förening
med Holland varit erkänd, har en jude, som ännu lefver, Grodefroy,
varit justitieminister. Han är nu president uti kassationsdomstolen,
Belgiens högsta domstol, och i Baiern, detta katolska land, finnas
åtskillige judar, som hafva domareplatser; för att ej tala om, att i
både Frankrike och Danmark judar varit ministrar. Man behöfver
blott vända om frågan och betrakta den från en annan synpunkt än
den värde talaren gjort, och jag frågar då: finnes det väl någon, som
tror, att en domare i vårt land skulle döma en person annorlunda,
derför att han vore af annan trosbekännelse än den evangelisk-lutherska?
Jag tror icke någon skall svara ja på denna fråga. En hvar
svensk domare skulle döma efter sitt bästa förstånd, utan afseende
på den religiösa öfvertygelsen. Om nu en jude blefve domare, tror
väl någon då, att han skulle till följd af sin tro utöfva partiskhet?
Nej! svarar säkerligen härpå hvarje tänkande man. Man bör vid
denna omständighets bedömande ej förbise, att det alltid är större
Den 16 Februari, f m.
215
svårighet för en dissenter eller en jude att få en plats i statens tjenst
än för en lutheran. De utmärkta egenskaper, som gifva honom ett
embete, kunna väl ej förloras genom embetets erhållande? Ännu mindre
kan jag förstå, att det skulle vara skadligt för skolundervisningen,
att man vid densamma använde skicklige judiske lärare uti de
ämnen, der ej religion ingår, eller läses t. ex. språk efter särskilda
judiska eller särskilda lutheranska systemer? Tvärtom har jag hört,
att öfverallt der judiske lärare användts, man deraf skördat goda
frukter. Härom tror jag för öfrigt att så mycket är yttradt och öfvertygelsen
så stadgad, att ej många ord behöfva spillas.
Men det är icke allenast för dissenters och mosaiske trosbekännare
som den religiösa friheten är en så vigtig fråga, skänkande åt
dem rättvisa och åt staten fördelar. Den är äfven för oss sjelfva
en fråga af stor vigt, ty hvem kan väl säga, att den lutherska lärobyggnadens
alla dogmer äro ofelbara, om ej några af dem bero på
en oriktig uppfattning af bibelordet, och om så är, lägga ej då de
nu varande grundlagsbanden på den religiösa friheten ett fängsel på
den heligaste af alla rättigheter, den att få bilda sig en sjelfständig
öfvertygelse, derigenom att lagen dömer dissenters till förlust af dyrbara
medborgerliga rättigheter? Jo! utan tvifvel, liksom det är utom allt
tvifvel att den lutherska kyrkan är byggd af en menniska, och derför
mäktig af förbättring, ehuru dess grund, Christi ord, ej kunna af
menniskor förbättras. Den religiösa friheten skall säkerligen komma
att medföra många strider om Guda-ordets rätta betydelse och mening,
men sådana strider böra vi ej frukta, ty ur dem komma sanningen
och en på verklig tro grundad öfvertygelse. Det är således
icke allenast för dissenters och judar, utan äfven för oss lutheraner
ett steg framåt till ett bättre, om vi antaga detta förslag som närmar
oss det målet att snart kunna, jemte den politiska och medborgerliga
frihet som vår grundlag tillförsäkrar oss, på dess, blad
få inskrifva äfven en ännu högre frihet — trons frihet; och det
är derföre som jag med den varmaste öfvertygelse om förslagets
nytta och nödvändighet för landets bästa röstar ja till dess antagande.
Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till sammanträdets fortsättning kl. 6 eftermiddagen.
Herr von Koch: Jag hade hoppats, att efter den fullständiga
diskussion öfver detta förslag, som vid 1867 års riksdag egde rum i
denna Kammare, och då sedan dess endast ett mycket litet fåtal af
nya ledamöter tillkommit, striden blifvit så utkämpad, att man i dag
kunnat lägga sitt ja i urnan utan vidare ordande. Detta har emellertid
icke blifvit förhållandet. En talare, vid hvars ord man i synnerhet
i sådana frågor som denna fäster mycket afseende —■ såsom
också jag är böjd för att göra — har uppträdt och yrkat, att främmande
trosbekännare ej må få bekläda vissa embeten, ifrån hvilka
det, enligt min tanke, skulle vara högst orätt att längre utestänga
dem. Jag har utaf hans yttrande funnit mig uppmanad att söka försvara
det föreliggande förslaget, för hvars brister jag anser mig bära
en dryg del af ansvaret. Denne aktade motståndare håde, likasom
Den lfi Fpbriiari. f. m.
21 (i
Herr Ribbing i Andra Kammaren, väckt förslag, gående i samma syftning,
fastän icke så långt som detta. Men enligt deras, likasom enligt
det af Första Kammaren år 1867 förkastade, då hyllande förslag,
skulle man ock på annat sätt söka vinna målet, nemligen genom
att fullständigt uppräkna de embeten, som skulle vara statskyrkans
bekännare ensamt förbehållna. Dessa förslag inlemmades i Konstitutions-Utskottet
vid nämnda års riksdag, då jag var ledamot af Utskottet.
. Vi försökte i Utskottet att gå desse ärade motionärers önskningar
i formelt afseende till mötes, men vi lyckades icke på denna
väg tillfredsställa våra egna fordringar på bestämdhet och tydlighet
i lag. Under debatten i denna Kammare den 16 Februari 1867 hade
vi och fått en vink från en person, som för närvarande bekläder en
plats i Konungens Råd, derom, att man borde frångå allt dylikt uppräknande
och låta paragrafen uttala en grundsats. Denna vink följdes
sä mycket heldre af Utskottet, som åtskillige af Utskottets jurister
bekände sig till samma åsigt i afseende på lagstiftningen, som
ex'' gjprt sig gällande vid affattande af den, för sin tid, mästerliga
Österrikiska civillagen, att fastställa grundsatser och ej — såsom man
försökt göra i den Preussiska lagen — försöka uppräkna alla möjliga
och tänkbara fall, en uppräkning som ändå aldrig kan blifva fullständig.
Utskottet hade den lyckan att bland sina ledamöter räkna
en. högt aktad teologisk skriftställare och lärare, prest på landet,
hvilken^ jag tror mig kunna, utan att förnärma andra, påstå böra
ställas i det aldra främsta ledet bland våra själasörjare, ty han har
verkat ofantligt till spridande af kristlig anda inom ett pastorat, der
det är svårt att upprätthålla ens laglig ordning. Denne, nemligen
Doktor Landgren, styrkte oss öfriga i Utskottet i denna tanke. Han
säde; “om man blott lagar så, att ingen främmande trosbekännare
får inblanda sig i Svenska kyrkans angelägenheter, så är jag nöjd“.
Jag skulle önskat, att denne man ännu funnits i Kammaren. Hans
ord hade då kunnat utgöra en väl behöflig motvigt mot den åsigt,
en annan inom vår kyrka högt stående man i dag här förfäktat.
Doktor Landgrens åsigt delades äfven af en af Andra Kammarens ledamöter
i Utskottet, Doktor Grumselius, en gammal man som tillbragt
en stor del af sin lefnad på landet. I Utskottet fanns samtidigt en
ledamot, som tillhörde en fraktion, nu omhuldad, inom vår kyrka,
hvars medlemmar jag, för exemplarisk lefnad, högt aktar, men som
man i allmänhet tillskrifver det, enligt min uppfattning, väsendtliga
fel att vara ofördragsamma — det fanns bland oss, jag kan gerna
säga det rent ut, en man som var så kallad läsare — Herr Hedengren.
Denne ädle man döljer aldrig sin öfvertygelse, minst den varma tro
han bestyrkt med gerningar, då han för liktänkande — då knappt
tolererade —- på egen bekostnad byggt en kyrka. Nå väl! äfven han
var ense med oss om detta förslag. Yi hade lyckan att sedermera i
denna Kammare vinna majoritet äfvensom att slutligen kunna någorlunda
tillfredsställa vår förnämsta och talentfullaste motståndare,
Herr Ribbing, som jag hoppas i Medkammaren i dag till och med
uppträder till försvar för förslaget.
Förslaget har här nu blifvit angripet från tvänne synpunkter,
dels derföre att redaktionen af detsamma ej skulle vara lyckad, dels
Den 16 Februari, f. m.
217
derför att de undantag från regeln, som är o gjorda, icke skulle vara
lämpliga. I afseende på sjelfva redaktionen bekänner sig anmärkaren,
som det synes, fortfarande till dem, som vilja att man skulle
uppräkna embetena, i stället för att, såsom Konstitutions-Utskottet
gjort, uppställa en allmän grundsats. Jag tror mig icke behöfva vidare
försvara Konstitutions-Utskottet för att hafva beträdt denna
bana, och jag skall icke heller göra det. I afseende åter på de undantag,
Konstitutions-Utskottet ansett sig böra göra, hafva dessa
blifvit angripna från motsatta håll. Jag befinner mig i denna fråga
på samma ståndpunkt som vanligt under den långa tid jag kämpat
för religiösa och andra reformer. Jag har städse tillhört och jag
tillhör än de så kallade giå, som äro nöjda med framåtskridandet,
äfven om man icke genast får allt hvad man anser slutligen skola
uppnås och icke på en gång kan taga steget fullt ut. Men då får
man ock ofta angrepp både från venster och höger. Emot Konstitutions-Utskottets
förslag har den nästföregående talaren gjort anmärkning,
derföre att det icke gått nog långt, utan gjort undantag i
afseende på Konungens rådgifvare. Jag vill icke säga det, och behöfver
ej heller göra det, att mina sympatier gå i samma riktning
som hans, men det finnes, utom det af Utskottet uppgifna, för honom
således kända, äfven ett annat praktiskt skäl, som talar mot en sådan
utsträckning, och hvars vigt jag tror att den aktade talaren skall
erkänna. Det händer nemligen stundom, att våra svenska Statsråd
skola, i Konungens ställe, regera icke blott uti Sverige, utan ock uti
Norge. Svenska folket kunde kanske tåla, att bland de regerande skulle
finnas en katolik eller en jude, men jag tror icke och kan ej förutsätta,
att det Norska folket skulle göra det. 1 Norge äro ännu judarne föga
kända, det är icke ännu 20 år sedan i Norges grundlag lästes: “Joder
ere fremdeles udelukkede fra adgang til Råget". Jag tror, att förr
än Norrmännen blifvit mera bekanta med Jern, man icke kan tänka
på en förändring i våra i detta afseende gemensamma grundlagsstadganden,
samt att det derföre vore mindre grannlaga mot dem att
nu taga detta steg. Låt Norrmännen, hos hvilka upplysningen gör
snabba framsteg, så snart reformen der kan genomföras, taga initiativet.
Jag skall nu vända mig åt höger och till de anmärkningar, som
blifvit riktade mot förslaget, att man nemligen gjort för få undantag.
De gå ut på, att man bort undantaga icke blott alla domareembeten,
utan äfven lärarebefattningar vid elementarläroverken och folkskolelärare-seminarierna.
Den sednare delen af denna anmärkning vill jag
lemna att besvaras af andra personer, inom hvilkas erfarenhetskrets
ett svar på frågan ligger närmare, och är jag öfvertygad om, att de
skola göra det på ett sätt, som gifver Kammaren mera förtroende,
än jag i detta afseende kan göra anspråk på. I afseende åter på domare
har frågan blifvit inom denna Kammare så vidlyftigt, ja nästan till
trötthet diskuterad under en föregående riksdag, att jag skulle anse
mig missbruka Kammarens tid, om jag nu skulle utförligare orda om
densamma, utan hänvisar jag i detta fall till den diskussion, som här
egde rum den 17 April 1867, och till Konstitutions-Utskottets vid
sistnämnda års riksdag afgifna två betänkanden i denna sak. Jag
218
Den 16 Februari, f. m.
vill således endast taga mig friheten att säga ett par ord till bemötande
af de nu upprepade invändningarne. Den förnämsta, som blifvit
gjord i afseende på främmande trosbekännares befordrande till
domare, är, att man genom en dylik befordran skulle stöta det allmänna
tänkesättet hos folket. Ja, mine Herrar, det allmänna tänkesättet
hos folket, på det fäster jag också mycken vigt, och jag tror,
att hvarje representant uti en lagstiftande församling bör göra det,
men eu distinktion i detta fall måste dock göras. Lagstiftaren har
att pröfva, vid hvilken del af det allmänna tänkesättet han kan och
bör fästa sig. På den del af detsamma, som stödjer sig på den allmänna
rättskänslan, det sunda oförvillade rättsbegreppet hos folket,
skall han gifva noga akt. Der gäller regeln: “Vox populi, vox Dei“.
Men skall hon äfven vika för åskådningssätt, som endast hafva
sin rot i hans egna landsmäns okunnighet? Jag tror det icke. Lagstiftarens
och representantens skyldighet är att söka undanrödja "sådana
fördomar, men icke att annorlunda beakta dem. Jag tror också,
att detta är en regel, som icke blott i sig sjelf är riktig, utan äfven
har blifvit tillämpad af våra största praktiska statsmän. Jag vill i
detta afseende erinra om Glustaf Wasa. Denne man sökte sitt stöd
i det allmänna tänkesättet hos folket och särskildt hos Dalfolket när
han befriade Sverige från Danskarnes förtryck, från olidliga skatters
utpressning genom utländska legoknektar och fogdar. Men han lemnade
tänkesättet i Mora och Leksand å sido, när han införde reformationen.
Reformationen hade annars då blifvit ogjord. Glustaf Wasa
trotsade fördomarne och motståndet hos dessa Dalkarlar, som förhjelpt
honom till makten och tronen. Jag tror, att äfven vi några
hundra år derefter icke i det fall, hvarom nu är fråga, böra lyssna
mest till tankarne i Dalarne. Jag gladde mig öfver, att redan, då
frågan sist här förekom, det icke fanns någon inom denna aktade
Kammare, som ställde sig på ståndpunkten af ofördragsamhet. Motståndet
var egentligen äfven då grundadt derpå, att det allmänna
tänkesättet hos folket icke skulle vara moget för förändringen. Nu
har jag nyss förklarat, att jag på ett sådant tänkesätt, när jag tror
det grundadt på från blott okunnighet härledda fördomar, ej anser
mig bara fästa något afseende. Men dessutom, huru står det verkligen
till med det så kallade allmänna tänkesättet angående “främlingar",
eller “främmande trosförvandter“? Det stödjer sig enligt min egen
erfarenhet helt och hållet på okunnighet. Jag är uppfödd under en
tid, då Sverige låg i ständigt kif med sina grannar och då samfärdseln
mellan folken var föga liflig. Under min barndom inplantades
hos mig en till afsky gränsande vedervilja mot våra gamla fiender
Norrmän och Ryssar. Nu räknar jag mig till heder, att bland mina
bästa vänner hafva haft en Norrman och en Ryss.
1 Delsbo är väl, oaktadt nuvarande presterskaps nit, folkupplysningen
i allmänhet ej större än på de flesta ställen. Men fördomarne
mot detta förslag hafva icke hindrat dess varma förordande
af kyrkoherden i Delsbo Doktor Landgren. En representant från
Dalarne kommer kanske ock att tala för detta förslag, utan att frukta
fördomen i sin hembygd. Jag är sjelf bosatt i eu kommun, inom
hvars största del — skogsbygden — tyvärr råder en hög grad af
Pen 16 Februari, i'', m.
219
okunnighet. Men några mosaiske trosbekännare hafva egendomar
inom denna kommun. De hafva gjort sig kände som exemplariska
jordbrukare och gode husbönder. Jag tror att redan da kommunalförordningen
första gången skulle tillämpas blef en af dessa judar
enhälligt vald till ordförande i kommunalstämman i den socken, der
han var bosatt. Säkert är, att han ännu utöfvar och sedan flera år
utöfvat denna befattning. För deri, som ännu göra sig den föreställningen
om judarne, att de allesammans äro hårda procentare, vill jag
nämna, att denne man, som är förmögen och placerat åtskilliga inteckningar
mot fem procent ränta, har icke under dessa sista år, i
likhet med de flesta till och med af den rena evangeliska lärans långifvare
och många allmänna inrättningar, satt upp räntan för någon
utaf sina låntagare. Här har blifvit i sista stunden, fastän icke till
mig och några andra, dock till båda Kamrarnes flesta ledamöter utdelad
en emot förslaget riktad skrift, som jag fått låna och nu håller
i min hand. Den innehåller 22 förmenta skäl mot förslaget, hvilka,
redan då Konstitutions-Utskottets Betänkande vid 1867 års riksdag
föredrogs, förekommo i eu Stockholmstidning, som dock nu trädtupp
för religionsfriheten. Någonting karakteriserande, som jag icke kan
undgå att anmärka såsom ett prof på fördragsamhet utaf en mosaisk
trosbekännare mot en sjelf särdeles ofördragsam anonym författare,
är, att denna skrift utgått från ett tryckeri, som synes tillhöra en
jude — Herr Isaac Marcus — hvilken icke varit rädd för att i närvarande
ögonblick låta sprida mot sig och sina trosbekännare en skrift
af sådan syftning. I skriften, der skälen emot förslagets antagande
synnerligast hvila på olämpligheten, att ledamöter i Högsta Domstolen
skulle kunna utses bland främmande trosbekännare, anmärkes slutligen,
att, om förslaget antagen, intet hinder skulle möta för att Högsta
Domstolen skulle kunna komma att bestå till hälften af judar och till
hälften af katoliker eller något ditåt. Jag vill påminna, att de 22
skälen den 17 April 1867 egnades, på detta rum, all den uppmärksamhet
de torde finnas förtjena. Då ådagalades bland annat genom
en i protokollet intagen bevisning ex absurdo, att, om man icke förutsätter
sundt förnuft ens hos Konungens rådgifvare vid tydningen af
lag, icke någon sådan skulle kunna skrifvas, ur hvilken dylika orimliga
slutsatser ej skulle kunna dragas. Men om äfven i en aflägsen
framtid skulle kunna inträffa, att Konungen, då judar och katoliker
kunna komma i fråga att befordras till ledamöter i Högsta Domstolen,
tillsatte en så beskaffad Högsta Domstol, som den anonyme
fruktar, så kan man ju, om allmänna tänkesättet då ej f ål någon eller
endast ett visst antal främmande trosförvandter i Högsta Domstolen,
lätt begagna sig af opinionsnämnden och votera ut till exempel den
förste eller tredje främmande trosförvandt, som deri insattes. Jag
för min del befarar dock ej, att den grundlagsparagraf,_ som omtalar
opinionsnämnden, ens sålunda någonsin skall behöfva tillämpas, men
finner den nu vara bra att hafva till tröst för dem, som sakna tillit
till det sunda vettet hos iagtolkarne och torde uti en sådan paragraf
se det enda skyddet emot minskande af den stränga renlärigheten
hos Högsta Domstolens ledamöter.
Jag vill för öfrigt blott anmärka, att farorna synas temligen af -
220
Den 16 Februari, f. m.
lägsna, om de finnas, då man besinnar, huru fåtaliga så väl katolikerna
och judarne som andra främmande trosbekännare äro. I Stockholm
funnos 1868 blott 356 katoliker, i Göteborg 26; på sednare stället
hade antalet sjunkit från 86 under sednare åren efter 1865. Det mycket
utbasunerade proselytmakeriet synes ej haft stor framfart. Judarne
voro vid 1868 års slut 1,326, Warnhusbaptisterne 241, alla
främmande trosbekännare 2,153, allt enligt statistiska byråns uppgifter.
r r
Jag kan knappt föreställa mig, att denna upplysta Kammare fattar
ett. beslut, hvarigenom Gustaf II Adolfs fädernesland, i fråga om
religionsfrihet, ställes efter Filip II:s.
Hans Excellens Herr Friherre De Ge er: Om den föreslagna grundlagsförändringen
innebure, att främmande kristna och mosaiske trosbekännare
skulle erhålla rätt att utan allt afseende på deras trosbekännelse
befordras till alla tjenster i staten, från hvilka grundlagen
icke vidare skulle utesluta dem, sä skulle jag för min del hysa betänklighet
att antaga detta förslag. Men jag kan icke inse, att förslaget
innebär detta. Först och främst vill jag icke erkänna någon rätt för
hvem det vara må att. befordras. till statens embeten — och 28 §
Regeringsformen afser icke att tillförsäkra någon enskild eu sådan
rätt, utan endast att bestämma de inskränkningar i Konungens rätt
att välja embetsmän, som grundlagen funnit nödiga för betryggande
af statens intresse att få goda embetsmän. Vidare synes mig uppenbart,
att såsom kompetensvilkor till en tjenst erfordras icke blott att
ega skicklighet uti en del
utan det måste också tagas i betraktande, huruvida en sökande är
mindre skicklig i en annan del af dessa göromål, och än mer om han
är alldeles oförmögen att uppfylla, denna del, vare sig att denna oförmåga.
är en följd af personlig oskicklighet eller af grundlagens förbud
för honom att med denna del af embetet sig befatta. Häraf följer
också, att i samma mån, som till ett embete höra många och vigtiga
funktioner, som angå religionsvård och religionsundervisning,
främmande religionsbekännare icke kunna anses lämplige att till sådana
embeten befordras. Denna åsigt finnes också tydligen uttryckt
i Konstitutions-Utskottets motiver till det framlagda förslaget. För
min del. går jag ännu längre. Då vår grundlag icke stadgar andra
befordringsgrunder än förtjenst och skicklighet, så måste dessa ord,
för att icke blifva alldeles orimliga, tagas i deras vidsträcktaste och
mest omfattande bemärkelse. Samma ord förekomma i flera af våra
äldre grundlagar, och i det bekanta tjenstebetänkandet af år 1756
försökte man att förklara och inskränka dessa ords betydelse, i det
man uppställde ett fullständigt system af pappersmeriter, derifrån ingen
afvikelse. fick ega rum. Men detta försök visade sig snart otjenligt,
ja omöjligt, och numera gäller ej någon förklaring af ifrågavarande
ord i vår grundlag. Omöjligheten att närmare bestämma de
rätta vilkoren för befordran har tvungit grundlagstiftaren att öfverlemna
pröfningen deraf åt Konungen, alldeles på samma sätt som omöjligheten
att objektivt beskrifva alla de olika grader af brottslighet, som
kunna ingå i ett och samma brott, tvungit brottmålslagstiftaren lemna
Den 16 Februari, f. m.
221
en latitud åt domaren vid straffets bestämmande. Vid sådant förhållande
måste ock efter min tanke vid tjänsters tillsättande tagas
hänsyn till hvarje egenskap och omständighet, som kan göra en sökande
mer eller mindre egnad att väl och med framgång sköta ett
embete, fastän dessa egenskaper och omständigheter ej finnas i grundlagen
uppräknade. Redlighet t. ex. finnes icke omnämnd i 28 § Regeringsformen;
men icke vill man väl derföre påstå att det icke skulle
behöfva fästas afseende vid denna egenskap i fråga om andra embeten
än statsrådsbefattning och ledamotskap i Högsta Domstolen, för
hvilka särskild föreskrift i grundlagen derom finnes. År det fråga
om ett embete, hvars innehafvare måste åtnjuta ett stort personligt
anseende för att kunna rätt motsvara embetets uppgift, så är äfven
den, i inskränkt mening, mest skicklige till ett sådant embete olämplig,
om icke hans seder i det enskilda lifvet ingifva aktning. Ett
naturfel kan göra äfven den förträffligaste olämplig för vissa embeten,
hvarföre kyrkolagen äfven förbjuder biskoparne att till pretser ordinera
dem, som dermed äro behäftade. På samma sätt kan jag också
tänka mig förhållanden, som skulle göra det olämpligt att befordra
en jude till ett eller annat embete, fastän grundlagen icke ovilkorligen
förbjuder det och ehuru till detta embete icke hör någon särskild
nämnvärd befattning med religionsundervisning och religionsvård.
Det är endast under det bestämda antagande, att Konungen eger
både rätt och pligt att å dylika förhållanden fästa afseende, som jagför
min del kan bifalla det nu föreliggande förslaget. Utskottets förslag
till redaktion af 28 § Regeringsformen synes mig ock utvisa åtminstone
ett bemödande att uttrycka denna mening. Då Utskottet
nemligen säger, att främmande trosbekännare må kunna utnämnas till
vissa embeten, så lärer väl Utskottet velat att dessa ord skola tagas
i samma bemärkelse som högre upp i paragrafen, der det heter att
Konungen må kunna uti militära embeten nyttja utländske män af
sällsynt skicklighet. Ingen bör väl anse, att det till följd af detta
stadgande är en ovilkorlig skyldighet för Konungen att till dessa
tjenster utnämna utländingar, om sådana af sällsynt skicklighet kunna
stå till buds.
Med denna uppfattning, som jag för öfrigt alldeles icke hufvudsakligen
stödjer på det anmärkta uttrycket i redaktionen, utan på
sjelfva sakens natur, kan jag icke se någon våda i att antaga förslaget,
ehuru jag för min del icke heller skulle haft något emot, omförändringen
gjorts något inskränktare. Åt Regeringens urskiljning och
samvetsgrannhet är dock i alla fall vid tillsättandet af embeten öfverlemnad
lösningen af vida svårare frågor än den, om skiljaktighet i
trosbekännelse bör utgöra hinder för befordran.
Det absoluta förbud, som nu finnes emot att använda främmande
trosbekännare i de flesta rikets embeten, anser jag hvila på en ohållbar
grund och derföre böra ur vår grundlag borttagas.
Herr Årrhen ius: Efter de sakrika anföranden, som, sedan jag
begärde ordet, blifvit afgifna, vill jag nu inskränka mig till endast
några få ord.
En aktad akademi-kamrat, och högt värderad ledamot af denna
222
Den 16 Februari, f. rn.
Kammare, . som i sitt anförande i denna fråga riktigt angifvit Staten
såsom en icke blott och bar rättsanstalt utan jemväl framhållit dess
betydelse af kulturanstalt, bär dock yttrat farhåga att Staten, i händelse
förslaget antoges, såsom kulturanstalt ej skulle kunna svara
mot sin uppgift. Jag är af motsatt mening och har derföre begärt
ordet för att uttala min uppfattning af det föreliggande grundlagsförslaget.
Detta, förslag undantager från dissenters alla presterliga
tjenst er, all religionsvård och all undervisning vid läroverken uti religion;
det afser icke heller att, i Girigt och med undantag af statsrådsplatserna,
öppna tillfälle till anställning i Statens tjenst för andra
än kristna trosbekännare samt för bekännare af den mosaiska läran.
De väsendtliga inskränkningar, hvilka, såsom nämndes, i förslaget äro
upptagna, göra att jag emot detsamma ej kan hysa några betänkligheter.
Hvad först angår de mosaiska trosbekännarne, måste jag tillstå
att jag är oförmögen att förklara hvarifrån den ovilja mot dem,
som ännu till en del förefinnes, härleder sig, ty den kan endast komma
af obekanskap med dessa personer eller från glömska deraf att deras
religion utgör till eu väsendtlig del grunden för vår. Yi erkänna ju
a bada sidor Gamla Testamentet; från vår barndom uppfostras vi till
kännedom om de mosaiska sedebuden och de utgöra äfven grunden
för vår borgerliga lag. Den kristna religionen utgör ock, enligt Frälsarens
egna ord; ej ett upphäfvande utan fullkomnande af den mosaiska
lagen, och ingen sann kristen kan vara, eller bör vara fiendtligt
sinnad emot judarne. Särskild! anhåller jag få tillkännagifva, att jag
alltsedan min akademitid varit rätt mycket i beröring med judar och
städse funnit dem redbara, anspråkslösa och arbetsamma, samvetsgranna
och laglydiga, och jag önskar att de flesta af våra bröder
vore dem lika. Böra vi då med förakt stöta dem ifrån oss? Tvärtom
tror jag det vore eu stor vinst för samhället att tillgodogöra sig allt
det goda, som finnes hos dem.
Hvad beträffar kristna trosbekännare, så veta vi ju nogsamt att
deras bekännelser äro endast olika färgbrytningar af ett och samma
eviga ljus, och vi veta äfven, att det icke gifves några kristna bekännare,
som icke anse sin tro vara den bästa. Vi tala här om den rena
evangeliska läran och jag tillhör och älskar den, men vi må icke vara
så ofördragsamma, att vi tro det andra kristna trosbekännare uti sin
tro i allo oriktigt uppfattat de eviga sanningarne. Jag kan icke heller
finna att det skulle blifva någon fara för Staten, om den ifrågasatta
förändringen bifalles. Skulle vår kyrka känna sig svag, hvilket jag
tror och vet att hon icke är, då kan det blifva eu lycka för henne
att hon manas till mera lif och till en strid, derur hon utan tvifvel
skall utgå segrande, så vida, såsom vi tro, hennes sak är sann, ty att
det sanna och rätta skall på sistone alltid ofelbart behålla segern,
derom äro vi ju alla förvissade.
Det har blifvit anmärkt att i förslaget bort göras undantag för
domare och lärare vid elementar-läroverken. Om domare-embetena
har tillräckligt talats. Hvad åter. lärareplatser vidkommer skulle jag
föreställa mig att det kan vara likgiltigt, om den, som undervisar i
t. ex. mathematik eller latin, är kristen eller jude och att detta förhållande
ej bör kunna inverka på sättet huru undervisningen medde
-
223
Den 16 Februari, f. m.
las, ej heller störande verka på lärjungarnes religion. Då jag nämner
detta, beder jag särskildt få erinra om huru sanningen eger kraft att
bana sig väg äfven under förhållanden, som äro ytterst ogynnsamma
och huru en mosaisk trosbekännare just såsom lärare tillvunnit sig
stort förtroende. En af mina akademikamrater, hvilken tillhör mosaiska
trosbekännarne och i Upsala samtidigt med mig promoverades till
filosohe doktor, har här i hufvudstaden för flera år sedan öppnat en
förberedande undervisnings-anstalt, som besökes af dem, livilka ämna
genomgå Statens lärarinne-seminarium. Denne man bär såsom föreståndare
för denna anstalt vunnit allmänt och odeladt förtroende, och
han har praktiskt visat huru en jude kan vara föreståndare för en
läroanstalt, som erkännes vara en af de bästa, och till hvilken ingen
tiar någon fruktan att skicka sina barn.
Jag beder äfven särskildt få fästa uppmärksamheten derå, att
judarne aldrig utmärkt sig genom bemödande att gorå proselyter,
hvarföre ingenting är i detta hänseende att af dem befara. Hela deras
förhållande är i öfrigt, såsom jag nyss antydt, af den beskaffenhet,
att det gör dem fullt berättigade till de förmåner, som den föreslagna
förändringen vill tillerkänna dem.
Här har varit tal om det allmänna folkmedvetandet. Jag beder
i det fallet få framställa två grundsatser af beskaffenhet att kunna
anses tillhöra det allmänna folkmedvetandet, åtminstone böra finnas
uti detsamma, eller, der de möjligen ännu saknas, väckas till lif och
verksamhet. De äro rättvisans och kärlekens grundsatser. I rättvisans
intresse kan och bör man fordra, att hvarje oförvitlig medborgare må
ega rättighet att användas i Statens tjenst så att han kan gagna,
utan intrång för andra. Kärleken åter är grunden för hela vår religion
och dess första bud är: “älsker bröderne!“ Hela vår religion
uppmanar oss till fördragsamhet och det är endast en tillämpning åt
rättvisans och kärlekens grundsatser, som uttalar sig i förevarande
förslag — och deri ligger dess styrka. Jag röstar för bifall till förslaget.
Herr von Stockenström: Då hittills endast eu medlem af
denna Kammare framställt anmärkningar emot det livilande grundlagsförslaget,
och de talare, som före mig haft ordet, redan hafva besvarat
och efter mitt förmenande vederlagt hans anförande, samt dessutom
Hans Excellens Justitie-statsministern lagt sitt tunga ord i vågskålen,
kunde det synas som jag gjorde rättast uti att afstå från den
yttranderätt, som jag anhållit få i denna fråga begagna; men då det
kan inträffa, att äfven hädanefter under öfverläggningen några röster
komma att höjas emot förslaget, må det ursäktas mig, om jag önskar
att i all enkelhet uttala min öfvertygelse om förslagets berättigande
till framgång; denna min åsigt må nu väga huru litet som helst.
Jag anser, att förslaget bör vinna framgång, enär det grundar
sig på rättvisa, enär det påkallas af Statens egen fördel, och enär,
efter min åsigt, några afsevärda olägenheter icke kunna, uppkomma
genom dess antagande. Konstitutions-Utskottet yttrade i sitt vid 1867
års riksdag afgifna Betänkande i denna fråga följande: “rättvisan
224
Den 16 Februari, f. m.
bjuder, att de samhällets medlemmar, som draga dess bördor, äfven
blifva delaktiga af dess förmåner.''1
Detta, ftr en enkel sats, som väl icke kan motsägas. Helt annor
i
j ''i ^ me<^ ^enna fråga för några årtionden tillbaka.
Ha hade konventikel-plakatet ännu gällande kraft, då var landsflykt det
härda straff, som tillämpades för affall från den lutherska läran, och
da hade mosaiska trosbekännare i vårt land nästan inga rättigheter,
bedän dess har det ena steget efter det andra nttagits på religionsfrihetens
och toleransens bana, och hade icke formela skäl lao-t hinder
i vägen, skulle vi säkerligen i denna stund hunnit ännu längre.
JJet allmänna tänkesättet har undergått en stor — man skulle, med
tanken på det förflutna, kunna säga —- en underbar förändring, och
jag föreställer mig, att detta tänkesätt nu är moget för ett sista steg,
att med fullt förtroende och välvilja bjuda handen åt det fåtal främmande
trosbekännare inom Sveriges landtörn hittills saknat de medborgerliga
rättigheter, hvilka tillkomma oss andra, som dock äro
söner af samma fosterland. Vi veta, att de främmande kristna trosbekännarne
i Sverige äro ganska få, och att grundlagsförändringen
förty egentligen afser medlemmarne af den mosaiska religionen. Jag
har sagt, att genom förslagets antagande endast rättvisa utöfvas mot
dessa trosbekännare. Det är en rättvisa icke allenast af andra skäl
utan ock derföre, att judarne gjort sig förtjenta af alla de hedrande
vitsord, som lemnats dem, det må vara från embetsverk, från kommunala
myndigheter, från skolorna, från universiteten. Alla vittna
till deras fördel; alla tala om deras laglydnad, om deras sedliga
värde, om deras fosterlandskärlek.
Huru hardt är det icke för en yngling af mosaiska trosbekännel®ell’
s9m , sma föräldrar blifvit satt i en elementar-läroanstalt; han
fullföljer der med ifver och arbetsamhet sina studier, han följer sedan
kamraterna till universitetet, han aflägger der samma examen
s?mp.. I P1611 äro färdiga att utgå i Statens tjenst, finner han
sig förskjuten. Jag erinrar mig lifligt från min egen ungdom en sådan
händelse. Jag kände under min studietid i Upsala flera mosaiska
trosbekännare, hvilka idkade samma studier och aflade samma
examina som sina kamrater; men när vi andra efter slutad kurs hade
alla vägar för oss öppna, då egde de intet annat val än att vända
sig till det enskilda lifvet.
JaS yttrade att Statens egen fördel bjuder antagandet af det hvilande
grundlagsförslaget. Staten bör nemligen icke stöta ifrån sig de
främmande trosbekännarne, utan taga reda på alla förmågor, som finnas.
Deremot kan väl sägas, att det hittills gått väl för sig, utan
a|J lagfr någon skada, men jag tror det ligger i Statens väl
förstådda
intresse att icke förskjuta några krafter, som kunna bidraga
till fosterlandets ära och förkofran.
Man har invändt, att åtskilliga olägenheter skulle af förändringen
uppstå. Olägenheterna skulle egentligen uppkomma deraf, att undantag
icke _ skett för lärare- och domare-befattningar. Efter hvad som
härom blifvit yttradt, har jag föga att tillägga. I afseende på lärarebefattningar
är sagdt allt hvad som kan sägas, och jag vill endast
ytterligare betona det exempel, den näst föregående talaren anförde.
Han
225
Den 16 Februari, f. m.
Han erinrade nemligen om den enskilda läroanstalt, som finnes bär
i hufvudstaden, och som förestås af en mosaisk trosbekännare. Det
allmänna förtroende, denna läroanstalt åtnjuter från alla båll, utgör
väl ett bevis för, att samma förtroende icke skall svika de Statens
skolor, der lärare af mosaiska bekännelsen kunna vinna anställning.
Den andra anmärkningen angick domare-befattningar. I detta fall
vill jag väl medgifva, att fördom emot judar ännu finnes qvar här och
der på landet, och derföre både det varit önskligt, om undantag kunnat
göras för häradshöfdinge-befattningar på landet, men ett sådant
undantag skulle möta åtskilliga svårigheter. Konungens förste rådgifvare
har redan hänvisat till hvad som i denna fråga är betryggande,
och det är den Konungen bibehållna rätt att efter skicklighet
och förtjenst utnämna till dessa befattningar. Till hvad han yttrat
vill jag endast tillägga, att det icke blott är Konungen, som eger
denna rätt sig bibehållen, utan äfven högre embetsverk, hvilka ega
tillsätta tjenster eller utfärda förordnande på tjänsters bestridande för
viss tid. Jag tror således att icke den ringaste fara skall uppkomma,
och jag är öfvertygad om att inom några år denna fördom, i likhet
med så många andra, skall hafva försvunnit. För mig framträder
frågan såsom blott eu tidsfråga, ty jag är viss att, äfven om den icke
nu genomföres, den ovilkorligen och ganska snart skall tränga sig
fram. För mig finnes det derföre intet skäl att ej nu bifalla denna
förändring, intet skäl, hvarföre icke vårt fädernesland skulle följa
exemplet från nästan hela den öfriga civiliserade verlden, der man
redan medgifvit fullt medborgerliga rättigheter åt främmande trosbekännare,
der man utan misstroende mottagit dem i de representativa
församlingarne, och der man ej ens tvekat att insätta dem i furstarnes
råd.
Jag yrkar bifall till det hvilande grundlagsförslaget.
Herr Nordström: Innehållet af den i ämnet hittills förda diskussion,
äfvensom särskilt det förklarande af sitt bifall till förslaget,hvilket
H. Exc. Herr Justitie-statsministern i sitt nyss afgifna anförande funnit
sjg böra — tvifvelsutan efter samråd med sina kolleger i Stats-Rådet
— på förhand tillkännagifva, antyda visserligen den sannolika utgången
inom denna Kammare af den i så många afspenden betydelsefulla
fråga, med hvars pröfning vi nu hafva att sysselsätta oss. Äfven
pressen har under de sednaste tiderna ansträngt all den förmåga, hvaraf
den är i besittning, för att söka ådagalägga, huru på en gång frisinnade
och välgörande de nu framställda förslagen och huru tryckande
det nu rådande religionstvånget hos oss vore, samt huru fördenskull
rättvisa, humanitet, den sedliga frihetens begrepp, den höga ståndpunkten
af vårt tidehvarfs civilisation m. in., och framför allt angelägenheten
deraf, att det ofta med hån blandade klander, som från främmande
länder skall genljuda till oss öfver den hårda religionsintoleransen
i vårt land — huru allt detta borde göra det till en oafvislig'' nödvändighet.
att godkänna och antaga ifrågavarande förslag. Liknande skäl
halva i dag inom denna Kammare blifvit från många håll anförda, utveck
Riksd.
Prof. 1 Afd. 1 Band. 15
226
Den 16 Februari, f. m.
lade med mer eller mindre oratorisk glans i allmänna tankesatser ocii
stundom belysta med hvarjehanda exempel från talarnes egen erfarenhetssfer.
Man har låtit sin ande flyga ut i de abstrakta grundsatsernas
höga rymder, der, oberoende af den konkreta verklighet,
om hvilken förslaget vänder sig, sköna tankar i mängd stå att finna;
men hvad sjelfva förslaget, sådant det i bokstafven lyder, i sjelfva
verket innehåller och huruledes det vill förverkliga den nya friheten
samt följderna deraf, allt detta synes man nästan hafva glömt att
pröfva, ehuru dock det nu är hufvudsak.
Att vid ett sådant frågans horoskop som det nyssnämnda tiga
stilla och låta den hafva sin predestinerade gång, kunde emellertid
mången anse nu vara klokast; men att böja sig för opinionens vexlande
vindar är icke allom gifvet, och att uti en så vigtig samhällsfråga,
som den förevarande, uttala sin åsigt, äfven om den kunde förutses
blifva minoritetens, är en gärd åt den pligt, man iklädde sig,
då man emottog förtroendet att inträda såsom medlem af denna lagstiftande
församling, och derför är det jag nu utbedt mig att få i min
tur begagna ordet.
Jag ämnar härvid icke ingå i försök af abstrakta principutvecklingar,
icke, äfven om jag förmådde det, söka höja mig till de rymder,
der idealet strålar; jag ämnar förnämligast kasta några blickar
på förslaget. Må det dock tillåtas mig yttra, att äfven jag tror på
den allsmäktiga, allt genomträngande kraften af det ljus, som tändes
i Bethlehems krubba. Den tid skall komma, då menniskornas olika
uppfattningar deraf, sådana de nu äro, skola upplösa si^ i em enda,
hög, gemensam tro och bekännelse af deras samband med Gud, och religionsfriheten
såsom princip, i detta begrepps moderna betydelse såsom
motsats till religionstvång, är ett af de störa medel, som skola
leda till målet. Det är den evigt verksamma forskningen efter sanning,
som utgör dess källa och alltså dess fulla berättigande. Bekännelsefriheten
är religionsfrihetens naturliga följ d; men de stora sanningarne vinna
endast långsamt insteg, och så länge samhället ej tilltror sig kunna
förklara, att tro och religion uteslutande äro individens ensak, kan det
ej förblifva likgiltigt för hvad de olika bekännelsernas läror innehålla
och dessas återverkan på det hela. Det måste häröfver förbehålla
sig tillsyn. Religionens bud verka djupare än _ lagens, och
egentligen är det de, som upprätthålla samhällets sedliga lif, desto
fastare, ju större enheten i tro och lära är; men öfver en sådan
tvångslån enhet i lära och tro och hvad dess sanna omvårdnad kräfver,
kunna endast de vara lämpliga att döma, som sig sjelfva dertill
bekänna.
Omkring tre och ett hälft århundraden hafva förgått, sedan
den svenska kyrkan upptog den evangeliska läran såsom grundval
för sin religiösa tro och bekännelse. Öfver ett hundra år behöfdes
för att göra den fullt rotfast och värna den mot de många
försök, som tid efter annan gjordes att förlama eller splittra dess
kraft. Sedan den tiden har hon varit en det svenska folkets oantastade
dyrbara tillhörighet, sammanvuxen med samhället, vårdad till
sina intressen och sina angelägenheter af samma de män, som på
riksdag pröfvade och b&slöto om samhällets verldsliga angelägenheter.
Deri 16 Febi ''lian, I''. m.
227
Konungen skulle vara. icke blott rikets, utan ock kyrkans högsta styresman,
dess högste biskop. Synoder för kyrkans angelägenheter, såsom.
i andra protestantiska länder, kunde hos oss endast undantagsvis
i rent dogmatiska frågor vinna insteg. Konungen och .Riksdagen
skulle vara kyrkans rätta vårdare och beskyddare. Detta är det särskilt
utmärkande draget i vår kyrkoförfattning och är i principen
sådant ännu i dag. Att denna sammansmältning, för att så säga, af
kyrka och stat icke kunde undgå att utöfva inverkan äfven på den
verldslig;! lagstiftningen, ligger för öppen dag. Den framträder på
mångfaldigt sätt i alla grenar af denna lagstiftning, såsom alla de,
hvilka deråt egnat sina studier, nogsamt känna, och svårligen skall
någon kunna påstå, att samhället derpå förlorat i sedlig värdighet och
allmän välfärd.
Man må ej förneka, att en viss ofördragsamhet utbildade sig i
sammanhang härmed i fråga om medborgarens ställning till kyrkan
och dess tro samt i följd deraf till Staten och de aktiva medborgerliga
rättigheterna. Men såsom sådan kan likväl ej betraktas den länge
rådande grundsats, att bekännare af främmande troslära ej kunde
vara valbar till riksdagsman, det vill säga, till lagstiftare på samma
gång äfven i kyrkans angelägenheter. Den var en följd, denna grundsats,
af Riksdagens betydelse för kyrkan och kan, ehuru längesedan bruten
i afseende å protestanter, efter mitt omdöme ej alldeles åsidosättas,
så länge denna betydelse eger bestånd och kyrkans välfärd, likasom
andra samhällsangelägenheter, af Riksdagen skall vårdas. De verkliga
bevis på ofördragsamhet, som från våra lagar förut kunde hemtas,
hafva numera försvunnit. I fråga om medborgarens enskilda
ställning i samhället har religions- och bekännelsefriheten redan länge
varit erkänd och yttermera i nyare tider blifvit närmare bestämd.
Ansvar för affall existerar ej mer, hinder mot äktenskap i följd af
trosbekännelse lika litet; rätt till val af riksdagsman och deltagande
i rådslag om kommunernas angelägenheter är ock oberoende af trosbekännelse,
och de nya lagarne om näringsfrihet fästa än mindre något
afseende dervid. För befordran till embetsman samt valbarhet till
riksdagsman uppställer deremot lagen ännu såsom vilkor en viss
trosbekännelse, och om upphäfvande deraf är det nu fråga.
År det då en fullständig religionsfrihet i dessa hänseenden, man
nu vill införa, och gorå utöfvandet af offentliga befattningar i samhället.
oberoende af innehafvarens trosbekännelse? Nej. Undantag
äro gjorda. Man.har sett sig tvungen att i sak göra inskränkningar,
under det man i orden varit fulltonig och fri. Man har funnit sig
icke. kunna .undgå att åtminstone i någon män vara konservativ, att
åtminstone i någon mån skänka uppmärksamhet åt den i så många
afseenden säregna beskaffenheten af vår samhällsförfattning och de
verkande elementen deri, och är det i sjelfva verket endast ett ackomodationsförslag,
man framlagt, men efter mitt omdöme icke egnadt
att motsvara framtidens kraf eller de åsigter, som ännu inom samhället
lefva ett fullt lif. Hvaruti skilja sig då vid detta tillfälle de
s. k. liberala från de konservativa? Deri, att, då de förra vilja gå,
för att så säga, ett. tusen steg längre framåt, ehuru de slinta på vägen,
de sednare vilja stadna så mycket tidigare, emedan de tro sig
228
Den 16 Februari, f. m.
finna fältet ännu ej vara beredt eller vilja se vissa andra åtgärder
på samma gång vidtagna, erforderliga för att bereda mark åt de nya
grundsatser, man i samhällsordningen vill införa. Detta är den hufvudsakliga
skiljaktigheten. . , „
Låtom oss nu taga de föreslagna undantagen i närmare skärskadande.
Man proklamerar principen, att i fråga om aktiva och politiska
medborgerliga rättigheter trosbekännelsen ej skall utgöra någon
skilnad, så vida den är kristen eller mosaisk. Härifrån undantagas
Konungen och medlemmarne af hans Stats-Råd. De skola vara underkastade
religions- och samvetstvång, de få icke vara fria i sin tro.
De yppersta statsmännen, de största insigter och talenter kunna ej
få inträde i Stats-Rådet, om de ej tillika bekänna den evangeliska läran.
Man inser väl grunden till detta undantag; man finner lätt, huru
man här måst gifva vika för inflytelsen af vårt historiska lits gång
och den ställning vår svenska kyrka intager i samhället, enligt hvad
förut är sagdt, och de konservative kunna således icke hafva. något
att erinra mot detta undantag. Men hvad de, dessa obskur an tismens
förstockade barn, med skäl må förundra sig öfver, det är, att Konstitutions-Utskottet
synes hafva glömt, att ärenden gifvas, der, enligt
vår grundlag, äfven andra än de ständiga rådgifvarne skola vid åtgörandet
ega säte och stämma i Stats-Rådet med samma ansvarighet
som de förra. Af denna natur äro alla justitieärenden, som i StatsRådet
föredragas, lagförslag, lagförklaringar, nådefrågor m. in. Sträng
följdriktighet hade således redan ur denna synpunkt fordrat, att älven
justitieråden blifvit upptagne i samma undantagskategori som de
ständiga statsråden, och det så mycket heldre, som vår kyrka i allo
är underkastad Statens lagstiftningsmakt, och Konungens högsta domstol
skall, likasom det egentliga Stats-Rådet afgifva sitt yttrande öfver
alla lagförslag, som af Konungen proponeras eller på initiativ af Riksdagen
afgöras. Men huru många intressens sanna upprätthållande
beror ej af den anda, som beherrska!’ den lagstiftning, hvarunder de
falla, och innehållet af de lagar, som dit höra? Min åsigt således är,
att, likasom för de egentliga statsråden, äfven för justitieråden den
evangeliska trosbekännelsen borde utgöra ett fast qvalifikationsvilkor,
så länge vårt samhälle och vår kyrka i sitt förhållande till hvarandra
bibehålla den grundkarakter, de nu ega, och för detta omdöme
får jag ett ytterligare vigtigt skäl, då jag fager i betraktande hvad
ur ifrågavarande synpunkt förslaget innehåller i afseende på rättsskipningen.
% . .
Den ecklesiastika jurisdiktion en är nu mera hos oss inskränkt
till rena förvaltnings- och mindre disciplinmål, (xröfre tjenstefel och
andra förbrytelser af kyrkans tjenare falla under de verldsliga domstolarnes
dels ransakning, dels, efter omständigheterna, ransakning
och dom. Under de verldsliga domstolarnes domsrätt falla ock alla
förbrytelser af sedlig eller religiös natur, begångna af lekmän; och
alla sådana mål kunna slutligen komma under Konungens dom i dess
högsta domstol. Uti dessa förhållanden visar sig åter en sida af vår
kyrkas egna ställning i samhället. Ledamöterne af högsta domstolen
äro högste domare i alla religiösa och kyrkliga mål, tillika med Konungen,
när han der vill intaga säte, och da, såsom ock, då domen
Di n 16 Februari, f. m.
229
fällts, utan han dervid varit tillstädes, förkunnande sin dom i Konungens
namn. Till ledamöter i Konungens högsta domstol skulle emellertid,
enligt ifrågavarande förslag, kunna nämnas äfven bekännare, icke
blott af hvarje annan kristen lära än den evangeliska, utan ock bekännare
af den mosaiska läran, och denna nya grundsats skulle, enligt
förslaget, utsträckas till domarebeställningar utan undantag, dock med
vissa förbehåll i afseende å embetets utöfning.
Innan jag öfvergår till förbehållen, tillåter jag mig att till bemötande
upptaga ett yttrande af H. Ex. Herr Justitie-statsministern om denna
fråga, då han för oss i dagt illkännagaf sitt bifall till förslaget. Hans
Excellens behagade nemligen anmärka, att, likasom, ehuru grundlagar^
i fråga om befordringar endast nämna skicklighet och förtjenst, i detta
ords legala mening, såsom rätta befordringsgrunder, äfven andra sidor
af en sökandes eller på förslag till ett embete ställd persons duglighet
eller lämplighet för embetet dock tillika kunde tagas i betraktande
vid utnämningen, så kunde ock vid domareplatsers besättande
framdeles vederbörande pröfva, huruvida trosbekännelsen hos en sökande
eller föreslagen borde anses göra honom lämplig eller olämplig
för det lediga embetet; hvadan Hans Excellens, ehuru han ej hade varit
emot, om domareembeten blifvit upptagna bland undantagen, dock
ej ansåg den omständigheten, att så ej skett, böra utgöra hinder för
förslagets godkännande. Utan att nu vilja ingå i glanskning af de
åsigter, som i detta yttrande uttalas, åsigter, som äfven åt godtycket
vid befordringar kunde gifva ett hittills icke erkändt, kraftigt stöd,
tillåter jag mig endast att härvid erinra, att anspråk på befordran i
vederbörlig ordning efter skicklighet och förtjenst, der emot frej den
intet är att anmärka, enligt gällande lagar, ännu anses så giltiga, att
stadgad besvärsrätt eger rum, om någon tror sig finna sina befogade
önskningar i sådant afseende hafva oskäligen blifvit underkända; följande
häraf, att nämnda af Hans Excellens uttalade åsigt icke åt förslaget
kan gifva något stöd förr, än all besvärsrätt i sagda hänseende afskaffa^.
Blifver förslaget godkändt, måste väl tills vidare hvarje välfräjdad
sökande, han må vara jude eller kristen, efter skicklighet och förtjenst
befordras, då han vid inträffande ledigheter derom gör ansökan.
Från ett annat håll har det ock blifvit anmärkt, att förslaget ej
borde i denna punkt gifva anledning till betänkligheter, emedan man
dock alltid borde kunna förutsätta att en lag tillämpas med förnuft.
Om detta här skall betyda, att man må kunna stifta lagar med beräkning,
att de ej skola tillämpas, sii må eu sådan beräkning lenmas
i sitt värde. De finnas likväl, som tro, att förnuftet företrädesvis
har sitt rätta rum vid lagstiftningen, förståndet eller den logiska slutkonsten
vid tillämpningen.
Jag återgår nu till de förbehåll vid utöfningen af ett domareeller
civilt embete, som, då det af främmande kristen eller mosaisk
trosbekännare komme att innehafvas, borde enligt förslaget iakttagas.
Dessa förbehåll äro, att han ej må ''''‘deltaga i handläggning eller
afgörande af fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller
befordringar inom den svenska kyrkan.11
Hvad man om dessa förbehåll, hvilka åter här gjort sig oemotståndligen
gällande i anseende till det redan flera gånger omförmälda
230
Den 16 Februari, f.
innerliga sambandet emellan vårt samhälle och vår kyrka — hvad
man om dessa förbehåll än må säga, icke kunna de berömmas för
denna i hvarje lag och särskildt grundlag erforderliga egenskap, som
heter tydlighet. Hvad betyder, hvad omfattar här uttrycket religionsvårdJ
En man af mosaiska trosbekännelsen sitter i landsbygden på
domarestolen, då ett på den kristna sabbaten begånget brott skall
handläggas; är han kvalificerad att ådöma böter År sabbatens ohel
§ande,
Indika dock endast i vården om religionen hafva sin grund?
kall han emottaga och vederbörligen uppskatta den ed, som vittnet
afiägger vid “Guld och hans heliga evangelium*, detta heliga evangelium,
på hvilket han som jude sjelf icke tror? Huru bör han förhålla
sig vid tingspredikpingarne, som höra till de vördnadsvärda af våra
rättegångsbruk? År han eller katoliken kompetent att döma öfver
religionsbrott, som alla hänföra sig till vår evangeliska kyrka, eller
öfver brottsliga, schismatiska rörelser, eller öfver lockelser till affall?
Eller är det ej fara värdt, att han, katoliken, skall från sin trosståndpunkt
betrakta en genom lockelser åstadkommen öfvergång till katolska
kyrkan med andra ögon, än en domare af vår egen lära? Eller
äro dessa främmande trosbekännare kompetente att ransaka eller
både ransaka och döma öfver evangelisk prest, då denne för gröfre
embetsfel, i eller utan förening med andra brott, står anklagad? Eller
öfver kyrkas rätt och egendom, som äfven afse religionens vård? Med
ett ord, uttrycket: religionsvård, här användt, är efter mitt omdöme
så på en gång elastiskt och obestämdt, att tolkningen deraf kan städse
blifva föremål för olika uppfattningar och tillämpningar, icke till fromma
för hvad man dermed måhända afsett, men säkerligen till förlust
af tid, säkerhet och jemnhet vid rättsskipningen.
Det här ofvan citerade uttrycket “religionsundervisning*, hvarmed
främmande trosbekännare ej skulle få, i utöfning af embete, sig
befatta, leder mig in på en annan sida af frågan. 1 fråga om kompetens
till embeten och tjenster vid de offentliga undervisningsverken,
universiteter, elementarläroverk, seminarier för lärarebildning, folkskolor
m. m. förklarar förslaget något annat undantag för främmande
trosbekännare icke böra ega rum, än de tjenster, med hvilka är förenadt
åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk
vetenskap. Alla öfriga offentliga lärarebeställningar skulle således
kunna besättas äfven af katoliker och judar. Man har i dag inom
denna Kammare ansett sig böra gifva hedrande vitsord om judarnes
konduit. För min del ämnar jag icke afgifva något sådant, af det
enkla skäl, att den menniskan tillkommande aktning beror icke af
en eller annans vitsord, utan af hennes egna handlingar; men hvad
jag härvid anser mig, rättvisan likmätigt, böra uttala, är, att judarnes
historia icke innehåller något bevis för lust hos dem att göra
proselyter. Detta kan deremot icke sägas om katolikerna. Den s.
k. “enda saliggörande kyrkan* har aldrig afstått från ständiga försök
att, begagnande alla tillfällen, som för den kunna öppnas, förvärfva
proselyter. Det förekommer henne såsom en himmelen meriterande
uppgift. Den egenskap af ofelbarhet, som man i våra dagar
vill tillegna påfven allena, har länge ansetts i fråga om dogmer tillkomma
påfven och koncilierna gemensamt, och katolska kyrkans en
-
Den 16 Februari, f. m.
231
het öfver hela jordens rund är en af dessa dogmer, på hvars förverkligande
arbetet städse fortgår. Såsom exempel på katolicismens
framsteg må nu endast nämnas företeelserna i nyare tider i England
och Holland.
Goda tillfällen för en så beskalfad sträfvan skulle katolikers anställande
såsom lärare vid de offentliga läroverken för tankeundervisning
erbjuda. Man hat i vårt land väl förstått detta och hittills
afhållit sig från medgifvanden i sådant afseende. Den är vacker,
den tanke 116 § i nu gällande skolstadga uttalar, och som lyder:
“Läraren gifve sorgfälligt akt på sitt ansvarsfulla kall att befordra
lärjungarnes förkofran i gudsfruktan, sedlighet, kunskaper, ordning,
flit och lydaktighet. Han erinre sig, att han vid sitt kalls utöfning i
förhållande till lärjungen företräder faders, ställe. Han besinne ock,
att till det mål, som han vid lärjungarnes ledning bör hafva i sigte,
förer han dem säkrast genom eget föredöme." Dessa vackra region
kunna väl, det är sannt, lätteligen afföras från reglementet, men
grundade i sj elfva sakförhållandet, hafva de derigenom ej upphört att
vara vid lif, ty det är så: en verksam lärare är tillika uppfostrare.
I andra länder, der blandade religioner med större antal bekännare
på hvardera sidan, än hos oss på den ena förekomma, har man ej
förbisett detta. Skolväsendets ändamålsenliga ordnande har der, just
med afseende på bekännelsen, blifvit en speciel fråga af synnerlig
vigt och mött vid lösningen stora svårigheter. Skall religionsundervisningen
ingå såsom ett ämne för sig i de offentliga skolorna, eller
skall den derifrån uteslutas och i dessa endast verldsligt ämnen läras?
Eller skola särskilda skolor inrättas efter de särskilda konfessionerna,
till undvikande af den inverkan på lärjungarnes tro, som
olika trosbekännare kunde såsom lärare i samma skola utöfva. Se
der endast ett par exempel på de grannlaga svårigheter, hvarmed
man der har att kämpa. Vi äro ännu derifrån fria och torde göra
klokt att betänka oss två gånger, innan vi genom förändrade lagar
om lärarnes vid skolorna religiösa kompetens öppna dörren för liknande
tvister och svårigheter. Antalet af främmande trosbekännare är väl
jemförelsevis ännu icke stort, men det kan växa, och framtiden kan
ingen beräkna.
Såsom en gemensam anmärkning om ifrågavarande förslag tillåter
jag mig uttala, att marken för dess emottagande ännu ej är förberedd,
äfven om det eljest kunde godkännas i principen. Att det
icke är något mönster för tydlighet vid tillämpningen, har iag nyss
förut sökt visa. I en fråga af så hög inverkan på vår samhällsordning
och vår kyrka, som den ifrågavarande, borde det tillkomma och
tillhöra Regeringen att afgifva det slutliga förslaget, hvarifrån väckelsen
än kunde hafva kommit. Förslaget kunde ej annat än vinna
derpå, och de sidoomständigheter, hvilka med frågan stå i gemenskap
och på samma gång behöfva revision, kunde ock då blifva förberedda.
H vau tydligheten särskildt kräfde, vore ett uppräknande punktvis af
alla de embeten och tjenster, till hvilka bekännelsefriheten, så vidt
den godkändes, icke skulle få sträckas. Så gjorde man i England,
då år 1829 den katolska och år 1859 den judiska emancipationsbillen
der genomfördes och antogs. De embeten, som skulle vara undan
-
232
Den 16 Februari, f. m.
tågna från dessa billers eller akters regim, blefvo formligen uppräknade,
och man vet sålunda bestämdt hvad lagen vill.
Det formela ursprunget till ifrågavarande förslag är en enskild
motion, beslutad måhända någon aftonqvist i ett gladt lag af patriotiska
vänner. Må det från min sida tillåtas mig att härvid erinra
om ett råd af en gammal statsman från äldre tider till sin tids statsförbättrare:
“Den, som vill bota Statens refvor, yttrade han, gånge
dertill såsom läkaren till sin sjuke fader: med en af vördnad darrande
hand."
Hvad jag i dag haft äran anföra, yttrade jag hufvudsakligen redan
år 1867, då fråga var om bordläggning af detta förslag. Den
återremiss, hvarom jag då anhöll, vann icke bifall, och bör jag alltså
hållas ursäktad, att jag nu något omständligare sökt angifva mina
skäl för yrkande på afslag å förslaget, sådant det nu är.
Herr Haj lenborg: Det förslag, bvilket nu är föremål för Kammarens
pröfning, afser att upphäfva en orättvisa, som aldrig bort
ega rum, den att oförvitliga medborgare, hvilka äro förbundne att
till punkt och pricka uppfylla sina skyldigheter emot Staten, dock
äro förbjudna att deltaga i Statens vigtigaste angelägenheter. Att
ett förslag af så stor betydelse varit underkastadt anmärkningar, finner
jag ganska naturligt, men dessa anmärkningar hafva dock icke
kunnat rubba min öfvertygelse om förslagets riktighet. Man fruktar
för statskyrkans bestånd, om man lemnar främmande trosbekännare
inträde på både lagstiftningens och lagskipningens område. Men är
väl detta att befara. — Kan man väl tro, att medvetandet af fullt medborgerliga
rättigheter skulle hos dessa trosbekännare väcka en afvighet.
mot statskyrkan, som icke under närvarande förhållanden
visat sig! Tror man vidare, att vårt folk skulle till den grad gripas
afl förkärlek till dessa trosbekännare, att det skulle vilja göra item
till folkombud framför andra medborgare, som tillhöra statskyrkan,
eller tror man att de alla skulle kasta sig in på embetsmannabanan
och der fylla_ platserna! Jag tror det icke och tror det så mycket
mindre, som i vårt grannrike Danmark, der sedan lång tid tillbaka
mosaiske trosbekännare egt fullt medborgerliga rättigheter, ännu icke
något domareembete beklädts af en sådan. Det kommer således alltid
att fordras framstående egenskaper för att främmande trosbekännare
skola blifva använde på sätt att deras röster kunna inverka på
landets angelägenheter, men jag anse:'' å andra sidan, att, om en sådan
förmåga finnes, så hafva vi icke i vårt land ett sådant öfverflöd
på kapaciteter, att vi hafva råd att undvara den. Skall ett land gå
framåt i andligt och materielt hänseende, får man icke utestänga
vissa samhällsbategoner, utan man måste tillse, att alla goda krafter
kunna samverka till det gemensamma målet.
Det är ej blott oklokt att genom undantagslagar förhindra vissa
klasser att deltaga i Statens angelägenheter, det är rent af nödvändigt
verka derhän att lagarne blifva sammanhållande. Jag förordar
derföre på det varmaste bifall till det hyflande förslaget.
Herr Rydin: En aktad talare näst före den siste yttrade, att
Pen 16 Ffbnnri, i in.
233
man med allvar och vördnad borde gå till ett så vigtigt lagstiftningsarbete,
som det förevarande, att man icke, blott på grund af en liten
motion, borde uppgöra förslag till en genomgripande lagförändring.
Jag medgifver fullkomligt riktigheten af denna hans uppfattning, och
jag vågar tro att, om vi än icke lyckats i det slutliga resultatet,
uppsåtet och afsigten hos oss dock varit sådana han fordrat. Vidare
har samma talare sagt, att samhället är något vördnadsvärdt och att
man borde endast med en af vördnad darrande hand röra vid dess
lagar. Lika med honom anser jag samhället vara vördnadsvärdt;
en så beskaffad känsla bör ovilkorligen samhället ingifva hvarje medborgare,
men denna känsla kan icke finnas hos främmande trosförvandter,
som anse dess lagar orättvisa och det är för att denna vördnad
må genomtränga alla medborgare utan undantag, som den ifrågasatta
reformens genomförande är af vigt.
Samme talare yttrade ock, att någon fullständig religionsfrihet
icke vore genomförd. Konstitutions-Utskottet har ansett sig icke böra
i något fall rubba statskyrkan, och det är under förutsättning af
statskyrkans fortfarande tillvaro, som förslaget kommit till stånd.
Detta är orsaken hvarföre icke en ren och klar princip kunnat genomföras.
Vi känna alla huru stat och statskyrka här i landet äro sammanblandade
med hvarandra; så finnas befattningar, b vilka väl tillhöra
de verldsliga embetena, men dock ingripa i det kyrkliga lifvet,
och tvärtom kyrkliga embeten, som hafva ganska mycket att skaffa
med verldsliga angelägenheter, och man måste derföre uppgöra ett
lagförslag i den riktning, att man väl uttalade en allmän princip,
men inskränkte tillämpningen af densamma; att man således begränsade
utöfningen af''vissa embeten för det fall, der dessa voro af kyrklig
natur. Det är derföre inskränkningarne hafva skett, och dessa
inskränkningar äro nyttiga, så länge sammanblandning mellan stat
och kyrka eger rum, men kunna ej verka hämmande, ty när förhållandet
mellan kyrka och stat blifva på ett ändamålsenligt sätt ordnade,
förlora de alltmer och mer af sin betydelse, tills denna slutligen
försvinner. — Man har också’''fäst uppmärksamheten på, huruledes
det skulle vara en inkonseqvens att väl statsråden, men icke ledamöterne
af högsta domstolen skulle enligt förslaget tillhöra den lutherska
kyrkan. Konstitutions-Utskottet har redan i sitt betänkande
visat, hurusom, i följd af Statens och statskyrkans sammanblandning,
Sveriges Konung tillika är summus episeopus, och att det derföre
är af vigt att, när statsråden i hans ställe föra regeringen och såleledes
utöfva episcopatet, de äfven tillhöra statskyrkan. Något sådant
skäl förefinnes icke för högsta domstolens ledamöter; de kunna
mycket väl vara lagkunnige, insigtsfulle, erfarne och redlige, utan*
att bekänna den lutherska läran. Det enda fall då justitieråden
möjligen borde tillhöra statskyrkan skulle vara, när de hade att afgifva
yttranden angående kyrkolagsförslag, men den utveckling de
kyrkliga förhållandena hos oss under sednare tider tagit och kyrkomötets
rättighet att deltaga, i lagstiftning utgöra i dessa fall tillräckligt
korrektiv. — Äfvenledes har man anmärkt det otydliga i
ordet “religionsvård". Detta ord har begagnats, just för att skilja
religionsbrott och dylikt från ärenden, hvilka tillhöra den admini
-
234
Den 16 Februari, f. m.
strativa förvaltningen, och ordet har nu mera fått sin officiela betydelse,
så att någon tvist om rätta förståndet deraf väl''ej bör
kunna uppstå, i Kongl. Maj-.ts “Berättelse om hvad i Riket och dess
styrelse sig tilldragit sedan sednaste riksdag11 är alltid första rubriken
i berättelsen från Ecklesiastik-departementet “om religionsvården,
i allmänhet11, och med “religionsvård" förstås der de förvaltande
åtgärder, som äro vidtagna för att omedelbart främja kyrkans
religiösa ändamål. — Man har vidare framställt, hurusom en främmande
trosbekännare icke lämpligen kunde vara ordförande i en domstol,
särdeles då fråga vore om edgång. Domaren förestafva!- eden,
sådan den lyder i lagboken, och han varnar sedan vittnet för mened;
domaren må bekänna hvilken lära som helst, så bör alltid en sådan
varning tränga till vittnets samvete, och det är ju vittnet och icke
domaren som aflägger eden.
Hvad sjelfva saken angår och med anledning af hvad den förut
citerade talaren anfört derom att hela vårt samhälle hvilar på evangelisk
luthersk, på statskyrklig grund, att vi under nära tre och
ett hälft sekel arbetat på denna grund, och att numera en statskyrklig
anda, genomträngt samhället och helgat dess embetsverksamhet,
så medgifver jag gerna sanningen häraf; men jag vill tillika fästa
uppmärksamhet på de särskilda förhållanden, som i sednare tider inträda
Vi finna huru man alltmera ansett sig böra undvika att inblanda
statskyrkans former med Statens, och huru man tvärtom sökt
lossa tvångsbandet. Början härtill finna vi redan i 1809 års Regeringsform,
der man strök ut bestämmelsen från de föregående konstitutionerna,
att alla rikets innevånare skulle bekänna den evangelisk lutherska
läran och införde i stället toleransförklaringen i 16 §. Betrakta
vi denna Regeringsform och de ändringar den undergått, finna
vi att den nu föreslagna lagförändringen är en nödvändig konseqvens
af de föregående. Hvilka undantogos i 28 § från rättighet att bekläda
embeten? Jo, främlingar, och såsom främlingar ansåg man utländingar
och främmande trosbekännare. Vi hafva arbetat för att
få bort undantaget för utländingar, och nu är turen kommen till
främmande trosbekännare. Detta bör ej längre kunna nekas af någon,
som lärt känna dessa främmande trosbekännare, och för min del
kan jag ej annat än lifligt önska att skrankorna måtte bortfalla. Under
30 års tid har jag vid ITpsala universitet varit i beröring med
dessa trosbekännare och funnit att de alltid gjort sig kända för flit,
skicklighet och godt uppförande. De hafva hedrats med sina kamraters
förtroende, de hafva deltagit i ungdomens förhoppningar, de
hafva aflagt utmärkta examina. Lärarne hafva beklagat att icke
kunna fästa dem vid universitetet, men när de slutat sin kurs, hafva
de ej för sig Öppet något fält att använda sina krafter. Rör att den
vetenskapliga skickligheten skall gorå sig hörd, behöfver den offentlighet,
måste den kunna tala till allmänheten. Detta kan hos oss ske
endast på två sätt, antingen såsom lärare eller såsom vetenskapliga
skriftställare, men den sednare verksamheten låter dess idkare,
om de deraf skola endast uppehålla sig, ej skörda annat än ruin.
Derföre är det en ren orättvisa att längre utestänga främmande trosbekännare
från lärarebefattningar. Man har visserligen invändt, att
Den 16 Febrnari. t''- m.
235
de ej borde blifva elementarlärare, emedan i elementarläroverken in
får
äfven ett uppfostrande element, men är det väl tänkbart att den
yrkliga andan skulle ega så ringa kraft, att den ej förmår upprätthålla
nitet och pligtkänslan hos Statens embetsman, af hvilken religionsbekännelse
de än må vara? År det för öfrigt bättre att till lärare
i mathematik eller språk hafva en sömnig lutheran än en skicklig
och vaken katolik eller jude? Då man sålunda, efter de sakrika
anföranden, som här förut blifvit afgifna, och särskildt efter den utredning
Konungens förste rådgifvare lemnat om betydelsen af den
föreslagna reformen i dess praktiska tillämpning, måste finna, att
statsklokheten bjuder denna reform; då det religösa tänkesättet icke
bör taga anstöt af densamma, och då det slutligen är af vigt att
hvarje svensk medborgare, som är lifvad af verksamhetsnit, äfven
lemnas tillfälle att utöfva denna verksamhet, påyrkar jag bifall till
det hyllande grundlagsförslaget.
Grefve Eh rens värd: Då man hört de tvänne högaktade talare,
som hittills ensamme yttrat sig emot det hvilande grundlagförslaget,
förklarat sin önskan vara, att en större religionsfrihet kunde medgifvas
dissenters och mosaiska trosbekännare i vårt land, men dock icke
af den utsträckning, som förslaget innehåller, ligger den frågan temligen
nära till hands: hvarföre hafva de då icke under de två riksdagar,
som förflutit sedan 1867, begagnat sin rätt att till grundlagsenlig
behandling framställa förslag, som mera motsvarade deras önskningar
och deras åsigter om det rätta och lämpliga? Kanhända hade
vi då i dag, i stället för att se dem såsom reformens motståndare,
kunnat påräkna äfven deras röster för genomförandet af den vigtiga
frågan om vidsträcktare medborgerliga rättigheter för de främmande
trosbekännarne i vårt land. För min del vill jag dock icke beklaga
mig deröfver, att så icke skett, ty vi hade då haft att välja emellan
ett mindre långt gående förslag och det nu hvilande, hvilket, om det
ock icke går så långt som jag och många med mig skulle önska,
dock innebär ett stort steg framåt till fullständig religionsfrihet.
De båda högaktade talarne hafva vändt sig så väl emot redaktionen
af ifrågavarande grundlagsförslag, ett fält på hvilket jag icke
ämnar bemöta dem, som i synnerhet emot den i deras tanke alltför
utsträckta religionsfrihet, som förslaget tilldelar främmande trosbekännare,
och dervid anmärkt, att till domare samt lärarebefattningar
icke borde få utnämnas andra än sådana personer, som tillhöra statskyrkan.
Särskildt har den ena af nämnda talare velat betona den
ställning, i hvilken en domare af mosaisk trosbekännelse skulle komma,
om han blefve tvxxngen att upptaga vittneseden af en lutheran
samt frågat, huru eu sådan domare skulle kunna varna för mened,
då eden aflägges vid Gud och Hans heliga evangelium. Den ledamot,
som hade ordet näst före mig, har dock redan bemött denna
anmärkning, i det han erinrade derom att hvarje hederlig menniska
kan, utan afseende å trosbekännelse, varna en annan för begående af
mened. Hittills hafva lyckligtvis endast hederliga män beklädt domaresätena
i vårt land, och vi kunna väl vara förvissade om, att förhållandet
ej hädanefter skall blifva annorlunda. Och då redan nu
236
Dtri 16 Februari, f ro.
en domare tillhörande lutherska trosläran kan af en jude taga vittnesed,
ehuru efter annat formulär, samt varna honom för missbruk
deraf, så kan man med skäl fråga: hvilka vigtiga betänkligheter kunna
möta vid ett motsatt förhållande? så väl den kristne som juden tager
samma Gud till vittne och aflägger eden vid det, som för den ene,
som den andre är det heligaste.
Vidare har samme ärade talare häntydt på vådan af proselytmakeri
samt förklarat att detta vore alltid verksamt och oftast lyckligt;
hvarför han icke kunde medgifva att främmande trosbekännare
anställdes såsom lärare. Den ärade talaren har uttryckligen reserverat
sig emot, att han med sitt yttrande afsåg mosaiske trosbekännare,
jag erkänner det med nöje, och fastän han icke ville nämna
hvilka han åsyftade, ligger det dock temligen nära till hands att han
dermed endast kunde afse katolikerna. Jag vädjar likväl då till
Eder, mine Herrar, bland hvilka säkerligen många finnas, som till lärarinnor
för sina barn haft personer af katolsk trosbekännelse, om I
någonsin erfarit att dessa personer sökt begagna sitt inflytande öfver
edra barn till att förleda dem från deras fäders religion. Åtminstone
är min erfarenhet en annan, och af den uppgift, som en ärad talare
här i dag lemna!, nemligen att katolikernas antal efter år 1865
nedgått från 433 till 282, tyckes äfven framgå, att, om också proselytmakeriet
under de sista fem åren varit verksamt, det åtminstone icke
varit synnerligen lyckligt. För min del fruktar jag det emellertid
icke: jag tänker för högt om vår egen bekännelse för att behöfva
göra det.
Den vördade talare, som först yttrade sig emot det Infilande förslaget,
erinrade om att Staten vore en kulturanstalt, hvilken som
sådan eger rätt att fordra vissa kompetensvilkor för dem, som söka
inträde i Statens tjenst; och han nämnde såsom ett sådant vilkor,
att den tjenstsökande bör bekänna sig till samma religion, som Staten
sjelf. Ja, visserligen kan Staten uppställa vissa kompetensvilkor
för dess embetsman, men mig vill det synas, som dessa borde vara
sådana, att de af individen kunna förvärf vas, såsom viss ålder, sedlig
vandel, vissa kunskapsprof, svensk medborgarerätt, hvilken, som vi
veta, utländing kan vinna genom naturalisation, med flera dylika
vilkor, men icke en viss religiös bekännelse, emedan denna i sjelfva
verket är eller kan sägas vara medfödd. Ty icke är det väl, mine
Herrar, vår egen förtjenst, att vi bekänna oss till den evangelisktlutherska
läran? Denna lära är ett arf vi hafva fått af våra fäder;
vi hafva blifvit uppfostrade i den, likasom våra fäder en gång blifvit
det; och utan att vi, mera än de, varit i tillfälle att pröfva, om den
läran varit den bästa, om den varit mest skickad att tillfredsställa
vår andes behof. Det är godt och väl, att så skett, och vi skola
vara djupt tacksamme deröfver, men då så är, är det väl rätt och
billigt, att af främmande trosbekännare, som vi upptagit i vårt land
och hvilka, de också, blifvit trogna den lära, deras fäder bekännt och
i hvilken de af dem blifvit uppfostrade, fordra att de, för kompetens
till Statens embeten och lärarebefattningar skola afsvärja sina fäders
tro? För icke många år sedan bestraffade vi med det svåraste straff,
som kunde drabba en svensk medborgare, den, som öfvergick från
Den 16 Februari, f. in.
237
den evangeliska läran, och ändock vill man ännu till ett sådant steg,
till förnekande af sina fäders tro, tvinga personer, som icke tillhöra
vår statskyrka! Sådant, mine Herrar, är hvarken billigt eller
aktningsfullt.
Se vi nu på de praktiska följderna af ifrågavarande reform, så är
det visserligen sannt, att antalet af dem, som den skulle komma till
godo, icke är stort, och att, såsom eu talare redan framhållit, den egentligen
skulle kunna kallas eu jude-emancipation, men, mine Herrar, här
är icke fråga om antalet utan om principen, här är fråga om att öfva
rättvisa mot oförvitlige medborgare i den heligaste sak. Få eller
många, så lida de dock under det nuvarande trycket och se sig utestängde
från att gagna det allmänna i de riktningar, för hvimla de
förvärfvat sig erforderliga insigter, på samma gång som Staten går
miste om många i andra verkningskretsar intvingade förmågor. Icke
så få bevis härpå skulle jag kunna anföra; jag vill inskränka mig till
att erinra om endast ett. För några år sedan fanns vid Upsala högskola
en jude med ovanliga kunskaper i de orientaliska språken; hans
anställande vid universitetet ansågs i högsta grad önskligt; lärarekollegiet
gjorde derom särskild framställning, men förgäfves; lagen
lade oöfyervinneliga hinder för hans anställning, och till skada för
vetenskapen och ungdomen måste han lemna universitetet och grånar
nu här i eu boklåda! Med en viss skärpa har här blifvit anmärkt,
att talare inom denna Kammare begagnat tillfället att uttala sin högaktning
för medlemmar af främmande trosbekännelser, i synnerhet
för de i vårt land bosatte judar. Detta klander, uttaladt från det
hållet, borde kanske afskräcka mig från att följa dessa talares exempel;
men jag låter icke afskräcka mig från att högt uttala hvad också
jag anser för en obestridlig sanning, att dessa män äro förtjente af
vår högaktning, att de gjort sig kände som gode, laglydige medborgare,
att deras duglighet förskaffat dem erkännande inom de verkningskretsar,
som för dem stått öppna; och jag instämmer derföre af
innerligaste öfvertygelse uti hvad dessa talare, och särskild! hvad
förste representanten för Stockholms stad i detta afseende yttrat.
Friherre Bildt har varit i tillfälle att i sammanhang dermed få i Kammarens
protokoll intagen den adress, som till honom öfverlemnats
ifrån judiska församlingen i denna stad, och han har framhållit det
vördsamma sätt, på hvithet man begärt likställighet med (ifrigt medborgare
samt den fosterlandskärlek, hvarom deras adress vittnar. Det
är Eder kanhända bekant, mine Herrar, att judiska församlingen äfven
i den stad, der jag bor, vändt sig till mig med begäran, att jagville
framföra dess önskningar i denna fråga till nationens representanter.
Jag beklagar dock att jag icke kan göra detta likasom Friherre
Bildt genom att anföra de judiska församlingsmedlemmarnes
egna ord, ty deras framställning till mig var muntlig, men jag vitsordar
här att den andats samma fosterlandskärlek som deras bröders
i Stockholm, samma längtan efter delaktighet i de medborgerliga rättigheter,
som det nu är i fråga att tillerkänna dem, att deras vördsamma
begäran till folkets ombud var genomträngd af samma förtröstan till
deras saks rättvisa och till svenska folkets rättskänsla.. Måtte vi icke
förgäfves, mine Herrar, hafva bedt Eder behjerta deras sak.
238
Den i6 Februari, f. m.
Mera än 30 år hafva förflutit sedan Macaulay i Engelska underhuset
yttrade, att ingen fråga vore svårare att yttra sig öfver än judeemancipationsfrågan,
tv rättvisan af judarnes sak vore så ofta bevisad,
att derom icke vidare vore något nytt att säga. Jag skall taga
mig detta ad notam och endast tillägga några få ord, helst jag tror
att, sedan Kronans främste rådgifvare yttrat sin åsigt, huru ifrågavarande
lag bär tillämpas, ingen kan tveka att antaga densamma.
Var grundlag bestämmer såsom vilkor för att grundlagsförslag böra
genomföras, att de skola vara -nödiga, nyttiga och möjliga att verkställa.
i)e fleste äro väl förvissade om, att det grundlagsförslag, om hvilket
vi nu öfverlägga, är nödigt och nyttigt, derföre att det är rättvist,
men en och annan hyser väl någon tvekan huruvida det är möilmt
att tillämpa. I detta fall fäster jag mig vid det yttrande, som Konungens
förste rådgifvare afgifvit, ty då han, som måste hafva väl
piöfvat fiågan, ansett de föreslagna grundlagsbestämmelserna möjliga
att tillämpa, tror jag att vi kunna trygga oss vid hans uppfattning
och derför godkänna förslaget, äfven ur den synpunkten att det är
möjligt att verkställa. Ja, mine Herrar, det är både möjligt, billigt
och rättvist att vi ändtligen medgifva främmande trosbekännare de
tulla medborgerliga rättigheter, som detta förslag, med få smärre undantag,
afse)- , att bereda dem; det är också klokt att göra det, ty landet
har icke råd att stöta någon af sina söner ifrån sig.
Mine Herrar! icke såsom en nåd emot de främmande trosbekännare,
utan som en handling af rättvisa begär jag derföre bifall till det hyllande
grundlagsförslaget. Jag begär det i rättvisans namn, rättvisa
emot dem, rättvisa emot Staten sjelf; jag begär det i sjelfva vår religions
namn, hvilken är för stark att, såsom de fordna skräna, behöfva
omgärda sig med nagra skyddande skrankor, och hvars gudomliga
stiftare gaf oss äfven det ordet: “Hvad I gören en af dessa minsta,
det hafven I ock gjort mig.“
Herr Beckman: Sedan en högt aktad talare här kort förut
uttalat en uppfattning af denna vigtiga fråga, som jag anser vara
den rätta, har åtskilligt, som jag ansett mig böra tillägga till hvad
jag förut yttrat, blifvit öfverflödigt. Jag anhåller dock att i ett par
punkter få taga Kammarens tålamod i anspråk.
Eu .. .näs^ föregående talarne har för afgörandet af denna
fråga vädjat till den religiösa, den kristliga känslan af barmhertighet;
och en annan talare bär upprepat dessa dyrbara ord: “Hvad T
viljen att menniskorna skola göra Eder, det gören I ock dem.“ Jag
älskar dessa ord och vill. gerna följa deras kristliga bud, men kan
icke heller finna, att jag i mitt förra yttrande uttalat en åsigt, som
med hänsyn till dem kräfver något rättfärdigande. Jag har i främsta
rummet fäst mig vid samhällets rättmätiga fordringar och frågat hvad
Staten har att göra för att, sa vidt ske kan, försäkra sig om embetsman,
hvilka äro lämpade för embeten af den ömtåliga natur, att i
deras handhafvande maste i någon matto återspegla sig det religiösa
ethos, som genomtränger personligheten. Jag har dervid kommit till
det resultat, att vissa embeten enligt vår nu gällande samfundsordning
verkligen äro af den beskaffenhet, att man icke kan såsom hederlig
man förvalta dem, utan att i dem inlägga något af sin religiösa upp
-
Den 16 Februari, f. m.
239
fattning. Jag har icke sagt, att alla Statens embeten äro sådana;
jag tror fastmer att många embeten finnas, vid hvilkas förvaltande
det är tillräckligt, om den förvaltande är en hederlig man med bestämd
afsigt att fullgöra hvad samhället i ena eller andra fallet honom
ålägger. Men jag har sagt, att jag icke trodde detta vara tillräckligt
i fråga om domare, icke heller för lärare, så vidt dessa sednare
äro kallade att vara uppfostrare. Hvad domarekallet beträffar,
så medgifver jag, att jag icke kan känna de inre detaljerna af en domares
lif, men jag har trott, att domare, åtminstone på landet, — och
det är egentligen med afseende å dem som största betänkligheterna
ega rum — hafva vid lagens handhafvande och i sitt förhållande till
folket en mera omfattande kallelse än blott och bart den, som kan
skötas helt mekaniskt utan religiös öfvertygelse. Hvad åter lärarekallet
angår, så är, enligt nu gällande författning, läraren icke blott
undervisare, utan uppfostrare. Men en uppfostrare måste i sin verksamhet
inlägga något, ja icke blott något, utan mycket af sin personlighet;
och hvad är det väsendtligaste i menniskans personlighet, om
icke hennes religiösa öfvertygelse? Jag frågar nu om det ligger någon
kärlek i att erbjuda mosaiske trosbekännaren eller katoliken en
lärare-tjenst, hvilken i främsta rummet bjuder honom att på ett faderligt
sätt leda sina lärjungar till evangelisk gudsfruktan. Att föra
lärjungarne till sin religion, det förbjuder honom lagen och tjenstens
art; och att vid denna fäderliga omvårdnad förbise sin egen religiösa
uppfattning förbjuder honom hans samvete. Man har visserligen invända
att främmande trosbekännare just derföre icke skulle komma
att söka sådana embeten. De redliga skola för visso icke göra det;
men bör icke då mitt samvete förbjuda mig att för en främmande
trosbekännare lägga ut eu dylik lockelse. Bevisar jag honom kärlek
genom uppmaning att söka en verksamhet, der han antingen måste
bryta emot samhällets lag eller förneka sin religiösa tro? Då jag
sett saken ifrån denna synpunkt, tror jag mig vara berättigad att anses
hafva betraktat frågan äfven ur kärlekens. Vidare önskar jag
fästa uppmärksamheten derpå, att jag icke yrkat på ytterligare skydd
för kyrkan. Det är icke kyrkan, som här behöfver skyddas, det är
Staten, som behöfver hjelp af kyrkan, för att lösa sin uppgift såsom
kristligt samhälle.
Det ligger mig på hjertat att äfven i en annan punkt yttra några
ord: Hvad innebär i sjelfva verket detta lagrum, sådant det i
förslaget föreligger? Jag har af en högt aktad talare hört den förklaringen,
att judar och katholiker icke skulle i kraft af detsamma
komma att befordras till domare- eller lärare-embeten; vore en sådan
lagförklaring oomtvistelig, skulle mina betänkligheter vara häfda.
Denne ärade talare utgick från samma förutsättning som jag, nemligen
att för vissa tjenster den religiösa bekännelsen är ett kompetensvilkor,
under förutsättning att man icke uttalar en bekännelse,
utan att vara öfvertygad om dess sanning. Eu annan aktad talare
har, utgående från en motsatt åsigt, under gillande af förslaget, framhållit
såsom en orimlighet, att låta den medfödda förtjensten att vara
lutheran gifva ett företräde åt vissa embeten. Jag tror nu icke, att
någon födes lutheran, men väl, att man kommer till sin religiösa
240
Den 16 Februari, f. in.
uppfattning genom religiös bildning och uppfostran; — jag är nemligen
icke af den åsigt, att man icke bör undervisa barnen af fara att
leda dem in på dogmatism. Men i alla händelser är icke fråga om,
att Staten skulle säga till en menniska: jag vill, att du afsvärjer
den religion, du bekänner, på det att du må få detta embete; utan
Staten, då den fordrar en viss religiös bekännelse, säger fastmer: är
du af annan bekännelse, så får du icke söka detta embete; och det
vore svek och falskhet, om du för att vinna detsamma öfvergåfve din
religion. Detta är karakteren äfven af förevarande förslag, så vidt
det innebär förbud för främmande trosbekännare att bekläda presterliga
embeten m. m. Icke vill det genom detta förbud uppmuntra eller
tvinga någon att afsvärja den trosbekännelse, om hvars riktighet han
är öfvertygad. Hvad nu beträffar den verkan, ifrågavarande förslag,
om det blifver lag,. skall utöfva på befordran till domare- och lärareembeten,
så tror jag visserligen, att Kongl. Maj:t skulle kunna tillämpa
lagen så, att icke främmande trosbekännare komme att bekläda
embeten,. för Indika, de på grund af sin religiösa uppfattning måste
anses mindre lämpliga; men deremot föreställer jag mig, att underordnade
myndigheter torde finna sig nödsakade att befordra i öfriga
afseenden qvalificerade främmande trosbekännare till alla sådana embeten,
från hvilka lagen icke. uttryckligen utestänger dem. Jag har
af protokollen för 1867 års riksdag funnit, att en högt aktad talare,
tillika medlem af Konstitutions-lTtskottet, under då hållna öfverläggningar
angående denna fråga uttalat den åsigt, att äfven lektorsbefattningar,
med hvilkas innehafvande är förenad skyldighet att vara
ledamot af domkapitlet, skulle kunna beklädas af främmande trosbekännare,
med dispens från domkapitels-göromålen. Detta synes
nog långt gånget, men jag ser i förslagets ordalydelse intet hinder
för en sådan tydning; ty detta förslag innehåller ju, att den religiösa
bekännelsen icke skall utestänga någon från andra embeten än
de särskild!; uppräknade. Och om man verkligen anser, att lagen
icke bör efter dess ordalydelse tillämpas, utan att domare-embeten
och. läraretjenster böra vid. tillämpningen undantagas, då vore det
enligt min tanke bäst att i lagen utsätta dessa embeten såsom undantagna,
tv man visste då, hvarefter man hade att rätta sig. Som
jag på de skäl, jag nu haft äran anföra, anser förslaget innehålla
för stor utsträckning af bekännelsefriheten för Statens embetsmän,
måste jag fortfarande anhålla om afslag derå.
Många ledamöter hördes nu ropa på proposition.
Friherre Ra a b, Adam: Då tiden är långt framskriden och Kammarens
ledamöter redan börja ropa på proposition, samt då jag, i
likhet med en föregående talare, som yttrat sig emot förslaget, föreställer
mig, att den öfvervägande pluraliteten kommer att biträda
detsamma, skulle jag .missbruka Kammarens tid, om jag länge upptoge
densamma, men jag kan icke underlåta att på det bestämdaste
protestera mot den näst föregående aktade talarens yttrande, att han
icke tillhör “de tecken förbidande neutrer", hvilket yttrande icke kan
annorlunda förstås, än. att de, som biträda förslaget, skulle tillhöra
dessa neutrer. För min del har jag för mera än tio år sedan haft
tillfälle
Den 16 Februari, 1''. m.
241
tillfälle att yttra min åsigt i denna fråga, och jag skulle derföre kunna
inskränka mig till att tillkännagifva, att jag bibehåller samma åsigt,
men, för vederläggning af mina motståndares åsigter, torde några skäl
kunna anföras, som icke ännu blifvit andragna. De anmärkningar
som här framställts, hafva egentligen afsett domarekallet på landet
och hafva utgått från den synpunkt, att en domare af främmande
trosbekännelse icke kan taga eden af vittnen, då dessa skola svära
vid brud och Hans heliga evangelium. Men jag ber att dervid få
erinra, dels att vid hvarje riksdag förslag förekomma om förändring
åt edsformuläret samt dels att qväkare icke aflägga någon vittnesed,
men dock^erkännas_ såsom fullgoda vittnen. Jag kan icke föreställa’
mig, att någon svårighet skall kunna möta för en domare, af hvilken
trosbekännelse lian än må vara, att uppmana vittnen att följa sanningen,
ty sanningen söka alla de främmande trosbekännare, som här
kunna komma i fråga. En aktad vän här bakom mig har hufvudsakligen
fästat sig vid lärarekallet och ansett stora vådor ligga i detsammas
anförtroende åt mosaiske trosbekännare, men jag får påminna
honom, att just sjelfva den mosaiska läran, sådan den framställes i
deras, katekes, den jag läst, innehåller förbud att göra proselyter samt
att vi icke hafva exempel på någon, som öfvergått till den mosaiska
trosbekännelsen. Jag vill nu icke upprepa det här förut anförda
exemplet af katolske lärare, men erinra derom att hundratals gouvernanter
eller så kallade bonner af katolsk trosbekännelse blifva i
vart land använda för barnaundervisning, utan att man någonsin hört
omtalas att de utöfvat något skadligt inflytande på barnens moral
eller deras religionsbegrepp. En aktad motståndare har yttrat, att
förslaget vore, en halfhet. Jag är fast öfvertygad att om här varit
i fråga en helhet, bestående deri att bevilja främmande trosbekännare
alla medborgerliga rättigheter, så skulle en ännu starkare opposition
uppträdt emot sådant förslag, än emot detta, som nu klandras för
dess halfhet.
Huru man än ser denna sak, så kommer man till det resultat
som jag hoppas skall blifva Kammarens beslut. Det är ock billigast’
rättvisast och klokast att antaga förevarande förslag.
Hem Dick son, Charles: J ag skall icke länge upptaga Kam marens
tid ocn har icke begärt ordet för att andraga några nya argumentei,
emedan jag tror, att sadana icke kunna rubba den öfvertygelse livar
och en redan fattat i denna vigtiga fråga, utan jag har endast velat
hafva till protokollet antecknade, att jag med varmaste deltagande
kommer att gifva min röst till bifall för ifrågavarande förslag.
Jag har derigenom velat uttrycka, huru förhatligt jag anser det
vara, att en stats grundlagar äro byggda på orättvisa grunder ty
såsom orättvisa måste jag anse, att en oförvitlig, skicklig och kunnig
medborgare skall på grund af sin religiösa öfvertygelse vara förhindrad
att begagna sig af alla de medborgerliga rättigheter, som landets
lagar erbjuda andra_ medborgare. Man har här hört fruktan uttalas
derför, att vår kristliga kyrka skulle lida skada genom detta
förslags antagande, men, mine Herrar, genom förslagets förkastande
Rifcsd. Prof. 1 A fel. 1 Band. in
242
Den 16 Februari, f. m.
skulle man snarare taga ett steg emot kyrkan, ty denna, byggd såsom
den är på ett hälleberg, behöfver väl icke stödja sig på orättvisa
grunder.
En högt aktad talare började sitt anförande med de orden, att
han icke brydde sig om den vind, som blåste för dagen, utan med
förbiseende deraf afgåfve sin röst. Jag vill sluta med samma ord
och röstar derföre af innerligaste öfvertygelse för förslagets antagande.
Ropen på proposition förnyades.
Herr Bergstedt: Jag har begärt ordet för att offentligen uttala,
att det är med glädje jag gifver min röst för understödjande af det
framsteg i lagstiftning, och, såsom jag hoppas, äfven i kristendom,
som här är i fråga. En talare, en högt aktad målsman för Svenska
kyrkan, har yttrat, det han ansåg Kammaren redan hafva stadgat sin
öfvertygelse i denna fråga; jag hoppas, att han har rätt deruti, att
Kammaren har sin öfvertygelse stadgad om det gagneliga i denna
reform. Äfven i en annan punkt instämmer jag med samma talare,
nemligen deri att det icke finnes någon allmän religion, men just derföre
är det Statens skyldighet att åt sina medborgare inrymma rättigheten
att hafva en utpreglad konfession, eller konkret religion utan
att behöfva hyckla annan öfvertygelse än de ega. (xenom denna
grundlagsförändring kan samhället uttaga ett sådant steg’, kan det
ernå möjlighet för hvarje individ att hafva en religion för sig. Såsom
lagen nu är, och såsom samma ärade talare sjelf erkänt, utgör den
evangelisk lutherska bekännelsen ett kompetensvilkor, en qvalifikation till
vissa statsembeten, men då han på samma gång erkänt Statens oförmåga
att kontrollera, huruvida detta kompetensvilkor inom hvarje
individ finnes uppfyldt, hemställer jag, om icke vi såsom redlige ledamöter
af Svenska kyrkan böra arbeta på att borttaga detta kompetensvilkor,
som jag för min del anser upprörande. Men om det än
icke finnes en allmän religion, så finnes det dock en fond af allmänna
religiösa föreställningar, och det är den kristna kyrkans störa triumf,
att'' den,'' ehuru den ännu är en kyrka i minoriteten och icke räknar
bland sina bekännare en tredjedel af jordens folk, den dock under
sin 1,800 ånga tillvaro i ett afseende besegrat verlden och gjort en
eröfring, som icke står i något fredsfördrag; den har nemligen ingjutit
en fond af religiösa idéer i de andra trosbekännelserna, och jag
tror mig icke säga för mycket, då jag säger, att hvarje samhälle, det
må vara Muhamedanskt, eller Parsiskt, eller Hinduiskt, som existerar
sida vid sida af ett kristet samhälle, slutligen, utan att veta det, blir
alldeles inpregneradt med kristendom. Vi hafva _ sett, huru de judar,
som hafva säte i Englands parlament, och de orientaliska yeligionsbekännare,
de må nu vara Parser, Brahminer eller Buddhaister, som
verka i dess Indiska kolonier, tillgodogjort sig denna fond af allmän
religiös bildning. De hafva uttalat sig för den kristna kyrkans åsigter
om fattigvården, de hafva med vördnad omfattat en mängd af
dess filantropiska inrättningar och med ifver verkat för samhällsinstitutioner,
som hvila på rent kristlig grund. En hvar, som varit i
tillfälle att i främmande länder se de olika bekännelsernas religions
-
Den 1(3 Febrnnri, t''. in
213
bruk, har måhända gjort denna erfarenhet. En protestantisk åskådare,
som i katolska länder ser processionen passera med ho stian för
att bringa religionens tröst till en döende medmenniska, kan ej anse
den lilla saken i det diamantprydda skåpet såsom något heligt i sig
sjal tf, men han ser ej heller deruti ett afgrundens påfund, såsom han
af sina rättrogna förfäder i 16:de århundradet lärdes att betrakta det,
och om lian ej såsom katoliken knäfaller i smutsen på gatan, blottar
han måhända sitt hufvud eller åtminstone böjer han sig i sitt sinne,
icke blott af aktning för symbolen för andra medkriltnes tro, utan
fastmera i en känsla af den gemensamhet i ursprung, öde och bestämmelse,
som icke upphäfves genom konfessionela skiljaktigheter. Det är
de allmänna religiösa, begreppen, som här äro verkande. Man har här
yttrat farhåga för dissenters antagande till lärare, emedan en paragraf
af läroverksstadgan säger, att läraren skall i afseende på religiös
vägledning vara i fadrens ställe för barnen, men, mine Herrar, huru
mycket vigtigare är icke modrens uppfostrarekall än lärarens och
huru ofta har man icke vid blandade äktenskap emellan judar och
kristna, der ingen väl lär vilja bestrida modrens både rättighet och
pligt att utöfva det religiösa uppfostrarekallet, haft tillfälle att iakttaga
att en judisk moder på ett för lifvet fruktbärande sätt gifvit näring
åt den nyvaknade religiösa instinkten. Alltså ser jag icke äfven för
kyrkan, såsom sådan, något men af, att främmande trosbekännare
erhålla, icke politiska rättigheter, ty det ordet är för mig förhatligt,
utan rättighet att i Statens tjenst användas på det sätt, att Statens
intresse derigenom på det högsta befordras. Farhågor hafva blifvit
uttalade för mosaiska trosbekännares utöfning af domare-embete,
men vi hafva här hört Regeringens främste ledamot så öfvertygande
angifva Regeringens skyldighet och rättighet i detta afseende, att all
förskräckelse bör hafva försvunnit. Ingen regering är väl här i Sverige
möjlig, som icke vet hvad folket vill, som icke önskar hvad folket
önskar, och det vore att i första hand gifva oss sjelfva en dementi,
om vi förutsatte, att vår Regering icke brukade sitt förnuft för att
tolka lagen på det för landet nyttigaste sätt. En talare har här yttrat sig
om Statens organiska enhet och klandrat grundlagsförslaget för brist
på harmoni med samhällsskicket och den civila lagstiftningen. Sedan
samhället blifvit utveckladt och dess intressen komplicerade, kan en
grundlag ej uppgöras med noggranheten af en mathematisk formel,
utan man måste nöja sig med att uttala en grundsats, och, om folket
åt Regeringen, såsom representerande nationens högsta rättsmedvetande,
uppdrager tillämpningen deraf i öfverensstämmelse med detta rättsmedvetande
samt derefter ordnar sina öfriga organiska lagar, så kan
jag deri icke se någon disharmoni.
Grefve Mörner, Carl Göran: Då detta ärende förra gången
förevar, delade jag deras åsigt, som påyrkade förslagets återremitterande
för att fä det så förändradt, att domarebefattningar skulle
undantagas, men då denna åsigt inom Kammaren ogillades med en
röstpluralitet af 44 röster emot 33, hade jag icke ämnat att viddetta
tillfälle besvära Kammaren med något anförande. Den talare, som ’
hade ordet näst före den sista, hade dock en framställning, som för
-
244
Den 16 Februari, t'', m.
anledt mig att för några ögonblick anhålla om Kammarens uppmärksamhet.
Han yttrade, att hvarje grundlag, som icke lemnar fritt
tillträde till alla Statens embeten för hvarje oförvitlig och redbar
medborgare, för den värde talaren vore en styggelse, men, om han
tror, att en lag, öfverensstämmande med denna hans åsigt, vunnits genom
nu föreliggande förslag, så har han misstagit sig. En talare, som
yttrade sig efter nämnde talare, påstod att kristendomen vore en
minoritets-religion, samt ansåg, att det icke fordras någon viss religion
för Statens tjensteman utan endast, att de äro redbart folk, men jag
vet dock icke, mine Herrar, hvarföre vi icke då skulle lemna öppet tillträde
till embeten i vårt land äfven för muhamedan er, ty jag har hört
sägas, att ibland dem finnes mycket redbart och kunnigt folk. Hvarföre
skall man till stöd för sina åsigter åberopa satser, som icke äro tilllämpliga?
Det kommer sig efter mitt förmenande deraf, att man
förbiser hvad som är hufvudsaken. Här är det nemligen icke individens
rätt till anställning i Statens tjenst som är hufvudsak, utan
hufvudsaken är, att Statens tjenst blir väl och till dess bästa skött.
Utgår man ifrån den åsigt att för det närvarande mycket i detta
hänseende brister, derföre att det ringa antalet af några hundraden
främmande trosbekännare icke hafva tillträde till Statens tjenst, då
mine Herrar, har man berättigande till sitt yrkande om utvidgande
af dessas rättigheter, men kan man icke från en sådan synpunkt
hemta anledning till den ifrågasatta förändringen, då må man taga i
öfvervägande hvad som är närmast öfverensstämmande med och icke
stötande för den allmänna meningen. För min del hyser jag fortfarande
den öfvertygelsen, att det hvarken skulle vara klokt eller
tjenligt att bekläda domareplatser på landet med vare sig den ena
eller andra sekten af främmande trosbekännare. Att söka ett skydd
emot hvad som i förslaget kunde vara olämpligt deruti, att lagen
icke skulle komma att tillämpas, stöter väl mycket på katholicism
eller snarare jesuitism och är åtminstone icke rent spel, ty, efter min
tanke, stiftar man icke en lag för att ej tillämpa (ten, utan, om en
lag icke är lämplig, bör man tvärtom söka göra den sådan, att den
kun tillämpas. Jag yrkar afslag.
Friherre C eder ström: Jag är ingen vältalare och eger minst
den vältalighet, som erfordras för att här göra proselyter. Jag tror,
att hvar och en redan har fattat sin öfvertygelse i denna vigtiga fråga,
och har endast velat hafva till protokollet antecknadt, att jag kommer
att rösta för ifrågavarande förslag på grund af det kristliga bud som
säger: “Allt det I viljen, att menniskorna skola göra Eder, detgören
I ock dem.“
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr (Trefven och
Talmannen yttrat, att under densamma blifvit yrkadt, dels att det
ifrågavarande grundlagsändringsförslaget skulle af Kammaren antagas,
och dels att detsamma måtte förkastas; framställde Herr (Trefven
och Talmannen proposition på förslagets antagande och, då dervid
svarades talrika och starka ja, blandade med nej, förklarade sig
hafva funnit ja öfvervägande.
Den 16 Februari, f. m.
245
Votering begärdes, till följd hvaraf uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande voteringsproposition:
Den, som antager det i första punkten af Konstitutions-Utskottets
Memorial N:o 1 intagna förslag till ändring af § 28 Regeringsformen,
röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, förkastar Kammaren ifrågavarande förslag.
Omröstningen företogs, och befunnos vid dess slut rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 93.
N ej —18.
Den vidare föredragningen af Memorialet uppsköts till eftermiddagens
sammanträde.
Upplästes och godkändes Riksdagens Kanslis förslag till Riksdagens
förordnande N:o 1 för de utsedde ledamöterne i Tryckfrihetskomitéen.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets Utlåtanden:
N:o 7, angående beräkningen af Statsverkets inkomster;
N:o 8, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
försäljning af Kronans egendom i Tanger;
N:o 9, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
disponerandet af de åt f. d. Bergsskolan i Falun upplåtna gårdar m. m.;
N:o 10, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
försäljning af indragna krono-inspektorsb o stället i Avesta;
N:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i fråga
om upplåtelse till Göteborgs och Bohus läns landsting af en tomtplats
å Bohus fästnings område för anläggning af ett sjukhus;
N:o 12, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i fråga
om bestämmande i penningar af arrende-afgifterna för Statens egendomar
;
N:o 13, i anledning af väckt motion angående de uti löner ingående
räntepersedlars förvandling i penningar efter samma grund som
för ränta och tionde; samt
N:o 14, i anledning af väckt motion angående befrielse för s. k.
hästhemman från utgörande af dagsverken till boställsinnehafvare vid
Skånska dragonregementet.
Kammaren åtskiljdes kl. half 3 e. m.
In hdem
O. Brakel,
Onsdagen den 16 Februari 1870.
Kammaren sammanträdde kl. 6 e. m.
Justerades två protokollsutdrag för sammanträdet å förmiddagen
samt protokollet för den 5 dennes. •
Fortsattes föredragningen af Konstitutions-Utskottets Memorial
N:o 1, med uppgift å hvilande förslag till ändringar i grundlagarne.
2:dra punktenj om sådan ändring i 26 § Riksdag s-ordning en, att bekännare
af annan lära än kristen-protestantisk må vara valbar till riksdagsman.
Herr Nordström: Af den lydelse, som nu åt 26 § blifvit föreslagen,
skulle följa, att hedningen och muhamedanen så väl som den
kristne och juden skulle kunna utöfva riksdagsmannabefattning, om
han dertill väljes och är Svensk medborgare. Man är Svensk medborgare
antingen genom födsel eller naturalisation, och enligt nu gällande
lag kan utländing, på ansökan, till Svensk medborgare af Konungen
upptagas, om han har god frejd och tre år vistats inom riket.
Dessa tre år skulle således anses vara tillräckliga för en utrikes född
och uppfostrad man att så grundligt sätta sig in uti vårt samhällsskicks,
vår förvaltnings mycket komplicerade förhållanden, att han
skulle kunna med sakkännedom och säker, sjelfständig blick utöfva
riksdagsmannakallet, om det honom uppdroges. Att det förtroende,
ett sådant uppdrag skulle förutsätta, icke alltid är att taga efter orden,
visar valintrigernas historia. 1 Norge fordras tio års uppehåll
i riket för att utländing må kunna naturaliseras; i andra länder är
ungefär samma tid fastställd, och länder finnas, som enligt regeln icke
erkänna naturalisation som princip eller behörighet att på sådan grund
tillgodonjuta alla de aktiva medborgerliga rättigheter, _ som infödingar
tillkomma. — Särskildt anmärkningsvärd! är emellertid den brist på
följdriktighet i förslaget, som visar sig deri, att, Konstitutions-Utskottet,
ehuru det uti det under förmiddagens lopp diskuterade _ förslaget
om ändring af 28 § Regeringsformen funnit vissa inskränkningar och
Den 16 Februari, t*, m
247
förbehåll nödiga att fästa vid rättigheten för främmande trosbekännares
behörighet att kunna bekläda embeten och tjänster inom riket,
inskränkningar, motiverade af omsorgen om religionsvården m. m.,
likväl icke ansett nödigt att göra enahanda förbehåll vid främmande
trosbekännares rätt att taga del i de öfyerläggningar och beslut på
riksdag, hvarmedelst Riksdagen utöfvar sin lagstiftande makt i fråga
om vår evangeliska kyrka. Denna öfverraskande brist på principiel
följdriktighet finner jag, för min del, högst anmärkningsvärd och kan
deri ej se annat än ett ytterligare bevis på, huru litet väl genomtänkt
och huru omoget detta förslag ännu är; yrkande jag fördenskull, för
min de], att det måtte afslås.
Herr Beckman: Efter den diskussion, som egt rum här påförmiddagen,
och efter den utgång frågan om förändring i 28 § Regeringsformen
erhållit, kan det vid första påseendet synas olämpligt,
att en talare uppträder emot den föreslagna förändringen af 26 § Riksdags-ordningen.
Men då just den princip, som man i afseende på 28
§ Regeringsformen företrädesvis gjort gällande, här blifvit''alldeles
förbisedd, så tror jag mig ej sakna anledning att åtminstone erinra
om kyrkans genom nämnda princip erkända rättmätiga anspråk. Att
på detta rum göra en dylik erinran, är så mycket mer befogadt, som
först och främst Riksdagen befattar sig med kyrkliga ärenden, ochför
det andra det måste ligga Riksdagen om hjerta!, att den kyrka,
hvartill flertalet af fosterlandets inbyggare bekänna sig, ej behandlas
på ett sätt, som ej är värdigt, ej egnar sig för denna institutions
höga kallelse. Det är klart, att, derest ifrågavarande paragraf utan
vidare tillägg godkännes, främmande religionsbekännare kunna komma
att hafva ett ord med i laget ej allenast i fråga om sådana yttre
förhållanden, som endast angå Staten, utan äfven i alla frågor, som
röra Svensk kyrkolagstiftning. Men sådant är ju uppenbarligen ett
ingrepp i Svenska kyrkans lif, mera än hvad en sund statsklokhet i
allmänhet medgifver, emedan, så snart främmande trosbekännare tilllåtas
ingripa i en kyrkas inre lif, den autonomi är borta, hvilken utgör
ett bland grundvilkoren för ett verkligt och sundt kyrkligt lif.
Ur synpunkten af den riktiga praktiskt politiska grundsats, som blifvit
iakttagen vid 28 § Regeringsformen, är följaktligen det nu ifrågavarande
grundlagsförslaget ej att gilla. Här är icke något förbehåll
gjordt, hvarigenom Svenska kyrkans autonomi bevaras. Såsom ett
korollarium till ifrågavarande förslag hör nödvändigt en ytterligare
lagförändring, som bestämmer, att i kyrkliga frågor främmande religionsbekännare
väl må öfvervara, men ej deltaga i Kamrarnes beslut.
Penna sanna och riktiga grundsats finnes uttryckt i en ledamots af 1867
års Konstitutions-Utskott reservation. Jag medgifver väl, att en sådan
grundlagsförändring kan följa äfven efter antagandet af ifrågavarande
förslag, och att här ej är rätta stället att påyrka densamma; men jag
har åtminstone velat erinra om detta förhållande, på det att detsamma
måtte behjertas och ett försök till komplettering på grundlagsenlig
väg icke förefalla oväntadt. Naturligtvis skulle jag finna det vara
riktigast att afstå ifrågavarande paragraf, till dess den framlades i
sammanhang med de förändringar i följande paragrafer, hvilka i an
-
248
Den 16 Februari, e. m.
ledning af den nu föreslagna synas mig oundgängliga; men jag tror
mig dock ej, under närvarande omständigheter, böra framställa något
yrkande om utslag.
. Herr Rydin: Med anledning af den siste ärade talarens anmärkning,
att ifrågavarande förslag skulle stå i strid med de i stadgandet
i 28 § Regeringsformen innehållna principer att främmande trosförvandter,
ej_ må såsom embetsman handlägga statskyrkans angelägenheter,
får jag fästa hans uppmärksamhet derpå, att, hvad angår rätt
att såsom riksdagsman deltaga i handläggningen af sådana ärenden,
denna rätt i Kong! Förordningen den 23 Oktober 1860 § 15 förutsattes
vara i grundlagen gifven åt de främmande trosförvandter. som
nu ega rätt att deltaga i riksdagsöfverläggningar, nemligen reformerta
och andra protestantiska kristna. Den rättighet, som sålunda redan
tillkommer en riksdagsman af främmande kristen protestantisk religion,
har man nu velat genom förslaget utsträcka till andra trosförvandter.
Hvad angår den förste talarens yttrande om det betänkliga uti
nu hvilande förslags antagande, bör bemärkas, att, då uppdraget som
riksdagsman endast beror på valmännens förtroende, så är det ej
löjligt att en sådan främmande trosförvandt, hvars ledamotskap i
riksförsamlingen skulle gifva anstöt åt det religiösa tänkesättet, skall
erhålla pluralitet vid valet.
Sedan öfver läggningen härefter förklarats slutad, samt Herr (trefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels antagande
af det förevarande förslaget och dels detsammas förkastande;
framställde Herr (Trefven och Talmannen proposition på förslagets
antagande och, då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
3:dje punkten, om ändring il §5 mom. och 5 § 6, 8 och 12 mom.
Tryckfrihetsförordningen angående utsträckt frihet att anlägga boktryckerier;
samt
4:de punkten, om ändring i 1 § 5 mom. Tryckfrihetsförordningen beträffande
den tid, inom hvilken anmälan bör ske, när boktryckeri anlag ges
eller ombyter eg are, m. m.
Dessa förslag antogos.
5: te punkten, om ändring i 1 § 12 mom. och 4 § 11 mom. Tryckfrihetsförordningen
i fråga om anmälan hos Justitie-statsministern af bokhandels
idkande.
Grefve Mörn er, Carl Göran: Den nu ifrågasatta förändringen
i Tryckfrihetsförordningen består deri, att den skyldighet, som hittills
ålegat den, som ville idka bokhandel eller böcker försälja, att derom
göra anmälan hos Justitie-statsministern, blifvit borttagen. För min
del har jag ej kunnat föreställa mig den riksvårdande vigten häraf.
Det synes, som om det postporto, som behöfves för att göra en sådan
Deri 16 Februari, e. m.
249
anmälan, ej borde särdeles tynga på bokhandlarne. Jag har af detta
skäl ej kunnat finna angelägenheten af den ifrågavarande förändringen,
och då icke andra förändringar i grundlagarne böra göras, än
sådana som ä.ro högst nödiga och nyttiga, så tror jag, att man kunde
låta denna fråga hvila, till dess Konstitutions-Utskottet kommer fram
med några vigtigare och bättre förändringar i Tryckfrihetsförordningen.
Jag får derföre anhålla om afslag.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, framställde Herr Grofven
och Talmannen först proposition på förslagets antagande, hvarvid
svarades många ja, blandade med nej, och sedermera proposition
på detsammas förkastande, då svaren utföllo med många nej, blandade
med ja; hvarefter och sedan proposition på antagande af förslaget
förnyats samt med många ja, blandade med nej, besvarats,
Herr Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Grefve Mörn er begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den, som antager det i 5:te punkten af Konstitutions-Utskottets
Memorial N:o 1 intagna förslag till ändring af 1 §, 12 mom. och 4§,
11 mom. Tryckfrihetsförordningen, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, förkastar Kammaren ifrågavarande förslag.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 45;
Nej — 37.
6:te ''punkten, om ändring i 5 § 3 mom. Tryckfrihetsförordningen angående
lydelsen af den för nämnden i tryckfrihetsmål föreskrifna ed.
Förslaget antogs.
Föredrogs ånyo Konstitutions-Utskottets den 5 och 12 dennes
bordlagda Memorial N:o 2, med förslag att till nästkommande riksdag
uppskjuta behandlingen af det från sistlidne riksdag hvilande
förslag till ny Föreningsakt mellan Sverige och Norge.
Herr Nordström: Mina åsigter i denna fråga hade jag tillfälle
redan under nästförlidne års riksdag att uttala. Då 85 § Regeringsformen
uttryckligen fastställerhvilka af de till vår statsrätt hörande lagar
skola såsom grundlagar anses och deribland Riksakten af år 1815 icke
250
Den 16 Februari,* e. m.
uppräknas, följer redan deraf med logisk nödvändighet, att denna akt
grundlagsenligt icke kan eller får såsom grundlag betraktas, och således
äfven, att förslag till ändringar i Riksakten, ty något annat är
icke det nu ifrågavarande nya förslaget till unionsakt, icke kan eller
får underkastas en sådan formel behandling af pröfning vid två på
hvarandra följande riksdagar, som för förslag till ändring af grundlag
är föreskrifven; och då 3 § af 1815 års Riksdags beslut i sammanhang
med Riksaktens antagande uttryckligen förklarar, att förslag
till ändring i densamma må till slutpröfning företagas vid samma
riksdag som det väckes, så har man häruti ytterligare en bokstaflig
bekräftelse uppå hvad som redan af grundlagarnes föreskrifter är en
oafvislig följd. På dessa skäl kan jag, för min del, ej annat än yrka
på afslag af Konstitutions-Utskottets nu föredragna hemställan.
Grefve Hamilton, Henning: Då Kong! Maj:ts nådiga Proposition
angående antagande af ny Föreningsakt mellan Sverige och
Norge förevar vid sigta riksdagen, uttalade jag samma åsigt, som
af Herr Nordström här blifvit antydd, och jag har ej funnit anledning
att sedermera förändra densamma. Kong!. Maj:ts Proposition
innehåller tvänne olika delar, som enligt grundlagen fordra olika behandling;
den ena om Riksaktens upphöjande till grundlag, hvilket
måste medföra en förändring i 85 § Regeringsformen; den andra om
innehållet af Riksakten, hvilket måst behandlas såsom civillag.
Riksdagen var likväl då äf olika mening och antog, emot grundlagens,
efter min uppfattning, tydliga ord, att förslaget skulle hvila
till denna riksdag. Jag skulle således ej nu yttrat mig, om ej, då
förslaget nu skulle företagas till afgörande, fråga uppstått om uppskof
dermed, och jag för min del anser, att, då, enligt 81 § Regeringsformen,
endast för grundlagsfråga kan medgifvas uppskof till följande
riksdag, kan en sådan behandling af nu föreliggande förslag
ej vara med grundlagen öfverensstämmande. Det är blott denna min
enskilda tanke, som jag velat uttrycka, ehuru jag ganska väl finner,
att majoriteten följdriktigt kan och förmodligen kommer att bifalla
Konstitutions-Utskottets hemställan.
Herr Rydin: Likasom de båda Herrar, hvilka nyss yttrat sig,
vid förra riksdagen ansågo, att Kongl. Maj:ts förslag till ny Föreningsakt
ej kunde behandlas såsom grundlagsfråga och nu vidhålla samma
åsigt, och på den grund yrka, att det i frågasatta uppskofvet såsom
grundlagsstridigt ej må kunna tillåtas, så vidhåller jag min vid förra
riksdagen uttalade åsigt om det grundlagsenliga uti den Kongl.
Propositionens behandling såsom grundlagsförslag, och finner det
tvistiga i frågan så till vida redan vara afgj ordt, som förra Riksdagen
beslöt, att Kongl. Maj:ts Proposition skulle hvila till grundlagsenlig
behandling vid denna riksdag, och sålunda förslagets egenskap
af grundlagsförslag måste vara gifven. Då således detta förslag nu
såsom ett grundlagsförslag hvilat till grundlagsenlig behandling vid
denna riksdag, har Kammaren att dermed grundlagsenligen förfara,
hvilket kan ske på två sätt, antingen så att den nu företager saken
till afgörande, eller ock så att, med den rätt som grundlagen medgif
-
Den !fi Februari, c. nu
ver, den beslutar uppskof och gör hemställan hos Kongl. Maj:t om detta
besluts stadfästelse. Jag kan således ej anse något hinder i grundlag
förefinnas för att yrka bifall till Konstitutions-Utskottets förslag,
att Kammaren måtte vid denna riksdag besluta att till nästa lagtima
riksdag uppskjuta behandlingen af förslaget.
Grefve Mörn er: Då jag vid förra riksdagen tillhörde deras antal,
hvilka bestredo denna frågas egenskap af grundlagsfråga, och till
följd deraf då yrkade afslag å Konstitutions-TJtskottets hemställan att
förslaget gkulle blifva Infilande, så får jag äfven nu, med åberopande
af Regeringsformen § 85, deruti ingen ändring sedan dess skett eller
blifvit föreslagen, vidhålla samma åsigt och fortfarande yrka afslag.
H. Exc. Friherre De Ge er: Det må förhålla sig med den nu
gällande Riksakten huru som helst; och att den blifvit antagen vid
en riksdag, såsom med civillag sker, veta vi alla; men här är nu
just fråga om att antaga en ny unionslag såsom grundlag. I 71 §
af förslaget härtill säges, att denna föreningsakt, som innehåller alla
bestämmelser angående de förenade rikenas unionela förhållanden,
skall i begge rikena hafva kraft och giltighet såsom grundlag och gälla
framför deras särskilda grundlagar. Jag hemställer, huruvida det
vore möjligt att antaga en så beskaffad lag i någon annan ordning,
än den som föreskrifves för grundlags stiftande. Då det står^ i denna
lag, att den skall gälla framför grundlagen, så måste väl äfven deri
innefattas den ändring, som den siste talaren ansåg behöflig, i 85 ^
Regeringsformen.
Herr Nordström: De af H. Exc. Herr Justitie-statsministernfrån
förslaget till ny unionsakt citerade orden derom, att aktens föreskrifter
skulle iakttagas, äfven der i något afseende skiljaktighet emellan
dem ochj de respektera rikenas grundlagar kunde förekomma, bevisa
efter mitt omdöme intet i frågan, huruvida den föreslagna nya unionsakten
bör eller kan såsom grundlagsförslag behandlas. Den uti de
citerade orden inneslutna grundsats eger redan nu full kraft, ehuru
Riksakten är uttryckligen förklarad icke vara grundlag. Nämnda
grundsats är nemligen en sjelfgifven följd af Riks-eller IInionsaktens
bilaterala karakter; ty i sjelfva principen är denna, akt ett kontrakt
eller en traktat mellan de två rikena, ehuru den af lätt insedda skäl
icke kunnat uppställas i sådan form; men att träffad öfverenskommelse
i alla fall skall ömsesidigt iakttagas, är sjelfgifvet. Ville man
bereda åt Riks- eller Unionsakten en blifvande karakter af grundlag,
så hade en proposition derom i vederbörlig ordning bort afgifvas
och ändring af 85 § Regeringsformen på samma gång föreslås. Detta
har dock ej skett, utan har man i stället velat uppställa den nog
besynnerliga lära, att ett lagförslag, hvars pröfning af Riksdagen behandlas
på sätt om grundlagsförslag _ är stadgadt, derigenom utan
vidare blir grundlag; en kasuistisk, vådlig lära, mot hvars godkännande,
åtminstone jag, för min del, alltid kommer att i den lagbundna ordningens
namn protestera.
252
Den 16 Februari, e. in.
Grefve M örn er: Jag tillåter mig att åberopa samma skäl, som
jag vid förra riksdagen anförde. Det är icke nog att man i ett förslag
till författning insätter de orden, att denna skall betraktas såsom
grundlag, för att den ock skall blifva det. Det fordras dertill andra
åtgärder. I 85 § Regeringsformen stå uppräknade de lagar, hvilka
äro att såsom grundlagar anse. Vill man nu få någon annan lag till
grundlag, så synes mig den rätta utvägen vara, att man först i 85 §
Regeringsformen gör den ändring, att den nya lagen deri intages
såsom grundlag, och sedan, när man får denna ändring godkänd, behandlar
den nya lagen såsom grundlag, men icke att man låter 85 §
vara oförändrad och vid sidan deraf vill skapa en grundlag, som ej
finnes. Då skulle man j’u också i hvilken lag som helst kunna skrifva,
att den skall ega karakter!® af grundlag. På det sättet skulle man
kunna få förordningar angående kyrkobyggnad och hvarjehanda andra
författningar till grundlagar, om det vore tillräckligt att i dessa författningar
sätta in den föreskrift, att de skulle hafva grundlags natur
och giltighet. .För min del kan jag ej finna annat, än att, när Regeringsformen
i 85 § bestämmer, hvilka stadgar som skola hafva grundlags
helgd, det obestridligen erfordras att, för att en författning skall
kunna , såsom grundlag anses, ett stadgande derom först måste insätta®
uti ifrågavarande paragraf. Det var denna åsigt jag yttrade
vid förra riksdagen och denna måste jag vidhålla.
Grefve Ehrensvärd: Om 85 § Regeringsformen innehölle, att
de der uppräknade lagar, men inga andra, skulle såsom Rikets grundlagar
anses, så skulle.jag ock instämma med de Herrar, som nu bestrida,
aff det sedan förra riksdagen hvilande förslaget till ny föreningsakt
må såsom grundlag behandlas. Men då 85 § endast innehåller, att
såsom grundlagar skola anses de der uppräknade stadgar, och 71 §
i det hvilande Riksaktsförslaget innehåller, att den akten skall som
grundlag. anses, samt. det för vanligt menniskoförstånd åtminstone
är ofattligt, att det ej för Konung och Riksdag skulle vara möjligt
att besluta, att äfven andra grundlagar än de fyra i 85 § uppräknade
skola finnas, så kan jag. ej annat än bestrida dessa Herrars uppfattning
och får, utan att vilja ingå i hufvudsak en, inskränka mig till
att yrka bifall till Konstitutions-Utskottets hemställan.
Herr Nordström: Den snillrika tolkning af 85 § Regeringsformen,
som den värde grefve, hvilken nyss hade ordet, försökte utveckla,
torde icke kunna kallas lycklig för ändamålet. Då det heter,
att “såsom grundlagar skola anses“ vissa i sagda § uppräknade lagar,
är det klart, att inga. andra skola sålunda anses. Skola flera sålunda
anses, måste ock de i. följd med de öfriga uppräknas. Hade i §:n förekommit
orden: “och inga andra,“ ord, på hvilkas utevaro den värde
talaren fästat så mycken vigt, så hade de endast kunnat betraktas
såsom ett alldeles onödigt slöseri med ord, i alla afseenden öfverflödiga
för ändamålet, och ändock ej hinderliga för att i vederbörlig
ordning till grundlag framdeles upphöja äfven andra lagar. Frågan
här är icke, huruvida andra än de nuvarande kunna till grundlagar
upphöjas; den är deremot, huruvida det förslag till ny Riks- eller
Den 16 Februari, e. ra
253
Unionsakt, hvarom nu är tal, kan lagenligt göras till grundlag på
det sätt, som man nu vill försöka, och är det detta som bestrides.
Herr Hasselrot: Val är det sannt, att det nu ifrågavarande
förslaget ej är grundlag, men lika säkert är det, att det genom Konungs
och Riksdags sammanstämmande beslut kan blifva grundlag,
och det kan blifva detta derigenom, att det behandlas i samma ordning,
som för behandling af grundlagsfrågor finnes föreskrifven. På
dessa skäl får jag yrka bifall till Konstitutions-Utskottets nu föredragna
Memorial.
Grefve af Ugglas: Jag kan ej förneka, ätt det varit formenligare,
om äfven i 85 § Regeringsformen intagits ett stadgande, att
Riksakten skulle komma att utgöra grundlag; men efter det beslut,
som fattades vid förra riksdagen, har frågan ej numera samma ståndpunkt
som då, ty det är obestridligt att vi då uppskjöto frågan till
denna riksdag. Då våra grundlagar ej känna till några andra lagar,
som kunna förklaras hyllande från den ena riksdagen till den
andra, än just grundlagsfrågor, så hafva vi ovilkorligen, i samma
ögonblick vi förklarade Riksakten hvilande, godkänt dess grundlagsnatur.
För mig åtminstone är det klart, att i detta förslag ligger
en åtgärd, som gör Riksakten till grundlag. Jag får på denna grund
yrka bifall till Konstitutions-Utskottets Memorial.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
Utskottets ifrågavarande hemställan och dels afslag derå, framställde
Herr Grefven och Talmannen proposition på bifall till samma hemställan
och, då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
Jemnlikt Kammarens förut fattade beslut, företogs nu till afgörande
Andra Kammarens den 2 och 5 dennes bordlagda protokollsutdrag,
N:o 72, innehållande inbjudning till Första Kammaren att
förena sig i Andra Kammarens beslut om tillsättande af ett särskildt
Utskott, bestående af fjorton ledamöter, sju från hvardera Kammaren,
jemte sex suppleanter för dessa ledamöter, tre från hvardera
Kammaren, för behandling af alla sådana vid denna riksdag väckta
frågor, som angå rikets försvarsväsende.
Friherre Stjernblad: För min del kan jag ej undgå att uttal a
den åsigt, att det. för riksdagsärendenas jemna och skyndsamma gång
är af stor vigt, att Kamrarne gå hvarandra till mötes så mycket som
möjligt. Jag tror också, att vi bemöda oss derom, men detta bör
dock ej hindra oss att noga pröfva, innan vi bifalla en anhållan sådan
som den nu ifrågavarande. Allmänna erfarenheten från föregående
riksdagar tyckes gifva vid handen, att man med stor varsamhet
bör upptaga alla framställningar, som afse tillsättande af ett
254
Deri 16 Februari, e. no.
särskildt Utskott för försvarsväsendet, ty de resultat, som af en sådan
åtgärd hittills framgått, hafva ej varit särdeles tillfredsställande.
Den erfarenhet jag för min del har, såsom ledamot i två riksdagars
särskilda Utskott för behandling af frågor rörande landtförsvaret, är
i sanning ej uppmuntrande. De resultat, som framgått i de principiela
frågorna, äro visserligen ganska stora, ty vi hafva blifvit; öfverens
om, att arméen bör bestå af stam och beväring, äfvensom att
värnepligten bör vara allmän. Men dermed är det ock hufvudsakligen
slut. Så snart man kommer in på organisations-området, eller i
hvad form medborgare skola vara skyldige att bidraga till försvaret,
så råkar man alltid ut för stridigheter, som göra att förhandlingarne
blifva utan resultat; och annorlunda kan det ej vara, då
man betänker, att Kamrarne i dessa frågor hafva hvarandra diametralt
motsatta åsigter. Ty, såsom vi känna, råda visserligen inom
denna Kammare två olika meningar, den ena, som vill bibehålla den
indelta stammen, och den andra, som vill borttaga den, men mot en
ersättning, som fullt motsvarar detta onus. I Andra Kammaren deremot
består pluraliteten af sådana, som yrka att antingen blifva af
med detta onus för intet, eller ock att få det attest, såsom det heter,
“enligt billighet och rättvisa11; ett uttryck som synes mig ganska
sväfvande. Då jag ej har anledning att förmoda, det tänkesätten i
detta hänseende hos Kamrarne undergått några väsendtligt förändringar,
så tror jag att man gerna kan låta denna fråga hvila och
något mogna. Ty om ett sådant Utskott nu ånyo skulle sammanträda
och komma till samma resultat som förut, så har jag anledning
att tro, att den sinnesstämning, som deraf skulle komma att
framgå, ingalunda skulle blifva bättre, än om man nu genast sade nej.
Dessutom torde åtskilliga formela hinder ligga i vägen för bifall
till Andra Kammarens inbjudning. Om jag rätt uppfattat saken,
så har Andra Kammaren begärt att få tillsatt ett särskildt Utskott,
till hvilket skulle hänskjutas alla frågor rörande försvarsverket.
Men särskildt Utskott eger ej att upptaga andra frågor, än sådana
som tillhöra ständigt Utskotts behandling; och när vi då gå igenom
de motioner, som blifvit väckta angående förändringarne i försvarsväsendet,
så finna vi, att de flesta af dem ej blifvit af Stats-Utskottet
emottagna. Detta Utskott har nemligen till Andra Kammaren
återskickat Herr Mankells motioner N:o 24, om aflåtande till Kongl.
Maj:t af underdånig skrifvelse rörande utarbetande och framläggande
af en fullständig plan för rikets befästningsväsende, N:o 102 rörande
underdånig anhållan hos Kongl. Maj:t om utredning angående indelningsverkets
aflösande och ny stams upprättande, vidare samme
Herres motion N:o 26, om upphörande af friköp eller lega för beväringen,
och ytterligare Herr Sven Nilssons motion om ett förändradt
ordnande af rikets försvarsväsende. Det återstår således ingen
annan motion än Herr Mankells N:o 25, om indragning af vissa officersplatser
vid kavalleriet; och jag för min del kan ej finna skäl
att tillsätta ett särskildt Utskott för denna lilla fråga, som Statsutskottet
ganska väl kan behandla. Med anledning häraf får jag
yrka, att något särskildt Utskott för behandling af frågor rörande
landtförsvaret icke måtte blifva tillsatt.
Dph 16 Februari, e. m.
255
En annan fråga deremot är, huruvida ej ett sådant Utskott borde
tillsättas för behandling af Herr Palanders motion, N:o 4, om reorganisation
af rikets sjöförsvar samt om beredande af medel för en
sådan reorganisations genomförande. Denna motion är mycket omfattande;
och då Kamrarne ännu ej mötts på detta fält och man der
kan vara nöjd med att få uttryckta de allmänna principer, hvartill
man redan kommit i afseende på landtförsvaret, så skulle jag folium
del vilja hemställa, om ej Kammaren skulle vilja nedsätta ett
särskildt Utskott för behandling af denna motion. Detta Utskott
skulle visserligen i sammanhang härmed kunna behandla inom denna
Kammare väckta motioner om indragning af båtsmanshåll, så vida
icke dessa redan blifvit i Stats-Utskottet handlagda, och i nödfall
kunna de ju behandlas medelst sammanträde af begge Utskotten.
Jag får derföre äran föreslå, att Första Kammaren ville bifalla
Andra Kammarens begäran om tillsättande af ett särskildt Utskott
för behandling af frågor rörande försvarsväsendet. så till vida, att
Kammaren medgifver nedsättande af ett dylikt Utskott för behandling
af Herr Palanders motion, men afslår Andra Kammarens anhållan
i öfriga hänseenden.
Herr von G-eijer: När vid 1867 års riksdag en inbjudning
från Medkammaren angående tillsättande af ett särskildt Utskott
första gången här i Kammaren förekom, yttrade en på det parlamentariska
området mycket förfaren ledamot följande ord: “då den ena
Kammaren funnit skäligt att hos den andra göra hemställan om tillsättande
af ett särskildt Utskott, så torde politisk takt och grannlagenhet
i allmänhet fordra, att en sådan önskan efterkommes.“ Jag
tillstår, att jag tänker lika i detta fall, och jag vill derföre icke anslå
den föreliggande inbjudningen, derest jag ej kan blifva öfvertygad
om, att de frågor, som skulle till det särskilda Utskottets behandling
öfverlemnas äro af föga vigt. Men här synes det just vara händelsen,
att de frågor, som, enligt inbjudningen, skulle ''till särskilda
Utskottet remitteras, äro ganska vigtiga.
Jag tillåter mig hemställa till den siste värde talaren, huruvida
han ej misstagit sig i sitt yttrande, att Stats-Utskottet skickat tillbaka
de vigtigaste af de motioner, som voro afsedda att behandlas
af det särskilda Utskottet, och att derför dessa motioner icke kunde
komma att till ett särskildt Utskott öfverlemnas. Dermed förhåller
sig så, att Herr Mankells motioner N:is 102 och 24, som Stats-Utskottet
återlemnat, hafva af Andra Kammaren ånyo blifvit remitterade,
till nämnda Utskott med vilkor att de, i fall ett särskildt Utskott
kommer till stånd, skola till detta öfverlemnas. Om nu, sedan Andra
Kammaren fattat detta beslut, Första Kammaren beslutar detsamma,
komma ju motionerna till särskildt Utskott; finner Första Kammaren
för sin del, att dessa motioner ej tillhöra Stats-Utskottet, så återstår
för Konstitutions-Utskottet att slita tvisten emellan Kamrarne.
Tvifvelsutan hade det varit rättast att de i sednare punkter å
föredragningslistan upptagna Utskotts-betänkanden, hvarigenom till
Utskotten remitterade motioner rörande försvarsväsendet återlemnas
till Andra Kammaren, blifvit föredragna före den nu föreliggande
256
Deri 16 Februari, e. m.
frågan om tillsättande af ett särskild!, Utskott; det är skäl uti, att
man, innan man diskuterar huruvida nämnda motioner lämpligen bära
af särskild! Utskott behandlas, först afgör, om dessa motioner grundlagsenligt
kunna till särskilt Utskott öfverlemnas.
Jag går nu att betrakta de frågor, som förmodas kunna förekomma
att behandlas af det särskilda Utskottet.
Deribland möter oss först Kongl. Maj:ts framställning om
öfverflyttande af en del af båtsmanshållet från sjö- till landtförsvaret.
Denna fråga förevar äfven vid förra riksdagen; den blef då
handlagd af särskild! Utskott, som ej kunde tillstyrka saken, utan
hemställde, att dessa båtsmansrotar måtte sättas på vakans. När
särskild! Utskott då behöfdes för att behandla frågan, så kan jag ej
förstå, hvarföre ej ett sådant Utskott äfven nu skulle behöfvas.
Vidare möter oss Herr Mankells motion om aflåtande till Kongl.
Maj:t af underdånig skrifvelse rörande utarbetande och framläggande
af fullständig plan för rikets befästningar; så kommer en annan motion
af samme man, gående ut på att Riksdagen måtte hos Kongl.
Maj:t anhålla om utredning, huruvida icke indelningsverket kunde aflösas
och en annan stam för arméen och flottan uppsättas. Båda
dessa motioner synas mig, i fall de tillhöra ständigt Utskott, särdeles
lämpliga att till ett särskildt Utskott hänskjutas. Åtminstone
hafva fullkomligt likartade frågor, både vid 1867 och 1869 årens riksdagar,
blifvit af särskildt Utskott behandlade.
Jag får erkänna att jag ej kan instämma i hvad Kongl. Maj:ts
Proposition innehåller om en del af båtsmanshållets öfverflyttning till
landtförsvaret. derest ej genom föregående utredning visats, att vår
nuvarande indelta stamtrnpp icke kan, utan ökad kostnad för statsverket,
ersättas med en annan stamtrupp, mera tidsenligt organiserad.
Men man har ju många förslag i den riktningen. Det har föreslagits
att stammen skulle få samma organisation som Wermlands fältjägareregemente
nu har. Också har man ifrågasatt, huruvida icke en förträfflig
stamtrupp kunde uppsättas af beväringsskyldig^, som frivilligt
åtoge sig soldattjenst under flera bestämda år emot någon aflöning;
grunden till en sådan organisation torde kunna hemta från landtförsvarskomitéens
betänkande. Hvad beträffar resultaterna af de hittills
nedsatta försvars-utskotten, för hvilka den föregående talaren
redogjort, så kan jag ej finna annat än att de äro ganska stora, och
jag tror, att, om vi fortsätta på samma sätt vi börjat, skola vi komma
till ännu större resultat.
Hvad angår lydelsen af Andra Kammarens inbjudning, så skulle
jag, för min del, önskat att den varit något olika. Enligt min tanke
borde särskilda Utskottet handlägga alla frågor “angående land!- och
sjöförsvarets organisation."
Jag anhåller om proposition att Kammaren på detta sätt biträder
Medkammarens beslut.
Grefve af Ugglas: Den talare, som först yttrade sig i ämnet,
har redan omförmält hvilka motioner rörande landt- och sjöförsvaret
vore af beskaffenhet att kunna blifva föremål för det
ifrågasatta
Deri in Februari, e. m.
237
ifrågasätta särskilda Utskottets behandling, och den efterföljande
talaren har i sådant hänseende jemväl uppgifva Kongl. Maj:ts proposition
angående statsverket, i hvad densamma afser båtsmanshållet.
Att det icke skulle vara omöjligt att ur Kongl. Maj:ts proposition
utbryta den del, som afhandlar båtsmanshållet, medgifver jag; men
då man besinnar, att för verkställighet af den utaf Kongl. Maj:t föreslagna
öfver flyttningen af båtsmanshållet beräknats en kostnadssumma
af omkring 200,000 R:dr, torde det vara uppenbart, att det svårligen
låter sig göra att undandraga denna fråga Stats-Utskottets behandling.
Hvad nu beträffar de rörande försvarsverket väckta motionerna,
befinnes det, såsom redan den förste värde talaren omnämnt, att
tvänne af Herr Mankells motioner — den ena innefattande begäran om
aflåtande till Kongl. Maj:t af underdånig skrifvelse rörande utarbetande
och framläggande af fullständig plan för rikets befästningsväsende,
och den andra afseende underdånig anhållan hos Kongl.
Maj:t om utredning angående indelningsverkets aflösande och en ny
stams upprättande — blifvit af Stats-Utskottet till Andra Kammaren
återlemnade; och om Kammaren granskar innehållet af dessa motioner,
torde tydligen framgå, att dessa motioner ovilkorligen äro af
den natur, att de, derest det fordna Ekonomi-Utskottet fortfarande
funnits, skulle tillhört dess behandling, och att de således numera
måste upptagas af ett tillfälligt Utskott, men ej vare sig af särskilt
eller ett ständigt Utskott.
Vidare har Herr Mankell väckt motion om upphörande af friköp
och lega för beväringen. Men detta är en lagfråga, hvars upptagande
tillkommer Lag-Utskottet och icke torde förorsaka detta Utskott synnerligt
besvär.
Kommer så Herr Mankells motion om indragning af vissa officersplatser
vid kavalleriet. Detta är en temmeligen enkel fråga, som
Stats-Utskottet ansett sig befogado att upptaga, och hvars behandling
redan af Utskottet påbörjats. Återstår, i fråga om landtförsvaret,
Herr Sven Nilssons motion, innefattande förslag till vissa allmänna
grunder för förändradt ordnande af detta försvar. Härom hafva redan
vid 1867 och 1869 årens riksdagar tillsatta särskilda Utskott afgifva
utlåtanden, men, såsom den förste värde talaren jemväl omnämnt,
stadnade man vid öfverläggningar; och då något annat resultat
ej heller nu torde vara att förvänta, vill det synas mig som om
anledning saknades att nu ånyo låta frågan upptagas af ett särskilt
Utskott.
Beträffande åter sjöförsvaret, föreligger en motion, som jag är
böjd för att anse förtjent att behandlas af ett särskilt Utskott.
Herr Palanders motion är omfattande, mycket arbete är nedlagdt på
densamma, och jag tror att den kräfver en allvarligare och noggrannare
behandling, än Stats-Utskottet skulle kunna egna densamma,
utan att nödgas för dess skull åsidosätta sina öfriga värf. Vi må
ihågkomma, att en så beskaffad fråga icke på flera år förevarit, och
att saken verkligen tål att tänka på.
Rörande båtsmanshållet äro åtskilliga motioner väckta. Så t. ex.
har Herr Mannerskantz framställt förslag till bestämmelser i fråga
Riksd. Prof. 1870. 1 Afd. 1 Band. 17
258
Fen It» Februari, e. m.
om förvandling till soldathåll af det inom Södra Möre härad befintliga
båtsmanshållet. Likaledes hafva Herrar von Koch, P. Andersson,
F. Petersson med flere väckt motioner om ändringar i båtsmanshållet
antingen i allmänhet eller för särskilda orter. Samtlige dessa motioner
äro af beskaffenhet att lämpligast behandlas i sammanhang med
Kongl. Maj:ts Proposition om statsverket, i hvad denna afser båtsmanshållet;
och särskildt är detta fallet med Herr Mannerskantz’
förutnämnda motion, emedan denna åsyftar samma ändamål som framställts
i Kongl. Maj ds Proposition, ehuru det föreslagna förfaringssättet
är olika.
Efter min uppfattning är det således blott för behandling af Herr
Palanders motion, som ett särskildt Utskott skulle erfordras, och då
dess tillsättande, af skäl, jag redan anfört, torde vara önskvärdt, men
deremot den från Andra Kammaren utgångna inbjudning i anseende
till dess omfång omöjligen kan antagas, tager jag mig friheten anhålla
om proposition derå, att Första Kammaren ville så till vida bifalla
Andra Kammarens hemställan om tillsättande af ett särskildt
Utskott för behandlande af frågor rörande försvarsverket, att ett sådant
Utskott, bestående af sju ledamöter från hvardera Kammaren,
må sättas till behandling af Herr Palanders motion N:o 4, rörande
sjöförsvaret.
Herr Hy din: För åstadkommande af noggrann utredning af sådana
frågor, som äro af den genomgripande och omfattande beskaffenhet,
att de ständiga Utskotten icke behörigen kunna medhinna dem, är
det naturligtvis af stort gagn om ett särskildt Utskott tillsättes. Men
innan en sådan åtgärd vidtages, är det att tillse i första rummet huruvida
frågan tillhör ständigt Utskott, och således kan blifva föremål
för ett särskildt Utskott, och sedan huruvida det är praktiskt ändamålsenligt
att den behandlas af särskildt Utskott, i hvilket sednare
afseende det jemväl är att beakta, huruvida något annat kan åstadkommas
än blott och bart uttalandet af en önskan i det förebragta
ämnet.
Det har blifvit yttradt, att man borde visa Medkammaren tillmötesgående.
Såsom allmän sats, instämmer jag fullkomligt häruti;
men i förevarande fall torde med tillmötesgåendet ej det åsyftade
ändamålet vinnas. De frågor, som enligt Andra Kammarens beslut
skulle kunna göras till föremål för det ifrågasatta särskildta Utskottets
behandling, synas mig nemligen icke lämpa sig för särskildt Utskotts
behandling. Jag har granskat de motioner, 25 till antalet,
som blifvit väckta angående vårt försvars väsende; men af dessa är
det blott Henne, som egentligen borde kunna komma till det särskildta
Utskottet, nemligen två rörande landtförsvaret af Herr Mankell
och Sven Nilsson och en rörande sjöförsvaret af Herr Palander.
Skälen, hvarföre de tvenne första motionerna rörande landtförsvaret
icke borde komma till särskildt Utskott, hafva redan af föregående
talare blifvit framhållna, men ej ens i afseende å motionen rörande
sjöförsvaret kan jag biträda förslaget om särskildt Utskott. Emot
densamma förekommer, att, med den uppställning, som åt den gifvits,
den näppeligen torde kunna anses af beskaffenhet att böra tillhöra
Den 16 Februari, e. ra. 259
ständigt Utskott och således ej heller föranleda till ett särskild! Utskotts
nedsättande.
Denna motion, sådan den är formulerad, påyrkar antagandet af
vissa bestämda “grunder“ i afseende på organisationen af vårt sjöförsvar.
Riksdagens åtgörande, i händelse dessa grunder godkändes, kan icke
blifva annat, än att hos Kong''1. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville
taga dem i. öfvervägande. Till stöd för denna min mening behöfver
jag blott erinra om innehållet af 89 § Regeringsformen, att “uti Riksdagens
Kamrar må frågor väckas om — —- — grunderna för allmänna
inrättningar af alla slag. Riksdagen ege dock icke makt att i dessa
mål annat eller mera besluta, än föreställningar och önskningar.“
Alla frågor, som röra grunderna för förvaltningsorganisationen, der ej
följande årets statsreglering beröres, äro således af den natur, att de
höra till tillfälligt Utskott. Herr Palanders förslag till antagande af
vissa grunder för sjöförsvarets organisation, kan således ej, då den ej
berör 1871 års statsreglering, leda till något annat än framställning af eu
Riksdagens önskan i fråga. Detta gifves tydligen vid handen af motionens
innehåll. Deri ifrågasättes nemligen en omorganisation af sjöförsvaret,
reducering af officersjjersonalen från 176 till 90 och af underofficerspersonalen
från 227 till 130 samt indragning af kanonierkorpsen —
allt förändringar i sjelfva organisationen af vårt sjöförsvars inrättning,
af den genomgripande natur, att de måste tillhöra de i 89 § Regeringsformen
upptagna ärenden, hvaröfver Riksdagen endast eger att
uttala önskningar. Hvad som i praktiskt hänseende talar emot särskild!
Utskotts nedsättande, är erfarenheten af föregående Riksdagars
särskilda Utskott i försvarsfrågan. Den gifver också vid handen, att
man ej lyckats vinna något positivt resultat af dessas arbeten. Ett
sådant bör tvärtom lättare kunna vinnas, om först den Kammare, der
organisationsfrågan blifvit väckt, deröfver uttalar sig och gifver sin
åsigt tydligen tillkänna samt sedermera Medkammaren, efter granskning
deraf, tager frågan i öfvervägande, än om ledamöterna från Ivamrarne
i båda Utskotten skola der, utan ledning af någon bestämdt
uttalad opinion, från någondera Kammaren, förfäkta den åsigt, som
de anse bör ligga till grund för en organisation af ifrågavarande
beskaffenhet.
Nu. tillkommer,. att den riksdagsman, som framställt yrkandet om
förändring i organisationen af sjöförsvaret, är en i tjenst varande
sjöofficer. Hans rättighet att väcka förslaget är obestridlig, men jag
hemställer om icke det måste anses vara i sin ordning att Regeringen
först, blifvit satt i tillfälle att taga frågan i sin hand, innan Representationen
fattar i saken definitivt beslut. Bör ej Kammaren genom
vägran af särskildt Utskott beteckna, att den anser såsom med
god ordning öfverensstämmande, att embetsman bör, innan förslag,
som erfordra utredning med Regeringens biträde, till Riksdagen öfverlernnas,
desamma först underställa Regeringen. Om icke så förfares,
äfventyrar man lätt att beträda Frihetstidens väg, då underordnade embetsman,
med. förbigående af myndigheterna, kastade fram ärenden
till handläggning och afgörande af Rikets Ständer, som sedan beslöto
och öfverläto till Regeringen om verkställighet som ej kunde förekommas,
huru outredd saken än månde komma från Ständerna.
260
Den 16 Februari, e. m
På grund af hvad jag nu haft äran andraga och då framställningarne
i Herr Palanders motion blott äro att anse såsom önskningsfrågor,
afstyrker jag nedsättande af det ifrågakomma särskildta Utskottet.
Herr Hazelius: Jag vill för mig uppställa den fråganerfor
dras
för behandlingen af militära ämnen krigsvetenskap!^ bildning
eller äro de endast smaklrågor? Det skulle väl tyckas, som om vetenskapliga
insigter härför erfordrades, då dessa ämnen under århundraden.
ja snart sagdt under årtusenden, utgjort föremål för forskning
och då rörande dem en litteratur uppstått så stor, att den i alla
länder fyller hela bibliotek samt då de särskilda ländernas styrelser
hafva inrättat korpser af yrkesmän, hvilkas dyrbara uppfostran bekostats
af allmänna medel, för att de skulle kunna förskaffa sig insigter
i militära ämnen. Under sådana förhållanden frågar jag helt
enkelt: hvem tillhör det att utreda ämnen af denna beskaffenhet?
Tillkommer det krigsstyrelsen. som har under sig alla dessa korpser,
bestående af yrkesmän, och sålunda har till sitt förfogande
den bästa sakkunskap som i ett land finnes, eller tillkommer det Representationen.
Jag måste besvara den förra delen af frågan med
ja och den sednare med nej. Jag kan nemligen icke inse annat än,
att det är Regeringens pligt att verkställa utredning af dylika frågor
och, när en sådan utredning kommit till Representationen, så får densamma,
efter hvad den för godt finner, bifalla eller afslå Regeringens
förslag. Om den ena Kammaren är angelägen om att låta sin mening,
utan en sådan Regeringens framställning, rörande ett ämne
komma till Regeringens kännedom, så har den ju dertill en utväg
genom att tillsätta ett tillfälligt Utskott, och Medkammaren kan ju
begagna denna utväg, då härigenom ett tillfälle beredes för dess artillerister,
ingeniörer, taktiker och strateger att bita på den hårda nöten
och, om möjligt, knäcka den. Jag vill härmed icke hafva sagt
någon ohöflighet, ty jag är öfvertygad om att inom Kammaren finnas
personer, som ega kännedom i militära ämnen, utan jag har endast
velat fästa uppmärksamheten derpå, att den utredning af frågan, man
Senom dem kan vinna, måste blifva mindre sakrik än den, som af
.egeringen kan åstadkommas, helst som ett Betänkande, som skulle
innehålla något af värde och icke blott fraser, icke gerna kunde medhinnas
på några veckor. Det är icke min mening att tillvinna Regeringen
någon rätt, utan jag vill tvärtom, ålägga henne en pligt, den
att att taga initiativet i dylika frågor, och Kamrarne hafva alltid sin
rätt att hos Regeringen begära erforderlig utredning. I detta afseende
ställer jag på min Regering störa anspråk. Ett motsatt förfaringssätt,
eller att Representationen sjelf söker verkställa utredning
af frågor som denna, kan omöjligen vara öfverensstämmande med
rätta gången för sådana ärendens behandling och länder icke heller
till båtnad för saken. Bland de frågor, som nu skulle på detta sätt
af särskild! Utskott behandlas, förekommer bland andra en motion af
Herr Mankell, hvilken innehåller icke endast yrkande om en skrifvelse
i ämnet till Kongl. Maj:t, utan äfven att Riksdagen skulle bestämma
de grunder, i enlighet med hvilka den önskar befästningsväsendet
Den 16 Februari, e. m.
261
ordnadt och som skulle, enligt motionärens åsigt, följas af Kongl.
Maj:t vid framläggandet af den i motionen begärda planen. Jagfrå
far:
kan det vara möjligt, för Representationen att på några få vecor
bilda sig ett bestämdt omdöme om en så vigtig fråga som den
om landets hela befästningsväsendes ordnande? Hvad Herr Palanders
motion angår, finnes väl ingen motion, som så litet agnar sig för behandling
af ett särskildt Utskott som denna, dels till följd af dess
omfattande beskaffenhet, hela sjöförsvarets organisation, och dels derföre
att den saknar all sakutredning och endast innehåller allmänna
grundsatser. Jag hemställer nu, huruvida det är tänkbart, att dessa
frågor skola under den korta tid, som är ett Utskott tillmätt, kunna
utredas, och jag frågar dessutom, huruvida Kamrarne hafva att förfoga
öfver tillräcklig sakkunskap i detta afseende. Undersökes det
hvilka personer finnas i Andra Kammaren, som kunna taga denna
stora sak om hand, så synes, att, förutom motionären sjelf och Chefen
för Förvaltningen af sjöärendena, som der har plats, endast tvänne
representanter — och dessa från Östergötland •— äro att tillgå, med
den sakkunskap), att de om dessa frågor kunna yttra en fullt sakkunnig
mening. Jag förutsätter nemligen, att en mening skall yttras på
grund af bestämda insigter i frågan.
Går jag åter till denna Kammare, egavi här först och främst, förutom
före detta Chefen för Sjöförsvars-departementet, som dock i denna
fråga torde anses jäfvig, då det är hans verk, som skall kullkastas,
endast tvänne representanter, den ena för Stockholms stad och den
andra för Blekinge län, som äro förtrogne med dylika frågor, enär
den ene varit och den andra är sjöofficer. Det är möjligt, att flere
finnas här i Kammaren, som hafva bestämd sakkunskap i frågan,
men jag ber om ursäkt om jag härom tviflar, helst när ingen ledande
utredning finnes. Regeringen åter är i stånd dertill. För min del
hade jag trott, att en militär i den grad. Herr Palander innehar, står
så högt, att han lätt hade kunnat till sina förmän framställa de åsigter,
han i sin motion uttryckt, och jag är öfvertygad om, att hans
framställningar skulle med välvilja blifvit emottagna. Jag har sjelf
några gånger, äfven då jag var i lägre grad, icke behöft genom andra
vända mig till Representationen, emedan mina förmän tillåtit mig
framställa förslag i ej ovigtiga ämnen. Regeringen bör i dylika frågor
hafva förhanden och icke efterhanden. Först då bör ett särskildt
Utskott tillsättas, när förslaget från Regeringen kommer fullt utredt
till Riksdagen, och då bör i det särskilda Utskottet samlas all den
sakkunskap), Kamrarne kunna förfoga om, för att framställa en ledande
mening. Frågan kommer härigenom i sin rätta riktning. Riksdagen
bör ej uppmuntra motionärer genom att taga om hand förslag, hvilka,
utan all utredning omstöpa hela befästningsväsendet och hela sjöförsvaret.
Riksdagen bör ej genom tillsättande af särskildt Utskott
hjelpa motionären i väg med outredda förslag. Den enskilde kan ju
vända sig till den minister, som har dylika ärenden om hand och
till honom först framställa sina förslag. Sålunda förfar man i andra
länder, der ministern har till sitt förfogande en mängd af enskilda
utarbetade utredningar, på grund af hvilka han aflåter förslag till
Representationen.
28''
Hen 16 Februari, e. ro.
För min ,del yrkar jag, att icke något särskildt Utskott måtte
tillsättas, utan förenar jag mig med de tvänne föregående talare, som ansett,
att dessa frågor icke böra af särskildt Utskott behandlas.
Friherre Stjernblad: Den värde talare, som näst efter mig
hade ordet, har ansett, att jag vid redogörelsen för de motioner, som
kunde komma i fråga att af ett särskildt Utskott behandlas, begått
ett misstag, enär till Andra Kammaren från Stats-Utskottet återlemnade
motioner rörande landtförsvaret skulle blifvit af Andra Kammaren
ånyo öfverlemnade till Stats-Utskottet. •
Med anledning häraf ber jag att få nämna, att eu af dessa motioner
visserligen var af beskaffenhet att kunna behandlas af StatsUtskottet,
men deremot de öfriga icke, och Stats-Utskottet hade återlemnat
dem tillsammans, enär de syntes ega sammanhang med hvarandra.
Samme värde talare förordade lifligt tillsättandet af ett särskildt
Utskott för behandling af frågor rörande landtförsvaret på grund af
dessa frågors stora vigt.
I detta hänseende vill jag nämna, att jag ingalunda förbiser vigten
af sjelfva frågorna, äfvensom jag medgifver, att ganska mycket
vunnits genom de särskilda Utskott, som för dessa frågors behandling
förut varit tillsatta. Men denna vinst har bestått deri, att man
kommit öfverens om vissa allmänna grunder för landtförsvaret, hvaremot
man icke kunnat komma till någon sammanjemkning af de olika
åsigterna om dessa grunders tillämpning. Då nu ingen omständighet tillkommit,
som kunde gifva stöd för det antagande, att något ytterligare
närmande i åsigter uppstått sedan de i afseende å landtförsvarets
ordnande förut tillsatta särskilda Utskotten afslutat sin verksamhet,
_ synes mig anledning saknas att ånyo draga dessa frågors
behandling under ett särskildt Utskott.
Såsom skäl emot min hemställan om ett särskildt Utskott för
behandling _ af _ frågor rörande sjöförsvaret har en aktad talare framhållit,
att initiativet i organisationsfrågor borde tillhöra Regeringen.
— Villigt erkännande riktigheten häraf så till vida, att det alltid är
önskligt, att Regeringen, som till sitt förfogande eger den största
sakkännedom, tager första steget beträffande organisationsförslag, kan
jag icke utsträcka detta derhän, att jag skulle vilja vindicera Regeringen
ensam denna rätt och betaga Representationen dess befogenhet
i sådant hänseende. Tvärtom tror jag, att mycket godt står
att vinna, om Representationen med omtänksamhet begagnar sig af
sin rätt att förorda sådana förändringar, som grunda sig på verklig
öfvertygelse om deras lämplighet.
Jag vill visserligen icke, såsom den siste värde talaren, uppställa
ett horoskop, huru ett blifvande särskildt Utskott för behandling
af frågor rörande sjöförsvaret skulle blifva sammansatt eller hurudan
dess verksamhet månde blifva; men då det visat sig, att förutvarande
särskilda Utskott för landtförsvarsärenden åstadkommit
ganska goda resultat, må man åtminstone kunna hoppas, att jemväl
ett Sjöförsvars-Utskott skall kunna blifva gagneligt.
Det af Grefve af Ugglas framställda förslag öfverensstämmer i
Den 16 Februari, e. m.
266
allo med mitt, undantagandes deri, att endast ledamöter, men ej
suppleanter, skulle utses; och då Grefve af Ugglas’förslag torde vara
mera förmånligt, biträder jag detsamma och afstår från det af mig
väckta.
Herr Wallenberg: Jag skall icke gifva mig ut på gissningar
nas
vidsträckta område för att söka utfundera, hvilka ledamöter denna
eller Medkammaren kan komma att insätta i ett Utskott, som ännu
icke är beslutadt; utan vill jag söka hålla mig till endast den frågan,
huruvida Kammaren nu bör besluta tillsättandet af ett Särskildt
Utskott för de föreliggande motionernas behandling. Hvad beträffar
de motioner, som röra landtförsvaret, så äro de icke nya, och jag har
tyckt mig finna, att de icke här rönt någon synnerlig uppmuntran.
Vi hafva haft Försvars-Utskott vid såväl 1867 som 1869 årens riksdagar,
och det borde väl vara i sin ordning, att dessa Utskott ej återkomme
oftare än åtminstone alla udda år, ty eljest blifva de ju ständiga.
Liksom motionerna om ändringar i försvarsväsendets organisationer
kunna liknas vid ständigt upprepade pronunciamentos, likaså
kunde man likna ett Ständigt Försvars-Utskott vid en junta i permanens.
Hvad de motioner, som röra landtförsvaret, beträffar, vill
jag således icke yttra något vidare, emedan inom denna Kammare
bevågenheten derför lyckligtvis är ringa. 1 afseende åter på den
motion, som rörer sjöförsvaret, är förhållandet helt olika, och det ar
med glädje jag erfarit, att densamma inom Kammaren väckt en viss
uppmärksamhet. Jag skulle vilja gorå samma skilnad emellan Herr
Palanders motion och de motioner hvilka angå landtförsvaret, som
man kan göra uti behandlingssättet af önskningsmål hos Franska
senaten. Der diskuteras på en gång. alla likartade framställningar.
Sedan göres proposition på en i sender. Begäres.då proposition
på “dagordningen11, så har den företräde och blir ja-proposition
emot det föredragna önskningsmål et eller motionen, som blir nejproposition.
Antages “dagordningen11, så har senaten i en höflig form
afböjt vidare behandling af motionen. Antages icke dagordningen,
så betyder det, att senaten öfverlemnar önskningsmålet till regeringen
att behandla. Hade vi samma arbetssätt, skulle jag votera “dagordningen11
öfver alla de andra föreliggande motionerna, men deremot
till Regeringen direkte öfverlemna Herr Palanders motion, som
är värd att uppmärksammas. _
Skälet, hvarföre jag anser, att ett Särskildt Utskott icke bör tillsättas,
torde ligga klart för hvar och en. Sjöförsvaret har nyligen
undergått en stor reform, och i denna reform hafva ingått så vigtiga
förändringar till följd af samtidigt skeende uppfinningar, att de knappast
kunnat förutses af dem, som verkställt reformen. De svårigheter,
som sålunda uppstått, hafva icke minskats derigenom, att vårt
sjöförsvar varit under ledning af en “tillfällig11 sjöminister. .Det är
för hela verlden bekant, att Statsrådet Thulstrup med motvillighet,
men med det tillmötesgående som är honom egendomligt, åtog sig
atp afsluta sin hedrande embetsmannabana, med att för en kort tid
öfvertaga chefskapet för Sjöförsvarsdepartementet. Nu ha,r detta
chefskap öfvergått i yngre, Kraftigare händer, och jag förutsätter att
264
Den 16 Februari, e. in.
vi ej skola få den ena tillfälliga sjöministern efter den andra. Bet
synes^ mig derföre vara i sin ordning, att den nye sjöministern får
tid på sig att sätta sig in i förhållandena inom flottan och se till huruvida
han bör taga initiativ i fråga om densamnias omorganisation.
Sker annorlunda, tager Riksdagen på sig det ansvar, som Regeringen
ensam bör bära. Jag för min del vill ej vara med om att på förhand
fritaga sjöministern från allt ansvar, och det är min öfvertygelse,
att man härigenom skulle snarare aflägsna än påskynda de
förbättringar i dessa afseenden, som vi alla önska. Jag hyser icke
den minsta ringaktning för värdet af Herr Palanders motion, och jag
tror, att^ den icke allenast är en yttring af den missbelåtenhet med
de nya förhållandena, som förefinnes hos ett större eller mindre antal
individer, utan att den tillika uttrycker, att den nya mekanismen
icke motsvarar sitt ändamål förr än den undergått förändring.
Jag är öfvertygad derom, att detta ärende skall af herr sjöministern
tagas i öfvervägande och med det tillmötesgående från Regeringens
sida, som vi städse erfarit, anser jag tillräckligt, att en underdånig
skrifvelse i sådant afseende aflåtes till Regeringen — och ett
sådant betänkande kan af Stats-Utskottet uppsättas — hvarföre jag vördsamt
hemställer, att något Särskilt Utskott icke för närvarande må
tillsättas.
Herr von Koch: Jag begärde ordet med anledning deraf, att
Herr Rydin påstått, det Herr Palanders motion icke vore af den beskaffenhet,
att ett Särskild! Utskott för densammas behandling borde
tillsättas, emedan den enligt hans förmenande skulle innehålla endast
ett förslag till anmälan af Riksdagens underdåniga önskningar. Ett
sådant påstående från Herr Rydins sida gifver mig anledning till den
förmodan, att han icke hunnit genomläsa motionen, ty eljest skulle
han icke kunnat så yttra sig. Herr Palanders motion går nemligen
derpå ut, att Riksdagen för sin del skulle antaga samt derefter uti
en_ underdånig skrifvelse till Kong]. Maj:t framställa vissa grunder,
hvilka borde iakttagas med afseende på organisationen af rikets sjöförsvar.
Den sjunde i ordningen bland dessa punkter innehåller: båtsmanshåll
et, som numera icke motsvarar det dermed afsedda ändamålet,
bör, så fort sådant med afseende på det allmännas fördel låter
sig göra, upphöra att utgöra en del af sjöförsvarets personal. I öfverensstämmelse
härmed må, i mån af nuvarande båtsmäns inträffade
afgång, jemväl de nummer vid båtsmanshållet, rörande hvilka icke
sådant af sistlidna års riksdag beslutats, sättas på vakans tillsvidare,
eller intill dess det blifvit slutligen afgjordt, om några, och i så fall
hvilka rusthåll och rotar vid båtsmanshållet för fyllandet af arméens
behof af stamtrupp böra afses, samt derjemte vilkoren blifvit definitivt afgjorda,
dels för ett sådant eventuelt användande af vissa nummer af båtsmanshållet,
dels för öfriga dess nummers sättande på ständig vakans.
Jag tror icke, att någon representant verkligen vill beröfva Riksdagen
en sådan rättighet som den att besluta angående båtsmanshållets
upphörande och vilkoren dervid.
Då Stats-Utskottet,, dit Andra Kammaren remitterat den, icke åter•t
lemnat ifrågavarande motion, måste man väl ock anse den tillhöra
Den 16 Februari, e. m.
?6n
dess behandling, hvadan det är tydligt, att, då Stats-Utskottet förklarat
sig sakna tid att behandla densamma, den bör gå till särskildt,
men icke till tillfälligt Utskott.
Herr de Mar é: Jag har begärt ordet med anledning af de yttran
den,
som blifvit fällda af tvänne representanter för Westerbottens län.
Dea enes yrkande har redan blifvit af den siste ärade talaren
vederlagdt, hvarföre jag anser mig icke derom behöfva yttra något
vidare; men då den andre af dessa herrar tillåtit sig kritisera Andra
Kammarens förmåga att med lämpliga personer tillsätta det ifrågavarande
Särskilda Utskottet, vill jag med anledning deraf vördsamt
förklara, att jag anser det icke vara skäl, att man inom den ena Kammaren
på sådant sätt bedömer och aldra minst klandrar den andra
Kammarens förmåga. Det är ett märkligt tidens tecken, att en officer
vid flottan föreslår en reduktion af flottans halfva officerskorps.
Detta bevisar, att inom denna officerskorps icke något förtroende finnes
till den nuvarande organisationen af flottan.
Båda de ärade talarne från Westerbotten hafva anmärkt såsom
någonting olämpligt, att denna motion framkommit från en officer vid
flottan, och särskildt har den ene af dem uttalat den åsigt, att denne
officer, i stället för att inför Riksdagen väcka den ifrågavarande motion,
bort i enahanda syftning göra endast en framställning till sina
förmän.
Jag för min del tror, att den omständigheten, att det är en sakkunnig
person, som väckt frågan, icke bör utgöra något skäl att ringakta
densamma, och då här icke blifvit förebragt något annat skäl
mot tillsättandet af ett särskildt Utskott för denna frågas behandling
än det, att initiativet bort tagas af Kongl. Makt och icke af en enskild
riksdagsman, tror jag det, sedan Stats-Utskottets ledamöter uppgift,
att utredningen af denna fråga kommer att medtaga en högst
betydlig tid, vore både klokt och nyttigt, om Kammaren ville lemna
bifall till hvad af Grefve af Ugglas och Friherre Stjernblad blifvit
föreslaget, eller tillsättandet af ett särskildt Utskott för denna frågas
behandling. Det har visserligen här blifvit sagdt, att derigenom
intet annat resultat skulle vinnas än en underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t. Detta är väl möjligt, men icke gifven den motion, som
nu är i fråga, anledning till den förmodan, att icke något annat skulle
kunna utgå från det Särskilda Utskottet än en skrifvelse i allmänna
ordalag, och då de yrkanden, som i Herr Palanders motion blifvit
framställda, verkligen äro ganska bestämda, tror jag, att man icke
kan undanskjuta frågan endast på den grund, att den vore ett vanligt
önskningsmål.
På dessa skäl anhåller jag om bifall till Grefve af Ugglas’ och
Friherre Stjernblads förslag.
Grefve af Ugglas: Ehuru jag fullt instämmer med ett par före
fående
talare, som framhållit, att Representationen icke mäktar åstadomma
erforderlig utredning af dylika frågor, kan jag icke deraf draga
den slutsats, att man bör öfverlemna åt Kongl. Map.ts skön, när ett
sådant förslag bör framkomma, eller att man bör frånkänna Repre
-
266
Den 16 Februari, e. m.
sentationen rättighet att derpå fästa Regeringens uppmärksamhet. I
allt fall har grundlagen tydligt bestämt hvarje representants rätt att
väcka förslag, och den har äfven stadgat, huru dessa förslag skola
behandlas. I följd af dessa grundlagens föreskrifter har den ifrågavarande
motionen gått till Stats-Utskottet. Utskottet har också behållit
den. hvarföre det är en omöjlighet att, om icke något särskild! Utskott
tillsättes, skicka den till ett tillfälligt Utskott. Hvad åter Statsutskottets
behandling af frågan beträffar, tager jag mig friheten fästa
Herrarnes uppmärksamhet derpå, att den skyldighet, som åligger Utskottet
att utarbeta frågan och framställa de hufvudgrunder, som
kunna vara för densammas vidare behandling hos Kamrarne af vigt,
icke kan med alla de vigtiga och olikartade frågor, Stats-Utskottet
dessutom har att behandla, med erforderlig grundlighet fullgöras.
På grund häraf, och då jag icke tror, att Stats-Utskottet har rättighet
undanskjuta frågan, och jag icke heller anser densamma vara af den
natur, att den bör så handlöst undanskjutas, är det min öfvertygelse,
att den bör behandlas af ett särskild! Utskott, så mycket mera som
någon närmare pröfning af denna fråga icke förr egt rum. Jag yrkar
fortfarande bifall till mitt förslag.
Herr Rydin: Då jag i mitt förra anförande uttalade mig emot
nedsättande af ett särskilt Utskott, framhöll jag, att, enligt min
åsigt, icke något förslag i organisationsfrågor borde utarbetas af Representationen,
utan att detta tillhörde Regeringen. Man har satt i
fråga, huru Stats-Utskottet skulle kunna gifva grundlagsenlig utredning
af frågor utaf sådant slag som denna. Detta bör ej vara svårare
än i andra dylika fall, nemligen att man, derest man anser förslaget
förtjena uppmärksamhet, hvilket här är fallet, föreslår detsammas
öfverlemnande till Regeringen jemte en skrifvelse, med anhållan att
Kongl. Maj:t ville taga frågan under ompröfning och på grund deraf
vidtaga de åtgärder, Kong! Maj:t ansåge lämpliga. På sådant sätt
kan frågan erhålla behörig utredning. Ty icke lärer ett särskild!.
Utskott kunna tillfredsställande ådagalägga, om officers- och underofficers-antalet
vid sjövapnet bör vara så eller så stort, om kanonierkorpsen
bör indragas o. s. v. Skulle det sedan vid en kommande
riksdag visa sig, att saken af Kongl. Maj:t ansetts icke förtjena uppmärksamhet,
då må det vara tid att tillsätta ett särskildt Utskott.
Med afseende å Herr von Kochs emot mig framställda tillvitelse,
det jag icke skulle tagit kännedom om Herr Palanders motion, tillbavisar
jag densamma, ty jag har tvärtom egna! den ganska stor
uppmärksamhet och för en hvar af Kammarens ledamöter kan jag
här visa ett utdrag af motionen, hvari stå de ordalag, som Herr von
Koch förmenade att jag förbisett. Hvar och en skall äfven vid
granskning af densamma finna, att om ock i motionen föreslås
antagande af grunder den ej kan leda till annat, än att Riksdagen
skulle framställa önskningar, utom möjligen hvad rör båtsmanshållet.
Att Riksdagen, jemlikt BO § Regeringsformen, egen rätt att besluta
angående båtsmanshåll!, har jag ej ifrågasatt, men icke
torde det vara antagligt, att någon riksdag kunde vara nog lättsinnig
Den 1R Februari, e. m.
267
att utan vidare besluta borttagande af båtsmanshåll, med mindre
ett sådant förslag framställts från Regeringen, hvarförutan frågor
om båtsmanshållet, Indika tillhörde de forna Stats- och Ekonomiutskotten,
i och för sig mera tillhöra tillfälligt Utskott än Statsutskottets
handläggning. Man har förordat Herr Palanders motions
öfverlemnande till särskildt Utskott, derföre att densamma innehåller
en omfattande och i sjöförsvars väsendet djupt ingripande organisationsfråga.
Huru förtjenstfull denna motion än må vara, och
huru mycket den än må vittna om derå nedlagdt arbete, kan den i
båda nyssnämnda hänseenden ej anses förtjent af särskildt Utskotts
handläggning mera än andra. Omfattning saknar ej Herr Sven Nilssons
motion hvad landtförsvaret angår, och djupt ingripande i sjöförsvaret
är Herr Jöns Pehrssons, hvari föreslås indragning af anslag
på Femte Hufvudtiteln, som gå till millioner.
Jag vidblifver mitt yrkande, att icke något särskildt Utskott för
denna motion måtte tillsättas.
Grefve Hamilton, Henning: Då jag för en vecka sedan begärde,
att behandlingen af Andra Kammarens protokollsutdrag skulle
uppskjutas, afsåg jag dermed, dels att Kammarens ledamöter måtte
få tillfälle att genomläsa de motioner, som protokollsutdraget berör,
dels ock, att Kammaren skulle få tillfälle afgöra huru de motioner
skulle behandlas, hvilka blifvit af Stats-Utskottet återlemnade. Den
förra af dessa mina afsigter har vunnits, men icke den sednare, ty
vi hafva ännu på bordet hvilande alla dessa Stats-Utskottets Utlåtanden,
i hvilka motioner återlemnas. Hvad beträffar de motioner,
som röra landtförsvaret, tror jag, att Kammaren för närvarande kan
låta frågan om tillsättande af ett särskildt Utskott förfalla. Jag
anser det i allmänhet vara angeläget, att Riksdagen icke frånrycker
Stats-Utskottet sådana frågor, som stå i omedelbart sammanhang med
statsregleringen, och i synnerhet bör sådant icke ega rum med frågor,
som stå i sammanhang med Kongl. Maj:ts Proposition, hvilket är
händelsen med åtskilliga af de nu ifrågavarande motionerna. Återstår
således egentligen endast Herr Palanders motion. Jag har visserligen
icke någon förkärlek för särskilda Utskott, men det hindrar
mig ej att för ett vigtigt ärendes utredning bifalla tillsättandet af ett
sådant, och då det icke kan nekas att sjöförsvaret är värdt den största
uppmärksamhet, tvekar jag icke att rösta för tillsättandet af ett särskildt
Utskott för behandling af Herr Palanders motion. Ett särskildt
motiv för tillsättande af detta Utskott finnes i den af en bland StatsUtskottets
ledamöter afgifna förklaring, att Utskottets tid icke tillåter
det att taga befattning med den ifrågavarande motionen, hvilket
endast skulle låta sig göra, i fall Utskottet förstärktes. Detta sätt
att behandla frågan anser jag dock vara sämre än att hänvisa den
till- ett särskildt Utskott.
Friherre Sprengtporten: Jag skulle till alla delar instämma
med den siste ärade talaren, såframt jag kunde föreställa mig, att,
om ett särskildt Utskott blefve tillsatt, detsamma komme i tillfälle
att yttra sig jemväl rörande sådana frågor, som med denna samman
-
268
Den 16 Februari, e. m.
hänga men redan äro öfverlemnade till Stats-Utskottet; men jag föreställer
mig, att här endast är fråga om de organisationsförslag, som
kunna vara framställda rörande försvarsväsendet. Sedan vi numera
icke ega något Ekonomi-Utskott, kan jag icke för min del antaga, att
endast tillfälliga Utskott äro berättigade till Kongl. Maj:t ingå med
underdåniga framställningar i ett eller annat afseende. Denna rättighet
måste äfven tillkomma de särskilda Utskotten, och vi se dagligen,
huru både. Stats-Utskottet och de öfriga ordinarie Utskotten finna
ärenden vara af den beskaffenhet, att de tillstyrka Riksdagen att till
Kongl. Maj:t ingå med anhållan om deras utredning. Jag erkänner
fullkomligt riktigheten af hvad flere talare yttrat derom, att lämpligast
vore, om alla organisationsförslag framkomme från Kongl. Maj:t;
men jag anser, att då dessa organisationsförslag röra försvarsverket,
de böra betraktas icke endast från den tekniska och vetenskapliga
sidan, utan äfven från kostnadens synpunkt; och måste det ursäktas,
om i detta afseende Representationen understundom har olika tanke
med Regeringen. Jag tror äfven, att det kan vara önskligt för Regeringen
att i en så vigtig fråga som den om vårt försvarsväsende
känna Representationens åsigt. Då nu förslag blifvit väckt om tillsättande
af ett särskildt Utskott för behandlingen af sådana frågor,
hoppas jag, att Första Kammaren icke undandrager sig att härtill
mecLverka, ty det är mycket möjligt, att det Särskilda Utskottet kan
komma att göra en och annan anmärkning vid förslaget, som kunde vara
af framtida nytta, om också sådana svårigheter skulle resa sig mot
organisationens verkställande, att frågan derom för närvarande måste
falla, så är det icke mindre önskligt, att bristerna i förslagen blifva
blottade.
På dessa skäl vill jag tillstyrka bifall till det förslag, som i detta
afseende kommit från Andra Kammaren.
Friherre Beckfriis: Då en af de talare, som här motsatt sig
tillsättande af ett särskildt Utskott för Herr Palanders motion, såsom
argument anfört, att motionen var af den vidlyftiga beskaffenhet,
att ett särskildt Utskott svårligen skulle kunna utreda densamma,
hemställer jag till eder, mine Herrar, huruvida det icke blir ändå
svårare för Stats-Utskottet att verkställa denna utredning. Och utan
utredning kan den här ej behandlas. Ty icke går det an att göra
så, som historien berättar om ett Utskott i förra tider, som, då det en
gång fick en riktigt stor fråga att behandla, åtnöjde sig med att slå
ihop alla luntorna och skrifva utanpå: “store Konung, hjelp oss härifrån.
11 Något Utskott måste väl handlägga motionen, och då är det
bäst att det blir ett särskildt Utskott. Såsom ledamot af Stats-Utskottet
får jag dessutom förklara, att, tillsättes icke ett särskildt Utskott,
kommer denna fråga att förorsaka Riksdagens förlängning icke
obetydligt, ty Stats-Utskottet anser den för vigtig att handlöst kastas
bort.
Jag yrkar tillsättande af ett särskildt Utskott för Herr Palanders
motion.
Grefve af Ugglas: Endast några ord i anledning af ett par föregående
talares yttranden, De hafva .sagt: vi kunna ej utreda frågan
Den 16 Febrnari, e. m.
269
här, utan måste skicka den till Kong! Maj:t. Icke lärer väl Riksdagen
kunna skicka Herr Pal änders motion till Kongl. Maj:t, utan det är
Riksdagens tankar i ämnet, som skola gå till Kongl. Maj:t, och för
att Riksdagen skall kunna fatta någon åsigt derom, måste ärendet
först utredas af ett Utskott. Det är denna utredning som åsyftas.
Herr Wallenberg: Den åsigt, att hvarken Stats-Utskottet eller
ett särskilt Utskott kan utreda denna fråga, dertill bekänner jag
mig. Men då obestridligt är, att den väg, man här vill följa, kommer
att bortgrumla frågan, anser jag det vara bättre att något särskilt
Utskott ej tillsättes. På en hastigt tillkommen skrifvelse från
ett sådant Utskott kan Regeringen icke fästa mycket afseende, och
detta kan vålla, att intet reelt och ordentligt i frågan blir åtgjordt.
Om allt går väl och vi mötas här en kommande riksdag samt intet
då försports från Regeringen, då kan vara tid att tillsätta ett särskildt
Utskott.
Grefve von Plåten: Hvad sjelfva frågan om tillsättande af ett
särskilt Utskott för behandling af ifrågavarande motion beträffar,
skall jag af flera lätt fattliga skäl ej länge behöfva upptaga tiden,
så mycket mera som, om å ena sidan jag ej kan frångå den sats jag
i hela min lefnad hyst, att all utredning är nyttig, då den visar antingen
grundlighet eller grundlöshet i den sak, hvarom fråga är, jagdock
å andra måste erkänna, att jag ej finner motionen vara författad
med den grundlighet, som jag anser kräfves för att sysselsätta ett
särskildt Utskott. Det är naturligt att ett förslag sådant som detta,
hvilket lofvar så mycket; ett förbättradt försvar, en betydligt lättad
tunga för en del af landet, allt i förening med ansenligt minskade
kostnader, i det hela måste framkalla varma förhoppningar, men äfven
en liflig önskan hos en hvar att få tydligt i motionen bevisadt, att
allt det utlofvade verkligen står att vinna. Då jag ej känner annat
tillfälle att yttra mig angående sjelfva frågan, anhåller jag att dermed
nu under några ögonblick få upptaga Kammarens tid. I motionen
framställes såsom motiv för densamma, att sjöförsvarets snart
sagdt enda uppgift i händelse af krig är försvaret af vår kust.
Är detta verkligen fullt allvar? Jag betviflar väl icke motionärens
önskan att visa allt möjligt allvar i sin framställning, men säger
han verkligen på fullt allvar, att ingen annan krigsmateriel hädanefter
skall finnas än den som erfordras för försvaret af rikets kuster,
så måste jag med honom hysa olika tankar. Jag erkänner, att jag
knappt hade väntat, att från detta håll få höra en sådan sats framställas,
men, utan att vilja förringa värdet af de åsigter, från hvilka
motionären utgått, tror jag att orden ej få tolkas alldeles efter bokstafven,
helst som äfven ordalagen medgifva någon latitud. Jag för
min del kan icke tillstyrka, att Sverige skall helt och hållet afsåga
sig att under fredstid visa sin örlogsflagga på främmande haf, lika
litet som att under krig afstå från den uti de så kallade grunderna
antydda tjenstgöring. — Att då för denna del af det till sjöförsvaret
anvisade så väl befäl som manskap erfordras en helt annan bildning
och öfning än för dem som skola vid kustförsvaret användas, lärer
270
Den 16 Februari, e. in.
ej bestridas, men det är ock mycket lätt bevisadt, att en sådan öfning
ovilkorligen måste blifva dyrbarare än en öfning för det rena kustförsvaret.
Att alltså använda allt hvad man eger på öfning af manskap
i en riktning, der det icke behöfves, måste vara bortkastade penningar,
och på denna grund kan jag icke godkänna förslaget om korpsernas
sammanslagning, så vida man icke gör allvar af frågan och
endast _ har ett rent kustförsvar. Förslaget om officerskorpsernas förminskning
vill jag ej motsätta mig.
Deremot kan jag ej instämma med motionären beträffande båtsmanhållets
indragning. Många personer, kanske erfarnare än jag,
dela visserligen hans tankar och tro, att båtsmän skulle kunna ersättas
med värfvadt manskap, jag tror det icke, men vill icke vid detta
tillfälle besvära Kammaren med ett återupprepande af de i min öfvertygelse
giltiga skäl, som tala emot en allmän tillämpning deraf. Derföre
ser jag dock intet hinder, att ett steg tages i sådan riktning,
blott det sker på försök. Detta skulle då ske genom att någon tid
ställa större eller mindre del af båtsmanshållet på vakans. Att försöket
misslyckas, derom är jag öfvertygad, men återgången bör då
icke vara svår. Såsom en brist på grundlighet i motionen vill jag
äfven anföra dels motionärens tal om de fördelar, som skulle uppstå
genom indragning af 5,766 båtsmän, då likväl Kongl. Maj:t redan föreslagit
öfverflyttande af nära hälften deraf till arméen, dels hans
framställning af kostnaderna för båtsmän. I det sednare afseendet
hemställer jag till Herrar riksdagsmän från Blekinge, huruvida de
äro beredda att betala 107 R:dr för hvarje båtsman. Jag tror det
icke, och jag har ansett. mig böra fästa uppmärksamheten härpå, så
att när en gång fråga blir om en närmare utredning, man måtte något
noggrann! granska de uppgifter Herr Palander i motionen lemnat.
Ja,g vill ej vidare upptaga Kammarens tid, utan önskar blott att
hvad jag nu anfört måtte få åtfölja motionen till det Utskott, till
hvilket densamma blir remitterad.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, förmälde Herr
(trefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande
yrkanden, nemligen: Do att Andra Kammarens förevarande inbjudning
måtte antagas; 2:o af Herr von Greijer, att Kammaren på det
sätt skulle antaga inbjudningen, att Kammaren för sin del beslöt tillsättandet
af ett Särskild! Utskott, bestående åt fjorton ledamöter, sju
från hvardera Kammaren, för behandling af sådana vid denna riksdag
väckta frågor, som angå landt- och sjöförsvarets organisation;
3:o utaf Grefve af Ugglas, att Första Kammaren skulle så tillvida
bifalla Andra Kammarens framställning om tillsättande af ett särskild!
Utskott för behandlande af frågor rörande försvarsverket, att
ett sådant Utskott, bestående af 7 ledamöter utaf hvardera Kammaren,
må sättas till behandling af Herr Palanders motion N:o 4 rörande
sjöförsvaret; samt 4:o att inbjudningen måtte af Första Kammaren
afslås.
Friherre ..Sprengtporten: Jag anhåller att få förena mig med
Herr von Geijer.
Den 16 Februari, e. m. 271
Härefter framställde Herr Grefve!) och Talmannen först proposition
på inbjudningens antagande, hvartill svarades nej, sedermera
proposition på bifall till Herr von Geijers förslag, då svaren utföllo
med många nej jemte åtskilliga ja, vidare proposition på antagande
af Grefve af Ugglas’ förslag, hvilken proposition besvarades med
många ja och nej i blandning, samt slutligen proposition på afslag
å inbjudningen, hvarvid jemväl svarades många blandade ja och nej;
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande. Flere ledamöter
begärde votering.
Sedan Kammaren, uppå Herr Grefven och Talmannens framställning,
till kontraproposition vid voteringen antagit Grefve af Ugglas’
förslag, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
“Den,
som afslår Andra Kammarens i protokollsutdraget K:o 72
gjorda inbjudning om tillsättande af ett särskildt Utskott för behandling
af alla sådana vid denna riksdag väckta frågor, som angå rikets
försvarsväsende, röstar
Ja,
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antager Kammaren denna inbjudning så till vida, att
ett sådant Utskott, bestående af sju ledamöter af hvardera Kammaren,
må sättas för behandling af Herr Palanders motion N:o 4 rörande
sjöförsvaret.11
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—45,
Nej—49.
Herr Statsrådet Friherre Leijonhufvud: I dag åtta dagar sedan
framställde Grefve Hamilton till mig två frågor, indika ''lag nu
vill besvara.
Den första af dessa frågor lydde så:
“Har kapten Ericsson upplyst regeringen derom, att de af honom
föreslagna monitorerna vore att betrakta endast såsom provisionel,
och har regeringen det oaktadt, af för representationen okända
skäl, anbefallt deras utförande?11
Redan vid interpellation ens afgifvande tillät jag mig svara, att
jag kunde med visshet säga, att någon sådan upplysning ej kommit
från kapten Ericsson, af det skål att ingen då ansåg, ej heller sedermera
ansett tornen såsom provisionela.
Sedan jag nu närmare efterforskat detta förhållande har jag funnit
det i allo bekräftadt, och således skulle jag dermed i sjelfva verket
hafva tillfyllest besvarat första frågan. Men då möjligen några
272
Den tf; Februari, e. in.
af Kammarens ledamöter skulle önska höra en närmare historik öfver
denna fråga, tillåter jag mig nu att lemna en sådan..
Då de första monitorerna i Norra Amerika byggdes, förfärdigades
tornen af tunna lamellerade plåtar. Skälen härtill voro att sådana
plåtar voro lättare att anskaffa af fullgod beskaffenhet, lättare att
applicera på tornen och möjligen äfven att de voro mindre, kostsamma,
ehuru detta senare skäl sannolikt den tiden föga gällde i Amerika.
Samtidigt med de första monitorerna byggdes äfven i Amerika en
pansarfregatt “Ironside“ med 41 tum tjock pansar. Denna stridde
sedermera sida vid sida med monitorerna vid Charleston, Wilmington
m. fl. andra ställen, men fast monitorernas antal vexte med det
ena tiotalet efter det andra, blef'' dock pansarfregatten ensam af sin
cert.
En orsak dertill var väl, att den senare var mera djupgående än
monitorerne, men hade man kommit till en åsigt om tjocka plåtars
afgjorda fördelar framför de tunna, kunde väl detta hafva afhjelpts,
striden om företrädet mellan tjock och tunn pansar hade dock då icke
ännu uppblossat. De amerikanska monitorerne hade vida tjockare
pansar än något annat fartyg då för tiden, och då de första svenska
erhöllo 10 tums pansar, eller mer än de amerikanska, hade man allt
skäl att anse dem stå på höjden af den tidens anspråk på pansarfartyg.
När emellertid år 1867 vår fjerde monitor skulle byggas,
hade redan ofvannämnda tvist om företrädet emellan tjock och tunn
plåt börjat, och fråga väcktes här, huruvida man fortfarande borde
behålla 1-tums plåtar eller öfvergå till tjockare. Med anledning häraf
skref kapten Ericsson ett bref, som jag har här och hvarur jag tillåter
mig uppläsa några rader. Derförinnan vill jag dock nämna att i
England, der man från början föredrog tjocka plåtar, hade man först
uppställt den teori, att två olika plåtars styrka är jemförlig med
qvadraten på deras tjocklek. Detta är dock" tydligen en ohållbar
regel, ty i så fall skulle en 10-tums plåt vara lika stark som 100 1-tumsplåtar eller eu 7-tums plåt lika stark som 49 st. 1-tums-plåtar,
h vilket ingen lär tro. Småningom började man jemka på denna åsigt
och man kom år 1867 till den, som kapten Ericsson anfört, nemligen
att styrkan af den solida 7-tums-plåten förhåller^ sig till styrkan af
tvenne sammanbultade 2|-tums-plåtar som 61 till 52. Detta har sedermera
blifvit till fullo bekräftadt och af en i dessa dagar från England
hemkommen ingeniör-officer har jag inhemtat att man kommit
till den åsigt att skil nåd eu emellan en massiv plåt och flera väl hopbultade
tunnare plåtar af tillsammans samma tjocklek som de massiva
är ganska ringa — under antagande att man ej begagnar alltför
tunna plåtar (1-tums) uti den sammansatta täflan. Med anledning
deraf säger Ericsson vidare: “Sex sådana 2-tums-plåtar gifva lika
“styrka som en 10-tums solid plåt," och vidare: “på detta sätt kunna
“vi bygga våra monitor-kanonbåt- och fästningstorn för mindre än
“halfva priset, och dessutom vara oberoende, af utlandet/* När sedan
monitorer skulle beställas satte man sig i beröring med Motala
verkstad och dess föreståndare kapten Carlsund, och han skrifver härom
följande: “Motståndsförmågan emot genomträngning är som tjockleken
-
Den !6 Februari, e. m.
273
“leken af det jern, som skall genomskjutas och dess motståndskraft,
“ och denna sednare är vid skarfvarne minskad proportionaliter till
“skarfvens djuplek i förhållade till det helas tjocklek." I anledning
häraf tillägger Carlsund: “i fredstid kan man likt Engelsmännen roa
“sig med att skjuta på hela. plåtar och för theoriens skull rikta skot“ten
i midten ai dem, men i krig torde kulorna lika gerna träffa skarf“var
och hörn som hel plåt, derföre torde vara rådligast att för kri“get,
hafva förskjutande skarfva!'' och lamellplåtar, å hvilkas tillverkning
man är långt mer säker och med livilka risken af en felaktig
“plåt är så mycket mindre som antalet lameller är större, och i mån
“åt lamellernas antal kunna plåtar af god beskaffenhet erhållas af
“större dimensioner samt sammanbindningen och sammansättningen af
“torn och sidop ansar, blifva starkare. Lamellpansaret är det billigaste,
“det lättast åstadkomna och det starkaste, om rätt användt och rätt
“hopbultadt; — detta är mitt påstående på grund af hvad jag tänkt,
“sett. och erfarit." — Detta skrefs år 1868. I sen således, mine Herrar,
att vid den tid då den fjerde monitorns torn skulle byggas, hade man
från två auktoriteter i detta ämne, monitorernas uppfinnare och deras
byggare, de mest afgörande vitsord för 2-tums-plåtar. Men det
blef dock ingå 2-tumsplåtar afl Innan tornet skulle hopsättas, hade
nya försök gjorts, och man hade börjat tänka på, att det ej var nog
att utbyta, tio 1-tumslager mot fem 2-tumslager, utan att man borde
begagna tjocka plåtar och tjockare väggar i tornet. Följden har blifvit,
att monitorn ännu ligger färdig, men utan torn. Detta är den
ställning, deri frågan nu befinner sig: och huru tornet slutligen skall
sammansättas är något hvarom våra konstruktörer för närvarande öfverlägga.
Här har således aldrig varit fråga om några provisionela
torn, och ingen anledning finnes att spörja: “hvems är felet?" ty något
fel har aldrig blifvit begånget. Regeringen har på goda skäl
handlat i öfvertygelse, att de vidtagna åtgärderna varit de bästa.
När man började frukta att så ej vore förhållandet, upphörde
man att bygga. Om det .således ej kan förnekas att det uttryck
Kapten Ericsson i sin skrifvelse till Aftonbladet begagnat är mindre
korrekt, så. bör man ihågkomma att Kapten Ericsson är en gammal
man, som inöfver 40 år vistats utom Sverige, och att det således är
ganska förlåtligt, om. han i en hastigt hopskrifven tidningsartikel råkat
välja sina ord mindre noggrann!. Men månne vi ej hafva gjort
alltför mycket affär af en tidningsartikel? och jag öfvergår derföre
till den andra frågan.
Om jag ock således ej kan annat än anse den första frågan något
svagt motiverad, erkänner jag deremot de andra såsom så mycket
vigtigare, och jag önskar att Kammarens ledamöter derom ville
skapa sig ett eget omdöme. Frågan sönderfaller i två delar. Först
en principfråga: är det mest skäl att ändra eller bygga nytt? Det
sednare gör man visserligen i England. Der ändras sällan fartyg,
utan man låter dem vara och bygger nya samt tillämpar å dem alla
nya och nödiga förbättringar. Men detta är rike mans hushållning
och det är för mig alldeles gifvet, att .intet skäl finnes för ett fattigt
land att så gå till väga. I våra monitorer är nedlagdt ett kapital
Riksd. Prof. 1 Afd. 1 Band. 18
i74
Den 16 Februari, e. m.
af 4 millioner. Hafva vi nu råd att låta dessa fartyg förblifva i ett
tidens anspråk icke fullt motsvarande skick? eller är det icke skäl
att genom påkostande af en måttlig summa försätta dem i krigsdugligt
stånd? Härpå svarar man utan tvifvel, att detta beror derpå,
huruvida man derigenom kan åstadkomma något verkligt dugtigt.
Vi återkomma då till pansarfrågan, och jag vill nämna, att under
skjutförsöken i England, hvilka jag såsom ingeniör-officer haft mig
ålagdt att följa med all möjlig uppmärksamhet, man varierat pansartaflorna
på alla tänkbara sätt: än satt de tjocka plåtarne utanpå, än
de tunna, än användt endast en massiv plåt. _
En komité var tillsatt för sakens utredning och vid alla skjutförsök,
som blifvit anställda å taflor, som ådragit sig någon särskild
uppmärksamhet, hafva tillkallats sakkunnige män eller, såsom de i
England benämnas, “vittnen", för att yttra sig om tailans beskaffenhet
— ingeniörer, artillerister, fabrikanter och vetenskapsmän. Naturligtvis
hafva tankarne varierat ganska mycket om huru en fullgod
pansartafla skulle sammansättas, men nästan alltid hafva praktiske
män framkommit med det enkla omdömet: vi måste sätta mera jern
i väggen! Så är äfven förhållandet med våra monitorer; de hafva
stått stilla under det tiden gått framåt, och för att förstärka dem,
måste man sätta jern till. Om man sedermera skall sätta tjocka
plåtar utanpå de nuvarande tornen, såsom Kapten Ericsson vill, eller
sätta tjocka invändigt och bibehålla de tunna utanpå, som föreståndaren
för Motala verkstad ifrågasatt, det är visserligen alldeles icke
ovigtigt, tvärtom! men det är dock endast en specialfråga — det är
något som här ej kan afgöras, ty det beror pa herrar teknici. ^ Men
hufvudsak en är ock blir dock: i tornväggen mera jern. Nu frågas:
huru mycket jern? Mitt svar blir: så mycket monitorerna tåla. _
Enligt uppgjorda beräkningar skulle ytterligare 4 å 5 tum jern
kunna å tornen appliceras. De nuvarande monitorerna hafva 10.'' tums
jern på de tunnare ställena, men fördelar man de å vissa ställen befintliga
förstärkningarne å hela ytan, så blir medeltjockleken llj tum.
Tillsätter man nu 4 ä B tum, så blir tjockleken öfver 15 tum. Frågan
blir då: är detta tillräckligt? Härpå vill jag svara med att redogöra
för förhållandet å de Engelska pansarfartygen, hvarå jag. här
har en fullständig förteckning. De utgöra 33 stycken byggda af jern,
med träbackning å flertalet. Nu hafva ingeniörerna en enkel regel
för att uppskatta backningen uti motsvarande tjocklek jern, och med
tillämpning af denna beräkning finner man, att de äldre endast hafva
7 tum; sedermera fingo de 10, 11 ä 12 och de trenne sednaste under
byggnad varande ända till 151 tum — det. högsta hvartill man kommit.
Häraf synes sålunda, att våra monitorer med 15 tums pansar
böra motsvara tidens anspråk, och detta så mycket heldre som monitorerna
i två afseenden ega företräde framför de störa pansarfregatterna,
dels deri att tornets form sa till vida ökar beklädnadens
styrka, att de nödvändigt måste träffas af ett mindre antal kulör än
en fregatts sida, som erbjuder vida större skottyg, dels derutinnan
att vid ett tornpansar ej förefinnes den eljest så störa svårigheten
att få bultarne att hålla. Vid plana väggar uppstår en gnidning emellan
de särskilda plåtarne vid kulornas anslag, hvarigenom bultarne
275
Den 16 Februari, e. m.
snart afklippas. Jag tror mig alltså kunna påstå, att monitorerna
med den nu ifrågasätta förstärkningen åter kunna motsvara tidens
anspråk.
Vidare frågas: kunna monitorerna bära den ökade tyngden af
ytterligare pansarbeklädnad?
Hvad bärigheten angår, ega de den tillfyllest, ty de flyta flera
tum högre än monitorerna inom finska och Amerikanska flottorna, och
om än hastigheten skulle något minskas genom den ökade jernbeklädnaden,
så har man dock medel att genom borttagande af annat för
monitorerna mindre väsendtligt jern återvinna den förra farten. Några
nya maskiner komma ej i fråga, ej heller några andra större
förändringar. Åtskilliga större förbättringar äro visserligen påtänkta
men dessa komma först att tillämpas å nästa nya monitor. Af hvad
lag nu anfört följer, att jag tror mig kunna besvara äfven den andra
tragan j akande ^huruvida jag, såsom chef för Sjöförsvars-departementet
kunde gifva Riksdagen en betryggande förklaring, att våra monitorer
genom tornens förstärkande blifva, i förhållande till konstens nuvarande
ståndpunkt, fullgoda stridsfartyg, så att icke för sådant än(lamål
andra törändringar maste med dem företagas och ytterligare
kostnader å dem nedläggas.
.Tåg vågar sålunda hoppas, att det af Kongl. Maj:t äskade anslag
icke måtte ho3 Riksdagen möta ogillande. Enligt en promemoria som
jag aflemnat till Stats-Utskottet, skulle af de begärda 240,000 R:dr,
80 ä DO,C JO R:dr, approximativt beräknadt, användas till förstärknmg
af fjerde monitorns torn och omkring 100,000 R,:dr till förändnng
af en bland de äldre monitorerna, antagligen den sist byggda,
samt återstoden till åtskilliga mindre förbättringar eller påbörjande
af ändring af ännu en af de äldre.
Härmed torde jag hafva besvarat den egentliga interpellationer
men jag anhåller att få yttra ännu några ord. Det råder hos allmänheten
- och äfven hos en eller annan, hos hvilken man kunde
förutsätta större sakkännedom —- en mycket stor oklarhet i afseende
å hvad man kan fordra af pansarfartyg. Man begär att de
skola förena snart sagdt alla möjliga goda egenskaper: starkt pansar,
grof va kanoner, stor hastighet, små dimensioner och ytterlig billighet. Jag
vågar påstå, att alla dessa egenskaper icke kunna förenas, och tänker
man blott på saken, inser man det genast. Då ett fartyg beklädes
med pansar _ ökas naturligtvis tyngden, men fartyget skall fortskaffa
med hastighet och härför erfordras stark maskin; den starka
maskmen kräfver stort utrymme, som åter vållar att fartyget och sålunda
äfven den yta, som skall pansarbeklädas, blir större. Detta blir
en cirkelgång, och när man sålunda gått en eller två gånger rundt
och så dividerar fartygets kostnad med de befintliga kanonernas antal,
så märker man, att hvarje kanon blir något dyrbar. Man ökar då kanonernas
antal, hvarförutan man önskar sätta dem så högt att de må
kunna begagnas i sjögång. Men då växer ock den del af fartyget, som
är synlig öfver vattenytan och således måste äfven pansarbeklädnaden
ökas. Återigen samma cirkelgång som förut, och följden häraf har
blifvit dessa störa pansarfartyg i England, Frankrike och Preussen,
som kosta 8 å 10 millioner. Den vägen ämnar jag ej föreslå Ko
-
•2 76
Den 16 Februari, e. m.
nungen eller inbjuda Riksdagen att beträda, diet enda råtta, enligt
min åsigt, är att göra så till sägande boskilnad emellan de olika
egenskaperna samt bygga en klass fartyg med goda kanoner och stor
hastighet, men utan pansar, och en annan med stora kanoner och
tjock pansar, der hufvudsaken sålunda blir styrka. De förras uppgift
inses lätteligen och ligger utom ämnet för dagens yttrande. Hvad
de sednare, eller pansarfartygen beträffar, så kan deras uppgift omöjligen
vara att gå ut i öppna sjön och bestrida våra motståndare herraväldet
på Östersjön. Ehuru påkostande det än må vara, synnerligen
för våra sjömän, nödgas vi derifrån afstå. Ej heller kunna de
åtaga sig att försvara hela vår långa kust; men det finnes deremot
vigtiga positioner, som det måste blifva deras uppgift att försvara.
En sådan är t. ex. inloppet vid Waxholm samt infarten till bödertelge.
Denna sednare är af en utomordentlig vigt, icke så mycket
med afseende å kanalen, som dock lemnar eu väg öppen till hutvudstaden.
utan fastheldre med afseende å jernvägen, som utgör hutvudstadens
enda förbindelse med södra orterna. Under Amerikanska
och Preussiska krigen utrustades särskilda korpser för förstörande åt
iernvägarne, och man har skäl att antaga det en möjligen blifvande
motståndare till oss ej skulle underlåta att följa exemplet. 13et är
derföre af vigt att med batterier och pansarfartyg skydda dennajernvägsförbindelse
mot möjligheten att afskäras oss redan första dagen
kriget utbryter. Batterier och pansarfartyg hafva dervid samma rol
att utföra som i ett fältslag den första linien och reserven. Om den
första linien svigtar, så är det reservens åliggande att uppträda i
striden och åter bringa den i jemnvigt eller till seger. Men om slutligen
pansarbåtarne blifva nödsakade att öfvergifva sin position, höra
de vara så inrättade, att de ej behöfva gifva sig eller måste sänkas,
utan ega en reträtt genom Södertelge slussar. De nya pansarbåtarnes
dimensioner äro härefter lämpade, och den nya, som nu skall bygo-as
kommer att erhålla 50 procent tjockare pansar och tre gånger
starkare maskin än den först byggda. Dessa pansarbåtar hafva dessutom
fördelen af billighet, men olägenheten af fasta torn, hvilket vid
skjutning nödvändiggör manövrering, som åter i trånga sund kan
vara förenadt med åtskilliga svårigheter. Det andra slaget äro monitorerna,
och deras fördelar framför pansarbåtarne bestå deri, att de äro
mera sjelfständiga fartyg, som föra 2 kanoner, att de sålunda kunna bibehålla
en position längre än en pansarbåt och taga mindre rum än två sådana,
samt slutligen att tornen äro rörliga, så att kanonerna kunna sigta
5 alla riktningar. Dessa äro de hufvudsakliga egenskaper, som
monitorer och pansarbåtar ega, och, efter min tanke, hafva vi vid
konstruerandet af dylika fartyg beträdt eu riktig väg, som vi höra
fullfölja vida heldre än att kasta oss in på en massa nya projekter,
som uppdyka i tidningar och annorstädes — förslag till båtar, utrustade
med alla de goda egenskaper, som en far kan tillönska sina
barn, men, ehuru olika de i öfrigt äro sinsemellan, dock hafva den
likheten, att då konstruktören skall tillämpa programmet, finner han
snart, att det innehåller oförenliga egenskaper och således är outförbar!,
med mindre författaren afprutar en god del af de utlofvade
förträfflig!!eterna. Eller skola vi mahända vänta till dess vi hunnit
Den 16 Februari, e. m.
277
öfvertyga hvarje amatör, att hans projekt ej är det rätta — i så fall
torde man aldrig komma från ord till sak.
Grefve Hamilton, Henning: Då en riksdagsman till en af Konungens
rådgifvare framställt en utanför dagens föredragningsämne
liggande fråga och derpå erhållit svar, kan visserligen saken dermed
vara afslutad. Det torde dock vara ett billigt anspråk af Konungens
rådgifvare att få veta, huruvida svaret blifvit rätt uppfattadt, och
om det förmått håfva det tvifvel, som framkallat frågan, hvarföre
jag tillåter mig att ännu yttra några ord rörande det omhandlade
ämnet.
Hvad angår svaret på min första fråga, finner jag detsamma, särdeles
i den form det omedelbart afgafs, icke blott bestämdt, utan ock
fullt tillfredställande. Jag hör kanske tillägga, att det af mig och
förmodligen af Kammarens öfrige ledamöter var förutsedt, ty om också
förvaltningen af flottans angelägenheter under den chef, som meddelade
befallningen om våra första monitorers byggande, lemnat något
öfrigt att önska, har visserligen ingen kunnat vägra ett aktningsfullt
erkännande af den ridderliga öppenhet, han från det enskilda
lifvet fört med sig i det offentliga, och hvilken ej kunnat förekomma,
att han funnit olika tänkande, men som gjort det för honom alldeles
omöjligt att finna en ovän.. Han kunde således vara viss, att han
icke skulle hafva fördolt något, som för Riksdagen var af vigt att
känna.
Man kan möjligen vara af olika mening, huruvida något misstag
vid byggandet af våra monitorstorn blifvit begånget, men så mycket
framgår otvetydigt af Herr Statsrådets svar, att om detta skulle
vara förhållandet, skulden endast är att söka i det förtroende flottans
styrelse satt till Kapten Ericssons snille. Detta kan likväl icke hindra
mig, likasom hvarje Svensk* att ihågkomma den tacksamhet vi
äro Kapten Ericsson skyldige. — en tacksamhet, som ingalunda kan
förringas deraf, att han möjligen misstagit sig om värdet af ett försvarsmedel,
eller att, såsom här är förhållandet, ett af honom vid en
viss tidpunkt uppgifvet försvarsmedel icke förmår motstå en sednare
tids förbättrade skjutvapen. Mer än eu gång har Herr Ericsson ådagalagt,
att han icke glömt det fädernesland, som å sin sida med glädje
och varmt deltagande erfarit hans lysande framgångar, men kanske
har han glömt den ömtålighet om vårt anseende, som ej tillåter
oss att med tystnad emottaga en orättvis beskyllning, äfven om
denna blifvit framställd utan afsigt att såra. Skulle Herr Statsrådets
svar derom blifva, en erinran, är ändamålet med min fråga
fullständigt uppnådt.
Hvad åter beträffar den andra frågan, kan jag icke säga, att jag
finner svaret å densamma tillfredsställande, eller att jag på grund deraf
kunnat förändra öfvertygelse just i den punkt, som jag företrädesvis
ansåg behöfva en förkaring.
Herr Statsrådet och Chefen för Sjöförsvarsdepartementet har börjat
med att framställa och sjelf besvara frågan, om man bör ändra
de fartyg, som redan finnas, eller bygga nya? Frågan låter sig likväl
icke besvaras endast dermed, att den rike gör klokt att bygga nytt,
278
Den 16 Febrmtr:. e. m.
under det för ett fattigt land intet skäl skulle finnas att ga till väga på
samma sätt. Utom det att ett sådant påstående icke i och för sig
utgör ett bevis, utan tvärtom behöfver bevisas, inses lätt, att åtskilliga
andra omständigheter än landets tillgångar måste tagas i öfvervägande.
I första rummet måste man väl tillse, huruvida det, som är
i fråga att ändras eller förstärkas, genom en sådan åtgärd kan blifva
för sitt ursprungliga ändamål användbart.
Hvad har då varit ursprungliga ändamålet med våra monitorer r
Det är hvar och en bekant, att de blifvit lemnade såsom vapen icke
åt skärgårdsartilleriet utan åt Kongl. Maj:ts flotta; att, om också en
af dem tillbragt en vinter i Stockholm, de likväl haft sin station i
Carlskrona, och att de alltid varit förda åt flottans befäl. Häraf
måste den, som ej är närmare invigd i vårt sjöförsvars invecklade
förhållanden, hafva dragit den slutsats, att monitorerna hos oss vant
afsedde till verkliga stridsfartyg, som på öppna sjön skulle kunna
möta en fiende. Hunna de då, äfven om tornen blifva förstärkta,
uppfylla detta ändamål? Jag måste bestämdt besvara denna fråga
nekande. Huru tjocka man än må göra våra monitorers torn, skall
deras vridinrättning blifva lika utsatt för att stängas, och äfven utan
afseende härå är jag fullt öfvertygad, att ingen af dem skall forma
att äfven för en kortare stund underhålla striden med en nutidens
pansarfregatt. En sådan skall visserligen icke uppehålla sig med att
skottvexla med en monitor, utan ränner mot honom med full fart,
krossar hans svaga sida och sänker honom, tv omöjligen kan man tänka
sig, att sidan på en af våra monitorer, med 5 entums plåtar på träbackning,
skulle motstå stöten af en sådan projektil som ett pansarfartyg.
vägande 2 till 3000 tons och kommande med femton knops
fart. En annan omständighet, som gör att våra monitorer icke motsvara
äfven de mest blygsamma anspråk på ett nutidens krigsfartyg,
ämnadt till strid i öppna sjön, är deras ringa hastighet, hvilken icke
tillåter dem hvarken att söka eller undvika strid. _ Under det man
erfar, att de nyare fartygen i allmänhet gorå 12 till IB knops fart,
är våra monitorers hastighet högst 7, vanligen blott 6 knop, och skulle
genom tornens förstärkande minskas med ytterligare 1 knop.
Om hvad jag här haft äran anföra är obestridligt, torde jag icke
saknat skäl att ifrågasätta, huruvida afsigten kunde vara att å våra
monitorer företaga någon mera genomgripande förändring än tornens
förstärkande. Det vid Kongl. Maj:ts nådiga Proposition fogade statsråds-protokoll
var derom i ovisshet, ty deri talas visserligen i början
endast om “en förstärkning af monitorernas torn*, men längre fram
nämnas äfven “andra anordningar till förminskning af beskjutnmgens
verkan", och slutligen är det ifrågasatta anslaget upptaget såsom, afsedt
för “förstärkning af monitorer", utan någon närmare bestämning.
Om icke Herr Statsrådets nu afgifna förklaring mellankommit, skulle
således hela anslaget, 240,000 K:dr, kunnat nedläggas hufvudsakligen
på en enda af våra gamla monitorer, och dertill torde väl Riksdagen
svårligen hafva velat lemna sitt bifall.
Kunna nu våra äldre monitorer, genom tornens förstärkande eller
genom andra mindre med dem vidtagna förändringar, icke blifva tjenuga
till strid i öppen sjö, så är dermed ingalunda sagdt, att deras
Den 16 Februari, e. m.
27 fl
byggande vid den tid, då det skedde, var oklokt, eller att de ej kunna
komma våld försvar till godo. För min del tror jag, att de såsom
tillhörande kust- och skärgårdsförsvaret samt till försvaret af vissa
positioner, såsom Waxholm, Södertelge m. fl. kunna göra ganska väsendtlig
nytta; men här framträder den andra frågan, nemligen: om
det är klokt att på monitorerna, såsom endast för kustförsvaret användbara,
nedlägga ytterligare en betydlig kostnad? Det är för bedömandet
af denna fråga, som jag icae funnit Herr Statsrådets svar
tillräckligt upplysande, åtminstone icke såsom bevisande för hans
åsigt.
Hvad de lamellerade plåtarne angår, må det förefalla besynnerligt,
att de stora krigförande makterna ej i vidsträcktare mån begagna
sig deraf, om de i sjelfva verket ega samma skyddande förmåga
som de massiva. Utan tvifvel känna dessa makter, att lamellpansaret
är billigare, och likväl använda de plåtar af ända till 9 tums tjocklek.
I detta hänseede måste dock Kapten Ericssons vitsord hafva en
betydelse, som ingen kan vilja jäfva, men häraf följer också, att, enligt
den af Herr Statsrådet benäget meddelade uppgift, bland Englands
38 pansarfartyg endast 3 hafva ett betydligt tjockare pansar,
men ganska många, sannolikt flertalet, lemna ett svagare skydd än
våra monitor-torn, hvarföre dessa med sitt 111 tums jern och sin
cylindriska form något så när torde motsvara fordringarne. Såsom
skärgårdsfartyg synas mig också monitorerna ej förlora väsendtligt i
värde genom sin ringa fart, emedan de fiendtliga fartyg med större
hastighet, som möjligen komma att uppträda emot dem, ej i skärgårdens
trånga och grunda farvatten kunna draga fördel af sin större hastighet.
Af hvad Herr Statsrådet anfört har jag derföre icke kunnat
bringas från min öfvertygelse, att man åtminstone har skäl att väl
betänka sig, innan man på våra monitorer, som äro dugliga till kustod:
skärgårdsförsvaret, men ej kunna klifva tj enliga till något annat,
nedlägger ytterligare kostnader.
Detta är allt, hvad jag för tillfället ansett nödigt att uttala, dock
torde jag ännu få tillägga ett par ord. Herr Statsrådet behagade gifva
mig en liten snärt, i det han yttrade, att man ej kunde begära, att
Kapten Ericsson, som under en tid af många år vistats utom fäderneslandet,
skulle skrifva dess språk så som en ledamot af Svenska
Akademien. Anmärkningen hade, såsom riktad mot mig, möjligen vant
befogad, om ordet “provisionel^ vore Svenskt, men då ej så är, kan
jag ej i Herr Kapten Ericssons långvariga vistande utom landet finna
en anledning för mig att tro honom ej känna dess betydelse. ''
Grefve von Plåten: Det torde icke förefalla Kammarens ledamöter
oväntadt, då jag säger, att jag hade beredt mig på att med
anledning af den i dag åtta dagar sedan framställda interpellationen
yttra några ord. Jag erkänner uppriktigt, att jag icke kunnat annat
än blifva sårad af de frågor, Grefve Hamilton framställt, men de förklaringar,
som i dag af den värde interpellanten afgifvits, samt de mot
mig vänskapsfull ordalag han begagnat, göra det dock till en skyldighet
för mig, som åtminstone bjudit till att icke alltid sätta det
enskilda framför det allmänna bästa, att nu handla på samma sätt
280
Dill 16 Februari, c. m.
och icke missbruka Kammarens tålamod. Då emellertid af den nu
af Herr Grefven gjorda förklaring jag icke kan finna annat, än att
alla de fäkta, Indika han ansett sig höra anföra till stöd för densamma,
bort vara honom lika väl bekanta innan frågorna gjordes,
tillåter jag mig hemställa, om icke bättre varit så väl för det allmänna
som för Kapten Ericsson och mig, och jag vågar tillägga för
Herr Grefven sjelf, om de önskade upplysningarne sökts på annat
sätt, än i den form frågorna framställdes och som gjort den nu af
fifna
förklaringen öfverflödig. I afseende å den andra frågan skulle
et vara af mig oförlåtligt att efter de fullt tillfredsställande förklaringar,
Herr Chefen för Sjöförsvars-departementet här afgifvit, upptaga
Kammarens tid. Men jag vill vid detta tillfälle uttrycka den
åsigt, jag hyser, att det interpellationssätt, vi äro på väg att införa,
icke är fullt öfverensstämmande med det allmänna bästa eller med
den praxis, som är gällande i andra länder. Jag tror, att en interpellation
bör framställas i en enkel form och i en lika enkel form
besvaras, samt att man icke bör öfvergå till diskussion om den framställda
frågan förrän vid behandling af den hufvudtitel, hvartill frågan
hörer. Emot åtskilliga af de satser, Grefve Hamilton sednast
framställt, har jag visserligen åtskilliga anmärkningar att göra, men
vill uppskjuta dessa, till dess rätta tiden dertill efter min uppfattning
är inne, eller vid föredragning af femte hufvudtiteln.
Herr Statsrådet Friherre Leijonhufvud: Jag anhåller att ännu
få yttra några ord, och får dervid först påminna, att som jag ej har
någon del i hvad som hitintills skett, och derför ej bär något ansvar,
kan jag behandla ämnet fullt opartiskt. Äfven om jag icke kan i
allo instämma uti hvad som stundom yttrats till monitorernas beröm,
är jag dock öfvertygad om, att de äro ett för vår tid och vårt land
synnerligen lämpligt sjövapen; men det kan ej nekas, att de tillföljd
af den entusiasm, hvarmed deras första framträdande blifvit helsadt,
stundom blifvit icke så obetydligt öfverskattade. Då man frågar mig,
om de äro ämnade att strida på öppna sjön samt der möta pansarfregatter,
så svarar jag derpå ett obetingadt nej, ty i anseende till
sin ringa fart kunna de icke sjelfva upptaga striden efter eget godtfinnande,
utan kunna lätt tvingas till en ojemn strid; men att de
deremot äro synnerligen användbara i våra skärgårdar, det har till
och med den värde interpellanten medgifvit. Af det förhållande, att
monitorerna äro förlagda i Carlskrona, har Grefve Hamilton velat
draga den slutsats, att de alltid tillhöra det yttre försvaret eller den
så kallade stora flottan; men hufvudsakliga orsaken hvarföre de för
närvarande äro der stationerade, är, att Carlskrona är det enda ställe,
der Staten eger dockor, hvaruti de kunna uppläggas. Nu har emellertid
fråga uppstått om att låta dem ständigt ligga i sjön, hvaraf de
torde fara lika väl som i docka, i synnerhet om de förläggas i sött
vatten. Skulle Riksdagen stadna i det beslut att icke bevilja några
medel för de redan färdiga monitorernas förstärkning eller för flera
pansarbåtars nybyggande, så öfvertager ju Riksdagen dermed ansvaret
för att vårt sjöförsvar förblifver i sitt nuvarande ofullständiga
skick, och Regeringen blir utan skuld.
Den 16 Februari, e. ra.
281
I afseende på pansarplåtar af olika tjocklek vill jag endast tilllägga,
att man i England hvarken vill använda ensamt mycket tunna,
ej heller alldeles massiva plåta)'', utom å de delar af fartygen der
skeppets konstruktion sådant betingar. De mycket tjocka plåtarne
spricka vanligen vid kulans inträngning, och vid nästa, kula uppstår
skakning som lösrycker stora stycken. Så har man vid de sednaste
skjutförsöken i England 1869 användt en sköld af femton tum jern,
sammansatt af tre femtums plåtar med. ett lager af beton mellan den
andra och den tredje plåten, mot hvilken sköld man rigtat en 600-pundig kanon på 200 yards afstånd med 76 skålpund krutladdning.
Jag har här i min hand fotografier af skjutförsöken, och dessa utvisa,
att den första plåten blifvit genomskjuten, att den andra äfven remnål,
men att den tredje bakom betonlagret är oskadd. Så långt har
man nu kommit uti striden emellan pansaret och artilleriet, att detta
rön kan anses utvisa frågans ståndpunkt för dagen. _ Huru långt
eller hvarthän denna strid kan komma att föra, är omöjligt att förutse;
men sannolikt är, att det kommer en tid, då monitorerna blifva
passerade, och jag vill hoppas, att vårt Sjöförsvars-departement då
måtte hafva ögonen öppna för krigskonstens kraf. Men. den tiden
är, efter min öfvertygelse, ännu ej inne, utan torde man tills vidare
få låta sig nöja med hvad som kan för närvarande åstadkommas.
Grefve Hamilton bär uppräknat en hel del egenskaper, som han önskade
finna hos ett fullgodt krigsfartyg. Men frågar man huru ett sådant
fartyg skall åstadkommas, så blir lian svaret skyldig, ty han kan, lika
litet som någon annan, lösa detta problem.
Herr Wallenberg: Jag vill icke inlåta mig på sjelfva den
fråga, som interpellationen rörer, utan endast yttra några ord med
anledning deraf, att man här talat om “ömtålighet" samt om “hvems
felet vore"; ty jag kan icke neka, att det ser ut, som om det gamla
ordspråket, att “den frånvarande har orätt" skulle här vinna tillämpning.
Jag tror för min del, att, då denna Kammare den 13 Maj 1867
uti en formlig skrifvelse uttalat sin öfvertygelse om Herr John
Ericssons fosterlandskärlek och vår tacksamhetsskuld till honom, och
då han sedan dess ingenting gjort, som i någon mån kunnat förringa
vårt för honom uttalade förtroende, bör man, då man har framför sig
en man, ett verldsberömdt snille, som egnat sitt lif åt uppfinningar
och städse är sysselsatt med tekniska arbeten, ej räkna så noga med
honom, då han kastar ned några rader på papperet, samt ej väga
dem på diplomatisk vågskål.
Det är denna tanke, att man icke bort fästa sig allt för mycket
vid ett uttryck, hvilket möjligen tillkommit af en tillfällighet, som
jag velat hafva i protokollet förvarad.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 9 och 12 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 4, i anledning af Kong!. Majtts nådiga Proposition om
antagande af en författning angående ändring i konkurslagens stadganden
om borgenärsed och ackord.
Herr Grefven och Talmannen hemställde, att det af Kongl. Maj:t
282
Den 16 Februari, e. m.
framställda och af Lag-Utskottet tillstyrkta författningsförslaget skulle
paragrafvis företagas till afgörande och dess ingress sist komma under
pröfning; livilket bifölls.
§ 86.
Herr Westman: För den, som har skyldighet att tillämpa nya
konkurslagen, kan det icke vara annat än glädjande, att förslag blifvit
framstäldt till förbättrande af densamma. Det vid förra riksdagen
väckta förslaget angående borgenärsed var visserligen icke tillfredsställande
formuleradt, men genom det nu framställda förslaget
äro obestridligen förbättringar vunna i lagens stadganden. Vid de
hufvudsakliga bestämmelserna i detta förslag vill jag icke fästa mig,
men jag har åtskilliga anmärkningar mot redaktionen, hvilka jag anhåller
att få hemställa till Kammarens bedömande. Här står i 2
mom. af § 86, sådan den nu blifvit föreslagen, att “föreläggandet
bör borgenären tillställas, såsom i lag om stämning stadgas." När
man då i minnet återkallar hvad 11 kap. Rättegångsbalken stadgar
om stämning och dess tillställande, så förekomma tvänne moment
att betrakta, nemligen det ena angående tiden, inom hvilken stämning
skall delgifvas svarandepart, och det andra angående sättet för stämnings
delgifvande. Fäster man sig vid berörda uttryck, att föreläggandet
bör tillställas “såsom i lag om stämning stadgas", må det åtminstone
ursäktas, om man skulle falla på den tanken, att föreläggandet
bör delgifvas vederparten inom den tid, som i åberopade kapitlet
är stadgad. Nu veta vi, att denna tid varierar emellan 14 dadagar,
3, 6 och 9 veckor. Uti ifrågavarande paragraf förekommer
vidare det stadgande, att den, på grund af hvilkens yrkande föreläggandet
blifvit meddeladt, är pligtig att delgifvandet deraf ombesörja
och bevis derom till rätten eller domaren ingifva inom eu månad från
den för framställande af jäf mot fordringar bestämda tid. Den mot
hvilken yrkande om borgenärsed blifvit framstäldt, skulle deremot med
hänsigt till allmänna lagens stadgande om stämning, icke hafva skyldighet
att inkomma med edgångsbeviset förr än på nionde veckan
efter erhållen del af föreläggandet, hvadan och då åberopade paragraf
vidare innehåller, att den, emot hvilken yrkandet framställes,
skulle inom högst en månad från det han af föreläggandet erhållit
del, edgången fullgöra och med bevis derom inkomma, någon oegentlighet
i detta fall må kunna anses vidlåda förslaget, men jag vill dock
icke anse denna såsom gifven, utan tror snarare, att tiden för borgenärseds
afläggande icke kommer att så långt utsträckas, ehuru ordalagen
i förevarande paragraf skulle kunna gifva anledning till en sådan
tolkning. Deremot vill jag mera fästa mig vid sättet för delgifvande
af yrkande om borgenärsed. I detta afseende vill jag erinra
om stadgandet i 7 § af åberopade kapitlet i Rättegångs-balken, som
säger “att skriftlig stämning bör svaranden i händer ställas af två
trovärdige män, eller af en, der han svarandens skriftliga bevis derå
få kan", samt vidare att “håller någon sig undan, förthy att han vänter
stämning, och är det veterligt, att han i häradet eller staden vistas,
varde då stä.mning fästad å husdörr hans." Då nu förslaget tyd
-
Den 16 Februari, e m.
283
ligen innehåller, att föreläggandet bör tillställas borgenär, såsom i lag
stadgas om stämning, följer deraf att, om icke borgenären är hemma,
man skulle ega rättighet att uppfästa föreläggandet å hans husdörr,
men den som har till uppgift att skipa lag har städse funnit stora
svårigheter möta för en kärandepart att förebringa bevisning derom,
att svaranden håller sig undan förty att han väntar stämning, äfvensom
att denne vistas inom häradet. Jag tror derföre, att man bör
söka vinna rättelse uti det af mig nu anmärkta uttrycket å ifrågavarande
paragraf såsom otydligt, och jag föreställer mig, att denna förändring
skulle kunna ske, derigenom att man, i stället för de nu i paragrafen
använda orden “såsom i lag om stämning stadgas“, intoge den föreskrift
om stämning, att föreläggandet bör tillställas borgenär af två trovärdige
män eller af en, om han kan få borgenärs skriftliga bevis derå.
Man har då kommit ifrån de af mig anmärkta svårigheterna, och man
är icke oviss om, hvad lagstiftaren menat med föreskrifterna angående
delgifvandet af yrkande om borgenärsed. Det skulle ytterligare vara
ett och annat i förslaget, som kunde förtjena att tagas i betraktande
af Lag-Utskottet, i händelse en återremiss komme i fråga. Så stål''
t. ex. i 3 mom., att föreläggande i visst fall bör i allmänna tidningarne
införas, men då konkurslagen omtalar tvänne olika sätt,
hvarpå delgifvandet kan verkställas, nemligen dels genom domaren,
dels genom sökanden, torde det vara nödvändigt att fullt tydligt stadgades,
genom hvilkens försorg föreläggandet bör i allmänna tidningar införas.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, får jag hemställa,
att Kammaren ville till Lag-Utskottet återremittera den nu
föredragna paragrafen.
Herr Statsrådet Berg: Jag vill endast i korthet yttra några ord
i anledning af de anmärkningar, som af den föregående värde talaren
blifvit mot ifrågavarande förslag framställda. Att skrifva lagar är
en vansklig sak, att skrifva dem så, att icke en skarpsinnig jurist
möjligen deri kan finna otydligheter, torde icke blott vara vanskligt
utan äfven omöjligt, och att i förevarande förslag uppspåra otydligheter
i den syftning, som den värde talaren gjort, anser jag vittna
om en särdeles skicklighet. Då nemligen i förevarande paragraf är
stadgadt, inom hvilken tid föreläggande om borgenärsed skall borgenär
tillställas, samt den derefter meddelade föreskriften att detta tillställande
skall verkställas, .så som i lag om stämning stadgas, uppenbarligen
har afseende endast å sättet för delgifningen, kan jag icke
finna, att någon otydlighet, vare sig i afseende på tiden eller sättet för
ett sådant delgifvande i förslaget förefinnes.
Den värde talaren anmärkte vidare, att det är svårt att tillämpa
stadgandena i 11 Kap. Rättegångs-balken om stämnings delgifvande, ijdet
fall att svarandepart håller sig undan förty att han väntar stämning,
men just i följd af denna svårighet har uti förslaget intagits det stadgande,
att, om borgenär icke kan anträffas, då föreläggande om edgång
skall honom tillställas, detsamma må genom dess införande i
allmänna tidningarne honom delgifvas. Slutligen har talaren anmärkt,
att någon tvekan kunde uppstå, genom hvilkens försorg ett sådant föreläggande
borde i allmänna tidningarne införas. Jag kan icke tro,
284
Den 16 Februari, e. m.
att någon sådan tvekan är att befara, då den föredragna paragrafen
i dess 3 mom. uttryckligen stadgar, att den, på grund af hvilkens
yrkande föreläggandet blifvit meddeladt, är pligtig att delgifvandet
deraf ombesörja, utan att något undantag skett för det fall att delgifningen
må genom införande i tidningarne verkställas. Jag bar intet
yrkande att framställa, utan har endast velat fästa Kammarens
uppmärksamhet derå, att de framställda anmärkningarne icke torde
vara af beskaffenhet att böra föranleda paragrafens återremitterande.
Herr Nordström: Jag instämmer med Herr Westman och kan
icke inse, att den siste värde talarens resonnement i denna punkt utmärker
sig genom den juridiska hållning och skarpsinnighet, som vore
nödig till att vederlägga Herr Westmans anmärkningar i ämnet.
Herr Hasselrot: Enligt min åsigt hade det varit bättre, om stadgandet
i vår gamla konkurslag, att alla borgenärer borde med ed fästa
sina fordringar, bibehållits; men som jag måste erkänna, att det förevarande
förslaget är en förbättring af stadgandena i samma hänseende
i vår nu gällande konkurslag, får jag anhålla om bifall dertill.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grofven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
§:n och dels återremiss deraf, framställde Herr Grefven och Talmannen
proposition på §:ns antagande och, då dervid svarades många ja
jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
§§ 87 och 88.
Biföllos.
§ 90.
Herr Nordström: Hvad jag särskildt i förslaget till denna 90
b icke kan för min del godkänna och gilla är det bibehållna stadgandet,
att borgenär, som för sin fordran har inteckning i gäldenärens
fästa gods, skall, äfven om lian ej begagnar sin rätt att i konkursen
bevaka sin fordran och derigenom afsäger sig anspråk uppå
att för samma fordran få betalning ur annan konkursboets egendom
än inteeknade fastigheten, vara skyldig att, på någon borgenärs yrkande,
med ed fästa sin fordran. Den säkerhet och rätt till betalning,
inteckningshafvare eger, blir under nämnda förutsättning utan
speciel inverkan på tillgångarne för öfrige borgenärer, och intecknmgsprotokollet
eller det derpå grundade gravationsbeviset bestyrker
ju fullständigt fordringens verklighet, ehvad den beedigas eller icke.
Att vid sådant förhållande förklara inteckningshafvaren sin på inteckningen
grundade sakrätt i egendomen förlustig, om han ej inom
en viss dag med ed personligen bekräftat sin allaredan ar domaren
genom sjelfva inteckningen bekräftade fordran, hvilken han, om han
så vill, icke är skyldig att i konkursen bevaka, kan icke vara för
realkrediten nyttigt och välberäknadt. Sättet för delgifvande af edgångsyrkandet
skulle ock i dessa fäll blifva i det närmaste enahanda
Den 16 Februari, e. m.
285
med det, som föreslås i de föregående §§, och kan man vid öfvervägande
af de följder, denna procedur komrne att medföra, icke undgå
att finna, att stor tidsutdrägt med sjelfva konkursboets utredning
deraf kan föranledas, särskild! genom rättigheten att få styrka laga
förfall att icke hafva inom laga tid fullgjort, den edgång yrkande hvad
honom i afseende å yrkandets delgifvande, och den till edgång uppmanade,
hvad honom i afseende å edens afläggande åligger, förfall hvilkas
utredning kan, om frågan derom komme att löpa instanserna igenom,
taga en tid vida öfver ett år i anspråk. Vida bättre hade det,
efter mitt omdöme, varit, att i fråga om borgenärsed, med undantag
af förhållandet med inteckning, återgå till de äldre konkurslagarnes
föreskrifter om ovilkorlig edgång, emedan derigenom en betydlig tidsvinst
för konkursens afsilande beredts.
Då likväl de föregående §§ numera blifvit godkända, och följaktligen
begäran om återremiss af den nu förevarande har föga utsigt
att vinna understöd, hemställer jag om utslag, för att derigenom
tillkännagifva mitt ogillande af densammas Imfvu dinnehåll och upprepar
mina förut anmälda reservationer emot de föregående besluten.
Herr Statsrådet Berg: Jag har endast velat anmärka, att ifrå
gavarande
§ i sjelfva saken icke afviker från nu gällande lag, utan
endast är ställd i öfverensstämmelse med de föregående §§ och för
sådant ändamål blott undergått en obetydlig redaktionsförändring.
Herr von Gegerfelt: Då Riksdagen Henne särskilda gånger
diskuterat denna fråga, och resultatet blifvit det beslut om förändringar
i konkurslagen, som sista Riksdagen gjort till föremål för Kong!.
Maj:ts pröfning, synes Riksdagen hafva gifvit på hand, att en förändring
i den syftning, detta förslag innehåller, vore af Riksdagen
önskad; och Riksdagen bör med tacksamhet erkänna Regeringens tillmötesgående
att genom Kongl. Proposition söka afhjelpa de brister,
som förefunnits i Riksdagens förslag. Jag föreställer mig således,
att här icke kan på allvar blifva fråga om andra ändringar i Kongl.
Majvts Proposition än sådana, som afse redaktionen. De anmärkningar,
som blifvit framställda mot den först föredragna paragrafen, äro
redan vederlagda, och då såväl denna som de tvänne följande paragraferna
redan blifvit af Kammaren antagna, får jag vördsamt yrka
bifall äfven till § 90.
Öfverläggningen förklarades slutad och paragrafen godkändes.
Friherre Sprengtporten: Så framt den regeln skulle gälla, att
man icke bör göra anmärkningar mot ett förslag på den grund, att
det vid en föregående riksdag blifvit antaget, borde jag visserligen
icke yttra mig, men då jag icke kan instämma i denna åsigt samt
för egen del icke kan finna någon rättsgrund för tvångsackord, ber
jag att vid detta tillfälle få yttra några ord. Naturligtvis bör man
hafva följt konkurslagstiftningen i dess verkningar för att bedöma,
huruvida den nya konkurslagstiftningen bidragit till att minska konkurserna
i landet samt åstadkommit större rättskaffenhet i affärer,
Den 16 Februari, e. m.
286
men jag har endast erfarenhet i detta afseende ifrån de konkurser,
der jag uppträdt såsom borgenär. Just i afseende å tvångsackord
synes det dock, att någon tvekan råder, huruvida lagstiftningen verkat
väl. Jag tror mig känna, att man äfven i andra länder betviflat
tvångsackordets lämplighet, och att man derföre funnit sig föranlåten
föreslå ett minimum, hvilket man dock satt högre än det, som bestämts
i nu föredragna paragraf. Jag är emellertid oviss, huruvida det
är rätt att bestämma någon siffra såsom minimum, ty deraf kommer
sannolikt att följa, att denna siffra kommer att gälla såsom regel,
samt att en borgenär kommer att anses icke hafva något att beklaga
sig öfver, om han blott får i lag bestämda 25 procent, äfven om
dessa skulle vara fakultativa eller, i brist af säkerhet, icke komma
att till borgenärer utbetalas. Efter mitt begrepp, hvilket jag dock
icke vill ställa i jemnbredd med deras, hvilka skådat saken från juridisk
synpunkt, kan jag icke gilla förslaget om en viss qvots bestämmande
för antagandet af tvångsackord, utan vore det enligt min
tanke lämpligare, att den nuvarande lagstiftningen bibehölles, eller,
om den ändras, att minimum sättes högre än nu är föreslaget. Jag
framställer dock icke något yrkande.
Herr von (feg er fe It: 1 anledning af sista talarens yttrande
får jag förklara, att meningen med mitt förra yttrande icke var, att
det skulle vara olämpligt att göra anmärkningar emot Kong! Maj:ts
Proposition, utan endast att jag tog för gifvet, att Riksdagens afsigt
icke kunde vara att göra några andra ändringar än sådana, som afsågo
redaktionen. Jag anhåller om bifall till Betänkandet denna del.
Herr Peyron: Jag ber att få instämma med Friherre Sprengtporten
angående tvångsackord. Jag tror det icke vara en fördel för
det allmänna, att tvångsackord finnes, men om sådana skola finnas,
anser jag det vara bäst, att en qvot är bestämd, hvarunder domstol
icke må godkänna dem. Dock skulle jag önska, att det blefve bestämdt,
att icke ackord finge medgifvas, med mindre än att säkerhet
blefve ställd för dess fullgörande. Den föredragna paragrafen
innehåller visserligen i andra momentet, att, om ackord bestriaes på
den grund att säkerhet ej finnes, Rätten eger pröfva efter omständigheterna,
huruvida fastställelse på sådan grund bör vägras, men
domstolen synes sålunda ega rätt att fastställa ackord utan säkerhet.
Det är detta, som jag anser vara ett stort fel i lagstiftningen, ty om
man beviljar en gäldenär ackord, bör man åtminstone hafva säkerhet
för dess utbekommande.
Ofverläggningen förklarades slutad, och paragrafen bifölls.
Ingressen.
Hodkändes.
Den 16 Februnri, e. m.
287
Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 9 och 12 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 6. i anledning af väckta motioner om inrättande
af förliknings-komitéer.
Föredrogs ånyo och lades till liandlingarne Stats-Utskottets den
5 och 12 dennes bordlagda Memorial N:o 1, med den till innevarande
Riksdag af Fullmäktige i Riksgälds-kontoret afgifna berättelse.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 5 och 12 dennes bordlagda
Memorial N:o 2, angående till Stats-Utskottet remitterade motioner
om aflåtande till Kongl. Maj:t af underdåniga skrifvelser rörande
dels utarbetande af fullständig plan för rikets befästningsväsende och
dels utredning af frågan om indelningsverkets aflösande och upprättande
af en ny stam.
Grefve af Ugglas: På sätt jag redan förut i dag, då fråga var
om ett särskildt Utskotts tillsättande, haft äran anmärka, innehålla
ifrågavarande motioner en hemställan till Kongl. Maj:t, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta förslag i den syftning motionärerne framställt.
Kammaren torde vid sådant förhållande finna, att motionerna
icke tillhöra ständigt utan tillfälligt Utskott, samt derföre godkänna
Stats-Utskottets i det föredragna Betänkandet uttalade åsigt.
Herr von Geijer: Förevarande fråga eger ganska stor betydelse,
ty det är af vigt att få prejudikat, som kunna bidraga till att
bestämma skilnaden mellan ständiga och tillfälliga Utskotts kompetens
— en bland de svårare frågor i vår nya Riksdags-ordning. Första
Kammaren har nu att bestämma till hvilket Utskott Herr Mankells
båda motioner böra öfverlemnas. För min del hyser jag i detta fall
olika åsigt med den siste talaren och, om det än måste medgifvas att
han kan hemta något stöd för sin åsigt från grundlagens ordalydelse,
har jag deremot att åberopa praxis, som utbildat sig i annan riktning.
Vid 1869 års riksdag remitterades nemligen till ett särskildt,
d. v. s. ett ständigt Utskott en motion angående rust- och rotehållares
befrielse från beväringsskyldighet, och då böra väl, i analogi
dermed, äfven dessa motioner lemnas till ständigt Utskott. Det bör
ock beaktas, att eljest skulle motioner af dylik beskaffenhet kunna
väckas när som helst under riksdagen och ej, såsom förhållandet blir
i händelse de anses tillhöra ständigt Utskotts handläggning, blott
under motionstiden. Andra Kammaren har till Stats-Utskottet återremitterat
motionerna, och jag hemställer att denna Kammare måtte
fatta samma beslut.
Herr Rydin: Vi hafva i denna fråga att pröfva, huruvida StatsUtskottet
förfarit rätt, då det återlemnat förevarande motioner. Enligt
39 § Riksdagsordningen har Stats-Utskottet att “granska, utreda
288
Den 16 Februari, e. m.
och uppgifva Stats- och Riksgälds-verkens tillstånd och förvaltning
samt föreslå ej mindre hvad till fyllande af deras behof erfordras,
sedan nödiga besparingar och indragningar blifvit iakttagna, än äfven
beloppet af de summor o, s. v.“ Frågas då, kunna motionerna hänföras
under någon af dessa rubriker. Fen ena motionen angår befästningsväsendet
och går ut på att Kongl. Maj it måtte utarbeta fullständig
plan derför; den andra afser anhållan hos Kongl. Maj:t om
utredning angående indelningsverkets aflösande. Ingendera afser nya
anslag eller indragning af gamla, och jag kan derföre icke finna annat,
än att Stats-Utskottet förfarit alldeles riktigt. Men då blir frågan,
till hvilket Utskott höra motionerna? Enligt gamla Riksdags-ordningen
skulle de höra till Sammansatt Stats- och Ekonomi-Utskott.
Något Ekonomi-Utskott finnes icke numera; motionerna afse ej någon
grundlags- eller civillagsförändring, de beröra ej heller någon banko-,
bevillnings- eller anslags-fråga. De kunna således icke höra till något
ständigt Utskott, utan måste tillhöra ett tillfälligt, och jag instämmer
derföre med Grefve af Ugglas i hans yrkande, det Kammaren måtte
med gillande af Stats-Utskottets hemställan förklara, det motionerna
böra till ett Andra Kammarens Tillfälliga Utskott öfverlemnas.
Friherre Sprengtporten: Då den ena af de båda ifrågavarande
motionerna angår befästningsväsendet, och befästningsväsendet står
i nära samband med ordnandet af sjöförsvaret, samt Kammaren nyss
beslutat att för handläggningen af sistnämnda ärende tillsätta ett
särskildt Utskott, synes det mig vara lämpligt att äfven dit öfverlemnas
förberörda motion. Hvart den andra motionen bör höra, tilltror
jag mig deremot ej att säga. Jag tillåter mig endast hemställa,
huruvida denna Kammare verkligen kan besluta att Andra Kammaren
skall tillsätta ett tillfälligt Utskott. Mig synes detta såsom ett
intrång på ett fält, der hvarje Kammare eger ensam beslutande rätt.
Grefve af Ugglas: Med anledning af den siste talarens åsigt,
att den ena af Herr Mankells motioner borde öfverlemnas till det
Särskilda Utskottet, får jag erinra-honom att detta ej låter sig göra,
enär vi redan beslutat, att Utskottet skulle tillsättas endast för behandling
af Herr Palanders motion. För att lugna talarens farhågor,
vill jag för öfrigt upplysa, att motionen af han diar Stockholms skyddande
åt både land- och sjösidan, Carlsborgs förändring till en replipunkt
och hufvuddepot för arméen, anläggandet af en replipunkt på
Gotland och slutligen indragande af alla sjöbefästningarne. Sådana
äro Herr Mankells funderingar, och då torde lätt inses, att ett Sjöförsvars-Utskott
icke kan af motionen draga särdeles stor nytta.
Till ytterligare bevisning derom att Stats-Utskottet handlat riktigt,
då det återlemnat motionerna, vill jag fästa uppmärksamheten
derpå, att de icke beröra 1871 års budget, eller det år med hvars
statsreglering Utskottet nu har att taga befattning, utan blott innehålla
sväfvande framtidsprojekter. Att någon likartad motion möjligen
någon gång förut blifvit till Stats-Utskottet remitterad kan hafva
berott derpå, att de, fastän rätteligen ej tillhörande Stats-Utskottet,
stått i oskiljaktigt sammanhang med något ärende, som verkligen hört
Den 16 Februari, e. m.
289
tll] fT^a Utskotts handläggning, och derföre fått följa med till samma
Utskott. Jag vidblitver mitt förra yrkande.
Herr vice Talmannen: Vid öfverläggningen inom talmanskonferensen
angående förevarande fråga framställdes olika åsigter om
dess råtta behandling. Man var dock å ömse sidor ense derom ått
^/ntf TTfSW+kfUndt x.nf°rr både för motionernas remitterande till
Stats-Utskottet och for deras återlemnande derifrån. Å ena sidan
ansag man nemligen, att då motionerna icke omedelbarligen afsågo
någon statsutgift, utan endast framställningar till Kona-] Makt (fm
ÄÄff WV* i0te blifva föremål fö“
Stats-Utskottets behandling, men a andra sidan erinrades deremot
att, ehuru arendena_ icke egentligen voro statsregleringsfrågor de
dock med statsreglermgen egde nära sammanhang, äfvensom att’likartade
ärenden förut blifvit af Andra Kammaren till Stats-Utskottet
hanvmade och af Stats-Utskottet utan gensägelse behandlade. Vid
sadant förhållande och sedan nu Andra Kammaren, enligt ankommet
protokollsutdrag, funnit skäl att till Utskottet återlemna motionerna
nnei jag mig höra hemställa, att äfven denna Kammare måtte förklara
motionerna vara af beskaffenhet att böra af Stats-Utskottet
handlaggas. En föregående talare har invändt att, då likartade ärenden
förut blifvit till Stats-Utskottet hänvisade, detta möjligen berott derpå
att de statt i oskiljaktigt sammanhang med andra frågor, som verk-’
ligeiTi tillhora njtmnda, Utskott, men då hemställer jag, huruvida icke
nar Stats-Utskottet ostridigt har att behandla frågor om anslag till
befästningar, äfven frågan om ny befästnings plan dermed står f dylikt
oskiljaktigt sammanhang. ^
Herr Rydin: De upplysningar, Herr vice Talmannen lemnat
angående öfverläggningen inom talmanskonferensen, kunna visserligen
lagga eu viss tyngd i vågskålen till förmån för dem, som vilja
biträda Andra Kammarens beslut; men i betraktande af hvad konseqvens
en deraf skulle blifva, eller att alla möjliga i motionsväg fram
frTstatTfrk^T8?rS^g’ h"rU °m0gna *om helst- skulle finnas
till Stats-Utskottet, kan jag ej annat än vidhålla min förut uttalade
åsigt, att vi höra godkänna Stats-Utskottets hemställan Vi kunna
gorå det sa mycket heldre, som Utskottet redan återlemnat andra
motioner, som innehållit organ]sationsförslag (såsom omorganiseringen
af embetsverken) och hvilka sedermera blifvit af Andra Kammaren
hanyisade till tiUfälKgt Utskott. Det är af vigt, att vi i detta fall
fri ett bestämdt prejudikat, som visar att dylika frågor skola behandlas
successiv^, först af ena Kammaren och så af den andra Tåg
payrkar derföre fortfarande att vi böra godkänna Stats-Utskottets
hemställan, — men, med ledning af ett likartad! fall från 1867 års riksdag,
hvarom Konstitutions-Utskottets Betänkande upplyser tror iasatt
vi böra stadna dervid, och öfverlemna åt AndÄmmSen S
“it ttSftiSga Dtskott!°nen,“ till ett af Kamma
Rihsd.
Prof. 1 A/d. 1 Band. jg
290
Den lfi Februari, e. ni.
Herr von Gei i er: Jag begärde ordet för att bemöta Herr Ry
dins
första yrkande. Såsom Friherre Sprengtporten redan anmärkt,
torde det icke vara fullt formenligt, att denna Kammare beslutar, att
ett ärende skall behandlas af ett tillfälligt Utskott mom Andra Kammaren.
Sedan nu emellertid Herr Rydm formulerat sitt yrkande annorlunda,
bar jag ingenting att erinra.
Grefve af Ugglas: Jag medger visserligen, att hvad. Herr vice
Talmannen anfört kan väga åtskilligt, men jag kan dock ej inse, att
det af honom åberopade skäl, att Andra Kammaren behandlat frågan
på ett sätt, bör verka derhän, att denna Kammare skall fatta lika beslut,
om nemligen Kammaren anser, att beslutet icke ar med en ratt tolkning
af grundlagen öfverensstämmande. Såsom jagredan förut tagit
mig friheten yttra, är jag af den åsigt att, derest förevarande motioner
afsett något som med statsreglenngen egde gemenskap, sa °cn oberoende
af den form, i hvilken motionären klädt sina förslag, hade de
bort af Stats-Utskottet handläggas; men att nu då motionerna endast
innehålla sväfvande orgamsationsprojekter för framtiden, StatsUtskottet
grundlags enligt icke kan med dem taga befattning. Al
les tydligt är ock, att under gamla representationsskicket motionerna
skulle hafva öfverlemnats till Ekonomi-Utskottet.
Beträffande åter den näst siste talarens förslag, att Kammaren
endast skulle förklara att den godkänner Utskottets hemställan, vet
lag verkligen icke huruvida detta skulle blifva fullt formenligt. Enligt
grundlagens mening måste man väl alltid förklara hvart en motion
hör, och då har denna Kammare att säga, att dessa motioner
böra af tillfälligt Utskott behandlas. Att derigenom Andra Kammarens
rätt skulle kränkas, eller någon föreskrift åt den Kammaren
lemnas, kan jag ej finna.
Grefve Hamilton, Henning: Ehuru jag visserligen måste vits
orda
riktigheten af vice Talmannens uppgift att inom talmanskonferensen
äfven uttalades den åsigt att förevarande motioner borde åt
Stats-Utskottet behandlas, anhåller jag dock fa upplysa, att denna
åsigt icke var enhällig inom konferensen, utan att tvärtom menmgarne
der voro ganska delade. Jag sjelf var och är fortfaranderat den
tanke att Herr Mankells motioner hora till tillfälligt Utskott, emedan
de icke angå sådana frågor, som enligt grundlagen, utgöra föremål
för ständigt Utskotts handläggning, och förslagen ej heller, inom
närmaste framtiden kunna utöfva någon inverkan pa statsreglenngen
Deremot kan jag ej biträda Herr Rydins förslag,_att Kammaren skulle
inskränka sig till att endast godkänna Stats-Utskottets hemställan.
7 8 i de reglementariska föreskrifterna for Riksdagen, sager att,
om ett ständigt Utskott anser ett dit hänvisadt ärende ej. tillhöra dess
befattning, skall Utskottet derom afgifva utlåtande till Kamraine,
“hvilka höra skyndsamt besluta, om tragan skall af samma Utskott
behandlas eller till annat Utskott öfverlemna*». Kamrarne maste sålunda
bestämma hvart en motion hör. Detta bestyrkes ytterligare
af stadgandet i Riksdags-ordningens 38 § B mom., att Konstitutionsutskottet
tillkommer “att, då olika meningar mellan Kamrarne uppstå,
Den 16 Februari, e. m.
391
till hvilket Utskott uppkomna frågor och ämnen böra hänvisas, derom
besluta",, ty här förutsattes ju, att hvardera Kammaren bestämdt förklarat,
till hvilket Utskott en motion bort remitteras. I anledning
häraf tror jag det icke vara tillräckligt att blott godkänna Statsutskottets
åtgärd att återlemna motionerna, utan hemställer, det Kammaren
måtte förklara, att motionen är af beskaffenhet att böra af
tillfälligt Utskott behandlas.
Herr von . Geijer: Jag har biträdt HerrRydins förslag att Kammaren
skulle inskränka sig till att endast godkänna Stats-Utskottets
hemställan. Emellertid måste jag gifva den siste värde talaren rätt
deruti, att nämnda förslag icke väl öfverensstämmer med 7 § uti reglementarisk^
föreskrifterna för Riksdagen.
Men jag tror verkligen, att nyssnämnda paragraf — före antagandet
af nya Riksdags-ordningen en grundlagsparagraf, som nu fått plats i
arbetsordningen — går längre i uppställande af instruktioner för
Kamrarne än hvartill Riksdags-ordningen föranleder.
Efter hvad jag vill minnas har ock under 1867 års riksdag, när
från ständigt Utskott återlemnad motion blifvit af ena Kammaren
å nyo remitterad till ständigt Utskott och af Medkammaren ansetts
tillhöra tillfälligt Utskott, Konstitutions-Utskottet förklarat, att
motionen icke kunde af annat Utskott än tillfälligt Utskott få behandlas.
. Konstitutions-Utskottet bestämde således icke, att motionen ovilkorligen
skulle af tillfälligt Utskott handläggas, utan tänkte sig ock
möjligheten att Kammaren förkastade motionen utan föregången remiss
till Utskottet.
Friherre Sprengtporten: Ingen kan vara närmare än Grefve
af Ugglas att rätt återgifva lydelsen af Kammarens nyss fattade beslut
angående tillsättande af särskildt Utskott för behandling af Herr
Palanders motion; men det må likväl ursäktas mig, om jag ej kunnat
fatta beslutet såsom Herr Grefven, eller att det skulle innebära, att
ingå andra motioner än den nämnda finge till Utskottet öfverlemnas.
År min uppfattning riktig, ser jag verkligen intet hinder för att till
samma Utskott remittera en motion angående ett med Herr Palanders
motion sammanhängande ämne. För min del vill jag dock ej härom
framställa något yrkande, utan nöjer mig med den af talmanskonferensen
uttalade åsigt.
Herr Rydin: Jag afstår från mitt sist framställda yrkande.
Herr von Gegerfelt: Med flertalet af föregående talare instämmer
jag deri, att förevarande motioner böra af tillfälligt Utskott behandlas,
men derom anser jag ej Kammaren hafva att nu sig yttra.
Frågan gäller endast att slita en tvist mellan Andra Kammaren och
Stats-Utskottet. Godkännas Andra Kammarens beslut — då höra
motionerna till Stats-Utskottet. Biträda vi åter Stats-Utskottets åsigt,
då först uppstår frågan till hvilket annat Utskott motionerna rätteligen
höra. Men detta är ett nytt stadium af frågan, och derom skall
Andra Kammaren, der motionerna väckts, först yttra sig. Jag an
-
292 Den 16 Februari, e. m
håller derföre, att Kammaren måtte endast godkänna Utskottets nu
föredragna Memorial.
Herr Rydin: Då Herr von Gegerfelt förfäktat den af mig förut
uttalade åsigt, att Kammaren endast skulle godkänna Utskottets
hemställan, utan att bestämma hvart motionerna skulle remitteras,
anser jag mig böra upplysa, att det af mig omnämnda prejudikat förskrifver
sig från den första riksdagen efter nya statsskicket, innan ännu
de reglementariskaföreskrifterna hunnit antagas. Ett sednare prejudikat
tinnes angående en motion rörande kronobrefbäringen; Första Kammaren
öfverlemnade den till Stats-Utskottet, Andra Kammaren till tillfälligt
Utskott, och sedan slets tvisten af Konstitutions-Utskottet, som
förklarade att motionen borde handläggas af tillfälliga Utskottet.
Det åberopade stadgandet i de reglementariska föreskrifterna äfvensom
i viss mån Riksdags-ordningens 38 § synas emellertid gifva vid
handen, att Kammaren förfar riktigast, om den nu bestämmer till
hvilket Utskott motionerna böra öfverlemnas.
Herr von Gegerfelt: Af förekommen anledning afstår jag från
mitt nyss framställda yrkande.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats, dels att det
förevarande Memorialet skulle läggas till handlingarne med förklarande,
att Kammaren ansåg de deri omförmälda motioner vara af
sådan beskaffenhet, att de borde af tillfälligt Utskott behandlas, och
dels att Memorialet skulle läggas till handlingarne med förklarande,
att motionerna tillhörde Stats-Utskottets handläggning; framställde
Herr Grefven och Talmannen proposition på förstberörda yrkande
och, då dervid svarades många ja jemte åtskilliga nej, förklarade sig
hafva funnit ja öfvervägande.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 5 och 12 dennes bordlagda
Memorial N:o 3, angående en till Stats-Utskottet remitterad motion
rörande rikets försvarsväsende.
Grefve af Ugglas: Hvad förevarande motion angår, erkänner
jag oförbehållsamt Stats-Utskottets skyldighet att med densamma
taga befattning, ty den innehåller ett positivt yrkande, som berör
budgeten. Orsaken hvarföre Utskottet tillbakavisade motionen var
den att, då Herr Mankells motioner angingo samma ämne, och Utskottet
icke ansåg sig kunna handlägga dem, utan antog, att de skulle
af Andra Kammaren öfverlemnas till ett tillfälligt Utskott, så syntes
det Stats-Utskottet lämpligt, att samma Utskott äfven fick taga befattning
med Herr Sven Nilssons motion. Då emellertid, som sagdt,
motionen ostridigt tillhör Stats-Utskottet, får jag nu hemställa, att
densamma måtte till Utskottet återlemnas.
Den 16 Februari, e. m.
293
Herr Lagerstråle: Efter det referat Memorialet innehåller, synes
denna motion vara af samma beskaffenhet som de båda af Herr
Mankell afgifna, och jag hemställer derföre, att Kammaren måtte
stadna vid samma beslut, som fattats i afseende å Stats-Utskottets
nyss föredragna Memorial N:o 2.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad och Herr (trefven
och Talmannen yttrat, att derunder hade yrkats dels Memorialets
läggande till handlingarne med förklarande, att Kammaren ansåg
den ifrågavarande motionen vara af den beskaffenhet, att densamma
borde af tillfälligt Utskott handläggas, och dels att jMemorialet skulle
läggas till handlingarne med förklarande att motionens behandling
tillkom Stats-Utskottet; framställde Herr (trefven och Talmannen
proposition på förstberörda yrkanda, hvartill svarades ja.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 5 och 12 dennes bordlagda
Memorial N:o 4, angående en till Stats-Utskottet remitterad motion
om upphörande af friköp eller lega för beväringen.
Grefve af Ugglas: Såsom Kammaren lätteligen finner, tillhör
ifrågavarande motion ovilkorligen Lag-Utskottet, enär den afser en
förändring i beväringslagen, och jag hemställer derföre, det Kammaren
måtte till nämnda Utskott öfverlemna motionen.
Öfverläggningen ansågs slutad och Memorialet lades till handlin
farne
med förklarande, att motionen tillhörde Lag-Utskottets beandling.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 5 och 12 dennes bordlagda
Memorial N:o 5, angående till Stats-Utskottet remitterade motioner
om underdånig framställning till Kongl. Maj:t i fråga om utarbetande
till förslag till förändrad organisation af civila embetsverk och embeten.
Grefve af Ugglas: Dessa båda motioner af Herrar Gustaf Jonsson
och Ribbing tillhöra uppenbarligen tillfälligt Utskott, och Andra
Kammaren har äfven, med godkännande af Stats-Utskottets hemställan,
öfverlemnat dem till sådant Utskott. Jag anhåller derföre
om proposition derå, att Kammaren ville förklara det motionerna äro
af beskaffenhet att höra af tillfälligt Utskott behandlas.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, och Memorialet lades till
handlingarne med förklarande, att de ifrågavarande motionerna voro
af den beskaffenhet, att de borde af tillfälligt Utskott handläggas.
294
Den 16 Februari, e. m,
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 5 och 12 dennes bordlagda
Memorial N:o 6, angående en till Stats-Utskottet remitterad motion i
fråga om förändrad reglering af landssekreterarnes löner.
Grefve af Ugglas: Herr Ribbings motion angick utredning af
frågan om förändring af de civila embetsverken i allmänhet och en
skrifvelse derom till Kong!. Maj:t. Herr Låss Olof Larssons motion
är af mera speciel beskaffenhet; den innefattar nemligen ett förslag
om aflåtande till Kongl. Maj:t af skrifvelse angående framläggande
af ny aflöningsstat för landssekreterare i riket, men den afser sålunda
likaledes blott en underdånig framställning till Kongl. Maj:t.
Den berör icke i något afseende 1871 års statsreglering och kan således
ej af Stats-Utskottet handläggas, utan bör tillhöra tillfälligt
Utskott, och jag får derföre nu framställa samma yrkande som vid
förra Memorialet.
Herr von Geijer: Jag anhåller, det Kammaren ville besluta att
lägga Memorialet till handlingarne under förklarande “att den ifrågavarande
motionen icke kan af annat Utskott än tillfälligt Utskott
behandlas."
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen yttrat, att derunder hade vrkats, dels att Memorialet skulle
läggas till handlingarne med förklarande, att den ifrågavarande motionen
var af sådan beskaffenhet, att den borde af tillfälligt Utskott
behandlas, och dels att Memorialet skulle läggas till handlingarne
med förklarande, att motionen var af den natur, att densamma icke
kunde af något annat Utskott än ett tillfälligt Utskott handläggas;
framställde Herr Grefven och Talmannen proposition på förstberörda
yrkande, hvartill svarades ja.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets den 5 och 12 dennes bordlagda
Memorial N:o 1, med återlemnande af en inom Riksdagens Andra
Kammare af Herr A. Törnfelt väckt motion.
Friherre von Otter: Såsom Kammarens ledamöter af Memorialet
torde finna, har Bevillnings-Utskottet icke kunnat med Herr Törnfelts
motion vidtaga annan åtgärd än att återlemna densamma. Efter hvad
jag hört, skall dock Herr Törnfelt sedermera hafva förändrat sin motion,
och jag anhåller om upplysning, huruvida något protokollsutdrag
härom ankommit från Andra Kammaren.
I anledning häraf tillkännagaf undertecknad, att enligt ankommet
protokollsutdrag hade Andra Kammaren, sedan motionären vid
det ifrågavarande Memorialets föredragning i nämnda Kammare, anmält,
att han inskränkte sitt yrkande till “endast sådana delar af
motionen, som oomtvistadt tillhörde Bevillnings-Utskottets handläggning,
såsom t. ex. den till första artikelns bevillning hörande
Den 16 Februari, e. m.
295
skyddsafgiften“, medgifvit en sådan begränsning; af motionens innehåll
och återförvisat den sålunda förändrade motionen till Bevillningsutskottet.
Friherre von Otter: Vid sådant förhållande tillhör motionen
numera Bevillnings-Utskottet, och jag hemställer derföre att den
måtte dit återremitteras.
Öfverläggningen ansågs slutad och Memorialet lades till handlingarne
med förklarande, att motionen i sitt förändrade skick borde
af Bevillnings-Utskottet behandlas.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarne Banko-Utskottets den
5 och 12 dennes bordlagda Memorial N:o 1, med öfverlemnande af
Banko-fullmäktiges till Utskottet afgifna berättelse.
Föredrogs ånyo Bärko-Utskottets den 5 och 12 dennes bordlagda
Memorial N:o 2, med återlemnande af Herr J. Wedbergs i Andra
Kammaren väckta motion, N:o 135.
Herr Lagerstråle: I)å förevarande motion synes tillhöra
tillfälligt Utskott, torde Kammaren besluta att lägga Memorialet
till handlingarne med förklarande, att motionen är af beskaffenhet
att böra af sådant Utskott behandlas.
Öfverläggningen ansågs slutad, och Memorialet lades till handlingarne
med förklarande, att den ifrågavarande motionen borde af tillfälligt
Utskott behandlas.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 5 och 12 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 1, i anledning af Andra Kammarens remiss af motion,
åsyftande att taxeringsvärdet måtte tjena såsom grund för fördelningen
af räntor och andra onera emellan särskilde delegare i ett och
samma hemman.
Herr von Gegerfelt: Jag får i afseende å förevarande motion
åberopa min vid Utlåtandet bifogade reservation. Medgifvas måste visserligen,
att grandlagarnes bestämmelser om de ämnen, som utgöra föremål
för Lag-Utskottets behandling, icke fullständigt passar in på förevarande
motion; men å andra sidan finnes det intet annat Utskott,
som är närmare att dermed taga befattning. Motionen angår rättsförhållandet
mellan särskilde delegare i samma hemman, icke emellan
dem och Staten, hvars rätt ingalunda är af föreslagna förändringar
beroende. I)å härtill kommer, att Andra Kammaren till Lag-Utskottet
återremitterat motionen, och densamma verkligen icke är af be
-
Den ]G Februari, e. m
?f>6
skaffenhet att böra i någon högre grad taga Utskottets tid och omtanke
i anspråk, hemställer jag att denna Kammare måtte fatta samma
beslut som Medkammaren.
Grefve Mörn er, Oscar: Den siste värde talaren medgaf. att
ärendet icke egentligen hörde till Lag-Utskottet, men då han icke
kunde utfundera hvart det rätteligen borde höra, tyckte han Lagutskottet
gerna kunde taga det. Jag är alldeles icke af den meningen,
och jag anser mig ej behöfva lägga mitt snille på sträckbänken
för att lösa gåtor, med Indika jag ej är tvungen att befatta mig. Det
iordras mycket för att kunna påstå, att det ämne motionen omfattat
är af juridisk natur. Det är snarare af rent kameral beskaffenhet,
och fast Lag-Utskottet fått sig mycket annat pålagdt, såsom krigsväsendet
och dylikt, har jag ännu. ej hört, att det äfven skall hafva att
göra med kamerala frågor. Motionen åsyftar, om man så vill, en
rättskränkning, men icke skall väl Lag-Utskottet derför blifva lidande,
da i allt fall ämnet, som sagdt, ligger inom det kameralas område.
Motionären vill hafva en ny lag, men denna skall ej utgöra en ändnng
från gällande civillag, utan från en lag, som finnes någonstädes
i luften, och med sådana lagar behöfver ej Lag-Utskottet befatta sig.
Utskottet har derföre efter min tanke förfarit visligen, då det förskjutit
motionen, och jag yrkar bifall till dess hemställan. Hvart
motionen skall taga vägen — ja, det vet jag verkligen icke, och det
bryn jag mig icke heller om, blott Lag-Utskottet ej belastas med den.
Hem vice Talmannen: Vid öfverläggningen inom talmanskonferensen
angående förevarande kompetensfråga anmärktes visserligen,
att frågor om kronoräntor och tionden egentligen tillhöra Statsutskottet,
men då motionen jemväl handlar om allmänna besvär, som
grunda sig på civillag, såsom t. ex. vägunderhållet, ansågs motionen
äfven kunna hänvisas till Lag-Utskottet, och detta så mycket heldre
som Utskottet i sådan händelse skulle vara oförhindradt att sammanträda
med Stats-Utskottet. Jag hemställer derföre, att Kammaren
måtte förklara motionen tillhöra Lag-Utskottet.
Grefve Mörner: Jag kan icke neka till att utsigten att få sammanträda
med Stats-Utskottet innebär något frestande för mig, ty
den äran är stor; men jag måste dock, det oaktadt, förblifva vid min
åsigt, att motionen icke tillhör Lag utskottet. Man har sagt mig,
att, då jag ej vill skicka motionen till Lag-Utskottet, så måste jag
såga, till hvilket annat Utskott den skall komma. Nåväl, vi hafva
ju två tillfälliga Utskott, som icke torde hafva särdeles mycket att
göra; kunde icke motionen skickas till något af dem?
Friherre Raab, Adam: Till ett tillfälligt Utskott lärer väl icke
en sådan motion som den ifrågavarande kunna öfverlemnas, enär ett
tillfälligt Utskott icke kan besluta eller yttra sig rörande ett lagförhållande;
och jag yrkar derföre, att motionen måtte återremitteras
till Lag-Utskottei.
Deri 16 Februari, e. m.
297
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats, dels att LagUtskottets
förevarande Utlåtande skulle läggas till handlingarne med
förklarande, att den ifrågavarande motionen tillhörde nämnda Utskotts
handläggning, och dels att Utlåtandet skulle läggas till handlingarne,
med förklarande att motionen borde af tillfälligt Utskott
behandlas; framställde Herr Grefven och Talmannen proposition på
förstberörda yrkande, hvartill svarades ja.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 5 och 12 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 2, i anledning af Andra Kammarens remiss af motion
om öfverflyttande på landstingen af rättigheten att utse ledamöter
och suppleanter i länens pröfningskomitéer.
Herr von Gegerfelt: Denna motion hörer klarligen till Bevillnings-Utskottet,
dit den också blifvit af Andra Kammaren öfverlemnad;
och jag hemställer derföre, det Kammaren måtte förklara
motionen vara af beskaffenhet att böra af Bevillnings-Utskottet behandlas.
Öfverläggningen ansågs slutad och Utlåtandet lades till handlingarne
med förklarande, att den ifrågavarande motionen borde af Bevillnings-Utskottet
behandlas.
Kammaren åtskiljdes kl. 1 12 på natten.
i
In fidem
O. Brakel.